Post 6053 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1997/98:145 ·
Hämta Doc ·
Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige
Ansvarig myndighet: Miljödepartementet
Dokument: Prop. 145/1
Bilagor
Bilagor till kapitel 2 Sid
Angående ärendet och dess beredning 3
bilagor 1 – 56
Bilaga till kapitel 4.1
Tidigare mål och beslut, bilaga 57 113
Bilaga till kapitel 12
Protokolltext, bilaga 58 151
Bilaga till kapitel 13
Konventionstext bilaga 59 158
Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4765
Ren luft och gröna skogar
Ren luft och gröna skogar – 18 nya mål för vår miljö
I Naturvårdsverkets förslag, rapport ”Ren luft och gröna skogar”
presenteras ”Vision, Miljömål, Strategier, Målstyrning,
Kostnadseffektiva åtgärder för att nå målen (metodbeskrivning),
Uppföljning av miljömålen, Hur andra länder ”målar” sin miljö samt
Kunskapsbehov.
Visionen är att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. De nya miljö-
målen beskriver den kvalitet i miljön som vi önskar nå för att ha en
hållbar utveckling och det tillstånd för miljö, hälsa och naturresurser som
eftersträvas långsiktigt.
Sverige har idag 167 miljömål som Naturvårdsverket delat in efter
tretton miljöhot. Naturvårdsverket har haft i uppdrag att systematisera,
samordna och uppdatera dessa mål. I Naturvårdsverkets nya förslag är de
övergripande målen 18 stycken miljökvalitetsmål och de delas in i en ny
tredelad struktur efter; Lagerresurser, Användning av mark och vatten
och Föroreningar. Genom att presentera målen i denna tredelade struktur
belyses tydligare vilket problem i miljön som målet är kopplat till.
Strukturen ger också möjlighet att visa vad som är det begränsande i en
aktivitet, det vill säga vad som är det mest akuta problemet inom ett
område.
Miljömålen är så långt som möjligt konkretiserade i kvantitativa
termer, de är långsiktiga, mer lättförståeliga, mätbara och
uppföljningsbara samt pådrivande. För varje miljömål beskrivs mål för
åtgärder (etappmål) och aktörer.
Naturvårdsverkets namn på de 18 miljömålen är:
– gröna skogar,
– ett rikt odlingslandskap,
– storslagen fjällmiljö,
– hav i balans,
– levande sjöar och vattendrag,
– gott grundvatten,
– myllrande våtmarker,
– en god bebyggd miljö,
– fosfor i kretslopp,
– värdefullt naturgrus sparas,
– metaller i kretslopp,
– begränsad klimatpåverkan,
– skyddande ozonskikt,
– bara naturlig försurning,
– ren luft,
– Ingen övergödning,
– giftfri miljö och
– säker strålmiljö.
Mål för olika åtgärder (etappmål) är steg på vägen mot att nå miljö-
målet, de är mer preciserade och kortsiktiga. Etappmålen anger t.ex. hur
stora mängder av olika ämnen som får släppas ut eller pekar ut behov av
förändringar eller åtgärder i samhället. Etappmålen är så långt som
möjligt tidsbestämda och uppföljningsbara samt sektorsövergripande. De
pekar inte direkt ut medel eller åtgärd men anger vilka aktörer som bör
handla. Det är viktigt att betona att etappmålen i de flesta fall inte är
tillräckliga för att uppnå miljömålen utan etappmålen måste ständigt
kompletteras. Etappmålen är oftast inte heller heltäckande för problem-
området utan behövs kompletteras av mål fastställda av aktörer inom
berörda sektorer.
Miljömålen tar endast upp önskvärda kvaliteter i miljön. Mål om
medel och strategier för att nå dessa kvaliteter har ej angetts men det är
viktigt att regeringen eller grupper av aktörer gör detta i olika
sammanhang. Exempel på strategier är energibesparing och
effektiviseringar, ökad återanvändning och återvinning av produkter och
material samt en god samhällsplanering.
En viktig nyhet i förslaget är att målen nu ska vara uppföljningsbara.
En bra uppföljning visar om samhället är på väg åt rätt håll mot målet
och hur fort det går. Ansvaret för uppföljningen av de nationella
miljömålen måste delas mellan miljömyndigheterna, och mellan
myndigheterna och aktörer inom olika samhällssektorer.
Naturvårdsverkets revidering och nya förslag innebär mer konkret att
flera mål har tagits bort. Det gäller framför allt mål för områden där
tydlig lagstiftning finns, mål som berör endast enstaka aktörer och mål
som redan är uppfyllda. Vidare har nya måldatum satts, målen har
förenklats och förtydligats samt gjorts mer uppföljningsbara. Förslag på
mått för uppföljning har Naturvårdsverket verket redovisat den 16
december 1997 (enligt uppdrag).
Naturvårdsverket föreslår att flera miljömål skärps. T.ex. för att nå
målet om begränsad klimatpåverkan, behöver utsläppen av koldioxid i en
första etapp minska med 20 % till år 2020. Även mål som ”Bara naturlig
försurning” går längre än tidigare beslutade mål. Åtgärdsmålen innebär
t.ex. en ytterligare minskning av utsläppen av svaveldioxid med 25 % till
år 2010 och en minskning av kväveoxidutsläppen med ytterligare 40 %
till år 2005 och med 70 % till år 2020 (räknat från 1995 års nivå).
Visionen
En ekologiskt hållbar utveckling
Miljöpolitikens syfte
Skydda människors hälsa
Bevara den biologiska mångfalden
Hushålla med naturresurser
Skydda natur- och kulturlandskap
Lagerresurser
Miljömålen
Användning av mark
och vatten
Föroreningar
Fosfor i kretslopp
Värdefullt naturgrus
sparas
Metaller i kretslopp
Gröna skogar
Ett rikt
odlingslandskap
Storslagen fjällmiljö
Hav i balans
Levande sjöar och
vattendrag
Gott grundvatten
Myllrande
våtmarker
En god bebyggd
miljö
Begränsad
klimatpåverkan
Skyddande
ozonskikt
Bara naturlig
försurning
Ren luft
Ingen övergödning
Giftfri miljö
Säker strålmiljö
Strategierna
Energieffektivisering
Minskad materialanvändning
Kretsloppsanpassning
Avfallshantering
Kunskap
Konsumentpåverkan
”Principer”, ex. försiktighetsprincipen
Miljöledningssystem
Fysisk planering
Internationellt arbete
Förteckning över remissinstanserna avseende
Naturvårdsverkets rapport 4765 Ren luft och gröna
skogar
Kommerskollegium, Försvarsmakten, Statens Räddningsverk, Kust-
bevakningen, Överstyrelsen för civil beredskap, Fortifikationsverket,
Försvarets Materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Socialstyrelsen,
Folkhälsoinstitutet Banverket, Vägverket, Statens Institut för kommuni-
kationsanalys (SIKA), Kommunikationsforskningsberedningen (KFB)
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk,
Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket, Lunds universitet,
Stockholms universitet, Institutet för framtidsstudier, Statens jordbruks-
verk, Statens Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets
forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU),
Centrum för biologisk mångfald, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska Riks-
muséet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges
geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Glesbygdsverket,
Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne
län, Länsstyrelsen Göteborg och Bohuslän, Länsstyrelsen i Gävleborgs
län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens
Strålskyddsinstitut, Avfallsforskningsnämnden, Vetenskapliga rådet för
biologisk mångfald, Forskningsrådsnämnden, Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning (IVL), Stockholm Environment Institute, Nacka
kommun, Stockholms kommun, Gislaveds kommun, Kalmar kommun,
Göteborg kommun, Marks kommun, Karlstad kommun, Örebro
kommun, Falu kommun, Örnsköldsviks kommun, Piteå kommun,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms läns
landsting, Bohuslandstinget, Landstinget Västernorrland, Länsmuséet i
Kristianstad, Naturskyddsföreningen, Svenska Jägarförbundet,
Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
Industriförbund, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund,
Hushållnings-sällskapens förbund, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petroleuminstitutet, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska
Arbetsgivarföreningen, Bilindustriföreningen, Bygg-sektorns
Kretsloppsråd, Chalmers Tekniska högskola, Fältbiologerna, Föreningen
Skogsindusrierna, Greenpeace, ICA förbundet, Jernkontoret, Jägarnas
riksförbund - landsbygdens jägare, Kemikontoret, Maskin-
entreprenörerna, Miljöförbundet, Näringslivets förpackningsråd, Q2000,
SIS Miljömärkning, Skogssällskapet, Skogsägarnas Riksförbund, Studie-
främjandet, Svenska Gruvföreningen, Svenska Kyrkans
Riksorganisation, Svenska Renhållningsverksföreningen, Svenska
Transportarbetar-förbundet, Svenska elleverantörer, Sveriges
Fastighetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges
livsmedelsindustriförbund, Sågverkens Riksförbund, Villaägarnas
Riksförbund, Världsnaturfonden.
Naturvårdsverkets sammanfattning av skriften Vem
förorenar Sverige
Sverige och andra länder i Europa brottas med många former av
allvarliga luft- och vattenburna miljöproblem. I denna rapport behandlas
växthuseffekten, ozonuttunning, försurning, tätortsluft & marknära ozon,
övergödning, miljögifter (metaller och organiska miljögifter) och
strålning. En klar bild över belastning orsakad av konsumtion och
kvittblivning av varor och material saknas, vilket medför att denna
belastningskälla inte kunnat rangordnas i förhållande till andra. Av de
källor som belysts i denna rapport är industri, transporter och energi de
samhällssektorer som bidrar mest till problemen. Av stor vikt för vissa av
problemen är även jordbruk (övergödning, bekämpningsmedel), avlopp
(övergödning, metallbelastning), byggnation (radon) och arbetsmaskiner
(marknära ozon).
Stora problem med övergödning och dålig tätortsluft har funnits i
hundratals år i Europa. Andra luft- och vattenburna miljöproblem började
nå omfattande proportioner först i slutet av 1800-talet eller under första
årtiondena av 1900-talet. Numera är knappast något område av Europa
helt förskonat från luft- och vattenburna miljöproblem.
Sveriges miljöproblem orsakas i många fall i första hand av egna
utsläpp. Många andra länder påverkar Sveriges miljö på olika sätt i olika
omfattning.
För strålning, luftkvalitet i tätorter och övergödning av sjöar är den
svenska andelen högre än 70 %. I vissa fall är dock det svenska bidraget
litet. För klimatförändringar är det svenska bidraget till utsläpp av
växthusgaser i världen cirka 0,2 % och vårt bidrag är också procentuellt
sett blygsamt i fråga om utsläpp som orsakar uttunning av ozonskiktet.
Tyskland påverkar Sverige mycket i fråga om försurning och marknära
ozon. Storbritannien är av betydelse i fråga om försurning och marknära
ozon, Polen har betydelse till exempel för försurning och metaller,
Danmark för övergödningen av Kattegatt och Ryssland för
växthuseffekten. USA dominerar klart i fråga om växthuseffekten och
ozonuttunningen.
Under de senaste 10-25 åren har en måttlig till kraftig minskning av
utsläpp/läckage skett för de flesta luft- och vattenburna ämnen med
negativ effekt på miljön och hälsa i Sverige. Störst och mest långvarig
har minskningen varit för utsläpp av metaller och hälsofarliga ämnen i
tätorter. Stora minskningar kan konstateras för utsläpp av försurande
svaveldioxid och flera organiska miljögifter som PCB och dioxiner.
Blygsam har minskningen varit för ämnen som orsakar marknära ozon
och för strålning (genomsnittlig individdos) är det tveksamt om någon
minskning skett. För de flesta ämnen med negativa miljöeffekter i
Sverige bedöms den minskade trenden för utsläpp/läckage hålla i sig
under de kommande 5-10 åren. För koldioxid är det tveksamt om en
minskning kommer att ske.
Trots i många fall påtagliga förbättringarna i fråga om utsläpp så tar
det i de flesta fall lång tid innan effekterna i miljön är lika påtagliga.
Endast i fråga om övergödning av sjöar och organiska miljögifter i
rovdjur kan stora förbättringar i miljön konstateras i Sverige. Positiva
tendenser finns för försurning i del sjöar och korrosion på olika material.
Den förbättrade luftkvaliteten i våra tätorter torde ha medfört påtagligt
minskade hälsoproblem. Samtidigt misstänks dock luftföroreningar i
tätorter ha del i att mer än dubbelt så många invånare i Sverige har astma
eller allergi än för tjugo år sedan. Sett 5-10 år framåt i tiden torde
ytterligare förbättringar av miljösituationen i Sverige kunna ske också
innefattande miljöproblem som marknära ozon och metaller. Däremot är
det osäker om ozonuttunningen minskat och det samma gäller för
strålning. För växthuseffekten kan det dröja hundratals år innan den
pågående uppvärmningen hejdats.
Påverkan på Sverige från andra länder kommer inte bara via
gränsöverskridande luft- och vattentransporter. En tredje väg är de varor
och produkter vi importerar. Denna spridningsväg är föga undersökt och
skadorna på miljö är svårbedömda. Vi har överhuvudtaget mycket dålig
kunskap om hur stora miljöproblem som orsakas eller i framtiden kan
orsakas av den mängd kemikalier och metaller som finns i varor och
produkter.
Många av de miljöfarliga ämnen vi släpper ut i Sverige hamnar till viss
del i andra länder eller i internationellt vatten. För flera områden i våra
grannländer och för Östersjön är de svenska bidraget av betydelse för
miljösituationen. Sverige står för 5-10 % av övergödningen av Östersjön,
och upp till 15 % av övergödning i delar av marken i Finland, Danmark
och Norge. Försurande svavelutsläpp i Sverige bidrar med högst 5 % av
den totala belastningen i södra Finland och södra Norge.
Sju internationella fora framstår som extra viktiga för de svenska
arbetet med att åtgärda utsläpp till luft och vatten. Dessa är EU,
Luftkonventionen (CLRTAP, luftburna miljöproblem), Klimat-
konventionen, Wienkonventionen (ozonskiktet), Helsingfors-
kommissionen (HELCOM, Östersjön), Oslo/Pariskommissionen
(OSPAR, Nordostatlanten) och Nordsjökonferenserna. Av dessa har EUs
betydelse ökat mest under senare år.
Förteckning över remissinstanserna avseende
Naturvårdsverkets skrift Vem förorenar Sverige?
Kommerskollegium, Försvarsmakten, Statens Räddningsverk,
Kustbevakningen, Överstyrelsen för civil beredskap,
Fortifikationsverket, Försvarets Materielverk, Försvarets
forskningsanstalt, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Banverket,
Vägverket, Statens Institut för kommunikationsanalys (SIKA),
Kommunikationsforskningsberedningen (KFB), Sjöfartsverket,
Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska
centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket, Lunds universitet, Stockholms
universitet, Chalmers Tekniska högskola, Institutet för framtidsstudier,
Statens jordbruksverk, Statens Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs-
och jordbrukets forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU), Centrum för biologisk mångfald,
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen,
Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska Riksmuséet, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges geologiska undersökning
(SGU), Skogsstyrelsen, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
(SWEDAC), Glesbygdsverket, Boverket, Byggforskningsrådet,
Lantmäteriverket, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen Göteborg och Bohuslän,
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens
Strålskyddsinstitut, Avfallsforskningsnämnden, Vetenskapliga rådet för
biologisk mångfald, Forskningsnämnden, Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning (IVL), Stockholm Environment Institute, Nacka
kommun, Stockholms kommmun, Gislaveds kommun, Kalmar kommun,
Göteborg kommun, Marks kommun, Karlstad kommun, Örebro
kommun, Falu kommun, Örnsköldsviks kommun, Piteå kommun ,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms läns
landsting, Bohuslandstinget, Landstinget Västernorrland,
Naturskyddsföreningen, Svenska Jägarförbundet, Grossistförbundet
Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund,
Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund,
Hushållningssällskapens förbund, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Fjärrvärmeföreningen, Svenska Petroleuminstitutet, Tjänstemännens
centralorganisation TCO, Sveriges Akademikers Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige LO, Svenska
Arbetsgivarföreningen SAF, Bilindustriföreningen, Byggsektorns
Kretsloppsråd, Fältbiologerna, Föreningen Skogsindusrierna,
Greenpeace, ICA förbundet, Jernkontoret, Jägarnas riksförbund -
landsbygdens jägare, Kemikontoret, Maskinentreprenörerna,
Miljöförbundet, Näringslivets förpackningsråd, Q2000, SIS
Miljömärkning,
Skogssällskapet, Skogsägarnas Riksförbund, Studiefrämjandet, Svenska
Gruvföreningen, Svenska Kyrkans Riksorganisation, Svenska
Renhållningsverksföreningen, Svenska Transportarbetarförbundet,
Svenska elleverantörer, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges
Fiskares Riksförbund, Sveriges livsmedelsindustriförbund, Sågverkens
Riksförbund, Villaägarnas Riksförbund, Världsnaturfonden,
Sammanfattning av Grundvattenutredningens
delbetänkande (SOU 1994:97) Reglering av
vattenuttag ur enskilda brunnar
Utredningen behandlar i detta delbetänkande frågan om reglering av
vattenuttag ur enskilda brunnar i områden med risk för vattenbrist eller
saltvatteninträngning. Som bakgrund till utredningens överväganden och
förslag redovisas i avsnitt 2 översiktligt vissa uppgifter om grundvattnet i
Sverige. Genom att grundvattnet ingår i vattnets kretslopp är det en
förnybar naturresurs i ständig rörelse. Nybildning av grundvatten sker
när nederbörden är större än avdunstningen från markytan och
växtligheten. En grundvattenförekomsts storlek beror på många olika
faktorer. Av avgörande betydelse är områdets areal, nederbörden och de
geologiska förhållandena. För Sveriges vattenförsörjning är grundvatten
av stor betydelse. Den kommunala vattenförsörjningen sker till ca en
fjärdedel med utnyttjande av naturligt grundvatten. Den enskilda
vattenförsörjningen är helt beroende av grundvatten.
