Post 5787 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:21 ·
Hämta Doc ·
Redogörelse för en överenskommelse mellan staten och landstingen om ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2000
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Skr. 21
Regeringens skrivelse
1999/2000:21
Redogörelse för en överenskommelse mellan staten
och landstingen om ersättningar till hälso- och
sjukvården för år 2000
Skr.
1999/2000:21
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 28 oktober 1999
Göran Persson
Lars Engqvist
(Socialdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Den 28 september 1999 träffade företrädare för staten och landstingen en
överenskommelse om ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2000.
Överenskommelsen godkändes av regeringen den 30 september 1999
och av Landstingsförbundets styrelse den 1 oktober 1999. De särskilda
ersättningarna till hälso- och sjukvården uppgår till totalt 1 182 miljoner
kronor och skall fördelas mellan landets 21 landsting. Beloppet skall
ställas i relation till de drygt 95 miljarder kronor som landstingen
använder för att finansiera hälso- och sjukvården. De bidrag som fördelas
har därmed huvudsakligen betydelse som signal- och stimulansmedel
gentemot sjukvården.
Liksom under år 1999 skall huvuddelen av medlen användas för en
långsiktig satsning på att stärka patientens ställning inom svensk hälso-
och sjukvård. Därvidlag betonas både behovet av att förbättra vårdens
tillgänglighet och att öka patienternas inflytande och delaktighet.
Även för år 2000 lämnas särskild ersättning för medicinska rehabilite-
rings- och behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården. Ersättningen
är, liksom föregående år, 235 miljoner kronor.
På motsvarande sätt som för år 1999 lämnas verksamhetsstöd till
Hjälpmedelsinstitutet. Vidare avsätts medel för att inom ramen för sam-
hällets hjälpmedelsförsörjning finansiera en rationell och ändamålsenlig
inköpssamordning inklusive erforderlig metod- och kunskapsutveckling
inom området. Överenskommelsen innehåller även ersättning för verk-
samheter som belastar vissa landsting mer än andra, t.ex. tvångsisolering
av HIV-smittade med stöd av smittskyddslagen (1988:1472).
Parterna har enats om att de centrala aktörer, som erhåller ekonomisk
ersättning enligt överenskommelsen, skall följa upp och redovisa an-
vändning och resultat av de tilldelade medlen.
Innehållsförteckning
1 Ärendet och dess beredning 4
2 Överenskommelsen för år 2000 i huvuddrag 4
2.1 Ersättningsbelopp 4
2.2 Att stärka patientens ställning 6
2.3 Rehabiliterings- och behandlingsinsatser 8
2.4 Nationellt utvecklingsarbete 8
2.5 Stöd för kunskapsbaserad hälso- och sjukvård 8
2.6 Stöd till IT-utveckling i hälso- och sjukvården 8
2.7 Nationellt råd för vårdpolitik 9
2.8 Bidrag inom hjälpmedelsområdet 9
2.9 Uppföljning av överenskommelsen 9
Bilaga 1 Överenskommelse mellan staten och landstingen om
ersättningar till hälso- och sjukvården år 2000 10
Bilaga 2 Fördelning av ersättning för att stärka patientens
ställning för år 2000 20
Bilaga 3 Fördelning av särskild ersättning för vissa verksamheter
år 2000 21
Bilaga 4 Fördelning av särskild ersättning för rehabiliterings-
och behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården
för år 2000 22
Bilaga 5 Patienten i hälso- och sjukvården 23
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
28 oktober 1999 31
1 Ärendet och dess beredning
Den 28 september 1999 träffade företrädare för staten och landstingen en
överenskommelse om ersättningar till hälso- och sjukvården år 2000.
Denna redovisas i sin helhet i bilaga till skrivelsen.
Såväl Landstingsförbundets styrelse som regeringen har godkänt över-
enskommelsen. Den gäller fr.o.m. den 1 januari 2000 under förutsättning
att riksdagen bifaller regeringens budgetproposition (prop. 1999/2000:1)
i denna del.
2 Överenskommelsen för år 2000 i huvuddrag
Den ekonomiska ramen för år 2000 uppgår, liksom föregående år, till
sammanlagt 1 182 miljoner kronor. Till skillnad från föregående år har
parterna beslutat att för år 2000 avsätta 5 miljoner kronor i syfte att
stödja arbetet med att få bättre genomslag för nya forskningsresultat.
Parterna är också överens om att avsätta 10 miljoner kronor som stöd till
IT-utvecklingen i hälso- och sjukvården. Vidare avsätts 3 miljoner
kronor till nätverket STRAMA (Strategigrupper för rationell
antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens).
2.1 Ersättningsbelopp
Följande ersättningar lämnas enligt överenskommelsen för år 2000
(miljoner kronor).
Den ekonomiska omfattningen av överenskommelsen för år 2000
1. Att stärka patientens ställning 848 Mkr
1.1 Förbättrad tillgänglighet 789
Ökad delaktighet
1.2 Ersättning för vissa verksamheter 50
1.3 Nationella informationssystem (STRAMA
3 mkr, producentobunden läkemedels-
information 6 mkr) 9
2. Rehabiliterings- och behandlingsinsatser 235 Mkr
3. Nationellt utvecklingsarbete 31 Mkr
3.1 Verksamhetsutveckling 20
3.2 Särskilda medel för utvecklingsarbete 11
4. Stöd för kunskapsbaserad vård 5 Mkr
5. Stöd till IT-utveckling 10 Mkr
6. Nationellt råd 2 Mkr
7. Bidrag inom hjälpmedelsområdet 51 Mkr
7.1 Ersättning till Hjälpmedelsinstitutet 45,5
7.2 Metod och kunskapsutveckling 5,5
Summa: 1 182 Mkr
2.2 Att stärka patientens ställning
Förbättrad tillgänglighet och ökad delaktighet
Genom överenskommelsen vill parterna verka för att patienterna överlag
skall finna tillgängligheten inom vården rimlig. Behovet av att påtagligt
förbättra tillgängligheten i hälso- och sjukvården kvarstår oförändrat.
I rapporten En behandlingsgaranti i hälso- och sjukvården drar Social-
styrelsen slutsatsen att införandet av en generell tre månaders behand-
lingsgaranti i hälso- och sjukvården skulle kräva betydande ekonomiska
tillskott för att uppfylla kraven på väntetider och samtidigt vara i sam-
klang med riksdagsbeslutet om prioriteringar i vården. En generell be-
handlingsgaranti skulle därigenom vara mycket resurskrävande och
sannolikt orealistisk med hänsyn till bristen på specialistutbildad perso-
nal.
I budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1, utg.omr. 9)
framhåller regeringen, mot bakgrund av Socialstyrelsens analys av de
konsekvenser införandet av en behandlingsgaranti skulle få i svensk
sjukvård, att den inte är beredd att föreslå en sådan. Kravet på att
förbättra tillgängligheten kvarstår dock oförändrat. För detta krävs både
resursförstärkningar, förändrat arbetssätt och utvecklad samverkan.
Socialstyrelsen förordar, i den ovan nämnda rapporten, att patienterna
bör ha möjligheter att fritt välja sjukhus oberoende av var i landet de bor.
Styrelsen föreslår en rättslig reglering av frågan om fritt sjukhusval.
Landstingsförbundet har med anledning av 1999 års överenskommelse
påbörjat ett arbete som syftar till att tydliggöra vilka valmöjligheter som
finns inom vården. Under hösten 1999 kommer förbundets styrelse att ta
ställning till en ny rekommendation till landstingen som tydliggör val-
möjligheterna och som innebär större likhet över landet. Parterna har den
gemensamma uppfattningen att Landstingsförbundets arbete bör full-
följas innan frågan om en lagstiftning övervägs vidare.
I överenskommelsen avseende år 1999 utlovades en utökad satsning
för att lösa de problem som sammanhänger med läkarinsatser i äldrevår-
den. Landstingsförbundet har initierat ett projekt, som bedrivs i samver-
kan med Svenska kommunförbundet, gällande läkarmedverkan inom
kommunal vård och omsorg för äldre. Parterna har i överenskommelsen
framfört att de anser att frågan om att förbättra läkarinsatserna i den
kommunala äldrevården skall ha fortsatt hög prioritet.
Kommittén ang. landstingens och kommunernas möjligheter att sam-
verka kring vård och omsorg (Dir. 1999:42) kommer också särskilt att
behandla denna fråga.
