Post 5776 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:32 ·
Hämta Doc ·
Lönebildning för full sysselsättning Prop. 1999/2000:32
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 32
Regeringens proposition
1999/2000:32
Lönebildning för full sysselsättning
Prop.
1999/2000:32
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 2 december 1999
Göran Persson
Mona Sahlin
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet och sekretesslagen (1980:100). Vidare
föreslås inrättandet av en ny myndighet, Medlingsinstitutet.
Förslagen syftar till att främja en lönebildning i samhällsekonomisk
balans som tål de påfrestningar en långvarigt ökad arbetskraftsefterfrågan
medför och därmed gör det möjligt att kombinera höjda reallöner med
låg arbetslöshet och stabila priser. Förslagen innebär dock ingen
begränsning i arbetsmarknadens parters möjligheter och ansvar för hur
avtalslösningar utformas.
Medlingsinstitutet skall enligt förslaget ha i uppgift att medla i arbets-
tvister och verka för en väl fungerande lönebildning. I uppgiften att verka
för en väl fungerande lönebildning ingår att agera tidigt och
Medlingsinstitutet skall bland annat kalla parter till överläggningar eller
på annat sätt informera sig om kommande eller pågående
avtalsförhandlingar. Medlingsinstitutet bör svara för att det årligen
publiceras en rapport om löneutvecklingen medan Konjunkturinstitutet
bör ansvara för att en årlig rapport om de samhällsekonomiska
förutsättningarna för löneförhandlingar tas fram. Medlingsinstitutet
föreslås bli statistikansvarig myndighet för den officiella lönestatistiken
från den 1 januari 2001.
Efter samtycke från parter som förhandlar om kollektivavtal kan
Medlingsinstitutet utse en eller flera förhandlingsledare eller medlare.
Om det föreligger risk för stridsåtgärder eller om stridsåtgärder redan har
påbörjats föreslås institutet ha rätt att utse medlare även utan parternas
samtycke. Detta gäller dock inte om parterna är bundna av ett registrerat
avtal om förhandlingsordning med regler om bl.a. medling liknande det
så kallade Industriavtalet.
Varseltiden förlängs från sju dagar till sju arbetsdagar. Den part som
underlåter att varsla Medlingsinstitutet kan bli skyldig att betala en
varselavgift till staten om minst 30 000 kronor och högst 100 000 kronor.
Om det främjar en god lösning av tvisten får Medlingsinstitutet på
medlarens begäran besluta om att en part skall skjuta upp varslade
stridsåtgärder i högst 14 dagar. Beslut om uppskjutande får meddelas en
gång för varje medlingsuppdrag. Den som vidtar en stridsåtgärd i strid
mot institutets beslut kan bli skyldig att betala en förhöjd varselavgift till
staten om minst 300 000 kronor och högst 1 000 000 kronor.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 2000.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet 6
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 12
3 Ärendet och dess beredning 14
4 Behovet av en förbättrad lönebildning 14
4.1 Utgångspunkter 14
4.2 De höga sysselsättningsambitionerna förutsätter en väl
fungerande lönebildning 17
4.3 Statens roll i lönebildningen 18
4.4 Syfte 21
5 Förutsättningarna för lönebildningen 21
5.1 Förändrade ekonomiska restriktioner för lönebildningen 21
5.2 Lönekostnadsutvecklingen i Sverige och omvärlden 26
5.3 Betydelsen av ett ökat samförstånd 28
6 Internationella konventioner 30
6.1 Europarådet 30
6.1.1 Europakonventionen 30
6.1.2 Sociala stadgan 30
6.2 ILO 32
7 Gällande rätt 33
7.1 Reglering i lag och avtal 33
7.1.1 Medbestämmandelagen 34
7.2 Särreglering i lag och avtal inom den offentliga sektorn 38
7.2.1 Lagen om offentlig anställning 38
7.3 Tillfälliga tvångsingripanden 39
8 Medlingsinstitutet 40
8.1 Medlingsinstitutet inrättas 40
8.2 Medlingsinstitutets uppgift 42
8.2.1 Medla i arbetstvister och verka för en väl
fungerande lönebildning 42
8.2.2 Tidigt agerande för en förbättrad lönebild-
ning 44
8.3 Externa medlare 53
8.4 Lönestatistik 55
8.4.1 Statistikansvarig myndighet för den officiella
lönestatistiken 55
8.4.2 Förbättrad lönestatistik 59
8.5 Rapporter om löneutveckling och samhällsekonomi samt
utskottsutfrågningar 63
8.6 Jämställdhet och diskriminering 68
9 Regler vid avtalsförhandlingar och konflikt 70
9.1 Medling 70
9.1.1 Förhandlingsledare och medlare 70
9.1.2 Tvångsmedling 71
9.1.3 Medlarens uppgift och förhandlingsskyldighet
vid vite 73
9.1.4 Förlikningskommission och särskild
förlikningsman 75
9.2 Varselregler och möjlighet att skjuta upp varslad
stridsåtgärd 76
9.2.1 Varseltid 76
9.2.2 Varselavgift 79
9.2.3 Rätt för Medlingsinstitutet att besluta om
uppskjutande av en varslad stridsåtgärd 81
9.2.4 Förhöjd varselavgift 85
9.2.5 Avbrytande av icke varslade stridsåtgärder 85
9.3 Skiljeförfarande och skiljenämnd 87
9.4 Stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag 88
9.5 Stridsåtgärders proportionalitet 90
10 Konsekvenser 91
11 Ikraftträdande 92
12 Författningskommentar 92
12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet 92
12.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 97
Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens förslag 99
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag 101
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 111
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 114
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 122
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 december 1999 127
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet
dels att 52 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 49 § skall betecknas 52 §,
dels att 45–48, 50, 51, nya 52 och 63 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 47 a, 47 b, 49, 53
och 62 a §§, och närmast före 45 och 62 a §§ nya rubriker av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Varsel
45 §
Arbetsgivarorganisation eller
arbetsgivare och
arbetstagarorganisation är
sinsemellan skyldiga att, om giltigt
hinder ej möter, skriftligen varsla
motparten minst sju dagar i förväg,
när de avser att vidtaga
stridsåtgärd eller att utvidga
pågående stridsåtgärd. Omfattar
stridsåtgärd från arbetsgivarsidan
även arbetstagare som ej är
medlemmar i berörd
arbetstagarorganisation, bör de
varslas genom allmänt synliga
anslag på arbetsplatsen eller på
annat lämpligt sätt.
När en arbetsgivarorganisation,
arbetsgivare eller
arbetstagarorganisation avser att
vidta en stridsåtgärd eller att
utvidga en pågående stridsåtgärd,
skall den skriftligen varsla
motparten och Medlingsinstitutet
minst sju arbetsdagar i förväg.
Som arbetsdag räknas varje dag
utom lördag, söndag, annan
allmän helgdag, midsommarafton,
julafton och nyårsafton.
Tidsfristen skall räknas från
samma tidpunkt på dagen som den
då stridsåtgärden skall inledas.
Omfattar en stridsåtgärd från
arbetsgivarsidan även arbetstagare
som inte är medlemmar i berörd
arbetstagarorganisation, bör de
varslas genom allmänt synliga
anslag på arbetsplatsen eller på
annat lämpligt sätt.
Varselskyldigheten gäller inte
om det finns giltigt hinder mot att
varsla. Skyldighet att varsla finns
inte i fråga om stridsåtgärd som
avses i 41 § tredje stycket.
Varsel enligt första stycket skall
innehålla uppgift om anledningen
till stridsåtgärden och om
stridsåtgärdens omfattning.
Skyldighet att varsla finns inte i
fråga om stridsåtgärd som avses i
41 § tredje stycket.
Varsel enligt första och andra
styckena skall innehålla uppgift
om anledningen till stridsåtgärden
och om stridsåtgärdens
omfattning.
46 §
För medling i arbetstvister
mellan å ena sidan arbetsgivare
eller arbetsgivarorganisation och å
andra sidan arbetstagare eller
arbetstagarorganisation finns en
statens
förlikningsmannaexpedition.
Expeditionen skall följa
förhållandena på
arbetsmarknaden. Har den fått
kännedom om arbetstvist som
hotar att medföra eller redan har
medfört stridsåtgärd, skall den
utse förlikningsman att medla i
tvisten, när medverkan av
förlikningsman kan anses ägnad
att främja en lösning av denna.
Förlikningsmannen skall kalla
parterna till förhandling eller
vidtaga annan lämplig åtgärd
samt verka för att part uppskjuter
eller inställer stridsåtgärd.
Enligt expeditionens
bestämmande skall förlikningsman
på begäran gå parter på
arbetsmarknaden till handa med
råd och upplysningar rörande
förhandlingar och kollektivavtal
samt leda förhandlingar mellan
parterna.
För medling i arbetstvister
mellan å ena sidan arbetsgivare
eller arbetsgivarorganisation och å
andra sidan arbetstagare eller
arbetstagarorganisation finns
Medlingsinstitutet. Institutet skall
verka för en väl fungerande
lönebildning.
47 §
Är någon enligt 45 § skyldig att
lämna varsel skall han inom tid
och på sätt som där anges göra
detta även till
förlikningsmannaexpeditionen.
Den som bryter häremot döms till
penningböter.
Medlingsinstitutet skall genom
överläggningar med parter eller
på annat sätt informera sig om
kommande eller pågående
avtalsförhandlingar.
Institutet skall också ge råd och
upplysningar till parterna på
arbetsmarknaden om
förhandlingar och kollektivavtal.
En part som träffat
kollektivavtal om löner och
allmänna anställningsvillkor skall
på begäran ge in en kopia av
avtalet till Medlingsinstitutet.
47 a §
Efter samtycke från parter som
förhandlar om kollektivavtal kan
Medlingsinstitutet utse en eller
flera förhandlingsledare eller
medlare.
47 b §
Om Medlingsinstitutet bedömer
att det i en tvist finns risk för
stridsåtgärder eller om
stridsåtgärder redan har
påbörjats, får institutet även utan
samtycke från parterna utse en
eller flera medlare för att medla i
tvisten.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
Parter som är ense om att de är
bundna av ett avtal om
förhandlingsordning som
innehåller tidsplaner för
förhandlingar, tidsramar och
regler för tillsättning av medlare,
regler om medlarens befogenheter
och regler om uppsägning av
avtalet kan anmäla avtalet till
Medlingsinstitutet för registrering.
När avtalet har registrerats, får
under dess giltighetstid medlare
inte utses utan samtycke från
parterna.
48 §
Vid förhandling enligt 46 § skall
förlikningsman söka få till stånd
överenskommelse mellan parterna
på grundval av förslag som
kommer från dem själva.
Förlikningsmannen är dock
oförhindrad att föreslå jämkningar
och medgivanden för att främja en
god lösning av tvisten.
En medlare som utsetts av
Medlingsinstitutet skall försöka få
till stånd en överenskommelse
mellan parterna. Medlaren skall
för det ändamålet kalla parterna
till förhandling eller vidta annan
lämplig åtgärd. För att främja en
god lösning av tvisten, kan
medlaren lägga fram egna förslag
till överenskommelse.
Medlaren skall också verka för
att en part uppskjuter eller
inställer en stridsåtgärd.
49 §
Har en part som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig kallats till
förhandling inför förlikningsman
och försummar parten att inställa
sig eller underlåter han annars att
fullgöra vad som åligger honom
enligt 15 §, kan förlikningsmannen
på begäran av motpart anmäla
förhållandet hos arbetsdomstolen.
Denna kan förelägga parten vid
vite att fullgöra sin
förhandlingsskyldighet och kan på
anmälan av förlikningsmannen
utdöma vitet.
Om det främjar en god lösning
av tvisten, får Medlingsinstitutet
på medlarens begäran besluta att
en part skall skjuta upp varslade
stridsåtgärder under en
sammanhängande tid av högst 14
dagar för varje stridsåtgärd eller
utvidgning av en stridsåtgärd. Ett
sådant beslut får meddelas endast
en gång för varje
medlingsuppdrag. Tidsfristen skall
räknas från den dag då åtgärden
enligt varselmeddelandet skall
påbörjas eller utvidgas. Beslutet
skall om möjligt föregås av
samråd med parterna.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
50 §
Parts skyldighet enligt 18 § att
vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till
förlikningsman som medverkar vid
förhandlingen.
En parts skyldighet enligt 18 §
att vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till en
medlare som medverkar vid
förhandlingen.
51 §
Uppnås icke enighet mellan
parterna vid förhandling inför
förlikningsman, kan han föreslå
dem att låta tvisten avgöras av
skiljemän. Han kan också
medverka vid utseende av
skiljemän.
Förlikningsman får ej åtaga sig
skiljemannauppdrag i arbetstvist,
om icke
förlikningsmannaexpeditionen i
särskilt fall medger det.
En medlare kan föreslå parterna
att låta en tvist avgöras genom
skiljeförfarande.
Medlingsinstitutet kan medverka
vid utseende av skiljemän.
Om stridsåtgärder har
påbörjats, kan Medlingsinstitutet
uppmana parterna att låta tvisten
avgöras genom skiljeförfarande.
En medlare får inte åta sig
skiljemannauppdrag i arbetstvist,
om inte Medlingsinstitutet i
särskilt fall medger det.
52 §
I arbetstvist av större
betydenhet kan regeringen utse
förlikningskommission att medla i
tvisten. Även enskild person kan av
regeringen utses att som särskild
förlikningsman medla i sådan
tvist.
Föreskrifterna i 49 och 50 §§
äger motsvarande tillämpning vid
medling av förlikningskommission
eller särskild förlikningsman.
Om en part har kallats till en
överläggning enligt 47 § första
stycket och inte infinner sig, kan
Medlingsinstitutet förelägga
parten vid vite att komma till en
överläggning.
Om en part, som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig, har kallats
till en förhandling inför medlare
men inte infinner sig eller om
parten på annat sätt underlåter att
fullgöra sina skyldigheter enligt
15 § första stycket, kan
Medlingsinstitutet på begäran av
medlaren förelägga parten vid vite
att fullgöra sin
förhandlingsskyldighet.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första och andra styckena får inte
överklagas.
Talan om utdömande av vite
förs av Medlingsinstitutet vid
Arbetsdomstolen. I mål om
utdömande av vite får
Arbetsdomstolen bedöma även
vitets lämplighet.
53 §
Om en part underlåter att
fullgöra sin skyldighet enligt 47 §
tredje stycket att ge in en kopia av
ett kollektivavtal, kan
Medlingsinstitutet förelägga
parten vid vite att ge in kopian.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
Talan om utdömande av vite
förs av Medlingsinstitutet vid
Arbetsdomstolen. I mål om
utdömande av vite får
Arbetsdomstolen bedöma även
vitets lämplighet.
Varselavgift
62 a §
Den som underlåter att varsla
Medlingsinstitutet enligt 45 § skall
åläggas att betala en varselavgift
till staten. Varselavgiften skall
bestämmas till lägst 30 000 kr och
högst 100 000 kr. Om det finns
särskilda skäl kan varselavgiften
bestämmas till ett lägre belopp
eller helt falla bort.
Den som vidtar en stridsåtgärd i
strid mot Medlingsinstitutets
beslut enligt 49 § att en varslad
stridsåtgärd skall skjutas upp skall
åläggas att betala en förhöjd
varselavgift om minst 300 000 kr
och högst 1 000 000 kr till staten.
Om det finns särskilda skäl kan
varselavgiften bestämmas till ett
lägre belopp eller helt falla bort.
Varselavgiften åläggs av
tingsrätt på talan av
Medlingsinstitutet. Talan skall
väckas inom ett år från den dag
varsel skulle ha lämnats eller, när
det gäller förhöjd varselavgift
enligt andra stycket, den dag då
stridsåtgärden vidtogs.
Försummas det får talan inte
väckas.
63 §
I mål, vari denna lag skall
tillämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister. Är
fråga om överträdelse av 47 eller
53 §, gäller dock vad som är
föreskrivet om rättegång i
allmänhet.
I mål, vari denna lag skall
tillämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
I fråga om mål enligt 62 a §
tillämpas för rättegången vad som
är föreskrivet om tvistemål där
förlikning om saken inte är
tillåten. Överklagande av
tingsrättens avgörande sker till
Arbetsdomstolen. I sådant fall
tillämpas lagen om rättegången i
arbetstvister med beaktande av
första meningen i detta stycke.
I fråga om mål om utdömande
av vite enligt 52 § tredje stycket
och 53 § andra stycket gäller vad
som i 8 § lagen (1985:206) om
viten föreskrivs om allmän
domstols handläggning av mål om
vitets utdömande.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
2.2
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) att 8 kap.
15 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
15 §
Sekretess gäller för uppgift som
part i arbetstvist har lämnat till
förlikningsman, särskild
förlikningsman eller
förlikningskommission, om
uppgiftslämnaren har gjort
förbehåll därom.
Sekretess gäller för uppgift som
en part i en arbetstvist har lämnat
till en medlare eller till
Medlingsinstitutet, om
uppgiftslämnaren har gjort
förbehåll om detta.
Sekretess gäller hos
Medlingsinstitutet även för uppgift
i ett kollektivavtal om en parts
affärs- eller driftförhållanden eller
en annan enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om det
kan antas att parten eller den
enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Nuvarande lydelse
16 kap.
1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1
§ första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
3. denna lag enligt
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
8 kap. 8 § andra stycket
8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 §
8 kap. 21 §
såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet
såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars
röjande kan vålla allvarligt men
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1
§ första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
3. denna lag enligt
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
8 kap. 8 § andra stycket
8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 § första stycket
8 kap. 21 §
såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet
såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars
röjande kan vålla allvarligt men
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
3 Ärendet och dess beredning
Genom ett beslut den 24 april 1997 bemyndigade regeringen statsrådet
Messing att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag
till ett förstärkt förlikningsmannainstitut. Utredningen om ett förstärkt
förlikningsmannainstitut lämnade i november 1997 i delbetänkandet
Medlingsinstitut och lönestatistik (SOU 1997:164) förslag om ett nytt
medlingsinstitut och en förbättrad lönestatistik. I november 1998
lämnade utredningen i slutbetänkandet Medling och lönebildning (SOU
1998:141) förslag om ändringar i medbestämmandelagens regler om
fredsplikt och medling samt i övrigt om medlingsinstitutets befogenheter
och uppgifter. En sammanfattning av utredningens förslag finns i
bilaga 1 och utredningens lagförslag finns i bilaga 2.
Såväl delbetänkandet som slutbetänkandet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Som bilaga till
utredningens slutbetänkande finns en sammanställning av
remissyttrandena avseende förslagen i delbetänkandet. En
sammanställning av remissyttrandena över förslagen i slutbetänkandet
finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N1999/1818/ARM).
Regeringen gav den 21 januari 1999 förre statsministern Ingvar
Carlsson och generaldirektören Svante Öberg i uppdrag att utreda
möjligheterna för arbetsmarknadens parter att komma överens om
spelreglerna kring lönebildningen. Ingvar Carlsson och Svante Öberg
redovisade sitt uppdrag i en rapport till regeringen i mars 1999 (dnr
N1999/5784/ARM).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 november 1999 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 5. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Lagrådets
synpunkter behandlas i avsnitt 8.2.2, 9.1.2, 9.1.3, 9.2.1 och 9.2.3 samt i
författningskommentaren. I propositionens lagförslag har också vissa
redaktionella ändringar gjorts.
4 Behovet av en förbättrad lönebildning
4.1 Utgångspunkter
Utsikterna för svensk ekonomi ser just nu bättre ut än på mycket länge.
Mycket talar för att vi i Sverige har framför oss några år med stark
tillväxt och stabila priser. Goda förutsättningar har skapats för en
växande sysselsättning och reallöneökningar.
Saneringen av de offentliga finanserna har berett vägen för en låg
räntenivå. Målet om ett överskott i de offentliga finanserna på två procent
över en konjunkturcykel innebär att statsskulden betalas tillbaka i en takt
som påtagligt minskar sårbarheten för den offentliga ekonomin och
välfärden.
Regeringens politik är inriktad på rättvisa, full sysselsättning och ökat
välstånd genom en god och uthållig tillväxt. En viktig förutsättning för
att nå dessa mål är att lönebildningen fungerar väl.
Lönebildningen avgör inte bara löneutvecklingen och fördelningen av
inkomster mellan individer, grupper och olika sektorer i ekonomin. Den
har också avgörande betydelse för tillväxt, sysselsättning och
konkurrenskraft.
Lönebildningen bestämmer i stor utsträckning pris- och
kostnadsutvecklingen för det svenska näringslivet och den offentliga
sektorn och påverkar därmed också hur snabbt sysselsättningen kan öka i
Sverige. Möjligheterna för långtidsarbetslösa och andra grupper som står
utanför arbetsmarknaden att få jobb avgörs av hur väl lönebildningen
fungerar.
Huvudansvaret för lönebildningen vilar på arbetsmarknadens parter.
Men staten har ett övergripande samhällsekonomiskt ansvar, liksom ett
ansvar att företräda intressena för de grupper som står utanför
arbetsmarknaden. Lönebildningsprocessen som helhet får inte leda till
ohållbara resultat som försämrar förutsättningarna att skapa nya jobb.
Både sett ur ett samhällsperspektiv och ur den enskilde löntagarens
synvinkel har lönebildningen i Sverige under flera decennier inte
fungerat tillfredsställande. Kombinationen av ett allt sämre samspel
mellan olika delar av arbetsmarknaden i avtalsförhandlingarna, ett svagt
institutionellt ramverk för lönebildningen och upprepade
stabiliseringspolitiska misslyckanden har på olika sätt bidragit till att
samhällsintresset av en löneutveckling som på lång sikt överensstämmer
med produktivitetsutvecklingen inte tillgodosetts.
Högre nominella löneökningar än i vår omvärld har drivit upp
inflationen och urholkat reallönerna. Trots löneökningar på sammanlagt i
storleksordningen 150 procent steg reallönerna inte alls mellan 1980 och
1995. För att rädda sysselsättningen tvingades Sverige till devalveringar,
som i sin tur drev upp inflationstakten.
Sverige försöker inte längre upprätthålla en fast växelkurs för kronan.
Däremot har riksdagen i bred politisk enighet slagit fast att
inflationsmålet inte får överskridas. I en ekonomi med stabila priser är
lönebildningen en viktig förutsättning för möjligheterna att klara
sysselsättningsmålet. Högre löneökningar än vad samhällsekonomin tål
slår direkt mot sysselsättningen och drabbar i första hand de grupper som
har en svag ställning på arbetsmarknaden.
Förutsättningarna har också i övrigt ändrats. Globaliseringen har ökat
omvandlingstakten i näringslivet. Beslut i den ekonomiska politiken i
enskilda länder framkallar omedelbara räntereaktioner på den
internationella finansmarknaden. Sammantaget har marginalen för
misstag krympt.
Regeringen vill trygga en fortsatt bra utveckling av den svenska
ekonomin. Med stärkta spelregler för lönebildningen får parterna på
arbetsmarknaden ett bättre stöd att träffa avtal som leder till fler jobb,
goda reallöner och en stärkt välfärd. Styrkan och tydligheten i
spelreglerna skall bidra till att hävda de svagares ställning på
arbetsmarknaden.
Sverige har sedan lång tid tillbaka en ordning där parterna på
arbetsmarknaden själva tar ansvaret för träffade avtal, utan inblandning
av regeringen och riksdagen. Den fria förhandlingsrätten är en grundsten
på svensk arbetsmarknad. Löntagarnas strejkrätt och arbetsgivarnas rätt
till lockout finns inskriven i grundlagen. Denna grundläggande
förutsättning för lönebildningen ligger även i fortsättningen fast.
Ansvaret för lönebildningen ligger fortsatt kvar på arbetsmarknadens
parter.
Staten skall vara neutral mellan parterna. Löneökningarnas storlek och
fördelningen mellan olika löntagargrupper skall avgöras i
förhandlingarna. Men även samhällsintresset måste tillgodoses i
lönebildningen. Löntagarna skall ha rätt till kamp för sina relativa
lönepositioner och arbetsgivarna skall ha rätt att driva sin uppfattning om
hur lönesättningen bör ske – men summan får inte bli löneinflation och
färre jobb. Kollektivavtalen skall respekteras dock under den självklara
förutsättningen att de inte bryter mot den lagstiftning som finns om bland
annat förbud mot lönediskriminering.
Mycket av inspirationen till de stärkta spelregler som regeringen
föreslår har hämtats från de samarbetsavtal som finns på delar av
arbetsmarknaden, bland annat på industrins område. De nya spelreglerna
kan förhoppningsvis bidra till att andan av konstruktiv samsyn växer och
så småningom utsträcks till hela arbetsmarknaden.
Erfarenheten visar att osäkerhet och bristande information om andra
gruppers avtalsresultat kan bidra till att försvåra en väl fungerande
lönebildning. Regeringens förslag innebär att informationen inför
förhandlingarna förbättras. Alla parter skall kunna utgå från samma
faktaunderlag vad gäller lönestrukturer och löneutveckling. För att
undvika att konkurrens mellan löntagarorganisationerna driver upp
inflationen skall öppenheten och informationsutbytet mellan
förhandlingarna på olika områden förbättras.
Regeringens förslag innebär inte någon begränsning av konflikträtten.
Däremot innebär inrättandet av ett starkt medlingsinstitut att
förutsättningarna för ett förbättrat samspel i avtalsrörelserna främjas.
Något förlängda varseltider och rätt för medlare att i undantagsfall begära
att en konflikt skall skjutas upp syftar till att främja ett konstruktivt
förhandlings- och medlingsarbete för att nå en lösning. Genom debatt
och normbildning skall allmänintresset stärkas.
Under 1999 har uppgången i den svenska ekonomin blivit allt mer
markant. Den starka efterfrågan förväntas bestå ytterligare något år fram
i tiden. Samtidigt tar avtalsrörelsen sin början. Lönebildningen ställs då
inför ett avgörande prov.
Den starka tillväxten och förbättringen av sysselsättningsläget gör att
lönebildningen kommer att utsättas för starka påfrestningar. En
förstärkning av spelreglerna för lönebildningen kommer att underlätta att
nå fram till ett resultat som ger löntagarna bra reallöner samtidigt som
det långsiktiga samhällsintresset av en fortsatt god
sysselsättningsutveckling tillgodoses.
4.2 De höga sysselsättningsambitionerna förutsätter en
väl fungerande lönebildning
Den ekonomiska politiken är inriktad på att uppnå full sysselsättning.
Riksdagen har ställt upp två mål. Den öppna arbetslösheten skall halveras
från 8 procent år 1997 till 4 procent år 2000 och 80 procent av
befolkningen i åldern 20–64 år skall år 2004 vara sysselsatta. Staten och
arbetsmarknadens parter har ett gemensamt intresse av att verka för att
målen uppnås. Om målen uppfylls breddas skattebasen samtidigt som
utgifterna för arbetslösheten minskas, vilket skapar utrymme för en god
välståndsutveckling för alla grupper i samhället. Sveriges starka
internationella konkurrenskraft i kombination med stabilt låga
inflationsförväntningar och starka offentliga finanser har skapat en god
grund för den ökning av efterfrågan på arbetskraft som behövs för att de
mål för sysselsättningsutvecklingen som satts upp skall kunna uppnås.
En viktig förutsättning för att den ökade efterfrågan på arbetskraft skall
kunna resultera i en fortsatt god sysselsättningsutveckling är att
löneökningstakten hålls inom en samhällsekonomisk hållbar ram också
vid en lägre arbetslöshet och en betydligt högre sysselsättningsnivå än i
dag. Svensk lönebildning har under andra hälften av 1990-talet, trots en
för svenska förhållanden hög arbetslöshet, fortsatt att generera något
högre genomsnittliga ökningar av arbetskraftskostnaderna än i våra
viktigare konkurrentländer, vilket inger farhågor om problem vid en
starkare efterfrågan på arbetskraft. Den utveckling som på allvar inleddes
under 1998 års avtalsrörelse, med en anpassning av löneökningstakten till
den i våra viktigare konkurrentländer, måste därför fortsätta. Därmed
motverkas det tryck uppåt på den nominella löneökningstakten som
stigande efterfrågan på arbetskraft erfarenhetsmässigt tenderar att ge
upphov till. Om detta mönster skulle resultera i ökad inflation, riskeras
en penningpolitisk åtstramning. En sådan utveckling skulle återigen
försämra sysselsättningsutvecklingen vilket i första hand slår mycket hårt
mot de grupper i samhället som av olika skäl står utanför
arbetsmarknaden eller som riskerar att hamna utanför. Staten har ett
ansvar för att försvara de arbetslösas och andra ekonomiskt utsatta
gruppers intressen gentemot de grupper som har låg risk för arbetslöshet
och därför kan tänkas vilja premiera en snabb löneutveckling framför en
fortsatt god sysselsättningsutveckling. Staten har härmed ett
övergripande ansvar för att lönebildningen fungerar väl i ett större
perspektiv.
Om lönebildningen inte klarar att hantera den snabba ökningen av
efterfrågan på arbetskraft, kommer den goda sysselsättningsutvecklingen
snabbt att bromsas upp. Bristen på arbetskraft inom vissa områden kan
komma att driva upp löneökningarna för specifika grupper vilket sedan i
avtalsrörelsen riskerar att sprida sig till andra grupper. De ökningar av
arbetskraftskostnaderna som detta leder till får till följd att företagens
produktionskostnader ökar. Möjligheterna att vältra över ökade kostnader
på produktpriserna är samtidigt små på grund av en hårdnande
internationell konkurrens som pressar priserna och en penningpolitik som
syftar till prisstabilitet. I stället skulle ökade arbetskraftskostnader leda
till att arbetslösheten åter drivs upp. Det finns därför numera ett mer
direkt samband mellan löneökningarnas storlek och
sysselsättningsutvecklingen.
Den svenska lönebildningen fungerar i flera andra avseenden väl. I ett
internationellt perspektiv har under de senaste åren få arbetsdagar gått
förlorade på grund av konflikter. Flera områden på den svenska
arbetsmarknaden kännetecknas av en bred samsyn mellan parterna om
vilka krav som ställs på en gynnsam verksamhetsutveckling. Större
utrymme har skapats för att anpassa kollektivavtalens innehåll till de
skiftande lokala förhållandena. Arbetsmarknadens parter har vid flera
tillfällen under 1990-talet visat god förmåga att ta hänsyn till de
samhällsekonomiska förutsättningarna vid förhandlingar om
kollektivavtalens innehåll och samsynen på den lokala nivån är ofta
mycket god.
Samtidigt är kraven på flexibilitet och förnyelse stora på
arbetsmarknaden. Sverige är i dag en låginflationsekonomi som utsätts
för en hårdnande internationell konkurrens och ett allt starkare
omvandlingstryck. Kampen om resursernas fördelning i samhället har
därmed delvis förändrats. Tidigare handlade lönebildningen till stor del
om fördelningen av det samlade produktionsresultatet mellan arbete och
kapital. I dag handlar det dessutom i större utsträckning än tidigare om
fördelningen mellan olika grupper av löntagare. Denna process har flera
dimensioner. En dimension är den mellan privat och offentlig
verksamhet, en annan är den mellan den konkurrensutsatta sektorn och
verksamheter som inte utsätts för internationell konkurrens. En tredje
dimension är den mellan kvinno- och mansdominerade yrken och en
fjärde är den mellan låg- och höginkomsttagare.
Avkastningskravet på kapital har i allt högre utsträckning blivit
internationellt givet. Om löntagarorganisationerna i ett enskilt land
pressar upp löneökningstakten till en betydligt högre nivå än i andra
länder leder det till att investeringarna och sysselsättningen minskar i det
landet. Samtidigt har även olika förhållanden som påverkar
produktivitetsutvecklingen och resursutnyttjandet betydelse för
avkastningen på kapital. Även en lönebildning som stimulerar
produktivitetstillväxten och matchningen på arbetsmarknaden kan därför
på sikt medverka till att sysselsättningen ökar. Det får dock inte i
förlängningen leda till att de genomsnittliga kostnadsökningarna stiger
till en nivå som är oförenlig med en fortsatt god
sysselsättningsutveckling. Givet produktivitetsutvecklingstakten kan vi
inte ha snabbare löneökningar än i våra konkurrentländer utan att det
påverkar sysselsättningen negativt.
Lönebildningen måste medverka till att Sveriges internationella
konkurrenskraft bibehålls även i tider med hög aktivitet i ekonomin och
en större efterfrågan på arbetskraft. Sverige skall dock inte nå hög
sysselsättning och låg arbetslöshet genom låglönekonkurrens. Allmänt
goda förutsättningar bör därför skapas för en fortsatt stark
produktivitetsutveckling som ger utrymme för att kombinera en fortsatt
god sysselsättningsutveckling med en god reallöneutveckling.
4.3 Statens roll i lönebildningen
En viktig utgångspunkt för utformningen av regelverket för
lönebildningen är att arbetsmarknadens parter har en självklar rätt att
hävda sina intressen. Detta tar sig bland annat uttryck i att förenings- och
förhandlingsrätten är fri samt att arbetstagarnas strejkrätt och
arbetsgivarnas rätt till lockout är skyddad i grundlagen. Arbetsgivarna
har legitima vinstkrav för sin verksamhet samtidigt som arbetstagarna för
en legitim kamp för sin andel av det samlade produktionsresultatet och
för sitt relativa löneläge.
Formerna för lönebildningen är enligt regeringens mening i första hand
en fråga för arbetsmarknadens parter. Avtalslösningar för
förhandlingsordningar och begränsningar av rätten att vidta stridsåtgärder
är att föredra framför lagstiftning. Regler som utformats av parterna i
samförstånd får ofta hög stabilitet och legitimitet.
Det behövs dock samtidigt ett starkt och tydligt nationellt ramverk
inom vilket parterna kan agera och som reglerar områden där
avtalslösningar inte kunnat nås. Detta är viktigt inte minst för att
tillgodose det legitima intresse av en väl fungerande lönebildning som de
grupper har som inte i första hand representeras av parterna på
arbetsmarknaden, exempelvis arbetslösa och personer utanför
arbetskraften som studerande, förtidspensionärer och ålderspensionärer.
Det nationella ramverket får emellertid inte utformas på ett sätt som stör
de avtalslösningar som redan uppnåtts eller hindrar uppkomsten av
avtalslösningar på andra områden.
I det nuvarande ramverket finns brister som riskerar att medföra att det
långsiktiga gemensamma samhällsintresset av en fortsatt god
sysselsättningsutveckling inte i tillräckligt hög grad kommer att beaktas
när nya avtal om löner och anställningsvillkor skall förhandlas fram.
Öppenheten, samsynen och den ömsesidiga respekten måste förbättras på
ett sätt som innebär att den sammantagna effekten av de lönekrav som
reses på olika delar av arbetsmarknaden i högre grad svarar mot det
samhällsekonomiska utrymme för löneökningar som skapats. Ramarna
för lönebildningen måste därför ändras. Det är väsentligt att ramverket
utformas på ett sätt som har ett brett stöd i samhället. Samtidigt måste
olika intressen vägas mot varandra vid utformningen av ramverket vilket
gör att alla grupper inte kan få alla krav tillgodosedda.
Staten har ett övergripande samhällsansvar för att lönebildningen
fungerar på ett sådant sätt att den inte leder till ökad arbetslöshet och
därmed hotar den långsiktiga välfärdsutvecklingen för landets
medborgare. De instrument som staten i första hand kan använda sig av
är de traditionella stabiliseringspolitiska instrumenten. En balanserad
ekonomisk utveckling via en väl avvägd finans- och penningpolitik
understödd av en effektiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik utgör
en första viktig förutsättning för att lönebildningen skall fungera väl.
Riksdagen och regeringen har därutöver ett intresse att bevaka att den
genomsnittliga löneökningstakten i ekonomin inte utvecklas på ett
destabiliserande sätt och att nya avtal kan träffas utan allvarliga
konflikter på arbetsmarknaden. Regeringens förslag inriktas därför på att
begränsa risken för att lönebildningsprocessen i sin helhet leder till
ohållbara resultat. Detta kan uttryckas som att lönekostnadsutvecklingen
i Sverige vid en given produktivitetstillväxt inte bör överstiga den i våra
viktigare konkurrentländer.
Frågor om utvecklingen av relativlöner för olika grupper samt
lönenivåer och allmänna anställningsvillkor för enskilda grupper eller
individer är frågor för vilka arbetsmarknadens parter har det fulla
ansvaret. Riksdagen och regeringen påverkar emellertid indirekt
förutsättningarna för hur dessa frågor kan lösas genom utformningen av
den ekonomiska politiken, utbildningssystemet, lagstiftningen om
stridsåtgärder och medling, arbetslöshetsförsäkringen samt
skyddslagstiftningen för arbetstagarna.
Det innebär också att staten och arbetsmarknadens parter i mer
allmänna termer har ett gemensamt ansvar för att en tillräcklig snabb och
stabil tillväxt av det totala reallöneutrymmet i ekonomin kommer till
stånd. I första hand är det grupper med en svagare position på
arbetsmarknaden som genom ökad arbetslöshet får betala priset av en för
låg och för instabil tillväxt. Staten kan inte förhålla sig neutral till en
sådan utveckling utan måste på olika sätt verka för en snabb och stabil
tillväxt som leder till att arbetsmarknaden vidgas och att fler personer
kan få arbete. Däremot är det parterna som på egen hand ansvarar för
fördelningen av det reallöneutrymme som skapas.
Staten förhåller sig vidare i detta sammanhang neutral till om
arbetsmarknadens parter väljer att förlägga förhandlingar på central nivå,
förbundsnivå, lokal nivå eller individuellt mellan arbetstagare och
arbetsgivare. Endast arbetsmarknadens parter har tillräcklig kunskap för
att åstadkomma en lönebildning som är effektiv i den meningen att den
kan bidra till en ökning av välfärden genom att locka arbetstagare till
yrken där efterfrågan på arbetskraft är stor och premiera goda
arbetsinsatser samtidigt som den uppfattas som rimlig och rättvis. På
samma sätt kan endast arbetsmarknadens parter utveckla löneformer och
anställningsvillkor som är anpassade till dagens och morgondagens
arbetsmarknad med dess snabba omvandlingstakt och allt större variation
i arbetsorganisation, anställningsformer och arbetstid. Den låga
inflationen gör också att nya krav ställs på flexibilitet i de nominella
arbetskraftskostnaderna.
Av stor betydelse är även andra avtalsfrågor än de direkta
lönefrågorna, exempelvis arbetsmiljö, arbetstid, arbetsorganisation och
kompetensutveckling i vid mening. Kostnadseffekten av förändringar
inom dessa områden är ofta svår att mäta. Beroende på hur
överenskommelserna ser ut kan de dock bidra till att
produktivitetstillväxten såväl ökar som minskar och därmed på samma
sätt som löneavtalen såväl dämpa som öka utvecklingen av
arbetskraftskostnaderna. När lönebildningen diskuteras är det väsentligt
att fånga in den totala arbetskraftskostnaden inklusive effekten av den
påverkan lönerna kan ha på produktivitetsutvecklingen.
Lönebildning är ett vitt begrepp som kan beskrivas på många sätt. Det
lönebildningsbegrepp som avses här är den samlade
arbetskraftskostnadsutvecklingen för arbetsmarknaden i dess helhet. En
väl fungerande lönebildning kännetecknas av att den dels förmår
kombinera en god reallöneutveckling med långsiktigt hållbar
sysselsättningstillväxt genom att generera en kostnadsutveckling som
givet produktivitetsutvecklingstakten inte överstiger den i våra viktigare
konkurrentländer, dels i så liten utsträckning som möjligt ger upphov till
arbetsmarknadskonflikter som orsakar kostnader eller andra negativa
effekter för tredje man.
4.4 Syfte
Syftet med regeringens förslag är att främja en lönebildning i
samhällsekonomisk balans som tål de påfrestningar en långvarigt ökad
arbetskraftsefterfrågan medför. Förslagen innebär dock ingen
begränsning i parternas möjligheter och ansvar för hur avtalslösningar
utformas.
Förslagen syftar bland annat till följande:
Utvecklingen av arbetskraftskostnaderna och dess konsekvenser för
den samhällsekonomiska utvecklingen lyfts fram tydligare genom
förbättrad lönestatistik och mer regelbundet genomförda analyser av
hur lönebildningen fungerar. Genom att informationen förbättras på
detta sätt motverkas risken för att olika grupper på arbetsmarknaden i
konkurrens med varandra driver upp löneökningarna på ett sätt som i
slutändan skapar ett sämre utfall för alla.
Ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadens parter och staten
tydliggörs. Arbetsmarknadens parter har huvudansvaret för
lönebildningen medan staten har ett övergripande samhällsekonomiskt
ansvar som går utöver det ansvar som parterna har för lönebildningen.
I detta övergripande samhällsekonomiska ansvar ingår bland annat att
tillvarata alla samhällsmedborgares legitima intresse av en väl
fungerande lönebildning. Inga principiella förändringar i
ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadens parter och staten
föreslås.