Grundvatten förekommer såväl i jordlager som i berggrund. Grund-
vattenförekomsterna i jordlager i Sverige är i allmänhet jämförelsevis
små. De största vattenvolymerna finns i de sand- och grusavlagringar
som bildades under den senaste nedisningen. Jämfört med t.ex. konti-
nentala Europa är också grundvattenförekomsterna i Sveriges berggrund
begränsade. Det mesta grundvattnet i Sveriges berggrund förekommer i
sprickor. I vissa yngre sedimentära lager av kalksten och sandsten finns
dock förutsättningar för stora grundvattenuttag.
En betydande del av hushållens vattenbehov tillgodoses genom enskild
vattenförsörjning. Ca 1,2 miljoner permanentboende baserar sin vatten-
försörjning på vatten från egna brunnar. Om fritidsboende tas med be-
räknas drygt 2,5 miljoner människor till större eller mindre del utnyttja
vatten från enskilda grundvattentäkter. Antalet brunnar för sådan vatten-
försörjning uppskattas till mellan 600 000 och 800 000. Årligen anläggs
genom etablerade brunnsborrare mellan 5 000 och 10 000 brunnar.
Många fastighetsägare har problem med sitt brunnsvatten i form av
dålig kvalitet eller bristande tillgång. Oftast beror kvalitetsproblemen på
att grundvattnet innehåller höga halter av vissa ämnen men det är inte
ovanligt att det är brunnens konstruktion, placering eller dåliga underhåll
som är orsaken.
Den vanligaste orsaken till att problem med saltvatten uppstår i en
brunn bedöms vara brunnens tekniska utformning. Problemet kan också
bero på att uttagen av sötvatten är för stora. De största riskerna för denna
typ av problem föreligger i områden med tät permanent- och fritidsbe-
byggelse längs kusterna, på öar och i låglänta delar nära stora sjöar och
vattendrag i Mellansverige. Det är delvis fråga om samma områden där
problem med brist på vatten i enskilda brunnar har visat sig. Risken för
brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning finns lokalt främst
längs våra kuster och på skärgårdsöar i allmänhet och därvid särskilt i
Upplands, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs,
Bohus och Blekinge län samt på Gotland och Öland.
Vattenbrist i enskilda brunnar anses generellt vara ett mindre problem
än att vattnet är av dålig kvalitet. Lokalt kan dock vattenbrist vara en
fråga av stor betydelse. Av grundläggande betydelse för att det skall gå
att bedöma vilka närmare problem som föreligger och vilka lösningar
som är tänkbara vid en förmodad brist på grundvatten eller vid salt-
vatteninträngning är att man har kunskap om dels nybildningen av
grundvatten inom det aktuella området, dels förutsättningarna för avrin-
ning och magasinering av grundvattnet, dels också vattenbehovet inom
området. För att dessa frågor skall kunna klarläggas behövs i allmänhet
en s.k. hydrogeologisk undersökning. En översikt lämnas i avsnitt 3.2
över olika metoder för hydrogeologiska bedömningar. Därefter redovisas
i avsnitt 3.3 kortfattat de viktigaste lagarna genom vilka en reglering av
uttag ur enskilda brunnar kan ske, nämligen vattenlagen, hälsoskydds-
lagen, plan- och bygglagen samt anläggningslagen.
I avsnitt 3.4 redovisar utredningen sina överväganden och förslag vad
gäller reglering av enskilda grundvattenuttag. Utredningens förslag avser
sådana områden där inte kommunerna enligt lagen om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar är skyldiga att sörja för att vattenförsörjningen
ordnas i ett större sammanhang. Utredningen framhåller att den grund-
läggande utgångspunkten bör vara att där problem som gäller den en-
skilda vattenförsörjningen kan sägas vara gemensamma för flera fastig-
heter måste berörda fastighetsägare i första hand eftersträva lösningar i
frivillig samverkan.
Om ett problem med vattenbrist eller saltvatteninträngning inte kan
lösas på den enskilda fastigheten eller om en frivillig samverkan mellan
berörda fastighetsägare inte kommer till stånd kan en reglering av uttagen
bli nödvändig. Med reglering av vattenuttagen från enskilda brunnar
inom ett avgränsat bebyggelseområde får då i första hand förstås in-
förandet av bestämmelser som begränsar uttagen från de befintliga
brunnarna. Genom en begränsning av uttagen förutsätts den
gemensamma grundvattenförekomsten belastas mindre och risker för
olägenheter i de drabbade brunnarna därmed minska. En förutsättning för
att minskade uttag ur några brunnar skall få denna positiva effekt på
möjligheterna till uttag ur andra brunnar är dock att det finns samband
mellan uttagen i brunnarna. I många fall är en begränsning av uttagen
inte tillräcklig. Det kan då krävas nya brunnar eller andra anläggningar
för en gemensam lösning av vattenförsörjningen inom ett område.
Allmänna utgångspunkter för en reglering har varit att problemen med
vattenbrist eller saltvatteninträngning är lokalt begränsade. Regler om
begränsning av vattenuttagen bör därför inte gälla allmänt i landet utan
bör kunna göras tillämpliga inom sådana områden där problemen
uppkommer. En reglering måste kunna omfatta såväl nya som existe-
rande uttag. För att det skall vara möjligt att få överblick och kontroll
över uttagen inom ett problemområde behövs någon form av anmälnings-
eller tillståndsplikt.
Utredningen har övervägt en reglering av vattenuttag genom nya be-
stämmelser i vattenlagen, anläggningslagen eller plan- och bygglagen.
Utredningen har dock funnit att det är lämpligast att införa sådana be-
stämmelser i hälsoskyddslagen. Kommunerna föreslås därför få möjlig-
het att föreskriva anmälnings- och tillståndsplikt för inrättande och an-
vändning av anläggning för grundvattentäkt inom områden där det råder
eller befaras uppkomma brist på sött vatten. I tillståndsbeslut skall sedan
villkor för användningen av vattentäkt kunna ställas upp. För befintliga
anläggningar föreslås dock bara anmälningsplikt. För sådana anlägg-
ningar har kommunen sedan möjlighet att gå ut med råd och anvisningar
samt, om dessa inte följs, förelägganden om hur vattentäkten får använ-
das. Grunden för att hälsoskyddslagstiftningen skall kunna tillämpas är
att brist på godtagbart vatten för en bostads grundläggande behov anses
vara sanitär olägenhet
Sammanfattning av Grundvattenutredningens
slutbetänkande (SOU 1995:45) Grundvattenskydd
Utredningen behandlar i detta slutbetänkande frågor om åtgärder i syfte
att bättre skydda våra grundvattenförekomster. Som bakgrund till
utredningens överväganden och förslag redovisas i kapitel 2 översiktligt
vissa uppgifter om grundvattnet i Sverige och om vilka hot som riktas
mot grundvattnet.
I kapitel 3 redovisar utredningen vissa allmänna utgångspunkter och
mål som angivits i miljöpolitiska ställningstaganden under de senaste
åren och som kan vara av intresse vid behandlingen av grundvatten-
frågor. Vidare tar utredningen upp frågan om vilka allmänna utgångs-
punkter som bör ställas upp för ett arbete som syftar till en förbättrad
hushållning med grundvatten. Mål för ett arbete med grundvattenfrågor
kan, enligt utredningen, syfta till att säkerställa tillgången på grundvatten,
ett kvantitetsmål, och till att säkerställa att grundvattnet har viss godtag-
bar beskaffenhet, ett kvalitetsmål.
När de gäller att säkra tillgången på grundvatten anser utredningen att
målsättningen bör vara
– att uttag av grundvatten inte får överstiga nybildningen av
grundvatten inom berört område och,
– att allmänna försiktighets-, resurshushållnings- och miljöaspekter
motiverar en återhållsamhet med vattenförbrukningen också utanför om-
råden där bristsituationer föreligger.
När de gäller grundvattnets kvalitet anser utredningen att målsätt-
ningen bör vara
– att vattnet skall kunna användas som dricksvatten utan särskilda
ågärder för att rena vattnet från föroreningsutsläpp eller annan påverkan
av människan och,
som ett kompletterande allmänt mål i de fall grundvattnet inte har den
kvalitet som angivet mål innebär,
– att grundvattnets kvalitet i varje fall inte bör ytterligare försämras.
Utredningen anse dessutom att det bör vara ett ytterligare allmänt mål
– att alla större anläggningsarbeten och liknande som kan tänkas
påverka en grundvattenförekomst antingen genom att nybildningen
påverkas, genom att vattnets kvalitet försämras eller genom att
grundvattnet avleds, skall få komma till stånd endast om arbetena eller
anläggningen inte allvarligt påverkar grundvattnet.
När det gäller vilka åtgärder som behöver vidtas för en bättre hushåll-
ning med grundvatten anser utredningen
– att grundvattensituationen behöver ägnas ökad uppmärksamhet vid
utarbetandet av åtgärdsstrategier för olika storskaliga miljöproblem,
– att konsekvenserna för grundvattnet noga måste beaktas vid miljö-
skyddsprövningen eller annan tillståndsprövning såväl av stora anlägg-
ningar med påverkan över ett större område som när det gäller anlägg-
ningar med endast lokal påverkan och
– att, för undvikande av problem med vattenbrist, all planering av be-
byggelse och andra anläggningar bör ta hänsyn till grundvattenförhållan-
dena och att det alltid bör utredas hur vattenförsörjningen för ett nytt be-
byggelseområde skall ordnas.
Utgångspunkterna för utredningens överväganden och förslag är
– att en av de viktigaste åtgärderna för en förbättrad hushållning med
grundvatten och därmed också ett bättre skydd av grundvattnet är att
kunskaperna om grundvattenförhållandena ökas i samhället,
– att grundvattenfrågor behöver behandlas på ett mera ingående sätt i
översiktsplanerna än vad som hittills i allmänhet skett och
– att det är viktigt att lagstiftningen är tydlig för att det skall gå att få
genomslag för de strävanden att bättre beakta grundvattnet som är
utgångspunkten för utredningens arbete.
I kapitel 4 redovisar utredningen hur den anser att skyddet av våra
grundvattenförekomster kan förbättras. Utredningen föreslår att en ny be-
stämmelse förs in i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m. (naturresurslagen) som ger ett uttryckligt skydd för värdefulla
grundvattenförekomster mot åtgärder som kan påverka grundvattnets
kvalitet eller förutsättningar för grundvattenbildning. Förslaget får åter-
verkningar i samtliga de lagar som är anknutna till naturresurslagen. Ut-
redningen föreslår att Naturvårdsverket skall vara den myndighet som, i
samråd med Sveriges geologiska undersökning, SGU, skall lämna upp-
gifter enligt förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen om hus-
hållning med naturresurser m.m. om vilka områden som innehåller eller
kan bilda grundvattenförekomster av riksintresse.
Vidare föreslås vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:12) i syfte
att öka medvetenheten om betydelsefulla grundvattenförekomster. För-
slaget går ut på att områden som innehåller grundvattenförekomster av
betydelse ur planeringssynpunkt skall redovisas i översiktsplanen på
samma sätt som markområden och ytvattenområden redovisas i dag. Bo-
verket föreslås få i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket och SGU
ge ut allmänna råd om vilka slag av grundvattenförekomster som lämpli-
gen bör redovisas i översiktsplanen och vad en sådan redovisning bör
omfatta.
Utredningen föreslår dessutom ändringar i 19 kap. vattenlagen
(1983:291) för att förtydliga de möjligheter till skydd kapitlet ger mot
såväl planerad som befintlig miljöfarlig verksamhet. Sålunda föreslås att
det av lagtexten skall framgå att föreskrifter inom ett vattenskyddsom-
råde, som inte går utöver vad fastighetsägaren måste tåla enligt aktsam-
hetsregeln i 19 kap. 1 § vattenlagen och motsvarande bestämmelse i
annan lag, inte innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Därmed utgår inte ersättning till den som berörs av sådana föreskrifter.
I kapitel 5 behandlar utredningen möjligheterna att förbättra hushåll-
ningen med grundvatten genom en minskning av hushållens vattenför-
brukning. Utredningens bedömningar och förslag när det gäller rekom-
mendationer i syfte att minska vattenförbrukningen i hushållen redovisas
i avsnitt 5.4. Förslagen innebär att förordningen (1994:1215) om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. skall ändras så att också enkla
fritidshus i områden med brist på grundvatten skall omfattas av kravet på
hushållning med vatten. Vidare avses berörda myndigheter få möjlighet
att meddela tillämpningsföreskrifter eller allmänna råd, avseende hus-
hållning med vatten och krav på vattensnål teknik.
I kapitel 6 behandlar utredningen frågor om dricksvattenkontroll och
enskild vattenförsörjning. Utredningen konstaterar att det centrala myn-
dighetsansvaret för dricksvattenkontrollen är delat mellan i första hand
Statens livsmedelsverk och Socialstyrelsen och att oklarheter föreligger
främst när det gäller det centrala tillsynsansvaret för dricksvattenfrågor
som rör enskilda hushåll. Utredningen föreslår att Livsmedelsverket ges
ett tydligare och mera samlat ansvar för dricksvattenkonrollen. Detta
föreslås ske genom att Livsmedelsverket, vid sidan om det tillsynsansvar
som verket har enligt livsmedelslagen, också får ansvaret för central till-
syn enligt hälsoskyddslagen såvitt gäller frågor om vatten till dryck,
matlagning, personlig hygien och andra hushållsändamål.
Utredningen konstaterar vidare att bebyggelseplanering och prövning
av avloppsanordningar har en betydelsefull roll när det gäller att skapa
och bevara förutsättningarna för att vattenförsörjningen inom ett område
skall klaras genom enskilda brunnar. Utredningen föreslår att Boverket
respektive Naturvårdsverket skall överväga behovet av kompletterande
allmänna råd för prövning av bebyggelsefrågor och avloppshantering i
syfte att stärka grundvattenskyddet och trygga vattenförsörjningen ge-
nom enskilda brunnar inom områden för villa- och fritidshusbebyggelse.
Problem med dålig kvalitet på vattnet i enskilda brunnar beror inte
sällan på olämplig placering eller felaktigt utförande av brunnarna.
Allmänt gäller att fastighetsägare med enskilda brunnar har svårt att få
tillräcklig information och rådgivning om de faktorer som är viktiga när
det gäller skötsel av brunnar och utrustning och kontroll av vattnets kva-
litet. Utredningen föreslår att berörda myndigheter och andra organ tar
initiativ till att ett arbete med åtgärdsprogram för bättre vatten i enskilda
brunnar kommer till stånd. Programmet bör innehålla insatser som syftar
till att bättre kompetens hos och kontroll av brunnsborrare uppnås och att
kontrollen av vattenfilter och annan liknande utrustning förbättras.
Vidare behövs ökade insatser för information, rådgivning och utbildning
vad gäller frågor om enskild vattenförsörjning.
I kapitel 7 redovisar utredningen samlat sina överväganden och förslag
dels när det gäller frågor om ansvarsfördelning och samordning mellan
berörda centrala myndigheter vid behandlingen av grundvattenfrågor,
dels i fråga om behovet av åtgärder inom det aktuella området från olika
myndigheters sida
Förteckning över remissinstanserna avseende
Grundvattenutredningens delbetänkande (SOU
1994:97) Reglering av vattenuttag ur enskilda
brunnar
Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre
Norrland, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Växjö
tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt,
Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg,
Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Överstyrelsen för
civil beredskap, Statens räddningsverk, Smittskyddsinstitutet,
Socialstyrelsen, Statens geotekniska institut, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, Riksrevisionsverket, Boverket, Tekniska
högskolan i Stockholm, Universitetet i Uppsala, Statens jordbruksverk,
Sveriges lantbruksuniversitet, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen,
Fiskeriverket, Sveriges geologiska undersökning, Styrelsen för teknisk
ackreditering, Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, Konsumentverket, Gotlands kommun, Haninge
kommun, Jönköpings kommun, Katrineholms kommun, Klippans
kommun, Kristianstads kommun, Kungälvs kommun, Laholms kommun,
Landskrona kommun, Malungs kommun, Marks kommun, Mjölby
kommun, Motala kommun, Mörbylånga kommun, Norrtälje kommun,
Orusts kommun, Tanums kommun, Torsby kommun, Tyresö kommun,
Umeå kommun, Uppsala kommun, Värmdö kommun, Älmhults
kommun, Örnsköldsviks kommun, Österåkers kommun, Statens
naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd
Kemikalieinspektionen, Statens va-nämnd, statens lantmäteriverk,
Statens strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
Svenska kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas
riksförbund, Byggentreprenörerna, Svenska brunnsborrares
branschorganisation Geotec, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Sveriges Avanti-borrare förening samt
Villaägarnas Riksförbund.
Förteckning över remissinstanserna avseende
Grundvattenutredningens slutbetänkande (SOU
1995:45) Grundvattenskydd
Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, Stockholms tingsrätt, Växjö
tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Försvarsmakten,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen,
Smittskyddsinstitutet, Statens geotekniska institut, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Boverket, Kungl. Tekniska högskolan, Uppsala
universitet, Chalmers tekniska högskola, Sveriges lantbruksuniversitet,
Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket,
Glesbygdsmyndigheten, statens råd för byggnadsforskning, Sveriges
geologiska undersökning, Styrelsen för teknisk ackreditering,
Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, Konsumentverket, Gotlands kommun, Haninge
kommun, Jönköpings kommun, Katrineholms kommun, Kiruna kommun,
Klippans kommun, Kristianstads kommun, Kungälvs kommun, Laholms
kommun, Landskrona kommun, Malungs kommun, Marks kommun,
Mjölby kommun, Motala kommun, Mörbylånga kommun, Norrtälje
kommun, Orusts kommun, Tanums kommun, Torsby kommun, Tyresö
kommun, Umeå kommun, Uppsala kommun, Värmdö kommun,
Älmhults kommun, Örnsköldsviks kommun, Österåkers kommun,
Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd
Kemikalieinspektionen, Statens va-nämnd, Statens lantmäteriverk,
Statens strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
Svenska kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas
riksförbund, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen,
Byggentreprenörerna, Föreningen Vatten, Grus- och
Makadamföreningen, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA),
Svenska brunnsborrares branschorganisation Geotec, Sveriges Avanti-
borrare förening, Villaägarnas Riksförbund, HSB:s riksförbund,
Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
Sveriges fastighetsägareförbund samt Riksbyggen..
Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4463
Aktionsplan för biologisk mångfald vad avser utökat
markavvattningsförbud
Naturvårdsverket föreslår en utvidgning av förbudsområden med stöd av
§ 18d naturvårdslagen (1964:822) för: Gävleborgs län utom Ljusdals
kommun med undantag för Järvsö församling, Västernorrlands län utom
Ånge och Sollefteå kommuner samt Lidens och Holms församlingar i
Sundsvalls kommun, Anundsjö, Björna, Sidensjö och Skorpeds
församlingar i Örnsköldsviks kommun. I Västerbottens län Bjurholms,
Nordmalings, Robertsfors, Umeå och Vännäs kommuner samt Skellefteå
kommun med undantag för Kalvträsk och Jörns församlingar
Förteckning över remissinstanserna avseende
Naturvårdsverkets rapport 4463 Aktionsplan för
biologisk mångfald, avseende remiss om förslag till
utökat markavvattningsförbud (Dnr M97/471/4)
Gävle kommun, Hofors kommun, Sandvikens kommun, Ockelbo
kommun, Söderhamns kommun, Bollnäs kommun, Ovanåkers kommun,
Hudiksvalls kommun, Ljusdals kommun, Nordanstigs kommun
Sundsvalls kommun, Timrå kommun, Härnösands kommun, Kramfors
kommun, Örnsköldsviks kommun, Nordmalings kommun, Bjurholms
kommun Umeå kommun, Vännäs kommun, Robertsfors kommun,
Skellefteå kommun.
Dessutom erinras om remissinstanser som yttrat sig över förslaget vid
remittering av rapporten i sin helhet (Dnr M95/5058/4)
Jordbruksverket, Göteborgs universitets Marina Forskningscentrum,
Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Skogsägarnas riksförbund, Skogsindustrierna och Lantbrukarnas
riksförbund
Sammanfattning av Miljövårdsberedningens
betänkande (SOU 1997:97) Skydd av skogsmark
Naturvårdsbiologi
Den naturvårdsbiologiska kunskapen är omfattande men bitvis
ofullständig. Det är t.ex. svårt att bedöma effekterna i ekosystemen av
enskilda artförluster. Givet målet att bevara i Sverige naturligt
förekommande arter finns dock tillräcklig kunskap för att ange riktningen
för bevarandearbetet.
Dagens hotbild mot arter bedöms vida överstiga vad som kan betraktas
som naturligt och ännu syns få tecken på förbättring. Cirka 1 900 är
rödlistade i hotkategorierna: försvunnen (87 st), akut hotad (278 st),
sårbar (519 st), sällsynt (350 st) och hänsynskrävande (714 st). Orsakerna
till att arter är hotade är många, men det beror i allt väsentligt på den
landskapsomvandling människan ägnat sig åt under det senaste
årtusendet. Brist på substrat som död ved och grova träd inverkar
negativt på många arters möjligheter att överleva.
Luftburna föroreningar har orsakat förändringar i organismvälden bl.a.
genom att kvävegynnade arter kunnat breda ut sig samt att markens pH
sänkts på stora arealer.
Ett eventuellt ökat uttag av avverkningsrester från barrträd kommer
sannolikt inte att ha mer än marginella effekter på skogens artmångfald.
Hur mycket skog behöver skydd – bedömningsunderlag
Det förelåg tveksamhet från forskarna, på grund av vetenskaplig
osäkerhet, inför att göra en prognos av skyddsbehovet. På uppdrag av
beredningen har dock en skattning av behovet av att skydda produktiv
skogsmark nedan fjällnära gränsen genomförts. Skyddsbehovet på lång
sikt har beräknats genom att anta att 20 procent av den ursprungliga
utbredningen av skogsmiljöer som är intressanta ur naturvårdssynpunkt –
främst gammal och lövrik skog – behövs. På lång sikt (ca 40 år) skulle
enligt analysen 9–16 procent av skogsmarksarealen, beroende på
landsdel behöva skyddas. I detta ingår även restaurering och
återskapande av tillbakaträngda skogsmiljöer. På kortare sikt (10–20 år)
skulle befintliga skogsmiljöer med höga eller snabbt utvecklingsbara
naturvärden behöva skyddas. Omfattningen av dessa skattas till ca
900 000 ha eller 4,2 procent av skogsmarksarealen, utöver vad som i dag
är skyddat i lag.
Beroende på hur arealen skattas och på vilken kostnadsuppgift som
används blir värdet av dessa 9–18 miljarder kronor.
Bedömningar och förslag
Det långsiktiga behovet av att ägna skogsmark helt eller övervägande åt
naturvård är än så länge svårt att kvantifiera, beroende på osäkert
underlag. Beredningen bedömer att det i ett kortsiktigt perspektiv finns
behov av att skydda ytterligare skogsmark motsvarande drygt tre procent
eller ca 700 000 ha av den produktiva skogsmarksarealen nedanför den
fjällnära skogen för att inte försitta möjligheterna att långsiktigt bevara
den biologiska mångfalden. Därutöver finns ca 200 000 ha där det
föreligger ett behov av att låta naturhänsynen vida överstiga den
generella naturhänsyn som normalt tas vid brukandet. Vi anser att det
kortsiktiga behovet kan tillgodoses genom att Naturvårdsverket ges
möjlighet att som reservat skydda ca 250 000 ha och Skogsstyrelsen ca
25 000 ha som biotopskyddsobjekt. Resterande del av skyddsbehovet (ca
600 000 ha) torde kunna fyllas inom ramen för näringens frivilliga
åtaganden.
Att säkerställa de föreslagna målsättningarna för naturreservat och
biotopskydd skulle vid en tidshorisont på 20 år motsvara en anslagsnivå
för Naturvårdsverkets naturskyddsanslag på ca 195 mkr/år. Att nå denna
målsättning på tio år motsvarar en anslagsnivå på ca 390 mkr/år. För
Skogsstyrelsens anslag för biotopskydd och naturvårdsavtal blir
motsvarande nivåer ca 40 mkr/år respektive ca 80 mkr/år.
Försiktighetsprincipen talar för att säkerställandet sker på ca 10 år
snarare än 20 år. Anlagsnivån är starkt beroende av framtida
avverkningsbeteende och omfattningen av frivilliga åtaganden.
Beredningen delar Skogsstyrelsens uppfattning att det är angeläget
med en lagändring som innebär att civilrättsliga naturvårdsavtal
medföljer fastigheten vid ägarskifte.
En hög ambitionsnivå inom naturvårdsbiologisk forskning liksom
fortlöpande inventering, uppföljning och miljöövervakning är nödvändig
för att ytterligare klarlägga var och hur naturvårdsinsatserna gör mest
nytta
Förteckning över remissinstanserna avseende
Miljövårdsberedningens betänkande (SOU 1997:97)
Skydd av skogsmark
Jokkmokks kommun och Miljöförbundet Jordens vänner har avstått från
att yttra sig.
Yttranden har inkommit från remissinstanserna Fortifikationsverket,
Statens fastighetsverk, Universitetet i Stockholm, Universitetet i Lund,
Universitetet i Umeå, Statens jordbruksverk,
Sveriges lantbruksuniversitet, Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer, Naturhistoriska riksmuseet, Skogsstyrelsen,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Hallands län,
Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens
naturvårdsverk, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas
Riksförbund, Kalmar kommun, Kristianstad kommun, Karlstad kommun,
Naturskyddsföreningen, Föreningen skogsindustrierna, Skogsägarnas
riksförbund, Sveriges jordägares riksförbund, Världsnaturfonden
(Sverige), Greenpeace, Sveriges Ornitologiska Förening, Sågverkens
riksförbund, Egendomsnämndernas samarbetsorganisation,
Skogssällskapet, Centrum för Biologisk Mångfald, SkogForsk
Sammanfattning av Miljövårdsberedningens del-
betänkande (SOU 1997:145) Förvalta med
miljöansvar – Statsförvaltningens arbete för ekologisk
hållbarhet
Statsförvaltningens olika roller och uppgifter samt omfattning gör att den
är central aktör i utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle.
Krav på hänsyn till en ekologiskt hållbar samhällsutveckling inom
statsförvaltningen måste åtföljas av en betydande höjning av
ambitionsnivån.
Ekologisk hållbarhet berör hela samhällsutvecklingen vilket
understryker betydelsen av samhällssektorernas och deras aktörers
gemensamma ansvar.
Principen om sektorsansvar bör vara vägledande för myndigheternas
arbete för en ekologiskt hållbar utveckling. Det vore dock mer relevant
att tala termer om ett samhällsansvar för miljö och ekologisk hållbarhet.
Detta skulle stämma bättre överens med det ansvar som alla aktörer i
samhället förväntas ta, från den enskilde individen till aktörer eller
grupper av aktörer inom privat och offentlig sektor.
Alla myndigheter inom statsförvaltningen skall ges ett generellt ansvar
att ta hänsyn till ekologikskt hållbar utveckling inom ramen för sin
kärnverksamhet. Styrformen för detta är verksförordningen där
regeringen aviserat en ändring i dess 7 § med innebörden att
myndigheterna skall beakta ekologiskt hållbar utveckling. I
inledningsskedet är det viktigt med särskilda insatser som t.ex. dialog,
informations- och kunskapsspridning. Miljövårdsberedningen föreslår att
regeringen ger miljömyndigheterna i uppdrag att i samverkan ta fram
förslag på en generell informations- och utbildningsstrategi inklusive
konkreta handledningar och utbildningsmaterial. Det är också viktigt att
departementen för en dialog med sina respektive myndigheter i dessa
frågor. Miljövårdsberedningen föreslår att en stödfunktion för
departementens arbete och dialog med myndigheterna åtminstone i ett
initialskede bör övervägas.
Förutom det generella ansvaret anser miljövårdsberedningen att ett
antal myndigheter skall ges en särskild roll som ansvarsmyndigheter. Det
är sådana myndigheter där en anpassning av kärnverksamheten är särskilt
viktig för ekologiskt hållbar utveckling. Detta innebär en vidgning av den
krets av myndigheter som idag har tilldelats ett särskilt sektorsansvar för
miljön inom resp område.
Miljövårdsberedningen föreslår regeringen att ge ett särskilt ansvar till
28 centrala myndigheter som verkar inom viktiga områden för en ökad
ekologisk hållbarhet. Dessa är:
Vägverket, Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Svenska
Kraftnätet, Energiverket, Vattenfall, Boverket, NUTEK, Fiskeriverket,
Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Sveriges Geologiska undersökning,
Sveriges Lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket, Konsumentverket,
Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen, Arbetsmarknadsverket,
Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivsinsitutet, Riksförsäkringsverket,
Socialstyrelsen, Skolverket, Försvarsmakten, Sida, Kommerskollegium,
Finans-inspektionen. Därutöver anser Miljövårdsberedningen att alla
länsstyrelser skall ges ett särskilt ansvar eftersom de på regional nivå har
sitt uppdrag inom de flesta områden. Ansvarsmyndigheterna bör
avrapportera i den årliga resultatredovisningen. Styrning bör ske dels
genom en precisering av ansvaret i myndighetsinstruktionen och dels
genom regleringsbreven.
Delbetänkandet har ej varit ute på formell remiss. Betänkandet har
dock skickats ut till hundratalet instanser och en hearing har avhållits.
Synpunkter från hearingen är ännu ej sammanställda. Ett fåtal instanser
har också kommit in med skriftliga svar
Förteckning över remissinstanserna avseende
Naturvårdsverkets rapport 4463 Aktionsplan för
biologisk mångfald avseende Miljövårdsberedningens
delbetänkande SOU 1997:145 Förvalta med
miljöansvar – Statsförvaltningens arbete för ekologisk
hållbarhet
Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, SIDA, Försvarsmakten, Fortifika-
tionsverket, Försvarets Materielverk, Kustbevakningen, Överstyrelsen
för civil beredskap, Statens Räddningsverk, Försvarets forskningsanstalt,
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Banverket, Vägverket, Statens väg-
och transportforskningsinstitut (VTI), Kommunikationsforsknings-
beredningen (KFB), Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Kammarkollegiet,
Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska centralbyrån (SCB),
Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Arbetsgivarverket, Statens
skolverk, Högskoleverket, Forskningsrådsnämnden, Stockholms
universitet, Linköpings universitet, Lunds universitet, Chalmers Tekniska
högskola, Institutet för framtidsstudier, Statens jordbruksverk, Statens
Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd
(SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Arbets-
marknadsstyrelsen (AMS), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen,
Rådet för arbetslivsforskning, Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska
Riksmuséet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Sveriges
geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen, Svenska Kraftnät,
Vattenfall, Kommerskollegium, Boverket, Byggforskningsrådet Lant-
mäteriverket, Konsumentverket, Ungdomsstyrelsen, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Söder-
manlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jön-
köpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län,
Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen
i Skåne län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen Göteborg och
Bohuslän Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län,
Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen
i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävle-
borgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands
län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens
Strålskyddsinstitut, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL),
Avfallsforskningsnämnden, Byggsektorns Kretsloppsråd, Vetenskapliga
rådet för biologisk mångfald, Svenska kommunförbundet, Landstings-
förbundet, Sverige Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Lant-
brukarnas Riksförbund, Fältbiologerna, Greenpeace, Miljöförbundet,
Naturskyddsföreningen, Q2000, SIS Miljömärkning, Skogssällskapet,
Skogsägarnas Riksförbund, Studiefrämjandet, Sveriges Fastighetsägare-
förbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges livsmedelsindustri-
förbund
Sammanfattning av Miljöövervakningsutredningens
betänkande (SOU 1997:34) Övervakning av miljön
I betänkandet dras två grundläggande slutsatser som har stor betydelse
för de överväganden och förslag som presenterats. Dels, att det är
meningsfullt att bedriva miljöövervakning på en annan nivå än den som
Naturvårdsverket föreslog år 1996 och dels, att det under alla
omständigheter behövs ett nytt program för den framtid
miljöövervakningen. Utredningen har strävat efter att skapa utrymme för
vissa av de nya angelägna delar av miljöövervakningen som
Naturvårdsverket pekat på.. Utredningen konstaterar att det krävs politisk
prioritering för att omfattningen skall kunna öka till den volym
Naturvårdsverket föreslagit. Eftersom miljöövervakning är en långsiktig
verksamhet är det mycket viktigt att de finansiella förutsättningarna så
långt som möjligt läggs fast.
Det nya programmet måste utformas med utgångspunkt i de
miljöpolitiska målen samt tydligt formulerade kvalitetskrav och principer
för prioritering mellan olika delar. Det måste också anpassas till de nya
förutsättningarna, dvs de långsiktiga ekonomiska ramarna, riktlinjerna
för miljöövervakningen samt till den kommande lagstiftningen om
miljökvalitetsnormer och EG-direktiv om miljökvalitet. Nedan
förtecknas och kommenteras i korthet utredningens olika förslag.
Inriktning och omfattning
Utredningen har granskat följande övergripande mål som anges i
miljöproposition 1990/91:90.
Miljöövervakningen ska gör det möjligt att:
– beskriva tillståndet i miljön,
– bedöma hotbilder,
– analysera olika utsläppskällors nationella och internationella
påverkan på miljön,
– ämna underlag för åtgärder,
– följa upp beslutade åtgärder.
Förslag
Miljöövervakningen bör inriktas mot de nya miljömålen.
Miljöövervakningen är inget självändamål, utan ett medel i det
samlade miljöarbetet. Uppgiften är bl.a. att följa upp de mål som
statsmakterna har formulerat för utvecklingen i miljön. De skall göras
tydligare och enklare att följa upp. Den framtida miljöövervakningen bör
därför inriktas och utformas på ett sätt som gör att den fungerar som ett
sådant instrument. Det är viktigt att det finns en helhetsbild av
miljösituationen i Sverige. Informationen från miljöövervakningen kan
ge viktiga bidrag till den bilden men det krävs också andra typer av
information. Att samla och sammanställa den information som behövs
bör var en central del av Naturvårdsverkets ansvar men inte för
miljöövervakningen.
Förslag
Målet om att miljöövervakningen ska analysera olika utsläppskällors
miljöpåverkan bör strykas.
Utredningens skäl är att målet skiljer sig från de övriga målen på så
sätt att det krävs sådan forsknings- och utredningsverksamhet för att
uppfylla det som inte har något direkt samband med
miljöövervakningens övriga uppgifter. Utredningen vill dock betona att
uppgiften är viktig i andra delar av de samlade miljöarbetet och att
Naturvårdsverket har ett ansvar för att den utförs.
Förslag
”Jordbrukets recipientkontroll” bör inte ingå i miljöövervakningen.
Utredningens skäl är att i det miljöövervakningsprogram som
finansieras med statliga anslag och nu är föremål för denna utredning inte
ingår s.k. recipientkontroll. Den skiljer sig i princip inte från den
recipientkontroll som finns för andra verksamheter och bör därför betalas
av jordbruksnäringen såsom andra näringar betalar för sin
recipientkontroll.
Förslag
Miljöövervakningen bör avgränsas tydligare mot forskningen.
Utredningens anser det viktigt att forskningen inte styr utformningen
och inriktningen av de olika miljöövervakningsprogrammen.
Miljöövervakningen ska genomföras med utgångspunkt i beställarnas,
dvs. riksdagens och regeringens mål, kvalitetskrav etc. vilka åtminstone
delvis skiljer sig från dem som gäller för forskningen.
Förslag
Åtaganden mot internationella organ måste samordnas bättre med
miljöövervakningen.
Utredningen föreslår att samråd bör ske med Naturvårdsverket och
Miljöövervakningsnämnden innan några nya åtaganden görs om
rapportering till internationella organ. När förutsättningar finns så bör
den svenska miljöövervakningen anpassas till den som görs i andra
länder, t.ex. när det gäller metoder och inriktning.
Förslag
Kvalitetskraven bör uttryckas tydligt.
Det är viktigt enligt utredningen att informationen har rätt kvalitet, dvs
varken för låg eller för hög. Parterna måste vara överens om att kraven är
realistiska i förhållande till de resurser som satsas på miljöövervakning.
Förslag
Miljöövervakning av biologisk mångfald bör prioriteras.