I 1999 års överenskommelse fastslogs det angelägna i att kunna följa
tillgängligheten i hälso- och sjukvården, men också att det saknas hel-
täckande och tillförlitliga system för att följa och redovisa tillgänglig-
heten. Därför avsattes resurser till ett projekt – Väntetider i vården – som
syftar till att utveckla metoder som gör det möjligt att på ett över hela
landet jämförbart sätt beskriva tillgängligheten. En första nationell över-
gripande mätning av väntetider planeras till årsskiftet 1999/2000. I detta
sammanhang bör också påpekas att Socialstyrelsen under hösten 1999
påbörjar ett systematiskt och långsiktigt arbete med att utveckla metoder
för tillämpningen av riksdagsbeslutet om prioriteringar i hälso- och sjuk-
vården.
Som framgår i det följande avsätts också genom överenskommelsen
för år 2000 särskilda medel för dessa utvecklingsprojekt.
Parterna har i överenskommelsen framfört att de är eniga kring bety-
delsen av att stärka patientens inflytande och delaktighet i vården. Par-
terna gör samtidigt bedömningen att det ställer krav på ett fortsatt föränd-
rat arbetssätt i hälso- och sjukvården som utgår från att patienterna är
delaktiga och ses som en resurs. I landstingen pågår också utvecklings-
arbete för att göra verklighet av dessa ambitioner. I en kartläggning som
Landstingsförbundet genomfört framgår att arbetet med att stärka pa-
tientens ställning i allmänhet ingår som en integrerad del i landstingens
budget- och planeringsarbete. Flera landsting framhåller att informations-
och kompetensutvecklingsaktiviteter som syftar till ökad patientfokuse-
ring ingår i ordinarie utvecklingsaktiviteter. Parterna konstaterar att ett
fortsatt långsiktigt utvecklingsarbete på lokal nivå är avgörande för att
åstadkomma förändring i praktiken.
Ersättning för vissa verksamheter
Det finns vissa verksamheter inom den svenska hälso- och sjukvården
vars kostnader belastar några få landsting mer än andra. Exempel på så-
dana verksamheter är tvångsisolering av HIV-smittade med stöd av
smittskyddslagen (1988:1472). Parterna har enats om att dessa landsting
bör kompenseras genom överenskommelsen. För år 1999 avsattes
50 miljoner kronor och samma belopp skall avsättas för år 2000.
Nationella informationssystem
För år 1999 avsattes 9 miljoner kronor till nationella informationssystem,
varav 6 miljoner avsåg producentobunden läkemedelsinformation. Par-
terna har enats om att avsätta samma belopp för år 2000.
År 1997 inleddes arbetet med att utveckla InfoMedica, ett IT-baserat
informationssystem för patienter och allmänhet. Förutom landstingen
medverkade Socialstyrelsen, Apoteket AB och Landstingsförbundet.
Under våren 1999 har landstingen beslutat att InfoMedica skall övergå i
bolagsform med sjukvårdshuvudmännen och Apoteket AB som ägare.
Eftersom InfoMedica fortsättningsvis finansieras på annat sätt har par-
terna enats om att inte avsätta några resurser för år 2000.
Ett nätverk benämnt STRAMA (Strategigrupper för rationell antibioti-
kaanvändning och minskad antibiotikaresistens) har sedan år 1995 bl.a.
arbetat med att sprida information i syfte att åstadkomma en rationell och
långsiktigt hållbar användning av antibiotika. Parterna har enats om att
under maximalt tre år fördela 3 miljoner kronor årligen till STRAMA.
2.3 Rehabiliterings- och behandlingsinsatser
I 1996 års ekonomiska vårproposition (prop. 1995/96:150) behandlades
frågan om de särskilda medlen från sjukförsäkringen avsedda för medi-
cinska rehabiliterings- och behandlingsinsatser fr.o.m. år 1997. Rege-
ringen ansåg att den samverkan som förekommit mellan landstingen och
försäkringskassorna numera torde vara så etablerad att den i huvudsak
kan ske med befintliga resurser. En reducering av de särskilda stimu-
lansmedlen bedömdes därför motiverad.
Mot denna bakgrund enades parterna om att ersättningsbeloppet för
detta ändamål skulle vara 250 miljoner kronor år 1997 och 235 miljoner
kronor för år 1998 och 1999. Parterna har enats om att ersättningsbe-
loppet för år 2000 skall vara oförändrat, 235 miljoner kronor.
2.4 Nationellt utvecklingsarbete
Parterna är överens om att arbetet med stöd till kunskaps- och verksam-
hetsutveckling inom hälso- och sjukvården bör fortsätta och vidareut-
vecklas. I överenskommelsen för år 1999 avsattes 31 miljoner kronor och
parterna har enats om att för år 2000 anslå samma belopp. Medlen skall
bl.a. användas till projektet Väntetider i vården samt Socialstyrelsens
utvecklingsarbete rörande behandlingsindikationer och prioriteringar.
2.5 Stöd för kunskapsbaserad hälso- och sjukvård
Den snabba kunskapsutvecklingen inom hälso- och sjukvården tillsam-
mans med ökande vårdbehov och knappa ekonomiska resurser förstärker
behovet av säkerställa att vården baseras på vetenskapliga metoder.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har till
uppgift att utvärdera befintlig och ny medicinsk metodik samt att för-
medla resultaten till sjukvårdshuvudmännen. Parterna har enats om att
avsätta 5 miljoner kronor i syfte att stödja arbetet med att få bättre ge-
nomslag för nya forskningsresultat.
2.6 Stöd till IT-utveckling i hälso- och sjukvården
Det finns behov av ett nationellt organ för strategiska frågor på IT-om-
rådet och som arbetar på uppdrag och med finansiellt stöd av alla sjuk-
vårdshuvudmän och vårdgivare, såväl offentliga som privata. Land-
stingsförbundet utreder för närvarande de närmare formerna för ett
sådant nationellt organ. Inriktningen är att organisationen skall vara i
funktion fr.o.m. årsskiftet 1999/2000. För detta ändamål har parterna
enats om att avsätta 10 miljoner kronor år 2000.
2.7 Nationellt råd för vårdpolitik
I 1999 års överenskommelse beslutades inrätta ett Råd för hälso- och
sjukvårdspolitik. I samband med avvecklingen av Spri har inriktningen
för ett sådant råd ytterligare belysts. Avsikten är att rådet skall vara
forum för en kontinuerlig dialog mellan staten och huvudmännen i
angelägna vårdfrågor. Parterna har beslutat att avsätta 2 miljoner kronor
till rådets verksamhet.
2.8 Bidrag inom hjälpmedelsområdet
Enligt propositionen (prop. 1997/98:57) Ombildning av Handikappinsti-
tutet ombildades Handikappinstitutet till Hjälpmedelsinstitutet fr.o.m.
år 1999. De nya ägarna – staten, Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet – har överenskommit att finansieringen för fyraårs-
perioden 1999–2002 skall ske med medel från statsbudgeten. Medlen
skall utbetalas från anslaget Bidrag till hälso- och sjukvård. Detta innebär
att 45,5 miljoner kronor skall avsättas till Hjälpmedelsinstitutet för
år 2000.
Staten och Landstingsförbundet har vidare kommit överens om att för
år 2000 sätta av 5,5 miljoner kronor för att inom ramen för samhällets
hjälpmedelsförsörjning finansiera en rationell och ändamålsenlig inköps-
samordning inklusive erforderlig metod- och kunskapsutveckling inom
området.
2.9 Uppföljning av överenskommelsen
I samband med överenskommelsen för år 1998 kom parterna överens om
att samtliga mottagare av ekonomisk ersättning, som utbetalats enligt
överenskommelsen, skall följa upp och redovisa användningen och re-
sultaten av de tilldelade medlen.
Landstingsförbundet har gjort en kartläggning av landstingens arbete
med att stärka patientens ställning under år 1998. Av denna framgår att
arbetet med att stärka patientens ställning i allmänhet ingår som en inte-
grerad del i ordinarie utvecklingsaktiviteter både gällande vård och be-
handling och vårdens organisation. Det handlar således om fortlöpande
aktiviteter som genomsyrar hela organisationen.
Mot denna bakgrund har parterna enats om att begränsa redovisningen
för år 2000 till de centrala aktörer som erhåller ekonomisk ersättning en-
ligt överenskommelsen.
SOCIALDEPARTEMENTET 1999-09-28
LANDSTINGSFÖRBUNDET
Överenskommelse mellan staten och landstingen om
ersättningar till hälso- och sjukvården år 2000
I överenskommelsen för år 1999 enades staten och landstingen om en
långsiktig satsning på att stärka patientens ställning inom svensk hälso-
och sjukvård. Därvidlag betonades både behovet av att förbättra vårdens
tillgänglighet och att öka patienternas inflytande och delaktighet.
