Post 5880 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1998/99:120 ·
Hämta Doc ·
Företagshälsovård
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 120
Regeringens proposition
1998/99:120
Företagshälsovård
Prop.
1998/99:120
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 maj 1999
Göran Persson
Mona Sahlin
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny bestämmelse om företagshälsovård i 3
kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) samt ändringar i 9 § lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning och 9 § lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik.
Förslagen syftar till att förtydliga arbetsgivarens ansvar att
tillhandahålla företagshälsovård. Vidare syftar förslagen till att renodla
företagshälsovårdens uppgifter samt att tydliggöra samverkan mellan
företagshälsovården och den offentligt finansierade sjukvården.
Enligt den nya föreslagna bestämmelsen i arbetsmiljölagen skall en
arbetsgivare svara för att den företagshälsovård som påkallas av
arbetsförhållandena finns att tillgå. Med företagshälsovård avses enligt
den föreslagna bestämmelsen en oberoende expertresurs inom områdena
arbetsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt arbeta
för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha
kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö,
organisation, produktivitet och hälsa.
Lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för
sjukgymnastik föreslås ändras så att läkare och sjukgymnaster inte kan få
läkarvårdsersättning respektive sjukgymnastikersättning för verksamhet
inom företagshälsovården.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2000. Beträffande
lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik
föreslås att äldre bestämmelser skall gälla till utgången av år 2003 för
vård som lämnas av läkare eller sjukgymnast som vid ikraftträdandet
varit verksam inom företagshälsovården och då haft rätt till ersättning
enligt nämnda lagar.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen
(1977:1160) 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning 8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik 9
3 Ärendet och dess beredning 10
4 Internationell reglering och EG 10
4.1 ILO 10
4.2 Europarådets sociala stadga 11
4.3 EG 12
4.4 Utländsk rätt 12
5 Det nuvarande regelsystemet 13
5.1 Kollektivavtalsreglering 13
5.2 Arbetsmiljölagen m.m. 13
5.3 Riktlinjer för samverkan 14
5.4 Reglering av ersättning till enskilda läkare respektive
sjukymnaster 14
5.5 Avdrag för kostnader relaterade till företagshälsovård 15
6 Behovet av en fungerande företagshälsovård 16
7 Förtydligande, renodling och samverkan 17
7.1 Arbetsgivarens skyldighet att anordna företagshälsovård
förtydligas 17
7.2 Företagshälsovårdens uppgifter renodlas 24
7.3 Ersättning och samverkan 26
7.4 Företagshälsovården och folkhälsan 32
7.5 Små företag 33
8 Utbildning, kvalitetssäkring och uppföljning 34
9 Lagarnas ikraftträdande 36
10 Konsekvenser 36
11 Författningskommentar 37
11.1 Förslaget till andring i arbetsmiljölagen (1977:1160) 37
11.2 Förslaget till ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning 38
11.3 Förslaget till ändring i lagen (1993:1652) om ersättning
för sjukgymnastik 38
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorians förslag 39
Bilaga 2 Arbetsgruppens författningsförslag 40
Bilaga 3 Remissinstanserna 43
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 45
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 49
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 maj 1999 50
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),
2. lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,
3. lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik.
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen
(1977:1160)
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)
dels att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införs en ny paragraf, 3 kap. 2 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
2 §
Arbetsgivaren skall vidta alla
åtgärder som behövs för att
förebygga att arbetstagaren utsätts
för ohälsa eller olycksfall. Lokaler
samt maskiner, redskap,
skyddsutrustning och andra
tekniska anordningar skall
underhållas väl.
Om arbetsförhållandena
påkallar det skall arbetsgivaren
föranstalta om företagshälsovård i
den omfattning verksamheten
kräver.
Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att
arbetstagaren utför arbete ensam.
Arbetsgivaren skall vidta alla
åtgärder som behövs för att
förebygga att arbetstagaren utsätts
för ohälsa eller olycksfall.
Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att
arbetstagaren utför arbete ensam.
Lokaler samt maskiner, redskap,
skyddsutrustning och andra
tekniska anordningar skall
underhållas väl.
2 b §
Arbetsgivaren skall svara för att
den företagshälsovård som
arbetsförhållandena kräver finns
att tillgå.
Med företagshälsovård avses en
oberoende expertresurs inom om-
rådena arbetsmiljö och
rehabilitering.
Företagshälsovården skall särskilt
arbeta för att förebygga och
undanröja hälsorisker på
arbetsplatser samt ha kompetens
att identifiera och beskriva
sambanden mellan arbetsmiljö,
organisation, produktivitet och
hälsa.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som är anställd i något
landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan juridisk person
inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om läkaren är tjänstledig och
vikarierar för en annan läkare.
Läkarvårdsersättning lämnas inte
till en läkare för verksamhet inom
företagshälsovård.
Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger något
annat.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av år 2003 för vård
som lämnas av läkare som vid ikraftträdandet är verksam inom
företagshälsovård och då har rätt till läkarvårdsersättning enligt denna
lag.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik
Härigenom föreskrivs att 9 § i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast som är
anställd i något landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett
rättsligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om
sjukgymnasten är tjänstledig och vikarierar för en annan sjukgymnast.
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte till en sjukgymnast för verk-
samhet inom företagshälsovård.
Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger
något annat.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av år 2003 för vård
som lämnas av sjukgymnast som vid ikraftträdandet är verksam inom
företagshälsovård och då har rätt till sjukgymnastikersättning enligt
denna lag.
3 Ärendet och dess beredning
I februari 1998 överlämnade en arbetsgrupp inom dåvarande
Arbetsmarknadsdepartementet promemorian Företagshälsovård – En
resurs i samhället (Ds 1998:17). Promemorian innehåller förslag till
ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) varigenom arbetsgivarens
skyldighet att anordna företagshälsovård förtydligas och en definition av
begreppet företagshälsovård införs. Promemorian innehåller vidare
förslag till ändringar i dels lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,
dels lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik. Förslaget till
ändringar i sistnämnda lagar innebär att läkare och sjukgymnaster som är
verksamma inom företagshälsovården inte kan erhålla ersättning enligt
dessa lagar. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1 och
arbetsgruppens lagförslag finns i bilaga 2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissammanställning finns
tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N1999/1311/ARM).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 april 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga
5. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
I propositionen har vissa redaktionella ändringar gjorts.
4 Internationell reglering och EG
4.1 ILO
ILO:s konvention (nr 161) om företagshälsovård ratificerades av Sverige
år 1986 (prop. 1985/86:141, bet. 1985/86AU16, rskr 1985/86:253).
Konventionen innehåller riktlinjer för en nationell politik om
företagshälsovård, företagshälsovårdens uppgifter, organisation och dess
verksamhetsvillkor samt allmänna villkor.
I konventionens artikel 1 definieras företagshälsovård som tjänster
vilka huvudsakligen avser förebyggande uppgifter och ansvar för
rådgivning till arbetsgivare, arbetstagare och deras representanter i frågor
angående;
– krav på utformande och upprätthållande av en säker och hälsosam
arbetsmiljö, vilket kommer att bidra till optimal fysisk och psykisk hälsa
i samband med arbetet,
– anpassning av arbetet till arbetstagarnas förutsättningar med hänsyn
till deras fysiska och psykiska hälsa.
I artikel 5 framgår att företagshälsovårdens uppgifter med hänsyn till
riskerna på arbetsplatsen bl.a. skall vara att
– identifiera och bedöma hälsorisker,
– övervaka de faktorer i arbetsmiljön och arbetsrutiner som kan
påverka arbetstagarens hälsa, innefattande sanitära anläggningar,
personalmatsalar och bostäder, där sådana tillhandahålls av
arbetsgivaren,
– ge råd om arbetets planering och organisation, innefattande
arbetsplatsens utformning, om val, underhåll och kontroll av maskiner
och annan utrustning samt ämnen som används i arbetet,
– delta såväl i utvecklingen av program för förbättring av
arbetsmetoder som vid provning och bedömning av ny utrustning ur
hälsosynpunkt,
– ge råd om hälsa och säkerhet i relation till arbetet och yrkeshygien
samt ergonomi och individuell och kollektiv skyddsutrustning,
– övervaka arbetstagarens hälsa i samband med arbetet,
– främja arbetets anpassning till arbetstagaren,
– bidra till åtgärder för yrkesinriktad rehabilitering,
– medverka till tillhandahållande av information och utbildning inom
områden hälsa i arbetet och yrkeshygien samt ergonomi,
– organisera första hjälpen och akutsjukvård,
– delta i analyser av olycksfall i arbetet och arbetsrelaterade
sjukdomar.
Vidare bör företagshälsovården enligt artikel 9 och 10 i enlighet med
nationell lagstiftning och praxis vara multidisciplinär samt professionellt
oberoende i förhållande till arbetsgivare, arbetstagare och deras
företrädare.
Enligt artikel 3 har medlemsstaterna åtagit sig att successivt bygga ut
företagshälsovården för alla arbetstagare. Detta kan enligt artikel 6 ske
genom lagstiftning, kollektivavtal eller på annat sätt som godkänns av en
behörig myndighet i samråd med arbetsmarknadens parter.
Sverige har senast i januari 1994 rapporterat till ILO om
konventionens tillämpning. Till konventionen hör även
rekommendationen (nr. 171) om företagshälsovård.
4.2 Europarådets sociala stadga
Europarådet påbörjade år 1954 utarbetandet av en europeisk social stadga
som komplement till Europakonventionen. Stadgan öppnades år 1961 för
undertecknande och Sverige ratificerade den året därpå. Vissa artiklar
undantogs emellertid från ratifikation. Stadgan trädde i kraft år 1965.
Stadgan innehåller en rad principer och åtaganden vilka
konventionsstaterna skall sträva efter att förverkliga. I första delen av
stadgan anges bl.a. att arbetstagare skall ha rätt till säkra och hälsosamma
arbetsförhållanden. I en andra del (artikel 1–19) anges rättigheter som
konventionsstaterna förbundit sig att garantera. Konventionsstaterna har
bl.a. förbundit sig att utforma och genomföra en enhetlig nationell politik
avseende säkerhet, hälsa på arbetsplatser och arbetsmiljö. Främsta syftet
skall vara att förbättra säkerheten på arbetsplatsen samt förebygga
arbetsrelaterade olyckor och skador.
Den sociala stadgan har omarbetats och fr.o.m. år 1996 föreligger den
reviderade sociala stadgan. Sverige har ratificerat den reviderade sociala
stadgan den 29 maj 1998 med undantag av bl.a. artikel 3.4 (prop.
1997/98:82 s. 19 f., bet. 1997/98AU12, rskr. 1997/98:187). Den
reviderade sociala stadgan kommer dock inte att träda i kraft förrän
ytterligare två stater har ratificerat den.
Av artikel 3.4 i den reviderade stadgan framgår att konventionsstaterna
skall främja utvecklingen av företagshälsovård som har en huvudsakligen
förebyggande och rådgivande funktion för alla arbetstagare. Vidare
framgår av stadgans tillägg del II att beträffande nämnda artikel skall
funktionerna, organisationen och de organisatoriska förhållandena för
dessa tjänster bestämmas enligt nationella lagar eller förordningar,
kollektivavtal eller andra åtgärder som är lämpliga med hänsyn till de
nationella förhållandena.
Sverige har undantagit artikel 3.4 från ratifikation i avvaktan på det då
pågående utredningsarbetet beträffande företagshälsovården.
Arbetsmarknadsutskottet anförde att man förutsatte att regeringen snarast
skulle återkomma till riksdagen med förslag angående den förebyggande
hälsovården.
4.3 EG
Det s.k. ramdirektivet på arbetsmiljöns område, rådets direktiv
89/391/EEG av den 2 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar
av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, innehåller minimikrav för
säkerhet och hälsa på arbetsplatser. Direktivet syftar till att främja
förbättringar, framförallt på arbetsmiljöområdet och att trygga en högre
skyddsnivå för arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Artikel 7 behandlar
skydds- och förebyggande åtgärder.
Av artikel 7.3 framgår att i situationer där skydds- och förebyggande
verksamhet inte kan organiseras på grund av brist på kompetent personal
i företaget och/eller verksamheten skall arbetsgivaren anlita sakkunnig
hjälp utifrån.
Vidare framgår av artikel 7.5 att utifrån anlitade företag eller personer
skall ha tillräckliga kunskaper samt personella och professionella
resurser.