Utredningen anser att den biologiska mångfalden är ett centralt mål för
miljöpolitiken och bör prioriteras i det framtida
miljöövervakningsprogrammet. Sverige har anslutit sig till konventionen
om biologisk mångfald och Naturvårdsverket har tagit fram en plan för
det framtida arbetet. Även den hälsorelaterade miljöövervakningen kan
behöva ses över och utvecklas för att följa upp det handlingsprogram
som redovisats i Miljöhälsoutredningens betänkande, SOU 1996:124.
Strukturen
Förslag
Möjligheterna till en ny regional organisation med ökat ansvar bör
utvecklas.
Utredningen har analyserat förutsättningarna för en samordning mellan
den regionala och den nationella miljöövervakningen i syfte att
effektivisera verksamheten. Utgångspunkten har varit att det också i
framtiden ska finnas en nationell och regional miljöövervakning som
delvis har olika syften. Utredaren bedömer att den nuvarande
rollfördelningen ger små ytterligare samordningsvinster. Tre olika
modeller har prövats. Dels successiva vardagsrationaliseringar genom att
Naturvårdsverket exempelvis fortsätter utveckla sin ”Handbok för
miljöövervakning”, dels koncentration av miljöövervakningen till
Naturvårdsverket och dels genom att ge den regionala organisationen för
miljöövervakningen ett större ansvar för att genomföra den nationella
övervakningen. En förutsättning för den senast nämnda modellen är
enligt utredningen att det skapas regionala organ för miljöövervakningen
som har större resurser än de nuvarande länsstyrelserna. En sådan
organisation måste omfatta flera län.
Utredningen anser det senast nämnda förslaget värt att utveckla. En
avgörande fråga är om det i framtiden under alla omständigheter kommer
att finnas regionala organ som skulle kunna ta ansvar för den regionala
miljöövervakningen. Utredningen tar emellertid inte ställning till idén,
bl.a. med anledning av den under utredningstiden pågående utredningen
om avrinningsområden (M 1996:03) som har betydelse
miljöövervakningsorganisationen i sin helhet. Utgångspunkten för det
administrativa systemet ska bl.a. vara införandet av miljökvalitetsnormer
i den svenska lagstiftningen och ett ramdirektiv för vatten inom EU (Se
närmare härom i kap 9.4).
Finansiering
Förslag
Delar av miljöövervakningen bör intressent finansieras.
Utredningen har undersökt förutsättningarna för att tillämpa intressant
finansiering av miljöövervakningen. I detta sammanhang kan det vara ett
uttryck för ett sektorsansvar på myndighetsnivå. Det årliga ekonomiska
utrymmet bedöms uppgå till 10 miljoner kronor. Det kan bestå antingen
via direkta ekonomiska bidrag eller genom att utföra olika tjänster.
Utredningens idé är att Naturvårdsverket tecknar avtal med olika
myndigheter/intressenter om att de under en bestämd tid ska bidra till de
delar av miljöövervakningen som ger information av det slag som
myndigheterna har nytta av i sin verksamhet, t.ex. för att kunna ta sitt
sektorsansvar för miljön. Det gäller bl.a. Skogsstyrelsen,
Jordbruksverket, fiskeristyrelsen, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och
de olika trafikverken. Den verksamhet som det handlar om måste ingå i
det program som Naturvårdsverket och Miljöövervakningsnämnden
utformar med utgångspunkt i målen för verksamheten. Intressenterna bör
få utse representanter i miljöövervakningsnämnden om de inte redan är
representerade där. Som stöd för myndigheternas beslut anser utredaren
det vore värdefullt att precisera ansvaret i instruktioner eller i
regleringsbrev.
Förslag
Naturvårdsverket bör ta ut självkostnader för informationen.
Utredningen bedömer att intäkter på 1 miljon kronor per år kan skapas
på sikt genom att ta ut ersättning för information av bl.a. de som inte
själva bidrar till den.
Effektivisering och minskning av kostnaderna
Förslag
Naturvårdsverket bör så långt som möjlig ta vara på möjligheterna att
effektivisera verksamheten och minska kostnaderna.
Utredningen uppskattar att de årliga kostnaderna för det nuvarande
programmet kan minskas med omkring 5 miljoner kronor genom att
minska intervallen mellan återkommande mätningar, ha färre
mätstationer och se över de variabler som mäts. Vidare anser utredningen
att stödet till uppbyggnaden av Miljödatacentrumet i Kiruna med 3
miljoner kronor per år under 5 år skall åtföljas av motprestationskrav i
form av miljöövervakningsinformation.
Ekonomi och organisation
Utredningen konstaterar bl.a. att det behövs ett forum för utförarna inom
vilket resultat och metoder inom miljöövervakningsprogrammen kan
diskuteras ur ett professionellt perspektiv
Förteckning över remissinstanserna avseende Miljö-
övervakningsutredningens betänkande (SOU
1997:34) Övervakning av miljön
Kommerskollegium, Kustbevakningen, Socialstyrelsen,
Folkhälsoinstitutet, Banverket, Vägverket, Statens väg- och
transportforskningsinstitut, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Sveriges
meteorologiska och hydro-logiska institut, Statskontoret, Statistiska
centralbyrån, Riksrevisionsverket, Stockholms universitet, Uppsala
universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet,
Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Sveriges lantbruksuniversitet,
Närings- och teknikutvecklingsverket, Sveriges geologiska
undersökning, Skogsstyrelsen, Styrelsen för ackreditering och teknisk
kontroll, samtliga länsstyrelser, Statens naturvårdsverk,
Kemikalieinspektionen, Lantmäteriverket, Institutet för Vatten- och
Luftvårdsforskning, Stockholm stad, Miljöförvaltningen, Mönsterås
kommun, Miljöförvaltningen, Malmö stad, Miljöförvaltningen, Varbergs
kommun, Miljökontoret, Göteborgs kommun, Miljöförvaltningen,
Västerås kommun, Miljöförvaltningen, Örnsköldsvik kommun,
Miljökontoret Kiruna kommun, Miljöförvaltningen, Stockholms läns
landsting, Svenska kommunförbundet, Sveriges Industriförbund,
Lantbrukarnas Riksförbund, Föreningen Skogsindustrierna,
Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Kemikontoret,
Standardiseringen i Sverige, Svensk Industriförening, Greenpeace
Sverige, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Q2000,
Kommunförbundet Stockholm län, Naturhistoriska riksmuseet,
Göteborgsregionens Luftvårdsprogram, Umeå kommun, Kungliga
vetenskapsakademien, Göta älvs vattenvårdsförbund,
Vätternvårdsförbundet Åtgärdsgrupp Vänern, Skogsägarna,
Livsmedelsverket, Gryts skärgårdsförening.
Sammanfattning av Kretsloppsdelegationens rapport
1997:14 Strategi för kretsloppsanpassade material och
varor
Ekosystemen kommer att utsättas för stora påfrestningar i framtiden,
bland annat på grund av en snabb befolkningsökning på jorden och
växande ekonomier i befolkningsrika regioner.
Beräkningar visar att omkring en halv miljard människor skulle kunna
leva långsiktigt hållbart på dagens genomsnittliga levnadsnivå i
industriländerna, givet dagens teknik. I dag lever drygt en miljard
människor med hög materiell levnadsstandard och ytterligare fyra-fem
miljarder strävar efter den. Om ytterligare 40–50 år beräknas
befolkningen ha fördubblats. För att klara utvecklingen krävs helt nya
lösningar för att tillfredsställa våra behov.
Arbetet med att kretsloppsanpassa varor och material ska fokuseras på
att minska miljöpåverkan från materialanvändningen. Miljöbelastning
uppstår när råvaror utvinns, när material, komponenter och färdiga
produkter framställs, när produkterna används och när de hanteras efter
användningen och vid transporter i alla dessa led. Genom att byta från
skadliga till mindre skadliga material och genom att återanvända varor
och komponenter och återvinna material kan vi minska
miljöbelastningen. Det kommer att krävas effektiviseringar och
utsläppsbegränsningar i alla led. Långlivade och uppgraderbara produkter
som är material- och energisnåla behöver utvecklas.
Det kommer också att krävas ett helt nytt tänkande med innovativa
lösningar och tekniksprång för att klara våra framtida behov av varor. Ut-
maningen är att hitta sådana lösningar med i storleksordningen en tiondel
av dagens resursåtgång i industriländerna.
Kretsloppsarbetet innebär stora förändringar. Användningen av fossila
material behöver minska drastiskt och helst ska dessa inte användas alls
som bränslen. Alla metaller bör föras i så slutna kretslopp som möjligt,
vilket innebär att nytillförseln av metaller på sikt kan minska betydligt.
Användningen av mycket giftiga metaller och långlivade
naturfrämmande kemiska föreningar bör upphöra. Uttagen av naturgrus
bör också upphöra.
Biomassa, mark och vatten måste användas så att den biologiska
mångfalden inte utarmas och så att återväxten och vattnets tillgänglighet
och kvalitet garanteras. Fosfor och andra näringsämnen måste återföras
till jordarna. Solenergi, vatten och biomassa kommer att vara samhällets
nyckelresurser i framtiden. Kretsloppsdelegationens vision är att denna
omställning kan klaras på en till två generationer.
Varuområden som ger stor miljöbelastning och som är strategiska bör
prioriteras. Hit hör byggnader, livsmedel, transporter och elektriska och
elektroniska produkter. Delegationen har tidigare lämnat förslag till
regeringen om producentansvar för uttjänta bilar och däck, elektronik och
för byggsektorn. I denna rapport analyseras hur producentansvaret inom
dessa områden bör utvecklas bland annat för att omfatta också
miljöbelastning under användningen. Delegationen ställer upp mål för
produkt-utvecklingen på medellång sikt. Bland annat bör nya bilar inte
dra mer än 0,2 liter drivmedel per mil och kunna köras på biobränsle. Ett
annat exempel är att energianvändningen för uppvärmning i nya hus bör
minska med 80 procent jämfört med 1990-talets nya hus. Målen föreslås
utgöra utgångspunkt för överläggningar med berörda företag.
Överläggningarna ska syfta till att ta fram handlingsplaner för att nå de
mål som delegationen satt upp på lång sikt.
Förändringsprocessen kommer att kräva ett brett och målmedvetet
arbete med många inblandade aktörer och ett stort antal verktyg och
styrmedel. Den politiska ledningen i landet och i kommuner och
landsting måste ta initiativ till omställningen och ange ramar och
riktlinjer. De har också ansvar för många av de infrastruktursystem som
måste förändras. Producenterna har ett huvudansvar för att förändra
produkterna och materialanvändningen men det är då också viktigt att
konsumenterna efterfrågar sådana varor. Myndigheter och forskare
behöver mobiliseras för omställningen. Lokala initiativ och Agenda 21-
arbetet är en viktig del av processen. Dialog och samarbete är centralt. En
internationell utveckling i riktning mot hållbar utveckling är nödvändig
för att lyckas.
Kretsloppsdelegationen föreslår att regeringen tar initiativ till att
utveckla EUs inre marknad till ett medel för att nå hållbar utveckling.
Det närmaste steget är en kretsloppsanpassning av varuflödena, vilket bör
bli en huvudfråga vid nästa regeringskonferens. En vitbok bör utarbetas.
Sverige bör ha en plan för detta arbete framme till år 2001 då Sverige blir
ordförandeland i EU.
Delegationen överväger vidare ett generellt producentansvar, som
innebär övergripande krav på att varor ska vara långlivade,
uppgraderbara och så långt möjligt kretsloppsanpassade liksom krav på
att den som introducerar en produkt på marknaden ska veta vad den
innehåller och vilka miljökonsekvenser den kan få. Regeringen bör få
möjlighet att förordna om miljövarudeklarationer för angelägna
produktgrupper. Kontrollavgifter för den som lämnar felaktiga uppgifter
övervägs. En återtagandeplikt som kan tillämpas generellt övervägs
också. Delegationen ska enligt tilläggsdirektiv från regeringen ta fram
konkreta lagförslag före 1997 års utgång.
För att förbättra restprodukthanteringen föreslås att näringslivet tar
fram en lista på 100–200 med bred funktionalitet, liten miljörisk och bra
egenskaper för återvinning. Restprodukter bör hanteras i effektiv
konkurrens. Återanvändning och materialåtervinning bör öka successivt
och på sikt i stort sett helt ersätta alternativen deponering och
förbränning av blandat avfall.
Överläggningar och rundabordssamtal, utbildning och en
miljöanpassad offentlig upphandling är viktiga instrument för att driva
omställningen. Miljöskatterna på fossila bränslen bör höjas successivt
och förslag till råvaruavgifter utvecklas och drivas internationellt.
Miljöklassindelning bör utvecklas för ytterligare produktgrupper, t.ex.
däck. Skattereglerna bör ses över med avseende på oönskade effekter på
ett miljöanpassat beteende. Statliga bidrag och lån bör systematiskt ses
över och kopplas till miljövillkor.
Det är också viktigt att utveckla instrument för uppföljning, t.ex.
indikatorer för hållbar utveckling. Myndighetsstrukturen bör ses över och
anpassas till den nya miljöpolitiken med fokus på material och varor.
Tillsynen behöver skärpas.
Vidare föreslås ett femårigt program för att utveckla hållbar teknik.
Delegationen stödjer också tankarna på ett investeringsprogram för
omställning till en ekologiskt hållbar utveckling
Förteckning över remissinstanserna avseende
Kretsloppsdelegationens rapport 1997:14 Strategi för
kretsloppsanpassade material och varor
Kommerskollegium, Post och Telestyrelsen, Vägverket, Statskontoret,
Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden
för offentlig upphandling, Lunds universitet, Högskolan i Luleå
Handelshögskolan i Stockholm, Chalmers Tekniska Högskola,
Jordbruksverket, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Arbetslivs-
institutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Riksantikvarieämbetet (RAÄ),
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket,
Boverket, Byggforskningsrådet, Institutet för Verkstadsteknisk forskning
(IVF), Jernkontoret, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk (SNV),
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI),
Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Sollentuna kommun,
Stockholms kommun, Olofströms kommun, Helsingborgs kommun,
Malmö kommun, Göteborgs kommun, Borås kommun, Luleå kommun,
Beijerinstitutet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet
(KF), Svenska Fjärrvärmeföreningen, Föreningen Skogsindustrierna,
Svenska Petroleum Institutet, Arkitekt- och Ingenjörsföretagen med
Arkitektförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Asea Brown
Boveri (ABB), Bilindustriföreningen, Boliden Mineral AB,
Byggherreföreningen, Byggsektorns kretsloppsråd, Dagab AB,
Electrolux, Elektronik Förbundet Svenska, Föreningen Sveriges
Energirådgivare, Föreningen Sveriges Plastfabrikanter, Företagarnas
riksorganisation, Gotthard-Ragnsells Elektronikåtervinning AB,
Greenpeace, HSB:s Riksförbund, Hyres-gästernas riksförbund, ICA
förbundet, Kemikontoret, Lantbrukarnas riks-förbund (LRF),
Miljöförbundet, Miljörådet för elektriska och elektroniska produkter
(MEEP), Mo och Domsjö AB, MobilteleLeverantörerna (MTL),
Näringslivets Förpackningsråd (NFR), Perstorp AB, Plast- och
Kemibranscherna, Ragn-Sells AB, Stena Metall AB, Svensk Industri-
förening (Sinf), Svensk Plaståtervinning AB, Svenska Arkitekters Riks-
förbund, Svenska Järn och Metallskrothandlareföreningen, Svenska
Bioenergiföreningen, Svenska Lokaltrafikföreningen, Svenska IT-
företagens organisation (SITO), Svenska Renhållningsverks-Föreningen
(RVF), Svenska Åkeriförbundet, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
(SABO), Sveriges Ekokommuners Förening (SEKOM), Sveriges
Fastighetsägareförbund, Sveriges Verkstadsindustrier, Umeå Energi AB,
Vatten och Avloppsverksföreningen (VAV), Villaägarnas riksförbund,
WMI Sellbergs AB
Sammanfattning av rapporten Växande råvaror SOU
1994:113
Drivkrafter bakom utvecklingen av förnyelsebara råvaror
Ett flertal faktorer har varit drivande bakom de senaste årens markant
ökande intresse i hela västvärlden för användande av förnyelsebara
råvaror.
Ett starkt miljöengagemang i samhället har påskyndat utvecklingen av
nya produktionsmetoder, material och produkter i strävan att lösa miljö-
och avfallsproblemen. De biologiskt baserade råvarornas förnyelsebarhet
och koldioxidneutralitet innebär möjligheter till en långsiktigt hållbar
utveckling. Många produkter baserade på förnyelsebara råvaror är ocskå
biologiskt nedbrytbara. Under förutsättning att avfallshanteringen
utformas så att denna egenskap tas till vara kan biologiskt nedbrytbara
produkter bidra till att minska avfallsberget. Utbyggnaden av kommunala
komposteringssystem kan därför komma att bli en viktig drivkraft för
industriella FoU-satsningar inom området.
Livsmedel produceras i överskott i västvärlden. Förhoppningar finns
därför att delar av överskottsarealen skall kunna användas för produktion
av förnyelsebara råvaror för tekniska ändamål.
Framtagandet av ett europeiskt miljömärkningssystem kan också
komma att gynna produkter baserade på förnyelsebara råvaror.
Europakommissionen har föreslagit att medlemsstaterna skall ansluta sig
till ett gemensamt miljömärkningssystem - eco labelling - för bästa
miljöval. Ett initialt hinder för produkter från förnyelsebara råvaror kan
dock vara att såväl standarder som olika mätmetoder för miljöegenskaper
och teknisk prestanda ännu saknas. Existerande standarder för
petroleumbaserade alternativ är inte överförbara på de biologiskt
baserade produkterna.
Produkterna
Produkter baserade på förnyelsebara råvaror kan bara ta stora
marknadsandelar om de uppfyller konsumenters och producenters högt
ställda krav på funktion och pris. Eftersom råvarorna är naturliga
produkter, som stärkelse, växtfibrer och vegetabiliska oljor, innebär det
att dessas struktur och sammansättning är given. Råvarorna måste därför
på olika sätt modifieras för att uppfylla de olika krav som ställs på
produktkomponenter. Modifieringen kan utföras med hjälp av
växtförädling eller med hjälp av biotekniska metoder, men vanligare blir
sannolikt genom organisk- eller enzymatisk syntes.
