Post 5893 av 7374 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1999/00:100 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    2000 års ekonomiska vårproposition
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 100/3
                
                
                
                Bilaga 3
Fördelningspolitisk
redogörelse
 
Bilaga 3
Fördelningspolitisk redogörelse
Innehållsförteckning
Sammanfattning	5
1	Bakgrund	7
2 	Fördelningen av ekonomiska resurser	7
2.1 	Lönespridning	8
2.2 	Inkomstspridningen	8
2.3 	Ekonomiskt utsatta	10
2.4 	Barnfamiljernas situation	11
2.5 	Den regionala inkomstspridningen	11
2.6 	Inkomströrligheten	12
2.7 	Förmögenhetsfördelningen	13
3 	Sveriges inkomstfördelning i internationellt perspektiv	13
3.1 	Jämn inkomstfördelning i Sverige	13
3.2 	Låg andel ekonomiskt svaga	14
3.3 	Barnens situation	15
4 	Skatternas och transfereringarnas utjämningseffekter	15
4.1 	Statistisk uppdelning av inkomstspridningen	16
4.2 	Simulering av regeländringar	16
5 	Marginaleffekter vid ökat arbete	19
5.1 	Marginaleffekter för typfall	19
5.2	Statistiska beräkningar av marginaleffekter	22
6 	Ekonomisk marginalisering	24
7 	Utvecklingsarbete med fördelningsstatistiken	26
Underbilaga 3.1 Definitioner och beräkningsmetoder	28
Bilagetabell……………………………………………………………………….31
Inkomstfördelning, marginaleffekter och 
marginalisering under 1990-talet 
Sammanfattning
Trots ekonomisk kris, arbetslöshet och 
saneringsprogram tyder mycket på att Sverige 
har lyckats bevara en relativt jämn fördelning av 
inkomsterna och en låg andel ekonomiskt svaga. 
I redogörelsen analyseras fördelningen av 
ekonomiska resurser under 1990-talet med hjälp 
av ett flertal indikatorer. 
En ökad spridning av faktorinkomster har 
motverkats av en ökad utjämning genom skatter 
och bidrag. Det har medfört höjda 
marginaleffekter. För stora grupper lönar det sig 
dåligt att arbeta mer eller gå från arbetslöshet till 
jobb. Nya kalkyler redovisas av skatte- och 
bidragssystemens marginaleffekter.
1990-talet har medfört en växande klyfta vad 
gäller människors inkomstmöjligheter och 
delaktighet. Allt fler människor har blivit 
ekonomiskt marginaliserade. Var tionde person 
av alla i förvärvsaktiv ålder är till mer än hälften 
beroende av sociala transfereringar för sin 
försörjning och har en svag förankring på 
arbetsmarknaden. I redogörelsen redovisas 
beräkningar av marginaliseringen. 
Fördelningen av ekonomiska resurser
De fördelningspolitiska nyckeltalen visar att det 
finns både negativa och positiva tendenser under 
1990-talet (tabell 1). Det gäller både från ett 
historiskt, ett regionalt och ett internationellt 
perspektiv. Överlag kännetecknas 1990-talet av 
en ganska stabil utveckling.
Lönespridningen har varit ganska oförändrad, 
men en viss ökning kan iakttas under senare år. 
Kvoten mellan den tiondel med högst löner och 
den med lägst löner har ökat från 1,7 år 1992 till 
1,9 år 1998. Det beror främst på att anställda med 
de högsta lönerna har dragit ifrån. Kvinnors 
löner i relation till mäns, en indikator på hur 
jämställda lönerna är, har inte förändrats 
nämnvärt.
Skatte- och bidragssystemens utjämnande effekt 
har ökat något. För att mäta utjämningseffekten 
används både en statistisk uppdelning av 
spridningsmått och en simulering av 
regeleffekter för en konstant modellbefolkning. 
Med 1991 års skatte- och bidragsregler minskar 
inkomstspridningen enligt Gini-koefficienten 
0,278 enheter när man går från fördelningen av 
faktorinkomster till disponibla inkomster. Med 
2000 års regler sjunker Gini-koefficienten med 
0,285 enheter, dvs. med ytterligare 0,007 enheter. 
Den ökade utjämningseffekten beror främst på 
att skatteandelen ökat från 29 procent 1991 till 
33 procent 1996, varefter andelen minskat något 
till 2000. Socialförsäkringarnas fördelning har 
förändrats marginellt.
Spridningen i disponibla årsinkomster har varit 
ganska stabil under 1990-talet, möjligen finns en 
viss tendens till ökad spridning under senare år. 
Utvecklingen kan bedömas olika beroende på 
vilka mätmetoder som används. Den officiella 
statistiken visar en tydlig tendens till ökad 
spridning i disponibla inkomster justerade för 
försörjningsbörda. Gini-koefficienten ökade från 
0,261 till 0,290 mellan 1991 och 1997, vilket 
motsvarar drygt 11 procent. Korrigeras 
beräkningarna med i ekonomisk mening mer 
rimliga me-toder för att avgränsa hushåll, justera 
för försörjningsbörda och mäta inkomster ligger 
förändringen nära marginalen för den statistiska 
osäkerheten. Ökningen blir endast 0,008 
enheter, dvs. knappt 4 procent. Skillnaden mot 
den offi-ciella statistiken förklaras främst av att 
det nu är möjligt att analysera fördelningen bland 
”bos-tadshushåll” samt metoden att justera för 
försörjningsbörda. Enligt en framskrivning av 
inkomstfördelningen bedöms spridningen vara 
ganska oförändrad även 1998-1999.
Andelen personer med en svag ekonomi har 
minskat under 1990-talet. Andelen personer med 
en justerad disponibel inkomst som understiger 
halva medianinkomsten sjönk från 5 procent 
1991 till under 4 procent 1997. Utvecklingen 
bedöms stabil 1998-1999. Andelen har beräknats 
med de korrigerade hushålls- och 
inkomstbegreppen. Används i stället den nya 
social-bidragsnormen som en absolut gräns och 
exkluderas studerande har andelen ökat något.
Barnfamiljernas ekonomiska standard förefaller 
ha förbättrats något relativt andra grupper under 
senare år. Barnfamiljernas genomsnittliga 
ekonomiska standard jämfört med hela 
befolkningen sjönk från 99 procent 1991 till 91 
procent 1996. Den ogynnsamma 
inkomstutvecklingen torde till stor del bero på 
arbetslösheten. En viss relativ förbättring 
inträffande 1997. Framskrivningen pekar på att 
förbättringen fortsätter och att barnfamiljernas 
relativa standard ligger runt 93 procent redan 
1999. Höjningen av barnbidragen och 
skattesänkningen 2000 kan förväntas medföra att 
trenden fortsätter. Regeländringarna mellan 1991 
och 2000 har inte systematiskt missgynnat 
barnfamiljer. Andelen barn som lever i familjer 
med svag ekonomi har trots detta ökat, vilket 
torde sammanhänga med den svaga 
inkomstutvecklingen för ensamföräldrar. 
Den regionala inkomstspridningen har inte ökat. 
Kvoten mellan de genomsnittliga disponibla 
inkomsterna i de mest välbeställda regionerna 
och inkomsterna i de ekonomiskt svaga 
regionerna var 1,18 år 1991 och 1,19 år 1998.
Inkomströrligheten har varit i stort sett 
oförändrad. Rörligheten mäts här genom att man 
undersöker hur individernas disponibla 
inkomster förändras under en treårsperiod. Ca 
33 procent av de personer som 1990 tillhörde 
låginkomstgruppen hade tre år senare en högre 
inkomst. Det finns inget som tyder på någon 
ökning av andelen personer som varaktigt fastnar 
i en situation med svag ekonomi.
Förmögenhetsfördelningen är fortfarande 
mycket skev. Den rikaste 1 procent hushåll äger 
ca 20 procent av nettoförmögenheten till 
marknadsvärde. De preliminära resultaten från 
SCB:s undersökning ger inga tydliga 
indikationer på en kraftigt ökad spridning i 
fördelningen av förmögenheter.
Internationella jämförelser visar att Sverige har 
kunnat bevara en av de jämnaste 
inkomstfördelningarna bland OECD-länderna 
även under 1990-talet. Sverige har också 
tillsammans med de nordiska länderna en 
jämförelsevis låg andel personer med en svag 
ekonomi. Barnen i Sverige hamnar på tredje plats 
efter barnen i Belgien och 
Finland när det gäller relativ standard i procent 
av genomsnittet för hela befolkningen. 
Under den ekonomiska återhämtningen under 
senare år finns det vissa tendenser till en ökad 
lönespridning och något ökade regionala 
inkomstskillnader. Det kan dock vara en tillfällig 
företeelse som beror på att det tar tid för 
tillväxten att sprida sig i olika branscher och till 
fler regioner i landet. Återhämtningen har också 
många direkt gynnsamma fördelningseffekter, 
exempelvis för barnfamiljernas standard.
Marginaleffekterna
Marginaleffekten anger hur stor del av en ökad 
inkomst som faller bort i form av inkomstskatt, 
inkomstprövade bidrag och avgifter. De synliga 
marginaleffekterna analyseras både med typfall 
och statistiska simuleringar. Kalkylerna visar vad 
som händer för den som ökar sitt arbete med 
hänsyn till minskat arbetsmarknadsstöd, högre 
barnomsorgsavgift vid längre arbetstid etc.
Det lönar sig ofta dåligt att arbeta mer. Typ-
exemplen visar att det särskilt gäller den som har 
en låg inkomst och fler barn i förskola. För 
ensamföräldrar, samboende med låga inkomster, 
underhållsskyldiga, förtidspensionärer m.fl. gör 
marginaleffekterna att man bara får behålla 20-30 
procent av en inkomstökning.
Tabell 1 Fördelningspolitiska nyckeltal 1991-1999
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
Lönespridning (D9/D5)
-
1,4
1,43
1,45
1,44
1,46
1,46
1,52
-
Jämställdhet lön (D5k/D5m)
-
0,87
0,87
0,86
0,88
0,86
0,86
0,88
-
Utjämning (%)
94
-
-
-
-
98
-
-
99**
Inkomstspridning (Gini)
0,228
-
0,215
0,215
0,219
0,223
0,236
-
-
Regional spridning 
1,18
1,16
1,16
1,17
1,14
1,16
1,17
1,19
-
Förmögenhetskoncentration (1%)
-
19.5
-
-
-
-
-
-
Andel ekonomiskt fattiga
5,3
-
4,6
4,2
4,3
4,0
3,6
-
-
     Barn (0-17 år)
3,2
-
3,3
3,7
3,4
4,3
3,8
-
-
Barnfamiljers relativa standard (%)
99,2
-
96,3
95,0
94,0
91,4
92,6
-
-
Inkomströrlighet (M)*
-
0,048
0,043
0,042
0,042
0,041
0,041
0,045
-
Marginaleffekt (%)
44,7
-
-
-
-
-
-
-
49,0**
Marginaliserade (%)*
5,9
6,3
7,5
8,7
9,6
9,7
10,2
9,9
-
* Årtals angivelsen avser för dessa serier det sista året i en 3-årsperiod, med 97 avses t.ex. 1995, 1996 och 1997.
** Avser år 2000.
Det ekonomiska utbytet av att gå från arbetslöshet 
till arbete eller att öka sin arbetstid har minskat. 
Den genomsnittliga marginaleffekten för 
personer i åldern 20-64 år har ökat från 44,7 
procent 1991 till 49,0 procent 2000. Ungefär 750 
000 personer har en marginaleffekt vid ökat 
arbete på 70 procent eller mer år 2000. Det 
motsvarar 15 procent av alla i förvärvsaktiv ålder.
Marginaliseringen
Marginalisering syftar på människors bristande 
delaktighet och inkomstmöjligheter. Som i 
ekonomisk mening marginaliserade räknas 
personer som under tre år i rad har haft en 
disponibel inkomst som till mer än hälften 
utgörs av ar-betsmarknadsstöd, sjukpenning, 
förtidspension (inkl. sjukbidrag), socialbidrag 
och/eller bostadsbidrag.
 Andelen ekonomiskt marginaliserade har 
nästan fördubblats på 10 år. Ungefär var tionde 
person av alla i förvärvsaktiv ålder hade 
marginaliserats 1996-1998 jämfört med 5,7 
procent i mitten av 1980-talet. Trots den 
ekonomiska återhämtningen finns det inga 
tydliga tendenser till en minskning under senare 
år.
Det är invandrare, äldre samt lågutbildade som 
har störst risk att marginaliseras. Gifta och 
personer med barn har lägre risker. Under 1990-
talet har invandrarnas situation försämrats 
medan de äldres situation har förbättrats.
En hög marginalisering kan väntas medföra en 
ökad spridning av inkomster på både kort och 
längre sikt.
Fördelningsstatistiken
Riksdagen har tillkännagivit att regeringen vid 
lämpligt tillfälle t.ex. i en kommande 
budgetproposition bör redovisa hur arbetet 
fortskrider med att utveckla och bredda 
fördelningsstatistiken (Prop. 1998/99:1, 
1998/99:FiU2, protokoll 35, 36). I denna 
redogörelse redovisas pågående 
utvecklingsarbete och olika problem i 
fördelningsanalyserna. Det bör övervägas hur en 
longitudinell och integrerad hushållsstatistik om 
inkoms-ter, sparande, konsumtion och 
förmögenhet kan utvecklas.
1	Bakgrund
Den ekonomiska och sociala utvecklingen under 
1990-talet var dramatisk. Medborgarna fick 
uppleva överhettning, en ekonomi i kris med 
arbetslöshet och sänkta reallöner och sedan en 
exceptionell ekonomisk återhämtning med stark 
tillväxt, låg inflation och ökad sysselsättning. 
Skatter, socialförsäkringar och de offentliga 
välfärdstjänsterna har genomgått stora 
förändringar. Skattereformen 1990-1991 
åtföljdes av skattehöjningar i 
saneringsprogrammet, men under senare år har 
nya reformer och sänkta skatter genomförts. 
Saneringen av de offentliga finanserna medförde 
nedskärningar och skärpta regler i 
välfärdssystem, men åtskilligt har redan 
återställts. En internationaliserad marknad skapar 
ökad konkurrens och en större rörlighet i 
ekonomin.
Det finns därför ett stort intresse för att 
utvärdera välfärdens utveckling under 1990-talet. 
I det så kallade Välfärdsbokslutets delrapport 
beskrivs förändringar i socialpolitiken, 
utvecklingen av levnadsförhållanden och 
ojämlikhet.  
I denna fördelningspolitiska redogörelse 
redovisas förutom spridningen i disponibla 
inkomster även lönespridningen, preliminära 
resultat om förmögenhetsfördelningen, den 
regionala inkomstspridningen, 
inkomströrligheten, utjämning och 
marginaleffekter av skatte- och bidragssystemen 
samt tendenserna till marginalisering.
Analyserna har utarbetats av 
fördelningspolitiska enheten på 
Finansdepartementets ekonomiska avdelning 
med tekniskt stöd från SCB:s program för 
inkomst- och förmögenhetsstatistik.
2	Fördelningen av ekonomiska 
resurser
Fördelningen av ekonomiska resurser tilldrar sig 
allt större intresse. Stora förändringar i 
sysselsättning, sparande och kapitalinkomster 
samt reformer i skatte- och bidragssystem 
bedöms ha medfört ökade inkomstklyftor i 
många länder. I detta avsnitt redovisas en analys 
av utvecklingen i Sverige 1991-1997 och en 
bedömning fram till 1999.
2.1	Lönespridning
Trots de genomgripande förändringarna i den 
svenska ekonomin har lönespridningen varit 
förhållandevis stabil under 1990-talet (diagram 
2.1). Spridningen mäts med så kallade 
decilkvoter (se underbilaga 3.1). Den tiondel 
anställda med lägst löner har haft ganska 
oförändrade inkomster jämfört med 
genomsnittslönen (medianen). Den tiondel med 
högst löner drar dock ifrån något, särskilt under 
senare år.
Sedan 1992 kan fördelningen av löner följas 
för huvuddelen av alla anställda genom den 
förbättrade lönestatistiken hos SCB. Även om 
lönestatistiken är mer heltäckande finns det 
fortfarande undertäckning bl.a. för mindre 
företag inom den privata sektorn. Under 1990-
talet har underlaget förbättrats exempelvis vad 
gäller löner för personer i ledande ställning. Det 
kan förstärka tendensen till en ökad lönenivå för 
dem med högst löner. Många ersättningsformer - 
personalkonvertibler, optioner osv. - räknas 
emellertid inte som lön och ingår således inte i 
den uppmätta lönenivån. 
Diagram 2.1 Lönespridningen 1992-1998. Decilkvoter
 
