Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2021/22:81 Anpassning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem Prop. 2021/22:81 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 16 december 2021 Morgan Johansson Anders Ygeman (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Två EU-förordningar som antogs 2017 innebär att det ska inrättas ett gemensamt in- och utresesystem för elektronisk registrering av de tredjelandsmedborgare som passerar de yttre gränserna för kortare vistelser, eller som nekas inresa. Systemet syftar till att förbättra och effektivisera in- och utresekontrollerna vid de yttre gränserna och till att bidra till bättre möjligheter att identifiera personer som inte uppfyller villkoren för inresa eller vistelse inom medlemsstaternas territorium. Systemet ska även kunna användas av de brottsbekämpande myndigheterna för att förstärka den inre säkerheten och kampen mot terrorism och andra grova brott. Förordningarna är direkt tillämpliga och gäller som lag i Sverige. De ska börja tillämpas fullt ut vid ett datum som kommissionen ska fastställa. I propositionen föreslår regeringen de lagändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem. Förslagen handlar om att en utlänning ska lämna fingeravtryck och låta sig bli fotograferad för att en kontroll mot in- och utresesystemet ska kunna göras. De handlar också om behandling av de personuppgifter som tas vid kontroll och om regelverkets förhållande till annan reglering om behandling av personuppgifter. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 5 2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) 9 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 11 3 Ärendet och dess beredning 13 4 EU:s nya in- och utresesystem 13 4.1 In- och utresesystemet i korthet 13 4.2 In- och utreseförordningen och förordningen om ändring av gränskodexen 14 4.3 In- och utreseförordningens innehåll 15 5 Svensk rätt ska anpassas till EU:s nya in- och utresesystem 16 5.1 Bestämmelser som kompletterar EU-förordningarna ska införas 16 5.2 Behöriga myndigheters åtkomst till in- och utresesystemet 21 6 Biometriska uppgifter 26 6.1 Behovet av nationella bestämmelser 27 6.2 Biometriska uppgifter vid skapande av personakt och vid gränskontroller 28 6.3 Biometriska uppgifter vid kontroll av resehandlingar 34 6.4 Biometriska uppgifter vid användande av system för automatiserad gränskontroll 35 6.5 Biometriska uppgifter vid inre utlänningskontroller och i ärenden om uppehållstillstånd 37 6.6 Biometriska uppgifter vid kontroller mot VIS 41 6.7 Identifiering av personer som inte uppfyller villkoren för inresa, vistelse och bosättning 42 6.8 Viseringsmyndigheternas sökningar i in- och utresesystemet 44 6.9 En ändrad hänvisning till gränskodexen 45 6.10 Efterföljande behandling av biometriska uppgifter som tagits vid in- och utresekontroller 45 6.11 Efterföljande behandling av biometriska uppgifter som tagits vid en inre utlänningskontroll 50 7 Övriga frågor om dataskydd och personuppgiftsansvar 53 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 56 9 Ekonomiska och andra konsekvenser 56 10 Författningskommentar 61 10.1 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 61 10.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) 65 10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 67 Bilaga 1 In- och utreseförordningen 68 Bilaga 2 Förordning om ändring i gränskodexen 131 Bilaga 3 Sammanfattning av departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem (Ds 2021:9) 150 Bilaga 4 Promemorians lagförslag 151 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 158 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 159 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 167 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 december 2021 169 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27). 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 9 kap. 8 a, 8 c och 8 d §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 e § och 9 kap. 8 h och 8 i §§, och närmast före 1 kap. 4 e § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. In- och utreseförordningen 4 e § Med in- och utreseförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 9 kap. 8 a § En utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Samma skyldighet gäller om bevis om uppehållstillstånd (uppehållstillståndskort) ska utfärdas enligt rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredje land av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller om utlänningen omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i uppehållstillståndskortet. Fingeravtryck som inte sparats i ett sådant medium och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet om uppehållstillstånd har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehållstillstånd. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av första stycket får även användas för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen i ett ärende om uppehållstillstånd. 8 c § En utlänning är vid in- eller utresekontroll skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av resehandlingens äkthet, i enlighet med artikel 8.2 b eller 8.3 ib i kodexen om Schengengränserna. Denna skyldighet gäller under förutsättning att utlänningen har en resehandling som är försedd med ett lagringsmedium som innehåller ett fotografi eller fingeravtryck. En utlänning är vid in- eller utresekontroll skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av resehandlingens äkthet, i enlighet med artikel 8.2 b andra stycket eller artikel 8.3 ib i kodexen om Schengengränserna. Denna skyldighet gäller under förutsättning att utlänningen har en resehandling som är försedd med ett lagringsmedium som innehåller ett fotografi eller fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 8 d § Den som har en Schengenvisering är vid in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i kodexen om Schengengränserna skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av viseringens äkthet, i enlighet med artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen), i den ursprungliga lydelsen. Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) och kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Vid en sådan in- eller utresekontroll är utlänningen även skyldig att låta sig bli fotograferad för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Skyldighet att lämna fingeravtryck enligt första stycket gäller även för en utlänning som vid en sådan in- eller utresekontroll inte kan styrka sin identitet och som får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. När en kontroll enligt första eller andra stycket har genomförts, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket har genomförts för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 8 h § En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. 8 i § En utlänning som använder ett system för automatiserad gränskontroll i enlighet med artiklarna 8a och 8b i kodexen om Schengengränserna är skyldig att låta sig bli fotograferad och lämna fingeravtryck vid förhandsregistrering av uppgifter i in- och utresesystemet och vid användning av elektroniska spärrar. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 5 och 15 §§ utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2021:1191 Föreslagen lydelse 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2006:444) om passagerarregister, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 7. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. 7. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716). Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1-2 a §§ utlänningslagen åberopas, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot fingeravtrycks- och signalementsregister som Polismyndigheten för enligt 5 kap. 11 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, eller 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2021:1192 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 30 november 2017 två förordningar om att inrätta ett EU-gemensamt in- och utresesystem för elektronisk registrering av vissa uppgifter. Den första av dessa är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011 (in- och utreseförordningen, som i lagrådsremissen benämndes EES-förordningen). Den andra är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2225 av den 30 november 2017 om ändring av förordning (EU) 2016/399 vad gäller användningen av in- och utresesystemet (förordningen om ändring av gränskodexen). Förordningarna finns i bilagorna 1 och 2. I Justitiedepartementet har departementspromemorian Anpassningar av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem (Ds 2021:9) tagits fram. I promemorian lämnas förslag till de författningsändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till det nya in- och utresesystemet. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2021/01107). Lagrådet Regeringen beslutade den 20 oktober 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.1 och 6.10 och i författningskommentaren. Regeringen följer Lagrådets synpunkter. I förhållande till lagrådsremissens förslag görs också vissa språkliga ändringar. 4 EU:s nya in- och utresesystem 4.1 In- och utresesystemet i korthet In- och utresesystemet är ett system för elektronisk registrering av uppgifter om in- och utresa och uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar de yttre gränserna för kortare vistelser. Genom in- och utresesystemet avskaffas medlemsstaternas stämpling av resehandlingar vid in- och utresa och ersätts med en elektronisk registrering. Systemet registrerar tidpunkt och plats för in- och utresa, beräknar längden på den tillåtna vistelsen och varnar myndigheterna när tiden för den tillåtna vistelsen har löpt ut. In- och utresesystemet bygger vidare på Schengenregelverket och är en del av unionens strategi för en integrerad gränsförvaltning. Målet med systemet är bl.a. att förbättra kontrollen vid de yttre gränserna, förhindra irreguljär invandring och underlätta hanteringen av migrationsströmmar. Systemet ska också kunna användas i brottsbekämpande syfte. 4.2 In- och utreseförordningen och förordningen om ändring av gränskodexen EU antog den 30 november 2017 två förordningar om in- och utresesystemet: in- och utreseförordningen och förordningen om ändring av gränskodexen. Genom förordningen om ändring av gränskodexen införs kompletterande bestämmelser som rör användningen av in- och utresesystemet vid gränskontroller. Förordningarna trädde i kraft den 29 december 2017. Vissa bestämmelser i in- och utreseförordningen tillämpas från och med detta datum, bl.a. bestämmelser om in- och utresesystemets tekniska uppbyggnad och kommissionens antagande av genomförandeakter. Merparten av bestämmelserna i in- och utreseförordningen ska dock börja tillämpas först när systemet tas i drift. Kommissionen ska fastställa driftsdatum så snart vissa villkor är uppfyllda, t.ex. krävs det att Europeiska byrån för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (eu-LISA) tillsammans med medlemsstaterna har slutfört tester av systemet på ett tillfredsställande sätt. När systemet tas i drift ska även bestämmelserna i förordningen om ändring av gränskodexen börja tillämpas. Enligt den nu gällande tidsplanen ska driftsättning av systemet ske under det andra halvåret 2022. Sedan antagandet av in- och utreseförordningen 2017 har det gjorts vissa ändringar i den genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226 (Etias-förordningen). Det har också gjorts ändringar i in- och utreseförordningen genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/817 av den 20 maj 2019 om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan EU-informationssystem på området gränser och viseringar, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1726 och (EU) 2018/1861 samt rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF (förordningen om interoperabilitet). In- och utreseförordningen har dessutom ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1134 av den 7 juli 2021 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EG) nr 810/2009, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1860, (EU) 2018/1861, (EU) 2019/817 och (EU) 2019/1896 och om upphävande av rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF, i syfte att reformera Informationssystemet för viseringar. Den har också ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1152 av den 7 juli 2021 om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1860, (EU) 2018/1861 och (EU) 2019/817 avseende fastställande av villkoren för åtkomst till andra EU-informationssystem för syften med anknytning till EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd. Genom Etias-förordningen tillkom en bestämmelse om finansiering. Genom förordningen om interoperabilitet gjordes vissa anpassningar av in- och utreseregelverket, bl.a. med anledning av inrättandet av en gemensam databas för identitetsuppgifter och en europeisk sökportal. Inom Justitiedepartementet har departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till EU:s nya system för reseuppgifter och resetillstånd (Ds 2021:19) tagits fram som syftar till att anpassa svensk rätt till Etias-förordningen. Promemorian har remitterats och bereds för närvarande i departementet. Inom Justitiedepartementet pågår också ett arbete med att se över behovet av anpassningar till de ytterligare ändringar som har gjorts av in- och utreseförordningen. Ändringarna som har gjorts i de nu berörda EU-förordningarna behandlas inte i denna proposition. 4.3 In- och utreseförordningens innehåll In- och utreseförordningen inleds i kapitel I med ett antal allmänna bestämmelser som bl.a. beskriver in- och utresesystemets syfte, vilket tillämpningsområde förordningen har, hur centrala begrepp ska förstås och vid vilka gränser systemet ska användas. Där finns även bestämmelser om in- och utresesystemets tekniska utformning och om åtkomst till systemet. I kapitel II finns bl.a. bestämmelser om hur gränsmyndigheterna ska använda in- och utresesystemet i samband med gränskontroller och om när biometriska uppgifter ska tas. I kapitel III regleras bl.a. viseringsmyndigheternas användning av in- och utresesystemet för att fatta beslut om viseringar samt invandringsmyndigheternas användning av systemet vid kontroller inom landet. I kapitel IV finns bestämmelser om förfarande och villkor för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål. I kapitel V regleras hur länge uppgifter får lagras i in- och utresesystemet och under vilka förutsättningar uppgifter får ändras eller raderas. Kapitel VI innehåller bestämmelser om utveckling, drift och ansvar, bl.a. bestämmelser om vilket ansvar som ligger på eu-LISA, medlemsstaterna respektive Europol. Kapitlet innehåller även vissa bestämmelser om dataskydd. I kapitel VII finns bl.a. bestämmelser om en tredjelandsmedborgares rättigheter när uppgifter om honom eller henne registreras i systemet och ytterligare bestämmelser om dataskydd och rättsmedel. Kapitel VIII innehåller de ändringar som görs i andra unionsinstrument, bl.a. ändringar i Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen). I förordningens sista kapitel, kapitel IX, finns bestämmelser om bl.a. kostnadsfördelning i samband med inrättande och drift av systemet och vilka villkor som ska vara uppfyllda innan systemet kan tas i drift. 5 Svensk rätt ska anpassas till EU:s nya in- och utresesystem 5.1 Bestämmelser som kompletterar EU-förordningarna ska införas Regeringens förslag: Bestämmelser som kompletterar in- och utreseförordningen och förordningen om ändring av gränskodexen ska införas i utlänningslagen, utlänningsdatalagen och lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Det ska i utlänningslagen införas en definition av ordet in- och utreseförordningen. Hänvisningarna till EU-förordningar i de bestämmelser som föreslås ska vara dynamiska, dvs. avse förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser - bl.a. Integritetsskyddsmyndigheten, Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Försvarsmakten och Justitiekanslern - tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Migrationsverket anser att det vore önskvärt om myndigheten och Polismyndighetens gränssektion får kännedom om när en utlänning som har ett återreseförbud lämnar och försöker resa in i EU-territoriet. Kustbevakningen efterfrågar ett ställningstagande av om de förhandsanmälningar som myndigheten tar emot enligt gränskodexen kan kontrolleras mot in- och utresesystemet. Sveriges advokatsamfund för fram att stor försiktighet bör iakttas när bestämmelser om personuppgiftsbehandling av biometriska uppgifter och kroppsliga ingrepp ska införas. Samfundet efterfrågar en utförligare behovs- och proportionalitetsanalys avseende förslagen och en utförligare redogörelse för varför det inte finns alternativa eller mindre integritetskänsliga tillvägagångssätt. Amnesty International understryker betydelsen av att respekten för alla människors lika värde upprätthålls och att de uppgifter som lämnas används på ett icke-diskriminerande sätt. Kammarrätten i Stockholm anser att det finns behov av en översyn av hur begreppen avvisning och utvisning förhåller sig till begreppet nekad inresa, som förekommer i EU-förordningar. Skälen för regeringens förslag Utgångspunkter för anpassningen till EU-förordningarna En EU-förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Det betyder att en förordning ska tillämpas direkt av nationella myndigheter på samma sätt som lagar och andra nationella föreskrifter. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det inte finns nationella bestämmelser som står i strid med en EU-förordning. En fråga som är reglerad i en EU-förordning får som huvudregel inte regleras nationellt. Bestämmelserna får dock återges när det är nödvändigt för att den nationella regleringen ska bli begriplig eller sammanhållen. En EU-förordning kan även innebära att det finns behov av kompletterande bestämmelser i nationell rätt. In- och utreseförordningen och förordningen om ändring av gränskodexen gäller alltså som lag i Sverige och ska följas av svenska myndigheter. Det in- och utresesystem som inrättas har inte någon tidigare motsvarighet i svensk rätt som behöver utmönstras. Det finns dock ett behov av vissa anpassningar för att tillämpningen ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt förordningarna. I avsnitt 6 och 7 övervägs behovet av sådana anpassningar och förslag till de författningsändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till förordningarna lämnas. Utöver de förslag som lämnas där bör det i utlänningslagen (2005:716) (UtlL) införas en definition av den förordning som inrättar det nya in- och utresesystemet. Lagrådet för fram att det i lagrådsremissen föreslagna namnet EES-förordningen är förvirrande eftersom förkortningen EES finns i andra definitioner i utlänningslagen och då har en annan betydelse (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Regeringen håller med Lagrådet om att en annan benämning bör användas. Förordningen bör, som Lagrådet har föreslagit, betecknas in- och utreseförordningen. I promemorian görs bedömningen att ett antal av bestämmelserna i EU-förordningarna inte kräver några ändringar i svensk rätt. Regeringen delar promemorians bedömningar i dessa delar. De kommer som utgångspunkt endast att behandlas i propositionen i den utsträckning som remissinstansernas synpunkter på promemorians bedömningar ger anledning till det (se framför allt avsnitt 5.2), eller om det behövs för förståelsen av regelverket. I promemorian föreslås vidare att in- och utreseförordningen i vissa delar behöver kompletteras med förordningsbestämmelser i nationell rätt. Exempelvis lämnas i promemorian förordningsförslag om att Polismyndigheten ska ansvara för Sveriges behandling av personuppgifter i in- och utresesystemet och att vissa särskilt angivna myndigheter ska vara behöriga att begära sökningar enligt in- och utreseförordningen för brottsbekämpande ändamål. De synpunkter som remissinstanserna lämnar på promemorians förslag i dessa delar kommer som utgångspunkt att beaktas inom ramen för arbetet med regleringen på förordningsnivå. För att möjliggöra den testverksamhet som behöver kunna utföras innan in- och utresesystemet sätts i drift har regeringen beslutat om en ändring i förordningen (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten. Ändringen innebär att Polismyndigheten ska tillhandahålla de behöriga myndigheterna åtkomst till in- och utresesystemet och vara central åtkomstpunkt för brottsbekämpande myndigheters begäran om åtkomst till uppgifter i systemet. Eftersom in- och utresesystemet snart ska tas i bruk krävs skyndsamma anpassningar av svensk rätt till det nya EU-regelverket. Regeringen anser därför att utgångspunkten bör vara att endast anpassningar av svensk rätt bör göras som är nödvändiga för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt regelverket och för att tillämpningen av regelverket ska kunna fungera på ett ändamålsenligt sätt. Som Kammarrätten i Stockholm påpekar är begreppet nekad inresa ett centralt begrepp i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), som i denna proposition benämns gränskodexen. En utlänning som inte uppfyller inresevillkoren i gränskodexen ska nekas inresa på medlemsstaternas territorium. Kammarrätten anser att det finns ett behov av en översyn av hur begreppen avvisning och utvisning i utlänningslagen förhåller sig till begreppet nekad inresa, som förekommer i in- och utreseförordningen och andra EU-förordningar. Kammarrätten anser också att det kan ifrågasättas om det är lämpligt att behålla nationella begrepp i stället för att införa begreppet