Post 6062 av 7374 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1998/99:100 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    1999 års ekonomiska vårproposition
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 100/1
                
                
                
                Bilaga 1
Svensk ekonomi
 
Bilaga 1
Svensk ekonomi
Innehållsförteckning
Förord	9
1 	Inledning	9
1.1	Sammanfattning	9
1.2	Utvecklingen inom olika områden	12
2 	Internationell utveckling	19
2.1	Utvecklingen i Europa	19
2.2	Oväntat stark utveckling i Förenta staterna	22
2.3	Utvecklingen i Asien och Latinamerika	22
2.4	Utvecklingen i Ryssland och i övriga Östersjöområdet	24
2.5	Den svenska världsmarknadstillväxten	24
3 	Kapitalmarknaderna	25
3.1	Utvecklingen i omvärlden	25
3.2	Utvecklingen i Sverige	26
3.3	Ränte- och valutakursantaganden	28
4 	Utrikeshandeln	29
4.1	Varuhandeln	29
4.2	Tjänstehandeln	32
4.3	Bytesbalans och finansiellt sparande	32
5 	Näringslivets produktion	34
5.1	Industrin	34
5.2	Byggnadsverksamhet	36
6 	Arbetsmarknad	38
7 	Löner	43
8 	Inflation	46
9 	Hushållens ekonomi och privat konsumtion	49
9.1	Hushållens inkomster	49
9.2	Privat konsumtion	50
10 	Investeringar	54
10.1	Näringslivets investeringar	54
10.2	Bostäder	56
10.3	Lagerinvesteringar	57
11 	Den offentliga sektorn	58
11.1	Den konsoliderade offentliga sektorn	58
11.2	Den statliga sektorn	63
11.3	Allmänna pensionsfonden/ ålderspensionssystemet	64
11.4	Kommunsektorn	66
Innehållsförteckning
Tabeller
	1.1          Prognosförutsättningar	13
1.2	Nyckeltal	13
1.3	Försörjningsbalans	14
1.4	Bidrag till BNP-tillväxt	16
1.5	Sparandets sammansättning	16
1.6	De offentliga finanserna	17
2.1	BNP-tillväxt per region	19
2.2	BNP-tillväxt, KPI och arbetslöshet	21
3.1	Betalningsbalansens finansiella poster	28
3.2	Ränte- och valutakursantaganden	28
4.1	Export och import av varor och tjänster	30
4.2	Bytesbalans och finansiellt sparande	32
5.1	Näringslivets produktion	34
5.2	Nyckeltal för industrin	34
5.3	Byggnadsverksamhet	36
6.1	Arbetsmarknad	38
6.2	Sysselsättning, branschfördelat	39
6.3	Konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder	40
7.1	Timlöner	43
7.2	Arbetskraftskostnad per anställd i näringslivet enligt OECD	45
8.1	Konsumentprisutveckling	46
9.1	Hushållens disponibla inkomster, konsumtion och sparande	49
10.1	Bruttoinvesteringar efter näringsgren	54
10.2	Övriga näringslivets investeringar	55
11.1	Den offentliga sektorns finanser	59
11.2	Den offentliga sektorns skatter och avgifter	60
11.3	Den offentliga sektorns utgifter i löpande pris samt
volymförändring	61
11.4	Förändring av finansiellt sparande	62
11.5	Statens finanser inklusive sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen	64
11.6	Ålderspensionssystemet	65
11.7	Kommunsektorns finanser	67
Innehållsförteckning
Diagram
	1.1          BNP-utveckling	9
2.1	BNP-tillväxt i världen och sammantaget i Tyskland, 
Storbritannien, Norge och Danmark	19
2.2	Företagens och hushållens framtidstro i euroområdet	20
3.1	10-åriga statsobligationsräntor i Förenta staterna, Tyskland
och Japan	25
3.2	Börsutvecklingen i Förenta staterna, Tyskland och Japan	26
3.3	Dollarkursen mot euro och 12-månaders räntedifferens
mellan Förenta staterna och Tyskland	26
3.4	Ränteutvecklingen i Sverige	27
3.5	Kronans utveckling, TCW-index	27
3.6	Aktiekursutvecklingen på Stockholms fondbörs, OMX-index	27
4.1	Svensk varuexport, geografisk fördelning	29
4.2	Svensk export, marknadsandelar samt världsmarknads-
utveckling. Bearbetade varor	31
4.3	Tjänstebalansen	32
5.1	Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige 
relativt 14 OECD-länder	35
5.2	Industrins bruttoöverskottsandel	36
6.1	Antal nyanmälda lediga platser och antal sysselsatta	38
6.2	Sysselsättning och arbetskraftsutbud	39
6.3	Befolkning i åldern 16-64 år uppdelad på olika grupper	41
6.4	Öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder	41
6.5	Beveridgekurva	42
7.1	Timlöneutveckling i ekonomin som helhet	44
8.1	KPI och enhetsarbetskostnaden i näringslivet	47
8.2	Konsumentprisutveckling	48
9.1	Privat konsumtion och disponibel inkomst	51
9.2	Hushållens nettosparkvot och skuldkvot	51
9.3	Hushållens förmögenhetskvot	52
9.4	Privat konsumtion av bilar och övriga kapitalvaror	52
10.1	Investeringar som andel av BNP	54
10.2	Fastighetsprisstatistik	55
10.3	Antal outhyrda respektiva påbörjade lägenheter	56
10.4	Lagerkvoter i industrin	57
11.1	Den offentliga sektorns finansiella sparande	58
11.2	Den offentliga sektorns inkomster och utgifter	58
11.3	Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld och 
nettoskuld	60
11.4	Den offentliga sektorns reala utgifter	62
11.5	Kommunsektorns konsumtionsutveckling	68
Svensk ekonomi
Förord
I denna bilaga till 1999 års ekonomiska 
vårproposition görs en bedömning av den 
internationella och den svenska ekonomins 
utveckling t.o.m. år 2002. 
Bedömningen baseras på underlag från 
Statistiska centralbyrån, OECD, IMF och den 
prognos Konjunkturinstitutet publicerade den 
24 mars. Ansvaret för beräkningarna åvilar dock 
helt Finansdepartementet.
Beräkningar för åren 1999 till 2002 har gjorts 
med stöd av Konjunkturinstitutets modeller 
KOSMOS och FIMO och är betingade av att ett 
antal förutsättningar är uppfyllda.
Ansvarig för bilagan är departementsrådet 
Mats Dillén. Beräkningarna baseras på 
information t.o.m. 7 april 1999.
1	Inledning
1.1	Sammanfattning
Förutsättningarna för hög tillväxt i Sverige under 
de kommande åren är i grunden gynnsamma. Till 
följd av den internationella 
konjunkturavmattningen dämpas dock tillväxten 
under innevarande år och beräknas uppgå till 
2,2 %. Utsikterna har under den senaste tiden 
försämrats påtagligt i EU-området och i 
synnerhet i några viktiga mottagarländer för 
svensk export. Mot detta skall ställas att de 
inhemska delarna av den svenska ekonomin har 
utvecklats mycket väl och överträffat 
förväntningarna. Särskilt 
sysselsättningsutvecklingen har varit stark under 
årets inledande månader. Försvagningen av den 
internationella konjunkturen väntas bli kortvarig 
och redan i slutet av 1999 förutses en 
återhämtning. De senaste halvårets 
styrräntesänkningar i 
Sverige, den relativt svaga kronan och de låga 
räntorna i EU-området innebär att de monetära 
förhållanden är expansiva, vilket bidrar till en 
fortsatt god efterfrågan. Därmed beräknas 
tillväxten i den svenska ekonomin uppgå till 
2,6 % år 2000 (se diagram 1.1).
Diagram 1.1 BNP-utveckling
 
Enligt de preliminära nationalräkenskaperna 
ökade bruttonationalprodukten (BNP) med 
2,9 % förra året, vilket låg i linje med 
bedömningarna i såväl 1999 års 
budgetproposition som den prognos som 
gjordes i samband med Sveriges 
konvergensprogram (decemberprognosen). 
Tillväxten i den inhemska efterfrågan var under 
fjolåret mycket stark. Bruttoinvesteringarna 
ökade med nästan 10 %, den privata 
konsumtionen steg med drygt 2,5 % och den 
offentliga konsumtionen växte – efter fyra år 
med negativ tillväxt – med knappt 2 %. Nettot 
från utrikeshandeln gav ett negativt bidrag till 
tillväxten på 0,6 procentenheter, vilket framför 
allt berodde på att importen ökade mycket 
kraftigt.
Det finns en tydlig skillnad i det rådande 
konjunkturläget mellan optimistiska hushåll och 
mer pessimistiska industriföretag. De senaste två 
årens gynnsamma arbetsmarknadsutveckling, 
förväntningar om höga reala inkomstökningar 
och en fördelaktig förmögenhetsutveckling har 
inneburit att hushållen är mycket optimistiska 
inför framtiden. Hushållens förväntningar om 
utvecklingen av den egna ekonomin är högre 
ställda än på mycket länge. I enkäter riktade till 
industriföretagen framskymtar å andra sidan ett 
mer pessimistiskt stämningsläge, även om 
förväntningsbilden i viss utsträckning har 
stabiliserats de senaste månaderna. 
Industriföretagen har drabbats av den sviktande 
internationella konjunkturen vilken har medfört 
en ofrivillig 
lageruppbyggnad, sänkta priser och försämrade 
vinstutsikter.
Tudelningen i optimistiska hushåll och 
pessimistiska industriföretag är inte något unikt 
svenskt fenomen, utan kännetecknar 
konjunkturläget i stora delar av OECD-området, 
och i synnerhet EU-länderna. Förklaringen till 
industriföretagens lågt ställda förväntningar står 
att finna i det globala efterfrågebortfall och till-
hörande pris- och vinstpress som följt i 
kölvattnet av kriserna i Asien och Latinamerika. 
Den globala tillväxten föll från drygt 4 % år 1997 
till beräknade 2,4 % år 1998 och väntas uppgå till 
2,3 % år 1999. Prispressen har varit mest tydlig 
på olja och övriga råvaror, vars priskänslighet för 
efterfrågeförändringar är hög. Exempelvis har 
oljepriset fallit från 19 $ per fat 1997 till 13 $ per 
fat 1998.
De kontraktiva effekterna av Asienkrisen har i 
viss mån motverkats av fallande långräntor. Även 
de korta räntorna har till följd av 
styrräntesänkningar, i sin tur orsakade av 
nedjusterade tillväxt- och 
inflationsförväntningar, sjunkit i EU-området 
och i Sverige. I Förenta staterna sänkte 
centralbanken styrräntan med sammanlagt 0,75 
procentenheter under hösten 1998 till 4,75 %. 
Den amerikanska ekonomin har emellertid 
fortsatt att uppvisa höga tillväxttal. I prognosen 
förutses en gradvis avmattning av den 
amerikanska konjunkturen och en oförändrad 
inriktning av penningpolitiken. I Sydostasien och 
Japan antas en försiktig återhämtning inledas 
under andra halvåret 1999.
Hushållen gynnas kortsiktigt av låga 
prisökningar vilket ger en stark utveckling av de 
reala inkomsterna. För företagen ökar emellertid 
de reala lönekostnaderna, vilket leder till en 
sämre vinstutveckling och på sikt även till en 
svagare investeringstillväxt och en lägre 
arbetskrafts
efterfrågan.
För svenskt vidkommande förefaller det 
troligt att löneglidningen för både 1998 och 1999 
blir några tiondelar högre än vad som förutsattes 
i budgetpropositionen och decemberprognosen. 
Samtidigt har såväl producent- som 
konsumentpriserna fallit. De reala 
lönekostnaderna för åren 1998 och 1999 har 
därmed ökat snabbare än vad som antagits 
tidigare. Detta kan förväntas leda till en viss 
försvagning av den fortsatta 
sysselsättningstillväxten.
Till grund för prognosen ligger antaganden 
om att löneglidningen år 2000 faller tillbaka till 
0,5 % och att de totala löneökningarna avseende 
åren 2001 och 2002 begränsas till 3 %. Att 
lönebildningen fungerar väl är en nödvändig 
förutsättning för att sysselsättningen skall växa 
snabbt utan att löner och priser accelererar. Om 
sådana tendenser föreligger kommer Riksbanken 
att strama åt penningpolitiken och därmed 
dämpa tillväxten och sysselsättningen.
Av stor betydelse för den svenska 
exporttillväxten är den konjunkturavmattning i 
EU-området som inleddes under senhösten 
1998. Den svenska exporten drabbas 
förhållandevis hårt under 1999 av de försämrade 
konjunkturutsikterna av två skäl. För det första 
så förväntas Sveriges största exportmarknader i 
EU-området – Tyskland, Storbritannien och 
Danmark – få lägst tillväxt, samtidigt som 
tillväxten i Norge, som står för 8,6 % av vår 
export, förväntas att bli mycket låg 1999 och 
2000. För det andra missgynnas Sverige i rådande 
konjunkturläge av inriktningen på exporten. De 
cykliska delarna av basindustrin och 
investeringsvaruindustrin kommer att drabbas 
särskilt hårt av den förväntade försvagningen 
bland våra viktigaste handelsparter. Dessa 
ofördelaktiga sammansättningseffekter med 
avseende på länder- och varuefterfrågan är dock 
tillfälliga, vilket gör att exporttillväxten återgår 
till en mer normal bana nästa år.
Det är den inhemska efterfrågan som bär upp 
tillväxten 1999. Hushållens ekonomiska 
förutsättningar är, som tidigare nämnts, överlag 
mycket gynnsamma. Den privata konsumtionen 
bedöms därför kunna öka med ca 2,5 % per år 
under 1999 och 2000. Vad gäller investeringarna 
är bilden splittrad. Industriinvesteringarna 
förväntas i år minska något, till följd av den 
svagare internationella konjunkturen, medan 
övriga investeringar inom näringslivet, och i 
synnerhet de investeringar som har en tydlig 
koppling till den inhemska efterfrågan, utvecklas 
förhållandevis starkt. Lagerinvesteringarna var 
stora under 1998 och inom såväl industrin som 
handeln torde finnas ett behov av en 
lagerkorrigering. I år väntas därför en anpassning 
av lagren som sänker tillväxten. Den ytterligare 
resursöverföring till kommunerna, som föreslås i 
vårpropositionen, ökar kommunernas finansiella 
utrymme, vilket medger en viss uppjustering av 
den kommunala konsumtionen för åren 2000 
och 2001 i förhållande till decemberprognosen. 
Den strama budgeten innebär att den statliga 
konsumtionen väntas visa måttliga ökningstal.
Arbetsmarknadsutvecklingen var mycket 
stark under 1998. Den öppna arbetslösheten, 
som andel av arbetskraften, föll från 8,0 % år 
1997 till 6,5 % år 1998, vilket är den största 
absoluta nedgång mellan två år som har 
registrerats under efterkrigstiden. En bidragande 
orsak till detta var att sysselsättningen ökade 
med 58 000 personer – också det en historiskt 
sett stark utveckling. Den konjunkturavmattning 
som förutses under innevarande år kommer, med 
en viss eftersläpning, att leda till en 
uppbromsning av sysselsättningstillväxten under 
andra halvåret. Sett över hela prognosperioden 
stiger dock sysselsättningen. 
Sysselsättningsgraden för personer i reguljär 
sysselsättning mellan 20 och 64 år beräknas öka 
från 74,6 % år 1998 till 76,5 % år 2002. 
Regeringens mål är att sysselsättningsgraden år 
2004 skall uppgå till 80 %.
För åren 2001 och 2002 är det svårt att nu 
bedöma konjunkturläget. Den antagna tillväxten 
för dessa år är i stället bestämd av den långsiktiga 
tillväxttakten som uppskattas till ca 2 % och av 
att det finns lediga resurser i ekonomin som 
möjliggör en tillväxt med ytterligare 0,5 procent-
enheter per år utan att löner och priser 
accelererar. För att en sådan utveckling skall 
realiseras måste lönebildningen fungera väl och 
Kunskapslyftet riktas mot de svagaste grupperna 
på och utanför arbetsmarknaden.
De offentliga finanserna visar betydande 
överskott under hela prognosperioden. Åren 
2001 och 2002 överstiger det finansiella 
sparandet i den offentliga sektorn målet om 
överskott på 2,0 % av BNP med ca 22 miljarder 
kronor 2001 och 41 miljarder kronor 2002. 
Dessa överskjutande medel antas i kalkylen 
beräkningstekniskt tillföras hushållssektorn så 
att saldomålen uppnås exakt. Den offentliga 
sektorns konsoliderade bruttoskuld har som 
andel av BNP sjunkit sedan 1995 och beräknas, 
även med beaktande av den beräkningstekniska 
överföringen, understiga 60 % år 2001. 
Finanspolitikens inriktning beräknas vara 
expansiv i år, vilket kan ses mot bakgrund av den 
internationella konjunkturavmattningen. 
Perioden 2000–2002 kan finanspolitiken, med 
beaktande av de beräkningstekniska 
överföringarna, betecknas som i genomsnitt 
neutral.
Inom några områden är osäkerheten i 
prognosen stor:
– Prognosen bygger på förutsättningen att den 
internationella avmattningen är tillfällig och att 
tillväxten i Sydostasien, Japan och EU-området 
tilltar mot slutet av innevarande år. Det kan dock 
inte uteslutas att recessionen i Sydostasien och 
Japan blir mer utdragen, vilket kan innebära att 
även återhämtningen i EU-området kommer 
senare än beräknat. Den ekonomiska 
utvecklingen i Förenta staterna är också 
svårbedömd. I prognosen förutses en gradvis 
nedgång av tillväxten mot den långsiktiga 
tillväxttrenden. Det finns dock ett antal möjliga 
obalanser i den amerikanska ekonomin, vilket 
kan komma att kräva en anpassning som gör att 
tillväxten blir lägre än i prognosen. Samtidigt har 
den amerikanska ekonomins styrka överraskat 
många bedömare och några tydliga tecken på en 
nära förestående avmattning har inte funnits i 
den senast inkomna statistiken.
– Risken för en sämre internationell 
utveckling balanseras dock av att den inhemska 
efterfrågan kan bli starkare än vad som antagits i 
prognosen. Den senaste tidens goda 
sysselsättningstillväxt och hushållens positiva 
bedömningar av den egna ekonomin kan 
innebära att den inhemska efterfrågan, i högre 
grad än vad som antagits, kan kompensera för 
efterfrågebortfallet från Sveriges 
exportmarknader.
– I prognosen förutsätts att löneglidningen år 
2000 begränsas till 0,5 % och att löneökningarna 
för åren därefter, då det finns väldigt få avtal, 
uppgår till 3 % per år. Med löneökningar på 
denna nivå skapas förutsättningar för en expansiv 
penningpolitik och ett konkurrenskraftigt 
näringsliv, vilket befrämjar en hög och 
sysselsättningsintensiv tillväxt. Ett stort antal 
personer i arbetsför ålder kommer under de 
närmaste åren att genomgå vuxenutbildning och 
antalet högskoleplatser ökar kraftigt. För att inte 
flaskhalsar skall uppstå på arbetsmarknaden är 
det viktigt att vuxenutbildningen riktas till de 
grupper som har en svag ställning på 
arbetsmarknaden och som annars skulle riskera 
att bli varaktigt arbetslösa. 
1.2	Utvecklingen inom olika områden
Den internationella utvecklingen
Recessionen i den japanska ekonomin, vissa 
asiatiska stater och på senare tid även i 
Latinamerika har under hösten satt tydliga spår i 
den europeiska konjunkturutvecklingen. Den 
globala tillväxten väntas falla marginellt mellan 
1998 och 1999. Tillväxten i EU-området väntas 
däremot bli ca 1 procentenhet lägre än under 
1998. En tydlig indikation på 
konjunkturförsämringen i EU-området är att de 
europeiska industriföretagen sedan hösten 1998 
har blivit allt mer pessimistiska i sina 
framtidsbedömningar. Detta tar sig uttryck i 
form av negativa orderstocksomdömen, 
stagnerande produktionsplaner och ett missnöje 
med lagersituationen. Företagens pessimism 
beror inte enbart på förväntningar om en svag 
volymmässig utveckling av produktionen utan är 
säkerligen också påverkade av den internationella 
prispress som bl.a. Asienkrisen givit upphov till.
Givet de försämrade exportutsikterna och den 
avmattning i industrins investeringar, som är en 
följd av prispressen och krympande 
vinstmarginaler, bedöms tillväxten i EU-området 
minska från knappt 3 % 1998 till knappt 2 % i år. 
Ett lågt ränteläge och ett högt 
konsumentförtroende bidrar dock till att hålla 
den inhemska efterfrågan uppe. 
Konjunkturbilden skiljer sig dock åt mellan olika 
länder. I Tyskland förväntas en betydande 
avmattning och tillväxten beräknas falla från 
2,8 % 1998 till 1,5 % i år. I Storbritannien, som 
ligger längre fram i konjunkturcykeln än övriga 
EU-länder, bedöms den sammanlagda 
effekten på tillväxten av det starka pundet, den 
tidigare strama penningpolitiken och vikande 
internationell efterfrågan bidra till en betydligt 
lägre tillväxt i år. En återhämtning år 2000 
förutses till följd av lättare monetära 
förhållanden och en mindre stram finanspolitik.
Frankrike, Nederländerna, Belgien och 
Österrike väntas få en BNP-tillväxt mellan 2 och 
2,5 % i år, medan produktionsökningen i 
Spanien, Portugal, Irland och Finland bedöms 
överstiga 3 %. I Italien ökar tillväxten något 
1999, men den ligger fortfarande under EU-
genomsnittet. I Danmark och Norge dämpas 
tillväxten betydligt. I Danmark stramades 
finanspolitiken åt under fjolåret i syfte att 
motverka tendenser till överhettning. Den 
norska ekonomin har drabbats hårt av fallande 
oljepriser. En stram penningpolitik i avsikt att 
stärka växelkursen och en restriktiv finanspolitik 
har ytterligare reducerat den samlade efterfrågan.
I Förenta staterna steg BNP under föregående 
år med hela 3,9 %. Arbetslösheten låg under den 
nivå som, åtminstone tidigare, ansetts vara 
förenlig med icke accelererande löneökningar. 
Inflationen var stabil och låg och 
produktivitetstillväxten var god. På ett antal 
områden är dock utvecklingen oroande. 
Aktiekurserna har stigit mycket kraftigt under 
de senaste åren, bytesbalansunderskottet har 
successivt vuxit, hushållens sparande har minskat 
till mycket låga nivåer och investeringarna har 
ökat i en takt som knappast är långsiktigt hållbar. 
Prognosen utgår från en utveckling där dessa 
obalanser gradvis minskar genom att tillväxten i 
den privata konsumtionen avtar och 
ökningstakten i investeringarna dämpas. Under 
dessa förutsättningar bedöms tillväxten i år 
uppgå till 3,0 % för att minska till 2,2 % år 2000. 
Utvecklingen i Japan och i de krisdrabbade 
länderna i Sydostasien är fortfarande 
svårbedömd. Prognosen baseras på att en 
försiktig återhämtning i dessa länder inleds 
under slutet av 1999. I Sydkorea och Thailand 
har en viss återhämtning redan inletts. Det 
fortsatta konjunkturförloppet i Japan är 
fortfarande mycket ovisst. Utfallet från 
nationalräkenskaperna för det fjärde kvartalet 
visade att BNP föll med 0,8 % i förhållande till 
det tredje kvartalet. Därmed har BNP minskat 
fem kvartal i följd. För att vända utvecklingen 
måste förtroendet hos hushåll och företag 
återvända. En viktig förtroendeskapande åtgärd 
är att saneringen av den finansiella sektorn 
fullföljs.
Även Ryssland och de latinamerikanska 
ekonomierna har drabbats hårt av turbulensen på 
de finansiella marknaderna. I Brasilien har stora 
kapitalutflöden tvingat fram en mycket stram 
penningpolitik och en kraftig depreciering av 
realen. I Ryssland väntas BNP falla med 5 % i år, 
vilket kan få negativa återverkningar för de 
baltiska staterna och övriga 
transitionsekonomier.
Tabell 1.1 Prognosförutsättningar
1997
1998
1999
2000
2001
2002
BNP OECD1
3,0
2,3
1,9
2,0
2,2
2,3
KPI OECD1
2,0
1,4
1,4
1,5
1,5
1,6
Timlön, kostnad1
4,5
3,6
3,0
3,2
3,0
3,0
Dollarkurs (SEK)2
7,7
8,0
7,9
7,6
7,3
7,1
TCW-index2
120,5
123,3
122,7
119,9
118,5
118,0
Tysk långränta3
5,7
4,6
4,0
4,2
4,4
4,6
Svensk långränta3
6,6
5,0
4,3
4,4
4,6
4,8
Svensk kortränta4
4,3
4,3
3,2
3,3
3,6
4,0
1 Årlig procentuell förändring, BNP OECD och KPI OECD avser OECD-16
2 Årsgenomsnitt
3 10-års statsobligation, årsgenomsnitt
4 6-månaders statsskuldsväxel, årsgenomsnitt
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Räntor, inflation, valutor och löner
Efter höstens finansiella turbulens har 
utvecklingen på de svenska kapital- och 
aktiemarknaderna stabiliserats. Den svenska 10-
årsräntan låg i slutet av januari under 4 % – en 
nivå som bedömdes vara orealistisk för ett antal 
år sedan. Statistik som visat på en oväntat stark 
utveckling av den amerikanska ekonomin har 
dock sedan resulterat i en internationell uppgång 
i de långa räntorna. Under återstoden av 1999 
förutses långräntan fluktuera kring dagens nivåer 
för att därefter, när den europeiska konjunkturen 
stärks, gradvis stiga till 5 % i slutet av 2002. Att 
10-årsräntan på lång sikt inte bedöms överstiga 
5 % är en konsekvens av de sanerade offentliga 
finanserna och av att Riksbankens inflationsmål 
har vunnit allmänhetens förtroende. 
Inflationsförväntningarna kan därför även 
framdeles förutsättas ligga i linje med 
inflationsmålet. Skillnaden mellan svenska och 
tyska långräntor bedöms kunna krympa till 0,2 
procentenheter.
På grund av den ekonomiska avmattningen 
och det låga inflationstrycket i Euroområdet har 
det antagits att den Europeiska centralbanken 
(ECB) sänker styrräntan under året. 
Osäkerheten vad gäller ECB:s överväganden 
avseende inriktningen på penningpolitiken är 
dock betydande.
I Sverige föll priserna under loppet av 1998. 
Till följd av det låga inflationstrycket har 
Riksbanken sänkt den s.k. reporäntan från 
4,35 % i början av juni 1998 till 2,90 % i mars i 
år. Inflationen, mätt med förändringen i 
konsumentprisindex (KPI), förväntas ligga runt 
0,5 % i slutet av innevarande år och därefter öka 
till ca 1 % i slutet av nästa år.
Tabell 1.2 Nyckeltal
1997
1998
1999
2000
2001
2002
KPI, dec–dec
1,9
–0,6
0,5
0,9
2,0
2,0
NPI, dec–dec
–0,9
–1,4
–1,4
0,0
–
–
Disponibel inkomst1,6
–1,7
2,6
3,6
1,8
3,6
3,0
Sparkvot (nivå)6
0,8
1,2
2,1
1,6
3,3
4,3
Industriproduktion1
5,4
4,3
2,0
4,0
3,3
3,5
Relativ 
enhetsarbetskostnad i 
industrin1
–4,2
–1,4
–1,8
0,1
–
–
Sysselsättning2
–1,0
1,5
1,4
0,6
0,9
0,8
Öppen arbetslöshet3
8,0
6,5
5,8
5,4
5,1
5,0
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder3
4,3
3,9
3,6
3,6
3,5
3,5
Handelsbalans4
141
140
135
137
150
164
Bytesbalans5
2,9
2,1
1,3
1,5
1,7
2,1
Offentliga sektorns 
finansiella 
sparande5,6
–1,1
2,2
1,8
2,1
2,0
2,0
1 Årlig procentuell förändring
2 Antal personer, årlig procentuell förändring
3 Andel av arbetskraften
4 Miljarder kronor
5 Procent av BNP
6 För åren 2001 och 2002 avses värden efter beräkningsteknisk överföring till hushållen
Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen, Riksbanken och 
Finansdepartementet
Prismått som exkluderar effekterna av ändrade 
indirekta skatter och subventioner samt 
räntekostnader för egna hem, väntas ligga strax 
över 1 % såväl i år som nästa år. 
Den låga inflationen förklaras av den 
internationella prispressen, nedväxlingen av den 
svenska löneökningstakten och ett antal år med 
god produktivitetsutveckling. I prognosen antas 
att penningpolitiken anpassas så att inflationen i 
slutet av år 2001 uppgår till 2 % för att sedan 
ligga på denna nivå även 2002.
Trots de senaste årens mycket gynnsamma 
utveckling av den svenska ekonomin med låg 
inflation, bytesbalansöverskott, förbättrade 
offentliga finanser och en god produktivitets-
utveckling, var den svenska kronan svag under 
stora delar av hösten 1998. I decemberprognosen 
framhölls kronans fortsatta utveckling som en 
betydande osäkerhetsfaktor. Kronan har därefter 
apprecierat i linje med det växelkursantagande 
som då gjordes. I föreliggande prognos har 
antagits att kronan fortsätter att appreciera, för 
att på några års sikt ligga på 118, mätt som 
TCW-index. Kronan bedöms också appreciera 
till 8,70 mot euron.
Tabell 1.3 Försörjningsbalans
Miljarder 
kronor
Årlig procentuell förändring
1998
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Privat konsumtion
952
1,3
2,0
2,6
2,6
2,4
1,8
1,8
Offentlig konsumtion
466
–0,2
–2,1
1,9
1,0
1,0
0,9
0,2
   Stat
143
–0,6
–5,0
3,2
1,0
0,5
0,5
0,5
   Kommun
324
0,0
–0,7
1,3
1,0
1,1
1,1
0,1
Bruttoinvesteringar
261
3,7
–4,8
9,6
4,8
5,4
4,6
4,6
   Näringsliv exkl. bostäder
203
4,7
–0,1
10,7
4,4
4,1
2,4
2,5
   Bostäder
25
13,1
–25,7
5,1
12,1
17,8
22,0
20,0
   Myndigheter
32
–8,0
–9,4
6,4
1,5
2,8
1,5
0,1
Lagerinvesteringar1
12
–1,1
0,7
0,3
–0,7
0,2
0,0
0,0
Export
810
6,1
12,8
7,3
3,6
5,7
5,2
5,1
Import
698
3,7
11,7
11,0
2,9
6,7
4,9
4,5
BNP
1804
1,3
1,8
2,9
2,2
2,6
2,5
2,5
1 Förändringstalen är uttryckta i procent av BNP föregående år
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Det preliminära löneutfallet för 1998 registrerar 
ökningar av timlönerna med 3,2 % exklusive en 
del retroaktiva löneutbetalningar framför allt 
från offentliga myndigheter. När dessa 
löneutbetalningar har fångats upp av 
lönestatistiken väntas den registrerade 
löneökningstakten uppgå till 3,6 %, vilket 
motsvarar en genomsnittlig löneglidning på 0,8 
procentenheter. Detta är en något lägre 
löneglidning än genomsnittet under 1990-talet, 
men är samtidigt hög med tanke på nivån på 
arbetslösheten och att priserna har ökat betydligt 
mindre än vad som förväntades vid tidpunkten 
för 1998-års avtalsrörelse. Den faktiska reala 
löneökningen avviker därmed ganska kraftigt 
från den av parterna förväntade reallöneökningen 
vid tidpunkten för 1998 års avtalsrörelse. I år och 
nästa år väntas lönerna öka med 3,0 % respektive 
3,2 %. Löneglidningen antas uppgå till 0,6 % i år 
och till 0,5 % nästa år. För åren 2001 och 2002 
finns nästan inga löneavtal. De totala 
löneökningarna per år antas då uppgå till 3 %.
Försörjningsbalansen
År 1998 var ett bra år ur svensk exportsynpunkt. 
Varuexporten ökade med drygt 7 %. Detta var 
något överraskande med tanke på Asienkrisen 
och den därmed sammanhörande nedgången av 
den globala tillväxten. Den svenska exporten till 
den krisdrabbade Asienregionen föll visserligen 
med knappt 25 % i värdetermer, vilket drog ned 
den svenska exporttillväxten med ca 2 procent-
enheter. Samtidigt kompenserades detta av att 
exporttillväxten till EU-området utvecklades 
mycket starkt. I år är bilden den motsatta – en 
svag europeisk konjunktur försämrar 
exportförutsättningarna. Svensk export drabbas 
extra hårt av att konjunkturen är särskilt svag i 
Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark, 
som tar emot drygt en tredjedel av svensk 
varuexport. Eftersom en stor andel av svensk 
export består av investeringsvaror och den 
europeiska investeringskonjunkturen förväntas 
vara svag i år, försämras förutsättningarna för 
den svenska exporten ytterligare. Att en 
exportavmattning är förestående syns tydligt i 
statistik över exportorderingången och i 
Konjunkturinstitutets 
industribarometer. Den antagna förbättringen av 
det internationella konjunkturläget innebär att 
utsikterna för svensk export ljusnar år 2000. 
Sammantaget beräknas tillväxten i varuexporten 
minska från drygt 7 % år 1998 till ca 3,5 % år 
1999. År 2000 sker en återhämtning och varu
exporten väntas öka med ca 5,5 %. 
Varuimporten ökade med knappt 12 % år 
1998. Importen ökar i genomsnitt avsevärt 
snabbare än BNP, vilket beror på en tilltagande 
handelsspecialisering. Importtillväxten under 
1998 var dock ovanligt stark i förhållande till den 
uppnådda BNP-tillväxten. En delförklaring till 
detta är att exporten, som har ett högt 
importinnehåll, och importtunga investeringar, 
exempelvis 
maskininvesteringar, ökade kraftigt under 
fjolåret. I år väntas istället en relativt måttlig 
tillväxt av exporten och av investeringar med ett 
högt importinnehåll. Varuimporten beräknas 
därför endast öka med 2,5 % i år. År 2000 
förutses 
varuimporten normaliseras och öka med ca 
6,5 %.
Trots att exporten i år väntas växa något 
snabbare än importen förutses 
handelsbalansöverskottet minska något. 
Förklaringen ligger i att den vikande efterfrågan 
för svenska exportvaror väntas tvinga svenska 
exportföretag till att sänka sina priser relativt 
kraftigt medan importpriserna antas stiga något. 
Exporten och importen av tjänster antas följa 
ungefär samma mönster som exporten och 
importen av varor, dvs. mattas av kraftigt i år för 
att sedan återigen öka snabbare.
Investeringstillväxten var mycket stark 1998. I 
år dämpas tillväxten och investeringarna väntas 
stiga med ca 5 % både i år och nästa år. 
Investeringsförloppen är dock ganska olika i 
olika sektorer. Inom industrin väntas 
investeringarna minska i år till följd av 
försvagningen av den internationella 
industrikonjunkturen. Investeringarna antas falla 
kraftigt i basindustrin men utvecklas relativt väl 
inom expansiva branscher som 
teleproduktindustrin och läkemedelsindustrin. 
Nedgången i investeringsaktiviteten begränsas 
dock av att den internationella konjunktur-
avmattningen antas bli kortvarig. Om så inte blir 
fallet är följaktligen risken för en betydligt sämre 
utveckling av industriinvesteringarna påtaglig.
Inom övrigt näringsliv steg investeringarna 
kraftigt under föregående år. I synnerhet var 
investeringsaktiviteten hög inom sektorer med 
en nära koppling till hushållens efterfrågan. 
Exempelvis steg investeringarna inom 
varuhandeln med 33 %. Investeringarna inom 
övrigt näringsliv väntas fortsätta öka med ca 7 % 
år 1999 och med ca 5 % år 2000. En låg 
vakansgrad i storstadsregionerna, stigande priser 
och en hög orderingång tyder på en stark 
nybyggnation av kommersiella fastigheter. En 
viss konjunkturdämpning kan förväntas i de 
industrirelaterade tjänstebranscherna även om 
anpassningen inför millennieskiftet bidrar till 
investeringstillväxten.
Bostadsinvesteringarna ökade svagt under 
1998, men nivån är fortfarande mycket låg och 
bostadsbeståndet krymper. Det låga ränteläget, 
stigande priser och fallande vakansgrader i 
tillväxtregionerna är tydliga signaler på att 
bostadsbyggandet kommer att öka. Statistik över 
orderstocken tyder också på en återhämtning. 
Det är i första hand byggandet av egna hem och 
bostadsrätter i storstäderna som ökar.
Utvecklingen av lagerinvesteringarna har ofta 
stor betydelse för hur tillväxten fördelas mellan 
olika år. Under första halvåret 1998 skedde en 
ofrivillig lageruppbyggnad i industrin till följd av 
vikande efterfrågan. En viss lageranpassning 
inleddes sedan under det andra halvåret. Lager-
investeringarna kom för helåret att ge ett positivt 
bidrag till BNP-tillväxten på 0,3 procentenheter 
(eftersom lagerinvesteringarna har ett högt 
importinnehåll är den totala effekten på 
tillväxten dock lägre). I år förutses en mindre 
uppgång i lagren totalt sett. Lagerinvesteringarna 
år 1999 kommer ändå ligga på en avsevärt lägre 
genomsnittlig nivå än 1998, vilket resulterar i ett 
negativt tillväxtbidrag på motsvarande 0,7 % av 
BNP. Under år 2000 ökar lagren snabbare i takt 
med den ökande industriproduktionen och 
väntas då ge ett positivt tillväxtbidrag på 0,2 % av 
BNP.
Under 1998 ökade den privata konsumtionen 
med 2,6 %, vilket är den största ökningen på tio 
år. Under 1999 och 2000 väntas konsumtionen 
fortsätta att öka i ungefär samma takt. Grunden 
för en stabil konsumtionstillväxt i 
hushållssektorn föreligger i form av en solid 
förmögenhetsställning, en god utveckling av de 
reala disponibla inkomsterna, en fortsatt 
gynnsam arbetsmarknadsutveckling, och en hög 
grad av framtidsoptimism vad beträffar den egna 
ekonomin. I år förväntas de reala disponibla 
inkomsterna öka med hela 3,6 % för att sedan 
växa med 1,8 % nästa år. Årets kraftiga 
disponibelinkomstökning beror dels på höga 
reallöneökningar till följd av låg inflation och 
dels på lägre skattebetalningar som andel av 
inkomsten. Hushållens konsumtion bedöms 
dock följa en jämnare utvecklingsbana, vilket 
innebär att sparkvoten tillfälligt ökar 1999. 
Konsumtionstillväxten väntas försvagas något år 
2000 på grund av att disponibelinkomsterna 
utvecklas svagare och av att hushållens 
uppdämda behov av att ersätta 
kapitalvaror gradvis minskar.
Under åren 2001 och 2002 beräknas den 
privata konsumtionen öka med knappt 2 % per 
år. För dessa år förutspås ansenliga överskott i de 
offentliga finanserna. Det är rimligt att anta att 
hushållen får ta del av dessa överskott och 
planerar sin konsumtion därefter (även om det är 
osäkert i hur stor utsträckning och i vilken form 
överskotten kommer hushållen tillgodo). 
Beräkningstekniskt har överskott i de offentliga 
finanserna utöver 2 % av BNP, överförts till 
hushållen.
Den statliga konsumtionen steg med 3,2 % år 
1998. Förbrukningen av varor och tjänster ökade 
med nära 9 %, medan nedgången i den statliga 
sysselsättningen fortsatte. Under perioden 1994-
1997 minskade konsumtionen kontinuerligt med 
sammanlagt 4,5 %. En fortsatt återhämtning av 
den statliga konsumtionen förutses under 
prognosperioden. Ökningen beräknas till 1 % i 
år och sedan till 0,5 % per år.
Den kommunala konsumtionen växte starkare 
än väntat förra året. Det var framför allt 
förbrukningen, det vill säga sektorns köp av 
varor och tjänster, som ökade. Denna utveckling 
tyder på att sektorn i viss utsträckning anlitat 
externa 
företag i stället för att nyanställa.
Under perioden 1999-2002 väntas den 
kommunala konsumtionen växa med i 
genomsnitt 0,8 % per år. Konsumtionstillväxten 
medger en sysselsättningsökning med i 
genomsnitt 9 000 personer per år och möjliggörs 
bland annat 
genom ökade skatteinkomster och högre 
statsbidrag. Sektorns finansiella sparande 
beräknas från och med nästa år bli tillräckligt 
stort för att 
kravet om ekonomisk balans skall kunna uppnås.
Tillväxtens och sparandets sammansättning
Under 1998 var tillväxtbidraget från inhemsk 
slutlig efterfrågan 3,6 procentenheter. Nettot av 
utrikeshandeln gav ett negativt tillväxtbidrag 
motsvarande 0,6 procentenheter (se tabell 1.4). 
Den inhemska efterfrågan väntas fortsätta ge 
stora positiva bidrag till tillväxten varje år fram 
till och med 2002, medan nettot av 
utrikeshandeln ger mindre men positiva bidrag. 
Utvecklingen av utrikeshandelns nettobidrag till 
tillväxten under 1998, 1999 och 2000 förklaras 
till stor del av importens kraftiga svängningar 
mellan åren. Fjolårets starka importökning 
gjorde att tillväxtbidraget från utrikeshandeln 
blev negativt. Den kraftiga importavmattningen i 
år slår igenom i ett positivt nettobidrag. År 2000 
växer importen snabbare än exporten, vilket gör 
att tillväxtbidraget från utrikeshandeln minskar 
igen, trots att tillväxten då är fyra tiondelar högre 
än 1999.
Tabell 1.4 Bidrag till BNP-tillväxt
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Privat konsumtion
1,0
1,3
1,3
1,2
0,9
0,9
Offentlig konsumtion
–0,5
0,5
0,2
0,2
0,2
0,0
Bruttoinvesteringar
–0,8
1,5
0,8
0,9
0,8
0,8
Lagerinvesteringar
0,7
0,3
–0,7
0,2
0,0
0,0
Export
5,1
3,2
1,6
2,7
2,5
2,5
Import
–3,8
–3,9
–1,1
–2,6
–2,0
–1,9
Netto utrikeshandel
1,3
–0,6
0,5
0,1
0,6
0,7
BNP
1,8
2,9
2,2
2,6
2,5
2,5
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Tabell 1.5 Sparandets sammansättning
Procent av BNP
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Bruttosparande
17,0
17,6
16,2
16,9
17,4
18,2
Realt sparande
14,1
15,1
14,8
15,4
15,7
16,1
   Fasta 
   investeringar
13,7
14,4
14,8
15,2
15,5
15,8
   Lager- 
   investeringar
0,4
0,7
0,0
0,2
0,2
0,2
Finansiellt sparande
2,9
2,4
1,5
1,6
1,8
2,2
   Offentlig sektor
–1,1
2,2
1,8
2,1
2,0
2,0
   Hushåll
1,5
1,3
1,6
1,1
2,0
2,6
   Företag
2,4
–1,1
–1,9
–1,6
–2,2
–2,4
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Det finansiella sparandet i den svenska 
ekonomin, vilket i stort överensstämmer med 
bytesbalansöverskottet, väntas uppgå till i 
genomsnitt knappt 2 % av BNP per år under 
prognosperioden. Även om det reala sparandet 
minskar något i år som andel av BNP, så ökar 
reala sparandets andel av BNP sett över hela 
prognosperioden. Trots att den privata 
konsumtionen bedöms kunna uppvisa stabila 
ökningstal kan såväl det reala sparandet som 
andel av BNP öka som 
Sveriges finansiella nettoställning mot omvärlden 
förbättras.
Arbetsmarknaden
Arbetsmarknaden utvecklades mycket starkt 
under 1998. Sysselsättningen ökade med 1,5 % 
och arbetslösheten föll med 1,5 procentenheter. 
En stor del av sysselsättningsökningen tillkom i 
den privata tjänstesektorn där 41 000 nya 
arbetstillfällens skapades. I kommunsektorn 
bröts den 
tidigare negativa utvecklingen och 
sysselsättningen steg med 19 000 personer i 
förhållande till 1997. Sysselsättningen har 
fortsatt att öka i snabb takt under inledningen av 
1999. Den konjunkturavmattning som förutses 
under innevarande år väntas dock leda till att 
sysselsättningstillväxten avtar i slutet av året. 
Inom industrin och de 
industrirelaterade tjänstesektorerna bedöms 
sysselsättningen minska under andra halvåret. 
Antalet nya lediga platser pekar också på en 
förestående sysselsättningsavmattning. I takt 
med att det internationella konjunkturläget 
förstärks år 2000 väntas sysselsättningen åter öka 
i något snabbare takt. Sysselsättningsuppgången 
nästa år begränsas dock av att de reala 
löneökningarna för åren 1998 och 1999 beräknas 
bli något högre än tidigare förväntat. Antalet 
arbetade timmar förutses öka något svagare än 
sysselsättningen bl.a. på grund av att flera av de 
avtal som slöts våren 1998 inkluderade en 
arbetstidsförkortning.
Under åren 2001 och 2002 bedöms den 
svenska ekonomin kunna växa snabbare än den 
långsiktiga tillväxttakten genom att 
sysselsättningen ökar med knappt 1 % per år. 
Detta förutsätter dock att lönebildningen 
fungerar väl, så att lediga resurser på 
arbetsmarknaden kan tas i anspråk utan att det 
uppstår inflationsdrivande löneökningar. 
Sysselsättningstillväxten understöds av att 
regeringens utbildningssatsningar bidrar till att 
öka andelen utbildad arbetskraft, vilket bör 
underlätta rekryteringen av personal, och 
förslaget i vårpropositionen att införa en kraftig 
subvention till företag som anställer 
långtidsinskrivna. Sysselsättningsgraden för 
personer i reguljär sysselsättning mellan 20 och 
64 år förväntas öka från 74,6 % år 1998 till 
76,5 % år 2002. Regeringens mål är att 
sysselsättningsgraden år 2004 skall uppgå till 
80 %. 
Den goda sysselsättningsutvecklingen gör att 
den öppna arbetslösheten fortsätter att minska 
till 5,0 % år 2002. Storleken på den öppna 
arbetslösheten påverkas också av arbetsutbudet 
som normalt ökar när sysselsättningen stiger. I 
denna proposition föreslås ett antal åtgärder som 
påverkar arbetsutbudet. Antalet personer i 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskar från 
och med i år, antalet platser i vuxenutbildningen 
(Kunskapslyftet) reduceras på sikt samtidigt som 
nya högskoleplatser tillkommer. 
Den avmattning i industrikonjunkturen som 
väntas i år leder till en tillfällig nedgång i 
produktivitetstillväxten eftersom 
sysselsättningen reagerar med en viss 
eftersläpning på förändrad produktion. Av 
samma skäl stiger produktivitetstillväxten relativt 
kraftigt nästa år när konjunkturläget förbättras. 
Näringslivets anpassningskostnader i samband 
med millennieskiftet kan också i någon mån 
minska produktivitetstillväxten innevarande år 
eftersom dessa kostnader inte leder till högre 
produktion. Den genomsnittliga 
produktivitetstillväxten mellan 1998 och 2002 är 
något lägre än vad historiska samband i 
förhållande till BNP-tillväxten visar. Tillväxten 
är med andra ord sysselsättningsintensiv vilket 
beror på att det är de inhemska delarna av den 
svenska ekonomin som växer starkt och då i 
synnerhet den privata tjänstesektorn.
Offentliga finanser
År 1998 uppgick den offentliga sektorns finan-
siella sparande till 39,5 miljarder kronor eller 
2,2 % av BNP, enligt redovisningen i national-
räkenskaperna som exkluderar bokförings
mässiga effekter av bolagiseringen av AP-
fondens fastigheter. Jämfört med motsvarande 
bedömning som gjordes i decemberprognosen 
förra året blev sparandet ca 10,5 miljarder kronor 
större. Det bättre utfallet beror i huvudsak på 
oväntat stora skatteinkomster i slutet av 1998.
Överskottet 1998 innebär att den offentliga 
sektorns finansiella sparande har förbättrats med 
knappt 60 miljarder kronor sedan 1997 och med 
nära 200 miljarder kronor från 1994. Som andel 
av BNP har sparandet vänts från ett underskott 
1994 på 10,1 % till förra årets överskott på 2,2 %. 
Huvuddelen av denna förbättring är strukturell 
och kan jämföras med att 
konsolideringsprogrammet under perioden 
motsvarade 8 % av BNP.
Tabell 1.6 De offentliga finanserna
Procent av BNP
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
64,6
63,9
62,6
62,4
61,5
Utgifter
62,4
62,1
60,5
59,2
57,6
Finansiellt sparande 
före överföring
2,2
1,8
2,1
3,1
4,0
Beräkningsteknisk 
överföring
1,1
2,0
Finansiellt sparande 
efter överföring
2,0
2,0
Konsoliderad brutto-
skuld efter överföring
75,4
67,6
62,2
54,2
51,0
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
I år beräknas det finansiella sparandet uppgå till 
33,5 miljarder kronor eller 1,8 % av BNP. 
Skatterna som andel av BNP (skattekvoten) 
ligger kvar på 1998 års nivå, vilket beror på att 
årets skattesänkningar uppvägs av förskjutningar 
i skattebetalningar mellan åren. Nedgången i 
sparandet med 0,4 % av BNP från 1998 kan 
istället hänföras till att utgifterna exkl. räntor 
stiger som andel av BNP. 
Det finansiella sparandet förstärks till ca 2 % 
av BNP år 2000 trots att skattekvoten sjunker. 
Förbättringen av sparandet beror på att 
utgifterna som andel av BNP minskar. Vid 
hittills 
beslutade och föreslagna regler förstärks sedan 
sparandet åren 2001 och 2002 med ca 1 % av 
BNP per år. Förbättringen beror på en fortsatt 
nedgång av utgifterna som andel av BNP, medan 
skattekvoten är i stort sett oförändrad. 
Inkomsterna av räntor och utdelningar faller 
eftersom de finansiella tillgångarna minskar, 
främst genom AP-fondens överföringar till 
staten, men även till följd av försäljningar av 
statliga bolag. Inkomsterna från dessa 
försäljningar inräknas per definition inte i det 
finansiella sparandet. Däremot 
reduceras den offentliga skulden och 
ränteutgifterna när försäljningsinkomsterna 
används till amorteringar av statsskulden. 
Det finansiella sparandet åren 2001 och 2002 
överträffar målet på ett överskott på 2 % av BNP 
med ca 22 respektive 41 miljarder kronor. Dessa 
överskjutande överskott antas tillföras 
hushållssektorn så att saldomålet uppnås exakt 
(se tabell 1.6). Beaktas denna beräkningstekniska 
överföring uppnås en mer sannolik fördelning av 
det finansiella sparandet, vilket har betydelse för 
bl.a. prognosen för statsskulden och den privata 
konsumtionen. Frågan om hur eventuella 
framtida överskott skall fördelas mellan 
amorteringar och olika typer av utgiftshöjningar 
och skattesänkningar kommer att övervägas i 
framtida vår- och budgetpropositioner bl.a. med 
beaktande av då aktuellt och förväntat 
konjunkturläge.
Den offentliga sektorns konsoliderade 
bruttoskuld har som andel av BNP sjunkit sedan 
1995 och uppgick vid utgången av 1998 till 
75,4% av BNP. Under prognosperioden minskar 
den även nominellt och understiger, även med 
den beräkningstekniska överföringen från 
offentlig sektor till hushållen, 60 % av BNP år 
2001.
Nettoskulden, som är nettot av den offentliga 
sektorns samtliga finansiella tillgångar och 
skulder, sjunker i takt med de finansiella 
överskotten och de värdeförändringar som sker 
på tillgångar och skulder. I slutet av år 2002 
beräknas nettoskulden uppgå till ca 0,5 % av 
BNP. Efter den omfördelning av sparandet från 
staten till ålderspensionssystemet som sker 
genom pensionsreformen kommer statsskulden 
åter att öka. Det underliggande lånebehovet år 
2002, vid 2 % överskott i de offentliga 
finanserna, beräknas uppgå till 7 miljarder 
kronor.
De beräkningar av finanspolitikens inriktning 
som redovisas i kapitel 11 indikerar att finans-
politiken är expansiv i år och milt kontraktiv 
nästa år. Efter beaktande av de beräknings-
tekniska överföringarna bedöms finanspolitikens 
inriktning vara milt expansiv 2001 och neutral 
2002
2	Internationell utveckling
Den ekonomiska krisen i Asien har spritt sig och 
slagit hårt mot Ryssland och senast Brasilien. 
Detta har dämpat den internationella 
konjunkturen som förväntas vara fortsatt svag 
under innevarande år. På medellång sikt bedöms 
dock de gynnsamma makroekonomiska 
förutsättningarna med låg inflation och låga 
räntor bidra till att tillväxten i världsekonomin 
stärks. Turbulensen på de internationella 
finansiella marknaderna har avtagit och 
spridningseffekterna på den globala ekonomin 
till följd av den senaste utvecklingen i 
Latinamerika väntas bli relativt måttliga.
Den globala ekonomiska tillväxten förutses i 
år sjunka något till 2,3 %, medan den i OECD-
området förväntas minska med knappt en halv 
procentenhet till 1,9 %. 
I EU förutses BNP-tillväxten sjunka med en 
knapp procentenhet till 1,9 %. Under det andra 
halvåret förväntas dock den inhemska efterfrågan 
åter stärkas till följd av låga räntor, stigande 
realinkomster och en fortsatt stark framtidstro 
bland hushållen. Utvecklingen stimuleras också 
av en milt expansiv finanspolitik och gynnsamma 
monetära förhållanden, dvs. den sammantagna 
effekten på efterfrågan av ränte- och 
växelkursutvecklingen. 
Tabell 2.1 BNP-tillväxt per region
Årlig procentuell förändring
1998
1999
2000
2001
2002
Världen
2,4
2,3
3,1
3,5
3,5
OECD
2,3
1,9
2,0
2,2
2,3
   EU
2,8
1,9
2,4
2,6
2,6
S.k. transitionsekonomier
–0,5
–0,9
1,4
2,6
2,9
    Central- och Östeuropa
2,5
2,2
3,2
4,5
5,0
    Ryssland
–4,6
–5,0
–1,0
0,0
0,0
U-länder
2,9
3,0
4,6
5,1
5,1
    Afrika
3,4
3,2
5,1
5,3
5,0
    Asien
3,0
4,5
5,3
5,9
5,9
        Krisdrabbade 
        asiatiska länder1
–8,2
0,2
4,6
5,3
5,8
    Mellan och Sydamerika
2,2
–1,2
2,6
2,9
3,2
1 Krisdrabbade asiatiska länder utgörs här av Filippinerna, Indonesien, Malaysia, 
Sydkorea och Thailand
Källor: OECD, IMF och Finansdepartementet
Den starka konjunkturen i Förenta staterna 
förväntas dämpas något i år till följd av en 
svagare investeringstillväxt och en minskad 
privat konsumtion. I de krisdrabbade asiatiska 
länderna förutses en försiktig återhämtning i 
slutet av året. Viktiga förutsättningar är dock att 
förtroendet bland japanska företag och hushåll 
börjar återvända och att saneringen av 
finanssektorn fullföljs på ett förtroendeingivande 
sätt.
I fyra av de viktigaste svenska exportmark-
naderna, dvs. Tyskland, Storbritannien, Norge 
och Danmark, bedöms BNP-tillväxten 
sammantaget halveras under innevarande år. 
Dessa länder står för drygt en tredjedel av den 
totala svenska exportmarknaden. 
Världsmarknadstillväxten för svensk export 
förväntas därmed minska betydligt från knappt 
7 % till knappt 4 % i år för att sedan öka till 
drygt 5 % nästa år.
Diagram 2.1 BNP-tillväxt i världen och sammantaget i 
Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark
Procent
 
