Post 5958 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1998/99:19 ·
Hämta Doc ·
Ändringar i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, m.m.
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 19
Regeringens proposition
1998/99:19
Ändringar i lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt, m.m.
Prop.
1998/99:19
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 15 oktober 1998
Göran Persson
Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen föreslår att en ny straffbestämmelse, penninghäleri, förs in i
brottsbalken för att öka möjligheterna att komma till rätta med
penningtvätt. Bestämmelsen skall omfatta sådana förfaranden som i dag
regleras i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken. Ansvar skall
också stadgas för den som bistår med att dölja att annan har berikat sig
genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv, t.ex. genom
vissa former av skatte- och tullbrott.
Det föreslås även att tillämpningsområdet för lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt (penningtvättslagen) utvidgas till att avse
transaktioner där det bakomliggande brottet till penningtvätt utgörs av
skatte- eller tullbrott. Banker, försäkringsbolag och andra institut som
omfattas av lagen kommer därvid också att ha skyldighet att granska och
lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, om transaktioner som skäligen kan antas vara
ägnade att dölja att någon har berikat sig genom skatte- eller tullbrott.
Vidare föreslås en utvidgning av kretsen gransknings- och
uppgiftsskyldiga företag i penningtvättslagen till att även omfatta den
som bedriver verksamhet enligt lagen om försäkringsmäklare.
Företag som är skyldigt att lämna uppgifter om misstänkt penningtvätt
till polisen, skall enligt förslaget på begäran av polisen lämna de
ytterligare uppgifter som behövs för utredningen. När sådana uppgifter
har lämnats, skall även annat uppgiftsskyldigt företag lämna de uppgifter
för utredningen om penningtvätt som polisen begär.
Några sanktioner för företag som omfattas av uppgiftsskyldigheten och
som bryter mot bestämmelserna i lagen föreslås inte för närvarande.
Däremot föreslås att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter gransknings- eller uppgiftsskyldigheten eller bryter mot
meddelande-förbudet i lagen skall kunna dömas till böter.
Den som yrkesmässigt bedriver handel med antikviteter, konst,
ädelstenar, metaller, skrot eller transportmedel, förmedling av fastigheter
eller bostadsrätter eller också lotteri- och spelverksamhet föreslås bli
skyldig att, på begäran av polisen, lämna de uppgifter som myndigheten
anser vara av betydelse vid utredning om penningtvätt.
En ny lag om penningtvättsregister föreslås. Företag som omfattas av
uppgiftsskyldighet skall enligt den föreslagna lagen få rätt att med hjälp
av automatisk databehandling föra register över sådana uppgifter som
företaget lämnat till polisen med stöd av penningtvättslagen.
Det föreslås även att en revisor som i samband med granskning av ett
bolag finner att en styrelseledamot eller den verkställande direktören kan
misstänkas för penninghäleri, skall göra anmälan därom till åklagare.
Syftet med bestämmelsen är att bekämpa sådana brottsliga gärningar som
utgör penningtvätt.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt 8
2.3 Förslag till lag om penningtvättsregister 13
2.4 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385) 15
3 Ärendet och dess beredning 16
4 Nuvarande ordning 18
4.1 Internationella åtaganden 18
4.1.1 Narkotikabrotts- och
förverkandekonventionerna 18
4.1.2 Financial Action Task Force on money
laundering (FATF) 19
4.1.3 EG-direktivet mot penningtvätt 20
4.1.4 Övrigt arbete på internationell nivå 22
4.2 Penningtvättslagen 22
5 Allmänna utgångspunkter 24
5.1 Överväganden 24
5.2 Den nya tekniska miljön 25
6 Den straffrättsliga regleringen av penningtvätt 26
6.1 Nuvarande reglering 26
6.2 Regeringens överväganden 28
6.2.1 Ett särskilt brott, penninghäleri, införs i
brottsbalken 28
6.2.2 Ringa brott samt oaktsamt förfarande 33
6.2.3 Försök, förberedelse och stämpling 34
6.2.4 Sveriges förklaring enligt artikel 6 punkt 4
i förverkandekonventionen 34
7 Definition av penningtvätt 35
7.1 Tull- och skattebrott 35
7.2 Skall det krävas ett konkret brott eller skall det räcka med
brottslig verksamhet? 38
8 Företag som skall omfattas av penningtvättslagen 40
8.1 Den internationella utvecklingen 40
8.2 Uppgiftsskyldighet enligt 2 § penningtvättslagen 40
8.3 Skyldighet att svara på frågor 45
8.4 Bör vissa myndigheter omfattas av penningtvättslagen? 47
9 Sekretess och informationsutbyte 49
10 Registerfrågor 53
10.1 Bakgrund 53
10.1.1 Aktuell lagstiftning om registerfrågor 53
10.1.2 Penningtvättutredningens förslag 54
10.2 Penningtvättsregister 54
11 Sanktioner mot företagen och där verksamma personer 60
12 Anmälningsplikt för revisorer vid misstanke om brott 65
12.1 Bakgrund 65
12.2 Revisorer i aktiebolag 66
12.3 Revisorer i finansiella bolag 68
13 Övriga frågor 69
13.1 Finns det behov av en ny penningtvättslag? 69
13.2 Ikraftträdande 69
13.3 Ekonomiska effekter 69
14 Författningskommentar 70
14.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 70
14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt 72
14.3 Förslaget till lag om penningtvättsregister 76
14.4 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385) 79
Bilaga 1 Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
Bekämpande av penningtvätt (SOU 1997:36) 81
Bilaga 2 Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
Aktiebolagets organisation (SOU 1995:44) 82
Bilaga 3 Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian
Revisorns skyldigheter vid misstanke om brott i bolaget 83
Bilaga 4 Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian om
anmälningsskyldighet för revisorer vid misstanke om vissa
slag av häleri 84
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 85
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 95
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1998 98
Rättsdatablad 99
Prop. 1998/99:19
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
3. lag om penningtvättsregister, och
4. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).
Prop. 1998/99:19
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 9 kap. 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i brottsbalken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 6 a
och 7 a §§.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
6 §
Den som
1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning
med något som är frånhänt annan genom brott,
2. bereder sig otillbörlig vinning
av annans brottsliga förvärv,
3. otillbörligen främjar
möjligheterna för annan att
tillgodogöra sig egendom som
härrör från brottsligt förvärv eller
värdet av sådan egendom,
4. med uppsåt att dölja
egendomens ursprung medverkar
till att bortföra, överlåta, omsätta
eller vidta annan sådan åtgärd
med egendom som härrör från
brottsligt förvärv, eller
5. genom krav, överlåtelse eller
på annat liknande sätt hävdar
genom brott tillkommen fordran
2. bereder sig otillbörlig vinning
av annans brottsliga förvärv, eller
3. genom krav, överlåtelse eller
på annat liknande sätt hävdar
genom brott tillkommen fordran
döms för häleri till fängelse i högst två år.
För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led
i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större
omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar
eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom
brott.
Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms till fängelse,
lägst sex månader och högst sex år.
Prop. 1998/99
6 a §
Den som
1. otillbörligen främjar
möjligheterna för annan att
tillgodogöra sig egendom som
härrör från brottsligt förvärv eller
värdet av sådan egendom, eller
2. med uppsåt att dölja
egendomens ursprung medverkar
till att bortföra, överlåta, omsätta
eller vidta annan sådan åtgärd
med egendom som härrör från
brottsligt förvärv
döms för penninghäleri till
fängelse i högst två år.
För penninghäleri döms också
den som, i annat fall än som anges
i första stycket, otillbörligen
medverkar till att bortföra,
överlåta, omsätta eller vidta
annan sådan åtgärd med egendom,
om åtgärden är ägnad att dölja att
annan har berikat sig genom
brottslig gärning.
Är brott som anges i första eller
andra stycket grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst sex år.
7 a §
Är brott som avses i 6 a § att
anse som ringa, döms för
penninghäleriförseelse till böter
eller fängelse i högst sex månader.
För penninghäleriförseelse skall
också dömas den som
1. i fall som avses i 6 a § första
stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att brott
förelåg, eller
2. i fall som avses i 6 a § andra
stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att annan
berikat sig genom brottslig
gärning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt
dels att 1–5, 7 och 9–13 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 a och 14 §§, samt
närmast före 14 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Föreskrifterna i denna lag
meddelas till uppfyllande av
Sveriges förpliktelser enligt avtalet
om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES).
Lagen har till syfte att förhindra
sådana åtgärder med avseende på
egendom som har förvärvats
genom brott, som kan medföra att
denna egenskap hos egendomen
fördöljs, att den brottslige får
möjlighet att undandra sig
rättsliga påföljder eller att
återskaffandet av egendomen
försvåras, samt sådana åtgärder
som innefattar förfogande över
och förvärv, innehav eller
brukande av egendomen (penning-
tvätt).
Med penningtvätt avses i denna
lag sådana åtgärder med avseende
på egendom som har förvärvats
genom brott, som kan medföra att
denna egenskap hos egendomen
fördöljs, att den brottslige får
möjlighet att undandra sig rättsliga
påföljder eller att återskaffandet av
egendomen försvåras, samt sådana
åtgärder som innefattar förfogande
över och förvärv, innehav eller
brukande av egendomen.
Med penningtvätt avses även
åtgärder med annan egendom än
som avses i första stycket, om
åtgärderna är ägnade att dölja att
någon har berikat sig genom
brottslig gärning.
2 §
Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver
1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten
låna upp medel och att lämna krediter,
2. livförsäkringsrörelse,
3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som
huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som
anges i 3 kap. 1 § 2–13 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,
5. verksamhet som kräver
anmälan till Finansinspektionen
enligt valutaväxlingslagen
(1996:1006).
5. verksamhet som kräver
anmälan till Finansinspektionen
enligt valutaväxlingslagen
(1996:1006), samt
6. verksamhet av det slag som
beskrivs i 1 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare.
Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i
första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.
Bestämmelser om
uppgiftsskyldighet för vissa andra
företag finns i 9 a §.
3 §
Att förfaranden som avses i 1 §
andra stycket kan vara straffbara
som häleri eller häleriförseelse
framgår av 9 kap. 6 och 7 §§
brottsbalken.
Ett företag som avses i 2 § får
inte heller annars medvetet
medverka vid transaktioner
avseende medel som kan antas
härröra från brottsliga förvärv av
allvarligare slag. Med sådana
förvärv anses i denna lag förvärv
genom brott där fängelse mer än
sex månader ingår i straffskalan.
Att förfaranden som avses i 1 §
kan vara straffbara som
penninghäleri eller
penninghäleriförseelse framgår av
9 kap. 6 a och 7 a §§ brottsbalken.
Ett företag som avses i 2 §
första stycket får inte heller annars
medvetet medverka vid
transaktioner som kan antas utgöra
penningtvätt.
4 §
Företaget skall kontrollera identiteten hos den som vill inleda en
affärsförbindelse med företaget.
Identitetskontroll skall utföras också beträffande annan än den som
avses i första stycket vid transaktioner som överstiger 110 000 kronor.
Detsamma gäller om transaktionen inte överstiger nämnda belopp men
kan antas ha samband med en annan transaktion och tillsammans med
denna överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid tidpunkten för
en transaktion skall identiteten kontrolleras så snart summan av
transaktionerna överstiger det angivna värdet.
Identitetskontroll behöver inte
utföras beträffande företag med
verksamhet som beskrivs i 2 §
första stycket, om företaget är
hemmahörande inom EES.
Detsamma gäller om transaktionen
görs till ett konto som tillhör
någon vars identitet tidigare har
kontrollerats enligt denna lag.
Identitetskontroll behöver inte
utföras beträffande företag med
verksamhet som beskrivs i 2 §
första stycket, om företaget är
hemmahörande inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES). Detsamma gäller om
transaktionen görs till ett konto
som tillhör någon vars identitet
tidigare har kontrollerats enligt
denna lag.
5 §
Ett livförsäkringsföretag
behöver inte utföra
identitetskontroll med anledning
av ett försäkringsavtal vars årliga
premie uppgår till högst 7 000
kronor eller engångspremie till
högst 18 000 kronor.
Identitetskontroll behöver inte
heller göras med anledning av
betalningar som görs från ett konto
som har öppnats i ett företag som
avses i 4 § tredje stycket första
meningen.
Livförsäkringsföretag och
företag som bedriver verksamhet
enligt 1 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare behöver inte
utföra identitetskontroll med
anledning av ett försäkringsavtal
vars årliga premie uppgår till högst
7 000 kronor eller engångspremie
till högst 18 000 kronor.
Identitetskontroll behöver inte
heller göras med anledning av
betalningar som görs från ett konto
som har öppnats i ett företag som
avses i 4 § tredje stycket första
meningen.
7 §
Den kontroll som anges i 4–6 §§
skall, även om det inte följer av
bestämmelserna i de paragraferna,
alltid utföras om det kan antas att
en transaktion avser medel som
härrör från ett brottsligt förvärv
av allvarligare slag.
Den kontroll som anges i 4–6 §§
skall, även om det inte följer av
bestämmelserna i de paragraferna,
alltid utföras om det kan antas att
en transaktion utgör penningtvätt.
9 §
Företaget skall granska alla
transaktioner beträffande vilka
företaget har skäl att anta att
transaktionen avser medel som
härrör från ett brottsligt förvärv
av allvarligare slag. Företaget
skall därvid lämna uppgifter till
Rikspolisstyrelsen eller den
polismyndighet som regeringen
bestämmer om alla omständigheter
som kan tyda på penningtvätt.
Företaget skall granska alla
transaktioner som skäligen kan
antas utgöra penningtvätt.
Företaget skall därvid lämna
uppgifter till Rikspolisstyrelsen
eller den polismyndighet som
regeringen bestämmer om alla
omständigheter som kan tyda på
penningtvätt. Sedan sådana
uppgifter har lämnats skall
företaget på begäran av
myndigheten lämna de ytterligare
uppgifter som behövs för
utredningen om penningtvätt.
När uppgifter har lämnats enligt
andra stycket, skall även annat
företag som avses i 2 § första
stycket lämna de uppgifter för
utredningen om penningtvätt som
myndigheten begär.
9 a §
Den som yrkesmässigt bedriver
handel med antikviteter, konst,
ädelstenar, metaller, skrot eller
transportmedel, förmedling av
fastigheter eller bostadsrätter eller
också lotteri- och spelverksamhet
skall på begäran av
Rikspolisstyrelsen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer lämna de uppgifter som
myndigheten anser vara av
betydelse vid utredning om
penningtvätt.
10 §
Ett företag som lämnar uppgifter
med stöd av 9 § får inte göras
ansvarigt för att det brutit mot
någon sekretessregel, om företaget
hade anledning att räkna med att
uppgiften borde lämnas.
Detsamma gäller en
styrelseledamot eller en anställd
som lämnar uppgifter för
företagets räkning.
Ett företag som lämnar uppgifter
med stöd av 9 § får inte göras
ansvarigt för att det åsidosatt
tystnadsplikt, om företaget hade
anledning att räkna med att
uppgiften borde lämnas. Ett
företag som lämnar uppgifter med
stöd av 9 a § får inte heller göras
ansvarigt för att det åsidosatt
tystnadsplikt. Detsamma gäller en
styrelseledamot eller en anställd
som lämnar uppgifter för
företagets räkning.
11 §
Företaget, dess
styrelseledamöter eller anställda
får inte röja för kunden eller för
någon utomstående att en
granskning har genomförts eller att
uppgifter har lämnats enligt 9 §
eller att polisen genomför en
undersökning.
Ansvar enligt 20 kap. 3 §
brottsbalken skall inte följa för
den som bryter mot förbudet i
första stycket.
Företaget, dess
styrelseledamöter eller anställda
får inte röja för kunden eller för
någon utomstående att en
granskning har genomförts eller att
uppgifter har lämnats enligt 9 eller
9 a §§ eller att polisen genomför
en undersökning.
12 §
Om Finansinspektionen vid en
inspektion av ett företag eller på
annat sätt får kännedom om
transaktioner avseende medel som
kan antas härröra från brottsliga
förvärv av allvarligare slag, skall
inspektionen underrätta
Rikspolisstyrelsen eller den
polismyndighet som regeringen
bestämmer om transaktionerna.
Om Finansinspektionen vid en
inspektion av ett företag eller på
annat sätt får kännedom om
transaktioner som kan antas utgöra
penningtvätt, skall inspektionen
underrätta Rikspolisstyrelsen eller
den polismyndighet som
regeringen bestämmer om
transaktionerna.
13 §
Företaget skall ha rutiner till
förhindrande av att företaget
utnyttjas för transaktioner som har
samband med brottsliga förvärv.
Företaget skall svara för att de
anställda får behövlig information
och utbildning för ändamålet.
Företaget skall ha rutiner för att
förhindra att företaget utnyttjas för
penningtvätt. Företaget skall svara
för att de anställda får behövlig
information och utbildning för
ändamålet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vilka rutiner som skall följas och
vilken information och utbildning som skall tillhandahållas.
Ansvarsbestämmelse
14 §
Till böter döms den som
uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet
1. åsidosätter gransknings- eller
uppgiftsskyldigheten enligt 9 §,
eller
2. bryter mot
meddelandeförbudet i 11 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. I fråga om transaktioner som företagits före ikraftträdandet tillämpas
9 § i dess äldre lydelse och skall 14 § 1 nya lydelsen inte gälla.
2.3 Förslag till lag om penningtvättsregister
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid
automatiserad behandling av personuppgifter i fråga om sådan
penningtvätt som avses i 1 § lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt (penningtvättsregister).
2 § Företag som avses i 2 § första stycket lagen (1993:768) om åtgärder
mot penningtvätt får föra penningtvättsregister över sådana uppgifter
som företaget lämnat med stöd av 9 § andra stycket nämnda lag.
Ändamål
3 § Penningtvättsregister får föras av ett företag som avses i 2 §
1. för att förhindra att företaget medverkar vid transaktioner som utgör
penningtvätt enligt 1 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
och
2. för att företaget skall kunna uppfylla uppgiftsskyldigheten i 9 §
andra stycket samma lag.
Innehåll
4 § Ett penningtvättsregister får endast innehålla
1. namn, person- eller organisationsnummer och adress,
2. kontonummer eller motsvarande, samt
3. de övriga uppgifter som lämnats med stöd av 9 § andra stycket lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Information till den registrerade
5 § Uppgifter ur penningtvättsregister får inte lämnas ut till den
registrerade.
Gallring
6 § En uppgift i penningtvättsregistret skall gallras
1. om den myndighet som avses i 9 § lagen (1993:768) om åtgärder
mot penningtvätt beslutar att inte inleda eller att lägga ned utredningen
om penningtvätt,
2. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med
anledning av de lämnade uppgifterna,
3. om en domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft
med anledning av de lämnade uppgifterna, eller
4. senast ett år efter det att uppgifter lämnats med stöd av 9 § andra
stycket nämnda lag.
Samkörning
7 § Ett företags penningtvättsregister får inte samköras med motsvarande
register hos ett annat företag.
Rättelse och skadestånd
8 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.
Tystnadsplikt
9 § Den som är verksam i företag som avses i 2 § får inte obehörigen röja
uppgift i penningtvättsregister.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2.4 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 38 § aktiebolagslagen (1975:1385)1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 kap.
38 §2
En revisor skall vidta de åtgärder som anges i 39 och 40 §§, om han
finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den
verkställande direktören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort
sig skyldig till brott enligt något av följande lagrum:
1. 9 kap. 1, 3 och 9 §§, 10 kap.
1, 3, 4 och 5 §§, 11 kap. 1, 2, 4 och
5 §§, 17 kap. 7 § samt 20 kap. 2 §
brottsbalken, och
1. 9 kap. 1, 3, 6 a och 9 §§, 10
kap. 1, 3, 4 och 5 §§, 11 kap. 1, 2,
4 och 5 §§, 17 kap. 7 § samt 20
kap. 2 § brottsbalken, och
2. 2, 4, 5 och 10 §§ skattebrottslagen (1971:69).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
3 Ärendet och dess beredning
I november 1995 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en
särskild utredare (numera kammarrättspresidenten Per Anclow) med
uppdrag att föreslå åtgärder för att effektivisera bekämpningen av
penning-tvätt och annan kvalificerad ekonomisk brottslighet. I mars 1997
överlämnade utredningen, som antagit namnet Penningtvättutredningen,
ett betänkande, Bekämpande av penningtvätt (SOU 1997:36).
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 1. Remissvaren finns tillgängliga i
Finansdepartementets akt i ärendet (dnr Fi97/1117).
Regeringen tar i detta ärende upp utredningens förslag såvitt avser
straffrättslig reglering av penningtvätt, ändringar i penningtvättslagen
samt penningtvättsregister. Utredningen har även föreslagit att ett nytt
institut, frysning, införs. Dessutom har utredningen föreslagit skyldighet
att lämna uppgifter till tullmyndighet och att tullen i undersökningssyfte
skall kunna kvarhålla medel under viss tid. Dessa frågor kräver enligt
regeringens mening ytterligare överväganden och behandlas därför inte i
detta sammanhang.
En närliggande fråga är revisorers anmälningsskyldighet vid misstanke
om brott. Den har nyligen behandlats i olika sammanhang.
Regeringen bemyndigade i juni 1990 chefen för Justitiedepartementet
att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av
aktiebolagslagen (dir. 1990:46). Kommittén antog namnet
Aktiebolagskommittén. Våren 1995 överlämnade kommittén
delbetänkandet Aktiebolagets organisation (SOU 1995:44). Kommittén
föreslår i betänkandet bl.a. viss anmälningsskyldighet för revisorer vid
brott. Delbetänkandet har remissbehandlats. I bilaga 2 finns en
förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig.
Inom Justitiedepartementet har därefter utarbetats en promemoria,
Revisorns skyldigheter vid misstanke om brott i bolaget. Promemorian
rör förfarandet när en revisor misstänker att företrädare för ett bolag
begår brott och har behandlats vid ett remissmöte i mars 1997. De
inbjudna myndigheterna och organisationerna har dessutom getts tillfälle
att yttra sig skriftligt. En förteckning över deltagarna vid remissmötet och
de remissinstanser som yttrat sig över promemorian finns i bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena över promemorian finns tillgänglig
i Justitiedepartementets akt i ärendet (dnr 95-2066).
Aktiebolagskommitténs delbetänkande och förslagen i promemorian
har lett till lagstiftning under våren 1998 (prop. 1997/98:99, bet.
1997/98:LU26, rskr. 1997/98:257, SFS 1998:760). Av propositionen
framgår att regeringen avser att behandla frågan om
anmälningsskyldighet vid vissa slag av häleri i samband med att
Penningtvättutredningens betänkande behandlas.
Inom Finansdepartementet har i februari 1998 utarbetats en
promemoria om anmälningsskyldighet för revisorer vid misstanke om
vissa slag av häleri. Promemorian har remissbehandlats. I bilaga 4 finns
en förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig. Remissvaren
finns tillgängliga i Finansdepartementets akt i ärendet (dnr Fi98/501).
Frågorna om effektivare bekämpning av penningtvätt och om
revisorers anmälningsskyldighet ingår i regeringens strategi för
samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten (skr.
1994/95:217, bet. 1994/95:JuU25, rskr. 1994/95:412).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 3 september 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa
justeringar. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag.
Lagrådets synpunkter behandlas i respektive avsnitt. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjort i lagtexten. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6.
4 Nuvarande ordning
4.1 Internationella åtaganden
4.1.1 Narkotikabrotts- och förverkandekonventionerna
Med penningtvätt förstås åtgärder som företas i syfte att dölja eller om-
sätta vinningen från brottslig verksamhet. Penningtvätt är en
internationell företeelse och utgör ett stort problem i det
brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet runt om i världen. Ett
flertal internationella initiativ har därför tagits i syfte att förstärka
insatserna mot penningtvätt.
På det straffrättsliga området finns ett internationellt samarbete mellan
rättsvårdande organ. Samarbetet regleras i Förenta nationernas
konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika
och psykotropa ämnen (narkotikabrotts- eller Wienkonventionen).
Konventionen ställer krav på kriminalisering av penningtvätt i fråga om
inkomster från narkotikabrottslighet. Syftet med konventionen är att
förstärka det internationella samarbetet och effektivisera insatserna i
kampen mot den internationella narkotikabrottsligheten. Konventionen
förpliktar parterna att i olika hänseenden straffbelägga illegal
framställning, försäljning och innehav av narkotika samt förfaranden som
innebär hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från den illegala
marknaden. Även frågor om förverkande, utlämning och annat
internationellt rättsligt samarbete tas upp i konventionen.
Ett av de viktigaste inslagen i narkotikabrottskonventionen är
bestämmelserna i artikel 3 om straffrättsliga åtgärder mot personer som
på olika sätt främjar den illegala narkotikahanteringen utan att själva vara
direkt inblandade i denna verksamhet. Främst gäller det förfaranden som
innebär medverkan till att vinster som härrör från narkotikabrottslighet
omsätts eller på annat sätt slussas över till legal verksamhet. De brott
som avses i konventionen är relaterade till narkotika. Bestämmelserna
innebär att parterna åtar sig att under vissa förutsättningar kriminalisera
den hjälp som lämnas narkotikabrottslingar vid omsättning eller
överlåtelse av egendom som härrör från deras brottsliga verksamhet.
Även gärningar som innebär medverkan till att dölja egendomens
ursprung skall beläggas med straff. Narkotikabrottskonventionen har
undertecknats och ratificerats av Sverige (prop. 1990/91:127, bet.
1990/91:JuU32, rskr, 1990/91:323). De lagändringar som gjorts med
anledning av konventionen framgår av avsnitt 6.1.
Vidare har inom Europarådet den 8 november 1990 upprättats en
konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av
vinning av brott (förverkande- eller Strasbourgkonventionen).
Konventionen innehåller regler om ett vidgat internationellt samarbete
vid brottsutredningar och vid förverkande av brottsverktyg. Parterna
åläggs att straffbelägga gärningar som innefattar penningtvätt.