nekad inresa i utlänningslagen. Begreppet nekad inresa förekommer inte i utlänningslagen. När svensk rätt anpassades till gränskodexen uttalades i förarbetena att det som föreskrivs om avvisning i utlänningslagen i tillämpliga delar gäller beslut om nekad inresa (prop. 2014/15:32 s. 18). Regeringen konstaterar att svensk rätt och EU-rätt utvecklas vid sidan av varandra. Detta innebär att rättsliga begrepp på nationell respektive EU-nivå ibland inte har helt överensstämmande innebörder och det är inte alltid lämpligt att använda den EU-rättsliga terminologin i svenska författningar. De frågor som kammarrätten tar upp omfattas inte heller av promemorians förslag. Det finns därför inte förutsättningar att överväga eller lämna förslag om dessa frågor inom ramen för detta lagstiftningsprojekt. Ytterligare ett par remissinstanser efterfrågar lagändringar eller ställningstaganden som inte omfattas av utredningens förslag och inte heller är nödvändiga för att komplettera in- och utreseförordningen och förordningen om ändring av gränskodexen. Regeringen anser inte att det finns förutsättningar att överväga eller lämna förslag om dessa frågor inom ramen för det här lagstiftningsärendet. Förslagens förhållande till enskildas rättigheter och friheter Regleringen i in- och utreseförordningen och förordningen om ändring i gränskodexen innebär att personuppgifter kommer att behandlas, även barns personuppgifter. Av förordningarna följer också att fotografier och fingeravtryck ska tas i fler fall - eller i vart fall för fler syften - än vad som är fallet i dag. Detta gäller också barn, även om vissa åldersgränser föreskrivs när det gäller fingeravtryck. I propositionen lämnas kompletterande förslag bl.a. om skyldighet för en utlänning att lämna fingeravtryck och låta sig bli fotograferad vid användande av automatiserad gränskontroll (avsnitt 6.4), vid inre utlänningskontroll (avsnitt 6.5) och vid in- och utresekontroll (avsnitt 6.7). Förslagen aktualiserar frågor om enskildas rättigheter och friheter. Sveriges advokatsamfund för fram att stor försiktighet bör iakttas när man inför bestämmelser om kroppsliga ingrepp och personuppgiftsbehandling av biometriska uppgifter. Samfundet efterfrågar en utförligare behovs- och proportionalitetsanalys. Därutöver efterfrågas en mer utförlig redogörelse för varför det inte finns alternativa eller mindre integritetskänsliga sätt att genomföra de aktuella sökningarna. Amnesty International understryker betydelsen av att de inre utlänningskontrollerna sker med respekt för alla människors lika värde och att de uppgifter som lämnas används på ett icke-diskriminerande sätt. Regeringen konstaterar att skyldigheterna att genomgå kontroller, lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas och behandlingen av personuppgifter i princip följer av EU-förordningarna. Det finns rörande väsentliga delar av regelverket alltså inte något handlingsutrymme för Sverige att överväga andra lösningar. Samtidigt bör framhållas att EU enligt dess fördrag vilar på respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Som ett led i detta ska EU och medlemsstaterna respektera Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna vid tillämpningen av unionsrätten. I stadgan finns bl.a. bestämmelser om människans rätt till integritet och rätten till respekt för privat- och familjelivet (se artiklarna 3 och 7). Vidare är EU-regelverket och de regler som föreslås i denna proposition om den enskildes lämnande och myndigheternas användning av fingeravtryck och andra personuppgifter omgärdat av detaljerade bestämmelser som syftar till att ge skydd för den enskilde, exempelvis i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och brottsdatalagen (2018:1177) (se även avsnitt 7). De två förstnämnda benämns i denna proposition dataskyddsförordningen respektive dataskyddslagen. Ytterligare exempel på reglering som skyddar den enskilde är den som finns i 8 § polislagen (1984:387), om vad en polisman som ska verkställa en tjänsteuppgift har att iaktta. Som Amnesty anför är det naturligtvis även av stor vikt att den registrerade får information i samband med att en personakt skapas. Det finns också bestämmelser om att den enskilde har rätt till information om bl.a. skyldigheten att lämna fingeravtryck i artikel 50 i in- och utreseförordningen. Av artikel 13 i dataskyddsförordningen framgår därutöver - exempelvis - att den enskilde ska informeras om ändamålen med den behandling för vilken personuppgifterna är avsedda. Enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen är var och en skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp från det allmännas sida. Fotografering räknas inte som ett kroppsligt ingrepp (prop. 2017/18:35 s. 12). Det gör däremot fingeravtryckstagning. Var och en har alltså ett skydd mot att lämna fingeravtryck. Av 2 kap. 6 § andra stycket följer att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Skyddet enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är inte absolut. Det får begränsas i lag, bl.a. enligt 2 kap. 25 § regeringsformen som reglerar skyddet för utländska medborgares fri- och rättigheter. Ett skydd mot integritetsintrång av olika slag följer även av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Det inbegriper en rätt till skydd mot att bli fotograferad. Likaså får det antas att fingeravtryckstagning omfattas av skyddet (prop. 2014/15:32 s. 26). Inskränkningar i skyddet godtas bara om de har stöd i lag och är nödvändiga med hänsyn till vissa uppräknade ändamål, däribland statens säkerhet, den allmänna säkerheten eller förebyggande av oordning eller brott (artikel 8.2). Att inskränkningen ska anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle har Europadomstolen ansett innebära att det måste finnas ett angeläget samhälleligt behov och att inskränkningen måste stå i rimlig proportion till det syfte som ska tillgodoses genom inskränkningen. Europakonventionen gäller som lag i Sverige (se lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen gäller vidare att lagar eller andra föreskrifter inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. I sammanhanget bör även Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) nämnas. Barnkonventionen inkorporerades i svensk rätt den 1 januari 2020 och gäller därmed som lag i Sverige. Av konventionen följer bl.a. att barnets bästa är det som i första hand ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn och att barn ska skyddas från godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv (artiklarna 3 och 16). Åtgärder som rör barn ska genomföras på ett barnvänligt och barnanpassat sätt. I skäl 59 i in- och utreseförordningen anges att förordningen bedöms förenlig med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan. Den nationella reglering som föreslås innebär inte mer långtgående inskränkningar i den kroppsliga och personliga integriteten än vad som är nödvändigt och proportionerligt med hänsyn till ändamålen. Regeringen anser därför att de krav som ställs upp i stadgan, Europakonventionen och regeringsformen, liksom i barnkonventionen, är uppfyllda i fråga om de nationella bestämmelser som föreslås komplettera EU-förordningarna. Regelverket innebär sammanfattningsvis godtagbara inskränkningar i den enskildes rättigheter och friheter. Hänvisningsteknik I flera av de bestämmelser som föreslås förekommer hänvisningar till EU-förordningar. Detta gäller in- och utreseförordningen, gränskodexen och VIS-förordningen. Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Gränskodexen och VIS-förordningen är återkommande föremål för översyn och ändras och kompletteras löpande. Det kan antas att detta även kommer att gälla in- och utreseförordningen. Därutöver är den svenska reglering som föreslås, där hänvisningar till EU-rättsakter görs, huvudsakligen beroende av hur EU:s reglering av de aktuella kontrollerna kommer att se ut. För att minska risken för framtida oklarheter eller brister i lagstiftningen och för att säkerställa att ändringar i EU-regleringen får omedelbart genomslag finns det anledning att utforma hänvisningarna så att de avser EU-bestämmelsen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Regeringen anser därför, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att samtliga hänvisningar till EU-rättsakter bör vara dynamiska. Hänvisningarna kommer alltså att omfatta eventuella ändringar i förordningarna. 5.2 Behöriga myndigheters åtkomst till in- och utresesystemet Regeringens bedömning: Bestämmelserna om åtkomst till in- och utresesystemet i artiklarna 9 och 10 i in- och utreseförordningen kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Tullverket är positivt till att omfattas av begreppet gränsmyndighet enligt in- och utreseförordningen. Säkerhetspolisen instämmer i bedömningen att myndigheten i vissa situationer faller in under förordningens definition av invandringsmyndighet och då kan ha åtkomst till in- och utresesystemet. Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Göteborg lyfter frågan om migrationsdomstolarnas behov av åtkomst till in- och utresesystemet och om huruvida åtkomsten bör begränsas. Kammarrätten i Stockholm efterlyser överväganden om vilket behov av åtkomst som krävs. Polismyndigheten vill att det förtydligas om även Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket utgör viseringsmyndigheter när de bistår Polismyndigheten vid vissa kontroller. Skälen för regeringens bedömning Allmänt om åtkomst till in- och utresesystemet Varje medlemsstat ska utse de behöriga nationella myndigheter som ska fungera som gränsmyndigheter, viseringsmyndigheter och invandringsmyndigheter. Bemyndigad personal vid dessa myndigheter ska ha åtkomst till in- och utresesystemet för att registrera, ändra, radera och inhämta uppgifter (artikel 9.2 i in- och utreseförordningen). Den åtkomst som avses är inte det som i svensk rätt brukar kallas direktåtkomst, och som vanligen avser möjligheten att på egen hand söka efter information i någon annans register eller databas utan att kunna påverka innehållet i registret eller databasen. Med åtkomst enligt in- och utreseförordningen avses i stället en rätt för samtliga behöriga myndigheter att både läsa och påverka innehållet i registret. Det anges inte uttryckligen i in- och utreseförordningen vilka nationella myndigheter som ska ha åtkomst till in- och utresesystemet, utan det överlämnas till medlemsstaterna att utse dessa myndigheter. Förordningen pekar emellertid tydligt ut vilka slags myndigheter det rör sig om, dvs. gräns-, invandrings- och viseringsmyndigheter (artikel 3.1.3-3.1.5). Nedan finns överväganden om vilka myndigheter som ska anses vara behöriga och om huruvida det krävs några ändringar i författning med anledning av detta. Behöriga gränsmyndigheter Med gränsmyndighet avses, enligt artikel 3.1.3 i in- och utreseförordningen, den gränskontrolltjänsteman som i enlighet med nationell rätt tilldelats uppgiften att genomföra in- och utresekontroller enligt definitionen i artikel 2.11 i gränskodexen. Bestämmelser om vilken myndighet som ansvarar för in- och utresekontroller enligt gränskodexen finns i 9 kap. 1 § UtlL. Enligt paragrafen ansvarar Polismyndigheten för kontroll av personer enligt gränskodexen. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid en sådan kontroll och även Migrationsverket får hjälpa till efter överenskommelse med Polismyndigheten. Regeringen anser att det följer av in- och utreseförordningen och nationell rätt att dessa myndigheter är att anse som behöriga myndigheter som kommer att fungera som gränsmyndigheter i enlighet med artikel 9.2. Det finns därför inte något behov av att i respektive myndighets instruktion eller annan författning särskilt ange vilka myndigheter som ska omfattas av definitionen. Behöriga invandringsmyndigheter Med invandringsmyndighet avses den behöriga myndighet som i enlighet med nationell rätt är ansvarig för ett eller flera av följande: * att inom medlemsstaternas territorium kontrollera om villkoren för inresa till eller vistelse på medlemsstaternas territorium är uppfyllda (artikel 3.1.4 a i in- och utreseförordningen), * att granska villkoren för och fatta beslut när det gäller tredjelandsmedborgares bosättning inom medlemsstaternas territorium i den mån den myndigheten inte är en beslutande myndighet enligt definitionen i artikel 2 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU och, i tillämpliga fall, ge råd i enlighet med förordning (EG) nr 377/2004 (artikel 3.1.4 b), * tredjelandsmedborgares återvändande till ett ursprungs- eller transittredjeland (artikel 3.1.4 c). Definitionen av invandringsmyndighet i artikel 3.1.4 a avser myndigheter som är ansvariga för inre utlänningskontroller. Bestämmelser om sådana kontroller finns i 9 kap. 9 och 10 §§ UtlL. Regleringen innebär att det är Polismyndigheten som i regel utför olika typer av kontroller under en utlännings vistelse i Sverige. Även Säkerhetspolisen får i vissa avseenden genomföra sådana kontroller. En utlänning är också skyldig att efter kallelse komma till Migrationsverket och lämna uppgifter om sin vistelse här i landet. Därutöver ska Kustbevakningen medverka i Polismyndighetens kontrollverksamhet genom kontroll av och i anslutning till sjötrafiken och får även i annat fall biträda Polismyndigheten. Dessa myndigheter får alltså anses vara invandringsmyndigheter. Definitionen i första ledet i artikel 3.1.4 b träffar till att börja med Migrationsverket, som är den myndighet som meddelar beslut om uppehållstillstånd (5 kap. 20 § första stycket UtlL). Beslut om uppehållstillstånd får dock även meddelas av Regeringskansliet (5 kap. 20 § tredje stycket UtlL). Vidare får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om uppehållstillstånd (5 kap. 22 § UtlL). Migrationsverket, Regeringskansliet och de ytterligare myndigheter som har fått rätt att meddela beslut om uppehållstillstånd omfattas därför av definitionen. En migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen får besluta om uppehållstillstånd i överklagade ärenden (se t.ex. 14 kap. 3 § och 16 kap. 9 § första stycket UtlL). I vissa fall får domstolarna även fatta beslut om uppehållstillstånd som första instans (se t.ex. 12 kap. 16 b § UtlL). Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian att dessa domstolar är att anse som invandringsmyndigheter enligt in- och utreseförordningen. Domstolsverket anser att det bör övervägas om migrationsdomstolarna ska ha åtkomst till systemet eller om det är tillräckligt att dessa vid behov inhämtar och rapporterar uppgifter hos, i första hand, Polismyndigheten. Domstolsverket förordar det senare alternativet. Även Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det bör övervägas vilken åtkomst till in- och utresesystemet som migrationsdomstolarna behöver ha för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter och att den åtkomst som ges i vart fall bör begränsas så att den står i proportion till in- och utreseförordningens ändamål. Kammarrätten i Stockholm efterfrågar närmare överväganden av vilket behov av åtkomst till in- och utresesystemet som domstolen har i sin egenskap av invandringsmyndighet. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla, vilket gäller för alla myndigheter som har åtkomst till in- och utresesystemet, att åtkomsten till systemet ska begränsas i den utsträckning som är nödvändig för utförandet av myndigheternas arbetsuppgifter för de ändamål som fastställs i artiklarna 23-35 och stå i proportion till de ändamål som eftersträvas (artikel 9.1 och 9.2 i in- och utreseförordningen). Detta innebär att det blir upp till den aktuella myndigheten att avgöra i vilken utsträckning myndigheten behöver åtkomst till systemet. Vidare gäller enligt in- och utreseförordningen att de myndigheter som har åtkomst till in- och utresesystemet ska säkerställa att användningen av in- och utresesystemet är nödvändig, lämplig och proportionell samt att användningen sker i enlighet med de garantier som fastställts i Europakonventionen, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i barnkonventionen (artikel 10). Artikel 10 är direkt tillämplig. Det bedöms därför inte finnas behov av några kompletterande bestämmelser. Detta innebär att det kommer att vara upp till de myndigheter som berörs att se till att åtkomsten begränsas i enlighet med reglerna i in- och utreseförordningen. Det kan dock konstateras att det rör sig om ett komplext system som är under utveckling och som berör många olika myndigheter, vilket kommer att ställa höga krav på ett välfungerande samspel. Skulle det senare, t.ex. vid den praktiska tillämpningen, visa sig finnas behov kan regeringen komma att överväga behovet av kompletterande reglering i förordning. Från definitionen av invandringsmyndighet enligt artikel 3.1.4 b utesluts en beslutande myndighet enligt definitionen i artikel 2 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (det omarbetade asylprocedurdirektivet). Det som avses är en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden. Migrationsverket, som är beslutande myndighet enligt direktivet, är alltså inte att anse som invandringsmyndighet när myndigheten hanterar ansökningar om internationellt skydd. Enligt andra ledet i artikel 3.1.4 b omfattar begreppet invandringsmyndighet även en myndighet som i enlighet med nationell rätt är ansvarig för att i tillämpliga fall ge råd i enlighet med förordning (EG) nr 377/2004. Denna förordning har upphört att gälla genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1240 av den 20 juni 2019 om inrättande av ett europeiskt nätverk av sambandsmän för invandring (omarbetning), men hänvisningar till den förstnämnda förordningen ska anses som hänvisningar till den sistnämnda förordningen (artikel 13 i förordning [EU] 2019/1240). Syftet med förordning (EG) nr 377/2004 har varit att bidra bl.a. till att förebygga och bekämpa olaglig invandring och till hanteringen av laglig migration. Detta har skett genom att en invandringsmyndighet eller annan behörig myndighet utstationerat sambandsmän för invandring i tredjeland. De svenska myndigheter som skickar ut sådana sambandsmän, Migrationsverket och Polismyndigheten, bör alltså i tillämpliga fall betraktas som invandringsmyndigheter. Definitionen av invandringsmyndighet i artikel 3.1.4 c avser de myndigheter som är ansvariga för verkställighet av avlägsnandebeslut. Verkställande myndighet för sådana beslut är Migrationsverket, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen (12 kap. 14 § UtlL och 13 § första stycket lagen [1991:572] om särskild utlänningskontroll, LSU). I ärenden enligt lagen om särskild utlänningskontroll och i säkerhetsärenden enligt utlänningslagen är det i första hand Säkerhetspolisen som ska verkställa ett avlägsnandebeslut. Migrationsverket eller den domstol som avgör ärendet får i säkerhetsärenden enligt utlänningslagen dock bestämma att en annan myndighet ska ombesörja verkställigheten (12 kap. 14 § andra stycket UtlL). Samma möjlighet tillkommer den beslutande myndigheten enligt 13 § första stycket LSU. Det normala torde vara att uppgiften i sådana fall lämnas till Polismyndigheten. Migrationsverket, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen är i nu aktuellt hänseende alltså att anse som invandringsmyndigheter. I lagrådsremissen Nytt regelverk för kvalificerade säkerhetsärenden har regeringen föreslagit en ny lag som ska ersätta lagen om särskild utlänningskontroll och vissa ändringar i regelverket om vilken myndighet som ska verkställa beslut i dessa ärenden. Förslagen innebär dock inte någon skillnad i fråga om vilka myndigheter som är att anse som invandringsmyndighet enligt definitionen i punkt c. Regeringen anser sammantaget att det följer av in- och utreseförordningen, andra EU-rättsliga instrument och nationell rätt vilka myndigheter som är att anse som behöriga och som kommer att fungera som invandringsmyndigheter enligt artikel 9.2. Det finns därför inte något behov av att i respektive myndighets instruktion eller annan författning särskilt ange att myndigheterna ska omfattas av definitionen. Behöriga viseringsmyndigheter Med viseringsmyndighet avses, enligt artikel 3.1.5 i in- och utreseförordningen som hänvisar till artikel 4.3 i VIS-förordningen, de myndigheter som i varje medlemsstat är ansvariga för att behandla och fatta beslut om viseringsansökningar eller för beslut om huruvida viseringar ska ogiltigförklaras, återkallas eller förlängas, inbegripet de centrala viseringsmyndigheterna och de myndigheter som ansvarar för att utfärda viseringar vid gränsen i enlighet med förordning (EG) nr 415/2003. Den sistnämnda förordningen upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex). Numera regleras viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna i artiklarna 35 och 36 i viseringskodexen (artikel 56.3 och bilaga XIII till viseringskodexen). Bestämmelser om vilka nationella myndigheter som är ansvariga för viseringsbeslut finns både i viseringskodexen och i nationell rätt. Enligt viseringskodexen ska viseringsansökningar prövas av konsulaten, med vilket avses en medlemsstats diplomatiska beskickning eller konsulat som har tillstånd att utfärda viseringar och som förestås av en karriärkonsul enligt Wienkonventionen om konsulära förbindelser av den 24 april 1963 (artiklarna 2.9 och 4.1 i viseringskodexen). Ansökningar får även prövas vid de yttre gränserna av de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns (artikel 4.2 i viseringskodexen). Det innebär alltså att de konsulat som utfärdar viseringar samt Polismyndigheten - som är den myndighet som utfärdar viseringar vid yttre gräns - omfattas av definitionen av viseringsmyndighet i in- och utreseförordningen. Polismyndigheten vill att det förtydligas om Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket utgör viseringsmyndigheter när myndigheterna bistår Polismyndigheterna vid kontroller enligt 9 kap. 1 § UtlL. Regeringen konstaterar att det av paragrafen framgår att det är Polismyndigheten som ansvarar för kontroll av personer enligt kodexen om Schengengränserna, dvs. gränskodexen, och att Tullverket och Kustbevakningen, samt även Migrationsverket under vissa förutsättningar, ska hjälpa Polismyndigheten vid en sådan kontroll. Det är enligt viseringskodexen myndigheten som ansvarar för personkontroll vid yttre gräns som får pröva en visumansökan (artikel 4.2). Det är en sådan myndighet som är en viseringsmyndighet enligt artikel 3.1.5 i in- och utreseförordningen. Regeringens bedömning är därför att det inte, med hänsyn till Polismyndighetens ansvar för de aktuella kontrollerna, finns utrymme att göra ytterligare utpekanden av viseringsmyndigheter i detta avseende. Frågan rör dock tolkning av EU-förordningsbestämmelser och får i sista hand avgöras av EU-domstolen. Medlemsstaterna får också besluta att ansökningar ska prövas och beslutas av centrala myndigheter (artikel 4.1 a i viseringskodexen). Sverige har inte fattat något beslut om att utse en sådan central myndighet. Utöver vad som följer av viseringskodexen får beslut om Schengenvisering meddelas av Migrationsverket (3 kap. 5 § första meningen UtlL). Vidare får regeringen och - i vissa fall - Migrationsverket meddela föreskrifter om att även andra myndigheter har rätt att besluta om visering (3 kap. 6 § första stycket UtlL). Regeringen får även meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att bevilja visering (3 kap. 6 § andra stycket UtlL). Bemyndigandena har inte nyttjats. För det fall sådana föreskrifter meddelas framöver omfattas dock de myndigheter eller organ som därigenom får en rätt att besluta om visering också av definitionen av viseringsmyndighet. Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering (3 kap. 6 § tredje stycket UtlL). Även Regeringskansliet får, efter regeringens bestämmande, ingå överenskommelser om detta. Med viseringsmyndighet avses emellertid endast de myndigheter som i varje medlemsstat är ansvariga för att bl.a. besluta om viseringsansökningar, dvs. nationella myndigheter. En myndighet i en annan Schengenstat som fattar beslut som Schengenvisering enligt överenskommelser som ingåtts i enlighet med dessa bestämmelser är därför inte att anse som en svensk viseringsmyndighet i detta sammanhang. Vissa myndigheter, bl.a. Migrationsverket och Regeringskansliet, får meddela beslut om nationell visering (se 3 kap. 5 § andra meningen UtlL och 3 kap. 12 § utlänningsförordningen [2006:97]). En sådan visering omfattas inte av definitionen av visering enligt VIS-förordningen (artikel 4.1 i VIS-förordningen). Det innebär att de myndigheter som har rätt att meddela beslut om nationell visering inte är att anse som viseringsmyndigheter enligt in- och utreseförordningen när de hanterar ansökningar om nationell visering. Regeringen anser sammantaget att det följer av in- och utreseförordningen, andra EU-rättsliga instrument och nationell rätt vilka myndigheter som är att anse som behöriga och som kommer att fungera som viseringsmyndigheter enligt artikel 9.2. Det finns därför inte något behov av att i respektive myndighets instruktion eller annan författning särskilt ange att myndigheterna ska omfattas av definitionen. 6 Biometriska uppgifter In- och utreseförordningen och förordningen om ändring av gränskodexen innehåller flera bestämmelser som rör biometriska uppgifter. Sådana uppgifter ska bl.a. ingå i tredjelandsmedborgarnas personakter och användas för att kontrollera identiteten vid in- och utresor. In- och utreseförordningen innehåller också bestämmelser som innebär att biometriska uppgifter ska användas vid kontroller inom landet för att kontrollera tredjelandsmedborgares identitet mot in- och utresesystemet. Det här kapitlet innehåller en redogörelse för bestämmelserna om biometriska uppgifter och överväganden om huruvida det behöver införas nationella bestämmelser med anledning av dessa. I det följande används uttrycket biometriska uppgifter om inte annat sägs i den betydelse som avses i in- och utreseförordningen, dvs. uppgifter om fingeravtryck och ansiktsbild (artikel 3.1.18). 6.1 Behovet av nationella bestämmelser Bestämmelser om myndigheters möjlighet att ta fotografier och fingeravtryck i utlänningsärenden finns i 9 kap. UtlL. Inom det migrationsrättsliga området har det på senare år antagits ett antal unionsrättsliga akter som innebär att enskilda ska lämna biometriska uppgifter i olika sammanhang. Ett exempel på en rättsakt som innehåller sådana bestämmelser är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeiska byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), som i denna proposition benämns Eurodac-förordningen. Andra exempel är viseringskodexen, VIS-förordningen, gränskodexen, rådets förordning (EG) 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland och Europaparlamentets samt rådets förordning (EU) 2019/1157 av den 20 juni 2019 om säkrare identitetskort för unionsmedborgare och uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare och deras familjemedlemmar när de utövar rätten till fri rörlighet. I samband med att svensk rätt har anpassats till dessa förordningar har lagstiftaren i vissa fall - exempelvis Eurodacförordningen och viseringskodexen - inte ansett att det finns något behov av kompletterande bestämmelser i svensk rätt. I andra fall har det däremot bedömts finnas skäl att införa kompletterande bestämmelser, bl.a. för gränskodexen och förordning (EG) 1030/2002. I fråga om VIS-förordningen har det införts kompletterande bestämmelser avseende vissa bestämmelser men inte andra. De kompletterande bestämmelserna reglerar i många fall en utlännings skyldighet att låta sig fotograferas eller lämna fingeravtryck, vem som har behörighet att ta uppgifterna och hur uppgifterna ska hanteras efter att de tagits. Bestämmelserna i 9 kap. 8 a-g §§ UtlL är exempel på sådana bestämmelser (se prop. 2010/11:123, prop. 2014/15:32, prop. 2017/18:35, prop. 2019/20:178, prop. 2020/21:6 och prop. 2020/21:120). De unionsrättsliga bestämmelserna om biometriska uppgifter har olika syften och är utformade på olika sätt. Vissa bestämmelser är förhållandevis detaljerade medan andra är mer allmänt hållna. Det är därför naturligt att behovet av att införa kompletterande bestämmelser varierar. Som skäl för att införa nationella bestämmelser har det bl.a. framförts att bestämmelserna i EU-förordningarna har varit allmänt utformade och inte utgjort tillräckligt stöd för att ta de biometriska uppgifterna. Det har även framhållits att nationella bestämmelser behövs för att skapa tydlighet och enhetlighet i regelverket (se t.ex. prop. 2010/11:123 s. 13, prop. 2017/18:35 s. 12 f. och prop. 2020/21:6 s. 19). Även i fall då det - enligt lagstiftaren - funnits mycket som talar för att de unionsrättsliga reglerna utgör tillräckligt stöd för att fotografera och ta fingeravtryck har bestämmelser i vissa fall införts i svensk rätt, bl.a. med hänvisning till hur liknande regelverk har hanterats tidigare. 6.2 Biometriska uppgifter vid skapande av personakt och vid gränskontroller Regeringens bedömning: Bestämmelserna om att en tredjelandsmedborgare ska lämna biometriska uppgifter när en personakt ska skapas och uppdateras i in- och utresesystemet kräver inte några författningsändringar. Detsamma gäller bestämmelserna om att en tredjelandsmedborgare ska lämna biometriska uppgifter när identiteten ska kontrolleras mot in- och utresesystemet vid gränskontroll. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Förvaltningsrätten i Malmö och Polismyndigheten ser positivt på att nationell reglering undviks om det finns en tydlig bestämmelse i EU-förordning. Polismyndigheten framhåller att det i så fall ställs krav på tydlighet i fråga om varför det inte krävs kompletterande bestämmelser. Polismyndigheten delar bedömningen av vilka personer som kommer att omfattas av de nya in- och utresevillkoren. Polismyndigheten anser dock att begreppet biometriska uppgifter i svensk rätt behöver analyseras ytterligare. Myndigheten pekar på att definitionen av biometriska uppgifter skiljer sig mellan olika unionsrättsakter och mellan olika bestämmelser i utlänningslagen som kompletterar unionsrättsakterna och framhåller vikten att ett enhetligt och tydligt regelverk. Amnesty International menar att det saknas resonemang om varför barn från tolv års ålder ska registreras samt hur detta, med relevanta anpassningar till barnets ålder, ska gå till. Vidare påtalas att det är av stor vikt att utlänningen får erforderlig information i samband med att personakten skapas och att informationen, i en stressig situation, kan vara svår för utlänningen att ta till sig. Migrationsverket påtalar att skyldigheten att lämna fingeravtryck inte ska gälla om det är sannolikt att utlänningen är under tolv år. Skälen för regeringens bedömning Biometriska uppgifter ska lämnas vid skapandet av en personakt i in- och utresesystemet I artiklarna 14-23 i in- och utreseförordningen finns bestämmelser om behöriga myndigheters införande och användning av uppgifter i in- och utresesystemet. En personakt ska skapas vid gränsen för de tredjelandsmedborgare som ska registreras i in- och utresesystemet och som inte har någon personakt. Gränsmyndigheten ska skapa personakten (artikel 14.4 i in- och utreseförordningen). I vissa undantagsfall ska en personakt också skapas för en tredjelandsmedborgare som redan befinner sig i landet (artikel 20). Personakten ska bl.a. innehålla en ansiktsbild och, i fråga om tredjelandsmedborgare som är undantagna från viseringskravet, fingeravtryck (artiklarna 16.1 och 17.1). Barn under tolv år är undantagna från kravet på att lämna fingeravtryck (artikel 17.3). Även sådana personer för vilka fingeravtryckstagning är fysiskt omöjlig är undantagna från kravet på att lämna fingeravtryck. Om det är fråga om ett tillfälligt fysiskt hinder krävs det dock att personen i fråga lämnar fingeravtryck vid utresan eller nästa inresa. Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns lämpliga förfaranden som garanterar personens värdighet om det uppstår problem vid upptagningen av fingeravtryck (artikel 17.4). Tredjelandsmedborgare som omfattas av viseringskravet får i stället sina fingeravtryck registrerade i VIS (artikel 9.6 i VIS-förordningen). För dessa tredjelandsmedborgare finns i huvudsak undantag motsvarande dem i in- och utreseförordningen för barn under tolv år och personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på (artikel 13.7 a och b i viseringskodexen). Innan en personakt skapas ska också en sökning i VIS göras. Det ska också skapas en personakt för den som nekas inresa för kortare vistelse i enlighet med artikel 14 i gränskodexen (i lydelse enligt artikel 1.11 i förordningen om ändring i gränskodexen) (artikel 18 i in- och utreseförordningen). Även i en sådan personakt ska biometriska uppgifter föras in, under vissa förutsättningar (artikel 18.2 och 18.4 i in- och utreseförordningen). Den ansiktsbild som ska registreras i personakten ska som regel tas på plats, och ha tillräckligt hög bildupplösning och kvalitet för att kunna användas för automatiserad biometrisk matchning (artikel 15.1 och 15.4). I undantagsfall - om kvalitets- och bildupplösningsspecifikationerna inte kan uppfyllas - får dock ansiktsbilden tas fram elektroniskt från chipet i resehandlingen (artikel 15.2). Vid behov ska en personakt som skapats vid ett tidigare tillfälle uppdateras i fråga om de uppgifter som avses i artiklarna 16, 17 och 18, beroende på vad som är tillämpligt (artikel 14.2). Det innefattar alltså även biometriska uppgifter. Som regel kommer alltså gränsmyndigheten att behöva fotografera tredjelandsmedborgaren och - om det gäller en person som inte omfattas av viseringskravet - ta hans eller hennes fingeravtryck för att kunna skapa eller uppdatera en personakt i in- och utresesystemet. Amnesty International efterfrågar resonemang om varför barn från tolv års ålder ska registreras. Synpunkten torde ta sikte på kravet att lämna fingeravtryck. Kravet på att barn från tolv års ålder ska lämna fingeravtryck framgår direkt av bestämmelser i EU-förordningarna. Det finns således inte förutsättningar att på nationell nivå överväga eller lämna förslag om en annan ordning. Av samma skäl är det inte möjligt att, som Migrationsverket efterfrågar, införa en bestämmelse om att undantaget ska gälla om det är sannolikt att barnet är under tolv år. Amnesty International efterfrågar även resonemang om hur förfarandet för fingeravtrycksupptagning ska gå till på ett barnanpassat sätt. Barnkonventionen inkorporerades i svensk rätt den 1 januari 2020 och gäller som lag. Av barnkonventionen följer bl.a. att barnets bästa är det som i första hand ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn och att barn ska skyddas från godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv (artiklarna 3 och 16). De aktuella kontrollerna kommer framförallt att genomföras av Polismyndigheten (9 kap. 1 § UtlL). De allmänna principerna för hur en polisman ska agera när han eller hon verkställer en tjänsteåtgärd finns i 8 § polislagen, innebärande bl.a. att behovs- och proportionalitetsprinciper ska följas när en polisman utför en åtgärd i tjänsten. Detta innebär att det finns bestämmelser i svensk rätt som tydliggör att förfarandet för fingeravtryckstagning ska ske på ett barnanpassat sätt. Biometriska uppgifter ska lämnas vid gränspassage för kontroll av identiteten mot in- och utresesystemet Vid gränskontroller av personer som ska registreras i in- och utresesystemet ska det genomföras en verifiering - vilket förenklat är en slags bekräftande kontroll - av deras identitet i enlighet med artikel 23.2 i in- och utreseförordningen och, i tillämpliga fall, en identifiering i enlighet med artikel 23.4 (artikel 8.2 b tredje stycket, 8.3 a iii och 8.3 g iii i gränskodexen, som införs genom artikel 1.4 i förordningen om ändring av gränskodexen). En verifiering i enlighet med artikel 23.2 innebär, i korthet, att gränsmyndigheterna söker i in- och utresesystemet på uppgifter om t.ex. namn, födelsedatum, medborgarskap och kön. Om sökningen visar att tredjelandsmedborgaren finns registrerad i in- och utresesystemet ska identiteten verifieras genom att tredjelandsmedborgarens ansiktsbild och fingeravtryck jämförs med den ansiktsbild och de fingeravtryck som finns registrerade. För tredjelandsmedborgare som omfattas av viseringskravet är det i sådana fall de fingeravtryck som finns registrerade i VIS som används för verifieringen. Om den alfanumeriska sökningen i in- och utresesystemet i stället visar att uppgifter om tredjelandsmedborgaren inte finns registrerade, om verifieringen av identiteten inte lyckas eller om det råder oklarhet om tredjelandsmedborgarens identitet, ska gränsmyndigheterna ha åtkomst till uppgifter för identifiering i enlighet med artikel 27 (artikel 23.4). Detta innebär att gränsmyndigheterna ska kunna söka i in- och utresesystemet genom att använda tredjelandsmedborgarens fingeravtryck, eller fingeravtryck kombinerade med ansiktsbild, för att kontrollera om tredjelandsmedborgaren har registrerats tidigare i systemet under en annan identitet, eller om han eller hon inte uppfyller villkoren för inresa till eller vistelse på medlemsstaternas territorium. Under vissa förutsättningar ska det även genomföras sökningar i VIS från in- och utresesystemet, bl.a. med stöd av artiklarna 18 och 19a i VIS-förordningen (i lydelse enligt artikel 61.6 respektive 61.8 i in- och utreseförordningen). Den verifiering och identifiering som ska utföras i samband med gränskontroller vid in- och utresa kräver alltså att den enskilde lämnar fingeravtryck och låter sig bli fotograferad. Nya villkor för inresa införs Artikel 6 i gränskodexen innehåller bestämmelser om inresevillkor för tredjelandsmedborgare som ska resa in för en kortare vistelse på medlemsstaternas territorium. Inresevillkoren innebär bl.a. att tredjelandsmedborgaren ska ha en resehandling som uppfyller vissa krav, kunna styrka syftet med resan, inte finnas registrerad i Schengens informationssystem (SIS) i syfte att nekas inresa och ha en giltig visering om en sådan krävs. Genom förordningen om ändring av gränskodexen införs nya inresevillkor för de tredjelandsmedborgare som ska registreras i in- och utresesystemet (artikel 6.1 f i gränskodexen, som införs genom artikel 1.2 a i förordningen om ändring av gränskodexen). De nya villkoren innebär bl.a. att dessa tredjelandsmedborgare ska lämna biometriska uppgifter om det krävs för skapandet av personakter i in- och utresesystemet i enlighet med artiklarna 16 och 17 i in- och utreseförordningen och om det krävs för utförandet av in- och utresekontroller i enlighet med artikel 23.2 och 23.4 i in- och utreseförordningen. Att biometriska uppgifter lämnas i dessa situationer blir alltså ett krav för att få resa in. Det innebär att en tredjelandsmedborgare som inte lämnar biometriska uppgifter för skapandet av en personakt, eller för utförandet av in- och utresekontroller, som huvudregel ska nekas inresa enligt artikel 14 i gränskodexen. Kravet att lämna biometriska uppgifter enligt artikel 6.1 f i gränskodexen gäller inte för en tredjelandsmedborgare som ska registreras i in- och utresesystemet i enlighet med artikel 18 i in- och utreseförordningen, dvs. på grund av att inresa har nekats. Om en tredjelandsmedborgare har nekats inresa med stöd av artikel 6.1 f, dvs. på den grunden att han eller hon vägrar att lämna biometriska uppgifter, ska gränsmyndigheten skapa en personakt utan att lägga in biometriska uppgifter i akten. Om tredjelandsmedborgaren har en elektronisk maskinläsbar resehandling ska ansiktsbilden hämtas från den (artikel 18.5 i in- och utreseförordningen). Vem omfattas av de nya inresevillkoren? Utöver artikel 6.1 f om inresevillkor införs i gränskodexen en ny artikel 6a med bestämmelser om vilken personkrets som ska registreras i in- och utresesystemet (genom artikel 1.3 i förordningen om ändring av gränskodexen). Denna personkrets motsvarar helt de personkategorier som omfattas av in- och utreseförordningens tillämpningsområde (artikel 2 i in- och utreseförordningen). Vissa av de personkategorier som anges i artikel 6a i gränskodexen respektive artikel 2 i in- och utreseförordningen är emellertid personer som har rätt till fri rörlighet enligt unionsrätten. Det är för det första familjemedlemmar till en unionsmedborgare som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (rörlighetsdirektivet) och som inte innehar ett uppehållskort enligt det direktivet. Det är för det andra familjemedlemmar till en tredjelandsmedborgare som i enlighet med en överenskommelse mellan å ena sidan unionen och dess medlemsstater och å andra sidan ett tredjeland har rätt till fri rörlighet som är likvärdig med unionsmedborgarnas och inte innehar ett uppehållskort enligt rörlighetsdirektivet eller ett uppehållstillstånd enligt förordning (EG) nr 1030/2002 (artikel 6a.1 b och c i gränskodexen och artikel 2.1 b i in- och utreseförordningen). Artikel 6.1 i gränskodexen gäller tredjelandsmedborgare. Som tredjelandsmedborgare definieras, enligt artikel 2.6 i gränskodexen, varje person som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 20.