Post 583 av 7189 träffar
Ändrade regler om säkerställda obligationer Prop. 2021/22:76
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 76
Regeringens proposition
2021/22:76
Ändrade regler om säkerställda obligationer
Prop.
2021/22:76
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 december 2021
Morgan Johansson
Max Elger
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Marknaden för säkerställda obligationer är en central del av det finansiella systemet och den svenska bolånemarknaden. För kreditinstituten är det en kostnadseffektiv och förhållandevis stabil form av marknadsupplåning som finansierar bostadsutlåningen till svenska hushåll. För investerarna är det en attraktiv investering som erbjuder en relativt lång placeringshorisont och ett långtgående investerarskydd.
Propositionens förslag innebär att svensk rätt anpassas till EU:s direktiv om utgivning av säkerställda obligationer. Det övergripande syftet med direktivet är att främja utvecklingen av marknaden för säkerställda obligationer inom EU. De harmoniserade reglerna ska också säkerställa att obligationerna uppfyller vissa kvalitetskrav för att investeringar i dem ska få fortsätta behandlas förmånligt i kapitaltäckningsregelverket för banker.
Den svenska marknaden för säkerställda obligationer är välfungerande med ett högt förtroende från investerare. I den utsträckning direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att i nationell rätt ställa upp mer långtgående krav, eller anpassa bestämmelserna till nationella förhållanden, har regeringens utgångspunkt därför varit att så långt som möjligt värna marknadens funktionssätt. De ändrade reglerna innebär i huvudsak följande.
* Tillgångskategorier och belåningsgrader i säkerhetsmassan harmoniseras med EU:s kapitaltäckningsregelverk för banker.
* Förlängning av en säkerställd obligations löptid ska regleras i lag.
* Ett nytt krav på likviditetsbuffert i säkerhetsmassan införs.
* Ett nytt krav på information till investerare införs.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 8 juli 2022.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse 20
3 Ärendet och dess beredning 24
4 Bakgrund 24
4.1 Rättslig reglering 24
4.2 Utgångspunkter för genomförandet 25
5 Förutsättningar för tillstånd m.m. 26
5.1 Tillståndsplikt 26
5.2 Benämningar 27
6 Emittentinstitutens verksamhet 30
6.1 Tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan 30
6.1.1 Allmänna överväganden 30
6.1.2 Särskilt om hypotekskrediter 32
6.1.3 Särskilt om offentliga fordringar 36
6.1.4 Särskilt om fordringar mot kreditinstitut och derivatavtal 37
6.1.5 Belåningsgrader 40
6.1.6 Värdering av säkerheter till tillgångar i säkerhetsmassan 42
6.1.7 Skadeförsäkring 44
6.1.8 Dokumentationskrav 45
6.2 Matchningsregler 47
6.2.1 Krav på täckning 47
6.2.2 Övervärde 49
6.3 Konkursskydd och separation av tillgångarna i säkerhetsmassan 51
6.4 En särskild likviditetbuffert 60
6.5 Löptidsförlängning 64
6.6 Information till investerare 72
6.7 Koncerninterna strukturer och gemensam finansiering 74
7 Tillsyn och ingripanden 76
7.1 Tillsyn av utgivningen av säkerställda obligationer 76
7.2 Övervakning av säkerhetsmassan 77
7.3 Återkallelse av tillstånd och sanktioner mot ledningspersoner 79
7.4 Offentliggörande 82
7.5 Rapporteringskrav 83
7.6 Samarbete och utbyte av information 84
7.7 Avgifter 84
8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 85
9 Konsekvensanalys 88
10 Författningskommentar 94
10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer 94
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse 108
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv
(EU) 2019/2162 av den 27 november 2019 om utgivning av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer samt om ändring av direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU 112
Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets förordning
(EU) 2019/2160 av den 27 november 2019 om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller exponeringar i form av säkerställda obligationer 141
Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Ändrade regler om säkerställda obligationer (SOU 2020:61) 147
Bilaga 4 Lagförslagen i betänkandet Ändrade regler om säkerställda obligationer (SOU 2020:61) 151
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 176
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 177
Bilaga 7 Lagrådets yttrande 196
Bilaga 8 Parallelluppställning över genomförandet i svensk rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv
(EU) 2019/2162 201
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 16 december 2021 205
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringens förslag:
1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer.
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer
dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 1 §, 3 kap. 1-4, 6-9, 10 och 11 §§, 4 kap. 1 §, 5 kap. 3 och 7 §§, 6 kap. 3 §, rubriken närmast efter rubriken till 3 kap. och rubriken närmast före 3 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 2 kap. 2 § ska lyda "Skyddade benämningar",
dels att det ska införas fem nya paragrafer, 2 kap. 3 § och 3 kap. 9 a, 9 b, 15 och 16 §§, och närmast före 3 kap. 1, 9 a, 15 och 16 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser om svenska bankers och kreditmarknadsföretags rätt att ge ut säkerställda obligationer.
Denna lag innehåller bestämmelser om kreditinstituts rätt att ge ut säkerställda obligationer.
2 §
I denna lag avses med
emittentinstitut: en bank eller ett kreditmarknadsföretag som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
bostadsfastighet: en bostadsfastighet enligt artikel 4.1.75 i tillsynsförordningen,
säkerställda obligationer: obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa,
derivatavtal: avtal som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna, mellan ett emittentinstitut och ett kreditinstitut, ett utländskt kreditinstitut inom EES eller en sådan motpart till fordringar som anges i artikel 129.1 a och b i tillsynsförordningen,
fyllnadssäkerheter: tillgångar som enligt 3 kap. 2 § får ingå i säkerhetsmassan,
emittentinstitut: ett kreditinstitut som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
derivatavtal: avtal som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna, mellan ett emittentinstitut och
1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
2. Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
3. en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
4. ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
5. en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
6. ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
7. de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1, eller
8. andra motparter som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1-7 och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna,
EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
säkerhetsmassa: krediter, fyllnadssäkerheter och i registret antecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatavtal har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt 1 kap. 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
bank: ett svenskt bankaktiebolag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank, och
likviditetstäckningsförordningen: kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut,
kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
säkerhetsmassa: tillgångar som anges i 3 kap. 1 och 2 §§ och i registret antecknade medel enligt 3 kap. 10 § andra stycket andra meningen och 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatavtal har förmånsrätt enligt denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
säkerställda obligationer: obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa,
tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, och
utländskt kreditinstitut inom EES: ett utländskt kreditinstitut enligt 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse som hör hemma inom EES.
2 kap.
1 §
Banker och kreditmarknadsföretag får ge ut säkerställda obligationer efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd skall meddelas om
Ett kreditinstitut får ge ut säkerställda obligationer efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd ska meddelas om
1. bolagsordningen, stadgarna eller reglementet överensstämmer med denna lag,
2. det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att bedrivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,
3. tidigare utgivna obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser, som är utgivna för att finansiera krediter av det slag som får ingå i säkerhetsmassan, omvandlas till säkerställda obligationer eller hanteras på ett för borgenärerna likvärdigt sätt enligt en plan som har godkänts av Finansinspektionen, och
4. banken eller kreditmarknadsföretaget i en ekonomisk plan redovisar att dess finansiella situation är så stabil att övriga borgenärers intressen inte riskeras.
4. kreditinstitutet i en ekonomisk plan redovisar att dess finansiella situation är så stabil att övriga borgenärers intressen inte riskeras.
I den ekonomiska planen enligt första stycket 4 skall det ingå ett yttrande från revisorerna som styrker redovisningen.
I den ekonomiska planen enligt första stycket 4 ska det ingå ett yttrande från revisorerna som styrker redovisningen.
3 §
Benämningen svensk säkerställd obligation får användas endast som beteckning för en sådan skuldförbindelse som uppfyller kraven i denna lag.
En skuldförbindelse som avses i första stycket får även benämnas europeisk säkerställd obligation, europeisk säkerställd obligation (premium) och motsvarande utländska officiella beteckningar inom EES.
3 kap.
Tillåtna krediter i säkerhetsmassan
Tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan
Hypotekskrediter och offentliga fordringar
1 §
Säkerhetsmassan får bestå av
1. krediter som lämnats mot inteckning i fast egendom som är avsedd för bostads-, jordbruks-, kontors- eller affärsändamål, mot inteckning i tomträtt som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, mot pant i bostadsrätt eller mot motsvarande utländska säkerheter (hypotekskrediter), förutsatt att krediterna uppfyller de villkor som uppställs i 3-7 §§, och
1. krediter som har lämnats mot säkerhet i bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter enligt artikel 129.1 d och f i tillsynsförordningen (hypotekskrediter), förutsatt att krediterna uppfyller de villkor som uppställs i 3-7 §§, och
2. krediter för vilka följande låntagare svarar eller garanterar (offentliga krediter):
a) svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
b) Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4,
c) en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4, och
d) andra motparter som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i a-c och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna.
2. offentliga fordringar enligt artikel 129.1 a och b i tillsynsförordningen.
Hypotekskrediter som lämnats mot inteckning i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt som är avsedd för kontors- eller affärsändamål får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan.
Hypotekskrediter som har lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan. Det gäller dock inte för hypotekskrediter som har lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter som huvudsakligen används för jordbruks- eller skogsbruksändamål.
Säkerheter i bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter ska uppfylla kraven i artikel 208.2, 208.4 och 208.5 i tillsynsförordningen. Säkerheterna ska bestå av inteckning i fast egendom eller tomträtt, av pant i bostadsrätt eller av motsvarande utländska säkerheter.
Fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan
Fordringar mot kreditinstitut
2 §
I säkerhetsmassan får ingå fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå av följande tillgångar:
1. inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar,
2. placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar,
3. placeringar och fordringar för vilka en utländsk stat eller centralbank svarar, om placeringen eller fordran gäller i den utländska statens valuta och är refinansierad i samma valuta,
4. övriga placeringar och fordringar för vilka Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
5. placeringar och fordringar för vilka en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
6. andra placeringar, fordringar, garantiförbindelser och åtaganden som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1-5, och
7. placeringar, fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-6.
I säkerhetsmassan får det även ingå fordringar mot kreditinstitut och utländska kreditinstitut inom EES (fordringar mot kreditinstitut).
Finansinspektionen får efter ansökan besluta att även följande tillgångar får användas som fyllnadssäkerheter:
Första stycket gäller
1. placeringar och fordringar för vilka ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden svarar,
1. fordringar som grundas på derivatavtal och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen,
2. placeringar och fordringar för vilka en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
2. fordringar som grundas på derivatavtal och som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen, om Finansinspektionen godkänner det i enlighet med artikel 129.1a c andra meningen i samma förordning,
3. placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för vilka ett utländskt kreditinstitut svarar,
3. andra fordringar som uppfyller kraven för kreditkvalitets-steg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen och som är tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen, och
4. placeringar och fordringar för vilka ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
5. placeringar och fordringar för vilka någon av de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
6. andra placeringar, fordringar, garantiförbindelser och åtaganden som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1-5 och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna, och
7. placeringar, fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-6.
4. övriga fordringar som får användas för att uppfylla kravet på likviditetsbuffert enligt 9 a §.
Fyllnadssäkerheterna får utgöra högst 20 procent av säkerhetsmassan. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att andelen under en begränsad tid får utgöra högst 30 procent.
Fordringar mot kreditinstitut får inte överstiga de andelar som anges i artikel 129.1a i tillsynsförordningen.
3 §
När en hypotekskredit lämnas, får krediten ingå i säkerhetsmassan till den del krediten i förhållande till säkerheten ligger inom
1. 75 procent av marknadsvärdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för bostadsändamål,
2. 70 procent av marknadsvärdet, för fast egendom som är avsedd för jordbruksändamål, och
3. 60 procent av marknadsvärdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för affärs- eller kontorsändamål.
När en hypotekskredit lämnas får krediten ingå i säkerhetsmassan till den del krediten i förhållande till säkerheten ligger inom de belåningsgrader som följer av artikel 129.1 d och f i tillsynsförordningen.
Samma belåningsgrader gäller för motsvarande utländska säkerheter.
4 §
I samband med att ett emittentinstitut lämnar hypotekskrediter skall marknadsvärdet enligt 3 § fastställas genom en individuell värdering. En värdering får dock grundas på generella prisnivåer om den avser
I samband med att ett emittentinstitut lämnar hypotekskrediter ska säkerhetens marknadsvärde fastställas genom en individuell värdering. En värdering får dock grundas på generella prisnivåer om den avser
1. fast egendom som utgör bostadsfastighet i en- eller tvåfamiljshus,
2. tomträtt som har upplåtits för bostadsändamål avseende en- eller tvåfamiljshus, eller
3. bostadsrätt som har upplåtits för bostadsändamål.
Med marknadsvärde avses det pris som skulle uppnås vid en marknadsmässig försäljning där skälig tid ges för förhandlingar. Marknadsvärdet skall bedömas utan hänsyn till spekulativa och tillfälliga förhållanden.
Med marknadsvärde avses det pris som skulle uppnås vid en marknadsmässig försäljning där skälig tid ges för förhandlingar. Marknadsvärdet ska bedömas utan hänsyn till spekulativa och tillfälliga förhållanden.
6 §
Hypotekskrediter får vara säkerställda endast med säkerheter i egendom belägen inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Hypotekskrediter får vara säkerställda endast med säkerheter i egendom belägen inom EES.
7 §
Ett emittentinstitut skall fortlöpande kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter.
Ett emittentinstitut ska kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter i enlighet med artikel 129.3 i tillsynsförordningen.
Om marknadsvärdet av egendom som utgör säkerhet för hypotekskredit minskat avsevärt, får i säkerhetsmassan endast inräknas den del av hypotekskrediten som ligger inom
1. 75 procent av värdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för bostadsändamål,
2. 70 procent av värdet, för fast egendom som är avsedd för jordbruksändamål, och
3. 60 procent av värdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för affärs- eller kontorsändamål.
Om marknadsvärdet av egendom som utgör säkerhet för en hypotekskredit minskat avsevärt, får i säkerhetsmassan endast inräknas den del av krediten som efter värdeminskningen ligger inom den belåningsgrad som gäller enligt 3 §.
8 §
Det nominella värdet av säkerhetsmassan ska vid varje tidpunkt överstiga det sammanlagda nominella värdet av de fordringar som kan göras gällande mot emittentinstitutet på grund av säkerställda obligationer med minst två procent.
Värdet av säkerhetsmassan ska även täcka kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs. Dessa kostnader får bestämmas till ett schablonbelopp.
9 §
Emittentinstitutets krediter och fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan ska ges sådana villkor beträffande valuta, ränta och räntebindningsperiod att en god balans upprätthålls med motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Derivatavtal får användas i detta syfte.
Emittentinstitutets tillgångar i säkerhetsmassan ska ges sådana villkor beträffande valuta, ränta och räntebindningsperiod att en god balans upprätthålls med motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Derivatavtal får användas i detta syfte.
Emittentinstitutet ska anses ha uppnått en sådan balans som avses i första stycket om nuvärdet av tillgångarna i säkerhetsmassan vid varje tidpunkt överstiger nuvärdet av skulderna avseende säkerställda obligationer med minst två procent. Vid beräkningen ska även nuvärdet av derivatavtal beaktas.
Emittentinstitutet ska anses ha uppnått en sådan balans som avses i första stycket om nuvärdet av tillgångarna i säkerhetsmassan, med avdrag för kostnader som anges i 8 § andra stycket, vid varje tidpunkt överstiger nuvärdet av skulderna avseende säkerställda obligationer med minst två procent. Vid beräkningen ska även nuvärdet av derivatavtal beaktas.
Emittentinstitutet ska se till att betalningsflödena avseende tillgångarna i säkerhetsmassan, derivatavtal och säkerställda obligationer är sådana att institutet vid varje tillfälle kan fullgöra sina betalningsförpliktelser gentemot innehavare av säkerställda obligationer och motparter i derivatavtal.
Emittentinstitutet ska på ett särskilt konto hålla de medel som avses i tredje stycket avskilda från institutets övriga medel.
Likviditetsbuffert
9 a §
Emittentinstitutet ska se till att säkerhetsmassan innehåller en likviditetsbuffert som täcker institutets högsta dagliga ackumulerade nettolikviditetsutflöde avseende en säkerställd obligation för de närmast följande 180 dagarna.
Likviditetsbufferten ska utgöras av
1. tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen, eller
2. fordringar mot kreditinstitut som utgörs av kortfristig inlåning med en ursprunglig löptid som inte överstiger 100 dagar och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen.
Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen godkänna att likviditetsbufferten tillfälligt får utgöras av
1. fordringar enligt andra stycket 2 som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen, eller
2. tillgångar på nivå 2B enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen.
9 b §
För en säkerställd obligation som uppfyller kraven i 15 § andra stycket 2 behöver likviditetsbufferten täcka kapitalbeloppet endast i förhållande till avtalsvillkorens senare förfallodag.
10 §
Ett emittentinstitut skall föra ett register över de säkerställda obligationerna, säkerhetsmassan och, i förekommande fall, derivatavtal.
Ett emittentinstitut ska föra ett register över de säkerställda obligationerna, säkerhetsmassan och, i förekommande fall, derivatavtal.
Registret skall vid varje tidpunkt utvisa det nominella värdet av de säkerställda obligationerna och av den säkerhetsmassa som är knuten till obligationerna. Registret skall också utvisa de medel som anges i 4 kap. 4 §.
Registret ska vid varje tidpunkt utvisa det nominella värdet av de säkerställda obligationerna och av den säkerhetsmassa som är knuten till obligationerna. Registret ska också utvisa de medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal.
11 §
I registret skall det finnas uppgifter
I registret ska det finnas uppgifter
1. för varje säkerställd obligation om obligationens nominella värde, ränta och förfallodag,
2. för varje enskild kredit om kreditens nummer, låntagare, nominella värde, amorteringsvillkor och ränta,
1. för varje säkerställd obligation: om obligationens nominella värde, ränta och förfallodag,
2. för varje enskild kredit: om kreditens nummer, låntagare, nominella värde, amorteringsvillkor och ränta,
3. för varje offentlig kredit om borgensman när sådan finns,
3. för varje offentlig fordran i form av en kredit enligt 2: om borgensman,
4. för varje hypotekskredit om säkerhetens värde samt när och på vilka grunder värderingen utförts,
4. för varje hypotekskredit: om
a) säkerhetens värde samt när och på vilka grunder värderingen utförts, och
b) fordran på grund av försäkringsavtal avseende säkerheten,
5. för varje fyllnadssäkerhet om de tillgångar som omfattas, deras nominella värde samt, i förekommande fall, tillgångarnas löptid och ränta,
5. för varje fordran mot kreditinstitut, bortsett från fordran enligt derivatavtal, och för varje offentlig fordran, bortsett från krediter enligt 2: om dess nominella värde samt löptid och ränta, och
6. för varje derivatavtal om avtalets typ och nummer, derivatmotpart, nominellt belopp, valuta, räntesats, värdet på nettofordran eller nettoskuld samt start- och slutdag för avtalet.
6. för varje derivatavtal: om avtalets typ och nummer, derivatmotpart, nominellt belopp, valuta, räntesats, mottagna säkerheter, värdet på nettofordran eller nettoskuld samt start- och slutdag för avtalet.
Löptidsförlängning
15 §
Löptiden för en säkerställd obligation får förlängas endast efter Finansinspektionens godkännande. Inför ett beslut om godkännande ska Riksbanken och Riksgäldskontoret få tillfälle att lämna synpunkter.
Godkännande får lämnas, om
1. det är sannolikt att en förlängning kan motverka att emittentinstitutet kommer på obestånd, och
2. det av avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen framgår
a) att löptiden får förlängas endast efter Finansinspektionens godkännande,
b) förutsättningarna för godkännande enligt 1, och
c) den senare förfallodag som gäller efter en förlängning.
Ett ärende eller mål om godkännande ska handläggas skyndsamt.
Information om säkerställda obligationer
16 §
Ett emittentinstitut ska lämna sådana uppgifter om en säkerställd obligation som behövs för att en köpare ska kunna bedöma obligationen och den risk som är förenad med att investera i den.
Om den säkerställda obligationen innehåller avtalsvillkor som avses i 15 § andra stycket 2, ska informationen särskilt innehålla uppgifter om
1. vilka omständigheter som kan utlösa en förlängning,
2. huruvida en förlängning påverkas av att emittentinstitutet försätts i konkurs eller resolution, och
3. kravet på Finansinspektionens godkännande.
4 kap.
1 §
Förmånsrätt enligt 3 a § förmånsrättslagen (1970:979) gäller i de tillgångar som enligt 3 kap. 10 § registrerats som säkerhetsmassa.
Dessutom gäller förmånsrätt i
1. de medel som vid tidpunkten för konkursbeslutet eller utmätningen finns hos emittentinstitutet och som härrör från säkerhetsmassan eller derivatavtal, och
2. de medel som senare antecknas i registret enligt 4 §.
Dessutom gäller förmånsrätt i de medel som senare antecknas i registret enligt 4 §.
5 kap.
3 §
Finansinspektionen skall återkalla ett emittentinstituts tillstånd om institutet
Finansinspektionen ska återkalla ett emittentinstituts tillstånd om institutet
1. inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har påbörjat utgivning av säkerställda obligationer, eller
1. inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har påbörjat utgivning av säkerställda obligationer,
2. har förklarat sig avstå från tillståndet.
2. har förklarat sig avstå från tillståndet, eller
3. har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.
I det fall som avses i första stycket 1 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.
I de fall som avses i första stycket 1 eller 3 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.
7 §
Emittentinstitut skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt denna lag.
Emittentinstitut ska bekosta Finansinspektionens tillsyn med årliga avgifter.
Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt denna lag.
6 kap.
3 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. motparter och utländska stater som avses i 1 kap. 2 §,
2. innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
1. innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
3. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § första stycket 1,
2. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § tredje stycket,
4. låntagare som avses i 3 kap. 1 § första stycket 2,
5. vilka utländska stater och centralbanker som avses i 3 kap. 2 § första stycket 4, vilka utländska kommuner och därmed jämförliga samfälligheter som avses i 3 kap. 2 § första stycket 5, vilka utländska stater som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 2 och 4, vilka internationella utvecklingsbanker som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 5 samt om tillgångar som avses i 3 kap. 2 § första stycket 6 och andra stycket 6,
6. hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § skall utföras,
3. hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § ska utföras,
7. hur kontrollen av marknadsvärdet enligt 3 kap. 7 § skall utföras,
4. hur kontrollen av marknadsvärdet enligt 3 kap. 7 § ska utföras,
5. hur schablonbeloppet för kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer enligt 3 kap. 8 § andra stycket ska bestämmas,
8. villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,
6. villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,
9. hur registret skall föras enligt 3 kap. 10 §,
7. hur registret ska föras enligt 3 kap. 10 §,
10. den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rapporteringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§, och
8. den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rapporteringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§,
9. vilken information ett emittentinstitut ska tillhandahålla enligt 3 kap. 16 § första stycket, och
11. sådana avgifter för tillsyn som avses i 5 kap. 7 §.
10. sådana avgifter som avses i 5 kap. 7 §.
1. Denna lag träder i kraft den 8 juli 2022.
2. Bestämmelsen i 5 kap. 3 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en säkerställd obligation som har getts ut före ikraftträdandet. För en sådan obligation tillämpas dock den nya 3 kap. 16 § första stycket och, för överträdelser som sker efter ikraftträdandet, 5 kap. 3 § i dess nya lydelse.
4. Äldre bestämmelser gäller också för en sådan säkerställd obligation som avses i artikel 30.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2162 av den 27 november 2019 om utgivning av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer samt om ändring av direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU, i den ursprungliga lydelsen, under förutsättning att utgivningsvolymen inte utökas efter den 8 juli 2024 och den säkerställda obligationen uppfyller kraven i leden a-d i samma artikel. För en sådan obligation tillämpas dock den nya 3 kap. 16 § första stycket och, för överträdelser som sker efter ikraftträdandet, 5 kap. 3 § i dess nya lydelse.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 1 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15 kap.
1 a §
Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet
1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,
2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,
3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven,
4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1-3 c, 4, 4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 5,
5. låter blir att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 430.1 i den förordningen,
5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 430.1 i den förordningen,
6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 430a i tillsynsförordningen,
7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i tillsynsförordningen,
8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i tillsynsförordningen,
9. låter blir att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 och 430.2 i tillsynsförordningen,
9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 och 430.2 i tillsynsförordningen,
10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i tillsynsförordningen,
11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i tillsynsförordningen,
12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i tillsynsförordningen,
13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1-431.3 och 451.1 i tillsynsförordningen,
14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i tillsynsförordningen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,
15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen,
16. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006,
17. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a-8 c §§, 12 kap. 6 a-6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 3 inte är uppfyllda,
17. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a-8 c §§ eller 12 kap. 6 a-6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 3 inte är uppfyllda,
18. i strid med 6 a kap. 1 eller 2 § låter bli att upprätta eller lämna in en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan,
19. i strid med 6 b kap. 11 § låter bli att anmäla att koncerninternt finansiellt stöd ska lämnas,
20. i strid med 13 kap. 4 a och 5 a §§ låter bli att underrätta Finansinspektionen om institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera,
21. inte uppfyller kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 4 kap. lagen (2015:1016) om resolution eller i strid med 28 kap. 1 § samma lag låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret, eller
21. inte uppfyller kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 4 kap. lagen (2015:1016) om resolution eller i strid med 28 kap. 1 § samma lag låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret,
22. är ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 i tillsynsförordningen och inte uppfyller kraven i del tre, fyra, sex eller sju i den förordningen eller 2 kap. 1 eller 2 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag på grupp- eller undergruppsnivå.
22. är ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 i tillsynsförordningen och inte uppfyller kraven i del tre, fyra, sex eller sju i den förordningen eller 2 kap. 1 eller 2 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag på grupp- eller undergruppsnivå,
23. omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer och
a) har fått tillstånd att ge ut säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,
b) driver verksamhet med säkerställda obligationer utan tillstånd,
c) ger ut säkerställda obligationer som inte uppfyller 3 kap. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 10, 11 eller 15 § eller 16 § andra stycket lagen om utgivning av säkerställda obligationer,
d) låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med 3 kap. 16 § första stycket lagen om utgivning av säkerställda obligationer, eller
e) vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i en sådan likviditetsbuffert som avses i 3 kap. 9 a § lagen om utgivning av säkerställda obligationer, eller
24. låter bli att lämna uppgifter om sin verksamhet med säkerställda obligationer till Finansinspektionen eller lämnar ofullständiga eller felaktiga uppgifter i strid med 13 kap. 3 §.
Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.
Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.
Ingripande sker genom
1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller
2. beslut om sanktionsavgift.
1. Denna lag träder i kraft den 8 juli 2022.
2. Bestämmelsen i 15 kap. 1 a § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 15 kap. 1 a § första stycket 23 b, c och e gäller inte i fråga om säkerställda obligationer som avses i punkt 3 eller 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (2022:000) om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer.
3 Ärendet och dess beredning
I november 2019 antog Europeiska unionen (EU) ett nytt regelverk om utgivning av säkerställda obligationer. Det nya regelverket består av dels Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2162 av den 27 november 2019 om utgivning av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer samt om ändring av direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU (direktivet), se bilaga 1, dels Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2160 av den 27 november 2019 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (tillsynsförordningen), se bilaga 2.
Regeringen gav den 19 december 2019 en särskild utredare i uppdrag att lämna de författningsförslag som krävs för att i svensk rätt genomföra det nya direktivet och för att anpassa svensk rätt till ändringarna i tillsynsförordningen (dir. 2019:107). Utredningen antog namnet Utredningen om ett nytt regelverk om säkerställda obligationer.
Utredningen har redovisat sitt uppdrag i betänkandet Ändrade regler om säkerställda obligationer (SOU 2020:61). En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 3 och 4.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats (www.regeringen.se) och i Finansdepartementet (Fi2020/04379).
I propositionen behandlas utredningens förslag.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 oktober 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Regeringen har delvis följt Lagrådets förslag och synpunkter, som behandlas i avsnitt 6.2 och 6.3 och i författningskommentaren.
I förhållande till lagrådsremissen har det även gjorts vissa språkliga och redaktionella ändringar.
4 Bakgrund
4.1 Rättslig reglering
Säkerställda obligationer är obligationer som ges ut av banker och andra kreditinstitut (emittentinstitut), där fordringarna som investerarna (obligationsinnehavarna) kan göra gällande mot emittentinstitutet på grund av obligationsinnehavet har säkerhet i form av vissa tillgångar. Dessa tillgångar är avskilda från emittentinstitutets övriga tillgångar och skulder men tas upp på institutets balansräkning och utgör de säkerställda obligationernas s.k. säkerhetsmassa. Obligationsinnehavarna har särskild förmånsrätt för sina fordringar i säkerhetsmassan. Säkerställda obligationer är en viktig finansieringskälla för många kreditinstitut och underlättar finansiering av framför allt hypotekslån i form av bostadskrediter och offentliga lån. Ur ett investerarperspektiv är en fördel med säkerställda obligationer, jämfört med andra finansieringskällor, att risken för tillgångarna i säkerhetsmassan ligger kvar på emittentinstitutet och att investerarna kan göra gällande sina krav mot institutet. En annan fördel är att investeraren har särskild förmånsrätt för sina fordringar i den säkerställda obligationens säkerhetsmassa.
Tillsynsförordningen innehåller bl.a. krav på kapitaltäckning gentemot kreditinstitut. Kapitaltäckningskraven i förhållande till investeringar i säkerställda obligationer är lägre än vad som gäller för många andra investeringar. Lättnaderna i kraven motiveras av den låga risk som investeringar i säkerställda obligationer är förknippade med.
EU:s nya regelverk om utgivning av säkerställda obligationer utgör en del av ett paket som Europeiska kommissionen har tagit fram för att fördjupa den s.k. kapitalmarknadsunionen och bygger bl.a. på ett arbete inom Europeiska bankmyndigheten (Eba) i syfte att identifiera god marknadspraxis för utgivande av säkerställda obligationer. Det arbetet är i sin tur ett svar på en rekommendation från Europeiska systemrisknämnden om att identifiera och övervaka god marknadspraxis avseende utgivande av säkerställda obligationer i syfte att säkerställa robusta och enhetliga regelverk för säkerställda obligationer inom EU.
4.2 Utgångspunkter för genomförandet
Regeringens förslag: De lagändringar som krävs för att genomföra direktivet i svensk rätt och anpassa svensk rätt till ändringarna i tillsynsförordningen ska i huvudsak tas in i lagen om utgivning av säkerställda obligationer.
Regeringens bedömning: Genomförandet bör värna den svenska marknadens funktionssätt.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Bestämmelser om utgivning av säkerställda obligationer finns i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer, förkortad LUSO. I den lagen finns bestämmelser om krav på tillstånd för att ge ut säkerställda obligationer och skyddade benämningar (2 kap.), bestämmelser om emittentinstitutens verksamhet (3 kap.), bestämmelser om emittentinstitutens insolvens (4 kap.), särskilda bestämmelser om tillsyn och ingripanden (5 kap.) och bestämmelser om överklagande och bemyndiganden (6 kap.).
Allmänna bestämmelser om tillsyn över och ingripanden mot kreditinstitut finns i rörelselagstiftningen, framför allt 13 och 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF.
Det nya EU-direktivet och ändringarna i EU:s tillsynsförordning föranleder framför allt ändringar i lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Ändringarna är dock av en sådan begränsad omfattning och av en sådan art att de lämpligen bör ske med bibehållande av strukturen i den lagen.
I det följande behandlas det nya direktivet och ändringarna i EU:s tillsynsförordning utifrån kapitelindelningen i lagen om utgivning av säkerställda obligationer.
Det är eftersträvansvärt med en harmoniserad och välfungerande marknad för säkerställda obligationer inom EU som investerare har högt förtroende för.
Den nuvarande regleringen i lagen om utgivning av säkerställda obligationer har för svensk del skapat förutsättningar för en stor, likvid och standardiserad marknad för säkerställda obligationer med gott investerarskydd. I den utsträckning direktivet ger medlemsstaterna valmöjligheter eller utrymme för att i nationell rätt ställa upp mer långtgående krav eller anpassa bestämmelserna till nationella förhållanden, bör det svenska genomförandet sträva efter att värna om funktionssättet hos den svenska marknaden för säkerställda obligationer.
5 Förutsättningar för tillstånd m.m.
5.1 Tillståndsplikt
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på tillståndsplikt för utgivning av säkerställda obligationer.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivet ska den behöriga myndigheten ge tillstånd till ett program för säkerställda obligationer för att sådana obligationer ska få ges ut inom det programmet (artikel 19). I direktivet avses med program för säkerställda obligationer de strukturella egenskaper hos en utgivning av säkerställda obligationer som fastställs genom lagstadgade regler och avtalsvillkor, i enlighet med det tillstånd som beviljats det kreditinstitut som ger ut de säkerställda obligationerna (artikel 3.2).
Ett tillstånd till ett program för säkerställda obligationer ska kräva åtminstone följande (artikel 19.2):
* En lämplig verksamhetsplan som beskriver utgivningen av säkerställda obligationer.
* Lämpliga riktlinjer, rutiner och metoder som syftar till investerarskydd när det gäller att godkänna, ändra, förnya och återfinansiera lån som ingår i säkerhetsmassan.
* Ledning och personal som särskilt arbetar med programmet för säkerställda obligationer och som har lämplig kompetens och kunskap avseende utgivning av säkerställda obligationer och förvaltning av programmet för säkerställda obligationer.
* En administrativ struktur för säkerhetsmassan och övervakning av denna som uppfyller de tillämpliga krav som fastställs i de bestämmelser i nationell rätt som införlivar direktivet.
Bestämmelser om förutsättningarna för tillstånd att ge ut säkerställda obligationer finns i lagen om utgivning av säkerställda obligationer (2 kap. 1 §). Ett sådant tillstånd ska meddelas ett kreditinstitut om bolagsordningen, stadgarna eller reglementet överensstämmer med bestämmelserna i lagen och det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att bedrivas enligt bestämmelserna i lagen och andra författningar som reglerar verksamheten. Vidare krävs att tidigare utgivna obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser, som är utgivna för att finansiera krediter av det slag som får ingå i säkerhetsmassan, omvandlas till säkerställda obligationer eller hanteras på ett för borgenärerna likvärdigt sätt enligt en plan som har godkänts av Finansinspektionen och att kreditinstitutet i en ekonomisk plan redovisar att dess finansiella situation är så stabil att övriga borgenärers intressen inte riskeras. I den ekonomiska planen ska det ingå ett yttrande från revisorerna som styrker redovisningen. Finansinspektionen får meddela föreskrifter på området (6 kap. 3 § 2 LUSO). Sådana föreskrifter finns i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2013:1) om utgivning av säkerställda obligationer (2 kap.).
Svensk rätt uppfyller därmed redan direktivets krav på tillståndsplikt.
5.2 Benämningar
Regeringens förslag: Benämningen svensk säkerställd obligation ska få användas endast som beteckning för en sådan skuldförbindelse som uppfyller kraven i lagen om utgivning av säkerställda obligationer. En sådan skuldförbindelse ska även få benämnas europeisk säkerställd obligation, europeisk säkerställd obligation (premium) eller motsvarande utländska officiella beteckningar inom EES.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen om skyddad benämning i lagen om utgivning av säkerställda obligationer ska ersättas med bestämmelser om tre nya skyddade benämningar, där benämningen svensk säkerställd obligation ska få användas endast som beteckning för skuldförbindelser som uppfyller kraven i svensk rätt, benämningen europeisk säkerställd obligation ska få användas endast som beteckning för skuldförbindelser som uppfyller kraven i utländsk rätt som genomför direktivet och benämningen europeisk säkerställd obligation (premium) ska få användas endast som beteckning för en skuldförbindelse som uppfyller kraven i artikel 129 i tillsynsförordningen. Utredningen föreslår också att det ska införas bestämmelser som reglerar användningen av benämningar som är förväxlingsbara med sådana benämningar.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att det bör framgå tydligare i lagtexten att en svensk säkerställd obligation efterlever högre krav än en europeisk säkerställd obligation (premium).
Skälen för regeringens förslag
Benämningar enligt direktivet
Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att beteckningen europeisk säkerställd obligation och dess officiella översättning på alla unionens officiella språk endast används för säkerställda obligationer som uppfyller de krav som fastställs i de bestämmelser i nationell rätt som genomför direktivet (artikel 27.1). Medlemsstaterna ska säkerställa att beteckningen europeisk säkerställd obligation (premium) och dess officiella översättning på alla unionens officiella språk endast används för säkerställda obligationer som uppfyller de krav som fastställs i de bestämmelser i nationell rätt som genomför direktivet och som uppfyller kraven i artikel 129 i tillsynsförordningen (artikel 27.2).
En utgångspunkt för tillämpningen av nationella bestämmelser som genomför direktivets regler, inklusive dess regler om beteckningar, är principen om ömsesidigt erkännande. Principen om ömsesidigt erkännande avser bl.a. den unionsrättsliga principen att en vara eller tjänst som tillhandahålls i en medlemsstat också ska få tillhandahållas i övriga medlemsstater, om inte särskilda skäl emot föreligger (se EU-domstolens mål nr C-120/78, Cassis de Dijon). Utifrån denna princip ska en säkerställd obligation som t.ex. ges ut med beteckningen European covered bond (dvs. motsvarande europeisk säkerställd obligation i den svenska versionen av direktivet) i en annan medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens nationella rätt i princip inte kunna bedömas som oförenlig med kraven på en europeisk säkerställd obligation i en annan medlemsstat. Om tillsynsmyndigheten i en annan medlemsstat än den i vilken den säkerställda obligationen getts ut finner att obligationen inte är förenlig med kraven på t.ex. en europeisk säkerställd obligation, ankommer det endast på den tillsynsmyndigheten att uppmärksamma tillsynsmyndigheten i hemlandet på detta.
Enligt direktivet avses med säkerställd obligation en skuldförbindelse som ges ut av ett kreditinstitut i enlighet med de bestämmelser i nationell rätt som införlivar de obligatoriska kraven i direktivet och som säkras av säkerställda tillgångar som investerare i säkerställda obligationer har en direkt fordran på i egenskap av prioriterade fordringsägare (artikel 3.1). Säkerställd obligation är dock enligt direktivet inte en skyddad benämning.
Benämningen säkerställda obligationer
Enligt svensk rätt utgör säkerställda obligationer en skyddad benämning. Benämningen säkerställda obligationer får användas endast som beteckning för sådana skuldförbindelser som omfattas av lagen om utgivning av säkerställda obligationer (2 kap. 2 § LUSO).
Som nämns ovan innehåller direktivet en definition av säkerställd obligation, som dock inte utgör en skyddad benämning. Med hänsyn till detta, och till att direktivet utgår från att medlemsstaterna ska kunna behålla egna nationella benämningar parallellt med möjligheten att använda de nya skyddade benämningarna enligt direktivet (skäl 37 i direktivet), finns det inget hinder mot att behålla säkerställda obligationer som en skyddad benämning i svensk rätt, med samma innehåll som i dag. Det framstår som angeläget att denna benämning inte förlorar sitt skydd för att på så vis kunna användas för finansiella instrument som inte omfattas av lagen om utgivning av säkerställda obligationer. I förhållande till de föreslagna nya benämningar som behandlas nedan avser benämningen säkerställd obligation just säkerställda obligationer i en mer allmän bemärkelse, dvs. skuldförbindelser som omfattas av bestämmelserna i lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Användningen av de nya benämningar som föreslås enligt nedan förutsätter i sin tur att samtliga krav enligt denna lag är uppfyllda. Till skillnad från utredningen anser regeringen därför att den skyddade benämningen säkerställd obligation ska kvarstå.
Mot denna bakgrund framstår det inte som behövligt att införa ett förbud mot förväxlingsbara benämningar såsom utredningen föreslår. Ett sådant förbud går dessutom utanför vad direktivet kräver och är förenat med inte oansenliga tillämpningsproblem.
Benämningen svensk säkerställd obligation
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att benämningen svensk säkerställd obligation bör få användas endast som beteckning för sådana skuldförbindelser som uppfyller kraven i lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Förslaget avseende ändringar av bestämmelserna om tillgångar i säkerhetsmassan innebär att kraven på dessa tillgångar kommer att vara något mer långtgående i svensk rätt än kraven enligt tillsynsförordningen. Benämningen svensk säkerställd obligation blir därför ett märke för säkerställda obligationer av högre kvalitet än såväl europeisk säkerställd obligation som europeisk säkerställd obligation (premium). I likhet med Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser regeringen att det är fördelaktigt att den högre kvalitet som benämningen svensk säkerställd obligation representerar framgår med tydlighet. Regeringen föreslår att svensk säkerställd obligation anges först bland de benämningar som villkoras av uppfyllande av kraven i svensk rätt, och där det därefter framgår att en sådan även får kallas europeisk säkerställd obligation respektive europeisk säkerställd obligation (premium). Denna ordning, tillsammans med innehållet i lagen om utgivning av säkerställda obligationer i övrigt, tydliggör på ett lämpligt sätt att benämningen svensk säkerställd obligation representerar den högsta kvaliteten i förhållande till övriga benämningar. Alternativet att det i kravet för benämningen svensk säkerställd obligation anges att denna får användas för obligationer som inte bara uppfyller kraven i tillsynsförordningen utan även ytterligare krav enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer, kan antyda att det skulle vara möjligt att ge ut svenska säkerställda obligationer i Sverige som inte till fullo uppfyller kraven i denna lag. En sådan beskrivning av kraven för benämningen svensk säkerställd obligation framstår därför enligt regeringen som mindre lämplig.
Benämningen europeisk säkerställd obligation och europeisk säkerställd obligation (premium)
Enligt förslaget kommer säkerställda obligationer som ges ut i enlighet med kraven i lagen om utgivning av säkerställda obligationer att leva upp till såväl direktivets som tillsynsförordningens krav. En svensk säkerställd obligation ska därför även få benämnas europeisk säkerställd obligation respektive europeisk säkerställd obligation (premium). Benämningarna, inklusive motsvarande utländska officiella benämningar, bör endast få användas för säkerställda obligationer som ges ut i enlighet med kraven i lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Det kan här påpekas att en bestämmelse i svensk rätt av denna innebörd, dvs. som anger kraven för att en säkerställd obligation ska få kallas europeisk säkerställd obligation respektive europeisk säkerställd obligation (premium) genomför obligatoriska regler i direktivet (artikel 27.2). Det är dock valfritt för emittentinstituten att använda dessa benämningar (se skäl 37 i direktivet).
6 Emittentinstitutens verksamhet
6.1 Tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan
6.1.1 Allmänna överväganden
Regeringens förslag: Tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan ska inte utgöras av andra tillgångar än sådana som kvalificerar för lättnader av kraven i EU:s tillsynsförordning för köpare av säkerställda obligationer. Av dessa tillgångar ska följande vara tillåtna enligt svensk rätt:
1. krediter som lämnats mot säkerhet i bostadsfastigheter eller i kommersiella fastigheter (hypotekskrediter) under förutsättning att dessa lever upp till vissa ytterligare villkor,
2. offentliga fordringar enligt artikel 129.1 a och b i tillsynsförordningen, och
3. fordringar mot svenska kreditinstitut och kreditinstitut inom EES (fordringar mot kreditinstitut).
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att vissa bostadskrediter enligt fransk rätt med särskilda egenskaper i förhållande till övriga bostadskrediter enligt tillsynsförordningen ska tillåtas i säkerhetsmassan. Utredningens förslag har dessutom en annan lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Svenska Bankföreningen anser att de särskilda bostadskrediterna enligt fransk rätt inte bör tillåtas i säkerhetsmassan. Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser även att tillfälliga eller mindre överträdelser av gränsvärden som anges tillsynsförordningen inte ska leda till att tillgångar blir otillåtna i säkerhetsmassan.