Fördelen med avtal för reglering av förhandlingsordningar och
vidtagande av stridsåtgärder framhålls. För de fall där avtalslösningar
inte kan nås förstärks lagstiftningen genom att vägen till konflikt görs
trögare och att ett kraftfullare konfliktlösningssystem tillhandahålls.
5 Förutsättningarna för lönebildningen
5.1 Förändrade ekonomiska restriktioner för
lönebildningen
De instrument som riksdagen och regeringen använt sig av för att ta det
övergripande samhällsekonomiska ansvaret inom lönebildningens
område har varierat över tiden. Metoderna som använts för detta
ansvarstagande skiljer sig också åt mellan olika länder.
På 1950- och 1960-talen, när produktivitetstillväxten var hög och det
fanns ett stort samförstånd mellan arbetsmarknadens parter på central
nivå, som på den tiden hade en dominerande ställning på
arbetsmarknaden, var behovet av statligt agerande begränsat. När den
genomsnittliga löneökningstakten från mitten av 1970-talet steg och
produktivitetstillväxten i ekonomin avtog, ökade behovet av ett mer
aktivt agerande från statens sida. Från mitten av 1970-talet till början av
1980-talet genomfördes såväl i Sverige som i flera andra länder flera
devalveringar i syfte att motverka de negativa effekter som de höga
löneökningarna riskerade att medföra för sysselsättningen och därmed
även övriga samhällsmedborgares välståndsutveckling. Via
devalveringarna korrigerade staten i efterhand storleken på de
genomsnittliga reala lönekostnadsökningarna.
Det blev dock efterhand uppenbart att de återkommande
devalveringarna inte var någon långsiktigt hållbar strategi utifrån vilken
riksdagen och regeringen kunde ta ett övergripande ansvar för den
samhällsekonomiska utvecklingen. Flera länder övergav
devalveringspolitiken redan i början av 1980-talet och gick i stället mer
aktivt in för att bekämpa inflationen. Vissa länder genomförde en
genomgripande avreglering av arbetsmarknaden, ofta i stark
konfrontation mot löntagarorganisationerna. Andra länder satsade i stället
på ett bredare samförstånd där staten ibland tilläts komma in som en
tredje part i förhandlingarna.
I Sverige dröjde det ända till början av 1990-talet innan ett definitivt
beslut togs om att på allvar försöka bryta inflationsutvecklingen. Som ett
led i denna politik tog regeringen 1991 initiativ till en större samordning
av avtalsrörelsen. Detta skedde via medlare som agerade aktivare än
tidigare för att uppnå en samsyn om betydelsen av att stabilisera
kostnadsutvecklingen, bland den mångfald av förbund på den privata och
offentliga sidan, som efterhand vuxit sig allt starkare.
Stabiliseringsavtalet 1991–1992 bidrog till en påtaglig nedväxling av den
nominella löneökningstakten men även till en hård styrning av avtalens
innehåll.
Dämpningen av den nominella löneökningstakten och inflationen var
en nödvändig anpassning till den allt lägre inflationstakten som efterhand
uppnåtts i alla för Sverige viktiga konkurrentländer. Men den hårda
styrningen av avtalens innehåll var i längden svår att förena med den
process mot ett större lokalt och branschvist inflytande över
lönebildningen, som präglat den svenska arbetsmarknaden sedan början
av 1980-talet. Efter 1992 har staten till skillnad från tidsperioden 1976–
1992 avstått från att vidta direkta åtgärder i syfte att påverka de
genomsnittliga reala lönekostnadsökningarna.
Den snabba lönekostnadsökningen som följde på 1995 års avtal gav
dock, inte minst mot bakgrund av den för svenska förhållanden mycket
höga arbetslösheten, anledning till förnyad oro över lönebildningen.
Våren 1996 inbjöd därför regeringen parterna på arbetsmarknaden att till
mars 1997 gemensamt formulera nödvändiga förändringar av
lönebildningssystemet för att säkerställa en bättre fungerande
lönebildning. På central nivå lyckades inte parterna nå någon
överenskommelse. Däremot inkom förslag från enskilda organisationer
och i vissa fall från flera organisationer gemensamt. Förslagen skilde sig
åt i såväl omfattning som inriktning. En bred samsyn framkom emellertid
om betydelsen av en bättre fungerande lönebildning. Samtliga svarande
sade sig vara beredda att på olika sätt bidra till en förbättring av
lönebildningen. Flera framhöll också behovet av en översyn av
förlikningsmannainstitutionens verksamhet. Utredningen har därefter
analyserat konsekvenserna av de inkomna förslagen.
Inom industrin lyckades parterna i mars 1997 komma överens om ett
fördjupat samarbete genom sitt samarbetsavtal om industriell utveckling
och lönebildning (Industriavtalet), som bland annat omfattar regler vid
förhandling och konflikt. Ett samarbetsavtal med delvis liknande innehåll
har sedan ingåtts mellan arbetsgivarna och tjänstemännen inom handels-
och tjänstesektorn. Industriavtalet spelade en betydelsefull roll för den
minskning av den nominella löneökningstakten som kom till stånd i 1998
års avtalsrörelse. Överenskommelsen hade troligen även stor betydelse
för att avtalsrörelsen i stort sett blev konfliktfri.
Diskussioner om framtida förhandlingsordningar och konfliktregler
pågår även inom andra delar av arbetsmarknaden. På stora delar av
arbetsmarknaden saknas dock fortfarande avtalsreglerade ordningar för
förhandling och konflikt.
De diskussioner som fördes mellan parterna under hösten 1998 om en
tänkt allians för tillväxt, vilken även skulle innefatta spelreglerna för
lönebildningen, resulterade inte i någon överenskommelse. Regeringen
gav därför i januari 1999 förre statsministern Ingvar Carlsson och
generaldirektören Svante Öberg i uppdrag att i egenskap av samsynsmän
utreda möjligheterna för parterna att komma överens om spelreglerna för
lönebildningen. Samsynsmännens rapport som lämnades i mars 1999
visade att det finns betydande motsättningar mellan parterna om hur
spelreglerna bör utformas men att en samsyn finns om vissa principer för
lönebildningen.
Utvecklingen under de senaste åren skall ses i ljuset av att de
grundläggande förutsättningarna för den svenska lönebildningen
påtagligt förändrats under 1990-talet.
Internationellt låg inflation och låga nominella löneökningar
Såväl inflationstakten som den nominella löneökningstakten har under
1990-talet sjunkit i hela OECD-området och skillnaden i inflations- och
löneökningstakt mellan länderna har minskat. I EU har processen
påskyndats av de krav som ställts för medlemskap i den ekonomiska och
monetära unionen (EMU) enligt de så kallade konvergenskriterierna.
Skillnaden är i detta avseende betydande jämfört med 1970- och 1980-
talen då den nominella löneökningstakten var betydligt högre och
skillnaden i ökningstakt mellan olika länder var stor.
Den penning- och valutapolitiska regimen
Sveriges övergång från fast till flytande växelkurs, införandet av ett
preciserat inflationsmål samt de institutionella förändringar som i
enlighet med riksdagens beslut har genomförts i syfte att öka
Riksbankens oberoende i ansvaret för penningpolitiken har förändrat
karaktären på de penning- och valutapolitiska restriktionerna på
lönebildningen. Fast växelkurs ställer krav på att de nominella
produktionskostnaderna inom den konkurrensutsatta sektorn utvecklas i
takt med produktionskostnaderna hos de viktigaste utländska
konkurrenterna. Även en för snabb löneökningstakt inom den inhemskt
orienterade delen av ekonomin kan på sikt försvaga industrins
internationella konkurrenskraft eftersom den tenderar att sprida sig även
till den konkurrensutsatta delen av ekonomin. För att minska denna risk
har bl.a. i de nordiska länderna modeller för lönebildningen utvecklats
där stark betoning ges till den konkurrensutsatta industrins
lönenormerande roll.
Vid flytande växelkurs och med en penningpolitik som styrs av ett
inflationsmål, är det i stället inflationsmålet som sätter en gräns för hur
snabbt de nominella produktionskostnaderna kan öka, utan att negativa
effekter på sysselsättningen uppkommer. Ett uttalat inflationsmål innebär
därför att en direktare restriktion finns för löneökningstakten även inom
den inhemskt orienterade delen av ekonomin. Vid flytande växelkurs
finns det ingen direkt koppling till de nominella
produktionskostnadsökningarna i andra länder. I praktiken är det dock för
Sveriges del ingen skillnad på de krav som ställdes på följsamhet med
omvärlden när vi hade fast växelkurs och de krav som ställs nu när vi har
flytande växelkurs. Detta gäller eftersom penningpolitiken i alla för oss
viktiga konkurrentländer styrs utifrån en ambition att hålla inflationen på
samma låga nivå.
Den nuvarande svenska penningpolitiken styrs i praktiken av de
prognoser för inflationen på ett till två års sikt som Riksbanken löpande
gör. Anledningen till detta är att det i allmänhet dröjer ett till två år innan
en höjning av Riksbankens styrränta får full effekt på efterfrågan i
ekonomin. Om de genomsnittliga nominella lönekostnadsökningarna
tenderar att bli för höga finns en uppenbar risk för att den framtida
inflationen kan komma att överstiga det mål som satts upp om en
inflation på två procent plus/minus en procentenhet. Riksbanken kommer
i ett sådant läge att strama åt penningpolitiken genom räntehöjningar. På
motsvarande sätt har Riksbanken till uppgift att via räntesänkningar
stimulera den inhemska efterfrågan om en återhållsam lönebildning
skulle visa sig leda till en för svag efterfrågan i ekonomin och en
inflation som på sikt tenderar att understiga inflationsmålet. Oavsett vad
som händer med löneutvecklingen och arbetslösheten är det därför
rimligt att förvänta sig att den genomsnittliga inflationstakten över en
längre tidsperiod kommer att ligga runt två procent. De analyser av
inflationsförväntningarna som regelbundet genomförs visar också att
förtroendet för att Riksbanken skall lyckas med sin ambition att på
medellång sikt stabilisera inflationen runt två procent stärkts påtagligt
under senare år.
På kort sikt finns dock ett utbytesförhållande mellan arbetslöshet och
inflation. För att de insatser som görs för att minska arbetslösheten skall
få ett bestående genomslag på sysselsättningen ställs stora krav på en väl
fungerande lönebildning. Det gäller oavsett om Sverige ansluter sig till
EMU eller ej, givet inflationsmålet. Om Sverige skulle välja att ansluta
sig till den europeiska monetära unionen är det inte möjligt att med en
ändring av den svenska penningpolitiken påverka inflationen i Sverige.
Högre löneökningar än i våra viktigare konkurrentländer kommer då att
undergräva vår konkurrenskraft utan att det ens i teorin skulle finnas
någon möjlighet att med penning- eller valutapolitik korrigera misstagen.
De krav som måste ställas på lönebildningen vid ett eventuellt EMU-
medlemskap kommer därför att bli minst lika hårda som i dag. På längre
sikt är det heller inte rimligt att förvänta sig att produktivitetsökningarna
i Sverige skulle vara högre än i andra länder och att vi av den
anledningen skulle kunna ha en något högre löneökningstakt än i andra
länder.
Finansiella restriktioner inom den offentliga sektorn
Under 1990-talet har ett antal institutionella förändringar genomförts,
vilka innebär att de ekonomiska restriktionerna på lönebildningen inom
den offentliga sektorn har blivit tydligare. Samtidigt har förändringarna
förbättrat förutsättningarna för att tillgodose sektorns rekryteringsbehov
genom konkurrenskraftiga löner. Vid sidan av de omfattande
besparingsprogrammen inom den offentliga sektorn har även
förändringar i budgetprocessen genomförts och balanskrav införts i syfte
att öka de offentliga finansernas stabilitet.
Den statliga budgetprocessen har förändrats. Ett tak för utgifterna inom
den statliga sektorn och socialförsäkringssektorn har införts. Varje vår
fattar riksdagen beslut om dels den maximala nivån för de nominella
utgifterna under de tre kommande budgetåren, dels preliminära
budgetramar för 26 olika utgiftsområden.
Även utrymmet för kostnadsökningar, inklusive löneökningar, inom de
statliga myndigheterna styrs via en rambudgetprocess.
Den andel av de statliga myndigheternas ramanslag för
förvaltningskostnader som används till löner justeras årligen med
utgångspunkt i ett index som beräknas av Statistiska centralbyrån
avseende arbetskostnadsutvecklingen i tillverkningsindustrin. Därigenom
skapas förutsättningar för de statliga myndigheterna att klara sin
kompetensförsörjning genom konkurrenskraftiga löner. En
grundförutsättning är emellertid att löneutvecklingen inom det statliga
avtalsområdet inte inverkar negativt på den konkurrensutsatta sektorns
konkurrenskraft. Eftersom det nominella löneökningsutrymmet inom
industrin till en del skapas genom produktivitetsförbättringar måste även
en del av löneökningsutrymmet inom staten skapas genom
produktivitetsökningar. Om de statliga lönekostnaderna ökade lika
mycket som inom tillverkningsindustrin utan krav på
produktivitetsökningar skulle annars kostnaden för detta behöva
finansieras genom ökade statliga skatter, vilket skulle öka den
konkurrensutsatta sektorns kostnader och försämra dess konkurrenskraft.
Vid den årliga omräkningen av myndigheternas anslag reduceras därför
arbetskostnadsindexet med ett produktivitetskrav, motsvarande ett
genomsnitt av produktivitetsutvecklingen i den privata tjänstesektorn
under de senaste tio åren.
Om utgifterna för de anställdas löner inom en statlig myndighet ökar
mer än den årliga löneomräkningen av anslagen måste myndigheten via
omprioriteringar på egen hand finansiera mellanskillnaden.
Myndigheterna kompenseras alltså inte för sådana kostnadsökningar som
föranleds av löneavtal inom den statliga sektorn på det sätt som gällde
innan ramanslagssystemet infördes.
Institutionella förändringar har även genomförts inom den kommunala
sektorn, som påverkar utrymmet för löneökningarna inom den
kommunala och landstingskommunala verksamheten. Riksdagen har
beslutat om ett lagreglerat balanskrav för kommuner och landsting från år
2000. Balanskravet innebär att budgeten varje år skall upprättas så, att
intäkterna överstiger kostnaderna. Ett eventuellt negativt resultat skall
återställas inom två år. Även den successiva övergången till ett fonderat
pensionssystem för de kommunala avtalspensionerna skall rymmas inom
balanskravet.
Den höga arbetslösheten
Den för svenska förhållanden mycket höga arbetslösheten under 1990-
talet har förändrat förutsättningarna för lönebildningen. En hög
arbetslöshet verkar återhållande på löneökningarna. Den höga
arbetslösheten innebär såväl ett kraftigt slöseri med mänskliga resurser
som ett betydande produktionsbortfall. Det tar sig bl.a. uttryck i stora
påfrestningar på de offentliga finanserna. Därtill kommer kommunernas
sociala utgifter för arbetslösa kommunmedborgare och de lägre
skatteintäkter som arbetslösheten ger upphov till. En återhållsam
nominell löneutveckling, som skapar förutsättningar för en reducering av
arbetslösheten, kan därför förväntas ha stor betydelse inte enbart för den
framtida ekonomiska ställningen bland dem som i dag är arbetslösa utan
även för en allmänt positiv utveckling av löntagarnas disponibla
inkomster.
5.2 Lönekostnadsutvecklingen i Sverige och omvärlden
Den nominella löneökningstakten har dämpats under 1990-talet. Detta
har skett under en period som inleddes med en djup lågkonjunktur, en
stigande och därefter kvardröjande hög arbetslöshet och med en
penningpolitik som bedrivits med stark inriktning på prisstabilitet. Tiden
efter det så kallade stabiliseringsavtalet 1992 har samtidigt kännetecknats
av en ökad förståelse bland arbetsmarknadens parter för behovet av att ta
hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen i lönebildningen.
Tabell 1. Genomsnittlig timlöneutveckling i Sverige
Procent
1997
1998
1999
2000
Avtal
3,8
2,8
2,4
2,7
Löneglidning m.m.
0,7
1,0
1,1
0,5
Totalt
4,5
3,8
3,4
3,2
Källa: Proposition 1999/2000:1 Bilaga 2
Anm: Skillnaden mellan å ena sidan summan av avtal och löneglidning och å andra sidan totalen för år 1999 har
uppkommit som en följd av avrundningen av ökningstalen.
Den politik för ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet som
regeringen presenterade i budgetpropositionen för år 2000 bygger på
antagandet att de svenska timlönerna i genomsnitt ökar med 3,5 procent
per år under åren 1998–2000. Jämfört med perioden 1995–1997 skulle
detta innebära en betydande minskning av den årliga löneökningstakten
även om lönekostnaderna i Sverige fortfarande ökar i något snabbare takt
än i våra viktigare konkurrentländer. Mycket talar för att de svenska
löneökningarna under 1999 kommer att bli måttliga.
Ett mått som vanligen används vid internationella jämförelser av
lönekostnadsutvecklingen är löner inklusive kollektiva avgifter per
anställd i näringslivet. Näringslivets lönekostnader i EU-området
beräknas ha ökat med 2,6 procent mellan 1997 och 1998. I de länder som
deltar i EMU från start var ökningen mindre och uppgick till knappt 2
procent. De svenska lönekostnaderna steg samtidigt med drygt 4 procent.
Tabell 2. Lönekostnadsökningar inklusive kollektiva avgifter per
anställd i näringslivet
Procent per år
1990–
1997
1994–
1997
1997–
2000OECD
1997–
2000EU
Sverige
4,5
4,0
4,2
3,9
Hela nuvarande EU
4,2
3,5
2,8
2,8
Nuvarande EMU-länder
3,9
2,8
2,1
2,2
OECD OECD:s prognos juni 1999
EU EU-kommissionens prognos maj 1999
Källor: OECD, Economic Outlook, juli 1999 och EU-kommissionen
Under perioden 1990–1997 steg EU-ländernas lönekostnader med 4,2
procent per år och Sveriges med 4,5 procent per år. Skillnaden i
genomsnittlig årlig kostnadsutveckling under denna period är relativt
liten. En viktig förklaring till det är den låga svenska löneökningstakten
krisåren 1992–1993. Dessutom har även flera andra EU-länder liksom
Sverige tvingats att depreciera sin valuta efter alltför snabba
kostnadsstegringar. Jämför man Sverige med de länder som deltar i EMU
blir skillnaden i kostnadsutveckling för perioden 1990–1997 större. De
svenska löneökningarna var i genomsnitt 0,6 procentenhet högre per år.
Under perioden 1994–1997 översteg de svenska
lönekostnadsökningarna dem i EMU-länderna med över 1 procentenhet
vilket inverkade negativt på den svenska sysselsättningsutvecklingen. De
höga svenska löneökningarna som följde av 1995 års avtalsrörelse
orsakades av att den vid tillfället försvagade svenska kronan skapade
förväntningar om ökade exportvinster vilket till synes gav ett utrymme
för löneökningar inom exportberoende verksamheter samtidigt som
inflationsförväntningarna var höga. Löneökningstalen i de först tecknade
avtalen blev riktmärke för övriga delar av arbetsmarknaden. Detta skedde
trots att dessa löneökningar översteg vad som var förenligt med
samhällsekonomisk balans.
Enligt bedömningar från såväl OECD som EU-kommissionen kommer
motsvarande marginal för perioden 1997–2000 att öka till cirka 2
procentenheter per år, detta framför allt till följd av den kraftiga ökningen
av arbetskraftsefterfrågan i Sverige. Den svenska löneökningstakten
förefaller därför fortfarande vara långt ifrån fullt anpassad till
utvecklingen i våra viktigare konkurrentländer.
5.3 Betydelsen av ett ökat samförstånd
Regeringen har vid flera tillfällen framhållit att det är parterna på
arbetsmarknaden som har huvudansvaret för lönebildningen. Såväl
legitimitets- som effektivitetsskäl kan anföras för att ansvaret i första
hand skall ligga på parterna själva. Legitimiteten för de
överenskommelser som träffas blir betydligt större om de förhandlas
fram utan någon inblandning från statens sida. Ett avtal företräds på
arbetsplatsen av båda parterna och ett samförstånd mellan parterna
skapar stabilitet över mandatperioderna. Det är dessutom parterna själva
som har bäst kunskap om hur förhållandena ser ut inom det egna
avtalsområdet. Avtal ger en bättre möjlighet än lagstiftning till lösningar
som är anpassade till olika branschers särskilda villkor, samtidigt som det
ger möjlighet för parterna att själva utveckla sitt samarbete utifrån
gemensamma erfarenheter och nya förutsättningar. Förutsättningarna för
att hitta smidiga och effektiva lösningar på de problem som diskuteras är
därför större om parterna kan komma överens på egen hand. Avtal är
bättre än lag.
Riksdagen och regeringen har ett starkt intresse av att relationerna
mellan arbetsmarknadens parter är goda. Det gäller på såväl lokal nivå
och förbundsnivå som på central nivå. Goda relationer mellan parterna på
arbetsmarknaden förbättrar förutsättningarna för en god ekonomisk
utveckling och har en positiv inverkan på samhällsklimatet i stort. Det
finns därför starka motiv för staten att på olika sätt bistå parterna i deras
strävanden att upprätthålla goda relationer och att hjälpa parterna att lösa
de konflikter som uppkommer.
Riksdagen och regeringen har ett övergripande samhällsekonomiskt
ansvar som går utöver det ansvar parterna har för lönebildningen. Det
sammanhänger framför allt med att en dåligt fungerande lönebildning
påverkar välfärden för alla samhällsmedborgare, även dem som inte
representeras av parterna på arbetsmarknaden. Det är i första hand via
den allmänna demokratiska processen och det inflytande som regering
och riksdag har över förutsättningarna för lönebildningen som dessa
gruppers legitima intressen av en väl fungerande lönebildning kan
bevakas.
Sett enbart utifrån de enskilda organisationernas intressen kan det
ibland vara rationellt att kräva mycket höga löneökningar. Om
arbetsgivarna kan kompensera sig genom prishöjningar kan en del av
kostnaderna och andra konsekvenser av löneökningarna övervältras på
andra aktörer i samhället. Om dessa i sin tur inte lyckas kompensera sig,
kan köpkraftsförbättringen för medlemmarna i den organisation som
först fick sina krav tillgodosedda bli mycket stor. Om däremot de andra
aktörerna lyckas kompensera sig fördelas de höga samhällsekonomiska
kostnaderna, som i ett sådant läge kan uppstå t.ex. i form av hög inflation
eller hög arbetslöshet, över många samhällsmedborgare. Vinsterna för
den organisation som kräver höga löneökningar kan därför ibland bli
mycket stor i förhållande till den förlust som uppkommer för
organisationens medlemmar om strategin misslyckas.
För löntagarkollektivet i sin helhet ser dock förhållandet mellan den
potentiella vinsten av för högt ställda lönekrav och kostnaderna för dessa
oftast helt annorlunda ut. De vinster som höga nominella löneökningar
kan ge är små, och på sikt obefintliga, i förhållande till de kostnader som
kan uppkomma. Under 1970- och 1980-talen resulterade de höga
nominella löneökningarna i höga prisökningar vilket fick till följd att
reallöneutvecklingen för löntagarkollektivet i sin helhet blev mycket
dålig. Numera ger alltför höga löneökningar framför allt upphov till
kostnader i form av högre arbetslöshet och en svagare
sysselsättningsutveckling.
Olika former av koordinering av avtalsförhandlingarna har i såväl
Sverige som många andra länder spelat en viktig roll för att söka
överbrygga de motsättningar som på så sätt kan finnas mellan
kollektivets och de enskilda organisationernas intressen. I den senaste
avtalsrörelsen på den svenska arbetsmarknaden tilläts industrin spela en
ledande roll. Förhandlingar bedrevs där utifrån det för hela sektorn
gemensamma samarbetsavtalet om industriell utveckling och
lönebildning och den nya förhandlingsordningen. För den statliga sektorn
underlättas anpassningen av avtalsförhandlingarna till industrins
uppgörelser genom den s.k. rambudgetmodellen som innebär att
exportindustrins löneutveckling skall vara anslagsnormerande.
Möjligheten att övervältra kostnaderna av höga löneökningar på andra
ekonomiska aktörer varierar mellan olika branscher och sektorer och har
dessutom förändrats över tiden. Exportindustrin brukar ofta nämnas som
ett exempel på en sektor där möjligheterna till övervältring av
kostnaderna är små, givet prisstabilitet och en stabil växelkurs.
Konkurrensen på världsmarknaden är ofta hård och priserna till stor del
givna. Inom den inhemska privata marknaden finns ofta större
möjligheter att övervältra kostnader i form av högre priser på såväl
insatsvaror som den slutliga konsumtionen. Möjligheterna har dock
begränsats till följd av det inflationsmål som numera är styrande för
penningpolitiken. Olika inhemska verksamheter har också olika
möjligheter att övervältra kostnader beroende på hur
konkurrensförhållandena ser ut och om verksamheten är
anslagsfinansierad eller ej.
I Sverige, liksom i många andra starkt exportberoende länder, finns det
en bred uppslutning kring synsättet att den konkurrensutsatta sektorn bör
ha en lönenormerande roll. Den konkurrensutsatta sektorn ger via sina
avtal en möjlighet för andra sektorer att bedöma vilken löneökningstakt
som är möjlig att uppnå. Lönenormering avser inte relativlönenivåer för
olika grupper utan endast löneökningstakten. I praktiken är det ofta de
avtal som först tecknas i en avtalsrörelse som blir lönenormerande.
Eftersom möjligheterna att övervältra kostnader på andra är minst inom
områden med tydlig konkurrens, som exportindustrin, är
förutsättningarna för en framgångsrik utveckling störst om sådana
områden tecknar nya avtal före andra.
Den viktigaste uppgiften för ett medlingsinstitut under de närmast
kommande åren blir att verka för att parterna agerar på ett sådant sätt att
utvecklingen mot en anpassning av löneutvecklingstakten till den i våra
konkurrentländer fortsätter med oförminskad styrka. Regeringen kan
därigenom begränsa sig till att agera utifrån de förhållanden som indirekt
påverkar förutsättningarna för lönebildningen. Det gäller bland annat den
makroekonomiska stabiliteten, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken,
konkurrensfrågor och socialpolitiken.
6 Internationella konventioner
Förenings- och förhandlingsrätten samt rätten att vidta stridsåtgärder är
garanterad i ett antal konventioner som Sverige har ratificerat.
Bestämmelserna i konventionerna sätter således en gräns för åtgärder
som kan vidtas av regering och riksdag t.ex. genom lagstiftning.
Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer kan dock i kollektivavtal med
giltig verkan förbinda sig att avstå från att utnyttja rättigheter som de har
på grund av konventionsåtaganden om förhandlingsrätt och strejkrätt.
Här följer en redovisning av konventioner som har arbetats fram inom
Europarådet och ILO och som ratificerats av Sverige. Utöver dessa har
Sverige förbundit sig att iaktta kraven på föreningsrätt och rätt till
stridsåtgärder i FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna
(artikel 23:4), FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter (artikel 8) och FN-konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter (artikel 22).
6.1 Europarådet
6.1.1 Europakonventionen
Den europeiska konventionen från 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen) ratificerades av Sverige år 1952 och trädde i kraft
1953. Sedan den 1 januari 1995 gäller den som lag i Sverige (SFS
1994:1219). Kontrollen av att staterna iakttar konventionen sker genom
att talan mot en stat kan väckas vid domstolen för de mänskliga
rättigheterna (Europadomstolen). Såväl enskilda personer som
medlemsstater kan påtala brott mot konventionen. Europarådets
ministerkommitté har till uppgift att övervaka att länderna följer
Europadomstolens domar.
Europakonventionen innehåller inte någon regel om fackliga
stridsåtgärder. Det hindrar inte att stridsåtgärder som vidtas i Sverige kan
komma att prövas mot bakgrund av konventionen, se bl.a. fallet Torgny
Gustafsson ./. Sverige, 1996. Enligt artikel 11 i Europakonventionen har
var och en rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till
föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till
fackföreningar för att skydda sina intressen. I Europadomstolens
tillämpning har skyddet kommit att omfatta även den negativa
föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför en organisation.
6.1.2 Sociala stadgan
Väsentliga rättigheter på det sociala och arbetsrättsliga området har blivit
föremål för en annan konvention inom Europarådet, nämligen den
europeiska sociala stadgan (Europarådets sociala stadga) från 1961. I den
finns bestämmelser om förenings- och förhandlingsrätt och strejkrätt.
Stadgan ratificerades av Sverige 1962. En reviderad stadga, som 1998
ratificerats av Sverige, trädde i kraft den 1 juli 1999.
Tillämpningen av stadgan övervakas genom att de fördragsslutande
länderna kontinuerligt avger rapporter om ändringar i sin nationella
lagstiftning m.m. Rapporterna granskas av en kommitté av oberoende
experter som kan ifrågasätta eller rikta kritik mot tillämpningen. Enligt
ett särskilt förfarande, som infördes 1993, har en annan kommitté
bestående av representanter för ländernas regeringar till uppgift att, på
grundval av expertkommitténs kritik, föreslå fall som skall bli föremål
för s.k. rekommendation, dvs. en uppmaning till landet att vidta åtgärder
så att stadgan efterlevs. Europarådets ministerkommitté beslutar slutligt i
frågan om en rekommendation skall avges. Utöver det nu redovisade
förfarandet har ett klagomålsförfarande för organisationer införts 1998.
Sverige har inte fått någon rekommendation såvitt gäller här berörda
åtaganden i stadgan.
Rättigheter och principer i artiklarna får inte inskränkas eller begränsas
annat än med stöd av artikel G i reviderade stadgan (artikel 31 i sociala
stadgan). Där medges undantag som är föreskrivna i lag och som är
nödvändiga i ett demokratiskt samhälle som garanti för annans fri- och
rättigheter eller som skydd för samhällets intresse, nationell säkerhet,
allmän hälsa eller moral.
Enligt artikel 5 i stadgan får de fördragsslutande staterna inte utforma
eller tillämpa sin nationella lagstiftning så att föreningsrätten kränks.
Rätten skall omfatta alla arbetstagare. Vissa undantag får göras för
poliser och militärer. Expertkommittén har haft åtskilliga frågor att
bedöma när det gäller den närmare tillämpningen av artikeln. Enligt
kommittén omfattar skyddet även den negativa föreningsrätten.
Kommittén har vidare uttalat att artikel 5 innefattar ett skydd mot statlig
inblandning i fackliga organisationers sätt att utforma sin interna
verksamhet. Bestämmelser enligt vilka fackliga stridsåtgärder skall
föregås av hemlig medlemsomröstning i den fackliga organisationen har
dock inte ansetts vara oförenliga med stadgan.
Artikel 6, som handlar om den kollektiva förhandlingsrätten, innehåller
i korthet följande åtaganden:
1. att främja gemensamt samråd mellan arbetstagare och arbetsgivare,
2. att främja förfarande för frivilliga kollektivavtalsförhandlingar,
3. att främja förfarande för förlikning och frivillig skiljedom i arbets-
tvister, samt
4. att erkänna arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att vidta kollektiva
åtgärder i händelse av intressekonflikter, däri inbegripet strejk, om inte
annat följer av förpliktelser enligt gällande kollektivavtal.
När det gäller åtagandet i artikel 6:2 finns en omfattande praxis
beträffande statliga ingrepp i kollektivavtalsförhandlingar. Sådana har
förekommit exempelvis genom att medlemsländer infört ett obligatoriskt
skiljeförfarande med resultat som är bindande för parterna.
Begränsningar av den fria förhandlingsrätten har endast ansetts
godtagbara om de är nödvändiga ur ett allmänt intresse för att komma till
rätta med ekonomiska och sociala problem. De måste alltid föregås av
uttömmande samråd med alla berörda parter på arbetsmarknaden. Det
skall röra sig om undantagsåtgärder under begränsad tid i situationer då
det har visats att det inte går att uppnå samma mål med mindre
ingripande metoder.
Åtagandet i artikel 6:4 har ett nära samband med det nyss redovisade
åtagandet i artikel 6:2. Vad som redan har sagts om otillåtna
begränsningar i förhandlingsrätten gäller även för begränsningar i
strejkrätten. Expertkommittén har uttalat att det är tillåtet att inskränka
strejkrätten under en ”nedkylningsperiod”, som anges i lag, då
förhandlingar eller medling pågår. Genom undantagsmöjligheten i artikel
G kan det vara tillåtet att inskränka strejkrätten för vissa kategorier av
offentliganställda. Politiska strejker omfattas inte av förpliktelsen i
artikel 6:4. Rätten till sådana strejker kan således inskränkas utan hinder
av stadgan.
Även EU skall beakta Europarådets sociala stadga enligt den nya
målsättningsartikeln om socialpolitik i Amsterdamfördraget (artikel 136).
6.2 ILO
Inom Internationella arbetsorganisationen (ILO) är det främst fyra
konventioner som har beröring med frågor som regeringen behandlar.
Det är
konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för
organisationsrätten,
konvention (nr 98) angående tillämpningen av principerna för
organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten,
konvention (nr 151) om skydd för organisationsrätten och om
förfarande för fastställande av anställningsvillkor i offentlig tjänst
samt
konvention (nr 154) om främjande av kollektiva förhandlingar.
Samtliga har ratificerats av Sverige.
Övervakning av tillämpningen sker genom regelbunden rapportering
från de konventionsanslutna ländernas regeringar. Rapporterna granskas
av oberoende jurister i ILO:s expertkommitté. En rapport från den
kommittén tillställs Internationella arbetskonferensens trepartiska utskott
för konventionstillämpning med företrädare för regeringarna och
arbetsmarknadens parter. Inför detta utskott står regeringarna till svars
vid överträdelser. Genom ett särskilt förfarande kan också arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationer framföra klagomål beträffande
tillämpningen av konventioner till ILO. Klagomålen prövas i ILO:s
styrelse som ibland tillsätter en särskild granskningskommitté. Klagomål
som gäller konventionerna nr 87 och 98 behandlas först i den permanent
inrättade kommittén för föreningsfrihet och därefter i ILO:s styrelse.
Rätten att vidta stridsåtgärder nämns inte uttryckligen i någon av ILO-
konventionerna, men strejkrätt har i övervakningsorganens praxis ansetts
följa av den föreningsfrihet, som skall garanteras enligt konvention nr 87.
Inskränkningar i strejkrätten anses godtagbara endast i situationer då ett
land befinner sig i akut kris. Även obligatoriska skiljeförfaranden vars
resultat inte kan frångås av parterna är i princip oförenliga med
konventionen. Strejkrätten skall med vissa undantag gälla även för
offentliganställda. Det är dock möjligt att inskränka den för strejk som
berör myndighetsutövning eller väsentliga samhällsfunktioner.
Vid politiska strejker och sympatiåtgärder riktas inte de strejkandes
krav mot den egna arbetsgivaren. Rätt till strejk i rent politiskt syfte
omfattas inte av skydd enligt konvention nr 87. Sådana strejker kan alltså
förbjudas. Sympatistrejk skall däremot vara tillåten så länge den
stridsåtgärd som den vidtas till förmån för inte är olaglig.
Obligatorisk medling före konfliktåtgärd ligger i linje med de tankar
om fredligt förhandlingssamarbete, som har legat till grund för
konventionerna. Proceduren får dock inte bli onödigt långdragen. En
obligatorisk varselperiod eller annan påtvingad väntetid godtas som
medel att åstadkomma ytterligare förhandlingar. Tidsperioden skall dock
vara relativt kort, i synnerhet om medling redan har ägt rum.
Enligt konvention nr 98 skall ett konventionsanslutet land uppmuntra
och främja frivilliga förhandlingar mellan arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer för att åstadkomma reglering av
anställningsvillkor i kollektivavtal. Bestämmelser om att kollektivavtal
inte blir giltiga förrän de godtagits av en myndighet eller en domstol har i
princip ansetts oförenliga med konventionen. Obligatoriskt
skiljeförfarande som påbörjas på begäran av en av parterna tillåts inte
annat än undantagsvis. Det kan anses godtagbart som medel att uppnå ett
första kollektivavtal eftersom erfarenheten visar att det bidrar till att
åstadkomma en bestående avtalsrelation som fungerar. Skiljeförfarande
utan att någon part har begärt det anses inte ligga i linje med tankarna
bakom konventionen men kan inte helt uteslutas som metod för att lösa
en förhandlingsfråga när läget är låst. En uppgörelse skall alltid komma
till stånd på frivillig väg.
Det förekommer att medlemsstater gör ingripanden i
kollektivavtalsförhandlingarna för att stabilisera det ekonomiska läget i
landet. Detta gäller särskilt för offentliganställda. Endast kortvariga
regleringar i akuta krislägen under omständigheter som inte får
långtgående konsekvenser när det gäller levnadsstandarden för de
berörda arbetstagarna, har ansetts vara förenliga med konvention nr 98.
Artikel 7 i konvention nr 151 tillåter en viss flexibilitet när det gäller
metoderna för att besluta anställningsvillkoren i offentlig sektor. Enligt
konventionen nr 98 undantas tjänstemän i allmän tjänst (public servants
engaged in the administration of the state) från konventionen. Andra
offentliganställda skall dock ha samma förhandlingsrätt som
privatanställda. Tjänstemän i allmän tjänst skall kunna vara fackligt
anslutna. Deras organisationer skall också ha möjlighet att påverka deras
förhållanden även om inskränkningar i förhandlingsrätten får
förekomma.
Konvention nr 154 innehåller inte några bestämmelser som inte
förekommer i de tidigare nämnda konventionerna.
7 Gällande rätt
7.1 Reglering i lag och avtal
Vissa grundläggande regler om rätten att vidta stridsåtgärder och
föreningsrätt finns i regeringsformen. Den närmare regleringen finns
framför allt i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, som
innehåller bestämmelser om föreningsrätt, förhandlingsrätt,
kollektivavtal, fredsplikt och medling. De lagregler som behandlas här är
tvingande. Det betyder att rättigheter och skyldigheter enligt reglerna inte
får upphävas eller inskränkas genom avtal. I kollektivavtal får det dock
föreskrivas en längre gående fredsplikt eller ett längre gående
skadeståndsansvar än vad som följer av lagen. För en närmare
redogörelse för gällande rätt och för de kollektivavtal som finns på
området, hänvisas till utredningens betänkande.
7.1.1 Medbestämmandelagen
Förhandlingsrätt
Parterna på arbetsmarknaden har rätt till avtalsförhandling i frågor som
rör förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare (10 §). I lagen
anges vad som krävs för att en part skall anses ha fullgjort sin
förhandlingsskyldighet (15 §). Parten skall själv eller genom ombud
inställa sig vid förhandlingssammanträde. Om det behövs skall parten
också lägga fram ett motiverat förslag till lösning av den fråga som
förhandlingen avser. Enligt Arbetsdomstolens praxis krävs en aktiv
medverkan vid förhandlingen. Parten skall bidra till att föra
förhandlingen framåt genom att klart ange sin ståndpunkt i sak och gå in
i saklig överläggning med motparten i förhandlingsfrågan. Det innebär
att parten skall lämna besked om grunden för sitt ställningstagande och
uppge vad som styrker påståenden som motparten inte vill godta. En part
som åberopar skriftlig handling vid förhandlingen är skyldig att hålla
handlingen tillgänglig för motparten, om denne begär det (18 §).
Det finns också regler i medbestämmandelagen om ordningen för att
påkalla och hålla en förhandling (16 §). Den som vill förhandla skall göra
en förhandlingsframställning hos motparten. Det skall enligt praxis vara
en tydlig framställning där ämnet för förhandlingen skall anges. Om inte
parterna är överens om något annat skall förhandlingen hållas inom två
(eller i vissa fall tre) veckor från det att motparten fick framställningen.
Förhandlingen skall bedrivas skyndsamt. Det skall, om en part begär det,
föras ett protokoll som justeras av båda parter. En förhandling skall, om
inte parterna kommer överens om annat, anses avslutad när en part som
fullgjort sin förhandlingsskyldighet har gett motparten skriftligt besked
om att han frånträder förhandlingen.
Om en part inte går med på att förhandla anvisar lagen en metod för att
ändå få förhandling till stånd. Den part som inte kan få den andra parten
att komma till förhandlingsbordet kan vända sig till förlikningsman och
begära att motparten kallas till förhandling inför förlikningsmannen. Om
motparten inte heller efter en sådan kallelse fullgör sin
förhandlingsskyldighet kan förlikningsmannen anmäla det hos
Arbetsdomstolen. Domstolen kan förelägga parten vid vite att fullgöra
förhandlingsskyldigheten och kan på anmälan av förlikningsmannen
döma ut vitet (49 §).
Den som vägrar att medverka vid förhandling kan åläggas att betala
skadestånd till motparten för sin vägran (54 och 55 §§).
Fredsplikt
Rätten till fackliga stridsåtgärder är grundlagsskyddad. Enligt 2 kap. 17 §
regeringsformen har förening av arbetstagare samt arbetsgivare och
förening av arbetsgivare rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om inte
annat följer av lag eller avtal. Av bestämmelsen följer att regeringen inte
genom eget beslut kan inskränka rätten till stridsåtgärder. En sådan
bestämmelse kan endast utfärdas efter beslut av riksdagen som ensam
stiftar lag. Lagregler om fredsplikt finns i medbestämmandelagen.