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och som inte heller är en person som har rätt till fri rörlighet enligt unionsrätten enligt artikel 2.5 i gränskodexen. Med personer som har rätt till fri rörlighet enligt unionsrätten avses, utöver unionsmedborgare, tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet och vilka omfattas av rörlighetsdirektivet, samt tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar, oavsett nationalitet, som enligt överenskommelser mellan unionen och dess medlemsstater å ena sidan och dessa tredjeländer å den andra har samma rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare. Artikel 6.1 gäller alltså inte för personer med rätt till fri rörlighet. Det skulle därför kunna ifrågasättas om de personkategorier som anges i den nya artikeln 6a.1 b och c i gränskodexen, som i princip är personer med rätt till fri rörlighet, omfattas av de nya inresevillkoren i artikel 6.1 f. Frågan diskuteras utförligt i promemorian och där görs bedömningen att mycket talar för att inresevillkoren i artikel 6.1 f i gränskodexen gäller för samtliga personkategorier som anges i artikel 6a.1. Regeringen delar denna uppfattning. Det är dock EU-domstolen som ytterst har att avgöra hur förordningarna ska tolkas när det gäller denna fråga. Det finns inte ett behov av kompletterande bestämmelser Artiklarna 14-18 i in- och utreseförordningen innehåller direkt tillämpliga och konkreta bestämmelser om de biometriska uppgifter som ska tas av gränsmyndigheterna när en personakt ska skapas eller uppdateras. I artiklarna regleras även vilka personkategorier som är undantagna från kravet på att lämna biometriska uppgifter när en personakt ska skapas eller uppdateras. Den nya bestämmelsen i artikel 6.1 f i gränskodexen innehåller dessutom en uttrycklig föreskrift om att tredjelandsmedborgare ska lämna biometriska uppgifter om det krävs för skapandet av personakten i enlighet med artiklarna 16 och 17 i in- och utreseförordningen. Biometriska uppgifter ska också tas för att kontroller mot in- och utresesystemet ska kunna genomföras i samband med gränskontroller, i enlighet med artikel 23.2 och 23.4 i in- och utreseförordningen i förening med artikel 6.1 f. Konsekvensen av att biometriska uppgifter inte lämnas i enlighet med artikel 6.1 f är att inresa ska nekas, vilket framgår av artikel 14 i gränskodexen. Bestämmelsen i artikel 6.1 f om att tredjelandsmedborgare ska lämna biometriska uppgifter som villkor för inresa gäller, av naturliga skäl, inte då en personakt ska skapas i enlighet med artikel 18 i in- och utreseförordningen, dvs. när en tredjelandsmedborgare nekas inresa. Även när inresa nekas ska en personakt skapas och i vissa situationer när inresa nekas av något annat skäl än att han eller hon vägrar lämna biometriska uppgifter ska biometriska uppgifter tas (se artikel 18.2 och 18.4). Bestämmelserna i artikel 18 ger dock ett tydligt stöd för att gränsmyndigheterna får fotografera och ta fingeravtryck av en utlänning i den situationen. Det finns alltså en i princip uttömmande reglering i förordningarna. Bestämmelserna utgör ett tillräckligt tydligt stöd för att det ska finnas en skyldighet att lämna biometriska uppgifter. Det saknas därför behov att av tydlighetsskäl införa bestämmelser i svensk rätt som kompletterar förordningsbestämmelserna (jfr avsnitt 6.1). Frågan är då om det finns något annat skäl att ändå införa nationella bestämmelser. På senare år har nationell reglering införts även med hänvisning till vikten av enhetlighet i regelverket (jfr avsnitt 6.1). Att återge bestämmelser i EU-förordningar är visserligen tillåtet om det är nödvändigt för att den nationella regleringen ska bli begriplig och sammanhållen. Under senare tid har det dock antagits alltfler sådana unionsrättsliga rättsakter som direkt eller indirekt innebär att enskilda behöver lämna biometriska uppgifter i olika sammanhang. Detta är en utveckling som kan antas fortsätta, bl.a. med hänsyn till de möjligheter som utvecklingen av ny teknik innebär. Att även fortsättningsvis reglera skyldigheten att lämna biometriska uppgifter i svensk rätt, trots att det redan finns reglering på EU-nivå, riskerar att på sikt leda till ett komplext och svåröverskådligt regelverk snarare än att skapa enhetlighet och tydlighet. Sådan nationell reglering riskerar dessutom att snabbt bli inaktuell, då många förordningar på området - däribland gränskodexen - ständigt är föremål för översyn och ändras och kompletteras löpande. I den utsträckning de unionsrättsliga bestämmelserna är tydliga finns det därför, vilket Förvaltningsrätten i Malmö och Polismyndigheten instämmer i, skäl att undvika reglering även på nationell nivå. Huvudregeln är ju dessutom att bestämmelser i EU-förordningar inte ska återges i nationell rätt. Som Polismyndigheten är inne på bör det så långt möjligt tydliggöras varför det inte krävs kompletterande bestämmelser. Polismyndigheten vill att begreppet biometriska uppgifter klargörs ytterligare och pekar på att definitionen av biometriska uppgifter skiljer sig mellan olika unionsrättsakter och mellan olika bestämmelser i utlänningslagen som kompletterar unionsrättsakterna. In- och utreseförordningen innehåller en definition av biometriska uppgifter som gäller för de direkt tillämpliga bestämmelserna i förordningen (artikel 3.1.18). Att biometriska uppgifter definieras på ett delvis annat sätt i andra unionsrättsakter är ingenting som regeringen nu kan göra något åt. Frågan om en översyn av nationell rätt i detta avseende omfattas inte heller av promemorians förslag. Det finns därför inte förutsättningar att överväga eller lämna förslag om dessa frågor inom ramen för detta lagstiftningsprojekt. Mot denna bakgrund bedöms det inte finnas skäl att göra några författningsändringar med anledning av bestämmelserna om att en tredjelandsmedborgare ska lämna biometriska uppgifter när en personakt skapas eller uppdateras eller vid kontroll, i enlighet med vad som har beskrivits ovan. I artikel 17.4 finns en bestämmelse om att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns lämpliga förfaranden som garanterar personens värdighet om det uppstår problem vid upptagningen av fingeravtryck. Det finns inte något behov av författningsåtgärder för att tillgodose detta. När det gäller den efterföljande behandlingen av de biometriska uppgifter som lämnas för kontroll mot in- och utresesystemet i samband med gränspassage, se vidare avsnitt 6.10. 6.3 Biometriska uppgifter vid kontroll av resehandlingar Regeringens bedömning: Det krävs inte några författningsändringar med anledning av bestämmelserna i gränskodexen om att in- och utresekontroller ska innefatta kontroll av biometriska uppgifter i resehandlingar, för de tredjelandsmedborgare som inte redan har en personakt registrerad i in- och utresesystemet. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Genom förordningen om ändring av gränskodexen införs bestämmelser som rör kontroller av pass och resehandlingar i samband med in- och utresa för sådana tredjelandsmedborgare som inte redan är registrerade i in- och utresesystemet (artikel 8.3 a i och 8.3 g i i gränskodexen, som införs genom artikel 1.4 b i förordningen om ändring av gränskodexen). Bestämmelserna innebär att om en tredjelandsmedborgare - som inte redan har en personakt i in- och utresesystemet - har en resehandling som innehåller en elektroniskt lagrad ansiktsbild, och den bilden är tekniskt åtkomlig, ska kontrollen av tredjelandsmedborgarens resehandling omfatta en elektronisk jämförelse mellan den lagrade bilden och en ansiktsbild som tas på plats. Om det är tekniskt eller juridiskt möjligt får verifiering också ske med hjälp av fingeravtryck, om sådana finns lagrade i resehandlingen. Detta får antas innebära att en verifiering av resehandlingen ska genomföras med hjälp av ansiktsbild i första hand. Ifall det råder tvivel om t.ex. identiteten ska en verifiering med användande av fingeravtryck göras. Ett motsvarande villkor för inresa införs i artikel 6.1 f ii (som införs genom artikel 1.2 i förordningen om ändring av gränskodexen). Inresevillkoret innebär att tredjelandsmedborgare ska lämna biometriska uppgifter, om detta krävs, för utförandet av in- och utresekontroller i enlighet med artikel 8.3 a i och 8.3 g i. I annat fall kan han eller hon nekas inresa (artikel 14 i gränskodexen). I 9 kap. 8 c § UtlL finns bestämmelser om att en utlänning är skyldig att lämna fingeravtryck och låta sig bli fotograferad vid in- och utresekontroll, för kontroll av identiteten och resehandlingens äkthet, i enlighet med artikel 8.2 b eller 8.3 ib i gränskodexen. Artikel 8.2 b eller 8.3 ib innebär bl.a. att om det vid en in- eller utresekontroll råder tvivel om resehandlingens äkthet eller tredjelandsmedborgarens identitet ska kontrollerna, om det är möjligt, omfatta verifiering av åtminstone ett av de biometriska kännetecknen i resehandlingarna. Att en tredjelandsmedborgare, som inte redan har registrerats i in- och utresesystemet, ska lämna biometriska uppgifter vid gränskontroller - om han eller hon har en resehandling som innehåller sådana uppgifter - följer alltså direkt av bestämmelserna i gränskodexen, som också kompletteras av 9 kap. 8 c § UtlL. Något behov av att införa ytterligare bestämmelser i svensk rätt som reglerar skyldigheten att lämna biometriska uppgifter finns därför inte (se vidare avsnitt 6.2). Den efterföljande hanteringen av de biometriska uppgifter som tas för kontrollen behandlas i avsnitt 6.10. 6.4 Biometriska uppgifter vid användande av system för automatiserad gränskontroll Regeringens förslag: En utlänning som använder ett system för automatiserad gränskontroll i enlighet med artiklarna 8a och 8b i gränskodexen ska vara skyldig att låta sig bli fotograferad och lämna fingeravtryck vid förhandsregistrering av uppgifter i in- och utresesystemet och vid användning av elektroniska spärrar. Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Transportstyrelsen ser positivt på att självbetjäningssystem tas i bruk och Förvaltningsrätten i Malmö instämmer i promemorians förslag. Amnesty International undrar hur det ska kunna säkerställas att erforderlig information når utlänningen på ett godtagbart sätt och hur ett självbetjäningssystem ska anpassas för personer som befinner sig i utsatta situationer. Polismyndigheten, som i och för sig är positiv till att det automatiserade systemet införs, anför att användningen av systemet medför nya behov vad gäller tillgång till ytor och annan infrastruktur vid gränsövergångsställen. Myndigheten anser att det bör införas en lagregel för att flygplatsoperatörer och andra ska vara skyldiga att tillgodose sådana behov. Skälen för regeringens förslag Ett system för automatiserad gränskontroll Enligt artiklarna 8a-8c i gränskodexen (som införs genom artikel 1.5 i förordningen om ändring av gränskodexen) ges medlemsstaterna en möjlighet att införa system för automatiserad gränskontroll genom ett självbetjäningssystem (se även skäl 8). Ett system för automatiserad gränskontroll är ett system som gör det möjligt att använda ett självbetjäningssystem och en elektronisk spärr. Självbetjäningssystemet är ett automatiserat system som bl.a. utför alla eller vissa av in- och utresekontrollerna. Som konstateras i promemorian bör det ankomma på Polismyndigheten att avgöra om det i Sverige ska införas ett sådant system. Om det införs innehåller in- och utreseförordningen vissa krav på systemets utformning. För att en tredjelandsmedborgare ska kunna använda sig av systemet krävs att denne är registrerad eller förhandsregistrerad i in- och utresesystemet (artikel 8b.1). Den enskilde kan själv förhandsregistrera uppgifter (artikel 8a). Självbetjäningssystemet ska bl.a. verifiera tredjelandsmedborgarens identitet genom användning av biometri och genomföra sökningar mot olika databaser, däribland SIS (se bl.a. artikel 8b.2). Resultatet av kontrollen ska granskas av en gränskontrolltjänsteman som under vissa förutsättningar kan hänvisa den kontrollerade personen till ytterligare kontroller (artikel 8b.3-8b.5). Den vars in- och utresa tillåtits får använda den elektroniska spärren för att fysiskt passera gränsen och registrering av in- och utresa sker då automatiskt (artikel 8b.6). Systemet för automatiserad gränskontroll ska i största möjliga utsträckning vara utformat så att det kan användas av alla personer, med undantag för barn under tolv år. Det ska också vara utformat så att det fullt ut respekterar den mänskliga värdigheten, särskilt när det gäller utsatta personer. Medlemsstaten ska även säkerställa att det finns tillräckligt med personal för att hjälpa personer att använda systemet (artikel 8c). Vad Amnesty International påtalar, om säkerställandet av att erforderlig information når utlänningen på ett godtagbart sätt och systemets anpassning för personer som befinner sig i utsatta situationer, är därmed reglerat i förordningen. Därutöver har den gränskontrolltjänsteman som tjänstgör vid kontrollen även att förhålla sig till de ytterligare nationella regler som gäller för utförandet av sitt arbete (jfr avsnitt 5.1). Polismyndigheten, som i och för sig är positiv till att det automatiserade systemet införs, anför att användningen av systemet medför nya behov för polisen vad gäller tillgång till ytor på internationella flygplatser och möjlighet att kunna skilja på olika passagerarflöden. Myndigheten efterfrågar regler som säkerställer detta behov. Artiklarna 8a-8c i gränskodexen innehåller detaljerade bestämmelser om hur det automatiserade systemet ska användas. I enlighet med den bedömning som görs i promemorian anser regeringen inte att det automatiserade systemet i sig kräver några kompletterande nationella regler. Sådana lagändringar som Polismyndigheten efterfrågar omfattas inte av promemorians förslag och det finns inte underlag för att överväga behovet av sådana författningsändringar inom ramen för detta lagstiftningsprojekt. Det ska införas en bestämmelse om att den som använder ett system för automatiserad gränskontroll ska lämna biometriska uppgifter Ett system med automatiserad gränskontroll förutsätter lämnande av biometriska uppgifter. I vissa delar framgår det av bestämmelserna i EU-förordningarna att biometriska uppgifter ska lämnas vid användande av systemet. I andra delar framgår dock detta endast indirekt, t.ex. när det gäller förhandsregistrering av vissa uppgifter enligt artikel 8a.4 b i gränskodexen. Inresevillkoret i artikel 6.1 f i gränskodexen (som införs genom artikel 1.2 i förordningen om ändring i gränskodexen) - vilket gäller specifikt för utförande av in- och utresekontroller i enlighet med artikel 23.2 och 23.4 i in- och utreseförordningen - täcker inte heller samtliga de situationer som innebär att biometriska uppgifter ska lämnas i samband med att ett självbetjäningssystem används. Förordningsbestämmelserna ger alltså inte tillräckligt stöd för att kräva att biometriska uppgifter lämnas i samband med en automatiserad gränskontroll. I promemorian diskuteras om den enskildes användning av ett system för automatiserad gränskontroll, i stället för en ordinarie gränskontroll, skulle kunna anses bygga på frivillighet från den enskildes sida. Det skulle i så fall, enligt promemorian, kunna argumenteras för att det inte finns något behov av att närmare reglera lämnandet av biometriska uppgifter i det sammanhanget. I promemorian görs dock den bedömningen att det i samband med gränskontroller framstår som mindre lämpligt att utgå ifrån den enskildes samtycke när det gäller fotografering och fingeravtryckstagning, bl.a. eftersom det inte kommer att kunna göras en bedömning av samtycket i det enskilda fallet. Regeringen delar denna bedömning. Det är inte heller givet att möjligheten att välja bort användande av ett självbetjäningssystem alltid kommer att erbjudas, eller framstå som ett möjligt alternativ för den enskilde. Den som använder ett självbetjäningssystem för att utföra gränskontrollerna kommer i praktiken att ställas inför ett tvingande krav på att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck. För att det inte ska råda något tvivel om att utlänningens fotografi och fingeravtryck ska kunna tas i en sådan situation bör det införas en bestämmelse i lag om detta. Hur bör bestämmelsen utformas? Vilken typ av biometriska uppgifter som ska lämnas vid användning av ett självbetjäningssystem, och vid hur många tillfällen, bör inte regleras i detalj. Ett skäl är att systemens utformning och användningen av dem kan behöva ändras över tid. Vidare kan konstateras att uttrycket ansiktsbild används i in- och utreseförordningen för digitala bilder av ansiktet (artikel 3.1.17). I utlänningslagen används dock genomgående fotografi eller fotograferas. Syftet är att skapa enhetlighet inom utlänningslagen (prop. 2010/11:123 s. 13). Motsvarande uttryck, i detta fall fotograferad, bör därför användas även i detta sammanhang. Bestämmelsen bör sammanfattningsvis innebära att en utlänning som använder ett system för automatiserad gränskontroll ska vara skyldig att låta sig bli fotograferad och lämna fingeravtryck vid förhandsregistrering av uppgifter i in- och utresesystemet och vid användning av elektroniska spärrar, i enlighet med artiklarna 8a och 8b i gränskodexen. Den nya bestämmelsen bör placeras tillsammans med övriga bestämmelser om fotografier och fingeravtryck i 9 kap. UtlL. Den efterföljande hanteringen av de biometriska uppgifter som tas vid användning av självbetjäningssystemen behandlas i avsnitt 6.10. 6.5 Biometriska uppgifter vid inre utlänningskontroller och i ärenden om uppehållstillstånd Regeringens förslag: En utlänning ska vid en inre utlänningskontroll vara skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck ska inte gälla om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits vid en ansökan om uppehållstillstånd eller när ett bevis om uppehållstillstånd ska utfärdas av annan anledning än att utlänningen ansöker om uppehållstillstånd ska även få användas för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen i ett ärende om uppehållstillstånd. Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Säkerhetspolisen, som ser positivt på förslaget, anser att en polisman vid Säkerhetspolisen bör kunna ta biometri vid sökningar i samband med en inre utlänningskontroll. Sveriges advokatsamfund anser att det saknas tillräcklig analys av och redogörelse för varför det inte finns alternativa eller mindre integritetskänsliga sätt att genomföra sökningarna. Migrationsverket, som välkomnar förslaget, påtalar att det finns behov av att kunna ta fingeravtryck och använda dem på samma sätt vid ansökningar om nationell visering. Migrationsverket anser även att 9 kap. 8 a § tredje stycket UtlL bör ändras så att det fotografi och de fingeravtryck som tas ska förstöras när avslagsbeslutet har fått laga kraft. Fingeravtryck bör dock också kunna sparas efter att ärendet är slutligt avgjort för att användas i återvändandearbetet. Skälen för regeringens förslag Kontroller enligt artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen förutsätter kompletterande bestämmelser i lag I artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen finns bestämmelser om hur in- och utresesystemet får användas för kontroll inom medlemsstaternas territorium och för sökningar i identifieringssyfte. Bestämmelserna innebär bl.a. att invandringsmyndigheterna - för att kunna verifiera en tredjelandsmedborgares identitet, kontrollera eller verifiera om villkoren för inresa till eller vistelse på medlemsstatens territorium är uppfyllda, eller båda - ska kunna söka i in- och utresesystemet, och under vissa förutsättningar i VIS, bl.a. med hjälp av ansiktsbild och fingeravtryck. I vissa fall ska myndigheterna även kunna göra sökningar med hjälp av sådana uppgifter för identifiering, t.ex. om verifieringen misslyckas eller om det råder oklarhet om tredjelandsmedborgarens identitet. Vad som i in- och utreseförordningen avses med invandringsmyndighet (och vilka myndigheter som i Sverige är att anse som sådana myndigheter) framgår av avsnitt 5.2. Kontroller inom medlemsstatens territorium enligt artiklarna 26 och 27 aktualiserar frågor om lämnande av biometriska uppgifter vid inre utlänningskontroller. Kontroller i identifieringssyfte enligt samma artiklar aktualiseras även i ärenden om uppehållstillstånd. Dessa frågor behandlas i detta avsnitt. Frågan om sökningar i in- och utresesystemet vid in- och utresekontroll i syfte att identifiera personer som inte uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning enligt artikel 27 behandlas i avsnitt 6.7. Enligt promemorian förutsätts det, för att invandringsmyndigheterna ska kunna genomföra sökningar enligt artiklarna 26 och 27, att tredjelandsmedborgaren låter sig fotograferas eller lämnar fingeravtryck. Sveriges advokatsamfund anför att det krävs ytterligare analys av och redogörelse för varför det inte finns alternativa eller mindre integritetskänsliga sätt att genomföra sökningarna. De aktuella EU-förordningsbestämmelserna bygger på att det finns möjlighet för nationella myndigheter att ta biometriska uppgifter vid de kontroller som avses där. Det följer alltså av in- och utreseförordningen att det måste finnas en skyldighet för en tredjelandsmedborgare att lämna biometriska uppgifter i de situationer som regleras i bestämmelserna i förordningen. Det finns således inte något utrymme att på nationell nivå överväga en annan ordning. Bestämmelserna i artiklarna 26 och 27 innehåller inte någon uttrycklig föreskrift som tar sikte på lämnande av biometriska uppgifter. De tar i stället snarare sikte på myndigheternas möjligheter att genomföra sökningar i systemet och rätt att få åtkomst till uppgifter. Med hänsyn härtill bedöms det finnas ett behov av kompletterande bestämmelser som klargör när en tredjelandsmedborgare är skyldig att lämna biometriska uppgifter för att kontroller ska kunna genomföras i enlighet med artiklarna 26 och 27. En kompletterande bestämmelse om skyldigheten att lämna biometriska uppgifter vid inre utlänningskontroll Det finns ingen bestämmelse som reglerar lämnande av biometriska uppgifter vid inre utlänningskontroller i de situationer som nu är aktuella. Det bör därför införas en sådan bestämmelse. Inre utlänningskontroller utförs i regel av Polismyndigheten, men även Migrationsverket och Kustbevakningen utför sådana kontroller. Som Säkerhetspolisen påpekar kan en inre utlänningskontroll även utföras av en polisman vid den myndigheten. Det är alltså dessa myndigheter som kommer att ha ett behov av att ta biometriska uppgifter för kontroll mot in- och utresesystemet vid inre utlänningskontroller. Av de skäl som anges i avsnitt 6.4 bör uttrycket fotografera användas, istället för det i förordningen förekommande uttrycket ansiktsbild. Bestämmelsen bör alltså utformas så att en utlänning ska vara skyldig att vid en inre utlänningskontroll låta en polisman, eller en tjänsteman vid Migrationsverket eller Kustbevakningen, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Som nämns i avsnitt 6.2 är barn under tolv år undantagna från kravet på att lämna fingeravtryck för att skapa en personakt. Detsamma gäller personer för vilka fingeravtryckstagning är fysiskt omöjligt (artikel 17.3 och 17.4 i in- och utreseförordningen). Tredjelandsmedborgare som omfattas av viseringskravet får i stället sina fingeravtryck registrerade i VIS. VIS innehåller de uppgifter som tas vid viseringsansökningar. Motsvarande bestämmelser om undantag för barn och personer som är fysiskt förhindrade att lämna fingeravtryck finns i viseringskodexen (artikel 13.7 a och 13.7 b i viseringskodexen). Vid en inre utlänningskontroll finns det alltså inget behov av att ta fingeravtryck på dessa personer eftersom en sådan sökning inte kan ge en träff i systemet. Det bör därför införas en bestämmelse om att skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck inte gäller om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. De nya bestämmelserna bör placeras i 9 kap. UtlL tillsammans med övriga bestämmelser om att ta fotografier och fingeravtryck. Den efterföljande hanteringen av de biometriska uppgifter som tas vid en inre utlänningskontroll behandlas i avsnitt 6.11. Reglerna om skyldigheten att lämna biometriska uppgifter i ett ärende om uppehållstillstånd bör kompletteras Kontroller enligt artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen aktualiseras även i ärenden om uppehållstillstånd. Eftersom pass och andra resehandlingar inte ska stämplas fysiskt när förordningen börjat tillämpas kommer myndigheterna t.ex. inte att kunna kontrollera den sökandes resehistorik genom att granska hans eller hennes pass, vilket sker i dag. I stället behöver uppgifterna kunna hämtas från in- och utresesystemet. Myndigheterna kan också t.ex. behöva göra en sökning mot in- och utresesystemet för att kontrollera att sökanden inte förekommer i in- och utresesystemet under en annan identitet. Möjligheten att använda biometriska uppgifter i detta syfte är avgörande för att uppgifterna ska kunna kopplas till rätt individ. En utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är redan i dag skyldig att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck. Samma skyldighet gäller också om bevis om uppehållstillstånd ska utfärdas enligt rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd (9 kap. 8 a § första stycket UtlL). Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller för vissa schweiziska medborgare (andra stycket). Fingeravtryck som inte sparats i ett lagringsmedium ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehållstillstånd (tredje stycket). Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av 9 kap. 8 a § UtlL skulle även kunna användas för kontroller i in- och utresesystemet i enlighet med artiklarna 26 och 27 i ärenden om uppehållstillstånd. Det finns alltså inget behov av en kompletterande bestämmelse om skyldighet att lämna biometriska uppgifter. Vidare ger dessa artiklar stöd för att myndigheter har rätt att genomföra sökningarna i ett ärende om uppehållstillstånd. Att det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av paragrafen även får användas vid kontroller enligt artiklarna 26 och 27 bör dock anges uttryckligen i en nationell bestämmelse. Kontrollerna utförs under ärendets handläggning. Bestämmelsen i 9 kap. 8 a § tredje stycket om att fingeravtrycken ska förstöras när uppehållskortet lämnas ut eller ansökan avslås är därmed förenlig med artiklarna. Regeringen anser inte att det, som Migrationsverket efterfrågar, finns utrymme att i detta lagstiftningsprojekt överväga om biometrin kan sparas längre än vad som föreskrivs i 9 kap. 8 a § tredje stycket UtlL, eftersom promemorian inte innehåller något sådant förslag. Detsamma gäller den synpunkt som lämnas om behovet av att kunna ta fingeravtryck och använda dem vid ansökningar om nationell visering. Paragrafen bör sammanfattningsvis kompletteras med en bestämmelse om att det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av paragrafens första stycke även får användas för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen i ett ärende om uppehållstillstånd. 6.6 Biometriska uppgifter vid kontroller mot VIS Regeringens förslag: Skyldigheten enligt utlänningslagen för den som har en Schengenvisering att lämna fingeravtryck i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen ska tas bort. Regeringens bedömning: Bestämmelserna om förenklade in- och utresekontroller vid exceptionella och oförutsedda omständigheter kräver inte några författningsändringar. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömning. Skälen för regeringens förslag och bedömning Skyldigheten i utlänningslagen för den som har en Schengenvisering att lämna fingeravtryck enligt artikel 18 i VIS-förordningen bör tas bort Artikel 18 i VIS-förordningen i dess lydelse före in- och utreseförordningen innehåller bestämmelser som bl.a. innebär att en viseringsinnehavares identitet ska verifieras genom jämförelse av de fingeravtryck som finns registrerade i VIS, vid utförandet av in- och utresekontroller. En bestämmelse som kompletterar artikel 18 i fråga om skyldighet att lämna biometriska uppgifter har införts i 9 kap. 8 d § första stycket UtlL. Bestämmelsen innebär en skyldighet för den som har en Schengenvisering att vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i gränskodexen låta bl.a. en polisman ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av viseringens äkthet i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen. Genom in- och utreseförordningen införs en ny lydelse av artikel 18 (som införs genom artikel 61.6 i in- och utreseförordningen). Även enligt den nya lydelsen ska en viseringsinnehavares fingeravtryck under vissa förutsättningar användas för verifiering av identiteten genom sökningar i VIS. Som anges i avsnitt 6.2 införs nya villkor för inresa i artikel 6.1 f i gränskodexen. Villkoren innebär bl.a. att tredjelandsmedborgare ska lämna biometriska uppgifter för utförandet av in- och utresekontroller. De nya inresevillkoren gäller även för in- och utresekontroller i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen, i tillämpliga fall (artikel 6.1 f ii). Detta innebär att skyldigheten att lämna fingeravtryck för kontroller enligt artikel 18 i VIS-förordningen följer både av inresevillkoren i artikel 6.1 f ii och av 9 kap. 8 d § första stycket UtlL. Som anges i avsnitt 6.2 finns det skäl att undvika nationell reglering i fråga om biometriska uppgifter, i den mån de unionsrättsliga bestämmelserna är tydliga. Eftersom artikel 6.1 f ii i gränskodexen och artikel 18 i VIS-förordningen ger ett tillräckligt stöd för skyldigheten att lämna fingeravtryck bör bestämmelsen i 9 kap. 8 d § första stycket UtlL tas bort. Hanteringen av de fingeravtryck som tagits upp för kontrollen behandlas i avsnitt 6.10. Biometriska uppgifter vid exceptionella och oförutsedda omständigheter Enligt artikel 9 i gränskodexen får in- och utresekontroller förenklas vid exceptionella och oförutsedda omständigheter. Vissa nya bestämmelser om sådana förenklade kontroller införs i gränskodexen (artikel 9.3 och 9.3a, som införs genom artikel 1.6 i förordningen om ändring av gränskodexen). Dessa bestämmelser innebär bl.a. att om det är tekniskt omöjligt att föra in uppgifter i in- och utresesystemets centrala system, eller vid fel på det centrala systemet, ska identiteten hos tredjelandsmedborgare med visering verifieras genom direkt sökning i VIS i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen, om det är tekniskt möjligt (artikel 9.3a ii i gränskodexen). En sådan sökning medför att fingeravtryck behöver tas. Det nya inresevillkoret i artikel 6.1 f ii - som innehåller en hänvisning till artikel 18 i VIS-förordningen - ger ett tillräckligt stöd för att ta fingeravtryck i sådana situationer. Någon nationell reglering krävs därför inte. 6.7 Identifiering av personer som inte uppfyller villkoren för inresa, vistelse och bosättning Regeringens förslag: Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i gränskodexen ska en utlänning vara skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen och artikel 27 i in- och utreseförordningen. Vid en sådan in- och utresekontroll är utlänningen även skyldig att låta sig bli fotograferad för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck ska inte gälla om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag skiljer sig dock från regeringens genom att skyldigheten att låta sig fotograferas gäller om utlänningen får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med VIS-förordningen. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Vid en in- och utresekontroll av tredjelandsmedborgare är det enligt nuvarande ordning möjligt att söka i VIS för att identifiera personer som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa till, vistelse i eller bosättning på medlemsstaternas territorium, i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen (artikel 8.3 i i gränskodexen i dess lydelse före förordningen om ändring av gränskodexen). En sådan sökning sker genom att tredjelandsmedborgarens fingeravtryck kontrolleras mot de fingeravtryck som har sparats i VIS. En skyldighet att lämna fingeravtryck i detta syfte har föreskrivits i 9 kap. 8 d § andra stycket UtlL. Vid införandet av bestämmelsen anfördes att det som föreskrivs i gränskodexen inte kan anses utgöra ett tillräckligt stöd för tagande av fingeravtryck. Det ansågs därför krävas ytterligare precisering i lag (prop. 2014/15:32 s. 25-28). En möjlighet att i motsvarande syfte genomföra sökningar i in- och utresesystemet införs genom artikel 27 i in- och utreseförordningen respektive den nya lydelsen av artikel 8.3 i i gränskodexen (som införs genom artikel 1.4 b vii i förordningen om ändring av gränskodexen). Detta innebär att myndigheterna i samband med gränskontroller får söka i in- och utresesystemet i syfte att identifiera personer som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa till, vistelse i eller bosättning på medlemsstaternas territorium, i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Det innebär att fingeravtryck, eller uppgifter om fingeravtryck kombinerade med ansiktsbild, kontrolleras mot de uppgifter som finns registrerade i in- och utresesystemet. Om en sökning i in- och utresesystemet inte ger något resultat ska det göras en sökning i VIS i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. Innan en sådan identifiering görs med hjälp av VIS ska myndigheterna först söka i VIS i enlighet med artikel 18 eller artikel 19a i VIS-förordningen (som införs enligt artikel 61.6 respektive 61.8 i in- och utreseförordningen). Det innebär att det bl.a. görs en sökning på alfanumeriska uppgifter och fingeravtryck för att verifiera personens identitet. För att myndigheterna ska kunna genomföra sådana sökningar förutsätts det, rent praktiskt, att tredjelandsmedborgaren låter sig fotograferas eller lämnar fingeravtryck. Bestämmelserna i artikel 8.3 i i gränskodexen och artikel 27 i in- och utreseförordningen innehåller emellertid inte någon uttrycklig föreskrift som tar sikte på lämnande av biometriska uppgifter. Bestämmelserna tar i stället snarare sikte på myndigheternas möjligheter att genomföra sökningar i systemet och rätt att få åtkomst till uppgifter. De är inte heller kopplade till den uttryckliga föreskrift om att lämna biometriska uppgifter enligt artikel 6.1 f i gränskodexen (som införs genom artikel 1.2 i förordningen om ändring i gränskodexen) som gäller i vissa andra situationer (jfr t.ex. avsnitt 6.2). Som framgår ovan bedömdes i det tidigare lagstiftningsärendet att det var nödvändigt med en nationell bestämmelse. Skälen för den bedömningen gör sig fortfarande gällande. Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns ett behov av en kompletterande bestämmelse om när en tredjelandsmedborgare är skyldig att lämna biometriska uppgifter för att kontroller ska kunna genomföras i enlighet med artikel 8.3 i i gränskodexen och artikel 27 i in- och utreseförordningen. Den nya bestämmelsen bör föras in i samma paragraf i utlänningslagen som motsvarande bestämmelse avseende artikel 20 i VIS-förordningen. Den bör formuleras så att den ligger närmare ordalydelsen i den nya lydelsen av artikel 8.3 i i gränskodexen. Som anges i avsnitt 6.4 bör uttrycket fotografi användas, i stället för det i förordningen förekommande uttrycket ansiktsbild. Det innebär sammanfattningsvis att vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i gränskodexen ska en utlänning vara skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen och artikel 27 i in- och utreseförordningen. Vid en sådan in- eller utresekontroll är utlänningen även skyldig att låta sig bli fotograferad för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Detta överensstämmer med promemorians överväganden. Promemorians lagförslag i denna del har dock fått en delvis annan utformning på så sätt att skyldigheten för utlänningen att bli fotograferad föreslås gälla även vid kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. Regeringen föreslår därför en annan formulering än den som finns i promemorians lagförslag. Av de skäl som anges i bl.a. avsnitt 6.5 bör skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck inte gälla om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Det bör införas en bestämmelse även om den saken. Den efterföljande behandlingen av de fingeravtryck som tagits för kontroll i enlighet med 9 kap. 8 d § behandlas i avsnitt 6.10. 6.8 Viseringsmyndigheternas sökningar i in- och utresesystemet Regeringens bedömning: Bestämmelserna om viserings-myndigheternas sökningar i in- och utresesystemet kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians bedömning. Skälen för regeringens bedömning: In- och utresesystemet får användas av viseringsmyndigheter för att fatta beslut om viseringar (artikel 24 i in- och utreseförordningen) Bestämmelserna innebär bl.a. att viseringsmyndigheterna - i syfte att fatta beslut om viseringar i enlighet med viseringkodexen - ska kunna söka i in- och utresesystemet direkt från VIS, genom att använda fingeravtryck eller fingeravtryck kombinerade med ansiktsbild (artikel 24.1 och 24.2 c i in- och utreseförordningen, se även artikel 15.4 i VIS-förordningen som införs genom artikel 61.4.b i in- och utreseförordningen). Om en sökning visar att uppgifter finns registrerade i in- och utresesystemet ska viseringsmyndigheterna ges åtkomst till de uppgifter om tredjelandsmedborgaren som finns i systemet. Artikel 24 i in- och utreseförordningen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om att biometriska uppgifter ska lämnas, utan tar snarare sikte på myndigheternas möjligheter att genomföra sökningar i in- och utresesystemet och rätt att få åtkomst till uppgifter i systemet. Bestämmelser om att den som ansöker om visering ska lämna biometriska uppgifter finns däremot i viseringskodexen (se t.ex. artikel 13 i viseringskodexen). De biometriska uppgifterna som lämnas i samband med ansökan om visering ska registreras i VIS (artikel 9.5 och 9.6 i VIS-förordningen). Viseringsmyndigheten ska söka i VIS för att bl.a. fatta beslut om viseringar. En sådan sökning kan göras t.ex. genom att använda fingeravtryck (artikel 15 i VIS-förordningen). Det finns alltså redan reglering om upptagande och hantering av biometriska uppgifter i samband med en viseringsansökan, och bestämmelser om sökningar med hjälp av sådana uppgifter, i viseringskodexen respektive VIS-förordningen. Bestämmelserna har inte bedömts kräva några kompletterande bestämmelser i svensk rätt. De sökningar i in- och utresesystemet som ska göras av viseringsmyndigheterna enligt artikel 24 i in- och utreseförordningen, dvs. för att besluta om viseringar, innebär inte att biometriska uppgifter behöver inhämtas utöver vad som redan sker i samband med en ansökan om visering. Bestämmelserna som rör biometriska uppgifter i artikel 24 i in- och utreseförordningen kräver därför inte några författningsändringar. 6.9 En ändrad hänvisning till gränskodexen Regeringens förslag: Den hänvisning som i utlänningslagen görs till artikel 8.2 b i gränskodexen ska ändras så att den i stället avser artikel 8.2 b andra stycket. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I 9 kap. 8 c § första stycket UtlL finns en hänvisning till artikel 8.2 b i gränskodexen (i den hittills gällande lydelsen enligt förordning 2017/458 om ändring av gränskodexen). Genom förordningen om ändring av gränskodexen tillförs artikel 8.2 b ett nytt tredje stycke (artikel 1.4 a ii i förordningen om ändring av gränskodexen). Hänvisningen i 9 kap. 8 c § första stycket UtlL bör som en följd av detta ändras, så att hänvisningen endast avser det stycke i artikel 8.2 b som gäller kontroll av biometriska kännetecken i resehandlingar, dvs. andra stycket i den artikeln. 6.10 Efterföljande behandling av biometriska uppgifter som tagits vid in- och utresekontroller Regeringens förslag: Bestämmelsen i utlänningslagen om att de fingeravtryck och biometriska data som enligt artikel 8.3 i gränskodexen tagits vid en in- eller utresekontroll, i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen, omedelbart ska förstöras efter att kontrollen har genomförts, ska tas bort. Regeringens bedömning: Det krävs inte några författningsändringar i fråga om den efterföljande behandlingen av de biometriska uppgifter som tagits vid en in- och utresekontroll i enlighet med artikel 23.2 och 23.4 i in- och utreseförordningen, i enlighet med artikel 8.3 a i och 8.3 g i gränskodexen. Detsamma gäller för de biometriska uppgifter som tagits i identifieringssyfte i enlighet med artikel 8.3 i gränskodexen och artikel 27 i in- och utreseförordningen. Det krävs inte heller några författningsändringar i fråga om den efterföljande behandlingen av de biometriska uppgifter som tagits vid användningen av ett självbetjäningssystem. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås dock att bestämmelsen i utlänningslagen om att de fingeravtryck och biometriska data som enligt artikel 8.3 i gränskodexen tagits upp vid en in- och utresekontroll, i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, omedelbart ska förstöras efter att kontrollen har genomförts tas bort. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömning. Skälen för regeringens förslag och bedömning Fingeravtryck och fotografier kommer att tas vid fler tillfällen än tidigare In- och utreseförordningen och de nya bestämmelserna i gränskodexen innebär att fingeravtryck och fotografier ska tas i samband med gränskontroller vid fler tillfällen - eller i vart fall för fler syften - än vad som är fallet i dag. För de tillkommande kontroller i samband med in- och utresekontroller som ska göras med stöd av artikel 23.2 och 23.4 i in- och utreseförordningen, artikel 18 i VIS-förordningen (i lydelse enligt artikel 61.6 i in- och utreseförordningen) och artikel 8.3 a i och 8.3 g i i gränskodexen (i lydelse enligt artikel 1.4 i förordningen om ändring i gränskodexen), föreslås inte några kompletterande bestämmelser i svensk rätt i fråga om skyldigheten att lämna biometriska uppgifter och den hittillsvarande bestämmelsen i 9 kap. 8 d § första stycket UtlL föreslås tas bort (se avsnitt 6.2, 6.3 och 6.6). Skyldigheten att lämna sådana uppgifter följer i stället av de direkt tillämpliga bestämmelserna i förordningarna. För tillkommande kontroller i samband med användning av system för automatiserad gränskontroll och i identifieringssyfte föreslås däremot kompletterande svenska regler om en sådan skyldighet (se avsnitt 6.4 och 6.7). Dataskyddsfrågor rörande sådan behandling av fingeravtryck, fotografier och andra slags personuppgifter som sker enligt det som nu anförts - vilken behandling sker på grundval av in- och utreseförordningen - behandlas i avsnitt 7. Uppgifter som har samlats in för att en kontroll ska kunna genomföras finns, när kontrollen är klar, fortfarande kvar. Frågan är om det behövs några kompletterande svenska bestämmelser om efterföljande behandling av biometriska uppgifter som har tagits upp vid kontroller enligt de ovan berörda bestämmelserna, dvs. bestämmelser om hur sådana uppgifter ska behandlas efter kontrollen. Denna fråga behandlas i detta avsnitt och i avsnitt 6.11. Efterföljande behandling regleras inte i EES-förordningen In- och utreseförordningen innehåller inte några uttryckliga bestämmelser om hur de biometriska uppgifter som tas i samband med gränskontroller för verifiering av identiteten mot in- och utresesystemet ska hanteras efter det att kontrollen har genomförts. Däremot innehåller in- och utreseförordningen vissa bestämmelser om lagring i nationella register av uppgifter från in- och utresesystemet. Artikel 28 tar sikte på uppgifter (även biometriska) som inhämtas från in- och utresesystemet. Artikeln kan dock inte anses omfatta uppgifter som har tagits för att genomföra en kontroll mot systemet, inte heller vid efterföljande behandling. Artikel 40 reglerar förutsättningarna för att en medlemsstat i ett nationellt in- och utreseregister får lagra uppgifter som den medlemsstaten har fört in i in- och utresesystemet. Ett sådant nationellt register finns inte i Sverige. Det är svårt att se att det skulle finnas något behov av att inrätta ett sådant register när det EU-gemensamma systemet har börjat användas. Det lämnas inte heller något förslag om ett sådant register i denna proposition. Om ett sådant register ändå skulle inrättas begränsas lagringen i detta system av bestämmelserna i artikel 40. Lagring av biometriska uppgifter torde dock inte vara tillåten i ett nationellt in- och utresesystem. Utrymmet för att lagra de biometriska uppgifter som tas för kontroll vid in- och utresor i ett sådant system får alltså antas vara mycket begränsat. Sammanfattningsvis finns inga bestämmelser i in- och utreseförordningen som är tillämpliga på behandling av biometriska uppgifter efter att kontroll har genomförts. Efterföljande behandling regleras varken i gränskodexen eller VIS-förordningen Varken gränskodexen eller VIS-förordningen innehåller några uttryckliga bestämmelser om hur de biometriska uppgifter som tas vid in- och utresekontroll ska hanteras efter att kontrollen genomförts. VIS-förordningen innehåller visserligen bestämmelser om lagring av uppgifter från VIS i nationella register (artikel 30). Artikeln liknar artikel 28 i in- och utreseförordningen så till vida att den reglerar lagring i nationella informationssystem av uppgifter från ett EU-system (VIS). Artikel 30 i VIS-förordningen är alltså inte tillämplig när det gäller lagring av biometriska uppgifter som tagits av svenska myndigheter i syfte att genomföra en kontroll gentemot VIS. Det finns sammanfattningsvis inga bestämmelser i gränskodexen eller i VIS-förordningen