Post 5950 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1998/99:53 ·
Hämta Doc ·
Lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 53
Regeringens proposition
1998/99:53
Lag om betalningsöverföringar inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
Prop.
1998/99:53
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 mars 1999.
Göran Persson
Lars-Erik Lövdén
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Den nya lagen bygger på
EG-direktivet 97/5/EG av den 27 januari 1997 om gränsöverskridande
betalningar. Syftet med lagen är att betalningsöverföringar till och från
utlandet skall bli snabbare och säkrare. Bestämmelserna är inte
begränsade till konsumenter, utan de riktar sig även till små och
medelstora företag. Regleringen får dock anses vara väsentligen
konsumentinriktad.
Lagen omfattar betalningar upp till 50 000 euro. Av lagen följer en
skyldighet för banker och andra institut som bedriver gränsöverskridande
betalningsförmedling att informera kunderna om villkoren för en sådan
förmedling. Den svenska lagens krav på information föreslås vara
strängare än direktivets bestämmelser. Det föreslås också att det skall få
ta högst sex dagar för en betalning att komma fram till
betalningsmottagaren. Om pengarna förkommer under
betalningsförmedlingen har avsändaren rätt att få tillbaka det förkomna
beloppet, s.k. återbetalningsgaranti. Denna garanti har dock begränsats
till ett belopp motsvarande 12 500 euro.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 14 augusti 1999.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagförslag 4
2.1 Förslag till lag om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 4
2.2 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601) 9
3 Ärendet och dess beredning 10
4 Närmare om direktivets innehåll 11
5 Förfarandet vid betalningsöverföring 15
6 Allmänna synpunkter på lagregleringen 17
6.1 Direktivets syfte m.m. 17
6.2 Direktivets räckvidd 19
6.3 Bör lagregleringen gå längre än direktivet? 22
6.4 Tillämplig lag 25
6.5 Tillämpning av allmänna kontraktsrättsliga regler
och institutens ersättningsskyldighet när en
betalningsöverföring inte har verkställts 27
6.6 Sanktioner 29
6.7 Reglering av tvister 33
6.8 Force majeure 34
6.9 Tidsåtgång för en betalningsöverföring 36
6.10 Lagtekniska frågor 38
6.11 Penningtvätt 40
6.12 Ikraftträdande 41
7 Allmänhetens bankombudsman 42
8 Ekonomiska konsekvenser 43
9 Författningskommentar 44
9.1 Förslaget till lag om betalningsöverföringar
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 44
9.2 Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601) 53
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/5/EG av
den 27 januari 1997 om gränsöverskridande betalningar
(avskrift) 54
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser avseende promemorian
om betalningsöverföringar till och från andra stater inom
Europeiska unionen m.m. (Fi 97/3720) 64
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 65
Bilaga 4 Lagrådets yttrande 71
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999 73
Rättsdatablad 74
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet,
2. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
2 Lagförslag
2.1 Förslag till
lag om betalningsöverföringar inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller betalning som en fysisk eller juridisk person
(beställare) gör från Sverige till en fysisk eller juridisk person
(betalningsmottagare) i en annan stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) eller från en beställare i en sådan stat till en
betalningsmottagare i Sverige. Betalningen skall därvid utföras av en
bank eller annat företag, som utför betalningsöverföringar till utlandet,
genom att beloppet överförs till en bank eller annat motsvarande företag
som betalningsmottagaren anlitar.
Lagen är endast tillämplig på betalningar som görs i euro eller någon
annan av EES-staternas valutor till ett högsta belopp motsvarande
50 000 euro.
Lagen gäller inte betalningsöverföringar som görs på uppdrag av bank-
er eller andra företag som avses i första stycket.
Definitioner
2 § I denna lag avses med
förmedlande bank: en bank som medverkar i en betalningsöverföring
utan att ha anlitats av beställaren eller betalningsmottagaren,
acceptdag: den dag då beställaren har erlagt det belopp och lämnat de
uppgifter som banken kräver för att kunna verkställa betalningsöverför-
ingen,
bankdag: dag då banken har öppet.
Vad som sägs i denna lag om bank gäller även sådana andra företag
som avses i 1 § första stycket.
Informationsskyldighet
3 § Banker som verkställer betalningsöverföringar skall informera
kunderna om villkoren för en betalningsöverföring. Informationen skall
lämnas skriftligen eller i elektronisk form. Den skall innehålla
1. den tid det tar att överföra ett belopp till den bank som
betalningsmottagaren anlitar, med angivande av hur tiden beräknas, och
den tid det tar från det att betalningsmottagarens bank har tagit emot ett
belopp till dess att det betalningsmottagarens konto krediteras,
2. hur kundens kostnader för överföringen skall beräknas,
3. den dag banken debiterar beställarens konto respektive krediterar
betalningsmottagarens konto,
4. hur de växlingskurser som används beräknas,
5. lagens tillämpningsområde och bankens ersättningsskyldighet enligt
14 § när en betalningsöverföring inte verkställs och
6. möjligheterna att få klagomål och begäran om ersättning prövade
när ett uppdrag utförs felaktigt och hur kunden i så fall skall skall gå till
väga.
4 § En bank som har verkställt en betalningsöverföring eller tagit emot
ett överfört belopp skall lämna beställaren respektive
betalningsmottagaren tydlig information om överföringen. Informationen
skall lämnas skriftligen eller i elektronisk form. Den skall innehålla
1. uppgifter som gör det möjligt för beställaren och
betalningsmottagaren att identifiera betalningen,
2. det belopp som betalningsöverföringen avsåg,
3. samtliga kostnader för beställaren respektive betalningsmottagaren
och
4. den dag banken debiterat beställarens konto respektive krediterat be-
talningsmottagarens konto.
Om beställaren har angett att kostnaderna helt eller delvis skall bäras
av betalningsmottagaren, skall den bank som betalningsmottagaren
anlitar informera honom om detta. Om valuta har växlats, skall den bank
som har utfört växlingen informera sin kund om den kurs som har
använts.
Information behöver inte lämnas enligt denna paragraf om beställaren
eller betalningsmottagaren förklarar att han avstår från den.
5 § I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 3 och 4 §§ eller
som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt finns
bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450).
Överenskommelse om tid och kostnader för en betalningsöverföring
6 § När en bank åtar sig att verkställa en betalningsöverföring, skall
banken på beställarens begäran lämna bindande utfästelse i fråga om
tiden och kostnaderna för överföringen. Motsvarande gäller för en bank
som på betalningsmottagarens begäran åtar sig att ta emot det belopp
som en betalningsöverföring avser.
Tid för utförande av en betalningsöverföring och ersättning vid
försening
7 § Det belopp som en betalningsöverföring avser skall överföras till den
bank som betalningsmottagaren anlitar senast före utgången av femte
bankdagen från acceptdagen, om inte beställaren och den anlitade banken
uttryckligen har kommit överens om någon annan tid.
Den bank som beställaren anlitar är inte bunden av den angivna
tidsfristen eller överenskommen tidsfrist om den vidtar åtgärder med stöd
av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
8 § Om det belopp som en betalningsöverföring avser inte har överförts
till den bank som betalningsmottagaren anlitar inom den tid som avses i
6 § eller 7 § första stycket, har beställaren rätt till ersättning av den bank
som han har anlitat. Ersättningen utgörs av ränta på beloppet enligt 6 §
räntelagen (1975:635) från den dag då beloppet senast skulle ha överförts
till den dag då överföringen skedde.
Om det beror på en förmedlande bank att beloppet inte har överförts
till betalningsmottagarens bank inom den tid som avses i första stycket,
skall den förmedlande banken betala ersättning till beställarens bank
beräknad på det sätt som anges i första stycket.
Första och andra styckena gäller inte, om banken visar att dröjsmålet
beror på beställaren.
9 § Den bank som betalningsmottagaren anlitar skall göra det belopp
som betalningsmottagaren skall erhålla tillgängligt för honom före
utgången av bankdagen efter den då beloppet överfördes till banken, om
inte betalningsmottagaren och banken har kommit överens om någon
annan tid.
Den bank som betalningsmottagaren anlitar är inte bunden av den
angivna tidsfristen eller överenskommen tidsfrist om den vidtar åtgärder
med stöd av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
10 § Om den bank som betalningsmottagaren anlitar inte har gjort det
belopp som han skall erhålla tillgängligt för honom inom den tid som
avses i 6 § eller 9 § första stycket, är betalningsmottagaren berättigad till
ersättning av banken. Ersättningen utgörs av ränta på beloppet enligt 6 §
räntelagen (1975:635) från den dag då beloppet senast skulle ha varit
tillgängligt för betalningsmottagaren till den dag då det blev tillgängligt.
Första stycket gäller inte, om banken visar att dröjsmålet beror på
betalningsmottagaren.
Förbud mot avdrag för kostnader
11 § En bank som medverkar vid en betalningsöverföring får inte göra
avdrag för kostnader från det belopp som skall överföras, om inte
beställaren har angett att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av
betalningsmottagaren.
Den rätt till ersättning som den av betalningsmottagaren anlitade
banken kan ha för förvaltning av hans konto i banken får inte dras av från
det överförda beloppet i samband med redovisningen av detta.
12 § Om den bank som beställaren anlitar eller en förmedlande bank har
gjort avdrag för kostnader i strid med 11 §, skall beställarens bank på
hans begäran betala det avdragna beloppet till betalningsmottagaren eller,
om beställaren begär det, till honom.
Om en förmedlande bank har gjort avdrag för kostnader i strid med
11 § är banken skyldig att betala det avdragna beloppet till beställarens
bank eller, om denna begär det, till betalningsmottagaren.
13 § Har den bank som betalningsmottagaren anlitar gjort avdrag för
kostnader i strid med 11 §, är banken skyldig att betala det avdragna be-
loppet till betalningsmottagaren.
Ersättningsskyldighet när en betalningsöverföring inte har
genomförts
14 § Om det belopp som en betalningsöverföring avser inte har överförts
till den bank som betalningsmottagaren anlitar, skall den bank beställaren
anlitar till honom
1. betala tillbaka beloppet, dock högst motsvarande 12 500 euro,
2. betala ränta på beloppet, dock på högst motsvarande 12 500 euro,
enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den dag då beställaren gav banken
uppdraget att utföra betalningsöverföringen till den dag då återbetalning
sker, och
3. ersätta de kostnader som beställaren har haft för betalningsöver-
föringen.
Ersättning som anges i första stycket 1–3 skall betalas till beställaren
inom fjorton bankdagar från det att han framställde begäran om
ersättning, om inte det belopp som betalningsöverföringen avser
dessförinnan har överförts till betalningsmottagarens bank.
Begäran enligt andra stycket får inte framställas före utgången av den
tid som avses i 6 § eller 7 § första stycket.
15 § Bestämmelserna i 14 § tillämpas även på en förmedlande bank, som
har mottagit det belopp som en betalningsöverföring avser. Ersättningen
skall dock betalas till den bank som uppdrog åt den förmedlande banken
att medverka. Om anledningen till att betalningsöverföringen inte har
genomförts är att den uppdragsgivande banken har lämnat felaktiga eller
bristfälliga instruktioner, gäller i stället att den förmedlande banken skall
vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att det belopp som betal-
ningsöverföringen avser skall betalas tillbaka.
16 § Om anledningen till att det belopp som en betalningsöverföring
avser inte har överförts till den bank som betalningsmottagaren anlitar är
att beställaren har lämnat sin bank felaktiga eller bristfälliga instruktioner
eller att en förmedlande bank, som beställaren själv har valt, inte har
utfört sitt uppdrag, gäller inte 14 och 15 §§. I stället skall beställarens
bank och övriga berörda banker vidta de åtgärder som skäligen kan
krävas för att det belopp som betalningsöverföringen avser skall betalas
tillbaka.
Om beloppet betalas tillbaka till beställarens bank, skall denna betala
beloppet till beställaren. De berörda bankerna är berättigade att göra
avdrag för de kostnader som återbetalningen har medfört.
17 § Om anledningen till att det belopp som en betalningsöverföring
avser inte har överförts till den bank som betalningsmottagaren anlitar är
att en förmedlande bank, som har fått sitt uppdrag av betalnings-
mottagarens bank, inte har utfört uppdraget, gäller inte 14 och 15 §§. I
stället är betalningsmottagarens bank skyldig att till
betalningsmottagaren betala det belopp som betalningsöverföringen
avser, dock högst motsvarande 12 500 euro.
Avslutande bestämmelser
18 § Bestämmelserna i 8, 10 och 12–17 §§ inverkar inte på de rättigheter
som beställare, betalningsmottagare eller banker, som har medverkat vid
en betalningsöverföring, kan ha enligt annan lag eller enligt avtal.
Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelsen i 14 § är till nackdel
för beställaren är utan verkan mot denne.
19 § Att en bank inte fullgör en förpliktelse som banken har enligt denna
lag skall inte medföra någon påföljd som anges i lagen, om banken visar
att detta beror på ett hinder utanför bankens kontroll som den inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars
följder den inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Denna lag träder i kraft den 14 augusti 1999.
2.2 Förslag till
lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
Särskilda föreskrifter om
information till konsumenter finns
i konsumentkreditlagen
(1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38) och valutaväxlingslagen
(1996:1006).
Särskilda föreskrifter om
information till konsumenter finns
i konsumentkreditlagen
(1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006) och lagen (1999:000)
om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
Denna lag träder i kraft den 14 augusti 1999
3 Ärendet och dess beredning
Europaparlamentet och rådet har antagit ett den 27 januari 1997 utfärdat
direktiv (97/5/EG) om gränsöverskridande betalningar, bilaga 1. Direkti-
vet har sin bakgrund i att de finansiella transaktionerna mellan olika
stater inom EU ständigt ökar. En betydande del av dessa transaktioner,
såväl till antal som till belopp, utgörs av betalningar över
nationsgränserna.
Direktivet har föregåtts av att Europeiska kommissionen tidigare under
1990-talet vidtagit en rad olika åtgärder för att på frivillig väg försöka
åstadkomma förbättrade förhållanden i vissa hänseenden beträffande
betalningsöverföringar till utlandet. Åtgärderna har avsett information till
kunder, kostnader för betalningsöverföringar – bl.a. undvikande av
dubbeldebitering av avgifter – och förkortning av tiden för verkställande
av betalningsöverföringar. Ansträngningarna ledde emellertid inte till
några större förbättringar. Kommissionen fann det därför till sist lämpligt
och nödvändigt att utarbeta och lägga fram förslag till ett direktiv i
ämnet.
Det åligger medlemsstaterna att senast den 14 augusti 1999 sätta i kraft
de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa
direktivet.
Den 12 mars 1997 uppdrog Finansdepartementet åt justitierådet Torkel
Gregow att utreda och föreslå hur bestämmelserna i det nämnda
direktivet kan införas i svensk lagstiftning. Utredningsmannen
avlämnade den 18 december 1997 en promemoria i ämnet; PM angående
betalningsöverföringar till och från andra stater inom Europeiska unionen
m.m.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. Remissyttrandena finns tillgängliga i
lagstiftnings-ärendet (dnr Fi 97/3720).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 januari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådet har den 19 februari 1999 yttrat sig över lagförslagen.
Yttrandet finns i bilaga 4.
Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit ändringar i lagen om
betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Förslagen
redovisas i avsnitt 6.5 och i författningskommentaren.
Utöver vad som nu har angetts har vissa redaktionella ändringar gjorts
i lagförslagen.
4 Närmare om direktivets innehåll
Direktivet är tillämpligt på betalningar som en fysisk eller juridisk person
i en medlemsstat gör till någon i en annan medlemsstat och som på den
förres begäran verkställs av ett kreditinstitut eller något annat företag
som i sin verksamhet utför sådana betalningsöverföringar. En
förutsättning är dock att betalningen är utställd i någon av
medlemsstaternas valutor eller i ecu och att beloppet för betalningen inte
överstiger värdet av 50 000 ecu. Undantag har gjorts för fall då be-
talningsöverföring sker på begäran av ett sådant företag som nyss nämnts
eller av ett finansiellt institut.
I materiellt hänseende behandlar direktivet frågor om skyldighet för
företag som utför betalningsöverföringar att lämna information till
kunder, och företags åtagande beträffande den tid inom vilken en
betalningsöverföring skall genomföras. Vidare i fråga om kostnader, dels
skadeståndsskyldighet när föreskriven tid inte iakttas, dels förbud mot
avdrag för kostnader från det belopp som avses med en betalnings-
överföring. Om avdrag ändå gjorts stadgas en skyldighet att betala vad
som oriktigt avdragits. Slutligen finns en återbetalningsskyldighet och
skadeståndskyldighet i fall då en betalningsöverföring inte har blivit
utförd.
Vad som i fortsättningen sägs om kreditinstitut avser även andra
företag som i sin verksamhet utför betalningsöverföringar.
I fråga om information ges bestämmelser om att kreditinstitut skall ge
såväl förhandsinformation om villkoren för betalningsöverföringar som
information efter det att en betalningsöverföring har utförts eller beloppet
mottagits.
I det förra hänseendet föreskrivs att kreditinstituten skall ställa
skriftlig, lättförståelig information om villkoren för
betalningsöverföringar till sina kunders förfogande och att
informationen, när det är lämpligt, kan lämnas i elektronisk form. Det
anges också vissa uppgifter som därvid alltid skall lämnas.
Dessa uppgifter avser den tid det tar att utföra en betalningsöverföring
räknat tills beloppet krediteras det kreditinstitut som betalnings-
mottagaren anlitar, varvid tidpunkten för periodens början skall vara klart
angiven. Vidare skall tiden från sådan kreditering tills beloppet krediteras
betalningsmottagarens konto anges. Grunden för beräkning av avgifter
och andra kostnader som kunden skall betala skall anges, den dag som i
förekommande fall tillämpas för debitering eller kreditering, de
möjligheter kunden har att reklamera och kräva ersättning och hur de
utnyttjas samt vilka växlingskurser som används.
I fråga om information angående ett konkret
betalningsöverföringsuppdrag anges att kreditinstituten skall, efter
utförande eller mottagande av en betalningsöverföring, skriftligen ge sin
kund tydlig och lättförståelig information, när det är lämpligt i
elektronisk form, såvida inte kunden uttryckligen avstår därifrån. Denna
information skall alltid innehålla vissa angivna uppgifter, nämligen om
sådant som möjliggör för kunden att identifiera betalningsöverföringen,
om det ursprungliga beloppet som avses med betalningsöverföringen, om
summan av alla avgifter och andra kostnader som skall betalas av kunden
samt om den dag som i förekommande fall tillämpas för debitering eller
kreditering.
Enligt artikel 4 skall vidare betalningsmottagaren, om beställaren har
angett att kostnaderna för betalningsöverföringen helt eller delvis skall
bäras av denne, informeras om detta av det kreditinstitut som han anlitar.
När ett belopp har växlats till annan valuta, skall det kreditinstitut som
har utfört växlingen informera sin kund om den kurs som har använts.
Artikel 5 innehåller föreskrift om skyldighet för ett kreditinstitut, som
är berett att utföra ett uppdrag beträffande en närmare angiven
betalningsöverföring, att på kundens begäran göra en utfästelse i fråga
om tiden för utförande av betalningsöverföringen och beträffande de
avgifter och andra kostnader som skall betalas, frånsett dem som är
beroende av kursen för valutaväxling.
I artikel 6 ges bestämmelser om kreditinstituts förpliktelser i fråga om
tiden för genomförande av betalningsöverföringar. Det kreditinstitut som
den betalande (beställaren) anlitar skall utföra betalningsöverföringen
inom den tid som har överenskommits med beställaren. Om avtalad tid
inte iakttagits eller, då sådant avtal inte har träffats, beloppet inte har
krediterats det av betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet före
utgången av den femte bankdagen efter det att betalningsöverföringsupp-
draget har antagits och beställaren uppfyllt alla villkor beträffande
ekonomisk täckning och nödvändiga uppgifter, skall det av beställaren
anlitade kreditinstitutet utge skadestånd till beställaren.
Sådant skadestånd skall utgå i form av ränta på det belopp som
betalningsöverföringen avser från den dag då beloppet senast skulle ha
krediterats det av betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet till den
dag då sådan kreditering skedde. Som ränta skall tillämpas en räntesats
som används vid beräknande av skadestånd och som fastställts efter
bestämmelserna i den medlemsstat där det skadeståndsskyldiga
kreditinstitutet har sitt säte.
När det beror på ett förmedlande kreditinstitut att en
betalningsöverföring inte har utförts inom den tid som angetts i det
föregående, skall detta enligt samma grunder ersätta det kreditinstitut
som beställaren anlitat.
Om det kreditinstitut som betalningsmottagaren anlitar inte har
krediterat dennes konto det belopp som betalningsöverföringen avser
inom den tid som har överenskommits eller, när sådan överenskommelse
inte har träffats, före utgången av bankdagen efter den dag då beloppet
krediterades kreditinstitutet, skall detta utge skadestånd till
betalningsmottagaren. Skadeståndet utgörs av ränta, enligt samma
beräkningsgrunder som nyss angetts, på beloppet från den dag då det
senast skulle ha krediterats betalningsmottagarens konto till den dag då
sådan kreditering skedde.
Från de föreskrifter om ersättningsskyldighet som nu angetts gäller
undantag i fall då det kreditinstitut som beställaren eller som
betalningsmottagaren anlitar kan visa att förseningen beror på beställaren
respektive betalningsmottagaren.
I artikel 6 föreskrivs slutligen att bestämmelserna om tiden för
genomförande av betalningsöverföringar inte inverkar på de rättigheter
som annars tillkommer kunder och kreditinstitut, vilka har medverkat i
genomförandet av en betalningsöverföring.
Bestämmelser om kostnader finns i artikel 7. Såväl det kreditinstitut
som beställaren anlitar som förmedlande kreditinstitut och det av
betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet är, sedan beställaren
uppfyllt alla villkor, skyldigt att utföra betalningsöverföringen
beträffande hela beloppet – dvs. att avdrag inte får göras för kostnader
för överföringen – om inte beställaren har föreskrivit att kostnaderna helt
eller delvis skall bäras av betalningsmottagaren. Denna bestämmelse
inverkar dock inte på möjligheten för det av betalningsmottagaren
anlitade kreditinstitutet att ta ut kostnader av denne för förvaltningen av
hans konto enligt gällande regler och bruk. Uttagande av sådana
kostnader får dock inte ske för att undgå den angivna skyldigheten att
överföra hela beloppet.