Därutöver finns det vissa bestämmelser i sjölagen och i lagen om skydd
mot vräkning i arbetskonflikter, som det saknas anledning att gå in på i
detta sammanhang. Särskilda bestämmelser för den offentliga sektorn
redovisas längre fram i avsnittet.
Fredspliktsreglerna i 41 § medbestämmandelagen innebär
inskränkningar i stridsrätten. Enligt dessa bestämmelser är det i vissa fall
förbjudet att vidta eller delta i arbetsinställelse (lockout eller strejk),
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Förbudet
gäller arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal.
Fredsplikten omfattar tre situationer. Stridsåtgärd får inte vidtas:
1. utan behörigt beslut av den organisation (på den angripande sidan)
som har ingått kollektivavtalet.
2. om den strider mot ett kollektivavtal som innehåller en längre
gående fredsplikt än lagen.
3. om åtgärden har till ändamål att
a) utöva påtryckning i en rättstvist som gäller ett kollektivavtal,
b) åstadkomma ändring i avtalet,
c) genomföra bestämmelse som skall tillämpas sedan avtalet upphört
att gälla, eller
d) vidta sympatiåtgärd när den som skall stödjas genom åtgärden inte
själv får vidta en stridsåtgärd.
Indrivningsblockad, dvs. en blockad som har till syfte att utverka
betalning av en klar och förfallen fordran på lön eller annan ersättning för
utfört arbete, räknas inte som en olovlig stridsåtgärd. En sådan blockad är
tillåten om den har beslutats av en facklig organisation i behörig ordning.
Det finns inte något krav på att en stridsåtgärd skall vara riktad mot
motparten. Stridsåtgärd riktad mot tredje man är tillåten även i fall då
tredje man inte på något sätt har med tvisten att göra eller har givit
uttryck för lojalitet med motparten.
Det finns inte några regler i medbestämmandelagen om förbud mot
stridsåtgärd som berör samhällsviktiga funktioner. Frågan om s.k.
samhällsfarliga stridsåtgärder har varit föremål för flera utredningar men
har enbart lösts genom avtal.
Organisationer och medlemmar som är bundna av fredsplikt kan ändå
delta i tillåtna sympatiåtgärder. Sympatiåtgärder är tillåtna när de vidtas
till förmån för någon som vidtar en lovlig stridsåtgärd. När det gäller
utländska konflikter finns ett vidare utrymme för tillåtna
sympatiåtgärder.
En arbetsgivare får inte som stridsåtgärd eller som ett led i en
stridsåtgärd hålla inne lön eller annan ersättning för utfört arbete, som
har förfallit till betalning (41 a §).
En arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation får inte anordna eller på
annat sätt föranleda en olovlig stridsåtgärd. Den får inte heller
understödja eller medverka till en sådan åtgärd. Det gäller även om
organisationen inte är bunden av kollektivavtal. En organisation som
själv är bunden av kollektivavtal är skyldig att försöka hindra åtgärden
eller verka för att den upphör (42 §). Vid olovlig stridsåtgärd är
arbetsgivaren och den berörda arbetstagarorganisationen skyldiga att
omedelbart ta upp överläggningar och verka för att stridsåtgärden skall
upphöra (43 §).
Lagen ger en part rätt att i ett specialfall vidta stridsåtgärder för egna
syften även om fredsplikt gäller i övriga frågor. Det brukar kallas
kvarlevande stridsrätt (44 §). Den kvarlevande stridsrätten får endast
användas för att driva krav om medbestämmandeavtal. En förutsättning
är att en part vid kollektivavtalsförhandlingar har begärt att
medbestämmandeavtal skall träffas och att något sådant avtal inte har
kommit till stånd när avtal ingåtts.
En part är skyldig att varsla motparten minst sju dagar i förväg om en
förestående stridsåtgärd (45 §). Detta gäller dock inte om giltigt hinder
föreligger, t.ex. om det är fråga om blockad mot lossning av en båt, som
skall avgå inom kort. Varselskyldigheten omfattar alla typer av
stridsåtgärder utom indrivningsblockad. Även sympatiåtgärder måste
varslas. Varsel skall vara skriftligt och skall lämnas minst sju dagar i
förväg. Skyldigheten att varsla gäller både när avsikten är att påbörja en
ny stridsåtgärd och när den är att utvidga en redan pågående stridsåtgärd.
Det går bra att i ett och samma varselbesked varsla både om inledande
stridsåtgärder och om utvidgning av åtgärderna vid en senare tidpunkt.
Om en part på begäran av förlikningsmannen har gått med på att skjuta
upp varslade stridsåtgärder så länge förhandlingar pågår, kan åtgärderna
verkställas utan nytt varsel så snart förhandlingarna har strandat.
Om en arbetsgivare tänker vidta en stridsåtgärd som skall omfatta även
arbetstagare som inte är medlemmar i den berörda
arbetstagarorganisationen, bör dessa varslas om åtgärden genom allmänt
synliga anslag på arbetsplatsen. Varsel skall innehålla uppgift om
anledningen till stridsåtgärden och om stridsåtgärdens omfattning.
Den som vidtar en olovlig stridsåtgärd kan bli skyldig att betala
ekonomiskt och allmänt skadestånd (54 och 55 §§). Det finns särskilda
regler om jämkning av skadestånd. Vidare gäller en begränsning av
skadeståndsansvaret för enskilda arbetstagare.
Även försumlighet att iaktta varselregeln är ett brott mot lagen och kan
leda till skyldighet att betala allmänt skadestånd till motparten. Uteblivet
varsel medför emellertid inte att stridsåtgärden anses olovlig och kan
därför inte heller leda till skyldighet att betala skadestånd för ekonomisk
skada som motparten har orsakats genom stridsåtgärden.
Medling
Enligt medbestämmandelagen har Statens förlikningsmannaexpedition
till uppgift att följa förhållandena på arbetsmarknaden. Om expeditionen
får kännedom om en arbetstvist, som hotar att medföra eller redan har
medfört stridsåtgärd skall den utse en förlikningsman för att medla i
tvisten om medverkan av förlikningsman kan anses ägnad att främja en
lösning av konflikten (46 §). Bedömningen av om det är meningsfullt att
tillsätta en förlikningsman görs mot bakgrund av hur det förhåller sig i
det enskilda fallet. Statens förlikningsmannaexpedition tillämpar numera
bestämmelsen så att den kan utse mer än en förlikningsman för en och
samma tvist. Särskilt förordnande meddelas för varje medlingsuppdrag.
Vidare förordnas med stöd av förordningen (1976:826) om medling i
arbetstvister ett antal (högst åtta) förlikningsmän för ett år i taget med
bestämda verksamhetsområden spridda över landet.
Den som är skyldig att varsla om en förestående stridsåtgärd är också
skyldig att lämna varsel till förlikningsmannaexpeditionen (47 §).
Underlåtenhet att göra det kan leda till åtal. Påföljden för brott mot
bestämmelsen är penningböter, för närvarande lägst 100 och högst 2 000
kr.
En förlikningsman skall kalla parterna till förhandling eller vidta annan
lämplig åtgärd. Förlikningsmannen kan inte själv gripa in och hindra,
uppskjuta eller avstyra varslade stridsåtgärder. Enligt lagen skall
förlikningsmannen dock verka för att stridsåtgärder uppskjuts eller ställs
in. Vidare skall förlikningsmannen, på begäran, hjälpa parterna på
arbetsmarknaden med råd och upplysningar om förhandlingar och
kollektivavtal samt leda förhandlingar mellan parterna (46 §).
I lagtexten ges vissa övergripande riktlinjer för hur medlingsuppdraget
skall hanteras. Förlikningsmannen skall försöka få till stånd en
överenskommelse mellan parterna på grundval av förslag som kommer
från dem själva. Vidare anges att förlikningsmannen är oförhindrad att
föreslå jämkningar och medgivanden för att främja en god lösning av
tvisten (48 §). Är situationen den att en part inte vill förhandla ger lagen
möjlighet för förlikningsmannen att på motpartens begäran tvinga fram
en förhandling genom att anmäla förhållandet hos Arbetsdomstolen.
Domstolen kan därefter förelägga parten vid vite att fullgöra
förhandlingsskyldigheten och kan på anmälan av förlikningsmannen
döma ut vitet (49 §).
Om enighet inte uppnås vid förhandling inför förlikningsmannen kan
förlikningsmannen föreslå parterna att låta tvisten avgöras av skiljemän.
Han kan också medverka till utseende av skiljemän. Förlikningsmannen
själv får inte åta sig skiljemannauppdrag i arbetstvist om inte
förlikningsmannaexpeditionen i särskilt fall medger det (51 §). Hur
skiljeförfarandet i övrigt skall gå till är inte lagreglerat.
En förlikningsmans behörighet att agera vid en arbetstvist enligt 46 §
gäller även om den arbetstagarorganisation som är part i konflikten inte
har några medlemmar hos arbetsgivaren. Det kan t.ex. vara fallet vid
organisationstvister. Även då förhandlingsskyldighet saknas kan en
förlikningsman således vidta åtgärder. Har t.ex. varsel utfärdats om
stridsåtgärd mot någon som inte har velat förhandla om kollektivavtal,
kan det enligt förarbetena vara lämpligt med underhandskontakter för att
söka få förhandlingar till stånd.
För tvister av större betydelse finns det möjlighet för regeringen att
ingripa och utse en förlikningskommission eller en särskild
förlikningsman att medla i tvisten (52 §). Efter 1987 har någon
förlikningskommission inte utsetts av regeringen. I stället har det blivit
vanligt att förlikningsmannaexpeditionen utser mer än en person för att
medla i en tvist.
Enligt 8 kap 15 § sekretesslagen har förlikningsman, särskild
förlikningsman och förlikningskommission tystnadsplikt i fråga om
uppgifter som har lämnats av en part i en arbetstvist, om
uppgiftslämnaren har gjort förbehåll om sekretess. Den som bryter mot
tystnadsplikten kan dömas till böter eller fängelse samt förpliktas att
betala skadestånd enligt de allmänna reglerna om skadestånd i
skadeståndslagen. Den tidigare redovisade skyldigheten att hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten vid förhandling gäller även i
förhållande till förlikningsman som medverkar vid förhandlingen (50 §).
7.2 Särreglering i lag och avtal inom den offentliga
sektorn
De offentligt anställda i Sverige har en långtgående förhandlings- och
konflikträtt. Medbestämmandelagen gäller även för den offentliga
sektorn. Parallellt med den lagen infördes dock en särskild lagstiftning,
lagen om offentlig anställning, som innebar vissa inskränkningar i
medbestämmande- och konflikträtten inom den offentliga sektorn. Den
ersattes av en ny lag om offentlig anställning 1994. Det särskilda
huvudavtalet hanterar frågor om kollektivavtal och den politiska
demokratin och tillkom på initiativ av staten i samband med 1976 års
arbetsrättsreform. De nu gällande huvudavtalen inom den offentliga
sektorn innebär också vissa regleringar av konflikträtten enligt
medbestämmandelagen. För en närmare redogörelse om gällande rätt
samt om kollektivavtal, hänvisas till utredningens betänkande.
7.2.1 Lagen om offentlig anställning
I lagen (1994:260) om offentlig anställning finns särskilda bestämmelser
om arbetskonflikter (23–29 §§). Reglerna är av tvingande karaktär och
kan alltså inte sättas ur spel genom kollektivavtal. Lagen är tillämplig vid
statliga myndigheter under regeringen liksom riksdagen och dess
myndigheter. De särskilda bestämmelserna om arbetskonflikter gäller
emellertid även arbetstagare hos kommuner och landsting.
Lagen om offentlig anställning begränsar stridsåtgärderna vid
myndighetsutövning. I arbeten som består av myndighetsutövning eller
som är oundgängligen nödvändiga för att genomföra
myndighetsutövning får stridsåtgärder genomföras bara i form av
lockout, strejk, övertidsvägran eller nyanställningsblockad (23 § första
stycket). Andra stridsåtgärder, t.ex. partiella åtgärder, sittstrejk,
maskning, resevägran m.m. är otillåtna i sådana arbeten. Lagen skiljer
alltså mellan myndighetsutövning och annan verksamhet. I fråga om
annan offentlig verksamhet än myndighetsutövning är
medbestämmandelagens regler om stridsåtgärder tillämpliga.
För arbeten som avser myndighetsutövning finns ytterligare
begränsningar av konfliktåtgärderna (23 § andra stycket). Stridsåtgärder
får inte genomföras på grund av något annat än förhållandet mellan
arbetsgivare och de arbetstagare som omfattas av lagen. Det innebär att
sympatiåtgärder inte får vidtas till stöd för parter på den privata
arbetsmarknaden. Vidare är det otillåtet med stridsåtgärder som syftar till
att påverka inhemska politiska förhållanden (23 § tredje stycket). Det
gäller både myndighetsutövning och annan offentlig verksamhet.
Åtgärder som tar sikte på politiska förhållanden i utlandet kan på grund
av det nyss nämnda förbudet (23 § andra stycket) inte förekomma i
arbete som avser myndighetsutövning. Detsamma gäller sympatiåtgärder
med bakgrund i utländska förhållanden. Inom annan offentlig verksamhet
gäller samma regler för stridsåtgärder med sådant syfte som på den
privata delen av arbetsmarknaden.
Om det uppkommer tvist om huruvida en viss stridsåtgärd är tillåten
enligt lagen om offentlig anställning får åtgärden inte genomföras förrän
tvisten har avgjorts slutligt (24 §). Lagstiftaren har på så sätt velat hindra
att en otillåten stridsåtgärd kommer till stånd till följd av en felaktig
uppfattning om rättsläget.
En arbetstagare får enligt lagen delta i en stridsåtgärd bara efter beslut
av den arbetstagarorganisation som har anordnat stridsåtgärden (25 §).
Flertalet fall av stridsåtgärder som vidtas utan beslut av
arbetstagarorganisation är olovliga redan på grund av regler i
medbestämmandelagen och kan leda till skadestånd för de arbetstagare
som deltar. Återstående fall täcks in av den här bestämmelsen.
En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt
föranleda stridsåtgärder som är otillåtna enligt de nyss redovisade
bestämmelserna (26 §). En sådan organisation får inte heller genom
understöd eller på något annat sätt medverka vid otillåtna stridsåtgärder.
Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation planerar att
inleda eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är organisationen skyldig
att försöka hindra åtgärden eller verka för dess upphörande.
Det finns vidare en överläggningsskyldighet för organisationerna i
händelse av otillåten konflikt. Om en arbetstagare som tillhör en
arbetstagarorganisation har inlett en stridsåtgärd utan behörigt beslut av
organisationen skall arbetsgivaren och organisationen omedelbart ta upp
överläggning med anledning av stridsåtgärden och gemensamt verka för
att den upphör (27 §). Skyldigheten gäller den lokala
arbetstagarorganisationen om annat inte har föreskrivits i kollektivavtal.
Bestämmelsen skiljer sig från motsvarande bestämmelse i
medbestämmandelagen på det sättet att den gäller även om arbetstagaren
i fråga inte är bunden av kollektivavtal.
Det finns i lagen om offentlig anställning vidare särskilda
bestämmelser om skadestånd på grund av brott mot de ovan redovisade
bestämmelserna (28 och 29 §§).
7.3 Tillfälliga tvångsingripanden
Lagstiftning för att lösa konflikter på arbetsmarknaden är mycket
ovanligt i Sverige. Endast vid fem tillfällen under de senaste drygt 50
åren har regeringen gått till riksdagen med förslag till ingrepp i
lönerörelsen. Endast två gånger har riksdagen behövt ta ställning till
förslagen och vid det ena av dessa båda tillfällen kom lagen aldrig att
tillämpas. En uppräkning av de fall som varit aktuella finns i
utredningens betänkande.
8 Medlingsinstitutet
8.1 Medlingsinstitutet inrättas
Regeringens förslag: En myndighet med namnet Medlingsinstitutet
inrättas den 1 juni 2000. I samband därmed avvecklas Statens
förlikningsmannaexpedition.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i
huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att
Medlingsinstitutet inrättas senast den 1 januari 2000.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad angående inrättandet
av ett medlingsinstitut. Omkring hälften av remissinstanserna ställer sig
positiva till inrättandet, däribland Landsorganisationen i Sverige (LO),
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU),
Arbetsgivaralliansen, Arbetslivsinstitutet, Kooperationens
Förhandlingsorganisation (KFO), Svenska Kommunförbundet
(Kommunförbundet), Sveriges Verkstadsindustrier (VI),
Arbetsgivarverket, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Länsstyrelsen i
Stockholms län, Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation (BAO),
Riksskatteverket (RSV) och Uppsala universitet. Vissa menar dock att
Medlingsinstitutet bör ges ett mer begränsat uppdrag än vad utredningen
förslår. Förslaget avvisas av Statens förlikningsmannaexpedition
(Förlikningsmannaexpeditionen), Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Stockholms tingsrätt,
Tidningsutgivarna och Företagarnas Riksorganisation.
SAF anser att det finns en uppenbar risk för statlig inkomstpolitik med
den föreslagna inriktningen av institutets uppgifter och menar att vad
som främst behövs för en bättre fungerande lönebildning är konkreta
förändringar i konfliktreglerna för att åstadkomma en bättre balans
mellan de förhandlande parterna. Förlikningsmannaexpeditionen anser
att Medlingsinstitutets föreslagna befogenheter att tidigt gå in och ta ett
starkt grepp om avtalsförhandlingarna inger farhågor om att institutet blir
ett organ för statlig inkomstpolitik.
I ett gemensamt yttrande menar SACO och TCO tillsammans med
Privattjänstemannakartellen (PTK), Offentliganställdas Förhandlingsråd
(OFR), Sveriges akademikers centralorganisation – Statliga sektorn
(SACO-S) samt Lärarförbundets och Lärarnas Riksförbunds
Samverkansråd, nedan benämnt SACO och TCO med flera, att
Medlingsinstitutets föreslagna roll motverkar en fri och decentraliserad
lönebildning och leder till att staten tar över parternas befogenheter och
ansvar. Vidare menar man att de avtal som slutits på senare år motsäger
att lönebildningen skulle utgöra ett hot mot sysselsättning och välfärd.
Arbetslivsinstitutet stöder inrättandet av Medlingsinstitutet och gör
bedömningen att ett förstärkt medlingsinstitut kan spela en positiv roll
för att hålla nere de nominella löneökningarna i Sverige under
förutsättning att det inte innebär att steg tas mot en statlig inkomstpolitik.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening finns det
starka motiv för att vidta åtgärder som syftar till bättre förutsättningar för
en långsiktigt väl fungerande lönebildning. Grunderna för detta har
utvecklats närmare i avsnitt 4 och 5. Genom inrättandet av ett
medlingsinstitut skapas bättre förutsättningar för att tillvarata
samhällsintresset i lönebildningen samtidigt som de avtalsslutande
parternas ansvar betonas och resurserna för konfliktlösning stärks.
Enligt den bedömning som de så kallade samsynsmännen Ingvar
Carlsson och Svante Öberg gjorde i sin rapport till regeringen i mars
1999 finns en bred samsyn bland arbetsmarknadens parter om behovet av
ett medlingsinstitut med utökade resurser. Den kritik som riktats mot
inrättandet av det av utredningen föreslagna medlingsinstitutet avser
främst farhågor om en otillbörlig statlig inblandning i
förhandlingsprocessen samt uppfattningen att utvecklingen under 1990-
talet visar att svensk lönebildning fungerar tillfredsställande.
Som framgår av regeringens övriga förslag kommer inrättandet av ett
medlingsinstitut inte att innebära något ökat inslag av statlig
inkomstpolitik. I stället tydliggörs parternas och statens respektive
ansvarsområden. Ett huvudsyfte med de föreslagna förändringarna är att
lönebildningen skall kunna fungera väl inte bara när arbetslösheten är
hög, som den varit under 1990-talet, utan också under tider när
lönebildningen utsätts för hårda påfrestningar till följd av stark tillväxt,
en kraftig ökning av efterfrågan på arbetskraft och betydligt högre
sysselsättning än i dag.
Enligt regeringens bedömning är det lämpligast att en ny myndighet
inrättas för att utföra uppgifterna att verka för en väl fungerande
lönebildning och medla i arbetstvister. Den nya myndigheten kommer att
få en vidare uppgift för sin verksamhet än Förlikningsmannaexpeditionen
och de anställda bör ha kompetens inom områdena samhällsekonomi,
lönebildning, avtalsförhandlingar, arbetsrätt, lönestatistik, avtalstolkning
och jämställdhet. Därutöver kommer den nya myndigheten ha möjlighet
att i vissa fall anlita extern expertis för utrednings-, analys- och
forskningsuppdrag. Vidare avser regeringen att ge myndigheten i uppgift
att inrätta expertråd med representanter för arbetsmarknadens parter inom
områdena samhällsekonomi, lönestatistik och avtalsförhandlingar.
Myndigheten ges ekonomiska resurser dimensionerade för ett tiotal
anställda.
När den nya myndigheten inrättas avvecklas
Förlikningsmannaexpeditionen. De uppgifter som i dag ligger på
Förlikningsmannaexpeditionen enligt medbestämmandelagen skall
fortsättningsvis ingå i den nya myndighetens uppgifter.
Avtalen på stora delar av arbetsmarknaden löper ut under första
halvåret 2001. Regeringen anser att det är väsentligt att den nya
myndigheten inrättas i sådan tid att den aktivt kan verka redan under
nästa avtalsrörelse. Ett tidigare inrättande än den 1 juni 2000 är dock inte
praktiskt möjligt att genomföra.
Regeringen instämmer i utredningens förslag att den nya myndigheten
skall ges namnet Medlingsinstitutet i stället för benämningen förliknings-
mannainstitut som användes i utredningsdirektiven. Namnet på den nya
myndigheten skall vara enkelt och könsneutralt vilket gör namnet
Medlingsinstitutet lämpligt. Av samma skäl instämmer regeringen i
utredningens bedömning att begreppet medlare i arbetstvister skall
användas istället för förlikningsman liksom att begreppet medling, som
används i dagligt tal, skall användas istället för det mindre vanliga
begreppet förlikning.
8.2 Medlingsinstitutets uppgift
8.2.1 Medla i arbetstvister och verka för en väl fungerande
lönebildning
Regeringens förslag: Medlingsinstitutets uppgift skall vara att medla
i arbetstvister och verka för en väl fungerande lönebildning.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: LO, Kommunförbundet, BAO, KFO, AMS, RSV,
Uppsala universitet och Riksrevisionsverket (RRV) stöder förslaget.
Förslaget avvisas av SACO och TCO med flera,
Förlikningsmannaexpeditionen, SAF, Företagarnas Riksorganisation,
Handelsanställdas förbund, Civilekonomernas riksförbund,
Forskningsrådsnämnden, Facken inom industrin och Ledarna.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen instämmer i utredningens
förslag att Medlingsinstitutet bör ha till uppgift att medla i arbetstvister
och verka för en väl fungerande lönebildning samt att detta bör framgå av
medbestämmandelagen.
Även med beaktande av att en stridsåtgärd är ett legitimt sätt att
verkningsfullt påverka en arbetstvist är det av stor betydelse för samtliga
medborgare i samhället att de konflikter som bryter ut mellan parterna på
arbetsmarknaden får en snabb lösning. Medlingsinstitutet skall därför
aktivt medverka till att lösa sådana arbetstvister och dessutom söka
medverka till att parterna kan lösa tvister utan att stridsåtgärder kommer
till stånd. Det skall vara Medlingsinstitutets uppgift att säkerställa
tillgången på kompetenta medlare, skiljemän och andra utomstående
personer som kan medverka till lösning av intressetvister. Institutet skall
ha en god överblick över förhållanden på arbetsmarknaden, sammanställa
och tolka statistik, sammanställa och analysera träffade kollektivavtal,
följa förhållandena på arbetsmarknaden i Sverige och i omvärlden,
särskilt i Europa, och ha erforderlig kompetens i jämställdhetsfrågor och
diskrimineringsfrågor i allmänhet.
För att det skall vara möjligt att skapa fortsatt goda förutsättningar för
en hög sysselsättningstillväxt är det väsentligt att Medlingsinstitutet inte
enbart har i uppgift att medla utan även på andra sätt verkar för en väl
fungerande lönebildning. Även om de nominella löneökningarna har
dämpats och antalet konflikter är lågt ligger den svenska genomsnittliga
löneökningstakten något över de viktigare konkurrentländernas. En
fortsatt låg inflation och hög sysselsättningstillväxt är nödvändig om
regeringens sysselsättningsmål skall uppnås. En reformering av
lönebildningen bidrar till en framtida utveckling där reallöneökningar
förenas med ökad sysselsättning. I syfte att befrämja en sådan
sysselsättningsutveckling är det enligt regeringens uppfattning viktigt att
det uppdrag som Medlingsinstitutet tilldelas är mer långtgående än det
uppdrag som Förlikningsmannaexpeditionen haft.
Flera remissinstanser framför farhågor om ett ökat inslag av statlig
inkomstpolitik. Det som remissinstanserna framför allt stödjer sina
farhågor på är att det i utredningens definition av begreppet ”en väl
fungerande lönebildning” ingår formuleringar om att institutet bland
annat skall verka för samordning av förhandlingar och avtalens innehåll.
Exempelvis avvisar Arbetsgivarverket utredningens precisering av
begreppet med motiveringen att det i huvudsak kommer att innebära att
Medlingsinstitutet verkar för samordning av avtalsförhandlingarna och
avtalsperioder. Arbetsgivarverket föreslår därför att formuleringen ”en
väl fungerande lönebildning” endera utgår eller alternativt formuleras i
termer av lönebildningens samhällsekonomiska konsekvenser. Facken
inom industrin anser att Medlingsinstitutets huvuduppgift skall vara att
medla i arbetstvister och varnar för att utredningens förslag skulle leda
till att parternas ansvar i lönebildningen minskar.
Regeringen är angelägen om att förtroendet för Medlingsinstitutets
verksamhet är stort på arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att
tydliggöra innebörden av Medlingsinstitutets uppgifter och vad som
därmed avses med att verka för en väl fungerande lönebildning.
Regeringen delar utredningens bedömning att det bör ingå i
Medlingsinstitutets uppgift att agera så att det underlättar för parterna att
ta samhällsekonomiska hänsyn. Det bör ske till exempel genom att
institutet på ett tidigt stadium överlägger med parterna om de
samhällsekonomiska förutsättningarna inför kommande förhandlingar.
Däremot anser inte regeringen att Medlingsinstitutets bör verka för
samordning av avtalens materiella innehåll. Att parterna tar
samhällsekonomiska hänsyn innebär enligt regeringens mening att de i
sina förhandlingar med respektive motparter agerar på ett sätt som inte är
till nackdel vare sig för medlemmar eller utanförstående. Det kan till
exempel gälla högt ställda lönekrav som försämrar
sysselsättningsutsikterna inte enbart inom det egna avtalsområdet utan
även indirekt inom andra områden. Medlingsinstitutet skall skaffa
information och åstadkomma öppenhet, jämförbarhet mellan avtal och
avtalsområden, transparens, informationsutbyte och samsyn genom en
väl avvägd kombination av överläggningar och informella kontakter. Hur
denna avvägning skall ske bör avgöras av Medlingsinstitutet.
Medlingsinstitutet bör också söka förebygga och bidra till att lösa de
konflikter som kan uppkomma till följd av att en parts agerande påverkar
de ekonomiska förutsättningarna för andra aktörer. Även på andra sätt
bör Medlingsinstitutet underlätta en aktiv dialog mellan alla parter på
arbetsmarknaden i syfte att hitta lösningar på olika konflikter som
innebär att utfallet för löntagarkollektivet som helhet blir så bra som
möjligt. Erfarenheten från flera andra länder visar att ett brett
samförstånd mellan arbetsmarknadens parter kan ge upphov till
betydande ekonomiska framgångar. Medlingsinstitutet skall i detta
sammanhang utgå från att parter som omfattas av avtal med
förhandlingsordning inte skall behöva föra parallella förhandlingar.
Kommunförbundet anser att begreppet ”en väl fungerande
lönebildning” bör tolkas på ett sätt som innebär att Medlingsinstitutet
inte enbart får i uppgift att verka för att den samlade löneökningstakten
inte överstiger ökningstakten i våra viktigaste konkurrentländer utan även
att lönerelationerna mellan olika branscher och yrken speglar tillgång och
efterfrågan på arbetskraft. Regeringen delar inte Kommunförbundets
uppfattning. Det är i första hand via utbildningspolitiken och den aktiva
arbetsmarknadspolitiken som staten kan se till att tillgången på
arbetskraft inom olika branscher och yrken svarar mot den efterfrågan
som finns. Om lönebildningen skall fungera väl är det också av betydelse
att fördelningspolitiken fungerar på ett bra sätt. Kommunförbundet har
rätt i att även förändringar av lönerelationerna kan spela en viktig roll för
att återställa balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft men
den takt med vilken lönerelationerna skall anpassas är parternas sak att
själva bestämma. Om parterna så önskar har dock Medlingsinstitutet
möjlighet att medverka till att befrämja diskussioner om sådana frågor
parterna emellan.
Medlingsinstitutet måste självfallet agera på ett sådant sätt att institutet
får respekt hos de avtalsslutande parterna. Det går inte att på förhand
ange hur Medlingsinstitutet skall agera för att fullgöra detta uppdrag.
Som framgår av lagtexten kan det ske genom att kalla parterna till
överläggningar eller på annat sätt. Medlingsinstitutet bör ha stor frihet att
välja sina arbetsformer.
Medlingsinstitutet bör dessutom, både inom ramen för sin
rapporteringsskyldighet och för vad som allmänt gäller för myndigheter
(jämför verksförordningen [1995:1322]), löpande bedöma sina
möjligheter att agera. Medlingsinstitutets verksamhet bör utvärderas efter
tre år.
8.2.2 Tidigt agerande för en förbättrad lönebildning
Regeringens förslag: Medlingsinstitutet skall
– genom överläggningar eller på annat sätt informera sig om
kommande eller pågående avtalsförhandlingar,
– vid vite kunna förelägga en part att komma till en överläggning
samt
– ge parterna på arbetsmarknaden råd och upplysningar om
förhandlingar och kollektivavtal.
En part som träffat kollektivavtal skall på begäran och ytterst vid
vite tillställa Medlingsinstitutet en kopia av träffat kollektivavtal om
löner och allmänna anställningsvillkor.
Regeringens bedömning: Medlingsinstitutet bör
– verka för att parterna upprättar tidsplaner för avtalsförhandlingar
som syftar till att nya avtal sluts innan föregående avtalsperiod löper
ut och att tidsplanerna även kan samordnas när så är lämpligt,
– samråda med parterna om de samhällsekonomiska
förutsättningarna för förhandlingarna samt
– tillvarata och upprätthålla den breda samsyn som finns på
arbetsmarknaden om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande
roll och, när så är lämpligt, verka för giltighetsperioder för
kollektivavtalen som befrämjar en väl fungerande lönebildning och att
förhandlingar inom internationellt konkurrensutsatta avtalsområden
avslutas först om det förs i tiden parallella förhandlingar.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stora
delar med regeringens.
Remissinstanserna: Utredningens förslag om tidigt agerande genom
överläggningar har ett brett stöd. LO, SAF, KFO, RRV, AMS, Facket för
service och kommunikation (SEKO), Uppsala universitet, Facken inom
industrin, RSV, RRV, Statskontoret, Kommunförbundet,
Arbetsgivarverket, SACO och TCO med flera, Landstingsförbundet och
Förlikningsmannaexpeditionen stöder förslaget. Förslaget avstyrks av
Tidningsutgivarna och Ledarna.
Utredningens förslag om befogenhet att verka för en samordning av
tidsplaner för kollektivavtalsförhandlingar samt giltighetsperioder för
kollektivavtal stöds av LO, SEKO, Uppsala universitet och AMS.
Förslaget om befogenhet att verka för en samordning av förhandlingar
om löner och allmänna anställningsvillkor stöds av samma
remissinstanser samt RRV. Förslagen om befogenhet att verka för en
samordning av tidsplaner för kollektivavtalsförhandlingar,
giltighetsperioder för kollektivavtal samt samordning av förhandlingar
om löner och allmänna anställningsvillkor avstyrks av SAF, SACO och
TCO med flera, Arbetsgivarverket, Ledarna, BAO,
Förlikningsmannaexpeditionen, VI, Tidningsutgivarna, Facken inom
industrin, Arbetslivsinstitutet och RSV. Samordning av tidsplaner för
kollektivavtalsförhandlingar samt giltighetsperioder för kollektivavtal
avstyrks även av Landstingsförbundet, Sveriges Riksbank, Lunds
universitet, IFAU och Kommunförbundet. Samordning av förhandlingar
om löner och allmänna anställningsvillkor avstyrks även av
Länsstyrelsen i Stockholms län och Kommunförbundet.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Behov av ett tidigt agerande
Regeringen konstaterar att det krävs noggranna överväganden för att
avgöra vilka uppgifter och befogenheter Medlingsinstitutet bör tilldelas.
Utgångspunkten för regeringens ställningstagande är den
ansvarsfördelning mellan parterna och staten som diskuteras i avsnitt 4
och 5. Det är av stor vikt att en statlig myndighet inte ges uppgifter på
områden där det är parternas ansvar att fälla avgöranden och där det inte
är sannolikt att allmänintresset skulle gagnas av ett statligt agerande.
Förbättrad öppenhet och informationsutbyte mellan olika delar av
arbetsmarknaden är, enligt regeringens bedömning, emellertid väsentligt
för en bättre fungerande lönebildning. Härmed minskar risken för att
situationer skall uppkomma där avtal på olika avtalsområden – som
isolerat ter sig rationella – leder till ohållbara sammantagna utfall med
alltför snabba kostnadsökningar.
De resurser staten bör tillhandahålla är i första hand förbättrad
information och fördjupade analyser vilket ger ökad transparens i
lönebildningen och en ”säkrare spelplan”. Genom förbättrad lönestatistik
och fördjupade analyser ges parterna ett bättre beslutsunderlag som
tydliggör konsekvenserna av för snabba lönekostnadsökningar.
Därutöver behöver medlarnas befogenhet att verka för att parterna i
större utsträckning beaktar helheten förtydligas.
Bland remissinstanserna finns en utbredd uppfattning om att det är av
värde om ett medlingsinstitut kan agera tidigt. SAF menar att ett tidigt
agerande är ägnat att öka kvaliteten i förhandlingarna och minska
konfliktrisken. Facken inom industrin konstaterar att det är förenligt med
ett nytt medlingsinstituts roll att på ett tidigt stadium bilda sig en
uppfattning om förutsättningarna inför en stundande avtalsrörelse och
föra samtal med parterna om avtalsrörelsens tänkbara förlopp.
Enligt den nu gällande bestämmelsen i 46 § medbestämmandelagen
skall Förlikningsmannaexpeditionen följa utvecklingen på
arbetsmarknaden. Om expeditionen har fått kännedom om en arbetstvist,
som hotar eller redan har medfört stridsåtgärd, skall den utse
förlikningsman att medla i tvisten, när medverkan av förlikningsman kan
anses ägnad att främja en lösning av denna. Däremot finns det inte stöd i
medbestämmandelagen för att Förlikningsmannaexpeditionen på ett mer
aktivt sätt skulle kunna verka på ett tidigt stadium för att underlätta eller
medverka i avtalsförhandlingarna, exempelvis på det sätt som de
opartiska ordförandena inom industrins område gjorde i 1998 års
avtalsförhandlingar.
Regeringen menar att det finns goda skäl för att ge Medlingsinstitutet i
uppdrag att agera tidigare och på fler sätt än vad som ligger inom
Förlikningsmannaexpeditionens uppgifter. Medlingsinstitutet bör därför
som utredningen föreslagit ges i uppdrag att genom överläggningar eller
på annat sätt informera sig om kommande eller pågående
avtalsförhandlingar. Om en part inte kommer till överläggningen bör
Medlingsinstitutet ges rätten att vid vite kalla parten till överläggning. På
samma sätt som tidigare skall även Medlingsinstitutet ge parterna på
arbetsmarknaden råd och upplysningar om förhandlingar och
kollektivavtal. Regeringen anser, som utredningen, att en
kollektivavtalspart på begäran skall tillställa Medlingsinstitutet kopia av
träffat kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor. Även en
sådan begäran anser regeringen bör kunna vitessanktioneras. Beslutet om
vitesföreläggande bör inte kunna överklagas. Talan om utdömande av
vite skall föras av Medlingsinstitutet vid Arbetsdomstolen. Som Lagrådet
anfört, bör Arbetsdomstolen vid utdömandet av vite kunna bedöma även
vitets lämplighet (se vidare avsnitt 9.1.3). Det nu nämnda anser
regeringen skall regleras i medbestämmandelagen.
Ett kollektivavtal som inkommit till Medlingsinstitutet på begäran eller
på annat sätt är allmän handling och offentlig. Utredningen har föreslagit
att sekretess skall gälla om uppgiftslämnaren gjort förbehåll om det.
Regeringen anser dock inte att det finns skäl att sådan sekretess som
huvudregel skall gälla för uppgifter i kollektivavtal hos
Medlingsinstitutet. Dock bör sekretess gälla för det fall avtalet innehåller
uppgift om en parts affärs- eller driftförhållanden eller uppgift om en
annan enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och det kan
antas att parten eller personen kan lida skada eller men om uppgiften
röjs.
Medlingsinstitutet bör också verka för att parterna upprättar tidsplaner
för avtalsförhandlingar som syftar till att nya avtal sluts innan föregående
avtalsperiod löper ut och att tidsplanerna även kan samordnas när så är
lämpligt, samråda med parterna om de samhällsekonomiska
förutsättningarna för förhandlingarna samt tillvarata och upprätthålla den
breda samsyn som finns på arbetsmarknaden om den konkurrensutsatta
sektorns lönenormerande roll och, när så är lämpligt, verka för att
giltighetsperioder för kollektivavtalen befrämjar en väl fungerande
lönebildning och att förhandlingar inom internationellt konkurrensutsatta
avtalsområden avslutas först om det förs i tiden parallella förhandlingar.
Medlingsinstitutet bör också kunna begära att få kopior av tillgänglig
lönestatistik. Dessa uppgifter avser regeringen att återkomma till i
Medlingsinstitutets instruktion.
Ett tidigt agerande kan bidra till att skapa realistiska förväntningar om
utfall i kommande avtalsförhandlingar och en samsyn om vilka
avtalslösningar som är förenliga med ökade reallöner och de
samhällsekonomiska målen om god ekonomisk tillväxt och ökande
sysselsättning. Det kan också bidra till att parterna fastställer tidsplaner
för förhandlingarna som gagnar ett rimligt utfall. Slutligen kan
Medlingsinstitutet genom att tidigt ta kontakt med parterna inom ett
avtalsområde bidra till att lösa besvärliga tvistefrågor, till exempel
genom att erbjuda förhandlingsledare, medlare eller annan
expertmedverkan.
Överläggningar för information om tidsplaner och yrkanden
Medlingsinstitutet skall således ha rätt att på ett tidigt stadium kalla
arbetsmarknadens parter till överläggningar, bland annat för att informera
sig om tidsplaner och yrkanden inför kommande eller pågående
avtalsförhandlingar. Härigenom stimuleras parterna att komma i gång
med sina förhandlingar i så god tid att nya avtal kan träffas innan de
gamla har löpt ut, vilket diskuteras närmare nedan.
Arbetsgivarverket menar att befogenheten att kalla till sig parterna inte
bör gälla områden med förhandlingsordningsavtal. SACO och TCO med
flera, Landstingsförbundet och Förlikningsmannaexpeditionen anser att
informationsutbytet mellan parterna och medlingsinstitutet bör ske på
frivillig grund. Landstingsförbundet menar att en befogenhet som kan
användas mot parternas vilja inte gagnar förhandlingsprocessen. SACO
och TCO med flera argumenterar för att samtal ändå kommer att föras
där tidig information lämnas om parterna har förtroende för institutets
opartiskhet och kompetens.
Enligt regeringens bedömning är det väsentligt att kallelse till dessa
överläggningar kan avse parter inom alla avtalsområden, även där avtal
om förhandlingsordning gäller. Medlingsinstitutet behöver ha en
överblick över förhandlingarna på hela arbetsmarknaden för att kunna
utföra sin uppgift med framgång, exempelvis för att kunna göra
bedömningar om det kommande behovet av förhandlingsledare och
medlare. Det är viktigt att det råder en stor öppenhet i
informationsutbytet mellan Medlingsinstitutet och parterna på
arbetsmarknaden. Regeringen vill framhålla att Medlingsinstitutets
uppgift i denna del avser ett tidigt agerande. Överläggningarna syftar till
att utbyta information om och tydliggöra yrkanden och tidsplaner. Ju
närmare reella förhandlingar man kommer i tiden, desto större
försiktighet bör Medlingsinstitutet visa när det gäller befogenheten att
kalla till överläggningar. Det bör inte komma i fråga att utan parternas
medgivande kalla till överläggningar samtidigt som avtalsförhandlingar
pågår. Detta är av särskild vikt när det gäller parter som är bundna av
avtal om förhandlingsordning där det har etablerats en egen ordning för
tidsplaner för förhandlingar, tidsramar, regler för tillsättande av medlare
och regler om medlarens befogenheter. Medlingsinstitutet skall inte
använda överläggningar på ett sådant sätt att det uppstår parallella
ordningar för överläggningar eller förhandlingar, dvs. dubbla processer.