Kvinnors lön som andel av männens har varit i 
stort sett oförändrad under 1990-talet (diagram 
2.2). Det finns dock även här en tendens att 
välavlönade män drar ifrån. 
Diagram 2.2 Kvinnors löner i andel av männens 
1992-1998
 
2.2	Inkomstspridningen
Inkomstfördelningen följs i första hand
genom SCB:s inkomstfördelningsundersök-
ningar (HINK) som bygger på kontrolluppgifter 
till taxeringen, myndigheters register och 
telefonintervjuer. De redovisas därför med två 
års fördröjning. För att kunna bedöma 
utvecklingen under de senaste åren görs en 
framskrivning från 1997 till 1998 och 1999 (se 
underbilaga 3.1). Resultaten för dessa år visar 
således inte den faktiska inkomstfördelningen 
utan en bedömning av det troliga utfallet.
Vilka metoder som valts
Det finns olika beskrivningar av 
inkomstfördelningens utveckling under 1990-
talet, vilket kan verka förvirrande. Det beror på 
att fördelningsanalyser inte är någon exakt 
vetenskap. Vilka metoder och definitioner man 
väljer bestäms i stor utsträckning av värderingar. 
Det gäller allt från vilka mått som väljs till hur 
inkomsten beräknas. Det gäller även om det är 
hushåll eller individer som skall analyseras och 
hur man skall jämföra hushåll med olika storlek 
och sammansättning. Varken forskningen eller 
internationell standard ger en entydig 
vägledning. 
Analyserna i de fördelningspolitiska 
redogörelserna avviker från den officiella 
statistiken. Syftet är att uppnå en i ekonomisk 
mening mer rättvis beskrivning av fördelningen 
av inkomsterna i betydelsen vilka 
konsumtionsmöjligheter olika personer har med 
hänsyn till försörjningssituationen och vid en 
oförändrad nettoförmögenhet. Följande 
korrigeringar av SCB:s officiella statistik har 
gjorts:
Det är individernas ekonomiska välfärd som 
analyseras. Det innebär ett normativt 
ställningstagande att samtliga personer, barn som 
vuxna, ensamboende som samboende, skall ges 
lika stor tyngd när vi bedömer fördelningen av 
ekonomiska resurser. Den justerade disponibla 
inkomsten påförs samtliga familjemedlemmar.  
Den officiella statistiken visar fördelningen bland 
hushåll. Det innebär exempelvis att man ger fem 
gånger större vikt till vad som händer en 
ensamboende person än vad som vad händer 
personerna i en familj med två vuxna och tre 
barn. 
Fördelningen beskrivs för "bostadshushåll". En 
persons ekonomiska standard är givetvis 
beroende även av inkomsterna hos andra i 
familjen eller hushållet, givet att de har en 
gemensam ekonomi. För att bäst mäta detta 
används SCB:s definition av "bostadshushåll". 
SCB har på Finansdepartementets uppdrag 
rekonstruerat denna hushållsindelning även för 
1991. Ungdomar som bor hemma kan därmed 
nu räknas till föräldrarnas hushåll. Även andra 
vuxna än gifta/samboende som lever tillsammans 
räknas till ett hushåll. I den officiella statistiken 
räknas hemmaboende ungdomar som egna 
hushåll, vilket innebär att standarden hos dem 
och deras föräldrar inte beräknas på rimligt sätt.
De nya socialbidragsnormerna inkl. 
boendekostnader används för att justera för olika 
hushålls storlek. De nya normerna beaktar de 
ekonomiska stordriftsfördelar som rimligen 
finns i större familjer. Till normen har lagts en 
schabloniserad boendekostnad och antagna 
belopp för vård, möbler m.m., därefter har 
normen med hjälp av en statistisk analys givits en 
generell och enklare matematisk form 
(underbilaga 3.1). Den offi-ciella statistiken 
baseras på de äldre normerna utan hänsyn till 
boendekostnader och stordriftsfördelar. De kan 
anses betydligt underskatta standarden i bl.a. 
barnfamiljer.
Inkomster av kapital utjämnas över tiden och 
realberäknas. Eftersom inkomststatistiken 
baseras på taxeringen mäts inte inkomster på ett i 
ekonomisk mening neutralt och symmetriskt 
sätt. Värdeökningar i aktier och andra tillgångar 
registreras som inkomst först när man realiserar 
dem. Kapitalinkomsterna beräknas nominellt 
även om de helt eller delvis har urholkats av 
inflationen. Dessa egenskaper i skattereglerna 
innebär att inkomstfördelningen i den officiella 
statistiken är svårbedömd. Realisationsvinsterna 
och därmed inkomstspridningen varierar kraftigt 
år från år. Olika schablonmetoder används för 
att realjustera kapitalinkomsterna och utjämna 
dem över tiden (se underbilaga 3.1).
Inkomstspridningen
Den officiella inkomststatistiken visar kraftiga 
variationer i spridningen av den disponibla 
årsinkomsten över tiden. Inkomstspridningen 
ökar de år då hushållen väljer att realisera stora 
nominella värdeökningar i aktier och andra 
tillgångar. Enligt den officiella statistiken ökade 
inkomstspridningen, mätt som Gini-
koefficienten för justerad disponibel inkomst, 
från 0,261 till 0,290 mellan 1991 och 1997. 
Ökningen med 0,029 enheter motsvarar drygt 11 
procent. 
Med korrigerade beräkningar minskar 
spridningen först för att sedan öka något under 
senare år. Ökningen mellan 1991 och 1997 blir 
endast ca 0,008 enheter, dvs. knappt 4 procent. 
Den statistiska osäkerheten för förändringar i 
Gini-koefficienten mellan två år uppskattas till ca 
0,009-0,017 enheter. Det är främst övergången 
till ”bostadshushåll” och metoden att justera för 
försörjningsbörda som förklarar skillnaden 
mellan den officiella statistiken och den 
korrigerade beräkningen (se vidare underbilaga 
3.1). 
Diagram 2.3 Spridning i justerade disponibla årsinkomster. 
Gini-koefficienten 1991-1999
 
Framskrivningen av inkomstfördelningen från 
1997 till 1998 och 1999 tyder på en fortsatt stabil 
fördelning av den ekonomiska standarden. 
2.3	Ekonomiskt utsatta
Det är ett centralt mål för fördelningspolitiken 
att minska risken för fattigdom. Statistiken över 
personer med en svag ekonomi är dock 
svårtolkad och skall bedömas med mycket stor 
försiktighet. Registrerade årsinkomster fångar 
inte ekonomiska resurser i form av förmögenhet, 
arv, tipsvinster o.dyl., överföringar inom 
familjen, inkomster från svartarbete osv. Många 
människor med en god standard har tillfälligt valt 
låga inkomster i samband med studier, 
föräldraledighet, resor etc. Det har tidigare visats 
att två tredjedelar av alla som räknas till dem med 
en svag ekonomi hör till grupper vars inkomster 
är svåra att mäta, som har förmögenhet eller 
grupper som själva valt låga inkomster.  Det är 
därför inte överraskande att det är relativt få av 
dem som registreras som fattiga i 
inkomststatistiken som tar emot transfereringar 
vilka riktar sig till hushåll med en svag ekonomi, 
t.ex. socialbidrag. Det kan också finnas ett 
underutnyttjande som beror på attityder och 
informationsbrister.
Personer med svag ekonomi
I den officiella statistiken används ett relativt 
mått på svag ekonomi: andelen hushåll som har 
en justerad disponibel inkomst som understiger 
halva medianinkomsten. I följande analyser 
används detta mått med de korrigerade 
beräkningsmetoderna som redovisats ovan.
Enligt den officiella statistiken ökar andelen 
hushåll med en svag ekonomi under 1990-talet. 
Detta resultat har bekräftats i andra 
undersökningar.
De korrigerade beräkningarna visar i stället en 
successiv minskning av andelen personer med en 
svag ekonomi. Framskrivningen till 1998 och 
1999 tyder på en relativt stabil andel med en svag 
ekonomi.
Skillnaden förklaras till stor del av att ungdomar 
över 18 år som bor hemma hos sina föräldrar 
betraktas som egna hushåll i den officiella 
statistiken. Hemmaboende ungdomar har oftast 
låga egna inkomster varför de hamnar under 
gränsen för en svag ekonomi. De olika 
korrigeringarna påverkar både nivå och trend (se 
vidare underbilaga 3.1).
Diagram 2.4 Andel personer med svag ekonomi 
1991-1999. 
Procent
 
Om man i stället använder den nya 
socialbidragsnormen som en ”absolut” gräns för 
svag ekonomi och exkluderar studerande byts 
nedgången till en svag uppgång. Den starka 
ökning som visas i andra undersökningar, bl.a. i 
Välfärdsbokslutets delrapport, kan således delvis 
bero på att fler personer studerar allt längre. När 
fler personer tillfälligt avstår inkomster en kort 
period i livet, för att över livet få betydligt högre 
inkomster, ökar således andelen med en svag 
ekonomi.
Även andra känslighetsberäkningar har 
genomförts. Beräkningar av exempelvis Sen´s 
fattigdomsindex ger samma bild. Det är ett mått 
som väger samman beräknat antal personer som 
har inkomster under halva medianinkomsten 
med deras relativa inkomstnivå och spridningen i 
gruppen.
2.4	Barnfamiljernas situation
I flera undersökningar under senare år har visats 
att barnfamiljernas ekonomiska standard 
utvecklats svagare under 1990-talet än 
standarden för många andra grupper. År 1991 
hade en genomsnittlig barnfamilj en ekonomisk 
standard som motsvarade drygt 99 procent av 
genomsnittet i hela befolkningen (diagram 2.5). 
Denna nivå har minskat successivt och var som 
lägst drygt 91 procent 1996. 
De senaste årens ekonomiska återhämtning 
med en ökad sysselsättning och reformer har 
dock gynnat barnfamiljerna. En viss relativ 
förbättring inträffade redan 1997 och 
framskrivningen till 1999 pekar på att 
förbättringen fortsätter. Höjningen av 
barnbidragen och skatte-sänkningen kan 
förväntas medföra att trenden fortsätter år 2000.
Analyser visar att barnfamiljernas 
marknadsinkomster räknat i procent av 
genomsnittet för hela befolkningen sjönk 
betydligt under krisåren. Regelförändringarna i 
skatte- och bidragssystemen förefaller inte 
nämnvärt ha missgynnat barnfamiljerna och 
ensamföräldrarna har skyddats jämfört med 
andra grupper (se avsnitt 4.2). Mycket tyder 
således på att försämringarna för barnfamiljer 
hänger samman med den ekonomiska krisen och 
arbetslösheten.
För ensamstående föräldrar har utvecklingen 
varit sämre än för gifta/samboende och trenden 
vänder inte 1997 (se bilagetabell 3.1). Den svaga 
utvecklingen kan delvis bero på fattigdomsfällor. 
Många ensamföräldrar har höga marginaleffekter 
bl.a. eftersom de ofta behöver socialbidrag. När 
inkomsterna höjs som följd av minskad 
arbetslöshet och höjda reallöner får 
ensamföräldrar behålla betydligt mindre än andra 
grupper. Det kan leda till att de släpar efter i 
standardutvecklingen.
Andelen barn som lever i familjer med en svag 
ekonomi är internationellt sett mycket låg i 
Sverige (se avsnitt 4). Andelen har dock ökat 
något under 1990-talet från som lägst 3,2 procent 
1991 till 4,3 procent 1996 (diagram 2.6). En viss 
minskning inträffade 1997 men framskrivningen 
till 1999 tyder åter på en viss ökning.
Diagram 2.5 Barnfamiljernas medelinkomst i förhållande 
till samtliga hushåll
 
Diagram 2.6 Andel barn som lever i familjer med svag 
ekonomi
Procent
 
2.5	Den regionala inkomstspridningen
I den fördelningspolitiska redogörelsen i 1999 
års vårproposition undersöktes den regionala 
inkomstspridningen.  Det visades att det är 
relativt obetydliga skillnader i ekonomisk 
standard efter boendekostnad och 
barnomsorgsavgift mellan boende i storstäder 
jämfört med andra regioner och 
glesbygdskommuner. Det fanns inga tydliga 
tendenser till ökad spridning i ekonomisk 
standard mellan personer som bor i olika delar av 
landet.
Den ekonomiska återhämtningen i slutet av 
1990-talet förefaller åtminstone inledningsvis att 
öka de regionala klyftorna i 
befolkningsutveckling, arbetslöshet och 
ekonomisk tillväxt. Frågan är naturligtvis om 
detta också har medfört en ökad spridning i 
ekonomisk välfärd. 
Nya beräkningar fram till 1998 tyder på att 
den regionala spridningen i ekonomisk standard 
har varit ganska stabil under 1990-talet (diagram 
2.7). Den ekonomiska standarden avser 
individernas genomsnittliga disponibla inkomst i 
landets så kallade lokala arbetsmarknadsregioner 
(LA-regioner).  Spridningen redovisas som 
kvoten mellan den genomsnittliga ekonomiska 
standarden för dem som bor i den åttonde 
rikaste regionen jämfört med standarden för dem 
i den åttonde fattigaste. Denna kvot sjönk något 
under krisåren, dvs. den regionala fördelningen 
blev något jämnare. Under de senaste årens 
ekonomiska återhämtning har spridningen ökat 
något. Totalt sett verkar dock skillnaderna i 
inkomstnivåer mellan regioner ha varit konstanta 
under 1990-talet. Känslighetsanalyser med andra 
kvoter visar samma bild.
Diagram 2.7 Den regionala inkomstspridningen
 
