Post 5900 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1998/99:100 ·
Hämta Doc ·
1999 års ekonomiska vårproposition
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 100/1
Bilaga 1
Svensk ekonomi
Bilaga 1
Svensk ekonomi
Innehållsförteckning
Förord 9
1 Inledning 9
1.1 Sammanfattning 9
1.2 Utvecklingen inom olika områden 12
2 Internationell utveckling 19
2.1 Utvecklingen i Europa 19
2.2 Oväntat stark utveckling i Förenta staterna 22
2.3 Utvecklingen i Asien och Latinamerika 22
2.4 Utvecklingen i Ryssland och i övriga Östersjöområdet 24
2.5 Den svenska världsmarknadstillväxten 24
3 Kapitalmarknaderna 25
3.1 Utvecklingen i omvärlden 25
3.2 Utvecklingen i Sverige 26
3.3 Ränte- och valutakursantaganden 28
4 Utrikeshandeln 29
4.1 Varuhandeln 29
4.2 Tjänstehandeln 32
4.3 Bytesbalans och finansiellt sparande 32
5 Näringslivets produktion 34
5.1 Industrin 34
5.2 Byggnadsverksamhet 36
6 Arbetsmarknad 38
7 Löner 43
8 Inflation 46
9 Hushållens ekonomi och privat konsumtion 49
9.1 Hushållens inkomster 49
9.2 Privat konsumtion 50
10 Investeringar 54
10.1 Näringslivets investeringar 54
10.2 Bostäder 56
10.3 Lagerinvesteringar 57
11 Den offentliga sektorn 58
11.1 Den konsoliderade offentliga sektorn 58
11.2 Den statliga sektorn 63
11.3 Allmänna pensionsfonden/ ålderspensionssystemet 64
11.4 Kommunsektorn 66
Innehållsförteckning
Tabeller
1.1 Prognosförutsättningar 13
1.2 Nyckeltal 13
1.3 Försörjningsbalans 14
1.4 Bidrag till BNP-tillväxt 16
1.5 Sparandets sammansättning 16
1.6 De offentliga finanserna 17
2.1 BNP-tillväxt per region 19
2.2 BNP-tillväxt, KPI och arbetslöshet 21
3.1 Betalningsbalansens finansiella poster 28
3.2 Ränte- och valutakursantaganden 28
4.1 Export och import av varor och tjänster 30
4.2 Bytesbalans och finansiellt sparande 32
5.1 Näringslivets produktion 34
5.2 Nyckeltal för industrin 34
5.3 Byggnadsverksamhet 36
6.1 Arbetsmarknad 38
6.2 Sysselsättning, branschfördelat 39
6.3 Konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder 40
7.1 Timlöner 43
7.2 Arbetskraftskostnad per anställd i näringslivet enligt OECD 45
8.1 Konsumentprisutveckling 46
9.1 Hushållens disponibla inkomster, konsumtion och sparande 49
10.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren 54
10.2 Övriga näringslivets investeringar 55
11.1 Den offentliga sektorns finanser 59
11.2 Den offentliga sektorns skatter och avgifter 60
11.3 Den offentliga sektorns utgifter i löpande pris samt
volymförändring 61
11.4 Förändring av finansiellt sparande 62
11.5 Statens finanser inklusive sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen 64
11.6 Ålderspensionssystemet 65
11.7 Kommunsektorns finanser 67
Innehållsförteckning
Diagram
1.1 BNP-utveckling 9
2.1 BNP-tillväxt i världen och sammantaget i Tyskland,
Storbritannien, Norge och Danmark 19
2.2 Företagens och hushållens framtidstro i euroområdet 20
3.1 10-åriga statsobligationsräntor i Förenta staterna, Tyskland
och Japan 25
3.2 Börsutvecklingen i Förenta staterna, Tyskland och Japan 26
3.3 Dollarkursen mot euro och 12-månaders räntedifferens
mellan Förenta staterna och Tyskland 26
3.4 Ränteutvecklingen i Sverige 27
3.5 Kronans utveckling, TCW-index 27
3.6 Aktiekursutvecklingen på Stockholms fondbörs, OMX-index 27
4.1 Svensk varuexport, geografisk fördelning 29
4.2 Svensk export, marknadsandelar samt världsmarknads-
utveckling. Bearbetade varor 31
4.3 Tjänstebalansen 32
5.1 Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige
relativt 14 OECD-länder 35
5.2 Industrins bruttoöverskottsandel 36
6.1 Antal nyanmälda lediga platser och antal sysselsatta 38
6.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud 39
6.3 Befolkning i åldern 16-64 år uppdelad på olika grupper 41
6.4 Öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder 41
6.5 Beveridgekurva 42
7.1 Timlöneutveckling i ekonomin som helhet 44
8.1 KPI och enhetsarbetskostnaden i näringslivet 47
8.2 Konsumentprisutveckling 48
9.1 Privat konsumtion och disponibel inkomst 51
9.2 Hushållens nettosparkvot och skuldkvot 51
9.3 Hushållens förmögenhetskvot 52
9.4 Privat konsumtion av bilar och övriga kapitalvaror 52
10.1 Investeringar som andel av BNP 54
10.2 Fastighetsprisstatistik 55
10.3 Antal outhyrda respektiva påbörjade lägenheter 56
10.4 Lagerkvoter i industrin 57
11.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 58
11.2 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter 58
11.3 Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld och
nettoskuld 60
11.4 Den offentliga sektorns reala utgifter 62
11.5 Kommunsektorns konsumtionsutveckling 68
Svensk ekonomi
Förord
I denna bilaga till 1999 års ekonomiska
vårproposition görs en bedömning av den
internationella och den svenska ekonomins
utveckling t.o.m. år 2002.
Bedömningen baseras på underlag från
Statistiska centralbyrån, OECD, IMF och den
prognos Konjunkturinstitutet publicerade den
24 mars. Ansvaret för beräkningarna åvilar dock
helt Finansdepartementet.
Beräkningar för åren 1999 till 2002 har gjorts
med stöd av Konjunkturinstitutets modeller
KOSMOS och FIMO och är betingade av att ett
antal förutsättningar är uppfyllda.
Ansvarig för bilagan är departementsrådet
Mats Dillén. Beräkningarna baseras på
information t.o.m. 7 april 1999.
1 Inledning
1.1 Sammanfattning
Förutsättningarna för hög tillväxt i Sverige under
de kommande åren är i grunden gynnsamma. Till
följd av den internationella
konjunkturavmattningen dämpas dock tillväxten
under innevarande år och beräknas uppgå till
2,2 %. Utsikterna har under den senaste tiden
försämrats påtagligt i EU-området och i
synnerhet i några viktiga mottagarländer för
svensk export. Mot detta skall ställas att de
inhemska delarna av den svenska ekonomin har
utvecklats mycket väl och överträffat
förväntningarna. Särskilt
sysselsättningsutvecklingen har varit stark under
årets inledande månader. Försvagningen av den
internationella konjunkturen väntas bli kortvarig
och redan i slutet av 1999 förutses en
återhämtning. De senaste halvårets
styrräntesänkningar i
Sverige, den relativt svaga kronan och de låga
räntorna i EU-området innebär att de monetära
förhållanden är expansiva, vilket bidrar till en
fortsatt god efterfrågan. Därmed beräknas
tillväxten i den svenska ekonomin uppgå till
2,6 % år 2000 (se diagram 1.1).
Diagram 1.1 BNP-utveckling
Enligt de preliminära nationalräkenskaperna
ökade bruttonationalprodukten (BNP) med
2,9 % förra året, vilket låg i linje med
bedömningarna i såväl 1999 års
budgetproposition som den prognos som
gjordes i samband med Sveriges
konvergensprogram (decemberprognosen).
Tillväxten i den inhemska efterfrågan var under
fjolåret mycket stark. Bruttoinvesteringarna
ökade med nästan 10 %, den privata
konsumtionen steg med drygt 2,5 % och den
offentliga konsumtionen växte – efter fyra år
med negativ tillväxt – med knappt 2 %. Nettot
från utrikeshandeln gav ett negativt bidrag till
tillväxten på 0,6 procentenheter, vilket framför
allt berodde på att importen ökade mycket
kraftigt.
Det finns en tydlig skillnad i det rådande
konjunkturläget mellan optimistiska hushåll och
mer pessimistiska industriföretag. De senaste två
årens gynnsamma arbetsmarknadsutveckling,
förväntningar om höga reala inkomstökningar
och en fördelaktig förmögenhetsutveckling har
inneburit att hushållen är mycket optimistiska
inför framtiden. Hushållens förväntningar om
utvecklingen av den egna ekonomin är högre
ställda än på mycket länge. I enkäter riktade till
industriföretagen framskymtar å andra sidan ett
mer pessimistiskt stämningsläge, även om
förväntningsbilden i viss utsträckning har
stabiliserats de senaste månaderna.
Industriföretagen har drabbats av den sviktande
internationella konjunkturen vilken har medfört
en ofrivillig
lageruppbyggnad, sänkta priser och försämrade
vinstutsikter.
Tudelningen i optimistiska hushåll och
pessimistiska industriföretag är inte något unikt
svenskt fenomen, utan kännetecknar
konjunkturläget i stora delar av OECD-området,
och i synnerhet EU-länderna. Förklaringen till
industriföretagens lågt ställda förväntningar står
att finna i det globala efterfrågebortfall och till-
hörande pris- och vinstpress som följt i
kölvattnet av kriserna i Asien och Latinamerika.
Den globala tillväxten föll från drygt 4 % år 1997
till beräknade 2,4 % år 1998 och väntas uppgå till
2,3 % år 1999. Prispressen har varit mest tydlig
på olja och övriga råvaror, vars priskänslighet för
efterfrågeförändringar är hög. Exempelvis har
oljepriset fallit från 19 $ per fat 1997 till 13 $ per
fat 1998.
De kontraktiva effekterna av Asienkrisen har i
viss mån motverkats av fallande långräntor. Även
de korta räntorna har till följd av
styrräntesänkningar, i sin tur orsakade av
nedjusterade tillväxt- och
inflationsförväntningar, sjunkit i EU-området
och i Sverige. I Förenta staterna sänkte
centralbanken styrräntan med sammanlagt 0,75
procentenheter under hösten 1998 till 4,75 %.
Den amerikanska ekonomin har emellertid
fortsatt att uppvisa höga tillväxttal. I prognosen
förutses en gradvis avmattning av den
amerikanska konjunkturen och en oförändrad
inriktning av penningpolitiken. I Sydostasien och
Japan antas en försiktig återhämtning inledas
under andra halvåret 1999.
Hushållen gynnas kortsiktigt av låga
prisökningar vilket ger en stark utveckling av de
reala inkomsterna. För företagen ökar emellertid
de reala lönekostnaderna, vilket leder till en
sämre vinstutveckling och på sikt även till en
svagare investeringstillväxt och en lägre
arbetskrafts
efterfrågan.
För svenskt vidkommande förefaller det
troligt att löneglidningen för både 1998 och 1999
blir några tiondelar högre än vad som förutsattes
i budgetpropositionen och decemberprognosen.
Samtidigt har såväl producent- som
konsumentpriserna fallit. De reala
lönekostnaderna för åren 1998 och 1999 har
därmed ökat snabbare än vad som antagits
tidigare. Detta kan förväntas leda till en viss
försvagning av den fortsatta
sysselsättningstillväxten.
Till grund för prognosen ligger antaganden
om att löneglidningen år 2000 faller tillbaka till
0,5 % och att de totala löneökningarna avseende
åren 2001 och 2002 begränsas till 3 %. Att
lönebildningen fungerar väl är en nödvändig
förutsättning för att sysselsättningen skall växa
snabbt utan att löner och priser accelererar. Om
sådana tendenser föreligger kommer Riksbanken
att strama åt penningpolitiken och därmed
dämpa tillväxten och sysselsättningen.
Av stor betydelse för den svenska
exporttillväxten är den konjunkturavmattning i
EU-området som inleddes under senhösten
1998. Den svenska exporten drabbas
förhållandevis hårt under 1999 av de försämrade
konjunkturutsikterna av två skäl. För det första
så förväntas Sveriges största exportmarknader i
EU-området – Tyskland, Storbritannien och
Danmark – få lägst tillväxt, samtidigt som
tillväxten i Norge, som står för 8,6 % av vår
export, förväntas att bli mycket låg 1999 och
2000. För det andra missgynnas Sverige i rådande
konjunkturläge av inriktningen på exporten. De
cykliska delarna av basindustrin och
investeringsvaruindustrin kommer att drabbas
särskilt hårt av den förväntade försvagningen
bland våra viktigaste handelsparter. Dessa
ofördelaktiga sammansättningseffekter med
avseende på länder- och varuefterfrågan är dock
tillfälliga, vilket gör att exporttillväxten återgår
till en mer normal bana nästa år.
Det är den inhemska efterfrågan som bär upp
tillväxten 1999. Hushållens ekonomiska
förutsättningar är, som tidigare nämnts, överlag
mycket gynnsamma. Den privata konsumtionen
bedöms därför kunna öka med ca 2,5 % per år
under 1999 och 2000. Vad gäller investeringarna
är bilden splittrad. Industriinvesteringarna
förväntas i år minska något, till följd av den
svagare internationella konjunkturen, medan
övriga investeringar inom näringslivet, och i
synnerhet de investeringar som har en tydlig
koppling till den inhemska efterfrågan, utvecklas
förhållandevis starkt. Lagerinvesteringarna var
stora under 1998 och inom såväl industrin som
handeln torde finnas ett behov av en
lagerkorrigering. I år väntas därför en anpassning
av lagren som sänker tillväxten. Den ytterligare
resursöverföring till kommunerna, som föreslås i
vårpropositionen, ökar kommunernas finansiella
utrymme, vilket medger en viss uppjustering av
den kommunala konsumtionen för åren 2000
och 2001 i förhållande till decemberprognosen.
Den strama budgeten innebär att den statliga
konsumtionen väntas visa måttliga ökningstal.
Arbetsmarknadsutvecklingen var mycket
stark under 1998. Den öppna arbetslösheten,
som andel av arbetskraften, föll från 8,0 % år
1997 till 6,5 % år 1998, vilket är den största
absoluta nedgång mellan två år som har
registrerats under efterkrigstiden. En bidragande
orsak till detta var att sysselsättningen ökade
med 58 000 personer – också det en historiskt
sett stark utveckling. Den konjunkturavmattning
som förutses under innevarande år kommer, med
en viss eftersläpning, att leda till en
uppbromsning av sysselsättningstillväxten under
andra halvåret. Sett över hela prognosperioden
stiger dock sysselsättningen.
Sysselsättningsgraden för personer i reguljär
sysselsättning mellan 20 och 64 år beräknas öka
från 74,6 % år 1998 till 76,5 % år 2002.
Regeringens mål är att sysselsättningsgraden år
2004 skall uppgå till 80 %.
För åren 2001 och 2002 är det svårt att nu
bedöma konjunkturläget. Den antagna tillväxten
för dessa år är i stället bestämd av den långsiktiga
tillväxttakten som uppskattas till ca 2 % och av
att det finns lediga resurser i ekonomin som
möjliggör en tillväxt med ytterligare 0,5 procent-
enheter per år utan att löner och priser
accelererar. För att en sådan utveckling skall
realiseras måste lönebildningen fungera väl och
Kunskapslyftet riktas mot de svagaste grupperna
på och utanför arbetsmarknaden.
De offentliga finanserna visar betydande
överskott under hela prognosperioden. Åren
2001 och 2002 överstiger det finansiella
sparandet i den offentliga sektorn målet om
överskott på 2,0 % av BNP med ca 22 miljarder
kronor 2001 och 41 miljarder kronor 2002.
Dessa överskjutande medel antas i kalkylen
beräkningstekniskt tillföras hushållssektorn så
att saldomålen uppnås exakt. Den offentliga
sektorns konsoliderade bruttoskuld har som
andel av BNP sjunkit sedan 1995 och beräknas,
även med beaktande av den beräkningstekniska
överföringen, understiga 60 % år 2001.
Finanspolitikens inriktning beräknas vara
expansiv i år, vilket kan ses mot bakgrund av den
internationella konjunkturavmattningen.
Perioden 2000–2002 kan finanspolitiken, med
beaktande av de beräkningstekniska
överföringarna, betecknas som i genomsnitt
neutral.
Inom några områden är osäkerheten i
prognosen stor:
– Prognosen bygger på förutsättningen att den
internationella avmattningen är tillfällig och att
tillväxten i Sydostasien, Japan och EU-området
tilltar mot slutet av innevarande år. Det kan dock
inte uteslutas att recessionen i Sydostasien och
Japan blir mer utdragen, vilket kan innebära att
även återhämtningen i EU-området kommer
senare än beräknat. Den ekonomiska
utvecklingen i Förenta staterna är också
svårbedömd. I prognosen förutses en gradvis
nedgång av tillväxten mot den långsiktiga
tillväxttrenden. Det finns dock ett antal möjliga
obalanser i den amerikanska ekonomin, vilket
kan komma att kräva en anpassning som gör att
tillväxten blir lägre än i prognosen. Samtidigt har
den amerikanska ekonomins styrka överraskat
många bedömare och några tydliga tecken på en
nära förestående avmattning har inte funnits i
den senast inkomna statistiken.
– Risken för en sämre internationell
utveckling balanseras dock av att den inhemska
efterfrågan kan bli starkare än vad som antagits i
prognosen. Den senaste tidens goda
sysselsättningstillväxt och hushållens positiva
bedömningar av den egna ekonomin kan
innebära att den inhemska efterfrågan, i högre
grad än vad som antagits, kan kompensera för
efterfrågebortfallet från Sveriges
exportmarknader.
– I prognosen förutsätts att löneglidningen år
2000 begränsas till 0,5 % och att löneökningarna
för åren därefter, då det finns väldigt få avtal,
uppgår till 3 % per år. Med löneökningar på
denna nivå skapas förutsättningar för en expansiv
penningpolitik och ett konkurrenskraftigt
näringsliv, vilket befrämjar en hög och
sysselsättningsintensiv tillväxt. Ett stort antal
personer i arbetsför ålder kommer under de
närmaste åren att genomgå vuxenutbildning och
antalet högskoleplatser ökar kraftigt. För att inte
flaskhalsar skall uppstå på arbetsmarknaden är
det viktigt att vuxenutbildningen riktas till de
grupper som har en svag ställning på
arbetsmarknaden och som annars skulle riskera
att bli varaktigt arbetslösa.
1.2 Utvecklingen inom olika områden
Den internationella utvecklingen
Recessionen i den japanska ekonomin, vissa
asiatiska stater och på senare tid även i
Latinamerika har under hösten satt tydliga spår i
den europeiska konjunkturutvecklingen. Den
globala tillväxten väntas falla marginellt mellan
1998 och 1999. Tillväxten i EU-området väntas
däremot bli ca 1 procentenhet lägre än under
1998. En tydlig indikation på
konjunkturförsämringen i EU-området är att de
europeiska industriföretagen sedan hösten 1998
har blivit allt mer pessimistiska i sina
framtidsbedömningar. Detta tar sig uttryck i
form av negativa orderstocksomdömen,
stagnerande produktionsplaner och ett missnöje
med lagersituationen. Företagens pessimism
beror inte enbart på förväntningar om en svag
volymmässig utveckling av produktionen utan är
säkerligen också påverkade av den internationella
prispress som bl.a. Asienkrisen givit upphov till.
Givet de försämrade exportutsikterna och den
avmattning i industrins investeringar, som är en
följd av prispressen och krympande
vinstmarginaler, bedöms tillväxten i EU-området
minska från knappt 3 % 1998 till knappt 2 % i år.
Ett lågt ränteläge och ett högt
konsumentförtroende bidrar dock till att hålla
den inhemska efterfrågan uppe.
Konjunkturbilden skiljer sig dock åt mellan olika
länder. I Tyskland förväntas en betydande
avmattning och tillväxten beräknas falla från
2,8 % 1998 till 1,5 % i år. I Storbritannien, som
ligger längre fram i konjunkturcykeln än övriga
EU-länder, bedöms den sammanlagda
effekten på tillväxten av det starka pundet, den
tidigare strama penningpolitiken och vikande
internationell efterfrågan bidra till en betydligt
lägre tillväxt i år. En återhämtning år 2000
förutses till följd av lättare monetära
förhållanden och en mindre stram finanspolitik.
Frankrike, Nederländerna, Belgien och
Österrike väntas få en BNP-tillväxt mellan 2 och
2,5 % i år, medan produktionsökningen i
Spanien, Portugal, Irland och Finland bedöms
överstiga 3 %. I Italien ökar tillväxten något
1999, men den ligger fortfarande under EU-
genomsnittet. I Danmark och Norge dämpas
tillväxten betydligt. I Danmark stramades
finanspolitiken åt under fjolåret i syfte att
motverka tendenser till överhettning. Den
norska ekonomin har drabbats hårt av fallande
oljepriser. En stram penningpolitik i avsikt att
stärka växelkursen och en restriktiv finanspolitik
har ytterligare reducerat den samlade efterfrågan.
I Förenta staterna steg BNP under föregående
år med hela 3,9 %. Arbetslösheten låg under den
nivå som, åtminstone tidigare, ansetts vara
förenlig med icke accelererande löneökningar.
Inflationen var stabil och låg och
produktivitetstillväxten var god. På ett antal
områden är dock utvecklingen oroande.
Aktiekurserna har stigit mycket kraftigt under
de senaste åren, bytesbalansunderskottet har
successivt vuxit, hushållens sparande har minskat
till mycket låga nivåer och investeringarna har
ökat i en takt som knappast är långsiktigt hållbar.
Prognosen utgår från en utveckling där dessa
obalanser gradvis minskar genom att tillväxten i
den privata konsumtionen avtar och
ökningstakten i investeringarna dämpas. Under
dessa förutsättningar bedöms tillväxten i år
uppgå till 3,0 % för att minska till 2,2 % år 2000.
Utvecklingen i Japan och i de krisdrabbade
länderna i Sydostasien är fortfarande
svårbedömd. Prognosen baseras på att en
försiktig återhämtning i dessa länder inleds
under slutet av 1999. I Sydkorea och Thailand
har en viss återhämtning redan inletts. Det
fortsatta konjunkturförloppet i Japan är
fortfarande mycket ovisst. Utfallet från
nationalräkenskaperna för det fjärde kvartalet
visade att BNP föll med 0,8 % i förhållande till
det tredje kvartalet. Därmed har BNP minskat
fem kvartal i följd. För att vända utvecklingen
måste förtroendet hos hushåll och företag
återvända. En viktig förtroendeskapande åtgärd
är att saneringen av den finansiella sektorn
fullföljs.
Även Ryssland och de latinamerikanska
ekonomierna har drabbats hårt av turbulensen på
de finansiella marknaderna. I Brasilien har stora
kapitalutflöden tvingat fram en mycket stram
penningpolitik och en kraftig depreciering av
realen. I Ryssland väntas BNP falla med 5 % i år,
vilket kan få negativa återverkningar för de
baltiska staterna och övriga
transitionsekonomier.
Tabell 1.1 Prognosförutsättningar
1997
1998
1999
2000
2001
2002
BNP OECD1
3,0
2,3
1,9
2,0
2,2
2,3
KPI OECD1
2,0
1,4
1,4
1,5
1,5
1,6
Timlön, kostnad1
4,5
3,6
3,0
3,2
3,0
3,0
Dollarkurs (SEK)2
7,7
8,0
7,9
7,6
7,3
7,1
TCW-index2
120,5
123,3
122,7
119,9
118,5
118,0
Tysk långränta3
5,7
4,6
4,0
4,2
4,4
4,6
Svensk långränta3
6,6
5,0
4,3
4,4
4,6
4,8
Svensk kortränta4
4,3
4,3
3,2
3,3
3,6
4,0
1 Årlig procentuell förändring, BNP OECD och KPI OECD avser OECD-16
2 Årsgenomsnitt
3 10-års statsobligation, årsgenomsnitt
4 6-månaders statsskuldsväxel, årsgenomsnitt
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Räntor, inflation, valutor och löner
Efter höstens finansiella turbulens har
utvecklingen på de svenska kapital- och
aktiemarknaderna stabiliserats. Den svenska 10-
årsräntan låg i slutet av januari under 4 % – en
nivå som bedömdes vara orealistisk för ett antal
år sedan. Statistik som visat på en oväntat stark
utveckling av den amerikanska ekonomin har
dock sedan resulterat i en internationell uppgång
i de långa räntorna. Under återstoden av 1999
förutses långräntan fluktuera kring dagens nivåer
för att därefter, när den europeiska konjunkturen
stärks, gradvis stiga till 5 % i slutet av 2002. Att
10-årsräntan på lång sikt inte bedöms överstiga
5 % är en konsekvens av de sanerade offentliga
finanserna och av att Riksbankens inflationsmål
har vunnit allmänhetens förtroende.
Inflationsförväntningarna kan därför även
framdeles förutsättas ligga i linje med
inflationsmålet. Skillnaden mellan svenska och
tyska långräntor bedöms kunna krympa till 0,2
procentenheter.
På grund av den ekonomiska avmattningen
och det låga inflationstrycket i Euroområdet har
det antagits att den Europeiska centralbanken
(ECB) sänker styrräntan under året.
Osäkerheten vad gäller ECB:s överväganden
avseende inriktningen på penningpolitiken är
dock betydande.
I Sverige föll priserna under loppet av 1998.
Till följd av det låga inflationstrycket har
Riksbanken sänkt den s.k. reporäntan från
4,35 % i början av juni 1998 till 2,90 % i mars i
år. Inflationen, mätt med förändringen i
konsumentprisindex (KPI), förväntas ligga runt
0,5 % i slutet av innevarande år och därefter öka
till ca 1 % i slutet av nästa år.
Tabell 1.2 Nyckeltal
1997
1998
1999
2000
2001
2002
KPI, dec–dec
1,9
–0,6
0,5
0,9
2,0
2,0
NPI, dec–dec
–0,9
–1,4
–1,4
0,0
–
–
Disponibel inkomst1,6
–1,7
2,6
3,6
1,8
3,6
3,0
Sparkvot (nivå)6
0,8
1,2
2,1
1,6
3,3
4,3
Industriproduktion1
5,4
4,3
2,0
4,0
3,3
3,5
Relativ
enhetsarbetskostnad i
industrin1
–4,2
–1,4
–1,8
0,1
–
–
Sysselsättning2
–1,0
1,5
1,4
0,6
0,9
0,8
Öppen arbetslöshet3
8,0
6,5
5,8
5,4
5,1
5,0
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder3
4,3
3,9
3,6
3,6
3,5
3,5
Handelsbalans4
141
140
135
137
150
164
Bytesbalans5
2,9
2,1
1,3
1,5
1,7
2,1
Offentliga sektorns
finansiella
sparande5,6
–1,1
2,2
1,8
2,1
2,0
2,0
1 Årlig procentuell förändring
2 Antal personer, årlig procentuell förändring
3 Andel av arbetskraften
4 Miljarder kronor
5 Procent av BNP
6 För åren 2001 och 2002 avses värden efter beräkningsteknisk överföring till hushållen
Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen, Riksbanken och
Finansdepartementet
Prismått som exkluderar effekterna av ändrade
indirekta skatter och subventioner samt
räntekostnader för egna hem, väntas ligga strax
över 1 % såväl i år som nästa år.
Den låga inflationen förklaras av den
internationella prispressen, nedväxlingen av den
svenska löneökningstakten och ett antal år med
god produktivitetsutveckling. I prognosen antas
att penningpolitiken anpassas så att inflationen i
slutet av år 2001 uppgår till 2 % för att sedan
ligga på denna nivå även 2002.
Trots de senaste årens mycket gynnsamma
utveckling av den svenska ekonomin med låg
inflation, bytesbalansöverskott, förbättrade
offentliga finanser och en god produktivitets-
utveckling, var den svenska kronan svag under
stora delar av hösten 1998. I decemberprognosen
framhölls kronans fortsatta utveckling som en
betydande osäkerhetsfaktor. Kronan har därefter
apprecierat i linje med det växelkursantagande
som då gjordes. I föreliggande prognos har
antagits att kronan fortsätter att appreciera, för
att på några års sikt ligga på 118, mätt som
TCW-index. Kronan bedöms också appreciera
till 8,70 mot euron.
Tabell 1.3 Försörjningsbalans
Miljarder
kronor
Årlig procentuell förändring
1998
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Privat konsumtion
952
1,3
2,0
2,6
2,6
2,4
1,8
1,8
Offentlig konsumtion
466
–0,2
–2,1
1,9
1,0
1,0
0,9
0,2
Stat
143
–0,6
–5,0
3,2
1,0
0,5
0,5
0,5
Kommun
324
0,0
–0,7
1,3
1,0
1,1
1,1
0,1
Bruttoinvesteringar
261
3,7
–4,8
9,6
4,8
5,4
4,6
4,6
Näringsliv exkl. bostäder
203
4,7
–0,1
10,7
4,4
4,1
2,4
2,5
Bostäder
25
13,1
–25,7
5,1
12,1
17,8
22,0
20,0
Myndigheter
32
–8,0
–9,4
6,4
1,5
2,8
1,5
0,1
Lagerinvesteringar1
12
–1,1
0,7
0,3
–0,7
0,2
0,0
0,0
Export
810
6,1
12,8
7,3
3,6
5,7
5,2
5,1
Import
698
3,7
11,7
11,0
2,9
6,7
4,9
4,5
BNP
1804
1,3
1,8
2,9
2,2
2,6
2,5
2,5
1 Förändringstalen är uttryckta i procent av BNP föregående år
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Det preliminära löneutfallet för 1998 registrerar
ökningar av timlönerna med 3,2 % exklusive en
del retroaktiva löneutbetalningar framför allt
från offentliga myndigheter. När dessa
löneutbetalningar har fångats upp av
lönestatistiken väntas den registrerade
löneökningstakten uppgå till 3,6 %, vilket
motsvarar en genomsnittlig löneglidning på 0,8
procentenheter. Detta är en något lägre
löneglidning än genomsnittet under 1990-talet,
men är samtidigt hög med tanke på nivån på
arbetslösheten och att priserna har ökat betydligt
mindre än vad som förväntades vid tidpunkten
för 1998-års avtalsrörelse. Den faktiska reala
löneökningen avviker därmed ganska kraftigt
från den av parterna förväntade reallöneökningen
vid tidpunkten för 1998 års avtalsrörelse. I år och
nästa år väntas lönerna öka med 3,0 % respektive
3,2 %. Löneglidningen antas uppgå till 0,6 % i år
och till 0,5 % nästa år. För åren 2001 och 2002
finns nästan inga löneavtal. De totala
löneökningarna per år antas då uppgå till 3 %.
Försörjningsbalansen
År 1998 var ett bra år ur svensk exportsynpunkt.
