Post 6078 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:122 ·
Hämta Doc ·
Afrika i förändring En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Skr. 122
Regeringens skrivelse
1997/98:122
Afrika i förändring
En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet
Skr.
1997/98:122
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 5 mars 1998
Göran Persson
Pierre Schori
(Utrikesdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I denna skrivelse föreslår regeringen en politik som syftar till att utveckla
ett närmare och mer jämbördigt samarbete – partnerskap – mellan
Sverige och Afrika. Mot bakgrund av den förändringsprocess som konti-
nenten genomgår ges, för första gången, en samlad presentation av rege-
ringens politik i Afrika. Skrivelsen innehåller en beskrivning av den
politiska och ekonomiska situationen i Afrika samt av Sveriges nu-
varande kontakter med kontinenten. Regeringen föreslår en politik som
bl.a. syftar till att:
à stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot fördjupad
demokrati och uthållig ekonomisk tillväxt, med särskild inriktning
på fattiga människors situation;
à utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden;
à stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika.
Regeringen överlämnar samtidigt även följande skrivelser som är
relevanta för Afrikapolitiken: ”Demokrati och mänskliga rättigheter i
Sveriges utvecklingssamarbete” (skr. 1997/98:76) och ”Mänskliga rättig-
heter i svensk utrikespolitik” (skr. 1997/98:89). Förra året överlämnade
regeringen en annan skrivelse av relevans i sammanhanget: ”De fattigas
rätt – vårt gemensamma ansvar” (skr. 1996/97:169).
Innehållsförteckning
1 Nya utgångspunkter 4
1.1 Afrika 4
1.2 Sverige 5
1.3 Omvärlden 5
1.4 Partnerskap 6
2 Afrika i förändring 8
2.1 Inledning 8
2.2 Södra Afrika 9
2.3 Östafrika 11
2.4 Centralafrika 12
2.5 Västafrika 13
2.6 Afrikas Horn 14
2.7 Interaktionen med Nordafrika 16
3 Demokratisk utmaning 17
3.1 En ny fas 17
3.2 Öppnare samhällen 18
3.3 Fredsprocesser och konflikter 20
3.4 Tradition kontra modernism 21
3.5 Jämställdhet mellan kvinnor och män 23
3.6 Gott styrelseskick 24
3.7 Korruption: demokratins gissel 25
4 Tillväxt, de fattigas produktivitet och social rättvisa 26
4.1 Att fördubbla tillväxten 26
4.2 Att utnyttja de globala resurserna 32
4.3 Befrielse från fattigdom 36
4.4 Naturresurser och miljö 42
4.5 Inför år 2015 46
5 Ökat regionalt samarbete 47
6 Samhällen i kontakt 51
6.1 Sverige och Afrika: en mångfald av kontakter 51
6.2 40 års utvecklingssamarbete 53
6.3 Afrikaner i Sverige 56
6.4 Forskning, kultur, turism och idrott 56
6.5 Enskilda organisationer 59
6.6 Ekonomiskt utbyte 60
7 Afrika i det internationella samfundet 62
7.1 Afrika och Norden 62
7.2 Afrika och Europeiska unionen 63
7.3 Afrika och Förenta nationerna 66
7.4 Afrika och de internationella finansiella institutionerna 68
7.5 Afrika och det internationella handelssystemet 73
8 Ett nytt partnerskap med Afrika 75
8.1 Bakgrund 75
8.2 Ett nytt partnerskap 77
8.3 En uppförandekod 77
8.4 Partnerskapets metodik 78
8.5 Partnerskapets dimensioner 80
8.6 Konditionalitet och partnerskap 81
9 En förnyad svensk Afrikapolitik 82
9.1 Förändrade förutsättningar 82
9.2 Att stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot fördjupad
demokrati och uthållig ekonomisk tillväxt, med särskild
inriktning på fattiga människors situation 84
9.3 Att utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden 92
9.4 Att stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika 98
10 Förkortningar 106
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998 109
1 Nya utgångspunkter
1.1 Afrika
Ett nytt Afrika börjar ta form. Samhällen öppnas och demokratiseringen
tar fart. Ekonomiska reformer, avregleringar och handelsliberaliseringar
har inletts. Efter en lång tids nedgång ser vi en påtaglig ekonomisk
återhämtning. För många fattiga är levnadsnivån på väg att höjas. Den
nya tiden har medfört snabba förändringar, svåra omställningsproblem,
våldsamma konfrontationer när olösta konflikter kommer upp till ytan –
men också hopp om att föra Afrika framåt. Efter en utveckling som
under 1970- och 1980-talen gått i fel riktning är de demokratiska,
ekonomiska och sociala framstegen i dag verkliga för många människor.
Inför det nya århundradet finns skäl att hoppas på en ”afrikansk
renässans”.
De afrikanska samhällena är väl medvetna om de utmaningar de står
inför och det finns en vilja att hantera dessa på ett framsynt sätt. I flera
länder har nya ledare kommit till makten, som placerar ekonomisk
tillväxt och materiella förbättringar för folkflertalet högst på den politiska
dagordningen. En ny generation präglar också den privata sektorn och
den akademiska världen. Kvinnors röster har börjat höjas. En otålighet
börjar växa, som måste bemötas med beslutsamma reformer och politisk
kraftsamling för att befästa och fördjupa de framsteg som uppnåtts,
genom demokratiska öppningar och genom mödosam
strukturanpassning.
Samtidigt kvarstår mycket stora problem. Väpnad konflikt drabbar
befolkningen i flera länder, instabiliteten är stor i vissa regioner.
Befolkningstillväxten är fortsatt hög och de fattigas antal ökar.
Miljöförstöring och spridningen av AIDS utgör växande problem.
Korruptionen är omfattande och hushållningen med resurser måste
förbättras. Utmaningarna är stora för dem som vill leda Afrika in i en
mer gynnsam tid men viljan att komma framåt är mycket påtaglig.
Sålunda befinner sig Afrika i ett brytningsskede. I detta läge är
omvärldens stöd av central vikt. Utan fortsatta demokratiska, ekonomiska
och sociala reformer och framsteg kan Afrikas eftersläpning permanentas
och på sikt få globala följder. I en gemensam ansträngning kan
marginaliseringen av Afrika däremot vändas i ömsesidigt utbyte.
1.2 Sverige
Även i Sverige har mycket förändrats, som har betydelse för den svenska
Afrikapolitiken. Även för oss svenskar innebär nya kommunikationer, ny
teknologi och utbyte på många olika områden att världen – med dess
utmaningar, möjligheter och problem – kommer närmare. Handeln med
Afrika är fortfarande liten, men den ökar. Som medlem av Europeiska
unionen (EU) har Sverige fått ytterligare en kontaktyta med Afrika. Den
tradition av politiskt engagemang och omfattande utvecklingssamarbete
som ger Sverige och Norden en särskild roll i Afrikasammanhanget,
såväl bilateralt som i multilaterala fora, är en stor tillgång i denna nya tid.
Mellan Sverige och afrikanska länder har en mångfald av kontakter vuxit
fram på olika nivåer i samhället. I många fall, men inte alltid, har de
resulterat ur den traditionella biståndsverksamheten. I dag berörs ett stort
antal svenskar direkt av sina relationer till Afrika; i yrkesliv, på fritiden
eller privat. I vårt land finns också ett betydande antal invandrare eller
flyktingar från olika afrikanska länder, som i många fall är angelägna om
att upprätthålla och utveckla kontakterna med sina ursprungsländer. I
Sverige lever ca 35 000 personer som är födda i Afrika söder om Sahara.
1.3 Omvärlden
Dagens värld präglas av ett ömsesidigt beroende. Den globala säkerheten
är odelbar, instabilitet drabbar över gränserna i form av exempelvis
flyktingströmmar eller terrorism. Ekonomisk och social utveckling, fred
och demokrati hänger samman. De globala ekologiska sambanden kräver
gemensamma åtgärder för att skydda naturresurser och miljö.
Samtidigt präglas den globala utvecklingsdynamiken av två skenbart
motsägelsefulla tendenser: å ena sidan en strävan mot större regional
integration med inslag av överstatlighet, å den andra en starkare betoning
av den lokala, etniska eller på annat sätt specifika identiteten, på
bekostnad av den nationella. Nationalstaten är fortfarande den
dominerande aktören, men såväl globala som lokala krafter sätter den på
hårda prov. I Europa har under 1990-talet kartan ritats om i en
omfattning och ett tempo som saknar motstycke sedan första
världskrigets slut. I Afrika har nationalstaten i många fall haft svårt att få
ett riktigt fotfäste i människors vardagsliv.
Ett annat globalt fenomen av stor betydelse för Afrika är de ökande
klyftorna mellan rika och fattiga, såväl inom som mellan länder och
kontinenter. Den snabbast ökande andelen fattiga människor finns i
Afrika söder om Sahara – en utveckling som sker parallellt med att mer
än en miljard människor i Asien under den senaste tioårsperioden kunnat
lämna denna grupp. Då de intressesfärer har försvunnit, som präglade en
värld av rivalitet mellan två supermakter, har marginaliseringen av de för
i-världen ekonomiskt och strategiskt minst intressanta länderna
förstärkts.
Samtidigt integreras världsekonomin i en allt snabbare takt, med växande
flöden över nationsgränserna av varor och tjänster, investeringar och
kapital. Det samlade flödet av krediter och bistånd till u-länderna var
1990 ca 100 miljarder US-dollar. 1996 hade detta flöde ökat till närmare
300 miljarder US-dollar. Biståndet låg över samma period relativt
konstant kring 50 miljarder US-dollar, vilket innebär att biståndets andel
av kapitalflödet minskat från hälften till en sjättedel. De afrikanska
länderna har dock i endast begränsad omfattning fått del av de ökade
privata kapitalflödena och är fortsatt beroende av biståndet, inte minst för
hållbarheten i de fortsatta ekonomiska reformprogrammen.
Det är ingen tillfällighet att – utöver Sverige – en rad länder och
organisationer på sistone har tagit initiativ till en förnyad uppslutning
kring Afrika och med olika variationer utvecklar partnerskapstanken för
sina relationer med kontinenten. Det gäller bl.a. Världsbanken, flera FN-
organ, EU och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD). Det gäller också Storbritannien, USA, som har lanserat en ny
Afrikapolitik för att bl.a. stimulera handel och investeringar, och Japan,
som planerar en andra internationell konferens om Afrikas utveckling.
Samordningen av dessa initiativ är nu en viktig uppgift för alla som vill
vidareutveckla Afrikasamarbetet. Grunden för såväl initiativen som
samordningen – detta är lärdomen från tidigare försök – måste dock alltid
vara afrikanskt ledda förändringsprocesser.
1.4 Partnerskap
Regeringens politik har varit att ta fasta på de stora förändringarna i
Afrika, bryta schablonbilderna och öppna för ett bredare utbyte mellan
Sverige och Afrika. Sveriges utrikespolitik och utvecklingssamarbete har
på många sätt gett oss en nära relation till de afrikanska samhällena.
Möjligheterna till förnyelse ställdes i fokus för en diskussion om svensk
Afrikapolitik, som inleddes med ett seminarium i Nordiska
Afrikainstitutets regi 1995. Debatten finns redovisad i boken
"Domination or Dialogue". Det positiva mottagandet i afrikansk debatt
stimulerade till vidare arbete. Den 31 oktober 1996 tillsattes en
arbetsgrupp för att utarbeta förslag till en ny svensk Afrikapolitik, som
den 31 juli 1997 avlämnade utredningen ”Partner med Afrika – förslag
till en ny svensk politik för våra kontakter med Afrika söder om Sahara”.
Arbetsgruppen anordnade två konferenser med huvudsakligen afrikanskt
deltagande, den första i Abidjan, Elfenbenskusten, i januari (redovisad i
boken ”A New Partnership for African Development”) och den andra i
Saltsjöbaden i juni 1997. Till utredningen knöts dels en styrgrupp, som
representerade utrikesdepartementets olika sakområden, dels en bredare
referensgrupp av svenska Afrikaintressenter. Konsultationer hölls också i
samtliga afrikanska länder, där Sverige är representerat, och med bl.a.
afrikanska invandrare i Sverige, grupper ur svenskt respektive afrikanskt
näringsliv samt ur den svenska folkrörelsen.
Föreliggande skrivelse baseras på utredningen och redovisar regeringens
riktlinjer för en förnyad politik för Afrika söder om Sahara. Liksom i
utredningen har denna geografiska avgränsning gjorts av huvudsakligen
praktiska skäl.
Från svensk sida vill vi stödja den förändringsprocess som nu pågår i
många afrikanska länder i riktning mot bestående förbättringar av
levnadsstandarden för alla medborgare, samtidigt som länderna öppnar
sig mot sin omvärld och det demokratiska inflytandet förstärks.
Samtidigt vill vi stärka de långsiktiga kontakterna mellan Sverige och
Afrika och, på olika nivåer, stödja Afrika i arbetet med att förverkliga sin
ekonomiska och politiska potential. Vi vill också, mer än tidigare, få med
Västafrika i vårt samarbete.
För att uppnå dessa mål behöver vi delvis nya instrument. De tankar om
ett förändrat förhållningssätt, som vuxit fram i den internationella
diskussionen under senare år, kan sammanfattas i begreppet partnerskap.
I ett sådant finns inte i första hand givare och mottagare utan två parter,
som samarbetar för att uppnå gemensamt formulerade mål. Självfallet
kan den ojämlikhet som finns inbyggd i biståndsrelationen inte i ett slag
upphävas. Men den kan hanteras på olika sätt, samtidigt som kontakterna
breddas till områden där det ömsesidiga intresset leder till
självfinansierande utbyte.
En förändring gäller tydlighet i spelreglerna. Det skall från början stå
klart vilka mål, som eftersträvas i ett samarbete, och vilka medel som
skall användas för att uppnå dessa mål. Parterna måste vara överens om
grunderna och villkoren. Den gemensamma värdegrund, som finner sitt
främsta uttryck i respekten för de mänskliga rättigheterna, är avgörande
för partnerskapets utveckling. Om villkoren inte uppfylls av endera
parten, måste samarbetet kunna förändras eller avbrytas.
En annan förändring gäller attityden, framför allt hos den starkare parten.
Den tid är förbi, då recepten för Afrikas framgång kunde skrivas ut i
huvudstäder i väst. Dels har dessa recept ofta visat sig bristfälliga, just på
grund av sin dåliga förankring i den afrikanska verkligheten, dels kräver
de nya afrikanska ledarna sin rätt att formulera och ställa villkor för
program, som syftar till utvecklingsprocesser i deras egna länder.
Partnerskapstanken är inte begränsad till relationer mellan regeringar och
statliga organ. Ett viktigt element i den nya Afrikapolitiken är att främja
handel och investeringar mellan Sverige och Afrika. Svenskt näringsliv
har mycket att vinna på att, med ökad export, import och större
investeringar, utnyttja den potential som finns på många afrikanska
marknader. Kulturutbytet med Afrika är redan betydande men bör kunna
utvidgas. Detsamma gäller kontakter mellan kyrkor och folkrörelser,
fackföreningar och frivilligorganisationer. Turismen är en växande
näring. Denna strävan avspeglar den inriktning mot mer ömsesidiga
relationer, som utgör ett centralt element i partnerskapet. Breddade
kontaktytor är även i övrigt viktiga för att vitalisera den förstärkta
Afrikapolitik, som presenteras i denna skrivelse.
2 Afrika i förändring
2.1 Inledning
För Afrika, liksom för övriga kontinenter, utgör människorna och deras
resurser en stor potential. Det gäller att ta till vara, positivt utnyttja och
vidareutveckla dessa resurser, vilket kan ske endast om människorna
själva känner sig delaktiga i utvecklingen. Afrikansk demokrati måste ha
afrikanska rötter och ett eget, för den afrikanska befolkningen
igenkännligt ansikte. För att demokratisera behövs demokrater, skolade i
ett aktivt civilt samhälle – ofta i hård kamp mot demokratins fiender.
Stabilitet och ekonomisk utveckling är centrala faktorer även för den
politiska utvecklingen. Om fattigdom i sig är konfliktgenererande, är
omvänt materiella förbättringar för folkflertalet en viktig hävstång för att
ta sig ur konflikter och en effektiv faktor i varje försoningsarbete. Efter
1980-talets förlorade decennium, med realinkomster som minskade med
över två procent per invånare och år, har 1990-talet i ett kontinentalt
perspektiv inneburit en begynnande återhämtning för Afrika. Mödosam
strukturanpassning och ekonomisk reformpolitik har börjat bära frukt i en
rad länder. Tillväxten under 1996 och 1997 uppgick i genomsnitt till ca
5 %. Flera länder låg betydligt över den nivån.
Det biståndsberoende som blivit följden av den ekonomiska krisen
fortsätter. Oförmågan att hantera skuldkrisen i tid, hos både de drabbade
länderna och det internationella samfundet, fördjupade krisen. Den
internationella synen på skuldproblematiken har visserligen sedan 1980-
talet genomgått en långsam uppmjukning, som gör att fler och bättre
instrument successivt tillkommit för att hantera situationen för de mest
skuldtyngda länderna – med sikte på att eliminera skuldproblemet. Men
ytterligare krafttag behövs för att se till att denna strategi också tillämpas
utan fördröjningar.
Världens befolkning beräknas för närvarande – innan en minskning
förutses om ca 30 år – öka med ca 100 miljoner varje år, en ökning som
till 95 % äger rum i utvecklingsländerna och är relativt sett snabbast i
Afrika. Allra högst är tillväxttakten bland de fattigaste grupperna i de
fattigaste länderna. Dessa människor lever ofta i en miljö, där de
ekologiska grundförutsättningarna redan är mycket bräckliga och det
snabbt ökande befolkningstrycket utgör ett hot mot själva basen för
överlevnad. Att säkra denna bas och få igång en målmedveten
rehabilitering av redan skövlade områden är ett långsiktigt arbete, som
kommer att kräva smärtsamma prioriteringar i ett läge där de kortsiktiga
behoven är mycket påtagliga.
Konflikter, ekologiska problem och befolkningstryck har också lett till att
Afrika utgör den kontinent som relativt sett hyser flest flyktingar, ca
40 % av det totala antalet. Tyngdpunkten i denna problematik har
successivt förskjutits från kontinentens södra och nordöstra delar
(Hornet) till Väst- och Centralafrika. Flyktingströmmarnas karaktär har
också successivt förändrats i så måtto att de mest representativa
flyktingarna numera är utblottade kvinnor och barn, något som självfallet
ökar flyktingskarornas utsatthet.
Sett i ett kontinentalt perspektiv har den afrikanska utvecklingen under
1990-talet varit mycket snabb och föga enhetlig. Den gängse mörka
bilden av en kontinent i kris äger förvisso sin giltighet i flera specifika
situationer. Den är dock föga heltäckande, utan bär vittnesbörd om
massmedias tendens att fokusera på det katastrofala, det tragiska – i
ögonblicksbilder, snarare än analys och sammanhang. Nedan görs ett
försök att nyansera denna bild genom en bakgrundsteckning av
utvecklingen i de olika regionerna i Afrika söder om Sahara.
2.2 Södra Afrika
Apartheidregimens fall i Sydafrika var resultatet av en kamp som
formaliserades redan 1912 då Afrikanska nationalkongressen (African
National Congress, ANC) bildades, men upplösningen kom ändå
överraskande snabbt, då de politiska och ekonomiska realiteterna väl
klarnat för de politiska och ekonomiska makthavarna i början av 1990-
talet. Att demokratiseringsprocessen, trots åtskilliga spektakulära
motgångar, kunde genomföras på ett kontrollerat och konstruktivt sätt
utgör en stor seger främst för det sydafrikanska folket, men också för den
omvärld som gått samman för att utöva påtryckningar för respekt för
demokratins fundament. Sydafrika utgör ett betydelsefullt och konkret
bevis för att internationell solidaritet ger resultat.
Då den politiska vardagen nu inträtt, står Sydafrika inför
befolkningsmajoritetens förväntningar om snabba framsteg. Samtidigt
råder utbredd social misär, med stor arbetslöshet, hög brottslighet och
omfattande våld, inte minst mot kvinnor. Problemen är inte olika
grannländernas men de grundläggande förutsättningarna är i flera
hänseenden bättre, med bl.a. stora naturtillgångar, relativt sett hög
utbildningsnivå, hög politisk medvetenhet, ett utvecklat civilt samhälle,
aktiva kvinnorörelser som lett till relativt sett hög kvinnorepresentation i
beslutande organ och hög ekonomisk aktivitet.
Huruvida detta räcker för att göra landet till den ekonomiska motor för
regionen som många önskar, återstår att se. På det utrikespolitiska planet
har den sydafrikanska regeringen dock, efter viss inledande tvekan, i allt
högre grad påtagit sig en aktiv roll i regionens konflikthärdar. President
Mandelas personliga trovärdighet och karisma bidrar till att göra denna
utveckling naturlig i ett sammanhang, där äldre statsmän åtnjuter stor
respekt och ofta anförtros känsliga medlingsuppdrag. Helt
oproblematiskt är det dock inte för Sydafrika att spela rollen av
fredsmäklare och demokratifrämjare i regionen. Viss ambivalens inför
den store grannen har till synes ersatt den animositet, som riktades mot
landet under apartheidtiden. Härtill kommer bilaterala motsättningar på
exempelvis handelsområdet.
Men faktum kvarstår att den i södra Afrika traditionellt främsta källan till
regional destabilisering och förstörelse på relativt kort tid bytt förtecken
och blivit en positiv kraft i den regionala utvecklingen. Denna underlättas
också av att stabila demokratier och god ekonomisk tillväxt präglar ett
par av Sydafrikas grannländer, Botswana och Namibia.
I Angola däremot följdes befrielsekriget mot portugiserna av
destabilisering och ett än mer destruktivt inbördeskrig, som tog ny fart
efter valet 1992. Den fredsprocess som pågår sedan flera år tillbaka råkar
gång på gång in i förhinder och bakslag och det ser ur att dröja innan
landets potentiellt starka ekonomi kan börja utvecklas på allvar.
Tillgången till olja och diamanter har emellertid redan nu fört med sig en
utbredd korruption. Mocambique har, efter att likaledes ha sönderslitits
av destabilisering och inbördeskrig, kommit längre i sin utveckling mot
politisk och ekonomisk stabilitet, en utveckling som nu ser ut att kunna
bli hållbar. De ekonomiska intressena är där inte lika starka, vilket
sannolikt är signifikativt. Malawi håller på att frigöra sig från arvet efter
den egensinnige envåldshärskaren Kamuzu Bandas långvariga styre.
Landet har demokratiserats och inlemmas allt mer i det regionala
samarbetet.
I Zambia förefaller utvecklingen, å andra sidan, gå i fel riktning. Det
första demokratiska valet 1991 ledde till ett maktskifte, som ingav stora
förhoppningar om en nystart för det skuldtyngda och stagnerade landet.
Den nya regeringen har emellertid inte lyckats åstadkomma någon
radikal uppryckning och dess omval 1996 genomfördes utan att de
demokratiska spelreglerna iakttogs på ett tillfredsställande sätt.
Undantagstillstånd infördes efter ett påstått kuppförsök i slutet av 1997 –
i ett klimat av tilltagande politisk polarisering.
Zimbabwe har sedan självständigheten präglats av relativt god social och
ekonomisk utveckling. Det starka och oberoende rättsväsendet har därvid
spelat en viktig roll. Bl.a. ojämlikhet och missnöje med utebliven
jordreform har emellertid lett till att en lång tids stabilitet har brutits av
demonstrationer och upplopp. Allt aktivare grupper i det civila samhället,
bl.a. fackföreningsrörelser, och ett ökat inslag av fria media har bidragit
till en intensifierad debatt. Den oförsonade konflikten i Matabeleland är
ett annat orosmoment. Zimbabwes sätt att hantera denna brytningstid och
utveckla sin demokrati kommer att ha stor betydelse, också på det
regionala planet.
2.3 Östafrika
Strax efter den koloniala frigörelsen bildades en östafrikansk gemenskap,
som på 1970-talet emellertid havererade i kölvattnet av politiska
motsättningar och Idi Amins skräckvälde i Uganda. Nu görs försök att
återupprätta denna gemenskap, varvid en viktig skillnad är att samarbetet
gradvis byggs upp underifrån istället för att inledas med att genast skapa
vidlyftiga institutioner. Angreppssättet är funktionellt och realiteter på
marken har drivit fram politiska beslut, inte tvärtom. Ett starkt politiskt
stöd för samarbetet har samtidigt vuxit fram.
Den politiska utvecklingen i de tre berörda länderna – Tanzania, Kenya
och Uganda – skiljer sig på ett sätt som väl återspeglar variationerna på
den afrikanska kontinenten i stort: I Tanzania har demokratiska val
genomförts. Det goda helhetsintrycket störs dock av valet på Zanzibar,
som manipulerades av de styrande där. Ön Zanzibar är en del av unionen
men har andra politiska och kulturella traditioner. I Kenya har president
Moi nyligen blivit återvald efter en valkampanj, vars spelregler har
ifrågasatts. Samtidigt har emellertid oppositionen haft svårt att agera
slagkraftigt och samfällt. Etniska faktorer förefaller ännu mobilisera
väljarna mera än innehållet i respektive politiska budskap men
förutsättningar föreligger för en förstärkt demokratisk process, med bl.a.
en fri press och ett livaktigt civilt samhälle som viktiga aktörer. Uganda
präglas av öppenhet och tillväxt, även om fortsatt instabilitet drabbar
delar av landet, framför allt gränstrakterna mot Sudan. President
Museveni har valt en politisk modell som syftar till att kringgå etniska
faktorer men inte förutser flerpartival.
Den ekonomiska utvecklingen synes i stort följa den politiska. Även om
det dåliga utgångsläget bidragit till utvecklingen, uppvisar Uganda, med
en genomsnittlig årlig tillväxt under 1990-talet på omkring 7 %, en av de
mest dynamiska ekonomierna i Afrika. Även Tanzania har på senare år
vänt den trend av ekonomisk nedgång, som länge präglat landet. Under
1990-talet har den genomsnittliga tillväxten varit drygt 4 %. I Kenya,
däremot, urholkas en av kontinentens starkaste ekonomier, genom bl.a.
utbredd korruption och en inkomstfördelning som tillhör de mest
ojämlika i världen. Tillväxten har vänt nedåt under 1997 och beräknas till
endast 2 %, dvs. negativ per capita.
I hela regionen är befolkningstillväxten mycket hög (nära 3 %), vilket
naturligtvis gör det svårare att få till stånd en positiv ekonomisk
utveckling. Uganda är det land i regionen som kommit längst ifråga om
aktiv jämställdhetspolitik, vilket på sikt bör medföra sjunkande
födelsetal.
2.4 Centralafrika
En komplicerande faktor för de östafrikanska länderna, särskilt Uganda
och Tanzania, utgörs av närheten till den Stora sjöregionen och
interaktionen med de krisdrabbade länderna där, i första hand Rwanda
och Burundi.
Maktskiftet i Kinshasa våren 1997 utgjorde en vändpunkt i denna
långdragna kris som, genom Kongos blotta storlek och ekonomiska
potential, får konsekvenser för hela kontinenten. Nya möjligheter har
skapats genom den ur krisen och maktskiftet uppståndna Demokratiska
Republiken Kongo. Genom president Mobutus fall och Kabilas
maktövertagande fokuseras också den tyngdpunktsförskjutning, som
förefaller ske från det franskspråkiga till det engelskspråkiga Afrika.
Kabila bär med sig nära kontakter öster- och söderut, mot bl.a. vice-
president Kagame i Rwanda, president Museveni i Uganda och länderna
inom Southern African Development Community (SADC).
Avgörande för utvecklingen blir hur frågorna om öppenhet och
maktdelning i längden hanteras. En positiv utveckling skulle, genom
ändrade förutsättningar, kunna bidra till att långsiktigt lösa problemen
även i Rwanda och Burundi. Hutu-majoriteten i de bägge
minoritetsstyrda länderna fruktar en permanentad marginalisering. Efter
FN:s och det internationella samfundets agerande, särskilt i samband med
folkmordet i Rwanda 1994, är tilltron till och respekten för omvärlden
låg hos de berörda tutsiledarna, som därigenom blir mindre mottagliga
för påtryckningar om exempelvis respekt för de mänskliga rättigheterna
och den humanitära rätten.
Befolkningstillväxt i kombination med krympande ekonomiska resurser
har varit en viktig underliggande orsak till de återkommande kriserna i
Rwanda och Burundi. Att konflikterna blivit så intensiva och brutala får
däremot till stor del tillskrivas de etniska manipulationer som
befolkningen utsatts för av kolonialmakterna och politiska ledare, som
agerat i eget intresse. Om den nya regionala intressegemenskap, som nu
avtecknar sig, kan leda till att nationsgränserna minskar i betydelse och
utrymmet vidgas för de hårt trängda befolkningarna, kan detta bli en
viktig ingång till en långsiktigt hållbar politisk lösning.
Gränsproblemen i Afrika, en del av det koloniala arvet som i flera
bemärkelser väger tungt än i dag, utgör emellertid ett synnerligen
känsligt kapitel. Enligt den fempunktsplan som FN:s säkerhetsråd
utarbetat för krisen i Stora sjöregionen skall en internationell konferens
analysera problemen och föreslå lösningar. Kanske är det i detta
sammanhang som de viktiga frågorna om socio-ekonomiska
förutsättningar vad gäller exempelvis befolkningstillväxt, marktillgång
och nationsgränser kan komma upp till behandling. Konferensen skulle
kunna utgöra inledningen till en nödvändig långsiktig process syftande
till hållbar stabilisering av hela regionen.
Till det instabila läget i Centralafrika bidrar också den förödande konflikt
som under 1997 drabbat Kongo-Brazzaville, där en statskupp genomförts
med stöd av militära insatser från grannlandet Angola – liksom den
prekära situationen i Centralafrikanska Republiken.
2.5 Västafrika
Utvecklingen i Västafrika har varit synnerligen heterogen, med både
politiska och ekonomiska framgångar i exempelvis Burkina Faso, Kap
Verde, Mali, Elfenbenskusten och Ghana och förnyade konfliktutbrott i
exempelvis Sierra Leone. Till den regionala instabiliteten bidrar starkt
förhållandena i Nigeria, där en militärjunta obstruerar landets
demokratisering och klyftan mellan styrande och styrda växer, medan
den en gång betydande medelklassen utraderas i takt med det
ekonomiska vanstyret. Denna negativa utveckling i Afrikas
befolkningsmässigt största land påverkar hela kontinenten.
Bortsett från några av de länder som ligger i det torkdrabbade Sahel-
bältet finns i regionen betydande naturtillgångar. Olja och diamanter har
dock, lika lite som i Angola och Demokratiska Republiken Kongo, fört
enbart gott med sig utan också inbjudit till korruption och bidragit till att
förlänga de konflikter, som plågar befolkningarna på flera håll. Dessa
konflikter ter sig sällsamt meningslösa och destruktiva och synes främst
handla om makt och pengar. Krigandet har i Liberia och Sierra Leone
trängt djupt in i samhällets fibrer och blivit en livsform för soldaterna. En
hel generation, som aldrig upplevt fredliga förhållanden, har
brutaliserats. Hela befolkningar hålls som gisslan eller tvingas fly. Efter
valet i Liberia i juli 1997 finns dock hopp om att utvecklingen där kan
vändas.
I samma region återfinns länder som Elfenbenskusten och Ghana, vilka
genomgått en snabb ekonomisk utveckling och genomfört val under
rimligt demokratiska former. Kvinnans relativt starka ställning, framför
allt i ekonomiskt hänseende, torde ha bidragit till den positiva
utvecklingen i många av de västafrikanska länderna.
Vad gäller de franskspråkiga delarna av regionen, förefaller de starka
banden till den forna kolonialmakten nu vara under förnyad omprövning.
En sådan process har emellertid pågått sedan det kalla krigets slut och det
återstår att se hur detta påverkar utvecklingen, såväl regionalt som i
enskilda länder.
Ett allvarligt problem, som hänger samman med svårigheterna att lösa
och hantera konflikter i regionen, bl.a. i Sierra Leone och Liberia, är det
okontrollerade flödet av lätta vapen. United Nations Development
Programme (UNDP) bistår nu regionens länder med att utveckla ett
moratorium rörande export, import och tillverkning av lätta vapen som
man hoppas i sin förlängning skall kunna täcka hela Afrika.
Vad avser politisk demokratisering, ligger Västafrika som region, med
det folkrika Nigeria som viktigaste undantag, väl framme. Ur de ibland
kaotiska nationalkonferenser, som föregick partibildning och val i dessa
länder, har en renodling av de politiska partierna nu börjat ta form på
flera håll.
På grund av sin både befolkningsmässiga och ekonomiska särställning
skapar den fortsatta krisen i Nigeria oro i hela regionen. Den styrande
militärjuntan har sedan makttillträdet 1993 gjort sig känd som
hänsynslös, i såväl inrikes- som utrikespolitiskt hänseende. Alla ledande
oppositionspolitiker och förespråkare för de mänskliga rättigheterna sitter
i dag fängslade eller har drivits i landsflykt och den tidigare så
frispråkiga pressen utsätts för regelbundna trakasserier. Genom
kontrollen av landets rika oljefyndigheter kan militären köpa sig ett
betydande stöd och inflytande, både inom och utom landet, något juntan
också skickligt förstått att utnyttja till att så split bland sina kritiker.
Samtidigt har Nigeria i perioder spelat en avgörande roll när det gällt att
lösa konflikter och återupprätta demokratiska förhållanden i regionen (i
Liberia och, nu senast, i Sierra Leone). På detta sätt söker Nigeria
motivera sina anspråk på att företräda inte bara Västafrika utan hela
kontinenten på den internationella arenan.
2.6 Afrikas Horn
Även Afrikas Horn – Sudan, Etiopien, Eritrea, Djibouti och Somalia –
har länge präglats av problem sammanhängande med de nationella
gränserna. Mellan etiopier och eritreaner fördes ett 30-årigt krig, som
bilades genom maktskiften i Addis Abeba och Asmara våren 1991.
Genom Eritreas självständighet, de facto 1991 och även formellt 1993,
tillkom, för första gången sedan Afrikanska enhetsorganisationen
(Organization of African Unity, OAU) bildades, en ny stat genom
utbrytning från en självständig afrikansk nation. Beslutet underlättades
av Eritreas historiska bakgrund som bl.a. italiensk koloni och brittiskt
protektorat (till skillnad från Etiopien), men utgör icke desto mindre ett
brott med den förhärskande tendensen i Afrikas postkoloniala historia.
Efter detta långa befrielsekrig utan mycket stöd utifrån präglas de
eritreanska ledarna i dag starkt av självtillit. Med vissa variationer gäller
detta också de nya etiopiska ledarna, som även de utkämpat ett långt och
isolerat befrielsekrig mot Mengistu-regimen. Även om behovet av stöd
utifrån är stort i bägge länderna, inte minst på grund av just det långa
kriget, råder ingen tvekan om på vems villkor detta stöd skall utgå.
Bistånd i traditionell mening är för dessa regeringar mindre intressant än
handel och investeringar.