Konventionen gäller inte enbart narkotikabrottslighet utan omfattar i
princip alla former av brott. Syftet med konventionen är att utveckla
samarbetet i fråga om förverkande av utbyte av brott. Konventionen är
avsedd att ge möjligheter till rättsligt samarbete under alla stadier i
förfarandet, dvs. från förundersökningsstadiet till dess att det finns ett
slutligt beslut om förverkande. Konventionen täcker även in förfaranden
innan förundersökning inletts. Förverkandekonventionen har utarbetats
med narkotikabrottskonventionen som förebild. Många av de frågor som
tas upp i narkotikabrottskonventionen återfinns därför även i
förverkandekonventionen. Till skillnad från narkotikabrottskonventionen
är emellertid förverkandekonventionen, som tidigare antytts, inte
begränsad till någon viss typ av förbrott.
I artikel 6 i förverkandekonventionen finns en bestämmelse om
kriminalisering av penningtvättsbrott som bl.a. innebär att parterna skall
straffbelägga uppsåtliga förfaranden som innefattar hjälp att omsätta eller
överlåta brottsligt förvärvad egendom.
Konventionen har undertecknats och ratificerats av Sverige (prop.
1995/96:49, bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59). Enligt artikel 6 punkt
4 kan straffbestämmelserna begränsas till vissa förbrott eller kategorier
av sådana brott. Eftersom de svenska straffbestämmelserna uppställer
begränsningar vad avser skattebrott m.m. – vilka saknar motsvarighet i
konventionen – har möjligheten till förklaring i punkten 4 utnyttjats av
Sverige vid tillträdet till konventionen. Förklaringen innebär att
bestämmelsen i artikel 6 punkt 1 för Sveriges del skall gälla egendom
som härrör från brottsligt förvärv. Några lagändringar på grund av
tillträdet av konventionen har inte ansetts vara nödvändiga.
4.1.2 Financial Action Task Force on money laundering
(FATF)
På det finansiella området har ett flertal internationella
överenskommelser träffats. Vid ett möte i Paris i juli 1989 bildade
länderna i den s.k. G-7 gruppen en finansiell arbetsgrupp mot tvättning
av pengar, FATF (Financial Action Task Force on money laundering).
Totalt har 26 stater och två organisationer anslutit sig till FATF. Sverige
har från början deltagit i FATF:s arbete. FATF har möten ca fyra gånger
per år. Vid vissa av dessa möten deltar även internationella
organisationer såsom Europarådet, Interpol, Europeiska bankföreningen
m.fl.
FATF har utfärdat 40 rekommendationer om penningtvätt som avser
att förbättra de nationella rättssystemen för bekämpning av penningtvätt
samt förstärka det finansiella systemets roll och det internationella
samarbetet. Enligt rekommendationerna bör alla medlemsstater ratificera
narkotikabrottskonventionen och även överväga att utvidga
straffbarhetsområdet till andra brott än sådana som har anknytning till
narkotika. Rekommendationerna bör vidare gälla inte bara för banker
utan även för andra finansiella institut. De finansiella instituten bör
identifiera och registrera kundernas identitet. Alla komplexa, ovanliga
och omfattande transaktioner och transaktionsmönster som inte har ett
uppenbart ekonomiskt eller lagligt syfte bör ägnas särskild
uppmärksamhet. Ett finansiellt institut bör åläggas att genast rapportera
misstankar om att medel härrör från brottslig verksamhet till behöriga
myndigheter. De finansiella instituten bör utforma program för bl.a.
personalutbildning och interna kontrollfunktioner. Speciell
uppmärksamhet skall ägnas åt affärsförbindelser med bolag och
finansiella institut hemmahörande i länder som i otillräcklig utsträckning
eller inte alls följer rekommendationerna. Tillsynsmyndigheterna bör se
till att instituten har adekvata program för att skydda sig mot
penningtvätt. Ett internationellt utbyte av allmän information om
penningtvätt liksom information om misstänkta transaktioner bör ske.
Rekommendationerna förespråkar ett internationellt samarbete rörande
förverkande, rättshjälp och utlämning.
Sverige har beaktat FATF:s rekommendationer, men eftersom dessa
till stor del överensstämmer med det av Sverige genomförda direktivet
om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för
tvättning av pengar (91/308/EEG), har de inte föranlett någon särskild
lagstiftning. I det löpande arbetet inom FATF ingår att undersöka hur
medlemsländerna uppfyller rekommendationerna. Genomgångar av
förhållandena i Sverige har gjorts år 1992 och 1996.
4.1.3 EG-direktivet mot penningtvätt
EG:s ministerråd antog den 10 juni 1991 ett direktiv om åtgärder för att
förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar
(91/308/EEG). Direktivet gäller för samtliga länder inom EES. Om
kreditinstitut och finansiella institut utnyttjas för penningtvätt kan detta,
enligt direktivet, allvarligt äventyra sundheten och stabiliteten i instituten
och minska allmänhetens förtroende för hela det finansiella systemet. I
direktivet anges vidare att om gemenskapen inte ingriper mot
penningtvätt kan detta leda till att medlemsländerna för att skydda sina
finansiella system vidtar åtgärder som inte är förenliga med fullbordandet
av den inre marknaden. Om inte vissa åtgärder för samordning på
gemenskapsnivå vidtas kan de som tvättar pengar, för att underlätta sin
brottsliga verksamhet, komma att försöka dra nytta av den frihet för
kapitalrörelser och den frihet att tillhandahålla finansiella tjänster som
hör till det integrerade finansiella området.
I direktivet har definitionen av penningtvätt hämtats från
narkotikabrottskonventionen. Med penningtvätt avses enligt artikel 1
följande förfaranden när de sker uppsåtligen.
– Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att
egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott och i
syfte att hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung,
eller för att hjälpa någon som är delaktig i sådan verksamhet att
undandra sig de rättsliga följderna av sitt handlande.
– Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta
beskaffenhet eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet
över den, av dess förflyttning, av de rättigheter som är knutna till
den, eller av äganderätten till den, i vetskap om att egendomen
härrör från brott eller från medverkan till brott.
– Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vetskap om, vid
tiden för mottagandet, att egendomen härrörde från brott eller från
medverkan till brott.
– Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp
till, främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande
av någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.
Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att varje enskilt land
enligt artikel 15 kan fastställa strängare regler. Eftersom penningtvätt
inte endast förekommer beträffande utbyte av narkotika bör
medlemsstaterna i sin lagstiftning utsträcka vad som skall gälla enligt
direktivet till att omfatta även utbyte av annan brottslighet. Direktivet
omfattar kreditinstitut, finansiella institut och livförsäkringsbolag men
medlemsstaterna åläggs att se till att bestämmelserna utvidgas till att
omfatta även sådana yrkesgrupper och företag, vilkas verksamhet är
särskilt ägnad att utnyttjas för penningtvätt.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 2 se till att penningtvätt förbjuds.
Direktivet kräver vidare att instituten, till dess att de har underrättat
behöriga myndigheter, avstår från att utföra sådana transaktioner som de
vet eller misstänker har samband med penningtvätt. De behöriga
myndigheterna får ge förelägganden om att transaktionen inte skall
utföras. Om en transaktion misstänks innefatta penningtvätt och det inte
är möjligt att underlåta att utföra transaktionen eller underlåtenheten är
ägnad att motverka försök att efterforska en misstänkt transaktion, skall
institutet i efterhand omedelbart underrätta de behöriga myndigheterna.
Vidare finns regler om identifiering av kunderna i artikel 3 och om
bevarande av uppgifter om identifieringen i artikel 4. Instituten skall med
särskild uppmärksamhet granska alla transaktioner som de, på grund av
deras karaktär, bedömer med särskilt stor sannolikhet kan ha samband
med penningtvätt. För att identifierings- och granskningskraven skall
vara meningsfulla skall instituten enligt artikel 6 samarbeta med de
myndigheter som har att bekämpa penningtvätt.
Enligt direktivet måste banksekretessen hävas i penningtvättsfall. En
obligatorisk ordning för rapportering av misstänkta transaktioner, som
innefattar garantier för att uppgifterna lämnas till de behöriga
myndigheterna utan att berörda kunder varnas, skall därför införas
(artikel 8). Vidare stadgar direktivet att om en anställd eller
styrelseledamot i ett institut i god tro har röjt upplysningar för de
behöriga myndigheterna skall detta inte innebära överträdelse av någon
sekretessregel och inte föranleda ansvar i någon form för instituten, deras
styrelseledamöter eller anställda (artikel 9). Även myndigheter som vid
inspektion eller på något annat sätt upptäcker omständigheter som skulle
kunna utgöra bevis för penningtvätt skall underrätta de myndigheter som
har att bekämpa penningtvätt
(artikel 10).
En viktig del i bekämpningen av penningtvätt är att instituten inför
tillfredsställande rutiner för internkontroll och vidtar lämpliga
utbildningsprogram (artikel 11). Vidare skall medlemsstaterna vidta de
åtgärder som behövs för fullständig tillämpning av alla bestämmelser i
direktivet och särskilt föreskriva vilka påföljder som skall gälla vid
överträdelse av de regler som antagits på grund av direktivet (artikel 14).
En kontaktkommitté för penningtvättsfrågor har bildats under EG-
kommissionen. Kommittén skall enligt artikel 13 bl.a. rekommendera
kommissionen tillägg eller ändringar i direktivet och undersöka om
direktivet bör utvidgas till att omfatta en viss yrkesgrupp eller
företagskategori när det klarlagts att en sådan yrkesgrupp eller
företagskategori har utnyttjats i en medlemsstat för penningtvätt.
Kontaktkommittén, som består av representanter för EES-länderna och
företrädare för kommissionen, sammanträder årligen.
Kommissionen har under sommaren 1998 meddelat att ett förslag till
ändringar i penningtvättsdirektivet kommer att läggas fram i rådet i slutet
av året eller i början av 1999. Syftet med ändringarna är att införa
effektivare regler i kampen mot penningtvätt.
4.1.4 Övrigt arbete på internationell nivå
EG:s arbetsgrupp för gemenskapsrätt och nationell straffrätt har
diskuterat frågan om penningtvätt i samband med upprättandet av det
andra protokollet till konventionen om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen. Enligt den förslagna artikel 5 i
protokollet skall varje medlemsstat vidta åtgärder för att förhindra
penningtvätt som härrör från EG-bedrägerier, bestickning och mutbrott
och som kan skada EG:s finanser. Arbetet är ännu inte slutfört.
Även en särskild kommitté inom Europeiska centralbanken (ECB)
handhar vissa frågor om penningtvätt och interna kontrollfrågor i detta
sammanhang. Vidare har UNDCP (United Nations International Drug
Control Programme) diskuterat penningtvättsfrågor och vid Förenta
Nationernas Generalförsamlings 20:e extramöte den 8–10 juni 1998, som
behandlade narkotikasituationen i världen, antogs en handlingsplan mot
penningtvätt. Handlingsplanens underliggande budskap är att de 40
rekommendationer som FATF utarbetat skall betraktas som vägledande
av alla stater, också av dem som inte är medlemmar i FATF.
4.2 Penningtvättslagen
EG-direktivet om penningtvätt har genomförts i Sverige genom lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt (penningtvättslagen), som
trädde i kraft den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:207, bet. 1992/93:JuU37,
rskr. 1992/93:375). Enligt 1 § har lagen till syfte att förhindra sådana
åtgärder med avseende på egendom som har förvärvats genom brott som
kan medföra att denna egenskap hos egendomen döljs, att den brottslige
får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet
av egendomen försvåras samt sådana åtgärder som innefattar förfogande
över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen (penningtvätt).
Sådana förfaranden kan vara straffbara enligt häleribestämmelserna i
9 kap. brottsbalken.
Lagen omfattar i dag företag som driver bankrörelse,
livförsäkringsrörelse, värdepappersrörelse, valutaväxlingsrörelse och
verksamhet enligt lagen om finansieringsverksamhet (prop.
1995/96:216). De viktigaste bestämmelserna i lagen stadgar i huvudsak
följande.
Enligt 3 § får företag som omfattas av lagens tillämpningsområde inte
medvetet medverka vid transaktioner avseende medel som kan antas
härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Med sådant förvärv
avses förvärv genom brott där fängelse i mer än sex månader ingår i
straffskalan.
Företag som omfattas av lagens tillämpningsområde skall enligt 4 §
kräva att kunden legitimerar sig när en affärsförbindelse inleds. Därmed
avses ett affärsförhållande av mer stadigvarande slag och exempelvis inte
att en person vid ett enstaka tillfälle växlar sedlar eller mynt.
Identitetskontroll skall alltid utföras vid transaktioner som överstiger 110
000 kronor. Detsamma gäller om transaktionen inte överstiger detta
belopp men kan antas ha samband med en annan transaktion och
tillsammans med denna överstiger beloppet. Om summan inte är känd
vid tidpunkten för en transaktion skall identiteten kontrolleras så snart
summan överstiger det angivna värdet. Identitetskontroll behöver dock
inte utföras beträffande företag som omfattas av lagens
tillämpningsområde enligt 2 § första stycket, om företaget är
hemmahörande inom EES. Detsamma gäller om transaktionen görs till
ett konto som tillhör någon vars identitet tidigare har kontrollerats enligt
denna lag.
Identitetskontroll skall enligt 7 § alltid ske, oavsett beloppets storlek,
om det kan antas att en transaktion avser medel som härrör från ett
brottsligt förvärv av allvarligare slag. Vid bedömningen av om
transaktionen är av sådant slag skall dess art och omfattning beaktas, men
även andra omständigheter som t.ex. kundens uppträdande. Med
transaktionens art avses sättet på vilket transaktionen genomförs och med
omfattningen beloppets storlek.
Enligt 9 § skall företagen granska alla transaktioner avseende medel
när de har skäl anta att de härrör från brottsliga förvärv av allvarligare
slag och anmäla tveksamma transaktioner till Rikspolisstyrelsen eller den
polismyndighet som regeringen bestämmer. Regeringen har inte beslutat
om någon särskild polismyndighet. I praktiken har anmälningarna gjorts
till finanspolisen. Om anmälan sker skall företaget enligt förbudsregeln i
3 § avstå från att utföra transaktionen. Skyldigheten att lämna uppgifter
enligt 9 § bryter tystnadsplikten i bl.a. 1 kap. 10 § bankrörelselagen, dvs.
bestämmelsen om banksekretess. När upplysningar lämnas med stöd av
lagen skall detta nämligen enligt 10 § inte betraktas som brott mot någon
sekretessregel, om den som lämnade uppgiften hade anledning att räkna
med att uppgifterna borde lämnas.
Om Finansinspektionen vid en inspektion av ett företag eller på annat
sätt får kännedom om transaktioner avseende medel som kan antas
härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag, skall inspektionen,
enligt
12 §, underrätta finanspolisen om transaktionerna.
Företaget skall enligt 13 § ha rutiner till förhindrande av att företaget
utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv.
Företaget skall svara för att de anställda får information och utbildning
för ändamålet. Finansinspektionen har genom föreskrifter och allmänna
råd angett vilka rutiner som skall följas och vilken information och
utbildning som skall tillhandahållas (FFFS 1994:9 och 10).
Penningtvättslagen innehåller inte någon sanktionsbestämmelse mot
den som bryter mot lagens bestämmelser. Det förutsätts att
bestämmelserna skall kunna upprätthållas med stöd av arbetsrättslig
lagstiftning och de avtal som träffats på arbetsrättens område samt med
hjälp av det sanktionssystem som Finansinspektionen förfogar över i sin
tillsynsverksamhet.
5 Allmänna utgångspunkter
5.1 Överväganden
Penningtvättsfrågor har fått stor uppmärksamhet på senare tid, inte minst
genom det arbete som bedrivs i flera internationella organisationer. Till
en början inriktades intresset särskilt på penningtvätt i anslutning till
narkotikabrott. Som exempel kan nämnas att en ovillkorlig skyldighet att
vidta åtgärder i enlighet med EG:s penningtvättsdirektiv endast föreligger
i fråga om tillgångar som härrör från narkotikabrottslighet. Enligt
direktivet bör länderna emellertid överväga att utvidga tillämpningen till
andra former av brottslighet. Debatten har på senare år också kommit att
handla om penningtvätt i anslutning till andra brott. Penningtvätt utförs
ofta med uppsåt att dölja eller dra nytta av ekonomisk brottslighet och
utgör inte sällan ett slutled i den organiserade brottsligheten. Kampen
mot penning-tvätt är därför ett sätt att även bekämpa den ekonomiska och
organiserade brottsligheten. Eftersom dessa brott ofta inbringar stora
vinster för de kriminella och därmed utgör en drivande kraft för den
brottsliga verksamheten är det särskilt viktigt att åtgärderna mot
penningtvätt blir effektivare.
Det allmänna syftet med en reglering av penningtvätt är att förhindra
att det finansiella systemet och även annan näringsverksamhet utnyttjas
för penningtvätt och därmed motverka att s.k. svarta pengar flyter in i
den legala ekonomin. Om ett institut som verkar på den finansiella
marknaden utnyttjas för tvättning av pengar i större omfattning kan detta
allvarligt äventyra sundheten och stabiliteten i det ifrågavarande institutet
och minska allmänhetens förtroende för det finansiella systemet. En i
många länder använd metod för att bekämpa penningtvätt är införandet
av administrativa bestämmelser av den typ som finns i
penningtvättslagen, t.ex. identitetskontroll och skyldighet att lämna
uppgifter till polisen om misstänkta transaktioner. För andra företag än
de finansiella kan penningtvätt i stor omfattning innebära att
allmänhetens förtroende minskar för företaget och den bransch inom
vilken företaget är verksam. Dessa företag omfattas för närvarande inte
av penningtvättslagen eller motsvarande bestämmelser.
Ett medel att uppnå det allmänna syftet är att straffbelägga de åtgärder
som innefattar penningtvätt, i första hand genom straffrättsliga
bestämmelser. Inom det straffrättsliga området har de två ovannämnda
internationella konventionerna som rör penningtvätt antagits. I svensk
lagstiftning kan gärningar som innefattar penningtvätt vara straffbara
enligt häleribestämmelserna i brottsbalken. För att uppfylla åtagandena
enligt narkotikabrottskonventionen har bl.a. bestämmelserna om häleri
och häleriförseelse i 9 kap. 6 och 7 §§ utvidgats. De nya reglerna trädde i
kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91:JuU32, rskr.
1990/91:323).
Det är givetvis också angeläget att komma åt den bakomliggande
brottsligheten. Banker och övriga företag som omfattas av penningtvätts-
lagen torde ha goda möjligheter att upptäcka transaktioner som det finns
skäl att anta utgör penningtvätt. Genom företagens skyldighet att anmäla
sådana åtgärder till finanspolisen, ökar möjligheterna att även utreda och
komma åt den bakomliggande brottsligheten. Ett problem är emellertid
att upptäcka transaktioner som innefattar penningtvätt och som utförs
utanför de finansiella företagen. Att hitta effektiva sätt att upptäcka
penningtvätt utanför denna krets torde därför vara en viktig uppgift för
lagstiftaren.
5.2 Den nya tekniska miljön
Den snabba utvecklingen på elektronikens och datateknikens områden
har inneburit stora förändringar i samhället. Ett exempel på detta är den
ökade användningen av s.k. smarta kort, dvs. plastkort försedda med en
integrerad elektronisk krets som tillåter laddning av betydande mängder
av information och som kan utföra vissa beräkningar och logiska
operationer. Ett annat exempel är det ökade utbudet av varor och tjänster
som erbjuds på datornät, som t.ex. Internet. Inom det finansiella området
har utvecklingen inneburit bl.a. att nya former för betalningar skapats
genom tillkomsten av s.k. elektroniska pengar. Betalningar med
elektroniska pengar brukar delas in i två kategorier, dels sådana som
utförs med smarta kort, dvs. kontantkort, dels sådana som utförs via
datornät med värdeenheter som laddats på en diskett eller på hårddisken i
en dator.
Ett effektivt betalningsväsende förutsätter hög säkerhet hos de system
som används. Brist i säkerheten kan bl.a. ge upphov till ökad risk för
brottslighet. I internationella sammanhang har risken för att elektroniska
pengar kan komma att användas för exempelvis penningtvätt
uppmärksammats.
I januari 1997 tillsatte chefen för Finansdepartementet en utredare med
uppdrag att kartlägga och analysera de rättsliga frågor som uppkommer
genom användning av elektroniska pengar (dir. 1997:1). Utredaren skall i
anslutning därtill även överväga om särskilda bestämmelser behövs för
att förhindra brottslighet vid användning av elektroniska pengar.
Utredarens uppdrag i den delen skall vara slutfört före utgången av
september 1998. Regeringen avser att då återkomma till frågan om
penningtvätt och elektroniska pengar.
6 Den straffrättsliga regleringen av
penningtvätt
6.1 Nuvarande reglering
Förfaranden som innefattar penningtvätt kan i dag vara straffbara som
häleri eller häleriförseelse enligt bestämmelserna i 9 kap. 6 och 7 §§
brottsbalken. Som tidigare redovisats (se avsnitt 4.1.1 och 5.1) ändrades
häleribestämmelserna den 1 juli 1991 för att Sverige skulle kunna
uppfylla sina åtaganden enligt narkotikabrottskonventionen. Genom
denna lagändring infördes punkterna 3 och 4 i 9 kap. 6 § första stycket
brottsbalken, vilka särskilt tar sikte på förfaranden som är att anse som
penningtvätt. Men också de allmänna bestämmelserna om häleri kan vara
tillämpliga på förfaranden som kan betecknas som penningtvätt.
Av 9 kap. 6 § första stycket 1 framgår att en person kan göra sig
skyldig till häleri om han tar befattning med något som är frånhänt annan
genom brott på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande
(sakhäleri). Om gärningen begås i näringsverksamhet kan under vissa
förutsättningar, enligt 9 kap. 6 § andra stycket, ansvar för häleri komma i
fråga redan om det skäligen kan antas att egendomen är frånhänd annan
genom brott (näringshäleri). I 9 kap. 6 § första stycket 2 stadgas att den
som bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv kan
dömas för häleri (vinningshäleri). I 9 kap. 6 § första stycket 5 regleras
förfaranden som innebär att någon hävdar genom brott tillkommen
fordran (fordrings-häleri).
Bestämmelsen i punkt 3 stadgar att den som otillbörligen främjar
möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från
brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom döms för häleri.
Bestämmelsen har vissa likheter med vinningshäleri men gäller inte den
som bereder sig själv vinning. Det brottsliga förfarandet består i att
främja möjligheterna för annan att dra nytta av det brottsliga förvärvet.
Främjandet skall med andra ord gå ut på att hjälpa någon att tillgodogöra
sig tillgångar som härrör från brottslig verksamhet, t.ex. genom att
gömma undan egendomen eller att omsätta den på ett sådant sätt att
möjligheterna ökar för den andre att få behålla egendomen eller dess
värde. Det är inte varje befattning med brottsligt förvärvad egendom som
föranleder ansvar, utan främjandet måste framstå som otillbörligt. Som
otillbörligt främjande anses först och främst sådana förfaranden som mer
eller mindre har till uttalat syfte att hjälpa den brottslige att dra nytta av
sitt förvärv, såsom att hjälpa till att föra bort egendomen, att förvara den
eller att anvisa gömställen för den eller hjälpa till att omsätta egendomen
så att dess ursprung blir svårare att spåra. Exempel på otillbörliga
förfaranden är att låta någon annan sätta in pengar på ens bankkonto eller
disponera ens bankfack eller medverka vid en överlåtelse av brottsligt
förvärvad egendom genom att ställa sig till förfogande som bulvan eller
genom att låna ut sina identitetshandlingar så att identiteten på den som
gjort det brottsliga förvärvet kan hållas dold. Att ge råd om var
egendomen lämpligen bör placeras för att undgå upptäckt kan följas av
ansvar, även om den som stått för rådgivningen inte själv befattat sig
med egendomen.
Punkt 3 är inte begränsad till egendom som frånhänts annan. Varje
brott som utgör förvärv från någon kan utgöra förbrott. Med uttrycket
egendom som härrör från brottsligt förvärv avses inte endast det konkreta
brottsutbytet utan även egendom som har trätt i stället för det.
Bestämmelsen kan även tillämpas på flera led i en kedja av olika
personer. En förutsättning för ansvar är att det kan styrkas en koppling
mellan egendomen och den ursprungliga brottsligheten.
Enligt punkt 4 döms för häleri den som med uppsåt att dölja
egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller
vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt
förvärv. I förhållande till punkt 3 föreligger den skillnaden att punkt 4
inte är begränsad av ett otillbörlighetsrekvisit. Har gärningsmannen haft
uppsåt att dölja egendomens ursprung och har han i övrigt förfarit som
sägs i
punkt 4 kan han alltså dömas till ansvar utan att någon prövning behöver
göras om huruvida förfarandet skulle vara att anse som otillbörligt. Det
krävs inte heller att gärningen faktiskt främjat den andres möjligheter att
tillgodogöra sig egendomen.
Som framgått av redogörelsen, är de nya bestämmelserna tillämpliga
endast på egendom som härrör från brottsliga förvärv. Typiska brottsliga
förvärv är förvärv genom stöld, bedrägeri eller förskingring, men såsom
brottsligt förvärv är också att anse muta, spelvinst genom dobbleri,
inkomst genom koppleri samt byte vid jakt eller fiske på förbjudet
område eller på förbjuden tid. Begränsningen till egendom som härrör
från brottsliga förvärv utesluter ansvar för häleri för den som hjälper
någon annan att omsätta egendom i syfte att dölja att den sistnämnde har
berikat sig genom sådana skatte- eller tullbrott som innebär att skatt, tull
eller annan avgift undandras staten. Vinst som uppkommit genom dessa
skatte- eller tullbrott anses nämligen inte härröra från något brottsligt
förvärv. Som tidigare angetts (se avsnitt 4.1.1) innehåller den av Sverige
undertecknade och ratificerade förverkandekonventionen inte några
sådana begränsningar. I denna konvention definieras ”vinning” som
”varje ekonomisk fördel” av ett brott. Sverige utnyttjade därför
möjligheten till förklaring enligt artikel 6 punkt 4 i konventionen.