4.4 Utländsk rätt
Det finns en utförlig redogörelse av innehållet i utländsk rätt i
Statskontorets rapport, Företagshälsovården idag nr 1997:2. Av rapporten
framgår att Danmark, Finland, Nederländerna, Norge och Tyskland har
infört lagstiftning som på något sätt reglerar företagshälsovården. Den
mest omfattande och detaljerade lagstiftningen finns i Nederländerna.
5 Det nuvarande regelsystemet
5.1 Kollektivavtalsreglering
Företagshälsovården i Sverige har vuxit fram på initiativ av parterna på
arbetsmarknaden som en partsobunden, utredande och rådgivande
expertresurs i det lokala arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. I centrala
avtal angav arbetsmarknadsparterna riktlinjer för företagshälsovårdens
organisation och arbetsuppgifter. Det första avtalet om
företagshälsovården träffades mellan Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) år 1967.
Det centrala avtalet mellan SAF–LO–PTK sades upp hösten 1992.
Mellan Arbetsgivarverket och de fackliga organisationerna inom den
statliga sektorn finns ett avtal som trädde i kraft i juli 1992 och på det
kommunala området finns sedan maj 1993 en särskild överenskommelse
mellan parterna. Vidare har inom den privata sektorn träffats ett antal
avtal.
5.2 Arbetsmiljölagen m.m.
Företagshälsovård
Arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) huvudansvaret för
arbetsmiljön. Enligt 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen skall arbetsgivaren vidta
alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för
ohälsa eller olycksfall.
Den 1 januari 1986 infördes en bestämmelse i 3 kap. 2 § andra stycket
arbetsmiljölagen om arbetsgivarens skyldighet att föranstalta om
företagshälsovård (prop. 1984/85:89). Bestämmelsen föreskriver att om
arbetsförhållandena påkallar det skall arbetsgivaren föranstalta om
företagshälsovård i den omfattning som verksamheten kräver.
Internkontroll samt arbetsanpassning och rehabilitering
Den 1 juli 1991 infördes i 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen särskilda regler
som anger arbetsgivarens skyldighet att planera, leda och kontrollera
arbetsmiljöarbetet samt arbetsgivarens ansvar att på ett lämpligt sätt
organisera arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på
arbetsstället (prop. 1990/91:140, bet. 1993/94:AU 15, rskr. 1993/94:365).
Bestämmelsen innebär bl.a. ett krav på att arbetsmiljöfrågorna skall
integreras med övriga frågor som rör verksamheten i dess helhet
(internkontroll). Vidare skall arbetsgivaren se till att det på arbetsställe i
den egna verksamheten finns en på lämpligt sätt organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Arbetsgivarens ansvar
för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen utökades och betydelsen av
samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i det lokala
arbetsmiljöarbetet lyftes fram. Bestämmelsen hänvisar till 22 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring. 22 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring innehåller bl.a. föreskrifter om arbetsgivarens skyldigheter när
det gäller arbetstagarens behov av rehabilitering. Arbetsgivaren skall i
samråd med den försäkrade arbetstagaren svara för att dennes behov av
rehabilitering snarast klarläggs och att åtgärder vidtas som behövs för en
effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt skall
arbetsgivaren i vissa fall påbörja en rehabiliteringsutredning.
Utredningen skall även genomföras tillsammans med den försäkrades
arbetstagarorganisation om den försäkrade medger det.
Arbetarskyddsstyrelsen har lämnat närmare föreskrifter om
internkontroll av arbetsmiljön samt om arbetsanpassning och
rehabilitering (AFS 1996:6 och 1994:1).
5.3 Riktlinjer för samverkan
I propositionen Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och
administration, m.m. (prop. 1996/97:63), anförde regeringen att det finns
ett stort behov av att mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser
för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av olika
stödåtgärder. I propositionen påpekades att det finns starka skäl att
utveckla bra och ändamålsenliga samverkansmodeller som ger bättre
förutsättningar för rehabiliteringsarbetet. Riksdagen har godkänt
regeringens förslag beträffande inriktning av samverkan inom
rehabiliteringsområdet (bet. 1996/97:SfU12, rskr. 1996/97:273).
I budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1, utg.omr. 10)
lämnade regeringen förslag i syfte att underlätta samverkan mellan
försäkringskassan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten. I
propositionen föreslogs också att Arbetsmarknadsstyrelsen,
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen skall ha som ett gemensamt
mål att främja samverkan inom rehabiliteringsområdet för att uppnå en
effektivare användning av tillgängliga resurser, allt i syfte att underlätta
för den enskilde att försörja sig genom eget arbete. Riksdagen ställde sig
bakom regeringens förslag (bet. 1997/98:SfU1, rskr. 1997/98:111). Det
nya samverkansmålet har därefter förts in i regleringsbreven för åren
1998 och 1999 avseende Riksförsäkringsverket,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen samt Arbetarskyddsstyrelsen.
5.4 Reglering av ersättning till enskilda läkare respektive
sjukymnaster
Ersättning för och omfattning av privat utförda hälso- och
sjukvårdstjänster regleras genom avtal mellan de enskilda vårdgivarna
och sjukvårdshuvudmännen. Företrädesvis skall detta ske genom s.k.
vårdavtal i vilka parterna kommer överens om verksamhetsinriktning,
åtaganden, omfattning, lokalisering, ersättningsfrågor m.m. Parterna har
dock även möjlighet att ingå s.k. samverkansavtal via de statligt
reglerade ersättningssystemen. Dessa ersättningssystem innebär att
ersättningsformer och ersättningsnivåer styrs av lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik och därtill av regeringen i förordning utfärdade
taxebestämmelser, dvs. de s.k. nationella taxorna. Det direkta
finansieringsansvaret ligger även i det senare fallet på
sjukvårdshuvudmannen.
De nationella taxorna är således statligt fastställda ersättningssystem
som finansieras och administreras av landstingen. Lagarna trädde i kraft
den 1 januari 1994. De privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som
den 31 december 1993 var uppförda på förteckning hos allmän
försäkringskassa fick utan särskild prövning gå in i det nya systemet.
Under år 1994 kunde specialistläkare och sjukgymnaster som uppfyllde
kraven i dessa lagar fritt etablera sig och starta verksamhet med
ersättning från landstinget enligt nationellt fastställda taxor. Sedan den 1
januari 1995 gäller dock att den som vill vara verksam som
privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast, med ersättning enligt dessa
lagar, måste träffa ett samverkansavtal med landstinget. Ett
samverkansavtal innebär i stort sett att den enskilde vårdgivaren kommer
överens med landstinget om att få bedriva verksamhet med ersättning
enligt nationellt fastställda bestämmelser. Om det inte bedöms föreligga
ett behov av den privata vårdgivarens insatser inom landstinget eller del
av detta, kan landstinget vägra teckna samverkansavtal (eller vårdavtal)
och därmed hindra en anslutning där vårdgivaren får bedriva verksamhet
med offentlig finansiering.
Läkare med specialistutbildning inom enbart företagshälsovård
omfattas inte av lagen om läkarvårdsersättning. Vissa
företagshälsovårdsenheter har emellertid tillgång till
landstingsfinansierad hälso- och sjukvård genom att de har anlitat eller
har anställt läkare som har annan enligt lagen om läkarvårdsersättning
godkänd specialistkompetens och/eller sjukgymnaster som är etablerade
med ersättning enligt den nationella taxan. Dessa enheter kan därför
debitera landstinget för den läkarvård alternativt den sjukgymnastiska
behandling som de utför. Vissa företagshälsovårdsenheter har tecknat
vårdavtal med sjukvårdshuvudmännen om att även få bedriva
landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.
5.5 Avdrag för kostnader relaterade till företagshälsovård
Den 1 januari 1986 infördes ett generellt bidragssystem för
företagshälsovården. Enligt förordning (1985:326) om bidrag till
företagshälsovård erhöll anordnare av företagshälsovård särskilt bidrag
för sådan vård. Av förordningen framgick att bidrag kunde lämnas för
företagshälsovård som var en rådgivande expertfunktion för arbetsgivare
och arbetstagare, arbetade förebyggande med arbetsmiljön och
medverkade i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på
arbetsstället och aktivt medverkade i det lokala arbetsmiljöarbetet. Syftet
med bidragssystemet var att stimulera till förebyggande arbetsmiljöarbete
och att förbättra anslutningen av små och medelstora företag till
företagshälsovård.
Det generella statsbidraget till företagshälsovården avvecklades från
och med den 1 januari 1993. Enligt kommunalskattelagen har dock
arbetsgivare rätt till avdrag för kostnader relaterade till företagshälsovård
och arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Avdragsrätten regleras i
punkt 34 i anvisningarna till 23 § kommunalskattelagen (1928:370).
Tidigare var denna avdragsrätt kopplad till ovan nämnda regler om
statsbidrag och dess definition på vad som skulle förstås med
företagshälsovård. Efter det att statsbidraget till företagshälsovård
upphört återfinns kriterierna för vad som är företagshälsovård och vilka
kostnader som kan föranleda avdrag i förarbetena till de ändringar i
kommunalskattelagen som trädde i kraft den 1 januari 1996. En närmare
redogörelse för dessa kriterier redovisas under avsnitt 7.
6 Behovet av en fungerande företagshälsovård
Arbetsrelaterad ohälsa orsakar stora samhällsekonomiska kostnader.
Arbetsgivarna drabbas av kostnader vid frånvaro, ökad
personalomsättning, sjuklön, rehabilitering, produktionsbortfall och
minskad produktivitet. De kan också påräkna högre avgifter för statliga
och privata trygghetssystem. För staten innebär arbetsrelaterad ohälsa
dels minskade intäkter, t.ex. i form av minskade skatteintäkter och
arbetsgivaravgifter, dels ökade utgifter, t.ex. kostnader för sjukpenning,
rehabilitering och förtidspensioner. Därutöver tillkommer resurser som
måste tas i anspråk för sjukvård m.m. inom landsting och kommuner.
Även för den enskilde innebär den arbetsrelaterade ohälsan bl.a. lägre
inkomst, högre utgifter och sänkt livskvalitet.
Genom beslut den 15 maj 1996 uppdrog regeringen åt Statskontoret att
särskilt belysa och analysera företagshälsovårdens tjänsteutbud samt
arbetssätt i förhållande till företag och förvaltningar och deras anställda.
Eventuella faktorer av betydelse för konkurrensen mellan olika
företagshälsovårdsenheter, benägenheten hos olika kategorier av företag
att anlita företagshälsovården samt företagshälsovårdens täckningsgrad i
olika delar av landet skulle också belysas. I uppdraget ingick även att
göra en lägesbeskrivning beträffande branschens arbete med att införa en
kvalitetssäkringsmodell för företagshälsovården samt, i den mån
tillgängligt material medgav det, en jämförelse med företagshälsovårdens
utveckling i några andra EU-länder.
I januari 1997 överlämnade Statskontoret rapporten
Företagshälsovården i dag (1997:2). Av rapporten framgår bl.a. följande.
– Ca 70 procent av den arbetande befolkningen har tillgång till
företagshälsovård.
– Störst tillgång till företagshälsovård finns inom tillverkningsindustri
och offentlig sektor.
– Företagshälsovården utnyttjas mest av arbetstagare inom näringsgrenen
finansiell sektor och minst av arbetstagare inom näringsgrenarna jord-
och skogsbruk samt vård och omsorg.
– Anställda i små företag har sämre tillgång till företagshälsovård än
anställda i större företag.
– Fler män än kvinnor nyttjar företagshälsovården.
– Efterfrågan ökar på företagshälsovårdens tjänster inom de psykosociala
och arbetsorganisatoriska områdena.
– Arbetstagare kan inte alltid på eget initiativ vända sig till företagshälso-
vården.
– Återföringen av resultat från företagshälsovården till företagen och
förvaltningarna har brister.
– De ekonomiska villkoren för branschen är kärva.
– Kvalitetssäkringsarbetet mot en certifiering enligt ISO 9000 går
långsamt.
– Den sjukvård som bedrivs av företagshälsovården sker inte på
konkurrensneutrala villkor.
Regeringen anser att det är angeläget att företagshälsovårdens
betydelse nu lyfts fram. Arbetstagares utslagning från arbetslivet
motverkas systematiskt genom integrering av arbetsmiljöarbetet i
styrningen och driften av verksamheten. Insatser av arbetsmarknadens
parter, förebyggande åtgärder och åtgärder i form av arbetsanpassning
och rehabilitering motverkar även utslagningen från arbetslivet.