I ett särskilt inriktningsdokument – Patienten i hälso- och sjukvården –
bifogat till 1999 års överenskommelse redovisade parterna sin gemen-
samma syn på hur hälso- och sjukvården bör utvecklas för att stärka
patientens ställning.
Denna inriktning avsågs gälla även år 2000. Däremot förutsattes att den
ekonomiska omfattningen av överenskommelsen skulle regleras för ett år
i taget. Inriktningsdokumentet bilägges även denna överenskommelsen
(bilaga 5).
Förbättrad tillgänglighet
Parterna är överens om att behovet av att påtagligt förbättra tillgänglig-
heten i hälso- och sjukvården kvarstår oförändrat. Målet är att patienterna
överlag skall finna tillgängligheten inom vården rimlig.
I den vårdgaranti som gällt sedan år 1997 regleras väntetid för besök
inom primärvård och specialistsjukvård. Kommittén om hälso- och sjuk-
vårdens finansiering och organisation (HSU 2000) lyfte i delbetänkandet
Patienten har rätt (SOU 1997:154) fram behovet av att även reglera
väntetid för behandling. Inför 1999 års överenskommelse aktualiserades
därför behovet av en behandlingsgaranti. Parterna enades dock om att
först närmare klarlägga de praktiska, organisatoriska och ekonomiska
konsekvenserna av en utvidgad vårdgaranti samt att utröna hur en sådan
garanti förhåller sig till de av riksdagen fastställda riktlinjerna för priori-
teringar inom hälso- och sjukvården. Senare uppdrog regeringen åt
Socialstyrelsen att beskriva och analysera dessa förutsättningar. Upp-
draget avrapporterades till regeringen i mars 1999.
I rapporten En behandlingsgaranti i hälso- och sjukvården konstaterar
Socialstyrelsen att vårdens tillgänglighetsproblem består av två delar.
Den ena är väntetider för planerade behandlingar, den andra överbelas-
tade akutmottagningar och överbelagda medicinavdelningar.
Väntetiderna till planerade behandlingar beror till en del på kapacitets-
brist, t.ex. brist på personal med rätt kompetens. En viktig orsak, fram-
håller Socialstyrelsen, är att nya metoder medfört förbättrade behand-
lingsmöjligheter. Antalet operationer för kranskärlssjukdom, grå starr,
höftledsförslitning, etc. har aldrig varit större. Köerna beror alltså inte,
enligt Socialstyrelsen, på att sjukvården producerar mindre – tvärtom, så
producerar den mer än någonsin.
Det andra tillgänglighetsproblemet, överbelastade akutmottagningar och
medicinkliniker, har många orsaker. Den viktigaste är att vårdkedjorna
inte fungerar tillräckligt väl. Många som kommer till den akuta vården
borde kunna tas om hand inom primärvården. Många som finns på
medicinklinikerna borde kunna skrivas ut till eftervård i kommunerna.
Socialstyrelsen kommer till slutsatsen att en behandlingsgaranti enbart
inriktad på väntetider är av tveksamt värde för det stora flertalet patienter
med svåra kroniska sjukdomar och för dem som behöver vård i livets
slutskede, dvs. för de mest utsatta grupperna som har störst behov av
vård. Styrelsen pekar t.ex. på risker för att väntetidsgarantier endast foku-
serar på vissa delar av vårdkedjan så att patienter under långtidsbehand-
ling trängs undan och kroniskt sjukas återbesök kan glesas ut över tiden
för att fler nybesök och operationer skall hinnas med.
Socialstyrelsens slutsats är att införandet av en generell tre månaders
behandlingsgaranti i hälso- och sjukvården skulle kräva betydande eko-
nomiska tillskott för att uppfylla kraven på väntetider och samtidigt vara
i samklang med riksdagsbeslutet om prioriteringar i vården. En generell
behandlingsgaranti skulle därigenom vara mycket resurskrävande och
sannolikt orealistisk med hänsyn till bristen på specialistutbildad perso-
nal.
I budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1, utg.omr. 9)
framhåller regeringen, mot bakgrund av Socialstyrelsens analys av de
konsekvenser införandet av en behandlingsgaranti skulle få i svensk
sjukvård, att den inte är beredd att föreslå någon sådan. Kravet på att
förbättra tillgängligheten kvarstår dock oförändrat. För detta krävs både
resursförstärkningar, förändrat arbetssätt och utvecklad samverkan.
Valmöjligheter i vården
Socialstyrelsen förordade, i den ovan nämnda rapporten, att patienterna
bör ha möjlighet att fritt välja sjukhus oberoende av var i landet de bor.
Styrelsen pekar på stora skillnader mellan landstingen och på oklara lo-
kala regelverk. Vidare pekar man på brister när det gäller tillgång till
information som kan utgöra underlag för välgrundade val, t.ex. informa-
tion om väntetider vid olika sjukhus. Mot denna bakgrund föreslår
Socialstyrelsen rättslig reglering av frågan om fritt sjukhusval.
Landstingsförbundet har med anledning av 1999 års överenskommelse
påbörjat ett arbete som syftar till att tydliggöra vilka valmöjligheter som
finns inom vården. Det har därvidlag framkommit att möjligheten att
välja sjukhus redan i dag finns på de allra flesta håll men att informatio-
nen brister och stundtals även tillämpningen. Under hösten 1999 kommer
förbundets styrelse att ta ställning till en ny rekommendation till lands-
tingen som både tydliggör valmöjligheterna och som innebär större likhet
över landet när det gäller möjligheterna att välja sjukhus.
Parterna anser att det är mycket angeläget att tillgodose både krav på
reella valmöjligheter och tydliga regelverk. Parterna anser dock att
Landstingsförbundets arbete med rekommendationen bör fullföljas innan
frågan om en lagstiftning övervägs vidare.
Kommunal vård och omsorg
Som Socialstyrelsen konstaterat i utredningen om en behandlingsgaranti
är tillgängligheten i den planerade vården starkt beroende av tillgänglig-
heten i övrigt; inom akutsjukvården, i primärvården samt i den kommu-
nala vården och omsorgen.
I överenskommelsen avseende år 1999 utlovades en utökad satsning för
att lösa de problem som sammanhänger med läkarinsatser i äldrevården.
För att stödja det arbete som bedrivs i landsting och kommuner har
Landstingsförbundet initierat ett projekt gällande läkarmedverkan inom
kommunal vård och omsorg för äldre. Inom ramen för projektet, som
bedrivs i samverkan med Svenska kommunförbundet, belyses och
fördjupas diskussionen om vad som krävs för att äldre människors behov
av läkarkontakter skall kunna tillgodoses på ett tillfredställande sätt. Det
handlar bl.a. om primärvårdens roll i äldrevården, samverkan med övriga
specialiteter, t.ex. geriatrik och psykiatri samt läkarmedverkan i informa-
tionsöverföring och vårdplanering.
Parterna anser att frågan om att förbättra läkarinsatserna i den
kommunala äldrevården har fortsatt hög prioritet.
Vårdgaranti med reglerade väntetider för besök
År 1997 infördes, i denna överenskommelse, en vårdgaranti som syftar
till att tillförsäkra alla patienter snabb kontakt med vården. Parterna är
överens om att denna skall gälla även under år 2000.
Primärvården är ansvarig för de första kontakterna och skall erbjuda
hjälp, antingen per telefon eller genom besök, samma dag som vården
kontaktas. Om den första kontakten inte sker med läkare skall tid för
läkarbesök kunna erbjudas senast inom åtta dagar.
Om det bedöms att besök inom övrig specialistvård fordras skall tid för
besök erbjudas utan dröjsmål enligt vägledande principer för urval och
prioriteringar, dock senast inom tre månader. För patienter med stark oro,
eller när läkaren på grund av befarad allvarlig sjukdom med försämrad
prognos vid tidsutdräkt bedömer att besök hos specialist inte kan anstå,
skall besöket ske senast inom en månad.
När det bedöms att behandling fordras skall den påbörjas utan dröjsmål
enligt vägledande principer för urval och prioritering och i samråd med
patienten.
I de fall besök inte kan erbjudas inom nämnda tidsgränser har patienten
rätt att, utan extra kostnader för patienten, välja att göra besöket hos en
vårdgivare i annat landsting. Denna rätt inkluderar även privata vård-
givare som får ersättning enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersätt-
ning eller enligt vårdavtal.
Att följa upp tillgängligheten
I 1999 års överenskommelse fastslogs det angelägna i att kunna följa till-
gängligheten i hälso- och sjukvården, men också att det saknas heltäck-
ande och tillförlitliga system för att följa och redovisa tillgängligheten.
Därför avsattes resurser till ett projekt – Väntetider i vården – som syftar
till att utveckla metoder som gör det möjligt att på ett över hela landet
jämförbart sätt beskriva tillgängligheten; hur många som väntar, hur
länge de väntat och vad de väntar på.
