Post 5918 av 7178 träffar
Propositionsnummer ·
1998/99:51 ·
Hämta Doc ·
Lag om handel med begagnade varor
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 51
Regeringens proposition
1998/99:51
Lag om handel med begagnade varor
Prop.
1998/99:51
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 februari 1999.
Lena Hjelm-Wallén
Mona Sahlin
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt gällande regler i lagen (1981:2) om handel med skrot och
begagnade varor krävs tillstånd från den lokala polismyndigheten för att
driva handel med skrot. För att driva handel med begagnade varor krävs
registrering hos polismyndigheten i varje ort där fast försäljningsställe
finns eller om sådant saknas där handeln huvudsakligen skall bedrivas.
Genom förslaget ersätts den nuvarande lagen med en ny lag om handel
med begagnade varor. Den särskilda regleringen av handeln med skrot
avskaffas. Reglerna för handeln med begagnade varor behålls i stort sett
oförändrade med ett fåtal förändringar i förhållande till vad som nu
gäller.
Reglerna för begagnathandeln görs även tillämpliga på mottagande av
begagnade varor för omarbetning och liknande bearbetning.
Registreringsskyldigheten utvidgas till att omfatta alla orter där handel
skall bedrivas. Handlarna åläggs även fortsättningsvis vissa andra
skyldigheter, exempelvis att föra anteckningar på föreskrivet sätt och att
inte lämna ut eller bearbeta varor förrän tidigast en månad efter det att
varorna togs emot. Handlarna åläggs vidare en skyldighet att inte ta emot
varor från den som är under 18 år eller den som är påverkad av alkohol
eller annat berusningsmedel. Tillsynen över efterlevnaden av lagen skall
som tidigare utövas av den lokala polismyndigheten.
Den nya lagen bygger på förslag i betänkandet SOU 1997:89.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 4
2.1 Förslag till lag om handel med begagnade varor 4
3 Ärendet och dess beredning 7
4 Gällande ordning 7
5 Utredningens förslag 10
6 Handeln med skrot 11
6.1 Inledning 11
6.2 Branschens struktur 11
6.3 Branschföreningar 12
6.4 Branschens utveckling 13
7 Handeln med begagnade varor 14
7.1 Inledning 14
7.2 Branschens struktur och utveckling 14
8 Ny lag om handel med begagnade varor 17
8.1 Allmänt om den nya lagen 17
8.2 Handeln med skrot 17
8.3 Handeln med begagnade varor 20
8.4 Handlarens skyldigheter 23
8.5 Tillsyn och tvångsmedel m.m. 25
9 Ikraftträdandebestämmelser 28
10 Kostnadskonsekvenser 28
11 Författningskommentar 29
12 Bilaga 1 Utredningens lagförslag 34
13 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna 35
14 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 36
15 Bilaga 4 Lagrådets yttrande 39
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 25 februari 1999 43
Rättsdatablad 4
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
handel med begagnade varor.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om handel med begagnade varor
Härigenom föreskrivs följande.
Syfte och tillämpningsområde
1 § Denna lag har till syfte att försvåra avsättningen av stulna eller
annars olovligen åtkomna varor och att underlätta polisens efterspaning
av sådana varor.
2 § Lagen är tillämplig på yrkesmässig handel med sådana begagnade
varor som finns angivna i en av regeringen utfärdad förordning.
Yrkesmässig handel innefattar även yrkesmässig auktionsförsäljning,
annan yrkesmässig försäljning som riktar sig till allmänheten samt
yrkesmässigt mottagande av begagnade varor för omarbetning eller
annan liknande bearbetning.
En obrukad vara skall anses som begagnad om den utbjuds av en
privatperson till den som driver yrkesmässig handel med begagnade
varor.
I lagen avses med handlare den som är registrerad enligt denna lag.
Registrering
3 § Den som avser att yrkesmässigt driva handel med sådana begagnade
varor som avses i 2 § första stycket skall anmäla handeln för registrering
hos lokala polismyndigheten i varje ort där handeln skall bedrivas.
Anmälan för registrering skall göras innan handeln påbörjas.
4 § Den som bedriver handel med begagnade varor utan att vara
registrerad är skyldig att på uppmaning av den lokala polismyndigheten
lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om
registreringsskyldighet föreligger.
Om registreringsskyldighet bedöms föreligga skall polismyndigheten
uppmana den som bedriver handeln att fullgöra denna skyldighet.
Den som underlåter att följa en uppmaning enligt andra stycket får
registreras av polismyndigheten.
Handlarens skyldigheter
5 § En handlare är skyldig att föra anteckningar om förvärvade eller
annars mottagna varor och att på begäran tillhandahålla den lokala
polismyndigheten dessa anteckningar och övriga handlingar som avser
mottagna varor.
6 § En handlare skall på begäran av polismyndigheten undersöka om
vissa begagnade varor har tagits emot och om varorna finns kvar hos
handlaren.
7 § En handlare får inte ta emot begagnade varor av den som inte på ett
tillförlitligt sätt styrker sin identitet eller är känd.
En handlare får inte heller ta emot begagnade varor av den som är
under 18 år om inte denne visar att han har rätt att förfoga över varan
eller av den som är märkbart påverkad av alkohol eller något annat
berusningsmedel.
8 § Begagnade varor som har tagits emot får inte lämnas ut eller
bearbetas förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot.
Den lokala polismyndigheten får medge en handlare undantag från
denna bestämmelse om det finns särskilda skäl.
Bemyndiganden
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om registrering och handlares
anteckningsskyldighet.
Tillsyn
10 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen utövas av den lokala polismyndighet
hos vilken handlaren är registrerad.
11 § En handlare är skyldig att på begäran låta polismyndigheten vid
tillsynen granska bokföring och övriga handlingar som hör till
verksamheten samt att lämna de upplysningar om verksamheten i övrigt
som behövs för tillsynen.
12 § En handlare är skyldig att på begäran lämna polismyndigheten
tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i
verksamheten. Denna skyldighet att lämna tillträde gäller dock inte
bostad.
13 § Polismyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att
denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av denna lag skall
efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Straffbestämmelser
14 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. driver sådan yrkesmässig handel med begagnade varor som omfattas
av denna lag utan att vara registrerad,
2. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 5 § eller lämnar oriktig
uppgift vid fullgörandet.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om gärningen är
belagd med straff i brottsbalken eller om överträdelsen är ringa.
15 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
7 och 8 §§. Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om
gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller om överträdelsen är
ringa.
16 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande får inte dömas till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.
Överklagande
17 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat föreskrivs.
______________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 då lagen (1981:2) om handel
med skrot och begagnade varor upphör att gälla.
2. Den som vid ikraftträdandet är registrerad hos en lokal
polismyndighet enligt förordningen (1981:403) om handel med
begagnade varor skall anses registrerad inom myndighetens
verksamhetsområde enligt den nya lagen. Den som vid ikraftträdandet
driver handel på flera orter och endast är registrerad på någon av dem
skall senast den 1 september 1999 registrera sig på alla övriga orter där
han driver handel.
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 18 januari 1996 att tillkalla en särskild utredare
med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen för handel med skrot
och begagnade varor.
Uppdraget motiverades av att Sveriges ekonomi och ekonomiska
förutsättningar hade förändrats betydligt under de ca 15 år som nu
gällande reglering av handeln med skrot och begagnade varor varit i
kraft. Strukturen inom de branscher som är skrothandelns leverantörer
och kunder hade också förändrats. Inte minst hade hushållning med
naturresurser och kretsloppsprinciper fått ökad vikt i miljöarbetet.
Sveriges inträde i EU var ytterligare en viktig förändring. Utredaren
skulle överväga om handeln med skrot och begagnade varor alltjämt
skulle vara reglerad genom särskild lagstiftning. Om så bedömdes vara
fallet, skulle förslag till en ny lagstiftning utarbetas. Utredaren skulle
även utvärdera tillsynen och, om det bedömdes som lämpligt, redovisa
förslag till ny organisation av tillsynen.
Utredningen (dir. 1996:1), som antog namnet 1996 års
skrothandelsutredning, överlämnade i juni 1997 betänkandet Handeln
med skrot och begagnade varor (SOU 1997:89). Betänkandet innehåller
förslag till en ny lag om handel med begagnade varor och en ny
förordning om handel med begagnade varor samt förslag till en
förordning om ändring i bilskrotningsförordningen. Utredningens
lagförslag finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgängliga i Närings- och handelsdepartementet
(dnr N97/2337/K).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 januari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Regeringen har följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
4 Gällande ordning
Handeln med skrot har varit underkastad tillståndskrav sedan 1918 års
förordning angående handeln med vissa begagnade föremål m.m. För
handeln med vissa begagnade varor har registreringsplikt gällt sedan
början av 1980-talet. Dessförinnan var även den handeln underkastad
samma tillståndskrav som det som gäller för skrothandeln.
Vid den senaste översynen av bestämmelserna för skrot- och begagnat-
handeln, som genomfördes under åren 1974—1978, övervägde den
dåvarande skrothandelsutredningen huruvida den särskilda regleringen för
nämnda branscher skulle behållas. Utredningen fann att stölder av olika
slag av gods hade ökat. Så hade även skett beträffande gods som
omfattades av den dåvarande regleringen. Det kunde därför ifrågasättas om
regleringen haft någon större brottsförebyggande effekt. En sådan slutsats
motsades dock av uppgifter från polisen, som menade att de möjligheter
som regleringen erbjöd var viktiga led i polisens brottsförebyggande och
spanande verksamhet. Utredningens slutsatser medförde att regleringen
med tillståndskrav behölls ifråga om handel med skrot medan det ansågs
tillräckligt med ett registreringsförfarande för handeln med begagnade
varor.
Syftet med nuvarande reglering av handeln med skrot och begagnade
varor är enligt förarbetena (prop. 1980/81:3, s. 6) att motverka
tillgreppsbrott genom att hindra eller försvåra avsättningen av oärligt
åtkommet gods och att underlätta polisens spaning efter sådant gods.
Regleringen syftar således till att förebygga olika former av brottslighet,
främst stöldbrottslighet, i anslutning till de nämnda näringarna.
Den nuvarande lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade
varor är utformad som en bemyndigandelag, som lämnar ett relativt stort
utrymme för regeringen - eller den myndighet som regeringen bestämmer
- att meddela föreskrifter. Det finns två aktuella förordningar, dels
förordningen (1981:402) om handel med skrot och dels förordningen
(1981:403) om handel med begagande varor
För skrothandelns del innebär den gällande lagen att det krävs tillstånd
från den lokala polismyndigheten för att driva sådan handel. För att driva
handel med begagnade varor krävs enligt lagen registrering på den ort
där handel bedrivs eller för det fall att handel bedrivs på flera orter, där
den huvudsakliga verksamheten bedrivs (2 §). Regeringen har enligt
lagen rätt att för den som driver skrothandel och för den som driver
handel med begagnade varor meddela föreskrifter om skyldighet att föra
anteckningar om mottaget gods samt skyldighet att om det begärs lämna
uppgifter om mottaget gods till myndighet, t.ex. inköpsnotor (3 §). Det
finns även i lagen ett bemyndigande att meddela andra föreskrifter.
Tillsynen över efterlevnaden av lagen och föreskrifterna såväl för
skrot- som begagnathandeln utövas av polismyndigheten.
Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anmodan undersöka område, lokal
eller annat utrymme som används i verksamheten och granska den
bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten (5 §).
De sanktioner som kan komma i fråga för den som bryter mot lagens
bestämmelser är böter eller fängelse i högst sex månader (6 §). Detta
gäller under förutsättning att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet
driver handel med skrot utan föreskrivet tillstånd, driver handel med
begagnade varor utan att vara registrerad eller underlåter att fullgöra sin
anteckningsskyldighet och skyldigheten att tillhandahålla myndigheten
denna information. Lagen innehåller slutligen en bestämmelse som
innebär att näringsidkare under vissa förutsättningar har ett straffrättsligt
ansvar för gärningar som har begåtts av anställda (8 §).
I förordningen om handel med skrot finns närmare bestämmelser om
bl.a tillämpningsområde samt handlarnas skyldigheter och ansvar. För
att skrothandel skall få finnas krävs t.ex. en föreståndare som
tillståndsmyndigheten har godkänt. Tillståndsprövningen grundas på en
bedömning av redbarheten och lämpligheten i övrigt hos handlaren.
