Post 5812 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:1 ·
Hämta Doc ·
Budgetpropositionen för 2000
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 1/4
Bilaga 4
Fördelningspolitisk
redogörelse
Bilaga 4
Fördelningspolitisk redogörelse
Innehållsförteckning
Sammanfattning 5
1 Bakgrund 6
2 Omfördelningen genom offentliga tjänster 6
2.1 Utgifter och produktion 6
2.2 Flera fördelningsfrågor 7
2.3 Underförsörjt forskningsområde 10
3 Fördelningen av offentliga subventioner 1997 10
3.1 Vad som undersöks 11
3.2 Fördelningen över livscykeln 12
3.3 Fördelning på inkomstgrupper 13
4 Vilka gynnas av offentliga subventioner 15
4.1 Vem utnyttjar barnomsorgen 15
4.2 Hur fördelas utbildningssubventionerna 18
4.3 Hälsa, vård och inkomstfördelning 22
4.4 Äldreomsorg och ekonomisk standard 26
5 Befolkningsförändringar och framtida offentliga utgifter 27
5.1 Utgiftsutvecklingen till 2040 28
6 Avslutande kommentarer 29
Underbilaga 1: Tabeller 31
Underbilaga 2: Referenser 37
Underbilaga 3: Dataunderlag och metoder 39
Sammanfattning
Fördelningsanalyser av disponibla inkomster ger
en alltför begränsad bild av hur resurserna
fördelas i befolkningen. Subventionerade
offentliga individuella tjänster för 270 miljarder
kronor beaktas inte men de omfördelar stora
belopp över livet, mellan inkomstgrupper och
från friska till sjuka. I denna fördelningspolitiska
redogörelse undersöks vilka som gynnas av de
offentliga subventionerna av barnomsorg,
utbildning, hälso- och sjukvård samt
äldreomsorg. Huvudresultaten är följande:
Omfördelning över livet: Subventionerade
tjänster omfördelar främst över livet. Personer i
85-årsåldern beräknas få i genomsnitt 103 000
kronor per år i främst vård och omsorg,
ungdomar ungefär 20 000 kronor huvudsakligen
genom utbildning medan 55-åringar bara får
13 000 kronor.
Barnfamiljer och pensionärer gynnas: Barn och
deras föräldrar, särskilt ensamföräldrar, har låga
disponibla inkomster men inräknas
subventionerna blir deras resurser betydligt
högre. De största resurserna överförs dock till
ålderspensionärer.
Minskar inkomstspridningen: Subventionerna
är högre både absolut och relativt för personer
med låg ekonomisk standard än för välbeställda.
Inräknas subventionerna minskar
inkomstspridningen.
Mer subventioner till kvinnor: Kvinnor får sju
procent mer subventioner än män om man tar
hänsyn till skillnader i ålder. Kvinnor har högre
subventioner inom flertalet offentliga tjänster.
Rättvis barnomsorg: Barnomsorgen utnyttjas
lika oberoende av inkomst. Den utnyttjas dock i
något högre grad av heltidsarbetande föräldrar
med god utbildning. Subventionerna är högre i
förhållande till de disponibla inkomsterna för
föräldrar med svag ekonomi än för välbeställda.
Skillnaderna i utnyttjande har minskat under
1990-talet.
Utbildningen omfördelar: Snedrekryteringen
till den högre utbildningen består men Sverige
har en jämnare fördelning av kompetens t.ex.
läsförmåga än de flesta andra länder. Spridningen
i antal utbildningsår har minskat påtagligt de
senaste 10 åren. Subventionerna till grundskola
är i stort sett lika stora i kronor till föräldrar med
olika inkomster och social bakgrund.
Subventionerna till högskolan (exkl.
studiemedel) gynnar barn till högutbildade och
tjänstemän. Barn till högutbildade får i
genomsnitt ca 18 200 kronor per år mot endast 2
900 kronor för barn till lågutbildade. Det
kompenseras endast delvis av att subventionerna
i gymnasieutbildning och
arbetsmarknadsutbildning gynnar dem med lägre
utbildning och inkomster. Barn till personer med
lägre utbildning får totalt sett mindre
subventioner än högutbildade.
Skillnader i hälsa och vårdkonsumtion: De
sedan länge stora skillnaderna i dödlighet och
ohälsa mellan olika sociala grupper har enligt
forskningen inte minskat. Trots det har
livslängden blivit mycket jämnare fördelad.
Forskningsresultat tyder på att välutbildade och
höginkomsttagare numera utnyttjar vården
något mer än andra, även med hänsyn till
hälsoskillnader. Analyserna av subventionerna
för sjukvård visar dock att de är högre för
låginkomsttagare än välbeställda även med
hänsyn till ålder.
Äldreomsorgens subventioner: Äldre med svag
ekonomi utnyttjar äldreomsorg i större
omfattning än välbeställda också när man tar
hänsyn till åldersskillnader. Subventionerna
gynnar ekonomiskt svaga som också har sämre
hälsa. Användaravgifterna är visserligen ofta
inkomstprövade men de betalas främst av
pensionärer med låga inkomster och bidrar
därför totalt sett till ökad inkomstspridning i
befolkningen.
40 miljarder dyrare: Enbart som följd av
befolkningens förändringar kan utgifterna för
barnomsorg, utbildning, sjukvård och
äldreomsorg beräknas öka med 40 miljarder
kronor fram till år 2040 givet oförändrade
konsumtions-mönster.
1 Bakgrund
Fördelningspolitiska motiv ligger till grund för
samhällets omfattande engagemang att
subventionera tjänster. Den offentligt
subventionerade utbildningen syftar bl.a. till att
ge alla barn och ungdomar likvärdig utbildning
oberoende av bakgrund, att bidra till lika
möjligheter för goda livsinkomster och till en
jämn fördelning av sysselsättning och löner.
Genom den offentliga vården och omsorgen vill
samhället bl.a. utjämna livsvillkoren mellan friska
och sjuka eller handikappade. Behov, inte
ekonomiska förhållanden, skall bestämma vården
och omsorgen.
Nästan alla fördelningsanalyser använder
inkomsten som mått på levnadsstandarden och
fördelningen av det ekonomiska välståndet. Men
medborgarna erhåller en betydande del av
resurserna från samhället i form av offentliga
tjänster. De offentliga tjänsterna motsvarar ca en
fjärdedel av BNP, vilket är lika mycket som
kontantransferingarna. Även om tjänster inte är
kontanter, har de naturligtvis ett värde eftersom
det ofta handlar om tjänster som man annars
skulle tvingas betala för.
Under 1980-talet ökade spridningen i
disponibla inkomster. Samtidigt byggdes de
offentliga tjänsterna ut kraftigt. Fler barn fick
plats i den kommunala barnomsorgen, omsorgen
av de äldre förbättrades, sjukvården fick allt
större resurser. Gymnasieskolan byggdes ut och
fler fick chans att läsa vidare.
Under den ekonomiska krisen under 1990-
talets första hälft tvingades kommuner och
landsting att skära ned resurserna. Nu när
ekonomin återhämtar sig prioriterar regeringen
verksamheterna inom utbildningen, vården och
omsorgen och omfattande satsningar görs.
Den disponibla inkomsten ger en viktig men
begränsad bild av fördelningen av ekonomiska
resurser. För att få en mer fullständig bild bör
även värdet av de offentliga tjänsterna inkluderas.
Mot denna bakgrund är det angeläget att
komplettera de traditionella
fördelningsanalyserna genom att försöka belysa
hur de offentliga tjänsterna fördelas. Syftet med
denna bilaga är dels att sammanställa olika
kunskaper om den offentliga sektorns
fördelningseffekter, dels att redovisa analyser
som baseras på en ny databas över den offentliga
konsumtionen som SCB nyligen färdigställt på
uppdrag av regeringen. Redogörelsen har
utarbetats av fördelningspolitiska enheten vid
Finansdepartementets ekonomiska avdelning
med tekniskt stöd från SCB:s program för
inkomst- och förmögenhetsstatistik respektive
välfärdsstatistik.
2 Omfördelningen genom offentliga
tjänster
2.1 Utgifter och produktion
I Sverige uppgick den offentliga konsumtionen
år 1998 till nära 500 miljarder kronor vilket
motsvarar nära 27 procent av BNP. Två
tredjedelar utgörs av barnomsorg, utbildning,
sjuk- och hälsovård samt äldreomsorg. Den
offentliga konsumtionens andel av BNP är högre
i Sverige än i andra länder (diagram 2.1).
Konsumtionen ökade kraftigare i Sverige och
Danmark än i andra länder under 1960-, 1970-
och 1980-talen. Under 1990-talet har den
offentliga konsumtionens andel av BNP minskat
i Sverige liksom i flera av de större EU-länderna
och i USA.
Diagram 2.1 Offentlig konsumtion, andel av BNP. Procent
Källa: Finansredogörelse 1998/99. Finansministeriet, Danmark
Utgifterna för den offentliga konsumtionen
ökade kraftigt under 1980-talet i Sverige men
också i många andra länder (diagram 2.2). Under
1990-talet fortsatte utgifterna att öka i Danmark,
Holland m.fl. länder och i EU sammantaget. I
Sverige minskade de reala utgifterna något,
främst som följd av saneringen av de offentliga
finanserna. Även i USA har utgiftsökningen
bromsats och den offentliga konsumtionen som
andel av BNP har sjunkit genom att tillväxten
varit god. I Sverige har den offentliga
konsumtionen som andel av BNP sjunkit i första
hand genom minskade reala utgifter.
Diagram 2.2 Utgifter för offentlig konsumtion i fasta priser.
Index 1979=100
Källa: National Accounts, OECD
Det är inte bara utgiftsutvecklingen utan även
produktiviteten som påverkar tillgången till och
kvaliteten på de offentliga tjänsterna. I Sverige
liksom i flera andra länder antas vid beräkning av
försörjningsbalansen (BNP) att produktiviteten i
den offentliga verksamheten är oförändrad över
tiden. Studier tyder dock på att produktiviteten i
den sammantagna offentliga verksamheten föll
med 1,5 procent per år under 1970-talet i Sverige
främst som följd av ett produktivitetsfall inom
hälso- och sjukvården. Senare undersökningar
pekar på att produktiviteten har fortsatt att falla
under 1980-talet med i genomsnitt 0,4 procent
per år. Produktivitetsutvecklingen varierar emel-
lertid kraftigt mellan olika sektorer. Under 1980-
talet beräknas produktiviteten inom den
kommunala sektorn ha minskat med 0,6 procent
per år medan den beräknas ha stigit med 0,7
procent i den statliga sektorn.
Under åren 1991-1996 har produktiviteten
inom barnomsorgen stigit med sammantaget 16
procent. Inom äldreomsorgen har
produktiviteten ökat med 0,9 procent per år
1984-1994. Produktiviteten inom
statsförvaltningen beräknas ha fortsatt att öka
med 0,8 procent per år i genomsnitt 1990-1997.
Någon studie av den totala
produktivitetsutvecklingen i offentlig sektor
under 1990-talet har ännu inte genomförts.
Det är svårt att mäta
produktivitetsutvecklingen eftersom man bör ta
hänsyn till kvalitetsförändringar. Något mått
som visar hur kvaliteten i den sammantagna
offentliga verksamheten utvecklats över tiden
finns inte. Omfattande studier om kvalitet och
attityder till olika offentliga verksamheter har
genomförts, dock inte på ett sådant sätt att
utvecklingen kan utläsas över tiden.
2.2 Flera fördelningsfrågor
Människors grundläggande förutsättningar och
livets risker är ojämnt fördelade. Somliga ärver
anlag för sjukdom, ohälsa och ett kort liv, andra
lever ett långt och friskt liv. Ekonomiska
förhållanden, kost och uppväxtvillkor under
barndomen påverkar den framtida hälsan och
därmed inkomstmöjligheterna.
Uppväxtvillkoren har också en stor inverkan på
utbildningen och således på arbetslöshetsrisker
och livsinkomster. Hälsa och utbildning påverkar
i sin tur yrkesval och därmed arbetsrelaterade
risker. Ett tungt arbete försämrar hälsan och kan
förkorta livet.
Ofta samvarierar dessa fundamentala
egenskaper hälsa, kunskaper, inkomstmöjligheter
och arbetsförhållanden. Personer med högre
utbildning har oftare god hälsa, bättre inkomster,
låga risker i arbetet samt en lång och givande
ålderdom. Andra med svag hälsa har oftare lägre
utbildning, högre arbetslöshet, lägre inkomster,
högre risker i arbetet och riskerar att dö i förtid.
Marknaden klarar inte att utjämna dessa livets
orättvisor. Därför subventionerar vi i Sverige,
liksom i de flesta andra länder, olika tjänster. Det
är subventioneringen, inte tillhandahållandet,
som har fördelningspolitisk betydelse.
Flera fördelningsmål
Det finns olika mål fastställda för de offentliga
tjänsterna utifrån vilka fördelningsutfallet kan
bedömas. De kan förenklat sammanfattas i
följande punkter:
Är de offentligt subventionerade tjänsterna
tillgängliga lika för alla och av samma kvalitet?
Det är mycket få i Sverige som öppet accepterar
att personer med samma behov får olika vård
beroende på deras ekonomiska ställning eller
andra möjligheter till inflytande. De flesta anser
att ungdomar oavsett bakgrund bör få samma
chans att utbilda sig vidare osv. För att kunna
utvärdera detta mål behövs både detaljerade
kunskaper om människors behov och
förutsättningar, tillgången till tjänster och deras
kvalitet - oavsett om man väljer att utnyttja dem.
Det är mycket sällan man empiriskt kan
undersöka detta.
Är det faktiska utnyttjandet av offentliga tjänster
lika för dem som har lika behov? Detta innebär att
samhället av rättviseskäl också aktivt vill påverka
medborgarnas val, bl.a. genom utbildning och
information. Exempelvis bör småbarnsföräldrar
med samma arbetstider m.m. utnyttja
barnomsorgen lika mycket oavsett utbildning
och inkomster. Om däremot höginkomsttagare,
exem-pelvis till följd av bättre kunskaper och
information, oftare utnyttjar barnomsorgen
minskar om-fördelningens effekt. Staten bör
påverka medborgarna så att möjligheterna till
förebyggande hälsovård utnyttjas lika oavsett
inkomst och utbildning. Åtskilliga studier av
fördelningseffekter av offentliga tjänster baseras
på den faktiska konsumtionen men bortser ofta
från att skillnader i användning kan spegla såväl
olika val som olika behov.
Är användaravgifterna rättvisa? Många
offentliga tjänster är gratis, t.ex. grundskola. I
andra fall betalar man lika avgift oavsett vad
tjänsten innehåller, t.ex. vid läkarbesök. Den
relativa kostnaden blir då högre för ekonomiskt
svaga. Ibland är avgiften beroende av
konsumtionen, t.ex. blir sjukvård gratis vid en
viss konsumtionsnivå genom
högkostnadsskyddet. För andra tjänster betalar
höginkomsttagare en högre avgift än
låginkomsttagare för samma tjänst, exempelvis
för omsorg. Den relativa kostnaden blir då mer
lika för alla. Inom den offentliga servicen är det
sällan man betalar lika för samma tjänst.
Avgifterna är således en viktig del i den
omfördelningen som sker genom offentliga
tjänster. Höga avgifter kan påverka efterfrågan
på offentliga tjänster så att utnyttjandet inte sker
efter behov.
Andra frågeställningar
Det finns andra fördelningsfrågor som kan
ställas om de offentliga tjänsterna. Med
utgångspunkt från tidigare forskning kan man
urskilja följande:
Fördelas de offentliga tjänsterna så att de gynnar
resurssvaga personer? Inkomstskillnaderna mellan
ekonomiskt svaga och välbeställda bör minska
när man beaktar värdet av offentlig konsumtion.
En omfördelning sker exempelvis då
höginkomsttagare genom skatterna betalar mer
än låginkomsttagare för att finansiera
barnomsorgen, om båda har lika tillgång till och
utnyttjar tjänsten med samma kvalitet. Tidigare
studier har visat att fördelningen blir jämnare om
man beaktar den offentliga konsumtionen.
Undersökningarna har dock byggt på relativt
schabloniserade metoder. Resultaten är också
svåra att tolka. Ju större hälsoklyftorna är mellan
välbeställda och ekonomiskt svaga, desto mer av
konsumtionen riktas till de ekonomiskt svaga -
givet att vården fördelas efter behov. Stora
ekonomiska utjämningseffekter kan således
egentligen spegla allvarliga klyftor i andra
välfärdsområden.
Underlättar de offentliga tjänsterna individens
omfördelning av resurser över livet?
Fördelningsmålen handlar sällan om en
utjämning av de ekonomiska resurserna under
ett visst år. Människors behov och inkomster
varierar; när man är ung behöver man utbildning,
som förälder kan man behöva barnomsorg och
när man blir gammal behöver många sjukvård
och äldreomsorg. Ofta är behoven som störst
under de perioder i livet när inkomsten är som
lägst. Många medborgare skulle inte kunna lösa
denna omfördelning på marknaden. Det är
exempelvis svårt i Sverige att låna till de faktiska
kostnaderna för utbildning med framtida
inkomster som säkerhet. Tyvärr finns det inga
undersökningar som visar hur stor del av den
offentliga konsumtionen i Sverige som utjämnar
resurser över livet respektive hur stor del som
utjämnar mellan ekonomiskt svaga och
välbeställda.