Varuexporten ökade med drygt 7 %. Detta var
något överraskande med tanke på Asienkrisen
och den därmed sammanhörande nedgången av
den globala tillväxten. Den svenska exporten till
den krisdrabbade Asienregionen föll visserligen
med knappt 25 % i värdetermer, vilket drog ned
den svenska exporttillväxten med ca 2 procent-
enheter. Samtidigt kompenserades detta av att
exporttillväxten till EU-området utvecklades
mycket starkt. I år är bilden den motsatta – en
svag europeisk konjunktur försämrar
exportförutsättningarna. Svensk export drabbas
extra hårt av att konjunkturen är särskilt svag i
Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark,
som tar emot drygt en tredjedel av svensk
varuexport. Eftersom en stor andel av svensk
export består av investeringsvaror och den
europeiska investeringskonjunkturen förväntas
vara svag i år, försämras förutsättningarna för
den svenska exporten ytterligare. Att en
exportavmattning är förestående syns tydligt i
statistik över exportorderingången och i
Konjunkturinstitutets
industribarometer. Den antagna förbättringen av
det internationella konjunkturläget innebär att
utsikterna för svensk export ljusnar år 2000.
Sammantaget beräknas tillväxten i varuexporten
minska från drygt 7 % år 1998 till ca 3,5 % år
1999. År 2000 sker en återhämtning och varu
exporten väntas öka med ca 5,5 %.
Varuimporten ökade med knappt 12 % år
1998. Importen ökar i genomsnitt avsevärt
snabbare än BNP, vilket beror på en tilltagande
handelsspecialisering. Importtillväxten under
1998 var dock ovanligt stark i förhållande till den
uppnådda BNP-tillväxten. En delförklaring till
detta är att exporten, som har ett högt
importinnehåll, och importtunga investeringar,
exempelvis
maskininvesteringar, ökade kraftigt under
fjolåret. I år väntas istället en relativt måttlig
tillväxt av exporten och av investeringar med ett
högt importinnehåll. Varuimporten beräknas
därför endast öka med 2,5 % i år. År 2000
förutses
varuimporten normaliseras och öka med ca
6,5 %.
Trots att exporten i år väntas växa något
snabbare än importen förutses
handelsbalansöverskottet minska något.
Förklaringen ligger i att den vikande efterfrågan
för svenska exportvaror väntas tvinga svenska
exportföretag till att sänka sina priser relativt
kraftigt medan importpriserna antas stiga något.
Exporten och importen av tjänster antas följa
ungefär samma mönster som exporten och
importen av varor, dvs. mattas av kraftigt i år för
att sedan återigen öka snabbare.
Investeringstillväxten var mycket stark 1998. I
år dämpas tillväxten och investeringarna väntas
stiga med ca 5 % både i år och nästa år.
Investeringsförloppen är dock ganska olika i
olika sektorer. Inom industrin väntas
investeringarna minska i år till följd av
försvagningen av den internationella
industrikonjunkturen. Investeringarna antas falla
kraftigt i basindustrin men utvecklas relativt väl
inom expansiva branscher som
teleproduktindustrin och läkemedelsindustrin.
Nedgången i investeringsaktiviteten begränsas
dock av att den internationella konjunktur-
avmattningen antas bli kortvarig. Om så inte blir
fallet är följaktligen risken för en betydligt sämre
utveckling av industriinvesteringarna påtaglig.
Inom övrigt näringsliv steg investeringarna
kraftigt under föregående år. I synnerhet var
investeringsaktiviteten hög inom sektorer med
en nära koppling till hushållens efterfrågan.
Exempelvis steg investeringarna inom
varuhandeln med 33 %. Investeringarna inom
övrigt näringsliv väntas fortsätta öka med ca 7 %
år 1999 och med ca 5 % år 2000. En låg
vakansgrad i storstadsregionerna, stigande priser
och en hög orderingång tyder på en stark
nybyggnation av kommersiella fastigheter. En
viss konjunkturdämpning kan förväntas i de
industrirelaterade tjänstebranscherna även om
anpassningen inför millennieskiftet bidrar till
investeringstillväxten.
Bostadsinvesteringarna ökade svagt under
1998, men nivån är fortfarande mycket låg och
bostadsbeståndet krymper. Det låga ränteläget,
stigande priser och fallande vakansgrader i
tillväxtregionerna är tydliga signaler på att
bostadsbyggandet kommer att öka. Statistik över
orderstocken tyder också på en återhämtning.
Det är i första hand byggandet av egna hem och
bostadsrätter i storstäderna som ökar.
Utvecklingen av lagerinvesteringarna har ofta
stor betydelse för hur tillväxten fördelas mellan
olika år. Under första halvåret 1998 skedde en
ofrivillig lageruppbyggnad i industrin till följd av
vikande efterfrågan. En viss lageranpassning
inleddes sedan under det andra halvåret. Lager-
investeringarna kom för helåret att ge ett positivt
bidrag till BNP-tillväxten på 0,3 procentenheter
(eftersom lagerinvesteringarna har ett högt
importinnehåll är den totala effekten på
tillväxten dock lägre). I år förutses en mindre
uppgång i lagren totalt sett. Lagerinvesteringarna
år 1999 kommer ändå ligga på en avsevärt lägre
genomsnittlig nivå än 1998, vilket resulterar i ett
negativt tillväxtbidrag på motsvarande 0,7 % av
BNP. Under år 2000 ökar lagren snabbare i takt
med den ökande industriproduktionen och
väntas då ge ett positivt tillväxtbidrag på 0,2 % av
BNP.
Under 1998 ökade den privata konsumtionen
med 2,6 %, vilket är den största ökningen på tio
år. Under 1999 och 2000 väntas konsumtionen
fortsätta att öka i ungefär samma takt. Grunden
för en stabil konsumtionstillväxt i
hushållssektorn föreligger i form av en solid
förmögenhetsställning, en god utveckling av de
reala disponibla inkomsterna, en fortsatt
gynnsam arbetsmarknadsutveckling, och en hög
grad av framtidsoptimism vad beträffar den egna
ekonomin. I år förväntas de reala disponibla
inkomsterna öka med hela 3,6 % för att sedan
växa med 1,8 % nästa år. Årets kraftiga
disponibelinkomstökning beror dels på höga
reallöneökningar till följd av låg inflation och
dels på lägre skattebetalningar som andel av
inkomsten. Hushållens konsumtion bedöms
dock följa en jämnare utvecklingsbana, vilket
innebär att sparkvoten tillfälligt ökar 1999.
Konsumtionstillväxten väntas försvagas något år
2000 på grund av att disponibelinkomsterna
utvecklas svagare och av att hushållens
uppdämda behov av att ersätta
kapitalvaror gradvis minskar.
Under åren 2001 och 2002 beräknas den
privata konsumtionen öka med knappt 2 % per
år. För dessa år förutspås ansenliga överskott i de
offentliga finanserna. Det är rimligt att anta att
hushållen får ta del av dessa överskott och
planerar sin konsumtion därefter (även om det är
osäkert i hur stor utsträckning och i vilken form
överskotten kommer hushållen tillgodo).
Beräkningstekniskt har överskott i de offentliga
finanserna utöver 2 % av BNP, överförts till
hushållen.
Den statliga konsumtionen steg med 3,2 % år
1998. Förbrukningen av varor och tjänster ökade
med nära 9 %, medan nedgången i den statliga
sysselsättningen fortsatte. Under perioden 1994-
1997 minskade konsumtionen kontinuerligt med
sammanlagt 4,5 %. En fortsatt återhämtning av
den statliga konsumtionen förutses under
prognosperioden. Ökningen beräknas till 1 % i
år och sedan till 0,5 % per år.
Den kommunala konsumtionen växte starkare
än väntat förra året. Det var framför allt
förbrukningen, det vill säga sektorns köp av
varor och tjänster, som ökade. Denna utveckling
tyder på att sektorn i viss utsträckning anlitat
externa
företag i stället för att nyanställa.
Under perioden 1999-2002 väntas den
kommunala konsumtionen växa med i
genomsnitt 0,8 % per år. Konsumtionstillväxten
medger en sysselsättningsökning med i
genomsnitt 9 000 personer per år och möjliggörs
bland annat
genom ökade skatteinkomster och högre
statsbidrag. Sektorns finansiella sparande
beräknas från och med nästa år bli tillräckligt
stort för att
kravet om ekonomisk balans skall kunna uppnås.
Tillväxtens och sparandets sammansättning
Under 1998 var tillväxtbidraget från inhemsk
slutlig efterfrågan 3,6 procentenheter. Nettot av
utrikeshandeln gav ett negativt tillväxtbidrag
motsvarande 0,6 procentenheter (se tabell 1.4).
Den inhemska efterfrågan väntas fortsätta ge
stora positiva bidrag till tillväxten varje år fram
till och med 2002, medan nettot av
utrikeshandeln ger mindre men positiva bidrag.
Utvecklingen av utrikeshandelns nettobidrag till
tillväxten under 1998, 1999 och 2000 förklaras
till stor del av importens kraftiga svängningar
mellan åren. Fjolårets starka importökning
gjorde att tillväxtbidraget från utrikeshandeln
blev negativt. Den kraftiga importavmattningen i
år slår igenom i ett positivt nettobidrag. År 2000
växer importen snabbare än exporten, vilket gör
att tillväxtbidraget från utrikeshandeln minskar
igen, trots att tillväxten då är fyra tiondelar högre
än 1999.
Tabell 1.4 Bidrag till BNP-tillväxt
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Privat konsumtion
1,0
1,3
1,3
1,2
0,9
0,9
Offentlig konsumtion
–0,5
0,5
0,2
0,2
0,2
0,0
Bruttoinvesteringar
–0,8
1,5
0,8
0,9
0,8
0,8
Lagerinvesteringar
0,7
0,3
–0,7
0,2
0,0
0,0
Export
5,1
3,2
1,6
2,7
2,5
2,5
Import
–3,8
–3,9
–1,1
–2,6
–2,0
–1,9
Netto utrikeshandel
1,3
–0,6
0,5
0,1
0,6
0,7
BNP
1,8
2,9
2,2
2,6
2,5
2,5
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Tabell 1.5 Sparandets sammansättning
Procent av BNP
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Bruttosparande
17,0
17,6
16,2
16,9
17,4
18,2
Realt sparande
14,1
15,1
14,8
15,4
15,7
16,1
Fasta
investeringar
13,7
14,4
14,8
15,2
15,5
15,8
Lager-
investeringar
0,4
0,7
0,0
0,2
0,2
0,2
Finansiellt sparande
2,9
2,4
1,5
1,6
1,8
2,2
Offentlig sektor
–1,1
2,2
1,8
2,1
2,0
2,0
Hushåll
1,5
1,3
1,6
1,1
2,0
2,6
Företag
2,4
–1,1
–1,9
–1,6
–2,2
–2,4
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Det finansiella sparandet i den svenska
ekonomin, vilket i stort överensstämmer med
bytesbalansöverskottet, väntas uppgå till i
genomsnitt knappt 2 % av BNP per år under
prognosperioden. Även om det reala sparandet
minskar något i år som andel av BNP, så ökar
reala sparandets andel av BNP sett över hela
prognosperioden. Trots att den privata
konsumtionen bedöms kunna uppvisa stabila
ökningstal kan såväl det reala sparandet som
andel av BNP öka som
Sveriges finansiella nettoställning mot omvärlden
förbättras.
Arbetsmarknaden
Arbetsmarknaden utvecklades mycket starkt
under 1998. Sysselsättningen ökade med 1,5 %
och arbetslösheten föll med 1,5 procentenheter.
En stor del av sysselsättningsökningen tillkom i
den privata tjänstesektorn där 41 000 nya
arbetstillfällens skapades. I kommunsektorn
bröts den
tidigare negativa utvecklingen och
sysselsättningen steg med 19 000 personer i
förhållande till 1997. Sysselsättningen har
fortsatt att öka i snabb takt under inledningen av
1999. Den konjunkturavmattning som förutses
under innevarande år väntas dock leda till att
sysselsättningstillväxten avtar i slutet av året.
Inom industrin och de
industrirelaterade tjänstesektorerna bedöms
sysselsättningen minska under andra halvåret.
Antalet nya lediga platser pekar också på en
förestående sysselsättningsavmattning. I takt
med att det internationella konjunkturläget
förstärks år 2000 väntas sysselsättningen åter öka
i något snabbare takt. Sysselsättningsuppgången
nästa år begränsas dock av att de reala
löneökningarna för åren 1998 och 1999 beräknas
bli något högre än tidigare förväntat. Antalet
arbetade timmar förutses öka något svagare än
sysselsättningen bl.a. på grund av att flera av de
avtal som slöts våren 1998 inkluderade en
arbetstidsförkortning.
Under åren 2001 och 2002 bedöms den
svenska ekonomin kunna växa snabbare än den
långsiktiga tillväxttakten genom att
sysselsättningen ökar med knappt 1 % per år.
Detta förutsätter dock att lönebildningen
fungerar väl, så att lediga resurser på
arbetsmarknaden kan tas i anspråk utan att det
uppstår inflationsdrivande löneökningar.
Sysselsättningstillväxten understöds av att
regeringens utbildningssatsningar bidrar till att
öka andelen utbildad arbetskraft, vilket bör
underlätta rekryteringen av personal, och
förslaget i vårpropositionen att införa en kraftig
subvention till företag som anställer
långtidsinskrivna. Sysselsättningsgraden för
personer i reguljär sysselsättning mellan 20 och
64 år förväntas öka från 74,6 % år 1998 till
76,5 % år 2002. Regeringens mål är att
sysselsättningsgraden år 2004 skall uppgå till
80 %.
Den goda sysselsättningsutvecklingen gör att
den öppna arbetslösheten fortsätter att minska
till 5,0 % år 2002. Storleken på den öppna
arbetslösheten påverkas också av arbetsutbudet
som normalt ökar när sysselsättningen stiger. I
denna proposition föreslås ett antal åtgärder som
påverkar arbetsutbudet. Antalet personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskar från
och med i år, antalet platser i vuxenutbildningen
(Kunskapslyftet) reduceras på sikt samtidigt som
nya högskoleplatser tillkommer.
Den avmattning i industrikonjunkturen som
väntas i år leder till en tillfällig nedgång i
produktivitetstillväxten eftersom
sysselsättningen reagerar med en viss
eftersläpning på förändrad produktion. Av
samma skäl stiger produktivitetstillväxten relativt
kraftigt nästa år när konjunkturläget förbättras.
Näringslivets anpassningskostnader i samband
med millennieskiftet kan också i någon mån
minska produktivitetstillväxten innevarande år
eftersom dessa kostnader inte leder till högre
produktion. Den genomsnittliga
produktivitetstillväxten mellan 1998 och 2002 är
något lägre än vad historiska samband i
förhållande till BNP-tillväxten visar. Tillväxten
är med andra ord sysselsättningsintensiv vilket
beror på att det är de inhemska delarna av den
svenska ekonomin som växer starkt och då i
synnerhet den privata tjänstesektorn.
Offentliga finanser
År 1998 uppgick den offentliga sektorns finan-
siella sparande till 39,5 miljarder kronor eller
2,2 % av BNP, enligt redovisningen i national-
räkenskaperna som exkluderar bokförings
mässiga effekter av bolagiseringen av AP-
fondens fastigheter. Jämfört med motsvarande
bedömning som gjordes i decemberprognosen
förra året blev sparandet ca 10,5 miljarder kronor
större. Det bättre utfallet beror i huvudsak på
oväntat stora skatteinkomster i slutet av 1998.
Överskottet 1998 innebär att den offentliga
sektorns finansiella sparande har förbättrats med
knappt 60 miljarder kronor sedan 1997 och med
nära 200 miljarder kronor från 1994. Som andel
av BNP har sparandet vänts från ett underskott
1994 på 10,1 % till förra årets överskott på 2,2 %.
Huvuddelen av denna förbättring är strukturell
och kan jämföras med att
konsolideringsprogrammet under perioden
motsvarade 8 % av BNP.
Tabell 1.6 De offentliga finanserna
Procent av BNP
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
64,6
63,9
62,6
62,4
61,5
Utgifter
62,4
62,1
60,5
59,2
57,6
Finansiellt sparande
före överföring
2,2
1,8
2,1
3,1
4,0
Beräkningsteknisk
överföring
1,1
2,0
Finansiellt sparande
efter överföring
2,0
2,0
Konsoliderad brutto-
skuld efter överföring
75,4
67,6
62,2
54,2
51,0
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
I år beräknas det finansiella sparandet uppgå till
33,5 miljarder kronor eller 1,8 % av BNP.
Skatterna som andel av BNP (skattekvoten)
ligger kvar på 1998 års nivå, vilket beror på att
årets skattesänkningar uppvägs av förskjutningar
i skattebetalningar mellan åren. Nedgången i
sparandet med 0,4 % av BNP från 1998 kan
istället hänföras till att utgifterna exkl. räntor
stiger som andel av BNP.
Det finansiella sparandet förstärks till ca 2 %
av BNP år 2000 trots att skattekvoten sjunker.
Förbättringen av sparandet beror på att
utgifterna som andel av BNP minskar. Vid
hittills
beslutade och föreslagna regler förstärks sedan
sparandet åren 2001 och 2002 med ca 1 % av
BNP per år. Förbättringen beror på en fortsatt
nedgång av utgifterna som andel av BNP, medan
skattekvoten är i stort sett oförändrad.
Inkomsterna av räntor och utdelningar faller
eftersom de finansiella tillgångarna minskar,
främst genom AP-fondens överföringar till
staten, men även till följd av försäljningar av
statliga bolag. Inkomsterna från dessa
försäljningar inräknas per definition inte i det
finansiella sparandet. Däremot
reduceras den offentliga skulden och
ränteutgifterna när försäljningsinkomsterna
används till amorteringar av statsskulden.
Det finansiella sparandet åren 2001 och 2002
överträffar målet på ett överskott på 2 % av BNP
med ca 22 respektive 41 miljarder kronor. Dessa
överskjutande överskott antas tillföras
hushållssektorn så att saldomålet uppnås exakt
(se tabell 1.6). Beaktas denna beräkningstekniska
överföring uppnås en mer sannolik fördelning av
det finansiella sparandet, vilket har betydelse för
bl.a. prognosen för statsskulden och den privata
konsumtionen. Frågan om hur eventuella
framtida överskott skall fördelas mellan
amorteringar och olika typer av utgiftshöjningar
och skattesänkningar kommer att övervägas i
framtida vår- och budgetpropositioner bl.a. med
beaktande av då aktuellt och förväntat
konjunkturläge.
Den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld har som andel av BNP sjunkit sedan
1995 och uppgick vid utgången av 1998 till
75,4% av BNP. Under prognosperioden minskar
den även nominellt och understiger, även med
den beräkningstekniska överföringen från
offentlig sektor till hushållen, 60 % av BNP år
2001.
Nettoskulden, som är nettot av den offentliga
sektorns samtliga finansiella tillgångar och
skulder, sjunker i takt med de finansiella
överskotten och de värdeförändringar som sker
på tillgångar och skulder. I slutet av år 2002
beräknas nettoskulden uppgå till ca 0,5 % av
BNP. Efter den omfördelning av sparandet från
staten till ålderspensionssystemet som sker
genom pensionsreformen kommer statsskulden
åter att öka. Det underliggande lånebehovet år
2002, vid 2 % överskott i de offentliga
finanserna, beräknas uppgå till 7 miljarder
kronor.
De beräkningar av finanspolitikens inriktning
som redovisas i kapitel 11 indikerar att finans-
politiken är expansiv i år och milt kontraktiv
nästa år. Efter beaktande av de beräknings-
tekniska överföringarna bedöms finanspolitikens
inriktning vara milt expansiv 2001 och neutral
2002
2 Internationell utveckling
Den ekonomiska krisen i Asien har spritt sig och
slagit hårt mot Ryssland och senast Brasilien.
Detta har dämpat den internationella
konjunkturen som förväntas vara fortsatt svag
under innevarande år. På medellång sikt bedöms
dock de gynnsamma makroekonomiska
förutsättningarna med låg inflation och låga
räntor bidra till att tillväxten i världsekonomin
stärks. Turbulensen på de internationella
finansiella marknaderna har avtagit och
spridningseffekterna på den globala ekonomin
till följd av den senaste utvecklingen i
Latinamerika väntas bli relativt måttliga.
Den globala ekonomiska tillväxten förutses i
år sjunka något till 2,3 %, medan den i OECD-
området förväntas minska med knappt en halv
procentenhet till 1,9 %.
I EU förutses BNP-tillväxten sjunka med en
knapp procentenhet till 1,9 %. Under det andra
halvåret förväntas dock den inhemska efterfrågan
åter stärkas till följd av låga räntor, stigande
realinkomster och en fortsatt stark framtidstro
bland hushållen. Utvecklingen stimuleras också
av en milt expansiv finanspolitik och gynnsamma
monetära förhållanden, dvs. den sammantagna
effekten på efterfrågan av ränte- och
växelkursutvecklingen.
Tabell 2.1 BNP-tillväxt per region
Årlig procentuell förändring
1998
1999
2000
2001
2002
Världen
2,4
2,3
3,1
3,5
3,5
OECD
2,3
1,9
2,0
2,2
2,3
EU
2,8
1,9
2,4
2,6
2,6
S.k. transitionsekonomier
–0,5
–0,9
1,4
2,6
2,9
Central- och Östeuropa
2,5
2,2
3,2
4,5
5,0
Ryssland
–4,6
–5,0
–1,0
0,0
0,0
U-länder
2,9
3,0
4,6
5,1
5,1
Afrika
3,4
3,2
5,1
5,3
5,0
Asien
3,0
4,5
5,3
5,9
5,9
Krisdrabbade
asiatiska länder1
–8,2
0,2
4,6
5,3
5,8
Mellan och Sydamerika
2,2
–1,2
2,6
2,9
3,2
1 Krisdrabbade asiatiska länder utgörs här av Filippinerna, Indonesien, Malaysia,
Sydkorea och Thailand
Källor: OECD, IMF och Finansdepartementet
Den starka konjunkturen i Förenta staterna
förväntas dämpas något i år till följd av en
svagare investeringstillväxt och en minskad
privat konsumtion. I de krisdrabbade asiatiska
länderna förutses en försiktig återhämtning i
slutet av året. Viktiga förutsättningar är dock att
förtroendet bland japanska företag och hushåll
börjar återvända och att saneringen av
finanssektorn fullföljs på ett förtroendeingivande
sätt.
I fyra av de viktigaste svenska exportmark-
naderna, dvs. Tyskland, Storbritannien, Norge
och Danmark, bedöms BNP-tillväxten
sammantaget halveras under innevarande år.
Dessa länder står för drygt en tredjedel av den
totala svenska exportmarknaden.
Världsmarknadstillväxten för svensk export
förväntas därmed minska betydligt från knappt
7 % till knappt 4 % i år för att sedan öka till
drygt 5 % nästa år.
Diagram 2.1 BNP-tillväxt i världen och sammantaget i
Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark
Procent
Det finns fortsatt en betydande osäkerhet i
bedömningen av den internationella
utvecklingen. En förnyad turbulens på de
finansiella marknaderna och ökad protektionism
skulle kunna bidra till en sämre utveckling för
världsekonomin som helhet. I Förenta staterna
utgör ökade obalanser i ekonomin en risk, men
en bättre utveckling än den som förutses kan
heller inte uteslutas.
2.1 Utvecklingen i Europa
En tillfällig avmattning i euroområdet
Konjunkturen i euroområdet utvecklades starkt
under det första halvåret 1998. Låga räntor och
en positiv utveckling på arbetsmarknaden bidrog
till en uppgång i inhemsk efterfrågan, främst
privat konsumtion. Samtidigt har bidraget från
nettoexporten till BNP-tillväxten successivt
avtagit under året, bl.a. som en följd av minskad
efterfrågan i omvärlden.
Under senhösten mattades emellertid kon-
junkturen betydligt. Detta avspeglades i ett
snabbt fallande företagsförtroende, vikande
orderingång samt avtagande industriproduktion.
Lägre vinstförväntningar, bl.a. till följd av en
internationell prispress, har bidragit till en
dämpad investeringstakt. Skillnaderna mellan
länderna inom euroområdet var dock stora. Den
svaga utvecklingen var särskilt tydlig i Tyskland
och
Italien, medan ekonomierna i Spanien, Portugal,
Irland och Finland fortsatte att växa starkt. I
Frankrike, Nederländerna, Belgien och
Österrike skedde en tydlig avmattning i
exporttillväxten mot slutet av året, men denna
nedgång tycks i stor utsträckning ha
kompenserats av en stark utveckling av privat
konsumtion.
Diagram 2.2 Företagens och hushållens framtidstro i
euroområdet
Nettobalans
Till en början var fallet i företagens framtidstro i
euroområdet framförallt betingat av snabbt
minskat förtroende inom exportsektorn, men
mot slutet av året tycks också förväntningarna på
hemmamarknaden ha minskat.
Samtidigt har konsumentförtroendet stigit
kontinuerligt sedan i mitten av 1998 och upp-
visar nu i flera länder historiskt höga nivåer.
Detta gäller t.ex. i Tyskland och i Frankrike.
Troliga förklaringar till detta är bl.a. en mer
gynnsam utveckling på arbetsmarknaden samt
stigande realinkomster.
Omvärldskrisen har haft en tydligt dämpande
effekt på pris- och ränteutvecklingen i euro-
området. Inflationstakten uppgick i februari till
0,8 % på årsbasis. Under 1998 föll långa räntan
sammantaget från drygt 5,4 % till knappt 4,0 %.
Sedan årsskiftet har emellertid en viss uppgång
kunnat noteras.
I ljuset av konjunkturavmattningen under
hösten, den låga inflationstakten och låga
inflationsförväntningar, genomfördes en
samordnad styrräntesänkning i början av
december 1998 och sammantaget har styrräntan i
euroområdet sänkts från knappt 4,0 % till 3,0 %
under det
senaste året.
Vid årsskiftet infördes den gemensamma
valutan, euron. Euron har sedan årsskiftet – bl.a.
till följd av konjunkturavmattningen i euro-
området samt de mer gynnsamma
tillväxtutsikterna i Förenta staterna – försvagats
tydligt mot den amerikanska dollarn och bedöms
även ha försvagats i effektiva termer.
Sammantaget bedöms de monetära förhållan-
dena ha lättat något under inledningen av 1999
jämfört med hösten 1998. Styrräntan förutses
sänkas till 2,75 % under året, som en följd av
konjunkturavmattningen och en förväntan om
en fortsatt låg inflation.
Utsikterna för 1999 har i ljuset av avmatt-
ningen försämrats och tillväxttakten förutses nu
avta från knappt 3 % 1998 till drygt 2 % 1999,
bl.a. som en följd av en dämpad
investeringsaktivitet och en fortsatt svag
exportutveckling. Skillnaderna är emellertid stora
mellan länderna.
Avmattningen är särskilt tydlig i Tyskland där
BNP-tillväxten bedöms avta till 1,5 %. Även i
Italien förutses en fortsatt svag utveckling med
en BNP-tillväxt på 1,7 %. I Frankrike,
Nederländerna, Belgien och Österrike bedöms
tillväxttakten avta till 2 – 2½ %, medan BNP-
tillväxten bedöms överstiga 3 % i Spanien,
Portugal, Irland och Finland. Efter flera år av i
princip oförändrade enhetsarbetskraftskostnader
i euroområdet förutses en viss ökning som,
tillsammans med tydlig priskonkurrens på
exportmarknaden, kan medföra en press på
företagens vinstmarginaler. Detta väntas få en
dämpande effekt på investeringarna. Samtidigt
bedöms låga räntor och en milt expansiv
finanspolitik inverka gynnsamt på den inhemska
efterfrågan. Tillväxten av den privata
konsumtionen bedöms komma att öka som en
följd av stigande realinkomster och den starka
framtidstron hos hushållen.
Trots avmattningen förutses en viss fortsatt
nedgång i arbetslösheten under
prognosperioden, bl.a. som en följd av offentliga
sysselsättningsprogram i Tyskland och
Frankrike.
Avmattningen i euroområdet bedöms dock
vara av tillfällig natur och en återhämtning
förutses under andra halvåret 1999. Under nästa
år väntas tillväxttakten uppgå till 2½ %. Därefter
förutses BNP växa med knappt 2¾ %, dvs. något
över den uppskattade potentiella tillväxten
eftersom det bedöms finnas viss ledig kapacitet.
Tabell 2.2 BNP-tillväxt, KPI och arbetslöshet
Årlig procentuell förändring
1998
1999
2000
2001
2002
BNP
OECD1
2,3
1,9
2,0
2,2
2,3
Förenta staterna
3,9
3,0
2,2
2,4
2,5
Japan
–2,9
–0,6
0,5
0,8
1,1
EU
2,8
1,9
2,4
2,6
2,6
Tyskland
2,8
1,5
2,3
2,7
2,5
Frankrike
3,2
2,2
2,4
2,6
2,7
Italien
1,4
1,7
2,3
2,6
2,4
Storbritannien
2,3
0,6
1,7
2,2
2,3
Norden
3,0
1,9
2,2
2,4
2,6
Danmark
2,9
1,7
1,9
2,0
2,4
Finland
5,0
3,2
3,1
3,1
3,1
Norge
2,0
0,6
0,9
2,2
2,5
Konsumentpriser
OECD
1,4
1,4
1,5
1,5
1,6
EU
1,7
1,3
1,6
1,8
1,8
Norden
1,3
1,5
1,7
1,8
1,8
Arbetslöshet i procent
av arbetskraften2
OECD
6,0
6,1
6,2
6,2
6,1
EU
10,6
10,5
10,4
10,1
9,9
Norden
6,6
6,3
6,0
5,7
5,5
Världsmarknadstillväxt
för svensk export
6,8
3,8
5,2
6,3
6,7
1 Med OECD-området avses här 16 länder: Förenta staterna, Japan, Tyskland, Frankrike,
Italien, Storbritannien, Kanada, Belgien, Danmark, Finland, Nederländerna, Norge,
Spanien, Schweiz, Sverige och Österrike
2 Nationella definitioner
Källor: OECD och Finansdepartementet
Det finns en risk för en sämre utveckling än den
som prognostiserats. En svagare efterfrågan i
omvärlden eller ökad internationell prispress kan
medföra att den väntade återhämtningen vad
gäller exportutvecklingen fördröjs. Skulle
utvecklingen på arbetsmarknaden bli svagare än
vad som nu förutses kan detta påverka
konsumentförtroendet i negativ riktning och
därmed även tillväxtutsikterna. En mer gynnsam
utveckling av privat konsumtion kan samtidigt
inte uteslutas i och med den starka framtidstron
bland hushållen.
Betydande avmattning i Storbritannien,
Norge och Danmark
Det finns tydliga tecken på en avmattning i några
av de viktigaste svenska exportmarknaderna
utanför euroområdet, Storbritannien, Norge och
Danmark. Till stor del kan avmattningen
förklaras av att den ekonomiska politiken
stramats åt till följd av överhettningstendenser
efter ett antal år med stark inhemsk efterfrågan.
Dessutom har den kraftigt minskade efterfrågan
i den asiatiska regionen inverkat negativt på
exportutvecklingen. I Storbritannien har även
det starka pundet dämpat exporten. Norge är
världens näst största oljeexportör och det
kraftigt sjunkande oljepriset har under förra året
fått betydande effekter på
konjunkturutvecklingen.