Skrothandelstillstånd kan ges till verksamhet som fast handlare eller som
uppköpare, dvs. handlare utan skrotgård eller annat fast inköpsställe för
skrot. En skrothandlare får inte ta emot skrot av annan än den som är
känd, den som kan legitimera sig eller den som överlämnar skrotet i sin
bostad eller affärslokal. Handlaren är skyldig att undersöka om säljaren
har tillstånd till handel. Handlaren skall vidare föra anteckningar om
mottaget gods. Polismyndigheten har rätt att kräva att handlaren
tillhandahåller myndigheten inköpsnotor samt andra handlingar och
upplysningar. Myndigheten får också besluta att ett visst parti skrot inte
får bearbetas under en månads tid. Handlaren har även i övrigt en relativt
långtgående skyldighet att underrätta polismyndigheten vid misstanke
om brott. Tillstånd till handel och godkännande av föreståndare kan
återkallas när någon bestämmelse i förordningen eller föreskrift eller
villkor har åsidosatts. Polismyndigheten kan även meddela varning.
Förordningen innehåller även vissa ansvars- och besvärsbestämmelser.
I förordningen om handel med begagnade varor finns närmare
bestämmelser om bl.a. tillämpningsområde med vissa närmare angivna
slag av begagnade varor, dvs. varor som tidigare brukats. Även obrukade
varor omfattas av regleringen om de bjuds ut av privatpersoner till den
som driver yrkesmässig handel med vissa begagnade varor. Vidare är
auktionsförsäljning och annan liknande försäljning att anse som handel.
En handlare skall som ovan nämnts vara registrerad hos den lokala
polismyndigheten. Handlarna är skyldiga att själva anmäla sig för
registrering. Polismyndigheten har dock möjlighet att på eget initiativ
registrera handlare. Förordningen innehåller en del bestämmelser av
kontrollnatur. Handlarna skall föra anteckningar om mottagna varor och
handlare får endast ta emot begagnade varor av kända personer eller av
personer som styrker sin identitet. Det finns vidare i förordningen en
bestämmelse som innebär att varor som har tagits emot inte får lämnas
ut eller bearbetas förrän tidigast en månad efter mottagandet. Vidare skall
polismyndigheten underrättas om auktionsförsäljning en vecka i förväg.
Vissa varor som har ett begränsat värde undantas från kraven på liggetid,
anteckningsskyldighet och identitetskontroll. Det finns även en möjlighet
för polismyndigheten att föreskriva eller i enskilda fall medge undantag
från föreskrifterna. Handlarna har även enligt förordningen en skyldighet
att genast underrätta polismyndigheten om han inser eller har skälig
anledning anta att varor som bjuds ut till honom är oärligen åtkomna.
Handlarna har också en skyldighet att efter anmodan av
polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor tagits emot och
om varorna finns kvar hos handlaren. Förordningen innehåller även vissa
ansvarsbestämmelser.
Polismyndighetens beslut kan överklagas hos länsstyrelsen och
länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid
överklagande till kammarrätt krävs prövningstillstånd.
5 Utredningens förslag
Utredningen har föreslagit att tillståndsförfarandet för handeln med skrot
inte skall bibehållas och inte heller ersättas av någon annan reglering.
Utredningen har dock funnit att en fortsatt reglering av handeln med
vissa begagnade varor är nödvändig. Förslaget innehåller inte några mer
genomgripande förändringar av bestämmelserna i den nuvarande
regleringen av begagnathandeln.
Några förändringar i bestämmelserna om vad regleringen skall omfatta
och vad som skall anses vara handel med begagnade varor har
utredningen inte föreslagit förutom att vissa varor föreslås borttagna på
grund av att de inte längre är särskilt stöldbegärliga, t.ex. symaskiner och
skrivmaskiner. Regleringen skall inte heller enligt förslaget inte längre
vara tillämplig på handel med pantsedlar. Emellertid föreslås regleringen
även bli tillämplig på s.k. omarbetning och liknande bearbetning.
Utredningen har vidare föreslagit att skyldigheten att anmäla sig för
registrering skall avse samtliga platser där det sker handel med
begagnade varor som omfattas av regleringen om handel drivs inom olika
polismyndigheter oavsett om handel kan avses ske från fast driftställe
eller ej. I dag finns även en möjlighet för polisen att under vissa
förutsättningar tvångsvis registrera handlare som misstänks bedriva
handel med begagnade varor. Enligt utredningens förslag skall denna
möjlighet finnas kvar.
Den nuvarande regleringen innehåller bestämmelser om handlarnas
skyldigheter i anslutning till handeln, t.ex. om handlares skyldighet att ta
emot varor av endast kända personer eller av personer som kan
identifiera sig och skyldigheten att inte lämna ut eller bearbeta varor
förrän efter en månad. Utredningen har föreslagit att dessa regler samt
reglerna om skyldigheten att lämna anteckningar och inköpsnotor till
polisen vid begäran skall behållas. Kontrollföreskrifterna om
identitetskontroll, liggetid och anteckningsskyldighet görs enligt
förslaget tillämpliga endast för begagnade varor med ett värde som
uppenbarligen inte understiger 500 kr. För konstföremål föreslås att
värdegränsen sätts till 2 000 kr. Polismyndigheten skall enligt förslaget
ha möjlighet att, om det finns särskilda skäl, föreskriva eller i enskilda
fall medge undantag från kontrollföreskrifterna.
Utredningen har också föreslagit att det skall införas ett förbud för
handlarna att ta emot begagnade varor av personer som inte fyllt 18 år
och av personer som är märkbart påverkade av alkohol eller något annat
berusningsmedel. Enligt förslaget skall dock handlarnas skyldighet att
genast underrätta polisen vid misstanke om att erbjudet gods är stöldgods
tas bort. Däremot skall enligt utredningens förslag handlarna vara
skyldiga att att efter anmodan av polismyndigheten undersöka om vissa
begagnade varor har tagits emot och om varorna finns kvar.
Enligt förslaget skall de lokala polismyndigheterna även i
fortsättningen vara tillsynsmyndigheter. Utredningen har ansett att
polisens nuvarande tillträdes- och granskningsrätt inte kan undvaras.
Däremot har utredningen ansett att utvidgade möjligheter för polisen
att tillgripa vitesföreläggande är en tillräckligt ingripande åtgärd för att
komma till rätta med vissa av de nu kriminaliserade beteendena.
Underlåtenhet att föra anteckningar som rör befattningen med mottaget
gods, underlåtenhet att lämna sådana anteckningar till polismyndigheten
och underlåtenhet att iaktta underrättelseskyldigheten vid
auktionsförsäljning skall enligt förslaget bli beivrade genom vitesföreläg-
gande och i sista hand genom utdömande av vitet. Straffansvar skall
enligt förslaget inträda då någon driver registreringspliktig handel utan
att vara registrerad, tar emot begagnade varor utan identitetskontroll och
lämnar ut eller bearbetar varor tidigare än en månad efter det att varorna
togs emot. Dessutom skall straffansvar inträda i fall då handlare tar emot
begagnade varor av den som inte fyllt 18 år eller av den som är påverkad.
I samtliga fall föreslås endast uppsåtligt handlande kriminaliserat.
Fängelse skall enligt förslaget ingå i straffskalan endast i de fall då någon
uppsåtligen driver registreringspliktig handel utan att vara registrerad.
Utredningen har övervägt det lämpliga i att avgiftsfinansiera polismyn-
digheternas kostnader för registrering och tillsyn men föreslår att
registreringsavgift eller tillsynsavgift inte skall tas ut av handlarna.
Beträffande överklagandebestämmelserna har utredningen endast
föreslagit den ändringen att länsstyrelsen utesluts ur instansordningen.
Utredningens förslag är sammantagna inte avsedda att medföra några
besparingar, men inte heller några kostnadsökningar.
6 Handeln med skrot
6.1 Inledning
I förordningen (1981:402) om handel med skrot definieras skrot som
”järn- och annat metallskrot samt tackor av annat skrot än järnskrot”.
Definitionen är avpassad för att stämma överens med skrotbranschens
traditionella åtskillnad mellan järnskrot och metallskrot. Med metallskrot
förstår branschen skrot av andra metaller än järn. Allt skrot bestående av
ämnen som kemiskt är att anse som metall, exempelvis kvicksilver,
innefattas i begreppet metallskrot. Någon tydlig definition som anger när
en vara av järn eller annan metall blir att betrakta som skrot finns inte.
Det har inte heller gjorts någon avgränsning av mängden järn eller metall
som skall ingå i varan för att den skall falla under förordningen.
6.2 Branschens struktur
Skrothandeln är uppdelad i uppköpare, partihandlare och grossister. De
två sistnämnda kategorierna är fasta handlare enligt nuvarande
förordning. De större företagen, som regelmässigt säljer skrot till de
slutliga avnämarna, räknas i allmänhet till grossisterna och de övriga
fasta handlarna är partihandlare.
Varken företag inom skrotbranschen eller branschföreningar har någon
statistik över antalet företag som bedriver skrothandel. Enligt den officiella
statistik som finns att tillgå, Statistiska centralbyråns företagsregister, fanns
det i november 1995 under näringsgrenen ”partihandel med
avfallsprodukter och skrot” ca 800 företag. Dessa företag hade sammanlagt
ca 900 arbetsställen. Näringsgrenen omfattar inköp och återförsäljning av
skrot, metallskrot, skrotade bilar, glasavfall, gummiavfall, lump och
pappersavfall. Vidare omfattar den partihandel med järn- och metallskrot
samt textilavfall. Även bildemontering och återvinning ingår i närings-
grenen. Definitionen av näringsgrenen i företagsregistret omfattar således
även företag som bedriver annan handel än sådan skrothandel som avses i
förordningen om handel med skrot. Det verkliga antalet skrothandlare får
därför anses vara lägre än vad företagsregistret utvisar.
De flesta företag inom skrotbranschen är mindre företag med upp till
fem anställda. Över hälften av handlarna har inte några anställda alls.
Bland de mindre företagen dominerar bilskrotningsföretagen. För att bli
auktoriserad krävs enligt bilskrotningsförordningen (1975:348) att
erforderliga tillstånd meddelats enligt förordningen om handel med skrot
och begagnade varor. Vid årsskiftet 1995/1996 fanns det ca 760
auktoriserade bilskrotare i landet. Branschen uppskattar att ca 450 av
dem bedriver verksamhet i sådan omfattning att verksamheten faller
under skrothandelsförordningens bestämmelser.
Branschen domineras av grossisterna. En stor koncern, Stena Metall
Aktiebolag som i november 1998 förvärvade aktierna i ett annat stort
bolag i skrotbranschen Aktiebolaget Gotthard Nilsson, svarar efter detta
förvärv för ca 80 procent av svensk skrothandel. Ett tiotal medelstora
grossister beräknas svara för ca tio procent och de mindre företagen och
handlarna för resterande tio procent. Stena Metallkoncernen har ett
sjuttiotal arbetsställen med anläggningar för insamling och bearbetning
av järn- och metallskrot över i stort sett hela landet inklusive två
bilfragmenteringsanläggningar.
Grossisternas kunder när det gäller insamlat och bearbetat järn- och
stålskrot är i huvudsak de svenska stålverken. De flesta av stålverken är
direkt eller indirekt delägare i AB Järnbruksförnödenheter (JBF) som har
till uppgift att ombesörja inköp och fördelning av stålskrot och
gjutjärnskrot för medlemmarnas räkning. Något enstaka stålverk står
utanför JBF. JBF har, som företrädare för stålverken, slutit avtal med vissa
grossister inom skrotbranschen. Avtalen reglerar vissa delar av handeln
med stålskrot och gjutjärnsskrot mellan de avtalsbundna grossisterna och
stålverken. De grossister som slutit avtal med JBF, för närvarande fem,
brukar benämnas verksleverantörer. Det finns för närvarande ytterligare
två grossister som levererar via JBF utan att långtidsavtal slutits.
6.3 Branschföreningar
Inom skrotindustrin finns flera branschföreningar, bland andra
Återvinningsindustrierna, Svenska Återvinningsföreningen, Svenska Järn
och Metallskrothandlareföreningen och Sveriges Bilskrotares
Riksförbund.
Återvinningsindustrierna organiserar grossister inom skrotbranschen och
har sex medlemmar. Svenska Järn och Metallskrothandlareföreningen är
den äldsta organisationen och har 57 företag som medlemmar. Mot
bakgrund av att flera av dessa företag har filialer på olika platser
organiserar föreningen företag på ungefär 150 arbetsställen. Bland
medlemmarna finns såväl grossister som partihandlare och
bilskrotningsföretag. Svenska Återvinningsföreningen, som har ett 70-tal
medlemmar, organiserar de mindre och medelstora företagen inom
skrotindustrin. Sveriges Bilskrotares Riksförbund har knappt 200
medlemmar.