Befogenheten att kalla parterna till överläggningar bör givetvis
tillämpas med urskillning. Alla avtalsområden behöver inte täckas och
ibland finns det bättre sätt att informera sig. Det är också viktigt att
Medlingsinstitutet respekterar parternas bedömning av vad de anser sig
kunna informera om på olika stadier inför och i förhandlingar. Parterna
avgör själva vilken information de är beredda att lämna vid
överläggningen.
RSV menar att man bör överväga en skyldighet för parterna att
underrätta Medlingsinstitutet när parterna bedömer att det föreligger en
uppenbar risk för strandning. Regeringen menar emellertid att en sådan
skyldighet inte är nödvändig eftersom befogenheten att kalla parterna till
överläggningar ger Medlingsinstitutet möjlighet att informera sig om
förhandlingsläget. Medlingsinstitutet skall ju genom överläggningar eller
på annat sätt informera sig om kommande eller pågående
avtalsförhandlingar.
Tidsplaner som syftar till nya avtal innan föregående avtalsperiods slut
Regeringen anser att Medlingsinstitutet skall verka för att parterna
upprättar tidsplaner för avtalsförhandlingar som syftar till att nya avtal
sluts innan föregående avtalsperiod löper ut. Enligt den bedömning som
samsynsmännen Ingvar Carlsson och Svante Öberg gjorde i sin rapport
till regeringen i mars 1999 finns en bred samsyn bland arbetsmarknadens
parter om att det är bra med ordningar som främjar att nya avtal sluts
innan de gamla löpt ut.
Om avtalsförhandlingar effektivt förs på ett sådant sätt att nya avtal
huvudsakligen kan träda i kraft när de gamla löper ut undviks långa
perioder av osäkerhet om vilka villkor som skall komma att gälla. Det
skall finnas tid för noggrann analys och genomgång av faktaunderlag och
parternas ståndpunkter. En viktig del av förhandlingen sker på detta sätt
under fredsplikt. Därmed minskar risken för onödiga stridsåtgärder.
Regeringen menar därför att den föreslagna uppgiften för
Medlingsinstitutet kommer att påverka lönebildningen i positiv riktning.
Genom sin befogenhet att agera tidigt och kalla parterna till
överläggningar har Medlingsinstitutet en möjlighet att bidra till att få
igång förhandlingarna på ett tidigt skede genom att fråga efter tidsplaner
och parternas yrkanden. Det kan i vissa fall vara svårt för parterna att på
egen hand skapa tillräckligt tryck i förhandlingarna, när det är lång tid
kvar till dess att det går att sätta kraft bakom yrkandena genom att varsla
om stridsåtgärder. Genom att tidsplaner och yrkanden läggs på bordet
minskar osäkerheten i förhandlingarna avseende exempelvis hur olika
sektorer kommer att agera, vilket också underlättar för parterna att
komma fram till avtal. På områden som saknar förhandlingsordningsavtal
med regler om tidsplaner kan Medlingsinstitutet på detta sätt komma att
få en liknande funktion som Industriavtalets opartiske ordförande som
träder in på ett tidigt stadium och aktivt verkar för en fredlig uppgörelse.
Om det på ett avtalsområde finns förhandlingsordningsavtal om
tidsplaner, skall Medlingsinstitutet inte söka påverka dessa tidsplaner.
Enligt Industriavtalets regler skall förhandlingarna inledas tre månader
innan de tidigare avtalen löper ut genom att parterna framställer sina
krav. En månad innan avtalen löper ut skall parterna biträdas av en
opartisk ordförande, som på eget initiativ skall inträda i förhandlingarna
och efter egen bedömning inom förhandlingsavtalets ram vidta de
åtgärder som behövs för att slutföra förhandlingarna i rätt tid. Facken
inom industrin skriver i sitt remissvar att en grundläggande tanke när
Industrins förhandlingsavtal utformades var att parternas
förhandlingsarbete skulle komma igång med bra kvalitet. Av Facken
inom industrins egen utvärdering av 1998 års avtalsrörelse framgår,
skriver man, att den tidsplan som parterna hade att hålla sig till var av
stort värde.
Samråd med parterna om de samhällsekonomiska förutsättningarna
Medlingsinstitutet skall inte ha i uppdrag att verka för en samordning av
avtalens materiella innehåll. Däremot bör institutet ha till uppgift att
samråda med parterna i syfte att skapa samsyn om de
samhällsekonomiska förutsättningarna för förhandlingarna. I uppgiften
bör också ingå att föra diskussioner med parterna om de
samhällsekonomiska konsekvenserna av olika tänkbara avtalsutfall.
Härigenom skapas förutsättningar för ett bättre samspel mellan olika
avtalsområden.
Genom att agera tidigt kan Medlingsinstitutet påverka de
beslutsunderlag som kommer att ligga till grund för parternas yrkanden i
kommande förhandlingar. Förväntningar om den samhällsekonomiska
utvecklingen spelar en väsentlig roll när parterna fastställer sina
yrkanden. Regeringen menar därför att en samsyn i dessa frågor
underlättar förhandlingarna och skapar förutsättningar för
överenskommelser som är förenliga med fortsatt god ekonomisk tillväxt
och sysselsättningsutveckling.
Ett underlag för institutets diskussioner med parterna är de rapporter
om löneutveckling m.m. och samhällsekonomi som regeringen anser bör
publiceras årligen, vilket utvecklas i avsnitt 8.5. Här kan exempelvis ingå
känslighetsberäkningar av konsekvenserna för sysselsättningen vid olika
antaganden om arbetskraftskostnadsutvecklingen.
I uppgifter som berör normbildning bör de tre expertråd involveras
som regeringen har för avsikt att ge institutet i uppgift att inrätta. Expert-
rådet för lönestatistik bör ha till uppgift att bedöma utfallet av föregående
avtalsrörelse och löneutvecklingen på arbetsmarknaden som helhet. Hit
kan exempelvis höra avtalens utfall, förändrade lönestrukturer,
chefslönesättning, jämställdhetsfrågor och andra diskrimineringsfrågor.
Expertrådet för samhällsekonomi bör ha till uppgift att diskutera de
samhällsekonomiska rapporterna. Härvid bör lönebildningsproblem
kopplat till rekryteringsproblem, kompetensbrister, höga övertidsuttag
och andra tecken på flaskhalsar och överhettning uppmärksammas.
Expertrådet för avtalsförhandlingar bör ha till uppgift att utvärdera
föregående avtalsrörelse och diskutera vilka slutsatser, som bör dras för
de kommande förhandlingarna mot bakgrund av bedömningar av
utvecklingen av samhällsekonomin, utvecklingen på arbetsmarknaden i
Sverige och omvärlden och annat, som kan vara av betydelse för
förhandlingarna.
SACO och TCO med flera har i sitt gemensamma remissvar framfört
att det inte bör vara en uppgift för Medlingsinstitutet att samråda med
parterna om de samhällsekonomiska förutsättningarna för
förhandlingarna. Om parterna har förtroende för institutets opartiskhet
och kompetens menar man att sådana samtal ändå kommer att föras. Som
framgår av resonemanget ovan ser dock regeringen ett stort värde i att
Medlingsinstitutet har denna uppgift. Parternas uppfattning att det är av
värde om en samsyn kan nås om de samhällsekonomiska
förutsättningarna har också bekräftats genom den så kallade
Europanormen som utarbetades på parternas initiativ. Europanormen
formulerades som att arbetskostnaderna per timme, i genomsnitt för
samtliga löntagare i Sverige, inklusive uppkommen löneglidning i alla
former, på medellång sikt får öka i samma takt som de västeuropeiska
arbetskraftskostnaderna per timme.
Utredningen föreslår att Medlingsinstitutet, utöver uppgiften att
samråda om de samhällsekonomiska förutsättningarna, också bör ha i
uppgift att när det är lämpligt verka för en samordning av avtalens
materiella innehåll vad gäller löner och allmänna anställningsvillkor.
Uppgiften skulle syfta till att uppnå en lönebildning i balans med de
samhällsekonomiska förutsättningarna. Utredningen anser att
övervägande skäl talar för en högre grad av samordning av
avtalsinnehållet i förhandlingar om löner och allmänna avtalsvillkor och
att Medlingsinstitutet bör ha i uppgift att verka för en sådan samordning.
Detta är emellertid – som utredningen själv konstaterar – ingen självklar
slutsats.
Utredningen hänvisar till en samhällsekonomisk studie av Calmfors
och Driffill som tyder på att det är en fördel att antingen gå mot mer
samordnade avtalsförhandlingar eller mot mer lokal lönebildning.
Företagsvisa avtal respektive samordnade centrala avtal ger enligt studien
det bästa resultatet i bemärkelsen att låg arbetslöshet har kunnat
kombineras med låg inflation. Motsatt gäller att okoordinerade
branschvisa förhandlingar tenderar att ge högre arbetslöshet. Senare
skattningar har inte visat stabila resultat men utredningen menar att det i
samordnade förhandlingar finns bättre förutsättningar att utforma avtalen
så, att de tar hänsyn till sysselsättningen på arbetsmarknaden i stort.
Utredningen hänvisar också till goda resultat av samordnade
förhandlingar i Finland och Irland, där system med nationella
inkomstpolitiska uppgörelser tillämpas, samt i Danmark och Norge, där
samordning sker genom medlingen.
I sin samlade bedömning skriver utredningen att det finns både
teoretiska argument och erfarenheter från andra länder, som talar för att
en högre grad av samordning kan ge ett bättre resultat än okoordinerade
branschvisa löneförhandlingar. Alternativet att övergå till en lokal
lönebildning, skriver utredningen, skulle troligen också ge ett bättre
resultat, men torde inte vara möjligt att genomföra på grund av den höga
organisationsgraden och den internationellt sett starka inriktningen på
relativt små inkomstskillnader i det svenska samhället.
Ett stort antal remissinstanser avvisar utredningens förslag i denna del.
Arbetslivsinstitutet skriver att det bakomliggande antagandet för en
samordning tycks vara att mer centraliserade avtalsförhandlingar skapar
förutsättning för en lugnare löneutveckling. Några definitiva bevis för
detta föreligger inte enligt Arbetslivsinstitutet, som menar att olikheterna
mellan olika länder är så stora att det är mycket vanskligt att dra några
slutsatser av komparativ prägel. Arbetslivsinstitutet skriver vidare det är
osäkert vilka reaktioner från parternas sida som starka påtryckningar för
att öka samordningen kommer att mötas av. Av historiska skäl är det,
enligt Arbetslivsinstitutet, inte omöjligt att sådana påtryckningar kommer
att motverka sitt syfte.
SAF avstyrker förslaget med motivet att det riskerar att leda till statlig
inkomstpolitik. Det är en brist, skriver SAF, att utredningens förslag inte
beaktar lönebildningen på den lokala nivån eftersom en betydande del av
lönebildningen sker lokalt. Ledarna för ett likartat resonemang. SACO
och TCO med flera menar att det är fel att söka befästa en centralt styrd
normbildning eftersom det leder till minskad flexibilitet och ökad
konfrontation mellan normer och marknadsmässigt initierade
löneökningar.
Facken inom industrin stöder enligt sitt yttrande en utveckling där
samordningen av kommande avtalsrörelser ökar, antingen genom att
parterna kommer överens om formerna för förhandlingarna, eller genom
att de processregler som utredningen föreslår kan komma att gälla för
övriga parter på arbetsmarknaden. Enligt Facken inom industrin är det
däremot principiellt felaktigt att detta, såsom utredningen anger,
exempelvis kan ske genom ett förfarande där Medlingsinstitutet kan ge
en medlare en instruktion, som binder medlaren till att lägga ett
avtalsförslag med en viss inriktning.
Arbetsgivarverket menar att varje sektor måste kunna ha löne- och
anställningsvillkor som passar de egna behoven och att systemen lätt
skall kunna anpassas till förändringar i den egna sektorns verksamhet.
Det finns enligt Arbetsgivarverket risk för att detta försvåras om
Medlingsinstitutet får den diskuterade befogenheten och att en
samordning skulle leda till sämre lösningar.
Regeringen gör bedömningen att ett uppdrag till Medlingsinstitutet att
verka för samordning av avtalens materiella innehåll inte är förenligt med
de principer om ansvarsfördelning mellan parterna och staten som
diskuteras i avsnitt 4 och 5. För utvecklingen av relativlöner för olika
grupper har arbetsmarknadens parter det fulla ansvaret. Utvecklingen
avseende större eller mindre grad av likhet i avtalsinnehållet mellan olika
avtalsområden är inte en fråga riksdagen och regeringen har att ta
ställning till. Det legitima intresse staten har är att verka för att de
samlade arbetskraftskostnaderna utvecklas på ett sådant sätt som är
förenligt med en god ekonomisk tillväxt och sysselsättningsutveckling.
Genom att tillhandahålla statistik och analyser kan staten genom att
skapa ökad öppenhet underlätta ett bättre samspel mellan olika
avtalsområden.
Samsyn om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll
Medlingsinstitutet bör enligt regeringen ha i uppgift att tillvarata och
upprätthålla den breda samsyn som finns på arbetsmarknaden om den
konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll och ha möjlighet att, när
så är lämpligt, verka för giltighetsperioder för kollektivavtalen som
befrämjar en väl fungerande lönebildning och att förhandlingar inom
internationellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först om det förs
i tiden parallella förhandlingar.
Enligt den bedömning som Ingvar Carlsson och Svante Öberg gjorde i
sin rapport till regeringen i mars 1999 finns en bred samsyn bland
arbetsmarknadens parter om att det är bra om förhandlingar inom
internationellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först om det förs
i tiden parallella förhandlingar. Den konkurrensutsatta sektorn har små
möjligheter att övervältra sina produktionskostnader på andra aktörer,
vilket diskuteras närmare i avsnitt 4 och 5. Konkurrensen på
världsmarknaden är ofta hård och priserna till stor del givna.
Möjligheterna till en väl fungerande lönebildning över hela
arbetsmarknaden är därför störst om exportberoende verksamheter
tecknar nya avtal före andra avtalsområden.
Flera remissinstanser anser att en tidsmässig samordning försämrar
möjligheterna att hitta lösningar på branschspecifika problem och att ta
hänsyn till branschers olika bärkraft. Landstingsförbundet menar att
förbundets förhandlingar med Vårdförbundet 1995 antagligen inte hade
kunnat lösas om en tidsmässig samordning med övriga varit nödvändig.
Kommunförbundet framhåller att avtalsförhandlingar inte bara handlar
om löner utan att en överenskommelse kan innebära att parterna löser
flera frågor. Ibland är kopplingen till löneavtalet den enda möjligheten att
komma fram till en överenskommelse, menar Kommunförbundet, som
anser att sådana överenskommelser mycket väl kan motivera en
avvikande avtalsperiod i förhållande till andra avtalsområden. BAO för
ett liknande resonemang.
Tidningsutgivarna menar att en samordning av tidsplaner som har till
syfte att underlätta för parterna att komma överens om avtal som är
förenliga med de samhällsekonomiska målsättningarna inte tar hänsyn till
de avsevärt olika branschförutsättningar som kan finnas. Resultatet av en
sådan samordning kan enligt Tidningsutgivarna bli att vissa branscher får
högre avtal än de egentligen kan bära.
Lunds universitet anser att en risk med samordning är att felaktiga
bedömningar får stora konsekvenser genom att alla gör samma misstag.
Riksbanken för fram liknande argument. IFAU menar att
avtalsperiodernas längd kan vara svåra, och knappast önskvärda, att
samordna på en heterogen arbetsmarknad eftersom det riskerar att skapa
onödiga flaskhalsproblem i en situation där relativlöner mellan yrken och
sektorer kan behöva förändras.
Regeringen anser att en utifrån påtvingad samordning av
avtalsperioderna inte är önskvärd. Däremot kan det vara av stort värde att
Medlingsinstitutet för diskussioner med parterna om hur de olika
kollektivavtalens giltighetstider och slutdatum bör utformas. Det kan i
vissa lägen vara en fördel att mer komplicerade förhandlingar slutförs
först när flertalet övriga avtalsområden redan är klara. Vidare konstaterar
regeringen att frågan om vilket materiellt innehåll parterna kan enas om i
hög grad påverkas av vilken tidsrymd avtalet avser. Genomgripande
arbetsorganisatoriska förändringar inom ett avtalsområde kan kräva en
längre avtalsperiod än vad som är vanligt förekommande på
arbetsmarknaden. Samrådet i denna del syftar därför inte till att alla
förhandlingar skall föras parallellt, eller att alla avtalsperioder bör vara
lika långa och löpa ut på samma datum. Syftet är i stället att genom ökad
öppenhet och bättre samspel mellan olika avtalsområden bidra till att de
olika intressemotsättningar som finns på arbetsmarknaden kan lösas på
ett så smidigt och för den samhällsekonomiska utvecklingen fördelaktigt
sätt som möjligt.
Det är inte heller här meningen att skapa parallella ordningar för
överläggningar eller förhandlingar för de parter som har avtal om
förhandlingsordning.
Även om det råder samsyn om den konkurrensutsatta sektorns
lönenormerande roll måste Medlingsinstitutet i sin verksamhet beakta
andra sektorers behov av att uppnå balanserade lönestrukturer
exempelvis i syfte att motverka rekryteringsproblem och
lönediskriminering.
8.3 Externa medlare
Regeringens bedömning: Den direkta medlingsverksamheten bör
även i framtiden huvudsakligen bedrivas av externa medlare.
Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag bör
Medlingsinstitutet ha tre medlare anställda, varav en också är
Medlingsinstitutets chef.
Remissinstanserna: LO, Svenska Kommunalarbetareförbundet
(SKAF), Arbetsgivarverket, Tidningsutgivarna och Svenska
Träindustriarbetarförbundet stöder eller har inget att invända mot
förslaget om anställda medlare vid Medlingsinstitutet. Förslaget avvisas
av SACO och TCO med flera, Förlikningsmannaexpeditionen,
Arbetslivsinstitutet, Forskningsrådsnämnden och KFO.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen menar att dess
förslag till uppgifter och befogenheter för Medlingsinstitutet förutsätter
anställda medlare. Medlarnas arbetssätt förändras enligt utredningens
förslag vilket skulle innebära att de måste kunna verka lång tid innan
avtalen löper ut och i ett tidigt skede av förhandlingarna. De ökade
befogenheter för medlarna som utredningen föreslår förutsätter också
enligt utredningen en organisatorisk stabilitet, som inte har varit
nödvändig tidigare. Utredningen framhåller vidare att det är vanligt med
anställda medlare i andra länder med statliga medlingsinstitut som Norge
och Finland. Ett alternativ är enligt utredningens mening emellertid att
endast en medlare anställs inledningsvis eftersom behovet av statliga
medlare är svårbedömt.
Utredningen lyfter fram en rad osäkerhetsfaktorer avseende behovet av
statliga medlare. En fråga gäller om större delar av arbetsmarknaden
kommer att omfattas av avtal om egna ordningar för konfliktlösning och
om dessa kommer att göra att parterna inte behöver anlita medlare från
Medlingsinstitutet. En annan fråga är i hur stor utsträckning parterna
kommer att vilja att Medlingsinstitutet erbjuder förhandlingsledare. Det
är vidare oklart om antalet svårlösta intressetvister på arbetsmarknaden
kommer att öka eller minska samt hur många medlare som kommer att
behövas om flera medlingar pågår parallellt. Ytterligare en fråga är om,
och i så fall i vilken takt och utsträckning, lönebildningen blir mer lokal,
vilket skulle kunna komma att kräva större insatser ifrån
Medlingsinstitutet.
Förslaget om anställda medlare kritiseras av flera remissinstanser. Som
skäl för att avvisa förslaget framförs bland annat medlingens karaktär av
förtroendeuppdrag och den stora variationen över tiden i behovet av
medlarinsatser. Flexibiliteten som finns i dagens system skulle enligt
dessa remissinstanser inte heller vara möjlig att åstadkomma i det system
utredningen föreslår. Även flera av de remissinstanser som stöder
förslaget om anställda medlare menar att möjligheterna att anlita externa
medlare bör utökas i förhållande till utredningens förslag.
SACO och TCO med flera anser att medlare, liksom hittills, bör väljas
ur en krets av personer som parterna har stort förtroende för.
Medlingsfunktionens roll inom Medlingsinstitutet bör, skriver man
vidare, begränsas till att intressera lämpliga personer för medlaruppgiften
och svara för utbildning av och information till medlare.
Arbetslivsinstitutet framhåller att det råder stor konsensus bland
arbetsmarknadens parter om att olika medlare skall kunna användas vid
olika tillfällen.
Förlikningsmannaexpeditionen menar att nuvarande system med sin
stora flexibilitet gör det möjligt att rekrytera de för medlingsuppgifter vid
varje tillfälle bäst lämpade personerna med avseende på kunskaper,
erfarenheter och personliga egenskaper. En grundförutsättning för att
kunna utföra uppdraget är enligt Förlikningsmannaexpeditionen att
medlaren har parternas förtroende. När en medlare skall förordnas
inhämtas därför regelmässigt parternas synpunkter. Denna möjlighet för
parterna att påverka valet av medlare har alltid ansetts grundläggande i
det svenska medlingsförfarandet skriver expeditionen. Det är därför
enligt expeditionen av stort värde att ha stor frihet i valet av medlare och
inte vara bunden vid ett fåtal. Erfarenheterna av den nuvarande
ordningen, som grundar sig på en 90-årig tidsperiod, är enligt
Förlikningsmannaexpeditionen mycket goda och utredningen har enligt
expeditionen inte redovisat några skäl till varför den skulle frångås.
Förlikningsmannaexpeditionen menar också att de nuvarande fasta
förlikningsmännens verksamhet inte utretts tillräckligt och att det därför
inte finns grund för att avveckla systemet.
Vid en samlad bedömning av utredningens argument och de
synpunkter som framförts av remissinstanserna finner regeringen att det
inte finns skäl att införa ett system där medlingsverksamheten i huvudsak
skall bedrivas av medlare som är anställda vid Medlingsinstitutet. Det
främsta skälet för regeringens bedömning är medlarfunktionens karaktär
av förtroendeuppdrag. För en framgångsrik medling är det av stor vikt att
medlaren har båda parters förtroende. En viktig grund för förtroende är
att parterna vet att medlaren är fristående och inte agerar på någon
annans uppdrag. Det är troligt att ett litet antal anställda medlare genom
ett välavvägt agerande faktiskt skulle kunna bygga upp ett sådant
förtroende på stora delar av arbetsmarknaden. De nackdelar som skulle
uppkomma om detta misslyckas är emellertid omfattande. Regeringen ser
därför betydande fördelar med ett system där ett större antal medlare
finns att tillgå. Ingenting hindrar emellertid att parter som så önskar
anlitar en person som är anställd vid Medlingsinstitutet för
medlingsuppdrag.
De mer kontinuerliga arbetsuppgifterna för medlarna som utredningen
beskriver kan enligt regeringens bedömning med fördel utföras av
Medlingsinstitutets personal. Kontakterna mellan medlarna och
Medlingsinstitutet bör vara regelbundna och medlarna kan väntas ha stor
nytta av det underlag Medlingsinstitutet kan tillhandahålla.
Enligt regeringens bedömning bör Medlingsinstitutet knyta till sig en
grupp externa medlare som består av ett tillräckligt stort antal personer
för att parterna skall ha möjlighet att välja mellan olika medlare även
under en anhopning av parallella konflikter på arbetsmarknaden.
Det är Medlingsinstitutets ansvar att det finns en sådan grupp personer
som är förberedda av institutet för att med kort varsel kunna åta sig ett
medlingsuppdrag samt att återväxten av nya medlare säkras. Detta
fordrar att institutet regelbundet har konferenser och utbildning för
personer som är aktuella för medlingsuppdrag. Särskilt bör tid avsättas
för att vidareutveckla konfliktlösningsmetoder, utbyta erfarenheter med
andra personer som har medlingsuppdrag och med medlare i andra länder
samt att genomföra övningar och förhandlingsspel.
Den praxis Förlikningsmannaexpeditionen tillämpat sedan flera år där
två medlare förordnas i flertalet tvister torde vara värd att arbeta vidare
med. Metoden syftar till att introducera nya medlare för parterna
samtidigt som det ger mindre erfarna medlare en möjlighet att pröva
uppgiften som medlare.
Vidare förutsätts att institutet för diskussioner med medlarna om
utvecklingen på arbetsmarknaden och redovisar institutets bedömningar
inför kommande avtalsförhandlingar samt att medlarna deltar i
utvärderingar av genomförda avtalsrörelser.
Systemet med så kallade fasta förlikningsmän vid lokala konflikter bör
enligt regeringens uppfattning bibehållas. I dag finns det sex fasta
förlikningsmän som i form av bisyssla medlar i lokala ärenden.
Medlingsinstitutet bör emellertid utvärdera systemet och föreslå sådana
eventuella förändringar som är till gagn för lösandet av lokala konflikter.
8.4 Lönestatistik
8.4.1 Statistikansvarig myndighet för den officiella
lönestatistiken
Regeringens förslag: Medlingsinstitutet blir statistikansvarig
myndighet för den officiella lönestatistiken från den 1 januari 2001.
Regeringens bedömning: Samrådsförfarandet med andra
statistikanvändare bör fördjupas.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: LO, Handelsanställdas förbund,
Kommunalarbetareförbundet, KFO, Facken inom industrin, RRV, RSV,
BAO och Kommunförbundet stöder förslaget. Några anger vissa
förutsättningar för sitt stöd.
Förslaget avvisas av Förlikningsmannaexpeditionen,
Arbetsgivaralliansen, SAF, VI, SACO och TCO med flera, SCB,
Socialvetenskapliga forskningsrådet, IFAU, Näringslivets Nämnd för
Regelgranskning (NNR), Tidningsutgivarna, Uppsala universitet och
Arbetsgivarverket. Arbetsgivarverket menar att Konjunkturinstitutet i
stället bör ha statistikansvaret.
Skälen för regeringens förslag
Principer för statistikansvaret
Remissopinionen är delad i frågan om var statistikansvaret för
lönestatistiken bör ligga. Bland de remissinstanser som förordar
Medlingsinstitutet som statistikansvarig myndighet finns LO och RSV
som menar att förslagen ligger väl i linje med den mer aktiva och
normbildande roll som Medlingsinstitutet ges enligt utredningens förslag.
Flera remissinstanser, även sådana som anser att SCB bör kvarstå som
statistikansvarig myndighet, menar att användarnas inflytande över
statistiken behöver förstärkas. Exempelvis skriver SACO och TCO med
flera i sitt gemensamma remissvar att olika intressenters inflytande över
statistiken bör förstärkas genom en tydligare beställar- och
utförarrelation.
Skälen som anges av de remissinstanser som avvisar förslaget varierar.
SAF anser att en statlig myndighet inte samtidigt skall svara för en
allmän medlingsfunktion och vara statistikansvarig eftersom en
sammanblandning av rollerna kan leda till en centralism och likformighet
som försvårar och skadar lönebildningsprocessen. Andra menar att det
faktum att statistiken har en bred användarkrets talar för SCB som
statistikansvarig myndighet.
SCB hävdar att Medlingsinstitutets intresse gäller statistik som
underlag för förhandlingar och att Medlingsinstitutet därför inte har
något entydigt stort intresse för lönestatistik. Institutets behov av den
officiella lönestatistiken kommer enligt SCB:s bedömning huvudsakligen
att vara av mer övergripande art såsom underlag för samhällsekonomiska
analyser. Med den inriktning som institutet föreslås få menar SCB att
stora delar av den löne- och sysselsättningsstatistik som produceras vid
SCB kommer att ligga utanför institutets intresseområde. Det finns
vidare enligt SCB:s uppfattning starka motiv för en produktionsmässig
samordning av hela lönestatistiken. Det omfattande arbetet gentemot
Eurostat ställer enligt SCB mycket höga krav på samordning både inom
och utom SCB. En flyttning av statistikansvaret till det nya
Medlingsinstitutet skulle enligt SCB också skapa problem med den
samordning av den ekonomiska statistiken som görs inom SCB. SCB
menar vidare att man redan i dag har ett gott samarbete med
arbetsmarknadens parter avseende lönestatistikens utformning och i den
löpande statistikproduktionen.
Vissa remissinstanser har framfört farhågor om att Medlingsinstitutet
inte skulle vara ett tillräckligt obundet organ för att kunna verka för en
neutral lönestatistik. Farhågor finns både för att Medlingsinstitutet i syfte
att upprätthålla en god relation med parterna skulle komma att vilja
redovisa en mer dämpad löneutveckling än vad som är fallet och att
Medlingsinstitutet i form av ett slags ”lönepolis” skulle vilja överdriva
löneutvecklingen i samhället. Regeringen konstaterar att båda dessa
uppfattningar baseras på missuppfattningar om Medlingsinstitutets roll.
Det är väsentligt att påpeka att Medlingsinstitutet med sin
analysfunktion inte är parternas organ utan en myndighet som bland
annat har att bevaka statens övergripande samhällsekonomiska ansvar på
lönebildningsområdet. Medlingsinstitutet har alltså inte något intresse av
att statistiken förvanskas i enlighet med ett resonemang om att parterna i
ohelig allians skulle vilja redovisa en långsammare löneutveckling än
vad som är fallet. Inte heller finns incitament för Medlingsinstitutet att
överdriva löneutvecklingen. För att Medlingsinstitutet med någon
framgång skall kunna referera till statistiken i sina diskussioner med
parterna krävs att den är så välunderbyggd att parterna inte kan negligera
den med argumentet att den inte ger en rättvisande bild. I stället har
Medlingsinstitutet intresse av att den lönestatistik som produceras är så
rättvisande och av så god kvalitet som möjligt.
Regeringen konstaterar också att Medlingsinstitutets intresse för den
officiella lönestatistiken inte påverkas av huruvida parterna själva i sina
förhandlingar använder sig av den som underlag. Viljan att
överhuvudtaget referera till lönestatistik i förhandlingar varierar påtagligt
mellan olika organisationer på arbetsmarknaden medan
Medlingsinstitutets intresse har sin grund i uppgiften att bevaka att
samhällsintresset tillvaratas i lönebildningen.
Enligt regeringens bedömning skulle det inte inverka negativt på
förtroendet för den officiella lönestatistiken om Medlingsinstitutet görs
till statistikansvarig myndighet. Tvärtom kommer den sakkunskap och
goda beställarkompetens som Medlingsinstitutets anställda representerar
att, enligt regeringens bedömning, resultera i ett stärkt förtroende för
statistiken. En kritik som ofta framförts mot den officiella lönestatistiken
är nämligen att SCB saknar tillräcklig kunskap för att kunna tolka
statistiken tillräckligt väl.
Ett skäl till att SCB i dag är statistikansvarig myndighet är att det
hittills inte gått att peka ut en entydig huvudanvändare av statistiken.
Riksdagen har tidigare fastlagt principer för ansvaret och finansieringen
av den statliga statistiken. Enligt principerna skall SCB ansvara för
officiell statistik som griper över flera sektorer, som saknar en entydig
huvudanvändare eller där det påtagligt gagnar förtroendet för statistiken.
Enligt regeringens mening uppfylls inte dessa kriterier för lönestatistiken
när Medlingsinstitutet inrättats.
Inrättandet av Medlingsinstitutet innebär att ett samlat ansvar för att
följa och analysera svensk lönebildning kommer att finnas vid en och
samma myndighet. Analysarbetet kommer att bedrivas utifrån olika
perspektiv där en viktig del är att tolka den uppmätta löneutvecklingen.
Medlingsinstitutet skall också publicera månadsvisa och årsvisa rapporter
om lönebildning och löneutveckling. Den funktion Medlingsinstitutet
föreslås få motsvaras inte av verksamheten vid någon i dag existerande
statlig myndighet. Medlingsinstitutet framstår därmed som en
huvudanvändare av lönestatistiken. Regeringen anser därför att
statistikansvaret bör föras över från Statistiska centralbyrån, som i dag
har detta ansvar, till Medlingsinstitutet.
De anställda vid Medlingsinstitutet kommer med sin kompetens inom
bland annat områdena samhällsekonomi, lönebildning, lönestatistik,
avtalsförhandlingar och avtalstolkning att ha en mycket god kunskap om
vad som krävs för utformningen av en användbar lönestatistik. Därför
kommer Medlingsinstitutet att besitta en god beställarkompetens.
Medlingsinstitutets statistikansvar bör avse både den månadsvisa
lönestatistiken, ibland benämnd konjunkturstatistiken, och den årsvisa
lönestatistiken, ibland benämnd strukturstatistiken. Statistikansvaret bör
inte omfatta den kvartalsvisa sysselsättningsstatistiken som numera är
separerad från lönestatistiken. Vidare bör statistikansvaret inte heller
omfatta Arbetskraftsundersökningarna (AKU) och annan statistik som
inte produktionstekniskt är kopplad till den månadsvisa lönestatistiken.
Överföringen av ansvaret bör enligt regeringens mening ske så snart
som är möjligt med beaktande av att Medlingsinstitutet inrättas den 1
juni 2000. Det är väsentlig att Medlingsinstitutet ges tid att hinna bygga
upp en tillräcklig kompetens inom myndigheten dessförinnan. Enligt
regeringens bedömning framstår den 1 januari 2001 som en lämplig
tidpunkt för överföringen av statistikansvaret.
Regeringen instämmer vidare i remissynpunkten från SACO och TCO
med flera att det är av värde om beställarrollen och utförarrollen skiljs åt
för framtagandet av lönestatistiken. Detta skulle stärka såväl
kvalitetskraven som kostnadsmedvetandet och effektivitetskraven i
statistikproduktionen. Det är därmed väsentligt att Medlingsinstitutet i
sin beställarroll beaktar de produktionstekniska vinster och
kostnadsmässiga besparingar som kan åstadkommas om
lönestatistikproduktionen samordnas med angränsande statistik. Enligt
den bedömning utredningen gjorde kommer huvuddelen av den officiella
lönestatistiken att produceras av Statistiska centralbyrån även om
statistikansvaret tas över av Medlingsinstitutet.
Fördjupat samrådsförfarande
Samtidigt som Medlingsinstitutet kan utpekas som en huvudanvändare av
lönestatistik är det av högsta vikt att andra användares statistikbehov
tillgodoses samt att samrådet med dessa sker regelbundet och i fasta
former. De väsentligaste övriga användningsområdena för den officiella
lönestatistiken är konjunkturbedömning, samhällsvetenskaplig forskning,
jämställdhetsarbete och allmäninformation. Vidare används den av
arbetsgivare som underlag för lönesättning. Ytterligare
användningsområden är, som SCB lyfter fram i sitt remissvar, underlag i
annan statistikproduktion som nationalräkenskaperna samt internationell
rapportering till Eurostat, ILO och OECD.
En allmänt förekommande fråga som tas upp av remissinstanserna är
behovet av större inflytande över statistikens utformning. BAO, Facken
inom industrin, Kommunförbundet, Uppsala universitet och IFAU
framför sådan synpunkter. Regeringen avser att ge Medlingsinstitutet i
uppgift att inrätta ett expertråd för lönestatistik som bland annat skall
fungera som ett organ för att tillvarata andra intressenters behov i
utformningen av lönestatistiken. Det kan ske genom att olika intressenter
kan påverka uppläggningen på ett tidigt stadium och får möjlighet att
gemensamt tolka utfall, ingångna avtals effekter m.m. Rådet bör alltid
sammankallas som förberedelse till beslut som påverkar
statistikproduktionen.
I rådet bör enligt regeringen företrädare för arbetsmarknadens parter
ingå. Enligt utredningens förslag bör därutöver Konjunkturinstitutet och
SCB adjungeras till rådet. Regeringen instämmer i utredningens
bedömning men menar att även representanter för den
samhällsvetenskapliga forskningen bör adjungeras till rådet samt att
Medlingsinstitutet också regelbundet bör samråda med andra intressenter
som Jämställdhetsombudsmannen och Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering.
Konjunkturinstitutet och andra organ på konjunkturbedömningens
område är starkt beroende av främst den månadsvisa lönestatistiken.
Konjunkturinstitutet måste därför genom ett välutvecklat
samrådsförfarande tillförsäkras ett stort inflytande på
statistikproduktionen i för konjunkturbedömningen relevanta avseenden.
Det är vidare väsentligt att samråd sker med SCB i frågor som gäller
behov av allmäninformativ statistik, inbegripet statistik som belyser
jämställdhetsfrågor, samt när det gäller krav från Eurostat och andra
internationella organ. Särskilt väsentligt är att samordningen med den
ekonomiska statistiken och de krav som följer av att även lönestatistiken
och dess bakomliggande register bör utgöra en integrerad del av
statistiksystemet beaktas väl.
IFAU framför i sitt remissvar farhågor om att ett byte av huvudman
riskerar att medföra brott i de statistiska tidsserierna vilket försvårar
forskningens arbete. Regeringen menar att sådana frågor bör hanteras i
det fördjupade samrådet. Det faktum att Medlingsinstitutet blir en
huvudanvändare av lönestatistik får enligt regeringen inte innebära att
andra användares intressen åsidosätts. Den utformning av
samrådsförfarandet som regeringen föreslår syftar till att på ett bättre sätt
än i dag tillgodose statistikanvändarnas synpunkter. Skulle det som vissa
remissinstanser befarar ändå uppstå en situation där viktiga användares
intressen åsidosätts är regeringen beredd att ompröva förslaget om
förläggningen av ansvaret för den officiella lönestatistiken. Regeringen
har därför för avsikt att låta utvärdera konsekvenserna av förändringen
när det nya systemet verkat en tid. Vidare avser regeringen att uppdra åt
Medlingsinstitutet att redovisa hur man avser att säkerställa att kraven på
den officiella statistiken tillgodoses.
8.4.2 Förbättrad lönestatistik
Regeringens bedömning: Regeringen avser att ge Statistiska
centralbyrån i uppdrag att under år 2000 vidta åtgärder som kommer
att förbättra lönestatistiken. Den månadsvisa statistiken bör förbättras
genom en utförligare redovisning av retroaktiva löneutbetalningar.
Den årsvisa lönestatistiken bör utvidgas genom att statistik redovisas
för ett 50-tal branscher, med fördelning på kön och på arbetare och
tjänstemän. Statistiken bör vidare redovisas snabbare än i dag varför
produktionen bör effektiviseras.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med
regeringens. Därutöver föreslår utredningen vissa förbättringar som SCB
redan genomfört eller för närvarande genomför avseende månadsvis
statistik även för staten samt full täckning av kommun- och
landstingssektorerna.
Remissinstanserna: Arbetstagarorganisationerna är allmänt positiva
till förslagen om en förbättrad lönestatistik medan flera
arbetsgivarorganisationer är kritiska. En majoritet av övriga
remissinstanser förespråkar en förbättrad lönestatistik.
Skälen för regeringens bedömning
Månadsvis lönestatistik
SCB har från och med år 1999 tagit över produktionen av den
månadsvisa lönestatistiken avseende kommuner och landsting från
Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Den SCB-producerade
statistiken täcker samtliga kommuner och landsting. SCB har vidare
börjat producera den statliga statistiken månadsvis under 1999.
Statistiken planeras att publiceras från och med nästa år. Regeringen
anser att månadsvis lönestatistik bör produceras för alla sektorer i
ekonomin eftersom en enhetlig periodicitet möjliggör beräkningar för
den totala ekonomin. Det är därför tillfredsställande att sådan statistik
kan redovisas avseende samtliga sektorer från och med år 2000.
Det är enligt regeringens mening också viktigt att redovisningen av
retroaktiva löneutbetalningar förbättras i syfte att snabbt erhålla en så god
bild som möjligt av den faktiska löneutvecklingen. Enligt SCB pågår
arbete med en bättre redovisning av retroaktiva löneutbetalningar.
Uppgifter om retroaktiva betalningar samlas in löpande, och fördelas i
efterhand på de månader betalningarna avser. Revideringar görs således
bakåt i tiden. I vissa fall dröjer SCB med att publicera sådana
revideringar i avvaktan på ytterligare kompletterande information. Det är
emellertid enligt regeringen önskvärt att revideringar med hänsyn till
retroaktiva betalningar görs så snabbt som möjligt, även om det blir fråga
om preliminära revideringar. Vidare bör precisionen i nivåförändringar
redovisas.