Om råvaran skall ingå i industriell produktion krävs även ökad
kunskap om processtekniska egenskaper.
Såväl i Sverige som internationellt pågår forsknings- och
utvecklingsverksamhet i direkt syfte att utveckla produkter baserade på
förnyelsebara råvaror för olika tillämpningar. Vid kommersialisering är
de generella problemen dels att produkterna i många fall ännu inte
tekniskt kan konkurrera fullt ut med konventionellt framställda alternativ,
dels att de nästan undantagslöst är dyrare.
Papper och pappersprodukter är för närvarande de överlägset största
materialgrupperna som baseras på förnyelsebar råvara. Utredningen har
dock koncentrerat sitt arbete till nya produkter baserade på förnyelsebar
råvara.
Exempel på nya produktgrupper som kommit ut på marknaden är
produkter baserade på vegetabilisk olja, t.ex. smörjmedel, och produkter
baserade på stärkelse, t.ex. plastsubstitut. För ett stort antal
mineraloljebaserade smörjmedel finns idag tekniskt likvärdiga - och
miljömässigt överlägsna - vegatabiliska alternativ. De s.k.
stärkelseplasterna bestod initialt huvudsakligen av mineraloljebaserade
komponenter. Dessa rönte dock en tillbakagång sedan det stod klart att
den förmenta biologiska nedbrytbarheten endast bestod i att plasten
fragmentiserades. Nya bionedbrytbara plaster, som nästan fullständigt
består av förnyelsebara råvara, börjar dock nu komma ut på marknaden.
Utredningen förslag
Utredningens förslag syftar till att åstadkomma såväl kortsiktiga som
långsiktiga resultat. Avgörande för en framgångrik introduktion av
förnyelsebara råvaror och produkter är att en helhetssyn utgör basen för
statens agerande inom området. Utredningen föreslår därför ett antal
åtgärder vars samlade effekt stimulerar utveckling och kommersialisering
av produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Dessa åtgärder kan
indelas i fyra huvudgrupper:
• Avgifter på miljömässigt negativa produkter. Denna åtgärd möjliggör
en snabbare marknadsintroduktion av alternativa produkter.
• Framtagande av miljöstandarder för önskade produkter, samt utveckling
av mätmetoder, för att möjliggöra jämförelser mellan produkter baserade
på traditionella respektive förnyelsebara råvaror.
• En tvärvetenskaplig och industrirelaterad forskningssatsning inom
området vid svenska universitet och högskolor.
• En statlig satsning på stöd till prototyp- och
demonstrationsanläggningar, vilket skapar förutsättningar för en
kommersialisering av forskningsresultat.
Petroleumbaserade smörjmedel har dokumenterat negativa miljöeffekter.
För flera produktgrupper bland smörjmedeln finns idag tekniskt fullgoda
alternativ. Utredningen har diskuteratinförandet av ett producentansvar
för mineraloljebaserade smörjmedel men har funnit att detta inte skulle
öka intresset för utveckling av vegetabiliskt baserade smörjmedel.
Utredningen har också övervägt att belägga vissa mineraloljebaserade
smörjmedel med förbud men men funnit att ett system med avgift ger
motsvarande effekt men innebär men innebär större flexibilitet för
marknadens aktörer. Utredningen föreslår därför att mineraloljebaserade
smörjmedel beläggs med en avgift om 5 kronor per liter. I avsikt att
stimulera insamling av förorenade smörjmedel föreslår utredningen
införandet av en restitution (återbetalning av avgiftsmedel) för dessa. Ett
sådant förfarande skulle sannolikt öka insamlingsgraden, vilket är
angeläget från miljösynpunkt, men är förenat med vissa adminsitrastiva
problem. Formerna för ett restitutionssystem bör därför närmare utredas.
Bristen på standarder för miljöanpassade produkter är ett generellt
problem inom området. Till utredningen har famför allt bristen på
standarder för vegetabiliska smörjmedel och hyrauloljor återkommande
anförts som ett avgörande hinder för en expansion på marknaden.
Avsaknaden av tekniska standarder har bl.a. lett till att maskintillverkare
lämnar inga eller korta garantier om maskinerna körs med vegetabiliska
alternativ. Utredningen anser att det är avgörande för
konkurrensförmågan för produkter baserade på förnyelsebara råvaror att
miljömässiga och tekniska standarder utarbetas. Utredningen föreslår
därför att delar av de medel som genereras av den ovan föreslgna
avgiften på mineraloljebaserade smörjmedel avsätts till miljörelaterad
standardisering. Medel bör också avsättas för uppbyggnad av de tekniska
resurser som krävs för fastställande av tekniska och miljömässiga
prestanda.
En kommersiell utveckling av förnyelsebara råvaror förutsätter en
långsiktig och storskalig forskningssatsning över ämnesgränser och
mellan industrin och den akademiska världen. Regeringen har i andra
sammanhang vidtagit åtgärder för att stimulera till samverkan mellan
industrin och den akademiska forskningen. Exempel på fruktbara initiativ
är industridoktorander, forskarskolor och teknikbrostiftelserna. Dessa
system måste dock utvecklas vidare för att leda till den kontinuerliga och
aktiva samverkan som eftersträvas. Utredningen bedömer, liksom t.ex.
NUTEK (Närings- och teknikutvecklingsverket), att en slagkraftig
forskningssatsning inom området förnyelsebara råvaror förutsätter
statliga forskningsanslag om 50 miljoner kronor per år under 10 - 15 år.
Från utredningens sida finns en klar uppfattning att kapitalförsörjning
är en begränsande faktor för kommersialisering av forskningen inom
området förnyelsebara råvaror. I bl.a. Tyskland och USA har anslagits
betydande statliga medel till stöd för initiala kommersiella satsningar
inom området. Delar av det överskott som genereras av den av
utredningen föreslagna avgiften på mineraloljebaserade smörjmedel bör
avsättas för finansiering av prototyp- och demonstrationsanläggningar för
produkter baserade på förnyelsebara råvaror. Utredningen uppskattar
behovet av statligt kapitaltillskott till 100 miljoner kronor per år under
fem år, och anser att de statliga medlen bör utgöra upp till 40% av
finansieringen för det enskilda projektet, medan medverkande företag
bidrar med resterande kapital.
Utredningen har beaktat en rad produktgrupper för vilka det idag finns
vegtabiliska och miljömässigt bättre alternativ. Detta gäller t.ex.
mjukningsmedel i plaster, tryckfärger, färger och lacker, vaskmedel,
tvätt- och rengöringsmedel, bilvårdsmedel, isolermaterial, organiska
lösningsmedel och plaster. Utredningens bedömning är att det är
motiverat att flera av av dessa produktgrupper närmare utreds med
avseende på miljömässiga , tekniska och ekonomiska möjligheter till,
och konsekvenser av, en ökad användning i Sverige. Utredningen
föreslår vidare att, vid offentlig upphandling av tryckeriarbeten,
prioriteras ett utnyttjande av vegetabiliska tryckfärger.
Förteckning över remissinstanserna avseende
Bioråvaruutredningens betänkande SOU 1994:113
Växande råvaror
Kommerskollegium, Försvarets materielverk, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Boverket, Kungliga Tekniska Högskolan, Chalmers
Tekniska Högskola, Jordbruksverket, Statens Maskinprovningar,
Livsmedelsverket, Skogsstyrelsen, Skogs- och Jordbrukets
Forskningsråd, Sveriges Lantbruksuniversitet, NUTEK,
Konkurrensverket, Skogsindustrins Tekniska Forskningsinstitut,
Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Avfallsforskningsrådet,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen,
Beijerinstitutet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Industriförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Värmeverksföreningen,
Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet, Akzo Nobel, Hydro
Plast AB, Kemikontoret, Sveriges Stärkelseproducenter,
Standardiseringskommissionen i Sverige, MISTRA, Allmänna
Standardiseringsgruppen, Svenska Bioenergiföreningen, Svenska
Lantmännen, Svenska vegetabilolje- och etanolbränsle institutet,
Sveriges Färgfabrikanters Förening, Frö- och oljeväxtodlarna, AB Tetra,
Branschföreningen för industriell- och institutionell hygien, Swedisol,
Partek Insulation AB och Sveriges Gummiindustriförening
Sammanfattning av Naturvårdsverkets rapport 4748
Har producenterna nått målen?
De flesta målen har klarats
Producenterna har i stort sett klarat de återvinningsmål som har satts upp
i förordningen om producentansvar för förpackningar. Uppföljningen
visar att materialbolagen administrerar återvinningen av huvuddelen av
de förpackningar som sätts på marknaden, undantaget retursystemen.
Alla mål för förpackningar har uppnåtts förutom målet för återvinning
av förpackningar av aluminium och återanvändningen av vin &
spritflaskor.
Inte heller målet om materialutnyttjande av PET-flaskor uppnås.
Naturvårdsverket avser att inleda diskussionen med AB Svenska
Returpack-PET i syfte att föreslå åtgärder för att öka
materialåtervinningen.
Metallkretsen har till Naturvårdsverket kommit in med förslag på
åtgärder för att öka insamlingen av aluminiumförpackningar. Att målet
inte har nåtts, anser Metallkretsen är att utbyggnaden av
insamlingssystemet försenats och att dessa förpackningar ofta inte
sorteras ut eftersom de är små och kladdiga.
Vin & Sprit AB har aviserat att retursystemet för vin och spritflaskor
skall upphöra. Målet för år 1997 om återanvändning av sådana flaskor
uppnås inte. Vin & Sprit anser att orsaken beror på förändrade
konsumtionsvanor och är en följd av att andelen returflaskor genom ökad
import har minskat. Naturvårdsverket kommer att ta kontakter med
branschen för att undersöka om det finns möjligheter för systemet att
återuppstå.
Naturvårdsverket anser att insamlingen och omhändertagandet av
returpapper fungerar bra. Redan år 1996 var insamlingsgraden i närheten
av målet som skall uppnås år 2000.
Naturvårdsverket anser att insamlingen och omhändertagandet av
uttjänta däck hittills har fungerat bra. Resultatet år 1996 visar på att 85 %
av däcken inte deponeras. Verket anser att nuvarande förordning bör
förtydligas så att en fortsatt hög insamlingsgrad stimuleras:
Förslag till ny lydelse i förordning 1994:1236
1 § ”I denna förordning regleras producenters skyldigheter att ta hand om
uttjänta däck. Syftet är att de däck som tjänat ut efter den 30 september
1994 genom producenters försorg skall omhändertas på ett miljömässigt
godtagbart sätt. Vid nedanstående tidpunkter skall följande mängder
årligen omhändertas enligt andra stycket”.
Återvinningen och återanvändningen har ökat
Naturvårdsverkets undersökning visar att alla utsorterade förpackningar
går till återanvändning eller materialåtervinning, med några få undantag.
Från det att förordningarna infördes år 1994 och fram till idag har den
årliga materialåtervinningen ökat med 130 000 ton för förpackningar och
med 10 000 ton för returpapper. Motsvarande siffra för däck är 10 000
ton.
Den del som i dag inte återanvänds eller materialåtervinns är en mindre
del av de hårda plastförpackningarna, som i stället går till förbränning,
samt som också förbränns.
I dag sorteras inte mjukplast i alla kommuner, utan denna fraktion
läggs tillsammans med övrigt hushållsavfall. Denna hantering sker efter
en överenskommelse mellan Plastkretsen och de kommuner som har
tillgång till förbränning. Naturvårdsverket anser att en sådan hantering
har varit rimlig i ett uppbyggnadskede, men att det i längden inte kan
vara ett acceptabelt sätt att uppfylla kraven enligt förordningen om
producentansvar.
Producenternas insamlingssystem fungerar tillfredställande
Naturvårdsverket anser att viktiga krav på producenternas
insamlingsystem är att systemen ger förutsättningar för en miljömässigt
riktig hantering av avfallet och att systemen är utformade så att
sorteringen underlättas för avfallslämnarna. Det är viktigt att
återvinningstationerna samordnas för alla materialslag så långt det är
möjligt, så att hushållen på ett enkelt sätt kan lämna sina sorterade
tidningar och förpackningar. En sådan samordning har ännu inte skett i
tillräcklig omfattning. Naturvårdsverket kommer att följa upp att en
sådan samordning verkligen sker.
Materialbolagen har byggt upp sin insamling från hushållen genom
återvinningstationer i motsvarande täthet och servicegrad som
glasåtervinningen tidigare hade byggt upp. Naturvårdsverket anser att
den ser-vicegrad som nu byggs upp med ett heltäckande system i alla
landets kommuner måste anses som tillfredsställande i detta skede.
Naturvårdsverkets undersökning visar att servicegraden (behållare per
1000 invånare) är högre i glesbygd än i storstadsområden.
Önskemål om högre servicegrad (hämtning närmare bostäder) bör
kunna lösas i samråd med de entreprenörer som har materialbolagens
uppdrag att sköta insamlingen. Naturvårdsverket anser att det i dagsläget
är rimligt att en högre servicegrad bekostas av dem som önskar sådan
service. Hushållen kan spara kostnaden för en sådana hämtning genom
att själva göra en insats och lämna materialet vid en återvinningstation.
En utbyggd hämtning närmare bostäderna måste ske på ett miljömässigt
sätt så att inte transporterna ökar eller andra störningar uppstår.
Problemen med nedskräpning måste upphöra
Naturvårdsverket har uppmärksammat problem när det gäller skötsel av
återvinningsstationerna som har resulterat i ökad nedskräpning.
Nedskräpningen är enligt verket ett symptom på för låga
tömningsfrekvenser, bristande samordning av alla materialslag vid
återvinningsstationen och bristande information till hushållen.
Nedskräpningen är ett problem som kräver gemensamma ansträng-
ningar hos kommuner och producenter för att lösa. Naturvårdsverket
kommer att ha en fortsatt dialog med materialbolagen för att få en
uppfattning om skötseln av återvinningsstationerna förbättras. Det är av
yttersta vikt att insamlingsplatserna för materialslagen är välskötta så att
inte förtroendet från allmänheten att delta i sorteringsarbetet rubbas.
Säkerheten är viktig
Naturvårdsverket anser att säkerheten vid återvinningstationerna är
mycket viktig. Verket kommer att följa Haverikommissionens utredning
av den tragiska olyckan i Norberg. Verket avvaktar
Haverikommissionens utredning och föreslår därför i dagsläget inga
åtgärder. Naturvårdsverket ser positivt på att branschen tagit initiativ till
åtgärder för att öka säkerheten.
Ökad lokal information behövs
Naturvårdsverket anser att det är viktigt att informationen om
källsortering får en ökad lokal anpassning och att den samordnas med
kommunernas information. Kommunerna har en viktig roll i
källsorteringen av hushållens övriga avfall och uppfattas fortfarande ofta
som ansvariga för all avfallshantering.
Det är dessutom viktigt för förtroendet för källsorteringen att
allmänhet och verksamheter får återkoppling av de resultat som
arbetsinsatserna lett till. Information om återvinningens resultat och vad
som händer med det insamlade materialet är ytterst viktig för att
motivationen skall bibehållas. Naturvårdsverket anser att det är positivt
att Förpackningsinsamlingen har ökad sina insatser på lokalt anpassad
information samt ökat informationen till allmänhet och verksamheter om
vad som sedan händer med det insamlade materialet.
Samarbetet med kommunerna allt bättre
Ansvarsgränserna mellan producenter och kommuner har klarnat. Men
det är fortfarande viktigt att göra ännu tydligare vilket ansvar
kommunerna har som tillsynsmyndigheter och hur samrådet med
producenterna skall bedrivas.
Kritik har framförts angående de krav som kommuner ställer vid ut-
placering av återvinningsstationer. Detta gäller exempelvis att frågan om
bygglov hanteras olika i olika kommuner. Naturvårdsverket anser att
föreslå ett obligatoriskt bygglov för återvinningsstationer bör införas
genom förtydligande i plan- och bygglagen (1987:10) men avvaktar med
lagförslag till Haverikommissionens utredningen slutförts. Denna
utredning utgör ett viktigt underlag till att bedöma om bygglov är en
lämplig reglering av säkerhetsfrågor för återvinningsstationer.
Mer information om tillsyn
Naturvårdsverket anser att ökad information behövs till kommunerna om
hur fördelningen mellan centralt och lokalt tillsynsansvar över producent-
ansvaret fördelas. Dessutom behövs information om hur den lokal till-
synen över de producenter som inte tagit ett producentansvar kan
bedrivas.
Naturvårdsverket avser att i samråd med Svenska Kommunförbundet
informera kommunerna om hur tillsyn över producentansvaret kan
bedrivas. En sådan insats kan genomföras under hösten 1997.
Naturvårdsverket anser även att materialbolagens verksamhet bör
regleras i lagstiftningen. I annat fall blir tillsynsverktygen mot
producenterna verkningslösa i de fall de inte uppfyller sitt ansvar,
eftersom det inte finns någon part att rikta sig mot. Naturvårdsverket
föreslår därför en förändring i dagens lagstiftning angående
materialbolagens rättsliga ställning.
Förslag till ny paragraf i renhållningslagen
6 c § Den som helt eller delvis gentemot enskild producent åtar sig att
fullgöra producentens ansvar enligt föreskrift som meddelats med stöd av
6 b § svarar vid sidan av producenten för att ställda krav uppfylls.
Ökad sortering måste ske genom miljöanpassade transporter
Naturvårdsverket uppmärksammar behovet av ytterligare utredningar när
det gäller miljöanpassade transporter av varor och avfall. Här har pro-
ducenterna ett ansvar att när de handlar upp tjänster ställa miljökrav på
insamlingssättet.
Förpackningar som innehåller farligt avfall
Förpackningar som innehåller eller har innehållit farliga ämnen kan
medföra risker i senare led vilket bör särskilt uppmärksammas.
Naturvårdsverkets kommande föreskrifter om förpackningar omfattar
även förpackningar som på grund av sitt innehåll kan innebära risker från
miljö- eller hälsoskyddssynpunkt
Förteckning över remissinstanserna avseende Natur-
vårdsverkets rapport 4748 Har producenterna nått
målen?
Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Socialstyrel-
sen, Läkemedelsverket, Apoteksbolaget AB, Statens haverikommission,
Statskontoret, Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket
(RRV), Universitetet i Umeå, Chalmers tekniska högskola, Statens
jordbruksverk, Statens livsmedelsverk (SLV), Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), SIS-
Standardiseringskommissionen i Sverige, Kommerskollegium,
PACKFORSK- Institutet för förpackning och distri-bution, Boverket,
Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk (SNV),
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI),
Sollentuna kommun, Växjö kommun, Nybro kommun, Ovanåkers kom-
mun, Arjeplogs kommun, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA),
Svenska Kommunförbundet, Stockholm Kommunförbund, Uppsala
Kommunförbund, Södermanland Kommunförbund, Östergötland
Kommunförbund, Jönköping Kommunförbund, Kronoberg Kommunför-
bund, Kalmar Kommunförbund, Gotland Kommunförbund, Blekinge
Kommunförbund, Kristianstad Kommunförbund, Malmöhus
Kommunförbund, Halland Kommunförbund, Göteborgs och Bohus
Kommunför-bund, Älvsborg Kommunförbund, Skaraborg
Kommunförbund, Värmland Kommunförbund, Örebro Kommunförbund,
Västmanland Kommunförbund, Kopparberg Kommunförbund,
Gävleborg Kommun-förbund, Jämtland Kommunförbund, Västerbotten
Kommunförbund, Norrbotten Kommunförbund, Landstingsförbundet,
Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa förbundet
(KF), Lant-brukarnas Riksförbund (LRF), Föreningen Skogsindustrierna,
Tjänste-männens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Föreningen Metallgrossisterna,
Före-ningen Sveriges Plastfabrikanter, Förpackningsinsamlingen,
Greenpeace, HSB Riksförbund, Hushållningssällskapens Förbund,
Hyresgästernas Riksförbund, ICA Kemikontoret, Konsu-
mentberedningen, Konsumenter i samverkan - UNDERVERKET,
Konsument-vägledarnas förening, Miljöförbundet, Näringslivets För-
packningsråd, Plastkretsen AB, Pressretur AB REFORSK, Ragn-Sells-
företagen AB, Repa-registret, Returpack, AB Svenska, Returplast i
Sverige AB, Riksbyggen, RWA Returwell AB, SRV återvinning AB,
Stiftelsen Håll Sverige Rent Stiftelsen Återvinningen, Svensk Däckåter-
vinning AB, Svensk EPS-återvinning AB, Svensk Glasåtervinning AB
(SGÅ), Svensk Kartongåtervinning AB, Svenska Bryggareföreningen
AB, Svenska Metallkretsen AB, Svenska Renhållningsverksföreningen
(RVF), Svenska Återvinningsföreningen, Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag (SABO), Sveriges Villaägarnas Riksförbund, Vin & Sprit
AB, WMI Sellbergs AB.
Sammanfattning av Kretsloppsdelegationens rapport
1997:15 Producentansvar för möbler
Producentansvar för nya möbler
Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på kunskap och in-
formation om innehåll, återvinningsegenskaper och tillverkare för alla
nya möbler från år 2002. Informationen ska vara tillgänglig vid
inköpstillfället och när möbeln ska återvinnas.
Kretsloppsdelegationen anser samtidigt att alla möbler ska vara för-
sedda med mer utförlig miljöinformation, t.ex. en enklare
miljövarudeklaration. Sådan miljöinformation bör i första hand tas fram
frivilligt. Delegationen föreslår därför inte nu något lagstadgat krav på
sådan information.
Kretsloppsdelegationen anser att möbelbranschen bör leda arbetet med
att ta fram mer preciserade krav på vilka uppgifter som ska tas fram och
kunna redovisas. En mall för information om innehåll och återvinnings-
egenskaper bör tas fram så att den kan användas från halvårsskiftet 1998,
dvs. i god tid innan de lagstadgade kraven träder i kraft. Parallellt bör
detta arbete vidareutvecklas till en mer komplett mall för
miljöinformation som kan börja användas från år 1999.
Producentansvar för uttjänta möbler
Möbler liknar, vad gäller miljöriskernas omfattning, många andra varor i
samhället som ännu inte aktualiserats för producentansvar. Kretslopps-
delegationen överväger i sitt fortsatta arbete med ett generellt producent-
ansvar möjligheten att införa ett producentansvar för alla uttjänta varor.
Om ett sådant styrmedel visar sig lämpligt är det mycket som talar för att
möbler inte behöver särbehandlas. Delegationen redovisar i denna
rapport vilka krav som kan ställas vid ett producentansvar för uttjänta
möbler, men anser samtidigt att införandet av ett sådant ansvar kan
avvakta resultatet av arbetet med ett generellt producentansvar.
Ett producentansvar för uttjänta möbler bör formuleras så att det
skapar drivkrafter till mer kretsloppsanpassade nya möbler och att
resurser i möbler tas till vara genom att styra mot återanvändning och
materialåtervinning. Följande krav bör ställas vid ett producentansvar för
uttjänta möbler:
– möjlighet att kostnadsfritt lämna in möbler till producenter och god
service i insamlingssystemen,
– möbler bör i första hand göras tillgängliga för återanvändning, av de
möbler som lämnats till producenterna och inte återanvänds bör minst
25 viktprocent materialåtervinnas från år 2005,
– inga möbler bör deponeras från år 2005.
Producenter bör anpassa sina system till lokala förhållanden och möj-
ligheter tillsammans med kommunerna.
Kraven bör preciseras och målen successivt skärpas och vidareutveck-
las. Detta kan exempelvis ske genom att regeringen utser en kommitté
med representanter för möbelbranschen och andra intressenter.
I denna rapport redovisas två alternativa sätt att reglera ett producent-
ansvar för uttjänta möbler.
Nya möbler
Kretsloppsdelegationen anser att krav på kunskap och information om
innehåll och återvinningsegenskaper bör finnas för alla varor och således
även för möbler. Kraven bör gälla lika för importerade och svensktillver-
kade möbler.
Information om innehåll
Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på information om
innehåll för alla möbler från år 2002.
En grundläggande förutsättning för att kunna förändra möbler så att de
blir mer kretsloppsanpassade under hela livscykeln, är att producenten
har kunskap om innehåll av material och ämnen.
Utan kunskap om innehållet finns inte underlag för att bedöma kon-
sekvenser på hälsa, miljö och hushållning av naturresurser. Kunskap om
innehållet underlättar för avgiftning och för producenter att ställa krav på
underleverantörer och i den egna tillverkningen.
Kännedom om innehållet underlättar också materialåtervinning.
Information om återvinningsegenskaper
Kretsloppsdelegationen föreslår ett lagstadgat krav på information som i
första hand syftar till att underlätta materialåtervinning från år 2002.
Till sådan information hör:
– om materialen är separerbara,
– om materialen är märkta enligt någon internationell standard, så att
det framgår exempelvis vilken plastsort eller metallegering som ingår i
möbeln,
– lämplig hantering av ingående material och ämnen, som teknik för de
enskilda materialens återvinning,
– annan lämplig hantering för de olika delarna och/eller materialen,
– eventuell hänvisning till inlämnings- och hanteringssystem.
Förutom att denna information ska underlätta för en bättre
sluthantering ger den konsumenten information om hur besvärlig eller
hur väl förberedd en möbel är för materialåtervinning.
Information om tillverkare
Kretsloppsdelegationen föreslår ett obligatoriskt krav på information om
yrkesmässig tillverkare från år 2002.
Möbler är i dag i allt väsentligt anonyma produkter.
Genom att förse möbler med information om tillverkare skapas möjlig-
het att välja tillverkare som kretsloppsanpassar sina möbelprodukter.
Därmed skapas också drivkrafter att tillverka mer kretsloppsanpassade
möbler. Information om tillverkare skulle också underlätta för möbel-
branschen att skapa återkoppling och drivkrafter bakåt i de hanterings-
system som byggs upp.
EU–strategi
Det behövs en strategi för hur lagstadgade krav på information om inne-
håll, återvinningsegenskaper och uppgifter om tillverkare för möbler
skall vinna gehör i EU.
Det finns starka kopplingar mellan Kretsloppsdelegationens förslag för
nya möbler och delegationens pågående arbete med att formulera ett
generellt producentansvar för nya varor.
I arbetet med det generella producentansvaret avser delegationen att ta
fram en EU-strategi för producentansvar. Kretsloppsdelegationens
förslag till lagstadgade krav på information om nya möbler bör kunna
omfattas av denna EU-strategi.
Producenterna leder arbetet med miljöinformation
Branschen bör själv leda arbetet med att ta fram underlag för precisering
av de lagstadgade kraven på kunskap och information om innehåll och
återvinningsegenskaper.
I första hand bör arbetet syfta till att i samarbete med andra intressenter
ta fram en branschgemensam mall för information om innehåll och åter-
vinningsegenskaper som kan börja användas från halvårsskiftet 1998.
Mer omfattande miljöinformation
Kretsloppsdelegationen föreslår också att branschen tar fram mer utförlig
miljöinformation om möbler, t.ex. i form av en mall för en enklare miljö-
varudeklaration som kan användas från år 1999.
Kretsloppsdelegationen anser att alla varor ska vara miljödeklarerade
så att deras inverkan på hälsan och miljön framgår. Detta gäller även för
möbler.
– Det finns också ett behov på marknaden av mer omfattande miljö-
information utöver information om innehåll och återvinningsbarhet. Det
kan gälla uppgifter om utsläpp, energiåtgång, grad av avgiftning, materi-
alsnålhet, reparerbarhet och hållbarhet. All denna information är viktig
för att bedöma möblers grad av kretsloppsanpassning och driva på en
sådan utveckling.
– Kretsloppsdelegationen kommer att arbeta vidare med frågan om
vilka krav som bör ställas generellt på nya varor och vill därför tills
vidare avvakta med ett lagstadgat krav på mer utförlig miljöinformation
för möbler.
Utbildning och information
Kretsloppsdelegationen har i sin strategirapport föreslagit att krets–
loppskunskap bör ingå i undervisningen på alla nivåer. När det gäller
möbler kan staten följa upp och vid behov förtydliga detta.
– Det är särskilt väsentligt att designers och inredningsarkitekters ut-
bildning omfattar kretsloppskunskap, eftersom det vid möblernas form-
givning, konstruktion och materialsammansättning bestäms hur krets-
loppsanpassade de blir.
– Möbelbranschen bör också själv lyfta fram kretsloppskunskap som
en väsentlig del av de krav de ställer på sina formgivare.
Producentansvar för uttjänta möbler
Kretsloppsdelegationen konstaterar att möbler inte utgör samma tydliga
risk för miljön som de varuområden delegationen tidigare har arbetat
med. I det avseendet liknar möbler många andra varor i samhället som
ännu inte aktualiserats för producentansvar.
– Delegationen kommer i sitt fortsatta arbete med ett generellt pro-
ducentansvar att överväga ett generellt producentansvar för alla uttjänta
varor. Om ett sådant styrmedel visar sig lämpligt är det mycket som talar
för att möbler inte behöver särbehandlas. Därför kan ett producentansvar
för uttjänta möbler avvakta resultatet av delegationens arbete med ett
generellt producentansvar.
– Delegation har därför i denna lägesrapport valt att dels redovisa vilka
krav och mål som bör gälla vid ett producentansvar för uttjänta möbler,
dels presentera två alternativa sätt att reglera ett producentansvar för
möbler.
Krav vid ett producentansvar
Kvalitet är viktigare än kvantitet
Inga krav på producenterna att samla in en viss mängd möbler på en viss
tid bör ställas inledningsvis.
– Kretsloppsdelegationen anser att en allt mer kretsloppsanpassad han-
tering, valfrihet att lämna möbler även till andra aktörer, god service och
fri konkurrens om resurserna i möbler är viktigare än att alla möbler
samlas in och hanteras av producenterna.
– Kvalitet i hanteringen är också viktigare än att storskaliga system för
insamling byggs upp på kort tid.
Hanteringsmål
Kretsloppsdelegationen anser att följande mål för hanteringen bör gälla
vid ett producentansvar:
– producenterna ska ge möjlighet för inlämning av uttjänta möbler till
ett system som producenterna är ansluta till och som håller en god
servicenivå,
– möbler görs tillgängliga för återanvändning innan de materialåter-
vinnas, eller deponeras. Ett sådant krav bör gälla även för andra aktörer
som samlar in och hanterar möbler,
– inga möbler deponeras från år 2005,
– minst 25 viktprocent av de möbler som lämnats in till producenterna
och som inte återanvänds materialåtervinns från år 2005,
– kretsloppsdelegationen anser att hanteringsmålen bör vara flexibla,
utvecklingsbara och driva mot en allt högre grad av återanvändning och
materialåtervinning.
Två sätt att reglera
Till stöd för den vilja att ta ansvar som finns inom möbelbranschen be-
hövs vid ett producentansvar viss reglering för att göra ansvaret obligato-
riskt och därmed konkurrensneutralt för de berörda producenterna.
– Möbelbranschen har också framfört önskemål om ett sådant lagstöd.
Det finns olika uppfattningar om hur reglerna bör utformas för att bäst
tjäna det avsedda syftet.
– I fråga om ansvar för uttjänta möbler redovisas därför två sätt att reg-
lera. Det ena sättet ansluter till den modell som använts för de införda
förordningarna om producentansvar för förpackningar, returpapper och
däck. En sådan reglering förutsätter att producenterna frivilligt tar sitt
ansvar.
– Det andra sättet är inriktat på att kunna fungera tvingande gentemot
de enskilda producenterna samtidigt som den ger producenterna frihet att
sinsemellan göra upp om hur ansvaret ska tas.
– De två alternativa förslagen om uttjänta möbler bör sättas i relation
till om möbelbranschen utvecklar sitt åtagande i handlingsplanen från
maj 1996 och åtar sig att frivilligt – enskilt eller kollektivt – organisera
hanteringen.
Precisering av producenternas ansvar för uttjänta möbler
Vid ett producentansvar för uttjänta möbler bör närmare riktlinjer för
hantering och redovisning tas fram. Ett mer preciserat och utvecklat mål
för materialåtervinning som successivt höjer ambitionen bör också tas
fram.
– Dessa preciseringar kan göras av en kommitté tillsatt av regeringen
med representanter från möbelbranschen och andra intressenter. Kom-
mittén kan utgöra en länk mellan statsmakterna, producenterna och andra
intressenter under ett uppbyggnadsskede om några år och ta till vara
producenternas vilja att engagera sig i hanteringen av uttjänta möbler
Förteckning över remissinstanserna avseende Krets-
loppsdelegationens rapport 1997:15 Producentansvar
för möbler
Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Statskontoret,
Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Kungliga
tekniska högskolan (KTH), Linköpings universitetet,
Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Konkurrensverket, Kommerskollegium, Boverket,
Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i
Skaraborgs län, Statens naturvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden för
miljöskydd, Kemikalie-inspektionen (KemI), Stiftelsen Institutet för
vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Hässleholms kommun, Göteborgs
kommun, Tibro kommun, Bodens kommun,
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk
Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund
Föreningen Skogsindustrierna Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Lands-
organisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),
Europa Möbler, Greenpeace, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksför-
bund, IKEA of Sweden AB, Kemikontoret, Kinnarps AB, Miljöförbundet
Jordens Vänner, MIO Möbler, Möbelbranschrådet, OBS! Interiör, Ragn-
Sellsföretagen AB, Riksbyggen, Snickerifabrikanternas Riksförbund
(SNIRI), Stiftelsen Håll Sverige Rent, Svenska Renhållningsverks-
föreningen (RVF), Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO),
Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges
Fastighetsägareförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges
Möbelhandlares Centralförbund, Sveriges Möbelindustriförbund,
Villaägarnas Riksförbund, WMI Sellbergs AB.
Sammanfattning av Kemikommitténs betänkande
(SOU 1997:84) En hållbar kemikaliepolitik
Mål för kemikaliepolitiken (kapitel 2)
Kemikommittén formulerar en ny typ av mål jämfört med traditionella
miljömål. Målen är inriktade på de ämnen som företag och konsumenter
skall styra bort från och byta ut. Målen är avsedda att understödja och
driva på arbetet mot en hållbar utveckling. Målen ska utgöra grunden för
den politik Sverige ska driva nationellt, inom EU och internationellt.
Målen ska nås genom:
– samarbete mellan stat, näringsliv och konsumenter i kombination
med ett aktivt myndighetsarbete,
– förbättrad information som ett underlag för det marknadsdrivna
miljöarbetet,
– förändrat vägval för industrins planerade utvecklingsarbete,
– lagstiftning på gemenskapsnivå men även nationellt,
– globala överenskommelser.
Kemikommittén föreslår följande mål:
– år 2002 innehållsdeklarerar företagen sina varor så att:
– konsumenterna kan göra medvetna val. Information från
myndigheterna gör att fler och fler faktiskt gör dessa val,
– år 2007 tillhandahåller företagen varor fria från innehåll av
stoppämnen eller ämnen som ger upphov till stoppämnen,
– ämnen framställda av människan som ger allvarliga eller kroniska
effekter på hälsa eller miljö,
– år 2012 har företagen utvecklat produktionsprocesserna så att:
– de är fria från användning av stoppämnen,
– utsläppen är fria från ämnen framställda av människan som ger
allvarliga eller kroniska effekter på hälsa eller miljö,
– år 2012 använder företagen metaller i sådana tillämpningar där:
– metallerna under användning behålls intakta,
– metallerna efter användning samlas in för återanvändning,
återvinning eller säker deponering.
Kemikommitténs bedömning är att den samlade risken från kemikalier
idag är mer komplicerad och svårbedömd än tidigare. Hotbilden visar ett
brett spektrum av ämnen i låga koncentrationer. Hela befolkningen
exponeras för dessa ämnen och det sker i högre grad genom varor.
Varorna innehåller många ämnen i låga halter, bl.a. på grund av att
varorna skall uppfylla en mängd funktioner samtidigt.
Globaliseringen innebär att varorna förflyttar sig snabbt över världen.
Detta innebär bl.a. att det är svårare att veta vad varorna innehåller.
Kemikalier som tillverkas och används i länder utanför OECD granskas
inte på samma sätt.