6.4 Branschens utveckling
Enligt flera företrädare för skrotbranschen har antalet skrothandlare
minskat sedan början av 1980-talet. Få nya handlare etablerar sig och ett
antal mindre handlare har upphört med skrothandelsverksamhet.
Minskningen är särskilt markant när det gäller uppköparna. Även
grossisterna är färre än för 15 år sedan, huvudsakligen på grund av att de
större grossisterna köpt upp några av de mindre. Däremot har antalet
bilskrotningsföretag ökat.
Huvudskälet till att antalet skrothandlare har minskat torde vara att
kraven på den som bedriver sådan verksamhet har skärpts. Ett större antal
återvinningsvaror tas omhand av skrothandeln och varorna är ofta
sammansatta av olika komplexa material. Det krävs därför större
kunskaper än tidigare om såväl material som återvinningsmetoder. För att
omhänderta vissa återvinningsvaror är det nödvändigt att förvärva dyr och
avancerad utrustning. De flesta mindre skrothandlarna saknar ekonomiska
möjligheter att köpa sådan utrustning. Även kraven på och kontrollen av
hanteringen av de miljöskadliga ämnen som finns i mycket av det gods
som omhändertas av skrothandeln har skärpts, vilket bl.a. inneburit att
vissa handlare inte ansett sig kunna fortsätta med skrothandelsverksamhet.
Sedan lång tid har grossisterna inom branschen slutit långtidsavtal med
tillverkningsindustrier men avtalen har endast avsett leveranser av
primärskrot, dvs. produktionsspill såsom spån och klipp från
tillverkningsindustrin. Sedan 1990-talets början har avtalen fått ett annat
innehåll. Grossisterna förbinder sig numera att ta emot i stort sett samtliga
återvinningsvaror som uppkommer i leverantörens verksamhet. Även
material som måste sändas för extern destruktion tas emot. Avtalen ingås
numera inte enbart med tillverkningsindustrier utan också med bl.a.
kommuner och tjänsteföretag. Branschen bedömer att sådana avtal kommer
att träffas med allt fler leverantörer i framtiden. Det kan på goda grunder
antas att marknaden för mindre skrothandlare och uppköpare minskat
betydligt på grund av långtidsavtalen, vilket i sin tur kan utgöra ett skäl till
att antalet skrothandlare minskat.
Antalet uppköpare har som nämnts ovan minskat betydligt de senaste 15
åren. En uppköpare är en handlare utan fast inköpsställe som köper skrot
och relativt omgående vidareförsäljer detta till en fast handlare eftersom
skrotgård där skrotet kan förvaras saknas. Förutom minskningen i antalet
uppköpare förespås att uppköpshandel kommer att minska ytterligare i
betydelse under de närmaste åren, främst på grund av att den fasta
skrothandeln strävar mot att förvärva skrot från dem som ”producerar”
skrotet, bl.a. genom förfarandet med långtidsavtal.
Enligt skrotbranschen kommer det dock även i framtiden att finnas en
marknad för de mindre skrothandlarna och uppköparna. Transportkost-
naderna spelar en mycket stor roll i branschen. De mindre handlarna har
ofta konkurrensfördelar av sin närhet till leverantörerna. Framför allt när
mängderna skrot är små kommer de mindre handlarna att kunna
konkurrera med de större grossisterna. Det förutspås också att mindre
handlare kommer att specialisera sig på någon eller några varor och
därmed kunna konkurrera med pris och service.
Grossisterna har, som tidigare nämts, efter hand breddat sin verksamhet
och tar numera emot fler slags återvinningsvaror än tidigare. De har också
skapat anläggningar för att inom den egna organisationen kunna förädla
insamlade varor. Bestämmelserna om producentansvar för vissa varor har
sannolikt bidragit till den utvecklingen.
7 Handeln med begagnade varor
7.1 Inledning
Handel med begagnade varor i allmänhet utgör i sig inte någon egen
bransch i vedertagen benämning. Det är därför mycket svårt att få fram
tillförlitliga uppgifter om omfattningen och värdet av den totala handeln
med begagnade varor. Det finns t.ex. inte någon statistik över vare sig
den handel med begagnat som sker via butiker som även säljer nya varor,
även om de skulle vara anslutna till ett branschförbund, eller den handel
som bedrivs av de företag som enbart handlar med begagnade varor. En
betydande handel med begagnade varor sker också mellan privat-
personer. Vidare bedrivs begagnathandel ofta på andra platser än i
varuhus och butiker, bl.a. sker en omfattande handel med begagnat gods
på auktioner samt på torg och på olika slags loppmarknader.
7.2 Branschens struktur och utveckling
I det följande ges en kortfattad beskrivning av några olika branscher där
handel med begagnade varor sker i större eller mindre omfattning.
Cykel- och Sporthandlarnas Riksförbund har uppgett att ca 550 företag
är anslutna till förbundet, vilket utgör ca 75 procent av företagen som
handlar med mopeder och cyklar. Förbundet organiserar även dem som
handlar med motorsågar och skidutrustning. Enligt förbundet är handeln
med begagnade mopeder ytterst begränsad. Handel med begagnade
cyklar är däremot vanlig. I stort sett samtliga cykelhandlare handlar med
såväl begagnade som fabriksnya cyklar. Handlarna tar ofta in begagnade
cyklar som dellikvid när kunderna köper fabriksnya cyklar. Förbundet
uppskattar att uppemot 25 procent av de cyklar som medlemmarna säljer
är begagnade, vilket antalsmässigt skulle motsvara en försäljning av
100 000—150 000 begagnade cyklar per år.
Försäljningen av begagnade motorsågar har minskat, huvudsakligen på
grund av att försäljningen av nya motorsågar minskat. Motorsågar är en
sådan vara som blir omodern först efter lång tid. Det medför att
andrahandsvärdet är relativt högt. En inte obetydlig försäljning av
begagnade motorsågar sker alltjämt. Även försäljningen av begagnad
skidutrustning har minskat. Sådan försäljning sker i princip endast i
storstäderna och avser alpin skidutrustning. Det förekommer inte någon
försäljning av begagnad utrustning för längdskidåkning.
Från Elektronikförbundet har uppgetts att ca 1 500 företag är anslutna
till förbundet, vilket uppskattningsvis motsvarar 80 procent av de företag
som handlar med elektroniska varor. Förbundet organiserar även
fotohandlarna. En relativt stor andel av medlemsföretagen handlar med
begagnade varor som inte omfattas av förordningen. Bland dessa varor
kan nämnas vitvaror. Enligt förbundets uppfattning har handeln med
begagnade varor bland medlemsföretagen minskat betydligt i omfattning
sedan början av 1980-talet. En bidragande orsak är att elektroniska
produkter numera blir omoderna relativt snabbt på grund av den allt
hastigare tekniska utvecklingen. De flesta kunder efterfrågar varor som är
tekniskt avancerade. Det har lett till att priserna på begagnade
elektroniska produkter har gått ned. Handlarna lämnar ofta garantier även
beträffande begagnade varor. Sådana produkter behöver därför ofta ses
över och i vissa fall repareras innan de säljs. Det har lett till att det är
mindre lönsamt att handla med begagnade produkter.
De större affärskedjorna för hemelektronik handlar normalt inte med
begagnat gods. Det händer dock att de i särskilda kampanjer erbjuder sig
att ta emot begagnade produkter som inbytesvaror. Vanligtvis kasseras
inbytesvarorna. I storstadsregionerna säljs begagnad hemelektronik
huvudsakligen av mindre företag med en hög servicegrad. Där finns det
även ett fåtal handlare som enbart ägnar sig åt handel med begagnad
hemelektronik. De är i allmänhet inte organiserade. Enligt
Elektronikförbundet är förhållandena annorlunda utanför
storstadsregionerna. Där handlar de flesta företagen med såväl begagnade
som fabriksnya produkter. Handeln med begagnade produkter är då
normalt av underordnad betydelse.
Enligt Elektronikförbundet är handeln med begagnade kameror och
begagnad fotoutrustning större än handeln med begagnad hemelektronik.
Huvudskälet till detta är förmodligen att kameror och fotoutrustning i
allmänhet har ett högre andrahandsvärde än andra elektroniska produkter.
Handeln med begagnade projektorer och skivspelare är i det närmaste
obefintlig. Dessa produkter har ersatts av videobandspelare och cd-
spelare. Begagnade videokameror, radioapparater, bandspelare och
videobandspelare säljs av den reguljära handeln i något större
omfattning. Med undantag för kameror och fotoutrustning har enligt
förbundet handeln med televisionsapparater och musikanläggningar
störst omfattning när det gäller handeln med begagnade elektroniska
produkter. Vad avser musikanläggningar är det större anläggningar med
betydande ekonomiskt värde som säljs begagnade. Begagnathandeln med
musikinstrument är också omfattande.
Svenska IT-företagens Organisation (SITO) organiserar ca 350 företag
som handlar med datorer. De flesta av medlemsföretagen är leverantörer
av originaldatorer och originaldelar till datorer. Bland dessa företag är
handeln med begagnade datorer inte särskilt omfattande. Det händer dock
att begagnade datorer byts in vid leverans av nya datorer. De begagnade
datorerna säljs då vidare eller skrotas. Begagnathandeln är betydligt
större bland mindre återförsäljarföretag, som ofta inte är organiserade. I
branschen finns också s.k. datormäklare som säljer begagnade datorer till
företag och privatpersoner.
Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund organiserar ca 350 butiker
i landet. I förhållande till den totala omsättningen i branschen är inte
handeln med begagnade varor bland medlemsföretagen omfattande. I
stort sett samtliga medlemsföretag handlar med begagnat gods. De större
affärskedjorna, såsom Hallbergs och Guldfynd, tar dock emot begagnat
gods huvudsakligen som dellikvid vid försäljning av nya föremål. Ju
mindre företagen är desto större är handeln generellt sett med begagnat
gods. Det finns även ett fåtal företag som handlar enbart med begagnat
gods. Vissa företag tar emot begagnat gods för omarbetning, dvs.
företagaren tillverkar nya föremål av det gods som lämnats in. Det
förekommer att företaget får behålla viss del av det inlämnade godset i
likvid. I de allra flesta fall måste dock kunden betala för arbetet med
kontanta medel. Enligt förbundet är handeln med begagnade varor större
i storstadsregioner än den är i övrigt. Handel med begagnade föremål av
ädla metaller samt ädelstenar och pärlor sker enligt förbundet i mycket
stor omfattning på auktioner och inom antikhandeln.
Sveriges konst- och antikhandlareförening har 60 medlemmar. De
flesta handlare som handlar med dylikt gods är dock inte organiserade.
Enligt föreningen har handeln inom branschen ökat under senare tid.
Framför allt gäller det handeln med begagnade möbler. Även antalet
handlare ökade markant under slutet av 1980-talet. I början av 1990-talet
minskade antalet handlare och därefter har antalet varit relativt konstant.
Många handlare driver verksamhet i mindre skala från något tillfälligt
försäljningsställe, bl.a. genom försäljning vid s.k. samlarmässor eller
enstaka auktioner. Auktionshandeln med begagnade föremål av det slag
som nu behandlas är av större omfattning än butikshandeln.
Till butikshandeln hör även affärer som handlar med diverse olika
begagnade föremål, s.k. auktionsgods- eller loppmarknadsbutiker. Under
de senare åren har sådana butiker ökat markant i antal. Varor köps in från
dödsbon, konkurslager och överskottspartier samt även från enskilda
personer. Försäljning sker i såväl tillfälliga som fasta lokaler. I viss
omfattning bedrivs denna handel av olika hjälporganisationer som bjuder
ut varor som skänkts till organisationerna ifråga, men även av andra mer
eller mindre ideella sammanslutningar, såsom idrottsföreningar och
skolklasser. Det finns inte någon branschorganisation för den nämnda
handeln.
8 Ny lag om handel med begagnade varor
8.1 Allmänt om den nya lagen
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt en avreglering av handeln med
skrot och delat utredningens bedömning att en reglering fortfarande
behövs för handeln med begagnade varor. Regeringen gör samma
bedömning och lägger i det följande fram förslag till en ny lag om handel
med begagnade varor som i sak huvudsakligen överensstämmer med
utredningens förslag. Lagtekniskt har gjorts en relativt omfattande
bearbetning av utredningens förslag med utgångspunkten att vissa
bestämmelser i den nu gällande förordningen och i den av utredningen
föreslagna nya förordningen om handel med begagnade varor bör
meddelas i lag. Detta gäller t.ex. tvångsåtgärder som enligt
regeringsformen skall meddelas i lag. Därmed tillgodoses också vissa
invändningar om utformningen av lagen som framförts av
remissinstanserna. Det sagda innebär att vissa äldre
förordningsbestämmelser om tillämpningsområde, handlarnas
skyldigheter och tvångsregistrering numera återfinns i lagförslaget med i
huvudsak oförändrat innehåll.