Härtill krävs ett samlat angreppssätt med gemensamma definitioner,
termer och begrepp. Alla landsting medverkar i projektet och inlednings-
vis har man prioriterat insatser för att åstadkomma ett gemensamt regel-
verk för mätning och redovisning av väntetider. En första nationell över-
gripande mätning av väntetider planeras till årsskiftet 1999/2000.
Arbetet med att åstadkomma konsensus kring ett enhetligt regelsystem
för väntetider kommer att fortgå under år 2000. Målet är att samtliga
landsting vid årsskiftet 2000/2001 skall ingå i ett gemensamt system för
redovisning av väntetider. Projektet kommer samtidigt att utvidgas till att
även inbegripa bokningssystem och patientinformation. Syftet är att, i
enlighet med slutsatserna i Socialstyrelsens rapport om en behandlings-
garanti, skapa bättre möjligheter att tidigt kunna ge patienterna besked
om tid för behandling och att förbättra informationen om väntetider vid
olika sjukhus som underlag för patienternas val.
Socialstyrelsen lyfter också fram vikten av att fastställa gemensamma
och tydliga indikationer för behandling liksom kriterier för förturer.
Detta behövs för beslut om sjukvårdens prioriteringar, men också för att
kunna jämföra redovisade väntetider. Det skapar också förutsättningar
för att minska variationerna i behandlingsindikationer mellan olika
sjukhus inom landstinget eller den egna regionen. För att komma till rätta
med de stora skillnaderna mellan olika delar av landet krävs dock att
sådant arbete även bedrivs på nationell nivå.
Mot denna bakgrund påbörjar Socialstyrelsen under hösten 1999 ett
systematiskt och långsiktigt arbete med att utveckla metoder för tillämp-
ningen av riksdagsbeslutet om prioriteringar i hälso- och sjukvården i
syfte att ge vägledning för prioriteringar på politisk/administrativ och
klinisk nivå i kommuner och landsting. Som en del i detta kompletteras
successivt arbetet med Nationella riktlinjer för behandling av patienter
med kroniska sjukdomar med ställningstaganden till prioriteringar. Ut-
vecklingsarbetet omfattar därutöver bl.a. verksamhetsområden med stora
variationer i behandlingsindikatorer liksom områden som inrymmer
svåra etiska överväganden.
Som framgår i det följande avsätts också särskilda medel i denna
överenskommelse för dessa utvecklingsprojekt.
Ökad delaktighet
Efter förslag från regeringen i två propositioner – Patientens ställning
(prop. 1997/98:189) och Stärkt patientinflytande (prop. 1998/99:4) – be-
slutade riksdagen hösten 1998 om flera lagändringar i syfte att stärka
patientens ställning. Lagändringarna, som trädde i kraft den 1 januari
1999, innebär bl.a. följande.
Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, (1982:763) har förtydligats så att det
framgår att landstingens skyldighet att erbjuda patientens en fast läkar-
kontakt i primärvården inte får begränsas till ett visst geografiskt område
inom landstinget.
Vårdgivarnas informationsskyldighet enligt HSL har preciserats så att det
framgår att patienten skall ges en individuellt anpassad information om
sitt hälsotillstånd och om de olika metoder för undersökning, vård och
behandling som finns.
En ny bestämmelse har införts i HSL med innebörd att patientens val
skall vara avgörande när det finns flera medicinskt motiverade behand-
lingsalternativ som bedöms vara till nytta för patienten med hänsyn till
den aktuella sjukdomen eller skadan. Patienten kan inte göra anspråk på
att behandlas enligt metoder som inte anses stå i överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Proportionerna mellan kostnader och
förväntad nytta måste vara rimliga när det finns flera alternativ.
Bestämmelsen innebär också att vårdgivaren i vissa situationer är skyldig
att medverka till att patienten får möjlighet att diskutera sin situation och
behandling med ytterligare en läkare (s.k. second opinion). Denna
skyldighet gäller när det är fråga om livshotande eller särskilt allvarlig
sjukdom eller skada och patienten står inför valet att utsätta sig för sär-
skilt riskfyllda behandlingar eller om valet har stor betydelse för framtida
livskvalitet. Ytterligare en förutsättning är att det saknas entydig vägled-
ning för det medicinska ställningstagandet utifrån vetenskap och
beprövad erfarenhet.
En ny lag om patientnämndsverksamhet m.m. (1998:1656) har ersatt
lagen om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården. Nämndernas
arbetsuppgifter har utvidgats till att omfatta all offentligt finansierad
hälso- och sjukvård samt viss socialtjänst i huvudsak inom äldreom-
sorgen. Nämndernas arbetsuppgifter har preciserats i lagstiftningen.
I inriktningsdokumentet Patienten i hälso- och sjukvården redovisar
parterna enighet kring betydelsen av att stärka patientens inflytande och
delaktighet i vården. Parterna gör samtidigt bedömningen att det ställer
krav på ett fortsatt förändrat arbetssätt i hälso- och sjukvården som utgår
från att patienterna är delaktiga och ses som en resurs. Det fordras mot
denna bakgrund ett aktivt utvecklingsarbete med syfte att långsiktigt
stärka patientens ställning.
I landstingen pågår också utvecklingsarbete för att göra verklighet av
dessa ambitioner. Av en kartläggning som Landstingsförbundet genom-
fört framgår att arbetet med att stärka patientens ställning i allmänhet
ingår som en integrerad del i landstingens budget- och planeringsarbete.
Flera landsting framhåller att informations- och kompetensutvecklings-
aktiviteter som syftar till ökad patientfokusering ingår i ordinarie utveck-
lingsaktivi-teter både gällande vård och behandling och vårdens organi-
sation. Det handlar om fortlöpande aktiviteter i hela organisationen, bl.a.
inom ramen för modernt kvalitetsarbete som med sin starka betoning av
kund-/patientperspektivet, leder till åtgärder som innebär att organisatio-
nen anpassas till patienterna och inte tvärtom.
Detta är ett omfattande och grundläggande arbete som kräver föränd-
ringar av attityder, arbetssätt och organisation och det finns fortfarande
ett betydande glapp mellan ambitioner och verklighet. Parterna kan kon-
statera att ett fortsatt långsiktigt utvecklingsarbete på lokal nivå är av-
görande för att åstadkomma förändring av praktiken.
Svåra och mycket ovanliga sjukdomstillstånd och skador
HSU 2000 pekade på problem för patienter med svåra och mycket ovan-
liga sjukdomstillstånd och skador att erhålla vård utanför det egna lands-
tinget. Mot denna bakgrund kom regeringen och Landstingsförbundet
överens om det angelägna i att hälso- och sjukvården kan svara upp mot
dessa patienters behov av specialistvård i annat landsting. Parterna
konstaterade också att Socialstyrelsens vårdkatalog borde kompletteras
med sådana medicinska verksamheter som kan tillgodose dessa patient-
gruppers vårdbehov.
Socialstyrelsen har under år 1999 av regeringen erhållit i uppdrag att
successivt bygga ut vårdkatalogen i relevanta delar bl.a. med utgångs-
punkt i arbetet med små och mindre kända handikappgrupper samt att
följa hur vårdbehoven tillgodoses.
Landstingsförbundet har tillsammans med landstingen och Social-
styrelsen inlett ett arbete som under år 1999 syftar till att åstadkomma en
tillfredsställande lösning för att patienter med svåra och mycket ovanliga
tillstånd skall få tillgång till vård i annat landsting. Vid årsskiftet
1999/2000 kommer vidtagna åtgärder i landstingen att följas upp.
Ersättning för vissa verksamheter
Några landsting bedriver verksamheter och belastas av kostnader som
inte kompenseras genom statsbidragssystemet. Exempel på sådana verk-
samheter är vård av tvångsomhändertagna HIV-smittade från hela landet
och akut sjukvård av utländska medborgare som inte omfattas av EU:s
regler eller någon konvention. Parterna har varit eniga om att dessa
landsting bör kompenseras genom denna överenskommelse. För år 1999
avsattes 50 miljoner kronor. Parterna är eniga om att detta stöd skall
finnas kvar med samma belopp under år 2000.
Nationella informationssystem
För år 1999 avsattes 9 miljoner kronor till nationella informationssystem,
varav 6 miljoner avsåg producentobunden läkemedelsinformation.