I Storbritannien har konjunkturen varit god
de senaste sex åren. Under 1998 mattades BNP-
tillväxten då bidraget från nettoexporten sjönk
till följd av de senaste årens appreciering av
pundet samt den svagare internationella
utvecklingen. Den strama finans- och
penningpolitiken bidrog samtidigt till att den
inhemska efterfrågan försvagades tydligt i slutet
av förra året. I år förutses BNP-tillväxten minska
till 0,6 % som en följd av en fortsatt avmattning
av den inhemska efterfrågan. En återhämtning av
konjunkturen väntas 2000–2001 till följd av en
förbättrad
exportutveckling och en stärkt inhemsk
efterfrågan stimulerad av lättare monetära
förhållanden och en milt expansiv finanspolitik.
Efter en mycket hög BNP-tillväxt i Norge
under de senaste åren förväntas en betydande
avmattning av konjunkturen. Under det förra
året sjönk oljepriset betydligt, vilket medfört
produktionsbegränsningar och uppskjutna
oljeinvesteringar. Prisfallet bidrog även till en
försvagning av den norska kronan och
penningpolitiken stramades åt avsevärt i syfte att
stärka växelkursen. På senare tid har dock
oljepriset stigit, växelkursen stärkts och
styrräntan sänkts något. En restriktiv
finanspolitik bidrog till att dämpa den inhemska
efterfrågan som mattades mot slutet av förra
året. Under innevarande år förutses den
sammantaget strama ekonomiska politiken
tydligt hämma den privata konsumtionen. Det
relativt låga oljepriset medför en fortsatt svag
exportutveckling och fallande investeringar.
Sammantaget innebär detta att BNP-tillväxten
bedöms sjunka till 0,6 % i år och därefter öka
marginellt till 0,9 % år 2000. En mindre stram
ekonomisk politik och en mer gynnsam
utveckling inom oljesektorn bedöms bidra till att
konjunkturen återhämtar sig år 2001.
Efter en längre period av stark ekonomisk till-
växt i Danmark förväntas en avmattning.
Exportutvecklingen har försämrats bl.a. till följd
av att lönekostnaderna ökat snabbare än i
omvärlden. En stramare finanspolitik har
bidragit till en kraftigt minskad framtidstro
bland hushållen och den privata konsumtionen
bedöms mattas av
under innevarande år. Sammantaget bedöms
BNP-tillväxten sjunka till 1,7 % 1999. En
återhämtning förutses i slutet av 2001 till följd av
en ökad inhemsk efterfrågan som i sin tur
förklaras av en mindre stram finanspolitik och en
förbättrad internationell konjunktur.
2.2 Oväntat stark utveckling i
Förenta staterna
I Förenta staterna har ekonomin fortsatt att
utvecklas starkt. BNP steg under 1998 med
3,9 %, arbetslösheten föll till 4,5 % och
inflationstakten uppgick till måttliga 1,6 %. Med
stöd av en god realinkomstutveckling, stigande
aktiepriser och en gynnsam
sysselsättningsutveckling fortsatte den starka
tillväxten av privat konsumtion.
Kostnadseffekterna av de relativt höga
löneökningarna har dämpats av en stark
produktivitetstillväxt och de privata
investeringarna ökade kraftigt under 1998,
framför allt vad gäller
informationsteknologi. Denna utveckling drevs,
förutom av fallande relativpriser på kapital, av en
stark inhemsk efterfrågan och låga
finansieringskostnader för företagen. På grund
av den betydande inhemska aktiviteten, en
apprecierande dollar och den svaga utvecklingen
i omvärlden reducerade nettoexporten BNP-
tillväxten med ca 1½ procentenheter under 1998.
Med hjälp av en rad styrräntesänkningar
dämpades under hösten en hotande
kreditåtstramning som riskerade att sprida sig till
den reala ekonomin. Den gynnsamma
ekonomiska utvecklingen och en stram
finanspolitik genererade under 1998 ett budget-
överskott på drygt 1½ % av BNP.
Parallellt med den starka utvecklingen har ett
antal obalanser utvecklats i den amerikanska
ekonomin. Arbetslösheten ligger under den nivå
som åtminstone tidigare ansetts vara förenlig
med en låg inflation. En gradvis stigande
arbetslöshet väntas under de närmaste åren då
det förutses att penningpolitiken även
fortsättningsvis bidrar till stabila priser. Det bör i
detta sammanhang påpekas att tillfälliga faktorer
till viss del ligger bakom den senaste tidens låga
inflationstakt. Vidare ter sig aktiepriserna enligt
de flesta bedömningar övervärderade. I
kombination med en gradvis stigande sparkvot,
vilken under 1999 var negativ, väntas dessa
faktorer bidra till en avmattning av privat
konsumtion. Även vad gäller de privata
investeringarna finns tecken som tyder på en
avmattning. På grund av den svaga
exportefterfrågan och en kraftig prispress har
vinsterna i företagen fallit markant under senare
tid. Även för innevarande år förutses en relativt
svag vinstutveckling. Underskottet i
bytesbalansen steg under 1998 till ca 2,7 % av
BNP, vilket åtminstone på lång sikt medför ett
ökat nationellt sparande och därmed minskad
inhemsk
efterfrågan. Som en följd av en relativt kraftig
dämpning av investeringstakten och en viss
avmattning av privat konsumtion bedöms
tillväxten mattas under de närmaste två åren.
Sammantaget bedöms BNP-tillväxten uppgå till
3,0 % 1999 och till 2,2 % år 2000. Därefter
väntas en gradvis ökning mot potentiell tillväxt,
dvs. omkring 2½ %. Penningpolitiken bedöms
vara välbalanserad och ingen förändring av
styrräntan på 4,75 % förutses i år.
Att bedöma omfattningen av och tidpunkten
för konjunkturavmattningen är emellertid svårt.
Å ena sidan kan den inhemska efterfrågan mattas
av kraftigare än prognostiserat. Det låga privata
sparandet och det stora bytesbalansunderskottet
har ökat ekonomins känslighet för såväl
inhemska som externa förtroendeförändringar.
Mot bakgrund av de höga aktiepriserna utgör
detta en risk för en svagare utveckling än väntat
vad gäller privat konsumtion och investeringar.
En sämre ekonomisk utveckling i Latinamerika
än förväntat utgör ytterligare en risk. Å andra
sidan har under 1999 olika indikatorer fortsatt att
överraska positivt, vilket pekar på en fortsatt hög
aktivitet under de närmaste månaderna. Faktorer
som kan bidra till en bättre utveckling än väntat
är en fortsatt sjunkande sparkvot hos hushållen,
understödd av stigande aktiepriser. Ökad
produktivitet och en minskad livslängd hos
kapitalet kan också medföra en långsammare
avmattning av investeringstakten än förväntat.
2.3 Utvecklingen i Asien och
Latinamerika
Fortsatt recession i Japan
Den kraftiga recession som inleddes under 1997
fortsatte under hela 1998. Den för japanska
förhållanden höga arbetslösheten på 4,3 % har
resulterat i en minskad framtidstro bland de
japanska hushållen. Även den långdragna
hanteringen av banksektorns kreditförluster och
osäkra fordringar har bidragit till den allmänna
osäkerheten. Banksektorns problem innebär
också att det blivit svårt för små- och medelstora
företag att erhålla krediter. Dessa faktorer har
medfört, i kombination med en ogynnsam
inkomst- och vinstutveckling, att den inhemska
efterfrågan sjunkit markant. Nettoexportens
bidrag till BNP blev negativt till följd av minskad
avsättning i Asien. I avsikt att dämpa den
ekonomiska nedgången lade den japanska
regeringen fram två omfattande stimulanspaket
under 1998 och anslog medel för att sanera
finanssektorn. Centralbanken sänkte
dagslåneräntan och vidtog därtill andra
extraordinära åtgärder. Effekterna av
omvärldskrisen och den svaga inhemska
efterfrågan har under året lett till
deflationstendenser.
Vissa tecken på en stabilisering av den privata
konsumtionen kunde skönjas i slutet av 1998.
Investeringarna i den japanska ekonomin fort-
satte däremot att minska till följd av över
kapaciteten i företagssektorn och av att de
offentliga investeringarna inte fick väntad
omfattning.
Under prognosperioden förutses en begränsad
återhämtning. Både penningpolitiken och
finanspolitiken förutses fortsatt att inriktas på att
stimulera ekonomin. Vad gäller saneringen av
finanssektorn har vissa framsteg gjorts, vilket
kan ge positiv effekt på förtroendet hos företag
och hushåll framöver. Företagen bedöms dock
under 1999 fortsätta att dra ned på produktion
och investeringar i syfte att anpassa lager och
produktionskapacitet till efterfrågeläget. Arbets-
lösheten väntas därmed stiga något ytterligare.
Den privata konsumtionen väntas dock öka
något under andra halvan av 1999 till följd av ett
uppdämt konsumtionsbehov. De offentliga
investeringarna i regeringens stimulanspaket från
november bidrar till en stabilisering av BNP-
utvecklingen i början av 1999, varefter effekterna
dock klingar av.
Näringslivets investeringar väntas minska
under hela 1999 mot bakgrund av företagens
kvarstående anpassningsbehov, men en försiktig
återhämtning förväntas ske under nästa år. Den
svagare exportefterfrågan i EU, och så
småningom även den gångna höstens
yenappreciering, gör att nettoexporten inte
bedöms driva tillväxten under prognosperioden.
Yenens appreciering väntas vidare tillsammans
med den svaga efterfrågan bidra till en fortsatt
stagnation. Sammantaget väntas BNP i år minska
med 0,6 % för att år 2000 öka med 0,5 %.
Bedömningen av den japanska ekonomin om-
gärdas av betydande osäkerhet. En högre grad av
tillförsikt inför framtiden bland företag och
hushåll är avgörande för att en återhämtning
skall komma till stånd. Det förutsätter i sin tur
politisk handlingskraft och kräver bland annat att
saneringen av finanssektorn fullföljs på ett
förtroendeingivande sätt. Japans export har
dämpats av yenapprecieringen, försvagningen av
konjunkturen i EU och den alltjämt svaga
exportefterfrågan i Asien. Prognosen för
exporten är därför i hög grad beroende av en
fortsatt god konjunktur i Förenta staterna.
Tecken på viss återhämtning i de krisdrabbade
asiatiska ekonomierna
Under de senaste månaderna har tecken på en
stabilisering i de krisdrabbade asiatiska
ekonomierna blivit allt tydligare i takt med att
turbulensen på de finansiella marknaderna
avtagit. Länderna i regionen befinner sig
emellertid i olika stadier av ekonomisk
återhämtning. Sydkorea och Thailand, som
genomfört konkreta åtgärder för att reformera
den finansiella sektorn, visar de tydligaste
tecknen på återhämtning. Samtidigt fortsätter
förtroendet för Malaysias och Indonesiens
ekonomiska politik vara lågt, vilket medfört en
fördröjning av återhämtningen i dessa länder.
För flertalet länder i regionen väntas BNP sta-
biliseras i år för att öka under nästa år. Åter-
hämtningen väntas inledningsvis drivas av
exporten. BNP i Sydkorea, Thailand, Indonesien,
Malaysia och Filippinerna sammantaget väntas
öka med 0,2 % i år och 4,6 % år 2000. Prognosen
förutsätter att reformansträngningarna inom den
finansiella sektorn fortsätter och att de inleds i
företagssektorn.
Den ekonomiska tillväxten i Kina var fortsatt
hög under 1998 bl.a. tack vare stora offentliga
infrastrukturinvesteringar. Det finns dock
problem inom den statliga företagssektorn och
den finansiella sektorn är svag med skuldtyngda
banker. En annan osäkerhetsfaktor är om Kina
skulle devalvera sin valuta och då särskilt vilka
effekterna skulle bli på den asiatiska regionen. En
fortsatt ekonomisk stagnation i Japan skulle
också innebära att möjligheterna till en
exportdriven återhämtning i de asiatiska
ekonomierna minskar.
Ökad oro i Latinamerika
Den internationella finanskrisen har påverkat de
latinamerikanska ekonomierna negativt genom
ett minskat inflöde av kapital från utländska
investerare, vilket resulterat i försvagade
växelkurser, en stramare penningpolitik och
högre räntor. Dessutom har prisfall på ett antal
råvaror som utgör viktiga exportvaror drabbat
flera ekonomier allvarligt. Mot slutet av förra
året utsattes den brasilianska valutan för
spekulativa attacker och i januari tvingades
myndigheterna låta valutan flyta fritt. Efter att
först ha förlorat drygt en tredjedel av sitt värde
stabiliserades valutan. Nu väntar en stramare
ekonomisk politik i överenskommelse med IMF.
Utvecklingen i Brasilien inverkar negativt på
regionen i övrigt, bl.a. via handelseffekter. För
regionen som helhet förväntas BNP minska med
1,2 % i år för att där
efter öka med 2,6 % nästa år.
2.4 Utvecklingen i Ryssland och
i övriga Östersjöområdet
Den förhållandevis gynnsamma utvecklingen i
Ryssland fram till mitten av 1998 avbröts i
samband med den finansiella krisen. Valutan har
försvagats och inflationen tagit fart vilket i sin
tur har medfört kraftigt sjunkande
realinkomster. Ett bytesbalansöverskott har
uppstått på kort tid och är en följd av den
pågående anpassningen till sviktande
externfinansiering och stora återbetalningar på
utlandsskulden. BNP väntas sjunka med 5,0 %
1999 och med 1,0 % år 2000.
Till följd av krisen i Ryssland dämpades kon-
junkturen i Baltikum i slutet av förra året. Alla de
tre baltiska länderna, men i synnerhet Litauen,
har stora underskott i bytesbalansen. BNP-
tillväxten förväntas sjunka från drygt 4 % till
omkring 3 % i år. Estland uppvisar den starkaste
ekonomiska utvecklingen.
Även i Polen, som uppvisat den bästa utveck-
lingen bland transitionsekonomierna under de
senaste åren, dämpades konjunkturen under det
förra året. Denna utveckling förväntas under
innevarande år fortsätta till följd av en minskad
efterfrågan i EU och Östersjöregionen inklusive
Ryssland. Det växande bytesbalansunderskottet
utgör en oroskälla. BNP-tillväxten förväntas bli
drygt 4 % i år.
2.5 Den svenska världsmarknadstillväxten
Förutsättningarna för den svenska exporten
bedöms ha försämrats betydligt under det
senaste halvåret. Världsmarknadstillväxten, som
utgör ett handelsviktat genomsnitt av
importtillväxten av bearbetade varor i Sveriges
viktigaste avsättningsmarknader, bedöms minska
från knappt 7 % förra året till knappt 4 % i år.
Nästa år förväntas dock en viss återhämtning i
takt med en starkare internationell konjunktur
och världsmarknadstillväxten förutses öka till
drygt 5 %. Förklaringen till den sämre
utvecklingen i år ligger främst i en förväntad
konjunkturavmattning i Europa och i synnerhet i
några av de viktigaste exportmarknaderna
Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark.
Detta kompenseras bara delvis av en fortsatt
stark konjunkturutveckling i Förenta staterna
och en försiktig återhämtning i de krisdrabbade
asiatiska länderna.
3 Kapitalmarknaderna
Den svenska räntenivån är unikt låg i ett
historiskt perspektiv. Detta är ett resultat av
ökad trovärdighet för den ekonomiska politikens
inriktning på prisstabilitet, sunda offentliga
finanser samt ett lågt internationellt
inflationstryck. De svenska
inflationsförväntningarna är låga för de
kommande åren och har förankrats i linje med
prisstabilitetsmålet. Riksbanken har under det
senaste året kunnat lägga om penningpolitiken i
en mer expansiv riktning.
Höstens turbulens på de internationella
finansiella marknaderna har lagt sig. Den ökade
stabiliteten har lett till minskade ränteskillnader
mellan tillgångar med olika risk, bl.a. mellan
svenska och tyska obligationer, och en
förstärkning av den svenska kronan. På flera av
världens aktiebörser har det skett en stark
återhämtning efter de stora kursrasen under
tredje kvartalet 1998.
Till följd av en global ekonomisk avmattning
och dämpade inflationsförväntningar lades
penningpolitiken i euroområdet och i Förenta
staterna om i en mer expansiv riktning under
andra halvåret 1998. Den trendmässiga
nedgången i de internationella
obligationsräntorna som inleddes 1995 har
fortsatt under det gångna året. Sedan årsskiftet
noteras emellertid en viss ränteuppgång. Detta
gäller främst i Förenta staterna, vars ekonomi
fortsatt att utvecklas oväntat starkt.
Eurons försvagning mot dollarn under 1999
beror främst på att konjunkturutvecklingen är
svagare i euroområdet än i Förenta staterna.
3.1 Utvecklingen i omvärlden
Höstens turbulens på de internationella finan-
siella marknaderna, som eskalerade när Ryssland
i augusti beslöt att överge sin fasta valutakurs,
har nu klingat av. Detta beror till stor del på den
internationella beredskapen i form av bl.a.
stödpaket från IMF till krisdrabbade regioner,
penningpolitiska lättnader i en del länder och
nationella reformer.
Händelserna i Ryssland fördjupade de redan
tidigare uppkomna problemen i världsekonomin,
vilka hade sitt ursprung i Sydostasien och Japan.
Effekterna kunde utläsas i form av bl.a. kraftigt
stigande ränteskillnader mellan tillgångar med
olika risk och en försämring av likviditeten i
marknaden.
De finansiella problemen spred sig till Brasi-
lien, som i januari i år tvingades överge den fasta
växelkursen för realen. För att hindra ett fritt fall
för realen och för att motverka en alltför hög
inflation stramades penningpolitiken åt. Vid
utgången av första kvartalet 1999 hade realen
stabiliserats och inflationen hade utvecklats
gynnsammare än väntat. Centralbanken har
därför kunnat sänka sin styrränta något.
Diagram 3.1 10-åriga statsobligationsräntor i Förenta
staterna, Tyskland och Japan
Procent
Efterfrågebortfallet från de drabbade
ekonomierna har lett till en global ekonomisk
avmattning. Tillsammans med ett lågt
internationellt inflationstryck är långräntenivån i
OECD-länderna nu historiskt låg.
Under hösten sänkte centralbanken i Förenta
staterna, i tre steg, styrräntan med 0,75 procent-
enheter för att motverka riskerna för kraftig
kreditåtstramning och recession. Så sent som för
några månader sedan fanns fortfarande
förväntningar om att centralbanken skulle sänka
räntan ytterligare.
De senaste tecknen på styrkan i Förenta
staternas ekonomi – t.ex. stark BNP–tillväxt och
en snabb återhämtning av aktiekurserna – har
bidragit till att förväntningsbilden nu har
ändrats. En del bedömare tror t.o.m. att en
räntehöjning kan bli aktuell. Den starka
konjunkturen och de ändrade förväntningarna
har lett till att obligationsräntorna har stigit
sedan årsskiftet. Ränteuppgången har i viss mån
påverkat räntorna i Europa.
Japan fortsätter att tyngas av ekonomiska
problem. Under hösten har ansträngningarna
varit inriktade på att stimulera ekonomin, att
minska risken för deflation och att komma till
rätta med bankkrisen. Japans problem med att
finansiera växande underskott i de offentliga
finanserna har lett till oro för att utbudet av
obligationer skall öka i för snabb takt. Denna oro
bidrog i slutet av förra året till en uppgång i de
långa räntorna. Den alltmer expansiva
penningpolitiken och ökningen av likviditet i
ekonomin har på senare tid drivit ned de kortaste
räntorna till nära 0 %. Även de långa räntorna
har gått ned och yenen har försvagats något mot
dollarn. Den japanska valutans instabila
utveckling de senaste 6 månaderna
illustreras av att den rört sig i ett så brett intervall
som 110–135 yen per dollar.
Riskerna för nya internationella kriser med
omfattande spridningseffekter via de finansiella
systemen ter sig idag som mindre akuta än vad
de var under andra halvåret 1998. Den s.k.
flykten till kvalitet, där internationella placerare
under förra hösten ändrade sammansättningen
av sina portföljer till förmån för vad som
uppfattades som säkrare tillgångar, har avtagit.
Diagram 3.2 Börsutvecklingen i Förenta staterna,
Tyskland och Japan
Index 1998-01-03=100
Återhämtningen på aktiebörserna efter det stora
prisfallet under tredje kvartalet 1998 har varit
anmärkningsvärd. Inte minst gäller det New
York-börsen. Före höstens kursfall på
aktiebörserna höjdes flera varningar för att
aktiepriserna, särskilt i Förenta staterna, var för
höga i förhållande till den reala ekonomiska
utvecklingen och företagens förväntade vinster.
Efter centralbankens sänkningar av styrräntan
har aktiepriserna i Förenta staterna nu stigit över
de nivåer som gällde före höstens prisfall.
Frågetecknen om hållbarheten i den höga
värderingen av aktiekurserna i Förenta staterna
har därmed åter aktualiserats. En kraftig nedgång
i aktiepriserna skulle ytterligare kunna förstärka
den globala avmattningen. Den starka
produktivitetsutvecklingen i Förenta staterna gör
det emellertid svårt att värdera riskerna för en
sådan utveckling.
Diagram 3.3 Dollarkursen mot euro och 12–månaders
räntedifferens mellan Förenta staterna och Tyskland
USD/EUR
Procentenheter
Den 1 januari 1999 inleddes den tredje etappen
av EMU. I samband med denna historiska
händelse introducerades den nya valuta, euron.
Euron kommer tillsammans med dollarn och den
japanska yenen att vara en viktig reserv- och
transaktionsvaluta på de internationella
kapitalmarknaderna. Stora aktörer, inklusive
centralbanker, förväntas successivt öka andelen
euro i sina portföljer respektive valutareserver på
bekostnad av t.ex. dollar.
Sedan starten av valutaunionen har euron
försvagats mot dollarn som under 1999 har blivit
allmänt starkare. De viktigaste förklaringarna till
dollarns appreciering mot euron består i
skillnader i konjunkturutveckling mellan
euroområdet och Förenta staterna och en
därmed sammanhörande förändring av förväntad
penningpolitik.
3.2 Utvecklingen i Sverige
En ökad trovärdighet för den ekonomiska
politikens inriktning på prisstabilitet, saneringen
av de offentliga finanserna, låga
inflationsförväntningar och ett lågt
internationellt inflationstryck har lett till att den
nedgång i svenska obligationsräntor som
inleddes 1995 har fortsatt under 1998.
Räntan i mars 1999 på en 10-årig
statsobligation var ca 1 procentenhet lägre än för
ett år sedan. De korta räntorna har fallit ännu
mer. Ränteskillnaden mellan en svensk och en
tysk
10-årsobligation ligger på ca 0,4 procentenheter.
Under hösten var denna differens tidvis mer än
dubbelt så stor. Även ränteskillnaden mellan
bostads- och statsobligationer har reducerats
betydligt de senaste månaderna.
Diagram 3.4 Ränteutvecklingen i Sverige
Procent
Två viktiga institutionella reformer har
genomförts på det ekonomisk–politiska området
de senaste åren, vilket bidragit till att ytterligare
förankra inflationsförväntningarna till låga
nivåer. Det gäller dels den ökade
självständigheten för Riksbanken tillsammans
med ett lagfäst prisstabilitetsmål, dels den nya
budgetprocessen.
Ett fallande inflationstryck och dämpade
inflationsförväntningar har gjort att Riksbanken
under det gångna året har kunnat lägga om
penningpolitiken i en mer expansiv riktning.
Sedan december 1998 har reporäntan sänkts med
0,7 procentenheter till 2,9 %, vilket är
1,45 procentenheter lägre än för ett år sedan och
0,1 procentenhet under ECB:s styrränta.
Diagram 3.5 Kronans utveckling, TCW–index
Höstens internationella finansiella turbulens
ledde till en ökad volatilitet i och en försvagning
av kronan i samband med att stora placerare
valde att ändra sammansättningen av sina
portföljer till förmån för vad man ansåg vara
säkrare tillgångar, bl.a. tyska mark och dollar.
Kronans volatilitet under senare år har emellertid
inte varit större än för andra jämförbara valutor
med rörlig växelkurs. I termer av det
konkurrensvägda TCW-indexet och mot euron
har kronan stärkts betydligt sedan årsskiftet.
Kronapprecieringen beror bl.a. på att de
finansiella marknaderna har stabiliserats och på
att ekonomiska fundamenta är goda i Sverige.
Sverige har en rörlig växelkurs där penning-
politiken är inriktad på ett explicit inflationsmål
på 2 % med ett toleransintervall på ± 1 procent-
enhet. Eftersom det inte finns något mål för
växelkursen är det naturligt med temporära
svängningar i kronans växelkurs. Den stabila
ekonomiska utvecklingen i Sverige med relativt
god tillväxt, låg inflation och
bytesbalansöverskott skapar förutsättningar för
en långsiktigt stabil valuta.
Diagram 3.6 Aktiekursutvecklingen på Stockholms
fondbörs, OMX–index
Aktiekurserna på Stockholms fondbörs i termer
av OMX-index föll med 39 % under tredje
kvartalet förra året. Kombinationen av global
avmattning, försämrade vinstutsikter för
företagen och ett förhöjt ränteläge bidrog till
detta. Den gynnsamma utvecklingen under den
första delen av 1998 innebar dock att
aktiekurserna föll från höga nivåer. Efter höstens
nedgång i aktiepriserna har det skett en mycket
stark återhämtning på Stockholms fondbörs,
som inneburit att aktiekurserna i mars 1999 i
genomsnitt var ungefär i paritet med de nivåer
som rådde för ett år sedan.
Tabell 3.1 Betalningsbalansens finansiella poster
Flöden, i miljarder kronor
1997
1998
Bytesbalans
50,7
37,8
Kapitaltransfereringar
–0,3
5,6
Finansiell balans
–31,7
32,5
Direkta investeringar1
–13,1
–18,5
Portföljinvesteringar1
–139,7
–123,3
Räntebärande värdepapper1
–33,5
–61,4
I Svenska kronor1
–6,0
19,1
I utländsk valuta
–27,5
–80,5
Aktier
–106,2
–61,8
Svenska
–13,0
–2,8
Utländska
–93,2
–59,0
Finansiella derivat
15,9
–10,0
Övrigt kapital1
52,1
210,5
Valutareservens förändring
53,0
–26,2
Restpost
–18,6
–75,9
1Begränsad jämförbarhet över tiden då definitionen ändrats i oktober 1997
Källa: Sveriges riksbank
Bytesbalansen visade betydande överskott såväl
1997 som 1998. Dessa överskott motsvaras per
definition av olika icke handelsrelaterade
kapitalflöden så att betalningbalansen summerar
till noll se tabell 3.1. För 1998 registreras
fortfarande en relativt stor restpost, vilket gör att
siffrorna får tolkas med stor försiktighet.
Portföljinvesteringarna gentemot utlandet gav
1998 ett fortsatt stort valutautflöde. Under 1997
översteg svenska placerares nettoköp av
utländska aktier utländska placerares nettoköp av
svenska aktier med ca 106 miljarder kronor.
Detta utflöde hade under 1998 minskat till ca 62
miljarder kronor. Detta kan tolkas som att
svenska placerares diversifiering av sina
portföljer, i riktning mot ett större inslag av
utländska innehav, har fortsatt under 1998.
Under 1998, till skillnad från året innan, ökade
utlänningars innehav av svenska statspapper.
Svenska placerare har även fortsatt att sprida sina
ränterisker genom att öka inslaget av utländska
obligationer i sina portföljer under 1998.
Det sammantagna valutaflödet från bytes-
balans, kapitaltransfereringar, direkta
investeringar och aktietransaktioner kan tolkas
som en indikation på flöden av mer fundamental
karaktär såsom varuproduktion, långsiktiga
investeringar eller diversifieringstrender. Detta
flöde var under 1998 knappt –40 miljarder
kronor, vilket är en minskning från knappt –70
miljarder kronor året innan.
3.3 Ränte- och valutakursantaganden
Ränte- och valutaantagandena är baserade på den
förväntade ekonomiska utvecklingen i Sverige
och i omvärlden. Den svenska bilden
kännetecknas av låg inflation,
inflationsförväntningar som ligger i linje med
prisstabilitetsmålet, bytesbalansöverskott och
överskott i de offentliga
finanserna.
Tabell 3.2 Ränte- och valutakursantaganden
Värde vid respektive års slut
1998
1999
2000
2001
2002
Reporänta
3,4
2,9
3,2
3,5
4,0
6-månaders ränta
3,5
3,2
3,5
3,8
4,2
5-årsränta
3,8
3,8
4,1
4,5
4,7
10-årsränta
4,2
4,4
4,5
4,7
5,0
10-årsdiff. Sv–Ty
0,4
0,3
0,2
0,2
0,2
6-mån. DEM EURIBOR
3,3
3,1
3,5
3,8
4,0
TCW-index
130
121
119
118
118
Dollar i kronor
8,05
7,80
7,50
7,10
7,10
Euro i kronor
9,50
8,80
8,70
8,70
8,70
Källor: Finansdepartementet och Sveriges riksbank
I ett medelfristigt perspektiv förväntas de korta
och långa räntorna vara högre än idag. Den
successiva uppgången antas ske parallellt med att
den svenska och internationella konjunkturen
stärks. Ränteuppgången bedöms dock bli
förhållandevis måttlig. Skälet till detta är bl.a. att
inflationstakten framgent, både i Sverige och
internationellt, förväntas bli relativt låg då
penningpolitiken utformas för att uppnå
prisstabilitet. I slutet av 1999 antas den svenska
tioårsräntan vara 4,4 %, medan den tyska antas
vara 4,1 %. Detta innebär att ränteskillnaden
mellan länderna då bedöms vara
0,3 procentenheter.
Den svenska reporäntan sänktes till 2,90 % i
mars. I föreliggande kalkyl antas att inga
ytterligare sänkningar av reporäntan sker. ECB
antas sänka styrräntan till 2,75 % under 1999,
främst på grund av den ekonomiska
avmattningen och det låga inflationstrycket i
euroområdet. De implicita terminsräntorna har
sedan starten av valutaunionen konsekvent
indikerat en förväntad lättnad i penningpolitiken
i euroområdet.
Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen i
Sverige antas bidra till en förstärkning av kronan.
TCW–index antas stärkas till 121 vid årets slut
och i det medelfristiga perspektivet närma sig
118. Kronan antas appreciera mot euron till 8,80 i
slutet av 1999 och till 8,70 på längre sikt.
4 Utrikeshandeln
Svensk export och import fortsatte att växa i hög
takt under 1998. Exporten steg med 7,3 % då
stark efterfrågan från Sveriges viktigaste
handelsländer till stor del kompenserade
exportbortfallet från krisdrabbade länder i Asien.
Den internationella marknadstillväxten väntas bli
mer dämpad under 1999 till följd av en svagare
konjunkturfas på ett flertal svenska
exportmarknader. En återhämtning med ökad
investeringsefterfrågan antas dock komma till
stånd redan i slutet av innevarande år och skapa
gynnsammare förutsättningar för svensk
exportindustri.
Den totala importen ökade med 11 % 1998.