Förklaringen innebär att bestämmelsen i artikel 6 punkt 1 för Sveriges
del endast skall gälla egendom som härrör från brottsligt förvärv.
6.2 Regeringens överväganden
6.2.1 Ett särskilt brott, penninghäleri, införs i brottsbalken
Regeringens förslag: En ny straffbestämmelse, penninghäleri, förs in
i brottsbalken. Bestämmelsen skall omfatta sådana förfaranden som i
dag regleras i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken. Ansvar
skall också stadgas för den som bistår med att dölja att annan har
berikat sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv,
t.ex. genom vissa former av skatte- och tullbrott.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ett särskilt penning-
tvättsbrott förs in i penningtvättslagen. Den föreslagna bestämmelsen
skall utgöra ett självständigt komplement till hälerireglerna i
brottsbalken. Bestämmelsen innebär att befattning med medel som härrör
från brott eller brottslig verksamhet av allvarligare slag som är ägnad att
dölja denna egenskap hos medlen kriminaliseras. Utredningen anger att
lokutionen ”härrör från brott”, enligt dess uppfattning, även täcker medel
som har sin grund i t.ex. skattebrott.
Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser, Svenska
Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Finansbolagens
förening har tillstyrkt utredningens förslag. Riksåklagaren delar
utredningens förslag i sak, men anser att det av systematiska och
praktiska skäl är mer tilltalande att utvidga det straffbelagda området i
häleriparagrafen. Uppsala Universitet menar att fördelarna med en
kriminalisering överväger nackdelarna, men anser att frågan om hur
bestämmelsen skall utformas bör övervägas ytterligare.
Rikspolisstyrelsen förordar att en bestämmelse om penning-tvätt, som
skall vara subsidiär till häleri, förs in i brottsbalken. Domstolsverket,
Malmö tingsrätt och Grossistförbundet svensk handel ifrågasätter om
inte rekvisitet ”brottslig verksamhet” är alltför vagt för att kunna ingå
som rekvisit i en straffbestämmelse. Justitiekanslern ställer sig tveksam
till utredningens förslag, men framhåller, liksom Rikspolisstyrelsen, som
möjlig lösning en till häleribestämmelsen subsidiär reglering. Göta
hovrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt och Svenska
Revisorsamfundet avstyrker utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag
En ny särskild straffbestämmelse
En ökande internationalisering av brottsligheten och stora ekonomiska
vinster av brottslig verksamhet föder ett växande behov av att kunna
återinvestera medel i seriösa verksamheter för att dölja att brott begåtts
och för att kunna tillgodogöra sig de brottsliga vinsterna. Den tekniska
utvecklingen har också gjort det möjligt att snabbt överföra medel mellan
olika länder. En effektiv penningtvättsbekämpning kräver ett väl
utvecklat internationellt samarbete. Ett sätt att öka förutsättningarna
härför är att skapa ett särskilt brott som, så långt möjligt, omfattar de
straffbara formerna av penningtvätt. Därigenom skulle innehållet i
svensk rätt när det gäller penningtvätt framstå tydligare för andra länder.
I sin rapport om effektiviteten i det svenska systemet för penningtvätt
från den 21 augusti 1996 har FATF framfört önskemål om att Sverige
tillskapar ett separat penningtvättsbrott, vilket dessutom bör inkludera
alla typer av förbrott som genererar en betydande summa pengar. Det
finns således, som utredningen funnit, starka skäl som talar för att
straffrättsliga förfaranden som kan betecknas som penningtvätt, i den
utsträckning det är möjligt, samlas i en särskild straffbestämmelse.
En sådan straffbestämmelse kan åstadkommas genom att de
förfaranden som typiskt sett utgör penningtvätt bryts ut ur
häleriparagrafen i brottsbalken. Därigenom uppnås också den fördelen att
den senare bestämmelsen blir mer överskådlig och lättare att tillämpa.
Även med en sådan lösning går det emellertid knappast att undvika att
tillämpningsområdet för bestämmelserna om häleri och straffbar
penningtvätt delvis sammanfaller. Detta talar för att en ny särskild
straffbestämmelse placeras i brottsbalken intill den nuvarande
bestämmelsen om häleri. Därigenom kan eventuella
konkurrenssituationer lösas på ett enklare sätt. Regeringen anser således,
i likhet med ett flertal remissinstanser, att det av systematiska och
praktiska skäl vore olämpligt att föra in en särskild straffbestämmelse i
penningtvättslagen. Straffansvaret bör även i framtiden regleras i
brottsbalken.
De förfaranden som bör återfinnas i den särskilda straffbestämmelsen
är i första hand de som regleras i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4
brottsbalken, eftersom dessa infördes för att kriminalisera just åtgärder
som är att anse som penningtvätt. Dessa bör alltså brytas ut ur
häleribestämmelsen och placeras i en särskild straffbestämmelse.
Även om den nya straffbestämmelsen kommer att omfatta merparten
av de förfaranden som är att beteckna som penningtvätt, har den
definition av penningtvätt som finns i penningtvättslagen ett än vidare
tillämpningsområde. För att markera att den nya straffbestämmelsen
skiljer sig från penningtvätt såsom detta begrepp definieras i
penningtvättslagen anser regeringen att det nya brottet lämpligen bör
benämnas penninghäleri. Därigenom markeras också anknytningen till
häleribrottet.
Utvidgning av det straffbara området
Utredningen har anfört att en effektiv bekämpning av penningtvätt
förutsätter att det straffbara området utvidgas och föreslår dels att det inte
skall krävas ett bestämt förbrott utan vara tillräckligt att medlen härrör
från brottslig verksamhet, dels att det straffbara området skall omfatta
sådan penningtvätt som kan följa på skatte- och tullbrott.
Regeringen anser emellertid, liksom flertalet remissinstanser, att det
skulle föra för långt att överge kopplingen till ett bestämt förbrott.
Begreppet brottslig verksamhet, såsom detta används av utredningen, är
vagt och oprecist. Det saknar den precision som erfordras för att
användas som straffrättsligt rekvisit. En kriminalisering av penningtvätt
som anknyter till detta begrepp skulle riskera att bli oklar och svår att
överblicka. Detta skulle kunna leda till osäkerhet även vid normala
penningtransaktioner.
Det finns däremot, enligt regeringens mening, starka skäl som talar för
att utvidga straffansvaret så att det även omfattar sådan penningtvätt som
kan följa på skatte- och tullbrott som innebär att skatt, tull eller annan
avgift undandras staten. Det får anses vara en brist i den nuvarande
lagstiftningen att det är straffritt att bistå den som har begått sådana
skatte- eller tullbrott att dölja att han därigenom har berikat sig.
Skatte- och tullbrott skiljer sig emellertid väsentligt från sådan
brottslighet som i dag kan utgöra förbrott till penningtvätt/häleri. Som
Uppsala Universitet påpekar i sitt remissyttrande till
Penningtvättutredningen, är det inte möjligt att förvärva några medel
genom ett skattebrott (här bortses från skatte- eller tullbrott som leder till
felaktig återbetalning av skatt, tull eller annan avgift). Den brottsliga
gärningen vid skattebrott består i att någon lämnar oriktig uppgift till
myndighet eller underlåter att till myndighet lämna deklaration,
kontrolluppgift eller annan föreskriven uppgift och därigenom ger
upphov till att skatt undandras det allmänna. Vinning av brottet består
alltså i att den skattskyldige undviker att drabbas av en utgift och således
kan behålla en större del av sina inkomster. Statens anspråk på skatt
hänför sig emellertid inte till någon särskild del av den skattskyldiges
egendom. Den skattskyldige behöver alltså inte hålla viss del av sina
inkomster avskilda för att betala skatt, utan kan betala med vilken del av
sin egendom han vill. Detta innebär att det knappast är möjligt att
identifiera en viss egendom såsom åtkommen genom skattebrott.
Vinningen vid skattebrott består i stället i en allmän förmögenhetsökning
hos gärningsmannen. Detsamma kan sägas vara fallet vid tullbrott.
Man bör hålla i minnet att det krav på t.ex. skatt som staten kan
komma att rikta mot gärningsmannen sedan ett skattebrott avslöjats inte
grundas på den brottsliga gärningen, utan på den i och för sig lagliga
inkomst som föregått skattebrottet. Att skaffa undan egendom enbart för
att hindra att den tas i anspråk för att betala en fordran på skatt kan därför
inte betraktas som penningtvätt/häleri. Ett sådant förfarande kan i stället
utgöra ett brott mot borgenär enligt 11 kap. brottsbalken.
Straffansvarets konstruktion
Mot bakgrund av vad som nu sagts ser regeringen inte någon möjlighet
att konstruera ett brott som utgår från att viss egendom varit föremål för
skatte- eller tullbrott om dessa brott inneburit att skatt, tull eller annan
avgift undandragits staten. Vad som kan sägas vara föremål för penning-
tvätt i sådana fall är i stället den allmänna förmögenhetsökning som
gärningsmannen tillskapat genom brottsligheten. Den som begått sådana
skatte- eller tullbrott kan alltså tänkas vara i behov av åtgärder som döljer
eller ger en godtagbar förklaring till varför han disponerar ett betydligt
större belopp än hans redovisade inkomst utvisar. Dessa åtgärder kan
vidtas med vilken som helst av hans egendom. Detta talar, enligt
regeringens mening, för att det utvidgade straffansvaret för åtgärder som
är att anse som penningtvätt i stället konstrueras så att det tar sikte på
själva döljandet av förmögenhetsökningen.
Straffansvaret bör omfatta att bistå annan med att dölja att denne
berikat sig genom brottslig gärning. En sådan åtgärd kan betraktas som
en form av efterföljande medhjälp till skatte- eller tullbrott. Som tidigare
nämnts är sådan efterföljande medhjälp i dag inte straffbar när det gäller
vissa former av skatte- eller tullbrott vilket får anses vara en brist
lagstiftningen.
Det förekommer emellertid också att en gärningsman själv vidtar
åtgärder med sin egendom för att dölja att han har berikat sig genom
brott. Från straffrättsliga utgångspunkter skulle det knappast fylla någon
funktion att införa ett särskilt straffansvar för sådana handlingar. En
förutsättning för att straff skall kunna ådömas i ett sådant fall är ju att den
ursprungliga brottsligheten uppdagas. Och i så fall straffas
gärningsmannen för denna. Gärningsmannen kan därför knappast antas
komma att avstå från att vidta åtgärder för att dölja den ursprungliga
brottsligheten även om detta gjordes straffbart i sig. Den nu föreslagna
utvidgningen av straff-ansvaret skiljer sig från den gällande
bestämmelsen om häleri på så sätt att den enbart tar sikte på själva
döljandet av den tidigare brottsligheten och alltså inte sådana åtgärder
som syftar till att hindra att egendom som åtkommits genom brott
återställs till rätt ägare eller blir föremål för förverkande. Att införa
straffansvar enbart för att dölja egen tidigare brottslighet skulle kunna
komma i konflikt med principen att ingen skall vara tvingad att vittna
mot sig själv.
Regeringen anser, med hänsyn till vad som nu sagts, att utvidgningen
av straffansvaret vad gäller penningtvätt bör begränsas till gärningar som
omfattar hjälp att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning.
Sådan hjälp kan bestå i att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan
sådan åtgärd med egendom som tillhör någon som har berikat sig genom
brott. Åtgärden skall syfta till att dölja förmögenhetsökningen. Det kan
till exempel handla om att delta i olika skentransaktioner eller att agera
som bulvan. En sedvanlig försäljning av t.ex. en affärsrörelse eller en
fastighet, även om den rör betydande belopp och vetskap föreligger om
att kontrahenten har gjort sig skyldig till brott, bör dock inte vara
straffbar enligt denna bestämmelse, eftersom en sådan transaktion endast
innebär att viss egendom byts mot annan och alltså inte är ägnad att dölja
förmögenhetsökning.
Det straffbara området bör enligt regeringens mening avgränsas i
ytterligare ett avseende. Helt normala och vardagliga förfaranden som i
och för sig innebär ett främjande av en annan persons möjligheter att
dölja att han berikat sig genom brottslig gärning bör inte heller omfattas
av kriminaliseringen. Det bör således vara straffritt att motta sedvanlig
ersättning för dagligvaror eller för utförande av normala tjänster även om
man vet att kontrahenten gjort sig skyldig till ett skattebrott. Den
medverkan vid omsättning av tillgångar som sker till fullgörande av
skyldigheter enligt lag eller avtal bör också hållas utanför det straffbara
området. Att ta emot betalning för en giltig och förfallen fordran bör
därför inte omfattas, även om det rör sig om en större summa och den
som mottar betalningen är medveten om att kontrahenten har gjort sig
skyldig till brott. Att transaktionen har kommit till stånd har normalt inte
någon anknytning till att brott föreligger. För straffbarhet bör vidare
krävas ett direkt samband mellan den hjälp gärningsmannen lämnar t.ex.
en skattskyldig och det förhållandet att den sistnämnde får möjlighet att
dölja att han har berikat sig genom brott. Att t.ex. lämna rutinmässiga
upplysningar och råd om olika placeringsmöjligheter eller
investeringsobjekt bör inte omfattas av kriminaliseringen. För att kunna
dömas till ansvar måste gärningsmannen på ett mer avgörande sätt ha
främjat någon annans möjligheter att dölja att han berikat sig genom
brottslig gärning. Det bör därför krävas att gärningsmannens medverkan
kan bedömas som otillbörlig. Exempel på otillbörlig medverkan till
åtgärder som är ägnade att dölja att annan har berikat sig genom brottslig
gärning är bl.a. att låna ut sitt bankfack eller upplåta sitt bankkonto.
Andra åtgärder är, som tidigare angetts, att medverka vid överlåtelser
genom att ställa sig till förfogande som bulvan eller låna ut sina
identitetshandlingar. Ett annat exempel är att medverka vid olika
banktransaktioner som innebär att egendoms ursprung blir svårare att
spåra. En ytterligare metod är att sälja vinstbongar för att ge någon annan
tillgång till en handling som skall förklara varför han disponerar ett större
belopp än vad hans redovisade inkomst utvisar. För ansvar bör inte
krävas att gärningsmannen har tagit direkt befattning med egendom. Att i
konkreta fall bistå med närmare rådgivning som innefattar klara,
detaljerade och precisa uppgifter om var eller hur egendom lämpligen bör
placeras för att man skall kunna dölja att man berikat sig genom brott,
bör således anses utgöra sådan medverkan som är otillbörlig.
Även brott som innefattar förvärv av egendom innebär regelmässigt ett
berikande. Medverkan till åtgärder som vidtas med sådan egendom
omfattas redan av de nuvarande bestämmelserna i 9 kap. 6 § första
stycket 3 och 4 brottsbalken. Den föreslagna utvidgningen av
straffansvaret avser således sådana former av berikande som inte
innefattar något förvärv av egendom. Härmed avses framför allt fall där
någon har förbättrat sin ekonomiska ställning genom brott, utan att denna
förbättring kan härledas till någon viss del av brottslingens egendom.
Exempel härpå är framför allt vissa former av skatte- och tullbrott, men
även t.ex. vissa former av bedrägeri. För att undvika konkurrensproblem
bör den nya bestämmelsen göras subsidiär till sådana gärningar som
redan nu är straffbelagda enligt 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4
brottsbalken.
Lagrådet har anfört att tillämpningen av bestämmelsen kan väntas
medföra betydande svårigheter att avgränsa det brottsliga området och att
stort utrymme lämnas åt domstolarna att med beaktande av
legalitetsprincipen tolka bestämmelsen, men att detta är något som i
betraktande av ämnets svårhetsgrad får godtas. Regeringen är medveten
om de svårigheter som Lagrådet pekar på. Liksom Lagrådet anser dock
regeringen att dessa måste accepteras för att kunna åstadkomma en
utvidgning av det straffbara området i enlighet med förslaget. Regeringen
återkommer i författningskommentaren till frågan om den närmare
tillämpningen av bestämmelsen.
6.2.2 Ringa brott samt oaktsamt förfarande
Regeringens förslag: För ringa fall samt oaktsamt förfarande skall
dömas för penninghäleriförseelse.
Utredningens förslag: För ringa fall av penningtvätt bör ett brott
nämnt penningtvättsförseelse införas. Det bör fånga in sådana fall där
uppsåt inte kan styrkas men där vederbörande hade skälig anledning att
anta att medlen härrör från brott eller brottslig verksamhet.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har särskilt yttrat sig över
utredningens förslag i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 9 kap. 7 § första stycket
brottsbalken döms för häleriförseelse om brott som avses i 6 § är att anse
som ringa. Enligt 7 § andra stycket 2 döms också för häleriförseelse den
som i fall som avses i 6 § första stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att brott förelåg. Någon saklig ändring i dessa delar är
inte avsedd. I konsekvens med den nya regleringen bör dock de
förfaranden som motsvarar det nya penninghäleribrottet regleras som ett
separat brott, penninghäleriförseelse.
Motsvarande skäl som ligger bakom regleringen avseende de ovan
beskrivna förfarandena torde kunna göras gällande också vad avser de
förfaranden som föreslås straffbeläggas i 9 kap. 6 a § andra stycket.
Också dessa förfaranden bör därför, på samma sätt, omfattas av
bestämmelsen om penninghäleriförseelse. Vad avser oaktsamma
förfaranden kan det dock anföras att gränsen mellan straffbelagt och
straffritt handlande i vissa fall kan bli svår att dra. Den enskilde kan inte
åläggas en alltför långtgående skyldighet att undersöka om den han ingår
t.ex. en affärsförbindelse med har berikat sig genom brott. Detta torde
emellertid vara ett generellt problem i fall där straffansvar inte är
begränsat till uppsåtligt handlande. Det skall vidare påpekas att samma
diskussion fördes då de nya formerna av häleri infördes i 9 kap. 6 § första
stycket 3 och 4 brottsbalken (prop. 1990/91:127 s. 38 f.). Det har, såvitt
regeringen erfarit, inte framkommit något som tyder på att de farhågor
som då framfördes har besannats.
Vid bedömningen av i vilken utsträckning det finns anledning att
misstänka att någon annan har berikat sig genom brott och att åtgärden
vidtas för att dölja detta faktum, bör den nuvarande tillämpningen av 9
kap. 7 § andra stycket 2 brottsbalken kunna läggas till grund för
bedömningen även för den nya formen av straffbar penningtvätt.
Viktigare omständigheter är därvid under vilka förhållanden handlingen
företogs, vad man känner till om den som man ingår affärsförbindelsen
med samt vilken slags transaktion det handlar om. Skentransaktioner och
försäljning av vinstbongar bör rimligen ge anledning till misstankar
liksom fall där vederbörande uppträder anonymt eller där identiteten på
något annat sätt är oklar. Av betydelse är vidare om det rör sig om
ovanliga eller omfattande transaktionsmönster eller om transaktionen
saknar ett uppenbart legitimt ekonomiskt syfte.
6.2.3 Försök, förberedelse och stämpling
Regeringens bedömning: Gärningsformerna försök, förberedelse och
stämpling till penninghäleri bör inte kriminaliseras.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att försök, förberedelse
samt stämpling till penningtvätt och penningtvättsförseelse skall
kriminaliseras.
Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser har särskilt yttrat sig i
denna fråga. Stockholms tingsrätt avstyrker förslaget eftersom
kriminalisering inte förekommer när det gäller häleri. Justitiekanslern
anser att behovet av att, till skillnad från vad som gäller för häleri,
kriminalisera försök, förberedelse och stämpling till penningtvättsbrott
av alla svårighetsgrader kan sättas i fråga. Malmö tingsrätt avstyrker
utredningens förslag vad avser penningtvättsförseelse.
Skälen för regeringens bedömning: Gärningsformerna försök,
förberedelse och stämpling är inte belagda med straff när det gäller
häleri. Delar av det föreslagna brottet penninghäleri är i dag att bedöma
som häleri och övriga former av penninghäleri har ett nära släktskap med
hälerigärningen. Något skäl att generellt utvidga ansvar för häleribrottet i
angivet hänseende har inte framkommit. Regeringen anser därför att det
saknas skäl att straffbelägga försök, förberedelse eller stämpling till
penning-
häleri.
6.2.4 Sveriges förklaring enligt artikel 6 punkt 4 i
förverkandekonventionen
Regeringens bedömning: Förklaringen enligt artikel 6 punkt 4 i
förverkandekonventionen bör återkallas.
Utredningens bedömning: Utredningen har inte yttrat sig över denna
fråga.
Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare nämnts (se avsnitt
4.1.1 och 6.1) är förverkandekonventionens bestämmelser om penning-
tvätt inte begränsade till vissa förbrott. Enligt artikel 6 punkt 4 i
konventionen kan de fördragsslutande staterna förklara att
bestämmelserna skall begränsas till vissa förbrott eller kategorier av
sådana brott. Eftersom de nu gällande bestämmelserna om straffbar
penningtvätt, som återfinns i häleriparagrafen, endast är tillämpliga på
egendom som härrör från brottsliga förvärv, utnyttjade Sverige sin rätt
till förklaring på så sätt att konventionen förklarades vara tillämplig
endast på sådan egendom.
Regeringens förslag till utvidgning av det straffbara området innebär
att Sverige kommer att uppfylla konventionens krav i detta avseende.
Förklaringen kan därför återkallas.
7 Definition av penningtvätt
Regeringens förslag: Med penningtvätt skall, liksom hittills, i
penningtvättslagen avses sådana åtgärder avseende egendom som
har förvärvats genom brott, som kan medföra att denna egenskap
hos egendomen fördöljs, att den brottslige får möjlighet att
undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av
egendomen försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar
förfogande över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen.
Med penningtvätt skall även avses åtgärder med annan egendom om
åtgärderna är ägnade att dölja att någon har berikat sig genom
brottslig gärning. Den nya definitionen innebär att även sådana fall
av penningtvätt där det bakomliggande brottet består av skatte- eller
tullbrott som innebär att skatt, tull eller annan avgift undandras
staten, omfattas av
penningtvättslagen.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att
penningtvättslagen skall omfatta alla medel som kan antas härröra från
brott eller brottslig verksamhet av allvarligare slag. Förslaget innebär
dels att skatte- och tullbrott omfattas av lagens tillämpningsområde, dels
att ett bestämt förbrott inte krävs.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig över
förslaget att skatte- och tullbrott skall omfattas av penningtvättslagen har
i princip varit positiva. Domstolsverket, Svenska Revisorsamfundet SRS,
Göta hovrätt och Justitiekanslern har dock påpekat att vissa
tillämpningsproblem kan uppkomma. Kammarrätten i Sundsvall har på
samma grund avstyrkt förslaget. Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket och Grossistförbundet
svensk handel har haft invändningar mot att begreppet brottslig
verksamhet används.
7.1 Tull- och skattebrott
Bakgrund
Den nuvarande definitionen av penningtvätt i penningtvättslagen bygger
på definitionen av begreppet i EU:s penningtvättsdirektiv. I samband
med genomförandet av direktivet i svensk lagstiftning angavs i prop.
1992/93:207 s. 9 att lagen borde få en generell tillämpning, dvs. tillämpas
vid alla transaktioner avseende medel som kan förmodas härröra från ett
brottsligt förvärv av allvarligare slag och inte begränsas till att avse
endast medel som härrör från narkotikabrott. Ett skäl för detta var att det
skulle vara lika förödande för tilltron till det finansiella systemet om det
utnyttjades för penningtvätt i fråga om annan brottslighet än
narkotikabrottslighet. Regleringen skulle därför bli tämligen meningslös
om den uteslutande begränsades till narkotikabrottslighet. Lagen
begränsades emellertid, i överensstämmelse med bestämmelserna om
häleri i brottsbalken, till att omfatta alla transaktioner avseende medel
som kan förmodas härröra från ett brottsligt förvärv. Utanför lagens
nuvarande tillämpningsområde faller således sådana brott där egendomen
undandragits beskattning, tull eller annan avgiftsskyldighet, som
visserligen medför ekonomiska fördelar för gärningsmannen men som
inte ger upphov till något omedelbart förvärv. I propositionen hänvisades
till att den i penningtvättsdirektivet angivna definitionen av penningtvätt
anknyter till egendom som härrör från brott och därför inte omfattar
skattebrottslighet o. dyl. Det ansågs också föra för långt att låta lagen
vara direkt tillämplig på sådan brottslighet, bl.a. därför att det i fråga om
t.ex. skatteundandragande oftast skulle vara omöjligt för en bank att ha
någon uppfattning om huruvida fullbordat brott föreligger när
transaktionen görs. Genom anknytningen till brottsliga förvärv ansågs
lagens tillämpning ändå vidsträckt. En avgränsning gjordes också till
brott av allvarligare slag varmed avsågs brott där fängelse i mer än sex
månader kan följa.
Penningtvättutredningens förslag
Av Penningtvättutredningens betänkande framgår att en avsevärd del av
de medel som misstänks vara föremål för penningtvätt härstammar från
skatte- och tullbrott samt att det framförts kritik från internationellt håll
mot att den svenska penningtvättslagstiftningen inte omfattar denna
brottslighet. Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit att de
uppgiftsskyldiga företagen i penningtvättslagen bör åläggas att granska
och lämna uppgifter om alla transaktioner som kan antas avse medel som
härrör från brott eller brottslig verksamhet av allvarligare slag. Genom att
använda lokutionen ”härrör från brott”, och inte ”brottsliga förvärv”,
anser utredningen att penningtvättslagen även omfattar medel som har
sin grund i skatte- och tullbrott.
