Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1998/99:70 Könsstympning – borttagande av kravet på dubbel straffbarhet Prop. 1998/99:70 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 4 mars 1999 Göran Persson Maj-Inger Klingvall (Socialdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås en ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, som innebär att kravet på dubbel straffbarhet för brott mot lagen som begås utomlands tas bort. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1999. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor 3 3 Ärendet och dess beredning 4 4 Allmänna utgångspunkter 4 5 Förslaget till lagändring 7 6 Ikraftträdande 14 7 Kostnadskonsekvenser 14 8 Författningskommentar 14 Bilaga 1 Remissinstanser 16 Bilaga 2 Remissammanställning 17 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 26 Bilaga 4 Lagrådets yttrande 27 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999 28 Rättsdatablad 29 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor Härigenom föreskrivs att det i lagen (1982:316) med förbud mot köns- stympning av kvinnor skall införas en ny paragraf, 3 §, av följande ly- delse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3§ Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk dom- stol även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Bestämmelser om krav på till- stånd att väcka åtal i vissa fall finns i 2 kap. 5 § brottsbalken. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. 3 Ärendet och dess beredning Barnkommittén, som har haft i uppdrag att göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till åtagandena i barnkonven- tionen, har i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) anfört att könsstympning är ett så allvarligt brott att det bör undantas från principen om dubbel straffbarhet. Kommittén har dock inte lämnat något förslag till hur detta skall lösas lagtekniskt. Inom Regeringskansliet har därefter utarbetats en promemoria Köns- stympning – borttagande av kravet på dubbel straffbarhet (Ds 1999:3). Promemorian har behandlats vid ett remissmöte den 1 februari 1999. Remissinstanserna har också beretts möjlighet att avge skriftliga syn- punkter. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1 och en sammanställning av remissvaren i bilaga 2. Lagrådet Regeringen beslutade den 11 februari 1999 att inhämta Lagrådets ytt- rande över det lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. 4 Allmänna utgångspunkter En grundläggande regel i vårt rättssystem är att alla människor skall vara skyddade mot kränkningar av sin kroppsliga integritet. Denna princip kommer till uttryck i bl.a. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Könsstympning är inte bara ett brott mot rätten till kroppslig integritet, den kan också sägas utgöra ett förnekande av kvinnans rätt till självstän- dighet. Könsstympning i det internationella samarbetet I det internationella samarbetet har frågan om könsstympning fått ett allt större utrymme på senare år. Det gäller t.ex. i FN:s övervakningskom- mittéer av konventioner om mänskliga rättigheter, i FN:s barnfond Unicef och i världshälsoorganisationen WHO. Mer aktiva åtgärder har också krävts i slutdokumenten från FN:s olika världskonferenser under 1990-talet; i Wien 1993 om mänskliga rättigheter, i Kairo 1994 om be- folkning och utveckling och i Peking 1995 om kvinnor. Konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, som antogs av FN:s generalförsamling 1979, nämner särskilt att länder måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att avskaffa alla sedvänjor som utgör dis- kriminering av kvinnor. Konventionens övervakningskommitté har ar- betat aktivt mot könsstympning. Även FN:s kvinnokommission och FN:s kommission för mänskliga rättigheter har engagerat sig i denna fråga. Vid 1997 års generalförsam- ling har för första gången antagits en särskild resolution om kvinnlig könsstympning. Under sommaren 1998 hölls i Göteborg i samarbete mellan Göteborgs stad och EU:s regionkommitté den andra konferensen om kvinnlig köns- stympning i Europa. I den deklaration med rekommendation till hand- lingsplan för Europa som antogs nämns särskilt att ”Europeiska länder bör också sträva efter att förhindra att barn förs ut ur Europa för att ut- sättas för kvinnlig könsstympning”. FN:s konvention om barnets rättigheter FN:s konvention om barnets rättigheter har tillkommit för att stärka barns rättigheter i världen, att ge barn egna självständiga rättigheter och att ge barn fullt människovärde. Barnkonventionen bygger på fyra grundläg- gande principer som genomsyrar alla särskilda rättigheter i konventionen – principen om barnets bästa, om vikten av att lyssna till barnet, om dess rätt till liv och utveckling samt varje barns rätt att utan diskriminering få del av sina rättigheter. Barnkonventionens budskap kan sammanfattas i tre ord – barn skall respekteras. Barnkonventionens artikel 24.3 ålägger staterna att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Med ”traditionella sedvänjor” avses i första hand omskärelse, eller könsstympning som det svenska begreppet nu lyder, av flickor. Med ”effektiva åtgärder” avser konventionen lagstift- ning som förbjuder sådana sedvänjor samt informationskampanjer som syftar till att skapa medvetenhet om sedernas negativa konsekvenser för barnets fysiska och psykiska hälsa. Ytterligare en artikel i barnkonventionen som är relevant i samman- hanget är artikel 37 (a) som säger att inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Kvinnlig könsstympning är således en fråga som handlar om mänsk- liga rättigheter, barnets rättigheter och det är också en hälsofråga för många kvinnor och barn. Uppkomst, orsaker, utbredning m.m. Könsstympning har en tusenårig tradition och det är ingen som riktigt vet var och varför den har uppkommit. Det finns inte något stöd för kvinnlig könsstympning i någon religion och den nämns vare sig i Koranen, Bi- beln eller andra religiösa dokument, men den förekommer såväl bland katoliker, protestanter, kopter, falasher (judar från Etiopien) och musli- mer som animister (naturreligioner). Det är däremot inte ovanligt att könsstympning av flickor motiveras med religiösa skäl. Traditionen är mycket djupt rotad och det sociala trycket mycket hårt hos de folk som praktiserar den. Enligt olika källor beräknas mer än 127 miljoner kvinnor och barn i världen vara könsstympade. Könsstympning förekommer i ett trettiotal länder, men är framförallt koncentrerad till afrikanska länder. I t.ex. Somalia, Etiopien och Eritrea är upp till 90–100 procent av flickorna könsstympade. En av de viktigaste orsakerna till att traditionen lever vidare är troligt- vis att en könsstympad kvinna anses ha ett högre värde och en större möjlighet att bli gift. Äktenskapet anses utgöra en förutsättning för att få barn och särskilt i fattigare länder utgör barnen en trygghet och garanti för att bli försörjd på ålderdomen. Om föräldrarna vill att deras döttrar skall bli gifta och få ett gott liv, och även kunna ta hand om sina föräld- rar, så måste också döttrarna könsstympas. På så vis lever traditionen vidare. Könsstympningen genomförs någon gång mellan det att flickan är ny- född till strax före puberteten, vanligast är mellan fem och femton års ålder. På de flesta håll i Afrika och mellanöstern utförs ingreppet av out- bildade ”barnmorskor” eller av äldre bykvinnor. Inom andra kulturer ge- nomförs det av