En fortsatt användning av organiska långlivade, bioackumulerbara ämnen
utgör ett hot mot en hållbar utveckling
Ämnen framställda av människan och som upptäcks i vilda djur är en
allvarlig varningssignal. Dessa ämnen är ofta organiska, långlivade och
bioackumulerbara ämnen. Vi anser att en fortsatt användning av sådana
ämnen inte är förenlig med en hållbar utveckling. Esbjergdeklarationen
definierar ytterligare ett kriterium dvs. att ämnet dessutom ska vara
giftigt för att begränsas. Vi anser att egenskapen giftig är viktig för att
prioritera insatserna men inte nödvändig för att fatta beslut om åtgärder.
Vi menar att kravet på känd giftighet ytterst är en fråga om huruvida
arbetet ska vara förebyggande, eller om det ska ske ämne för ämne först
när skadeverkan är känd. När ett organiskt långlivat och
bioackumulerbart ämne visat sig ha skadliga effekter är skadan oftast
redan skedd. Det långlivade ämnet finns redan i miljön och kommer att
fortsätta orsaka effekter eftersom det svårligen bryts ner och i regel inte
går att samla in.
Miljöarbetet behöver utvecklas och förstärkas ytterligare
Kemikaliearbetet har tidigare framförallt inriktats på hälsoområdet men
inriktas nu mer och mer på att förstärka miljöarbetet.
Genom studier i miljön kan man upptäcka potentiella hälsoeffekter av
kemikalier tidigt, innan de medfört skada på människors hälsa. Miljö-
arbetet är också viktigt i sig bl.a. för att bevara den biologiska
mångfalden.
Vi anser att en inriktning mot att fortsätta förstärka miljöarbetet bör
ske parallellt med en motsvarande utveckling på hälsoområdet.
Nuvarande arbetsätt går för sakta
Arbetssättet att utvärdera och reglera ett ämne i taget går för långsamt
och kräver mycket resurser. Det fångar inte heller risker med
kombinationseffekter av flera ämnen samtidigt. Även de långsiktiga
effekterna kan vara svåra att mäta med ett ämnesvis arbetssätt.
Genomförandet av Esbjergdeklarationen kräver en ny politik
Målen i Esbjergdeklarationen ställer krav på omfattande förändringar av
kemikalieanvändningen i de länder som undertecknat deklarationen.
Länderna måste vidta omfattande åtgärder för att målen ska nås. Bl.a.
innebär deklarationens mål ett generellt angreppsätt på icke önskvärda
egenskaper.
Åtgärder på nationell nivå, EU-nivå och internationell nivå
På det nationella området ska kemikaliepolitiken genomföras bl.a. genom
att myndigheterna i ökad grad eftersträvar ett arbetssätt som integrerar
kemikaliekontroll, utsläpps- och avfallsfrågor samt förstärker och stödjer
det marknadsdrivna miljöarbetet. De styrmedel som ska användas är
aktivt och tydligt myndighetsarbete, kunskap och information till
aktörerna samt ekonomiska styrmedel.
På EU området ska Sverige arbeta för att EUs kemikaliepolitik
utvecklas. Utgångspunkten för detta arbete ska i första hand vara
Esbjergdeklarationens mål samt på längre sikt Kemikommitténs mål.
Våra mål är ett förslag till hur EUs medlemsländer ska uppnå
Esbjergdeklarationen.
På det internationella området ska Sverige i första hand arbeta genom
forum för kemikaliesäkerhet. Sverige kan också driva frågor genom att
påta sig värdskapet för möten på hög nivå. Sverige skall föra ut
Kemikommitténs mål internationellt för att få uppslutning kring dem.
Särskilda frågor
Kommittén har enligt direktivet behandlat frågan om PVC och om
hormonstörande ämnen.
Kommittén föreslår bl.a. att:
– användningen av de tillsatser i plastmaterial som är stoppämnen eller
ämnen framställda av människan med allvarliga eller kroniska effekter på
hälsa eller miljö ska ha avvecklats senast till år 2007,
– ett plastmaterial ska ersättas med annat material om det innehåller
stoppämnen eller ämnen som ger upphov till stoppämnen eller ämnen
framställda av människan med allvarliga eller kroniska effekter för hälsa
eller miljö.
Dessutom drar kommittén följande slutsatser:
– PVC-plast hör, mot bakgrund av försiktighetsprincipen och dagens
bristande kunskap om dess långsiktiga miljö- och hälsoeffekter, inte
hemma i ett kretsloppssamhälle,
– dagens PVC-plast ska snarast och senast till år 2007 ha ersatts med
långsiktigt miljöanpassade material.
Kommittén har också presenterat förslag till åtgärder för att minska
risker från hormonstörande ämnen. Bl.a. anser kommittén att:
– Kemikalieinspektionen upprättar en lista över misstänkt
hormonstörande ämnen,
– Kemikalieinspektionen tar omgående initiativ till arbete med kriterier
inom EU och påbörjar arbetet med att ta fram förslag till kriterier,
– nya ämnen inom EU ska vara undersökta med avseende på
hormonstörande egenskaper,
– ämnen som uppfyller kriterierna för att vara hormonstörande
avvecklas
Förteckning över remissinstanserna avseende Kemi-
kommitténs betänkande (SOU 1997:84) En hållbar
kemikaliepolitik
Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Försvars-
makten, Försvarets materialverk (FMV), Överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB), Kommerskollegium (KK), Socialstyrelsen,
Läkemedelsverket, Apoteksbolaget, Statskontoret, Statistiska
Centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden för offentlig
upphandling (NOU), Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Institutet för
miljömedicin (IMM), Lunds universitet, Umeå universitet, Luleå
Tekniska universitet, Statens jordbruksverk (SJV), Statens
livsmedelsverk (SLV), Fiskeriverket, Sveriges Lantbruksuniversitet
(SLU), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS),
Naturhistoriska riksmuseet, Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Konkurrensverket, SIS-Miljömärkning, Institutet för verk-
stadsteknisk forskning (IVF), Jernkontoret, Sveriges Provnings- och
Forskningsinstitut (SP), Boverket, Byggforskningsrådet (BFR), Styrelsen
för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Konsumentverket
(KOV), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Blekinge län,
Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens Naturvårdsverk (SNV), Kon-
cessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen (KemI), Stiftel-
sen Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Stockholms kom-
mun, Norrköpings kommun, Helsingborgs kommun, Landskronas kom-
mun, Karlstads kommun, Borlänges kommun, Sundsvalls kommun,
Kirunas kommun, Stockholms läns landsting, Kungl.
Vetenskapsakademin (KVA), Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA),
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Naturskyddsföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund (SKFB), Sveriges Industriförbund, Kooperativa
Förbundet, Föreningen Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Asea Brown Boveri (ABB),
Bilindustriföreningen, Byggentreprenörerna, Byggsektorns
kretsloppsråd, Golvbranschens Riksorganisation, Greenpeace,
Göteborgsregionens Avfalls AB (GRAAB), Handelsanställdas förbund,
Hyresgästernas Riksförbund, ICA förbundet, IKEA of Sweden AB,
Industrins Byggmaterialgrupp, Industrin för växt- och träskyddsmedel
(IVT), Kemikontoret, Kemisk-tekniska Leverantörsförbundet (KTF),
Konsumentforum, Kretsloppsdelegationen (M1993:A), Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF), Läkemedelsindustriföreningen, Miljöfarligt avfall i
Sverige AB, Miljöförbundet, Nordiska Plaströrsgruppen, Näringslivets
Förpackningsråd (NFR), Plast- och Kemibranscherna, Svensk
Industriförening (Sinf), Svensk Plaståtervinning AB, Svenska
Renhållningsverks Föreningen (RVF),. Svenska Returpack, Svenska
Sjukvårdsleverantörsföreningen (S L F), Svenska
Tekoindustriföreningen, Svenskt Natron AB, Sveriges
Elektroindustriförening, Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF),
Sveriges Konsumentråd, Sveriges Plastfabrikanter, Sveriges Textilhand-
lareförbund, Sveriges Tvätteriförbund, Technoworld AB, Textilimportö-
rerna, Vatten och Avloppsverksföreningen (VAV), Villaägarnas riksför-
bund.
Sammanfattning av Kemikalieinspektionens rapport
2/97 Kemikalier i textilier
Kemikalieinspektionen fick i januari 1996 i uppdrag av regeringen att
föreslå åtgärder för att minska riskerna för miljö och hälsa från
kemikalier som förekommer i textilier. Uppdraget redovisas i denna
rapport.
I Sverige förbrukas årligen ca 250 000 ton textilier. Den svenska textil-
industrin har genomgått stora omvälvningar de senaste decennierna och
idag domineras den svenska textilmarknaden av importerade varor.
På senare år har initiativ som tagits av myndigheter och
textilbranschen samt kriterier för positiv miljömärkning inneburit att
uppmärksamhet har riktats mot möjliga problem orsakade av
textilkemikalier.
Textilier kan innehålla rester av ett stort antal kemikalier från tillverk-
ningen. Dessa kemikalier kan ha inneboende hälso- eller miljöfarliga
egenskaper. Halterna av dessa ämnen är vanligen låga, men kan i vissa
fall ändå utgöra problem för dem som hanterar eller använder textilier.
Även den yttre miljön kan eventuellt påverkas negativt av kemikalier i
textilier då ämnen urlakas vid tvätt av textilier eller om textilavfall läggs
på deponi.
För att skydda dem som hanterar och/eller använder textilier bör
tillverkare och importörer se till att ämnen som kan utgöra en risk för
män-niskors hälsa inte finns kvar i de färdiga textilierna. Likaså bör
ämnen med allvarliga miljöeffekter förhindras att via textilier hamna i
den yttre miljön. Detta kan ske genom att tillverkare undviker att
använda sådana ämnen vid tillverkningen. Importörer bör på samma sätt
förmå sina leverantörer i utlandet att upphöra med denna användning.
Kemikalieinspektionens förslag inom uppdraget är i korthet:
– Undersökning av och information om de kemikalier som används i
olika led i textiltillverkningen måste förbättras. Tillförlitliga analysmeto-
der bör utvecklas.
– Uppmärksamhet bör riktas mot ett antal ämnen/ämnesgrupper som
kan innebära potentiella risker för människa och/eller miljö. Generella
kriterier anges för dem.
– Kemikalieinspektionen föreslår ett förbud mot användning av de azo-
färgämnen som kan bilda cancerframkallande arylaminer.
– Vidare avser Kemikalieinspektionen att utreda möjligheterna till ett
förbud mot förekomsten av pentaklorfenol i importerade textilier.
– Kemikalieinspektionen anser att halten fri formaldehyd i textilier bör
begränsas enligt finska gränsvärden och att en eventuell märkning av
plaggen bör övervägas.
– Arbetet med förbud bör bedrivas inom EU. I detta arbete är det av
stor vikt att utnyttja textilbranschens erfarenhet och kontaktnät.
Kemikalieinspektionen anger vidare följande ämnen/ämnesgrupper
som bör undvikas i textilier:
– alkylfenoletoxylater (AFE),
– allergiframkallande dispersionsfärger,
– di(2-etylhexyl)ftalat (DEHP),
– distearyldimetylammoniumklorid (DSDMAC),
– flamskyddsmedel: polybromerade difenyletrar (PBDE) och
klorparaffiner,
– klororganiska carriers,
– polyklorerade bifenyler (PCB),
– tungmetaller: kadmium, krom och kvicksilver.
Förteckning över remissinstanserna avseende
Kemikalieinspektionens rapport 2/97 Kemikalier i
textilier
Kommerskollegium, Försvarets Materielverk, Statens Räddningsverk,
Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Statistiska Centralbyrån, Riksrevi-
sionsverket, Institutet för miljömedicin, Konstfack, Sveriges Lantbruks-
universitet, Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och
teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Boverket, SIS-Miljömärk-
ning, Institutet för Fiber- och Polymerteknologi, Sveriges Provnings- och
Forskningsinstitut, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Statens Naturvårdsverk, Koncessions-
nämnden för miljöskydd, Statens Strålskyddsinstitut, Stiftelsen för
Vatten- och Luftvårdsforskning, Stockholms kommun, Ulricehamns
kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Naturskydds-föreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet,
Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen, Tjänstemännens
Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Greenpeace, Handelsanställdas förbund, HAO Handelsarbetgivarna,
Hennes & Mauritz AB, Indiska Magasinet AB, Industrifacket,
Kemikontoret, Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet,
Konsumentforum, Kretsloppsdelegationen, Plast- och Kemibranscherna,
Svenska Tekoindustriföreningen, Sveriges Färgfabrikanters Förening,
Sveriges Konsumentråd, Sveriges Plastfabrikanter, Sveriges
Textilhandlareförbund, Sveriges Tvätteriförbund, TEKO-industrierna,
Textilimportörerna.
Sammanfattning av Kemikalieinspektionens och
Naturvårdsverkets rapport 6/97 Avvecklingsprojektet
Denna rapport redovisar hur det har gått med avvecklingen av fyra av de
ämnen eller ämnesgrupper om behandlades inom ramen för det s.k. Be-
gränsningsuppdraget 1990. Dessa ämnen är bly, bromerade flamskydds-
medel, klorerade paraffiner och nonylfenoletoxilater. De två sistnämnda
ämnesgrupperna ansvarar Naturvårdsverket för, i övrigt Kemikalie-
inspektionen.
I rapporten ingår bedömning av behov av ytterligare åtgärder och styr-
medel för att uppnå de mål som fastställdes av riksdagen 1991 vid anta-
gandet av propositionen En god livsmiljö 1990/91:90.
Dessa mål anges i kursiv stil. Samtliga ämnen eller delar av ämnes-
grupper är s.k. stoppämnen enligt kemikommitténs förslag. Ett intensivt
arbete pågår inom många områden för att minska användningen av dessa
ämnen. I flera fall har stora förändringar skett, men det finns fortfarande
områden där användningen är lika stor som tidigare.
Bly och blyhagel
Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs: Använd-
ningen av bly bör på sikt avvecklas och att den genomförs i huvudsak
genom frivilliga åtgärder.
Rapportens förslag till ytterligare åtgärder
Sportskytte
Svenska Sportskytteförbundet bör fortsätta verka för att de
internationella reglerna ändras så att sportskytte blir blyfritt. Förbundet
bör redovisa utfallet av sina insatser senast år 2002 till
Kemikalieinspektionen.
Användningen av blyhagel inom tävlings- och övningsskytte bör ha
upphört senast 1 september 2004 i de skyttegrenar som står upptagna på
det olympiska programmet och senast den 1 september 2000 i övrigt
tävlings- och övningsskytte. Svenska Sportskytteförbundet, Svenska
Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund bör redovisa avvecklingen
senast år 2000 till Kemikalieinspektionen. Förbud mot användning av
blyhagel på skjutbanor bör övervägas om målet att avveckla inte infrias.
Jakt
Användningen av blyhagel vid jakt i våtmark bör ytterligare begränsas.
Naturvårdsverket avser att införa sådana begränsningar.
– Villkoren vid jägarexamen bör ses över med inriktning att proven i
framtiden kan genomföras med blyfri ammunition. Förslag till ändring av
regler är under behandling vid Naturvårdsverket.
– Naturvårdsverket bör få i uppdrag att följa upp de utökade förbuden
för användning av blyhagel. Uppdraget bör redovisas under år 2000.
– Användningen av blyhagel bör ha upphört vid all jakt inom tio år,
genom frivilliga åtaganden. Svenska Jägareförbundet och Jägarnas
Riksförbund bör rapportera avvecklingen till Kemikalieinspektionen år
2000 och 2005. Förbud mot användning av blyhagel för jakt bör
övervägas om målet att avveckla inte infrias.
Övrig användning av ammunition med bly
– Användningen av övrig ammunition av bly, både civil och militär,
bör ha upphört genom frivilliga åtaganden inom tio år. Försvarsmakten
och Frivilliga Skytterörelsen bör avrapportera avvecklingen till
Kemikalieinspektionen år 2000 och 2005.
– Kemikalieinspektionen bör få i uppdrag att utreda möjligheten att
införa miljöavgift på ammunition som innehåller bly.
– Branschen och intresseorganisationerna bör verka internationellt för
att ammunition och vapen som saluförs är typgodkända, för att minska
olycksrisken. Arbetet bör redovisas till Naturvårdsverket senast år 2002.
– Åtgärdsplaner för övningsfält och skjutbanor bör tas fram för att mi-
nimera spridningen av bly i miljön. Ansvaret för att ta fram dessa planer
bör vila på dem som bedriver verksamheten. Planerna bör vara fastställda
av lokala tillståndsgivande myndigheter senast år 2000.
– Information bör spridas om vilken tidplan som gäller för
avvecklingen av bly i hagel och ammunition. Informationen bör också
sakligt beskriva alternativen. Material tas fram i samarbete mellan
berörda myndigheter och intressenter. Kemikalieinspektionen initierar
arbetet.
Ackumulatorer
Bilindustrin bör tillsammans med batteritillverkarna genom
internationellt arbete utveckla miljömässigt bättre alternativa
startbatterier/startsystem. Resultat och plan för avveckling bör redovisas
till Naturvårdsverket senast år 2003.
Tillverkare av varor/produkter/system som innehåller stationära acku-
mulatorer bör utreda möjligheterna att använda alternativ, samt att driva
på utvecklingen av nya miljömässigt bättre energilagringssystem. En
övergång till nickel/kadmiumbatterier är dock inte önskvärd. Uppnådda
resultat bör redovisas till Naturvårdsverket senast år 2003.
Användare och tillverkare av fordon/maskiner/redskap med s.k. trak-
tionära batterier bör aktivt driva på utvecklingen av alternativ. Tillverkar-
na bör redovisa uppnådda resultat och plan för avveckling senast år 2003
till Naturvårdsverket.
Insatser för att utveckla alternativ har gjorts. Dessa aktiviteter bör fort-
sätta och göras i samarbete mellan olika intressenter och med staten som
sponsor via Nutek.
Metoder för återvinning av bly bör utvecklas så att en tillräckligt bra
kvalitet erhålls så att inget nyproducerat bly krävs för tillverkning av
ackumulatorer. Batteritillverkare och återvinner bör redovisa sitt arbete
till Naturvårdsverket senast år 2003.