Till stor del förklaras denna starka ökning av en
hög tillväxt av export och maskininvesteringar,
som båda har ett stort importinnehåll.
Konjunkturavmattningen i industrin innebär att
såväl importen av insatsvaror som importen av
maskiner försvagas kraftigt i år. Därigenom
begränsas den totala varuimporten. Nästa år tar
importtillväxten fart igen när
industrikonjunkturen stärks.
Bytesbalansens överskott motsvarade 1998
2,1 % av BNP, vilket är högt i ett historiskt per-
spektiv. Under år 1999 och 2000 väntas bytes-
balansen uppvisa något lägre överskott,
motsvarande 1,3 % respektive 1,5 % av BNP.
Utrikeshandelns bidrag till BNP-tillväxten
blev under 1998 negativt på grund av den starka
importen. I år beräknas bidraget bli positivt och
uppgå till en halv procentenhet, för att nästa år
minska då importen åter stärks. I ett medel
fristigt perspektiv väntas nettoexporten bidra till
tillväxten i något högre grad.
4.1 Varuhandeln
Den svenska varuexporten 1998
Svensk varuexport ökade under 1998 med 7,2 %
enligt Statistiska centralbyråns nationalräkenska-
per. Efterfrågan var fortsatt stark från viktiga
handelsländer, vilket skapade goda förutsätt-
ningar för en hög svensk exporttillväxt. I
OECD 14 , som tar emot tre fjärdedelar av
svensk export, var marknadstillväxten för
bearbetade varor hela 9 %. Även i flera
sydeuropeiska länder och i Irland ökade
efterfrågan på svenska varor kraftigt. Till Europa
som helhet och till Förenta staterna ökade
varuexporten med 10 % i värde under förra året.
Exporten till Asien exklusive Mellanöstern
föll med 23 % i värde under 1998, vilket
minskade den totala exportens värdetillväxt med
ca 2 procentenheter. Det kraftiga fallet förklaras
av att svensk export till regionen i huvudsak är
inriktad på investeringsvaror, för vilka
efterfrågan under recessionen varit mycket svag.
Även till Ryssland samt till flera länder i
Latinamerika föll exportens värde avsevärt under
1998.
Till följd av det globala utbudsöverskott som
uppstod i samband med Asienkrisen utvecklades
exporten av basindustriprodukter svagt.
Investerings- och konsumtionsvaror mötte
däremot totalt sett en högre efterfrågan. Starkast
utveckling visade sektorer som
telekommunikation,
läkemedel och transportmedel.
Sammantaget var den svenska exportens
marknads- och produktinriktning gynnsam
under 1998. En stark konjunktur i viktiga
handelsländer, i kombination med att efterfrågan
steg relativt mer på investeringsvaror, medförde
att svensk export ökade mer än
världsmarknadstillväxten på bearbetade varor.
Låga relativpriser, vars utveckling diskuteras
närmare i kapitel 5, bidrog också till att stärka
exporttillväxten.
Diagram 4.1 Svensk varuexport, geografisk fördelning
Tabell 4.1 Export och import av varor och tjänster
Miljarder
kronor
Procentuell volymutveckling
Procentuell prisutveckling
1998
1998
1999
2000
2001
2002
1998
1999
2000
2001
2002
Varuexport
675,9
7,2
3,5
5,5
5,6
5,4
–0,9
–1,4
–0,2
0,7
1,5
Bearbetade varor
590,4
8,6
3,8
6,0
5,9
5,7
–0,1
–1,2
–0,5
0,7
1,5
Tjänsteexport
134,6
8,1
4,0
7,0
3,5
3,5
–0,3
–0,3
–1,5
1,5
2,0
Total export
810,4
7,3
3,6
5,7
5,2
5,1
–0,8
–1,2
–0,4
0,8
1,6
Varuimport
544,9
11,8
2,5
6,4
5,0
4,6
–3,1
0,9
–0,2
0,7
1,7
Bearbetade varor
447,2
13,5
2,7
7,5
5,1
4,5
–1,7
1,4
–0,8
0,7
1,5
Tjänsteimport
152,9
7,6
5,0
8,0
4,5
4,5
4,5
2,0
0,0
2,0
2,2
Total import
697,9
11,0
2,9
6,7
4,9
4,5
–1,7
1,3
–0,1
1,0
1,8
Anm: Export och import av bearbetade varor är i tabellen redovisade enligt utrikeshandelsstatistiken
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Internationell marknadstillväxt 1999 och 2000
I år förutses marknadstillväxten för svensk
export mattas av betydligt. Flera av Sveriges
viktigaste handelsländer väntas gå in i en svagare
konjunkturfas. Detta gäller bl.a. Tyskland,
Storbritannien, Norge och Danmark. Som
framgår i diagram 4.1, står dessa fyra länder
tillsammans för över en tredjedel av svensk
export. Sveriges marknadsinriktning, som var
fördelaktig under 1998, bedöms därmed bli
ogynnsam under innevarande år.
Utöver exportbortfallet från viktiga
handelsländer väntas efterfrågan i Asien vara
fortsatt svag under större delen av 1999. Den
senaste utvecklingen i Latinamerika väntas dock
få relativt begränsade direkta handelseffekter för
Sverige, då regionens andel av svensk export
uppgår till mindre än 3 %. Svenska exportörer av
stål och pappersmassa kan emellertid komma att
drabbas av att den brasilianska valutans kraftiga
depreciering ökat Brasiliens konkurrenskraft på
världsmarknaden.
Bilden av försämrade förutsättningar för
svensk exportindustri bekräftas av det betydande
fall i exportorderingången som syns i SCB:s
statistik och Konjunkturinstitutets
industribarometer under senare delen av 1998
och inledningen av 1999. Den svaga
exportorderingången förväntas till följd av
leveransernas eftersläpning leda till minskad
exporttillväxt under första halvåret 1999.
Fortsatt god tillväxt i Förenta staterna och
vissa länder i Europa som Spanien och Finland
kompenserar till viss del de negativa effekterna
av den i övrigt försvagade marknadstillväxten.
Sammantaget förutses den internationella
marknadsefterfrågan för bearbetade varor öka
med knappt 4 % år 1999, vilket kan jämföras
med knappt 7 % förra året.
Försvagningen av den internationella
efterfrågan bedöms emellertid inte bli långvarig.
Under senare delen av innevarande år antas
konjunkturen på nytt stärkas på viktiga
exportmarknader i Europa och en återhämtning
inledas i Asien. Världsmarknadstillväxten
beräknas därmed åter öka och uppgå till drygt
5 % nästa år. Osäkerheten avseende den
internationella utvecklingen är dock stor,
framför allt avseende tidpunkten för
återhämtningen.
Svensk varuexport 1999–2000
Den internationella marknadstillväxten för
bearbetade varor påverkar i hög grad svensk
export. Efterfrågans produktsammansättning
kan dock skilja sig åt under olika
konjunkturfaser, vilket är en orsak till att
exportutvecklingen avviker från
marknadstillväxten. Till följd av att svensk
exportindustri är inriktad på investerings- och
insatsvaror bestäms exporten till stor del av den
internationella investerings- och lagercykeln,
som ofta fluktuerar mer än övriga
efterfrågekomponenter. Exporttillväxten
tenderar därmed att minska mer än den totala
internationella
efterfrågan under lågkonjunkturer, men stiga
snabbare då produktionen tar fart och behovet av
kapacitetsutbyggnad ökar.
Den dämpade investeringskonjunkturen på
Sveriges viktigaste exportmarknader under 1999
innebär att tillväxtutsikterna för svensk
exportindustri försvagas. Under år 2000 väntas
dock varuexportens sammansättning bidra till
högre exporttillväxt, då efterfrågan på
investerings- och insatsvaror stärks.
Svensk industristruktur har emellertid delvis
förändrats i riktning mot minskad
konjunkturkänslighet. Kunskapsintensiva
branscher har växt snabbare än cykliskt
betingade kapital- och
arbetsintensiva delar av verkstads- och
basindustrin. Mellan 1981 och 1998 har kapital-
och
arbetsintensiva branscher minskat sina respektive
andelar från ca 25 % till ca 20 %. Under samma
period ökade kunskapsintensiva branscher sin
andel av varuexporten från 49 % till 59 %.
Huruvida tidigare framgångar inom teleprodukt-
industrin kommer att fortsätta även i år, utgör
ett osäkerhetsmoment i prognosen. Exporten av
teleprodukter svarade under perioden 1996–1998
för en knapp tredjedel av den totala svenska
exporttillväxten. Om efterfrågan på
teleprodukter ökar lika kraftigt som under de
senaste åren, kan den totala varuexporten öka
mer än väntat under prognosperioden.
Under ett par år har svenska relativpriser
sjunkit. Industrins produktivitetsutveckling har
varit god och den höga lönsamhetsnivån har
skapat utrymme för svenska exportföretag att
priskonkurrera. Detta bidrog under 1998 till att
hålla försäljningsvolymerna uppe, trots vikande
efterfrågan i vissa sektorer. Även under 1999
förväntas de låga relativpriserna i viss mån kunna
motverka den försvagade internationella
efterfrågan. År 2000 bedöms relativpriserna öka
något, främst till följd av att kronan förväntas
appreciera. Långsiktiga kontrakt för stora delar
av industrin innebär dock att
relativprisförändringar får effekt först med viss
eftersläpning. De förbättrade utsikter till en
högre svensk exporttillväxt som skapas av den
stärkta internationella efterfrågan år 2000, stöds
därmed fortfarande av de låga relativpriser som
uppnåtts under 1997 och 1998.
Sammantaget väntas marknadstillväxt,
varusammansättning och relativprisläge leda till
att varuexporten stiger med 3,5 % år 1999 och
med 5,5 % år 2000, vilket innebär en något lägre
takt än marknadstillväxten under 1999, men
något högre år 2000. Med en väl fungerande
lönebildning ter sig konkurrenskraften god i ett
medelsiktigt perspektiv och varuexporten antas
därför fortsätta växa med drygt 5 % även 2001
och 2002.
Diagram 4.2 Svensk export, marknadsandelar samt
världsmarknadsutveckling. Bearbetade varor
Procentuell förändring
Svensk varuimport 1999–2000
Varuimporten ökade med knappt 12 % år 1998,
vilket var en något starkare tillväxt än under
1997. Den höga importtillväxten beror till stor
del på att exporten och maskininvesteringarna,
vilka båda har ett högt importinnehåll, ökade
kraftigt under föregående år. Även
konsumtionen av varaktiga varor steg under 1998
och
bidrog till den höga tillväxten av varuimporten.
Importinnehållet i den svenska efterfrågan har
ökat mer än trendmässigt sedan 1992. Detta
förklaras främst av att handelsspecialiseringen
tilltagit, men till viss del även av ändrade
konsumtionsmönster. Mer än 80 % av den totala
svenska varuimporten kommer från EU och
övriga
Europa. Nästan hälften av varuimporten består
av verkstadsprodukter och det är främst
maskiner, apparater och fordon som importeras
till Sverige. Den i särklass snabbast växande
varugruppen är tele/radio/TV.
Importpriserna på bearbetade varor steg mot
slutet av 1998, vilket kan förklaras av den svaga
kronkursen. Under loppet av 1999 förväntas
kronan appreciera avsevärt. Dessutom väntas de
internationella prisökningarna bli små under
1999. Därigenom bedöms importpriserna på
bearbetade varor gradvis falla under innevarande
och nästa år.
Importen av bearbetade varor beräknas
utvecklas svagt under 1999, till följd av en
betydande avmattning av exporten och
maskininvesteringarna. I år förväntas också den
importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin
kunna försvara marknadsandelar genom fortsatta
prissänkningar, vilket bidrar till en låg
importtillväxt. År 2000 förutspås
konjunkturläget åter förbättras. Tillväxten av
export och maskininvesteringar tar fart igen,
vilket leder till att importen stiger snabbare.
Importen av bearbetade varor utgör merparten
av den totala varuimporten, som
beräknas stiga med 2,5 % år 1999 och med 6,4 %
år 2000. År 2001 och 2002 förutspås den totala
varuimporten växa i ungefär samma takt som
varuexporten, dvs. med ca 5 % per år.
4.2 Tjänstehandeln
Handeln med tjänster utvecklades 1998 i lugnare
takt än under året innan. Enligt
nationalräkenskaperna ökade tjänsteexporten
med 8 % medan tjänsteimporten ökade något
långsammare. Till följd av att importerade
tjänster blev dyrare relativt de exporterade,
försämrades dock tjänstenettot avsevärt. Den
stigande importen av affärstjänster och tekniska
tjänster bidrog till att vända ett flerårigt
överskott till ett underskott i handeln med s.k.
”övriga tjänster”. Resevalutanettots redan
tidigare stora underskott steg ytterligare då
svenskars utgifter i samband med utlandsresande
ökade mer än utlänningars utgifter i Sverige.
Diagram 4.3 Tjänstebalansen
Miljarder kronor
Tjänstenettot väntas försämras ytterligare under
prognosperioden. Underskottet i posten rese-
valuta antas fortsätta att öka då hushållens reala
disponibla inkomster stiger, vilket antas leda till
ökat utlandsresande. Importen av tjänster
relaterade till näringslivet bedöms också fortsätta
växa mer än exporten under år 1999 och 2000.
Sammantaget väntas exporten och importen av
tjänster mattas av under 1999 för att åter ta fart
år 2000 i samband med att industrikonjunkturen
stärks. Prognosen avseende tjänstehandelns
volym- och prisutveckling sammanfattas i tabell
4.1.
4.3 Bytesbalans och finansiellt sparande
Bytesbalansen uppvisade under 1998 ett
betydande överskott motsvarande 2,1 % av
BNP. Överskottet var dock lägre än under 1997,
vilket till stor del förklaras av ett växande
underskott i tjänstebalansen, men också av ett
något lägre överskott i handelsbalansen.
Tabell 4.2 Bytesbalans och finansiellt sparande
Miljarder kronor
1998
1999
2000
2001
2002
Handelsbalans
139,7
135,2
137,5
149,5
164,3
Varuexport
675,7
689,5
726,0
Varuimport
535,9
554,3
588,5
Tjänstebalans
–29,0
–36,1
–42,8
Transporter
4,5
5,0
5,3
Resevaluta
–28,0
–31,9
–35,4
Övriga tjänster
–5,5
–9,2
–12,7
Löner
–2,0
–2,2
–2,4
Avkastning på kapital
–43,3
–42,6
–37,4
räntor
–65,5
–63,0
–61,0
direktinvesteringar
28,0
26,0
29,0
aktieutdelningar
–5,8
–5,6
–5,4
Löpande
transfereringar
–27,6
–29,5
–26,7
Bytesbalans
37,8
24,8
28,1
33,0
43,2
Kapital-
transfereringar
5,6
3,2
2,4
Finansiellt sparande
som andel av BNP1
2,4
1,5
1,6
1,8
2,2
Anm: Bytesbalansen är enligt Riksbankens definition
1 Finansiellt sparande utgörs av bytesbalansens och kapitaltransfereringarnas
sammantagna saldo
Källor: Riksbanken och Finansdepartementet
Under 1999 väntas handelsbalansens överskott
fortsätta minska, trots att varuexporten förväntas
öka mer i volym än varuimporten. Detta beror på
att exportpriserna bedöms utvecklas betydligt
svagare än importpriserna. Tjänstebalansens
netto förväntas också försämras, medan kapital-
avkastningsnettot förbättras. År 2000 antas
underskottet i tjänstebalansen öka ytterligare,
medan både handelsbalans och avkastning på
kapital förbättras, vilket leder till att
bytesbalansens överskott åter ökar något.
Den förväntade förbättringen av kapital-
avkastningsnettot under prognosperioden är
främst relaterad till räntenettot och avkastning
på direktinvesteringar. Stocken av svenska
tillgångar i utlandet är större än utländska
tillgångar i
Sverige. Detta väntas medföra att det positiva
nettot för avkastning på direktinvesteringar
minskar under den internationella
konjunkturförsvagningen år 1999 för att ånyo
förbättras under den förutsedda återhämtningen
år 2000. Räntenettot väntas förbättras både år
1999 och 2000 till följd av den antagna
apprecieringen av kronan och fortsatta
amorteringar av den alltjämt höga räntebärande
skulden gentemot utlandet. Amorteringarna
möjliggörs av det positiva finansiella sparandet,
som utgörs av bytesbalansens och
kapitaltransfereringarnas sammantagna saldo.
Kapitaltransfereringar redovisas sedan slutet av
1997 utanför bytesbalansen, och inkluderar bl.a.
bistånd till u-länder och återflöden från EU som
går till investeringar. Posten väntas visa överskott
under prognosperioden.
Avgiften till EU ingår i posten löpande
transfereringar. En i svenska kronor hög EU-
avgift under innevarande år bidrar till att
underskottet i denna post väntas bli högre 1999
än 2000. Hur stor avgiften blir nästa år beror
dock bl.a. på EU:s långsiktiga budget för 2000–
2006 som ännu ej är helt fastställd.
Sammantaget förutses överskottet i bytes-
balansens minska under 1999 för att åter öka
något under år 2000. Det finansiella sparandet
bedöms bli något högre än bytesbalansens
överskott och motsvara ca 1½ % av BNP under
prognosperioden. I ett medelfristigt perspektiv
bedöms det finansiella sparandet bli ytterligare
något högre som andel av BNP.
5 Näringslivets produktion
Produktionen i näringslivet ökade med hela
3,6 % under 1998. Samtidigt skedde en för-
skjutning från en i huvudsak exportinriktad
produktionstillväxt till en mer inhemskt orien-
terad tillväxt.
Den privata tjänstesektorn är inne i en
expansiv fas med stigande produktion och god
sysselsättningstillväxt. Den utvecklingen väntas
fortsätta även om en viss konjunkturdämpning i
de industrirelaterade tjänstebranscherna
förväntas framöver. Omställningsarbetet till
följd av millennieskiftet bedöms bidra till den
starka produktionsutvecklingen inom
uppdragsverksamheten i år. Nästa år kan därför
en viss avmattning i denna sektor ske.
Låga räntor samt en stabil efterfrågeökning
från hushållen utgör goda förutsättningar för en
relativt stark produktionstillväxt inom den
privata tjänstesektorn totalt sett under de
närmaste åren. En allt större del av den
förutsedda produktionstillväxten i tjänstesektorn
kommer från de delar som vänder sig till
hushållen och till sektorer som är beroende av
investeringsutvecklingen. Det gäller bland annat
varuhandel, hotell och restaurang samt tekniska
konsulter.
Industrikonjunkturen försämras i år. En
betydligt lägre global marknadstillväxt medför
att exportföretagen går in i en lugnare
expansionsfas. För år 2000 förutses den starkare
internationella efterfrågetillväxten tillsammans
med en ur svensk synvinkel mer gynnsam
sammansättning av exportefterfrågan medföra en
kraftig konjunkturuppgång i industrin.
Byggkonjunkturen förväntas bli stark under
hela prognosperioden. Till skillnad från de
senaste åren väntas bostadsinvesteringarna växa
snabbt framöver. Byggandet av kommersiella
lokaler och kontorshus stiger också efter en lång
stagnationsperiod.
Tabell 5.1 Näringslivets produktion
Procentuell volymförändring
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Jordbruk, fiske och
skogsbruk
4,6
–1,6
0,0
1,5
Industri
5,4
4,3
2,0
4,0
3,3
3,5
El, gas, värme och
vattenverk
1,8
2,4
–3,0
–2,0
Byggnadsindustri
–5,4
3,2
4,0
5,4
Näringslivets tjänster
2,9
3,7
3,2
2,6
Summa näringsliv
3,0
3,6
2,6
3,0
2,8
2,8
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
I ett medelfristigt perspektiv, dvs. under år 2001
och 2002, förutses produktionstillväxten i
näringslivet bli hemmamarknadsorienterad. Det
innebär en fortsatt expansion av den privata
tjänstesektorn samt byggsektorn, medan
industriproduktionen växer långsammare än
under åren efter övergången till rörlig växelkurs.
5.1 Industrin
Industrikonjunkturen fortsatte att utvecklas väl
under större delen av 1998 med en betydande
produktionsuppgång och ett högt kapacitets-
utnyttjande. Den internationella konjunkturen
försvagades emellertid under loppet av året
medan den inhemska efterfrågan i form av
investeringar och privat konsumtion blev en allt
viktigare drivkraft för produktionstillväxten.
Sammantaget steg industriproduktionen med
4,3 % 1998. Liksom åren dessförinnan bidrog
den mycket positiva utvecklingen för
teleproduktindustrin till den förhållandevis
starka produktionsökningen. Däremot medförde
effekterna av Asienkrisen en svag utveckling för
basindustrin.
Tabell 5.2 Nyckeltal för industrin
Procentuell förändring
1997
1998
1999
2000
Industriproduktion
5,4
4,3
2,0
4,0
Lönekostnad per timme
4,8
4,1
2,2
2,9
Produktivitet
6,5
2,2
3,0
4,5
Enhetsarbetskostnad (ULC)
–1,6
–1,9
–0,8
–1,5
14 OECD-länders ULC
–1,1
0,9
1,3
0,9
14 OECD-länders ULC, SEK
2,7
3,3
1,0
–1,6
Relativ ULC, SEK
–4,2
–1,4
–1,8
0,1
Vinstmarginal, förändring
0,1
–0,7
–0,5
0,1
Bruttoöverskottsandel1
35,0
32,6
31,6
32,3
1Bruttoöverskottsandel avser bruttovinsten som andel av förädlingsvärdet till faktorpris
Källor: OECD, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Produktionsutveckling 1999-2000
Mot slutet av förra året blev signalerna om en
nära förestående konjunkturnedgång tydliga.
Orderingången från de allt svagare
exportmarknaderna sjönk kraftigt samtidigt som
producentpriserna föll. Världsmarknaden inom
ett flertal sektorer präglades av ett betydande
utbudsöverskott med åtföljande prispress och
tecken på en konjunkturdämpning på den för
Sverige viktiga EU-marknaden syntes.
Avmattningen i den internationella
konjunkturen innebär försvagade tillväxtutsikter
för den svenska industrin under första halvåret
innevarande år. Konjunkturinstitutets senaste
månadsbarometer (februari) indikerar att
industriproduktionen kan falla under det första
halvåret innevarande år.
Investeringsvaruindustrin, som drabbas av
nedgången i investeringstillväxten i våra
viktigaste handelsländer, står för en betydande
del av konjunkturförsvagningen. Även
basindustrin utvecklas svagt till följd av ett
internationellt utbudsöverskott som bl.a.
resulterat i en viss lageruppbyggnad.
Produktionen dämpas också inledningsvis i år av
en förväntad inhemsk lageravveckling samt av att
den inhemska investeringsutvecklingen mattas
av.
Från och med andra halvåret förutses dock en
viss återhämtning i industriproduktionen som
främst beror på en något starkare
exportefterfrågan från såväl EU som Asien.
Sammantaget bedöms industriproduktionen växa
med 2 % år 1999. Den mot hemmamarknaden
inriktade konsumtionsvaruindustrin utvecklas
dock mer gynnsamt.
För år 2000 förutses den starkare
internationella tillväxten, tillsammans med en ur
svensk synvinkel mer gynnsam sammansättning
av
efterfrågan, medföra att industriproduktionen
växer med 4 %. Även en tilltagande inhemsk
efterfrågan i form av stigande investeringar
bidrar till den fördelaktiga
produktionsutvecklingen. År 2000 förutses
konjunkturförbättringen innebära att
produktionen under loppet av året ökar betydligt
snabbare än under innevarande år.
Kapacitetsutnyttjande
Industrins kapacitetsutnyttjande föll tillbaka
med 1,4 procentenheter till 88,7 % under fjärde
kvartalet i fjol. Eftersom industriproduktionen
väntas minska något under loppet av 1999 och
produktionsutbyggnaden förutses bli betydande,
beräknas industrins kapacitetsutnyttjande falla
ytterligare. Mot slutet av året eller under nästa år
förväntas emellertid den relativt snabba
produktionsökningen leda till en viss uppgång i
kapacitetsutnyttjandet. För perioden fram till
och med år 2000 bedöms det relativt svaga
resursutnyttjandet innebära pressade
vinstmarginaler vilket leder till
rationaliseringsåtgärder.
Konkurrenskraft
Löneökningarna i svensk industri var förra året
högre än i omvärlden samtidigt som
produktiviteten utvecklades något svagare än
förväntat. Produktivitetstillväxten i svensk
industri bedöms dock de närmaste åren bli något
högre än i omvärlden samtidigt som lönerna
antas öka i takt med omvärldens. Den relativt
sett höga produktivitetsökningen beror bl.a. på
att en betydande del av produktionstillväxten
även fortsättningsvis kommer i branscher där
den trendmässiga produktivitetsökningen är
stor, exempelvis inom teleproduktindustrin.
Sammantaget beräknas därmed
enhetsarbetskostnaden, dvs arbetskostnaden per
producerad enhet, utvecklas mer fördelaktigt än i
omvärlden. I prognosen antas dock kronan
appreciera med knappt 3 % mellan 1998 och
2000, vilket innebär att industrins relativa
kostnadsläge endast förbättras marginellt
gentemot omvärlden.
Diagram 5.1 Industrins arbetskostnad per producerad
enhet i Sverige relativt 14 OECD-länder
Index 1980=100
Lönsamhet
Industrins lönsamhet, mätt som
driftsöverskottet som andel av förädlingsvärdet,
sjönk från
höga 35,0 % år 1997 till 32,6 % år 1998.
Vinstmarginalerna sjönk därmed mer än
förväntat. De internationella priserna blev lägre
medan löneökningarna blev högre än vad som
tidigare antagits. Asienkrisen gav visserligen
upphov till fallande råvarupriser under 1998 som
medförde låga insatsvarukostnader, men dessa
kunde inte kompensera för de relativt sett höga
svenska
lönekostnadsökningarna. Mot slutet av förra året
ökade den internationella priskonkurrensen
också på bearbetade varor då
kapacitetsutnyttjandet i Europa föll tillbaka och
industriföretagen i Asien försökte ta
marknadsandelar.
En rad sektorer präglas numera av obalans
mellan utbud och efterfrågan vilket bedöms leda
till vissa ytterligare prissänkningar på
världsmarknaden under första halvåret i år.
Kostnadsökningarna i ett flertal OECD-länder
förväntas också förbli låga under både 1999 och
2000. I prognosen har antagits att de
internationella priserna på industrivaror faller
något under 1999 för att sedan stiga med knappt
1 % nästa år.
Mätt som årsgenomsnitt antas kronan
appreciera med 2,5 % mellan 1998 och år 2000
vilket skulle kunna innebära att det relativa
prisläget på svenska exportvaror försämras. Den
förväntade gynnsamma kostnadsutvecklingen i
Sverige bedöms dock innebära att svensk
industri i sin prissättning i stort följer den
internationella prisutvecklingen mätt i utländsk
valuta. Prognosen förutsätter således ett
återhållsamt prisbeteende hos exportföretagen.
Detta stöds också av Konjunkturinstitutets
februaribarometer där det framgår att
industriföretagen planerar för fortsatta
prissänkningar. Tack vare en stark
priskonkurrens från importvaror förutsätts
hemmamarknadsföretagen bara marginellt kunna
höja sina priser framöver. För industrin som
helhet beräknas produktpriserna sänkas med 1 %
i år och höjas med ca 0,5 % nästa år. Industrin
förutsätts därmed sänka vinstmarginalerna något
i år men höja dessa i takt med
konjunkturåterhämtningen nästa år.
Lönsamheten beräknas således i stort bli
oförändrad sett över perioden 1998 till 2000. På
branschnivå bedöms lönsamheten mellan åren
variera mest inom den cykliska bas
industrin.
Diagram 5.2 Industrins bruttoöverskottsandel
Procent
5.2 Byggnadsverksamhet
Byggkonjunkturen vände upp förra året efter en
mycket svag utveckling under 1997. Ett kraftigt
ökat byggande inom näringslivet men även en
begränsad återhämtning av
bostadsinvesteringarna ledde till en
produktionsökning på knappt 4 %. De närmaste
åren förutses byggkonjunkturen stärkas
ytterligare. Byggsektorns andel av BNP har
alltsedan lågkonjunkturen i början på 1990-talet
legat på en historiskt låg nivå. Förutsättningarna
för att byggnadsindustrin framdeles skall kunna
växa snabbare än den totala ekonomin är mycket
gynnsamma. Räntorna väntas ligga kvar på
dagens låga nivåer och efterfrågetillväxten på
hemmamarknaden är fortsatt stabil. Byggandet
beräknas totalt öka med 4 % år 1999 och med
drygt 5 % år 2000. Det är framför allt
bostadsbyggandet och bygginvesteringarna inom
näringslivet som bidrar till den starka
byggkonjunkturen. Däremot väntas
infrastrukturinvesteringarna plana ut.
Tabell 5.3 Byggnadsverksamhet
Miljarder
kronor
Årlig procentuell förändring
1998
1997
1998
1999
2000
Byggnadsinvesteringar
109
–13,2
5,0
6,3
7,9
Näringslivet
61
–5,2
6,6
5,3
5,1
Myndigheter
22
–16,2
0,2
2,5
3,2
Bostäder
25
–25,7
5,1
12,1
17,8
Reparation och
underhåll
87
3,9
1,7
0,8
1,6
Totalt
196
–6,6
3,6
4,0
5,3
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Näringslivets bygginvesteringar ökade inom de
flesta sektorer under 1998, delvis till följd av den
förhållandevis snabba produktionsökningen i
näringslivet som har ställt krav på en betydande
utbyggnad av kapaciteten. Industrins byggande
minskade dock något. Konsumtionsökningen
samt den positiva sysselsättningsutvecklingen
har inneburit att andelen lediga kommersiella
lokaler halverats under perioden 1994 till 1998 i
expansiva storstadsområden. Därvid har priserna
på kommersiella lokaler ökat i en sådan
omfattning att nyproduktion numera är lönsam i
dessa områden. Förra året ökade
bygginvesteringarna i varuhandeln med närmare
30 % och i fastighetsförvaltning med 15 %.
Orderingången till arkitekter har gradvis ökat
det senaste året och den senaste
konjunkturbarometern indikerar en ansenlig
ökning av byggandet av kommersiella lokaler
framöver. En förbättring av konjunkturläget för
arkitekter leder normalt sett till ökning av
investeringar i realkapital med 6 till 12 månaders
eftersläpning.
Bygginvesteringarna inom näringslivet
bedöms öka relativt kraftigt under såväl år 1999
som år 2000. Den fortsatta positiva
konsumtions- och sysselsättningsutvecklingen
bör innebära att nyproduktionen av affärs- och
kontorslokaler gradvis stiger framöver under det
att låga räntenivåer bidrar till en fortsatt god
lönsamhet. Under de närmaste åren beräknas
också bygginvesteringarna inom energisektorn
expandera dels till följd av pågående
strukturförändringar, dels genom det statliga
omställningsprogrammet för
energieffektivisering.