Det finns fortsatt en betydande osäkerhet i 
bedömningen av den internationella 
utvecklingen. En förnyad turbulens på de 
finansiella marknaderna och ökad protektionism 
skulle kunna bidra till en sämre utveckling för 
världsekonomin som helhet. I Förenta staterna 
utgör ökade obalanser i ekonomin en risk, men 
en bättre utveckling än den som förutses kan 
heller inte uteslutas. 
2.1	Utvecklingen i Europa
En tillfällig avmattning i euroområdet
Konjunkturen i euroområdet utvecklades starkt 
under det första halvåret 1998. Låga räntor och 
en positiv utveckling på arbetsmarknaden bidrog 
till en uppgång i inhemsk efterfrågan, främst 
privat konsumtion. Samtidigt har bidraget från 
nettoexporten till BNP-tillväxten successivt 
avtagit under året, bl.a. som en följd av minskad 
efterfrågan i omvärlden.
Under senhösten mattades emellertid kon-
junkturen betydligt. Detta avspeglades i ett 
snabbt fallande företagsförtroende, vikande 
orderingång samt avtagande industriproduktion. 
Lägre vinstförväntningar, bl.a. till följd av en 
internationell prispress, har bidragit till en 
dämpad investeringstakt. Skillnaderna mellan 
länderna inom euroområdet var dock stora. Den 
svaga utvecklingen var särskilt tydlig i Tyskland 
och 
Italien, medan ekonomierna i Spanien, Portugal, 
Irland och Finland fortsatte att växa starkt. I 
Frankrike, Nederländerna, Belgien och 
Österrike skedde en tydlig avmattning i 
exporttillväxten mot slutet av året, men denna 
nedgång tycks i stor utsträckning ha 
kompenserats av en stark utveckling av privat 
konsumtion. 
Diagram 2.2 Företagens och hushållens framtidstro i 
euroområdet
Nettobalans
 