Medlingsinstitutet bör utarbeta rutiner för att göra skattningar av löne-
utfallet för hela arbetsmarknaden när endast en del av de
uppgiftslämnande företagen vid en viss tidpunkt har haft möjlighet att
ange retroaktiva betalningar.
Vidare bör Medlingsinstitutet svara för att en samlad månadsvis
publicering sker av statistiken. I publikationen bör även procentuella
ökningstal för hela ekonomin och de stora sektorerna anges.
Årsvis lönestatistik
Regeringen instämmer i utredningens förslag om förbättringar av den
årliga lönestatistiken. För att kunna följa löneutvecklingen för kvinnor
och män på områden som relativt väl ansluter till de löneavtal som
träffas, krävs en lönestatistik som är detaljerad och fördelad både på kön
och i förekommande fall på arbetare och tjänstemän. Regeringen
instämmer i utredningens bedömning att det krävs en redovisning på
cirka 50 områden eller branscher samt att det kan krävas utökade urval
för att erhålla tillräcklig kvalitet i statistiken exempelvis vid uppdelning
på kön.
LO och flera LO-förbund har i sina remissvar framfört synpunkter om
att statistiken bör redovisas per avtalsområde. Regeringen instämmer i
utredningens bedömning och slutsats att mycket talar mot framtagandet
av en sådan statistik. Utöver vad utredningen anfört anser regeringen
dessutom att det skulle innebära stora praktiska svårigheter och kostnader
att samla in en heltäckande avtalsområdesuppdelad statistik. Insamlandet
skulle exempelvis innebära en påtagligt ökad uppgiftslämnarbörda.
Problemen förstoras av att avtalsområdena inte är givna en gång för alla,
utan kan delas upp eller slås samman från avtalsrörelse till avtalsrörelse.
Produktionstiden för statistiken bör enligt regeringens mening
förkortas för att uppnå en högre grad av aktualitet i statistiken. Strävan
bör vara att genom effektiviserande åtgärder redovisa statistiken i början
av året efter det år statistiken avser.
Medlingsinstitutet bör enligt regeringen svara för att årsstatistiken
publiceras i form av en årlig rapport, som även innefattar analyser samt
jämförelser med resultaten av konjunkturstatistiken. Rapporten
diskuteras närmare i avsnitt 8.5.
Medlingsinstitutets behov av detaljerad statistik på avtalsområden,
exempelvis vid medling, förutsätts kunna tillgodoses genom att
partsgemensam, eller av ena parten producerad, förhandlingsstatistik
ställs till institutets förfogande när så erfordras. Regeringen instämmer i
utredningens slutsats att det inte finns skäl att lagstifta om att parterna
gemensamt skall producera lönestatistik. Tvångsmedel kan inte
åstadkomma den förtroendeskapande effekt som frivilliga statistikavtal
kan ge. Att lagstifta om att parterna gemensamt skall producera statistik
skulle vara ett främmande inslag i den svenska rättsordningen och
innebära ett omfattande ingrepp i organisationernas
självbestämmanderätt.
Förbättringen av såväl den årsvisa som den månadsvisa statistiken bör
genomföras redan år 2000. Ett viktigt skäl för detta är behovet av
jämförbar statistik när nästa avtalsrörelse analyseras. Regeringen
kommer att ge Statistiska centralbyrån i uppdrag att under år 2000 vidta
åtgärder som kommer att förbättra lönestatistiken. Uppdraget omfattar
förbättringar av den månadsvisa statistiken genom en utförligare
redovisning av retroaktiva löneutbetalningar samt av den årsvisa
lönestatistiken genom att statistik redovisas för ett 50-tal branscher, med
fördelning på kön och i förekommande fall arbetare och tjänstemän. SCB
får också i uppdrag att producera löpande statistik över vakanser och
arbetskonflikter samt att komplettera databasen LINDA enligt
nedanstående riktlinjer.
Forskningsdatabasen LINDA
Forskningen om lönebildningen och angränsande frågor har under senare
år alltmer fått en inriktning som kräver data för enskilda individer och att
individerna kan följas över tiden. Dessa behov tillgodoses inte
automatiskt av den officiella statistiken i dess nuvarande utformning.
Exempel på frågeställningar som i endast begränsad utsträckning kan
analyseras med den nuvarande lönestatistiken är arbetslöshetens inverkan
på löneutvecklingen, olika slag av lönediskriminering och
lönebildningens fördelningseffekter. Det sistnämnda kan bland annat
gälla löneutvecklingen för individer med små ekonomiska resurser
respektive för de mest välbeställda.
Regeringen delar utredningens bedömningen att forskningens behov
bäst tillgodoses genom komplettering av individdatabasen LINDA.
(Longitudinal INdividual DAta for Sweden). Denna databas är under
utveckling som ett samarbetsprojekt mellan Uppsala Universitet, SCB,
Riksförsäkringsverket samt Regeringskansliet. I databasen ingår
uppgifter om omkring 300 000 individer samt deras familjemedlemmar.
Databasen saknar ännu heltäckande data om individernas löner och
arbetstid. Sådana data skulle i hög grad öka databasens
forskningsmässiga användbarhet. LINDA innehåller en lång tidsserie av
uppgifter baserade på registerdata, vilket gör den både kostnadseffektiv
och särskilt lämpad för forskningen. SACO och TCO med flera,
Socialvetenskapliga forskningsrådet, Institutet för
arbetsmarknadspolitisk utvärdering, SCB och LO har i sina remissvar
gett uttryck för att de stödjer utredningens förslag.
LINDA innehåller redan i dag individuella uppgifter om årsvis
inkomst, hämtade från inkomstskatteregistren. Det är i detta material
möjligt att särskilja löneinkomster och andra inkomstslag. Av detta kan
emellertid inga slutsatser dras om lönenivåerna, eftersom man inte vet
vilken arbetstid individerna har haft, hur stor del av året de arbetat, hur
många arbetsgivare de haft m.m. En möjlighet är att fråga individerna
själva om deras löner och arbetstider, på likartat sätt som man nu samlar
in annan arbetsmarknadsinformation i Arbetskraftsundersökningarna
(AKU). Detta förfarande anses emellertid ge osäkra resultat och är
mycket kostsamt. Bättre precision till en förhållandevis låg extra kostnad
kan erhållas om man tillför LINDA-basen individinformation från SCB:s
årsvisa lönestatistik. En nackdel är att man härigenom inte kan få fram
lönedata för alla individer i LINDA, även om de där har registrerats för
löneinkomst. Problem kan också uppstå när det gäller individer med flera
arbetsgivare, tillfälliga anställningar etc.
Regeringen anser, trots de svårigheter som kan finnas, att
forskningsdatabasen LINDA bör kompletteras med heltäckande
individuppgifter om löner från SCB:s årsvisa lönestatistik. Det skulle
avsevärt förbättra forskningens möjligheter att studera lönebildningen.
Det är dessutom av speciell betydelse för forskningen om osaklig
lönediskriminering på grund av bland annat kön och etnicitet. För att
erhålla ett representativt urval av löner för hela arbetsmarknaden bör
urvalet av små företag i SCB:s årsvisa lönestatistik samordnas med det
urval som finns i LINDA. En kompletterande datainsamling kan också
behöva göras för dem som inte finns med i underlaget för SCB:s årsvisa
lönestatistik. För att ta till vara forskningens synpunkter och önskemål
vad gäller lönestatistik bör Medlingsinstitutet vidare upprätthålla
regelbundna kontakter med forskningen på berörda områden. Det bör
ankomma på Medlingsinstitutet självt att bestämma om formerna för
detta.
8.5 Rapporter om löneutveckling och samhällsekonomi
samt utskottsutfrågningar
Regeringens bedömning: Konjunkturinstitutet bör svara för att en
årlig rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna för
löneförhandlingar tas fram. Medlingsinstitutet bör svara för att det
årligen publiceras en rapport om löneutveckling m.m.
Medlingsinstitutets chef bör, om riksdagen finner det lämpligt, inför
riksdagens finansutskott och arbetsmarknadsutskott årligen redogöra
för utvecklingen inom lönebildningens område och det sätt på vilket
institutet tagit sig an sin uppgift att verka för en väl fungerande
lönebildning.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stora
delar med regeringens bedömning avseende rapporter om
samhällsekonomi och löneutveckling. Utredningen föreslog dock att
Medlingsinstitutet skulle svara för den årliga publiceringen av rapporten
om de samhällsekonomiska förutsättningarna. I utredningen framfördes
inga förslag om att institutets chef även bör avrapportera direkt till
riksdagen.
Remissinstanserna: Facken inom industrin, BAO, KFO, IFAU, AMS,
RSV och Statskontoret är positiva till förslaget. SACO och TCO med
flera, Ledarna, SAF, Förlikningsmannaexpeditionen och
Forskningsrådsnämnden avvisar förslaget. Arbetsgivarverket föreslår att
rapporterna i stället bör utarbetas av Konjunkturinstitutet. Länsstyrelsen i
Stockholms län instämmer i Arbetsgivarverkets synpunkt och föreslår
dessutom att även RRV skulle kunna ges en roll i detta sammanhang.
Skälen för regeringens bedömning
Rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna
Konjunkturinstitutet bör svara för att en årlig rapport om de
samhällsekonomiska förutsättningarna för löneförhandlingar utarbetas.
Rapporten skall vara framtidsinriktad och innehålla bedömningar av hur
den ekonomiska utvecklingen kan förväntas se ut under de närmast
kommande åren i Sverige och omvärlden. Särskilt viktigt är det att
beskriva den omvärld, som Sverige har att verka i och konkurrera med.
Beskrivningarna bör vara mångfacetterade och inte försöka lägga fast en
norm för löneökningstakten i form av ett enda procenttal.
Utgivningstidpunkten bör anpassas till vad som är lämpligt med hänsyn
till avtalsperiodernas löptider på olika avtalsområden.
Ett kvalificerat faktaunderlag från en oberoende instans underlättar för
såväl parterna som Medlingsinstitutet att kunna utgå från en likartad
verklighetsbild. Detta gynnar en konstruktiv förhandlingsprocess både
om parterna väljer att göra upp på egen hand eller ej. Möjligheterna till
samsyn kring de samhällsekonomiska förutsättningarna skall tillvaratas
även om det också måste understrykas att olika bedömningar legitimt kan
göras av förhandlingsutrymmet utifrån skilda teoretiska och
värderingsmässiga utgångspunkter.
Det är dessutom viktigt att parterna på lokal nivå får tillgång till de
fakta och analyser, som har utgjort ett underlag för förhandlingarna på
central nivå. Lönebildningen sker i dag i betydande utsträckning på de
enskilda arbetsplatserna i samband med de lokala förhandlingarna.
Genom att rapporter publiceras kan en intresserad allmänhet ta del av
fakta och analyser. Det är värdefullt att få till stånd en bred debatt om
förutsättningarna för lönebildningen, eftersom det annars finns risk för
att resultatet av löneförhandlingarna inte uppfattas som legitimt.
Erfarenheterna från de länder där parterna samverkar kring rapporter
om samhällsekonomiska frågor är goda. Samverkan om analyser av de
samhällsekonomiska frågorna tycks ha en tendens att förbättra
samförståndsandan mellan parterna. Utredningen redovisar sådana
erfarenheter från Norge, Nederländerna, Irland och Österrike. Den
gemensamma analysen bidrar bland annat till att fokusera intresset på
lönebildningens roll för konkurrenskraften och sysselsättningen.
Även i Sverige finns det positiva erfarenheter från
Rehnbergkommissionen och framåt av rapporter om samhällsekonomiska
förutsättningar för avtalsförhandlingar, t.ex. den s.k. Edingruppens
arbete. Det gäller även i den senaste avtalsrörelsen, i vilken Industrins
ekonomiska råd hade denna funktion. De opartiska ordförandena
tillmäter Industrins ekonomiska råd en utomordentlig vikt, i sin
utvärdering av 1998 års förhandlingar. Genom rådet har det varit möjligt
att på ett effektivare sätt än tidigare få utlåtanden och rekommendationer
i ekonomiska frågor och det blev möjligt att integrera de ekonomiska
bedömningarna direkt i avtalsrörelsens beslutsprocesser.
SACO och TCO med flera har i sitt gemensamma remissvar framhållit
att utgivningen av rapporter i och för sig ryms i den renodlade roll som
de vill ge Medlingsinstitutet men att institutet inte bör få ett explicit
uppdrag om detta av regering och riksdag. Det skulle enligt SACO och
TCO innebära att Medlingsinstitutet i lätt maskerad form tilldelas den
normbildande roll som de anser vara oförenlig med medlingsuppgiften.
Även SAF och BAO har i sina remissvar framfört farhågor om att
rapporterna kan ge upphov till en centralstyrning av lönebildningen som
de inte vill se.
Regeringen instämmer till viss del i dessa bedömningar. Enligt
regeringen är det därför att föredra att den samhällsekonomiska rapporten
utarbetas av Konjunkturinstitutet i stället för av Medlingsinstitutet. I
övrigt vill regeringen återigen framhålla att utredningens förslag innebär
att beskrivningarna i rapporten skall vara mångfacetterade och att man
inte bör sträva efter att lägga fast en norm för löneökningstakten i form
av ett enda procenttal. Regeringen delar dessutom det synsätt som IFAU
gett uttryck för att Medlingsinstitutet har en viktig pedagogisk roll i den
mening att det skall söka skapa samsyn hos parterna om de
samhällsekonomiska förutsättningarna för löneökningar men att de
slutsatser som dras i rapporterna inte kan lyftas fram som en etablerad
sanning eftersom det rör sig om frågor som rör vetenskapsområden som
är ickeexakta till sin natur. Regeringen har heller ingen anledning att
söka påverka parterna i valet mellan att bedriva förhandlingarna på
central eller lokal nivå.
Regeringen vill samtidigt starkt betona att arbetet med att söka uppnå
en bredare samsyn mellan parterna om det samhällsekonomiska
förutsättningarna för löneförhandlingarna inte får gå ut över parternas
förtroende för medlarnas verksamhet. Förutom TCO, SACO, SAF och
BAO har även Arbetsgivarverket framfört farhågor för att så skall ske.
Rapporten om de samhällsekonomiska förutsättningarna bör därför inte
utarbetas av Medlingsinstitutet.
Rapport om löneutvecklingen m.m.
Medlingsinstitutet bör ges i uppdrag att årligen rapportera om
löneutvecklingen och andra faktorer som har anknytning till
lönebildningen. I den årliga rapporten om löneutvecklingen m.m. bör en
beskrivning ges av betydelsefulla förändringar vad gäller löner,
arbetskraftskostnader, produktivitetsutveckling, inkomstfördelning,
inkomstutveckling, sysselsättning, avtalskonstruktioner,
förhandlingssystem och arbetsmarknadslagstiftning i Sverige och i
omvärlden. Lönebildningens strukturpåverkande effekter skall också
uppmärksammas. Avsikten är att rapporten skall innehålla en fyllig
redovisning av den senaste utvecklingen i Sverige och i våra viktigaste
konkurrentländer. Genom den ökade integrationen mellan länderna finns
behov av bättre kunskap om avtalssystem och arbetsrätt för att bättre
bedöma förändringen av konkurrenskraften för olika branscher och
yrkesgrupper. Lönestatistiken behöver också redovisas för branscher,
yrkesgrupper, uppdelning på kön etc och gärna med spridningsmått. För
att göra en rättvisande beskrivning fordras dock ingående kännedom om
statistikkällor och tolkningsproblem. Det är därför av stort värde att
Medlingsinstitutet även har i uppgift att samla in och analysera
kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor.
Rapporten bör inte enbart vara beskrivande till sin karaktär utan även
innehålla analyser om hur utvecklingen av arbetskraftskostnaderna
påverkat den samhällsekonomiska utvecklingen och i synnerhet
sysselsättningsutvecklingen. Regeringen har vid flera tillfällen framhållit
att en väl fungerande lönebildning är av avgörande betydelse för
möjligheterna att återgå till ett läge med full sysselsättning. Det måste
vara möjligt att förena en god reallöneutveckling med låg arbetslöshet
och hög sysselsättning även med dagens ambitiösa inflationsmål. Även
om utvecklingen just nu tycks positiv finns en betydande osäkerhet om
hur lönebildningen kommer att fungera i detta avseende under de
kommande årens fortsatt starka tillväxt. Medlingsinstitutet kommer
därför att få en viktig uppgift vad gäller att förse riksdagen och
regeringen med relevant beslutsunderlag för de ställningstaganden som i
framtiden kan behöva göras för att de höga sysselsättningsambitioner
som finns skall kunna uppfyllas. Inom ramen för den årliga rapporten är
det dessutom viktigt att fördelningspolitiska analyser och väl
genomarbetade beslutsunderlag vad gäller osaklig lönediskriminering tas
fram. Även jämställdhets- och integrationsfrågor bör därför ges en
central plats i rapporten.
Vidare anser regeringen att rapporten även bör innehålla en
redovisning och analys av de stridsåtgärder som arbetsmarknadens parter
har vidtagit under året. Som utredningen anför, har förhållandena på
arbetsmarknaden förändrats under de senaste decennierna. Den tekniska
utvecklingen har gjort företagen mer sårbara. Risken har ökat för att ett
företag, som inte klarar att leverera enligt avtal, får problem att få nya
order. Produktionstekniken har samtidigt inneburit att fler arbetstagare
har nyckelpositioner i den meningen att de är så viktiga för verksamheten
att hela produktionen avbryts om de tas ut i strejk. Beroendet mellan
olika led i produktionen har ökat. Det finns således stora möjligheter att
genom en stridsåtgärd som kostar mycket lite för den egna
organisationen, orsaka motparten stora kostnader. En sådan typ av
stridsåtgärder, s.k. nålsticksåtgärder, är ofta även mycket kännbara för
tredje man. Alltmer specialiserade arbetsuppgifter gör också att det finns
en ökad risk för att vissa arbetstagare bildar egna organisationer som för
att slå sig in på ett avtalsområde vidtar stridsåtgärder som lamslår en stor
verksamhet.
De förändrade förhållandena på arbetsmarknaden har vidare inneburit
att de fackliga organisationerna har olika förhandlingsstyrka. Vissa
förbund organiserar fler nyckelpersoner än andra och har då större
möjligheter att orsaka ett mycket stort produktionsbortfall till en liten
kostnad för den egna konfliktfonden. Det är nu fler aktörer än tidigare
som fattar beslut om stridsåtgärder och det sker mindre samordning inom
huvudorganisationerna. På många områden individualiseras också
lönesättningen. Antalet avtalsområden har ökat och samarbetet mellan
förbund, som är medlemmar i olika centralorganisationer har utvecklats.
Uppdelningen av arbetsmarknaden i allt fler avtalsområden har lett till att
förhandlingarna inom ett avtalsområde lättare får följdverkningar inom
andra områden. Den internationella konkurrensen gör också att enskilda
företag ogärna deltar i en lockout. I stället förekommer uttalanden om att
produktionen i ett företag kan flyttas till ett annat land. Sett ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv och med målet att öka sysselsättningen
och minska arbetslösheten i Sverige, är det en svarsåtgärd som inte
gagnar utvecklingen i landet.
Samtidigt har den höga arbetslösheten och ett ökat antal tidsbegränsade
anställningar lett till en försvagad position för vissa arbetstagargrupper.
Den ökade internationella rörligheten för företagen har också stärkt
arbetsgivarnas ställning.
Det förhållandet, att få konflikter förekommit under de senaste åren,
tyder i och för sig på att parterna tar sitt ansvar. Det är därför viktigt att
Medlingsinstitutet i sin årliga rapport även uppmärksammar parternas
agerande i konflikter, till exempel när det gäller stridsåtgärder som i
realiteten snarare berör konflikter mellan olika arbetstagarorganisationer
än mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Breda och omsorgsfullt genomförda analyser kan även vara av stort
värde för de förhandlande parterna. Betydelsen av det faktaunderlag som
parterna har tillgång till har bland annat lyfts fram i den forskning som
bedrivits om förhandlingsprocesser. Det gäller inte enbart bedömningar
av de samhällsekonomiska förutsättningarna för avtalsförhandlingarna
utan även annat faktaunderlag. Om en större klarhet kan nås om de
troliga konsekvenserna av olika handlingsalternativ och båda parter har
tillgång till samma information ökar sannolikheten att parterna skall göra
upp i godo. Det faktaunderlag och de analyser som finns att tillgå
påverkar även de förutsättningar som finns för parterna att få stöd bland
den allmänna opinionen i en konfliktsituation. Att alla för den
samhällsekonomiska utvecklingen relevanta aspekterna på
lönebildningen lyfts fram och analyseras omsorgsfullt är dessutom av
stor betydelse för den samhällsekonomiska debatten. Det kan vara av
speciellt stor betydelse för de aktörer som ej är direkt berörda av
förhandlingarna men för vilka de ekonomiska förhållandena ändå kan
komma att förändras som en följd av förhandlingsutfallet.
Redogörelse inför finansutskottet och arbetsmarknadsutskottet
Medlingsinstitutets chef bör, om riksdagen finner detta lämpligt, årligen
inför riksdagens finansutskott och arbetsmarknadsutskott svara på frågor
och redogöra för sin syn på hur lönebildningen, arbetskraftskostnaderna
och sysselsättningen utvecklats, samt hur institutet tagit sig an sin uppgift
att verka för en väl fungerande lönebildning utan att frånta parterna deras
ansvar för lönebildningen. Chefen bör också på begäran redogöra för
vilka konflikter som förekommit på arbetsmarknaden och vilka
konsekvenser parternas stridsåtgärder har fått.
Riksdagen har ett övergripande ansvar för att de institutionella
förhållandena i samhället är utformade på ett sätt som ger goda
förutsättningarna för en såväl snabb som välbalanserad
samhällsekonomisk utveckling. För att fullfölja denna uppgift bör
riksdagen ha god information och tillgång till kvalificerade bedömningar
av utvecklingen inom en mängd olika områden. Det finns flera skäl till
att lönebildningen bör lyftas fram som ett i detta avseende viktigt
område.
Lönebildningen tillhör tillsammans med finans- och penningpolitiken
de viktigaste faktorerna för den makroekonomiska balansens
efterfrågesida. För att uppnå en snabb och välbalanserad
samhällsekonomisk utveckling är det viktigt att samspelet mellan dessa
tre faktorer fungerar på ett smidigt sätt. Beslut om den finanspolitiska
inriktningen tas av riksdagen. Ansvaret för penningpolitiken är delegerat
till Riksbanken som sorterar direkt under riksdagen. Riksbankschefen
kallas regelbundet till riksdagen för att inför finansutskottet redogöra för
de bedömningar av den makroekonomiska utvecklingen som Riksbanken
gör och för att utskottsledamöterna skall ha möjlighet att ställa frågor om
bl.a. den penningpolitik som bedrivs. Ansvaret för lönebildningen ligger
hos parterna på arbetsmarknaden. Det ansvar de har för lönebildningen
kan inte liknas vid det ansvar som Riksbanken har för penningpolitiken i
den bemärkelsen att parterna agerar på uppdrag av de egna medlemmarna
och inte på uppdrag av riksdagen. Trots detta finns det ett egenvärde i att
riksdagen på motsvarande sätt kan få tillgång till kvalificerade
bedömningar av lönernas och arbetskraftskostnadernas utveckling, samt
vilken effekt det kan tänkas ha på sysselsättningen. Medlingsinstitutets
chef kan med stöd av den kompetens och den samlade information som
skall finnas vid institutet förse riksdagsmännen med en
helhetsbedömning som de har svårt att få från annat håll.
Medlingsinstitutet har vidare i uppgift att verka för en väl fungerade
lönebildning. Denna uppgift skall utföras utan att parterna fråntas sitt
ansvar för lönebildningen. Det kan i många fall vara en svår balansgång
men är inte desto mindre en mycket viktig uppgift. Institutets verksamhet
behöver därför regelbundet granskas. Utöver de organ som normalt
granskar de statliga myndigheternas verksamhet, vore det enligt
regeringen av värde om en granskning också genomfördes direkt av
riksdagen. Regelbundna utskottsförhör skulle kunna vara ett lämpligt
forum för en sådan granskning.
Ett tredje skäl till att arrangera speciella utskottsutfrågningar av
institutets chef är att riksdagen behöver ett bra beslutsunderlag för att
bedöma i vilken grad det är möjligt att förbättra matchningen på
arbetsmarknaden med hjälp av arbetsmarknads- och utbildningspolitik
och vilket bidrag som lönebildningen kan lämna till en bättre fungerande
matchning. Hur balansen skall se ut mellan, å ena sidan arbetsmarknads-
och utbildningspolitikens, å andra sidan relativlöneförändringarnas
betydelse för matchningen är en svår avvägningsfråga där partsintressena
kan vara starka. Balansen förändras dessutom över tiden.
En aktiv statlig politik påverkar arbetsmarknadens funktionssätt.
Arbetsmarknadspolitiken har till exempel historiskt givit ett väsentligt
bidrag till matchningen på arbetsmarknaden. Trots påskyndandet av
strukturomvandlingen som drevs fram av den solidariska lönepolitiken
förblev den öppna arbetslösheten låg. Under den djupa lågkonjunkturen i
början av 1990-talet då arbetslösheten steg till rekordhöga nivåer lades
emellertid en alltför stor börda på den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiken kunde inte på egen hand klara det stora
efterfrågefall som drabbade den svenska arbetsmarknaden. I stället fick
arbetsmarknadspolitiken frångå sin kärnuppgift och inriktas på att
överbrygga och behålla människor i arbetskraften. Den förbättrade
konjunkturen gör att arbetsmarknadspolitiken åter kan inriktas på att
underlätta matchningen på arbetsmarknaden. Närings- och
regionalpolitik skall ge förutsättningar för en god utveckling över hela
landet. Integrations- och jämställdhetspolitiken är viktig för att alla skall
bli delaktiga av sysselsättningsuppgången. Det är riksdagen som ytterst
ansvarar för hur stor del av ansvaret för att förbättra matchningen på
arbetsmarknaden som arbetsmarknads- och utbildningspolitiken kan stå
för och hur stor del som måste överlämnas till parterna på
arbetsmarknaden att hantera.
8.6 Jämställdhet och diskriminering
Regeringens bedömning: De förbättringar av den årsvisa
lönestatistiken och den komplettering av forskningsdatabasen LINDA
som regeringen förordar kommer att förbättra möjligheten att följa
och analysera löneutvecklingen för kvinnor och män. De årliga
rapporter om löneutveckling m.m. i Sverige och omvärlden som
regeringen avser att ge Medlingsinstitutet i uppgift att publicera bör
innehålla ett särskilt kapitel som analyserar löneutvecklingen ur ett
jämställdhetsperspektiv. Medlingsinstitutet bör säkerställa att det har
tillräcklig kompetens på jämställdhetsområdet. Medlingsinstitutet bör
också följa frågan om diskriminering i lönesättningen på andra
grunder än kön.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med
regeringens bedömning avseende jämställdhet men tar inte upp frågan
om diskriminering av andra orsaker än kön.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna stöder utredningens
förslag eller har inget att invända mot dem. Förslaget stöds av
Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Landstingsförbundet, SACO och
TCO med flera, IFAU, Facken inom industrin, SEKO, RRV, BAO och
Rådet för arbetslivsforskning (RALF). Förslaget avvisas av
Tidningsutgivarna, Arbetsgivarverket och Handelsanställdas Förbund.
Skälen för regeringens bedömning: Sakliga löner är en central del av
jämställdhetspolitiken. Förekomsten av osakliga löneskillnader mellan
kvinnor och män har getts särskild uppmärksamhet i jämställdhetslagen
och i Jämställdhetsombudsmannens arbete. En osaklig löneskillnad
strider mot jämställdhetslagens lönediskrimineringsförbud. Genom
förslagen i avsnitt 8.4 om förbättrad lönestatistik ökar möjligheten att
följa och analysera löneutvecklingen för kvinnor och män.
Kompletteringen av databasen LINDA med löneuppgifter som föreslås i
samma avsnitt förbättrar möjligheterna att bedriva forskning om vad som
har betydelse för löneutvecklingen för kvinnor och män. Dessa
förbättrade möjligheter skall tas tillvara genom att Medlingsinstitutet i ett
särskilt kapitel i den rapport om löneutveckling m.m., som institutet
ansvarar för att publicera, analyserar löneutvecklingen ur ett
jämställdhetsperspektiv. Vidare har Medlingsinstitutet möjlighet att lägga
ut särskilda forskningsuppdrag som kan beröra jämställdhetsaspekter.
Medlingsinstitutet bör därför säkerställa att det har tillräcklig kompetens
på jämställdhetsområdet.
JämO menar att det är troligt att framtida konflikter mellan parterna
kommer att handla om just jämställdheten mellan könen. Förbättringar av
jämställdheten i lönesättningen försvåras enligt JämO av att lönepotter är
knutna till avtalsområden och att vissa avtalsområden är
kvinnodominerade medan andra är mansdominerade. Sett ur
arbetsgivarens synpunkt innebär det, konstaterar JämO, att det är dyrt att
göra justeringar av lönerelationer mellan anställda som tillhör olika
förbund eftersom arbetsgivaren då behöver skjuta till extra pengar.
Landstingsförbundet för i sitt yttrande en liknande diskussion om en
förbättring av de kvinnodominerade vårdyrkenas löneläge. Regeringen
instämmer i stora delar av JämO:s och Landstingsförbundets synpunkter
men konstaterar samtidigt att det är arbetsmarknadens parters uppgift att
värdera lönerna för olika yrkesgrupper och branscher mot varandra.
Arbetsgivarverket menar att en seriös analys av om lönerna hos en
arbetsgivare är sakligt motiverade kräver nära kännedom om de
individuella arbetsuppgifterna och prestationerna vilket gör att eventuell
diskriminering måste åtgärdas på lokal nivå. Vidare menar
Arbetsgivarverket att en allmän uppvärdering av lönerna för kvinnligt
dominerade yrkesgrupper inom samhället i stort, kräver omfattande
omfördelningar av ekonomiska resurser mellan arbetsgivare eller
omfattande omstruktureringar av arbetslivet, vilket enligt
Arbetsgivarverket är frågor som ligger utanför Medlingsinstitutets
ansvarsområde. Arbetsgivarverket drar därför slutsatsen att det inte är ett
uppdrag för Medlingsinstitutet att bevaka och analysera löneutvecklingen
ur ett jämställdhetsperspektiv, vare sig som underlag för
löneförhandlingar eller för mer allmänna politiska bedömningar.
Regeringen delar inte Arbetsgivarverkets slutsats. Enligt regeringens
bedömning kommer Medlingsinstitutets analyser av löneutvecklingen för
kvinnor och män att förbättra parternas beslutsunderlag vilket är av stort
värde.
Handelsanställdas Förbund avvisar i sitt yttrande utredningens
samlade förslag med motivet att de försvagar rättigheterna för de
arbetstagare som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden, vilket
enligt förbundets bedömning oftast är kvinnor. För att få en reell
möjlighet att bedöma vad som är likvärdiga arbeten och för att kunna
jämföra löner i olika branscher krävs enligt Handelsanställdas förbund
avtalsområdesvisa uppdelningar av lönestatistik samt möjlighet för
arbetstagarorganisationerna att jämföra löner på ett individuellt plan
genom tillgång till primärdata.
Regeringen anser att de nu lagda förslagen förbättrar läget för grupper
som i dag har en svag ställning på arbetsmarknaden. Medlingsinstitutets
verksamhet syftar till en väl fungerande lönebildning som ger ökad
sysselsättning och en god reallöneutveckling för alla grupper.
Regeringens skäl för att inte föreslå en lönestatistik som är fördelad på
avtalsområden redovisas i avsnitt 8.4. Tillgången till primärdata är en
fråga som parterna kan reglera genom statistikavtal.
Regeringen gör bedömningen att Medlingsinstitutet även bör följa
frågan om diskriminering i lönesättningen på andra grunder än kön,
exempelvis etniskt ursprung. En central del i integrationspolitiken är,
som uppmärksammas i lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet och
Diskrimineringsombudsmannens arbete, att motverka lönediskriminering
på etniska grunder. Medlingsinstitutet bör regelbundet samråda med
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen
och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning
och uppmärksamma diskrimineringsfrågor i den årliga rapporten om
löneutveckling m.m. Regeringen ser emellertid för närvarande inte några
möjligheter att med hjälp av utökad lönestatistik underlätta bevakningen
av diskriminering i lönesättningen på andra grunder än kön. Däremot ger
kompletteringen av forskningsdatabasen LINDA med löneuppgifter, som
redovisas i avsnitt 8.4, möjlighet till analyser av diskriminering på grund
av etniskt ursprung. Parterna bör vidare se det som en viktig uppgift att
med lönestatistiken som grund se till att diskriminering inte förekommer.
9 Regler vid avtalsförhandlingar och konflikt
9.1 Medling
9.1.1 Förhandlingsledare och medlare
Regeringens förslag: Efter samtycke från parter som förhandlar om
kollektivavtal kan Medlingsinstitutet utse en eller flera
förhandlingsledare eller medlare.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av remissinstanserna i de fall
de yttrar sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 46 § medbestämmandelagen
skall Statens förlikningsmannaexpedition utse förlikningsman först om
stridsåtgärd hotar eller har påbörjats. Utredningen har föreslagit att
Medlingsinstitutet bör ha till uppgift att erbjuda parter som så önskar
förutom medlare även en förhandlingsledare. Medlare föreslås kunna
utses även om stridsåtgärd inte hotar. Regeringen instämmer i detta.
Genom att utse förhandlingsledare tidigt eller en medlare även om
stridsåtgärd inte hotar kan Medlingsinstitutet effektivare bistå parterna i
förhandlingsarbetet. Därmed kan Medlingsinstitutet också stimulera
parterna att intensifiera förhandlingarna i god tid innan avtalen löper ut,
vilket minskar risken för konflikter. De personer som Medlingsinstitutet
utser bör ha god kunskap om alternativa avtalslösningar och kunna bidra
med konstruktiva idéer till att hitta lösningar på parternas problem.
Med en förhandlingsledare avses en person, som parterna ger i uppdrag
att leda förhandlingarna, för att parterna i samförstånd skall söka
lösningar på frågor som är aktuella i förhandlingarna. Med en medlare
avses en person, som främst har till uppgift att söka överbrygga
motsättningar mellan parterna för att underlätta att få en
överenskommelse till stånd utan stridsåtgärder.
Institutet bör kunna neka att utse förhandlingsledare eller medlare om
man anser att det inte är meningsfullt.
Möjligheten att bistå parterna med en förhandlingsledare som opartisk
ordförande fanns enligt den lagstiftning som gällde före
medbestämmandelagen. Industriavtalet har givit ny aktualitet åt rollen
som opartisk ordförande. Erfarenheterna från tillämpningen av
Industriavtalet visar att de opartiska ordförandena spelar en viktig roll,
varför det även inom ramen för medbestämmandelagens regler bör finnas
möjlighet att utse förhandlingsledare som alternativ till medlare. En
viktig skillnad föreligger dock. En opartisk ordförande inom
Industriavtalet har långtgående befogenheter medan befogenheterna
enligt lagen föreslås förbehållas medlarna och Medlingsinstitutet.
9.1.2 Tvångsmedling
Regeringens förslag: Om Medlingsinstitutet bedömer att det i en
tvist finns risk för stridsåtgärder eller om stridsåtgärder redan har
påbörjats, får Medlingsinstitutet utse en eller flera medlare även utan
samtycke från parterna.
Parter som är ense om att de är bundna av ett avtal om
förhandlingsordning som innehåller tidsplaner för förhandlingar,
tidsramar och regler för tillsättning av medlare, regler om medlarens
befogenheter och regler om uppsägning av avtalet kan anmäla det till
Medlingsinstitutet för registrering. När avtalet har registrerats, får
under dess giltighetstid medlare inte utses utan parternas samtycke.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. LO,
SACO och TCO med flera, Svenska Transportarbetareförbundet
(Transportarbetareförbundet) och Handelsanställdas förbund avstyrker
förslaget om tvångsmedling.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har föreslagit att
Medlingsinstitutet skall ha rätt att utse en eller flera medlare även utan
parternas samtycke. Utredningen konstaterar att det har varit oklart
huruvida förlikningsmannaexpeditionen kan utse medlare mot en parts
eller parternas vilja och att nuvarande bestämmelser har både tolkats och
tillämpats olika över åren. Enligt utredningen bör bestämmelserna därför
förtydligas.
LO, Transportarbetareförbundet och Handelsanställdas förbund anser
att förslaget innebär en allvarlig inskränkning i den fria förhandlings- och
strejkrätten. SACO och TCO med flera med undantag av facken inom
industrin, anser att tvångsmedling bör regleras i avtal. De anser att
lagstiftning i frågan riskerar att hindra utvecklingen av samarbetsavtal.
I likhet med utredningen anser dock regeringen att medlare bör kunna
utses även om endera eller båda parterna är negativt inställda till
medling. Därmed får Medlingsinstitutet också en starkare ställning. En
stridsåtgärd berör i regel inte bara de inblandade parterna utan får även
konsekvenser för tredje man. Samhället har därför en uppgift när det
gäller att bevaka följderna av sådana åtgärder. En part som har lämnat
varsel har ett ansvar för att tvisten löses. Befogenheten att tillsätta
medlare mot parternas vilja måste givetvis utövas på ett sådant sätt att
medlingsuppdraget kan bedrivas så att en lösning av tvisten kan uppnås.
Utredningen har föreslagit att tvångsmedlare inte skall kunna utses om
parterna är bundna av kollektivavtal med en förhandlingsordning, som
innefattar en samsyn om utvecklingen på området och innehåller regler
om tidsramar för förhandlingar och medling. Det är enligt utredningens
uppfattning allmänt sett bättre med avtalslösningar om medling än med
lagstiftning. Utredningen har även ansett att Medlingsinstitutet skall
kunna ge förhandsbesked om ett avtal kan undantas från reglerna om
obligatorisk medling och att avtalet i så fall skall kunna registreras hos
institutet.
Förlikningsmannaexpedition anser att kriterierna för att avtal med
förhandlingsordningar skall godkännas behöver anges tydligare i lagen
och att frågan om ett avtal är av sådan beskaffenhet bör avgöras av
institutets styrelse. Kommunförbundet anser att Medlingsinstitutets
skyldighet att ge förhandsbesked i frågan om ett avtal uppfyller
kriterierna bör framgå av lagen.
Regeringen anser, liksom utredningen, att parter som är bundna av
sådana samarbetsavtal med förhandlingsordning om medling som t.ex.
föreligger inom industrins område, inte bör kunna underkastas
tvångsmedling. Kriterierna för denna typ av förhandlingsordningsavtal
bör dock, som förlikningsmannaexpeditionen påpekat, anges tydligare.
Avtalen bör således innehålla tidsplaner för förhandlingar, tidsramar och
regler för tillsättning av medlare, regler om medlarens befogenheter och
regler om uppsägning av förhandlingsordningsavtalet.
Svea hovrätt konstaterar att Medlingsinstitutet kan hamna i situationen
att behöva tolka kollektivavtal. Om parterna är oense i frågan om en
sådan förhandlingsordning finns som anges i medbestämmandelagen,
påpekar hovrätten att det ytterst är Arbetsdomstolen som har att avgöra
saken.
Regeringen anser att det är angeläget inför en kommande avtalsrörelse
att såväl kollektivavtalsparterna som Medlingsinstitutet har klart för sig
vilka regler som kan bli tillämpliga. Utredningens förslag om att
Medlingsinstitutet skall ge ett förhandsbesked till parterna om avtalet
uppfyller de krav som ställs i lagen innebär, som Svea hovrätt
konstaterat, att institutet gör en tolkning av kollektivavtalet. Med hänsyn
till att kollektivavtalet kan underställas Arbetsdomstolens tolkning,
varvid partsviljan har betydelse, anser regeringen det mindre lämpligt att
institutet genom ett förhandsbesked gör en egen tolkning. Bestämmelsen
bör därför utformas på det sättet att om kollektivavtalsparterna är ense
om att de är bundna av ett sådant avtal som anges i lagen, kan de anmäla
avtalet för registrering hos Medlingsinstitutet. Institutet har därvid en
skyldighet att registrera det. Regeringen utgår från att arbetsmarknadens
parter tar ett sådant ansvar som hittills kännetecknat den svenska
arbetsmarknaden och att det därför inte föreligger risk för att skenavtal
upprättas.
När registrering skett, blir inte bestämmelsen om utseende av
tvångsmedlare tillämplig. Som Lagrådet påpekat, bör undantaget
begränsas till det registrerade avtalets giltighetstid.
9.1.3 Medlarens uppgift och förhandlingsskyldighet vid vite
Regeringens förslag: Medlare skall försöka få till stånd en
överenskommelse mellan parterna. Medlaren skall för det ändamålet
kalla parterna till förhandling eller vidta annan lämplig åtgärd. För att
främja en god lösning av tvisten, kan medlaren lägga fram egna
förslag till överenskommelse. Medlaren skall också verka för att en
part uppskjuter eller inställer en stridsåtgärd.
Medlingsinstitutet kan på begäran av medlaren förelägga en part vid
vite att fullgöra sin förhandlingsskyldighet.