Skälen för regeringens förslag
Av betänkandet framgår också att det inom EES är vanligt att skatte- och
tullbrott omfattas av medlemsstaternas penningtvättslagstiftning. I
Finland, Norge och Danmark kan varje brott vara förbrott till
penningtvätt och detsamma gäller i Belgien och Nederländerna. I
Storbritannien föreligger likaså skyldighet för finansiella institut att
anmäla misstänkt penningtvätt oavsett vilket brott som misstänks ligga
bakom. I Tyskland föreligger inte någon sådan skyldighet beträffande
skattebrott, men diskussioner pågår om att vissa tullbrott skall omfattas.
Utvecklingen inom elektronikens och datateknikens områden har gått
mycket snabbt under senare år. Inom det finansiella området har detta
medfört bl.a. att betalningar till och från utlandet kan utföras inom loppet
av några sekunder. Detta har givetvis inneburit många fördelar, både för
kunder och aktörer på den finansiella marknaden. Den nya tekniken har
emellertid även medfört att det blivit lättare att vidta åtgärder i syfte att
dölja eller omsätta vinning från brottslig verksamhet. En stor del av dessa
transaktioner torde göras med uppsåt att dölja eller dra nytta av
ekonomisk brottslighet. Penningtvätt utgör därvid i flertalet fall slutledet
i det brottsliga förfarandet. Detta torde i synnerhet gälla skatte- och
tullbrott. Många transaktioner utförs via banker och andra finansiella
institut som därvid utgör instrument för penningtvätt. De finansiella
instituten torde ha goda möjligheter att uppmärksamma sådana
transaktioner. Genom att den nuvarande penningtvättslagen inte omfattar
sådana skatte- och tullbrott som innebär att skatt, tull eller annan avgift
undandras staten, föreligger emellertid ingen skyldighet för instituten att
granska transaktioner där sådan brottslighet kan antas föreligga samt att
göra anmälan därom till finanspolisen. Av utredningen och remissvaren
har framkommit att detta förhållande upplevs som ytterst
otillfredsställande av bl.a. de anmälningsskyldiga företagen. Regeringen
instämmer i att det är angeläget att det finansiella systemet inte används
för penningtvätt, oavsett om det bakomliggande brottet är ett
förvärvsbrott eller ett skatte- eller tullbrott. Vidare anser regeringen att en
vidare definition av penningtvättsbegreppet torde öka möjligheterna att
utreda och komma åt sådan bakomliggande brottslighet som utgörs av
skatte- och tullbrott.
Regeringen anser att man måste skilja mellan å ena sidan
förvaltningsrättsliga eller administrativa åtgärder och å andra sidan
straffrättsliga bestämmelser beträffande penningtvätt. Utredningen har i
betänkandet föreslagit att ett särskilt penningtvättsbrott skall införas i
penningtvättslagen. Förslaget till ny definition av penningtvätt har därvid
direkt kopplats till den föreslagna straffbestämmelsen. Såsom tidigare
redovisats (se avsnitt 6.2.1) föreslår regeringen i stället att ett särskilt
penningtvättsbrott införs i brottsbalken, nämligen penninghäleri.
Penningtvättslagen kommer därför – i likhet med vad som gäller i dag –
att endast innehålla administrativa åtgärder. Regeringen anser inte att en
koppling till brottsbalkens straffbestämmelser är nödvändig för att
fastställa penningtvättslagens tillämpningsområde. Definitionen av
penningtvätt i penningtvättslagen kan därför, enligt regeringens mening,
vara vidare än brottsbalkens bestämmelser. Den bör omfatta även
åtgärder som vidtas med annan egendom än sådan som förvärvats genom
brott och som är ägnade att dölja att någon berikat sig genom brottslig
gärning. Därvid kommer transaktioner som vidtas för att dölja att
gärningsmannen själv berikat sig genom eget skatte- eller tullbrott att
omfattas av penningtvättslagens bestämmelser. Som exempel kan
nämnas att en banktjänsteman, enligt penningtvättslagen, skall rapportera
till finanspolisen misstänkta transaktioner som vidtas av en bankkund för
att dölja att bankkunden berikat sig genom skattebrott. Bankkunden kan i
samma exempel dömas för skattebrott, men inte för penninghäleri enligt
brottsbalkens bestämmelser.
Den kritik som riktats mot att skatte- och tullbrott skall omfattas av
penningtvättslagen har gått ut på att tillämpningssvårigheter kan
uppkomma när det gäller att avgöra om transaktioner har samband med
sådan brottslighet. Som exempel har angetts att det oftast torde vara
omöjligt för en banktjänsteman att ha någon uppfattning om huruvida ett
fullbordat skattebrott föreligger när en transaktion görs. Svenska
Revisorsamfundet SRS framhåller att det kan vara komplicerat att avgöra
vad som i efterhand kan bedömas som skattebrott. Som exempel nämns
olika vinstbolagstransaktioner där enskilda moment kan utföras på ett sätt
som är förenligt med skattelagstiftningen och andra nödvändiga moment
inte alls genomförs vilket innebär att transaktionerna vid en samlad
bedömning utgör skattebrott. Ett annat exempel är ett företag i
ekonomisk kris som har skatteskulder och i en viss situation väljer att
prioritera andra fordringsägare.
Regeringen instämmer i att det för den enskilda tjänstemannen torde
vara svårt att göra sådana bedömningar. Av bestämmelserna i 9 §
penningtvättslagen framgår emellertid att det räcker att det finns skäl att
anta att en transaktion utgör penningtvätt för att gransknings- och
anmälningsskyldighet skall föreligga. I det fallet bör det även vara
tillräckligt att det finns skäl att anta att det bakomliggande brottet är
fullbordat för att sådan skyldighet skall inträda. Den straffrättsliga
bedömningen av huruvida brottet är fullbordat eller inte ankommer i
första hand på finanspolisen och åklagaren, och i ett senare skede på
domstol.
Vid en samlad bedömning anser regeringen att definitionen av
penningtvätt i penningtvättslagen bör utvidgas till att även omfatta
transaktioner där det bakomliggande brottet utgörs av skatte- och
tullbrott.
Nuvarande bestämmelser i 3, 7, 9 och 12 §§ penningtvättslagen hänför
sig till medel som härrör från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag.
Därmed avses enligt 3 § andra stycket förvärv genom brott där fängelse
mer än sex månader ingår i straffskalan. För att lagstiftningen mot
penningtvätt skall bli så effektiv som möjligt, är det angeläget att
samtliga gärningar som utgör penningtvätt enligt definitionen ovan
omfattas av lagens tillämpningsområde. Därtill kommer att det t.ex. för
en enskild banktjänsteman utan särskilda kunskaper i straffrätt kan vara
svårt att avgöra huruvida fängelse mer än sex månader ingår i
straffskalan för ett misstänkt förbrott. Begränsningen till brott av
allvarligare slag bör därför utgå.
Mot bakgrund av det internationella arbete som f.n. pågår bl.a. inom
EU på penningtvättsområdet, bör en utvärdering av den föreslagna
utvidgningen av penningtvättslagens tillämpningsområde göras inom
några år (jfr. avsnitt 4.1.3).
7.2 Skall det krävas ett konkret brott eller skall det räcka
med brottslig verksamhet?
Penningtvätt definieras enligt gällande lagstiftning som åtgärder med
avseende på egendom som har förvärvats genom brott, som kan medföra
att denna egenskap hos egendomen fördöljs, att den brottslige får
möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av
egendomen försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar förfogande
över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen. Utredningen har
föreslagit att det inte längre skall krävas ett bestämt bakomliggande brott
för att penningtvätt skall föreligga utan att det skall räcka att medlen
härrör från brottslig verksamhet. Som skäl för förslaget anger
utredningen att detta skulle innebära en kodifiering av hur lagen
tillämpas redan idag, eftersom de uppgifter som lämnas till finanspolisen
enligt utredningen snarare kan sägas vara tecken på brottslig verksamhet.
Förslaget i den här delen har mötts av hård kritik från
remissinstanserna. Flera instanser anser att termen brottslig verksamhet
är alltför oprecis och svårtillämpad.
Med hänsyn till vad som tidigare anförts i den straffrättsliga delen,
anser regeringen att det inte heller när det gäller penningtvättslagens
definition av penningtvätt finns skäl att frångå kravet på att det skall
föreligga ett bakomliggande brott.
8 Företag som skall omfattas av
penningtvättslagen
8.1 Den internationella utvecklingen
Enligt artikel 12 i EG:s penningtvättsdirektiv skall medlemsstaterna se
till att bestämmelserna i direktivet utvidgas till att omfatta andra företag
än kreditinstitut och finansiella institut, om verksamheten är särskilt
ägnad att utnyttjas för penningtvätt. En kontaktkommitté för
penningtvättsfrågor har i enlighet med artikel 13 i direktivet, bildats för
att bl.a. undersöka behovet av utvidgningar. Något beslut om utvidgning
har emellertid ännu inte fattats. Kontaktkommittén har genom ett
yttrande, som inte är bindande för medlemsstaterna, framhållit att dessa
noga bör överväga om vissa yrkesverksamheter, t.ex. kasinon,
vadhållning, lotterier, juvelerare, fastighetsförmedlare, ädelmetall- och
antikhandlare, auktionsfirmor samt frimärks- och mynthandlare, skall
omfattas av delar av penningtvättslagstiftningen. Olika kontrollåtgärder
som exempelvis krav på identifiering, har också diskuterats i fråga om
advokater och revisorer.
FATF anger i sin senaste rapport över olika metoder för penningtvätt
(1997-1998 Report on Money Laundering Typologies) att penningtvätten
söker sig till andra områden än den finansiella sektorn i takt med att
ländernas penningtvättslagstiftning blir effektivare. I årsrapporten för
åren 1996 och 1997 anger FATF att ett antal länder arbetar med att
utvidga sin penningtvättslagstiftning till att omfatta även icke-finansiella
verksamhetsområden.
Penningtvättslagarna i de länder utredningen har undersökt omfattar i
huvudsak samma krets som den svenska penningtvättslagen, men vissa
länder har gått längre. I flera länder, t.ex. i Danmark och Nederländerna
omfattas även kasinon av penningtvättsregleringen. I Storbritannien
omfattas advokater och revisorer som sysslar med investeringar för
klienters räkning. Därutöver föreskriver den straffrättsliga lagstiftningen
att alla personer – inte bara de finansiella instituten – är skyldiga att
anmäla misstänkta transaktioner som gäller tvätt av vinning av
narkotikabrott eller brottslighet relaterad till terrorism. Den tyska
penningtvättslagen är bl.a. tillämplig på auktionsförrättare,
skattekonsulter, kasinon, personer som förvaltar annan persons tillgångar
mot betalning samt yrkesverksamma personer som tar emot pengar för
dessas räkning.
8.2 Uppgiftsskyldighet enligt 2 § penningtvättslagen
Regeringens förslag: Kretsen gransknings- och uppgiftsskyldiga
företag i penningtvättslagen utvidgas till att även omfatta den som
bedriver verksamhet enligt lagen om försäkringsmäklare.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft några
invändningar mot utredningens förslag. Rikspolisstyrelsen, Svenska
Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Finansförbundet
har dock ansett att advokater och andra som sysslar med juridisk
rådgivning, revisorer samt fastighetsmäklare skall omfattas av 2 §
penningtvättslagen.
Skälen för regeringens förslag
Allmänna utgångspunkter
En effektiv bekämpning av penningtvätt förutsätter att man försöker
hindra att även andra branscher än den finansiella sektorn utnyttjas för
penningtvätt. I annat fall kan det befaras att illegala transaktioner söker
sig till verksamheter som inte omfattas av penningtvättslagens
tillämpningsområde. Ett sätt att bekämpa penningtvätt är därför att låta
lagen vara tillämplig även på andra företag än de finansiella. För att en
sådan lagstiftning skall vara effektiv måste man såväl känna till vilka
enskilda företag som lagen är tillämplig på som kunna tillse att lagen
efterföljs.
Samtliga företag som för närvarande omfattas av penningtvättslagen
står antingen under Finansinspektionens tillsyn, är anmälningsskyldiga
dit eller står – om det rör sig om ett utländskt företag – under tillsyn av
motsvarande tillsynsmyndighet i hemlandet. De företag som står under
inspektionens tillsyn omfattas av krav på ett särskilt tillstånd för att få
driva verksamhet (auktorisation). Auktorisationslagstiftning används i
sammanhang där viktiga samhällsintressen anses motivera en
inskränkning av principen om näringsfrihet. Ett institut som står under
inspektionens tillsyn skall lämna upplysningar om sin verksamhet och
därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. När
inspektionen anser det nödvändigt, får undersökning genomföras hos
dessa företag. Inspektionen har också stora möjligheter att ingripa mot
banker och andra kreditinstitut som inte följer de författningar som
reglerar företagens verksamhet eller föreskrifter som meddelats med stöd
av sådan författning. I sista hand kan tillståndet att driva verksamhet
återkallas. Ett alternativ till auktorisationskravet är att, såsom skett för
företag som driver valutaväxlingsrörelse, införa skyldighet för företagen
att anmäla sin verksamhet för registrering. Även en
anmälningsskyldighet förutsätter emellertid att det finns en
tillsynsmyndighet som kontrollerande organ. Det måste ifrågasättas om
faran för penningtvätt är ett tillräckligt skäl för att låta också andra
företag än de finansiella omfattas av krav på tillstånd och därmed
sammanhängande tillsyn eller anmälningsskyldighet. Skapandet av ett
särskilt tillsynsorgan för att bevaka att penningtvättslagens regler
efterlevs är dessutom resurskrävande. Ett ställningstagande i denna fråga
bör därför enligt regeringens mening kunna anstå tills de nu föreslagna
ändringarna i penningtvättslagen och utfallet av det internationella
arbetet utvärderats.
Regeringen anser således att en strukturerad och förhållandevis
begränsad uppgiftsplikt i enlighet med den nuvarande penningtvättslagen
skall behållas även i fortsättningen. Den framtida utvecklingen angående
förekomsten av penningtvätt bör dock noga följas så att kretsen av
uppgiftsskyldiga företag vid behov kan utökas.
Försäkringsmäklare
Försäkringsmäklare som inte är anställda av försäkringsbolagen omfattas
i dag inte av penningtvättslagen. Enligt lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare skall dessa vara registrerade hos och stå under tillsyn
av
Finansinspektionen. Inspektionen skall i enlighet med
försäkringsrörelselagen (1982:713) verka för en sund utveckling av
försäkringsväsendet. Mot denna bakgrund har inspektionen till uppgift att
dels fullgöra de konkreta tillsynsuppgifterna enligt lagen om
försäkringsmäklare, dels att utöva en allmän tillsyn över mäklarnas
verksamhet så att försäkringsrörelselagens intentioner uppfylls. En
registrering kan återkallas av inspektionen och möjlighet finns även att
meddela varning.
Vid Penningtvättutredningens kontakter med försäkringsbolag har
framkommit att dessa upprättar avtal med försäkringsmäklare om att de
sistnämnda i sin yrkesutövning måste följa penningtvättslagens
bestämmelser. Försäkringsbolagen tillhandahåller också i sådana fall
utbildning i penningtvättsfrågor.
Försäkringsmäklare förmedlar stora belopp och försäljning sker även i
icke ringa omfattning från utländska försäkringsföretag. En påtaglig risk
för penningtvätt torde därför föreligga. Det framstår också som
ändamålsenligt att samtliga förmedlade försäkringar – oavsett om de
tillhandahålls via mäklare eller av ett försäkringsbolag – skall vara
underkastade samma kontroll. Bestämmelsen i 2 § penningtvättslagen
bör därför utvidgas till att omfatta även försäkringsmäklare. Eftersom
dessa redan står under Finansinspektionens tillsyn, innebär utvidgningen
inte några stora förändringar.
Fastighetsmäklare
Enligt fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall fastighetsmäklare vara
registrerade och stå under tillsyn av Fastighetsmäklarnämnden.
I likhet med försäkringsmäklarna förmedlar fastighetsmäklarna stora
belopp. Även om risk för penningtvätt föreligger är läget dock något
annorlunda. Tillsynen har inte samma utformning som den som
Finansinspektionen har över försäkringsmäklarna. Härtill kommer att det
beträffande fastighetsöverlåtelser m.m. finns olika register där uppgifter
kan inhämtas. Genom det centrala fastighetsdatasystemet (CFD) kan
uppgifter erhållas om bl.a. lagfarter, ägarförhållanden och
taxeringsvärden. I registret FPWIN är det möjligt att få uppgifter om
samtliga överlåtelser i Sverige med en köpeskilling överstigande ett visst
belopp eller ett taxeringsvärde överstigande ett visst värde. Uppgifterna i
registren är offentliga och kan lämnas till envar.
Det nu sagda innebär att utredningsmöjligheterna är bättre än i
försäkringsfallen. Regeringen anser därför att det för tillfället är
tillräckligt att fastighetsmäklarna omfattas av den svarsskyldighet som
föreslås nedan.
Advokater och andra juridiska rådgivare
Med begreppet juridisk rådgivning avses dels den verksamhet som
bedrivs av en advokat, dels den verksamhet som bedrivs av en biträdande
jurist på en advokatbyrå, dels den verksamhet som bedrivs av en jurist
som varken är advokat eller anställd på en advokatbyrå. Bestämmelser
om advokater finns i 8 kap. rättegångsbalken.
Tillsyn över advokatväsendet utövas av Sveriges advokatsamfunds
styrelse. I befogenheten att utöva tillsyn ingår såväl att hålla allmän
uppsikt över advokatverksamheten, som att på eget initiativ eller på
anmälan ta upp fråga om indisciplinärt förfarande mot någon särskild
advokat. Advokaten är skyldig att lämna styrelsen de uppgifter som
erfordras. Samfundets disciplinnämnd tar upp frågor om disciplinärt
ingripande mot ledamot och beslutar om uteslutning ur samfundet,
varning, straffavgift och erinran.
En advokat skall vid utövandet av sin verksamhet redbart och nitiskt
utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iaktta god advokatsed.
Ledamot är skyldig att, där god advokatsed så fordrar, förtiga vad han
erfarit i sin yrkesutövning. Ledamot får inte vid sidan av sin
advokatrörelse utöva annan verksamhet av den art eller omfattning att
den menligt kan inverka på hans självständighet eller annars är oförenlig
med hans ställning som advokat. Det finns särskilda regler om
tystnadsplikt för advokater i 9 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100) och 8
kap. 4 § rättegångsbalken. Ett brott mot dessa bestämmelser kan medföra
ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Vad som avses med god advokatsed är inte närmare angivet vare sig i
rättegångsbalken eller i stadgarna för Sveriges advokatsamfund. Normer
för god advokatsed har i stället utbildats inom advokatkåren och kommit
till uttryck i avgöranden av advokatsamfundets styrelse och
disciplinnämnd.
FATF anger i sin årsrapport för 1996–1997 att det finns uppgifter som
tyder på ett ökat antal fall av penningtvätt där advokater har varit
inblandade. Detta är naturligtvis oroväckande och visar att det är
nödvändigt med en väl fungerande tillsyn över advokatkåren. Den
diskussion som förs i såväl EG:s kontaktkommitté för penningtvätt som
FATF har i stor utsträckning fokuserats på de problem som uppstår på
grund av advokaternas speciella ställning i samhället och har inte lett till
några konkreta åtgärder.
Advokaternas tystnadsplikt kan i vissa fall vålla problem vid
tillämpningen av penningtvättslagen. Advokater handhar ofta medel för
sina klienters räkning på s.k. klientmedelskonton. Hos den kontoförande
banken framgår emellertid inte vem som är klient. Advokaternas
tystnadsplikt torde i sådana fall omfatta såväl klienternas identitet som
insatta belopp.
Till Penningtvättutredningens betänkande har bifogats ett särskilt
yttrande av experten Tomas Tetzell som bl.a. rör gransknings- och
uppgiftsskyldigheten för advokater och andra juridiska rådgivare. Av
yttrandet framgår att det är önskvärt att även dessa yrkeskategorier skall
– såvitt avser den del som innefattar medelsförvaltning av något slag –
vara skyldiga att rapportera misstänkt penningtvätt till polisen. Ett antal
remissinstanser har anslutit sig till synpunkterna i det särskilda yttrandet.
Bankernas erfarenhet tycks vara att det inom de nämnda yrkesgrupperna
finns personer som medverkar i penningtvättstransaktioner eller genom
sin verksamhet får vetskap om transaktioner som syftar till penningtvätt.
En av de vanligaste metoderna uppges vara att klientmedelskonton
används för placering av medlen.
Att utvidga penningtvättslagen till att omfatta advokater skulle
innebära en uppluckring av den stränga tystnadsplikt som nu gäller och
som utgör själva grundförutsättningen för ett förtroendefullt samarbete
mellan advokat och klient. En sådan ändring av sekretessen förutsätter en
noggrann analys av konsekvenserna för advokatväsendet och bör därför,
enligt regeringens mening, behandlas i ett större sammanhang. Det är
även lämpligt att avvakta den internationella utvecklingen i frågan. Det
bör emellertid vara en självklarhet att en advokat inte skall medverka i
transaktioner som kan innefatta penningtvätt.
Det skall även erinras om att det faktum att advokatens tystnadsplikt
omfattar klientmedelskonton inte innebär att transaktioner som sker på
dessa konton eller i övrigt vidtas för en klients räkning, inte kan bli
föremål för granskning och rapportering. För det fall exempelvis en bank
får indikationer på att medel kan härröra från brottsliga förvärv eller i
övrigt utgöra penningtvätt skall banken – oavsett om det är en advokat
som utför transaktionen – granska densamma för att utröna om
omständigheterna är sådana att rapporteringsskyldighet föreligger. Om en
advokat, med hänvisning till sin tystnadsplikt, vägrar lämna upplysningar
till banken torde detta inte utgöra något hinder mot att banken, om
misstanken om penningtvätt kvarstår, rapporterar transaktionen vidare till
polisen. Det åligger därefter polisen att avgöra huruvida några vidare
åtgärder skall vidtas.
Revisorer
Bestämmelser om revisorer finns i lagen (1995:528) om revisorer. Det
finns två slag av revisorer; godkända och auktoriserade. För att bli
godkänd eller auktoriserad revisor skall sökanden uppfylla vissa angivna
krav. För tillsynen svarar numera en särskild myndighet, Revisors-
nämnden. I samband med nämndens tillkomst betonades bl.a.
revisorernas roll för företagandets villkor genom att de skall bevaka att
det inte förekommer skattefusk och ekonomisk brottslighet i företagen.
Enligt förordningen (1995:666) med instruktion för Revisorsnämnden
skall nämnden svara för godkännande och auktorisation av revisorer,
registrering av revisionsbolag, ta initiativ till, utreda och avgöra
disciplinärenden, anordna examina och prov, föra register över revisorer
och revisionsbolag, lämna information och uppgifter i frågor om
revisionstillsynen, följa utvecklingen inom revisorsområdet och särskilt
beakta nya förhållanden som har eller kan få betydelsen för tillsynen över
revisorer och revisionsbolag. Sanktionerna utgörs av erinran, varning
eller upphävande av auktorisationen.
Såsom Svenska Revisorsamfundet (SRS) har påpekat, får revisorer inte
ägna sig åt medelsförvaltning när det gäller revisionsklienter (jfr 10 kap.
4 § aktiebolagslagen i dess lydelse före den 1 januari 1999). SRS menar
att detta innebär att lagen inte är anpassad för revisorernas verksamhet
och att denna grupp därför inte bör inordnas under penningtvättslagen.
Regeringen anser med hänsyn till detta att det inte nu finns anledning
att låta penningtvättslagen omfatta revisorer. Däremot finns det skäl att
på annat sätt dra nytta av den särskilda insyn och kunskap som revisorn
har beträffande de bolag han reviderar. I denna del hänvisas till förslagen
i avsnitt 12.
8.3 Skyldighet att svara på frågor
Regeringens förslag: Den som yrkesmässigt bedriver handel med
antikviteter, konst, ädelstenar, metaller, skrot eller transportmedel,
förmedling av fastigheter eller bostadsrätter eller också lotteri- och
spelverksamhet skall vara skyldig att, på begäran av
Rikspolisstyrelsen, eller den myndighet som regeringen bestämmer,
lämna de uppgifter som myndigheten anser vara av betydelse vid
utredning om penningtvätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har varit positiva till
utredningens förslag. Rikspolisstyrelsen har ansett att även den som
bedriver yrkesmässig handel med bostadsrätter bör vara skyldig att på
begäran lämna de uppgifter som kan vara av betydelse för utredningar
om penningtvätt.
Skälen för regeringens förslag: Polisen har i dag möjlighet att ställa
frågor till enskilda företag i samband med en utredning om brott. Det är
dock – fram till förundersökningen – den enskildes sak att avgöra om han
vill medverka i utredningen och i så fall på vilket sätt. I det praktiska
arbetet har kunnat noteras vissa branscher där det tämligen ofta kan antas
att penningtvätt förekommer och där nuvarande ordning utgör ett hinder
mot ökad effektivitet i kampen mot penningtvätt. Såvitt avser vissa
yrkesgrupper utanför den finansiella kretsen där det finns anledning anta
att penningtvätt förekommer kan det därför finnas skäl att upprätthålla
kontroll genom en skyldighet att på begäran lämna uppgifter till
finanspolisen (svarsplikt).
En reglering av förevarande natur finns t.ex. när det gäller pantbanker.
I 27 § pantbankslagen (1995:1000) föreskrivs nämligen en skyldighet för
pantbanker att lämna uppgifter till polisen. Pantbankernas skyldigheter
sträcker sig emellertid längre eftersom de även skall lämna
polismyndigheten tillträde till lokalerna för undersökning av pantlagret
och granskning av pantboken samt de handlingar som ligger till grund för
den.
Regeringen anser dock att det inte vore lämpligt att låta
pantbankslagens utformning bilda modell för en generell reglering. Att
redan innan förundersökning inletts ge polisen en allmän rätt att besöka
verksamhetslokaler och granska vad där eventuellt kan finnas torde vara
att jämställa med en stående icke-kontrollerad rätt till husrannsakan.