I ett försök att komma till rätta med de komplexa, politiska och etniska
problem, som länge utgjort en källa till konflikter i Etiopien, inledde
regeringen strax efter maktskiftet 1991 en genomgripande omvandling av
grundläggande politiska, ekonomiska och administrativa strukturer. Detta
politiska projekt har gått ut på att, via regionalisering och
decentralisering av makten, omvandla den centralstyrda staten till en
federation av etniskt mer homogena regioner. Inom ramen för detta, och
med i varje fall teoretisk möjlighet att bryta sig ur federationen, avses
varje etnisk grupp få möjlighet att styra sig själv.
Politiken, som innebar ett mycket kontroversiellt brott med en modern
afrikansk tradition av centralstyre, har lett till bl.a. administrativ oreda,
minskad ekonomisk rörlighet och problem med ojämlik utveckling i
olika delar av landet. Hittills har den dock levererat det grundläggande
åtagandet att skapa en ny bas för etnisk samlevnad och samtidigt lyckats
värna stabilitet och ekonomisk tillväxt. Brott mot de mänskliga
rättigheterna har förekommit och turbulensen har varit särskilt stark i
landets periferi.
I förlängningen är det inte omöjligt att denna etiopiska modell får
konsekvenser för konfliktlösningen i grannländerna Sudan och Somalia.
Båda konflikterna, som dock i övrigt skiljer sig väsentligt från varandra,
har etniska eller klanmässiga förtecken och handlar delvis om
motsättningar mellan centralstyre och autonomi i olika former. Samma
problematik återfinns som en latent konfliktkälla i den mellanliggande
ministaten Djibouti. För den etniska grupp eller ”nation”, som börjat
styra sig själv inom ett land, är det inte onaturligt att se nästa steg i
möjligheten att styra sig själv tillsammans med sina fränder på andra
sidan om den mellanstatliga gränsen.
Även om klanfejderna i Somalia starkt påverkar läget i grannländerna, är
det ändå konflikten i Sudan som för närvarande utgör det mest akuta
hotet mot fred och säkerhet i regionen. Förhållandet mellan regimen i
Khartoum och grannländerna Eritrea, Etiopien och Uganda är mycket
spänt. Landet är också redan på kartan plats för ett flertal geopolitiska
möten, som vart och ett bär frön till potentiella konflikter:
– mötet mellan de norra, arabiska och södra delarna av kontinenten, dvs.
också mötet mellan muslimer och kristna;
– det strategiska läget vid Röda Havet och länken via Nilen med länder i
både norr, söder och öster;
– ett periodvis instabilt grannskap, som lett till att Sudan, trots sin stora
fattigdom, genom tiderna varit en av världens största flyktingmottagare.
2.7 Interaktionen med Nordafrika
Det gemensamma beroendet av Nilens vatten utgör en direkt länk
norröver, till Egypten, inte bara för Sudan utan också för Etiopien. I det
konfliktfyllda förhållande som råder i regionen är det för närvarande
svårt att utnyttja flodens potential som förenande länk, även om försök
med jämna mellanrum görs att avtalsreglera vattenutnyttjandet och få
igång ett samarbete kring gemensamma projekt. Spänningen mellan
kristna och muslimer bidrar till att komplicera bilden.
Generellt sett har denna spänning inte varit särskilt stark i Afrika söder
om Sahara utan gör sig påmind framför allt i de regioner där religionerna
möts (med inbördeskriget i Sudan som tydligaste uttryck). Till skillnad
från delar av arabvärlden har islam i Afrika i första hand spritts, inte
genom erövringskrig, utan genom handel. I Mauretanien och Somalia är
islam statsreligion och nästan 100 % av befolkningen muslimer.
Mauretanien ingår också i den nordafrikanska Maghrebunionen och
Somalia i Arabförbundet. I Västafrika är muslimerna i stor majoritet i
länder som Senegal, Guinea, Mali och Niger, medan de i Nigeria utgör
cirka hälften och i Etiopien och Tanzania något mindre än hälften av
befolkningen. Större eller mindre minoritetsgrupper av muslimer finns i
alla länder i centrala och södra Afrika.
Nästan överallt är sufismen den dominerande formen av islam och de
nordafrikanska islamisternas budskap betraktas normalt som ett
främmande uttryck för arabisk mentalitet. Under senare år, i takt med den
allt aktivare islamismen i Nordafrika, har fundamentalistiska strömningar
emellertid vuxit sig starkare även söder om Sahara.
Vad gäller politiskt och ekonomiskt samarbete har de nordafrikanska
staterna haft siktet inställt på i första hand länderna kring Medelhavet, i
Mellanöstern och det övriga Europa. Den afrikanska identiteten har sin
givna betydelse även i Nordafrika. Den faktiska utvecklingen av
förbindelserna söderut är ändock begränsad. I praktiken utgör Sahara, en
gång en avgörande transportled mellan Nord- och Västafrika, ett
påtagligt hinder för ekonomisk integration. I den afrikanska
enhetsorganisationen OAU, liksom andra kontinentala organisationer,
finns dock en mötesplats för samtliga afrikanska länder (utom Marocko,
som drog sig ur OAU efter dess beslut att acceptera Västra Sahara som
medlemsstat).
3 Demokratisk utmaning
3.1 En ny fas
Demokratibegreppet saknar inte rötter i Afrika, ens i den av väst allmänt
omfattade tappningen. Frihetsidealet var inte någon främmande tanke i u-
världens olika traditionella samhällen och demokratibegreppet var
centralt i den frigörelsekamp, som ledde fram till dagens självständiga
stater. Då var det emellertid ”makt åt folket”, inte individens
demokratiska rättigheter, som stod i fokus. Det handlade om frigörelse
från kolonialmakten, utveckling för folket, snarare än om individens
frihet och rätt. Mot bakgrund av den då aktuella politiska situationen var
denna accentuering helt naturlig.
Vad afrikanerna i dag står mitt uppe i är en ny fas i demokratiseringen,
ett fullföljande av frigörelsen internt, genom fortsatt kamp för
individuella demokratiska fri- och rättigheter. Denna kan, med undantag
för Sydafrika som förenat en sen frigörelse med tidig demokratisering,
betraktas som starkt försenad. Under perioden efter frigörelsen tog
processen en lång andhämtningspaus, ibland flera steg tillbaka, medan
många nya stater stagnerade i enpartivälden och klyftorna återigen
fördjupades mellan styrande och styrda. Makthavare och administratörer
byttes ut men skillnaden i praktiken blev kanske inte så stor som man
hoppats. I stor utsträckning stäcktes även förhoppningarna om materiella
framsteg efter frigörelsen.
Efter 1970-talets stagnation och ett i hög grad förlorat 1980-tal är det inte
bara påtryckningar från biståndsgivarna, utan ännu mer inhemskt
missnöje med sakernas tillstånd, som driver demokratiseringen framåt.
Och det går fort. Under perioden 1987–1997 organiserade 22 afrikanska
stater för första gången nationella val med någon form av konkurrens,
vilket innebär att totalt 38 av de 48 staterna söder om Sahara – mer än tre
fjärdedelar – nu hållit sådana val på nationell nivå och i någon
bemärkelse betraktas som demokratiska.
Den snabba takten i en process, som i många fall blottlägger och skärper
motsättningar som tidigare varit mer eller mindre effektivt sopade under
mattan, har inte enbart varit av godo. I några länder har processen spårat
ur, med katastrofala följder. Exempelvis följdes valen i Angola 1992 och
Burundi 1993 av inbördeskrig och omfattande massakrer, då förlorarna
inte förmådde acceptera utfallet. Det demokratiska fundamentet visade
sig ohållbart och länderna drevs tillbaka, politiskt och ekonomiskt,
istället för att föras framåt. I andra länder har demokratiseringen mest
blivit en fasad, bakom vilken auktoritära regimer fortsätter att agera
ungefär som vanligt.
Den afrikanska debatten om demokratins utformning har länge varit
intensiv. Också inom exempelvis EU görs för närvarande försök att
definiera grundläggande principer på demokratiområdet, som kan utgöra
gemensamma minimikrav. I dessa ingår rätten att välja och byta ut
politiska ledare, en klar boskillnad mellan exekutiv, lagstiftande och
dömande makt, garantier för mänskliga och medborgerliga rättigheter
samt representation och skydd för minoritetsintressen. Det gäller att
utforma system för pluralism med ”checks and balances” och att anpassa
det demokratiska systemet till förutsättningarna land för land. I vissa fall,
inte minst i länder med marginaliserade etniska minoriteter och djupa
etniska motsättningar, kan fungerande flerpartikulturer ligga långt fram i
tiden. De steg som först måste tas gäller sådana faktorer som aktiv
försoningspolitik, ökad öppenhet, fria massmedia och ett mer
självständigt civilt samhälle.
3.2 Öppnare samhällen
Även om det i såväl analys som praktisk handling är ändamålsenligt att
separera frågorna om demokratisering från respekt för mänskliga
rättigheter, finns samtidigt i verklighetens utveckling ett nära och
självfallet samband mellan dem. Respekten för mänskliga rättigheter har
ökat i Afrika under det senaste decenniet, i takt med att mer
demokratiska styrelseskick fått fotfäste. För miljontals afrikaner har detta
inneburit ökad politisk frihet och möjligheter till nya former av
samhällsengagemang.
Gränserna för det politiska livet har således vidgats. Den nya friheten slår
igenom i bl.a. ett växande antal tidningar och andra nyhetsmedia, som
öppnar vägen för en levande diskussion om politiska frågor. En flora av
enskilda organisationer av vitt skilda slag lämnar sitt bidrag till att bygga
upp demokratins kultur. Inom fackföreningsrörelsen i olika länder har
man heller inte varit sen att tillvarata det nya utrymme, som successivt
öppnar sig, för att vitalisera arbetet och flytta fram sina positioner.
I många, framför allt västafrikanska, länder kallades i början av 1990-
talet till nationella konferenser för att förbereda allmänna val. Detta
medförde också en översyn av ländernas författningar, vilken ledde till
stärkt lagligt skydd för de mänskliga rättigheterna. Många samvetsfångar
frigavs, liksom andra som hölls fängslade på politiska grunder.
Undantagstillstånd hävdes och specialdomstolar avskaffades.
Inte sällan följdes dock eftergifter av återigen ökad repression. Typiskt
har varit bruket av kortvariga fängslanden av politiska
meningsmotståndare under en valkampanj, oftast utan åtal och rättegång.
I de fall åtal väckts, har bevismaterialet ofta visat sig otillräckligt för
fällande dom. Rättsväsendet har i flera länder utvecklat en betydande
självständighet, även om kapaciteten fortfarande är låg.
Med öppnare samhällen har ibland följt ett ökande antal offentliga
manifestationer, exempelvis strejker och demonstrationer. Även här
noteras en rörelse av framsteg följda av bakslag i form av övergrepp och
repressalier från säkerhetsstyrkorna, ibland med betydande antal
dödsoffer som följd. I några fall har demokratiprocesser avbrutits av
militärkupper, som medfört allvarliga och bestående försämringar av
respekten för de mänskliga rättigheterna. Då de demokratiska
processerna sålunda urartat i väpnade konflikter, har massiva övergrepp
ägt rum.
Dessa fall utgör dock ett fåtal undantag i en utveckling, som generellt går
mot större öppenhet och ökat utrymme för exempelvis massmedia och
det civila samhället. En sådan positiv utveckling präglar flertalet länder i
främst södra och östra Afrika.
Ett annat positivt resultat av den politiska reformprocessen har varit en
ökad anslutning till de internationella konventionerna om de mänskliga
rättigheterna. I dag har 38 afrikanska stater ratificerat den internationella
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, att jämföras
med 23 stater vid ingången av 1990. Majoriteten av de afrikanska
staterna är i dag också anslutna till den internationella konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, liksom till konventionerna
mot rasdiskriminering, diskriminering av kvinnan och för barnets
rättigheter. 18 afrikanska länder har överlämnat rapporter till FN:s
barnkommitté.
På regional nivå utgör den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens
rättigheter ett viktigt normativt dokument, ratificerat av ett stort antal
afrikanska stater. Dess efterlevnad övervakas av den afrikanska
kommissionen för mänskliga rättigheter, knuten till enhetsorganisationen
OAU. Långtgående förberedelser har gjorts för att också inrätta en
domstol för att pröva brott mot denna stadga.
Sedan 1969 iakttar de afrikanska staterna vidare en generösare definition
av flyktingbegreppet än den som finns nedlagd i 1951 års
flyktingkonvention. Viljan att ta emot och härbärgera flyktingar har
genom åren, och även i mycket fattiga afrikanska länder, varit självklar
på ett helt annat sätt än i i-världen. Först på senare år har motreaktioner
börjat få genomslag.
Att rättsskyddet ändå förblir så bristfälligt i många afrikanska stater är
inte bara en politisk fråga utan handlar också om rättsväsendets
begränsade kapacitet. Långa perioder i arrest, häkte eller fängelse utan
dom och rannsakan har blivit följden av denna kapacitetsbrist. I många
länder hänger det på den fängslades anhöriga att förse honom/henne med
livsuppehållande förnödenheter. Alltför ofta innebär förhållandena i
häkten och fängelser direkt fara för livet.
Därtill kommer att grym eller förnedrande behandling är mycket vanlig.
Ett särskilt allvarligt problem utgör förekomsten av tortyr, som
rapporteras från ett stort antal länder. De afrikanska regeringarnas vilja
att komma till rätta med detta har visat sig begränsad och uppslutningen
kring konventionen mot tortyr är inte lika stor som kring övriga
konventioner om mänskliga rättigheter.
Den stora majoriteten av Afrikas länder har också kvar dödsstraffet.
Sydafrika utgör ett av undantagen, sedan den nya konstitutionsdomstolen
förklarat dödsstraffet oförenligt med landets författning. I många länder
fortsätter emellertid domstolar att avkunna dödsdomar, även om en
nedgång i antalet verkställda avrättningar kunnat konstateras under
senare år.
3.3 Fredsprocesser och konflikter
Brister i respekten för de mänskliga rättigheterna hänger nära samman
med förekomsten av väpnade konflikter. Genom att flera konflikter
kunnat vändas i fredsprocesser under 1990-talet, har respekten för
människovärdet ökat i motsvarande grad. Utvecklingen i exempelvis
Uganda illustrerar väl länken mellan fredliga förhållanden och
möjligheterna att upprätthålla skyddet för de mänskliga rättigheterna. En
viktig milstolpe utgör upplösningen av apartheid i Sydafrika, liksom
Namibias självständighet 1990, som medförde slutet på systematisk och
laglig diskriminering på grund av hudfärg.
Samtidigt har emellertid nya konflikter utbrutit, som givit upphov till nya
terrorhandlingar och åsidosättande av den humanitära rätten. Tre av
kontinentens största och folkrikaste länder, Nigeria, Demokratiska
Republiken Kongo och Sudan, kännetecknas för närvarande av ett i
varierande grad prekärt läge för de mänskliga rättigheterna. Om en
successiv stabilisering av Kongo möjligen kan skönjas, gäller detta
knappast för de bägge övriga länderna.
Ett särskilt problem i Centralafrika, efter erfarenheterna av FN under de
senaste årens mänskliga tragedier och stora omvälvningar, utgör
bristande respekt för och ovilja att samarbeta med världsorganisationen,
särskilt på det mänskliga rättighetsområdet. Problemen spiller över på
andra viktiga områden där FN agerar, såsom dialogfrämjande och
konfliktförebyggande insatser samt humanitär verksamhet och
utvecklingssamarbete. Diplomatiska ansträngningar för att återvinna
förtroendet, i kombination med materiellt stöd för återuppbyggnaden av
sönderslagna samhällen, kommer att krävas för att vända denna
utveckling och undvika tilltagande isolering från omvärlden av några av
Afrikas nyckelländer.
Dessa och ytterligare ett antal afrikanska länder befinner sig i ett skede
av uppgörelse med ett traumatiskt eller förhatligt förflutet. De metoder
som kommer till användning för att ta itu med detta varierar kraftigt. I
Sydafrika utgör tillsättandet av en sannings- och försoningskommission
ett målmedvetet och intresseväckande försök att sprida ljus över
begångna oförrätter och samtidigt sluta fred med det förflutna. Genom att
lyfta fram sanningen skall försoningen följa, i ett slags katarsisprocess.
För många av apartheidtidens offer eller deras anhöriga, som väntar på
upprättelse och vill se de skyldiga dömda av domstol, är metoden
emellertid alls inte oproblematisk.
I Etiopien har man valt ett annat angreppssätt, som ställer rättvisa och
bestraffning i centrum, och fängslat över 1000-talet personer för brott
mot de mänskliga rättigheterna under Mengistu-regimen. Den bristfälliga
rättsapparaten saknar emellertid kapacitet att på ett effektivt sätt ta itu
med dessa massrättegångar, varför de flesta anklagade suttit fängslade i
åratal utan att få sin sak prövad.
I Rwanda är antalet fängslade under omänskliga förhållanden efter
folkmordet 1994 uppe i närmare 130 000, samtidigt som en internationell
domstol långsamt kommer igång med att åtala de ansvariga. I
Mocambique, däremot, synes befolkningen vara beredd att välkomna
krigsslutet utan att kräva rättegångar, straff eller särskilda
försoningsåtgärder. Återuppbyggnad och återgång till fredlig utveckling
ställs i centrum efter ett långt och uppslitande krig.
3.4 Tradition kontra modernism
Det historiska arvet och afrikanska traditioner har sin givna betydelse,
både för möjligheter och svårigheter i demokratiseringsprocessen.
Hierarkier och ett hierarkiskt tänkande är fortfarande dominerande på
många håll. Klaner och andra former av kollektiv har ofta en mycket
stark ställning. Hövdingsystemets inflytande har inte försvunnit.
Samtidigt finns positiva utgångspunkter för ett modernt demokratiskt
tänkande i exempelvis traditionellt starka principer om maktdelning och
beslutsfattande med konsensus. Sammanfattningsvis finns över hela
Afrika en spänning mellan det moderna och traditionella, som tar sig
mångfacetterade uttryck och påverkar på flera olika nivåer, inte alltid
uppenbara för den utomstående betraktaren. Intressemotsättningar av det
slag som driver fram politiska partier i västliga demokratier föreligger
sällan, annat än hos en mycket begränsad del av väljarkåren.
Det behövs således inhemska demokrater för att demokratisera Afrika,
ofta produkter av ett politiskt och ekonomiskt frigjort civilsamhälle som
på många håll fortfarande är mycket svagt. Nya demokratiska
författningar får också större livskraft om de utarbetas i en demokratisk
process, inte genomdrivs som ett anammande av existerande modeller,
ofta från forna kolonialmakter. Exempelvis har övertagandet av det
brittiska valsystemets gynnande av det största partiet (”winner takes all”)
bidragit till att inskränka oppositionens möjligheter, något som kan få
explosiva följder i en etniskt polariserad miljö. Också tendensen att
uppfatta valrörelser som meningslösa kan därigenom ha förstärkts.
Afrikansk samförståndstradition och svårigheter att finansiera politisk
verksamhet är ytterligare faktorer som gör det problematiskt för
oppositionen att finna sin roll. Då denna urgröps, rubbas emellertid även
balansen mellan exekutiv, lagstiftande och dömande makt till förmån för
den verkställande makten, på bekostnad av den reella demokratin.
I en pluralistisk struktur och för demokratins framväxt spelar det civila
samhället en central roll. Detta växer nu snabbt i många afrikanska
länder. Intressegrupper organiserar sig, politiska och sociala frågor
diskuteras på ett nytt och öppnare sätt, nya tidningar startas och
trycksaker distribueras. Bilden är emellertid inte problemfri, även
organiserade intressen av odemokratisk natur uppträder i denna. Enskilda
organisationer bildas inte sällan huvudsakligen för att attrahera utländskt
bistånd. Generellt är dock ökad pluralism och tryck underifrån viktiga
faktorer för att stärka de demokratiska krafterna, såväl i samhällena i
stort som inom statsmakten.
Ett särskilt demokratiskt legitimitetsproblem ligger i vissa afrikanska
länders starka omvärldsberoende, via skuldbörda och biståndsflöde.
Dessa regeringar erhåller inte en ekonomisk bas för sitt maktutövande i
första hand genom att väljare och folkvalda godkänner offentlig
beskattning, utan i praktiken snarare genom överenskommelser med
internationella aktörer som Internationella valutafonden (IMF),
Parisklubben för omförhandling av offentliga lån och bilaterala givare.
Samtidigt stipuleras i dessa överenskommelser villkor som för att
uppfyllas kräver viktiga politiska beslut, vilka sällan är lätta att folkligt
förankra.
Även med en bättre fungerande statsmakt ter sig emellertid
centralstyrning av etniskt mångfacetterade afrikanska stater, tillkomna
utan hänsyn till den geopolitiska verkligheten, i många fall utomordentigt
problematisk. Historien ger flera exempel på hur försök att till varje pris
upprätthålla en av många som artificiell uppfattad centralmakt har lett till
ofantligt mänskligt lidande i utdragna och brutala inbördeskrig. Nu
pågår, exempelvis i Etiopien, försök att decentralisera makt till
regionnivån inom landet. Om dessa blir framgångsrika kan de leda till
nya mellanstatliga organisationsformer, som transcenderar nationella
gränser och upprättar nya, mer ändamålsenliga politiska och ekonomiska
gemenskaper.
Konflikter i Afrika, som utkämpas enligt etniska skiljelinjer, har fått stort
genomslag i massmedia, vilket tenderar att skymma det faktum att olika
folkslag, med ibland vitt skilda språk och traditioner, i flertalet länder
hittat former för samexistens och samarbete. Det maktdelningssystem,
som införts i Sydafrika, är ett för västerländska iakttagare
iögonenfallande exempel – men ingalunda det enda på kontinenten. I
sökandet efter modeller för hur etnisk och kulturell mångfald kan
hanteras erbjuder Afrika även goda exempel. Också detta perspektiv bör
ingå i en breddad syn på demokratifrågorna i Afrika.
3.5 Jämställdhet mellan kvinnor och män
Jämställdhet mellan kvinnor och män, dvs. att kvinnor och män skall ha
samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, är grundläggande för ett
demokratiskt samhällssystem och en rättvis och effektiv utveckling.
Precis som Sverige har afrikanska regeringar internationellt, bl.a. vid
FN:s kvinnokonferens i Peking, liksom i nationella planer och strategier,
åtagit sig att verka för att kvinnor och män på lika villkor skall kunna
delta i arbetet med en demokratisk samhällsuppbyggnad.
Jämställdhetsperspektivet skall genomsyra allt arbete med analys och
förslag rörande t.ex. vad en levande demokrati innebär. Diskussionen får
inte undvika centrala frågor om kvinnors makt. En fungerande demokrati
vilar på institutioner där både kvinnor och män är engagerade och aktiva.
Perspektivet är således relevant för bedömningar av valsystem,
kandidaturer i val och aktivitetet i politiska partier, liksom för analyser av
rättstatens uppbyggnad.
Sydafrika ligger långt framme i att föra upp kvinnors intressen på den
politiska agendan. Regeringen har initierat en jämställdhetsanalys av
såväl landets konstitution som den offentliga budgeten. Analysen visar
bl.a. på behovet av politiskt agerande för att komma till rätta med
kvinnors begränsade rätt att äga och ärva mark, och därmed reducerade
möjligheter att få krediter och göra investeringar i jordbruket. Detta
problem – gemensamt för flertalet länder i södra Afrika – pekar på vikten
av att få in fler kvinnor i beslutsfattande organ, som en väg att säkerställa
att kvinnors rättigheter och intressen påverkar den politiska agendan och
beaktas på samma villkor som mäns.
Ett annat positivt exempel kommer från Uganda, där regeringen fattat
beslut om att angripa de strukturella orsakerna till fattigdomens
feminisering. Man har också sett över strategier för
fattigdomsbekämpning utifrån både kvinnors och mäns behov, t.ex. vad
gäller lagstadgade rättigheter, ägande och kontroll av mark, tillgång till
krediter och utbildning, teknologi och mekanisering.
Avgörande för jämställdhetens framtid i Afrika – och med den
demokratiutvecklingen och fattigdomsbekämpningen – är kvinnors
organiserade engagemang. Det allt aktivare organisationsarbete, som nu
pågår på såväl nationell som lokal nivå, i olika utvecklingsprojekt, utgör
ett av de mest hoppingivande fenomenen i samtida afrikansk politik och
utveckling.
3.6 Gott styrelseskick
Begreppet ”good governance” – på svenska ”gott styrelseskick” – har
under senare år kommit att spela en central roll i diskussionen om
Afrikas demokratisering. I detta innefattas både den politiska viljan att
skapa öppnare och mer demokratiska samhällen (färdriktningen) och
kriterier för hur maktutövningen faktiskt sker under givna
omständigheter (utgångspunkten). Gott styrelseskick karaktäriseras av att
institutioner och processer bygger på rättstatens principer, på respekt för
mänskliga rättigheter, på demokrati och ett brett samhälleligt deltagande,
att de är präglade av ansvarighet, öppenhet och integritet samt att de är
effektiva. Med ett gott styrelseskick främjas den demokratiska kultur
med ett brett folkligt deltagande i det politiska livet, som är avgörande
för demokratins konsolidering och vidareutveckling. Demokratiseringen
drivs framåt både underifrån och från ovan, i ett samspel mellan det
civila samhället och staten.
Öppenhet och insyn utgör centrala inslag i det goda styrelseskicket, vilka
ställer bl.a. yttrande- och pressfriheten i fokus. Ett brett deltagande i
samhälleliga aktiviteter är en annan grundläggande faktor, som bl.a.
pekar på vikten av kvinnors deltagande i styrande funktioner. I ett gott
styrelseskick ingår också en strävan mot minskade klyftor mellan stad
och landsbygd. Om förhållandena på landsbygden inte tillåts sacka efter,
om bönder inte utnyttjas som underbetald försörjningskälla för städernas
politiska och ekonomiska klass, motverkas samtidigt den okontrollerade
slumbildning, som skett i anslutning till många afrikanska storstäder.
Ett annat hinder för gott styrelseskick har varit den mycket omfattande
roll som staten efter självständigheten påtog sig, utan att besitta
motsvarande kapacitet. På senare år har denna roll krympts väsentligt
men klyftan mellan åtaganden och resurser tenderar att bestå. Att gradvis
stärka statens kompetens och legitimitet inom dess bestående
nyckelfunktioner (lag och rätt, grundläggande sociala funktioner,
reglerande roller) är en avgörande uppgift för demokratins framtid. Utan
en fungerande rättsstat kan ett livskraftigt civilt samhälle knappast växa
fram.
En stat som inte fungerar har svårt att etablera sin legitimitet hos
befolkningen, vilket kan leda till att människor föredrar att samarbeta
med alternativa maktstrukturer. En okontrollerad stat – utan insyn, utan
hinder för maktmissbruk och utan öppenhet – blir, liksom en
okontrollerad marknad, också lätt offer för starka särintressen.
Visserligen kan populism, kortsiktighet och särintressen förekomma
också i demokratiska st
fatta egna beslut.
3.7 Korruption: demokratins gissel
Korruption och nepotism har spelat en destruktiv roll i många afrikanska
statsförvaltningar. Statens bristande legitimitet, auktoritära styrelseskick
samt förekomsten av parallella maktstrukturer (exempelvis inom det
statsbärande partiet) är några av de faktorer som orsakat utbredd
korruption. Den höga nivån av korruption i åtskilliga afrikanska
samhällen utgör ett hinder på vägen mot liberalisering. Samtidigt kan
korruptionen också öka i den ekonomiska liberaliseringens spår,
exempelvis i kampen om makt över företag som privatiseras.
De afrikanska ekonomiernas karaktär, de offentliga institutionernas
svaghet och de sociala relationerna i såväl det traditionella som det
moderna samhället bidrar till en miljö som är sårbar för korruption. I
övergångsskedet till marknadsekonomi kan korruptionsrisken dessutom
öka. Här krävs en politik som är både socialt ansvarstagande och direkt
riktad mot korruption.
Urholkningen av lönernas värde, som följt på både kris och
reformprogram, har bidragit till korruption, liksom det faktum att
ansvaret för storfamiljens eller släktens välfärd i många traditionella
samhällen är en mycket stark moralisk skyldighet. I arbetet med att stärka
förvaltningarna bör således ingå att finna organisationsformer och
lönestrukturer som motverkar dessa krafter. Exempelvis insyn i
banksystemen, liksom tydligare och mer effektiva transfererings- och
skattesystem, kan ge positiva effekter.
Korruption är inte en nödvändig följd av fattigdom och brist på resurser,
utan snarare ett resultat av politiska och ekonomiska kulturer, i vilka
oetiska incitament och girighet ges stort spelrum. Även om korruption
ingalunda är ett specifikt afrikanskt problem, blir dess skadeverkningar
omfattande i svaga ekonomier och strukturer. Storskalig korruption
knuten till interna eller internationella ekonomiska transaktioner kan
exempelvis få extra allvarliga konsekvenser. Varje risk för koppling
mellan bistånd och korruption måste undvikas.
En viktig åtgärd för att förhindra uppkomsten av korruption är att göra
det straffbart för företagen att betala ut mutor. Sverige har varit
pådrivande i det internationella samarbetet för att kriminalisera mutor
och i att kräva åtaganden om självsanering – en uppförandekod – för
företagen. En stor framgång i arbetet nåddes i december 1997, då 34
länder (inom och utanför OECD-kretsen) undertecknade en OECD-
konvention som bl.a. gör det straffbart att muta utländska tjänstemän.
Avtalet skall träda i kraft senast den 31 december 1998.
För att effektivt motarbeta korruptionen krävs samtidigt i det
korruptionsdrabbade mottagarlandet en kraftfull politisk ledning, som
kan gå från ord till handling då det gäller att lagföra korrumperade
makthavare. Ökad öppenhet, friare debatt och mer självständiga och
aktiva massmedia är viktiga faktorer i detta sammanhang.
4 Tillväxt, de fattigas produktivitet och social
rättvisa
4.1 Att fördubbla tillväxten
Den ekonomiska tillväxten i Afrika har under de senaste åren legat på i
genomsnitt 4–5 %. Det är ett stort framsteg jämfört med utvecklingen
under 1970- och 1980-talen, men det är inte tillräckligt för att minska
fattigdomen. Det beräknas att en tillväxt på mellan 5 och 8 % per år är en
förutsättning för att antalet fattiga skall minska. Detta är
genomsnittssiffror som skall inkludera även dåliga skördeår och andra
oväntade störningar. Att fördubbla tillväxten är därför en avgörande
ambition om de fattigas levnadsnivå skall varaktigt höjas.
Ökad tillväxt är nödvändig men inte tillräcklig för att bekämpa
fattigdomen. Regeringarna måste också medvetet främja social
utveckling och aktivt stödja grupper och regioner som inte direkt och
naturligt gynnas av den ekonomiska tillväxten.
Återhämtning
Det står klart att den ekonomiska utvecklingen i Afrika sedan 1994 varit
mer positiv än någon gång under de senaste årtiondena. Även om
skillnader naturligtvis förekommer mellan länderna, är det viktigt att
notera att vändningen tycks vara ett allmänt fenomen. Medan tillväxten i
början av 1990-talet var negativ i ca 15 av 47 länder, hade antalet länder
med produktionsfall under 1996 minskat till fyra och enligt preliminära
siffror hade endast ett land negativ tillväxt under 1997. Den
genomsnittliga tillväxten 1994–1997 har varit 3,8 %, vilket motsvarar ca
1 % ökning per capita. En speciellt positiv utveckling uppvisar länderna
inom den västafrikanska franc-zonen efter den kraftiga devalveringen
1994.
Det verkar således som om de ekonomiska reformerna nu börjar ge effekt
och förutsättningarna för en period av hållbar tillväxt är relativt goda. Det
finns i de flesta länder dessutom en insikt om vad som är ekonomiskt
möjligt och en bestämd vilja att arbeta utifrån dessa förutsättningar.
Samtidigt måste betonas att de afrikanska länderna är mycket sårbara –
för klimatfaktorer, ändringar i världsmarknadspriser och andra
omvärldsförändringar, liksom för inre konflikter. För att åstadkomma
hållbar fattigdomsminskning krävs också i de flesta länder betydligt
högre ekonomisk tillväxt än under de senaste åren och dessutom ett
tillväxtmönster och en fördelningspolitik som garanterar att de
ekonomiska framstegen verkligen kommer de fattiga till godo och inte
lämnar stora befolkningsgrupper utanför tillväxtprocessen.
Ökade privata investeringar och ett ökat inflöde av långsiktigt privat
utländskt kapital är också nödvändiga för att de nya förutsättningarna
skall kunna utnyttjas. Många av länderna i Afrika har långt kvar i arbetet
med att underlätta inhemska och utländska investeringar samt att
avveckla kvarvarande handelshinder. Regional integration kan spela en
viktig roll för att attrahera utländskt kapital och skapa en grund för
stabila ekonomier – förutsatt att den syftar till att öka kapaciteten att
hantera och utnyttja den pågående globaliseringen, inte till protektionism
och avskärmning.
Fortsatt reformpolitik
Sammantaget och i ett globalt perspektiv har den postkoloniala
utvecklingen i Afrika söder om Sahara inneburit en ökande ekonomisk
eftersläpning. Under de ca 30 åren av självständighet har i genomsnitt
ingen ökning skett av produktionen per capita. I reala termer är den
ekonomiska nivån genomsnittligt densamma som vid mitten av 1960-
talet. I det statistiska genomsnittet ligger dock stora variationer –
uppsving i många länder under 1960- och 70-talen, därefter under 1980-
talet allmän tillbakagång. Sammantaget utgör detta en långt sämre
utveckling än i alla andra delar av världen. En genomgående svårighet
vid bedömningen av den afrikanska ekonomins utveckling utgörs dock
av den bristfälliga statistiken. Vad gäller aggregerade bedömningar av
den kontinentala utvecklingen, tillkommer dessutom problemet att
variationerna såväl mellan som inom länderna är mycket stora.
Fördelningen av tillgångar och inkomster är mer ojämn än någon
annanstans i världen, med undantag för Latinamerika – en ojämlikhet
som förefaller ha ökat under det senaste decenniet.
Vid närmare betraktande är bilden också länderna sinsemellan mycket
splittrad. I ett antal länder som Seychellerna, Mauritius, Lesotho och
Botswana har tillväxten varit mycket hög, ca 150 % under perioden
1965–1994. Andra länder, exempelvis Malawi, Tanzania och Nigeria
ligger kvar på ungefär samma nivå som för 30 år sedan, medan
ytterligare andra – bland dem Zaire/Kongo och Zambia – under samma
period sjunkit tillbaka med ca 50 %.
Det fanns både yttre och inre orsaker till Afrikas ekonomiska kris.
Många länder drabbades hårt av oljeprisökningarna på 1970-talet, men
kanske ännu mer av den goda tillgången till kommersiella krediter. Mot
slutet av 1970-talet konfronterades de med höjda räntor, höjd dollarkurs,
minskad efterfrågan och fallande priser på sina exportprodukter.
Långivarna vägrade att ge nya lån och skuldkrisen var ett faktum.
Men det var de inre faktorerna som lade grunden till krisen, bromsade
produktionsutvecklingen och gjorde länderna mer sårbara för yttre
faktorer. Regeringarna i de flesta länder fortsatte en expansion av statliga
investeringar inom industrin och den fysiska och sociala infrastrukturen
utan att ta hänsyn till vare sig effektivitet eller framtida förmåga att driva
och underhålla denna kapacitet. Till detta bidrog också att
prismekanismens reglerande funktion var satt ur spel genom omfattande
handelshinder, subventioner och annan statlig intervention. I vissa länder
gick detta så långt att själva grunden för marknadsekonomi och privat
ägande fullständigt underminerades, i ett läge där dessa förutsättningar
egentligen alltid varit svaga och istället hade behövts byggas upp.