8.2 Handeln med skrot
Regeringens förslag: Den särskilda regleringen av handeln med skrot
skall avskaffas vilket innebär att tillstånd inte längre krävs för
etablering. Regleringen skall inte ersättas med någon annan
handelsreglering.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Stora flertalet remissinstanser tillstyrker
utredningens förslag däribland Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren,
Åklagarmyndigheterna i Sundsvall och Linköping, Överåklagaren i
Stockholm, Brottsförebyggande rådet, Hovrätten för Nedre Norrland,
Kammarrätten i Stockholm, länsstyrelserna i Göteborg och Bohus och
Norrbottens län, Svenska Kommunförbundet och Sveriges Bilskrotares
Riksförbund. Svenska Återvinningsföreningen tillstyrker men anför att
dess medlemmar ej är odelat positiva till avregleringen främst därför att
tillståndet är ett bevis för att handlaren uppfyller vissa kriterier vilket är
en garanti för att seriös handel sker hos denne och ser helst att systemet
behålls till dess det ersatts med någon form av branschstandard. Svenska
Järn- och Metallskrothandlareföreningen tillstyrker avreglering men
anser att den bör ersättas med krav på auktorisation. Riksskatteverket
avstyrker dock avreglering av skattekontrollskäl eftersom det föreligger
ett behov av att få ta del av uppgifter om skrothandeln. De uppgifter som
tas upp på inköpsnotor har betydelse i skattekontrollsammanhang
eftersom betalningen vid många skrotinköp sker kontant eller med check.
Sveriges Försäkringsförbund uppger att de stöder sådan lagstiftning som
har till syfte att minska avsättningen av oärligt åtkommet gods och anser
att utredningen inte har visat några starka skäl för sitt förslag att
avreglera.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande regleringen med ett
tillståndsförfarande för att få driva handel med skrot (se avsnitt 4)
motiveras med att det förekommit en omfattande stöldgodshantering och
en utbredd ekonomisk brottslighet inom skrotbranschen. De faktorer som
är av väsentlig betydelse för ett ställningstagande i avregleringsfrågorna
är alltjämt stöldbrottslighetens utveckling, regleringens
brottsförebyggande effekt och följderna av en avreglering. Det finns
fortfarande en del argument för att behålla ett tillståndsförfarande,
exempelvis att polisens tillståndsprövning på de flesta håll varit
omsorgsfull och ingående samt att ett inte ringa antal personer som
bedömts som olämpliga att bedriva skrothandel genom
prövningsförfarandet har kunnat hindras från att inleda sådan
verksamhet. Vidare har en inte helt obetydlig brottslighet kunnat
konstateras i uppköparledet, dvs. bland handlare utan fast inköpsställe
med skrot. Endast små mängder skrot tillförs dock marknaden genom
uppköparna och kontrollmöjligheterna är små eftersom en uppköpare
relativt omgående vidareförsäljer köpt skrot. Antalet uppköpare har även
minskat betydligt vilket väntas fortsätta i framtiden.
Det föreligger vidare i dag betydligt förändrade förutsättningar för att
bedriva skrothandel. En viktig förändring är t.ex. att det i dag krävs
större kunskaper om såväl material och återvinningsmetoder som
miljöaspekter. Den mest påtagliga förändringen är emellertid att den
traditionella handeln med mindre partier av skrot till stor del har ersatts
av s.k. långtidsavtal mellan främst de större företagen inom
skrotbranschen å ena sidan och bl.a. tillverkningsindustrier, kommuner
och tjänsteföretag å andra sidan. Sannolikt som en konsekvens därav har
många handlare med verksamhet i mindre skala upphört med att bedriva
handel med skrot. Utrymmet för att bedriva skrothandelsverksamhet i
liten skala har således minskat. Som framgått ovan (avsnitt 6.2) är
skrothandeln starkt koncenterad. Stena Metallkoncernen svarar, efter det
senaste förvärvet av Gotthard Nilsson, för ca 80 procent av svensk
skrothandel och ett tiotal aktörer svarar för ca 10 procent. Mindre företag
och handlare svarar för resterande 10 procent. Detta är också
huvudskälen till att handlarna numera torde vara mer skötsamma än
tidigare.
Härtill kommer att den möjlighet till kontroller som den nuvarande
regleringen ger har utnyttjats i relativt liten omfattning, framför allt på
grund av att den verksamheten inte prioriterats av polisen. Möjligheterna
att spåra stöldgods i skrothandeln är mycket små och granskning av
inköpsnotor är inte någon effektiv metod för att kontrollera om stulet
gods tagits emot av skrothandlarna. Någon större effekt på antalet
upptäckta stöld- och häleribrott i anslutning till handeln med skrot har
regleringen således inte haft. För att få till stånd en effektivare tillsyn har
dock utredningen diskuterat möjligheten av att skärpa bestämmelserna
om bl.a. anteckningsskyldighet. Förslag till någon sådan skärpning läggs
nu inte fram. Någon betydande förändring av polismyndighetens
faktiska tillsyn är inte heller att vänta i framtiden. Denna omständighet
samt det faktum att tillsynen inte har varit omfattande och inte heller så
effektiv talar mot att behålla regleringen för handeln med skrot.
I dag är en av flera förutsättningar för att erhålla auktorisation som
bilskrotare att sökanden bl.a. meddelats tillstånd att bedriva handel med
skrot enligt skrothandelsförordningen. När gällande reglering upphör att
gälla kommer den prövning av bilskrotarnas vandel som nu sker genom
prövningsförfarandet enligt skrothandelsförordningen att upphöra.
Regeringens bedömning är att detta saknar betydelse för avregleringen av
skrothandeln. Regeringen har dock för avsikt att i annat sammanhang se
över reglerna om auktorisation för bilskrotare.
Sammanfattningsvis kan konstateras att utredningens förslag att
avskaffa den särskilda regleringen för handel med skrot huvudsakligen
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några egentliga invändningar
mot avreglering har således inte framkommit. Emellertid har
Ekobrottsmyndigheten under ärendets beredning inkommit med ett
yttrande till Närings- och handelsdepartementet och däri uttryckt tvekan
inför en avreglering främst för att regleringen fyller ett
brottsförebyggande syfte samt har en kontrollfunktion och myndigheten
befarar därför att en avreglering kan komma att medföra en något ökad
brottslighet i branschen. Ekobrottsmyndighetens åsikt måste dock
ställas mot det faktum att närmast berörda remissinstanser, såsom
Rikspolisstyrelsen och åklagarmyndigheter, ansett att en avreglering kan
genomföras. Vad Riksskatteverket anfört beträffande försämrad
skattekontroll har heller ingen avgörande betydelse för frågan om
avreglering, eftersom sådan kontroll torde kunna genomföras även om ett
tillståndsförfarande för etablering inte används. Den etableringskontroll
som tillståndskrav och vandelsprövning för att bedriva näring i en viss
bransch innebär kan visserligen vara ett medel för att förebygga
ekonomisk och annan brottslighet men har i realiteten vad gäller
skrotbranschen visat sig vara föga effektiv. Tillsynen har inte varit
omfattande och det finns inte heller något som tyder på att tillsynen i
framtiden kommer att förändras. Branschen har såsom ovan angivits
genomgått så stora förändringar att tillståndsförfarandet förlorat i
betydelse. Det finns inget som tyder på att misskötsamheten numera
skulle vara av större omfattning här än den är inom de flesta andra
branscher. En etableringskontroll med dess inskränkningar i närings- och
etableringsfriheten bör också tillgripas först när ett klart behov är påvisat.
Huvudmotiven för att särskilt reglera handel med skrot har således i
betydande mån försvagats. Detta talar för att den nuvarande regleringen
kan avskaffas. Med hänsyn till den brottslighet som har kunnat
konstateras i främst uppköparledet bör emellertid effekterna av
avregleringen följas nära. Om det skulle visa sig att avregleringen lett till
negativa effekter får övervägas om åtgärder bör vidtas.
8.3 Handeln med begagnade varor
Regeringens förslag: Den nuvarande regleringen för handel med
begagnade varor behålls i stort oförändrad. Den utvidgas till att
omfatta även varor som en handlare tar emot för omarbetning eller
liknade bearbetning.
Registreringsskyldigheten utvidgas till att omfatta samtliga platser
där handel bedrivs.
Möjligheten för polismyndigheten att tvångsregistrera den som
misstänks bedriva registreringspliktig handel skall finnas kvar. Den
som bedriver handel med begagnade varor utan att vara registrerad
skall vara skyldig att på uppmaning av polismyndigheten lämna de
upplysningar som behövs för att bedöma om registreringsskyldighet
föreligger. Tvångsregistrering skall dock kunna ske först efter
uppmaning att fullgöra registreringsskyldigheten.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit att de nya bestämmelserna införs
huvudsakligen i den nya förordningen om handel med begagnade varor.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har allmänhet godtagit
förslaget med ett registreringsförfarande och förslaget att i stort behålla
regleringen av handel med begagnade varor. Riksskatteverket ifrågasätter
dock om inte åtminstone bestämmelserna om registrering borde tas in i
lag. Riksskatteverket ifrågasätter vidare om förslagen kan komma i
konflikt med EG-rätten, exempelvis principen om den fria rörligheten för
varor. Åklagarmyndigheten i Sundsvall menar att kravet på en
begagnathandlare att registrera sig skall ersättas med ett krav på tillstånd
att bedriva handel.
Skälen för regeringens förslag: Det finns ingenting som tyder på att
den totala handeln med begagnat gods har minskat. Inte heller är antalet
tillgrepp av föremål som typiskt sett avyttras till mindre nogräknade
personer färre än tidigare. Ofta saknas andra möjligheter att binda någon
person till visst stöldgods än genom de instrument som finns i regleringen.
För polisen är tillgången till inköpsnotor och möjligheten att uppsöka
handlare betydelsefulla instrument i arbetet med att spåra och identifiera
stulet gods. Tillsynen och kontrollen försvåras dock av att
begagnathandeln tenderar att i allt större utsträckning bedrivas på andra
platser än i etablerade butiker. Behovet av en reglering som bl.a. har till
syfte att försvåra möjligheterna att avsätta oärligt åtkommet gods
kvarstår således än i dag. Den nuvarande regleringen är därför av
betydande värde.
Regeringen instämmer i utredningens förslag att en reglering av
begagnathandeln skall finnas. Utredningen har diskuterat huruvida ett
tillståndsförfarande eller den nuvarande regleringen i form av
registrering skall väljas. För ett tillståndsförfarande talar t.ex. likheter
mellan handeln med begagnade varor och med den verksamhet som
bedrivs i pantbankerna. Pantbanksverksamhet får dock bara drivas efter
tillstånd från länsstyrelsen. Utredningen menar vidare att ett annat skäl
för att införa ett tillståndskrav är att ett sådant förfarande skulle innefatta
en lämplighetsprövning. Mindre seriösa och olämpliga personer skulle
kunna hindras från att etablera sig i branschen och systemet ger också
utrymme för större sanktionsmöjligheter mot handlare som bryter mot
föreskrifterna.
Regeringen anser inte att likheterna med pantbanksverksamheten har
någon avgörande betydelse i frågan om valet mellan tillstånds- och
registreringsförfarande. En väsentlig skillnad mellan verksamheterna är
t.ex. att regleringen för pantbankerna, till skillnad från regleringen för
handeln med begagnade varor, har till syfte att skydda utsatta låntagare.
Ett system med krav på tillstånd skulle vidare medföra en ökad
administration såväl för polis som för handlare, eftersom en förutsättning
för ett system med tillstånd är att en seriös vandelsprövning utförs. Ett
ytterligare skäl mot att införa ett tillståndskrav är att ett sådant
förfarande leder till ökade inskränkningar i närings- och
etableringsfriheten. Regeringen delar därför utredningens bedömning att
det nuvarande registreringssystemet bör bestå och att något tillståndskrav
för närvarande inte bör införas. Att hindra omsättningen av oärligt
åtkommet gods är emellertid av stor betydelse från brottsförebyggande
synpunkt. Detta talar för att frågan om reglering av handeln med
begagnade varor bör underkastas en fortsatt analys inom ramen för
utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet. Om det skulle visa sig
att det i något hänseende är motiverat med strängare regler än dem som
nu föreslås avser regeringen att återkomma med nödvändiga förslag till
lagstiftning eller andra åtgärder.