Anm: Den regionala decilkvoten definieras som den 8:e rikaste regionens 
medelinkomst dividerad med den 8:e fattigaste regionens medelinkomst.
2.6	Inkomströrligheten
Inkomströrligheten är ett viktigt mått på fördel-
ningspolitiken. Rörligheten visar t.ex. hur vanligt 
det är att personer med låga inkomster ett visst år 
har högre inkomster under ett senare år. 
Rörlighetsmått visar därför om chanserna till 
goda livsinkomster blir mer eller mindre ojämnt 
fördelade över tiden. Framför allt ger dessa mått 
bättre kunskaper om hur vanligt det är att 
människor varaktigt fastnar i en situation med 
svag ekonomi. I den fördelningspolitiska 
redogörelsen i 1999 års budgetproposition 
visades att rörligheten i justerade disponibla 
inkomster hade minskat under 1990-talet 
jämfört med tidigare decennier.  
Huvudförklaringen bedömdes vara att 
skattereformen medförde betydligt bättre 
mätningar av kapitalinkomster, bl.a. genom 
basbreddningen av kapital och bättre 
kontrolluppgifter.
Den ökade arbetslösheten kan också minska 
rörligheten. Det blir allt svårare för ungdomar 
och andra grupper att få tillfälliga jobb. Många 
fastnar under en lång tid på de inkomstnivåer 
som garanteras i arbetslöshetsförsäkringen. Ju 
fler som blir förtidspensionerade, 
långtidssjukskrivna eller beroende av socialbidrag 
för längre tider, desto mindre blir 
inkomströrligheten.
Frågan är om den ekonomiska 
återhämtningen har ökat inkomströrligheten. En 
ny beräkning har genomförts för perioden 1991-
1998 som visar hur individuella disponibla 
inkomster för personer i åldern 20-64 år 
förändras över tre år (för en metodredovisning, 
se underbilaga 3.1). 
Ca 30 procent av de personer som 1990 
tillhörde låginkomstgruppen hade tre år senare 
en högre inkomst, dvs. de hade flyttat till 
medelinkomstgruppen (tabell 2.1). Ungefär tre 
procent av låginkomsttagarna hade fått höga 
inkomster medan således 67 procent var kvar i 
låginkomstgruppen 1992. Resultaten i denna så 
kallade övergångsmatris visar att 
inkomströrligheten har varit  stabil under 1990-
talet. 
Tabell 2.1 Inkomströrlighet. Andel personer som flyttat mellan inkomstgrupper samt Shorrocks index
Årtalen avser det sista året i en treårsperiod
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
Låg till medelinkomst
30
28
28
28
29
28
29
Låg till hög linkomst
3
2
3
3
3
3
4
Medel till låg inkomst
12
11
11
12
12
11
12
Medel till hög inkomst
12
11
12
11
11
11
11
Hög till låg inkomst
2
2
1
1
2
1
2
Hög till medelinkomst
20
19
20
19
19
19
20
Shorrocks index (M)
0,048
0,043
0,042
0,042
0,041
0,041
0,045
Källa: Linda, SCB, Finansdepartementets beräkningar.
Anm: Låg inkomst avser de 20 procent med lägst inkomst respektive år, hög inkomst de 20 procent med högst inkomst, medelinkomst avser övriga.
Inkomströrligheten kan mätas också med det så 
kallade Shorrocks index (M) avseende Gini-
koefficienten . Mobiliteten mäts som den 
utjämning av inkomstspridningen som 
uppkommer när undersökningsperioden 
förlängs. Med detta mått minskar rörligheten 
något i början av perioden och ökar något den 
sista perioden 1996-1998. Inkomströrligheten är 
dock påfallande stabil.
2.7	Förmögenhetsfördelningen
SCB undersöker förmögenhetsfördelningen på 
regeringens uppdrag. De preliminära resultaten 
visar att förmögenhetsfördelningen är mycket 
skev. Den rikaste 1 procent hushåll äger ca 20 
procent av nettoförmögenheten till 
marknadsvärde. Det är främst finansiellt kapital i 
form av aktier eller aktiefonder som 
koncentreras till de rikaste hushållen. 
Denna andel har enligt SCB:s statistik varit 
relativt stabil sedan mitten av 1970-talet. Det är 
emellertid osäkert hur fördelningen förändrats 
under 1990-talet. Insamlingen av data och 
värderingsmetoderna har förbättrats 1997 
jämfört med tidigare studier under 1980-talet 
och början av 1990-talet. Trots dessa 
förbättringar pekar en jämförelse med 
finansräkenskaperna på att en ökande andel av 
det finansiella sparandet inte fångas i de register 
som är underlag för statistiken om fördelningen 
av förmögenhet. 
Det finansiella sparandet har ändrats över tid. 
Undersökningen fångar inte hela det ökade 
försäkringssparandet, endast de delar där det 
finns ett direkt skattepliktigt kapitalvärde. De 
tillgångar som hushållen har i utlandet finns med 
endast om de har redovisats i samband med 
deklarationen. Det finns därför en 
undertäckning på detta och det är oklart om 
denna undertäckning har ökat 1997. 
Sammantaget finns det inga tydliga indikationer 
på en kraftigt ökad koncentration av 
förmögenheterna till de rikaste 1 procent av 
hushållen. En viss ökad spridning i fördelningen 
av förmögenheter kan dock iakttas. 
3	Sveriges inkomstfördelning i 
internationellt perspektiv
OECD har nyligen genomfört en omfattande 
studie av inkomstfördelning och ekonomisk 
fattigdom i medlemsländerna. Studien som 
omfattar 21 länder baseras på nationella 
beräkningar för perioden från mitten av 1970-
talet till mitten av 1990-talet. I detta avsnitt 
sammanfattas de preliminära huvudresultaten.
3.1	Jämn inkomstfördelning i Sverige
Sverige har tillsammans med de andra nordiska 
länderna en internationellt sett mycket jämn 
fördelning av de ekonomiska resurserna (tabell 
3.1). En viss försiktighet bör iakttagas vid 
jämförelser av nivåerna. Beräkningarna är 
harmoniserade men inkomstundersökningarna 
skiljer sig åt i flera avseenden. Korrigerar man för 
”hemma-boende” ungdomar har Sverige den 
jämnaste fördelningen. 
Tabell 3.1 Inkomstspridningen (Gini-koefficienten)
Nivå i mitten av
1990-talet
1980-talet
1970-talet
1 Danmark
21,7
22,9
2 Finland
22,8
20,7
23,5
3 Sverige
23,0
21,6
23,2
4 Österrike
23,8
23,6
5 Nederländerna
25,5
23,4
22,6
6 Norge
25,6
23,4
7 Japan
26,0
25,2
26,6
8 Schweiz
26,9
9 Belgien
27,2
25,9
10 Frankrike
27,8
27,6
11 Tyskland
28,2
26,5
12 Ungern
28,3
29,2
13 Kanada
28,5
29,0
29,8
14 Australien
30,5
31,2
29,1
15 Storbritannien
31,2
28,6
24,8
16 Irland
32,4
33,1
17 Grekland
33,6
33,6
41,3
18 USA
34,4
34,0
31,3
19 Italien
34,5
30,6
20 Turkiet
49,1
43,5
21 Mexiko
52,6
50,5
52,2
Källa: Förster, M.: Trends and Driving Factors in Income Inequality and Poverty 
in the OECD Area. OECD/DEELSA.Labour Market and Social Policy Occasional 
Paper (publ. april 2000)
Det finns inga generella tendenser vad gäller 
inkomstspridningens utveckling under de 
senaste 20 åren. För de 10 länder det finns data 
ökade spridningen i fyra, minskade i tre och var 
stabil i de återstående tre. För den senaste 10-års-
perioden finns en tendens till ökad spridning i 
ungefär hälften av länderna. Sverige har haft en 
ganska genomsnittlig utveckling.
3.2	Låg andel ekonomiskt svaga
De nordiska länderna, med undantag för Norge, 
och Nederländerna har en låg andel personer 
med en disponibel inkomst under halva median-
inkomsten (tabell 3.2). Även i denna jämförelse 
överskattas andelen med en svag ekonomi i 
Sverige eftersom ”hemmaboende” ungdomar 
räknas som egna hushåll.
Tabell 3.2 Andel personer med inkomster under halva 
medianinkomsten
Procent 
Nivå i mitten av
1990-talet
1980-talet
1970-talet
1 Finland
4,9
5,1
9,9
2 Danmark
5,0
7,0
3 Nederländerna
6,3
3,1
2,5
4 Sverige
6,4
5,9
6,7
5 Ungern
7,3
8,6
6 Österrike
7,4
6,1
7 Frankrike
7,5
8,0
8 Belgien
7,8
10,5
9 Norge
8,0
6,9
10 Australien
9,3
12,2
11,9
11 Tyskland
9,4
6,4
12 Kanada
10,3
11,6
15,5
13 Storbritannien
10,9
6,9
6,4
14 Irland
11,0
10,6
15 Grekland
13,9
13,4
17,8
16 Italien
14,2
10,3
17 Turkiet
16,2
16,4
18 USA
17,1
18,3
15,5
19 Mexiko
21,9
21,3
24,7
Källa: OECD(2000)
I Sverige har andelen personer med en svag 
ekonomi inte förändrats nämnvärt sedan mitten 
av 1980-talet. Andelen har ökat i hälften av de 
jämförda länderna och Sveriges utveckling är 
ganska genomsnittlig. Ökningen har varit störst i 
Storbritannien, Italien, Österrike och 
Nederländerna.
Med ett absolut fattigdomsstreck definierat 
utifrån medianinkomsterna i mitten på 1970-talet 
har fattigdomen minskat i sex av åtta länder för 
vilka data finns, däribland i Sverige. 
3.3	Barnens situation
Ett flertal studier har visat att de svenska barnen 
har en bättre relativ standard än vad som är 
vanligt i andra länder . Den ekonomiska krisen 
och besparingarna i Sverige har dock träffat 
barnfamiljerna hårdare än andra grupper. 
De nya beräkningarna från OECD visar 
emellertid att barnen i Sverige fortfarande har en 
god relativ standard (tabell 3.3). Barnen under 18 
år antas i beräkningen få samma del av de 
disponibla inkomsterna som föräldrarna och 
barnens relativa standard beräknas i procent av 
genomsnittet för hela befolkningen. Barnen i 
Sverige hamnar på tredje plats efter barnen i 
Belgien och Finland.
Tabell 3.3 Barnens relativa disponibla inkomst
Nivå 90-talet
Förändring (PE)
Avser år
1 Belgien
104,9
1983-1995
2 Finland
100,9
2,8
1986-1995
3 Sverige
98,9
-2,2
1983-1995
4 Grekland
97,7
3,5
1988-1994
5 Norge
97,6
1,1
1986-1995
6 Danmark
97,2
-2,5
1983-1994
7 Frankrike
94,9
0,4
1984-1994
8 Ungern
93,0
-6,0
1991-1997
9 Tyskland
90,8
-2,6
1984-1994
10 Nederländerna
89,3
0,0
1985-1994
11 Österrike
89,9
0,1
1983-1993
12 Italien
88,9
-1,3
1984-1993
13 Kanada
87,6
0,0
1985-1995
14 Storbritannien
85,8
-3,8
1985-1995
15 Australien
85,6
-1,1
1984-1994
16 Turkiet
84,7
-4,1
1987-1994
17 USA
84,1
2,5
1984-1995
18 Mexiko
83,2
-1,0
1989-1994
Källa: OECD(2000)
Barnen i Sverige har fått en standardförsämring 
under mätperioden. Det gäller också i flertalet 
övriga länder. Det bör noteras att mätperioderna 
varierar.
Ett annat viktigt mått är hur stor andel av 
barnen som lever i familjer med en svag 
ekonomi. De nordiska länderna och Belgien har 
färre ekonomiskt utsatta barn än övriga länder 
(tabell 3.4). I botten återfinns Mexiko och USA 
där över vart femte barn lever i relativ fattigdom.
Tabell 3.4 Andelen barn som lever i familjer med en svag 
ekonomi
Nivå 90-talet
Förändring (PE)
Avser år
1 Finland
2,1
-0,8
1986-1995
2 Sverige
2,7
-0,3
1983-1995
3 Danmark
3,4
-1,2
1983-1994
4 Belgien
4,1
1983-1995
5 Norge
4,4
0,5
1986-1995
6 Frankrike
7,1
0,5
1984-1994
7 Österrike
7,3
1,8
1983-1993
8 Nederländerna
9,1
5,8
1985-1994
9 Ungern
9,7
1,7
1991-1997
10 Tyskland
10,6
4,5
1984-1994
11 Australien
10,9
-4,6
1984-1994
12 Grekland
12,3
-0,3
1988-1994
13 Kanada
14,2
-1,6
1985-1995
14 Storbritannien
17,4
7,7
1985-1995
15 Italien
18,8
7,3
1984-1993
16 Turkiet
19,7
-0,7
1987-1994
17 USA
23,2
-2,7
1984-1995
18 Mexiko
26,2
1,4
1989-1994
Not: Tabellen avser andelen, angiven i procent, av barnen i respektive land som 
lever i ett hushåll vars inkomster understiger halva medianen av den justerade 
disponibla inkomsten för hela befolkningen.
Källa: OECD(2000)
Andelen barn i familjer med en svag ekonomi 
har minskat i åtta länder, däribland Sverige, och 
ökat i åtta. Ökningarna har varit 
anmärkningsvärda i Storbritannien, Italien och 
Nederländerna.
4	Skatternas och transfereringarnas 
utjämningseffekter
Perioden 1991-2000 medförde mycket 
omfattande ändringar i skatte- och 
bidragssystemen, främst som följd av 
saneringsprogrammet och återställningarna 
under senare år. Det är svårt att från statistiken 
avgöra vad regeländringarna har inneburit. 
Förändringar i ett system interagerar ofta med 
ändringar i andra system. Regeländringarna 
påverkar medborgarnas beteenden, deras 
arbetsutbud, benägenhet att söka ersättningar, 
sparande, skatteundandragande osv. Krisen 
medförde stora förändringar i sysselsättning, 
utbildning, löner och kapitalinkomster. 
Saneringsprogrammet har påverkat 
grundläggande ekonomiska förhållanden som 
inflation, ränta och efterfrågan i ekonomin.
För att bedöma skatternas och 
transfereringarnas utjämningseffekter används 
två olika metoder. Den första innebär att man 
mäter den samlade effekten av ändrade regler 
och olika förändringar i fördelningen av 
inkomster. Den andra metoden syftar till att 
renodla effekterna av ändrade regler.
4.1	Statistisk uppdelning av 
inkomstspridningen
Skatternas och transfereringarnas 
utjämningseffekter mäts med olika statistiska 
metoder. I de fördelningspolitiska 
redogörelserna används en metod som innebär 
att statistiska mått på spridningen av disponibla 
årsinkomster delas upp i olika komponenter 
(dekomponering av Gini-koefficienten, se 
underbilaga 3.1). 
Faktorinkomsterna, dvs. summan av löner, 
närings- och kapitalinkomster, och även 
pensionerna har blivit mer ojämnt fördelade 
under 1990-talet (diagram 4.1). Dessa 
inkomstslag lämnar således ett ökat bidrag till 
den totala inkomstspridningen, vilket visas 
genom att kurvan stiger. Denna ökning 
motverkas framför allt av att skatterna har blivit 
mer utjämnande. Sociala transfereringar har en 
betydligt mindre utjämnande effekt men 
effekten har ökat något under 1990-talet.
Diagram 4.1 Olika inkomsters bidrag till 
inkomstspridningen enligt Gini-koefficienten 
 