Befolkningsmajoriteten av småbönder utsattes för politiska experiment,
medan resurserna satsades på storskaliga projekt inom industri och
jordbruk som i sinom tid havererade.
Vändpunkten för denna missriktade politik kom i mitten av 1980-talet.
Många av de politiska ledare, som hade sin rötter i den koloniala
befrielsekampen, försökte länge bortse från varningstecknen. Avgörande
blev trycket utifrån, genom skuldkrisen och de därav följande
strukturanpassningsprogrammen, i kombination med ett växande
inhemskt missnöje över att de förväntningar om materiella förbättringar,
som knutits till självständigheten, aldrig infriats.
Strukturanpassningsprogrammen har kommit att spela en mycket central
roll i de flesta afrikanska länder. Även om programmen ännu inte är
avslutade och de, särskilt till en början, var behäftade med svåra brister,
står det klart att de medfört en dramatisk förbättring av förutsättningarna
för utveckling och fattigdomsbekämpning. Detta har skett efter stora
svårigheter i inledningsskedet; BNP/capita minskade årligen med 1,1 %
under perioden 1980–1985, 0,4 % under 1985–90 och 1,2 % under 1990–
1993. Antalet fattiga beräknas ha ökat med 40 miljoner mellan 1987 och
1993, dvs. de år då strukturanpassningsprogrammen genomfördes som
mest intensivt i Afrika.
Först under de senaste åren, 1993–1996, har en vändning uppnåtts och
BNP/capita, för första gången sedan 1970, börjat öka, om än med endast
ca 1 % per år i genomsnitt. Efter massiv kritik under de svåra åren, som
också lett till modifieringar av programmen, finns det i dag inte många
som ifrågasätter nödvändigheten av de strukturella reformerna. Det är nu
huvudsakligen förändringar i utformning och tillämpning som diskuteras.
Frågorna gäller hur och när, inte om, programmen skall genomföras.
Därmed är inte sagt att vägen framåt är enkel. Tvärtom har många länder
nu trätt in i en betydligt svårare fas av strukturanpassning, eller om man
så vill strukturell omvandling. Denna måste genomföras utifrån varje
lands speciella förutsättningar. Men även inom ett land varierar
förutsättningarna. För att lyckas med reformerna och åstadkomma en
hållbar produktionsökning krävs att hänsyn tas till institutionella och
sociokulturella faktorer på mikronivå, inte minst vad gäller kvinnors och
mäns skilda situation. Kunskaperna om vad som krävs på denna nivå för
att uppnå en hög ekonomisk tillväxt är fortfarande mycket begränsade
och även där dessa kunskaper finns tillåts de inte alltid påverka
reformprocessens utformning. Klart är att många misstag i utformningen
av tidigare strukturanpassningsprogram – och även missnöjet bland
ländernas befolkningar – hade kunnat undvikas om programmen i högre
grad varit resultatet av inhemskt styrda och väl förankrade processer och
beslut.
I många afrikanska länder har nu grunden lagts för en långt bättre
utveckling än under de senaste decennierna. Man brukar tala om att den
första generationens reformer har genomförts. Det gäller en politik som
syftar till låg inflation, realistiska växelkurser, fungerande inhemska
marknader och främjande av export och privata investeringar.
Förutsättningar för en marknadsekonomi har skapats. Den stora
utmaningen är nu att fortsätta reformprocessen och skapa dynamiska
marknadsekonomier som kan leda till en långsiktigt hållbar ekonomisk
och social utveckling.
För att lyckas med detta krävs framför allt:
– en inhemskt styrd och demokratiskt kontrollerad förändringsprocess
med målsättningen och förmågan att genomföra en sund, stabil och
långsiktig ekonomisk politik med fördjupade strukturreformer, som
skapar förtroende hos inhemska och utländska investerare;
– en kraftfull och konsekvent prioritering av social utveckling och
fattigdomsminskning;
– ett utbildningssystem som kan svara för försörjning av relevant
kompetens på olika nivåer;
– stärkt inhemsk förvaltningskapacitet och starka effektiva institutioner;
– socialt kapital, dvs. en väl fungerande social struktur, samhörighet,
förtroende och öppenhet.
Att utnyttja de inhemska resurserna
Med självtillit och självförsörjning som ledstjärnor byggdes på 1970-talet
i många afrikanska länder en tung industrisektor upp, inriktad på
hemmamarknader vars styrka grovt överskattades. På detta sätt
förslösades såväl statligt kapital som biståndsresurser, medan privata
investeringar undanträngdes till men för såväl tillväxt som
inkomstfördelning. Genom strukturanpassningsprogrammen har skydd
och subventioner av denna sektor successivt sänkts, vilket lett till
omfattande företagsnedläggningar. Någon ny, effektiv och
exportinriktad, industriell sektor har ännu inte ersatt den gamla – däremot
kan i många länder konstateras en fortsatt snabb expansion av den
informella sektorn.
De privata investeringarna har varit relativt begränsade. De
nedskärningar av de statliga investeringarna, som skett inom ramen för
strukturanpassningsprogrammen, har inte lett till motsvarande ökning av
privata investeringar, trots de förbättrade förutsättningar som skapats.
Samtidigt har de minskade statliga investeringarna, i t.ex. infrastrukturen,
i sig haft negativa effekter på den privata sektorn.
Det inhemska sparandet är lågt i Afrika, 14 % av BNP i genomsnitt men
lägre och t.o.m. negativt i många länder och med en sjunkande tendens
under 1980-talet. I många länder, exempelvis Tanzania och Zambia, har
sparandet minskat drastiskt, medan biståndet ökat i motsvarande grad. En
faktor är minskat statligt sparande beroende på dels den kraftigt ökande
skuldbördan, dels bristande kontroll över budgeten med underskott som
följd. Vad gäller det privata sparandet är siffrorna dock missvisande. En
del av det privata sparandet kanaliseras också via den informella sektorn
och visar sig aldrig i någon statistik. En utveckling av den finansiella
sektorn, så att den når ut även till småsparare och låntagare på
landsbygden, skulle kunna mobilisera betydande resurser.
Den informella sektorn är definitionsmässigt oregistrerad och därför svår
att uppskatta. Klart står emellertid att dess utbredning gör att den bild
som officiella nationalräkenskaper ger av Afrikas ekonomi är överdrivet
negativ. Den informella sektorns dynamik, som under 1980- och 90-talen
varit stor, avspeglas sällan i statistiken. I en del fall behöver siffrorna
sannolikt räknas upp med så mycket som 50 %. Inom denna sektor
återfinns i många fall de initiativ och det entreprenörskap som de
nationella afrikanska ekonomierna saknar.
Samtidigt bör den informella sektorn inte förskönas. Även om den,
genom att vara småskalig, arbetsintensiv och dynamisk, bidrar till att
skapa sysselsättning, utgör den inte sällan en lätt förklädd misär. Bristen
på alternativ utkomst är en central drivfjäder. Eftersom den ofta är
olaglig, bidrar den informella sektorn inte till skatteuppbörden.
Utmaningen består i att formalisera denna verksamhet, utan att den
ekonomiska dynamiken går förlorad.
Jordbruket
Den viktigaste sektorn i nästan alla afrikanska länder är jordbruket.
Afrikas kris är till stor del det afrikanska jordbrukets kris. Stagnationen
började redan under 1970-talet och produktionen har sedan dess ökat
något långsammare än befolkningen. Detta är allvarligt inte bara ur ett
tillväxtperspektiv och med hänsyn till livsmedelsförsörjningen, utan ännu
mer ur ett fattigdomsperspektiv, då jordbruket utgör den sektor som mest
direkt påverkar situationen för de fattigaste.
Reformerna inom strukturanpassningsprogrammen har utformats för att
allmänt gynna jordbrukssektorn, genom höjda producentpriser och
liberalisering av distribution och marknadsföring. Trots en real höjning
av prisnivån har effekterna på utbudssidan ändå hittills varit begränsade.
Delvis kan detta tyda på att prishöjningen hämtats hem av i första hand
statliga marknadsföringsorgan och privata spannmålshandlare.
En rad aspekter har dock förbisetts i programmen, bl.a. hur reformerna
påverkar kvinnornas situation. Trots att kvinnorna står för en mycket stor
del av den afrikanska jordbruksproduktionen, har
strukturanpassningsprogrammen inte anpassats till kvinnornas verklighet
vad gäller makt, tillgångar, arbetstider och ekonomiska preferenser.
Kvinnor har sällan äganderätt till jorden, vilket medför att de sällan får
krediter och gör få investeringar i jordbruket.
Nyckeln till utveckling i Afrika ligger hos småjordbrukarna, av vilka
majoriteten är kvinnor. Men varken centralt styrda utvecklingsprogram
eller enbart liberalisering och prisincitament räcker för att starta
processen. Först och främst måste såväl afrikanska politiker som
biståndsgivare inse att skillnaderna i Afrika är mycket stora, mellan olika
länder och inom ett enskilt land. Det gäller skillnader i jordkvalitet och
klimat, liksom i institutionella och sociokulturella förhållanden.
Utvecklingsprogram och reformer måste utgå från de lokala
förhållandena och låta berörda kvinnor och män delta i utformningen. I
detta ingår naturligtvis också att ta hänsyn till miljömässig hållbarhet.
Den afrikanska befolkningens utkomst kommer ofta från ett stort antal
källor som egna odlingar, boskap, hantverk, småhandel och bidrag från
släktingar. En familjs bredare sociala nätverk har långt större betydelse
för individens försörjning än hos oss. Om nätverket bryts sönder utan att
ersättas av något annat försämras individens situation. Otryggheten och
sårbarheten ökar. En bärkraftig fattigdomsbekämpning måste ta sin
utgångspunkt i dessa förhållanden och öka förutsättningarna för att
individerna och nätverken skall kunna förbättra sin försörjning.
4.2 Att utnyttja de globala resurserna
Underutnyttjad handelskapacitet
Medan världshandeln ökade med 111 % och u-ländernas utrikeshandel
med 129 % mellan 1980 och 1994, minskade Afrikas handel med 7 %. I
början av 1980-talet utgjorde Afrikas andel av världshandeln 2,5 %,
medan den i dag ligger under 1 %. Även som andel av BNP har
utrikeshandeln i Afrika, till skillnad från alla andra världsdelar, minskat
alltsedan 1960-talet.
I första hand beror Afrikas krympande andel av världshandeln på interna
faktorer, som förhindrar ett effektivt utnyttjande av den potential som
står till buds. Dessa faktorer sammanfaller med dem som förklarar den
långsamma ekonomiska tillväxten och har att göra med finanspolitik,
handelspolitik, infrastruktur, mänskligt och socialt kapital, institutioner
och juridiska regelverk. Den politik som fördes direkt efter
självständigheten hade ofta som effekt en direkt diskriminering av
utrikeshandeln, såväl export som import, och mycket av detta finns kvar.
Samtidigt har flertalet länder uppvisat rigida exportstrukturer och
utebliven produktförädling. Även om liberalisering och ökad öppenhet
utgör en självklar del av den pågående reformprocessen, råder oenighet
om hur snabbt detta bör genomföras. Afrika har fortfarande högre grad
av protektionism än resten av världen, en protektionism som är mer
beroende av administrativa förbud, regleringar och stelheter än höga
tullar. En avveckling av exempelvis tullarna försvåras av att de, i brist på
effektiv skatteindrivning i övrigt, fungerar också som en viktig
inkomstkälla för staten.
Från afrikansk sida framhålls i detta sammanhang ofta handelshinder på
i-landsmarknaderna. För vissa jordbruksvaror utgör förvisso
marknadsregleringar och höga tullar reella hinder för u-ländernas export.
U-landsgruppen som helhet skulle ha mycket att vinna på en avreglering
av den europeiska jordbruksmarknaden. Någon heltäckande förklaring
till Afrikas svårigheter på handelsområdet ger detta emellertid inte. Trots
att afrikanska exportörer genom Lomé-avtalet givits tullfrihet för alla
industrivaror till EU, har deras andel av EU-marknaden sjunkit.
Afrika med sin ekonomiska potential bedöms av många i ett globalt
perspektiv som en underutnyttjad marknad för såväl handel som
investeringar. Ökade satsningar på det ekonomiska området från länder
som Frankrike och USA styrker denna bild. Det växande intresset för
regionala samarbetssträvanden på det ekonomiska området exempelvis
inom SADC och Economic Community of West African States
(ECOWAS) kommer också på sikt att öka varuutbytet och utbytet av
investeringar på regional nivå och därmed bidra till att påskynda den
ekonomiska utvecklingen i berörda länder.
Utländska investeringar
Det internationella kapitalflödet till Afrika har alltsedan skuldkrisen helt
dominerats av bistånd. Även här noteras dock en vändning under de
senaste åren. Från att ha erhållit endast en försumbar del av de under
1990-talet kraftigt ökade privata internationella kapitalflödena får Afrika
nu drygt 4 % av dessa, således en betydligt större andel än av
utrikeshandeln. Det privata kapitalflödet utgör dock fortfarande endast ca
25 % av det totala nettoresursflödet, medan resten består av gåvobistånd
och offentliga lån. Det bör vidare betonas att de direkta investeringarna
koncentreras till ett fåtal länder. Visserligen dominerar de traditionella
investeringarna i råvaruutvinning, men en stark ökning har samtidigt
skett i både tjänstesektorn och den varuproducerande industrin. Under de
senaste åren har asiatiska investerare visat ett ökat intresse för Afrika.
En annan orsak till det ökade inflödet av privat kapital är de
privatiseringar av tidigare statliga verksamheter som genomförts inom
ramen för strukturanpassningsprogrammen. Avgörande för om detta skall
få långsiktigt positiva effekter är de afrikanska staternas fortsatta politik.
Det krävs styrka och trovärdighet, både för att locka till sig ett uthålligt
kapitalflöde och för att utnyttja detta för en bred ekonomisk utveckling.
En förutsättning är givetvis också att nationalstaterna kan skaffa sig den
kapacitet som krävs för att hantera de internationella kapitalrörelserna.
En positiv faktor i kapitalflödet till Afrika är att det förefaller vara en
följd av händelseutvecklingen på kontinenten, snarare än externa
faktorer. Den viktigaste orsaken är den förbättrade makroekonomiska
stabiliteten i vissa länder. Flödet domineras också av direkta
investeringar, medan privata lån och portföljinvesteringar (med undantag
för Sydafrika) spelar en mindre framträdande roll. En stor del av
pengarna utgörs sannolikt av återvändande flyktkapital. Om
reformpolitiken vidmakthålls, bådar detta gott för stabiliteten i flödena.
Att lyfta Afrikas tillväxt till högre nivåer kräver stort sparande och ökade
investeringar. Det ligger i alla länders intresse att så blir fallet. Det är
viktigt att samstämmighet råder mellan olika politiska områden. Ett
koordinerat uppträdande i olika internationella organisationer bör
medverka till att den positiva ekonomiska utvecklingen i Afrika
understöds av större och uthålliga kapitalflöden.
Den ohållbara skuldbördan
En faktor som såväl försvårat genomförandet av reformprogrammen som
motverkat hållbarheten i genomförda reformer är den växande
skuldbördan. Totalt sett har Afrikas skuldbörda, i relation till BNP, ökat
från ca 30 % på 1970-talet till ca 140 % på 1990-talet. Skuldstocken är
nu i genomsnitt större än för alla andra världsdelar och, till skillnad från
Asien och Latinamerika, har ökningen fortsatt även under 1990-talet.
Den faktiskt betalda skuldtjänsten i relation till exporten (den s.k.
skuldtjänstkvoten) har däremot minskat från ca 25 % i mitten av 1980-
talet till ca 15 % i dag, vilket är betydligt lägre än genomsnittet för
Sydasien eller Latinamerika.
Koncentrerar man bilden till de fattigaste och mest skuldtyngda länderna
är utvecklingen dock den motsatta: skuldtjänstkvoten har ökat även under
1990-talet. Trots omförhandlingar av skulderna inom Parisklubbens ram
använder dessa länder ca 20 % av sina exportintäkter för detta ändamål.
Sedd i relation till statens inkomster framstår skuldbördan som än
allvarligare. I ett stort antal afrikanska länder går mer än 50 % av
statsintäkterna till skuldtjänst (såväl externt som internt). I en sådan
situation försvåras den balanserade ekonomiska politik som måste till för
att vända situationen. Länderna har hamnat i den s.k. skuldfällan.
Skuldproblematiken har lett till successivt mer omfattande åtgärder för
att lindra situationen för de mest utsatta länderna. Dessa ansträngningar
måste fortsätta och intensifieras. Senast har Världsbanken och IMF
utarbetat det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) för
att uppnå en hållbar skuldsituation för de fattigaste länderna.
Grundtanken i detta program är att varje land, efter en analys av dess
specifika situation i dag respektive i framtiden och efter ett antal år av
genomförda ekonomiska reformprogram, skall erhålla en lättnad av den
totala skulden som gör det möjligt att därefter hantera skuldsituationen
med egna medel. Först ut blir Uganda, som kommer att erhålla
skuldlättnad genom initiativet under år 1998.
Det är viktigt att betona att HIPC bara är en plattform – om än viktig,
eftersom den har principiellt stöd av alla länder – och att ytterligare
åtgärder måste genomföras från denna. De fattigaste ländernas
skuldsituation måste noga övervakas under en lång tid framöver och rika
länder måste vara beredda att vidta särskilda åtgärder för att förhindra att
länder som påbörjat HIPC-processen faller tillbaka i skuldfällan. En väg
ut ur denna är möjlig. Med extraordinära ansträngningar av de
skuldtyngda länderna, de internationella organisationerna och långivarna,
kan vi till århundradeskiftet se allt fler länder ta steget ur detta dystra
kapitel i Afrikas historia.
Biståndets betydelse
Förutsättningarna i de afrikanska länderna att bättre mobilisera de
inhemska resurserna, liksom att i större utsträckning ta emot utländskt
privat kapital, har förbättrats. Med detta sagt måste det också betonas att
biståndet långt ifrån spelat ut sin roll i Afrika. Tvärtom kan biståndet
under de kommande årtiondena komma att spela en viktigare roll än
tidigare. Men en förutsättning för att framtidens bistånd skall ge ett
positivt bidrag till Afrikas utveckling är att lärdomar dras av de
omfattande erfarenheter som nu finns av både lyckat och misslyckat
bistånd.
Biståndets relativa betydelse i Afrika ökade kraftigt under 1980-talet.
Den biståndsfinansierade delen av Afrikas import fördubblades från ca
20 % på 1970-talet till ca 40 % i början 1990-talet. Skillnaderna mellan
olika länder är stora. I vissa länder finansieras mer än hälften av
statsutgifterna av biståndsmedel. Detta är naturligtvis varken önskvärt
eller hållbart på längre sikt. Det är dock inte biståndets storlek som är
grundproblemet utan de snedvridande effekter biståndet kan ha på
resursfördelning, social struktur och beteendemönster i mottagarlandet.
Det är huvudsakligen detta som utgör det negativa biståndsberoendet,
som kan observeras i flera afrikanska länder.
Alltsedan utvecklingssamarbete inleddes har utgångspunkten varit att
fattiga länder har brist på resurser. Ett resurstillskott ökar produktiviteten
och bidrar till ökad tillväxt. Det var Marshall-hjälpens filosofi. I de
fattigaste länderna är det naturligt nog de mest angelägna sociala
behoven som observerats: brist på skolor, sjukvård, rent vatten etc. Att
tillfredsställa dessa behov sågs som biståndets uppgift. I sämsta fall
skapade detta en situation där regeringarna vande sig vid att betrakta
grundläggande sociala investeringar som biståndsgivarnas ansvar.
Bistånd har bevisligen en positiv effekt på tillväxt och
fattigdomsbekämpning i länder som bedriver en sund makroekonomisk
politik, men ingen eller negativ effekt där en sådan saknas. Biståndet
skall givetvis ha just denna effekt som syfte och inte påverkas av andra
givarorienterade intressen. Flera studier, bl.a. ett större forskningsprojekt
som studerat biståndets effektivitet i ett antal afrikanska länder, samt ett
ännu ej avslutat projekt inom Världsbankens forskningsenhet, har visat
detta samband. Detta gäller inte enbart det makroekonomiska stödet (t.ex.
betalningsbalansstöd) utan i lika hög grad projektstödet. En annan, föga
förvånande, slutsats är att förutsättningarna för positiva effekter av
bistånd är störst i länder med god kapacitet att förvalta resurser.
Fortfarande består merparten av biståndet av enskilda projekt och
samordningen mellan biståndsgivare är bristfällig. Därför är ett
partnerskap baserat på gemensamma värderingar, tydliga villkor och
samordning under mottagarlandets ledning nödvändigt. Partnerskapet
måste koncentreras till länder som tillhandahåller grundläggande
makroekonomiska förutsättningar för ett effektivt bistånd. Formerna för
biståndet måste anpassas till landets förvaltningskapacitet. Där denna är
tillfredsställande, bör biståndet främst utgå i form av stöd till poster eller
program i landets statsbudget. Där kapaciteten är svag, bör biståndet
kompletteras med direkt stöd till utvecklandet av inhemsk kapacitet.
För att genomföra detta är framförallt biståndssamordningen central.
Verklig samordning innebär att alla givare måste ifrågasätta och förändra
sina egna metoder. Men samordning, öppenhet och beredskap att
underordna sig mottagarlandets planer och procedurer står fortfarande
inte högt på dagordningen i flera biståndsorgan. Tvärtom premieras ofta
den egna organisationen och de egna procedurerna.
Samordningsproblematiken utgör således en utmaning för
biståndsgivarna och måste leda till stora förändringar i deras organisation
och tänkande.
Det måste framhållas att det är särskilt viktigt att länder i omvandling
under ett övergångsskede kommer i åtnjutande av ett omfattande och
mångsidigt bistånd. Bristen på inhemska resurser, omfattande
skuldsättning, ofta som ett resultat av tidigare regimers politik, och
nödvändigheten av att kunna uppvisa resultat för befolkningen motiverar
att särskilda ansträngningar görs från det internationella samfundets sida
i ett sådant skede. Efter åratal av utvärderingar står det klart att biståndet
är ett effektivt instrument för att stödja fattigdomsbekämpning. För de
fattigaste länderna är biståndet ofta en viktig källa till det kapital och
kunnande som behövs för att lyfta länderna till en utvecklingsbana byggd
på egna resurser, ekonomisk integration och självtillit i modern tappning.
4.3 Befrielse från fattigdom
Som nämnts har länderna i Afrika söder om Sahara kunnat notera höjda
realinkomster under de senaste fyra åren. Denna positiva utveckling har
dock, med tanke på tillväxtstrukturen och befolkningsökningen, ännu inte
medfört en påtaglig minskning av den ekonomiska fattigdomen. På basis
av traditionella ekonomiska mått beräknar Världsbanken att cirka hälften
av befolkningen i Afrika söder om Sahara i dag lever under
fattigdomsgränsen. UNDP definierar ca 40 % av befolkningen som s.k.
inkomstfattiga (”income poor”). Stora variationer döljs emellertid i dessa
siffror. Även om olika undersökningar av fattigdomen givit olika resultat,
beroende på definition och mätmetoder, kan det sägas att de fattiga
överlag fått det bättre i ett antal afrikanska länder (Botswana,
Elfenbenskusten, Ghana, Kap Verde, Tanzania, Uganda m.fl.).
Inkomstklyftorna i många länder är dock fortsatt stor, trots
tillväxtökningen. Generellt sett är fattigdomen alltjämt koncentrerad till
landsbygden, även om den ökar i städerna.
Befolkningtillväxten har globalt sett långsamt börjat avta, men i Afrika
söder om Sahara har takten ännu ej mattats. Förbättrade levnadsvillkor
och förebyggande hälsovård har lett till längre livslängd samtidigt som
det höga barnafödandet hittills har bestått. Den senaste rapporten från
FN:s befolkningsdivision registrerar dock en minskning av
barnafödandet i vissa länder. Födelsetalen i Kenya har exempelvis under
den senaste tioårsperioden minskat från 7,5 till 5,4 barn per kvinna.
Folkmängden i Afrika söder om Sahara uppgick 1995 till ca 560 miljoner
och den genomsnittliga befolkningsökningen uppskattas till 2,9 %. Lägst
är den i södra Afrika och högst i Centralafrika. Att trenden förefaller vara
på väg att vända anses peka på att Afrika framöver kommer att följa
samma mönster som resten av världen, dvs. att generella förbättringar i
levnadsstandarden och bättre utbildning är avgörande för att bromsa
befolkningsökningen. Endast om en balans mellan befolkningstillväxt
och resurstillväxt kan uppnås, kan en varaktig positiv ekonomisk
utveckling äga rum.
Ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för en reduktion av
fattigdomen. Det finns inga exempel på länder som under längre period
kunnat minska fattigdomen utan en god ekonomisk tillväxt. Social
utveckling är också en förutsättning för långsiktig tillväxt.
Utbildning och hälsa
Väsentliga förbättringar har skett inom utbildnings- och hälsoområdena
under de senaste 30 åren, trots den uppbromsning som på många håll
framtvingades under 1980-talets ekonomiska kris. Enligt aktuella
hushållsundersökningar är det samtidigt uppenbart att kvinnors och
flickors tillgång till social service ännu betydligt understiger mäns och
pojkars.
Utbildningens roll för ett samhälles utveckling kan knappast överskattas.
Det afrikanska utbildningsväsendet utvecklades positivt efter
självständighetsvågen på 1960- och 1970-talen, med ökade satsningar på
främst primärutbildning. Den högre utbildningen höll en acceptabel
standard. Men 1980-talets ekonomiska tillbakagång ledde till att många
regeringar skar ner utbildningsbudgeten och standarden sänktes.
Konsekvenserna förefaller emellertid på många håll ha varit mindre
allvarliga än vad man kunnat förvänta sig. Trenden för läskunnighet och
annan baskunskap har pekat uppåt i Afrika under de senaste trettio åren;
1970 beräknades 30 % av Afrikas befolkning vara läskunniga, 1993 var
motsvarande siffra 57 %. De geografiska skillnaderna är dock betydande.
Detsamma gäller skillnaderna mellan könen; flickors utbildningsnivå
ligger betydligt under pojkars. Inskrivningen på grundskolenivån varierar
mellan 20 % och 80 % och nivån är genomgående lägre för flickor.
Eftersom ökad utbildning för kvinnor bedöms leda till bl.a. lägre
barnafödande, bättre näringsstandard för barn, bättre hälsa och höjd
produktivitet i småjordbruk, är kvinnorna nyckelpersoner för att de
afrikanska samhällena skall kunna utvecklas på ett hållbart sätt.
Problemen inom afrikanska länders skolväsenden varierar men den
övergripande frågeställningen gäller kvalitet kontra kvantitet.
Huvudinriktningen ligger alltjämt på ökad basutbildning. En trovärdig
bedömning är att det, för att öka Afrikas förmåga att styra sina egna
förändringsprocesser och förbättra välfärden för folkflertalet, krävs en
kombination av högre andel samhällsutgifter till utbildning, som är
kostnadseffektiv och når breda folkgrupper, med ökad kvalitet och
relevans i utbildningen.
Det råder i de flesta afrikanska länder en brist på på ekonomisk
kompetens – såväl ekonomisk-politiskt som kommersiellt inriktad – samt
på ingenjörer och tekniskt utbildade personer. Den högre utbildningen är
på de flesta håll alltjämt starkt präglad av de forna kolonialmakternas
utbildningssystem, och är inte anpassad till vare sig lokala behov eller
rådande internationella konkurrensförhållanden.
Hälsosituationen hänger nära samman med bl.a. livsmedelsförsörjning,
vattentillgång, sanitära förhållanden och utbildningsnivå. Dessa faktorer
är, liksom t.ex. befolkningsutveckling, avhängiga ett samhälles allmänna
välfärd, produktionskapacitet och inkomstfördelning. Många av de
viktigaste hälsoindikatorerna pekar på att situationen i Afrika förbättrats
under de senaste decennierna. Den genomsnittliga förväntade livslängden
har mellan 1960 och 1993 ökat från 40 till 51 år, dödligheten för barn
under ett år (per 1000 födda) har sjunkit från 167 till 97. Mellan 1980
och 1995 kunde exempelvis Burkina Faso, Gambia, Senegal och
Zimbabwe kraftigt minska barnadödligheten, trots att inkomsterna gick
ner under samma period. En annan viktig faktor rör vattentillgången –
under perioden 1975–1980 hade endast 25 % av afrikanerna tillgång till
rent vatten, mot 43 % under 1990–1995.
Hälsosituationen uppvisar dock, liksom den sociala situationen i stort,
kraftiga variationer mellan och inom länder, och är i en internationell
jämförelse dålig. Att den institutionella sidan, t.ex. den viktiga
primärvården, alltjämt är underdimensionerad – endast ca 50 % av
befolkningen har tillgång till hälsoservice – är också oroande, även om
betydande förbättringar har skett på många håll.
Ett mycket allvarligt problem på hälsoområdet rör spridningen av
HIV/AIDS. Av världens i dag drygt 30 miljoner bärare av HIV återfinns
uppskattningsvis så många som 20 miljoner i Afrika söder om Sahara.
Södra Afrika utgör det område där HIV/AIDS-epidemin växer snabbast. I
länder som Botswana, Malawi, Namibia, Zambia och Zimbabwe kan
över 20 % av den vuxna befolkningen vara smittad. Dessa siffror, som
FN-organet UNAIDS nyligen presenterat, pekar ut Afrika som den
överlägset hårdast drabbade kontinenten. I Asien t.ex. bedöms antalet
HIV-bärare uppgå till ca 6 miljoner. Vad som hotar att få allvarliga
socio-ekonomiska konsekvenser är att sjukdomen i första hand drabbar
människor i arbetsför och reproduktiv ålder. HIV/AIDS är därtill den
snabbast växande dödsorsaken för barn i Afrika.
En underutvecklad hälsoinformation, hög andel av befolkningen som bär
på könssjukdomar samt kvinnors ofta mycket svaga ställning i samhället
förvärrar epidemin och bidrar till dess snabba spridning. HIV/AIDS
måste i dag betraktas som ett allvarligt utvecklingsproblem. Men det
finns också positiva tecken att peka på. Fler och fler länder tar fasta på
situationens allvar och utarbetar en HIV/AIDS-politik, olika tidigare
tabubelagda frågor hanteras öppet, kvinnans roll betonas allt mer och
förändringar i umgängesmönstren äger rum. Det offentliga
utvecklingssamarbetet och enskilda organisationers arbete har gjort att
problemen lyfts fram. Ett fortsatt engagemang är emellertid nödvändigt
för att vända utvecklingen.
Kvinnors situation
Afrikanska kvinnor bär en större börda än kvinnor på många andra håll i
världen. UNDP beräknar att ca 80 % av Afrikas livsmedelsproducenter är
kvinnor. Samtidigt konstateras att afrikanska kvinnor av tradition har
mycket begränsade rättigheter till den mark de brukar, liksom begränsad
tillgång till teknisk rådgivning. Eftersom få kvinnor i Afrika äger mark –
och sällan ens ärver den efter makens död – erhåller också få kvinnor
krediter. Jämte bristande utbildning gör detta att kvinnor sällan
investererar i jordbruket, vilket i sin tur leder till låg produktivitet och
dålig näringsstandard i familjen och, på regional och nationell nivå, till
stagnation och ineffektivitet i en viktig basnäring i ekonomin.
Kvinnor har också ofta en svag röst i beslutande fora, i sina hembyar, i
storstäder och på nationell nivå. Detta bottnar bl.a. i arbetsfördelningen
mellan kvinnor och män, där kvinnorna tar ansvar för tidsödande arbete
med hem och barn, men förklaras också av att kvinnor av tradition i
många samhällen inte deltar i beslut i formella politiska fora. Ofta utgör
också hierarkiska strukturer och arbetsformer inom politiska partier och
inom förvaltningen – precis som i många andra länder – ett hinder för
kvinnors aktiva deltagande i politiskt arbete.
På flera håll i Afrika har många kvinnor valt att inte organisera sig i
politiska partier utan istället upprättat starka, enskilda organisationer,
t.ex. i södra Afrika där bl.a. kvinnliga jurister och socialarbetare arbetar
för att förbättra villkoren för kvinnor som utsatts för sexuellt eller annat
våld i städernas slumområden. I Tanzania har BAWATA, en organisation
som upprättades 1994 och som fått ekonomiskt stöd från bl.a. Sverige,
varit ett forum för kvinnor att agera samfällt och väcka opinion i
praktiska politiska frågor som förbättrad vattenförsörjning, utbildning,
barntillsyn m.m. Att kvinnorna ställer sig utanför partierna och att deras
organisationer ofta kommer i konflikt med den etablerade ordningen
reser givetvis på ett principiellt plan frågor om partiernas och maktens
representativitet.
I ett internationellt perspektiv är det intressant att se att kvinnor i Afrika,
särskilt i södra Afrika, efter apartheidtidens slut, spelat en mycket aktiv
och pådrivande roll inom FN i arbetet med att förbättra kvinnors
ekonomiska villkor, säkra deras tillträde till demokratiska fora och för att
motverka våld mot kvinnor. Sydafrika har t.ex. varit tongivande i kraven
på lika arvsrätt för kvinnor och män, liksom i kraven på ett erkännande
av kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter. Landet spelar
fortfarande en aktiv roll i dessa frågor i uppföljningen av FN:s
kvinnokonferens i Peking. Ett aktivt partnerskap i det internationella
utvecklingssamarbetet bör bl.a. inriktas på samverkan med dessa
afrikanska kvinnor. Kvinnoorganisationer och media kan härvid bli
viktiga aktörer. Det är också angeläget att utveckla former för att föra in
dessa aktörer som partner i det bilaterala respektive regionala samarbetet
med enskilda länder eller grupper av länder i Afrika.
Barnens situation
Den positiva utveckling, som nu börjar ta fart i stora delar av Afrika
genom ekonomisk tillväxt och demokratisk utveckling, medför
förbättrade livsvillkor för barnen. Samtidigt kvarstår emellertid
omfattande socio-ekonomiska problem, vilket bidrar till att barnen
fortsätter att vara en mycket utsatt grupp. Barnen utgör t.ex. den största
gruppen fattiga i Afrika, eftersom fattigdom främst drabbar stora
familjer. Afrika har vidare den snabbast växande urbaniseringen i
världen, vilket har medfört bl.a. att miljontals barn lever på gatorna i
städerna.
Trots att många afrikanska länder har gjort tydliga framsteg i enlighet
med de mål som fastlades vid FN:s barntoppmöte 1990, bl.a. vad gäller
vaccinationer och näringstillskott, är utvecklingen fortsatt svag. Särskilt
tydligt är detta vad gäller barna- och mödradödlighet, undernäring, brist
på hälsovård och grundläggande utbildning, i synnerhet för flickor. De
allvarliga konsekvenserna för barn av HIV/AIDS-epidemin kommer att
utgöra ett växande problem. Fortfarande når alltför få ekonomiska och
sociala förbättringar Afrikas fattiga barn.
Således växer antalet barn som är i behov av skydd. Det rör sig om barn,
som drabbas direkt eller indirekt av HIV/AIDS, väpnade konflikter,
skadligt eller exploaterande arbete, övergrepp eller sexuell exploatering.