Medför subventioneringen en utjämning av
faktiska livsvillkor? Egentligen är syftet inte att
nå en jämn konsumtion av tjänster eller att
omfördela ekonomiska värden, utan att utjämna
faktiska levnadsförhållanden. Fördelningen av
fundamentala egenskaper som livslängd, hälsa,
grund-läggande kunskaper osv. bestämmer vad
medborgarna kan göra i livet, deras chanser och
valfrihet. För att förstå fördelningen av
livsinkomster måste man se till fördelningen av
medborgarnas resurser i djupare mening. I
Sverige finns en utbyggd statistik och
omfattande forskning om skillnader i
levnadsförhållanden. Endast undantagsvis
värderas dock utvecklingen i Sverige i
förhållande till våra omfattande subventioner av
tjänster. En central fråga är exempelvis om
grundläggande välfärd, som hälsa, kunskap,
livslängd etc., är jämnare fördelad i Sverige som
har en omfattande offentlig verksamhet än i
länder med mindre verksamhet.
Beteenden påverkas
Subventionerade offentliga tjänster påverkar
välståndet, fördelningen av välfärden och
medborgarnas liv på många olika sätt. De
omfattande subventionerna bygger på
antagandet att ekonomiska incitament är
effektiva för att påverka människors beteenden.
Dessa dynamiska effekter kan vara både
eftersträvade och oavsiktliga. Dessutom verkar
de i flera led. När medborgarnas beteenden
påverkas inom ett område så får det effekter på
fördelningen av välfärden på andra områden.
Det kan exemplifieras med subventionerna av
utbildning. När staten gör utbildning gratis
kommer medborgarna att välja mer utbildning än
annars. Denna dynamiska effekt anses förbättra
demokratin, den ekonomiska tillväxten och ge en
rättvis fördelning. Barn till arbetare och
låginkomsttagare antas få en bättre utbildning
när den är helt subventionerad än om de skulle
behöva betala för den. Den dynamiska effekten
antas bli att kunskaperna blir mer jämnt
fördelade än vad som skulle ske om utbildning
köptes på en marknad.
Men dessa effekter antas verka i flera led.
Utbildningsnivån har en stor betydelse för
framtida lön och risken för arbetslöshet.
Utbildningen spelar därför en stor roll genom att
påverka medborgarnas inkomstmöjligheter. Det
är bättre om ett väl fungerande
utbildningssystem medverkar till en rimlig
fördelning av kunskaper och därmed
inkomstmöjligheter än att omfördela i efterhand
genom skatter och bidrag. Om en
subventionerad utbildning leder till en högre
ekonomisk tillväxt kan det också ge ökade
resurser för omfördelningar inom andra system.
En kraftig ökning av antalet högskoleutbildade
verkar återhållande på lönerna för akademiker.
Det kan leda till en jämnare fördelning av löner.
Får vi en jämnare inkomstfördelning kan det
dessutom påverka den allmänna hälsonivån i
landet. Det finns en snabbt växande forskning
som pekar på att inkomstklyftor medför
hälsorisker (se 4.3). Subventionerad utbildning
skulle således direkt men också indirekt kunna
förbättra befolkningens hälsa.
Människors beteende påverkas dock inte
enbart av subventionerna i sig utan också av de
avgifter som man betalar för många offentliga
tjänster och av skattefinansieringen.
Användaravgifterna används allt oftare för att
styra konsumtionen. Olika avgifter används
exempelvis för att man i första hand skall söka
vård hos sin husläkare. Avgifter som beror på
närvarotid används inom barnomsorgen för att
påverka utnyttjandet. Styrningen kan dock få
fördelningspolitiska konsekvenser. Höga avgifter
för offentliga tjänster kan exempelvis göra det
ekonomiskt svårt för låginkomsttagare att
utnyttja dem. Det kan leda till att
höginkomsttagare oftare efterfrågar och
utnyttjar tjänsterna än personer med låga
inkomster.
De höga skatter som behövs för att finansiera
de offentliga tjänsterna snedvrider ekonomiska
beslut. De uppstår ett stort gap mellan vad en
arbetsgivare får betala för att anställa en
medarbetare och vad den anställde själv får
behålla netto av sin lön (skattekilen).
Vilka skatter man skall betala beror delvis på
egna val, exempelvis vilken utbildning man
väljer, hur mycket man arbetar eller sparar.
Snedvridningarna gör att ekonomin fungerar
mindre effektivt, vilket kan försämra välståndet.
Om ekonomin fungerar mindre väl blir det
mindre resurser som kan användas till
omfördelning.
Skatternas snedvridande effekter kan dock
minskas med subventionerade offentliga
tjänster. Till exempel skulle säkert många
småbarnsföräldrar, inför valet att först få
arbetsinkomsten beskattad och sedan betala en
hög summa för barnomsorg, avstå från att arbeta.
Tillgången till kraftigt subventionerad
barnomsorg kan då få effekten att föräldrarna
väljer att arbeta. Om de ökade skatteintäkterna
kompenserar samhällets kostnader för
barnomsorgen innebär detta också en ökad
samhällsekonomisk effektivitet. Det innebär
också att barnfamiljernas ekonomiska standard
förbättras.
Höga skatter i kombination med
användaravgifter och inkomstprövade bidrag kan
leda till höga sammanlagda marginaleffekter.
Ofta lönar det sig inte för arbetslösa att börja
arbeta, att ta korttidsjobb, för deltidsarbetande
att gå till heltid, för äldre att arbeta extra osv.
Svaga drivkrafter till arbete och sparande
påverkar direkt resurserna till omfördelning och
indirekt inkomst-fördelningen.
2.3 Underförsörjt forskningsområde
I förhållande till utgifterna för offentliga
subventioner och de fördelningspolitiska målen
är det svårt att undvika intrycket att området är
underförsörjt med forskning.
De flesta studier om den offentliga
konsumtionens fördelningseffekter i Sverige och
andra länder försöker besvara frågan om
subventionerna fördelas så att de gynnar
resurssvaga personer. Man undersöker hur
mycket jämnare fördelningen av disponibla
inkomster blir om man beaktar schablonmässigt
fördelade kostnader för att tillhandahålla
barnomsorg, utbildning, sjukvård och
äldreomsorg. Utgångspunkten är i regel att
värdet av dessa nyttigheter är lika med
kostnaderna för att producera tjänsten.
I den senaste svenska heltäckande studien
visas att inkomstfördelningen 1991 utjämnades
påtagligt när de offentliga subventionerna lades
till inkomsterna. Gini-koefficienten minskade
med 19 procent och kvoten mellan de 20 procent
med högst inkomststandard och de 20 procent
med lägst inkomststandard sjönk från 3,1 till 2,5
(se faktaruta 1). De familjetyper som framförallt
fick en högre relativ inkomstnivå var personer
över 75 år och barnfamiljer. De relativa
inkomstskillnaderna mellan olika socio-
ekonomiska grupper blev dock i stort sett
oförändrade. En senare studie har visat att
subventionerade offentliga tjänster tenderar att
utjämna skillnaderna mellan könen, utjämna
inkomstskillnader både totalt sett och inom
respektive kön.
En internationell jämförelse av
fördelningseffekter av subventioner av sjukvård,
utbildning och bostäder visar att
inkomstspridningen minskade betydligt i alla
undersökta länder då man räknar in
subventionerna i inkomsten. Studien omfattar
Australien, Kanada, Västra Tyskland,
Nederländerna, Sverige, Storbritannien och USA
under åren 1979-81. Utjämningseffekten var
något större i de länder där inkomstspridningen i
utgångsläget var stor. Utjämningseffekten av
offentlig konsumtion var därför större i länder
som USA.
I Australien har en serie studier genomförts av
de offentliga subventionernas
fördelningseffekter. Man har visat att
inkomstspridningen minskar påtagligt när
subventionerna av sjukvård, utbildning och
bostadssubventioner beaktas. Subventionerna
av sluten sjukhusvård och läkemedel har
undersöks med liknande resultat.
En annan typ av fördelningsstudier fokuserar i
stället på det faktiska utnyttjandet av offentliga
tjänster, om det är lika för dem som har lika
behov eller förutsättningar. Studier i
Storbritannien har visat att på 1980-talet gynnade
nästan all offentlig social service de välbeställda
mer än de fattiga. På alla väsentliga områden
fanns ojämlikhet vad gäller tillgång till och
utnyttjande av offentlig service. Liknande studier
har gjorts i Sverige om vården utnyttjas rättvist
med hänsyn till vårdbehov, om alla har lika
chanser till utbildning osv. (se vidare avsnitt 4).
Andra centrala frågor exempelvis om
subventionernas fördelningseffekter över livet
har såvitt känt inte undersökts.
3 Fördelningen av offentliga
subventioner 1997
I budgetpropositionen 1999 framhölls att
analyserna av fördelningen av den ekonomiska
välfärden behöver breddas och fördjupas.
Regeringen gav därför den 25 februari 1999 SCB
i uppdrag att framställa en databas över
individernas och hushållens inkomster, sociala
förhållanden, behov och konsumtion av
offentliga tjänster. Databasen skall göras
tillgänglig för forskning och statistik. En första
version av databasen färdigställdes den 1 juli
1999. Följande fördelningsanalys baseras på
denna nya databas.
3.1 Vad som undersöks
Undersökningen i detta avsnitt belyser den mest
grundläggande frågan: Hur förändras
fördelningen av den ekonomiska standarden ett
visst år om man tar hänsyn till konsumtionen av
offentliga tjänster?
Analysen avser de resurser som fördelas i form
av subventioner. Endast individuella tjänster har
tagits med, dvs. förmåner som tilldelas vissa
personer men som andra inte tar emot. De
subventioner som beräknats är för utbildning,
barnomsorg, äldreomsorg i form av särskilt
boende och hemtjänst, sluten sjukhusvård och
öppenvård samt subventioner av läkemedel och
tandvård. Tjänster som kan konsumeras av
många personer gemensamt (kollektiva tjänster)
som försvar, rättsväsen, polis med mera har inte
beaktats, ej heller bostadssubventioner i form av
räntebidrag.
Den beräknade subventionen kan naturligtvis
inte likställas med individens egentliga värdering
av tjänsten. I vissa fall överskattar den beräknade
subventionen det värde som en person ger
tjänsten. Personer med låga inkomster kanske
skulle ha valt att använda subventionen för
omsorg till annan konsumtion om den hade
betalats ut i form av ett kontantbidrag. I andra
fall underskattar man värdet. Den som botas från
sin sjukdom kanske anser att värdet är mycket
högre än vad behandlingen kostar. I andra fall
uppkommer värdet först över tiden. En
utbildning ger långsiktigt högre lön och denna
nytta är ofta långt större än kostnaden för
utbildningen.
Ett annat förenklat antagande är att värdet av
subventionen helt tillfaller det hushåll personen hör
till. Sjukvårdens subventioner når således helt
patienterna men läkare och andra drar ingen
nytta av dem. Alla i hushållet förutsätts ha lika
stor nytta av subventionen, exempelvis till ett
barns utbildning, eftersom alla i hushållet annars
antas ha behövt bidra med att betala för tjänsten.
”Värdet” av offentliga tjänster antas inte bero
på familjens storlek eller sammansättning, dvs.
det uppstår inga stordriftsfördelar för denna typ
av resursomfördelning. De totala subventionerna
har räknats samman för varje hushåll och sedan
fördelats lika på varje medlem i hushållet.
Disponibla inkomster inklusive subventioner
avser således summan av justerad kontant
disponibel inkomst och beräknad total
subvention per capita.
Dessa antaganden kan förvisso diskuteras men
följer vad som tillämpats i tidigare studier.
Den nya databasen bygger på SCB:s
undersökning av hushållens inkomster 1997
(HINK) som kompletteras genom att varje
person tilldelas det belopp i offentliga
subventioner han eller hon har erhållit under året
(se vidare underbilaga 3). Metoderna för att
beräkna subventionerna och fördela dem på
hushåll och individer följer i stort sett samma
principer som använts vid tidigare studier i
Sverige och andra länder. Skillnaden ligger endast
i att den nya databasen innehåller faktisk
konsumtion och kostnadsskillnader i betydligt
högre grad än i tidigare studier som
huvudsakligen baserats på schablonmässiga
utlägg av subventionerna. Den individuella
offentliga subventionen har beräknats genom att
konsumtionen har multiplicerats med kostnaden
att producera tjänsten. Bruttokostnaden har
minskats med betalda användaravgifter.
Beräkningarna av subventionerna i SCB-
databasen har i flera fall modifierats för att så
långt möjligt bevara fördelningsprofilerna i den
offentliga konsumtionen.
Jämfört med SCB:s officiella inkomststatistik
har analysen förbättrats genom att resultaten
avser individer och i hushållet inräknas alla
personer som bor i samma bostad (se
underbilaga 3). För att justera hushållets
inkomster så att man skall kunna jämföra
inkomstnivåer mellan individer som tillhör
hushåll med olika storlek och sammansättning
används den internationellt vanliga s.k. rotskalan
(se faktaruta 1).
___________________________________
Faktaruta 1
Disponibel inkomst: Hushållets totala inkomster
från arbete, kapital och transfereringar minus
betald skatt, betalt underhållsbidrag samt
återbetalning av studiemedel och socialbidrag.
Erhållna studiemedel betraktas som
transferering.
Hushåll: I hushållet inräknas alla personer som
bor i samma bostad och som har en gemensam
ekonomi.
Ekonomisk standard: Hushållets disponibla
inkomst dividerad med en vikt som beror på
försörjningsbörda.
Justering för försörjningsbörda: Hushållens
disponibla inkomst justeras med en vikt
beräknad som kvadratroten ur antalet
hushållsmedlemmar.
Median: 50 procent av befolkningen har lägre
inkomster än medianinkomsten.
Gini-koefficient: Det vanligaste måttet på
ojämnheten i inkomstfördelningen som antar
värdet 0 när inkomsten är lika för alla och värdet
1 vid maximal ojämnhet, dvs. när en person får
alla inkomster. Koefficienten är mest känslig för
vad som händer i mitten av fördelningen. Den
kan sägas visa hur stor den förväntade
inkomstskillnaden är mellan två slumpmässigt
valda individer/hushåll. Om Gini-koefficenten är
0,250 och medelinkomsten för alla är 90 000
kronor skall man vänta sig att den genomsnittliga
skillnaden är 2*0,250 eller 50 procent av
medelinkomsten, dvs. 45 000 kronor.
Decilgrupp: Befolkningen delas in i 10 lika
stora grupper där de 10 procent med lägst
standard hamnar i decilgrupp 1, de med näst lägst
standard i decilgrupp 2 osv. ända upp till
decilgrupp 10 med den högsta ekonomiska
standarden.
Kvintil: Befolkningen delas in i fem lika stora
grupper på samma sätt som för decilgrupper.
Decilkvot: Den disponibla inkomsten (vid
övre decilgränsen) bland dem med högre
ekonomisk standard divideras med inkomsten
för dem med lägre standard.
Individens ekonomiska standard: Hushållets
justerade disponibla inkomst fördelas på samtliga
personer i hushållet. Redovisning sker sedan på
individnivå.
Utbildningsgrupp: Indelning sker i fyra
grupper efter högsta uppnådda utbildningsnivå.
Socio-ekonomisk grupp: Personerna indelas i
grupper efter yrke och anställningsförhållanden
med hänsyn till organisationstillhörighet och
utbildningskrav. Ibland används
hushållsföreståndarens dvs. i regel mannens
grupp vid indelningen.
Familjetyper: Vid indelningen räknas endast
hemmaboende barn under 24 år som barn.
Hushåll med barn över 23 år eller med andra
vuxna än samboende/gifta räknas till övriga
hushåll.
Region: Storstad= Stockholm, Göteborg och
Malmö A-regioner.
Större städer= Kommuner med mer än
90 000 invånare.
Södra mellanbygden och Norra tätbygden=
Kommuner med mer än 90 000 invånare i olika
delar av landet.
Norra glesbygden= Kommuner med mindre än
27 000 invånare inom 30 km från
kommuncentrum.
____________________________________
Undersökningen baseras på olika statistiska
underlag. I grundmaterialen finns osäkerheter
som beror på bortfall, enkätfrågornas
utformning osv. Både individuell och statistisk
påmatchning av offentlig konsumtion tillför nya
osäkerheter som kan bidra till snedvridning och
undertäckning. Inte alla subventioner beaktas,
exempelvis ingår inte handikappomsorg,
subventioner till företagsutbildning etc.
Effekterna av de stöd som utges i form av
transfereringar till olika grupper, exempelvis
studiestöd, analyseras inte. Dessa olika
begränsningar bör beaktas när resultaten
värderas.