Bostadsbyggandet har till följd av obalanser på
bostadsmarknaden legat på extremt låga nivåer
under en längre period. Utvecklingen under 1998
indikerar dock att en återhämtning av
bostadsbyggandet är nära förestående. Det
senaste året har vakansgraden, dvs. andelen
outhyrda lägenheter i förhållande till beståndet,
minskat i tillväxtregioner medan den i stort varit
oförändrad i övriga delar av riket. Vakansgraden
låg exempelvis inom Stor-Stockholm i september
1998 på mycket låga 0,7 %.
Under det senaste året har priserna på småhus
stigit med 10 % för riket som helhet. Därmed
har skillnaden mellan priserna på
andrahandsmarknaden och
nyproduktionskostnaden nu i stort försvunnit
vilket stimulerar bostadsbyggandet. Under 1999
och 2000 förutses en god arbetsmarknad
tillsammans med en gynnsam utveckling av
hushållens disponibla inkomster medföra en hög
bostadsefterfrågan som bidrar till en sjunkande
vakansgrad och ökad nyproduktion av bostäder.
Enligt Konjunkturinstitutets byggbarometer har
orderstocken för bostadsbyggande förbättrats
avsevärt i början på året.
Den tidigare låga lönsamheten hos bostads-
företagen kan sannolikt förklara den låga nivån
på ombyggnadsinvesteringarna under 1997 och
1998. De låga räntorna i kombination med en
stark inkomstutveckling hos hushållen bör dock
innebära att ombyggnadsvolymerna närmar sig
en mer långsiktig jämviktsnivå. Därtill bör
stöden inom ramen för de lokala
investeringsprogrammen bidra till att stimulera
ombyggnadsverksamheten.
Volymerna för reparationer och underhåll har
de senaste åren ökat betydligt mer än den
långsiktiga trenden. Det kan förklaras av att en
del nödvändiga ombyggnadsinvesteringar inom
både bostadssektorn och näringslivet till följd av
en svag finansiell situation inte kunnat
genomföras vilket har inneburit att
reparationerna istället ökat. Framöver förväntas
byggreparationerna öka i betydligt lugnare takt
än de senaste åren. Det kan förklaras av bland
annat borttagandet av skattereduktionen för
ombyggnad av bostäder.
6 Arbetsmarknad
Arbetsmarknadsläget har förbättrats successivt
sedan sommaren 1997. Sysselsättningen har stigit
med ca 120 000 personer och den öppna
arbetslösheten har fallit med knappt 3
procentenheter, rensat för säsongvariationer. Det
är främst inom privat tjänstesektor och inom
kommunerna som antalet sysselsatta har ökat.
Mot slutet av innevarande år antas
sysselsättningsutvecklingen dämpas något till
följd av avmattningen i ekonomin. Nästa år
förväntas konjunkturen, och därmed
sysselsättningsutvecklingen, successivt stärkas.
Åren 2001 och 2002 väntas en fortsatt god
tillväxt och en relativt snabb
sysselsättningsökning. Sammantaget bedöms
sysselsättningen stiga med 150 000 personer
mellan år 1998 och år 2002. Därmed beräknas
den reguljära sysselsättningsgraden för personer i
åldern 20–64 öka från 74,6 % år 1998 till 76,5 %
år 2002. Enligt det sysselsättningsmål som
regeringen presenterade i budgetpropositionen
för 1999 och som Riksdagen senare ställde sig
bakom skall denna sysselsättningsgrad uppgå till
80 % år 2004.
Tabell 6.1 Arbetsmarknad
Årlig procentuell förändring
1998
1999
2000
2001
2002
BNP, producentpris
2,8
2,2
2,6
2,4
2,3
Produktivitet
1,7
1,0
2,1
1,6
1,6
Arbetade timmar
1,3
1,2
0,5
0,8
0,7
Medelarbetstid
–0,2
–0,2
–0,1
–0,1
–0,1
Antal sysselsatta
1,5
1,4
0,6
0,9
0,8
Reguljär
sysselsättningsgrad,
20–64 år1
74,6
75,3
75,6
76,1
76,5
Arbetskraft
–0,2
0,7
0,2
0,6
0,7
Öppen arbetslöshet2
6,5
5,8
5,4
5,1
5,0
Åtgärder3
3,9
3,6
3,6
3,5
3,5
1 Antalet sysselsatta i åldern 20–64 år, exklusive sysselsatta i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, i procent av befolkningen i den åldersgruppen
2 I procent av arbetskraften
3 Antalet konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder i procent av
arbetskraften
Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet
I samband med att sysselsättningen ökar väntas
också arbetskraftsutbudet stiga. Antalet
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska
åtgärder samt antalet platser inom
vuxenutbildningen minskar under perioden,
vilket bidrar till ett ökat arbetskraftsutbud.
Uppgången motverkas dock till viss del av att
antalet platser vid högskolor och universitet
utökas.
Sammantaget innebär utvecklingen av
sysselsättningen och arbetskraftsutbudet att den
öppna arbetslösheten bedöms falla till 5,4 % år
2000 och med ytterligare 0,4 procentenheter
mellan år 2000 och år 2002. Förutsättningarna
för att BNP år 2001 och 2002 skall kunna öka
med ca 2,5 % per år och sysselsättningen med
knappt 1 % per år, vilket är en starkare tillväxt
och en snabbare sysselsättningsökning än den
långsiktiga trenden, är att arbetsmarknaden och
lönebildningen fungerar väl så att det inte
uppstår lönedrivande matchningsproblem på
arbetsmarknaden.
Sysselsatta
Under första halvåret i år antas sysselsättningen
fortsätta att stiga relativt snabbt. Mot slutet av
året antas dock sysselsättningsutvecklingen
mattas av till följd av det svagare konjunktur-
läget. Nästa år förväntas sysselsättningen
successivt stärkas när produktionen tar fart igen.
Mätt som årsgenomsnitt stiger sysselsättningen
totalt sett med 56 000 personer i år och med
24 000 personer nästa år. Den största uppgången
bedöms ske inom den privata tjänstesektorn.
Utvecklingen av antalet nyanmälda lediga
platser, som historiskt sett har varit en bra
indikator på sysselsättningsutvecklingen, steg
under i stort sett hela 1998. Det stödjer
förväntningarna om att efterfrågan på arbetskraft
kan bli fortsatt stark under första halvåret i år.
Sysselsättningen brukar följa antalet nyanmälda
lediga platser med viss eftersläpning. Under de
senaste månaderna har antalet nyanmälningar
tenderat att avta. Utvecklingen varierar dock
relativt kraftigt mellan olika branscher.
Diagram 6.1 Antal nyanmälda lediga platser och antal
sysselsatta
Årlig procentuell förändring
Årlig procentuell förändring
Avmattningen inom industrin väntas leda till att
sysselsättningen inom denna sektor minskar med
4 000 personer i år, vilket är i linje med
utvecklingen av antalet nyanmälda lediga platser
som har minskat ända sedan sommaren 1998
inom denna sektor. Försvagningen av
industrikonjunkturen bedöms dock bli kortvarig
och redan i slutet av innevarande år väntas
produktionen ta fart igen. Efterfrågan på
arbetskraft antas emellertid bli svag inledningsvis
vilket innebär att sysselsättningen inom
industrin minskar mätt som årsgenomsnitt även
nästa år.
En kraftigt ökad byggproduktion de närmaste
åren innebär att efterfrågan på arbetskraft inom
byggsektorn fortsätter att stiga. Inom den
privata tjänstesektorn förutses en fortsatt snabb
sysselsättningsökning under första halvåret i år.
Mot slutet av innevarande år och under nästa år
antas dock sysselsättningsutvecklingen dämpas
något i samband med att avmattningen inom
industrin får genomslag på de industrirelaterade
tjänstesektorerna samt att den privata
konsumtionen ökar något långsammare.
Sammantaget antas sysselsättningen i
näringslivet stiga med 56 000 personer mellan
1998 och 2000.
Tabell 6.2 Sysselsättning, branschfördelat
Tusental personer
1998
1999
2000
2001
2002
Privat sektor
2735
2779
2790
2813
2843
Jord- och skogsbruk
102
100
100
Industri
803
799
794
Byggnadsverksamhet
220
224
230
Privat tjänstesektor
1610
1658
1666
Offentliga myndigheter
1240
1252
1265
1279
1282
Staten
188
189
190
Kommunerna
1053
1063
1076
Totalt
3979
4035
4059
4096
4129
Arbetskraft, totalt
4255
4284
4290
4316
4346
Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet
Inom kommunala myndigheter väntas
sysselsättningen fortsätta att stiga under 1999
och 2000 till följd av ett ökat behov av främst
vårdpersonal och lärare. Jämfört med i
decemberprognosen förväntas antalet sysselsatta
inom kommunerna vara ca 10 000 fler år 2002.
Det är en effekt av att regeringen föreslår att
kommunerna skall tilldelas högre statsbidrag
samt att sektorns skatteinkomster har reviderats
upp. Inom statliga myndigheter antas
sysselsättningen öka svagt.
År 2001 och 2002 beräknas BNP stiga med ca
2,5 % per år. Förutsättningen för den relativt
starka BNP-ökningen är att arbetsmarknaden
och speciellt lönebildningen fungerar väl, så att
sysselsättningen kan fortsätta att stiga i god takt
utan att det uppstår inflationsdrivande
löneökningar. Mot bakgrund av den relativt höga
tillväxten i ekonomin bedöms sysselsättningen
kunna öka med ytterligare ca 70 000 personer
mellan år 2000 och år 2002. Liksom för åren
1999 och 2000 sker den största
sysselsättningsuppgången inom den privata
tjänstesektorn. Den reguljära
sysselsättningsgraden för befolkningen i åldern
20–64 år beräknas öka från 74,6 % år 1998 till
76,5 % år 2002.
Diagram 6.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud
Tusental personer
Medelarbetstid
Medelarbetstiden föll med 0,2 % mellan 1997
och 1998. Den främsta anledningen var att
sjukfrånvaron, som föll kraftigt i början av 1990-
talet, ökade igen. Ökad frånvaro till följd av
studier bidrog också till att sänka
medelarbetstiden mellan 1997 och 1998 medan
ökad övertid och större andel sysselsatta som
arbetar mer än 35 timmar i veckan motverkade
nedgången. De närmaste åren antas
medelarbetstiden fortsatta att minska något,
främst till följd av den successiva
arbetstidsförkortning som inkluderades i flertalet
löneavtal som slöts under våren 1998.
Produktivitet
Produktionen förutses mattas av i början av 1999
medan effekten på sysselsättningen av det
svagare konjunkturläget uppkommer med viss
eftersläpning. Det innebär att
produktivitetstillväxten av konjunkturskäl blir
relativt låg i år. Nästa år blir dock utvecklingen
den omvända, produktionen tar fart redan under
inledningen av året
medan sysselsättningen stiger med viss
eftersläpning. Produktivitetstillväxten blir
därmed betydligt högre nästa år. Sammantaget
under perioden 1999–2002 antas produktiviteten
öka långsammare än vad historiska samband
indikerar vid en BNP–tillväxt på ca 2,5 % per år.
En av orsakerna till det är att den privata
tjänstesektorn, där produktiviteten är lägre än
inom industrin, står för en större del av
produktionsuppgången än den gjort historiskt.
Rationaliseringspotentialen är sannolikt
betydligt lägre i dagsläget än i början av 1990-
talet eftersom produktivitetstillväxten var
mycket hög under åren 1992–1995. Den snabba
produktivitetsökningen under dessa år orsakades
sannolikt av en mängd samverkande faktorer.
Efter överhettningsåren i slutet av 1980-talet
fanns det behov av en kraftigt förbättrad
produktivitet för att återställa företagens
lönsamhet och konkurrenskraft. Framsteg inom
informationsteknologin samt avregleringar inom
vissa näringar bidrog sannolikt också till den
höga produktivitetstillväxten.
Till följd av de omfattande rationaliseringarna
under 1990-talet är vinstnivåerna i näringslivet
relativt höga i ett historiskt perspektiv och
lönsamheten i den konkurrensutsatta sektorn är
ungefär densamma som i Sveriges viktigaste
konkurrentländer. Därmed är förutsättningarna
goda för en stark sysselsättningsutveckling
framöver. Jämfört med decemberprognosen har
dock förutsättningarna försämrats något
eftersom reallönerna nu beräknas öka snabbare,
vilket dels beror på något högre nominella
löneökningar, dels på svagare prisutveckling.
Åtgärder inom arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken
Regeringen föreslår i vårpropositionen
förändringar inom både arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken. Anslaget för de
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna reduceras mellan 1998 och 2002 till
följd av att konjunkturen förbättras. Det totala
antalet personer i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder antas därmed
minska med 13 000 under perioden. År 2002
uppgår därmed volymen till 152 000 personer.
Antalet platser i Kunskapslyftet ökar under
hösten 1999 med 5 000 och ligger då som högst
på drygt 130 000. Därefter beräknas antalet
platser minska till ca 110 000 år 2002. Inom
högskolor och universitet sker det en successiv
utökning av antalet permanenta platser. År 2002
kommer de att ha ökat med ca 80 000 jämfört
med år 1996.
Regeringen föreslår också ett förstärkt
anställningsstöd för arbetslösa personer som
varit inskrivna vid arbetsförmedlingen under en
lång
period.
Tabell 6.3 Konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska
åtgärder
Tusental personer
1997
1998
1999
2000
2001
2002
I arbetskraften
32
37
42
37
37
37
Beredskapsarbete
7
1
Rekryteringsstöd
4
0
Utbildningsvikariat
4
0
Individuellt
anställningsstöd
–
11
Starta-eget-bidrag
12
13
Offentligt tillfälligt
anställda
5
8
Resursarbete
0
4
Ej i arbetskraften
152
128
113
116
115
115
Arbetsmarknads-
utbildning
37
42
IT-satsning
–
1
Arbetslivsutveckling
53
39
Kommunalt
uppföljningsansvar
14
12
Utvecklingsgaranti
för ungdomar
–
3
Datortek
14
12
Arbetsplats-
introduktion
34
19
Europastipendier
–
1
Totalt
185
165
155
153
152
152
Anm: I januari 1998 slogs beredskapsarbete, rekryteringsstöd och utbildningsvikariat
ihop till individuellt anställningsstöd, vilket i sin tur kommer att ersättas av det nya
förslaget om förstärkt anställningsstöd för långtidsarbetslösa. I januari 1999 ersattes
arbetslivsutveckling och arbetsplatsintroduktion av arbetspraktik. Observera att antalet
personer registrerade vid arbetsmarknadsinstitut, som AMS inkluderar i de
konjunkturberoende åtgärderna, inte ingår i tabellen ovan.
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet
Från och med 1 oktober 1999 kommer
arbetsgivare som anställer en person som är
långtidsarbetslös samt varit inskriven vid
arbetsförmedlingen i minst 36 månader, att ges
möjlighet att få kompensation med motsvarande
75 % av den totala arbetskraftskostnaden (på en
arbetskraftskostnad som uppgår till max 15 400
kronor per månad) under de första 6 månaderna.
Under de därpå följande 18 månaderna
kompenseras de med 25 %. De arbetsgivare som
anställer personer som varit inskrivna vid
arbetsförmedlingen i minst 12 månader
kompenseras med 50 % under de första 6
månaderna. Stödet kommer att ges genom en
kreditering av arbetsgivarens skattekonto. Detta
förstärkta anställningsstöd ersätter den befintliga
åtgärden individuellt anställningsstöd och har
inkluderats i beräkningarna av antalet personer i
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Arbetskraftsutbud
I samband med sysselsättningsuppgången steg
även arbetskraftsutbudet under loppet av 1998.
Mätt som årsgenomsnitt minskade det dock
något på grund av den kraftiga nedgång som
skedde under hösten 1997. Till följd av den
förväntade sysselsättningsökningen under
innevarande år och nästa år antas utbudet på
arbetskraft fortsätta att öka. Minskningen av
antalet platser i de konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna samt inom
vuxenutbildningen bidrar till ett ökat
arbetskraftsutbud. Uppgången motverkas dock
av utökningen av antalet platser vid högskolor
och universitet.
Sammantaget antas arbetskraftsutbudet stiga
med 91 000 personer mellan 1998 och 2002
samtidigt som det beräknas tillkomma ca 70 000
personer, netto, till den arbetsföra befolkningen.
Det innebär att arbetskraftstalet, dvs.
arbetskraften som andel av befolkningen, stiger
från 76,6 % år 1998 till 77,2 % år 2002. Det är
fortfarande ca 7 procentenheter lägre än år 1990,
då
arbetskraftstalet låg på en rekordhög nivå. Det
finns flera anledningar till det. Förutom att det
finns en större grupp personer utanför
arbetskraften som betraktar sig som
arbetssökande, men inte uppfyller de
standardiserade villkoren för att betraktas som
öppet arbetslösa, har antalet tjänste- och
avtalspensionärer samt de som enligt SCB räknas
som sjuka (bland annat förtidspensionärer) ökat.
Det är delvis en effekt av att andelen personer i
befolkningen mellan 55 och 64 år har ökat sedan
år 1990. Andelen studerande har också stigit, dels
till följd av att 16-19-åringar studerar i större
utsträckning än tidigare, dels till följd av att fler
deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt i
vuxenutbildning. Lägger man till den ökning
som har skett av antalet tillfälliga studieplatser
inom vuxenutbildningen och av antalet
arbetsmarknadspolitiska åtgärder utanför
arbetskraften sedan år 1990 fås ett bredare mått
på arbetsutbudet. Detta bredare mått ökar från
81,0 % av befolkningen år 1998 till 81,2 % år
2002 men ligger, som framgår av diagram 6.3,
fortfarande lägre än under 1980-talet. År 2002
kommer dessutom antalet permanenta platser
inom högskolor och universitet att ha ökat med
ca 85 000, motsvarande ca 1,5 % av
befolkningen, jämfört med år 1990.
Diagram 6.3 Befolkning i åldern 16–64 år uppdelad på
olika grupper
Procent av den arbetsföra befolkningen
Öppen arbetslöshet
Mellan 1997 och 1998 föll den öppna
arbetslösheten från 8,0 % av arbetskraften till
6,5 %.
Under de närmaste åren antas den relativt snabba
sysselsättningsuppgången, i kombination med en
dämpad utveckling av arbetskraftsutbudet, leda
till att den öppna arbetslösheten faller till 5,0 %
år 2002. De konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna uppgår då till
3,5 % av arbetskraften.
Diagram 6.4 Öppet arbetslösa och personer i konjunktur-
beroende arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Procent av arbetskraften
Osäkerheter i prognosen
Det finns en rad osäkerheter beträffande
utvecklingen på arbetsmarknaden åren 1999–
2002.
Den inhemska efterfrågan kan bli högre än
prognostiserat de närmaste åren. Exempelvis
förväntas uppgången i den privata konsumtionen
bli relativt måttlig. Mot bakgrund av de låga
räntorna, hushållens optimism om den egna
ekonomin samt deras goda
förmögenhetsställning skulle den privata
konsumtionen kunna öka något mer. Därmed
kan sysselsättningen på kort sikt öka snabbare
och den öppna arbetslösheten bli lägre än vad
som antas i prognosen. Även om inte tillväxten i
ekonomin blir starkare än väntat kan
sysselsättningen på kort sikt öka snabbare och
den öppna arbetslösheten bli lägre än
prognostiserat. I prognosen har antagits en
relativt svag sysselsättningsutvecklingen under
loppet av året trots att vissa indikatorer, som
exempelvis nyanmälda lediga platser, så sent som
i mars fortfarande såg starka ut.
Den kraftiga sysselsättningsuppgången förra
året kan tyda på att arbetsmarknaden och
lönebildningen fungerar bättre än vad som
förutses i prognosen. Om så är fallet kan
sysselsättnings
nivån år 2002 bli högre än prognostiserat.
Det finns även faktorer som talar för en sämre
sysselsättningsutveckling och högre öppen
arbetslöshet än kalkylerat. En förutsättning för
att den öppna arbetslösheten skall minska till
5,0 % år 2002 är att utbildningssatsningarna
riktas till personer som annars skulle vara öppet
arbetslösa samt att antalet personer i utbildning
kan öka som planerat. Enligt SCB:s
arbetskraftsundersökning, AKU, har den ökning
av antalet studerande som har skett de senaste
månaderna noterats bland dem som är sysselsatta
samtidigt som de studerar. Fortsätter den
utvecklingen riskerar den öppna arbetslösheten
att bli högre än 5,0 % år 2002.
En annan risk är att löneökningarna kan bli
högre än kalkylerat. Detta problem kan
uppkomma om företagen, trots relativt hög
arbetslöshet, inte kan rekrytera tillräckligt
kompetent arbetskraft eller om det uppstår andra
matchningsproblem på arbetsmarknaden till
följd av bristande geografisk, yrkesmässig eller
branschmässig rörlighet. Det kan leda till högre
löneglidning och därmed svagare tillväxt och
sämre sysselsättningsutveckling än vad som
förutses i prognosen.
Redan i dagsläget finns det tecken på att det är
brist på vissa typer av arbetskraft. Enligt
Arbetsmarknadsstyrelsens, AMS, rapport
”Arbetsmarknadsutsikterna för 1999”, som
redovisar arbetsförmedlingarnas senaste
företagsundersökning, ökade andelen företag
som upplever att det råder brist på arbetskraft
mellan våren och hösten 1998. I den senaste
undersökningen angav ca 30 % av företagen brist
på utbildad och yrkeserfaren arbetskraft och av
dessa företag upplevde närmare 40 % att bristen
var en flaskhals, dvs. hindrade en expansion av
arbetsstället. Rekryteringsproblemen framöver
väntas vara störst inom den privata
tjänstesektorn, främst avseende
ingenjörer, tekniker och dataspecialister. Även
den kommunala sektorn väntas få svårt att
rekrytera personal. Framför allt gäller det
sjuksköterskor och undersköterskor inom hälso-
och sjukvården samt äldreomsorgen men det
råder även stor brist på lärare.
Även Konjunkturinstitutets barometer för
såväl industrin som tjänstesektorn indikerar brist
på arbetskraft inom vissa sektorer, främst
tekniska tjänstemän och branschspecifik
kompetens inom framför allt
uppdragsverksamhet.
Diagram 6.5 Beveridgekurva
Matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan
illustreras av en s.k. Beveridgekurva, som visar
förhållandet mellan de arbetssökande, som här
har definierats som summan av öppet arbetslösa
och personer i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och nivån på
antalet kvarstående lediga platser (se diagram
6.6). Rörelser utmed kurvan avspeglar
konjunkturella förändringar medan skift uppåt i
kurvan tolkas som bristande
matchningseffektivitet. Noteringen för 1998
visar att antalet kvarstående lediga platser har
ökat samtidigt som summan av arbetslösa och
personer i åtgärder har minskat, men antalet
kvarstående lediga platser är högre än tidigare vid
en given nivå för summan av personer i åtgärder
och arbetslösa. Detta tyder på att det är svårare
att tillsätta de lediga platserna nu än tidigare, dvs.
matchningsproblemen verkar ha ökat.
7 Löner
Det preliminära löneutfallet för 1998, enligt
SCB:s konjunkturstatistik, registrerar en ökning
av timlönerna på 3,2 % mellan 1997 och 1998.
Avtalen har beräknats till 2,8 %, vilket innebär
en löneglidning på 0,4 %. De lokala
avtalsförhandlingarna har dock försenats och
1998 års avtalade löneökningar för ett stort antal
löntagare har ännu inte registrerats i statistiken.
Särskilt tydligt är detta inom offentliga
myndigheter där den hittills registrerade
löneglidningen är negativ. De slutliga
löneökningarna 1998 antas därför överstiga de
hittills registrerade och uppgå till 3,6 %.
Löneglidningen beräknas därmed till i
genomsnitt 0,8 %, vilket är en högre
löneglidningstakt än vad som antagits i de
senaste prognoserna. Löneglidningen förutsattes
då begränsas till 0,5 %, vilket var förenligt med
de uppskattningar som parterna eller de
oberoende ordförandena inom vissa
avtalsområden redovisade i samband med 1998
års avtalsrörelse.
Innevarande år antas löneglidningen bli 0,6 %.
Året därpå förutsätts fortfarande att
löneglidningen begränsas till 0,5 %. För år 2001
och 2002 finns det endast ett fåtal avtal. Lönerna
antas då stiga med 3 % per år.
Avtalen
Löneavtal för åren 1999–2000 är slutna för i stort
sett hela arbetsmarknaden. De flesta avtal löper
över 3 år. I flera fall är dock det sista avtalsåret
uppsägningsbart. För ekonomin som helhet
beräknas avtalen ge löneökningar på 2,4 % i år
och 2,7 % nästa år. Att de avtalade
löneökningarna blir lägre i år än år 1998 och 2000
beror på att avtalsrevisionerna inom vissa
avtalsområden sker i början av 1998 och i slutet
av 1999. Det innebär att löneökningarna mätta
som årsgenomsnitt blir låga år 1999.
Avtalsrörelsen år 1998 resulterade för åren
1998–2000 i ca 1 procentenhet lägre avtal än vad
1995 års avtalsrörelse resulterade i för åren 1995–
1997. Flera faktorer samverkade sannolikt till
det. Inflationsförväntningarna var betydligt lägre
1998 än 1995. Samsynen bland
arbetsmarknadens parter vad gäller
lönebildningens betydelse för
sysselsättningsutvecklingen verkar också ha ökat
och inom den konkurrensutsatta industrin
bedrevs förhandlingarna utifrån en ny, mer
strukturerad förhandlingsordning. Arbetsgivarna
koordinerade dessutom avtalsrörelsen i större
utsträckning än tidigare och på arbetstagarsidan
enades alla LO-förbund kring ett samordnat
lönekrav.
Tabell 7.1 Timlöner
Årlig procentuell förändring
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Industri
4,5
3,9
Avtal
3,1
2,9
1,5
2,4
Löneglidning
1,4
1,0
Byggnadsindustri
3,8
3,6
Avtal
3,8
3,1
2,2
2,3
Löneglidning
0,0
0,5
Privata tjänster
4,4
3,9
Avtal
3,6
3,0
2,7
2,5
Löneglidning
0,8
0,9
Statliga myndigheter
4,3
2,4
Avtal
3,5
1,9
2,5
2,5
Löneglidning
0,8
0,5
Kommunala myndigheter
4,8
3,2
Avtal
4,7
2,7
2,8
3,5
Löneglidning
0,1
0,5
Totalt
4,5
3,6
3,0
3,2
3,0
3,0
Avtal
3,8
2,8
2,4
2,7
Löneglidning
0,7
0,8
0,6
0,5
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
I flera av de avtal som slöts under 1998
förstärktes den sedan tidigare inledda
utvecklingen mot friare lönesättning på lokal
nivå. I några avtal finns inga centralt fastställda
löneökningar. Inom flera andra avtalsområden är
det endast fastställt vilka generella lönepåslag
som skall gälla om man inte kommer överens på
lokal nivå. Det betyder att det är svårare att
avgöra vad som är avtalade löneökningar och vad
som är löneglidning.
För merparten av de kommunalt anställda har
det endast fastställts ett s.k. lägsta utrymme för
löneökningarna, vilket innebär att det råder stor
osäkerhet om de slutliga löneökningarnas
storlek.
Ett inslag i avtalen som är gemensamt för flera
områden är att det, inom ramen för de totala
avtalade löneökningarna, avsätts ett visst
löneutrymme för arbetstidsförkortning.
Löneglidning
Sedan 1980 har löneglidningen uppgått till i
genomsnitt drygt 2 % per år. Från mitten av
1990-talet har dock löneglidningen varit något
lägre än det historiska genomsnittet, drygt 1 % i
genomsnitt per år. Det måste ändå betraktas som
en förhållandevis hög löneglidning mot
bakgrund av det svaga arbetsmarknadsläget och
de relativt
höga avtalade löneökningarna. Inflationen har
dessutom varit mycket låg de senaste åren,
betydligt lägre än inflationsförväntningarna vid
tidpunkten för avtalsförhandlingarna år 1995.
Det borde ha bidragit till låg löneglidning
eftersom reallöneökningarna blev betydligt
högre än parterna räknade med när avtalen slöts.
Preliminärt utfall för 1998 registrerar en
löneglidning på 0,4 %, vilket tyder på att
löneglidningstakten har avtagit ytterligare, trots
att de avtalade löneökningarna blev betydligt
lägre för 1998 än för de tre närmast föregående
åren.
Eftersom det fortfarande saknas mycket
löneutbetalningar avseende 1998 antas dock
löneglidningen komma att revideras upp till
0,8 %, vilket fortfarande är relativt lågt historiskt
sett. Trots relativt låga nominella löneökningar
ökade dock reallönerna förra året med betydligt
mer än parterna på arbetsmarknaden räknade
med vid tidpunkten för avtalsförhandlingarna,
eftersom den faktiska inflationen blev ca 1,5
procentenheter lägre än väntat. Således blev
företagens lönsamhet sämre än beräknat vilket
försämrar de framtida förutsättningarna för en
god sysselsättningsutveckling.
Flera faktorer kan samverka till att
löneglidningen förblir låg de närmaste åren.
Pristrycket i ekonomin i såväl producent- som
konsumentledet väntas bli fortsatt lågt, samtidigt
som lönsamheten redan i utgångsläget är pressat i
vissa branscher. Givet de nominella löneökningar
som antas i prognosen och den prisutveckling
som prognostiserats, kommer reallönerna åren
1999–2002 att stiga med i genomsnitt knappt
2 % per år. Det är betydligt mer än den
genomsnittliga reallöneökningen mellan 1970
och 1998.
Diagram 7.1 Timlöneutveckling i ekonomin som helhet
Eftersom lönesättningen i större utsträckning än
tidigare kommer att fastställas på lokal nivå har
arbetsgivarna större möjlighet att direkt fördela
lönerna med hänsyn tagen till individuella
prestationer och rekryteringsläget. De behöver
därmed inte justera det relativa löneläget bland
de anställda via löneglidning i samma
utsträckning som tidigare. I några avtal finns det
också inslag av större flexibilitet vad gäller
arbetstidens förläggning, vilket kan leda till
minskade kostnader för övertid.
En annan faktor som kan bidra till låg
löneglidning är att det från och med 1999 inte
antas ske några fler höjningar av löntagarnas
avgifter och inkomstskatter.
Även om det finns flera faktorer som talar för
att löneglidningen kommer att fortsätta att vara
låg framöver finns det ändå risk för att den kan
bli högre än vad som antas i prognosen. I
samband med att efterfrågan på arbetskraft stiger
kan det uppstå brist på arbetskraft inom vissa
branscher, vilket kan öka lönetrycket. Blir
löneglidningen hög inom vissa branscher eller
för vissa yrkesgrupper finns det risk för att
löneökningarna så småningom drivs upp även
inom andra branscher eller regioner. Historiskt
sett har följsamheten mellan löneökningarna
varit stor mellan olika branscher och sektorer,
trots att förutsättningarna, i form av vinstläge
och sysselsättningsutveckling, har varierat.