Till en början var fallet i företagens framtidstro i 
euroområdet framförallt betingat av snabbt 
minskat förtroende inom exportsektorn, men 
mot slutet av året tycks också förväntningarna på 
hemmamarknaden ha minskat. 
Samtidigt har konsumentförtroendet stigit 
kontinuerligt sedan i mitten av 1998 och upp-
visar nu i flera länder historiskt höga nivåer. 
Detta gäller t.ex. i Tyskland och i Frankrike. 
Troliga förklaringar till detta är bl.a. en mer 
gynnsam utveckling på arbetsmarknaden samt 
stigande realinkomster. 
Omvärldskrisen har haft en tydligt dämpande 
effekt på pris- och ränteutvecklingen i euro-
området. Inflationstakten uppgick i februari till 
0,8 % på årsbasis. Under 1998 föll långa räntan 
sammantaget från drygt 5,4 % till knappt 4,0 %. 
Sedan årsskiftet har emellertid en viss uppgång 
kunnat noteras.
I ljuset av konjunkturavmattningen under 
hösten, den låga inflationstakten och låga 
inflationsförväntningar, genomfördes en 
samordnad styrräntesänkning i början av 
december 1998 och sammantaget har styrräntan i 
euroområdet sänkts från knappt 4,0 % till 3,0 % 
under det 
senaste året. 
Vid årsskiftet infördes den gemensamma 
valutan, euron. Euron har sedan årsskiftet – bl.a. 
till följd av konjunkturavmattningen i euro-
området samt de mer gynnsamma 
tillväxtutsikterna i Förenta staterna – försvagats 
tydligt mot den amerikanska dollarn och bedöms 
även ha försvagats i effektiva termer. 
Sammantaget bedöms de monetära förhållan-
dena ha lättat något under inledningen av 1999 
jämfört med hösten 1998. Styrräntan förutses 
sänkas till 2,75 % under året, som en följd av 
konjunkturavmattningen och en förväntan om 
en fortsatt låg inflation. 
Utsikterna för 1999 har i ljuset av avmatt-
ningen försämrats och tillväxttakten förutses nu 
avta från knappt 3 % 1998 till drygt 2 % 1999, 
bl.a. som en följd av en dämpad 
investeringsaktivitet och en fortsatt svag 
exportutveckling. Skillnaderna är emellertid stora 
mellan länderna. 
Avmattningen är särskilt tydlig i Tyskland där 
BNP-tillväxten bedöms avta till 1,5 %. Även i 
Italien förutses en fortsatt svag utveckling med 
en BNP-tillväxt på 1,7 %. I Frankrike, 
Nederländerna, Belgien och Österrike bedöms 
tillväxttakten avta till 2 – 2½ %, medan BNP-
tillväxten bedöms överstiga 3 % i Spanien, 
Portugal, Irland och Finland. Efter flera år av i 
princip oförändrade enhetsarbetskraftskostnader 
i euroområdet förutses en viss ökning som, 
tillsammans med tydlig priskonkurrens på 
exportmarknaden, kan medföra en press på 
företagens vinstmarginaler. Detta väntas få en 
dämpande effekt på investeringarna. Samtidigt 
bedöms låga räntor och en milt expansiv 
finanspolitik inverka gynnsamt på den inhemska 
efterfrågan. Tillväxten av den privata 
konsumtionen bedöms komma att öka som en 
följd av stigande realinkomster och den starka 
framtidstron hos hushållen. 
Trots avmattningen förutses en viss fortsatt 
nedgång i arbetslösheten under 
prognosperioden, bl.a. som en följd av offentliga 
sysselsättningsprogram i Tyskland och 
Frankrike. 
Avmattningen i euroområdet bedöms dock 
vara av tillfällig natur och en återhämtning 
förutses under andra halvåret 1999. Under nästa 
år väntas tillväxttakten uppgå till 2½ %. Därefter 
förutses BNP växa med knappt 2¾ %, dvs. något 
över den uppskattade potentiella tillväxten 
eftersom det bedöms finnas viss ledig kapacitet. 
Tabell 2.2 BNP-tillväxt, KPI och arbetslöshet
Årlig procentuell förändring
1998
1999
2000
2001
2002
BNP
OECD1
2,3
1,9
2,0
2,2
2,3
Förenta staterna
3,9
3,0
2,2
2,4
2,5
Japan
–2,9
–0,6
0,5
0,8
1,1
EU
2,8
1,9
2,4
2,6
2,6
   Tyskland
2,8
1,5
2,3
2,7
2,5
   Frankrike
3,2
2,2
2,4
2,6
2,7
   Italien
1,4
1,7
2,3
2,6
2,4
   Storbritannien
2,3
0,6
1,7
2,2
2,3
Norden
3,0
1,9
2,2
2,4
2,6
   Danmark
2,9
1,7
1,9
2,0
2,4
   Finland
5,0
3,2
3,1
3,1
3,1
   Norge
2,0
0,6
0,9
2,2
2,5
Konsumentpriser
OECD
1,4
1,4
1,5
1,5
1,6
EU
1,7
1,3
1,6
1,8
1,8
Norden
1,3
1,5
1,7
1,8
1,8
Arbetslöshet i procent 
av arbetskraften2
OECD
6,0
6,1
6,2
6,2
6,1
EU
10,6
10,5
10,4
10,1
9,9
Norden
6,6
6,3
6,0
5,7
5,5
Världsmarknadstillväxt 
för svensk export
6,8
3,8
5,2
6,3
6,7
1 Med OECD-området avses här 16 länder: Förenta staterna, Japan, Tyskland, Frankrike, 
Italien, Storbritannien, Kanada, Belgien, Danmark, Finland, Nederländerna, Norge, 
Spanien, Schweiz, Sverige och Österrike
2 Nationella definitioner
Källor: OECD och Finansdepartementet
Det finns en risk för en sämre utveckling än den 
som prognostiserats. En svagare efterfrågan i 
omvärlden eller ökad internationell prispress kan 
medföra att den väntade återhämtningen vad 
gäller exportutvecklingen fördröjs. Skulle 
utvecklingen på arbetsmarknaden bli svagare än 
vad som nu förutses kan detta påverka 
konsumentförtroendet i negativ riktning och 
därmed även tillväxtutsikterna. En mer gynnsam 
utveckling av privat konsumtion kan samtidigt 
inte uteslutas i och med den starka framtidstron 
bland hushållen. 
Betydande avmattning i Storbritannien, 
Norge och Danmark
Det finns tydliga tecken på en avmattning i några 
av de viktigaste svenska exportmarknaderna 
utanför euroområdet, Storbritannien, Norge och 
Danmark. Till stor del kan avmattningen 
förklaras av att den ekonomiska politiken 
stramats åt till följd av överhettningstendenser 
efter ett antal år med stark inhemsk efterfrågan. 
Dessutom har den kraftigt minskade efterfrågan 
i den asiatiska regionen inverkat negativt på 
exportutvecklingen. I Storbritannien har även 
det starka pundet dämpat exporten. Norge är 
världens näst största oljeexportör och det 
kraftigt sjunkande oljepriset har under förra året 
fått betydande effekter på 
konjunkturutvecklingen. 
I Storbritannien har konjunkturen varit god 
de senaste sex åren. Under 1998 mattades BNP-
tillväxten då bidraget från nettoexporten sjönk 
till följd av de senaste årens appreciering av 
pundet samt den svagare internationella 
utvecklingen. Den strama finans- och 
penningpolitiken bidrog samtidigt till att den 
inhemska efterfrågan försvagades tydligt i slutet 
av förra året. I år förutses BNP-tillväxten minska 
till 0,6 % som en följd av en fortsatt avmattning 
av den inhemska efterfrågan. En återhämtning av 
konjunkturen väntas 2000–2001 till följd av en 
förbättrad 
exportutveckling och en stärkt inhemsk 
efterfrågan stimulerad av lättare monetära 
förhållanden och en milt expansiv finanspolitik.
Efter en mycket hög BNP-tillväxt i Norge 
under de senaste åren förväntas en betydande 
avmattning av konjunkturen. Under det förra 
året sjönk oljepriset betydligt, vilket medfört 
produktionsbegränsningar och uppskjutna 
oljeinvesteringar. Prisfallet bidrog även till en 
försvagning av den norska kronan och 
penningpolitiken stramades åt avsevärt i syfte att 
stärka växelkursen. På senare tid har dock 
oljepriset stigit, växelkursen stärkts och 
styrräntan sänkts något. En restriktiv 
finanspolitik bidrog till att dämpa den inhemska 
efterfrågan som mattades mot slutet av förra 
året. Under innevarande år förutses den 
sammantaget strama ekonomiska politiken 
tydligt hämma den privata konsumtionen. Det 
relativt låga oljepriset medför en fortsatt svag 
exportutveckling och fallande investeringar. 
Sammantaget innebär detta att BNP-tillväxten 
bedöms sjunka till 0,6 % i år och därefter öka 
marginellt till 0,9 % år 2000. En mindre stram 
ekonomisk politik och en mer gynnsam 
utveckling inom oljesektorn bedöms bidra till att 
konjunkturen återhämtar sig år 2001. 
Efter en längre period av stark ekonomisk till-
växt i Danmark förväntas en avmattning. 
Exportutvecklingen har försämrats bl.a. till följd 
av att lönekostnaderna ökat snabbare än i 
omvärlden. En stramare finanspolitik har 
bidragit till en kraftigt minskad framtidstro 
bland hushållen och den privata konsumtionen 
bedöms mattas av 
under innevarande år. Sammantaget bedöms 
BNP-tillväxten sjunka till 1,7 % 1999. En 
återhämtning förutses i slutet av 2001 till följd av 
en ökad inhemsk efterfrågan som i sin tur 
förklaras av en mindre stram finanspolitik och en 
förbättrad internationell konjunktur. 
2.2	Oväntat stark utveckling i
Förenta staterna
I Förenta staterna har ekonomin fortsatt att 
utvecklas starkt. BNP steg under 1998 med 
3,9 %, arbetslösheten föll till 4,5 % och 
inflationstakten uppgick till måttliga 1,6 %. Med 
stöd av en god realinkomstutveckling, stigande 
aktiepriser och en gynnsam 
sysselsättningsutveckling fortsatte den starka 
tillväxten av privat konsumtion. 
Kostnadseffekterna av de relativt höga 
löneökningarna har dämpats av en stark 
produktivitetstillväxt och de privata 
investeringarna ökade kraftigt under 1998, 
framför allt vad gäller 
informationsteknologi. Denna utveckling drevs, 
förutom av fallande relativpriser på kapital, av en 
stark inhemsk efterfrågan och låga 
finansieringskostnader för företagen. På grund 
av den betydande inhemska aktiviteten, en 
apprecierande dollar och den svaga utvecklingen 
i omvärlden reducerade nettoexporten BNP-
tillväxten med ca 1½ procentenheter under 1998. 
Med hjälp av en rad styrräntesänkningar 
dämpades under hösten en hotande 
kreditåtstramning som riskerade att sprida sig till 
den reala ekonomin. Den gynnsamma 
ekonomiska utvecklingen och en stram 
finanspolitik genererade under 1998 ett budget-
överskott på drygt 1½ % av BNP.
Parallellt med den starka utvecklingen har ett 
antal obalanser utvecklats i den amerikanska 
ekonomin. Arbetslösheten ligger under den nivå 
som åtminstone tidigare ansetts vara förenlig 
med en låg inflation. En gradvis stigande 
arbetslöshet väntas under de närmaste åren då 
det förutses att penningpolitiken även 
fortsättningsvis bidrar till stabila priser. Det bör i 
detta sammanhang påpekas att tillfälliga faktorer 
till viss del ligger bakom den senaste tidens låga 
inflationstakt. Vidare ter sig aktiepriserna enligt 
de flesta bedömningar övervärderade. I 
kombination med en gradvis stigande sparkvot, 
vilken under 1999 var negativ, väntas dessa 
faktorer bidra till en avmattning av privat 
konsumtion. Även vad gäller de privata 
investeringarna finns tecken som tyder på en 
avmattning. På grund av den svaga 
exportefterfrågan och en kraftig prispress har 
vinsterna i företagen fallit markant under senare 
tid. Även för innevarande år förutses en relativt 
svag vinstutveckling. Underskottet i 
bytesbalansen steg under 1998 till ca 2,7 % av 
BNP, vilket åtminstone på lång sikt medför ett 
ökat nationellt sparande och därmed minskad 
inhemsk 
efterfrågan. Som en följd av en relativt kraftig 
dämpning av investeringstakten och en viss 
avmattning av privat konsumtion bedöms 
tillväxten mattas under de närmaste två åren. 
Sammantaget bedöms BNP-tillväxten uppgå till 
3,0 % 1999 och till 2,2 % år 2000. Därefter 
väntas en gradvis ökning mot potentiell tillväxt, 
dvs. omkring 2½ %. Penningpolitiken bedöms 
vara välbalanserad och ingen förändring av 
styrräntan på 4,75 % förutses i år.
Att bedöma omfattningen av och tidpunkten 
för konjunkturavmattningen är emellertid svårt. 
Å ena sidan kan den inhemska efterfrågan mattas 
av kraftigare än prognostiserat. Det låga privata 
sparandet och det stora bytesbalansunderskottet 
har ökat ekonomins känslighet för såväl 
inhemska som externa förtroendeförändringar. 
Mot bakgrund av de höga aktiepriserna utgör 
detta en risk för en svagare utveckling än väntat 
vad gäller privat konsumtion och investeringar. 
En sämre ekonomisk utveckling i Latinamerika 
än förväntat utgör ytterligare en risk. Å andra 
sidan har under 1999 olika indikatorer fortsatt att 
överraska positivt, vilket pekar på en fortsatt hög 
aktivitet under de närmaste månaderna. Faktorer 
som kan bidra till en bättre utveckling än väntat 
är en fortsatt sjunkande sparkvot hos hushållen, 
understödd av stigande aktiepriser. Ökad 
produktivitet och en minskad livslängd hos 
kapitalet kan också medföra en långsammare 
avmattning av investeringstakten än förväntat.
2.3	Utvecklingen i Asien och 
Latinamerika
Fortsatt recession i Japan
Den kraftiga recession som inleddes under 1997 
fortsatte under hela 1998. Den för japanska 
förhållanden höga arbetslösheten på 4,3 % har 
resulterat i en minskad framtidstro bland de 
japanska hushållen. Även den långdragna 
hanteringen av banksektorns kreditförluster och 
osäkra fordringar har bidragit till den allmänna 
osäkerheten. Banksektorns problem innebär 
också att det blivit svårt för små- och medelstora 
företag att erhålla krediter. Dessa faktorer har 
medfört, i kombination med en ogynnsam 
inkomst- och vinstutveckling, att den inhemska 
efterfrågan sjunkit markant. Nettoexportens 
bidrag till BNP blev negativt till följd av minskad 
avsättning i Asien. I avsikt att dämpa den 
ekonomiska nedgången lade den japanska 
regeringen fram två omfattande stimulanspaket 
under 1998 och anslog medel för att sanera 
finanssektorn. Centralbanken sänkte 
dagslåneräntan och vidtog därtill andra 
extraordinära åtgärder. Effekterna av 
omvärldskrisen och den svaga inhemska 
efterfrågan har under året lett till 
deflationstendenser. 
Vissa tecken på en stabilisering av den privata 
konsumtionen kunde skönjas i slutet av 1998. 
Investeringarna i den japanska ekonomin fort-
satte däremot att minska till följd av över
kapaciteten i företagssektorn och av att de 
offentliga investeringarna inte fick väntad 
omfattning. 
Under prognosperioden förutses en begränsad 
återhämtning. Både penningpolitiken och 
finanspolitiken förutses fortsatt att inriktas på att 
stimulera ekonomin. Vad gäller saneringen av 
finanssektorn har vissa framsteg gjorts, vilket 
kan ge positiv effekt på förtroendet hos företag 
och hushåll framöver. Företagen bedöms dock 
under 1999 fortsätta att dra ned på produktion 
och investeringar i syfte att anpassa lager och 
produktionskapacitet till efterfrågeläget. Arbets-
lösheten väntas därmed stiga något ytterligare. 
Den privata konsumtionen väntas dock öka 
något under andra halvan av 1999 till följd av ett 
uppdämt konsumtionsbehov. De offentliga 
investeringarna i regeringens stimulanspaket från 
november bidrar till en stabilisering av BNP-
utvecklingen i början av 1999, varefter effekterna 
dock klingar av. 
Näringslivets investeringar väntas minska 
under hela 1999 mot bakgrund av företagens 
kvarstående anpassningsbehov, men en försiktig 
återhämtning förväntas ske under nästa år. Den 
svagare exportefterfrågan i EU, och så 
småningom även den gångna höstens 
yenappreciering, gör att nettoexporten inte 
bedöms driva tillväxten under prognosperioden. 
Yenens appreciering väntas vidare tillsammans 
med den svaga efterfrågan bidra till en fortsatt 
stagnation. Sammantaget väntas BNP i år minska 
med 0,6 % för att år 2000 öka med 0,5 %.
Bedömningen av den japanska ekonomin om-
gärdas av betydande osäkerhet. En högre grad av 
tillförsikt inför framtiden bland företag och 
hushåll är avgörande för att en återhämtning 
skall komma till stånd. Det förutsätter i sin tur 
politisk handlingskraft och kräver bland annat att 
saneringen av finanssektorn fullföljs på ett 
förtroendeingivande sätt. Japans export har 
dämpats av yenapprecieringen, försvagningen av 
konjunkturen i EU och den alltjämt svaga 
exportefterfrågan i Asien. Prognosen för 
exporten är därför i hög grad beroende av en 
fortsatt god konjunktur i Förenta staterna.
Tecken på viss återhämtning i de krisdrabbade 
asiatiska ekonomierna
Under de senaste månaderna har tecken på en 
stabilisering i de krisdrabbade asiatiska 
ekonomierna blivit allt tydligare i takt med att 
turbulensen på de finansiella marknaderna 
avtagit. Länderna i regionen befinner sig 
emellertid i olika stadier av ekonomisk 
återhämtning. Sydkorea och Thailand, som 
genomfört konkreta åtgärder för att reformera 
den finansiella sektorn, visar de tydligaste 
tecknen på återhämtning. Samtidigt fortsätter 
förtroendet för Malaysias och Indonesiens 
ekonomiska politik vara lågt, vilket medfört en 
fördröjning av återhämtningen i dessa länder. 
För flertalet länder i regionen väntas BNP sta-
biliseras i år för att öka under nästa år. Åter-
hämtningen väntas inledningsvis drivas av 
exporten. BNP i Sydkorea, Thailand, Indonesien, 
Malaysia och Filippinerna sammantaget väntas 
öka med 0,2 % i år och 4,6 % år 2000. Prognosen 
förutsätter att reformansträngningarna inom den 
finansiella sektorn fortsätter och att de inleds i 
företagssektorn. 
Den ekonomiska tillväxten i Kina var fortsatt 
hög under 1998 bl.a. tack vare stora offentliga 
infrastrukturinvesteringar. Det finns dock 
problem inom den statliga företagssektorn och 
den finansiella sektorn är svag med skuldtyngda 
banker. En annan osäkerhetsfaktor är om Kina 
skulle devalvera sin valuta och då särskilt vilka 
effekterna skulle bli på den asiatiska regionen. En 
fortsatt ekonomisk stagnation i Japan skulle 
också innebära att möjligheterna till en 
exportdriven återhämtning i de asiatiska 
ekonomierna minskar.
Ökad oro i Latinamerika
Den internationella finanskrisen har påverkat de 
latinamerikanska ekonomierna negativt genom 
ett minskat inflöde av kapital från utländska 
investerare, vilket resulterat i försvagade 
växelkurser, en stramare penningpolitik och 
högre räntor. Dessutom har prisfall på ett antal 
råvaror som utgör viktiga exportvaror drabbat 
flera ekonomier allvarligt. Mot slutet av förra 
året utsattes den brasilianska valutan för 
spekulativa attacker och i januari tvingades 
myndigheterna låta valutan flyta fritt. Efter att 
först ha förlorat drygt en tredjedel av sitt värde 
stabiliserades valutan. Nu väntar en stramare 
ekonomisk politik i överenskommelse med IMF. 
Utvecklingen i Brasilien inverkar negativt på 
regionen i övrigt, bl.a. via handelseffekter. För 
regionen som helhet förväntas BNP minska med 
1,2 % i år för att där
efter öka med 2,6 % nästa år.
2.4	Utvecklingen i Ryssland och
i övriga Östersjöområdet
Den förhållandevis gynnsamma utvecklingen i 
Ryssland fram till mitten av 1998 avbröts i 
samband med den finansiella krisen. Valutan har 
försvagats och inflationen tagit fart vilket i sin 
tur har medfört kraftigt sjunkande 
realinkomster. Ett bytesbalansöverskott har 
uppstått på kort tid och är en följd av den 
pågående anpassningen till sviktande 
externfinansiering och stora återbetalningar på 
utlandsskulden. BNP väntas sjunka med 5,0 % 
1999 och med 1,0 % år 2000.
Till följd av krisen i Ryssland dämpades kon-
junkturen i Baltikum i slutet av förra året. Alla de 
tre baltiska länderna, men i synnerhet Litauen, 
har stora underskott i bytesbalansen. BNP-
tillväxten förväntas sjunka från drygt 4 % till 
omkring 3 % i år. Estland uppvisar den starkaste 
ekonomiska utvecklingen. 
Även i Polen, som uppvisat den bästa utveck-
lingen bland transitionsekonomierna under de 
senaste åren, dämpades konjunkturen under det 
förra året. Denna utveckling förväntas under 
innevarande år fortsätta till följd av en minskad 
efterfrågan i EU och Östersjöregionen inklusive 
Ryssland. Det växande bytesbalansunderskottet 
utgör en oroskälla. BNP-tillväxten förväntas bli 
drygt 4 % i år.
2.5	Den svenska världsmarknadstillväxten
Förutsättningarna för den svenska exporten 
bedöms ha försämrats betydligt under det 
senaste halvåret. Världsmarknadstillväxten, som 
utgör ett handelsviktat genomsnitt av 
importtillväxten av bearbetade varor i Sveriges 
viktigaste avsättningsmarknader, bedöms minska 
från knappt 7 % förra året till knappt 4 % i år. 
Nästa år förväntas dock en viss återhämtning i 
takt med en starkare internationell konjunktur 
och världsmarknadstillväxten förutses öka till 
drygt 5 %. Förklaringen till den sämre 
utvecklingen i år ligger främst i en förväntad 
konjunkturavmattning i Europa och i synnerhet i 
några av de viktigaste exportmarknaderna 
Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark. 
Detta kompenseras bara delvis av en fortsatt 
stark konjunkturutveckling i Förenta staterna 
och en försiktig återhämtning i de krisdrabbade 
asiatiska länderna.
3	Kapitalmarknaderna
Den svenska räntenivån är unikt låg i ett 
historiskt perspektiv. Detta är ett resultat av 
ökad trovärdighet för den ekonomiska politikens 
inriktning på prisstabilitet, sunda offentliga 
finanser samt ett lågt internationellt 
inflationstryck. De svenska 
inflationsförväntningarna är låga för de 
kommande åren och har förankrats i linje med 
prisstabilitetsmålet. Riksbanken har under det 
senaste året kunnat lägga om penningpolitiken i 
en mer expansiv riktning. 
Höstens turbulens på de internationella 
finansiella marknaderna har lagt sig. Den ökade 
stabiliteten har lett till minskade ränteskillnader 
mellan tillgångar med olika risk, bl.a. mellan 
svenska och tyska obligationer, och en 
förstärkning av den svenska kronan. På flera av 
världens aktiebörser har det skett en stark 
återhämtning efter de stora kursrasen under 
tredje kvartalet 1998. 
Till följd av en global ekonomisk avmattning 
och dämpade inflationsförväntningar lades 
penningpolitiken i euroområdet och i Förenta 
staterna om i en mer expansiv riktning under 
andra halvåret 1998. Den trendmässiga 
nedgången i de internationella 
obligationsräntorna som inleddes 1995 har 
fortsatt under det gångna året. Sedan årsskiftet 
noteras emellertid en viss ränteuppgång. Detta 
gäller främst i Förenta staterna, vars ekonomi 
fortsatt att utvecklas oväntat starkt. 
Eurons försvagning mot dollarn under 1999 
beror främst på att konjunkturutvecklingen är 
svagare i euroområdet än i Förenta staterna.
3.1	Utvecklingen i omvärlden
Höstens turbulens på de internationella finan-
siella marknaderna, som eskalerade när Ryssland 
i augusti beslöt att överge sin fasta valutakurs, 
har nu klingat av. Detta beror till stor del på den 
internationella beredskapen i form av bl.a. 
stödpaket från IMF till krisdrabbade regioner, 
penningpolitiska lättnader i en del länder och 
nationella reformer.  
Händelserna i Ryssland fördjupade de redan 
tidigare uppkomna problemen i världsekonomin, 
vilka hade sitt ursprung i Sydostasien och Japan. 
Effekterna kunde utläsas i form av bl.a. kraftigt 
stigande ränteskillnader mellan tillgångar med 
olika risk och en försämring av likviditeten i 
marknaden. 
De finansiella problemen spred sig till Brasi-
lien, som i januari i år tvingades överge den fasta 
växelkursen för realen. För att hindra ett fritt fall 
för realen och för att motverka en alltför hög 
inflation stramades penningpolitiken åt. Vid 
utgången av första kvartalet 1999 hade realen 
stabiliserats och inflationen hade utvecklats 
gynnsammare än väntat. Centralbanken har 
därför kunnat sänka sin styrränta något. 
Diagram 3.1 10-åriga statsobligationsräntor i Förenta 
staterna, Tyskland och Japan 
Procent
 
Efterfrågebortfallet från de drabbade 
ekonomierna har lett till en global ekonomisk 
avmattning. Tillsammans med ett lågt 
internationellt inflationstryck är långräntenivån i 
OECD-länderna nu historiskt låg. 
Under hösten sänkte centralbanken i Förenta 
staterna, i tre steg, styrräntan med 0,75 procent-
enheter för att motverka riskerna för kraftig 
kreditåtstramning och recession. Så sent som för 
några månader sedan fanns fortfarande 
förväntningar om att centralbanken skulle sänka 
räntan ytterligare. 
De senaste tecknen på styrkan i Förenta 
staternas ekonomi – t.ex. stark BNP–tillväxt och 
en snabb återhämtning av aktiekurserna – har 
bidragit till att förväntningsbilden nu har 
ändrats. En del bedömare tror t.o.m. att en 
räntehöjning kan bli aktuell. Den starka 
konjunkturen och de ändrade förväntningarna 
har lett till att obligationsräntorna har stigit 
sedan årsskiftet. Ränteuppgången har i viss mån 
påverkat räntorna i Europa. 
Japan fortsätter att tyngas av ekonomiska 
problem. Under hösten har ansträngningarna 
varit inriktade på att stimulera ekonomin, att 
minska risken för deflation och att komma till 
rätta med bankkrisen. Japans problem med att 
finansiera växande underskott i de offentliga 
finanserna har lett till oro för att utbudet av 
obligationer skall öka i för snabb takt. Denna oro 
bidrog i slutet av förra året till en uppgång i de 
långa räntorna. Den alltmer expansiva 
penningpolitiken och ökningen av likviditet i 
ekonomin har på senare tid drivit ned de kortaste 
räntorna till nära 0 %. Även de långa räntorna 
har gått ned och yenen har försvagats något mot 
dollarn. Den japanska valutans instabila 
utveckling de senaste 6 månaderna 
illustreras av att den rört sig i ett så brett intervall 
som 110–135 yen per dollar.   
Riskerna för nya internationella kriser med 
omfattande spridningseffekter via de finansiella 
systemen ter sig idag som mindre akuta än vad 
de var under andra halvåret 1998. Den s.k. 
flykten till kvalitet, där internationella placerare 
under förra hösten ändrade sammansättningen 
av sina portföljer till förmån för vad som 
uppfattades som säkrare tillgångar, har avtagit. 
Diagram 3.2 Börsutvecklingen i Förenta staterna, 
Tyskland och Japan
Index 1998-01-03=100
 
Återhämtningen på aktiebörserna efter det stora 
prisfallet under tredje kvartalet 1998 har varit 
anmärkningsvärd. Inte minst gäller det New 
York-börsen. Före höstens kursfall på 
aktiebörserna höjdes flera varningar för att 
aktiepriserna, särskilt i Förenta staterna, var för 
höga i förhållande till den reala ekonomiska 
utvecklingen och företagens förväntade vinster. 
Efter centralbankens sänkningar av styrräntan 
har aktiepriserna i Förenta staterna nu stigit över 
de nivåer som gällde före höstens prisfall. 
Frågetecknen om hållbarheten i den höga 
värderingen av aktiekurserna i Förenta staterna 
har därmed åter aktualiserats. En kraftig nedgång 
i aktiepriserna skulle ytterligare kunna förstärka 
den globala avmattningen. Den starka 
produktivitetsutvecklingen i Förenta staterna gör 
det emellertid svårt att värdera riskerna för en 
sådan utveckling. 
Diagram 3.3 Dollarkursen mot euro och 12–månaders 
räntedifferens mellan Förenta staterna och Tyskland
USD/EUR
Procentenheter
 
Den 1 januari 1999 inleddes den tredje etappen 
av EMU. I samband med denna historiska 
händelse introducerades den nya valuta, euron. 
Euron kommer tillsammans med dollarn och den 
japanska yenen att vara en viktig reserv- och 
transaktionsvaluta på de internationella 
kapitalmarknaderna. Stora aktörer, inklusive 
centralbanker, förväntas successivt öka andelen 
euro i sina portföljer respektive valutareserver på 
bekostnad av t.ex. dollar. 
Sedan starten av valutaunionen har euron 
försvagats mot dollarn som under 1999 har blivit 
allmänt starkare. De viktigaste förklaringarna till 
dollarns appreciering mot euron består i 
skillnader i konjunkturutveckling mellan 
euroområdet och Förenta staterna och en 
därmed sammanhörande förändring av förväntad 
penningpolitik. 
3.2	Utvecklingen i Sverige
En ökad trovärdighet för den ekonomiska 
politikens inriktning på prisstabilitet, saneringen 
av de offentliga finanserna, låga 
inflationsförväntningar och ett lågt 
internationellt inflationstryck har lett till att den 
nedgång i svenska obligationsräntor som 
inleddes 1995 har fortsatt under 1998. 
Räntan i mars 1999 på en 10-årig 
statsobligation var ca 1 procentenhet lägre än för 
ett år sedan. De korta räntorna har fallit ännu 
mer. Ränteskillnaden mellan en svensk och en 
tysk 
10-årsobligation ligger på ca 0,4 procentenheter. 
Under hösten var denna differens tidvis mer än 
dubbelt så stor. Även ränteskillnaden mellan 
bostads- och statsobligationer har reducerats 
betydligt de senaste månaderna. 
Diagram 3.4 Ränteutvecklingen i Sverige
Procent
 
Två viktiga institutionella reformer har 
genomförts på det ekonomisk–politiska området 
de senaste åren, vilket bidragit till att ytterligare 
förankra inflationsförväntningarna till låga 
nivåer. Det gäller dels den ökade 
självständigheten för Riksbanken tillsammans 
med ett lagfäst prisstabilitetsmål, dels den nya 
budgetprocessen. 
Ett fallande inflationstryck och dämpade 
inflationsförväntningar har gjort att Riksbanken 
under det gångna året har kunnat lägga om 
penningpolitiken i en mer expansiv riktning. 
Sedan december 1998 har reporäntan sänkts med 
0,7 procentenheter till 2,9 %, vilket är 
1,45 procentenheter lägre än för ett år sedan och 
0,1 procentenhet under ECB:s styrränta. 
Diagram 3.5 Kronans utveckling, TCW–index
 
Höstens internationella finansiella turbulens 
ledde till en ökad volatilitet i och en försvagning 
av kronan i samband med att stora placerare 
valde att ändra sammansättningen av sina 
portföljer till förmån för vad man ansåg vara 
säkrare tillgångar, bl.a. tyska mark och dollar. 
Kronans volatilitet under senare år har emellertid 
inte varit större än för andra jämförbara valutor 
med rörlig växelkurs. I termer av det 
konkurrensvägda TCW-indexet och mot euron 
har kronan stärkts betydligt sedan årsskiftet. 
Kronapprecieringen beror bl.a. på att de 
finansiella marknaderna har stabiliserats och på 
att ekonomiska fundamenta är goda i Sverige. 
Sverige har en rörlig växelkurs där penning-
politiken är inriktad på ett explicit inflationsmål 
på 2 % med ett toleransintervall på ± 1 procent-
enhet. Eftersom det inte finns något mål för 
växelkursen är det naturligt med temporära 
svängningar i kronans växelkurs. Den stabila 
ekonomiska utvecklingen i Sverige med relativt 
god tillväxt, låg inflation och 
bytesbalansöverskott skapar förutsättningar för 
en långsiktigt stabil valuta.
Diagram 3.6 Aktiekursutvecklingen på Stockholms 
fondbörs, OMX–index
 
Aktiekurserna på Stockholms fondbörs i termer 
av OMX-index föll med 39 % under tredje 
kvartalet förra året. Kombinationen av global 
avmattning, försämrade vinstutsikter för 
företagen och ett förhöjt ränteläge bidrog till 
detta. Den gynnsamma utvecklingen under den 
första delen av 1998 innebar dock att 
aktiekurserna föll från höga nivåer. Efter höstens 
nedgång i aktiepriserna har det skett en mycket 
stark återhämtning på Stockholms fondbörs, 
som inneburit att aktiekurserna i mars 1999 i 
genomsnitt var ungefär i paritet med de nivåer 
som rådde för ett år sedan.  
Tabell 3.1 Betalningsbalansens finansiella poster
Flöden, i miljarder kronor
1997
1998
Bytesbalans
50,7
37,8
Kapitaltransfereringar
–0,3
5,6
Finansiell balans
–31,7
32,5
Direkta investeringar1
–13,1
–18,5
Portföljinvesteringar1
–139,7
–123,3
Räntebärande värdepapper1
–33,5
–61,4
I Svenska kronor1
–6,0
19,1
I utländsk valuta
–27,5
–80,5
Aktier
–106,2
–61,8
Svenska 
–13,0
–2,8
Utländska
–93,2
–59,0
Finansiella derivat
15,9
–10,0
Övrigt kapital1
52,1
210,5
Valutareservens förändring
53,0
–26,2
Restpost
–18,6
–75,9
1Begränsad jämförbarhet över tiden då definitionen ändrats i oktober 1997
Källa: Sveriges riksbank
Bytesbalansen visade betydande överskott såväl 
1997 som 1998. Dessa överskott motsvaras per 
definition av olika icke handelsrelaterade 
kapitalflöden så att betalningbalansen summerar 
till noll se tabell 3.1. För 1998 registreras 
fortfarande en relativt stor restpost, vilket gör att 
siffrorna får tolkas med stor försiktighet. 
Portföljinvesteringarna gentemot utlandet gav 
1998 ett fortsatt stort valutautflöde. Under 1997 
översteg svenska placerares nettoköp av 
utländska aktier utländska placerares nettoköp av 
svenska aktier med ca 106 miljarder kronor. 
Detta utflöde hade under 1998 minskat till ca 62 
miljarder kronor. Detta kan tolkas som att 
svenska placerares diversifiering av sina 
portföljer, i riktning mot ett större inslag av 
utländska innehav, har fortsatt under 1998. 
Under 1998, till skillnad från året innan, ökade 
utlänningars innehav av svenska statspapper. 
Svenska placerare har även fortsatt att sprida sina 
ränterisker genom att öka inslaget av utländska 
obligationer i sina portföljer under 1998. 
Det sammantagna valutaflödet från bytes-
balans, kapitaltransfereringar, direkta 
investeringar och aktietransaktioner kan tolkas 
som en indikation på flöden av mer fundamental 
karaktär såsom varuproduktion, långsiktiga 
investeringar eller diversifieringstrender. Detta 
flöde var under 1998 knappt –40 miljarder 
kronor, vilket är en minskning från knappt –70 
miljarder kronor året innan. 
3.3	Ränte- och valutakursantaganden
Ränte- och valutaantagandena är baserade på den 
förväntade ekonomiska utvecklingen i Sverige 
och i omvärlden. Den svenska bilden 
kännetecknas av låg inflation, 
inflationsförväntningar som ligger i linje med 
prisstabilitetsmålet, bytesbalansöverskott och 
överskott i de offentliga 
finanserna. 
Tabell 3.2 Ränte- och valutakursantaganden
Värde vid respektive års slut
1998
1999
2000
2001
2002
Reporänta
3,4
2,9
3,2
3,5
4,0
6-månaders ränta
3,5
3,2
3,5
3,8
4,2
5-årsränta
3,8
3,8
4,1
4,5
4,7
10-årsränta
4,2
4,4
4,5
4,7
5,0
10-årsdiff. Sv–Ty
0,4
0,3
0,2
0,2
0,2
6-mån. DEM EURIBOR
3,3
3,1
3,5
3,8
4,0
TCW-index
130
121
119
118
118
Dollar i kronor
8,05
7,80
7,50
7,10
7,10
Euro i kronor
9,50
8,80
8,70
8,70
8,70
Källor: Finansdepartementet och Sveriges riksbank
I ett medelfristigt perspektiv förväntas de korta 
och långa räntorna vara högre än idag. Den 
successiva uppgången antas ske parallellt med att 
den svenska och internationella konjunkturen 
stärks. Ränteuppgången bedöms dock bli 
förhållandevis måttlig. Skälet till detta är bl.a. att 
inflationstakten framgent, både i Sverige och 
internationellt, förväntas bli relativt låg då 
penningpolitiken utformas för att uppnå 
prisstabilitet. I slutet av 1999 antas den svenska 
tioårsräntan vara 4,4 %, medan den tyska antas 
vara 4,1 %. Detta innebär att ränteskillnaden 
mellan länderna då bedöms vara 
0,3 procentenheter. 
Den svenska reporäntan sänktes till 2,90 % i 
mars. I föreliggande kalkyl antas att inga 
ytterligare sänkningar av reporäntan sker. ECB 
antas sänka styrräntan till 2,75 % under 1999, 
främst på grund av den ekonomiska 
avmattningen och det låga inflationstrycket i 
euroområdet. De implicita terminsräntorna har 
sedan starten av valutaunionen konsekvent 
indikerat en förväntad lättnad i penningpolitiken 
i euroområdet. 
Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen i 
Sverige antas bidra till en förstärkning av kronan. 
TCW–index antas stärkas till 121 vid årets slut 
och i det medelfristiga perspektivet närma sig 
118. Kronan antas appreciera mot euron till 8,80 i 
slutet av 1999 och till 8,70 på längre sikt. 
4	Utrikeshandeln
Svensk export och import fortsatte att växa i hög 
takt under 1998. Exporten steg med 7,3 % då 
stark efterfrågan från Sveriges viktigaste 
handelsländer till stor del kompenserade 
exportbortfallet från krisdrabbade länder i Asien. 
Den internationella marknadstillväxten väntas bli 
mer dämpad under 1999 till följd av en svagare 
konjunkturfas på ett flertal svenska 
exportmarknader. En återhämtning med ökad 
investeringsefterfrågan antas dock komma till 
stånd redan i slutet av innevarande år och skapa 
gynnsammare förutsättningar för svensk 
exportindustri. 
Den totala importen ökade med 11 % 1998. 
Till stor del förklaras denna starka ökning av en 
hög tillväxt av export och maskininvesteringar, 
som båda har ett stort importinnehåll. 
Konjunkturavmattningen i industrin innebär att 
såväl importen av insatsvaror som importen av 
maskiner försvagas kraftigt i år. Därigenom 
begränsas den totala varuimporten. Nästa år tar 
importtillväxten fart igen när 
industrikonjunkturen stärks.
Bytesbalansens överskott motsvarade 1998 
2,1 % av BNP, vilket är högt i ett historiskt per-
spektiv. Under år 1999 och 2000 väntas bytes-
balansen uppvisa något lägre överskott, 
motsvarande 1,3 % respektive 1,5 % av BNP. 
Utrikeshandelns bidrag till BNP-tillväxten 
blev under 1998 negativt på grund av den starka 
importen. I år beräknas bidraget bli positivt och 
uppgå till en halv procentenhet, för att nästa år 
minska då importen åter stärks. I ett medel
fristigt perspektiv väntas nettoexporten bidra till 
tillväxten i något högre grad.
4.1	Varuhandeln
Den svenska varuexporten 1998
Svensk varuexport ökade under 1998 med 7,2 % 
enligt Statistiska centralbyråns nationalräkenska-
per. Efterfrågan var fortsatt stark från viktiga 
handelsländer, vilket skapade goda förutsätt-
ningar för en hög svensk exporttillväxt. I 
OECD 14 , som tar emot tre fjärdedelar av 
svensk export, var marknadstillväxten för 
bearbetade varor hela 9 %. Även i flera 
sydeuropeiska länder och i Irland ökade 
efterfrågan på svenska varor kraftigt. Till Europa 
som helhet och till Förenta staterna ökade 
varuexporten med 10 % i värde under förra året. 
Exporten till Asien exklusive Mellanöstern 
föll med 23 % i värde under 1998, vilket 
minskade den totala exportens värdetillväxt med 
ca 2 procentenheter. Det kraftiga fallet förklaras 
av att svensk export till regionen i huvudsak är 
inriktad på investeringsvaror, för vilka 
efterfrågan under recessionen varit mycket svag. 
Även till Ryssland samt till flera länder i 
Latinamerika föll exportens värde avsevärt under 
1998.
Till följd av det globala utbudsöverskott som 
uppstod i samband med Asienkrisen utvecklades 
exporten av basindustriprodukter svagt. 
Investerings- och konsumtionsvaror mötte 
däremot totalt sett en högre efterfrågan. Starkast 
utveckling visade sektorer som 
telekommunikation, 
läkemedel och transportmedel. 
Sammantaget var den svenska exportens 
marknads- och produktinriktning gynnsam 
under 1998. En stark konjunktur i viktiga 
handelsländer, i kombination med att efterfrågan 
steg relativt mer på investeringsvaror, medförde 
att svensk export ökade mer än 
världsmarknadstillväxten på bearbetade varor. 
Låga relativpriser, vars utveckling diskuteras 
närmare i kapitel 5, bidrog också till att stärka 
exporttillväxten.
Diagram 4.1 Svensk varuexport, geografisk fördelning
 