personer, män eller kvinnor, ur en viss samhällsklass eller yrkesgrupp, eller betraktas som en särskild sysselsättning som går i arv. Verksamheten är ofta respekterad och välbetald. Operationen utförs ofta utan bedövning och vanligtvis under primitiva förhållanden. Det finns olika typer av stympning; sunna, excision eller infibulation. Vid sunna skärs delar av klitoris bort. Den mildaste formen är då enbart förhuden skärs bort och/eller då klitoris prickas med ett vasst eller spet- sigt föremål. Vid excision skärs klitoris och de inre blygdläpparna bort. Vid infibulation, eller faraonisk omskärelse, skärs klitoris, de inre och de yttre blygdläpparna bort. Sand, jord, örtblandningar, ibland även djurspillning, läggs på för att förhindra blodflödet. Öppningen sys ihop med tråd eller fästs med akaciataggar. Kvar lämnas ett hål, stort som ett risgryn. Ingreppet medför många gånger svåra medicinska komplikationer. Omedelbara komplikationer som kan tillstöta efter stympningen är chock, blodförlust, stelkramp, svårigheter att urinera, underlivsinfektio- ner och infektioner i urinvägarna. Nerver och stora blodkärl, de angrän- sande vävnaderna, ändtarmsmynningen och urinrör kan bli skadade. Ope- rationerna utförs med knivar, rakblad, saxar som inte är steriliserade och då operationen ofta sker kollektivt, föreligger även risk för hiv-infektion. Många flickor dör i samband med stympningen. Komplikationer på längre sikt är cystor, fistlar, ständiga urinvägsinfektioner, svårigheter att urinera, kroniska underlivsinfektioner som kan leda till infertilitet, smärt- samma menstruationer m.m. Komplikationer under graviditeten är van- liga eftersom normala test och undersökningar är svåra att göra. Många kvinnor får dessutom allvarliga psykiska problem. På en del håll i Afrika förekommer det att ingreppet utförs inom sjuk- vården, med den paradoxen att flickorna riskerar att skadas än värre med moderna instrument. 5 Förslaget till lagändring Regeringens förslag: Brottet könsstympning undantas från principen om dubbel straffbarhet som uttrycks i 2 kap. 2 § brottsbalken. Den som begår ett brott mot lagen utomlands kan därigenom dömas vid svensk domstol. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har svarat tillstyr- ker förslaget i sak. Stockholms tingsrätt, Juridiska fakulteten vid Stock- holms universitet, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen reser invänd- ningar mot den föreslagna lagstiftningstekniken och framför att regeln naturligen hör hemma i 2 kap. brottsbalken. Svea hovrätt ifrågasätter om inte den föreslagna bestämmelsens avfattning medför att den svenska straffrättsliga kompetensen beträffande utomlands begångna brott i före- varande fall blir omotiverat vidsträckt. Enligt hovrätten bör de person- kategorier som kan bli föremål för lagföring anges direkt i lag. Det är inte en tillfredsställande lösning att gränserna för den svenska jurisdiktions- rätten bestäms enbart genom Riksåklagarens tillämpning av reglerna om diskretionär åtalsprövning. Liknande synpunkter har framförts av Juri- diska fakulteten, Stockholms tingsrätt, Riksåklagaren och Barnens rätt i samhället (BRIS). Det bör klart framgå av antingen lagen eller av mycket kraftfulla motivuttalanden i vilka fall regeln avses tillämpas. Svea hovrätt anför vidare att det bör vara tillräckligt, för att uppnå syftet med den fö- reslagna lagändringen, att föreskriva att svensk domstol skall vara be- hörig att behandla mål om brott mot lagen --- även om bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra och tredje styckena brottsbalken inte är tillämpliga. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har framhållit att det kan komma att uppstå bevissvårigheter, särskilt som förbudet framförallt riktar sig mot föräldrar som kan komma i fråga för åtal för anstiftan eller medhjälp. Skälen för regeringens förslag: Vid remissbehandlingen av Barn- kommitténs betänkande mottogs kommitténs överväganden positivt av de remissinstanser som yttrade sig i frågan. Regeringen har i propositionen Strategi för att förverkliga FN:s kon- vention om barnets rättigheter i Sverige (prop. 1997/98:182) aviserat att frågan om en lagändring med syfte att ta bort kravet på dubbel straffbar- het för brott mot lagen (1982:316) om könsstympning bereds i Rege- ringskansliet med sikte på en proposition våren 1999. Gällande rätt Könsstympning av flickor är förbjuden och straffbar i Sverige enligt sär- skild lagstiftning sedan 1982. Även tidigare torde ingripanden mot köns- stympning ha kunnat ske, men då med stöd av bestämmelserna i 3 kap. brottsbalken. I lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor anges i 1 § att ett ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av könsorga- nen inte får utföras. Förbudet gäller oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats eller inte. Även om kvinnan, eller vårdnadshavaren om det gäller ett barn, uttryckligen begär ett ingrepp av detta slag får det således inte utföras. Lagen syftar till att förhindra att kvinnlig könsstympning utförs. Samtidigt är avsikten att markera ett avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck för. Med ingrepp menas i lagen alla typer av åtgärder från de mest omfattande till de minst ingripande. Alla former av ingrepp är således otillåtna. Inte heller ett in- grepp som innebär att man t.ex. efter en förlossning åter syr ihop en kvinna som tidigare blivit omskuren torde kunna få förekomma (jfr prop. 1997/98:55 s.97). Den som bryter mot förbudet i lagen kan dömas till fängelse i högst fyra år. För grovt brott, dvs. i de fall ingreppet har medfört livsfara, all- varlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst be- teende, är straffet fängelse i lägst två år och högst tio år. Även försök, förberedelse och stämpling till brott, liksom underlåtelse att avslöja könsstympning som är å färde är straffbara. Riksdagen beslutade i maj 1998 om en skärpt lagstiftning (prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13, rskr 1997/98:250). Påföljden böter ut- mönstrades ur straffskalan, samtidigt som straffskalan skärptes. Rege- ringen anförde som motiv för att utmönstra böter ur straffskalan att gär- ningen alltid måste anses vara allvarlig. Ett könsstympande ingrepp ger också per definition svåra bestående och invalidiserande skador av olika grad. Även om kvinnan själv begär att ingreppet skall utföras måste det naturligen ifrågasättas om detta sker av någon i verklig mening fri vilja från kvinnans sida. När det gäller det grova brottet, som avser de mest ingripande stympningarna, är straffminimum fängelse i två år, eftersom dessa ingrepp i de flesta fall är oerhört plågsamma och traumatiska och innebär stor skada såväl fysiskt som psykiskt både på kort och på lång sikt. Justitieutskottet instämde i och underströk vad regeringen uttalade. För att kunna lagföra ett brott i Sverige som har begåtts utomlands, krävs normalt att gärningen är straffbar även där den begicks – den s.k. dubbla straffbarhetens princip. Härifrån görs vissa undantag, bl.a. vad avser mycket grova brott och brott där Sverige genom internationella åtaganden har förbundit sig att lagföra brott oavsett var de begåtts (2 kap. 2 – 3 a §§ brottsbalken). För de fall där gärningen är straffbar i det andra landet, gäller vidare att det straff som får utdömas i Sverige inte får anses som strängare än det svåraste straff som hade kunnat utdömas på gär- ningsorten. Sedan lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor infördes 1982 har såvitt känt inget fall av könsstympning förts till åtal i Sverige. För närvarande pågår dock en utredning vid Åklagarmyndigheten i Göteborg, som gäller en somalisk flicka som misstänks ha blivit utsatt för köns- stympning. Att det inte har anmälts fler fall till åklagare är emellertid inte detsamma som att könsstympning inte förekommer. Enligt uppgifter som har framförts under remissbehandlingen av detta ärende, finns ständigt rykten i svang bland berörda invandrargrupper om att det går att få in- greppet utfört i Sverige. Behovet av lagändring Trots att könsstympning av kvinnor är förbjuden i Sverige, förekommer det att flickor som bor i Sverige könsstympas. I vilken utsträckning det sker i Sverige eller utomlands vet vi inte, bara att det förekommer. Det bor drygt 5 000 flickor, varav cirka 2 000 är under 7 år, i Sverige som ursprungligen kommer från länder där könsstympning praktiseras. Fler- talet kommer dessutom från länder där bruket är så utbrett att mellan 80 och 100 procent av kvinnorna i dessa länder är könsstympade. Dessa flickor är barn i riskzonen. Många människor som har invandrat till och bosatt sig i ett annat land har en önskan om att någon gång återvända till hemlandet och då är det ofta hemlandets normer som återigen gäller. Det är en viktig förklaring till att man vill hålla traditionen vid liv. Mycket tyder också på att tradi- tionens starka kraft medför att föräldrar som kommer från länder där könsstympning praktiseras och som får barn i Sverige kommer att fort- sätta föra sedvänjan vidare. Risken finns att man försöker utföra ingrep- pet under semestrar eller skollov på besök i hemlandet. Liknande erfa- renheter finns i bl.a. Storbritannien, Frankrike och Danmark. I Storbri- tannien har man haft flera fall där flickor som är uppväxta i England sänts hem och stympats under skollov. Den brittiska socialtjänsten har dessutom i flera fall varit inkopplad då man befarat att flickan skall åka till hemlandet för att stympas. I Frankrike har man haft flera dödsfall av flickor som stympats av operatörer som kommit till Frankrike och utfört handlingen. Föräldrarna har huvudansvaret för sina barn och är de som i första hand skall se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodoses. Barn skall behandlas med aktning och får inte utsättas för kränkande behandling. Detta är utgångspunkten i såväl svensk lag som i barnkonventionen. Med barnkonventionen har barnets rättigheter getts en självständig betydelse. Barnet erkänns i sin egen fundamentala värdighet och individualitet. Barn är just i sin egenskap av barn särskilt sårbara och har särskilda skyddsbehov. Samhället har ett ansvar att in- gripa om barnet på föräldrarnas initiativ riskerar att könsstympas under t.ex. en semestervistelse i hemlandet. Föräldrarnas rätt måste i sådana fall stå tillbaka för barnets rätt till skydd. Det är angeläget att samhället tydligt på olika sätt markerar att det inte är tillåtet att könsstympa ett barn. Syftet med lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor är att ge flickor och unga kvinnor i Sverige ett skydd mot att utsättas för könsstympning. Detta syfte överensstämmer också med Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen. Det är mot denna bakgrund inte tillfredsställande att man utan risk för lagföring kan kringgå lagen genom att låta flickor och unga kvinnor, som är bosatta eller annars vistas i Sverige, könsstympas i länder där könsstympning inte är straffbart. Svensk domstol bör därför ges behörighet att i sådana fall döma för brott enligt lagen med förbud mot könsstympning av kvin- nor. När ett ingrepp sker utomlands utförs det vanligen av en person som bor och verkar i det landet och som det normalt inte finns möjlighet att lagföra i Sverige. Det blir därför i praktiken framförallt föräldrar och andra släktingar till barnet som kommer att kunna omfattas av den utvid- gade domsrätten. Konsekvensen av lagändringen blir att dessa personer riskerar att drabbas av lagföring och straff oavsett om de låter köns- stympa barnet i Sverige eller om de i stället låter utföra ingreppet utom- lands. Som flera remissinstanser har framhållit är den viktigaste effekten av den föreslagna utvidgningen av domsrätten kanske inte att fler fall av könsstympning kommer att leda till åtal. Viktigast är i stället den preven- tiva effekt som en lagändring kan komma att få. Det är en viktig marke- ring från lagstiftarens sida och en hjälp för föräldrar och unga flickor att stå emot äldre släktingars och omgivningens krav på att flickorna skall könsstympas. Den valda lagstiftningstekniken Några remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt och Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har ifrågasatt den valda lagstiftningstekniken, och föreslagit att bestämmelsen om utvidgad domsrätt skall tas in direkt i 2 kap. brottsbalken. Juridiska fakulteten har anfört att just barnkonven- tionen är ett sådant internationellt åtagande som kan motivera att undan- taget från dubbel straffbarhet för detta brott placeras i brottsbalken. Regeringen instämmer i att det vore en fördel om samtliga bestämmel- ser om svensk domsrätt samlades i 2 kap. brottsbalken. Det finns emel- lertid redan i dag bestämmelser i speciallagstiftning som reglerar svensk domsrätt för vissa specifika fall. För att åstadkomma en samlad reglering krävs därför ytterligare överväganden, varvid även behovet av andra för- ändringar av bestämmelserna om svensk domsrätt bör beaktas. 1998 års sexualbrottskommitté har i uppdrag att bl.a. utreda om det nuvarande kravet på dubbel straffbarhet för sexualbrott mot och handel med barn utomlands bör tas bort. Om kommittén bedömer att kravet bör tas bort skall den föreslå förändringar i lagstiftningen och därvid särskilt beakta vilken avgränsning som bör gälla för undantaget från kravet på dubbel straffbarhet. Regeringen anser mot bakgrund härav att resultatet av kommitténs ar- bete bör avvaktas, varefter eventuella ändringar i brottsbalkens bestäm- melser om svensk domsrätt bör genomföras i ett sammanhang. Därvid kan det också finns skäl att överväga om inte lagen med förbud mot könsstympning i dess helhet bör arbetas in i brottsbalken. Då det emel- lertid är viktigt att snabbt få ett heltäckande skydd mot könsstympning, bedömer regeringen att den bästa lagtekniska lösningen för närvarande är att ta in undantaget från kravet på dubbel straffbarhet i den särskilda lag där brottet könsstympning regleras. Avgränsning av den utvidgade domsrätten För att brott begångna utomlands skall omfattas av svensk domstols be- hörighet bör det krävas att det finns ett berättigat svenskt intresse av att svensk lag skall tillämpas och att svensk domstol skall kunna döma för brottet. Några remissinstanser har framfört att den föreslagna bestämmelsens utformning medför att den svenska straffrättsliga kompetensen beträf- fande utomlands begångna brott blir omotiverat vidsträckt och innebär att fall som helt saknar anknytning till Sverige kan lagföras här. De anser det otillfredsställande att gränserna för den svenska domsrätten närmare be- stäms genom Riksåklagarens åtalsprövning och inte genom lag och ef- terlyser i vart fall närmare vägledning för åtalsprövningen. Nuvarande bestämmelser om svensk domsrätt över gärningar som har begåtts utanför Sverige är generellt avfattade. Avsikten är emellertid inte att åtal skall väckas i