3.2 Fördelningen över livscykeln
Skatter, transfereringar och offentligt
subventionerade tjänster har ett starkt inslag av
omfördelning över livet. Löner och arbetstider
ökar med åldern, varför skatterna stiger och är
som högst i genomsnitt ca 106 000 kronor per
person i 55-årsåldern (diagram 3.1). De sociala
transfereringarna är i genomsnitt något högre
bland personer i åldern 20-30 år men faller sedan
svagt fram till 50-årsåldern. Därefter ökar de
mycket kraftigt som följd av förtids- och
ålderspensionerna och är som högst 165 000
kronor i 70-årsåldern. Subventionerna är ofta
direkt knutna till ålder, exempelvis barnomsorg,
utbildning och äldreomsorg. Subventionerna är
därför höga dels bland de yngsta, dels bland de
allra äldsta. Personer i 85-årsåldern beräknas få
103 000 kronor per år i subventioner vilket kan
jämföras med ca 13 000 kronor för personer i 55-
årsåldern. Eftersom subventionerna exempelvis
för utbildning beräknas per person i familjen får
både barn och föräldrar ökad inkomst.
Diagram 3.1 Skatter, transfereringar och subventioner i
åldersgrupper. Kronor
Anm: De skatter som inräknas är inkomst-, kapital-, förmögenhets- och
fastighetsskatt samt allmänna egenavgifter
Resultaten väcker åter frågan hur stor del av
skatterna, transfereringarna och subventionerna
som omfördelar över livet respektive hur stor del
som omfördelar från personer med höga
livsinkomster till dem med låga livsinkomster.
Sådana analyser kräver tillgång till paneldata där
individerna kan följas över tiden. För skatterna
har visats att inkomstskatternas utjämningseffekt
inte förloras när analysperioden förlängs från ett
år till 17 år. Analyser med hjälp av simulerade
livsförlopp har visat att 25 procent av skatter och
bidrag endast är en årlig rundgång. Ungefär 50
procent är en omfördelning över livet. Endast ca
25 procent utgör en omfördelning från personer
med höga livsinkomster till dem med låga
livsinkomster.
Fördelningen av subventioner över
åldersgrupper pekar på att en stor del av den
offentliga konsumtionen utgörs av en
omfördelning från förvärvsaktiv ålder till de allra
sista åren i livet då man erhåller mycket stora
belopp i form av sjukvård och äldreomsorg.
Tyvärr förhindrar bristen på paneldata någon
bedömning av hur stor del av subventionerna
som är en omfördelning över livet respektive
mellan inkomstgrupper.
Den ekonomiska standarden skiljer sig
betydligt mellan personer som hör till olika
familjetyper vilket naturligtvis till stor del beror
på åldersskillnader, dvs. var i livscykeln man
befinner sig (diagram 3.2). Ensamstående är i
allmänhet yngre och de har lägre standard än
sammanboende. Personer utan barn som ofta är i
medelåldern har betydligt högre standard än
barnfamiljer och standarden minskar dessutom
med ökat antal barn i hushållet.
Efter att subventionerna inkluderats förändras
bilden något. Tar man hänsyn till barnomsorg
och utbildning får barnfamiljer relativt större
resurser. Ensamföräldrars resurser ökar betydligt
när subventionerna räknas in. Framför allt ökar
dock ålderspensionärers inkomster. I bilagetabell
3.1 visas hur de olika subventionerna fördelar sig
på familjetyperna.
Diagram 3.2 Subventioner i olika familjetyper. Kronor
E0, E1, E2+= Ensam utan barn, med ett, med två eller flera barn. G0,
G1, G2, G3+= Gifta/ samboende utan barn, med ett, två, tre eller flera
barn. Pensionär som är ensamstående eller gift/samboende
3.3 Fördelning på inkomstgrupper
Inkomster av lön, näringsverksamhet och kapital
(faktorinkomster) är ojämnt fördelade i
befolkningen. Den femtedel personer som har
högst ekonomisk standard (kvintil 5) fick 1997
44 procent av alla faktorinkomster (tabell 3.1).
Deras faktorinkomster är drygt 11 gånger högre
än inkomsterna bland den femtedel med lägst
standard. Skatterna och de sociala
transfereringarna utjämnar inkomsterna kraftigt.
De disponibla inkomsterna är därför mycket
jämnare fördelade. Personerna i kvintil 5 hade 3,2
gånger högre ekonomisk standard jämfört med
dem i första kvintilen.
Subventionerna genom offentliga tjänster är
betydligt högre för personer med låg ekonomisk
standard. Det betyder att skillnaden mellan den
femtedel med högst standard och den med lägst
minskar till 2,3 gånger. Det innebär att
subventionerna i likhet med skatter och
transfereringar har en utjämnande effekt på de
ekonomiska resurserna räknade statiskt över ett
år.
Tabell 3.1 Faktorinkomster och disponibla inkomster
justerade för försörjningsbörda exkl. och inkl. offentliga
subventioner. Andel i olika inkomstgrupper. Procent
Kvintil
Alla
1
2
3
4
5
K5/K1
Kvintilgrupper efter disponibel inkomst justerad för försörjningsbörda
Faktorinkomst
3,9
10,7
17,2
24,3
43,9
100
11,1
Disponibel inkomst
just
försörjningsbörda
10,5
14,8
18,0
21,9
34,7
100
3,2
Disponibel inkl
subvention
13,5
15,9
18,2
21,0
31,3
100
2,3
Subventionerna av barnomsorgen är mer än
dubbelt så höga för de tre femtedelar personer
med lägst ekonomisk standard jämfört med den
femtedel med högst inkomster (diagram 3.3 och
bilagetabell 3.1). Utbildningssubventionen har
ett starkt samband med inkomsten.
Utbildningssubventionen utgör 13 200 kronor
eller 17 procent av den disponibla inkomsten för
den femtedel personer med lägst ekonomisk
standard mot 7 100 kronor eller 3 procent för
den femtedel med högst inkomster. Detta beror
främst på att barnfamiljer och
högskolestuderande i genomsnitt har låga
inkomster. Äldreomsorgen visar det största
sambandet med inkomsten och varierar från
knappt 13 000 kronor i den lägsta kvintilen till
drygt 1 000 kronor i den högsta kvintilen.
Sjukvårdssubventionen varierar mellan 11 500
kronor i de lägsta inkomstgruppen till 8 000
kronor i de högsta.
Diagram 3.3 Subventioner i inkomstgrupper. Kronor
De totala subventionernas andel av disponibel
inkomst är således mycket högre bland personer
med lägst standard jämfört med de med högst
standard (53 procent mot 7 procent).
Inkomstspridningen minskar därför något när
man lägger till subventionerna för offentliga
tjänster till de justerade disponibla inkomsterna.
Ginikoefficienten sjunker från 24,1 till 19,7, dvs.
med fyra procentenheter (tabell 3.2).
Utjämningseffekten, som mäts i hur mycket
spridningen minskar, är betydligt större för
transfereringar och skatter. Det är dock en
skenbar skillnad och förklaras huvudsakligen av i
vilken ordning effekten beräknas. Den relativa
effekten beror på hur stor spridningen är före
utjämningen.
Tabell 3.2 Gini-koefficienter för olika inkomstslag
Faktorinkomst (F)
47,9
Bruttoinkomst (B)
31,7
Disponibel inkomst just försörjn. börda (D)
24,1
Disp ink just med offentliga subventioner (S)
19,7
Samlade effekter (F) - (S)
28,2
Transfereringseffekt (F) - (B)
16,2
Skatteeffekt (B) - (D)
7,6
Subventionseffekt (D) - (S)
4,4
De samlade effekterna kan belysas också genom
att man beräknar ett nettobidrag för varje person
som skillnaden mellan betalda skatter och
erhållna sociala transfereringar samt
subventioner. Den tiondel personer som har den
högsta ekonomiska standarden bidrar med netto
med ca 104 000 kronor per år medan den tiondel
med lägst standard netto tar emot ca 85 000
kronor. Över 70 procent av medborgarna får
mer resurser än vad man betalar under ett år.
Diagram 3.4 Nettobidrag i decilgrupper. Kronor
Kvinnor får något högre subventioner än män
inom alla offentliga tjänster efter det att man
tagit hänsyn till åldersskillnader (diagram 3.5).
Skillnaderna är i allmänhet små och kan förklaras
av större deltagande i utbildning, större behov av
omsorg eftersom äldre kvinnor ofta lever
ensamma osv.
Diagram 3.5 Subventioner till män och kvinnor. Kronor.
Standardvägt efter ålder
4 Vilka gynnas av offentliga
subventioner
Föregående avsnitt belyser bara ett par av de
frågor som bör ställas, nämligen om
inkomstskillnaderna mellan ekonomiskt svaga
och välbeställda minskar när man beaktar
subventionerna i den offentliga konsumtionen,
samt hur konsumtionen fördelas över livscykeln.
Två andra centrala fördelningsfrågor är dels om
det faktiska utnyttjandet av offentliga tjänster är
lika för personer som har lika behov eller
förutsättningar, dels om satsningarna på
offentligt subventionerade tjänster har medfört
en utjämning av faktiska livsvillkor. I detta
avsnitt sammanfattas kort olika
forskningsresultat som belyser dessa
frågeställningar.
I avsnitt 3 redovisades genomsnittliga
subventioner för olika grupper, utan egentlig
hänsyn till eventuella behov av de skilda
subventionerna. I detta avsnitt redovisas de olika
subventionerna för de individer som i någon
mening är målgrupp för respektive subvention. I
de flesta fall innebär det att subventionerna
beräknas för individer i relevanta
ålderskategorier. Vad gäller exempelvis
barnomsorgen beräknas de genomsnittliga
subventionerna för de personer som har barn i
åldern 2-6 år.
Dessutom redovisas subventionerna uttryckta
som andel av disponibel inkomst. Kalkylen av
subventionerna i andel av inkomsten ger
indikationer på den omfördelning av resurser
som sker genom offentliga tjänster. Som tidigare
nämnts kan dock inte subventionerna jämställas
med vanliga inkomster. Med nettosubvention
avses även i detta avsnitt konsumtionen gånger
produktionskostnad minus användaravgifter.
4.1 Vem utnyttjar barnomsorgen
Barnomsorgens huvudsakliga syfte är att genom
pedagogisk gruppverksamhet stimulera barns
utveckling och lärande samt att bidra till goda
uppväxtvillkor. Vidare skall barnomsorgen
underlätta för föräldrarna att förena
förvärvsarbete och studier med föräldraskap.
Den stora utbyggnaden av barnomsorgen
inleddes på 1970-talet och under senare år har
antalet barn i barnomsorg ökat kraftigt. Mellan
1991 och 1996 ökade antalet inskrivna barn med
ca 170 000. Utbyggnaden har ökat
möjligheterna för föräldrar att arbeta och
förbättra sina inkomster.
I detta kapitel granskas barnomsorgens
funktionssätt ur ett fördelningsperspektiv. Det
undersöks om utnyttjande och subventioner är
snedfördelade med hänsyn till föräldrarnas
utbildning och inkomster. Andra viktiga frågor
som exempelvis barnomsorgens betydelse för
barnens utveckling behandlas inte.
Vad bestämmer utnyttjandet
Utnyttjandet av barnomsorg styrs av tillgång och
efterfrågan på barnomsorgsplatser. Tillgången
bestäms av kommunen men det finns en
skyldighet enligt lagen att tillhandahålla
barnomsorgsplats till barn i åldern 1-12 år vars
föräldrar förvärvsarbetar eller studerar.
Efterfrågan styrs av föräldrarnas sysselsättning
och önskemål samt av de avgifter som
kommunerna tar ut. Utnyttjandet kan
snedfördelas exempelvis om föräldrar med låga
inkomster avstår från att utnyttja en
subventionerad plats eller utnyttjar den kortare
tid på grund av att de anser att avgiften är för
hög.
Tidigare undersökningar har visat att barn till
LO-medlemmar i mindre utsträckning har
barnomsorgsplats än barn till TCO- och SACO-
medlemmar. Det fanns således en viss
snedfördelning efter fackföreningstillhörighet
men den minskade markant mellan 1982/83 och
1994/95, andelen ”LO-barn” med barnomsorg
ökade under denna period från 44 till 69
procent. . Utnyttjandet var 1996 högre för
ensamföräldrar, vid heltidsarbete eller
heltidsstudier, för dem med äldre barn samt för
boende i större städer och förorter.
Barnomsorgens fördelning 1997
Den fråga som belyses är om utnyttjandet och de
beräknade subventionerna var snedfördelade
1997 med avseende på föräldrarnas inkomst eller
utbildning. I SCB:s databas finns enkätuppgifter
om hur många månader och hur många timmar i
veckan varje barn deltar i omsorg, den betalda
avgiften samt ekonomiska och andra
bakgrundsuppgifter om föräldrarna. Denna
undersökning avser barn i åldern 2-6 år med
offentligt finansierad omsorg. Under det första
levnads-året är föräldrarna ofta hemma med
barnet med ersättning från föräldraförsäkringen.
Vid sju års ålder börjar de flesta barn i skolan.
Andel med plats i barnomsorg
Barn i familjer med en högre ekonomisk
standard har något oftare en plats i
barnomsorgen än barn från familjer med en lägre
standard (bilagetabell 4.1). Som nämnts tidigare
är dock efterfrågan beroende av föräldrarnas
arbetstid. Ensamstående föräldrar som arbetar
heltid har i stort sett alltid sina barn i någon typ
av barnomsorg. Andelen är något mindre för
samboende heltidsarbetande och ännu något
mindre för övriga föräldrar.
Tar man hänsyn till både arbetstid och
ekonomisk standard finns ingen tydlig
snedfördelning av barnomsorgen (diagram 4.1).
Andelen barn med barnomsorg inom
inkomstgrupperna varierar mellan 91 procent
(kvintil 3 o 4) och 97 procent (kvintil 2)
Diagram 4.1 Andel 2-6 åringar med barnomsorgsplats i
inkomstgrupper efter föräldrarnas sysselsättningsgrad
Granskas utnyttjandet efter föräldrarnas
utbildning finns däremot en tendens till
snedfördelningen trots att det råder full
behovstäckning och att alla föräldrar som önskar
kan få plats (diagram 4.2). Nästan alla barn till
heltidsanställda föräldrar med högre utbildning
(98 procent) har en barnomsorgsplats jämfört
med 87 procent av barnen till föräldrar med lägst
utbildning.
Diagram 4.2 Andel 2-6 åringar med barnomsorgsplats efter
föräldrarnas sysselsättningsgrad och utbildningsnivå
En liknande bild ges om utnyttjandet fördelas
efter föräldrarnas socio-ekonomiska grupp
(bilagetabell 4.1). Ungefär 97 procent av alla
barn till heltidsarbetande högre tjänstemän har
en plats i barnomsorgen mot endast ca 91
procent bland barn till heltidsarbetande arbetare.
Dessa skillnader i utnyttjande kan bero på
många faktorer. En viktig faktor kan vara
avgifterna. Ungefär fyra procent av alla föräldrar
med låga inkomster som har barn 2-6 år uppger i
HINK-undersökningen att de avstått från
barnomsorg på grund av höga avgifter. För
ekonomiskt välbeställda är denna andel under en
procent.
Subventionernas fördelning
Nettosubventionerna till barnomsorgen
beräknas uppgå till 35 miljarder kronor 1997. I
SCB:s databas har subventionerna fördelats
utifrån utnyttjandet (antal månader och timmar)
gånger bruttokostnaden att tillhandahålla platsen
i respektive kommun med uppdelning på
daghem och familjedaghem, minus faktiskt
betald avgift (se underbilaga 3). Dessa
nettosubventioner har analyserats för barn i
åldern 2-6 år.
Den totala nettosubventionen är något lägre
för barn till välbeställda föräldrar än bland barn
till ekonomiskt svagare familjer, ca 16 000
kronor jämfört med 18 000 kronor (diagram
4.3). Det beror som visats på skillnader i
arbetstid m.m. Räknat i andel av den disponibla
inkomsten är subventionen högre för dem med
lägre ekonomisk standard. För den femtedel med
lägst standard är barnomsorgssubventionen 22
procent av den disponibla inkomsten mot 7
procent för ekonomiskt välbeställda.
Diagram 4.3 Barnomsorgssubvention för 2-6 åringar i
inkomstgrupper
Även för barn till heltidsarbetande föräldrar, som
kan antas ha lika efterfrågan på barnomsorg, är
subventionen störst för dem med lägst
inkomster (bilagetabell 4.1). Denna
fördelningsprofil, som är tydligare än i diagram
4.3, beror till stor del på de inkomstprövade
avgifterna.
Indelningen efter föräldrarnas utbildning visar
att högutbildade familjer får absolut sett högre
subventioner än lågutbildade (bilagetabell 4.1).
Subventionen i andel av disponibel inkomst är
dock betydligt högre bland låginkomsttagare än
bland välbeställda.
Utjämning 1991-1997
Den kraftiga ökningen av antalet platser i
barnomsorgen under 1990-talet har medfört att
snedfördelningen i utnyttjandet minskat
påtagligt. År 1991 var det en betydande skillnad i
andelen barn med plats mellan den femtedel
heltidsarbetande föräldrar med högst ekonomisk
standard och den femtedel med lägst standard.
Den skillnaden har försvunnit 1997 (diagram
4.4). Samma bild erhålls om man studerar
utnyttjandet bland heltidsarbetande med olika
utbildning respektive socio-ekonomisk grupp
(bilagetabell 4.1). Utnyttjandet 1997 i dessa
beräkningar avviker något från tidigare
redovisade då ett annat hushållsbegrepp
använts.