Det gäller också barn med funktionshinder, gatubarn och andra, som
saknar familj eller annat skyddsnät. Några exempel:
– Dödligheten för barn under fem år i Afrika söder om Sahara har
minskat till 174 per 1000 levande födda, men är fortfarande dubbelt så
hög som det globala genomsnittet på 85 per 1000.
– Mer än 30 % av de yngre barnen i Afrika är underviktiga, ungefär
samma andel som på 1970-talet.
– HIV/AIDS är den snabbast växande dödsorsaken för barn i Afrika. Om
inga förbättringar görs, uppskattas barnadödligheten öka med 75–100 %
fram till år 2010 på grund av AIDS.
– Även antalet föräldralösa barn ökar till följd av att AIDS ofta drabbar
människor i reproduktiv ålder. Fem till tio miljoner barn i världen
kommer att vara föräldralösa år 2000 på grund av AIDS. Av dessa
kommer 90 % att finnas i Afrika söder om Sahara. Nya begrepp som
”child-headed families” och ”orphan-headed families” har uppstått.
– Mindre än hälften av barnen i Afrika söder om Sahara slutför fem års
skolgång.
– Barnarbete är ett synnerligen omfattande och växande problem i
Afrika. Drygt 40 % av alla under 14 år arbetar jämfört med 21 % i Asien
och 17 % i Latinamerika. Om den nuvarande trenden fortsätter, kommer
det att finnas 100 miljoner barnarbetare i Afrika år 2015 jämfört med 80
miljoner enligt tidigare beräkningar.
– Barn med funktionshinder i Afrika ökar bl.a. som följd av väpnade
konflikter och användandet av landminor. En annan orsak till
funktionshinder är undernäring som leder till blindhet, försämrad
inlärningsförmåga, hjärnskador etc.
– Barn i Afrika drabbas hårt av väpnade konflikter. De blir flyktingar i
sitt eget land, lider av svält, utsätts för våld och sexuella övergrepp samt
rekryteras till barnsoldater.
För att varaktigt stärka och förbättra barns uppväxtvillkor och rättigheter
i Afrika krävs en kombination av långsiktigt verkande socio-ekonomiska
insatser och mer riktade insatser för särskilt utsatta barn. FN:s
konvention om barns rättigheter har ratificerats av 47 av 48 länder i
Afrika söder om Sahara (undantaget utgörs av Somalia). Barns rättigheter
måste nu på ett mer medvetet sätt utgöra utgångspunkt för de insatser –
nationella såväl som internationella – som krävs för att också förverkliga
barnkonventionens intentioner.
Ett intressant exempel – och ett konkret uttryck för idén om ett
partnerskap – finns i Sydafrika, där ett handikappolitiskt program med ett
strukturellt angreppssätt fr.o.m. år 1998 genomförs med svenskt stöd via
Sida och SHIA (Svenska handikapporganisationernas internationella
biståndsförening) i syfte att förbättra situationen och livsvillkoren för
personer med funktionshinder.
4.4 Naturresurser och miljö
Att utvecklingsstrategier måste vara långsiktigt hållbara blir kanske
särskilt påtagligt när man arbetar med fattiga länder, där marginalerna är
så små. Det är vanligen fattiga människor i fattiga länder som drabbas
hårdast av miljöförstöring, eftersom dessa människor oftast saknar
alternativa inkomstkällor till fiske och jordbruk. Den afrikanska
ekonomin baseras ofta på naturresursutnyttjande. Om inte detta
utnyttjande sker på ett hållbart sätt, leder det till minskad produktivitet.
Extrema väderförhållanden och andra miljöhot ökar utsattheten för de
fattiga. För att skapa en hållbar utveckling krävs därför att grundläggande
satsningar görs inom bl.a. markanvändning och vattenförsörjning.
Marken
Världens största torrområden finns i Afrika och omfattar ca 65 % av
markytan. I de två tredjedelar av dessa torrområden som är beboeliga,
finns ca 400 miljoner människor. Torka är ett återkommande fenomen på
kontinenten. 36 länder påverkas av torka i någon utsträckning, med de
största problemen i Sahelbältet och södra Afrika. Uppskattningar tyder på
att åtminstone en tredjedel av Afrikas odlings- och betesmark är förstörd
eller allvarligt skadad. Orsakerna är bl.a. överbetning, avskogning och
olämpliga jordbruksmetoder, som lett till urlakning, erosion och
försaltning av marken. I genomsnitt bedöms marken i Afrika ha förlorat
ca 20 % av sin produktivitet under det senaste decenniet. Samtidigt finns
en produktionspotential som, rätt brukad, kan leda till ökad
livsmedelssäkerhet.
Distribution av jord och ägarförhållanden kan också påverka
jordkvaliteten men här är det svårt att dra några generella slutsatser. Det
småskaliga familjejordbruket är ofta effektivt men syftar till att försörja
en liten krets, medan större jordbruk riktar sig mot kommersiella
marknader knutna till städerna. Den jordlösa landsbygdsbefolkningen är
således på många håll en svårt utsatt grupp. Frågan om jordägande är
kontroversiell i många afrikanska länder. Även om äganderätt, bl.a. som
bas för kreditgivning, är en självklar och grundläggande del av den
västerländska marknadsekonomin, kan det i Afrika utbredda traditionella
brukningsrättssystemet inte snabbt kan förändras utan allvarliga sociala
och produktivitetsmässiga problem. En långsiktig, bl.a. juridisk, justering
av systemet är under utveckling i flera länder.
Sverige är sedan länge engagerat i ett flertal bilaterala biståndsprogram
inom jordbruk och markvård med speciell inriktning på småbrukarnas
behov. Biståndsprogrammen har kompletterats av forskningsinsatser och
metodutveckling. De svenska erfarenheterna, som har rönt stor
uppmärksamhet bland andra givare och har replikerats i omvärlden, visar
att svåra problem avseende livsmedelssäkerhet kan åtgärdas genom
delaktighet och deltagande, kunskap och engagemang från båda parters
sida samt långsiktig finansiering.
Skogen
De tropiska och subtropiska skogarna försvinner i mycket snabb takt.
FAO beräknar att avverkningen av skog sker med en hastighet av ca
0,7 % årligen. Av de tropiska regionerna är Afrika också den som
förlorat mest av sin ursprungliga tropiska skog. Uppskattningsvis finns
endast 30 % kvar av det ursprungliga beståndet. Huvudorsaken till
avverkningen är att skogsmarken tas i bruk för odling eller att virket
används till bränsle. I Afrika söder om Sahara kommer ca 90 % av
hushållens energi från brännved. Konsekvenserna är förvärrad erosion av
marken, energibrist, vattenbrist och uttorkning av marken, och på sikt
även klimatförändringar.
Medvetandet om problemen med skogsskövlingen har funnits länge, inte
minst i den internationella miljö- och utvecklingsdebatten. I samband
med Rio-konferensen om miljö och utveckling antogs de s.k.
skogsprinciperna, som utgör en uppmaning till det internationella
samfundet att vidta åtgärder för att genomföra hållbart skogsbruk.
Debatten fortgår, men har nu gått in i ett mer konstruktivt skede som
förhoppningsvis leder till konkreta åtgärder främst på landnivå. För
svenskt vidkommande fokuserar det bilaterala utvecklingssamarbetet
alltmer på kapacitetsuppbyggnad samt på åtgärder som syftar till att
inleda respektive stärka demokratiska processer. Genom bl.a.
multilaterala organisationer stödjer Sverige utvecklandet av alternativa
och förnybara energikällor.
Vattnet
Intimt förknippad med frågan om markkvalitet och därmed jordbrukets
förutsättningar i Afrika, är tillgången till vatten. Vattenförekomsten
varierar stort på kontinenten. I de mätningar som gjorts under 1900-talet
har man noterat lägre årsnederbörd alltsedan slutet på 1960-talet.
Grundvattnet, som för tre fjärdedelar av befolkningen utgör huvudkällan
till vatten, regenereras inte i en takt som upprätthåller den tidigare nivån.
Krympande vattentillgång, liksom gemensamt beroende av de stora
floderna, gör att vatten kan bli en av framtidens främsta orsaker till
konflikter mellan stater – men alternativt också en motor för det
framväxande regionala samarbetet.
Karaktäristiskt för torrområdens klimat är att den säsongsbundna
nederbörden varierar stort, både vad avser mängd och tidpunkt. Detta
leder till en osäker livsmedelsförsörjning och, som ett resultat, till ett
tryck på att utöka bevattningsarealen, som i Afrika är mycket liten. Detta
kan emellertid leda till konflikt mellan olika användarsektorer, eftersom
efterfrågan på vatten ökar på grund av befolkningsökning, urbanisering,
industrialisering och förbättrad levnadsstandard samtidigt som
vattenkvaliteten försämras genom avsaknad av avloppsrening. För att
uppnå ett hållbart nyttjande av sötvattenresurserna är en integrerad
vattenresursförvaltning nödvändig med efterfrågedämpande och
vattenbesparande åtgärder inom alla samhällssektorer.
Ett positivt tecken vad gäller möjligheten att hitta lösningar på
vattenproblemen är den ökade internationella uppmärksamhet som
vattenfrågor fått under senare år. Med stöd av bl.a. Sverige, bildades år
1996 Global Water Partnership, som är ett nätverk för mottagarländer,
givare, enskilda organisationer och forskare. Sida hyser dess sekretariat.
Det internationella samfundet närmar sig ett enat förhållningssätt, vilket
kommer att manifesteras genom årets möte i FN:s kommission för
hållbar utveckling, som 1998 har vatten som särskilt sektortema.
Ambitionen är att lägga fast en global handlingsplan för hur
vattenfrågorna skall hanteras. En viktig drivkraft i detta arbete är EU.
Unionen har visat starkt stöd för att samordna arbetet för hållbart
vattenutnyttjande med mottagarländerna i en form av partnerskap.
Stora delar av Afrikas kuststräckor har rika tillgångar till fisk. Delar av
den västafrikanska kusten är bland de mest fiskrika områdena i världen.
Ändå är situationen för merparten av hav- och kustområdena i Afrika
problematisk. Den moderna sektorns utveckling och miljöpåverkan har
haft en negativ effekt. Fattigdomen är dock i de flesta fallen det största
problemet. De för fisket viktiga ekosystemen kring mangroveskogarna
och korallreven är hotade. Ofta fiskar man med dynamit, vilket skadar
reven för lång tid framöver. Fiske med gifter, bl.a. cyanid, är också
vanligt. Ett annat problem är att avloppsvatten ofta släpps ut orenat. Det
finns exempelvis inga stora städer längs den östafrikanska kusten som
har avloppsrening. Resultatet blir att fiskfångsterna minskar. De som
särskilt drabbas är de fattigaste.
Även för kustområdena är det viktigt att tillämpa en integrerad
vattenresursförvaltning. Detta innebär att man utifrån ett integrerat och
tvärvetenskapligt synsätt utarbetar planer för uthålligt fiske och odling av
skaldjur samt att verkar för en god miljö som är skyddad mot
miljöstörningar från land och utsläpp från t.ex. fartyg och oljeriggar.
Denna förvaltning har dock i många fall ej fungerat väl på grund av
kapacitetsbrist, ofullständiga lagar, svårigheter att föra ut information
och att skapa delaktighet i beslut och genomförande.
Vikten av integrerad förvaltning framhålls i dag av allt fler givare och
mottagare och det finns därmed förutsättningar för att minska problemen
med förstörda kustområden. Huvudinriktningen bör vara att dels vidta
omedelbara åtgärder för att snabbt åstadkomma bättre förhållanden, dels
arbeta långsiktigt i syfte att förbättra u-ländernas egen kapacitet att lösa
problemen.
Biologisk mångfald
Den biologiska mångfalden är viktig för att upprätthålla de ekosystem
som på lång sikt är nödvändiga för människan. Den bidrar bl.a. till
stabilisering av vattenföring och klimat samt återföring av näring till den
uppodlade marken. Mångfalden kan också handla om produktion av föda,
mediciner, biologiska bekämpningsmedel och är en indikator på
miljötillståndet. Den genetiska variationen hos djur och växter är en
annan viktig del. Därmed är frågan om den biologiska mångfalden en
fråga om försörjning och överlevnad för alla människor. Även om Afrika
hyser några av de rikaste ekosystemen i världen hotas de i dag genom
den utveckling som beskrivits ovan.
Genom FN:s konvention om biologisk mångfald har det internationella
samfundet fått en ökad medvetenhet om problemen, men också ingått i
ett bindande åtagande om åtgärder. För i-länderna är det angeläget att
stödja u-länderna i deras strävan att informera om konventionen och
bygga upp en kompetens kring dess åtaganden. Sverige bidrar aktivt till
dessa ansträngningar.
Urbanisering
Man räknar med att över en miljard människor i u-länderna flyttar från
landsbyden till de stora städerna mellan åren 1990 och 2010. Även om
antalet metropoler är få i Afrika söder om Sahara, utgör den snabba
urbaniseringen ett problem för många av de afrikanska länderna.
Omfattande miljö- och naturresursproblem uppstår som en följd av
urbaniseringen. Då städer i u-världen når någon miljon invånare och har
en tillväxt på flera procent per år, blir planeringsproblem avseende bl.a.
hantering av avloppsvatten, energi- och vattenförsörjning och
transportkapacitet ofta mycket stora.
Uppföljningen av FN:s konferens om boende och bebyggelsefrågor är en
viktig del i den internationella kraftsamlingen för att bidra till att lösa de
problem som finns kopplade till urbaniseringen. Sverige verkar för att
världens regeringar måste trygga sina medborgares rätt till arbete, bostad,
hälsa, utbildning, social omsorg och trygghet samt god levnadsmiljö.
Genom samarbete på lokalnivå mellan myndigheter, enskilda
organisationer, näringslivet och individer kan demokratin och det lokala
inflytandet främjas.
4.5 Inför år 2015
I rapporten ”Shaping the 21st Century” ställer länderna i den ekonomiska
samarbetsorganisationen OECD:s biståndskommitté (DAC) upp tre mål
inför år 2015, för att uppnå vad som uttryckligen sägs vara det
övergripande globala målet för nästa århundrade: att uppnå en högre
livskvalitet för alla människor genom att skapa en hållbar utveckling. I
begreppet högre livskvalitet ingår som en grundpelare att alla människor
måste ha möjligheter att påverka sin egen framtid.
De tre målen, vilka bygger på de mål som antagits vid de stora FN-
konferenserna under 1990-talet, är i korthet:
1) Att halvera antalet människor som lever i extrem fattigdom (1 US-
dollar om dagen) till år 2015.
2) Att uppnå betydande framsteg inom områdena primärutbildning,
jämställdhet, primärhälsovård och familjeplanering enligt följande:
a) Allmän tillgång till primärutbildning i alla länder till år 2015.
b) Utjämning av skillnaden mellan flickors och pojkars deltagande i
primär- och sekundärutbildning till år 2005.
c) Reducering med två tredjedelar av barnadödligheten upp till 5 år före
år 2015 samt minskning med tre fjärdedelar av antalet mödrar som dör i
samband med förlossning under samma period (i förhållande till 1990 års
nivå).
d) Tillgång för alla i lämplig ålder till primärhälsovård inom området
reproduktiv hälsa, inkl. familjerådgivning, före år 2015.
3) Att upprätta nationella strategier för hållbar utveckling i alla länder
före år 2005 i syfte att vända sådan utveckling som leder till
överutnyttjande av viktiga miljöresurser.
Om man betraktar den socio-ekonomiska utvecklingen i Afrika i
jämförelse med dessa mål är trenden, kanske som väntat, varken lättolkad
eller entydig. Även om andelen fattiga i Afrika söder om Sahara har legat
konstant på ca 40 % (1987–1993) innebär detta ett kraftigt ökat antal
fattiga. Som påtalats tidigare är dock de regionala skillnaderna
betydande, och ett positivt tecken är att realinkomsterna ökat under
senare år.
Att skapa hållbar utveckling och långsiktigt utnyttjande av naturresurser
kan anses sammanfatta ovanstående målsättningar och också utgöra den
övergripande utmaningen inför de kommande årtiondena. Miljöproblem
som överutnyttjade jordar, torka och tilltagande vattenbrist hotar många
afrikanska länder och är intimt kopplade till t.ex. befolkningssituation,
utkomstmöjligheter och hälsoindikatorer. Utmaningarna på miljöområdet
är enorma, men en positiv och avgörande faktor är att det internationella
miljöarbetet, i form av t.ex. konventionsarbete och regionala
samarbetsformer, gjort betydande framsteg. Bl.a. kan nämnas att den för
Afrika centrala konventionen mot ökenspridning omfattar regler för både
bevakning, uppföljning och finansiering av de åtgärder den föreskriver.
Detta utgör ett exempel på att samarbetet tar sig allt mer konkreta och
målinriktade former.
Ett annat viktigt exempel på att de internationella strukturerna för att
bekämpa fattigdom och skapa hållbar utveckling har förbättrats är att
strukturanpassningsprogrammen i dag har en klar fattigdomsinriktning
och tar hänsyn till sociala faktorer inom programmen, liksom deras
sociala effekter.
En ökad samsyn inom det internationella samfundet om vad som måste
göras för att uppnå OECD:s mål, hur det skall göras och vilka resurser
som krävs är en förutsättning för att de skall infrias. Men ännu viktigare
är att fattiga länder och deras befolkningar själva styr sin utveckling. En
utveckling i riktning mot förbättrad samhällsstyrning av regeringar som
grundar sig på folkliga mandat pekar på att förutsättningarna för detta
förändrats till det bättre under 1990-talet.
5 Ökat regionalt samarbete
De regionala samarbetssträvandena tar nu ny fart i Afrika. De tidigare
misslyckandena måste ses i ljuset av den då förda ekonomiska politiken.
De afrikanska ländernas ambitioner att utveckla marknadsekonomier och
delta i ett expanderande handelsutbyte ger i dag hopp om att det
regionala ekonomiska samarbetet skall leda till bestående resultat.
I demokratiseringens spår finns, vid sidan av de ekonomiska, även ökade
politiska vinster att inkassera genom samfälligheter av olika slag över de
slumpmässigt dragna afrikanska gränserna. Ett gradvis ökat samarbete på
ekonomisk grund kan utvecklas till att omfatta även politiska aspekter,
som kan få stor betydelse för stabiliteten i respektive region. Inom de
regionala organisationerna ökar trycket på ledare som anses falla ur
ramen. De nya ledarna står samtidigt ofta för ett uttalat regionalt
tänkande.
Inom den mer politiskt inriktade enhetsorganisationen OAU, görs försök
att fördjupa det ekonomiska samarbetet, samtidigt som ansträngningarna
att förhindra och lösa konflikter fortsatt står i fokus. Vad gäller de två
kontinentala ekonomiska samarbetsorganisationerna, United Nations
Economic Commission for Africa (ECA) och Afrikanska
utvecklingsbanken (African Development Bank, AfDB), genomgår båda
för närvarande reformprocesser, som syftar till att öka effektiviteten.
Preferential Trade Area for Eastern and Southern Africa (PTA), som
syftade till att skapa ett frihandelsområde i östra och södra Afrika,
omvandlades 1994 till Common Market for Eastern and Southern Africa
(COMESA). Organisationen har mer långtgående ambitioner än PTA och
målet är att år 2000 uppnå fullständig frihandel, följt av tullunion år
2004. COMESA-fördraget har undertecknats av tjugo länder, men endast
ratificerats av drygt hälften. De tullsänkningar som genomförts har
medfört starkare tillväxt i handeln inom regionen än med omvärlden.
Flertalet länder är vid sidan av COMESA också medlemmar i andra
regionala grupperingar som SADC och East African Cooperation (EAC).
Bland de subregionala, ekonomiska samarbetsorganisationerna är det
SADC som för närvarande förefaller ha det bästa utgångsläget. När
Sydafrika blev demokratiskt, förändrades förutsättningarna för det
regionala samarbetet radikalt. Istället för att ha som huvuduppgift att öka
grannländernas oberoende av Sydafrika under apartheid, har SADC,
sedan Sydafrika blev medlem, att verka för en så balanserad integrering
som möjligt av det dominerande grannlandet.
Den ökade aktiviteten efter Sydafrikas inträde har lett till framläggande
av ett antal protokoll, bl.a. ett handelsprotokoll med målet att före år
2005 ha etablerat ett frihandelsområde i enlighet med World Trade
Organizations (WTO) regler. Ratificeringen har dock hittills gått trögt.
Särskilt på handelssidan gör sig nationella särintressen och bilaterala
intressekonflikter gällande. Man har också att ta ställning till hur redan
existerande regionala överenskommelser skall harmoniseras med nya.
Sålunda måste samordningen med både Southern African Customs Union
(SACU) och COMESA lösas på ett rationellt sätt. Inte minst har
sekretariaten för SADC och COMESA länge haft svårt att samarbeta.
Sydafrika är också inbegripet i en förhandling med EU om ett
frihandelsavtal, något som väckt farhågor i grannländerna, där man är
orolig för att missgynnas i de uppgörelser som träffas. EU verkar därför
för att Sydafrika skall ge samma marknadstillträde till SADC-länderna,
som landet kommer att ge EU. En dialog mellan EU och SADC har
inletts, i syfte att bl.a. understödja den regionala ekonomiska
integrationen i SADC, samt främja handel och ekonomiskt samarbete
mellan EU och SADC.
Trots bristen på snabb framgång i reformsträvandena inger utvecklingen
inom SADC visst hopp. Organisationen har potential vad gäller
samarbete inom så skilda områden som vattenfrågor, migration och
kampen mot narkotika och vapensmuggling. Genom den särskilda
konfliktlösningsmekanism som skapats under Zimbabwes ledning har
SADC fått en ny politisk dimension i sitt arbete. På längre sikt förefaller
möjligheten även för utvidgat ekonomiskt samarbete relativt god.
Toppmötet i Blantyre, Malawi, i september 1997 fattade beslut om att
anta Demokratiska Republiken Kongo och Seychellerna som nya
medlemmar, vilket på lång sikt kan bli ett kraftigt tillskott till
organisationens ekonomiska styrka.
På det politiska området räknas till framgångarna vad som ibland kallas
Mandela-doktrinen, ett begrepp som första gången användes i samband
med att vissa SADC-ledare ingrep och tvingade fram en reversering av
en pågående militärkupp i Lesotho. Ledarna i grannländerna, med
Sydafrika i spetsen, skall ha gjort klart för kuppmakarna i Maseru att de
inte avser acceptera militära kupper mot demokratiskt valda regeringar.
Mandela har också, sedan han 1997 blev vald till ordförande i SADC,
uttalat sig kritiskt om ledare som håller fast vid antikverade, auktoritära
politiska system, något som anses ha varit en endast lätt kamouflerad
referens till Swaziland.
I Östafrika förnyades den ekonomiska gemenskap, som bröt samman
1977, genom ett beslut 1996 av Tanzania, Kenya och Uganda att upprätta
EAC. Syftet är att främja ekonomisk utveckling och regional handel
genom att bl.a. underlätta rörelse över gränserna av tjänster och kapital
samt satsningar på regional infrastruktur. Även miljösamarbete står på
agendan, liksom ansträngningar att främja fred och säkerhet och
kvinnornas roll i utvecklingsarbetet. Ett mångfacetterat samarbete kring
Victoriasjön har inletts, som kan bli ett konkret bevis för vad som kan
åstadkommas i regional samverkan.
Rwanda har ansökt om medlemskap i EAC och kommer sannolikt att
anslutas till organisationen. Beroende på den politiska utvecklingen kan
även Burundi bli aktuellt på längre sikt. EAC:s möjligheter hänger även i
övrigt nära samman med den politiska utvecklingen i regionen. Bl.a.
skulle mer samspelta politiska ledningar behövas för att till fullo utnyttja
potentialen. De ekonomiska förutsättningarna bedöms på sikt som
relativt goda.
Kenya och Uganda ingår också i Inter-Governmental Authority on
Development (IGAD), som är samarbetsorganisationen för länderna i
Afrikas Horn. Den bildades 1986, med främsta syfte att gemensamt
bekämpa torka och missväxt. I dag har utvecklingssamarbetet vidgats och
ett politiskt samarbete för konfliktförebyggande och konfliktlösande
verksamhet tillkommit. Starka motsättningar mellan framför allt Sudan, å
ena sidan, och Eritrea, Uganda och Etiopien å den andra, gör det svårt –
men kanske desto mer angeläget – att få till stånd en genuin samverkan.
För både Sudan och det i inbördes konflikter sönderfallna Somalia finns
medlingskommittéer eller medlingsuppdrag inom IGAD:s ram.
I mars 1996 beslutades om en ”revitalisering” av organisationen, varefter
tre nya avdelningar tillskapades för livsmedelssäkerhet och miljöfrågor,
politiska och humanitära frågor respektive ekonomiskt samarbete. En
strävan finns att också utarbeta gemensamma utvecklingsstrategier och
harmonisera bestämmelser gällande transporter, kommunikationer, tullar
och handel. Trots att politiska motsättningar i dagsläget bromsar
utvecklingen, finns samtidigt starka drivkrafter för att få IGAD att
fungera som ett effektivt instrument. Regionens problem är många och
stora; dess ledare vet av erfarenhet att omvärlden knappast tillhandahåller
några lösningar.
I Västafrika finns flera samarbetsorganisationer, varibland ECOWAS, är
den största med 16 medlemsländer. Målet är att skapa en gemensam
marknad inom ramen för en tullunion. Arbetet har dock gått trögt.
Konflikter plågar regionen och organisationen dras med betydande
ekonomiska svårigheter. Nigerias dominans är en belastning, för både det
ekonomiska och det politiska samarbetet. Det sistnämnda har ändå varit
aktivt och manifesterats i bl.a. bildandet av ECOWAS Monitoring Group
(ECOMOG), som med militära medel och viss framgång ingripit i de
väpnade konflikterna i Liberia och Sierra Leone. I dagsläget torde
ECOMOG spela en mer central roll i regionen än sin moderorganisation.
Mer renodlat ekonomiskt samarbete, med rötter i den franska
kolonialtiden, finns i de två valutaunionerna Union économique et
monétaire ouest-africaine (UEMOA), och Union douanière et
économique de l´Afrique centrale (UDEAC). Redan 1945 infördes en
gemensam valuta, CFA-francen, konvertibel endast till den franska
francen. I dag tillhör 13 länder i Väst- och Centralafrika den s.k. franc-
zonen. Det ekonomiska samarbetet i de två regionerna påbörjades redan
under 1960-talet och har lett till bl.a. en handelsliberalisering med
målsättningen att skapa en tullunion. Ett resultat av den ekonomiska
integrationen är att den intraregionala handelns andel av den totala
exporten har ökat från ca 2 % år 1960 till ca 11 % trettio år senare Efter
en längre tids ekonomisk stagnation devalverades CFA-francen 1994.
Devalveringen har lett till både en ökad ekonomisk tillväxt och en ökad
handel i regionen, även om delar av ekonomierna också utsatts för svåra
omställningsproblem.
Sverige har sedan länge lämnat ett betydande stöd till regionalt samarbete
i Afrika. Mest omfattande har stödet varit till det regionala samarbetet i
södra Afrika. Under tioårsperioden från år 1980, då SADC:s föregångare
Southern African Development Cooperation Conference (SADCC),
bildades till år 1990 utbetalades drygt 1,5 miljarder SEK för framför allt
infrastruktur- och energiprojekt i regionen. En del av detta stöd
samordnades inom ramen för ett särskilt nordiskt program, som nu
omvandlats till en politisk dialog. Regeringen har vidare gett Sida i
uppdrag att utarbeta underlag för en särskild strategi för stöd till regionalt
samarbete i Afrika. Totalt är i årets budget 165 miljoner SEK avsatta för
dessa ändamål.
Även EU har traditionellt gett ett mycket starkt stöd till de regionala
samarbetssträvandena i Afrika. Inom ramen för Lomé-konventionen ger
EU ett särskilt finansiellt stöd för att främja AVS-ländernas samarbete
och integrationssträvanden. Detta bistånd har kanaliserats dels till
uppbyggnad av produktion för regionala marknader, dels som direkt stöd
till sekretariaten för de olika samarbetsorganisationerna. Det euro-
afrikanska samarbetet kommer att stå i fokus under de närmaste åren, inte
bara genom omförhandlingen av Lomé-konventionen till år 2000 utan
också genom det toppmöte mellan Europas och Afrikas ledare som
planeras äga rum samma år.
Sammanfattningsvis kan om den rika floran av regionala
samarbetsorganisationer sägas att de flesta av dem ännu befinner sig i ett
trevande och svårt initialskede. Den öppning mot omvärlden som sker i
de afrikanska länderna har emellertid på ett avgörande sätt ökat
potentialen i det ekonomiska samarbetet. Detta kompletteras i växande
grad av ett politiskt samarbete, framför allt på konfliktområdet. Bakom
detta ligger bl.a. en ökande medvetenhet om att de afrikanska länderna
själva måste ta ett större ansvar för kontinentens kriser. Denna utveckling
innebär inte att stödet från omvärlden bör minska – snarare ger de
förbättrade förutsättningarna anledning att öka detta stöd.
6 Samhällen i kontakt
6.1 Sverige och Afrika: en mångfald av kontakter
Under de senaste decennierna har en rad kontakter på olika nivåer vuxit
fram mellan det svenska och de afrikanska samhällena. Mångfalden i
dessa kontakter är frapperande. De rör inte endast solidaritetsarbete utan
också kulturellt och idrottsligt utbyte, forsknings- och miljösamarbete.
Kanalerna för dessa kontakter är många: vänföreningar, fackförbund,
afrikaner bosatta i Sverige, turism, partipolitiskt samarbete och handel
har breddat kontaktytorna mellan svenskar och afrikaner.
Dessa omfattande svensk-afrikanska kontakter har utgjort den grundval,
på vilken utvecklingssamarbetet byggts upp. Folkrörelserna och de
kyrkliga samfunden bildade kärnan i detta engagemang, som dock hade
ett brett folkligt stöd även utanför dessa organisationer. Det humanitära
motivet – solidaritet med världens fattiga – blev naturligen det centrala
motivet och riktlinjen också för det statliga biståndet, som blev den
inhemska jämlikhetspolitikens internationella dimension.
Även på politisk nivå har nära relationer uppstått mellan Sverige och
flera afrikanska länder. Trots det geografiska och kulturella avståndet har
intressegemenskapen ofta visat sig betydande och en samsyn på viktiga
globala frågor underlättat den politiska dialogen. Det officiella
besöksutbytet med Afrika uppvisar en koncentration av kontakter med
länder i östra och södra Afrika, i synnerhet med Sydafrika efter
apartheidregimens fall.
Sverige har också en historia i Afrika som föregriper
utvecklingssamarbetet. Under en kort period i mitten av 1600-talet
innehade det svenska handelskompaniet Afrikanska kompaniet en
handelsstation på Guldkusten, i nuvarande Ghana. På Afrikas Horn, i
Etiopien och Eritrea, var det närvaron av svenska kyrkor och samfund,
sedan slutet av 1800-talet, som beredde vägen för det svenska
engagemanget. Som ett av Afrikas få självständiga länder, utsatt för en
aggresssiv italiensk invasion under Mussolini, erhöll Etiopien i mitten av
1930-talet stor sympati, vilken sedermera kom kejsaren Haile Selassie till
del under ett statsbesök i Sverige.
Afrikanernas kamp för frigörelse under 1950- och 1960-talen följdes av
sympati och engagemang i Sverige. Sveriges medlemskap i FN, de
militära insatserna i det sönderfallande Kongo, samt general-
församlingens deklaration om självbestämmande för koloniala länder
bidrog till ett svenskt engagemang i de nya staterna i Afrika. Nybildade
stater som Kenya och Tanzania kom i åtnjutande av svenskt stöd redan
från början av sin självständighet. I andra fall blev det svenska stödet till
befrielsekampen avgörande för vilka länder Sverige kom att samarbeta
med. Under självständighetskampen gav Sverige stöd till frihetsrörelser i
dåvarande Rhodesia, Sydvästafrika, Sydafrika samt i de
portugisisktalande kolonierna. Exempelvis var Sverige ett av de första
länderna som gav officiellt stöd till Partido Africano da Independência da
Guiné e Cabo Verde, (PAIGC) som under Amilcar Cabrals ledarskap
kämpade för Guinea-Bissaus och Kap Verdes självständighet från
Portugal, och också ett av de första länderna i väst som erkände den nya
republiken. Många av dem som sedermera hamnade i den politiska
ledningen i dessa länder hade studerat i Sverige.
Stödet till kampen för frigörelsen följdes naturligen av bistånd till de
självständiga staterna. Ända fram till 1990-talet utgjorde
apartheidregimens destabilisering av kontinentens södra del ett viktigt
skäl att ge stöd till de utsatta grannländerna, liksom till dem som
kämpade för apartheidsystemets kullkastande. Efter Sydafrikas och
Namibias demokratisering har även där stödet till befrielserörelserna
övergått i samarbete med regeringarna och samhällena.
Sveriges historiska arv i Afrika har lett till att den officiella svenska
närvaron i dag koncentreras till de engelsk- och portugisiskspråkiga
delarna av kontinenten, där 13 av de 16 ambassaderna är placerade.
Denna starka närvaro i kombination med ett stort och uthålligt
utvecklingssamarbete har gett Sverige ett betydande inflytande i dessa
delar av Afrika, som haft spridningseffekter på mer generella
Afrikapolitiska sammanhang. Bristen på kolonialt förflutet och
strategiska stormaktsintressen har bidragit till att Sverige i många fora
kunnat påta sig rollen av opartisk främjare av solidaritet med de utsatta
afrikanska folken.
Sammantaget agerar Sverige i sina Afrikakontakter således på flera olika
nivåer och i en rad skiftande fora. Den bilaterala nivån förblir emellertid
den ojämförligt viktigaste, särskilt i de länder där Sveriges närvaro av
tradition varit stark. I dessa har det svenska utvecklingssamarbetet lett
inte bara till att starka band knutits på olika nivåer, utan också till
betydande fonder av ömsesidig förståelse och kunskap. På exempelvis
den etiopiska eller tanzaniska landsbygden är Sverige och Sida kända
begrepp, förknippade med skolbyggen och hälsovård. Intresset för
svenskt kultur- och samhällsliv är naturligen också större i de länder i
södra och östra Afrika där Sverige haft en lång närvaro.
6.2 40 års utvecklingssamarbete
Som framgått blev solidaritet tidigt riktlinje för den biståndspolitik, som
utvecklades under 1950- och 1960-talen. Biståndet skulle ”vidga
handeln, lindra nöden, förmedla kunnande och tillföra resurser” till de
fattiga länderna. Yrkesutbildning och familjeplanering hörde till de
områden som först utvecklades i det svenska utvecklingssamarbetet.
Under 1950-talet blev Etiopien tillsammans med Pakistan de första
programländerna för svenskt utvecklingssamarbete, med en massiv
svensk närvaro i åtskilliga av statsförvaltningens grenar. Under första
hälften av 1960-talet mer än fördubblades biståndsanslagen. Det
bilaterala biståndet ökade i omfattning, antalet mottagarländer växte till
ett 20-tal och sektorerna blev allt fler.
Under 1960-talet rådde en stor optimism, både i Afrika och omvärlden,
om de nya staternas möjligheter till snabb utveckling. Biståndet gick till
investeringar som vägbyggen, kraftverk, industrier, skolor och sjukhus.