Införandet av goda arbetsorganisationer som kännetecknas av
delaktighet, jämställdhet mellan kvinnor och män, möjligheter till
kompetensutveckling och utbildning bidrar till att stärka den enskildes
förutsättningar till varaktig sysselsättning. I detta arbete är tillgången till
en extern stödresurs ofta nödvändig för många arbetsgivare och
arbetstagare eftersom företagen saknar den kompetens som behövs för att
uppfylla dessa mål. Företagshälsovården är en sådan viktig oberoende
resurs. Sett i ett samhällsperspektiv kan företagshälsovården vara en
samarbets- och samverkanspartner till primärvården samt övrig offentligt
finansierad hälso- och sjukvård.
7 Förtydligande, renodling och samverkan
7.1 Arbetsgivarens skyldighet att anordna
företagshälsovård förtydligas
Regeringens förslag: Arbetsgivaren skall svara för att den
företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå. Med
företagshälsovård avses en oberoende expertresurs inom områdena
arbetsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt
arbeta för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser
samt ha kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan
arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag stämmer i huvudsak
överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker
arbetsgruppens förslag. Arbetsgivarverket, Landstingsförbundet,
Kommunförbundet, Landstingshälsan Västernorrland, Landstingshälsan
Stockholm, Bohushälsan, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund,
Sveriges Psykologförbund och Samhall har synpunkter på definitionens
utformning. SAF anser att förslaget kommer att bidra till att ge
företagshälsovården en prägel av myndighet och att definitionen innebär
en begränsning i företagshälsovårdens arbetssätt. Sveriges
Verkstadsindustrier avstyrker förslaget eftersom det innebär ett krav från
myndigheternas sida. Previa avstyrker att en definition beträffande
företagshälsovård införs. Föreningen Teknisk Företagshälsovård anser
att istället för skärpt lagstiftning bör attityder förändras och att en
definition kan leda till begränsningar för branschens verksamhet.
Försäkringsförbundet är tveksamt till införande av en definition eftersom
det kan förhindra en kreativ utveckling på området.
Skälen för regeringens förslag
Den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver
Arbetsgivarens skyldighet att anordna företagshälsovård infördes i
arbetsmiljölagen 1986 (prop. 1984/85:89 s. 33 ff.). I 3 kap. 2 § andra
stycket arbetsmiljölagen anges att en arbetsgivare är skyldig att
föranstalta om företagshälsovård i den omfattning som verksamheten
kräver om arbetsförhållandena påkallar det. Som motiv till bestämmelsen
anförde föredragande statsrådet att avsikten var att markera vikten av
företagshälsovårdens förebyggande insatser i arbetsmiljöarbetet. Hon
anförde vidare att den föreslagna regeln inte skulle tolkas som en
generell lagfäst skyldighet för arbetsgivare att föranstalta om
företagshälsovård. Vidare påpekade hon att det emellertid kunde finnas
arbetsmiljöer där arbetsuppgifterna är förenade med så speciella
påfrestningar och risker för de anställda att tillgången till
företagshälsovård måste ses som en absolut nödvändighet för att
förebygga ohälsa eller olycksfall. Hon uttalade även att ett ingripande
med föreläggande avseende företagshälsovård skulle ske först när alla
möjligheter till frivillig anslutning till företagshälsovård inom rimlig tid
var uttömda. Det förutsattes således att arbetsmarknadens parter skulle
leva upp till det ansvar de påtagit sig med att fortsätta utbyggnaden av
företagshälsovården, framför allt vad avsåg företag med sådana
arbetsmiljöer som hon nu syftade på.
Efter det att bestämmelsen om företagshälsovård infördes har
arbetsgivaren fått ett större ansvar för internkontrollen avseende
arbetsmiljön samt för arbetsanspassning och rehabilitering av
arbetstagare. I 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen, som trädde i kraft år 1991,
regleras arbetsgivarens ansvar för internkontroll av arbetsmiljön samt
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet (prop. 1990/91:140,
bet. 1990/91:AU22, rskr. 1990/91:302). I bestämmelsens första stycke
om internkontroll föreskrivs att arbetsgivaren skall systematiskt planera,
leda och kontrollera verksamheten så att arbetsmiljön uppfyller kraven
dels i arbetsmiljölagen, dels med stöd av lagen lämnade föreskrifter.
Arbetsgivaren har också en skyldighet att utreda arbetsskador,
fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och även vidta åtgärder
som kan krävas i anledning därav. Enligt andra stycket följer en
skyldighet för arbetsgivaren att i vissa fall dokumentera arbetsmiljön och
arbetet med denna. Av bestämmelsens tredje stycke framgår vidare att
arbetsgivaren även skall se till att det i verksamheten finns en på lämpligt
sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för att
uppfylla de krav som ställs i arbetsmiljölagen och 22 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Av 22 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring följer att arbetsgivaren är skyldig att svara för att
arbetstagarens behov av rehabilitering klarläggs och att de åtgärder vidtas
som behövs för en effektiv rehabilitering (prop. 1990/91:141, bet.
1990/91:SfU16 och rskr. 1990/91:303).
Regeringen delar arbetsgruppens bedömning att arbetsgivarens
skyldighet att anordna företagshälsovård bör förtydligas och samordnas
med regleringen av arbetsgivarens ansvar för internkontroll samt
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. För att uppfylla de
skyldigheter som följer av dessa bestämmelser är det ibland redan idag
lämpligt att arbetsgivaren, när det är motiverat med hänsyn till att det i
den egna verksamheten inte finns tillgång till rätt kompetens,
tillhandahåller företagshälsovård trots att arbetsmiljön och
arbetsuppgifterna inte är förenade med uppenbara risker och
påfrestningar för de anställda. Arbetsgivarens ansvar att anordna
företagshälsovård bör därför omfatta samtliga arbetsplatser där det idag
enligt bestämmelserna om internkontroll samt arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet kan anses som nödvändigt. Regeringen anser
att arbetsgivaren skall vara skyldig att svara för att den företagshälsovård
som påkallas av arbetsförhållandena finns att tillgå.
För att tydliggöra begreppet företagshälsovård anser regeringen att det
även bör införas en definition av vad som menas med företagshälsovård i
arbetsmiljölagen. En närmare redogörelse av detta förslag kommer att
lämnas i det följande.
De nu föreslagna ändringarna som bör formuleras i en egen
bestämmelse om företagshälsovård i 3 kap. 2 b § arbetsmiljölagen syftar
till att arbetsgivaren skall beakta det eventuella behov av att anlita extern
kompetens, dels för att komma till rätta med brister i arbetsmiljön, dels
för att kunna uppfylla arbetsmiljölagstiftningens krav i övrigt.
Arbetsgruppen har ansett att de föreslagna ändringarna inte under-
gräver de kollektivavtal om företagshälsovård som finns idag och inte
heller innebär någon inskränkning av parternas möjlighet att genom nya
sådana avtal reglera frågan i framtiden. Regeringen delar denna
bedömning. Regeringen anser att den framtida utbyggnaden av
företagshälsovården även fortsättningsvis bör vara en angelägenhet för
arbetsmarknadens parter och att det i första hand bör ske genom avtal och
överenskommelser mellan dem. Givetvis innebär den nu föreslagna
ordningen en reglering och ett förtydligande av de minimikrav som gäller
beträffande företagshälsovårdens innehåll. Eftersom parterna även i
framtiden kommer att ha möjlighet att ingå avtal om företagshälsovård
anser regeringen att det inte bör finnas någon risk för att de föreslagna
ändringarna kommer att ge företagshälsovården den myndighetsprägel
som befarats av några remissinstanser.
Företagshälsovård definieras i lagen
I arbetsmiljölagen finns idag ingen definition av vad som är företags-
hälsovård. De flesta remissinstanserna har anfört att de är positiva till att
en definition införs i lagen. Några remissinstanser har dock haft
invändningar mot detta. Föreningen Tekniska Företagshälsovård har
påpekat att en formulering kan leda till begränsningar inom branschen
och att behoven skiftar stort mellan olika arbetsplatsers arbetsmiljöer.
Försäkringsförbundet har påpekat att en definition kan hämma en kreativ
utveckling på området.
Regeringen delar dock arbetsgruppens uppfattning att begreppet
företagshälsovård bör definieras i arbetsmiljölagen. En definition avser
inte att begränsa företagshälsovårdens arbetsuppgifter inom
arbetsmiljöns område. Den skall istället bidra till att ge uppmärksamhet
åt insatser som förebyggande och rådgivande arbete med de hälsorisker
som är arbetsplatsrelaterade.
En definition skall givetvis inte heller åstadkomma en begränsning av
den yrkesinriktade rehabiliteringen. En definition som förtydligar
företagshälsovårdens innehåll underlättar även arbetet med att renodla
dess verksamhet. En definition som anger vad som skall avses med
företagshälsovård kommer därför på sikt att snarare leda till en ökad
specialistkunskap och utveckling inom företagshälsovårdens område än
en begränsning av dess arbetssätt och kompetens. Som Föreningen
Svensk Företagshälsovård påpekat är det för företagshälsovårdens
förutsättningar en viktig del av dess legitimitet att en definition införs i
lag. Regeringen gör även den bedömningen att en definition kommer att
underlätta förutsättningarna för att konstatera när vårdinstitut inte
tillhandahåller företagshälsovård trots att de påstår sig inneha sådan
kompetens.
Arbetsplatsers olika karaktär innebär att behovet av insatser från
företagshälsovården är skiftande. Arbetsgruppen har ansett att
utgångspunkten skall vara att arbetsmarknadens parter genom
kollektivavtal bör reglera företagshälsovårdens innehåll. Härigenom får
parterna en stor frihet att anordna en företagshälsovård som är lämplig
för de olika arbetsplatsernas förutsättningar. De skilda behov som finns
vid olika arbetsplatser kan då tillgodoses. Regeringen delar denna
uppfattning och anser att det ligger i linje med grundprincipen att
utbyggnaden av företagshälovården i första hand är en angelägenhet för
arbetsmarknadens parter. Definitionen bör därför formuleras så att den
inte kommer i konflikt med den innebörd som företagshälsovården fått
genom regleringen mellan parterna.
Som arbetsgruppen påpekat bör definitionen även formuleras så att den
ligger i linje med de uttalanden som den skatterättsliga avdragsrätten
bygger på. Även internationella regler om företagshälsovården bör
beaktas.
I förarbetena till punkt 34 i anvisningarna till 23 §
kommunalskattelagen, finns kriterier upptagna för vad företagshälsovård
kan vara (prop. 1994/95:182 s. 27 f.) Följande kriterier har därvid
uppställts för att avdrag för kostnader för företagshälsovård skall
medges;
– företagshälsovården är en professionell och oberoende rådgivare för
arbetsgivare och arbetstagare,
– företagshälsovårdens uppgift är att arbeta så att ändamålet med
arbetsmiljölagen uppfylls,
– företagshälsovården arbetar med det förebyggande arbetsmiljöarbetet
och arbetlivsinriktad rehabilitering,
– företagshälsovården är baserad på en bred kompetens inom
ämnesområden som medicin, teknik, beteendevetenskap,
arbetsorganisation och rehabiliteringsmetodik,
– företagshälsovården identifierar och beskriver sambanden mellan
arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa samt lämnar förslag till
åtgärder och verkar aktivt för att dessa genomförs.
Även i den numera upphävda förordningen om bidrag till företags-
hälsovård fanns kriterier för företagshälsovård som medgav rätt till
statsbidrag (se avsnitt 5.5).
Regeringen instämmer i arbetsgruppens bedömning och delar
uppfattningen att definitionen bör utgå från den kärna av kriterier som
ovan redovisats och som karakteriserar företagshälsovården.
Flera remissinstanser anser dock att arbetsgruppens förslag till
definition bör göras tydligare. Regeringen delar uppfattningen att
definitionen skall vara tydlig men anser att den inte skall formuleras så
detaljerat och snävt att den framstår som uttömmande och begränsar
företagshälsovårdens möjligheter att utvecklas.
Företagshälsovården skall vara en oberoende expertresurs
Regeringen anser att företagshälsovården skall vara en i förhållande till
både arbetsgivare och arbetstagare oberoende resurs. Landstingshälsan
Västernorrland och Landstingshälsan Stockholm har båda påpekat att
definitionen bör klargöra den anställdes rätt att oberoende av
arbetsgivaren nyttja företagshälsovården. Regeringen delar uppfattningen
att expertresursen skall inta en fristående ställning.