Om det kreditinstitut som beställaren anlitar eller ett förmedlande
kreditinstitut har gjort avdrag från det belopp som
betalningsöverföringen avser i strid med vad som föreskrivs i artikeln, är
det av beställaren anlitade kreditinstitutet på beställarens begäran
skyldigt att utan avdrag och på egen bekostnad betala det avdragna
beloppet till betalningsmottagaren, om inte beställaren begär att beloppet
skall krediteras honom. Det anges särskilt att bestämmelsen inte inverkar
på andra krav som kan framställas.
Ett förmedlande kreditinstitut som har gjort avdrag i strid med
bestämmelserna är skyldigt att, utan avdrag och på egen bekostnad,
betala det avdragna beloppet till det kreditinstitut som beställaren anlitar
eller, om detta så kräver, till betalningsmottagaren.
I artikel 7 föreskrivs vidare att, om underlåtenheten att fullgöra
skyldigheten att utföra en betalningsöverföring i enlighet med
beställarens instruktioner har orsakats av det kreditinstitut som
betalningsmottagaren anlitar, detta kreditinstitut är skyldigt att på egen
bekostnad kreditera betalningsmottagaren det felaktigt avdragna
beloppet. Det anges också att detta inte inverkar på andra anspråk som
kan framställas.
Artikel 8 innehåller bestämmelser om kreditinstituts
återbetalningsskyldighet i fall då en betalningsöverföring över huvud
taget inte har verkställts. Om beloppet som betalningsöverföringen avser,
sedan uppdrag därom har antagits av det kreditinstitut som beställaren
anlitar, inte har krediterats det av betalningsmottagaren anlitade
kreditinstitutet, skall det förra kreditinstitutet kreditera beställaren dels
det nämnda beloppet, dock högst motsvarande 12 500 ecu, dels ränta på
beloppet från den dag då begäran om betalningsöverföring framställdes
till den dag då kreditering sker. Räntan beräknas enligt de grunder som
har angetts i det föregående. Dessutom skall institutet ersätta de
kostnader som beställaren har betalat. Vad nu sagts anges inte inverka på
andra krav som kan framställas.
De nämnda beloppen skall göras tillgängliga för beställaren inom
14 bankdagar från hans begäran därom, om inte medel motsvarande det
belopp som betalningsöverföringen avser under mellantiden har
krediterats det av betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet. En sådan
begäran får inte framställas före utgången av den tidsfrist som gäller för
verkställande av betalningsöverföringen.
På samma sätt är varje förmedlande kreditinstitut, som har åtagit sig att
utföra ett betalningsöverföringsuppdrag, skyldigt att på egen bekostnad
återbetala beloppet avseende betalningsöverföringen, jämte därtill
anknytande ränta och kostnader, till det kreditinstitut som instruerade det
att utföra uppdraget. Om betalningsöverföringen inte har fullbordats på
grund av att det sistnämnda kreditinstitutet gett felaktiga eller ofullstän-
diga instruktioner, skall det förmedlande kreditinstitutet så långt möjligt
bemöda sig att återbetala beloppet avseende betalningsöverföringen.
Om en betalningsöverföring inte har fullbordats på grund av att
åtgärder inte har vidtagits av ett förmedlande kreditinstitut som valts av
det av betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet gäller, i stället för
vad som nyss redogjorts för, att det sistnämnda kreditinstitutet är skyldigt
att ställa beloppet till betalningsmottagarens förfogande, dock högst
motsvarande 12 500 ecu.
Ifall en betalningsöverföring inte har fullbordats på grund av att
beställaren gett det av honom anlitade kreditinstitutet felaktiga eller
ofullständiga instruktioner eller därför att åtgärder inte har vidtagits av
ett förmedlande kreditinstitut som uttryckligen valts av beställaren, gäller
att det av beställaren anlitade kreditinstitutet och övriga medverkande
kreditinstitut så långt möjligt skall bemöda sig att återbetala beloppet
avseende betalningsöverföringen.
I anslutning härtill föreskrivs att, om det kreditinstitut som beställaren
anlitat har återfått beloppet, det är skyldigt att kreditera beställaren
beloppet. I detta fall är kreditinstituten, däri inräknat det som beställaren
anlitat, inte skyldiga att återbetala upplupen ränta och kostnader och de
får dra av de omkostnader som återfåendet medfört, om dessa är styrkta.
Direktivet innehåller också en bestämmelse rörande force majeure. De
kreditinstitut som medverkar i utförandet av en betalningsöverföring är
befriade från de skyldigheter som anges i direktivet om de kan åberopa
skäl för force majeure. Därmed förstås onormala och oförutsebara om-
ständigheter utom kontroll för den som åberopar force majeure och vars
konsekvenser inte skulle ha kunnat undvikas trots alla ansträngningar.
Slutligen anges i direktivet att medlemsstaterna skall svara för att det
finns lämpliga och effektiva förfaranden för handläggning av tvister
rörande reklamationer och ersättningsanspråk mellan en beställare och ett
av honom anlitat kreditinstitut eller mellan en betalningsmottagare och
ett av honom anlitat kreditinstitut, varvid redan existerande förfaranden
kan användas då det är lämpligt.
5 Förfarandet vid betalningsöverföring
Vad som sägs i det följande utgår från det ordinära tillvägagångssättet
vid betalningsöverföring, nämligen att sådan överföring sker inom bank-
systemet. Uppgifterna avser hur förfarandet gestaltar sig för närvarande.
Med dagar avses bankdagar, dvs. dagar då bankerna är öppna.
Svenska banker har banker i andra länder med vilka de samarbetar
(korrespondentbanker). Betalningsöverföringar går över den svenska
bankens huvudkontor. En kunds begäran om betalningsöverföring till
utlandet kan lämnas i muntlig eller skriftlig form eller på data. Svenska
banker är anknutna till ett clearingsystem. Betalningsöverföringsuppdrag
förs in i detta clearingsystem.
Den som lämnar ett betalningsöverföringsuppdrag har i allmänhet ett
konto i den bank som han anlitar. Betalningsmottagaren har också som
regel ett konto i den bank som skall ta emot beloppet för hans räkning.
En kund kan lämna sitt betalningsuppdrag till ett bankkontor i lands-
orten. Uppdraget vidarebefordras då på elektronisk väg eller på något
annat liknande sätt till en avdelning för utlandsbetalningar inom banken,
där det normalt är framme senast nästa dag. Det innebär att
betalningsöverföringen i sådant fall, jämfört med att uppdraget lämnas
direkt till nämnda avdelning, kan ta en dag mera i anspråk.
Svenska banker har konton i korrespondentbankerna. Betalningen
täcks genom inköp av valuta i det land där betalningen skall ske. Detta
tar två dagar i anspråk. Korrespondentbanken debiterar den svenska
banken beloppet. Detta förutsätter att det på den svenska bankens konto
finns medel i den utländska valutan.
Om den bank som betalningsmottagaren anlitar är en annan än den
svenska bankens korrespondentbank, tar överförandet av beloppet till den
banken normalt längre tid. Ifall betalningsmottagaren inte har konto i
banken, kan tiden öka ytterligare innan medlen är tillgängliga för honom.
Vad nu sagts avser betalningsöverföringar från Sverige till utlandet.
När betalning skall ske från utlandet till Sverige, blir förhållandet det
omvända. Då en svensk bank får meddelande från en utländsk
korrespondentbank om betalning till en mottagare i Sverige, aviserar den
svenska banken den bank som betalningsmottagaren anlitar för det fall
detta är en annan bank. Från det att den svenska banken har fått
meddelande från den utländska banken dröjer det i allmänhet två dagar
innan banken erhåller beloppet. Mottagarens bank aviserar kunden senast
när banken har fått medlen.
Betalning kan gå över ett tredje land. Detta har dock inte någon
betydelse i sammanhanget. Avisering går alltid direkt till det land där
utbetalning skall ske.
Det sagda kan åskådliggöras genom följande exempel. Det räknas
därvid enbart med bankdagar och bortses alltså från lördagar och
helgdagar.
A, som vistas i Sverige, önskar betala ett belopp i lire till en person
som finns i Italien. A vänder sig dag 0 till ett bankkontor i landsorten och
ger banken i uppdrag att ombesörja betalningsöverföringen. B anlitar en
annan bank än någon av den svenska bankens korrespondentbanker i
Italien. A fullgör i samband med lämnandet av uppdraget vad som krävs
av honom, dvs. lämnar behövliga uppgifter samt betalar till banken det
belopp som betalningsmottagaren skall ha jämte kostnader. Inbetalningen
kan ske kontant över disk eller t.ex. genom att banken bemyndigas dra
beloppet från ett konto som A har i banken. Dag 1 är uppdraget vidarebe-
fordrat till den svenska bankens huvudkontor i Stockholm där
avdelningen för utlandsbetalningar finns.
Det belopp som betalningen avser finns dag 3 i lire på den svenska
bankens konto i korrespondentbanken i Italien. Beloppet är då tillgängligt
för att kunna debiteras av korrespondentbanken. Det kan förmodas att
debitering sker samma dag, bl.a. med hänsyn till räntan. Hur fort det för
närvarande går för att beloppet därefter skall föras över till den bank som
B anlitar och av den banken göras tillgängligt för B kan inte närmare
anges.
Om man ser på den motsatta situationen, dvs. att B skall från Italien
betala ett belopp i svenska kronor till A i Sverige, är det på motsvarande
sätt svårt att närmare ange hur lång tid det för närvarande tar innan
beloppet har blivit tillgängligt för en korrespondentbank i Sverige. Sedan
så skett, dröjer det någon dag innan beloppet har vidarebefordrats till A:s
bank, om detta är en annan än korrespondentbanken. Därefter tar det
högst en dag innan beloppet har förts över till A:s konto i banken. Om A
inte har konto i banken, tar det som regel något längre tid innan beloppet
har blivit tillgängligt för honom, eftersom medlen i sådana fall vanligtvis
tillställs mottagaren genom betalningsanvisning.
Betalningsöverföringar till utlandet medför större kostnader än
inhemska betalningsöverföringar. Detta sammanhänger med att de förra i
allmänhet kräver fler åtgärder från bankens sida. Som exempel på sådana
åtgärder kan nämnas växling av lämnat belopp till annan valuta,
utförligare information och komplettering av lämnade uppgifter
angående betalningsmottagaren.
6 Allmänna synpunkter på lagregleringen
6.1 Direktivets syfte m.m.
År 1991 verkställdes över 100 miljoner transaktioner avseende
betalningsöverföringar mellan EU-staterna. Antalet beräknas öka till
minst 350 miljoner år 2000.
Direktivet syftar till att betalningsöverföringar skall bli effektivare och
säkrare. Bestämmelserna avses bidra till utövandet av fria rörelser av
bl.a. kapital på den inre marknaden och till utvecklingen av den
ekonomiska och monetära unionen. Det anses föreligga ett samband
mellan regleringen av betalningsöverföringar mellan stater inom EU och
övergången till den gemensamma valutan, euro. Ett smidigt system för
betalningsöverföringar bidrar till att underlätta övergången till euron,
bl.a. genom att övergången görs snabbare och till mindre kostnader. Med
hänsyn bl.a. härtill är direktivet tillämpligt såväl på betalningar som görs
i de i valutaunionen deltagande medlemsstaternas nationella
valutaenheter som euron (ecu enligt direktivet). Se avsnitt 6.2 om bl.a.
ersättandet av ecun mot euron.
Direktivet avser att säkerställa att insynen i, utförandet av och
kvaliteten hos betalningsöverföringar mellan EU-stater motsvarar de
bästa inhemska betalningssystemen. Ett ändamål är också att uppmuntra
kreditinstituten till att ompröva sina betalningssystem så att kvaliteten på
de erbjudna tjänsterna förbättras. Direktivet syftar alltså till att
betalningar skall kunna ske snabbt, säkert och till låg kostnad från en del
av gemenskapen till en annan.
Bestämmelserna är inte begränsade till konsumenter. De riktar sig på
grund av den beloppsgräns som gäller i praktiken även till små och
medelstora företag. Regleringen får dock anses vara väsentligen
konsumentinriktad.
Mera konkret avser bestämmelserna i direktivet informationen till
kunder, tiden för verkställande av betalningsöverföringar och
kostnaderna. Dessutom regleras vad som gäller då ett uppdrag avseende
betalningsöverföring inte har blivit utfört.
Skriftlig information har hitintills saknats i stor utsträckning. När
sådan information har funnits, har den ofta varit ofullständig. Direktivet
avser att säkerställa att tillräcklig information lämnas av kreditinstituten
dels i fråga om de generella villkoren för en betalningsöverföring, dels
beträffande vissa förhållanden rörande konkreta uppdrag som ett
kreditinstitut har åtagit sig.
Tiden för verkställande av betalningsöverföringar har ofta varit alltför
lång. I direktivet görs skillnad mellan det skede som består i överföring
av medlen till det kreditinstitut som betalningsmottagaren anlitar och
skedet därefter, dvs. tills beloppet har blivit tillgängligt för betalnings-
mottagaren. Det uppställs en längsta tid för dessa överföringsåtgärder,
om inte kreditinstitutet och kunden har träffat överenskommelse om viss
tid. När avtalad tid eller den reglerade tiden överskrids, skall skadestånd
betalas.
Beträffande kostnaderna syftar direktivets bestämmelser särskilt till att
motverka något som ofta förekommer för närvarande, nämligen
dubbeldebitering. Detta innebär att, trots att uppdragsgivaren
(beställaren) har betalat erforderliga kostnader i samband med att
betalningsuppdraget gavs till ett kreditinstitut, så görs avdrag för
kostnader från det belopp som avses tillkomma betalningsmottagaren
under verkställandet av överföringsuppdraget.
Direktivets bestämmelser innebär att något avdrag för kostnader inte
får göras från det belopp som avses med betalningsöverföringen, om inte
beställaren har angett att kostnaderna, helt eller delvis, skall bäras av
betalningsmottagaren. Om avdrag har skett i strid häremot, skall det av-
dragna beloppet tillställas betalningsmottagaren eller, i vissa fall,
beställaren eller det av denne anlitade kreditinstitutet.
De nu angivna bestämmelserna om kostnader i förening med vad
direktivet innehåller om information syftar också till att minska
kostnaderna för betalningsöverföringar. I flertalet medlemsstater är
bankerna anslutna till clearingsystem. Via ett sådant genomförs be-
talningsöverföringar snabbt och effektivt. Härigenom kan de också
utföras till lägre kostnader. I Sverige tillhandahåller Riksbanken sedan
1990 ett databaserat system för avveckling av betalningar mellan
deltagande institut, det s.k. RIX-systemet. Över deltagarnas konton i RIX
avvecklas de direkta betalningarna mellan bankerna, men även sådana
betalningsuppdrag från kunder som förmedlas från en bank till en annan.
Enligt direktivet bör ett kreditinstitut i första hand träffa avtal med sina
kunder angående tiden för verkställande av betalningsöverföringen och
kostnader härför.
Direktivet innehåller även närmare föreskrifter om
återbetalningsskyldighet i fall då en betalningsöverföring, sedan ett
kreditinstitut har åtagit sig uppdrag att utföra denna, över huvud inte har
kommit till stånd. I sådant fall skall också skadestånd betalas.
I fråga om de skyldigheter som föreskrivs i direktivet gäller strikt
ansvar, frånsett fall av force majeure.
Direktivets bestämmelser förväntas rationalisera de system som råder
beträffande betalningsöverföringar. Med ledning av förhandsinformation
skall kunder få möjlighet att välja mellan olika tjänster och olika
kreditinstitut. Detta beräknas bidra till att minska kundernas kostnader
för betalningsöverföringar, samtidigt som dessa blir mera effektiva.
En betalningsöverföring kan sägas bestå av två led. Det ena utgörs av
överföringen från det kreditinstitut, som har åtagit sig uppdraget av den
som skall betala, till det kreditinstitut som betalningsmottagaren anlitar.
Det andra utgörs av att det sistnämnda kreditinstitutet gör beloppet
tillgängligt för betalningsmottagaren. Betalningsöverföringen är inte
avslutad för beställarens del förrän beloppet har blivit tillgängligt för det
kreditinstitut som betalningsmottagaren anlitar.
Det förra ledet kan kräva medverkan av andra kreditinstitut, ifall det
kreditinstitut som den betalande vänder sig till inte själv har något korre-
sponderande kreditinstitut i betalningslandet eller om det kreditinstitut
som betalningsmottagaren anlitar inte är korresponderande med det
kreditinstitut som skall utföra betalningsöverföringen. I Sverige torde så
gott som alla banker ha korresponderande banker i andra länder.
Ett förhållande som har bidragit till de nuvarande bristerna är
avsaknaden av en mera fullständig integration av betalningssystemen i
Europa. Direktivets bestämmelser kan möjligen bidra till en ökad
integration.
6.2 Direktivets räckvidd
Regeringens förslag: Lagen om betalningsöverföringar inom EES
skall omfatta kreditbetalningar som sker mellan staterna inom EES
upp till 50 000 euro eller motsvarande belopp i annan valuta som
omfattas av lagen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
promemorians förslag. Kammarrätten i Jönköping har anfört att
räckvidden bör tydliggöras genom användandet av ordet
kreditbetalningar för att undvika lagtolkningsproblem.
Finansinspektionen har ansett att det bör övervägas om lagförslaget kan
utvidgas till att omfatta även regler om betalningsöverföringar inom
Sverige. Svenska Bankföreningen har anfört att den definition av
gränsöverskridande betalning som ges i lagförslaget har fått en alltför vid
innebörd. I promemorian görs bl.a. uttalanden av innebörd att direktivet
är tillämpligt även på rena kontantöverföringar, dvs. överföringar till
utlandet som inte går till särskilt konto. Enligt föreningen saknas grund
för att på så sätt utöka direktivets räckvidd. En sådan utvidning skulle
skapa en konkurrenssnedvridning för svenska banker i förhållande till
vad som gäller beträffande ansvaret hos de utländska banker som
medverkar till en betalningsöverföring. Föreningen har vidare i detta
sammanhang tagit upp frågan om externa kronkonton skall omfattas av
lagen eller ej. Dessa betalningar görs inom landet men räknas som
utlandsbetalningar i bankernas redovisning till Riksbanken. Föreningen
anser att dessa betalningar, som i praktiken inte är gränsöverskridande,
inte bör omfattas av lagen. Föreningen påpekar att bankernas hantering
av dessa betalningar skulle underlättas om det fortsatta
lagstiftningsarbetet gav ett entydigt besked härom. Svensk Handel har
framfört att det är självklart att en gränsöverskridande betalning kan
initieras genom att beställaren betalar in det belopp som skall överföras
med check eller med kontokort. Checken motsvarar i så fall kontant
betalning över disk. Kontokortsbetalningen innebär debitering av
beställarens konto med det överförda beloppet. Det kan i detta hänseende
inte vara någon skillnad om betalning sker genom omedelbart uttag från
eget konto eller genom elektroniskt uttag från eget konto via kontokort.
Föreningen har vidare ansett att ett förhöjt maximibelopp på nationell
nivå inte kan anses stå i strid med artikel 100a i Romfördraget.
Finansbolagens Förening har anfört att lagen inte bör begränsas till
utlandsöverföringar utan bör gälla öven för rent inhemska
betalningsöverföringar. Svenska Fondhandlareföreningen har framfört
att det är viktigt att det tydligt framgår att lagen inte omfattar
värdepappershandel, eftersom betalningsrutinerna inom den med
nödvändighet måste vara mycket ensartat utformade och helt kopplade
till leveransledet i en värdepapperstransaktion. Föreningen har föreslagit
ett tillägg till 1 § av innebörd att lagen utöver där angivet fall inte heller
gäller betalning som har samband med transaktioner i fråga om
finansiella instrument.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet avser vad som enligt den
svenska texten kallas gränsöverskridande betalningar. I de engelska och
franska versionerna benämns företeelsen "cross-border credit transfers"
respektive "les virements transfrontaliers". Det är alltså fråga om att
överföra penningmedel från en person i en stat till en person i någon
annan stat (inom EU).
Det nu sagda förutsätter att den som ger ett kreditinstitut i uppdrag att
utföra en betalningsöverföring tillhandahåller denna det belopp som
avses med betalningen. I sin enklaste form kan detta göras genom att
uppdragsgivaren lämnar beloppet kontant över disk. Det kan också ske
på andra sätt, t.ex. genom att kreditinstitutet bemyndigas att dra beloppet
från ett konto som kunden har i kreditinstitutet. Kreditinstitutet kan
givetvis också ge kunden en kredit på beloppet.
Utanför direktivet faller däremot betalningar som görs med
användande av bl.a. check utskriven på mottagaren och kreditkort eller
annat kontokort. I sådana fall erhåller betalningsmottagaren medel
genom att beloppet debiteras den betalningsskyldiges konto eller
motsvarande. Detta har i handlingarna uttryckts på det sättet att direktivet
avser kreditbetalningar men inte debetbetalningar.
Direktivet är också begränsat i vissa andra avseenden. Bestämmelserna
avser sålunda uteslutande betalningar som sker mellan stater vilka är
medlemmar i EU (se definitionen under f i artikel 2). Vidare gäller be-
stämmelserna endast i fråga om betalningar som görs i någon
medlemsstats valuta eller i ecu (artikel 1). En begränsning gäller även
beträffande beloppets storlek såtillvida att betalningar som överstiger
värdet av 50 000 ecu faller utanför. De i direktivet införda begränsningar
skall också återspeglas i den svenska lagen. Lagen skall således inte
omfatta värdepappershandeln eller s.k. externa kronkonton.