4.2	Simulering av regeländringar
När vi mäter omfördelningen genom skatter och 
bidrag med en dekomponering kan en ändrad 
utjämning bero på ökad arbetslöshet, hushållens 
anpassning till reglerna eller regeländringarna i 
sig. Även makroekonomiska och demografiska 
förändringar kan påverka.
För att försöka renodla de direkta 
fördelningseffekterna av regeländringarna 
jämförs utfallet av reglerna 1991, 1996 och 2000 
på en och samma modellpopulation. Den fråga 
som ställs här är i stället: Hur har ändrade regler i 
skatter, socialförsäkringar och bidrag påverkat 
skattebördan, transfereringarnas fördelning och 
utjämningen av inkomster?
Den konstanta populationen utgörs av 
HINK97 framskriven till 2000 års demografiska 
och ekonomiska förhållanden. Vid analysen har 
inkomstgränser, skiktgränser, tak och 
gararantinivåer 1991 och 1996 räknats upp till de 
prisnivåer som gäller år 2000. Huvuddelen av 
regeländringarna har kunnat efterbildas i detalj 
men i vissa fall används schablonmetoder och i 
enstaka fall saknas underliggande data t.ex. 
avseende sjuklönen (för en teknisk redovisning, 
se underbilaga 3.1). Momsen fördelas 
schablonmässigt på varje hushåll i förhållande till 
den disponibla inkomsten och till 
konsumtionsprofilerna i SCB:s undersökning av 
hushållens utgifter (HBU92)
Genomsnittliga skatter och transfereringar
Regeleffekterna delas upp på skatter (inkl. egen-
avgifter), moms, socialförsäkringar samt bidrag 
(t.ex. barnbidrag, bostadsbidrag). Simuleringen 
av olika regelsystem på samma modellbefolkning 
visar att den genomsnittliga direkta skatten per 
hushåll ökade i fasta priser med 13,2 procent 
mellan 1991 och 1996, för att sedan sjunka något 
till 2000 (tabell 4). Socialförsäkringarna och 
bidragen sjönk från 1991 till 1996 men nivåerna 
har delvis återställts år 2000. Nettot av skatter 
och transfereringar har sjunkit påtagligt mellan 
1991 och 2000. Dagens regelsystem ger 
hushållen ca 56 miljarder kronor lägre disponibla 
inkomster än 1991 års regelsystem räknat på en 
och samma befolkning.
Tabell 4 Genomsnittliga beräknade skatter, 
socialförsäkringar och bidrag 1991, 1996 och 2000 
1991
1996
2000
Förän
dr, % 
91/00 
Förän
dr, % 
96/00
Direkt skatt
83 800
94 900
93 700
11,8
-1,3
Moms
23 300
20 600
20 600
-11,6
0
Socialförsäkr
75 600
70 400
71 700
-5,2
1,8
Bidrag
14 300
13 700
13 900
-2,8
1,5
Summa 
skatt
107 100
115 500
114 300
6,7
-1,0
Summa 
transf
89 900
84 100
85 600
-4,8
1,8
Skatternas fördelning
Skatteandelen höjdes från i genomsnitt 29,0 
procent år 1991 till 32,7 procent år 1996. 
Höjningen var relativt störst för dem med högre 
disponibla inkomster justerade för 
försörjningsbörda (diagram 4.2). Skatteandelen 
beräknas som betalda skatter i procent av den 
totala inkomsten inkl. skattefria transfereringar. 
Mellan 1996 och 2000 har skatteandelen sänkts 
något i alla inkomstklasser. Regeländringarna 
innebär att skattesystemet utjämnar inkomster 
kraftigare 2000 än 1991. 
Diagram 4.2 Skatteandelen 1991, 1996 och 2000
Procent
 
Anm: I skatter inräknas inkomstskatt, kapitalskatt, förmögenhetsskatt, 
hushållens fastighetsskatt, egenavgift och moms
I kalkylen ingår huvuddelen av de skatter som 
hushållen betalar. Under perioden har också 
arbetsgivaravgifter, energiskatter och andra 
indirekta skatter samt företagens skatter 
förändrats. I många fall kan man anta att dessa 
skatteändringar också berör hushållen. Det 
saknas dock underlag för att bedöma hur dessa 
skatteförändringar fördelar sig på hushåll med 
olika in-komster.
Socialförsäkringarnas och bidragens fördelning
Socialförsäkringarna inkl. pensionerna har en 
tydlig fördelningsprofil räknat som andel av total 
inkomst (diagram 4.3). Socialförsäkringarnas 
fördelning har förändrats marginellt under 
perioden. Mellan 1991 och 1996 sänktes 
ersättnings-graden i många system. 
Regeländringarna innebar sänkta 
socialförsäkringar men minskningen var relativt 
jämnt fördelad över alla inkomstgrupper. De 
sänkta ersättningarna påverkade således inte 
utjämningen nämnvärt. År 2000 har 
socialförsäkringarna ungefär samma relativa nivå 
och fördelning som år 1991.
Diagram 4.3 Socialförsäkringar inkl. pensioner som andel 
av totalinkomsten 1991, 1996 och 2000
Procent
 
De skattefria bidragen, dvs. barnbidrag, 
bostadsbidrag, socialbidrag osv., utges i första 
hand till personer med mycket låga inkomster. 
Bidragsnivåerna sänktes i saneringsprogrammet. 
Bidragens omfördelande effekt ökade trots detta 
något fram till 1996. År 2000 är dock 
fördelningen lika den för år 1991. 
Diagram 4.4 Skattefria bidrag som andel av totalinkomsten 
1991, 1996 och 2000
Procent
 
Sammanlagda utjämningseffekter
Sammantaget ger skatte- och bidragsreglerna år 
2000 en större utjämning av inkomsterna än 
reglerna för 1991. Ett byte av regelsystem 
innebär sänkta disponibla inkomster för alla 
inkomstgrupper. Minskningen blir dock störst 
för hushåll med högre inkomster (diagram 4.5). 
Personer med låga inkomster har skyddats 
relativt sett.
Diagram 4.5 Förändring av ekonomisk standard i 
decilgrupper till följd av regeländringar 1991/2000 och 
1996/2000
 
Procent
Med 1991 års regler sjunker Gini-koefficienten 
med 0,278 enheter när man går från fördelningen 
av marknadsinkomster (faktorinkomst) till 
disponibla inkomster. Med 2000 års regelsystem 
minskar Gini-koefficienten med 0,285 enheter, 
dvs. med ytterligare 0,007 enheter.
Huvuddelen av dessa förändringar 
genomfördes i saneringsprogrammet. 
Regeländringarna sedan 1996 medför en ökad 
disponibel inkomst med drygt 1 procent. 
Ökningen är ganska jämnt fördelad i olika 
inkomstgrupper utom bland de 10 procent med 
lägst inkomster som inte fått någon förbättring.
En jämställdhetsanalys visar att 
regeländringarna minskar den disponibla 
inkomsten lika mycket för män som för kvinnor.
De sammantagna regeländringarna i skatte- 
och bidragssystemen mellan 1991 och 2000 har 
inte systematiskt missgynnat barnfamiljer (dia-
gram 4.6). Ensamföräldrar har skyddats relativt 
väl. Gifta eller samboende med barn har dock 
fått en något större minskning av inkomsterna 
jämfört med andra familjetyper. Den enda grupp 
som gynnats är ålderspensionärer. 
Regeländringarna mellan 1996 och 2000 har 
medfört förbättringar främst för gifta och 
samboende familjer med barn samt för 
pensionärer.
Diagram 4.6  Förändring av ekonomisk standard i 
familjetyper till följd av regeländringar 1991/2000 och 
1996/2000
Procent
 
Begränsningar
Analysen ger naturligtvis inte en fullständig bild 
av skatternas och transfereringarnas 
fördelningseffekter. Man bör beakta att 
jämförelsen mellan 1991 och 2000 avser två 
regelsystem som skiljer sig avsevärt vad gäller 
offentlig finansiellt netto. Det beror dels på att 
det saknas vissa skatter i beräkningen, dels på att 
skattereformen 1991 var underfinansierad.  
Bilden skulle givetvis ha blivit något annorlunda 
om man kunde jämföra regelsystemen vid 
samma offentligfinansiella netto. Då tvingas man 
dock påföra mer eller mindre godtyckliga 
justeringar, t.ex. stiliserade skattehöjningar. 
Syftet med denna undersökning är dock att 
jämföra de regelsystem som faktiskt har gällt.
De dynamiska fördelningseffekterna fångas 
inte heller. Höjda skatter kan exempelvis minska 
arbetsutbudet, vilket kan väntas påverka 
lönefördelningen. Dynamiska 
fördelningsanalyser är emellertid svåra att göra 
eftersom forskarna inte är överens om vilka 
beteendeförändringar som kan inträffa, hur stora 
de är eller när i tiden de kan komma.
5	Marginaleffekter vid ökat arbete
Det ekonomiska utbytet av arbete påverkar 
givetvis människors val mellan betalt arbete och 
tid för annan verksamhet. Ekonomisk teori och 
de flesta empiriska resultat stöder uppfattningen 
att ökade marginaleffekter minskar 
arbetsutbudet.  Marginaleffekten är ett mått på 
hur stor del av en ökad inkomst som faller bort i 
form av inkomstskatt, inkomstprövade bidrag 
och avgifter. Ju högre marginaleffekter, desto 
starkare blir individernas ekonomiska motiv att 
hålla nere eller inte öka arbetstiden. 
I återkommande analyser har redovisats 
synliga marginaleffekter vid en inkomstökning.  
Denna analys försöker i stället besvara frågan: 
Hur mycket inkomster försvinner om hushållen 
ökar sitt arbete? I beräkningen tas hänsyn också 
till hur arbetstider kan påverka 
barnomsorgsavgifter, att ökat arbete leder till 
minskade arbetslöshetsunderstöd osv.
Marginaleffekterna analyseras både med 
typfall och statistiska simuleringar. De synliga 
marginaleffekterna illustreras bäst med olika 
typfalls-exempel. De klargör tydligt systemens 
strukturella egenskaper, t.ex. i vilka 
inkomstlägen reglerna sammantaget ledet till 
höga marginaleffekter och vilka system som 
bidrar mest. För att visa hur vanligt det är med 
höga marginaleffekter behövs dock statistiska 
simuleringar. 
5.1	Marginaleffekter för typfall
I typfallsberäkningarna visas hur den disponibla 
inkomsten varierar med arbetstiden. 
Beräkningarna tar hänsyn till den sammantagna 
effekten av socialbidrag, bostadsbidrag, 
inkomstskatt, pensionsavgift och avgift för 
barnomsorg. Beräkningarna avser skatte- och 
bidragsreglerna för år 2000. 
(Barnomsorgsavgifterna år 1999.)
Beräkningsantaganden
Få kan fritt välja sin arbetstid. Vilka 
valmöjligheter som finns varierar. För att 
stiliserat visa systemens egenskaper vid olika val 
av arbetstider beräknas den disponibla 
inkomsten som en funktion av antal arbetade 
timmar. Arbetstiden antas vara jämt fördelad 
över året.
Sambandet mellan arbetade timmar och 
disponibel inkomst varierar mellan olika 
familjetyper och lönenivåer (se faktaruta). 
Därför beräknas några olika exempel som är 
valda för att beskriva när höga marginaleffekter 
av skatter, bidrag och användaravgifter kan 
uppkomma. Typfallen är inte statistiskt 
representativa.
FAKTARUTA
Löneantaganden: Låg lön antas motsvara en lön 
på 85 kronor/timme (ca 14 750 kronor/månad), 
medellön 105 kronor/timme (ca 18 500 
kronor/månad) och hög lön 160 kronor/timme 
(28 100 kronor/månad) .
Kommunalskattesats: Genomsnitt exklusive 
kyrkoavgift, 30,38 procent.
Hyror: Genomsnittshyror för bostäder av olika 
storlek med hänsyn till familjetyp enligt SCB.
I beräkningarna har det varit nödvändigt med 
vissa schabloniseringar. Användaravgifterna för 
barnomsorg varierar mellan olika kommuner. 
Vanligtvis beror familjens avgift på inkomst, 
antal barn och hur lång tid barnen vistas vid 
förskola eller fritidshem. I dessa beräkningar har 
en för landet genomsnittlig barnomsorgstaxa 
beräknats (metoden redovisas i underbilaga 3.1). 
För att beskriva skatte- och bidragssystemens 
garantinivå antas förenklat att den som arbetar 
mindre än heltid vill öka sin arbetstid och 
erhåller socialbidrag. Socialbidraget reduceras 
därför med 100 procent av en inkomstökning 
upp till den lön som ger en disponibel inkomst 
på samma nivå som socialbidraget garanterar. 
Fem typexempel
För en ensamstående person med två barn ger 
socialbidragen en garanterad inkomst på ca 11 
100 kronor per månad efter betald 
barnomsorgsavgift (diagram 5.1). Med en låg 
timlön måste denne ensamföräldrer arbeta drygt 
50 procent av heltidsarbete för att få en inkomst 
över socialbidragsnormen. Vid en hög lön är 
motsvarande gräns knappt 30 procent. Vid lägre 
arbetstider ger ett ökat arbete inget ekonomiskt 
utbyte.
Diagram 5.1 Ensamstående person med två barn 4 och 6 år 
på daghem. Disponibel inkomst i kronor per månad efter 
barnomsorgsavgift
Kr/mån
 
Anm: Hyra 4 500 kronor/månad
En ensamstående med två barn erhåller 
bostadsbidrag vid heltidsarbete, både med en låg 
lön och medellön. Marginaleffekten vid ökat 
arbete är därför hög. Då arbetstiden ökar från 
halv- till heltid ökar den disponibla inkomsten 
endast med 27 procent vid låg lön. Vid en 
arbetsinsats om 90 procent av heltid är 
marginaleffekten 69 procent vid låg lön. Vid hög 
timlön kan bostadsbidrag erhållas upp till en 
arbetsinsats som motsvarar drygt 75 procent av 
heltidsarbete. Den årliga arbetsinkomsten är då 
253 000 kronor. Vid denna inkomstnivå är 
marginaleffekten mycket hög, ca 82 procent. 
Den höga nivån på marginal-effekten beror på 
kommunalskatt, statlig skatt och pensionsavgift 
(sammantagen marginalskatt 53 procent), 
reduktionen av bostadsbidrag med 20 procent 
samt att avgiften för barnomsorg beräknas öka 
med 9 procent vid ökad inkomst och arbetstid.
För typfamiljen gifta/samboende med tre barn 
ger socialbidragen en garantinivå på nära 17 100 
kronor per månad efter betald 
barnomsorgsavgift (diagram 5.2). Båda 
föräldrarna antas ha låga heltidslöner. I exemplet 
antas den ena föräldern arbeta heltid. I 
diagrammet visas hur den disponibla inkomsten i 
hushållet förändras när den andre förälderns 
arbetstid ökas. Av diagrammet framgår att den 
disponibla inkomsten ökar först då 
arbetsinsatsen uppgår till minst 45 procent av 
heltidsarbete. Om arbetstiden ökas från halv- till 
heltid ökar hushållets disponibla inkomst endast 
med 16 procent.
Diagram 5.2 Sammanboende/gifta med tre barn på 
daghem/fritidshem i åldrarna 3, 5 och 8 år. Disponibel 
inkomst i kronor per månad efter barnomsorgsavgift
Kr/mån
 
Anm: Hyra 6 500 kronor/månad. En förälder antas arbeta heltid med en lön på 
14 750 kronor/månad. 
I typexemplet ökar den disponibla inkomsten 
knappt alls vid små förändringar i arbetstiden i 
intervallet runt 75 procent av heltid. Detta beror 
på att barnomsorgsavgiften typiskt sett stiger 
kraftigt då barnens närvarotid i barnomsorgen 
går över gränsen 35 timmar per vecka.
För en ensamstående utan barn som är yngre än 
29 år är socialbidragens garantinivå ca 6 600 
kronor per månad (diagram 5.3). Med en låg 
timlön måste den unge arbeta över 60 procent av 
heltidsarbete för att arbetet skall ge ett 
ekonomiskt utbyte. Med en hög timlön är 
motsvarande gräns drygt 30 procent av heltid.
Diagram 5.3  Ensamstående utan barn under 29 år med 
ungdomsbostadsbidrag. Disponibel inkomst i kronor per 
månad
Kr/mån
 