Det bör liksom tidigare ankomma på regeringen att bestämma vilken
vara som skall omfattas av regleringen. De nuvarande reglerna fungerar
vad det gäller de flesta varuslag. De begagnade varor som omfattas är
typiskt sett stöldbegärliga varor som t.ex. mopeder, cyklar, kameror,
datorer, konst, mobiltelefoner och skidutrustning. Regeringen avser att
utforma regler med stöd av den nya lagen med i huvudsak detta innehåll.
Det är vidare betydelsefullt att regleringen tillämpas beträffande icke
använda föremål som avyttras av privatpersoner till den som driver
yrkesmässig handel med begagnade varor. Polisens kontroll av handeln
med sådant gods, bland vilket en stor del av stöldgodset finns, skulle
annars väsentligen försämras. Emellertid bör några förändringar
beträffande tillämpningsområdet genomföras för att säkerställa att
polisens kontroll av handlarnas verksamhet blir effektiv. Det har i dag
blivit allt vanligare att stulna guld- och silverföremål i stället för att
avyttras lämnas till en begagnathandlare för att denne skall tillverka nya
föremål av godset. Det finns enligt utredningen uppgifter som tyder på att
sådant förfarande tillämpas för att kringgå bestämmelserna. Om dessa
varor som en begagnathandlare tagit emot för omarbetning faller under
lagens tillämpningsområde uppstår en skyldighet för handlarna att bl.a.
föra anteckningar på inköpsnotor och iaktta andra föreskrivna
bestämmelserna. Polisens möjligheter att spåra sådana varor underlättas
då betydligt och incitamentet att kringgå bestämmelserna försvinner.
Dessutom innebär anteckningsskyldigheten för dessa varor endast
obetydligt merarbete för handlarna. Regleringen skall däremot inte
tillämpas beträffande varor som inlämnats för reparation. Mot bakgrund
härav bör regleringen även omfatta varor som en handlare tar emot för
omarbetning eller liknande bearbetning som medför svårigheter att i
efterhand identifiera den inlämnade varan. Emellertid har handel med
pantsedlar tidigare omfattats av regleringen. Sådan handel förekommer
numera i stort sett inte och den nya regleringen bör därför inte längre
vara tillämplig när det gäller sådan handel.
Enligt vad som nu gäller skall anmälan för registrering ske där fast
försäljningsställe finns eller, om sådant fast driftställe ej finns, där
verksamheten huvudsakligen bedrivs. Om handeln drivs eller är avsedd
att drivas från olika platser som ligger inom olika polismyndigheter,
åligger det således handlare med flera fasta försäljningsställen att anmäla
sig för registrering vid flera polismyndigheter. Denna skyldighet bör
gälla för samtliga handlare som är registreringskyldiga oavsett om
handelsplatserna kan anses fasta eller ej. Det innebär att även handlare
som åker runt och säljer begagnade varor på exempelvis marknader och
loppmarknader samt ambulerande auktionsföretag skall anmäla sig till
den lokala polismyndigheten för registrering på samtliga orter där handel
skall bedrivas. Detta kan medföra ett visst ökat administrativt förfarande
vid polismyndigheterna men är nödvändigt för att polismyndigheten på
ett enkelt sätt skall kunna hålla kontroll på de handlare som befinner sig
inom den egna myndighetens område. Inga remissinstanser har haft något
att invända mot detta förslag. Anmälan för registrering bör således ske på
samtliga platser där handel med begagnade varor som omfattas av
regleringen skall drivas. Registreringen bör även i fortsättningen vara
avgiftsfri.
Det finns i dag en möjlighet för polismyndigheten enligt 5 §
förordningen om handel med begagnade varor att på eget initiativ
registrera den som misstänks bedriva sådan handel med begagnade varor
som omfattas av regleringen. Enligt utredningen har ett inte oväsentligt
antal handlare anmält sig för registrering först sedan polisen upplyst dem
om möjligheterna till tvångsregistrering. Mycket talar således för att ett
större antal registreringpliktiga handlare än i dag skulle underlåta att
anmäla sig för registrering om möjligheten för polisen att på egen
initiativ registrera handlare togs bort. Det kan också antas att
tillsynsbehovet är särskilt framträdande när det gäller just de handlare
som underlåter att frivilligt registrera sig. Polismyndighetens möjlighet
att tvångsregistrera handlare bör därför behållas men bestämmelsen bör
tas in i lagen. Den som misstänks bedriva registreringpliktig handel bör
också vara skyldig att på uppmaning av polismyndigheten lämna de
upplysningar som behövs för att polisen i förväg skall kunna bedöma om
handeln är registreringpliktig eller ej. Möjligheten till tvångsregistrering
bör emellertid, i enlighet med vad som gäller i dag, endast få utnyttjas
om den som misstänks bedriva registreringspliktig handel först
uppmanats att registrera sig.
Den nuvarande ordningen med ett registreringsförfarande för handeln
med begagnade varor bör således finnas kvar. Förslaget med ett
registreringsförfarande har i allmänhet också godtagits av
remissinstanserna. Riksskatteverket har framställt invändningar av
principiell natur, t.ex. att lagstiftningen skulle kunna komma i konflikt
med EG-rättens princip om den fria rörligheten för varor. Regeringens
bedömning är dock att förslaget inte innebär någon konflikt med gällande
bestämmelser då förslaget varken är diskriminerande eller
oproportionellt. Det är inte fråga om ett tillståndsförfarande som
eventuellt kunde anses begränsa konkurrensen utan ett enkelt
registreringsförfarande som innebär att alla som vill får driva handel med
begagnade varor under förutsättning att registrering skett.
8.4 Handlarens skyldigheter
Regeringens förslag: Det skall införas ett förbud för handlare att ta
emot begagnade varor av den som är under 18 år om denne inte kan
visa att han har rätt att förfoga över varan samt av den som är
märkbart påverkad av alkohol, narkotika eller något annat
berusningsmedel.
Skyldigheten att genast underrätta polismyndigheten vid misstanke
om att erbjudna varor är stulna skall dock tas bort.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att invända
mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Tidigare regleringar över handel
med begagnade varor har innehållit bestämmelser liknande de som nu
föreslås. Vad gäller motsvarande regler för pantbankerna får pant tas
emot endast av den som fyllt 18 år. Däremot finns inte längre föreskrifter
om att pant inte får tas emot av personer som är påverkade. Skälet till
detta är att en pantbank som tar emot panter från påverkade personer inte
kan anses driva en sund pantbanksverksamhet och riskerar att få sitt
tillstånd återkallat. Det har därför inte ansetts föreligga något behov av
en särskild lagregel på detta område för pantbankerna.
Handlarna ställs inte sällan inför sådana situationer att de har
svårigheter att bedöma om personer under 18 år som försöker avyttra
begagnade föremål till dem får råda över egendomen. Föräldrabalkens
bestämmelser om när personer under 18 år får förfoga över egendom är
inte heller kända för många handlare. Dessutom kan det vara svårt att nå
klarhet i omständigheterna kring hur de unga kommit åt de utbjudna
varorna. Ett uttryckligt förbud för handlarna att ta emot varor av den som
är under 18 år skulle undanröja de tveksamheter som kan uppstå i dessa
situationer. Ett sådant förbud bör därför införas i den nya lagen.
Emellertid bör handlarna ges möjlighet att ta emot varor från den som är
under 18 år om denne kan visa att han har rätt att förfoga över
egendomen.
Det finns även behov av bestämmelser som försvårar för handlare att
ta emot gods från påverkade personer. Inbrottsstölder begås ofta av
missbrukare och tillgripet gods avsätts inte sällan hos begagnathandlare.
Enligt uppgifter från polisen vägrar de flesta handlare att ta befattning
med gods som påverkade personer försöker avyttra till dem. Det finns
emellertid, främst i de större städerna, ett inte obetydligt antal mindre
nogräknade handlare som tar emot gods från berusade och
narkotikapåverkade personer. Det kan i och för sig ifrågasättas om ett
uttryckligt och straffbelagt (se närmare avsnitt 8.5) förbud för handlarna
mot att ta emot gods från påverkade personer skulle få någon märkbar
effekt beträffande sådana handlare. Det skulle dock kunna leda till att
åtminstone vissa av dem i framtiden avhåller sig från handel med
påverkade personer.
En omständighet av betydelse för förbudsfrågan är också att handlare
som tar emot varor i strid med ett uttryckligt förbud i större utsträckning
än i dag skulle riskera fällas för häleri. Ett påstående om att handlaren var
i god tro när han tog emot godset framstår som än mindre trovärdigt om
detta skett från en påverkad person trots ett uttryckligt förbud. Mot
bakgrund av detta bör det införas en bestämmelse om att handlare inte får
ta emot begagnade varor av den som är märkbart påverkad av alkohol
eller av något annat berusningsmedel, t.ex. narkotika.
De nuvarande regleringen innehåller även andra kontrollbestämmelser
om handlarnas skyldigheter i anslutning till handeln såsom
anteckningsskyldighet för mottagna varor, skyldighet att på begäran
överlämna dessa till lokala polsmyndigheten och identitetskontroll av den
som lämnar begagnade varor. Det finns dessutom bestämmelser om
varornas liggetid, dvs. att varorna inte får lämnas ut eller bearbetas förrän
en månad efter att varorna tog emot. Dessa bestämmelser är nödvändiga
för att regleringen skall vara verkningsfull men bör enligt regeringen
återfinnas i lagen och inte som nu i förordningen. Bestämmelserna bör
även göras tillämpliga endast på begagnade varor som uppenbarligen inte
understiger 500 kr, när det gäller konstföremål dock 2000 kr. Enligt den
nuvarande förordningen finns även en möjlighet för polismyndigheten att
meddela undantag från dessa bestämmelser. Även en sådan, men mer
inskränkt, bestämmelse om undantag bör meddelas i lag. Om det finns
särskilda skäl bör polismyndigheten ha en möjlighet att medge handlare
undantag från bestämmelsen om varornas liggetid. Dispens om liggetid
bör t.ex. kunna ges till större auktionsföretag även om polismyndigheten
bör vara förhållandevis restriktiv i fråga om att meddela dispenser.
Någon motsvarande möjlighet att meddela undantag från de övriga
bestämmelserna om handlarens skyldigheter bör dock inte finnas. För det
fall att en sådan möjlighet fanns skulle dessa bestämmelser efter hand bli
verkningslösa och således motverka syftet med lagstiftningen.
I gällande förordning finns vidare stadgat en skyldighet att genast
underrätta polisen vid misstanke om att erbjudna varor är stöldgods.
Enligt de bestämmelser som finns för pantbankerna föreligger ingen
sådan skyldighet och det är önskvärt att begagnathandlarnas skyldigheter
i detta avseende är desamma som de som gäller för pantbankerna. En
handlare som misstänker att erbjudna varor är stöldgods riskerar att göra
sig skyldig till häleribrott både när en vara tas emot, även om han
därefter underrättar polisen, och vid senare befattning med godset. Det
framstår därför som olämpligt att ålägga en underrättelseskyldighet till
polisen vid en sådan situation. Denna underrättelseskyldighet bör således
kunna tas bort. Det finns dock inget som hindrar en handlare från att på
eget initiativ underrätta polisen om han så finner det nödvändigt. Den
nuvarande bestämmelsen att en handlare efter anmodan av
polismyndigheten skall undersöka om vissa begagnade varor har tagits
emot och om varorna finns kvar hos handlaren skall dock finnas kvar och
överföras till lagen.
8.5 Tillsyn och tvångsmedel m.m.
Regeringens förslag: Den nuvarande ordningen med tillträdes- och
granskningsrätt för polismyndigheten vid utövandet av tillsyn skall
behållas.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver handel med
begagnade varor utan att vara registrerad eller underlåter att föra
anteckningar skall som tidigare dömas till böter eller fängelse. Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att iaktta förbudet att
ta emot varor från personer under 18 år samt personer som är
märkbart påverkade av alkohol eller annat berusningsmedel skall
kunna dömas till böter. Skyldigheten att göra en identitetskontroll
samt att iaktta reglerna om liggetid skall även fortsättningsvis vara
straffsanktionerad. Detta skall dock inte längre gälla underlåtenhet att
lämna anteckningar till polismyndigheten.
Polismyndigheten skall få meddela de förelägganden som behövs
för att lagen och föreskrifterna skall efterlevas. Föreläggande får
förenas med vite.