Enligt ett beslut av den 30 januari 1997 är bestämmelserna i direktivet
tillämpliga även i fråga om betalningar till och från stater som tillhör
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Det innebär att
direktivet omfattar även betalningar i liechtensteinsk, isländsk och norsk
valuta. I artikel 1 i direktivet skall därför uttrycket ”medlemsstaternas
valutor” ersättas med ”medlemsstaternas och EFTA-staternas valutor”.
En närliggande fråga är om lagen bör bli tillämplig även på betalnings-
överföringar till och från stater som inte ingår i EU (eller EES). En sådan
utvidgning kan inte anses strida mot direktivet. En medlemsstat torde ju
vara oförhindrad att i en särskild lag reglera frågor av förevarande art i
förhållande till icke-medlemsstater.
Om en svensk lag blir generellt tillämplig på betalningsöverföringar
oavsett vilken annan stat som berörs, kan man utgå från att motsvarande
bestämmelser om längsta tid för utförandet och om kostnader m.m. inte
finns i icke-medlemsstater. Det innebär att olika bestämmelser skulle
gälla för skilda led i en betalningsöverföring. Detta skulle medföra en
otillfredsställande ordning, som kanske också skulle kunna föranleda
svårigheter i tillämpningen och knappast underlätta transaktionerna för
kunderna. Saken har även visst samband med frågan om direktivet skulle
omfatta även betalningsöverföring i valutor som hör till stater vilka inte
är medlemmar i EU, något som diskuterats under tillkomsten av
direktivet men förkastats. Regeringen anser därför att en sådan reglering
som nu berörts inte bör förordas.
Som nämnts i det föregående innehåller direktivet vissa föreskrifter
som hänvisar till valutan ecu. Dessa rör de valutor som en
betalningsöverföring kan avse för att direktivet skall vara tillämpligt
(artikel 1) och den begränsning till beloppet som gäller för
återbetalningsskyldighet, när ett betalningsöverföringsuppdrag inte har
blivit utfört (artikel 8).
Den 1 januari 1999 infördes den gemensamma valutan, euron, i elva av
EU:s medlemsstater. Euron ersatte därvid ecun till värdet 1 euro mot 1
ecu. Alla hänvisningar till ecu, bl.a. i förevarande direktiv, skall ersättas
med en hänvisning till euro. Mot bakgrund härav framstår det som
lämpligt att i förslaget ta upp euro som valuta i stället för ecu.
I direktivets bestämmelser talas om betalningsmottagarens konto i det
kreditinstitut som han anlitar. Detta kan synas innebära att en
förutsättning för tillämpning av direktivet är att betalningsmottagaren har
ett konto i det kreditinstitutet. Så torde dock inte vara avsett. Enligt
promemorian framgår det av handlingarna i ärendet att bestämmelserna
avses vara tillämpliga även om betalningsmottagaren inte har något
särskilt konto. Även tjänstmän inom kommissionen har uppgett att så är
fallet. Det kreditinstitut som mottagaren anlitar får då göra beloppet
tillgängligt för honom på något annat sätt, t.ex. genom att utbetala det vid
anfordran och meddela honom detta.
Vid en avvägning mellan å ena sidan en strikt tolkning av direktivet
och å andra sidan en mer konsumentvänlig tolkning bör det nämnas att
direktivet är väsentligen konsumentinriktat, vilket talar för att även
betalningsmottagare utan konto skall kunna ta emot betalningar. Mot
detta talar de praktiska problem som betalningsmottagarens kreditinstitut
kan ställas inför om betalningsmottagaren inte har ett konto. Denne skall
då nås på annat sätt vilket i sin tur kan innebära att
betalningsöverföringen tar längre tid än vad som skulle kunna anses följa
av direktivet.
Regeringen anser att de praktiska olägenheter som kan uppstå för
kreditinstituten inte kan anses vara så betydande att betalningsmottagare
utan konto skall exkluderas från direktivets tillämpningsområde. Detta
särskilt mot bakgrund av att lagstiftningen i huvudsak är
konsumentinriktad.
Några remissinstanser har anfört att lagen även bör omfatta rent
inhemska betalningar och hänvisat till Betaltjänstutredningens
betänkande (SOU 1995:69). Det finns i och för sig skäl för att samma
regler bör gälla för gränsöverskridande betalningar som för betalningar
inom landet. Frågan kräver dock ytterligare överväganden. I
sammanhanget kan nämnas att kommissionen har fått i uppdrag att skriva
en rapport om bl.a. tidsåtgången mot bakgrund av den tekniska
utvecklingen. Denna rapport skall presenteras för Europarlamentet och
rådet senast två år efter det att direktivet har börjat tillämpas.
6.3 Bör lagregleringen gå längre än direktivet?
Regeringens förslag: Den svenska lagens krav på information före
och efter en betalningsöverföring skall vara strängare än direktivets
bestämmelser.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens. I promemorian har dock föreslagits att regeringen eller
Finansinspektionen, efter bemyndigande från regeringen, skall kunna
meddela föreskrifter om villkor och omständigheter av betydelse i
informationshänseende.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
promemorians förslag. Kammarrätten i Jönköping har påpekat att
skärpningen av informationsskyldigheten inte får verka
konkurrensbegränsande på ett internationellt plan. Finansinspektionen
har pekat på att direktivet inte är ett minimidirektiv utan ett direktiv
avsett att harmonisera reglerna i medlemsstaterna i ett visst avseende i
och med att den företeelse som regleras är gränsöverskridande.
Inspektionen har ansett att de föreslagna bestämmelserna i 3 och 4 §§ bör
kompletteras med en bestämmelse om vad som gäller angående en banks
återbetalningsskyldighet för det fall en betalningsöverföring misslyckas.
Det är viktigt att kunden får klart för sig vad som gäller i detta avseende.
I promemorians lagförslag föreslås vidare en bestämmelse där
regeringen, eller Finansinspektionen, ges möjlighet att utfärda
föreskrifter om komplettering av ytterligare information än den som
anges i lagen. Finansinspektionen har emellertid ansett att den
information, med ovan angiven komplettering, som anges i förslaget är
tillräcklig ur konsumentsynpukt varför några ytterligare regler i
föreskrifter från inspektionen inte är nödvändiga. Konsumentverket har
pekat på att ordalydelsen i direktivet bättre än lagtexten klargör att det
skall vara fråga om förhandsinformation och lagtexten bör därför
anpassas. Verket erinrar om de bestämmelser om informationsskyldighet
som finns i fastighetsmäklarlagen (1995:400) och konsumentkreditlagen
(1992:830). Vidare bör enligt verket informationsreglerna inledas med en
allmän bestämmelse med innebörden att betalningsförmedlaren är
skyldig att lämna sådan information som är av särskild betydelse för
beställaren (se 4 § 2 st marknadsföringslagen). Föreskrifter som anges i
förslagets 3 och 4 §§ bör innehålla skyldigheter för företagen att
informera om att lagen bara är tillämplig på transaktioner understigande
50 000 euro. Det är av stor vikt att sådana bestämmelser innehåller
skyldighet att erinra om under vilka förutsättningar och med vilka belopp
ersättning kan utgå om företaget misslyckas med att genomföra en
transaktion. Det bör också enligt Konsumentverket framgå om
mottagaren aviseras när pengarna har överförts till dennes konto. Enligt
förslagets 5 § skall vid underlåtenhet att lämna information enligt 3 och 4
§§ marknadsföringslagen tillämpas. Det bör för tydlighets skull anges att
handling som strider mot informationskravet anses stå i strid med god
marknadsföringssed enligt 4 § marknadsföringslagen.
Kommerskollegium har anfört att det måste undvikas att lagen ålägger
svenska kreditinstitut ett väsentligt strängare ansvar för sina förpliktelser
än vad som följer av direktivet. Svensk Handel har framfört ett antal
förslag till en mer långtgående lagreglering. Finansbolagens Förening
har ansett att den angivna delegeringen av föreskriftsrätten går för långt, i
synnerhet då den inkluderar möjlighet för myndigheter att utfärda
föreskrifterna. Därvid beaktar föreningen att marknadsföringslagen
kommer att bli tillämplig även på sådan föreskrifter. Det innebär att
tillämpningen av sådan föreskrifter kan komma under Stockholms
tingsrätts och Marknadsdomstolens prövning. Föreningen anser att dessa
domstolars uppgifter inte bör vara att pröva tillämpningen av
förvaltningsmyndigheters föreskrifter utan av lag.
Skälen för regeringens förslag: Det är tydligt att det inte är förenligt
med direktivets karaktär av skyddsreglering för bl.a. konsumenter att vid
införlivandet av direktivet införa bestämmelser, vilka är mindre
förmånliga för kunder än de som direktivet innehåller.
Med hänsyn bl.a. till att direktivets föreskrifter inte kan anses vara
särskilt långtgående kan det däremot synas tilltalande att i vår lagstiftning
införa regler som är mer förmånliga för konsumenter och andra berörda
kunder än vad direktivet anger och i motsvarande mån mer ingripande
mot kreditinstitut. Av den hänvisning till artikel 100a i Romfördraget
som görs i ingressen till direktivet och som således utgör den rättsliga
grunden för direktivets bestämmelser följer att de nationella reglerna
skall hamoniseras. Ett så pass detaljerat direktiv som det nu aktuella
torde därmed inte ge utrymme för någon större avvikelse från direktivets
bestämmelser.
En annan sak är att ett kreditinstitut enligt direktivet får träffa avtal
med en kund om andra villkor än de som anges i direktivet på några
punkter. Det gäller den tid det tar att överföra ett belopp till det av
betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet respektive att göra det
tillgängligt för betalningsmottagaren. Vidare får den som ger uppdraget
att utföra betalningsöverföringen bestämma att denna skall ske på
betalningsmottagarens bekostnad.
Det kan tilläggas att, som följer av redogörelsen i det föregående för
förfarandet vid betalningsöverföringar (se avsnitt 5), de svenska
bankernas nuvarande praxis, som tillämpas även i förhållande till icke-
medlemsstater, är sådan att den i princip torde uppfylla de krav som
uppställs i direktivet.
Trots vad som sagts i det föregående kan det vara förtjänt av närmare
övervägande om det inte finns skäl att skärpa den svenska regleringen i
förhållande till direktivets bestämmelser i ett särskilt avseende, nämligen
då det gäller skyldigheten att informera kunder om villkoren för
betalningsöverföring och om förhållanden hänförliga till visst
överföringsuppdrag. Frågan om informationsskyldighet skiljer sig från
övriga frågor som regleras i direktivet så tillvida att den inte hör till
själva verkställandet av en betalningsöverföring.
Mer långtgående bestämmelser om informationsskyldighet kan inte
anses stå i strid med direktivet. För en sådan tolkning talar ordalydelsen i
artiklarna 3 och 4 i direktivet, där det anges att ”Denna information skall
omfatta minst följande” respektive ”Denna information skall minst
innehålla”. Även punkten 8 i ingressen till direktivet anger att det är
fråga om minimikrav som är nödvändiga för att säkerställa att kunderna
får tillräcklig information. Sådana nationella bestämmelser torde inte
heller kunna orsaka olägenheter, inte ens ur ett konkurrensbegränsande
perspektiv, på grund av att andra stater inte kan väntas ha motsvarande
krav. En fyllig information gagnar särskilt konsumenter, vilka i
allmänhet inte kan förväntas ha någon närmare kännedom på förhand om
hur det i olika hänseenden går till vid en betalningsöverföring och om de
därtill förknippade kostnaderna.
Som ett exempel kan nämnas informationskravet i
marknadsföringslagen (1995:450), som är en lag som bygger på
grundtanken att det ankommer på näringsidkarna själva att lämna
tillräcklig information. Enligt 4 § i lagen skall vid marknadsföringen
näringsidkaren lämna sådan information som är av särskild betydelse
från konsumentsynpunkt.
Det bör dock beaktas att de uppgifter som enligt direktivet alltid skall
lämnas får anses vara förhållandevis långtgående och tillgodose de krav
på information som presumtiva och aktuella kunder i allmänhet rimligen
kan ha. Det är sålunda svårt att finna några ytterligare uppgifter av större
betydelse som alltid bör lämnas.
I promemorian anges dock att det inte kan bortses från att det i
särskilda fall kan finnas behov av ytterligare upplysningar. Därför
föreslås att uppräkningen av de i direktivet angivna omständigheterna
lämpligen kan kompletteras med en mera allmänt hållen föreskrift,
avseende andra villkor respektive omständigheter av betydelse. Det
föreslås därvid ankomma på regeringen eller, efter bemyndigande,
Finansinspektionen att närmare precisera de villkor respektive om-
ständigheter som avses.
Enligt regeringen finns det emellertid för närvarande inte något behov
av att ge Finansinspektionen en rätt att genom föreskrifter precisera de i
direktivet angivna omständigheterna. De bestämmelser som finns i
direktivet torde som nyss angetts vara tillräckliga ur konsumentsynpunkt.
Dock finns det skäl att förtydliga informationsbestämmelserna i lagen på
det sätt som har föreslagits av flera remissinstanser. Därutöver bör det
lämnas en särskild anvisning till bestämmelserna i marknadsföringslagen
(1995:450).
Dessutom bör det understrykas att det står kreditinstitut fritt att lämna
mera omfattande information än som föreskrivs i lagen. Denna möjlighet
kan utnyttjas bl.a. i konkurrenssyfte. Skulle Finansinspektionen i
framtiden trots allt finna ett behov av ytterligare reglering kan dessa,
åtminstone inledningsvis, ges formen av allmänna råd.
6.4 Tillämplig lag
Regeringens bedömning: Tillämplig lag vid tvister med anledning av
en gränsöverskridande betalningsöverföring regleras av
Romkonventionen. Det innebär att när ett uppdrag ges av en
konsument blir lagen på konsumentens bostadsort tillämplig på
avtalet.
Vid andra fall torde som regel lagen i den stat, där det av beställaren
respektive betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet har sitt
huvudkontor, tillämpas.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna har inte haft erinringar mot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: En särskild fråga är vilket lands
lag som skall tillämpas vid tvister i anledning av betalningsöverföringar
till och från utlandet. Frågan är att bedöma enligt allmänna internationellt
privaträttsliga principer. Den 1 juli 1998 inkorporerades konventionen
den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom-
konventionen) i svensk rätt (prop. 1997/98:14 Romkonventionen –
tillämplig lag för avtalsförpliktelser, bet. 1997/98:LU9, rskr.
1997/98:139). Romkonventionen kompletteras av två protokoll om EG-
domstolens tolkning av konventionen. Dessa protokoll, som är avsedda
att säkerställa en enhetlig tolkning av konventionen, har ännu inte trätt i
kraft.
En betalningsöverföring består som nämnts av olika led. I sin enklaste
form går överföringen till på så sätt att ett kreditinstitut, sedan det erhållit
medel av den betalande, överför motsvarande belopp till ett kreditinstitut
i den stat där betalningen skall ske, varefter det sistnämnda
kreditinstitutet gör beloppet tillgängligt för betalningsmottagaren.
Om det kreditinstitut som har erhållit överföringsuppdraget inte självt
har något korresponderande kreditinstitut i betalningsstaten, får det anlita
ett kreditinstitut som har sådana kontakter och överföra beloppet till
detta. Ett sådant förfarande är dock knappast aktuellt i Sverige, i vart fall
inte i fråga om de större bankerna som alla torde ha korresponderande
banker inom EES. Det är vidare vanligt förekommande att det
kreditinstitut som betalningsmottagaren anlitar är ett annat än det
överförande kreditinstitutets korresponderande kreditinstitut. I sådant fall
fordras att beloppet förs över från det korresponderande kreditinstitutet
till det som betalningsmottagaren anlitar.
I de båda sistnämnda fallen tillkommer alltså två led i överföringen av
betalningen från den betalande till betalningsmottagaren. De ytterligare
kreditinstitut som därvid medverkar är sådana som i direktivet benämns
förmedlande kreditinstitut.
Direktivet utgår från att beställaren träffar avtal med ett kreditinstitut
om betalningsöverföring och att det föreligger ett avtal även mellan
betalningsmottagaren och det kreditinstitut som skall mottaga beloppet
för hans räkning. Avtalet mellan betalningsmottagaren och dennes
kreditinstitut kan bestå endast i att mottagaren har konto i institutet. Man
får dock, som nyss angetts, räkna med att det inte alltid föreligger något
avtal ens i denna mening mellan betalningsmottagaren och det
kreditinstitut som skall mottaga det överförda beloppet för hans räkning.
Det av beställaren anlitade kreditinstitutet svarar gentemot beställaren
för att beloppet blir överfört till det av mottagaren anlitade kreditinstitutet
inom föreskriven tid och utan obehöriga avdrag för kostnader (artikel 6
punkt 1 och artikel 7 punkt 2). Det sistnämnda kreditinstitutet svarar i
förhållande till mottagaren för att det mottagna beloppet görs tillgängligt
för denne inom föreskriven tid och utan obehöriga avdrag för kostnader
(artikel 6 punkt 2 och artikel 7 punkt 3).
Det av beställaren anlitade kreditinstitutet svarar också mot beställaren
för att beloppet över huvud överförs till mottagarens kreditinstitut, dock
med viss begränsning till beloppet (artikel 8 punkt 1). På motsvarande
sätt svarar det senare kreditinstitutet gentemot betalningsmottagaren
(artikel 8 punkt 2). Ett förmedlande kreditinstitut svarar för sina åtgärder
i förhållande till det kreditinstitut av vilket det har fått sina instruktioner
(artikel 6 punkt 1 sista stycket, artikel 7 punkt 2 andra stycket och artikel
8 punkt 1 sista stycket).
Vad nu sagts innebär att avtalsförhållanden med anledning av ärenden
om betalningsöverföring främst föreligger mellan beställaren och det av
honom anlitade kreditinstitutet, mellan ett sådant kreditinstitut och ett
förmedlande kreditinstitut samt mellan betalningsmottagaren och hans
kreditinstitut. Tvister kan närmast tänkas uppkomma i dessa
avtalsförhållanden.
Det står parterna fritt att träffa överenskommelse om den lag som skall
tillämpas på deras avtal (artikel 3 i Romkonventionen). I fråga om konsu-
mentavtal skall konsumenten dock inte berövas det skydd som
tillförsäkras honom enligt tvingande regler i lagen i det land där han har
sin vanliga vistelseort, bl.a. ifall avtalet har föregåtts av annonsering där
och konsumenten där vidtagit de för avtalets ingående nödvändiga
åtgärderna eller ifall hans motpart har mottagit beställningen där (se
artikel 5 punkt 2 i konventionen). Beträffande den närmare innebörden
härav kan hänvisas till prop. 1997/98:14 s. 43 f.
För fall då överenskommelse om lagval inte har ingåtts kan framhållas
följande.
Det blir då det s.k. obligationsstatutet som skall tillämpas på de olika
avtalsförhållandena. Det innebär att lagen i det land som avtalet har
närmast anknytning till skall tillämpas (se artikel 4 punkt 1 i
Romkonventionen, se även Bogdan, Svensk internationell privat- och
processrätt, 4. uppl. 1992, s. 225 ff.). Sådan anknytning skall som regel
anses finnas till det land där den part som skall utföra den för avtalet
karakteristiska prestationen har sin vanliga vistelseort vid avtalsslutet
eller, i fråga om en juridisk person, sin centrala förvaltning (artikel 4
punkt 2).
Då det gäller konsumentavtal skall dock, under samma förutsättningar
som gäller beträffande skydd enligt tvingande regler (se ovan), tillämpas
lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort (artikel 5
punkt 3).
Vad nu sagts torde i fråga om uppdrag som getts av en konsument i
allmänhet medföra att lagen på konsumentens bostadsort blir tillämplig
på avtalet.
För andra fall torde som regel lagen i den stat, där det av beställaren
respektive betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet har sitt huvud-
kontor, kunna tillämpas. Det innebär att i fråga om en
betalningsöverföring från Sverige till utlandet bör svensk lag vara
tillämplig vid en tvist mellan beställaren och det av honom anlitade
kreditinstitutet. Då det gäller en tvist mellan beställarens kreditinstitut
och ett korresponderande kreditinstitut i utlandet, torde utländsk lag bli
tillämplig. Rörande betalningsöverföring från utlandet till Sverige bör
svensk lag bli tillämplig dels beträffande rättsförhållandet mellan ett
utländskt kreditinstitut och dess svenska korresponderande kreditinstitut,
dels beträffande rättsförhållandet mellan betalningsmottagaren och
dennes kreditinstitut.
Det kan erinras om att enligt 4 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. skall utländska företag och utomlands bosatta utländska
medborgare, frånsett vissa undantag som här saknar aktualitet, anses som
svenska rättssubjekt vid bedömande bl.a. av om de i ett rättsförhållande,
som gäller av dem i Sverige bedriven näringsverksamhet, lyder under
svensk lag.
Tilläggas kan att det torde sakna större betydelse vilket lands lag som
skall tillämpas i det enskilda fallet, eftersom det förutsätts att
unionsstaternas lagstiftning i ämnet i princip är överensstämmande.
Frågan kan dock få praktisk betydelse t.ex. beträffande storleken på ränta
som skall utgå såsom skadestånd vid bl.a. dröjsmål.
De begränsningar i fråga om den föreslagna lagens
tillämpningsområde som sålunda kommer att gälla i internationellt
privaträttsligt hänseende följer, som framgår av det anförda, av
Romkonventionen och behöver inte komma till direkt uttryck i lagen.
6.5 Tillämpning av allmänna kontraktsrättsliga regler
och institutens ersättningsskyldighet när en
betalningsöverföring inte har verkställts
Regeringens förslag: Om en betalningsöverföring inte har verkställts
på det sätt som avtalats skall den anlitade banken vara skyldig att
återbetala det förkomna beloppet. Det skall föreligga ett strikt ansvar
upp till 12 500 euro. Därutöver skall allmänna bestämmelser och
principer om skadestånd i kontraktsförhållanden vara tillämpliga.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget. Finansinspektionen har ifrågasatt om bestämmelsen i förslagets
18 § är en begränsning jämfört med bestämmelsen i direktivet.