Tabell 4.1 Export och import av varor och tjänster
Miljarder
kronor
Procentuell volymutveckling
Procentuell prisutveckling
1998
1998
1999
2000
2001
2002
1998
1999
2000
2001
2002
Varuexport
675,9
7,2
3,5
5,5
5,6
5,4
–0,9
–1,4
–0,2
0,7
1,5
     Bearbetade varor
590,4
8,6
3,8
6,0
5,9
5,7
–0,1
–1,2
–0,5
0,7
1,5
Tjänsteexport
134,6
8,1
4,0
7,0
3,5
3,5
–0,3
–0,3
–1,5
1,5
2,0
Total export
810,4
7,3
3,6
5,7
5,2
5,1
–0,8
–1,2
–0,4
0,8
1,6
Varuimport
544,9
11,8
2,5
6,4
5,0
4,6
–3,1
0,9
–0,2
0,7
1,7
     Bearbetade varor
447,2
13,5
2,7
7,5
5,1
4,5
–1,7
1,4
–0,8
0,7
1,5
Tjänsteimport
152,9
7,6
5,0
8,0
4,5
4,5
4,5
2,0
0,0
2,0
2,2
Total import
697,9
11,0
2,9
6,7
4,9
4,5
–1,7
1,3
–0,1
1,0
1,8
Anm: Export och import av bearbetade varor är i tabellen redovisade enligt utrikeshandelsstatistiken
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Internationell marknadstillväxt 1999 och 2000
I år förutses marknadstillväxten för svensk 
export mattas av betydligt. Flera av Sveriges 
viktigaste handelsländer väntas gå in i en svagare 
konjunkturfas. Detta gäller bl.a. Tyskland, 
Storbritannien, Norge och Danmark. Som 
framgår i diagram 4.1, står dessa fyra länder 
tillsammans för över en tredjedel av svensk 
export. Sveriges marknadsinriktning, som var 
fördelaktig under 1998, bedöms därmed bli 
ogynnsam under innevarande år.
Utöver exportbortfallet från viktiga 
handelsländer väntas efterfrågan i Asien vara 
fortsatt svag under större delen av 1999. Den 
senaste utvecklingen i Latinamerika väntas dock 
få relativt begränsade direkta handelseffekter för 
Sverige, då regionens andel av svensk export 
uppgår till mindre än 3 %. Svenska exportörer av 
stål och pappersmassa kan emellertid komma att 
drabbas av att den brasilianska valutans kraftiga 
depreciering ökat Brasiliens konkurrenskraft på 
världsmarknaden. 
Bilden av försämrade förutsättningar för 
svensk exportindustri bekräftas av det betydande 
fall i exportorderingången som syns i SCB:s 
statistik och Konjunkturinstitutets 
industribarometer under senare delen av 1998 
och inledningen av 1999. Den svaga 
exportorderingången förväntas till följd av 
leveransernas eftersläpning leda till minskad 
exporttillväxt under första halvåret 1999. 
Fortsatt god tillväxt i Förenta staterna och 
vissa länder i Europa som Spanien och Finland 
kompenserar till viss del de negativa effekterna 
av den i övrigt försvagade marknadstillväxten. 
Sammantaget förutses den internationella 
marknadsefterfrågan för bearbetade varor öka 
med knappt 4 % år 1999, vilket kan jämföras 
med knappt 7 % förra året. 
Försvagningen av den internationella 
efterfrågan bedöms emellertid inte bli långvarig. 
Under senare delen av innevarande år antas 
konjunkturen på nytt stärkas på viktiga 
exportmarknader i Europa och en återhämtning 
inledas i Asien. Världsmarknadstillväxten 
beräknas därmed åter öka och uppgå till drygt 
5 % nästa år. Osäkerheten avseende den 
internationella utvecklingen är dock stor, 
framför allt avseende tidpunkten för 
återhämtningen.
Svensk varuexport 1999–2000
Den internationella marknadstillväxten för 
bearbetade varor påverkar i hög grad svensk 
export. Efterfrågans produktsammansättning 
kan dock skilja sig åt under olika 
konjunkturfaser, vilket är en orsak till att 
exportutvecklingen avviker från 
marknadstillväxten. Till följd av att svensk 
exportindustri är inriktad på investerings- och 
insatsvaror bestäms exporten till stor del av den 
internationella investerings- och lagercykeln, 
som ofta fluktuerar mer än övriga 
efterfrågekomponenter. Exporttillväxten 
tenderar därmed att minska mer än den totala 
internationella 
efterfrågan under lågkonjunkturer, men stiga 
snabbare då produktionen tar fart och behovet av 
kapacitetsutbyggnad ökar. 
Den dämpade investeringskonjunkturen på 
Sveriges viktigaste exportmarknader under 1999 
innebär att tillväxtutsikterna för svensk 
exportindustri försvagas. Under år 2000 väntas 
dock varuexportens sammansättning bidra till 
högre exporttillväxt, då efterfrågan på 
investerings- och insatsvaror stärks. 
Svensk industristruktur har emellertid delvis 
förändrats i riktning mot minskad 
konjunkturkänslighet. Kunskapsintensiva 
branscher har växt snabbare än cykliskt 
betingade kapital- och 
arbetsintensiva delar av verkstads- och 
basindustrin. Mellan 1981 och 1998 har kapital- 
och 
arbetsintensiva branscher minskat sina respektive 
andelar från ca 25 % till ca 20 %. Under samma 
period ökade kunskapsintensiva branscher sin 
andel av varuexporten från 49 % till 59 %. 
Huruvida tidigare framgångar inom teleprodukt-
industrin kommer att fortsätta även i år, utgör 
ett osäkerhetsmoment i prognosen. Exporten av 
teleprodukter svarade under perioden 1996–1998 
för en knapp tredjedel av den totala svenska 
exporttillväxten. Om efterfrågan på 
teleprodukter ökar lika kraftigt som under de 
senaste åren, kan den totala varuexporten öka 
mer än väntat under prognosperioden. 
Under ett par år har svenska relativpriser 
sjunkit. Industrins produktivitetsutveckling har 
varit god och den höga lönsamhetsnivån har 
skapat utrymme för svenska exportföretag att 
priskonkurrera. Detta bidrog under 1998 till att 
hålla försäljningsvolymerna uppe, trots vikande 
efterfrågan i vissa sektorer. Även under 1999 
förväntas de låga relativpriserna i viss mån kunna 
motverka den försvagade internationella 
efterfrågan. År 2000 bedöms relativpriserna öka 
något, främst till följd av att kronan förväntas 
appreciera. Långsiktiga kontrakt för stora delar 
av industrin innebär dock att 
relativprisförändringar får effekt först med viss 
eftersläpning. De förbättrade utsikter till en 
högre svensk exporttillväxt som skapas av den 
stärkta internationella efterfrågan år 2000, stöds 
därmed fortfarande av de låga relativpriser som 
uppnåtts under 1997 och 1998. 
Sammantaget väntas marknadstillväxt, 
varusammansättning och relativprisläge leda till 
att varuexporten stiger med 3,5 % år 1999 och 
med 5,5 % år 2000, vilket innebär en något lägre 
takt än marknadstillväxten under 1999, men 
något högre år 2000. Med en väl fungerande 
lönebildning ter sig konkurrenskraften god i ett 
medelsiktigt perspektiv och varuexporten antas 
därför fortsätta växa med drygt 5 % även 2001 
och 2002. 
Diagram 4.2 Svensk export, marknadsandelar samt 
världsmarknadsutveckling. Bearbetade varor
Procentuell förändring
 
Svensk varuimport 1999–2000
Varuimporten ökade med knappt 12 % år 1998, 
vilket var en något starkare tillväxt än under 
1997. Den höga importtillväxten beror till stor 
del på att exporten och maskininvesteringarna, 
vilka båda har ett högt importinnehåll, ökade 
kraftigt under föregående år. Även 
konsumtionen av varaktiga varor steg under 1998 
och 
bidrog till den höga tillväxten av varuimporten.
Importinnehållet i den svenska efterfrågan har 
ökat mer än trendmässigt sedan 1992. Detta 
förklaras främst av att handelsspecialiseringen 
tilltagit, men till viss del även av ändrade 
konsumtionsmönster. Mer än 80 % av den totala 
svenska varuimporten kommer från EU och 
övriga 
Europa. Nästan hälften av varuimporten består 
av verkstadsprodukter och det är främst 
maskiner, apparater och fordon som importeras 
till Sverige. Den i särklass snabbast växande 
varugruppen är tele/radio/TV. 
Importpriserna på bearbetade varor steg mot 
slutet av 1998, vilket kan förklaras av den svaga 
kronkursen. Under loppet av 1999 förväntas 
kronan appreciera avsevärt. Dessutom väntas de 
internationella prisökningarna bli små under 
1999. Därigenom bedöms importpriserna på 
bearbetade varor gradvis falla under innevarande 
och nästa år. 
Importen av bearbetade varor beräknas 
utvecklas svagt under 1999, till följd av en 
betydande avmattning av exporten och 
maskininvesteringarna. I år förväntas också den 
importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin 
kunna försvara marknadsandelar genom fortsatta 
prissänkningar, vilket bidrar till en låg 
importtillväxt. År 2000 förutspås 
konjunkturläget åter förbättras. Tillväxten av 
export och maskininvesteringar tar fart igen, 
vilket leder till att importen stiger snabbare. 
Importen av bearbetade varor utgör merparten 
av den totala varuimporten, som 
beräknas stiga med 2,5 % år 1999 och med 6,4 % 
år 2000. År 2001 och 2002 förutspås den totala 
varuimporten växa i ungefär samma takt som 
varuexporten, dvs. med ca 5 % per år. 
4.2	Tjänstehandeln
Handeln med tjänster utvecklades 1998 i lugnare 
takt än under året innan. Enligt 
nationalräkenskaperna ökade tjänsteexporten 
med 8 % medan tjänsteimporten ökade något 
långsammare. Till följd av att importerade 
tjänster blev dyrare relativt de exporterade, 
försämrades dock tjänstenettot avsevärt. Den 
stigande importen av affärstjänster och tekniska 
tjänster bidrog till att vända ett flerårigt 
överskott till ett underskott i handeln med s.k. 
”övriga tjänster”. Resevalutanettots redan 
tidigare stora underskott steg ytterligare då 
svenskars utgifter i samband med utlandsresande 
ökade mer än utlänningars utgifter i Sverige. 
Diagram 4.3 Tjänstebalansen
Miljarder kronor
 
Tjänstenettot väntas försämras ytterligare under 
prognosperioden. Underskottet i posten rese-
valuta antas fortsätta att öka då hushållens reala 
disponibla inkomster stiger, vilket antas leda till 
ökat utlandsresande. Importen av tjänster 
relaterade till näringslivet bedöms också fortsätta 
växa mer än exporten under år 1999 och 2000. 
Sammantaget väntas exporten och importen av 
tjänster mattas av under 1999 för att åter ta fart 
år 2000 i samband med att industrikonjunkturen 
stärks. Prognosen avseende tjänstehandelns 
volym- och prisutveckling sammanfattas i tabell 
4.1.
4.3	Bytesbalans och finansiellt sparande
Bytesbalansen uppvisade under 1998 ett 
betydande överskott motsvarande 2,1 % av 
BNP. Överskottet var dock lägre än under 1997, 
vilket till stor del förklaras av ett växande 
underskott i tjänstebalansen, men också av ett 
något lägre överskott i handelsbalansen. 
Tabell 4.2 Bytesbalans och finansiellt sparande
Miljarder kronor
1998
1999
2000
2001
2002
Handelsbalans
139,7
135,2
137,5
149,5
164,3
     Varuexport
675,7
689,5
726,0
     Varuimport
535,9
554,3
588,5
Tjänstebalans
–29,0
–36,1
–42,8
     Transporter
4,5
5,0
5,3
     Resevaluta
–28,0
–31,9
–35,4
     Övriga tjänster
–5,5
–9,2
–12,7
Löner
–2,0
–2,2
–2,4
Avkastning på kapital
–43,3
–42,6
–37,4
     räntor
–65,5
–63,0
–61,0
     direktinvesteringar
28,0
26,0
29,0
     aktieutdelningar
–5,8
–5,6
–5,4
Löpande 
transfereringar
–27,6
–29,5
–26,7
Bytesbalans
37,8
24,8
28,1
33,0
43,2
Kapital-
transfereringar
5,6
3,2
2,4
Finansiellt sparande 
som andel av BNP1
2,4
1,5
1,6
1,8
2,2
Anm: Bytesbalansen är enligt Riksbankens definition
1 Finansiellt sparande utgörs av bytesbalansens och kapitaltransfereringarnas 
sammantagna saldo
Källor: Riksbanken och Finansdepartementet
Under 1999 väntas handelsbalansens överskott 
fortsätta minska, trots att varuexporten förväntas 
öka mer i volym än varuimporten. Detta beror på 
att exportpriserna bedöms utvecklas betydligt 
svagare än importpriserna. Tjänstebalansens 
netto förväntas också försämras, medan kapital-
avkastningsnettot förbättras. År 2000 antas 
underskottet i tjänstebalansen öka ytterligare, 
medan både handelsbalans och avkastning på 
kapital förbättras, vilket leder till att 
bytesbalansens överskott åter ökar något. 
Den förväntade förbättringen av kapital-
avkastningsnettot under prognosperioden är 
främst relaterad till räntenettot och avkastning 
på direktinvesteringar. Stocken av svenska 
tillgångar i utlandet är större än utländska 
tillgångar i 
Sverige. Detta väntas medföra att det positiva 
nettot för avkastning på direktinvesteringar 
minskar under den internationella 
konjunkturförsvagningen år 1999 för att ånyo 
förbättras under den förutsedda återhämtningen 
år 2000. Räntenettot väntas förbättras både år 
1999 och 2000 till följd av den antagna 
apprecieringen av kronan och fortsatta 
amorteringar av den alltjämt höga räntebärande 
skulden gentemot utlandet. Amorteringarna 
möjliggörs av det positiva finansiella sparandet, 
som utgörs av bytesbalansens och 
kapitaltransfereringarnas sammantagna saldo. 
Kapitaltransfereringar redovisas sedan slutet av 
1997 utanför bytesbalansen, och inkluderar bl.a. 
bistånd till u-länder och återflöden från EU som 
går till investeringar. Posten väntas visa överskott 
under prognosperioden. 
Avgiften till EU ingår i posten löpande 
transfereringar. En i svenska kronor hög EU-
avgift under innevarande år bidrar till att 
underskottet i denna post väntas bli högre 1999 
än 2000. Hur stor avgiften blir nästa år beror 
dock bl.a. på EU:s långsiktiga budget för 2000–
2006 som ännu ej är helt fastställd.
Sammantaget förutses överskottet i bytes-
balansens minska under 1999 för att åter öka 
något under år 2000. Det finansiella sparandet 
bedöms bli något högre än bytesbalansens 
överskott och motsvara ca 1½ % av BNP under 
prognosperioden. I ett medelfristigt perspektiv 
bedöms det finansiella sparandet bli ytterligare 
något högre som andel av BNP.
5	Näringslivets produktion
Produktionen i näringslivet ökade med hela 
3,6 % under 1998. Samtidigt skedde en för-
skjutning från en i huvudsak exportinriktad 
produktionstillväxt till en mer inhemskt orien-
terad tillväxt.
Den privata tjänstesektorn är inne i en 
expansiv fas med stigande produktion och god 
sysselsättningstillväxt. Den utvecklingen väntas 
fortsätta även om en viss konjunkturdämpning i 
de industrirelaterade tjänstebranscherna 
förväntas framöver. Omställningsarbetet till 
följd av millennieskiftet bedöms bidra till den 
starka produktionsutvecklingen inom 
uppdragsverksamheten i år. Nästa år kan därför 
en viss avmattning i denna sektor ske.
Låga räntor samt en stabil efterfrågeökning 
från hushållen utgör goda förutsättningar för en 
relativt stark produktionstillväxt inom den 
privata tjänstesektorn totalt sett under de 
närmaste åren. En allt större del av den 
förutsedda produktionstillväxten i tjänstesektorn 
kommer från de delar som vänder sig till 
hushållen och till sektorer som är beroende av 
investeringsutvecklingen. Det gäller bland annat 
varuhandel, hotell och restaurang samt tekniska 
konsulter.
Industrikonjunkturen försämras i år. En 
betydligt lägre global marknadstillväxt medför 
att exportföretagen går in i en lugnare 
expansionsfas. För år 2000 förutses den starkare 
internationella efterfrågetillväxten tillsammans 
med en ur svensk synvinkel mer gynnsam 
sammansättning av exportefterfrågan medföra en 
kraftig konjunkturuppgång i industrin.
Byggkonjunkturen förväntas bli stark under 
hela prognosperioden. Till skillnad från de 
senaste åren väntas bostadsinvesteringarna växa 
snabbt framöver. Byggandet av kommersiella 
lokaler och kontorshus stiger också efter en lång 
stagnationsperiod.
Tabell 5.1 Näringslivets produktion
Procentuell volymförändring
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Jordbruk, fiske och 
skogsbruk
4,6
–1,6
0,0
1,5
Industri
5,4
4,3
2,0
4,0
3,3
3,5
El, gas, värme och
vattenverk
1,8
2,4
–3,0
–2,0
Byggnadsindustri
–5,4
3,2
4,0
5,4
Näringslivets tjänster
2,9
3,7
3,2
2,6
Summa näringsliv
3,0
3,6
2,6
3,0
2,8
2,8
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
I ett medelfristigt perspektiv, dvs. under år 2001 
och 2002, förutses produktionstillväxten i 
näringslivet bli hemmamarknadsorienterad. Det 
innebär en fortsatt expansion av den privata 
tjänstesektorn samt byggsektorn, medan 
industriproduktionen växer långsammare än 
under åren efter övergången till rörlig växelkurs.
5.1	Industrin
Industrikonjunkturen fortsatte att utvecklas väl 
under större delen av 1998 med en betydande 
produktionsuppgång och ett högt kapacitets-
utnyttjande. Den internationella konjunkturen 
försvagades emellertid under loppet av året 
medan den inhemska efterfrågan i form av 
investeringar och privat konsumtion blev en allt 
viktigare drivkraft för produktionstillväxten. 
Sammantaget steg industriproduktionen med 
4,3 % 1998. Liksom åren dessförinnan bidrog 
den mycket positiva utvecklingen för 
teleproduktindustrin till den förhållandevis 
starka produktionsökningen. Däremot medförde 
effekterna av Asienkrisen en svag utveckling för 
basindustrin.
Tabell 5.2 Nyckeltal för industrin
Procentuell förändring
1997
1998
1999
2000
Industriproduktion
5,4
4,3
2,0
4,0
Lönekostnad per timme
4,8
4,1
2,2
2,9
Produktivitet
6,5
2,2
3,0
4,5
Enhetsarbetskostnad (ULC)
–1,6
–1,9
–0,8
–1,5
14 OECD-länders ULC
–1,1
0,9
1,3
0,9
14 OECD-länders ULC, SEK
2,7
3,3
1,0
–1,6
Relativ ULC, SEK
–4,2
–1,4
–1,8
0,1
Vinstmarginal, förändring
0,1
–0,7
–0,5
0,1
Bruttoöverskottsandel1
35,0
32,6
31,6
32,3
1Bruttoöverskottsandel avser bruttovinsten som andel av förädlingsvärdet till faktorpris
Källor: OECD, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Produktionsutveckling 1999-2000
Mot slutet av förra året blev signalerna om en 
nära förestående konjunkturnedgång tydliga. 
Orderingången från de allt svagare 
exportmarknaderna sjönk kraftigt samtidigt som 
producentpriserna föll. Världsmarknaden inom 
ett flertal sektorer präglades av ett betydande 
utbudsöverskott med åtföljande prispress och 
tecken på en konjunkturdämpning på den för 
Sverige viktiga EU-marknaden syntes. 
Avmattningen i den internationella 
konjunkturen innebär försvagade tillväxtutsikter 
för den svenska industrin under första halvåret 
innevarande år. Konjunkturinstitutets senaste 
månadsbarometer (februari) indikerar att 
industriproduktionen kan falla under det första 
halvåret innevarande år. 
Investeringsvaruindustrin, som drabbas av 
nedgången i investeringstillväxten i våra 
viktigaste handelsländer, står för en betydande 
del av konjunkturförsvagningen. Även 
basindustrin utvecklas svagt till följd av ett 
internationellt utbudsöverskott som bl.a. 
resulterat i en viss lageruppbyggnad. 
Produktionen dämpas också inledningsvis i år av 
en förväntad inhemsk lageravveckling samt av att 
den inhemska investeringsutvecklingen mattas 
av. 
Från och med andra halvåret förutses dock en 
viss återhämtning i industriproduktionen som 
främst beror på en något starkare 
exportefterfrågan från såväl EU som Asien. 
Sammantaget bedöms industriproduktionen växa 
med 2 % år 1999. Den mot hemmamarknaden 
inriktade konsumtionsvaruindustrin utvecklas 
dock mer gynnsamt. 
För år 2000 förutses den starkare 
internationella tillväxten, tillsammans med en ur 
svensk synvinkel mer gynnsam sammansättning 
av 
efterfrågan, medföra att industriproduktionen 
växer med 4 %. Även en tilltagande inhemsk 
efterfrågan i form av stigande investeringar 
bidrar till den fördelaktiga 
produktionsutvecklingen. År 2000 förutses 
konjunkturförbättringen innebära att 
produktionen under loppet av året ökar betydligt 
snabbare än under innevarande år.
Kapacitetsutnyttjande
Industrins kapacitetsutnyttjande föll tillbaka 
med 1,4 procentenheter till 88,7 % under fjärde 
kvartalet i fjol. Eftersom industriproduktionen 
väntas minska något under loppet av 1999 och 
produktionsutbyggnaden förutses bli betydande, 
beräknas industrins kapacitetsutnyttjande falla 
ytterligare. Mot slutet av året eller under nästa år 
förväntas emellertid den relativt snabba 
produktionsökningen leda till en viss uppgång i 
kapacitetsutnyttjandet. För perioden fram till 
och med år 2000 bedöms det relativt svaga 
resursutnyttjandet innebära pressade 
vinstmarginaler vilket leder till 
rationaliseringsåtgärder. 
Konkurrenskraft
Löneökningarna i svensk industri var förra året 
högre än i omvärlden samtidigt som 
produktiviteten utvecklades något svagare än 
förväntat. Produktivitetstillväxten i svensk 
industri bedöms dock de närmaste åren bli något 
högre än i omvärlden samtidigt som lönerna 
antas öka i takt med omvärldens. Den relativt 
sett höga produktivitetsökningen beror bl.a. på 
att en betydande del av produktionstillväxten 
även fortsättningsvis kommer i branscher där 
den trendmässiga produktivitetsökningen är 
stor, exempelvis inom teleproduktindustrin.
Sammantaget beräknas därmed 
enhetsarbetskostnaden, dvs arbetskostnaden per 
producerad enhet, utvecklas mer fördelaktigt än i 
omvärlden. I prognosen antas dock kronan 
appreciera med knappt 3 % mellan 1998 och 
2000, vilket innebär att industrins relativa 
kostnadsläge endast förbättras marginellt 
gentemot omvärlden. 
Diagram 5.1 Industrins arbetskostnad per producerad
enhet i Sverige relativt 14 OECD-länder
Index 1980=100
 
Lönsamhet
Industrins lönsamhet, mätt som 
driftsöverskottet som andel av förädlingsvärdet, 
sjönk från 
höga 35,0 % år 1997 till 32,6 % år 1998. 
Vinstmarginalerna sjönk därmed mer än 
förväntat. De internationella priserna blev lägre 
medan löneökningarna blev högre än vad som 
tidigare antagits. Asienkrisen gav visserligen 
upphov till fallande råvarupriser under 1998 som 
medförde låga insatsvarukostnader, men dessa 
kunde inte kompensera för de relativt sett höga 
svenska 
lönekostnadsökningarna. Mot slutet av förra året 
ökade den internationella priskonkurrensen 
också på bearbetade varor då 
kapacitetsutnyttjandet i Europa föll tillbaka och 
industriföretagen i Asien försökte ta 
marknadsandelar. 
En rad sektorer präglas numera av obalans 
mellan utbud och efterfrågan vilket bedöms leda 
till vissa ytterligare prissänkningar på 
världsmarknaden under första halvåret i år. 
Kostnadsökningarna i ett flertal OECD-länder 
förväntas också förbli låga under både 1999 och 
2000. I prognosen har antagits att de 
internationella priserna på industrivaror faller 
något under 1999 för att sedan stiga med knappt 
1 % nästa år. 
Mätt som årsgenomsnitt antas kronan 
appreciera med 2,5 % mellan 1998 och år 2000 
vilket skulle kunna innebära att det relativa 
prisläget på svenska exportvaror försämras. Den 
förväntade gynnsamma kostnadsutvecklingen i 
Sverige bedöms dock innebära att svensk 
industri i sin prissättning i stort följer den 
internationella prisutvecklingen mätt i utländsk 
valuta. Prognosen förutsätter således ett 
återhållsamt prisbeteende hos exportföretagen. 
Detta stöds också av Konjunkturinstitutets 
februaribarometer där det framgår att 
industriföretagen planerar för fortsatta 
prissänkningar. Tack vare en stark 
priskonkurrens från importvaror förutsätts 
hemmamarknadsföretagen bara marginellt kunna 
höja sina priser framöver. För industrin som 
helhet beräknas produktpriserna sänkas med 1 % 
i år och höjas med ca 0,5 % nästa år. Industrin 
förutsätts därmed sänka vinstmarginalerna något 
i år men höja dessa i takt med 
konjunkturåterhämtningen nästa år. 
Lönsamheten beräknas således i stort bli 
oförändrad sett över perioden 1998 till 2000. På 
branschnivå bedöms lönsamheten mellan åren 
variera mest inom den cykliska bas
industrin. 
Diagram 5.2 Industrins bruttoöverskottsandel
Procent
 
5.2	Byggnadsverksamhet
Byggkonjunkturen vände upp förra året efter en 
mycket svag utveckling under 1997. Ett kraftigt 
ökat byggande inom näringslivet men även en 
begränsad återhämtning av 
bostadsinvesteringarna ledde till en 
produktionsökning på knappt 4 %. De närmaste 
åren förutses byggkonjunkturen stärkas 
ytterligare. Byggsektorns andel av BNP har 
alltsedan lågkonjunkturen i början på 1990-talet 
legat på en historiskt låg nivå. Förutsättningarna 
för att byggnadsindustrin framdeles skall kunna 
växa snabbare än den totala ekonomin är mycket 
gynnsamma. Räntorna väntas ligga kvar på 
dagens låga nivåer och efterfrågetillväxten på 
hemmamarknaden är fortsatt stabil. Byggandet 
beräknas totalt öka med 4 % år 1999 och med 
drygt 5 % år 2000. Det är framför allt 
bostadsbyggandet och bygginvesteringarna inom 
näringslivet som bidrar till den starka 
byggkonjunkturen. Däremot väntas 
infrastrukturinvesteringarna plana ut.
Tabell 5.3 Byggnadsverksamhet
Miljarder
kronor
Årlig procentuell förändring
1998
1997
1998
1999
2000
Byggnadsinvesteringar
109
–13,2
5,0
6,3
7,9
   Näringslivet
61
–5,2
6,6
5,3
5,1
   Myndigheter
22
–16,2
0,2
2,5
3,2
   Bostäder
25
–25,7
5,1
12,1
17,8
Reparation och          
underhåll
     