Som tidigare nämnts medför
avtalskonstruktionerna inom kommunsektorn
att det är svårt att avgöra de avtalsmässiga
löneökningarnas storlek. Endast
Kommunalarbetarförbundet har fastställt
definitiva avtalsmässiga löneökningar och det
avtalet ger ca 1 procentenhet högre löneökningar
per år än de höjningar som angetts som lägsta
utrymme i de övriga avtalen inom den
kommunala sektorn. Därför finns en risk att
löneökningarna inom resterande delen av
sektorn kommer att överstiga lägstautrymmet
med minst 1 procentenhet. Framför allt gäller
det Vårdförbundets medlemmar som för åren
1998 och 1999 har blivit utlovade 0,5
procentenheter mer än övriga
landstingsanställda, enligt ett avtal som slöts
1995. Eftersom de lokala avtalsförhandlingarna
har försenats inom kommunerna är det ännu för
tidigt att avgöra hur stora löneökningarna utöver
lägstautrymmet blev för 1998.
Om löneglidningen för perioden 1999–2000
överstiger antagandet i prognosen finns det risk
för att sysselsättningsutvecklingen blir svagare än
prognostiserat. Företagen har ett begränsat
utrymme att övervältra ökade kostnader på
konsumenterna när penningpolitiken anpassas
för att uppnå inflationsmålet. Den tilltagande
internationella priskonkurrensen bidrar också till
att det är svårare att höja priserna. Därmed
skapar höga löneökningar i första hand press på
företagen att rationalisera verksamheten
samtidigt som Riksbanken tvingas föra en
stramare penningpolitik för att klara
inflationsmålet, vilket dämpar
sysselsättningsutvecklingen. Om inte företagen
klarar av att öka produktiviteten i samma takt
som reallönerna stiger, sjunker företagens
vinstmarginaler, vilket på sikt kan leda till att
tillväxten i ekonomin hämmas och att
sysselsättningsutvecklingen dämpas.
Internationell jämförelse
Lönerna i Sverige har hittills under 1990-talet
stigit med några tiondels procentenheter mer per
år än genomsnittet i övriga Europa. De högre
kostnadsökningarna har kompenserats av en
försvagad valuta och snabbare
produktivitetstillväxt i Sverige. De närmaste åren
antas att produktivitetsutvecklingen i Sverige blir
något högre än i övriga Europa. Samtidigt antas
dock kronan appreciera. Därmed är det viktigt
att lönerna i
Sverige inte ökar snabbare än i de viktigaste
konkurrentländerna för att inte
konkurrenskraften för svensk exportindustri
skall försämras. Om inte företagen kan
kompensera eventuella högre kostnadsökningar
genom att rationalisera verksamheten eller att
sänka vinstmarginalerna, tvingas de höja
exportpriserna. Det leder till minskad efterfrågan
på svenska varor och därmed svagare tillväxt och
sysselsättning. De löneökningar som antas i
prognosen ligger ungefär i linje med
utvecklingen i övriga Europa.
Tabell 7.2 Arbetskraftskostnad per anställd i näringslivet
enligt OECD
Årlig procentuell förändring
1997
1998
1999
2000
Tyskland
1,7
1,5
2,8
3,1
Frankrike
2,3
2,2
2,1
2,2
Italien
4,1
0,3
1,8
2,4
Storbritannien
5,4
6,0
5,1
4,6
Österrike
3,1
1,7
3,1
3,0
Belgien
2,1
2,1
2,2
2,0
Danmark
3,7
4,2
4,7
5,1
Finland
1,7
3,0
2,2
4,0
Grekland
10,6
6,4
5,0
4,5
Irland
5,8
5,6
5,9
6,0
Nederländerna
2,6
3,0
3,9
3,6
Portugal
5,0
4,5
4,5
4,5
Spanien
3,4
2,8
3,1
3,4
Sverige1
3,1
4,3
3,6
3,8
EU
3,3
2,6
3,1
3,2
1 OECD:s prognos. Se fotnot 2
Källa: OECD Economic Outlook, december 1998
8 Inflation
Inflationstrycket är för närvarande mycket lågt i
svensk ekonomi. Från augusti 1998 fram t.o.m.
februari i år har inflationen, mätt som
förändringen av konsumentprisindex (KPI) över
12 månader, legat på eller under noll procent. De
exceptionellt låga inflationstalen förklaras till
stor del av att vissa övergående effekter såsom
fallande räntekostnader för egnahemsägare och
sänkta skatter (framför allt fastighets- och
tobaksskatterna) har hållit ned KPI. Även
bortsett från dessa tillfälliga faktorer har priserna
generellt varit mycket låga under det senaste året.
Till exempel låg årsgenomsnittet enligt det av
Riksbanken definierade måttet på underliggande
inflation, UND1X där ovan nämnda temporära
effekter har exkluderats från KPI, under 1 %
1998. Ett lågt resursutnyttjande, begränsade
löneökningar och mycket låga internationella
priser talar för att inflationstrycket kommer att
vara fortsatt lågt de närmaste åren. I december i
år beräknas inflationen enligt KPI ligga på
ca 0,5 % för att sedan närma sig 1 % mot slutet
av år 2000. Uppgången i KPI under
prognosperioden förklaras av att de faktorer som
tillfälligt håller ned KPI successivt avtar. Rensat
för detta, dvs. enligt UND1X, beräknas
inflationen ligga stabilt på något över 1 % under
hela prognosperioden.
I den medelfristiga kalkylen antas Riksbanken
klara inflationsmålet så att inflationen ligger på
omkring 2 % fr.o.m. senare delen av år 2001.
Eftersom inflationen förväntas vara knappt 1 % i
slutet av år 2000 beräknas årsgenomsnittet för år
2001 bli 1,7 %.
Inflationen har i vår omvärld, liksom i Sverige,
sjunkit på senare år. Bildandet av EMU och en
fortsatt liberalisering av handeln innebär
sannolikt fortsatt låga prisökningar de närmaste
åren. Dessutom har avmattningen i den globala
tillväxten skapat en kraftig prispress på en rad
områden. Importpriset på bearbetade varor steg
visserligen mot slutet av förra året till följd av
försvagningen av kronan, vilket med viss
eftersläpning delvis kan slå igenom i
konsumentledet, men importpriserna föll sedan
kraftigt inledningsvis i år. I denna prognos har
antagits att kronan ska appreciera från 124 i
februari i år till 119 mot slutet av år 2000 uttryckt
i det konkurrensvägda TCW-indexet.
Förstärkningen av kronan, tillsammans med
fallande världsmarknadspriser på bearbetade
varor, beräknas leda till att priserna i importledet
faller under loppet av 1999 och därmed bidrar till
att sänka konsumentpriserna i Sverige. Nästa år
förväntas de
internationella råvarupriserna stiga i takt med
återhämtningen i den internationella
konjunkturen, vilket ger ett blygsamt bidrag till
inflationen i Sverige.
Förväntningarna om framtida prisökningar
påverkar bl.a. nominella lönekrav och arbets-
givarnas bedömning av utrymmet för höjda löner
och har därigenom stor betydelse för den
framtida prisutvecklingen. Låga
inflationsförväntningar kan också främja en
prismedvetenhet som begränsar företagens
möjligheter att övervältra ökade kostnader på
efterföljande led. Av Statistiska centralbyråns
senaste undersökningar framgår att
inflationsförväntningarna överlag har fallit de
senaste månaderna. Inom såväl hushåll som
näringsliv ligger förväntningarna om den
framtida inflationen på upp till fem års sikt i linje
med Riksbankens inflationsmål.
Nedgången i obligationsräntorna visar att
trovärdigheten för stabila priser har befästs under
det gångna året. En jämförelse mellan långa reala
och nominella statsobligationer tyder på mycket
låga inflationsförväntningar för de kommande
åren. Sammantaget speglar de låga
inflationsförväntningarna att Riksbankens
inflationsmål har vunnit i förtroende, vilket talar
för att inflationsbenägenheten i svensk ekonomi
kommer att vara fortsatt låg de närmaste åren.
Tabell 8.1 Konsumentprisutveckling
Årlig procentuell förändring
1998
1999
2000
2001
2002
KPI, årsgenomsnitt
0,4
0,2
0,8
1,7
2,0
KPI, dec–dec
–0,6
0,5
0,9
2,0
2,0
Basbelopp (tusental kr)
36,4
36,4
36,5
36,8
37,3
HIKP, årsgenomsnitt
1,0
0,6
1,4
–
–
HIKP, dec–dec
0,0
0,9
1,3
–
–
UND1X, årsgenomsnitt
0,9
1,2
1,2
–
–
UND1X, dec–dec
0,6
1,1
1,2
–
–
NPI, årsgenomsnitt
–1,6
–1,5
–0,3
–
–
NPI, dec–dec
–1,4
–1,4
0,0
–
–
KPI, OECD1, årsgenomsnitt
1,4
1,4
1,5
1,5
1,6
1 Med OECD avses 16 länder, se kapitel 2
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
På längre sikt är löneutvecklingen och
produktiviteten avgörande för inflationen. En
viktig förklaring till det minskade
inflationstrycket i svensk ekonomi de senaste
åren är nedväxlingen i den nominella
löneökningstakten. Hittills under 1990-talet har
lönerna i näringslivet ökat med ca 4,5 % per år.
Det är högt i ett internationellt perspektiv men
lågt jämfört med 1980-talet då lönerna steg med i
genomsnitt 8 % per år. Dessutom har
produktivitetstillväxten stärkts under de senaste
åren. Därmed har löneökningarnas genomslag i
priserna delvis motverkats av en
effektivisering av produktionen. Ökningen av
enhetsarbetskostnaden inom näringslivet, vilken
illustreras i diagram 8.1, har legat på en historiskt
sett låg nivå under 1990-talet och har därför
bidragit till att hålla ned prisökningarna. De låga
inflationsförväntningarna och en skärpt
internationell konkurrens har således medfört att
pristrycket är mycket lågt för närvarande. De
reala löneökningarna under förra året blev därför
högre än tidigare beräknat, vilket med viss
eftersläpning dämpar
sysselsättningsutvecklingen.
Diagram 8.1 KPI och enhetsarbetskostnaden i näringslivet
Årlig procentuell förändring
Industrikonjunkturen har försämrats under
vintern. Kapacitetsutnyttjandet föll mot slutet av
förra året och enligt Konjunkturinstitutets
barometer för industrin har produktionen
minskat under inledningen av året. I denna
prognos antas produktionen falla under årets
första del, vilket bl.a. bedöms minska behovet av
investeringar
inom industrin. Trots att industrins investeringar
faller i år ligger de ändå på en hög nivå, vilket
innebär att produktionskapaciteten byggs ut med
ca 3 %. Samtidigt beräknas
produktivitetstillväxten i industrin de närmaste
åren bli något högre än löneökningarna.
Sammantaget torde det därför inte uppstå några
inflationsdrivande kostnadsproblem inom
industrin de närmaste åren trots förväntningar
om en successiv förbättring av
industrikonjunkturen år 2000. För näringslivet
som helhet beräknas produktivitetsökningen
avta något framdeles bl.a. till följd av att
tillväxten i ekonomin i större utsträckning sker i
den privata tjänstesektorn där produktiviteten är
lägre. Givet begränsade löneökningar på
omkring 3 % per år kommer dock
enhetsarbetskostnaden inom näringslivet totalt
att utvecklas gynnsamt under prognosperioden,
vilket innebär trendmässigt låga prisökningar
även de närmaste åren. Det bör understrykas att
prognosen över löneutvecklingen är betingad av
att den årliga löneglidningen begränsas till
ca 0,5 % 1999 och år 2000, och att de totala
löneökningarna blir ca 3 % åren därefter. Högre
löneökningar torde på sikt leda till att priserna
blir högre och sysselsättningen lägre än vad som
antas i denna prognos. Lönebildningen framstår
således som en risk i prognosen.
Boendekostnaderna har fallit markant de
senaste åren. Nedgången förklaras i huvudsak av
de senaste årens räntenedgång. Från mitten av
1995 till mars i år har bolåneräntorna halverats
och som en direkt effekt har räntekostnaderna
för egnahemsägare minskat kraftigt allt eftersom
de lån som har förfallit har satts om till en lägre
ränta. Den genomsnittliga räntan på hushållens
lån är fortfarande förhållandevis hög och trots ett
antagande om en svag ränteuppgång beräknas
räntekostnaderna för egnahemsägare sjunka både
i år och nästa år, om än i allt mindre omfattning.
De lägre räntorna förefaller även ha påverkat
hyresavtalen för hyreslägenheter såväl förra året
som i år. Under loppet av 1998 steg hyrorna med
endast 0,5 % och mellan december 1998 och
februari 1999 var höjningen 0,3 %, vilket
historiskt sett är mycket lågt. Hyreshöjningarna
beräknas bli låga även framöver till följd av
ränteläget och att sänkningen av
fastighetsskatten för flerfamiljshus nu föreslås
förlängas till att gälla även år 2000. Sammantaget
beräknas de totala boendekostnaderna falla både
1999 och år 2000. Eftersom dessa kostnader
utgör ungefär en tredjedel av hushållens utgifter
bidrar de i betydande omfattning till att hålla ned
KPI under prognos
perioden.
Prisökningarna under de senaste månaderna
har varit lägre än vad som förutsågs i
decemberprognosen. Det beror bl.a. på att
räntorna blivit lägre än väntat. Ytterligare en
förklaring är att vinstmarginalerna sjönk mer än
beräknat. I
denna prognos har antagits att expansionen av
den privata konsumtionen i kombination med
låga kostnadsökningar under en längre period
skapar utrymme för producenter och handel att
höja sina vinstmarginaler. Om så inte sker, i
likhet med utvecklingen förra året, kommer pris-
ökningarna i konsumentledet att bli lägre än vad
som förutspås i denna prognos.
Under 1997 och 1998 hade förändringar av
indirekta skatter och subventioner stor påverkan
på KPI. I år och nästa år beräknas förändrade
indirekta skatter och subventioner påverka KPI i
väsentligt mindre omfattning. I januari i år
bidrog indexering av energiskatter, sänkt skatt på
vattenkraftverk, stödet till de s.k. krisårgångarna
av flerfamiljshus, och som nämndes tidigare,
sänkt fastighetsskatt för flerfamiljshus, till att
sänka KPI med sammanlagt 0,3 procentenheter.
Detta motverkades delvis av att ROT-avdraget
avskaffades i april i år. Sammantaget beräknas
skatte- och subventionsförändringar höja KPI
med 0,1 procentenhet under loppet av året vid
fullt genomslag. Nästa år väntas indexeringen av
energiskatter samt införandet av avfallsskatten
höja KPI med sammanlagt 0,1 procentenhet.
En höjning eller en sänkning av en indirekt
skatt påverkar inflationen, dvs. tolvmånaders-
talet, endast under ett år. Det beror på att t.ex. en
skattehöjning lyfter nivån på konsumentpriserna
fr.o.m. den tidpunkt den börjar gälla men
innebär i sig inte några fortlöpande höjningar av
priserna. Detta medför att inflationen, allt annat
lika, åter går ned 12 månader efter höjningen.
Även ett räntefall som sänker nivån på ränte-
kostnaderna för egnahemsägare kan sägas ha
temporär påverkan på inflationen. Rensat för
sådana övergående effekter beräknas den
underliggande utvecklingen av inflationen vara
stabilt låg under prognosperioden bl.a. genom
återhållsamma löneökningar, en fortsatt
produktivitetstillväxt och låga
inflationsförväntningar. Detta illustreras i
diagram 8.2 genom Riksbankens mått på
underliggande inflation, UND1X, som beräknas
ligga något över 1 % såväl i år som nästa år.
Diagram 8.2 Konsumentprisutveckling
Årlig procentuell förändring
9 Hushållens ekonomi
och privat konsumtion
Hushållens realt disponibla inkomster ökar
kraftigt i år. Efter en svagare inkomstökning
nästa år stiger inkomsterna åter starkt vid
antagandet om en överföring från den offentliga
sektorn till hushållen. Den privata konsumtionen
väntas visa en fortsatt stabil tillväxt.
9.1 Hushållens inkomster
Hushållens realt disponibla inkomster ökade
med 2,6 % 1998 enligt de preliminära national-
räkenskaperna. Det är första året sedan 1994 som
inkomstutvecklingen varit positiv.
Den reala lönesumman steg med ca 6 %. Det är
en betydligt större ökning än vad som kan
härledas från uppgifter om utvecklingen av
förtjänst och sysselsättning (se kapitel 6 och 7).
Det preliminära utfallet beträffande lönesumman
bygger på arbetsgivarnas deklarationer till
skattemyndigheterna. Utifrån lönesumma och
arbetade timmar kan förtjänstutvecklingen
beräknas till ca 5,5 %, vilket kan jämföras med ca
3,6 % enligt förtjänststatistiken. Det är naturligt
att olika källor ger olika resultat, men skillnaden
1998 är ovanligt stor. Möjligen skulle skillnaden
kunna ha orsakats av att uppbördsystemet lades
om vid årsskiftet 1997/98. Klarhet i denna fråga
kan fås när kontrolluppgifterna för 1998
sammanställts. På dessa baseras nämligen det
definitiva utfallet för lönesumman.
Tabell 9.1 Hushållens disponibla inkomster, konsumtion och sparande
Miljarder
kronor
Procentuell förändring, 1991-års priser
1998
1998
1999
2000
2001
2002
Lönesumma, inkl. sjuklön
806,3
6,1
4,0
2,9
2,1
1,7
Transfereringar från offentlig sektor
401,3
3,1
0,2
1,5
0,9
0,5
Pensioner
221,3
2,0
1,5
1,3
0,5
1,4
Sjukförsäkring m.m.
40,5
17,7
3,7
4,7
4,5
2,1
Arbetslöshetsbidrag m.m.
48,9
–11,8
–11,5
–4,6
–5,1
–3,1
Övriga transfereringar
90,6
9,8
1,6
3,2
2,7
–0,7
Räntor och utdelningar, netto
–6,8
Övriga inkomster, netto
202,9
–2,8
–0,9
–1,2
2,7
3,4
Direkta skatter och avgifter
440,5
8,1
0,8
2,1
2,2
1,9
Disponibel inkomst före överföring
963,2
2,6
3,6
1,8
1,5
1,3
Disponibel inkomst efter överföring
3,6
3,0
Privat konsumtion
951,9
2,6
2,6
2,4
1,8
1,8
Sparande, nivå i % av disponibel inkomst
Nettosparande
1,2
2,1
1,6
3,3
4,3
Finansiellt sparande
2,5
3,0
2,0
3,8
5,0
Procentuellt bidrag till realinkomstutvecklingen
Lönesumma, inkl. sjuklön
5,1
3,5
2,5
1,8
1,5
Transfereringar från offentlig sektor
1,3
0,1
0,6
0,4
0,2
Räntor och utdelningar, netto
0,4
0,6
–0,2
–0,2
–0,1
Övriga inkomster, netto
–0,5
–0,2
–0,2
0,5
0,6
Direkta skatter och avgifter
–3,6
–0,4
–1,0
–1,0
–0,9
Beräkningsteknisk överföring
2,1
1,7
Anm: Lönesumma, inkomstöverföringar, räntenetto och skatter är deflaterade med KPI. Disponibel inkomst är deflaterad med implicitprisindex för privat konsumtion, IPI
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Till den starka inkomstökningen förra året
bidrog också att transfereringarna från den
offentliga sektorn steg med 3 %. Pensionerna
ökade realt som en följd av den låga inflationen,
samtidigt som bostadstillägget till pensionärerna
höjdes. Utbetalningarna från sjuk- och
föräldraförsäkringen ökade kraftigt av flera skäl.
Ersättningsnivåerna i sjuk- och
föräldraförsäkringen höjdes vid årsskiftet
1997/98 från 75 till 80 % och antalet sjukdagar
steg. Därtill ökade utbetalningarna från
sjukförsäkringen till följd av att
arbetsgivarperioden återställdes till 14 dagar från
1 april 1998 efter att ha varit 28 dagar
dessförinnan. Detta påverkar dock inte
hushållens inkomster eftersom sjuklönen
reduceras i motsvarande grad. Ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen höjdes till 80 % redan
den 1 oktober 1997. Övriga transfereringar
ökade realt med nära 10 %. I den kraftiga
ökningen ligger att
antalet personer som uppbär olika former av
studiestöd steg samt att barnbidragen och
flerbarnstilläggen höjdes med sammanlagt
2,9 miljarder kronor.
Ökningen av de disponibla inkomsterna
begränsades av att direkta skatter och avgifter
steg realt med ca 8 %. Den kraftiga ökningen
beror bara delvis på höjda skatter och avgifter.
Den allmänna egenavgiften till pensionssystemet
höjdes med 1 procentenhet och vidare finansieras
den höjda ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen delvis genom ökade
egenavgifter. Förutom skatte- och
avgiftshöjningarna drogs hushållens
skattebetalningar upp av att s.k. egna in-
betalningar av skatt var ovanligt stora, sannolikt
till följd av höga realisationsvinster 1997 och
1998.
För 1999 förutses en fortsatt positiv
utveckling av sysselsättningen och reallönerna.
Pensionärerna får också en real inkomstökning,
då pensionerna har höjts med 2 procentenheter,
dvs. från 98 till 100 % av basbeloppet.
Sammantaget är dock transfereringarna från den
offentliga sektorn nästan oförändrade eftersom
arbetslösheten sjunker.
Den statliga inkomstskatten har förändrats i år
genom att den tillfälliga s.k. värnskatten upphört
samtidigt som skatteuttaget förblir 25 % för
inkomster över 389 500 kronor per år. Dessutom
har det införts en skattereduktion för inkomst-
tagare med inkomster upp till 245 000 kronor
per år. Skattesänkningar i vissa kommuner och
landsting medför att den genomsnittliga
kommunalskatten minskat med 0,17
procentenheter. Netto innebär förändringarna
skattesänkningar på ca 8 miljarder kronor,
jämfört med 1998 års regler. De s.k. egna
inbetalningarna av skatt förutses bli betydligt
lägre än förra året. Sammantaget väntas de
direkta skattebetalningarna öka realt med knappt
1 %, vilket innebär att skatterna som andel av
inkomsterna före skatt sjunker med
0,7 procentenheter. De realt disponibla
inkomsterna beräknas öka med 3,6 % i år.
Nästa år beräknas inkomstutvecklingen bli
betydligt svagare. Ökningen av sysselsättning
och reallöner dämpas. En förväntad uppgång i
räntorna försvagar hushållens netto av räntor och
utdelningar. Barnbidraget föreslås höjas med 100
kronor per barn och år. De direkta skatterna
stiger i normal takt, dvs. i linje med inkomst-
utvecklingen. Sammantaget beräknas de
disponibla realinkomsterna öka med 1,8 %.
Exklusive tillfälligt höga pensionsutbetalningar
1999 till före detta privatanställda beräknas
inkomstökningen till ca 2 %.
För åren 2001 och 2002 väntas en fortsatt
gynnsam utveckling av löneinkomsterna. Real-
löneökningarna avtar emellertid när inflationen
stiger något från den nuvarande låga nivån. Barn-
bidraget höjs med ytterligare 100 kronor 2001.
En fortsatt nedgång i arbetslösheten och
uppbromsning av Kunskapslyftet dämpar
ökningen av transfereringarna.
I kalkylerna har överskott i den offentliga
sektorns finansiella sparande utöver de
budgetpolitiska målet beräkningstekniskt
överförts till hushållen år 2001 och 2002.
Därigenom förstärks hushållens disponibla
inkomster med ca 22 miljarder kronor 2001 och
med ca 41 miljarder kronor 2002. Inklusive dessa
överföringar beräknas realinkomsterna öka med
3,6 % år 2001 och med 3 % år 2002.
9.2 Privat konsumtion
Den privata konsumtionen ökade med 2,6 %
1998 (se diagram 9.1). Konsumtionen av
elektronikprodukter såsom radio, tv, datorer och
mobiltelefoner steg med över 50 % och
försäljningen av bilar med 13 %.
Konsumtionstillväxten under 1998 var den
största på 10 år, och mätt per invånare passerade
den privata konsumtionsvolymen den tidigare
högsta nivån från 1989. Bland de faktorer som
kan ha bidragit till konsumtionsökningen under
1998 märks det förbättrade arbetsmarknadsläget,
de stigande
reala disponibla inkomsterna och stärkningen av
hushållens redan goda förmögenhetsställning.
De flesta av de förhållanden som lade grunden
till den gynnsamma utvecklingen under 1998
bedöms gälla även under prognosperioden 1999–
2000. Den privata konsumtionen beräknas öka
med ca 2,5 % per år under 1999 och 2000.
Diagram 9.1 Privat konsumtion och disponibel inkomst
Miljarder kronor, 1991 års priser
Även om vissa hushåll använder en stor del av
varje inkomsthöjning till ökad konsumtion kan
man anta att många hushåll planerar sin
konsumtion och sitt sparande på längre sikt och
därvid utgår ifrån sina förväntningar om framtida
inkomster och konsumtionsmöjligheter. Den del
av en inkomstökning som uppfattas som tillfällig
bör således ha en begränsad effekt på den totala
privata konsumtionen i dag, medan den del som
uppfattas som varaktig leder till större
konsumtion. Som nämnts i avsnitt 9.1 steg den
reala disponibla inkomsten relativt mycket under
1998, och den väntas växa än mer under 1999. En
del av denna ökning består dock av
engångseffekter, och för år 2000 prognostiseras
en svagare inkomstutveckling. Den emotsedda
kraftiga höjningen av den reala disponibla
inkomsten under 1999 väntas därför delvis tas ut
som större sparande och delvis som ökad
konsumtion. På samma sätt torde den svagare
inkomsttillväxten under år 2000 leda till relativt
små justeringar av konsumtionstillväxten
eftersom hushållen sannolikt då förutser god
tillväxt, gynnsam sysselsättningsutveckling och
överskott i de offentliga finanserna längre fram i
tiden.
Enligt SCB:s undersökningar av hushållens
inköpsplaner har hushållens tro på den egna
framtida ekonomin successivt förbättrats sedan
början av 1997 och ligger nu på en historiskt sett
mycket hög nivå. Däremot började under 1998
allt färre tro på sjunkande arbetslöshet och på en
positiv utveckling för Sveriges ekonomi som
helhet under de närmaste 12 månaderna, troligen
på grund av rapporter om ett försämrat
internationellt konjunkturläge och ett ökat antal
varsel om uppsägningar. En exportledd
konjunkturdämpning under året är förutsedd.
Om avmattningen får större negativa effekter på
sysselsättningsutvecklingen än hushållen räknat
med kan förväntningarna om den egna
ekonomin, och därmed konsumtionen, påverkas
negativt. På längre sikt bedöms dock
utvecklingen för de underliggande faktorerna,
såsom inkomst, förmögenhet och räntor, vara så
stark att en avmattning i alla händelser bör bli
relativt snabbt övergående.
Nettosparkvoten väntas förbli på en relativt
låg men positiv nivå under 1999 och 2000 (se
diagram 9.2). En delförklaring är att det reala
nettosparandet i form av egnahemsinvesteringar
är negativt, dvs. förslitningen överstiger
nyinvesteringarna. Nettosparandets nivå måste
också ses mot bakgrund av hushållens mycket
positiva förmögenhetsutveckling under de
senaste åren. Som framgår av diagram 9.3 har
värdet av såväl reala som finansiella tillgångar
ökat kraftigt under de senaste åren och
hushållens förmögenhetsställning måste nu
betraktas som mycket
solid. Detta faktum, tillsammans med hushållens
positiva förväntningar avseende den egna fram-
tida privatekonomin, torde tala för att hushållen
inte prioriterar ytterligare
förmögenhetsuppbyggnad i särskilt hög
utsträckning.
Diagram 9.2 Hushållens nettosparkvot och skuldkvot
Sparande i relation till
disponibel inkomst, procent
Bruttoskuld i relation till
disponibel inkomst, procent
Den närmast föregående period under vilken den
privata konsumtionen har vuxit minst lika snabbt
som nu är åren 1985–88. Som framgår av diagram
9.2 och 9.3 kännetecknades emellertid dessa år av
en helt annan förmögenhets- och
sparandesituation. Nettosparkvoten var negativ
och fallande. Skuldsättningen i relation till den
disponibla inkomsten steg kraftigt och
hushållens marginaler i form av finansiell
nettoförmögenhet var små. Den finansiella
nettoförmögenheten (exkl. aktier och
fondandelar) har vuxit från ca 10 % av disponibel
inkomst 1988 till ca 60 % 1997. Diagram 9.2
visar också att hushållens bruttoskuld, satt i
relation till den disponibla inkomsten, har
sjunkit under 1990-talet. Detta talar också för att
den nuvarande tillväxten i privat konsumtion är
mer hållbar än konsumtionsökningen under det
sena 1980-talet.
Diagram 9.3 Hushållens förmögenhetskvot
Förmögenhet i relation till disponibel inkomst, procent
När man tolkar sparkvotens utveckling bör man
även beakta att en del av de senaste årens
konsumtion, som den definieras enligt national-
räkenskaperna, närmast är att betrakta som
investeringar i ekonomisk mening. Diagram 9.4
visar utvecklingen över tiden för konsumtionen
av bilar och övriga varaktiga varor (innefattande
bl.a. vitvaror, möbler och hemelektronik). För
båda grupperna har tillväxten varit mycket stark
under de senaste åren. Den cykliska variation
över tiden som syns i diagram 9.4 torde i viss
utsträckning styras av kapitalvarornas livslängd.
Den höga konsumtionen under de senaste åren
kan sannolikt till viss del förklaras av att
hushållen har haft ett uppdämt behov av att
ersätta försliten utrustning. Under de närmaste
åren torde en viss cyklisk avmattning kunna
väntas.
Sedan anställda vid årsskiftet 1997–98 fick
möjlighet att låna eller hyra en dator av
arbetsgivaren utan att förmånsbeskattas beräknas
över en halv miljon persondatorer ha förmedlats
på detta sätt. Det nya sättet att skaffa dator får
effekter under flera år på den privata
konsumtionen mätt enligt
nationalräkenskaperna, eftersom kostnaden
(hyran) för en personaldator fördelas över hela
avtalstiden. (Kostnaden för en dator som köps på
vanligt sätt bokförs i sin helhet vid
inköpstidpunkten.) Av den totala privata
konsumtionen under 1998 uppskattas ca 1,7
miljarder kronor i löpande pris (ca 0,2 %) avse
hyror för personaldatorer. Under 1999 väntas
färre, men fortfarande relativt många,
personaldatorer förmedlas.
Diagram 9.4 Privat konsumtion av bilar och övriga
kapitalvaror
Bilar, miljarder kronor,
1991 års priser
Övriga varaktiga varor,
miljarder kronor, 1991 års
priser
Sammanfattningsvis bedöms förutsättningarna
för en fortsatt stark konsumtionsökning vara
goda under de närmaste åren. Hushållens tilltro
till den egna ekonomins utveckling, den
beräknade ökningen av den reala disponibla
inkomsten och hushållens goda
förmögenhetsställning ger stöd för en prognos
om en tämligen kraftig tillväxt i den privata
konsumtionen under 1999. Under årets första
månader har dessutom sysselsättningen samt
indikatorer för privat konsumtion
(detaljhandelsförsäljning och nybilsregistrering)
utvecklats väl. Hushållens efterfrågan väntas inte
påverkas särskilt mycket av en nedgång i
exportkonjunkturen, även om en viss
effekt torde kunna märkas under 1999. En viss
mättnad avseende hushållens behov av att förnya
sina kapitalvaror kan bidra till att
konsumtionstillväxten under år 2000 blir något
svagare. Dessutom väntas inte den disponibla
inkomsten växa lika mycket år 2000. Under 1999
beräknas den privata konsumtionen öka med
2,6 % och under 2000 prognostiseras en tillväxt
på 2,4 %.