Diagram 4.4 Andel 2-6 åringar med barnomsorgsplats i
inkomstgrupper 1991 och 1997. Endast barn med
heltidsarbetande föräldrar
Barnfamiljernas ekonomiska standard
Den kraftiga utbyggnaden av barnomsorgen
sedan 1970-talet har bidragit till en ökad
förvärvsgrad bland föräldrar med barn och
därmed högre förvärvsinkomster. Denna ökning
av förvärvsinkomsterna har emellertid inte lett
till någon förbättring av barnfamiljernas relativa
ekonomiska situation. Under 1970- och 1980-
talet var barnfamiljernas relativa ekonomiska
standard i förhållande till hela befolkningen
ganska oförändrad. Under nittiotalet har
barnfamiljernas relativa standard sjunkit från 90
procent av totalbefolkningens 1991 till 84
procent 1997.
Barnen i Sverige har dock en god relativ
standard jämfört med barn i andra länder. Barnen
i Sverige hamnar på tredje plats efter barnen i
Belgien och Finland av 13 undersökta länder.
Svenska barn i hushåll som befinner sig i mitten
eller den nedre delen av inkomstfördelningen har
en bättre ekonomisk standard än motsvarande
barn i de flesta andra länder medan svenska barn
från höginkomsthushåll har en mer
genomsnittlig position.
4.2 Hur fördelas
utbildningssubventionerna
Sverige är ett av de länder som satsar mest på
utbildning om man ser till utbildningsutgifternas
andel av BNP. Förutom ambitionen att vara en
ledande kunskapsnation är strävan att
medborgarna skall kunna delta i utbildning
oberoende av social bakgrund. Det är särskilt
viktigt då utbildningen har ett nära samband med
människors livschanser, möjligheten att få ett
arbete, en bra inkomst och att aktivt delta i
samhällslivet.
Den grundläggande utbildningens mål är att
alla barn och ungdomar oberoende av kön,
geografisk hemort samt sociala och ekonomiska
förhållanden skall ha tillgång till en likvärdig
utbildning. Alla barn och unga skall ges
förutsättningar att nå målen i skollag, läroplaner
och kursplaner. Högre utbildning av god kvalitet
skall erbjudas i hela landet. För att ge vuxna
ytterligare chanser och för att överbrygga
utbildningsklyftor har stora satsningar gjorts på
en utbyggd vuxenutbildning. Ambitionerna är
högt ställda vad gäller såväl möjligheten att
deltaga som i utbildningens resultat.
Fördelningsfrågorna är således centrala för
samhällets engagemang. Det handlar om att
säkra en lika tillgång till utbildning för att
åstadkomma en rättvis fördelning av den faktiska
konsumtionen. Det handlar både om att
förbättra för dem med lägst utbildning och
mindre kunskaper och att minska den relativa
skillnaden mellan olika grupper, samtidigt som
en generell hög nivå eftersträvas. Ett
övergripande syfte är en jämn fördelning av
kunskaper och kompetens, vilket är
grundläggande för en jämnare fördelning av
livsinkomsterna.
Forskningen är omfattande och utrymmet i
denna bilaga medger ingen fullständig
redovisning. I detta avsnitt ges därför endast en
kort översikt av de viktigaste
forskningsresultaten om hur utbildningen
fördelas med hänsyn till social bakgrund,
utvecklingen över tiden och förhållandena i
Sverige jämfört med andra länder. Med hjälp av
SCB:s nya databas belyses hur subventionerna
1997 är fördelade med hänsyn till social
bakgrund, inkomst, geografisk hemort och de
studerandes kön.
Trots höjd utbildningsnivå - social snedrekrytering
består
Utbildningssystemet har byggts ut successivt
under lång tid vilket har medfört en höjd
utbildningsnivå. Andelen lågutbildade (högst
grundskolestudier) minskar stadigt. De senaste
tio åren har de lågutbildade i yrkesverksam ålder
minskat från ca 40 procent till under 30 procent.
Men fortfarande är det betydligt vanligare att
barn till föräldrar med högre utbildning studerar
vidare, än barn till föräldrar med lägre utbildning.
Även i valet mellan olika studievägar inom
högskolan sker en social snedrekrytering. På de
längre och prestigefyllda utbildningarna med
höga betygskrav är andelen studenter från högre
socialgrupper större. Fram till 1970-talet
minskade den sociala snedrekryteringen, för att
därefter vara relativt stabil. Enligt SCB:s senaste
rapport om social snedrekrytering till högskolan
har förändringarna varit små under 1990-talet, de
stora skillnaderna kvarstår. År 1997 var det sju
gånger mer sannolikt att en 21-åring från ett
tjänstemannahem påbörjade högskolestudier
jämfört med en 21-åring från ett arbetarhem.
Under de senaste åren har i princip alla
ungdomar påbörjat en gymnasieutbildning, men
även här märks den sociala snedrekryteringen
genom att ungdomar från de högre
socialgrupperna i större utsträckning väljer de
mer studieförberedande programmen.
____________________________________
Faktaruta 2
Social snedrekrytering: Det finns ett samband
mellan social bakgrund och val av utbildning.
Snedrekryteringen mäts vanligen genom att man
beräknar relationen mellan andelen studerande
från olika socialgrupper.
Exempel: Anta att vi vill beräkna ett mått på
snedrekryteringen till högskolan mellan två
grupper. Den ena gruppen består av 100 personer
varav 60 fortsätter till högre studier och den
andra gruppen av 500 personer varav 100
fortsätter till högskolan. Andelen som fortsätter
är då 60 procent respektive 20 procent. Andelen
från den första gruppen är tre gånger större än
från den andra gruppen. Ett mått på
snedrekryteringen mellan grupperna blir då 3.
I detta mått beaktas inte absoluta
förändringar. Om rekryteringen från de båda
grupperna skulle öka med 15 respektive 25
personer blir andelarna som studerar vidare 75
procent respektive 25 procent. Måttet på
snedrekryteringen är fortfarande 3, trots att
flertalet av de nyrekryterade kommer från den
underrepresenterade gruppen.
____________________________________
Liknande mönster i många länder
Social snedrekrytering är ett internationellt
fenomen och Sverige avviker inte väsentligen
från andra utvecklade länder vad gäller nivån på
den sociala snedrekryteringen. I exempelvis
USA, som har en betydligt större
utbildningssektor, är andelen med
universitetsexamen större än i Sverige oavsett
social bakgrund. Således går fler barn från
arbetarhem vidare till högre studier. Den sociala
snedfördelningen i USA är däremot ungefär
densamma som i Sverige. I exempelvis England,
Tyskland och Frankrike är snedfördelningen
något större.
Fördelningen av utbildningssubventioner 1997
I SCB:s databas har varje person påförts sitt
faktiska deltagande (med hänsyn till
omfattningen) i utbildning 1997 (se underbilaga
3). Subventionerna för grundskola och
gymnasieskola har beräknats efter utbildningens
kostnad i respektive kommun med hänsyn till
vilket gymnasieprogram personen deltar i. För
högskolan har kostnaden differentierats efter
utbildningsområde. Subventionerna för
vuxenutbildningen har beräknats efter
utbildningens kostnad i respektive kommun,
medan subventionen för
arbetsmarknadsutbildningen bygger på ett
riksgenomsnitt. Data om den studerandes sociala
bakgrund har också lagts till. Subventionen till en
grupp beräknas genom att dividera den totala
subvention gruppen mottar med antalet barn i
gruppen, oavsett om de deltar i utbildningen. I
beräkningen ingår ej subventioner i form av
studiebidrag och subventionerade studielån som
också påverkar fördelningsutfallet.
Mindre skillnader i grundskola och gymnasieskola
Subventionerna för grundskolan är i stort sett
lika stora för alla barn oavsett föräldrarnas
utbildning (se bilagetabell 4.2). Fördelningen av
subventionerna för gymnasieskolan (16-19-
åringar) visar en något annan bild. Det finns en
tendens att barn till föräldrar med kortare
utbildning får högre subventioner än barn vars
föräldrar har längre utbildning. För
hemmaboende barn kan samma mönster ses när
man jämför barn från hushåll med olika socio-
ekonomisk bakgrund. Det beror främst på att
arbetarbarn oftare väljer dyrare program som
industriprogrammet medan barn till tjänstemän
oftare väljer studieförberedande program som
genomsnittligt sett är ganska billiga. Denna
skillnad tar mer än väl ut effekten av att avhopp i
gymnasiet är vanligare bland barn till arbetare än
i andra grupper. Den genomsnittliga
subventionen för grundskola och gymnasieskola
är 48 200 kronor respektive 46 600 kronor.
Högre utbildning snedfördelad
Subventionerna till högskola är mycket
snedfördelade. Ungdomar i åldern 19-29 år med
högutbildade föräldrar får i genomsnitt ca 18 200
kronor per år i subventioner för högskolestudier
mot endast 2 900 kronor för ungdomar vars
föräldrar har lägre utbildning (se tabell 4.1). En
indelning efter sammanräknad förvärvsinkomst
hos den förälder med högst inkomst ger samma
bild (se bilagetabell 4.3). Barn till föräldrar i den
högsta inkomstgruppen (kvintil) får i
genomsnitt en subvention på 14 300 kronor,
medan de med lägst inkomster erhåller 6 600
kronor. Den genomsnittliga subventionen för
alla ungdomarna i åldern 19-29 år är 8 400
kronor.
Tabell 4.1 Genomsnittlig utbildningssubvention till
högskola, kommunal vuxenutbildning och
arbetsmarknadsutbildning. Efter föräldrarnas
utbildningsnivå. Kronor
Utbildningsnivå
Högre
utbildning
Kommunal
vuxenutb.
Arbets-
marknadsutb.
Högst grundskola
2 900
1 500
1 200
Högst gymn.skola
6 500
1 600
1 000
Kort högskola
10 800
2 100
400
Lång högskola
18 200
1 100
300
Subventionerna till arbetsmarknadsutbildning
har en motsatt fördelningsprofil. Barn till
föräldrar med låg inkomst eller kort utbildning
får en något större del av subventionerna till
arbetsmarknadsutbildning. Fördelningen av
vuxenutbildning uppvisar inget klart samband
med föräldrarnas bakgrund. Den genomsnittliga
subven-tionen för den kommunala
vuxenutbildningen och
arbetsmarknadsutbildningen för alla ungdomar i
åldern 19-29 år är 1 600 kronor, respektive 900
kronor.
Totala utbildningssubventioner
Sammantaget innebär det att barn till föräldrar
med längre utbildning totalt sett får högre
subventioner än barn vars föräldrar har kortare
utbildning (diagram 4.5). Skillnaden mellan barn
till föräldrar med högst grundskoleutbildning
och de, vars föräldrar har en minst treårig
högskoleutbildning, är 7 500 kronor per år.
Detta motsvarar 7 procent mer i genomsnittlig
subvention till de mer välutbildades barn.
Skillnaden beror på de högre subventionerna för
högskolestudier bland ungdomar vars föräldrar
har läng-re högskoleutbildning.
Diagram 4.5 Totala utbildningssubventioner efter
föräldrarnas utbildningsnivå
Skillnader mellan kön och regioner
Pojkar i gymnasieskolan får något högre
subventioner än flickor, vilket torde bero på att
pojkarna oftare väljer de dyrare programmen i
gymnasieskolan Samma mönster gäller också för
andra utbildningar. Trots att kvinnor i större
utsträckning än män deltar i
högskoleutbildningen,
arbetsmarknadsutbildningen och
vuxenutbildningen erhåller de en lika stor total
genomsnittssubvention som män (ca 11 000
kronor).
Var man bor i landet betyder relativt mycket
för subventionens storlek. Subventionerna för
grundskola och gymnasieskola är högre i de
norra delarna av landet och i glesbygden än i
andra regioner. Det kan bero på strukturella
skillnader. I skolor på mindre orter är exempelvis
klasserna ofta små, med hög kostnad per elev
som följd. Subventionerna till högskolan är
koncentrerade till städerna. Ungefär 10 procent
av ungdomarna i åldern 19-29 år som bor i norra
glesbygden erhåller subventioner i form av
arbetsmarknadsutbildning, jämfört med 2
procent i storstäderna. Subventionerna till
vuxenutbildning är relativt jämnt fördelat över
olika bostadsorter (se bilagetabeller 4.2 och 4.3).
Betydande omfördelning
Även om utbildningssubventionerna i kronor är
ganska lika mellan olika grupper sker en
omfattande omfördelning genom att
subventionerna är relativt större för hushållen
med lägre ekonomisk standard. Beräknas
subventionerna för de hemmaboende barnen i
åldern 7-19 år där det finns uppgifter om
föräldrarnas inkomster, visar det sig att
subventionen är 29 procent av den justerade
disponibla inkomsten för den femtedel med lägst
ekonomisk standard mot 9 procent för föräldrar
med högst standard.
På kort sikt innebär det således att
utbildningssubventionerna omfördelar resurser
från välbeställda till svagare grupper. I ett längre
perspektiv är detta inte lika självklart. Tar man
hänsyn till att barn till högutbildade, högre
tjänstemän och föräldrar med en god ekonomi
genom högre utbildning får en framtida högre
lön och mindre risk för arbetslöshet är det inte
lika självklart att subventionerna är så
omfördelande som visas med beräkningarna för
ett år. Det skall dock tilläggas att samma
personer betalar mer i skatt, normalt betydligt
mer än utbildningssubventionen.
Jämnare fördelning av utbildning och kunskaper
Fokuseringen på bestående snedrekrytering
undanskymmer ofta det faktum att utbildning
och kunskaper blivit allt jämnare fördelade i
Sverige. Genom stora resursinsatser har den
allmänna utbildningsnivån ökat. Det har medfört
att utbildningen har blivit betydligt jämnare
fördelad i landet. Om man förenklat antar att
varje utbildningsnivå motsvarar ett visst antal
utbildningsår kan olika spridningsmått beräknas.
Det bygger också på ett förenklat antagande att
varje utbildningsår har lika värde för individen
(se underbilaga 3). Beräkningen av Gini-
koefficienten visar att spridningen i antal
utbildningsår bland personer i åldern 20-64 år
har minskat från 0,14 år 1988 till 0,12 år 1997,
dvs. med cirka 15 procent (diagram 4.6). Att
spridningen kunnat minska kraftigt under en så
kort period beror till viss del på att äldre,
lågutbildade lämnat arbetskraften och yngre med
längre utbildning kommit in istället.
Diagram 4.6 Spridningen i antal utbildningsår (Gini-
koefficienten)
Subventionerna syftar också till att uppnå en
jämn fördelning av kunskaper. Den högst
uppnådda utbildningsnivån används ofta som en
indikator på kompetensen (humankapitalet).
Detta är emellertid ett grovt mått som inte tar
hänsyn till exempelvis skillnader i utbildningens
kvalitet, individens förmåga att ta till sig
utbildningen samt det faktum att man kan lära på
andra sätt än genom formell utbildning. Därför
försöker man undersöka fördelningen av
kunskaper eller kompetensen, exempelvis de
vuxnas förmåga att förstå och använda tryckt och
skriven information, s.k. läsförmåga.
Jämförelser med andra länder tyder på att
kompetens är jämnt fördelad i Sverige. En
undersökning av OECD pekar på att Sverige har
den största andelen som presterade på den
högsta nivån och den minsta andelen som
presterade på den lägsta nivån när det gällde
läsförmåga. Endast sex procent i Sverige
presterade på den lägsta nivån, medan
motsvarande siffra för USA är 24 procent. I
diagram 4.7 visas som exempel spridningen i
läsförmåga i några länder. Den ojämnaste
fördelningen förefaller finnas i USA.
Diagram 4.7 Spridningen i testpoäng för läsförmåga.
Dokumenttestet
Trots bestående social snedrekrytering kan
omfattande vuxenutbildning, omfattande
vidareutbildning i arbetet, en mer utbredd
läskultur etc. bidra till en jämn fördelning av
läsförmågan i Sverige.
Fördelning av kompetens och lönespridning
I samtliga länder finns det på individnivå ett
tydligt samband mellan lön och läsförmåga. Av
de som i Sverige presterade på den högsta nivån
återfanns 17 procent i gruppen med de lägsta
lönerna (kvintil 1) medan 40 procent fanns i
gruppen med de högsta lönerna (kvintil 5). I
Tyskland och USA är sambandet starkare mellan
låg inkomst och dålig läsförmåga medan det i
Sverige finns en starkare koppling mellan lön och
läsförmåga i den grupp som presterar bäst.
Flera undersökningar har visat att de relativa
löneskillnaderna mellan olika utbildningsgrupper
skiljer sig åt mellan länder, något som brukar
förklaras av institutionella faktorer, som
exempelvis starka fackföreningar. Om man
istället relaterar löneskillnader till skillnader i
kompetens (mätt som skillnader i läsförmåga)
blir bilden en annan. I diagram 4.8 redovisas
sambandet mellan kvoten av olika
utbildningsgruppers testpoäng och kvoten av
samma utbildningsgruppers löner.