Till några av 1960-talets större projekt i Afrika hörde bistånd till en
lärarhögskola i Kenya och det s.k. Nordiska Tanganyika-projektet, som
blev ett ”utvecklingscentrum” med jordbruksskola, gymnasium och
hälsocentral på den tanzaniska landsbygden.
Under andra hälften av 1960-talet inriktades biståndet huvudsakligen mot
sex huvudmottagare: Etiopien, Kenya, Tanzania, Tunisien, Indien och
Pakistan. Tanzania övertog så småningom rollen som viktigaste
programland. President Julius Nyerere framstod som det självständiga
Afrikas främste förespråkare för ett jämlikhetsideal, som låg den svenska
modellen nära.
I början av 1970-talet infördes landprogrammering som metod för
biståndet. Principen var att inrikta biståndet på långsiktigt samarbete med
ett begränsat antal länder. Inom den anslagna medelsramen, den s.k.
landramen, skulle mottagarlandet ha stor flexibilitet att utnyttja det
svenska biståndet i enlighet med sina egna planer. ”Bistånd på
mottagarens villkor” blev slagordet. I många avseenden påminner detta
om det som i dag kallas partnerskap. Ekonomiska och politiska
missgrepp i länderna, skuldkrisen och den svaga institutionella
utvecklingen omöjliggjorde dock ett förverkligande av partnerskaps-
filosofin. Vidare var biståndet koncentrerat till projekt; sektorprogram
samordnade med andra givare förekom knappast. I stor utsträckning
användes svensk personal i projekten, något som i dag sällan
förekommer.
Under 1980- och 1990- talen har personalbiståndet ersatts av en bredare
ansats att utveckla lokal kunskap och kapacitet. Detta har skett främst
genom samarbete mellan institutioner i Sverige och samarbetsländerna.
Samtidigt har det landprogrammerade biståndets andel av det svenska
biståndet minskat till förmån för katastrofbistånd, utvecklingssamarbete
via svenska enskilda organisationer, betalningsbalansstöd och
skuldlättnader samt u-krediter.
Den snabba politiska utvecklingen i Afrika har tydliggjort att biståndet
inte verkar i en politiskt neutral miljö. Ett slående, och i många stycken
tragiskt, exempel på bistånd, som var humanitärt i sina motiv men
politiskt till sina effekter, utgör det stora internationella stödet till
flyktinglägren i östra Zaire efter folkmordet i Rwanda 1994. Biståndet
kom i praktiken att innebära stöd åt de grupper som närmast var
ansvariga för mördandet och som kontrollerade lägren.
En av flera slutsatser av de problem biståndet under åren konfronterats
med har varit att stöd till enskilda projekt och program i längden inte är
till mycket nytta, om mottagarlandet inte förmår tillhandahålla en miljö
som främjar utveckling och tillvaratar biståndet. Denna insikt har drivit
biståndsgivarna att i allt högre grad sysselsätta sig med styrningen av
centrala ekonomiska – och efter hand även politiska – samhälls-
funktioner, för att skapa ekonomier i balans med omvärlden och
institutioner som kan hantera makroekonomiska frågor. Biståndsgivarna
har således successivt närmat sig mottagarländernas nervsystem på ett
mer uppenbart sätt. Under de allra senaste åren noteras en ökad betoning
av konfliktfrågor, inklusive försoningspolitik, rättskipningssystem och
andra frågor, som direkt relaterar till den nationella suveräniteten.
Denna starkare politiska dimension i vårt samarbete med afrikanska
länder kommer att kräva förändrade samarbetsformer, flera fora och
ställa andra krav än de traditionella på dem som ansvarar för bistånds-
och katastrofinsatser. Inte minst FN-systemet kommer att beröras av
dessa nya krav. FN:s säkerhetsråd har det yttersta ansvaret för fred och
säkerhet i världen. Om detta ansvar skall kunna axlas på ett realistiskt
sätt i Afrika, krävs förståelse för samspelet mellan politiska och
ekonomiska faktorer, långsiktiga och kortsiktiga utvecklingsperspektiv.
Det krävs också ett nära och prestigefritt samarbete mellan olika
internationella organisationer – inte minst FN och EU – och mellan FN-
systemets olika delar. Slutligen krävs också att enskilda regeringar, i och
utanför Afrika, gör klart för sig vilken roll de kan, bör och vill spela.
Vi befinner oss nu i inledningsskedet av ett samarbete med Afrika, som
bygger på samband mellan politik, ekonomi och utveckling och syftar
bl.a. till att förebygga och lösa konflikter, försona stridande grupper,
bygga upp samhällen efter konflikter, främja skyddet för mänskliga
rättigheter och respekten för rättsstatens principer. Flera aspekter av detta
arbete behöver vidareutvecklas. Det gäller exempelvis att stärka det
nationella självförtroendet och de samhälleliga institutionerna i
krisdrabbade länder, att reformera FN-systemet för att bättre kunna
hantera en ny tids afrikanska problem, att inom EU formulera en
tydligare Afrikapolitik, som medlemsländerna står enade bakom, och att
stödja de instrument, som tillkommit för regionalt fredsfrämjande och
konfliktlösning i Afrika.
I detta arbete kan biståndet spela en viktig roll. Det måste emellertid
anpassas efter de politiska förutsättningarna i det land eller den region,
som det verkar i. Utvecklingssamarbetet måste också i högre grad än
hittills bli en del av en samlad internationell insats, i vilken olika
instrument samverkar –med afrikanska regeringar och organisationer i
den centrala rollen.
Även om dess innehåll således skiftat karaktär, har biståndet genom åren
fortsatt att utgöra den volymmässigt största delen av Sveriges
Afrikakontakter. År 1996 var det svenska bilaterala biståndet ca 3,2
miljarder kronor till Afrika söder om Sahara, motsvarande en tredjedel av
det totala bilaterala biståndet. Afrikasamarbetet utgör den största och
mest komplexa delen av utvecklingssamarbetet.
Storleken på det svenska biståndet till Afrika växte tämligen stadigt till
början av 1990-talet för att därefter minska. Afrikas andel av de bilaterala
biståndsutbetalningarna har på motsvarande sätt sjunkit under 1990-talet.
Lägre anslag är inte en huvudorsak till de sjunkande bistånds-
utbetalningarna, utan de är snarare en följd av att biståndets inriktning
och former har förändrats. En orsak är sannolikt den ökade betoningen av
insatser inom exempelvis demokratiområdet, vilka sällan medför några
stora utbetalningar. Ungefär hälften av minskningen av biståndet beror på
ett minskat betalningsbalansstöd, vilket har sin orsak i att hårdare krav
numera ställs på ländernas reformprogram (inklusive demokratiaspekter).
Resterande minskning av biståndet beror på lägre utbetalningar inom
landramarna, vilket bl.a. är en följd av att större krav ställs på
mottagarländernas involvering i planering, genomförande, redovisning
och uppföljning. Motsvarande trend till sjunkande utbetalningar noteras
från utvecklingsbankerna och FN-systemet.
Som framgått ovan ter sig uppdelningen av biståndsrelaterade, respektive
icke-biståndsrelaterade förbindelser, redan som mindre meningsfull – en
utveckling som sannolikt kommer att förstärkas. Det svenska
utvecklingssamarbetet har över tiden genomgått förändringar vad gäller
såväl innehåll som metodik. Många insatser har givit bestående om än
svårmätbara resultat. Som exempel kan nämnas utbildningsinsatser i
Tanzania, lärarutbildning i Kenya och markvårdsinsatser i Östafrika.
Fyra decenniers erfarenheter från utvecklingssamarbete i Afrika ger nu
en möjlighet att utveckla nya former för samarbetet. En ny generation
medborgare utan erfarenhet av den koloniala perioden håller på att växa
upp. Nya afrikanska ledare har inte ärvt sitt mandat från kolonialtiden
och kan inte heller hålla denna ansvarig för dagens förhållanden. Det
finns således nya utgångspunkter att ta avstamp ifrån i en
vidareutveckling av samarbetet.
6.3 Afrikaner i Sverige
Afrika är på många sätt närvarande i det svenska samhället. De svensk-
afrikanska kontaktytorna mångfaldigas genom närvaron av afrikaner som
lever i Sverige. De afrikanska invandrarna bosatta i Sverige uppgår i dag
till ca 35 000. De största invandrargrupperna kommer från Etiopien,
Eritrea, Somalia, följt av Uganda och Gambia.
Många afrikanska invandrare har etablerat småföretag, där man inte
sällan upprätthåller kontakterna med sina respektive hemländer. Det
finns också ett betydande antal afrikanska föreningar, företag och
projekt, som syftar till att utveckla de ekonomiska eller kulturella
relationerna med svensk-afrikanernas ursprungsländer. Arbetslösheten
bland svensk-afrikanerna är dock hög och det finns ideella afrikanska
föreningar som arbetar för att förbättra möjligheterna på den svenska
arbetsmarknaden. Andra arbetar för afrikanska akademikers integration.
Det förtjänar nämnas att ett antal afrikaner som har fått sin utbildning i
Sverige i dag innehar höga poster i sina länder eller i internationella
organisationer.
Personutbytet mellan Sverige och Afrika är ömsesidigt. Under 1990-talet
har ca 500 svenskar varje år valt att bosätta sig i olika afrikanska länder,
främst i länder som Tanzania eller Sydafrika.
6.4 Forskning, kultur, turism och idrott
Svenska universitet var, tidigare genom Swedish Agency for Research
Cooperation (SAREC) och nu genom Sida, tidigt engagerade i
biståndssamverkan med Afrika. Sida bidrar till att ca 200 svenska
institutioner engageras i forskningssamarbete med afrikanska forskare
via bilaterala avtal eller med anslag från Sidas u-landsforskningsråd. Alla
större svenska högskolor har en mångfald kontakter med afrikanska
institutioner. I flera fall har omfattande relationer utvecklats från ett
samarbete som startat med forskarutbildning av akademiska lärare och
forskare. Karolinska Institutet har, exempelvis, etablerat ett brett
samarbete med medicinska fakulteten vid Addis Abeba-universitetet i
Etiopien. Uppsala universitet bistår i utveckling av motsvarande ämnen
vid Asmara-universitetet i Eritrea. Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i
Uppsala är i dag engagerat i 35 olika forskningsprojekt i ett tiotal
afrikanska länder. Inom ramen för International Science Programs (ISP),
finansierat av Sida/SAREC, försöker svenska lärosäten långsiktigt
utveckla samarbetet mellan nordiska forskningsinstitutioner och
institutioner i utvecklingsländerna. ISP samarbetar med universitet och
institut i ett dussintal afrikanska länder. Ett exempel är stöd till
solenergiforskning vid universitetet i Dar es Salaam. Universiteten i
Stockholm och Göteborg samarbetar med universitet i Tanzania, Kenya
och Mocambique.
Forskningsbiståndets syfte är att stödja forskning som har betydelse för
mottagarländernas utveckling. Detta innebär framför allt stöd till att
stärka u-ländernas kapacitet att bedriva forskning som kan bidra till att
lösa viktiga u-landsproblem. Cirka en tredjedel av Sidas anslag för
forskningssamarbete går till bilateralt samarbete med u-länder. Detta
omfattar för närvarande Botswana, Tanzania, Mocambique, Etiopien,
Eritrea och Zimbabwe.
Kontakterna på studentnivå har utvecklats genom Sidas stipendier, Minor
Field Studies (MFS), vilka erbjudit en möjlighet för svenska studenter att
resa till Afrika för att på plats samla in material till sina specialarbeten.
Sedan 1993 har närmare 800 studenter utnyttjat denna möjlighet till
fördjupade studier i Afrika. Genom att utföra en mindre fältstudie ges
studerande möjlighet att under ett par månader skaffa sig en första
erfarenhet av att arbeta i ett utvecklingsland. Förhoppningen är att MFS-
uppsatserna skall leda till ett fortsatt engagemang i frågor som är
relaterade till dessa länder och bidra till en ökad förståelse för
biståndssproblematik. Programmet är populärt bland studenterna och det
råder stor konkurrens om de ca 400 stipendier som delas ut varje år,
varav hälften leder till specialarbeten om olika afrikanska länder. Flera
svenska institutioner skickar regelbundet MFS-studenter till kollegor i
Zimbabwe, exempelvis inom bioteknik, mikrobiologi och vattenteknik.
De institutioner som förmedlar flest MFS-studenter är Tekniska
Högskolan i Stockholm och SLU i Uppsala. I begränsad utsträckning går
studentströmmarna även i motsatt riktning. Under den senaste
femårsperioden har Svenska Institutet, som administrerar ett
stipendieprogram med detta syfte, varje år beviljat ett 35-tal stipendier
till afrikaner som vill studera i Sverige.
De kulturella kontakterna med Afrika sker främst inom musik, dans,
konst och hantverk. Genom Sida har Sverige sedan mitten av 1970-talet
haft ett kulturutbytesprogram riktat mot u-länder. Därutöver är ungefär
en fjärdedel av Svenska Institutets (SI) bidrag för kulturutbyte med u-
länder riktat mot Afrika. Vid sidan av kulturutbytet knyts ett stort antal
kontakter genom de expertutbyten och studiebesöksprogram som
förmedlas genom SI. Antalet studiebesök till Sverige från Afrika har mer
än tredubblats under de senaste åren: från 25 studiebesök 1993/94 till 92
besök 1995/96.
Under senare år har SI i genomsnitt bidragit till ett 20-tal
kulturutbytesprojekt med Afrika per år, i båda riktningarna. Ett exempel
på projekt är den afrikanska filmfestivalen (FESPACO) i Ouagadougou,
Burkina Faso. Kulturbytet spänner över ett brett fält av aktiviteter. Under
1997 besöktes Sverige bl.a. av Teater OYO, Burkina Faso, Massai
Youth, Tanzania, och musikgruppen Black Noise, Sydafrika. Under
samma år reste ett stort antal svenska kulturutövare till Afrika för att där
delta i musik-, film- och teaterfestivaler, konstutställningar, bedriva
gästspel m.m. Kontakterna är något mer utvecklade med södra och västra
Afrika än med länder i centrala och östra Afrika. Under senare år har
intresset ökat för ett vidgat kulturutbyte, framför allt med Sydafrika.
Kontaktytorna mellan de svenska och afrikanska samhällena har också
vidgats genom det ökade antalet turistresor. Svenska resebyråer började
arrangera resor till Afrika under 1960-talet och antalet program och
destinationer har kontinuerligt utökats. I dag deltar ca 20 000 svenskar
varje år i resebyråernas organiserade resor till Afrika. I dessa siffror
inkluderas inte det stora antal svenskar som på egen hand reser till
Afrika. Kenya och Tanzania är de mest populära resemålen. Turismen till
hela södra Afrika har ökat betydligt sedan Sydafrika demokratiserades.
Ett område som förutspås expandera i framtiden är ekologisk turism.
Även inom idrotten förekommer svensk-afrikanska kontakter.
Riksidrottsförbundet började sitt engagemang i Afrika i Tanzania år
1968, i samarbete med andra nordiska länder och Sida. Tillsammans med
National Sports Council of Tanzania har man bl.a. drivit ett ”Idrott för
alla”-projekt i Arusharegionen mellan åren 1983 och 1993. Flera svenska
idrottsklubbar har varit engagerade och en svensk projektledare
anställdes för att koordinera projektet, organisera seminarier och utveckla
klubbverksamheten. Programmet riktade sig till skolbarn, ungdomar,
kvinnor och handikappade. Sedan år 1990 har Riksidrottsförbundet hjälpt
till med att organisera ett halvmaraton och en ”tjejmil” i Arusha, vilka är
årligen återkommande evenemang. I Uganda har förbundet bidragit med
sportutrustning till en skola för föräldralösa. I Zimbabwe påbörjades år
1995 ett nytt ”Idrott för alla”-projekt i samarbete med Sports and
Recreation Commission i Harare och i Sydafrika har man samarbetat
med South African Non-Racial Olympic Committee (SANROC) i
kampen mot apartheid inom sporten. År 1993 och 1994 gav
Riksidrottsförbundet stöd till Soweto Ladies Soccer Team och under
1994–1995 drevs ett utvecklingsprogram av Göteborgs
distriktidrottsförbund i Soweto. Alla dessa program har koordinerats av
National Sports Council of South Africa. Svenska tränare bedriver också
sim- och löpträning i Natal för mentalt handikappade, i samarbete med
Natal Sports Association for Severely Mentally Handicapped.
En del av idrottsevenemangen äger rum i Sverige i samband med olika
turneringar. Ett sådant exempel är fotbollsturneringen Gothia Cup – en
turnering där 30 000–40 000 ungdomar från cirka sextio länder deltar
varje år. De afrikanska lag som brukar delta kommer från Kamerun,
Kenya, Sydafrika och Eritrea. Organisatörerna har gett stöd till
fotbollsklubbar i Sydafrika, Kenya och Nigeria. Ett annat exempel är
handbollsturneringen Partille Cup, som varje år lockar ca 100–300
afrikanska spelare till Sverige.
6.5 Enskilda organisationer
Det svenska utvecklingssamarbetet har sina rötter i folkrörelser, samfund
och enskilda organisationer. De första biståndsprojekten bedrevs av
svenska missionärer i Afrika på 1800-talet och det var bl.a. folkrörelser
som drev fram att det statliga biståndet inleddes 1952. Genom den
solidaritet och engagemang som finns i Sverige har regeringen och Sida
kunnat utveckla ett betydande utvecklingssamarbete genom svenska
enskilda organisationer.
I dag engagerar sig drygt 160 svenska enskilda organisationer i 40 av de
48 länderna i Afrika söder om Sahara, ofta men inte alltid med stöd från
biståndet. Spektrat spänner från politiska partier, fackförbund och kyrkor
till skolor, ungdomsförbund och miljöföreningar. Ungefär en femtedel av
det svenska bilaterala biståndet kanaliseras via dessa enskilda
organisationer, varav 13 har ett s.k. ramavtal med Sida. Detta innebär att
de själva planerar varje enskilt projekt inom ramen för en given budget.
Flera av organisationerna har egen personal, en del som volontärer, i sina
samarbetsländer. Dessa organisationer är Afrikagrupperna, Diakonia,
Forum Syd, LO/TCO:s biståndsnämnd, Stiftelsen för Rikskyrklig
verksamhet (f.d. Lutherhjälpen/Svenska kyrkans mission), Olof Palmes
Internationella Centrum, Pingstmissionen, Rädda Barnen, Röda Korset,
SHIA, Svenska Missionsrådet, Utan Gränser samt Utbildning för
biståndsverksamhet (UBV).
Hälsovård och utbildning är de två områden som de enskilda
organisationerna främst arbetar med. På senare år har även andra typer av
samarbetsprojekt expanderat, t.ex. stöd för demokratisering och
opinionsbildning, utveckling av organisationer och lokal kompetens,
humanitär hjälp och katastrofbistånd.
De kristna samfunden har lång erfarenhet av arbete i Afrika. Det som
började som mission för över hundra år sedan har utvecklats till ett brett
samarbete som bl.a. inbegriper katastrofbistånd och samarbete med
systerkyrkor på kontinenten. Samtidigt är missionen av stor betydelse för
sjukvården på landsbygden i många länder. Svenska kyrkor bedriver
även utvecklingssamarbete vilket finansieras såväl med egna insamlade
medel som genom Sida. Några av de aktiva kyrkorna och
organisationerna är Caritas, Diakonia, Pingsmissionens u-landshjälp,
Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionsförbundet, Svenska
Missionsrådet och Stiftelsen för Rikskyrklig verksamhet.
De fackliga organisationernas arbete i Afrika inleddes i större skala på
1960-talet. Den internationella fackliga solidariteten och vetskapen om
att fattigdom och brott mot fackliga rättigheter är ett hot mot alla arbetare
har varit centrala motiv bakom fackförbundens internationella
engagemang. Arbetet har bestått bl.a. i ett omfattande folkbildningsarbete
och stöd till organisering av facklig verksamhet. LO/TCO drev 1994/95
ett drygt 100-tal projekt i Afrika. I ett flertal länder bedrivs utbildning
som riktar sig till kvinnor. Besöksutbytet har över åren varit betydande.
De politiska partierna och deras ungdomsförbund har spelat en viktig roll
för att stärka demokratiska krafter i de afrikanska samhällena.
Solidariteten och utbytet mellan partier med liknande värderingar har
inneburit ett stöd, särskilt under perioder av förtryck. Kontakter har
byggts upp som sträcker sig långt över själva utvecklingssamarbetet.
En viktig del i folkrörelsernas arbete har varit kopplad till nationell
frigörelse och motstånd mot apartheid, rasism och förtryck eller
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Särskilt aktiva var
organisationerna i kampen mot apartheid.
Genom åren har ett antal vänskapsorganisationer bildats för att främja
kontakterna mellan Sverige och vissa afrikanska länder. Exempel på
några sådana är Svensk-tanzaniska föreningen, Vänskapsföreningen
Sverige-Zimbabwe, Kenya Sweden Friendship Association, Svensk-
zambiska föreningen, Sydafrikanska föreningen i Sverige, Amigos de
Cabo Verde, Svensk-gambianska föreningen och Vänskapsföreningen
Burkina Faso-Sverige. Initiativtagare till föreningarna är ofta svenskar
som tidigare arbetat i Afrika eller afrikaner bosatta i Sverige.
6.6 Ekonomiskt utbyte
Det ekonomiska utbytet mellan Sverige och Afrika har, sett över en
längre period, stagnerat. Av den totala svenska exporten har Afrikas
andel gradvis sjunkit för att vid mitten av 1990-talet närma sig en
procent, motsvarande drygt tre miljarder kronor per år. Importen från
Afrika uppgår till endast cirka en miljard, vilket innebär att Afrika har ett
stort underskott visavi Sverige. Flödet av privata investeringar från
Sverige till Afrika har nästan upphört.
De senaste åren uppvisar dock tendenser till en vändning. Den svenska
exporten har ökat, vilket till stor del beror på att sanktionerna mot
Sydafrika hävts. De svenska dotterbolagen återfinns framför allt i östra
och södra Afrika, och då i synnerhet i Sydafrika. Exportrådets
verksamhet i Afrika är i dag begränsad till kontinentens södra del.
För flera, framför allt större svenska företag är den afrikanska marknaden
av betydelse. Övriga svenska dotterbolag återfinns främst i östra och
södra Afrika. ABB och Eriksson återfinns i stora delar av Afrika. Det kan
nämnas att Volvo nyligen beslutat investera i en sammansättningsfabrik i
Botswana, främst för leveranser till den sydafrikanska marknaden.
Uganda har under senare år, tack vare sin positiva politiska och
ekonomiska utveckling, förmått locka svenska investerare, däribland
Telia. Exportkreditnämndens möjlighet att garantera affärer i Afrika
synes växa som en följd av att strukturanpassningsprogrammen nu börjar
ge utdelning. Det är samtidigt viktigt att länder med en svår eller bräcklig
skuldsituation inte frestas att ta upp stora kommersiella lån som
motverkar ansträngningarna att komma ur skuldfällan.
Således avtecknar sig en outnyttjad potential för ökat ekonomiskt utbyte.
Denna har redan upptäckts av näringslivet i en rad andra länder – den
amerikanska satsningen på en nystart av de ekonomiska och
kommersiella förbindelserna med Afrika är ett exempel – medan svenska
företag, särskilt de små och medelstora, generellt varit försiktiga i sin
hållning.
En förutsättning för ett ökat utbyte genom handel och investeringar är att
näringslivet utvecklas i de afrikanska länderna. Sida har på regeringens
uppdrag under 1996–1997 gjort dels en översyn av
näringslivssamarbetet, dels en utredning om den finansiella sektorn.
Näringslivsstödet skall breddas och mer inriktas på att bidra till
uppbyggnad av det institutionella ramverket liksom infrastruktur och
offentlig affärsverksamhet. Inom den finansiella sektorn föreslås att
prioritet ges åt att bidra till en bättre infrastruktur och utveckling av
finansiella marknader och institutioner, som är av avgörande betydelse
för näringslivets finansiering och utveckling.
Ett viktigt instrument för att främja näringslivsutveckling och svenska
investeringar i Afrika är Swedfund International AB. Huvuduppgiften är
att medverka till överföring av svenskt näringslivskunnande till u-länder
och länder i Central- och Östeuropa och att främja en industriell och
ekonomisk utveckling i dessa länder. Syftet är att tillhandahålla
riskkapital, främst i s.k. joint ventures mellan lokala och svenska företag,
och kunnande för långsiktiga satsningar. Verksamheten skall bedrivas på
kommersiell basis, vilket innebär att projekturvalet sker på affärsmässiga
grunder och att investeringarna på sikt skall täcka egna kostnader.
Under 1990-talet har Swedfund medverkat i projekt i Tanzania, Namibia,
Zimbabwe, Mocambique, Angola, Ghana och Benin i samarbete med
svenska företag som ABB, Telia, Swedish Match, SAS och Svalöf
Weibull, för att nämna några. Swedfund medverkar också till
finansiering av främst små och medelstora företag genom insatser i
riskkapitalfonder i flera afrikanska länder. Swedfund planerar under 1998
särskilda satsningar dels för att stärka insatserna i Afrika, dels för att
finna former för att främja svenska små och medelstora företags
internationalisering. Afrikasatsningen innefattar bl.a.att under en
försöksperiod på två år ha en person placerad på en strategisk plats i
Afrika söder om Sahara.
Ett ytterligare instrument för ekonomiskt samarbete med Afrika är
StartSyd som syftar till att stimulera svenska små- och medelstora
företag att investera i produktiv verksamhet i bl.a. de afrikanska länder
där Sida bedriver att aktivt näringslivssamarbete.
7 Afrika i det internationella samfundet
7.1 Afrika och Norden
De nordiska länderna har sammantaget ett betydande bistånd till Afrika.
Det är lika stort som eller större än USA:s, Storbritanniens och
Tysklands bistånd. Bara EU, Japan, Världsbanken och Frankrike är klart
större givare. Handelsutbytet mellan Afrika och Norden ligger dock ej på
motsvarande nivå. I Norden har, förutom Sverige, även Norge och
Danmark länge fört en aktiv Afrikapolitik och upprätthållit ett bistånd
kring 1 % av BNP. Finland har å sin sida ökat sitt bistånd till Afrika.
Den nordiska profilen är i det afrikanska sammanhanget distinkt och väl
sammanhållen. I flera länder i östra och södra Afrika är det nordiska
samarbetet en viktig del av det svenska agerandet. I exempelvis Tanzania
har de nordiska länderna gått samman om en gemensam policy, som haft
ett avgörande inflytande på samtliga givares relationer till Afrika. Det
nordiska samarbetet tar sällan formen av gemensamma projekt. Däremot
finns en långt gången samordning och inte sällan kan administrativa
besparingar göras. Inom FN och de multilaterala bankerna förekommer
ett systematiskt och intensivt samagerande. Den nordiska dimensionen
kommer fortsatt att vara en viktig del av Sveriges Afrikapolitik.
Ett exempel på nordiskt utvecklingssamarbete är Nordiska
Utvecklingsfonden (NDF) som beviljar krediter för projekt som främjar
ekonomisk och social utveckling i u-länder. Kreditgivningen sker i
samfinansiering med bl.a. Världsbanksgruppen, de regionala
utvecklingsbankerna, Nordiska Investeringsbanken samt de bilaterala
utvecklingsorganisationerna. NDF:s målsättning är att ca 50 % av
fondens aktiviteter skall riktas mot Afrika, i synnerhet de allra fattigaste
länderna, vilket avspeglar de nordiska ländernas prioritering av Afrika
som huvudmottagare av nordiskt bistånd.
NORSAD (Nordic/Southern African Development) är ett annat exempel
på nordiskt samarbete, i detta fall mellan Danmark, Finland, Norge och
Sverige och medlemsstaterna i SADC. NORSAD:s målsättning är att
bidra till ekonomisk och industriell utveckling, bl.a. genom bildande av
samriskföretag mellan företag i de båda regionerna. Ett annat syfte är
överföring av kunskap och teknologi.
7.2 Afrika och Europeiska unionen
EU-medlemskapet ger Sverige en ny dimension i våra relationer med
Afrika. För många av EU:s medlemsstater utgör Afrikapolitiken en
utomordentligt viktig aspekt. Kolonialismen och även den ”post-
koloniala perioden” är i dag passerade, men banden med de forna
kolonierna är fortfarande starka. De är också betydligt bredare än med
Sverige. Det följer av starka emotionella band, stor utvandring, delvis
gemensam historia och starka kontakter inom kultur- och
utbildningsområdet. För Sverige som ny EU-medlem är det av mycket
stor vikt att orientera sig i denna miljö. Samtidigt bär vi med oss en egen
unik Afrikaerfarenhet, som ytterligare bör stärka unionens Afrikaprofil.
För Sverige gäller det att utnyttja EU:s möjligheter, bl.a. som aktör i den
gemensamma handelspolitiken, utrikes- och säkerhetspolitiken samt
inom ramen för unionens utvecklingssamarbete. EU:s betydelse för
kontinenten är stor. Av Afrikas export går 46 % till Europa. Tillsammans
svarar EU:s medlemsstater för hälften av biståndet till kontinenten.
Den gemensamma handelspolitiken innebär att EU:s medlemsländer har
gemensamma yttre tullar och att alla handelsrelationer med tredje land
hanteras gemensamt. Handelssamarbetet sker således inom den s.k. första
pelaren. Handelspolitiken ger medlemsländerna en stor tyngd i
handelsförhandlingar, samtidigt som förändringar av den gemensamma
politiken förutsätter ett stöd av majoriteten av dessa länder. EU-länderna
är starka tillskyndare av det internationella handelssystemet i WTO,
varför möjligheterna att vidta förändringar begränsas av de där gjorda
åtagandena baserade på principen om ”mest gynnad nation”.
Genom unionsfördraget har medlemsländerna etablerat ett samarbete på
det utrikes- och säkerhetspolitiska området (GUSP). Samarbetet sker
inom den s.k. andra pelaren, som är mellanstatlig till sin karaktär och
inom vilken beslut fattas med enhällighet. Inom ramen för GUSP
behandlar EU aktuella frågor rörande politiska och säkerhetspolitiska
förhållanden i Afrika. I medlemskretsen sker fortlöpande konsultationer
om den politiska utvecklingen i Afrika, vilka utgör underlag för
uttalanden av ministerrådet, uppvaktningar i berörda afrikanska
huvudstäder och beslut om gemensamma ståndpunkter. Ministerrådet kan
vidare besluta om gemensamma åtgärder. Ett exempel på en sådan åtgärd
är beslutet att utse ett särskilt sändebud för kriserna i Stora sjöregionen.
Frågor om konfliktförebyggande och konfliktlösning står högt på
agendan inom GUSP-arbetet. Andra områden av särskilt intresse i ett
afrikanskt perspektiv är demokrati och mänskliga rättigheter. EU följer
aktivt utvecklingen på dessa områden och begär regelbundet in rapporter
från beskickningscheferna på plats som underlag för olika åtgärder.
EU:s utvecklingssamarbete ingår i den s.k. första pelaren och faller
därmed liksom handelspolitiken under Europeiska Gemenskapernas
kompetens. Samarbetet finansieras dels över EG:s reguljära budget, dels
genom särskilda bidrag från medlemsstaterna till den Europeiska
utvecklingsfonden (EUF). Trots en volymmässig ökning, har Afrikas
relativa andel av det gemensamma biståndet minskat från 65 % år 1990
till 49 % år 1995.
En av EU:s potentiella styrkor är att unionen i ett och samma
sammanhang kan hantera frågor som handel, utrikes- och
säkerhetspolitik, utveckling, migration m.m. Det finns därmed
förutsättningar för unionen att gentemot ett enskilt land eller region föra
en politik som är konsistent, dvs. vars olika delar samverkar på ett för
landet och/eller regionen gynnsamt sätt. Det finns emellertid i dag brister
i samstämmigheten mellan unionens olika politikområden. Sverige
verkar aktivt inom EU för att öka denna samstämmighet.
Post-Lomé-förhandlingarna
EU:s samarbete med Afrika äger främst rum inom ramen för
Lomékonventionen, som styr unionens relationer med de s.k. AVS-
länderna (Afrika, Västindien och Stilla havsområdet). De tre första
Lomékonventionerna löpte på fem år vardera, medan den nuvarande
(Lomé IV) löper på tio år. Målen är att åstadkomma ekonomisk, kulturell
och social utveckling i AVS-länderna. Utöver bistånd och tullpreferenser
för AVS-länderna framför andra u-länder, omfattar Lomékonventionen
en klausul för att kompensera en del av förlusten vid fallande
råvarupriser.
Samarbetet har knappast svarat mot de ursprungliga förväntningarna.
Flera av de centrala målen har inte uppnåtts: AVS-ländernas
råvaruberoende har inte minskat och Afrikas andel av EU:s import har
fallit från 6 % år 1976 till ca 3 % under 1990-talet. Även om huvudregeln
för handeln är att AVS-länderna har fritt tillträde till EU-marknaden, är
de flesta produkter som ingår i EU:s gemensamma jordbrukspolitik
undantagna. För dessa varor tillämpas ett komplicerat regelverk med bl.a.
omfattande tullkvoter.
Lomé IV löper ut i februari år 2000. Senast i september 1998 skall
förhandlingar inledas om det framtida samarbetet, som på längre sikt
syftar till bl.a. frihandel. Medlemsstaterna har i stort ställt sig bakom fem
riktlinjer inför förhandlingarna om ett nytt samarbetsavtal med AVS-
länderna.
För det första gäller det att ge en stark politisk dimension åt
partnerskapet. Detta kräver bl.a. en effektivare och mer öppen dialog
syftande till en gemensam politisk vision omfattande MR, demokrati,
rättsstaten, gott styrelseskick, konfliktförebyggande och konfliktlösning.
För det andra skall kampen mot fattigdomen ställas i centrum för det nya
partnerskapet. Det gäller att angripa fattigdomen under beaktande av
såväl de ekonomiska tillväxtfaktorerna som tillväxtens sociala och
miljömässiga aspekter. Jämställdhet skall särskilt uppmärksammas.
Förutom regeringar föreslås att partnerskapets aktörer skall omfatta det
civila samhället (enskilda organisationer, fackföreningar m.fl.) och den
privata sektorn. Samtliga aktörer skall få möjlighet att delta i planering
och genomförande av samarbetet.
För det tredje är syftet att främja AVS-ländernas integration i
världshandeln genom en övergång från handelspreferenser till ett bredare
ekonomiskt partnerskap. Detta skall bygga på samarbetsavtal på
regional – eller till en början subregional – nivå, vilka i en framtid kan
utvecklas till frihandelsavtal. EU vill också utveckla ett nära samarbete
på områden såsom investeringar samt utveckling av den privata och
finansiella sektorn, som får allt större betydelse för de internationella
ekonomiska och kommersiella flödena.
För det fjärde vill EU förenkla och rationalisera instrumenten inom det
ekonomiska och tekniska samarbetet. Ett mål är att möjliggöra en större
differentiering mellan länder och att främja större effektivitet. Detta skall
bl.a. uppnås genom en tydligare programmering av biståndet och
utarbetande av landstrategier.
För det femte skall AVS-länderna kvarstå som en sammanhållen grupp,
samtidigt som en regionalisering äger rum.