Anm: Hyra 2 700 kronor/månad. 
För en förälder som betalar underhållsstöd blir 
marginaleffekterna ofta höga (diagram 5.4). 
Detta typexempel visar hur den disponibla 
inkomsten varierar för en person med låg lön 
med betalningsskyldighet (för underhållsstöd) 
för två barn. Av diagrammet framgår att 
marginaleffekten i vissa lägen kan vara större än 
100 procent. Detta beror på att avgift för 
underhållstöd inte medför ökat socialbidrag och 
att den disponibla inkomsten efter avgiften 
betalts kan sjunka till en inkomststandard som 
ligger under socialbidragsnormen . Vid 
heltidsarbete är den disponibla inkomsten endast 
ca 50 kronor högre än vid inget arbete. Om 
arbetstiden ökas från halv- till heltid ökar den 
disponibla inkomsten endast med 7 procent.
Diagram 5.4 Förälder som betalar underhållsstöd för två 
barn. Disponibel inkomst i kronor per månad efter 
betalning av underhållsstöd
Kr/mån
 
Ett exempel har också beräknats för att visa hur 
den disponibla inkomsten påverkas av en ökad 
arbetsinsats för en förtidspensionär med 
restarbetsförmåga (diagram 5.5). En 
förtidspensionär får arbeta endast i marginell 
omfattning utan att pensionen sätts ned. Hel 
förtidspension beviljas den vars arbetsförmåga 
bedöms vara nedsatt till minst 7/8-delar. En 
förtidspensionär med full pension kan därför 
arbeta upp till ca 250 timmar per år utan att 
pensionen reduceras.  Förtidspensionärers 
bostadstillägg (BTP) reduceras dock med 40-45 
procent om inkomsten ökar. Den sammanlagda 
pensionen (inklusive folkpension) uppgår då till 
knappt 8 300 kronor per månad.
För en förtidspensionär är det ekonomiska 
utbytet av att öka sin arbetstid inte särskilt stort 
(diagram 5.5). Den disponibla inkomsten stiger 
med ca 500 kronor per månad för en arbetsinsats 
om ca 20 timmar per månad. Timlönen efter 
skatt och minskat BTP blir omkring 25 kronor. 
För den som har en högre pension och inte 
erhåller BTP blir utbytet av arbete naturligtvis 
högre.
Diagram 5.5 Ensamstående förtidspensionär med 
restarbetsförmåga. Disponibel inkomst i kronor per månad
Kr/mån
 
Anm: ATP-pensionen är beräknad med 3,0 pensionspoäng. Hyra 4 500 
kronor/månad. Låg timlön.
5.2 	Statistiska beräkningar av 
marginaleffekter
En statistisk simulering av marginaleffekter 
innebär att inkomster och arbetstider ändras 
systematiskt för ett representativt urval personer. 
Därefter räknar man om kommunal och statlig 
inkomstskatt, allmän pensionsavgift, 
bostadsbidrag, socialbidrag, underhållsstöd samt 
barnomsorgsavgift. Skillnaden i disponibel 
inkomst före och efter experimentet används för 
att mäta marginaleffekten.
En viktig fråga för sysselsättningspolitiken är 
hur marginaleffekterna förändras över tiden. 
Den fråga som ställs här är vad som händer om 
alla i förvärvsaktiv ålder, heltidsarbetande, 
deltidsarbetande, studerande, arbetslösa, 
förtidspensionärer m.fl. grupper, får möjlighet 
att öka arbetstiden motsvarande knappt en 
månad, eller den tid som motsvarar 12 000 
kronor per år.
I syfte att belysa detta har en jämförelse gjorts 
av synliga marginaleffekter i 1991 respektive 
2000 års skatte- och bidragssystem. Inkomsterna 
har höjts med 12 000 kronor per månad för alla 
urvalspersoner i åldersgruppen 20-64 år i HINK-
undersökningen 1997 framskriven till 2000 års 
ekonomiska och demografiska förhållanden. 
Modellbefolkningen representerar således alla 
personer (exklusive egenföretagare ) i 
förvärvsaktiv ålder (ca 5 miljoner personer). För 
personer med arbetsmarknadsstöd eller 
socialbidrag har antagits att ersättningarna 
minskas vid en ökad arbetstid och inkomst enligt 
reglerna. Förtidspensionärer antas kunna arbeta 
på denna nivå utan att pensionen reduceras. 
Övriga skatter och transfereringar räknas om 
enligt reglerna för 1991 respektive 2000. 
Den genomsnittliga synliga marginaleffekten 
blir 44,7 procent vid en beräkning med reglerna 
för 1991 jämfört med 49,0 procent med reglerna 
för 2000. Ökningen med 4,3 procentenheter är 
nettoeffekten av alla regeländringar. Somliga 
ändringar har minskat marginaleffekterna sedan 
1991, t.ex. sänkta arbetsmarknadsstöd, 
socialbidrag och ändrade bostadsbidrag. Andra 
ändringar har medfört höjda marginaleffekter, 
exempelvis ett nytt skikt i skatteskalan för statlig 
inkomstskatt, höjd kommunalskatt och 
barnomsorgsavgift, skärpta regler för 
underhållsstöd. Vidare höjs marginaleffekten 
som följd av att brytpunkten för statlig 
inkomstskatt ökat långsammare än 
löneutvecklingen. Den viktigaste orsaken är 
dock införandet av egenavgift till det allmänna 
pensionssystemet.
Tabell 5.1 Marginaleffekter år 2000 och enligt reglerna år 
1991. Andel av befolkningen
Procent
Marginaleffekt, %
1991
2000
Differens
0-20
2
2
0
20-30
11
3
-8
30-40
41
35
-6
40-50
10
16
+6
50-60
18
25
+7
60-70
4
4
0
70-80
5
6
+1
80-90
6
6
0
90-100
2
2
0
100
1
1
0
Summa
100
100
0
Genomsnittlig marginaleffekt, 
procent
44,7
49,0
+4,3
Med 2000 års regler har 15 procent av alla 
personer i förvärvsaktiv ålder, dvs. ca 750 000 
personer, en marginaleffekt vid ökat arbete på 
över 70 procent. Drygt 80 procent av denna 
grupp är personer med arbetsmarknadsstöd eller 
socialbidrag . Denna andel blir ungefär lika stor 
med 1991 års regler. Skillnaden mellan 1991 och 
2000 års regler innebär framför allt att andelen 
personer med 40-60 procent i marginaleffekt har 
ökat medan de med lägre marginaleffekter har 
minskat.
I bilagetabell 3.3 visas närmare hur 
marginaleffekterna förändrats för olika grupper. 
Där framgår bl.a. att marginaleffekterna har ökat 
mer för låginkomsttagare och förtidspensionärer 
än för andra grupper.
Marginaleffekterna i skatte- och 
transfereringssystemen är starkt kopplade till 
sysselsättningen. Höga marginaleffekter 
förekommer i begränsad omfattning för heltids- 
och helårsarbete (tabell 5.2).
Tabell 5.2 Andel personer med marginaleffekt om 70 
procent eller högre i olika sysselsättningsgrupper och 
familjetyper år 2000
Procent
Familjetyp
Arbetslösa/
social-
bidrag
Deltid
Heltid
Övriga
Samtliga
Ensamstående 
utan barn
76
2
1
23
20
Ensamstående 
med 1 barn
81
22
2
42
31
Ensamstående 
med 2 + barn
76
10
13
14
37
Gifta/sambo 
utan barn
81
2
0
2
8
Gifta/sambo 
med 1 barn
81
3
0
6
11
Gifta/sambo 
med 2 barn
87
2
0
7
13
Gifta/samo 
med 3 + barn
81
2
1
5
18
Samtliga år 
2000
79
3
1
14
15
Samtliga med 
1991 år regler
80
2
0
2
13
Endast ca 1 procent i denna grupp har en 
marginaleffekt på 70 procent eller högre. Det är 
framför allt arbetslösa och socialbidragstagare 
som får ett svagt ekonomiskt utbyte av att öka 
sin arbetstid. I denna grupp har 79 procent en 
marginaleffekt som uppgår till 70 procent eller 
högre. Antalet personer i denna grupp uppgår till 
ca 780 000 personer varav 360 000 är arbetslösa 
eller saknar fast förankring på arbetsmarknaden, 
310 000 arbetar deltid och 110 000 arbetar heltid.
6	Ekonomisk marginalisering
Fördelningen av disponibla inkomster är inte det 
enda måttet på välfärdens fördelning. 
Nobelpristagaren Amartya Sen har fört fram 
idéer om att studera fördelningen av de 
individuella funktioner som bestämmer våra 
handlingsmöjligheter.  Under senare år har man 
uppmärksammat problemet att allt fler 
människor ställs utanför arbetsmarknaden och 
inte längre har möjlighet att försörja sig själva. 
När människor inte deltar i arbetslivet får de 
svårt att påverka sin ekonomiska situation, vilket 
ger en ojämnare fördelning av medborgarnas 
handlingsmöjligheter.
Begreppet social exklusion används ofta för att 
beskriva problemet. Begreppet är inte entydigt.  
Det är inte detsamma som ekonomisk fattigdom, 
då de flesta socialt exkluderade har en garanterad 
ekonomisk standard genom de sociala 
transfereringarna. Det är inte heller samma som 
långtidsarbetslöshet, eftersom många socialt 
exkluderade står utanför arbetsmarknaden på 
grund av sociala och hälsorelaterade problem. 
Den sociala exklusionen är mångdimensionell 
och kan också avse medborgarnas tillgång till 
boende, sociala försäkringsskydd osv. 
Ett närliggande begrepp är marginalisering 
som används i analyser av arbetsmarknaden.  
Marginaliserade är personer som inte helt har 
lämnat arbetsmarknaden men har en svag 
förankring och hög arbetslöshet.
Gemensamt för fördelningen av 
funktionsförmåga, social exklusion och 
marginalisering är att det handlar om arbete och 
försörjningsförmåga. 
Myndigheternas statistik visar en betydande 
ökning av antalet långtidsarbetslösa, 
förtidspensionärer, långtidssjuka och 
socialbidragstagare under krisåren. 
Mätmetoderna skiljer sig dock åt och personer 
som går från en ersättning till en annan eller 
kombinerar ersättningar kan falla utanför. En 
viktig fördelningspolitisk fråga är därför hur 
människors möjligheter att försörja sig själva har 
utvecklats under 1990-talet. I detta avsnitt 
undersöks med ekonomiska mått medborgarnas 
arbete och självförsörjning.
Inkomstmått på försörjning
I det följande används marginalisering som 
begrepp för människors bristande delaktighet och 
inkomstmöjligheter, oavsett orsaken till att man 
har svag anknytning till arbetsmarknaden och 
oavsett vilken ersättning man får. 
Inkomststatistiken används för att undersöka 
hur många som är i ekonomisk mening 
marginaliserade. 
Analysen omfattar alla personer i förvärvsaktiv 
ålder 20-64 år som har en disponibel inkomst 
över två basbelopp per år (ca 6 100 
kronor/månad).  Gränsen motsvarar ungefär 
socialbidragsnormen för en ensam person. 
Personer med lägre inkomster har uteslutits 
eftersom deras försörjningssituation är svår att 
bedöma med hjälp av inkomststatistiken. Där 
finns så skilda personer som barnlediga utan 
föräldrapenning, personer som försörjs av 
anhöriga, institutionsboende, ”jordenrunt-
resenärer”, svartarbetare och personer som lever 
på besparingar, vinster, arv eller kapitalinkomster 
osv. Det är både personer som har valt att inte 
arbeta, studera etc. och självförsörjande, men 
också socialt utslagna. Denna grupp utgjorde 15 
procent av alla i åldern 20-64 år 1998.
Inkomstslagen delas upp i två grupper. Den 
ena gruppen utgörs av inkomster av arbete eller 
de transfereringar man erhåller vid studier eller 
tillfälligt uppehåll i arbetet. Där ingår exempelvis 
lön, inkomster från näringsverksamhet, 
ersättningar i samband med studier, värnplikt 
eller föräldraledighet. 
Den andra gruppen avser transfereringar som 
utges till den som på grund av olika 
omständigheter har svårigheter att försörja sig 
själv. Här ingår arbetsmarknadsstöd, 
sjukpenning, förtidspension, socialbidrag och 
bostadsbidrag. Summan av de båda 
inkomstgrupperna ger den totala disponibla 
inkomsten (exklusive kapitalinkomster, som 
hålls utanför analysen ). 
Därefter beräknas andelen av den disponibla 
inkomsten som består av arbetsmarknadsstöd, 
sjukpenning, förtidspension, socialbidrag och 
bostadsbidrag.
En klar majoritet (72 %) av personer med 
minst två basbelopp i disponibel inkomst har 
högst 10 procent av sina inkomster från 
transfereringar som arbetsmarknadsstöd, 
sjukpenning, förtidspension, socialbidrag 
och/eller bostadsbidrag 1998 (tabell 6.1). Men 
för ungefär var sjunde person utgörs mer än 
hälften av den disponibla inkomsten av dessa 
transfereringar. 
Tabell 6.1 Andel transfereringar av disponibel inkomst 
1998
Andel transfereringar av 
disponibel inkomst (%)
Andel av 20-64- 
åringar (%)
0-10
72
11-30
8
31-50
5
51-70
4
71-90
4
   >90    
6
Källa: Linda, SCB, Finansdepartementets beräkningar
Marginalisering förutsätter att man mer varaktigt 
ställs utanför arbete och självförsörjning. 
Tidsdimensionen är därför central. I följande 
analys avses med i ekonomisk mening 
marginaliserade de personer som under tre år i rad 
har haft en disponibel inkomst som till mer än 50 
procent utgörs av arbetsmarknadsstöd, sjukpenning, 
förtidspension (inkl. sjukbidrag), socialbidrag 
och/eller bostadsbidrag. 
Ökad andel ekonomiskt marginaliserade
Andelen ekonomiskt marginaliserade har ökat 
från 5,7 procent 1986-1988 till 9,9 procent 1996-
1998. Under första hälften av 1990-talet var 
männen marginaliserade i betydligt högre grad 
än kvinnorna, men 1996-1998 är skillnaden liten 
(diagram 6.1). Andelen har beräknats för 
personer som funnits i datamaterialet under 
vardera treårsperiod.
Diagram 6.1 Andel ekonomiskt marginaliserade 
1986-1988 - 1996-1998
Procent
 