En hög kvot innebär stora skillnader mellan
utbildningsgrupper inom ett land. Är det till
exempel stor skillnad i läsförmåga mellan en
grund-
skoleutbildad och en högskoleutbildad blir
testpoängkvoten hög. På samma sätt ger stora
löneskillnader mellan utbildningsgrupper en hög
lönekvot. Ett land med både stora löneskillnader
och stora kompetensskillnader mellan
utbildningsgrupper hamnar i diagrammets övre
högra hörn.
En slutsats som kan dras utifrån diagrammet
är att variationer i lönefördelningar mellan länder
svarar relativt väl mot variationer i
kompetensfördelningar. Den relativt låga
lönespridningen i Sverige är enligt denna analys
en konsekvens av en jämnt fördelad
kompetens.
Diagram 4.8 Löneskillnader och skillnader i läsförmåga
Grundskoleutbildade jämfört med gymnasieutbildade
respektive högskoleutbildade
4.3 Hälsa, vård och inkomstfördelning
God hälsa är fundamental för människors
livsvillkor. Sedan århundraden är det ett centralt
mål för staten att förbättra folkets hälsa och
bekämpa sjukdomar och lidande, särskilt bland
samhällets mest utsatta grupper som barn, gamla
och fattiga. Bättre hälsa och jämnare fördelning
är ett värde i sig, men de spelar också en
avgörande roll för arbets- och
inkomstförhållanden - och möjligheterna att
njuta av arbetets frukter.
Skillnader i hälsa och dödlighet
Hälsans utveckling och fördelning har länge
mätts i dödligheten och förekomsten av olika
sjukdomar. Den dramatiskt minskade
dödligheten sedan 1700-talet speglar ett ökat
välstånd, bättre kunskaper om hur sjukdomar
förebyggs och framväxten av en medveten
folkhälsopolitik. Ända sedan 1750-talet har man
kunnat visa på översjuklighet och hög dödlighet
bland allmogen och ”sämre-hoparna” i
städerna. Trots stora förbättringar i folkets
hälsa och utbyggnaden av hälso- och sjukvården
består skillnaderna mellan olika samhällsgrupper.
Högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå
har ungefär 20-25 procent lägre dödsrisker än ej
facklärda arbetare, dvs. risk att vid en given ålder
avlida under året. Skillnaderna har ökat
påtagligt sedan 1960-talet trots att de flesta
grupper har minskat sin dödlighet. Personer med
högre utbildning respektive samboende har lägre
dödsrisker. Skillnaderna består från första
levnadsåret till sena ålderdomen. Barn i åldern 1-
19 år till arbetare har betydligt högre dödsrisker
än barn till högre och mellantjänstemän.
Även undersökningar av hur människor
bedömer sin hälsa visar liknande skillnader. Även
efter man tagit hänsyn till åldersskillnader har
tjänstemän bättre hälsa än arbetare, välutbildade
bättre än lågutbildade och välbeställda bättre än
ekonomiskt svaga. Hälsan har förbättrats sedan
1975 men det finns inga tydliga tecken på att
skillnaderna mellan olika grupper skulle
minska.
Internationella jämförelser pekar på att
arbetare i Sverige har lägre dödlighet än i andra
länder. Däremot är inte skillnaden i relativ
dödsrisk mellan tjänstemän och arbetare lägre i
Sverige än i andra länder.
En ojämn fördelning av antal år man får leva
kan anses som en grundläggande orättvisa.
Tidigare beräkningar av ojämlikhet i livslängd
visar stora skillnader mellan olika länder. Trots
bestående stora sociala skillnader i relativ
dödlighet i Sverige har den minskade
dödligheten i alla grupper emellertid medfört en
kraftig utjämning av livslängden, även under de
senaste 20 åren (diagram 4.9). Fördelningen av
alla som dör ett visst år efter ålder visar att
andelen som dör i förtid har minskat betydligt.
Ökad livslängd har uppnåtts samtidigt som
spridningen har minskat.
Diagram 4.9 Fördelning av döda efter ålder
Vårdkonsumtionens fördelning
I Sverige skall vården ske på lika villkor enligt
hälso- och sjukvårdslagen. Personer med lika
behov bör få lika vård och den som har större
behov bör få mer vård. Med hänsyn till de ganska
stora skillnaderna i dödlighet och hälsa mellan
olika sociala grupper förväntar man sig att
omfördelningen genom den offentliga hälso- och
sjukvården skall leda till att arbetare och
låginkomsttagare konsumerar betydligt mera
hälso- och sjukvård än tjänstemän och
välbeställda.
Det är svårt att utvärdera detta. Trots de höga
fördelningspolitiska ambitionerna finns det inga
undersökningar av hur den individuella faktiska
vårdkonsumtionen och konsumtionsavgifterna i
Sverige fördelar sig på olika grupper med hänsyn
till social bakgrund, utbildning, inkomst osv.
Behoven kan inte heller mätas enkelt.
Självrapporterad hälsa är inte detsamma som
vårdbehov, även om den har högt prognosvärde
på vårdbehov och dödlighet. I
Levnadsnivåundersökningarna (LNU) och
SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden
(ULF) finns vissa enkätupp-gifter om upplevd
hälsa, antal besök i sjukvården, använda
läkemedel osv. som utnyttjats för olika
fördelningsanalyser.
Tidigare undersökningar på dessa data har
visat de förväntade mönstret, dvs. att arbetare
konsumerar mer vård än tjänstemän även med
hänsyn till åldersskillnader. Nya
undersökningar visar emellertid att välutbildade
oftare har besökt läkare än lågutbildade, efter att
man försökt ta hänsyn till skillnader i ålder och
hälsa. Under 1990-talet har lågutbildade
minskat sitt vårdutnyttjande medan de med
högre utbildning ökat sin konsumtion. Kvinnor
besöker läkare 30 procent oftare än män, även
efter att man beaktat skillnader i ålder,
utbildning och hälsa.
Även ekonomisk standard, dvs. justerade
disponibla inkomster, har betydelse för
sjukvårdskonsumtionen. Höginkomsttagare
hade i början av 1990-talet fler läkarbesök än
låginkomsttagare efter att man konstanthåller för
ålder och behov. Låginkomsttagare har dock
längre vårdtider på sjukhus. Totalt sett
fördelades därför kostnaderna efter behov. På
1980-talet hade låginkomsttagare högre
konsumtion med hänsyn till behoven. Som
indikator på behov används enkätsvar om man
lider av kroniska sjukdomar och om självupplevd
hälsa. Konsumtionen mäts schablonmässigt med
enkätsvar om antal läkarbesök samt antal dagar
med sjukhusvård och kostnaden har antagits lika
för alla besök resp. dagar.
Det finns bara enstaka studier som belyser hur
olika länder lyckas tillhandahålla vård efter
behov. I en undersökning har man jämfört
utnyttjande av läkare i Storbritannien och Sverige
med hänsyn till hälsoskillnader.
Undersökningen visar att trots
omstruktureringen av den brittiska sjukvården
och de jämförelsevis mindre resurser i andel av
BNP som används finns det obetydliga
skillnader i utnyttjande mellan olika socio-
ekonomiska grupper. I Sverige har emellertid
skillnader i utnyttjande påvisats för första gången
under 1990-talet.
Vårdkonsumtionen inkl. tandvård 1997
Frågan är om dessa tendenser i aktuell forskning
till ogynnsam fördelningsprofil återfinns när
subventionerna beräknas för 1997. SCB:s nya
databas över offentlig konsumtion ger en mer
heltäckande och detaljerad information om den
faktiska individuella konsumtionen än tidigare
undersökningar. Uppgifterna för barn och
ungdomar är dock mindre pålitliga. Data om
hälsa eller vårdbehov saknas tyvärr men de har
ett starkt samband med ålder och kön. I följande
analyser studeras därför konsumtionen
standardvägd så att effekter av ålder och kön är
bortrensade.
Uppgifter om besök i öppenvården finns i
SCB-databasen på individnivå för personer 65 år
och äldre (se underbilaga 3). För de yngre har
besök lagts ut enligt ULF-undersökningen efter
kön, ålder och inkomstgrupp. Kostnaderna per
öppenvårdsbesök och tandvårdsbesök antas
schablonmässigt lika vid varje besök eller inköp.
Subventionen av läkemedel fördelas efter ålder
och kön.
Enligt SCB:s nya data går det inte att hitta
några skillnader i subvention mellan olika
inkomstgrupper och utbildningsgrupper om man
tar hänsyn till skillnader i ålder och kön (diagram
4.10 och bilagetabell 4.4). Beräkningen är
naturligtvis schablonmässig. Det torde också
finnas skillnader i hälsa och vårdbehov som man
inte tar hänsyn till vid standardiseringen efter
ålder och kön. Bearbetningar av ULF-
undersökningen visar att ohälsa fortfarande 1997
är vanligare bland personer med lägre ekonomisk
standard än bland välbeställda, även efter man
tagit hänsyn till åldersskillnader (bilagetabell
4.5).
Diagram 4.10 Subventioner för öppenvård inkl. läkemedel i
inkomstgrupper
Subventionerna för sjukhusvården är betydligt
högre för personer med lägre utbildning än för
högutbildade efter att skillnader i
ålderssammansättning beaktats (diagram 4.11).
För sjukhusvården finns det i SCB:s databas
uppgifter om faktiskt antal vårddagar på sjukhus
och kostnader på vårddag för olika kliniktyper. I
dessa beräkningar används den faktiska
konsumtionen utan den utjämning som
tillämpades i avsnitt 3.
Diagram 4.11 Subventioner för sluten sjukhusvård i
utbildningsgrupper
En av få subventioner som välbeställda
konsumerar mer än låginkomsttagare är tandvård
(diagram 4.12). Beräkningen bygger på enkätsvar
om antal tandläkarbesök per person och år.
Kostnaden antas schablonmässigt lika vid varje
besök. Även för tandvården är dock
subventionens relativa värde högre för dem med
lägre inkomster än för välbeställda. Det förefaller
finnas ett tydligt utbildningssamband så att
högutbildade får större tandvårdssubventioner
(bilagetabell 4.4).
Diagram 4.12 Subventioner för tandvård i inkomstgrupper
De totala subventionerna av sjukvård, läkemedel
och tandvård konsumeras till betydligt större del
av låginkomsttagare än av ekonomiskt
välbeställda efter att man tagit hänsyn till
skillnader i gruppernas ålders- och
könssammansättning
(diagram 4.13). Detta beror främst på sambandet
mellan sluten sjukhusvård och inkomst.
Fördelningen av subventionerna i relation till
den ekonomiska standarden pekar på att vården
bidrar till en betydande omfördelning mellan
grupper.
Diagram 4.13 Totala subventioner för öppenvård,
slutenvård, tandvård och läkemedel i inkomstgrupper
Hälsa och inkomstfördelning
En snabbt växande forskning undersöker om det
finns samband mellan inkomstklyftor och
befolkningens hälsa. Inkomstnivå och fattigdom
har sedan länge visats ha starka samband med
individens hälsa. Senare forskning tyder på att en
ojämn fördelning av inkomster och en hög andel
fattiga kan öka barnadödligheten och minska
livslängden. De som lever i länder med stora
klyftor har större risker att dö. Annan forskning
belyser sambanden mellan inkomstklyftor och
skillnader i hälsa över tiden och mellan länder.
Sambanden kan ha olika förklaringar.
Individens upplevelse av sin relativa ekonomiska
standard kan påverka också hälsan. Ökade
inkomstklyftor innebär fler relativt fattiga, vilket
kan påverka ohälsan. Små inkomstklyftor bidrar
till social sammanhållning i landet, vilket antas
positivt påverka befolkningens hälsoläge. För
Sverige har visats att personer som får ökade
inkomster över tiden har den bästa hälsan.
Ännu finns ingen enighet om sambanden.
Senare studier har inte kunnat visa på samband
mellan inkomstspridning och förväntad livslängd
i OECD. Inte heller tidsserier för olika länder
visar tydliga samband.
4.4 Äldreomsorg och ekonomisk
standard
Bruttoutgifterna för äldreomsorgen uppgick till
knappt 50 miljarder kronor år 1997.
Verksamheterna finansieras med kommunala
skattemedel och användaravgifter. År 1997
motsvarade användaravgifterna ca 6 miljarder
kronor av de totala utgifterna. Äldreomsorgen
består i första hand av hemtjänst i ordinärt
boende och vård och omsorg i särskilt boende.
Vid årsskiftet 1997 hade ca 130 100 personer
hemtjänst i ordinärt boende och ca 130 700
personer vård och omsorg i särskilda
boendeformer exklusive landstingens
långvård/geriatrik.
I en nordisk jämförande studie kring
äldreomsorgen konstateras att, vad gäller den
institutionsförlagda omsorgen (vilket för
Sveriges del åsyftar de särskilda boendeformerna
exklusive drygt 47 000 servicehuslägenheter), har
Norge haft den lägsta täckningsgraden mellan
åren 1970-1985 men passerade sedan Danmark
och Sverige och ligger högst år 1995. Sverige och
Danmark minskade från sin högre position
kraftigare än Norge under åren 1970-85 och
ligger år 1995 på ungefärligen samma
täckningsgrad - under Norges. Andelen i
institutionsförlagd omsorg har i Sverige minskat
mer eller mindre kontinuerligt sedan 70-talet.
Jämfört med de övriga nordiska länderna har
minskningen varit störst i Sverige - en
konsekvens av servicehusens utveckling under
1970 och -80-talen.
När det gäller jämförelsen mellan hemhjälpen
i de nordiska länderna (som för Sveriges del även
inkluderar de år 1997 ca 47 000 boende i
servicelägenheter) konstateras att Sverige har
gått från den högsta täckningsgraden i mitten av
1980-talet till den lägsta år 1995. Detta gäller
hemhjälpens omfattning mätt i antalet personer.
Mätt i genomsnittlig hjälptid per äldre, dvs.
antalet utdelade hemhjälpstimmar, som kan
jämföras mellan Danmark och Sverige, ligger
hjälptiden per hjälpt person avsevärt högre i
Sverige än i Danmark.
Utnyttjandet av äldreomsorg 1997
Behoven av äldreomsorg är starkt relaterade till
ålder och kön. Ohälsa och funktionshinder
förekommer i störst omfattning bland de allra
äldsta och denna grupp domineras av kvinnor.
Tidigare undersökningar har pekat på att
äldreomsorgen oftare utnyttjas av äldre med låg
ekonomisk standard om man tar hänsyn till
hälsobesvär. En ökad ransonering av tillgången
till äldreomsorg på grund av resursbegränsningar
och högre avgifter kan påverka utnyttjandet av
äldreomsorgen. Frågan om äldreomsorgen
fördelas rättvist med hänsyn till funktionshinder
m.m. är svår att besvara då det saknas uppgifter
om den faktiska individuella konsumtionen som
kan kopplas till uppgifter om hälsa och
hjälpbehov.
SCB:s databas om offentlig konsumtion
innehåller enkätuppgifter om antal
hemtjänstbesök och antal vistelsemånader i
särskilt boende samt betalda användaravgifter.
Analyser av dessa data visar att andelen med
äldreomsorg är betydligt högre bland den
femtedel personer med lägst ekonomisk standard
(bilagetabell 4.6). Det beror främst på att
genomsnittsåldern är betydligt högre bland dem
med låga inkomster. Efter att man tagit hänsyn
till ålders- och könsskillnader fördelas
utnyttjandet jämnare (diagram 4.14). Äldre med
låg ekonomisk standard utnyttjar äldreomsorgen
mer än äldre med högre standard.
Diagram 4.14 Andel 65 år och äldre med särskilt boende
och hemhjälp i inkomstgrupper. Standardvägt efter ålder
och kön
Det är också vad som förväntas eftersom ohälsa
och funktionshinder är vanligare bland äldre med
låga inkomster än bland dem med höga
inkomster efter man tagit hänsyn till skillnader i
ålder. Om självupplevd ohälsa avspeglar
omsorgsbehov bör man vänta sig ett högre
utnyttjande bland äldre med låga inkomster.
Frågan om välbeställda överutnyttjar omsorgerna
kan dock inte undersökas på grund av
databristen.
Subventionernas fördelning
Nettosubventionerna har beräknats som
konsumtion multiplicerat med
genomsnittskostnaden för respektive omsorg i
48 lokala arbetsmarknadsregioner minus faktiskt
betald avgift. Subventionerna är betydligt högre
för äldre med låg ekonomisk standard är för dem
med högre standard efter man tagit hänsyn till
ålders- och könsskillnader (diagram 4.15). Den
femtedel med lägst inkomster beräknas få i
genomsnitt 33 100 kronor per år mot 19 700
kronor för den femtedel med högst inkomster.
Subventionerna motsvarar 44 procent av
disponibel inkomst för de äldre med lägre
standard mot 8 procent för dem med högst
standard.
Diagram 4.15 Subventioner för äldreomsorg i
inkomstgrupper. Standardvägt efter ålder och kön
Användaravgifternas fördelningseffekter
Avgifterna för äldreomsorg är i regel
inkomstrelaterade. Den genomsnittliga nivån
och utformningen varierar kraftigt mellan olika
kommuner. Skillnaderna i avgift mellan olika
äldreom-sorgstagare ökar eftersom allt fler
kommuner går över till taxor som tar hänsyn till
både inkomst och omfattningen av insatserna.