Sverige har aktivt bidragit till debatten om de framtida relationerna
mellan EU och AVS-länderna och flera svenska ståndpunkter återfinns i
riktlinjerna för det framtida samarbetet. De svenska prioriteringarna i
Lomésamarbetet angavs redan i november 1996 till partnerskap,
Afrikafokus, fattigdomsbekämpning, effektivitet och förenlighet med
WTO.
En förutsättning för större effektivitet i utvecklingssamarbetet är att
fokus förskjuts från Bryssel och EU till Afrika och de afrikanska
samarbetsländerna. Detta kräver att EU:s fältrepresentation i
samarbetsländerna förstärks. Helt grundläggande är att
landprogrammeringen skall utgå från samarbetslandets behov och
prioriteringar. Den stora uppsättningen instrument måste också ses över.
Genom preferenser, som EU erbjuder de afrikanska länderna inom ramen
för Lomékonventionen, kan alla industrivaror och flertalet
jordbruksvaror tas in tullfritt på den europeiska marknaden. Som en följd
av utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken är emellertid
Europamarknaden för vissa jordbruksvaror kraftigt skyddad, samtidigt
som EU subventionerar exporten av sitt eget jordbruksöverskott. Från
svensk sida förespråkas att ett framtida avtal måste utformas i enlighet
med WTO:s regler. Vi strävar efter förenkling av EU:s regelverk för
preferenser till u-länderna och önskar att det separata systemet för
preferenser till AVS-länderna avvecklas. Sverige verkar starkt
pådrivande för att alla de minst utvecklade länderna skall erbjudas
tullfrihet för samtliga varor. Det är även viktigt att de ursprungsregler
som tillämpas för att bevilja preferensbehandling är generösa och enkla
att tillämpa.
Det är viktigt att utveckla den förtroendeskapande karaktär som
Lomésamarbetet har. EU bör visa ett långsiktigt och brett engagemang
för utvecklingen i Afrika. Ett genuint partnerskap måste bygga på ett
politiskt åtagande såväl från AVS-länderna som från EU. Samarbetet bör
utnyttjas bättre för politisk dialog. Dessutom bör partnerskapet mellan
EU och Afrika utvidgas till att omfatta inte endast statliga aktörer utan
också det civila samhället och den privata sektorn.
7.3 Afrika och Förenta nationerna
FN har en lång historia av engagemang i Afrika. Under frigörelsen från
kolonialmakterna tog många länder hjälp av FN för att sprida förståelse,
skapa sympati och förankra sin kamp. Särskilt vad gäller kampen mot
apartheid i södra Afrika spelade FN under 30 års tid en central roll.
Sydafrika utestängdes från organisationen och utsattes för FN-ledda
sanktioner.
De tydligaste spåren av FN:s arbete finns kanske ändå inom
utvecklingsområdet. Organisationer som UNDP, FN:s barnfond
(UNICEF), World Food Programme (WFP), Internationella
jordbruksutvecklingsfonden (International Fund of Agrarian
Development, IFAD) och UNAIDS utför ett mycket viktigt arbete inom
sina respektive ansvarsområden. UNICEF:s vaccinationsprogram,
UNAIDS informationsarbete och WFP:s livsmedelsförsörjning av
flyktingar på kontinenten kan nämnas som exempel på FN-verksamheter
som ger resultat.
Inom FN:s verksamhetsområden konfliktförebyggande, fredsfrämjande,
humanitär rätt, utvecklingsbistånd och mänskliga rättigheter står
afrikanska länder och deras situation ofta högt på agendan. Cirka 60 %
av säkerhetsrådets arbete har under 1997 avsett afrikanska frågor.
Dessutom har ett flertal fredsfrämjande FN-insatser genomförts i Afrika
söder om Sahara under de senaste 40 åren, medan FN:s fonder, program
och centrala fackorgan beräknar att mellan 35 och 50 % av deras
verksamhet är riktade mot regionen. Afrikas relation till FN är således
mångfacetterad, och många gånger också mycket komplicerad.
I takt med att andelen interna konflikter ökar, både globalt och i Afrika
söder om Sahara, har pressen ökat på FN att förändras för att kunna möta
de nya kriser och behov som uppstått. FN:s insatser i bl.a. Somalia och
Stora sjöregionen har gett upphov till allvarlig kritik. Kritiken är dock
ofta motstridig: FN anses antingen för drivande och uppmanas avhålla
sig från inblandning i staters inre angelägenheter, eller så tycker man att
organisationen har agerat för sent och för svagt på humanitära behov.
Balansgången är mycket svår och ofta brister den politiska
samstämmighet och vilja, som krävs från medlemsstaterna för att fatta
svåra beslut. Resultatet har blivit att FN:s rykte i främst centrala Afrika
försämrats och därmed organisationens möjligheter att agera i enlighet
med sitt mandat. Samtidigt kan man, i ljuset av just de allvarliga
politiska, humanitära och utvecklingsmässiga problem som drabbar
regionen, peka på att behovet av FN:s verksamheter ökar. Att möjliggöra
för organisationen att agera initierat och konstruktivt i kriser i Afrika,
samt att säkerställa förtroendet för FN, bör vara en central uppgift för
länder som Sverige med en tydlig multilateral utrikespolitisk profil.
I det mellanstatliga arbetet i FN tillhör de afrikanska länderna den s.k.
77-gruppen (döpt efter det ursprungliga antalet länder), som på 1970-talet
utgjorde ett i vissa frågor starkt och enigt u-landsblock men som i dag
företräder starkt divergerande intressen. Dagens u-landsgrupp rymmer
ofta fler olika intressen och viljor än vad som var fallet före det kalla
krigets slut. En ökad regionalisering kan märkas, men i traditionell G 77-
samordning förefaller den afrikanska gruppen att i vissa sammanhang ha
svårt att vinna gehör för sina ståndpunkter. För FN:s legitimitet och
trovärdighet är det centralt att samtliga regionala grupperingar uppfattar
sig som ägare och ansvarstagare i arbetet. Det globala FN-samarbetet
gynnas därför av att afrikanska länder och deras frågor ges tydlig
uppmärksamhet.
Förtroendet för FN:s arbete i Afrika har traditionellt varit stort, men som
nämnts har vissa negativa förändringar skett under 1990-talet. För att
vända denna utveckling och ta itu med bl.a. det dåliga arvet efter
passiviteten under folkmordet i Rwanda krävs ett flertal åtgärder: FN bör
mer kraftfullt kunna visa att man värnar de små länderna och inte i första
hand identifierar sig med stormaktsintressen. FN:s närvaro på landnivå
bör förstärkas och samordnas i enlighet med de reformtankar, som
Sverige varit med om att utarbeta. FN bör också bidra till att utveckla de
afrikanska ländernas förmåga att hantera kriser och verka för att denna
förankras i Afrika, med ett afrikanskt ”ägarskap”.
I dagsläget prioriterar ofta de afrikanska länderna i FN frågor rörande
utvecklingssamarbete, som på policynivå hanteras inom både
generalförsamlingen och FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC),
och operationellt bedrivs av FN:s olika fonder och program. Sverige och
Norden är mycket aktiva i FN:s utvecklingssamarbete och lämnar
proportionellt sett mycket stora bidrag till detta. Sverige står för 7–12 %
av de centrala fondernas och programmens frivilligt finansierade
reguljära budgetar. Totalt ger Sverige årligen två miljarder kronor till
FN:s utvecklingssamarbete, varav 35–50 % beräknas gå till Afrika söder
om Sahara. Denna aktiva roll kan ses bl.a. som en fortsättning av det stöd
som vi, inte bara bilateralt, utan också genom FN gav de afrikanska
ländernas självständighetssträvanden.
Det nordiska samarbetet fyller en naturlig och viktig funktion i FN-
arbetet, inte minst mot bakgrund av det goda samarbete som grundlagts
genom de s.k. nordiska FN-projekten. De nordiska länderna agerar ofta
samfällt i styrelserna för FN:s operationella organ.
FN har under åren lanserat ett antal initiativ för att lyfta upp
utvecklingsproblemen i Afrika på den internationella agendan. Bl.a. har
samtliga världskonferenser uppmärksammat afrikanska länders allvarliga
ekonomiska och sociala situation och rekommenderat åtgärder för att
främja en hållbar utveckling. 1996 tog FN:s generalsekreterare, som en
följd av att biståndsflödena till Afrika minskat, ett samlat initiativ, i
vilket också Världsbanken och IMF ingick, för att mobilisera ytterligare
resurser för utveckling i Afrika. Framgången har hittills varit begränsad.
Vissa afrikanska länder är utöver utvecklingsfrågorna också aktiva i
frågor som bl.a. rör nedrustning, konfliktförebyggande, humanitära
insatser, internationell handel och vissa miljöfrågor. Deras intressen
varierar ofta och ligger ibland långt ifrån svenska positioner. I FN-arbetet
märks inom dessa och andra områden många gånger en klyfta mellan
nord och syd. Fattiga länder känner sig sig marginaliserade och upplever
att FN styrs av nord. Men tydliga tecken tyder samtidigt på att
traditionella landgrupperingar ersätts av nya allianser som uppstår kring
sakfrågor.
Inom de handelspolitiska organisationerna FN:s konferens för handel och
utveckling (United Nations Conference on Trade and Development,
UNCTAD) och WTO har nord/syd-konflikten mattats av och en ökad
samsyn på underutvecklingens orsaker och vilka åtgärder som bör vidtas
för att uppnå en hållbar utveckling har vuxit fram.
I- och u-länder är överens om nödvändigheten av fortsatta ekonomiska
reformer och liberalisering av handel i u-länderna.
7.4 Afrika och de internationella finansiella
institutionerna
För Afrika är Internationella valutafonden (IMF), Världsbanksgruppen,
Afrikanska utvecklingsbanken och andra internationella finansiella
institutioner, bl.a. Internationella jordbruksutvecklingsfonden
(IFAD), centrala aktörer. Tillsammans förmedlade institutionerna under
1996 resurser motsvarande mer än 40 miljarder kronor i form av lån och
gåvobidrag för finansiering av ekonomiska reformprogram och
projektverksamhet i afrikanska länder (med särskild tonvikt på de
fattigaste). Deras tekniska rådgivningsverksamhet spelar också en viktig
roll.
De internationella finansiella institutionerna är inte några helt
självständiga maktcentra som enväldigt fattar beslut om hur låntagarna
skall bedriva sin politik. De är mellanstatliga organ och har mandat och
agerar utifrån de riktlinjer som ägarna, dvs. medlemsländerna, har gett
dem. Institutionernas engagemang har varit föremål för intensiv debatt i
de afrikanska länderna. Mångas upplevelse av att ha varit utsatta för
diktat utifrån har emellertid med tiden bytts ut mot ett alltmer avspänt
och pragmatiskt samarbete. I synnerhet Världsbanken har över tiden
ändrat sitt arbetssätt och framstår för många av dagens afrikanska
företrädare för det ekonomisk-politiska området som en konstruktiv
partner. Inte desto mindre arbetar de internationella finansiella
institutionerna i en miljö och med frågor som har stor politisk räckvidd
och sprängkraft. Både arbetsmetoder och policy-rekommendationer
kommer säkerligen att prövas och omprövas under de kommande åren.
Världsbanken
Världsbanken är den största multilaterala finansiären i Afrika söder om
Sahara med en årlig utlåning på ca 16 miljarder kronor. I stort sett allt
kanaliseras genom bankens mjuka lånefacilitet International
Development Agency (IDA). Dessutom har International Finance
Corporation (IFC), som är Världsbankens privatsektordel, ökat sin
verksamhet i Afrika. Investeringarna uppgick 1997 till drygt 3 miljarder
kronor. Som ett ytterligare tecken på ökande privata flöden har även
investeringsgarantiorganet MIGA (Multilateral Investment Guarantee
Agency – ett organ inom Världsbanksgruppen) nyligen etablerat sig i
regionen.
Världsbankens betydelse för Afrikas utveckling beror inte bara på
resursvolymen, utan minst lika mycket på dess dominerande inflytande
över de flesta länders utvecklingsstrategi. Långt innan strukturanpassning
och makroekonomisk konditionalitet stod på agendan, utövade banken
sitt inflytande genom valet och utformningen av projekt. I efterhand kan
konstateras att många av dessa var felsatsningar, ofta storskaliga och
orealistiska projekt i statlig regi. Under 1980-talet blev det Världsbanken
som i många fall utformade detaljerna i strukturanpassningsprogrammen,
även om IMF stod för den grundläggande makroekonomiska
konditionaliteten. De afrikanska låntagarna förhandlade fram lån med
ditresta världsbankstjänstemän, medan bankens permanenta
representation i landet var relativt begränsad.
I dag pågår omfattande arbete inom banken för att reformera detta
arbetssätt. I sitt sökande efter en förändrad roll och en ny typ av
partnerskap ser Världsbanken över sitt förhållande till Afrika. Det har
präglats av år av strukturanpassning, men också av övertag över
låntagarländerna, när det gäller kompetens och effektivitet. Risken har då
funnits att man inte har tålamod att vänta utan tar över, driver processer
och därmed underminerar det lokala ägarskap, som banken samtidigt har
velat skapa. Samma problem har återfunnits i förhållande till andra
biståndsgivare.
De pågående reformerna är de mest genomgripande sedan Världsbankens
tillblivelse. De stärker bankens strävan att inte bara bli en volymmässigt
viktig utan också en bättre och kunnigare partner för Afrika.
Anklagelserna för ointresse att lyssna på motparten har lett till
omfattande utbildningsprogram för personalen och en systematisk
decentralisering av verksamheten till samarbetsländerna.
Attitydförändringar tar tid, och det är en stor organisation som skall
förändras, men syftet med den pågående omorienteringen är att införa en
annan kultur i banken.
Forskningsresultaten visar att ökat deltagande leder till ökad
måluppfyllelse. Banken har tagit fasta på dessa resultat, även om graden
av deltagande i projekt och program fortsätter att variera. Mera arbete
behövs med den lokala förankringsprocessen. Det civila samhället är
betydligt mera aktivt involverat i beredningen av landstrategier än förut.
Mer kan göras även här, men förändringen är tydlig. Vidare har behovet
av bättre förankring av strukturanpassningsprogrammen diskuterats. Ett
initiativ som lanserades 1997 för att utvärdera programmen från
gräsrotsperspektiv tar också upp problemet med deltagandemetoder. I
Afrika omfattar initiativet Ghana, Mali, Uganda och Zimbabwe. Det
innebär en ny typ av samarbete mellan Världsbanken, det civila samhället
och regeringarna i dessa länder.
Ett annat initiativ, som kan få betydelse för utvecklingen i Afrika,
fokuserar på kapacitetsbyggande på hela den afrikanska kontinenten.
Initiativet identifierar ett viktigt utvecklingshinder. För att bli ett
fungerande strategiskt verktyg för kapacitetsbyggande måste emellertid
initiativet i sitt nuvarande skick omarbetas. I stället för den planerade
funktionen som framför allt kanal för finansiella resurser skulle det
kunna bli ett forum för utbyte av idéer, lärdomar och metoder. Denna typ
av katalyserande instrument har med framgång använts i
mikrofinansieringssammanhang. Viss lokal kapacitet på t.ex. det
makroekonomiska området finns samtidigt i de afrikanska länderna. Det
är viktigt att institutioner som African Economic Research Consortium
(AERC) och African Capacity Building Foundation (ACBF), som har
spelat en betydelsfull roll och fått aktivt svenskt stöd, får fortsätta att
utvecklas och fördjupa sin afrikanska förankring och identitet.
Begreppet gott styrelseskick är centralt för alla partnerskap. Det har
särskild relevans i Afrika med dess unga och bristfälliga demokratiska
strukturer. Redan bankens riktlinjer för gott styrelseskick från 1991 tog
upp nyckelområden som ansvar för det offentligas skötsel, insyn i
förvaltningen samt stärkande av rättsstaten och dess institutioner som
avgörande för hur framgångsrika Världsbankens insatser i ett
samarbetsland kunde bli. Till nyckelområdena räknas sedan 1997 även
korruption. Korruption påverkar partnerskap negativt och bör bekämpas
gemensamt av samarbetslandet och såväl Världsbanken och IMF som
andra givare.
Ett annat hinder för Afrikas utveckling är förekomsten av krig och
konflikter. Världsbanken har i sina reformer prioriterat ett engagemang i
post-konfliktländer, där bankens kapacitet och erfarenheter kan ge ett
värdefullt bidrag till att bygga en statsförvaltning på ny grund som
underlättar en fredlig utveckling.
De afrikanska ländernas ekonomiska tillväxt är i dag i stort sett i nivå
med länderna i t.ex. Sydostasien, men enligt bankens bedömning är
tillväxten inte hållbar utan omfattande investeringar, både offentliga och
privata. Hög tillväxt är, som tidigare nämnts, nödvändig för att uppnå
målet om fattigdomsreducering. Sverige har, tillsammans med de
nordiska länderna och övriga likasinnade länder, under många år varit
starkt pådrivande för att stärka Världsbankens och övriga
utvecklingsbankers fattigdomsprofil. Grunderna för detta
förändringsarbete är i hög grad de långvariga bilaterala erfarenheterna på
fattigdomsområdet. Arbetet har lett till avsevärda förbättringar, men
mycket återstår. Sverige kommer även i framtiden att spela en aktiv roll
inom dessa institutioner.
Afrikanska utvecklingsbanken
Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB) etablerades 1963, för finansiering
av utvecklingsprojekt, av de dåvarande medlemsländerna i Afrikanska
enhetsorganisationen (OAU). Alla afrikanska stater är nu medlemmar i
AfDB. I början av 1980-talet bereddes icke-afrikanska länder tillfälle att
träda in som minoritetsägare (1/3 av aktiekapitalet). Som en fristående
del i bankgruppen ingår sedan början av 1970-talet den av den
traditionella givarkretsen finansierade Afrikanska utvecklingsfonden
(AfDF), vars verksamhet är inriktad på att stödja utvecklingsprojekt i de
fattigaste länderna genom förmånlig långivning samt gåvobidrag. Banken
utlåning 1996 uppgick till 3,4 miljarder kronor och fondens till 1,9
miljarder kronor.
Efter att under ett antal år ha brottats med allvarliga problem av
administrativ, finansiell och operativ karaktär genomgår banken nu en
genomgripande reformering. Med utgångspunkt i partnerskapstanken
agerar Sverige och övriga nordiska länder på ett framträdande sätt i
reformprocessen, som är nära knuten till de pågående förhandlingarna
om en femte kapitalökning. Processen syftar till att återupprätta
förtroendet för banken, så att den kan spela en effektivare roll i det
afrikanska utvecklingsarbetet. Ansträngningarna inom AfDB att förbättra
verksamheten har börjat ge resultat, men banken är fortfarande i behov
av bättre styrning och effektivare administration, vilket reform- och
kapitalpåfyllnads-förhandlingen förväntas leda till.
Inom ramen för reformeringsarbetet i banken pågår en process för att
formulera bankens framtida roll i ett Afrika där nya politiska och
ekonomiska förutsättningar råder. I bankens fattigdomsinriktade arbete
bör ingå ökad fokusering på regional integration och
privatsektorutveckling, där banken bör fungera som en katalysator för
privata kapitalflöden. Frågor som jämställdhet och gott styrelseskick, för
vilka bankens starka afrikanska förankring och identitet är en fördel, bör
också vara en viktig del i bankens arbete.
Europeiska investeringsbanken
En stor del av gemenskapens finansiella stöd till Afrika kanaliseras via
Europeiska investeringsbanken (EIB). EIB är en gemenskapsinsitution
och huvuddelen av de medel som banken förmedlar till Afrika söder om
Sahara är medel som kommer ur de finansiella protokoll som medföljer
Lomé-konventionerna. Samtidigt är banken en fristående internationell
finansiell institution som ägs direkt av EU:s medlemsländer. Beslut om
projekt fattas av bankens egen styrelse.
Under perioden 1991–1996 finansierade EIB projekt för nära 12
miljarder kronor i till de länder i Afrika som undertecknat Lomé-
konventionen. Banken finansierade framför allt projekt inom följande
sektorer: energi, transport- och kommunikation, vattenförsörjning och -
rening, industri samt den finansiella sektorn. Ungefär hälften av medlen
utgick i form av subventionerade lån, medan den resterande delen
utbetalades genom direktinvesteringar i företag eller finansiella
institutioner, eller genom mer riskfyllda typer av lånefinansiering
(konvertibla lån eller förlagslån).
I samband med post-Lomé diskussionerna överväger medlemsländerna
dels att ge EIB en mer självständig roll i hanteringen av gemenskapens
finansiella stöd, dels att låta banken använda sig av fler finansiella
instrument för sina aktiviteter.
Internationella valutafonden
Internationella valutafonden (IMF) spelar en mycket viktig roll i Afrika.
För det första, gäller denna makroekonomisk övervakning och kortsiktig
utlåning till medlemsländer (alla länder i Afrika söder om Sahara är
medlemmar i IMF). För det andra, och än viktigare, utövas inflytandet
genom de koncessionella lån som ges för att finansiera
strukturanpassningsprogram, Enhanced Structural Adjustment Facility
(ESAF). Totalt 22 afrikanska länder har erhållit stöd från IMF på
koncessionella villkor i en eller flera omgångar.
IMF:s bedömning av den ekonomiska politiken är direkt styrande för
Världsbankens och bilaterala biståndsgivares stöd till
strukturanpassningsprogrammen. Betalningsbalansstöd ges i princip
endast om IMF godkänt landets ekonomiska politik. Detsamma gäller
skuldomförhandlingar i Parisklubben. IMF:s och Världsbankens
gemensamma initiativ för skuldlättnader, HIPC, är också uppbyggt kring
genomförandet av ESAF. Sveriges stöd till ekonomiska reformer
(skuldlättnader och betalningsbalansstöd) ges normalt till länder som
genomför IMF-program, även om möjlighet finns att lämna stöd även vid
smärre förseningar i de ekonomiska reformprogrammen eller när
oförutsedda externa hinder försvårar uppfyllandet av vissa villkor.
Ett IMF-arrangemang kan alltså sägas ha en katalytisk effekt, eftersom
det dels möjliggör omförhandlingar av skulder, dels ökar
förutsättningarna för andra resursflöden, både i form av bilateralt bistånd
och privata investeringar.Men detta medför också att IMF får ett
inflytande, som inte enbart handlar om ekonomisk politik i snäv
bemärkelse utan berör både den politiska och sociala verkligheten. Det är
därför inte förvånande att IMF:s råd och villkor - den s.k.
konditionaliteten - blivit kontroversiella, något som diskuteras närmare i
kapitel 8.
En medvetenhet finns inom IMF om att institutionens roll blivit mycket
bredare än den ursprungligen var. Numera diskuteras både sociala frågor
och gott styrelseskick aktivt. Men det är viktigt att betona att IMF:s roll
framförallt är att ge råd och finansiering i syfte att uppnå
makroekonomisk stabilitet. Valutafondens unika kompetens på detta
område kan inte ifrågasättas, men en ökad öppenhet och flexibilitet
kommer att krävas i det framtida samarbetet. Det är positivt att vissa
åtgärder redan har vidtagits för att öka transparensen och insynen i IMF:s
arbete.
7.5 Afrika och det internationella handelssystemet
En grundförutsättning för den internationella handeln är säkra och
förutsägbara spelregler för de ekonomiska aktörerna. Det multilaterala
regelverket för handel har etablerats inom WTO. De afrikanska länderna
är alla små aktörer i världshandeln och därför beroende av att kunna
förlita sig till WTO:s regelverk. Flertalet av länderna i Afrika är redan
medlemmar i WTO.
Det främsta verktyget för den internationella liberaliseringsprocessen har
varit de avtal som genom åren förhandlats fram i WTO och dess
föregångare General Agreement on Tariffs and Trade (GATT). De
fattigaste länderna, vilka i stor utsträckning återfinns i Afrika, har fått del
av de tullsänkningar och avvecklingen av andra handelshinder i i-
länderna som blivit resultatet av förhandlingarna i WTO/GATT. De har
därutöver erbjudits särskilda preferenser. Dessa åtaganden har gjorts utan
att krav ställts på u-länderna att liberalisera sin handel. Först i och med
förhandlingarna i Uruguay-rundan har u-länderna deltagit aktivt och gjort
vissa, om än begränsade, åtaganden om att inte höja sina handelshinder.
Flertalet u-länder lever ännu inte upp till de krav som ett WTO-
medlemskap innebär. Härför finns särskilda stödprogram. Ökade krav
måste nu ställas på u-länderna för att påskynda deras integration i
världshandelssystemet.
De fortsatta förhandlingarna inom WTO:s ram kommer att få stor
betydelse för länderna i Afrika. År 2000 inleds förhandlingar om ökat
marknadstillträde för jordbrukprodukter och sannolikt kommer då även
andra sektorer att tas med i förhandlingarna. Det finns stora
förväntningar om att u-länderna skall delta aktivt i dessa förhandlingar
med egna erbjudanden om liberaliseringar. Den utveckling som skett i
Afrika i handelsliberaliserande riktning är hittills främst ett resultat av de
med IMF och Världsbanken framförhandlade strukturanpassnings-
programmen. Inom ramen för programmen inriktar man sig på att
avveckla de handelshinder, som mest skadar den egna ekonomin.
Ett medel för att de afrikanska länderna skall bli mer effektiva deltagare i
världshandelssystemet är det handelsrelaterade tekniska biståndet som
tillhandahålls både bilateralt och genom WTO, UNCTAD och
International Trade Center (ITC). Detta bistånd är ett stöd, som sträcker
sig från förbättringar av kvalitetskontroll till att utarbeta en nationell
strategi för handelsutveckling, från uppbyggnad av infrastruktur till
avveckling av icke-tariffära handelshinder. Sverige är traditionellt en av
de största bidragsgivarna till detta multilaterala bistånd. Det svenska
biståndet på handelns område har ökat under det senaste året.
Sverige har även agerat starkt pådrivande i det initiativ som togs av
UNDP, Världsbanken, IMF, UNCTAD, International Trade Center (ITC)
och WTO, vid WTO:s ministerkonferens i Singapore i december 1996
för att integrera den handelsrelaterade tekniska biståndsansatsen till de
minst utvecklade länderna (MUL), samt för att öka preferenserna för
MUL-ländernas produkter på i-ländernas och de mer utvecklade u-
ländernas marknader.
Investeringar har en nyckelroll för den ekonomiska utvecklingen. I
Afrika är tillgången på inhemskt kapital otillräcklig och de flesta
afrikanska länder verkar aktivt för att attrahera utländskt kapital.
Huvudorsaker till att utländska investerare tvekar att satsa i Afrika är
bland annat otillräcklig avkastning samt osäkerhet med den ekonomiska
politiken och de rättsliga förhållandena. Genom investeringsavtal och
olika former för investeringsgarantier kan osäkerheten minskas. Antalet
bilaterala investeringsavtal i världen har ökat dramatiskt och uppgår nu
till 1630, varav 260 stycken har upprättats av afrikanska länder.
Investeringsavtal kan ibland behöva kompletteras med
utvecklingssamarbete som syftar till att stärka regeringarnas kapacitet att
föra en stabil och utvecklingsbefrämjande politik som gynnar både
inhemska och utländska företag.
Sverige verkar för att ett multilateralt avtal för investeringar skall
upprättas. Sådana förhandlingar pågår inom OECD, med siktet inställt på
att länderna våren 1998 skall kunna enas om ett ”Multilateral Investment
Agreement”. Målsättningen från svensk sida är att de principer som
medlemsländerna enas om i OECD skall kunna få multilateral
tillämpning inom WTO:s ram. Till ett avtal som även omfattar de
afrikanska länderna är vägen dock ännu lång.
Sverige är medlem i det tidigare nämnda MIGA, som erbjuder
försäkringar mot icke-kommersiella risker över en period på 15–20 år.
Svenska företag kan därigenom försäkra sina investeringar i det stora
antal afrikanska stater, som också är medlemmar i MIGA.
8 Ett nytt partnerskap med Afrika
8.1 Bakgrund
För Afrika var 1980-talet i många avseenden ett förlorat årtionde. Till
skillnad från alla övriga världsdelar, var tillväxten i länderna söder om
Sahara i genomsnitt negativ. Stor upplåning under oljeboomen, som
användes till konsumtion och improduktiva investeringar, skapade
dramatiska skuldfällor för många länder. Svag ekonomisk politik med
felaktiga incitament förstärkte krisen. Svaret blev strukturanpassnings-
program i Valutafondens och Världsbankens regi. Sällan har två
institutioner haft en sådan makt över utvecklingen som dessa i Afrika
under 1980-talet. Priset för den nödvändiga ekonomiska saneringen blev
inte bara initialt stagnerande tillväxt och tillbakagång i de sociala
sektorerna, utan också att länderna själva i hög grad tappade kontrollen
över sin egen utveckling. I efterhand kan konstateras att bristen på
förankring och genuint ”ägarskap”, också undergrävde
strukturanpassningsprogrammens legitimitet och effektivitet.
Under 1990-talet har viktiga politiska och ekonomiska förändringar ägt
rum i Afrika. En ny ledargeneration har framträtt, med nya idéer om
ländernas politiska och ekonomiska utveckling. Demokratin har fått
fotfäste och demokratiseringsprocessen fortsätter. Apartheid har
avskaffats i Sydafrika, vilket innebär en nystart för den södra delen av
kontinenten. Det 30-åriga inbördeskriget i Etiopien har bilagts och
Eritrea uppstått, med nya idéer om afrikansk självtillit. Mobutu-regimen
har fallit, som en av de sista bastionerna för ett föråldrat auktoritärt styre.
Flera fredsprocesser pågår. Respekten för mänskliga rättigheter ökar i
många länder.
Samtidigt kvarstår mycket stora problem. Folkmordet i Rwanda våren
1994 framstår som en av världens största katastrofer. Det kommer att ta
lång tid innan dess sår kan läkas och instabiliteten är fortfarande stor i
regionen. Därtill har ytterligare länder Afrika drabbats av väpnad
konflikt. Antalet fattiga ökar ännu i de flesta länder och
befolkningstillväxt, miljöförstöring och sociala problem av olika slag blir
på många håll allt mer svårhanterliga. HIV/AIDS har drabbat Afrika
särskilt hårt och slår ut en stor del av den produktiva generationen.
Om nästa årtusende som Sydafrikas vice-president Thabo Mbeki hoppas,
skall innebära en renässans för Afrika, måste stora svårigheter
övervinnas. Flera afrikanska ledare vill göra sig oberoende av bistånd, se
en större grad av ömsesidighet i relationerna, och så snart som möjligt se
sina länder inlemmade i sedvanligt internationellt handelsutbyte och dra
till sig privata investeringar. Här finns alltså en önskan att utveckla nya
relationer med omvärlden. En ny generation präglar också bl.a. den
privata sektorn och den akademiska världen. En otålighet har börjat växa,
som måste bemötas med beslutsamma reformer och kraftsamling.
Denna skiftning i politisk ideologi och angreppssätt vad gäller den
ekonomiska utvecklingen är välkommen – men får inte tolkas så att
omvärldens fortsatta ansvar för Afrikas utsatta befolkningar läggs åt
sidan. Vårt stöd behövs, kanske ännu mer än tidigare, för att befästa och
fördjupa framstegen.
Under 1990-talet har den nya ekonomiska politiken börjat ge resultat i
Afrika, om än i betydligt blygsammare termer än på de flesta andra håll.
Insikten om vikten av ett förbättrat ”ägarskap” är allmän. Skall en starkt
ökande tillväxt kunna åstadkommas, som är nödvändig för att lyfta
Afrika ur fattigdomen, måste de afrikanska länderna ta ledningen över
sin egen utveckling. Utan ett sådant kraftfullt nationellt ledarskap och
”ägarskap”, förankrat bland medborgarna själva, blir nödvändiga
reformer svåra att genomföra och uppslutningen kring nationella
utvecklingsplaner otillräcklig. Strukturanpassningsprogrammens och
biståndets stora antal förhandsbestämda villkor (ett struktur-
anpassningsprogram kunde ha ett 100-tal), förhandlade inom en liten
krets, bidrog inte till ”ägarskap” och var heller inte realistiskt möjliga att
uppfylla. Styrningen blev därmed inte trovärdig. Tiden är nu mogen att
istället övergå till målstyrning och se till resultaten.
Mot bakgrund av denna förändringsprocess i Afrika och de lärdomar det
senaste årtiondet av samarbete givit, har behovet att få till stånd en
kvalitativt ny samarbetsrelation vuxit sig allt starkare; i Sverige och
annorstädes. Partnerskap har blivit det begrepp som innefattar dessa
ambitioner.
8.2 Ett nytt partnerskap
Partnerskapsbegreppet används i dag av flertalet givare: Världsbanken,
EU, Storbritannien, USA m.fl. Det betyder olika saker. Ett gemensamt
drag är dock en strävan till ökad jämbördighet i relationerna till länder i
Afrika och en ökad bredd. Detta bygger i sin tur på en gemensam insikt
att den traditionella relationen mellan givare och mottagare måste
förändras om bättre samarbetsresultat skall kunna uppnås. Inom OECD:s
kommitté för utvecklingssamarbete (Development Assistance Committe,
DAC), diskuteras nu bland givarländerna, efter diskussioner med
mottagarländer, vad som krävs för att uppnå bättre partnerskapsrelationer
och vad ett gott partnerskap bör innebära.
Partnerskap bör ses som ett förhållningssätt i ett samarbete som bygger
på gemensam värdegrund och ömsesidigt förtroende. Gemensamma och
tydligt formulerade mål, villkor, förpliktelser, roller och ansvar ingår i
partnerskapet. Strävan skall vara att åstadkomma ökad jämlikhet och
ömsesidig respekt i relationen, i medvetenhet om den grundläggande
ojämlikhet som givarens resursövertag skapar.
Partnerskapet syftar också till att stärka den svagare parten. Däri ligger
en solidaritetstanke, liksom en insikt om att strävan mot en mer jämlik
värld även ligger i den starkare partens långsiktiga intresse. Sverige bör
kunna värna Afrikas intressen i internationella sammanhang där de
afrikanska staterna inte själva är representerade, under förutsättning att
intressena inte står i konflikt med centrala svenska utrikespolitiska mål.
En gemensam värdegrund kan bestå av bl.a. några av de konventioner
som nästan alla länder skrivit på. Dessa avser politiska och
medborgerliga rättigheter, jämställdhet, barns rätt, demokratiska
grundregler samt sociala och ekonomiska rättigheter. Avsikten är inte att
svänga den moralistiska piskan över fattiga afrikanska länder, utan att
etablera en grundläggande etik som skall styra samarbetet och som
partnerskapets aktörer tagit ställning för i det internationella normativa
arbetet.
8.3 En uppförandekod
Till den kvalitativa delen av partnerskapet hör en uppförandekod, som
bl.a. bör avse följande:
¨ öppenhet och tydlighet om de värderingar och intressen som styr
samarbetet;
¨ en grundläggande inställning avseende uthållighet och långsiktighet;
¨ ett ökat inslag av målstyrning och resultatorientering av bistånd istället
för en mångfald av förutbestämda villkor;
¨ en ödmjuk och lyssnande inställning med respekt för afrikanskt
ansvarstagande och medvetenhet om den lokala miljön;
¨ tydlighet om resursåtaganden, utbetalningar och
rapporteringsprinciper;
¨ samordningsvilja bland givarna.
Detta är i första hand svenska utgångspunkter. För båda parter kan
beslutsamhet att bekämpa korruption, öka öppenheten i lokala
beslutsprocesser eller förstärkt redovisning vara exempel på ytterligare
punkter.