Arbetsdomstolen kan på talan av Medlingsinstitutet döma ut vitet.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller yttrar sig
inte över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Några remissinstanser har lämnat
synpunkter på vad som bör ingå i medlarens uppdrag. SAF och VI anser
att uppgiften att medla bör innehålla en skyldighet att beakta såväl
samhällsekonomiska faktorer som konkurrenskraft, stabilt penningvärde,
ökad sysselsättning som företagsekonomiska faktorer såsom lönsamhet
och effektivitet och att detta bör framgå av Medlingsinstitutets
instruktion.
Regeringen anser att det är väsentligt att medlaren agerar på uppdrag
av parterna eftersom det är avgörande för medlarens framgång att ha
förtroende hos båda parter. Det är därför inte lämpligt att ange vilka
faktorer medlaren skall ta hänsyn till i sitt arbete. Medlaren är fri att föra
de resonemang och ta upp de frågor han eller hon anser vara till gagn för
lösandet av konflikten. Resultatet av det analysarbete Medlingsinstitutet
bedriver kommer dock att fungera som ett underlag för såväl medlaren
som parterna själva. Regeringen kan konstatera att samhällsekonomiska
hänsyn har fått en större roll i medlingen under 1990-talet än tidigare.
Det nya arbetssättet utvecklades först i den s.k. Rehnberggruppen. I
senare avtalsrörelser under 1990-talet har de medlare, som har utsetts av
förlikningsmannaexpeditionen normalt strävat efter att få parterna att ta
samhällsekonomiska hänsyn. I medlarnas förslag till avtal har ofta
infogats texter om det samhällsekonomiska läget. Att medlarna har infört
ett sådant arbetssätt där de själva fört in texter som inte bygger på
yrkanden från parterna i förhandlingen har accepterats.
Enligt 46 § medbestämmandelagen skall en förlikningsman kalla till
förhandling eller vidta annan lämplig åtgärd och enligt 48 § skall
förlikningsmannen därvid söka få till stånd överenskommelse mellan
parterna på grundval av förslag som kommer från dem själva.
Förlikningsmannen är dock oförhindrad att föreslå jämkningar och
medgivanden för att främja en god lösning av tvisten. Medlarens uppdrag
bör även fortsättningsvis vara det samma, dvs. medlaren bör ha i uppdrag
att få till stånd en överenskommelse mellan parterna. För att främja en
god lösning av tvisten, bör medlaren kunna lägga fram egna förslag till
överenskommelser.
De nu gällande reglerna om hur en part vid vite kan förmås att fullgöra
sin förhandlingsskyldighet är enligt utredningen både omständliga och
tidsödande att tillämpa. Förlikningsmannaexpeditionen kan inte
självständigt initiera ett vitesföreläggande. Det kan bara åstadkommas
mot en part på den andra partens begäran. Expeditionen har inte heller
rätt att utfärda föreläggande, utan kan bara göra en anmälan till
Arbetsdomstolen. Det är Arbetsdomstolen som har rätt att förelägga
parten vid vite att fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Enligt utredningen
är reglerna i praktiken så ineffektiva att de nästan aldrig har använts, trots
att det ibland har funnits behov av att utnyttja dem. Regeringen
instämmer i utredningens bedömning att regler, som ger
Medlingsinstitutet rätt att vid behov kalla en eller båda parterna vid vite
till förhandling, kan underlätta för en part att återgå till
förhandlingsbordet även om förhandlingarna har kommit in i låsta lägen.
Medlingsinstitutet bör alltså ha tvångsmedel till sitt förfogande för att
förmå parter att komma till förhandling när medlare kallar.
Enligt utredningen bör Medlingsinstitutet ha rätt att på begäran av
medlaren utfärda vitesföreläggande till en part att komma till förhandling
för medling för det fall parten uteblir eller på annat sätt underlåter att
fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Tidningsutgivarna anser att
befogenheterna bör tillkomma de enskilda medlarna och inte institutet.
Regeringen delar utredningens bedömning att det är nödvändigt att
Medlingsinstitutet på medlarens begäran kan förena kallelse till
förhandling med vitesföreläggande för det fall en part inte fullgör sin
förhandlingsskyldighet. Eftersom detta innebär myndighetsutövning och
medlarna inte föreslås vara anställda av institutet, bör beslutet om
vitesföreläggandet fattas av institutet.
Lagrådet har efterlyst ett klarläggande beträffande möjligheten att
förelägga vite när en part underlåter att uppfylla
förhandlingsskyldigheten om annan form än sammanträde valts för
förhandlingen.
Regeringen anser att institutet bör ha möjlighet att utfärda
vitesföreläggande på medlarens begäran även i sådana fall då medlaren
valt ett annat sätt att förhandla än sammanträdesform.
Lagrådet har också anfört att ett beslut försett med viteshot innehåller
så långtgående verkningar för adressaten att beslutet, om inget annat
sägs, kommer att bli överklagbart enligt allmänna förvaltningsrättsliga
principer. I praktiken skulle detta innebära enligt Lagrådet att beslutet
kan överklagas hos länsrätt enligt 22 a § förvaltningslagen.
Regeringen anser att det finns processekonomiska skäl för att beslutet
om vitesföreläggande inte bör kunna överklagas. Lagrådet har påpekat att
det av lagtexten bör framgå att beslutet inte får överklagas. Regeringen
anser att det i detta fall finns skäl att i lagtexten särskilt ange att
vitesföreläggandet inte får överklagas.
Utdömande av vitet bör på samma sätt som i dag ske av
Arbetsdomstolen. Med hänsyn till att beslutet om vitesföreläggande inte
är möjligt att överklaga, bör Arbetsdomstolen, i enlighet med Lagrådets
förslag, också ha rätt att pröva vitet i dess helhet och således även frågan
om vitets lämplighet.
Syftet med de förtydligade och skärpta bestämmelserna är att
befogenheterna skall få en preventiv betydelse genom att alla berörda
känner till att Medlingsinstitutet har en stark position och i ett allvarligt
läge kan åstadkomma medling även då parterna inte visar vilja att
samarbeta. Medlingsinstitutet bör emellertid i sin vanliga verksamhet så
långt möjligt undvika att utnyttja tvångsmedel. Det finns en lång och
värdefull tradition av ansvarstagande hos parterna på den svenska
arbetsmarknaden och den bör vidmakthållas även i framtiden.
9.1.4 Förlikningskommission och särskild förlikningsman
Regeringens förslag: Bestämmelsen enligt vilken regeringen har
möjlighet att utse förlikningskommission eller särskild
förlikningsman tas bort.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller yttrar sig inte
över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har föreslagit att den
nuvarande bestämmelsen i medbestämmandelagen, enligt vilken
regeringen i en arbetstvist av större betydenhet kan utse en
förlikningskommission eller en särskild förlikningsman bör tas bort.
Regeringen instämmer i utredningens förslag. Bestämmelsen har
tidigare givit upphov till problem, genom att det har rått osäkerhet i
frågan om det bör vara regeringen eller förlikningsmannaexpeditionen,
som utser förlikningsman i tvister av stor betydelse. Den har därför inte
tillämpats under lång tid. Det nya Medlingsinstitutet bör ha tillräcklig
kapacitet att hantera även arbetstvister av större betydelse. Det är mot
denna bakgrund inte meningsfullt att behålla den aktuella bestämmelsen i
medbestämmandelagen. Detta innebär dock inte att regeringen är
förhindrad att utse en förlikningskommission om den så skulle önska.
9.2 Varselregler och möjlighet att skjuta upp varslad
stridsåtgärd
9.2.1 Varseltid
Regeringens förslag: Varseltiden förlängs från sju dagar till sju
arbetsdagar. Som arbetsdag räknas varje dag utom lördag, söndag,
annan allmän helgdag, midsommarafton, julafton och nyårsafton.
Tidsfristen skall räknas från samma tidpunkt på dagen som den då
stridsåtgärden skall inledas.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att varseltiden
förlängs till 14 dagar.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget. LO,
Facken inom industrin, Transportarbetareförbundet, Handelsanställdas
förbund och SEKO – facket för service och kommunikation avstyrker
förslaget eftersom längre varseltider starkt minskar effekten av
stridsåtgärden. SACO och TCO med flera anser att frågan bör regleras i
avtal och inte i lagstiftning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 45 § medbestämmandelagen är
en part skyldig att skriftligen varsla motparten minst sju dagar i förväg
om en förestående stridsåtgärd. Det gäller dock inte om giltigt hinder
föreligger. Varselskyldigheten omfattar alla typer av stridsåtgärder utom
indrivningsblockad. Även sympatiåtgärder måste varslas. Skyldigheten
att varsla gäller både när avsikten är att påbörja en ny stridsåtgärd och
när den är att utvidga en redan pågående stridsåtgärd. Det möter inget
hinder att en part i ett och samma varselbesked varslar både om en
inledande stridsåtgärd och om en utvidgning av åtgärden vid en senare
tidpunkt.
Utredningen har föreslagit att varseltiden bör förlängas från sju till 14
dagar. Som skäl för förslaget har utredningen anfört att det är viktigt att
medlaren ges rimlig tid för sitt arbete. Om medlaren får möjlighet att
sätta sig in i problemställningarna och att samtala med parterna innan
stridsåtgärder bryter ut ökar förutsättningarna för en fredlig lösning av
konflikten.
Förlikningsmannaexpeditionen har i sitt yttrande över utredningens
delbetänkande pekat på problem med tillämpningen av nuvarande
varselregler. Under 1990-talet har medlingsarbetet, enligt expeditionens
mening, försvårats. Parterna har i ökande utsträckning motsatt sig
medling under varseltiden. Minst sju dagar behövs för medlingsarbete
innan en konflikt tillåts bryta ut. Expeditionen anför att under lång tid
tillämpades medlingsreglerna så att en eller flera berörda parter
kontaktade expeditionen och begärde att medlare skulle utses. Med några
få undantag ville parterna få igång medling så snart som möjligt. Parterna
respekterade medlarnas behov av att få åtminstone varseltiden till
förfogande innan en konflikt bröt ut. Under senare år har det enligt
expeditionen hänt att varseltiden har utnyttjats som en del i
förhandlingstaktiken och att parter på olika sätt har försökt hindra att
medling kommer igång. Ett sätt har varit att lämna varsel sent på en
fredag, vara oanträffbar under helgen och därefter ha svårt att finna tid
för överläggningar om medling under de kommande vardagarna.
Förslaget om förlängd varseltid stöds även av flertalet
arbetsgivarorganisationer. Exempelvis menar SAF att en förlängd
varseltid lämnar utrymme för fortsatta förhandlingar och medling som
kan leda fram till en uppgörelse utan att stridsåtgärder bryter ut.
LO och SEKO anser att det inte behövs en längre varseltid om
Medlingsinstitutet och medlaren kommer in tidigt i
förhandlingsprocessen och har kontakter med parterna innan
förhandlingarna leder till varsel. Facken inom industrin och
Handelsanställdas förbund menar att förslaget om längre varseltid skall
bedömas tillsammans med förslaget om Medlingsinstitutets rätt att skjuta
upp en varslad stridsåtgärd. Den sammanlagda tiden från varsel till
konflikt blir enligt förbunden för lång.
Liksom utredningen, anser regeringen att det finns behov av en
förlängning av varseltiden. Förutsättningarna ökar därmed för att
parterna skall kunna komma fram till en avtalslösning utan att
stridsåtgärderna vidtas. Det ger mer tid för medlare att stämma av att alla
möjligheter till en förhandlingslösning är uttömda. Det är också en fördel
att medlare får längre tid för att utarbeta ett förslag till avtal. Risken för
att det skall uppstå tolkningsproblem vid tillämpningen av avtalet torde
vara mindre om medlare slipper arbeta fram sina förslag under sträng
tidspress. En längre varseltid kan vidare öka förutsättningarna för att
parterna gör en realistisk bedömning av det sannolika utfallet i en
konflikt. Det gör också att det finns mer tid att klarlägga innebörden av
ett varsel, och att klara ut vad en varslad stridsåtgärd kan komma att leda
till. Det förbättrar även möjligheterna för den som varslet riktas mot att
förbereda sig för att minska skadeverkningarna av en stridsåtgärd.
Regeringen delar emellertid arbetstagarorganisationernas bedömning
att den varseltid utredningen föreslagit är alltför lång. En nackdel med
längre varseltid kan vara att det kan ta längre tid innan förhandlingarna
kommer igång på allvar. En annan nackdel kan vara att en längre
varseltid leder till fler varsel och till ett minskat ansvarstagande från
parternas sida. Det kan finnas risk för att parter i större utsträckning
skulle varsla ”för säkerhets skull” eller på annat sätt för tidigt. Som LO
och Handelsanställdas förbund pekar på kan uppgörelser vanligtvis nås
först när varseltiden löper mot sitt slut och risken för en öppen konflikt är
överhängande. SACO och TCO med flera anför att långa varseltider
ibland kan vara till nackdel för berörda verksamheter. Som exempel kan
nämnas trafikflyget, där ett strejkvarsel kan medföra att passagerare
bokar om till andra bolag. Ett strejkvarsel kan då få en effekt på
arbetsgivarens ekonomi som liknar en skarp åtgärd. Förlängd varseltid
kan således i vissa fall skapa en icke avsedd obalans mellan parterna.
Även SAF som tillstyrkt utredningens förslag har också påpekat att redan
ett varsel kan medföra stora skador för företagen.
Regeringen anser att varseltiden bör bestämmas till sju arbetsdagar.
Som arbetsdagar räknas i detta sammanhang varje dag utom lördagar,
söndagar eller annan allmän helgdag, midsommarafton, julafton och
nyårsafton. Problemen som enligt Förlikningsmannaexpeditionen
uppstått när varsel lämnats vid helger motverkas genom detta, samtidigt
som parternas möjligheter att vidta effektiva sympatiåtgärder inte
begränsas i något större avseende. Vissa remissinstanser har invänt att
den sammanlagda tiden innan stridsåtgärd får vidtas, dvs. varseltiden i
förening med Medlingsinstitutets möjlighet att skjuta på varslade
stridsåtgärder i 14 dagar, blir för lång. Genom att varseltiden föreslås bli
kortare än utredningens förslag tillgodoses också delvis dessa
synpunkter.
Varselreglerna bör liksom i dag vara desamma för primäråtgärder och
sympatiåtgärder. Ett argument, som skulle kunna hävdas för att behålla
dagens varseltider för sympatiåtgärder, är att den förlängda varseltiden
inte skulle behövas till medling, eftersom medling mellan parterna i
sekundärkonflikten inte kan lösa den tvist, som har föranlett
stridsåtgärderna. Det finns emellertid starka skäl, som talar för att det
skall vara samma förlängda varseltid för primäråtgärder och
sympatiåtgärder. Ett skäl är att varsel om sympatiåtgärder kan innebära
en väsentlig upptrappning av stridsåtgärderna och öka behovet av
medlingsinsatser för att lösa primärkonflikten. Ett annat skäl är att
lagstiftningen inte bör ge incitament till parterna att vidta
sympatiåtgärder i stället för primäråtgärder. Om man skulle behålla en
kortare tid för att varsla om sympatiåtgärd, skulle det kunna motivera
organisationerna att, vid en utvidgning av en konflikt, välja att varsla om
sympatiåtgärder, eller vädja till andra att göra det, i stället för att utvidga
primärkonflikten. Det kan vidare antas att olika tider för primär- och
sekundärkonflikter skulle leda till ett antal rättsliga tvister om hur en
stridsåtgärd skall betecknas, vilket bör undvikas.
SACO och TCO med flera anser att det måste klarläggas att avtal med
regler om varsel och igångsättning av konflikter m.m. gäller före lagens
regler oberoende av om samtliga eller endast vissa av lagens regler
omfattas av avtalet. En lagreglering som inte är dispositiv skulle enligt
förbunden hindra utvecklingen av samarbetsavtal.
Regeringen delar emellertid utredningens uppfattning att
varselreglerna bör gälla även för områden med avtal om
förhandlingsordningar liknande Industriavtalets. Det är viktigt att
Medlingsinstitutet är informerat om vad som händer även på sådana
områden, även om institutet inte är involverat i medling.
Någon förändring vad gäller undantagen från skyldigheten att varsla
föreslås inte. Liksom tidigare kan således en part ha giltigt hinder för att
varsla och varselskyldighet finns inte vid indrivningsblockad.
Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen om varselskyldighet skall
placeras efter bestämmelsen om att för medling i arbetstvister finns
Medlingsinstitutet och att rubriken före dessa bestämmelser skall ges
lydelsen ”Varsel och medling”. Ett annat alternativ kan enligt Lagrådet
vara att bestämmelsen om Medlingsinstitutet flyttas till avsnittet
”Inledande bestämmelser” som en ny 6 a §. Som skäl har Lagrådet anfört
att det framstår som naturligare att – på samma sätt som i hittillsvarande
lydelse av 45–47 §§ medbestämmandelagen – myndigheten omtalas
innan parternas skyldighet mot myndigheten regleras. Regeringen kan i
och för sig instämma i Lagrådets synpunkt. Ett annat sätt att lösa frågan
vore att reglera skyldigheten gentemot parter i en bestämmelse och
gentemot Medlingsinstitutet i en annan bestämmelse. Regeringen anser
dock att skyldigheten bör hållas samman i en och samma bestämmelse
och att olägenheten att placera den innan Medlingsinstitutet presenteras
är mindre än att bestämmelsen placeras som den första därefter.
Regeringen anser att denna lösning även är att föredra framför det andra
alternativ Lagrådet föreslagit. Presentationen av Medlingsinstitutet bör
enligt regeringen finnas i avsnittet om medling.
9.2.2 Varselavgift
Regeringens förslag: I stället för penningböter kan den som
underlåter att varsla Medlingsinstitutet bli skyldig att betala en
varselavgift till staten. Varselavgiften skall bestämmas till lägst 30
000 kr och högst 100 000 kr. Om det finns särskilda skäl kan avgiften
bestämmas till lägre belopp eller helt falla bort.
Varselavgift åläggs av tingsrätt på talan av Medlingsinstitutet.
Talan skall väckas inom ett år från den dag varsel skulle ha lämnats.
Avgörandet får överklagas till Arbetsdomstolen.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit en lägsta avgift om 10 000 kr och ingen
högsta avgift samt att Arbetsdomstolen som enda instans skall döma ut
avgiften på ansökan av Medlingsinstitutet om en part uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet har underlåtit att varsla institutet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inte
yttrat sig över förslaget. LO och SEKO avstyrker förslaget. Stockholms
tingsrätt och Svea hovrätt har vissa synpunkter på den tekniska
utformningen av förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den som är skyldig att varsla
motparten om en förestående stridsåtgärd är enligt 47 § också skyldig att
lämna varsel till Förlikningsmannaexpeditionen. Den som underlåter att
varsla en motpart om stridsåtgärder kan bli skyldig att betala skadestånd.
För underlåtenhet att varsla Förlikningsmannaexpeditionen gäller en
annan sanktion, nämligen penningböter.
Utredningen har föreslagit att sanktionen bör skärpas och göras om så
att Medlingsinstitutet kan reagera mot försummelser att lämna varsel till
Medlingsinstitutet. Utredningen har föreslagit att det i stället för dagens
böter införs en varselavgift.
Regeringen instämmer i utredningens förslag att en varselavgift bör
införas. De nu föreslagna vidgade befogenheterna för Medlingsinstitutet
och medlarna gör det än viktigare än tidigare att skyldigheten att varsla
institutet efterlevs. Böter är av flera skäl inte någon lämplig sanktion. De
som är varselskyldiga är arbetsgivarorganisationer eller arbetsgivare och
arbetstagarorganisationer. Det är alltså oftast juridiska personer som har
skyldighet att varsla och därmed kan bryta mot bestämmelsen. Juridiska
personer kan inte ställas till ansvar för brott. Endast fysiska personer kan
dömas till en straffrättslig påföljd. När den nu gällande bötessanktionen
skall tillämpas, måste en allmän åklagare väcka åtal mot en företrädare
för den organisation eller arbetsgivare, som hade skyldighet att varsla om
stridsåtgärden. Frågan prövas därefter i ett brottmål av allmän domstol.
Regeringen anser i likhet med utredningen att en sanktion för
underlåtenhet att varsla bör riktas mot den organisation eller arbetsgivare
som hade skyldighet att varsla, och inte mot en enskild företrädare.
Varselavgiften bör uppgå till ett högre belopp än vad utredningen
föreslagit och bestämmas till lägst 30 000 och högst 100 000 kr.
Liknande avgifter förekommer i annan lagstiftning, t.ex. i lagen
(1974:13) om anställningsfrämjande åtgärder och arbetstidslagen
(1982:673). Det högsta bötesbelopp som kan utdömas med dagens regler
är 2 000 kr. För att vara effektiv bör avgiften vara större än böterna är i
dag. Beloppets storlek bör bestämmas mot bakgrund av
omständigheterna i det enskilda fallet. Hänsyn bör därvid tas till
omfattningen och arten av den stridsåtgärd, som har varslats eller inletts
utan att Medlingsinstitutet har underrättats. Till skillnad från utredningen
anser regeringen inte att det bör krävas att en part uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underlåtit att varsla för att varselavgift skall kunna utgå.
Om det finns särskilda skäl bör dock varselavgiften kunna bestämmas till
lägre belopp än 30 000 kr eller bortfalla helt. Möjligheten att jämka
varselavgiften bör komma i fråga endast i rena undantagsfall. Avgiften
bör tillfalla staten.
LO anser att förslaget innebär stora risker för att institutet gör en
skönsmässig bedömning av om brott föreligger mot varselskyldigheten.
Enligt LO är det synnerligen ovanligt att en part underlåter att varsla och
tvister kring varsel gäller oftast varslets utformning. För att undvika
oklarheter bör enligt LO varselavgifter kunna utdömas endast i de fall en
part helt har försummat att varsla. Regeringen anser emellertid att
varselreglerna i denna del inte bör ändras utan att varslet skall vara
skriftligt och innehålla uppgift om anledningen till stridsåtgärden och om
stridsåtgärdens omfattning. Varselavgift bör därför kunna utgå även då
en part varslat men på ett otillräckligt sätt.
Stockholms tingsrätt är tveksam till att ansökningsförfarande skall
användas och påpekar att enligt lagen om anställningsfrämjande åtgärder
skall talan väckas för att ett åläggande om varselavgift skall komma till
stånd. Svea hovrätt ifrågasätter förslaget att Arbetsdomstolen skall pröva
varselavgiften och anför att avgiften har närmast straffrättslig karaktär.
Regeringen delar Stockholms tingsrätts uppfattning att varselavgiften
bör utdömas på talan av Medlingsinstitutet. Ansökningsförfarande är
mindre lämpligt med hänsyn till den tvåpartsprocess det kommer att bli
fråga om.
Till skillnad mot utredningen anser regeringen att frågan bör prövas av
tingsrätt som första instans. Det är rimligt att en part har möjlighet att få
saken prövad i två instanser. Mål om varselavgift kommer nämligen inte,
som arbetstvister i Arbetsdomstolen, att föregås av tvisteförhandlingar
mellan parterna. Tingsrättens avgörande bör kunna överklagas till
Arbetsdomstolen. Tvister mellan parter på arbetsmarknaden om
skadestånd med anledning av uteblivet eller otillräckligt varsel prövas av
Arbetsdomstolen. Det är därför lämpligt att domstolen även prövar
frågan om varselavgift när inte Medlingsinstitutet har varslats.
Ett mål om varselavgift skiljer sig emellertid från andra tvistemål som
prövas i Arbetsdomstolen där arbetsgivare, arbetstagare eller deras
organisationer står på vardera partssidan och där förlikning i målet är
möjlig. Med Medlingsinstitutet som kärandepart och varselavgiften som
skall tillfalla staten bör målet handläggas som ett indispositivt tvistemål.
En liknande instans- och processordning föreligger i mål om
konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen (1993:20).
Utredningen har föreslagit att institutet skall kunna ansöka om
varselavgift inom en tid av ett år från den dag, då varsel skulle ha
lämnats. LO påpekar att en arbetsgivare har tre månaders preskriptionstid
för att kräva skadestånd. Samma preskriptionstid bör enligt LO gälla för
varselavgift.
Regeringen anser att det inte bör vara samma tidsgränser för
Medlingsinstitutet att föra talan om varselavgift som för part som vill
väcka talan om skadestånd. Tidsfristen om tre månader löper från det att
tvisteförhandlingar mellan arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen
avslutats. Några sådana tvisteförhandlingar förs inte med
Medlingsinstitutet. Enligt regeringen bör Medlingsinstitutet väcka talan
om varselavgift inom ett år från den dag då varsel skulle ha lämnats.
Samma preskriptionstid gäller för övrigt för varselavgift som utgår enligt
lagen om anställningsfrämjande åtgärder.
9.2.3 Rätt för Medlingsinstitutet att besluta om uppskjutande
av en varslad stridsåtgärd
Regeringens förslag: Om det främjar en god lösning av tvisten, får
Medlingsinstitutet på medlarens begäran meddela beslut om att en
part skall skjuta upp varslade stridsåtgärder under en
sammanhängande tid av högst 14 dagar för varje stridsåtgärd eller
utvidgning av en stridsåtgärd. Ett sådant beslut får meddelas endast en
gång för varje medlingsuppdrag. Tidsfristen skall räknas från den dag
då åtgärden enligt varselmeddelandet skall påbörjas eller utvidgas.
Beslutet skall om möjligt föregås av samråd med parterna.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen.
Förlikningsmannaexpeditionen, LO, SACO och TCO med flera och
Handelsanställdas förbund avstyrker förslagen, främst för att varseltiden
blir för lång och för att förtroendet för medlaren sätts i fara.
Skälen för regeringens förslag
Behov av längre tid för medling
Utredningen har föreslagit att Medlingsinstitutet skall få befogenhet att
skjuta upp en varslad stridsåtgärd och har anfört följande. Stridsåtgärder
ställer till skada både för de direkt inblandade parterna och för tredje
man. Dagens produktionsförhållanden gör att skadorna kan bli mycket
stora redan vid en kortvarig konflikt. Den utsedde medlaren bör därför
verka för att parterna uttömmer alla möjligheter till förhandlingslösning
innan en konflikt bryter ut. I det sammanhanget är det en fördel om
institutet har möjlighet att under en kortare tid skjuta upp en varslad
stridsåtgärd och fortsätta medlingsarbetet. Utredningen har också
hänvisat till att det föreslagna systemet är etablerat på en väsentlig del av
den svenska arbetsmarknaden genom det s.k. Industriavtalet. Vidare har
utredningen hänvisat till regleringen i andra nordiska länder.
Bestämmelser om temporär fredsplikt i samband med
förlikningsförhandlingar har sedan länge funnits i lagstiftningen i
Danmark, Finland och Norge.
LO, Facken inom industrin och Handelsanställdas förbund anser att
förslaget om Medlingsinstitutets rätt att skjuta upp varslade stridsåtgärder
kombinerat med förslaget om att varseltiden skall uppgå till 14 dagar
innebär en allvarlig inskränkning i den fria förhandlingsrätten och strejk-
rätten. Eftersom ett varsel under vissa förutsättningar kan vara en
stridsåtgärd i sig, kan det betyda att en utvidgning eller sympatiåtgärd
kan varslas först efter fyra veckor. En sådan sympatiåtgärd kan därför
inte vidtas förrän åtta veckor från det att den ursprungliga stridsåtgärden
varslats. Förslaget står enligt dessa remissinstanser i konflikt med en lång
svensk förhandlingstradition där parterna kan och måste ta ett
långtgående ansvar mot de egna medlemmarna och mot övriga delar av
samhället för de egna uppgörelserna. Även SACO och TCO med flera
anser att uppgiften bör regleras i avtal och inte genom lagstiftning.
Förlikningsmannaexpeditionen anser att medlarens behov av att få
tillräcklig tid till sitt förfogande tillgodoses genom att den ordinarie
varseltiden förlängs till 14 dagar.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är angeläget att
uttömma alla förhandlingsmöjligheter innan en stridsåtgärd bryter ut.
Liksom utredningen anser regeringen att det kan finnas fall när medlaren
behöver ytterligare tid på sig, utöver de sju arbetsdagar som enligt
regeringens förslag skall utgöra den ordinarie varseltiden.
Medlingsinstitutet bör därför ges befogenhet att besluta om att en part
skall skjuta på varslade stridsåtgärder i upp till 14 dagar. Beslutet kan
således omfatta alla de varslade stridsåtgärder som föreligger vid den
tidpunkten.
Att införa en möjlighet att skjuta upp en varslad stridsåtgärd skulle
kunna innebära ett otillåtet ingrepp i parternas rätt till stridsåtgärder.
Lagrådet har påpekat att eftersom ett beslut om uppskjutande kan avse
flera skilda perioder, så kan den sammanlagda effekten tänkas bli så
omfattande att ingreppet i parternas rätt till stridsåtgärder inte framstår
som väl förenligt med den europeiska sociala stadgan och de olika ILO-
konventioner, som reglerar den kollektiva förhandlingsrätten och rätten
till fackliga stridsåtgärder. Detta måste enligt lagrådet beaktas av
Medlingsinstitutet.
Enligt regeringens mening är den tidsperiod som uppskjutandet kan
omfatta så kort att förslaget inte torde vara oförenligt med
bestämmelserna i de internationella konventionerna. Även om ett beslut
kan omfatta flera varslade stridsåtgärder, kan ingen enskild stridsåtgärd
skjutas upp längre än 14 dagar. Som Lagrådet anför, måste dock
Medlingsinstitutet ta i beaktande att effekterna av ett beslut om
uppskjutande inte strider mot Sveriges internationella åtaganden.
Beslut om uppskjutande om det främjar en god lösning av tvisten
SEKO och Förlikningsmannaexpeditionen menar att det finns en risk att
medlare och Medlingsinstitut som skjuter upp en stridsåtgärd mot en
parts vilja inte kommer att betraktas som opartiska. De pekar också på,
liksom Handelsanställdas förbund, att förslagen kan leda till att
förhandlingsprocessen fördröjs eftersom parterna vanligen inte gör upp
förrän tidpunkten för stridsåtgärdernas ikraftträdande närmar sig. IFAU
anser att det finns risk för att samtliga organisationer varslar om
stridsåtgärd från det datum avtalen löper ut. Svea hovrätt har påpekat att
det inte framgår av lagtexten vilka rekvisit Medlingsinstitutet har att
beakta vid sin prövning. Med hänsyn till att det rör sig om
inskränkningar i rätten att vidta stridsåtgärder anser hovrätten att det även
finns anledning att överväga överprövningsmöjligheter.
Regeringen gör följande bedömning. Medlingsinstitutet skall kunna
fatta beslut om uppskjutande om det främjar en god lösning av tvisten.
Detta bör också framgå av lagtexten. Det måste således framstå som
meningsfullt att skjuta upp stridsåtgärden. En sådan bedömning måste
göras i varje enskilt fall. Med hänsyn till att tiden under vilken
stridsåtgärden inte får vidtas skall användas till att nå en
förhandlingslösning, är det nödvändigt att parterna har att rätta sig efter
Medlingsinstitutets beslut. Det skulle därför inte vara lämpligt att ge en
förhandlingspart möjlighet att överklaga institutets beslut. Regeringen
delar således utredningens uppfattning att beslutet inte skall få
överklagas.
Medlingsinstitutet bör kunna besluta om att en part skall skjuta upp en
stridsåtgärd inom alla avtalsområden och förhandlingsnivåer. Det saknas
anledning att begränsa befogenheten till vissa typer av
avtalsförhandlingar eller till vissa typer av situationer.
Regeringen vill understryka att befogenheten att skjuta upp en varslad
stridsåtgärd inte skall användas slentrianmässigt utan endast i vissa fall.
Risken för att parterna kalkylerar med ett uppskjutande motverkas om
Medlingsinstitutet använder befogenheten selektivt. Genom att inte
regelmässigt besluta om uppskjutande och genom att variera
uppskjutandetiden kan Medlingsinstitutet motverka att möjligheten blir
ett led i en förhandlingstaktik. Befogenheten för Medlingsinstitutet att
meddela beslut, varigenom den eller de varslade åtgärderna skjuts upp,
bör vidare endast användas om institutet bedömer att det är meningsfullt
för att uppnå en lösning av konflikten. Slentrianmässiga uppskjutningar
för sällan förhandlingarna framåt. De kan i stället leda till att det dröjer
längre tid innan ett avtal kommer till stånd.
Till skillnad från utredningen anser emellertid regeringen dessutom att
möjligheten att skjuta upp en varslad stridsåtgärd bör kunna ske endast
en gång för varje medlingsuppdrag. En sådan konstruktion blir ett
ytterligare skydd för att beslut om uppskjutande inte fattas
slentrianmässigt. Om det bara finns en möjlighet att skjuta upp en varslad
konflikt per medlingsuppdrag, kan det antas att ett beslut inte meddelas
förrän det är absolut nödvändigt. Å andra sidan kommer ett sådant beslut
sannolikt att då få stor effekt.
Om t.ex. en stridsåtgärd varslas på så sätt att den skall bryta ut en dag
och utvidgas på visst sätt vid senare tidpunkter eller motåtgärd varslats,
kan beslutet om uppskjutande omfatta både den första åtgärden och
utvidgningarna samt motåtgärder. Varje varslad åtgärd kan genom
beslutet skjutas upp från den dag stridsåtgärden skulle ha brutit ut och
uppskovet kan gälla högst 14 dagar från den dagen.
Regeringen förutsätter att Medlingsinstitutet kommer att eftersträva att
få parternas förtroende och att institutet därför kommer att tillämpa
befogenheten på ett väl avvägt sätt. Medlingsinstitutet bör normalt inte
meddela beslut utan att först ha samrått med parterna angående frågan
om uppskjutande av stridsåtgärden. Medlingsinstitutet bör vid samrådet
reda ut vad tvisten gäller, vilka förutsättningarna är för en lösning av den
samt vilka följder de varslade stridsåtgärderna kommer att få. Endast om
det inte är möjligt att få kontakt med en part bör beslut kunna meddelas
utan att parterna på något sätt har hörts.
Det bör inte vara en förutsättning för uppskjutande att en part har
begärt det. Även i fall då parterna på båda sidor anser att de har
förhandlat färdigt bör Medlingsinstitutet på medlarens begäran ha
möjlighet att skjuta på stridsåtgärden.
I likhet med utredningen anser regeringen att befogenheten att besluta
om uppskjutande bör vara förbehållen Medlingsinstitutet som ett led i
dess myndighetsutövning. Det gäller även efter det att en medlare har
utsetts. Förlikningsmannaexpeditionen är kritisk till att beslutet inte
fattas av medlaren utan centraliseras till institutet. Regeringen anser
emellertid att det är viktigt, inte minst med tanke på att möjligheten att
skjuta upp stridsåtgärden skall tillämpas restriktivt, att befogenheten
tillkommer Medlingsinstitutet efter begäran av den utsedde medlaren.
Stockholms tingsrätt har pekat på att det bör framgå av lagtexten att
Medlingsinstitutet inte skall ha möjlighet att skjuta upp en stridsåtgärd
om parterna är bundna av förhandlingsavtal.
I likhet med utredningen anser regeringen att möjligheten för
Medlingsinstitutet att skjuta upp en varslad stridsåtgärd inte blir aktuell
om medling sker i enlighet med ett avtal om förhandlingsordning, vilket
innefattar bestämmelser om detta. En medlare har då inte utsetts enligt
medbestämmandelagen och det finns därför inte möjlighet för den
medlare parterna själva utsett, att begära uppskjutande hos
Medlingsinstitutet. För det fall parter med avtal om förhandlingsordning
ändå har vänt sig till Medlingsinstitutet för att få en medlare och medlare
har utsetts, bör medlaren och institutet ha samma befogenheter som i
vanliga fall, dvs. även ha möjlighet att skjuta upp en varslad stridsåtgärd
om detta främjar en god lösning av tvisten.
9.2.4 Förhöjd varselavgift
Regeringens förslag: Den som vidtar en stridsåtgärd i strid mot
Medlingsinstitutets beslut om uppskjutande kan bli skyldig att betala
en förhöjd varselavgift till staten. Den förhöjda varselavgiften skall
bestämmas till minst 300 000 kr och högst 1 000 000 kr. Om det finns
särskilda skäl kan avgiften bestämmas till lägre belopp eller helt falla
bort.
Varselavgiften åläggs av tingsrätt på talan av Medlingsinstitutet.
Talan skall väckas inom ett år från den dag varsel skulle ha lämnats.
Avgörandet får överklagas till Arbetsdomstolen.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att stridsåtgärd som
vidtas i strid mot Medlingsinstitutets beslut om att skjuta upp
stridsåtgärden skall anses olovlig.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inte
yttrat sig över förslaget. Förlikningsmannaexpeditionen, LO, SACO och
TCO med flera och Handelsanställdas förbund avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Till skillnad från utredningen anser
regeringen att en vidtagen stridsåtgärd efter Medlingsinstitutets beslut
inte bör bli olovlig utan sanktioneras på annat sätt. Att göra
stridsåtgärden olovlig får anses alltför ingripande med hänsyn till vad
som skall uppnås, nämligen att ge medlaren möjlighet att verka under en
längre tid än vad den vanliga varselperioden tillåter. Enligt regeringens
mening kan man utgå från att parterna kommer att respektera
Medlingsinstitutets beslut att skjuta upp en varslad stridsåtgärd, även om
beslutet inte får till följd att en vidtagen stridsåtgärd blir olovlig. Som
sanktion bör i stället en varselavgift utgå, om betydligt större belopp än
vad som kan utgå vid underlåtenhet att varsla. Den förhöjda
varselavgiften bör bestämmas till minst 300 000 kr och högst 1 000 000
kr.
Även i detta fall bör beloppet kunna jämkas om det föreligger särskilda
skäl. Möjligheten att jämka varselavgiften bör komma i fråga endast i
rena undantagsfall.
Mål om förhöjd varselavgift bör föras vid tingsrätt på talan av
Medlingsinstitutet och kunna överklagas till Arbetsdomstolen på samma
sätt som föreslås beträffande varselavgift vid underlåtenhet att varsla, se
avsnitt 9.2.2.
9.2.5 Avbrytande av icke varslade stridsåtgärder
Regeringens bedömning: Medlingsinstitutet bör inte ges rätt att
avbryta en icke varslad stridsåtgärd.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att
Medlingsinstitutet skall ha rätt att avbryta icke varslade stridsåtgärder om
inte giltigt hinder funnits för parten att underlåta varsel. En stridsåtgärd
som vidtas efter Medlingsinstitutets beslut skall anses olovlig.
Remissinstanserna: Uppsala universitet och Tidningsutgivarna
tillstyrker förslaget. Arbetstagarorganisationerna avstyrker förslaget
liksom Arbetsdomstolen som anser att Medlingsinstitutet inte bör ha rätt
att avbryta icke varslade stridsåtgärder.
Skälen för regeringens bedömning: Arbetsdomstolen anser att
Medlingsinstitutets rättsliga bedömning i varselfrågan får avgörande
betydelse för frågan om stridsåtgärdens lovlighet för tiden efter beslutet.
Reellt sett får beslutet samma verkningar som ett interimistiskt beslut av
Arbetsdomstolen. Att institutet gör bedömningar som det normalt
ankommer på domstol att göra och att beslutet inte är överklagbart är inte
godtagbart från rättsliga utgångspunkter.
LO och Handelsanställdas förbund anser att det är svårt för institutet
att avgöra när det funnits giltigt hinder mot varsel. SACO och TCO med
flera anser att avbrytande av en stridsåtgärd med hänvisning till formella
brister i varslet riskerar att strida mot den konstitutionella rätten att vidta
stridsåtgärder och mot Sveriges internationella åtaganden.
Regeringen delar Arbetsdomstolens bedömning att det inte är
godtagbart från rättsliga utgångspunkter att ge Medlingsinstitutet
befogenhet att avbryta en icke varslad stridsåtgärd för det fall parten
saknat giltigt hinder för att inte varsla. Ett möjligt alternativ är att
Arbetsdomstolen skulle kunna förklara en icke varslad stridsåtgärd
olovlig. Detta skulle emellertid innebära ett väsentligt ingrepp jämfört
med nuvarande bestämmelser. Reglerna om varsel utgör i dag
formföreskrifter och sanktioneras genom skadestånd och penningböter –
inte genom att stridsåtgärden betraktas som olovlig.
Utredningens förslag har inte sin grund i någon bristande respekt från
parternas sida för varselreglerna. Anledningen till att utredningen har
föreslagit att Medlingsinstitutet skall ha rätt att avbryta en icke varslad
stridsåtgärd hänger samman med utredningens förslag att institutet skall
ha rätt att skjuta upp en varslad stridsåtgärd och att stridsåtgärden efter
institutets beslut skall vara olovlig. En sådan rätt för institutet skulle
enligt utredningen göra det lockande för en part att strunta i att varsla en
stridsåtgärd. Utredningen föreslog därför att Medlingsinstitutet skulle få
befogenheter att agera kraftfullt även mot en part som inte varslar en
stridsåtgärd.