som är tillämpliga vid behandling av biometriska uppgifter efter att de har tagits för de nu berörda syftena. De allmänna dataskyddsrättsliga bestämmelserna Bestämmelser om behandling av personuppgifter - såsom fotografier och fingeravtryck - finns i dataskyddsförordningen, som gäller vid bl.a. gränskontroll och utlänningskontroll i den mån verksamheten inte bedrivs i brottsbekämpande syfte. Dataskyddsförordningen innehåller allmänna bestämmelser som gäller för all personuppgiftsbehandling som faller inom tillämpningsområdet. Bestämmelserna innebär bl.a. att personuppgifter inte får behandlas på ett sätt som är oförenligt med de ändamål för vilka de samlades in och inte får förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas (artikel 5.1 b och 5.1 e). Biometriska uppgifter räknas som känsliga personuppgifter om de behandlas i syfte att entydigt identifiera en person och de omgärdas därför av särskilda, mer restriktiva bestämmelser för behandlingen (artiklarna 4.14 och 9.1). I svensk rätt kompletteras dataskyddsförordningen av bl.a. utlänningsdatalagen, som är en sektorspecifik registerlag som gäller inom bl.a. Polismyndighetens och Migrationsverkets gränskontrollerande verksamhet och vid utlänningskontroll, i den mån verksamheten inte bedrivs i brottsbekämpande syfte (2, 3 och 4 c §§ utlänningsdatalagen och prop. 2017/18:232 s. 113). I 14 § utlänningsdatalagen finns särskilda bestämmelser som rör behandling av sådana känsliga personuppgifter som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen. Sådana uppgifter får behandlas endast för de ändamål som anges i 11 och 13 §§ utlänningsdatalagen, dvs. om det behövs för bl.a. kontroll av en utlänning i samband med in- eller utresa samt kontroll under vistelsen i Sverige, och endast om uppgifterna är absolut nödvändiga för syftet med behandlingen. (14 §). I 15 § utlänningsdatalagen finns också särskilda bestämmelser som rör Migrationsverkets möjlighet att föra separata register över de fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 § UtlL. Utöver Migrationsverket kan även Tullverket och Kustbevakningen bistå Polismyndigheten vid in- och utresekontroller (9 kap. 1 § UtlL). Bestämmelser som rör Tullverkets hantering av personuppgifter i detta avseende finns - utöver i dataskyddsförordningen - bl.a. i lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet. Motsvarande bestämmelser som rör Kustbevakningen finns bl.a. i kustbevakningsdatalagen (2019:429). Även dessa författningar har setts över och anpassats till dataskyddsförordningen, bl.a. i fråga om hur känsliga personuppgifter får behandlas (prop. 2017/18:95 s. 63 f. och prop. 2018/19:65 s. 79 f.). Det behövs inga kompletterande bestämmelser för efterföljande behandling av uppgifter som tas vid in- och utresekontroller direkt med stöd av EU-förordningarna För de biometriska uppgifter som tas i samband med in- och utresekontroller direkt med stöd av in- och utreseförordningen och gränskodexen finns det alltså ett befintligt dataskyddsrättsligt regelverk som reglerar hur dessa uppgifter får behandlas efter kontrollerna. Utrymmet för att lagra sådana biometriska uppgifter i enlighet med det befintliga regelverket får bedömas som begränsat. I många fall innebär regelverket alltså att uppgifterna måste förstöras efter att kontrollerna har genomförts. Den begränsade möjlighet till fortsatt behandling som det dataskyddsrättsliga regelverket i vissa fall kan ge utrymme för - för särskilt angivna ändamål och om det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen - bedöms vara proportionell i förhållande till det behov av fortsatt behandling som kan finnas och skyddet för den personliga integriteten. Något behov att av tydlighetsskäl införa någon bestämmelse om att uppgifterna omedelbart ska förstöras efter att en kontroll har genomförts finns alltså inte (jfr avsnitt 6.1). Frågan är om det då finns något annat skäl för att införa kompletterande nationella regler. På senare år har nationell reglering införts även med hänvisning till vikten av enhetlighet eller överskådlighet i regelverket, jfr avsnitt 6.1 och 6.2. De skäl som utvecklas i avsnitt 6.2 talar mot att införa nationella regler när det finns tydliga och bindande EU-regler. Det kan särskilt framhållas att regleringen kan bli svåröverskådlig om det införs bestämmelser endast avseende den efterföljande behandlingen när den övriga regleringen finns i EU-förordningar. Inte heller när det gäller andra unionsrättsliga bestämmelser som innebär att biometriska uppgifter ska tas vid en kontroll - som inte har medfört kompletterande bestämmelser i svensk rätt - har det införts särskilda bestämmelser om att uppgifterna ska förstöras efter kontrollen. Exempel på det är artiklarna 19, 21 och 22 i VIS-förordningen. De bestämmelser i utlänningslagen som uttryckligen reglerar att uppgifter ska förstöras efter att en kontroll genomförts har dessutom i huvudsak införts i tiden innan dataskyddsförordningen började tillämpas. Mot denna bakgrund bör det inte införas särskilda bestämmelser om den efterföljande behandlingen av de biometriska uppgifter som tagits vid in- och utresekontroll i enlighet med artikel 23.2 och 23.4 i in- och utreseförordningen eller i enlighet med artikel 8.3 a i och 8.3 g i i gränskodexen. Bestämmelsen i 9 kap. 8 d § tredje stycket om en skyldighet att förstöra sådana biometriska uppgifter som tagits med stöd av paragrafens första stycke i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen bör tas bort, eftersom bestämmelsen i paragrafens första stycke om en skyldighet för den som har en Schengenvisering att lämna fingeravtryck i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen föreslås tas bort (se avsnitt 6.6). Som framgår nedan anser Lagrådet att 9 kap. 8 d § tredje stycket bör vara kvar. Behovet av anpassningar av regelverket vid användning av självbetjäningssystem och när det gäller behandling av de biometriska uppgifter som tas i identifieringssyfte För de biometriska uppgifter som tas vid användning av ett självbetjäningssystem föreslås en kompletterande svensk bestämmelse om en skyldighet att lämna uppgifterna (se avsnitt 6.4). På motsvarande sätt som för efterbehandling av de uppgifter som tas vid in- och utresekontroller bedöms det saknas behov av en kompletterande svensk bestämmelse om efterbehandling av uppgifterna. Dessutom tas vid användningen av ett självbetjäningssystem motsvarande biometriska uppgifter upp som vid en ordinarie gränskontroll och det har i fråga om sådana uppgifter inte bedömts att det behövs några nationella kompletterande bestämmelser. Det framstår som mindre lämpligt att ha olika regleringar i fråga om hanteringen av de uppgifter som tas vid användning av ett självbetjäningssystem och av de uppgifter som tas vid en ordinarie gränskontroll. Mot denna bakgrund bör det inte införas några särskilda bestämmelser om den efterföljande behandlingen av de biometriska uppgifter som tas när ett sådant system används. För de biometriska uppgifter som tas i identifieringssyfte föreslås en kompletterande svensk bestämmelse om en skyldighet att lämna uppgifterna (se avsnitt 6.7). Där föreslås således att det i 9 kap. 8 d § första stycket UtlL införs en kompletterande bestämmelse om en skyldighet för en utlänning att vid in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i gränskodexen lämna fingeravtryck och låta sig bli fotograferad för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Även på dessa biometriska uppgifter är det befintliga dataskyddsrättsliga regelverket tillämpligt. I linje med bedömningen ovan avseende efterbehandling av de uppgifter som tas vid in- och utresekontroll bör det inte införas någon särskild bestämmelse om den efterföljande behandlingen av de biometriska uppgifter som tagits i identifieringssyfte vid en in- eller utresekontroll i enlighet med artikel 8.3 i i gränskodexen och 27 i in- och utreseförordningen. I 9 kap. 8 d § finns sedan tidigare en bestämmelse som reglerar skyldigheten att vid in- och utresekontroll enligt artikel 8.3 i gränskodexen i identifieringssyfte lämna fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen (se avsnitt 6.7). I paragrafens tredje stycke finns en bestämmelse som innebär att när en kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen har genomförts, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. I lagrådsremissen konstateras att det befintliga dataskyddsrättsliga regelverket är tillämpligt även för de uppgifter som tas i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. Det föreslås där, i linje med bedömningen i fråga om efterbehandling av de uppgifter som tagits vid in- och utresekontroller, att bestämmelsen i tredje stycket i 8 d § om förstörelse av fingeravtryck och biometriska data som tagits upp för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen ska tas bort. Lagrådet konstaterar att bestämmelser motsvarande den i 9 kap. 8 d § tredje stycket behålls i 8 a och 8 c §§ samt att en reglering motsvarande den som föreslås borttagen i 8 d § tredje stycket införs i 8 h §. Lagrådet anser att detta förhållningssätt är inkonsekvent och kommer att väcka frågor hos rättstillämparen. Frågan om det finns behov av särskilda regler om förstörelse av biometriska uppgifter bör enligt Lagrådet i stället behandlas samlat och till dess så sker synes det vara att föredra att tredje stycket i 8 d § får vara kvar. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkt att regleringen i utlänningslagen bör vara konsekvent. Samtidigt kan konstateras att en konsekvent reglering inte kommer att uppnås även om Lagrådets synpunkt följs. Som framgår ovan kommer varken paragrafen om upptagande av biometriska uppgifter vid användning av självbetjäningssystem eller bestämmelsen om upptagande av biometriska uppgifter vid in- eller utresekontroll för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen att innehålla någon särskild regel om förstörelse av biometriska uppgifter. Regeringens avsikt har varit att genom detta lagstiftningsärende inleda en successiv översyn av utlänningslagens reglering om efterbehandling av biometriska uppgifter. Med hänsyn till vad Lagrådet anför finns det dock i detta lagstiftningsärende inte tillräckliga skäl för att ta bort den aktuella bestämmelsen. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att bestämmelsen i 9 kap. 8 d § tredje stycket om omedelbart förstörande av de biometriska uppgifter som tagits vid en in- eller utresekontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen inte tas bort. 6.11 Efterföljande behandling av biometriska uppgifter som tagits vid en inre utlänningskontroll Regeringens förslag: Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits vid en inre utlänningskontroll, för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen, ska omedelbart förstöras när kontrollen har genomförts om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. De biometriska uppgifter som tagits för detta syfte och som inte ska förstöras ska få lagras i Migrationsverkets register över fotografier och fingeravtryck. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Biometriska uppgifter som tas vid en inre utlänningskontroll bör omedelbart förstöras om utlänningen har rätt att vistas i Sverige I avsnitt 6.5 föreslås en bestämmelse om skyldighet att vid en inre utlänningskontroll lämna biometriska uppgifter för att en kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen ska kunna genomföras. Som närmare utvecklas i avsnitt 6.10 innehåller in- och utreseförordningen inte någon reglering av hur biometriska uppgifter som tas för kontroll ska behandlas efter kontrollen. Som också redovisas i det avsnittet finns det dock ett allmänt dataskyddsrättsligt regelverk som gäller för sådan efterföljande behandling. Frågan är om bestämmelsen som föreslås i avsnitt 6.5 ändå bör kompletteras med en bestämmelse om efterföljande behandling av de biometriska uppgifterna. Om det vid kontrollen framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige, saknas det skäl att spara de biometriska uppgifter som har tagits. Det kan t.ex. förekomma att utlänningar som inte är registrerade i in- och utresesystemet men som vistas lagligt i Sverige, t.ex. eftersom de har uppehållstillstånd eller nationell visering, blir föremål för en kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. I sådana fall bör uppgifterna inte få sparas utan i stället förstöras direkt efter kontrollen, inte minst med hänsyn till integritetsaspekter. Inriktningen bör i och för sig vara att inte införa kompletterande nationella bestämmelser om efterföljande behandling när det redan finns ett tillräckligt tydligt regelverk (jfr avsnitt 6.10). Samtidigt är det angeläget att regleringen i utlänningslagen om den efterföljande behandlingen av biometriska uppgifter som tas vid en inre utlänningskontroll är enhetlig. I utlänningslagen har nyligen införts en bestämmelse om att Migrationsverket och Polismyndigheten, under vissa förutsättningar, får fotografera och även ta fingeravtryck av en utlänning vid en inre utlänningskontroll. I bestämmelsen anges att det fotografi och de fingeravtryck som har tagits omedelbart ska förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige (9 kap. 8 § UtlL). Det bör därför undvikas att det i en av paragraferna om inre utlänningskontroll finns en bestämmelse om efterbehandling av personuppgifter men inte i den andra. En bestämmelse som anger att de biometriska uppgifter som har tagits i nu aktuell situation omedelbart ska förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige bör därför införas. Bestämmelsen bör placeras i anslutning till den nya bestämmelsen om skyldighet att lämna biometriska uppgifter vid en inre utlänningskontroll i 9 kap. UtlL. Biometriska uppgifter som inte ska förstöras bör få lagras i Migrationsverkets register Om det vid en kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen av biometriska uppgifter som tagits vid en inre utlänningskontroll i stället framkommer att utlänningen saknar rätt att vistas i landet är situationen annorlunda. Möjligheten att spara och jämföra sådana biometriska uppgifter är ett viktigt verktyg för att motverka att personer som inte har rätt att vistas i Sverige ändå fortsätter att uppehålla sig här, vilket är angeläget för upprätthållandet av den inre säkerheten. Det ligger också i linje med in- och utreseförordningens syften. Jämförelser av biometriska uppgifter är även avgörande för att kunna upptäcka personer som uppträder under olika identiteter. Enligt gällande ordning har Migrationsverket rätt att föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 § UtlL (15 § utlänningsdatalagen). Förutom fingeravtryck och fotografier får registren innehålla uppgift om bl.a. namn och andra identifieringsuppgifter (2 § utlänningsdataförordningen [2016:30]). Bestämmelser om gallring av uppgifterna i registren finns i utlänningsdataförordningen. Enligt 15 § första stycket får dock endast fotografier och fingeravtryck som tas med stöd av 9 kap. 8 § UtlL föras in i registren. För att det ska vara möjligt att spara de biometriska uppgifter som tas vid en inre utlänningskontroll, i de fall utlänningen saknar rätt att vistas i Sverige, bör uppgifterna i dessa fall få föras in i Migrationsverkets register över fotografier och fingeravtryck. Som regeringen har konstaterat tidigare är den rättsliga grunden för den personuppgiftsbehandling som får utföras enligt utlänningsdatalagen fastställd i den nationella rätten på ett sådant sätt som krävs enligt dataskyddsförordningen (se prop. 2017/18:254 s. 15 f.). Biometriska uppgifter räknas som känsliga personuppgifter om de behandlas i syfte att entydigt identifiera en person och de omgärdas därför av särskilda, mer restriktiva bestämmelser för behandlingen (artiklarna 4.14 och 9.1 i dataskyddsförordningen). Regeringen har tidigare gjort bedömningen att personuppgiftsbehandlingen enligt 15 § utlänningsdatalagen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och att förutsättningarna även i övrigt för att tillämpa undantaget i artikel 9.2 g är uppfyllda (se om den bedömningen prop. 2017/18:254 s. 35; jfr även prop. 2020/21:159 s. 22). Regeringen gör samma bedömning avseende den nu aktuella personuppgiftsbehandlingen. Det bör mot denna bakgrund göras ett tillägg i 15 § första stycket utlänningsdatalagen med den innebörden att Migrationsverket får föra separata register över de fingeravtryck och fotografier som tas vid en inre utlänningskontroll för att en kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen ska kunna genomföras, och som inte ska förstöras omedelbart efter kontrollen. Regeringen avser att återkomma till frågan om gallring av dessa uppgifter i förordning. Fotografier eller fingeravtryck i Migrationsverkets register får användas vid kontroll Om en utlännings rätt att vistas i Sverige inte kan utredas genom en kontroll mot in- och utresesystemet eller på annat sätt, bör det vid en inre utlänningskontroll finnas möjlighet att även göra sökningar mot Migrationsverkets register med fotografier och fingeravtryck. Detta bör kunna ske genom att de biometriska uppgifter som redan har tagits används för sökningen. Den saken behöver vara reglerad i lag. Det har nyligen införts en bestämmelse i 15 § utlänningsdatalagen som innebär att uppgifter om fotografier eller fingeravtryck i Migrationsverkets register får användas vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige. Det innebär att kontroller mot både in- och utresesystemet och mot Migrationsverkets register får göras vid en inre utlänningskontroll. Det finns alltså redan lagstöd för att göra de sökningar mot Migrationsverkets register med fotografier och fingeravtryck som nu är aktuella. Några författningsändringar i detta avseende behövs därför inte. 7 Övriga frågor om dataskydd och personuppgiftsansvar Regeringens förslag: In- och utreseförordningen ska undantas från tillämpningsområdet för lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och utlänningsdatalagen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Polismyndigheten vill att det tydliggörs om all behandling av personuppgifter som sker vid gränskontroll och gränsförvaltning enligt in- och utreseförordningen och som inte rör förfaranden och villkor för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål faller inom dataskyddsförordningens tillämpningsområde. Myndigheten efterfrågar även klargörande av hur förslaget ska förstås mot bakgrund av den möjlighet som finns enligt utlänningsdatalagen att genomföra testverksamhet för att möjliggöra genomförandet av bl.a. in- och utreseförordningen. Skälen för regeringens förslag Det allmänna dataskyddsrättsliga regelverket Dataskyddsförordningen utgör den generella regleringen för behandling av fysiska personers personuppgifter inom EU. Dataskyddsförordningen kompletteras av dataskyddslagen. Dataskyddsförordningen är inte tillämplig på den behandling av personuppgifter som myndigheter utför i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder (artikel 2.2 d). För personuppgiftsbehandling inom detta område gäller i stället EU:s dataskyddsdirektiv, som har genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen. Både dataskyddsförordningen och brottsdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad och för annan behandling av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register (artikel 2.1 i dataskyddsförordningen och 1 kap. 3 § brottsdatalagen). Med personuppgifter avses varje upplysning om en identifierad eller identifierbar fysisk person (artikel 4.1 i dataskyddsförordningen och 1 kap. 6 § brottsdatalagen). Med behandling av personuppgifter avses en åtgärd eller att en kombination av åtgärder vidtas med personuppgifterna (artikel 4.2 i dataskyddsförordningen och 1 kap. 6 § brottsdatalagen). Att behandla personuppgifter kan alltså t.ex. handla om att registrera, samla in, ta fram, läsa och radera personuppgifter. In- och utreseförordningens förhållande till de allmänna dataskyddsreglerna Dataskyddsförordningen är tillämplig vid de nationella myndigheternas behandling av personuppgifter enligt in- och utreseförordningen, i den mån behandlingen inte sker för de ändamål som avses i artikel 1.2, dvs. i syfte att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott eller andra grova brott. I dessa fall är i stället dataskyddsdirektivet - som alltså har genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen - tillämpligt (artikel 49.2 och 49.3 i in- och utreseförordningen). Polismyndigheten efterfrågar tydliggörande av om all behandling av personuppgifter som sker vid gränskontroll och gränsförvaltning enligt in- och utreseförordningen och som inte rör förfaranden och villkor för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål faller inom dataskyddsförordningens tillämpningsområde. Myndigheten menar att det unionsrättsliga regelverket vad gäller gränskontroll och gränsförvaltning innefattar gränsdragningsfrågor kring vilken behandling av personuppgifter som faller inom dataskyddsförordningens respektive dataskyddsdirektivets tillämpningsområde. Enligt myndigheten finns det, både i unionsrätten och nationell rätt, stöd för att anse att behandlingen av personuppgifter vid in- och utresekontroller alltid syftar till att förebygga brott och upprätthålla allmän ordning och inre säkerhet och därmed faller inom dataskyddsdirektivets tillämpningsområde. Behandling av personuppgifter enligt in- och utreseförordningen kan, vilket har redogjorts för ovan, omfattas antingen av dataskyddsförordningens eller brottsdatalagens tillämpningsområde (jfr prop. 2018/19:65 s. 132 f.). För att avgöra om brottsdatalagen eller dataskyddsförordningen är tillämplig för en viss typ av personuppgiftsbehandling måste