Skälen för regeringens förslag
Allmänt om tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan
Enligt direktivet (artikel 6.1) får tillgångarna i säkerhetsmassan utgöras av tillgångar som är tillåtna enligt artikel 129.1 i tillsynsförordningen, vissa övriga s.k. högkvalitativa säkerställda tillgångar och vissa krediter till s.k. offentliga företag. Tillgångar som är tillåtna enligt tillsynsförordningen utgörs av offentliga fordringar (artikel 129.1 a och b), fordringar mot kreditinstitut (artikel 129.1 c), hypotekskrediter i form av krediter mot säkerhet i bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter (artikel 129.1 d och f), särskilda bostadskrediter enligt fransk rätt (artikel 129.1 e) och krediter mot säkerhet i fartyg (artikel 129.1 g).
Enligt 3 kap. 1 § LUSO får säkerhetsmassan bl.a. bestå av hypotekskrediter som lämnats mot säkerhet i fast egendom, tomträtt och bostadsrätt samt av offentliga krediter (se avsnitt 6.1.2 och 6.1.3). Säkerhetsmassan får enligt 3 kap. 2 § LUSO även bestå av s.k. fyllnadssäkerheter, vilket omfattar vissa likvida tillgångar med låg risk som emittentinstituten kan ha behov av att inkludera i säkerhetsmassan för att lösa problem med obalanser mellan löptiden på den säkerställda obligationen och löptiderna på krediterna i säkerhetsmassan (prop. 2002/03:107 s. 71-73). Efter tillstånd från Finansinspektionen får fyllnadssäkerheter utgöras av bl.a. exponeringar mot kreditinstitut (3 kap. 2 § andra stycket LUSO). Fyllnadssäkerheter får som huvudregel utgöra högst 20 procent av säkerhetsmassan (3 kap. 2 § tredje stycket LUSO).
Utredningen bedömer att det för svenskt vidkommande inte finns skäl att tillåta andra tillgångar i säkerhetsmassan än sådana som är tillåtna enligt tillsynsförordningen, eftersom svenska emittentinstitut redan i dag innehar säkerhetsmassor som är förenliga med kraven i tillsynsförordningen och att det på den svenska marknaden inte finns efterfrågan på tillgångar som inte lever upp till dessa krav (artikel 129.1). Utredningen bedömer vidare att av tillgångar som tillåts enligt tillsynsförordningen bör krediter mot säkerhet i fartyg inte tillåtas i säkerhetsmassan.
Regeringen instämmer i utredningens bedömningar i dessa delar.
Slutligen anser regeringen, i likhet med Svenska Bankföreningen, att vissa bostadskrediter enligt fransk rätt som behandlas särskilt i tillsynsförordningen (artikel 129.1 e) inte bör tillåtas i säkerhetsmassan, eftersom dessa krediter inte fyller någon funktion på den svenska marknaden och det heller inte är ett krav enligt direktivet att dessa ska tillåtas.
Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att tillfälliga eller mindre överträdelser av gränsvärden i tillsynsförordningen, t.ex. de särskilda begränsningarna för exponeringar mot kreditinstitut (artikel 129.1a), inte ska diskvalificera tillgångarna från att tillåtas i säkerhetsmassan. Frågan om konsekvenser av tillfälliga eller mindre överträdelser av aktuellt slag bör kunna lösas inom ramen för Finansinspektionens tillsyn.
Krav på homogenitet och riskspridning
Enligt direktivet ska medlemsstaterna fastställa regler om säkerhetsmassans sammansättning. Dessa regler ska, "där så är relevant", ange villkoren för att emittentinstitut ska få inkludera primärtillgångar som har olika egenskaper vad gäller strukturella egenskaper, löptid eller riskprofil i säkerhetsmassan (artikel 10). Med primärtillgångar avses enligt direktivet dominerande säkerställda tillgångar som avgör säkerhetsmassans typ (artikel 3.12). För tillgångar som inte är tillåtna enligt tillsynsförordningen ska medlemsstaterna enligt direktivet fastställa regler som säkerställer riskspridning i säkerhetsmassan (artikel 6.8 i direktivet).
Enligt vad som föreslås ovan bör endast tillgångar som är tillåtna enligt artikel 129.1 i tillsynsförordningen tillåtas i säkerhetsmassan. Direktivets krav på riskspridning (artikel 6.8) är därför inte aktuellt för svensk del.
De krav som blir tillämpliga genom artikel 129.1 i tillsynsförordningen, inklusive krav på typ av tillgångar och maximala andelar vad avser exponeringar mot kreditinstitut m.m., är utformade för att bl.a. tillgodose en lämplig sammansättning av tillgångar i säkerhetsmassan. Kommissionen har gett uttryck för att nationella bestämmelser som innebär att säkerhetsmassan till övervägande del ska bestå av hypotekskrediter och offentliga fordringar enligt artikel 129.1 i tillsynsförordningen innebär att det inte är relevant med kompletterande bestämmelser om säkerhetsmassans sammansättning. Enligt regeringens förslag bör endast hypotekskrediter enligt artikel 129.1 d och f, offentliga krediter enligt artikel 129.1 a och b och exponeringar mot kreditinstitut enligt artikel 129.1 c tillåtas i säkerhetsmassan. Med hänsyn till det och till den föreslagna begränsningen vad avser kommersiella fastighetskrediter i säkerhetsmassan (se avsnitt 6.1.2), bör ytterligare bestämmelser om säkerhetsmassans sammansättning inte behövas för svensk del.
6.1.2 Särskilt om hypotekskrediter
Regeringens förslag: Hypotekskrediter som har lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter ska få utgöra högst tio procent av säkerhetsmassan. Det ska dock inte gälla för hypotekskrediter som har lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter som huvudsakligen används för jordbruks- eller skogsbruksändamål.
Regeringens bedömning: Möjligheten att säkra hypotekskrediter med egendom belägen utanför EES bör inte utnyttjas.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att krediter som har lämnats mot säkerhet i bostadsfastigheter ska kallas bostadskrediter och att dessa ska definieras som krediter som har lämnats mot säkerhet i egendom som är avsedd för bostadsändamål. Utredningen föreslår vidare att krediter som lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter ska kallas kommersiella fastighetskrediter och att dessa ska definieras som krediter som lämnats mot säkerhet i egendom som är avsedd för näringsverksamhet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att tillgångar vad avser bostadskrediter respektive kommersiella fastighetskrediter ska definieras som lån mot säkerhet i bostadsfastighet respektive som lån mot säkerhet i kommersiella fastigheter, alternativt som egendom som huvudsakligen är avsedd för näringsverksamhet. Dessa remissinstanser anser även att bemyndigandet om fast egendom, tomträtt och bostadsrätt bör upphävas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Begreppen bostadsfastighet och kommersiell fastighet
Enligt svensk rätt får säkerhetsmassan bestå av krediter som lämnats mot inteckning i fast egendom som är avsedd för bostads-, jordbruks-, kontors- eller affärsändamål, mot inteckning i tomträtt som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål och mot pant i bostadsrätt eller mot motsvarande utländska säkerheter (hypotekskrediter), förutsatt att krediterna uppfyller vissa villkor såsom belåningsgrader och värdering av underliggande säkerheter (3 kap. 1 § första stycket 1 och 3-7 §§ LUSO).
Krediter av detta slag kommer också i fortsättningen att vara tillåtna i säkerhetsmassan (se avsnitt 6.1.1). Såsom utredningen föreslår framstår det dock som lämpligt att ge dessa bestämmelser en utformning som närmare anknyter till reglerna i artikel 129.1 i tillsynsförordningen.
Hypotekskrediter enligt svensk rätt omfattas av reglerna om lån mot säkerhet i bostadsfastigheter (artikel 129.1 d i tillsynsförordningen) respektive av reglerna om lån mot säkerhet i kommersiella fastigheter (artikel 129.1 f i samma förordning). Uppdelningen i svensk rätt av säkerheter för hypotekskrediter efter bostads-, jordbruks-, kontors- eller affärsändamål motsvaras alltså i tillsynsförordningen endast av en uppdelning i säkerheter för bostadsändamål eller för kommersiella ändamål. Till vilken av dessa två kategorier en säkerhet hör, beror på dess huvudsakliga ändamål (se Eba: Applicable risk weights for agricultural properties, 2013 94).
En bostadsfastighet definieras i tillsynsförordningen som "en bostad (eng. 'residence') som innehas av ägaren eller bostadsrättshavaren (eng. 'the owner or the lessee of the residence'), inbegripet rätten att bo i en lägenhet i bostadsrättsföreningar i Sverige (eng. 'including the right to inhabit an apartment in housing cooperatives located in Sweden')" (artikel 4.1.75). Till skillnad från bostadsrätt omnämns inte den svenska upplåtelseformen tomträtt särskilt i tillsynsförordningen. Såsom utredningen konstaterar får dock inteckning i tomträtt anses omfattas av uttrycket säkerhet i bostadsfastighet i artikel 129.1 d i samma förordning.
Begreppet kommersiell fastighet har, till skillnad från begreppet bostadsfastighet, ingen särskild definition i tillsynsförordningen. Begreppet bör dock förstås i förhållande till innebörden av bostadsfastighet. Om ett bostadsändamål inte överväger ett kommersiellt ändamål såvitt avser egendomen i fråga, och egendomen därför inte ska anses utgöra en bostadsfastighet, bör egendomen anses utgöra en kommersiell fastighet i tillsynsförordningens mening (jfr Eba: Applicable risk weights for agricultural properties, 2013 94).
Den särskilda kategorin i svensk rätt avseende fast egendom avsedd för jordbruksändamål har ingen motsvarighet i tillsynsförordningen. Särregleringen avseende säkerhet i denna typ av fast egendom i svensk rätt avser tillåten belåningsgrad (se avsnitt 6.1.5) samt att de undantas från den begränsning som annars gäller för säkerheter i egendom för affärsändamål vad avser till vilken grad de får utgöra del av säkerhetsmassan (se nedan). Det framstår som lämpligt att svensk rätt speglar utgångspunkten att krediter som lämnas mot säkerhet i jordbruksfastigheter ska beaktas som antingen krediter lämnade mot säkerhet i bostadsfastigheter eller som krediter lämnade mot säkerhet i kommersiella fastigheter. Krediter lämnade mot säkerhet i jordbruksfastigheter bör därför inte längre i svensk rätt anges som en särskild kategori av tillåtna krediter i säkerhetsmassan.
Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att tillgångar vad avser bostadskrediter respektive kommersiella fastighetskrediter bör definieras som lån mot säkerhet i bostadsfastighet respektive som lån mot säkerhet i kommersiella fastigheter, alternativt som egendom som huvudsakligen är avsedd för näringsverksamhet. Som skäl för detta anger dessa remissinstanser att det är av vikt att ge bestämmelserna i svensk rätt en utformning som inte riskerar att ge dem en annan innebörd avseende den egendom som ska stå som säkerhet för krediterna än vad som avses med bostadsfastighet respektive kommersiell fastighet enligt tillsynsförordningen. Regeringen instämmer i synpunkten att benämningen av den egendom som ska svara för säkerheten till krediterna bör vara likalydande med benämningen i tillsynsförordningen. Regeringen föreslår därför att dessa ska anges som bostadsfastigheter respektive kommersiella fastigheter.
Begreppet hypotekskrediter
Regeringen anser i motsats till utredningen att det inte är motiverat att låta hypotekskrediter utgå som ett samlingsbegrepp för krediter som lämnats mot säkerhet i bostadsfastigheter respektive i kommersiella fastigheter. Ett sådant samlingsbegrepp för den viktigaste typen av tillgångar i säkerhetsmassan vad avser svenska emittentinstitut och som använts sedan lagen om utgivning av säkerställda obligationer tillkom har inte i sig förlorat relevans och står heller inte i konflikt med begreppen i vare sig direktivet eller tillsynsförordningen.
Geografisk begränsning
Förmånsrätt i egendom som ställs som säkerhet för hypotekskrediter grundas i inteckning i fast egendom, inteckning i tomträtt eller mot pant i bostadsrätt (3 kap. 1 § LUSO). Det bör även fortsättningsvis anges att säkerheten avseende hypotekskrediter ska utgöras av något av dessa rättsinstitut. Som framgår ovan avgör det huvudsakliga ändamålet med egendomen i fråga huruvida en säkerhet uppnådd på något av dessa sätt avser säkerhet i en bostadsfastighet eller säkerhet i en kommersiell fastighet enligt tillsynsförordningen. Enligt svensk rätt får säkerheten även utgöras av motsvarande utländska säkerheter i egendom belägen inom EES (3 kap. 6 § LUSO). Regeringen anser att denna möjlighet till inkludering av motsvarande utländska säkerheter, utifrån den geografiska begränsningen att egendomen i fråga ska finnas inom EES, bör bestå.
Begränsning för krediter som lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter
Enligt svensk rätt får hypotekskrediter som lämnats mot inteckning i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt som är avsedd för kontors- eller affärsändamål utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan (3 kap. 1 § andra stycket LUSO). Begränsningen är avsedd att utgöra ett sätt att hantera den högre risknivå som är förknippad med denna typ av säkerheter (prop. 2002/03:107 s. 61 f.).
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att denna begränsning bör bestå, med den ändringen att begränsningen bör anges i förhållande till hypotekskrediter som lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter. Jordbruksfastigheter har uteslutits från denna begränsning i svensk rätt, mot bakgrund av att dessa fastigheter inte bedömts lika konjunkturkänsliga som andra kommersiella fastigheter, bl.a. med beaktande av att skogsbruk vanligen förekommer på dessa fastigheter (samma prop. s. 66). Regeringen anser i likhet med utredningen att dessa fastigheter inte heller i fortsättningen bör träffas av begränsningen, och att det uttryckligen bör anges även för skogsbruksfastigheter. Det bör därför i lagen anges att begränsningen inte gäller för krediter som lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter som huvudsakligen används för jordbruks- eller skogsbruksändamål.
Bemyndigande
Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att bemyndigandet om fast egendom, tomträtt och bostadsrätt (6 kap. 3 § 2 LUSO) bör upphävas. Regeringen konstaterar att bemyndigandet avser innebörden av uttrycken fast egendom, tomträtt och bostadsrätt i bestämmelsen gällande de inteckningar eller panträtter som ska utgöra säkerhet för hypotekskrediter (3 kap. 1 § LUSO). Dessa egendomstyper respektive säkerhetsrätter regleras i svensk rätt och innehållet i den svenska regleringen har betydelse för t.ex. vilken egendomskategori enligt tillsynsförordningen som dessa nationella egendomstyper omfattas av. Det hindrar emellertid inte i sig att bestämmelser om fast egendom, tomträtt och bostadsrätt i detta sammanhang meddelas på lägre nivå än lag.
Ursprungligen infördes bemyndigandet avseende bl.a. innebörden av respektive kategori fast egendom, tomträtt och bostadsrätt eftersom de aktuella bestämmelserna i lag inte ansågs så detaljerade att det med säkerhet kunde sägas att inte något nytt kunde eller borde tillföras regleringen genom ett bemyndigande (prop. 2002/03:107 s. 113). Till exempel har detta avsett föreskrifter ägnade att tillse att de underliggande säkerheterna endast ska bestå av fastighetstyper som är vanligt förekommande och för vilka det finns vedertagna och etablerade värderingsnormer (samma prop. s. 58 f.). Sedan dess har Finansinspektionen t.ex. meddelat allmänna råd om hur emittentinstituten bör förfara för att bestämma vad dessa egendomstyper i egenskap av pantobjekt är avsedda för (3 kap. 1 § Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 2013:1] om utgivning av säkerställda obligationer). Att bestämmelserna om hypotekskrediter får en utformning som närmare ansluter till begreppen i tillsynsförordningen innebär därför inte i sig att bemyndigandet förlorat relevans. Regeringen ser sammanfattningsvis inte anledning att upphäva bemyndigandet gällande de olika egendomstyperna som kan utgöra säkerheter för hypotekskrediter.
6.1.3 Särskilt om offentliga fordringar
Regeringens förslag: Bemyndigandet om rätt att meddela föreskrifter om motparter till offentliga krediter ska upphävas.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Tillåtna exponeringar mot offentliga rättssubjekt enligt artikel 129.1 a i tillsynsförordningen är exponeringar mot eller garanterade av nationella regeringar, ECBS-centralbanker, offentliga organ, regionala regeringar eller lokala myndigheter i unionen. Tillåtna exponeringar mot offentliga rättssubjekt enligt artikel 129.1 b i tillsynsförordningen är exponeringar mot eller garanterade av nationella regeringar i tredjeländer, centralbanker i tredjeländer, multilaterala utvecklingsbanker, internationella organisationer som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 enligt kapitel 2 i tillsynsförordningen, samt exponeringar mot eller garanterade av offentliga organ i tredjeländer, delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter i tredjeländer som getts riskvikt som exponeringar mot institut eller nationella regeringar och centralbanker i enlighet med artikel 115.1, 115.2, 116.1, 116.2 eller 116.4 i tillsynsförordningen och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 enligt kapitel 2 i samma förordning, samt exponeringar enligt detta led som minst uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 2 i enlighet med kapitel 2 i samma förordning, förutsatt att de inte överstiger 20 procent av det nominella beloppet för de emitterande institutens utestående säkerställda obligationer.
Enligt svensk rätt får säkerhetsmassan bestå av offentliga krediter (3 kap. 1 § första stycket 2 LUSO). Krediter av detta slag ska fortsatt vara tillåtna i säkerhetsmassan, i linje med att krediter av detta slag utgör sådana krediter som kan kvalificera för förmånlig behandling enligt artikel 129.1 i tillsynsförordningen. Vad gäller utländska kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter (3 kap. 1 § första stycket 2 c LUSO) har emellertid Finansinspektionen ännu inte meddelat några föreskrifter.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att bestämmelserna i svensk rätt vad avser krediter till offentliga rättssubjekt bör harmoniseras med reglerna i artikel 129.1 a och b i tillsynsförordningen. Regeringen anser att det är lämpligt att detta görs genom hänvisning till dessa bestämmelser. Hänvisningarna i direktivet till tillsynsförordningen är dynamiska. Det innebär att också hänvisningarna till förordningen i lagen om utgivning av säkerställda obligationer bör vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Bestämmelserna om offentliga exponeringar i tillsynsförordningen är uttömmande vad avser möjliga motparter. Regeringens förslag innebär därmed att det inte längre finns något behov av ett bemyndigande om rätt att meddela föreskrifter om motpartskretsen till dessa exponeringar (6 kap. 3 § 4) I enlighet med vad utredningen föreslår bör därför detta bemyndigande upphävas.
6.1.4 Särskilt om fordringar mot kreditinstitut och derivatavtal
Regeringens förslag: Fordringar mot kreditinstitut ska utgöras av
1. fordringar som grundas på derivatavtal som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen,
2. fordringar som grundas på derivatavtal som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 tillsynsförordningen, om Finansinspektionen godkänner det i enlighet med artikel 129.1a c andra meningen i samma förordning,
3. andra fordringar som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen och som är tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen, och
4. övriga fordringar som får användas för att uppfylla kravet på likviditetsbuffert i säkerhetsmassan.
Fordringar mot kreditinstitut ska inte få inte överstiga de andelar som anges i artikel 129.1a i tillsynsförordningen.
Kretsen av motparter som anges i definitionen av derivatavtal ska motsvara kretsen av motparter för fordringar mot kreditinstitut och offentliga fordringar.
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på dokumentation av derivatkontrakt.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att uttrycket derivatavtal ska ersättas av uttrycket derivatkontrakt och att bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för derivatavtal ska upphävas. Utredningens förslag har dessutom en annan lagteknisk lösning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att begreppet derivatavtal inte bör ersättas av derivatkontrakt. Finansinspektionen, Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att det bör förtydligas att säkerhetsmassan också får bestå av exponeringar som får ingå i likviditetsbufferten. Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att det bör förtydligas att mottagna marginalsäkerheter för positioner i derivatavtal inte utgör tillgångar i säkerhetsmassan och att de därmed inte kan utgöra exponeringar som ska räknas mot begränsningen av exponeringar i säkerhetsmassan.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Exponeringar mot kreditinstitut i säkerhetsmassan
Direktivet tillåter exponeringar mot kreditinstitut i säkerhetsmassan som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt tillsynsförordningen. Även exponeringar som uppfyller kreditkvalitetssteg 3 tillåts, under förutsättning att det rör sig om kortfristig inlåning som används för att uppfylla direktivets krav på likviditetsbuffert (se avsnitt 6.4), eller om exponeringar på grund av derivatavtal som används i risksäkringssyfte avseende tillgångar i säkerhetsmassan Vad gäller exponeringar på grund av derivatavtal som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 kan de tillåtas i säkerhetsmassan först efter samråd mellan den behöriga nationella myndigheten och Eba (artikel 6.1 a i direktivet och artikel 129.1 c i tillsynsförordningen). Tillsynsförordningen ställer även upp gränser för hur stor del av säkerhetsmassan som får utgöras av dessa exponeringar (artikel 129.1a c och d).
Bestämmelser om fyllnadssäkerheter ska ersättas med bestämmelser om exponeringar mot kreditinstitut
Enligt svensk rätt får säkerhetsmassan efter tillstånd från Finansinspektionen utgöras av placeringar och fordringar för vilka ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (LVM) svarar (3 kap. 2 § andra stycket 1 LUSO). Tillgångar av detta slag tillhör s.k. fyllnadssäkerheter, med vilka avses vissa likvida tillgångar, vilka som huvudregel får utgöra högst 20 procent av säkerhetsmassan (3 kap. 2 § tredje stycket LUSO). Svensk rätt tillåter dock även andra typer av tillgångar som fyllnadssäkerheter, t.ex. inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar (3 kap. 2 § första stycket 1 LUSO).
Bestämmelserna om denna typ av kompletterande likvida tillgångar har till viss del en motsvarighet i reglerna om exponeringar mot kreditinstitut som kan tillåtas i säkerhetsmassan enligt artikel 129.1 i tillsynsförordningen. I linje med utgångspunkten att svensk rätt bör harmoniseras med reglerna om tillåtna tillgångar enligt artikel 129.1 i tillsynsförordningen, instämmer regeringen i utredningens förslag att bestämmelserna om fyllnadssäkerheter inte bör kvarstå i sin nuvarande form. Dessa bestämmelser bör i stället ersättas med bestämmelser om exponeringar mot kreditinstitut. Det kan noteras att vad som omfattats av bestämmelserna om fyllnadssäkerheter även avser tillgångar som avses i de föreslagna nya bestämmelserna om offentliga fordringar.
Nya bestämmelser om exponeringar mot kreditinstitut
Utredningen bedömer att säkerhetsmassan som huvudregel bör få utgöras av exponeringar som är tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt likviditetstäckningsförordningen och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt tillsynsförordningen. Att som huvudregel begränsa exponeringarna till tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt likviditetstäckningsförordningen innebär t.ex. att tillgångar på lägre nivåer såsom aktier och företagsvärdepapper som huvudregel inte tillåts i säkerhetsmassan. Utredningen anför som skäl till detta att minska risknivån i säkerhetsmassan. Regeringen instämmer i utredningens bedömning.
Regeringen instämmer även i utredningens bedömning att Finansinspektionen efter en prövning mot villkoren i artikel 129.1a c i tillsynsförordningen och efter samråd med Eba bör få tillåta exponeringar mot kreditinstitut på grund av derivatavtal, som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3. En förutsättning för att sådana exponeringar ska tillåtas är att betydande potentiella koncentrationsproblem till följd av tillämpningen av de krav för kreditkvalitetssteg 1 och 2 i artikel 129.1a a och b i samma förordning kan dokumenteras (artikel 129.1a c i denna förordning).
Som efterfrågas av Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen bör säkerhetsmassan, förutom tillåtna exponeringar från derivatavtal och tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt likviditetstäckningsförordningen, också få bestå av andra exponeringar som får ingå i likviditetsbufferten.
I det följande föreslås att mottagna marginalsäkerheter för positioner i derivatavtal ska föras in i registret avseende den säkerställda obligationen och på så vis hållas separerade från emittentinstitutets övriga förmögenhetsmassa. Dock ska inte säkerheterna behandlas som tillgångar i säkerhetsmassan som bidrar till säkerhetsmassans värde (se avsnitt 6.3). Som en konsekvens av detta bör mottagna marginalsäkerheter, i enlighet med det förtydligande som Finansinspektionen, Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen efterfrågar, inte anses ingå i de exponeringar mot kreditinstitut som tillåts i säkerhetsmassan och som bidrar till säkerhetsmassans värde.
För de exponeringar mot kreditinstitut som ska tillåtas enligt svensk rätt bör begränsningarna i tillsynsförordningen gälla avseende till vilken andel dessa får ingå i säkerhetsmassan (artikel 129.1a).
Övriga bestämmelser om derivatavtal
Utredningen föreslår att begreppet derivatavtal ska ersättas av begreppet derivatkontrakt enligt 1 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden.
Syftet med definitionen av derivatavtal i lagen om utgivning av säkerställda obligationer är att klargöra vad som ska anses utgöra ett sådant avtal, specifikt i förhållande till säkerställda obligationer, utifrån avtalets syfte och kretsen av motparter. Begreppet derivatkontrakt enligt 1 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden förekommer endast i ett uppsamlande syfte som del i definitionen av finansiella derivatinstrument. I denna funktion används det i förhållande till bl.a. ränte- och valutaderivat, men även i förhållande till derivat avseende råvaror, klimatvariationer och fraktavgifter, dvs. typer av derivatavtal utan relevans för säkerställda obligationer. I likhet med Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser regeringen därför att det saknas skäl att frångå den nuvarande ordningen.
Enligt svensk rätt får derivatavtal användas för att uppnå en god balans mellan villkoren för emittentinstitutets krediter och fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan beträffande valuta, ränta och räntebindningsperiod och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna (3 kap. 9 § LUSO). I registret avseende den säkerställda obligationen ska det för varje derivatavtal finnas uppgifter om avtalets typ och nummer, derivatmotpart, nominellt belopp, valuta, räntesats, värdet på nettofordran eller nettoskuld samt start- och slutdag för avtalet (3 kap. 11 § 6).
Enligt direktivet (artikel 11) får medlemsstaterna tillåta att derivatkontrakt ingår i säkerhetsmassan endast om minst följande villkor är uppfyllda:
1. Derivatkontrakten ingår i säkerhetsmassan uteslutande av risksäkringsskäl, deras volym anpassas om den säkrade risken minskar och de avlägsnas när den säkrade risken upphör att existera.
2. Derivatkontrakten är tillräckligt dokumenterade.
3. Derivatkontrakten är separerade i enlighet med artikel 12.
4. Derivatkontrakten kan inte avslutas vid insolvens i eller resolution av det kreditinstitut som gav ut de säkerställda obligationerna.
5. Derivatkontrakten är förenliga med nationella bestämmelser som fastställer
a) kriterier för godkännande av motparterna,
b) nödvändig dokumentation som ska tillhandahållas med avseende på derivatkontrakten.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att befintliga bestämmelser i svensk rätt redan genomför direktivets krav vad avser tillåtna ändamål för derivatkontrakt i säkerhetsmassan (3 kap. 9 § LUSO) och vad avser direktivets krav på dokumentation av derivatkontrakt (3 kap. 10 och 11 §§).
I det följande bedömer regeringen att även direktivets krav på separation av derivatkontrakt och på att dessa inte ska kunna avslutas vid emittentinstitutets insolvens eller resolution inte föranleder några lagstiftningsåtgärder (se avsnitt 6.3).
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att kretsen av motparter i definitionen av derivatavtal bör anges genom hänvisning till tillsynsförordningen (artikel 129.1 a och b), för att på så sätt motsvara motparter till exponeringar mot kreditinstitut och till offentliga krediter. Denna ändring genomför enligt regeringens uppfattning direktivets krav på kriterier för godkännande av motparter till derivatkontrakt.
Utredningen föreslår att bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för derivatavtal ska upphävas. Finansinspektionen har med stöd av detta bemyndigande meddelat föreskrifter om villkor för derivatavtal (6 kap.
6-10 §§ Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 2013:1] om utgivning av säkerställda obligationer). Bland annat framgår av dessa föreskrifter att ett derivatavtal inte får utformas så att det automatiskt upphör om emittentinstitutet går i konkurs. Föreskrifterna genomför delvis direktivets krav på konkursskydd avseende derivatkontrakt (artikel 11.1 d, se avsnitt 6.3). Det kan heller inte uteslutas att behov av reglering av mer detaljerad karaktär gällande derivatavtal framöver kan uppstå (jfr prop. 2002/03:107 s. 113). Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte framstår som lämpligt att upphäva bemyndigandet.
6.1.5 Belåningsgrader
Regeringens förslag: En hypotekskredit ska få ingå i säkerhetsmassan till den del krediten i förhållande till säkerheten ligger inom de belåningsgrader som följer av artikel 129.1 i tillsynsförordningen.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Utredningens förslag har dock en annan lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Sveriges riksbank avstyrker förslaget och anför att en höjning av taken på belåningsgraderna kan urvattna kvaliteten på emittentinstitutens säkerhetsmassor.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet innehåller regler om belåningsgrader, dvs. till vilken del en kredits värde får tillgodoräknas säkerhetsmassan i förhållande till värdet på kreditens bakomliggande säkerhet. Såvitt avser tillgångar som enligt direktivet tillåts i säkerhetsmassan utifrån att de är tillåtna enligt tillsynsförordningen gäller tillsynsförordningens regler om belåningsgrader (artikel 6.1 a i direktivet och artikel 129.1 i tillsynsförordningen). Tillåtna belåningsgrader enligt tillsynsförordningen (artikel 129.1 d och f) är 80 procent av värdet av bostadsfastigheter och 60 procent av värdet av kommersiella fastigheter. I fråga om kommersiella fastigheter får dock belåningsgraden vara 70 procent av värdet under vissa förutsättningar.
Belåningsgrader enligt svensk rätt (3 kap. 3 § LUSO) är 75 procent av marknadsvärdet för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för bostadsändamål, 70 procent av marknadsvärdet för fast egendom som är avsedd för jordbruksändamål och 60 procent av marknadsvärdet för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för affärs- eller kontorsändamål. Samma belåningsgrader gäller för motsvarande utländska säkerheter.
En anpassning av svensk rätt till tillsynsförordningens belåningsgrader skulle alltså innebära att belåningsgraden för bostadsfastigheter skulle höjas från 75 till 80 procent men - som huvudregel - kvarstå oförändrade för kommersiella fastigheter.
Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna om belåningsgrader i svensk rätt ska ändras så att de blir likalydande med belåningsgraderna i tillsynsförordningen. Utredningen framhåller värdet av att använda ett och samma regelverk för å ena sidan riskvikter och kapitalkrav, gällande för köpare av säkerställda obligationer, och å andra sidan för säkerhetsmassan. Utredningen bedömer att detta överväger den risk för investerarna som ligger i en något höjd belåningsgrad.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att tillsynsförordningens belåningsgrader framstår som rimligt avvägda och inte anmärkningsvärt avviker från de som i dag gäller enligt svensk rätt.
Det sammantagna investerarskyddet på den svenska marknaden för säkerställda obligationer är i dag högt ur ett internationellt perspektiv. Det bör därför finnas utrymme att anpassa bestämmelserna om belåningsgrader i svensk rätt till tillsynsförordningens belåningsgrader utan att försvaga investerarnas förtroende för produkten.
I likhet med Sveriges riksbank anser regeringen att det är viktigt att bevara en hög kvalitet på emittentinstitutens säkerhetsmassor. Det sker enligt gällande rätt genom ett bredare sammanhang av bestämmelser i lagen om utgivning av säkerställda obligationer som säkerställer att säkerhetsmassan håller en tillräckligt hög kvalitet för att kunna täcka utbetalningar till investerare om utgivaren inte kan fullgöra sina förpliktelser. Exempelvis finns det krav på tillåtna tillgångskategorier, matchningskrav och krav på att säkerhetsmassans kvalitet ska följas upp och kontrolleras. Sammantaget säkerställer bestämmelserna att säkerhetsmassan har marginaler att täcka utbetalningarna till investerare även under stressade marknadsförhållanden, t.ex. vid kraftiga fastighetsprisfall.
Samtliga svenska säkerställda obligationsprogram har i dag en hög kreditvärdighet, vilket innebär att risken för att investeraren inte får tillbaka sitt investerade belopp bedöms vara låg. Säkerhetsmassan på den svenska marknaden består till 95 procent av bostadslån, som i de flesta fall med marginal överstiger de lagstadgade kvalitetskraven. Det genomsnittliga övervärdet i säkerhetsmassan är 40 procent och de genomsnittliga belåningsgraderna är omkring 50 procent. Endast 1 procent av lånen har belåningsgrader som överstiger 70 procent.
Det finns mot den ovan angivna bakgrunden inget som tyder på att en anpassning av svensk rätt till tillsynsförordningens bestämmelser om belåningsgrader skulle förändra emittentinstitutens befintliga incitament att hålla nere belåningsgraderna i säkerhetsmassan. Regeringen anser därför att bestämmelserna om belåningsgrader i svensk rätt bör anpassas till tillsynsförordningens belåningsgrader i syfte att minska komplexiteten för investerare och emittenter och på så vis förbättra den svenska marknadens funktionssätt.
6.1.6 Värdering av säkerheter till tillgångar i säkerhetsmassan
Regeringens förslag: Ett emittentinstitut ska tillämpa artikel 129.3 i tillsynsförordningen vid sin fortlöpande kontroll av marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter.
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på värdering av säkerheter.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår inte att bestämmelsen om att ett emittentinstitut fortlöpande ska kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter ska hänvisa till artikel 129.3 i tillsynsförordningen.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt direktivet ska medlemsstaterna fastställa regler avseende metoden och förfarandet för värderingen av fysiska säkerheter som säkrar tillgångar i säkerhetsmassan. Dessa regler ska åtminstone säkerställa följande (artikel 6.5):
a) För varje fysisk säkerhet, att en aktuell värdering på eller under marknadsvärdet eller pantlånevärdet föreligger när den säkerställda tillgången inkluderas i säkerhetsmassan.
b) Att värderingen görs av en värderingsman som har de kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter som krävs.
c) Att värderingsmannen är oberoende i förhållande till kreditbeslutsprocessen, inte tar med spekulativa faktorer i bedömningen av värdet av den fysiska säkerheten och dokumenterar värdet av den fysiska säkerheten på ett klart och tydligt sätt.
Kraven för säkerheter i form av fastigheter enligt artikel 208 i tillsynsförordningen ska vara uppfyllda vad gäller säkerheter för hypotekskrediter (artikel 129.3). Kontrollen av egendomsvärden i enlighet med artikel 208.3 a ska utföras regelbundet och minst årligen för all "fast egendom" (artikel 129.3 i samma förordning). Det är här att märka att "fast egendom" ("immovable property" i den engelska språkversionen av tillsynsförordningen) avser bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter, vilket alltså omfattar sådan egendom som enligt svensk rätt kan utgöra säkerhet för hypotekskrediter (se avsnitt 6.1.2).
Svensk rätt innehåller bestämmelser om värderingen av säkerheter för hypotekskrediter. Utgångspunkten är att marknadsvärdet för säkerheten ska fastställas genom en individuell värdering (3 kap. 4 § LUSO). En värdering får dock grundas på generella prisnivåer om den avser fast egendom som utgör bostadsfastighet i en- eller tvåfamiljshus, tomträtt som har upplåtits för bostadsändamål avseende en- eller tvåfamiljshus eller bostadsrätt som har upplåtits för bostadsändamål. Med marknadsvärde avses det pris som skulle uppnås vid en marknadsmässig försäljning där skälig tid ges för förhandlingar. Marknadsvärdet ska bedömas utan hänsyn till spekulativa och tillfälliga förhållanden (3 kap. 4 § andra stycket LUSO).
En individuell värdering ska utföras av en kompetent värderingsman och värderingen ska dokumenteras. Av dokumentationen ska det framgå vem som har utfört värderingen samt när och på vilka grunder den har utförts. Den värdering som grundas på generella prisnivåer ska utföras på ett betryggande sätt (3 kap. 5 § LUSO).
Ett emittentinstitut ska fortlöpande kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter. Om marknadsvärdet av egendom som utgör säkerhet för hypotekskredit minskat avsevärt, får i säkerhetsmassan endast inräknas den del av hypotekskrediten som ligger inom den belåningsgrad som gäller för respektive säkerhet (3 kap. 7 § LUSO).
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att bestämmelserna om värdering av säkerheter i svensk rätt är förenliga med kravet i direktivet på värdering till säkerhetens marknadsvärde och att kravet i direktivet på en aktuell värdering är tillgodosett genom bestämmelserna om att marknadsvärdet ska fastställas i samband med att en kredit lämnas och därefter fortlöpande kontrolleras (3 kap. 4 § första stycket och 7 § första stycket LUSO).
De mer detaljerade kraven på fortlöpande värdering av säkerheter för hypotekskrediter enligt artikel 129.3 i tillsynsförordningen är en förutsättning för att leva upp till kraven om tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan enligt artikel 6.1 a i direktivet. Ett emittentinstitut bör därför tillämpa artikel 129.3 i tillsynsförordningen vid sin fortlöpande kontroll av marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter.
Huvudregeln i svensk rätt om en individuell värdering av en värderingsman är också förenlig med reglerna i direktivet (artikel 6.5 b och c). Enligt tillsynsförordningen är statistiska värderingar av säkerheter tillåten (artikel 208.3 andra stycket). Regeln i tillsynsförordningen om tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan (artikel 129.3) hänvisar till denna regel. Mot denna bakgrund bör möjligheten till statistiska värderingar anses tillämplig avseende tillgångar som är tillåtna i säkerhetsmassan i enlighet med artikel 6.1 a i direktivet och artikel 129.1 i tillsynsförordningen. Bestämmelserna i svensk rätt om möjlighet till statistiska värderingar för bostadsfastigheter är därför förenliga med kraven i direktivet.
Sammantaget bedömer regeringen att kraven i direktivet vad avser värdering av säkerheter, bortsett från kraven om fortlöpande värdering i artikel 129.3 i tillsynsförordningen, inte föranleder några lagstiftningsåtgärder.
6.1.7 Skadeförsäkring
Regeringens förslag: Uppgift om fordran på grund av försäkringsavtal gällande säkerheter för hypotekskrediter ska i förekommande fall antecknas i registret över säkerställda obligationer.
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på att medlemsstaterna ska kräva att emittentinstitut har rutiner för att övervaka att de fysiska säkerheter som säkrar tillgångar i säkerhetsmassan har lämplig skadeförsäkring.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer inte med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att det ska införas ett krav på en lämplig skadeförsäkring för fast egendom, tomträtter och bostadsrätter som utgör säkerhet för en kredit som ingår i säkerhetsmassan. Utredningen bedömer att kravet i direktivet på separering av fordran enligt försäkringsavtal gällande säkerhet till hypotekskrediter inte föranleder några lagstiftningsåtgärder.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt direktivet ska medlemsstaterna kräva att emittentinstitut har rutiner för att övervaka att de fysiska säkerheter som säkrar bl.a. hypotekskrediter har lämplig skadeförsäkring och att försäkringsfordran är separerad i enlighet med artikel 12 (artikel 6.6 i direktivet).
Enligt tillsynsförordningen gäller ett krav på att institut ska ha inrättat processer för att övervaka att den fasta egendom som har tagits som säkerhet har lämplig skadeförsäkring (artikel 208.5 i tillsynsförordningen). Detta krav gäller för tillgångar i säkerhetsmassan som tillåts utifrån att de lever upp till kraven i artikel 129.1 i tillsynsförordningen (genom att artikel 129.3 hänvisar till artikel 208 i samma förordning). Det kan här upprepas att "fast egendom" i detta sammanhang ska förstås som bostadsfastigheter respektive kommersiella fastigheter enligt tillsynsförordningen, vilket omfattar den egendom som kan utgöra säkerheter för hypotekskrediter enligt svensk rätt (se avsnitt 6.1.6 och 6.1.2). "Fysiska säkerheter" enligt direktivet måste mot denna bakgrund förstås omfatta även t.ex. bostadsrätter och tomträtter enligt svensk rätt.
Eftersom endast hypotekskrediter som är förenliga med kraven i artikel 129.1 i tillsynsförordningen ska tillåtas i säkerhetsmassan enligt regeringens förslag, behövs inga ytterligare lagstiftningsåtgärder för svensk del för att genomföra direktivets krav på rutiner för att övervaka förekomsten av lämplig skadeförsäkring.
När det gäller kravet i direktivet på att försäkringsfordran ska vara separerad i enlighet med artikel 12, får det enligt regeringens mening anses tillämpligt om emittentinstitutet står som borgenär för försäkringsfordran (jfr 9 kap. 5 § försäkringsavtalslagen [2005:104]). Det bör därför införas en bestämmelse med innebörd att det i registret över de säkerställda obligationerna i förekommande fall ska finnas uppgifter om fordringar på grund av försäkringsavtal avseende säkerheten för hypotekskrediter. En sådan fordran blir därmed föremål för förmånsrätt och ska anses separerad i direktivets mening (artikel 12, se även avsnitt 6.3).
6.1.8 Dokumentationskrav
Regeringens förslag: Bestämmelsen om skyldighet för ett emittentinstitut att anteckna uppgifter om fyllnadssäkerheter i registret för den säkerställda obligationen ska ersättas med bestämmelser om skyldighet att registrera uppgifter om fordringar mot kreditinstitut och offentliga fordringar i säkerhetsmassan.
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på dokumentation av utlåningspolicy och transaktioner.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens förslag och bedömning. Utredningens förslag har dock en annan lagteknisk lösning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Dokumentation av tillgångar i säkerhetsmassan
Enligt direktivet (artikel 6.7) ska medlemsstaterna kräva att emittentinstitut dokumenterar de tillgångar i säkerhetsmassan som utgörs av godtagbara tillgångar enligt tillsynsförordningen respektive av andra högkvalitativa tillgångar (artikel 6.1 a och b i direktivet).
Enligt svensk rätt ska ett emittentinstitut föra ett register över de säkerställda obligationerna, säkerhetsmassan och, i förekommande fall, derivatavtal (3 kap. 10 § första stycket LUSO). I registret ska det bl.a. finnas uppgifter om varje enskild kredits nummer, låntagare, nominella värde, amorteringsvillkor och ränta (3 kap. 11 § 2 LUSO), för varje fyllnadssäkerhet om de tillgångar som omfattas, deras nominella värde samt, i förekommande fall, tillgångarnas löptid och ränta (3 kap. 11 § 5 LUSO), och för varje derivatavtal om avtalets typ och nummer, derivatmotpart, nominellt belopp, valuta, räntesats, värdet på nettofordran eller nettoskuld samt start- och slutdag för avtalet (3 kap. 11 § 6 LUSO).
Bestämmelserna om fyllnadssäkerheter föreslås ersättas av bestämmelser om fordringar mot kreditinstitut. Det som omfattats av bestämmelserna om fyllnadssäkerheter avser även tillgångar som avses i de föreslagna nya bestämmelserna om offentliga fordringar. (se avsnitt 6.1.4). Till följd av detta bör bestämmelserna om skyldighet att anteckna uppgifter om fyllnadssäkerheter ersättas av bestämmelser om skyldighet att anteckna uppgifter om exponeringar mot kreditinstitut, såvitt dessa inte avser exponeringar enligt derivatavtal vilka redan omfattas av registreringsskyldighet (3 kap. 11 § 6 LUSO). Det bör också införas en skyldighet att anteckna uppgifter om varje offentlig fordran, som inte utgör krediter, vilka redan omfattas av registreringsskyldighet (3 kap. 11 § 2 LUSO) Med dessa ändringar blir kraven på dokumentation av tillgångar i säkerhetsmassan enligt direktivet genomförda i svensk rätt.
Dokumentation av utlåningspolicy
Enligt direktivet ska medlemsstaterna kräva att emittentinstitut dokumenterar huruvida deras utlåningspolicyer är förenliga med de bestämmelser i nationell rätt som genomför direktivets regler om godtagbara säkerställda tillgångar (artikel 6.7).