En uppförandekod förtydligar premisserna för ett samarbete i
partnerskap, ökar öppenheten och innebär en avsiktsförklaring om hur
man vill att samarbetet skall bedrivas.
8.4 Partnerskapets metodik
För att en ny form av partnerskap skall ges en verklig innebörd, måste
metoderna i samarbetet förändras. En internationell diskussion har
startats på detta område och ett antal slutsatser om den önskvärda
inriktningen kan redan formuleras:
– Afrikanskt ledar- och ägarskap. Detta är kanske den viktigaste
lärdomen av de senaste decenniernas utvecklingssamarbete med Afrika.
Det innebär bl.a. att ett partnerskap bör ta sin utgångspunkt i landets egen
utvecklingsplanering och prioriteringar. Sådana planer tas nu alltmera
fram i konsultativa och demokratiska processer inom länderna,
inkluderande t.ex. diskussion i parlamenten. Det innebär inte en
plädering för återgång till centralistisk statsplanering, utan ger uttryck för
en lyhörd strävan att så långt som möjligt beakta de planeringsprocesser
på nationell och lokal nivå som formar prioriteringar i landet. Det är
vidare önskvärt att de olika landstrategier som nu utformas för ett land i
Världsbanken, EU, FN och bland bilaterala aktörer, knyter an så mycket
som möjligt till den nationella planeringen. Därmed underlättas också
samordningen av biståndet.
– Förbättrad lokal förankring och deltagande. Under 1980-talet
förhandlades vanligen strukturanpassningsprogrammens innehåll och
villkor endast mellan IMF/Världsbanken och ett fåtal personer i
finansministeriet. Viktiga utvecklingsfrågor måste nu förankras och
legitimeras på ett helt annat sätt i en nationell politisk process med
deltagande från regering, parlament och gärna med en öppenhet för
media. Ett sådant förfarande tar tid och är mer komplicerat, men är dels
en självklar del i en demokratisk utveckling, dels en förutsättning för ett
gott slutresultat.
– Förbättrad samordning. Ett starkt afrikanskt ägarskap förutsätter en god
givarkoordinering, helst i mottagarlandets egen regi. Det bygger i sin tur
på att givarländerna har representation på plats som med beslutsrätt och
som kan delta aktivt i lokala samordningsfora och beslut. En sådan ökad
delegering genomförs nu aktivt t.ex. av Världsbanken, Nederländerna
och Storbritannien i bl.a. detta syfte. Koordinering underlättas också om
de konsultativa gruppmöten i Världsbankens regi, som nu vanligen hålls i
Paris, flyttas till det berörda landets huvudstad. Därmed underlättas
deltagande från det civila samhället, företagare och andra lokala aktörer.
En sådan utveckling har påbörjats.
Ett utvecklat samspel mellan givare och mottagare i andra samordnande
fora såsom Global Coalition for Africa (GCA) och det av Världsbanken
ledda Special Programme of Assistance for Africa (SPA) kan också bidra
till en effektivare samordning.
– Utvecklat sektor- och budgetstöd. En av de svåraste belastningarna på
svaga afrikanska förvaltningar är att hållla ordning på de många gånger
tusentals projekt som bedrivs i samarbete med olika utländska aktörer.
Det är önskvärt att utvecklingssamarbetet i stället mer övergår i
sektorsamordnade aktiviteter under landets ledning, där alla givare till
sektorn samordnar sina resurser, alternativt ett budgetstöd på sektor- eller
makronivå. Mekanismerna för ett sådant stöd utvecklas nu bl.a. inom
ramen för SPA. Detta kräver också åtgärder på mottagarsidan.
– Förenklade procedurer. Många afrikanska länder brottas med många
olika rapporteringssystem, ett stort antal upphandlingsregler,
utbetalningsproceduerar, redovisningsrutiner etc. Det är angeläget att så
långt möjligt söka utveckla gemensamma procedurer samt att stödja
uppbyggnaden av effektiva lokala system, som är acceptabla för flertalet
givare. Frågan om avbindning av biståndet bör samtidigt drivas vidare.
Forskning visar att bindning både fördyrar och komplicerar.
– Avtalsbunden tydlighet och öppenhet. Det är angeläget att den tydlighet
och öppenhet om de grundläggande principerna i samarbetet, varom talas
ovan, också kommer till uttryck i kontraktsform mellan parterna. Det
gäller även målen för samarbetet, ömsesidiga rättigheter och skyldigheter
och överenskommelser om uppföljning. En form av ett sådant
kontraktuellt förfarande i partnerskap har prövats av de nordiska länderna
och Tanzania sedan 1996.
– Ökad samstämmighet mellan olika politikområden (koherens). Handel,
utveckling, säkerhet, migration, miljö – ett partnerskap måste utformas i
medvetenhet om att dessa områden hänger samman och måste utvecklas i
ett sammanhang. Denna fråga bearbetas för närvarande aktivt inom t.ex.
EU inför förhandlingarna om ett nytt Lomé-avtal. Koherens har också
gjorts till en huvudfråga i den nya brittiska regeringens Vitbok på
utvecklingsområdet.
– Belöna framsteg. Istället för den traditionella mängden av villkor som
inte följts och där sanktioner sällan tillämpats, bör målstyrning införas
med mätbara enkla resultatmål vars uppnående blir en förutsättning för
ett fortsatt bistånd. En konsekvens av ett samarbete i partnerskap, torde
bli att länder som kan visa på goda resultat i samarbetet kommer att dra
till sig mer resurser.
– Extraordinära skuldlättnadsinsatser för vissa länder. För vissa av de
fattigaste och mest skuldsatta länderna i Afrika måste insatser utöver det
s.k. HIPC-initiativet till. De internationellt samordnade insatserna måste
ge varje drabbat land en realistisk möjlighet att inom överskådlig tid ta
sig ur skuldkrisen genom en kombination av reformer och skuldlättnad.
8.5 Partnerskapets dimensioner
Ovanstående beskrivning av partnerskapets olika beståndsdelar hänför
sig främst till det utvecklingssamarbete som bedrivs mellan regeringarna.
Även om detta samarbete också fortsättningsvis kommer att spela en
central roll i i kontaktytan med Afrika, har partnerskapet flera
dimensioner och fler aktörer. Det finns en önskan, inte minst från
länderna i Afrika, att bredda relationerna och utbytet med omvärlden.
Viktiga element är handel, privata investeringar, forskningsutbyte,
tekniksamarbete, kultur etc. Delar av sådana kontakter kan stimuleras
och subventioneras genom offentliga organ, andra bygger endast på
frivillig medverkan från andra aktörer. Enskilda organisationer, kyrkor,
företag, universitet etc. kan vilja medverka och då inspireras av det
offentliga partnerskapets ramverk och ibland också delta inom ramen för
detta.
Det är ett svenskt intresse att inom ramen för en förstärkt Afrika-politik
söka bredda relationerna mellan Sverige och Afrika och fördjupa det
gemensamma engagemanget. Utvecklingssamarbetet rymmer redan inom
sig en mycket stor bredd, med många svenska aktörer inblandade, men
mer kan göras, inte minst för att åstadkomma självbärande samarbete till
ömsesidig nytta. Det offentliga partnerskapet kan ge ett ramverk för detta
och andra former av partnerskap utvecklas parallellt.
För att ett offentligt partnerskap med de beståndsdelar som beskrivs ovan
skall bli effektivt krävs dels att länder i Afrika är beredda att delta, dels
att samsyn kan uppnås med fler givarländer. Ett kvalitativt förnyat
partnerskap enligt ovan innebär stora utmaningar för bägge parter. Är det
möjligt att genomföra? Det måste bli en stegvis process. Det kan inte
omfatta alla länder. Det kan inte bli allomfattande överallt. Betoningen
måste läggas på att det innebär ett förhållningssätt som troligen kan
realiseras endast steg för steg och del för del. Vissa
minimiförutsättningar måste föreligga för att de första stegen skall kunna
tas.
Ett framgångsrikt partnerskap innebär ett kvalitativt steg framåt för att
mer effektivt bidra till att minska fattigdomen i Afrika.
8.6 Konditionalitet och partnerskap
Resursöverföringar mellan länder sker aldrig helt utan villkor. När det
gäller rent kommersiella lån är villkoret återbetalning på rent
marknadsmässiga villkor. När det gäller överföringar som innehåller
biståndselement ställs villkor för att säkerställa stabilitet och utveckling
samt ett effektivt utnyttjande av resurserna. När det gäller lån från
Världsbanken, IMF och andra internationella finansiella institutioner
ställs krav på en sund ekonomisk politik också i syfte att säkerställa
återbetalning och därmed fortsatt utlåning.
I dag finns, till skillnad från situationen i början av 1980-talet, en
gemensam grundsyn på problemen och vilka reformer som är
nödvändiga. De brister som tidigare funnits i villkorens utformning har
också med tiden successivt förbättrats. De sociala konsekvenserna
hanteras mer ändamålsenligt. Man verkar också numera för att få till
stånd ett fåtal nyckelindikatorer och undvika det stora antal villkor och
indikatorer som varit vanliga i olika lånedokument. En diskussion förs
också om att ersätta traditionella villkorspaket med långivning baserad på
en bedömning av den förda politiken i låntagarländerna. Det finns goda
förutsättningar för en ny fas i strukturanpassningsprogrammen, där de i
större utsträckning utformas gemensamt av långivare och låntagare och
leder till bestående framsteg.
Ett problem kan dock vara att mottagaren saknar kapacitet att genomföra
en verklig förändring. Här spelar den institutionsuppbyggnad och
kunskapsöverföring som institutionerna bidrar med en viktig roll i att
stärka ländernas förmåga att genomföra reformer. IMF och Världsbanken
har stor expertis och en viktig roll i att ge råd och bygga upp inhemsk
kapacitet.
Med utgångspunkt från att nationellt ägarskap är nödvändigt, är frågan
hur multilaterala och bilaterala finansiärer kan samarbeta för att på bästa
sätt stödja en reformprocess som syftar till hållbar tillväxt och
fattigdomsbekämpning. I enlighet med ovanstående är det ändamålsenligt
att det bilaterala betalningsbalansstödet knyts till en sund ekonomisk
politik och IMF-program.
Olika givare har olika roller som bör förtydligas. Samtidigt måste det ske
bättre samordning mellan givarna, helst under mottagarlandets ledning.
IMF bör utifrån ländernas specifika förutsättningar ha en mer aktiv
diskussion med biståndsgivare för att kunna bättre förutsäga det framtida
inflödet av betalningsbalansstöd och annat bistånd. Det bör finnas
mekanismer som lätt kan samordna givarna när externa chocker drabbar
länder och därmed ändrar förutsättningarna för anpassningsprogram.
Bilaterala givare, liksom även EU, kommer att få en tydligare
makroekonomisk roll vid övergång till programsektorstöd och det bör
finnas system för att hantera detta. Bilateralt bistånd har också en viktig
roll inom det tekniska biståndet (t.ex. svenskt förvaltningsstöd) som kan
ha relevans för de internationella finansiella institutionerna.
9 En förnyad svensk Afrikapolitik
9.1 Förändrade förutsättningar
Afrika befinner sig i ett brytningsskede beroende både på utvecklingen
på kontinenten och på de snabba förändringarna i omvärlden. Många
länder har genomgått en process i demokratisk riktning och har nu en,
åtminstone på ytan, demokratisk ordning med folkvalda ledare och
fungerande parlament. De demokratiska landvinningarna sedan början av
1990-talet har i ett afrikanskt perspektiv varit stora, men de är ännu
bräckliga och behöver konsolideras och utvecklas vidare. Det finns
förhoppningar att den nya generationens ledare skall ha förmågan och
viljan att verka i denna riktning.
Jämsides med demokratiseringsprocessen har i många länder genom
ekonomiska reformprogram grunden lagts för en hållbar ekonomisk
utveckling. Därmed är förutsättningar på väg att skapas för ett ökat
afrikanskt deltagande i världsekonomin. Det finns emellertid en risk att
Afrika lämnas utanför globaliseringsprocessen och ytterligare
marginaliseras – en utveckling som i ett längre perspektiv skulle kunna få
allvarliga konsekvenser ekonomiskt och politiskt inte bara för Afrika
utan för världen i dess helhet.
I dagens sammanlänkade värld finns ett starkt och ömsesidigt utrikes-
och säkerhetspolitiskt intresse av att minska klyftorna och undvika en
utveckling som går i kraftig otakt. Ekonomisk utjämning och ökade
kontakter mellan folken främjar en fredlig global utveckling, som är till
gagn för alla. Ekonomisk utveckling, fred och demokrati hänger samman
och är ömsesidigt förstärkande. Säkerhet och solidaritet är odelbara.
Alla länder, kanske särskilt de små, behöver en regelbaserad
internationell ordning, som tillvaratar inte bara de starkaste ländernas
intressen. För att sådana system skall kunna utarbetas och efterlevas
måste alla aktörer samspela, på grundval av ett minimum av samförstånd
om vilka de globala problemen är och hur de skall angripas. Alla stater
måste således kunna inbegripas i detta internationella samtal.
Redan i ett av den svenska biståndspolitikens grunddokument, prop.
1968:101, uttrycktes detta samband på ett sätt, som fortfarande är
relevant:
”Social rättvisa och utjämning krävs inom nationerna och samma krav
måste upppställas för förhållandet mellan nationerna. Orättvisor i
fördelningen av världens tillgångar ger upphov till spänningar och
konflikter inom och mellan länderna. Känslan av solidaritet och ansvar
över gränserna är uttryck för insikten om att fred, frihet och välstånd inte
är exklusivt nationella angelägenheter utan något alltmer universellt och
odelbart. De senaste årens många öppna mellanstatliga konflikter har
nästan undantagslöst uppstått i de fattigare delarna av världen.”
Till detta kan i dag läggas att mellanstatliga konflikter inte längre är lika
vanliga som inbördes väpnade konflikter, i vilka civilbefolkningen dras
in på ett alltmer brutalt sätt – samtidigt som fattigdom kvarstår som en
huvudorsak till konflikterna. FN:s säkerhetsråd ägnar i dag mer än
hälften av sitt arbete åt sådana konflikter i Afrika. Som medlem av FN
delar Sverige världssamfundets ansvar för att komma till rätta med denna
situation, liksom de afrikanska staterna har intresse av att Sverige fortsatt
engagerar sig i frågor om fredsbevarande och konfliktlösning.
Förutom det generella intresset av en fredlig global utveckling finns
också risker förknippade med en fortsatt instabil situation i stora delar av
Afrika. Instabiliteten drabbar i första hand de afrikanska länderna själva,
men påverkar också Sverige och övriga Europa, som ju globalt sett utgör
ett afrikanskt närområde. En växande illegal invandring är ett sådant
problem, liksom ökande internationell kriminalitet på exempelvis
narkotikaområdet. Internationell terrorism är ett annat fenomen som kan
följa av att människor ser sig ekonomiskt, politiskt eller socialt
kringskurna.
Afrikas relativt sett små och outvecklade ekonomier utgör i ett längre
perspektiv en stor, outnyttjad potential. Ökad ekonomisk integration och
ett allt snabbare och mer utvecklat varuutbyte länderna emellan kan på
sikt skapa nya marknader. I dag utgör Afrika en liten marknad men
investeringar på senare tid som Volvos i Botswana och Telias i Uganda
åskådliggör de nya möjligheter som trots allt finns. En marknad på flera
hundra miljoner människor i länder med stora behov av investeringar i
infrastruktur och med en genomsnittlig tillväxt på över 5 % per år är
naturligtvis av intresse för utländska investerare och exportörer.
Att Afrika spelar en viktig roll som en integrerad del av världssamfundet
är också tydligt på andra, specifika områden. Ett par exempel kan hämtas
från miljöområdet: skogsskövling och ökenspridning kan leda till
klimatförändringar, som påverkar ekologiska samband över hela världen.
Hotet mot den biologiska mångfalden innebär, genom att utgångsmaterial
för växtförädling och forskning kan försvinna, likaledes risker för
jordbruk och teknologiutveckling i alla länder.
Afrikas råvaruresurser har i större utsträckning än någon annanstans
förblivit oexploaterade. Med tilltagande knapphet på andra håll kommer
deras betydelse för den globala försörjningen att öka. Det ligger i allas
långsiktiga intresse att kontinentens naturresurser nyttjas på ett hållbart
och ekologiskt anpassat sätt.
Ett breddat och fördjupat svenskt engagemang i Afrika kan också ses
som ett bidrag till att minska de afrikanska ländernas beroende av
särintressen i omvärlden. Från svensk sida är vi betjänta av fördjupade
kunskaper om de afrikanska länder, där det svenska engagemanget hittills
varit begränsat, för att fullt ut kunna utnyttja vårt medlemskap i EU och
FN, för närvarande som medlem av säkerhetsrådet.
Samtidigt som ansvaret för utvecklingen i första hand ligger hos länderna
själva, är omvärldens stöd av central vikt i det brytningsskede, som
Afrika nu befinner sig i och som beskrivits i det föregående.
Solidaritetstanken utgör grunden för den svenska Afrikapolitiken. Den
utgår från den allmänmänskliga skyldigheten att utsträcka en hand till de
sämre lottade. I en gemensam ansträngning kan marginaliseringen av
Afrika vändas i sin motsats. Ett förnyat fokus på Afrika innebär ett
ställningstagande för fortsatta strävanden efter global jämlikhet och
samfälld, harmonisk utveckling.
En förnyad och förstärkt svensk Afrikapolitik får mot denna bakgrund
följande inriktning:
¨ att stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot fördjupad
demokrati och uthållig ekonomisk tillväxt, med särskild inriktning på
fattiga människors situation;
¨ att utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden;
¨ att stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika.
De rekommendationer som framförs i det följande skall samtliga ses mot
bakgrund av partnerskapets grundidéer.
9.2 Att stödja afrikanskt ledda förändringsprocesser mot
fördjupad demokrati och uthållig ekonomisk tillväxt,
med särskild inriktning på fattiga människors
situation
Demokrati, mänskliga rättigheter och gott styrelseskick
Afrika står inför den stora utmaningen att fördjupa, bredda och
konsolidera den demokratiseringsprocess som på allvar tagit fart under
1990-talet. Sverige kan på olika sätt stödja Afrikas länder i deras
strävanden att finna sina former för demokrati, baserade på de mål och
värden som är nedlagda i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna och efterföljande sex konventioner. Den afrikanska
samförståndskulturen och framför allt dagens livfulla och livskraftiga
demokratiska debatt i Afrika ger skäl att hoppas på dynamiska
förändringar de kommande åren.
Det civila samhället är av central betydelse för demokratins befästande
och vidareutveckling. Ett viktigt inslag i det svenska
utvecklingssamarbetet med afrikanska länder under senare år har varit
stöd till det civila samhället, antingen direkt eller genom svenska och
internationella organisationer.
Som särskilt utvecklas i regeringens skrivelse om ”Demokrati och
mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete” vill Sverige bl.a.
främja:
¨ livskraftiga civila samhällen med en mångfald av demokratiska
organisationer;
¨ en demokratisk kultur av tolerans, respekt, deltagande och öppenhet;
¨ effektiva demokratiska institutioner och procedurer;
¨ fria och oberoende media;
¨ respekt för de mänskliga rättigheterna.
Sverige skall särskilt stödja processer såväl inom offentlig verksamhet
som inom det civila samhället, som kan leda till större öppenhet och
insyn, mångfald och dynamik, kompromissvilja och överbryggande av
motsättningar samt ökat ansvarstagande.
Sveriges instrument för att främja detta är en kombination av
utvecklingspolitisk dialog och konkreta insatser. Direkt demokrati- och
rättighetsfrämjande bistånd till Afrika skall öka i volym, effektiviseras,
vara strategiskt och ha ett långsiktigt perspektiv.
I syfte att främja ett gott styrelseskick kommer Sverige bl.a. att:
¨ lägga ökad vikt vid frågor sammanhängande med gott styrelseskick
såväl i den politiska dialogen med olika afrikanska länder som i
utvecklingssamarbetet;
¨ stödja insatser för att stärka den offentliga sektorns inklusive den
lokala administrationens, kapacitet och kompetens;
¨ verka för en effektivare tillämpning av rättsstatens principer;
¨ fortsätta stödja kampen mot korruption bl.a.genom att verka för bred
internationell uppslutning kring de regelverk, som utarbetats inom
OECD, samt att verka för att Världsbanken, IMF och FN-systemet
ägnar fortsatt stor uppmärksamhet åt problem sammanhängande med
korruption.
Att förebygga och hantera konflikter
Demokrati, ekonomisk och social utveckling och fred och stabilitet är
ömsesidigt förstärkande. Att varaktigt förebygga, hantera och lösa
våldsamma konflikter kräver insatser och framsteg på alla områden.
Under senare år har medvetenheten ökat om behovet av olika instrument,
inte minst att utveckla kapaciteten att vidta konflikthanterande åtgärder. I
det afrikanska sammanhanget har utvecklingssamarbetets aktörer, FN,
Världsbanken, bilaterala givare och många enskilda organisationer
kommit att spela en allt viktigare roll i komplexa kriser, men även i mer
långsiktiga situationer för att hantera kriser.
I det nya politiska tänkande, som vuxit fram i Afrika, ingår som en viktig
del ett ökat afrikanskt ansvarstagande för att förebygga, hantera och lösa
våldsamma konflikter. Den afrikanska enhetsorganisationen OAU
inrättade år 1993 en särskild ”konfliktlösningsmekanism”. Denna har nu
skaffat sig resurser att systematiskt följa utvecklingen i potentiella
krishärdar och ge underlag för politiska beslut. Metoderna för handling
och konkreta åtgärder är ännu under uppbyggnad men har hittills
omfattat bl.a. insatser av särskilda sändebud och observatörer. Även
subregionala organisationer, t.ex. inom SADC, har engagerat sig i
liknande verksamhet.
På detta område kommer Sverige bl.a. att:
¨ aktivt medverka i pågående försök att stärka den afrikanska
kapaciteten när det gäller förebyggande och hantering av våldsamma
konflikter i Afrika, inklusive fredsbevarande;
¨ bidra till att vidareutveckla former för tätare politisk dialog och
samverkan kring fredsbevarande arbete mellan Norden och Afrika;
¨ fortsatt verka för uppbyggande av kapacitet i EU när det gäller
konfliktförebyggande verksamhet samt för ett systematiskt
användande av organisationens och medlemsländernas information för
att diskutera potentiella konflikthärdar och handlingsalternativ – tidig
varning och tidig handling;
¨ inom ramen för utvecklingssamarbetet, bilateralt såväl som
multilateralt, utnyttja tillfällen att identifiera konfliktorsaker och
konfliktrisker samt i möjligaste mån utforma samarbetet så att det
motverkar och förebygger dessa;
¨ fortsatt utveckla svensk kompetens i dessa frågor.
Ekonomiska reformer och tillväxt
En hållbar förbättring av fattiga människors levnadsstandard kan inte
uppnås utan en kraftigt ökad ekonomisk tillväxt. En tillväxttakt på i
genomsnitt inemot 5–7 % per år (dvs. 2–4 % per capita) bedöms som
nödvändig för att antalet fattiga skall minska. Därtill krävs att
produktionens struktur och resursernas fördelning är sådan att tillväxten
når ut även till eftersatta grupper och områden.
Det internationella samfundet måste verka för att den vändning som
noteras i de afrikanska ekonomierna befästs och förstärks. De
ekonomiska reformprocesserna måste gå vidare och utvecklas. Insikten
om detta och om processernas komplexa och långsiktiga natur är nu långt
större än när de inleddes i början av 1980-talet, hos de afrikanska
regeringarna såväl som hos de utländska finansiärerna.
Reformprocessen avser inte bara makroekonomisk stabilitet och
liberalisering av marknader. Detta är de första – och relativt lätt
definierade – stegen. Många länder har här fortfarande steg att ta men
många länders tillväxt hämmas också av skuldkrisen. Makroekonomisk
stabilitet, en fungerande marknadsekonomi och en väg ut ur skuldkrisen
är emellertid inom räckhåll för ett stort antal afrikanska länder. Med
internationell samverkan kan detta minimum åstadkommas. För att
lyckas krävs dock att i än högre grad fokus sätts på det offentliga
ansvaret, bekämpande av korruption, institutionsutveckling på nationell
och lokal nivå, grundläggande infrastruktur, utveckling av utrikeshandeln
och framför allt social utveckling.
Samtidigt är kunskapen om förutsättningarna för reformerna på
mikronivå inte tillräckligt utbredd. Detta gäller bl.a. insikten om att
institutionella och sociokulturella faktorer på gräsrotsnivå – inte minst
sådana som har att göra med mäns och kvinnors olika roller – har stor
betydelse för möjligheten att genomföra reformer som leder till
ekonomisk tillväxt. Dessa faktorer samverkar för att frigöra de fattigas
produktionskraft, särskilt i jordbruket, och att möjliggöra för det allt
starkare företagandet att utvecklas. Kunskap om detta måste utvecklas
och tillämpas.
På detta område kommer Sverige bl.a. att verka för:
¨ fortsatt stöd, multilateralt och bilateralt, till ekonomiska
reformprogram som syftar till stabil och långsiktig ekonomisk och
social utveckling;
¨ internationell samverkan för att land efter land skall ta sig ur
skuldkrisen;
¨ stöd till utveckling av kapacitet och institutioner för genomförandet av
reformprocessen;
¨ stöd till utveckling och tillämpning av kunskap om institutionella och
sociokulturella förutsättningar för reformprocessen på mikronivå;
¨ att i högre grad fokusera på de handelspolitiska och
näringslivsutvecklande aspekterna av de ekonomiska
reformprogrammen.
De fattigas rätt
Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för Sveriges
utvecklingssamarbete. Trots tillväxten ökar fortsatt antalet fattiga i
Afrika. Om inte trenderna ändras, kommer närmare hälften av världens
fattiga att finnas i Afrika år 2010. I-länderna har i OECD-dokumentet
”Shaping the 21st Century” åtagit sig att i en ny anda av partnerskap
bidra till att antalet fattiga halveras.
Regeringen redovisade i sin skrivelse ”De fattigas rätt – vårt
gemensamma ansvar” (skr. 1996/97:169) hur Sveriges
utvecklingssamarbete kan stärkas för att bidra till fattigdomsbekämpning.
I linje med denna skrivelse kommer Sverige bl.a. att:
¨ utveckla ett brett partnerskap på olika nivåer i samhället, byggt på en
öppen dialog med regeringen i respektive land;
¨ inrikta utvecklingssamarbetet på processer, där de fattiga själva tar
ansvar och känner delaktighet och som stärker deras säkerhet, förmåga
och möjligheter. Utgångspunkten skall vara de fattigas syn på sin egen
situation;
¨ i högre grad inrikta biståndet på programbistånd med aktiv
samordning av biståndet under mottagarlandets ledning;
¨ stödja en jämlik ekonomisk tillväxt, t.ex. genom att bidra till
förutsättningar för produktivitetshöjning inom småjordbruket och för
småskaligt privat företagande;
¨ särskilt beakta barnens situation genom att verka för att ett
systematiskt barnperspektiv tillämpas i det internationella
utvecklingssamarbetet i Afrika, såväl bilateralt som multilateralt, med
utgångspunkt från barnets rättigheter.
Jämställdhet
Ett gott styrelseskick och en fungerande rättsstat innebär att både kvinnor
och män kan göra sig hörda och påverka den politiska agendan. Eftersom
kvinnors och mäns rättigheter och deltagande i beslutande fora generellt
bottnar i föreställningar om mäns överordnade respektive kvinnors
underordnade roll – ekonomiskt, kulturellt och politiskt – krävs ett brett
spektrum av åtgärder, ekonomiska och sociala, för att öka kvinnors
deltagande i demokratiska processer på alla nivåer och stärka kvinnors
åtnjutande av mänskliga rättigheter. Stöd till det civila samhället måste
beakta att kvinnor deltar betydligt mindre än män i beslut på olika
politiska nivåer: internationellt, nationellt, regionalt och på bynivå,
liksom i frågor som rör den egna familjen och dem själva. Stöd till ett
demokratiskt samhällsbyggande måste därför bl.a. inriktas på kvinnor
som aktiverar sig på lokal nivå, utanför formella strukturer, kring
praktiska frågor om ekonomisk och social samverkan.
På detta område kommer Sverige bl.a. att:
¨ stödja initiativ, engagemang och organisationer i de afrikanska
samhällena som arbetar för att omsätta jämställdhetsperspektivet,
kvinnors rätt, till vardagsverklighet;
¨ verka för att allt utvecklingssamarbete, bilateralt såväl som
multilateralt, skall utgå från kvinnors och mäns lika rättigheter,
möjligheter och skyldigheter.
Kapacitetslyft
Partnerskapet kräver satsning på utveckling av kompetens och
institutioner i samarbetsländerna. Ett kunskaps- och kapacitetslyft måste
komma till stånd, som gör det möjligt för de afrikanska länderna att
utforma en effektiv egen politik för att bekämpa fattigdomen. En
grundläggande förutsättning för att detta skall ske är att ländernas system
för kompetensförsörjning på olika nivåer utvecklas, liksom ländernas
kompetens att nyttja och utveckla kunskap. Samtidigt med fortsatt stöd
till basutbildning, som gör det möjligt för alla att delta i en demokratisk
samhällsutveckling, måste yrkesskolor och universitet utvecklas.
Utvecklingen på IT-området skapar nya förutsättningar för ett effektivare
informations- och kunskapsutbyte.
För att medverka till ett kapacitetslyft i afrikanska länder kommer
Sverige bl.a. att:
¨ fortsatt stödja ökad bredd och kvalitet i ländernas basutbildning med
fokus på primärskolan;
¨ främja utveckling av universitet för högre utbildning och forskning;
¨ främja ländernas grundläggande kapacitet för forskningsutveckling
inom nyckelområden, både som en förutsättning för kvalitet i högre
utbildning och för att skapa en grund för oberoende
kunskapsutveckling, analys och debatt;
¨ fortsätta stödet till oberoende afrikanska forskningsinstitutioner och
nätverk;
¨ stödja nationella och regionala institutioner för utbildning av
statstjänstemän i nyckelfunktioner;
¨ stödja uppbyggandet av kapacitet för att utreda och belysa
samhällsfrågor för beslutsfattare och allmänhet;
¨ utarbeta en IT-policy för utvecklingssamarbetet med särskilt
beaktande av situationen i Afrika.
Regionalt samarbete
Regionalt samarbete är en viktig faktor för att skapa politisk stabilitet och
ekonomisk utveckling. Förändringarna i Afrika under 1990-talet har
medfört bättre förutsättningar för det regionala samarbetet, även om
politiska och strukturella hinder alltjämt inverkar menligt på och
fördröjer integrationsprocessen. AfDB fokuserar i sitt reformarbete på
ökade insatser för regionalt samarbete. Såväl OAU som ett antal
subregionala organisationer, främst SADC, EAC, ECOWAS och IGAD,
har under senare år aktiverats och kan på sikt få stor betydelse för
utvecklingen i Afrika. Sverige har genom åren lämnat stöd åt regionala
samarbetssträvanden i Afrika, särskilt i södra och östra Afrika.
Regeringen kommer under året att lägga fast en strategi för det svenska
stödet till regionala verksamheter i Afrika.
För att främja ett ökat regionalt samarbete kommer Sverige bl.a. att:
¨ stödja de afrikanska strävandena att öka det regionala ekonomiska
samarbetet, minska handelshindren och att utveckla en modern,
gemensam ekonomisk lagstiftning;
¨ stödja insatser för att främja kompetensutveckling och
institutionsbyggnad inom regionala organisationer;
¨ stödja regionalt samarbete inom områden som fred och säkerhet,
jordbruk och markvård, vattenresurser samt demokrati och mänskliga
rättigheter;
¨ inom EU verka för ökat samarbete med regionala organisationer i
Afrika;
¨ verka för ett regionalt samarbete kring Viktoriasjön inspirerat av det
framgångsrika Östersjösamarbetet.
Hållbart utnyttjande av naturresurser
Jordbruk, boskapsskötsel, fiske och skogsbruk utgör basnäringarna i en
afrikansk omgivning, där de naturliga förutsättningarna utnyttjas till sin
yttersta gräns för att säkra människors överlevnad. Frågan om
livsmedelssäkerhet och hållbart utnyttjande av naturresurser är därför av
central betydelse för hela Afrikas kontinent. Många naturresurser, t.ex.
vatten, delas av flera länder. För att kunna nyttja sådana resurser på ett
hållbart sätt krävs samarbete mellan länderna.
Regeringen har i sin proposition för godkännande av FN:s
ökenkonvention (prop. 1995/96:42) samt i sin skrivelse ”Sveriges
internationella samarbete för hållbar utveckling” (skr. 1996/97:2) angett
hur det svenska utvecklingssamarbetet skall bidra till hållbart utnyttjande
av naturresurser. Regeringen har också godkänt det handlingsprogram för
hållbar utveckling, som Sida utarbetat.
För att främja ett hållbart utnyttjande av naturresurser kommer Sverige
bl.a. att:
¨ utgå från ländernas ansvarstagande, nationellt och i internationella
åtaganden, och deras prioriteringar i stödet till hållbara
produktionssystem och förbättrad naturresurshushållning, särskilt
inom områdena vatten, mark och skog;
¨ bidra till att stärka kapacitets- och institutionsutveckling bl.a. genom
att stärka den expertgrupp i Nairobi, som arbetar med markutnyttjande
med utgångspunkt från svenska erfarenheter i östra Afrika;
¨ uppmärksamma traditionell kunskap, som i kombination med
utveckling av lokala grödor kan bidra till ökad livsmedelssäkerhet;
¨ stödja regionalt samarbete för hållbart utnyttjande av vattenresurser
och bidra till att åtgärder för vattenutnyttjande som beslutas inom
ramen för FN:s Kommission för hållbar utveckling får genomslag
samt att Global Water Partnerships verksamhet stödjes;
¨ genom olika kanaler bidra till att länderna kan genomföra sina
åtaganden i FN:s konventioner och protokoll som rör miljö och
utveckling, särskilt följande: ökenbekämpning, biologisk mångfald,
klimatförändringar och uttunning av ozonskiktet.
9.3 Att utveckla partnerskap mellan Afrika och
omvärlden
Den internationella diskussionen om Afrika präglas i hög grad av önskan
att lägga en ny grund för relationerna. Partnerskap är det begrepp som
oftast används, inte bara i Sverige, för att uttrycka ambitionen att minska
beroendet, bredda kontaktytorna och åstadkomma en kvalitativ och
metodisk förnyelse.
När det gäller att realisera partnerskapstanken i det internationella
samfundet, öppnar sig ett stort område för närmare samarbete mellan
Sverige och Afrika såväl genom utvecklingssamarbetet som i andra
former. Först och främst bör Sverige, i linje med sina traditionella
utrikespolitiska målsättningar, fortsätta att verka för en politik som leder
till en positiv utveckling i Afrika. Detta innebär att vi lyssnar till våra
afrikanska partner och i möjligaste mån agerar i samförstånd med dem,
när frågor som berör Afrika behandlas i internationella sammanhang. Ett
vidgat konsultationsförfarande i internationella angelägenheter av
gemensamt intresse eller av intresse för endera parten faller sig också
naturligt. Det är vidare viktigt att dialogen med de afrikanska länderna
breddas, också vad gäller frågor som ligger utanför den afrikanska
problematiken.