Källa: Linda, SCB, Finansdepartementets beräkningar
Vilka som har störst risk att marginaliseras 
undersöks med en statistisk modell som 
beräknar oddskvoter  (tabell 6.2). 
Oddskvoterna anger hur starkt sambandet är 
mellan risken att bli ekonomiskt marginaliserad 
och personernas ålder, kön, utbildningsnivå etc. 
En oddskvot som är större än 1 betyder att 
faktorn innebär en överrisk för marginalisering. 
Personer som invandrat till Sverige löper 
störst risk för marginalisering. Utbildningsnivån 
har som väntat en stor betydelse. Personer med 
grundskoleutbildning har en överrisk och de 
med en högskoleutbildning en underrisk. 
De äldre (46-64 år) har en betydande överrisk 
att bli marginaliserade medan yngre människor 
har mindre risk. Ungdomar som har svårt att 
etablera sig på arbetsmarknaden kan dock hamna 
utanför undersökningsgruppen om de inte når 
upp till en disponibel inkomst på två basbelopp. 
Tabell 6.2 Risker för olika grupper att marginaliseras 
ekonomiskt 1991-1993 samt 1996-1998. Personer 20-64 
års med minst två basbelopp i dsponibel inkomst
Oddskvoter för marginaliserade
1991-93
1996-98
Förändring
Kvinnor
0,9
1,0
0,1
Gifta
0,4
0,5*
0,1
Har barn 0-6 år
0,6
0,9
0,3
Invandrat till Sverige
3,2
3,5
0,4
Utbild.nivå, ref: 
gymn.
   -Högst grundskola
2,0
1,9
-0,1
  - Lägst högskola
0,3
0,4
0,1
Ålder, ref: 36-45 år
   20-25 år
0,6
0,4
0,2
   26-35 år
0,8
0
-0.1
   46-64 år
2,4
1,9
-0,5
* Ej signifikant på 5% nivå.
Anm: Oddskvoter beräknade med logistisk regression
Familjeförhållandena har också en viss betydelse. 
Personer som har barn i åldern 0-6 år har en 
mindre risk än personer utan barn i 
åldersgruppen. Gifta har en mycket lägre risk än 
ogifta. Män och kvinnor skiljer sig inte åt vad 
gäller risken att marginaliseras.
En jämförelse mellan 1991-1993 och 1996-
1998 visar att rangordningen mellan de olika 
faktorerna i stort sett är densamma de båda 
perioderna. Invandrarnas situation ser dock 
sämre ut. En närmare analys visar på att detta 
gäller endast för de som invandrat senare än 
1991. Risken har ökat också för personer som 
har barn under sju år. För den äldsta 
åldersgruppen ser situationen relativt bättre ut 
1996-1998.
Ofta är det helt olika processer som leder fram 
till att man marginaliseras ekonomiskt. Vissa 
drabbas av så allvarliga handikapp, olyckor eller 
sjukdomar att de inte kan rehabiliteras och åter 
integreras i arbetslivet. Andra arbetar deltid men 
behöver permanent socialbidrag för att man 
ensam skall försörja flera barn. Många har blivit 
långtidsarbetslösa som följd av den ekonomiska 
krisen. En stor grupp har nyligen kommit till 
Sverige och får vänta på arbete. Dessa personer 
har bara det gemensamt att de har ställts utanför 
arbetslivet och förlorat sin möjlighet att försörja 
sig själv. 
För andra  är det dock inte fråga om renodlade 
problem med antingen hälsa, arbetslöshet eller 
försörjning. Ofta är problemen komplexa och 
flerdimensionella, inte sällan följs ett problem av 
andra. En stor andel av alla ekonomiskt 
marginaliserade (44 %) har under en treårsperiod 
haft kontakt med fler än en myndighet. Det visas 
av att man har haft flera olika sociala ersättningar 
(se underbilaga 3). Inkomstuppgifterna för flera 
år tyder på att åtskilliga personer går från en 
ersättning till en annan, eller får ersättningar 
samtidigt från flera myndigheter.
Separata analyser för de som huvudsakligen har 
ersättningar från antingen arbetsmarknadsstöd, 
förtidspension, socialbidrag respektive 
sjukpenning visar inte på några avgörande 
skillnader i riskfaktorernas betydelse för de olika 
ersättningsgrupperna. 
Fördelningseffekter
En ökande andel ekonomiskt marginaliserade är 
ett fördelningsproblem i sig för att fler 
människors får minskade handlingsmöjligheter. 
Men den får återverkningar också på 
fördelningen av ekonomiska resurser. 
Marginaliserade får inte del av den ökade 
standarden som följer av en högre ekonomisk 
tillväxt. Det ökar risken för växande 
inkomstklyftor. De marginaliserade har också 
svårt att öka sina inkomster genom arbete bl.a. 
eftersom deras marginaleffekter är höga. En ökad 
marginalisering kommer därmed att minska 
inkomströrligheten. Den högre 
marginaliseringen kan således väntas medföra en 
ökad spridning av inkomster på både kort och 
längre sikt.
7	Utvecklingsarbete med 
fördelningsstatistiken 
Riksdagen har tillkännagivit att regeringen vid 
lämpligt tillfälle t.ex. i en kommande 
budgetproposition bör redovisa hur arbetet 
fortskrider med att utveckla och bredda 
fördelningsstatistiken (Prop. 1998/99:1, 
1998/99:FiU2, protokoll 35, 36). I detta avsnitt 
sker en redovisning av pågående 
utvecklingsarbete och olika problem i 
fördelningsanalyserna.
Sverige intar en ledande plats internationellt när 
det gäller att följa fördelningen av ekonomiska 
resurser i landet. Genom forskningstraditioner 
som går tillbaka till 1920-talet, en tidig 
uppbyggnad av datorbaserade administrativa 
register med effektiva kontrollrutiner och ett 
förutseende statistiskt arbete har SCB utvecklat 
en inkomststatistik med en kvalitet som få länder 
kan uppvisa. 
SCB ansvarar för välfärdsstatistiken, till vilken 
huvuddelen av fördelningsstatistiken hör. SCB 
redovisar årligen officiell statistik över 
inkomstfördelningen, inkomster, skatter och 
bidrag. SCB:s undersökningar av 
levnadsförhållanden (ULF), hushållens utgifter 
(HBU) och boende (BHU) samt lönestatistiken 
ger också viktiga bidrag till beskrivningen av 
fördelningen i Sverige. SCB:s avidentifierade 
databaser är sedan flera år tillgängliga för 
forskningen till rimliga kostnader och används 
vid ett flertal forskningsinstititut. Alltmer av 
SCB:s statistik finns tillgänglig över Internet.
SCB ansvarar också för utveckling och 
underhåll av den statiska skatte- och 
bidragsmodell som främst används inom 
regeringskansliet och riksdagen för att analysera 
olika regelförslag.
Inom SCB bedrivs ett kontinuerligt 
utvecklingsarbete också på uppdrag. Under 
senare år har ett omfattande arbete bedrivits på 
regeringens uppdrag bl.a. för att utveckla en 
longitudinell databas för inkomster och arbete 
(LINDA), statistik över den offentliga 
konsumtionens fördelning samt 
förmögenhetsfördelningen. Ett stort antal 
förslag till förbättringar i fördelningsstatistiken 
har nyligen lagts fram av SCB som bl.a. innebär 
att dessa områden skall införas i den ordinarie 
anslagsverksamheten. 
Även inom den sociala forskningen bedrivs ett 
omfattande arbete för datainsamling och analys 
av fördelningen av välfärden. 
Levnadsnivåundersökningen, som kontinuerligt 
följt välfärdens fördelning sedan 1968, 
uppdateras nu med en stor undersökning 2000. 
Resultaten har blivit uppmärksammade i Sverige, 
där de fungerat som ett kunskapsunderlag i den 
politiska debatten. Den svenska 
välfärdsforskningen har väckt stort intresse i det 
internationella forskarsamhället
På riksdagens uppdrag (FiU 1986/87:3, Rskr 
27, FiU 1992/93:30, rskr 1992/93:447 samt FiU 
1998/99:2, Prot. 35, 36) lämnar regeringen sedan 
1994 regelbundet en fördelningspolitisk 
redogörelse i anslutning till budgetpropositionen 
och/eller vårpropositionen. Fördelningseffekter 
av föreslagna regeländringar redovisas i 
Finansplanen eller i särskilda propositioner. De 
återkommande fördelningspolitiska 
redogörelserna syftar till att bredda och fördjupa 
fördelningsanalyserna. De har, förutom en 
bedömning av den aktuella utvecklingen av 
inkomstspridningen, omfattat undersökningar av 
bl.a. långsiktiga trender i inkomstfördelningen, 
inkomströrligheten, den regionala 
inkomstspridningen och den offentliga 
konsumtionens fördelningseffekter.
De statistiska analyserna av jämställdheten har 
också utvecklats inom SCB och genom 
Kvinnomaktsutredningens arbete. Regeringen 
redovisar årligen en statistisk redogörelse över 
kvinnors och mäns ekonomiska situation. 
Regeringskansliet bedriver tillsammans med 
SCB och forskare ett utvecklingsarbete om 
jämställdhetsbokslut.
Även det internationella samarbetet har 
breddats. SCB och forskare i Sverige samarbetar 
sedan mer än 10 år med ett omfattande 
internationellt forskningsprojekt, "Luxemburg 
Income Study" (LIS). OECD:s intresse för 
inkomstfördelning och ekonomisk fattigdom har 
vuxit betydligt under senare år. Flera omfattade 
studier har genomförts, bl.a. med hjälp av några 
av världens ledande forskare.  Under senare år 
har det undersöks vilka grupper som drabbats av 
permanent fattigdom och vilka faktorer som 
bestämmer in- och utflöde i fattigdom.
EU:s gemensamma statistikmyndighet 
Eurostat bedriver sedan flera år ett 
utvecklingsarbete för att kunna beskriva 
inkomstfördelning och fattigdom på ett enhetligt 
sätt. En särskild undersökning genomförs 
numera av hushållens inkomster och utgifter 
(European Community Household Panel, 
ECHP) och Sverige medverkar med data från 
ULF.
EU finansierar också ett omfattande 
forskningsprojekt som syftar till att utveckla en 
gemensam simuleringsmodell för skatter och 
bidrag för medlemsländerna (EUROMOD). 
SCB och Finansdepartementet medverkar både 
med dataunderlag och utvecklingsarbete.
Den samlade bedömningen är att 
fördelningsstatistiken tilldrar sig ökat intresse 
både i Sverige och utomlands. Stora förbättringar 
har under senare år skett i Sverige avseende 
dataunderlagens kvalitet och innehåll, 
tillgängligheten till data, analysmetoder, 
möjligheten att simulera ändrade skatter och 
bidrag och internationell jämförbarhet.
Fortfarande finns det dock betydande brister i 
underlaget för fördelningsanalyser. Det som 
framför allt saknas är longitudinella data med ett 
brett innehåll och en god kvalitet. 
Inkomstspridning och ekonomisk fattigdom kan 
inte beskrivas väl med årsdata. Tidsdimensionen 
är nödvändig för analyserna.
Tillgången till registerbaserade longitudinella 
data har ökat under senare år. Det har förbättrat 
möjligheterna att beskriva fördelningen av 
ekonomiska resurser, exempelvis risken för 
permanent fattigdom och inkomströrlighet. 
Registerdata ger emellertid begränsade 
möjligheter att analysera vad som orsaker 
förändringarna.
De inkomstskillnader som registreras i 
statistiken beror på många faktorer. De 
grundläggande skillnader som beror på 
människors olika förmåga och möjligheter är vad 
fördelningspolitiken huvudsakligen syftar till att 
utjämna. Men skillnader uppkommer också då 
människor värderar konsumtion och arbete olika 
beroende på ålder, familjeförhållanden, 
värderingar m.m. Dessutom påverkas 
fördelningen av slumpmässiga händelser. En del 
råkar vinna på Lotto, andra förlorar makens 
försörjning vid en skilsmässa.
Fördelningsstatistiken bör förbättras i första 
hand genom bättre data som ökar förståelsen för 
hur spridningen i inkomster uppkommer. Det 
behövs både för utvärderingen av politiken och 
för samhällsdebatten om vilka åtgärder som kan 
övervägas för att bevara en jämn 
inkomstfördelning. 
Därför bör statistiken över hushållens 
allokering av resurser över livet förbättras. Det 
bör övervägas hur en longitudinell och integrerad 
hushållsstatistik om inkomster, sparande, 
konsumtion och förmögenhet kan utvecklas, 
inkl. uppgifter om den offentliga konsumtionen.
I en sådan statistik bör också finnas uppgifter 
om arbetstid och lön av god kvalitet. En fortsatt 
förbättring av lönestatistiken är därför angelägen.
 Slutligen behövs det bättre information om 
hushållens värderingar. Registerdata måste därför 
kompletteras med enkäter eller intervjuer.
Flera intressanta exempel på denna 
statistikutveckling finns i andra länder. I USA:s 
Health and Retirement Study (HRS) 
sammanförs t.ex. vartannat år både 
registeruppgifter och intervjudata för ett stort 
antal personer. Syftet är bl. a. att svara på vad 
som påverkar en persons beslut att gå i pension 
och hur sparande och konsumtion sker över 
livet.
Underbilaga 3.1 Definitioner och 
beräkningsmetoder
Definitioner och begrepp
Disponibel inkomst: Hushållets totala inkomster 
från arbete, kapital och transfereringar minus 
betald skatt, betalt underhållsbidrag samt 
återbetalning av studiemedel och socialbidrag. 
Erhållna studiemedel betraktas som 
transferering.
Individuell disponibel inkomst: Då 
hushållsbegreppet i LINDA är bristfälligt 
används individens disponibla inkomst för 
personer 20 år och äldre utan justering för 
försörjningsbörda. Skattefria 
hushållstransfereringar summeras på hushållsnivå 
och delas lika mellan de vuxna i hushållet. 
Median: 50 procent av befolkningen har lägre 
inkomst än medianinkomsten.
Gini-koefficient: Det vanligaste måttet på 
ojämnheten i inkomstfördelningen vilket antar 
värdet 0 när inkomsten är lika för alla och värdet 
1 vid maximal ojämnhet, dvs. när en person får 
alla inkomster. Koefficienten är mest känslig för 
vad som händer i mitten av fördelningen. Den 
kan sägas visa hur stor den förväntade 
inkomstskillnaden är mellan två slumpmässigt 
valda individer/hushåll. Om Gini-koefficienten 
är 0,250 och medelinkomsten för alla är 90 000 
kronor skall man vänta sig att den genomsnittliga 
skillnaden är 2*0,250 eller 50 procent av 
medelinkomsten, dvs. 45 000 kronor.
Decilgrupp: Befolkningen delas in i 10 lika 
stora grupper där de 10 procent med lägst 
standard hamnar i decilgrupp 1, de med näst lägst 
standard i decilgrupp 2 osv. ända upp till 
decilgrupp 10 med den högsta ekonomiska 
standarden.
Decilkvot: Den disponibla inkomsten (vid 
övre decilgränsen) bland dem med högre 
ekonomisk standard divideras med inkomsten 
för dem med lägre standard. 
Socio-ekonomisk grupp: Personerna indelas i 
grupper efter yrke och anställningsförhållanden 
med hänsyn till organisationstillhörighet och 
utbildningskrav. 
Korrigering av hushållsbegrepp, inkomstbegrepp 
och ekvivalensskala
Individens ekonomiska standard: Hushållets 
justerade disponibla inkomst påförs samtliga 
personer i hushållet. Redovisning sker sedan på 
individnivå.
Bostadshushåll: Alla personer som bor i samma 
bostad (fr.o.m. 1997 "kosthushåll" med 
ytterligare krav på en gemensam 
hushållsekonomi och kosthållning). Detta 
hushållsbegrepp finns endast tillgängligt för åren 
1991 samt 1993-1997. För 1992 redovisas 
genomsnittet av värdena 1991 och 1993.
Justering för försörjningsbörda: För att kunna 
jämföra konsumtionsmöjligheter i familjer med 
olika sammansättning måste man justera 
hushållets inkomst. Till det används en 
ekvivalensskala som ger varje hushåll en viss 
”konsumtionsvikt” beroende på hur många 
vuxna och barn som lever tillsammans. Varje 
land använder sin egen skala, en del baserade på 
vad hushållen faktiskt konsumerar, andra på 
expertbedömningar vad olika hushåll behöver äta 
m.m. Den ekvivalensskala som används i Sveriges 
officiella statistik ger jämfört med andra länder 
stor tyngd till barn och tar liten hänsyn till 
stordriftsfördelar.  Den tar inte heller hänsyn till 
hur boendekostnader varierar med 
hushållsstorlek.
Vad som kan anses vara en skälig lägsta 
standard för familjer med olika sammansättning 
beslutades av riksdagen 1997 genom införandet 
av riksnormer för socialbidragen. Den nya 
normen innebär bl.a. att för familjen 
gemensamma belopp införs för olika 
kostnadsposter. Därmed tar normen mer hänsyn 
till stordriftsfördelarna.
Det kan vara rimligt att jämförelser av 
konsumtionsmöjligheterna i familjer med olika 
sam-mansättning utgår från riksnormen. Genom 
sin komplicerade konstruktion med många olika 
belopp beroende på ålder, kostnadspost m.m. är 
det emellertid svårt att direkt översätta den nya 
riksnormen till en överskådlig ekvivalensskala. 
Därför har normen parametriserats. 
För varje hushåll i HINK97 har ett 
normbelopp beräknats inklusive en 
schablonmässig boendekostnad och inklusive 
schablonmässiga men normala utgifter utöver 
normen för kostnader för vård och möbler.  
Utifrån denna ”empiriska” skala anpassas en 
modell med antal vuxna och antal barn som 
förklarande variabler. Följande ekvivalensskala 
avspeglar väl  riksnormen. 
Hushållets konsumtionsvikt = (N+0,7*n) 0,7 
där N = antal vuxna, n = antal barn
Jämförelser mellan den ”empiriska” skalan och 
normbelopp beräknade enligt denna 
ekvivalensskala visar överlag en god anpassning 
för familjer med upp till fyra barn. Familjer med 
fler barn erhåller en något för låg relativ vikt 
(underbi-lagediagram 1).
Underbilagediagram 1  Empirisk ekvivalensvikt enligt nya 
socialbidragsnormen jämfört med parametriserade värden, 
beräknade i HINK97
 