Tillsynsmyndighetens beslut skall överklagas till länsrätt som första
instans.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit att oaktsamhet ej längre skall vara
straffbart. Inte heller skall underlåtenhet att föra anteckningar vara
straffsanktionerad enligt utredningens förslag. Överträdelse av förbudet
att mottaga varor från person under 18 år eller från den som är märkbart
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel skall straffsanktioneras
och införas i en ny förordning om handel med begagnade varor. Även
bestämmelsen om möjligheten till vitesföreläggande skall enligt
utredningens förslag införas i den nya förordningen om handel med
begagnade varor. Något bemyndigande att meddela förelägganden och
föreskriva vite finns inte i utredningens förslag.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att det finns risk att
tillsynsmyndighetens tillträdes- och granskningsrätt kan komma att
omfatta även sådana utrymmen som också används som bostad och
ifrågasätter om det är förenligt med 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen
och artikel 8 i Europakonventionen om skyddet för privatliv och hem.
Riksskatteverket menar vidare att det finns stor risk att den sammantagna
effekten av bestämmelser om tvångsregistrering och om tillträdes- och
granskningsrätt är att granskning görs hos någon som vid en slutlig
prövning inte uppfyller kraven på registrering. Riksåklagaren och
Åklagarmyndigheten i Sundsvall menar att utredningen underskattat de
bevissvårigheter som kan uppstå då förslaget innebär att ansvar endast
skall inträda då uppsåt föreligger. Överåklagaren i Stockholm och
Riksåklagaren menar att straffsanktionen för underlåtenhet att fullgöra
anteckningsskyldigheten bör behållas då det handlar om en
underlåtenhetsgärning som knappast kan rättas i efterhand och att ett
vitesföreläggande därför är en mindre adekvat åtgärd.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens
uppfattning att de lokala polismyndigheterna även i fortsättningen skall
vara tillsynsmyndigheter. En handlare är idag skyldig att på begäran låta
tillsynsmyndigheten granska bokföring och övriga handlingar som hör
till verksamheten samt undersöka område, lokal eller annat utrymme som
används i verksamheten. Utredningen har analyserat möjligheten att
utvidga denna rätt till att omfatta även den som kan antas driva
registreringspliktig handel med begagnade varor utan att vara registrerad,
i syfte att underlätta tillsynen över denna handel. Slutsatsen är dock att
registreringsmöjligheten av rättssäkerhets- och integritetsskäl inte bör
utvidgas.
I dag finns emellertid som tidigare nämts (se avsnitt 8.3) en möjlighet
för polismyndigheten att på eget initiativ registrera handlare för det fall
att polisen misstänker att en handlare bedriver handel med sådana varor
som omfattas av regleringen. Efter en sådan tvångsregistrering är
handlarna skyldiga att följa de föreskrifter som meddelats och polisen får
då möjlighet att utöva den tillträdes- och granskningsrätt som följer av
regleringen. Det kan dock finnas en risk att bestämmelserna om
tvångsregistrering och om polisens tillträdes- och granskningsrätt leder
till att granskning görs hos någon som vid en slutlig prövning inte
uppfyller kraven på registrering. Denna uppfattning har även framförts av
Riksskatteverket. För att undvika detta och för att stävja ett alltför
vidsträckt utnyttjande av möjligheterna till tvångsregistrering bör
polisens skyldighet att i förväg inhämta information om handlarens
verksamhet för bedömning av registreringsskyldigheten vara tämligen
långtgående varvid polismyndigheten även kan förelägga den som
misstänks bedriva registreringspliktig verksamhet att lämna information
om handeln. Dessutom bör polisen, innan möjligheten till
tvångsregistrering får utnyttjas, först uppmana handlaren att anmäla sig
för registrering.
Tillträdes- och granskningsrätten är nödvändiga instrument som
skapats för polisen i syfte att underlätta det brottsuppdagande och
brottsutredande arbete samt för att utöva tillsyn över handlarens
verksamhet. Tillträdes- och granskningsrätten bör därför finnas kvar i
den nya regleringen. Tvångsmöjligheterna bör dock inte göras mer
ingripande än vad som är nödvändigt. Regeringen delar
Riksskatteverkets uppfattning att det bör finnas tydliga gränser för vad
denna rätt får omfatta och vem som kan granskas (se ovan). Det är
regeringens uppfattning att tillträdesrätten inte skall omfatta bostäder.
Däremot bör handlaren ha en skyldighet att låta polismyndigheten få
tillträde till exempelvis lokal där verksamhet bedrivs, uppläggningsplats
och lager likväl som transportmedel om de används i verksamheten. Den
nuvarande rätten för polismyndigheten att vid sin tillsyn granska
bokföring och andra handlingar, t.ex. inköpsnotor bör också finnas kvar.
I den nuvarande lagen är det kriminaliserat bl.a. att underlåta att
fullgöra skyldigheten att föra anteckningar och att tillhandahålla
myndigheten dessa. Regeringen delar inte utredningens uppfattning om
avkriminalisering. Huvudmotivet för att behålla själva regleringen om
handel med begagnade varor är att försvåra avsättningen av stulet eller
olovligt åtkommet varor och att underlätta polisens efterspaning av
sådana varor. För att det skall vara möjligt att klara upp stölder och spåra
varor behövs handlarnas anteckningar om förvärvade och mottagna
varor. Om underlåtenhet att föra sådana anteckningar som gör det
möjligt att spåra varor inte längre är straffsanktionerat försvinner
möjligheterna att upprätthålla syftet med lagstiftningen. Då det är fråga
om ett underlåtenhetsbrott kan inte heller ett vitesföreläggande för
framtiden anses vara en tillräcklig åtgärd. Regeringen menar därför att
skyldigheten att föra anteckningar även fortsättningsvis skall vara
straffsanktionerad i lagen. Likaså skall överträdelse av förbudet att ta
emot varor från den som är under 18 år och från den som är märkbart
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel straffsanktioneras i
lagen då det inte finns något verkningsfullt alternativ till kriminalisering i
dessa fall. Bestämmelserna för underlåtenhet att företa identitetskontroll
samt att iaktta reglerna om liggetid skall även fortsättningsvis vara
straffsanktionerade. Det bör emellertid finnas en möjlighet för
polismyndigheten att meddela förelägganden och viten för att lagen och
föreskrifterna i övrigt skall följas. Ett uttryckligt bemyndigande för detta
bör införas i lagen.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver handel med begagnade
varor utan att vara registrerad kan enligt den nuvarande lagstiftningen
dömas till ansvar. Regeringen anser till skillnad från utredningen att det
finns ett behov av en bestämmelse som innebär att ansvar inträder såväl
vid uppsåt som oaktsamhet i förhållande till kravet att vara registrerad,
att föra anteckningar samt att iaktta skyldigheter i övrigt.
Remissinstanserna har också påpekat att betydande bevissvårigheter
annars kan uppkomma. Regeringen delar denna uppfattning samt anser
att straffansvaret vid oaktsamt handlande behövs för att möjliggöra en
effektiv tillsyn av lagens efterlevnad och för att upprätthålla lagens syfte.
Den nuvarande bestämmelsen i lagen om handel med skrot och
begagnade varor som innebär att handlare under vissa förutsättningar har
ett straffrättsligt ansvar för gärningar som begåtts av anställda fyller inte
någon självständig funktion och har inte någon motsvarighet i nyare
lagstiftning på näringsrättens område. De flesta straffbestämmelser
innehåller numera ingen sådan angivelse av specialsubjekt.
Bestämmelserna anger endast att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet förfar på ett visst sätt skall dömas till straff. Även sådana
bestämmelser kan naturligtvis överträdas inom ramen för en verksamhet.
Av rättspraxis framgår att en företagare kan bli straffansvarig för sådana
överträdelser utan något egenhändig handlande. För att företagaren skall
kunna göras ansvarig i ett sådant fall krävs att brottsbeskrivningen enligt
sedvanlig tolkning inrymmer underlåtenhetsbrott i form av bristande
tillsyn och kontroll över verksamheten. Bestämmelsen bör således enligt
regeringens uppfattning tas bort.
Straffansvar skall inte i något fall inträda vid ringa överträdelser. Som
ringa betraktas fall när det föreligger något förhållande som medför att
gärningen framstår som obetydlig och bagatellartad eller annars som
ursäktlig samt det är frågan om enstaka överträdelser.
Tidigare har tillsynsmyndighetens beslut överklagats till länsstyrelsen
som första instans. Inom andra områden där polismyndighets beslut
överklagats till länsstyrelsen har länsstyrelsen uteslutits ur instanskedjan,
t.ex. när det gäller ärendet enligt vapenlagen (1996:67) och
ordningslagen (1993:1617). För att uppnå ett snabbt slutligt avgörande
och för att ianspråktaga mindre resurser än tidigare bör länsstyrelsen
uteslutas i instansordningen även vid beslut enligt denna lag.
Polismyndighetens beslut bör således överklagas till länsrätt som första
instans.
9 Ikraftträdandebestämmelser
Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1999. Handlare som vid
ikraftträdandet driver handel på endast en ort och är registrerade där
enligt förordningen (1981:403) om handel med begagnade varor skall
anses registrerade enligt den nya lagen och skall inte på nytt behöva
registrera sig. En handlare är i dag skyldig att vara registrerad på den ort
där den huvudsakliga verksamheten bedrivs. De nya reglerna innebär
dock att en handlare som driver verksamhet på flera orter skall vara
registrerad på alla dessa orter. Detta innebär att den utökade
registreringen som föreskrivs i den nya lagen formellt inte kan ske innan
denna lag trätt i kraft. Med hänsyn härtill och till att den som bedriver här
aktuell handel utan att vara registrerad gör sig skyldig till brott mot den
föreslagna 14 § bör en viss tidsfrist uppställas för att fullgöra den
utökade registreringsskyldigheten. Tidsfristen bör bestämmas till två
månader från ikraftträdandet.
10 Kostnadskonsekvenser
Förslaget innebär att det i framtiden inte kommer att finnas någon
tillståndsreglering när det gäller handeln med skrot. Tillståndskravet tas
bort och ersätts inte med någon annan reglering. Genom
avregleringsförslaget kommer det inte att ske någon domstolsprövning
och åklagarmyndigheterna avlastas. För skrothandeln innebär
avregleringsförslaget även vissa besparingar när det gäller de
administrativa kostnader som den nuvarande regleringen medför. Med
denna ordning kommer statens kostnader för tillståndsprövning och
tillsyn på detta område att helt försvinna.
Förslaget beträffande handeln med begagnade varor innebär smärre
förenklingar i sanktionssystemet och i överklagandebestämmelserna. Mot
den bakgrunden medför förslaget vissa besparingar. Besparingar kan
även förutses dels i och med att föreskrifterna görs tillämpliga i princip
endast för begagnade varor med ett värde som uppenbarligen inte
understiger 500 kronor och dels att något färre varuslag kan komma att
omfattas av regleringen. Å andra sidan kan något ökade kostnader
uppkomma bl.a. med hänsyn till att regleringen görs tillämplig på så
kallad omarbetning och att skyldigheten att anmäla sig för registrering
skall avse samtliga platser där handel med begagnade varor som omfattas
av regleringen drivs. Övriga förändringar av regleringen över
begagnathandeln bedöms av regeringen som i stort sett kostnadsneutrala
för både det allmänna som för handlarna.
11 Författningskommentar
1 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § i 1981 års lag om handel med skrot
och begagnade varor och anger lagens syfte.
2 §
Paragrafen motsvarar till viss del 2 § i 1981 års förordning om handel
med begagnade varor.
I första stycket anges lagens tillämpningsområde. Regeringen ges
behörighet att meddela föreskrifter om vilka begagnade varor som lagen
skall omfatta. Lagen skall således vara tillämplig på yrkesmässig handel
med sådana begagnade varor som finns angivna i en av regeringen
utfärdad förordning. Med handel avses inköp och försäljning samt även
s.k. inbyteshandel, när varor tas emot som vederlag vid försäljning av
nya varor. För att handeln skall kunna betecknas som yrkesmässig
fordras att verksamheten har en viss omfattning och varaktighet. Något
krav på att verksamheten drivs i vinst- eller förvärvssyfte finns dock inte.
Inte heller krävs att handeln med begagnade varor utgör
huvudsysselsättning för den berörde. Den handel som sker från fast
försäljningsställe är i princip alltid att betrakta som yrkesmässig handel.
Om någon vid ett enstaka tillfälle säljer begagnade föremål på
exempelvis torg, loppmarknader eller via annonser i dagspress är
verksamheten inte att betrakta som yrkesmässig, såvida inte antalet varor
som bjuds ut är mycket stort. Vid återkommande försäljningar torde
handeln anses som yrkesmässig om samma person bjuder ut varor till
försäljning vid ett tiotal tillfällen per år. Som yrkesmässig torde även
sådan verksamhet som i huvudsak är säsongsbetonad kunna bedömas
även om antalet försäljningstillfällen inte uppgått till ett tiotal. Den yrkes-
mässiga handeln skall avse vissa av regeringen närmare angivna slag av
begagnade varor, dvs. varor som tidigare brukats.