Sverige i samtliga de fall bestämmelserna om domsrätt faktiskt medger det. Därför har i 2 kap. 5 § brottsbalken beträf- fande de flesta fall där brott begåtts utanför Sveriges gränser föreskrivits krav på tillstånd från regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer för att åtal skall få väckas. Till skillnad från brott som har be- gåtts i Sverige gäller alltså inte principen om absolut åtalsplikt för dessa fall. Genom regeringens eller, i de fall delegation har skett, Riksåklaga- rens prövning kan de fall som leder till åtal i Sverige begränsas till situa- tioner där det föreligger ett påtagligt svenskt intresse av att lagföring kommer till stånd i Sverige. Enligt förordningen (1993:1467) med be- myndigande för Riksåklagaren att förordna om väckande av åtal i vissa fall är beslutanderätten t.ex när ett brott har begåtts utomlands av en svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige delegerad till Riksåklagaren. Att beträffande nu aktuellt brott försöka att i lagen precisera de situa- tioner där det föreligger ett sådant påtagligt svenskt intresse skulle strida mot systematiken hos de nuvarande bestämmelserna om svensk domsrätt. Det finns också en risk för att en mer preciserad bestämmelse skulle in- nebära att möjligheterna att utreda och åtala fall av könsstympning som har begåtts utomlands blev alltför begränsad. Regeringen förordar mot bakgrund härav en ordning som innebär att bedömningen av vilka fall av könsstympning utomlands som bör leda till åtal i Sverige görs i samband med prövningen av frågan om åtalstillstånd. Som framgått ovan är syftet med lagen med förbud mot könsstymp- ning av kvinnor liksom den nu föreslagna lagändringen att ge flickor och unga kvinnor i Sverige ett skydd mot att utsättas för könsstympning. Den utvidgade domsrätten är således avsedd att hindra att flickor och unga kvinnor som finns i Sverige förs utomlands för att där få ingrepp som är förbjudna i Sverige utförda. Tillstånd till åtal bör därför i princip endast beviljas i sådana fall. Svensk lag bör alltså inte tillämpas och svensk domstol bör inte döma för brott som helt saknar anknytning till Sverige och där det således inte finns något svenskt berättigat intresse av en ut- vidgad domsrätt. Den anknytning som bör krävas för att lagföring skall ske i Sverige bör såsom huvudregel föreligga redan vid tidpunkten för brottet. Det vore inte rimligt om t.ex. asylsökande föräldrar skulle riskera att åtalas här om de kom till Sverige med barn som tidigare könsstympats enligt traditio- nerna i hemlandet. Det kan tänkas uppkomma gränsfall där det visserli- gen finns en anknytning till Sverige vid tidpunkten för brottet men där anknytningen är så svag att det ändå skulle te sig stötande att åtala här, exempelvis när familjen endast har varit på tillfälligt besök i Sverige in- nan ingreppet utfördes. Det kan också finnas fall där anknytningen till Sverige var svag vid tidpunkten för brottet men där det ändå är motiverat att bevilja tillstånd till åtal, exempelvis om familjen innan den kom till Sverige vistats lång tid i något annat land där könsstympning inte är ac- cepterat och föräldrarna därför måste ha varit införstådda med gärningens förkastlighet. Bedömningen huruvida tillstånd till åtal bör beviljas måste således gö- ras med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet. Frågan om sekretess Socialstyrelsen har anfört att brottet könsstympning, undantaget det grova brottet, inte omfattas av den sekretessbrytande regeln i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen (1980:100) och föreslår därför att ett tillägg görs i den paragrafen. För personal inom hälso- och sjukvården och inom socialtjänsten gäller sekretess med hänsyn till enskilds personliga för- hållanden enligt 7 kap. 1 och 4 §§ sekretesslagen. Vid misstanke om brott kan i vissa fall sekretessen brytas. Detta framgår av reglerna i 14 kap. 2 § sekretesslagen. Det krävs dock att det är fråga om misstanke om brott mot underårig enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller att det rör miss- tanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. När det gäller brottet könsstympning är som tidigare sagts, straffet för normalbrottet fängelse i högst fyra år, för det grova brottet fängelse i lägst två år och högst tio år. Det kan således i vissa fall föreligga sekre- tesshinder för personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten att anmäla misstänkt könsstympning till polis- eller åklagarmyndighet. I praktiken torde det sällan vara något problem, eftersom den form av könsstympning som vanligtvis praktiseras bland de invandrargrupper som är aktuella är infibulation, vilket normalt torde bedömas som ett grovt brott. Det förtjänar också att påpekas att det är misstanke om brott som bryter sekretess, inte att brott är styrkt. Regeringen har beslutat di- rektiv till en utredning (Offentlighetsprincipen och IT samt översyn av sekretesslagen m.m. – dir. 1998:32) som bl.a. skall undersöka om den s.k. tvåårsregeln i 14 kap. 2 § sekretesslagen i några situationer leder till otillfredsställande resultat. En eventuell lagändring till följd av denna översyn ligger emellertid flera år fram i tiden. Regeringen anser att det är angeläget att frågan om sekretesshinder även i de fall det inte är fråga om misstanke om grovt brott får en snabb lösning. Regeringen avser därför att skyndsamt bereda frågan om undantag från sekretess för uppgift om misstanke om brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstymp- ning av kvinnor. När det gäller enskilt bedriven hälso- och sjukvårdsverksamhet finns bestämmelser om tystnadsplikt i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Någon motsvarande bestämmelse till 14 kap. 2 § sekretesslagen finns inte. Bestämmelsen om anmälnings- skyldighet i 71 § socialtjänstlagen (1980:620) gäller även personal inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till den underåriges skydd. En sådan om- ständighet som att ett barn har könsstympats torde klart ligga inom ramen för anmälningsskyldigheten. Preskriptionstid BRIS har anfört att preskriptionsbestämmelserna kan medföra att föräld- rar väntar med ingreppet till efter BVC-tiden och att ingreppet kommer att upptäckas först på ungdomsmottagningen eller liknande, och före- språkar därför en lång preskriptionstid. Preskriptionstiden för brottet könsstympning följer de allmänna regler, som framgår av 35 kap. 1 § brottsbalken. Det innebär att för normalbrottet gäller en preskriptionstid om tio år, och för det grova brottet femton år. Detta torde tillgodose det syfte som BRIS eftersträvar. Andra åtgärder Det räcker emellertid inte med lagstiftning för att bekämpa problemet med könsstympning. Arbetet med att förhindra könsstympning handlar i stor utsträckning om att förändra inställningen till denna sedvänja. Lag- stiftning är dock ett sätt för samhället att markera vad som är icke-accep- tabla beteenden. Såsom påpekats av flera remissinstanser kommer dock den nya bestämmelsen i lagen att få en viktig preventiv effekt. Från Somaliska riksförbundet har bl.a. framförts att bestämmelsen kommer att bli ett starkt stöd för såväl föräldrar som för unga kvinnor att stå emot äldre släktingars och andra landsmäns krav på att de skall könsstympas. Det är av stor vikt att den nu föreslagna lagändringen följs upp med in- formationsinsatser riktade till såväl föräldrar som barn och ungdomar. Det viktigaste för att bekämpa