Kapacitets- och kompetensuppbyggnad i Afrika är ett viktigt led i
strävandena att stärka det afrikanska internati
så ett särskilt intresse av samarbetet med Afrika. Afrika ligger i Europas
närområde och EU-länderna har stor samlad erfarenhet av kontinenten.
Genom sin närhet, sina omfattande relationer med Afrika, och genom att
i sina externa relationer omfatta de tre områdena gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, utvecklingssamarbete och handelspolitik kan EU spela
en betydande roll för den fortsatta utvecklingen i Afrika. Sveriges
tradition av politiskt engagemang och omfattande utvecklingssamarbete i
Afrika ger oss särskilda möjligheter.
EU följer inom ramen för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP) den politiska utvecklingen i Afrika och söker
genom olika åtgärder bidra till att skapa fred och försoning, demokrati
och ökad respekt för mänskliga rättigheter. Ökad samstämmighet
(koherens) mellan EU:s olika politikområden är en viktig fråga, både i
det framtida Lomésamarbetet och i EU:s samarbete med
utvecklingsländer i stort.
Förhandlingar om ett nytt avtal mellan EU och AVS-länderna kommer
att inledas under 1998. Sverige har aktivt bidragit till debatten om de
framtida relationerna med dessa länder och flera svenska ståndpunkter
återfinns i de politiska riktlinjerna inför förhandlingarna.
Inom EU kommer Sverige bl.a. att:
¨ verka för ökad samstämmighet mellan unionens olika politikområden;
¨ verka för att partnerskapstanken får genomslag såväl i den
gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken som i EU:s
utvecklingssamarbete och i de framtida relationerna med AVS-
länderna;
¨ verka för bättre samarbete mellan EU och FN;
¨ verka för en förstärkt politisk dialog mellan EU och Afrika;
¨ verka för ökad fokusering på fattigdomsbekämpning i EU:s
utvecklingssamarbete;
¨ i de kommande förhandlingarna mellan EU och AVS-länderna verka
för att WTO:s regler avspeglas i det nya avtalet;
¨ verka för en liberaliserad handel med ökat tillträde för varor från
AVS-länderna till alla de avtalsslutande ländernas marknader;
¨ verka för ökat stöd till regionalt samarbete mellan AVS-länderna;
¨ verka för att EU:s organisation, struktur och kompetens för
utvecklingssamarbete förstärks, bl.a. genom utvecklade
biståndsformer, t.ex. sektorstöd, och ökad delegering till fältet, i syfte
att effektivisera biståndet.
Förenta nationerna
Förenta nationerna spelar en avgörande roll för Afrika. Från
avkolonisering, antiapartheidkampen och dagens
konflikthanteringsinsatser till det omfattande humanitära, ekonomiska
och sociala arbetet har FN:s arbete varit intimt sammanlänkat med
Afrikas framtid. Därför är arbetet med att stärka och reformera FN av
avgörande betydelse för Afrika.
Som en följd av Sveriges tydliga multilaterala profil och engagemang i
globala rättvisefrågor samt av det omfattande svenska stödet till
befrielserörelserna i Afrika åtnjuter Sverige, liksom övriga nordiska
länder, betydande förtroende från afrikanska länder i FN-arbetet.
Förutsättningarna för att öka det svenska samarbetet med afrikanska
länder kring olika multilaterala frågor är således goda, liksom
möjligheterna att bidra till att förtroendet för FN, dess syften och
verksamheter stärks på kontinenten. Viktigt är också att bidra till att lyfta
upp frågor av afrikanskt intresse på FN:s agenda, såsom gjordes t.ex.
genom det s.k. Afrika-initiativet och den separata säkerhetsrådssessionen
om Afrika under hösten 1997.
Sverige kommer i FN bl.a. att:
¨ söka ett nära samarbete med de afrikanska länderna i FN:s arbete;
¨ verka för att organisationen fullt ut tar sitt stadgeenliga ansvar för
internationell fred och säkerhet i konflikter i Afrika;
¨ verka för ökat genomslag för FN:s verksamheter och bättre
partnerskap med de afrikanska länderna och OAU i det fredsfrämjande
och humanitära arbetet;
¨ fortsatt vara starkt drivande i arbetet med att reformera och
effektivisera FN:s ekonomiska och sociala verksamheter, särskilt på
landnivå;
¨ undersöka möjligheterna till särskilt samarbete kring multilaterala
frågor mellan Sverige eller grupperingar där Sverige ingår, å ena
sidan, och afrikanska grupperingar eller enskilda afrikanska länder å
den andra, t.ex genom att skapa samarbetsmekanismer för uppföljning
av olika internationella rättighetskonventioner.
De internationella finansiella institutionerna och skuldbördan
De ekonomiska reformprogrammen måste fortsätta att utvecklas. Denna
process måste drivas av varje enskilt land utifrån dess förutsättningar. De
internationella finansiella institutionerna måste dock bidra med
finansiering, rådgivning och kapacitetsuppbyggnad.
IMF bör i samarbete med regeringarna utifrån ländernas specifika
förutsättningar formulera grundläggande makroekonomiska mål och
bidra till kapacitetsuppbyggnad inom sina specialområden. En
samordning bör ske av IMF:s och övriga givares stöd till reform-
processen i syfte att skapa bästa möjliga förutsättningar för hållbar
ekonomisk och social utveckling.
Världsbanken har en dominerande roll som finansiär och bör i första
hand koncentrera sin verksamhet till sektorprogram som samordnas med
andra givares program under samarbetslandets ledning och integreras i
landets budget. Programmen bör i ökad utsträckning planeras och följas
upp av landets myndigheter och institutioner i dialog med den privata
sektorn och det civila samhället. Stöd till kapacitetsuppbyggnad för detta
bör ingå i programmen.
Afrikanska Utvecklingsbanken har en viktig roll i finansieringen av
sektorprogram i Afrika i nära samarbete med framför allt Världsbanken.
Särskilda resurser har avsatts för HIPC-initiativet och andra
skuldlättnadsinsatser. Det är angeläget att det reformarbete som nu pågår
i banken fullföljs, så att bankens roll och kapacitet som afrikansk
institution förstärks.
De fattiga ländernas skuldproblem måste ges en definitiv lösning. HIPC-
initiativet är ett viktigt steg i denna riktning och måste ges allt stöd.
Samtidigt måste andra former av skuldlättnadsstöd lämnas, så att
situationen inte förvärras i avvaktan på att länderna erhåller skuldlättnad
inom HIPC. De enskilda organisationernas kampanj ”Jubel 2000” utgör
ett välkommet stöd i arbetet för en lösning på skuldproblemen.
I dessa frågor måste Sverige driva en samordnad och enhetlig politik och
liksom tidigare arbeta aktivt inom de internationella finansiella
institutionerna för att förverkliga målsättningarna för
utvecklingssamarbetet.
För att uppnå detta kommer Sverige bl.a. att:
¨ inom ramen för de internationella finansiella institutionernas mandat
på ett samordnat sätt arbeta för ökad lyhördhet och förståelse för
låntagarländernas egna processer och ett ökat lokalt ägarskap av de
projekt och program som finansieras. Detta ägarskap måste förankras
både i regeringen och i det civila samhället i låntagarländerna;
¨ arbeta för att integrera fattigdomsbekämpning i de ekonomiska
reformprogrammen så att effekten för fattiga blir utgångspunkt för
programmens formulering och den positiva interaktionen mellan
social och ekonomisk utveckling förstärks;
¨ arbeta aktivt för ökad samordning av multilateralt och bilateralt
bistånd under samarbetslandets ledning, bl.a. inom ramen för det
speciella programmet för Afrika (SPA);
¨ bidra till att stärka den afrikanska kapaciteten att förhandla med de
internationella finansiella institutionerna;
¨ intensivt arbeta för internationellt samordnade insatser så att varje
enskilt skuldkrisdrabbat land inför det nya århundradet har ett tydligt
perspektiv att nå en hållbar lösning på sina skuldproblem;
¨ stödja initiativ och program som syftar till att stärka fattiga och
skuldtyngda länders kompetens och kapacitet vad gäller
skuldhantering och skuldanalys.
Handels- och investeringspolitik
Ett vidgat handelsutbyte och flöde av investeringar önskas av såväl
Sverige som de afrikanska länderna. Den positiva ekonomiska utveckling
vi i dag ser i många av länderna i Afrika skapar förutsättningar för en
ökad handel. Eftersom ökad handel gynnar bägge parter, blir förändrings-
och reformprocessen i Afrika ett svenskt intresse. Vi stödjer därför
processer för att i de afrikanska länderna utveckla dynamiska ekonomier
med en stark ekonomisk tillväxt och välståndshöjningar för samtliga
medborgare. Likaså ingår i målsättningarna att bidra till att liberalisera
handeln och att i de afrikanska länderna stödja en utveckling mot
moderna rättssamhällen med en modern ekonomisk lagstiftning, som ger
säkra och förutsägbara förutsättningar för handel och investeringar.
Från svensk sida bör vi på det globala, multilaterala planet lämna ett
fortsatt stöd till alla ansträngningar att avveckla handelshinder i Afrika,
liksom till avveckling av de handelshinder som drabbar afrikanska
produkter på andra marknader. De fortsatta förhandlingarna inom WTO:s
ram kommer att få betydelse för länderna i Afrika, då man år 2000 skall
fortsätta att förhandla om bl.a. ökat marknadstillträde för jordbruks-
produkter. En fri handel för jordbruksprodukter är en svensk målsättning,
som även medför förbättrade förutsättningar för afrikansk export av
jordbruksprodukter.
För att öka handeln och investeringsutbytet verkar Sverige bl.a. för att:
¨ världshandeln på lång sikt skall bli helt fri. Med avseende på länderna
i Afrika verkar Sverige för att alla de minst utvecklade länderna skall
erbjudas tullfritt tillträde till marknaderna i de mer utvecklade
länderna och för en förändring av EU:s gemensamma jordbrukspolitik
för att öppna livsmedelsmarknaden för ökad import från Afrika;
¨ liberaliseringen av de afrikanska marknaderna skall fortsätta och
samtliga afrikanska länder på sikt bli medlemmar av WTO;
¨ öka det handelsrelaterade bilaterala och multilaterala tekniska
biståndet som syftar till att stödja och underlätta de afrikanska
ländernas deltagande i världshandeln och de multilaterala handels-
organisationerna;
¨ stödja de afrikanska ländernas strävanden att skapa bättre
förutsättningar att attrahera utländska investeringar och utländskt
kapital genom förbättrad ekonomisk tillväxt och genom att utveckla de
ekonomiska och legala förutsättningarna. Sverige verkar för att ett
multilateralt investeringsskyddsavtal skall komma till stånd i WTO
och förhandlar om ett sådant avtal i OECD. Vi stödjer genom EU
ansträngningarna att på regional basis i Afrika etablera
investeringsskyddsavtal;
¨ stimulera ökningen av privata kapitalflöden till Afrika genom stöd till
utveckling av institutioner och regelverk samt garantier;
¨ genom Sida främja utveckling av kapitalmarknader i Afrika.
Det internationella civila samhället
Globaliseringen innebär förändrade förutsättningar för allt slags utbyte
mellan nationer. Den snabba utvecklingen av kommunikationer, media
och informationsteknologi skapar ett utrymme för ett ”internationellt
civilt samhälle”, vid sidan av kommersiella och mellanstatliga relationer.
Detta är en realitet redan i dag, men kommer att få en allt större roll i
framtiden. Ett exempel är forskarsamhället som i dag är djupt
internationaliserat. Universiteten i Afrika är integrerade i detta och kan
numera i princip ta del av information och idéer lika snabbt som
universitet i Europa och Nordamerika.
På liknande sätt bygger många enskilda organisationer upp
internationella nätverk. Både på regional och global nivå finns sådana
organisationer som agerar för att skapa kontakter men också ofta för att
utöva direkt påverkan i vissa frågor. Genom sin inriktning på enstaka
frågor har dessa grupper ofta bättre information än de nationella
regeringarna. Det har också varit möjligt att skapa allianser mellan olika
typer av nätverk och organisationer för att kunna påverka t.ex. de
internationella finansiella institutionerna och FN-systemet. Den
internationella kampanjen mot personminor och Jubel 2000 är exempel
som illustrerar möjligheterna för globalt agerande av denna typ.
Afrika har genom det internationella civila samhället nya möjligheter att
göra sig gällande. Men naturligtvis gäller här, liksom på andra områden,
att alla inte automatiskt kan dra fördel av detta. Först och främst måste
den nödvändiga infrastrukturen finnas, t.ex. fungerande
telekommunikationer. För det andra måste, om samarbetet skall bli
konstruktivt, organisationerna ha någon form av lokal legitimitet eller
representativitet. Informationsteknologin skapar tyvärr också utrymme
för odemokratiska krafter att sprida sina budskap.
Inom detta område kommer Sverige att främja Afrikas möjligheter att
delta i och verka genom det internationella civila samhället bl.a. genom
att:
¨ främja ett intensivare utbyte mellan det afrikanska och det
internationella civila samhället;
¨ verka för ökad förståelse och forskning om civila samhällets
utveckling och organisationer i Afrika;
¨ verka för större utrymme för fria media i Afrika och större utbyte
mellan afrikanska och internationella media;
¨ stödja afrikanska universitets möjligheter till internationellt utbyte via
IT, tidskrifter och litteratur samt personkontakter;
¨ fortsatt främja utvecklingen av globala nätverk bl.a. vad gäller
tekniska förutsättningar och infrastruktur, särskilt på
kommunikationsområdet.
9.4 Att stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och
Afrika
Samhällskontakternas betydelse
Sveriges förbindelser med Afrika har genom åren dominerats av
biståndsrelationen i en eller annan form. Det rör sig om mellanstatligt
utvecklingssamarbete och folkrörelsernas och de enskilda
organisationernas verksamhet. Genom biståndet har ett brett nät skapats
av fungerande och livaktiga kontakter på olika plan mellan Sverige och
det svenska samhället och många stater i Afrika. Fackföreningarnas roll i
antiapartheidkampen, idrotts- och kulturutbyte och kontakter mellan
olika kristna samfund är exempel på sådana kontakter.
I partnerskapstanken ligger att stödelementet i dessa kontakter på sikt
tonas ned och ersätts av relationer som lever och utvecklas av egen kraft.
Ett mål för den svenska Afrikapolitiken är därför att befästa och utvidga
existerande förbindelser mellan det svenska samhället och de afrikanska
samhällena. En fortsatt ekonomisk och social utveckling i Afrika
kommer i ett längre perspektiv att innebära att dessa kontakter förstärks
och blir allt mer betydelsefulla, samtidigt som behovet av statligt stöd för
att hålla dem levande minskar.
Attitydpåverkan ingår som ett viktigt led i arbetet med att utveckla ett
bredare samarbete. Om svenskar får en mer nyanserad bild av Afrika kan
detta ha en positiv inverkan på det politiska, ekonomiska och kulturella
utbytet, inte minst på investeringar och turistströmmar. Ett centralt
område är därför att arbeta med utbildningsinsatser och opinionsbildande
verksamheter genom media, studieförbund, folkhögskolor och andra
folkbildande organisationer. Sida bedriver opinionsbildande verksamhet
för att nå ut till ungdomar. Genom nya kanaler som TV, populärpress,
skolmaterial och träffpunkter på Internet vill Sida bygga upp ett större
intresse för utvecklingsfrågor. För att stimulera ett ökat forskningsutbyte
finns ett på Sida framtaget förslag om hur högskolans kunskap och
kontakter med länder utanför Europa/Nordamerika skall kunna främjas.
Enligt förslaget kommer Högskoleverket att förvalta en särskild
Afrikafond som finansieras av Sida och utbildningsdepartementet.
Afrikanska invandrare kan fungera som en länk mellan Sverige och
Afrika genom att engagera sig i affärsprojekt och annat utbyte, samt
tillföra viktig kunskap i utvecklingssamarbetet. Sida bör i sitt arbete
eftersträva utvidgade kontaktytor mellan svenskar och afrikaner. Inom
Forum Syds ram sker redan i dag utvecklingssamarbete genom en svensk
partnerorganisation bestående av afrikanska invandrare. Sverige
uppmuntrar och stöder försök som innebär att afrikanska invandrare
engageras i organisationernas informations- och biståndsarbete.
För att stärka kontakterna mellan de svenska och afrikanska samhällena
kommer bl.a.:
¨ regelbundna samråd om Afrikafrågor att hållas med enskilda
organisationer, fackföreningsrörelsen, kyrkliga samfund och andra
relevanta organisationer, exempelvis för afrikanska invandrare;
¨ möjligheterna att stimulera ett ökat samarbete inom områdena kultur,
utbildning, forskning, expertutbyte och idrott, exempelvis genom att
utvidga stipendiemöjligheterna för ömsesidigt kunskapsutbyte, att ses
över;
¨ den Afrikarelaterade forskningen och undervisningen vid svenska
universitet att vidareutvecklas och förstärkas;
¨ initiativ som innebär att afrikanska invandrare i Sverige engageras i
utvecklingssamarbete och afrikansk-svenska affärsprojekt att stödjas.
Utvecklingssamarbetets långsiktiga utmaningar
Utvecklingssamarbetet kommer under lång tid att stå i fokus för
omvärldens – och Sveriges – relationer med Afrika.
Utvecklingsperspektivens väldiga utmaningar i Afrika och biståndets
mångsidiga möjligheter gör att utvecklingssamarbetets betydelse inte
kommer att minska under förutsebar tid. Tvärtom är det sannolikt att de
förbättrade politiska och ekonomiska förutsättningar som finns i många
länder, den långt bättre kunskapen om vad som fungerar respektive inte
fungerar och den bättre internationella koordineringen leder till att
utvecklingssamarbetet kan öka i genomslagskraft.
Avgörande för effektiviteten är fokuseringen på utvecklingssamarbetets
uppgift: att befria från fattigdom. Med detta som mål – och partnerskapet
som värdegrund och metodik – är förutsättningarna stora att allt fler
länder, även de många biståndsberoende länderna i Afrika, successivt
kan uppnå uthålliga ekonomiska och sociala framsteg, på grundval av en
kombination av egna resurser och kapacitet med vinster från den globala
integrationen; ett slags självtillit i modern tappning.
Det irrationella i att flera länder, som aldrig uppnått 0,7-procentmålet för
sitt bistånd, i detta skede dragit ner sina biståndsvolymer framstår mot
denna bakgrund än tydligare. Den förståelse av utvecklingssamarbetets
förbättrade förutsättningar att ge avgörande resultat som återspeglas i
FN-systemets, Världsbankens och EUs ställningstaganden borde få större
politiskt genomslag och tvärtom leda till ökade biståndsvolymer. Den
breda OECD-landkretsens policy-dokument, ”Shaping the 21st Century”,
har tydliggjort en ändamålsenlig ambitionsnivå.
Efter en tid av nedskärningar ökar Sverige återigen biståndet. Norge,
Danmark och Nederländerna ligger kvar på höga nivåer. Storbritannien
och några andra länder ökar eller har aviserat ökningar. EU:s bistånd har
stor volym. Men flera givare, bland dem USA och Japan, har inte klarat
av att hålla tidigare nivåer. Sammantaget har det lett till att biståndet
sedan 1992 på fem år sjunkit från 0,33 % till 0,25 % av OECD-ländernas
BNI, den lägsta nivån på decennier.
Samtidigt ställer den globala integrationen krav på internationellt
samarbete på en lång rad områden. Samarbete för säkerhet och fred,
miljöproblematikens komplexa globala samspel och den ekonomiska
integrationens mångfald av stora och små uppgifter kommer att kräva,
inte bara politiskt ledarskap och samstämmighet mellan politikområden,
utan också institutioner och resurser.
Så avspeglas globaliseringens utmaningar också i det svenska biståndet.
Redan i dag har utvecklingssamarbetet en enastående bredd. Biståndet är
aktivt på snart sagt varje samhällsområde och drar därvid svenska
resurser och berör svenska intressen. Biståndet har således relevans för
Sveriges internationalisering. Utvecklingssamarbetet har en entydig
uppgift och verkar samtidigt utifrån en hemmiljö som internationaliseras
i allt intensivare takt. Sammantaget ger detta biståndet möjlighet att
hemåt förmedla erfarenheter och samtidigt utåt bygga på Sveriges allt
mer vidgade internationella engagemang. En ömsesidigt befruktande
interaktion mellan biståndsfinansierat och icke-biståndsfinansierat utbyte
kan sålunda bli en allt intressantare del av Sveriges partnerskap med
afrikanska länder.
För att möta utvecklingsamarbetets långsiktiga utmaningar kommer
Sverige bl.a. att:
¨ utnyttja utvecklingssamarbetets erfarenheter och möjligheter för att
möta globaliseringens utmaningar;
¨ agera för ökat bistånd, bättre finansieringssystem och bördefördelning
och en stark Afrikaprofil i de internationella organisationerna;
¨ fokusera på biståndets uppgift – att höja de fattigas levnadsnivå – och
på grundval av den långa internationella erfarenheten av effektiva
samarbetsmetoder, förståelsen av betydelsen av inhemskt ledda
förändringsprocesser och partnerskapstänkande bidra till att de
afrikanska länderna kan mobilisera egen kapacitet och resurser för en
uthållig utveckling och global integration;
¨ öka det svenska biståndet, och när de statsfinansiella förutsättningarna
så tillåter åter nå enprocentmålet;
¨ öka Afrikas andel av det samlade svenska biståndet;
¨ göra utvecklingssamarbetet till ett mångsidigt, flexibelt och effektivt
instrument för Sveriges internationella ansvarstagande i det globala
politiska och institutionella samarbetet;
¨ i än högre grad utnyttja den ömsesidigt befruktande potential som
ligger i utvecklingssamarbetets bredd och i Sveriges icke-
biståndsfinansierade internationalisering, i syfte att åstadkomma ett
rikare innehåll i de framväxande partnerskapen med de afrikanska
länderna.
Modern främjandepolitik
Sverige och de afrikanska länderna har ett vidgat handels- och
investeringsutbyte som ömsesidigt mål. De flesta afrikanska länder för
i dag en utvecklingspolitik som aktivt främjar affärsintressen. Det är en
svensk målsättning att effektivare utnyttja befintliga resurser inom de
statliga myndigheterna, utrikesrepresentationen och näringslivet för att
främja en ökad handel och investeringar.
Strävan att öka handel och investeringar behöver ges en tydligare profil.
Ökad informationsinsamling och förstärkt rapportering, liksom
fokusering på kontaktskapande aktiviteter för att stödja svenska företag
som intresserar sig för afrikanska marknader med utvecklingspotential
och främja afrikanska företags exportintressen på den svenska
marknaden, bör vara centrala inslag i en förnyad Afrikapolitik.
Exportfrämjande insatser framstår som särskilt önskvärda i Afrika, då
bristen på information och osäkerhet om villkoren på marknaderna kan
verka hämmande för det enskilda företaget. Ekonomiskt gynnsamma
affärer på lovande marknader riskerar att inte bli av utan ett samfällt
”brobyggande”. Flera tongivande länder, t.ex. USA, har uppmärksammat
detta förhållande och därför kraftigt ökat sin främjandeverksamhet i
Afrika.
Det svenska exportfrämjandet i Afrika bedrivs främst av
utlandsmyndigheterna i nära samverkan med Sveriges Exportråd.
Exportrådets uppgift är att initiera, samordna, marknadsföra och
genomföra åtgärder för att främja svensk export. Exportkreditnämnden
har till uppgift att främja exporten genom att utfärda olika typer av
garantier, i synnerhet exportkreditgarantier. AB Svensk Exportkredit
tillhandahåller medel- och långfristiga exportkrediter, bl.a. statsstödda
exportkrediter.
Exportrådet har av ekonomiska skäl dragit ned verksamheten i Afrika
under senare år och är i dagsläget endast representerat med ett kontor i
Sydafrika, vars ansvar dock täcker hela södra Afrika. Det kan också
konstateras att Exportrådet har ett brett samarbete med olika intressenter,
t.ex. handelskamrarna, som i viss mån kompenserar för avsaknaden av en
bred, direkt täckning av Afrika.
Främjandearbetet har två sidor. Det är av yttersta vikt för kontinentens
ekonomiska utveckling att Afrika får möjlighet att exportera varor och
tjänster inom sektorer där man är konkurrenskraftig. Sverige verkar
aktivt inom EU och i WTO för att liberalisera handeln med
jordbruksprodukter, vilket skulle gynna afrikanska producenter. Sverige
verkar även för att de afrikanska länderna skall liberalisera sin import.
En likaledes viktig uppgift handlar om att informera afrikanska
producenter om de faktiska möjligheterna på den svenska marknaden och
om marknadens krav på produktutformning och kvalitet. Här har Sida
och ambassaderna en viktig roll att fylla, i samarbete med näringslivets
organisationer i Importrådet/Svensk handel och handelskamrarna. Sida
kan även genom stödet till näringslivssamarbete och uppbyggnad av
fungerande kapitalmarknader bidra till att stärka de afrikanska ländernas
möjligheter att delta i ett ökat ekonomiskt utbyte. Swedfund International
AB bidrar direkt till att främja svenska investeringar i Afrika i samverkan
med lokala parter och också till riskkapitalförsörjning genom insatser i
s.k. venture capital-fonder.
För att främja handel och investeringar med Afrika kommer Sverige bl.a.
att:
¨ utveckla samarbetet mellan näringslivet och staten. Bl.a. kommer
särskilda svenska handelsstrategier att utvecklas för afrikanska länder
i samarbete mellan UD, Exportrådet och berörda utlandsmyndigheter;
¨ upprätta en referensgrupp med representanter från näringslivet och
dess organisationer knuten till UD;
¨ förbättra kunskapen i Sverige om affärsmöjligheter i Afrika genom
ökad rapportering i ekonomiska/handelspolitiska och affärsrelevanta
frågor från utlandsmyndigheterna i Afrika och förbättrad bevakning av
för Afrika relevant upphandling i internationella organisationer;
¨ stödja en utveckling av den afrikanska exporten till Sverige och den
europeiska marknaden. Målsättningen är att öka det tekniska bistånd
som går till handelsutvecklande insatser i Afrika både bilateralt,
multilateralt och genom EU:s gemensamma bistånd. Sida kommer
även i fortsättningen att i samarbete med handelskamrar och
Importrådet/Svensk handel ge stöd till import av afrikanska varor;
¨ genom riskkapitalsatsningar via Swedfund International AB medverka
till överföring av svenskt näringslivskunnande till Afrika.
Regional inriktning
En ny Afrikapolitik skall bygga vidare på landvinningar som redan
gjorts. I många länder, framför allt i södra och östra Afrika, har Sverige
byggt upp en stark närvaro. Omfattande, långvariga och nära kontakter
med dessa länder har skapat goda förutsättningar för ett fortsatt och
utvidgat samarbete. Med dessa länder bör den politiska dialogen fortsätta
och fördjupas, samtidigt som ansträngningar görs att bredda den svenska
närvaron och öka det ekonomiska utbytet. Utvecklingssamarbetet
kommer att fortsätta att vara omfattande men kan behöva anpassas för att
bättre svara mot de mål som angivits ovan. Detta kan innebära nya
arbetsformer, tyngdpunktsförskjutningar mellan biståndssektorer
och/eller koncentration av insatser till färre program.
I centrala Afrika, framför allt i Stora sjöregionen, behövs en delvis annan
typ av insatser. Situationen i denna region och den framtida utvecklingen
där är den viktigaste frågan för fred och säkerhet i Afrika som helhet.
Stora motsättningar internt och mellan länderna med ett stort antal offer
samt frånvaron av framsteg i regionala och interna freds- och
försoningsprocesser har lett till en situation, som hotar stabiliteten inte
bara i regionen, utan också innebär spridningsrisker till andra delar av
kontinenten. Samtidigt har maktskiftet i Kinshasa skapat möjligheter för
en regional nystart, som inte får försittas.
Det finns i regionen förhoppningar att Sverige, utan kolonial belastning
och med en ökande närvaro i området (i Kinshasa och genom Sida-
utsända i Bujumbura och Kigali), skall kunna spela en roll i
ansträngningarna att bidra till en lösning på kriserna. I denna region, där
flera regeringar ser med misstro på FN-systemet och det internationella
samfundet i stort, kan Sverige också med sin speciella Afrikaprofil, ha
möjligheter att nå fram inte bara med bistånd, utan också med budskap
som bidrar till att återupprätta förtroendet. Svenska kyrkor och samfund
har i flera av dessa länder bidragit till ett svenskt förtroendekapital, som
kan användas i brobyggande syfte.
I Västafrika har Sverige med några undantag haft en begränsad roll. Mot
bakgrund av den delvis dynamiska utvecklingen i regionen och de nya
politiska mönster, som gör sig gällande, bör denna roll nu förstärkas. Den
svenska Afrikapolitiken måste bättre täcka in också denna viktiga del av
kontinenten, med ett 20-tal länder stadda i olika typer av
förändringsprocesser. Denna målsättning motsvaras av ett västafrikanskt
intresse av att bredda kontakterna utöver det traditionella mönstret. Ett
annat skäl för oss att närmare följa utvecklingen i Västafrika är vårt EU-
medlemskap. EU:s bistånd till regionen är omfattande. God kunskap om
utvecklingen i olika länder i regionen ökar våra möjligheter att påverka
EU-samarbetet inte bara på det biståndspolitiska planet utan också på
andra områden.
Regionen lämpar sig väl för ett ökat samarbete, med många aktörer
inblandade och en relativt hög grad av ömsesidighet. Bl.a. bör det
svenska näringslivet stimuleras att intressera sig mer för regionen.
Möjligheterna till ett utbyggt kulturutbyte är också stora.
I Västafrika finns vidare en stark strävan till regionalt samarbete, både
politiskt och ekonomiskt, som bör stödjas av Sverige, bilateralt och via
EU och multilaterala organisationer. Konfliktförebyggande och
konfliktlösning ingår som en allt viktigare del av detta regionala
samarbete, som samtidigt utgör ett av de mest framgångsrika afrikanska
exemplen på det ekonomiska området.
Som framgått ovan är Västafrika samtidigt en mycket heterogen region,
som inbegriper både några av kontinentens rikaste och några av dess
fattigaste länder. I framför allt ett par av de sistnämnda finns skäl att
bygga ut ett svenskt utvecklingssamarbete, som redan inletts i första hand
via enskilda och multilaterala organisationer. Miljösamarbete, bl.a. kring
ökenfrågor, är ett sådant redan etablerat område, insatser för att främja
demokratin ett annat.
Den jämförelsevis mindre distinkta svenska rollen i Västafrika medför att
EU-dimensionen av svensk politik här får särskild tyngd. EU:s närvaro,
bistånd och inflytande är betydande. I det frankofona Afrika blir Sveriges
medlemskap av EU därmed ett primärt instrument, som dock successivt
behöver kompletteras med förstärkt närvaro på plats. En sådan övervägs
för närvarande, inom ramen för utrikesförvaltningens resurser.
Möjligheten att internt påverka den gemensamma EU-politiken är således
central och blir särskilt viktig i arbetet med att utforma Lomé-
samarbetets nästa fas. Dialog, koherens och partnerskap bör återupprättas
som styrinstrument för samarbetet.
Partnerskap och samarbete, som utökas i djup, bredd och kvalitet,
förutsätter kunskap och närvaro. Den svenska utlandsrepresentationen
spelar därför stor roll. Den 1995 genomförda fördjupade integrationen av
ambassaderna och Sidas fältkontor i programländerna har fört med sig en
bättre samordning och ett bättre utnyttjande av resurserna i Afrika. Den
har också inneburit att Sveriges officiella närvaro i Afrika, samtidigt som
den förstärkts, kommit att omfatta fler länder.
Närvaron förblir ändå, som nämnts, starkt koncentrerad till de södra och
östra delarna av kontinenten. Många av de västafrikanska länderna
bevakas för närvarande av Stockholmsbaserade ambassadörer. Detta
system bör på sikt förändras, så att tillgängliga resurser istället
koncentreras på plats i regionen.
Kombinationen av en stark Afrikakompetens i regeringskansliet,
fördelarna av det integrerade arbetssättet i det omorganiserade
utrikesdepartementet och en bättre utnyttjad fältrepresentation ökar
möjligheterna för Sverige att aktivt bidra i det internationella samarbetet.
Samtidigt är det klart att det är bara om de ambitioner som uttryckts i
denna skrivelse delas av stora delar av det svenska samhället,
folkrörelser, enskilda organisationer, idrottsföreningar, kulturutövare,
akademiska institutioner, enskilda företag och näringslivets
organisationer, liksom av enskilda människor, som en ny fas av intensivt
utbyte mellan de svenska och afrikanska samhällena kan förverkligas.
10 Förkortningar
AfDB Afrikanska utvecklingsbanken/African Development
Bank
ANC Afrikanska nationalkongressen (African National
Congress)
AVS De länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet
som ingår i Lomésamarbetet med EU
BAWATA Kvinnorganisation i Tanzania (förkortning av dess namn
på swahili)
COMESA Common Market for Eastern and Southern Africa
DAC Development Assistance Committee, ingår i OECD
EAC East African Cooperation
ECA Economic Commission for Africa
ECOMOG Economic Community of West African States
Monitoring Group
ECOWAS Economic Community of West African States
ESAF Enhanced Structural Adjustment Facility
EU Europeiska unionen
EUF Europeiska utvecklingsfonden
FN Förenta nationerna
GATT General Agreement on Tariffs and Trade
GCA Global Coalition for Africa
GUSP Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (EU)
HIPC Heavily Indebted Poor Countries
IDA International Development Agency
IFAD Internationella jordbruksutvecklingsfonden
(International Fund of Agrarian Development)
IFC International Finance Corporation
IFI International Financial Institutions
IGAD Inter-Governmental Authority on Development
IMF Internationella valutafonden (International Monetary
Fund)
ISP International Science Programme
ITC International Trade Center
MFS Minor Field Study
MIGA Multilateral Investment Guarantee Agency
MUL Minst utvecklade länder
NDF Nordiska Utvecklingsfonden
NORSAD Nordic/Southern African Development
OAU Organization of African Unity
OECD Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling (Organization for Economic Co-operation
and Development)
PAIGC Partido Africano da Independência da Guiné e Cabo
Verde
PTA Preferential Trade Area for Eastern and Southern
Africa
SACU Southern African Customs Union
SADC Southern Africa Development Community
SADCC Southern African Development Cooperation
Conference
SANROC South African Non-Racial Olympic Committee
SAREC Swedish Agency for Research Cooperation
SHIA Svenska handikapporganisationers internationella
biståndsförening (Solidarity, Humanity, International
Aid)
SI Svenska Institutet
Sida Swedish International Development Cooperation
Agency
SLU Sveriges Lantbruksuniversitet
SPA Special Programme of Assistance for Africa
UBV Utbildning för biståndsverksamhet
UDEAC Union douanière et économique de l'Afrique centrale
UEMOA Union économique et monétaire ouest-africaine
UNCTAD FN:s konferens för handel och utveckling (United
Nations Conference on Trade and Development)
UNDP United Nations Development Programme
UNICEF FN:s barnfond (United Nations Children's Fund)
WFP World Food Programme
WTO World Trade Organization
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky och Östros.
Föredragande: Pierre Schori
Regeringen beslutar skrivelse 1997/98:122 Afrika i förändring. En
förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet.
Skr. 1997/98:122
111
1