Under åren 2001 och 2002 ger hushållens
solida förmögenhetsställning, de starka offentliga
finanserna, den fortsatt relativt goda realin-
komstutvecklingen och den höga produktions-
tillväxten en god grund för en fortsatt tillväxt av
den privata konsumtionen. Dessutom förutses
ansenliga överskott i de offentliga finanserna
under 2001 och 2002. Det är rimligt att anta att
hushållen räknar med att få del i dessa överskott
och planerar sin konsumtion därefter. (I kalkylen
görs också en beräkningsteknisk överföring som
stärker hushållens disponibla inkomst, även om
det inte är klart i hur stor utsträckning
överskotten faktiskt kommer hushållen
tillgodo.)
De tillväxttal för den privata konsumtionen
som uppmätts 1998 och prognostiseras för 1999
och 2000 är dock, som redan framhållits,
jämförelsevis höga. I ett längre perspektiv är det
rimligt att räkna med en något lägre
genomsnittlig tillväxttakt. Under 2001 och 2002
väntas konsumtionen således växa med knappt 2
% per år.
10 Investeringar
Investeringskonjunkturen dämpas något de
närmaste åren efter den kraftiga
investeringstillväxten förra året.
Investeringsexpansionen under 1998 kan främst
hänföras till en mycket stark utbyggnad av
kapaciteten i hemmamarknadssektorerna.
Produktionen inom den privata tjänstesektorn
steg kraftigt under loppet av året samtidigt som
räntorna sjönk.
Den totala investeringsvolymen väntas öka
med knappt 5 % år 1999 och med drygt 5 % år
2000. Avmattningen i industrin i slutet av förra
året samt under första halvåret av 1999 väntas
innebära att investeringsaktiviteten mattas inom
såväl industrin samt inom de industrinära
tjänstesektorerna. En förväntad god
efterfrågetillväxt på hemmamarknaden förutses
dock medföra en fortsatt stigande
investeringsaktivitet inom andra delar av
näringslivet även om ökningstakten avtar jämfört
med 1998. Nivån på investeringarna är så hög att
redan oförändrade volymer innebär en
betydande kapacitetsutbyggnad.
Stigande huspriser, låga räntor och en positiv
utveckling av såväl disponibelinkomster som
sysselsättning, bedöms resultera i en gradvis
återhämtning av bostadsinvesteringarna. En
sådan utveckling stöds också av tillgängliga
kortsiktsindikatorer. De offentliga
myndigheternas investeringar beräknas öka
något nästa år till följd av en viss uppgång i
byggnationen av storstads
lederna.
Tabell 10.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren
Miljarder
kronor
Årlig procentuell volymförändring
1998
1998
1999
2000
2001
2002
Näringslivet
202,9
10,7
4,4
4,1
2,4
2,5
Industri
66,6
3,0
–1,0
3,0
2,9
2,9
Övrigt
näringsliv
136,3
14,7
6,9
4,6
2,2
2,3
Bostäder
25,4
5,1
12,1
17,8
22,0
20,0
Nybyggnad
12,1
3,5
14,0
22,0
Ombyggnad
13,4
7,0
10,0
13,0
Offentliga
myndigheter
32,2
6,4
1,5
2,8
1,5
0,1
Totalt
260,5
9,6
4,8
5,4
4,6
4,6
Maskiner
151,9
13,2
3,7
3,5
2,9
2,9
Byggnader
108,6
5,0
6,3
7,9
6,9
6,8
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Under perioden 2001-2002 förutses
investeringarna öka i god takt. Därmed närmar
sig investeringskvoten, dvs investeringarna som
andel av BNP, åter de nivåer som rådde på 1980-
talet. De senaste årens låga investeringsnivåer
beror till stor del på behovet av att anpassa
bostadsstocken till långsiktigt hållbara nivåer.
Under perioden 2001-2002 förutses den starka
produktionsutvecklingen, den relativt höga
lönsamheten samt låga räntor, innebära en
fortsatt hög
utbyggnadstakt inom näringslivet. De
gynnsamma investeringsförutsättningarna
minskar därmed risken för inflationsdrivande
flaskhalsar. Därtill bidrar också den goda
tillgången på arbetskraft till näringslivets
expansion de närmaste åren.
Bostadsproduktionen ökar markant till följd av
bl.a. stigande disponibelinkomster och den
positiva sysselsättningsutvecklingen. Antalet
nyproducerade bostäder beräknas dock även år
2002 vara lågt jämfört med 1980-talets nivå.
Diagram 10.1 Investeringar som andel av BNP
1991 års priser, procent
10.1 Näringslivets investeringar
Industrins investeringar återhämtade sig förra året
och steg med 3 % efter ett kraftigt fall året innan.
Produktionen liksom exporten steg under året,
vilket ledde till att kapacitetsutnyttjandet låg på
en relativt hög nivå. Industrikonjunkturen
försvagades emellertid mot slutet av året, vilket
resulterade i sjunkande priser och ett ökat
missnöje med den inneliggande orderstocken.
Industrins konjunkturläge har försvagats
ytterligare under inledningen av innevarande år.
Under loppet av året förväntas produktionen
minska något, vilket tillsammans med den
pressade lönsamheten skulle kunna leda till en
betydande investeringsminskning i år. Den
nuvarande konjunkturförsvagningen bedöms
dock vara tillfällig och en kraftig
produktionsökning väntas ske år 2000.
Därigenom är det troligt att
industrin fortsätter kapacitetsutbyggnaden även i
år för att undvika flaskhalsar då konjunkturen
åter tar fart. Enligt Statistiska centralbyråns
investeringsenkät från februari planerar industri-
företagen betydande investeringsökningar under
1999. Vid andra liknande konjunkturfaser har
dock industriföretagen överskattat
investeringarna i februarienkäten. En del av de
planerade investeringarna skjuts därför sannolikt
upp till nästa år eller ställs in. Investeringarna
beräknas falla kraftigt inom basindustrin, som
utvecklas svagt till följd av ett internationellt
utbudsöverskott, medan betydande
investeringsökningar återfinns i expansiva
branscher såsom teleproduktindustrin och
läkemedelsindustrin där den underliggande
efterfrågeutvecklingen är mycket stark.
Sammantaget bedöms industrins investeringar
minska med 1 % under 1999 men kapitalstocken
byggs ändå ut med knappt 3 %.
För år 2000 beräknas investeringarna i
industrin öka med 3 %. En starkare produktions-
utveckling, som framför allt kan hänföras till den
internationella konjunkturåterhämtningen,
innebär att industrins kapacitetsutbyggnad åter
tilltar. Lönsamheten beräknas också förbättras
vilket bidrar till den goda
investeringsutvecklingen. Ett förväntat
konjunkturomslag inom basindustrin medför en
omfattande investeringsuppgång i denna sektor.
Den privata tjänstesektorn är inne i en
expansiv fas med en snabbt stigande produktion
och en betydande sysselsättningstillväxt. Detta
har bidragit till en markant investeringsökning i
övrigt näringsliv. En mycket kraftig expansion
noterades förra året i sektorer som i stor
utsträckning påverkas av hushållens efterfrågan.
Exempelvis steg investeringsvolymen inom varu-
handeln med hela 33 % under 1998.
Investeringstillväxten inom de flesta sektorer
inom övrigt näringsliv väntas bli hög också under
1999 och 2000, även om ökningstakten avtar i
jämförelse med förra året. En sådan utveckling
stöds av Statistiska centralbyråns investerings-
enkät från februari. Sammantaget bedöms
investeringarna i övrigt näringsliv öka med ca
7 % i år och med knappt 5 % nästa år.
En viss konjunkturdämpning i de
industrirelaterade tjänstebranscherna kan
förväntas under innevarande år, men
omställningsproblemen inför millennieskiftet
bidrar till en fortsatt betydande
investeringsökning. Inom varuhandeln dämpas
ökningstakten trots en fortsatt stark utveckling
av den privata konsumtionen. Nivån på
investeringarna inom denna sektor, liksom i flera
andra branscher inom övrigt näringsliv, är nu så
hög att också en oförändrad investeringsvolym
innebär en fortsatt stabil utbyggnad av kapaci
teten.
Tabell 10.2 Övriga näringslivets investeringar
Miljarder
kronor
Årlig procentuell förändring
1998
1997
1998
1999
2000
Jordbruk och skogsbruk
10
7,1
5,2
2,7
4,4
Energi och vattenverk
15
3,3
2,9
8,7
3,8
Byggnadsindustri
5
13,4
17,5
5,0
12,0
Handel
23
4,3
33,2
7,0
5,0
Finansiell verksamhet
3
30,5
37,1
8,0
3,0
Företagstjänsteverksamhet
19
6,3
40,2
10,0
5,0
Hushållsverksamhet
9
13,5
12,2
6,0
5,0
Fastighetsverksamhet
13
2,8
14,5
13,0
12,0
Övrig tjänsteverksamhet
40
–1,6
0,2
3,5
0,4
därav samfärdsel
24
–3,2
–3,6
2,0
–2,0
Summa
136
3,8
14,7
6,9
4,6
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Inom fastighetsförvaltning finns goda
förutsättningar för en kraftig
investeringsuppgång under de närmaste åren.
Vakansgraden för kommersiella fastigheter har
mellan 1994 och 1998 halverats i
storstadsområden samtidigt som priserna för
riket som helhet ökat med knappt 20 %.
Därigenom har det åter blivit lönsamt att bygga
kommersiella lokaler inom expansiva områden.
Under vintern har också ett flertal stora
fastighetsprojekt tillkännagivits samtidigt som
orderingången till arkitektföretagen enligt
Konjunkturinstitutets senaste kvartalsbarometer
ökat i betydande omfattning.
Diagram 10.2 Fastighetsprisstatistik
Index 1981=100
Strukturrationaliseringar i kombination med det
statliga energiomställningsprogrammet medför
en betydande investeringshöjning också inom
energisektorn innevarande år. Däremot beräknas
de statliga infrastruktursatsningar som registeras
inom övrigt näringsliv minska de närmaste åren.
Byggandet av Öresundsbron med tillfartsleder
når en topp i år för att minska under år 2000.
Detta kompenseras dock till viss del av en
uppgång av investeringsvolymen i Botniabanan.
10.2 Bostäder
Enligt Statistiska centralbyrån ökade
bostadsbyggandet svagt under 1998 jämfört med
året innan. Antalet påbörjade lägenheter uppgick
till 12 200, vilket historiskt sett är en mycket låg
nivå på bostadsbyggandet. Den låga
bostadsproduktionen de senaste åren avspeglar
behovet av att anpassa bostadsstockens storlek
till betydligt lägre bostadssubventioner än under
1980-talet.
Bostadssubventionerna motsvarar idag ca 30 %
av räntekostnaden. En annan viktig förklaring till
det låga bostadsbyggandet under stora delar av
1990-talet är de höga räntorna. Räntorna har
dock fallit markant under de senaste åren.
Vakansgraden, dvs andelen outhyrda
lägenheter i förhållande till beståndet, har sedan
början av 1990-talet ökat kraftigt. Det senaste
året har dock vakansgraden minskat i
tillväxtregioner, medan den i stort varit
oförändrad i övriga delar av riket. Omfattande
prishöjningar har samtidigt skett på
andrahandsmarknaden. Priserna på småhus har
stigit med 10 % för riket som helhet det senaste
året, vilket innebär att skillnaden mellan priserna
på andrahandsmarknaden och
nyproduktionskostnaden nu i stort har
försvunnit.
De regionala skillnaderna är dock stora. I
tillväxtregionerna är nyproduktion redan i
dagsläget lönsam. Dessutom har vissa
bristsituationer uppstått. I dessa områden
förväntas en god arbetsmarknad tillsammans
med en gynnsam utveckling av hushållens
disponibla inkomster medföra en hög
bostadsefterfrågan som bidrar till en fortsatt låg
vakansgrad och stigande nyproduktion av
bostäder. Bostadsmarknaden är annorlunda i
många mindre kommuner där en svag
arbetsmarknad bidrar till en stagnerande eller
negativ befolkningsutveckling, vilket innebär att
vakansgraden ligger kvar på en hög nivå.
Tillgängliga indikatorer tyder på en betydande
återhämtning i bostadsproduktionen det
närmaste året. Enligt Konjunkturinstitutets
månadsbarometer från februari har orderstocken
förbättrats kraftigt i början på året. En liknade
utveckling syns i trähusfabrikanternas statistik
som visar att orderingången förra året steg med
26 %. Sammantaget beräknas antalet påbörjade
lägenheter stiga till 15 000 i år och till 18 000 nästa
år, vilket kan jämföras med Boverkets
uppskattade långsiktiga behov av bostäder som
uppgår till mellan 30 000 och 35 000 per år.
Inledningsvis märks uppgången främst inom
byggnation av egnahem och bostadsrätter medan
byggande av hyresfastigheter begränsas av
fastighetsföretagens svaga finansiella situation.
Lönsamheten inom de allmännyttiga
bostadsföretagen har visserligen förbättrats på
senare år, men den låga inflationen ställer krav på
en relativt högre andel eget kapital vid
bostadsinvesteringar idag jämfört med under
1980-talet. Soliditeten måste därför sannolikt
stärkas ytterligare innan en mer markant
uppgång i produktionen av
hyresbostäder kommer till stånd.
Diagram 10.3 Antal outhyrda respektive påbörjade
lägenheter
Tusental
Den tidigare låga lönsamheten i bostadsföretagen
samt hushållens svaga inkomstutveckling kan
sannolikt förklara den låga nivån på
ombyggnadsinvesteringarna under 1997 och 1998.
En annan förklaring är att delar av den
ombyggnadsverksamhet som hade planerats att
genomföras under senare delen av 1990-talet
tidigarelades till 1995 och 1996 på grund av de
särskilda stimulansbidrag som då utgick. De låga
räntorna i kombination med en stark
inkomstutveckling hos hushållen bör dock
innebära att ombyggnadsvolymerna närmar sig
en mer långsiktig jämviktsnivå. Därtill väntas
stöden inom ramen för de lokala
investeringsprogrammen bidra till att stimulera
ombyggnadsverksamheten.
10.3 Lagerinvesteringar
Lagren växte snabbt under första halvåret 1998
inom såväl handel som industrin. Trots att de
totala lagren justerades ned något under andra
halvåret gav lagerinvesteringarna sammantaget
ett positivt tillväxtbidrag på motsvarande 0,3 %
av BNP under 1998. Tolkningen av
lagerutvecklingen försvåras dock av att utfallet
enligt primärstatistiken och
nationalräkenskaperna delvis ger olika resultat.
Till följd av en vikande internationell
efterfrågan minskade industrin sin produktion
under inledningen av 1998. Produktionen
anpassades emellertid ej fullt ut, vilket ledde till
en ofrivillig uppbyggnad av framför allt
färdigvarulagren. Därmed steg lagerkvoten, dvs.
lagerstockarna i förhållande till produktionen, se
diagram 10.4 nedan. Trots Asienkrisen var
industrikonjunkturen ändå förhållandevis god
under större delen av förra året med en successiv
produktionsökning och ett högt
kapacitetsutnyttjande, vilket underlättade
anpassningen av lagerstockarna till
produktionsnivån.
Under vintern har utsikterna för industrin
försämrats. Orderingången från
exportmarknaderna har fallit markant och enligt
Konjunkturinstitutets barometer för industrin
har produktionsvolymen minskat inledningsvis i
år. Dessutom syns ett ökat missnöje med
färdigvarulagrens storlek. I föreliggande prognos
förutses industriproduktionen falla under första
halvåret i år. Således bör det i år finnas behov av
att reducera lagerstockarna.
Även inom detaljhandeln genomfördes en
lageruppbyggnad under första halvåret 1998.
Lagertillväxten i detaljhandeln under förra året
torde främst sammanhänga med uppgången i
hushållens efterfrågan. Konjunkturinstitutets
barometer för detaljhandeln indikerar emellertid
att det finns ett visst behov av att reducera
lagren. Det gäller framför allt i handeln med
motorfordon där lagren ökade kraftigt i fjol.
Inom partihandeln genomfördes en
lageravveckling under senare delen av 1998 efter
den snabba uppbyggnaden inledningsvis förra
året. Denna lagerreducering väntas fortgå i år
inom framför allt de
delar av partihandeln som är nära kopplade till
industrin.
Diagram 10.4 Lagerkvoter i industrin
Index 1990=100
Sammanfattningsvis väntas den nedjustering av
de totala lagren som inleddes mot slutet av förra
året fortsätta i år. Med hänsyn tagen till vissa
korrigeringar i nationalräkenskaperna väntas
lagren ändå ökat något i år. Jämfört med den
kraftiga uppbyggnaden i fjol innebär årets
blygsamma lagerökning ett negativt
tillväxtbidrag på motsvarande 0,7 % av BNP.
Nästa år beräknas lagren växa något snabbare än i
år bl.a. i takt med en tilltagande
industriproduktion, vilket medför att
lagerinvesteringarna ger ett positivt tillväxtbidrag
till BNP år 2000. Under åren 2001 och 2002
beräknas lagerinvesteringarna vara
tillväxtneutrala.
11 Den offentliga sektorn
Den offentliga sektorns finansiella sparande
visade ett överskott på 2,2 % av BNP 1998.
Överskottet beräknas minska till 1,6 % av BNP i
år och uppgå till ca 2 % av BNP nästa år. Åren
2001 och 2002 väntas det finansiella sparandet
förstärkas med motsvarande ca 1 % av BNP per
år. Därmed uppstår ett utrymme för sänkta
skatter och/eller ökade utgifter. Överskotten
bidrar till att den konsoliderade bruttoskulden
understiger 60 % av BNP år 2001 och att
nettoskulden går ned till nära noll år 2002.
Diagram 11.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande
Procent av BNP
11.1 Den konsoliderade offentliga sektorn
Finansiellt sparande
År 1998 uppgick den offentliga sektorns
finansiella sparande enligt nationalräkenskaperna
till 39,5 miljarder kronor eller 2,2 % av BNP. I
det redovisade överskottet ingår inte effekten av
att AP-fondens fastigheter överförts till
bolagsform. Enligt internationella
rekommendationer och i de kommande
reviderade nationalräkenskaperna ska
bolagiseringen av AP-fondens fastigheter
tillgodoräknas det finansiella sparandet, eftersom
aktier till skillnad från fastigheter betraktas som
en finansiell tillgång. Statistiska centralbyrån har
emellertid valt att inte beakta denna transaktion,
med hänsyn till att AP-fondens köp av
fastigheter inte registrerats.
Det redovisade finansiella sparandet
förbättrades med nära 60 miljarder kronor eller
3,3 % av BNP från 1997 till 1998. Som andel av
BNP steg inkomsterna (inkomstkvoten) med 1,8
procentenheter medan utgifterna (utgiftskvoten)
Diagram 11.2 Den offentliga sektorns inkomster
och utgifter
Procent av BNP
minskade med 1,5 procentenheter. Sedan 1994
har det finansiella sparandet förbättrats med nära
200 miljarder kronor.
I år beräknas överskottet sjunka till 1,8 % av
BNP. Skattekvoten ligger kvar på 1998 års nivå.
Nedgången i sparandet med 0,4 % av BNP kan
hänföras till att utgifterna exkl. räntor stiger som
andel av BNP.
Det finansiella sparandet förstärks till ca 2 %
av BNP år 2000. Skattekvoten sjunker från den
tillfälligt höga nivån 1998 och 1999, men
utgiftskvoten sjunker än mer. Vid hittills
beslutade och föreslagna regelförändringar
förstärks sedan sparandet åren 2001 och 2002
med ca 1 % av BNP per år. Förbättringen beror
på en fortsatt nedgång av utgifterna som andel av
BNP, medan skattekvoten är i stort sett
oförändrad. Inkomsterna av räntor och
utdelningar faller eftersom de finansiella
tillgångarna minskar, främst genom AP-fondens
överföringar till staten, men även till följd av
försäljningar av statliga bolag. Intäkterna från
dessa försäljningar inkluderas dock per definition
inte i det finansiella sparandet. Däremot
reduceras den offentliga skulden och
ränteutgifterna när försäljningsinkomsterna
används till amorteringar av statsskulden.
Det finansiella sparandet åren 2001 och 2002
överträffar budgetmålet om ett överskott på 2 %
av BNP med ca 22 respektive 41 miljarder
kronor. Dessa överskjutande överskott antas i
föreliggande kalkyl beräkningstekniskt tillföras
hushållssektorn, så att budgetmålet uppnås
exakt. Därmed uppnås en mer sannolik
fördelning av det finansiella sparandet mellan
hushållen och den offentliga sektorn, vilket har
betydelse för bl.a. prognosen avseende den
privata konsumtionen.
Tabell 11.1 Den offentliga sektorns finanser
Miljarder kronor, löpande priser
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
1164,9
1181,1
1200,8
1242,4
1276,3
procent av BNP
64,6
63,9
62,6
62,4
61,5
Skatter och avgifter
1012,6
1035,9
1058,9
1102,6
1142,4
procent av BNP
56,1
56,0
55,2
55,3
55,1
Kapitalinkomster
82,1
73,5
69,6
66,6
59,1
Övriga inkomster
70,2
71,8
72,3
73,2
74,7
Utgifter
1125,3
1147,6
1160,1
1180,4
1193,8
procent av BNP
62,4
62,1
60,5
59,2
57,6
Transfereringar
516,1
522,7
522,3
532,0
532,6
Konsumtion och investeringar
505,5
529,7
551,5
572,5
591,4
Ränteutgifter
103,7
95,3
86,3
75,9
69,8
Finansiellt sparande före
överföring
39,6
33,5
40,7
62,0
82,5
procent av BNP
2,21
1,8
2,1
3,1
4,0
Beräkningsteknisk överföring
–
–
–
22,1
41,0
Finansiellt sparande efter
överföring
–
–
–
39,8
41,5
procent av BNP
–
–
–
2,0
2,0
Finansiell ställning
Nettoskuld
277,0
186,1
112,9
47,7
7,2
procent av BNP
15,4
10,1
5,9
2,4
0,3
Konsoliderad bruttoskuld2
1359,4
1250,3
1192,8
1080,2
1057,8
procent av BNP
75,4
67,6
62,2
54,2
51,0
1 Enligt de regler som gäller inom EU uppgick det finansiella sparandet som andel av BNP för 1998 till 2,0 %
2 Den konsoliderade skulden är definierad enligt EU:s konvergenskriterier (Maastricht)
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Jämfört med bedömningen i
decemberprognosen (konvergensprogrammet)
blev det finansiella sparandet år 1998 10,7
miljarder kronor högre, exkl. effekten av
bolagiseringen av AP-fondens fastigheter. Det
bättre utfallet beror i huvudsak på att
skatteinkomsterna var oväntat stora i slutet av
förra året. Detta och fortsatt stora inbetalningar
av skatter i början av 1999 motiverar en
uppjustering av skatteinkomsterna för hela
prognosperioden, jämfört med
decemberprognosen. Det finansiella sparandet
för 1999 har reviderats upp med ca 13,5 miljarder
kronor.
Den finansiella ställningen
Det finansiella sparandet visar den förändring av
den finansiella förmögenheten som sker genom
reala transaktioner. Finansiella transaktioner,
som köp och försäljning av aktier och andra
finansiella tillgångar, påverkar således inte det
finansiella sparandet. Detsamma gäller
värdeförändringar på tillgångar och skulder. Den
offentliga skulden påverkas däremot av
anskaffning och försäljningar av finansiella
tillgångar samt värdeförändringar.
Den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld, definierad enligt de s.k.
Maastrichtkriterierna, motsvarade 79,3 % av
BNP vid utgången av 1994. Skuldkvoten har
sedan reducerats och uppgick till 75,4 % vid
utgången av 1998. Genom de finansiella
överskotten och försäljningar av statens
aktieinnehav fortsätter skulden att sjunka och
beräknas understiga 60 % av BNP år 2001. Den
konsoliderade bruttoskulden reduceras även av
att det som ett led i ålderspensionsreformen sker
en betydande engångsöverföring av tillgångar
från AP-fonden till staten för amortering av
statsskulden.
Den offentliga sektorns finansiella nettoskuld,
dvs. skulder minus samtliga finansiella tillgångar,
är väsentligt lägre än den konsoliderade
bruttoskulden. Detta beror huvudsakligen på att
AP-fonden har betydande finansiella tillgångar
vid sidan av statsobligationer.
Diagram 11.3 Den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld och nettoskuld
Procent av BNP
Även staten och den kommunala sektorn har
finansiella tillgångar i form av t.ex. aktier och
utlåning. Nettoskulden sjunker genom
överskotten i det finansiella sparandet och
påverkas också av de värdeförändringar som sker
på den offentliga sektorns innehav av aktier och
obligationer. Planerade försäljningar av statliga
icke börsnoterade aktier reducerar nettoskulden
på grund av att det bokförda värdet av dessa
aktier är lägre än det marknadsvärde, som
framkommer vid försäljning. Skillnaden mellan
det bokförda värdet och försäljningsinkomsterna
redovisas i national- och finansräkenskaperna
som värdeförändring, vilket enligt diskussionen
ovan inte påverkar det finansiella sparandet.
Nettoskulden, som uppskattas till 15,4 % av
BNP vid utgången av 1998, beräknas sjunka till
ca 0,5 % av BNP vid utgången av 2002.
Skatter och avgifter
Skatterna och avgifterna som andel av BNP
(skattekvoten) uppgick 1998 till 56,1 %. Det är
en uppgång med över 6 procentenheter från
1995. Av den kraftiga ökningen förklaras ca en
tredjedel av ändrade skatteregler. En lika stor del
beror på en återhämtning av de viktigaste
skattebaserna, lönesumman och den privata
konsumtionen, som var nedpressade som andel
av BNP år 1995, liksom under de närmast
föregående åren, samt av periodiseringseffekter.
En ytterligare förklaring till uppgången i
skattekvoten är den ökning som skett under
senare år av hushållens skattemässigt redovisade
nettoinkomster av kapital, dvs ränteinkomster,
aktieutdelningar och reavinster med avdrag för
utgiftsräntor och reaförluster. Fram t.o.m. 1995
var nettoinkomsterna av kapital negativa, vilket
innebar ett skattebortfall. För 1998 beräknas
skatten på hushållens inkomster av kapital netto
uppgå till ca 12,5 miljarder kronor eller 0,7 % av
BNP. Denna vändning av hushållens
kapitalinkomster är en konsekvens av att
hushållens finansiella sparande varit högt under
flera år samt av att hushållen realiserar en del av
den värdestegring, som ägt rum på aktier och
fastigheter de senaste åren.
I år har den statliga inkomstskatten sänkts
från 25 % till 20 % för inkomster upp till ca
390 000 kronor per år och en skattereduktion har
införts för inkomsttagare med låga inkomster.
Skatten har också sänkts i vissa kommuner och
landsting så att den genomsnittliga
kommunalskatten minskat från 31,65 % till
31,48 %.
Fastighetsskatten på hyreshus har sänkts från
1,5 % till 1,3 % av taxeringsvärdet. Trots dessa
skattesänkningar, motsvarande ca 9 miljarder
kronor, ligger skattekvoten kvar på 1998 års nivå.
Det beror till stor del på att företagens direkta
skatter fortsätter att öka trots att vinsterna gått
ned, eftersom företagens skattebetalningar i år
baseras på 1997 och 1998 års vinster.
Tabell 11.2 Den offentliga sektorns skatter och avgifter (exkl. beräkningsteknisk överföring)
Procent av BNP
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Skatter och avgifter
54,2
56,1
56,0
55,2
55,3
55,1
Hushållens direkta skatter och avgifter
22,8
23,9
23,5
23,4
23,4
23,4
Företagens direkta skatter
2,9
3,5
3,8
3,2
3,3
3,3
Arbetsgivaravgifter
14,4
14,8
15,2
15,1
15,1
15,1
Mervärdesskatt
7,5
7,7
7,5
7,6
7,6
7,6
Övriga indirekta skatter
6,5
6,3
6,0
5,9
5,9
5,8
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Nästa år väntas företagens direkta
skattebetalningar minska och därigenom sjunker
skattekvoten till 55,2 %. Med hittills fattade
beslut och förslag väntas skattekvoten vara i stort
sett oförändrad åren 2001 och 2002, se tabell
11.2.
Sammanfattningsvis är skattekvoten 1998 och
1999 tillfälligt hög till följd av periodiserings-
effekter. Den beräknade skattekvoten för åren
2000-2002 avspeglar bättre det underliggande
regelverket. Hänsyn har då inte tagits till att en
del av det finansiella utrymmet utöver
budgetmålet kan komma att användas till
skattesänkningar.
Utgifter
Som framgår av diagram 11.3 skedde en kraftig
real ökning av de offentliga utgifterna i början av
1990-talet, bl.a. som följd av bankstödet och den
kraftiga försämringen på arbetsmarknaden. År
1994 började dock utgifterna sjunka, trots ökade
ränteutgifter på statsskulden, och 1997 var
utgifterna i reala termer ca 4 % lägre än 1994. De
totala utgifterna i reala termer ökade med knappt
1 % förra året och beräknas stiga med knappt
0,5 % i år för att sedan minska. Ränteutgifterna
sjunker kraftigt till följd av den lägre räntenivån
och den minskade statsskulden. De lägre
räntorna bidrar även till minskade räntebidrag till
bostäder. Transfereringarna till hushållen stiger,
trots en nedgång i arbetslösheten.
Ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och
barnbidragen höjdes 1998 och
arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen
halverades, vilket ökar utbetalningarna från den
offentliga sektorn. Ytterligare höjningar av
barnbidragen föreslås i två steg år 2000 och 2001.
Pensionerna ökar trendmässigt till följd av en
stigande andel pensionärer med hög ATP.
Ökningen av läkemedelssubventioner väntas
bromsas upp nästa år till följd av den nu
föreslagna höjningen av högkostnadsskyddet.
EU-avgiften väntas minska kraftigt nästa år.
Det beror på att avgiften är osedvanligt hög i år
till följd av en tillfälligt svag krona när avgiften
bestämdes vid årsskiftet 1998/99. Korrigering av
denna effekt reducerar avgiften år 2000.
Prognosen för EU-avgiften år 2000 och framåt är
dock beroende av utvecklingen av ett antal
faktorer, bl.a. det förhållandet att de långsiktiga
ramarna för EU:s budget ännu inte är fastställda.
Den offentliga konsumtionen och de offent-
liga investeringarna steg i fasta priser förra året,
efter flera års minskningar. Denna återhämtning
väntas fortsätta under prognosperioden. I fasta
priser växer den offentliga konsumtionen
betydlig långsammare än BNP, men då
prisutvecklingen är högre än för BNP är
konsumtionen som andel av BNP i stort sett
oförändrad mellan 1998 och 2002.