Syftet med att införa en penningtvättsreglering för andra företag än de
finansiella bör i stället vara att förstärka polisens möjligheter att utföra ett
effektivt utredningsarbete. Regeringen föreslår därför att den som
bedriver näringsverksamhet inom vissa yrkesområden där penningtvätt
kan antas förekomma bör vara skyldig att besvara finanspolisens frågor.
Vid avgränsningen av vilka verksamheter som skall omfattas av
svarsplikten bör en grundförutsättning vara att vederbörande bedriver
yrkesmässig verksamhet. Härigenom sker en naturlig avgränsning till
affärsmässiga sammanhang. Viss vägledning kan även hämtas från de
verksamheter som diskuteras i internationella sammanhang, t.ex. i EG:s
kontaktkommitté.
Regeringen anser – i likhet med Penningtvättutredningen – att
svarsskyldighet är påkallad för den som bedriver handel med skrot,
metaller, ädelstenar, konst, antikviteter eller transportmedel. Detsamma
bör gälla fastighetsmäklare. Rikspolisstyrelsen har ansett att det är
angeläget att också den som bedriver yrkesmässig handel med
bostadsrätter omfattas eftersom även denna bransch lockar till sig
penningtvätt. Regeringen delar denna uppfattning. Därutöver bör även
den som driver lotteri- och spelverksamhet vara svarsskyldig. I begreppet
lotteri inryms enligt 3 § lotterilagen (1994:1000) bl.a. vadhållning och
liknande förfaranden. Inom Finansdepartementet har under 1997
utarbetats en promemoria om internationella kasinon. Promemorian har
remissbehandlats. Om förslagen i denna blir föremål för lagstiftning, bör
även kasinon omfattas av svarsplikten i penningtvättslagen.
Även andra branscher än de nu uppräknade skulle kunna komma i
fråga för svarsskyldighet. Regeringen anser emellertid att svarsskyldighet
för andra än dessa bör anstå tills erfarenhet vinns av de nu aktuella
förslagen.
Grundförutsättningen för att svarsskyldighet för ett företag skall
föreligga bör vara att det finns en konkret misstanke om att penningtvätt
förekommer. Innan en förfrågan riktas till företaget måste polisen
exempelvis genom tips eller i anslutning till annan brottsutredning ha fått
information av någorlunda konkret art. Det räcker således inte med en
allmän insikt om att ”svarta pengar” brukar vara i omlopp inom
branschen. Av detta följer att polisens frågor – skriftliga eller muntliga –
måste vara specificerade. Detta torde i praktiken innebära att de kan
härledas till en pågående utredning som behöver kompletteras. För att en
förfrågan skall få avsedd effekt bör svar lämnas utan dröjsmål.
För de uppgiftsskyldiga företagen i 2 § penningtvättslagen gäller
särskilda regler om tystnadsplikt. Ett företag som lämnar uppgifter till
finanspolisen med stöd av penningtvättslagen får enligt 10 § samma lag
inte göras ansvarigt för att det brutit mot någon sekretessregel, om
företaget hade anledning att räkna med att uppgiften borde lämnas. Några
motsvarande sekretessbestämmelser finns inte för den krets som kommer
att omfattas av den föreslagna svarsskyldigheten. För dessa kan det
emellertid i avtal med andra finnas kontraktsbestämmelser med
utfästelser att inte röja affärsförbindelser. I likhet med vad som gäller för
företagen i 2 § penningtvättslagen, bör inte heller något brott mot
tystnadsplikt föreligga när ett svarsskyldigt företag besvarar polisens
frågor.
8.4 Bör vissa myndigheter omfattas av
penningtvättslagen?
Regeringens bedömning: Det finns inte anledning att nu utvidga
penningtvättslagen till att omfatta Riksbanken och Riksgäldskontoret.
Riksbanken
Enligt 8 kap. 8 § sekretesslagen gäller sekretess i riksbankens
kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning
samt handel med värdepapper eller rättigheter och skyldigheter som
anknyter till sådana tillgångar. Av 54 § lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank (riksbankslagen) framgår att Riksbanken skall utan hinder av
sekretessbestämmelserna i bl.a. 8 kap. 8 § sekretesslagen underrätta
polis- eller åklagarmyndighet om det i verksamhet som avses i
bestämmelsen framkommer uppgifter som ger anledning att anta att ett
brott har begåtts. I samband med att penningtvättslagen trädde i kraft tog
Riksbanken ett principbeslut om att så långt som möjligt följa
bestämmelserna i denna lag trots att Riksbankens verksamhet inte
omfattas av dess bestämmelser. Riksbanken har med stöd av
principbeslutet vid några tillfällen rapporterat misstänkta fall av
penningtvätt till finanspolisen. För det fall att finanspolisen tagit kontakt
med Riksbanken om ett specifikt ärende har banken ansett att den kunnat
lämna ut uppgifter till polisen med stöd av 54 § riksbankslagen.
Regeringen anser med hänsyn härtill att det inte finns anledning att nu
utvidga penningtvättslagens bestämmelser till att även omfatta
Riksbankens verksamhet.
Riksgäldskontoret
Den övervägande delen av Riksgäldskontorets upplåning i Sverige sker
genom emission av obligationer som är registrerade hos
Värdepapperscentralen. Riksgäldskontoret har numera även möjlighet att
ta emot inlåning på konto från allmänheten i egen regi (prop.
1997/98:150, bet. 1996/97:FiU20, rskr. 1996/97:284, SFS 1997:679).
Samtliga penningtransaktioner som har samband med Riksgäldskontorets
upplåningsverksamhet utförs i dag genom bankinstitut och
värdepappersbolag. Riksgäldskontoret har således inte någon egen
kontanthantering. Granskningen av transaktioner enligt
penningtvättslagen sker följaktligen hos de ifrågavarande bankerna och
värdepappersbolagen. Av Penningtvättutredningens betänkande framgår
att Riksgäldskontoret inte har upptäckt några misstänkta fall av
penningtvätt.
Enligt 8 kap. 8 § sekretesslagen gäller sekretess i Riksgäldskontorets
upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden.
Av 14 kap. 2 § femte stycket framgår dock att sekretess inte hindrar att
uppgift som angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år lämnas till åklagarmyndighet,
polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet.
Med hänsyn till att Riksgäldskontorets upplåning för närvarande utförs
av institut som faller under penningtvättslagens tillämpningsområde,
anser regeringen att det nu inte finns skäl att låta kontoret omfattas av
lagen.
9 Sekretess och informationsutbyte
Regeringens förslag: Företag som avses i 2 § penningtvättslagen som
lämnar uppgifter om misstänkt penningtvätt till Rikspolisstyrelsen,
eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall på begäran av
polisen lämna de ytterligare uppgifter som behövs för utredningen om
penningtvätt.
När sådana uppgifter har lämnats, skall även annat företag som
avses i 2 § lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt som
polisen begär.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
förslag. Utredningen har dock föreslagit att utbyte av information
avseende misstänkt penningtvätt i ett enskilt ärende även skall kunna ske
mellan företag som avses i 2 § penningtvättslagen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i denna
del, har tillstyrkt att uppgiftsskyldiga företag skall vara förpliktade att
svara på efterföljande frågor från finanspolisen. LO har ställt sig
avvisande till förslaget eftersom grunderna för och konsekvenserna av
sekretessgenombrotten är dåligt redovisade.
Vad gäller förslaget om informationsutbyte mellan uppgiftsskyldiga
företag, har Kammarrätten i Sundsvall avstyrkt detta. Malmö tingsrätt
har ansett att utbytet av information bör begränsas till att omfatta enbart
sådana uppgifter som varit föremål för anmälan till finanspolisen.
Skälen för regeringens förslag
Sekretess hos de uppgiftsskyldiga företagen
Av 1 kap. 10 § bankrörelselagen framgår att enskildas förhållande till
bank inte obehörigen får röjas. Motsvarande bestämmelser finns i lagen
(1992:1610) om finansieringsverksamhet och lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse. För övriga företag som omfattas av
penningtvättslagen saknas sådana särskilda sekretessbestämmelser.
I förarbetena till penningtvättslagen (prop. 1992/93:207 s. 22) anges att
en underrättelse som lämnas med stöd av en författning aldrig kan anses
obehörig. I en del fall har banken enligt uttryckliga lagbestämmelser en
skyldighet – och därmed också en rätt – att upplysa om kunders
mellanhavanden med banken. Ett exempel på detta är bestämmelsen om
uppgiftsskyldighet i 9 § penningtvättslagen.
Inledande av förundersökning anses bryta sekretess. Av 23 kap. 6 §
rättegångsbalken framgår att under förundersökning må förhör hållas
med envar som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Till
följd av den bestämmelsen har polisen således rätt att ställa frågor även
om ingen kan tvingas att lämna uppgifter. Uppgiftslämnande med stöd av
detta lagrum har i praxis inneburit att röjande av uppgift inte skett
obehörigen.
För tid fram till dess att förundersökning inleds är situationen
emellertid annorlunda. Bestämmelsen i 9 § penningtvättslagen medför att
sekretess-en i viss mån bryts eftersom företag som omfattas av lagen
åläggs att lämna uppgifter till finanspolisen om alla omständigheter som
kan tyda på penningtvätt. Om ett företag lämnar sådana uppgifter anses
nuvarande sekretessbestämmelser begränsa möjligheterna för polisen att
infordra kompletterande uppgifter innan förundersökning inleds. Enligt
de uppgiftsskyldiga företagen har detta medfört vissa avvägningsproblem
eftersom dessa kan bli skadeståndsskyldiga om sekretessbelagda
uppgifter obehörigen lämnas. För polis och åklagare är det å andra sidan
angeläget att få fram uppgifter för att rätt kunna bedöma om
förundersökning skall inledas.
Sekretess hos finanspolisen
Hos finanspolisen gäller samma sekretessbestämmelser som inom
polisväsendet i övrigt (5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen).
Finanspolisens analys- och spaningsregister klassas som polisregister och
skyddas av sekretess enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen. Detta innebär att
sekretess-
en är absolut, dvs. något skaderekvisit ställs inte upp som villkor för
sekretessen. Härtill kommer att registrets tillstånd, vilket meddelats av
regeringen, ytterligare begränsar möjligheterna att få ut uppgifter från
det. Endast behörig personal hos finanspolisen får gå in i registret. Ett
företag kan därför inte vända sig till finanspolisen för att få information
om huruvida en kund är känd i penningtvättssammanhang.
Den absoluta sekretessen kommer emellertid att avskaffas för alla
polisregister, utom belastningsregistret (prop. 1997/98:97, bet.
1997/98:JuU20, rskr. 1997/98:276, SFS 1998:624). För uppgifterna skall
i stället gälla ett omvänt skaderekvisit till skydd för den enskilde, dvs.
uppgifter får lämnas ut om det kan ske utan skada. Reglerna i 14 kap.
sekretesslagen kommer att bli tillämpliga, vilket bl.a. innebär att den
enskilde själv får rätt att ta del av de uppgifter som finns registrerade om
honom eller henne om det står klart att det kan ske utan skada för
utredningen och det inte heller finns någon annan sekretessgrund.
Kriminalunderrättelseregister kommer även att bli tillåtna. De nya
bestämmelserna träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Information till finanspolisen
Polisens begränsade möjligheter att i dag ställa kompletterande frågor till
ett företag som lämnat uppgifter om misstänkt penningtvätt kan enligt
regeringens mening inte anses tillfredsställande. Gällande
sekretessbestämmelser bör därför mjukas upp så att informationsutbytet
mellan företag och myndighet kan förbättras. Effektivitetsskäl talar för
att polisen bör ges möjlighet att erhålla kompletterande upplysningar av
ett företag som gjort en anmälan enligt penningtvättslagen.
Syftet med en bestämmelse om möjlighet att ställa kompletterande
frågor vid utredning om penningtvätt är inte att ge polisen en allmän
befogenhet att ta del av sekretessbelagda uppgifter, utan att polisen i ett
konkret ärende skall kunna erhålla tillräcklig information för bästa
möjliga beslutsunderlag. Den sekretess som gäller hos finanspolisen för
lämnade uppgifter måste enligt regeringens mening anses tillräcklig för
att skyddet för den personliga integriteten hos den som uppgiften avser
skall upprätthållas.
Polisen kan emellertid i sitt utredningsarbete även ha skäl att anta att
ett annat uppgiftsskyldigt företag varit inblandat i en anmäld transaktion.
I vissa fall torde en enskild transaktion endast utgöra ett led i en lång
kedja av transaktioner som utgör penningtvätt och som berör flera
finansiella institut. Genom att utnyttja flera olika sådana företag minskar
möjligheterna för polis och åklagare att kartlägga och komma åt
betalningsströmmarna. Regeringen anser att skyldighet att besvara frågor
från finanspolisen bör införas även i dessa fall. Det ligger i sakens natur
att de frågor som i praktiken kan komma att ställas till annat än
uppgiftslämnande företag blir av kompletterande art.
För att kunna ställa en meningsfull fråga till ett företag måste polisen i
viss utsträckning lämna ut egna uppgifter. Enligt 1 kap. 5 §
sekretesslagen utgör sekretess emellertid inte hinder mot att uppgift
lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten
skall kunna fullgöra sin verksamhet.
Information mellan företag
Utgångspunkten är som tidigare sagts att enskildas förhållanden till bank
inte obehörigen får röjas. Detta innebär att ett bankinstitut inte torde
kunna lämna ut skyddade uppgifter till ett annat företag. Däremot kan det
enligt regeringens mening inte anses obehörigt att en banks lokalkontor
redovisar en misstänkt penningtvättstransaktion till bankens huvudkontor
för vidare åtgärder.
Utredningen har föreslagit att informationsutbyte om misstänkt
penningtvätt i ett enskilt ärende skall kunna ske även mellan företag som
avses i 2 § penningtvättslagen. De uppgifter som det torde vara fråga om
är sådana som företagen har med anledning av misstanke om penning-
tvätt.
För att införa en sådan informationsmöjlighet talar framför allt
effektivitetsskäl. Det kan exempelvis förefalla otillfredsställande att en
bank som vägrat att utföra en transaktion p.g.a. misstanke om
penningtvätt inte kan varna andra banker. Å andra sidan har det
omfattande sekretesskyddet som gäller för de finansiella företagen
tillkommit som skydd för enskilda personers integritet. Den information
som det här är fråga om är ytterst integritetskänslig eftersom den bara
avser en misstanke om brott som det ifrågavarande institutet har. Sådan
information skall därför inte kunna spridas mellan företag utan
överinseende av behörig myndighet. Vid en samlad bedömning finner
regeringen att övervägande skäl talar för att utredningens förslag i den
här delen inte bör ligga till grund för lagstiftning.
Ett alternativ till det föreslagna informationsutbytet skulle kunna vara
att begränsa informationen till att omfatta enbart sådana uppgifter som
varit föremål för anmälan till finanspolisen. Inte heller här kan dock
effektivitetsskäl anses överväga det omfattande intrånget i den personliga
integriteten som en sådan bestämmelse skulle innebära.
10 Registerfrågor
10.1 Bakgrund
10.1.1 Aktuell lagstiftning om registerfrågor
Den nu gällande datalagen (1973:289) syftar till att skydda den enskilde
mot otillbörligt intrång i den personliga integriteten till följd av att
personuppgifter registreras med hjälp av ADB. Datainspektionen har till
uppgift att pröva licenser och ansökningar om tillstånd. Vidare skall
Datainspektionen utöva tillsyn enligt lagen.
Redan vid datalagens tillkomst förutsattes att den skulle ses över inom
en snar framtid. Så har också skett vid ett flertal tillfällen. Den s.k.
datalagsutredningen överlämnade sitt slutbetänkande En ny datalag
(SOU 1993:10) i februari 1993. Jämsides med denna utredning har arbete
pågått inom EU med att ta fram ett direktiv om skydd för personuppgifter
– Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober
1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter – det s.k.
dataskyddsdirektivet. En parlamentariskt sammansatt kommitté,
Datalagskommittén, tillsattes av regeringen för att analysera på vilket sätt
direktivet skulle genomföras i svensk lagstiftning. Kommittén lämnade
över betänkandet Integritet – Offentlighet – Informationsteknik (SOU
1997:39) i juli 1997. På grundval därav lämnade regeringen förslag till en
personuppgiftslag (prop. 1997/98:44). Riksdagen har under våren 1998
antagit propositionen (bet. 1997/98:KU18, rskr. 1997/98:180).
Datalagen kommer den 24 oktober 1998 att ersättas av
personuppgiftslagen (1998:204). Lagen, som i huvudsak följer
dataskyddsdirektivets text och disposition, omfattar all automatiserad
behandling av personuppgifter och manuell behandling av personregister.
Rent privat användning av personuppgifter är undantagen. Det görs även
undantag med hänsyn till offentlighetsprincipen och tryck- och
yttrandefriheten. Särregler i annan lagstiftning tar över bestämmelserna i
personuppgiftslagen. Lagen innehåller bestämmelser om när behandling
av personuppgifter är tillåten och när sådana uppgifter får föras över till
en stat utanför EES. För behandling av känsliga personuppgifter gäller
särskilt stränga regler.
Enligt 21 § är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla
personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i
brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa
frihetsberövanden. Med behandling av personuppgifter förstås varje
åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare
sig det sker på automatisk väg eller inte. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får dock i fråga om automatiserad behandling
av personuppgifter meddela föreskrifter om undantag från förbudet.
Regeringen får även i enskilda fall besluta om undantag från förbudet.
Som exempel på fall där det kan vara befogat med undantag har nämnts
den behandling av uppgifter om t.ex. brottmålsdomar som privata vård-
och behandlingshem kan behöva utföra för att vårda och behandla den
dömde på ett effektivt sätt och viss registrering för försäkringsbolagens
kravhantering. Regeringen får överlåta åt tillsynsmyndigheten att fatta
sådana beslut.
Personuppgifter får enligt 10 § behandlas bara om den registrerade har
lämnat sitt samtycket till behandlingen eller om behandlingen är
nödvändig för att bl.a. den personuppgiftsansvarige skall kunna fullgöra
en rättslig skyldighet. Enligt 22 § får uppgifter om personnummer utan
samtycke behandlas bara när det är klart motiverat med hänsyn till bl.a.
ändamålet med behandlingen.
10.1.2 Penningtvättutredningens förslag
Utredningen har föreslagit att de företag som avses i 2 §
penningtvättslagen med hjälp av automatisk databehandling skall få föra
register över den information om personer och transaktioner som det
enligt lag eller föreskrift åligger dem att lämna till finanspolisen eller
annan myndighet. Till stöd härför har anförts att det med hänsyn till den
hastighet med vilken transaktioner nu genomförs knappast är möjligt att
åstadkomma ett effektivt system mot penningtvätt om företagen inte får
föra kundinformation med hjälp av ADB.
Utredningen påpekar vidare att penningtvättslagen ställer höga krav på
de företag som enligt 2 § är uppgiftsskyldiga. Enligt 13 §
penningtvättslagen skall dessa ha rutiner till förhindrande av att de
utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv.
Utredningen anser att det inte är möjligt för företagen att uppfylla dessa
ålägganden om de inte ges lagstadgad möjlighet att med hjälp av ADB
föra register över uppgifter som lämnats med stöd av penningtvättslagen.
Utredningen föreslår därför att varje företag skall ha rätt att föra ett
databaserat register över de uppgifter som företaget har lämnat till
finanspolisen. De uppgifter som enligt förslaget skall få registreras är den
anmäldes namn, person- eller organisationsnummer, adress,
kontonummer eller annan liknande uppgift samt en kortfattad
beskrivning av den händelse som föranlett uppgiftslämnandet.
10.2 Penningtvättsregister
Regeringens förslag: Företag som avses i 2 § penningtvättslagen får,
för att förhindra att företaget utnyttjas för penningtvätt, med hjälp av
automatisk databehandling föra register över uppgifter som företaget
lämnat till finanspolisen med stöd av 9 § andra stycket nämnda lag.
De närmare förutsättningarna för registreringen skall anges i en
särskild lag om penningtvättsregister.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag. Regeringens förslag är emellertid
mera detaljerat genom att de närmare förutsättningarna för registreringen
framgår direkt av lagtexten .
Remissinstanserna: Datainspektionen och LO har avstyrkt förslaget.
Om förslaget genomförs anser Datainspektionen att den föreslagna lagen
måste skärpas. Malmö tingsrätt och Justitiekanslern har framfört
synpunkter vad gäller frister för bevarande och gallring.
Grossistförbundet Svensk Handel har tillstyrkt utredningens förslag.
Kammarrätten i Sundsvall, Svenska Bankföreningen, Svenska
Fondhandlareföreningen, TCO, Finansförbundet, Postgirot Bank och
Riksåklagaren, har ansett att berörda företag bör få lagra uppgifter om
misstänkt penningtvätt även i de fall uppgifterna kommer från andra
företag eller från finanspolisen.
Skälen för regeringens förslag
Avvägning mellan intresset av ett register och enskildas
personliga integritet
Vissa större banker har med stöd av den nuvarande datalagen ansökt om
tillstånd att få inrätta och föra personregister med hjälp av ADB, men
Datainspektionen samt, efter överklagande, länsrätten och kammarrätten
har avslagit ansökningarna.
Automatiserad databehandling av personuppgifter skulle underlätta
och effektivisera det brottsbekämpande arbetet väsentligt. Vid
bedömningen av huruvida personuppgifter skall få hanteras med hjälp av
automatiserad behandling måste emellertid integritetsfrågorna ställas i
förgrunden. En utgångspunkt är härvid bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra
stycket regeringsformen att en person, i den utsträckning som föreskrivs i
lag, skall skyddas mot att den personliga integriteten kränks genom att
uppgifter om honom eller henne registreras med hjälp av automatiserad
databehandling.
Datainspektionen och LO har påpekat att möjligheten för banker och
andra företag som omfattas av 2 § penningtvättslagen att registrera
uppgifter om misstänkt penningtvätt i ADB-register kan komma att
medföra att personer, kriminella men även oförvitliga, hamnar på en
”svart lista”.
De uppgiftsskyldiga företagen i 2 § penningtvättslagen omfattas redan
i dag av skyldigheten i 13 § att ha rutiner för att förhindra att företaget
utnyttjas för penningtvätt. Med stöd av bemyndigande i samma paragrafs
andra stycke har Finansinspektionen bl.a. utfärdat närmare föreskrifter
om vilka rutiner som skall följas. Dessa föreskrifter återfinns i
Finansinspektionens författningssamling (FFFS 1994:9 och 1994:10). I 4
§ FFFS 1994:9 föreskrivs att företaget skall ha ett internt
rapporteringssystem i syfte att ha kundinformation lätt tillgänglig för
föreskrivna kontroller. Enligt 8 § andra stycket FFFS 1994:10 skall
företaget, i samband med att misstänkta transaktioner rapporteras till
finanspolisen, hålla dokumentation angående genomförda rutinkontroller
och granskning inom företaget tillgänglig. Företagen har således redan i
dag möjlighet att föra manuella register över uppgifter som lämnats till
finanspolisen.
Enligt 21 § personuppgiftslagen är det förbjudet för andra än
myndigheter att behandla personuppgifter om bl.a. lagöverträdelser som
innefattar brott. I andra stycket finns emellertid möjlighet för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter
om undantag från förbudet i fråga om automatiserad behandling av
personuppgifter. Enligt artikel 8.5 i dataskyddsdirektivet får behandling
av sådana uppgifter utföras endast under kontroll av en myndighet eller –
om lämpliga skyddsåtgärder finns i nationell lag – med förbehåll för de
avvikelser som medlemsstaterna kan tillåta med stöd av nationella
bestämmelser som innehåller lämpliga specifika skyddsåtgärder. Flera
remissinstanser – däribland Datainspektionen – har pekat på att det, om
förslagen i betänkandet genomförs, krävs att riksdagen noga och
uttömmande anger gränserna. Utöver ändamålet med registreringen anser
Datainspektionen även att tydliga regler om bl.a. innehåll, åtkomst och
gallring måste anges.
Med hänsyn till det starka samhälleliga intresse av att bekämpa
penningtvätt som finns, anser regeringen att de företag som omfattas av
uppgiftsskyldigheten bör ges en lagstadgad möjlighet att med hjälp av
automatisk databehandling föra register över uppgifter som de lämnat
med stöd av penningtvättslagen. För att den personliga integriteten skall
skyddas så långt som möjligt och kraven på skyddsåtgärder som ställs i
dataskyddsdirektivet skall uppfyllas, måste emellertid ramarna för sådana
register noggrant anges. Gränserna för registreringen bör därför framgå
direkt av lagen.
Uppgifter som får registreras
Ändamålet med upprättande av penningtvättsregister är att förhindra att
de uppgiftsskyldiga företagen utnyttjas för penningtvätt.
Penningtvättsregister bör därför få föras av företagen för att förhindra att
de medverkar vid transaktioner som utgör penningtvätt och uppfylla
uppgiftsskyldigheten i 9 § andra stycket penningtvättslagen. Det åligger
företagen att se till att uppgifterna i registret inte används för något
ändamål som är oförenligt med detta. Företagen bör var för sig centralt få
föra ett bevakningsregister för penningtvättsärenden vilket skall kunna
konsulteras vid misstänkta transaktioner. De personuppgifter som får
registreras skall vara adekvata och relevanta för ändamålet. Företagen
bör vidare inte få registrera fler personuppgifter än som är nödvändigt.
Penningtvättutredningen har föreslagit att penningtvättsregister skall
innehålla uppgifter som lämnats till finanspolisen med stöd av 9 § andra
stycket penningtvättslagen. Riksåklagaren har i det sammanhanget
påpekat att registret även bör omfatta uppgifter som lämnats med stöd av
tredje stycket i samma paragraf. Regeringen anser att det skulle föra för
långt om företagen tilläts registrera även sådana uppgifter som lämnas
med anledning av en förfrågan från finanspolisen i en utredning som
anmälts av ett annat företag. De uppgifter som får registreras bör således
vara sådana som lämnats av företaget med stöd av 9 § andra stycket
penningtvättslagen.