I paragrafens andra stycke stadgas vad som i övrigt är att anse som
handel. Yrkesmässig handel skall även innefatta yrkesmässig
auktionsförsäljning samt annan yrkesmässig försäljning som riktar sig till
allmänheten, t.ex. marknadshandel eller handel som sker via
annonsering och telefonförsäljning för det fall att sådan handel avser
varor som omfattas av regleringen och handeln är att betrakta som
yrkesmässig. Vidare är lagen även tillämplig på yrkesmässigt mottagande
av begagnade varor för omarbetning och annan liknande bearbetning.
Med omarbetning avses att en vara ändras på så sätt att dess signifikativa
kännetecken inte längre finns kvar och att varan därför inte längre kan
identifieras. Regleringen blir därför inte tillämplig på varor som endast
lämnats in för reparation.
Av paragrafen framgår att regleringen även skall tillämpas på icke
brukade varor om de avyttras av privatpersoner till den som driver sådan
yrkesmässig handel med begagnade varor som omfattas av regleringen.
Definitionsmässigt avses med handlare den som är registrerad enligt
denna lag.
3 §
Paragrafen motsvarar i viss utsträckning 5 § första och andra stycket i
1981 års förordning om handel med begagnade varor.
Enligt paragrafen skall den som har för avsikt att bedriva handel med
begagnade varor registrera sig hos den lokala polismyndigheten på
samtliga orter där handeln skall bedrivas innan verksamheten påbörjas.
Så snart handlarens samlade verksamhet faller under regleringens
tillämpningsområde har handlaren en skyldighet att anmäla sig för
registrering. I de fall handeln drivs från fast försäljningsställe skall
registreringen ske hos den polismyndighet som har tillsynsansvaret över
det område inom vilket försäljningsstället är beläget. Handlare som åker
runt och säljer begagnade varor på exempelvis marknader och
ambulerande auktionsföretag skall anmäla sig för registrering vid
samtliga polismyndigheter där handel avses bedrivas. Vid försäljning via
annonser i dagstidningar eller i särskilda annonstidningar bör handeln
anses bedriven från den plats där varorna normalt förvaras.
Registreringsskyldigheten gäller under förutsättning att varan i sig
omfattas av regleringen.
4 §
Paragrafen motsvarar till viss del 5 § tredje stycket i 1981 års förordning
om handel med begagnade varor.
Den som misstänks bedriva registreringspliktig verksamhet är skyldig
att på uppmaning av den lokala polismyndigheten lämna de upplysningar
som behövs för att bedöma om verksamheten är registreringspliktig eller
ej. Om registreringsplikt bedöms föreligga skall de som bedriver handeln
uppmanas att anmäla sig för registrering.
Möjligheten av tvångsvis registrera någon som bedriver handel får
endast utnyttjas om denne uppmanats att anmäla sig för registrering men
underlåtit att fullgöra denna skyldighet.
5 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § i 1981 års lag om handel med
skrot och begagnade varor och anger att en handlare är skyldig att
dokumentera varje förvärv genom att föra anteckningar om förvärvat
eller annars mottaget gods, t.ex. med hjälp av inköpsnotor. Handlaren är
vidare skyldig att på begäran tillhandahålla den lokala polismyndigheten
anteckningar och övriga handlingar som avser mottagna varor.
6 §
Paragrafen motsvarar 18 § andra stycket i 1981 års förordning och
innebär att en handlare är skyldig att på begäran av polismyndigheten
undersöka om vissa begagnade varor tagits emot och om visst gods finns
kvar i handlarens lager.
7 §
Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 10 § i 1981 års
förordning om handel med begagnade varor. Regeln innebär att en
handlare inte får ta emot varor av någon som för handlaren är en okänd
person utan att kontrollera personens identitet.
Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i 1981 års lag om
handel med skrot och begagnade varor.
Stadgandet innebär att en handlare är skyldig att kontrollera ålder på
den som lämnar in varor eftersom förbud råder att ta emot varor av den
som är under 18 år. Undantag föreligger dock för det fall att den som är
under 18 år kan visa att han har rätt att förfoga över varan. En handlare
får inte heller ta emot varor av den som är märkbart påverkad av alkohol
eller något annat berusningsmedel, t.ex. narkotika.
8 §
Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 12 § första stycket i 1981
års förordning om handel med begagnade varor. Detta stadgande innebär
att en handlare är skyldig att behålla mottagna varor under en månad från
det att han mottog varorna. Handlaren får således inte lämna ut eller
bearbeta varorna förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs
emot.
Andra stycket motsvarar i huvudsak 13 § andra stycket i 1981 års
förordning. Enligt denna bestämmelse har polismyndigheten en
möjlighet att medge handlare undantag från bestämmelsen om liggetid
om det finns särskilda skäl. Avsikten är att dispens skall kunna ges viss
handlare generellt eller för vissa varuslag. Vid bedömningen av vad som
skall anses vara särskilda skäl bör beaktas hur den berörde handlaren
sköter sin verksamhet, exempelvis i vilken utsträckning inköpsnotorna är
korrekt förda och om handlaren är polisen behjälplig med att identifiera
och spåra misstänkt gods. Stor vikt bör även läggas vid vilka varuslag
som omfattas av handlarens verksamhet. Dispens skulle t.ex. kunna
medges en skötsam auktionsfirma som auktionerar ut begagnade varor
varje vecka. Polismyndigheten bör dock iaktta en restriktiv hållning till
att meddela dispenser. Är det fråga om varor som är synnerligen
stöldbegärliga, t.ex. föremål av ädelmetaller bör polismyndigheten iaktta
särskild restriktivitet. Om handeln med begagnade varor endast omfattar
varor som tagits emot som dellikvid vid försäljning av nya varor kan det
inte anses lika angeläget att vägra handlaren dispens.
9 §
Paragrafen innehåller bemyndigandebestämmelser och motsvarar i
huvudsak 3 § i 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om registreringförfarandet och om
handlares anteckningsskyldighet.
10 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § i 1981 års förordning om handel
med begagnade varor. I paragrafen stadgas uttryckligen att det är den
lokala polismyndigheten där handlaren är registrerad som skall utöva
tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen.
11 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 § 1981 års lag om handel med skrot
och begagnade varor.
Enligt paragrafen föreligger en skyldighet för handlare att på begäran
låta tillsynsmyndigheten granska den bokföring och övriga handlingar
som hör till verksamheten, exempelvis inköpsnotor. Handlaren är även
skyldig att lämna de upplysningar om verksamheten i övrigt som
polismyndigheten begär och som behövs för tillsynen.
12 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 § i 1981 års lag om handel med skrot
och begagnade varor och reglerar polismyndighetens möjlighet att få
tillgång till lokaler m.m. för att kunna bedriva en effektiv tillsyn. En
handlare är skyldig att på begäran låta polismyndigheten få tillträde till
område, lokal och annat utrymme där verksamhet bedrivs. Vad som
avses är exempelvis själva affärslokalen, uppläggningsplats eller
lagergård för varor och transportmedel om de används i verksamheten.
Med annat utrymme avses dock inte bostad.
13 §
Paragrafen saknar motsvarighet i 1981 års lag om handel med skrot och
begagnade varor.
Paragrafen ger polismyndigheten rätt att vidta erforderliga åtgärder för
att åstadkomma att lagen och föreskrifterna efterlevs, t.ex. att förelägga
en handlare att överlämna inköpsnotor och andra handlingar som rör
handlarens befattning med mottagna varor till polismyndigheten eller att
förelägga någon att lämna sådana upplysningar att polismyndigheten kan
bedöma om registreringspliktig verksamhet bedrivs. Ett sådant
föreläggande för förenas med vite.
14 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 6 § i 1981 års lag om handel med skrot
och begagnade varor och innehåller straffbestämmelser för den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet driver handel med begagnade varor utan
att vara registrerad och för den som underlåter att fullgöra sin
anteckningsskyldighet enligt 5 § eller lämnar oriktig uppgift vid
fullgörandet. Ansvar skall enligt paragrafen inte ådömas om gärningen
är belagd med straff i brottsbalken. Till ansvar skall inte heller dömas
om överträdelsen är ringa. Vid bedömningen av vad som skall anses
utgöra ringa fall kan hänsyn tas till om underlåtenheten är obetydlig och
bagatellartad eller annars framstår som ursäktlig.
15 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 21§ i 1981 års förordning om handel
med begagnade varor.
Paragrafen innehåller straffbestämmelser för den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet bryter mot 7 och 8 §§, t.ex. underlåter att kontrollera ålder
och identitet på den som lämnar in varor, mottager varor av den som är
påverkad av alkohol eller inte iakttar reglerna om en månads liggetid. Till
ansvar skall dock inte dömas om gärningen är belagd med straff i
brottsbalken eller om överträdelsen är ringa. Samma omständigheter som
enligt 14 § bör beaktas vid bedömningen av vad som skall anses utgöra
ringa fall.
16 §
Paragrafen motsvarar 7 § i 1981 års lag om handel med skrot och
begagnade varor. Enligt stadgandet skall dock inte den som åsidosatt ett
vitesföreläggande kunna dömas till ansvar för en sådan gärning som
omfattas av föreläggandet.
17 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 22 § i 1981 års förordning om handel
med begagnade varor.
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av beslut enligt
denna lag samt om omedelbar verkställighet av dessa. Beslut skall
överklagas till allmän förvaltningsdomstol vilket innebär att länsrätt är
första instans i stället för som tidigare länsstyrelsen.
Utredningens lagförslag
Förslag till lag om handel med begagnade varor.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag har till ändamål att försvåra avsättningen av stulet eller
annars olovligen åtkommet gods och att underlätta polisens efterspaning av
sådant gods.
2 § Regeringen får föreskriva att handel med begagnade varor, i den
omfattning som regeringen bestämmer, får drivas endast efter registrering
hos polismyndigheten.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för den som är registrerad med stöd av
denna lag att föra anteckningar som rör befattningen med förvärvat eller
annars mottaget gods och att tillhandahålla polismyndigheten anteckningar,
handlingar eller uppgifter därom.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
även andra föreskrifter för den som avses i första stycket.
4 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen utövas av polismyndigheten.
5 § Den som är registrerad med stöd av denna lag är skyldig att efter
anmodan låta tillsynsmyndigheten undersöka område, lokal eller annat
utrymme som används i verksamheten och granska den bokföring och
övriga handlingar som hör till verksamheten.
6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som driver han-
del med begagnade varor utan att på föreskrivet sätt vara registrerad.
I ringa fall döms inte till straff.
7 § Näringsidkare ansvarar för en sådan gärning som avses i 6 §, om den
har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om
gärningen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
2. Genom lagen upphävs lagen (1981:2) om handel med skrot och
begagnade varor.
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden inkommit från Hovrätten för Nedre Norrland,
Kammarrätten i Stockholm, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brotts-
förebyggande rådet, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Kommerskol-
legium, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Naturvårdsverket, Kemikalieinspek-
tionen, Svenska Kommunförbundet, Svensk Handel, Företagarnas Riks-
organisation, Sveriges Försäkringsförbund, Tjänstemännens Central-
organisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorgani-
sationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Företagens Upp-
giftslämnardelegation, Båtbranschens Riksförbund, Svenska Återvin-
ningsföreningen, Sveriges Bilskrotares Riksförbund, Återvinningsindust-
rierna, Svenska Järn och Metallskrothandlareföreningen och RVF -
Svenska Renhållningsverksföreningen.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagaren vid Åkla-
garmyndigheten i Stockholm, överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i
Linköping och chefsåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Sundsvall.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om handel med begagnade varor.
Härigenom föreskrivs följande.
Syfte och tillämpningsområde
1 § Denna lag har till syfte att försvåra avsättningen av stulna eller
annars olovligen åtkomna varor och att underlätta polisens efterspaning
av sådana varor.
2 § Lagen är tillämplig på yrkesmässig handel med sådana begagnade
varor som regeringen eller den myndighet som regeringen utser särskilt
föreskriver.
Yrkesmässig handel innefattar även yrkesmässig auktionsförsäljning
och annan liknande försäljning. Med handel likställs omarbetning och
annan liknande bearbetning av inlämnade varor.
En obrukad vara skall anses som begagnad om den utbjuds icke
yrkesmässigt till den som driver yrkesmässig handel med begagnade
varor.
I lagen avses med handlare den som är registrerad enligt denna lag.
Registrering
3 § Den som avser att yrkesmässigt driva handel sådana begagnade varor
som omfattas av föreskrifterna enligt 9 § skall anmäla handeln för
registrering hos den lokala polismyndigheten i varje ort där handeln
skall bedrivas. Anmälan för registrering skall göras innan handeln
påbörjas.