Lagförslaget skulle vinna på att förtydligas så att direktivets konstruktion
för ansvaret vid bristande eller felaktig fullgörelse av
betalningsöverföringen tydligare avspeglas i lagtexten. Det borde således
bättre kunna klargöras att det föreligger ett strikt ansvar upp till 12 500
ecu (numera euro), som inte kan avtalas bort, och att det därutöver kan
finnas en rätt till skadestånd i enlighet med vad som särskilt avtalats eller
följer av allmänna rättsgrundsatser. Inspektionen anför att ett exempel på
en sådan allmän rättsgrundsats anges i Betaltjänstutredningen som i sitt
betänkande SOU 1995:69 intagit synsättet att den som åtar sig ett
uppdrag att medverka vid en betalningsöverföring bör kunna jämställas
med den som åtagit sig att utföra en tjänst av annat slag. De principer
som finns i konsumenttjänstlagen bör enligt betaltjänstutredningen därför
kunna tillämpas. Det innebär att den som utför en tjänst skall ansvara för
direkta skador i enlighet med principerna för kontrollansvar och för
indirekta skador om felet beror på vårdslöshet eller uppsåt vid utförandet.
Såvitt avser begränsningen av det belopp som skall återbetalas vid
utebliven prestation torde grundprincipen vara den att om någon
betalningsöverföring av inbetalda medel inte skett skall dessa betalas
tillbaka till fullt belopp. Endast om den uteblivna prestationen beror på
någon omständighet som uppdragstagaren inte rår över kan det bli
aktuellt att diskutera en jämkning av beloppet ner till det belopp på
12 500 euro som banken har ett strikt ansvar för. Svenska
Bankföreningen har förstått denna bestämmelse så att banken enligt
allmänna skadeståndsrättsliga regler svarar fullt ut vid egen försummelse
men att vid fall då ingen av de i betalkedjan deltagande bankerna varit
försumliga (dvs. det ligger utanför bankens kontrollansvar) den
uppdragstagande banken ändå är skyldig att till beställaren maximalt
erlägga 12 500 euro, dvs. en form av återbetalningsgaranti.
Konsumentverket har ansett att bestämmelserna i förslagets 14 och 18 §§
synes motsägelsefulla och behöver förtydligas. Verket ifrågasätter också
om 17 § är förenlig med direktivets artikel 8 punkt 2. Allmänna
reklamationsnämnden har anfört att 18 § är för oklar och bör förtydligas.
Svensk Handel har funnit beloppsbegränsningen helt oacceptabel.
Beställaren måste alltid lita på att betalningen effektueras i banksystemet.
Ingen annan än banken och dess utländska partners har kontroll över
systemet. Det absurda i förslaget kan illustreras med en likartad situation
på ett annat område, t.ex. en reklamation av felaktiga skor. I det fallet
skulle skobutiken återge en halv vänstersko till den reklamerande
kunden. Svensk Handel anser att utebliven överföring skall ersättas med
hela det inbetalade beloppet. Finansbolagens Förening har ansett att det
bör framgå av lagen att beloppet i sin helhet skall återbetalas om det kan
återfinnas och att inblandade aktörer skall vara skyldiga att eftersöka
beloppet om det försvunnit. Begränsningen till 12 500 euro bör således,
enligt föreningen, beskrivas som ett slags garanti om vilket belopp som
den som utfört uppdraget alltid är skyldig betala, oavsett hur beloppet
kommit bort. Det bör också framgå av lagen att
återbetalningsskyldigheten i övrigt är vidare än så.
Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 8 skall, om
en betalningsöverföring inte har verkställts, den av beställaren anlitade
banken återbetala till honom det belopp som skulle överförts, dock högst
12 500 euro jämte ränta och kostnader. Bestämmelsen bör tolkas på så
sätt att det föreligger ett strikt ansvar för banken att återbetala belopp upp
till 12 500 euro. Denna återbetalningsgaranti kan inte avtalas bort.
Beträffande denna bestämmelse, liksom bestämmelserna i direktivet om
påföljd då föreskriven tid för verkställande av betalningsöverföring har
överskridits och då förbudet mot att göra avdrag för kostnader har
överträtts anges i direktivet att bestämmelserna inte inverkar på andra
krav respektive rättigheter som beställaren respektive kunder och
kreditinstitut kan ha (se artikel 8 punkt 1 första stycket och artikel 6
punkt 4, artikel 7 punkt 2 första stycket, se även punkt 12 i ingressen till
direktivet). Vad som för svensk rätts del skulle kunna ligga till grund för
en rätt till ersättning i andra hänseenden än de som anges i direktivet
synes, förutom vad som kan följa av avtal mellan parterna, närmast vara
allmänna principer om ersättningsskyldighet i kontraktsförhållanden.
Att allmänna bestämmelser och principer om skadestånd i
kontraktsförhållanden blir tillämpliga vid sidan av vad som gäller enligt
en särskild lagreglering av frågan om betalningsöverföring på grundval
av direktivet kan inte anses stå i strid med någon allmän grundsats i
svensk rätt. Lagregleringen skall alltså utgå därifrån. Vid tillämpningen
måste tillses att allmänna regler inte kommer i konflikt med de nu
förevarande bestämmelserna. Detta bör komma till uttryck i lagtexten, se
18 §.
Lagrådet har noterat att det av den föreslagna lagtexten till 14 § inte
kan utläsas vad som anges i författningskommentaren, nämligen att ränta
aldrig skall beräknas på högre belopp än 12 500 euro. Frågan om
innebörden av ”beloppet” i punkt 2 i den föreslagna bestämmelsen bör
därför lämpligen bli föremål för ytterligare överväganden under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Regeringen kan dela Lagrådets uppfattning att 14 § bör förtydligas i
detta avseende. Som angavs i lagrådsremissen anser regeringen att
direktivets bestämmelse om återbetalningsgaranti skall tolkas på så sätt
att räntan inte kan beräknas på ett högre belopp än 12 500 euro även om
överföringen avsåg ett högre belopp. Denna uppfattning delas av
tjänstemän inom kommissionen och av andra medlemsstater. Även i detta
sammanhang bör det dock observeras att banken utöver detta strikta
betalningsansvar kan, enligt avtalet eller allmänna principer om
skadestånd, vara skyldig att återbetala ett högre belopp än vad garantin
omfattar. I detta fall ränta beräknad på den del av ett förkommet belopp
som överstiger 12 500 euro.
Flera remissinstanser har ansett att bestämmelsen i 18 § skall
förtydligas och att återbetalningsgarantin skall klargöras. Regeringen
delar denna bedömning och har därför justerat lagtexten.
Därutöver bör man naturligtvis kunna förvänta sig att samtliga
inblandade institut gör vad som står i deras makt att återfinna hela
beloppet och se till att beställaren hålls skadeslös utan att denne behöver
inleda en skadeståndsrättslig process.
6.6 Sanktioner
Regeringens förslag: När det enligt direktivet skall utgå ränta skall
räntesatsen vara dröjsmålsräntan enligt räntelagen (1975:635). Vid
underlåtenhet att lämna information före och efter en
betalningsöverföring enligt 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen skall
marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget. Svenska Bankföreningen har framfört att räntelagens
bestämmelse om dröjsmålsränta har en för hög räntesats med tanke på de
fall som kan tänkas bli aktuella. Kommerskollegium har pekat på att det
bör undersökas hur övriga EU-länder avser att reglera frågan om
sanktioner vid åsidosättande av kreditinstitutens förpliktelser.
Företagarnas Riksorganisation har ansett att det bör övervägas ett längre
gående ansvar i de fall överföringar fallerar och detta orsakar beställaren
annan skada än som kompenseras genom ränta.
Skälen för regeringens förslag: I fråga om fall då en
betalningsöverföring inte har utförts inom föreskriven tid, då avdrag har
gjorts för kostnader i strid med förbudet därom och då en betalningsöver-
föring över huvud inte har kommit till stånd innehåller direktivet
föreskrifter om sanktioner (artiklarna 6-8). Dessa utgörs av skyldighet att
utge skadestånd i form av ränta, att överföra avdraget belopp samt att
återbetala mottaget belopp jämte skyldighet att betala ränta och ersätta
kostnader. I närmast föregående avsnitt har nämnts att även allmänna
skadeståndsrättsliga bestämmelser och principer kan bli tillämpliga.
I fråga om ränta på mottaget belopp, vid dröjsmål med en
betalningsöverföring eller då ett betalningsöverföringsuppdrag över
huvud inte har blivit utfört (artikel 6 och 8), anges i direktivet att räntan
skall beräknas med tillämpning av en räntesats, som utgör kompensation
och som fastställts i enlighet med de regler som antagits av den
medlemsstat, i vilken det företag som skall betala skadeståndet har sitt
säte (artikel 2 definitionen under k).
Mot bakgrund härav framstår det som naturligt att beakta vad som
föreskrivs i räntelagen (1975:635). Där finns bestämmelser om
avkastningsränta och om dröjsmålsränta (5 och 6 §§, jfr 2-4 §§). Den
förra motsvarar diskontot ökat med två procentenheter och den senare
diskontot ökat med åtta procentenheter. Den ränta som avses i artikel 6
och 8 i direktivet motsvaras närmast av räntelagens dröjsmålsränta.
Svenska Bankföreningen har emellertid framfört invändningar mot att i
de fall som är i fråga tillämpa en så hög ränta som den dröjsmålsränta
som gäller enligt räntelagen. Skälet för ståndpunkten är att en svensk
bank som har åtagit sig ett betalningsöverföringsuppdrag har att svara
även för en förmedlande banks handlande samt att den förmedlande
bankens betalningsskyldighet gentemot den svenska banken (se artikel 6
punkt 1 fjärde stycket och artikel 8 punkt 1 fjärde stycket i direktivet)
kan utgöras av en ränta som grundas på en lägre och kanske betydligt
lägre räntesats. I sådant fall gör den svenska banken en slutlig förlust,
trots att den inte själv har förfarit felaktigt.
Denna mening utgår från att en utländsk förmedlande banks
skadeståndsskyldighet gentemot beställarens svenska bank – och därmed
räntans storlek – är eller åtminstone kan vara att bedöma enligt den ut-
ländska statens lag även vid en prövning av frågan vid svensk domstol.
Som framgår av vad som sagts i avsnitt 6.4. får man utgå från att den
utländska statens lag blir tillämplig beträffande denna fråga, om inte
överenskommelse om lagvalet har träffats mellan parterna. Därav följer
också att den ränta som den utländska banken har att betala sannolikt
skiljer sig, mer eller mindre, från den ränta som den svenska banken skall
betala till beställaren.
Den utländska räntan kan vara lägre än den som väljs för svensk rätts
del, men den kan också vara högre; skillnaden kan vidare variera från tid
till annan. I det förra fallet gör den svenska banken en förlust, medan den
i det senare fallet blir ersatt fullt ut. Ju högre räntesats som väljs i den
svenska lagen, desto större blir givetvis risken för att den svenska banken
gör en förlust till följd av att utländsk lag föreskriver en lägre räntesats.
Nämnda förhållanden utgör emellertid, enligt regeringens mening, inte
tillräcklig anledning att välja någon annan räntesats än dröjsmålsränta
enligt räntelagen. Det är ett väl beprövat och känt sanktionsmedel. Det
saknas anledning att i detta sammanhang skapa ett lindrigare medel. Det
skall också framhållas att direktivets föreskrifter i ämnet utgår från att
varje medlemsstats interna regler på området skall vara avgörande.
Då det gäller skyldigheten att informera kunder om villkor för
betalningsöverföring och om förhållanden hänförliga till viss betalnings-
överföring föreskrivs däremot inte i direktivet någon sanktion för det fall
att skyldigheten skulle åsidosättas. Fråga uppkommer då om det finns
anledning att i en lag om betalningsöverföringar ta upp en särskild
sanktionsbestämmelse för sådana fall. I detta hänseende kan anföras
följande.
Den som behöver hjälp med en betalningsöverföring till utlandet torde
i de allra flesta fall vända sig till en bank. Banker står under tillsyn av
Finansinspektionen. Om en bank överträder bestämmelser som reglerar
bankens verksamhet, kan inspektionen ingripa genom att meddela
varning; ytterst kan bankens oktroj återkallas (7 kap. 16 § första stycket 5
och andra stycket bankrörelselagen [1987:617]).
Beträffande filial, från vilken bankrörelse drivs av ett bankföretag som
är hemmahörande i ett land utanför EES, har inspektionen liknande be-
fogenheter (7 kap. 18 § bankrörelselagen). I 7 kap. 19 och 20 §§ samma
lag finns bestämmelser om bankföretag, som är hemmahörande i ett land
inom EES och som driver verksamhet här i landet från filial eller genom
direkt tillhandahållande av tjänster.
Enligt 19 § skall Finansinspektionen i första hand försöka komma till
rätta med regelöverträdelser genom att utfärda förelägganden om rättelse.
Om det inte hjälper skall inspektionen underrätta behörig myndighet i
bankens hemland om överträdelsen så att den myndigheten kan vidta de
åtgärder mot banken som krävs för att åstadkomma rättelse. Eftersom det
är hemlandets myndigheter som har auktoriserat banken så har dessa
myndigheter också normalt större möjligheter att på ett effektivt sätt
ingripa mot regelstridiga förfaranden. Hemlandets myndigheter skall
hålla tillsynsmyndigheten i värdlandet underrättad om vilka åtgärder som
vidtas mot banken. Skulle banken inte upphöra med överträdelserna trots
de åtgärder som vidtagits av hemlandet eller beroende på att sådana
åtgärder visat sig otillräckliga eller av någon anledning inte kan
genomföras i det landet, så får inspektionen gå vidare i försöken att
stoppa överträdelserna. Vad som återstår är att förbjuda banken att göra
nya åtaganden i Sverige. Innan förbud meddelas skall
tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.
I brådskande fall kan Finansinspektionen meddela förbud utan att först
underrätta hemlandets behöriga myndighet. Även i brådskande fall måste
emellertid inspektionen först försöka komma till rätta med en rättsstridig
verksamhet genom ett föreläggande om rättelse. Följer inte banken detta
föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda banken att göra nya
åtaganden. Underrättelse om att banken vägrat vidta erforderlig rättelse
och att förbud meddelats skall därefter sändas så snart som möjligt till
hemlandsmyndigheten.
Enligt direktivet kan betalningsöverföring utföras även av andra
kreditinstitut än banker. I Sverige är det i dessa fall fråga om institut som
driver finansieringsverksamhet och därmed står under
Finansinspektionens tillsyn såsom kreditmarknadsföretag (se 1 kap. 1 §
första stycket 1, 2 och 5 och 2 § samt 5 kap. 1 § lagen [1992:1610] om
finansieringsverksamhet). Beträffande kreditmarknadsföretag som
överträder bestämmelser vilka reglerar dessas verksamhet har
inspektionen samma befogenheter som i fråga om banker (5 kap. 17 §
första stycket 3 och andra stycket nämnda lag).
Liknande befogenheter finns då det gäller filial, från vilken drivs
verksamhet av ett utländskt kreditinstitut som är hemmahörande i ett land
utanför EES (5 kap. 19 § lagen om finansieringsverksamhet). Då det
gäller kreditinstitut, som är hemmahörande i ett land inom EES och som
driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt tillhanda-
hållande av tjänster, se 5 kap. 20 och 21 §§ och ovan beträffande
bankfilialerna.
Direktivet utgår från att även andra företag än kreditinstitut, varvid
med företag avses inte bara juridiska utan också fysiska personer, kan
verkställa betalningsöverföringar (se definitionen under b i artikel 2).
Man kan inte utgå från att betalningsöverföringar kommer att ombesörjas
endast av företag som agerar på den finansiella marknaden och hanterar
stora penningströmmar. Troligen bör det räknas med att företag av skilda
slag kan komma att ägna sig åt uppgiften.
Ifall det finns ett antal företag som medverkar i betalningsöverföringar
utan att stå under tillsyn av behörig myndighet, kan ingripande av det
slag som nyss nämnts inte vidtas från någon myndighet vid
försummelser. Detta kan dock inte betraktas som någon väsentlig eller
avgörande olägenhet. Företaget svarar givetvis för sina försummelser på
det sätt som anges i den föreslagna lagen i enlighet med direktivet och
även enligt allmänna principer som blir tillämpliga vid sidan av lagen.
Marknadsföringslagen (1995:450), som gäller då näringsidkare mark-
nadsför produkter (bl.a. tjänster) i sin verksamhet, är tillämplig i fråga
om marknadsföring som banker och andra företag tillämpar rörande
betalningsöverföring. En näringsidkare kan enligt den lagen åläggas att
lämna föreskriven information (se 15, 16 och 19-21 §§). Detta får också
avseende på sådan information som åsyftas i artikel 3 i direktivet, dvs.
information till eventuella kunder före ett avtal.
Det synes lämpligt att marknadsföringslagens bestämmelser om
åtgärder vid underlåtenhet att lämna information i samband med
marknadsföring får bli tillämpliga även på sådan information som enligt
artikel 4 i direktivet skall lämnas efter åtagande att verkställa en
betalningsöverföring.
Det bör därför tas upp en särskild bestämmelse som hänvisar till
marknadsföringslagen (jfr t.ex. 8 § konsumentförsäkringslagen
[1980:38], 8 § konsumentkreditlagen [1992:830] och 7 § lagen
[1992:1672] om paketresor). Det torde kunna förutsättas att Konsument-
ombudsmannen kommer att vara uppmärksam i fråga om försummelser
beträffande informationsskyldigheten.
Mot bakgrund av det anförda finns det inte anledning att införa
bestämmelser om någon särskild sanktion beträffande överträdelse av
skyldigheten att informera kunder utöver vad som sagts om tillämpning
av marknadsföringslagen.
Konkurrensfrågor
Av handlingarna i ärendet framgår att frågan om konkurrens mellan
kreditinstituten har tillmätts stor betydelse vid utarbetandet av direktivet.
Avsikten är att kreditinstituten skall konkurrera med varandra genom att
erbjuda allmänheten tjänster i fråga om betalningsöverföring av bättre
kvalitet än som krävs enligt lagens bestämmelser. Det kan avse t.ex. den
tid inom vilken överföringen till det av betalningsmottagaren anlitade
kreditinstitutet skall ha utförts eller de kostnader som
betalningsöverföring betingar. Även beträffande information kan
kreditinstituten tänkas erbjuda sina kunder en bättre service än den som
lagen och direktivet kräver.
Konkurrensfrågan innebär också att kreditinstitut inte får träffa sådana
avtal med varandra som strider mot regler och principer på området. För
svensk rätts del bör 6 § konkurrenslagen (1993:20) uppmärksammas,
som i princip förbjuder avtal vilka har till syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på ett märkbart sätt eller som ger ett sådant
resultat. Vid utarbetandet av direktivet har diskuterats i vad mån avtal
rörande olika frågor på området kan anses godtagbara. Som exempel på
frågor som inte får bli föremål för överenskommelser mellan banker
nämns avgifter för transaktioner.
Konkurrensfrågorna, vilka givetvis är mycket viktiga, ligger utanför
själva direktivet och påkallar inte någon bestämmelse i den nu aktuella
lagen. Det finns därför inte anledning att gå närmare in på frågorna här.
6.7 Reglering av tvister
Regeringens bedömning: Tvister som uppstår vid tillämpningen av
lagen kan lösas av befintliga tvistlösningsorgan, såsom Allmänna
reklamationsnämnden eller allmän domstol.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast Kammarrätten i Jönköping har anfört
något i denna del. Kammarrätten noterar att det vid väckande av talan är
allmän domstol som berörs. Möjligen bör det finnas hänvisning i
lagförslaget till befintligt system för tvistlösning.
Skälen för regeringens förslag: Som nämnts i avsnitt 4 skall det
enligt direktivet finnas lämpliga och effektiva förfaranden för prövning
av tvister angående klagomål och ersättningsanspråk mellan beställaren
respektive betalningsmottagaren och det anlitade kreditinstitutet.
Om en kund anser att det kreditinstitut som anlitats har handlat
felaktigt eller försumligt vid fullgörande av uppdraget, kan kunden klaga
hos klagomålsansvarig i det aktuella kreditinstitutet. Ifall det efter
utredning visar sig att det finns skäl för klagomålen, kan det förväntas att
kreditinstitutet rättar sig därefter och ersätter kunden för eventuell
förlust.
Såvitt rör konsumenter kan tvister också prövas av Allmänna
reklamationsnämnden. Näringsidkare godtar som regel nämndens
avgöranden. Här kan också nämnas att Konsumenterna bankbyrå i
Stockholm samt konsumentvägledare, som finns på vissa håll i landet,
kan ge råd och vägledning om en konsument har några frågor rörande
bankernas tjänster.
En missnöjd kund kan givetvis också väcka talan vid domstol mot
vederbörande kreditinstitut bl.a. om rätt till ersättning.
De möjligheter som sålunda står dem till buds som har lämnat uppdrag
som rör betalningsöverföring torde uppfylla de krav som direktivet
förutsätter.
6.8 Force majeure
Regeringens förslag: Bestämmelsen om force majeure skall nära
ansluta till direktivets lydelse.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås en annorlunda
utformning av bestämmelsen om force majeure.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
förslagen. Kammarrätten i Jönköping har anfört att lagtexten bör avfattas
i enlighet med direktivets lydelse. Svenska Bankföreningen har i
huvudsak anfört att en bestämmelse om force majeure bör innefatta också
en lockout inom bankväsendet. Som skäl härför har föreningen angett att
i Sverige är den fackliga anslutningen betydligt högre än i andra länder
och rätten till fackliga stridsåtgärder, dvs. såväl strejk som lockout, är
reglerad i vår grundlag ( 2 kap. 17 § regeringsformen). Det finns därför
ett starkt principiellt intresse av att strejk och lockout behandlas lika och
att båda parter inom bankväsendet har både formella och reella
möjligheter att vidta stridsåtgärder. Om balansen rubbas, genom att
bankernas reella möjligheter att vidta stridsåtgärder begränsas, kan detta
långsiktigt leda till ökade kostnader för bankerna, vilket i slutskedet
kommer att drabba kunderna. Även samhällets och enskilda kunders
intresse av ett väl fungerande betalningssystem talar för en balans i detta
hänseende. Mot denna bakgrund och med hänvisning till den speciella
verksamhet som bankerna bedriver måste lockout anses vara en
omständighet som är att likställa med force majeure. Konsumentverket
har förordat att regeln skall ha sin utgångspunkt i näringsidkarens
kontrollansvar i enlighet med 31 § konsumenttjänstlagen (1985:716) och
16 § lagen (1992:1672) om paketresor. Kommerskollegium har anfört att
det fortsatta lagstiftningsarbetet bör beakta de potentiellt negativa
följderna för bankerna om lockout inom banksektorn inte skulle rymmas
i force majeure-begreppet i den svenska lagen. Svensk Handel har
avstyrkt force majeure bestämmelsen och framfört att elektronisk
överföring av belopp mellan länder inte är att likställa med leverans av
varor. Varor och egendom kan förstöras av naturkatastrofer m.m.