Realjusterade kapitalinkomster: Hushållens 
ränteinkomster och ränteutgifter utom 
egnahemsräntor realberäknas, dvs. korrigeras 
med inflationen enligt konsumentprisindex. 
Inkomster och skatter av faktiska försäljningar 
av aktier m.m. ersätts med en schablonmässigt 
beräknad kapitalinkomst efter skatt baserad bl.a. 
på hur stor hushållets förmögenhet är och på 
börsens utveckling. Avkastningen antas 
motsvara den genomsnittliga årliga förändringen 
av börsens värde för de senaste fem år och 
hushållens förmögenhet uppskattas med hjälp av 
kontroll-uppgifter om aktie- och fondtillgångar. 
På grund av ofullständiga data om 
förmögenheterna kom-mer de reala 
kapitalinkomsterna att underskattas för de 
personer där den procentuella avkastningen på 
kapitalet är högre än genomsnittet. 
Effekter av korrigeringarna
Korrigeringarna påverkar såväl nivå som trend i 
inkomstspridningen och andelen personer med 
inkomster under halva medianen. Här redovisas 
korrigeringarnas separata effekter vid en 
jämförelse med officiella definitioner. Med nivå 
avses den genomsnittliga nivån under 
undersöknings-perioden, med trend avses den 
lutning som erhålls om en regressionslinje 
anpassas till de observerade värdena. 
De separata effekterna kan beräknas på olika 
sätt. De kan testas genom att en korrigering 
adderas till nästa i en följd. Då kommer 
ordningen i vilken förändringarna införs att ha 
betydelse för effekterna. Korrigeringarna kan 
också testas var och en helt separat. Här 
redovisas en kombination av metoderna. Först 
införs individvikter och sedan bostadshushåll 
efter varandra. I ett andra steg används denna 
individviktade bostadshushållsserie som referens 
när effekterna av ekvivalensskalan och 
inkomstbegreppet beräknas. Ekvivalensskalan 
och inkomstbegreppet kan där-med utvärderas 
oberoende av i vilken ordning de införs.
Underbilagetabell 1 Effekt av korrigeringarna på 
inkomstspridningen (Gini-koefficienten) 
Korrigering
Nivå
Trend
Individvikter
-0.0125
-0.0002
Bostadshushåll
-0.0130
-0.0017
Ekvivalensskala
-0.0108
-0.0006
Realt inkomstbegrepp
-0.0078
-0.0003
Underbilagetabell 2 Effekt av korrigeringarna på andelen 
personer med låg inkomst 
Korrigering
Nivå
Trend
Individvikter
-2.1934
-0.0420
Bostadshushåll
-1.7514
-0.1441
Ekvivalensskala
-0.1097
-0.1264
Realt inkomstbegrepp
0.3565
-0.1353
Framskrivning av inkomstfördelningen
Uppgifterna i HINK97 om hushållens 
inkomster, räntor, boendekostnader osv. skrivs 
fram till de värden som förväntas prognoserna i 
Svensk ekonomi (bilaga 1). Befolkningens 
sammansättning, sysselsättningen och de 
allmänna pensionerna aktualiseras genom en 
särskild omviktningsmetod. Lönefördelningen 
skrivs fram differentierat efter utvecklingen i 
privat sektor och offentlig sektor. Den privata 
sektorn är indelad i tre delsektorer, den 
offentliga i stat och kommun. Inom varje 
delsektor beaktas förutom löneutvecklingen 
också skillnader i arbetstidens utveckling. 
Skatter, socialförsäkringar, bidrag osv. räknas om 
enligt reglerna för respektive år. 
Framskrivningen visar således hur 
inkomstfördelningen skulle se ut 1998 och 1999 
om hushållens inkomster i HINK97 förändras 
enligt prognoserna och med de nya skatte- och 
bidragsreglerna. Genom framskrivningen 
efterbildas delvis många strukturella förändringar 
och ändrade beteenden, exempelvis ökningen av 
antalet ATP-pensionärer, förändringen av antal 
förvärvsarbetande i olika sektorer, antal 
arbetslösa och antal i olika 
arbetsmarknadsåtgärder. Andra förändringar 
beaktas endast partiellt och indirekt t.ex. 
förändringar av antal i utbildning och antal 
förtidspensionärer. 
Rörlighetsmått
Övergångsmatris: Inkomströrligheten mäts 
genom att man beräknar hur stor andel personer 
som flyttat från en inkomstgrupp till en annan 
grupp mellan två mättillfällen.
Shorrocks index: (R) är kvoten mellan 
spridningen av den sammanlagda inkomsten 
under en flerårsperiod och det viktade 
medelvärdet av den årliga inkomstspridningen 
under samma period. R är ett mått på 
inkomsternas rigiditet, medan inkomsternas 
rörlighet eller mobilitet (M) definieras som 
M=1-R. Mobilitet betraktas enligt denna 
definition som graden av utjämning av 
inkomstspridningen som uppkommer av att 
undersökningsperioden förlängs.
Dekomponering av inkomstspridningen 
Uppdelning av den uppmätta totala 
inkomstspridningen sker i ett antal klart 
avgränsade delkomponenter (t.ex. inkomstslag). 
Varje delkomponent är i sin tur en produkt av 
två faktorer, en för de olika 
inkomstkomponenternas storlek och en annan 
som visar hur ojämnt fördelade de olika 
delkomponenterna är (Gini–koefficienten (G) 
kan t.ex. skrivas som G = V1*K1 + V2*K2 + ... 
+ Vi*Ki + ... + Vn*Kn där Vi och Ki står för 
vikt respektive koncentrationsindex för 
inkomstkomponent i). 
Genom att jämföra dekomponerade mått på 
inkomstfördelningen för olika år kan man 
analysera t.ex. de olika inkomstslagens bidrag till 
den förändring som registreras på aggregerad 
nivå. Det gäller såväl effekten av förändringar i 
de olika inkomstslagens betydelse för hushållens 
totala inkomster som förändringar av de olika 
inkomstslagens fördelning i befolkningen. Den 
inkomst som dekomponeras är disponibel 
inkomst som den definieras i den offentliga 
inkomststatistiken. Anledningen är att 
dekomponeringsmetoden inte kan hantera 
negativa inkomster och den negativa realräntan 
1991 medför att många hushåll har negativa 
värden på vissa inkomstslag vid en realberäkning.
Simulering av regeländringar
Beräkningarna är utförda i HINK97 framskriven 
till 2000 års demografiska och ekonomiska 
förhållanden. Basbelopp och fasta belopp i 
regelsystemen för 1991 och 1996 har anpassats 
att gälla prisnivån för år 2000. De flesta 
regeländringar mellan 1991 och 2000 har 
efterbildats fullständigt. Det finns dock ett antal 
regeländringar där dataunderlag saknas eller där 
olika typer av antaganden har måst göras.
Sjukpenningreglerna för 1997 innebar att sjuklön 
utbetalades till alla anställda de 28 första dagarna, 
varför inga sjukfall kortare än 28 dagar finns i 
HINK97. Med hjälp av särskilda uppgifter från 
RFV har SCB delvis återskapat sjukmönster för 
sjukfall på 15-27 dagar. Enligt 1991 års regler fick 
anställda sjukpenning redan 1:a dagen. Effekter 
av karensdagar och ändrad ersättning för sjukfall 
med sjuklön som varar under 15 dagar har inte 
kunnat beaktas. 
En minskad subventionsgrad av 
barnomsorgsavgifterna under 1990-talet har 
beaktats schablonmässigt genom en justering av 
disponibel inkomst.
Basbelopp och skattegränser har justerats så att 
basbeloppshöjningen mellan 1991 och 2000 helt 
följt inflationsutvecklingen. Den nedre 
skiktgränsen för statlig skatt har höjts med 
inflationen +2% i enlighet med reglerna år 1991. 
Momsen fördelas schablonmässigt på varje 
hushåll i förhållande till den disponibla 
inkomsten och till konsumtionsprofilerna i 
SCB:s undersökning av hushållens utgifter 
(HBU92). Effekten av ändrad moms har 
beräknats med hjälp av en regressionsanalys där 
utgifterna varieras med ett antal 
bakgrundsfaktorer. De förklarande variabler som 
använts är disponibel inkomst, ålder samt antal 
vuxna och barn i hushållet. 
Regressionsekvationen används vid 
simuleringen. Hushållets disponibla inkomst 
justeras med momsförändringen. Det har 
förenklat antagits att hela momsförändringen 
påverkar hushållens disponibla inkomst. 
Analysen är statisk, dvs. hushållen förutsätts inte 
ändra sitt konsumtionsbeteende.  Momsreglerna 
innebär att momspåslaget har uppskattats vara ca 
13 miljarder högre med 1991 års regler än enligt 
reglerna för år 1996 och år 2000. För 1991 
innebär detta en inflation, varför basbeloppet har 
höjts med 1,2 procent för detta år. 
Marginaleffekter och beräkning av 
barnomsorgsavgifter
Vid beräkning av barnomsorgsavgifterna har 
1999 års regelsystem använts. Som underlag för 
beräkningen har ett vägt genomsnitt av 70 
kommuners barnomsorgstaxesystem använts. 
Den beräknade genomsnittliga 
barnomsorgstaxan varierar med antalet timmar i 
barnomsorg, inkomst och antal barn. I 
typexemplen med barn i förskoleåldern antas 
schablonmässigt att barnen vistas på daghem en 
timma längre än föräldrarnas arbetstid för 
sambo/gifta och två timmar utöver arbetstiden 
för ensamstående. Det antagna tillägget utgör tid 
för att hämta och lämna barn i barnomsorgen. På 
detta sätt beräknas, i teknisk mening, hur lång tid 
barnen vistas i barnomsorg som en funktion av 
arbetstiden. Vistelsetiden i barnomsorg påverkar 
disponibel inkomst med den givna definitionen 
av disponibel inkomst. 
Barnomsorgstaxorna är i många kommuner så 
konstruerade att vid vissa övergångar till en 
annan närvarotid förändras taxan relativt kraftigt. 
Sådana "brytpunkter" är vanliga vid gränserna 30 
och 35 timmars närvarotid per vecka. I den 
beräknade genomsnittliga barnomsorgstaxan 
återspeglas denna effekt i vissa typexempel. 
Ekonomisk marginalisering
Analyserna bygger på LINDA-databasen och på 
individuella disponibla inkomster (se ovan).
Inkomster har behandlats på följande sätt: 
Arbetsmarknadsstöd inkluderar kontant 
arbetsmarknadsstöd, ersättning från 
arbetslöshetskassa vid arbetslöshet och vid 
arbetslivsutveckling samt utbildningsbidrag vid 
arbetsmarknadsutbildning och andra åtgärder 
(dock inte anställningsstöd t.ex. i form av 
rekryteringsstöd eller utbildningsvikariat). 
Sjukpenning inkluderar sjukpenning, 
arbetsskadeersättning, rehabiliteringsersättning, 
havandeskapspenning, smittbärarpenning och 
sjuklönegaranti (sjuklönereformerna minskar 
även här jämförbarheten). Förtidspension avser 
förtidspension, sjukbidrag, handikappersättning, 
bostadstillägg och särskilt bostadstillägg för 
pensionärer. Bostadsbidrag inräknas eftersom 
nivån på socialbidraget är beroende av 
bostadsbidraget. Kapitalinkomster efter skatt har 
exkluderats från den disponibla inkomsten för 
att inkomstmåttet bättre skall fånga 
försörjningen genom arbete. Annars skulle 
exempelvis en arbetslös som tvingats sälja sin 
bostadsrätt inte räknas som marginaliserad om 
realisationsvinsten blev hög. Effekten på 
resultaten av detta är dock mycket liten.
Samgång mellan ersättningssystem. Ungefär 44 
procent av alla ekonomiskt marginaliserade har 
under en treårsperiod 1996-1998 haft minst två 
av ersättningarna arbetsmarknadsstöd, 
socialbidrag, förtidspension och socialbidrag 
(underbilagetabell 3). Förtidspension var den 
vanligaste ersättningen, och också den som mest 
sällan kombinerades med andra sociala 
ersättningar. Det var 14 procent som hade 
arbetsmarknadsstöd som enda ersättning, medan 
41 hade arbetsmarknadsstöd enbart eller i 
kombination med andra ersättningstyper. 
Sjukpenning och socialbidrag är ovanliga som 
enda sociala ersättning.
Underbilagetabell 3  Ekonomiskt marginaliserade fördelade 
efter antal ersättningar under 1996-1998 
Som enda 
ersättning
 +en 
ersätt-
ning
 +två 
ersätt-
ningar
 +tre 
ersättn
ingar
Total andel 
med ersätt-
ningen
Arb.stöd
14
18
8
1
41
Sjukpenning
2
18
10
1
31
Förtidspension
37
14
4
1
57
Socialbidrag
4
15
8
1
27
Totalt
56
33
10
1
100
Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar
Den vanligaste kombinationen är 
arbetsmarknadsstöd tillsammans med 
sjukpenning (19 %) eller socialbidrag (15 %), 
men förtidspension i kombination med 
socialbidrag (12 %) eller sjukpenning (9 %) 
förekommer också rätt ofta.
Oddskvoter har beräknats med hjälp av en 
logistisk regressionsmodell för att renodla vilken 
betydelse olika faktorer har för risken att 
marginaliseras. Renodlingen innebär att 
oddskvoterna visar en faktors betydelse utan 
inverkan av andra faktorer som också kan 
påverka. Oddskvoten jämför till exempel 