Som framgår av avsnittet ovan, anser regeringen att Medlingsinstitutet
bör få rätt att skjuta upp en varslad stridsåtgärd men att överträdelse av
beslutet bör medföra att parten påförs en hög varselavgift. Även om
denna sanktion får anses relativt ingripande, är den inte så långtgående
som att göra stridsåtgärden olovlig om den vidtas efter institutets beslut
om uppskjutande. Med hänsyn härtill och till att Medlingsinstitutets
befogenhet att besluta om uppskjutande skall tillämpas restriktivt, bör
risken minska för att en part underlåter att varsla. Regeringen föreslår för
övrigt även skärpta sanktioner mot uteblivet varsel i form av varselavgift.
Regeringen anser därför att det inte är nödvändigt att införa regler om att
en icke varslad stridsåtgärd skall kunna avbrytas och att stridsåtgärden
efter ett sådant beslut skall vara olovlig.
9.3 Skiljeförfarande och skiljenämnd
Regeringens förslag: En medlare skall, på samma sätt som i dag
gäller för förlikningsman, kunna föreslå parterna att låta en tvist
avgöras genom skiljeförfarande. Medlingsinstitutet skall kunna
medverka vid utseende av skiljemän.
Om stridsåtgärder har påbörjats, kan Medlingsinstitutet uppmana
parterna i en tvist att låta tvisten avgöras genom skiljeförfarande.
Regeringens bedömning: Det bör inte inrättas en fast skiljenämnd
som är knuten till Medlingsinstitutet.
Utredningens förslag: Stämmer huvudsakligen överens med
regeringens. Utredningen har föreslagit att det bör finnas en skiljenämnd
som är knuten till Medlingsinstitutet. Skiljenämnden skall enligt
utredningen kunna avgöra en tvist när alla möjligheter till medling är
uttömda, om nödvändigt efter ett särskilt beslut av riksdagen.
Remissinstanserna: Arbetsgivarorganisationerna tillstyrker
förslagen. Arbetstagarorganisationerna och
Förlikningsmannaexpeditionen avstyrker förslaget om fast skiljenämnd.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt nu gällande
regler kan en förlikningsman föreslå parter, som inte kan enas om ett
avtal, att låta tvisten avgöras av skiljemän. Förlikningsmannen kan också
medverka till utseende av skiljemän. Hur själva skiljeförfarandet skall gå
till är inte lagreglerat. I lagen 1999:116 om skiljeförfarande finns det
regler om skiljeförfarande, men de kan inte utan vidare tillämpas på
intressetvister utan är skrivna för rättstvister, dvs. tvister som kan lösas
på rättslig väg, i sista hand genom en rättegång. En förlikningsman kan
inte utan vidare åta sig skiljemannauppdrag i en arbetstvist. Det får bara
ske om förlikningsmannaexpeditionen i särskilt fall medger det.
Bestämmelser om tvångsskiljeförfarande har aldrig funnits i den svenska
kollektivavtalsrätten.
Utredningens förslag är att det bör finnas en skiljenämnd knuten till
Medlingsinstitutet, vilken kan avgöra en tvist när alla möjligheter till
medling är uttömda. Det förslaget skall ses i ljuset av att utredningen inte
ansett det möjligt att föreslå att medlaren har rätt att lägga samman
medlarbud för flera olika arbetsområden till ett paket som alla berörda
parter måste ta ett samlat ställningstagande till. Sammanläggning
fungerar i Danmark som ett sätt att främja arbetsfred på hela
huvudavtalsområdet. I Norge uppnås en motsvarande effekt genom
användning av obligatoriskt skiljeförfarande. Utredningen har som skäl
för förslaget anfört att man bör utveckla en ordning, som gör att det sätts
stark press på parterna att själva nå fram till ett avtal och som samtidigt
bygger på att ansvaret både för stridsåtgärder och avtal skall ligga kvar
på parterna själva.
Förlikningsmannaexpeditionen och flera av
arbetstagarorganisationerna anför att skiljeförfarande på förslag av
förlikningsman nästan aldrig varit aktuellt i praktiken. De har anfört
följande. Det finns inte på den svenska arbetsmarknaden någon tradition
av att använda skiljeförfarandet som konfliktlösningsmetod i
intressetvister. Den fasta skiljenämndens roll enligt utredningsförslaget
är mycket oklar i förhållande till medlingen i situationer då förfarandet
fortfarande är frivilligt. Något behov av en fast skiljenämnd kan inte
anses föreligga. Det är också väsentligt att regeringen inte är bunden av
ett visst handlingssätt om en situation uppkommer när väsentliga
samhällsintressen hotas av konfliktåtgärder.
Förlikningsmannaexpeditionen anser också att om ett system införs där
”slutsteget” alltid är tvångsskiljedom, innebär det en risk för att vissa
parter räknar med det som ett led i förhandlingarna.
LO anför att skiljedom ger avtal med mycket låg legitimitet. En
permanent skiljenämnd ökar risken för att parterna avhänder sig ansvaret
och ökar risken för tvångslagstiftning. Även SACO och TCO med flera
avstyrker förslaget att inrätta en fast skiljenämnd och anser att för det fall
ett skiljeförfarande blir aktuellt är det att föredra att skiljenämnden sätts
samman på ett sätt som passar den aktuella situationen och de berörda
parterna.
Regeringen gör följande bedömning. Som
Förlikningsmannaexpeditionen påpekat, finns det ingen tradition på den
svenska arbetsmarknaden att innehållet i kollektivavtal bestäms genom
skiljedom. Det är givetvis önskvärt, att avtal kommer till stånd utan att
konfliktåtgärder behöver vidtas. Den idealiska situationen är dock att
parterna själva når en överenskommelse. Regeringen vill inte utesluta att
det kan vara lämpligt med skiljedom i vissa fall, om parterna själva så
önskar. Det kan emellertid inte i sig vara en målsättning att
skiljeförfarande skall användas i större utsträckning än vad som sker i
dag. Risken med en utökad användning av skiljedom i intressetvister är
att parterna avhänder sig en del av ansvaret för kollektivavtalen.
Regeringen delar den uppfattning som flera remissinstanser uttryckt, att
om en fast skiljenämnd inrättas, pekas skiljedom ut som ett sista steg i
avtalsförhandlingarna. Det är inte någon önskvärd utveckling.
Regeringen anser därför att någon fast skiljenämnd som knyts till
Medlingsinstitutet inte bör inrättas.
Med anledning av detta, anser regeringen att det liksom i dag bör ligga
i medlarens uppdrag att kunna föreslå parterna att låta en tvist avgöras
genom skiljeförfarande. Medlingsinstitutet bör kunna medverka vid
utseende av skiljemän. Om stridsåtgärder påbörjats och medlaren har
uttömt alla möjligheter till en lösning av tvisten, bör Medlingsinstitutet
kunna uppmana parterna att låta tvisten avgöras genom skiljeförfarande.
Medlingsinstitutets möjlighet att uppmana parterna att låta tvisten
avgöras genom skiljeförfarande bör inte användas gentemot parter som är
bundna av ett förhandlingsordningsavtal som innehåller regler som ger
möjlighet att vidta åtgärder efter det att konflikt har utbrutit.
9.4 Stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag
Regeringens bedömning: Stridsåtgärder mot enmans- eller
familjeföretag bör inte förbjudas.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det förbud mot
stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag som gällde 1994
återinförs.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga
synpunkter på förslaget. SAF och Företagarna anser att även
anställningsblockader bör omfattas av förbudet. LO, Svenska
Byggnadsarbetareförbundet, Transportarbetareförbundet, Svenska
Bleck- och Plåtslagareförbundet, Svenska Elektrikerförbundet, Svenska
Målareförbundet och Handelsanställdas förbund avstyrker förslaget.
Bakgrund: Frågan om stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag
har varit föremål för riksdagsbehandling vid ett flertal tillfällen under
1990-talet. Ett förslag om förbud mot sådana åtgärder lämnades av 1992
års arbetsrättskommitté. Regeringen föreslog riksdagen att införa ett
förbud i enlighet med kommitténs förslag. Riksdagen antog förslaget och
ett sådant förbud infördes genom att en ny bestämmelse infördes i
medbestämmandelagen (prop. 1993/94:67, bet.1993/94:AU4). Förbudet
gällde under år 1994. Därefter upphävdes förbudet med motiveringen att
det inte hade påvisats några allvarliga olägenheter och att konflikträtten
därför inte borde inskränkas på detta område.
Skälen för regeringens förslag: Inom LO-SAF-området ger avtal,
som har sin grund i Saltsjöbadsavtalet skydd mot stridsåtgärder riktade
mot enmans- och familjeföretag. Dessa bestämmelser täcker dock inte
hela LO-SAF-området. Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska
Målareförbundet, Svenska Transportarbetareförbundet och Grafiska
fackförbundet är exempel på organisationer som inte omfattas av dessa
bestämmelser.
Utredningen har anfört att sedan förbudet upphävdes har det på nytt
vidtagits stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag. Sättet att
använda stridsåtgärder har väckt kritik och riskerar enligt utredningen att
skada förhandlingssystemets legitimitet.
De arbetstagarorganisationer som avstyrker förslaget anför att
bemanningsbehovet inom vissa branscher varierar mycket snabbt och att
det är svårt att övervaka när ett enmans- eller familjeföretag anställer
någon. Förbunden påpekar att arbetstagaren då inte omfattas av ett
kollektivavtal och av det grundläggande sociala skydd för arbetstagare,
som följer därav. Vidare anför förbunden att frågan om stridsåtgärder
mot enmans- eller familjeföretag inte har något samband med
lönebildningen.
Regeringen anser att för det fall företagen anställer arbetstagare, är det
viktigt att dessa omedelbart kan omfattas av kollektivavtal och ett
försäkringsskydd. Detta gäller särskilt sådana branscher med små
arbetsplatser där det är svårt för arbetstagarorganisationerna att övervaka
när en anställning sker. Genom ett träffat kollektivavtal garanteras
således att nyanställda redan från första anställningsdagen ges
anställningsvillkor och försäkringsskydd enligt kollektivavtalet.
Förpliktelserna enligt avtalet inträder alltså när arbetsgivaren anställer en
arbetstagare. I och med det träffade avtalet har dock arbetsgivare i vissa
fall ålagts att betala vissa avgifter även om arbetsgivaren inte haft några
anställda. Skäligheten i detta kan ifrågasättas. LO har nu emellertid
rekommenderat de förbund som står utanför Saltsjöbadsavtalet att ändra
sina avtal, så att enmans- och familjeföretag inte åläggs kostnader eller
andra förpliktelser innan det finns någon anställd. Regeringen bedömer
att om enmans- och familjeföretag inte åläggs kostnader eller andra
förpliktelser innan det finns någon anställd, bortfaller behovet av
lagstiftning. Regeringen avser dock att följa utvecklingen noga och är
beredd att återkomma, om så krävs.
9.5 Stridsåtgärders proportionalitet
Regeringens bedömning: Lagstiftning om att stridsåtgärder skall
vara proportionerliga bör inte införas.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ett
proportionalitetskrav införs för stridsåtgärder, som vidtas vid
förhandlingar mellan parter som är eller brukar vara bundna av
kollektivavtal i förhållande till varandra. En stridsåtgärd skall på yrkande
av den part, mot vilken åtgärden riktas, kunna förklaras olovlig av
Arbetsdomstolen i följande situationer:
– När en stridsåtgärd, som är partiell eller på annat sätt begränsad, kan
förväntas leda till skada eller annan olägenhet, som står i uppenbart
missförhållande till åtgärdens omfattning.
– När en stridsåtgärd, som har varslats som svar på en annan
stridsåtgärd, är väsentligt mer omfattande än vad som är rimligt med
hänsyn till den åtgärd, som har orsakat svarsåtgärden.
– När en sympatiåtgärd, som har varslats till stöd för en part i dennes
tvist om förnyande av kollektivavtal, kan förväntas leda till skada eller
annan olägenhet som står i ett uppenbart missförhållande till åtgärdens
eller primäråtgärdens omfattning.
Arbetsmarknadens parter skall kunna avtala om avvikelse från de
föreslagna kraven på proportionalitet.
Remissinstanserna: Sveriges riksbank,
Förlikningsmannaexpeditionen, RSV, Uppsala universitet och
arbetsgivarorganisationerna tillstyrker förslaget. Flera av
arbetsgivarorganisationerna anser dock att proportionalitetskravet bör
omfatta fler fall än dem utredningen föreslagit.
Arbetstagarorganisationerna avstyrker förslaget. Arbetsdomstolen har
invändningar mot förslagets utformning.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har som skäl för sitt
förslag anfört att ett krav på proportionalitet i lagstiftningen skulle ge en
rimligare balans mellan parterna på arbetsmarknaden genom att det
begränsar möjligheten till åtgärder som kostar lite för den egna
organisationen men orsakar stora kostnader för motparten eller tredje
man. Utredningen har pekat på att flera forskare stöder förslaget om att
införa ett lagstadgat krav på proportionalitet och att sådana krav finns i
rättstraditionen i flera länder i Kontinentaleuropa. Enligt utredningens
uppfattning är även ett lagstadgat krav på proportionalitet väsentligt för
att få ett brett stöd för ett paket av åtgärder, som skulle kunna förbättra
lönebildningen.
LO anför att utredningens definitioner av de stridsåtgärder som skulle
kunna anses oproportionerliga omfattar nästan alla stridsåtgärder som
används i praktiken. För att vara säker på att undgå att domstolen anser
stridsåtgärden oproportionerlig och därmed olovlig, skulle en facklig
organisation tvingas ta ut samtliga arbetstagare på hela avtalsområdet i
total strejk. Reglerna om proportionalitet kommer enligt LO därmed att
försvåra, fördyra och försena förhandlingsprocessen. LO anför vidare att
arbetsgivarsidan kommer att angripa varje stridsåtgärd som
oproportionerlig, varvid stor energi och stort engagemang kommer att
behöva läggas ned på juridisk formalia i stället på den bakomliggande
tvisten. LO anser även att lagstiftningens utformning strider både mot
regeringsformen och mot internationella konventioner. Även SACO och
TCO med flera ifrågasätter förslagets förenlighet med Europarådets
sociala stadga. Organisationerna anser det också mycket tveksamt att en
domstol skall göra lämplighetsprövningar av det slag förslaget innebär.
Ett flertal remissinstanser, däribland Arbetsdomstolen, anser att regler
om proportionalitet blir svårtillämpade, i varje fall om reglerna inte i
avsevärt större utsträckning än som skett förses med vägledande
uttalanden om hur man tänker sig att tillämpningen skall göras.
Stockholms tingsrätt menar att utredningens förslag om att även
tredjemansintressen skall tillvaratas genom en proportionalitetsprincip
passar dåligt in i medbestämmandelagen, som endast reglerar
förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare samt deras
organisationer.
Regeringen delar de remissinstansers uppfattning som anser att det inte
finns skäl att lagstifta om stridsåtgärders proportionalitet. Med anledning
av vad som anförts under avsnitt 8.5 om nya förhållanden på
arbetsmarknaden och deras betydelse för stridsåtgärders effekter har
regeringen för avsikt att noga följa utvecklingen på området. För att
underlätta denna bedömning bör Medlingsinstitutet i sina rapporter om
löneutvecklingen och andra faktorer som har anknytning till
lönebildningen även redogöra för hur konflikter på arbetsmarknaden har
genomförts och vilka konsekvenser dessa har medfört.
10 Konsekvenser
Inrättandet av Medlingsinstitutet syftar till att säkerställa goda
förutsättningar för en väl fungerande lönebildning som gynnar
ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. Medlingsinstitutets
verksamhet kan därmed väntas leda till en minskad statsfinansiell
belastning och en samhällsekonomisk vinst.
Genom att statistikansvaret för lönestatistiken förs över från SCB till
Medlingsinstitutet förbättras beställarkompetensen för statistiken vilket
leder till en högre kvalitet i statistiken vid given resursinsats. Den
förbättring av statistiken regeringen därutöver föreslår syftar till att skapa
ett bättre beslutsunderlag för parterna i löneförhandlingarna. Även
förbättringen av lönestatistiken kan därmed väntas ge en minskad
statsfinansiell belastning och en samhällsekonomisk vinst.
Finansieringen av Medlingsinstitutets förvaltningskostnader samt Kon-
junkturinstitutets kostnader för den årliga rapporten om de
samhällsekonomiska förutsättningarna för löneförhandlingar sker, som
redovisats i budgetpropositionen för 2000, genom en omfördelning av
medel inom utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv. Kostnaderna
beräknas totalt uppgå till cirka 15 miljoner kronor per år. Även de ökade
resurser för lönestatistik, statistik över vakanser och arbetskonflikter
samt komplettering av forskningsdatabasen LINDA som regeringen
föreslår bör finansieras genom en omfördelning inom utgiftsområde 14.
Någon nämnvärd ytterligare arbetsbelastning för de allmänna
domstolarna eller allmänna förvaltningsdomstolarna kan inte förväntas.
I övrigt gör regeringen bedömningen att propositionens förslag ger
vissa positiva konsekvenser för jämställdheten genom att förbättringar av
den officiella lönestatistiken underlättar analyser av kvinnors och mäns
löneutveckling.
Förbättringen av lönestatistiken kan leda till en viss ökning av
uppgiftslämnarbördan för företagen. Regeringen gör dock bedömningen
att denna ökning blir marginell.
11 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juni
2000.
Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att Medlingsinstitutet
inrättas i god tid före nästa avtalsrörelse. Huvuddelen av avtalen löper ut
i början av år 2001. Lagändringarna bör därför träda i kraft den 1 juni
2000.
12 Författningskommentar
12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet
45 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.2.1.
Genom en ändring i första stycket förlängs varseltiden från minst sju
dagar till sju arbetsdagar. Med arbetsdag avses då inte lördag, söndag,
annan allmän helgdag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton. Tiden
beräknas med utgångspunkt från den tidpunkt stridsåtgärden är avsedd att
påbörjas. Om en stridsåtgärd skall påbörjas t.ex. måndag kl. 15.00, skall
varsel läggas senast sju arbetsdagar i förväg, kl. 15.00. Första stycket
sista meningen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Skyldigheten för en part att även varsla Medlingsinstitutet har förts in i
denna bestämmelse. Skyldigheten att varsla
förlikningsmannaexpeditionen reglerades tidigare i 47 §.
Ändringen i andra stycket är endast redaktionell.
Till tredje stycket förs de bestämmelser som anger när en part inte är
skyldig att varsla, dvs. dels när det föreligger giltigt hinder mot att varsla,
dels när det är fråga om en s.k. indrivningsblockad. Även här är det fråga
om en redaktionell ändring. Vad som kan vara giltigt hinder har
utvecklats i prop. 1975/76:105 sid. 410.
I fjärde stycket har skett en konsekvensändring med anledning av att
bestämmelsen strukturerats om.
46 §
Statens förlikningsmannaexpedition har ersatts av Medlingsinstitutet.
Innebörden av begreppet ”en väl fungerande lönebildning” har utvecklats
närmare i avsnittet 8.2.1.
Innehållet i bestämmelsen såvitt avser utseende av medlare återfinns
numera i 47 a § och 47 b §, såvitt avser medlarens uppgift i 48 § och
såvitt avser att ge råd och upplysningar i 47 §.
47 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.2.2.
Enligt första stycket skall Medlingsinstitutet kalla parter till
överläggningar eller på annat sätt informera sig om kommande eller
pågående avtalsförhandlingar. En närmare redogörelse för syftet med
sådana överläggningar återfinns i det nämnda avsnittet. Bestämmelsen
innebär ett förtydligande och en mer uttalad möjlighet för institutet att
agera jämfört med vad som tidigare gällde för
förlikningsmannaexpeditionen som skulle ”följa förhållandena på
arbetsmarknaden”.
Enligt andra stycket skall institutet också ge råd och upplysningar till
parter på arbetsmarknaden rörande förhandlingar och kollektivavtal.
Bestämmelsen motsvaras av 46 § tredje stycket i dess tidigare lydelse,
med den skillnaden att skyldigheten att ge råd och upplysningar enligt
förslaget skall ligga på Medlingsinstitutet och inte på förlikningsmannen.
En regel om möjlighet att kalla part till överläggning vid vite finns i
52 §.
Enligt tredje stycket skall en part på begäran tillställa
Medlingsinstitutet kopia av träffade kollektivavtal om löner och allmänna
anställningsvillkor. Bestämmelsen är ny. Sekretess för uppgifter som
tillställs Medlingsinstitutet regleras i 8 kap. 15 § sekretesslagen
(1980:100).
47 a §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.1.1.
Enligt bestämmelsen kan förhandlingsledare eller medlare utses. Att
förhandlingsledare kan utses är nytt. Att medlare kan utses innan
stridsåtgärd hotar är också nytt. Utseende av förhandlingsledare är tänkt
att kunna ske redan vid en tidpunkt när parterna ännu inte har klarlagt
sina ståndpunkter. Även när så har skett skall en förhandlingsledare
kunna utses för att underlätta kontakterna mellan parterna. Om parterna
har börjat tvista i förhandlingsfrågor kan det i stället vara dags att utse
medlare. Medlare kan således tillsättas i ett något tidigare skede än vad
som angavs tidigare i 46 §.
47 b §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.1.2.
Medlingsinstitutet kan enligt första stycket utse en eller flera medlare
utan samtycke från parterna om institutet bedömer att det i en tvist finns
risk för stridsåtgärder eller om stridsåtgärder redan har inletts. Ett sådant
beslut får enligt andra stycket inte överklagas.
I tredje stycket undantas fall när parterna har låtit registrera ett avtal
om förhandlingsordning som de är ense om innehåller sådana
bestämmelser som anges i lagen. Registreringen sker hos
Medlingsinstitutet efter anmälan av samtliga parter som träffat det
aktuella avtalet. Om en medlare hunnit utses innan parterna anmäler
avtalet för registrering, får han eller hon fortsätta sitt uppdrag utan hinder
av att avtalet om förhandlingsordning registrerats. I enlighet med vad
Lagrådet anfört, är det endast under det registrerade avtalets giltighetstid
som medlare inte kan utses utan parternas samtycke.
48 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.1.3.
Av bestämmelsen framgår hur medlare skall gå till väga vid
medlingsarbetet. Bestämmelsen motsvarar delvis den tidigare regleringen
i 46 § andra stycket samt i 48 §. Medlaren är numera något friare i sin
medling och det anges inte längre uttryckligen att medlaren skall utgå
från förslag som kommer från parterna själva. I praktiken innebär den
föreslagna bestämmelsen dock inte någon förändring i förhållande till hur
förlikningsmännen arbetar i dag. En självklar utgångspunkt i medlingen
är parternas förslag. Medlaren kan emellertid också själv lägga fram
förslag till lösningar. Bestämmelsen har utformats huvudsakligen i
enlighet med Lagrådets förslag.
Att Medlingsinstitutet på begäran av medlare kan förena kallelse till
förhandling med vitesföreläggande framgår av 52 §.
49 §
Bestämmelsen är ny och har behandlats i avsnitt 9.2.3.
Enligt första stycket får Medlingsinstitutet på medlares begäran
meddela beslut, varigenom varslade stridsåtgärder skjuts upp i högst 14
dagar. Förutsättningen är att det främjar en god lösning av tvisten att
besluta om uppskjutande.
Ett beslut om uppskjutande, får meddelas endast en gång för varje
medlingsuppdrag. Med medlingsuppdrag avses det uppdrag den eller de
utsedda medlarna har i den aktuella tvisten. För det fall institutet en gång
meddelat beslut om uppskjutande på medlarnas begäran men någon
överenskommelse inte kunnat nås och medlarna därför byts ut, har
institutet möjlighet att på de nya medlarnas begäran skjuta upp en varslad
stridsåtgärd.
Beslutet om uppskjutande får inte omfatta flera tidsperioder utan skall
avse en viss sammanhängande tid om högst 14 dagar per stridsåtgärd.
Om en stridsåtgärd varslas på så sätt att den skall bryta ut en dag och
utvidgas på visst sätt vid senare tidpunkter, eller om motåtgärd varslats,
kan beslutet om uppskjutande omfatta både den första åtgärden och
utvidgningarna samt motåtgärder. Tidsfristen skall räknas från den dag
då åtgärden enligt varselmeddelandet skall påbörjas eller utvidgas. Om
möjligt skall beslutet föregås av samråd med parterna. Det kan finnas
situationer då det inte går att nå en part inom rimlig tid och i sådana fall
möter det inget hinder att beslut fattas utan föregående samråd. En part
som inte följer Medlingsinstitutets beslut kan åläggas att betala
varselavgift enligt 62 a §. Första stycket har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Av andra stycket framgår att ett beslut från Medlingsinstitutet enligt
första stycket inte får överklagas.
50 §
Ändringen är redaktionell och innebär att ordet förlikningsman ersätts av
ordet medlare.
51 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.3.
Bestämmelsen reglerar medlarens och Medlingsinstitutets
förhållningssätt till skiljeförfarande. Enligt första stycket kan medlare
föreslå parter att låta en tvist avgöras genom skiljeförfarande. Enligt
andra stycket kan institutet medverka vid utseende av skiljemän.
Förändringen i dessa delar är i huvudsak redaktionell.
Enligt tredje stycket kan Medlingsinstitutet, om stridsåtgärder har
påbörjats, uppmana parterna i en tvist att låta tvisten avgöras genom
skiljeförfarande. Denna del av bestämmelsen är ny.
Ändringen i fjärde stycket är redaktionell. För det fall en rättslig tvist
förlikts genom medling kan det som Lagrådet påpekat framstå som
invändningsfritt att medlaren utses till skiljeman.
52 §
Bestämmelsen i första stycket har behandlats i avsnitt 9.1.3. Av första
stycket framgår att Medlingsinstitutet vid vite kan förelägga en part som
tidigare inte infunnit sig, att komma till en överläggning enligt 47 §.
Av andra stycket framgår att en part, som vägrar att delta i förhandling
inför medlare, kan tvingas att göra det genom vitesföreläggande.
Bestämmelsen motsvarar regleringen i den tidigare 49 § med den
skillnaden att det är Medlingsinstitutet som på begäran av medlare kan
vitesförelägga en part. Ett vitesföreläggande kan göras utan föregående
samråd eller samtycke från den andra parten i tvisten. Det möter heller
inget formellt hinder att båda parterna i en tvist kallas till förhandling
genom vitesföreläggande. Vitesföreläggande kan även utfärdas om en
part ålagts att komma in med en skrift men underlåter att göra detta. En
förutsättning för vitesföreläggande är att en part är förhandlingsskyldig
enligt 10 § samt att parten har kallats till förhandling inför en medlare
och inte infunnit sig eller på annat sätt underlåtit att fullgöra sina
skyldigheter enligt 15 §. Den paragrafen har den 1 januari 1995 tillförts
två nya stycken som inte har betydelse i sammanhanget. Hänvisning görs
därför till 15 § första stycket. En annan förutsättning för
vitesföreläggande är att en utsedd medlare har begärt att
Medlingsinstitutet skall förelägga parten vid vite att fullgöra sin
förhandlingsskyldighet. Andra stycket har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
I tredje stycket har på Lagrådets förslag tagits in en bestämmelse om
att beslutet om vitesföreläggande inte kan överklagas.
Enligt fjärde stycket kan Arbetsdomstolen på talan av
Medlingsinstitutet döma ut ett förelagt vite. Som Lagrådet föreslagit, kan
Arbetsdomstolen då också pröva även lämpligheten av vitet.
Den tidigare bestämmelsen i 52 § om regeringens rätt att utse
förlikningskommission eller särskild förlikningsman samt vilka
föreskrifter i lagen som skall gälla för dessa har upphävts (se avsnitt
9.1.4).
53 §
Bestämmelsen är ny och har behandlats i avsnitt 8.2.2.
En part som träffat kollektivavtal skall enligt 47 § tredje stycket på
begäran tillställa Medlingsinstitutet en kopia av träffat kollektivavtal om
löner och allmänna anställningsvillkor. För det fall en part underlåter att
göra detta kan Medlingsinstitutet enligt första stycket förelägga parten att
vid vite inkomma med avtalet.
I andra stycket finns på Lagrådets förslag en uttrycklig bestämmelse
att beslutet om vitesföreläggande inte kan överklagas. Enligt tredje
stycket dömer Arbetsdomstolen ut vitet på talan av Medlingsinstitutet. I
likhet med vad som anges i 52 § kan Arbetsdomstolen då också pröva
vitets lämplighet.
62 a §
Bestämmelsen är ny och har behandlats i avsnitt 9.2.2 och 9.2.4.
Den som underlåter att varsla Medlingsinstitutet skall enligt första
stycket åläggas att betala en varselavgift till staten. Liknande regler finns
i lagen (1974:13) om anställningsfrämjande åtgärder och i arbetstidslagen
(1982:673). Varselavgiften skall bestämmas till lägst 30 000 kr och högst
100 000 kr. Avgiftens storlek bör bero på omfattningen och arten av den
stridsåtgärd som varslats eller inletts utan att Medlingsinstitutet har
underrättats. Varselavgiften ersätter den sanktion i form av penningböter
som tidigare fanns i 47 §.
I andra stycket regleras att den som vidtar en stridsåtgärd i strid mot
Medlingsinstitutets beslut att skjuta upp en varslad stridsåtgärd skall
åläggas en förhöjd varselavgift som uppgår till minst 300 000 kr och
högst 1 000 000 kr. Andra stycket har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Enligt första och andra styckena kan såväl varselavgift som förhöjd
varselavgift jämkas eller bortfalla helt under förutsättning att det
föreligger särskilda skäl. Beloppet bör kunna jämkas endast i
undantagsfall om t.ex. ren försummelse lett till att Medlingsinstitutet inte
har varslats.
Medlingsinstitutet har enligt tredje stycket inte självständigt
befogenhet att bestämma varselavgiften utan det skall göras av tingsrätt
på talan av Medlingsinstitutet. Talan måste väckas inom ett år från den
dag varsel skulle ha lämnats eller, såvitt det är fråga om talan enligt andra
stycket, inom ett år från den dag då stridsåtgärden vidtogs.
Av 63 § framgår att ett mål om varselavgift kan överklagas till
Arbetsdomstolen. Där anges även vilka bestämmelser som skall tillämpas
vid handläggningen.
63 §
Förändringen i första stycket innebär att förutvarande andra meningen
tagits bort. I andra meningen reglerades två fall, då lagen om rättegången
i arbetstvister inte skulle gälla. Det ena var då någon enligt 47 § skall
dömas till penningböter, vilket inte längre skall förekomma (se avsnitt
9.2.2). Det andra var vid tillämpning av 53 § som tidigare har upphävts.
Enligt det nya andra stycket handläggs mål om varselavgift som förs i
tingsrätt i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål där
förlikning om saken inte är tillåten. En motsvarande reglering finns i
konkurrenslagen (1993:20) beträffande konkurrensskadeavgift som
prövas av Stockholms tingsrätt på talan av Konkurrensverket.
Mål om varselavgift överklagas till Arbetsdomstolen och handläggs
där i enlighet med tillämpliga bestämmelser i lagen om rättegången i
arbetstvister. I den mån arbetstvistlagens regler inte passar i ett
indispositivt tvistemål, skall rättegångsbalkens bestämmelser om
överklagande av sådana mål till hovrätt tillämpas. Vad som sägs där om
hovrätten skall i stället gälla för Arbetsdomstolen.
Tredje stycket har tillkommit på förslag av Lagrådet. I bestämmelsen
görs en hänvisning till vad som sägs i lagen (1985:206) om viten om
allmän domstols handläggning av mål om vites utdömande. Viteslagens
bestämmelser innebär att målen handläggs som bötesmål. Samma
bestämmelser om handläggningen skall tillämpas i Arbetsdomstolen i
mål om utdömande av vite. Det gäller dock inte processuella viten som
kan dömas ut inom ramen för en pågående process.
12.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
8 kap.15 §
Första stycket anger att sekretess gäller för uppgifter som en part lämnat
till en medlare eller Medlingsinstitutet i en arbetstvist. Sekretess gäller
endast om parten gjort förbehåll därom. Nytt är att uppgifter i en
arbetstvist kan komma att ges in till Medlingsinstitutet. I övrigt har
begreppet medlare ersatt förlikningsman. Eftersom bestämmelsen i 52 §
medbestämmandelagen om förlikningskommission och särskild
förlikningsman upphävs nämns sådana begrepp inte längre i paragrafen.
Att meddelarfriheten är begränsad för denna typ av uppgifter framgår av
16 kap. 1 §.
I det nya andra stycket införs en bestämmelse om sekretess för en
uppgift i kollektivavtal som lämnats in till Medlingsinstitutet. Det första
fallet gäller uppgift som rör en kollektivavtalsparts affärs- eller
driftförhållanden. Om det kan antas att parten lider skada eller men om
uppgiften röjs, gäller sekretess. Sådana uppgifter kan t. ex. finnas i
kollektivavtal mellan enskilda företag och en arbetstagarorganisation.
Det andra fallet gäller uppgift om annan än kollektivavtalsparts
personliga eller ekonomiska förhållanden. Även här gäller sekretess om
det kan antas att personen lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess kan således vara aktuellt om t. ex. enskilda arbetstagare pekas
ut i kollektivavtalet och dessa kan lida skada eller men av att uppgifter
om deras personliga eller ekonomiska förhållanden lämnas ut. För sådana
uppgifter som anges i detta stycke är meddelarfriheten inte begränsad.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.2.2.
16 kap. 1 §
Regleringen i 16 kap 1 § sekretesslagen innebär att rätten enligt
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att fritt meddela
uppgifter och underrättelser begränsas endast avseende uppgifter för
vilka gäller sekretess enligt 8 kap. 15 § första stycket.
Sammanfattning av utredningens förslag
Utredningen om ett förstärkt förlikningsmannainstitut lämnar i
delbetänkandet Medlingsinstitut och lönestatistik (SOU 1997:164) och
slutbetänkandet Medling och lönebildning (SOU 1998:141) förslag på
följande områden.
1) Medlingsinstitut. Utredningen föreslår att ett nytt och starkare
Medlingsinstitut bör bildas senast den 1 januari 2000. Det bör ha två
uppgifter, att medla och att verka för en väl fungerande lönebildning.
Medlingsinstitutet bör ha en ämbetsmannastyrelse på fem personer och
tre anställda medlare varav en – riksmedlaren – bör vara institutets chef.
Medlingsinstitutet bör ha ytterligare cirka tio anställda, bland annat med
kompetens inom samhällsekonomi, lönestatistik och juridik.
Medlingsinstitutet bör knyta till sig tre expertråd i avtalsfrågor,
samhällsekonomi respektive lönestatistik för samverkan med
arbetsmarknadens parter.
2) Utökade befogenheter. Utredningen föreslår att
Medlingsinstitutet bör få befogenhet att agera tidigt och kalla parterna
till överläggningar bland annat för att informera sig om tidsplaner och
yrkanden inför kommande förhandlingar,
Medlingsinstitutet bör verka för en samordning av tidsplaner för
förhandlingar och avtalsperioder,
Medlingsinstitutet bör verka för en samordning av
avtalsförhandlingar,
varseltiden för stridsåtgärder bör förlängas från 7 till 14 dagar,
Medlingsinstitutet bör kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i högst
14 dagar,
Medlingsinstitutet bör kunna uppmana parter att lösa en intressetvist
genom skiljeförfarande och att en fast skiljenämnd utses,
parter bör vara skyldiga att infinna sig om Medlingsinstitutet kallar,
det inte bör vara möjligt att besluta om sammanläggning av
medlingsbud.
3) Stärkt normbildning. Utredningen föreslår att
den månadsvisa lönestatistiken bör förbättras genom att månadsvis
statistik tas fram även för staten, full täckning uppnås av kommun-
och landstingssektorerna samt att redovisningen av retroaktiva
löneutbetalningar blir bättre,
den årsvisa lönestatistiken bör publiceras snabbare och utvidgas
genom att statistik redovisas för ett 50-tal branscher, med fördelning
på kön och i förekommande fall arbetare och tjänstemän,
forskningsdatabasen LINDA bör kompletteras med individuella
lönestatistiska data,
Medlingsinstitutet bör vara beställare av den statliga lönestatistiken,
samt att
en rapport om löneutveckling med mera i Sverige och omvärlden och
en rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna för
löneförhandlingarna bör utarbetas varje år.
4) Stramare konfliktregler. Utredningen föreslår att
rätten till sympatiåtgärder inte bör tas bort, men begränsas,
ett proportionalitetskrav bör införas för att begränsa möjligheten till
stridsåtgärder som kostar lite för den egna organisationen, men
orsakar stora kostnader för motparten och tredje man,
förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag bör
återinföras, men att
ett krav på medlemsomröstning före stridsåtgärder inte bör införas.
5) Jämställdhet. Utredningen föreslår att
lönestatistiken bör förbättras vilket ökar möjligheterna att följa
löneutvecklingen för kvinnor och män,
underlaget för forskning om kvinnor och mäns löner förbättras genom
en komplettering av databasen LINDA med löneuppgifter,
de årliga rapporterna om löneutveckling med mera bör innehålla ett
särskilt kapitel om löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv
samt att
Medlingsinstitutet tillförs erforderlig kompetens på
jämställdhetsområdet.
Utredningen föreslår slutligen att regeringen inrättar ett råd för
regelbundna överläggningar med arbetsmarknadens parter för att åter
stärka samförstånd och samsyn.
Utredningens förslag är utformade på ett sådant sätt att de inte skall
störa förhandlingarna på områden med förhandlingsordningsavtal
liknande Industriavtalet.
Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §
Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att rättighet eller skyldighet
enligt denna lag upphävs eller inskränks.
Genom ett kollektivavtal får det
dock göras avvikelser från 11, 12,
14, 19–22 och 28 §§, 29 § tredje
meningen, 33–40 §§, 43 § andra
stycket samt 64 och 65 §§.
Kollektivavtalet får inte innebära
att mindre förmånliga regler skall
tillämpas för arbetstagarsidan än
som följer av EG-rådets direktiv
75/129/EEG av den 17 februari
1975, 77/187/EEG av den 14
februari 1977 och 92/56/EEG av
den 24 juni 1992.
Genom ett kollektivavtal får det
dock göras avvikelser från 11, 12,
14, 19–22 och 28 §§, 29 § tredje
meningen, 33–40 §§, 41 c §, 43 §
andra stycket samt 64 och 65 §§.
Kollektivavtalet får inte innebära
att mindre förmånliga regler skall
tillämpas för arbetstagarsidan än
som följer av EG-rådets direktiv
75/129/EEG av den 17 februari
1975, 77/187/EEG av den 14
februari 1977 och 92/56/EEG av
den 24 juni 1992.
I ett kollektivavtal får det också
föreskrivas längre gående
fredsplikt än som anges i 41, 41 a
och 44 §§ eller ett längre gående
skadeståndsansvar än som följer
av denna lag.
41 a, 41 b och 44 §§ eller ett
I ett kollektivavtal får det också
föreskrivas längre gående
fredsplikt än som anges i 41, 41 a,
41 b och 44 §§ eller ett längre
gående skadeståndsansvar än som
följer av denna lag.
Fredsplikt
41 §
Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får inte
vidta eller delta i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av en
organisation och denna organisation inte i behörig ordning har beslutat
åtgärden, om åtgärden strider mot en bestämmelse om fredsplikt i
kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål
1. att utöva påtryckning i en tvist om ett kollektivavtals giltighet,
bestånd eller rätta innebörd eller i en tvist huruvida ett visst förfarande
strider mot avtalet eller mot denna lag,
2. att åstadkomma ändring i avtalet,
3. att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan
avtalet har upphört att gälla, eller
4. att stödja någon annan, när denne inte själv får vidta stridsåtgärd.
Stridsåtgärder som har vidtagits
i strid mot första stycket betecknas
som olovliga.
Stridsåtgärder som har vidtagits
i strid mot första stycket är
olovliga. Även stridsåtgärder som
har vidtagits i strid mot beslut som
Medlingsinstitutet har meddelat
med stöd av 45 § tredje stycket och
48 § är olovliga.
Första stycket hindrar inte arbetstagare att delta i en blockad som har
beslutats av en arbetstagarorganisation i behörig ordning och som har till
ändamål att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på
någon annan ersättning för utfört arbete (indrivningsblockad). En sådan
stridsåtgärd är inte olovlig.
41 b §
En arbetstagare får inte vidta
eller delta i en stridsåtgärd som
har till ändamål att kollektivavtal
skall träffas med ett företag som
inte har några arbetstagare eller
där bara företagaren eller
företagarens familjemedlemmar är
arbetstagare och ensamma ägare.
Detsamma gäller när en
stridsåtgärd har till ändamål att
stödja någon som vill träffa
kollektivavtal med ett sådant
företag. Vad som nu sagts hindrar
inte en arbetstagare från att delta i
en anställningsblockad som riktar
sig mot ett sådant företag och som
har beslutats i behörig ordning av
en arbetstagarorganisation.