Penningtvättsregistret bör innehålla identifieringsuppgifter avseende
fysiska eller juridiska personer som rapporterats till finanspolisen, dvs.
uppgift om namn och person- eller organisationsnummer samt adress.
Registret bör också innehålla uppgift om kontonummer eller
motsvarande. Slutligen bör registret även innehålla de övriga uppgifter
som lämnats av företaget med stöd av 9 § andra stycket
penningtvättslagen.
Penningtvättutredningen har i den föreslagna lagen om
penningtvättsregister föreslagit att uppgifterna i registret skall få bevaras
endast under en begränsad tid. Som ledning för företagen anges i
betänkandet att tolv månader bör vara en rimlig tidsgräns. Utredningen
anser emellertid att detta inte behöver anges i lagen utan bör falla inom
Finansinspektionens ansvarsområde. I ett särskilt yttrande som bilagts
betänkandet har den i utredningen förordnade experten Tomas Tetzell
föreslagit att det avgörande för om en uppgift skall gallras eller inte skall
vara om uppgiften kan antas vara aktuell i ett ärende om penningtvätt. En
lagringstid på tre år efter det att de senast rapporterade uppgifterna
tillförts ett registrerat ärende bör enligt Tetzell vara ett riktmärke. Flera
remissinstanser – däribland Malmö tingsrätt, Jusitiekanslern och
Datainspektionen – har emellertid påpekat att föreskrifter om hur lång tid
uppgifter i registret får bevaras bör framgå av lagen.
I likhet med den kritik som framförts av remissinstanserna anser
regeringen att det, för att skydda den personliga integriteten i så stor
utsträckning som möjligt, är lämpligt att tidsgränsen för gallring av
uppgifterna i penningtvättsregistret framgår direkt av lagen. I
personuppgiftslagen anges att personuppgifter inte skall bevaras under en
längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med
behandlingen. Regeringen anser därför att den föreslagna tidsgränsen om
ett år är rimlig. Tidsfristen bör löpa från den dag då uppgifterna lämnades
till finanspolisen.
Det är viktigt att penningtvättsregistret innehåller uppgifter som är
aktuella och riktiga. Om polisen beslutar att lägga ned en utredning om
penningtvätt som föranletts av uppgifter som lämnats med stöd av
penningtvättslagen bör, såsom påpekats av Datainspektionen, företagets
uppgifter i registret omedelbart gallras. Detsamma bör gälla i sådana fall
där finanspolisen inte ens funnit skäl att inleda en utredning. Om en
förundersökning har avslutats utan att åtal väckts eller lagakraftvunnen
dom eller beslut meddelats av domstol med anledning av lämnade
uppgifter, bör uppgifterna likaså gallras.
Om det förekommer anledning att misstänka att en uppgift i registret är
felaktig eller ofullständig, bör företaget utan dröjsmål vidta skäliga
åtgärder för att utreda förhållandet. Visar det sig i ett sådant fall att
uppgiften var felaktig eller ofullständig bör den rättas, kompletteras eller
uteslutas ur registret. Såsom påpekats av Lagrådet, gäller
bestämmelserna om rättelse i personuppgiftslagen även vid behandling
av personuppgifter i penningtvättsregister. Det torde därför vara
tillräckligt att en hänvisning till bestämmelserna om rättelse i
personuppgiftslagen tas in i den nya lagen.
I 23 § personuppgiftslagen finns bestämmelser om att en enskild
person har rätt att få del av de uppgifter om honom själv som finns
registrerade. Utredningen har föreslagit att en särskild bestämmelse om
undantag från denna regel bör tas in i den nya lagen. Kammarrätten i
Sundsvall har påpekat att detta redan framgår av bestämmelsen i 11 §
penningtvättslagen om meddelandeförbud. Lagrådet har i denna fråga
förordat att en motsvarighet till den av utredningen föreslagna
bestämmelsen tas in i den nya lagen för att förebygga att den registrerade
begär registerutdrag enligt
26 § personuppgiftslagen. Enligt 27 § samma lag gäller nämligen inte
26 §, om det i bl.a. lag är särskilt föreskrivet att uppgifter inte får lämnas
ut till den registrerade. Meddelandeförbudet i 11 § penningtvättslagen
avser själva uppgiftslämnandet, medan 26 § personuppgiftslagen tar sikte
på själva behandlingen av uppgifter. Härtill kommer att det är önskvärt
att en sådan bestämmelse finns med i den särskilda registerlagen.
Regeringen delar denna uppfattning och anser därför att en särskild
bestämmelse härom bör tas in i den nya lagen.
Åtkomst till penningtvättsregister
Penningtvättutredningen har föreslagit att säkerhetsbestämmelser införs
som innebär att endast behöriga personer på säkerhetsavdelning eller
personer med jämförbara positioner hos företagen skall få hantera
informationen i penningtvättsregistren. Övrig personal skall enligt
utredningen endast få tillgång till en markering som visar att behöriga
personer skall kontaktas. Enligt utredningens förslag bör det åligga
Datainspektionen att meddela närmare föreskrifter härom.
Kammarrätten i Sundsvall har ifrågasatt om banker bör ges möjlighet
att utöka sina kundregister med spärrmarkeringar av vilka framgår att
säkerhetsavdelningen eller motsvarande skall kontaktas. En sådan
markering innebär, enligt kammarrätten, i praktiken att all personal som
har tillgång till kundregistret genom markeringen också får upplysning
om vilka kunder som kan misstänkas för penningtvätt. Kammarrätten
ifrågasätter även om det är förenligt med ändamålet med ett kundregister
att registrera sådana uppgifter.
I Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1994:9) angående
kontrollrutiner m.m. till förebyggande av penningtvätt föreskrivs att
uppgiftsskyldiga företag skall ha ett internt rapporteringssystem med
kundinformation lätt tillgänglig för föreskrivna kontroller. För att
uppfylla detta krav är det viktigt att de åtgärder som föreskrivs i
penningtvättslagen kan tillgripas så tidigt och så snabbt som möjligt. Det
finns i dag ingenting som hindrar att personal inom företaget tar del av de
uppgifter som lämnats till finanspolisen. Något sådant hinder bör inte
heller finnas beträffande ADB-register. Det bör i stället ankomma på
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela
säkerhetsföreskrifter för penningtvättsregister i enlighet med
bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i personuppgiftslagen (se t.ex. 31,
32 och 50 §§).
För att skydda den personliga integriteten är det viktigt att det finns
bestämmelser om tystnadsplikt för de personer som får tillgång till
uppgifterna i penningtvättsregistret. Banksekretessen i 1 kap. 10 §
bankrörelselagen hindrar redan i dag att enskildas förhållanden till bank
obehörigen röjs. Någon motsvarande bestämmelse finns dock inte
beträffande alla företag som omfattas av uppgiftsskyldigheten i
penningtvättslagen. En särskild bestämmelse om tystnadsplikt bör därför
tas in i lagen som innebär att den som är verksam inom ett företag som
avses i 2 §
penningtvättslagen inte obehörigen får röja uppgift i
penningtvättsregister.
Riksskatteverket har anfört att det är angeläget att
kronofodemyndigheterna får tillgång till bankernas penningtvättsregister.
Riksskatteverket har därvid hänvisat till skyldigheten i 4 kap. 15 §
utsökningsbalken för banker m.fl. att redan i dag lämna vissa uppgifter
till kronofogdemyndigheten för bedömning om det finns utmätningsbar
egendom hos en gäldenär. Med hänsyn till intresset av att skydda den
personliga integriteten anser regeringen att det inte är lämpligt att
kronofogdemyndigheterna får tillgång till företagens
penningtvättsregister.
För att skydda den personliga integriteten ytterligare, bör det även
införas ett uttryckligt förbud i lagen mot samkörning av uppgifter i
penningtvättsregister hos de uppgiftsskyldiga företagen, dvs. ett företags
penningtvättsregister skall inte få samköras med motsvarande register
hos ett annat företag.
11 Sanktioner mot företagen och där verksamma
personer
Regeringens förslag: Den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosätter gransknings- eller uppgiftsskyldigheten eller
bryter mot meddelandeförbudet skall kunna dömas till böter.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen har dock föreslagit att anställda i ett företag, oavsett
befattning, skall omfattas av straffansvar för brott mot 9 § penningtvätts-
lagen samt att fängelse skall ingå i straffskalan.
Remissinstanserna: Tjänstemännens Centralorganisation,
Finansförbundet, Svenska Bankföreningen och Svenska
Fondhandlareföreningen har avstyrkt förslaget att införa sanktioner mot
de anställda innan motsvarande bestämmelser har införts för företagen.
Riksåklagaren har uppgett att, för det fall att ansvaret skall avse samtliga
anställda, ansvaret bör begränsas till uppsåtliga gärningar.
Justitiekanslern har anfört att skälen för kriminaliseringen inte framstår
som helt övertygande och menar, liksom Kammarrätten i Sundsvall, att
förslaget bör analyseras mot bakgrund av de principer om
företagaransvar som utbildats i rättspraxis.
Skälen för regeringens förslag
EG:s direktiv om penningtvätt
Av EG:s penningtvättsdirektiv följer bl.a. att medlemsstaterna skall se till
att de företag som omfattas av direktivet identifierar sina kunder,
granskar alla transaktioner som kan ha samband med penningtvätt samt
att företagen, deras styrelseledamöter och anställda rapporterar misstänka
transaktioner utan att upplysa kunden om att så har skett. Företagen skall
även avstå från att utföra en transaktion beträffande vilken misstanke
uppstått till dess behörig myndighet underrättats. Slutligen bör företagen
införa rutiner för internkontroll och utbilda de anställda. Enligt artikel 14
i penningtvättsdirektivet skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som
behövs för en fullständig tillämpning av alla bestämmelser i direktivet
och särskilt föreskriva vilka påföljder som skall gälla vid överträdelse av
regler som antagits på grund av direktivet.
Vid införandet av penningtvättslagen föreslogs inte något straffansvar
för den som bryter mot lagens bestämmelser. Det förutsattes att
efterlevnaden av bestämmelserna skulle kunna upprätthållas med stöd av
arbetsrättslig lagstiftning och de avtal som träffats på arbetsrättens
område samt de sanktionssystem som Finansinspektionen förfogar över i
sin tillsynsverksamhet (prop. 1992/93:207 s. 11).
I en motion till riksdagen (1992/93:Ju24) anfördes att det var
nödvändigt med långtgående straffsanktioner för att förhindra att den
svenska finansmarknaden användes för penningtvätt. Straffansvar
föreslogs därför i kombination med företagsbot för banker och andra
inrättningar som genomför transaktioner i strid med lagens
bestämmelser. Motionen avstyrktes av justitieutskottet som i sitt av
riksdagen godtagna betänkande bl.a. hänvisade till gällande lagstiftning
om häleri och företagsbot (1992/93:JuU37). I övrigt ansågs
Finansinspektionens tillsyn, liksom de regler som finns i lag och avtal på
arbetsrättens område, vara garantier nog. Utskottet hänvisade även till att
restriktivitet rekommenderas i fråga om nykriminalisering.
EFTA Surveillance Authority (ESA) undersökte under år 1994 hur
Sverige hade genomfört EG:s penningtvättsdirektiv. Enligt ett yttrande
av ESA med anledning av denna undersökning, skulle det ligga närmare
den tolkning av direktivet som gjorts av andra medlemsstater att anta
påföljdsbestämmelser i form av böter eller fängelse vid brott mot
bestämmelserna i penningtvättslagen. Som skäl angavs att samtliga
medlemsstater, när direktivet antogs, förbundit sig att vidta alla
nödvändiga ändringar i respektive strafflagstiftning för att uppfylla
kraven i direktivet. Vidare anfördes att Island, Norge och Österrike infört
bestämmelser om böter. I Norge kan även fängelsestraff utdömas vid
grov brottslighet.
Sanktioner mot företag
Det svenska straffsystemet bygger på principen att endast fysiska
personer kan begå brott och straffas för dessa. Detta utesluter emellertid
inte att juridiska personer i vissa fall kan drabbas av sanktioner eller
andra betungande rättsverkningar till följd av brott eller andra
överträdelser som begås i den verksamhet som bedrivs. Om ett
tillståndspliktigt företag i 2 § inte följer de regler om interna rutiner och
utbildning av personal som följer av 13 § penningtvättslagen samt av
Finansinspektionens allmänna råd och föreskrifter, kan företaget
meddelas varning eller i sista hand återkallelse av tillståndet att driva den
tillståndspliktiga verksamheten. Vissa företag kan även meddelas erinran.
En översyn av vissa rörelse- och tillsynsregler på bankområdet görs för
närvarande av Banklagskommittén (dir. 1995:86). Enligt utrednings-
direktiven skall kommittén bl.a. överväga behovet av ändrade regler för
Finansinspektionens ingripanden och sanktioner. Samtidigt pågår
beredning inom Regeringskansliet av betänkandet Straffansvar för
juridiska personer (SOU 1997:127), vari föreslås att straffansvar för
juridiska personer skall införas och sanktionsavgifter som konkurrerar
med straffbestämmelser tas bort.
Regeringen anser mot denna bakgrund att möjligheten att införa
sanktionsbestämmelser mot de företag som omfattas av
penningtvättslagen bör samordnas med beredningen av den ovannämnda
utredningen resp. betänkandet. Regeringen avstår därför från att nu lägga
fram något förslag i den delen.
Sanktioner mot personer som är verksamma i företaget
I samband med att frågor om sanktioner mot personer verksamma i
företag diskuteras är det viktigt att skilja mellan straffrättsliga och
administrativa bestämmelser. En person som är verksam i ett
uppgiftsskyldigt företag och som uppsåtligen medverkar vid penningtvätt
kan redan i dag dömas enligt brottsbalkens häleribestämmelser. Enligt de
nu föreslagna reglerna i brottsbalken, kommer en sådan person i
fortsättningen att kunna dömas för penninghäleri eller
penninghäleriförseelse enligt 9 kap. 6 a och 7 a §§ eller för medhjälp
därtill enligt bestämmelserna i samma lagrum jämfört med 23 kap. 4 §.
Att bryta mot de administrativa bestämmelserna i penningtvättslagen
eller Finansinspektionens föreskrifter genom att åsidosätta gransknings-
eller uppgiftsskyldigheten eller bryta mot meddelandeförbudet är
däremot inte straffrättsligt sanktionerat i dag. Som exempel på en sådan
situation kan nämnas att den verkställande direktören i ett
uppgiftsskyldigt företag beslutar att en misstänkt transaktion inte skall
rapporteras till finanspolisen på den grunden att det inte är önskvärt att
företaget figurerar i penningtvättssammanhang.
För att bekämpningen av penningtvätt skall bli så effektiv som möjligt
är det nödvändigt att den lagstiftning som finns på området efterlevs av
de personer som är verksamma inom företaget. Detta torde gälla såväl
anställda i företaget, t.ex. säkerhetsansvariga, som styrelseledamöter och
verkställande direktörer. Straffrättsliga sanktioner för överträdelser av
penningtvättslagens administrativa bestämmelser bör därför införas. Hur
ansvaret skall fördelas inom företaget har emellertid varit föremål för
olika meningar.
Flera remissinstanser, däribland Finansförbundet, har framfört kritik
mot att en anställd kan drabbas av straffansvar för en handling som
utförts på grund av att ett företag underlåtit att fullgöra sin skyldighet att
skapa tillräckliga förutsättningar för de anställda att efterleva
lagstiftningen. De har även påpekat att det förefaller orimligt att ålägga
den enskilde tjänstemannen straffansvar om han inte erhållit tillräcklig
utbildning eller om företagets rutiner är bristfälliga.
Principerna om företagaransvar torde kunna beskrivas enligt följande.
Ansvaret åvilar i fråga om aktiebolag och andra juridiska personer med
likartad struktur främst styrelsen och den verkställande direktören. I de
flesta större företagen måste arbetsuppgifter och ansvar som primärt
åvilar företagsledningen delegeras nedåt i organisationen. Det är
nödvändigt dels eftersom företagsledningen i praktiken inte kan ha
kontroll över hela verksamheten, dels eftersom ledningen av
effektivitetsskäl inte kan syssla med detaljfrågor. Om en sådan
delegering genomförs på ett korrekt sätt medför den i allmänhet att också
straffansvaret flyttas från företagsledningen till den som arbetsuppgiften
delegerats till. Detta förutsätter att företagsledningen har organiserat
företagets verksamhet på ett rationellt sätt, utsett kompetenta
befattningshavare samt sett till att erforderliga instruktioner lämnats. Det
fordras vidare att den som fått ansvaret delegerat till sig också har
tillräckliga beslutsbefogenheter och ekonomiska resurser för att vidta de
åtgärder som är påkallade. Företagsledaren är alltid skyldig att skapa
förutsättningar för en betryggande tillsyn och kontroll även om han inte
kan utöva den själv. Det bör emellertid observeras att företagsledningens
ansvar inte upphör ens efter en korrekt utförd delegering. Skulle
företagsledningen känna till eller borde den känna till att arbetsuppgifter
som delegerats inte utförs på ett godtagbart sätt, kan den hållas
straffrättsligt ansvarig för att inte ha ingripit för att rätta till
förhållandena.
Penningtvättslagen ålägger i 9 § företaget att granska och rapportera
transaktioner som kan tyda på penningtvätt. Det grundläggande ansvaret
för att lagens bestämmelser efterlevs ligger således i första hand på
företagets ledning. En sanktionsbestämmelse som avser underlåtenhet att
granska eller rapportera en misstänkt penningtvättstransaktion enligt 9 §,
skulle således träffa företagsledningen eller den som ansvaret delegerats
till eller, i vissa fall, bådadera. Som exempel kan nämnas att den
säkerhetsansvarige på en bank som fått en anmälan från en kassörska
underlåter att granska och rapportera transaktionen till finanspolisen.
Regeringen anser – i enlighet med vad som framförts av ett flertal
remissinstanser – att det skulle föra för långt att ålägga samtliga anställda
i ett företag, oavsett befattning, straffrättsligt ansvar. Straffansvaret bör
därför begränsas så att det i enlighet med principerna för företagaransvar
träffar personer i ledande ställning. Annan personal som i strid med
instruktioner från arbetsgivaren underlåter att fullgöra den gransknings-
och uppgiftsskyldighet som åligger företaget kan i stället bli föremål för
åtgärder enligt arbetsrätten.
De regler på arbetsrättens område som är tillämpliga är närmast lagen
(1982:80) om anställningsskydd (LAS). En arbetstagare kan sägas upp
om det finns saklig grund för uppsägning resp. avskedas om han grovt
har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. LAS gäller för
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, men däremot inte för
styrelseledamöter och verkställande direktörer i ett företag.
Straffansvar bör även införas för den som bryter mot
meddelandeförbudet i 11 § penningtvättslagen. Av den bestämmelsen
framgår dock uttryckligen att förbudet avser såväl styrelseledamöter som
anställda i företaget.
Både såvitt avser brott mot gransknings- och uppgiftsskyldigheten som
brott mot meddelandeförbudet, bör uppsåt eller grov oaktsamhet krävas
för ansvar.
Utredningen har föreslagit att påföljden för brott mot
penningtvättslagens bestämmelser skall kunna bestämmas till böter eller
fängelse upp till sex månader. Regeringen anser att det måste beaktas att
det rör sig om överträdelser av administrativa regler vilka syftar till att
penningtvättslagens föreskrifter skall efterlevas. Straffvärdet för sådana
förseelser torde enligt regeringens mening inte vara så högt att fängelse
bör ingå i straffskalan.
Behövs sanktioner för svarspliktiga företag?
Den skyldighet att svara på finanspolisens frågor som föreslås i 9 a §
penningtvättslagen för andra yrkeskategorier än de finansiella bör, enligt
regeringens mening, inte omfattas av de föreslagna
ansvarsbestämmelserna. Det kan nämligen inte uteslutas att den
tillfrågade i vissa fall själv kan ha gjort sig skyldig till t.ex. medhjälp till
penninghäleri och i ett sådant fall bör det av principiella skäl inte
föreligga en skyldighet att under
straffansvar lämna uppgifter som alltså skulle kunna komma att användas
mot den uppgiftsskyldige själv.
De svarspliktiga företagen, dess styrelseledamöter och anställda
omfattas av meddelandeförbudet i 11 §. Brott mot denna bestämmelse
bör därför föranleda ansvar även för dessa.
12 Anmälningsplikt för revisorer vid misstanke
om brott
12.1 Bakgrund
Penningtvättutredningens överväganden
Av direktiven till Penningtvättutredningen (dir. 1995:132) framgick att
utredaren bl.a. skulle analysera om revisorer borde föras in under
penningtvättslagens tillämpningsområde. Utredaren skulle i det
sammanhanget särskilt beakta det förslag som lagts fram av
Aktiebolagskommittén om skyldighet för revisorer i aktiebolag att
anmäla misstänkt brottslighet i vissa fall. Penningtvättutredningen
konstaterar att en revisor vid revisionen kan upptäcka misstänkt
penningtvätt av betydande storlek. Utredningen anser emellertid att
Aktiebolagskommitténs förslag innebär att revisorn kan anmäla brott
endast under mycket specifika omständigheter. Vidare anförs att det
redan i dag finns skyldighet för revisorer i företag under
Finansinspektionens tillsyn att rapportera vissa omständigheter till
inspektionen. Sammantaget finner därför utredningen att det i nuläget
inte finns tillräckliga skäl för att införa någon särskild uppgiftsskyldighet
för revisorerna.
Nya bestämmelser i aktiebolagslagen om anmälningsplikt för revisorer
En revisor är i dag inte skyldig att göra anmälan till polis eller åklagare,
om han misstänker att det har begåtts något brott inom ramen för
bolagets verksamhet. Tvärtom begränsas hans möjligheter att göra
sådana anmälningar av hans tystnadsplikt. Tystnadsplikten innebär att
han inte på eget initiativ får lämna uppgiften till polis eller åklagare, om
detta skulle medföra skada för bolaget. I sådana fall har han inte några
andra möjligheter att reagera än att anmärka på förhållandet i
revisionsberättelsen samt att löpande, genom påpekanden och erinringar,
underrätta företagsledningen om sina iakttagelser. Sedan
förundersökningen väl har inletts är revisorn visserligen, trots
tystnadsplikten, skyldig att svara på frågor från förundersökningsledaren
men hans möjligheter att själv initiera förundersökningen är dock
begränsade.
Riksdagen har under våren antagit prop. 1997/98:99 (bet.
1997/98:LU26, rskr. 1997/98:257, SFS 1998:760) med förslag om vissa
ändringar på dessa punkter. De nya bestämmelserna träder i kraft den
1 januari 1999. Om en revisor vid sin granskning av ett bolag finner att
en styrelseledamot eller den verkställande direktören kan misstänkas för
vissa särskilda slag av brott inom ramen för bolagets verksamhet, skall
han utan oskäligt dröjsmål underrätta styrelsen om sina iakttagelser.
Revisorn skall, om de skadliga effekterna av gärningen inte avhjälps och
anmälan till åklagare eller polis inte heller sker, senast två veckor efter
underrättelsen till styrelsen lämna sitt uppdrag samt själv göra anmälan
till åklagare.
Det skulle emellertid stämma mindre väl överens med revisorns roll
som bolagets förtroendeman att ålägga honom uppgifter av renodlat
straffrättslig natur gentemot bolaget. Reglerna om revisors skyldighet att
göra anmälan till polis eller åklagare har därför inte utformats så att de
blir till en del av ett straffrättsligt sanktionssystem. I stället har de
utformats så att de i första hand kan användas som instrument i revisorns
arbete att – i bolagets och dess intressenters intresse – motverka
oegentligheter inom bolaget. Skyldigheten för revisorn att agera har
därför avgränsats till att gälla misstankar om brottslighet som är av
ekonomiskt slag och som typiskt sett kan vålla bolaget eller dess
intressenter skada. Brottstyperna har specificerats i en särskild
”brottskatalog”. De brott som omfattas är främst bedrägeri-,
förskingrings- och bokföringsbrott samt vissa slag av skattebrott.
Vid remissbehandlingen av Justitiedepartementets promemoria har
Riksåklagaren ansett att brottskatalogen även bör omfatta sådana
häleribrott som utgör penningtvätt. Regeringen har vid behandlingen av
frågan i propositionen anfört att en anmälningsplikt vad gäller häleri
skulle kunna vara av värde vid bekämpandet av penningtvätt, men avstått
från att ta upp frågan i det sammanhanget och hänvisat till beredningen
av Penningtvätt-utredningens betänkande.
12.2 Revisorer i aktiebolag
Regeringens förslag: Om en revisor i samband med granskning av ett
bolag finner att en styrelseledamot eller den verkställande direktören
kan misstänkas för penninghäleri, skall han göra anmälan om detta till
åklagare.
Förslagen i promemorian om anmälningsplikt för revisorer vid
misstanke om brott: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig har
tillstyrkt förslagen. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har
hänvisat till sitt remissyttrande över betänkande Aktiebolagets
organisation (SOU 1995:44) vari förslaget om anmälningsplikt för
revisorer avstyrkts. Skulle en anmälningsplikt enligt prop. 1997/98:99
ändå införas har FAR emellertid inga invändningar mot att häleri läggs
till brottskatalogen på det sätt som föreslås i promemorian. Sveriges
Industriförbund har framfört att det endast bör införas en rätt men inte
någon skyldighet för revisorn att göra anmälan om misstänkt brottslig
verksamhet i bolaget och i övrigt hänvisat till sitt remissvar över det
ovannämnda betänkandet. Svenska Revisorsamfundet SRS har godtagit att
anmälningsskyldigheten utökas med penningtvättsbrott, men påpekat att
den föreslagna lagregleringen även innefattar andra brott som inte bör
omfattas av anmälningsskyldigheten.
Skälen för regeringens förslag: Det finns anledning förmoda att en
viss del av den penningtvätt som förekommer i dag sker genom att
illegala medel förs in i bolag för att där ”tvättas”. Trots misstankar om att
sådan verksamhet förekommer är det mycket svårt att upptäcka dessa
transaktioner.