Parterna avser att avsätta samma belopp för år 2000. Medlen för produ-
centobunden läkemedelsinformation disponeras av Läkemedelsverket
och skall, i samverkan med landstingen, användas för att utveckla infor-
mationen, bl.a. till landstingens läkemedelskommittéer. År 1997 inleddes
arbetet med att utveckla InfoMedica, ett IT-baserat informationssystem
för patienter och allmänhet med koppling till andra databaser för
patientinformation, bl.a. hos Socialstyrelsen och Spri. Förutom lands-
tingen medverkar Socialstyrelsen, Apoteket AB och Landstingsför-
bundet.
År 1997 och 1998 avsattes 6 miljoner kronor och år 1999 3 miljoner
kronor. Under våren 1999 har landstingen beslutat att InfoMedica skall
övergå i bolagsform med sjukvårdshuvudmännen och Apoteket AB som
ägare. Det betyder att InfoMedica erhållit annan finansiering varför
parterna är eniga om att inte avsätta några resurser för år 2000.
Resistens mot antibiotika är ett problem som accentuerat under senare år.
Ett nätverk benämnt STRAMA (Strategigrupper för rationell anti-
biotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens) har sedan år 1995
bl.a. fungerat som ett forum för att sprida information i syfte att åstad-
komma en rationell användning av antibiotika och därigenom begränsa
utvecklingen av antibiotikaresistens i landet. Parterna är överens om att
under maximalt tre år fördela 3 miljoner kronor årligen till STRAMA.
Rehabiliterings- och behandlingsinsatser
I 1996 års ekonomiska vårproposition (prop. 1995/96:150) behandlades
frågan om de särskilda medlen från sjukförsäkringen avsedda för medi-
cinska rehabiliterings- och behandlingsinsatser fr.o.m. år 1997. Rege-
ringen konstaterade att försäkringskassorna under ett antal år inom ramen
för statens överenskommelser med landstingen disponerat särskilda
medel för upphandling av medicinska rehabiliterings- och behandlingsin-
satser från hälso- och sjukvården. Regeringen ansåg att denna samverkan
mellan landstingen och försäkringskassorna numera torde vara så etable-
rad att den i huvudsak kan ske med befintliga resurser. En reducering av
de särskilda stimulansmedlen bedömdes därför motiverad.
Mot denna bakgrund enades parterna om att ersättningsbeloppet för detta
ändamål skulle vara 250 miljoner kronor år 1997 och 235 miljoner
kronor för år 1998 och 1999. Parterna är ense om att ersättningsbeloppet
för år 2000 skall vara oförändrat, 235 miljoner kronor.
Nationellt utvecklingsarbete
Parterna är överens om att arbetet med stöd till kunskaps- och verksam-
hetsutveckling inom hälso- och sjukvården bör fortsätta och vidareut-
vecklas. I överenskommelsen för år 1999 avsattes 31 miljoner kronor och
parterna är eniga om att för år 2000 anslå samma belopp.
År 1999 avsattes därav 20 miljoner kronor till nationellt stöd för verk-
samhetsutveckling i hälso- och sjukvården. Parterna är eniga om att anslå
samma belopp för år 2000. Syftet med arbetet är att utveckla ändamåls-
enligheten i hälso- och sjukvården ur ett patientperspektiv. Den snabba
kunskapsutvecklingen och ökade krav från patienter kräver ett ledarskap
för systematisk verksamhetsutveckling. Arbetet med att introducera och
utnyttja ny kunskap i det dagliga arbetet och utmönstra dålig praxis
kräver systematik och uthållighet. Det krävs också lokala uppföljnings-
system för att dokumentera verksamhetens ändamålsenlighet.
Det är därutöver angeläget med utvecklingsarbete på nationell nivå.
Projektet Väntetider i vården samt Socialstyrelsens utvecklingsarbete
rörande behandlingsindikationer och prioriteringar, som redovisats ovan,
är viktiga inslag i detta arbete. Parterna är mot denna bakgrund eniga om
att avsätta 11 miljoner kronor för utvecklingsarbete på nationell nivå
även år 2000. Beslut om användningen av medlen fattas i samråd mellan
Socialstyrelsen och Landstingsförbundet.
Stöd för kunskapsbaserad hälso- och sjukvård
Den snabba kunskapsutvecklingen inom hälso- och sjukvården till-
sammans med ökade vårdbehov och begränsade ekonomiska resurser
accentuerar behovet av att säkra att vården baseras på vetenskapliga
metoder. Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU)
har till uppdrag att utvärdera befintlig och ny medicinsk metodik samt att
förmedla resultaten till sjukvårdshuvudmännen. Slutsatserna från SBU
har hög trovärdighet men likafullt finns brister i tillämpningen inom
hälso- och sjukvården.
Parterna är därför eniga om att avsätta 5 miljoner kronor i syfte att stödja
arbetet med att få bättre genomslag för nya forskningsresultat. Parterna är
vidare eniga om att beslut om hur medlen skall disponeras skall fattas i
samråd mellan Landstingsförbundet och SBU.
Stöd till IT-utveckling i hälso- och sjukvården
Växande delar av hälso- och sjukvården bedrivs i kommunal och privat
regi. För att samspelet mellan olika vårdnivåer, vårdgivare och vården-
heter skall fungera krävs en ökad och bättre samverkande användning av
IT. Detta förutsätter i sin tur att gemensamma synsätt och standarder
etableras och tillämpas för IT i hälso- och sjukvården. Det handlar i stor
utsträckning om att utreda, införa och vidmakthålla en gemensam in-
frastruktur eller plattform för IT i hälso- och sjukvården. För detta be-
hövs ett nationellt organ för IT-strategiska frågor som arbetar på uppdrag
och med finansiellt stöd av alla sjukvårdshuvudmän och vårdgivare,
såväl offentliga som privata. Landstingsförbundet utreder för närvarande
de närmare formerna för ett sådant nationellt organ. Inriktningen är att
organisationen skall vara i funktion fr.o.m. årsskiftet 1999/2000.
För detta ändamål är parterna eniga om att avsätta 10 miljoner kronor
år 2000.
Nationellt råd för vårdpolitik
I 1999 års överenskommelse beslutades inrätta ett Råd för hälso- och
sjukvårdspolitik. I samband med avvecklingen av Spri har inriktningen
för ett sådant råd ytterligare belysts. Avsikten är att rådet skall vara
forum för en kontinuerlig dialog mellan staten och huvudmännen i ange-
lägna vårdfrågor. De närmare formerna för rådets verksamhet bereds i
samverkan med Svenska kommunförbundet vid sidan av denna överens-
kommelse. Finansieringen av rådets verksamhet avses i huvudsak ske
genom tillskott utom denna överenskommelse. Parterna är emellertid
överens om att även inom ramen för denna överenskommelse avsätta
medel – 2 miljoner kronor – till rådets verksamhet.
Bidrag inom hjälpmedelsområdet
Ersättning till Hjälpmedelsinstitutet
Enligt proposition 1997/98:57 Ombildning av Handikappinstitutet om-
bildades Handikappinstitutet till Hjälpmedelsinstitutet fr.o.m. år 1999
med de tre ägarna staten, Landstingsförbundet och Svenska kommunför-
bundet. Ett konsortialavtal reglerar parternas åtaganden inklusive finan-
siering. De nya ägarna har överenskommit att finansieringen för fyraårs-
perioden 1999 – 2002 skall ske av medel från statsbudgeten. Medlen
skall utbetalas från anslaget Bidrag till hälso- och sjukvård. Detta innebär
att 45,5 miljoner kronor skall avsättas till Hjälpmedelsinstitutet för
år 2000.
Metod- och kunskapsutveckling
Staten och Landstingsförbundet har vidare kommit överens om att för
åren 1999 och 2000 sätta av 5,5 miljoner kronor för att inom ramen för
samhällets hjälpmedelsförsörjning finansiera en rationell och ändamåls-
enlig inköpssamordning inklusive erforderlig metod- och kunskapsut-
veckling inom området.
Uppföljning av överenskommelsen
I samband med denna överenskommelse för år 1998 kom parterna över-
ens om att samtliga mottagare av ekonomisk ersättning, som utbetalats
enligt överenskommelsen, skall följa upp och redovisa användning och
resultat av de tilldelade medlen. Redovisning skall inkomma till Social-
departementet senast den 10 mars efterföljande år.
Som tidigare har nämnts har Landstingsförbundet gjort en kartläggning
av landstingens arbete med att stärka patientens ställning under år 1998.
Av denna framgår att arbetet med att stärka patientens ställning i allmän-
het ingår som en integrerad del i landstingens budget- och planeringsar-
bete. Informations- och kompetensutvecklingsaktiviteter integreras i or-
dinarie utvecklingsaktiviteter både gällande vård och behandling och
vårdens organisation. Det handlar således i hög grad om fortlöpande ak-
tiviteter som genomsyrar hela organisationen.