Stridsåtgärder som har vidtagits
i strid mot första stycket är att
anse som olovliga. Förändringar i
anställnings- eller
ägarförhållanden som har
inträffat sedan en stridsåtgärd har
varslats eller inletts skall inte
beaktas vid bedömningen av om en
stridsåtgärd är att anse som
olovlig enligt första stycket.
41 c §
För stridsåtgärder som vidtas i
samband med avtalsförhandlingar
mellan parter som är eller brukar
vara bundna av kollektivavtal i
förhållande till varandra skall
följande gälla.
Om en part har varslat om en
stridsåtgärd som är partiell eller
på annat sätt begränsad och
åtgärden kan förväntas leda till
skada eller annan olägenhet som
står i uppenbart missförhållande
till åtgärdens omfattning, kan
åtgärden förklaras olovlig.
En stridsåtgärd som har
varslats som svar på en annan
stridsåtgärd kan också förklaras
olovlig, om den är väsentligt mer
omfattande än vad som är rimligt
med hänsyn till den åtgärd som
orsakat svarsåtgärden.
Även en sympatiåtgärd som har
varslats till stöd för en part i en
tvist mellan parter, som är eller
brukar vara bundna av
kollektivavtal i förhållande till
varandra kan förklaras olovlig.
Det kan ske om den varslade
sympatiåtgärden kan förväntas
leda till skada eller annan
olägenhet som står i ett uppenbart
missförhållande till åtgärdens
eller primäråtgärdens omfattning.
Talan om olovligförklaring
enligt andra, tredje och fjärde
styckena kan endast föras av den
arbetsgivare eller organisation
mot vilken åtgärden riktas Med
stöd av bestämmelserna i andra,
tredje eller fjärde stycket kan en
stridsåtgärd interimistiskt
förklaras olovlig för tiden fram till
dess ett slutligt avgörande
föreligger.
Yrkande om olovligförklaring
enligt andra, tredje eller fjärde
stycket och yrkande om
interimistisk prövning enligt femte
stycket skall framställas inom sju
dagar från den dag då varsel
lämnades till motparten enligt 45
§ första stycket. Försummas det
får sådana yrkanden inte
framställas.
45 §
Arbetsgivarorganisation eller
arbetsgivare och
arbetstagarorganisation är
sinsemellan skyldiga att, om giltigt
hinder ej möter, skriftligen varsla
motparten minst sju dagar i förväg,
när de avser att vidtaga
stridsåtgärd eller att utvidga
pågående stridsåtgärd. Omfattar
stridsåtgärd från arbetsgivarsidan
även arbetstagare som ej är
medlemmar i berörd
arbetstagarorganisation, bör de
varslas genom allmänt synliga
anslag på arbetsplatsen eller på
annat lämpligt sätt.
Arbetsgivarorganisation eller
arbetsgivare och
arbetstagarorganisation är
sinsemellan skyldiga att, om giltigt
hinder ej möter, skriftligen varsla
motparten och Medlingsinstitutet
minst 14 dagar i förväg, när de
avser att vidtaga stridsåtgärd eller
att utvidga pågående stridsåtgärd.
Omfattar stridsåtgärd från
arbetsgivarsidan även arbetstagare
som ej är medlemmar i berörd
arbetstagarorganisation, bör de
varslas genom allmänt synliga
anslag på arbetsplatsen eller på
annat lämpligt sätt. Skyldighet att
varsla finns inte i fråga om
stridsåtgärd som avses i 41 §
tredje stycket.
Varsel enligt första stycket skall innehålla uppgift om anledningen till
stridsåtgärden och om stridsåtgärdens omfattning.
Skyldighet att varsla finns inte i
fråga om stridsåtgärd som avses i
41 § tredje stycket.
Medlingsinstitutet får meddela
beslut, varigenom en part åläggs
att avbryta en stridsåtgärd som
har påbörjats utan att varsel har
lämnats 14 dagar i förväg till
Medlingsinstitutet. Ett sådant
beslut skall inte meddelas om det
enligt 45 § första stycket har
funnits giltigt hinder mot varsel.
Ett beslut enligt föregående
stycke får inte överklagas.
Den som uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet underlåter att
varsla Medlingsinstitutet skall
åläggas att betala en särskild
varselavgift till staten.
Varselavgiften skall bestämmas till
lägst 10 000 kr och högst 100 000
kr. Om det finns särskilda skäl kan
varselavgiften bestämmas till
lägre belopp eller bortfalla helt.
Varselavgift åläggs av
Arbetsdomstolen på ansökan av
Medlingsinstitutet. Sådan ansökan
kan göras inom ett år från den dag
varsel skulle ha lämnats.
Försummas det får ansökan inte
göras. En part som enligt tredje
stycket har ålagts att avbryta en
stridsåtgärd får inte åläggas
varselavgift för sin försummelse.
Medling
46 §
För medling i arbetstvister
mellan å ena sidan arbetsgivare
eller arbetsgivarorganisation och å
andra sidan arbetstagare eller
arbetstagarorganisation finns en
statens
förlikningsmannaexpedition.
För medling i arbetstvister
mellan å ena sidan arbetsgivare
eller arbetsgivarorganisation och å
andra sidan arbetstagare eller
arbetstagarorganisation finns
Medlingsinstitutet. Institutet skall
verka för en väl fungerande
lönebildning.
Expeditionen skall följa
förhållandena på
arbetsmarknaden. Har den fått
kännedom om arbetstvist som
hotar att medföra eller redan har
medfört stridsåtgärd, skall den
utse förlikningsman att medla i
tvisten, när medverkan av
förlikningsman kan anses ägnad
att främja en lösning av denna.
Förlikningsmannen skall kalla
parterna till förhandling eller
vidtaga annan lämplig åtgärd
samt verka för att part uppskjuter
eller inställer stridsåtgärd.
Enligt expeditionens
bestämmande skall förlikningsman
på begäran gå parter på
arbetsmarknaden till handa med
råd och upplysningar rörande
förhandlingar och kollektivavtal
samt leda förhandlingar mellan
parterna.
Medlingsinstitutet skall, när det
är lämpligt, verka för samordning
av förhandlingar om löner och
allmänna anställningsvillkor samt
för en samordning av
giltighetsperioder för
kollektivavtal.
46 a §
Parterna på arbetsmarknaden
skall på begäran tillställa
Medlingsinstitutet kopior av
träffade kollektivavtal och
tillgänglig lönestatistik avseende
det egna avtalsområdet
47 §
Är någon enligt 45 § skyldig att
lämna varsel skall han inom tid
och på sätt som där anges göra
detta även till
förlikningsmannaexpeditionen.
Den som bryter häremot döms till
penningböter.
Medlingsinstitutet kan kalla
parter till överläggningar och på
annat sätt informera sig om
kommande eller pågående
avtalsförhandlingar.
Efter samtycke från parter som
för kollektivavtalsförhandlingar
kan Medlingsinstitutet ställa en
förhandlingsledare till parternas
förfogande eller utse medlare.
Institutet kan också ge råd och
upplysningar till parter på
arbetsmarknaden rörande
förhandlingar och kollektivavtal.
Om det enligt
Medlingsinstitutets bedömning
föreligger risk för stridsåtgärder,
kan institutet utan samtycke från
parterna utse medlare för att
medla i tvisten. Ett sådant beslut
får inte överklagas.
Medlare kan kalla parterna till
förhandling eller vidta annan
lämplig åtgärd och skall försöka
få till stånd en överenskommelse
mellan parterna. Om medlingen
inte leder till att parterna når en
överenskommelse får medlare,
efter samråd med parterna, lägga
fram förslag till lösning av tvisten.
Medlare kan inte utses utan
samtycke från parterna i en tvist,
om de är bundna av ett
kollektivavtal med en
förhandlingsordning, som
innefattar en samsyn om
utvecklingen på området och
innehåller regler om tidsramar för
förhandlingar och medling.
48 §
Vid förhandling enligt 46 § skall
förlikningsman söka få till stånd
överenskommelse mellan parterna
på grundval av förslag som
kommer från dem själva.
Förlikningsmannen är dock
oförhindrad att föreslå jämkningar
och medgivanden för att främja en
god lösning av tvisten.
Medlingsinstitutet får på
medlares begäran meddela beslut,
varigenom parterna åläggs att
skjuta upp en varslad men ännu
inte påbörjad stridsåtgärd, en
utvidgning av en sådan åtgärd
eller en åtgärd till stöd för annan
parts stridsåtgärd. Ett sådant
beslut får meddelas en gång för
varje varslad sådan åtgärd och får
avse en viss sammanhängande tid
om högst 14 dagar. Tidsfristen
skall räknas från den dag då
åtgärden enligt varselmeddelandet
skall påbörjas eller utvidgas.
Beslutet skall om möjligt föregås
av samråd med parterna.
Ett beslut från
Medlingsinstitutet enligt
föregående stycke kan inte
överklagas.
49 §
Har part som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig kallats till
förhandling inför förlikningsman
och försummar parten att inställa
sig eller underlåter han annars att
fullgöra vad som åligger honom
enligt 15 §, kan förlikningsmannen
på begäran av motpart anmäla
förhållandet hos arbetsdomstolen.
Denna kan förelägga parten vid
vite att fullgöra sin
förhandlingsskyldighet och kan på
anmälan av förlikningsman
utdöma vitet.
Har en part som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig kallats till
förhandling inför en medlare och
försummar parten att komma eller
underlåter parten på annat sätt att
fullgöra sina skyldigheter enligt
15 § första stycket, kan Medlings
institutet på begäran av en
medlare förelägga parten vid vite
att fullgöra sin
förhandlingsskyldighet.
Medlingsinstitutet kan även vid
vite förelägga en part att komma
till en överläggning enligt 47 §
första stycket. Arbetsdomstolen
kan på anmälan av
Medlingsinstitutet döma ut vitet.
50 §
Parts skyldighet enligt 18 § att
vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till
förlikningsman som medverkar vid
förhandlingen.
En parts skyldighet enligt 18 §
att vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till
medlare som medverkar vid
förhandlingen.
51 §
Uppnås icke enighet mellan
parterna vid förhandling inför
förlikningsman, kan han föreslå
dem att låta tvisten avgöras av
skiljemän. Han kan också
medverka vid utseende av
skiljemän.
Medlingsinstitutet kan föreslå
parter att låta en tvist avgöras
genom skiljeförfarande. Institutet
kan också ställa skiljemän till
parternas förfogande.
Om stridsåtgärder har
påbörjats, kan Medlingsinstitutet
uppmana parterna i en tvist att
låta tvisten avgöras genom
skiljeförfarande.
En medlare får inte åta sig
skiljemannauppdrag i arbetstvist,
om inte Medlingsinstitutet i
särskilt fall medger det.
Förlikningsman får ej åtaga sig
skiljemannauppdrag i arbetstvist,
om icke
förlikningsmannaexpeditionen i
särskilt fall medger det.
52 §
I arbetstvist av större
betydenhet kan regeringen utse
förlikningskommission att medla i
tvisten. Även enskild person kan av
regeringen utses att som särskild
förlikningsman medla i sådan
tvist.
Föreskrifterna i 49 och 50 §§
äger motsvarande tillämpning vid
medling av förlikningskommission
eller särskild förlikningsman.
63 §
I mål, vari denna lag skall
tillämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister. Är
fråga om överträdelse av 47 eller
53 §, gäller dock vad som är
föreskrivet om rättegång i
allmänhet.
I mål, vari denna lag skall
tillämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
15 §
Sekretess gäller för uppgift som
part i arbetstvist har lämnat till
förlikningsman, särskild
förlikningsman eller
förlikningskommission om
uppgiftslämnaren har gjort
förbehåll därom.
Sekretess gäller för uppgift som
part på arbetsmarknaden har
lämnat till Medlingsinstitutet
enligt 46 a § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet
eller som part i arbetstvist har
lämnat till medlare, om
uppgiftslämnaren har gjort
förbehåll därom.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i
arbetstvister
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §
Arbetsdomstolen skall som första domstol uppta och avgöra tvist som
väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare
som själv slutit kollektivavtal, om målet gäller
1. tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i
lagen(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
2. arbetstvist i övrigt under förutsättning att kollektivavtal gäller
mellan parterna eller att enskild arbetstagare som berörs av tvisten
sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är
bunden av.
Arbetsdomstolen är behörig domstol enligt första stycket även när
kollektivavtal tillfälligt inte gäller.
Gemensamt med arbetstvist enligt första eller andra stycket får
handläggas även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter, om
domstolen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner
sådan handläggning lämplig. När det föreligger skäl, kan domstolen åter
särskilja målen.
Arbetsdomstolen är alltid
behörig att som första domstol
uppta och avgöra tvist om
stridsåtgärd som avses i 41 § lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet.
Arbetsdomstolen är alltid
behörig att som första domstol ta
upp och avgöra en tvist om
stridsåtgärd som avses i 41, 41 b
och 41 c §§ lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
Denna lag träder i kraft den
Förteckning över remissinstanserna
Förteckning över remissinstanser som har lämnat skriftliga
synpunkter över delbetänkandet Medlingsinstitut och lönestatistik
(SOU 1997:164)
Stockholms Tingsrätt
Socialvetenskapliga forskningsrådet
Statskontoret
Statistiska centralbyrån
Riksrevisionsverket
Konjunkturinstitutet
Arbetsgivarverket
Umeå universitet
Arbetsmarknadsstyrelsen
Arbetslivsinstitutet
Rådet för arbetslivsforskning
Arbetsdomstolen
Statens förlikningsmannaexpedition
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
Jämställdhetsombudsmannen
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
Länsstyrelsen i Stockholms län
Arbetsgivaralliansen
Svenska Arbetsgivareföreningen
Tidningsutgivarna
Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation
Sveriges Verkstadsindustrier
Svenska Kommunförbundet
Landstingsförbundet
Landsorganisationen i Sverige
Handelsanställdas Förbund
SEKO – Facket för Service och Kommunikation (I LO:s remissvar)
Svenska Kommunalarbetareförbundet
Svenska Metallindustriarbetareförbundet (I Facken inom industrins re-
missvar)
Tjänstemännens Centralorganisation (Gemensamt remissvar med SACO)
Svenska Industritjänstemannaförbundet (I Facken inom industrins re-
missvar)
Vårdförbundet SHSTF (I Offentliganställdas Förhandlingsråds
remissvar)
Offentliganställdas Förhandlingsråd
Sveriges Akademikers Centralorganisation (Gemensamt remissvar med
TCO)
SACO-S
Företagens Uppgiftslämnardelegation (Bytt namn till Näringslivets
Nämnd för Regelgranskning)
Synpunkter har även på eget initiativ inkommit från:
Kooperationens Förhandlingsorganisation
Svenska Träindustriarbetareförbundet (I LO:s remissvar)
Försäkringsanställdas förbund (I LO:s remissvar)
Svenska Byggnadsarbetareförbundet (I LO:s remissvar)
Facken inom Industrin (Svenska Pappersindustriarbetareförbundet, Indu-
strifacket, Civilinjenjörsförbundet, Svenska Skogsarbetareförbundet,
Svenska Träindustriarbetareförbundet, Svenska
Livsmedelsarbetareförbundet, Svenska Industritjänstemannaförbundet
och Svenska Metallindustriarbetareförbundet)
Förteckning över remissinstanser som har lämnat skriftliga
synpunkter över slutbetänkandet Medling och lönebildning (SOU
1998:141)
Svea Hovrätt
Stockholms tingsrätt
Socialvetenskapliga forskningsrådet
Statskontoret
Statistiska centralbyrån
Riksrevisionsverket
Riksskatteverket
Riksförsäkringsverket
Konjunkturinstitutet
Arbetsgivarverket
Lunds universitet
Umeå universitet
Uppsala universitet
Länsstyrelsen i Stockholms län
Sveriges Riksbank
Datainspektionen
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
Forskningsrådsnämnden
Arbetsmarknadsstyrelsen
Arbetslivsinstitutet
Rådet för arbetslivsforskning
Arbetsdomstolen
Statens förlikningsmannaexpedition
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
Jämställdhetsombudsmannen
ILO-kommittén
Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation
Offentliganställdas Förhandlingsråd
Företagarnas Riksorganisation
Landsorganisationen i Sverige
Landstingsförbundet
SEKO – Facket för Service och Kommunikation
Svenska Arbetsgivareföreningen
Sveriges Akademikers Centralorganisation
Sveriges Verkstadsindustrier
Tidningsutgivarna
Tjänstemännens Centralorganisation
Handelsanställdas Förbund
Svenska Industritjänstemannaförbundet
Svenska Kommunförbundet
Svenska Metallindustriarbetareförbundet
Gemensamma synpunkter har lämnats av:
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Cen-
tralorganisation (SACO), Privattjänstemannakartellen (PTK), Offentlig-
anställdas Förhandlingsråd (OFR) samt Lärarförbundets och Lärarnas
Riksförbunds Samverkansråd
Facken inom industrin som omfattar Svenska
Industritjänstemannaförbundet, Svenska Metallindustriarbetareförbundet,
Civilingenjörsförbundet, Industrifacket, Svenska
Livsmedelsarbetareförbundet, Svenska Pappersarbetareförbundet samt
Skogs- och Träfacket
Synpunkter har även på eget initiativ inkommit från:
Kooperationens Förhandlingsorganisation
Fastigo
Civilekonomernas Riksförbund
Ledarna
Svenska Transportarbetareförbundet
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet
dels att 52 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 49 § skall betecknas 52 §,
dels att 45–48, 50, 51, nya 52 och 63 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 47 a, 47 b, 49, 53
och 62 a §§, och närmast före 45 och 62 a §§ nya rubriker av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Varsel
45 §
Arbetsgivarorganisation eller
arbetsgivare och arbetstagar-
organisation är sinsemellan
skyldiga att, om giltigt hinder ej
möter, skriftligen varsla motparten
minst sju dagar i förväg, när de
avser att vidtaga stridsåtgärd eller
att utvidga pågående stridsåtgärd.
Omfattar stridsåtgärd från
arbetsgivarsidan även arbetstagare
som ej är medlemmar i berörd
arbetstagarorganisation, bör de
varslas genom allmänt synliga
anslag på arbetsplatsen eller på
annat lämpligt sätt.
När en arbetsgivarorganisation,
arbetsgivare eller arbetstagar-
organisation avser att vidta en
stridsåtgärd eller att utvidga en
pågående stridsåtgärd, skall den
skriftligen varsla motparten och
Medlingsinstitutet minst sju hela
arbetsdagar i förväg. Som
arbetsdag räknas varje dag utom
lördag, söndag, annan allmän
helgdag, midsommarafton,
julafton och nyårsafton.
Omfattar en stridsåtgärd från
arbetsgivarsidan även arbetstagare
som inte är medlemmar i berörd
arbetstagarorganisation, bör de
varslas genom allmänt synliga
anslag på arbetsplatsen eller på
annat lämpligt sätt.
Varsel enligt första stycket skall
innehålla uppgift om anledningen
till stridsåtgärden och om
stridsåtgärdens omfattning.
Skyldighet att varsla finns inte i
fråga om stridsåtgärd som avses i
41 § tredje stycket.
Varselskyldigheten gäller inte
om det finns giltigt hinder mot att
varsla. Skyldighet att varsla finns
inte i fråga om stridsåtgärd som
avses i 41 § tredje stycket.
Varsel enligt första och andra
stycket skall innehålla uppgift om
anledningen till stridsåtgärden och
om stridsåtgärdens omfattning.
46 §
För medling i arbetstvister
mellan å ena sidan arbetsgivare
eller arbetsgivarorganisation och å
andra sidan arbetstagare eller
arbetstagarorganisation finns en
statens
förlikningsmannaexpedition.
För medling i arbetstvister
mellan å ena sidan arbetsgivare
eller arbetsgivarorganisation och å
andra sidan arbetstagare eller
arbetstagarorganisation finns
Medlingsinstitutet. Institutet skall
verka för en väl fungerande
lönebildning.
Expeditionen skall följa
förhållandena på arbetsmark-
naden. Har den fått kännedom om
arbetstvist som hotar att medföra
eller redan har medfört strids-
åtgärd, skall den utse förliknings-
man att medla i tvisten, när
medverkan av förlikningsman kan
anses ägnad att främja en lösning
av denna. Förlikningsmannen
skall kalla parterna till
förhandling eller vidtaga annan
lämplig åtgärd samt verka för att
part uppskjuter eller inställer
stridsåtgärd.
Enligt expeditionens
bestämmande skall förlikningsman
på begäran gå parter på
arbetsmarknaden till handa med
råd och upplysningar rörande
förhandlingar och kollektivavtal
samt leda förhandlingar mellan
parterna.
47 §
Är någon enligt 45 § skyldig att
lämna varsel skall han inom tid
och på sätt som där anges göra
detta även till förlikningsmanna-
expeditionen. Den som bryter
häremot döms till penningböter.
Medlingsinstitutet skall kalla
parter till överläggningar eller på
annat sätt informera sig om
kommande eller pågående avtals-
förhandlingar.
Institutet skall också ge råd och
upplysningar till parterna på
arbetsmarknaden om
förhandlingar och kollektivavtal.
En part som träffat
kollektivavtal om löner och
allmänna anställningsvillkor skall
på begäran ge in en kopia av
avtalet till Medlingsinstitutet.
47 a §
Efter samtycke från parter som
förhandlar om kollektivavtal kan
Medlingsinstitutet utse en eller
flera förhandlingsledare eller
medlare.
47 b §
Om Medlingsinstitutet bedömer
att det i en tvist finns risk för
stridsåtgärder eller har
stridsåtgärder redan påbörjats,
får institutet utan samtycke från
parterna utse en eller flera
medlare för att medla i tvisten.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
Parter som är ense om att de är
bundna av ett avtal om
förhandlingsordning som
innehåller tidsplaner för
förhandlingar, tidsramar och
regler för tillsättning av medlare,
regler om medlarens befogenheter
och regler om uppsägning av
avtalet kan anmäla det till
Medlingsinstitutet för registrering.
När avtalet har registrerats, får
medlare inte utses utan samtycke
från parterna.
48 §
Vid förhandling enligt 46 § skall
förlikningsman söka få till stånd
överenskommelse mellan parterna
på grundval av förslag som
kommer från dem själva.
Förlikningsmannen är dock
oförhindrad att föreslå jämkningar
och medgivanden för att främja en
god lösning av tvisten.
En medlare som utsetts av
Medlingsinstitutet skall kalla
parterna till förhandling eller
vidta annan lämplig åtgärd.
Medlaren skall försöka få till stånd
en överenskommelse mellan
parterna. För att främja en god
lösning av tvisten, kan medlaren
föreslå jämkningar och
medgivanden.
Medlaren skall också verka för
att en part uppskjuter eller
inställer en stridsåtgärd.
49 §
Har en part som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig kallats till
förhandling inför förlikningsman
och försummar parten att inställa
sig eller underlåter han annars att
fullgöra vad som åligger honom
enligt 15 §, kan förlikningsmannen
på begäran av motpart anmäla
förhållandet hos arbetsdomstolen.
Denna kan förelägga parten vid
vite att fullgöra sin
förhandlingsskyldighet och kan på
anmälan av förlikningsmannen
utdöma vitet.
Om det främjar en god lösning
av tvisten, får Medlingsinstitutet
på medlarens begäran besluta om
att skjuta upp varslade
stridsåtgärder i högst 14 dagar.
Ett sådant beslut får meddelas
endast en gång för varje
medlingsuppdrag. Tidsfristen skall
räknas från den dag då åtgärden
enligt varselmeddelandet skall
påbörjas eller utvidgas. Beslutet
skall om möjligt föregås av
samråd med parterna.
Medlingsinstitutets beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
50 §
Parts skyldighet enligt 18 § att
vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till
förlikningsman som medverkar vid
förhandlingen.
En parts skyldighet enligt 18 §
att vid förhandling hålla skriftlig
handling tillgänglig för motparten
gäller även i förhållande till en
medlare som medverkar vid
förhandlingen.
51 §
Uppnås icke enighet mellan
parterna vid förhandling inför
förlikningsman, kan han föreslå
dem att låta tvisten avgöras av
skiljemän. Han kan också
medverka vid utseende av
skiljemän.
En medlare kan föreslå parterna
att låta en tvist avgöras genom
skiljeförfarande.
Medlingsinstitutet kan medverka
vid utseende av skiljemän.
Om stridsåtgärder har
påbörjats, kan Medlingsinstitutet
uppmana parterna att låta tvisten
avgöras genom skiljeförfarande.
Förlikningsman får ej åtaga sig
skiljemannauppdrag i arbetstvist,
om icke
förlikningsmannaexpeditionen i
särskilt fall medger det.
En medlare får inte åta sig
skiljemannauppdrag i arbetstvist,
om inte Medlingsinstitutet i
särskilt fall medger det.
52 §
I arbetstvist av större
betydenhet kan regeringen utse
förlikningskommission att medla i
tvisten. Även enskild person kan av
regeringen utses att som särskild
förlikningsman medla i sådan
tvist.
Föreskrifterna i 49 och 50 §§
äger motsvarande tillämpning vid
medling av förlikningskommission
eller särskild förlikningsman.
Om en part har kallats till en
överläggning enligt 47 § första
stycket och inte infinner sig, kan
Medlingsinstitutet förelägga
parten vid vite att komma till en
överläggning.
Om en part som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig har kallats till
en förhandling inför medlare
enligt 48 § och inte infinner sig
eller underlåter parten på annat
sätt att fullgöra sina skyldigheter
enligt 15 § första stycket, kan
Medlingsinstitutet på begäran av
medlaren förelägga parten vid vite
att fullgöra sin förhandlings-
skyldighet.
Talan om utdömande av vite
förs av Medlingsinstitutet vid
Arbetsdomstolen.
53 §
Om en part underlåter att
fullgöra sin skyldighet enligt 47 §
tredje stycket att ge in en kopia av
ett kollektivavtal, kan
Medlingsinstitutet förelägga
parten vid vite att ge in kopian.
Talan om utdömande av vite
förs av Medlingsinstitutet vid
Arbetsdomstolen.
Varselavgift
62 a §
Den som underlåter att varsla
Medlingsinstitutet enligt 45 § skall
åläggas att betala en varselavgift
till staten. Varselavgiften skall
bestämmas till lägst 30 000 kr och
högst 100 000 kr. Om det finns
särskilda skäl kan varselavgiften
bestämmas till ett lägre belopp
eller helt falla bort.
Den som vidtar en stridsåtgärd i
strid mot Medlingsinstitutets
beslut att skjuta upp en varslad
stridsåtgärd enligt 49 § skall
åläggas att betala en förhöjd
varselavgift om minst 300 000 kr
och högst 1 000 000 kr till staten.
Om det finns särskilda skäl kan
varselavgiften bestämmas till ett
lägre belopp eller helt falla bort.
Varselavgiften åläggs av
tingsrätt på talan av
Medlingsinstitutet. Talan skall
väckas inom ett år från den dag
varsel skulle ha lämnats, eller när
det gäller förhöjd varselavgift
enligt andra stycket, den dag då
stridsåtgärden vidtogs.
Försummas det får talan inte
väckas.
63 §
I mål, vari denna lag skall
tillämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister. Är
fråga om överträdelse av 47 eller
53 §, gäller dock vad som är
föreskrivet om rättegång i
allmänhet.
I mål, vari denna lag skall
tillämpas, gäller lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
I fråga om mål enligt 62 a §
tillämpas för rättegången vad som
är föreskrivet om tvistemål där
förlikning om saken inte är
tillåten. Överklagande av
tingsrättens avgörande sker till
Arbetsdomstolen. I sådant fall
tillämpas lagen om rättegången i
arbetstvister med beaktande av
första meningen i detta stycke.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) att 8 kap.
15 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
15 §
Sekretess gäller för uppgift som
part i arbetstvist har lämnat till
förlikningsman, särskild förlik-
ningsman eller förlikningskommis-
sion, om uppgiftslämnaren har
gjort förbehåll därom.
Sekretess gäller för uppgift som
en part i en arbetstvist har lämnat
till en medlare eller till
Medlingsinstitutet, om
uppgiftslämnaren har gjort
förbehåll om detta.
Sekretess gäller hos
Medlingsinstitutet även för uppgift
i ett kollektivavtal om en parts
affärs- eller driftförhållanden eller
en annan enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden om det
kan antas att parten eller den
enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Nuvarande lydelse
16 kap.
1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1
§ första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
3. denna lag enligt
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
8 kap. 8 § andra stycket
såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet
8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 §
8 kap. 21 §
såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars
röjande kan vålla allvarligt men
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1
§ första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
3. denna lag enligt
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
8 kap. 8 § andra stycket
såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet
8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 § första stycket
8 kap. 21 §
såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars
röjande kan vålla allvarligt men
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-11-17
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 4 november 1999 (Näringsdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Helena
Larsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet
45 och 46 §§
Förslagets 45 § ålägger parter varselskyldighet gentemot varandra men
också mot det föreslagna Medlingsinstitutet. I följande paragraf anges
sedan att ett sådant institut finns samt föremålet för institutets
verksamhet. Det framstår som naturligare att – på samma sätt som i
hittillsvarande lydelse av 45 – 47 §§ medbestämmandelagen –
myndigheten omtalas innan parternas skyldighet mot myndigheten
regleras. I enlighet härmed skulle de föreslagna 45 och 46 §§ kunna byta
plats och rubriken före 45 § ges lydelsen ”Varsel och medling”.
Ett alternativ kan vara att bestämmelsen i 46 § om Medlingsinstitutet
flyttas till avsnittet Inledande bestämmelser som 6 a §.
45 §
Enligt förslaget skall motparten och Medlingsinstitutet varslas minst sju
”hela” arbetsdagar i förväg. Enligt motiveringen skall detta innebära att
om stridsåtgärden skall börja exempelvis en måndag kl. 15, så skall
varsel läggas senast sju arbetsdagar i förväg kl. 15, dvs i exemplet
normalt torsdagen i andra veckan före stridsåtgärden. En naturlig läsning
av bestämmelsen leder emellertid till att sju hela arbetsdagar skall
förflyta mellan den dag då varslet läggs och den då stridsåtgärden skall
vidtas. I exemplet skulle varslet således läggas på onsdagen före
arbetstidens slut. Oavsett vilken läsart som är mest motiverad är
lagtexten ägnad att skapa missförstånd. I vart fall bör ordet ”hela” utgå.
Full klarhet kan skapas genom att till första stycket i paragrafen läggs en
ny sista mening av följande lydelse: ”Tidsfristen skall räknas från samma
tidpunkt på dagen som den då stridsåtgärden skall inledas.”
47 b §
Förutsättningen för registrering av ett avtal om förhandlingsordning är att
parterna är ense om att de är bundna av det. En efterföljande oenighet om
huruvida parterna är eller förblir bundna av avtalet kan uppkomma i olika
sammanhang men kanske närmast i samband med förlängningar. Den
föreslagna effekten av registrering, nämligen att Medlingsinstitutet inte
får utse medlare utan parternas samtycke, bör rimligen begränsas till det
registrerade avtalets giltighetstid. Paragrafens sista mening kan därför
ges lydelsen ”När avtalet har registrerats, får under dess giltighetstid
medlare inte utses utan samtycke från parterna.”
48 §
Första och tredje meningarna i första stycket motsvarar bestämmelser
som återfinns i gällande lydelse men som har ryckts ur sitt sammanhang
och därmed blivit svårbegripliga.
Enligt första meningen skall en medlare kalla parterna till förhandling
eller vidta annan lämplig åtgärd. Läsaren frågar sig: lämplig för vad?
Bestämmelsen skulle bli tydligare om första meningen antingen drogs
samman med andra meningen så, att innebörden blev att medlaren skulle
vidta annan lämplig åtgärd för att få överenskommelse till stånd, eller om
den fick byta plats med andra meningen.
Tredje meningen i stycket innehåller att medlaren kan föreslå
jämkningar och medgivanden. Även här blir frågan: i och av vad?
Motsvarande bestämmelse i gällande lydelse anknyter till en föreskrift
om att förlikningsmannen skall försöka få en överenskommelse till stånd
på grundval av förslag som kommer från parterna själva. När denna
föreskrift föreslås utgå i avsikt att markera medlarens något friare
ställning blir återstoden meningslös. Det finns inte heller något behov av
tredje meningen eftersom det är självklart att en medlare måste kunna
föreslå en part att jämka sin egen ståndpunkt och lämna medgivanden.
Tredje meningen bör därför utgå.
I så fall är det andra av de två ovan angivna alternativen att föredra.
Stycket föreslås lyda: ”En medlare som utsetts av Medlingsinstitutet skall
försöka få till stånd en överenskommelse mellan parterna och därvid
främja en god lösning av tvisten. Medlaren skall för det ändamålet kalla
parterna till förhandling eller vidta annan lämplig åtgärd.”
49 §
I motiveringen läggs två synpunkter på bestämmelsens innebörd som inte
framgår av lagtexten. Dels måste beslutet om uppskjutande av
stridsåtgärder avse en viss sammanhängande tid, högst 14 dagar. Dels
kan beslutet avse ett uppskjutande ”per stridsåtgärd”. Detta innebär
exempelvis att om en part varslar dels om inledande stridsåtgärder efter
sju arbetsdagar, dels om en utvidgning av stridsåtgärderna en månad
senare, så kan Medlingsinstitutet besluta om uppskjutande av de
inledande stridsåtgärderna under högst 14 dagar från den första
tidpunkten och om uppskjutande av utvidgningen under ytterligare högst
14 dagar från den senare tidpunkten. Kommer däremot varslet om
utvidgningen efter det att Medlingsinstitutet meddelat sitt beslut om de
inledande åtgärderna kan enligt andra meningen institutet inte göra något
åt utvidgningen.
Det kan tilläggas att de torde vara parternas sak att uppskjuta
stridsåtgärderna (jfr 48 § andra stycket) medan Medlingsinstitutet
beslutar att så skall ske.
För att ge bättre uttryck åt avsikten med bestämmelsen bör första
meningen i första stycket ges följande lydelse: ”Om det främjar en god
lösning av tvisten, får Medlingsinstitutet på medlarens begäran besluta
att en part skall uppskjuta varslade stridsåtgärder under en
sammanhängande tid av högst 14 dagar för varje stridsåtgärd eller
utvidgning av en stridsåtgärd.”
Lagrådet fäster uppmärksamheten vid att, eftersom ett beslut om
uppskjutande av stridsåtgärder enligt det sagda kan avse flera skilda
perioder, så kan den sammanlagda effekten tänkas bli så omfattande att
ingreppet i parternas rätt till stridsåtgärder inte framstår som väl förenligt
med bestämmelserna i den europeiska sociala stadgan eller de olika ILO-
konventioner som reglerar rätten till stridsåtgärder. Detta måste beaktas
av Medlingsinstitutet vid tillämpning av den föreslagna bestämmelsen.
51 §
I anslutning till det föreslagna fjärde stycket kan som ett exempel på
situationer när en medlare bör medges att vara skiljeman nämnas fallet
att en rättslig tvist förlikts genom medling, men parterna önskar få ett
rättskraftigt avgörande av tvisten. Att medlaren i den situationen kan
utses till skiljeman för att fastställa medlingsresultatet i en skiljedom
framstår som invändningsfritt och bör befrämja snabbhet och god
ekonomi i avgörandet.
52 §
Lydelsen av första meningen i andra stycket, som hämtats från 49 §,
föreslås ändrad så till vida att den första villkorssatsen inleds med ”Om”
medan följande villkorssatser är till sin konstruktion i huvudsak
oförändrade. Det är oklart – en anmärkning som dock kan riktas redan
mot gällande lydelse – om de olika förutsättningarna skall kumuleras
eller utgör alternativ till varandra och närmare bestämt om det blir några
påföljder endast om en part har kallats till förhandling eller om
vitesföreläggande kan riktas även mot annan part som t.ex. inte kommer
in med en skrift. Hänvisningen till 15 § första stycket, som i andra
meningen medger att parterna för förhandling gemensamt väljer annan
form än sammanträde, talar närmast för att vite skall kunna föreläggas
även för underlåtenhet att vidta behövliga åtgärder under en sådan form
av förhandling (jfr Bergqvist – Lunning – Toijer,
Medbestämmandelagen, 2 uppl. s. 467). Innebörden bör klargöras. Det
senare alternativet synes ha sakliga skäl för sig. Väljs detta, kan
meningen inledas på följande sätt: ”Om en part, som enligt 10 § är
förhandlingsskyldig, har kallats till en förhandling inför medlare men
inte infinner sig eller om parten på annat sätt underlåter att fullgöra sina
skyldigheter enligt 15 § första stycket, kan –:–:– ”.
I paragrafen sägs inte något om huruvida Medlingsinstitutets beslut,
som innehåller vitesföreläggande, är överklagbara eller inte. Ett beslut
försett med viteshot innehåller så långtgående verkningar för adressaten
att beslutet, om inte annat sägs, kommer att bli överklagbart enligt
allmänna förvaltningsrättsliga principer. – I praktiken skulle detta
innebära att beslutet kan överklagas hos länsrätt enligt 22 a §
förvaltningslagen. Vid föredragningen inför Lagrådet framkom dock att
avsikten är att institutets beslut, vari vite utsatts, inte skall gå att
överklaga. För att uppnå detta syfte bör en uttrycklig föreskrift härom
införas i ett tredje stycke av paragrafen, varvid det föreslagna tredje
stycket bör bli det fjärde. Föreskriften kan förslagsvis ha följande
lydelse: ”Medlingsinstitutets beslut enligt första och andra styckena får
inte överklagas.” Jfr förslagets 47 b § andra stycket och 49 § andra
stycket.
Om själva vitesföreläggandet inte är överklagbart, bör den myndighet
som skall döma ut vitet få rätt att ompröva föreläggandet i dess helhet i
målet om vitets utdömande. Jfr i detta avseende exempelvis 7 kap. 2 §
taxeringslagen och 4 kap. 5 § andra stycket lagen om självdeklaration
och kontrolluppgifter. I sista stycket av den föreslagna paragrafen bör
därför läggas till en mening av följande lydelse: ”I mål om utdömande av
vite får Arbetsdomstolen bedöma även vitets lämplighet.”
53 §
Vad som ovan sagts under 52 § gäller på motsvarande sätt också denna
paragraf. Således bör ett nytt andra stycke införas med förslagsvis
följande lydelse: ”Medlingsinstitutets beslut enligt första stycket får inte
överklagas.” Vidare bör andra stycket i förslaget bli det tredje och till
detta stycke bör läggas en mening av följande lydelse: ”I mål om
utdömande av vite får Arbetsdomstolen bedöma även vitets lämplighet.”
62 a §
I konsekvens med vad som sägs under 49 § bör andra stycket inledas på
följande sätt: ”Den som vidtar en stridsåtgärd i strid mot
Medlingsinstitutets beslut enligt 49 § att en varslad stridsåtgärd skall
uppskjutas skall åläggas –:–:– ”.
63 §
Av första stycket framgår att lagen om rättegången i arbetstvister skall
tillämpas på bl.a. mål om vites utdömande. De regler om viten som
föreslås i 52 och 53 §§ innebär att särskild talan om vitets utdömande
skall föras vid Arbetsdomstolen. Det är alltså inte fråga om processuella
viten, vilka normalt sett kan dömas ut inom ramen för en pågående
process och då ex officio av domstolen. Jfr 3 kap. 7 § 10 lagen om
rättegången i arbetstvister.
Om inte lagen om rättegången i arbetstvister innehåller särskilda regler
gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken eller annan
författning är föreskrivet om rättegången i tvistemål, vari förlikning om
saken är tillåten (5 kap. 3 § lagen om rättegången i arbetstvister). När
allmän domstol prövar frågor om utdömande av viten efter särskild talan
skall, enligt en regel i 8 § lagen om viten som tidigare funnits i 18 §
rättegångsbalkens promulgationslag, målet handläggas som bötesmål.
Det kan knappast komma ifråga att Arbetsdomstolen skall handlägga
en grupp av mål som dispositiva tvistemål, när allmän domstol
handlägger samma målgrupp som bötesmål. Lagrådet rekommenderar att
i ett sista stycke av den föreslagna paragrafen tas in en hänvisning till 8 §
viteslagen. En sådan hänvisning kan förslagsvis ha följande lydelse: ”I
fråga om mål om utdömande av vite enligt 52 § tredje stycket och 53 §
andra stycket gäller vad som i 8 § lagen om viten föreskrivs om allmän
domstols handläggning av mål om vites utdömande.”
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 december 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,
Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Messing, Engqvist,
Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Sahlin
Regeringen beslutar proposition Lönebildning för full sysselsättning
Senaste lydelse 1993:1498.
Senaste lydelse 1991:306.
Tidigare 53 § upphävd genom 1980:238.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1999:575.
Senaste lydelse 1993:1498.
Senaste lydelse 1991:306.
Tidigare 53 § upphävd genom 1980:238.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1999:575.
Prop. 1999/2000:32
98
1
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 1
114
119
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 2
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 3
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 4
Prop. 1999/2000:32
Bilaga 5
Prop. 1999/2000:32