könsstympning är att tillhandahålla verktyg för att förhindra att könsstympning sker. Därför är förebyggande insatser och att personer som kommer i kontakt med barn i riskzonen vet vad de skall göra, hur de skall hantera situationen av stor betydelse. Soci- altjänsten har en allmän skyldighet att se till att barn får växa upp under goda levnadsförhållanden och att ett barn får det skydd och det stöd som det behöver för att utvecklas gynnsamt. För myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom, andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet föreligger en skyldighet att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som innebär att social- nämnden måste ingripa till den underåriges skydd. Om det kommer till socialnämndens kännedom att ett barn riskerar att påtagligt skadas till sin hälsa eller utveckling kan socialnämnden ingripa och omhänderta barnet för vård med stöd av lagen (1992:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). I den direkt akuta situationen finns det alltså en möjlighet för personal på skolan, inom förskolan etc. att förhindra att ett barn förs ut ur landet för att könsstympas. Ett ingripande med stöd av LVU är dock ingen lösning på sikt, eftersom LVU:s skyddsnät framför allt är till för barn som far illa på ett annat sätt genom föräldrars bete- ende. Här är det fråga om föräldrar som på alla andra sätt kan vara fullt kapabla att ta hand om sina barn, men just denna fråga är så djupt kul- turellt rotad, att trycket från äldre släktingar kan bli omöjligt att stå emot. Den långsiktiga lösningen är en kombination av förbud och förebyg- gande åtgärder. Ett effektivt skydd för dessa barn är också att de besöker barnavårdscentral, förskola och skola. Där finns kompetent personal som kan upptäcka om något är på gång. Socialtjänsten bör också utifrån sin kunskap och kompetens hålla ett särskilt vakande öga över familjer där döttrarna är i riskzonen. Regeringen har nyligen gett Socialstyrelsen i uppdrag att vidareutveckla och initiera förebyggande projekt i bostads- områden, där det bor många människor med ursprung från länder där könsstympning praktiseras. För detta ändamål har regeringen avsatt 3 miljoner kronor under en treårsperiod. Regeringen förutsätter att Socialstyrelsen inom ramen för detta uppdrag i samråd med invandrar- och andra frivilligorganisationer utformar ett informationsmaterial om den nu föreslagna lagändringen och därmed sammanhängande frågor. 6 Ikraftträdande Regeringens förslag: Bestämmelsen om den utvidgade domsrätten föreslås träda i kraft den 1 juli 1999. Några särskilda övergångsbe- stämmelser behövs inte. Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft så snart som möjligt. En lämplig tidpunkt för ikraftträdande är den 1 juli 1999. Det finns inte några behov av särskilda övergångsbe- stämmelser för den föreslagna lagändringen. Av grunderna för 5 § brotts- balkens promulgationslag följer att den nya bestämmelsen inte får ges re- troaktiv verkan till den misstänktes nackdel. 7 Kostnadskonsekvenser Den föreslagna utvidgningen av lagen bedöms inte innebära några mät- bara ökade kostnader för rättsväsendet. De tillkommande arbetsuppgifter som kan bli aktuella, får lösas inom nuvarande organisation och med den personal som finns. Brottsoffermyndigheten har i sitt remissvar framhållit att lagändringen kommer att öppna möjligheter för de utsatta flickorna/kvinnorna att i vissa fall erhålla brottsskadeersättning för sina skador. Myndigheten be- dömer dock den ökning av utbetald brottsskadeersättning som skulle bli följden härav som ytterst marginell. 8 Författningskommentar 3 § Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Bestämmelser om krav på tillstånd att väcka åtal i vissa fall finns i 2 kap. 5 § brottsbalken. Bestämmelsen är ny och har utformats efter förebild av andra bestäm- melser där det saknas krav på dubbel straffbarhet. (jfr lydelsen av 49 § fiskelagen (1993:787) och 17 § lag (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon) I första stycket föreskrivs att svensk domstol skall vara behörig att be- handla mål om brott mot lagen även om domsrättsreglerna i 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Lagen kan härigenom tillämpas vid svensk domstol när det gäller ett brott som har begåtts utomlands, oavsett om gärningen är straffbar också i det land där den har begåtts. Andra stycket innehåller en hänvisning till 2 kap. 5 § brottsbalken. Av denna bestämmelse följer att åtal för brott som har förövats utom riket får väckas endast efter förordnande av regeringen eller den som regeringen har bemyndigat därtill. Ledning för bedömningen av i vilka fall åtal bör väckas kan hämtas i den allmänna motiveringen på sidorna 11–12 under rubriken Avgränsning av den utvidgade domsrätten. Promemorian Borttagande av kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning av kvinnor som utförs utomlands Remissinstanser: 1. Riksdagens ombudsmän 2. Svea Hovrätt 3. Malmö tingsrätt 4. Stockholms tingsrätt 5. Kammarrätten i Stockholm 6. Länsrätten i Uppsala län 7. Domstolsverket 8. Riksåklagaren 9. Rikspolisstyrelsen 10. Brottsoffermyndigheten 11. Invandrarverket 12. Svenska Unicef-kommittén 13. Socialstyrelsen 14. Barnombudsmannen 15. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet 16. Institutionen för socialt arbete vid Umeå universitet 17. Jämställdhetsombudsmannen 18. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 19. Integrationsverket 20. Botkyrka kommun 21. Göteborgs kommun 22. Stockholms läns landsting 23. Skaraborgs läns landsting 24. Stiftelsen Stora Sköndal 25. Rädda Barnen 26. Svenska Kommunförbundet 27. Sveriges advokatsamfund 28. BRIS – Barnens rätt i samhället 29. BUP Elefanten Linköping 30. Afrosvenskarnas riksförbund 31. Eritreanska riksförbundet 32. Etiopisk-ortodoxa kyrkan 33. Somaliska riksförbundet 34. Somaliska riksförbundet i Sverige 35. Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) 36. Sveriges kvinnojourers riksförbund Sammanställning av remissyttranden över promemorian Könsstympning – borttagande av kravet på dubbel straffbarhet (Ds 1999:3) 1. Riksdagens ombudsmän: Riksdagens ombudsmän tillstyrker förslagen i sak. 2. Svea Hovrätt: Hovrätten tillstyrker att brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor bör undantas från det krav på dubbel straff- barhet som kommer till uttryck i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Hovrätten ifrågasätter emellertid om inte den föreslagna bestämmelsens avfattning medför att den svenska straffrättsliga kompetensen beträffande utomlands begångna brott i förevarande fall blir omotiverat vidsträckt. Enligt hovrättens mening bör de personkategorier som kan bli föremål för lagföring, om kravet på dubbel straffbarhet tas bort, anges direkt i lag. För att uppnå syftet med den föreslagna lagändringen torde det enligt hovrättens bedömning vara tillräckligt att föreskriva att svensk domstol skall vara behörig att behandla mål om brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor även om bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra och tredje styckena brottsbalken inte är tillämpliga. Något skäl att un- danta också bestämmelserna i 2 kap. 3 § brottsbalken vid lagens tillämpning torde däremot inte finnas. 3. Malmö tingsrätt: Malmö tingsrätt tillstyrker förslaget om undantaget från principen om dubbel straffbarhet. Tingsrätten anser att det är acceptabelt att bestäm- melsen förs in i speciallagen. 