Överförda belopp finns alltid någonstans i systemet tillgängliga för i
systemet ingående banker. Därför finns inte skäl att göra banken fri från
återbetalningsskyldighet när ”belopp” försvinner i systemet. Svenska
Fondhandlareföreningen har instämt i Svenska Bankföreningens
ståndpunkt och ansett att det föreslagna undantaget från påföljd vid
underlåtenhet att fullgöra en förpliktelse måste vidgas till att omfatta
också lockout. I den svenska finansiella marknaden omfattas lockout
regelmässigt av det som brukar benämnas force majeureliknande
händelser. Om lockout inte skulle omfattas på vissa finansiella områden,
skulle det otvivelaktigt ge influenser också på andra områden, t.ex.
värdepappershandeln.
Skälen för regeringens förslag: I direktivet finns en bestämmelse om
att kreditinstitut som medverkar i en betalningsöverföring är befriade
från de förpliktelser som anges i direktivet, om de kan anföra skäl för
force majeure (artikel 9). Enligt artikeln avses med force majeure
onormala och oförutsebara omständigheter utom kontroll för den som
åberopar sådan grund för befrielse och vars konsekvenser inte skulle ha
kunnat undvikas trots alla ansträngningar.
Definitionen i direktivet av begreppet force majeure grundas på den
bestämmelse om force majeure som finns i artikel 4 punkt 6 i rådets
direktiv (90/314/EEG) av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket
och andra paketarrangemang. I den lag (1992:1672) om paketresor som
utarbetats på grundval av det direktivet har emellertid föreskriften om
force majeure införlivats genom en bestämmelse om s.k. kontrollansvar
efter mönster från bl.a. den nya köplagstiftningen (se 16 § lagen om
paketresor).
En bestämmelse om kontrollansvar ansågs därvid likvärdig med
direktivets regel om force majeure (se prop. 1992/93:95 s. 45 f. och 50).
Det bedömdes vara av värde att skadeståndsreglerna i lagen om
paketresor i princip överensstämde med motsvarande reglering i
köplagstiftningen.
I promemorian anförs beträffande bestämmelsen om force majeure att
skillnaden inte torde vara särskilt stor mellan en bestämmelse om
kontrollansvar och en föreskrift om force majeure, grundad på direktivets
regel därom. Bedömningen bör dock utgå från att en bestämmelse om
force majeure ger ett mera begränsat utrymme för undantag från de
påföljder som, i enlighet med direktivet, anges i den föreslagna lagen.
Det bör också beaktas att en betalningsöverföring alltid berör två länder,
varvid olika led torde vara att bedöma enligt olika lagar, samt att det är
angeläget att bestämmelserna är likartade i medlemsstaterna. Med hänsyn
till att förevarande lagreglering har visst samband med bestämmelser om
betalning av skulder kan också erinras om force majeure-regeln i 7 §
andra stycket lagen (1936:81) om skuldebrev.
På grund av det anförda föreslås i promemorian en bestämmelse om att
en bank inte skall drabbas av någon påföljd som anges i lagen om
underlåtenheten beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller
annat liknande hinder som inte kunnat förutses av banken vid avtalets
ingående.
En del remissinstanser har anfört att lagförslaget om force majeure inte
följer direktivets lydelse. Det har också framförts önskemål om att force
majeure-regeln bör ha sin utgångspunkt i näringsidkarens kontrollansvar
i enlighet med 31 § konsumenttjänstlagen och 16 § lagen om paketresor.
En särskild fråga, som har rests av några remissinstanser, är hur lockout
inom bankväsendet skall bedömas.
Regeringen delar remissinstansernas bedömning att lagtexten skall
utformas i nära anslutning till direktivtexten. Såsom anförts i
promemorians förslag anknyter direktivets force majeure-regel till den
definition av begreppet som finns i direktivet om paketresor,
semesterpaket och andra paketarrangemang. Vid införlivandet av det
direktivet i svensk rätt infördes en bestämmelse om kontrollansvar som
har sin motsvarighet i köplagstiftningen.
Kontrollansvaret bygger på 1980 års FN-konvention. Tekniskt är
kontrollansvaret utformat så att det ställer upp fyra förutsättningar som
alla skall vara uppfyllda för att säljaren skall bli befriad från
skadeståndsansvar. Säljaren har bevisbördan för att alla förutsättningar är
uppfyllda. För det första skall det föreligga ett hinder för avtalsenlig
uppfyllelse. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll.
För det tredje skall hindret vara sådant att köparen inte skäligen kunde
förväntas ha räknat med det vid köpet. Och för det fjärde skall säljaren
inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.
Vid en jämförelse mellan direktivets text om force majeure och de
bestämmelser om kontrollansvar som finns i bl.a. köplagen (1990:931)
kan konstateras att bestämmelserna uppvisar stora likheter. Det ligger
därför nära till hands att införa en bestämmelse om kontrollansvar även i
denna lag. För detta talar också de omständigheterna att det är angeläget
att bestämmelserna är likartade i medlemsstaterna och att de nära ansluter
till direktivets text. Det bör även beaktas att lagen är väsentligen
konsumentinriktad och att bestämmelser om kontrollansvar finns i andra
lagar på konsumentområdet, t.ex. konsumentköplagen (1990:932) och
konsumenttjänstlagen (1985:716). Mot bakgrund härav ansluter sig
regeringen till Konsumentverkets bedömning och föreslår att det införs
en bestämmelse om kontrollansvar som nära ansluter till direktivets text.
Frågan om en näringsidkares kontrollansvar i samband med en
arbetskonflikt har berörts i förarbetena till köplagen (prop. 1988/89:76 s.
110 f). Huruvida en lockout kan anses utgöra ett hinder som ligger
utanför en banks kontroll eller inte får avgöras från fall till fall och
slutligen av allmän domstol.
6.9 Tidsåtgång för en betalningsöverföring
Regeringens förslag: Om inte annat har avtalats skall en
betalningsöverföring ta högst fem bankdagar räknat från acceptdagen
till beloppet har nått betalningsmottagarens bank.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget med undantag för
Konsumentverket som har ansett att regeln om vilken tid en transktion får
ta är alltför lösligt hållen och ger ingen påtryckning på företagen att
reducera de långa tider som förekommer. Svensk Handel har framfört att
tiden för utförande av betalningsöverföringar bör ses över i ljuset av den
nya teknik som används och återbetalningstiden i förslagets 14 § bör
förkortas till sju bankdagar.
Skälen för regeringens förslag: Av direktivet framgår det att en
betalningsöverföring skall, om inte annat avtalats, ta högst fem
bankdagar från acceptdagen till det att beloppet har nått
betalningsmottagarens bank. Detta kan tyckas vara en lång tid, särskilt
mot bakgrund av den tekniska utvecklingen på det finansiella området.
Frågan har uppmärksammats under arbetet med direktivet. I artikel 12
och i ingressen till direktivet har införts en uppgift för kommissionen att,
senast två år efter det att direktivet har börjat tillämpas, lägga fram en
rapport till Europaparlamentet och rådet. I rapporten bör särskilt
behandlas frågan om vilken tidsfrist som skall gälla om någon sådan inte
överenskommits mellan beställaren och det institut denne anlitat, med
hänsyn tagen såväl till den tekniska utvecklingen som till förhållandena i
varje medlemsstat.
Direktivet ger således för närvarande inte möjlighet att genom
nationella regler korta tiderna för betalningsöverföringar om principen
om harmonisering av reglerna skall hålla. Det bör dock påpekas att det
står instituten fritt att erbjuda kortare tider för sina
betalningsöverföringar.
Direktivet utgår från att avtal helst skall träffas mellan kunden och
banken om t.ex. tidsåtgången för en betalningsöverföring. Det kan
ifrågasättas om ett sådant avtal får vara mindre förmånligt för kunden än
som anges i lagen (och direktivet) för det fall att något avtal inte har
träffats. Frågan har praktisk betydelse då det gäller tiden för verkstäl-
lande av en betalningsöverföring.
Till stöd för att det inte skall vara tillåtet att ingå överenskommelse om
längre tid än som anges i direktivet kan anföras att föreskrifterna i
direktivet ger uttryck för en minimistandard och att den avtalsfrihet som
föreligger bör utövas inom den ram som direktivet anger. Det kan också
beaktas att direktivet har tillkommit bl.a. för att reducera de långa tider
som förekommer på vissa håll och att direktivet kan förmodas utgå från
att de tidsfrister som där angetts över lag bör kunna hållas. Med denna
syn skulle ett avtal inte få innebära en längre tid än fem bankdagar
respektive en bankdag (se 7 och 9 §§).
Å andra sidan måste man utgå från att åtgärder vid
betalningsöverföring som skall vidtas i andra länder – närmast en
förmedlande banks åtgärder – på sina håll kommer att kräva längre tid än
vad motsvarande åtgärder vanligtvis tar i Sverige. Detta kan en svensk
bank inte göra något åt och bör då inte heller tvingas ingå ett avtal som
sannolikt kommer att leda till skadeståndsskyldighet på grund av
överskridande av tiden.
Enligt vad som upplysts kan det också förhålla sig så, att beställaren
vill ha ett belopp överfört till betalningsmottagarens bank först viss dag
som ligger mer än fem bankdagar fram i tiden, t.ex. därför att en vara
som beloppet utgör betalning för först då skall levereras. Att beakta är
vidare att en kund, som anser att den tid som banken erbjuder är alltför
lång, kan vända sig till en annan bank. Direktivet innehåller inte heller
något direkt förbud mot avtal, som går ut på längre utförandetid än de
tider som anges för fall då något avtal inte har träffats i saken.
Mot bakgrund av det anförda synes övervägande skäl föreligga för att
direktivet inte hindrar att avtal träffas om längre tid för utförande av en
betalningsöverföring än de tider som anges i direktivet. Lagförslaget
utgår från denna innebörd.
6.10 Lagtekniska frågor
Regeringens förslag: Det skall införas en ny lag som skall betecknas
lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
att det införs en särskild lag om betalningsöverföringar. Ett antal
remissinstanser har dock framfört synpunkter av lagteknisk karaktär.
Bland annat har Hovrätten för Övre Norrland och Finansinspektionen
anfört att av promemorian kan utläsas att med person avses både fysisk
och juridisk person. Lagtexten borde därför mot bakgrund av den
konsumentvänliga profilen förtydligas. Kammarrätten i Jönköping har
funnit att rubriken på lagen är väl lång och föreslår i stället ”lag om
gränsöverskridande betalningar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet”. Vidare behöver genomgående i lagtexten enbart
anges EES, eftersom alla EU-staterna ingår i nämnda område. Lagtexten
bör dessutom när det gäller vilka som kommer att utföra
betalningsöverföringar nära ansluta till direktivets text. På så sätt undviks
problem vid en eventuell förändring av aktörer på den svenska
marknaden för betalningsöverföringar. Slutligen har Kammarrätten ansett
att det är viktigt att i lagen ta in de definitioner som anges i direktivet.
Därigenom undviks problem vid lagtolkning. Marknadsdomstolen har
framfört att ordet skadestånd bör bytas ut mot ersättning, eftersom ränta
inte är skadestånd enligt svensk terminologi. Domstolen har vidare
föreslagit en tilläggsändring i prisinformationslagen (1991:601).
Skälen för regeringens förslag: En första fråga är var bestämmelser i
ämnet bör tas upp, i någon redan befintlig lag på det finansiella området
eller i en särskild lag.
Som nämnts i det föregående berör en reglering i första hand banker.
Den befintliga lag på det området som närmast kan komma i fråga är
bankrörelselagen. Där regleras främst den rörelse som en bank får driva.
Bestämmelserna är emellertid i princip allmänt hållna, dock att där finns
vissa närmare föreskrifter om t.ex. kreditgivning (2 kap. 13-19 §§). Att i
bankrörelselagen införa så detaljerade bestämmelser som direktivet
kräver skulle bryta systematiken i den lagen.
De nu aktuella lagreglerna berör även andra kreditinstitut än banker.
Ifall bestämmelser i ämnet förs in i bankrörelselagen, måste motsvarande
reglering ske i en lag avseende sådana kreditinstitut. Lagen om
finansieringsverksamhet innehåller bestämmelser som beträffande
kreditmarknadsföretag motsvarar bankrörelselagen. Bestämmelser om
betalningsöverföring skulle i och för sig kunna tas upp i den lagen,
eventuellt i form av hänvisning till bankrörelselagens regler i saken. Som
nämnts ovan kan dock inte en sådan reglering förordas.
Då det gäller andra företag som berörs av direktivet uppkommer större
svårigheter att placera bestämmelser i någon redan gällande lag.
I fråga om vissa företeelser på det finansiella området som berör bl.a.
banker och andra företag finns för närvarande särskilda lagar. Som
exempel kan nämnas lagen (1991:980) om handel med finansiella
instrument, lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Övervägande skäl talar för att
på motsvarande sätt ta upp de nu ifrågavarande bestämmelserna i en
särskild lag vid sidan av nyssnämnda lagar. Det föreslås att så sker.
Direktivet föranleder också vissa terminologiska frågor. Den företeelse
som direktivet behandlar benämns i den svenska versionen av direktivet
"gränsöverskridande betalningar". Detta ansluter nära till den franska
beteckningen, "les virements transfrontaliers". I den engelska versionen
används uttrycket "cross-border credit transfers".
När det på grund av sammanhanget inte behöver särskilt anges att
åtgärden skall ske från ett land till ett annat, synes valet närmast stå
mellan orden "betalning" och "betalningsöverföring". Det framstår som
naturligt att anse att betalningen görs av den som ger uppdraget till
banken och vad detta och andra medverkande banker utför är att överföra
betalningen till betalningsmottagaren i den andra staten. Det har därför
synts lämpligt att använda termen "betalningsöverföring".
Då det i lagrubriken skall anges att det är fråga om
betalningsöverföringar till andra stater synes naturligare att tala om
"utlandet" än att använda termen "gränsöverskridande". Lagen skulle då
kunna få beteckningen "lag om betalningsöverföringar till och från
utlandet". Det har emellertid synts vara en fördel att det redan av
rubriken framgår den geografiska begränsning som lagen skall ha. Det
föreslås därför att lagen ges rubriken "Lag om betalningsöverföringar
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet".
Den som initierar ett ärende angående betalningsöverföring kallas i den
svenska versionen av direktivet "beställaren". I den engelska versionen
används termen "originator" och i den franska "donneur d'ordre". För den
svenska lagen synes valet närmast stå mellan "uppdragsgivaren",
"beställaren" och "betalaren" (eller "den betalande"). Det kan nämnas att
adressaten benämns "betalningsmottagaren". I promemorian har
föreslagits termen "beställaren", bl.a. med hänsyn till att även
betalningsmottagaren är uppdragsgivare beträffande hans anlitande av ett
kreditinstitut. Regeringen delar denna bedömning.
I direktivet benämns det företag som för betalningsmottagarens
räkning skall mottaga det överförda beloppet såsom det företag som
betalningsmottagaren har anlitat (se t.ex. artikel 6 punkt 2, artikel 7 punkt
3 och artikel 8 punkt 2). I de engelska och franska versionerna används
uttrycken "the beneficiary's institution" respektive "l'établissement du
bénéficiaire". Mot det uttryck som används i den svenska versionen av
direktivet kan invändas att det inte alltid förhåller sig på det sättet att en
betalningsmottagare på förhand har vänt sig till en bank (eller annat
företag) och uppdragit åt denna att mottaga beloppet för hans räkning.
Utvecklingen synes emellertid gå i den riktningen, i vart fall på det sättet
att betalningsmottagaren har ett konto i den bank till vilken beloppet
skall överföras. Det har därför synts godtagbart att använda det nämnda
uttrycket i lagtexten och motiven, omväxlande med
"betalningsmottagarens bank".
Direktivet utgår som nämnts från att inte bara banker och andra
kreditinstitut utan även andra typer av företag skall kunna utföra
betalningsöverföringar. Såsom berörts i det föregående torde för svenskt
vidkommande i praktiken till helt övervägande del banker vara aktuella.
Mot bakgrund härav finns anledning att avfatta lagreglerna med avseende
på banker och i en särskild bestämmelse ange att vad som föreskrivs om
banker även gäller andra företag som i sin verksamhet utför
betalningsöverföringar.
I promemorian har inte ansetts behövligt att ta upp motsvarighet till
alla de definitioner som direktivet innehåller. Endast för ett par fall har
det synts befogat att definiera begrepp som används i lagtexten. I övrigt
framgår innebörden av använda termer av det sammanhang vari de
förekommer.
Lagtexten skall, utan att avvika från direktivets lydelse, vara så lättläst
som möjligt. Som remissinstanserna har påpekat finns skäl att göra vissa
justeringar i lagförslaget. Regeringen återkommer till dessa justeringar i
författningskommentaren och i lagtexten.
6.11 Penningtvätt
Regeringens förslag: Lagen skall vara subsidiär i förhållande till
lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Promemorians förslag: I promemorian har det inte lämnats något
förslag som anger hur den föreslagna lagen förhåller sig till lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen har anfört att av varken
lagförslaget eller författningskommentaren kan utläsas hur den nu
föreslagna lagen förhåller sig till lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt. Däremot kan av åttonde stycket i ingressen till direktivet
utläsas att det inte avses påverka tillämpning av bestämmelserna i
penningtvättsdirektivet. Det är således, enligt föreningen, angeläget att
denna kollision mellan lagarna undanröjs. Kommerskollegium har
framfört att det förhållandet att ett kreditinstitut försenar en
betalningsöverföring till följd av kontroller enligt penningtvättslagen inte
bör leda till ansvar för brott mot den föreslagna lagen om
betalningsöverföringar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den svenska
penningtvättslagen är företag som driver bank-, livförsäkrings-,
värdepappersrörelse eller rörelse som står under Finansinspektionens
tillsyn och som huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de
verksamheter som anges i 3 kap. 1 § 2–13 lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet samt driver verksamhet enligt
valutaväxlingslagen (1996:1006) skyldiga att kontrollera identiteten hos
den som vill inleda en affärsförbindelse med företaget. Vidare åligger det
företagen att granska alla transaktioner beträffande vilka företaget har
skäl att anta att transaktionen avser medel som härrör från ett brottsligt
förvärv av allvarligare slag. Riksdagen har den 17 februari 1999 antagit
regeringens förslag i prop. 1998/99:19 Ändringar i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt (bet. 1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134).
Regeringen har i propositionen bl.a. föreslagit att
granskningsskyldigheten skall utvidgas till att avse alla transaktioner som
skäligen kan antas utgöra penningtvätt. Skyldigheten att noga granska
dessa typer av transaktioner kan i det enskilda fallet leda till att en av
kunden begärd transaktion inte kan utföras direkt med därpå följande
försening i överföringen. I promemorian berörs inte denna fråga.
I ingressen till direktivet (punkt 8) kan utläsas att detta direktiv inte
påverkar tillämpningen av bestämmelserna i rådets direktiv 91/308/EEG
av den 10 juli 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella
systemet används för tvättning av pengar. Föreliggande direktiv är
således subsidiärt i förhållande till penningtvättsdirektivet.
På motsvarande sätt bör lagen om penningtvätt ha företräde framför
den nu föreslagna lagen. Vid en avvägning mellan om detta bör framgå
av den nya lagen eller om det är tillräckligt att det klargörs i motiven
anser regeringen att det är motiverat med ett förtydligande i de
bestämmelser som reglerar tidsåtgången för en betalningsöverföring (7
och 9 §§).
6.12 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagen skall träda i kraft den 14 augusti 1999.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Allmänna reklamationsnämnden har anfört att det
ur konsumenträttslig synpunkt är angeläget att lagen träder i kraft så snart
som möjligt.
Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av lagens
gränsöverskridande karaktär är det av vikt att den svenska lagen träder i
kraft vid samma tidpunkt som motsvarande lagar i övriga medlemsstater
i EU träder i kraft. Enligt uppgift torde majoriteten av medlemsstaterna
föredra att lagarna träder i kraft vid samma tidpunkt. Den tidpunkt vid
vilken medlemsstaterna senast skall ha införlivat direktivets
bestämmelser i nationell lagstiftning är enligt direktivet den 14 augusti
1999.
Lagens bestämmelser om bl.a. ersättning vid försening och
återbetalningsgaranti gör att det är betydelsefullt att de svenska bankerna
inte försätts i ett konkurrensmässigt sämre läge än sina utländska
kollegor endast på grund av att ett svenskt ikraftträdande tidigareläggs.
Regeringen anser därför att den svenska lagen bör träda i kraft den 14
augusti 1999.
Någon särskild övergångsreglering krävs inte. Av allmänna principer
får anses följa att lagens bestämmelser blir tillämpliga endast på uppdrag
avseende betalningsöverföring som en bank åtar sig efter ikraftträdandet.
Tidigare uppdrag faller alltså utanför.
7 Allmänhetens bankombudsman
I december 1992 behandlade riksdagen regeringens proposition
1992/93:135 om åtgärder för att stärka det finansiella systemet. Med
anledning av propositionen väcktes en motion om allmänhetens
bankombudsman. Utskottet tillstyrkte motionen och föreslog i bet.