87
      
3,9
    
1,7
    
0,8
    
1,6
Totalt
196
–6,6
3,6
4,0
5,3
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Näringslivets bygginvesteringar ökade inom de 
flesta sektorer under 1998, delvis till följd av den 
förhållandevis snabba produktionsökningen i 
näringslivet som har ställt krav på en betydande 
utbyggnad av kapaciteten. Industrins byggande 
minskade dock något. Konsumtionsökningen 
samt den positiva sysselsättningsutvecklingen 
har inneburit att andelen lediga kommersiella 
lokaler halverats under perioden 1994 till 1998 i 
expansiva storstadsområden. Därvid har priserna 
på kommersiella lokaler ökat i en sådan 
omfattning att nyproduktion numera är lönsam i 
dessa områden. Förra året ökade 
bygginvesteringarna i varuhandeln med närmare 
30 % och i fastighetsförvaltning med 15 %. 
Orderingången till arkitekter har gradvis ökat 
det senaste året och den senaste 
konjunkturbarometern indikerar en ansenlig 
ökning av byggandet av kommersiella lokaler 
framöver. En förbättring av konjunkturläget för 
arkitekter leder normalt sett till ökning av 
investeringar i realkapital med 6 till 12 månaders 
eftersläpning.
Bygginvesteringarna inom näringslivet 
bedöms öka relativt kraftigt under såväl år 1999 
som år 2000. Den fortsatta positiva 
konsumtions- och sysselsättningsutvecklingen 
bör innebära att nyproduktionen av affärs- och 
kontorslokaler gradvis stiger framöver under det 
att låga räntenivåer bidrar till en fortsatt god 
lönsamhet. Under de närmaste åren beräknas 
också bygginvesteringarna inom energisektorn 
expandera dels till följd av pågående 
strukturförändringar, dels genom det statliga 
omställningsprogrammet för 
energieffektivisering.
Bostadsbyggandet har till följd av obalanser på 
bostadsmarknaden legat på extremt låga nivåer 
under en längre period. Utvecklingen under 1998 
indikerar dock att en återhämtning av 
bostadsbyggandet är nära förestående. Det 
senaste året har vakansgraden, dvs. andelen 
outhyrda lägenheter i förhållande till beståndet, 
minskat i tillväxtregioner medan den i stort varit 
oförändrad i övriga delar av riket. Vakansgraden 
låg exempelvis inom Stor-Stockholm i september 
1998 på mycket låga 0,7 %. 
Under det senaste året har priserna på småhus 
stigit med 10 % för riket som helhet. Därmed 
har skillnaden mellan priserna på 
andrahandsmarknaden och 
nyproduktionskostnaden nu i stort försvunnit 
vilket stimulerar bostadsbyggandet. Under 1999 
och 2000 förutses en god arbetsmarknad 
tillsammans med en gynnsam utveckling av 
hushållens disponibla inkomster medföra en hög 
bostadsefterfrågan som bidrar till en sjunkande 
vakansgrad och ökad nyproduktion av bostäder. 
Enligt Konjunkturinstitutets byggbarometer har 
orderstocken för bostadsbyggande förbättrats 
avsevärt i början på året.
Den tidigare låga lönsamheten hos bostads-
företagen kan sannolikt förklara den låga nivån 
på ombyggnadsinvesteringarna under 1997 och 
1998. De låga räntorna i kombination med en 
stark inkomstutveckling hos hushållen bör dock 
innebära att ombyggnadsvolymerna närmar sig 
en mer långsiktig jämviktsnivå. Därtill bör 
stöden inom ramen för de lokala 
investeringsprogrammen bidra till att stimulera 
ombyggnadsverksamheten.
Volymerna för reparationer och underhåll har 
de senaste åren ökat betydligt mer än den 
långsiktiga trenden. Det kan förklaras av att en 
del nödvändiga ombyggnadsinvesteringar inom 
både bostadssektorn och näringslivet till följd av 
en svag finansiell situation inte kunnat 
genomföras vilket har inneburit att 
reparationerna istället ökat. Framöver förväntas 
byggreparationerna öka i betydligt lugnare takt 
än de senaste åren. Det kan förklaras av bland 
annat borttagandet av skattereduktionen för 
ombyggnad av bostäder.
6	Arbetsmarknad
Arbetsmarknadsläget har förbättrats successivt 
sedan sommaren 1997. Sysselsättningen har stigit 
med ca 120 000 personer och den öppna 
arbetslösheten har fallit med knappt 3 
procentenheter, rensat för säsongvariationer. Det 
är främst inom privat tjänstesektor och inom 
kommunerna som antalet sysselsatta har ökat. 
Mot slutet av innevarande år antas 
sysselsättningsutvecklingen dämpas något till 
följd av avmattningen i ekonomin. Nästa år 
förväntas konjunkturen, och därmed 
sysselsättningsutvecklingen, successivt stärkas. 
Åren 2001 och 2002 väntas en fortsatt god 
tillväxt och en relativt snabb 
sysselsättningsökning. Sammantaget bedöms 
sysselsättningen stiga med 150 000 personer 
mellan år 1998 och år 2002. Därmed beräknas 
den reguljära sysselsättningsgraden för personer i 
åldern 20–64 öka från 74,6 % år 1998 till 76,5 % 
år 2002. Enligt det sysselsättningsmål som 
regeringen presenterade i budgetpropositionen 
för 1999 och som Riksdagen senare ställde sig 
bakom skall denna sysselsättningsgrad uppgå till 
80 % år 2004. 
Tabell 6.1 Arbetsmarknad
Årlig procentuell förändring
1998
1999
2000
2001
2002
BNP, producentpris
2,8
2,2
2,6
2,4
2,3
Produktivitet
1,7
1,0
2,1
1,6
1,6
Arbetade timmar
1,3
1,2
0,5
0,8
0,7
Medelarbetstid
–0,2
–0,2
–0,1
–0,1
–0,1
Antal sysselsatta
1,5
1,4
0,6
0,9
0,8
Reguljär 
sysselsättningsgrad, 
20–64 år1
74,6
75,3
75,6
76,1
76,5
Arbetskraft
–0,2
0,7
0,2
0,6
0,7
Öppen arbetslöshet2
6,5
5,8
5,4
5,1
5,0
Åtgärder3
3,9
3,6
3,6
3,5
3,5
1 Antalet sysselsatta i åldern 20–64 år, exklusive sysselsatta i konjunkturberoende 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, i procent av befolkningen i den åldersgruppen
2 I procent av arbetskraften
3 Antalet konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder i procent av 
arbetskraften
Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet
I samband med att sysselsättningen ökar väntas 
också arbetskraftsutbudet stiga. Antalet 
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska 
åtgärder samt antalet platser inom 
vuxenutbildningen minskar under perioden, 
vilket bidrar till ett ökat arbetskraftsutbud. 
Uppgången motverkas dock till viss del av att 
antalet platser vid högskolor och universitet 
utökas. 
Sammantaget innebär utvecklingen av 
sysselsättningen och arbetskraftsutbudet att den 
öppna arbetslösheten bedöms falla till 5,4 % år 
2000 och med ytterligare 0,4 procentenheter 
mellan år 2000 och år 2002. Förutsättningarna 
för att BNP år 2001 och 2002 skall kunna öka 
med ca 2,5 % per år och sysselsättningen med 
knappt 1 % per år, vilket är en starkare tillväxt 
och en snabbare sysselsättningsökning än den 
långsiktiga trenden, är att arbetsmarknaden och 
lönebildningen fungerar väl så att det inte 
uppstår lönedrivande matchningsproblem på 
arbetsmarknaden.
Sysselsatta
Under första halvåret i år antas sysselsättningen 
fortsätta att stiga relativt snabbt. Mot slutet av 
året antas dock sysselsättningsutvecklingen 
mattas av till följd av det svagare konjunktur-
läget. Nästa år förväntas sysselsättningen 
successivt stärkas när produktionen tar fart igen. 
Mätt som årsgenomsnitt stiger sysselsättningen 
totalt sett med 56 000 personer i år och med 
24 000 personer nästa år. Den största uppgången 
bedöms ske inom den privata tjänstesektorn. 
Utvecklingen av antalet nyanmälda lediga 
platser, som historiskt sett har varit en bra 
indikator på sysselsättningsutvecklingen, steg 
under i stort sett hela 1998. Det stödjer 
förväntningarna om att efterfrågan på arbetskraft 
kan bli fortsatt stark under första halvåret i år. 
Sysselsättningen brukar följa antalet nyanmälda 
lediga platser med viss eftersläpning. Under de 
senaste månaderna har antalet nyanmälningar 
tenderat att avta. Utvecklingen varierar dock 
relativt kraftigt mellan olika branscher. 
Diagram 6.1 Antal nyanmälda lediga platser och antal 
sysselsatta
Årlig procentuell förändring
Årlig procentuell förändring
 
Avmattningen inom industrin väntas leda till att 
sysselsättningen inom denna sektor minskar med 
4 000 personer i år, vilket är i linje med 
utvecklingen av antalet nyanmälda lediga platser 
som har minskat ända sedan sommaren 1998 
inom denna sektor. Försvagningen av 
industrikonjunkturen bedöms dock bli kortvarig 
och redan i slutet av innevarande år väntas 
produktionen ta fart igen. Efterfrågan på 
arbetskraft antas emellertid bli svag inledningsvis 
vilket innebär att sysselsättningen inom 
industrin minskar mätt som årsgenomsnitt även 
nästa år. 
En kraftigt ökad byggproduktion de närmaste 
åren innebär att efterfrågan på arbetskraft inom 
byggsektorn fortsätter att stiga. Inom den 
privata tjänstesektorn förutses en fortsatt snabb 
sysselsättningsökning under första halvåret i år. 
Mot slutet av innevarande år och under nästa år 
antas dock sysselsättningsutvecklingen dämpas 
något i samband med att avmattningen inom 
industrin får genomslag på de industrirelaterade 
tjänstesektorerna samt att den privata 
konsumtionen ökar något långsammare. 
Sammantaget antas sysselsättningen i 
näringslivet stiga med 56 000 personer mellan 
1998 och 2000.
Tabell 6.2 Sysselsättning, branschfördelat
Tusental personer
1998
1999
2000
2001
2002
Privat sektor
2735
2779
2790
2813
2843
   Jord- och skogsbruk
102
100
100
   Industri
803
799
794
   Byggnadsverksamhet
220
224
230
   Privat tjänstesektor
1610
1658
1666
Offentliga myndigheter
1240
1252
1265
1279
1282
   Staten
188
189
190
   Kommunerna
1053
1063
1076
Totalt
3979
4035
4059
4096
4129
Arbetskraft, totalt
4255
4284
4290
4316
4346
Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet
Inom kommunala myndigheter väntas 
sysselsättningen fortsätta att stiga under 1999 
och 2000 till följd av ett ökat behov av främst 
vårdpersonal och lärare. Jämfört med i 
decemberprognosen förväntas antalet sysselsatta 
inom kommunerna vara ca 10 000 fler år 2002. 
Det är en effekt av att regeringen föreslår att 
kommunerna skall tilldelas högre statsbidrag 
samt att sektorns skatteinkomster har reviderats 
upp. Inom statliga myndigheter antas 
sysselsättningen öka svagt. 
År 2001 och 2002 beräknas BNP stiga med ca 
2,5 % per år. Förutsättningen för den relativt 
starka BNP-ökningen är att arbetsmarknaden 
och speciellt lönebildningen fungerar väl, så att 
sysselsättningen kan fortsätta att stiga i god takt 
utan att det uppstår inflationsdrivande 
löneökningar. Mot bakgrund av den relativt höga 
tillväxten i ekonomin bedöms sysselsättningen 
kunna öka med ytterligare ca 70 000 personer 
mellan år 2000 och år 2002. Liksom för åren 
1999 och 2000 sker den största 
sysselsättningsuppgången inom den privata 
tjänstesektorn. Den reguljära 
sysselsättningsgraden för befolkningen i åldern 
20–64 år beräknas öka från 74,6 % år 1998 till 
76,5 % år 2002.
Diagram 6.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud
Tusental personer
 
Medelarbetstid
Medelarbetstiden föll med 0,2 % mellan 1997 
och 1998. Den främsta anledningen var att 
sjukfrånvaron, som föll kraftigt i början av 1990-
talet, ökade igen. Ökad frånvaro till följd av 
studier bidrog också till att sänka 
medelarbetstiden mellan 1997 och 1998 medan 
ökad övertid och större andel sysselsatta som 
arbetar mer än 35 timmar i veckan motverkade 
nedgången. De närmaste åren antas 
medelarbetstiden fortsatta att minska något, 
främst till följd av den successiva 
arbetstidsförkortning som inkluderades i flertalet 
löneavtal som slöts under våren 1998. 
Produktivitet
Produktionen förutses mattas av i början av 1999 
medan effekten på sysselsättningen av det 
svagare konjunkturläget uppkommer med viss 
eftersläpning. Det innebär att 
produktivitetstillväxten av konjunkturskäl blir 
relativt låg i år. Nästa år blir dock utvecklingen 
den omvända, produktionen tar fart redan under 
inledningen av året 
medan sysselsättningen stiger med viss 
eftersläpning. Produktivitetstillväxten blir 
därmed betydligt högre nästa år. Sammantaget 
under perioden 1999–2002 antas produktiviteten 
öka långsammare än vad historiska samband 
indikerar vid en BNP–tillväxt på ca 2,5 % per år. 
En av orsakerna till det är att den privata 
tjänstesektorn, där produktiviteten är lägre än 
inom industrin, står för en större del av 
produktionsuppgången än den gjort historiskt. 
Rationaliseringspotentialen är sannolikt 
betydligt lägre i dagsläget än i början av 1990-
talet eftersom produktivitetstillväxten var 
mycket hög under åren 1992–1995. Den snabba 
produktivitetsökningen under dessa år orsakades 
sannolikt av en mängd samverkande faktorer. 
Efter överhettningsåren i slutet av 1980-talet 
fanns det behov av en kraftigt förbättrad 
produktivitet för att återställa företagens 
lönsamhet och konkurrenskraft. Framsteg inom 
informationsteknologin samt avregleringar inom 
vissa näringar bidrog sannolikt också till den 
höga produktivitetstillväxten. 
Till följd av de omfattande rationaliseringarna 
under 1990-talet är vinstnivåerna i näringslivet 
relativt höga i ett historiskt perspektiv och 
lönsamheten i den konkurrensutsatta sektorn är 
ungefär densamma som i Sveriges viktigaste 
konkurrentländer. Därmed är förutsättningarna 
goda för en stark sysselsättningsutveckling 
framöver. Jämfört med decemberprognosen har 
dock förutsättningarna försämrats något 
eftersom reallönerna nu beräknas öka snabbare, 
vilket dels beror på något högre nominella 
löneökningar, dels på svagare prisutveckling. 
Åtgärder inom arbetsmarknads- och 
utbildningspolitiken
Regeringen föreslår i vårpropositionen 
förändringar inom både arbetsmarknads- och 
utbildningspolitiken. Anslaget för de 
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska 
åtgärderna reduceras mellan 1998 och 2002 till 
följd av att konjunkturen förbättras. Det totala 
antalet personer i konjunkturberoende 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder antas därmed 
minska med 13 000 under perioden. År 2002 
uppgår därmed volymen till 152 000 personer. 
Antalet platser i Kunskapslyftet ökar under 
hösten 1999 med 5 000 och ligger då som högst 
på drygt 130 000. Därefter beräknas antalet 
platser minska till ca 110 000 år 2002. Inom 
högskolor och universitet sker det en successiv 
utökning av antalet permanenta platser. År 2002 
kommer de att ha ökat med ca 80 000 jämfört 
med år 1996. 
Regeringen föreslår också ett förstärkt 
anställningsstöd för arbetslösa personer som 
varit inskrivna vid arbetsförmedlingen under en 
lång 
period.
Tabell 6.3 Konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska 
åtgärder
Tusental personer
1997
1998
1999
2000
2001
2002
I arbetskraften
32
37
42
37
37
37
Beredskapsarbete
7
1
Rekryteringsstöd
4
0
Utbildningsvikariat
4
0
Individuellt           
anställningsstöd
      
–
        
11
Starta-eget-bidrag
12 
13 
Offentligt tillfälligt 
anställda
    
 5
    
 8
Resursarbete
0
4
Ej i arbetskraften
152
128
113
116
115
115
Arbetsmarknads-   
utbildning
     
37
   
 42
IT-satsning
–
1
Arbetslivsutveckling
 53
 39
Kommunalt 
uppföljningsansvar
    14
    12
Utvecklingsgaranti                                                 
för ungdomar
    
 –
     
3
Datortek
14
12
Arbetsplats-
introduktion
    
34
    
19
Europastipendier
–
1
Totalt
185
165
155
153
152
152
Anm: I januari 1998 slogs beredskapsarbete, rekryteringsstöd och utbildningsvikariat 
ihop till individuellt anställningsstöd, vilket i sin tur kommer att ersättas av det nya 
förslaget om förstärkt anställningsstöd för långtidsarbetslösa. I januari 1999 ersattes 
arbetslivsutveckling och arbetsplatsintroduktion av arbetspraktik. Observera att antalet 
personer registrerade vid arbetsmarknadsinstitut, som AMS inkluderar i de 
konjunkturberoende åtgärderna, inte ingår i tabellen ovan.
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet
Från och med 1 oktober 1999 kommer 
arbetsgivare som anställer en person som är 
långtidsarbetslös samt varit inskriven vid 
arbetsförmedlingen i minst 36 månader, att ges 
möjlighet att få kompensation med motsvarande 
75 % av den totala arbetskraftskostnaden (på en 
arbetskraftskostnad som uppgår till max 15 400 
kronor per månad) under de första 6 månaderna. 
Under de därpå följande 18 månaderna 
kompenseras de med 25 %. De arbetsgivare som 
anställer personer som varit inskrivna vid 
arbetsförmedlingen i minst 12 månader 
kompenseras med 50 % under de första 6 
månaderna. Stödet kommer att ges genom en 
kreditering av arbetsgivarens skattekonto. Detta 
förstärkta anställningsstöd ersätter den befintliga 
åtgärden individuellt anställningsstöd och har 
inkluderats i beräkningarna av antalet personer i 
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska 
åtgärder.
Arbetskraftsutbud
I samband med sysselsättningsuppgången steg 
även arbetskraftsutbudet under loppet av 1998. 
Mätt som årsgenomsnitt minskade det dock 
något på grund av den kraftiga nedgång som 
skedde under hösten 1997. Till följd av den 
förväntade sysselsättningsökningen under 
innevarande år och nästa år antas utbudet på 
arbetskraft fortsätta att öka. Minskningen av 
antalet platser i de konjunkturberoende 
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna samt inom 
vuxenutbildningen bidrar till ett ökat 
arbetskraftsutbud. Uppgången motverkas dock 
av utökningen av antalet platser vid högskolor 
och universitet. 
Sammantaget antas arbetskraftsutbudet stiga 
med 91 000 personer mellan 1998 och 2002 
samtidigt som det beräknas tillkomma ca 70 000 
personer, netto, till den arbetsföra befolkningen. 
Det innebär att arbetskraftstalet, dvs. 
arbetskraften som andel av befolkningen, stiger 
från 76,6 % år 1998 till 77,2 % år 2002. Det är 
fortfarande ca 7 procentenheter lägre än år 1990, 
då 
arbetskraftstalet låg på en rekordhög nivå. Det 
finns flera anledningar till det. Förutom att det 
finns en större grupp personer utanför 
arbetskraften som betraktar sig som 
arbetssökande, men inte uppfyller de 
standardiserade villkoren för att betraktas som 
öppet arbetslösa, har antalet tjänste- och 
avtalspensionärer samt de som enligt SCB räknas 
som sjuka (bland annat förtidspensionärer) ökat. 
Det är delvis en effekt av att andelen personer i 
befolkningen mellan 55 och 64 år har ökat sedan 
år 1990. Andelen studerande har också stigit, dels 
till följd av att 16-19-åringar studerar i större 
utsträckning än tidigare, dels till följd av att fler 
deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt i 
vuxenutbildning. Lägger man till den ökning 
som har skett av antalet tillfälliga studieplatser 
inom vuxenutbildningen och av antalet 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder utanför 
arbetskraften sedan år 1990 fås ett bredare mått 
på arbetsutbudet. Detta bredare mått ökar från 
81,0 % av befolkningen år 1998 till 81,2 % år 
2002 men ligger, som framgår av diagram 6.3, 
fortfarande lägre än under 1980-talet. År 2002 
kommer dessutom antalet permanenta platser 
inom högskolor och universitet att ha ökat med 
ca 85 000, motsvarande ca 1,5 % av 
befolkningen, jämfört med år 1990.
Diagram 6.3 Befolkning i åldern 16–64 år uppdelad på 
olika grupper
Procent av den arbetsföra befolkningen
 
Öppen arbetslöshet
Mellan 1997 och 1998 föll den öppna 
arbetslösheten från 8,0 % av arbetskraften till 
6,5 %. 
Under de närmaste åren antas den relativt snabba 
sysselsättningsuppgången, i kombination med en 
dämpad utveckling av arbetskraftsutbudet, leda 
till att den öppna arbetslösheten faller till 5,0 % 
år 2002. De konjunkturberoende 
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna uppgår då till 
3,5 % av arbetskraften.
Diagram 6.4 Öppet arbetslösa och personer i konjunktur-
beroende arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Procent av arbetskraften
 
Osäkerheter i prognosen
Det finns en rad osäkerheter beträffande 
utvecklingen på arbetsmarknaden åren 1999–
2002. 
Den inhemska efterfrågan kan bli högre än 
prognostiserat de närmaste åren. Exempelvis 
förväntas uppgången i den privata konsumtionen 
bli relativt måttlig. Mot bakgrund av de låga 
räntorna, hushållens optimism om den egna 
ekonomin samt deras goda 
förmögenhetsställning skulle den privata 
konsumtionen kunna öka något mer. Därmed 
kan sysselsättningen på kort sikt öka snabbare 
och den öppna arbetslösheten bli lägre än vad 
som antas i prognosen. Även om inte tillväxten i 
ekonomin blir starkare än väntat kan 
sysselsättningen på kort sikt öka snabbare och 
den öppna arbetslösheten bli lägre än 
prognostiserat. I prognosen har antagits en 
relativt svag sysselsättningsutvecklingen under 
loppet av året trots att vissa indikatorer, som 
exempelvis nyanmälda lediga platser, så sent som 
i mars fortfarande såg starka ut. 
Den kraftiga sysselsättningsuppgången förra 
året kan tyda på att arbetsmarknaden och 
lönebildningen fungerar bättre än vad som 
förutses i prognosen. Om så är fallet kan 
sysselsättnings
nivån år 2002 bli högre än prognostiserat.
Det finns även faktorer som talar för en sämre 
sysselsättningsutveckling och högre öppen 
arbetslöshet än kalkylerat. En förutsättning för 
att den öppna arbetslösheten skall minska till 
5,0 % år 2002 är att utbildningssatsningarna 
riktas till personer som annars skulle vara öppet 
arbetslösa samt att antalet personer i utbildning 
kan öka som planerat. Enligt SCB:s 
arbetskraftsundersökning, AKU, har den ökning 
av antalet studerande som har skett de senaste 
månaderna noterats bland dem som är sysselsatta 
samtidigt som de studerar. Fortsätter den 
utvecklingen riskerar den öppna arbetslösheten 
att bli högre än 5,0 % år 2002. 
En annan risk är att löneökningarna kan bli 
högre än kalkylerat. Detta problem kan 
uppkomma om företagen, trots relativt hög 
arbetslöshet, inte kan rekrytera tillräckligt 
kompetent arbetskraft eller om det uppstår andra 
matchningsproblem på arbetsmarknaden till 
följd av bristande geografisk, yrkesmässig eller 
branschmässig rörlighet. Det kan leda till högre 
löneglidning och därmed svagare tillväxt och 
sämre sysselsättningsutveckling än vad som 
förutses i prognosen. 
Redan i dagsläget finns det tecken på att det är 
brist på vissa typer av arbetskraft. Enligt 
Arbetsmarknadsstyrelsens, AMS, rapport 
”Arbetsmarknadsutsikterna för 1999”, som 
redovisar arbetsförmedlingarnas senaste 
företagsundersökning, ökade andelen företag 
som upplever att det råder brist på arbetskraft 
mellan våren och hösten 1998. I den senaste 
undersökningen angav ca 30 % av företagen brist 
på utbildad och yrkeserfaren arbetskraft och av 
dessa företag upplevde närmare 40 % att bristen 
var en flaskhals, dvs. hindrade en expansion av 
arbetsstället. Rekryteringsproblemen framöver 
väntas vara störst inom den privata 
tjänstesektorn, främst avseende 
ingenjörer, tekniker och dataspecialister. Även 
den kommunala sektorn väntas få svårt att 
rekrytera personal. Framför allt gäller det 
sjuksköterskor och undersköterskor inom hälso- 
och sjukvården samt äldreomsorgen men det 
råder även stor brist på lärare. 
Även Konjunkturinstitutets barometer för 
såväl industrin som tjänstesektorn indikerar brist 
på arbetskraft inom vissa sektorer, främst 
tekniska tjänstemän och branschspecifik 
kompetens inom framför allt 
uppdragsverksamhet. 
Diagram 6.5 Beveridgekurva
 
Matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan 
illustreras av en s.k. Beveridgekurva, som visar 
förhållandet mellan de arbetssökande, som här 
har definierats som summan av öppet arbetslösa 
och personer i konjunkturberoende 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och nivån på 
antalet kvarstående lediga platser (se diagram 
6.6). Rörelser utmed kurvan avspeglar 
konjunkturella förändringar medan skift uppåt i 
kurvan tolkas som bristande 
matchningseffektivitet. Noteringen för 1998 
visar att antalet kvarstående lediga platser har 
ökat samtidigt som summan av arbetslösa och 
personer i åtgärder har minskat, men antalet 
kvarstående lediga platser är högre än tidigare vid 
en given nivå för summan av personer i åtgärder 
och arbetslösa. Detta tyder på att det är svårare 
att tillsätta de lediga platserna nu än tidigare, dvs. 
matchningsproblemen verkar ha ökat. 
7	Löner
Det preliminära löneutfallet för 1998, enligt 
SCB:s konjunkturstatistik, registrerar en ökning 
av timlönerna på 3,2 % mellan 1997 och 1998. 
Avtalen har beräknats till 2,8 %, vilket innebär 
en löneglidning på 0,4 %. De lokala 
avtalsförhandlingarna har dock försenats och 
1998 års avtalade löneökningar för ett stort antal 
löntagare har ännu inte registrerats i statistiken. 
Särskilt tydligt är detta inom offentliga 
myndigheter där den hittills registrerade 
löneglidningen är negativ. De slutliga 
löneökningarna 1998 antas därför överstiga de 
hittills registrerade och uppgå till 3,6 %. 
Löneglidningen beräknas därmed till i 
genomsnitt 0,8 %, vilket är en högre 
löneglidningstakt än vad som antagits i de 
senaste prognoserna. Löneglidningen förutsattes 
då begränsas till 0,5 %, vilket var förenligt med 
de uppskattningar som parterna eller de 
oberoende ordförandena inom vissa 
avtalsområden redovisade i samband med 1998 
års avtalsrörelse. 
Innevarande år antas löneglidningen bli 0,6 %. 
Året därpå förutsätts fortfarande att 
löneglidningen begränsas till 0,5 %. För år 2001 
och 2002 finns det endast ett fåtal avtal. Lönerna 
antas då stiga med 3 % per år. 
Avtalen
Löneavtal för åren 1999–2000 är slutna för i stort 
sett hela arbetsmarknaden. De flesta avtal löper 
över 3 år. I flera fall är dock det sista avtalsåret 
uppsägningsbart. För ekonomin som helhet 
beräknas avtalen ge löneökningar på 2,4 % i år 
och 2,7 % nästa år. Att de avtalade 
löneökningarna blir lägre i år än år 1998 och 2000 
beror på att avtalsrevisionerna inom vissa 
avtalsområden sker i början av 1998 och i slutet 
av 1999. Det innebär att löneökningarna mätta 
som årsgenomsnitt blir låga år 1999. 
Avtalsrörelsen år 1998 resulterade för åren 
1998–2000 i ca 1 procentenhet lägre avtal än vad 
1995 års avtalsrörelse resulterade i för åren 1995–
1997. Flera faktorer samverkade sannolikt till 
det. Inflationsförväntningarna var betydligt lägre 
1998 än 1995. Samsynen bland 
arbetsmarknadens parter vad gäller 
lönebildningens betydelse för 
sysselsättningsutvecklingen verkar också ha ökat 
och inom den konkurrensutsatta industrin 
bedrevs förhandlingarna utifrån en ny, mer 
strukturerad förhandlingsordning. Arbetsgivarna 
koordinerade dessutom avtalsrörelsen i större 
utsträckning än tidigare och på arbetstagarsidan 
enades alla LO-förbund kring ett samordnat 
lönekrav. 
Tabell 7.1 Timlöner
Årlig procentuell förändring
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Industri
4,5
3,9
   Avtal
3,1
2,9
1,5
2,4
   Löneglidning
1,4
1,0
Byggnadsindustri
3,8
3,6
   Avtal
3,8
3,1
2,2
2,3
   Löneglidning
0,0
0,5
Privata tjänster
4,4
3,9
   Avtal
3,6
3,0
2,7
2,5
   Löneglidning
0,8
0,9
Statliga myndigheter
4,3
2,4
   Avtal
3,5
1,9
2,5
2,5
   Löneglidning
0,8
0,5
Kommunala myndigheter
4,8
3,2
   Avtal
4,7
2,7
2,8
3,5
   Löneglidning
0,1
0,5
Totalt
4,5
3,6
3,0
3,2
3,0
3,0
   Avtal
3,8
2,8
2,4
2,7
   Löneglidning
0,7
0,8
0,6
0,5
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
I flera av de avtal som slöts under 1998 
förstärktes den sedan tidigare inledda 
utvecklingen mot friare lönesättning på lokal 
nivå. I några avtal finns inga centralt fastställda 
löneökningar. Inom flera andra avtalsområden är 
det endast fastställt vilka generella lönepåslag 
som skall gälla om man inte kommer överens på 
lokal nivå. Det betyder att det är svårare att 
avgöra vad som är avtalade löneökningar och vad 
som är löneglidning. 
För merparten av de kommunalt anställda har 
det endast fastställts ett s.k. lägsta utrymme för 
löneökningarna, vilket innebär att det råder stor 
osäkerhet om de slutliga löneökningarnas 
storlek.
Ett inslag i avtalen som är gemensamt för flera 
områden är att det, inom ramen för de totala 
avtalade löneökningarna, avsätts ett visst 
löneutrymme för arbetstidsförkortning. 
Löneglidning
Sedan 1980 har löneglidningen uppgått till i 
genomsnitt drygt 2 % per år. Från mitten av 
1990-talet har dock löneglidningen varit något 
lägre än det historiska genomsnittet, drygt 1 % i 
genomsnitt per år. Det måste ändå betraktas som 
en förhållandevis hög löneglidning mot 
bakgrund av det svaga arbetsmarknadsläget och 
de relativt 
höga avtalade löneökningarna. Inflationen har 
dessutom varit mycket låg de senaste åren, 
betydligt lägre än inflationsförväntningarna vid 
tidpunkten för avtalsförhandlingarna år 1995. 
Det borde ha bidragit till låg löneglidning 
eftersom reallöneökningarna blev betydligt 
högre än parterna räknade med när avtalen slöts.
Preliminärt utfall för 1998 registrerar en 
löneglidning på 0,4 %, vilket tyder på att 
löneglidningstakten har avtagit ytterligare, trots 
att de avtalade löneökningarna blev betydligt 
lägre för 1998 än för de tre närmast föregående 
åren. 
Eftersom det fortfarande saknas mycket 
löneutbetalningar avseende 1998 antas dock 
löneglidningen komma att revideras upp till 
0,8 %, vilket fortfarande är relativt lågt historiskt 
sett. Trots relativt låga nominella löneökningar 
ökade dock reallönerna förra året med betydligt 
mer än parterna på arbetsmarknaden räknade 
med vid tidpunkten för avtalsförhandlingarna, 
eftersom den faktiska inflationen blev ca 1,5 
procentenheter lägre än väntat. Således blev 
företagens lönsamhet sämre än beräknat vilket 
försämrar de framtida förutsättningarna för en 
god sysselsättningsutveckling. 
Flera faktorer kan samverka till att 
löneglidningen förblir låg de närmaste åren. 
Pristrycket i ekonomin i såväl producent- som 
konsumentledet väntas bli fortsatt lågt, samtidigt 
som lönsamheten redan i utgångsläget är pressat i 
vissa branscher. Givet de nominella löneökningar 
som antas i prognosen och den prisutveckling 
som prognostiserats, kommer reallönerna åren 
1999–2002 att stiga med i genomsnitt knappt 
2 % per år. Det är betydligt mer än den 
genomsnittliga reallöneökningen mellan 1970 
och 1998. 
Diagram 7.1 Timlöneutveckling i ekonomin som helhet
 