Revisorns arbete är inriktat på bolagets räkenskaper och ekonomiska
förvaltning och det är på det området som revisorn har en särskild
kompetens. Såsom Penningtvättutredningen påpekat kan en revisor i sitt
arbete upptäcka misstänkt penningtvätt. Även Svenska Revisorsamfundet
SRS har i sitt remissyttrande över betänkandet om penningtvätt
konstaterat att det kan förekomma att revisorn vid granskningen av ett
bolag finner transaktioner som skulle kunna utgöra ett led i penningtvätt.
Granskningen sker i efterhand och det finns då oftast möjligheter att
bedöma om transaktionen utgjort ett led i en brottslig handling.
I prop. 1997/98:99 har regeringen ansett att revisorns
anmälningsskyldighet bör avgränsas till att avse misstankar om
brottslighet av ekonomiskt slag som typiskt sett kan vålla bolaget eller
dess intressenter skada. Med intressenter avses inte bara aktieägare utan
även vissa utomstående såsom kreditgivare, anställda, andra
kontraktsparter och det allmänna. De brott som föreslås omfattas av
revisorernas anmälningsskyldighet är i enlighet därmed bedrägeri-,
förskingrings-, bokförings-, besticknings- och mutbrott samt vissa slag
av skattebrott. De åtgärder som är aktuella vid penningtvätt går i regel ut
på att föra in s.k. svarta pengar i bolagets ekonomi. Gärningar som
innefattar penningtvätt och som utförs inom ramen för bolagets
verksamhet torde därför utgöra brottslighet av ekonomiskt slag. I
propositionen har en riktlinje varit att en åtgärd för att omfattas av
anmälningsskyldigheten dessutom skall kunna vålla bolaget eller dess
intressenter skada. Brottslighet som innefattar penningtvätt torde inte
vara av sådant slag att den typiskt sett kan vålla bolaget eller dess
intressenter någon omedelbar skada, utan snarare sådan att den först i
förlängningen kan åsamka dessa skador. Om det skulle komma till
allmänhetens kännedom att ett bolag utnyttjas för penningtvätt torde
förtroendet för bolaget minska och innebära negativa konsekvenser både
för bolaget och dess intressenter. Detta är emellertid inte unikt för
penningtvätt utan torde gälla för all typ av allvarligare brottslighet.
Svenska Revisorsamfundet SRS har anfört att anmälningsskyldigheten
inte bör utvidgas till andra brottstyper än dem som omfattas av prop.
1997/98:99 om det inte finns starka skäl. Penningtvättens särskilt
allvarliga karaktär, likhet med brott som innefattas i brottskatalogen, dess
nära samband med redovisning och därmed det reviderade området samt
revisorers möjligheter att upptäcka brottsligheten utgör enligt SRS
sådana starka skäl.
Penningtvätt utförs ofta med uppsåt att dölja eller dra nytta av allvarlig
brottslighet och utgör inte sällan ett slutled i den organiserade
brottsligheten. Ett företag som utnyttjas för penningtvätt kan därmed
finansiera sin verksamhet med kapital från brottslig verksamhet. Såsom
påpekats av Ekobrottsmyndigheten är detta ett väldokumenterat problem i
exempelvis restaurang- och byggbranschen samt i taxinäringen. De
svarta pengarna skapar ett kretslopp genom penningtvätt och nya rörelser
genereras. Sammantaget anser regeringen att penningtvättens särskilt
allvarliga karaktär samt revisorernas möjligheter att upptäcka brottslighet
i samband därmed motiverar att revisorns anmälningsskyldighet utsträcks
till att omfatta också brottsliga förfaranden av penningtvättskaraktär.
Gärningar som innefattar penningtvätt är i dag i regel straffbara enligt
brottsbalkens häleribestämmelser. I enlighet med vad som redovisats i
avsnitt 6, föreslår nu regeringen införande av ett särskilt
penningtvättsbrott, penninghäleri. Anmälningsskyldigheten för revisorer
bör i enlighet därmed avse misstanke om sådana gärningar som är
straffbara enligt den föreslagna bestämmelsen om penninghäleri i 9 kap.
6 a § brottsbalken.
12.3 Revisorer i finansiella bolag
Europaparlamentet och rådet antog den 29 juni 1995 det s.k. BCCI-
direktivet (95/26/EG). Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om
revisorers rapporteringsskyldighet till tillsynsmyndigheterna.
Bestämmelserna i direktivet har införts för revisorer i banker,
kreditmarknadsföretag, försäkringsbolag, understödsföreningar,
värdepappersbolag, fondbolag och hypoteksinstitut (se prop.
1995/96:173). En revisor i ett sådant finansiellt företag är skyldig att
omgående till Finansinspektionen rapportera sådana förhållanden rörande
företaget som kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar
som reglerar företagets verksamhet. Vidare skall revisorn rapportera
förhållanden som kan påverka det finansiella företagets fortsatta drift
negativt eller som kan leda till att han avstyrker att balansräkning eller
resultaträkning fastställs eller kan föranleda anmärkning.
Bestämmelser som rör revisorer i banker finns i dag i bankrörelselagen
(1987:617). I prop. 1997/98:166 föreslås bl.a. att aktiebolagslagen
(1975:1385) även skall omfatta dessa företag. Förslagen innebär att
bestämmelserna i aktiebolagslagen om revisorers anmälningsplikt vid
misstanke om brott även kommer att omfatta bankaktiebolagen.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
13 Övriga frågor
13.1 Finns det behov av en ny penningtvättslag?
I dag finns regler om penningtvätt både i brottsbalken och i penning-
tvättslagen. Penningtvättslagen innehåller administrativa bestämmelser i
syfte att hindra att det finansiella systemet används för penningtvätt,
medan de straffrättsliga reglerna återfinns i brottsbalkens
häleribestämmelser. Penningtvättutredningen har föreslagit att en ny
penningtvättslag införs bl.a. med anledning av att ett särskilt
penningtvättsbrott föreslås. Såsom tidigare anförts, föreslås nu att det nya
brottet skall tas in i brottsbalken. Regeringen anser därför att övriga
bestämmelser som föreslås kan genomföras genom ändringar i den
gällande penningtvättslagen.
13.2 Ikraftträdande
Förslagen i prop. 1997/98:99 om aktiebolagets organisation träder i kraft
den 1 januari 1999. Regeringen anser att det är angeläget att förslagen
träder i kraft så snart som möjligt härefter. Det är därför lämpligt att
samtliga förslag i den här propositionen träder i kraft den 1 juli 1999.
13.3 Ekonomiska effekter
Förslaget att försäkringsmäklare skall omfattas av uppgiftsskyldighet i
penningtvättslagen torde inte medföra några ekonomiska effekter för
Finansinspektionen eftersom dessa redan i dag står under inspektionens
tillsyn.
Förslaget om att bredda basen för penningtvätt till att avse skatte- och
tullbrott torde inte få några betydande kostnadseffekter för det allmänna.
Detsamma gäller förslaget om anmälningsskyldighet för revisorer som i
samband med granskningen av ett bolag finner att en styrelseledamot
eller den verkställande kan misstänkas för vissa slag av häleri.
Förslagen skall genomföras inom ramen för befintliga anslag för
berörda myndigheter.
14 Författningskommentar
14.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
9 kap. 6 §
Ändringen innebär att de gärningsformer som nu upptas i första stycket
3 och 4 utgår och flyttas till en ny paragraf i brottsbalken, 9 kap. 6 a §,
vilket får till följd att den gärningsform som nu återfinns under första
stycket 5 (fordringshäleri), kommer att upptas under första stycket 3. I
övrigt har inte några ändringar gjorts.
9 kap. 6 a §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.2.1, är ny och innebär att vissa
förfaranden som utgör penningtvätt samlas under ett och samma
straffstadgande.
Första stycket upptar i oförändrad form de nuvarande bestämmelserna
i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken. Punkt 1 motsvarar
nuvarande 9 kap. 6 § första stycket 3 och punkt 2 nuvarande 9 kap. 6 §
första stycket 4. I viss utsträckning är gärningar som avses i första
stycket straffbelagda även i 9 kap. 6 § första stycket. Syftet med den nya
bestämmelsen om penninghäleri är att den skall omfatta sådana brottsliga
förfaranden som typiskt sett är att anse som penningtvätt. Om en gärning
även uppfyller rekvisiten för häleri, bör emellertid domstolen i stället
döma för det brottet.
Andra stycket har inte någon motsvarighet i gällande rätt.
Bestämmelsen utvidgar det straffbara området till att omfatta den som på
ett mer kvalificerat sätt medverkar till åtgärder som är ägnade att dölja att
annan har berikat sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom
förvärv. Exempel på sådana brott är framför allt skatte- och tullbrott som
innebär att skatt, tull eller annan avgift undandras staten. Förfaranden
som vidtas med egendom som är förvärvad genom brott täcks redan av
första styckets gärningsbeskrivningar. För att undvika tillämpnings- och
konkurrensproblem har andra stycket därför gjorts subsidiärt till första
stycket.
För straffansvar fordras att åtgärden i det enskilda fallet varit ägnad att
dölja att annan berikat sig. Så torde regelmässigt vara fallet om man
medverkar till att bortföra, överlåta eller omsätta egendom som tillhör
någon som har berikat sig genom brott, exempelvis genom olika bank-
eller andra affärstransaktioner, och därigenom försvårar möjligheten att
klarlägga egendomens ursprung eller vem som är dess riktige ägare.
Uppräkningen är inte uttömmande. Förutom de angivna exemplen
omfattar således ansvaret liknande åtgärder som på samma sätt är ägnade
att dölja att annan har berikat sig genom brott.
Som ytterligare villkor uppställs kravet att medverkan skall vara
otillbörlig. Den medverkan som ges skall alltså, för att vara straffbar, ha
som mer eller mindre uttalat syfte att hjälpa den brottslige att dra nytta av
sitt brott. Vidare skall det finnas ett direkt samband mellan den hjälp
gärningsmannen lämnar t.ex. en skattskyldig och det förhållandet att den
sistnämnde får möjlighet att dölja att han har berikat sig genom brott.
Detta innebär att normala transaktioner som sker öppet och som har ett
tydligt legalt ändamål faller utanför det straffbara området. Bedömningen
måste göras med hänsyn till samtliga omständigheter. Att medverka vid
överlåtelser eller andra former av transaktioner genom att ställa sig till
förfogande som bulvan eller genom att låna ut sina identitetshandlingar
är exempel på medverkan som normalt måste anses vara otillbörlig.
Vidare bör betraktas som otillbörligt medverkan till banktransaktioner
som innebär att egendom förs ut ur landet för att placeras och investeras i
länder där kontrollen av det finansiella systemet är bristfällig. Ytterligare
fall av otillbörlig medverkan kan t.ex. vara att låta någon annan sätta in
pengar på sitt bankkonto eller medverka till omfattande transaktioner
mellan olika konton i syfte att göra det svårare att identifiera egendoms
ursprung eller dess ägare. Att delta i skentransaktioner utgör ett annat
exempel på otillbörlig medverkan. Ett ytterligare exempel är att sälja
vinstbongar för att ge någon annan tillgång till en handling som förklarar
varför han disponerar över mer egendom än vad hans redovisade inkomst
utvisar.
Såsom Lagrådet angett, syftar alltså bestämmelsen till att straffbelägga
sådana åtgärder som mer eller mindre typiskt kan dölja det brottsliga
berikandet, vilket innebär att normala affärstransaktioner, om än vidtagna
i ont uppsåt, faller utanför det straffbara området.
De objektiva förutsättningarna för straffansvar måste givetvis vara
täckta av uppsåt. Indirekt och även eventuellt uppsåt bör dock vara
tillräckligt. För ansvar bör alltså inte krävas att gärningsmannens
huvudsakliga syfte med en viss transaktion är att dölja att annan berikat
sig genom brott. Det bör vara tillräckligt att gärningsmannen förstår att
transaktionen kommer att få denna följd eller att han misstänker detta och
att han skulle företa gärningen även om han var säker på att så är fallet.
Som en förutsättning för att bestämmelsen om penninghäleri skall
kunna tillämpas måste det i samtliga fall föreligga ett fullbordat förbrott.
I många fall där transaktioner som liknar penningtvätt företas kan
gärningen i stället utgöra själva förbrottet, t.ex. förskingring. I sådana fall
skall givetvis i första hand dömas för det brottet varvid efterföljande
straffbar penningtvätt konsumeras.
När det gäller skattebrott omfattar den föreslagna utvidgningen av
straffansvaret endast åtgärder som vidtas då effekten av brottet har
inträtt. Det är således först när skattebrottet lett till en för låg debitering
av skatt som den skattskyldige kan sägas ha berikat sig. Den som vidtar
åtgärder i ett tidigare skede i syfte att dölja för skattemyndigheten att
någon annan har en högre beskattningsbar inkomst än som redovisas,
t.ex. genom s.k. luftfakturor eller skenavtal, torde i stället kunna dömas
för medhjälp till skattebrott. Sådana främjande åtgärder kan även vidtas
efter det att den skattskyldige har lämnat in de felaktiga uppgifterna men
innan brottet har lett till önskad effekt, t.ex. genom att vid begärd
komplettering från myndighetens sida medverka till att upprätta falska
handlingar.
Tredje stycket innehåller en bestämmelse om grovt brott. Straffskalan
motsvarar vad som gäller för de fall häleri är att bedöma som grovt. Vid
bedömningen av om brottet är grovt bör de omständigheter som nu
tillmäts betydelse vid frågan om häleri enligt 9 kap. 6 § första stycket 3
och 4 brottsbalken är grovt äga samma giltighet. Det bör därför beaktas
vilket värde gärningen avsett, om de brottsliga åtgärderna satts i system
eller vidtagits inom ramen för omfattande ekonomisk verksamhet.
9 kap. 7 a §
Paragrafen, som motiveras i avsnitt 6.2.2, är ny.
Första stycket, som innehåller bestämmelser om ringa brott, motsvarar
i sak nuvarande bestämmelser i 9 kap. 7 § första stycket brottsbalken,
såvitt avser de gärningar som nu återfinns i 9 kap. 6 § första stycket 3
och 4 brottsbalken. Därutöver kommer det även att omfatta ringa brott
avseende de nya gärningar som anges i 9 kap. 6 a § andra stycket.
Andra stycket reglerar de fall då oaktsamt förfarande kan föranleda
ansvar. Punkt 1 motsvarar i sak nuvarande bestämmelser i 9 kap. 7 §
andra stycket 2 brottsbalken, såvitt avser de gärningar som nu återfinns i
9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken. Punkt 2 har inte någon
motsvarighet i gällande rätt och innebär att kriminaliseringen utvidgas till
att även omfatta de nya gärningar som anges i 9 kap. 6 a § andra stycket.
14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt
1 §
Vid införandet av penningtvättslagen anfördes att syftet med
hänvisningen i första stycket till Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet
var att fästa tillämparens uppmärksamhet på att EES-avtalet kan ha
betydelse för tolkningen av lagens bestämmelser. Eftersom hänsyn till
detta skall tas även utan en direkt hänvisning därom i lagen, anser
regeringen att första stycket är överflödigt och bör utgå.
I första stycket, som i stort motsvarar det nuvarande andra stycket, görs
en teknisk ändring som innebär att en definition av vad som enligt
penningtvättslagen skall avses med begreppet penningtvätt införs i stället
för den syftesangivelse som finns i lagen i dag.
Ändringen i andra stycket innebär att penningtvättslagen kommer att
omfatta transaktioner där det bakomliggande brottet utgörs av sådana
skatte- eller tullbrott som innebär att skatt, tull eller annan avgift
undandras staten. För att få med dessa brott skall penningtvätt även
omfatta åtgärder med annan egendom än sådan som har förvärvats
genom brott, om åtgärderna är ägnade att dölja att någon har berikat sig
genom brottslig gärning. Med lokutionen ”någon” avses även
gärningsmannen själv. Åtgärder som vidtas av denne och som är ägnade
att dölja att han själv berikat sig genom skatte- eller tullbrott kommer
därmed att omfattas av lagens tillämpningsområde. Detsamma gäller då
någon vidtar sådana åtgärder för att dölja att annan berikat sig genom
brottslig gärning.
Utredningen har vidare föreslagit att begreppet ”egendom” i
definitionen ersätts med ”medel”. Som skäl har angetts att penningtvätt
innebär ett döljande av att pengar eller pengars värde har ett olagligt
ursprung. Begreppet ”medel” innefattar, enligt utredningen, förutom
kontanta medel i form av svenska kronor och utländska valutor, alla
handlingar som har något faktiskt värde såsom aktier, obligationer eller
andra omsättningsbara värdepapper. Regeringen anser, i likhet med vad
som framförts av Riksåklagaren, att den av utredningen föreslagna
ändringen innebär en omotiverad krympning av definitionen och föreslår
därför inte någon ändring i den delen.
2 §
Ändringen i första stycket innebär att verksamhet enligt lagen (1989:508)
om försäkringsmäklare omfattas av penningtvättslagen. Med
försäkringsmäklare avses enligt den förstnämnda lagen juridiska och
fysiska personer som yrkesmässigt förmedlar direktförsäkringar.
Penningtvättslagen kommer därmed att omfatta såväl juridiska som
fysiska personer som driver verksamhet som försäkringsmäklare.
Lagen innehåller numera även bestämmelser i 9 a § om vissa andra
företag än dem som omnämns i första stycket. I tredje stycket görs därför
en hänvisning till 9 a §.
3 §
I första stycket sägs att förfaranden som utgör penningtvätt enligt
definitionen i 1 § kan vara straffbara som penninghäleri eller
penninghäleriförseelse enligt 9 kap. 6 a och 7 a §§ brottsbalken.
Ändringen görs till följd av att de nya brotten införs i brottsbalken.
Uppräkningen av brott är emellertid inte uttömmande eftersom
definitionen av penningtvätt i penningtvättslagen är vidare än
penninghäleribrottet i brottsbalken. Straff-ansvar kan därför föreligga
även enligt andra straffbestämmelser. Som exempel kan nämnas att en
transaktion som omfattas av definitionen i 1 § sista meningen
penningtvättslagen kan vara straffbar som medhjälp till skattebrott.
Ändringen i andra stycket innebär att begreppet penningtvätt införs till
följd av definitionen i 1 §. Sista meningen utgår, vilket innebär ett förbud
för de uppgiftsskyldiga företagen att medvetet medverka vid alla
transaktioner som kan antas utgöra penningtvätt, oavsett om det
bakomliggande brottet är allvarligt eller inte.
Lagrådet har anfört att hänvisningen till ”Ett företag som avses i 2 §...”
möjligen kan väcka tvivel om huruvida företag i 2 § sista stycket, dvs.
svarsskyldiga företag, omfattas. Även i följande paragrafer talas i
huvudsak om ”Företaget” varmed uppenbarligen avses företag enligt 2 §
första stycket. Till undvikande av missförstånd bör måhända, enligt
Lagrådet, i
3 § andra stycket anges att det är fråga om företag som avses i 2 § första
stycket. I enlighet med Lagrådets yttrande, har en hänvisning till 2 §
första stycket gjorts i andra stycket.
4 §
Ändringen i tredje stycket innebär en förklaring av vad som avses med
förkortningen EES, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, till följd
av att 1 § första stycket tas bort.
5 §
Ändringen innebär att undantaget från skyldigheten att kontrollera
kundens identitet under de i paragrafen angivna förutsättningarna även
gäller företag som bedriver verksamhet enligt 1 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare.
7 §
Ändringen innebär att begreppet penningtvätt införs till följd av
definitionen i 1 §.
9 §
Nuvarande första stycket delas upp i två stycken.
Ändringen i första stycket innebär att begreppet penningtvätt införs till
följd av definitionen i 1 §. Lokutionen ”skäl att anta” har ändrats till
”skäligen kan antas” av språkliga skäl. Någon ändring i sak är inte
avsedd.
I andra stycket införs en bestämmelse som innebär att företaget på
begäran av Rikspolisstyrelsen, eller den polismyndighet som regeringen
bestämmer, skall lämna de ytterligare uppgifter som behövs för
utredningen om penningtvätt. Polisen får därigenom möjlighet att vända
sig till företaget för att ställa ytterligare frågor i ett visst ärende som
anmälts dit.
Tredje stycket är nytt och innebär att även annat företag som avses i 2
§ första stycket skall lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt
som myndigheten begär sedan ett företag gjort en anmälan dit om
penningtvätt. Polisens frågor måste avse utredningen i ett redan initierat
ärende.
En precisering av att uppgiftsskyldigheten åligger företag som avses i
2 § första stycket har gjorts i enlighet med Lagrådets påpekande.
9 a §
Paragrafen är ny. Bestämmelsen har justerats på förslag av Lagrådet.
Finanspolisen ges här möjlighet att vända sig till branscher där
penningtvätt kan antas förekomma och som inte omfattas av
uppgiftsskyldigheten i 2 §, för att inhämta information i ett visst
penningtvättsärende. Det krävs alltså att ett konkret ärende redan har
initierats hos finanspolisen för att svarsskyldighet skall inträda.
De verksamheter som omfattas av svarsplikten är handel med
antikviteter, konst, ädelstenar, metaller, skrot eller transportmedel,
förmedling av fastigheter eller bostadsrätter eller lotteri- och
spelverksamhet. Med handel med transportmedel avses t.ex. försäljning
av bilar och båtar.
För att svarsskyldighet skall inträda krävs det att handeln bedrivs
yrkesmässigt. I begreppet yrkesmässig handel ligger att det är fråga om
en verksamhet som bedrivs med självständighet, regelbundenhet och
varaktighet samt i regel även i vinstsyfte.
10 §
Den nuvarande lokutionen ”brutit mot någon sekretessregel” har i
förtydligande syfte ersatts med ”åsidosatt tystnadsplikt”. Skälet till det är
att bestämmelsen är tillämplig på privaträttsliga subjekt. Den omfattar
inte bara brott mot tystnadsplikt enligt lag utan även kontraktuella
åtaganden om tystnadsplikt och innebär således att skadeståndsskyldighet
inte kan ådömas för brott mot ett sådant åtagande.
Bestämmelsen gäller inte bara när företaget tar initiativ till
uppgiftslämnande enligt 9 § andra stycket första meningen, utan även vid
besvarande av polisens frågor enligt andra meningen. Detsamma gäller
när andra företag i 2 § på polisens begäran lämnar uppgifter enligt 9 §
tredje stycket.
Även styrelseledamöter, anställda och andra som lämnar uppgifter för
företagets räkning är skyddade av bestämmelsen.
Andra meningen är ny och innebär att inte heller svarsskyldiga företag
i 9 a § får göras ansvariga för åsidosättande av tystnadsplikt. Dessa
företag har enligt 9 a § skyldighet att lämna de uppgifter till finanspolisen
som denna begär. Någon bedömning av huruvida företaget hade
anledning att räkna med att uppgifterna borde lämnas, skall således inte
göras av dessa företag.
11 §
Ändringen innebär att inte heller svarspliktiga företag enligt 9 a §, dess
styrelseledamöter eller anställda får röja för kunden eller någon
utomstående att uppgifter har lämnats till finanspolisen med stöd av
samma paragraf eller att polisen genomför en undersökning.
Nuvarande andra stycket utgår. I det stycket anges att ansvar enligt 20
kap. 3 § brottsbalken inte skall följa för den som bryter mot förbudet i
första stycket. Stadgandet skall ses mot bakgrund av att
penningtvättslagen hittills har saknat ansvarsbestämmelse; straffansvaret
enligt 20 kap.
3 § brottsbalken är subsidiärt och förutsätter att gärningen inte är belagd
med straff enligt någon annan bestämmelse. I 14 § föreslås emellertid att
straffansvar införs för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
bryter mot meddelandeförbudet i 11 §. Såsom Lagrådet påpekat, blir då
andra stycket överflödigt och bör utgå.
12 §
Ändringen innebär att begreppet penningtvätt införs till följd av
definitionen i 1 §.
13 §
Ändringen i första stycket innebär att begreppet penningtvätt införs till
följd av definitionen i 1 § och att en språklig ändring görs.
14 §
Paragrafen är ny och innebär att straffansvar införs i punkten 1 för den
som uppsåtligen åsidosätter gransknings- eller uppgiftsskyldigheten
enligt 9 §. Vilka som träffas av bestämmelsen, framgår av avsnitt 11.
Vidare införs straffansvar i punkten 2 för den som uppsåtligen bryter
mot meddelandeförbudet i 11 §. Denna bestämmelse avser såväl de
uppgiftsskyldiga företagen i 2 §, som de svarspliktiga företagen i 9 a §.
Att bestämmelsen träffar styrelseledamöter och anställda i företaget,
framgår av 11 §.
För ansvar fordras att gärningen begås uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet. Påföljden för överträdelse av bestämmelserna är böter.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Av första punkten framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 1999.
På förslag av Lagrådet införs en övergångsbestämmelse i andra
punkten.
Granskningsskyldigheten enligt 9 § första stycket är straffsanktionerad
och enligt 5 § brottsbalkens promulgationslag kan straffansvar inte
inträda för underlåtenhet som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.
Däremot kan fråga uppkomma om skyldighet kan föreligga för att efter
ikraftträdandet granska transaktioner som tidigare inte behövde granskas.
Enligt grunderna för nyssnämnda bestämmelse bör detta inte vara fallet. I
fråga om transaktioner som företagits före ikraftträdandet skall därför 9 §
i dess äldre lydelse tillämpas och skall 14 § 1 nya lydelsen inte gälla.
14.3 Förslaget till lag om penningtvättsregister
1 §
I paragrafen anges lagens omfattning, dvs. automatiserad behandling av
personuppgifter avseende sådan penningtvätt som avses i 1 §
penningtvättslagen. Sådan behandling föreslås ske i s.k.
penningtvättsregister. Det anges även att lagen skall gälla utöver vad som
gäller enligt bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204).