Företagshälsovården skall vidare vara en expertresurs som
tillhandahåller sakkunskaper inom skilda områden vilka berör arbetslivet.
Sveriges Psykologförbund har framfört att den föreslagna definitionen
bör hänvisa till den kompetens som krävs inom områden för bl.a.
beteendevetenskap, arbetsorganisation, ergonomi och teknik samt
medicin och rehabilitering. Enligt regeringens uppfattningen avses med
just expertresurser i detta sammanhang t.ex. kompetens inom de nämnda
områdena. Men även andra typer av kompetenser kan i det enskilda fallet
framstå som en expertresurs för att förebygga och undanröja hälsorisker
på arbetsplaster. Med hänsyn härtill anser regeringen att definitionen inte
skall formuleras för snävt. Att det skall vara fråga om en expertresurs
inbegriper också att den skall vara professionell.
Företagshälsovårdens arbetsområde
Företagshälsovården skall arbeta inom områdena arbetsmiljö och
rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt ägna sig åt
förebyggande arbete med inriktning på arbetsmiljö och därmed undanröja
hälsorisker. Företagshälsovården skall också arbeta med
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet när sådant behov redan
har uppkommit. Företagshälsovården förväntas i detta arbete ha
kompetens att identifiera och förklara sammanhangen mellan frågor
relaterade till arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa.
Arbetsgruppen har föreslagit att företagshälsovården skall lämna
förslag till åtgärder och även aktivt medverka till att förslagen
genomförs. Samhall har påpekat att arbetsgruppens föreslagna
formulering kan misstolkas så att företagshälsovården tar över
arbetsgivarens ansvar att genomföra föreslagna åtgärder. Regeringen
anser att det ligger i sakens natur att företagshälsovården skall avge
förslag till åtgärder som skall utgå från en helhetssyn över sambandet
mellan frågor relaterade till arbetsmiljö, organisation, produktivitet och
hälsa. Företagshälsovården skall rimligen även medverka vid
genomförandet av åtgärderna. Att företagshälsovården skall avge förslag
och medverka vid genomförandet behöver emellertid inte uttryckligen
framgå av lagtexten utan får anses ingå som en naturlig del av
företagshälsovårdens uppgifter som verkande inom områdena arbetsmiljö
och rehabilitering.
Företagshälsovårdens arbetsområden föreslås nu definieras i lag. I
avsnitt 7.2 redovisas gränsdragningen mellan å ena sidan traditionell
hälso- och sjukvård och å andra sidan företagshälsovård. Med de
föreslagna förändringarna avser regeringen att klargöra och renodla
företagshälsovårdens uppgifter. Regeringen delar dock arbetsgruppens
bedömning att det i företagshälsovårdens förebyggande åtgärder riktade
mot hela arbetsplatsen även i framtiden kan komma att finnas inslag av
vissa sjukvårdande insatser eftersom dessa i viss grad utgör en nödvändig
del av företagshälsovården.
Företagshälsovården och dess förhållande till internationella konventioner
och EG-rättsliga regler
Regeringen anser att föreslagna förtydligande av företagshälsovården
även ligger i linje med de internationella konventioner och EG–rättsliga
regler som berör företagshälsovården.
Det s.k. ramdirektivet, rådets direktiv 89/391/EEG, innehåller
allmänna bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter avseende
arbetstagarens säkerhet och hälsa vid arbetsplatsen. I ramdirektivet
regleras bl.a. skydd mot och förebyggande av risker i arbetet. Om
verksamheten till skydd mot förebyggande av risker i arbetet inte kan
organiseras på grund av brist på kompetent personal i företaget eller
verksamheten, skall arbetsgivaren enligt artikel 7.3 anlita sakkunnig hjälp
utifrån. Av den nu föreslagna lydelsen i arbetsmiljölagen framgår att
arbetsgivaren är skyldig att svara för att den företagshälsovård som
påkallas av arbetsförhållandena finns att tillgå. I de fall
arbetsförhållandena kräver att åtgärder vidtas av arbetsgivaren och denne
saknar den kompetens som krävs för detta skall företagshälsovård anlitas
utifrån. Vidare föreslås också en definition av begreppet
företagshälsovård. Med den föreslagna nya bestämmelsen i
arbetsmiljölagen anser regeringen att artikel 7.3 på ett tydligare sätt blir
införlivad i svensk rätt. Den anlitade företagshälsovården skall vara en
oberoende expertresurs. Detta innebär att företagshälsovården skall inta
en oberoende ställning mot både arbetsgivare och arbetstagare samt att
företagshälsovården skall kunna bidra med sakkunnig hjälp. Det
sistnämnda stämmer väl överens med vad som föreskrivs i artikel 7.5
ramdirektivet där det framgår att utifrån anlitade företag eller personer
skall ha tillräckliga kunskaper och personella och professionella resurser.
Både ILO:s konvention (nr 161) och artikel 3.4 i sociala stadgan
behandlar företagshälsovård. Den nu föreslagna definitionen av företags-
hälsovård stämmer väl överens med artikel 3.4 i sociala stadgan vari
företagshälsovård anges som en huvudsakligen förebyggande och
rådgivande funktion. Även ILO-konventionens artikel 1 beskriver
företagshälsovården som en förebyggande och rådgivande funktion. I
artikel 5 anges vidare vilka olika uppgifter företagshälsovården förväntas
arbeta med. De föreslagna förtydligandet av företagshälsovårdens
uppgifter får anses vara i nivå med de i artikel 5 preciserade uppgifter
som med hänsyn till riskerna på olika arbetsplatser kan ingå i
företagshälsovårdens arbetsuppgifter.
Tillsyn
Regeringen delar arbetsgruppens bedömning av hur tillsynen och
uppföljningen av anordnandet av företagshälsovården bör se ut.
Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen utövar idag tillsyn över
att arbetsmiljölagen efterlevs. Enligt 7 kap. 7 och 9 §§ arbetsmiljölagen
får förelägganden meddelas mot den som har ett skyddsansvar enligt 3
kap. 2–12 och 14 §§ arbetsmiljölagen. Ett sådant föreläggande kan även
förenas med vite. Reglerna om tillsyn inbegriper således även den
föreslagna bestämmelsen i 2 b § om att anordna företagshälsovård. Den
nu föreslagna ändringen i sistnämnda bestämmelse innebär att
bestämmelserna om företagshälsovård, internkontroll samt
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet samordnas. Ändringen
avser inte, som tidigare nämnts, att utsträcka arbetsgivarens skyldighet
att svara för att företagshälsovård finns att tillgå längre än vad som idag
kan följa av bestämmelserna om internkontroll samt arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet. Arbetsgruppen har ansett att
Yrkesinspektionens tillsyn i första hand alltjämt avser att följa upp att
bestämmelserna tillämpas. Regeringen delar denna uppfattning.
Grundläggande regler i inspektionsarbetet lämnas av
Arbetarskyddsstyrelsen i tjänstemeddelanden avseende interna
föreskrifter och råd för Yrkesinspektionen. Den nu föreslagna ändringen
kan föranleda att det uppstår behov av att meddela kompletterande
vägledning för Yrkesinspektionen vid uppföljningen av arbetsgivarens
skyldighet i fråga om företagshälsovård. Regeringen delar
arbetsgruppens bedömning att ingripande från Yrkesinspektionens sida
kan bli aktuellt i sådana situationer där det redan idag med stöd av
reglerna om internkontroll samt arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet är lämpligt att arbetsgivaren tillhandahåller
företagshälsovård. Regeringen delar därför inte den uppfattning som
framförts av Föreningen Teknisk Företagshälsovård och Sveriges
Verkstadsindustrier att den föreslagna ändringen kommer att innebära att
regleringen av företagshälsovården nu blir av mer tvingande karaktär.
Arbetsgruppen har ansett att Yrkesinspektionen vid utövandet av
tillsynen bör anpassa sina metoder till de speciella förhållanden som kan
föreligga för små företag. Arbetsgruppen har också påpekat att det vid
överväganden av om ett föreläggande avseende företagshälsovård skall
meddelas eller inte så bör de små företagens särskilda förhållanden
beaktas. Oavsett företagets storlek bör vid sådana övervägande
regelmässigt rent praktiska hänsyn kunna tas till hur företaget skall
kunna införliva föreläggandet. Regeringen delar arbetsgruppens syn i
dessa avseenden.
Som arbetsgruppen påpekat skall ett föreläggande om att anordna
företagshälsovård inte utpeka vilken företagshälsovårdsenhet som en
arbetsgivare skall anlita eftersom företagshälsovårdsenheterna bör kunna
konkurrera på lika villkor.
Regeringen gör samma bedömning som arbetsgruppen när det gäller i
vilken omfattning som Yrkesinspektionen kan tänkas bli tvungen att
ingripa. Endast efter det att alla möjligheter att förmå en arbetsgivare att
inom en rimlig tid frivilligt svara för att den företagshälsovård som
arbetsförhållandena kräver har uttömts torde ett ingripande bli aktuellt.
Arbetsgivarverket och Landstingsförbundet har ansett det värdefullt att
företagshälsovården även fortsättningsvis skall vara är en angelägenhet
för och vila på samverkan mellan arbetsmarknadens parter.
Landstingsförbundet har vidare betonat att redan ingångna kollektivavtal
inte skall kunna rubbas av myndighetsingripanden. Regeringen anser att
det även i de fall en arbetsgivare omfattas av ett kollektivavtal om
företagshälsovård men där sådan trots avtalet inte finns att tillgå så är det
i första hand en fråga för arbetstagarorganisationen att med stöd av
avtalet verka för att avtalsinnehållet uppfylls. Det bör dock påpekas att
ett ingripande inte får underlåtas eller att tillsyn eftersättas när det är
nödvändigt. Som arbetsgruppen har påpekat avser den nu föreslagna
lagändring inte att förändra Yrkesinspektionens förhållningssätt till
kollektivavtalsbundna arbetsgivare.
7.2 Företagshälsovårdens uppgifter renodlas
Regeringens bedömning: Företagshälsovårdens kärnverksamhet,
dvs. förebyggande arbetsmiljöarbete och arbetslivsinriktad
rehabilitering, bör renodlas. Det bör finnas en tydlig avgränsning mot
privat och offentlig hälso- och sjukvård.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget. Riksrevisionsverket (RRV) och Riksskatteverket (RSV) påpekar
dock att det är väsentligt att en renodling inte fjärmar
företagshälsovårdens personal från det dagliga sjukvårdsarbetet i sådan
utsträckning att den utarmar dess allmänmedicinska kompetens.
Arbetsgivarverket, SAF, Kommunförbundet och Legitimerade
Sjukgymnasters Riksförbund är negativa till förslaget. SAF framhåller
bl.a. att flexibilitet och gränsöverskridande insatser är en förutsättning för
en väl fungerande företagshälsovård.
Skälen för regeringens bedömning: Arbetsmiljölagstiftningen och
hälso- och sjukvårdslagstiftningen har ett gemensamt syfte, att förebygga
ohälsa.
Sjukvårdens roll och omfattning inom företagshälsovården har länge
varit omdebatterad. I olika sammanhang, bl.a. i propositionen 1984/85:89
om företagshälsovård och arbetsanpassning, har regeringen framhållit att
sjukvården inom företagshälsovården bör hållas tillbaka och att det
förebyggande arbetsmiljöarbetet bör utvidgas. Där konstaterades att
sjukvård, i bemärkelsen medicinsk behandling, i första hand skall
tillgodoses inom ramen för samhällets hälso- och sjukvård. I
propositionen 1990/91:140 om arbetsmiljö och rehabilitering
konstaterades att allmänna sjukvårdande, behandlande uppgifter i princip
inte ingår i företagshälsovårdens uppgifter.
Regeringen delar arbetsgruppens uppfattning att det inte är möjligt och
inte heller lämpligt att helt avskilja sjukvården från företagshälsovården
och att skälet till detta är att företagshälsovårdens verksamhet i sig
innebär fokusering på arbetsrelaterad ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar
och arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta förutsätter att det finns
personal med sjukvårdskompetens och att viss sjukvård bedrivs. Vidare
krävs en viss sjukvård för att bedöma effekterna av företagshälsovårdens
åtgärdsarbete. Omfattningen av och karaktären på sjukvården inom
företagshälsovården måste emellertid få en avgränsning mot övrig privat
och offentlig sjukvård. Företagshälsovårdens roll gentemot beställarna,
koncentration på generella och individinriktade arbetsförhållanden, måste
nu klargöras.