Eftersom lönesättningen i större utsträckning än 
tidigare kommer att fastställas på lokal nivå har 
arbetsgivarna större möjlighet att direkt fördela 
lönerna med hänsyn tagen till individuella 
prestationer och rekryteringsläget. De behöver 
därmed inte justera det relativa löneläget bland 
de anställda via löneglidning i samma 
utsträckning som tidigare. I några avtal finns det 
också inslag av större flexibilitet vad gäller 
arbetstidens förläggning, vilket kan leda till 
minskade kostnader för övertid. 
En annan faktor som kan bidra till låg 
löneglidning är att det från och med 1999 inte 
antas ske några fler höjningar av löntagarnas 
avgifter och inkomstskatter. 
Även om det finns flera faktorer som talar för 
att löneglidningen kommer att fortsätta att vara 
låg framöver finns det ändå risk för att den kan 
bli högre än vad som antas i prognosen. I 
samband med att efterfrågan på arbetskraft stiger 
kan det uppstå brist på arbetskraft inom vissa 
branscher, vilket kan öka lönetrycket. Blir 
löneglidningen hög inom vissa branscher eller 
för vissa yrkesgrupper finns det risk för att 
löneökningarna så småningom drivs upp även 
inom andra branscher eller regioner. Historiskt 
sett har följsamheten mellan löneökningarna 
varit stor mellan olika branscher och sektorer, 
trots att förutsättningarna, i form av vinstläge 
och sysselsättningsutveckling, har varierat. 
Som tidigare nämnts medför 
avtalskonstruktionerna inom kommunsektorn 
att det är svårt att avgöra de avtalsmässiga 
löneökningarnas storlek. Endast 
Kommunalarbetarförbundet har fastställt 
definitiva avtalsmässiga löneökningar och det 
avtalet ger ca 1 procentenhet högre löneökningar 
per år än de höjningar som angetts som lägsta 
utrymme i de övriga avtalen inom den 
kommunala sektorn. Därför finns en risk att 
löneökningarna inom resterande delen av 
sektorn kommer att överstiga lägstautrymmet 
med minst 1 procentenhet. Framför allt gäller 
det Vårdförbundets medlemmar som för åren 
1998 och 1999 har blivit utlovade 0,5 
procentenheter mer än övriga 
landstingsanställda, enligt ett avtal som slöts 
1995. Eftersom de lokala avtalsförhandlingarna 
har försenats inom kommunerna är det ännu för 
tidigt att avgöra hur stora löneökningarna utöver 
lägstautrymmet blev för 1998.
Om löneglidningen för perioden 1999–2000 
överstiger antagandet i prognosen finns det risk 
för att sysselsättningsutvecklingen blir svagare än 
prognostiserat. Företagen har ett begränsat 
utrymme att övervältra ökade kostnader på 
konsumenterna när penningpolitiken anpassas 
för att uppnå inflationsmålet. Den tilltagande 
internationella priskonkurrensen bidrar också till 
att det är svårare att höja priserna. Därmed 
skapar höga löneökningar i första hand press på 
företagen att rationalisera verksamheten 
samtidigt som Riksbanken tvingas föra en 
stramare penningpolitik för att klara 
inflationsmålet, vilket dämpar 
sysselsättningsutvecklingen. Om inte företagen 
klarar av att öka produktiviteten i samma takt 
som reallönerna stiger, sjunker företagens 
vinstmarginaler, vilket på sikt kan leda till att 
tillväxten i ekonomin hämmas och att 
sysselsättningsutvecklingen dämpas. 
Internationell jämförelse
Lönerna i Sverige har hittills under 1990-talet 
stigit med några tiondels procentenheter mer per 
år än genomsnittet i övriga Europa. De högre 
kostnadsökningarna har kompenserats av en 
försvagad valuta och snabbare 
produktivitetstillväxt i Sverige. De närmaste åren 
antas att produktivitetsutvecklingen i Sverige blir 
något högre än i övriga Europa. Samtidigt antas 
dock kronan appreciera. Därmed är det viktigt 
att lönerna i 
Sverige inte ökar snabbare än i de viktigaste 
konkurrentländerna för att inte 
konkurrenskraften för svensk exportindustri 
skall försämras. Om inte företagen kan 
kompensera eventuella högre kostnadsökningar 
genom att rationalisera verksamheten eller att 
sänka vinstmarginalerna, tvingas de höja 
exportpriserna. Det leder till minskad efterfrågan 
på svenska varor och därmed svagare tillväxt och 
sysselsättning. De löneökningar som antas i 
prognosen ligger ungefär i linje med 
utvecklingen i övriga Europa.
Tabell 7.2 Arbetskraftskostnad per anställd i näringslivet 
enligt OECD 
Årlig procentuell förändring
1997
1998
1999
2000
Tyskland
1,7
1,5
2,8
3,1
Frankrike
2,3
2,2
2,1
2,2
Italien
4,1
0,3
1,8
2,4
Storbritannien
5,4
6,0
5,1
4,6
Österrike
3,1
1,7
3,1
3,0
Belgien
2,1
2,1
2,2
2,0
Danmark
3,7
4,2
4,7
5,1
Finland
1,7
3,0
2,2
4,0
Grekland
10,6
6,4
5,0
4,5
Irland
5,8
5,6
5,9
6,0
Nederländerna
2,6
3,0
3,9
3,6
Portugal
5,0
4,5
4,5
4,5
Spanien
3,4
2,8
3,1
3,4
Sverige1
3,1
4,3
3,6
3,8
EU
3,3
2,6
3,1
3,2
1 OECD:s prognos. Se fotnot 2
Källa: OECD Economic Outlook, december 1998
8	Inflation
Inflationstrycket är för närvarande mycket lågt i 
svensk ekonomi. Från augusti 1998 fram t.o.m. 
februari i år har inflationen, mätt som 
förändringen av konsumentprisindex (KPI) över 
12 månader, legat på eller under noll procent. De 
exceptionellt låga inflationstalen förklaras till 
stor del av att vissa övergående effekter såsom 
fallande räntekostnader för egnahemsägare och 
sänkta skatter (framför allt fastighets- och 
tobaksskatterna) har hållit ned KPI. Även 
bortsett från dessa tillfälliga faktorer har priserna 
generellt varit mycket låga under det senaste året. 
Till exempel låg årsgenomsnittet enligt det av 
Riksbanken definierade måttet på underliggande 
inflation, UND1X där ovan nämnda temporära 
effekter har exkluderats från KPI, under 1 % 
1998. Ett lågt resursutnyttjande, begränsade 
löneökningar och mycket låga internationella 
priser talar för att inflationstrycket kommer att 
vara fortsatt lågt de närmaste åren. I december i 
år beräknas inflationen enligt KPI ligga på 
ca 0,5 % för att sedan närma sig 1 % mot slutet 
av år 2000. Uppgången i KPI under 
prognosperioden förklaras av att de faktorer som 
tillfälligt håller ned KPI successivt avtar. Rensat 
för detta, dvs. enligt UND1X, beräknas 
inflationen ligga stabilt på något över 1 % under 
hela prognosperioden. 
I den medelfristiga kalkylen antas Riksbanken 
klara inflationsmålet så att inflationen ligger på 
omkring 2 % fr.o.m. senare delen av år 2001. 
Eftersom inflationen förväntas vara knappt 1 % i 
slutet av år 2000 beräknas årsgenomsnittet för år 
2001 bli 1,7 %. 
Inflationen har i vår omvärld, liksom i Sverige, 
sjunkit på senare år. Bildandet av EMU och en 
fortsatt liberalisering av handeln innebär 
sannolikt fortsatt låga prisökningar de närmaste 
åren. Dessutom har avmattningen i den globala 
tillväxten skapat en kraftig prispress på en rad 
områden. Importpriset på bearbetade varor steg 
visserligen mot slutet av förra året till följd av 
försvagningen av kronan, vilket med viss 
eftersläpning delvis kan slå igenom i 
konsumentledet, men importpriserna föll sedan 
kraftigt inledningsvis i år. I denna prognos har 
antagits att kronan ska appreciera från 124 i 
februari i år till 119 mot slutet av år 2000 uttryckt 
i det konkurrensvägda TCW-indexet. 
Förstärkningen av kronan, tillsammans med 
fallande världsmarknadspriser på bearbetade 
varor, beräknas leda till att priserna i importledet 
faller under loppet av 1999 och därmed bidrar till 
att sänka konsumentpriserna i Sverige. Nästa år 
förväntas de 
internationella råvarupriserna stiga i takt med 
återhämtningen i den internationella 
konjunkturen, vilket ger ett blygsamt bidrag till 
inflationen i Sverige. 
Förväntningarna om framtida prisökningar 
påverkar bl.a. nominella lönekrav och arbets-
givarnas bedömning av utrymmet för höjda löner 
och har därigenom stor betydelse för den 
framtida prisutvecklingen. Låga 
inflationsförväntningar kan också främja en 
prismedvetenhet som begränsar företagens 
möjligheter att övervältra ökade kostnader på 
efterföljande led. Av Statistiska centralbyråns 
senaste undersökningar framgår att 
inflationsförväntningarna överlag har fallit de 
senaste månaderna. Inom såväl hushåll som 
näringsliv ligger förväntningarna om den 
framtida inflationen på upp till fem års sikt i linje 
med Riksbankens inflationsmål. 
Nedgången i obligationsräntorna visar att 
trovärdigheten för stabila priser har befästs under 
det gångna året. En jämförelse mellan långa reala 
och nominella statsobligationer tyder på mycket 
låga inflationsförväntningar för de kommande 
åren. Sammantaget speglar de låga 
inflationsförväntningarna att Riksbankens 
inflationsmål har vunnit i förtroende, vilket talar 
för att inflationsbenägenheten i svensk ekonomi 
kommer att vara fortsatt låg de närmaste åren. 
Tabell 8.1 Konsumentprisutveckling
Årlig procentuell förändring
1998
1999
2000
2001
2002
KPI, årsgenomsnitt
0,4
0,2
0,8
1,7
2,0
KPI, dec–dec
–0,6
0,5
0,9
2,0
2,0
Basbelopp (tusental kr)
36,4
36,4
36,5
36,8
37,3
HIKP, årsgenomsnitt
1,0
0,6
1,4
–
–
HIKP, dec–dec
0,0
0,9
1,3
–
–
UND1X, årsgenomsnitt
0,9
1,2
1,2
–
–
UND1X, dec–dec
0,6
1,1
1,2
–
–
NPI, årsgenomsnitt
–1,6
–1,5
–0,3
–
–
NPI, dec–dec
–1,4
–1,4
0,0
–
–
KPI, OECD1, årsgenomsnitt
1,4
1,4
1,5
1,5
1,6
1 Med OECD avses 16 länder, se kapitel 2
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
På längre sikt är löneutvecklingen och 
produktiviteten avgörande för inflationen. En 
viktig förklaring till det minskade 
inflationstrycket i svensk ekonomi de senaste 
åren är nedväxlingen i den nominella 
löneökningstakten. Hittills under 1990-talet har 
lönerna i näringslivet ökat med ca 4,5 % per år. 
Det är högt i ett internationellt perspektiv men 
lågt jämfört med 1980-talet då lönerna steg med i 
genomsnitt 8 % per år. Dessutom har 
produktivitetstillväxten stärkts under de senaste 
åren. Därmed har löneökningarnas genomslag i 
priserna delvis motverkats av en 
effektivisering av produktionen. Ökningen av 
enhetsarbetskostnaden inom näringslivet, vilken 
illustreras i diagram 8.1, har legat på en historiskt 
sett låg nivå under 1990-talet och har därför 
bidragit till att hålla ned prisökningarna. De låga 
inflationsförväntningarna och en skärpt 
internationell konkurrens har således medfört att 
pristrycket är mycket lågt för närvarande. De 
reala löneökningarna under förra året blev därför 
högre än tidigare beräknat, vilket med viss 
eftersläpning dämpar 
sysselsättningsutvecklingen. 
Diagram 8.1 KPI och enhetsarbetskostnaden i näringslivet
Årlig procentuell förändring
 
Industrikonjunkturen har försämrats under 
vintern. Kapacitetsutnyttjandet föll mot slutet av 
förra året och enligt Konjunkturinstitutets 
barometer för industrin har produktionen 
minskat under inledningen av året. I denna 
prognos antas produktionen falla under årets 
första del, vilket bl.a. bedöms minska behovet av 
investeringar 
inom industrin. Trots att industrins investeringar 
faller i år ligger de ändå på en hög nivå, vilket 
innebär att produktionskapaciteten byggs ut med 
ca 3 %. Samtidigt beräknas 
produktivitetstillväxten i industrin de närmaste 
åren bli något högre än löneökningarna. 
Sammantaget torde det därför inte uppstå några 
inflationsdrivande kostnadsproblem inom 
industrin de närmaste åren trots förväntningar 
om en successiv förbättring av 
industrikonjunkturen år 2000. För näringslivet 
som helhet beräknas produktivitetsökningen 
avta något framdeles bl.a. till följd av att 
tillväxten i ekonomin i större utsträckning sker i 
den privata tjänstesektorn där produktiviteten är 
lägre. Givet begränsade löneökningar på 
omkring 3 % per år kommer dock 
enhetsarbetskostnaden inom näringslivet totalt 
att utvecklas gynnsamt under prognosperioden, 
vilket innebär trendmässigt låga prisökningar 
även de närmaste åren. Det bör understrykas att 
prognosen över löneutvecklingen är betingad av 
att den årliga löneglidningen begränsas till 
ca 0,5 % 1999 och år 2000, och att de totala 
löneökningarna blir ca 3 % åren därefter. Högre 
löneökningar torde på sikt leda till att priserna 
blir högre och sysselsättningen lägre än vad som 
antas i denna prognos. Lönebildningen framstår 
således som en risk i prognosen. 
Boendekostnaderna har fallit markant de 
senaste åren. Nedgången förklaras i huvudsak av 
de senaste årens räntenedgång. Från mitten av 
1995 till mars i år har bolåneräntorna halverats 
och som en direkt effekt har räntekostnaderna 
för egnahemsägare minskat kraftigt allt eftersom 
de lån som har förfallit har satts om till en lägre 
ränta. Den genomsnittliga räntan på hushållens 
lån är fortfarande förhållandevis hög och trots ett 
antagande om en svag ränteuppgång beräknas 
räntekostnaderna för egnahemsägare sjunka både 
i år och nästa år, om än i allt mindre omfattning.
De lägre räntorna förefaller även ha påverkat 
hyresavtalen för hyreslägenheter såväl förra året 
som i år. Under loppet av 1998 steg hyrorna med 
endast 0,5 % och mellan december 1998 och 
februari 1999 var höjningen 0,3 %, vilket 
historiskt sett är mycket lågt. Hyreshöjningarna 
beräknas bli låga även framöver till följd av 
ränteläget och att sänkningen av 
fastighetsskatten för flerfamiljshus nu föreslås 
förlängas till att gälla även år 2000. Sammantaget 
beräknas de totala boendekostnaderna falla både 
1999 och år 2000. Eftersom dessa kostnader 
utgör ungefär en tredjedel av hushållens utgifter 
bidrar de i betydande omfattning till att hålla ned 
KPI under prognos
perioden.
Prisökningarna under de senaste månaderna 
har varit lägre än vad som förutsågs i 
decemberprognosen. Det beror bl.a. på att 
räntorna blivit lägre än väntat. Ytterligare en 
förklaring är att vinstmarginalerna sjönk mer än 
beräknat. I 
denna prognos har antagits att expansionen av 
den privata konsumtionen i kombination med 
låga kostnadsökningar under en längre period 
skapar utrymme för producenter och handel att 
höja sina vinstmarginaler. Om så inte sker, i 
likhet med utvecklingen förra året, kommer pris-
ökningarna i konsumentledet att bli lägre än vad 
som förutspås i denna prognos. 
Under 1997 och 1998 hade förändringar av 
indirekta skatter och subventioner stor påverkan 
på KPI. I år och nästa år beräknas förändrade 
indirekta skatter och subventioner påverka KPI i 
väsentligt mindre omfattning. I januari i år 
bidrog indexering av energiskatter, sänkt skatt på 
vattenkraftverk, stödet till de s.k. krisårgångarna 
av flerfamiljshus, och som nämndes tidigare, 
sänkt fastighetsskatt för flerfamiljshus, till att 
sänka KPI med sammanlagt 0,3 procentenheter. 
Detta motverkades delvis av att ROT-avdraget 
avskaffades i april i år. Sammantaget beräknas 
skatte- och subventionsförändringar höja KPI 
med 0,1 procentenhet under loppet av året vid 
fullt genomslag. Nästa år väntas indexeringen av 
energiskatter samt införandet av avfallsskatten 
höja KPI med sammanlagt 0,1 procentenhet. 
En höjning eller en sänkning av en indirekt 
skatt påverkar inflationen, dvs. tolvmånaders-
talet, endast under ett år. Det beror på att t.ex. en 
skattehöjning lyfter nivån på konsumentpriserna 
fr.o.m. den tidpunkt den börjar gälla men 
innebär i sig inte några fortlöpande höjningar av 
priserna. Detta medför att inflationen, allt annat 
lika, åter går ned 12 månader efter höjningen. 
Även ett räntefall som sänker nivån på ränte-
kostnaderna för egnahemsägare kan sägas ha 
temporär påverkan på inflationen. Rensat för 
sådana övergående effekter beräknas den 
underliggande utvecklingen av inflationen vara 
stabilt låg under prognosperioden bl.a. genom 
återhållsamma löneökningar, en fortsatt 
produktivitetstillväxt och låga 
inflationsförväntningar. Detta illustreras i 
diagram 8.2 genom Riksbankens mått på 
underliggande inflation, UND1X, som beräknas 
ligga något över 1 % såväl i år som nästa år. 
Diagram 8.2 Konsumentprisutveckling
Årlig procentuell förändring
 
9	Hushållens ekonomi
och privat konsumtion
Hushållens realt disponibla inkomster ökar 
kraftigt i år. Efter en svagare inkomstökning 
nästa år stiger inkomsterna åter starkt vid 
antagandet om en överföring från den offentliga 
sektorn till hushållen. Den privata konsumtionen 
väntas visa en fortsatt stabil tillväxt. 
9.1	Hushållens inkomster
Hushållens realt disponibla inkomster ökade 
med 2,6 % 1998 enligt de preliminära national-
räkenskaperna. Det är första året sedan 1994 som 
inkomstutvecklingen varit positiv.
Den reala lönesumman steg med ca 6 %. Det är 
en betydligt större ökning än vad som kan 
härledas från uppgifter om utvecklingen av 
förtjänst och sysselsättning (se kapitel 6 och 7). 
Det preliminära utfallet beträffande lönesumman 
bygger på arbetsgivarnas deklarationer till 
skattemyndigheterna. Utifrån lönesumma och 
arbetade timmar kan förtjänstutvecklingen 
beräknas till ca 5,5 %, vilket kan jämföras med ca 
3,6 % enligt förtjänststatistiken. Det är naturligt 
att olika källor ger olika resultat, men skillnaden 
1998 är ovanligt stor. Möjligen skulle skillnaden 
kunna ha orsakats av att uppbördsystemet lades 
om vid årsskiftet 1997/98. Klarhet i denna fråga 
kan fås när kontrolluppgifterna för 1998 
sammanställts. På dessa baseras nämligen det 
definitiva utfallet för lönesumman. 
Tabell 9.1 Hushållens disponibla inkomster, konsumtion och sparande
Miljarder
kronor
Procentuell förändring, 1991-års priser
1998
1998
1999
2000
2001
2002
Lönesumma, inkl. sjuklön
806,3
6,1
4,0
2,9
2,1
1,7
Transfereringar från offentlig sektor
401,3
3,1
0,2
1,5
0,9
0,5
   Pensioner
221,3
2,0
1,5
1,3
0,5
1,4
   Sjukförsäkring m.m.
40,5
17,7
3,7
4,7
4,5
2,1
   Arbetslöshetsbidrag m.m.
48,9
–11,8
–11,5
–4,6
–5,1
–3,1
   Övriga transfereringar
90,6
9,8
1,6
3,2
2,7
–0,7
Räntor och utdelningar, netto
–6,8
Övriga inkomster, netto
202,9
–2,8
–0,9
–1,2
2,7
3,4
Direkta skatter och avgifter
440,5
8,1
0,8
2,1
2,2
1,9
Disponibel inkomst före överföring
963,2
2,6
3,6
1,8
1,5
1,3
Disponibel inkomst efter överföring
3,6
3,0
Privat konsumtion
951,9
2,6
2,6
2,4
1,8
1,8
Sparande, nivå i % av disponibel inkomst
Nettosparande 
1,2
2,1
1,6
3,3
4,3
Finansiellt sparande
2,5
3,0
2,0
3,8
5,0
Procentuellt bidrag till realinkomstutvecklingen
Lönesumma, inkl. sjuklön
5,1
3,5
2,5
1,8
1,5
Transfereringar från offentlig sektor
1,3
0,1
0,6
0,4
0,2
Räntor och utdelningar, netto
0,4
0,6
–0,2
–0,2
–0,1
Övriga inkomster, netto
–0,5
–0,2
–0,2
0,5
0,6
Direkta skatter och avgifter
–3,6
–0,4
–1,0
–1,0
–0,9
Beräkningsteknisk överföring
2,1
1,7
Anm: Lönesumma, inkomstöverföringar, räntenetto och skatter är deflaterade med KPI. Disponibel inkomst är deflaterad med implicitprisindex för privat konsumtion, IPI
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Till den starka inkomstökningen förra året 
bidrog också att transfereringarna från den 
offentliga sektorn steg med 3 %. Pensionerna 
ökade realt som en följd av den låga inflationen, 
samtidigt som bostadstillägget till pensionärerna 
höjdes. Utbetalningarna från sjuk- och 
föräldraförsäkringen ökade kraftigt av flera skäl. 
Ersättningsnivåerna i sjuk- och 
föräldraförsäkringen höjdes vid årsskiftet 
1997/98 från 75 till 80 % och antalet sjukdagar 
steg. Därtill ökade utbetalningarna från 
sjukförsäkringen till följd av att 
arbetsgivarperioden återställdes till 14 dagar från 
1 april 1998 efter att ha varit 28 dagar 
dessförinnan. Detta påverkar dock inte 
hushållens inkomster eftersom sjuklönen 
reduceras i motsvarande grad. Ersättningsnivån i 
arbetslöshetsförsäkringen höjdes till 80 % redan 
den 1 oktober 1997. Övriga transfereringar 
ökade realt med nära 10 %. I den kraftiga 
ökningen ligger att 
antalet personer som uppbär olika former av 
studiestöd steg samt att barnbidragen och 
flerbarnstilläggen höjdes med sammanlagt 
2,9 miljarder kronor. 
Ökningen av de disponibla inkomsterna 
begränsades av att direkta skatter och avgifter 
steg realt med ca 8 %. Den kraftiga ökningen 
beror bara delvis på höjda skatter och avgifter. 
Den allmänna egenavgiften till pensionssystemet 
höjdes med 1 procentenhet och vidare finansieras 
den höjda ersättningsnivån i 
arbetslöshetsförsäkringen delvis genom ökade 
egenavgifter. Förutom skatte- och 
avgiftshöjningarna drogs hushållens 
skattebetalningar upp av att s.k. egna in-
betalningar av skatt var ovanligt stora, sannolikt 
till följd av höga realisationsvinster 1997 och 
1998. 
För 1999 förutses en fortsatt positiv 
utveckling av sysselsättningen och reallönerna. 
Pensionärerna får också en real inkomstökning, 
då pensionerna har höjts med 2 procentenheter, 
dvs. från 98 till 100 % av basbeloppet. 
Sammantaget är dock transfereringarna från den 
offentliga sektorn nästan oförändrade eftersom 
arbetslösheten sjunker. 
Den statliga inkomstskatten har förändrats i år 
genom att den tillfälliga s.k. värnskatten upphört 
samtidigt som skatteuttaget förblir 25 % för 
inkomster över 389 500 kronor per år. Dessutom 
har det införts en skattereduktion för inkomst-
tagare med inkomster upp till 245 000 kronor 
per år. Skattesänkningar i vissa kommuner och 
landsting medför att den genomsnittliga 
kommunalskatten minskat med 0,17 
procentenheter. Netto innebär förändringarna 
skattesänkningar på ca 8 miljarder kronor, 
jämfört med 1998 års regler. De s.k. egna 
inbetalningarna av skatt förutses bli betydligt 
lägre än förra året. Sammantaget väntas de 
direkta skattebetalningarna öka realt med knappt 
1 %, vilket innebär att skatterna som andel av 
inkomsterna före skatt sjunker med 
0,7 procentenheter. De realt disponibla 
inkomsterna beräknas öka med 3,6 % i år. 
Nästa år beräknas inkomstutvecklingen bli 
betydligt svagare. Ökningen av sysselsättning 
och reallöner dämpas. En förväntad uppgång i 
räntorna försvagar hushållens netto av räntor och 
utdelningar. Barnbidraget föreslås höjas med 100 
kronor per barn och år. De direkta skatterna 
stiger i normal takt, dvs. i linje med inkomst-
utvecklingen. Sammantaget beräknas de 
disponibla realinkomsterna öka med 1,8 %. 
Exklusive tillfälligt höga pensionsutbetalningar 
1999 till före detta privatanställda beräknas 
inkomstökningen till ca 2 %.  
För åren 2001 och 2002 väntas en fortsatt 
gynnsam utveckling av löneinkomsterna. Real-
löneökningarna avtar emellertid när inflationen 
stiger något från den nuvarande låga nivån. Barn-
bidraget höjs med ytterligare 100 kronor 2001. 
En fortsatt nedgång i arbetslösheten och 
uppbromsning av Kunskapslyftet dämpar 
ökningen av transfereringarna. 
I kalkylerna har överskott i den offentliga 
sektorns finansiella sparande utöver de 
budgetpolitiska målet beräkningstekniskt 
överförts till hushållen år 2001 och 2002. 
Därigenom förstärks hushållens disponibla 
inkomster med ca 22 miljarder kronor 2001 och 
med ca 41 miljarder kronor 2002. Inklusive dessa 
överföringar beräknas realinkomsterna öka med 
3,6 % år 2001 och med 3 % år 2002. 
9.2	Privat konsumtion
Den privata konsumtionen ökade med 2,6 % 
1998 (se diagram 9.1). Konsumtionen av 
elektronikprodukter såsom radio, tv, datorer och 
mobiltelefoner steg med över 50 % och 
försäljningen av bilar med 13 %. 
Konsumtionstillväxten under 1998 var den 
största på 10 år, och mätt per invånare passerade 
den privata konsumtionsvolymen den tidigare 
högsta nivån från 1989. Bland de faktorer som 
kan ha bidragit till konsumtionsökningen under 
1998 märks det förbättrade arbetsmarknadsläget, 
de stigande 
reala disponibla inkomsterna och stärkningen av 
hushållens redan goda förmögenhetsställning. 
De flesta av de förhållanden som lade grunden 
till den gynnsamma utvecklingen under 1998 
bedöms gälla även under prognosperioden 1999–
2000. Den privata konsumtionen beräknas öka 
med ca 2,5 % per år under 1999 och 2000.
Diagram 9.1 Privat konsumtion och disponibel inkomst
Miljarder kronor, 1991 års priser
 
Även om vissa hushåll använder en stor del av 
varje inkomsthöjning till ökad konsumtion kan 
man anta att många hushåll planerar sin 
konsumtion och sitt sparande på längre sikt och 
därvid utgår ifrån sina förväntningar om framtida 
inkomster och konsumtionsmöjligheter. Den del 
av en inkomstökning som uppfattas som tillfällig 
bör således ha en begränsad effekt på den totala 
privata konsumtionen i dag, medan den del som 
uppfattas som varaktig leder till större 
konsumtion. Som nämnts i avsnitt 9.1 steg den 
reala disponibla inkomsten relativt mycket under 
1998, och den väntas växa än mer under 1999. En 
del av denna ökning består dock av 
engångseffekter, och för år 2000 prognostiseras 
en svagare inkomstutveckling. Den emotsedda 
kraftiga höjningen av den reala disponibla 
inkomsten under 1999 väntas därför delvis tas ut 
som större sparande och delvis som ökad 
konsumtion. På samma sätt torde den svagare 
inkomsttillväxten under år 2000 leda till relativt 
små justeringar av konsumtionstillväxten 
eftersom hushållen sannolikt då förutser god 
tillväxt, gynnsam sysselsättningsutveckling och 
överskott i de offentliga finanserna längre fram i 
tiden. 
Enligt SCB:s undersökningar av hushållens 
inköpsplaner har hushållens tro på den egna 
framtida ekonomin successivt förbättrats sedan 
början av 1997 och ligger nu på en historiskt sett 
mycket hög nivå. Däremot började under 1998 
allt färre tro på sjunkande arbetslöshet och på en 
positiv utveckling för Sveriges ekonomi som 
helhet under de närmaste 12 månaderna, troligen 
på grund av rapporter om ett försämrat 
internationellt konjunkturläge och ett ökat antal 
varsel om uppsägningar. En exportledd 
konjunkturdämpning under året är förutsedd. 
Om avmattningen får större negativa effekter på 
sysselsättningsutvecklingen än hushållen räknat 
med kan förväntningarna om den egna 
ekonomin, och därmed konsumtionen, påverkas 
negativt. På längre sikt bedöms dock 
utvecklingen för de underliggande faktorerna, 
såsom inkomst, förmögenhet och räntor, vara så 
stark att en avmattning i alla händelser bör bli 
relativt snabbt övergående.
Nettosparkvoten väntas förbli på en relativt 
låg men positiv nivå under 1999 och 2000 (se 
diagram 9.2). En delförklaring är att det reala 
nettosparandet i form av egnahemsinvesteringar 
är negativt, dvs. förslitningen överstiger 
nyinvesteringarna. Nettosparandets nivå måste 
också ses mot bakgrund av hushållens mycket 
positiva förmögenhetsutveckling under de 
senaste åren. Som framgår av diagram 9.3 har 
värdet av såväl reala som finansiella tillgångar 
ökat kraftigt under de senaste åren och 
hushållens förmögenhetsställning måste nu 
betraktas som mycket 
solid. Detta faktum, tillsammans med hushållens 
positiva förväntningar avseende den egna fram-
tida privatekonomin, torde tala för att hushållen 
inte prioriterar ytterligare 
förmögenhetsuppbyggnad i särskilt hög 
utsträckning. 
Diagram 9.2 Hushållens nettosparkvot och skuldkvot
Sparande i relation till 
disponibel inkomst, procent
Bruttoskuld i relation till 
disponibel inkomst, procent
 
Den närmast föregående period under vilken den 
privata konsumtionen har vuxit minst lika snabbt 
som nu är åren 1985–88. Som framgår av diagram 
9.2 och 9.3 kännetecknades emellertid dessa år av 
en helt annan förmögenhets- och 
sparandesituation. Nettosparkvoten var negativ 
och fallande. Skuldsättningen i relation till den 
disponibla inkomsten steg kraftigt och 
hushållens marginaler i form av finansiell 
nettoförmögenhet var små. Den finansiella 
nettoförmögenheten (exkl. aktier och 
fondandelar) har vuxit från ca 10 % av disponibel 
inkomst 1988 till ca 60 % 1997. Diagram 9.2 
visar också att hushållens bruttoskuld, satt i 
relation till den disponibla inkomsten, har 
sjunkit under 1990-talet. Detta talar också för att 
den nuvarande tillväxten i privat konsumtion är 
mer hållbar än konsumtionsökningen under det 
sena 1980-talet.
Diagram 9.3 Hushållens förmögenhetskvot
Förmögenhet i relation till disponibel inkomst, procent
 
När man tolkar sparkvotens utveckling bör man 
även beakta att en del av de senaste årens 
konsumtion, som den definieras enligt national-
räkenskaperna, närmast är att betrakta som 
investeringar i ekonomisk mening. Diagram 9.4 
visar utvecklingen över tiden för konsumtionen 
av bilar och övriga varaktiga varor (innefattande 
bl.a. vitvaror, möbler och hemelektronik). För 
båda grupperna har tillväxten varit mycket stark 
under de senaste åren. Den cykliska variation 
över tiden som syns i diagram 9.4 torde i viss 
utsträckning styras av kapitalvarornas livslängd. 
Den höga konsumtionen under de senaste åren 
kan sannolikt till viss del förklaras av att 
hushållen har haft ett uppdämt behov av att 
ersätta försliten utrustning. Under de närmaste 
åren torde en viss cyklisk avmattning kunna 
väntas.
Sedan anställda vid årsskiftet 1997–98 fick 
möjlighet att låna eller hyra en dator av 
arbetsgivaren utan att förmånsbeskattas beräknas 
över en halv miljon persondatorer ha förmedlats 
på detta sätt. Det nya sättet att skaffa dator får 
effekter under flera år på den privata 
konsumtionen mätt enligt 
nationalräkenskaperna, eftersom kostnaden 
(hyran) för en personaldator fördelas över hela 
avtalstiden. (Kostnaden för en dator som köps på 
vanligt sätt bokförs i sin helhet vid 
inköpstidpunkten.) Av den totala privata 
konsumtionen under 1998 uppskattas ca 1,7 
miljarder kronor i löpande pris (ca 0,2 %) avse 
hyror för personaldatorer. Under 1999 väntas 
färre, men fortfarande relativt många, 
personaldatorer förmedlas. 
Diagram 9.4 Privat konsumtion av bilar och övriga 
kapitalvaror
Bilar, miljarder kronor, 
1991 års priser
Övriga varaktiga varor, 
miljarder kronor, 1991 års 
priser
 