Skillnaderna i avgift mellan kommunerna är
störst för dem som har höga inkomster.
Inkomstnivån är betydligt lägre bland
äldreomsorgstagarna än bland övriga
ålderspensionärer, eftersom de i regel är äldre.
Fördelningseffekterna av avgifterna kan
belysas från olika perspektiv. En beräkning för
hela befolkningen visar att huvuddelen av
avgifterna 1997 betalas av personer som har lägre
ekonomisk standard än genomsnittet (tabell 4.2).
Detta mönster gäller även bland
ålderspensionärerna. Bland de som utnyttjar
äldreomsorgen är avgiftsuttaget relativt jämt
fördelat över olika inkomstgrupper.
Tabell 4.2 Avgifter för äldreomsorg fördelade på
befolkningen, samtliga ålderspensionärer samt avgiften
som andel av disponibel inkomst för personer som utnyttjar
äldreomsorg. Ålderspensionärer med äldreomsorg. Procent
Kvintil
Hela
befolkninge
n
Ålders-
pensionärer
Ålders-
pensionärer
med
äldreomsorg
Avgiftsför-
delning
Avgift i
procent av
disponibel
inkomst
1
66
42
21
20
2
16
29
20
16
3
8
13
21
15
4
7
9
17
9
5
3
7
21
7
Totalt
100
100
100
11
Bland de äldre som använder tjänsterna är
avgifterna således omfördelande. Avgiftsnivån
och inkomstprövningen kan påverka efterfrågan
på äldreomsorg och insatsernas omfattning, dvs.
hur stora hjälp- eller stödresurser som den äldre
får. Fördelningen av insatser och avgifter på
individuell nivå över tiden efter pensionsåldern,
bestämmer om äldreomsorgen verkar
omfördelade mellan individer och hushåll med
olika ekonomisk standard till skillnad mot den
omfördelning som sker över livscykeln på
individnivå. Det finns för närvarande inga
underlag som medger en utvärdering av
avgifternas roll och påverkan av omfördelningen.
5 Befolkningsförändringar och
framtida offentliga utgifter
I Sverige, liksom övriga Europa, ökar andelen
äldre i befolkningen till följd av längre livslängd
och lägre födelsetal (diagram 5.1). Lägre
födelsetal kommer att relativt sett minska
efterfrågan på barnomsorg och utbildning.
Längre livslängd kommer i gengäld att öka
utgifterna för hälso- och sjukvård och
äldreomsorg. En viktig fråga är om minskningar
och ökningar i efterfrågan inträffar samtidigt i
tiden eller inte.
Diagram 5.1 De äldre som andel av förvärvsaktiva (65 år
och äldre i procent av 20-64 år)
SCB:s nya databas ger nya detaljerade uppgifter
om konsumtionsnivå och nettosubventioner för
1997. I detta avsnitt beskrivs vilka effekter
förändringen i befolkningen kan få på utgifterna
för offentliga subventioner. Kalkylen omfattar
hälso- och sjukvård, läkemedel, utbildning,
äldreomsorg och barnomsorg, vilka utgör ca 57
procent av utgifterna för den offentliga konsum-
tionen. För att illustrera effekten beräknas det
scenario som skulle uppstå om dagens
konsumtionsmönster skulle gälla i en framtida
befolkningsstruktur. Den framtida
befolkningsstrukturen och i än högre grad det
framtida kon-sumtionsmönstret är mycket svåra
att förutse. Beräkningarna skall således inte
betraktas som en prognos utan visar endast den
renodlade effekten av
befolkningsförändringarna.
Vid beräkningen används en långsiktig
dynamisk mikrosimuleringsmodell (SESIM).
Befolkningsframskrivningen baseras på SCB:s
senaste prognos. Offentlig konsumtion och
nettoutgift tilldelas varje individ i SESIM efter
ålder och kön. För varje framtida år kan sedan
utgifterna för olika verksamheter summeras.
5.1 Utgiftsutvecklingen till 2040
Baby-boomen som inträffade ungefär 1989-1993
medför ökade utgifter för utbildning de
närmaste åren, samtidigt som kostnaden för
barnomsorg minskar (diagram 5.2). De ökande
utgifterna för sjukvården omkring år 2010, och
för äldreomsorgen tio år senare, är effekter av att
de stora 1940-talskullarna börjar bli gamla. Vid
redovisningen sammanläggs utgifter för öppen
och sluten sjukvård samt
läkemedelssubventioner. I ”Utbildning” ingår
grundskola, gymnasieskola, högskola m.m.
Diagram 5.2 Offentliga utgifter för barnomsorg, utbildning,
hälso- och sjukvård samt äldreomsorg framskrivna med
befolkningens förändringar. Miljarder kronor
Resultaten överensstämmer ganska väl med
tidigare kalkyler för sjukvård och äldreomsorg.
I dessa beräknades utgifterna att öka med 5,6
procent respektive 19,4 procent mellan åren 1994
och 2010. Dessa nya kalkyler ger något lägre
utgiftsökningar för motsvarande period (4,3
procent respektive 17,6 procent).
Fram till år 2010 ökar inte de totala utgifterna
för offentliga tjänster som följd av befolkningens
förändring (diagram 5.3). Något ökade utgifter
för hälso- och sjukvård och äldreomsorg
kompenseras delvis av minskade utgifter för
barnomsorg och utbildning. Därefter ökar de
totala utgifterna successivt med nära 40 miljarder
kronor de kommande 30 åren. Utgifterna för
barnomsorg och utbildning är oförändrade eller
ökar något då barnen till de stora kullar som
föddes runt 1990 själva skall få utbildning.
Samtidigt ökar utgifterna för hälso- och sjukvård
och äldreomsorg kraftigt
Diagram 5.3 Totala offentliga utgifter framskrivna med
befolkningens förändringar. Miljarder kronor
Denna kalkyl begränsar sig till utgiftssidan.
Samtidigt kommer andelen av befolkningen som
är i förvärvsaktiv ålder att minska framöver och
antagligen även förvärvsaktiviteten. Det kommer
således att krävas en hög tillväxt och/eller ökade
skatteuttag för att behålla nuvarande nivå på den
offentliga konsumtionen. Efterfrågan på
utbildning, vård och omsorg kan dessutom
väntas öka även av andra skäl än
befolkningsförändringar.
Analyser för Danmark, som har en liknande
befolkningsutveckling och offentliga utgifter,
pekar på att utvecklingen framöver kommer att
medföra ett negativt offentlig sparande på fem
procent, trots ett antagande om en årlig tillväxt
på två procent. I kalkylen har man fördelat både
utgifterna för den offentliga konsumtionen och
intäkterna av skatter och avgifter på individnivå.
6 Avslutande kommentarer
En allsidig bedömning av den offentliga
konsumtionens fördelningseffekter bör omfatta
utjämningseffekter, konsumtion efter behov,
omfördelningen över livet, effekter på
fördelningen av livsvillkor m.fl. frågor. Trots de
höga fördelningspolitiska ambitionerna och de
mycket stora resurser som används för de
offentliga tjänsterna finns det anmärkningsvärt få
undersökningar av fördelningseffekter.
En förklaring kan vara fokuseringen på
fördelningen av inkomster. Statistik, forskning
och den allmänna debatten handlar sedan länge
huvudsakligen om inkomstklyftor. Frågor om
grundläggande egenskaper som livslängd,
kunskaper, hälsa, etc. har blivit jämnare fördelade
över tiden, om de är jämnare i Sverige än i andra
länder osv. tilldrar sig måttligt intresse. Många
utgår från att eftersom offentliga tjänster skall
fördelas lika efter behov eller förutsättningar så
sker en betydande utjämning.
Det måttliga intresset kan förklara bristen på
statistiskt dataunderlag. Varken de som
tillhandahåller offentliga tjänster,
tillsynsmyndigheter eller ansvariga
statistikmyndigheter samlar in användbara
uppgifter på individnivå som samtidigt belyser
efterfrågan på tjänsterna, den faktiska
individuella konsumtionen, kostnaden för
konsumtionen, det långsiktiga eller upplevda
värdet av den eller vilka avgifter man betalar.
Analyser försvåras också av att de dynamiska
effekter som uppkommer över tiden är mycket
svåra att undersöka och därför är de i de flesta
fall fortfarande helt eller delvis okända. För att
kunna bedöma fördelningseffekterna exempelvis
av våra subventioner till utbildningen borde man
egentligen kunna bedöma hur fördelningen av
kunskaper och inkomster i Sverige skulle ha sett
ut idag om man för länge sedan valt mindre eller
andra former av subventioner, allt annat lika.
Man kan anta att omfördelningen genom
offentliga tjänster tränger undan annan
omfördelning, exempelvis inom familjen. Utan
stora subventioner till utbildning skulle de flesta
föräldrar spara till barnens skolgång. Med mindre
subventioner skulle andra lösningar ha
utvecklats. Men ingen kan med rimlig säkerhet
bestämma hur alternativen skulle ha sett ut, än
mindre avgöra fördelningseffekterna.
Det finns således för närvarande inga
förutsättningar att göra en allsidig bedömning.
Man får begränsa sig till vissa frågor, partiella
analyser och resonemangsbaserade bedömningar.
De nu genomförda analyserna ger emellertid ett
avsevärt förbättrat underlag. SCB:s databas
innehåller faktisk konsumtion och
kostnadsskillnader i högre grad än tidigare
studier. Fortfarande finns dock en betydande
osäkerhet om fördelningen av den öppna hälso-
och sjukvården och läkemedlen. Dessutom
saknas i stor utsträckning uppgifter om
medborgarnas behov, exempelvis av vård.
En första slutsats är att de offentliga
subventionerna gynnar resurssvaga personer.
Det gäller barnomsorg, utbildning, hälso- och
sjukvård och äldreomsorg. Det gäller även
flertalet enskilda tjänster inom den offentliga
servicen. Det innebär att de ekonomiska
resurserna ett visst år är något jämnare fördelade
om man tar hänsyn till subventionerna.
En andra slutsats är att mycket tyder på att
grundläggande värden som livslängd, utbildning,
hälsa m.m. har blivit mycket jämnare fördelade
över tiden. Det finns också indikationer på att de
kan vara jämnare fördelade i Sverige än i många
andra länder. I vilken utsträckning dessa positiva
förändringar direkt kan kopplas till de offentliga
subventionerna är en öppen fråga.
En tredje slutsats är att åtskilliga resultat pekar
på att tjänsterna fördelas rimligt efter behov och
förutsättningar. De flesta subventioner för
barnomsorg och utbildning är ungefär lika stora
för olika grupper, eller större för personer med
svagare ekonomi eller lägre utbildning, även om
man tar hänsyn till åldersskillnader. För
öppenvård och läkemedel kan dock lika stora
subventioner till alla grupper tyda på en
snedfördelning eftersom ohälsa är vanligare
bland arbetare och låginkomsttagare, även efter
att man beaktat åldersskillnader.
Den fjärde slutsatsen är att huvuddelen av de
offentliga subventionerna utgör en omfördelning
över livet. Man betalar skatt under vissa år men
utnyttjar tjänster andra år. Frågan hur stor del av
subventionerna som är omfördelning över livet
respektive omfördelning mellan inkomstgrupper
kan inte besvaras eftersom det saknas uppgifter
om konsumtion, inkomster m.m. för
medborgarna över tiden.
Det finns dock åtskilligt som tyder på en
omfattande omfördelning mellan
inkomstgrupper också över livet. Under ett visst
år medför offentliga tjänster som finansieras med
progressiva skatter en omfördelning mellan
välbeställda och ekonomiskt svaga.
Subventionerna i förhållande till de disponibla
inkomsterna är mycket högre bland personer
med en svag ekonomi än bland välbeställda.
Samtidigt finns det starka samband mellan
årsinkomster och livsinkomster. Dessutom
finns åtskillig forskning som visar exempelvis
starka samband mellan ohälsa ett visst år och
under en längre period. Det talar för att
omfördelningen mellan grupper över livscykeln
genom subventioner finansierade av progressiva
skatter inte är påtagligt mindre än vad som visas
för ett enstaka år.
Underbilaga1: Tabeller
Bilagetabell 3.1 Disponibel inkomst justerad för försörjningsbörda samt subvention per capita
Kronor per år
Disp ink/ke
Subvention
per capita
Äldreomsorg
Hälso- o
sjukvård
Utbildning
Barnomsorg
Totalt
151 200
28 100
4 200
9 000
10 800
4 000
Inkomstgrupp1
Kvintil 1
79 500
41 800
12 800
11 500
13 200
4 300
Kvintil 2
112 200
30 600
4 000
9 300
12 400
5 000
Kvintil 3
136 400
26 900
1 900
8 200
11 400
5 400
Kvintil 4
165 900
22 700
1 300
8 100
9 900
3 400
Kvintil 5
262 200
18 500
1 200
8 000
7 100
2 100
Utbildningsnivå
Högst grundskola
146 300
22 900
1 300
10 800
9 300
1 600
Gymnasieutbildning
174 400
20 100
500
7 300
9 300
3 100
Högskola < 3 år
164 500
24 500
300
6 400
14 800
3 000
Högskola >= 3 år
215 000
20 900
500
6 800
10 200
3 400
Socioekonomisk grupp
Arbetare
150 500
18 300
100
6 700
8 100
3 300
Tjm låg/mellan
185 500
19 200
100
6 600
9 000
3 400
Högre tjänsteman
228 500
19 900
100
6 300
10 000
3 600
Företagare/ lantbrukare
139 900
20 100
1 400
8 600
7 800
2 400
Kön
Kvinna
147 400
30 300
5 900
9 700
10 700
4 000
Man
155 300
25 800
2 500
8 300
10 900
4 100
Region
Storstad
165 300
26 900
3 800
8 800
10 400
3 900
Större städer
151 000
28 000
4 100
8 900
11 000
4 000
Södra mellanbygden
139 500
28 800
5 000
9 500
10 400
4 000
Norra tätbygden
140 300
30 500
4 200
8 700
12 200
5 300
Norra glesbygden
133 200
29 800
4 800
9 400
11 800
3 800
Familjetyp
Ensam utan barn
125 000
15 700
0
6 600
9 100
0
Ensam 1 barn
111 100
33 000
0
5 800
18 900
8 300
Ensam 2+ barn
103 700
46 300
0
5 100
27 300
13 800
Gift/ sambo utan barn
197 400
12 000
0
8 300
3 700
0
Gift/ sambo 1 barn
175 600
20 500
0
6 300
10 600
3 600
Gift/ sambo 2 barn
154 500
30 400
0
5 300
16 100
9 000
Gift/ sambo 3+ barn
136 200
34 900
0
5 000
22 300
7 600
Ensam pensionär
108 700
59 900
36 800
22 900
100
0
Gift/ sambo pensionär
156 400
32 000
11 900
19 700
400
0
1 Indelning efter disponibel inkomst justerad för försörjningsbörda
Bilagetabell 4.1 Subventioner till barnomsorg
Alla hushåll med barn mellan 2-6 år
Endast hushåll där föräldrarna arbetar heltid
Andel
utnyttj.
Kronor
per barn
Kronor per
capita
Kronor per
cap. / disp ink
per ke
n
Andel
utnyttj.
Kronor
per barn
Kronor per
capita
Kronor per
cap. / disp ink
per ke
n
Totalt
84%
49000
16000
12%
1560
93%
56000
19000
12%
403
Inkomstgrupp
Kvintil 1
77%
49000
18000
22%
264
95%
64000
27000
32%
26
Kvintil 2
75%
43000
14000
13%
295
97%
70000
25000
23%
26
Kvintil 3
87%
54000
17000
13%
315
91%
61000
18000
14%
69
Kvintil 4
89%
51000
17000
11%
339
91%
52000
17000
11%
130
Kvintil 5
91%
48000
16000
7%
347
95%
52000
17000
9%
152
Utbildningsnivå*
Högst grundskola
81%
48000
16000
14%
277
87%
52000
17000
11%
55
Gymnasieutbildning
82%
48000
16000
12%
821
92%
57000
20000
14%
191
Högskola <3 år
87%
50000
16000
11%
232
95%
56000
18000
12%
72
Högskola >=3 år
90%
50000
16000
10%
230
98%
57000
18000
10%
85
Socioekonomisk
grupp*
Arbetare
81%
46000
15000
12%
581
91%
56000
20000
15%
141
Tjm låg/mellan
88%
50000
16000
11%
426
96%
56000
19000
12%
152
Högre tjänstemän
88%
50000
16000
9%
255
97%
60000
19000
10%
87
Företagare
71%
44000
13000
11%
89
79%
55000
17000
12%
12
Övriga
85%
53000
19000
19%
209
71%
23000
8000
7%
11
Region
Storstad
83%
45000
15000
10%
528
94%
49000
17000
10%
172
Större städer
86%
51000
17000
12%
564
94%
59000
18000
12%
129
Södra mellanbygden
78%
47000
16000
13%
279
89%
62000
22000
16%
53
Norra tätbygden
90%
62000
20000
16%
103
94%
68000
22000
16%
31
Norra glesbygden
81%
48000
15000
12%
86
87%
48000
17000
11%
18
* Avser hushållsföreståndaren.