1992/93:NU16 att det skulle tillsättas en utredning om en allmänhetens
bankombudsman.
Svenska Bankföreningen, Finansinspektionen och Konsumentverket
bildade därefter Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå. Stiftelsen
Konsumenternas Bankbyrå har till uppgift att informera, vägleda och
hjälpa konsumenter i deras mellanhavanden med banker och andra
kreditinstitut. Regeringen lämnade den 14 oktober 1993 en proposition
om inrättandet av stiftelsen och stiftelsekapitalet till riksdagen (prop.
1993/94:83).
I bet. 1993/94:NU7 behandlade riksdagen den ovan nämnda
propositionen. I två motioner framfördes återigen kravet på att en
allmänhetens bankombudsman borde utredas skyndsamt.
Utskottet anförde bl.a. att utskottet hade erfarit att regeringen hade för
avsikt att tillsätta en utredning om en sådan ombudsman. Detta borde ske
snarast. Utskottet anförde vidare att om det i utredningsarbetet inte
framkommer starka skäl mot att en bankombudsman inrättas bör
utredningen överväga om det är mest ändamålsenligt med ett
självständigt ombudsmannaämbete eller om en sådan funktion bör knytas
till någon av de myndigheter som nu är verksamma på området. I
hemställan gav utskottet regeringen till känna vad som anförts.
Regeringen tillsatte i januari 1994 en särskild utredare som fick i
uppdrag att utreda frågan om en allmänhetens bankombudsman.
Utredaren lämnade sitt betänkande Allmänhetens bankombudsman (SOU
1994:79) i maj samma år. Utredaren fann att starka skäl talade mot att en
funktion som bankombudsman inrättades och lade därför inte fram något
förslag i ämnet. Betänkandet remitterades inte av regeringen.
Den 7 januari 1999 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté
som skall lämna förslag om hur den framtida konsumentpolitiken skall
kunna ge människor förutsättningar att känna sig trygga som
konsumenter och ha ett starkt inflytande över sin vardagssituation.
Kommittén skall särskilt analysera målen och medlen för
konsumentaspekterna inom bl.a. området finansiella tjänster. Kommittén
skall bl.a. analysera konsumenternas behov av information, rådgivning
och möjligheter att föra talan när det gäller finansiella tjänster.
Regeringen kommer med anledning därav att överlämna ärendet med
betänkandet Allmänhetens bankombudsman till kommittén.
Genom utredarens slutsats i betänkandet Allmänhetens
bankombudsman och den nya kommitténs uppdrag anser regeringen att
riksdagens hemställan beträffande allmänhetens bankombudsman (p. 4 i
bet. 1993/94:NU7, rskr. 1993/94:79) har efterkommits.
8 Ekonomiska konsekvenser
Grunden till direktivförslaget är de mindre goda erfarenheter som bl.a.
kommissionen gjort under 1990-talet av hur betalningar över gränserna
handhas av berörda finansiella institut. Det har t.ex. gällt brister i
informationen, utdragna betalningstider och omotiverade kostnader för
betalningsmottagaren. Syftet med lagstiftningen är sålunda att minska
dessa brister och därmed allmänt öka effektiviteten och säkerheten i
utlandsbetalningarna. Detta bör på olika sätt komma hushåll och mindre
företag till del. Huruvida de direkta kostnaderna för betalningar kommer
att minska genom den nya lagen återstår att se men ökad genomlysning
och information kan förutses bidra till ökad konkurrens och i
förlängningen billigare tjänster. Med en tilltagande integration bl.a.
genom införandet av valutaunionen kan betalningsöverföringar från
hushåll och mindre företag också förutses öka.
Det merarbete och de kostnader som lagen kan komma att innebära för
berörda finansiella institut kan därvid inte bedömas bli av en
storleksordning som menligt skulle reducera de samhällsekonomiska
vinsterna. Inte heller lagförslagets strikta betalningsansvar för den
anlitade banken på som mest 12 500 euro kan förutses öka det
betalningsansvar som svenska banker generellt ändå har enligt allmänna
skadeståndsrättsliga regler.
För Finansinspektionen bedöms förslaget inte medföra några ökade
tillsynskostnader.
Några andra effekter på statsbudgeten kan inte förutses.
9 Författningskommentar
9.1 Förslaget till lag om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Tillämpningsområde
1 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Den
motsvarar artikel 1 och delvis definitionerna under f, h och i i artikel 2.
Lagen är tillämplig på betalningar som sker genom att ett belopp på
uppdrag av den betalande överförs av en bank eller annat företag, som
utför betalningsöverföringar till utlandet, från Sverige till en bank eller
sådant företag i en annan EES-stat eller på motsvarande sätt från en
beställare i en sådan stat till Sverige. Hur beloppet tillhandahålls banken
eller företaget – genom överlämnande av kontanta pengar, bemyndigande
att dra beloppet från ett konto eller på annat sätt – saknar betydelse.
Beloppet överförs till en bank eller annat företag i den andra staten i
allmänhet genom användande av ett betalningssystem, men överförandet
kan också ske på andra sätt. I de allra flesta fall är såväl uppdragstagaren
som andra medverkande företag banker.
Genom att betalningen skall ske genom överförande av ett belopp på
uppdrag av den betalande utesluts från lagens tillämpning fall då någon
betalar mottagaren med check, kontokort eller på annat liknande sätt.
Sådana fall avser debetbetalningar, medan lagen gäller kreditbetalningar.
Lagen är tillämplig även om överföringen sker med hjälp av en
förmedlande bank i en icke-medlemsstat.
Av första stycket framgår också benämningarna på den som skall
betala och den som skall ha betalningen, nämligen beställaren respektive
betalningsmottagaren. Dessa kan vara fysiska eller juridiska personer.
Lagens tilllämplighet hindras inte av att beställaren och
betalningsmottagaren är samma person. Det har inte ansetts behövligt att
uttryckligen ange detta i lagtexten.
Begränsningen till valutor och belopp anges i andra stycket. I lagtexten
har beaktats att valutakorgen ecu den 1 januari 1999 ersattes av den
gemensamma valutan, euro.
I tredje stycket anges att lagen inte gäller betalningsöverföringar som
görs på uppdrag av banker eller andra företag som i sin verksamhet
medverkar i betalningsöverföringar till utlandet. Dessa undantas således
från lagens tillämpning om de är beställare av en betalningsöverföring.
Definitioner
2 §
Direktivet innehåller ett flertal definitioner av termer och uttryck som
används i bestämmelserna (artikel 2). Dessa avser såväl berörda företag
och personer som andra företeelser. Det har inte synts nödvändigt att i
lagen ta upp motsvarigheter till alla dessa förklaringar. I den mån
termerna och uttrycken används i lagen framgår som regel av
sammanhanget vad som åsyftas. Det har därför endast ansetts behövligt
med definition av uttrycken förmedlande bank, acceptdag och bankdag.
Såsom anges i första stycket är en förmedlande bank en bank som
medverkar i en betalningsöverföring utan att anlitas av beställaren eller
betalningsmottagaren (jfr artikel 2 punkt e). Det vanligaste exemplet
torde vara en bank som är korrespondentbank i betalningslandet till den
bank vilken har erhållit överföringsuppdraget av beställaren och som är
en annan än den bank som betalningsmottagaren anlitar. Förmedlande
banks skyldigheter regleras i 8, 12 och 15–17 §§.
Med anledning av vad som sägs i 16 § om en förmedlande bank som
beställaren själv har valt (jfr artikel 8 punkt 3 första stycket) kan
framhållas att den bestämmelsen avser en annan bank än den som
beställaren har gett i uppdrag att verkställa betalningsöverföringen och
där betalningsöverföringen startar, men som beställaren likväl har valt
själv.
Definitionen av termen acceptdag ansluter till artikel 2 punkt l. Termen
används i 7 § (se även 8 §).
I enlighet med Lagrådets förslag har det införts en definition av
begreppet bankdag.
Med hänsyn till att betalningsöverföringar i Sverige nästan uteslutande
ombesörjs av banker har det synts lämpligt att avfatta lagtexten med av-
seende på banker och genom en hänvisning låta bestämmelserna gälla
även andra företag som verkställer sådana överföringar. En bestämmelse
härom har tagits upp i andra stycket av 2 §.
Informationsskyldighet
3 §
Rubriken har fått en ny lydelse i enlighet med Lagrådets förslag.
I denna paragraf, som motsvarar artikel 3 i direktivet, ges föreskrifter
om den information som skall tillhandahållas av banker beträffande
betalningsöverföringar. Det är fråga om förhandsinformation angående
betalningsöverföringar i allmänhet som riktar sig till dem som avser att
göra en betalning till utlandet.
Bestämmelsen innebär att en bank (eller annat företag) som åtar sig
uppdrag avseende betalningsöverföring är skyldig att tillhandahålla den
information som anges i paragrafen åt dem som är intresserade av att
överföra penningbelopp men som ännu inte har bestämt vilken bank som
skall anlitas.
Föreskriften om att upplysningarna skall lämnas i elektronisk form
avser t.ex. överbringande med hjälp av telefax, elektronisk post eller via
hemsida på Internet. Man får också räkna med att det tillkommer nya
hjälpmedel på det elektroniska området.
Punkt 1 avser tidsåtgången under de två skeden som
betalningsöverföringen består av, nämligen dels tiden fram till dess att ett
belopp har överförts till den bank som betalningsmottagaren anlitar, dels
från den tidpunkten till dess att ett belopp har blivit tillgängligt för
betalningsmottagaren på hans konto. Det är väsentligt att utgångspunkten
för beräkning av tiden för det första skedet klart anges.
I direktivet används uttrycket att beloppet krediterats
betalningsmottagarens konto, vilket synes bero på att det torde vara det
vanligaste att en betalningsmottagare har ett konto i den bank som han
anlitar. Som nämnts i den allmänna motiveringen är direktivet dock
tillämpligt även om mottagaren inte har något särskilt konto. I lagtexten
används samma uttryck som i direktivet. Om betalningsmottagaren inte
har konto i banken, får banken ställa beloppet till hans förfogande på
något annat sätt, t.ex. genom att hålla beloppet tillgängligt på banken för
utbetalning vid anfordran eller genom att betala ut det med användande
av betalningsanvisning.
Då det gäller kostnader (punkt 2) talas i den engelska texten om
"commission fees and charges" och i den franska texten om "les
commissions et frais". Det kan antas att därmed åsyftas dels avgift
(provision) till banken för dess arbete med betalningsöverföringen, dels
ersättning för kostnader som banken kan ha för överföringen närmast i
form av utgift för växling av valuta. Oavsett den närmare innebörden av
nämnda termer avser ordet kostnad att täcka alla kostnader som en
betalningsöverföring medför.
Punkt 3 är av betydelse i fall då beställarens bank för utförande av
överföringsuppdraget skall debitera beställarens konto eller
betalningsmottagarens bank i fråga om mottagna medel skall kreditera
mottagarens konto. Debiterings- eller krediteringsdagen är avgörande för
den tidpunkt till vilken medlen är disponibla för beställaren respektive
från vilken de är disponibla för betalningsmottagaren.
Föreskriften i punkt 5 är grundläggande för att göra bankens kunder
medvetna om i vilken mån en betalningsöverföring omfattas av lagens
skydd. Det är betydelsefullt att kunderna redan i förväg får klart för sig
att lagen endast omfattar betalningar upp till 50 000 euro och att det finns
en återbetalningsgaranti upp till 12 500 euro.
Beträffande punkt 6 kan hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 6.7.
Det krävs inte någon detaljerad redogörelse av möjligheterna att få
rättelse.
4 §
Paragrafen, som motsvarar artikel 4 i direktivet, behandlar frågan om
information beträffande en utförd betalningsöverföring. Den avser fall då
en bank enligt uppdrag har verkställt en betalningsöverföring och då en
bank har mottagit ett belopp som har överförts. I det senare fallet torde
inte nödvändigtvis behöva föreligga något särskilt uppdrag, i vart fall om
betalningsmottagaren har konto i banken. Informationen blir då det gäller
beställaren en redovisning om att uppdraget har fullgjorts.
Angående föreskriften i första stycket om att lämna upplysningar i
elektronisk form kan hänvisas till vad som har sagts beträffande
motsvarande föreskrift i 3 §.
En beställare kan ha lämnat åtskilliga uppdrag avseende
betalningsöverföring, även såvitt gäller samma betalningsmottagare.
Bestämmelsen i punkt 1 skall ses mot den bakgrunden. Uppgifter för
identifiering kan avse t.ex. fakturanummer eller annan beteckning som
beställaren har använt.
Bestämmelsen i punkt 2, som har samband med kostnadsfrågan, till-
godoser närmast betalningsmottagarens intresse. Genom uppgiften,
jämförd med det belopp som han har erhållit, kan han avgöra om någon
kostnad under vägen har dragits av från det belopp som betalningen
avsåg. Jämför bestämmelsen i andra stycket första meningen.
I fråga om upplysningen enligt punkt 3 kan erinras om att kostnader för
en betalningsöverföring skall betalas av beställaren och inte får belasta
det belopp som avses med betalningsöverföringen, såvida inte beställaren
har föreskrivit att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av
betalningsmottagaren. Se även andra stycket första meningen.
Beträffande punkt 4 kan hänvisas till vad som sagts beträffande
motsvarande föreskrift i 3 § punkt 3.
Bestämmelsen i andra stycket första meningen har samband med vad
som föreskrivs i 11 § (se även 12 och 13 §§).
I direktivet görs undantag från informationsskyldigheten i fall då
kunden uttryckligen har avstått därifrån. En uttrycklig föreskrift härom
har tagits upp i paragrafens tredje stycke.
5 §
Bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i direktivet, erinrar om
att rätten enligt marknadsföringslagen kan ålägga en bank (eller annat
företag), normalt vid vite, att lämna föreskriven information (se 15, 16,
19 och 20 §§ marknadsföringslagen). I fall som inte är av större vikt kan
föreläggande meddelas av Konsumentombudsmannen (21 § nämnda lag).
Befogenheten gäller inte bara sådan information som avses i 3 §, dvs.
som ingår i marknadsföringen, utan också information enligt 4 § samt
eventuell övrig information som är av särskild betydelse för
konsumenter.
Överenskommelse om tid och kostnader för en betalningsöverföring
6 §
Paragrafen behandlar frågan om avtal mellan kunden och banken. Den
motsvarar artikel 5 i direktivet.
Direktivet utgår från att avtal helst bör träffas mellan kunden och
banken om de viktigaste villkoren i fråga om en betalningsöverföring,
nämligen tiden för verkställandet och de kostnader som kunden skall
betala. Enligt bestämmelsen är banken skyldig att göra en utfästelse i
dessa hänseenden, om kunden begär det. Detta blir då givetvis bindande
för banken och utlöser ersättningsskyldighet, om tiden inte hålls (se 7
och 8 §§). Beträffande utfästelser om de kostnader som en kund skall
betala undantas, enligt direktivet, de kostnader som är avhängiga av den
valutakurs som kan komma att användas.
Hinder torde inte föreligga mot att parterna träffar avtal även i andra
avseenden, t.ex. i fråga om den ersättning som skall utgå ifall tiden inte
hålls. I en sådan fråga får ett avtal inte inskränka den rätt som tillkommer
kunden enligt lagen men det kan vara mera generöst.
Bestämmelsen är i första hand tillämplig i förhållandet mellan
beställaren och den bank som han anlitar. Den kan dock åberopas även av
en betalningsmottagare gentemot den bank som han anlitar. I sådant fall
blir bestämmelsen tillämplig närmast beträffande tiden för överförande
av beloppet till betalningsmottagaren. Beträffande kostnader kan
bestämmelsen bli aktuell endast om beställaren har angett att kostnaderna
helt eller delvis skall bäras av betalningsmottagaren (jfr 11 §).
Det kan i detta sammanhang framhållas att en bank måste anses
berättigad att vägra mottaga ett uppdrag avseende betalningsöverföring,
t.ex. ifall det framstår som osäkert om överföringen kan verkställas på
det sätt som kunden önskar.
Tid för utförande av en betalningsöverföring och ersättning vid
försening
7 §
Rubriken har fått en ny lydelse i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar del av artikel 6 punkt 1 i direktivet. Den reglerar
frågan om den tid inom vilken en betalningsöverföring skall ha skett till
betalningsmottagarens bank.
Bestämmelsen innebär att i första hand gäller vad beställaren och hans
bank har kommit överens om med stöd av 6 §. Om det inte finns en sådan
överenskommelse, gäller en tid av fem bankdagar räknat från den s.k.
acceptdagen (jfr 2 § första stycket).
Ifall en bank inte har träffat särskild överenskommelse med en kund
om den tid inom vilken betalningsöverföringen skall utföras men i sin
information enligt 3 § har angett viss tid för överförandet, kan
uppkomma fråga om vad som gäller. Det synes dock rimligt att banken
får stå för de uppgifter som den har lämnat på förhand, vilka utgör ett led
i marknadsföringen.
Av andra stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
framgår det att åtgärder med stöd av lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt har företräde framför den nya lagens bestämmelser. Då
sådana åtgärder närmast torde påverka tidsåtgången för en
betalningsöverföring har regeringen ansett det lämpligt att föra in
bestämmelsen i denna paragraf. Bestämmelsen har även kommenterats i
avsnitt 6.11.
8 §
Denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
motsvarar del av artikel 6 punkt 1 och 3 i direktivet och reglerar
sanktionsfrågan i fall då tiden har överskridits för det första skedet av en
betalningsöverföring, dvs. till dess att beloppet som skall betalas har
överförts till betalningsmottagarens bank.
Bestämmelsen i första stycket ansluter till 7 § och utgår alltså från att
det antingen finns en överenskommelse som avses i 6 § eller att det gäller
en tid av fem bankdagar från den s.k. acceptdagen. Ersättningen utgörs
av dröjsmålsränta på det belopp som avses med betalningsöverföringen.
Angående valet av räntesats kan hänvisas till vad som har sagts i avsnitt
6.6.
Av första stycket följer att den bank som har åtagit sig uppdraget att
verkställa betalningsöverföringen svarar gentemot beställaren även för
försening från en förmedlande banks sida. I sådant fall är emellertid den
förmedlande banken enligt andra stycket ersättningsskyldig i förhållande
till beställarens bank.
Det bör understrykas att ersättningsskyldighet enligt paragrafen inte
förutsätter att en bank har handlat felaktigt eller försumligt. Det är alltså
fråga om ett strikt ansvar, dock att banken går fri om det förelåg force
majeure (se 19 §).
Beställaren bör inte ha rätt till ersättning om förseningen beror på
honom själv, dvs. på grund av att han har lämnat felaktiga eller
bristfälliga upplysningar, i praktiken närmast i fråga om betalnings-
mottagaren eller den bank som han anlitar. Föreskrift härom ges i tredje
stycket.
9 §
I paragrafen regleras frågan om den tid inom vilken den bank som be-
talningsmottagaren anlitar skall göra ett mottaget belopp tillgängligt för
betalningsmottagaren. Den motsvarar del av artikel 6 punkt 2 i direktivet.
Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen kan hänvisas till
vad som har sagts vid 7 § för där avsett fall.
Om betalningsmottagaren har konto i banken, bör beloppet göras
tillgängligt för honom genom kreditering av kontot. Banken bör
underrätta kunden så snart som möjligt och senast när banken har erhållit
beloppet. Beloppet får anses vara tillgängligt för betalningsmottagaren i
och med krediteringen av kontot, även om han då inte har erhållit
underrättelsen.
I fall då en betalningsmottagare inte har konto i den bank som han
anlitar, kan banken översända beloppet till honom genom
betalningsanvisning eller på annat liknande sätt. Banken kan också hålla
beloppet till hans förfogande för utbetalning vid anfordran. Beloppet får
även i det senare fallet anses ha blivit tillgängligt för betalningsmottaga-
ren när han blev berättigad att förfoga över det, även om han då inte har
nåtts av underrättelse om betalningsöverföringen.
Andra stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
reglerar åtgärder med stöd av lagen om åtgärder mot penningtvätt, se
vidare under kommentaren till 7 §.
10 §
Denna paragraf behandlar frågan om ersättningsskyldighet i fall då be-
talningsmottagarens bank inte har gjort ett mottaget belopp tillgängligt
för betalningsmottagaren i föreskriven tid. Den motsvarar del av artikel 6
punkt 2 och 3 i direktivet. Första stycket har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Beträffande bestämmelsernas närmare innehåll kan hänvisas till vad
som vid 8 § har sagts om det fallet att den tid som gäller för överföring
av belopp till betalningsmottagarens bank har överskridits.
Förbud mot avdrag för kostnader
11 §
Denna paragraf, som motsvarar artikel 7 punkt 1 i direktivet, behandlar
frågan om kostnader för betalningsöverföring. Den syftar till att
motverka dubbeldebitering, dvs. att någon medverkande bank under
utförande av betalningsöverföringen drar av kostnader för sin medverkan
från det belopp som skall betalas, trots att beställaren har betalt alla
kostnader.
Bestämmelsen i första stycket utgår från principen att samtliga
kostnader för en betalningsöverföring betalas av beställaren till den bank
som han anlitar och att ersättning för de eventuella kostnader som
uppstår för någon annan medverkande bank, t.ex. den bank som
betalningsmottagaren anlitar, blir en fråga mellan den banken och
beställarens bank. Det kan förmodas att sådana frågor är eller blir lösta
på förhand genom mera generella överenskommelser mellan banker.
Undantag från vad nu sagts gäller endast då beställaren har angett att
kostnaderna helt eller delvis skall bäras av betalningsmottagaren.
Avdrag för kostnader från det belopp som betalningen avser får alltså
inte göras under verkställande av betalningsöverföringen i strid med
beställarens instruktioner. Bevisbördan för att beställaren har föreskrivit
att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av betalningsmottagaren
åvilar den bank som gör avdrag för kostnader. Denna har att förvissa sig
om innebörden av beställarens instruktioner och handla därefter.
Andra stycket innebär att betalningsmottagarens bank visserligen är
oförhindrad att ta ut ersättning för administration av
betalningsmottagarens konto enligt vad som gäller därom men att detta
inte får ske genom avdrag från det överförda beloppet i samband med
redovisningen av detta.
12 §
Förevarande paragraf behandlar det fallet att förbudet mot debitering av
kostnader i 11 § har överträtts av beställarens bank eller en förmedlande
bank. Den motsvarar artikel 7 punkt 2 i direktivet.
För betalningsskyldighet krävs inte att avdraget har skett av
oaktsamhet eller försummelse.
Första stycket innebär att den av beställaren anlitade banken svarar
även för en förmedlande banks felaktiga avdrag. Beställarens bank
ansvarar för ett korrekt förfarande i fråga om kostnader till dess att
beloppet har mottagits av den bank som betalningsmottagaren anlitar.
Betalningen av det avdragna beloppen skall ske på bankens egen
bekostnad, vilket uttrycks i den engelska texten av direktivet med ”free
of all deductions and at its own cost” och i den svenska texten med ”på
egen bekostnad och utan ytterligare avdrag”.
Enligt andra stycket är emellertid en förmedlande bank som har gjort
det otillåtna avdraget för kostnader betalningsansvarig gentemot
beställarens bank. Att den förmedlande banken enligt huvudregeln skall
utge det avdragna beloppet till beställarens bank och inte till
betalningsmottagaren torde ha sin grund i att det förutsatts att
beställarens bank enligt bestämmelsen i första stycket har tillgodosett
betalningsmottagaren.
13 §
Paragrafen motsvarar artikel 7 punkt 3 i direktivet och behandlar det
fallet att betalningsmottagarens bank har gjort avdrag för kostnader i
strid med 11 §.
Bestämmelsen utgår från att betalningsmottagarens bank är bunden av
beställarens instruktioner i fråga om kostnader, trots att något avtalsför-
hållande inte råder mellan dem. Det i direktivet använda uttrycket
beställarens instruktioner tillgodoses med en hänvisning till 11 §.
Ersättningsskyldighet när en betalningsöverföring inte har
genomförts
14 §
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag och motsvarar
artikel 8 punkt 1 första–tredje styckena i direktivet.
Medan 8 § avser det fallet att en betalningsöverföring har skett senare
än vad som gäller enligt avtal eller lagen, åsyftar denna paragraf
situationer då en betalningsöverföring över huvud inte har blivit
verkställd.
Enligt första stycket är återbetalningsskyldigheten beträffande det
belopp som skall överföras till en mottagare i utlandet begränsad till vad
som motsvarar 12 500 euro. I följd härav skall inte heller ränta beräknas
på högre belopp.
Enligt paragrafen svarar beställarens bank även för underlåtenhet eller
annat fel utav en förmedlande bank som den har anlitat (jfr 15 §).
Betalningsansvaret är strikt, frånsett force majeure-situationer. Insolvens
hos en förmedlande bank räknas inte som force majeure.
Andra stycket reglerar det förhållandet att banken hinner överföra
beloppet till betalningsmottagarens bank innan fristen om fjorton dagar
har gått ut. I sådana fall gäller inte bestämmelserna i första stycket.
Emellertid har beställaren rätt till dröjsmålsränta enligt 8 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.5.
I tredje stycket anges den tidsfrist som gäller för beställarens begäran
om ersättning.
15 §
Denna paragraf, som reglerar en förmedlande banks ansvar motsvarar
artikel 8 punkt 1 sista stycket i direktivet.
I direktivet sägs att betalningsskyldighet åvilar varje förmedlande
företag som har accepterat ett uppdrag om betalningsöverföring. Det kan
dock inte rimligen vara avsett att en förmedlande bank som aldrig har
mottagit det belopp som skulle vara föremål för betalningsöverföringen
skall ha ett betalningsansvar. Denna ståndpunkt vinner stöd av att det i
direktivbestämmelsen används uttrycket betala tillbaka ("refund",
"rembourser").
Beställaren kan inte själv rikta anspråk mot en förmedlande bank. Rätt
därtill tillkommer endast den bank som beställaren har anlitat.
Andra meningen innebär att den förmedlande banken under den där
angivna förutsättningen inte har någon återbetalningsskyldighet men att
den är skyldig att medverka till rimliga åtgärder som syftar till att
beställaren skall kunna återfå beloppet. Vilka åtgärder som kan krävas får
bero på omständigheterna.
16 §
Paragrafen, som innehåller vissa undantag från bestämmelserna i 14 och
15 §§, motsvarar artikel 8 punkt 3 i direktivet.
Det kan förmodas vara mindre vanligt att beställaren själv och inte den
av honom anlitade banken bestämmer vilken bank som skall anlitas som
förmedlande bank. När så likväl sker, får beställaren enligt första stycket
själv stå risken för att en sådan bank inte fullgör vad som åligger den.
Detsamma gäller om beställaren har lämnat sin bank felaktiga eller brist-
fälliga instruktioner.
Vilka åtgärder som i de i första stycket angivna situationerna kan
krävas av de berörda bankerna beror på omständigheterna.
I direktivets motsvarighet till andra stycket anges också att de berörda
företagen i de aktuella fallen inte är skyldiga att återbetala avgifter och
räntor. Detta får emellertid anses framgå redan av första stycket. Någon
uttrycklig motsvarighet till nämnda föreskrift i direktivet har därför inte
ansetts behövlig.
17 §
I paragrafen, som motsvarar artikel 8 punkt 2 i direktivet, görs ytterligare
undantag från 14 och 15 §§.
Den situation som bestämmelsen åsyftar – att felet har begåtts av en
förmedlande bank som har anlitats av betalningsmottagarens bank – kan
antas vara mindre vanlig. När det krävs en förmedlande bank i
betalningsmottagarens land, torde denna som regel anlitas av beställarens
bank i egenskap av korrespondentbank.
Liksom i andra fall är betalningsansvaret strikt, frånsett situationer av
force majeure-karaktär.
Avslutande bestämmelser
18 §
Bestämmelsen har sin motsvarighet i direktivet i artikel 6 punkt 4, artikel
7 punkt 2 första stycket och punkt 3 och artikel 8 punkt 1 första stycket.
Beträffande den närmare innebörden kan hänvisas till vad som har sagts i
avsnitt 6.5.
Det kan påpekas att lagförslagets föreskrifter om strikt ansvar i fråga
om skadeståndsskyldighet inte gäller vid tillämpning av sådana
bestämmelser och principer som åsyftas i förevarande paragraf.
I andra stycket klargörs att avtalsvillkor enligt 14 § som är till nackdel
för beställaren är ogiltiga. Om beställaren ingår ett sådant avtal som är
sämre än vad som anges i 14 § är avtalet ogiltigt.
19 §
Paragrafen, som motsvarar artikel 9 i direktivet, innehåller en
bestämmelse som befriar en bank från de påföljder som anges i lagen, om
underlåtenheten att verkställa en betalningsöverföring på föreskrivet sätt
har sin grund i force majeure. Bestämmelsen avses omfatta även det
fallet att underlåtenheten hänför sig till en förmedlande bank.
Bestämmelsen åsyftar extraordinära förhållanden av den art som en
bank inte kunnat förhindra. Den situationen att en förmedlande bank har
kommit på obestånd utgör inte force majeure. Det ankommer på den
bank som vill åberopa force majeure för en underlåtenhet att visa att
förhållandena varit sådana som avses i paragrafen. Bestämmelsen har
utformats i likhet med köplagstiftningens bestämmelser om
kontrollansvar, vilket har kommenterats i avsnitt 6.8.
9.2 Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601)
3 §
Lagen om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet innehåller särskilda bestämmelser om den information
en kund skall erhålla i samband med en betalningsöverföring. I
paragrafen görs en hänvisning till dessa bestämmelser.
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/5/EG
av den 27 januari 1997 om gränsöverskridande
betalningar (avskrift)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag ,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande ,
med beaktande av Europeiska monetära institutets yttrande,
med tillämpning av förfarandet i artikel 189b i fördraget , mot
bakgrund av det den 22 november 1996 av förlikningskommittén
godkända gemensamma utkastet, och
med beaktande av följande:
1. Antalet gränsöverskridande finansiella transaktioner ökar stadigt
allteftersom genomförandet av den inre marknaden och utvecklingen mot
en fullständig ekonomisk och monetär union för med sig ökat
handelsutbyte och ökad rörlighet för personer inom gemenskapen. De
gränsöverskridande betalningarna utgör till antal och belopp en
betydande del av dessa gränsöverskridande transaktioner.
2. Det är viktigt att privatpersoner och institut, särskilt små och
medelstora institut, kan göra betalningar snabbt, säkert och till låg
kostnad från en del av gemenskapen till en annan. I enlighet med
kommissionens meddelande om tillämpningen av Europeiska
gemenskapernas konkurrensregler på gränsöverskridande girosystem
borde ökad konkurrens på marknaden för betalningar medföra bättre
service och lägre kostnader.
3. Syftet med detta direktiv är att följa upp de framsteg som gjorts på
vägen mot fullbordandet av den inre marknaden, särskilt vad gäller
liberaliseringen av kapitalrörelserna, i avsikt att förverkliga en
ekonomisk och monetär union. Bestämmelserna i detta direktiv bör
tillämpas på betalningar utställda i medlemsstaternas valutor och ecu.
4. Europaparlamentet begärde i sin resolution av den 12 februari 1993
att ett rådsdirektiv skulle utarbetas för att fastställa regler för insyn och
kvalitet i samband med genomförandet av gränsöverskridande
transaktioner.
5. De frågor som omfattas av detta direktiv bör behandlas skilda från de
systembetingade problem som fortfarande studeras av kommissionen.
Det kan visa sig nödvändigt att lägga fram ett nytt förslag som omfattar
dessa systembetingade frågor, särskilt frågan om avvecklingens
slutgiltighet (”settlement finality”).
6. Syftet med detta direktiv är att förbättra de gränsöverskridande
betalningarna och därigenom hjälpa Europeiska monetära institutet
(EMI) att fullgöra sin uppgift att främja effektiviteten hos
gränsöverskridande transaktioner för att förbereda den tredje fasen av
den ekonomiska och monetära unionen.
7. För att kunna uppfylla de mål som anges i punkt 2 i ingressen bör detta
direktiv tillämpas på varje betalning vars belopp inte överstiger 50 000
ecu.
8. I enlighet med artikel 3b tredje stycket i fördraget och för att kunna
säkerställa öppenhet och insyn, fastställs i detta direktiv de minimikrav
som är nödvändiga för att säkerställa att kunderna får tillräcklig
information såväl före som efter genomförandet av en
gränsöverskridande betalning. Dessa krav omfattar uppgifter om vilka
möjligheter kunden har att göra reklamationer och anföra besvär och hur
dessa möjligheter kan utnyttjas. I detta direktiv fastställs de minimikrav,
särskilt vad gäller kvaliteten, som de institut som genomför
gränsöverskridande betalningar skall uppfylla, inbegripet skyldigheten att
uföra de gränsöverskridande betalningarna i enlighet med kundens
instruktioner. Detta direktiv överensstämmer med de principer som anges
i kommissionens rekommendation 90/109/EEG av den 14 februari 1990,
om insyn vad gäller bankernas bestämmelser angående
gränsöverskridande finansiella transaktioner . Detta direktiv påverkar
inte tillämpningen av bestämmelserna i rådets direktiv 91/308/EEG av
den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet
används för tvättning av pengar .
9. Detta direktiv borde kunna bidra till att den maximala tidsåtgången för
genomförandet av en gränsöverskridande betalning förkortas och att de
institut som redan har mycket korta tidsfrister bibehåller dem.
10. I den rapport som kommissionen skall lägga fram för
Europarlamentet och rådet senast två år efter det att detta direktiv har
börjat tillämpas, bör särskilt behandlas frågan om vilken tidsfrist som
skall gälla om någon sådan inte överenskommits mellan beställaren och
det institut denne anlitat, med hänsyn tagen såväl till den tekniska
utvecklingen som till förhållandena i varje medlemsstat.
11. Instituten bör vara återbetalningsskyldiga om betalningen inte
genomförts på det sätt som avtalats. Om denna återbetalningsskyldighet
inte begränsas skulle den dock kunna medföra ett ansvar för instituten
som skulle kunna inverka menligt på deras möjligheter att uppfylla
kraven på solvens. Återbetalningsskyldigheten bör därför gälla upp till ett
belopp av 12 500 ecu.
12. Artikel 8 påverkar inte de allmänna bestämmelserna i den nationella
lagstiftningen enligt vilka ett institut är ansvarigt gentemot beställaren
om en gränsöverskridande betalning inte genomförts på det sätt som
avtalats på grund av att institutet begått något fel.
13. Bland de omständigheter ett institut som medverkar i genomförandet
av en gränsöverskridande betalning kan ställas inför, inklusive
omständigheter i samband med en insolvenssituation, är det nödvändigt
att skilja ut omständigheter som beror på force majeure, och därför bör
definitionen av force majeure utgå från artikel 4.6 i rådets direktiv
90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra
paketarrangemang .
14. I medlemsstaterna måste det finnas lämpliga och effektiva
förfaranden för att göra reklamationer och anföra besvär, så långt som
möjligt inom ramen för existerande förfaranden, för att lösa eventuella
tvister mellan kunder och institut.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE
AVDELNING I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Tillämpningsområde
Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas på gränsöverskridande
betalningar utställda i medlemsstaternas valutor och i ecu upp till
motsvarande 50 000 ecu, som beställts av andra än dem som anges i
artikel 2 a, 2 b och 2 c och som genomförs av kreditinstitut och andra
institut.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv avses med
a) kreditinstitut: ett institut enligt definitionen i artikel 1 i direktiv
77/780/EEG , liksom en inom gemenskapen belägen filial, enligt artikel
1 tredje strecksatsen i samma direktiv, till ett kreditinstitut som har sitt
huvudkontor utanför gemenskapen, och som inom ramen för sin
verksamhet gör gränsöverskridande betalningar,
b) annat institut: varje fysisk eller juridisk person, annan än ett
kreditinstitut, som inom ramen för sin verksamhet gör
gränsöverskridande betalningar,
c) finansinstitut: en inrättning enligt definitionen i artikel 4.1 i rådets
förordning (EG) nr 3604/93 av den 13 december 1993 om fastställandet
av definitioner för tillämpningen av det förbud mot positiv särbehandling
som anges i artikel 104a i fördraget ,
d) institut: ett kreditinstitut eller annat institut; i fråga om artiklarna 6,
7 och 8 betraktas filialer till ett och samma kreditinstitut vilka är belägna
i olika medlemsstater och vilka gör gränsöverskridande betalningar som
olika institut,
e) förmedlande institut: institut annat än det beställaren eller
betalningsmottagaren anlitat som deltar i genomförandet av en
gränsöverskridande betalning,
f) gränsöverskridande betalning: en betalning som utförs av ett institut
eller en filial till ett institut i en medlemsstat på en beställares initiativ i
syfte att överföra en summa pengar till en betalningsmottagare i ett
institut eller en filial till ett institut i en annan medlemsstat; beställaren
och betalningsmottagaren kan vara en och samma person,
g) order om gränsöverskridande betalning: en villkorslös instruktion,
oavsett vilken form den har, som ges direkt av en beställare till ett
institut, om att göra en gränsöverskridande betalning,
h) beställare: en fysisk eller juridisk person som beställer en
gränsöverskridande betalning till en betalningsmottagare,
i) betalningsmottagare: den slutliga mottagaren av en
gränsöverskridande betalning vars medel ställs till dennes förfogande på
ett konto som han kan förfoga över,
j) kund: beställaren eller betalningsmottagaren beroende på
sammanhanget,
k) referensräntesats: en representativ räntesats som används vid
beräkning av ersättning och som fastställs efter de regler som gäller i den
medlemsstat där det institut som skall lämna ersättning till kunden är
beläget,
l) acceptdatum: det datum då alla villkor som ett institut ställt för att
utföra en gränsöverskridande betalning uppfyllts beträffande tillräcklig
finansiell täckning och nödvändig information för att kunna utföra
ordern.
AVDELNING II
INSYN OCH ÖPPENHET I VILLKOREN FÖR
GRÄNSÖVERSKRIDANDE BETALNINGAR
Artikel 3
Förhandsinformation om villkoren för gränsöverskridande
betalningar
Instituten skall ställa skriftlig, lättförståelig information om villkoren för
gränsöverskridande betalningar till sina faktiska och potentiella kunders
förfogande, eventuellt i elektronisk form. Denna information skall
omfatta minst följande:
– Uppgifter om hur lång tid det tar att genomföra en beställning på en
gränsöverskridande betalning från det att institutet har fått beställningen
till dess att beloppet krediteras kontot hos det institut som
betalningsmottagaren anlitar. Den tidpunkt då beräkningen av tiden
inleds skall vara klart angiven.
– Uppgifter om hur lång tid det tar efter det att en gränsöverskridande
betalning har tagits emot, innan det belopp som krediterats kontot hos det
institut som betalningsmottagaren anlitat överförs till
betalningsmottagarens konto.
– Uppgifter om beräkningsgrunden för de kostnader och avgifter
kunden skall betala till institutet, vid behov även räntesatserna.
– Uppgifter om valuteringsdag, om institutet tillämpar sådan.
– Uppgifter om vilka möjligheter kunden har att göra reklamationer
och anföra besvär och hur dessa möjligheter kan utnyttjas.
– Uppgifter om vilka växlingskurser som använts.
Artikel 4
Information efter det att gränsöverskridande betalningar utförts
Instituten skall, efter det att de utfört eller mottagit en
gränsöverskridande betalning, ge sina kunder klar, skriftlig och
lättförståelig information, eventuellt i elektronisk form, om kunderna inte
uttryckligen avstår från detta. Denna information skall minst innehålla
– uppgifter som gör det möjligt för kunden att identifiera den
gränsöverskridande betalningen,
– det ursprungliga beloppet för den gränsöverskridande betalningen,
– summan av alla kostnader och avgifter för kunden,
– valuteringsdag, om institutet använder sådan.
Om beställaren har specificerat att avgifterna för den
gränsöverskridande betalningen helt eller delvis skall debiteras
betalningsmottagaren, skall denne informeras om detta av det institut han
anlitar.
När växling av valuta har ägt rum skall det institut som utfört
växlingen informera sin kund om vilken kurs som använts.
AVDELNING III
INSTITUTENS MINIMIFÖRPLIKTELSER BETRÄFFANDE
GRÄNSÖVERSKRIDANDE BETALNINGAR
Artikel 5
Institutets förpliktelser
Med undantag av de fall då ett institut inte vill göra affärer med en kund,
skall institutet, på kundens begäran, när det gäller en gränsöverskridande
betalning vars specifikationer är angivna, göra åtaganden angående
tidsåtgången för genomförandet av betalningen samt angående kostnader
och andra avgifter, med undantag av dem som är avhängiga av den
valutakurs som kan komma att användas.
Artikel 6
Förpliktelser beträffande genomförandetid
1. Beställarens institut skall utföra den gränsöverskridande betalningen
inom den tid som överenskommits med beställaren.
När den överenskomna tiden inte iakttas eller överenskommelse om
tidsåtgång saknas och beloppet ännu fem bankdagar efter acceptdatumet
för ordern om gränsöverskridande betalning inte krediteras kontot hos det
institut betalningsmottagaren anlitat, skall beställaren ersättas av det
institut han anlitat.
Ersättningen utgörs av en ränta som beräknas på grundval av
referensräntesatsen för det överförda beloppet för perioden mellan
– slutet av den sista dagen för den överenskomna tidsåtgången, eller i
avsaknad av en sådan, slutet av den femte bankdagen efter acceptdatumet
för ordern om gränsöverskridande betalning, och
– den dag beloppet krediterats kontot hos det institut
betalningsmottagaren anlitat.
På samma sätt skall ett förmedlande institut ersätta det institut som
beställaren anlitat, om det förmedlande institutet är ansvarigt för att en
gränsöverskridande betalning inte genomförts inom den avtalade tiden
eller, om ingen tid avtalats, före slutet av den femte bankdagen efter
acceptdatumet för ordern om gränsöverskridande betalning.
2. Det institut som betalningsmottagaren anlitat skall göra det överförda
beloppet tillgängligt för betalningsmottagaren inom den tid som
överenskommits med denne.
När den överenskomna tiden inte iakttas eller, i avsaknad av en sådan
överenskommelse, när beloppet inte krediterats mottagarens konto vid
slutet av den bankdag som följer efter den dag beloppet krediterats kontot
hos det institut som betalningsmottagaren anlitat, skall
betalningsmottagarens institut gottgöra denne.
Ersättningen utgörs av en ränta som beräknas på grundval av
referensräntesatsen för betalningsbeloppet för perioden mellan
– sista dagen för den överenskomna tidsåtgången eller, om ingen
överenskommelse om tid föreligger, den bankdag som följer efter den
dag beloppet krediterats kontot hos det institut som betalningsmottagaren
anlitat, och
– det datum beloppet krediteras betalningsmottagarens konto.
3. Ingen ersättning skall utgå enligt punkterna 1 och 2 när det institut som
beställaren anlitat, respektive det institut som betalningsmottagaren
anlitat, kan fastställa att förseningen beror på beställaren respektive
betalningsmottagaren.
4. De föregående punkterna 1, 2 och 3 påverkar på inget sätt de
rättigheter som kunder och institut som medverkat vid genomförandet av
en gränsöverskridande betalning har i övrigt.
Artikel 7
Skyldigheten att göra den gränsöverskridande betalningen i enlighet
med instruktionerna på betalningsordern
1. Det institut som beställaren anlitat, eventuella förmedlande institut och
det institut som betalningsmottagaren anlitat, är från acceptdatumet för
ordern om gränsöverskridande betalning skyldiga att genomföra
betalningen till dess fulla belopp, om inte beställaren har specificerat att
omkostnaderna för den gränsöverskridande betalningen helt eller delvis
skall betalas av betalningsmottagaren.