Mot denna bakgrund är parterna eniga om att begränsa redovisningen för
år 2000 till de centrala aktörer som erhåller ekonomisk ersättning enligt
överenskommelsen.
Utbetalningsregler
Den ekonomiska omfattningen av överenskommelsen för år 2000 och
medelsfördelningen framgår av bilaga 1. Parterna är överens om att
medlen i stor utsträckning skall användas för att ytterligare stärka
patientens ställning i hälso- och sjukvården.
Ersättning enligt punkten 1.1 Förbättrad tillgänglighet; Ökad delaktighet;
fördelas till landstingen för år 2000 enligt vad som framgår av bilaga 2.
Bidragen utbetalas utan särskild rekvisition av Socialstyrelsen med en
tolftedel för varje månad i efterskott.
Ersättning enligt punkten 1.2 Ersättning för vissa verksamheter utbetalas
av Socialstyrelsen utan särskild rekvisition kvartalsvis i förskott.
Ersättningens fördelning framgår av bilaga 3.
Ersättning enligt punkt 1.3 Nationella informationssystem, STRAMA
samt producentobunden läkemedelsinformation, utbetalas av Social-
styrelsen utan särskild rekvisition till Smittskyddsinstitutet respektive
Läkemedelsverket.
Ersättning enligt punkt 2 Rehabiliterings- och behandlingsinsatser utges
efter särskild rekvisition av försäkringskassan efter det att en särskild
överenskommelse träffats mellan försäkringskassan och landstinget om
medlens användning. Ersättningens fördelning framgår av bilaga 4.
Ersättning enligt punkt 3.1 Verksamhetsutveckling och punkt 3.2
Särskilda medel för utvecklingsarbete utbetalas av Socialstyrelsen i en-
lighet med överenskommelse mellan Landstingsförbundet och Social-
styrelsen om medlens användning.
Ersättning enligt punkt 4 Stöd för kunskapsbaserad vård utbetalas av
Socialstyrelsen till SBU i enlighet med överenskommelse mellan
Landstingsförbundet och SBU om medlens användning.
Ersättning enligt punkt 5 Stöd till IT-utveckling utbetalas av Social-
styrelsen efter rekvisition till Landstingsförbundet.
Ersättning enligt punkt 6 Nationellt råd utbetalas av Socialstyrelsen i
enlighet med beslut i rådet för vårdpolitik.
Ersättning till Hjälpmedelsinstitutets verksamhet punkt 7.1 utbetalas utan
särskild rekvisition månadsvis i efterskott av Socialstyrelsen.
Ersättning enligt punkt 7.2 Metod och kunskapsutveckling utbetalas av
Socialstyrelsen efter rekvisition till Landstingsförbundet.
Godkännande av överenskommelsen
Överenskommelsen blir giltig när den godkänts av regeringen och
Landstingsförbundets styrelse samt under förutsättning av riksdagens
godkännande av budgetpropositionen för år 2000.
För Socialdepartementet För Landstingsförbundet
Mikael Sjöberg Monica Sundström
Fördelning av ersättning för att stärka patientens
ställning för år 2000
__________________________________________________________
Landsting/kommun Miljoner kronor
__________________________________________________________
AB Stockholm 159
C Uppsala 26
D Södermanland 23
E Östergötland 37
F Jönköping 29
G Kronoberg 16
H Kalmar 21
K Blekinge 14
Skåne län 100
N Halland 24
Västra Götaland län 133
S Värmland 25
T Örebro 24
U Västmanland 23
W Dalarna 25
X Gävleborg 25
Y Västernorrland 22
Z Jämtland 12
AC Västerbotten 23
BD Norrbotten 23
I Gotland 5
789
__________________________________________________________
Fördelning av särskild ersättning för vissa
verksamheter år 2000
__________________________________________________________
Landsting/kommun Miljoner kronor
__________________________________________________________
AB Stockholm 18,64
C Uppsala 1,37
D Södermanland 1,31
E Östergötland 1,95
F Jönköping 0,72
G Kronoberg 0,66
H Kalmar 0,96
K Blekinge 0,41
Skåne län 6,37
N Halland 0,71
Västra Götaland län 7,97
S Värmland 1,26
T Örebro 0,77
U Västmanland 0,63
W Dalarna 1,14
X Gävleborg 0,69
Y Västernorrland 1,30
Z Jämtland 0,64
AC Västerbotten 1,20
BD Norrbotten 1,09
I Gotland 0,21
50,00
__________________________________________________________
Fördelning av särskild ersättning för rehabiliterings-
och behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården
för år 2000
__________________________________________________________
Landsting/kommun Miljoner kronor
__________________________________________________________
AB Stockholm 41
C Uppsala 7
D Södermanland 8
E Östergötland 11
F Jönköping 7
G Kronoberg 5
H Kalmar 6
K Blekinge 4
Skåne län 30
N Halland 6
Västra Götaland län 40
S Värmland 8
T Örebro 7
U Västmanland 8
W Dalarna 9
X Gävleborg 9
Y Västernorrland 8
Z Jämtland 4
AC Västerbotten 8
BD Norrbotten 8
I Gotland 1
235
__________________________________________________________
SOCIALDEPARTEMENTET
LANDSTINGSFÖRBUNDET
Patienten i hälso- och sjukvården
Detta dokument är ett uttryck för statens och landstingens gemensamma
ambition att främja en hälso- och sjukvård som sätter patienterna främst.
Lika gemensamt är ansvaret att tillse att landstingen ges förutsättningar
att leva upp till detta mål. Endast genom en tillfredsställande balans
mellan resurser och ambitioner är det möjligt att med bevarad trovärdig-
het ta sig an uppdraget att ytterligare höja ambitionsnivån. Det handlar
om nya resurser men också om att fullfölja uppdraget att genom bättre
utnyttjande av tillgängliga resurser förena fortsatta ekonomiska restrik-
tioner med högt ställda krav på utveckling. Genom de höjda
statsbidragen till landsting och kommuner är det möjligt att under
år 1999 göra en kraftsamling för förbättrad tillgänglighet i hälso- och
sjukvården.
Parterna redovisar här sin övergripande syn på hur patientens ställning
skall stärkas inom hälso- och sjukvården. Dokumentet utgör samtidigt
grund för Överenskommelse mellan staten och landstingen om ersätt-
ningar år 1999 för insatser för att stärka patientens ställning m.m.
Kommuner och landsting ansvarar för verksamheter som är starkt be-
roende av varandra, särskilt när det gäller insatser till äldre och funk-
tionshindrade. Parterna betonar här vikten av att, utifrån den enskildes
behov, åstadkomma en fungerande samverkan mellan huvudmännen när
det gäller vården för äldre. Därigenom främjas både god hushållning med
samhällets resurser samt hög kvalitet och effektivitet i insatserna till den
enskilde.
För alla – genom hela livet
Hälso- och sjukvården är en grundsten i välfärdssamhället och har av-
görande betydelse för människors möjligheter att leva ett gott liv. Sjuk-
vården arbetar aktivt med att förebygga sjukdomar och skador samtidigt
som den bidrar till bot och lindring för dem som drabbas. Sjukvården
medverkar i livets alla skeden; under graviditeten, vid födseln, för bar-
nen, för de äldre och i livets slutskede. Sjukvården är till för alla på lika
villkor; oavsett kön, ålder, inkomst och etnisk bakgrund. För rättvisans
och trygghetens skull finansieras den därför solidariskt genom skatter
och styrs demokratiskt.
Över hela landet skall hälso- och sjukvården formas utifrån befolk-
ningens behov och styras genom ett decentraliserat ansvarstagande nära
medborgarna. Verksamheten skall präglas av öppenhet, lyhördhet och
dialog.
Målet för svensk hälso- och sjukvård är en god hälsa och vård på lika
villkor för hela befolkningen. Vården skall vara lätt tillgänglig, ha hög
kvalitet och god omvårdnad och genomföras på grundval av patientens
självbestämmande och integritet. Vården skall ges med respekt för alla
människors lika värde, med företräde för dem som har störst behov, i en-
lighet med av riksdagen fastställda riktlinjer för prioriteringar. För
människor som av olika skäl inte kan formulera sina egna krav och uttala
sina behov har hälso- och sjukvården ett särskilt stort ansvar.
Svensk hälso- och sjukvård är bra – och kan bli ännu bättre
För svensk hälso- och sjukvård har 1990-talet inneburit den dubbla ut-
maningen att möta stegrade behov och förväntningar samtidigt som de
ekonomiska resurserna minskat. Hittills har utmaningen klarats genom
förbättrat resursutnyttjande. Därigenom har hälso- och sjukvården kunnat
motsvara högt ställda förväntningar, att med allt bättre resultat kunna ta
hand om både fler och allvarligare sjuka, till internationellt sett låga kost-
nader.