Enligt svensk rätt ska kreditinstitutets styrelse se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att uppfylla vissa krav och för att i övrigt styra rörelsen (6 kap. 5 § LBF). För de flesta kreditinstitut, och i synnerhet för emittentinstitut, är utlåning en av de viktigaste verksamheterna i rörelsen, och omfattas följaktligen av detta krav. Därtill krävs enligt de regler i tillsynsförordningen som enligt regeringens förslag ska gälla för hypotekskrediter i säkerhetsmassan att emittentinstituten klart och tydligt ska dokumentera vilka slags bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter de godtar och vilken utlåningspolicy de har i detta avseende (artikel 208.4 i tillsynsförordningen). Därigenom får direktivets regler i detta avseende anses genomförda i svensk rätt.
Dokumentation av transaktioner
Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att kreditinstitut som ger ut säkerställda obligationer registrerar alla sina transaktioner inom programmet för säkerställda obligationer och har adekvata och lämpliga dokumentationssystem och dokumentationsrutiner (artikel 18.4). Medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal ska antecknas i registret för den säkerställda obligationen (se avsnitt 6.3). Därtill innehåller Finansinspektionens föreskrifter detaljerade bestämmelser om hur registret ska föras, bl.a. innebärande att de uppgifter som ska ingå i registret och som avser säkerställda obligationer och derivatavtal ska föras in i registret senast på avtalsdagen och att uppgifter som ska ingå i registret och som avser krediter m.m. ska föras in i registret på den dag från vilken aktuell kredit inräknas i säkerhetsmassan. Därefter ska de uppgifter som avser amorteringar, aktuella räntesatser och villkorsperioder dagligen uppdateras (5 kap. 2 § Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 2013:1] om utgivning av säkerställda obligationer). Vidare finns det en bestämmelse i svensk rätt om att kreditinstitut ska ha it-system och rapporteringsrutiner som säkerställer att information om dess verksamhet och riskexponering är aktuell och relevant samt att den externa rapporteringen är tillförlitlig, aktuell, fullständig och att den rapporteras i tid (2 kap. 6 § Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 2014:1] om styrning, riskhantering och kontroll i kreditinstitut). Med dessa bestämmelser får direktivets krav på dokumentation avseende transaktioner (artikel 18.4) anses genomförda i svensk rätt.
6.2 Matchningsregler
6.2.1 Krav på täckning
Regeringens förslag: Värdet av säkerhetsmassan ska även täcka kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs. Kostnaderna ska få bestämmas till ett schablonbelopp.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om hur schablonbeloppet för kostnaderna ska bestämmas.
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på täckning i övrigt.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen bedömer att svensk rätt redan uppfyller direktivets krav på täckning för kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Krav på täckning enligt direktivet
Enligt direktivet ställs krav på täckning enligt den s.k. principen om nominell täckning (artikel 15). Kravet innebär att det aggregerade kapitalbeloppet av alla säkerställda tillgångar vid var tid ska vara lika stort som det aggregerade kapitalbeloppet av utestående säkerställda obligationer (artikel 15.1 och 15.6). Alla förpliktelser som är knutna till de säkerställda obligationerna ska alltså vid var tid vara täckta av betalningsfordringar som är knutna till obligationerna (artikel 15.2).
De förpliktelser som avses och de tillgångar som anses bidra till kravet på täckning specificeras i direktivet (artikel 15.3 och 15.4). Kommissionen har gett uttryck för att förpliktelser i form av förväntade kostnader för upprätthållande av och förvaltning för avveckling av programmet för säkerställda obligationer (artikel 15.3 d), avser kostnader som uppstår under konkurs. Medlemsstaterna får tillåta att dessa kostnader beräknas enligt ett schablonbelopp (artikel 15.3 andra stycket). Kommissionen har gett uttryck för att ett sådant schablonbelopp t.ex. kan basera sig på värdet av de utestående säkerställda obligationerna.
Fordringar utan säkerhet, i de fall ett fallissemang anses föreligga enligt tillsynsförordningen (artikel 178) ska inte bidra till täckning (artikel 15.4).
Medlemsstaterna ska fastställa regler för beräkningen av ränteförpliktelser som ska betalas med avseende på utestående säkerställda obligationer och ränta som ska erhållas med avseende på tillgångarna i säkerhetsmassan (artikel 15.6). Medlemsstaterna får också under vissa förutsättningar beakta framtida räntefordringar (artikel 15.7). Regler ska även fastställas för värderingen av derivatkontrakt (artikel 15.5).
Medlemsstaterna får tillåta andra principer för beräkning av täckningen än principen om nominell täckning, under förutsättning att detta inte leder till en högre täckningsnivå (artikel 15.6 och 15.8). Med högre täckningsnivå avses här inte att beräkningen leder till högre faktisk täckningsnivå, utan att resultatet av beräkningen påvisar en högre täckningsnivå än vad en beräkning enligt den nominella täckningsprincipen skulle göra.
Bestämmelser om täckning (matchning) i svensk rätt
Enligt svensk rätt ska det nominella värdet av säkerhetsmassan vid varje tidpunkt överstiga det sammanlagda nominella värdet av de fordringar som kan göras gällande mot emittentinstitutet på grund av säkerställda obligationer med minst två procent (3 kap. 8 § LUSO). Uttrycket nominellt värde avser det belopp som bestäms vid tidpunkten för avtalets ingående och påverkas inte av senare värdeförändringar. Såväl obligationernas kapitalbelopp som räntor ska täckas (prop. 2002/03:107 s. 74). Säkerhetsmassans värde ska beräknas utifrån värdet av de krediter och fyllnadssäkerheter som ingår i den (3 kap. 9 § LUSO).
Vidare ska emittentinstitutets krediter och fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan ges sådana villkor beträffande valuta, ränta och räntebindningsperiod att en god balans upprätthålls med motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Emittentinstitutet ska anses ha uppnått en sådan balans om nuvärdet av tillgångarna i säkerhetsmassan vid varje tidpunkt överstiger nuvärdet av skulderna avseende säkerställda obligationer med minst två procent. Derivatavtal får användas i detta syfte (3 kap. 9 § LUSO). Med nuvärde avses marknadsvärde, i den bemärkelsen att både tillgångarna i säkerhetsmassan och institutets skulder avseende säkerställda obligationer ska värderas som nuvärdet av förväntade betalningsflöden (jfr samma prop. s. 108).
Svensk rätt ställer därmed i dag krav på täckning både i form av nominell täckning och täckning av nuvärde (marknadsvärde).
Finansinspektionen får meddela föreskrifter på området (6 kap. 3 § 8 LUSO). Sådana föreskrifter finns i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2013:1) om utgivning av säkerställda obligationer (3 kap. 2 § och 4 kap.). Dessa föreskrifter innehåller bl.a. närmare bestämmelser om villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar.
Enligt regeringen tillgodoser bestämmelserna i svensk rätt i huvudsak kravet på täckning i direktivet. Direktivets krav på att tillgångarna i säkerhetsmassan ska täcka kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs har dock ingen motsvarighet i svensk rätt. En bestämmelse med denna innebörd bör därför införas. Lagrådet väcker frågan om det endast är kostnader för förvaltning under konkurs som tilläggsbeloppet ska täcka och anser att det av lagtexten bör framgå att även kostnader för förvaltning utanför ett konkursförfarande omfattas. Som nämns ovan har dock kommissionen gett uttryck för att det endast är kostnader för förvaltning under konkurs som avses och regeringen ser ingen anledning att frångå en sådan förståelse av direktivet, eftersom det inte är motiverat att säkerhetsmassan ska täcka kostnader för förvaltningen utanför ett konkursförfarande. Förekomsten av en säkerhetsmassa tjänar över huvud taget endast detta syfte: att utgöra säkerhet i händelse av emittentinstitutets konkurs. Att ett belopp avsett att täcka kostnader för förvaltning under konkurs bl.a. skulle kunna beräknas utifrån hur mycket av obligationernas löptid som återstår, hindrar inte att det uteslutande är under ett konkursförfarande som detta på så vis beräknade värde ska användas.
Lagrådet anser vidare att det av lagtexten bör framgå att förvaltningen i fråga avser förvaltning av såväl säkerställda obligationer som dessas säkerhetsmassa. Innebörden av en säkerställd obligation är emellertid att denna är kopplad till en säkerhetsmassa (se definitionen av säkerställd obligation i 1 kap. 2 § LUSO). Enligt regeringens mening behövs därför inte något sådant tillägg som Lagrådet förordar.
Beräkningen av kostnaderna för förvaltning under konkurs bör, enligt vad direktivet möjliggör, få göras enligt ett schablonbelopp. Lagrådet framhåller att schablonbeloppet bör relateras till obligationernas återstående löptid. Regeringen instämmer i att detta kan vara en faktor att beakta. En annan omständighet av betydelse kan vara obligationernas utestående belopp. Typiskt sett torde komplexiteten av en förvaltning snarare bero på det sistnämnda. I vart fall anser regeringen att beräkning av schablonbeloppet lämpligen bör regleras på lägre nivå än lag.
Möjligheten att under vissa förutsättningar beakta framtida räntefordringar är inte aktuell för svenska förhållanden.
Regeringen anser, likt utredningen, att det finns utrymme för och behov av att den parallella tillämpningen av kravet på nominell täckning och kravet på täckning av nuvärde (marknadsvärde) kvarstår.
6.2.2 Övervärde
Regeringens bedömning: Det nuvarande kravet på övervärde i säkerhetsmassan om minst två procent bör kvarstå.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det nuvarande kravet på övervärde i säkerhetsmassan om minst två procent ska höjas till minst fem procent. Utredningen bedömer att svensk rätt redan uppfyller direktivets krav på täckning för kostnader för förvaltning och avveckling under konkurs.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker föreslaget eller har inget att invända mot det.
Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget och anser likt Nasdaq Stockholm AB och Sparbankernas Riksförbund att det med hänsyn till den höga kvalitet som gäller för krediter i säkerhetsmassan inte är motiverat med en höjning av kravet på övervärde. En sådan höjning riskerar enligt dessa remissinstanser att ge en signal om att svenska säkerställda obligationer skulle vara mer riskabla än andra på jämförbara marknader, när de i själva verket kommer att ha en högre kvalitet än vad som krävs enligt tillsynsförordningen.
Skälen för regeringens bedömning: Utöver direktivets krav på täckning ställer tillsynsförordningen krav på övervärde, dvs. ett krav för att garantera att värdet av säkerhetsmassan överstiger värdet av de utgivna obligationerna.
Kravet på övervärde i tillsynsförordningen är ett av de ytterligare krav på de säkerställda obligationerna som har införts i tillsynsförordningen för att stärka kvaliteten på de obligationer som kvalificerar för förmånlig kapitalbehandling enligt förordningen (se skäl 3 i ändringarna i tillsynsförordningen). Enligt tillsynsförordningen ska övervärdet beräknas i enlighet med principen om nominell täckning (artikel 129.3a). Övervärdet ska fastställas till minst fem procent. Övervärdet får fastställas till minst två procent om beräkningen också baseras på ett formellt tillvägagångssätt där den underliggande risker för tillgångarna beaktas eller att värderingen av tillgångarna är avhängigt pantlånevärdet.
Bestämmelser i svensk rätt om två procents övervärde finns i lagen om utgivning av säkerställda obligationer (3 kap. 8 och 9 §§). Svensk rätt ställer i dag krav på täckning både i form av nominell täckning och täckning av nuvärde (marknadsvärde), se avsnitt 6.2.1. Det svenska kravet på två procents övervärde gäller i förhållande till båda dessa parallella krav på täckning.
Utredningen föreslår att det nuvarande kravet på övervärde ska höjas till minst fem procent. Utredningen framhåller att en sådan höjning är motiverad för att öka investerarskyddet, mot bakgrund av att kretsen av säkerheter i form av kommersiella fastigheter enligt utredningens förslag utvidgas och att belåningsgraden för bostadsfastigheter höjs genom att svensk rätt anpassas till belåningsgraderna i tillsynsförordningen. Utredningen anser samtidigt att dessa anpassningar av belåningsgraderna till tillsynsförordningen bara innebär en marginellt ökad risk för investerarna. Utredningen bedömer att ett övervärde om fem procent inte kräver några påtagliga anpassningsåtgärder för emittentinstituten och att det inte kommer att påverka den svenska marknadens funktionssätt på något beaktansvärt vis.
Kravet på nominellt övervärde i tillsynsförordningen syftar till att förbättra kvaliteten på de säkerställda obligationerna som får förmånsbehandling. Kravet på nominellt övervärde säkerställer att det finns marginaler i säkerhetsmassan som kan absorbera förluster. Kravet är tänkt att reducera de mest relevanta risker som uppstår om utgivaren blir insolvent eller försätts i resolution (se skäl 11 i ändringarna i tillsynsförordningen).
Enligt regeringens mening uppfyller Sverige förutsättningarna för att fastställa övervärdet till minst två procent. Detta eftersom svensk rätt ställer krav på ett övervärde i säkerhetsmassan om minst två procent enligt både en nominell beräkningsmetod och en nuvärdesbaserad beräkningsmetod, vilken även tar hänsyn till säkerhetsmassans underliggande risker. Därmed beaktas den underliggande risken för tillgångarna i säkerhetsmassan när övervärdet beräknas. Det nuvärdesbaserade kravet kontrollerar att det finns en god balans mellan valuta-, ränte- och räntebindningsvillkor för tillgångarna i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna.
Det nuvarande kravet om minst två procents övervärde har varit tillämpligt sedan den 21 juni 2016. Innan dess var det tillräckligt att beloppstäckningen översteg 100 procent. Kravet på övervärde i svensk rätt är motiverat för att möjliggöra att s.k. OTC-derivat som ingås av emittenter av säkerställda obligationer kan undantas från ett krav på central motpartsclearing (prop. 2015/16:105 s. 8 f.).
Nivån på de faktiska övervärden som emittentinstituten håller varierade från ca 10 till 102 procent under perioden 2012-2019. Medelvärdet på det faktiska övervärdet för alla emittentinstitut under den perioden uppgick till 40 procent. Detta tyder på att emittentinstituten redan har affärsmässiga och marknadsmässiga incitament att hålla ett övervärde i säkerhetsmassan som överstiger de lagstadgade kraven. Vidare ger de parallella kraven på övervärde i svensk rätt ett kompletterande investerarskydd som i enlighet med skälet i tillsynsförordningen reducerar de risker som uppstår om utgivaren blir insolvent eller försätts i resolution. Enligt regeringens bedömning finns det inget som pekar på att de nuvarande parallella kraven på två procents övervärde har resulterat i ett svagt investerarskydd som är i behov av förstärkning. Detta gäller även vid beaktande av att svensk rätt anpassas till tillsynsförordningens belåningsgrader, vilket innebär att något högre belåningsgrader tillåts för vissa tillgångstyper i säkerhetsmassan. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att anpassningen av belåningsgraderna endast bör ha en marginell påverkan på investerarskyddet (se även avsnitt 6.1.5). Till skillnad från utredningen gör regeringen bedömningen att det nuvarande bemyndigandet att meddela föreskrifter om vad som ska anses utgöra tillåtna säkerheter i form av fastigheter bör bestå (se avsnitt 6.1.2). Det saknas därför skäl att utgå från att kretsen av tillåtna säkerheter i form av kommersiella fastigheter kommer att utökas i förhållande till i dag. Mot denna bakgrund bedöms det mest ändamålsenligt att behålla kravet på nominellt övervärde på två procent.
Det kan i detta sammanhang noteras att länder med marknader jämförbara med Sveriges såsom Danmark, Tyskland och Finland har fastställt (Danmark och Tyskland) eller planerar att fastställa (Finland) ett övervärde om minst två procent såvitt avser säkerställda obligationer med motsvarande tillgångar i säkerhetsmassan som svenska säkerställda obligationer. Enligt regeringen talar därmed även ett värnande av den svenska marknadens funktionssätt för att kravet på övervärde om minst två procent bör kvarstå.
6.3 Konkursskydd och separation av tillgångarna i säkerhetsmassan
Regeringens förslag: Säkerheter som emittentinstitutet mottagit från motparter i derivatavtal, och medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal, ska antecknas i registret för säkerställda obligationer.
Den nuvarande bestämmelsen om att medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal ska hållas på ett särskilt konto ska utgå.
Regeringens bedömning: Några lagstiftningsåtgärder behövs inte för att genomföra direktivets krav på att betalningsförpliktelser kopplade till den säkerställda obligationen inte ska vara föremål för automatisk tidigareläggning vid emittentinstitutets insolvens eller resolution. Inte heller direktivets krav på att derivatavtal inte ska kunna avslutas vid emittentinstitutets konkurs eller resolution motiverar några lagstiftningsåtgärder.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår inte att säkerheter som emittentinstitutet har mottagit från motparter i derivatavtal, och medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal, ska antecknas i registret för säkerställda obligationer. Inte heller föreslår utredningen att den nuvarande bestämmelsen om att medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal ska hållas på ett särskilt konto ska utgå. Vidare föreslår utredningen att ett emittentinstitut inte ska få ställa som villkor för avtal som avser en säkerställd obligation att avtalet upphör att gälla, att en betalningsförpliktelse tidigareläggs eller att slutavräkning ska ske om emittentinstitutet försätts i konkurs eller resolution eller om motparten begär det. Slutligen föreslår utredningen att det ska införas en upplysningsbestämmelse om innehållet i lagen om resolution.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att förbudet mot villkor om upphörande av avtalet, tidigareläggande av betalningsförpliktelse och slutavräkning endast ska vara tillämpligt i förhållande till institutets konkurs eller resolution och inte i förhållande till motpartens begäran. Dessa remissinstanser anser också att bestämmelsen om ett särskilt konto för likvida medel ska utgå. De båda remissinstanserna anser vidare att upplysningsbestämmelsen om lagen om resolution ska ange att ett emittentinstituts verksamhet med säkerställda obligationer omfattas av bestämmelserna om arrangemang om strukturerad finansiering i den lagen. Sveriges advokatsamfund anser att det bör förtydligas hur den nuvarande bestämmelsen att medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal ska hållas på ett särskilt konto förhåller sig till allmänna principer om sakrättsligt skydd avseende medel innestående på bankkonto eller motsvarande.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Direktivets krav
Direktivet innehåller regler som i huvudsak syftar till att säkra att obligationsinnehavaren och motparter i derivatavtal utöver en oprioriterad fordringsrätt mot emittentinstitutet också har en prioriterad rätt till tillgångarna i säkerhetsmassan, för det fall att emittentinstitutet blir insolvent eller försätts i resolution, s.k. dual recourse (artikel 4).
Reglerna innebär att tillgångarna i säkerhetsmassan måste vara separerade från emittentinstitutets övriga tillgångar i huvudsak på så sätt att dessa är skyddade från varje anspråk från tredje man. Detta krav på separation gäller även varje typ av säkerhet som mottagits från motparter i derivatavtal (artikel 12). Direktivet innehåller därutöver en regel om att de betalningsförpliktelser som är kopplade till säkerställda obligationer inte får göras till föremål för automatisk tidigareläggning vid insolvens i eller resolution av det emittentinstitut som ger ut de säkerställda obligationerna (eng. "...upon the insolvency or resolution of the credit institution issuing the covered bonds"), s.k. konkursskydd, (artikel 5). Utöver detta finns ett krav enligt direktivet på att derivatavtal inte ska kunna avslutas vid emittentinstitutets insolvens eller resolution (artikel 11.1 d).
Reglering i svensk rätt
Bestämmelser i svensk rätt om emittentinstitutets obestånd finns i lagen om utgivning av säkerställda obligationer (4 kap.). Dessa innebär att obligationsinnehavaren har särskild förmånsrätt i säkerhetsmassan enligt förmånsrättslagen (4 kap. 1 § första stycket LUSO). Vad som ingår i säkerhetsmassan avgörs av vad som har införts i det register över tillgångar i säkerhetsmassan som emittentinstitutet är skyldig att föra (3 kap. 10 § LUSO). Dessutom gäller förmånsrätt i de medel som vid tidpunkten för konkursbeslutet eller utmätningen finns hos emittentinstitutet och som härrör från säkerhetsmassan eller derivatavtal (4 kap. 1 § andra stycket 1 LUSO). Dessa medel ska hållas på ett särskilt konto (3 kap. 9 § fjärde stycket LUSO). Förmånsrätt gäller även i de medel som efter konkurs betalas in enligt gällande avtalsvillkor för tillgångar i säkerhetsmassan och som antecknas i registret (4 kap. 1 § andra stycket 2 LUSO).
I lagen om utgivning av säkerställda obligationer finns också bestämmelser om kontraktsenliga betalningar, vilka innebär att en innehavare av säkerställda obligationer och en motpart enligt derivatavtal har rätt att få betalt enligt avtalsvillkoren ur de tillgångar som omfattas av förmånsrätten, förutsatt att tillgångarna uppfyller de villkor som uppställs i denna lag eller det föreligger en endast tillfällig, mindre avvikelse från de uppställda villkoren (4 kap. 3 § LUSO). Enligt Finansinspektionens föreskrifter får derivatavtal inte automatiskt upphöra om emittentinstitutet går i konkurs (4 kap. 7 § Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 2013:1] om utgivning av säkerställda obligationer).
Bestämmelser i svensk rätt om resolution finns i lagen (2015:1016) om resolution, förkortad LOR. Bestämmelserna i lagen om resolution har som utgångspunkt att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer inte ska bli sämre vid resolution än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation (1 kap. 8 § LOR). Om så skulle vara fallet har ägaren eller borgenären rätt till ersättning ur resolutionsreserven för mellanskillnaden (23 kap. 8 § LOR).
Skulder på grund av säkerställda obligationer är i huvudsak undantagna från möjligheten till skuldnedskrivning inom ramen för ett resolutionsförfarande. Nedskrivning får göras enbart i det fall och till den del obligationerna inte täcks av den relevanta säkerhetsmassan (2 kap. 2 § 2 LOR och prop. 2015/16:5 s. 561 f.). På motsvarande sätt gäller i fråga om marginalsäkerheter som ställs med anledning av derivatavtal som är kopplade till säkerställda obligationer att nedskrivning endast kan ske av den del av skulden som överstiger säkerheten om så bedöms lämpligt (samma prop. s. 578). På samma sätt som i fråga om säkerställda obligationer är utgångspunkten dock att någon nedskrivning av en sådan skuld inte får göras om det finns tillräcklig säkerhet.
Om ett emittentinstitut försätts i resolution aktualiseras även vissa avtalsrättsliga begränsningar. Som huvudregel (11 kap. 3 § LOR) får en motpart till ett företag som har försatts i resolution på denna grund inte
* säga upp eller häva ett avtal med företaget,
* ändra villkoren i ett avtal med företaget,
* ställa in fullgörelse av en förpliktelse mot företaget,
* kvitta en fordran eller en förpliktelse,
* omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse (nettning),
* tillämpa en slutavräkningsklausul, eller
* ta emot, förfoga över eller ta i anspråk en säkerhet i tillgångar som tillhör företaget.
Ett avtalsvillkor som strider mot dessa bestämmelser är ogiltigt (11 kap. 4 § LOR).
Riksgäldskontoret får också besluta att en motpart till ett företag i resolution inte får utöva vissa rättshandlingar, i huvudsak samma rättshandlingar som anges ovan (13 kap. 11 § LOR). I lagen om resolution (23 kap.) finns bestämmelser om s.k. skyddsåtgärder. Dessa avser bland annat s.k. arrangemang om strukturerad finansiering, däribland säkerställda obligationer (prop. 2015/16:5 s. 605). Av bestämmelserna om skyddsåtgärder framgår att tillgångar som utgör säkerhet för en viss förpliktelse, t.ex. tillgångar i säkerhetsmassan för en säkerställd obligation, ska hållas samman med den aktuella förpliktelsen, dvs. obligationen (23 kap. 2-4 §§ LOR).
Dual recourse och konkursskydd
Bestämmelserna i lagen om utgivning av säkerställda obligationer och i lagen om resolution tillgodoser kraven i direktivet på dual recourse och skydd från tidigareläggande av betalningsförpliktelser ("konkursskydd"). När det särskilt gäller kravet på konkursskydd föreslår utredningen att ett emittentinstitut inte ska få ställa som villkor för avtal som avser en säkerställd obligation att avtalet upphör att gälla, att en betalningsförpliktelse tidigareläggs eller att slutavräkning ska ske om emittentinstitutet försätts i konkurs eller resolution eller om motparten begär det. Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att förbudet endast ska vara tillämpligt i förhållande till institutets konkurs eller resolution och inte i förhållande till motpartens begäran.
Kravet på konkursskydd bör enligt regeringen förstås som ett krav på att medlemsstaterna inte får ha bestämmelser i sin nationella rättsordning som innebär att ett beslut om konkurs eller resolution automatiskt föranleder att betalningsförpliktelser enligt obligationen tidigareläggs i strid med den avtalsenliga planeringen (jfr skäl 14 i direktivet).
När det gäller beslut om konkurs finns ett sådant krav i bestämmelsen om kontraktsenliga betalningar (4 kap. 3 § LUSO).
När det gäller beslut om resolution har bestämmelserna om avtalsrättsliga begränsningar i lagen om resolution en annan utgångspunkt (11 kap. 3 och 4 §§). Bestämmelserna hindrar nämligen att en motpart till ett emittentinstitut t.ex. tillämpar en slutavräkningsklausul om ett emittentinstitut försätts i resolution. Denna inskränkning av den avtalsfrihet som annars som huvudregel råder inom svensk rätt får ses mot bakgrund av att resolution som utlösande händelse för ett tidigareläggande av företagets betalningsförpliktelser skulle medföra ett hinder mot ett effektivt resolutionsförfarande.
I alla händelser gäller vid såväl konkurs som resolution att varken ett beslut om konkurs eller resolution i sig leder till ett tidigareläggande av emittentinstitutets betalningsförpliktelser. Utredningens förslag förhåller sig inte till bestämmelserna i lagen om utgivning av säkerställda obligationer eller i lagen om resolution.
När det särskilt gäller direktivets krav på att derivatavtal inte ska kunna avslutas vid emittentinstitutets insolvens eller resolution (artikel 11.1 d) motsvaras det av de allmänna bestämmelserna i lagen om resolution (såvitt avser resolution) och av de särskilda bestämmelserna i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2013:1) om utgivning av säkerställda obligationer (såvitt avser konkurs). Det ska här även noteras att det genom en delegerad förordning finns krav på att derivatavtal som används för risksäkring avseende säkerställda obligationer inte får avslutas i händelse av emittentinstitutets resolution eller insolvens. Kravet är ett villkor för att tilläggsmarginalsäkerhet inte ska behöva ställas av emittentinstitutet och att initial marginalsäkerhet inte ska behöva ställas (artikel 30.2 a i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/2251 av den 4 oktober 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister med avseende på tekniska tillsynsstandarder för riskreduceringstekniker för OTC-derivatkontrakt som inte clearas av en central motpart).
Lagrådet anser att om bestämmelsen om rätt till kontraktsenliga betalningar omfattar skyldighet för borgenärerna att ta emot utdelningar efter avveckling av emittentens konkursbo, bör bestämmelsen utformas så att detta klart framgår. Regeringen konstaterar att innebörden av bestämmelsen om kontraktsenliga betalningar är att en innehavare av säkerställda obligationer och motparter enligt derivatavtal har rätt till betalningar ur säkerhetsmassan enligt den avtalsenliga planeringen. Det är också vad som anges som skäl till direktivets regler om konkursskydd (se skäl 14). Det framgår även i lagen om utgivning av säkerställda obligationer att detta gäller så länge säkerhetsmassan inte har likviditetsproblem som inte bara är mindre och tillfälliga. I annat fall upphör rätten till kontraktsenliga betalningar och säkerhetsmassan ska inte längre hållas intakt utan avvecklas (4 kap. 2 § LUSO, se även prop. 2002/03:107 s. 88). Med hänsyn till vad som nu sagts anser regeringen att det inte finns anledning att ändra lydelsen i bestämmelsen om kontraktsenliga betalningar. Lagrådet anser att det även bör klargöras att rätten till kontraktsenliga betalningar inte påverkas av ianspråktagande av tillgångar ur säkerhetsmassan under resolution. Regeringen konstaterar att i ett resolutionsförfarande får tillgångar i säkerhetsmassan över huvud taget inte tas i anspråk. Regeringen anser att detta med tillräcklig tydlighet framgår av bestämmelserna i lagen om resolution (23 kap. 2-4 §§ LOR, se ovan).
Lagrådet tar också upp frågan om vad som gäller om en innehavare av en säkerställd obligation bevakar sin fordran i konkursen. Regeringen konstaterar att de särskilda bestämmelserna om hur säkerställda obligationer ska hanteras i emittentinstitutets konkurs i lagen om utgivning av säkerställda obligationer har företräde framför de allmänna bestämmelserna om konkursförfarandet i konkurslagen. En anledning till detta är att de långa handläggningstider som kan förväntas vid konkurs hos ett emittentinstitut gör det tveksamt om det vid tillämpning av konkurslagens bestämmelser skulle vara möjligt att låta innehavare av säkerställda obligationer att få betalt i tid (samma prop. s. 86). Lagen om utgivning av säkerställda obligationer reglerar uttömmande under vilka omständigheter som det finns rätt till kontraktsenliga betalningar. Dessa får bedömas oberoende av ett eventuellt bevakningsförfarande enligt konkurslagen.
Sammanfattningsvis anser regeringen att det i förhållande till gällande rätt inte behövs några ändringar för att uppfylla direktivets krav på skydd mot tidigareläggande av betalningsförpliktelser vid beslut om konkurs eller resolution.
Lagrådet anser att den nuvarande rubriken till 4 kap. lagen om utgivning av säkerställda obligationer (Emittentinstitutets obestånd) ger intryck av att obeståndsfrågor bara behöver regleras vid emittentinstitutets konkurs, och inte vid resolution, och att detta intryck bör undanröjas. Regeringen konstaterar att det i 4 kap. lagen om utgivning av säkerställda obligationer finns bestämmelser om emittentinstitutets obestånd. Innebörden av uttrycket obestånd är detsamma som i konkurslagen (1987:672), dvs. att en gäldenär inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. (1 kap. 2 § andra stycket). Lagen om utgivning av säkerställda obligationer hänvisar till obestånd mot bakgrund av att bestämmelserna i 4 kap. lagen om utgivning av säkerställda obligationer, vid sidan om förmånsrätt i säkerhetsmassan, uteslutande reglerar hanteringen av säkerställda obligationer inom ramen för ett konkursförfarande. Ett resolutionsförfarande, vilket som nämns ovan regleras i lagen om resolution, syftar till att undvika ett konkursförfarande. En förutsättning för att inleda ett resolutionsförfarande är att Finansinspektionen fastställer att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, dvs. vad som enligt samma lag kallas fallissemang (8 kap. 1 § LOR). Betalningssvårigheter kan visserligen utgöra en av grunderna till fallissemang, men rekvisiten i bestämmelsen om sådana betalningssvårigheter är inte likalydande med rekvisiten för obestånd enligt konkurslagen (se 8 kap. 2 § första stycket 3 LOR). Prövningen av betalningssvårigheter enligt lagen om resolution är också framåtblickande i en annan mening än i konkurslagen, i det att den omfattar sannolikheten att institutet hamnar i dessa betalningssvårigheter inom en närmare framtid (jfr prop. 2015/16:5 s. 354). Att lagen om resolution också är tillämplig i förhållande till emittentinstitut ändrar därför enligt regeringen inte relevansen av att uttrycket obestånd i lagen om utgivning av säkerställda obligationer endast förekommer med avseende på ett konkursförfarande.
Lagrådet anser vidare att bestämmelserna i 4 kap. lagen om utgivning av säkerställda obligationer bör anpassas till bestämmelserna om resolution. När lagen om resolution infördes gjordes bedömningen att bestämmelser om resolutionsförfarandet lämpligen ordnades samlat i en lag (samma prop. s. 179). Bestämmelserna i 4 kap. lagen om utgivning av säkerställda obligationer har som nämns ovan ingen bäring på annat än vad som ska gälla inom ramen för ett konkursförfarande. Regeringen anser därför att den nuvarande ordningen har goda skäl för sig och bör bestå.
Separation av säkerställda tillgångar
Direktivets krav på separation av tillgångar och derivatavtal uppfylls i svensk rätt genom bestämmelserna om att tillgångarna i säkerhetsmassan och derivatavtal ska registreras, att förmånsrätt gäller i dessa tillgångar och att förmånsrätt gäller till medel som härrör från tillgångar i säkerhetsmassan och derivatavtal (3 kap. 10 och 11 §§ och 4 kap. 1 § första och andra styckena och 4 § LUSO). När det gäller regeln i direktivet om att kravet på separering också omfattar säkerheter som mottagits i samband med positioner i derivatavtal saknas dock i svensk rätt en fullt ut motsvarande bestämmelse. Visserligen innehåller lagen om utgivning om säkerställda obligationer bestämmelser om att medel som härrör från derivatkontrakt också omfattas av förmånsrätt. Det rör sig här om medel i form av betalningsflöden kopplade till derivatkontrakt, som ska hållas på ett särskilt konto (3 kap. 9 § fjärde stycket LUSO och prop. 2002/03:107 s. 77 och 85 f.). Bestämmelsen är alltså i första hand utformad för att träffa betalningar enligt en derivatmotparts betalningsförpliktelser gentemot emittentinstitutet. Att den också skulle omfatta säkerheter som ställs av dessa motparter, för dessa betalningsförpliktelser, framstår som mer osäkert. Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör införas en bestämmelse med innebörd att säkerheter som mottagits i samband med positioner i derivatkontrakt ska omfattas av kravet på registrering. Ett ytterligare skäl till detta är att säkerheterna inte ska behandlas som tillgångar i säkerhetsmassan som bidrar till säkerhetsmassans värde. Det finns därför skäl att särskilt kunna identifiera dessa säkerheter, i förhållande till emittentinstitutets förmögenhetsmassa, men även i förhållande till andra delar av obligationens säkerhetsmassa.
Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att bestämmelsen om att emittentinstitutet ska hålla medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal på ett särskilt konto är överflödig i förhållande till bestämmelserna om registret för den säkerställda obligationen och att den därför bör utgå. Sveriges advokatsamfund anser att det bör förtydligas hur reglerna om det särskilda kontot förhåller sig till allmänna principer om sakrättsligt skydd avseende medel innestående på bankkonto eller motsvarande, t.ex. om den innebär ett undantag från krav på avskiljande av rådighet m.m. som kan vara av betydelse för bedömningen om sakrättsligt skydd avseende kontomedel i andra fall.
Bestämmelserna om skyldighet att föra register omfattar inte medel som härrör från säkerhetsmassan eller derivatavtal. Bestämmelsen om att dessa ska hållas på ett särskilt konto fyller mot den bakgrunden sin funktion i förhållande till att förmånsrätt gäller i medel av detta slag som finns hos emittentinstitutet vid tidpunkten för ett beslut om konkurs eller utmätning. I den mån medlen hålls på ett konto i en annan bank uppstår frågor om hur det sakrättsliga skyddet enligt bestämmelsen förhåller sig till det som i allmänhet gäller vad avser sakrättsligt skydd till bankmedel, som Sveriges advokatsamfund lyfter i sitt remissvar. Därtill tillkommer den komplikationen att medlen kommer att motsvara en fordring på ett kreditinstitut, en tillgångstyp som såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget är särskilt reglerad. Det skulle kunna förstås så att en sådan fordran ska undantas från de nuvarande bestämmelserna om fordringar på kreditinstitut i säkerhetsmassan (jfr 3 kap. 2 § andra stycket 1 LUSO). Förslaget i propositionen bygger dock på en anpassning till tillsynsförordningens bestämmelser om exponeringar mot kreditinstitut, som inte innehåller något tillämpligt undantag i detta avseende. Bland annat detta väcker frågan om kopplingen av medlen till säkerhetsmassan och därmed sakrättsligt skydd för dessa kan tillgodoses på annat sätt. En särreglering i förhållande till förslaget är endast relevant i den mån medlen inte hålls på ett konto i annan bank, dvs. praktiskt sett om medlen i stället motsvaras av en bokföringspost hos emittentinstitutet. Enligt utredningen är det just så som emittentinstuten tillämpar regeln om ett särskilt konto (SOU 2020:61 s. 96). En sådan branschpraxis skulle enligt regeringen få en tydligare motsvarighet i en bestämmelse med innebörd att medlen i stället ska antecknas i registret för den säkerställda obligationen. Ett sådant förfarande skulle även innebära en mer enhetlig hantering av det som ska omfattas av förmånsrätt kopplat till den säkerställda obligationen, och torde bl.a. underlätta tillsynen avseende säkerhetsmassans värde.
Lagrådet anför att en bestämmelse som innebär att sakrättsligt skydd ska uppnås genom att medlen hålls på konto hos annan bör övervägas som alternativ till en bestämmelse om anteckning om medlen i registret. Regeringen konstaterar dock att en sådan ordning, som nämns ovan, skulle innebära att medlen motsvarade en fordran mot ett kreditinstitut. Redan på denna grund bör därför en sådan lösning uteslutas. Regeringen anser, i likhet med Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen, att en lösning som står närmare gällande branschpraxis i stället bör sökas. Också Sveriges advokatsamfund finner det främmande att det vanliga sättet på vilket medel flyter in i säkerhetsmassan skulle medföra att medlen inte vore sakrättsligt skyddade på det sätt som avses i lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Det kan noteras att inte heller utredningens förslag innebär att medlen ska hållas på konto hos annan för sakrättsligt skydd.
Oavsett om medlen hålls på konto hos annan eller hos emittentinstitutet avser det sakrättsliga skyddet till influtna medel aldrig en rätt till direkt identifierbara medel, utan som närmast en rätt till en motsvarighet (ett surrogat) till det aktuella beloppet (se t.ex. NJA 2009 s. 500). Det kan ifrågasättas varför medel som hålls på särskilt konto hos emittentinstitutet vore mindre möjliga att på så vis identifiera än medel som hålls på konto hos annan. Det kan för övrigt noteras vad gäller separation av kontomedel i allmänhet att detta har förklarats möjligt även när medlen kan anses ha blivit sammanblandade med innehavares egen egendom av samma slag (se nämnda rättsfall, jfr även NJA 2009 s. 182). Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte finns något principiellt hinder mot en bestämmelse som innebär att influtna medel från säkerhetsmassan och derivatavtal som hålls hos emittentinstituet erhåller sakrättsligt skydd. Att registret för säkerställda obligationer förs på korrekt sätt är föremål för särskild extern granskning (3 kap. 12-14 §§ LUSO). Anteckningen i registret får bl.a. mot denna bakgrund anses i tillräcklig grad fylla funktionen vad avser dokumentation om medlens förekomst för att kunna medföra ett sådant sakrättsligt skydd. Sammantaget anser regeringen att det finns övervägande skäl för att införa en bestämmelse med innebörd att medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal ska föras in i registret avseende säkerställda obligationer och att särskild förmånsrätt till dessa medel kopplas till anteckning om dem i registret. Denna särreglering avseende säkerställda obligationer är inte avsedd att tolkas motsatsvis mot vad som därutöver kan anses gälla för sakrättsligt skydd enligt allmänna sakrättsliga principer, t.ex. om beslut om konkurs fattas efter det att medel betalats in till emittentinstitutet men före det att emittentinstitutet för in anteckning om medlen i registret.
Lagrådet anför vidare att den föreslagna bestämmelsen i lagen om utgivning av säkerställda obligationer såvitt avser förmånsrätt i influtna medel som finns vid konkursbeslutet (4 kap. 1 §) bör omformuleras för att närmare ge uttryck för den s.k. frysningsprincipen. Lagrådet anser även att bestämmelserna i gällande rätt om att förmånsrätt också ska gälla i medel som betalas in enligt gällande avtalsvillkor för tillgångar i säkerhetsmassan och derivatavtal efter ett beslut om konkurs (4 kap. 4 § LUSO) står i strid med frysningsprincipen, om bestämmelsen ska förstås som att en anteckning om sådana medel är en förutsättning för att förmånsrätt ska gälla i dessa medel. Regeringen konstaterar att innebörden av den s.k. frysningsprincipen har utvecklats i doktrin och rättspraxis (se t.ex. NJA 1982 s. 900), och ger uttryck för att särskild förmånsrätt gäller i den egendom som finns vid konkursbeslutet och som omfattas av förmånsrätten och i avkastning som kan härledas till denna egendom. Under vissa omständigheter kan även vinst grundad i viss senare förädling som sker av den egendom som fanns vid konkursutbrottet tillgodoräknas de särskilda förmånsrättshavarna. Vilket belopp av denna vinst som sålunda ska tillgodoräknas dessa har gjorts till föremål för särskilda beräkningar (se t.ex. nyss nämnda rättsfall). De tämligen komplicerade överväganden som i doktrin och rättspraxis gjorts i frågan om frysningsprincipens omfattning har gällt vanliga konkursförfaranden. I dessa fall har förutsättningarna för en fortsatt drift av verksamheten avvägts inom ramen för den skyndsamma avveckling genom realisation av konkursboets egendom som är det vanliga konkursförfarandets grundändamål. Avseende säkerställda obligationer ska dock tillgångarna i säkerhetsmassan inte göras till föremål för avveckling och realisation, så länge säkerhetsmassan är solvent. I stället är det en grundläggande utgångspunkt att säkerhetsmassan ska fortsätta att förvaltas och betalningar kopplade till säkerställda obligationer göras enligt den avtalsenliga planeringen (4 kap. 2 och 3 §§ LUSO). När det gäller derivatavtal har konkursförvaltaren rätt att ingå t.ex. nya derivatavtal efter ett beslut om konkurs (4 kap. 5 § LUSO). Även medel som betalas in enligt sådana derivatavtal omfattas av förmånsrätt enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer. I dessa fall avser förmånsrätten alltså avkastning från egendom som inte existerade vid konkursutbrottet. Sammantaget fyller särregleringen en funktion. Liksom när det gäller frågan om sakrättsligt skydd bör dock inte denna särreglering förstås så att den utesluter förmånsrätt som därutöver kan sägas gälla enligt allmänna rättsprinciper.
Utredningen föreslår att det i lagen om utgivning av säkerställda obligationer ska införas en upplysningsbestämmelse om innehållet i lagen om resolution. Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att upplysningsbestämmelsen ska ange att ett emittentinstituts verksamhet med säkerställda obligationer omfattas av bestämmelserna om arrangemang om strukturerad finansiering som finns i den lagen. Lagen om resolution trädde i kraft den 1 februari 2016 och gäller för kreditinstitut, inbegripet emittentinstitut. Det framstår inte som motiverat att tynga lagen om utgivning av säkerställda obligationer med en upplysningsbestämmelse om innehållet i en lagstiftning som har varit i tillämpning i flera år. Regeringen anser därför att det inte behövs någon upplysningsbestämmelse i lagen.
6.4 En särskild likviditetbuffert
Regeringens förslag: Emittentinstitutet ska se till att säkerhetsmassan innehåller en likviditetsbuffert som täcker emittentinstitutets högsta dagliga ackumulerade nettolikviditetsutflöde avseende en säkerställd obligation för de närmaste 180 dagarna.
Likviditetsbufferten ska utgöras av
1. tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt likviditetstäckningsförordningen, eller
2. exponeringar mot kreditinstitut som utgörs av kortfristig inlåning med en ursprunglig löptid som inte överstiger 100 dagar och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 i tillsynsförordningen.
Om det finns särskilda skäl ska Finansinspektionen få godkänna att likviditetsbufferten tillfälligt får utgöras av
1. exponeringar enligt punkt 2 ovan som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt tillsynsförordningen, eller
2. tillgångar på nivå 2B enligt likviditetstäckningsförordningen.
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på förbud mot att vissa fordringar utan säkerhet får ingå i likviditetsbufferten.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att det i lagtexten ska komma till uttryck att syftet med likviditetsbufferten är att uppnå likviditetsmatchning, att de tillgångar som ingår i likviditetsbufferten ska hållas åtskilda från emittentinstitutets övriga tillgångar på ett särskilt konto samt att kravet på likviditetsbuffert inte ska gälla för de 30 kalenderdagar som omfattas av kravet på likviditetstäckningskvot i likviditetstäckningsförordningen och att detta undantag ska kunna upphävas när likviditetstäckningsförordningen har ändrats. Utredningens förslag har dessutom en annan lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser inte att syftet med en likviditetsbuffert är att uppnå likviditetsmatchning. Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser även att kravet på att de tillgångar som ingår i likviditetsbufferten ska hållas åtskilda från emittentinstitutets övriga tillgångar på ett särskilt konto är onödigt.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Direktivets krav på likviditetsbuffert
Enligt direktivet (artikel 16.1 och 16.2) ska medlemsstaterna kräva att likviditetsbufferten i säkerhetsmassan vid varje given tidpunkt består av likvida tillgångar som är tillgängliga för att täcka nettolikviditetsutflödena i programmet för säkerställda obligationer. Likviditetsbufferten ska täcka det högsta ackumulerade nettolikviditetsutflödet för de närmaste 180 dagarna. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att detta bör förstås som det högsta ackumulerade nettolikviditetsutflöde som kan uppkomma under någon av de närmaste 180 dagarna.
Medlemsstaterna ska enligt direktivet (artikel 16.3) säkerställa att likviditetsbufferten består av följande typer av tillgångar, separerade i enlighet med artikel 12 i direktivet:
a) Tillgångar som uppfyller kraven för tillgångar på nivå 1, nivå 2A eller nivå 2B enligt likviditetstäckningsförordningen, som värderas i enlighet med denna förordning och inte ges ut av det kreditinstitut som självt gett ut de säkerställda obligationerna, dess moderbolag, förutom offentliga organ som inte är kreditinstitut, dess dotterbolag eller ett av moderbolagets andra dotterbolag eller av ett specialföretag för värdepapperisering som kreditinstitutet har nära förbindelser med.
b) Kortfristiga exponeringar mot kreditinstitut som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2, eller kortfristiga insättningar i kreditinstitut som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1, 2 eller 3 i enlighet med artikel 129.1 c i tillsynsförordningen.
Medlemsstaterna får besluta att begränsa de typer av likvida tillgångar som används vid tillämpning av första stycket a och b (artikel 16.3 andra stycket i direktivet).
Medlemsstaterna ska säkerställa att fordringar utan säkerhet från exponeringar som anses ha fallerat enligt artikel 178 i tillsynsförordningen inte kan bidra till likviditetsbufferten i säkerhetsmassan (artikel 16.3 tredje stycket i direktivet).
Enligt svensk rätt ska emittentinstitutet se till att betalningsflödena avseende tillgångarna i säkerhetsmassan, derivatavtal och säkerställda obligationer är sådana att institutet vid varje tillfälle kan fullgöra sina betalningsförpliktelser gentemot innehavare av säkerställda obligationer och motparter i derivatavtal (3 kap. 9 § tredje stycket LUSO). Bestämmelsen utgör ett krav på s.k. likviditetsmatchning (prop. 2002/03:107 s. 73-76). Svensk rätt innehåller även bestämmelser om riskhantering, vilka innebär att emittentinstitutets krediter och fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan ska ges sådana avtalsvillkor att en god balans upprätthålls med motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna (3 kap. 9 § första stycket LUSO och samma prop. s. 73-76).
Direktivet innehåller inte någon direkt motsvarighet till kravet i svensk rätt på likviditetsmatchning. Direktivet innehåller endast ett krav på nominell matchning mellan värdet på tillgångarna i säkerhetsmassan och förpliktelserna enligt den säkerställda obligationen, dock med valfrihet för medlemsstaterna hur derivatavtal och ränteförpliktelser ska värderas (artikel 15.5 och 15.6 första och tredje styckena, se avsnitt 6.2). Inte heller tillsynsförordningen innehåller några direkta krav på likviditetsmatchning vad särskilt gäller säkerställda obligationer, utan en utgångspunkt om nominell matchning, och därtill ett krav på visst övervärde i säkerhetsmassan (artikel 129.3a i tillsynsförordningen).
Syftet med direktivets krav på likviditetsbuffert är, som Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen framför, att minska likviditetsrisker. De risker som uttryckligen nämns i direktivet är "löptids- och räntesatsobalanser, inställda betalningar, blandning av risker, betalningsförpliktelser kopplade till derivatkontrakt och andra operativa skulder som förfaller inom programmet för säkerställda obligationer" (skäl 23 i direktivet). Syftet med reglerna om denna buffert kan därför sägas vara nära det som ligger bakom bestämmelserna om riskhantering i svensk rätt.
Funktionen för en likviditetsbuffert enligt direktivet får enligt regeringens mening anses vara att utgöra en reserv för det fall emittentinstitutet inte lyckas upprätthålla en sådan balans som avses med bestämmelserna om riskhantering och likviditetsmatchning. Bufferten är med andra ord inte avsedd att regelmässigt användas av emittentinstitutet för att fullgöra sina betalningsförpliktelser, dvs. för att uppnå likviditetsmatchning. Direktivet anger till stöd för denna förståelse av buffertens undantagsvisa användningsområde att emittentinstitutet kan hamna i situationer där det blir svårt att uppfylla kravet på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan, "till exempel under stressperioder då bufferten används för att täcka utflöden". Direktivet anger vidare att de behöriga myndigheter som utsetts enligt direktivet bör övervaka efterlevnaden av kravet på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan och, vid behov, vidta åtgärder för att säkerställa att kreditinstitutet uppfyller kravet på en buffert (skäl 23 i direktivet).
Undantag och nationella valmöjligheter förlikviditetsbufferten
Om kreditinstitut som ger ut säkerställda obligationer omfattas av likviditetskrav enligt andra unionsrättsakter och detta innebär en överlappning med likviditetsbufferten i säkerhetsmassan, får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa de bestämmelser i nationell rätt som införlivar punkterna 1, 2 och 3 under den period som föreskrivs i dessa andra unionsrättsakter. Medlemsstaterna får utnyttja denna möjlighet endast fram till den dag då en ändring av dessa unionsrättsakter för att undanröja överlappningen blir tillämplig och ska informera kommissionen och Eba när de utnyttjar denna möjlighet (artikel 16.4).
Medlemsstaterna får tillåta att beräkningen av kapitalbeloppet för förlängningsbara löptidsstrukturer grundas på den säkerställda obligationens slutliga förfallodag i enlighet med avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen (artikel 16.5).
För säkerställda obligationer som lyder under nationella bestämmelser om s.k. match funding, med vilket huvudsakligen avses krav på att inkommande betalningar gällande den säkerställda obligationen ska förfalla före utgående betalningar (artikel 3.15), får medlemsstaterna föreskriva att kravet på likviditetsbuffert inte ska gälla (artikel 16.6).
Ändringar i svensk rätt
De svenska emittentinstitutens utgivning av säkerställda obligationer sker inte under villkor om s.k. match funding, och svensk rätt saknar också bestämmelser om denna typ av utgivningsmodell. Undantaget från kravet på likviditetsbuffert på grund av match funding (artikel 16.6) är således inte aktuellt för svensk del. Bestämmelser om en likviditetsbuffert ska därför införas i svensk rätt. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att likviditetsbufferten bör få bestå av
1. tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt likviditetstäckningsförordningen, eller
2. fordringar mot kreditinstitut som utgörs av kortfristig inlåning med en ursprunglig löptid som inte överstiger 100 dagar och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 i tillsynsförordningen.
Regeringen instämmer vidare i utredningens bedömning att Finansinspektionen, om det finns särskilda skäl, bör få godkänna att likviditetsbufferten under viss tid även utgörs av fordringar enligt punkten 2 ovan som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt tillsynsförordningen och tillgångar på nivå 2B enligt likviditetstäckningsförordningen.
Särskilda skäl för ett sådant godkännande kan vara koncentrationsproblem av det slag som avses i artikel 129.1a c i tillsynsförordningen. Det bör dock här förtydligas att Finansinspektionens tillstånd till fordringar i form av kortfristig inlåning med en ursprunglig löptid som inte överstiger 100 dagar som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3, och till tillgångar på nivå 2B enligt likviditetstäckningsförordningen, inte förutsätter att villkoret i artikel 129.1a c som avser föregående samråd med Eba är uppfyllt. Detta krav enligt tillsynsförordningen gäller endast för tillstånd till exponeringar mot kreditinstitut som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 och som är i form av derivat (artikel 129.1a c andra meningen i tillsynsförordningen).
Direktivet innehåller förbud mot att fordringar utan säkerhet beträffande vilka fallissemang ska anses föreligga enligt artikel 178 i tillsynsförordningen bidrar till likviditetsbufferten (artikel 16.3 tredje stycket, jfr artikel 15.4 andra stycket i direktivet). En bestämmelse av liknande men mer långtgående innebörd finns i 3 kap. 2 § Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2013:1) om utgivning av säkerställda obligationer, som genomför direktivets förbud i detta avseende i svensk rätt.
I likhet med Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser regeringen att den av utredningen föreslagna ordningen om att de tillgångar som ingår i likviditetsbufferten ska hållas åtskilda från emittentinstitutets övriga tillgångar på ett särskilt konto inte behövs, eftersom tillgångarna ska registreras i registret över tillgångar säkerhetsmassan (se avsnitt 6.1.8 och 6.3).
Undantag i förhållande till kravet på likviditetstäckningskvot i likviditetstäckningsförordningen
Möjligheten att låta den period som täcks av kravet på likviditetstäckningskvot i likviditetstäckningsförordningen (artikel 4) vara undantagen från kravet på likviditetsbuffert enligt direktivet (artikel 16.4) är utformad som ett provisorium. Bakgrunden till detta är att likviditetstäckningsförordningen kommer att ändras på så sätt att medel som hålls i likviditetsbufferten enligt direktivet ska kunna tillgodoräknas emittentinstituten vid uppfyllande av likviditetstäckningskvoten. Arbetet med ändringen av likviditetsbufferten med pågår inom EU och det finns inte anledning att utgå från annat än att denna ändring kommer att ha trätt i kraft i före det att de nationella bestämmelser som genomför direktivets regler om likviditetsbuffert ska börja tillämpas. Mot denna bakgrund finns inte skäl att införa ett undantag av nu aktuellt slag från kravet på likviditetsbuffert.
Beräkningen av storleken på likviditetsbufferten vid löptidsförlängning
Frågan om vilken förfallodag som ska användas vid beräkningen av likviditetsbuffertens storlek vad gäller säkerställda obligationer för vilka löptiden ska kunna få förlängas behandlas i avsnitt 6.5.
6.5 Löptidsförlängning
Regeringens förslag: Löptiden för en säkerställd obligation ska få förlängas endast om Finansinspektionen godkänner det. Inför ett beslut om godkännande ska Riksbanken och Riksgäldskontoret få tillfälle att lämna synpunkter.
Godkännande ska få lämnas, om
1. det är sannolikt att en förlängning kan motverka att institutet kommer på obestånd (insolvens), och
2. det av avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen framgår
a) att löptiden får förlängas endast efter Finansinspektionens godkännande,
b) förutsättningarna för godkännande enligt 1, och
c) den senare förfallodag som blir gällande efter en förlängning.
Ett ärende eller mål om godkännande ska handläggas skyndsamt.
För en säkerställd obligation som uppfyller kraven för löptidsförlängning enligt 1 ovan, ska likviditetsbufferten beräknas med utgångspunkt i obligationens kapitalbelopp enligt avtalsvillkorens senare förfallodag.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att Finansinspektionen ska få lämna medgivande till förlängning endast om emittentinstitutet har en likviditetsbrist av sådant slag att ett medgivande i hög grad bidrar till att motverka fallissemang. Utredningen föreslår inte att Finansinspektionen inför ett beslut om förlängning ska ge Riksbanken och Riksgäldskontoret tillfälle att lämna synpunkter. Utredningen föreslår inte ett krav på att den säkerställda obligationens slutliga förfallodag i enlighet med en förlängning ska framgå av avtalsvillkoren. Utredningen föreslår att vid beräkningen av storleken på likviditetsbufferten ska emittentinstitutet utgå från den ordinarie förfallodagen enligt avtalsvillkoren, om inte Finansinspektionen har gett sitt medgivande till att emittentinstitutet använder den förfallodag som enligt avtalsvillkoren gäller efter ett beslut om förlängning av löptiden.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör förtydligas dels under vilka förhållanden godkännande av löptidsförlängning ska meddelas, dels att handläggningen ska ske skyndsamt. Vidare anser Förvaltningsrätten i Stockholm att det bör klarläggas vilka möjligheter en investerare har att överklaga ett beslut om att medge en löptidsförlängning. Nasdaq Stockholm AB ställer sig positivt till att löptidsförlängning kommer till uttryck i lag men anser att möjligheten till förlängning bör begränsas och enbart användas vid allvarliga störningar på marknaden då få andra åtgärder finns att tillgå för att skydda investerare och den finansiella stabiliteten. Nasdaq Stockholm AB anser även att förutsättningar som ska ligga till grund för ett sådant beslut om förlängning bör definieras. Sjunde AP-fonden ifrågasätter införandet av ett tillståndsförfarande. Svensk Försäkring anser att möjligheten till löptidsförlängning bör införas i svensk rätt om det tillåts i övriga medlemsstater. Vidare anser Svensk Försäkring att det bör införas krav på att investerarna ska kompenseras vid en eventuell löptidsförlängning. Svensk Försäkring och Svensk Värdepappersmarknad anser att de omständigheter som ska utlösa tillämpningen av ett avtalsvillkor om löptidsförlängning, ska vara objektiva, enkla, förutsägbara och transparenta. Svensk Försäkring tillstyrker tillståndsprocessen och att det enbart är emittentens likviditetsbrist som kan resultera i en löptidsförlängning men anser att det bör införas en skyldighet för Finansinspektionen att lämna förhandsbesked och att vad som åsyftas med likviditetsbrist förtydligas. Fondbolagens förening, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, och Sveriges advokatsamfund anser att det bör övervägas att låta den senare förfallodag enligt avtal om löptidsförlängning ligga till grund för beräkningen av storleken på likviditetsbufferten. Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att ett medgivande av Finansinspektionen till en löptidsförlängning bör villkoras av fler objektiva och förutbestämda bedömningskriterier i lag, bl.a. en konstaterad betalningsoförmåga hos emittentinstitutet. Nasdaq Stockholm AB, Sjunde AP-fonden, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att likviditetsbufferten ska beräknas mot den senare förfallodagen enligt ett avtal om löptidsförlängning. Finansinspektionen och Sveriges riksbank tillstyrker att den ordinarie förfallodagen enligt avtal om löptidsförlängning läggs till grund för beräkningen av likviditetsbufferten. Riksgäldskontoret anser att förslaget om löptidsförlängning bör kompletteras på så sätt att Riksgäldskontoret ska ges möjlighet att inkomma med synpunkter innan Finansinspektionen fattar beslut om en löptidsförlängning. Finansinspektionen anser att en löptidsförlängning också ska kunna beslutas efter att emittentinstitutet försatts i resolution.
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund
Direktivet innehåller regler vad avser möjlighet att förlänga en säkerställd obligations löptid, dvs. möjlighet att skjuta fram obligationens förfallodag till en senare tidpunkt än den ordinarie förfallodagen. Medlemsstaterna är enligt direktivet tvungna att införa en reglering av sådana förlängningsklausuler; antingen att de ska tillåtas, varvid direktivet ställer upp särskilda villkor för hur sådana klausuler får utformas m.m., eller att de inte ska vara tillåtna enligt nationell rätt (artikel 17).
Syftet med förlängningsklausuler är enligt direktivet att hantera potentiella likviditetsrisker (skälen 23 och 24 i direktivet). Möjligheten till en förlängningsklausul beskrivs enligt direktivet som ett alternativt sätt att hantera likviditetsrisker, till t.ex. en likviditetsbuffert eller krav om match funding (skäl 23 i direktivet). Utifrån detta medger direktivet, såvitt avser likviditetsbufferten, att beräkningen av kapitalbeloppet för säkerställda obligationer med en förlängningsklausul grundas på den säkerställda obligationens slutliga förfallodag i enlighet med förlängningsklausulen (artikel 16.5). Frågan om genomförandet av direktivets regler om förlängningsbara löptidsklausuler är på så vis kopplat till frågan om genomförandet av direktivets regler om en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan.
Förlängningsklausuler avseende säkerställda obligationer är oreglerat i svensk rätt. Det är också relativt ovanligt att svenska emittentinstitut ger ut säkerställda obligationer för vilka löptiden kan förlängas, men det förekommer i viss utsträckning och då främst vad gäller sådana säkerställda obligationer som är utgivna i utländsk valuta. I övriga medlemsstater inom EU är förekomsten av denna typ av klausuler varierande. Exempelvis är de relativt vanligt förekommande i Danmark, emedan de inte används alls i Tyskland. För svenskt vidkommande är såväl regler om en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan som regler om förlängningsklausuler främmande rättsinstitut. Enligt regeringen bör en utgångspunkt för frågan om hur dessa rättsinstitut ska behandlas i svensk rätt vara att så långt möjligt genomföra direktivets krav i dessa avseenden på ett sätt som passar nuvarande god svensk marknadspraxis. Här kan inledningsvis konstateras att användande av förlängningsbara löptider alltså redan förekommer på den svenska marknaden, om än i liten utsträckning, medan de svenska emittentinstitutens utgivning inte är utformad utifrån att behöva hålla likviditet i säkerhetsmassan på ett sådant sätt som reglerna om den särskilda likviditetsbufferten i direktivet kräver.
Direktivets krav
Kraven enligt direktivet på utgivning av säkerställda obligationer med möjlighet till förlängning av löptiden är följande (artikel 17.1):
a) Löptiden kan endast förlängas genom objektiva utlösande faktorer som anges i nationell rätt och inte efter emittentinstitutets eget skön.
b) De utlösande faktorerna för förlängning av löptiden anges i avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen.
c) Den information om löptidsstrukturen som ges till investerare är tillräcklig för att göra det möjligt för dem att bestämma den säkerställda obligationens risk, och den innefattar en detaljerad beskrivning av följande:
i) De utlösande faktorerna för förlängning av löptiden.
ii) Effekterna av insolvens i eller resolution av emittentinstitutet för en förlängning av löptiden.
iii) Vilka roller de behöriga myndigheter som utses enligt artikel 18.2 och, om relevant, den särskilda förvaltaren har när det gäller förlängningen av löptiden.
d) Det är vid varje given tidpunkt möjligt att fastställa den slutliga förfallodagen för den säkerställda obligationen.
e) I händelse av insolvens i eller resolution av det kreditinstitut som ger ut de säkerställda obligationerna påverkar förlängningar av löptiden inte rangordningen av investerare i säkerställda obligationer och de medför inte heller omvänd ordningsföljd för de säkerställda obligationernas ursprungliga förfalloplan.
f) Förlängningen av löptiden ändrar inte de strukturella egenskaper hos de säkerställda obligationerna som rör "dual recourse" enligt artikel 4 och konkursskydd enligt artikel 5.
Medlemsstater som tillåter utgivning av säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer ska underrätta Eba om detta (artikel 17.2).
Kommissionen har - såvitt avser punkt 1 e - gett uttryck för att med rangordning avses här förmånsrätt. Vidare har kommissionen gett uttryck för att kravet på att en förlängning inte får innebära omvänd ordningsföljd, ska förstås på det sättet att en förlängning i händelse av insolvens eller resolution inte påverkar ordningen för de säkerställda obligationernas respektive förfallodag. Relevansen av dessa regler bygger på att de säkerställda obligationerna i fråga är säkrade av samma säkerhetsmassa.
Möjlighet till löptidsförlängning bör finnas i svensk rätt
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att förlängningsbara löptider bör vara möjligt enligt svensk rätt. Ett starkt skäl till detta är att sådana förlängningsklausuler i viss mån används av svenska emittentinstitut i dag. Som utvecklas nedan framstår även denna möjlighet att hantera likviditetsrisker som på många sätt fördelaktigt för den svenska marknadens funktionssätt i jämförelse med en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan.
Förlängning ska kräva Finansinspektionens godkännande
Direktivet kräver att löptiden endast ska kunna förlängas genom objektiva utlösande faktorer som anges i nationell rätt och inte efter emittentinstitutets eget skön (artikel 17.1 a). Utredningen föreslår att en förlängning endast ska få ske om Finansinspektionen ger sitt medgivande till förlängningen. Ett sådant medgivande ska enligt utredningens förslag få lämnas endast om emittentinstitutet har en likviditetsbrist av sådant slag att ett medgivande i hög grad bidrar till att motverka fallissemang. Sjunde AP-fonden anser inte att en förlängning ska förutsätta medgivande från Finansinspektionen. Regeringen anser att ett förfarande där en förlängning ställs under Finansinspektionens prövning framstår som lämpligt. En utomstående bedömning av förutsättningarna för en förlängning är ägnad att säkra att en förlängning inte kan ske efter emittentinstitutets eget skön, såsom direktivet kräver. För att vara ändamålsenlig behöver denna prövning ske skyndsamt. Frågan om förlängning av löptiden står i förhållande till frågan om emittentinstitutets obestånd, och får därför sägas till sin natur vara brådskande. Det gäller Finansinspektionens handläggning, och även, såsom Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller, handläggningen hos domstolarna vid överklagande av Finansinspektionens beslut. Regeringen instämmer i synpunkten från Förvaltningsrätten i Stockholm att kravet på skyndsam handläggning lämpligen bör framgå av bestämmelsen om löptidsförlängning. Denna typ av ärenden eller mål kan förväntas vara utomordentligt ovanliga (jfr Lagrådets yttrande i prop. 2015/16:199). Förvaltningsrätten i Stockholm anser även att det bör klarläggas vilka möjligheter en investerare har att överklaga ett beslut om att medge en löptidsförlängning. Regeringen anser i likhet med utredningens förslag att samma bestämmelser om överklagande m.m. av Finansinspektionens beslut som i dag gäller enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer bör gälla även för ett beslut om en löptidsförlängning (6 kap. 1 §). Frågan om vem som har rätt att överklaga Finansinspektionens beslut får avgöras genom en tillämpning av förvaltningslagen (2017:900).
Förlängning ska vara ägnad att undvika obestånd hos emittentinstitutet
Utredningen föreslår att Finansinspektionen ska få lämna medgivande till förlängning endast om emittentinstitutet har en likviditetsbrist av sådant slag att ett medgivande i hög grad bidrar till att motverka fallissemang.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att behovet av en förlängning bör prövas efter omständigheter som avser förekomsten av likviditetsbrist hos emittentinstitutet. Regeringen anser dock att avgörande för om en löptidsförlängning ska medges bör vara om det är sannolikt att en sådan kan motverka att emittentinstitutet kommer på obestånd. Prövningen ska med andra ord inte vara direkt avhängig av sannolikheten att undvika fallissemang enligt lagen om resolution (8 kap. 2 §). Betalningssvårigheter är förvisso något som kan grunda ett beslut om fallissemang, men ett sådant beslut kan även grunda sig på andra omständigheter. Regeringens förslag får dock anses vara i enlighet med avsikten i utredningens förslag.
Finansinspektionen anser att en löptidsförlängning också ska kunna beslutas efter att emittentinstitutet har försatts i resolution.
Regeringen konstaterar att det är oklart hur en sådan ordning förhåller sig till krishanteringsdirektivet, som innebär att förlängning av löptider avseende säkerställda obligationer inte är tillåtet efter att ett emittentinstitut har försatts i resolution (13 kap. 1 § LOR). Frågan får i stället övervägas i ett annat sammanhang.
Som flera remissinstanser - Förvaltningsrätten i Stockholm, Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund, Svensk Försäkring, Svensk Värdepappersmarknad och Svenska Bankföreningen - framför är det av vikt att ramen för Finansinspektionens prövning så långt möjligt preciseras för att uppnå direktivets krav på att objektiva utlösande faktorer för en förlängning anges i nationell rätt. Att underställa en förlängning Finansinspektionens prövning, tillsammans med kriteriet att en förlängning endast får användas om det är sannolikt att den kan motverka att emittentinstitutet hamnar på obestånd, får dock enligt regeringen redan i sig anses uppfylla direktivets krav på objektiva utlösande faktorer. Att därutöver i lag ange vilka faktorer som ska beaktas vid prövningen av sannolikheten för denna effekt hos en löptidsförlängning, kan riskera att snäva in prövningen på ett icke ändamålsenligt sätt, som också kan hamna i konflikt med principen om en fri bevisprövning.
Det ligger dock nära till hands, som Sparbankernas Riksförbund, Svensk Försäkring och Svenska Bankföreningen påpekar, att befintliga mått på likviditet som gäller för emittentinstituten kan vara värda att beakta i frågan om en sådan likviditetsbrist hos emittentinstitutet föreligger som kan motivera en löptidsförlängning.
Två mått avseende likviditet som tillämpas på EU-nivå är den s.k. likviditetstäckningskvoten (enligt artikel 4 i likviditetstäckningsförordningen) och den s.k. stabila nettofinansieringskvoten (enligt artikel 428b i tillsynsförordningen). Likviditetstäckningskvoten avser tillgången på likvida tillgångar hos ett institut i förhållande till verkliga och simulerade kassautflöden under en stressad period på 30 dagar. Denna kvot ska under normala förhållanden vara 100 procent (artikel 4.2 och 4.3 i likviditetstäckningsförordningen). Den stabila nettofinansieringskvoten avser graden av finansiering i förhållande till finansieringsbehov under ett ettårsperspektiv under både normala och stressade förhållanden, och ska uppgå till 100 procent (artikel 428b.1 och 428b.2 i tillsynsförordningen). Kraven ska uppfyllas på individuell eller konsoliderad nivå, allt efter vad som är tillämpligt i det enskilda fallet. För det fall emittentinstitutet bryter mot någon av eller båda dessa kvoter bör detta, bl.a. med beaktande av när ordinarie förfallodag för den säkerställda obligationen infaller, kunna vägas in i bedömningen av om en förlängning av förfallodagen för den säkerställda obligationen ska anses som en åtgärd ägnad att i tillräcklig grad motverka obestånd för emittentinstitutet. Tillräcklig grad bör, som framgår ovan, utgöras av sannolikhet för att obestånd kan undvikas genom att åtgärden används.
Möjlighet att lämna synpunkter
Enligt lagen om resolution prövar Finansinspektionen frågan om ett instituts obestånd i förhållande till om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera, efter samråd med Riksgäldskontoret och Riksbanken (8 kap. 1 § andra stycket). Som Riksgäldskontoret framhåller framstår det därför som lämpligt att Finansinspektionen även vid en prövning av om en löptidsförlängning ska tillåtas dessförinnan ger Riksgäldskontoret tillfälle att lämna synpunkter. En bestämmelse om detta bör därför införas. Denna skyldighet bör också gälla i förhållande till Riksbanken.
Formella krav
Direktivet kräver att de utlösande faktorerna för förlängning av löptiden anges i avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen (artikel 17.1 b). Ett sådant krav ska därför införas i svensk rätt. Direktivet kräver även att det vid varje given tidpunkt ska gå att fastställa den slutliga förfallodagen för obligationen, dvs. den förfallodag som blir gällande vid en förlängning (artikel 17.1 d). Regeringen anser att detta lämpligast sker genom ett krav i svensk rätt på att den slutliga förfallodagen ska anges i avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen. Såväl utlösande faktorer för en förlängning som den slutliga förfallodagen är av sådan betydelse ur ett investerarperspektiv, att ett avtal om förlängning av löptiden som saknar någon av dessa uppgifter enligt regeringens mening bör sakna giltighet.
Likviditetsbufferten ska beräknas mot den säkerställda obligationens slutliga förfallodag
Enligt direktivet får medlemsstaterna tillåta att beräkningen av kapitalbeloppet för säkerställda obligationer, för vilka gäller avtal om möjlighet till löptidsförlängning, grundas på den säkerställda obligationens slutliga förfallodag i enlighet med villkoren för den säkerställda obligationen (artikel 16.5). Utredningen föreslår att beräkningen ska ske i förhållande till ordinarie förfallodag, men att en beräkning ska ske i förhållande till den slutliga förfallodagen först om Finansinspektionen beviljar en förlängning.
Svenska emittentinstitut ger till största del ut säkerställda obligationer i form av s.k. on tap-emissioner. Med detta avses att den utestående volymen hos en säkerställd obligation byggs upp över tid, genom successiva emissioner avseende en säkerställd obligation med en och samma ISIN-kod och samma villkor vad avser förfallodag m.m. Obligationer som har en större utestående volym, ges ut genom on tap-emissioner och som handlas via marknadsgaranter brukar för svenskt vidkommande kallas för benchmarkobligationer. Dessa är generellt sett mer likvida än andra obligationer. Den svenska marknaden för säkerställda obligationer utgörs volymmässigt till ca 80 procent av benchmarkobligationer. En följd av denna typ av utgivning är att den successivt utökade volymen i enskilda obligationer kan bli relativt stor och skapa en återfinansieringsrisk för emittentinstitutet när en obligation förfaller till betalning. Svenska emittentinstitut brukar hantera denna återfinansieringsrisk i huvudsak genom att i förväg, med början ca sex-arton månader före det att obligationen förfaller till betalning, köpa tillbaka stora volymer av obligationen. Det är uppenbart att ett krav på en likviditetsbuffert som innebär att emittentinstituten senast sex månader före ordinarie förfallodag måste hålla tillräckligt med likvida tillgångar för att täcka detta förfall är ägnat att störa emittentinstitutens nuvarande hantering av återfinansieringsrisken kopplad till säkerställda obligationer. Perioden under vilken volymen hos säkerställda obligationer utgivna on-tap byggs upp, för att sedan bl.a. köpas tillbaka, blir avsevärt kortad om samma tidsspann mellan utgivning och förfall som i dag ska behållas. Att ge ut obligationer med en längre löptid än vad som sker idag för att på så vis kompensera för detta, skulle också innebära en ändring av svensk marknadspraxis. Därtill anser regeringen att de konsekvenser av en likviditetsbuffert beräknad mot ordinarie förfallodag som Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen påtalar är beaktansvärda, t.ex. vad avser ökat behov av kortfristiga krediter i säkerhetsmassan på bekostnad av bostadskrediter och risk för att överskrida gränserna enligt tillsynsförordningen för fordringar mot kreditinstitut i säkerhetsmassan.
En beräkning av likviditetsbufferten i förhållande till ordinarie förfallodag förtar också dess funktion som alternativ till en likviditetsbuffert för likviditetsriskhantering i sådan grad att, såsom Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anför, det kan ifrågasättas vilka incitament för emittentinstituten att använda sig av löptidsförlängningar som i sådant fall skulle kvarstå. Enligt regeringen framstår ett sådant genomförande av direktivet i det här avseendet som motsägelsefullt. Med utgångspunkten att möjlighet till löptidsförlängning ska genomföras i svensk rätt som en alternativ metod till likviditetsriskhantering bör enligt regeringen denna möjlighet utformas så att den blir praktiskt användbar.
Om likviditetsbufferten i stället beräknas i förhållande till den slutliga förfallodagen återstår förvisso praktiskt sett kravet på att hålla en likviditetsbuffert om en förlängning används. Om bufferten behöver hålla likviditet för att möta obligationens förfall med början ca sex månader efter ordinarie förfall (förutsatt att en löptidsförlängning avser ca tolv månader), under vilken tid emittentinstitutet på så vis beretts möjlighet att åtgärda konstaterade likviditetsproblem, synes det enligt regeringen vara ägnat att i mindre grad störa nuvarande väl fungerande svensk marknadspraxis. Det kan i detta sammanhang även noteras att det finska parlamentets ekonomiutskott tillkännagivit att det med hänsyn till den finska marknadens funktionssätt, som liksom den svenska för närvarande inte innehåller hantering av likviditetsrisker genom en särskild likviditetsbuffert för säkerställda obligationer, anser att direktivet för finskt vidkommande ska genomföras med innebörd att likviditetsbufferten uteslutande ska beräknas mot den slutliga förfallodagen (finska ekonomiutskottets uttalande TaVL 31/2018 vp).
Sammantaget anser regeringen att möjligheten enligt direktivet att uteslutande låta likviditetsbufferten beräknas mot den säkerställda obligationens slutliga förfallodag enligt villkoren för en löptidsförlängning bör genomföras i svensk rätt.
Påverkan av en löptidsförlängning på förmånsrätt och förfallodatumens ordningsföljd
Som framgår ovan innehåller direktivet ett krav på att en löptidsförlängning i händelse av insolvens eller resolution inte ska påverka investerarnas förmånsrätt ("rangordning") eller ordningsföljden för de säkerställda obligationernas ursprungliga förfalloplan (artikel 17.1 e). Enligt regeringens förslag ska en löptidsförlängning endast kunna användas för att undvika emittentinstitutets obestånd. Att använda en löptidsförlängning efter ett beslut om konkurs är med förslagets utgångspunkt därför uteslutet. Därmed förfaller frågan om påverkan av en löptidsförläning i händelse av emittentinstitutets konkurs. I fråga om löptidsförlängningar i resolution är även detta uteslutet så länge beslutet om resolution grundar sig i att emittentinstitutet är, eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att vara, på obestånd. I övrigt konstateras ovan att det är oklart hur en löptidsförlängning under ett resolutionsförfarande förhåller sig till krishanteringsdirektivet (jfr 13 kap. 1 § LOR). I vart fall gäller att det ekonomiska utfallet för investerare i säkerställda obligationer inte ska bli sämre vid resolution än om emittentinstitutet i stället hade avvecklats genom konkurs. Att en löptidsförlängning under ett konkursförfarande inte kan förekomma måste här beaktas och i varje fall innebära att en löptidsförlängning inte kan användas till ekonomiskt förfång för någon investerare inom ramen för ett resolutionsförfarande. Kommissionen har gett uttryck för att artikeln i fråga ska tolkas restriktivt och att innebörden av förbudet är att förändringar av förfallodatum inte får ske som är till nackdel för investerare. Mot denna bakgrund får ett genomförande av förbudet mot påverkan på investerares förmånsrätt och mot ändring av förfallodatum för säkerställda obligationer anses obehövligt för svensk del.
Övrigt
Svensk Försäkring anser att det bör införas krav på att emittentinstituten ska kompensera investerarna om löptiden på obligationerna förlängs, för att hindra att möjligheten till förlängning missbrukas. Regeringen anser att det godkännandeförfarande som här föreslås för att en förlängning ska kunna användas i sig innebär skydd mot missbruk av möjligheten till förlängning. Frågan i vad mån villkor om förlängning bör föranleda kompensation för investerarna anser regeringen bör avgöras av parterna inom ramen för deras avtalsfrihet.
Svensk Försäkring anser vidare att Finansinspektionen bör lämna förhandsbesked om utlösande faktorer för en förlängning. Eftersom det enligt direktivet krävs att utlösande faktorer anges i lag, anser regeringen att en ordning med förhandsbesked inte framstår som motiverad.
6.6 Information till investerare
Regeringens förslag: Ett emittentinstitut ska tillhandahålla sådana uppgifter om en säkerställd obligation som behövs för att en köpare ska kunna bedöma obligationen och den risk som är förenad med att investera i den.
Om den säkerställda obligationen innehåller villkor om löptidsförlängning ska informationen särskilt innehålla uppgifter om
1. vilka omständigheter som kan utlösa en förlängning,
2. huruvida en förlängning påverkas av att emittentinstitutet försätts i konkurs eller resolution, och
3. kravet på Finansinspektionens godkännande.
Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilken information som ska tillhandahållas för att köpare ska kunna bedöma obligationen och den risk som är förenad med att investera i den.
Regeringens bedömning: Möjligheten att införa krav på en särskild förvaltare i händelse av insolvens eller resolution bör inte utnyttjas.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens förslag. Utredningens förslag har emellertid en annan lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund, Svensk Värdepappersmarknad och Svenska Bankföreningen anser att nuvarande rapporteringsmekanismer ska beaktas för att undvika dubbelrapportering.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt direktivet ska kreditinstitut som ger ut säkerställda obligationer tillhandahålla information om deras program för säkerställda obligationer som är tillräckligt detaljerad för att göra det möjligt för investerare att bedöma programmets profil och risker och att utföra en s.k. due diligence-granskning (artikel 14.1). Denna information ska tillhandahållas minst en gång per kvartal och avse följande portföljinformation:
1. Värdet av säkerhetsmassan och utestående säkerställda obligationer.
2. En förteckning över ISIN-koder (International Securities Identification Number) för alla säkerställda obligationer som har getts ut inom ramen för det programmet och som har tilldelats en ISIN-kod.
3. Den geografiska fördelningen och typen av säkerställda tillgångar, deras lånestorlek och värderingsmetod.
4. Uppgifter om marknadsrisk, inbegripet ränterisker och valutarisker, samt kreditrisker och likviditetsrisker.
5. Löptidsstrukturen för säkerställda tillgångar och säkerställda obligationer, i tillämpliga fall inklusive en översikt över de utlösande faktorerna för förlängning av löptiden.
6. Nivåerna på täckningskrav och tillgänglig täckning, och nivåerna på lagstadgat, avtalsenligt och frivilligt övervärde i säkerhetsmassan.
7. Procentandelen av lån för vilka ett fallissemang anses ha inträffat enligt artikel 178 i tillsynsförordningen och under alla omständigheter när lånen är obetalda mer än 90 dagar efter förfallodagen.
När det gäller externt utgivna säkerställda obligationer inom koncerninterna strukturer med säkerställda obligationer i säkerhetsmassan, ska den information som listas ovan, eller en länk till den, tillhandahållas investerare med avseende på alla internt utgivna säkerställda obligationer i koncernen. Den informationen ska tillhandahållas investerarna åtminstone i sammanställd form (artikel 14.2).
Vidare ska kreditinstituten, på sin webbplats offentliggöra den informationen som tillhandahållits investerarna. Det får inte krävas att informationen offentliggörs på papper (artikel 14.3).
Om de säkerställda obligationerna innehåller villkor om förlängningsbara löptidsstrukturer ska emittentinstituten också ge investerarna detaljerade uppgifter om de utlösande faktorerna för förlängning av löptiden, effekterna av insolvens i eller resolution av emittentinstitutet för en förlängning av löptiden och vilka roller de behöriga myndigheter och, om relevant, den särskilda förvaltaren har när det gäller förlängningen av löptiden (artikel 17.1c i direktivet). Det kan här noteras att en löptidsförlängning enligt regeringens förslag endast ska kunna ske för att undvika att emittentinstitutet hamnar på obestånd. Ett beslut om konkurs eller resolution har inte i sig någon påverkan på en redan beslutad förlängning. Detta följer av bestämmelserna om kontraktsenliga betalningar (4 kap. 5 § lagen om utgivning av säkerställda obligationer) och av att Riksgäldskontoret som resolutionsmyndighet inte har befogenheter att ändra villkoren för en säkerställd obligation i ett resolutionsförfarande (14 kap. 3 § andra stycket LOR).
För att säkerställa investerarnas rättigheter och intressen i händelse av resolution eller insolvens ger direktivet även medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att en särskild förvaltare ska utses för att säkerställa investerarnas rättigheter och intressen i händelse av resolution eller insolvens (artikel 20.2). Om denna möjlighet utnyttjas behöver vissa krav, på bl.a. förvaltarens uppgifter, tillsättning och uppsägning, ställas upp i den nationella rättsordningen (artikel 20.2-20.4).
Investerare åtnjuter förmånsbehandling i fråga om kapitalkrav om de kan styrka att de får viss information om den säkerställda obligation som de innehar (artikel 129.7 i tillsynsförordningen). Dessa regler påverkar i dag indirekt vilken information som emittentinstituten tillhandahåller.
Därutöver är det praxis att på marknaden för säkerställda obligationer inom EU använda sig av den branschgemensamma mallen för informationsgivning, HTT (eng. Harmonised Transparency Template), som är framtagen av den europeiska branschorganisationen European Covered Bond Council, ECBC. En särskild mall för svenska emittentinstitut, NTT (eng. National Transparency Template) har också tagits fram av de svenska emittentinstitutens sammanslutning inom Svenska Bankföreningen, Association of Swedish Covered Bond issuers, ASCB. Majoriteten av de svenska emittentinstituten publicerar löpande information på sina respektive webbplatser enligt en eller båda av dessa mallar.
Det är i detta sammanhang även värt att notera att utgivning av säkerställda obligationer omfattas av reglerna om prospekt i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 av den 14 juni 2017 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad, och om upphävande av direktiv 2003/71/EG.
För att genomföra direktivets nya krav på att emittentinstituten ska tillhandahålla viss information bör motsvarande bestämmelser införas i svensk rätt. Regeringens anser att kravet bör framgå av lag. Med hänsyn till detaljeringsgraden av den portföljinformation som ska tillhandahållas bör motsvarande bestämmelser om vilken information som ska lämnas lämpligen genomföras i föreskrifter på lägre nivå än lag. De närmare bestämmelserna om hur ofta och på vilket sätt informationen ska tillhandahållas kan meddelas i form av verkställighetsföreskrifter.
Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund, Svensk Värdepappersmarknad och Svenska Bankföreningen anser att HTT bör beaktas i så stor utsträckning som möjligt för att undvika onödig dubbelrapportering.
I förhållande till nuvarande informationskrav och praxis har kommissionen gett uttryck för att det förefaller finnas vissa diskrepanser mellan den information som efterfrågas i direktivet och den som framgår av HTT. Vidare har kommissionen gett uttryck för att direktivets krav bygger på det nuvarande kravet i tillsynsförordningen men att minimiharmoniseringen som sådan lämnar det till det nationella genomförandet att reglera omfattningen och detaljnivån på kravet, baserat på befintliga standarder. Regeringen anser att detta bör beaktas vid den närmare utformningen av kravet, tillsammans med principen att kravet bör vara proportionellt i förhållande till det ändamål för vilken information krävs.
Det framstår som tillräckligt att investerarnas rättigheter och intressen beaktas av resolutionsmyndigheten respektive konkursförvaltaren i händelse av resolution eller insolvens. Möjligheten att ställa krav på en särskild förvaltare bör därför inte utnyttjas.
6.7 Koncerninterna strukturer och gemensam finansiering
Regeringens bedömning: Direktivets regler om koncerninterna strukturer bör inte genomföras i svensk rätt.
Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på gemensam finansiering.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning
Koncerninterna strukturer med säkerställda obligationer i säkerhetsmassan
Direktivet möjliggör för medlemsstaterna att införa regler om användning av säkerställda obligationer som tillgångar i säkerhetsmassan, s.k. koncerninterna strukturer med säkerställda obligationer i säkerhetsmassan (artikel 8). Bakgrunden till detta är ett ställningstagande från kommissionen om att endast säkerställda obligationer, och inte t.ex. värdepapperiseringsinstrument, bör få användas på detta sätt (skäl 20 i direktivet).
Med koncerninterna strukturer avses i detta sammanhang att ett emittentinstitut i en koncern ger ut säkerställda obligationer som köps endast av ett annat emittentinstitut inom samma koncern, s.k. internt utgivna säkerställda obligationer, och att det senare institutet använder de förvärvade obligationerna som tillgångar i en säkerhetsmassa för att i sin tur ge ut säkerställda obligationer på marknaden (s.k. externt utgivna säkerställda obligationer). Direktivet innehåller inga begränsningar för till hur stor del de externt utgivna säkerställda obligationerna får ha internt utgivna säkerställda obligationer i säkerhetsmassan. Det har också införts ett undantag i tillsynsförordningen för denna typ av utgivning, med innebörd att begränsningarna för exponeringar mot kreditinstitut inte gäller för externt utgivna säkerställda obligationer (artikel 129.1b).
Koncerninterna strukturer av detta slag förekommer för närvarande inte på den svenska marknaden för säkerställda obligationer. I Sverige förekommer det visserligen att krediter säljs av ett kreditinstitut till ett annat kreditinstitut (emittentinstitut), men inte att säkerställda obligationer ges ut endast i syfte att fungera som tillgångar i en säkerhetsmassa hos ett annat emittentinstitut i en koncerngemenskap. En utgivning av denna typ framstår som främmande för svenskt vidkommande och ett införande av en sådan utgivning för svensk del skulle innebära en ökad komplexitet för den svenska marknaden. Det föreligger inte heller någon efterfrågan på den svenska marknaden för säkerställda obligationer utgivna inom ramen för denna typ av koncerninterna strukturer. Sammanfattningsvis finns det därför inte skäl att införa en sådan ordning i svensk rätt.
Gemensam finansiering
Enligt direktivet ska medlemsstaterna tillåta s.k. gemensam finansiering (artikel 9). Syftet med dessa regler är att möjliggöra för mindre kreditinstitut att ge ut säkerställda obligationer genom att gemensamt samla tillgångar hos ett emittentinstitut (skäl 21 i direktivet).
Enligt direktivet ska medlemsstaterna i detta syfte tillåta att godtagbara säkerställda tillgångar som härrör från ett kreditinstitut och som har köpts av ett emittentinstitut används som säkerställda tillgångar för utgivning av säkerställda obligationer (artikel 9.1 första stycket). Medlemsstaterna ska reglera sådana köp för att säkerställa att kraven i artiklarna 6 och 12 är uppfyllda (artikel 9.1 andra stycket).
Medlemsstaterna får enligt direktivet (artikel 9.2) även tillåta att överlåtelser av tillgångar av nu aktuellt slag sker genom avtal om finansiellt säkerställande enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (säkerhetsdirektivet). Med sådana avtal avses dels återköpsavtal (repor) eller andra slags säkerhetsöverlåtelser, dels att en finansiell säkerhet ställs. I det första fallet övergår äganderätten till mottagaren och i det andra fallet behåller den som har ställt säkerheten äganderätten (artikel 2.1 a-c i säkerhetsdirektivet). Det andra fallet motsvaras i svensk rätt av pantsättning av finansiella instrument.
Under vissa särskilda förutsättningar får medlemsstaterna också tillåta att emittentinstitut köper tillgångar av nu aktuellt slag från företag som inte är kreditinstitut (artikel 9.3). I fråga om svenska förhållanden kan i det avseendet framhållas att det förekommer att vissa s.k. bostadskreditföretag som inte är kreditinstitut lämnar bostadskrediter till konsumenter. Det förekommer att vissa av dessa företag, efter att en bostadskredit har lämnats, säljer krediten till ett annat - ofta närstående - företag. Om köparen däremot skulle vara ett emittentinstitut, kan den överlåtna krediten komma att ingå i säkerhetsmassan vid utgivning av säkerställda obligationer.
Det är enligt svensk rätt möjligt med överlåtelser av kreditportföljer, dvs. byte av borgenär i ett kreditavtal. Bestämmelser om överlåtelse av fordran finns i lagen (1936:81) om skuldebrev. Om en kredit överlåts kan köparen därefter använda den som en tillgång i säkerhetsmassan, förutsatt att köparen är ett emittentinstitut och att övriga förutsättningar enligt svensk rätt är uppfyllda. Lagen om utgivning av säkerställda obligationer innehåller inte några avvikande krav vad avser tillgångar förvärvade på sätt som avses i direktivets regler om gemensam finansiering. Svensk rätt uppfyller därmed redan direktivets krav på gemensam finansiering. Användande av tillgångar förvärvade från andra än kreditinstitut på sätt som avses i direktivet (artikel 9.3) är på samma sätt möjligt i svensk rätt. Det finns dock inte skäl att för svenskt vidkommande att möjliggöra användande av tillgångar som inte förvärvats med äganderätt av emittentinstitutet.
7 Tillsyn och ingripanden
7.1 Tillsyn av utgivningen av säkerställda obligationer
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på tillsyn över utgivningen av säkerställda obligationer.
Direktivets krav på att offentliggöra viss information om tillsynen av utgivande av säkerställda obligationer bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.
Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Utredningen bedömer att svensk rätt redan uppfyller direktivets krav på att offentliggöra viss information om tillsynen av utgivande av säkerställda obligationer.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivet ska investerarskydd säkerställas genom att utgivning av säkerställda obligationer ska omfattas av offentlig tillsyn (artikel 18.1). Medlemsstaterna ska med anledning därav utse en eller flera behöriga myndigheter med uppgiften att övervaka utgivningen av säkerställda obligationer för att bedöma om kraven i de bestämmelser i nationell rätt som genomför direktivet efterlevs (artikel 18.2 och 18.3).
De behöriga myndigheterna ska ha alla de tillsyns-, utrednings- och sanktionsbefogenheter som är nödvändiga för att utöva tillsyn över utgivning av säkerställda obligationer, åtminstone att bevilja eller neka tillstånd till utgivning av säkerställda obligationer, regelbundet se över programmet för säkerställda obligationer för att bedöma om kraven efterlevs, genomföra inspektioner på plats och skrivbordskontroller, ålägga administrativa sanktioner och vidta andra administrativa åtgärder och anta och genomföra riktlinjer för tillsyn avseende utgivning av säkerställda obligationer (artikel 22). De behöriga myndigheterna ska offentliggöra viss information gällande sin tillsyn av utgivningen av säkerställda obligationer (artikel 26.1 och 26.2).
De behöriga myndigheterna ska ha rätt att få den information som är nödvändig för att bedöma efterlevnaden av kraven, att utreda eventuella överträdelser av dessa krav och att ålägga administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder (artikel 18.5).
De behöriga myndigheterna ska ha den sakkunskap, de resurser, den operativa kapacitet, de befogenheter och det oberoende som krävs för att utföra de funktioner som ingår i den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer (artikel 18.6).
Bestämmelser om tillsyn över emittentinstitutens verksamhet finns i 5 kap. LUSO och i rörelselagstiftningen (13 kap. LBF). Finansinspektionen har tillsyn över att emittentinstituten följer bestämmelserna i lagen och andra författningar som reglerar institutens verksamhet (5 kap. 1 § LUSO).
Kreditinstitut ska, enligt rörelselagstiftningen, lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär (13 kap. 3 § LBF). Finansinspektionen har rätt att genomföra platsundersökningar hos ett kreditinstitut (13 kap. 4 § första stycket LBF).
Svensk rätt uppfyller därmed redan direktivets krav på tillsyn av utgivande av säkerställda obligationer.
Skyldigheten för Finansinspektionen att offentliggöra viss information om tillsynen bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.
7.2 Övervakning av säkerhetsmassan
Regeringens bedömning: Den nya möjligheten i direktivet att införa krav på en övervakare eller intern övervakare av säkerhetsmassan bör inte utnyttjas. Bestämmelserna om en oberoende granskare bör kvarstå oförändrade.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
FAR anser att den oberoende granskaren bör vara en auktoriserad revisor. Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att den oberoende granskarens uppgift huvudsakligen bör vara att se till att rapporteringsskyldigheten till Finansinspektionen efterlevs och koordineras för att undvika dubbelrapportering.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivet får medlemsstaterna kräva att kreditinstitut som ger ut säkerställda obligationer utser en övervakare av säkerhetsmassan med uppgiften att fortlöpande övervaka säkerhetsmassan med avseende på kraven om godtagbara säkerställda tillgångar, säkerheter som är lokaliserade utanför unionen, koncerninterna strukturer med säkerställda obligationer i säkerhetsmassan, gemensam finansiering, säkerhetsmassans sammansättning, derivatkontrakt i säkerhetsmassan, separering av säkerställda tillgångar, information till investerarna, krav på täckning, likviditetsbuffert och villkor för förlängningsbara löptidsstrukturer (artikel 13.1).
Om denna möjlighet utnyttjas ska vissa regler fastställas. Reglerna tar sikte på hur en övervakare utses och entledigas, övervakarens behörighetskriterier, roll och uppgifter, rapporteringsskyldighet i förhållande till tillsynsmyndigheten och dennes rätt till nödvändig information (artikel 13.2). Övervakaren ska även vara åtskild från och oberoende av emittentinstitutet. Under vissa särskilda förutsättningar får medlemsstaterna tillåta en s.k. intern övervakare av säkerhetsmassan (artikel 13.3).
Eba ska underrättas om möjligheten utnyttjas (artikel 13.4).
Bestämmelser om en oberoende extern kontrollfunktion för granskning av emittentinstitutens verksamhet finns i 3 kap. 12-14 §§ LUSO. Enligt denna ordning utser Finansinspektionen en oberoende granskare. Ersättningen till granskaren betalas av emittentinstitutet och bestäms av Finansinspektionen (12 §). Granskaren har till uppgift att övervaka att registret över säkerhetsmassan m.m. förs på ett korrekt sätt och i enlighet med lagen. Den oberoende granskaren ska regelbundet rapportera till Finansinspektionen om sina iakttagelser i fråga om registret (13 §). Emittentinstitutet är skyldigt att lämna granskaren de upplysningar om sin verksamhet med anknytning till säkerställda obligationer som denne begär (3 kap. 14 § LUSO).
Finansinspektionen får meddela föreskrifter på området (6 kap. 3 § 10 LUSO). Sådana föreskrifter finns i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2013:1) om utgivning av säkerställda obligationer (6 kap.). Enligt dessa föreskrifter ska granskaren inte vara i beroendeställning till utgivaren och får inte ha andra uppdrag i emittentinstitutet (6 kap. 1 §).
Syftet med den oberoende granskaren är att underlätta Finansinspektionens tillsyn (prop. 2002/03:107 s. 79).
Det finns således i svensk rätt en etablerad ordning för en oberoende granskning av säkerhetsmassan som står i överensstämmelse med i direktivet.
Till skillnad från FAR, Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser regeringen därför att den nuvarande regleringen av oberoende granskare har en lämplig utformning och inte behöver ses över.
Möjligheten att införa krav på en särskild övervakare av säkerhetsmassan bör följaktligen inte utnyttjas.
7.3 Återkallelse av tillstånd och sanktioner mot ledningspersoner
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska återkalla ett emittentinstituts tillstånd att ge ut säkerställda obligationer om institutet har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt. Varning får meddelas i stället, om det bedöms tillräckligt.
Finansinspektionens möjlighet att ingripa mot ledningspersoner, enligt rörelselagstiftningen, ska utökas till att även gälla för det fall
1. kreditinstitutet har fått tillstånd att ge ut säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,
2. institutet ger ut säkerställda obligationer utan tillstånd,
3. institutet ger ut säkerställda obligationer som inte uppfyller vissa krav på utgivningen av obligationerna,
4. institutet låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sina säkerställda obligationer till köpare av obligationerna,
5. institutet vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i en likviditetsbuffert, eller
6. institutet låter bli att lämna uppgifter eller lämnar ofullständiga eller felaktiga uppgifter till Finansinspektionen om sin verksamhet med säkerställda obligationer.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att möjligheten att besluta om varning inte ska gälla i de fall då ett institut har fått tillstånd att ge ut säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt. Utredningens förslag har dessutom en annan lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att möjligheten att besluta om varning även bör gälla i de fall då ett institut har fått tillstånd att ge ut säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.
Skälen för regeringens förslag
Emittentinstitut
Enligt direktivet ska de behöriga myndigheterna ha befogenhet att ålägga administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder (artiklarna 22.2 d och 23).
De administrativa sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska, utan att det påverkar rätten att föreskriva straffrättsliga påföljder, kunna beslutas vid åtminstone följande situationer. Om ett kreditinstitut har fått tillstånd till utgivning av säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på annat sätt använda sig av otillbörliga metoder, om institutet inte längre uppfyller de villkor enligt vilka tillståndet att ge ut säkerställda obligationer beviljades, om institutet ger ut säkerställda obligationer utan att ha erforderligt tillstånd, och om institutet som ger ut säkerställda obligationer inte uppfyller vissa av kraven i direktivet (artikel 4-12, 14, 16, 17 eller 21.2).
Medlemsstaterna får besluta att inte föreskriva administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder för överträdelser som är föremål för straffrättsliga påföljder. I sådana fall ska kommissionen informeras om de relevanta straffrättsliga bestämmelserna (artikel 23.1).
De administrativa sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande och omfatta åtminstone återkallande av tillståndet, en offentlig förklaring som anger identiteten på den fysiska eller juridiska person som gjort sig skyldig till överträdelsen samt överträdelsens art, en anmodan om att den fysiska eller juridiska personen ska upphöra med sitt agerande och inte upprepa detta och administrativa sanktionsavgifter (artikel 23.2).
De administrativa sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska genomföras på ett verkningsfullt sätt (artikel 23.3). De behöriga myndigheterna ska när de fastställer typen av administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder och beloppet för administrativa sanktionsavgifter beakta vissa omständigheter (artikel 23.4).
Bestämmelser om ingripanden finns i lagen om utgivning av säkerställda obligationer (5 kap. 2-6 §§) och i rörelselagstiftningen (15 kap. LBF). Finansinspektionen ska återkalla ett emittentinstituts tillstånd att ge ut säkerställda obligationer om institutet allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt lagen eller andra författningar som reglerar dess verksamhet. Om det är tillräckligt, ska Finansinspektionen i stället meddela en varning (5 kap. 2 § LUSO).
Om någon bedriver sådan verksamhet som omfattas av lagen utan att vara berättigad till det ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten (5 kap. 5 § LUSO). Ett sådant föreläggande får förenas med vite (5 kap. 6 § LUSO).
Finansinspektionen har också möjlighet att ingripa mot ett kreditinstitut enligt rörelselagstiftningen (15 kap. LBF). Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till vissa förmildrande och försvårande omständigheter (15 kap. 1 a och 1 b §§ LBF). Om ett kreditinstitut har meddelats en anmärkning eller en varning får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en sanktionsavgift (15 kap. 7 § LBF). Sanktionsavgiften för ett kreditinstitut ska fastställas inom vissa angivna beloppsramar (15 kap. 8 § LBF).
Genom dessa bestämmelser har Finansinspektionen en skyldighet att beakta de omständigheter som anges i direktivet och i huvudsak sådana befogenheter att ingripa mot emittentinstitut som avses i direktivet (artikel 23.1, 23.2 och 23.4). Det är emellertid inte möjligt enligt gällande rätt att ingripa mot ett kreditinstitut genom att återkalla institutets tillstånd att ge ut säkerställda obligationer om tillståndet har erhållits genom att institutet lämnat falska uppgifter eller om institutet har tillförskansat sig tillståndet på annat otillbörligt sätt. För att genomföra den nya regeln i direktivet bör motsvarande bestämmelse införas i svensk rätt.
Direktivets krav på att de administrativa sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande har bedömts redan följa av svensk rätt (prop. 2013/14:228 s. 232).
I likhet med Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser regeringen att möjligheten att besluta om varning även bör gälla i de fall då ett institut har fått tillstånd att ge ut säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt. Detta eftersom det inte finns anledning att avvika från vad som gäller för tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse.
Ledningspersoner
Enligt direktivet ska de behöriga myndigheterna kunna tillämpa de administrativa sanktionerna och de andra administrativa på ledningspersonerna i emittentinstitutet om institutet inte uppfyller vissa av de krav som ställs på verksamheten med säkerställda obligationer (artikel 23.5).
Bestämmelser om ingripanden mot ledningspersoner finns i rörelselagstiftningen (15 kap. 1 a § LBF). Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till vissa särskilda omständigheter (15 kap. 1 b och 1 c §§ LBF). Ingripanden mot ledningspersoner tas upp av Finansinspektionen genom ett sanktionsföreläggande (15 kap. 9 a-9 d §§). Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas inom vissa angivna beloppsramar (15 kap. 8 a § LBF).
Genom dessa bestämmelser har Finansinspektionen befogenheter att ingripa mot de ledningspersoner som avses i direktivet. Det är emellertid inte möjligt, enligt gällande rätt, att ingripa mot ledningspersonerna i ett kreditinstitut om institutet inte uppfyller vissa av direktivets krav på verksamheten med säkerställda obligationer. För att genomföra de nya reglerna i direktivet, bör motsvarande bestämmelser införas i svensk rätt. Det innebär att Finansinspektionens möjlighet att ingripa mot ledningspersoner, enligt rörelselagstiftningen, ska utökas till att även gälla i dessa fall.
Utredningen anser inte att det bör gå att ingripa mot ledningspersoner i ett kreditinstitut, om institutet inte längre uppfyller de villkor enligt vilka tillståndet att ge ut säkerställda obligationer beviljades.
Regeringen anser att kreditinstitutets ledning är ansvarig för att de villkoren är uppfyllda på samma sätt som den är ansvarig för efterlevnaden av de andra krav som räknas upp i direktivet. Förutsättningarna för tillstånd handlar emellertid om att verksamheten med säkerställda obligationer ska bedrivas i enlighet med de författningar som reglerar den verksamheten. Regeringen menar därför att de föreslagna nya ingripandemöjligheterna ger Finansinspektionen möjlighet att ingripa även mot ledningspersonerna i ett kreditinstitut om institutet inte längre uppfyller de villkor enligt vilka tillståndet att ge ut säkerställda obligationer beviljades.
Rätt att höras, motivering av beslut och överklagande
Enligt direktivet ska de behöriga myndigheterna ge den berörda fysiska eller juridiska personen möjlighet att höras innan de fattar beslut om att ålägga administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder. Undantag från den rätten får göras när brådskande åtgärder är nödvändiga för att förhindra betydande förluster för tredje parter eller betydande skador på det finansiella systemet. I sådana fall ska den berörda personen ges möjlighet att höras så snart som möjligt efter det att den administrativa åtgärden antagits och vid behov ska åtgärden ses över (artikel 23.6).
Alla beslut om administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder ska motiveras på lämpligt sätt och ska kunna överklagas (artikel 23.7).
Bestämmelser om partsinsyn, kommunikation och motivering av beslut finns i förvaltningslagen (2017:900). En enskild part i ett förvaltningsärende har rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet och ska som huvudregel ges tillfälle att yttra sig över allt material av betydelse för beslutet innan ärendet avgörs (10 och 25 §§), med de begränsningar av rätten till partsinsyn som gäller enligt 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Beslut ska också motiveras (32 §). De nu aktuella bestämmelserna i förvaltningslagen är tillämpliga på Finansinspektionens handläggning av ärenden.
Bestämmelser om rätten att överklaga Finansinspektionens beslut finns i lagen om utgivning av säkerställda obligationer och i rörelselagstiftningen (6 kap. 1 § LUSO och 17 kap. 1 § LBF). Som huvudregel får alla beslut enligt dessa lagar överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Svensk rätt uppfyller därmed redan direktivets krav på motivering av beslut, rätten att höras och rätten att överklaga.
7.4 Offentliggörande
Regeringens bedömning: Direktivets krav på att offentliggöra ingripanden bör genomföras i föreskrifter på lägre nivå än lag.
Utredningens bedömning överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen anser inte att det behövs något bemyndigande om offentliggörande.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivet ska de administrativa sanktionerna och andra administrativa åtgärder offentliggöras utan dröjsmål på de behöriga myndigheternas officiella webbplatser. Detsamma gäller om medlemsstaterna beslutar om att föreskriva straffrättsliga påföljder (artikel 24.1). Kravet på offentliggörande gäller åtminstone beslut som inte överklagas eller inte längre kan överklagas (artikel 24.2). Direktivet anger också mer specifikt vad offentliggörandet ska innehålla för uppgifter och när offentliggörandet ska ske (artikel 24.3, 24.4, 24.6 och 24.7). Som huvudregel ska information om identiteten på den fysiska eller juridiska person som är ansvarig för överträdelsen anges. Identiteten på en fysisk person får utelämnas under vissa förutsättningar (artikel 24.5). De publicerade uppgifterna ska ligga kvar under minst fem år och personuppgifter får endast lagras under den tidsperiod som är nödvändig och i enlighet med tillämpliga regler om skydd av personuppgifter. Lagringsperioden ska fastställas med beaktande av de nationella preskriptionstiderna men får inte överstiga tio år (artikel 24.8).
Ett beslut som Finansinspektionen har meddelat, t.ex. ett beslut om ett ingripande, blir en allmän handling när det har upprättats och var och en har då rätt att ta del av beslutet i den utsträckning uppgifterna i beslutet inte är sekretessbelagda. Bestämmelser om allmänna handlingar och rätten att ta del av sådana finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. I Finansinspektionens verksamhet är bestämmelserna om sekretess i 30 kap. 4 och 5 §§ offentlighets- och sekretesslagen tillämpliga.
Finansinspektionen publicerar regelbundet sina beslut om ingripanden mot kreditinstitut på sin webbplats, men enligt gällande rätt finns det inte någon skyldighet att publicera beslut i fråga om överträdelser av bestämmelserna i lagen om utgivning av säkerställda obligationer. För att genomföra direktivets krav på offentliggörande bör motsvarande bestämmelser införas i föreskrifter på lägre nivå än lag.
7.5 Rapporteringskrav
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på rapportering till behöriga myndigheter.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det ska införas ett nytt bemyndigande att meddela föreskrifter om rapporteringskrav.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Finansinspektionen anser att svensk rätt redan uppfyller direktivets krav på rapportering. Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att onödig dubbelrapportering bör undvikas.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivet är emittentinstituten skyldiga att lämna viss information till den behöriga myndigheten. Rapporteringen ska ske regelbundet och på begäran av den behöriga myndigheten. Det ska fastställas hur ofta den regelbundna rapporteringen ska ske (artikel 21.1). De uppgifter som ska rapporteras ska åtminstone omfatta information om godtagbara tillgångar och krav på säkerhetsmassan, separering av säkerställda tillgångar, i tillämpliga fall funktionen som övervakare av säkerhetsmassan, kraven på täckning, likviditetsbufferten i säkerhetsmassan och i tillämpliga fall, villkoren för förlängningsbara löptidsstrukturer (artikel 21.2).Vidare ska det fastställas regler om den information som ett emittentinstitut ska tillhandahålla i händelse av insolvens eller resolution i ett kreditinstitut som ger ut säkerställda obligationer (artikel 21.3).
Bestämmelser om emittentinstitutens skyldighet att lämna viss information till Finansinspektionen finns i rörelselagstiftningen (13 kap. 3 § LBF). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett kreditinstitut ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet (16 kap. 1 § 16 LBF).
I likhet med Finansinspektionen anser regeringen därför att svensk rätt redan uppfyller direktivets krav på rapportering.
Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att onödig dubbelrapportering bör undvikas. Regeringen konstaterar att direktivet saknar regler om hur kraven på rapportering ska förhålla sig till redan tidigare inrapporterade uppgifter. Enligt regeringens uppfattning bör emellertid kraven på rapportering stå i proportion till det ändamål för vilken informationen krävs, något som Finansinspektionen därför bör beakta när inspektionen tar fram föreskrifter på området.
7.6 Samarbete och utbyte av information
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav på samarbete och utbyte av information.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivet ska de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen i fråga om utgivning av säkerställda obligationer samarbeta med de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen över kreditinstitut i allmänhet och med resolutionsmyndigheten (artiklarna 20.1 och 25). De behöriga myndigheterna ska även utbyta viss information (artikel 25.1-25.3 och 25.5). De ska även samarbeta med och lämna information till Eba och i förekommande fall samarbeta med Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) (artiklarna 17.2, 24.9, 25.4 och 26.3).
Kommissionen och Eba ska underrättas om de utsedda myndigheterna och eventuell funktions-eller uppgiftsfördelning (artikel 18.2).
Bestämmelser om samarbete och utbyte av information finns i rörelselagstiftningen och i lagen om resolution (13 kap. 6 a § LBF och 28 kap. 5 § LOR).
Finansinspektionens tillsyn omfattar kreditinstitutens verksamhet så länge de har tillstånd att bedriva sådan verksamhet, några undantag görs i det avseendet inte vid resolution eller insolvens. Svensk rätt uppfyller därmed redan direktivets krav på samarbete och utbyte av information.
7.7 Avgifter
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska få ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer.
Utredningen lämnar inte något förslag i frågan.
Remissinstanserna yttrar sig inte om detta.
Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionens verksamhet finansieras dels via anslag på statens budget, dels via avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser. Generellt gäller att de företag som står under tillsyn betalar avgifter till Finansinspektionen enligt förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Dessa avgifter ska vara proportionella mot de kostnader som inspektionen har haft för tillsynen över respektive företagskategori. Finansinspektionen får inte behålla avgifterna utan de ska redovisas mot inkomsttitel på statens budget. Finansinspektionen tar även ut avgifter för prövningen av olika slag av ärenden. Sådana avgifter regleras i förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen. Dessa avgifter får Finansinspektionen disponera.
Finansinspektionen tar i dag ut avgifter för ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Regeringen har meddelat föreskrifter om avgifterna i förordningen om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen. Föreskrifterna har meddelats med stöd av ett bemyndigande från riksdagen i form av ett beslut (prop. 1989/90:138, bet. 1989/90:FiU38, rskr. 1989/90:289). Ändringar i regeringsformen som trädde i kraft den 1 januari 2011 innebär att bemyndiganden att meddela föreskrifter numera måste tas in i lag eller förordning (8 kap. 1 § andra stycket regeringsformen). Övergångsbestämmelser till regeringsformen innebär dock att äldre bemyndiganden fortfarande kan tillämpas. Det är emellertid lämpligt att i lagen om utgivning av säkerställda obligationer införa en bestämmelse om att Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt den lagen.
8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 8 juli 2022.
Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för en säkerställd obligation som har getts ut före ikraftträdandet. För en sådan obligation ska dock tillämpas den nya skyldigheten för emittentinstituten att tillhandahålla viss information om sina säkerställda obligationer och, för överträdelser som sker efter ikraftträdandet, den nya lydelsen av bestämmelsen om när ett emittentinstituts tillstånd ska återkallas.
Detsamma ska gälla för en sådan säkerställd obligation som avses i artikel 30.2 i direktivet under förutsättning att utgivningsvolymen inte utökas efter den 8 juli 2024 och den säkerställda obligationen uppfyller kraven i leden a-d i samma artikel.
Bestämmelserna om ingripanden mot ledningspersoner och möjligheten att återkalla av ett emittentinstituts tillstånd att ge ut säkerställda obligationer, i sina äldre lydelser, ska fortfarande gälla för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.
I fråga om säkerställda obligationer för vilka äldre bestämmelser ska gälla ska det göras vissa undantag i fråga om ingripanden mot ledningspersoner.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innebär att bestämmelsen i rörelselagstiftningen om ingripande mot en ledningsperson i ett kreditinstitut om institutet ger ut säkerställda obligationer utan att ha erhållit tillstånd ska gälla i fråga om säkerställda obligationer för vilka äldre bestämmelser ska tillämpas. Utredningens förslag har dessutom en annan lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att de nya bestämmelserna om övervärde i säkerhetsmassan, belåningsgrader och derivat ska gälla för hela säkerhetsmassan fr.o.m. den 8 juli 2022 och att kravet på likviditetsbuffert ska gälla för säkerställda obligationer som ges ut efter den 8 juli 2022.
Skälen för regeringens förslag
Ikraftträdande
Reglerna i direktivet ska tillämpas senast fr.o.m. den 8 juli 2022. Medlemsstaterna ska senast den 8 juli 2021 anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att genomföra direktivet (artikel 32.1).
Kommissionen har meddelat att den avser att ändra kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut, kallad likviditetstäckningsförordningen. Ändringen är påkallad av att det nu finns en överlappning mellan kravet på en likviditetsbuffert i direktivet och kravet på en likviditetstäckningskvot i likviditetstäckningsförordningen (artikel 4 i likviditetstäckningsförordningen). Vid tidpunkten för färdigställandet av denna proposition finns det dock inte något offentligt förslag till en sådan ändring och det är oklart när kommissionen kan komma att anta den, men det får antas att det kommer att ske innan lagändringarna träder ikraft, den 8 juli 2022. Regeringen anser därför att ändringen med den innebörden, bör träda i kraft samtidigt som de andra lagändringarna.
Övergångsbestämmelser
Säkerställda obligationer som har getts ut före den 8 juli 2022 ska enligt direktivet undantas från ett antal krav (artiklarna 5-12, 15-17 och 19). Dessa säkerställda obligationer ska under sin återstående löptid benämnas säkerställda obligationer även om de inte uppfyller de nya kraven, under förutsättning att de uppfyller vissa kriterier i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), kallat UCITS-direktivet, enligt den lydelse som gällde vid tidpunkten för utgivningen (artikel 30.1).
Följaktligen ska vissa av reglerna i direktivet tillämpas direkt fr.o.m. den 8 juli 2022 även på säkerställda obligationer som har getts ut enligt äldre rätt. Detta gäller framför allt reglerna om s.k. dual recourse enligt artikel 4 i direktivet, information till investerare, tillsyn, rapporteringsskyldighet och administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder (artiklarna 4, 14, 18 och 20-26).
Enligt direktivet får medlemsstaterna utöka den nu aktuella övergångsbestämmelsen till att även omfatta vissa säkerställda obligationer för vilka utgivningsvolymen kan utökas successivt under dess löptid genom s.k. on tap-emissioner (artikel 30.2). Tillämpningen av den utökade övergångsregeln förutsätter att de s.k. ISIN-koderna har öppnats upp, dvs. tagits i bruk, före den 8 juli 2022 och att följande villkor är uppfyllda:
* Förfallodagen för den säkerställda obligationen ska infalla före den 8 juli 2027.
* Den totala utgivningsvolymen för on tap-emissioner efter den 8 juli 2022, dvs. den volym som tillkommit därefter, får vara högst dubbelt så stor som den totala utgivningsstorleken för de säkerställda obligationer som är utestående den dagen.
* Den totala utgivningsvolymen för den säkerställda obligationen med en viss ISIN-kod får inte överstiga sex miljarder euro eller motsvarande belopp i inhemsk valuta när obligationen förfaller.
* Säkerheterna för de krediter som ingår i säkerhetsmassan ska vara lokaliserade i den medlemsstat som tillämpar övergångsreglerna ovan på on tap-emissioner av säkerställda obligationer.
Regeringen kan likt utredningen konstatera att säkerställda obligationer som har getts ut av ett svenskt emittentinstitut med tillstånd från Finansinspektionen uppfyller kriterierna i UCITS-direktivet. För att genomföra direktivets krav på att säkerställda obligationer som har getts ut före den 8 juli 2022 ska undantas från flera av reglerna i direktivet om de uppfyller kriterierna i UCITS-direktivet till dess att de löper ut och under den tiden få fortsätta att benämnas säkerställda obligationer, bör motsvarande bestämmelse införas i svensk rätt.
Direktivet innebär att bl.a. kravet på täckning, godtagbara säkerställda tillgångar och en likviditetsbuffert inte ska tillämpas på säkerställda obligationer som getts ut före ikraftträdandet under återstoden av dess löptid. Kommissionen har också gett uttryck för att kravet på täckning och likviditetsbuffert ska tillämpas på sådana utestående säkerställda obligationer i ett program som ges ut efter den 8 juli 2022. Regeringen anser därför, till skillnad från Nasdaq Stockholm AB, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen, att övergångsregleringen bör genomföras enligt direktivets ordalydelse. Nu nämnda remissinstanser anför att det framstår som problematiskt hur olika krav på säkerställda obligationer som getts ut före respektive från och med den 8 juli 2022 ska tillämpas i förhållande till att dessa obligationer kan vara kopplade till en och samma säkerhetsmassa. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla följande. Det framgår inte av direktivet hur övergångsregleringen ska tillämpas för en situation där utgivna äldre och nya obligationer säkras av en och samma säkerhetsmassa. Att förutsättningar finns för att tillämpa en sådan utgivning är nödvändigt för att inte störa existerande, välfungerande marknader såsom den svenska. En sådan utgivning framstår därför som förenlig med direktivets syfte. Det bör därför t.ex. vara möjligt att låta äldre bestämmelser tillämpas för säkerhetsmassan i dessa fall, så länge detta inte kommer i konflikt med nya bestämmelser enligt förslaget. Nya bestämmelser som torde behöva efterlevas i dessa fall avser t.ex. gränser för exponeringar mot kreditinstitut enligt tillsynsförordningen. En annan möjlig tillämpning, med mindre grad av komplexitet, bör vara att låta säkerhetsmassan i dess helhet omfattas av de nya bestämmelserna enligt förslaget. Generellt bör det beaktas att utgångspunkten för direktivet och dess övergångsreglering är att inte störa befintliga välfungerande system och marknader. Även tillämpningen av den del av förslaget som genomför direktivets övergångsreglering bör ske mot denna bakgrund. Detta får emellertid bli en fråga för rättstillämpningen.
Vad gäller direktivets krav på att vissa bestämmelser ska tillämpas direkt fr.o.m. den 8 juli 2022 på obligationer som har getts ut före det datumet kan regeringen konstatera att bestämmelserna om dual recourse, rapportering och tillsyn redan är omhändertagna i gällande svensk rätt. Svensk rätt uppfyller därmed redan direktivets krav i dessa delar.
För att genomföra direktivets krav på att även regeln om att viss information ska tillhandahållas investerare ska tillämpas fr.o.m. den 8 juli 2022, på obligationer som har getts ut före det datumet, bör motsvarande bestämmelse införas i svensk rätt.
De utvidgade möjligheterna att återkalla ett emittentinstituts tillstånd och de nya bestämmelserna om sanktioner mot vissa fysiska personer är bestämmelser som har ansetts vara av sådan karaktären att de inte bör gälla retroaktivt. De bör därför inte tillämpas på överträdelser som har begåtts före ikraftträdandet, varför övergångsbestämmelser med motsvarande innebörd bör införas.
Eftersom ett flertal krav i direktivet (artiklarna 5-12, 15-17 och 19), däribland kravet på tillståndsplikt, inte ska tillämpas på säkerställda obligationer som getts ut före ikraftträdandet under återstoden av deras löptid, bör Finansinspektionen inte heller under den perioden ha möjlighet att ingripa mot en fysisk person som ingår i institutets ledning om dessa krav inte är uppfyllda. Det bör därför införas övergångsbestämmelser med den innebörden.
Möjligheten för medlemsstaterna att införa en särskild övergångsregel för vissa on tap-emissioner är särskilt av intresse för svensk del i och med att de säkerställda obligationer som ges ut av svenska emittentinstitut till stor del är av sådant slag. Mot den bakgrunden anser regeringen att det är eftersträvansvärt att slå vakt om funktionssättet hos den svenska marknaden i den utsträckning som det nya direktivet ger medlemsstaterna valmöjligheter att i nationell rätt anpassa bestämmelserna till de nationella förhållandena. Regeringen anser därför att möjligheten att införa en särskild övergångsbestämmelse för on tap-emissioner bör utnyttjas.
9 Konsekvensanalys
Regeringens bedömning: Förslaget har inga offentligfinansiella effekter.
De samhällsekonomiska effekterna är positiva, eftersom en standardiserad och välutvecklad marknad för säkerställda obligationer främjar stabiliteten i det europeiska finansiella systemet.
Förslaget innebär att den svenska marknadens funktionssätt i allt väsentligt bibehålls och de övergripande konsekvenserna är därför begränsade. På några områden ger förslaget emittentinstituten visst ökat handlingsutrymme att hantera säkerhetsmassan. Till följd av kravet på en särskild likviditetsbuffert kan finansieringskostnaderna komma att öka, framför allt i en anpassningsfas, men emittentinstituten bör i hög grad kunna begränsa kostnaderna genom att minska refinansieringsriskerna i säkerhetsmassan. Det är också sannolikt att emissionsvolymerna av säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer kommer att öka, något som hittills varit relativt ovanligt på den svenska marknaden men som är vanligt förekommande i övriga EU. Sammantaget väntas de skärpta kraven på likviditetshantering, i kombination med regleringen av löptidsförlängning, stärka investerarskyddet. De föreslagna lagändringarna bör i övrigt inte påverka investerarskyddet på något påtagligt sätt eller ha några väsentliga effekter för bolånetagare och andra relevanta låntagare - t.ex. jord- och skogsbrukare samt övriga kommersiella fastighetsaktörer.
Merkostnader för Finansinspektionen ska hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.
Förslaget har inga effekter för de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Utredningens bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Regelrådet anser att konsekvensbeskrivningen brister i fråga om effekterna för emittentinstituten. Förvaltningsrätten i Stockholm anför att det är av vikt att effekterna för domstolarna av olika lagförslag på finansmarknadsområdet bedöms samlat.
Skälen för regeringens bedömning
Bakgrund och syfte med förslaget
Propositionens förslag innebär att svensk rätt anpassas till EU:s direktiv om utgivning av säkerställda obligationer och till ändringar i tillsynsförordningen. Kommissionens övergripande syfte med regleringen är att främja utvecklingen av marknaden för säkerställda obligationer inom EU. De harmoniserade reglerna ska också säkerställa att obligationerna uppfyller vissa grundläggande kvalitetskrav för att investeringar i dem ska få fortsätta behandlas förmånligt enligt kapitaltäckningsregelverket och andra finansiella EU-regelverk.
Den svenska marknaden för säkerställda obligationer är väletablerad och välfungerande. Regeringens utgångspunkt har därför varit att, i den utsträckning som det nya regelverket medger, värna den svenska marknadens funktionssätt. EU:s regelverk är baserat på god marknadspraxis från väl fungerande nationella marknader, inklusive den svenska. Svensk rätt uppfyller därför i hög utsträckning redan kraven i det nya regelverket, och de anpassningar som propositionen föreslår är till stor del tekniska. De substantiella ändringar som regeringen föreslår är i huvudsak följande:
* Tillgångskategorier och belåningsgrader i säkerhetsmassan harmoniseras med tillsynsförordningen. Högsta tillåtna belåningsgrader för bostadskrediter höjs från 75 till 80 procent. För kommersiella fastighetskrediter kvarstår som huvudregel tidigare tillåtna belåningsgrad om högst 60 procent, med möjlighet att belåningsgraden får uppgå till 70 procent om övervärdet i säkerhetsmassan är minst 10 procent. Detta inkluderar även krediter som lämnas mot säkerhet i jordbruksfastigheter som i huvudsak används för kommersiellt ändamål, som tidigare tillåtits belåningsgrader om högst 70 procent utan begränsningar.
* Ett nytt krav på likviditetsbuffert i säkerhetsmassan införs. Bufferten ska täcka det högsta ackumulerade nettokassautflödet för de närmaste 180 dagarna.
* Bestämmelser som tillåter löptidsförlängning för säkerställda obligationer införs, vilket tidigare varit oreglerat i svensk rätt. Bestämmelserna innehåller även villkor för när löptiden får förlängas.
* Ett nytt krav på information till investerare införs. Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad informationen ska omfatta, samt när och på vilket sätt den ska lämnas.
Offentligfinansiella och samhällsekonomiska effekter
Förslaget har inga offentligfinansiella effekter.
När det gäller de samhällsekonomiska effekterna av förslaget har en ökad harmonisering av de olika regelverken om säkerställda obligationer inom EU positiva effekter för samhällsekonomin. Marknaden för säkerställda obligationer är en central del av det finansiella systemet, både i Sverige och andra delar av EU. För banker och andra kreditinstitut är det ett kostnadseffektivt och relativt stabilt sätt att finansiera utlåning till realekonomin. För många finansiella företag är det också en attraktiv investering eftersom säkerställda obligationer har hög kreditvärdighet, erbjuder en relativt lång placeringshorisont och behandlas fördelaktigt i finansiella regelverk. För den finansiella stabiliteten och för samhällsekonomin i stort är det därför positivt med en standardiserad och välutvecklad marknad inom EU med högt förtroende från investerare.
Effekter för emittentinstitut
Regelrådet anser att konsekvensbeskrivningen brister i fråga om effekterna för emittentinstituten.
Det finns ett 150-tal kreditinstitut (banker och kreditmarknadsföretag) i Sverige. Elva av dessa har per första kvartalet 2021 tillstånd att ge ut säkerställda obligationer, varav de flesta ingår i större bank- och försäkringskoncerner. Storleken på emittentinstituten, och i förekommande fall deras koncerner, skiljer sig betydligt men samtliga klassificeras som stora företag enligt kommissionens avgränsningar för företagsstorlek (se kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag). De har totala balansomslutningar om mellan 20 och 5 500 miljarder kronor, en omsättning om mellan 1 och 180 miljarder kr och mellan 200 och 28 000 anställda.
Eftersom svensk rätt i hög utsträckning redan uppfyller kraven i EU:s nya regelverk är konsekvenserna för emittentinstituten relativt begränsade. På ett övergripande plan är det positivt för emittentinstituten och deras koncerner med en harmoniserad och välfungerande marknad för säkerställda obligationer inom EU, med högt förtroende från investerare. Genom att harmonisera marknaden inom EU kan obligationerna också bli mer attraktiva alternativ för utländska investerare utanför EES.
På några områden ger regeringens lagförslag emittentinstituten ökat handlingsutrymme, i och med att belåningsgraderna höjs. Förändringarna kräver inga väsentliga anpassningar av svenska emittentinstitut eftersom de redan i dag har säkerhetsmassor som är förenliga med kraven i tillsynsförordningen.
Delar av lagförslaget kan också innebära ökade kostnader för emittentinstituten, främst till följd av kravet på att hålla en särskild likviditetsbuffert i säkerhetsmassan och de utökade kraven på information till investerare. Dessa redovisas enligt följande.
Kravet på en särskild likviditetsbuffert är nytt och kräver sannolikt att emittentinstituten gör vissa anpassningar. Det kan medföra ökade kostnader eftersom innehav i likvida tillgångar är relativt sett dyra. Under de tre senaste åren uppgick de genomsnittliga förfallen av säkerställda obligationer över en 180-dagarsperiod till omkring 150 miljarder kronor enligt statistik från SCB, vilket motsvarar ungefär 4 procent av emittentinstitutens, och i förekommande fall deras koncerners, totala likviditetsreserver. Emittentinstitutens kostnader för att täcka dessa utflöden med en likviditetsbuffert beror på skillnaden mellan de likvida tillgångarnas avkastning och upplåningskostnaden för att finansiera dem. Denna ränteskillnad varierar över tid men uppgår uppskattningsvis till omkring 0,2-0,4 procent, vilket skulle innebära en årlig kostnad om mellan 300 och 600 miljoner kronor. Det motsvarar ungefär 0,5 procent av koncernernas rörelseresultat. Beräkningarna baseras på uppskattningar av bankernas genomsnittliga finansieringskostnader och placeringsränta för det senaste året. Dessa är sammanvägda i enlighet med emittentinstitutens, och i förekommande fall deras koncerners, skuldfinansieringsstruktur och sammansättning av likviditetsreserver per sista december 2020. Beräkningarna är en grov uppskattning och kan ses som ett kostnadstak. Emittentinstituten kan i hög utsträckning begränsa dessa kostnader genom att på olika sätt minska refinansieringsriskerna i säkerhetsmassan, exempelvis genom återköpsförfaranden. Framför allt är det sannolikt att emittentinstituten kommer att öka volymerna av säkerställda obligationer vars löptid under vissa omständigheter kan förlängas. Enligt regeringens förslag ska utflödet från sådana obligationer beräknas mot den senast möjliga förfallodagen enligt avtalsvillkoren. Givet att den förlängningsbara perioden överstiger buffertkravets 180 dagar innebär det i praktiken att obligationer med förlängningsbara löptider inte behöver täckas av den särskilda likviditetsbufferten. Därmed kan emittentinstituten i stort sett eliminera kostnaderna för att hålla en likviditetsbuffert. För emittentinstituten bör detta vara ett kostnadseffektivt alternativ, eftersom analyser visar att investerare inte tycks ta ut någon premie för förlängningsbara löptidsstrukturer (se Covered Bonds in the European Union: Harmonisation of Legal Frameworks and Market Behaviours, Final Report [april 2017] och ECBC European Covered Bond Factbook 2017).
Vilka kostnader som i praktiken uppstår till följd av det nya kravet på en särskild likviditetsbuffert beror på de strategier emittentinstituten använder för att hantera likviditetsriskerna och uppfylla buffertkravet. Emittentinstitutens finansieringskostnader kan komma att öka, framför allt i en anpassningsfas, men de har också möjligheter att i hög utsträckning begränsa kostnaderna genom att minska refinansieringsriskerna i säkerhetsmassan.
De administrativa kostnader som tillkommer med anledning av den nya regleringen rör främst de utökade kraven på information till investerare. Emittentinstitutens information till investerare omfattas redan av lagstadgade krav och branschpraxis (se avsnitt 6.6). Delar av dessa krav och praxis kan behöva anpassas eller kompletteras i enlighet med de nya kraven i direktivet. Det skulle i så fall innebära ökade administrativa kostnader för emittentinstituten, främst i form av engångskostnader för att utveckla systemstöd och processer i enlighet med de nya kraven. Omfattningen av anpassningarna, och därmed kostnaden för dem, avgörs av hur regeringen eller den myndighet som regeringen utser väljer att utforma föreskrifter på området. Eftersom emittentinstituten redan i dag lämnar relativt utförlig information till investerarna, bör dessa anpassningar vara begränsade. Beroende på hur informationskraven utformas kan emittentinstituten behöva göra mer omfattande investeringar för att utveckla it-system och processer, vilket skulle öka kostnaderna betydligt. För närvarande finns det dock inget som talar för att det ska behövas. Konsekvenserna av dessa vägval behandlas närmare i samband med utformandet av föreskrifter på området. På sikt kan en mer harmoniserad reglering minska de löpande administrativa kostnaderna för bankkoncerner som bedriver verksamhet i flera EU-länder.