Bilagetabell 4.2 Subventioner till grundskola och gymnasieskola
Grundskola (Hemmaboende barn 7-16 år)
Gymnasieskola (Hemmaboende barn 16-19 år)
Andel
utnyttj.
Kronor
per barn
Kronor
per capita
Kronor per cap/
disp ink per ke
Andel
utnyttj.
Kronor
per barn
Kronor
per capita
Kronor per cap/
disp ink per ke
Totalt
100%
48 200
19 100
16%
97%
46 600
13 300
10%
Inkomstgrupp
Kvintil 1
100%
47 800
20 400
26%
96%
47 200
13 700
16%
Kvintil 2
100%
48 800
20 800
19%
99%
48 100
13 500
11%
Kvintil 3
100%
48 600
19 500
15%
98%
47 700
12 900
9%
Kvintil 4
100%
48 500
18 300
12%
98%
46 300
13 500
8%
Kvintil 5
100%
47 300
16 700
8%
97%
43 500
12 800
5%
Utbildningsnivå
Högst grundskola
100%
48 000
19 000
17%
95%
48 100
13 300
11%
Gymnasieutbildning
100%
48 300
18 900
16%
98%
48 300
13 800
10%
Högskola< 3 år
100%
48 300
19 200
15%
100%
44 200
13 300
9%
Högskola>=3 år
100%
48 600
19 400
13%
98%
41 000
11 900
7%
Socioekonomisk grupp
Arbetare
100%
48 100
18 800
15%
96%
50 800
14 100
11%
Tjm låg/mellan
100%
48 600
19 000
14%
99%
45 100
13 000
8%
Högre tjänsteman
100%
48 400
18 700
11%
99%
43 300
12 500
7%
Företagare
100%
46 865
18 600
23%
97%
42 400
12 100
14%
Lantbrukare
100%
46 000
17 600
20%
92%
41 700
12 200
10%
Region
Storstad
100%
49 400
19 400
15%
98%
44 600
12 900
9%
Större städer
100%
46 100
18 100
15%
97%
44 500
12 800
10%
Södra mellanbygden
100%
47 700
18 900
16%
97%
49 000
13 000
9%
Norra tätbygden
100%
51 600
21 000
18%
97%
49 700
15 200
11%
Norra glesbygden
100%
53 500
21 100
18%
99%
57 000
16 600
13%
Bilagetabell 4.3 Subventioner till högskola, Komvux och arbetsmarknadsutbildning i åldern 19- 29 år
Högskola
Komvux
Arbetsmarknadsutbildning
Totalt
Andel
utnyttj.
Kronor per
studerande
Andel
utnyttj.
Kronor per
studerande
Andel
utnyttj.
Kronor per
studerande
Andel
utnyttj.
Kronor per
studerande
Totalt
20%
8 400
12%
1 600
3%
900
32%
10 900
Inkomstgrupp1
Kvintil 1
13%
6 600
13%
1 700
3%
1 100
27%
9 500
Kvintil 2
15%
5 700
10%
1 300
4%
900
27%
7 900
Kvintil 3
17%
7 800
11%
1 600
4%
1 000
30%
10 500
Kvintil 4
23%
9 400
11%
1 500
3%
600
35%
11 400
Kvintil 5
35%
14 300
12%
1 500
1%
400
45%
16 200
Utbildningsnivå2
Högst grundskola
7%
2 900
10%
1 500
43%
1 200
19%
5 600
Gymnasieutbildning
16%
6 500
12%
1 600
3%
1 000
28%
9 000
Högskola< 3år
24%
10 800
16%
2 100
2%
400
38%
13 300
Högskola>=3år
43%
18 200
10%
1 100
2%
300
52%
19 600
Kön
Kvinna
21%
8 000
15%
1 900
3%
800
36%
10 800
Man
19%
8 900
9%
1 200
3%
900
28%
11 000
Region
Storstad
23%
10 000
12%
1 700
2%
400
35%
12 100
Större städer
23%
9 700
11%
1 400
3%
1 000
35%
12 100
Södra mellanbygden
10%
3 800
12%
1 800
3%
600
23%
6 200
Norra tätbygden
15%
7 200
13%
1 600
4%
1 100
29%
10 000
Norra glesbygden
9%
3 500
9%
1 300
10%
3 600
24%
8 400
1 Avser föräldern med högst sammanräknad förvärvsinkomst
2 Avser föräldern med högst utbildningsnivå
Bilagetabell 4.4 Subventioner till sjukvård mm
Kronor per capita
Läkemedel
Öppenvård
Tandvård
Slutenvård
Totalt
1 100
3 200
210
3 200
Inkomstgrupp
Kvintil 1
1 300
3 700
180
5 900
Kvintil 2
1 100
3 400
210
3 700
Kvintil 3
1 000
3 000
210
2 600
Kvintil 4
1 000
3 100
230
2 000
Kvintil 5
1 100
2 800
240
1 900
Utbildningsnivå
Högst grundskola
1 300
3 500
210
4 400
Gymnasieutbildning
1 000
2 900
210
2 100
Högskola < 3 år
800
2 800
200
1 900
Högskola ³ 3 år
1 000
2 900
230
2 000
Socioekonomisk grupp
Arbetare
800
2 700
210
1 400
Tjm låg/mellan
800
2 600
230
1 400
Högre tjänstemän
800
2 600
210
1 400
Företagare / lantbrukare
900
2 800
220
1 600
Förtidspensionär
1 400
3 300
260
6 300
Ålderspensionär
2 700
5 800
230
10 200
Övriga
600
2 500
190
1 500
Kön
Kvinna
1 200
3 300
210
3 600
Man
1 000
3 000
220
2 800
Region
Storstad
1 100
3 200
220
2 800
Större städer
1 100
3 100
210
3 100
Södra mellanbygden
1 100
3 300
210
3 800
Norra tätbygden
1 000
3 100
190
3 400
Norra glesbygden
1 100
3 100
200
4 100
Ålder
0-9
500
2 600
180
1 300
10-19
600
2 200
210
1 100
20-29
500
2 600
150
1 400
30-39
600
2 600
190
1 600
40-49
700
2 400
220
2 100
50-59
1 300
3 000
270
2 300
60-69
2 000
4 700
290
6 300
70-79
2 700
5 900
240
9 200
80-89
3 200
6 100
160
14 200
Bilagetabell 4.5 Hälsa i inkomstgrupper 1997 för personer 16-74 år. Standardvägt efter ålder och kön
Kvintil
Hälsoindex
1
2
3
4
5
Svår ohälsa
4
8
7
7
3
Måttligt svår ohälsa
9
11
13
9
7
Lätt ohälsa
28
31
29
30
33
Full hälsa
59
51
51
54
57
Totalt
100
100
100
100
100
Källa: Undersökningen av levnadsförhållanden. SCB
Hälsoindex bildas med ledning av de tre variablerna, ”allmänt hälsotillstånd”, ”örelseförmåga” och ”långvarig sjukdom”. Se vidare metodrapport ”Hälsoindex” 1992.
Bilagetabell 4.6 Subventioner till äldreomsorg 65 år och äldre
Hemhjälp och/ eller särskilt boende
Hemhjälp
Särskilt boende
Andel
utnyttj.
Nettosub
/ cap
Kronor per
cap / disp
ink per ke
Andel
utnyttj.
Nettosub/
cap
Kronor per
cap / disp
ink per ke
Andel
utnyttj.
Nettosub/
cap
Kronor per
cap / disp
ink per ke
Totalt
12%
24 100
28%
10%
7 200
8%
2%
16 900
20%
Inkomstgrupp
Kvintil 1
24%
56 300
79%
20%
15 100
20%
5%
41 100
59%
Kvintil 2
17%
32 500
34%
14%
10 100
11%
3%
22 400
24%
Kvintil 3
10%
15 800
14%
8%
5 200
5%
2%
10 600
9%
Kvintil 4
6%
10 200
7%
4%
2 700
2%
1%
7 500
5%
Kvintil 5
4%
5 700
3%
4%
2 700
1%
0%
3 000
1%
Kön
Kvinna
14%
28 200
32%
12%
8 700
10%
2%
19 400
22%
Man
9%
18 500
21%
7%
5 000
5%
2%
13 500
16%
Ålder
65-69
2%
4 100
4%
2%
1 300
1%
1%
2 900
3%
70-74
4%
3 700
3%
4%
2 300
2%
0%
1 300
1%
75-79
10%
11 600
11%
9%
5 700
6%
1%
6 000
5%
80-84
22%
46 100
55%
18%
12 400
13%
5%
33 700
41%
85-89
42%
99 400
118%
36%
27 600
31%
8%
71 800
88%
90-
51%
161 700
188%
37%
31 500
38%
14%
130 200
150%
Underbilaga 2: Referenser
Atkinson, A.B., Smeeding, T., Rainwater,L.
(1995): Income Distribution in OECD
Countries. Social Policy Studies No. 18. Paris
1995.
Behov och resurser i vården - en analys, SOU
1996:163
Björklund, A. (1992): Inkomstfördelningens
utveckling. LU-bilaga 8
Blomquist, S., Christiansen V. (1995): Public
provision of private goods as a redistributive
device in an optimun income tax model.
Scandinavian Journal of Economics, no. 97
Bäck, A. (1756): Presidietal: Om farsoter som
mäst härja bland rikets allmoge. Stockholm.
Kungl. vetenskapsakademien
Daatland, S.O. (1997): De siste årene,
Eldreomsorgen i Skandinavia 1960-95
Edin, PA., Holmlund, B. (1995): The Swedish
Wage Structure: The Rise and Fall of Solidarity
Wage Policy? Freeman, RB., Katz, LF., eds.
Differences and changes in wage structures.
National Bureau of Economic Research
Comparative Labor Markets Series. Chicago
and London: University of Chicago Press,
1995, pages 307-43. Working Paper
7141.NBER.
Edström-Fors, E., Gunnarsson, V. (1994):
Skolans kostnader, effektivitet och resultat - en
branschstudie, ESO-rapport Ds 1994:56.
Deaton, A. (1999): Inequalities in income and
inequalities in health. Working Paper 7141.
NBER
Ekonomiministeriet (1998): Fordelningen
mellen generationer. Kap. 4. Ökonomisk
Oversigt 1998
Eriksson, R., Jonsson, J. (1993): Ursprung och
utbildning. SOU 1993:85
ESO (1994): Den offentliga sektorns
produktivitetsutveckling 1980-1992, DS
1994:24
Finansministeriet (1996):
Fordelningsvirkningen af offentlige
serviceydelser. Kap. 6.2. Finansredogörelse
1996
Folkhälsorapport 1997. Socialstyrelsen
Fritzell, J. (1994): Fördelningseffekter av
offentliga tjänster ESO, Ds 1994:86
Fritzell, J. och Lundberg, O.,(1995): Income
Distribution, Income Change and Health: On
the Importance of Absolute and Relative
Income for Health Status in Sweden, ur
Economic Change, Social Welfare and Health
in Europe, edited by L.S. Levin, L. McMahon
och E. Ziglio, WHO Regional Publications
European Series, No 54.
Fritzell, J. (1998): Subventioner av offentliga
tjänster - en fördelningsanalys av
könsskillnader. SOU 1998:3
Fölster, S. (1998): Inkomstfördelning i
välfärdsstaten. Ekonomisk Debatt 4, 1998
Gerdtham, U-G., Sundberg, G. (1997):
Sjukvårdens rättvisa fördelning. Ekonomisk
Debatt, årg 25, nr. 7, 1997
Gerdtham, U-G.,Johannesson, M., (1997):
New estimates of the demand for health:
results based on a categorical health measure
and Swedish micro data. Stockholm School of
Economics. No. 205
Gullberg, A., Vågerö, D. (1996): Yrke och
dödlighet under 1980-talet. EpC rapport
1996:3. Socialstyrelsen
Hagnell, A., Edholm M. (1998): Förändringar
av kvalitet och produktivitet i barnomsorg,
skola och äldreomsorg - 90 studier om 90-talet,
Kommunförbundet.
Haglund, B., Rosén, M. (1996): Sprickor i
välfärdsmuren. Läkartidningen, vol 93. 1996
Harding, A. (1995): The impact of health,
education and housing outlays in income
distribution in Australia in the 1990s,
NATSEM, discussion paper no. 7
Hussenius, J., Selén, J. (1994): Skatter och
socialförsäkringar över livscykeln - en
simuleringsmodell, ESO-rapport Ds 1994:135
Johansson, S-E., Qvist, J. (1997): Dödligheten i
olika socio-ekonomiska grupper 1973-93. I
”Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv”.
SCB rapport 91
Karlsson, Å, Heggemann H,SCB 1999
Offentlig konsumtion.
Landt, J. m.fl. (1995): Income inequality in
Australia: The impact of non-cash subsidies
for health and housing, NATSEM, discussion
paper no. 5
Layard, R., Nickell, S. (1997): Labour Market
Institutions and Economic Performance,
Discussion Paper No. 23, Leverhulme
Programme, Institute of Economics and
Statistics, Oxford University.
Le Grand, J. (1982): The Strategy of Equality
Le Grand, J. (1987): Inequalities in health:
some international comparisons. European
Economic Review, 31
Le Grand, J. (1991): Equity and choice
Lindgren, B., Prütz, C. (1996): Nya
förutsättningar, bättre incitament - högre
effektivitet efter Ädel?, rapport från
Socialstyrelsen 1996:5
LO (1996): Barnomsorg, förvärvsarbete och
jämställdhet
Mackenbach, J. m.fl. (1997): Socioeconomic
inequalities in morbidity and mortality in
Western Europe. Lancet 349, 1997
Mossler, K. (1996): Äldreomsorgens avgifter,
rapport från Socialstyrelsen 1996:6
Murray, R. (1994): Den offentliga sektorns
produktivitet, ESO-rapport Ds 1994:24
Nickell, S., Bell, B. (1996): Changes in the
Distribution of Wages and Unemployment
Nordenstam, U., Loogna, B., Mossler, K. m.fl.
(1998): Produktivitet och kvalitet i
barnomsorgen 1991-1996, Socialstyrelsen
OECD Countries. AEA Papers and
Proceedings, Vol 86, NO. 2
OECD (1995): Literacy, Economy and
Society. Paris
OECD (1998) Education at a Glance. OECD
Education Indicators 1998
OECD (1998): Income Distribution and
Poverty in Selected OECD Countries. (se
även bilaga 5, prop. 1997/98:150)
Ohlsson m.fl. (1986): Offentliga tjänster -
sökarljus mot produktivitet och användare
Sen, A. (1973): On economic inequality.
Expanded edition. Clarendon Press Oxford
1997
SCB (1985): Ohälsa och sjukvård. SCB
rapport 42
SCB (1998): Social bakgrund bland
högskolenybörjare 1996/97, U 20 SM 9802
Schofield, D. (1998): Re-examining the
distribution of health benefits in Australia.
Discussion paper no. 36. NATSEM
Schofield, D. (1998): Public expenditure on
hospitals: Measuring the distributional impact.
Discussion paper no. 38. NATSEM
Sjöberg, I. (1997): Hälsa och sjukvård. I
”Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv”.
SCB rapport 91
Skolverket (1996): Grunden för fortsatt
lärande. Rapport nr 115. Stockholm. Liber.
Stockholm
Smeeding, T., Rainwater, L. (1995): Doing
Poorly: The Real Income of American
Children in a Comparative Perspective. LIS
Working Paper No. 127. Augusti 1995.
Smeeding, T. m.fl. (1993): Poverty, Inequality,
and family living standards impacts across
seven nations: The effect of noncash subsidies
for health, education and housing”. The review
of income and wealth, 39:3
Socialstyrelsen (1996): Äldreomsorgens
avgifter 1996:6
Socialstyrelsen (1997): Med eller utan
barnomsorg
Socialstyrelsen (1997): Produktivitet och
kvalitet inom barnomsorgen 1991 - 1996
Sohlman, Å. (1996): Framtidens utbildning.
Sverige i internationell konkurrens. SNS
Förlag, Stockholm
Svensson A., Stahl P-A. (1996): Framgång och
misslyckanden i gymnasieskolan. Rapport nr
1996:17. Institutionen för pedagogik
Göteborgs universitet
Statskontoret (1998): Produktivitetsutveckling
i statsförvaltningen, 1998:23
Vågerö, D. (1991): Klass och dödlighet. I
”Klass och ohälsa”. Tiden 1991
Vågerö, D., Eriksson, R. (1997):
Socioeconomic inequalities in morbidity and
mortality in Western Europe. Lancet 350, 1997
Vård på lika villkor. EpC rapport 1994:3.
Socialstyrelsen
Whitehead, M., Evandreou, M., Haglund, B.,
Diderichsen, F. (1997): As the health divide in
Sweden and Britain, whats happening to access
to care. British Medical Journal, Vol. 315. 1997
Wilkinson, R.G.. (1992): Income distribution
and life expectancy. British Medical Journal,
Vol. 304. 1992
Wilkinson, R.G. (1996): Unhealthy societies:
the afflictions of inequality. Routledge 1996
Östberg, V. (1992): Social class differences in
child mortality, Sweden 1981-1986. Journal of
Epidemiology & Community Health Vol 46,
No. 5, 1992
Underbilaga 3: Dataunderlag och metoder
I denna underbilaga ges en teknisk beskrivning
av hur analyserna genomförts. En utförlig
dokumentation av den nya databasen över
offentlig konsumtion har utarbetats av SCB.