Fiske
Yrkesfiskarna bör presentera en avvecklingsplan för användningen av bly
i fiskeredskap. Planen bör presenteras för Kemikalieinspektionen under
år 2000.
Gemensamma informationsinsatser bör göras för att motivera både
yrkes- och fritidsfiskare att avstå från bly i sina redskap. Insatsen bör
göras gemensamt mellan myndigheter, Sveriges Sportfiske- och
Fiskevårdsförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund och Sveriges Kust-
och Insjöfiskares Organisation. Kemikalieinspektionen avser att ta
initiativ till att sådana åtgärder kommer tillstånd.
Vikter och motvikter
Bilindustrin bör i samarbete med andra berörda branscher verka inter-
nationellt så att miljömässigt bättre alternativ till hjulbalansvikter av bly
utvecklas. Resultat och plan för avveckling bör redovisas till Kemikalie-
inspektionen under år 2000.
Tillverkare av båtar med köl bör genom internationella insatser verka
för att alternativ tas fram. Tillverkarna bör ta fram planer för avveckling
av blyanvändningen i samarbete med Båtbranschens Riksförbund.
Planerna bör presenteras för Kemikalieinspektionen under år 2000.
Tillverkare av båtar och tillbehör till båtar bör göras medvetna om må-
len för avveckling av bland annat bly. Kemikalieinspektionen avser att ta
initiativ till att informera i samarbete med Båtbranschens Riksförbund.
Bly används i många tillämpningar, både som metalliskt bly och som
kemiska föreningar, och det finns inte alternativ inom alla områden.
Avändningsmönstret har varierat mycket under 1900-talet och stora
mängder bly finns upplagrat i samhället. De stora tillskotten av bly till
teknosfären är idag blyhagel, ackumulatorer, vikter och motvikter.
Förbrukningen av bly till ammunition har minskat med cirka en tredje-
del under de senaste fem åren. Mängden bly per hagel är mindre, men
antalet blyhagel som sålts har bara minskat med ca 10 % under samma
period. Alternativen säljs fortfarande i liten omfattning. Skytte- och
jägareförbunden arbetar för att uppnå de målsättningar som de tidigare
ställt upp. Internationella tävlingsregler motverkar utfasningen. Villkoren
för jägarexamen behöver också ses över. Målet för blyavveckling har
varit kända hos organiserade jägare och sportskyttar under lång tid, men
för närvarande talar inget för att de uppställda målen nås om inte
ytterligare insatser görs.
Tillskottet av bly till samhället genom ackumulatorer är stort och inga
kommersiellt gångbara alternativ tycks finnas. Däremot pågår utveck-
lingsarbete för att öka livslängden och minska blyinnehållet i ackumula-
torn. Batteritillverkarna i Sverige använde 35 800 ton bly 1996. Av detta
var 21 000 ton återvunnet och resten nyproducerat bly. Totalt exportera-
des ca hälften av det bly som användes i produktionen. Det totala till-
skottet av bly från ackumulatorer uppskattas vara 25 000 ton.
Bilindustriföreningen uppger att alternativ till hjulbalansvikter av bly
har övervägts, men hittills tycks detta ha resulterat i att blyvikterna behål-
lits. Däremot pågår en utveckling mot fälgar som behöver mindre balan-
sering, vilket föreningen anser vore den bästa lösningen på sikt.
Bly används också i båtkölar. Kölar av järn är ett alternativ till bly som
är väl beprövat, men kräver mera underhåll. Tillverkarna tycks inte vara
motiverade att ersätta bly.
Yrkesfisket har minskat och mängden redskap som förloras i vatten har
troligen också minskat från de 600 ton som uppskattades användas 1992.
Det finns idag acceptabla alternativ för alla typer av blysänken. Målet att
på sikt avveckla bly tycks vara måttligt känt bland fiskare.
Kommersiellt gångbara alternativ finns ännu inte för alla typer av bly-
mantlad sjökabel. Ett intensivt arbete pågår dock hos tillverkarna för att
finna alternativ. Mindre mängder bly används för reparationer i befintliga
nät. De svenska användarna har genom olika beslut i sina organisationer i
allmänhet tagit aktiv ställning för utfasning av bly i kablar.
Nyanvändningen av bly till kristallglas sjunker alltjämt och kommer,
1997, sannolikt att ligga på ca 40 % av 1988 års användning. Nyproduk-
tion av den glaskvalitet som tidigare benämndes halvkristall är blyfri
sedan 1992. Alternativa recept för kristall har utvecklats och utprovning
sker för närvarande av kvaliteter som delvis kommer att kunna ersätta
helkristall. Branschen har som målsättning att avveckla användningen av
bly. Den svenska branschen verkar också för att få gehör internationellt
för förändringar av EG-direktivet om kristallglas så att fysikaliska egen-
skaper istället för kemisk sammansättning hos glaset skall vara styrande
för kvalitetsbenämning.
Endast små mängder bly används fortfarande som tillsats i bensin och
det är i vissa flygplan, militärfordon samt vid dragracing på dispens.
Avändningen av bly till färg, lack och rostskydd visar en stadig
minskning. Branschen arbetar vidare med tidigare åtaganden som gjorts i
samband med redovisningarna 1990 och 1993, och Sveff kommer att
redovisa avvecklingen senast 1999 till Kemikalieinspektionen, enligt
tidigare planer.
Industrin har lämnat tidplaner för avvecklingen av bly i PVC till Kemi-
kalieinspektionen.
Konservburkar med blylödning förekommer i stort sett inte på den
svenska marknaden. De stora grossisterna har ställt krav på sina leveran-
törer att konservburkar med blylödning inte får förekomma.
Användningen av bly till lödning är relativt oförändrad sedan 1992. Ut-
vecklingsarbete pågår för att hitta alternativ inom elektronikindustrin.
Tidigast om ett par år kan man avgöra om idag kända alternativ är kom-
mersiellt användbara. Hos de större företag som tillverkar glödlampor
och lysrör finns en uttalad målsättning att avveckla bly i både glas och
lödning före sekelskiftet.
Utveckling pågår av plana bildskärmar som alternativ till dagens
katodstrålerör i TV-apparater och dylikt. Hittills finns inga kommersiellt
tillgängliga alternativ för TV-apparater. Blyfria skärmar för PC finns i
dag på marknaden.
Bly används för många ändamål i byggnader bl.a. för skorstenskragar
och fogtätningar. I förslag till ändring i Allmän Material- och Arbetsbe-
skrivning, AMA, föreslås att bly inte ska få användas för nuvarande
tillämpningar utan att andra material ska användas i framtiden. Metalliskt
bly används också för strålskydd. För detta ändamål finns idag inga alter-
nativ.
Bromerade flamskyddsmedel
Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs:
Användningen av bland annat bromerade flamskyddsmedel ska
begränsas. Målet är en snabb avveckling av de ämnen inom gruppen som
är mest skadliga.
Föreslagna ytterligare åtgärder
Kemikalieinspektionens ställningstagande att PBB och PBDE bör
avvecklas står fast.
Den svenska industrin ska fortsätta verka för en substitution av PBDE.
Förekomsten bör redovisas senast den 31 december 2002 till Kemikalie-
inspektionen.
Importörer av elektriska och elektroniska varor och komponenter bör
redovisa förekomsten av PBB till Kemikalieinspektionen senast den
31 december 2002.
Den elektriska och elektroniska industrin ska verka för att kunskapen
ökar om TBBP A och plast med reaktivt bunden TBBP A. Underlag
måste tas fram och en riskbedömning göras. Bedömningen bör avrappor-
teras till Kemikalieinspektionen senast den 31 december 2000.
Flödet av bromerade flamskyddsmedel i det svenska samhället
domineras sannolikt av bidraget från importerade varor, andra än
kemiska produkter. Det är svårt att uppskatta mängden, eftersom ingen
information om ingående ämnen finns på produkterna. En uppskattning
kan göras från världsproduktionen och kunskaper om
användningsområden och det ger vid handen att cirka 10 ton PBB och
400 ton PBDE kommer in i landet via varor. PBB och PBDE är de två
flamskyddsmedel som pekats ut för avveckling av
Kemikalieinspektionen.
Förekomst och ökande halter i miljön av tetra-, penta- och hexabrom-
difenyleter ger upphov till allvarlig oro. Det finns en risk för att skadliga
effekter kan uppträda i ekosystemet om halterna i miljön fortsätter att
öka. Möjligheten att okta- och dekabromdifenyleter kan brytas ner till
lägre bromerade ämnen i miljön är oroande.
PBDE med lägre grad av bromering är bioackumulerande och svårned-
brytbara, och halterna av dem ökar i miljön. Det finns stora likheter mel-
lan PCB och PBB respektive PBDE när det gäller biologiska effekter,
kemisk struktur och förekomst i naturen.
De uppgifter som erhållits ur öppna databaser vid utredningen visar att
TBBP A har miljöfarliga egenskaper. Bristen på data om exponering och
hälsofarliga egenskaper gör att det inte går att göra en fullständig risk-
bedömning. De uppgifter som KemI haft tillgång till vid utredningen
visar att HBCD har miljöfarliga egenskaper.
Endast fyra bromerade flamskyddsmedel importeras i kemiska produk-
ter, enligt Produktregistret, och mängden varierar kraftigt mellan olika år.
Användningen av TBBP A är ojämförligt störst med ca 250 ton 1995.
14 ton dekaBDE importerades 1995. Ingen registrerad användning av
PBB finns i Sverige.
Kemikalieinspektionen har tagit ställning för en avveckling av PBB
och PBDE. Resultatet från riskvärderingen av PBDE inom EU:s program
för existerande ämnen bör dock inväntas innan ytterligare åtgärder
föreslås. Även HBCD utreds för närvarande inom samma program.
Utvärderingen av HBCD beräknas vara klar under 1998. TBBP A är en
tänkbar kandidat till utredning i programmet.
Utfasningen av bromerade flamskyddsmedel, som Kemikalieinspek-
tionen initierade, har fått spridning genom andra aktörer i samhället.
Importörer av varor och varukomponenter efterfrågar redan idag
information om bl.a. ingående flamskyddsmedel. Producentansvar,
miljöledningssystem, miljövarudeklarationer, positiv miljömärkning
m.m. kan bidra till att minska användningen av bromerade
flamskyddsmedel.
Klorerade paraffiner
Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs:
Användningen av bl.a. klorparaffiner skall begränsas. Målet är en
snabb avveckling av de ämnen inom ämnesgrupperna som är mest
skadliga.
Förslag till ytterligare åtgärder
Arbetet med att ersätta den kvarvarande delen av kortkedjiga högklore-
rade paraffiner ska fortsätta Utfasningsmålet enligt beslut i OSPAR ska
uppnås till år 2000. Detta bör ske genom frivilliga åtgärder inom berörd
industri. Det ankommer på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket
att, baserat på underlag från industrin, fortlöpande följa och redovisa
avvecklingen.
Arbetet ska påskyndas inom OSPAR med att ta fram och utvärdera
underlag för ett åtgärdsprogram för mellan- och långkedjiga klorerade
paraffiner. Sverige har huvudansvaret och det ankommer för närvarande
på Naturvårdsverket att driva detta arbete.
Den totala användningen av klorparaffiner som råvara och i kemiska
produkter i Sverige har minskat med ca 70 % mellan 1990 och 1995. Det
är svårt att exakt säga hur stor nedgången är för de kortkedjiga högklore-
rade paraffinerna sedan 1990. Huvuddelen av dessa kortkedjiga
högklorerade paraffiner användes tidigare i metallbearbetningsvätskor.
Användningen inom detta område har minskat med 90 % mellan 1990
och 1995.
Ingen produktion av klorparaffiner äger rum i Sverige. Enligt Produkt-
registret importerades 1995 drygt 1 000 ton klorparaffiner som råvara
och ca 130 ton som komponent i kemiska produkter. Flödet via andra
importerade varor än kemiska produkter är okänt. Sverige exporterar
klorerade paraffiner i kemiska produkter, ca 60 ton 1995.
Användningen av klorparaffiner har minskat inom landet till stor del
beroende på aktiviteter hos tillverkare, importörer och användare. Natur-
vårdsverket och Kemikalieinspektionen har i många fall agerat som sam-
arbetspartners och i vissa fall har myndigheterna initierat åtgärder.
Arbetet fortsätter inom industrin och från importörssidan för att ersätta
den resterande delen, i första hand då kortkedjiga högklorerade
paraffiner.
Nonylfenoletoxilater
Följande mål slogs fast när propositionen 1990/91:90 antogs:
Minst 90 % av användningen i Sverige av nonylfenoletoxilater bör ha
upphört till år 2000. Detta bör kunna ske genom frivilliga åtgärder inom
berörda branscher.
Förslag till ytterligare åtgärder
Arbetet ska fortsätta med att fasa ut resterande användning av
nonylfenoletoxilater som leder till direkta utsläpp. Detta bör ske genom
frivilliga åtgärder inom berörd industri.
Arbetet ska påskyndas med att ta fram och utvärdera underlag för att
ändra rekommendationen i OSPAR till ett mer omfattande beslut.
Parallellt med detta ska möjligheterna undersökas att samordna arbetet
inom OSPAR med motsvarande arbete inom OECD och EU. Sverige har
huvudansvaret och det ankommer för närvarande på Naturvårdsverket att
driva detta arbete.
Resultatet från riskvärderingen av nonylfenoletoxilater inom EU:s
program för existerande ämnen bör inväntas innan ytterligare åtgärder
föreslås.
Användningen av nonylfenoletoxilater dels som råvara, dels som kom-
ponent i kemiska produkter i Sverige, har minskat med 70 till 8 000 %
sedan 1990. År 1995 uppgick den svenska produktionen till ca 8 000 ton
och importen till ca 500 ton. Samtidigt exporterades ca 8 000 ton.
Förbrukningsmönstret i Sverige har förändrats sedan 1990. Tidigare
användes de största volymerna för industriell rengöring, men där har
användningen minskat kraftigt och numera sker den största
förbrukningen, 80 till 90 %, vid polymer- och färgtillverkning.
Användningen av nonylfenoletoxilater i polymer- och färgtillverkning
innebär en mindre risk för miljön än när de används för industriell
rengöring.
Utsläppen från reningsverken av nonylfenoletoxilater har under den
senaste femårsperioden minskat till en tiondel. Stockholm Vatten har
minskat utsläppen från ca 1 000 till mindre än 100 mg per kg
torrsubstans per år mellan 1990 och 1995.
Användningen har minskat inom landet till stor del beroende på
aktiviteter hos tillverkare, importörer och användare. Naturvårdsverket
och Kemikalieinspektionen har i många fall agerat som
samarbetspartners och i vissa fall har myndigheterna initierat åtgärder
Förteckning över remissinstanserna avseende
Kemikalieinspektionens och Naturvårdsverkets
rapport 6/97 Avvecklingsprojektet
Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV), Överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB), Statens räddningsverk (SRV), Kommerskollegium
(KK), Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Statskontoret, Statistiska
centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Institutet för tillämpad
miljöforskning, Kungl. Tekniska Högskolan (KTH), Institutet för miljö-
medicin (IMM), Umeå universitet, Statens jordbruksverk (SJV), Statens
livsmedelsverk (SLV), Fiskeriverket, Sveriges Lantbruksuniversitet
(SLU), Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Riksantikva-
rieämbetet (RAÄ), Naturhistoriska riksmuseet, Närings- och teknik-
utvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Standardiseringen i
Sverige (SIS), Bo-verket, Konsumentverket (KOV),Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, Länsstyrelsen
Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Statens naturvårdsverk
(SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Stiftelsen Institutet för
Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL), Älvkarleby kommun, Ronneby
kommun, Simrishamn kommun, Staffanstorp kommun, Örebro kommun,
Sundsvalls Kommun, Örnsköldsviks kommun, Kungl. Vetenskapsakade-
mien (KVA), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Natur-
skyddsföreningen, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Industriförbund,
Föreningens Skogsindustrierna, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorga-
nisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Bil-
industriföreningen, Byggentreprenörerna Byggsektorns kretsloppsråd,
Frivilliga Skytterörelsen, Glasforskningsinstitutet, Greenpeace,
Industrins Byggmaterialgrupp, Jägarnas Riksförbund, Kemikontoret,
Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet (KTF), Konsumenter i
Samverkan, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Miljöfarligt avfall i
Sverige AB, Miljöförbundet, Plast- och Kemibranscherna, Returbatt AB,
Svensk Plaståtervinning AB, Svenska Glasbruksföreningen, Svenska IT-
företagens Organisation (SITO), Svenska Renhållningsverksföreningen
(RVF), Svenska Sportskytteförbundet, Sveriges
Elektronikindustriförening, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges
Färgfabrikanters Förening (SVEFF), Sveriges Konsumentråd, Sveriges
Kust- och Insjöfiskares Organisation, Sveriges Sportfiske- och
Fiskevårdsförbund, Sveriges Tvätteriförbund, Sveriges
Verkstadsindustrier, Teko-industrierna, Vatten- och Avlopps-
verksföreningen (VAV).
Prop. 1997/98:145
Prop. 1997/98:145
Bilaga 1
5
7
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 2
9
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 3
11
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 4
14
3
Prop. 1997/98:145
Bilaga 5
17
3
Prop. 1997/98:145
Bilaga 6
18
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 7
19
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 8
20
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 9
21
0
Prop. 1997/98:145
Bilaga 10
23
2
Prop. 1997/98:145
Bilaga 11
24
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 12
26
2
Prop. 1997/98:145
Bilaga 13
27
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 14
31
4
Prop. 1997/98:145
Bilaga 15
32
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 16
35
3
Prop. 1997/98:145
Bilaga 17
36
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 18
40
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 19
41
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 20
45
4
Prop. 1997/98:145
Bilaga 21
47
2
Prop. 1997/98:145
Bilaga 22
53
5
Prop. 1997/98:145
Bilaga 23
Prop. 1997/98:145
Bilaga 24
53
1
56
3
Prop. 1997/98:145
Bilaga 25
58
2
Prop. 1997/98:145
Bilaga 26
60
2
Prop. 1997/98:145
Bilaga 27
61
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 28
69
7
Prop. 1997/98:145
Bilaga 29
70
1
Prop. 1997/98:145
Bilaga 30