4. Stockholms tingsrätt: Tingsrätten instämmer i bedömningen att det bör gå att här bestraffa den som har gjort sig skyldig till könsstympning utomlands även om gär- ningen var tillåten där den utfördes. Frågan är hur detta skall göras lag- tekniskt. Den systematiskt intresserade undrar naturligtvis varför just köns- stympning, bland alla brott, särbehandlas. Lagstiftaren har tidigare ansett att brott med straffminimum på fyra års fängelse eller däröver är så all- varliga att de inte bör vara underkastade kravet på dubbel straffbarhet. Och nu lägger man till ett brott där straffminimum är så lågt som fäng- else i 14 dagar. Det är klart att detta väcker frågan om lagstiftarens tidi- gare ställningstagande var för försiktigt. Eller är det kanske så att det är straffskalan för könsstympning som skall ändras så att den kommer upp i samma nivå som de andra brotten? En annan systematisk fråga är varför regeln om den svenska lagstiftningens tillämplighet inte skall stå i 2 kap. brottsbalken, vilket väl vore naturligast. Den valda lagstiftningstekniken väcker också en annan fråga. Av pro- memorian framgår att tanken är att den som skall straffas är den som har hand om barnet och tar med det ut ur Sverige, utför en könsstympning och sedan för barnet tillbaka hit. Däremot skall inte den som har gjort sig skyldig till könsstympning innan barnet och förövaren fått någon anknyt- ning till Sverige bestraffas. Denna viktiga begränsning skall emellertid enligt förslaget inte framgå av lagen utan stå i motiven och få genomslag genom åtalsprövningsregeln i 2 kap. 5 § brottsbalken. Det är en otill- fredsställande lösning. Efter ställningstagandet i prop. 1997/98:182 har departementets hu- vuduppgift i detta ärende varit att analysera hur den lagtekniska frågan skall lösas. Trots det innehåller promemorian ingen analys av konsek- venserna av olika tänkbara lagtekniska lösningar. Tingsrätten föreslår att beslutsunderlaget kompletteras med en sådan analys. 5. Kammarrätten i Stockholm: Från de synpunkter som kammarrätten har att beakta saknas skäl till erin- ringar mot det remitterade förslaget. 6. Länsrätten i Uppsala län: Länsrätten tillstyrker förslaget. Länsrätten vill dock påpeka att ingripande enligt LVU torde kunna ske inte enbart i den direkt akuta situationen, utan i vissa fall även under en längre tid när det föreligger en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling i anledning av konkret misstanke om att barnet kommer att föras utomlands för att könsstympas. 7. Domstolsverket: Domstolsverket, som granskat promemorian ur domstolsväsendets och ur lagteknisk synvinkel, tillstyrker förslaget. 8. Riksåklagaren: Riksåklagaren (RÅ) har inga invändningar mot förslaget som sådant men anser att man inte ska överskatta förslagets betydelse att lösa de aktuella problemen. RÅ hänvisar till sid. 10 i promemorian och pekar på att det finns länder där könsstympning är förbjudet men där brotten ändå begås. Man bör ej hysa några större förhoppningar om ett ökat antal fall som leder till åtal. RÅ anser att det för svenska åklagare framöver kan uppstå bevis- problem. Lagen riktar sig mot den som utför ingreppet i andra länder, personer som det ej går att komma åt. Detta innebär att föräldrarna möj- ligtvis kan åtalas för anstiftan eller medhjälp till brott. RÅ menar att det även då uppstår bevisproblem. En rad invändningar kan komma att dyka upp, t.ex. att föräldrarna var oanande om vad som hade inträffat. RÅ vill också peka på att det finns en risk för kontraproduktiva fall, t.ex. om föräldrar till en sjuk flicka tvekar att söka läkarvård med anled- ning av att hon är könsstympad. Sammantaget anser RÅ att problemen med bevisföring inte ska under- skattas. RÅ anser också att regelsystematiskt hör regeln hemma i brotts- balken och inte i speciallagen. RÅ hänvisar till och instämmer i Juridiska fakultetens synpunkt om att det är viktigt med tydliga motivuttalanden i vilka fall RÅ ska pröva åtalsfrågan. 9. Rikspolisstyrelsen: Rikspolisstyrelsen har ingen erinran emot förslaget i sak. Vad gäller den lagtekniska konstruktionen instämmer Rikspolisstyrelsen med Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. Vidare vill även Rikspolisstyrel- sen peka på de bevisproblem som kan dyka upp även för polisen, då hu- vudbrottet äger rum utomlands. 10. Brottsoffermyndigheten: Brottsoffermyndigheten tillstyrker i alla delar den föreslagna ändringen i lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och vill för egen del endast tillägga följande. Det viktigaste motivet för lagändringen är pre- ventionseffekten och det stöd lagen kommer att ge föräldrar som utsätts för påtryckningar att låta utföra könsstympning på sitt barn. Dessutom kan lagändringen komma att underlätta för den flicka/kvinna som utsätts för könsstympning att utfå ett skadestånd till följd av brottet. Även denna effekt är enligt Brottsoffermyndigheten viktig. När det gäller kostnads- konsekvenser vill Brottsoffermyndigheten endast peka på att lagänd- ringen kommer att öppna möjligheter för de utsatta flickorna/kvinnorna att i vissa fall erhålla brottsskadeersättning för sina skador. Den ökning av utbetald brottsskadeersättning som skulle bli följden härav bedöms bli ytterst marginell. 11. Svenska UNICEF-kommittén. UNICEF-kommittén stödjer förslaget. Det är en viktig markering och har en viktig preventiv effekt. Det är dock viktigt med information och att den görs tillgänglig på många språk. Det förebyggande arbetet är viktigt. 12. Socialstyrelsen: Socialstyrelsen tillstyrker förslaget om ändring i lagen (1982:316) med förbud om könsstympning av kvinnor. Vidare anser Socialstyrelsen att det är nödvändigt med fortsatt aktivt arbete med kompetensutveckling och attitydförändringar. Förbud mot könsstympning regleras i särskild lag och omfattas – med undantag för gärningsmannaskap vid misstanke om grovt brott – inte av den sekretessbrytande regeln i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen. Socialstyrelsen anser därför att ett tillägg bör göras i denna paragraf av innebörd att även misstanke om brott enligt lagen med förbud mot köns- stympning av kvinnor begånget mot en underårig skall omfattas av den sekretessbrytande bestämmelsen. 13. Barnombudsmannen: Barnombudsmannen (BO) är i huvudsak positiv till att den dubbla straff- barheten, vad det gäller könsstympning, tas bort. Även information är en åtgärd som syftar till att avskaffa könsstympningen. BO vill särskilt un- derstryka vikten av förebyggande insatser, såsom just information. Där- för välkomnar BO Socialstyrelsens regeringsuppdrag angående projekt i bostadsområden där det bor många människor med ursprung från länder där könsstympning praktiseras. BO understryker vidare vikten av att Sverige internationellt arbetar för ett totalt avskaffande av könsstympning. Problemet med att flickor och kvinnor könsstympas kommer minska i Sverige om fler stater vidtar ef- fektiva åtgärder för att avskaffa denna skadliga sedvänja. Det är viktig att attityderna också förändras i de stater där ingreppen fortfarande praktise- ras. En fråga som måste utredas närmare är hur länge en person ska ha vistats i Sverige för att kunna lagföras i enlighet med lagen som förbju- der könsstympning av kvinnor. På samma sätt måste det klargöras hur länge ett barn ska ha vistats i Sverige för att skyddas av lagen. Vidare måste vårdnadshavarens ansvar klargöras i de fall där släktingar i hem- landet utfört stympningen mer eller mindre mot föräldrarnas vilja. För att socialnämnden ska kunna fullgöra sin skyldighet att ge barn skydd och stöd, måste nämnden bli informerad om när barnet befinner sig i en utsatt situation. BO vill peka på att det finns brister i hur anmäl- ningsplikten i socialtjänstlagen fungerar i praktiken. BO anser det viktigt att det görs en närmare utredning av hur LVU kan användas i fall där flickor riskerar att könsstympas utomlands och pekar på att alternativa lösningar bör utredas. 14. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet: Fakulteten ställer sig bakom förslaget i sak. Angående den lagtekniska konstruktionen vill fakulteten framhålla att förslaget att göra en ändring i speciallagen innebär en olycklig lagteknisk lösning. Vid en läsning av brottsbalken är det omöjligt att se att det finns flera undantag från princi- pen om dubbel straffbarhet. Det är obefogat att just i könsstympnings- fallen göra ett undantag i speciallag. Fakulteten hänvisar till sid. 8 i pro- memorian där undantagen tas upp. Med hänsyn till barnkonventionen, som är ett internationellt åtagande, är det befogat med undantag i Brotts- balken. Fakulteten menar vidare att när det gäller förordning för Riksåklagaren att väcka åtal bör det framgå att detta endast gäller här bosatta personer, ej asylsökande, jämför sid. 15 översta stycket samt sid. 18 sista stycket i promemorian. Det är inte tillräckligt att det i en förordning föreskrivs det som man vill komma åt utan det bör framgå redan i lagen. 16. Jämställdhetsombudsmannen: Jämställdhetsombudsmannen, JämO, anser att förslaget med utvidgad domsrätt är mycket positivt. Även om det är förbjudet enligt svensk rätt finns det mycket som talar för att könsstympning utförs på flickor/kvinnor med hemvist i Sverige. En ändring av lagen med förbud mot omskärelse av kvinnor är en viktig och nödvändig markering från lagstiftarnas sida. Lagförslaget innebär att kvinnors rätt till integritet för- stärks och att samhället tillgodoser barnens rätt när föräldrarna inte för- mår göra det. 17. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) stödjer förslaget om att könsstympning ska undantas från principen om dubbel straffbarhet. Om- budsmannen vill betona vikten av att stödet till unga flickor med invand- rarbakgrund stärks framöver. Det lagda förslaget innebär ett steg på vä- gen. Myndigheterna måste i varje enskilt fall överväga tolkbehovet i sådana situationer där det finns misstanke om könsstympning. Det är annars stor risk för missförstånd. Det är viktigt att informera om vad svensk lagstift- ning säger om könsstympning för nyanlända invandrare. Detta borde kunna vara en uppgift för Integrationsverket eftersom de har en speciell avdelning som arbetar med insatser för nyanlända. Fallet där ett barn på felaktiga grunder misstänktes ha blivit könsstym- pad har blivit anmält till ombudsmannen mot etnisk diskriminering. I det fallet hade inte mamman blivit erbjuden tolk. Hon hade inte heller blivit informerad om misstankarna som gällde hennes dotter. Vidare hade hon inte informerats om förbudet mot könsstympning. DO vill framhålla be- hovet av tolk och information i sådana situationer. DO anser avslutningsvis att konventionen om avskaffande av alla for- mer av diskriminering av kvinnor kunde ha behandlats mer utförligt i promemorian. 18. Integrationsverket: Integrationsverket instämmer med ovanstående promemoria om att det är angeläget att samhället tydligt markerar att könsstympning av barn bo- satta i Sverige inte är tillåtet oavsett var i världen ingreppet sker. Därför instämmer verket i förslaget att detta allvarliga brott bör undantas från principen om dubbel straffbarhet. 19. Botkyrka kommun: Botkyrka kommun tillstyrker den föreslagna utvidgningen av lagen. 21. Stockholms läns landsting: Stockholms läns landsting har inget att erinra mot det framlagda försla- get. 23. Stiftelsen Stora Sköndal: Stiftelsen ser positivt på att Sverige tillsammans med Storbritannien är föregångare i Europa med att ha den särskilda lagen med förbud mot könsstympning. Denna lagändring i sig hjälper dock inte det barn som drabbats av för- äldrarnas lagbrott och alltså utsatts för könsstympning. Här kommer be- hovet av beredskap och resurser i form av social och psykologisk kom- petens in. För att verkligen sätta barnet i fokus krävs alltså att man samtidigt med förändrad lagstiftning och ett gediget upplysnings- och förebyggande- arbete även bygger upp en beredskap – ekonomiskt och professionellt – för att kunna möta barnet och familjen då könsstympning konstaterats. I annat fall tvingas barnet, trots alla goda intentioner, bära den kanske tyngsta bördan i sammanhanget. Stiftelsen vill med hänvisning till vad ovan anförts varmt tillstyrka förslaget att bortta kravet på dubbel straff- barhet gällande lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor. 24. Rädda Barnen: Rädda Barnens stödjer förslaget och anser att förslaget innebär en viktig markering från samhällets sida. Rädda Barnen hänvisar till de kontakter som förs med lokalkontor i Etiopien. I de kontakterna har det framgått att man i Etiopien ser förslaget som viktigt och att en skärpt lagstiftning i Sverige är ett stöd för det lokala arbetet i Etiopien. Rädda Barnen vill också understryka vikten av den förebyggande verk- samheten, dvs. upplysning och information som bl.a. innebär att mödra- vårdscentraler, barnavårdscentraler och skolhälsovård vet om att det är förbjudet med könsstympning och att socialtjänstens personal är insatt i frågan och är medveten om könsstympningens skadliga konsekvenser och att det är förbjudet. Sammantaget stödjer Rädda Barnen förslaget och avstår från att kom- mentera den lagtekniska delen av förslaget. 25. Svenska Kommunförbundet: Svenska Kommunförbundet har inga erinringar mot förslaget om att ta bort kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning. Det är viktigt att så långt som möjligt vidta åtgärder för att förhindra invalidiserande och kränkande ingrepp och behandling av barn och unga kvinnor. 26. Sveriges Advokatsamfund: Advokatsamfundet avstår från att yttra sig över promemorian. 27. BRIS – Barnens rätt i samhället: BRIS stödjer förslaget. Det är viktigt med upplysning om könsstympning och dess negativa konsekvenser. Det är vidare viktigt att denna informa- tionskampanj riktas mot unga kvinnor – morgondagens mammor. Lag- stiftningen kan innebära att man väntar med ingreppet till tiden efter be- söken på barnavårdscentralen och att ingreppet först upptäcks då de unga kvinnorna besöker t.ex. ungdomsmottagningen. BRIS vill också peka på det interna kontrollsystem som förekommer. Om flickor vill veta om de är könsstympade vänder man sig till varandra och kontrollerar. Detta väcker ofta misstankar i onödan då det inte finns tillräcklig kunskap. BRIS anser att förslaget innebär en synnerligen kraftig utvidgning av det straffbara området. Det behövs därför den avgränsning som nu före- slås i samband med åtalsprövningen. Det är dock ett rättssäkerhets- intresse att det avgränsas ytterligare genom kraftfulla motivuttalanden i lagrådsremiss och propositionstext. BRIS hänvisar här till sid. 15 i pro- memorian och menar att det finns svagheter i avsikten med bestämmel- sen vad gäller att inte göra det möjligt att lagföra personer som kommer hit som t.ex. asylsökande och där flickorna redan har blivit könsstym- pade. Hur hantera personer som är här på semester? Vidare ifrågasätter BRIS hur man ska veta när könsstympning har skett ”mot bättre vetande” hos föräldrarna. Sammantaget anser BRIS att det i förslaget är för stor fixering vid brottet. Fokuseringen bör istället ligga på barnet. När det gäller sid. 15 i promemorian anser BRIS att synpunkter som de framfört bör utvecklas för att Riksåklagaren ska kunna hantera detta. BRIS ser ej några större svårigheter med att ta in bestämmelsen i särskild lag. För övrigt har BRIS synpunkter på formuleringarna i den föreslagna lagtexten, bl.a. att 2 kap. 1 § Brottsbalken tas in i bestämmelsen samt att även brott som skett ”utom riket” tas med. BRIS vill avsluta med att be- tona att det är viktigt med en bra regel men att den eventuellt är mer pe- dagogiskt värd och kanske inte har så stor praktisk betydelse. 