kvinnor med män som har samma 
utbildningsnivå, familjeförhållanden, 
invandrarbakgrund etc. Modellen bygger dock 
på antaganden om hur de olika faktorerna 
adderar till varandra, vilket kan ge en viss 
osäkerhet.
Oddskvoterna anger hur starkt sambandet är 
mellan risken att marginaliseras och personernas 
ålder, kön, utbildningsnivå etc. En oddskvot som 
är större än 1 betyder att faktorn innebär en 
överrisk för marginalisering. Till exempel 
innebär en oddskvot på 1,88 för personer med 
högst grundskoleutbildning att dessa har större 
risk att marginaliseras än vad gymnasieutbildade 
(referensgruppen) har. När det handlar om 
risker, t.ex. sannolikheten att marginaliseras, som 
ligger mycket närmare noll än ett så ligger 
oddskvoterna nära de relativa riskerna. En relativ 
risk på två innebär att det är dubbelt så stor risk 
för en kvinna att marginaliseras som vad det är 
för en man.
Oddskvoter för olika ersättningsgrupper. De 
ekonomiskt marginaliserade omfattar 
förtidspensionärer, långtidsarbetslösa, 
långtidssjuka och människor som av andra skäl 
inte kan försörja sig själva. Riskfaktorernas 
betydelse för sannolikheten att hamna i dessa 
fyra grupper skiljer sig generellt inte nämnvärt åt, 
med vissa undantag för gruppen som 
huvudsakligen försörjs av socialbidrag. Gifta och 
personer med barn har en överrisk att hamna i 
denna grupp, men ingen eller en underrisk att 
hamna i övriga ersättningsgrupper. Det motsatta 
gäller för personer över 45 år. Dessutom är 
invandrarnas överrisk att hamna i denna grupp 
betydligt större än överrisken att hamna i övriga 
ersättningsgrupper. Effekterna av kön och 
utbildningsnivå är i stort sett desamma som i 
övriga ersättningsgrupper. För övriga 
ersättningsgrupper gäller att invandrare, 
lågutbildade och den äldsta åldersgruppen har 
överrisker och att gifta, högutbildade, yngre 
åldersgrupper har underrisker.
I grupperna ingår de personer som endast 
mottar ersättning från ett system eller där mer än 
75 procent av ersättningarna kommer från ett 
system. Totalt gäller detta för 86 procent av de 
ekonomiskt marginaliserade.  
Underbilagetabell 4 Risker för olika grupper att marginali-
seras ekonomiskt för olika ersättningsgrupper 1996-1998 
Samtl.
Ersättningsgrupper
Arb.-
stöd
Sjuk-
penn-
ing
Förtids-
pension
Soc.
bidr.
Kvinnor
1,0
0,7
1,3
1,2
1,1*
Gifta
0,5
0,5
0,7
0,4
1,3
Har barn 0-6 år
0,9
1,0*
0,9*
0,3
1,8
Invandrat till Sverige
3,5
2,5
2,5
2,0
34,7
Utbild.nivå, ref: gymn.
   -Högst grundskola
1,9
1,4
1,5
2,2
1,7
  - Lägst högskola
0,4
0,4
0,5
0,3
0,5
Ålder, ref: 36-45 år
   20-25 år
0,4
0,6
0,2
0,3
1,1*
   26-35 år
0,7
1,0*
0,8
0,4
0,9*
   46-64 år
1,9
1,3
1,1*
2,9
0,7
* Ej signifikant på 5 %-snivån
Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar
Bilagetabell 3.1 Individernas disponibla inkomst justerad för försörjningsbörda 1991-1999 samt förändring 1991-1999. 
1999 års priser. Medianer samt medelvärden för decilgrupper
1991
1995
1997
1991/97 %
1997/991 %
1991/991 %
Samtliga
118 500
110 800
114 700
-3,2
7,4
3,9
Kön
Kvinnor
115 600
108 200
111 700
-3,4
7,0
3,4
Män
121 700
113 800
117 600
-3,4
7,4
3,8
Ålder
-17
114 400
103 200
105 800
-7,5
8,0
-0,1
18-24
116 300
95 400
106 600
-8,3
4,3
-4,4
25-34
120 400
110 600
115 500
-4,1
10,0
5,5
35-44
126 900
114 100
116 500
-8,2
7,7
-1,1
45-54
149 200
136 800
140 500
-5,8
7,1
0,8
55-64
138 800
134 700
143 000
3,0
6,0
9,2
65-74
98 500
105 900
110 800
12,5
3,8
16,7
75-
78 800
90 300
91 100
15,6
4,8
21,2
Familjetyp
Ensam utan barn
116 800
106 000
113 800
-2,6
7,5
4,7
Ensam 1 barn
105 800
 99 700
97 900
-7,5
4,8
-3,0
Ensam 2+ barn
98 100
86 500
90 100
-8,2
4,0
-4,5
Sambo utan barn
156 200
147 200
154 200
-1,3
6,3
4,9
Sambo 1 barn
140 200
129 300
132 200
-5,7
8,3
2,1
Sambo 2 barn
125 100
114 700
117 700
-5,9
8,6
2,2
Sambo 3+ barn
110 300
99 100
100 300
-9,1
7,5
-2,3
Övriga familjer
115 200
107 200
123 500
7,2
..
..
Ensam ålderpensionär
81 400
90 000
90 900
11,7
4,5
16,7
Samboende ålderspens
99 100
110 100
112 100
13,1
3,5
17,1
Decilgrupper (medelvärden)
1
48 700
48 500
55 800
14,6
3,0
18,1
2
80 000
78 400
80 500
0,6
5,6
6,2
3
92 800
88 900
91 300
-1,6
6,5
4,8
4
103 700
97 500
100 300
-3,3
6,8
3,3
5
113 600
106 200
109 700
-3,4
7,2
3,6
6
123 800
115 800
120 000
-3,1
7,4
4,1
7
135 700
126 500
132 100
-2,7
7,2
4,3
8
150 200
139 900
147 200
-2,0
7,1
5,0
9
170 300
160 400
169 600
-0,4
6,8
6,4
10
247 900
228 400
269 600
 8,8
5,5
14,7
Andel under halva medianen, %
5,3
4,3
3,6
Andel av total inkomst
1 % med högst standard
4,0
3,6
5,3
10 % med högst standard
19,6
19,2
21,1
1Framskrivnin
Bilagetabell 3.2 Marginaleffekter år 2000, åldersgruppen 20-64 år
Mind-
re än 
20 %
20-
39%
40-
59 %
60-
69 %
70-
79%
80-
89%
90-
99%
100 % 
Summa
Medel-
tal 
(%)
Antal 
individer
, 
tusental
Samtliga
2
38
41
4
6
6
2
1
100
49
5 034
Kön
Män 
2
33
47
4
7
4
2
1
100
50
2 546
Kvinnor
3
43
33
4
6
8
2
1
100
48
2 488
Förvärvsstatus
Kort deltid
1
41
18
7
13
16
3
1
100
54
357
Lång deltid
0
39
35
5
10
10
1
0
100
50
756
Heltid
0
38
56
3
2
1
0
0
100
47
2 870
Förtidspension
0
59
17
4
13
5
1
1
100
48
414
Övriga
15
24
10
7
13
16
11
4
100
57
637
Förvärvsinkomst
Under 100 000 kr/år
12
40
13
6
9
9
8
3
100
49
935
100 000 - 150 000 kr/år
0
42
23
5
10
17
3
0
100
54
629
150 000 - 200 000 kr/år
0
39
37
4
11
8
1
0
100
49
1012
200 000 - 250 000 kr/år
0
73
18
4
4
1
0
0
100
41
1092
250 000 - 300 000 kr/år
0
11
83
3
2
1
0
0
100
52
667
Minst 300 000 kr/år
0
0
97
2
1
0
0
0
100
54
699
Familjetyp
Ensamstående
0 barn
3
41
31
5
10
7
2
1
100
50
1 582
1 barn
2
13
42
13
7
14
7
2
100
62
127
Minst 2 barn
2
5
31
25
8
15
11
3
100
67
95
Gift/sammanboende
0 barn
2
47
41
2
4
4
0
0
100
46
1 603
1 barn 
2
35
49
3
5
4
2
0
100
48
584
2 barn
1
30
53
3
5
6
2
0
100
50
711
Minst 3 barn
3
26
48
6
5
6
6
0
100
52
332
Bilagetabell 3.3 Förändring av marginaleffekter år 2000 jämfört med 1991 års regler, åldersgruppen 20-64 år
KATEGORI
Mind-
re än 
20 %
20-
39%
40-
59 %
60-
69 %
70-
79 %
80-
89%
90-
99 %
100 % 
Summa
Medel-
tal 
(%)
Antal 
individer
, 
tusental
Samtliga
0
-15
+13
+1
+1
0
0
0
0
+4
5 034
Kön
Män 
0
-12
+9
0
+2
0
+1
0
0
+4
2 546
Kvinnor
0
-18
+16
0
+2
0
0
0
0
+4
2 488
Förvärvsstatus
Kort deltid
0
-7
+7
+1
+1
-2  
0
0
0
+2
357
Lång deltid
0
-22
+22
0
+2
-2
0
0
0
+3
756
Heltid
0
-17
+16
+1
0
0
0
0
0
+5
2 870
Förtidspension
0
-10
+2
-6
+11
+3
0
0
0
+8
414
Övriga
-2
0
-1
+2
+3
-2
+1
-1
0
+3
637
Förvärvsinkomst
Under 100 000 kr/år
-2
-3
0
0
+5
0
+1
-1
0
+4
935
100 000 - 150 000 kr/år
0
-21
+15
0
+3
+3
0
0
0
+7
629
150 000 - 200 000 kr/år
0
-29
+31
-1
+2
-3
0
0
0
+2
1012
200 000 - 250 000 kr/år
0
-12
+12
+1
0
-1
0
0
0
+4
1092
250 000 - 300 000 kr/år
0
-23
+22
+1
0
0
0
0
0
+6
667
Minst 300 000 kr/år
0
-1
0
+1
0
0
0
0
0
+3
699
Familjetyp
Ensamstående 
0 barn
-1
-11
+8
0
+4
0
0
0
0
+5
1 582
1 barn
0
-18
+16
+2
+3
0
-3
0
0
+5
127
Minst 2 barn
-1
-7
+9
-4
+2
+4
-4
+1
0
+3
95
Gift/sammanboende
0 barn
0
-14
+13
0
+1
0
0
0
0
+5
1 603
1 barn 
0
-17
+17
+1
-1
0
0
0
0
+4
584
2 barn
0
-20
+19
+1
0
0
0
0
0
+4
711
Minst 3 barn
0
-18
+15
+3
0
0
-1
+1
0
+4
332
  Välfärd vid vägskäl, SOU 2000:3
  Fördelningen av hushållets inkomst på alla medlemmar, oavsett vem 
som erhållit inkomsten eller vem som i praktiken disponerar den, 
förhindrar tyvärr meningsfulla analyser av fördelningen mellan kvinnor 
och män
  Fördelningspolitisk redogörelse, prop. 1996/97:1 Bilaga 4
  Fördelningspolitisk redogörelse, prop. 1998/99:100 Bilaga 3
  Alla kommuner indelas av NUTEK i 81 regioner efter pendlingsresor, 
avstånd och arbetsmarknadens styrka. Se prop. 1998/99:100 Bilaga 3
  Fördelningspolitisk redogörelse. Prop 1998/99:1, bilaga 5
  Gini-koefficienten uppfyller inte samtliga av de krav som ställs på ett 
fördelningsindex för att Shorrocks mobilitetsindex skall vara tillämpbart. 
I detta fall innebär detta att endast sådan mobilitet som påverkar 
rangordningen i inkomstfördelningen beaktas.
  Jansson, K. (2000): Sverige har jämnast inkomstfördelning. 
Välfärdsbullentinen 1/2000
  Björklund, A. och Freeman, R.B., Generating Equality and Eliminating 
Poverty, the Swedish Way, ur The Welfare State in Transition - Reforming the 
Swedish Model, The University of Chicago Press and the National Bureau of 
Economic Research, pp. 33-77, 1997
  Prop. 1997/98:1, bilaga 7
  Skattereformen 1990-1991. En utvärdering. SOU 1995:104
  För en aktuell översikt, se: Blundell R, MaCurdy T (1999), “Labor 
supply: a review of alternative approaches“. Ashenfelter O, Card D (eds), 
Handbook of Labor Economics. Volume 3A, Elsevier Science
  Prop. 1993/94:150, bilaga 1.5, Långtidsutredningen 1995 samt Lönar 
sig arbete, Ds 1997:73
  Dessa lönenivåer är heltidslön i decilgrupp 1, decilgrupp 5 (median) 
och decilgrupp 9 avseende heltidslön enligt uppgift från LINDA-
databasen år 1998 framskrivna till år 2000.
  Vid beräkning av socialbidrag har schablonmässiga men normala 
utgifter för el, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, fackföreningsavgift 
och avgift till arbetslöshetsförsäkringen inräknats. Dessa hushållsutgifter 
skall enligt socialtjänstlagen inräknas vid beräkning av socialbidrag.
  Enligt gällande lagstiftning finns möjlighet att i en svår ekonomisk 
situation få anstånd med att betala underhållsstöd. Den 
underhållsskyldige får då en skuld till staten. I exemplet antas att den 
enskilde i ett senare skede får bättre ekonomi så att denna skuld betalas. I 
diagrammet har betalningen för underhållsstödet belastat den disponibla 
inkomsten oavsett när underhållsavgiften betalas. Samma resultat gäller 
vad beträffar effekten på disponibel inkomst om den enskilde inte ansöker 
om anstånd med betalning. 
  På längre sikt kan pensionen komma att reduceras om arbetsförmågan 
bedöms vara permanent förhöjd.
  P.g.a. brist i data rörande företagares inkomster har denna population 
uteslutits.
  Arbetslösa/socialbidragstagare definieras som personer som mottagit 
10 000 kronor eller mer i arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag under 
ett år.
  Sen, A. (1992): Inequality reexamined.
  Atkinson, A.B., Hills, J. (1998): Exclusion, Employment and 
Opportunity. CASEpaper 4. London school of Economics.
  Ingerslev, O., Pedersen, L. (1996). Marginalisering 1990-1994. 
Socialforskningsinstitutet. Köpenhamn.
 Se även Arbetsministeriet: Marginalgrupperna under 90érnes opsving 
1994-1997. August 1998.
  Arbetsmarknadsstöd, sjukpenning, förtidspension beräknas som 
nettobelopp efter skatt.
  Oddskvoten är kvoten mellan två oddstal som ska jämföras med 
varandra, t ex oddstalen för män och kvinnor. Oddstalet är sannolikheten 
att (här)vara marginaliserad dividerat med sannolikheten att inte vara 
marginaliserad. Se vidare underbilaga 3.1.
  Se vidare underbilaga 3.1.
  Treårsplan för Statistiska centralbyrån. SCB 2000-03-01
  Se t.ex. Atkinson, A.B. m.fl.. (1995): Income distribution in OECD 
Countries. Social Policy Studies No. 18. OECD
  Exempelvis D9 är den inkomst som avgränsar de 10 procent med högst 
ekonomisk standard.
  Atkinson, A.B. m.fl. Income Distribution in OECD Countries. 
OECD 1995
  Boendekostnad har beräknats för kök samt ett rum var för de tre första 
hushållsmedlemmarna, därefter ett extra rum för varje två barn (en tredje 
vuxen får eget rum).
  Ytterligare underlag om den s.k. PEL-skalan finns i särskild PM av 
Pettersson, Eklind och Lindholm.
  Jämfört med regelanalyserna  beaktas i framskrivningen 
fördelningseffekterna av sänkt moms på livsmedel endast indirekt genom 
effekterna via konsumentpriserna. Ändrade regler för förmån av fri bil, 
och ändrad beskattning av pensionssparande beaktas inte vid 
framskrivningen.
 
PROP. 1999/2000:100 BILAGA 3
PROP. 1999/2000:100 BILAGA 3
2
15
PROP. 1999/2000:100 BILAGA 3
PROP. 1999/2000:100 BILAGA 3
18
17
                