det göras en bedömning av om behandlingen, helt eller delvis, faller inom det tillämpningsområde som anges i artikel 49.3. Det är alltså syftet med behandlingen av personuppgifter i det enskilda fallet som är avgörande för vilken rättsakt som är tillämplig. Regeringen anser inte att det är möjligt att, generellt, uttala sig om i vilket syfte den nu aktuella personuppgiftsbehandlingen sker. Därtill kan konstateras att vad som ryms inom det område som undantas från dataskyddsförordningens tillämpningsområde ytterst är en fråga för EU-domstolen att ta ställning till. Dataskyddslagen innehåller bestämmelser som kompletterar dataskyddsförordningen på nationell nivå. Det bedöms inte krävas några ändringar i nationell rätt för att dataskyddslagen ska vara tillämplig även vid behandling av personuppgifter enligt in- och utreseförordningen. Även brottsdatalagen är tillämplig vid behandling av personuppgifter enligt in- och utreseförordningen, om behandlingen sker i syfte att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott eller andra grova brott. Något behov av författningsändringar finns alltså inte i det avseendet. In- och utreseförordningens förhållande till utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag Utöver dataskyddslagen finns sektorspecifika registerlagar som också utgör kompletterande regleringar till dataskyddsförordningen. Utlänningsdatalagen är en sådan sektorsspecifik registerlag. Den gäller vid behandling av personuppgifter i Migrationsverkets, Polismyndighetens och utlandsmyndigheternas verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen (1 § utlänningsdatalagen). Bestämmelserna i utlänningsdatalagen har sin grund i de särskilda behov som dessa myndigheter har av att behandla personuppgifter för sin verksamhet. För den brottsbekämpande verksamheten finns ett antal registerförfattningar som kompletterar brottsdatalagen. Lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, nedan kallad polisens brottsdatalag, är en sektorsspecifik registerlag som gäller vid behandling av personuppgifter i brottsbekämpande verksamhet vid bl.a. Polismyndigheten (1 kap. 1 § polisens brottsdatalag). Den personuppgiftsbehandling som ska ske enligt in- och utreseförordningen faller - i och för sig - under tillämpningsområdet för utlänningsdatalagen. Eftersom Polismyndigheten föreslås vara central åtkomstpunkt (se avsnitt 5.1) aktualiseras även tillämpningen av polisens brottsdatalag i de situationer då utsedda myndigheter vänder sig till Polismyndigheten och begär åtkomst till uppgifter i in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål. Detta innebär att det kommer att finnas särskilda regler om personuppgiftsbehandling i den direkt tillämpliga in- och utreseförordningen, i utlänningsdatalagen och i polisens brottsdatalag. I promemorian lämnas förslag om att personuppgiftsbehandling som sker med stöd av in- och utreseförordningen ska undantas från tillämpningsområdena för utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag. Som skäl anförs att det, för att undvika dubbelreglering och för att säkerställa att det inte införs en reglering som står i strid med andra regelverk, i liknande situationer har gjorts undantag från tillämpningsområdet i utlänningsdatalagen för behandling av personuppgifter som sker med stöd av andra lagar och EU-förordningar (se 5 § utlänningsdatalagen). Även i polisens brottsdatalag undantas ett antal lagar från tillämpningsområdet (1 kap. 2 § polisens brottsdatalag). Polismyndigheten efterfrågar klargörande av hur förslaget ska förstås mot bakgrund av den möjlighet som införts i utlänningsdatalagen att genomföra testverksamhet för att möjliggöra genomförandet av bl.a. in- och utreseförordningen (se prop. 2020/21:5). Avgörande för om utlänningsdatalagen är tillämplig i ett enskilt fall är om det är fråga om behandling av personuppgifter som myndigheten vidtar i sådan verksamhet som räknas upp i lagen och som inte omfattas av något av de undantag som listas där, t.ex. avseende vissa EU-rättsakter. De undantag som nu föreslås innebär att utlänningsdatalagen inte är tillämplig när behandling av personuppgifter sker med stöd av in- och utreseförordningen. När det gäller testverksamhet som inte avser personuppgiftsbehandling med stöd av in- och utreseförordningen gäller dock utlänningsdatalagens bestämmelser om det sker inom den lagens tillämpningsområde. Frågan om vilka bestämmelser som är tillämpliga vid testverksamhet får avgöras i det enskilda fallet. Av samma skäl som föreslås i promemorian anser även regeringen att sådan personuppgiftsbehandling som sker med stöd av in- och utreseförordningen bör undantas från tillämpningsområdet för utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag. Bestämmelser med denna innebörd bör därför införas i utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Regeringens bedömning: Det finns inget behov av övergångsbestämmelser. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget och bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning: In- och utreseförordningen och förordningen om ändring av gränskodexen trädde i kraft den 29 december 2017. Vissa bestämmelser i in- och utreseförordningen tillämpas från och med detta datum, bl.a. regler om in- och utresesystemets tekniska uppbyggnad och kommissionens antagande av genomförandeakter. Merparten av bestämmelserna i in- och utreseförordningen och bestämmelserna i förordningen om ändring av gränskodexen ska börja tillämpas först när systemet tas i drift, vilket ska ske den dag som kommissionen bestämmer. Kommissionen ska fastställa vilken dag systemet ska tas i drift så snart vissa villkor är uppfyllda, bl.a. krävs det att eu-LISA tillsammans med medlemsstaterna har slutfört tester av systemet på ett tillfredsställande sätt (artiklarna 66 och 73 i in- och utreseförordningen och artikel 2 i förordningen om ändring i gränskodexen). Enligt den nuvarande tidsplanen är driftsättning av systemet tänkt att ske under andra halvåret 2022. Eftersom tidpunkten för när förordningarna i dessa delar ska börja tillämpas är beroende av kommissionens beslut bör enligt regeringens uppfattning tidpunkten för ikraftträdandet av lagändringarna överlåtas på regeringen att bestämma. Några övergångsbestämmelser bedöms inte vara nödvändiga. De nya lagreglerna blir därmed tillämpliga direkt från ikraftträdande. 9 Ekonomiska och andra konsekvenser Regeringens bedömning: Den nya regleringen förväntas leda till en förbättrad och mer effektiv gräns- och utlänningskontroll samt en mer effektiv brottsbekämpning. Regleringen kommer - framför allt i ett inledande skede - att ge upphov till kostnader för främst Polismyndigheten. Kostnaderna bör dock rymmas inom befintliga anslag. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Tullverket och Säkerhetspolisen instämmer i bedömningen att förslaget kan väntas leda till en förbättrad och mer effektiv gränskontroll samt en mer effektiv brottsbekämpning. Polismyndigheten delar bedömningen att det nya in- och utresesystemet kommer att bidra till en mer effektiv gräns- och utlänningskontroll och anser att det kommer få positiva effekter för den inre säkerheten. Myndigheten lyfter även frågan om de ökade kostnader som systemet kan innebära. Även Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg och Kammarrätten i Stockholm lyfter frågor om de ökade kostnader som det nya systemet och ökad måltillströmning kan medföra. Kustbevakningen för fram att det kan bli problematiskt att utföra ytterligare arbetsuppgifter och få ökade kostnader utan anslagsökning. Amnesty International ifrågasätter att det skulle leda till en ökad inre säkerhet om antalet personer som inte har rätt att vistas i landet minskar och efterlyser ett mer utförligt resonemang om kopplingen mellan brott och tredjelandsmedborgare som vistas här under en kortare period. Organisationen lyfter därutöver integritetsaspekter kopplade till det nya in- och utresesystemet. Skälen för regeringens bedömning Anpassningar till EU:s nya in- och utresesystem In- och utreseförordningen och förordningen om ändring i gränskodexen innebär att ett nytt unionsgemensamt in- och utresesystem tas i drift. Detta innebär att uppgifter om de tredjelandsmedborgare som reser in i Sverige för kortare vistelser kommer att registreras elektroniskt, däribland deras biometriska uppgifter, och att dessa uppgifter sparas för senare jämförelser. Längden för den tillåtna vistelsen kommer att beräknas automatiskt och systemet kommer att generera varningar när den tillåtna vistelsetiden har löpt ut. Myndigheterna kommer också att ha tillgång till en förteckning över personer som inte har rest ut ur landet när deras tillåtna vistelsetid löpt ut, och därmed möjlighet att kunna vidta åtgärder mot dessa. Identiteten på inresande tredjelandsmedborgare och personer som vistas i landet kommer att kontrolleras mot in- och utresesystemet genom användande av biometriska uppgifter, vilket utgör ett säkert identifieringsverktyg. Detta kan antas bidra till bättre efterlevnad av bestämmelserna om tillåten vistelsetid och förbättrad kännedom om vilka utlänningar som befinner sig i landet olovligen. Förordningarna innebär också möjligheter för Polismyndigheten att inrätta självbetjäningssystem vid gränsövergångarna, vilket kan antas bidra till att gränskontrollerna kan genomföras mer effektivt. In- och utresesystemet kan mot den bakgrunden antas bidra till en förbättrad och mer effektiv gräns- och utlänningskontroll. De brottsbekämpande myndigheterna kommer även att kunna använda uppgifterna från in- och utresesystemet inom ramen för utredningar om terroristbrott och andra grova brott, t.ex. genom att jämföra ett fingeravtrycksspår på en brottsplats med fingeravtryck som lagras i in- och utresesystemet. Uppgifter från in- och utresesystemet kan också användas för att t.ex. spåra resvägen för en person som misstänks ha begått ett brott eller som har fallit offer för brott. Regeringen bedömer, till skillnad från Amnesty International, att det nya in- och utresesystemet kommer vara ett värdefullt verktyg för att säkerställa att personer som saknar rätt att vistas i landet inte upprätthåller sig här och att det även kan antas bidra till en mer effektiv brottsbekämpning. Detta får, sammantaget, anses vara positivt för den inre säkerheten. Ekonomiska konsekvenser Enligt artikel 64 i in- och utreseförordningen ska större delen av kostnaderna för inrättandet och driften av in- och utresesystemet belasta unionens allmänna budget. Medlemsstaterna ska dock bekosta bl.a. anpassning av befintliga system, nationella projektledningskontor och vissa andra åtgärder. Medlemsstaterna ska också bekosta den tekniska infrastruktur som behövs för att de brottsbekämpande myndigheterna ska få åtkomst till in- och utresesystemet. Den nya regleringen bedöms initialt medföra ökade kostnader för framför allt Polismyndigheten, som är den myndighet som i promemorians förordningsförslag föreslås utses till bl.a. central åtkomstpunkt för de brottsbekämpande myndigheterna. Polismyndigheten framför att införandet av automatiserad gränskontroll genom ett självbetjäningssystem och elektroniska spärrar kan komma att kräva investeringar i teknik och teknisk kompetens som inte ryms inom befintliga anslag och att myndigheten avser att återkomma om kostnaderna inte ryms inom befintliga anslag. Myndigheten anför vidare att den också, i sin egenskap av personuppgiftsansvarig för Sveriges behandling av personuppgifter i in- och utresesystemet enligt artikel 39.1 i in- och utreseförordningen, kan komma att belastas ekonomiskt för andra myndigheters felaktiga personuppgiftsbehandling, vilket också kan behöva beaktas vid fastställande av framtida anslag. Regeringen bedömer att den nya regleringen kan förväntas leda till en mer effektiv gränskontroll och brottsbekämpning, vilket - som även Polismyndigheten konstaterar - på sikt kan antas medföra kostnadsbesparingar för Polismyndigheten. Det finns dessutom viss möjlighet att söka medel från EU:s fond för inre säkerhet. När det gäller Polismyndighetens ansvar för behandlingen av personuppgifter i in- och utresesystemet har varje behörig myndighet naturligtvis en skyldighet att följa de regler som gäller för sådan personuppgiftsbehandling. Det kan inte förväntas uppstå några större kostnader med anledning av Polismyndighetens ansvar i detta avseende. Regeringens bedömning är mot denna bakgrund att de kostnader som det nya in- och utresesystemet kan förväntas medföra för Polismyndigheten bör rymmas inom befintliga anslag. Som konstateras i promemorian kan de nya förordningarna, tillsammans med de kompletterande nationella bestämmelserna, innebära vissa ökade kostnader även för andra statliga myndigheter än Polismyndigheten. Liksom för Polismyndigheten kan dock antas att vissa kostnadsbesparingar kan göras i och med den nya regleringen eftersom den allmänt sett kan förväntas leda till en mer effektiv gränskontroll och brottsbekämpning. Integritetsskyddsmyndigheten kommer att få nya uppgifter och vissa myndigheter kan behöva utrustning för att få åtkomst till in- och utresesystemet. De myndigheter som ska ha åtkomst till systemet kommer också att behöva utbilda personal, föra loggar osv. Vidare kan förvaltningsdomstolarna i viss utsträckning komma att få överklaganden i frågor kopplade till in- och utresesystemet, t.ex. överklaganden av beslut att inte radera uppgifter från förteckningen över registrerade personer som överskridit den tillåtna vistelsetiden. Kammarrätten i Stockholm påpekar att fler beslut kommer att kunna överklagas och ställer sig tveksam till att den ökade arbetsbördan ryms inom befintliga anslag. Regeringen anser dock att kostnaderna för det tillkommande arbete som Kammarrätten tar upp inte kan antas vara av sådan storleksordning att de inte ryms inom befintliga anslag. Som bl.a. Domstolsverket och Förvaltningsrätten i Stockholm noterar är det naturligtvis viktigt att följa målutvecklingen och andra effekter som in- och utresesystemet kan ha. Kustbevakningen anser att det kan bli problematiskt att utföra ytterligare arbetsuppgifter utan att få ökade anslag. Samtidigt konstaterar Kustbevakningen att det är svårt att förutse vilka kostnader som kan uppkomma eftersom det inte står klart för myndigheten hur långt Polismyndighetens ansvar för att tillhandahålla systemet och de tekniska lösningarna sträcker sig. Enligt regeringens bedömning kan kostnaderna för Kustbevakningen inte antas vara större än att de ryms inom befintliga anslag. Sammanfattningsvis kan kostnaderna för berörda myndigheter inte antas vara större än att de ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Förslagen bedöms inte i övrigt ha några särskilda ekonomiska effekter för det allmänna eller enskilda. Konsekvenser för enskildas rättigheter och friheter Regleringen i EU-förordningarna innebär att personuppgifter kommer att behandlas, även barns personuppgifter. Av förordningarna följer också att fotografier och fingeravtryck ska tas i fler fall - eller i vart fall för fler syften - än vad som är fallet i dag. Detta gäller också för barn, även om vissa åldersgränser föreskrivs när det handlar om fingeravtryck. I promemorian föreslås vissa kompletterande bestämmelser om fotografering och fingeravtryckstagning i dessa situationer. De kompletterande bestämmelserna utgör dock i princip endast förtydliganden av den skyldighet att lämna biometriska uppgifter som följer av förordningarna. Amnesty international är tveksam till om den integritetskränkning som det omfattande kontrollsystemet innebär är proportionerlig. Skyldigheterna att genomgå kontroller, lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas samt behandlingen av personuppgifter följer i princip av EU-förordningarna. Lagstiftarens handlingsutrymme är alltså begränsat och den synpunkt som Amnesty tar upp härrör sig i allt väsentligt till vad som följer av EU-förordningarna. De nya bestämmelserna innebär ett visst intrång i den kroppsliga och personliga integriteten för de enskilda som berörs. Det kan dock i sammanhanget konstateras att det föreslås noga regleras i vilka situationer fotografier och fingeravtryck får tas. Regelverket innehåller även bestämmelser om skydd av personuppgifter. Förutom att förfarandet vid fotografering och fingeravtryckstagning ska vara förenligt med stadgan, följer det av in- och utreseförordningen att förfarandet även ska vara förenligt med de rättigheter och principer som fastställs i Europakonventionen och barnkonventionen. Principen om barnets bästa är central vid alla åtgärder som rör barn och åtgärderna ska genomföras på ett barnvänligt och barnanpassat sätt. Regeringen anser att den föreslagna regleringen inte innebär mer långtgående inskränkningar i den kroppsliga och personliga integriteten än vad som är nödvändigt och godtagbart med hänsyn till ändamålen. Övriga konsekvenser Förslagen bedöms inte ha några sociala eller miljömässiga konsekvenser eller några konsekvenser för sysselsättningen eller företagen. Förslagen bedöms slutligen inte ha någon betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. 10 Författningskommentar 10.1 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 1 kap. Lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser Vissa definitioner In- och utreseförordningen 4 e § Med in- och utreseförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. Paragrafen, som är ny och utformas i enlighet med Lagrådets förslag, anger vad som i lagen avses med in- och utreseförordningen. Hänvisningen till in- och utreseförordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. 9 kap. Kontroll- och tvångsåtgärder Fotografi och fingeravtryck 8 a § En utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Samma skyldighet gäller om bevis om uppehållstillstånd (uppehållstillståndskort) ska utfärdas enligt rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredje land av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller om utlänningen omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i uppehållstillståndskortet. Fingeravtryck som inte sparats i ett sådant medium och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet om uppehållstillstånd har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehållstillstånd. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av första stycket får även användas för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen i ett ärende om uppehållstillstånd. Paragrafen innehåller bestämmelser om fotografering och fingeravtryckstagning vid ansökan om uppehållstillstånd och när bevis om uppehållstillstånd ska utfärdas av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. I artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen finns bestämmelser om kontroll mot in- och utresesystemet som aktualiseras bl.a. i ärenden om uppehållstillstånd. I paragrafens fjärde stycke, som är nytt, anges att det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av första stycket även får användas för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen i ett ärende om uppehållstillstånd. Bestämmelsen ger rätt att använda det fotografi och de fingeravtryck som tagits med stöd av första stycket. Detta innebär att en sådan kontroll får göras med fotografier och fingeravtryck som har tagits vid en ansökan om uppehållstillstånd eller när bevis om uppehållstillstånd ska utfärdas av annan anledning än att utlänningen ansöker om uppehållstillstånd. Vad som avses med in- och utreseförordningen framgår av 1 kap. 4 e §. Hänvisningen till in- och utreseförordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 8 c § En utlänning är vid in- eller utresekontroll skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av resehandlingens äkthet, i enlighet med artikel 8.2 b andra stycket eller artikel 8.3 ib i kodexen om Schengengränserna. Denna skyldighet gäller under förutsättning att utlänningen har en resehandling som är försedd med ett lagringsmedium som innehåller ett fotografi eller fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Paragrafen innehåller bestämmelser om fotografering och fingeravtryckstagning vid in- och utresekontroll för kontroll av identiteten och av resehandlingens äkthet i enlighet med bestämmelser i kodexen om Schengengränserna. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Paragrafens första stycke ändras så att det i hänvisningen till artikel 8.2 b i kodexen om Schengengränserna läggs till att det är andra stycket i artikel 8.2 b som avses. Detta innebär ingen ändring i sak. I övrigt görs en språklig ändring. 