Sammanfattningsvis bedöms förutsättningarna 
för en fortsatt stark konsumtionsökning vara 
goda under de närmaste åren. Hushållens tilltro 
till den egna ekonomins utveckling, den 
beräknade ökningen av den reala disponibla 
inkomsten och hushållens goda 
förmögenhetsställning ger stöd för en prognos 
om en tämligen kraftig tillväxt i den privata 
konsumtionen under 1999. Under årets första 
månader har dessutom sysselsättningen samt 
indikatorer för privat konsumtion 
(detaljhandelsförsäljning och nybilsregistrering) 
utvecklats väl. Hushållens efterfrågan väntas inte 
påverkas särskilt mycket av en nedgång i 
exportkonjunkturen, även om en viss 
effekt torde kunna märkas under 1999. En viss 
mättnad avseende hushållens behov av att förnya 
sina kapitalvaror kan bidra till att 
konsumtionstillväxten under år 2000 blir något 
svagare. Dessutom väntas inte den disponibla 
inkomsten växa lika mycket år 2000. Under 1999 
beräknas den privata konsumtionen öka med 
2,6 % och under 2000 prognostiseras en tillväxt 
på 2,4 %.
Under åren 2001 och 2002 ger hushållens 
solida förmögenhetsställning, de starka offentliga 
finanserna, den fortsatt relativt goda realin-
komstutvecklingen och den höga produktions-
tillväxten en god grund för en fortsatt tillväxt av 
den privata konsumtionen. Dessutom förutses 
ansenliga överskott i de offentliga finanserna 
under 2001 och 2002. Det är rimligt att anta att 
hushållen räknar med att få del i dessa överskott 
och planerar sin konsumtion därefter. (I kalkylen 
görs också en beräkningsteknisk överföring som 
stärker hushållens disponibla inkomst, även om 
det inte är klart i hur stor utsträckning 
överskotten faktiskt kommer hushållen 
tillgodo.) 
De tillväxttal för den privata konsumtionen 
som uppmätts 1998 och prognostiseras för 1999 
och 2000 är dock, som redan framhållits, 
jämförelsevis höga. I ett längre perspektiv är det 
rimligt att räkna med en något lägre 
genomsnittlig tillväxttakt. Under 2001 och 2002 
väntas konsumtionen således växa med knappt 2 
% per år.
10	Investeringar
Investeringskonjunkturen dämpas något de 
närmaste åren efter den kraftiga 
investeringstillväxten förra året. 
Investeringsexpansionen under 1998 kan främst 
hänföras till en mycket stark utbyggnad av 
kapaciteten i hemmamarknadssektorerna. 
Produktionen inom den privata tjänstesektorn 
steg kraftigt under loppet av året samtidigt som 
räntorna sjönk.
Den totala investeringsvolymen väntas öka 
med knappt 5 % år 1999 och med drygt 5 % år 
2000. Avmattningen i industrin i slutet av förra 
året samt under första halvåret av 1999 väntas 
innebära att investeringsaktiviteten mattas inom 
såväl industrin samt inom de industrinära 
tjänstesektorerna. En förväntad god 
efterfrågetillväxt på hemmamarknaden förutses 
dock medföra en fortsatt stigande 
investeringsaktivitet inom andra delar av 
näringslivet även om ökningstakten avtar jämfört 
med 1998. Nivån på investeringarna är så hög att 
redan oförändrade volymer innebär en 
betydande kapacitetsutbyggnad.
Stigande huspriser, låga räntor och en positiv 
utveckling av såväl disponibelinkomster som 
sysselsättning, bedöms resultera i en gradvis 
återhämtning av bostadsinvesteringarna. En 
sådan utveckling stöds också av tillgängliga 
kortsiktsindikatorer. De offentliga 
myndigheternas investeringar beräknas öka 
något nästa år till följd av en viss uppgång i 
byggnationen av storstads
lederna.
Tabell 10.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren
Miljarder 
kronor
Årlig procentuell volymförändring
1998
1998
1999
2000
2001
2002
Näringslivet
202,9
10,7
4,4
4,1
2,4
2,5
   Industri
66,6
3,0
–1,0
3,0
2,9
2,9
   Övrigt
   näringsliv
136,3
14,7
6,9
4,6
2,2
 
2,3
Bostäder
25,4
5,1
12,1
17,8
22,0
20,0
   Nybyggnad
12,1
3,5
14,0
22,0
   Ombyggnad
13,4
7,0
10,0
13,0
Offentliga 
myndigheter
32,2
6,4
1,5
2,8
1,5
0,1
Totalt
260,5
9,6
4,8
5,4
4,6
4,6
Maskiner
151,9
13,2
3,7
3,5
2,9
2,9
Byggnader
108,6
5,0
6,3
7,9
6,9
6,8
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Under perioden 2001-2002 förutses 
investeringarna öka i god takt. Därmed närmar 
sig investeringskvoten, dvs investeringarna som 
andel av BNP, åter de nivåer som rådde på 1980-
talet. De senaste årens låga investeringsnivåer 
beror till stor del på behovet av att anpassa 
bostadsstocken till långsiktigt hållbara nivåer. 
Under perioden 2001-2002 förutses den starka 
produktionsutvecklingen, den relativt höga 
lönsamheten samt låga räntor, innebära en 
fortsatt hög 
utbyggnadstakt inom näringslivet. De 
gynnsamma investeringsförutsättningarna 
minskar därmed risken för inflationsdrivande 
flaskhalsar. Därtill bidrar också den goda 
tillgången på arbetskraft till näringslivets 
expansion de närmaste åren. 
Bostadsproduktionen ökar markant till följd av 
bl.a. stigande disponibelinkomster och den 
positiva sysselsättningsutvecklingen. Antalet 
nyproducerade bostäder beräknas dock även år 
2002 vara lågt jämfört med 1980-talets nivå.
Diagram 10.1 Investeringar som andel av BNP
1991 års priser, procent
 
10.1	Näringslivets investeringar
Industrins investeringar återhämtade sig förra året 
och steg med 3 % efter ett kraftigt fall året innan. 
Produktionen liksom exporten steg under året, 
vilket ledde till att kapacitetsutnyttjandet låg på 
en relativt hög nivå. Industrikonjunkturen 
försvagades emellertid mot slutet av året, vilket 
resulterade i sjunkande priser och ett ökat 
missnöje med den inneliggande orderstocken. 
Industrins konjunkturläge har försvagats 
ytterligare under inledningen av innevarande år. 
Under loppet av året förväntas produktionen 
minska något, vilket tillsammans med den 
pressade lönsamheten skulle kunna leda till en 
betydande investeringsminskning i år. Den 
nuvarande konjunkturförsvagningen bedöms 
dock vara tillfällig och en kraftig 
produktionsökning väntas ske år 2000. 
Därigenom är det troligt att 
industrin fortsätter kapacitetsutbyggnaden även i 
år för att undvika flaskhalsar då konjunkturen 
åter tar fart. Enligt Statistiska centralbyråns 
investeringsenkät från februari planerar industri-
företagen betydande investeringsökningar under 
1999. Vid andra liknande konjunkturfaser har 
dock industriföretagen överskattat 
investeringarna i februarienkäten. En del av de 
planerade investeringarna skjuts därför sannolikt 
upp till nästa år eller ställs in. Investeringarna 
beräknas falla kraftigt inom basindustrin, som 
utvecklas svagt till följd av ett internationellt 
utbudsöverskott, medan betydande 
investeringsökningar återfinns i expansiva 
branscher såsom teleproduktindustrin och 
läkemedelsindustrin där den underliggande 
efterfrågeutvecklingen är mycket stark. 
Sammantaget bedöms industrins investeringar 
minska med 1 % under 1999 men kapitalstocken 
byggs ändå ut med knappt 3 %. 
För år 2000 beräknas investeringarna i 
industrin öka med 3 %. En starkare produktions-
utveckling, som framför allt kan hänföras till den 
internationella konjunkturåterhämtningen, 
innebär att industrins kapacitetsutbyggnad åter 
tilltar. Lönsamheten beräknas också förbättras 
vilket bidrar till den goda 
investeringsutvecklingen. Ett förväntat 
konjunkturomslag inom basindustrin medför en 
omfattande investeringsuppgång i denna sektor.
Den privata tjänstesektorn är inne i en 
expansiv fas med en snabbt stigande produktion 
och en betydande sysselsättningstillväxt. Detta 
har bidragit till en markant investeringsökning i 
övrigt näringsliv. En mycket kraftig expansion 
noterades förra året i sektorer som i stor 
utsträckning påverkas av hushållens efterfrågan. 
Exempelvis steg investeringsvolymen inom varu-
handeln med hela 33 % under 1998.
Investeringstillväxten inom de flesta sektorer 
inom övrigt näringsliv väntas bli hög också under 
1999 och 2000, även om ökningstakten avtar i 
jämförelse med förra året. En sådan utveckling 
stöds av Statistiska centralbyråns investerings-
enkät från februari. Sammantaget bedöms 
investeringarna i övrigt näringsliv öka med ca 
7 % i år och med knappt 5 % nästa år.
En viss konjunkturdämpning i de 
industrirelaterade tjänstebranscherna kan 
förväntas under innevarande år, men 
omställningsproblemen inför millennieskiftet 
bidrar till en fortsatt betydande 
investeringsökning. Inom varuhandeln dämpas 
ökningstakten trots en fortsatt stark utveckling 
av den privata konsumtionen. Nivån på 
investeringarna inom denna sektor, liksom i flera 
andra branscher inom övrigt näringsliv, är nu så 
hög att också en oförändrad investeringsvolym 
innebär en fortsatt stabil utbyggnad av kapaci
teten. 
Tabell 10.2 Övriga näringslivets investeringar
Miljarder 
kronor
Årlig procentuell förändring
1998
1997
1998
1999
2000
Jordbruk och skogsbruk
10
7,1
5,2
2,7
4,4
Energi och vattenverk
15
3,3
2,9
8,7
3,8
Byggnadsindustri
5
13,4
17,5
5,0
12,0
Handel
23
4,3
33,2
7,0
5,0
Finansiell verksamhet
3
30,5
37,1
8,0
3,0
Företagstjänsteverksamhet
19
6,3
40,2
10,0
5,0
Hushållsverksamhet
9
13,5
12,2
6,0
5,0
Fastighetsverksamhet
13
2,8
14,5
13,0
12,0
Övrig tjänsteverksamhet
40
–1,6
0,2
3,5
0,4
   därav samfärdsel
24
–3,2
–3,6
2,0
–2,0
Summa
136
3,8
14,7
6,9
4,6
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Inom fastighetsförvaltning finns goda 
förutsättningar för en kraftig 
investeringsuppgång under de närmaste åren. 
Vakansgraden för kommersiella fastigheter har 
mellan 1994 och 1998 halverats i 
storstadsområden samtidigt som priserna för 
riket som helhet ökat med knappt 20 %. 
Därigenom har det åter blivit lönsamt att bygga 
kommersiella lokaler inom expansiva områden. 
Under vintern har också ett flertal stora 
fastighetsprojekt tillkännagivits samtidigt som 
orderingången till arkitektföretagen enligt 
Konjunkturinstitutets senaste kvartalsbarometer 
ökat i betydande omfattning.
Diagram 10.2 Fastighetsprisstatistik
Index 1981=100
 
Strukturrationaliseringar i kombination med det 
statliga energiomställningsprogrammet medför 
en betydande investeringshöjning också inom 
energisektorn innevarande år. Däremot beräknas 
de statliga infrastruktursatsningar som registeras 
inom övrigt näringsliv minska de närmaste åren. 
Byggandet av Öresundsbron med tillfartsleder 
når en topp i år för att minska under år 2000. 
Detta kompenseras dock till viss del av en 
uppgång av investeringsvolymen i Botniabanan.
10.2	Bostäder
Enligt Statistiska centralbyrån ökade 
bostadsbyggandet svagt under 1998 jämfört med 
året innan. Antalet påbörjade lägenheter uppgick 
till 12 200, vilket historiskt sett är en mycket låg 
nivå på bostadsbyggandet. Den låga 
bostadsproduktionen de senaste åren avspeglar 
behovet av att anpassa bostadsstockens storlek 
till betydligt lägre bostadssubventioner än under 
1980-talet. 
Bostadssubventionerna motsvarar idag ca 30 % 
av räntekostnaden. En annan viktig förklaring till 
det låga bostadsbyggandet under stora delar av 
1990-talet är de höga räntorna. Räntorna har 
dock fallit markant under de senaste åren.
Vakansgraden, dvs andelen outhyrda 
lägenheter i förhållande till beståndet, har sedan 
början av 1990-talet ökat kraftigt. Det senaste 
året har dock vakansgraden minskat i 
tillväxtregioner, medan den i stort varit 
oförändrad i övriga delar av riket. Omfattande 
prishöjningar har samtidigt skett på 
andrahandsmarknaden. Priserna på småhus har 
stigit med 10 % för riket som helhet det senaste 
året, vilket innebär att skillnaden mellan priserna 
på andrahandsmarknaden och 
nyproduktionskostnaden nu i stort har 
försvunnit. 
De regionala skillnaderna är dock stora. I 
tillväxtregionerna är nyproduktion redan i 
dagsläget lönsam. Dessutom har vissa 
bristsituationer uppstått. I dessa områden 
förväntas en god arbetsmarknad tillsammans 
med en gynnsam utveckling av hushållens 
disponibla inkomster medföra en hög 
bostadsefterfrågan som bidrar till en fortsatt låg 
vakansgrad och stigande nyproduktion av 
bostäder. Bostadsmarknaden är annorlunda i 
många mindre kommuner där en svag 
arbetsmarknad bidrar till en stagnerande eller 
negativ befolkningsutveckling, vilket innebär att 
vakansgraden ligger kvar på en hög nivå. 
Tillgängliga indikatorer tyder på en betydande 
återhämtning i bostadsproduktionen det 
närmaste året. Enligt Konjunkturinstitutets 
månadsbarometer från februari har orderstocken 
förbättrats kraftigt i början på året. En liknade 
utveckling syns i trähusfabrikanternas statistik 
som visar att orderingången förra året steg med 
26 %. Sammantaget beräknas antalet påbörjade 
lägenheter stiga till 15 000 i år och till 18 000 nästa 
år, vilket kan jämföras med Boverkets 
uppskattade långsiktiga behov av bostäder som 
uppgår till mellan 30 000 och 35 000 per år. 
Inledningsvis märks uppgången främst inom 
byggnation av egnahem och bostadsrätter medan 
byggande av hyresfastigheter begränsas av 
fastighetsföretagens svaga finansiella situation. 
Lönsamheten inom de allmännyttiga 
bostadsföretagen har visserligen förbättrats på 
senare år, men den låga inflationen ställer krav på 
en relativt högre andel eget kapital vid 
bostadsinvesteringar idag jämfört med under 
1980-talet. Soliditeten måste därför sannolikt 
stärkas ytterligare innan en mer markant 
uppgång i produktionen av 
hyresbostäder kommer till stånd. 
Diagram 10.3 Antal outhyrda respektive påbörjade 
lägenheter
Tusental
 
Den tidigare låga lönsamheten i bostadsföretagen 
samt hushållens svaga inkomstutveckling kan 
sannolikt förklara den låga nivån på 
ombyggnadsinvesteringarna under 1997 och 1998. 
En annan förklaring är att delar av den 
ombyggnadsverksamhet som hade planerats att 
genomföras under senare delen av 1990-talet 
tidigarelades till 1995 och 1996 på grund av de 
särskilda stimulansbidrag som då utgick. De låga 
räntorna i kombination med en stark 
inkomstutveckling hos hushållen bör dock 
innebära att ombyggnadsvolymerna närmar sig 
en mer långsiktig jämviktsnivå. Därtill väntas 
stöden inom ramen för de lokala 
investeringsprogrammen bidra till att stimulera 
ombyggnadsverksamheten.
10.3	Lagerinvesteringar
Lagren växte snabbt under första halvåret 1998 
inom såväl handel som industrin. Trots att de 
totala lagren justerades ned något under andra 
halvåret gav lagerinvesteringarna sammantaget 
ett positivt tillväxtbidrag på motsvarande 0,3 % 
av BNP under 1998. Tolkningen av 
lagerutvecklingen försvåras dock av att utfallet 
enligt primärstatistiken och 
nationalräkenskaperna delvis ger olika resultat.
Till följd av en vikande internationell 
efterfrågan minskade industrin sin produktion 
under inledningen av 1998. Produktionen 
anpassades emellertid ej fullt ut, vilket ledde till 
en ofrivillig uppbyggnad av framför allt 
färdigvarulagren. Därmed steg lagerkvoten, dvs. 
lagerstockarna i förhållande till produktionen, se 
diagram 10.4 nedan. Trots Asienkrisen var 
industrikonjunkturen ändå förhållandevis god 
under större delen av förra året med en successiv 
produktionsökning och ett högt 
kapacitetsutnyttjande, vilket underlättade 
anpassningen av lagerstockarna till 
produktionsnivån.
Under vintern har utsikterna för industrin 
försämrats. Orderingången från 
exportmarknaderna har fallit markant och enligt 
Konjunkturinstitutets barometer för industrin 
har produktionsvolymen minskat inledningsvis i 
år. Dessutom syns ett ökat missnöje med 
färdigvarulagrens storlek. I föreliggande prognos 
förutses industriproduktionen falla under första 
halvåret i år. Således bör det i år finnas behov av 
att reducera lagerstockarna. 
Även inom detaljhandeln genomfördes en 
lageruppbyggnad under första halvåret 1998. 
Lagertillväxten i detaljhandeln under förra året 
torde främst sammanhänga med uppgången i 
hushållens efterfrågan. Konjunkturinstitutets 
barometer för detaljhandeln indikerar emellertid 
att det finns ett visst behov av att reducera 
lagren. Det gäller framför allt i handeln med 
motorfordon där lagren ökade kraftigt i fjol. 
Inom partihandeln genomfördes en 
lageravveckling under senare delen av 1998 efter 
den snabba uppbyggnaden inledningsvis förra 
året. Denna lagerreducering väntas fortgå i år 
inom framför allt de 
delar av partihandeln som är nära kopplade till 
industrin. 
Diagram 10.4 Lagerkvoter i industrin
Index 1990=100
 
Sammanfattningsvis väntas den nedjustering av 
de totala lagren som inleddes mot slutet av förra 
året fortsätta i år. Med hänsyn tagen till vissa 
korrigeringar i nationalräkenskaperna väntas 
lagren ändå ökat något i år. Jämfört med den 
kraftiga uppbyggnaden i fjol innebär årets 
blygsamma lagerökning ett negativt 
tillväxtbidrag på motsvarande 0,7 % av BNP. 
Nästa år beräknas lagren växa något snabbare än i 
år bl.a. i takt med en tilltagande 
industriproduktion, vilket medför att 
lagerinvesteringarna ger ett positivt tillväxtbidrag 
till BNP år 2000. Under åren 2001 och 2002 
beräknas lagerinvesteringarna vara 
tillväxtneutrala.
11	Den offentliga sektorn
Den offentliga sektorns finansiella sparande 
visade ett överskott på 2,2 % av BNP 1998. 
Överskottet beräknas minska till 1,6 % av BNP i 
år och uppgå till ca 2 % av BNP nästa år. Åren 
2001 och 2002 väntas det finansiella sparandet 
förstärkas med motsvarande ca 1 % av BNP per 
år. Därmed uppstår ett utrymme för sänkta 
skatter och/eller ökade utgifter. Överskotten 
bidrar till att den konsoliderade bruttoskulden 
understiger 60 % av BNP år 2001 och att 
nettoskulden går ned till nära noll år 2002. 
Diagram 11.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande
Procent av BNP
 
11.1	Den konsoliderade offentliga sektorn 
Finansiellt sparande
År 1998 uppgick den offentliga sektorns 
finansiella sparande enligt nationalräkenskaperna 
till 39,5 miljarder kronor eller 2,2 % av BNP. I 
det redovisade överskottet ingår inte effekten av 
att AP-fondens fastigheter överförts till 
bolagsform. Enligt internationella 
rekommendationer och i de kommande 
reviderade nationalräkenskaperna ska 
bolagiseringen av AP-fondens fastigheter 
tillgodoräknas det finansiella sparandet, eftersom 
aktier till skillnad från fastigheter betraktas som 
en finansiell tillgång. Statistiska centralbyrån har 
emellertid valt att inte beakta denna transaktion, 
med hänsyn till att AP-fondens köp av 
fastigheter inte registrerats. 
Det redovisade finansiella sparandet 
förbättrades med nära 60 miljarder kronor eller 
3,3 % av BNP från 1997 till 1998. Som andel av 
BNP steg inkomsterna (inkomstkvoten) med 1,8 
procentenheter medan utgifterna (utgiftskvoten) 
Diagram 11.2 Den offentliga sektorns inkomster 
och utgifter
Procent av BNP
 
minskade med 1,5 procentenheter. Sedan 1994 
har det finansiella sparandet förbättrats med nära 
200 miljarder kronor. 
I år beräknas överskottet sjunka till 1,8 % av 
BNP. Skattekvoten ligger kvar på 1998 års nivå. 
Nedgången i sparandet med 0,4 % av BNP kan 
hänföras till att utgifterna exkl. räntor stiger som 
andel av BNP. 
Det finansiella sparandet förstärks till ca 2 % 
av BNP år 2000. Skattekvoten sjunker från den 
tillfälligt höga nivån 1998 och 1999, men 
utgiftskvoten sjunker än mer. Vid hittills 
beslutade och föreslagna regelförändringar 
förstärks sedan sparandet åren 2001 och 2002 
med ca 1 % av BNP per år. Förbättringen beror 
på en fortsatt nedgång av utgifterna som andel av 
BNP, medan skattekvoten är i stort sett 
oförändrad. Inkomsterna av räntor och 
utdelningar faller eftersom de finansiella 
tillgångarna minskar, främst genom AP-fondens 
överföringar till staten, men även till följd av 
försäljningar av statliga bolag. Intäkterna från 
dessa försäljningar inkluderas dock per definition 
inte i det finansiella sparandet. Däremot 
reduceras den offentliga skulden och 
ränteutgifterna när försäljningsinkomsterna 
används till amorteringar av statsskulden. 
Det finansiella sparandet åren 2001 och 2002 
överträffar budgetmålet om ett överskott på 2 % 
av BNP med ca 22 respektive 41 miljarder 
kronor. Dessa överskjutande överskott antas i 
föreliggande kalkyl beräkningstekniskt tillföras 
hushållssektorn, så att budgetmålet uppnås 
exakt. Därmed uppnås en mer sannolik 
fördelning av det finansiella sparandet mellan 
hushållen och den offentliga sektorn, vilket har 
betydelse för bl.a. prognosen avseende den 
privata konsumtionen.
Tabell 11.1 Den offentliga sektorns finanser
Miljarder kronor, löpande priser
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
1164,9
1181,1
1200,8
1242,4
1276,3
   procent av BNP
64,6
63,9
62,6
62,4
61,5
Skatter och avgifter
1012,6
1035,9
1058,9
1102,6
1142,4
   procent av BNP
56,1
56,0
55,2
55,3
55,1
Kapitalinkomster
82,1
73,5
69,6
66,6
59,1
Övriga inkomster
70,2
71,8
72,3
73,2 
74,7
Utgifter
1125,3
1147,6
1160,1
1180,4
1193,8
   procent av BNP
62,4
62,1
60,5
59,2
57,6
Transfereringar
516,1
522,7
522,3
532,0
532,6
Konsumtion och investeringar
505,5
529,7
551,5
572,5
591,4
Ränteutgifter
103,7
95,3
86,3
75,9
69,8
Finansiellt sparande före 
överföring
39,6
33,5
40,7
62,0
82,5
   procent av BNP
2,21
1,8
2,1
3,1
4,0
Beräkningsteknisk överföring
–
–
–
22,1
41,0
Finansiellt sparande efter 
överföring 
–
–
–
39,8
41,5
   procent av BNP
–
–
–
2,0
2,0
Finansiell ställning
Nettoskuld
277,0
186,1
112,9
47,7
7,2
   procent av BNP
15,4
10,1
5,9
2,4
0,3
Konsoliderad bruttoskuld2
1359,4
1250,3
1192,8
1080,2
1057,8
   procent av BNP
75,4
67,6
62,2
54,2
51,0
1  Enligt de regler som gäller inom EU uppgick det finansiella sparandet som andel av BNP för 1998 till 2,0 %
2 Den konsoliderade skulden är definierad enligt EU:s konvergenskriterier (Maastricht)
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Jämfört med bedömningen i 
decemberprognosen (konvergensprogrammet) 
blev det finansiella sparandet år 1998 10,7 
miljarder kronor högre, exkl. effekten av 
bolagiseringen av AP-fondens fastigheter. Det 
bättre utfallet beror i huvudsak på att 
skatteinkomsterna var oväntat stora i slutet av 
förra året. Detta och fortsatt stora inbetalningar 
av skatter i början av 1999 motiverar en 
uppjustering av skatteinkomsterna för hela 
prognosperioden, jämfört med 
decemberprognosen. Det finansiella sparandet 
för 1999 har reviderats upp med ca 13,5 miljarder 
kronor. 
Den finansiella ställningen
Det finansiella sparandet visar den förändring av 
den finansiella förmögenheten som sker genom 
reala transaktioner. Finansiella transaktioner, 
som köp och försäljning av aktier och andra 
finansiella tillgångar, påverkar således inte det 
finansiella sparandet. Detsamma gäller 
värdeförändringar på tillgångar och skulder. Den 
offentliga skulden påverkas däremot av 
anskaffning och försäljningar av finansiella 
tillgångar samt värdeförändringar. 
Den offentliga sektorns konsoliderade 
bruttoskuld, definierad enligt de s.k. 
Maastrichtkriterierna, motsvarade 79,3 % av 
BNP vid utgången av 1994. Skuldkvoten har 
sedan reducerats och uppgick till 75,4 % vid 
utgången av 1998. Genom de finansiella 
överskotten och försäljningar av statens 
aktieinnehav fortsätter skulden att sjunka och 
beräknas understiga 60 % av BNP år 2001. Den 
konsoliderade bruttoskulden reduceras även av 
att det som ett led i ålderspensionsreformen sker 
en betydande engångsöverföring av tillgångar 
från AP-fonden till staten för amortering av 
statsskulden.
Den offentliga sektorns finansiella nettoskuld, 
dvs. skulder minus samtliga finansiella tillgångar, 
är väsentligt lägre än den konsoliderade 
bruttoskulden. Detta beror huvudsakligen på att 
AP-fonden har betydande finansiella tillgångar 
vid sidan av statsobligationer.
Diagram 11.3 Den offentliga sektorns konsoliderade 
bruttoskuld och nettoskuld
Procent av BNP
 
Även staten och den kommunala sektorn har 
finansiella tillgångar i form av t.ex. aktier och 
utlåning. Nettoskulden sjunker genom 
överskotten i det finansiella sparandet och 
påverkas också av de värdeförändringar som sker 
på den offentliga sektorns innehav av aktier och 
obligationer. Planerade försäljningar av statliga 
icke börsnoterade aktier reducerar nettoskulden 
på grund av att det bokförda värdet av dessa 
aktier är lägre än det marknadsvärde, som 
framkommer vid försäljning. Skillnaden mellan 
det bokförda värdet och försäljningsinkomsterna 
redovisas i national- och finansräkenskaperna 
som värdeförändring, vilket enligt diskussionen 
ovan inte påverkar det finansiella sparandet. 
Nettoskulden, som uppskattas till 15,4 % av 
BNP vid utgången av 1998, beräknas sjunka till 
ca 0,5 % av BNP vid utgången av 2002. 
Skatter och avgifter
Skatterna och avgifterna som andel av BNP 
(skattekvoten) uppgick 1998 till 56,1 %. Det är 
en uppgång med över 6 procentenheter från 
1995. Av den kraftiga ökningen förklaras ca en 
tredjedel av ändrade skatteregler. En lika stor del 
beror på en återhämtning av de viktigaste 
skattebaserna, lönesumman och den privata 
konsumtionen, som var nedpressade som andel 
av BNP år 1995, liksom under de närmast 
föregående åren, samt av periodiseringseffekter. 
En ytterligare förklaring till uppgången i 
skattekvoten är den ökning som skett under 
senare år av hushållens skattemässigt redovisade 
nettoinkomster av kapital, dvs ränteinkomster, 
aktieutdelningar och reavinster med avdrag för 
utgiftsräntor och reaförluster. Fram t.o.m. 1995 
var nettoinkomsterna av kapital negativa, vilket 
innebar ett skattebortfall. För 1998 beräknas 
skatten på hushållens inkomster av kapital netto 
uppgå till ca 12,5 miljarder kronor eller 0,7 % av 
BNP. Denna vändning av hushållens 
kapitalinkomster är en konsekvens av att 
hushållens finansiella sparande varit högt under 
flera år samt av att hushållen realiserar en del av 
den värdestegring, som ägt rum på aktier och 
fastigheter de senaste åren. 
I år har den statliga inkomstskatten sänkts 
från 25 % till 20 % för inkomster upp till ca 
390 000 kronor per år och en skattereduktion har 
införts för inkomsttagare med låga inkomster. 
Skatten har också sänkts i vissa kommuner och 
landsting så att den genomsnittliga 
kommunalskatten minskat från 31,65 % till 
31,48 %. 
Fastighetsskatten på hyreshus har sänkts från 
1,5 % till 1,3 % av taxeringsvärdet. Trots dessa 
skattesänkningar, motsvarande ca 9 miljarder 
kronor, ligger skattekvoten kvar på 1998 års nivå. 
Det beror till stor del på att företagens direkta 
skatter fortsätter att öka trots att vinsterna gått 
ned, eftersom företagens skattebetalningar i år 
baseras på 1997 och 1998 års vinster. 
Tabell 11.2 Den offentliga sektorns skatter och avgifter (exkl. beräkningsteknisk överföring)
Procent av BNP
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Skatter och avgifter
54,2
56,1
56,0
55,2
55,3
55,1
Hushållens direkta skatter och avgifter
22,8
23,9
23,5
23,4
23,4
23,4
Företagens direkta skatter
2,9
3,5
3,8
3,2
3,3
3,3
Arbetsgivaravgifter 
14,4
14,8
15,2
15,1
15,1
15,1
Mervärdesskatt
7,5
7,7
7,5
7,6
7,6
7,6
Övriga indirekta skatter
6,5
6,3
6,0
5,9
5,9
5,8
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Nästa år väntas företagens direkta 
skattebetalningar minska och därigenom sjunker 
skattekvoten till 55,2 %. Med hittills fattade 
beslut och förslag väntas skattekvoten vara i stort 
sett oförändrad åren 2001 och 2002, se tabell 
11.2. 
Sammanfattningsvis är skattekvoten 1998 och 
1999 tillfälligt hög till följd av periodiserings-
effekter. Den beräknade skattekvoten för åren 
2000-2002 avspeglar bättre det underliggande 
regelverket. Hänsyn har då inte tagits till att en 
del av det finansiella utrymmet utöver 
budgetmålet kan komma att användas till 
skattesänkningar.
Utgifter
Som framgår av diagram 11.3 skedde en kraftig 
real ökning av de offentliga utgifterna i början av 
1990-talet, bl.a. som följd av bankstödet och den 
kraftiga försämringen på arbetsmarknaden. År 
1994 började dock utgifterna sjunka, trots ökade 
ränteutgifter på statsskulden, och 1997 var 
utgifterna i reala termer ca 4 % lägre än 1994. De 
totala utgifterna i reala termer ökade med knappt 
1 % förra året och beräknas stiga med knappt 
0,5 % i år för att sedan minska. Ränteutgifterna 
sjunker kraftigt till följd av den lägre räntenivån 
och den minskade statsskulden. De lägre 
räntorna bidrar även till minskade räntebidrag till 
bostäder. Transfereringarna till hushållen stiger, 
trots en nedgång i arbetslösheten. 
Ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och 
barnbidragen höjdes 1998 och 
arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen 
halverades, vilket ökar utbetalningarna från den 
offentliga sektorn. Ytterligare höjningar av 
barnbidragen föreslås i två steg år 2000 och 2001. 
Pensionerna ökar trendmässigt till följd av en 
stigande andel pensionärer med hög ATP. 
Ökningen av läkemedelssubventioner väntas 
bromsas upp nästa år till följd av den nu 
föreslagna höjningen av högkostnadsskyddet. 
EU-avgiften väntas minska kraftigt nästa år. 
Det beror på att avgiften är osedvanligt hög i år 
till följd av en tillfälligt svag krona när avgiften 
bestämdes vid årsskiftet 1998/99. Korrigering av 
denna effekt reducerar avgiften år 2000. 
Prognosen för EU-avgiften år 2000 och framåt är 
dock beroende av utvecklingen av ett antal 
faktorer, bl.a. det förhållandet att de långsiktiga 
ramarna för EU:s budget ännu inte är fastställda. 
Den offentliga konsumtionen och de offent-
liga investeringarna steg i fasta priser förra året, 
efter flera års minskningar. Denna återhämtning 
väntas fortsätta under prognosperioden. I fasta 
priser växer den offentliga konsumtionen 
betydlig långsammare än BNP, men då 
prisutvecklingen är högre än för BNP är 
konsumtionen som andel av BNP i stort sett 
oförändrad mellan 1998 och 2002. 
Tabell 11.3 Den offentliga sektorns utgifter i löpande pris samt volymförändring (exkl. beräkningsteknisk överföring)
Miljarder
kronor
Procentuell förändring, 1991-års priser
1998
1998
1999
2000
2001
2002
Summa utgifter
1125,3
0,8
0,3
–0,7
–0,5
–1,4
    exklusive räntor
1021,6
2,0
1,2
0,1
0,6
–0,8
Hushållstransfereringar
401,3
3,1
0,2
1,5
0,9
0,5
    Pensioner
221,3
2,0
1,6
1,4
0,5
1,4
    Sjukförsäkring m.m.
40,5
17,7
3,7
4,7
4,5
2,1
    Arbetsmarknadsstöd
48,9
–11,8
–11,5
–4,6
–5,1
–3,1
    Övrigt
90,6
9,8
1,6
3,2
2,7
–0,7
Övriga transfereringar
114,8
–3,4
4,0
–8,9
–2,5
–11,2
Varav
    Läkemedel och privat vård
12,4
–8,8
20,5
–3,6
6,5
–0,5
    Räntebidrag till bostäder
10,8
–48,2
–31,2
–48,5
–48,7
–16,5
    EU-avgift
21,2
4,8
6,6
–14,8
8,5
1,8
Ränteutgifter
103,7
–9,3
–8,3
–10,1
–13,5
–9,9
Konsumtion
466,4
2,0
1,0
1,0
0,9
0,2
Investeringar m.m.
39,1
6,3
4,0
3,3
1,7
0,5
Anm: Förändringstal för investeringar är beräknade exkl. köp och försäljning av fastigheter. Offentlig konsumtion resp. investeringar är deflaterade med respektive prisindex. Övriga 
delar är deflaterade med KPI
Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Diagram 11.4 Den offentliga sektorns reala utgifter
Index 1991=100
 