28. BUP Elefanten Linköping: Från BUP-Elefantens sida ser vi det som ytterst angeläget att denna fråga tages upp och att det sker en lagändring, där kravet på dubbel straffbarhet tages bort när det gäller könsstympning av kvinnor/flickor. Samtidigt som man med effektiva åtgärder förbjuder sådana sedvänjor bör man ha informationskampanjer som syftar till att skapa medvetenhet om sedernas negativa konsekvenser. Att avskaffa kravet på dubbel straffbarhet blir en tydlig markering och förhoppningsvis även en hjälp till de föräldrar som planerar, eller genom påtryckning tror att de måste ta sitt barn utomlands för att genomföra könsstympning. Således kan borttagandet av den dubbla straffbarheten bli ett förebyggande led i avskaffandet av denna för flickor/kvinnor för- nedrande sedvänja. Lagändringen blir definitivt ett led i att värna om barns/flickors rättighet till skydd mot förnedring och stympning i vårt samhälle. 32. Somaliska riksförbundet: Somaliska riksförbundet välkomnar förslaget. Förbundet anser att den lag som gäller i Sverige är en viktig signal till släktingar i hemlandet. En skärpt lagstiftning innebär ett stöd för föräldrar när de reser utanför Sve- rige, både för föräldrarna och flickan. Förbundet anser dock att det har blivit alltför stor fokusering på att in- grepp endast skulle ske utomlands. Det finns många rykten om att det går att få ingreppet utfört även i Sverige, dock inget som det finns bevis för. Förbundet saknar vidare ett stöd för de som redan har gått igenom in- greppet. Dessa har en erfarenhet som kan föras vidare. Denna erfarenhet tas inte tillvara. Det finns också en rädsla för myndigheter och en okun- skap hos de sociala myndigheterna. Detta beror till stor del på att det finns en ovilja att ha målgruppen med i den förebyggande verksamheten. Kunskapen hos t.ex. somalierna tas inte tillvara. Förbundet anser att det finns en risk för att lagen kommer att leda till utpekande, dvs. så fort en resa utomlands är aktuell uppstår misstanke om planerad könsstympning. Sammantaget är således lag både positivt och negativt. Det är viktigt att fokusera på barnets rättigheter, inte föräldrarnas tillkortakommanden. 33. Somaliska riksförbundet i Sverige: Somaliska riksförbundet stödjer förslaget. Förbundet anser att det är vik- tigt med förebyggande åtgärder och en långsiktighet i det förebyggande arbetet. Detta är speciellt viktigt med tanke på återvandring till hemlan- det. Det är då viktigt att inte traditionen med könsstympning tar över igen. Det är viktigt med lagstiftning på området. Tyvärr utförs könsstymp- ning i många länder trots förbud. Somaliska riksförbundet vill också lyfta fram ett fall där en somalisk kvinna som har barn på ett daghem i Rin- keby får uppleva att personalen misstänker att en dotter har blivit omsku- ren. Det uppstod problem då de sociala myndigheterna skulle ta flickan med sig till läkarundersökning. Det visade sig inte vara fråga om någon könsstympning. Mamman upplevde att daghemmet hade misstänkliggjort henne p.g.a. hennes religion. Hon tog nu barnen ifrån daghemmet efter att ha haft dem där i åtta år. Hon har nu tappat förtroende för dag- hemspersonal. Detta exempel visar att det är viktigt med metoder för hur ingrepp ska upptäckas. Förbundet vill också peka på att det vid familjeåterförening finns en risk för att släktingar omskär flickor innan de skickas till Sverige. Avslutningsvis är det således viktigt med förebyggande verksamhet i form av upplysning och information, speciellt bland daghemspersonal och inom socialtjänsten. Sedan 1960-talet har frågan om könsstympning förts upp till diskussion bland somalier och sedvänjan med könsstymp- ning kan härledas till faraonerna. Förhoppningsvis ska den förda debatten innebära att framtida generationer av flickor kommer att kunna räddas. 34. Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS): Vi anser att det är positivt att man ska se över detta regelverk då det idag förekommer könsstympning av kvinnor i Sverige, trots förbud. Den ut- vidgning av lagen som föreslås, anser vi ska åtföljas av någon form av uppföljning – kontroll, så lagen kan användas konsekvent i de fall brott mot lagen föreligger. Vi anser även att det är nödvändigt att öka infor- mationsinsatsen för att medvetandegöra och utbilda de personalkatego- rier som möter flickor och kvinnor, som kan ha könsstympats i Sverige eller utomlands, t.ex. vårdpersonal, skolsköterskor, daghemspersonal och socialtjänstens personal. Vi ställer oss bakom det föreliggande förslaget från Socialdeparte- mentet med ovan nämnda tillägg. 35. Sveriges kvinnojourers riksförbund: Förbundet stödjer förslaget i sin helhet och har inga synpunkter på den lagtekniska utformningen. Förbundet vill kommentera den förebyggande aspekten. Information i barnkonventionens anda bör vända sig till barn och ungdomar. De ska informeras om att de har rätt att inte bli omskurna. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utforma Råd och anvisningar för hälso- och sjukvården samt för socialtjänsten i syfte att betona myndig- heternas ansvar att förhindra att en endaste flicka utsätts för stympning. När det gäller läkarundersökningar bör det finnas rutiner för att flickor undersöks löpande under hela uppväxttiden, på samma sätt som undersökningar sker av pojkars könsorgan. Ingrepp kan upptäckas samtidigt som personalen erhåller viktig kunskap. Målet för myndig- heternas arbete i denna fråga måste vara att alla flickor skall nå vuxen ålder med oskadat könsorgan. Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor skall införas en ny paragraf, 3 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3§ Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Bestämmelser om krav på tillstånd att väcka åtal i vissa fall finns i 2 kap. 5 § brottsbalken. _______________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-02-24 Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet Ingegerd Westlander, regeringsrådet Susanne Billum. Enligt en lagrådsremiss den 11 februari 1999 (Socialdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Carin Jahn. Lagrådet – som med tillfredsställelse noterar att frågan om den lagtek- niska lösningen inte är slutgiltigt avgjord – lämnar förslaget utan erinran. Socialdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén Föredragande: Statsrådet Klingvall Regeringen beslutar proposition 1998/99:70 Könsstympning – borttag- ande av kravet på dubbel straffbarhet. Senaste lydelse av lagens rubrik 1998:407. Senaste lydelse av rubriken 1998:407 Prop. 1998/99:70 28 1 Prop. 1998/99:70 Bilaga 1 Prop. 1998/99:70 Bilaga 2 Prop. 1998/99:70 Bilaga 3 Prop. 1998/99:70 Bilaga 4 Prop. 1998/99:70