8 d § Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) och kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Vid en sådan in- eller utresekontroll är utlänningen även skyldig att låta sig bli fotograferad för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket har genomförts för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Paragrafen, som utformas efter synpunkter från Lagrådet, innehåller bestämmelser om fotografering och fingeravtryckstagning vid in- och utresekontroll när utlänningen får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med bestämmelser i VIS-förordningen och in- och utreseförordningen. Paragrafen innehåller även bestämmelser om förstörande av uppgifter som tagits upp vid kontroll. Övervägandena finns i avsnitt 5.1, 6.6, 6.7 och 6.10. I första stycket tas den hittillsvarande bestämmelsen bort. Den ersätts av en bestämmelse som delvis motsvarar det hittillsvarande andra stycket. Bestämmelsen innebär att en utlänning vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen och artikel 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten gäller även fotografering för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. I artikel 20 i VIS-förordningen och artikel 27 i in- och utreseförordningen finns bestämmelser om den kontroll som ska göras mot VIS respektive in- och utresesystemet. Bestämmelserna innebär bl.a. att en sökning i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen ska genomföras genom att uppgifter om fingeravtryck används medan en sökning i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen ska genomföras genom att fingeravtryck eller fingeravtryck i kombination med ansiktsbild används. Vid den kontroll som sker i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen ska utlänningen alltså vara skyldig att lämna fingeravtryck, men vid den kontroll som sker i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen ska utlänningen vara skyldig att både låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck. Vad som avses med in- och utreseförordningen framgår av 1 kap. 4 e §. I andra stycket införs en ny bestämmelse som innebär att skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck inte gäller om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Det tredje stycket motsvarar i sak delvis det hittillsvarande tredje stycket. Således gäller att de fingeravtryck som tagits upp vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen omedelbart ska förstöras efter kontrollen. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Bestämmelserna om förstörelse i tredje stycket gäller inte för biometriska uppgifter som tagits upp när en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket genomförs för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Detta innebär att det befintliga dataskyddsrättsliga regelverket kommer att reglera hur uppgifterna får behandlas efter kontrollen. Bestämmelsen om förstörelse av fingeravtryck som enligt det hittillsvarande första stycket tagits upp vid en in- eller utresekontroll i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen tas bort (se kommentaren till första stycket). Hänvisningarna till förordningarna är dynamiska, dvs. avser respektive förordning i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 8 h § En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om fotografering och fingeravtryckstagning vid inre utlänningskontroll. Övervägandena finns i avsnitt 6.5 och 6.11. I artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen finns bestämmelser om kontroll mot in- och utresesystemet, vilka aktualiseras bl.a. vid inre utlänningskontroll. Av första stycket framgår att en utlänning vid en inre utlänningskontroll är skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Vad som avses med in- och utreseförordningen framgår av 1 kap. 4 e §. Enligt andra stycket gäller inte skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. I tredje stycket anges att när en kontroll enligt första stycket har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller dock endast om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Om den utlänning vars uppgifter har tagits upp vid kontrollen däremot inte har rätt att vistas i Sverige innebär bestämmelsen inte att uppgifterna måste förstöras. Migrationsverket får föra separata register över de uppgifter som tas upp med stöd av denna paragraf (15 § första stycket [2016:27] utlänningsdatalagen). Hänvisningen till in- och utreseförordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 8 i § En utlänning som använder ett system för automatiserad gränskontroll i enlighet med artiklarna 8a och 8b i kodexen om Schengengränserna är skyldig att låta sig bli fotograferad och lämna fingeravtryck vid förhandsregistrering av uppgifter i in- och utresesystemet och vid användning av elektroniska spärrar. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om fotografering och fingeravtryckstagning vid användande av system för automatiserad gränskontroll. Övervägandena finns i avsnitt 5.1 och 6.4. Systemet för automatiserad gränskontroll gör det möjligt att under vissa förutsättningar passera de yttre gränserna genom att utlänningen använder ett självbetjäningssystem och en elektronisk spärr. För att utlänningen ska kunna använda sig av automatiserad gränskontroll krävs bl.a. att utlänningen redan är registrerad i in- och utresesystemet eller förhandsregistrerar sig i självbetjäningssystemet enligt artikel 8a i kodexen om Schengengränserna. Om förutsättningarna är uppfyllda kan de tillämpliga in- och utresekontrollerna utföras genom att utlänningen använder självbetjäningssystemet. Den som har använt självbetjäningssystemet och vars in- eller utresa tillåts får använda en elektronisk spärr för att fysiskt passera gränsen. En elektronisk spärr är en elektronisk infrastruktur på platsen för faktisk passage av en yttre gräns (artiklarna 2.23-2.25 och 8 b). Av paragrafen framgår att en utlänning som använder ett system för automatiserad gränskontroll i enlighet med artiklarna 8a och 8b i kodexen om Schengengränserna är skyldig att låta sig bli fotograferad och lämna fingeravtryck vid förhandsregistrering av uppgifter i in- och utresesystemet och vid användning av elektroniska spärrar. Hänvisningen till kodexen om Schengengränserna är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 10.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Förhållandet till annan reglering 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2006:444) om passagerarregister, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvänd-ande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 7. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. I paragrafen anges att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade författningar. Övervägandena finns i avsnitt 7. I punkt 8, som är ny, hänvisas till in- och utreseförordningen. Ändringen innebär att lagen inte gäller när personuppgifter behandlas med stöd av den förordningen. Hänvisningen till in- och utreseförordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1-2 a §§ utlänningslagen åberopas, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot fingeravtrycks- och signalementsregister som Polismyndigheten för enligt 5 kap. 11 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, eller 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Paragrafen innehåller bestämmelser om Migrationsverkets behandling av fingeravtryck och fotografier. Övervägandena finns i avsnitt 6.11. Paragrafens första stycke ändras på så sätt att bestämmelsen om att Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 § utlänningslagen kompletteras med en hänvisning till 8 h § utlänningslagen. Det innebär att även fingeravtryck och fotografier som tas vid en inre utlänningskontroll för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen får föras in i de separata registren. Detta gäller inte det fotografi och de fingeravtryck som enligt 8 h § omedelbart ska förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. 10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 1 kap. Allmänna bestämmelser Lagens tillämpningsområde 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. I paragrafen anges att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade författningar. Övervägandena finns i avsnitt 7. I punkt 10, som är ny, hänvisas till in- och utreseförordningen. Ändringen innebär att förordningen undantas från tillämpningsområdet för polisens brottsdatalag. Hänvisningen till in- och utreseförordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. In- och utreseförordningen Förordning om ändring i gränskodexen Sammanfattning av departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem (Ds 2021:9) I november 2017 antogs inom EU två förordningar som innebär att det ska inrättas ett gemensamt system för elektronisk registrering av de tredjelandsmedborgare som passerar de yttre gränserna för kortare vistelser, eller som nekas inresa. Detta in- och utresesystem, som ibland även benämns Entry/Exit System eller EES, syftar till att bl.a. förbättra och effektivisera in- och utresekontrollerna vid de yttre gränserna samt att bidra till bättre möjligheter att identifiera personer som inte uppfyller villkoren för inresa eller vistelse inom medlemsstaternas territorium. Systemet ska även kunna användas av de brottsbekämpande myndigheterna för att förstärka den inre säkerheten och kampen mot terrorism och andra grova brott. De två EU-förordningar som innehåller regelverket för in- och utresesystemet gäller direkt som lag i Sverige. För att tillämpningen ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att anpassa svensk rätt till förordningarna föreslås det i denna promemoria vissa författningsändringar. Förslagen innebär bl.a. att Polismyndigheten ska utses till den myndighet som ska tillhandahålla åtkomst till in- och utresesystemet för andra myndigheter och ha ansvar för behandlingen av personuppgifter i systemet. Förslagen innebär vidare att det tydliggörs hur regelverket förhåller sig till annan dataskyddsreglering samt i vilka situationer en utlänning är skyldig att lämna fingeravtryck och låta sig bli fotograferad för att en kontroll mot in- och utresesystemet ska kunna genomföras. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Promemorians lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 9 kap. 8 a, 8 c och 8 d §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 d § och 9 kap. 8 g och 8 h §§, och närmast före 1 kap. 4 d § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. EES-förordningen 4 d § Med EES-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 9 kap. 8 a § En utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Samma skyldighet gäller om bevis om uppehållstillstånd (uppehållstillståndskort) ska utfärdas enligt rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredje land av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller om utlänningen omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i uppehållstillståndskortet. Fingeravtryck som inte sparats i ett sådant medium och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet om uppehållstillstånd har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehållstillstånd. Det fotografi och de fingeravtryck som tas upp med stöd av första stycket får användas för att en kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i EES-förordningen ska kunna genomföras i ett ärende om uppehållstillstånd. 8 c § En utlänning är vid in- eller utresekontroll skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av resehandlingens äkthet, i enlighet med artikel 8.2 b eller 8.3 ib i kodexen om Schengengränserna. Denna skyldighet gäller under förutsättning att utlänningen har en resehandling som är försedd med ett lagringsmedium som innehåller ett fotografi eller fingeravtryck. En utlänning är vid in- eller utresekontroll skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av resehandlingens äkthet, i enlighet med artikel 8.2 b andra stycket eller 8.3 ib i kodexen om Schengengränserna. Denna skyldighet gäller under förutsättning att utlänningen har en resehandling som är försedd med ett lagringsmedium som innehåller ett fotografi eller fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 8 d § Den som har en Schengenvisering är vid in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i kodexen om Schengengränserna skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av viseringens äkthet, i enlighet med artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen), i den ursprungliga lydelsen. Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, om utlänningen får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) och i enlighet med artikel 27 i EES-förordningen. Skyldighet att lämna fingeravtryck enligt första stycket gäller även för en utlänning som vid en sådan in- eller utresekontroll inte kan styrka sin identitet och som får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. När en kontroll enligt första eller andra stycket har genomförts, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. 8 g § En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för att en kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i EES-förordningen ska kunna genomföras. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. 8 h § En utlänning som använder ett system för automatiserad gränskontroll i enlighet med artiklarna 8a och 8b i kodexen om Schengengränserna är skyldig att låta sig bli fotograferad och lämna fingeravtryck, för att förhandsregistrering av uppgifter i in- och utresesystemet och utförande av in- och utresekontroller ska kunna genomföras och för att elektroniska spärrar ska kunna användas. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 5 och 15 §§ utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 2. lagen (2006:444) om passagerarregister, 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), eller 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning). 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), eller 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 § utlänningslagen (2005:71). Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 g §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1-2 a §§ utlänningslagen åberopas, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, eller 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot fingeravtrycks- och signalementsregister som Polismyndigheten för enligt 5 kap. 11 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och föreskrifter om gallring. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 5. lagen (2006:444) om passagerarregister, eller 6. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas. 5. lagen (2006:444) om passagerarregister, 6. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, eller 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Amnesty International - svenska sektionen, Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Försvarsmakten, Förvaltningsrätten i Göteborg (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Malmö (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Stockholm (migrationsdomstolen), Hovrätten över Skåne och Blekinge, Integritetsskyddsmyndigheten (tidigare Datainspektionen), Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm (Migrationsöverdomstolen), Kustbevakningen, Luftfartsverket, Malmö tingsrätt, Migrationsverket, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän, Sjöfartsverket, Skatteverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges ambassad i Bangkok, Sveriges ambassad i Peking, Sveriges generalkonsulat i Istanbul, Swedavia AB, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Södertörns tingsrätt, Transportstyrelsen, Tullverket och Åklagarmyndigheten. Civil Rights Defenders, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Rädda Barnen och Svenska Röda Korset har avstått från att yttra sig. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 9 kap. 8 a, 8 c och 8 d §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 e § och 9 kap. 8 h och 8 i §§, och närmast före 1 kap. 4 e § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. EES-förordningen 4 e § Med EES-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 9 kap. 8 a § En utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Samma skyldighet gäller om bevis om uppehållstillstånd (uppehållstillståndskort) ska utfärdas enligt rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredje land av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller om utlänningen omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i uppehållstillståndskortet. Fingeravtryck som inte sparats i ett sådant medium och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet om uppehållstillstånd har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehållstillstånd. Det fotografi och de fingeravtryck som tas med stöd av första stycket får användas för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i EES-förordningen i ett ärende om uppehållstillstånd. 8 c § En utlänning är vid in- eller utresekontroll skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av resehandlingens äkthet, i enlighet med artikel 8.2 b eller 8.3 ib i kodexen om Schengengränserna. Denna skyldighet gäller under förutsättning att utlänningen har en resehandling som är försedd med ett lagringsmedium som innehåller ett fotografi eller fingeravtryck. En utlänning är vid in- eller utresekontroll skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av resehandlingens äkthet, i enlighet med artikel 8.2 b andra stycket eller artikel 8.3 ib i kodexen om Schengengränserna. Denna skyldighet gäller under förutsättning att utlänningen har en resehandling som är försedd med ett lagringsmedium som innehåller ett fotografi eller fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 8 d § Den som har en Schengenvisering är vid in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i kodexen om Schengengränserna skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av viseringens äkthet, i enlighet med artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen), i den ursprungliga lydelsen. Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) och kontroll i enlighet med artikel 27 i EES-förordningen. Vid en sådan in- eller utresekontroll gäller skyldigheten för utlänningen även fotografering för kontrollen i enlighet med artikel 27 i EES-förordningen. Skyldighet att lämna fingeravtryck enligt första stycket gäller även för en utlänning som vid en sådan in- eller utresekontroll inte kan styrka sin identitet och som får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. När en kontroll enligt första eller andra stycket har genomförts, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. 8 h § En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i EES-förordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. 8 i § En utlänning som använder ett system för automatiserad gränskontroll i enlighet med artiklarna 8a och 8b i kodexen om Schengengränserna är skyldig att låta sig bli fotograferad och lämna fingeravtryck, för att förhandsregistrering av uppgifter i in- och utresesystemet och in- och utresekontroller ska kunna genomföras och för att elektroniska spärrar ska kunna användas. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 5 och 15 §§ utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2020/21:222 Föreslagen lydelse 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2006:444) om passagerarregister, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 7. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. 7. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716). Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1-2 a §§ utlänningslagen åberopas, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot fingeravtrycks- och signalementsregister som Polismyndigheten för enligt 5 kap. 11 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, eller 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2020/21:222 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, eller 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. 9. lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2021-10-29 Närvarande: F.d. justitieråden Ella Nyström och Mari Andersson samt justitierådet Petter Asp Anpassning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem Enligt en lagrådsremiss den 20 oktober 2021 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i utlänningslagen (2005:716), 2. lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27), 3. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Catrine Manne Rutberg. Förslagen föranleder följande yttrande. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen 1 kap. 4 e § I paragrafen införs beteckningen EES-förordningen på den EU-förordning som reglerar inrättande av ett nytt in- och utresesystem. EES står för Entry/Exit System. Utlänningslagen innehåller emellertid åtskilliga regler där förkortningen EES står för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (se t.ex. definitionerna av EES-stat och EES-medborgare i 3 b § i samma kapitel). Mot denna bakgrund är beteckningen EES-förordningen på den nu aktuella förordningen förvirrande. Den bör ersättas med en annan beteckning, t.ex. EnEx-förordningen eller in- och utreseförordningen. 9 kap. 8 d § Avseende denna paragraf föreslås bl.a. att det tredje stycket - om omedelbar förstörelse av fingeravtryck och andra biometriska data - ska utgå. Av allmänmotiveringen framgår att det sker mot bakgrund av att det befintliga dataskyddsrättsliga regelverket innebär att det som sägs i stycket i huvudsak gäller ändå. Samtidigt innebär förslagen i remissen att motsvarande regler behålls i 9 kap. 8 a och 8 c §§ samt att en reglering motsvarande den som föreslås borttagen i 9 kap. 8 d § införs i 9 kap. 8 h §. Lagrådet kan inte se annat än att detta förhållningssätt är inkonsekvent och kommer att väcka frågor hos rättstillämparen. Enligt Lagrådets mening bör frågan om det finns behov av särskilda regler om förstörelse av biometriska uppgifter behandlas samlat. Till dess så sker synes det vara att föredra att tredje stycket i 8 d § får vara kvar. I sammanhanget bör framhållas att det knappast kan förutsättas att de allmänna krav som innebär att uppgifter ska förstöras när de inte längre behövs innebär samma sak som att de ska förstöras omedelbart efter att en viss specificerad åtgärd vidtagits. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 december 2021 Närvarande: statsrådet Johansson, ordförande, och statsråden Hallengren, Hultqvist, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Strandhäll, Eneroth, Ernkrans, Nordmark, Thorwaldsson, Gustafsdotter, Elger, Farmanbar, Danielsson, Karkiainen Föredragande: statsrådet Ygeman Regeringen beslutar proposition Anpassning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem