Post 5928 av 7374 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1999/00:67 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Effektivare handläggning av strafförelägganden m.m. Prop. 1999/2000:67
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 67
                
                
                
                Regeringens proposition 
1999/2000:67
Effektivare handläggning av strafförelägganden m.m.
Prop. 
1999/2000:67
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 9 mars 2000
Göran Persson
	Laila Freivalds
	(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen ett antal ändringar i reglerna om 
handläggning av strafföreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken. 
– Strafförelägganden skall kunna sättas upp och utfärdas i form av ett 
elektroniskt dokument.
– Möjligheterna att godkänna ett föreläggande genom betalning utökas 
i viss mån.
– Reglerna när ett godkännande uteblir, dvs. när den misstänkte 
bestrider eller när godkännandet kommer in efter det att åklagaren på nytt 
har tagit upp frågan om ansvar, förenklas.
Vidare föreslås att åklagarmyndigheternas ärenderegister, Brådis, skall 
sekretessregleras. Slutligen görs en ändring i sekretesslagen (1980:100) 
för att klargöra att sekretessen för uppgifter i belastningsregistret endast 
gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur registret. 
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
Innehållsförteckning
1	Förslag till riksdagsbeslut	3
2	Lagtext	4
2.1	Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken	4
2.2	Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)	7
3	Ärendet och dess beredning	10
4	Strafföreläggande	10
4.1	Nuvarande ordning	10
4.2	Underskrift av åklagare ersätts av elektronisk signatur 
m.m.	11
4.3	Godkännande av strafföreläggande	14
4.3.1	Nuvarande ordning	14
4.3.2	Godkännande genom betalning	14
4.4	Handläggning vid uteblivna godkännanden	16
4.4.1	Nuvarande ordning	16
4.4.2	Nya regler vid uteblivna godkännanden	17
4.5	Rättelse av fel i strafföreläggande	19
5	Sekretess för strafföreläggande och ärenderegistrering	20
5.1	Nuvarande sekretessreglering för strafföreläggande	20
5.2	Nuvarande sekretessreglering för ärenderegistrering	21
5.2.1	Ärenderegistret Brådis	21
5.2.2	Hur sekretessen beaktas	22
5.2.3	Särskild sekretessreglering av Brådis	23
6	Sekretessen för uppgifter i belastningsregistret	25
7	Ekonomiska konsekvenser	26
8	Ikraftträdande	27
9	Författningskommentar	27
9.1	Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken	27
9.2	Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)	29
Bilaga 1	Promemorians lagförslag	32
Bilaga 2	Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över 
promemorian ”Förslag till ändringar i rättegångsbalken m.fl. 
författningar för en rationellare handläggning av 
strafförelägganden”	37
Bilaga 3	Ekosekretessutredningens lagförslag	38
Bilaga 4	Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över 
Ekosekretessutredningens promemoria ”Vissa konsekvenser 
av ändringar i sekretesslagen i samband med den nya 
lagstiftningen om polisens register”	41
Bilaga 5	Lagrådsremissens lagförslag	42
Bilaga 6	Lagrådets yttrande	48
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2000	49
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 3, 6–9, 11, 12 och 17 §§ rättegångs-
balken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 kap.
3 § 
Har föreläggande enligt detta 
kapitel utfärdats till godkännande 
inom viss tid, får fråga om ansvar 
för brottet ej upptagas på nytt 
förrän denna tid utgått.
Har ett föreläggande enligt detta 
kapitel utfärdats till godkännande 
inom viss tid, får frågan om 
ansvar för brottet tas upp på nytt 
innan denna tid har gått ut endast 
om den misstänkte har förklarat 
att han inte godkänner 
föreläggandet.
Har föreläggande godkänts, 
gäller det som dom vilken har 
vunnit laga kraft.
Har ett föreläggande godkänts, 
gäller det som en dom som har 
vunnit laga kraft.
6 § 
Strafföreläggande avfattas 
skriftligen och undertecknas av
åklagaren.
Föreläggandet skall innehålla 
uppgift om
Ett strafföreläggande skall 
innehålla uppgift om
1. den misstänkte,
1. den åklagare som har 
utfärdat föreläggandet,
2. brottet med angivande av tid 
och plats för dess begående samt 
övriga omständigheter som behövs 
för att känneteckna det,
2. den misstänkte,
3. den eller de bestämmelser 
som är tillämpliga när det gäller 
brottet,
3. brottet med angivande av tid 
och plats för dess begående samt 
övriga omständigheter som behövs 
för att känneteckna det,
4. det straff och den särskilda 
rättsverkan, som föreläggs den 
misstänkte,
4. den eller de bestämmelser 
som är tillämpliga när det gäller 
brottet,
5. det enskilda anspråk som 
föreläggs den misstänkte med 
uppgift om målsäganden och de 
omständigheter som anspråket 
grundar sig på.
5. det straff och den särskilda 
rättsverkan, som föreläggs den 
misstänkte, och
6. det enskilda anspråk som 
föreläggs den misstänkte med 
uppgift om målsäganden och de 
omständigheter som anspråket 
grundar sig på.
7 § 
Utfärdas strafföreläggande till 
godkännande inom viss tid, skall 
den misstänkte genom anteckning i 
föreläggandet eller på annat sätt 
givas
Utfärdas ett strafföreläggande 
till godkännande inom viss tid, 
skall den misstänkte ges
upplysning om sättet för 
godkännande och om den tid som 
fastställts härför,
1. upplysning om sättet för 
godkännande och om den tid som 
fastställts för detta, och
upplysning att, om godkännande 
ej sker, åtal kan äga rum efter 
utgången av den fastställda tiden.
2. upplysning att, om 
godkännande inte sker, åtal kan 
äga rum efter utgången av den 
fastställda tiden.
8 § 
Strafföreläggande lämnas eller 
sändes till den misstänkte.
Ett skriftligt besked med 
strafföreläggandets innehåll och 
sådana upplysningar som anges i 
7 § skall lämnas eller sändas till 
den misstänkte.
Regeringen äger förordna att i 
stället för föreläggandet får 
lämnas eller sändas skriftligt 
besked, som upptager före-
läggandets innehåll och sådana 
upplysningar som anges i 7 §.
 
9 § 
Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar 
och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen 
och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda 
anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem 
som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.
Godkännande, som tecknas på 
annan handling än föreläggandet, 
gäller endast om det klart framgår 
vilket föreläggande som avses.
11 § 
Avser ett strafföreläggande inte 
annat än böter eller böter och 
avgift enligt lagen (1994:419) om 
brottsofferfond och betalas hela 
beloppet till myndighet, som 
regeringen bestämmer, utan att 
skriftligt godkännande skett, anses 
betalningen som godkännande, om 
det inte framgår att den misstänkte 
inte har avsett att godkänna 
föreläggandet.
Ett strafföreläggande kan också 
godkännas genom att hela 
beloppet betalas till den myndighet 
som regeringen bestämmer, utan 
att ett skriftligt godkännande skett, 
om föreläggandet avser endast 
böter, eller böter och särskild 
rättsverkan som innebär 
betalningsskyldighet.
Betalning enligt första stycket 
skall inte anses som ett 
godkännande, om det framgår att 
den misstänkte inte har avsett att 
godkänna föreläggandet. 
12 § 
Godkännande, som sker sedan 
åklagaren utfärdat stämning eller 
stämningsansökan, är utan verkan.
Ett godkännande är utan verkan 
om det sker sedan åklagaren har
1. utfärdat stämning, 
stämningsansökan eller ett nytt 
strafföreläggande, 
2. beslutat att inte väcka åtal för 
brottet, eller
3. beslutat att lägga ned eller 
inte inleda en förundersökning.
17 § 
Bestämmelserna i 6 § andra 
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11 
och 12 a §§ gäller även i fråga om 
föreläggande av ordningsbot. Vad 
som sägs om åklagare i 12 a § 
skall därvid i stället avse polisman.
Bestämmelserna i 6 § 2, 3 och 5 
samt i 7, 9, 11 och 12 a §§ gäller 
även i fråga om föreläggande av 
ordningsbot. Vad som sägs om 
åklagare i 12 a § skall därvid i 
stället avse polisman.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. I fråga om strafförelägganden 
och ordningsbot som utfärdats före ikraftträdandet tillämpas äldre 
bestämmelser.
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen 
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 17 och 18 §§ samt 9 kap. 17 § 
sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
17 §2
Sekretess gäller för uppgift som 
har tillförts register som förs 
enligt lagen (1998:620) om 
belastningsregister. Om utläm-
nande av sådan uppgift gäller vad 
som är föreskrivet i den lagen och 
i säkerhetsskyddslagen (1996:627) 
samt i förordningar som har stöd i 
dessa lagar.
Sekretess gäller i verksamhet 
som avser förande av eller uttag 
ur register som förs enligt lagen 
(1998:620) om belastningsregister 
för uppgift i registret. Om 
utlämnande av sådan uppgift gäller 
vad som är föreskrivet i den lagen 
och i säkerhetsskyddslagen 
(1996:627) samt i förordningar 
som har stöd i dessa lagar.
Sekretess gäller också i verksamhet som avser förande av eller uttag ur 
register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i Tullverkets 
brottsbekämpande verksamhet. Om utlämnande av sådan uppgift gäller 
vad som är föreskrivet i nämnda lag eller i förordning som har stöd i den 
lagen.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första 
stycket i högst sjuttio år.
Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna 
paragraf.
18 §3 
I annat fall än som avses i 17 § eller 9 kap. 17 § första stycket 6 eller 7 
gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register
1. för uppgift som har tillförts 
särskilt register, som förs över 
strafföreläggande och före-
läggande av ordningsbot, och inte 
hänför sig till registrering som 
avses i 15 kap. 1 §,
1. för uppgift som har tillförts 
särskilt register, som förs över 
strafföreläggande och före-
läggande av ordningsbot, 
2. för annan uppgift hos Rikspolisstyrelsen, som angår brott eller den 
som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har 
lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem i 
annat register än som avses i 1,
3. för belastningsuppgift som har tillförts körkortsregistret,
4. för uppgift som har tillförts särskilt register som författningsenligt 
förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av 
personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.
Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om 
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.
Sekretess gäller hos Luftfartsverket i verksamhet, som avser förande 
av eller uttag ur certifikatregistret, för uppgift som angår brott eller 
enskilds hälsotillstånd, om det kan antas att den enskilde eller någon 
honom närstående lider men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio 
år.
9 kap.
17 §4 
Sekretess gäller för uppgift om 
enskilds personliga och 
ekonomiska förhållanden, om inte 
annat följer av 18 §
Sekretess gäller för uppgift om 
enskilds personliga och 
ekonomiska förhållanden, om inte 
annat följer av 18 §,
1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. i angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål 
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild 
personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),
4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens 
kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens 
verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,
5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän 
åklagare eller polismyndighet i brottmål,
6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen 
(1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,
8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (1999:90) om 
behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i 
brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
9. i särskilt ärenderegister över 
brottmål som förs av 
åklagarmyndighet, om uppgiften 
inte hänför sig till registrering 
som avses i 15 kap. 1 §,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller 
någon honom närstående lider skada eller men.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan 
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att 
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad 
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare och 
i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i 
denna lag. Utan hinder av sekretessen får uppgift vidare lämnas ut enligt 
vad som föreskrivs i lagen (1998:621) om misstankeregister, 
polisdatalagen (1998:622) och lagen (1999:90) om behandling av 
personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar 
samt i förordningar som har stöd i dessa lagar.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio 
år.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
3 
3 Ärendet och dess beredning
Hösten år 1997 överlämnade Riksåklagaren till regeringen promemorian 
Förslag till ändringar i rättegångsbalken m.fl. författningar för en 
rationellare handläggning av strafföreläggande. Ett tillägg till 
promemorian lämnades i mars 1998 (i fortsättningen avses med 
promemorian även tillägget). Promemorian behandlar frågan om 
elektroniska signaturer av strafförelägganden, ökad användning av 
godkännande genom betalning samt vissa andra förenklingar vid 
hanteringen av strafförelägganden. Promemorian tar också upp frågan 
om sekretessreglering av åklagarnas ärenderegister, Brådis. 
Riksåklagaren har i ett tidigare ärende (dnr Ju 95/2996) föreslagit 
ändringar i möjligheten att rätta godkända strafförelägganden. 
Motsvarande förslag finns i den nu aktuella promemorian. 
Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har 
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. 
Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju 
97/2631). I lagrådsremissen behandlas promemorians förslag. Också det 
tidigare förslaget har remissbehandlats. Remissyttrandena finns 
tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju 95/2996).
Härutöver föreslår regeringen en ändring i sekretesslagen (1980:100) 
såvitt avser sekretess för uppgifter som hänför sig till belastnings-
registret. Ändringen föranleds av att Ekosekretessutredningen överlämnat 
en promemoria angående vissa konsekvenser av ändringar i 
sekretesslagen m.m. i samband med den nya lagstiftningen om polisens 
register. Promemorians lagförslag bifogas lagrådsremissen som bilaga 3. 
Promemorian har remissbehandlats när det gäller sekretessfrågorna. En 
förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns 
tillgängliga i Justitidepartementet (dnr Ju 99/813).
Lagrådet 
Regeringen beslutade den 10 februari 2000 att inhämta Lagrådets 
yttrande över det förslag som finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat 
förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Vissa 
redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.
4 Strafföreläggande
4.1 Nuvarande ordning
Strafföreläggande är en summarisk process där åklagaren kan lagföra 
brott som hör under allmänt åtal. Föreläggandet används för brott som 
relativt sett är mindre allvarliga. Åklagaren förelägger den misstänkte att 
godkänna ett bestämt bötesstraff eller en villkorlig dom, eventuellt 
förenad med böter. Ett godkännande innebär att den misstänkte erkänner 
gärningen och godtar straffet. Om föreläggandet godkänts gäller det som 
en dom som har vunnit laga kraft. De grundläggande reglerna om 
strafförelägganden finns i 48 kap. rättegångsbalken (RB).
Förutom böter eller villkorlig dom får ett föreläggande omfatta ett 
enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet, vissa former av särskild 
rättsverkan, t.ex. egendoms förverkande och avgift enligt lagen 
(1994:419) om brottsofferfond, samt kostnad för blodprovstagning m.m.
Ett strafföreläggande sätts upp på det sätt som Riksåklagaren har 
bestämt och undertecknas av åklagaren. Vanligtvis skickas det sedan till 
den misstänkte för att godkännas inom viss tid.
Om den misstänkte godkänner föreläggandet skall han underteckna en 
förklaring att han erkänner gärningen och godtar det straff och den 
särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som tagits upp i 
föreläggandet. Även betalning kan räknas som ett godkännande om 
föreläggandet endast avser böter eller böter och avgift enligt lagen om 
brottsofferfond. Om den misstänkte inte godkänner föreläggandet skall 
åklagaren normalt väcka åtal. Ett godkännande som sker sedan åklagaren 
utfärdat stämning eller stämningsansökan är utan verkan.
Om en åklagare sedan ett strafföreläggande har godkänts upptäcker att 
det innehåller något uppenbart fel kan han under vissa förutsättningar 
rätta det. Eftersom ett godkänt föreläggande gäller som en dom som har 
vunnit laga kraft kan det inte överklagas. Det kan angripas bara genom 
extraordinära rättsmedel. För strafförelägganden är dessa reglerna om 
resning av brottmålsdom och klagan enligt de särskilda bestämmelser om 
undanröjande av strafförelägganden som finns i 59 kap. 6–9 §§ RB.
4.2 Underskrift av åklagare ersätts av elektronisk 
signatur m.m.   
Regeringens förslag: Kravet i 48 kap. 6 § RB på att ett 
strafföreläggande skall avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren 
tas bort för att det skall kunna utfärdas i form av ett elektroniskt 
dokument. Föreläggandet skall innehålla uppgift om vilken åklagare som 
utfärdat det. Huvudregeln skall vara att den misstänkte skall få ett 
skriftligt besked om föreläggandets innehåll. 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Alla remissinstanser utom Riksdagens 
ombudsmän tillstyrker eller lämnar förslaget utan invändning. 
Riksdagens ombudsmän ifrågasätter om det i straffrättsligt hänseende 
finns godtagbara möjligheter att kontrollera äktheten av ett 
strafföreläggande som har formen av ett elektroniskt dokument med en 
digital signatur.
Ekobrottsmyndigheten föreslår att 48 kap. 8 § RB kompletteras med en 
regel som säger att om den misstänkte har gett in en sådan fullmakt till 
åklagaren som avses i 48 kap. 10 § RB skall handlingarna i stället skickas 
till ombudet. 
Skälen för regeringens förslag: Strafföreläggande medger en snabb 
och effektiv form för att bestämma straff när den misstänkte erkänner 
gärningen, brottet är mindre allvarligt och det inte råder någon tvekan om 
påföljden. Denna form av lagföring används i stor utsträckning av 
åklagarmyndigheterna. Varje år utfärdas omkring 70 000 förelägganden. 
Vid en sådan masshantering är det förstås väsentligt att handläggningen 
är så effektiv som möjligt utan att man gör avkall på rättssäkerheten. 
Datatekniken har haft och har stor betydelse för att rationalisera 
handläggningen. Tekniken används när förelägganden skickas ut till den 
misstänkte, vid registrering när denne godkänner eller bestrider, vid 
underrättelse till myndigheter som skall ha uppgift om godkända 
förelägganden samt vid uppbörd av böter och avgifter.
Av formella skäl är det i dag däremot inte möjligt att utnyttja 
datatekniken helt och hållet för att sätta upp och utfärda ett 
strafföreläggande. På motsvarande sätt som en dom skall nämligen ett 
strafföreläggande enligt 48 kap. 6 § första stycket RB avfattas skriftligen 
och undertecknas av åklagaren. Syftet med detta är förstås att man skall 
kunna säkerställa att dokumentet är äkta genom att binda samman 
dokumentets innehåll med den som skrivit under. För närvarande är det 
alltså inte tillräckligt enligt lag att enbart på elektronisk väg binda 
samman innehållet i ett strafföreläggande med en viss utställare.
Kravet på skriftlighet och undertecknande innebär att efter registrering 
måste strafföreläggandena skrivas ut på papper, kontrolleras och skrivas 
under av åklagaren. Därefter måste systemet uppdateras med uppgiften 
att åklagaren undertecknat föreläggandet. Slutligen skall det 
undertecknade föreläggandet arkiveras. Enligt regeringens mening skulle 
detta förfarande kunna rationaliseras om föreläggandet sätts upp och 
utfärdas i form av ett elektroniskt dokument.
Med elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och 
utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande. Begreppet 
finns bl.a. i 12 § tullagen (1994:1550). Enligt olika författningar på 
skatte- och avgiftsområdet är det också möjligt att sätta upp beslut i form 
av elektroniska dokument, se t.ex. 13 kap. 3 § andra stycket lagen 
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension och 1 b § mer-
värdesskatteförordningen (1994:223).
Innehållet i ett dokument i en dator kan knytas (låsas) till en viss 
utställare genom en elektronisk signatur. Principen för elektroniska 
signaturer är att ett dokument som skall låsas behandlas med en 
krypteringsalgoritm (en matematisk beräkningsregel) tillsammans med 
en personlig nyckel, unik för den som skall signera. Man får därmed ett 
kontrolltal som bara finns för just det signerade dokumentet. På så sätt 
skapas förutsättningar för att kunna binda undertecknaren till 
dokumentet. Vidare kan man låsa innehållet i det och därmed upptäcka 
varje försök att ändra dokumentet. De nycklar som används är s.k. aktiva 
kort som används tillsammans med en personlig kod. 
När det gäller Riksdagens ombudsmäns invändning om möjligheten att 
i straffrättsligt hänseende kunna kontrollera äktheten av ett 
strafföreläggande vill regeringen framhålla följande. Elektroniska 
signaturer anses kunna säkerställa att ett dokument är äkta på ett sätt som 
kan likställas med möjligheten att kontrollera en namnunderskrift. En 
svaghet i systemet är om någon obehörig kommer över det aktiva kortet 
och koden och framställer elektroniska signaturer som är identiska med 
sådana som är äkta. När det gäller utfärdande av strafförelägganden finns 
det dock knappast något incitament för att framställa dokument med 
falska signaturer. Kort och kod bör vidare kunna förvaras under sådana 
former att detta inte sker.
Att vid hanteringen av strafförelägganden övergå från ett manuellt 
system till ett elektroniskt innebär enligt regeringens mening att 
handläggningen blir enklare och går fortare. I stället för det förfarande 
som beskrivits ovan kan handläggningen rationaliseras så att den skulle 
kunna gå till på följande sätt. 
När föreläggandet registrerats, dvs. satts upp, av en handläggare 
granskar åklagaren innehållet i föreläggandet direkt på bildskärmen och 
beslutar därefter om det skall utfärdas. Föreläggandet utfärdas när 
åklagaren undertecknar det genom sin elektroniska signatur. Originalet 
av föreläggandet lagras elektroniskt och den elektroniska signaturen 
säkerställer att det inte kan ändras utan upptäckt. Samtliga moment kan 
utföras av åklagaren i ett sammanhang. Därefter produceras en utskrift av 
ett besked om föreläggandets innehåll, en broschyr med upplysningar och 
ett inbetalningskort, som skickas per post till den misstänkte.
En sådan ordning innebär en värdefull rationalisering av 
handläggningen av strafförelägganden. Regeringen menar att systemet 
med elektroniska signaturer erbjuder en tillräcklig grad av säkerhet. Det 
besked om föreläggandet som den misstänkte får del av innebär inga 
försämringar för dennes del. Den nya ordningen bör tvärtom kunna 
innebära att beskeden utformas på ett tydligt och för mottagaren 
lättbegripligt sätt. En övervägande majoritet av remissinstanserna är 
också positiva till förslaget. Det bör därför genomföras.
Förslaget om elektroniska signaturer kräver vissa lagtekniska 
ändringar i 48 kap. RB. Som framgått tidigare måste regeln om 
skriftlighet och undertecknande i 48 kap. 6 § första stycket RB tas bort. 
Eftersom tekniken utvecklas ständigt bör, för att man snabbt skall kunna 
ta till vara framtida tekniska lösningar, formen för hur strafförelägganden 
skall utfärdas regleras i förordning, dvs. i strafföreläggandekungörelsen 
(1970:60). Genom att man tar bort bestämmelsen i rättegångsbalken om 
skriftlighet och undertecknande, och alltså reglerar detta i förordning, 
kommer huvudregeln vara att den misstänkte skall få ett skriftligt besked 
om föreläggandets innehåll i stället för själva föreläggandet. Det kan i 
sammanhanget påpekas att det redan idag är möjligt att enligt en 
undantagsregel sända eller lämna ett skriftligt besked (48 kap. 8 § andra 
stycket RB). 
Den föreslagna lösningen kräver ändringar i 48 kap. 7 och 8 §§ samt  9 
§ andra stycket rättegångsbalken. Den misstänkte bör ges besked om vem 
som har utfärdat strafföreläggandet. Det bör därför i 48 kap. 6 § RB 
införas en ny punkt som föreskriver att ett föreläggande skall innehålla 
uppgift om vilken åklagare det är som utfärdat föreläggandet. 
Ekobrottsmyndigheten har påpekat att det vid en jämförelse mellan 48 
kap. 8 § och 6 § strafföreläggandekungörelsen kan framstå som tveksamt 
till vem beskedet skall skickas när den misstänkte har ombud. Det 
framstår för de flesta fall som mest ändamålsenligt att beskedet i de nu 
avsedda fallen skickas till ombudet. Att denne är behörig att ta emot 
handlingar i saken på den misstänktes vägnar framgår också av 48 kap. 
10 § andra stycket RB. Att föreskriva att alla besked i dessa fall skall 
sändas enbart till ombudet är emellertid mindre lämpligt, bl.a. av det 
skälet att ett ombud inte är behörigt att godkänna strafförelägganden 
avseende villkorlig dom. Regeringen anser därför att nuvarande mer 
flexibla ordning bör bestå. 
4.3 Godkännande av strafföreläggande
4.3.1 Nuvarande ordning
Ett strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar 
och tillställer behörig mottagare en förklaring att han erkänner gärningen 
och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda 
anspråk som upptagits i föreläggandet ( 48 kap. 9 § RB). Enligt 
föreskrifter från Riksåklagaren är behörig mottagare normalt 
åklagarmyndigheten i Umeå, närmare bestämt den lokala åklagaren i 
Kiruna.
Strafföreläggandesystemet uppdateras manuellt med uppgiften om ett 
skriftligt godkännande. Vid tveksamhet är det den åklagare som utfärdat 
föreläggandet som prövar om godkännandet skall gälla eller inte.
Ett strafföreläggande kan också godkännas genom betalning om det 
inte avser annat än böter och avgift enligt lagen (1994:419) om 
brottsofferfond (48 kap. 11 § RB). Godkännande genom betalning 
registreras automatiskt i strafföreläggandesystemet via postgirot. Det 
innebär att någon försändelse från den misstänkte inte behöver granskas. 
Systemet behöver heller inte uppdateras manuellt, om hela det förelagda 
beloppet betalats och inga oklarheter framkommit. Ett godkännande 
genom betalning har samma verkan som om den misstänkte skickat in ett 
skriftligt godkännande.
4.3.2 Godkännande genom betalning
Regeringens förslag: Möjligheten att godkänna ett föreläggande genom 
betalning utökas till att också omfatta annan särskild rättsverkan som 
innebär betalningsskyldighet än avgift enligt lagen (1994:419) om 
brottsofferfond.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. 
Riksåklagaren har dessutom föreslagit att också förelägganden som 
upptar sakförverkanden, enskilt anspråk eller villkorlig dom skall kunna 
godkännas genom betalning av böter och avgift enligt lagen (1994:419) 
om brottsofferfond eller annan särskild rättsverkan som avser betalning.
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker eller har 
inget att invända mot förslaget. Åklagarmyndigheten i Västerås är 
tveksam när det gäller att godkänna enskilda anspråk genom betalning av 
böter m.m. men vill ändå inte avstyrka förslaget. Ekobrottsmyndigheten 
motsätter sig förslaget utom när det gäller särskild rättsverkan som avser 
betalningsskyldighet.
Skälen för regeringens förslag 
Särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet
När ett strafföreläggande utfärdas kan det, som tidigare nämnts, utöver 
ett bötesbelopp även omfatta villkorlig dom, enskilt anspråk som avser 
betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan, t.ex. egendoms 
förverkande, eller avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. 
Även kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den 
misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet skall omfattas av 
föreläggandet. När det gäller sådana kostnader tillämpas bestämmelserna 
om särskild rättsverkan, se 48 kap. 2 § tredje stycket RB. Såväl 
värdeförverkande, som kan åläggas med stöd av en rad olika 
författningar, som annan särskild rättsverkan som innebär 
betalningsskyldighet, omfattas av reglerna om uppbörd enligt 
bötesverkställighetslagen (1979:189). Alla sådana belopp i ett enskilt 
strafföreläggande läggs samman och anges på postgiroinbetalningskortet. 
Om den misstänkte betalar in hela beloppet, torde man kunna utgå från 
att han godtar föreläggandet i även dessa delar. Med en sådan regel blir 
systemet också mer konsekvent eftersom alla former av 
betalningsskyldighet som uppbärs av staten kan godkännas antingen 
skriftligt eller genom betalning. Förslaget bör därför genomföras i den 
delen.
Enskilt anspråk, villkorlig dom och sakförverkande
Enligt promemorian är godkännande genom betalning det effektivaste 
sättet för godkännande, varför möjligheterna till detta bör utvidgas så 
långt det går utan att rättssäkerheten minskas. Riksåklagaren har därför 
föreslagit att betalning av böter och avgift till brottsofferfonden eller 
annan särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet skall ses 
som ett godkännande av ett strafföreläggande som innefattar villkorlig 
dom, enskilt anspråk och sakförverkande. Riksåklagaren har till stöd för 
sitt förslag anfört att godkännandet alltid är odelbart oavsett om det sker 
skriftligen eller genom betalning. Eftersom utgångspunkten är att ett 
godkännande omfattar alla rättsverkningar av ett föreläggande, oavsett 
om godkännandet sker skriftligen eller genom betalning, bör enligt 
Riksåklagaren ett föreläggande kunna godkännas genom betalning också 
i de nämnda fallen. Genom att det ges tydliga upplysningar i anslutning 
till föreläggandet bör enligt Riksåklagaren den misstänkte kunna uppfatta 
innebörden av att han godkänner föreläggandet och att konsekvensen blir 
densamma, oavsett vilken form för godkännande som väljs. 
Det är visserligen troligt att vissa resurser skulle kunna sparas om 
möjligheten att godkänna genom betalning utökas på det sätt som 
föreslås i promemorian. Enligt regeringens mening kan det dock 
ifrågasättas om den föreslagna ordningen innefattar tillräckliga 
rättssäkerhetsgarantier. Ekobrottsmyndigheten har påpekat att 
strafföreläggandet enbart grundas på den misstänktes godkännande. Detta 
måste därför vara otvetydigt och omfatta allt som förelagts den 
misstänkte. Regeringen delar den uppfattningen. Det kan inte uteslutas 
att den misstänkte inte förstår konsekvensen av betalningen när det gäller 
annat än det betalningen avser. Förslaget i promemorian kan därför sägas 
innebära att den misstänkte i sådana fall anses ha godkänt föreläggandet 
delvis på grund av sin passivitet. Godkännande genom betalning bör mot 
den bakgrunden inte godtas om föreläggandet omfattar annat än just det 
betalningen avser. Förslaget i denna del bör alltså inte genomföras.
4.4 Handläggning vid uteblivna godkännanden
4.4.1 Nuvarande ordning
Ett strafföreläggande kan utfärdas till omedelbart godkännande eller till 
godkännande inom en angiven tidsfrist (48 kap. 2 § RB). Om en tidsfrist 
angivits får frågan om ansvar för brottet inte tas upp på nytt förrän denna 
tid har gått ut (48 kap. 3 § RB).
Ett föreläggande anses godkänt när det skriftliga godkännandet eller 
betalningen inkommer till en behörig myndighet.
Om föreläggandet godkänns inom den utsatta tidsfristen är ärendet 
avslutat. Detsamma gäller om godkännandet inkommer efter tidsfristens 
utgång, om åklagaren inte redan utfärdat stämning eller 
stämningsansökan. I det sistnämnda fallet är godkännandet utan verkan 
enligt 48 kap. 12 § RB.
Mellan 15 och 20 procent av utfärdade förelägganden godkänns aldrig. 
De flesta av dessa är bestridda eller helt obesvarade förelägganden. Ett 
antal förelägganden återkallas av åklagare efter invändningar från den 
misstänkte eller på grund av att felaktigheter upptäckts i föreläggandet.
Godkänns inte föreläggandet leder detta alltid till ett nytt beslut av 
åklagaren. Den vanligaste situationen är att åtal väcks men det 
förekommer också att åklagaren utfärdar ett nytt föreläggande. Så är t.ex. 
fallet när den misstänkte bestritt en av flera gärningar och åklagaren 
skriver av ärendet när det gäller den bestridda gärningen och utfärdar ett 
nytt föreläggande för övriga brott. Ett nytt föreläggande kan också 
utfärdas med en ändrad dagsbot, efter påpekande från den misstänkte att 
inkomstuppgiften i förundersökningen var fel. Det kan också förekomma 
att den misstänktes invändningar har sådan tyngd att åklagaren efter 
förnyad åtalsprövning kommer fram till att det inte längre finns 
tillräckliga skäl för åtal.
Till skillnad från ett beslut att utfärda stämning eller stämningsansökan 
medför ett beslut att utfärda nytt föreläggande eller meddela 
åtalsunderlåtelse eller ett beslut att inte väcka åtal inte automatiskt att ett 
godkännande som kommer in därefter är utan verkan. För att förhindra 
att godkännanden kommer in efter ett beslut att t.ex. utfärda ett nytt 
föreläggande, återkallas vanligtvis det tidigare strafföreläggandet och den 
misstänkte underättas om detta.
Vid bestridande eller annan invändning som bör leda till att ett nytt 
strafföreläggande utfärdas samt om någon mindre felaktighet upptäckts, 
tillämpas alltså i praktiken ordningen att det gamla föreläggandet 
återkallas. 
Rättegångsbalken saknar emellertid regler om i vilka situationer ett 
utfärdat strafföreläggande får återkallas. Enligt praxis anses dock att de 
kan återkallas i följande situationer:
– föreläggandet innehåller fel p.g.a. skrivfel, räknefel eller annat 
liknande förbiseende,
– föreläggandet innehåller ett materiellt fel som grundar sig på 
omständigheter som var kända redan vid utfärdandet,
– nya omständigheter, som inte var kända vid utfärdandet, kan ha 
tillkommit som medför att ett annat beslut bör fattas, t.ex. ett beslut att 
väcka åtal, inte väcka åtal, meddela åtalsunderlåtelse eller utfärda nytt 
strafföreläggande. 
Den misstänkte måste, som nämnts, underrättas om åklagarens beslut 
att återkalla föreläggandet. Ett godkännande som sker efter det att den 
misstänkte fått del av underrättelsen anses vara utan verkan. 
Om åklagaren i stället beslutar att lägga ned åtalet måste den 
misstänkte underrättas särskilt om beslutet. Godkännande som sker efter 
en sådan underrättelse anses vara utan verkan.
4.4.2 Nya regler vid uteblivna godkännanden
Regeringens förslag: Om den misstänkte förklarat att han inte 
godkänner föreläggandet skall åklagaren på nytt kunna ta upp frågan om 
ansvar trots att tidsfristen för godkännande enligt 48 kap. 3 § RB inte har 
gått ut. 
Bestämmelsen i 48 kap. 12 § RB utvidgas så att godkännanden som 
sker sedan åklagaren utfärdat ett nytt föreläggande eller beslutat att inte 
väcka åtal för brottet blir utan verkan. Detsamma skall gälla om 
åklagaren beslutat att lägga ned eller inte inleda förundersökning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. I 
promemorian berörs dock inte frågan om beslut att lägga ned eller inte 
inleda en förundersökning. 
Remissinstanserna: I fråga om möjligheten att fatta ett nytt beslut 
innan tidsfristen gått ut godtar alla remissinstanser förslaget eller har 
inget att invända mot det. Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen 
anser att 48 kap. 3 § RB dessutom skall innehålla en bestämmelse om att 
ett föreläggande som innehåller fel skall kunna återkallas, varefter ett 
nytt rättat föreläggande skall kunna utfärdas, trots att tidsfristen inte har 
gått ut.
När det gäller godkännanden som föreslås bli utan verkan godtar 
remissinstanserna förslaget eller har inget att invända mot det. 
Ekobrottsmyndigheten anser dock att detsamma skall gälla om åklagaren 
beslutar att lägga ned förundersökningen eller att inte inleda 
förundersökning. Ekobrottsmyndigheten anser också att det i 48 kap. 12 
§ RB bör införas en bestämmelse som säger att om ett godkännande sker 
samma dag som åklagaren utfärdar stämning m.m. gäller inte 
godkännandet.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande ordning vad avser 
avslutande av ett ärende om strafföreläggande på annat sätt än genom 
godkännande eller utfärdande av stämning eller stämningsansökan 
innebär vissa praktiska och rättsliga komplikationer. 
Även om ett strafföreläggande har återkallats och ett nytt föreläggande 
har utfärdats eller beslut fattats att inte väcka talan kan det tidigare 
föreläggandet godkännas av den misstänkte med laga verkan ända till 
dess åklagaren särskilt underrättar om återkallelsen eller beslutet att inte 
väcka åtal. Åklagaren måste se till att den misstänkte får kännedom om 
återkallelsen eller beslutet. Det uppstår problem om den misstänkte inte 
får kännedom om återkallelsen eller beslutet eller om det inte gått att 
utreda när han fick det. Ett godkännande av det återkallade föreläggandet 
eller av ett föreläggande som upptar brottsmisstankar som åklagaren 
skrivit av får ju laga verkan och kan endast upphävas genom undan-
röjande eller resning.
Handläggningen skulle underlättas betydligt om reglerna renodlades så 
att ett godkännande som inkommer efter det att åklagaren fattat ett nytt 
beslut om samma gärningar alltid är utan verkan. Som 
Ekobrottsmyndigheten föreslagit bör, för fullständighetens skull, även 
beslut om att lägga ned eller inte inleda förundersökning tas med.
Rätten för åklagaren att fatta beslut om ett nytt föreläggande eller att 
fatta beslut i åtalsfrågan, är begränsade av bestämmelsen i 48 kap. 3 § 
RB. Den innebär i praktiken ofta att åklagaren måste vänta hela den ut-
satta fristen innan han fattar ett nytt beslut. Detta medför att förfarandet 
tar onödigt lång tid om den misstänkte bestrider tidigt under en frist som 
bestämts till exempelvis två månader. Den ger också den misstänkte en 
frist att ångra sig, vilket gör att ett bestritt ärende måste hållas öppet. Det 
är visserligen teoretiskt möjligt att i dessa situationer återkalla 
strafföreläggandet och därefter ta upp ansvarsfrågan på nytt (se Fitger, 
Rättegångsbalken, 48:10), men detta är en onödig omgång i 
sammanhanget. Åklagaren bör enligt regeringens mening kunna fatta ett 
nytt beslut så snart den misstänkte uttryckligen förklarat att han inte vill 
godkänna det utfärdade föreläggandet.
När det gäller Ekobrottsmyndighetens och Rikspolisstyrelsens förslag 
om en uttrycklig bestämmelse i 48 kap. 3 § RB med innebörd att 
felaktiga förelägganden skall kunna återkallas och ett nytt föreläggande 
utfärdas är en sådan regel enligt regeringens uppfattning obehövlig. Det 
förfarande som utbildats i praxis med återkallelse och underrättelse om 
detta synes fungera utan problem och bör därför kunna tillämpas även i 
framtiden utan någon uttrycklig reglering. 
Ekobrottsmyndighetens förslag om att ett godkännande som kommer 
in samma dag som åklagaren utfärdar stämningsansökan inte skall gälla, 
bör inte heller leda till lagstiftning. Förslaget skulle innebära att man inte 
så långt det är möjligt utnyttjar det förenklade förfarande som ett 
godkännande innebär. Den nuvarande ordningen innebär ju att åklagaren 
skall lägga ned åtalet om han en viss dag har utfärdat en ansökan om 
stämning och sedan får veta att ett godkännande kommit in samma dag 
men före beslutet. Med Ekobrottsmyndighetens förslag skulle detta alltså 
inte gå utan åklagaren skulle vara tvungen att föra process om saken i 
domstol utan att det finns några sakliga skäl för det.
4.5 Rättelse av fel i strafföreläggande
Regeringens bedömning: Nuvarande ordning när det gäller rättelse av 
godkända strafförelägganden bör inte ändras. 
Promemorians förslag innebär att ett strafföreläggande skall kunna 
rättas utan att den misstänkte ges tillfälle att yttra sig om det är uppenbart 
att rättelsen saknar betydelse för honom. Riksåklagaren har även 
föreslagit en regel av innebörd att rättelse inte får innebära att gärningen 
hänförs under en strängare straffbestämmelse.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser godtar förslaget i huvudsak. 
Ekobrottsmyndigheten anser dock att förslaget om att gärningen inte får 
hänföras under en strängare bestämmelse inte skall genomföras. Enligt 
Ekobrottsmyndigheten kan den misstänkte knappast lida någon 
rättsförlust för att man rättar ett felaktigt angivet lagrum även om det 
riktiga har en strängare straffskala. Ekobrottsmyndigheten anser också att 
det av lagrummet skall framgå att den misstänkte alltid skall underrättas 
om en rättelse som gjorts utan hans godkännande. 
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 48 kap. 12 a § RB skall en 
åklagaren rätta ett strafföreläggande som har godkänts om det innehåller 
en uppenbar oriktighet till följd av någons skrivfel, räknefel eller 
liknande förbiseende. Den som godkänt föreläggandet skall dock först 
ges tillfälle att yttra sig. Föreläggandet får inte rättas om denne motsätter 
sig det. Rättelsen får inte innebära att straffet höjs.
Ett misstag som kan inträffa är att åklagaren angivit fel lagrum eller 
inte angivit något lagrum alls. Genom felen kan det uppstå viss osäkerhet 
om hur föreläggandet skall hanteras eller bedömas, främst vid den 
datoriserade bearbetning av innehållet i godkända strafföreläggande som 
görs för registrering i person- och belastningsregistret för olika 
underrättelser eller för statistik. I promemorian föreslås därför en regel 
om att ett strafföreläggande skall kunna rättas utan att den som godkänt 
föreläggandet ges tillfälle att yttra sig om det är uppenbart att rättelsen 
saknar betydelse för honom.  
När möjligheten till rättelse infördes föreslogs i lagrådsremissen en 
bestämmelse som innebar att om den som godkänt föreläggandet 
motsatte sig en rättelse skulle en sådan få göras endast om det var 
uppenbart att rättelsen saknade betydelse för honom (prop. 1982/83:41). 
Lagrådet kritiserade förslaget med hänvisning till att det med en sådan 
ordning måste finnas en möjlighet att på ordinär väg överklaga ett beslut 
om rättelse. I propositionen gjordes bedömningen att det inte fanns skäl 
att införa särskilda överklaganderegler. Någon möjlighet att rätta ett 
strafföreläggande om den som godkänt föreläggandet motsatte sig det 
infördes inte.
Promemorians förslag innebär att den som har godkänt ett 
strafföreläggande inte skall ges tillfälle att yttra sig om det anses 
uppenbart att rättelsen saknar betydelse för honom. Något tillfälle att 
motsätta sig en rättelse ges alltså inte. Detta kan sägas vara mer 
långtgående än det förslag Lagrådet kritiserade i ovan angivna ärende. 
Ett godkänt strafföreläggande gäller som en lagakraftvunnen dom och 
grundar sig enbart på godkännandet. Försiktighet måste därför iakttas när 
det gäller ändringar av det som har godkänts. Enligt regeringens mening 
finns det starka skäl som talar för att ett beslut om rättelse bör kunna 
överklagas. Det saknas emellertid nu underlag för ett slutgiltigt 
ställningstagande i den frågan, liksom för hur det skulle lösas lagtekniskt. 
Mot denna bakgrund bör den nuvarande ordningen bestå. 
5 Sekretess för strafföreläggande och 
ärenderegistrering
5.1 Nuvarande sekretessreglering för strafföreläggande 
Sekretesslagen (1980:100) innehåller flera regler som rör 
strafföreläggande.
I 5 kap. finns det regler om sekretess främst med hänsyn till intresset 
att förebygga eller beivra brott. Enligt 5 kap. 1 § gäller sekretess bl.a. för 
uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål, om det kan antas 
att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den 
framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.
I 7 kap. finns det regler om sekretess med hänsyn främst till skyddet 
för enskildas personliga förhållanden. Enligt 7 kap. 18 § första stycket 1 
gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register 
bl.a. för uppgift som har tillförts det särskilda register som förs över 
strafförelägganden. Sekretessen är absolut. Sekretessen gäller dock inte 
för registrering som avses i 15 kap. 1 §, dvs. för diarieföringsuppgifter. 
Av 7 kap. 18 § andra stycket följer att sekretess inte heller gäller för 
uppgift i ärende om strafföreläggande. Bestämmelserna i 14 kap. om 
utlämnande till andra myndigheter och enskild är dessutom tillämpliga.
I 9 kap. finns det regler om sekretess med hänsyn främst till skyddet 
för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk art. Enligt 
9 kap. 17 § första stycket gäller sekretess för uppgift om enskilds 
personliga och ekonomiska förhållanden, om inte annat följer av 18 §, 
bl.a.
– i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål, 
– i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål 
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
– i åklagarmyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, 
utreda eller beivra brott,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller 
någon honom närstående lider men. 
I 9 kap. 18 § finns det bestämmelser om undantag från sekretessen en-
ligt 9 kap. 17 § första stycket. Sekretess gäller således inte för bl.a.
– beslut huruvida åtal skall väckas, beslut om att förundersökning inte 
skall inledas och beslut om att förundersökning skall läggas ned samt
– uppgift i ärende om strafföreläggande. 
Vidare upphör sekretessen att gälla, om uppgiften lämnas till domstol 
med anledning av åtal, om inte sekretess för uppgiften skall gälla hos 
domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i 
målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där 
sekretess gäller för uppgiften.
5.2 Nuvarande sekretessreglering för ärenderegistrering
5.2.1 Ärenderegistret Brådis
Alla brottmålsärenden som handläggs inom åklagarväsendet registreras i 
ett datoriserat ärenderegister, Brådis. I registret antecknas således även 
ärenden som leder till att strafföreläggande utfärdas. 
Brådis förs med stöd av förordningen (1995:1006) om registerföring 
vid åklagarmyndigheterna. Enligt 2 § förordningen får registret användas 
för framställning av bl.a. strafförelägganden. Med stöd av 4–6 §§ 
registreras bl.a. personnummer och namn på brottsmisstänkta. 
Målsättningen är att registret skall ha ett sådant innehåll att det skall vara 
möjligt att i huvudsak följa handläggningen av samtliga brottmålsärenden 
utan att behöva ta del av handlingarna i dessa.
Registret är konstruerat så att varje ärende kan omfatta en eller flera 
misstänkta. För varje misstänkt i ett ärende läggs ett diarieblad upp. En 
misstänkt person kan emellertid vara kopplad till ett eller flera diarieblad. 
Ett diarieblad är uppdelat i tre delar, en övre del med i huvudsak 
identitetsuppgifter om den misstänkte, en mellandel med uppgifter om 
brottsmisstankarna samt en nedre del med dagboksanteckningar. 
Dagboksdelen kan sägas utgöra själva brottmålsdiariet med alla viktigare 
händelser registrerade i kronologisk ordning. Där registreras också vissa 
uppgifter som inte utgör diarieföringsuppgifter enligt 15 kap. 1 och 2 §§ 
sekretesslagen. Som exempel kan nämnas olika beslut om tvångsmedel 
som inte expedieras och tjänsteanteckningar. Mellandelen, eller 
brottsmisstankedelen, innehåller uppgifter som återfinns i dagboksdelen, 
men uppgifterna är strukturerade så att handläggningen för varje 
brottsmisstanke kan följas från brottsdatum, datum när brottsanmälan 
eller förundersökningsprotokoll inkom till datum för beslut i åtalsfrågan. 
Även här förekommer uppgifter som inte är diarieföringsuppgifter enligt 
15 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen. Av bilderna nedan framgår först hur 
ett diarieblad kan se ut när man går in i systemet med 
handläggarbehörighet och sedan hur samma diarieblad ser ut för 
allmänheten.
 
 
5.2.2 Hur sekretessen beaktas
Det finns inga särskilda sekretessregler för uppgifter i ärenderegistret 
Brådis. Uppgifter i brottmålsärenden kan emellertid vara föremål för 
sekretess, främst enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen. Sådan 
sekretess gäller förstås även för de uppgifter som registrerats i Brådis 
som inte utgör rena diarieföringsuppgifter. I 9 kap. 18 § sekretesslagen 
finns det bestämmelser om undantag från sekretessen enligt 9 kap. 17 § 
första stycket, bl.a. i fråga om beslut om åtal skall väckas, om förunder-
sökning inte skall inledas eller beslut att lägga ned en förundersökning. 
Sekretessreglerna i 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § beaktas för närvarande i 
Brådisregistret genom att identitetsuppgifter rörande misstänkta och 
parter, dvs. de uppgifter som återfinns i diariebladets övre del, normalt är 
sekretessmarkerade. Diarieföringsuppgifter, dvs. uppgifterna i 
dagboksdelen och brottsmisstankedelen är i princip alltid offentliga. De 
uppgifter i brottsmisstankedelen och dagboksdelen som inte utgör 
diarieföringsuppgifter enligt 15 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen är normalt 
neutraliserade genom att själva identitetsuppgifterna är sekretessbelagda. 
Detta medför att även övriga uppgifter i brottsmisstankedelen och 
dagboksdelen kan hållas offentliga.
Andra uppgifter i registret än uppgifterna i diariebladets övre del kan 
vid behov sekretessbeläggas. Detta kan vara fallet när förhållandena är så 
speciella vid ett visst brott att man redan genom t.ex. brottsrubricering 
och datumangivelse förstår vem den misstänkte är. 
5.2.3 Särskild sekretessreglering av Brådis
Regeringens förslag: Åklagarmyndigheternas ärenderegister för 
brottmål, Brådis, skall regleras i sekretesslagen (1980:100). Sekretess 
skall gälla för uppgifter i registret om enskildas personliga och 
ekonomiska förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas 
utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men 
(omvänt skaderekvisit). Sekretess skall inte gälla för de uppgifter som 
hänför sig till registrering som avses i 15 kap. 1 § sekretesslagen, dvs. 
diarieföringsuppgifter. 
I 17 kap. 18 § första stycket 1 sekretesslagen slopas undantaget från 
sekretess för diarieföringsuppgifter i särskilt register över 
strafförelägganden. Undantaget skall i stället regleras genom 
bestämmelserna om sekretess för Brådis. 
Promemorians förslag: I promemorian föreslås delvis en annan 
sekretessreglering av uppgifterna i Brådis. Dessa delas upp i 
personuppgifter, diarieföringsuppgifter och övriga uppgifter. För 
personuppgifter föreslås sekretess med ett omvänt skaderekvisit gälla. 
För övriga uppgifter, utom diarieföringsuppgifter, föreslås sekretess gälla 
om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om 
uppgiften röjs (rakt skaderekvisit).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Domstolsverket, 
Datainspektionen och Ekobrottsmyndigheten godtar förslaget eller har 
inget att invända mot det.
Domstolsverket avstyrker förslaget och anför att ett strafföreläggande 
ersätter en dom, varför samma, starka intresse av offentlig insyn gäller 
båda typer av ärenden. I en domstol, påpekar verket, är uppgiften om en 
tilltalad i regel offentlig och sökbar i domstolens register tills den gallras.
Ekobrottsmyndigheten anser att absolut sekretess skall gälla för 
samtliga uppgifter i Brådis utom för dem som hänför sig till registrering 
som avses i 15 kap. 1 § sekretesslagen. Genom ändringen i 9 kap. 17 § 
sekretesslagen från rakt till omvänt skaderekvisit (prop. 1997/98:97, bet. 
1997/98:JuU20, rskr. 1997/98:276) måste, enligt Ekobrottsmyndigheten, 
även avidentifierade uppgifter i Brådis handläggardelar sekretessbeläggas 
och åklagaren göra en prövning varje gång allmänheten vill titta i 
registret. Ekobrottsmyndigheten anser att regleringen blir svårhanterlig. 
Enligt Ekobrottsmyndigheten är det tillräckligt att allmänheten med 
ledning av diariet kan begära att få ta del av handlingarna eller uppgifter i 
dem och att åklagaren då får pröva om handlingarna kan lämnas ut.
Datainspektionen förespråkar enklare regler än de som föreslås av 
Riksåklagaren.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om huruvida Brådis skall 
sekretessregleras har samband med hur sekretessen reglerats för polisens 
register. Riksdagens ståndpunkt när det gäller polisens register är att 
absolut sekretess skall gälla för belastningsregistret medan sekretess med 
ett omvänt skaderekvisit skall gälla för övriga register, bl.a. 
misstankeregistret (prop. 1997/98:97, bet. 1997/98:JuU20, rskr. 
1997/98:276). 
Om Brådis inte sekretessregleras blir uppgifterna i ärenden som slutar 
som strafförelägganden offentliga. Detta följer av 9 kap. 18 § 
sekretesslagen. Till skillnad från uppgifter om domar i domstolarnas 
register framgår det av uppgifterna i Brådis vilka brott det gäller när ett 
strafföreläggande har utfärdats och godkänts. Det skulle alltså kunna 
utnyttjas som ett belastningsregister i otillbörligt syfte. Enligt 
regeringens mening bör det därför införas regler om sekretess för 
uppgifterna i Brådis. 
 I promemorian föreslås som nämnts att sekretess skall gälla med 
omvänt skaderekvisit för personuppgifter medan diarieföringsuppgifter 
skall vara offentliga och övriga uppgifter omfattas av ett rakt 
skaderekvisit. Genom att på detta sätt ha presumtion för offentlighet för 
övriga uppgifter i brottsmisstanke- och dagboksdelen kan, enligt 
promemorian, allmänheten följa handläggningen i ett ärende utan att den 
misstänktes identitet avslöjas. Regeringen anser dock att det är osäkert 
om en sådan uppdelning går att tillämpa.
För att en enskild person skall lida men krävs att uppgifterna kan 
hänföras till en viss individ. Normalt kan man alltså lämna ut s.k. 
avidentifierade uppgifter utan risk för men. I en handling som lämnas ut 
kan man t.ex. stryka över namnet på en person som omnämns. Det kan 
dock tänkas att en avidentifiering inte räcker för att hindra att sambandet 
mellan individen och uppgiften kan spåras. Om det finns en sådan risk 
eller inte får bedömas från fall till fall. Eftersom det är just kopplingen 
mellan individen och uppgiften som är känslig är det olämpligt att ha 
olika skaderekvisit för personuppgifter respektive övriga uppgifter, t.ex. 
uppgifter om en brottsmisstanke. Om man har ett rakt skaderekvisit för 
en uppgift om en brottsmisstanke, som lämnas ut, och det skulle visa sig 
att en mottagare kan koppla ihop uppgifterna har man ju i praktiken 
tillämpat ett rakt skaderekvisit också för personuppgiften. En uppgift om 
en brottsmisstanke blir nämligen en personuppgift när den kan kopplas 
ihop med en viss individ. Enligt regeringens mening bör uppgifterna 
alltså inte delas upp i personuppgifter och övriga uppgifter. Om man inte 
gör en sådan uppdelning kan uppgifterna regleras med samma form av 
skaderekvisit. Detta innebär en betydligt enklare och mer överskådlig 
reglering.
För uppgifter under förundersökningen gäller sekretess med ett omvänt 
skaderekvisit enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen. Normalt är det strängare 
sekretess för uppgifter i ett register än för uppgifter i t.ex. en 
förundersökning. Det är alltså inte lämpligt att ha den lindrigare formen 
av sekretess, dvs. ett rakt skaderekvisit, för uppgifterna i Brådis.
Ekobrottsmyndigheten har pekat på problem när allmänheten vill titta i 
registret och förespråkat absolut sekretess. Enligt regeringens mening 
kan problemen med sekretessen vid hanteringen inte anses väga tyngre 
än riksdagens ställningstagande att den absoluta sekretessen skall gälla 
bara för belastningsregister. Brådis kan visserligen innehålla en del 
belastningsuppgifter men är främst ett ärende- och misstankeregister. 
Uppgifterna i Brådis bör därför i stället regleras med ett omvänt 
skaderekvisit. Sekretess bör inte gälla för diarieföringsuppgifter.
Diarieföringsuppgifter i särskilt register över strafförelägganden är 
undantagna från sekretess enligt 7 kap. 18 § första stycket 1 
sekretesslagen. Strafförelägganden diarieförs emellertid inte längre i 
detta register utan i Brådis, se 12 § förordningen (1997:902) om register 
över strafförelägganden. Undantaget i nämnda lagparagraf kan därmed 
upphävas. 
6 Sekretessen för uppgifter i belastnings-
registret
Regeringens förslag: Sekretesslagen (1980:100) ändras så att det 
klargörs att sekretessen för uppgift i belastningsregistret endast gäller i 
verksamhet som avser förande av eller uttag ur registret. 
Ekosekretessutredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget. Riksåklagaren framhåller 
dock att man i och för sig kan diskutera huruvida bestämmelsens 
gällande lydelse bör tolkas. Rikspolisstyrelsen framför liknande 
tankegångar och anför att förarbetena till den nya 
polisregisterlagstiftningen inte entydigt ger vid handen att bestämmelsen 
i 7 kap. 17 § sekretesslagen skall ges den vida tolkning som 
Ekosekretessutredningen utgår från.
Skälen för regeringens förslag: I samband med den nya 
lagstiftningen om polisens register (prop 1997/98:97, bet. 
1997/98:JuU20, rskr. 1997/98:276) gjordes vissa ändringar i 
sekretesslagen (SFS 1998:624). Tidigare gällde sekretess i verksamhet 
som avsåg förande av eller uttag ur kriminal- och polisregister för uppgift 
som tillförts registret. Sekretessen var absolut, dvs. något skaderekvisit 
ställdes inte upp som villkor för sekretessen. Uppgifter från ett kriminal- 
eller polisregister fick endast lämnas ut enligt vad som var särskilt 
föreskrivet i kriminal- eller polisregisterlagstiftningen. För 
registerutdragen gällde den sekretess som gäller i allmänhet för 
verksamheten där utdragen förekommer. Endast i de fall reglerna om 
överföring av sekretess i 13 kap. sekretesslagen var tillämpliga följde 
sekretessen med uppgifterna. 
De ändringar som gjordes i samband med lagstiftningen om polisens 
register innebar att sekretessen lättades upp för uppgifter i polisregister. 
Den absoluta sekretess som tidigare gällt för alla polisregister 
avskaffades för alla register utom belastningsregistret. 
Ekosekretessutredningen har påpekat att ändringarna i sekretesslagen 
utformats på ett sätt som förmodligen inte varit avsett. Enligt utredningen 
innebär nämligen ändringen i 7 kap. 17 § sekretesslagen, såsom 
paragrafen utformats, att sekretessen för uppgift i belastningsregistret 
inte längre är begränsad till verksamhet som avser förande av eller uttag 
ur registret. Det skulle innebära att sekretessen följer uppgiften oavsett i 
vilken verksamhet den förekommer, om det inte finns en 
sekretessbrytande regel. Med utredningens synsätt bryts den absoluta 
sekretessen endast hos domstol eftersom reglerna i 12 kap. 2 § 
sekretesslagen innebär att viss sekretess, bl.a. enligt 7 kap. 17 §, inte 
gäller vid domstol. Till skillnad från vad som tidigare gällt skulle alltså 
den absoluta sekretessen för en uppgift som tillförts belastningsregistret 
följa med uppgiften när den förekommer i t.ex. en förundersökning eller i 
ett tillståndsärende. Det skulle innebära att förundersökningsmaterial 
som innehåller någon uppgift från belastningsregistret måste selekteras. 
Det skulle vidare få konsekvensen att en tillståndsmyndighet som lägger 
en uppgift som tillförts belastningsregistret som grund för sitt beslut inte 
skulle kunna åberopa detta i skälen för beslutet.
Avsikten med de ändringar i sekretesslagstiftningen som gjordes i 
samband med lagstiftningen om polisens register var inte att åstadkomma 
någon förändring i fråga om sekretessens räckvidd. Även om man, som 
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen antyder, möjligen kan diskutera hur 
gällande lydelse av 7 kap. 17 § sekretesslagen skall tolkas bör 
bestämmelsen således ändras så att det klart framgår att den absoluta 
sekretessen för uppgifter i belastningsregistret endast gäller i verksamhet 
som avser förande av eller uttag ur registret. 
Enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som 
tillförs register. Av förarbetena till sekretesslagen framgår att det innebär 
att sekretessen även gäller för uppgift som har avförts från ett register 
(prop. 1979/80:2 Del A, s 213 f.). Tidigare avfördes vissa uppgifter från 
polis- och kriminalregister efter viss tid och lagrades i stället på 
magnetband. Förfarandet kallades avställning. Eftersom uppgifter i 
fortsättningen skall gallras, dvs. förstöras efter viss tid, i stället för att 
avföras från registret behöver sekretessen inte längre omfatta avförda 
uppgifter. Sekretessen bör därför gälla för uppgift i registret och inte för 
uppgift som tillförts registret. 
7 Ekonomiska konsekvenser
Förslagen syftar till effektivare handläggning i flera avseenden hos 
åklagarmyndigheterna. De kommer därför att på sikt innebära 
besparingar. För att kunna införa ett system med elektroniska signaturer 
behöver de befintliga dataprogrammen utvecklas och nya program köpas 
in. Kostnaderna för detta kan beräknas till högst 500 000 kr och kan 
finansieras inom ramen för befintliga medel. 
8 Ikraftträdande
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Äldre bestämmelser 
bör tillämpas på strafförelägganden som utfärdats före ikraftträdandet.
9 Författningskommentar
9.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
48 kap.
3 § 
Har ett föreläggande enligt detta kapitel utfärdats till godkännande inom 
viss tid, får frågan om ansvar för brottet tas upp på nytt innan denna tid 
har gått ut endast om den misstänkte har förklarat att han inte godkänner 
föreläggandet.
Har ett föreläggande godkänts, gäller det som en dom som har vunnit 
laga kraft.
Första stycket reglerar förhållandet när ett strafföreläggande, eller ett 
föreläggande om ordningsbot, har utfärdats för att godkännas inom viss 
tid. I stycket har det införts en ny regel som innebär att det inte blir 
nödvändigt att vänta till dess tidsfristen har gått ut innan ett nytt beslut i 
frågan om ansvar för brottet tas upp på nytt. Åklagaren kan t.ex. ansöka 
om stämning omedelbart när ett bestridande kommer in. 
6 § 
Ett strafföreläggande skall innehålla uppgift om
1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,
2. den misstänkte,
3. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt
övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,
4. den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller brottet,
5. det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den
misstänkte, och
6. det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift om 
målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.
Av paragrafen framgår vilka uppgifter som skall finnas i ett 
strafföreläggande. Kravet på skriftlighet och undertecknande i det 
tidigare första stycket har tagits bort. I stället har en ny första punkt 
införts som innebär att det skall framgå vem som har utfärdat 
föreläggandet. Ändringarna har föranletts av att ett strafföreläggande 
skall kunna sättas upp i form av ett elektroniskt dokument och behandlas 
närmare i avsnitt 4.2. 
7 § 
Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, skall den 
misstänkte ges
1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts 
för detta, och
2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter 
utgången av den fastställda tiden.
Paragrafen innehåller regler om vilka uppgifter som, utöver 6 §, skall 
ingå i ett strafföreläggande när det utfärdats för godkännande inom viss 
tid. I bestämmelsens inledning anges inte längre på vilket sätt 
upplysningar skall lämnas till den misstänkte. Detta framgår i stället av 
8 §. Ändringen har föranletts av att ett föreläggande skall kunna utfärdas 
i form av ett elektroniskt dokument.
8 § 
Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana 
upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den 
misstänkte.
 
Paragrafen har ändrats på det sättet att själva strafföreläggandet inte 
behöver lämnas eller sändas till den misstänkte. När åklagaren har satt 
upp föreläggandet i form av ett elektroniskt dokument är det tillräckligt 
att ett skriftlig besked med strafföreläggandets innehåll m.m. lämnas eller 
sänds. Att sända själva föreläggande kommer alltså bara i fråga när 
åklagaren har satt upp föreläggandet på annat sätt än i form av ett 
elektroniskt dokument.
 
9 § 
Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar 
och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen 
och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda 
anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem 
som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.
I paragrafen ges bestämmelser om hur ett strafföreläggande godkänns.
Andra stycket innehöll tidigare en regel om att ett godkännande som 
inte gjordes på själva föreläggandet endast var giltigt om det klart 
framgick vilket föreläggande det avsåg. Denna regel har tagits bort 
eftersom det normalt inte längre skall vara föreläggandet som skickas, 
utan ett besked med föreläggandets innehåll. Att ett godkännande 
otvetydigt måste avse ett visst föreläggande ligger i sakens natur.
11 § 
Ett strafföreläggande kan också godkännas genom att hela beloppet 
betalas till den myndighet som regeringen bestämmer, utan att skriftligt 
godkännande skett, om föreläggandet avser endast böter eller böter och 
särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet.
Betalning enligt första stycket skall inte anses som ett godkännande, 
om det framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna 
föreläggandet.
Paragrafen innehåller regler om när ett strafföreläggande kan godkännas 
genom betalning. 
I första stycket har det införts en ny regel som gör det möjligt att 
godkänna ett föreläggande genom betalning även i fråga om annan 
särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet än avgift enligt 
lagen om brottsofferfond. Paragrafen har i övrigt bearbetats redaktionellt. 
12 § 
Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har
1. utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt 
strafföreläggande, 
2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller
3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning. 
Av paragrafen framgår att ett godkännande inte gäller om det inkommer 
till behörig myndighet efter det att åklagaren på nytt har tagit upp frågan 
om ansvar för brottet. Paragrafen har kompletterats så att ett 
godkännande är utan verkan oavsett vilket slags beslut åklagaren har 
fattat. Paragrafen har i övrigt bearbetats redaktionellt. 
 
17 § 
Bestämmelserna i 6 § 2, 3 och 5 samt i 7, 9, 11 och 12 a §§ gäller även 
i fråga om föreläggande av ordningsbot. Vad som sägs om åklagare i 12 a 
§ skall därvid i stället avse polisman.
Paragrafen gäller föreläggande av ordningsbot och har justerats på grund 
av ändringen i 6 §. 
9.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen 
(1980:100)
7 kap.
17 § 
Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur 
register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister för 
uppgift i registret. Om utlämnande av sådan uppgift gäller vad som är 
föreskrivet i den lagen och i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i 
förordningar som har stöd i dessa lagar.
Sekretess gäller också i verksamhet som avser förande av eller uttag ur 
register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i Tullverkets 
brottsbekämpande verksamhet. Om utlämnande av sådan uppgift gäller 
vad som är föreskrivet i nämnda lag eller i förordning som har stöd i den 
lagen.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt
första stycket i högst sjuttio år.
Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna 
paragraf.
Ändringen behandlas i avsnitt 6 och innebär ett klargörande av att den 
absoluta sekretessen som gäller för uppgifter i belastningsregistret endast 
gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur registret. 
18 § 
I annat fall än som avses i 17 § eller 9 kap. 17 § första stycket 6 eller 7 
gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register
1. för uppgift som har tillförts särskilt register, som förs över 
strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot,
2. för annan uppgift hos Rikspolisstyrelsen, som angår brott eller den 
som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har 
lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem i 
annat register än som avses i 1,
3. för belastningsuppgift som har tillförts körkortsregistret,
4. för uppgift som har tillförts särskilt register som författningsenligt 
förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av 
personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.
Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om 
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.
Sekretess gäller hos Luftfartsverket i verksamhet, som avser förande 
av eller uttag ur certifikatregistret, för uppgift som angår brott eller 
enskilds hälsotillstånd, om det kan antas att den enskilde eller någon 
honom närstående lider men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.
Paragrafen reglerar sekretess i verksamhet som avser förande av eller 
uttag ur vissa register angående brott m.m. Ändringen i första stycket 1 
görs på grund av att de särskilda register som förs över strafföreläggande 
enligt förordningen (1997:902) inte längre innehåller några 
diarieföringsuppgifter. Dessa förs i stället i åklagarmyndighetens 
ärenderegister, Brådis, enligt förordningen (1995:1006) om registerföring 
vid åklagarmyndigheterna. Undantaget för uppgifterna som hänför sig till 
registrering som avses i 15 kap. 1 § behövs därför inte.
9 kap.
17 § 
Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska 
förhållanden, om inte annat följer av 18 §,
1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. i angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål 
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild 
personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),
4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens 
kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens 
verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,
5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän 
åklagare eller polismyndighet i brottmål,
6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen 
(1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,
8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (1999:90) om 
behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i 
brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
9. i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av 
åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som 
avses i 15 kap. 1 §,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller 
någon honom närstående lider skada eller men.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan 
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att 
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad 
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare och 
i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i 
denna lag. Utan hinder av sekretessen får uppgift vidare lämnas ut enligt 
vad som föreskrivs i lagen (1998:621) om misstankeregister, 
polisdatalagen (1998:622) och lagen (1999:90) om behandling av 
personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar 
samt i förordningar som har stöd i dessa lagar.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio 
år.
Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess för uppgifter i 
förundersökningar och olika register m.m. till skydd för enskildas 
intressen. 
I första stycket har en ny punkt 9 införts. Den reglerar sekretessen för 
åklagarmyndigheternas ärenderegister Brådis. Bestämmelsen har 
motiverats i avsnitt 5.2.3.
Promemorians lagförslag
1	Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 48 kap 3, 6–9 samt 12 a §§ rättegångsbalken 
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 kap.
3 §
Har föreläggande enligt detta 
kapitel utfärdats till godkännande 
inom viss tid, får frågan om ansvar 
för brottet ej upptagas på nytt 
förrän denna tid utgått.
Har föreläggande enligt detta 
kapitel utfärdats till godkännande 
inom viss tid, får frågan om ansvar 
för brottet inte upptas på nytt 
förrän denna tid utgått, om inte den 
misstänkte dessförinnan förklarat 
att han inte godkänner 
föreläggandet.
Har föreläggande godkänts, 
gäller det som dom vilken har 
vunnit laga kraft.
Har föreläggande godkänts, 
gäller det som dom vilken har 
vunnit laga kraft.
6 §
Strafföreläggande avfattas 
skriftligen och undertecknas av 
åklagaren.
Strafföreläggande skall 
innehålla uppgift om
Föreläggandet skall innehålla 
uppgift om
1.  den åklagare som utfärdat 
föreläggandet
1.  den misstänkte
2.  den misstänkte
2.  brottet med angivande av tid 
och plats för dess begående samt 
övriga omständigheter som behövs 
för att känneteckna det.
3.  brottet med angivande av tid 
och plats för dess begående samt 
övriga omständigheter som behövs 
för att känneteckna det.
3.  den eller de bestämmelser 
som är tillämpliga när det gäller 
brottet.
4.  den eller de bestämmelser 
som är tillämpliga när det gäller 
brottet.
4.  det straff och den särskilda 
rättsverkan, som föreläggs den 
misstänkte,
5.  det straff och den särskilda 
rättsverkan, som föreläggs den 
misstänkte,
5.  det enskilda anspråk, som 
föreläggs den misstänkte med 
uppgift om målsäganden och de 
omständigheter som anspråket 
grundar sig på.
6.  det enskilda anspråk, som 
föreläggs den misstänkte med 
uppgift om målsäganden och de 
omständigheter som anspråket 
grundar sig på.
7 §
Utfärdas strafföreläggande till 
godkännande inom viss tid, skall 
den misstänkte genom anteckning i 
föreläggandet eller på annat sätt 
givas
Utfärdas strafföreläggande till 
godkännande inom viss tid, skall 
den misstänkte ges
upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts 
härför,
upplysning att, om godkännande ej sker, åtal kan äga rum efter 
utgången av den fastställda tiden.
8 §
Strafföreläggande lämnas eller 
sändes till den misstänkte.
Skriftligt besked, som upptar 
strafföreläggandets innehåll och 
sådana upplysningar som anges i 7 
§ skall lämnas eller sändas till den 
misstänkte.
Regeringen äger förorda att i 
stället för föreläggandet får 
lämnas eller sändas skriftligt 
besked, som upptager 
föreläggandets innehåll och sådana 
upplysningar som anges i 7 §.
9 §
Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar 
och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen 
och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda 
anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem 
som skall motta en sådan förklaring meddelas av regeringen.
Godkännande, som tecknas på 
annan handling än föreläggandet, 
gäller endast om det klart framgår 
vilket föreläggande som avses.
Avser ett strafföreläggande inte 
annat än böter eller böter och 
avgift enligt lagen (1994:419) om 
brottsofferfond och betalas hela 
beloppet till myndighet, som 
regeringen bestämmer, utan att 
skriftligt godkännande skett, anses 
betalningen som godkännande, om 
det inte framgår att den misstänkte 
inte har avsett att godkänna 
föreläggandet.
Godkännande av 
strafföreläggande kan, förutom på 
sätt som anges i 9 §, ske genom att 
den misstänkte betalar de belopp 
som upptagits i ett 
strafföreläggande i form av böter, 
avgift enligt lagen (1994:419) om 
brottsofferfond och särskild 
rättsverkan som innebär 
betalningsskyldighet, till 
myndighet som regeringen 
bestämmer. Betalning skall dock 
inte anses utgöra godkännande, 
om det framgår att den misstänkte 
inte har avsett att godkänna 
föreläggandet.
12 §
Godkännande, som sker sedan 
åklagaren utfärdat stämning eller 
stämningsansökan, är utan verkan.
Godkännande, som sker sedan 
åklagaren utfärdat stämning, 
stämningsansökan eller nytt 
strafföreläggande, eller beslutat 
att inte väcka åtal för brottet, är 
utan verkan.
12 a §
Om åklagaren finner att ett 
strafföreläggande, som har 
godkänts, innehåller en uppenbar 
oriktighet till följd av åklagarens 
eller någon annans skrivfel, 
räknefel eller liknande 
förbiseende, skall han, sedan den 
som har godkänt föreläggandet 
har getts tillfälle att yttra sig, 
besluta om rättelse av 
föreläggandet
Om åklagaren finner att ett 
strafföreläggande, som har 
godkänts, innehåller en uppenbar 
oriktighet till följd av åklagarens 
eller någon annans skrivfel, 
räknefel eller liknande 
förbiseende, skall han besluta om 
rättelse av föreläggandet. Innan 
rättelse får ske skall den som 
godkänt föreläggandet ges tillfälle 
att yttra sig, om det inte är 
uppenbart att rättelsen saknar 
betydelse för honom.
Rättelse får inte göras, om den 
som har godkänt föreläggandet 
motsätter sig det.
Rättelse får inte göras, om den 
som har godkänt föreläggandet 
motsätter sig det.
En rättelse får inte innebära att 
straffet höjs.
En rättelse får inte innebära att 
straffet höjs eller att en gärning 
hänförs under en strängare 
straffbestämmelse.
                                     
Denna lag träder i kraft den xxxx 1998.
2	Förslag till lag om ändring i ändring i sekretesslagen 
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 18 § sekretesslagen skall ha följande 
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
18 §
I annat fall än som avses i 17 § 
gäller sekretess i verksamhet som 
avser förande av eller uttag ur 
register
I annat fall än som avses i 17 § 
gäller sekretess i verksamhet som 
avser förande av eller uttag ur 
register
1.  för uppgift som har tillförts 
särskilt register över 
strafföreläggande och 
föreläggande av ordningsbot, och 
inte hänför sig till registrering 
som avses i 15 kap. 1 §,
1.  för uppgift som har tillförts 
särskilt register över 
strafföreläggande och 
föreläggande av ordningsbot, om 
det inte står klart att uppgiften kan 
röjas utan att den enskilde eller 
någon annan honom närstående 
lider men om uppgiften röjs.
2.  för annan uppgift hos 
Rikspolisstyrelsen som angår brott 
eller den som har misstänkts, 
åtalats eller dömts för brott, om 
uppgiften har lämnats dit för 
databehandling inom 
rättsväsendets informationssystem 
i annat register än som avses i 2–3.
2.  för annan uppgift hos 
Rikspolisstyrelsen om angår brott 
eller den som har misstänkts, 
åtalats eller dömts för brott, om 
uppgiften har lämnats dit för 
databehandling inom 
rättsväsendets informationssystem 
i annat register än som avses i 2–3.
3.  för belastningsuppgift som 
har tillförts körkortsregistret,
3.  för belastningsuppgift som 
har tillförts körkortsregistret,
4.  för uppgift som har tillförts 
särskilt register som 
författningsenligt förs hos 
myndighet angående brott eller 
tjänsteförseelser begångna av 
personer som är eller har varit 
verksamma hos myndigheten, 
Sekretessen enligt första stycket 1. 
gäller inte i ärende om 
strafföreläggande eller 
föreläggande av ordningsbot.
4.  för uppgift som har tillförts 
särskilt register som 
författningsenligt förs hos 
myndighet angående brott eller 
tjänsteförseelser begångna av 
personer som är eller har varit 
verksamma hos myndigheten, 
Sekretessen enligt första stycket 1. 
gäller inte i ärende om 
strafföreläggande eller 
föreläggande av ordningsbot. 
Sekretess gäller hos 
åklagarmyndigheterna för de 
personuppgifter regeringen 
föreskriver, som tillförts särskilt 
ärenderegister över brottmål, om 
det inte står klart att uppgiften kan 
röjas utan att den enskilde eller 
någon honom närstående lider 
men om uppgiften röjs. Sekretess 
gäller inte för uppgifter som 
hänför sig till registrering som 
avses i 15 kap. 1 §. Sekretess 
gäller däremot för övriga 
uppgifter, som tillförts särskilt 
ärenderegister över brottmål, om 
det kan antas att den enskilde eller 
någon honom närstående lider 
men om uppgiften röjs
Sekretess gäller hos 
luftfartsverket i verksamhet, som 
avser förande av eller uttag ur 
certifikatregistret för uppgift som 
angår brott eller enskilds 
hälsotillstånd, om det kan antas att 
den enskilde eller någon honom 
närstående lider men om uppgiften 
röjs.
Sekretess gäller hos 
luftfartsverket i verksamhet, som 
avser förande av eller uttag ur 
certifikatregistret för uppgift som 
angår brott eller enskilds 
hälsotillstånd, om det kan antas att 
den enskilde eller någon honom 
närstående lider men om uppgiften 
röjs.
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig 
över promemorian ”Förslag till ändringar i 
rättegångsbalken m.fl. författningar för en rationellare 
handläggning av strafförelägganden”
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), Göteborgs 
tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten i 
Malmö, Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Växjö, 
Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Stockholm, 
Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndigheten i Västerås, 
Åklagarmyndigheten i Sundsvall och Umeå, Ekobrottsmyndigheten, 
Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, 
Statskontoret, Generalltullstyrelsen, Riksskatteverket, Riksarkivet, 
Sveriges Advokatsamfund.
Ekosekretessutredningens lagförslag
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap. sekretesslagen (1980:100)
17 §
Sekretess gäller för uppgift som 
har tillförts register som förs 
enligt lagen (1998:620) om 
belastningsregister. Om 
utlämnande av sådan uppgift gäller 
vad som är föreskrivet i den lagen 
och i säkerhetsskyddslagen 
(1996:627) samt i förordningar 
som har stöd i dessa lagar.
Sekretess gäller för verksamhet 
som avser förande av eller uttag 
ur register enligt lagen (1998:620) 
om belastningsregister för uppgift i 
registret. Om utlämnande av sådan 
uppgift gäller vad som är 
föreskrivet i den lagen och i 
säkerhetsskyddslagen (1996:627) 
samt i förordningar som har stöd i 
dessa lagar
Sekretess gäller också i verksamhet som avser förande av eller uttag ur 
register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i Tullverkets 
brottsbekämpande verksamhet. Om utlämnande av sådan uppgift gäller 
vad som är föreskrivet i nämnda lag eller i förordning som har stöd i den 
lagen.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första 
stycket i högst sjuttio år.
Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna 
paragraf.
Kommentar Ändringen innebär att sekretessen för belastningsregistret 
och uppgifter i detta regleras efter samma modell som andra 
integritetskänsliga register och på i huvudsak samma sätt som före 
lagändringen. Dock har den ändringen gjorts att sekretessen skall gälla 
för de uppgifter som finns i registret, inte för alla uppgifter som har 
tillförts detta. Motivet för detta framgår av Registerutredningens förslag 
(s 334). Den absoluta sekretessen gäller också hos de myndigheter som 
har direktåtkomst till registret, såvitt gäller verksamheten med uttag ur 
registret. Däremot följer sekretessen inte med uppgiften sedan den lämnat 
denna verksamhet. Då gäller i stället, liksom tidigare, de sekretessregler 
som allmänt gäller för den verksamhet i vilken registeruppgiften 
förekommer. För polisen, åklagarna, tullen och andra myndigheter som 
har brottsutredande och brottsbeivrande uppgifter gäller sekretess med 
omvänt skaderekvisit enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen.
Lagen (1998:620) om belastningsregister
2 §
Belastningsregistret skall föras 
för att ge information om sådana 
belastningsuppgifter som behövs i 
verksamhet hos
Belastningsregistret skall föras 
för att ge information om sådana 
belastningsuppgifter som behövs i 
verksamhet hos
1.  polis- och tullmyndigheter för 
att förebygga, upptäcka och utreda 
brott,
1.  polis- och tullmyndigheter för 
att förebygga, upptäcka och utreda 
brott,
2.  åklagarmyndigheter för beslut 
om förundersökning och åtal samt 
för utfärdande av 
strafföreläggande,
2.  åklagarmyndigheter för beslut 
om förundersökning eller för 
annan utredning enligt reglerna 
om förundersökning i brottmål, för 
talan vid domstol, samt för 
utfärdande av strafföreläggande,
3.  allmänna domstolar för 
straffmätning och val av påföljd 
och
3.  allmänna domstolar för 
straffmätning och val av påföljd 
och
4.  polismyndigheter och andra 
myndigheter vid sådan 
lämplighetsprövning, 
tillståndsprövning eller annan 
prövning som anges i författning.
4.  polismyndigheter och andra 
myndigheter vid sådan 
lämplighetsprövning, 
tillståndsprövning eller annan 
prövning som anges i författning.
Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är 
av särskild betydelse i dennes verksamhet.
Kommentar Ändringen innebär att åklagare kan få tillgång till 
uppgifter ur belastningsregistret för alla typer av talan i domstol, 
exempelvis talan om näringsförbud eller rådgivningsförbud som förs 
utan samband med åtal, för talan om besöksförbud och för talan om 
ändring av påföljd enligt 38 kap. brottsbalken. Vidare kan utdrag begäras 
i de fall det ankommer på åklagare att göra utredning enligt reglerna om 
förundersökning, t.ex. vid utlämning för brott.
Lagen (1998:621) om misstankeregister
2 §
Misstankeregistret skall föras 
för att underlätta tillgången till 
sådana uppgifter om skälig 
misstanke om brott som behövs i 
verksamhet hos
Misstankeregistret skall föras 
för att underlätta tillgången till 
sådana uppgifter om skälig 
misstanke om brott som behövs i 
verksamhet hos
1.  polis- och tullmyndigheter för 
att samordna förundersökningar 
mot en person och för att 
förebygga, upptäcka och utreda 
brott
1.  polis- och tullmyndigheter för 
att samordna förundersökningar 
mot en person och för att 
förebygga, upptäcka och utreda 
brott
2.  åklagarmyndigheter för beslut 
om förundersökning och åtal och
2.  åklagarmyndigheter för beslut 
om förundersökning, eller för 
annan utredning enligt reglerna 
om förundersökning i brottmål, för 
talan vid domstol och
3.  polismyndigheter och andra 
myndigheter vid sådan 
lämplighetsprövning, 
tillståndsprövning eller annan 
prövning som anges i författning.
3.  polismyndigheter och andra 
myndigheter vid sådan 
lämplighetsprövning, 
tillståndsprövning eller annan 
prövning som anges i författning.
Registret får användas också för att enskild lämna uppgifter som är av 
särskild betydelse i dennes verksamhet.
Kommentar Ändringen har kommenterats under förslaget till ändring 
i lagen om belastningsregister. Utöver de ändamål som har nämnts där 
kan åklagare behöva utdrag ur misstankeregister för vissa frågor om 
internationell rättshjälp.
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig 
över Ekosekretessutredningens promemoria ”Vissa 
konsekvenser av ändringar i sekretesslagen i samband 
med den nya lagstiftningen om polisens register”
Remisyttranden har avgetts av Justitiekanslern, Kammarrätten i 
Stockholm, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, 
Datainspektionen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne 
län, Uppsala universitet, Juridiska fakulteten.
Lagrådsremissens lagförslag
1	Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 3, 6–9, 11, 12 och 17 §§ 
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 kap.
3 § 
Har föreläggande enligt detta 
kapitel utfärdats till godkännande 
inom viss tid, får fråga om ansvar 
för brottet ej upptagas på nytt 
förrän denna tid utgått.
Har ett föreläggande enligt detta 
kapitel utfärdats till godkännande 
inom viss tid, får frågan om 
ansvar för brottet tas upp på nytt 
innan denna tid har gått ut endast 
om den misstänkte har förklarat 
att han inte godkänner 
föreläggandet.
Har föreläggande godkänts, 
gäller det som dom vilken har 
vunnit laga kraft.
Har ett föreläggande godkänts, 
gäller det som en dom som har 
vunnit laga kraft.
6 § 
Strafföreläggande avfattas 
skriftligen och undertecknas av 
åklagaren.
Ett strafföreläggande skall 
innehålla uppgift om
Föreläggandet skall innehålla 
uppgift om
1. den åklagare som har utfärdat 
föreläggandet,
1. den misstänkte,
2. den misstänkte,
2. brottet med angivande av tid 
och plats för dess begående samt 
övriga omständigheter som behövs 
för att känneteckna det,
3. brottet med angivande av tid 
och plats för dess begående samt 
övriga omständigheter som behövs 
för att känneteckna det,
3. den eller de bestämmelser 
som är tillämpliga när det gäller 
brottet,
4. den eller de bestämmelser 
som är tillämpliga när det gäller 
brottet,
4. det straff och den särskilda 
rättsverkan, som föreläggs den 
misstänkte,
5. det straff och den särskilda 
rättsverkan, som föreläggs den 
misstänkte,
5. det enskilda anspråk som 
föreläggs den misstänkte med 
uppgift om målsäganden och de 
omständigheter som anspråket 
grundar sig på.
6. det enskilda anspråk som 
föreläggs den misstänkte med 
uppgift om målsäganden och de 
omständigheter som anspråket 
grundar sig på.
7 § 
Utfärdas strafföreläggande till 
godkännande inom viss tid, skall 
den misstänkte genom anteckning i 
föreläggandet eller på annat sätt 
givas
Utfärdas ett strafföreläggande 
till godkännande inom viss tid, 
skall den misstänkte ges
upplysning om sättet för 
godkännande och om den tid som 
fastställts härför,
1. upplysning om sättet för 
godkännande och om den tid som 
fastställts för detta, och
upplysning att, om 
godkännande ej sker, åtal kan äga 
rum efter utgången av den 
fastställda tiden.
2. upplysning att, om 
godkännande inte sker, åtal kan 
äga rum efter utgången av den 
fastställda tiden.
8 § 
Strafföreläggande lämnas eller 
sändes till den misstänkte.
Regeringen äger förordna att i 
stället för föreläggandet får 
lämnas eller sändas skriftligt 
besked, som upptager 
föreläggandets innehåll och 
sådana upplysningar som anges i 
7 §.
Ett skriftligt besked med 
strafföreläggandets innehåll och 
sådana upplysningar som anges i 
7 § skall lämnas eller sändas till 
den misstänkte. 
9 § 
Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar 
och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen 
och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda 
anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem 
som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.
Godkännande, som tecknas på 
annan handling än föreläggandet, 
gäller endast om det klart framgår 
vilket föreläggande som avses.
11 § 
Avser ett strafföreläggande inte 
annat än böter eller böter och 
avgift enligt lagen (1994:419) om 
brottsofferfond och betalas hela 
beloppet till myndighet, som 
regeringen bestämmer, utan att 
skriftligt godkännande skett, anses 
betalningen som godkännande, om 
det inte framgår att den misstänkte 
inte har avsett att godkänna 
föreläggandet.
Ett strafföreläggande kan också 
godkännas genom att hela 
beloppet betalas till den myndighet 
som regeringen bestämmer, utan 
att ett skriftligt godkännande skett, 
om föreläggandet avser endast 
böter,   eller böter och särskild 
rättsverkan som innebär 
betalningsskyldighet.
Betalning enligt första stycket 
skall inte anses som ett 
godkännande, om det framgår att 
den misstänkte inte har avsett att 
godkänna föreläggandet.
12 § 
Godkännande, som sker sedan 
åklagaren utfärdat stämning eller 
stämningsansökan, är utan verkan.
Ett godkännande är utan verkan 
om
1. det sker sedan åklagaren har 
utfärdat stämning, 
stämningsansökan eller ett nytt 
strafföreläggande, 
2. det sker sedan åklagaren har 
beslutat att inte väcka åtal för 
brottet, eller
3. åklagaren har beslutat att 
lägga ned eller inte inleda en  
förundersökning.
17 § 
Bestämmelserna i 6 § andra 
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11 
och 12 a §§ gäller även i fråga om 
föreläggande av ordningsbot. Vad 
som sägs om åklagare i 12 a § 
skall därvid i stället avse polisman.
Bestämmelserna i 6 § 2, 3 och 5 
samt i 7, 9, 11 och 12 a §§ gäller 
även i fråga om föreläggande av 
ordningsbot. Vad som sägs om 
åklagare i 12 a § skall därvid i 
stället avse polisman.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. I fråga om strafförelägganden 
och ordningsbot som utfärdats före ikraftträdandet tillämpas äldre 
bestämmelser.
2	Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 17 och 18 §§ samt 9 kap. 17 § 
sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
17 §2 
Sekretess gäller för uppgift som 
har tillförts register som förs 
enligt lagen (1998:620) om 
belastningsregister. Om 
utlämnande av sådan uppgift gäller 
vad som är föreskrivet i den lagen 
och i säkerhetsskyddslagen 
(1996:627) samt i förordningar 
som har stöd i dessa lagar.
Sekretess gäller i verksamhet 
som avser förande av eller uttag 
ur register  som förs enligt lagen 
(1998:620) om belastningsregister 
för uppgift i registret. Om 
utlämnande av sådan uppgift gäller 
vad som är föreskrivet i den lagen 
och i säkerhetsskyddslagen 
(1996:627) samt i förordningar 
som har stöd i dessa lagar.
Sekretess gäller också i verksamhet som avser förande av eller uttag ur 
register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i Tullverkets 
brottsbekämpande verksamhet. Om utlämnande av sådan uppgift gäller 
vad som är föreskrivet i nämnda lag eller i förordning som har stöd i den 
lagen.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första 
stycket i högst sjuttio år.
Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna 
paragraf.
18 §3 
 I annat fall än som avses i 17 § eller 9 kap. 17 § första stycket 6 eller 7 
gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register
1. för uppgift som har tillförts 
särskilt register, som förs över 
strafföreläggande och 
föreläggande av ordningsbot, och 
inte hänför sig till registrering 
som avses i 15 kap. 1 §,
1. för uppgift som har tillförts 
särskilt register, som förs över 
strafföreläggande och 
föreläggande av ordningsbot,  
2. för annan uppgift hos Rikspolisstyrelsen, som angår brott eller den 
som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har 
lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem i 
annat register än som avses i 1,
3. för belastningsuppgift som har tillförts körkortsregistret,
4. för uppgift som har tillförts särskilt register som författningsenligt 
förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av 
personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.
Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om 
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.
Sekretess gäller hos Luftfartsverket i verksamhet, som avser förande 
av eller uttag ur certifikatregistret, för uppgift som angår brott eller 
enskilds hälsotillstånd, om det kan antas att den enskilde eller någon 
honom närstående lider men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio 
år.
9 kap.
17 §4 
Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska 
förhållanden, om inte annat följer av 18 §
1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. i angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål 
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild 
personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),
4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens 
kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens 
verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,
5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän 
åklagare eller polismyndighet i brottmål,
6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen 
(1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,
8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (1999:90) om 
behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i 
brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
9. i särskilt ärenderegister över 
brottmål som förs av 
åklagarmyndigheten, om uppgiften 
inte hänför sig till registrering 
som avses i 15 kap. 1 §,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller 
någon honom närstående lider skada eller men.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan 
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att 
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad 
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare och 
i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i 
denna lag. Utan hinder av sekretessen får uppgift vidare lämnas ut enligt 
vad som föreskrivs i lagen (1998:621) om misstankeregister, 
polisdatalagen (1998:622) och lagen (1999:90) om behandling av 
personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar 
samt i förordningar som har stöd i dessa lagar.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio 
år.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-02-21
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif 
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 10 februari 2000 (Justitiedepartementet) har 
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tore 
Gissin och kanslirådet Annika Lowén.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds, 
Thalén, Winberg, Lindh, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, 
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lövdén, Ringholm
Föredragande: Laila Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:67 Effektivare handläggning 
av strafförelägganden m.m.
  Senaste lydelse 1968:193.
  Senaste lydelse 1994:1412 (jfr 1995:1162).
  Senaste lydelse 1968:193.
  Senaste lydelse 1974:573.
  Senaste lydelse 1994:1412 (jfr 1995:1162).
  Senaste lydelse 1994:420.
  Senaste lydelse 1968:193.
  Senaste lydelse 1982:1123.
1 Lagen omtryckt 1992:1474. 
2 Senaste lydelse 1998:624 (jfr 1999:77).
3 Senaste lydelse 1998:624 (jfr 1999:77).
4 Senaste lydelse 1999:407.
  Senaste lydelse 1968:193.
  Senaste lydelse 1994:1412 (jfr 1995:1162).
  Senaste lydelse 1968:193.
  Senaste lydelse 1974:573.
  Senaste lydelse 1994:1412 (jfr 1995:1162).
  Senaste lydelse 1994:420.
  Senaste lydelse 1968:193.
  Senaste lydelse 1982:1123.
1 Lagen omtryckt 1992:1474. 
2 Senaste lydelse 1998:624 (jfr 1999:77).
3 Senaste lydelse 1998:624 (jfr 1999:77).
4 Senaste lydelse 1999:407.
Prop. 1999/2000:67
31
1
Prop. 1999/2000:67
Bilaga 1
		
36
Prop. 1999/2000:67
Bilaga 1
35
		Bilaga 2
39
Prop. 1999/2000:67
Bilaga 2
40
Prop. 1999/2000:67
Bilaga 3
		
Prop. 1999/2000:67
Bilaga 3
		Bilaga 5
49
Prop. 1999/2000:67
Bilaga 4
48
Prop. 1999/2000:67
Bilaga 5
		
Prop. 1999/2000:67
Bilaga 5
Prop. 1999/2000:67
		
Prop. 1999/2000:67
Bilaga 6
                