Tabell 11.3 Den offentliga sektorns utgifter i löpande pris samt volymförändring (exkl. beräkningsteknisk överföring)
Miljarder
kronor
Procentuell förändring, 1991-års priser
1998
1998
1999
2000
2001
2002
Summa utgifter
1125,3
0,8
0,3
–0,7
–0,5
–1,4
exklusive räntor
1021,6
2,0
1,2
0,1
0,6
–0,8
Hushållstransfereringar
401,3
3,1
0,2
1,5
0,9
0,5
Pensioner
221,3
2,0
1,6
1,4
0,5
1,4
Sjukförsäkring m.m.
40,5
17,7
3,7
4,7
4,5
2,1
Arbetsmarknadsstöd
48,9
–11,8
–11,5
–4,6
–5,1
–3,1
Övrigt
90,6
9,8
1,6
3,2
2,7
–0,7
Övriga transfereringar
114,8
–3,4
4,0
–8,9
–2,5
–11,2
Varav
Läkemedel och privat vård
12,4
–8,8
20,5
–3,6
6,5
–0,5
Räntebidrag till bostäder
10,8
–48,2
–31,2
–48,5
–48,7
–16,5
EU-avgift
21,2
4,8
6,6
–14,8
8,5
1,8
Ränteutgifter
103,7
–9,3
–8,3
–10,1
–13,5
–9,9
Konsumtion
466,4
2,0
1,0
1,0
0,9
0,2
Investeringar m.m.
39,1
6,3
4,0
3,3
1,7
0,5
Anm: Förändringstal för investeringar är beräknade exkl. köp och försäljning av fastigheter. Offentlig konsumtion resp. investeringar är deflaterade med respektive prisindex. Övriga
delar är deflaterade med KPI
Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Diagram 11.4 Den offentliga sektorns reala utgifter
Index 1991=100
Finanspolitiken
År 1994 visade den offentliga sektorns finansiella
sparande ett underskott på motsvarande 10,3 %
av BNP. För 1998 redovisas ett överskott på
2,2 % av BNP. Mellan 1994 och 1998
förbättrades således det finansiella sparandet med
12,5 % av BNP. Bakom denna utveckling ligger
förutom finanspolitiska åtgärder en rad andra
faktorer, som konjunkturutveckling, förändrat
ränteläge, periodiseringar av skatteinkomster och
köp och försäljningar av fastigheter. I tabell 11.4
redovisas dessa faktorers bidrag till förändringen
av det finansiella sparandet. Den komponent
som hänförs till konjunktur beaktar såväl BNP-
utvecklingen som de viktigaste skattebasernas
utveckling i förhållande till BNP. Den del som
beror på BNP-utvecklingen mäts som 75 % av
avvikelsen i BNP-tillväxt från en antagen
trendmässig utveckling på 2 %. Denna
uppskattning av konjunkturkänsligheten i de
offentliga finanserna är baserad på simuleringar i
modeller av den offentliga sektorns inkomster
och utgifter.
Hur det offentliga sparandet påverkas av
konjunkturen beror inte bara på BNP-tillväxten
utan också på tillväxtens sammansättning. En
exportledd tillväxt ger lägre skatteinkomster än
om tillväxten drivs av privat konsumtion.
Förskjutningar mellan vinster och löner påverkar
också skatteinkomsterna eftersom vinster på
kort sikt är lägre beskattade än löner. Betydelsen
av skattebasernas utveckling framgår tydligt när
man jämför bidraget från konjunkturen till
förändringen av det finansiella sparandet i tabell
11.4 för åren 1995 och 1996. År 1995 steg BNP
med 3,9 % men lönesumman och den privata
konsumtionen ökade svagt. År 1996 var BNP-
ökningen endast 1,3 % medan lönesumman steg
realt med nära 5 %. Detta resulterade i att
konjunkturen gav ett negativt bidrag 1995 och
ett positivt bidrag 1996 till förändringen av den
offentliga sektorns finansiella sparande, trots att
tillväxten var betydligt högre 1995 än 1996.
Periodiseringar av skatteinkomsterna har vissa
år stor betydelse för det finansiella sparandet.
Det är huvudsakligen den kassamässiga
uppbörden av skatter som ingår i sparandet. År
1996 höjdes skatteinkomsterna tillfälligt av
förändringen av uppbörden av mervärdesskatt.
År 1998 ökade skattebetalningarna från hushåll
och företag mer än den beräknade slutligt
fastställda skatten.
Det som i nationalräkenskaperna registreras
som köp och försäljningar av fastigheter är ofta
ett resultat av tillfälliga transaktioner, sale-lease-
backavtal och bolagiseringar. År 1997 drogs det
offentliga sparandet ned till följd av kommunala
köp av fastigheter.
Tabell 11.4 Förändring av finansiellt sparande
Procent av BNP
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Total förändring efter överföring
2,6
5,7
1,0
3,3
–0,4
0,3
–0,1
0,0
Förklarande faktorer
Kapitalinkomster och ränteutgifter, netto
–0,4
–0,4
0,0
0,5
0,0
0,3
0,4
0,0
Konjunkturläge inkl. förändring av skattebaser
–0,3
0,5
–0,1
1,0
0,2
0,1
0,0
0,2
Periodisering av skatteinkomster
0,2
1,2
–1,2
0,9
0,3
–0,6
0,1
–0,1
Köp och försäljningar av fastigheter, netto
0,2
0,4
–0,8
0,4
0,0
0,0
–0,1
0,0
Justerat finansiellt sparande efter överföring
2,9
3,8
3,2
0,6
–0,9
0,6
–0,5
0,0
Källa: Finansdepartementet
Efter beaktande av bidragen från dessa faktorer
till förändringen av det finansiella sparandet
återstår en restpost, justerat finansiellt sparande,
som kan tolkas som en grov indikator på
finanspolitikens inriktning. Som framgår av
tabell 11.4 ökade det justerade finansiella
sparandet med sammanlagt 10,6 % av BNP från
1994 till 1998. Finanspolitiken var således starkt
kontraktiv under denna period, om än i lägre
grad 1998. Konsolideringsprogrammets
skattehöjningar och besparingar uppgick
sammanlagt till 8 % av BNP för dessa år. Att
förbättringen av det justerade sparandet blev än
större beror bl.a. på besparingar i kommuner och
landsting samt på att utgifterna för räntebidragen
till bostäder reducerades till följd av den kraftiga
räntenedgången.
I år minskar det justerade finansiella sparandet
med ca 1 % av BNP. Finanspolitiken ger således
en stimulans till ekonomin i år, vilket kan ses
mot bakgrund av den internationella konjunk-
turavmattningen. För år 2000 förbättras det
justerade sparandet med ca 0,5 % av BNP,
således en milt kontraktiv finanspolitik.
Exklusive den beräkningstekniska
överföringen från offentlig sektor till hushållen
ökar det faktiska finansiella sparandet 2001 och
2002 med ca 1 % av BNP per år. Denna
förbättring är till ungefär en fjärdedel en följd av
förbättrat räntenetto och konjunkturläge och till
tre fjärdedelar ett resultat av den underliggande
utvecklingen av den offentliga sektorns
inkomster och utgifter vid hittills fattade beslut
och förslag. De beräkningstekniska
överföringarna från den offentlig sektorn till
hushållen medför att det justerade sparandet
minskar något som andel av BNP 2001 och är
oförändrat 2002.
11.2 Den statliga sektorn
Statens finansiella situation har förbättrats
markant under senare år. Det finansiella
sparandet har vänts från ett underskott på ca 180
miljarder kronor 1994 till ett överskott 1998 på
ca 34 miljarder kronor. Motsvarande förbättring
visar sig också i att statens budgetsaldo vänts från
en upplåning på 185 miljarder kronor 1994 till en
amortering av statsskulden med nära 10 miljarder
förra året. Statsskulden ökade dock 1998 till följd
av den kraftiga försvagningen av kronan mot
slutet av året. Mellan 1994 och 1998 reducerades
statsskulden som andel av BNP från 84 % till
80,3 %.
Ålderspensionsreformen medför, när den är
fullt genomförd, en påtaglig belastning på statens
finanser. De statliga ålderspensionsavgifterna,
överföringen av medel till
premiepensionssystemet, reglering av
avgiftsuttaget m.m. medför en årlig
nettoförsvagning av statsfinanserna med 60
miljarder kronor, räknat på förhållandena år
2001. Som kompensation för denna försvagning
överförs under åren 1999 och 2000 medel till
staten från AP-fonden motsvarande 45 miljarder
kronor vartdera åren. Det avses ske ytterligare en
överföring år 2001. Storleken på denna
överföring är ännu inte bestämd, men har,
liksom i budgetpropositionen för 1999, antagits
uppgå till 235 miljarder kronor. Denna
överföring utgör kompensation även för tiden
efter detta år.
Engångsöverföringen 2001 antas delvis bestå av
bostadsobligationer, som ska förvaltas av
Riksgäldskontoret till dess obligationerna
förfaller till betalning. Den del av dessa
obligationer som förfaller efter 2001 påverkar
därför inte statens lånebehov detta år. Däremot
påverkas statens
finansiella sparande av överföringen av
bostadsobligationer. I prognosen har antagits att
av överföringen år 2001 utgörs 63 miljarder
kronor av bostadsobligationer, med förfall efter
2001. Av dessa förfaller ca 13,5 miljarder kronor
år 2002, vilket drar ned lånebehovet detta år.
Totalt inklusive övergångseffekter av
pensionsreformen och efter den
beräkningstekniska överföringen till hushållen
beräknas statens
finansiella sparande uppgå till ca 68, 29, och 221
miljarder kronor för åren 1999, 2000 och 2001.
År 2002, när övergångseffekterna är över,
beräknas sparandet , inklusive den
beräkningstekniska överföringen till hushållen,
till ca 6 miljarder kronor, motsvarande 0,3 % av
BNP. Genom försäljningar av statens aktier blir
amorteringen av statsskulden större än de
finansiella överskotten under hela
prognosperioden med undantag för år 2001.
Statsskulden beräknas minska med ca 400
miljarder kronor från 1998 till 2002 till
motsvarande ca 50,5 % av BNP år 2002.
Normalt leder balans eller ett litet överskott i
statens finansiella sparande till ett lånebehov
genom att staten har viss utlåning, t.ex. studielån.
Exkl. tillfälliga effekter av inlösen av bostads-
obligationer och försäljningar uppstår också ett
lånebehov år 2002 på ca 7 miljarder kronor. Vid
normala förhållanden kommer således
statsskulden att vara ungefär oförändrad eller att
öka vid det målsatta överskottet i de offentliga
finanserna på 2 % av BNP.
Tabell 11.5 Statens finanser inklusive sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen (exkl. statliga affärsverk och aktiebolag)
Miljarder kronor, löpande priser
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
685,9
738,6
741,4
930,3
724,4
Skatter och avgifter
620,0
633,5
632,1
631,8
659,9
Överföring från AP-fonden
0,0
45,0
45,0
235,0
0,0
Övriga inkomster
65,9
60,1
64,3
63,5
64,5
Utgifter
651,8
670,3
712,3
686,3
677,3
Transfereringar till privat sektor och utlandet
311,9
310,5
305,2
308,5
301,8
Bidrag till kommuner
83,5
90,3
91,4
96,7
97,1
Ålderspensionsavgifter till pensionssystemet
0,0
15,3
15,9
16,1
16,3
Premiepensionsmedel
0,0
0,0
49,6
21,2
18,9
Konsumtion och investeringar
162,2
166,7
172,2
177,8
182,7
Ränteutgifter
94,1
87,4
78,0
67,1
60,5
Finansiellt sparande före överföring
34,1
68,3
29,1
243,0
47,1
procent av BNP
1,9
3,7
1,5
12,2
2,3
Beräkningsteknisk överföring
–
–
–
22,1
41,0
Finansiellt sparande efter överföring
–
–
–
220,9
6,1
procent av BNP
–
–
–
11,1
0,3
Budgetsaldo
9,7
93,2
70,8
170,8
21,8
procent av BNP
0,5
5,0
3,7
8,6
1,1
Statsskuld
1448,9
1325,4
1249,3
1071,2
1049,3
procent av BNP
80,3
71,7
65,2
53,8
50,6
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Överskottet uppkommer i stället i
ålderspensionssystemet och i någon mån i den
kommunala sektorn. Det är en följd av att
pensionsreformen innebär en mycket stor
omfördelning av det
offentliga finansiella sparandet från staten till
ålderspensionssystemet.
Den statliga konsumtionen svarar för ca 1/5 av
statens utgifter och ca 7,5 % av BNP. Den
statliga konsumtionen varierar relativt kraftigt
mellan åren och har visat sig vara svår att
förutsäga.
Genom systemet med anslagssparande kan
statliga myndigheter delvis förskjuta
förbrukningen av de budgeterade medlen över
tiden. Dessutom är nationalräkenskapernas
preliminära utfall osäkra och genomgår ofta stora
revideringar.
Den statliga konsumtionen i fasta priser steg
med 3,2 % 1998, efter att ha minskat
kontinuerligt med sammanlagt 4,5 % sedan 1995.
Uppgången förra året berodde på att
förbrukningen av varor och tjänster steg med
nära 9 %, medan nedgången i den statliga
sysselsättningen fortsatte. Återhämtningen av
den statliga konsumtionen väntas fortsätta under
prognosperioden. I år väntas konsumtionen stiga
med 1 % och därefter med 0,5 % per år.
11.3 Allmänna pensionsfonden/
ålderspensionssystemet
År 1998 understeg avgiftsintäkterna till den
allmänna tilläggspensionen (ATP) utbetalda
ATP-pensioner med ca 33 miljarder kronor.
Detta underskott finansierades med AP-fondens
direktavkastning i form av utdelningar och ränte-
inkomster, som sammantagna uppgick till
40,7 miljarder kronor. Under 1998 överfördes
AP-fondens fastighetsinnehav till bolagsform.
Som sagts ovan, borde detta rätteligen
tillgodoräknas fondens finansiella sparande.
Statistiska centralbyrån har emellertid valt att
inte beakta denna transaktion i det finansiella
sparandet 1998, som redovisas till 7 miljarder
kronor.
Eftersom ATP-systems avgiftsunderskott
vuxit trendmässigt har fondens sparande
successivt avtagit. I början av 1990-talet hade
fonden ett sparande på 46,5 miljarder kronor.
Den av riksdagen beslutade ålderspensions-
reformen innebär att AP-fonden fr.o.m. år 1999
har en delvis ny roll. Fonden kommer framgent
att finansiera inkomstbaserade ålderspensioner
inom det reformerade systemets s.k.
fördelningsdel. Finansieringsansvaret för förtids-
och
Tabell 11.6 Ålderspensionssystemet
Miljarder kronor, löpande priser
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
132,8
144,6
187,8
189,5
181,9
Avgifter
92,1
107,6
110,4
143,7
147,3
Reglering av avgiftsuttag
–
–
–
30,0
30,0
Statliga ålderspensionsavgifter
40,1
32,6
33,6
34,8
36,1
Premiepensionsmedel
–
–
49,6
21,2
18,9
Räntor, utdelningar m.m.
40,7
37,0
27,9
24,6
15,7
Utgifter
125,8
181,5
185,3
379,6
150,7
Pensioner
124,9
135,0
138,7
143,2
149,3
Överföring till staten
–
45,0
45,0
235,0
–
Övriga utgifter
0,9
1,5
1,6
1,4
1,4
Finansiellt sparande
7,0
–36,9
2,6
–190,1
31,2
procent av BNP
0,4
–2,0
0,1
–9,5
1,5
AP-fonden
–
–
–49,1
–213,5
9,3
Premiepensionsmyndigheten
–
–
51,7
23,4
21,9
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
efterlevandepension förs över till statsbudgeten.
Vidare medför reformen att fondens
avgiftsinkomster förstärks genom att det införs
statliga ålderspensionsavgifter på vissa
transfereringar m.m., som betalas över
statsbudgeten. Nivåerna för allmänna
pensionsavgiften och ålderspensionsavgiften är i
år och nästa år 6,95 resp 6,40 %.
Ålderspensionsreformen innebär dock att det
totala avgiftsuttaget ska vara motsvarande ca 30
miljarder kronor högre. I prognosen antas att
den fulla ålderspensionsavgiften tas ut från och
med år 2001 och att detta kompenseras av
motsvarande lägre socialavgifter till staten.
Vid sidan av AP-fonden sker en
förmögenhetsuppbyggnad inom
premiepensionssystemet. De medel som avsätts
motsvarar intjänad premiepensionsrätt och
placeras först i Riksgäldskontoret och därefter
hos den fondförvaltare som den enskilde själv
väljer. Genom att den statliga
Premiepensionsmyndigheten är formell ägare av
fondandelarna kommer sparandet i
premiepensionssystemet att i
nationalräkenskaperna inräknas i den offentliga
sektorn.
Under år 2000 överförs retroaktiva
premiepensionsmedel avseende inkomståren
1995–1998 från den tillfälliga förvaltningen hos
Riksgäldskontoret till
Premiepensionsmyndigheten, sammanlagt ca 50
miljarder kronor.
Det sparande som sker inom
premiepensionssystemet motsvaras således av ett
reducerat sparande inom staten. Medel
motsvarande premiepensionsrätten överförs till
Premiepensionsmyndigheten först andra året
efter inkomståret. Överföringen år 2001 avser
således inkomståret 1999. Fr.o.m. inkomståret
1999 höjs den intjänade premiepensionsrätten
från 2 % till 2,5 % av pensionsgrundande
inkomster och belopp.
Till följd av övergångseffekterna av
pensionsreformen reduceras AP-fondens finan-
siella sparande åren 1999-2001. När
övergångseffekterna är över år 2002 beräknas
sparandet i pensionssystemet, dvs. AP-fonden
och premiepensionssystemet, uppgå till drygt 31
miljarder kronor eller 1,5 % av BNP.
11.4 Kommunsektorn
Enligt det preliminära utfallet från national-
räkenskaperna växte kommunsektorns
konsumtion förra året med 1,3 % i fasta priser,
vilket är starkare än vad som förutsågs i
Finansdepartementets decemberprognos.
Kommunerna och landstingen svarade för
67,5 %
respektive 29,1 % av sektorns totala konsumtion.
Det var framför allt sektorns köp av varor och
tjänster som ökade kraftigt förra året. Denna
utveckling tyder på att sektorn i tilltagande
utsträckning anlitat konsulter och lagt ut
verksamhet på entreprenad.
Det finansiella sparandet blev lägre än väntat,
bland annat på grund av både högre
transfereringsutgifter och ränteutgifter än
prognostiserat. Socialbidragen minskade dock
som beräknat jämfört med året innan.
I år väntas kommunsektorns konsumtion växa
med cirka 1,0 % i fasta priser. Från och med
nästa år beräknas en tillväxt om i genomsnitt
cirka 0,8 % per år. Konsumtionsökningen
möjliggörs genom en gynnsam utveckling av
både skatteinkomster och statsbidrag.
Det finansiella sparandet väntas bli tillräckligt
stort för att kravet om ekonomisk balans skall
kunna uppnås från och med nästa år.
Faktorer som påverkar sektorns utveckling
Både kommuner och landsting är enligt lag
skyldiga att uppnå ekonomisk balans från och
med år 2000. Balanskravet innebär att budgeten i
varje kommun, landsting och kommunalförbund
skall upprättas så att de årliga intäkterna
överstiger kostnaderna. Kostnaderna skall
inkludera förändringen av pensionsskulden. Om
kostnaderna ändock överstiger intäkterna skall
underskottet täckas inom två år. Vanligtvis krävs
ett positivt finansiellt sparande för att
balanskravet skall uppnås. Om
investeringsutgifterna är avsevärt större än
avskrivningarna kan dock ett negativt finansiellt
sparande förenas med ett positivt resultat. Detta
förhållande är för närvarande mer sannolikt i
kommunerna än i landstingen. I beräkningen av
kommunsektorns utveckling förutsätts att alla
kommuner, landsting och kommunalförbund
anpassar verksamheten så att de uppfyller
balanskravet.
I enlighet med riksdagens beslut är nivån på de
allmänna statsbidragen till kommunsektorn i år
16 miljarder högre än 1996. Regeringen har
tidigare aviserat en fortsatt ökning med
4 miljarder kronor från och med nästa år och
med 2 miljarder kronor från och med året därpå.
I denna proposition aviserar regeringen ännu en
höjning med 2 miljarder kronor från och med år
2001. Det tidigare aviserade tillskottet för år
2001 skall användas för att bl.a. underlätta
införandet av förändringar i utjämningssystemet
samt bidra till finansieringen för att stegvis
genomföra en allmän förskola och maxtaxa i
barnomsorgen. De förändringar som kommer
att ske inom försvaret förväntas år 2002 medge
en förstärkning av det generella bidraget med
ytterligare 1 miljard kronor.
Sedan 1997 har särskilda statsbidrag utgått för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av
offentligt tillfälligt anställda (OTA) och
resursarbeten. Från och med 1997 utgår också
specialdestinerade statsbidrag för utbildning
inom Kunskapslyftet. Bidraget för
Kunskapslyftet beräknas vara i stort sett
oförändrat under kalkylperiodens sista tre år.
Såväl skatteväxlingen från kommuner till
landsting för huvudmannaskapsförändringarna i
Skåne och Västra Götaland som sänkningen av
den genomsnittliga skattesatsen med 17 öre
beaktas i beräkningarna från och med i år.
Huvudmannaskapsförändringarna innebar
förra året att de interna kostnadsersättningarna
blev ovanligt höga eftersom landstingen i
Skåne och Västsverige tog över verksamhet från
vissa kommuner redan innan skattesatserna
justerats i förhållande till den nya
ansvarsfördelningen. Nu när skatteväxlingen
genomförts kommer dessa ersättningar att bli
lägre. Justeringen påverkar både inkomsterna
och utgifterna med samma belopp och förändrar
därför inte det finansiella sparandet.
Skattesatsförändringen följer i huvudsak av
skattesänkningarna i Stockholms läns landsting
och Stockholms kommun och medför en
minskning av sektorns inkomster med ca
2 miljarder kronor per år.
Den genomsnittliga skattesatsen är i år 31,5 %
och förutsätts vara oförändrad under hela
kalkylperioden. Möjligheten att höja skatten
begränsas i år genom lagen om att i särskilda fall
minska det generella statsbidraget. Lagen innebär
att de kommuner och landsting som höjer
skatten i förhållande till 1996 års
nivå får sina statsbidrag reducerade med ett
belopp som motsvarar halva inkomstökningen.
I år har kommunernas och landstingens
inkomster förstärkts med en tillfällig överföring
av statlig inkomstskatt motsvarande cirka
1,3 miljarder kronor. Denna överföring beräknas
efter regeringens förslag ligga kvar även nästa år.
Löneutvecklingen i sektorn visade sig förra
året bli betydligt svagare än vad som avtalats.
Detta beror på förseningar i lokala förhandlingar
och leder sannolikt till att en del av förra årets
avtalade löneökningar kommer att betalas ut
först i år. Därigenom har kalkylens timlöner för i
år reviderats upp.
Vidare förväntas det från och med i år finnas
behov av att höja avsättningen för att täcka
pensionsskulden. För att nå balanskravet
kommer därför att krävas ett något högre
finansiellt sparande än vad som tidigare
beräknats.
Utvecklingen till och med 2002
Både kommunsektorns inkomster och utgifter
beräknas växa starkare än vad som förutsågs i
decemberprognosen.
Lönesumman för hela arbetsmarknaden
utvecklades oväntat starkt förra året. Eftersom
uppräkningsfaktorerna för beräkning av
preliminära kommunalskattemedel i år redan är
fastställda leder detta till en ökning av sektorns
skatteinkomster först nästa år när avräkningen
mellan de preliminära skattemedlen och det
definitiva utfallet görs. I kombination med en
god sysselsättningsökning även i år bedöms
skatteinkomsterna också under 2001 blir högre
än tidigare beräknat.
I beräkningarna läggs stor vikt vid de senaste
årens utfall. Transfereringsutgifterna ökade
kraftigt mellan åren 1997 och 1998, till stor del
på grund av att landstingen tog över
läkemedelssubventionerna, men också beroende
av att både transfereringarna till företag och
ränteutgifterna ökade oväntat mycket. Den höga
nivån på transfereringsutgifterna betraktas här
emellertid som tillfällig och dessa utgifter
beräknas därför sjunka i år för att sedan åter öka
något från och med nästa år.
Socialbidragen, som ingår i transfererings-
utgifterna, tenderar att utvecklas i samma
riktning som arbetslösheten och väntas därför
fortsätta att minska, om än i avtagande takt.
Tidigare har sektorns ränteutgifter följt
utvecklingen av marknadsräntorna. Detta
mönster går dock inte riktigt att finna i förra
årets utfall. Från och med i år förutsätts
emellertid att sektorn bättre kan utnyttja de låga
räntenivåerna och därför förväntas
ränteutgifterna, liksom transfereringsutgifterna,
minska för att sedan försiktigt öka igen från och
med nästa år. Räntenettot beräknas under hela
kalkylperioden bli negativt för kommunerna och
positivt för landstingen. För sektorn som helhet
väntas dock en förbättring.
Tabell 11.7 Kommunsektorns finanser1
Miljarder kronor
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Inkomster
411,3
443,5
457,5
482,4
500,5
511,3
Skatter
294,4
300,5
310,2
332,3
343,2
351,6
Statsbidrag2
60,2
83,5
90,3
91,4
96,7
97,1
Övrigt
56,6
59,5
57,0
58,6
60,6
62,7
Utgifter
418,5
445,1
455,4
473,3
491,4
507,1
Transfereringar
78,2
102,1
93,0
94,8
97,3
99,1
Konsumtion
315,1
323,9
340,7
355,2
368,9
381,4
volymförändring %3
–0,7
1,3
1,0
1,1
1,1
0,1
underliggande %4
–1,6
0,2
1,0
1,6
1,5
0,2
Investeringar
25,2
19,1
21,7
23,3
25,2
26,7
Finansiellt sparande
–7,2
–1,6
2,2
9,1
9,1
4,2
1 Inkomster och utgifter redovisas här exklusive statligt utjämningsbidrag och statlig utjämningsavgift. Utjämningsbidraget för 1999 är fastställt till 20,5 miljarder kronor.
2 Statsbidragen redovisas netto efter avdrag för kommunernas och landstingens avgift till momsåterbetalningssystemet.
3 Årlig procentuell förändring av konsumtionen i fasta priser.
4 Årlig procentuell volymförändring rensad för OTA, resursarbeten och Kunskapslyftet.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Mot bakgrund av höjda inkomster och med
beaktande av ökade utgifter för räntor och
transfereringar skapas i år ett utrymme för
konsumtionstillväxt med cirka 1,0 % i fasta
priser.
Med hänsyn tagen till kravet om ekonomisk
balans beräknas konsumtionen från och med
nästa år växa med i genomsnitt 0,8 % per år.
Denna utveckling medger en sysselsättnings-
ökning med cirka 9 000 personer per år.
Konsumtionstillväxten beräknas bli något
starkare i landstingen än i kommunerna.
Det finansiella sparandet förväntas visa ett
överskott under hela beräkningsperioden.
Sparandet väntas dessutom bli betydligt högre
under 2000 och 2001 än under övriga år.
Om åren 2000 och 2001 betraktas isolerat ser
det ut att finnas större utrymme för
konsumtionsökning än vad som prognostiserats.
Detta beror på att kalkylen anpassats till en
långsiktigt hållbar konsumtionsutveckling.
Eftersom ökningstakten för sektorns inkomster
väntas avta under slutet av kalkylperioden skulle
en kraftigt höjd konsumtionsnivå nästa år och
året därpå medföra behov av nedskärningar 2002,
allt annat lika. I beräkningarna förväntas sektorn
emellertid agera långsiktigt och expandera
försiktigt vid tillfälliga inkomstförstärkningar för
att senare slippa avveckla verksamhet och säga
upp personal.
Diagram 11.5 Kommunsektorns konsumtionsutveckling
Volymförändring %
Eftersom kommunsektorns konsumtion både
inkluderar vissa konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och aktiviteter
inom Kunskapslyftet kan
konsumtionsutvecklingen ge en något
missvisande bild av utvecklingen, speciellt de år
åtgärder införs eller upphör. Om konsumtionen
istället rensas för dessa förändringar framträder
den underliggande konsumtionen som på ett
bättre sätt belyser konsumtions
utvecklingen inom sektorns kärnverksamheter.
Som framgår av diagram 11.5 utvecklades den
underliggande konsumtionen svagare än den
faktiska samtidigt som OTA, resursarbeten och
Kunskapslyftet infördes under 1997 och 1998.
Från och med i år beräknas emellertid den
underliggande konsumtionen växa starkare,
vilket leder till en ökning med i genomsnitt
1,1 % per år i fasta priser under kalkylperioden.
Osäkerheten i beräkningarna
Kommunsektorns inkomster består till cirka två
tredjedelar av skatteinkomster. Därför är
sektorns konsumtionsutveckling känslig för
sådana faktorer som påverkar den totala
lönesumman, bland annat den totala
sysselsättningsutveck
lingen.
På grund av nationalräkenskapernas
omläggning till ett EU-anpassat system, har det
preliminära utfallet från 1997 inte reviderats som
brukligt är. Detta leder till att osäkerheten i de
preliminära utfallet för 1998 är något större än
vanligt för enskilda variabler.
I kalkylerna för kommunsektorns finanser
läggs stor vikt vid de senaste årens utfall, varför
osäkerheter i utfallet även leder till osäkra
prognoser för vissa variabler. Ett exempel på en
sådan variabel är kommunernas transfereringar
till företag, som förra året ökade med flera
miljarder kronor. Om dessa
transfereringsutgifter skulle fortsätta öka från
förra årets höga nivå finns under kalkylperioden
ett ytterst begränsat utrymme för
konsumtionstillväxt i kommunerna. I
beräkningarna förutsätts emellertid att en del av
förra årets ökning var av tillfällig karaktär.
I OECD 14 inkluderas inte Sverige och Spanien, till skillnad från
OECD 16. I kapitel 2 ges en definition av OECD 16.
Vid OECD:s beräkning av arbetskraftskostnaden ingår sociala avgifter,
som t.ex. sjukförsäkring, medan andra arbetsgivaravgifter som är rena
löneskatter, exempelvis den allmänna löneavgiften, inte ingår. I Sverige
skedde en växling mellan sociala avgifter och löneskatter 1997 som höll
tillbaka arbetskraftskostnaden med 1,1 procentenheter enligt OECD:s
beräkning, trots att växlingen inte påverkar de sammanlagda
arbetsgivaravgifterna. Eftersom arbetskraftskostnaden mäts per anställd
och inte per timme påverkas utvecklingen också av om medelarbetstiden
förändras.
Med kommunsektorn menas här kommuner, landsting och
kyrkokommuner exklusive sektorns affärsverk och bolag.
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
2
3
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
6
13
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
14
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
48
49
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
64
65
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
PROP. 1998/99:100 BILAGA 1
68
67