Avgränsningen måste göras av företagshälsovården själv genom den
professionalism och det expertkunnande som innehas av dess personal.
En väl genomarbetad policy, klara riktlinjer och en effektiv styrning och
ledning av verksamheten behövs för att förväntningarna på företagshälso-
vården skall kunna uppfyllas i praktiken.
Avgränsningen måste vidare göras med stöd av respektive landsting i
dess övergripande och samordnande roll i hälso- och sjukvårdsfrågor.
Landstingen har en stor frihet att utforma vården efter lokala och
regionala förutsättningar och behov. Målet är en god hälsa för alla och en
vård på lika villkor. Begreppet hälso- och sjukvård omfattar såväl
sjukdomsförebyggande åtgärder som egentlig sjukvård. Det är samtidigt
en fråga om både miljö- och individinriktade åtgärder. Regeringen anser
därför att landstingen inom ramen för sina möjligheter bättre bör
medverka till att förebygga även den arbetsrelaterade ohälsan. En ökad
samverkan mellan företagshälsovården, primärvården och
försäkringskassan underlättar med stor sannolikhet möjligheterna att
renodla företagshälsovårdens verksamhet.
Avgränsningen bör också göras genom ändring av det sätt på vilket
sjukvården inom företagshälsovården delvis finansieras i dag.
7.3 Ersättning och samverkan
Regeringens förslag: Lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
och lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik ändras så att
en läkare eller en sjukgymnast inte kan få ersättning enligt dessa lagar
för verksamhet som utförs inom företagshälsovården.
Regeringens bedömning: En systematisk samverkan bör komma
till stånd mellan företagshälsovården, primärvården och andra
vårdgivare. Sjukvårdshuvudmännen bör i högre utsträckning än vad
som sker i dag ta till vara möjligheten att teckna avtal med
företagshälsovårdsenheter om olika typer av tjänster och åtaganden
mot bakgrund av att dessa enheter kan bidra med god fackkompetens
när det gäller det förebyggande arbetsmiljöarbetet och den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Arbetsgruppens bedömning och förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna är positiva
till förslaget om samverkan. Ett fåtal är negativa. Myndigheter, bransch-
organ och fackförbunden, Kommunförbundet och Landstingsförbundet är
i huvudsak positiva. Sveriges läkarförbund och Svenska företagsläkar-
föreningen betonar vikten av samverkan på lika villkor. Landstingen är
positiva men efterlyser tydliga mål och incitament för samverkan.
LandstingshälsanVästernorrland, Föreningen Teknisk
Företagshälsovård, Sveriges Psykologförbund och Bohushälsan anser att
de ekonomiska förutsättningarna och resurserna inte i tillräcklig grad är
tydliggjorda.
De flesta av remissinstanserna är också positiva till förslagen om vård-
avtal men av dessa har dock flertalet synpunkter på vårdavtalens
utformning och innehåll.
Branschorgan och myndigheter är i huvudsak positiva till vårdavtal.
Från branschhåll påpekas dock att det erfordras att alla företagshälso-
vårdsenheter, som uppfyller ställda krav på kvalitetssäkring och
kvalitetsutveckling, har tillgång till samma ersättningsförmåner. I annat
fall uppnås inte konkurrensneutralitet. Konkurrensverket anser att
offentliga resurser ämnade att ersätta hälso- och sjukvård enligt den
nationella taxan inte bör användas för att subventionera
företagshälsovård. I den mån det kan finnas behov av sjukvårdande
verksamhet på de enheter som bedriver företagshälsovård anser
Konkurrensverket i likhet med arbetsgruppen att vårdavtal kan vara en
bra form för detta ändamål. Konkurrensverket har dock i sitt
remissyttrande erinrat om att regeringen tillsatt en utredning för att
analysera tillämpningen av lagen (1992:1528) om offentlig upphandling
när det gäller hälso- och sjukvårdstjänster och där den enskilde
vårdgivaren för att kunna bedriva verksamheten med offentlig
finansiering är hänvisad till att träffa avtal med en sjukvårdshuvudman.
Även Riksförsäkringsverket anser att den föreslagna ändringen av lagen
om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik är
motiverad ur konkurrenssynpunkt.
Blandade reaktioner har kommit från parterna avseende vårdavtal.
Enligt Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) finns det en
uppenbar risk för godtycke och stora skillnader mellan olika landsting i
möjligheterna att uppnå sådana avtal. Blandade reaktioner har också
kommit från landstingen när det gäller vårdavtalen. Legitimerade
Sjukgymnasters Riksförbund och Sveriges Läkarförbund motsätter sig de
föreslagna ändringarna i lagen om läkarvårdsersättning respektive lagen
om ersättning för sjukgymnastik.
Bakgrund till regeringens överväganden: RRV presenterade i början
av 1990-talet rapporten Den statliga styrningen av företagshälsovården
(Fu 1991:9). RRV:s slutsats var att statsbidragets styrande effekter var
svaga, bl.a. när det gällde att stimulera till förebyggande
arbetsmiljöarbete och förbättra anslutningen av små och medelstora
företag till företagshälsovården. Med anledning av RRV:s rapport och det
statsfinansiella läget avvecklades det generella statsbidraget till
företagshälsovård fr.o.m. den 1 januari 1993. Regeringen tillkallade i
samband med att detta beslut togs en särskild utredare för att utreda
företagshälsovårdens organisation och finansiering – 1992 års
företagshälsovårdsutredning (FHU92). Företagshälsovårdsutredningen
menade i sin rapport (SOU 1992:103) att företagens krav på sjukvård är
en av de faktorer som medverkat till att företagshälsovården inte kunnat
spela en tillräckligt aktiv roll i arbetsmiljöarbetet. Utredningen ansåg att
arbetet med arbetsmiljö och rehabilitering skall vara det primära för
företagshälsovården. Även medicinsk kompetens behövs i detta arbete.
Utredningen betonade också vikten av ett förtroendefullt samarbete med
primärvården och andra berörda vårdgivare. Om företag önskar erbjuda
sina anställda sjukvård är det angeläget att detta sker på sådant sätt att det
inte inkräktar på eller ersätter arbetet med arbetsmiljön och
rehabiliteringen, menade utredningen. Utredningen ansåg också att
arbetsgivare som vill anordna sjukvård för sina anställda själva bör
finansiera insatsen eller träffa överenskommelse med
sjukvårdshuvudmännen.
Från och med den 1 januari 1994 har landstingen det direkta
finansieringsansvaret för all privat vård med offentlig finansiering, dvs.
inte bara för privat utförda hälso- och sjukvårdstjänster reglerade genom
avtal mellan de privatpraktiserande vårdgivarna och
sjukvårdshuvudmännen, utan även för enskilda läkare och sjukgymnaster
med ersättning enligt statligt fastställda taxor, dvs. de tidigare s.k.
försäkringskasseanslutna läkarna och sjukgymnasterna.
I samband med att sjukvårdshuvudmännen fick det direkta
finansieringsansvaret även för läkare och sjukgymnaster med ersättning
enligt statligt fastställda taxor infördes ett nytt statligt reglerat
ersättningssystem för läkare och sjukgymnaster. Till följd av det nya
ersättningssystemet regleras de privatpraktiserande läkarnas och
sjukgymnasternas möjligheter att etablera sig och bedriva verksamhet
med offentlig finansiering i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
och lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik samt tillhörande
förordningar (de s.k. nationella taxorna). Det finns dock inget som
hindrar att landstinget och de privata vårdgivarna träffar andra
överenskommelser genom vårdavtal.
Läkare med specialistutbildning inom enbart företagshälsovård
omfattas inte av det nya ersättningssystemet. Ett motiv för detta var
bland annat att kostnader som ankommer på arbetsgivarna i så fall skulle
belasta landstingen. En annan konsekvens skulle bli att samhället får två
parallella system för organisationen av den öppna sjukvården med
landstingen som finansieringsansvariga.
Sedan avvecklingen av det generella statsbidraget till
företagshälsovården skall företagshälsovården finansieras helt av
företagen. Till följd av bortfallet av statsbidragen har också en
omstrukturering av företagshälsovården skett. Vissa
företagshälsovårdsenheter har dock tillgång till landstingsfinansierad
hälso- och sjukvård genom att de har anlitat eller har anställt läkare, som
har annan enligt lagen om läkarvårdsersättning godkänd
specialistkompetens och/eller sjukgymnaster med ersättning enligt de
nationella taxorna och som därför kan debitera landstinget för den
läkarvård alternativt den sjukgymnastiska behandling som de utför.
Dessa företagshälsovårdsenheter har en konkurrensfördel gentemot andra
företagshälsovårdsenheter som inte har tillgång till taxeanslutna läkare
och sjukgymnaster. De företagshälsovårdsenheter som inte har tillgång
till taxeanslutna vårdgivare måste, för att kunna erbjuda hälso- och
sjukvård, antingen ta ut full ersättning av arbetsgivarna för utförda
tjänster eller träffa avtal med sjukvårdshuvudmannen om att bedriva en
viss andel sjukvård inom ramen för företagshälsovård.
Skälen för regeringens överväganden
Läkarvårds- och sjukgymnastikersättning lämnas inte för verksamhet inom
företagshälsovården
Offentliga resurser ämnade att ersätta hälso- och sjukvård enligt de
nationella taxorna bör inte användas för att subventionera
företagshälsovård. Redan i dag gäller att hälsokontroller och verksamhet
enligt arbetsmiljölagen som bedrivs inom ramen för företagshälsovården
inte berättigar till ersättning från de nationella taxorna.
I propositionen Privata vårdgivare (prop. 1996/97:123) ansåg
regeringen att det finns ett behov av ett förtydligande av att
företagshälsovårdsinsatser inte berättigar till ersättning enligt lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik vilket
också framförts av Utredningen (S 1995:12) om ersättningen till privata
vårdgivare. Ett sådant förtydligande skulle kunna utgöra ett stöd för
landstingen vid kontroll av ersättningen till privata vårdgivare eller när
det finns indikationer på överträdelse. Förutom denna
gränsdragningsproblematik vad avser kostnadsfördelningen var
regeringen också uppmärksammad på att vissa företagshälsovårdsenheter
har en konkurrensfördel, till följd av att de har tillgång till
landstingsfinansiering, gentemot andra företagshälsovårdsenheter som
inte kan erbjuda finansierad hälso- och sjukvård. Regeringen ansåg dock
vid denna tidpunkt att fortsatta åtgärder borde avvaktas, med hänsyn till
att frågan om vad som kan göras för att stärka företagshälsovården och
bl.a. klargöra dess roll i förhållande till annan hälso- och sjukvård var
under beredning inom regeringskansliet.
Enligt regeringens mening bör nu ytterligare steg tas mot att försöka
renodla företagshälsovårdens kärnverksamhet, dvs. förebyggande
arbetsmiljöarbete samt medverkan i den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Ett steg mot en ökad renodling är enligt regeringens
mening att ändra det sätt på vilket sjukvården inom företagshälsovården
delvis finansieras i dag.
Arbetsgruppen anser att nuvarande ersättningssystem har en direkt
avledande inverkan på det förebyggande arbetsmiljöarbetet och den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen inom företagshälsovården till förmån
för den subventionerade medicinska verksamheten. Nuvarande ordning
som tillåter vårdgivare att på ett oreglerat sätt bedriva offentligt
finansierad hälso- och sjukvård inom företagshälsovården bör därför
enligt arbetsgruppen ändras. Arbetsgruppen föreslår därför att ersättning
enligt de nationella taxorna inte skall kunna lämnas till läkare respektive
sjukgymnaster som är verksamma inom företagshälsovården. En
vårdgivare som erhåller ersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning
eller lagen om ersättning för sjukgymnastik skall enligt arbetsgruppens
förslag inte tillåtas vara anställd eller på annat sätt knuten till
företagshälsovården.
Enligt regeringen framstår arbetsgruppens förslag som för långtgående.
Förslaget innebär att den läkare eller sjukgymnast som uppfyller kraven
för ersättning enligt de nationella taxorna inte skulle ha möjlighet att
utföra uppdrag av något slag inom företagshälsovården. Regeringen
anser att det är tillräckligt att föreskriva att läkare och sjukgymnaster inte
skall kunna erhålla ersättning enligt de nationella taxorna för den
verksamhet som de bedriver inom företagshälsovårdens ram.
Avsikten med de föreslagna ändringarna i lagen om
läkarvårdsersättning respektive lagen om ersättning för sjukgymnastik är
inte att helt avskilja sjukvården från företagshälsovården. Enligt
regeringens mening innebär företagshälsovårdens verksamhet i sig
fokusering på arbetsrelaterad ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar och
arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta förutsätter personal med
sjukvårdskompetens och att viss sjukvård bedrivs. Regeringen anser dock
inte att det skall finnas möjligheter för vissa företagshälsovårdsenheter
att kunna erbjuda offentligt finansierad sjukvård utan att
företagshälsovårdsenheten och sjukvårdshuvudmannen träffat ett avtal
kring detta. Dagens system medför också en konkurrensfördel för de
företagshälsovårdsenheter som utan avtal med landstinget kring bl.a.
omfattningen av hälso– och sjukvårdsverksamheten, kan erbjuda
landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.
Arbetsgruppen har också pekat på andra viktiga konsekvenser av
dagens system som stödjer de föreslagna ändringarna i lagen om läkar-
vårdsersättning samt lagen om ersättning för sjukgymnastik.
Arbetsgruppen påpekar att dagens system medför svårigheter för nya
företagshälsovårdsenheter att komma in på marknaden om de inte har
läkare eller sjukgymnaster som har möjlighet att erhålla ersättning från
de nationella ersättningssystemen. Detta problem förstärks av att det efter
år 1994 inte längre är möjligt att fritt ansluta sig till de s.k. nationella
taxorna. Vidare kan enligt arbetsgruppen yngre och nyetablerade läkare
med specialistkompetens inom företagshälsovård inte utan svårighet få
anställning inom företagshälsovården, eftersom de inte omfattas av den
nationella taxan. Detta kan på sikt leda till en utarmning av kompetensen
inom branschen. För att göra övergången smidigare för de vårdgivare och
företagshälsovårdsenheter som berörs anser regeringen i likhet med
arbetsgruppen att det måste finnas vissa övergångsregler. Det är viktigt
att berörda parter ges rimlig tid att teckna avtal om olika typer av tjänster
och åtaganden eller, om detta inte är möjligt, att anpassa sig till de nya
förhållandena. Regeringen återkommer till denna fråga i det följande i
samband med övriga frågor om ikraftträdande.
Samverkan
Regeringen håller med arbetsgruppen om att i de fall sjukvården inom
företagshälsovården skall bedrivas med offentlig finansiering bör detta
regleras genom avtal mellan landstinget och företagshälsovårdsenheten.
Enligt regeringens mening finns det många fördelar med att upprätta
sådana avtal. Om företagshälsovården ges möjlighet att bedriva viss
landstingsfinansierad hälso- och sjukvård bör bl.a. företagshälsovårdens
möjligheter att behålla och utveckla sin sjukvårdskompetens öka, vilket
är av vikt i arbete med arbetsrelaterad hälso- och sjukvård.
Företagshälsovården kan under sådana förutsättningar även utgöra en
viktig resurs för landstingens läkare, eftersom de då i större utsträckning
kan remittera patienter till företagshälsovården för bedömning eller för
behandling av arbetsrelaterade sjukdomar och skador.
Företagshälsovårdens fackkompetens när det gäller det förebyggande
arbetsmiljöarbetet och den arbetslivsinriktade rehabiliteringen kommer
då även andra patientgrupper till del. Regeringen instämmer också i
arbetsgruppens uppfattning att företagshälsovårdens breda kunskap om
samspelet mellan arbetsmiljö och hälsa, i samband med rehabilitering,
inte kan ersättas med insatser från t.ex. primärvården. Ett ökat samarbete
och en bättre samordning mellan företagshälsovården och primärvården
bör även kunna bidra till en tydligare rollfördelning när det gäller
sjukvårdsinsatser i allmänhet och arbetsplatsanknuten hälso- och
sjukvård. En annan fördel är att landstingen, som från den 1 januari 1998
har kostnadsansvar för läkemedlen, får bättre möjligheter att kontrollera
läkemedelsförskrivningen.
Ett bra exempel på samverkan, där hälso- och sjukvårdsinsatserna
inom företagshälsovården regleras genom avtal mellan
sjukvårdshuvudmannen och företagshälsovården, är den s.k.
Värmlandsmodellen. Inom Värmlands läns landsting har de lokala hälso-
och sjukvårdsnämnderna tecknat lokala avtal med respektive
företagshälsovårdsenhet. Landstinget i Värmland betalar
företagshälsovården en begränsad prestationsersättning för utförda hälso-
och sjukvårdstjänster. Värmlandsmodellen syftar till att ge
företagshälsovården förutsättningar att behålla och utveckla sin
kompetens inom arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdet samtidigt som
den fortfarande har möjlighet att bedriva viss läkarvård och
sjukgymnastisk behandling. En fördel som lyfts fram är bl.a. att
företagshälsovården involveras i landstingets regelsystem, bl.a. med rätt
för företagsläkarna att remittera patienter till specialister, röntgen,
laboratorier etc. Enligt uppgifter från representanter för
företagshälsovården i Värmland ger denna ersättning bättre möjligheter
till ett mer renodlat förebyggande arbetsmiljöarbete då priskonkurrens
inte behöver ske om hälso- och sjukvårdstjänster.
Det finns även andra exempel på samverkan mellan
företagshälsovården och den offentliga hälso- och sjukvården.
Västernorrlands läns landsting ser betydande problem med den typ av
avtal som tecknas inom Värmlands läns landsting. Landstinget anser
emellertid att det är rimligt att företagshälsovården i sitt arbete med
arbetsrelaterad hälso- och sjukvård ges möjlighet att på samma sätt som
annan hälso- och sjukvård utnyttja medicinsk service som laboratorier av
olika slag. Malmöhus läns landsting har i sitt remissyttrande bl.a. angivit
att företagshälsovårdsenheterna inom Region Skåne, under vissa givna
förutsättningar, erbjudits att teckna avtal om att kostnadsfritt kunna
remittera patienter till röntgen- och laboratorieundersökningar. Liknande
synpunkter har förts fram av Samverkansdelegationen i betänkandet
Klara spelregler (SOU 1997:179). Delegationen har därvid anfört att
sjukvårdshuvudmännen bör träffa särskilda vårdavtal avseende
laboratorie- och röntgenundersökningar med de
företagshälsovårdsenheter som uppfyller ställda kvalitetskrav och har
läkare som besitter specialistkompetens i företagshälsovård.
Många remissinstanser har haft synpunkter på vårdavtalens utformning
och innehåll. Från branschhåll påpekas att det erfordras att alla
företagshälsovårdsenheter, som uppfyller ställda krav på kvalitetssäkring
och kvalitetsutveckling, har tillgång till samma ersättningförmåner. I
annat fall anser man inte att konkurrensneutralitet uppnås. Sveriges
läkarförbund menar att ändringen i lagen om läkarvårdsersättning måste
vara kopplat till att vårdavtal i stället upprättas. Sveriges läkarförbund
förespråkar även en rikslikare för dessa avtal i form av en
minimistandard. Regeringen anser dock att med de föreslagna
ändringarna i lagarna om läkarvårds- respektive sjukgymnastikersättning
ges företagshälsovårdsenheterna samma förutsättningar att konkurrera
om olika uppdrag. Förslaget innebär att möjligheterna tas bort att bedriva
offentligt finansierad hälso- och sjukvård inom företagshälsovårdens ram
som inte reglerats i avtal mellan företagshälsovårdsenheten och
sjukvårdshuvudmannen och som i dagsläget endast kommer vissa
företagshälsovårdsenheter till del, dvs. de som har tillgång till
taxeanslutna läkare och sjukgymnaster. Regeringen anser vidare att
samverkan mellan företagshälsovården och hälso- och sjukvården bör
utformas utifrån lokala förutsättningar, tillgängliga resurser och behov
inom sjukvårdsområdet. Förutsättningarna för samverkan torde också
skilja sig åt inom glesbygds- och storstadsområden.
Det är enligt regeringens mening av stor vikt att hitta lösningar som
mer effektivt utnyttjar samhällets samlade resurser för att bättre
tillgodose enskilda människors behov av olika stödåtgärder.
Arbetsrelaterad ohälsa orsakar stora samhällsekonomiska kostnader, inte
minst för kommuner och landsting till följd av att resurser måste tas i
anspråk för sjukvård m.m. Mot bakgrund av detta och vad som tidigare
sagts finns det enligt regeringens mening starka skäl för
sjukvårdshuvudmännen att utveckla bra och ändamålsenliga
samverkansmodeller med bl.a. företagshälsovården. Regeringen anser
därför att en systematisk samverkan bör komma till stånd mellan
företagshälsovården, primärvården och andra vårdgivare.
Sjukvårdshuvudmännen bör i större utsträckning än vad som sker idag ta
till vara möjligheten att teckna avtal med företagshälsovårdsenheter om
olika typer av tjänster och åtaganden mot bakgrund av att dessa enheter
kan bidra med god fackkompetens när det gäller det förebyggande
arbetsmiljöarbetet och den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Regeringens har ovan försökt visa på olika sätt att samverka som bl.a.
ger företagsläkarna ökade möjligheter att kunna arbeta i huvudsak som
specialister i företagshälsovård med alla tre komponenter som är av vikt
för detta arbete, nämligen prevention, rehabilitering och arbetsrelaterad
sjukvård. Regeringen vill understryka att sjukvårdshuvudmännen i fråga
om avtal kring hälso- och sjukvårdstjänster även bör överväga att träffa
avtal med företagshälsovårdsenheter om andra typer av tjänster och
åtaganden än läkarvård eller sjukgymnastisk behandling. I
sammanhanget vill regeringen erinra om att Utredningen (S 1998:01) om
sjukvårdsupphandling i tilläggsdirektiv, beslutade den 4 mars 1999, bl.a.
fått i uppdrag att utreda om lagen (1992:1528) om offentlig upphandling
är tillämplig vid landstings och kommuners köp av tjänster från privata
företagshälsovårdsenheter.
7.4 Företagshälsovården och folkhälsan
Regeringens bedömning: Företagshälsovården bör vara en resurs i
folkhälsoarbetet. Nationella folkhälsokommittén har redan
uppmärksammat företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet varför
något uppdrag till kommittén inte behöver lämnas.
Arbetsgruppens bedömning och förslag: Arbetsgruppen anser att
företagshälsovården bör kunna utgöra en resurs i folkhälsoarbetet och
Nationella Folkhälsokommittén bör enligt arbetsgruppen ges i uppdrag
att överväga på vilket sätt företagshälsovården kan vara en resurs i
folkhälsoarbetet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser är positiva till
arbetsgruppens bedömning. Några instanser är negativa till förslaget om
ett uppdrag till Nationella folkhälsokommittén, t.ex. Arbetsgivarverket,
Svenska Kommunförbundet, SACO och Sveriges Verkstadsindustrier.
Skälen för regeringens bedömning: Samhället har ett ansvar för att
skapa gynnsamma förutsättningar för hela befolkningen att leva ett hälso-
samt liv, oavsett social bakgrund, yrkestillhörighet eller ekonomiska
förutsättningar. Insatser för att skapa goda villkor för hälsa skall ses i ett
långsiktigt perspektiv. Många av de beslut som fattas i dag påverkar både
nuvarande och kommande generationers hälsa. Insatser för att främja en
god hälsa är en investering för framtiden, som ger utdelning på flera sätt.
För den enskilde kan det innebära att år med hälsa och livskvalitet läggs
till livet och för samhället kan det innebära en befolkning som är frisk
och mår bra skapar bättre förutsättningar för välstånd genom ökad
tillväxt, minskad sjukfrånvaro och minskad utslagning från arbetslivet.