Med stora personalminskningar och omfattande verksamhetsförändringar
har både patienter och personal utsatts för påfrestningar. Samtidigt har
förbättrade behandlingsmetoder gjort att allt fler kan behandlas med gott
resultat, vid allt högre åldrar. I takt med de medicinska framstegen växer
förväntningarna. Men som en följd av minskade resurser har hälso- och
sjukvården under de senaste åren inte kunnat svara upp till dessa för-
väntningar med bevarad tillgänglighet.
Resurserna har i första hand måst användas för att i hela landet tillgodose
växande behov av ett fungerande akut omhändertagande av de svårast
sjuka, ofta äldre med många kroniska sjukdomar – ett medvetet val i linje
med de av riksdagen fastställda riktlinjerna för prioriteringar. Det innebär
också att för tre patienter av fyra ges vården omedelbart utan väntetider.
Med det ökade antalet äldre patienter med sammansatta problem och
sjukdomar följer ett ökat behov av att dygnet runt kunna göra akuta be-
dömningar och insatser. I och med 1990-talets vårdplatsreduceringar
förutsätts detta i betydande utsträckning kunna ske utanför sjukhusen.
Men här finns i dag problem vilket både orsakar överbeläggningar vid
sjukhusen och utgör en bidragande orsak till bristande tillgänglighet
inom den planerade vården. Genom att prioritera insatser till äldre i hela
vårdkedjan, kan utrymme skapas för bättre tillgänglighet för alla.
Landstingen kommer därför att ta särskilda initiativ för att ytterligare
förstärka samverkan med kommunerna. Landstingen utlovar också en
utökad satsning på att lösa de problem som finns i dag med bristande
läkartillgång inom äldreomsorgen. Regeringen noterar i proposition
1997/98:113 Nationell handlingsplan för äldrepolitiken bl.a. att de
förbättrade läkarinsatser som det nu finns anledning att se fram emot
särskilt behöver omfatta en systematisk uppsökande verksamhet
gentemot de oftast sjuka gamla som finns i den institutionella
äldreomsorgen. Personalen måste därtill kunna få råd och stöd för sitt
handlande – även under jourtid – från läkare. Läkare måste också finnas
tillgängliga för direkta insatser under jourtid. Läkarmedverkan kommer
också att behöva dimensioneras för de behov som finns i hemsjukvården.
Först sedan hemsjukvården också har tillgång till jourläkare som ingår i
arbetslaget kring den sjuke, kan hemsjukvårdsmodellen anses vara väl
fungerande. Regeringen anser sammanfattningsvis i propositionen att de
tillförda resurserna till landsting och kommuner bör kunna öka den
medicinska kompetensen och tillgången på läkare
Den hälso- och sjukvård som skall möta 2000-talet är en starkt specia-
liserad kunskapsorganisation med långtgående krav på att klara snabb
anpassning till omvärldsförändringar, effektiv teknik- och kunskaps-
spridning, ständig kompetensutveckling för all personal samt fungerande
samverkan mellan olika vårdnivåer. För att klara detta krävs ett fortsatt
omfattande utvecklings-arbete inriktat på att riva revir, skapa delaktighet
och samverkan inom vården och med utomstående.
Och så här skall det ske
För att förverkliga ambitionen om att skapa en hälso- och sjukvård som
utgår från patienten är parterna överens om att under de närmaste åren;
- förbättra tillgängligheten,
- öka patientens inflytande och delaktighet,
- prioritera förebyggande insatser,
- behålla kostnadskontrollen och förbättra resursutnyttjandet.
Tillgängligheten skall förbättras inom hälso- och sjukvården
Befolkningen skall ha långtgående möjligheter att välja vårdgivare.
Väntetiderna skall vara korta, både till besök och behandling. Genom
fördjupad samverkan mellan olika vårdnivåer och med privata vårdgivare
skall den totala tillgången till vård tillvaratas på ett allt bättre sätt. Med
information om valmöjligheter och tillgänglighet, flexibilitet från hälso-
och sjukvården samt uppföljning skall uttalanden om patientens rätt om-
sättas till praktisk verklighet.
Tillgänglighet har även aspekter som ej låter sig fångas genom definie-
rade tidsgränser, men som därigenom ej får ges lägre prioritet. Det hand-
lar bl.a. om långvarigt stöd för personer med kroniska sjukdomar och om
tillgång till rätt insatser i rätt tid vid akuta tillstånd.
Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation
(HSU 2000) har i betänkandet Patienten har rätt (SOU 1997:154) föror-
dat en allmän behandlingsgaranti, som innebär att alla patienter generellt
skall tillförsäkras medicinsk behandling inom tre månader. Regeringen
och Landstingsförbundet är överens om att de närmare ekonomiska, or-
ganisatoriska och praktiska förutsättningarna för en sådan garanti skall
klargöras under år 1998.
Patientens val
Patienterna skall ha möjligheter att välja vårdgivare där det av skilda skäl
passar dem bäst. Landstingen skall därför ha och tillämpa valmöjligheter
efter principen att det är vården som skall stå för anpassningen och flexi-
biliteten.
Varje landsting skall tillse att varje patient erhåller tydlig information om
sina möjligheter att välja vårdgivare, i det egna landstinget och på annat
håll. Landstingsförbundet skall medverka till ökad tydlighet både när det
gäller vad som är möjligt att välja och de restriktioner som finns.
Garanterade väntetider för besök
Primärvården är ansvarig för de första kontakterna och skall erbjuda
hjälp, antingen per telefon eller genom besök, samma dag som vården
kontaktas. Om den första kontakten ej sker med läkare skall tid för läkar-
besök kunna erbjudas senast inom åtta dagar.
Om det bedöms att besök inom övrig specialistvård erfordras skall tid för
besök erbjudas utan dröjsmål enligt vägledande principer för urval och
prioriteringar, dock senast inom tre månader. För patienter med stark oro,
eller när läkaren på grund av befarad allvarlig sjukdom med försämrad
prognos vid tidsutdräkt bedömer att besök hos specialist ej kan anstå,
skall besöket ske senast inom en månad (tidigare benämnd oklar
diagnos).
När det bedöms att behandling erfordras skall den påbörjas utan dröjsmål
enligt vägledande principer för urval och prioritering och i samråd med
patienten.
I de fall besök ej kan erbjudas inom nämnda tidsgränser har patienten rätt
att, utan extra kostnader för patienten, välja att göra besöket hos
vårdgivare i annat landsting. Denna rätt inkluderar även privat vårdgivare
med ersättning enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning eller
enligt vårdavtal.
Förbättrad uppföljning av tillgänglighet
Möjligheterna att följa tillgängligheten måste förbättras. Landstingen
skall utveckla system för uppföljning som gör det möjligt att på ett över
landet jämförbart sätt kunna redovisa väntetider för såväl besök som be-
handling. Även tillgängligheten för personer med kroniska sjukdomar
och inom akutsjukvården måste följas.
Att öka patientens inflytande och göra patienten delaktig påverkar hälso-
och sjukvårdens organisation och arbetssätt
Inflytande över behandling
Väl så viktigt, som att få välja vårdgivare, är att kunna vara delaktig i
behandlingen. Vilken behandling som är bäst för en enskild patient kan
bara avgöras genom en dialog mellan vårdpersonalen och patienten.
För att fullt ut kunna vara delaktig i behandlingen krävs att patienten
erhåller individuellt anpassad information om hälsotillstånd och om till-
gängliga metoder för förebyggande insatser, undersökning och behand-
ling. Genom utvecklandet av nationella riktlinjer, lokala vårdprogram
och individuella överenskommelser kommer personer med kroniska
sjukdomar att känna till både vad vården kan göra och vad de själva kan
bidra med.
De tekniska möjligheterna att informera är viktiga, men får inte skymma
det faktum att viktigast av allt är att mötet med patienten sker med en
beredvillighet att lyssna och att anpassa dialogen till olika patienters
olika behov. Det handlar om att gå från enkelriktad information till
kommunikation och dialog. Bakom denna vision om en aktiv patient som
söker kunskap finns en respekt för att individen själv är kapabel att ta ett
större ansvar för sin behandling och rehabilitering. Att stärka
patientinflytandet är på så sätt en viktig del av kvalitetsutveck-lingen
inom vården. Därmed får också personalen inom vården en ny
pedagogisk roll vilket i högre grad än i dag måste uppmärksammas både
när det gäller grundutbildningarna och i den kontinuerliga kompetensut-
vecklingen.