SCB-databasen har i dessa analyser modifierats
på åtskilliga punkter för att bevara den
fördelningsprofil som finns i mikrodata.
Utnyttjandet av offentlig konsumtion bygger
ibland på exakta uppgifter om användningen
och ibland på schabloniserade metoder.
Kostnadsuppgifter bygger på kända externa
kostnader, där variation beroende på
aktivitetstyp och region beaktats i så stor
utsträckning som det varit praktiskt möjligt .
Databas: Databasen bygger på SCB:s
undersökning av hushållens inkomster
1997(HINK) som kompletteras genom att
varje person tilldelas ett belopp i kronor för
offentliga tjänster han eller hon har utnyttjat
under året. För utbildning och sjukhusvård
används registeruppgifter om faktiskt
utnyttjande. Ingen uppgift om eventuella
högskole/universitetsstudier finns för
hemmavarande barn över 17 år, där någon
förälder är den primärt utvalde i
undersökningen. Om dessa har studiemedel
har de tilldelats ett genomsnittligt
subventionsvärde för universitetsstuderande.
För barnomsorg, tandvård, äldreomsorg och
öppen vård för personer 65 år och äldre
används enkätuppgifter om konsumtionen på
individnivå. På andra områden har
subventionerna fördelats med statistiska
metoder. I de fall det förekommer avgifter har
dessa dragits från produktionskostnaden.
Databasen är avidentifierad.
Beräkning av subvention: Den individuella
offentliga subventionen har beräknats genom
att konsumtionen har multiplicerats med
kostnaden att producera tjänsten. Exempelvis
har den som haft daghem för ett barn i fem
månader påförts kostnaden för att
tillhandahålla daghemsplatsen dessa månader i
den aktuella kommunen. Den som legat på
sjukhus i sex dagar på kirurgklinik har påförts
den beräknade kostnaden för denna sjukvård
osv. Uppgifterna om produktionskostnaderna
har hämtats från SCB och andra myndigheter.
Där uppgifter finns om kostnadsskillnader
mellan kommuner, vårdkliniker o.dyl. har
dessa använts. I avsnitt 3, som beskriver
inkomstfördelningen och de offentliga
subventionernas effekt på denna, har
sjukvårdskostnader och kostnader för
äldreomsorg utjämnats genom att alla
individer, liksom i tidigare forskning, tilldelas
en subvention oberoende av deras faktiska
utnyttjande. Värdet varierar med ålder, kön
och utbildning (enbart sjukvårdskostnader).
För barnomsorg och äldreomsorg har
bruttokostnaden minskats med den faktiskt
betalda avgiften. För öppen sjukvård och
läkemedel saknas individuella uppgifter om
betalda avgifter varför en beräknad
nettokostnad har påförts.
Barnomsorg: För barnomsorg har SCB-
databasen modifierats. Den offentliga
subventionen har av SCB beräknats utgående
från kommunvis fördelade bruttokostnader för
heltidsplatser (enligt kommunförbundets
statistik). Bruttokostnaden har tilldelats barn
enligt enkätuppgifter om antal månader med
omsorg. I denna undersökning varierar brutto-
kostnaden även med närvarotiden per vecka
understiger heltid har det antagits att
produktionskostnaden består av en fast och en
rörlig del. Bruttokostnaden justerad för
närvarotid har slutligen, på hushållsnivå,
minskats med faktiska barnomsorgsutgifter
enligt enkätsvaren i HINK-undersökningen.
Öppen hälso- och sjukvård: De
schabloniserade subventionsbeloppen i SCB-
databasen har ersatts med individuellt
differentierade belopp. För personer 65 år eller
äldre utnyttjas enkätsvaren i HINK-
undersökningen till att uppskatta antal besök
och nettosubvention. För personer under 65 år
har en genomsnittskonsumtion påförts
grundad på konsumtionsmönstren i SCB:s
undersökning av levnadsförhållanden (ULF).
Den beräknas som en genomsnittlig
besöksfrekvens med uppdelning på kön, ålder
och inkomst. För barn upp till 18 år har enbart
ålder och inkomst använts. Ett läkarbesök har
antagits kosta 1 150 kronor. Ett besök hos
sjukgymnast uppskattas enligt uppgifter från
Landstingsförbundet kosta 40 procent av ett
läkarbesök och ett läkarsamtal ca 1/3 av
besökskostnaden. Besök hos distriktssköterska
och kiropraktor har antagits till samma
kostnad som för sjukgymnast. Det finns en
viss underrapportering av besök i
öppenvården, varför en proportionell
uppskrivning med 25 procent genomförts.
Äldreomsorg: Även för äldreomsorg har
SCB-databasen modifierats. För särskilt
boende och hemtjänst har den genomsnittliga
månadskostnaden inom olika lokala
arbetsmarknadsområden (sammanslagna till
48) uppskattats med hjälp av kommunfördelad
bruttokostnadsstatistik och de i HINK-
enkäten be-fintliga uppgifterna om antalet
månader med särskilt boende respektive
hemtjänst. Den offentliga subventionen har
beräknats för varje individ genom att den
kommunala månadskostnaden har
multiplicerats med antalet
utnyttjandemånader, minskat med de avgifter
individen betalt enligt HINK. I vissa
kommuner ingår hyra för särskilt boende i
avgiften och i andra ingår den inte. Denna
olikhet medför att avgiften inte är helt
jämförbar mellan olika kommuner. Denna
brist i data torde dock inte påverka
fördelningsprofilen nämnvärt.
Kontroll av makrovärden:
Nettosubventionerna har för flertalet
verksamheter kunnat beräknas så att
totalvärdet huvudsakligen överensstämmer
med annan ekonomisk statistik från respektive
verksamhetsområde. Totalt har ca 255
miljarder kronor fördelats i subventioner. I
tabell B.3.1 visas hur stora nettosubventioner
som fördelats på individerna jämfört med
makrotal från externa källor, som i huvudsak
baseras på SCB:s dokumentation.
Tabell B.3.1 Uppskattade och verkliga nettokostnader
efter område. Miljoner kronor
Område
Uppskattad kostnad
”Verklig
kostnad”.
Grundskola mm
53 500
53 000
Gymnasieskola
18 400
19 900
Kommunal vuxenutbildning
3 600
4 900
Statens skola för vuxna
60
60
Svenska för invandrare
520
600
Folkbildning och
Folkhögskola
800
1 000
Universitet och Högskola
14 300
13 200
Kvalificerad yrkesutbildning
120
110
Arbetsmarknads-utbildning
3 400
2 800
Forskarutbildning
720
.
Barnomsorg
35 000
35 400
Äldreomsorg och hemtjänst
11 500
10 400
Äldreomsorg och särskilt
boende
32 300
31 300
Tandvård
1 900
2 000
Läkemedel
10 400
10 400
Öppenvård
31 600
37 300
Slutenvård
36 600
50 600
Summa
256 000
273 000
Ca 94 procent av subventionerna har således
inkluderats i denna undersökning. Den största
undertäckningen avser sjukvård, såväl
slutenvård som öppenvård. I HINK-
undersökning-en har en del personer inte
svarat på enkäten, och det är enbart uppgifter
från de svarande som har använts i denna
studie. Äldre ofta långtidssjuka människor är
emellertid underrepresenterade bland de
svarande vilket leder till underskattning för
just sjukvårdskostnader. Dessutom finns
tecken på att den genomsnittliga kostnaden
per dag är underskattad inom slutenvården.
Någon justering av materialet på grund av
dessa orsaker har inte varit möjligt att göra. Av
här redovisade skäl bedöms de äldres
subventioner inom sjukvården vara ännu högre
än vad som redovisas i denna bilaga.
Individernas ekonomiska reurser: I denna
studie följs i likhet med tidigare redogörelser
gängse forskningspraxis, vilket innebär att
fördelningen av ekonomiska resurser beskrivs
för individer. Den justerade disponibla
inkomsten påförs samtliga medlemmar i
hushållet. SCB redovisar fördelningen bland
hushåll, vilket innebär att man ger större vikt
till vad som händer ensamma personer än vad
som händer sammanboende och barn. Det
innebär också att befolkningen vid analysen
delas in i olika grupper efter varje individs
egenskaper. När personerna delas in i grupper
efter ekonomisk standard sker det efter den
justerade disponibla inkomsten per individ.
Indelning i ålder, utbildningsgrupp etc. sker
om inte annat anges efter varje persons
egenskaper. I SCB:s statistik indelas hushållen
efter hushållsföreståndarens, dvs. i regel
mannens, egenskaper.
Hushållsbegrepp: Det internationellt vanliga
hushållsbegreppet har använts, dvs. i hushållet
inräknas alla personer som bor i samma bostad.
I SCB:s redovisningar av inkomstfördelningen
används ett i internationella och
forskningssammanhang ovanligt
hushållsbegrepp där exempelvis alla ungdomar
över 18 år som bor hemma hos sina föräldrar
betraktas som egna hushåll, dvs. de antas inte
dela ekonomin med föräldrarna.
Justering för försörjningsbörda: I denna studie
används den internationellt vanliga s.k.
kvadratrots-skalan för att justera hushållets
inkomster så att man skall kunna jämföra
inkomstnivåer mellan individer som tillhör
hushåll med olika storlek och sammansättning.
Det finns inga invändningsfria metoder för s.k.
ekvivalering och alla länder använder egna
skalor som ibland bygger på skattningar av
faktisk konsumtion, ibland på experters
bedömning av vilka utgifter som olika hushåll
behöver för att nå en skälig
konsumtionsstandard. I SCB:s
inkomststatistik används den
socialbidragsnorm som gällde fram till oktober
1996. Genom att justera med
socialbidragsnormen beaktas en stor del av
nödvändig konsumtion, dock inte
bostadskonsumtionen. I synnerhet
boendekostnader varierar dock med hushållets
storlek och sammansättning. En justering utan
boendekostnader underskattar framförallt
stordriftsfördelar i större hushåll, vilket ger
vilseledande jämförelser mellan olika
familjetyper. I tabell B.3.2 visas för olika
familjetyper de vikter (konsumtions-enheter)
som används av SCB (metod 1). Alla
konsumtionsenhetsvikter har dividerats med
1,16 så att vikten blir 1 för en ensamstående
utan barn. Barnen förutsätts vara 4-10 år.
Denna metod jämförs med de vikter man
erhåller inklusive en schabloniserad
boendekostnad beräknad lågt enligt
trångboddhetsnorm 2 (metod 2) samt med den
nya socialbidragsnormen (metod 3). Dessa
jämförs med kvadratrots-skalan (metod 4).
Nuvarande SCB-norm ger högre vikter till
familjer med flera barn jämfört med en norm
där boendekostnaderna ingår (höga vikter
minskar den ekonomiska standarden jämfört
med andra familjetyper). Den nya
socialbidragsnormen minskar ytterligare
vikterna för barn. Den är komplicerad att
beräkna och oprövad. Kvadratrots-skalan visar
sig överensstämma ganska väl med den nya
normen för socialbidrag inkl.
boendekostnader. Den tar rimlig hänsyn till de
stordriftsfördelar som uppkommer i en större
familj. I internationella studier, bland annat
inom OECD, och i forskning används ofta
rotskalan. Den ligger nära ett genomsnitt för
OECD-länderna och anses rimligt spegla
faktiska skillnader i konsumtion i
utgiftsundersökningar. I avvaktan på att nya
viktskalor utvecklas används därför rotskalan i
denna studie.
Tabell B.3.2 Antal konsumtionsenheter (vikter) enligt
några metoder
Metod
Familjetyp
1
2
3
4
Ensamstående
0 barn
1
1
1
1
1 barn
1,57
1,47
1,48
1,41
2 barn
2,14
1,94
1,89
1,73
Gifta
0 barn
1,66
1,55
1,51
1,41
1 barn
2,22
2,02
1,96
1,73
2 barn
2,79
2,49
2,25
2,00
3 barn
3,36
2,96
2,69
2,24
Metod nr
1= SCB-norm (omräknad)
2= SCB-norm inkl. boendekostnad
3= Ny socialbidragsnorm (inkl. bostad)
4= Kvadratrots-skala
Standardvägning: Ibland kan statistiska resultat
bli missvisande, därför att de undersökta
grupperna har olika sammansättning i något
viktigt avseende. Antag att man finner att
hälsotillståndet är mycket sämre för
lågutbildade än för högutbildade. Under senare
årtionden har emellertid andelen högutbildade
ökat, vilket inte ännu syns i högre åldrar, där
sjukdomar är vanligare. Det kan visa sig att den
observerade hälsoskillnaden i själva verket
beror på en åldersskillnad. Standardvägning är
en metod, som kan eliminera sådana oönskade
effekter. Vid standardvägning delar man in
materialet i åldersklasser, och i varje åldersklass
beräknar man hälsotillståndet för de båda
utbildningsklasserna. Därefter undersöker man
hur hälsotillståndet skulle vara med en
gemensam ålderssammansättning
(standardpopulation).
Man ställer frågan: Hur skulle hälsotillståndet
för de högutbildade vara om de haft samma
ålderssammansättning som de lågutbildade.
Med denna metod får man bort ålderseffekten.
Gini-koefficienten för utbildningsår: Vid denna
beräkning har för varje individ en
utbildninglängd i antal år schablonmässigt
uppskattats från SCBs sk SUN-klassificering.
Dvs. om en individ har grundskola som högsta
utbildning sätts utbildningslängden till 9 år,
om individen har treårigt gymnasium sätts
utbild-ningslängden till 12 år osv. Därefter har
spridnings-måttet Gini beräknats för individer
i åldern 20-64 år.
Ohlsson m.fl., 1986
ESO, 1994
Socialstyrelsen 1996, 1997
Statskontoret, 1998
Se LeGrand 1982, Fritzell, 1998
Sen, 1973
Edin, Holmlund, 1995
Wilkinson, 1996
Blomquist och Christiansen, 1995
Fritzell, 1994
Fritzell, 1998
Smeeding, m.fl., 1993
Harding, 1995, Landt, m.fl., 1995
Schofield, 1998
Le Grand, 1982
Exempelvis D9 är den inkomst som avgränsar de 10 procent med högst
ekonomisk standard.
Björklund, 1992
Hussenius, Selén 1994
Se Fritzell, 1998
Socialstyrelsen, 1997
LO, 1996
Socialstyrelsen, 1997
Avser ålder 31/12 undersökningsåret.
För 1991 finns för närvarande inga uppgifter avseende
”bostadshushåll”. För att förbättra jämförbarheten används därför s.k.
HINK-hushåll även för 1997.
Se bilaga 4 till proposition 1996/97:1
Se bilaga 5 till proposition 1998/99:1
OECD, 1998
Smeeding, Rainwater, 1995
SCB U 20 SM 9802
Svensson, Stahl, 1996
Eriksson, Jonsson, 1993
Snedfördelningen överskattas något genom att det är vanligare bland
arbetare att studera senare i livet.
I diagrammet redovisas subventionerna uttryckta i kronor per person i
relevant åldersgrupp (fördelade efter förälderns utbildning). Varje stapel
redovisar subventionen för tre olika åldersgrupper.
Grundskolesubventionen är beräknad som genomsnittligt antal kronor
per person i åldern 7-16 år, gymnasiesubventionen för personer i åldern
16-19 år och subventionerna för de övriga utbildningarna för personer i
åldern 19-29 år
OECD, 1995. International Adult Literacy Study genomfördes som
besöksintervjuer där de intervjuade testades i förmågan att läsa löpande
text, i förmågan att tolka, använda och fylla i dokument samt i förmågan
att göra beräkningar. Uppgifterna varierade från elementära till
komplicerade. Testpoängen har ingen omedelbar tolkning men delades in
i olika nivåer. Till exempel kan läsning av text på nivå 2 sägas motsvara
grundskolans krav på godkänt i läsning, medan att läsa på nivå 4/5
motsvarar att klara av högskoleprovet.
Skolverket, 1996
OECD, 1995
Nickell, Layard 1997
Bäck, 1765
Vågerö 1991, Johansson, Quist, 1997
Östberg, 1992
Sjöberg, 1997
Folkhälsorapport, 1997
Mackenbach samt Vågerö, Eriksson, 1997
Sen, 1973
LeGrand, 1987
Vård på lika villkor, 1994
Haglund, Rosén, 1996
Gerdtham, Sundberg 1997, Gerdtham, Johannesson, 1997
Whitehead m.fl., 1997
Wilkinson, 1992, 1996
Fritzell, Lundberg, 1995
Deaton, 1999
Daatland, 1997
Prop. 1993/94:150, bil. 1.5
Färdtjänst och stöd till handikappade ingår inte i denna undersökning
Prop. 1993/94:150, bil. 1.5
Socialstyrelsen, 1996
Se WWW.SESIM.ORG
Uppgifter från SCB
SOU 1996:163
Ekonomiministeriet, 1998
Fölster, 1998
Björklund, 1992
Karlsson, Heggemann 1999
PROP. 1999/2000:1 BILAGA 4
PROP. 1999/2000:1 BILAGA 4
2
3
PROP. 1999/2000:1 BILAGA 4
PROP. 1999/2000:1 BILAGA 4
36
37