Regeringen har erfarit att Nationella folkhälsokommittén (dir
1995:158), som skall utarbeta förslag till nationella mål för
hälsoutvecklingen och folkhälsoarbetet, även aktualiserat frågan om
företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet. Under våren 1998 beslöt
Nationella folkhälsokommittén bl.a. att tillsätta en särskild arbetsgrupp
för att ta fram underlag för kommitténs ställningstaganden när det gäller
att utarbeta nationella mål och strategier för folkhälsopolitiken inom
arbetslivsområdet. Arbetsgruppen för arbetslivsfaktorer har nyligen
överlämnat sin rapport – Nationella folkhälsomål och strategier för
arbetslivsområdet – till kommittén. Ett av de övergripande mål som
föreslås av Arbetsgruppen för arbetslivsfrågor är förbättrad och förstärkt
företagshälsovård och skolhälsovård. Arbetsgruppen anser att
företagshälsovården är en viktig resurs med sin kombinerade kompetens i
arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågor. Vidare påpekas att en förstärkning
bör ske av samarbetet mellan primärvård, specialistvård och
företagshälsovård. Kommittén kommer att ta ställning till de förslag som
lagts fram av Arbetsgruppen för arbetslivsfaktorer i kommande
betänkanden.
Mot bakgrund av att Nationella folkhälsokommittén redan är
uppmärksammad på företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet anser
regeringen att det inte finns behov av att ge kommittén i uppdrag att
överväga på vilket sätt företagshälsovården kan vara en resurs i
folkhälsoarbetet.
7.5 Små företag
Regeringens bedömning: Företagshälsovårdens kompetens i fråga
om små företag bör öka. De yrkesmedicinska klinikerna bör aktivt
stödja företagshälsovårdens arbete när det gäller små företag.
Arbetsgruppens bedömning: Arbetsgruppens bedömning stämmer
överens med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i
denna del är i huvudsak positiva till arbetsgruppens bedömning. Flera av
dem tar upp frågan om incitament för små företag att i högre grad anlita
företagshälsovård.
Skälen för regeringens bedömning: De små företagens verksamhet
spänner över en mängd olika områden med starkt varierande behov och
förutsättningar. Det är sannolikt att de små företagen många gånger
behöver ytterligare kunskaper om arbetsgivaransvarets innebörd och
räckvidd avseende arbetsmiljön och rehabiliteringsverksamhet. Om
företagshälsovården integreras av arbetsgivaren i arbetsmiljöarbetet på
den enskilda arbetsplatsen kan den med sin samlade kompetens
identifiera och beskriva samband mellan arbetsmiljö och
arbetsorganisation samt produktivitet och hälsa och lämna förslag till
åtgärder i styrningen och driften av verksamheten som bidrar till en god
och lönsam utveckling. Regeringen delar bedömningen att
företagshälsovården bör sträva efter att fungera som en samarbetspartner
och en idégivare som de små företagen kan vända sig till med förtroende
när det gäller att utveckla sin verksamhet utifrån utgångspunkterna
arbetsmiljö och rehabilitering.
Småföretagsenheten vid Yrkes- och miljömedicinska kliniken på Re-
gionsjukhuset i Örebro är ett bra exempel på hur landstingen kan
medverka till att förebygga arbetsrelaterad ohälsa i små företag.
Småföretagsenheten har i en rapport, Hälsa, Arbetsmiljö och
Företagshälsovård i Småföretag (Rapport S6/97), analyserat små företags
behov av företagshälsovård. Enligt rapporten har små företag dålig
kännedom om vad företagshälsovården kan hjälpa till med utöver de
sjukvårdstjänster som tillhandahålls. Vidare är kunskaperna om
riskfaktorer i arbetsmiljön bristfälliga i små företag.
De regionalt placerade yrkesmedicinska klinikerna bör kunna ge
företagshälsovården hjälp och stöd framförallt i metodfrågor och i
utvecklingsarbete i övrigt när det gäller små företag.
8 Utbildning, kvalitetssäkring och uppföljning
Regeringens bedömning: Regeringen avser att återkomma i fråga om
utbildning av företagshälsovårdens personal.
Regeringen anser inte att det för närvarande finns något behov av
att tillsätta en särskild delegation för att följa upp
företagshälsovårdens framtida utveckling eller av att utvärdera arbetet
med kvalitetssäkring av företagshälsovården.
Arbetsgruppens förslag: Enligt arbetsgruppens förslag skall
– Arbetslivsinstitutet ges ett tydligt uppdrag att vara den statliga
organisation som skall svara för utbildning av företagshälsovårdens
personal,
– företagshälsovårdens kvalitetssäkringsarbete utvärderas,
– en särskild delegation tillsättas som bör få till uppgift att följa upp
företagshälsovårdens utveckling.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva
till förslagen avseende utbildning och kvalitetssäkring. Av de
remissinstanser som svarat är en majoritet negativa till att en särskild
delegation tillsätts för att följa upp företagshälsovårdens utveckling.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att utbildning av
företagshälsovårdspersonal i första hand är ett ansvar för den statliga
högskolan. SAF är negativ till förslaget om utbildning och påpekar att
fortbildning skall bedrivas i fri konkurrens. Vårdförbundet och
Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund anser att utbildning av
företagshälsovårdspersonal inte enbart bör koncentreras till
Arbetslivsinstitutet. Socialstyrelsen anser att utbildningen av läkare i
specialiteten företagshälsovård i dag inte sker på ett tillfredsställande
sätt. Samhall anser att Arbetslivsinstitutets utbildningar bör behandla
arbetsplatsens stöd till personer med funktionshinder.
Flertalet remissinstanser ser det som viktigt att företagshälsovården är
kvalitetssäkrad så att företagshälsovård av god kvalitet kan garanteras.
Arbetarskyddsstyrelsen, SACO och Föreningen Svensk
Företagshälsovård anser att en utvärdering av företagshälsovården bör
anstå några år. Arbetslivsinstitutet är negativa till förslaget om en särskild
av regeringen tillsatt delegation. Arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska
arbetsgivareföreningen anser att utvärdering kan ske inom ramen för
befintliga resurser. Arbetarskyddsstyrelsen påpekar att det i instruktionen
för Arbetarskyddsverket anges att styrelsen skall följa och främja
företagshälsovårdens utveckling i samverkan med berörda myndigheter
och organisationer.
Skälen för regeringens bedömning
Utbildning av företagshälsovårdens personal
Arbetslivsinstitutet bedriver viss utbildning för företagshälsovårdens
personal. Utbildningar ges i form av vidare och påbyggnadsutbildningar
av olika slag. Den riktar sig till företagsläkare, företagssköterskor,
sjukgymnaster, beteendevetare, och arbetsmiljöingenjörer. Även personal
inom företagshälsovården som innehar administrativa arbetsuppgifter
och fackligt förtroendevalda kan erhålla utbildning. Institutet genomför
fortlöpande en anpassning av utbildningarnas innehåll och pedagogik till
att svara mot arbetslivets behov samt branschens och yrkesföreningarnas
krav.
Arbetsgruppen har bedömt att institutet skall ges ett tydligt uppdrag att
svara för utbildningen som statlig organisation.
Regeringen anser att den utbildning som bedrivs vid institutet är av
stort värde. Personal inom företagshälsovården ges härigenom möjlighet
till kompetensutveckling. Regeringen anser dock att frågan om
utbildning av företagshälsovårdens personal bör analyseras ytterligare
och avser därför att återkomma till frågan i annat sammanhang.
Kvalitetssäkring och uppföljning av företagshälsovården
Regeringen konstaterar att det pågår ett arbete med att säkra kvaliten
avseende företagshälsovården och anser att det är viktigt att detta arbete
fortsätter. Arbetsgruppen har föreslagit att detta arbete bör utvärderas.
Regeringen ser emellertid inte att det föreligger ett omedelbart behov av
en utvärdering och avser därför inte att nu ta ett initiativ till detta.
Regeringen anser i likhet med många av remissinstanserna att det inte
behövs en särskild delegation för att följa upp företagshälsovårdens
utveckling.
9 Lagarnas ikraftträdande
Regeringens förslag: De ändrade och nya reglerna i arbetsmiljölagen
(1977:1160), lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnaster skall träda i kraft den 1
januari 2000. Övergångsbestämmelser skall införas när det gäller
lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för
sjukgymnaster.
Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna ändringen i
arbetsmiljölagen bör träda i kraft den 1 januari 2000. Idag finns redan en
skyldighet för arbetsgivaren att i sin verksamhet följa de bestämmelser
som tar sikte på rehabilitering och internkontroll avseende arbetsmiljön.
Nu föreslagen ändring avser att förtydliga och samordna dessa regler
med arbetsgivarens skyldighet att anordna företagshälsovård.
Ändringarna bör kunna träda i kraft utan några särskilda
övergångsbestämmelser.
Ändringarna i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning
för sjukgymnaster bör också träda i kraft den 1 januari 2000. Emellertid
bör dessa förenas med övergångsregler. Förhållandena för läkare och
sjukgymnaster som idag verkar inom företagshälsovården och som
erhållit läkarvårds- respektive sjukgymnastikersättning är speciella. De
måste ges rimlig tid för att hitta andra lösningar för sin fortsatta
verksamhet, t.ex. att träffa tidigare beskrivna vårdavtal, eller ställa om sin
verksamhet. Möjligheten till att under en övergångstid kunna anpassa sin
verksamhet till de nya förutsättningarna är därför rimlig. Regeringen
delar arbetsgruppens uppfattning att denna övergångstid bör vara generös
och anser därför att den bör motsvara en tid av tre år. Läkare och
sjukgymnaster som vid ikraftträdandet av lagändringarna är verksamma
inom företagshälsovården och som har rätt att uppbära läkarvårds-
respektive sjukgymnastikersättning bör därför ha en fortsatt rätt till sådan
ersättning enligt äldre regler till utgången av år 2003.
10 Konsekvenser
Den nya bestämmelsen i arbetsmiljölagen bör kunna effektivisera arbetet
med arbetsmiljön på arbetsplatserna och bör leda till att de
samhällsekonomiska kostnaderna för den arbetsrelaterade ohälsan kan
minskas.
En ökad samverkan mellan företagshälsovård, primärvård och
försäkringskassa ger förutsättningar för mer rationella arbetsmetoder,
effektivare verksamheter och minskade kostnader.
Den omedelbara kostnad som arbetsgivare kan åsamkas genom en
tydligare regel om skyldighet att anordna den företagshälsovård som
arbetsförhållandena kräver uppvägs av de fördelar som uppkommer i
verksamheten, t.ex. genom ökad effektivitet och produktivitet. Kostnader
för företagshälsovård är avdragsgill för arbetsgivare vid taxering för
inkomstskatt.
Någon egentlig ökad arbetsbelastning för Arbetarskyddsverket bör inte
uppkomma med anledning av den nya bestämmelsen i arbetsmiljölagen.
Även ur jämställdhetssynpunkt kan förtydligandet av reglerna om
företagshälsovård förväntas leda till att flera kvinnor, jämfört med idag,
kan komma att få tillgång till företagshälsovård.
11 Författningskommentar
11.1 Förslaget till andring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
3 kap.
2 §
Paragrafens tidigare bestämmelse om företagshälsovård har ändrats och
flyttats till en ny 2 b §. Paragrafen är i övrigt i sak oförändrad. Vissa
redaktionella omdispositioner har dock gjorts.
2 b §
Paragrafen är ny. Innehållet i bestämmelsen är delvis nytt och behandlas i
avsnitt 7.1. Enligt första stycket skall arbetsgivaren svara för att den
företagshälsovård som påkallas av arbetsförhållandena finns att tillgå.
Tidigare reglerades arbetsgivarens skyldighet att föranstalta om
företagshälsovård i 3 kap. 2 § andra stycket. Syftet med den nya lydelsen
i första stycket är att samordna arbetsgivarens skyldighet att svara för att
företagshälsovård i vissa lägen finns att tillgå med reglerna i 3 kap. 2 a §
arbetsmiljölagen om internkontroll samt arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet. Den nya lydelsen avser att omfatta alla de
situationer när det enligt reglerna om internkontroll samt arbets-
anpassning-och rehabiliteringsverksamhet är nödvändigt att
arbetsgivaren vidtar särskilda åtgärder för att kunna uppfylla sin
skyldighet enligt arbetsmiljölagen.
I andra stycket har det införts en definition av vad företagshälsovård
är. Med företagshälsovård avses en oberoende expertresurs inom områ-
dena arbetsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt
arbeta för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt
ha kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö,
organisation, produktivitet och hälsa.
För att tydligt markera att expertresursen skall vara en självständig och
fristående resurs har det angivits att den skall vara oberoende. Den
anlitade företagshälsovården skall vara oberoende både mot arbetsgivare
och arbetstagare. Att företagshälsovården skall vara oberoende avser inte
att diskvalificera t.ex. företagsläkare och företagssköterskor som är
anställda av företag och som är verksamma inom företagshälsovården.