Att stärka patientens ställning har ett egenvärde men utgör dessutom ett
mervärde i behandlingen som gynnar bra vårdresultat. Välinformerade
och aktiva patienter uppvisar bättre behandlingsresultat genom att de i
större utsträckning följer råd om medicinering, kost, motion och tar an-
svar för sin hälsa. Det är inte minst viktigt i förhållande till personer med
kroniska sjukdomar där en stor del av insatserna avser behandling under
lång tid.
För patienter med mycket allvarlig sjukdom skall möjligheterna att hämta
in synpunkter från andra håll i vissa situationer förbättras (second
opinion). För patienter med svåra och mycket ovanliga sjukdomstillstånd
eller skador skall möjligheterna att erhålla vård och behandling i andra
landsting förstärkas.
Vård utan revirgränser
Inom hälso- och sjukvården urskiljs olika vårdnivåer; i huvudsak primär-
vård, länssjukvård och regionsjukvård. Därtill kommer den vård och om-
sorg som bedrivs av kommunerna. För den enskilde patienten är det vik-
tigt att organisatoriska gränser ej försvårar, utan att vården alltid kan ges
i ett sammanhang, utan organisatoriska hinder eller revirgränser.
Det betyder att den samlade vården – vårdkedjan – är viktigast. Varje
patient måste erhålla den väg genom vården som är bäst anpassad till
hennes behov. Alla länkar i vårdkedjan måste samverka för ett bra hel-
hetsresultat. Primärvården skall utvecklas och ges reella förutsättningar
att leva upp till kravet att utgöra en första länk i hälso- och sjukvården,
att som en kompetent och samverkande vårdnivå ta ett betydande ansvar
för helheten. Ansvaret förutsätter säkra och trygga kontakter inom hela
vårdsystemet. Kravet härstammar ur tanken på den egna läkaren som
patientens viktigaste rådgivare och lots i sjukvården.
Primärvården måste därför utveckla sin förmåga att behandla vanliga
sjukdomar men också att hantera diffusa fysiska och psykiska kontaktor-
saker och har som en av sina huvuduppgifter att tillse att den övriga
specialistvården utnyttjas på bästa sätt.
Primärvårdens roll i vården av de äldre sjuka måste tydliggöras. Sam-
spelet med andra vårdgivare är här en nyckelfråga. Ökad samverkan
mellan landstingen och kommunerna skall leda till bättre resultat för den
enskilde, ökat stöd för anhöriga och bättre hushållning med gemensamma
resurser.
Även den öppna specialistsjukvården och sjukhusen har ansvar för att
vårdkedjan fungerar i kopplingarna till kommuner och primärvård.
Genom samverkan och gemensam vårdplanering skall individuella behov
bli styrande för insatserna, samtidigt som hög effektivitet kan vinnas.
Kravet på samverkan innefattar också de privata vårdgivarna. Med
fungerande vårdkedjor som innefattar både offentlig och privat driven
vård främjas såväl kvalitet som hushållning. Formerna är av underordnad
betydelse, medicinsk samverkan kring patientgrupper och enskilda
patienter är däremot betydelsefull.
Den medicinska kunskaps- och teknikutvecklingen har möjliggjort allt
kortare vårdtider, genom bättre diagnostik, skonsammare ingrepp och
effektivare läkemedelsterapier. I de flesta fall innebär det bättre resultat
även ur ett medicinskt perspektiv att i ökad utsträckning förlägga vård
och rehabilitering till normal hemmiljö som hemsjukvård eller som dag-
vård vid sjukhus.
Hälso- och sjukvården skall bidra till bättre folkhälsa genom
förebyggande insatser
Det yttersta syftet med hälso- och sjukvården är att bidra till att alla
människor kan leva med god hälsa från födseln till sent i livet. De stora
skillnader i hälsa som finns mellan olika grupper skall motverkas.
Trots alla framsteg inom den medicinska vetenskapen bestäms
människors hälsa i betydande grad av andra faktorer än av insatser från
hälso- och sjukvården. När det gäller rök- och alkoholvanor, arbetslöshet
och social isolering, kost och motion samt olycksfall finns en betydande
potential för att åstadkomma en förbättrad folkhälsa. Därför krävs ett
skifte av perspektiv som poängterar förebyggande insatser inom alla or-
dinarie politik- och verksamhetsområden. Hälsoutvecklingen är en integ-
rerad del av samhällsutvecklingen och att främja hälsa är en uppgift för
hela välfärdspolitiken.
I det praktiska folkhälsoarbetet spelar kommunerna en nyckelroll.
Landstingen skall utveckla samverkan med kommunerna, men också
med andra sam-hällssektorer. Landstingen har en viktig uppgift bl.a. i att
registrera, sammanställa, analysera och sprida kunskap om
bakomliggande faktorer för ohälsa.
Landstingen kommer att verka för ett brett engagemang bland sjuk-
vårdspersonal i det individuellt inriktade förebyggande folkhälsoarbetet.
Varje möte med patienter och anhöriga representerar en möjlighet att ge
individuellt anpassade råd om vad som kan gynna en positiv hälsout-
veckling. Det gäller primärvården men också all övrig specialistsjukvård,
inte minst psykiatrin.
Färre skador eller sjukdomar som en följd av förebyggande åtgärder
representerar i första hand en hälsovinst för den enskilde. Samtidigt upp-
står avsevärda humanitära, sociala och ekonomiska vinster för samhället.
Hälso- och sjukvården skall vara effektiv och ha kontroll över
kostnaderna
Ständigt förbättringsarbete
Det starka förändringstryck som hälso- och sjukvården utsätts för till
följd av tekniska och medicinska landvinningar, allt fler äldre och allt
bättre informerade medborgare med större krav på individuellt anpassad
behandling, skapar förväntningar som endast kan mötas genom en högt
utvecklad kapacitet för förbättring. Och förbättring kan endast uppnås
genom förändring. Landstingen måste därför vidareutveckla förmågan att
kontinuerligt förändra för att förbättra. För att åstadkomma detta krävs ett
tydligt ledarskap och att hela personalen är delaktig.
Svensk hälso- och sjukvård har en stark tradition av att arbeta enligt
vetenskap och beprövad erfarenhet. Ändå förekommer praxis som inte
överensstämmer med tillgänglig vetenskaplig kunskap, vilket innebär att
tillgängliga resurser ej utnyttjas på bästa sätt. Det finns omvänt kunskap
som inte utnyttjas och därmed inte kommer patienter tillgodo, trots att
detta skulle förbättra behandlingsresultaten och kunna bidra till bättre
utnyttjande av vårdens resurser.
Landstingen skall därför öka sina ansträngningar att genom ett praktiskt
inriktat systematiskt förändringssarbete förbättra både den medicinska
kvaliteten, tillgängligheten och omvårdnaden. Detta skall ske i nära
samverkan med de professionella grupperna inom vården och med andra
myndigheter och organisationer.
Utvecklande arbetsplatser
I en sjukvård som utgår från patientens behov spelar personalens förut-
sättningar att möta dessa behov en avgörande roll. Hälso- och sjukvården
skall bestå av utvecklande arbetsplatser med ett ledarskap för ständigt
lärande, delaktighet och inflytande.
Mycket av framgången i arbetet med att stärka patientens ställning ligger
i att påverka attityder och beteenden. Landstingen skall därför arbeta med
kompetensutveckling som tar sikte på att öka personalens förmåga till
fruktbar dialog med patienter med varierande behov.
Begränsade resurser kräver effektivt resursutnyttjande
Med begränsade ekonomiska resurser är det viktigt att dessa utnyttjas på
rätt sätt. Resurser som används väl räcker till fler patienter. Det är därför
angeläget att kontinuerligt kunna redovisa resursutnyttjandet inom hälso-
och sjukvården.
Landstingen kommer att förbättra redovisningen av tillgänglighet och av
prestationer i övrigt. Genom ökad systematik i uppföljningen skall bättre
förutsättningar att göra jämförelser inom och mellan landsting skapas.
Med effektiv organisation, moderna läkemedel och metoder samt ut-
vecklad samverkan mellan vårdnivåer, med kommuner, andra aktörer och
patienterna själva skall ekonomiska ramar kunna förenas med höga am-
bitioner avseende såväl tillgänglighet som vårdens resultat.
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 oktober 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén,
Ringholm
Föredragande: statsrådet Engqvist
Regeringen beslutar skrivelse 1999/2000:21 Redogörelse för en
överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om
ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2000
Skr. 1999/2000:21
9
1
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 1
19
19
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 1
20
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 2
20
20
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 2
20
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 3
21
21
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 3
21
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 4
22
22
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 4
22
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 5
30
30
Skr. 1999/2000:21
Bilaga 5
31
Skr. 1999/2000:21
31
31
Skr. 1999/2000:21
31