4 § Den som bedriver handel med begagnade varor utan att vara
registrerad är skyldig att på uppmaning av den lokala polismyndigheten
lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om
registreringsskyldighet föreligger.
Om registreringsskyldighet bedöms föreligga skall polismyndigheten
uppmana den som bedriver handeln att fullgöra denna skyldighet.
Den som trots en sådan uppmaning inte fullgör sin
registreringsskyldighet skall registreras av polismyndigheten.
Handlarens skyldigheter
5 § En handlare är skyldig att föra anteckningar om förvärvade eller
annars mottagna varor.
6 § En handlare skall efter uppmaning av polismyndigheten undersöka
om vissa begagnade varor har tagits emot och om varorna finns kvar hos
handlaren.
7 § En handlare får inte ta emot begagnade varor av den som är under 18
år om inte denne visar att han äger förfoga över varan eller av den som är
märkbart påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel.
En handlare får inte heller ta emot varor av den som inte på ett
tillförlitligt sätt styrker sin identitet eller är känd.
8 § Begagnade varor som har tagits emot får inte lämnas ut eller
bearbetas förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot.
Den lokala polismyndigheten får för visst fall medge undantag från
denna bestämmelse om det finns särskilda skäl.
Bemyndiganden
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om
1. registrering,
2. vilka varor som skall omfattas av lagens bestämmelser,
3. handlares anteckningsskyldighet.
Tillsyn
10 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen utövas av polismyndigheten.
11 § En handlare är skyldig att på begäran låta polismyndigheten vid sin
tillsyn granska bokföring och övriga handlingar som hör till
verksamheten samt att lämna de upplysningar om verksamheten i övrigt
som behövs för tillsynen.
12 § En handlare är skyldig att på begäran lämna polismyndigheten
tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i
verksamheten. Denna skyldighet att lämna tillträde gäller dock inte
bostäder.
13 § Polismyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att
denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av denna lag skall
efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Straffbestämmelser
14 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. driver sådan yrkesmässig handel med begagnade varor som omfattas
av denna lag utan att vara registrerad,
2. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 5 § eller lämnar oriktig
uppgift vid fullgörandet.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om överträdelsen är
ringa.
15 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
7 och 8 §§. Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om
gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller om överträdelsen är
ringa.
16 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.
Överklagande
17 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat föreskrivs.
______________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 då lagen (1981:2) om handel
med skrot och begagnade varor upphävs.
2. De som vid ikraftträdandet driver handel på en ort och är
registrerade där enligt förordningen (1981:403) om handel med
begagnade varor skall anses registrerade på denna ort enligt den nya
lagen. De som vid ikraftträdandet driver handel på flera orter och endast
är registrerade på den ort där den huvudsakliga verksamheten bedrivs
skall registrera sig på alla orter där de driver handel.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-02-01
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet Ingegerd
Westlander, regeringsrådet Susanne Billum.
Enligt en lagrådsremiss den 28 januari 1999 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
handel med begagnade varor.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Carin
Bratt.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
2 §
Första stycket anger att lagen är tillämplig på yrkesmässig handel med
”sådana begagnade varor som regeringen eller den myndighet som
regeringen utser särskilt föreskriver”. Enligt 9 § bemyndigas regeringen,
eller den myndighet regeringen bestämmer, att bl.a. meddela föreskrifter
om ”2. vilka varor som skall omfattas av lagens bestämmelser”. Det har
under föredragningen inför Lagrådet uppgetts, att avsikten är att endast
regeringen skall ges behörighet att meddela föreskrifter om vilka
begagnade varor som lagen skall omfatta. Med hänsyn härtill förordar
Lagrådet att första stycket i förevarande paragraf ges följande lydelse:
”Lagen är tillämplig på yrkesmässig handel med sådana begagnade varor
som finns angivna i en av regeringen utfärdad förordning”.
Enligt Lagrådets mening skulle avsikterna bakom andra stycket i
förslaget komma till tydligare uttryck om detta utformas på följande sätt:
”Yrkesmässig handel innefattar även yrkesmässig auktionsförsäljning,
annan yrkesmässig försäljning som riktar sig till allmänheten samt
yrkesmässigt mottagande av begagnade varor för omarbetning eller
annan liknande bearbetning”.
Av författningskommentaren till tredje stycket framgår, att den där
intagna bestämmelsen om att lagens regler i vissa fall också skall
tillämpas på obrukade varor, avser fall då inte använda varor avyttras av
privatpersoner. I lagtexten beskrivs detta genom orden ”utbjuds icke
yrkesmässigt”.
Enligt Lagrådets mening talat inte minst språkliga skäl för att orden ”icke
yrkesmässigt” lämpligen bör bytas ut mot ”av en privatperson”.
3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet att anmäla planerad
yrkesmässig handel med begagnade varor ”som omfattas av
föreskrifterna enligt 9 §” för registrering. Mot bakgrund av vad som
anförts och föreslagits under föregående paragraf kommer Lagrådet
under 9 § att förorda, att punkten 2 där får utgå. Vid sådant förhållande
bör de nyss citerade orden i förevarande paragraf ersättas med
bestämningen ”som avses i 2 § första stycket”.
5 §
I 5 § anges att en handlare är skyldig att föra anteckningar om förvärvade
eller annars mottagna varor. Någon skyldighet att tillhandahålla
anteckningarna för granskning av någon myndighet föreskrivs inte.
Tillsynen över efterlevnaden av lagen skall enligt 10 § utövas av
”polismyndigheten” (Lagrådet återkommer till vad som avses därmed
under nämnda paragraf) som enligt 13 § får meddela de förelägganden
som behövs för att lagen och föreskrifterna meddelade med stöd av lagen
skall efterlevas. I författningskommentaren till 13 § sägs bl.a. att
paragrafen ger polismyndigheten rätt att vidta erforderliga åtgärder för att
åstadkomma att lagen och föreskrifterna efterlevs, t.ex. att förelägga en
handlare att överlämna inköpsnotor och andra handlingar som rör
handlarens befattning med mottagna varor till polismyndigheten. Det har
vid föredragningen inför Lagrådet bekräftats att vad som sålunda uttalats
i kommentaren till 13 § bör gälla. Vid sådant förhållande föreslår
Lagrådet att den föreslagna lydelsen av 5 § kompletteras med en direkt
bestämmelser om skyldighet för en handlare att på begäran tillhandahålla
den lokala polismyndigheten anteckningar och övriga handlingar som
avser mottagna varor. Paragrafen kan därvid lämpligen ges följande
lydelse.
”En handlare är skyldig att föra anteckningar om förvärvade eller annars
mottagna varor och att på begäran tillhandahålla den lokala
polismyndigheten dessa anteckningar och övriga handlingar som avser
mottagna varor”.
7 §
I paragrafens första stycke upptas en ny regel om att en handlare inte får
ta emot varor av den som är under 18 år, om inte denne visar att han äger
förfoga över varan, eller av den som är märkbart påverkad av alkohol
eller något annat berusningsmedel. I andra stycket upptas en regel om att
en handlare inte får ta emot varor av någon som inte på ett tillförlitligt
sätt styrker sin identitet eller är känd. Den senare regeln har sin
motsvarighet i den gällande lagstiftningen. Enligt Lagrådets mening ger
den senare regeln uttryck för en mera allmängiltig princip medan regeln i
först stycket tar sikte på speciella situationer. De båda reglerna bör därför
upptas i omvänd ordning. Paragrafen kan då utformas enligt följande.
”En handlare får inte ta emot begagnade varor av den som inte på ett
tillförlitligt sätt styrker sin identitet eller är känd.
En handlare får inte heller ta emot varor av den som är under 18 år,
om inte denne visar att han har rätt att förfoga över varan, eller av den
som är märkbart påverkad av alkohol eller något annat
berusningsmedel”.
8 §
Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse om s.k. liggetid för
mottagna varor. Enligt andra stycket får den lokala polismyndigheten för
vissa fall medge undantag från bestämmelsen i första stycket om det
finns särskilda skäl. I författningskommentaren förklaras inte vad som
avses med uttrycket ”för visst fall”. Kommentarer, som använder
uttrycket ”i enskilda fall”, ger snarast vid handen att avsikten är att
dispens skall kunna ges både för olika objekt och för enskilda handlare.
uttrycket ”för visst fall” leder dock enligt Lagrådets mening tanken till ett
visst försäljningstillfälle eller en viss vara. Om avsikten är att dispens
skall kunna ges viss handlare generellt eller för vissa varuslag bör
bestämmelsen omformuleras. Andra stycket kan då ges följande lydelse:
”Den lokala polismyndigheten får medge en handlare undantag från
bestämmelsen i först stycket om det finns särskilda skäl”.
9 §
Med hänvisning till vad som tidigare anförts under 2 och 3 §§ förordar
Lagrådet att punkt 2 i denna paragraf får utgå.
10 §
I paragrafen anges att tillsynen över efterlevnaden av lagen och med stöd
därav meddelare föreskrifter utövas av ”polismyndigheten”. Eftersom
samme handlare enligt föreskrifterna i 3 § kan vara registrerad hos ett
flertal lokala polismyndigheter bör under det fortsatta lagstiftningsarbetet
klargöras vad som avses gälla i förevarande sammanhang. Är avsikten,
vilket förefaller troligast, att var och en av berörda polismyndigheter
skall utöva tillsyn inom sitt verksamhetsområde kan ”polismyndigheten”
lämpligen ersättas med beskrivningen ”den lokala polismyndighet hos
vilken handlaren är registrerad”.
14 §
Paragrafen innehåller bl.a. en straffbestämmelse för den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra sin anteckningsskyldighet
enligt 5 §1 eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet. Straffet är böter
eller fängelse i högst sex månader. Enligt paragrafens andra stycke skall
det inte dömas till ansvar om överträdelsen är ringa. En handlares
förfarande att lämna oriktig uppgift då han enligt 5 § för anteckningar om
förvärvade eller mottagna varor kan tänkas vara att bedöma som osant
intygande. Lagrådet föreslår därför att paragrafens andra stycke, i likhet
med den föreslagna 15 §, kompletteras med en bestämmelse om att
ansvar enligt paragrafen inte skall ådömas om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.
Ikraftträdandebestämmelserna
Av punkt 2 första meningen framgår att den som vid ikraftträdandet är
registrerad enligt den nu gällande förordningen om handel med
begagnade varor skall anses registrerad på samma ort enligt den nya
lagen. Av andra meningen framgår att den som vid ikraftträdandet driver
handel på flera orter och endast är registrerad på en av dem enligt den
nuvarande förordningen har att registrera sig på alla orter där han driver
handel. Någon tidpunkt när denna registreringsskyldighet senast skall
vara fullgjord har inte angivits. I allmänmotiveringen anförs att då det är
fråga om ett enkelt registreringsförfarande skall skyldigheten inträda vid
ikraftträdandet. Den föreslagna bestämmelsen i andra meningen gäller
handlare som i enlighet med nu gällande regler är registrerade endast där
de har fast driftsställe eller där den huvudsakliga handeln bedrivs. Den
utökade registrering som föreskrivs i den nya lagen kan formellt inte ske
innan denna lag trätt i kraft. Med hänsyn härtill och till att den som
bedriver här aktuell handel utan att vara registrerad gör sig skyldig till
brott mot den föreslagna 14 § anser Lagrådet att en viss tidsfrist måste
uppställas för att fullgöra den utökade registreringsskyldigheten.
Tidsfristen kan förslagsvis bestämmas till två månader från
ikraftträdandet. Punkt 2 kan då lämpligen utformas enligt följande:
”2. Den som vid ikraftträdande är registrerad hos en lokal
polismyndighet enligt förordningen (1918:403) om handel med
begagnade varor skall anses registrerad inom myndighetens
verksamhetsområde enligt den nya lagen. Den som vid ikraftträdandet
driver handel på flera orter och endast är registrerad på någon av dem
skall senast den 1 september 1999 registrera sig på alla övriga orter där
han driver handel”.
NÄRINGSDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträdet den 25 februari 1999
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Freivalds, Åsbrink, Schori, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Östros,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet Sahlin
_____________________
Regeringen beslutar proposition 1998/99:51 Lag om handel med
begagnade varor.
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
lag om handel med
begagnade varor
2 § och 9 §
42
1
Prop. 1998/99:51
Prop. 1998/99:51
Prop. 1998/99:51
Bilaga 1
Prop. 1998/99:51
Bilaga 2
Prop. 1998/99:51
Bilaga 3
Prop. 1998/99:51
Bilaga 3
Prop. 1998/99:51
Bilaga 4
Prop. 1998/99:51
Bilaga 4
Prop. 1998/99:51