Med expertresurs avses de olika kompetensområden som särskilt
behövs för att kunna utreda de olika sambanden mellan arbetsmiljö,
organisation, produktivitet och hälsa. Företagshälsovården skall
karaktäriseras av god kunskap inom områden som t. ex
beteendevetenskap, arbetsorganisation, teknik och ergonomi samt
medicin och rehabilitering. Även andra typer av resurser inom andra
områden som nu inte nämnts kan framstå som en sådan särskild
kompetens som är nödvändig för att kunna förebygga och undanröja
hälsorisker på arbetsplaster. Det får avgöras från fall till fall vilken
fackkunskap som krävs. Avgörande är att expertresursen är nödvändig
och anknyter till arbetsmiljö- och rehabiliteringsproblematiken.
Att företagshälsovården skall verka inom områdena arbetsmiljö och
rehabilitering och undanröja hälsorisker på arbetsplaster samt kunna
beskriva olika samband som är av betydelse i sammanhanget innebär att
företagshälsovården skall avge förslag till åtgärder efter det att de
aktuella sambanden har analyserats utifrån en helhetssyn. Vidare innebär
det att företagshälsovården också aktivt bör delta och bidra till att
förslagen genomförs.
11.2 Förslaget till ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning
9 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.3.
Paragrafen ändras på så sätt att läkarvårdsersättning inte lämnas till en
läkare för verksamhet inom företagshälsovården. En läkare som uppfyller
kraven för ersättning enligt taxan kan således inte längre erhålla sådan
ersättning för verksamhet som utförs inom företagshälsovården.
Den som är verksam inom företagshälsovården har möjlighet att träffa
vårdavtal enligt 5 §. Nu införda tillägg i 9 § förhindrar således inte att
sådana avtal upprättas.
11.3 Förslaget till ändring i lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik
9 §
Ändringen motsvaras helt av vad som gäller för motsvarande
bestämmelse i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning. Förslaget har
behandlats i avsnitt 7.3.
Sammanfattning av promemorians förslag
Den 8 januari 1998 överlämande en arbetsgrupp inom Regeringskansliet
promemorian (Ds 1998:17) Företagshälsovård – en resurs i samhället till
regeringen.
Av promemorian framgår bl.a. följande.
Företagshälsovårdens kärnverksamhet- förebyggande arbetsmiljöarbete
och arbetslivsinriktad rehabilitering – bör renodlas samt att en tydlig
avgränsning bör ske mot övrig privat och offentlig hälso- och sjukvård.
En systematisk samverkan bör komma till stånd mellan
företagshälsovården, försäkringskassan och den offentliga hälso- och
sjukvården. Sjukvårdshuvudmännen bör i högre utsträckning, jämfört
med hur det är idag, använda sig av möjlighetena att teckna vårdavtal
med företagshälsovårdsenheter mot bakgrund av att dessa kan bidra med
god fackkompetens vad avser det förebyggande arbetsmiljöarbetet och
den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Företagshälovårdens kompetens
i fråga om små företag bör öka och de yrkesmedicinska klinikerna bör
aktivt stödja företagshälsovårdsens arbete främst när det gäller små
företag. Företagshälsovården bör vara en resurs i folkhälsoarbetet.
Arbetsgruppen föreslår att lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
och lagen (1993:1652) om ersättning för sjukvårdsgymnastik ändras så
att att en läkare eller sjukgymnast som är verksam inom
företagshälsovården inte kan erhålla ersättning enligt dessa lagar
Arbetsgruppen anser att arbetsgivarens skyldigheter att anordna
företagshälsovård skall förtydligas. Arbetsgruppen föreslår att
bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160)
om arbetsgivarens skyldighet att anordna företagshälsovård skall
tydliggöras och samordnas med reglerna om internkontroll och
rehabilitering. Vidare föreslår arbetsgruppen att det en definition av
företagshälsovården införs i arbetsmiljölagen.
Arbetsgruppen föreslår att Arbetslivsinstitutet skall ges ett tydligt
uppdrag att vara den statliga organisation som skall svara för utbildning
av företagshälsovårdens personal. Vidare föreslår arbetsgruppen att
företagshälsovårdens kvalitetssäkringsarbete skall utvärderas samt att en
särskild delegation bör tillsättas för att följa upp företagshälsovårdens
utveckling mot bakgrund av de förslag och bedömningar som lämnats i
promemorian.
Arbetsgruppens författningsförslag
a ) Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
2 §
Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att
arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Lokaler samt maskiner,
redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall
underhållas väl.
Om arbetsförhållandena
påkallar det skall arbetsgivaren
föranstalta om företagshälsovård i
den omfattning som verksamheten
kräver.
Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att
arbetstagaren utför arbete ensam.
Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att
arbetstagaren utför arbete ensam.
Arbetsgivaren skall anordna den
företagshälsovård som påkallas av
arbetsförhållandena.
Med företagshälsovård avses en
expertresurs med kompetens att
förebygga och undanröja
hälsorisker på arbetsplatser.
Företagshälsovården skall
1. vara en professionell och
oberoende resurs för sina
uppdragsgivare,
2. verka inom områdena
arbetsmiljö och rehabilitering,
3. erbjuda kompetens att
identifiera och beskriva
sambanden mellan arbetsmiljö,
organisation, produktivitet och
hälsa, samt
4. utifrån en helhetssyn enligt 3
lämna förslag till åtgärder och
aktivt medverka till att förslagen
genomförs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
b) Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning
Härigenom föreskrivs att 9 § skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Läkarvårdsersättning lämnas
inte till en läkare som är anställd i
något landstings hälso- och
sjukvård eller i ett bolag eller
annan juridisk person inom hälso-
och sjukvården som landstinget
har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock
lämnas om läkaren är tjänstledig
och vikarierar för en annan läkare.
Läkarvårdsersättning lämnas
inte till en läkare som är anställd i
något landstings hälso- och
sjukvård eller i ett bolag eller
annan juridisk person inom hälso-
och sjukvården som landstinget
har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Läkarvårdsersättning
lämnas inte heller till en läkare
som är verksam inom
företagshälsovården. Ersättning
kan dock lämnas om läkaren är
tjänstledig och vikarierar för en
annan läkare.
Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger något
annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre bestämmelser gäller till
utgången av år 2002 i fråga om vård som lämnas av läkare som före
ikraftträdandet har varit verksam inom företagshälsovård och haft rätt till
läkarvårdsersättning enligt denna lag.
c) Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning till
sjukgymnaster.
Härigenom föreskrivs att 9 § skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte till en sjukgymnast som är
anställd i något landstings hälso-
och sjukvård eller i ett bolag eller
annan juridisk person inom hälso-
och sjukvården som landstinget
har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock
lämnas om sjukgymnasten är
tjänstledig och vikarierar för en
annan sjukgymnast.
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte till en sjukgymnast som är
anställd i något landstings hälso-
och sjukvård eller i ett bolag eller
annan juridisk person inom hälso-
och sjukvården som landstinget
har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning lämnas
inte heller till en sjukgymnast som
är verksam inom
företagshälsovården. Ersättning
kan dock lämnas om
sjukgymnasten är tjänstledig och
vikarierar för en annan
sjukgymnast.
Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger
något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre bestämmelser gäller till
utgången av år 2002 i fråga om vård som lämnas av sjukgymnast som
före ikraftträdandet har varit verksam inom företagshälsovård och haft
rätt till läkarvårdsersättning enligt denna lag.
Remissinstanserna
Förteckning över remissinstanser som har lämnat skriftliga
synpunkter över promemorian Företagshälsovård – En resurs i
samhället (Ds 1998:17)
Justitiekanslern
Socialstyrelsen
Kammarrätten i Stockholm
Riksförsäkringsverket
Folkhälsoinstitutet
Statens Institut för Psykosocial Miljömedicin
Arbetsgivarverket
Riksrevisionsverket
Statskontoret
Arbetsmarknadsstyrelsen
Arbetarskyddsstyrelsen
Arbetslivsinstitutet
Rådet för arbetslivsforskning
Jämställdhetsombudsmannen
Handikappombudsmannen
Riksskatteverket
Arbetsdomstolen
ILO-kommittén
Konkurrensverket
Småföretagsdelegationen
Svenska Arbetsgivareföreningen
Landstingsförbundet
Svenska Kommunförbundet
Sveriges Verkstadsindustrier
Företagarnas Riksorganisation
Landsorganisationen i Sverige
Tjänstemännens Centralorganisation
Sveriges Akademikers Centralorganisation
Försäkringskasseförbundet
Försäkringsförbundet
Samhall AB
Stockholms läns allmänna försäkringskassa
Stockholms läns landsting
Värmlands läns landsting
Malmöhus läns landsting
Västernorrlands läns landsting
Handikappförbundens Samarbetsorgan
Vårdförbundet
Previa AB
Landstingshälsan i Stockholm
Landstingshälsan i Västernorrland
Bohushälsan
Föreningen Svensk Företagshälsovård
Föreningen Teknisk Företagshälsovård
Riksföreningen Företagssköterskor
Svensk Yrkes- och Miljömedicinsk Förening
Sveriges Läkarförbund
Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund
Sveriges Företagsläkarförening
Sveriges Psykologförbundet
Privatvården
M & M Informatik
Lagrådsremissens lagförslag
Lagtext
Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)
dels att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införs en ny paragraf, 3 kap. 2 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
2 §
Arbetsgivaren skall vidta alla
åtgärder som behövs för att
förebygga att arbetstagaren utsätts
för ohälsa eller olycksfall. Lokaler
samt maskiner, redskap,
skyddsutrustning och andra
tekniska anordningar skall
underhållas väl.
Om arbetsförhållandena
påkallar det skall arbetsgivaren
föranstalta om företagshälsovård i
den omfattning som verksamheten
kräver.
Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att
arbetstagaren utför arbete ensam.
Arbetsgivaren skall vidta alla
åtgärder som behövs för att
förebygga att arbetstagaren utsätts
för ohälsa eller olycksfall.
Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att
arbetstagaren utför arbete ensam.
Lokaler samt maskiner, redskap,
skyddsutrustning och andra
tekniska anordningar skall
underhållas väl.
2 b §
Arbetsgivaren skall anordna den
företagshälsovård som
arbetsförhållandena kräver.
Med företagshälsovård avses en
oberoende expertresurs som
verkar inom områdena arbetsmiljö
och rehabilitering.
Företagshälsovården skall arbeta
för att förebygga och undanröja
hälsorisker på arbetsplatser samt
kunna identifiera och beskriva
sambanden mellan arbetsmiljö,
organisation, produktivitet och
hälsa.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som är anställd i något
landstings hälso- och sjukvård eller i bolag eller i annan juridisk person
inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om läkaren är tjänstledig och
vikarierar för en annan läkare.
Läkarvårdsersättning lämnas
inte till en läkare för verksamhet
inom företagshälsovården.
Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger något
annat.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av år 2003 för vård
som lämnas av läkare som före ikraftträdandet har varit verksam inom
företagshälsovård och haft rätt till läkarvårdsersättning enligt denna lag.
Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning
för sjukgymnastik
Härigenom föreskrivs att 9 § i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast som är
anställd i något landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett
rättsligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om
sjukgymnasten är tjänstledig och vikarierar för en annan sjukgymnast.
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte till en sjukgymnast för
verksamhet inom
företagshälsovården.
Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger
något annat.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av år 2003 för vård
som lämnas av sjukgymnast som före ikraftträdandet har varit verksam
inom företagshälsovård och haft rätt till sjukgymnastikersättning enligt
denna lag.
Lagrådets yttrande
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-04-27
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet
Ingegerd Westlander, regeringsrådet Susanne Billum.
Enligt en lagrådsremiss den 22 april 1999 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),
2. lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,
3. lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Jonas Ragell.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 maj 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Schori, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Sahlin
Regeringen beslutar proposition 1998/99:120 Företagshälsovård
Lagen omtryckt 1991:677.
Senaste lydelse 1997:435
Senaste lydelse 1997:436
Lagen omtryckt 1991:677.
Senaste lydelse 1997:435
Senaste lydelse 1997:436
Prop. 1998/99:120
13
1
Prop. 1998/99:120
Bilaga 1
Prop. 1998/99:120
Bilaga 2
Prop. 1998/99:120
Bilaga 3
Prop. 1998/99:120
Bilaga 4
Prop. 1998/99:120
Bilaga 5
Prop. 1998/99:120