Finanspolitiken
År 1994 visade den offentliga sektorns finansiella 
sparande ett underskott på motsvarande 10,3 % 
av BNP. För 1998 redovisas ett överskott på 
2,2 % av BNP. Mellan 1994 och 1998 
förbättrades således det finansiella sparandet med 
12,5 % av BNP. Bakom denna utveckling ligger 
förutom finanspolitiska åtgärder en rad andra 
faktorer, som konjunkturutveckling, förändrat 
ränteläge, periodiseringar av skatteinkomster och 
köp och försäljningar av fastigheter. I tabell 11.4 
redovisas dessa faktorers bidrag till förändringen 
av det finansiella sparandet. Den komponent 
som hänförs till konjunktur beaktar såväl BNP-
utvecklingen som de viktigaste skattebasernas 
utveckling i förhållande till BNP. Den del som 
beror på BNP-utvecklingen mäts som 75 % av 
avvikelsen i BNP-tillväxt från en antagen 
trendmässig utveckling på 2 %. Denna 
uppskattning av konjunkturkänsligheten i de 
offentliga finanserna är baserad på simuleringar i 
modeller av den offentliga sektorns inkomster 
och utgifter. 
Hur det offentliga sparandet påverkas av 
konjunkturen beror inte bara på BNP-tillväxten 
utan också på tillväxtens sammansättning. En 
exportledd tillväxt ger lägre skatteinkomster än 
om tillväxten drivs av privat konsumtion. 
Förskjutningar mellan vinster och löner påverkar 
också skatteinkomsterna eftersom vinster på 
kort sikt är lägre beskattade än löner. Betydelsen 
av skattebasernas utveckling framgår tydligt när 
man jämför bidraget från konjunkturen till 
förändringen av det finansiella sparandet i tabell 
11.4 för åren 1995 och 1996. År 1995 steg BNP 
med 3,9 % men lönesumman och den privata 
konsumtionen ökade svagt. År 1996 var BNP-
ökningen endast 1,3 % medan lönesumman steg 
realt med nära 5 %. Detta resulterade i att 
konjunkturen gav ett negativt bidrag 1995 och 
ett positivt bidrag 1996 till förändringen av den 
offentliga sektorns finansiella sparande, trots att 
tillväxten var betydligt högre 1995 än 1996. 
Periodiseringar av skatteinkomsterna har vissa 
år stor betydelse för det finansiella sparandet. 
Det är huvudsakligen den kassamässiga 
uppbörden av skatter som ingår i sparandet. År 
1996 höjdes skatteinkomsterna tillfälligt av 
förändringen av uppbörden av mervärdesskatt. 
År 1998 ökade skattebetalningarna från hushåll 
och företag mer än den beräknade slutligt 
fastställda skatten.
Det som i nationalräkenskaperna registreras 
som köp och försäljningar av fastigheter är ofta 
ett resultat av tillfälliga transaktioner, sale-lease-
backavtal och bolagiseringar. År 1997 drogs det 
offentliga sparandet ned till följd av kommunala 
köp av fastigheter. 
Tabell 11.4 Förändring av finansiellt sparande
Procent av BNP
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Total förändring efter överföring
2,6
5,7
1,0
3,3
–0,4
0,3
–0,1
0,0
Förklarande faktorer
Kapitalinkomster och ränteutgifter, netto
–0,4
–0,4
0,0
0,5
0,0
0,3
0,4
0,0
Konjunkturläge inkl. förändring av skattebaser
–0,3
0,5
–0,1
1,0
0,2
0,1
0,0
0,2
Periodisering av skatteinkomster
0,2
1,2
–1,2
0,9
0,3
–0,6
0,1
–0,1
Köp och försäljningar av fastigheter, netto
0,2
0,4
–0,8
0,4
0,0
0,0
–0,1
0,0
Justerat finansiellt sparande efter överföring
2,9
3,8
3,2
0,6
–0,9
0,6
–0,5
0,0
Källa: Finansdepartementet
Efter beaktande av bidragen från dessa faktorer 
till förändringen av det finansiella sparandet 
återstår en restpost, justerat finansiellt sparande, 
som kan tolkas som en grov indikator på 
finanspolitikens inriktning. Som framgår av 
tabell 11.4 ökade det justerade finansiella 
sparandet med sammanlagt 10,6 % av BNP från 
1994 till 1998. Finanspolitiken var således starkt 
kontraktiv under denna period, om än i lägre 
grad 1998. Konsolideringsprogrammets 
skattehöjningar och besparingar uppgick 
sammanlagt till 8 % av BNP för dessa år. Att 
förbättringen av det justerade sparandet blev än 
större beror bl.a. på besparingar i kommuner och 
landsting samt på att utgifterna för räntebidragen 
till bostäder reducerades till följd av den kraftiga 
räntenedgången.
I år minskar det justerade finansiella sparandet 
med ca 1 % av BNP. Finanspolitiken ger således 
en stimulans till ekonomin i år, vilket kan ses 
mot bakgrund av den internationella konjunk-
turavmattningen. För år 2000 förbättras det 
justerade sparandet med ca 0,5 % av BNP, 
således en milt kontraktiv finanspolitik. 
Exklusive den beräkningstekniska 
överföringen från offentlig sektor till hushållen 
ökar det faktiska finansiella sparandet 2001 och 
2002 med ca 1 % av BNP per år. Denna 
förbättring är till ungefär en fjärdedel en följd av 
förbättrat räntenetto och konjunkturläge och till 
tre fjärdedelar ett resultat av den underliggande 
utvecklingen av den offentliga sektorns 
inkomster och utgifter vid hittills fattade beslut 
och förslag. De beräkningstekniska 
överföringarna från den offentlig sektorn till 
hushållen medför att det justerade sparandet 
minskar något som andel av BNP 2001 och är 
oförändrat 2002. 
11.2	Den statliga sektorn 
Statens finansiella situation har förbättrats 
markant under senare år. Det finansiella 
sparandet har vänts från ett underskott på ca 180 
miljarder kronor 1994 till ett överskott 1998 på 
ca 34 miljarder kronor. Motsvarande förbättring 
visar sig också i att statens budgetsaldo vänts från 
en upplåning på 185 miljarder kronor 1994 till en 
amortering av statsskulden med nära 10 miljarder 
förra året. Statsskulden ökade dock 1998 till följd 
av den kraftiga försvagningen av kronan mot 
slutet av året. Mellan 1994 och 1998 reducerades 
statsskulden som andel av BNP från 84 % till 
80,3 %. 
Ålderspensionsreformen medför, när den är 
fullt genomförd, en påtaglig belastning på statens 
finanser. De statliga ålderspensionsavgifterna, 
överföringen av medel till 
premiepensionssystemet, reglering av 
avgiftsuttaget m.m. medför en årlig 
nettoförsvagning av statsfinanserna med 60 
miljarder kronor, räknat på förhållandena år 
2001. Som kompensation för denna försvagning 
överförs under åren 1999 och 2000 medel till 
staten från AP-fonden motsvarande 45 miljarder 
kronor vartdera åren. Det avses ske ytterligare en 
överföring år 2001. Storleken på denna 
överföring är ännu inte bestämd, men har, 
liksom i budgetpropositionen för 1999, antagits 
uppgå till 235 miljarder kronor. Denna 
överföring utgör kompensation även för tiden 
efter detta år. 
Engångsöverföringen 2001 antas delvis bestå av 
bostadsobligationer, som ska förvaltas av 
Riksgäldskontoret till dess obligationerna 
förfaller till betalning. Den del av dessa 
obligationer som förfaller efter 2001 påverkar 
därför inte statens lånebehov detta år. Däremot 
påverkas statens 
finansiella sparande av överföringen av 
bostadsobligationer. I prognosen har antagits att 
av överföringen år 2001 utgörs 63 miljarder 
kronor av bostadsobligationer, med förfall efter 
2001. Av dessa förfaller ca 13,5 miljarder kronor 
år 2002, vilket drar ned lånebehovet detta år. 
Totalt inklusive övergångseffekter av 
pensionsreformen och efter den 
beräkningstekniska överföringen till hushållen 
beräknas statens 
finansiella sparande uppgå till ca 68, 29, och 221 
miljarder kronor för åren 1999, 2000 och 2001. 
År 2002, när övergångseffekterna är över, 
beräknas sparandet , inklusive den 
beräkningstekniska överföringen till hushållen, 
till ca 6 miljarder kronor, motsvarande 0,3 % av 
BNP. Genom försäljningar av statens aktier blir 
amorteringen av statsskulden större än de 
finansiella överskotten under hela 
prognosperioden med undantag för år 2001. 
Statsskulden beräknas minska med ca 400 
miljarder kronor från 1998 till 2002 till 
motsvarande ca 50,5 % av BNP år 2002. 
Normalt leder balans eller ett litet överskott i 
statens finansiella sparande till ett lånebehov 
genom att staten har viss utlåning, t.ex. studielån. 
Exkl. tillfälliga effekter av inlösen av bostads-
obligationer och försäljningar uppstår också ett 
lånebehov år 2002 på ca 7 miljarder kronor. Vid 
normala förhållanden kommer således 
statsskulden att vara ungefär oförändrad eller att 
öka vid det målsatta överskottet i de offentliga 
finanserna på 2 % av BNP. 
Tabell 11.5 Statens finanser inklusive sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen (exkl. statliga affärsverk och aktiebolag)
Miljarder kronor, löpande priser
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
685,9
738,6
741,4
930,3
724,4
  Skatter och avgifter
620,0
633,5
632,1
631,8
659,9
  Överföring från AP-fonden
0,0
45,0
45,0
235,0
0,0
  Övriga inkomster
65,9
60,1
64,3
63,5
64,5
Utgifter
651,8
670,3
712,3
686,3
677,3
  Transfereringar till privat sektor och utlandet
311,9
310,5
305,2
308,5
301,8
  Bidrag till kommuner
83,5
90,3
91,4
96,7
97,1
  Ålderspensionsavgifter till pensionssystemet
0,0
15,3
15,9
16,1
16,3
  Premiepensionsmedel
0,0
0,0
49,6
21,2
18,9
  Konsumtion och investeringar
162,2
166,7
172,2
177,8
182,7
  Ränteutgifter
94,1
87,4
78,0
67,1
60,5
Finansiellt sparande före överföring
34,1
68,3
29,1
243,0
47,1
  procent av BNP
1,9
3,7
1,5
12,2
2,3
Beräkningsteknisk överföring
–
–
–
22,1
41,0
Finansiellt sparande efter överföring
–
–
–
220,9
6,1
  procent av BNP
–
–
–
11,1
0,3
Budgetsaldo
9,7
93,2
70,8
170,8
21,8
  procent av BNP
0,5
5,0
3,7
8,6
1,1
Statsskuld
1448,9
1325,4
1249,3
1071,2
1049,3
  procent av BNP
80,3
71,7
65,2
53,8
50,6
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Överskottet uppkommer i stället i 
ålderspensionssystemet och i någon mån i den 
kommunala sektorn. Det är en följd av att 
pensionsreformen innebär en mycket stor 
omfördelning av det 
offentliga finansiella sparandet från staten till 
ålderspensionssystemet.
Den statliga konsumtionen svarar för ca 1/5 av 
statens utgifter och ca 7,5 % av BNP. Den 
statliga konsumtionen varierar relativt kraftigt 
mellan åren och har visat sig vara svår att 
förutsäga. 
Genom systemet med anslagssparande kan 
statliga myndigheter delvis förskjuta 
förbrukningen av de budgeterade medlen över 
tiden. Dessutom är nationalräkenskapernas 
preliminära utfall osäkra och genomgår ofta stora 
revideringar.
Den statliga konsumtionen i fasta priser steg 
med 3,2 % 1998, efter att ha minskat 
kontinuerligt med sammanlagt 4,5 % sedan 1995. 
Uppgången förra året berodde på att 
förbrukningen av varor och tjänster steg med 
nära 9 %, medan nedgången i den statliga 
sysselsättningen fortsatte. Återhämtningen av 
den statliga konsumtionen väntas fortsätta under 
prognosperioden. I år väntas konsumtionen stiga 
med 1 % och därefter med 0,5 % per år. 
11.3	Allmänna pensionsfonden/ 
ålderspensionssystemet 
År 1998 understeg avgiftsintäkterna till den 
allmänna tilläggspensionen (ATP) utbetalda 
ATP-pensioner med ca 33 miljarder kronor. 
Detta underskott finansierades med AP-fondens 
direktavkastning i form av utdelningar och ränte-
inkomster, som sammantagna uppgick till 
40,7 miljarder kronor. Under 1998 överfördes 
AP-fondens fastighetsinnehav till bolagsform. 
Som sagts ovan, borde detta rätteligen 
tillgodoräknas fondens finansiella sparande. 
Statistiska centralbyrån har emellertid valt att 
inte beakta denna transaktion i det finansiella 
sparandet 1998, som redovisas till 7 miljarder 
kronor. 
Eftersom ATP-systems avgiftsunderskott 
vuxit trendmässigt har fondens sparande 
successivt avtagit. I början av 1990-talet hade 
fonden ett sparande på 46,5 miljarder kronor. 
Den av riksdagen beslutade ålderspensions-
reformen innebär att AP-fonden fr.o.m. år 1999 
har en delvis ny roll. Fonden kommer framgent 
att finansiera inkomstbaserade ålderspensioner 
inom det reformerade systemets s.k. 
fördelningsdel. Finansieringsansvaret för förtids- 
och 
Tabell 11.6 Ålderspensionssystemet
Miljarder kronor, löpande priser
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
132,8
144,6
187,8
189,5
181,9
Avgifter
92,1
107,6
110,4
143,7
147,3
    Reglering av avgiftsuttag
–
–
–
30,0
30,0
    Statliga ålderspensionsavgifter
40,1
32,6
33,6
34,8
36,1
Premiepensionsmedel
–
–
49,6
21,2
18,9
Räntor, utdelningar m.m.
40,7
37,0
27,9
24,6
15,7
Utgifter
125,8
181,5
185,3
379,6
150,7
    Pensioner
124,9
135,0
138,7
143,2
149,3
    Överföring till staten
–
45,0
45,0
235,0
–
    Övriga utgifter
0,9
1,5
1,6
1,4
1,4
Finansiellt sparande
7,0
–36,9
2,6
–190,1
31,2
    procent av BNP
0,4
–2,0
0,1
–9,5
1,5
AP-fonden
–
–
–49,1
–213,5
9,3
Premiepensionsmyndigheten
–
–
51,7
23,4
21,9
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
efterlevandepension förs över till statsbudgeten. 
Vidare medför reformen att fondens 
avgiftsinkomster förstärks genom att det införs 
statliga ålderspensionsavgifter på vissa 
transfereringar m.m., som betalas över 
statsbudgeten. Nivåerna för allmänna 
pensionsavgiften och ålderspensionsavgiften är i 
år och nästa år 6,95 resp 6,40 %. 
Ålderspensionsreformen innebär dock att det 
totala avgiftsuttaget ska vara motsvarande ca 30 
miljarder kronor högre. I prognosen antas att 
den fulla ålderspensionsavgiften tas ut från och 
med år 2001 och att detta kompenseras av 
motsvarande lägre socialavgifter till staten.
Vid sidan av AP-fonden sker en 
förmögenhetsuppbyggnad inom 
premiepensionssystemet. De medel som avsätts 
motsvarar intjänad premiepensionsrätt och 
placeras först i Riksgäldskontoret och därefter 
hos den fondförvaltare som den enskilde själv 
väljer. Genom att den statliga 
Premiepensionsmyndigheten är formell ägare av 
fondandelarna kommer sparandet i 
premiepensionssystemet att i 
nationalräkenskaperna inräknas i den offentliga 
sektorn. 
Under år 2000 överförs retroaktiva 
premiepensionsmedel avseende inkomståren 
1995–1998 från den tillfälliga förvaltningen hos 
Riksgäldskontoret till 
Premiepensionsmyndigheten, sammanlagt ca 50 
miljarder kronor.
Det sparande som sker inom 
premiepensionssystemet motsvaras således av ett 
reducerat sparande inom staten. Medel 
motsvarande premiepensionsrätten överförs till 
Premiepensionsmyndigheten först andra året 
efter inkomståret. Överföringen år 2001 avser 
således inkomståret 1999. Fr.o.m. inkomståret 
1999 höjs den intjänade premiepensionsrätten 
från 2 % till 2,5 % av pensionsgrundande 
inkomster och belopp. 
Till följd av övergångseffekterna av 
pensionsreformen reduceras AP-fondens finan-
siella sparande åren 1999-2001. När 
övergångseffekterna är över år 2002 beräknas 
sparandet i pensionssystemet, dvs. AP-fonden 
och premiepensionssystemet, uppgå till drygt 31 
miljarder kronor eller 1,5 % av BNP. 
11.4	Kommunsektorn 
Enligt det preliminära utfallet från national-
räkenskaperna växte kommunsektorns 
konsumtion förra året med 1,3 % i fasta priser, 
vilket är starkare än vad som förutsågs i 
Finansdepartementets decemberprognos. 
Kommunerna och landstingen svarade för 
67,5 % 
respektive 29,1 % av sektorns totala konsumtion. 
Det var framför allt sektorns köp av varor och 
tjänster som ökade kraftigt förra året. Denna 
utveckling tyder på att sektorn i tilltagande 
utsträckning anlitat konsulter och lagt ut 
verksamhet på entreprenad.
Det finansiella sparandet blev lägre än väntat, 
bland annat på grund av både högre 
transfereringsutgifter och ränteutgifter än 
prognostiserat. Socialbidragen minskade dock 
som beräknat jämfört med året innan.
I år väntas kommunsektorns konsumtion växa 
med cirka 1,0 % i fasta priser. Från och med 
nästa år beräknas en tillväxt om i genomsnitt 
cirka 0,8 % per år. Konsumtionsökningen 
möjliggörs genom en gynnsam utveckling av 
både skatteinkomster och statsbidrag. 
Det finansiella sparandet väntas bli tillräckligt 
stort för att kravet om ekonomisk balans skall 
kunna uppnås från och med nästa år.
Faktorer som påverkar sektorns utveckling
Både kommuner och landsting är enligt lag 
skyldiga att uppnå ekonomisk balans från och 
med år 2000. Balanskravet innebär att budgeten i 
varje kommun, landsting och kommunalförbund 
skall upprättas så att de årliga intäkterna 
överstiger kostnaderna. Kostnaderna skall 
inkludera förändringen av pensionsskulden. Om 
kostnaderna ändock överstiger intäkterna skall 
underskottet täckas inom två år. Vanligtvis krävs 
ett positivt finansiellt sparande för att 
balanskravet skall uppnås. Om 
investeringsutgifterna är avsevärt större än 
avskrivningarna kan dock ett negativt finansiellt 
sparande förenas med ett positivt resultat. Detta 
förhållande är för närvarande mer sannolikt i 
kommunerna än i landstingen. I beräkningen av 
kommunsektorns utveckling förutsätts att alla 
kommuner, landsting och kommunalförbund 
anpassar verksamheten så att de uppfyller 
balanskravet. 
I enlighet med riksdagens beslut är nivån på de 
allmänna statsbidragen till kommunsektorn i år 
16 miljarder högre än 1996. Regeringen har 
tidigare aviserat en fortsatt ökning med 
4 miljarder kronor från och med nästa år och 
med 2 miljarder kronor från och med året därpå. 
I denna proposition aviserar regeringen ännu en 
höjning med 2 miljarder kronor från och med år 
2001. Det tidigare aviserade tillskottet för år 
2001 skall användas för att bl.a. underlätta 
införandet av förändringar i utjämningssystemet 
samt bidra till finansieringen för att stegvis 
genomföra en allmän förskola och maxtaxa i 
barnomsorgen. De förändringar som kommer 
att ske inom försvaret förväntas år 2002 medge 
en förstärkning av det generella bidraget med 
ytterligare 1 miljard kronor. 
Sedan 1997 har särskilda statsbidrag utgått för 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av 
offentligt tillfälligt anställda (OTA) och 
resursarbeten. Från och med 1997 utgår också 
specialdestinerade statsbidrag för utbildning 
inom Kunskapslyftet. Bidraget för 
Kunskapslyftet beräknas vara i stort sett 
oförändrat under kalkylperiodens sista tre år.
Såväl skatteväxlingen från kommuner till 
landsting för huvudmannaskapsförändringarna i 
Skåne och Västra Götaland som sänkningen av 
den genomsnittliga skattesatsen med 17 öre 
beaktas i beräkningarna från och med i år. 
Huvudmannaskapsförändringarna innebar 
förra året att de interna kostnadsersättningarna 
blev ovanligt höga eftersom landstingen i 
Skåne och Västsverige tog över verksamhet från 
vissa kommuner redan innan skattesatserna 
justerats i förhållande till den nya 
ansvarsfördelningen. Nu när skatteväxlingen 
genomförts kommer dessa ersättningar att bli 
lägre. Justeringen påverkar både inkomsterna 
och utgifterna med samma belopp och förändrar 
därför inte det finansiella sparandet.
Skattesatsförändringen följer i huvudsak av 
skattesänkningarna i Stockholms läns landsting 
och Stockholms kommun och medför en 
minskning av sektorns inkomster med ca 
2 miljarder kronor per år. 
Den genomsnittliga skattesatsen är i år 31,5 % 
och förutsätts vara oförändrad under hela 
kalkylperioden. Möjligheten att höja skatten 
begränsas i år genom lagen om att i särskilda fall 
minska det generella statsbidraget. Lagen innebär 
att de kommuner och landsting som höjer 
skatten i förhållande till 1996 års 
nivå får sina statsbidrag reducerade med ett 
belopp som motsvarar halva inkomstökningen. 
I år har kommunernas och landstingens 
inkomster förstärkts med en tillfällig överföring 
av statlig inkomstskatt motsvarande cirka 
1,3 miljarder kronor. Denna överföring beräknas 
efter regeringens förslag ligga kvar även nästa år.
Löneutvecklingen i sektorn visade sig förra 
året bli betydligt svagare än vad som avtalats. 
Detta beror på förseningar i lokala förhandlingar 
och leder sannolikt till att en del av förra årets 
avtalade löneökningar kommer att betalas ut 
först i år. Därigenom har kalkylens timlöner för i 
år reviderats upp. 
Vidare förväntas det från och med i år finnas 
behov av att höja avsättningen för att täcka 
pensionsskulden. För att nå balanskravet 
kommer därför att krävas ett något högre 
finansiellt sparande än vad som tidigare 
beräknats.
Utvecklingen till och med 2002
Både kommunsektorns inkomster och utgifter 
beräknas växa starkare än vad som förutsågs i 
decemberprognosen. 
Lönesumman för hela arbetsmarknaden 
utvecklades oväntat starkt förra året. Eftersom 
uppräkningsfaktorerna för beräkning av 
preliminära kommunalskattemedel i år redan är 
fastställda leder detta till en ökning av sektorns 
skatteinkomster först nästa år när avräkningen 
mellan de preliminära skattemedlen och det 
definitiva utfallet görs. I kombination med en 
god sysselsättningsökning även i år bedöms 
skatteinkomsterna också under 2001 blir högre 
än tidigare beräknat. 
I beräkningarna läggs stor vikt vid de senaste 
årens utfall. Transfereringsutgifterna ökade 
kraftigt mellan åren 1997 och 1998, till stor del 
på grund av att landstingen tog över 
läkemedelssubventionerna, men också beroende 
av att både transfereringarna till företag och 
ränteutgifterna ökade oväntat mycket. Den höga 
nivån på transfereringsutgifterna betraktas här 
emellertid som tillfällig och dessa utgifter 
beräknas därför sjunka i år för att sedan åter öka 
något från och med nästa år.
Socialbidragen, som ingår i transfererings-
utgifterna, tenderar att utvecklas i samma 
riktning som arbetslösheten och väntas därför 
fortsätta att minska, om än i avtagande takt.
Tidigare har sektorns ränteutgifter följt 
utvecklingen av marknadsräntorna. Detta 
mönster går dock inte riktigt att finna i förra 
årets utfall. Från och med i år förutsätts 
emellertid att sektorn bättre kan utnyttja de låga 
räntenivåerna och därför förväntas 
ränteutgifterna, liksom transfereringsutgifterna, 
minska för att sedan försiktigt öka igen från och 
med nästa år. Räntenettot beräknas under hela 
kalkylperioden bli negativt för kommunerna och 
positivt för landstingen. För sektorn som helhet 
väntas dock en förbättring.
Tabell 11.7 Kommunsektorns finanser1
Miljarder kronor
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
411,3
443,5
457,5
482,4
500,5
511,3
   Skatter
294,4
300,5
310,2
332,3
343,2
351,6
   Statsbidrag2
60,2
83,5
90,3
91,4
96,7
97,1
   Övrigt
56,6
59,5
57,0
58,6
60,6
62,7
Utgifter
418,5
445,1
455,4
473,3
491,4
507,1
   Transfereringar
78,2
102,1
93,0
94,8
97,3
99,1
   Konsumtion
315,1
323,9
340,7
355,2
368,9
381,4
        volymförändring %3
–0,7
1,3
1,0
1,1
1,1
0,1
        underliggande %4
–1,6
0,2
1,0
1,6
1,5
0,2
   Investeringar
25,2
19,1
21,7
23,3
25,2
26,7
Finansiellt sparande
–7,2
–1,6
2,2
9,1
9,1
4,2
1 Inkomster och utgifter redovisas här exklusive statligt utjämningsbidrag och statlig utjämningsavgift. Utjämningsbidraget för 1999 är fastställt till 20,5 miljarder kronor.
2 Statsbidragen redovisas netto efter avdrag för kommunernas och landstingens avgift till momsåterbetalningssystemet. 
3 Årlig procentuell förändring av konsumtionen i fasta priser.
4  Årlig procentuell volymförändring rensad för OTA, resursarbeten och Kunskapslyftet.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Mot bakgrund av höjda inkomster och med 
beaktande av ökade utgifter för räntor och 
transfereringar skapas i år ett utrymme för 
konsumtionstillväxt med cirka 1,0 % i fasta 
priser.
Med hänsyn tagen till kravet om ekonomisk 
balans beräknas konsumtionen från och med 
nästa år växa med i genomsnitt 0,8 % per år. 
Denna utveckling medger en sysselsättnings-
ökning med cirka 9 000 personer per år. 
Konsumtionstillväxten beräknas bli något 
starkare i landstingen än i kommunerna.
Det finansiella sparandet förväntas visa ett 
överskott under hela beräkningsperioden. 
Sparandet väntas dessutom bli betydligt högre 
under 2000 och 2001 än under övriga år. 
Om åren 2000 och 2001 betraktas isolerat ser 
det ut att finnas större utrymme för 
konsumtionsökning än vad som prognostiserats. 
Detta beror på att kalkylen anpassats till en 
långsiktigt hållbar konsumtionsutveckling. 
Eftersom ökningstakten för sektorns inkomster 
väntas avta under slutet av kalkylperioden skulle 
en kraftigt höjd konsumtionsnivå nästa år och 
året därpå medföra behov av nedskärningar 2002, 
allt annat lika. I beräkningarna förväntas sektorn 
emellertid agera långsiktigt och expandera 
försiktigt vid tillfälliga inkomstförstärkningar för 
att senare slippa avveckla verksamhet och säga 
upp personal. 
Diagram 11.5 Kommunsektorns konsumtionsutveckling 
Volymförändring %
 
Eftersom kommunsektorns konsumtion både 
inkluderar vissa konjunkturberoende 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och aktiviteter 
inom Kunskapslyftet kan 
konsumtionsutvecklingen ge en något 
missvisande bild av utvecklingen, speciellt de år 
åtgärder införs eller upphör. Om konsumtionen 
istället rensas för dessa förändringar framträder 
den underliggande konsumtionen som på ett 
bättre sätt belyser konsumtions
utvecklingen inom sektorns kärnverksamheter. 
Som framgår av diagram 11.5 utvecklades den 
underliggande konsumtionen svagare än den 
faktiska samtidigt som OTA, resursarbeten och 
Kunskapslyftet infördes under 1997 och 1998. 
Från och med i år beräknas emellertid den 
underliggande konsumtionen växa starkare, 
vilket leder till en ökning med i genomsnitt 
1,1 % per år i fasta priser under kalkylperioden. 
Osäkerheten i beräkningarna
Kommunsektorns inkomster består till cirka två 
tredjedelar av skatteinkomster. Därför är 
sektorns konsumtionsutveckling känslig för 
sådana faktorer som påverkar den totala 
lönesumman, bland annat den totala 
sysselsättningsutveck
lingen. 
På grund av nationalräkenskapernas 
omläggning till ett EU-anpassat system, har det 
preliminära utfallet från 1997 inte reviderats som 
brukligt är. Detta leder till att osäkerheten i de 
preliminära utfallet för 1998 är något större än 
vanligt för enskilda variabler.
I kalkylerna för kommunsektorns finanser 
läggs stor vikt vid de senaste årens utfall, varför 
osäkerheter i utfallet även leder till osäkra 
prognoser för vissa variabler. Ett exempel på en 
sådan variabel är kommunernas transfereringar 
till företag, som förra året ökade med flera 
miljarder kronor. Om dessa 
transfereringsutgifter skulle fortsätta öka från 
förra årets höga nivå finns under kalkylperioden 
ett ytterst begränsat utrymme för 
konsumtionstillväxt i kommunerna. I 
beräkningarna förutsätts emellertid att en del av 
förra årets ökning var av tillfällig karaktär. 
  I OECD 14 inkluderas inte Sverige och Spanien, till skillnad från 
OECD 16. I kapitel 2 ges en definition av OECD 16.
 Vid OECD:s beräkning av arbetskraftskostnaden ingår sociala avgifter, 
som t.ex. sjukförsäkring, medan andra arbetsgivaravgifter som är rena 
löneskatter, exempelvis den allmänna löneavgiften, inte ingår. I Sverige 
skedde en växling mellan sociala avgifter och löneskatter 1997 som höll 
tillbaka arbetskraftskostnaden med 1,1 procentenheter enligt OECD:s 
beräkning, trots att växlingen inte påverkar de sammanlagda 
arbetsgivaravgifterna. Eftersom arbetskraftskostnaden mäts per anställd 
och inte per timme påverkas utvecklingen också av om medelarbetstiden 
förändras.
  Med kommunsektorn menas här kommuner, landsting och 
kyrkokommuner exklusive sektorns affärsverk och bolag.
 
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
2
3
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
6
13
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
14
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
48
49
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
64
65
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
68
67