Det sammantagna lagförslaget bör inte gynna vissa emittentinstitut mer än andra, och påverkar därför inte konkurrensförhållandena på den svenska marknaden. Ändringarna är begränsade och bör inte förändra nya aktörers möjligheter att träda in på marknaden. Vidare bör förslaget inte förändra konkurrensvillkoren gentemot andra EU-länder med stora marknader för säkerställda obligationer, t.ex. Danmark och Tyskland. Dessa har i väsentliga delar - t.ex. vad gäller tillåtna tillgångar, övervärde och belåningsgrader i säkerhetsmassan - valt att antingen genomföra direktivet på samma sätt som Sverige, eller att behålla de nationella skillnader som redan finns.
Eftersom regleringen endast omfattar stora företag behöver ingen särskild hänsyn tas till små företag vid reglernas utformning.
Effekter för investerare
Det är i huvudsak finansiella företag som investerar i svenska säkerställda obligationer; främst försäkringsföretag, banker och andra kreditinstitut, samt fondbolag och pensionsinstitut - inklusive pensionsbolag och statliga AP-fonder. Kretsen av investerare inkluderar även emittentinstituten och deras bank- och försäkringskoncerner, som själva har stora innehav i säkerställda obligationer. Därmed påverkas de av konsekvenserna för både emittenter och investerare.
Investerarskyddet på den svenska marknaden för säkerställda obligationer är högt och regeringens utgångspunkt för regleringen är att värna detta. Konsekvenserna för investerare är därför begränsade.
Flera av lagförslagen innebär att investerarskyddet i viss utsträckning stärks. Kravet på likviditetsbuffert minskar likviditetsrisken i säkerhetsmassan, oavsett vilken strategi emittentinstituten använder för att uppfylla kravet. En märkbar förändring på den svenska marknaden är att det till följd av det nya kravet kommer att bli mer attraktivt att emittera obligationer som medger löptidsförlängning. Det är därför sannolikt att emissionsvolymerna av säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer kommer att öka, något som hittills varit relativt ovanligt i Sverige. Därmed kommer den svenska marknaden närma sig praxis på övriga europeiska marknader, där i genomsnitt knappt 40 procent av emissionsvolymerna har förlängningsbara löptidsstrukturer. I Sverige är motsvarande siffra 8 procent. Investerarskyddet stärks också genom att lagförslaget innehåller begränsningar av emittenternas möjligheter att förlänga löptiden för säkerställda obligationer om det är till nackdel för investerare. Vidare skärps kraven på information till investerare, även om befintlig marknadspraxis till viss del redan motsvarar kraven.
Eftersom kraven på tillåtna tillgångar justeras kan också säkerhetsmassans sammansättning påverkas, om emittentinstituten väljer att utnyttja de nya möjligheter som regelverket medger. Bland annat höjs de tillåtna belåningsgraderna för bostadskrediter, från 75 till 80 procent. Effekterna av detta bör vara begränsade. Endast 1 procent av lånen i säkerhetsmassan har belåningsgrader som överstiger 70 procent, och genomsnittet är omkring 50 procent. Det finns inget som tyder på att lagförslaget skulle leda till någon väsentlig förändring av distributionen av belåningsgrader i säkerhetsmassan. Under vissa omständigheter höjs även de tillåtna belåningsgraderna för kommersiella fastighetskrediter, från 60 till 70 procent. Huvudregeln om 60 procent är samma som tidigare. Konsekvenserna för investerare begränsas av en rad olika koncentrations- och kvalitetsregler för tillgångarna. Exempelvis får belåningsgraden för kommersiella fastighetskrediter överstiga 60 procent endast om övervärdet i säkerhetsmassan är minst 10 procent. Konsekvenserna begränsas också av att krediter som lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter enligt svensk rätt inte får utgöra mer än 10 procent av säkerhetsmassan. Vidare är transparensen på marknaden hög. Om emittentinstituten väljer att göra väsentliga förändringar av obligationernas riskprofil bör investerarna kunna prissätta detta. Lagändringarna bör därför inte påverka investerarskyddet på något påtagligt sätt.
Investerarnas befintliga innehav i säkerställda obligationer påverkas inte av den nya regleringen, eftersom säkerställda obligationer som har getts ut före ikraftträdandet av lagändringarna i allt väsentligt undantas.
Effekter för låntagare
Emittentinstitutens upplåningskostnader för säkerställda obligationer är låga i förhållande till annan upplåning. Detta kommer låntagarna till del i form av lägre ränteutgifter - främst för bolånetagare, vars lån utgör 95 procent av obligationernas säkerhetsmassa. I den utsträckning förslaget medför ökade kostnader för emittentinstituten kan dessa komma att övervältras på bolånetagarna och påverka storleken på ränteutgifterna. Det nya regelverket bör dock inte medföra några omfattande kostnadsökningar (se avsnitt Effekter för emittentinstitut) och bolånetagare bör därför inte påverkas i någon väsentlig utsträckning. Detta gäller även andra relevanta låntagare, t.ex. jord- och skogsbrukare samt övriga kommersiella fastighetsaktörer.
Effekter för myndigheter och allmänna förvaltningsdomstolar
Finansinspektionen ansvarar för regelgivning, tillstånd och tillsyn på finansmarknadsområdet. I förhållande till tillämpningen av det nuvarande regelverket om säkerställda obligationer kommer tillämpningen av det nya regelverket om säkerställda obligationer att öka den administrativa bördan för Finansinspektionen i viss utsträckning. Det handlar framför allt om handläggning av olika slag av uppgifter som emittentinstituten ska lämna till Finansinspektionen. I den utsträckning som förslaget medför merkostnader för Finansinspektionen i förhållande till i dag ska det hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.
Förvaltningsrätten i Stockholm anför att det är av vikt att effekterna för domstolarna av olika lagförslag på finansmarknadsområdet bedöms samlat.
Förslaget innebär att det nuvarande regelverket om säkerställda obligationer anpassas till unionsrätten. En sådan anpassning påverkar inte i sig måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna i förhållande till i dag. I det avseendet ska framhållas att det över huvud taget är mycket ovanligt att Finansinspektionens beslut överklagas av de företag som träffas av dem. Ett tiotal kreditinstitut har tillstånd att ge ut säkerställda obligationer och såvitt känt har inte något av Finansinspektionens beslut vid tillämpningen av regelverket om säkerställda obligationer överklagats till de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Överensstämmelse med unionsrätten
Förslaget genomför direktivet om säkerställda obligationer och står därför i överensstämmelse med unionsrätten.
Behov av speciella informationsinsatser
Det är främst emittentinstituten som direkt berörs av de föreslagna lagändringarna och dessa är redan väl informerade om de kommande lagändringarna. Som nämns ovan rör det sig om stora företag med erfarenhet av och resurser för omvärldsbevakning och regelefterlevnad. Vidare representeras emittentinstituten av en gemensam branschorganisation som också deltar i remissförfarandet. Regeringen ser därför inget behov av särskilda informationsinsatser till följd av lagändringarna.
10 Författningskommentar
10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer
1 kap.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om kreditinstituts rätt att ge ut säkerställda obligationer.
I paragrafen finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde.
Ändringen i paragrafen är en följd av att det införs en definition av kreditinstitut i 2 §. Av 2 § framgår att med kreditinstitut i denna lag avses kreditinstitut enligt 1 kap. 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, dvs. svenska banker och kreditmarknadsföretag.
2 § I denna lag avses med
bostadsfastighet: en bostadsfastighet enligt artikel 4.1.75 i tillsynsförordningen,
derivatavtal: avtal som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna, mellan ett emittentinstitut och ett kreditinstitut, ett utländskt kreditinstitut inom EES eller en sådan motpart till fordringar som anges i artikel 129.1 a och b i tillsynsförordningen,
emittentinstitut: ett kreditinstitut som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt 1 kap. 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
likviditetstäckningsförordningen: kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut,
säkerhetsmassa: tillgångar som anges i 3 kap 1 och 2 §§ och i registret antecknade medel enligt 3 kap. 10 § andra stycket andra meningen och 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatavtal har förmånsrätt enligt denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
säkerställda obligationer: obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa,
tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, och
utländskt kreditinstitut inom EES: ett utländskt kreditinstitut enligt 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse som hör hemma inom EES.
Paragrafen innehåller definitioner. Ändringarna i paragrafen genomför delvis artikel 6.1 a i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1, 6.1.2 och 6.1.4. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.
Ändringen av definitionen av derivatavtal avser kretsen av möjliga motparter till sådana avtal, vilken anpassas till de ändrade bestämmelserna om tillåtna exponeringar i säkerhetsmassan enligt 3 kap. 1 och 2 §§.
Ändringen av definitionen av emittentinstitut är en följd av att uttrycken bank och kreditmarknadsföretag ersätts med begreppet kreditinstitut (1 §).
Ändringen av definitionen av säkerhetsmassa och utmönstringen av den nuvarande definitionen av fyllnadssäkerheter är en följd av att 3 kap. 1, 2 och 10 §§ får en ny lydelse.
I paragrafen införs nya definitioner avseende bostadsfastighet, EES, kreditinstitut, likviditetstäckningsförordningen, tillsynsförordningen och utländskt kreditinstitut inom EES.
Definitionen av bostadsfastighet finns i artikel 4.1.75 i tillsynsförordningen. Med bostadsfastighet (eng. "residential property") avses "en bostad (eng. 'residence') som innehas av ägaren eller bostadsrättshavaren (eng. 'the owner or the lessee of the residence'), inbegripet rätten att bo i en bostadsrättslägenhet i Sverige (eng. 'including the right to inhabit an apartment in housing cooperatives located in Sweden')". Det innebär att den nya definitionen omfattar bostäder i form av fast och lös egendom, såsom småhusfastigheter, tomträtter och bostadsrätter.
I lagen används också tillsynsförordningens uttryck kommersiella fastigheter. Tillsynsförordningen innehåller emellertid ingen definition av det uttrycket, se kommentaren till 3 kap. 1 § angående gränsdragningen mellan bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter.
Den nya definitionen av kreditinstitut ersätter de nuvarande definitionerna av bank och kreditmarknadsföretag.
Hänvisningarna till EU-förordningarna är dynamiska, dvs. avser förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Det görs också redaktionella ändringar.
2 kap.
1 § Ett kreditinstitut får ge ut säkerställda obligationer efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd ska meddelas om
1. bolagsordningen, stadgarna eller reglementet överensstämmer med denna lag,
2. det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att bedrivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,
3. tidigare utgivna obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser, som är utgivna för att finansiera krediter av det slag som får ingå i säkerhetsmassan, omvandlas till säkerställda obligationer eller hanteras på ett för borgenärerna likvärdigt sätt enligt en plan som har godkänts av Finansinspektionen, och
4. kreditinstitutet i en ekonomisk plan redovisar att dess finansiella situation är så stabil att övriga borgenärers intressen inte riskeras.
I den ekonomiska planen enligt första stycket 4 ska det ingå ett yttrande från revisorerna som styrker redovisningen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för tillstånd att ge ut säkerställda obligationer.
Ändringarna i paragrafen är en följd av att uttrycken bank och kreditmarknadsföretag ersätts med begreppet kreditinstitut (1 kap. 1 §).
Övriga ändringar är redaktionella.
3 § Benämningen svensk säkerställd obligation får användas endast som beteckning för en sådan skuldförbindelse som uppfyller kraven i denna lag.
En skuldförbindelse som avses i första stycket får även benämnas europeisk säkerställd obligation, europeisk säkerställd obligation (premium) och motsvarande utländska officiella beteckningar inom EES.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om skyddade benämningar. Paragrafen genomför artikel 27 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Enligt första stycket får benämningen svensk säkerställd obligation endast användas för en sådan skuldförbindelse som uppfyller kraven i denna lag, inbegripet föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 kap. 3 §. Enligt 2 § får benämningen säkerställd obligation användas endast för en sådan skuldförbindelse som omfattas av denna lag. Kravet för att använda benämningen svensk säkerställd obligation är alltså högre än kraven för att använda benämningen säkerställd obligation.
En säkerställd obligation som uppfyller kraven i nationell rätt som genomför direktivet får enligt artikel 27.1 i direktivet benämnas europeisk säkerställd obligation. En säkerställd obligation som uppfyller kraven för att benämnas europeisk säkerställd obligation och dessutom uppfyller kraven enligt artikel 129 i tillsynsförordningen får enligt artikel 27.2 i direktivet benämnas europeisk säkerställd obligation (premium). I andra stycket anges att en säkerställd obligation som uppfyller kraven enligt svensk rätt, och därmed får benämnas svensk säkerställd obligation, även får benämnas europeisk säkerställd obligation, europeisk säkerställd obligation (premium) och motsvarande utländska officiella beteckningar inom EES. Detta beror på att den svenska regleringen av säkerställda obligationer har mer långtgående krav än kraven enligt artikel 129 i tillsynsförordningen, t.ex. en gräns för till hur stor del säkerhetsmassan får utgöras av hypotekskrediter med säkerhet i kommersiella fastigheter.
3 kap.
1 § Säkerhetsmassan får bestå av
1. krediter som har lämnats mot säkerhet i bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter enligt artikel 129.1 d och f i tillsynsförordningen (hypotekskrediter), förutsatt att krediterna uppfyller de villkor som uppställs i 3-7 §§, och
2. offentliga fordringar enligt artikel 129.1 a och b i tillsynsförordningen.
Hypotekskrediter som har lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan. Det gäller dock inte för hypotekskrediter som har lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter som huvudsakligen används för jordbruks- eller skogsbruksändamål.
Säkerheter i bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter ska uppfylla kraven i artikel 208.2, 208.4 och 208.5 i tillsynsförordningen. Säkerheterna ska bestå av inteckning i fast egendom eller tomträtt, av pant i bostadsrätt eller av motsvarande utländska säkerheter.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan. Paragrafen genomför delvis artikel 6.1 a i direktivet och innebär att svensk rätt anpassas till bestämmelserna om godkända tillgångar i säkerhetsmassan i artikel 129 i tillsynsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.1-6.1.3.
Ändringarna i första stycket 1 innebär att tillåtna säkerheter för hypotekskrediter anpassas till tillsynsförordningen och gäller bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter. Det innebär bl.a. att egendom avsedd för jordbruksändamål tas bort som en särskild typ av säkerhet.
Ändringarna i första stycket 2 innebär att bestämmelsen om offentliga krediter anpassas till bestämmelserna om tillåtna exponeringar mot offentliga rättssubjekt - såsom staten, regioner, kommuner och kommunalförbund - i tillsynsförordningen. Uttrycket offentliga krediter ersätts med uttrycket offentliga fordringar mot bakgrund av att tillsynsförordningens bestämmelser omfattar fler typer av fordringar än endast krediter. Någon skillnad i sak mellan uttrycket fordringar och uttrycket exponeringar i tillsynsförordningen avses inte.
Ändringarna i andra stycket är en följd av att egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter och som används för huvudsakligen kommersiella ändamål utgör kommersiella fastigheter i enlighet med tillsynsförordningen. Begränsningen att hypotekskrediter lämnade mot säkerhet i kommersiella fastigheter inte får överstiga 10 procent av säkerhetsmassan gäller dock inte heller i fortsättningen för kommersiella fastigheter som huvudsakligen används för jordbruks- eller skogsbruksändamål.
Tredje stycket, som är nytt, anger formkrav för säkerheter för hypotekskrediter. Hänvisningen till tillsynsförordningen avser krav på rättslig förutsebarhet (artikel 208.2), krav på dokumentation avseende vilka slags bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter som emittentinstituten godtar och vilken utlåningspolicy de har i detta avseende (artikel 208.4) samt krav på att emittentinstituten inrättat processer för att övervaka att säkerheter för hypotekskrediter har lämplig skadeförsäkring (artikel 208.5). Att dessa krav uppfylls är en förutsättning för att hypotekskrediterna ska vara förenliga med artikel 129.1 i tillsynsförordningen och kraven på godtagbara säkerställda tillgångar enligt artikel 6.1 a i direktivet. Säkerheterna måste även uppfylla krav vad avser värdering enligt bl.a. artikel 208.3 i tillsynsförordningen (se 7 §).
2 § I säkerhetsmassan får det även ingå fordringar mot kreditinstitut och utländska kreditinstitut inom EES (fordringar mot kreditinstitut).
Första stycket gäller
1. fordringar som grundas på derivatavtal och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen,
2. fordringar som grundas på derivatavtal och som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen, om Finansinspektionen godkänner det i enlighet med artikel 129.1a c andra meningen i samma förordning,
3. andra fordringar som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen och som är tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen, och
4. övriga fordringar som får användas för att uppfylla kravet på likviditetsbuffert enligt 9 a §.
Fordringar mot kreditinstitut får inte överstiga de andelar som anges i artikel 129.1a i tillsynsförordningen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan. Ändringarna genomför delvis artikel 6.1 a i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.4.
Ändringarna i paragrafen innebär att bestämmelserna om s.k. fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan tas bort och ersätts med bestämmelser om tillåtna fordringar mot kreditinstitut. I 9 a § finns bestämmelser om tillåtna tillgångar i den särskilda likviditetsbufferten för den säkerställda obligationen.
Enligt första stycket får fordringar mot kreditinstitut ingå i säkerhetsmassan. Med fordringar avses samma sak som exponeringar enligt tillsynsförordningen.
I andra stycket anges vilka fordringar mot kreditinstitut som enligt huvudregeln får ingå i säkerhetsmassan.
Punkterna 1 och 2 gäller fordringar enligt derivatavtal. Enligt punkt 2 får Finansinspektionen med tillämpning av artikel 129.1a c andra meningen i tillsynsförordningen även tillåta fordringar mot kreditinstitut på grund av derivatavtal, som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3. Förutsättningarna enligt den artikeln är att betydande potentiella koncentrationsproblem i de berörda medlemsstaterna till följd av tillämpningen av de krav för kreditkvalitetssteg 1 och 2 som avses i artikel 129.1 a i tillsynsförordningen kan dokumenteras och att ett beslut om att tillåta sådana fordringar föregås av samråd med Eba. Punkten 3 gäller andra fordringar än fordringar enligt derivatavtal. Punkten 4 gäller övriga fordringar som får användas för att uppfylla kravet på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan, t.ex. fordringar i form av viss kortfristig inlåning som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen.
Enligt tredje stycket får fordringar mot kreditinstitut inte överstiga de procentandelar av det nominella beloppet för det utgivande kreditinstitutets utestående säkerställda obligationer som anges i artikel 129.1a i tillsynsförordningen.
3 § När en hypotekskredit lämnas får krediten ingå i säkerhetsmassan till den del krediten i förhållande till säkerheten ligger inom de belåningsgrader som följer av artikel 129.1 d och f i tillsynsförordningen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan. Paragrafen genomför delvis artikel 6.1 a i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.5.
Ändringen innebär att bestämmelserna om tillåtna belåningsgrader för hypotekskrediter i säkerhetsmassan anpassas till bestämmelserna om tillåtna belåningsgrader i tillsynsförordningen. Det innebär bl.a. att belåningsgraden för bostadskrediter höjs från 75 till 80 procent och att den nuvarande och särskilda belåningsgraden för fast egendom som är avsedd för jordbruksändamål tas bort, se kommentaren till 1 §.
4 § I samband med att ett emittentinstitut lämnar hypotekskrediter ska säkerhetens marknadsvärde fastställas genom en individuell värdering. En värdering får dock grundas på generella prisnivåer om den avser
1. fast egendom som utgör bostadsfastighet i en- eller tvåfamiljshus,
2. tomträtt som har upplåtits för bostadsändamål avseende en- eller tvåfamiljshus, eller
3. bostadsrätt som har upplåtits för bostadsändamål.
Med marknadsvärde avses det pris som skulle uppnås vid en marknadsmässig försäljning där skälig tid ges för förhandlingar. Marknadsvärdet ska bedömas utan hänsyn till spekulativa och tillfälliga förhållanden.
Paragrafen innehåller bestämmelser om värderingsprinciper. Paragrafen genomför artikel 6.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.6.
Paragrafen reglerar individuell eller generell värdering av säkerheter till hypotekskrediter i säkerhetsmassan. Den generella värderingen gäller vissa av de bostadsformer som omfattas av den nya definitionen av bostadsfastighet i 1 kap. 2 §.
Ändringarna i första stycket är en följd av att uttrycket marknadsvärde inte längre används i 3 §. I andra stycket görs en språklig ändring.
6 § Hypotekskrediter får vara säkerställda endast med säkerheter i egendom belägen inom EES.
Paragrafen innehåller bestämmelser om geografisk begränsning.
Ändringen i paragrafen är en följd av att det införs en ny definition av EES i 1 kap. 2 §.
7 § Ett emittentinstitut ska kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter i enlighet med artikel 129.3 i tillsynsförordningen.
Om marknadsvärdet av egendom som utgör säkerhet för en hypotekskredit minskat avsevärt, får i säkerhetsmassan endast inräknas den del av krediten som efter värdeminskningen ligger inom den belåningsgrad som gäller enligt 3 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan. Paragrafen genomför delvis artikel 6.1 a i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.6.
Ändringarna i första stycket innebär att kravet på att med viss regelbundenhet kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter anpassas till motsvarande bestämmelser i tillsynsförordningen.
Ändringarna i andra stycket är en följd av att 3 § får en ny lydelse.
Övriga ändringar är redaktionella.
8 § Det nominella värdet av säkerhetsmassan ska vid varje tidpunkt överstiga det sammanlagda nominella värdet av de fordringar som kan göras gällande mot emittentinstitutet på grund av säkerställda obligationer med minst två procent.
Värdet av säkerhetsmassan ska även täcka kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs. Dessa kostnader får bestämmas till ett schablonbelopp.
Paragrafen innehåller bestämmelser om matchning. Paragrafen genomför delvis artikel 15 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.
Andra stycket, som är nytt, anger att värdet av säkerhetsmassan också ska täcka kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs. I 14 kap. konkurslagen (1987:672) finns bestämmelser om konkurskostnader.
Det anges även att kostnaderna för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs får bestämmas till ett schablonbelopp. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur schablonbeloppet ska bestämmas (6 kap. 3 §).
9 § Emittentinstitutets tillgångar i säkerhetsmassan ska ges sådana villkor beträffande valuta, ränta och räntebindningsperiod att en god balans upprätthålls med motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Derivatavtal får användas i detta syfte.
Emittentinstitutet ska anses ha uppnått en sådan balans som avses i första stycket om nuvärdet av tillgångarna i säkerhetsmassan, med avdrag för kostnader som anges i 8 § andra stycket, vid varje tidpunkt överstiger nuvärdet av skulderna avseende säkerställda obligationer med minst två procent. Vid beräkningen ska även nuvärdet av derivatavtal beaktas.
Emittentinstitutet ska se till att betalningsflödena avseende tillgångarna i säkerhetsmassan, derivatavtal och säkerställda obligationer är sådana att institutet vid varje tillfälle kan fullgöra sina betalningsförpliktelser gentemot innehavare av säkerställda obligationer och motparter i derivatavtal.
Paragrafen innehåller bestämmelser om riskhantering, nuvärdesmatchning och likviditetshantering. Paragrafen genomför delvis artikel 15 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.
Ändringen i första stycket är en följd av att 2 § får en ny lydelse och innebär att uttrycket krediter och fyllnadssäkerheter ersätts med begreppet tillgångar. Med tillgångar avses här hypotekskrediter, offentliga fordringar och fordringar mot kreditinstitut.
Ändringen i andra stycket innebär att det förtydligas att nuvärdesmatchningen ska göras med avdrag för kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs (se 8 § andra stycket).
Det nuvarande fjärde stycket tas bort eftersom 10 § får en ny lydelse. Det innebär att bestämmelserna om det särskilda kontot ersätts med bestämmelser om att de medel som härrör från tillgångarna i säkerhetsmassan ska antecknas i registret för säkerställda obligationer.
9 a § Emittentinstitutet ska se till att säkerhetsmassan innehåller en likviditetsbuffert som täcker institutets högsta ackumulerade dagliga nettolikviditetsutflöde avseende en säkerställd obligation för de närmast följande 180 dagarna.
Likviditetsbufferten ska utgöras av
1. tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen, eller
2. fordringar mot kreditinstitut som utgörs av kortfristig inlåning med en ursprunglig löptid som inte överstiger 100 dagar och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen.
Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen godkänna att likviditetsbufferten tillfälligt får utgöras av
1. fordringar enligt andra stycket 2 som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen, eller
2. tillgångar på nivå 2B enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om en särskild likviditetsbuffert i säkerhetsmassan och hur likviditetsbufferten ska beräknas. Paragrafen genomför artikel 16.1-16.3 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.
Första stycket anger att emittentinstitutet ska se till att säkerhetsmassan innehåller en likviditetsbuffert som täcker emittentinstitutets högsta ackumulerade nettolikviditetsutflöde avseende säkerställda obligationer för de närmast följande 180 dagarna. För att fastställa det högsta ackumulerade nettolikviditetsutflödet görs en daglig jämförelse av de fordringar som förfaller på grund av tillgångarna i säkerhetsmassan och derivatavtal samt skulder som förfaller enligt de säkerställda obligationer som hör till säkerhetsmassan. För varje dag beräknas summan av de dagliga skillnader som tillkommer fram till denna dag. Det största negativa beloppet under de närmast följande180 dagarna ska täckas av summan av tillgångarna i likviditetsbufferten.
Andra stycket anger vilka tillgångar som enligt huvudregeln får användas i likviditetsbufferten. Dessa utgörs av tillgångar som kännetecknas av hög likviditet och högt kreditvärde.
Tredje stycket anger tillgångar som får användas efter godkännande av Finansinspektionen. Särskilda skäl för ett sådant godkännande kan vara koncentrationsproblem av det slag som avses i artikel 129.1a c i tillsynsförordningen (jfr 2 §).
Vid tillämpningen av bestämmelserna om tillgångarna i likviditetsbufferten ska artikel 16.3 första stycket a och tredje stycket i direktivet beaktas.
9 b § För en säkerställd obligation som uppfyller kraven i 15 § andra stycket 2 behöver likviditetsbufferten täcka kapitalbeloppet endast i förhållande till avtalsvillkorens senare förfallodag.
Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om beräkningen av den särskilda likviditetsbufferten enligt 9 a § i visst fall. Paragrafen genomför artikel 16.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.
I 15 § finns bestämmelser om godkännande av löptidsförlängning. Som förutsättning för godkännande av löptidsförlängning gäller - såvitt nu är av intresse - att det av avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen framgår den senare förfallodag som blir gällande efter en förlängning (15 § andra stycket 2 c). Paragrafen innebär att likviditetsbufferten enligt 9 a § endast behöver täcka den säkerställda obligationens kapitalbelopp enligt avtalsvillkorens senare förfallodag. Detta innebär att kapitalbeloppet inte ska ingå i beräkningen av likviditetsbufferten under den 180-dagarsperiod som omfattar obligationens ordinarie förfallodag. Paragrafen förutsätter inte att Finansinspektionen faktiskt har godkänt en löptidsförlängning enligt 15 §.
10 § Ett emittentinstitut ska föra ett register över de säkerställda obligationerna, säkerhetsmassan och, i förekommande fall, derivatavtal.
Registret ska vid varje tidpunkt utvisa det nominella värdet av de säkerställda obligationerna och av den säkerhetsmassa som är knuten till obligationerna. Registret ska också utvisa de medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal.
Paragrafen innehåller bestämmelser om register avseende säkerställda obligationer. Paragrafen genomför delvis artiklarna 4.1, 4.2 och 12 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.8 och 6.3.
Ändringen av andra stycket är en följd av att 9 § får en ny lydelse och innebär att alla medel som härrör från tillgångar i säkerhetsmassan och derivatavtal ska antecknas i registret för säkerställda obligationer och inte bara medel som betalas in efter beslut om konkurs enligt 4 kap. 4 §.
Den nuvarande bestämmelsen om det särskilda kontot för medel som härrör från tillgångar i säkerhetsmassan tas bort (9 § fjärde stycket). Anteckning om medlen i registret skapar sakrättsligt skydd till dessa vid emittentinstitutets obestånd (se 4 kap. 1 §).
Övriga ändringar är redaktionella.
11 § I registret ska det finnas uppgifter
1. för varje säkerställd obligation: om obligationens nominella värde, ränta och förfallodag,
2. för varje enskild kredit: om kreditens nummer, låntagare, nominella värde, amorteringsvillkor och ränta,
3. för varje offentlig fordran i form av en kredit enligt 2: om borgensman,
4. för varje hypotekskredit: om
a) säkerhetens värde samt när och på vilka grunder värderingen utförts, och
b) fordran på grund av försäkringsavtal avseende säkerheten,
5. för varje fordran mot kreditinstitut, bortsett från fordran enligt derivatavtal, och för varje offentlig fordran, bortsett från krediter enligt 2: om dess nominella värde samt löptid och ränta, och
6. för varje derivatavtal: om avtalets typ och nummer, derivatmotpart, nominellt belopp, valuta, räntesats, mottagna säkerheter, värdet på nettofordran eller nettoskuld samt start- och slutdag för avtalet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om registret för säkerställda obligationer. Ändringarna i paragrafen genomför delvis artikel 6.6 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.4, 6.1.7, 6.1.8 och 6.3.
Ändringen i punkt 3 är en följd av att uttrycket offentliga krediter tas bort och att krediter med offentliga rättssubjekt som låntagare ingår i uttrycket offentliga fordringar (se 1 § 2).
Ändringen i punkt 4 innebär att en fordran som tillkommer emittentinstitutet på grund av försäkringsavtal avseende säkerheter till hypotekskrediter ska antecknas i registret för säkerställda obligationer.
Ändringen i punkt 5 är en följd av att bestämmelser om s.k. fyllnadssäkerheter tas bort. Tillgångar som tidigare omfattats av bestämmelserna om fyllnadssäkerheter motsvaras i stället delvis av offentliga fordringar (se 1 § 2) och fordringar mot kreditinstitut i säkerhetsmassan (se 2 §). Bestämmelsen avser dels fordringar mot kreditinstitut, med undantag för sådana fordringar som grundar sig i derivatavtal som i stället ska antecknas enligt punkt 6, dels offentliga fordringar med undantag för sådana krediter som i stället ska antecknas enligt punkterna 2 och 3.
Ändringen i punkt 6 innebär att säkerheter som emittentinstitutet mottar från motparter till derivatavtal ska antecknas i registret.
Övriga ändringar är redaktionella.
15 § Löptiden för en säkerställd obligation får förlängas endast efter Finansinspektionens godkännande. Inför ett beslut om godkännande ska Riksbanken och Riksgäldskontoret få tillfälle att lämna synpunkter.
Godkännande får lämnas, om
1. det är sannolikt att en förlängning kan motverka att emittentinstitutet kommer på obestånd, och
2. det av avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen framgår
a) att löptiden får förlängas endast efter Finansinspektionens godkännande,
b) förutsättningarna för godkännande enligt 1, och
c) den senare förfallodag som blir gällande efter en förlängning.
Ett ärende eller mål om godkännande ska handläggas skyndsamt.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förlängning av en säkerställd obligations löptid. Paragrafen genomför delvis artikel 17 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.
Paragrafen anger förutsättningarna för en löptidsförlängning.
Enligt första stycket får löptiden för en säkerställd obligation förlängas endast om Finansinspektionen godkänner det. Under de förutsättningar som anges i 35 § förvaltningslagen (2017:900) får Finansinspektionen besluta att ett godkännande av förlängningen av löptiden ska gälla omedelbart. Inför Finansinspektionens beslut ska Riksbanken och Riksgäldskontoret få tillfälle att lämna synpunkter.
Andra stycket anger förutsättningarna för att Finansinspektionen ska få godkänna en löptidsförlängning.
Punkt 1 anger som förutsättning att det är sannolikt att en löptidsförlängning kan motverka att emittentinstitutet kommer på obestånd. Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig (1 kap. 2 § andra stycket konkurslagen [1987:672]). Vid en bedömning om det är sannolikt att en löptidsförlängning kan motverka obestånd får Finansinspektionen t.ex. beakta om emittentinstitutet på individuell eller på konsoliderad nivå bryter mot kravet på likviditetstäckningskvot enligt artikel 4 i likviditetstäckningsförordningen eller kravet på stabil nettofinansieringskvot enligt artikel 428b i tillsynsförordningen. Ju närmare i tiden som ett emittentinstitut bryter mot ett sådant krav i förhållande till ordinarie förfallodag, desto starkare blir typiskt sett presumtionen för att en löptidsförlängning sannolikt kan motverka obestånd hos institutet.
Punkt 2 anger formella krav på att avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen måste innehålla information om att löptiden får förlängas efter godkännande av Finansinspektionen, om att ett godkännande förutsätter att en förlängning kan motverka att emittentinstitutet kommer på obestånd och om den senare förfallodag som blir gällande efter en sådan förlängning.
Ett ärende eller mål om godkännande ska enligt tredje stycket handläggas skyndsamt och i kravet på skyndsamhet ligger att ärendet eller målet ska behandlas med förtur.
16 § Ett emittentinstitut ska lämna sådana uppgifter om en säkerställd obligation som behövs för att en köpare ska kunna bedöma obligationen och den risk som är förenad med att investera i den.
Om den säkerställda obligationen innehåller avtalsvillkor som avses i 15 § andra stycket 2, ska informationen särskilt innehålla uppgifter om
1 vilka omständigheter som kan utlösa en förlängning,
2 huruvida en förlängning påverkas av att emittentinstitutet försätts i konkurs eller resolution, och
3 kravet på Finansinspektionens godkännande.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om information om säkerställda obligationer. Paragrafen genomför delvis artiklarna 14 och 17.1c i direktivet. Överväganden finns i avsnitt 6.6.
Första stycket anger att ett emittentinstitut är skyldigt att tillhandahålla information om sina säkerställda obligationer till köpare av sådana obligationer. Begreppet köpare har en vid innebörd och omfattar såväl nya köpare av säkerställda obligationer som köpare som redan innehar säkerställda obligationer som har getts ut av institutet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information som ett institut ska tillhandahålla (6 kap. 3 §).
Enligt andra stycket ska ett emittentinstitut lämna köpare av sådana säkerställda obligationer som innehåller villkor om löptidsförlängning vissa särskilda uppgifter.
Punkt 1 gäller uppgifter om vad som kan utlösa en förlängning, t.ex. att det är sannolikt att förlängningen kan motverka att emittentinstitutet kommer på obestånd (se 15 §).
Punkt 2 gäller uppgifter om en redan beslutad förlängning påverkas av att emittentinstitutet försätts i konkurs eller i resolution. I enlighet med bl.a. bestämmelserna om kontraktsmässiga betalningar (se 4 kap. 3 §) och bestämmelserna i lagen om resolution om att Riksgäldskontorets befogenheter att ändra villkoren i ett avtal som ett företag är part i inte gäller för en säkerställd obligation (se 14 kap. 4 § och 23 kap. 3 § andra stycket LOR) har ett beslut om konkurs eller resolution ingen påverkan på en redan beslutad förlängning.
Punkt 3 gäller uppgifter om att en löptidsförlängning kräver Finansinspektionens godkännande enligt 15 §.
4 kap.
1 § Förmånsrätt enligt 3 a § förmånsrättslagen (1970:979) gäller i de tillgångar som enligt 3 kap. 10 § registrerats som säkerhetsmassa.
Dessutom gäller förmånsrätt i de medel som senare antecknas i registret enligt 4 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förmånsrätt i säkerhetsmassan. Paragrafen genomför delvis artiklarna 4.1 och 12 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
Förmånsrätt gäller i de tillgångar som vid tidpunkten för konkurs har registrerats som säkerhetsmassa, inbegripet de medel som har antecknats i registret enligt 3 kap. 10 § andra stycket andra meningen (se t.ex. prop. 2002/03:107 s. 109 f.).
Ändringen i andra stycket innebär att bestämmelsen i nuvarande punkt 1 tas bort, eftersom dessa medel omfattas av första stycket.
I kapitlet finns bestämmelser om emittentinstitutets obestånd. Bestämmelser om resolution finns i lagen (2015:1016) om resolution. Det gäller bl.a. beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att företa vissa rättshandlingar (13 kap.) och skyddsåtgärder (23 kap.).
5 kap.
3 § Finansinspektionen ska återkalla ett emittentinstituts tillstånd om institutet
1. inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har påbörjat utgivning av säkerställda obligationer,
2. har förklarat sig avstå från tillståndet, eller
3. har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.
I de fall som avses i första stycket 1 eller 3 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ingripanden mot emittentinstitut.
Ändringarna i paragrafen genomför delvis artikel 23.2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
Första stycket 3, som är ny, innebär att ett emittentinstituts tillstånd ska återkallas om institutet har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt. En motsvarande bestämmelse avseende återkallelse av tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse finns i 15 kap. 3 § första stycket 7 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Ändringen i andra stycket innebär att i stället för att återkalla tillståndet, om emittentinstitutet har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt, får varning meddelas om Finansinspektionen bedömer det vara tillräckligt.
I fråga om valet mellan återkallelse och varning gäller proportionalitetsprincipen i 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900). Enligt den får en myndighet ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot. Jfr också bestämmelserna om försvårande och förmildrande omständigheter i 15 kap. 1 b och 1 c §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Övriga ändringar är redaktionella.
7 § Emittentinstitut ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens tillsyn.
Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt denna lag.
Paragrafen innehåller bestämmelse om avgifter. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.
Finansinspektionen tar ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt denna lag. Regeringen har meddelat föreskrifter om avgifterna i förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen. Föreskrifterna har meddelats med stöd av ett bemyndigande från riksdagen i form av ett beslut (prop. 1989/90:138, bet. 1989/90:FiU38, rskr. 1989/90:289). Ändringar i regeringsformen som trädde i kraft den 1 januari 2011 innebär att bemyndiganden att meddela föreskrifter numera måste tas in i lag (8 kap. 1 § andra stycket regeringsformen). Övergångsbestämmelser till regeringsformen innebär dock att äldre bemyndiganden fortfarande kan tillämpas. I andra stycket, som är nytt, införs en bestämmelse om att Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt denna lag.
Övriga ändringar är redaktionella.
6 kap.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
2. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § tredje stycket,
3. hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § ska utföras,
4. hur kontrollen av marknadsvärdet enligt 3 kap. 7 § ska utföras,
5. hur schablonbeloppet för kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer enligt 3 kap. 8 § andra stycket ska bestämmas,
6. villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,
7. hur registret ska föras enligt 3 kap. 10 §,
8. den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rapporteringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§,
9. vilken information ett emittentinstitut ska tillhandahålla enligt 3 kap. 16 § första stycket, och
10. sådana avgifter som avses i 5 kap. 7 §.
Paragrafen innehåller bemyndiganden. Ändringarna i paragrafen genomför delvis artiklarna 14 och 15 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1 och 6.6.
Ändringen i punkt 2 är en följd av att 3 kap. 1 § får en ny lydelse.
Punkt 5, som är ny, innebär att föreskrifter får meddelas om schablonbeloppet för förväntade kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer inom ramen för matchningsreglerna.
Punkt 9, som är ny, gäller vilken information om sina säkerställda obligationer som ett emittentinstitut ska tillhandahålla köpare.
Ändringen av punkt 10 är en följd av att 5 kap. 7 § får en ny lydelse.
Övriga ändringar är redaktionella.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 8 juli 2022.
2. Bestämmelsen i 5 kap. 3 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en säkerställd obligation som har getts ut före ikraftträdandet. För en sådan obligation tillämpas dock den nya 3 kap. 16 § första stycket och, för överträdelser som sker efter ikraftträdandet, 5 kap. 3 § i dess nya lydelse.
4. Äldre bestämmelser gäller också för en sådan säkerställd obligation som avses i artikel 30.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2162 av den 27 november 2019 om utgivning av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer samt om ändring av direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU, i den ursprungliga lydelsen, under förutsättning att utgivningsvolymen inte utökas efter den 8 juli 2024 och den säkerställda obligationen uppfyller kraven i leden a-d i samma artikel. För en sådan obligation tillämpas dock den nya 3 kap. 16 § första stycket och, för överträdelser som sker efter ikraftträdandet, 5 kap. 3 § i dess nya lydelse.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna genomför delvis artikel 30 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.
Lagändringarna träder i kraft den 8 juli 2022 (punkt 1).
Lagändringarna om ingripanden mot emittentinstitut ska inte tillämpas retroaktivt på överträdelser som har skett före ikraftträdandet (punkt 2). Återkallelse av tillstånd enligt den nya bestämmelsen i 5 kap. 3 § första stycket 3 kan följaktligen endast avse överträdelser som sker fr.o.m. den 8 juli 2022. En övergångsbestämmelse av motsvarande innebörd gäller för bestämmelserna om överträdelser och sanktionsföreläggande i 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Som huvudregel ska äldre bestämmelser gälla för en säkerställd obligation, under återstoden av dess löptid om den har getts ut före ikraftträdandet. Från huvudregeln görs undantag för bestämmelserna om återkallande av ett emittentinstituts tillstånd att ge ut säkerställda obligationer i 5 kap. 3 § och skyldigheten för emittentinstitut att tillhandahålla viss information till köpare av den säkerställda obligationen i 3 kap. 16 § första stycket. Dessa bestämmelser ska fr.o.m. den 8 juli 2022 tillämpas på en säkerställd obligation som har getts ut före det (punkt 3).
Detsamma gäller i fråga om s.k. on tap-emissioner av säkerställda obligationer som avses i artikel 30.2 i direktivet under förutsättning att utgivningsvolymen inte utökas efter den 8 juli 2024 och den säkerställda obligationen uppfyller kraven i leden a-d i samma artikel (punkt 4).
Tillämpningen av bestämmelsen är begränsad till sådana säkerställda obligationer för vilka ISIN-koderna har tagits i bruk före ikraftträdandet. Förfallodagen för den säkerställda obligationen måste infalla före den 8 juli 2027 (artikel 30.2 a i direktivet). Med förfallodag avses den ordinarie förfallodagen enligt avtalsvillkoren. Med ISIN-kod avses International Securities Identification Number, dvs. en kod som används för identifikation av värdepapper.
Den utgivningsvolym som tillkommer efter ikraftträdandet får inte vara mer än dubbelt så stor som den utestående volymen per den 8 juli 2022 (artikel 30.2 b i direktivet). De volymer som ska jämföras är samtliga on tap-emissioner för vilka volymen utökas av ett enskilt emittentinstitut i förhållande till samtliga för emittentinstitutet utestående säkerställda obligationer per den 8 juli 2022.
Den totala utgivningsvolymen får inte överstiga 6 miljarder euro när den förfaller till betalning (artikel 30.2 c i direktivet). Med den totala utgivningsvolymen avses den utestående volym som finns vid förfallodagen, med beaktande av eventuella återköp som emittentinstitutet har gjort dessförinnan. Vilket belopp i svenska kronor som per den 8 juli 2022 motsvarar 6 miljarder euro framgår av växelkurserna på Riksbankens webbplats.
Tillämpningen av bestämmelsen ställer även krav på att egendomen som utgör säkerhet för tillgångarna i säkerhetsmassan finns i Sverige (artikel 30.2 d i direktivet). Av det följer att egendomen ska utgöras av fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt.
För det fall äldre och nya obligationer är kopplade till en och samma säkerhetsmassa kan fråga uppstå hur övergångsbestämmelsen ska tillämpas på säkerhetsmassan. Det bör vara möjligt att krav enligt den äldre regleringen kan gälla, så länge detta inte kommer i konflikt med nya bestämmelser, såsom t.ex. gränser för exponeringar mot kreditinstitut enligt tillsynsförordningen. En annan möjlig tillämpning bör vara att låta säkerhetsmassan i dess helhet omfattas av de nya bestämmelserna. Det bör beaktas att utgångspunkten för direktivet och dess övergångsreglering är att inte störa befintliga välfungerande system och marknader. Även tillämpningen av övergångsregleringen bör ske mot denna bakgrund. Detta får emellertid bli en fråga för rättstillämpningen.
Hänvisningen till direktivet är statisk, dvs. avser direktivet i den ursprungliga lydelsen.
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
15 kap.
1 a § Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet
1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,
2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,
3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven,
4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1-3 c, 4, 4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 5,
5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 430.1 i den förordningen,
6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 430a i tillsynsförordningen,
7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i tillsynsförordningen,
8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i tillsynsförordningen,
9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 och 430.2 i tillsynsförordningen,
10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i tillsynsförordningen,
11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i tillsynsförordningen,
12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i tillsynsförordningen,
13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1-431.3 och 451.1 i tillsynsförordningen,
14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i tillsynsförordningen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,
15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen,
16. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006,
17. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a-8 c §§ eller 12 kap.
6 a-6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 3 inte är uppfyllda,
18. i strid med 6 a kap. 1 eller 2 § låter bli att upprätta eller lämna in en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan,
19. i strid med 6 b kap. 11 § låter bli att anmäla att koncerninternt finansiellt stöd ska lämnas,
20. i strid med 13 kap. 4 a och 5 a §§ låter bli att underrätta Finansinspektionen om institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera,
21. inte uppfyller kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 4 kap. lagen (2015:1016) om resolution eller i strid med 28 kap. 1 § samma lag låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret,
22. är ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 i tillsynsförordningen och inte uppfyller kraven i del tre, fyra, sex eller sju i den förordningen eller 2 kap. 1 eller 2 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag på grupp- eller undergruppsnivå,
23. omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer och
a) har fått tillstånd att ge ut säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,
b) driver verksamhet med säkerställda obligationer utan tillstånd,
c) ger ut säkerställda obligationer som inte uppfyller 3 kap. 1, 2, 3 4, 5, 6, 7, 10, 11 eller 15 § eller 16 § andra stycket lagen om utgivning av säkerställda obligationer,
d) låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med 3 kap. 16 § första stycket lagen om utgivning av säkerställda obligationer, eller
e) vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i en sådan likviditetsbuffert som avses i 3 kap. 9 a § lagen om utgivning av säkerställda obligationer, eller
24. låter bli att lämna uppgifter om sin verksamhet med säkerställda obligationer till Finansinspektionen eller lämnar ofullständiga eller felaktiga uppgifter i strid med 13 kap. 3 §.
Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.
Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.
Ingripande sker genom
1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller
2. beslut om sanktionsavgift.
Paragrafen gäller ingripanden mot ledningspersoner. Genom ändringarna genomförs artikel 23.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
Första stycket 23 och 24, som är nya, innebär en möjlighet att ingripa mot ledningspersoner när emittentinstitutet inte uppfyller de krav som ställs på verksamheten med säkerställda obligationer.
Frågor om ingripanden tas upp av Finansinspektionen genom ett sanktionsföreläggande (se 9 a-9 d §§).
Övriga ändringar är redaktionella.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 8 juli 2022.
2. Bestämmelsen i 15 kap. 1 a § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 15 kap. 1 a § första stycket 23 b, c och e gäller inte i fråga om säkerställda obligationer som avses i punkt 3 eller 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (2022:000) om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna genomför delvis artikel 30 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.
Punkt 1 innebär att tidpunkten för ikraftträdande för lagändringarna överensstämmer med det som gäller för ändringarna i lagen om utgivning av säkerställda obligationer.
Av punkt 2 följer att ändringarna inte ska tillämpas retroaktivt på överträdelser som har skett före ikraftträdandet. Ett sanktionsföreläggande kan således, när det gäller överträdelser av det slag som anges i 15 kap. 1 a § första stycket 23 och 24, endast avse överträdelser som sker fr.o.m. den 8 juli 2022.
Enligt punkt 3 ska de nya bestämmelserna i 15 kap. 1 a § första stycket 23 b, c och e inte tillämpas på säkerställda obligationer som omfattas av punkterna 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till ändringarna i lagen om utgivning av säkerställda obligationer.
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2162 av den 27 november 2019 om utgivning av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer samt om ändring av direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU
29 sidor
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2160 av den 27 november 2019 om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller exponeringar i form av säkerställda obligationer
6 sidor
Sammanfattning av betänkandet Ändrade regler om säkerställda obligationer (SOU 2020:61)
Det nya EU-regelverket
EU har antagit ett nytt regelverk om säkerställda obligationer, bestående av ett direktiv och en förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (tillsynsförordningen). Detta betänkande innehåller förslag till de lagändringar som behövs för att genomföra det nya EU-direktivet och anpassa svensk rätt till ändringarna i tillsynsförordningen. Det är framför allt ändringar i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer (LUSO) som föreslås.
Den svenska marknaden för säkerställda obligationer
Säkerställda obligationer är en viktig finansieringskälla för många kreditinstitut och underlättar finansiering av framför allt bostadskrediter. Ur ett investerarperspektiv är en fördel med säkerställda obligationer jämfört med andra placeringsalternativ att investeraren har särskild förmånsrätt för sina fordringar i den säkerställda obligationens säkerhetsmassa.
Sverige har i dag en stor, likvid och standardiserad marknad för säkerställda obligationer. Denna marknad var 2019 den femte största i världen sett till utestående belopp. De svenska emittentinstituten hade i september 2020 utestående säkerställda obligationer om cirka 2 500 miljarder kronor.
Förändrade regler
I svensk rätt finns redan i dag krav för utgivning av säkerställda obligationer som är högt ställda ur ett investerarskyddsperspektiv. Däremot saknas bestämmelser om bland annat informations- och rapporteringskrav samt bestämmelser om en särskild likviditetsbuffert. Dessa tillkommande krav i direktivet utgör några av de större ändringar som utredningen föreslår i LUSO, vid sidan av ändringarna av bestämmelserna om belåningsgrader och kravet på övervärde. De ändringar som utredningen föreslår är avsedda att slå vakt om funktionssättet hos den svenska marknaden för säkerställda obligationer och den nuvarande svenska regleringen.
Tillgångarna i säkerhetsmassan
Enligt utredningens förslag ska bostadskrediter, kommersiella fastighetskrediter, exponeringar mot kreditinstitut och offentliga krediter kunna ingå i säkerhetsmassan.
Utredningen föreslår att bestämmelserna i LUSO anpassas till reglerna i tillsynsförordningen. Emittentinstituten ska vara skyldiga att uppfylla kraven på exponeringsbegränsningar avseende kreditinstitut i tillsynsförordningen. Även bestämmelserna om hypotekskrediter respektive offentliga krediter i LUSO anpassas till reglerna i tillsynsförordningen. Detta medför att regleringen av riskvikter och kapitalkrav i tillsynsförordningen och regelverket för utgivning av säkerställda obligationer kommer att överensstämma med varandra i högre grad än tidigare. Det förenklar tillämpningen av reglerna.
Vad gäller utländska förhållanden, som t.ex. kretsen av utländska motparter i vissa fall och krediter som har lämnats mot säkerhet i egendom som finns i ett annat land inom EES än Sverige, föreslår utredningen att det i LUSO tas in hänvisningar till reglerna i tillsynsförordningen.
Som ett led i harmoniseringen föreslås ändringar av bestämmelserna om belåningsgrader i LUSO. Endast den del av en kredit som uppgår till en viss andel av säkerhetens värde får ingå i säkerhetsmassan. Belåningsgraden för bostadskrediter ändras från 75 procent till 80 procent av marknadsvärdet på säkerheten. För kommersiella fastighetskrediter ändras belåningsgraden i vissa fall.
Utredningen föreslår att bestämmelserna om fyllnadssäkerheter upphävs, eftersom det är svårt att förena dem med det nya EU-regelverket. I stället införs bestämmelser om exponeringar mot kreditinstitut, i linje med reglerna i tillsynsförordningen, och ett krav på en särskild likviditetsbuffert (se nedan). Dessa bestämmelser har delvis samma syfte som fyllnadssäkerheter, om än ett bredare tillämpningsområde eftersom även exponeringar mot derivatmotparter ingår.
Skyddade benämningar
Bestämmelserna om skyddad benämning i LUSO föreslås ersättas av bestämmelser om tre nya skyddade benämningar:
1. Svensk säkerställd obligation.
2. Europeisk säkerställd obligation (premium).
3. Europeisk säkerställd obligation.
Det tas också in en bestämmelse om användningen av förväxlingsbara benämningar i LUSO.
Matchning, övervärde och likviditetsbuffert
Utredningen föreslår att bestämmelserna om övervärde i LUSO, dvs. den nivå med vilken värdet av de godtagbara tillgångarna i säkerhetsmassan ska överstiga värdet av skulderna, anpassas till huvudregeln i tillsynsförordningen om minst fem procents övervärde.
Till följd av reglerna i direktivet föreslår utredningen vidare att bestämmelser om en särskild likviditetsbuffert tas in i LUSO. Den ska täcka emittentinstitutets högsta ackumulerade nettolikviditetsutflöde för de närmaste 180 dagarna. Kravet ska dock inte gälla under de 30 kalenderdagar som omfattas av kravet på likviditetstäckningskvot i den s.k. likviditetstäckningsförordningen så länge som det finns en överlappning mellan kraven.
Löptidsförlängning
Enligt utredningens förslag ska löptidsförlängning uttryckligen tillåtas i svensk rätt. Med detta avses avtalsvillkor om att återbetalningstidpunkten för en säkerställd obligation kan skjutas upp under vissa förutsättningar. Enligt förslaget får en sådan möjlighet till förlängning vara villkorad endast av att Finansinspektionen ger sitt medgivande till förlängningen.
Som huvudregel får endast det ordinarie förfallodatumet läggas till grund för beräkningen av likviditetsbuffertens storlek, om inte Finansinspektionen har gett sitt medgivande till löptidsförlängning.
Information, granskning och tillsyn
Bestämmelserna i LUSO om en oberoende granskare bör enligt utredningens mening kvarstå oförändrade. Medlemsstatsoptionen i direktivet om en s.k. övervakare av säkerhetsmassan bör således inte utnyttjas.
Finansinspektionens befogenheter att återkalla ett emittentinstituts tillstånd att ge ut säkerställda obligationer föreslås utvidgas till att avse även den situationen att institutet har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.
Som ett komplement till bestämmelserna om sanktioner mot emittentinstitut och andra kreditinstitut införs bestämmelser om sanktioner mot fysiska personer i lagen om bank- och finansieringsrörelse, vad gäller överträdelser av vissa bestämmelser i LUSO.
Utredningen föreslår att nya bemyndiganden tas in i LUSO vad gäller vilken information som emittentinstituten ska tillhandahålla investerare, vilka uppgifter som emittentinstituten ska lämna till Finansinspektionen, när detta ska ske och på vilket sätt uppgifterna ska lämnas. Flera av de bemyndiganden som finns i den nu gällande lydelsen av LUSO föreslås upphävas, mot bakgrund av de nya reglerna i EU-regelverket.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 8 juli 2022.
För en säkerställd obligation som har getts ut före dess gäller i huvudsak äldre bestämmelser i LUSO under återstoden av obligationens löptid. För en sådan säkerställd obligation för vilken utgivningsvolymen utökas efter ikraftträdandet av lagändringarna (genom s.k. on tap-emissioner) tillämpas dock äldre bestämmelser endast under vissa särskilda förutsättningar.
Konsekvenser av utredningens förslag
De ändringar som utredningen föreslår kommer att innebära ökade kostnader, framför allt för emittentinstituten som direkt berörs av kraven samt i viss mån för Finansinspektionen som utövar tillsyn över dessa institut. Kravet på en särskild likviditetsbuffert är det förslag som medför de största ekonomiska konsekvenserna. Hur stora dessa kostnader blir beror på emittentinstitutens likviditetsmatchning under den period som kravet mäts mot, samt rådande placerings- och upplåningsräntor. Utredningens förslag innebär dock att kostnaderna begränsas såtillvida att kravet på likviditetsbuffert inte ska gälla för den period som omfattas av kravet på likviditetstäckningskvot. Det blir således inte frågan om någon dubbelreglering.
Emittentinstituten kommer under en övergångsperiod att påverkas av de omfattande övergångsbestämmelser som föreslås för on tap-emissioner.
Utredningen gör sammantaget bedömningen att förslagen inte leder till någon större långsiktig påverkan på den svenska marknadens funktionssätt, vilket är positivt även för investerare i säkerställda obligationer.
Lagförslagen i betänkandet Ändrade regler om säkerställda obligationer (SOU 2020:61)
Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Härigenom föreskrivs att 3 a § förmånsrättslagen (1970:979) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 a §
Förmånsrätt följer med fordran mot ett emittentinstitut som innehavare av skuldförbindelser utgivna enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer har till följd av innehavet eller som motparter i derivatavtal träffade enligt den lagen har till följd av avtalet.
Förmånsrätt följer med fordran mot ett emittentinstitut som innehavare av skuldförbindelser utgivna enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer har till följd av innehavet eller som motparter i derivatkontrakt träffade enligt den lagen har till följd av avtalet.
Förmånsrätten gäller i den egendom och i den omfattning som anges i 4 kap. 1 § samma lag.
1. Denna lag träder i kraft den 8 juli 2022.
2. För konkurs eller utmätning som har beslutats före den 8 juli 2022 gäller äldre bestämmelser. Detsamma gäller för en säkerställd obligation enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer för vilka äldre bestämmelser i den lagen ska tillämpas enligt punkterna 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (2021:000) om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säker¬ställda obligationer.
Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer
dels att 3 kap. 6 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 3 kap. 6 § ska utgå,
dels att 1 kap., 2 kap. 2 §, 3 kap. 1-4 och 7-11 §§, 4 kap. 1-5 §§, 5 kap. 3 § och 6 kap. 3 § och rubrikerna närmast före 3 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas 16 nya paragrafer, 2 kap. 2 a-2 c §§, 3 kap. 2 a-2 e, 7 a, 9 a-9 d, 15 och 16 §§ och 4 kap. 9 §, och närmast före 2 kap. 2-2 c §§, 3 kap. 1, 2 a, 2 c, 2 d, 7 a-9 b, 15 och 16 §§ och 4 kap. 9 § och närmast efter 3 kap. 14 § rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser om svenska bankers och kreditmarknadsföretags rätt att ge ut säkerställda obligationer.
I lagen finns även bestämmelser om användningen av benämningar som är förväxlingsbara med sådana benämningar som får användas endast för säkerställda obligationer.
2 §
I denna lag avses med
emittentinstitut: en bank eller ett kreditmarknadsföretag som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
säkerställda obligationer: obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa,
fyllnadssäkerheter: tillgångar som enligt 3 kap. 2 § får ingå i säkerhetsmassan,
derivatavtal: avtal som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna, mellan ett emittentinstitut och
derivatkontrakt: ett sådant derivatkontrakt som avses i 1 kap. 4 § första stycket lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna, mellan ett emittentinstitut och
1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
1. svenska staten, Sveriges riksbank eller en kommun, en region eller ett kommunalförbund i Sverige,
2. Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
2. ett offentligt organ i en annan stat inom EES än Sverige enligt artikel 129.1 a i tillsynsförordningen,
3. en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
3. ett sådant offentligt organ i tredjeland, en sådan multilateral utvecklingsbank eller en sådan internationell organisation som avses i artikel 129.1 b tillsynsförordningen, om kraven i den bestämmelsen är uppfyllda, eller
4. ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
4. ett kreditinstitut,
5. en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
6. ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
7. de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1, eller
8. andra motparter som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1-7 och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna,
säkerhetsmassa: krediter, fyllnadssäkerheter och i registret antecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatavtal har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
säkerhetsmassa: krediter, andra tillgångar som enligt bestämmelserna i 3 kap. får ingå i säkerhetsmassan och i registret antecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatkontrakt har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
bank: ett svenskt bankaktiebolag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank, och
kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
bank: ett svenskt bankaktiebolag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank,
kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller ett utländskt kreditinstitut enligt tillsynsförordningen som hör hemma i en annan stat inom EES än Sverige och som har ett motsvarande tillstånd,
EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/873 av den 24 juni 2020 om ändring av förordningarna (EU) nr 575/2013 och (EU) 2019/876 vad gäller vissa anpassningar mot bakgrund av covid-19-pandemin,
likviditetstäckningsförordningen: kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut, senast ändrad genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/1620 av den 13 juli 2018 om ändring av delegerad förordning (EU) 2015/61 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut, och
direktivet om utgivning av säkerställda obligationer: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2162 av den 27 november 2019 om utgivning av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer samt om ändring av direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU, i den ursprungliga lydelsen.
2 kap.
Skyddad benämning
Skyddade benämningar
Svensk säkerställd obligation
2 §
Benämningen säkerställda obligationer får användas endast som beteckning för sådana skuldförbindelser som omfattas av denna lag.
Benämningen svensk säkerställd obligation och motsvarande benämningar på alla Europeiska unionens officiella språk får användas endast som beteckning för sådana skuldförbindelser som uppfyller kraven i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Europeisk säkerställd obligation
2 a §
Benämningen europeisk säkerställd obligation och motsvarande benämningar på alla Europeiska unionens officiella språk får användas endast som beteckning för skuldförbindelser som uppfyller kraven i nationella bestämmelser i en stat inom EES som genomför direktivet om utgivning av säkerställda obligationer.
Europeisk säkerställd obligation (premium)
2 b §
Benämningen europeisk säkerställd obligation (premium) och motsvarande benämningar på alla Europeiska unionens officiella språk får användas endast som beteckning för skuldförbindelser enligt 2 a § som uppfyller kraven i artikel 129 i tillsynsförordningen.
Förväxlingsbara benämningar
2 c §
Benämningen säkerställd obligation och benämningar som är förväxlingsbara med denna eller med någon av de benämningar som anges i 2-2 b §§ får inte användas som beteckning för något annat finansiellt instrument än respektive skuldförbindelse enligt 2-2 b §§.
3 kap.
Tillåtna krediter i säkerhetsmassan
Tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan
Allmänna bestämmelser
1 §
Säkerhetsmassan får bestå av
1. krediter som lämnats mot inteckning i fast egendom som är avsedd för bostads-, jordbruks-, kontors- eller affärsändamål, mot inteckning i tomträtt som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, mot pant i bostadsrätt eller mot motsvarande utländska säkerheter (hypotekskrediter), förutsatt att krediterna uppfyller de villkor som uppställs i 3-7 §§, och
2. krediter för vilka följande låntagare svarar eller garanterar (offentliga krediter):
a) svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
b) Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4,
c) en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4, och
d) andra motparter som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i a-c och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna.
Hypotekskrediter som lämnats mot inteckning i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt som är avsedd för kontors- eller affärsändamål får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan.
Säkerhetsmassan får bestå av tillgångar enligt 2-2 d §§ och 9 b §, om kraven i artikel 129.1a-129.3 i tillsynsförordningen är uppfyllda.
Fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan
Offentliga krediter
2 §
I säkerhetsmassan får ingå fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå av följande tillgångar:
Säkerhetsmassan får bestå av offentliga krediter i form av exponeringar mot eller exponeringar som är garanterade av
1. inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar,
1. svenska staten,
2. placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar,
2. Sveriges riksbank, eller
3. placeringar och fordringar för vilka en utländsk stat eller centralbank svarar, om placeringen eller fordran gäller i den utländska statens valuta och är refinansierad i samma valuta,
3. en kommun, en region eller ett kommunalförbund i Sverige.
4. övriga placeringar och fordringar för vilka Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
5. placeringar och fordringar för vilka en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
6. andra placeringar, fordringar, garantiförbindelser och åtaganden som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1-5, och
7. placeringar, fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-6.
Finansinspektionen får efter ansökan besluta att även följande tillgångar får användas som fyllnadssäkerheter:
Säkerhetsmassan får också bestå av offentliga krediter i form av exponeringar mot
1. placeringar och fordringar för vilka ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden svarar,
1. offentliga organ i en annan stat inom EES än Sverige enligt artikel 129.1 a i tillsynsförordningen, och
2. placeringar och fordringar för vilka en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
2. sådana offentliga organ i tredjeländer, multilaterala utvecklingsbanker och internationella organisationer som avses i artikel 129.1 b tillsynsförordningen, om kraven i den bestämmelsen är uppfyllda.
3. placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för vilka ett utländskt kreditinstitut svarar,
4. placeringar och fordringar för vilka ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
5. placeringar och fordringar för vilka någon av de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
6. andra placeringar, fordringar, garantiförbindelser och åtaganden som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1-5 och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna, och
7. placeringar, fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-6.
Fyllnadssäkerheterna får utgöra högst 20 procent av säkerhetsmassan. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att andelen under en begränsad tid får utgöra högst 30 procent.
Exponeringar mot kreditinstitut
2 a §
Säkerhetsmassan får bestå av exponeringar mot kreditinstitut som uppfyller kraven för kvalitetssteg 1 eller 2 enligt tillsynsförordningen.
De exponeringar som avses i första stycket får utgöras av
1. derivatkontrakt med kreditinstitut, och
2. andra exponeringar som är tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt likviditetstäckningsförordningen.
2 b §
Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen efter ansökan från ett emittentinstitut och under de förutsättningar som anges i artikel 129.1a c i tillsynsförordningen besluta att även exponeringar mot kreditinstitut som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt tillsynsförordningen får ingå i ett emittentinstituts säkerhetsmassa under viss tid, om dessa exponeringar utgörs av
1. derivatkontrakt med kreditinstitut, eller
2. sådana kortfristiga insättningar i kreditinstitut som avses i artikel 129.1 c (i) i tillsynsförordningen.
Det som sägs i första stycket gäller även tillgångar på nivå 2B enligt likviditetstäckningsförordningen, i fråga om sådana tillgångar som ingår i den likviditetsbuffert som avses i 9 b §.
Bostadskrediter
2 c §
Säkerhetsmassan får bestå av krediter som har lämnats mot säkerhet i egendom som är avsedd för bostadsändamål (bostadskrediter) i Sverige. I ett sådant fall ska säkerheten utgöras av
1. inteckning i fast egendom,
2. inteckning i tomträtt, eller
3. pant i bostadsrätt.
Säkerhetsmassan får också bestå av bostadskrediter i form av andra lån mot säkerhet i en bostadsfastighet enligt artikel 129.1 d i tillsynsförordningen om säkerheten finns i en annan stat inom EES än Sverige. Detsamma gäller bostadslån enligt artikel 129.1 e i tillsynsförordningen.
Kommersiella fastighetskrediter
2 d §
Säkerhetsmassan får bestå av krediter som har lämnats mot säkerhet i egendom som är avsedd för näringsverksamhet (kommersiella fastighetskrediter) i Sverige. I ett sådant fall ska säkerheten utgöras av
1. inteckning i fast egendom,
2. inteckning i tomträtt, eller
3. pant i bostadsrätt.
Säkerhetsmassan får också bestå av kommersiella fastighetskrediter i form av andra lån mot säkerhet i kommersiella fastigheter enligt artikel 129.1 f i tillsynsförordningen om säkerheten finns i en annan stat inom EES än Sverige.
2 e §
Kommersiella fastighetskrediter enligt 2 d § får utgöra högst tio procent av säkerhetsmassan.
Begränsningen i första stycket gäller inte krediter som har lämnats mot säkerhet i egendom som är avsedd för jord- eller skogsbruksändamål.
3 §
När en hypotekskredit lämnas, får krediten ingå i säkerhetsmassan till den del krediten i förhållande till säkerheten ligger inom
En kredit får ingå i säkerhetsmassan till den del krediten i förhållande till säkerheten ligger inom
1. 75 procent av marknadsvärdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för bostadsändamål,
- 80 procent av marknadsvärdet för säkerheten för bostadskrediter enligt 2 c §, och
2. 70 procent av marknadsvärdet, för fast egendom som är avsedd för jordbruksändamål, och
- 60 eller 70 procent av marknadsvärdet för säkerheten för kommersiella fastighetskrediter enligt 2 d § enligt de förutsättningar som anges i artikel 129.1 f i tillsynsförordningen.
3. 60 procent av marknadsvärdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för affärs- eller kontorsändamål.
Samma belåningsgrader gäller för motsvarande utländska säkerheter.
4 §
I samband med att ett emittentinstitut lämnar hypotekskrediter skall marknadsvärdet enligt 3 § fastställas genom en individuell värdering. En värdering får dock grundas på generella prisnivåer om den avser
I samband med att ett emittentinstitut lämnar bostadskrediter eller kommersiella fastighetskrediter ska marknadsvärdet enligt 3 § fastställas genom en individuell värdering. En värdering får dock grundas på generella prisnivåer om den avser
1. fast egendom som utgör bostadsfastighet i en- eller tvåfamiljshus,
2. tomträtt som har upplåtits för bostadsändamål avseende en- eller tvåfamiljshus, eller
3. bostadsrätt som har upplåtits för bostadsändamål.
Med marknadsvärde avses det pris som skulle uppnås vid en marknadsmässig försäljning där skälig tid ges för förhandlingar. Marknadsvärdet skall bedömas utan hänsyn till spekulativa och tillfälliga förhållanden.
Med marknadsvärde avses det pris som skulle uppnås vid en marknadsmässig försäljning där skälig tid ges för förhandlingar. Marknadsvärdet ska bedömas utan hänsyn till spekulativa och tillfälliga förhållanden.
7 §
Ett emittentinstitut skall fortlöpande kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter.
Ett emittentinstitut ska fortlöpande kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för bostadskrediter eller kommersiella fastighetskrediter.
Om marknadsvärdet av egendom som utgör säkerhet för hypotekskredit minskat avsevärt, får i säkerhetsmassan endast inräknas den del av hypotekskrediten som ligger inom
Om marknadsvärdet av egendom som utgör säkerhet för en bostadskredit eller en kommersiell fastighetskredit har minskat avsevärt, får i säkerhetsmassan endast inräknas den del av krediten som efter värdeminskningen ligger inom den belåningsgrad som gäller enligt 3 §.
1. 75 procent av värdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för bostadsändamål,
2. 70 procent av värdet, för fast egendom som är avsedd för jordbruksändamål, och
3. 60 procent av värdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för affärs- eller kontorsändamål.
Skadeförsäkring
7 a §
En sådan kredit som avses i 2 c § första stycket och 2 d § första stycket får ingå i säkerhetsmassan endast om det finns en lämplig skadeförsäkring för fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt som utgör säkerhet för krediten.
Nominell matchning
8 §
Det nominella värdet av säkerhetsmassan ska vid varje tidpunkt överstiga det sammanlagda nominella värdet av de fordringar som kan göras gällande mot emittentinstitutet på grund av säkerställda obligationer med minst två procent.
Det nominella värdet av säkerhetsmassan ska vid varje tidpunkt överstiga det sammanlagda nominella värdet av de fordringar som kan göras gällande mot emittentinstitutet på grund av säkerställda obligationer med minst fem procent.
Nuvärdesmatchning
9 §
Emittentinstitutets krediter och fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan ska ges sådana villkor beträffande valuta, ränta och räntebindningsperiod att en god balans upprätthålls med motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Derivatavtal får användas i detta syfte.
Emittentinstitutets krediter och fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan ska ges sådana villkor beträffande valuta, ränta och räntebindningsperiod att en god balans upprätthålls med motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Derivatkontrakt får användas i detta syfte.
Emittentinstitutet ska anses ha uppnått en sådan balans som avses i första stycket om nuvärdet av tillgångarna i säkerhetsmassan vid varje tidpunkt överstiger nuvärdet av skulderna avseende säkerställda obligationer med minst två procent. Vid beräkningen ska även nuvärdet av derivatavtal beaktas.
Emittentinstitutet ska anses ha uppnått en sådan balans som avses i första stycket om nuvärdet av tillgångarna i säkerhetsmassan vid varje tidpunkt överstiger nuvärdet av skulderna avseende säkerställda obligationer med minst fem procent. Vid beräkningen ska även nuvärdet av derivatkontrakt beaktas.
Emittentinstitutet ska se till att betalningsflödena avseende tillgångarna i säkerhetsmassan, derivatavtal och säkerställda obligationer är sådana att institutet vid varje tillfälle kan fullgöra sina betalningsförpliktelser gentemot innehavare av säkerställda obligationer och motparter i derivatavtal.
Emittentinstitutet ska på ett särskilt konto hålla de medel som avses i tredje stycket avskilda från institutets övriga medel.
Likviditetsmatchning
9 a §
Emittentinstitutet ska se till att betalningsflödena avseende tillgångarna i säkerhetsmassan, derivatkontrakt och säkerställda obligationer är sådana att institutet vid varje tillfälle kan fullgöra sina betalningsförpliktelser gentemot innehavare av säkerställda obligationer och motparter i derivatkontrakt (likviditetsmatchning).
Likviditetsbuffert
9 b §
Emittentinstitutet ska hålla en likviditetsbuffert i syfte att uppnå likviditetsmatchning. Likviditetsbufferten ska täcka emittentinstitutets högsta ackumulerade nettolikviditetsutflöde för de närmaste 180 dagarna, dock inte för de 30 kalenderdagar som omfattas av kravet på likviditetstäckningskvot i artikel 4 i likviditetstäckningsförordningen.
Likviditetsbufferten får utgöras endast av
1. tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt likviditetstäckningsförordningen, och
2. kortfristiga exponeringar mot kreditinstitut och sådana kortfristiga insättningar i kreditinstitut som avses i artikel 129.1 c (i) i tillsynsförordningen, förutsatt att kreditinstitutet uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2.
Om Finansinspektionen har lämnat sitt medgivande enligt 2 b § första stycket 2 eller andra stycket, får likviditetsbufferten under viss tid även utgöras av
1. exponeringar mot kreditinstitut som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt tillsynsförordningen, om dessa exponeringar utgörs av sådana kortfristiga insättningar i kreditinstitut som avses i artikel 129.1 c (i) i tillsynsförordningen, eller
2. tillgångar på nivå 2B enligt likviditetstäckningsförordningen.
Alternativ lösning för det fall att möjligheten till undantag enligt artikel 16.4 i direktivet om utgivning av säkerställda obligationer inte ska utnyttjas:
9 b §
Emittentinstitutet ska hålla en likviditetsbuffert i syfte att uppnå likviditetsmatchning. Likviditetsbufferten ska täcka emittentinstitutets högsta ackumulerade nettolikviditetsutflöde för de närmaste 180 dagarna.
Likviditetsbufferten får utgöras endast av
1. tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt likviditetstäckningsförordningen, och
2. kortfristiga exponeringar mot kreditinstitut och sådana kortfristiga insättningar i kreditinstitut som avses i artikel 129.1 c (i) i tillsynsförordningen, förutsatt att kreditinstitutet uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2.
Om Finansinspektionen har lämnat sitt medgivande enligt 2 b § första stycket 2 eller andra stycket, får likviditetsbufferten under viss tid även utgöras av
1. exponeringar mot kreditinstitut som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt tillsynsförordningen, om dessa exponeringar utgörs av sådana kortfristiga insättningar i kreditinstitut som avses i artikel 129.1 c (i) i tillsynsförordningen, eller
2. tillgångar på nivå 2B enligt likviditetstäckningsförordningen.
9 c §
Emittentinstitutet ska på ett särskilt konto hålla de medel som avses i 9 a och 9 b §§ avskilda från institutets övriga medel.
9 d §
Vid beräkningen av storleken på likviditetsbufferten i fråga om säkerställda obligationer med sådana avtalsvillkor som avses i 15 §, ska emittentinstitutet utgå från det ordinarie förfallodatumet enligt avtalsvillkoren, om inte Finansinspektionen har gett sitt medgivande till att emittentinstitutet använder det förfallodatum som enligt avtalsvillkoren gäller efter ett beslut om förlängning av löptiden enligt 15 §.
10 §
Ett emittentinstitut skall föra ett register över de säkerställda obligationerna, säkerhetsmassan och, i förekommande fall, derivatavtal.
Ett emittentinstitut ska föra ett register över de säkerställda obligationerna, säkerhetsmassan och, i förekommande fall, derivatkontrakt.
Registret skall vid varje tidpunkt utvisa det nominella värdet av de säkerställda obligationerna och av den säkerhetsmassa som är knuten till obligationerna. Registret skall också utvisa de medel som anges i 4 kap. 4 §.
Registret ska vid varje tidpunkt utvisa det nominella värdet av de säkerställda obligationerna och av den säkerhetsmassa som är knuten till obligationerna. Registret ska också utvisa de medel som anges i 4 kap. 4 §.
11 §
I registret skall det finnas uppgifter
I registret ska det finnas uppgifter
1. för varje säkerställd obligation om obligationens nominella värde, ränta och förfallodag,
2. för varje enskild kredit om kreditens nummer, låntagare, nominella värde, amorteringsvillkor och ränta,
3. för varje offentlig kredit om borgensman när sådan finns,
4. för varje hypotekskredit om säkerhetens värde samt när och på vilka grunder värderingen utförts,
4. för varje bostadskredit eller kommersiell fastighetskredit om säkerhetens värde samt när och på vilka grunder värderingen utförts,
5. för varje fyllnadssäkerhet om de tillgångar som omfattas, deras nominella värde samt, i förekommande fall, tillgångarnas löptid och ränta,
6. för varje derivatavtal om avtalets typ och nummer, derivatmotpart, nominellt belopp, valuta, räntesats, värdet på nettofordran eller nettoskuld samt start- och slutdag för avtalet.
5. för varje derivatkontrakt om kontraktets typ och nummer, derivatmotpart, nominellt belopp, valuta, räntesats, värdet på nettofordran eller nettoskuld samt start- och slutdag för kontraktet, och
6. för varje annan exponering eller tillgång, om de tillgångar som omfattas, deras nominella värde samt, i förekommande fall, tillgångarnas löptid och ränta.
Avtalsvillkor
Löptidsförlängning
15 §
Ett avtalsvillkor om att löptiden på en säkerställd obligation kan förlängas en viss tid och att återbetalningstidpunkten således ska skjutas upp får vara villkorat endast av att Finansinspektionen ger sitt medgivande till förlängningen.
Ett sådant medgivande som avses i första stycket får lämnas endast om emittentinstitutet har en likviditetsbrist av sådant slag att ett medgivande i hög grad bidrar till att motverka fallissemang.
Ett avtalsvillkor som medger förlängning av löptiden eller förskjutning av återbetalningstidpunkten i andra fall än som avses i första stycket är utan verkan. Detsamma gäller om det inte framgår av avtalsvillkoret vilken tidsperiod som den eventuella förlängningen kan avse.
Förfalloklausuler
16 §
Ett emittentinstitut får inte ingå ett derivatkontrakt eller ett annat avtal som avser säkerställda obligationer som innebär att avtalet upphör att gälla, att en betalningsförpliktelse tidigareläggs eller att slutavräkning ska ske om institutet försätts i konkurs eller resolution eller om motparten begär det.
4 kap.
1 §
Förmånsrätt enligt 3 a § förmånsrättslagen (1970:979) gäller i de tillgångar som enligt 3 kap. 10 § registrerats som säkerhetsmassa.
Dessutom gäller förmånsrätt i
1. de medel som vid tidpunkten för konkursbeslutet eller utmätningen finns hos emittentinstitutet och som härrör från säkerhetsmassan eller derivatavtal, och
1. de medel som vid tidpunkten för konkursbeslutet eller utmätningen finns hos emittentinstitutet och som härrör från derivatkontrakt eller säkerhetsmassan i övrigt, och
2. de medel som senare antecknas i registret enligt 4 §.
2 §
Om tillgångarna i säkerhetsmassan vid tiden för konkursbeslutet uppfyller de villkor som uppställs i denna lag, skall de hållas samman och åtskilda från konkursboets övriga tillgångar och skulder. En sådan åtgärd skall bestå så länge villkoren är uppfyllda. Även de tillgångar som omfattas av förmånsrätt enligt 1 § andra stycket samt obligationer och derivatavtal som antecknas i registret enligt 3 kap. 10 § skall hållas samman och åtskilda på detta sätt.
Om tillgångarna i säkerhetsmassan vid tiden för konkursbeslutet uppfyller de villkor som uppställs i denna lag, ska de hållas samman och åtskilda från konkursboets övriga tillgångar och skulder. En sådan åtgärd ska bestå så länge villkoren är uppfyllda. Även de tillgångar som omfattas av förmånsrätt enligt 1 § andra stycket samt obligationer och derivatkontrakt som antecknas i registret enligt 3 kap. 10 § ska hållas samman och åtskilda på detta sätt.
Första stycket gäller även om det föreligger en endast tillfällig, mindre avvikelse från de uppställda villkoren.
3 §
En innehavare av säkerställda obligationer och en motpart enligt derivatavtal har rätt att få betalt enligt avtalsvillkoren ur de tillgångar som omfattas av förmånsrätten, förutsatt att tillgångarna uppfyller de villkor som uppställs i denna lag eller det föreligger en endast tillfällig, mindre avvikelse från de uppställda villkoren.
En innehavare av säkerställda obligationer och en motpart enligt derivatkontrakt har rätt att få betalt enligt avtalsvillkoren ur de tillgångar som omfattas av förmånsrätten, förutsatt att tillgångarna uppfyller de villkor som uppställs i denna lag eller det föreligger en endast tillfällig, mindre avvikelse från de uppställda villkoren.
4 §
De medel som efter beslut om konkurs betalas in enligt gällande avtalsvillkor för tillgångar i säkerhetsmassan och för derivatavtal skall antecknas i det register som anges i 3 kap. 10 §.
De medel som efter beslut om konkurs betalas in enligt gällande avtalsvillkor för derivatkontrakt och för övriga tillgångar i säkerhetsmassan ska antecknas i det register som anges i 3 kap. 10 §.
5 §
Förvaltaren får för konkursboets räkning ta upp lån, ingå derivatavtal, återköpsavtal och andra avtal i syfte att uppnå balans mellan å ena sidan betalningsflöden, valutor, räntor och räntebindningsperioder enligt de finansiella villkoren för tillgångarna i säkerhetsmassan och ingångna derivatavtal och å andra sidan emittentinstitutets förpliktelser enligt säkerställda obligationer och derivatavtal.
Förvaltaren får för konkursboets räkning ta upp lån, ingå derivatkontrakt, återköpsavtal och andra avtal i syfte att uppnå balans mellan å ena sidan betalningsflöden, valutor, räntor och räntebindningsperioder enligt de finansiella villkoren för ingångna derivatkontrakt och övriga tillgångar i säkerhetsmassan och å andra sidan emittentinstitutets förpliktelser enligt säkerställda obligationer och derivatkontrakt.
Resolution
9 §
Bestämmelser om arrangemang om strukturerad finansiering och resolution finns i lagen (2015:1016) om resolution.
5 kap.
3 §
Finansinspektionen skall återkalla ett emittentinstituts tillstånd om institutet
Finansinspektionen ska återkalla ett emittentinstituts tillstånd om institutet
1. inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har påbörjat utgivning av säkerställda obligationer, eller
1. inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har påbörjat utgivning av säkerställda obligationer,
2. har förklarat sig avstå från tillståndet.
2. har förklarat sig avstå från tillståndet, eller
3. har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.
I det fall som avses i första stycket 1 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.
6 kap.
3 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. motparter och utländska stater som avses i 1 kap. 2 §,
2. innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
1. innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
3. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § första stycket 1,
2. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 2 c § första stycket och 2 d § första stycket,
4. låntagare som avses i 3 kap. 1 § första stycket 2,
5. vilka utländska stater och centralbanker som avses i 3 kap. 2 § första stycket 4, vilka utländska kommuner och därmed jämförliga samfälligheter som avses i 3 kap. 2 § första stycket 5, vilka utländska stater som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 2 och 4, vilka internationella utvecklingsbanker som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 5 samt om tillgångar som avses i 3 kap. 2 § första stycket 6 och andra stycket 6,
6. hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § skall utföras,
3. hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § ska utföras,
7. hur kontrollen av marknadsvärdet enligt 3 kap. 7 § skall utföras,
4. hur kontrollen av marknadsvärdet enligt 3 kap. 7 § ska utföras,
8. villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,
5. beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,
9. hur registret skall föras enligt 3 kap. 10 §,
6. hur registret ska föras enligt 3 kap. 10 §,
10. den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rapporteringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§, och
7. den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rapporteringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§,
11. sådana avgifter för tillsyn som avses i 5 kap. 7 §.
8. sådana avgifter för tillsyn som avses i 5 kap. 7 §,
9. vilken information som emittentinstituten ska tillhandahålla investerare, och
10. vilka uppgifter som emittentinstituten ska lämna till Finansinspektionen, när detta ska ske och på vilket sätt uppgifterna ska lämnas (rapporteringsskyldighet).
1. Denna lag träder i kraft den 8 juli 2022.
2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om överträdelser som har begåtts före den 8 juli 2022.
3. För en säkerställd obligation som har getts ut före ikraftträdandet av lagändringarna gäller äldre bestämmelser under återstoden av dess löptid. Detta gäller dock inte 5 kap. 3 § första stycket eller 6 kap. 3 § 9 och 10 i den nya lydelsen.
4. För en sådan säkerställd obligation för vilken ISIN-koden (International Securities Identification Number) har tagits i bruk före ikraftträdandet och för vilken utgivningsvolymen utökas efter ikraftträdandet gäller det som anges i punkt 3 första meningen endast under förutsättning att
a) utgivningsvolymen inte utökas efter den 8 juli 2024,
b) förfallodagen för den säkerställda obligationen infaller före den 8 juli 2027,
c) den totala utgivningsvolym som tillkommer efter den 8 juli 2022 är högst dubbelt så stor som den sammanlagda utgivningsvolymen för de säkerställda obligationer som emittentinstitutet hade utestående den dagen,
d) den totala utgivningsvolymen för de säkerställda obligationer som har en viss ISIN-kod inte överstiger sex miljarder euro när de förfaller eller motsvarande belopp i svenska kronor eller en annan valuta, och
e) den egendom som utgör säkerhet för tillgångarna i säkerhetsmassan finns i Sverige.
Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 1 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15 kap.
1 a §
Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet
1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,
2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,
3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven,
4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1-3 c, 4, 4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 5,
5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,
6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i tillsynsförordningen,
7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i tillsynsförordningen,
8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i tillsynsförordningen,
9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i tillsynsförordningen,
10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i tillsynsförordningen,
11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i tillsynsförordningen,
12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i tillsynsförordningen,
13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1-431.3 och 451.1 i tillsynsförordningen,
14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i tillsynsförordningen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,
15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen,
16. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006,
17. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a-8 c §§, 12 kap. 6 a-6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 3 inte är uppfyllda,
18. i strid med 6 a kap. 1 eller 2 § låter bli att upprätta eller lämna in en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan,
19. i strid med 6 b kap. 11 § låter bli att anmäla att koncerninternt finansiellt stöd ska lämnas,
20. i strid med 13 kap. 4 a och 5 a §§ låter bli att underrätta Finansinspektionen om institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, eller
20. i strid med 13 kap. 4 a och 5 a §§ låter bli att underrätta Finansinspektionen om institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera,
21. i strid med 28 kap. 1 § lagen (2015:1016) om resolution låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret.
21. i strid med 28 kap. 1 § lagen (2015:1016) om resolution låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret,
22. har fått tillstånd att ge ut säkerställda obligationer enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,
23. bedriver sådan verksamhet som omfattas av lagen om utgivning av säkerställda obligationer utan att vara berättigad till det,
24. ger ut säkerställda obligationer som inte uppfyller kraven i 3 kap. 1-9 a §§ eller 9 c-16 §§ lagen om utgivning av säkerställda obligationer eller artikel 129.1a-129.3 i tillsynsförordningen,
25. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 kap. 3 § 9 lagen om utgivning av säkerställda obligationer,
26. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i en sådan likviditetsbuffert som avses i 3 kap. 9 b § lagen om utgivning av säkerställda obligationer, eller
27. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständiga eller felaktiga uppgifter i strid med föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 kap. 3 § 10 lagen om utgivning av säkerställda obligationer.
Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.
Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.
Ingripande sker genom
1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller
2. beslut om sanktionsavgift.
1. Denna lag träder i kraft den 8 juli 2022.
2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser som har begåtts före den 8 juli 2022.
3. I fråga om 15 kap. 1 a § första stycket 24 och 26 gäller äldre bestämmelser även för säkerställda obligationer enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer för vilka äldre bestämmelser i den lagen ska tillämpas enligt punkterna 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (2021:000) om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer.
Förslag till lag om ändring i lagen (2021:000) om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 9 b § lagen (2021:000) om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt förslaget i avsnitt 1.2
Föreslagen lydelse
9 b §
Emittentinstitutet ska hålla en likviditetsbuffert i syfte att uppnå likviditetsmatchning. Likviditetsbufferten ska täcka emittentinstitutets högsta ackumulerade nettolikviditetsutflöde för de närmaste 180 dagarna, dock inte för de 30 kalenderdagar som omfattas av kravet på likviditetstäckningskvot i artikel 4 i likviditetstäckningsförordningen.
Emittentinstitutet ska hålla en likviditetsbuffert i syfte att uppnå likviditetsmatchning. Likviditetsbufferten ska täcka emittentinstitutets högsta ackumulerade nettolikviditetsutflöde för de närmaste 180 dagarna.
Likviditetsbufferten får utgöras endast av
1. tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt likviditetstäckningsförordningen, och
2. kortfristiga exponeringar mot kreditinstitut och sådana kortfristiga insättningar i kreditinstitut som avses i artikel 129.1 c (i) i tillsynsförordningen, förutsatt att kreditinstitutet uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2.
Om Finansinspektionen har lämnat sitt medgivande enligt 2 b § första stycket 2 eller andra stycket, får likviditetsbufferten under viss tid även utgöras av
1. exponeringar mot kreditinstitut som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt tillsynsförordningen, om dessa exponeringar utgörs av sådana kortfristiga insättningar i kreditinstitut som avses i artikel 129.1 c (i) i tillsynsförordningen, eller
2. tillgångar på nivå 2B enligt likviditetstäckningsförordningen.
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden kommit in från Euroclear Sweden AB, FAR, Finansinspektionen, Fondbolagens förening, Första AP-fonden, Förvaltningsrätten i Stockholm, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Nasdaq Stockholm AB, Regelrådet, Riksgäldskontoret, Sjunde AP-fonden, Sparbankernas Riksförbund, Svensk Försäkring, Svensk Värdepappersmarknad, Svenska Bankföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges riksbank.
Följande remissinstans har inte svarat: Svenskt Näringsliv.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer
dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 1 §, 3 kap. 1-4, 6-9, 10 och 11 §§, 4 kap. 1 §, 5 kap. 3 och 7 §§ och 6 kap. 3 §, rubriken närmast efter rubriken till 3 kap. och rubriken närmast före 3 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 2 kap. 2 § ska lyda "Skyddade benämningar",
dels att det ska införas fem nya paragrafer, 2 kap. 3 § och 3 kap. 9 a, 9 b, 15 och 16 §§, och närmast före 3 kap. 1, 9 a, 15 och 16 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser om svenska bankers och kreditmarknadsföretags rätt att ge ut säkerställda obligationer.
Denna lag innehåller bestämmelser om kreditinstituts rätt att ge ut säkerställda obligationer.
2 §
I denna lag avses med
emittentinstitut: en bank eller ett kreditmarknadsföretag som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
bostadsfastighet: en bostadsfastighet enligt artikel 4.1.75 i tillsynsförordningen,
säkerställda obligationer: obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa,
derivatavtal: avtal som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna, mellan ett emittentinstitut och ett kreditinstitut, ett utländskt kreditinstitut inom EES eller en sådan motpart till fordringar som anges i artikel 129.1 a och b i tillsynsförordningen,
fyllnadssäkerheter: tillgångar som enligt 3 kap. 2 § får ingå i säkerhetsmassan,
emittentinstitut: ett kreditinstitut som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,
derivatavtal: avtal som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna, mellan ett emittentinstitut och
1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
2. Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
3. en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
4. ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
5. en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
6. ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,
7. de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1, eller
8. andra motparter som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1-7 och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna,
EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
säkerhetsmassa: krediter, fyllnadssäkerheter och i registret antecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatavtal har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt 1 kap. 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
bank: ett svenskt bankaktiebolag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank, och
likviditetstäckningsförordningen: kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut,
kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
säkerhetsmassa: krediter och andra tillgångar som anges i 3 kap 2 § och i registret antecknade medel enligt 3 kap. 10 § andra stycket andra meningen och 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatavtal har förmånsrätt enligt denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),
säkerställda obligationer: obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som har förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa,
tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, och
utländskt kreditinstitut inom EES: ett utländskt kreditinstitut enligt 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse som hör hemma inom EES.
2 kap.
1 §
Banker och kreditmarknadsföretag får ge ut säkerställda obligationer efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd skall meddelas om
Ett kreditinstitut får ge ut säkerställda obligationer efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd ska meddelas om
1. bolagsordningen, stadgarna eller reglementet överensstämmer med denna lag,
2. det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att bedrivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,
3. tidigare utgivna obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser, som är utgivna för att finansiera krediter av det slag som får ingå i säkerhetsmassan, omvandlas till säkerställda obligationer eller hanteras på ett för borgenärerna likvärdigt sätt enligt en plan som har godkänts av Finansinspektionen, och
4. banken eller kreditmarknadsföretaget i en ekonomisk plan redovisar att dess finansiella situation är så stabil att övriga borgenärers intressen inte riskeras.
4. kreditinstitutet i en ekonomisk plan redovisar att dess finansiella situation är så stabil att övriga borgenärers intressen inte riskeras.
I den ekonomiska planen enligt första stycket 4 skall det ingå ett yttrande från revisorerna som styrker redovisningen.
I den ekonomiska planen enligt första stycket 4 ska det ingå ett yttrande från revisorerna som styrker redovisningen.
3 §
Benämningen svensk säkerställd obligation får användas endast som beteckning för en sådan skuldförbindelse som uppfyller kraven i denna lag.
En skuldförbindelse som avses i första stycket får även benämnas europeisk säkerställd obligation, europeisk säkerställd obligation (premium) och motsvarande utländska officiella beteckningar inom EES.
3 kap.
Tillåtna krediter i säkerhetsmassan
Tillåtna tillgångar i säkerhetsmassan
Hypotekskrediter och offentliga fordringar
1 §
Säkerhetsmassan får bestå av
1. krediter som lämnats mot inteckning i fast egendom som är avsedd för bostads-, jordbruks-, kontors- eller affärsändamål, mot inteckning i tomträtt som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, mot pant i bostadsrätt eller mot motsvarande utländska säkerheter (hypotekskrediter), förutsatt att krediterna uppfyller de villkor som uppställs i 3-7 §§, och
1. krediter som har lämnats mot säkerhet i bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter enligt artikel 129.1 d och f i tillsynsförordningen (hypotekskrediter), förutsatt att krediterna uppfyller de villkor som uppställs i 3-7 §§, och
2. krediter för vilka följande låntagare svarar eller garanterar (offentliga krediter):
a) svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
b) Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4,
c) en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4, och
d) andra motparter som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i a-c och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna.
2. offentliga fordringar enligt artikel 129.1 a och b i tillsynsförordningen.
Hypotekskrediter som lämnats mot inteckning i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt som är avsedd för kontors- eller affärsändamål får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan.
Hypotekskrediter som har lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan. Det gäller dock inte för hypotekskrediter som har lämnats mot säkerhet i kommersiella fastigheter som huvudsakligen används för jordbruks- eller skogsbruksändamål.
Säkerheter i bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter ska uppfylla kraven i artikel 208.2, 208.4 och 208.5 i tillsynsförordningen. Säkerheterna ska bestå av inteckning i fast egendom eller tomträtt, av pant i bostadsrätt eller av motsvarande utländska säkerheter.
Fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan
Fordringar mot kreditinstitut
2 §
I säkerhetsmassan får ingå fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå av följande tillgångar:
1. inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar,
2. placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar,
3. placeringar och fordringar för vilka en utländsk stat eller centralbank svarar, om placeringen eller fordran gäller i den utländska statens valuta och är refinansierad i samma valuta,
4. övriga placeringar och fordringar för vilka Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
5. placeringar och fordringar för vilka en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
6. andra placeringar, fordringar, garantiförbindelser och åtaganden som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1-5, och
7. placeringar, fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-6.
I säkerhetsmassan får det även ingå fordringar mot kreditinstitut och utländska kreditinstitut inom EES (fordringar mot kreditinstitut).
Finansinspektionen får efter ansökan besluta att även följande tillgångar får användas som fyllnadssäkerheter:
Första stycket gäller
1. placeringar och fordringar för vilka ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden svarar,
1. fordringar som grundas på derivatavtal och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen,
2. placeringar och fordringar för vilka en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
2. fordringar som grundas på derivatavtal och som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen, om Finansinspektionen godkänner det i enlighet med artikel 129.1a c andra meningen i samma förordning,
3. placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för vilka ett utländskt kreditinstitut svarar,
3. andra fordringar som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen och som är tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen, och
4. placeringar och fordringar för vilka ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
5. placeringar och fordringar för vilka någon av de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,
6. andra placeringar, fordringar, garantiförbindelser och åtaganden som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1-5 och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna, och
7. placeringar, fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-6.
4. övriga fordringar som får användas för att uppfylla kravet på likviditetsbuffert enligt 9 a §.
Fyllnadssäkerheterna får utgöra högst 20 procent av säkerhetsmassan. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att andelen under en begränsad tid får utgöra högst 30 procent.
Fordringar mot kreditinstitut får inte överstiga de andelar som anges i artikel 129.1a i tillsynsförordningen.
3 §
När en hypotekskredit lämnas, får krediten ingå i säkerhetsmassan till den del krediten i förhållande till säkerheten ligger inom
1. 75 procent av marknadsvärdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för bostadsändamål,
2. 70 procent av marknadsvärdet, för fast egendom som är avsedd för jordbruksändamål, och
3. 60 procent av marknadsvärdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för affärs- eller kontorsändamål.
När en hypotekskredit lämnas får krediten ingå i säkerhetsmassan till den del krediten i förhållande till säkerheten ligger inom de belåningsgrader som följer av artikel 129.1 d och f i tillsynsförordningen.
Samma belåningsgrader gäller för motsvarande utländska säkerheter.
4 §
I samband med att ett emittentinstitut lämnar hypotekskrediter skall marknadsvärdet enligt 3 § fastställas genom en individuell värdering. En värdering får dock grundas på generella prisnivåer om den avser
I samband med att ett emittentinstitut lämnar hypotekskrediter ska säkerhetens marknadsvärde fastställas genom en individuell värdering. En värdering får dock grundas på generella prisnivåer om den avser
1. fast egendom som utgör bostadsfastighet i en- eller tvåfamiljshus,
2. tomträtt som har upplåtits för bostadsändamål avseende en- eller tvåfamiljshus, eller
3. bostadsrätt som har upplåtits för bostadsändamål.
Med marknadsvärde avses det pris som skulle uppnås vid en marknadsmässig försäljning där skälig tid ges för förhandlingar. Marknadsvärdet skall bedömas utan hänsyn till spekulativa och tillfälliga förhållanden.
Med marknadsvärde avses det pris som skulle uppnås vid en marknadsmässig försäljning där skälig tid ges för förhandlingar. Marknadsvärdet ska bedömas utan hänsyn till spekulativa och tillfälliga förhållanden.
6 §
Hypotekskrediter får vara säkerställda endast med säkerheter i egendom belägen inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Hypotekskrediter får vara säkerställda endast med säkerheter i egendom belägen inom EES.
7 §
Ett emittentinstitut skall fortlöpande kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter.
Ett emittentinstitut ska kontrollera marknadsvärdet för egendom som utgör säkerhet för hypotekskrediter i enlighet med artikel 129.3 i tillsynsförordningen.
Om marknadsvärdet av egendom som utgör säkerhet för hypotekskredit minskat avsevärt, får i säkerhetsmassan endast inräknas den del av hypotekskrediten som ligger inom
1. 75 procent av värdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för bostadsändamål,
2. 70 procent av värdet, för fast egendom som är avsedd för jordbruksändamål, och
3. 60 procent av värdet, för fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som är avsedd för affärs- eller kontorsändamål.
Om marknadsvärdet av egendom som utgör säkerhet för en hypotekskredit minskat avsevärt, får i säkerhetsmassan endast inräknas den del av krediten som efter värdeminskningen ligger inom den belåningsgrad som gäller enligt 3 §.
8 §
Det nominella värdet av säkerhetsmassan ska vid varje tidpunkt överstiga det sammanlagda nominella värdet av de fordringar som kan göras gällande mot emittentinstitutet på grund av säkerställda obligationer med minst två procent.
Värdet av säkerhetsmassan ska även täcka kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs. Dessa kostnader får bestämmas till ett schablonbelopp.
9 §
Emittentinstitutets krediter och fyllnadssäkerheter i säkerhetsmassan ska ges sådana villkor beträffande valuta, ränta och räntebindningsperiod att en god balans upprätthålls med motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Derivatavtal får användas i detta syfte.
Emittentinstitutets tillgångar i säkerhetsmassan ska ges sådana villkor beträffande valuta, ränta och räntebindningsperiod att en god balans upprätthålls med motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Derivatavtal får användas i detta syfte.
Emittentinstitutet ska anses ha uppnått en sådan balans som avses i första stycket om nuvärdet av tillgångarna i säkerhetsmassan vid varje tidpunkt överstiger nuvärdet av skulderna avseende säkerställda obligationer med minst två procent. Vid beräkningen ska även nuvärdet av derivatavtal beaktas.
Emittentinstitutet ska se till att betalningsflödena avseende tillgångarna i säkerhetsmassan, derivatavtal och säkerställda obligationer är sådana att institutet vid varje tillfälle kan fullgöra sina betalningsförpliktelser gentemot innehavare av säkerställda obligationer och motparter i derivatavtal.
Emittentinstitutet ska på ett särskilt konto hålla de medel som avses i tredje stycket avskilda från institutets övriga medel.
Likviditetsbuffert
9 a §
Emittentinstitutet ska se till att säkerhetsmassan innehåller en likviditetsbuffert som täcker institutets högsta dagliga ackumulerade nettolikviditetsutflöde avseende en säkerställd obligation för de närmast följande 180 dagarna.
Likviditetsbufferten ska utgöras av
1. tillgångar på nivå 1 eller 2A enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen, eller
2. fordringar mot kreditinstitut som utgörs av kortfristig inlåning med en ursprunglig löptid som inte överstiger 100 dagar och som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 eller 2 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen.
Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen godkänna att likviditetsbufferten tillfälligt får utgöras av
1. fordringar enligt andra stycket 2 som endast uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 3 enligt artikel 129.1 c i tillsynsförordningen, eller
2. tillgångar på nivå 2B enligt artikel 3 i likviditetstäckningsförordningen.
9 b §
För en säkerställd obligation som uppfyller kraven i 15 § andra stycket 1 behöver likviditetsbufferten täcka kapitalbeloppet endast i förhållande till avtalsvillkorens senare förfallodag.
10 §
Ett emittentinstitut skall föra ett register över de säkerställda obligationerna, säkerhetsmassan och, i förekommande fall, derivatavtal.
Ett emittentinstitut ska föra ett register över de säkerställda obligationerna, säkerhetsmassan och, i förekommande fall, derivatavtal.
Registret skall vid varje tidpunkt utvisa det nominella värdet av de säkerställda obligationerna och av den säkerhetsmassa som är knuten till obligationerna. Registret skall också utvisa de medel som anges i 4 kap. 4 §.
Registret ska vid varje tidpunkt utvisa det nominella värdet av de säkerställda obligationerna och av den säkerhetsmassa som är knuten till obligationerna. Registret ska också utvisa de medel som härrör från säkerhetsmassan och derivatavtal.
11 §
I registret skall det finnas uppgifter
I registret ska det finnas uppgifter
1. för varje säkerställd obligation om obligationens nominella värde, ränta och förfallodag,
2. för varje enskild kredit om kreditens nummer, låntagare, nominella värde, amorteringsvillkor och ränta,
1. för varje säkerställd obligation: om obligationens nominella värde, ränta och förfallodag,
2. för varje enskild kredit: om kreditens nummer, låntagare, nominella värde, amorteringsvillkor och ränta,
3. för varje offentlig kredit om borgensman när sådan finns,
3. för varje offentlig fordran i form av en kredit enligt 2: om borgensman,
4. för varje hypotekskredit om säkerhetens värde samt när och på vilka grunder värderingen utförts,
4. för varje hypotekskredit: om
a) säkerhetens värde samt när och på vilka grunder värderingen utförts, och
b) fordran på grund av försäkringsavtal avseende säkerheten,
5. för varje fyllnadssäkerhet om de tillgångar som omfattas, deras nominella värde samt, i förekommande fall, tillgångarnas löptid och ränta,
5. för varje fordran mot kreditinstitut, bortsett från fordran enligt derivatavtal, och för varje offentlig fordran, bortsett från krediter enligt 2: om dess nominella värde samt löptid och ränta, och
6. för varje derivatavtal om avtalets typ och nummer, derivatmotpart, nominellt belopp, valuta, räntesats, värdet på nettofordran eller nettoskuld samt start- och slutdag för avtalet.
6. för varje derivatavtal: om avtalets typ och nummer, derivatmotpart, nominellt belopp, valuta, räntesats, mottagna säkerheter, värdet på nettofordran eller nettoskuld samt start- och slutdag för avtalet.
Löptidsförlängning
15 §
Löptiden för en säkerställd obligation får förlängas endast efter Finansinspektionens godkännande. Inför ett beslut om godkännande ska Riksbanken och Riksgäldskontoret få tillfälle att lämna synpunkter.
Godkännande får lämnas, om
1. det är sannolikt att en förlängning kan motverka att emittentinstitutet kommer på obestånd, och
2. det av avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen framgår
a) att löptiden får förlängas endast efter Finansinspektionens godkännande,
b) förutsättningarna för godkännande enligt 1, och
c) den senare förfallodag som gäller efter en förlängning.
Ett ärende eller mål om godkännande ska handläggas skyndsamt.
Information om säkerställda obligationer
16 §
Ett emittentinstitut ska lämna sådana uppgifter om en säkerställd obligation som behövs för att en köpare ska kunna bedöma obligationen och den risk som är förenad med att investera i den.
Om den säkerställda obligationen innehåller avtalsvillkor som avses i 15 § andra stycket 1, ska informationen särskilt innehålla uppgifter om
a) vilka omständigheter som kan utlösa en förlängning,
b) huruvida en förlängning påverkas av att emittentinstitutet försätts i konkurs eller resolution, och
c) kravet på Finansinspektionens godkännande.
4 kap.
1 §
Förmånsrätt enligt 3 a § förmånsrättslagen (1970:979) gäller i de tillgångar som enligt 3 kap. 10 § registrerats som säkerhetsmassa.
Dessutom gäller förmånsrätt i
1. de medel som vid tidpunkten för konkursbeslutet eller utmätningen finns hos emittentinstitutet och som härrör från säkerhetsmassan eller derivatavtal, och
2. de medel som senare antecknas i registret enligt 4 §.
Dessutom gäller förmånsrätt i de medel som senare antecknas i registret enligt 4 §.
5 kap.
3 §
Finansinspektionen skall återkalla ett emittentinstituts tillstånd om institutet
Finansinspektionen ska återkalla ett emittentinstituts tillstånd om institutet
1. inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har påbörjat utgivning av säkerställda obligationer, eller
1. inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har påbörjat utgivning av säkerställda obligationer,
2. har förklarat sig avstå från tillståndet.
2. har förklarat sig avstå från tillståndet, eller
3. har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.
I det fall som avses i första stycket 1 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.
I de fall som avses i första stycket 1 eller 3 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.
7 §
Emittentinstitut skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt denna lag.
Emittentinstitut ska bekosta Finansinspektionens tillsyn med årliga avgifter.
Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt denna lag.
6 kap.
3 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. motparter och utländska stater som avses i 1 kap. 2 §,
2. innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
1. innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,
3. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § första stycket 1,
2. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § tredje stycket,
4. låntagare som avses i 3 kap. 1 § första stycket 2,
5. vilka utländska stater och centralbanker som avses i 3 kap. 2 § första stycket 4, vilka utländska kommuner och därmed jämförliga samfälligheter som avses i 3 kap. 2 § första stycket 5, vilka utländska stater som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 2 och 4, vilka internationella utvecklingsbanker som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 5 samt om tillgångar som avses i 3 kap. 2 § första stycket 6 och andra stycket 6,
6. hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § skall utföras,
3. hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § ska utföras,
7. hur kontrollen av marknadsvärdet enligt 3 kap. 7 § skall utföras,
4. hur kontrollen av marknadsvärdet enligt 3 kap. 7 § ska utföras,
5. hur schablonbeloppet för kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer enligt 3 kap. 8 § ska bestämmas,
8. villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,
6. villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,
9. hur registret skall föras enligt 3 kap. 10 §,
7. hur registret ska föras enligt 3 kap. 10 §,
10. den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rapporteringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§, och
8. den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rapporteringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§,
9. vilken information ett emittentinstitut ska tillhandahålla enligt 3 kap. 16 § första stycket, och
11. sådana avgifter för tillsyn som avses i 5 kap. 7 §.
10. sådana avgifter som avses i 5 kap. 7 §.
1. Denna lag träder i kraft den 8 juli 2022.
2. Bestämmelsen i 5 kap. 3 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en säkerställd obligation som har getts ut före ikraftträdandet. För en sådan obligation tillämpas dock den nya 3 kap. 16 § första stycket och, för överträdelser som sker efter ikraftträdandet, 5 kap. 3 § i dess nya lydelse.
4. Äldre bestämmelser gäller också för en sådan säkerställd obligation som avses i artikel 30.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2162 av den 27 november 2019 om utgivning av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer samt om ändring av direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU, i den ursprungliga lydelsen, under förutsättning att utgivningsvolymen inte utökas efter den 8 juli 2024 och den säkerställda obligationen uppfyller kraven i leden a-d i samma artikel. För en sådan obligation tillämpas dock den nya 3 kap. 16 § första stycket och, för överträdelser som sker efter ikraftträdandet, 5 kap. 3 § i dess nya lydelse.
Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 1 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15 kap.
1 a §
Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet
1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,
2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,
3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven,
4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1-3 c, 4, 4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 5,
5. låter blir att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 430.1 i den förordningen,
5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 430.1 i den förordningen,
6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 430a i tillsynsförordningen,
7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i tillsynsförordningen,
8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i tillsynsförordningen,
9. låter blir att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 och 430.2 i tillsynsförordningen,
9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 och 430.2 i tillsynsförordningen,
10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i tillsynsförordningen,
11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i tillsynsförordningen,
12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i tillsynsförordningen,
13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1-431.3 och 451.1 i tillsynsförordningen,
14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i tillsynsförordningen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,
15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen,
16. har befunnits ansvarigt för en allvarlig, upprepad eller systematisk överträdelse av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006,
17. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a-8 c §§, 12 kap. 6 a-6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 3 inte är uppfyllda,
17. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a-8 c §§ eller 12 kap. 6 a-6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 3 inte är uppfyllda,
18. i strid med 6 a kap. 1 eller 2 § låter bli att upprätta eller lämna in en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan,
19. i strid med 6 b kap. 11 § låter bli att anmäla att koncerninternt finansiellt stöd ska lämnas,
20. i strid med 13 kap. 4 a och 5 a §§ låter bli att underrätta Finansinspektionen om institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera,
21. inte uppfyller kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 4 kap. lagen (2015:1016) om resolution eller i strid med 28 kap. 1 § samma lag låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret, eller
21. inte uppfyller kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 4 kap. lagen (2015:1016) om resolution eller i strid med 28 kap. 1 § samma lag låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret,
22. är ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 i tillsynsförordningen och inte uppfyller kraven i del tre, fyra, sex eller sju i den förordningen eller 2 kap. 1 eller 2 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag på grupp- eller undergruppsnivå.
22. är ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 i tillsynsförordningen och inte uppfyller kraven i del tre, fyra, sex eller sju i den förordningen eller 2 kap. 1 eller 2 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag på grupp- eller undergruppsnivå,
23. omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer och
a) har fått tillstånd att ge ut säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,
b) driver verksamhet med säkerställda obligationer utan tillstånd,
c) ger ut säkerställda obligationer som inte uppfyller 3 kap. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 10, 11 eller 15 § eller 16 § andra stycket lagen om utgivning av säkerställda obligationer,
d) låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med 3 kap. 16 § första stycket lagen om utgivning av säkerställda obligationer, eller
e) vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i en sådan likviditetsbuffert som avses i 3 kap. 9 a § lagen om utgivning av säkerställda obligationer, eller
24. låter bli att lämna uppgifter om sin verksamhet med säkerställda obligationer till Finansinspektionen eller lämnar ofullständiga eller felaktiga uppgifter i strid med 13 kap. 3 §.
Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.
Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.
Ingripande sker genom
1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller
2. beslut om sanktionsavgift.
1. Denna lag träder i kraft den 8 juli 2022.
2. Bestämmelsen i 15 kap. 1 a § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 15 kap. 1 a § första stycket 23 b, c och e gäller inte i fråga om säkerställda obligationer som avses i punkt 3 eller 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (2021:000) om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2021-11-08
Närvarande: F.d. justitieråden Leif Thorsson och Stefan Lindskog samt justitierådet Leif Gäverth
Ändrade regler om säkerställda obligationer
Enligt en lagrådsremiss den 28 oktober 2021 har regeringen (Finansdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer,
2. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Therese Villard och rättssakkunnige Carl Lidquist.
Förslagen föranleder följande yttrande.
Förslaget till lag om ändring i lagen om utgivning av säkerställda obligationer
1 kap. 2 §
Hänvisningen i definitionen av säkerhetsmassa till 3 kap. 2 § torde avse 3 kap. 1 och 2 §§.
3 kap. 8 §
Kostnader för förvaltning under avveckling av institutet
I 3 kap. 8 § första stycket finns en föreskrift om att det nominella värdet av säkerhetsmassan ska med minst två procent överstiga det sammanlagda nominella värdet på obligationerna. Ett ytterligare påslag som syftar till att säkerhetsmassan ska ge utrymme för viss täckning av förvaltningskostnader föreskrivs i det andra stycket, som lyder:
Värdet av säkerhetsmassan ska även täcka kostnader för förvaltning och avveckling av säkerställda obligationer under konkurs. Dessa kostnader får bestämmas till ett schablonbelopp.
Det får antas att syftet med påslaget är att säkerhetsmassan ska räcka till att inte bara infria obligationerna i den avtalade ordningen utan också till att betala kostnader för sådan förvaltning som i princip ankommer på institutet men som till följd av dess avveckling, exempelvis genom konkurs, måste betalas genom ianspråktagande av säkerhetsmassan. Såsom förslaget till andra stycket är formulerat kan det ge intryck av att det handlar om något särskilt slags kostnadstäckning i händelse av institutets konkurs.
Det får vidare antas att vad som ska beaktas är inte bara förvaltningen av obligationerna som sådana utan också förvaltningen av säkerhetsmassan. Vad som framför allt lär föranleda kostnader är ju hanteringen av denna. Att det handlar om kostnader i båda hänseendena bör framgå av lagtexten.
Mot den angivna bakgrunden skulle 3 kap. 8 § andra stycket kunna formuleras enligt följande.
Utöver tillägget enligt första stycket ska det nominella värdet av säkerhetsmassan täcka sådana kostnader för förvaltningen av obligationerna och säkerhetsmassan som kan föranledas av att institutet inte fullgör förvaltningen. Dessa kostnader får bestämmas till ett schablonbelopp.
Det mest praktiska fallet lär vara att institutet sätts i konkurs. Det finns därför ingen erinran mot att schablonbeloppet fastställs med den utgångspunkten. Det bör emellertid beaktas att eftersom avsikten är att obligationerna ska fortsätta att löpa som om konkursen inte hade inträffat bör schablonbeloppet relateras till obligationernas återstående löptid.
3 kap. 9 b §
Hänvisningen till 15 § andra stycket 1 torde avse 15 § andra stycket 2.
4 kap.
Resolution som alternativ till konkurs
Lagen om utgivning av säkerställda obligationer (LUSO) tillkom före det att resolutionsinstitutet infördes. När så skedde medförde det inte några ändringar i LUSO, vilket har föranlett att vissa bestämmelser i LUSO ger ett intryck av att det vid emissionsinstitutets insolvens endast kan bli fråga om insolvensbehandling i form av konkurs fastän resolution många gånger framstår som mer närliggande. Det sagda gäller särskilt bestämmelserna i 4 kap. Rubriken till det kapitlet anger att det handlar om emissionsinstitutets obestånd - som alltså kan leda till såväl resolution som konkurs - men i de flesta bestämmelserna talas det om konkurs, inte i någon om resolution. Intrycket att obeståndsfrågor bara uppkommer - eller i allt fall bara behöver regleras - vid institutets konkurs bör undanröjas.
Ett klargörande av att ett obestånd kan hanteras också genom resolutionsinstitutet är dock inte tillräckligt. Beträffande i stort sett alla paragrafer i 4 kap. har man anledning att fråga sig relevansen av regleringen för det fall att obeståndet skulle hanteras genom resolution i stället för konkurs. Problematiken har visserligen begränsat samband med det direktiv som ligger till grund för förevarande lagstiftningsärende, men detta ärende är å andra sidan ett tillfälle så gott som något att anpassa LUSO till det rättsläge som gäller efter resolutionsinstitutets införande. Avfattningen av flera paragrafer i 4 kap. är i ljuset av att obeståndet kan hanteras också enligt resolutionsreglerna otillfredsställande.
4 kap. 1 och 4 §§
Borgenärsskydd avseende tillgångarna i säkerhetsmassan
Grundläggande för systemet med säkerställda obligationer är att obligationsinnehavarna ska ha säkerhet för sina fordringar i en särskild säkerhetsmassa som blir kvar hos emittenten (dvs. gäldenären) och handhas av denne. Enligt 3 a § förmånsrättslagen (1970:979) har således obligationsinnehavarna förmånsrätt i säkerhetsmassan efter vad som följer av 4 kap. 1 § LUSO. I första stycket av den paragrafen föreskrivs det att förmånsrätten gäller i de tillgångar som enligt 3 kap. 10 § samma lag har registrerats som säkerhetsmassa. Borgenärsskyddet i form av förmånsrätt är således kopplat till emissionsinstitutets registreringsåtgärder. Institutet får förfoga över tillgångarna med endast de begränsningarna att tillgångarna ska registreras och säkerhetsmassan vara tillräckligt stor. Det gäller oavsett tillgångsslag och innebär en avvikelse från det annars normala kravet på rådighetsavskärande för borgenärsskydd genom särskild säkerhetsrätt i viss egendom (såsom pant i fordringar).
Vilka tillgångar som får ingå i säkerhetsmassan regleras i 3 kap. 1, 2 och 10 §§ LUSO (se definitionen i 1 kap. 2 §). Kontanta medel hör inte till dessa. Men tillgångar som ingår i säkerhetsmassan kan avkasta eller omvandlas till penningmedel (härledda medel). För att inte säkerhetsmassan då ska reduceras måste den omfatta också sådana medel. Genom registrering enligt 3 kap. 10 § LUSO avses ett sådant borgenärsskydd bli åstadkommet.
När det gäller härledda medel innebär ett borgenärsskydd genom registrering inte bara ett alternativt s.k. sakrättsligt moment för att åstadkomma ett borgenärsskydd som inte kräver något rådighetsavskärande. Det innebär dessutom - till skillnad från andra tillgångsslag - att det grundläggande sakrättsliga kravet på identifierbarhet frånfalls. Om man tänker sig att emissionsinstitutet försätts i konkurs kommer förmånsrätten att handla om en prioritetsställning av något slag (såsom allmän förmånsrätt eller något liknande) och inte en rätt till en viss identifierbar tillgång (dvs. särskild förmånsrätt). Frågan är emellertid vad som utgör underlaget för prioritetsordningen. Möjligen är det en outtalad tanke, att när en tillämpning av förmånsrättsregeln aktualiseras ska av emissionsinstitutets medel per konkursdagen avskiljas och tillföras säkerhetsmassan ett belopp så stort att det svarar mot vad som har registrerats. Vid konkurs skulle det kunna göras av förvaltaren, men man frågar sig hur det skulle gå till vid utmätning (låt vara att det knappast är någon praktisk situation att utmätningen skulle ianspråkta så stor del av institutets medel att återstoden inte skulle räcka till härledda medel). Men man kan också tänka sig att det rör sig om allmän förmånsrätt i sedvanlig mening, innebärande att utdelning får avvaktas. Detta skulle dock stämma illa med tanken att de säkerställda obligationerna genom ianspråktagande av säkerhetsmassan ska utan hinder av konkursen avvecklas i kontraktsenlig ordning. Frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden och klarlägganden, närmast i anslutning till 4 kap. 1 §. Då bör också övervägas hur frågan ska hanteras i händelse av resolution.
Det kan beträffande härledda medel och frågan om identifierbarhet tilläggas, att den nu gällande ordningen att institutet ska hålla härledda medel avskilda på ett särskilt konto (3 kap. 9 § fjärde stycket LUSO) inte är oproblematisk i det angivna hänseendet. Identifierbarhet i sakrättslig mening förutsätter nämligen att kontohållaren är någon annan än institutet, medan den aktuella bestämmelsen ger intrycket att ett "avskiljande" skulle kunna ske genom att medlen "hålls" på konto med institutet självt. Då föreligger inte identifierbarhet i sakrättslig mening. En ordning som innebär att härledda medel ska avskiljas på konto och att avskilda medel utgör en tillgång i säkerhetsmassan med annan kontohållare är emellertid från sakrättsliga utgångspunkter helt problemfri. Den möjligheten bör övervägas såsom ett alternativ till den föreslagna registreringsordningen med de följdfrågor som denna föranleder (och som f.ö. inte har blivit föremål för någon remissbehandling eftersom det inte fanns med i utredningens förslag). Det skulle kunna ske genom ett klarläggande i 3 kap. 9 § fjärde stycket LUSO av innebörd att avskiljande sker genom insättning på konto med något annat institut. Det klarläggandet föranleder då vissa följdändringar, såsom ett klarläggande i 4 kap. 1 § av att medlen omfattas av förmånsrätten i den paragrafen och alltså inte ska vara underkastade lagen (1944:181) om redovisningsmedel.
I anslutning till det anförda bör det också övervägas hur man ska se på härledda medel som av någon anledning inte har registrerats vid den kritiska tidpunkten (såsom dagen för ett konkursbeslut). En möjlighet är att tillämpa registreringskravet strikt, men man kan också tänka sig en "mjukare" ordning (jfr vad som enligt lagen om redovisningsmedel gäller för medel som är omedelbart tillgängliga för avskiljande).
I förslaget till 4 kap. 1 § har andra stycket - förmodligen av förbiseende - fått en märklig formulering. Avsikten torde vara att klargöra att också härledda medel som har flutit in efter det att förmånsrättsfrågan aktualiserats omfattas av säkerhetsmassan och därmed av förmånsrätten. Att det förhåller sig så följer emellertid redan av allmänna förmögenhetsrättsliga principer (man brukar tala om frysningsprincipen). Om det anses ha ett värde att klargöra detta i lag kan paragrafen formuleras på följande sätt.
1 § Förmånsrätt enligt 3 a § förmånsrättslagen (1970:979) gäller i de tillgångar som enligt 3 kap. 10 § har registrerats som säkerhetsmassa.
Dessutom gäller förmånsrätt i de medel som tillgångarna i säkerhets-massan kan resultera i efter tidpunkten för konkursen eller utmätningen, oavsett om de har registrerats eller inte.
I sammanhanget finns det också anledning att peka på att betydelsen av 4 kap. 4 § LUSO framstår som oklar. Den kan förstås så att under konkurs (resolution?) ska fortsatt registrering av härledda medel ske som en fråga om ordning (och möjligen för den osannolika eventualiteten att konkursboet försätts i konkurs). Men den kan också uppfattas på det sättet, att fortsatt registrering under konkursen är en förutsättning för att förmånsrätten avseende härledda medel ska upprätthållas. Det senare stämmer i så fall inte med vad som - enligt vad som har framhållits i det föregående - följer av allmänna rättsprinciper (dvs. frysningsprincipen).
4 kap. 3 §
Förtida infriande
Av skäl 14 i direktivet följer att medlemsstaterna inte får ha bestämmelser i sin nationella rättsordning som innebär att ett beslut om konkurs eller resolution automatiskt föranleder att betalningsförpliktelser enligt obligationen tidigareläggs i strid med den avtalsenliga planeringen. I avsnitt 6.3 uttalas att när det gäller konkurs finns ett sådant krav i 4 kap. 3 § LUSO. Men den bestämmelsen gäller obligationsinnehavarens rätt att få betalt, inte skyldighet att ta emot betalning. En konkurs utlöser en skyldighet för borgenärerna att i avräkning på sina konkursfordringar ta emot betalning (utdelning) ur gäldenärens (boets) förmögenhetsmassa efter vad som följer av de konkursrättsliga reglerna. Det förefaller emellertid inte som att bestämmelsen tar sikte på sådana betalningar (utdelningar) utan på betalningar ur säkerhetsmassan. Om så är fallet bör bestämmelsen formuleras så att detta klart framgår. Det bör också klargöras att insolvensbehandlingen inte inverkar på den avtalade betalningsordningen genom ianspråktagande av de tillgångar som omfattas av förmånsrätten. Detta bör gälla oberoende av om det handlar om resolution eller konkurs. Beträffande konkurs innebär det en avvikelse från vad som föreskrivs i 8 kap. 7 § konkurslagen (1987:672). Också i fråga om resolution innebär det en begränsning av de möjligheter som resolutionsverktygen ger.
I anslutning till det anförda kan man fråga sig vad som gäller om en obligationsinnehavare väljer att bevaka sin fordring i institutets konkurs. Något hinder mot det synes inte finnas. Det innebär - beroende på omständigheterna - att en säkerställd obligation kan komma att avvecklas tidigare än vad villkoren föreskriver.
Förslaget till lag om ändring i lagen om bank- och finansieringsrörelse
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Parallelluppställning över genomförandet i svensk rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2162
Artikel i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2162 av den 27 november 2019 om utgivning av säkerställda obligationer samt om ändring av direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU
Svenska bestämmelser
1
Inte relevant för Sverige
2
Inte relevant för Sverige
3
Inte relevant för Sverige
4.1
1 kap. 1 § lagen (1936:81) om skuldebrev, 3 a § förmånsrättslagen (1970:979), 3 kap. 10 § och 4 kap. 1 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer (LUSO)
4.2
3 kap. 10 § och 4 kap. 1 § LUSO
4.3
Sverige har inte utnyttjat valmöjligheten
5
4 kap. 3 § LUSO, 11 kap. 3 och 4 §§, och 13 kap. 11 § lagen (2015:1016) om resolution (LOR) samt föreskrifter med stöd av 6 kap. 3 § LUSO
6.1 a
3 kap. 1-5 och 7 §§ LUSO
6.1 b-6.4
Sverige har inte utnyttjat valmöjligheten
6.5
3 kap. 4 och 5 §§ LUSO
6.6
3 kap. 10 och 11 §§ och 4 kap. 1 § LUSO
6.7
3 kap. 10 och 11 §§ LUSO
6.8, 7 och 8
Sverige har inte utnyttjat valmöjligheten
9
22 och 31 § lagen om skuldebrev
10
3 kap. 1 § andra stycket LUSO
11
1 kap. 2 § och 3 kap. 2 och 9-11 §§ LUSO
12
3 kap. 10 och 11 §§ och 4 kap. 1, 2 och 4 §§ LUSO
13
Sverige har inte utnyttjat valmöjligheten
14.1
3 kap. 16 § LUSO
14.2
3 kap. 16 § LUSO och föreskrifter med stöd av 6 kap. 3 § 9 LUSO och 8 kap. 11 § regeringsformen (1974:152) (RF)
14.3
3 kap. 16 § LUSO och föreskrifter med stöd av 6 kap. 3 § 9 LUSO och 8 kap. 11 § RF
15.1
3 kap. 8 och 9 §§ LUSO
15.2
3 kap. 8 och 9 §§ LUSO
15.3
3 kap. 8 § LUSO och föreskrifter med stöd av 6 kap. 3 § 5 LUSO
15.4
3 kap. 8 och 9 §§ LUSO och föreskrifter med stöd av 6 kap. 3 § 6 LUSO
15.5
3 kap. 8 och 9 §§ LUSO och föreskrifter med stöd av 6 kap. 3 § 6 LUSO
15.6
3 kap. 8 och 9 §§ LUSO och föreskrifter med stöd av 6 kap. 3 § 6 LUSO
15.7
Sverige har inte utnyttjat valmöjligheten
15.8
3 kap. 8 och 9 §§ LUSO
16.1-16.3
3 kap. 9 a § LUSO
16.4
Sverige har utnyttjat valmöjligheten
16.5
3 kap. 9 b § LUSO
16.6
Sverige har inte utnyttjat valmöjligheten
17.1
3 kap. 15 och 16 §§ LUSO
17.2
13 kap. 6 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (LBF)
18.1-18.3
5 kap 1 § LUSO
18.4
3 kap. 10 och 11 §§ LUSO och föreskrifter med stöd av 6 kap. 3 § 7 LUSO
18.5
5 kap. LUSO och 13 kap. 3 § och 15 kap. LBF
18.6
1 kap. 9 § RF
19.1
2 kap. 1 § LUSO
19.2
2 kap. 1 § LUSO och föreskrifter enligt 6 kap. 3 § 1 LUSO
20.1
28 kap. 5 § LOR
20.2-20.4
Sverige har inte utnyttjat valmöjligheten
21
13 kap. 3 § LBF och föreskrifter enligt 16 kap. 1 § 16 LBF
22.1
5 kap. LUSO och 13 kap. LBF
22.2
2 kap. och 5 kap. LUSO och 13 och 15 kap. LBF
23.1
5 kap. 2-5 §§ LUSO och 15 kap. 1 § LBF
23.2
5 kap. 2-6 §§ LUSO och 15 kap. 1, 1a, 7-8 a och 9 a-d §§ LBF
23.3
15 kap. LBF
23.4
15 kap. 1, 1a-c, 7-9 §§ LBF
23.5
15 kap. 1a-c, 7, 8 a och 9 a-d §§ LBF
23.6
10 och 25 §§ förvaltningslagen (2017:900)
23.7
32 § förvaltningslagen, 6 kap. 1 § LUSO och 17 kap. 1 § LBF
24.1-24.4
1 kap. 10 §förordningen (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse
24.5
30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
24.6-24.8
1 kap. 10 § förordning (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse
24.9
13 kap. 6 a § LBF
24.10
Inte relevant för Sverige
25
13 kap. 6 a § LBF
26.1
1 kap. 10 § förordningen (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse
26.2
1 kap. 10 § förordningen (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse
26.3
13 kap. 6 a § LBF
27
2 kap. 3 § LUSO
28
5 kap. 6 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder
29
23 kap. 1 § LOR
30
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till LUSO och LBF
31.1
Inte relevant för Sverige
31.2
Inte relevant för Sverige
31.3
Ska genomföras genom faktiskt handlande
31.4
Inte relevant för Sverige
31.5
Inte relevant för Sverige
32.1
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till LUSO och LBF
32.2
Ska genomföras genom faktiskt handlande
33
Inte relevant för Sverige
34
Inte relevant för Sverige
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 december 2021
Närvarande:statsrådet Johansson, ordförande, och statsråden Hallengren, Hultqvist, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Strandhäll, Eneroth, Ernkrans, Nordmark, Thorwaldsson, Gustafsdotter, Elger, Farmanbar, Danielsson, Karkiainen
Föredragande: statsrådet Elger
Regeringen beslutar proposition Ändrade regler om säkerställda obligationer