Bestämmelserna i föregående stycke påverkar inte möjligheterna för
betalningsmottagarens institut att belasta mottagaren för kostnader
avseende förvaltningen av dennes konto i överensstämmelse med
gällande regler och sedvana. En sådan avgift får dock inte användas av
institutet i syfte att kringgå de skyldigheter som anges i föregående
stycke.
2. Utan att detta påverkar andra krav som beställaren anför, är det institut
beställaren anlitat, när detta eller ett förmedlande institut har gjort ett
avdrag från betalningsbeloppet i strid med punkt 1, skyldigt att, om
beställaren så kräver, överföra det avdragna beloppet till
betalningsmottagaren, utan något avdrag och för egna medel, om inte
beställaren begär att beloppet skall krediteras honom.
Varje förmedlande institut som reducerat beloppet i strid med
bestämmelserna i punkt 1 är skyldigt att, på egen bekostnad och utan
ytterligare avdrag, överföra det avdragna beloppet till det institut som
beställaren anlitat, eller, om detta institut så kräver, till mottagaren av den
gränsöverskridande betalningen.
3. När det institut som betalningsmottagaren anlitat inte har fullgjort sin
skyldighet att utföra den gränsöverskridande betalningen i
överensstämmelse med beställarens instruktioner, är detta institut
skyldigt att med egna medel kreditera mottagaren det felaktigt avdragna
beloppet, utan att detta påverkar andra krav som beställaren anför.
Artikel 8
Institutens återbetalningsskyldighet vid betalningar som inte
genomförts på det sätt som avtalats
1. Utan att detta påverkar andra krav som beställaren framställer skall det
institut som beställaren anlitat, om detta institut accepterat en
gränsöverskridande betalningsorder och det överförda beloppet inte
krediterats kontot hos det institut som betalningsmottagaren anlitat, vara
skyldigt att kreditera beställaren hela beloppet eller högst 12 500 ecu om
betalningsbeloppet överstiger denna summa, jämte
– ränta som beräknas på grundval av referensräntesatsen för
betalningsbeloppet för perioden mellan den dag då en begäran om en
gränsöverskridande betalning gjordes och krediteringsdatumet, och
– de utgifter som beställaren haft för den gränsöverskridande
betalningen.
Dessa belopp skall ställas till beställarens förfogande inom fjorton
bankdagar efter hans begäran, om inte ett belopp som motsvarar ordern
om gränsöverskridande betalning under mellantiden överförts till ett
konto hos det institut betalningsmottagaren anlitat.
Detta krav kan inte göras gällande före utgången av den tidsfrist för
genomförandet av den gränsöverskridande betalning som
överenskommits mellan det institut som beställaren anlitat och denne,
eller om ingen tid avtalats, utgången av den tidsfrist som anges i artikel
6.1 andra stycket.
På samma sätt är varje förmedlande institut som har accepterat en
order om gränsöverskridande betalning skyldigt att med egna medel
betala tillbaka det överförda beloppet jämte ränta och omkostnader till
det institut som gav instruktioner om betalningen. Om den
gränsöverskridande betalningen inte genomförts på det sätt som avtalats
på grund av att det sistnämnda institutet gett felaktiga eller ofullständiga
instruktioner, skall det förmedlande institutet i görligaste mån bemöda
sig om att betala tillbaka beloppet.
2. Om anledningen till att en gränsöverskridande betalning inte har
genomförts på det sätt som avtalats är att ett förmedlande institut som
valts av det institut betalningsmottagaren anlitat inte genomfört den, är
det senare institutet, trots vad som sägs i punkt 1, skyldigt att ställa detta
belopp, dock högst 12 500 ecu, till betalningsmottagarens förfogande.
3. Om en gränsöverskridande betalning inte har genomförts på det sätt
som avtalats på grund av att beställaren har gett sitt institut felaktiga
instruktioner, eller på grund av att ett förmedlande institut som
uttryckligen valts av beställaren inte har utfört ordern om
gränsöverskridande betalning, skall det institut som beställaren anlitat
och övriga institut som medverkat i transaktionen utan hinder av punkt 1
bemöda sig om att i görligaste mån betala tillbaka beloppet.
När det institut som beställaren anlitat fått beloppet återbetalt, är det
skyldigt att kreditera beställarens konto med beloppet. I detta fall är
instituten, inklusive det institut som beställaren anlitat, inte skyldiga att
återbetala avgifter och upplupna räntor och får dra av de dokumenterade
omkostnader som återbetalningen medfört.
Artikel 9
Force majeure
Trots vad som sägs i direktiv 91/308/EEG, är de institut som medverkar
vid genomförandet av en gränsöverskridande betalning befriade från
skyldigheterna i det här direktivet, om de kan åberopa force majeure –
varmed skall förstås osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som
den som åberopar dem inte har något inflytande över, och som han inte
har någon möjlighet att avvärja, ens om han visar största möjliga
försiktighet.
Artikel 10
Reglering av tvister
Medlemsstaterna skall se till att det finns lämpliga och effektiva
förfaranden för att göra reklamationer och anföra besvär för att reglera
eventuella tvister mellan en beställare och det institut han anlitat, eller
mellan en betalningsmottagare och det institut han anlitat, så långt
möjligt inom ramen för existerande förfaranden.
AVDELNING IV
AVSLUTANDE BESTÄMMELSER
Artikel 11
Tillämpning
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 14 augusti 1999.
De skall genast underrätta kommissionen om detta.
När medlemsstaterna antar dessa lagar och andra författningar, skall
dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare regler för denna hänvisning
fastställs av medlemsstaterna.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de
centrala bestämmelser i lagar och andra författningar som de antar inom
det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 12
Rapport till Europaparlamentet och rådet
Senast två år efter det att det här direktivet har börjat tillämpas skall
kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om
tillämpningen, vid behov åtföljd av förslag till ändringar.
Mot bakgrund av rådande förhållanden i varje medlemsstat och den
tekniska utveckling som skett, skall denna rapport speciellt behandla
frågan om de tidsfrister som fastställs i artikel 6.1.
Artikel 13
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 14
Mottagare
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 27 januari 1997.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
J.M. GIL-ROBLES G. ZALM
Ordförande Ordförande
Förteckning över remissinstanser avseende
promemorian om betalningsöverföringar till och
från andra stater inom Europeiska unionen m.m.
(Fi 97/3720)
Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Sveriges
riksbank, Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Jönköping,
Marknadsdomstolen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Svenska
Bankföreningen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden,
Kommerskollegium, Konkurrensverket, Svensk Handel, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Företagarnas Riksorganisation,
Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen och Sveriges
Transportindustriförbund.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Sveriges försäkringsförbund har förklarat sig avstå från att lämna
remissyttranden
Lagrådsremissens lagförslag
Lagförslag
Förslag till
lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller betalning som en fysisk eller juridisk person
(beställare) gör från Sverige till en fysisk eller juridisk person
(betalningsmottagare) i en annan stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) eller från en beställare i en sådan stat till en
betalningsmottagare i Sverige. Betalningen skall utföras av en bank eller
annat företag, som i sin verksamhet medverkar i betalningsöverföringar
till utlandet, genom att beloppet överförs till en bank eller annat företag
som betalningsmottagaren anlitar.
Lagen är endast tillämplig på betalningar som görs i euro eller någon
annan av EES-staternas valutor till ett högsta belopp motsvarande
50 000 euro.
Lagen gäller inte betalningsöverföringar som görs på uppdrag av bank-
er eller andra företag som nämns i första stycket.
Definitioner
2 § I denna lag avses med
förmedlande bank: en bank som medverkar i en betalningsöverföring
utan att anlitas av beställaren eller betalningsmottagaren,
acceptdag: den dag då beställaren har erlagt det belopp och lämnat de
uppgifter som banken kräver för att kunna verkställa betalningsöverför-
ingen.
Vad som sägs i denna lag om bank gäller även sådana andra företag
som nämns i 1 § första stycket.
Information om villkoren för en betalningsöverföring
3 § Banker som verkställer betalningsöverföringar skall informera
kunderna om villkoren för en betalningsöverföring. Informationen skall
lämnas skriftligen eller i elektronisk form. Den skall innehålla
1. den tid det tar att överföra ett belopp till den bank som
betalningsmottagaren anlitar, med angivande av hur tiden beräknas, och
den tid det tar från det att betalningsmottagarens bank har tagit emot ett
belopp till dess att det betalningsmottagarens konto krediteras,
2. hur de kostnader som kunden skall betala beräknas,
3. den dag banken debiterar beställarens konto eller krediterar be-
talningsmottagarens konto,
4. hur de växlingskurser som används beräknas,
5. lagens tillämpningsområde och bankens ersättningsskyldighet när en
betalningsöverföring inte verkställs och
6. möjligheterna att få klagomål och begäran om ersättning prövade
när ett uppdrag utförs felaktigt och hur kunden i så fall skall skall gå till
väga.
Information efter det att en betalningsöverföring utförts
4 § En bank som har verkställt en betalningsöverföring eller tagit emot
ett överfört belopp skall lämna beställaren respektive
betalningsmottagaren tydlig information om överföringen. Informationen
skall lämnas skriftligen eller i elektronisk form. Den skall innehålla
1. uppgifter som gör det möjligt för beställaren och
betalningsmottagaren att identifiera betalningen,
2. det ursprungliga beloppet som betalningsöverföringen avsåg,
3. samtliga kostnader som beställaren eller betalningsmottagaren skall
betala och
4. den dag banken debiterar beställarens konto eller krediterar be-
talningsmottagarens konto.
Om beställaren har angett att kostnaderna helt eller delvis skall bäras
av betalningsmottagaren, skall den bank som betalningsmottagaren
anlitar informera honom om detta. Om valuta har växlats, skall den bank
som har utfört växlingen informera sin kund om den kurs som har
använts.
Information behöver inte lämnas enligt denna paragraf, om beställaren
eller betalningsmottagaren förklarar att han avstår från den.
5 § I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 3 och 4 §§ eller
som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt finns
bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450).
Överenskommelse om tid och kostnader för en betalningsöverföring
6 § När en bank åtar sig att verkställa en betalningsöverföring, skall
banken på beställarens begäran förbinda sig beträffande tiden och
kostnaderna för överföringen. Motsvarande gäller för en bank som på
betalningsmottagarens begäran åtar sig att ta emot det belopp som en
betalningsöverföring avser.
Tid för utförande av en betalningsöverföring
7 § Det belopp som en betalningsöverföring avser skall överföras till den
bank som betalningsmottagaren anlitar senast före utgången av femte
bankdagen från acceptdagen, om inte beställaren och den anlitade banken
uttryckligen har kommit överens om någon annan tid.
Den bank som beställaren anlitar är inte bunden av den angivna
tidsfristen om den vidtar åtgärder med stöd av lagen (1993:768) om
penningtvätt.
8 § Om det belopp som en betalningsöverföring avser inte har överförts
till den bank som betalningsmottagaren anlitar inom den tid som avses i
7 §, har beställaren rätt till ersättning av den bank som han har anlitat.
Ersättningen utgörs av ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635)
från den dag då beloppet senast skulle ha överförts till den dag då överfö-
ringen skedde.
Om det beror på en förmedlande bank att beloppet inte har överförts
till betalningsmottagarens bank inom den tid som avses i 7 §, skall den
förmedlande banken betala ersättning till beställarens bank beräknat på
det sätt som anges i första stycket.
Första och andra styckena gäller inte, om banken visar att dröjsmålet
beror på beställaren.
9 § Den bank som betalningsmottagaren anlitar skall göra det belopp
som betalningsöverföringen avser tillgängligt för honom före utgången
av bankdagen efter den då beloppet överfördes till banken, om inte
betalningsmottagaren och banken har kommit överens om någon annan
tid.
Den bank som betalningsmottagaren anlitar är inte bunden av den
angivna tidsfristen om den vidtar åtgärder med stöd av lagen (1993:768)
om penningtvätt.
10 § Om den bank som betalningsmottagaren anlitar inte har gjort det
belopp som betalningsöverföringen avser tillgängligt för honom inom
den tid som avses i 9 §, är betalningsmottagaren berättigad till ersättning
av banken. Ersättningen utgörs av ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen
(1975:635) från den dag då beloppet senast skulle ha varit tillgängligt för
betalningsmottagaren till den dag då det blev tillgängligt.
Första stycket gäller inte, om banken visar att dröjsmålet beror på
betalningsmottagaren.
Kostnader
11 § En bank som medverkar vid en betalningsöverföring får inte göra
avdrag för kostnader från det belopp som skall överföras, om inte
beställaren har angett att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av
betalningsmottagaren.
Den rätt till ersättning som den av betalningsmottagaren anlitade
banken kan ha för förvaltningen av hans konto i banken får inte utnyttjas
i strid med första stycket.
12 § Om den bank som beställaren anlitar eller en förmedlande bank har
gjort avdrag för kostnader i strid med 11 §, skall beställarens bank på
hans begäran betala det avdragna beloppet till betalningsmottagaren eller,
om beställaren begär det, till honom.
Om en förmedlande bank har gjort avdrag för kostnader i strid med
11 § är banken skyldig att betala det avdragna beloppet till beställarens
bank eller, om denna begär det, till betalningsmottagaren.
13 § Har den bank som betalningsmottagaren anlitar gjort avdrag för
kostnader i strid med 11 §, är banken skyldig att betala det avdragna be-
loppet till betalningsmottagaren.
Ersättningsskyldighet när en betalningsöverföring inte har
verkställts
14 § Om det belopp som en betalningsöverföring avser inte har överförts
till den bank som betalningsmottagaren anlitar, skall den bank beställaren
anlitar till honom
1. betala tillbaka beloppet, dock högst motsvarande 12 500 euro,
2. betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den
dag då beställaren gav banken uppdraget att utföra betalningsöver-
föringen till den dag då återbetalning sker, och
3. ersätta de kostnader som beställaren har haft för betalningsöver-
föringen.
De belopp som anges i första stycket skall betalas till beställaren inom
fjorton bankdagar från det att han framställde begäran om ersättning.
Sådan begäran får inte framställas före utgången av den tid som avses i 7
§.
Första stycket gäller inte, om det belopp som betalningsöverföringen
avser har överförts till betalningsmottagarens bank innan den tid som
anges i andra stycket första meningen har gått ut.
15 § Bestämmelserna i 14 § tillämpas även på en förmedlande bank, som
har mottagit det belopp som en betalningsöverföring avser. Beloppet
skall dock betalas till den bank som uppdrog åt den förmedlande banken
att medverka. Om anledningen till att betalningsöverföringen inte har
utförts är att den uppdragsgivande banken har gett felaktiga eller
bristfälliga instruktioner, gäller i stället att den förmedlande banken skall
vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att det belopp som betal-
ningsöverföringen avser skall betalas tillbaka.
16 § Om anledningen till att det belopp som en betalningsöverföring
avser inte har överförts till den bank som betalningsmottagaren anlitar är
att beställaren har gett sin bank felaktiga eller bristfälliga instruktioner
eller att en förmedlande bank, som beställaren själv har valt, inte har
utfört sitt uppdrag, gäller inte 14 och 15 §§. I stället skall beställarens
bank och övriga berörda banker vidta de åtgärder som skäligen kan
krävas för att det belopp som betalningsöverföringen avser skall betalas
tillbaka.
Om beloppet betalas tillbaka till beställarens bank, skall denna betala
beloppet till beställaren. De berörda bankerna är berättigade att göra
avdrag för de kostnader som återbetalningen har medfört.
17 § Om anledningen till att det belopp som en betalningsöverföring
avser inte har överförts till den bank som betalningsmottagaren anlitar är
att en förmedlande bank, som har fått sitt uppdrag av betalnings-
mottagarens bank, inte har utfört uppdraget, gäller inte 14 och 15 §§. I
stället är betalningsmottagarens bank skyldig att till
betalningsmottagaren betala det belopp som betalningsöverföringen
avser, dock högst motsvarande 12 500 euro.
Avslutande bestämmelser
18 § Bestämmelserna i 8, 10 och 12–17 §§ inverkar inte på de rättigheter
som beställare, betalningsmottagare eller banker, som har medverkat vid
en betalningsöverföring, kan ha enligt annan lag eller enligt avtal.
Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelsen i 14 § är till nackdel
för beställaren är utan verkan mot denne.
19 § Att en bank inte fullgör en förpliktelse som banken har enligt denna
lag skall inte medföra någon påföljd som anges i lagen, om banken visar
att detta beror på ett hinder utanför bankens kontroll som den inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars
följder den inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Denna lag träder i kraft den 14 augusti 1999.
Förslag till
lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
Särskilda föreskrifter om
information till konsumenter finns
i konsumentkreditlagen
(1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38) och valutaväxlingslagen
(1996:1006).
Särskilda föreskrifter om
information till konsumenter finns
i konsumentkreditlagen
(1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006) och lagen (1999:000)
om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
Denna lag träder i kraft den 14 augusti 1999
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-02-19
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet
Ingegerd Westlander, regeringsrådet Susanne Billum.
Enligt en lagrådsremiss den 28 januari 1999 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet,
2. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Carina Crantz.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om betalningsöverföringar inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet
Rubrikerna före 3 § och 4 §.
I 3 §, under särskild rubrik, ges bestämmelser om skyldighet för bank,
eller annat företag som utför betalningsöverföringar, att informera
kunderna om villkoren för en sådan överföring. 4 och 5 §§ föregås av
rubriken "Information efter det att en betalningsöverföring utförts".
Föreslagna bestämmelser därom ges i 4 §. Följande paragraf innehåller
en hänvisning till bestämmelser i marknadsföringslagen som avser
information enligt såväl 3 § som 4 §. Med hänsyn härtill och då 6 §
innehåller bestämmelser som ur kronologisk synpunkt närmast bort ha
sin plats efter 3 §, förordar Lagrådet att de föreslagna rubrikerna före 3 §
och 4 och 5 §§ ersätts med en gemensam rubrik före 3 § med lydelsen
"Informationsskyldighet".
7-10 §§ samt 2 §
I 7 § första stycket anges att det belopp som en betalningsöverföring
avser skall överföras till den bank som betalningsmottagaren anlitar
"senast före utgången av femte bankdagen efter acceptdagen", om inte
beställaren och den anlitade banken uttryckligen har kommit överens om
annan tid.
När det i samma paragrafs andra stycke sedan hänvisas till "den angivna
tidsfristen" kan tvekan möjligen uppstå om vad som avses därmed. För
att undvika ett missförstånd bör enligt Lagrådets mening efter de citerade
orden tillfogas "eller överenskommen tidsfrist".
Av nyss anförda skäl bör "7 §" i 8 § första stycket ersättas med "6 § eller
7 § första stycket" samtidigt som "7 §" i andra stycket i förevarande
paragraf ändras till "första stycket". Vidare bör 9 § andra stycket ändras
på motsvarande sätt som föreslagits beträffande 7 § andra stycket. I 10 §
första stycket bör slutligen hänvisningen till 9 § ändras att avse "6 § eller
9 § första stycket".
I 7 § och 9 § används begreppet "bankdagen". Enligt Lagrådets mening
är det inte givet att detta begrepp är helt entydigt. Lagrådet förordar
därför att 2 §, som bl.a. innehåller en definition av "acceptdag",
kompletteras med en närmare beskrivning av vad som avses med
"bankdag".
Med hänsyn till att 8 och 10 §§ innehåller föreskrifter om rätt till
ersättning i vissa fall föreslår Lagrådet också att rubriken före 7-10 §§
ges följande lydelse: "Tid för utförande av en betalningsöverföring och
ersättning vid försening".
14 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till ersättning när en
betalningsöverföring inte har genomförts.
Lagrådet noterar till en början att det av den föreslagna lagtexten i första
stycket 2 inte kan utläsas vad som anges i författningskommentaren,
nämligen att ränta aldrig skall beräknas på högre belopp än 12 500 euro.
Frågan om rätta innebörden av "beloppet" i punkt 2 bör därför lämpligen
bli föremål för ytterligare övervägande under det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
Vad angår andra och tredje styckena i paragrafen skulle enligt Lagrådets
mening deras innehåll komma till tydligare uttryck om styckena ges
följande lydelser:
"Ersättning som anges i första stycket 1–3 skall betalas till beställaren
inom fjorton bankdagar från det att han framställde begäran om
ersättning, om inte det belopp som betalningsöverföringen avser
dessförinnan har överförts till betalningsmottagarens bank.
Begäran enligt andra stycket får inte framställas före utgången av den tid
som avses i 6 § eller 7 § första stycket".
Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet Lövdén
Regeringen beslutar proposition 1998/99:53 lag om
betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag om
betalningsöverföringar
inom Europeiska
ekonomiska
samarbetsområdet
397L0005
Senaste lydelse 1996:1010.
EGT nr C 360, 17.12.1994, s. 13, EGT nr C 199, 3.8.1995, s. 16.
EGT nr C 236, 11.9.1995, s. 1.
Europaparlamentets yttrande av den 19 maj 1995 (EGT nr C 151, 19.6.1995, s. 370),
rådets gemensamma ståndpunkt av den 4 december 1995 (EGT nr C 353, 30.12.1995,
s. 52) och Europaparlamentets beslut av den 13 mars 1996 (EGT nr C 96, 1.4.1996, s. 74)
Rådets beslut av den 19 december 1996 och Europaparlamentets beslut EGT av den 16
januari 1997.
EGT nr C 251, 27.9.1995, s. 3.
EGT nr C 72, 15.3.1993, s. 158.
EGT nr L 67, 15.3.1990, s. 39.
EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77.
EGT nr L 158, 23.6.1990, s. 59.
EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30, Direktivet senast ändrat genom direktiv 95/26/EG
(EGT nr L 168, 18.7.1995, s. 7).
EGT nr L 332, 31.12.1993, s. 4.
Senaste lydelse 1996:1010.
Prop. 1998/99:53
2
1
Prop. 1998/99:53
3
3
9
9
9
9
41
41
42
1
43
1
42
1
50
51
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
63
1
Prop. 1998/99:53
Bilaga 2
64
1
Prop. 1998/99:53
Bilaga 3
70
9
72
1
Prop. 1998/99:53
Bilaga 4
72
1
Prop. 1998/99:53
73
1
74
1