2 §
I paragrafen anges vilka som skall ha rätt att föra penningtvättsregister
genom en hänvisning till 2 § första stycket penningtvättslagen. Registret
skall få föras över sådana uppgifter som företaget lämnat till
finanspolisen med stöd av 9 § andra stycket samma lag. De uppgifter
som får registreras är sådana som kan tyda på penningtvätt och som
anmälts till finanspolisen av det uppgiftsskyldiga företagen. Vidare får
penningtvättsregister innehålla de ytterligare uppgifter som har lämnats
av företaget på begäran av finanspolisen.
En precisering av att uppgiftsskyldigheten åligger företag som avses i
2 § första stycket har gjorts i enlighet med Lagrådets påpekande.
3 §
I bestämmelsen anges ändamålet med penningtvättsregistret. Ett sådant
register får enligt punkten 1 föras av ett uppgiftsskyldigt företag för att
förhindra att företaget medverkar vid transaktioner som utgör
penningtvätt. Bestämmelsen motsvarar vad som sägs i 3 § andra stycket
penningtvättslagen. Vidare får ett sådant register enligt punkten 2 föras
för att företaget skall kunna uppfylla uppgiftsskyldigheten i 9 § andra
stycket samma lag. Ändamålsbestämmelsen är uttömmande, vilket
innebär att penningtvättsregistret inte får användas av företagen för några
andra ändamål än de angivna.
4 §
I paragrafen anges vilka uppgifter som ett penningtvättsregister får
innehålla. Uppräkningen är uttömmande. Enligt första punkten får
identitetsuppgifter på den aktuella fysiska eller juridiska personen
registreras, dvs. namn, person- eller organisationsnummer och adress. I
andra punkten anges att registrering kan ske av kontonummer eller
motsvarande, som den anmälda transaktionen är hänförlig till. Vissa av
de företag som avses i 2 § penningtvättslagen för inte konton, t.ex.
företag som driver livförsäkringsrörelse, valutaväxlingsrörelse och
försäkringsmäklare. Registreringen hos dessa kan därför avse andra
motsvarande uppgifter som en anmäld transaktion kan hänföras till. Som
exempel kan nämnas försäkringsnummer hos ett livförsäkringsbolag.
Slutligen skall, enligt punkten 3, även de övriga uppgifter som lämnats
till finanspolisen med stöd av penningtvätts-lagen kunna registreras.
Uppgifterna skall stämma överens med dem som lämnats till
finanspolisen.
Vid behandlingen av personuppgifter skall även kraven i 9 § första
stycket personuppgiftslagen iakttas. Enligt denna bestämmelse skall den
personuppgiftsansvarige, dvs. i det här fallet det uppgiftsskyldiga
företaget, iaktta vissa grundläggande krav på behandlingen av
personuppgifter. Sådana uppgifter skall behandlas bara om det är lagligt.
Personuppgifterna skall alltid behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet
med god sed. Vidare får personuppgifter samlas in bara för särskilda,
uttryckligt angivna och berättigade ändamål samt inte behandlas för
något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades
in. Ändamålet med penningtvättsregister har redan angetts i 3 §. De
personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i
förhållande till ändamålen med behandlingen. Företagen skall se till att
inte fler personuppgifter behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålen med behandlingen.
De personuppgifter som behandlas skall enligt samma paragraf vara
riktiga och, om det är nödvändigt, aktuella. Företagen skall se till att alla
rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana person-
uppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen
med behandlingen. Slutligen skall personuppgifter inte bevaras under en
längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med
behandlingen. Särskilda bestämmelser i de här frågorna har tagits in i 6 §.
5 §
Paragrafen innehåller ett förbud mot att lämna ut uppgifter ur penning-
tvättsregister till den registrerade. Såsom framgått av avsnitt 10.2, har
bestämmelsen tagits in för att förebygga att den registrerade begär
registerutdrag enligt 26 § personuppgiftslagen. Enligt 27 § samma lag
gäller nämligen inte 26 §, om det i bl.a. lag är särskilt föreskrivet att
uppgifter inte får lämnas ut till den registrerade.
6 §
Paragrafen innehåller regler om när gallring av uppgifterna i penning-
tvättsregister skall ske. En uppgift i registret skall gallras om
finanspolisen beslutar att inte inleda eller att lägga ned utredningen om
penningtvätt som föranletts av uppgiftslämnande enligt
penningtvättslagen. Bestämmelsen innebär inte att företaget aktivt måste
efterhöra om en utredning om penningtvätt är aktuell eller inte, utan att
företaget så fort det får kännedom om att utredningen lagts ned,
omedelbart skall gallra uppgifterna ur registret.
Om en förundersökning har avslutats utan att åtal har väckts eller om
en domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft med
anledning av de lämnade uppgifterna skall uppgifterna gallras ur
registret.
Uppgift i ett register skall alltid gallras senast ett år efter det att uppgift
lämnats till finanspolisen med stöd av 9 § andra stycket
penningtvättslagen. Penningtvättutredningen ansåg att tidsfristen skulle
löpa från det att uppgiften fördes in i registret. I vissa fall kan det
emellertid förekomma att tidpunkten för registrering inte sammanfaller
med den dag då uppgift till finanspolisen lämnades. Tidsfristen bör
därför räknas från den dag då uppgifterna lämnades.
7 §
Bestämmelsen innebär att ett företags penningtvättsregister inte får
samköras med motsvarande register hos ett annat företag. Syftet med
bestämmelsen är att skydda den personliga integriteten.
8 §
Bestämmelserna i personuppgiftslagen om rättelse och skadestånd skall
gälla vid behandling av personuppgifter enligt lagen om
penningtvättsregister.
Enligt 28 § personuppgiftslagen är den personuppgiftsansvarige
skyldig att på begäran av den registrerade snarast rätta, blockera eller
utplåna sådana personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med
denna lag eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen. Den
personuppgiftsansvarige skall också underrätta tredje man till vilken
uppgifterna har lämnats ut om åtgärden, om den registrerade begär det
eller om mera betydande skada eller olägenhet för den registrerade skulle
kunna undvikas genom en underrättelse. Någon sådan underrättelse
behöver dock inte lämnas, om detta visar sig vara omöjligt eller skulle
innebära en oproportionerligt stor arbetsinsats.
Enligt 48 § samma lag skall den personuppgiftsansvarige ersätta den
registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som
en behandling av personuppgifter i strid med denna lag har orsakat.
Ersättningsskyldigheten kan i den utsträckning det är skäligt jämkas, om
den personuppgiftsansvarige visar att felet inte berodde på honom eller
henne.
9 §
Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse om tystnadsplikt
för den som är verksam inom ett uppgiftsskyldigt företag för uppgift i
penningtvättsregistret. Bestämmelsen motsvarar vad som sägs i 1 kap. 10
§ bankrörelselagen för banker. Av 11 § penningtvättslagen framgår att
den som är verksam inom ett uppgiftsskyldigt företag inte får röja för
kunden eller för någon utomstående att en granskning har genomförts
eller att uppgifter lämnats enligt 9 § eller att polisen genomför en
undersökning.
Av andra stycket framgår att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte
skall följa för den som bryter mot förbudet i första stycket.
Bestämmelsen överensstämmer med 1 kap. 10 § tredje stycket
bankrörelselagen.
14.4 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)
10 kap. 38 §
Den föreslagna ändringen innebär att revisorn skall vidta de åtgärder som
anges i 39 och 40 §§ om han finner att det kan misstänkas att en
styrelseledamot eller den verkställande direktören inom ramen för
bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till det brott som beskrivs i 9
kap. 6 a § brottsbalken. I likhet med de brott som tidigare finns upptagna
i paragrafen är penninghäleri ett sådant brott som kan föranleda fängelse
i minst två år. För att inte bryta systematiken i brottskatalogen har
misstanke om penninghäleriförseelse lämnats utanför bestämmelsen.
I 39 § första stycket anges att en revisor som finner att det föreligger
sådan brottsmisstanke utan oskäligt dröjsmål skall underrätta styrelsen
om sina iakttagelser. Enligt andra stycket kan underrättelse dock
underlåtas om det kan antas att styrelsen inte skulle vidta några
skadeförebyggande åtgärder med anledning av underrättelsen eller en
underrättelse av annat skäl framstår som meningslös eller stridande mot
syftet med revisionen. Undantaget i andra stycket torde vara tillämpligt
vid misstanke om penninghäleri eftersom styrelsen knappast kan vidta
några skadeförebyggande åtgärder i dessa fall och en underrättelse även i
övrigt skulle framstå som meningslös. I 40 § regleras revisorns
skyldighet att avgå från sitt uppdrag i vissa fall. Paragrafen är tillämplig
även vid misstanke om penninghäleri enligt förslaget.
Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
Bekämpande av penningtvätt (SOU 1997:36)
Efter remiss har yttrande inkommit från Göta hovrätt, Kammarrätten i
Sundsvall, Malmö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Domstolsverket,
Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Sveriges Riksbank,
Riksgäldskontoret, Kommerskollegium, Finansinspektionen,
Riksskatteverket, (RSV), Generaltullstyrelsen, Datainspektionen,
Lotteriinspektionen, Juridiska fakulteten i Uppsala, Sveriges
Försäkringsförbund, Svenska Bankföreningen, Postgirot Bank AB,
Svenska Fondhandlareföreningen, Finansbolagens förening,
Fondbolagens förening, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), SACO Sveriges
akademikers centralorganisation, Finansförbundet, Föreningen
Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska Revisorssamfundet SRS,
Sveriges advokatsamfund, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges
Köpmannaförbund, Stockholms handelskammare, Sveriges Juvelerare-
och Guldsmedsförbund, Guldsmedsbranschen-Samarbetsforum och
Grossistförbundet svensk handel.
Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
Aktiebolagets organisation (SOU 1995:44)
Efter remiss har yttrande inkommit från Justitiekanslern, Göta hovrätt,
Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Bokföringsnämnden,
Riksåklagaren (inkl. underremissinstanser), Rikspolisstyrelsen,
Revisorsnämnden, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket (inkl. underremissinstanser), Statskontoret, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid
Uppsala universitet, Konkurrensverket, Patent- och registreringsverket,
Redovisningskommittén, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska arbetsgivarföreningen, Svenska
Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska
Handelskammarförbundet, Stockholms handelskammare, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Grossistförbundet Svensk
Handel, Byggentreprenörerna, Sveriges
Ackords-central, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges
Försäkringsförbund, Stockholms Fondbörs Aktiebolag,
Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag, Föreningen Auktoriserade
Revisorer FAR, Svenska Revisorsamfundet SRS, Sveriges
Redovisningskonsulters Förbund SRF, Sveriges Bokförings- och
Revisionsbyråers Förbund, Sveriges advokatsamfund, Konkursförvaltar-
kollegiernas förening, Aktiefrämjandet, Sveriges Aktiesparares
Riksförbund – Aktiespararna, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Civilekonomernas Riksförbund och Fondbolagens
Förening.
Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian
Revisorns skyldigheter vid misstanke om brott i
bolaget
Efter remiss har yttrande inkommit från Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen,
Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Grossistförbundet
Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges
Försäkringsförbund, Föreningen Auktoriserade Revisorer och Svenska
Revisorsamfundet.
Vidare har ett remissmöte hållits. Vid mötet deltog företrädare för
Stockholms tingsrätt, Riksåklagaren, Revisorsnämnden,
Riksrevisionsverket, Patent- och registreringsverket, Svenska
Bankföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Industriförbundet,
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska Revisorsamfundet
SRS, Sveriges Bokförings- och Revisionbyråers Förbund SBRF,
Sveriges advokatsamfund, Svenska Fondhandlareföreningen och
Sveriges Aktiesparares riksförbund – Aktiespararna.
Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian
om anmälningsskyldighet för revisorer vid misstanke
om vissa slag av häleri
Efter remiss har yttranden inkommit från Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Riksrevisionsverket, Revisorsnämnden,
Ekobrottsmyndigheten, Finansinspektionen, Patent- och
registreringsverket, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska
Revisorsamfundet SRS, Svenska Bankföreningen, Sveriges
Försäkringsförbund och Sveriges Industriförbund.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 9 kap. 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i brottsbalken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 6 a
och 7 a §§.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
6 §1
Den som
1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning
med något som är frånhänt annan genom brott,
2. bereder sig otillbörlig vinning
av annans brottsliga förvärv,
3. otillbörligen främjar
möjligheterna för annan att
tillgodogöra sig egendom som
härrör från brottsligt förvärv eller
värdet av sådan egendom,
4. med uppsåt att dölja
egendomens ursprung medverkar
till att bortföra, överlåta, omsätta
eller vidta annan sådan åtgärd
med egendom som härrör från
brottsligt förvärv, eller
5. genom krav, överlåtelse eller
på annat liknande sätt hävdar
genom brott tillkommen fordran
2. bereder sig otillbörlig vinning
av annans brottsliga förvärv, eller
3. genom krav, överlåtelse eller
på annat liknande sätt hävdar
genom brott tillkommen fordran
döms för häleri till fängelse i högst två år.
För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led
i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större
omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar
eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom
brott.
Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms till fängelse,
lägst sex månader och högst sex år.
6 a §
Den som
1. otillbörligen främjar
möjligheterna för annan att
tillgodogöra sig egendom som
härrör från brottsligt förvärv eller
värdet av sådan egendom, eller
2. med uppsåt att dölja
egendomens ursprung medverkar
till att bortföra, överlåta, omsätta
eller vidta annan sådan åtgärd
med egendom som härrör från
brottsligt förvärv
döms för penninghäleri till
fängelse i högst två år.
För penninghäleri döms också
den som, i annat fall än som anges
i första stycket, otillbörligen
medverkar till att bortföra,
överlåta, omsätta eller vidta
annan sådan åtgärd med egendom,
om åtgärden är ägnad att dölja att
annan har berikat sig genom
brottslig gärning.
Är brott som anges i första eller
andra stycket grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst sex år.
7 a §
Är brott som avses i 6 a § att
anse som ringa, döms för
penninghäleriförseelse till böter
eller fängelse i högst sex månader.
För penninghäleriförseelse skall
också dömas den som
1. i fall som avses i 6 a § första
stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att brott
förelåg, eller
2. i fall som avses i 6 a § andra
stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att annan
berikat sig genom brottslig
gärning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt
dels att 1–5, 7 och 9–13 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 a och 14 §§, samt
närmast före 14 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Föreskrifterna i denna lag
meddelas till uppfyllande av
Sveriges förpliktelser enligt avtalet
om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES).
Lagen har till syfte att förhindra
sådana åtgärder med avseende på
egendom som har förvärvats genom
brott, som kan medföra att denna
egenskap hos egendomen fördöljs,
att den brottslige får möjlighet att
undandra sig rättsliga påföljder
eller att återskaffandet av
egendomen försvåras, samt sådana
åtgärder som innefattar förfogande
över och förvärv, innehav eller
brukande av egendomen
(penningtvätt).
Med penningtvätt avses i denna
lag sådana åtgärder med avseende
på egendom som har förvärvats
genom brott, som kan medföra att
denna egenskap hos egendomen
fördöljs, att den brottslige får
möjlighet att undandra sig rättsliga
påföljder eller att återskaffandet av
egendomen försvåras, samt sådana
åtgärder som innefattar förfogande
över och förvärv, innehav eller
brukande av egendomen.
Med penningtvätt avses även
åtgärder med annan egendom än
som avses i första stycket, om
åtgärderna är ägnade att dölja att
någon har berikat sig genom
brottslig gärning.
2 §1
Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver
1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten
låna upp medel och att lämna krediter,
2. livförsäkringsrörelse,
3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som
huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som
anges i 3 kap. 1 § 2–13 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,
5. verksamhet som kräver
anmälan till Finansinspektionen
enligt valutaväxlingslagen
(1996:1006).
5. verksamhet som kräver
anmälan till Finansinspektionen
enligt valutaväxlingslagen
(1996:1006), samt
6. verksamhet av det slag som
beskrivs i 1 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare.
Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i
första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.
Bestämmelser om
uppgiftsskyldighet för vissa andra
företag finns i 9 a §.
3 §
Att förfaranden som avses i 1 §
andra stycket kan vara straffbara
som häleri eller häleriförseelse
framgår av 9 kap. 6 och 7 §§
brottsbalken.
Ett företag som avses i 2 § får
inte heller annars medvetet
medverka vid transaktioner
avseende medel som kan antas
härröra från brottsliga förvärv av
allvarligare slag. Med sådana
förvärv anses i denna lag förvärv
genom brott där fängelse mer än
sex månader ingår i straffskalan.
Att förfaranden som avses i 1 §
kan vara straffbara som
penninghäleri eller
penninghäleriförseelse framgår av
9 kap. 6 a och 7 a §§ brottsbalken.
Ett företag som avses i 2 § får
inte heller annars medvetet
medverka vid transaktioner som
kan antas utgöra penningtvätt.
4 §
Företaget skall kontrollera identiteten hos den som vill inleda en
affärsförbindelse med företaget.
Identitetskontroll skall utföras också beträffande annan än den som
avses i första stycket vid transaktioner som överstiger 110 000 kronor.
Detsamma gäller om transaktionen inte överstiger nämnda belopp men
kan antas ha samband med en annan transaktion och tillsammans med
denna överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid tidpunkten för
en transaktion skall identiteten kontrolleras så snart summan av
transaktionerna överstiger det angivna värdet.
Identitetskontroll behöver inte
utföras beträffande företag med
verksamhet som beskrivs i 2 §
första stycket, om företaget är
hemmahörande inom EES.
Detsamma gäller om transaktionen
görs till ett konto som tillhör någon
vars identitet tidigare har
kontrollerats enligt denna lag.
Identitetskontroll behöver inte
utföras beträffande företag med
verksamhet som beskrivs i 2 §
första stycket, om företaget är
hemmahörande inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES). Detsamma gäller om
transaktionen görs till ett konto som
tillhör någon vars identitet tidigare
har kontrollerats enligt denna lag.
5 §
Ett livförsäkringsföretag behöver
inte utföra identitetskontroll med
anledning av ett försäkringsavtal
vars årliga premie uppgår till högst
7 000 kronor eller engångspremie
till högst 18 000 kronor.
Identitetskontroll behöver inte
heller göras med anledning av
betalningar som görs från ett konto
som har öppnats i ett företag som
avses i 4 § tredje stycket första
meningen.
Livförsäkringsföretag och
företag som bedriver verksamhet
enligt 1 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare behöver inte
utföra identitetskontroll med
anledning av ett försäkringsavtal
vars årliga premie uppgår till högst
7 000 kronor eller engångspremie
till högst 18 000 kronor.
Identitetskontroll behöver inte
heller göras med anledning av
betalningar som görs från ett konto
som har öppnats i ett företag som
avses i 4 § tredje stycket första
meningen.
7 §
Den kontroll som anges i 4–6 §§
skall, även om det inte följer av
bestämmelserna i de paragraferna,
alltid utföras om det kan antas att
en transaktion avser medel som
härrör från ett brottsligt förvärv av
allvarligare slag.
Den kontroll som anges i 4–6 §§
skall, även om det inte följer av
bestämmelserna i de paragraferna,
alltid utföras om det kan antas att
en transaktion utgör penningtvätt.
9 §
Företaget skall granska alla
transaktioner beträffande vilka
företaget har skäl att anta att
transaktionen avser medel som
härrör från ett brottsligt förvärv av
allvarligare slag. Företaget skall
därvid lämna uppgifter till
Rikspolisstyrelsen, eller den
polismyndighet som regeringen
bestämmer, om alla omständigheter
som kan tyda på
penningtvätt.
Företaget skall granska alla
transaktioner som skäligen kan
antas utgöra penningtvätt.
Företaget skall därvid lämna
uppgifter till Rikspolisstyrelsen,
eller den polismyndighet som
regeringen bestämmer, om alla
omständigheter som kan tyda på
penningtvätt. Sedan sådana
uppgifter har lämnats skall
företaget på begäran av
myndigheten lämna de ytterligare
uppgifter som behövs för
utredningen om penningtvätt.
När uppgifter har lämnats enligt
andra stycket, skall även annat
företag som avses i 2 § lämna de
uppgifter för utredningen om
penningtvätt som myndigheten
begär.
9 a §
Den som bedriver yrkesmässig
handel med antingen antikviteter,
fastigheter, bostadsrätter, konst,
metaller, skrot, transportmedel,
ädelstenar eller lotteri- och
spelverksamhet skall på begäran av
Rikspolisstyrelsen, eller den
myndighet som regeringen
bestämmer, lämna de uppgifter som
myndigheten anser vara av
betydelse vid utredning om
penningtvätt.
10 §
Ett företag som lämnar uppgifter
med stöd av 9 § får inte göras
ansvarigt för att det brutit mot
någon sekretessregel, om företaget
hade anledning att räkna med att
uppgiften borde lämnas. Detsamma
gäller en styrelseledamot eller en
anställd som lämnar uppgifter för
företagets räkning.
Ett företag som lämnar uppgifter
med stöd av 9 § får inte göras
ansvarigt för att det åsidosatt
tystnadsplikt, om företaget hade
anledning att räkna med att
uppgiften borde lämnas. Ett företag
som lämnar uppgifter med stöd av 9
a § får inte heller göras ansvarigt
för att det åsidosatt tystnadsplikt.
Detsamma gäller en
styrelseledamot eller en anställd
som lämnar uppgifter för företagets
räkning.
11 §
Företaget, dess styrelseledamöter
eller anställda får inte röja för
kunden eller för någon utomstående
att en granskning har genomförts
eller att uppgifter har lämnats enligt
9 § eller att polisen genomför en
undersökning.
Företaget, dess styrelseledamöter
eller anställda får inte röja för
kunden eller för någon utomstående
att en granskning har genomförts
eller att uppgifter har lämnats enligt
9 eller 9 a §§ eller att polisen
genomför en undersökning.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.
12 §
Om Finansinspektionen vid en
inspektion av ett företag eller på
annat sätt får kännedom om
transaktioner avseende medel som
kan antas härröra från brottsliga
förvärv av allvarligare slag, skall
inspektionen underrätta
Rikspolisstyrelsen eller den
polismyndighet som regeringen
bestämmer om transaktionerna.
Om Finansinspektionen vid en
inspektion av ett företag eller på
annat sätt får kännedom om
transaktioner som kan antas utgöra
penningtvätt, skall inspektionen
underrätta Rikspolisstyrelsen eller
den polismyndighet som regeringen
bestämmer om transaktionerna.
13 §
Företaget skall ha rutiner till
förhindrande av att företaget
utnyttjas för transaktioner som har
samband med brottsliga förvärv.
Företaget skall svara för att de
anställda får behövlig information
och utbildning för ändamålet.
Företaget skall ha rutiner för att
förhindra att företaget utnyttjas för
penningtvätt. Företaget skall svara
för att de anställda får behövlig
information och utbildning för
ändamålet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vilka rutiner som skall följas och
vilken information och utbildning som skall tillhandahållas.
Ansvarsbestämmelse
14 §
Till böter döms den som
uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet
1. åsidosätter gransknings- eller
uppgiftsskyldigheten enligt 9 §,
eller
2. bryter mot
meddelandeförbudet i 11 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Förslag till lag om penningtvättsregister
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid
automatiserad behandling av personuppgifter i fråga om sådan
penningtvätt som avses i 1 § lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt (penningtvättsregister).
2 § Företag som avses i 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt får föra penningtvättsregister över sådana uppgifter som
företaget lämnat med stöd av 9 § andra stycket nämnda lag.
Ändamål
3 § Penningtvättsregister får föras av ett företag som avses i 2 §
1. för att förhindra att företaget medverkar vid transaktioner som utgör
penningtvätt enligt 1 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
och
2. för att företaget skall kunna uppfylla uppgiftsskyldigheten i 9 §
andra stycket samma lag.
Innehåll
4 § Ett penningtvättsregister får endast innehålla
1. namn, person- eller organisationsnummer och adress,
2. kontonummer eller motsvarande, samt
3. de övriga uppgifter som lämnats med stöd av 9 § andra stycket lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Gallring
5 § En uppgift i penningtvättsregistret skall gallras
1. om den myndighet som avses i 9 § lagen (1993:768) om åtgärder
mot penningtvätt beslutar att inte inleda eller att lägga ned utredningen
om penningtvätt,
2. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med
anledning av de lämnade uppgifterna,
3. om en domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft
med anledning av de lämnade uppgifterna, eller
4. senast ett år efter det att uppgifter lämnats med stöd av 9 § andra
stycket nämnda lag.
Om det finns anledning att misstänka att en uppgift i
penningtvättsregister är felaktig eller ofullständig, skall företaget utan
dröjsmål vidta skäliga åtgärder för att utreda förhållandet. Visar sig
uppgiften vara felaktig eller ofullständig skall den rättas, kompletteras
eller uteslutas ur registret.
Samkörning
6 § Ett företags penningtvättsregister får inte samköras med motsvarande
register hos ett annat företag.
Rättelse och skadestånd
7 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.
Tystnadsplikt
8 § Den som är verksam i företag som avses i 2 § får inte obehörigen röja
uppgift i penningtvättsregister.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 38 § aktiebolagslagen (1975:1385)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 kap.
38 §1
En revisor skall vidta de åtgärder som anges i 39 och 40 §§, om han
finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den
verkställande direktören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort
sig skyldig till brott enligt något av följande lagrum:
1. 9 kap. 1, 3 och 9 §§, 10 kap. 1,
3, 4 och 5 §§, 11 kap. 1, 2, 4 och
5 §§, 17 kap. 7 § samt 20 kap. 2 §
brottsbalken, och
1. 9 kap. 1, 3, 6 a och 9 §§, 10
kap. 1, 3, 4 och 5 §§, 11 kap. 1, 2, 4
och 5 §§, 17 kap. 7 § samt 20 kap.
2 § brottsbalken, och
2. 2, 4, 5 och 10 §§ skattebrottslagen (1971:69).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-09-14
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 3 september 1998 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
3. lag om penningtvättsregister, och
4. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Monica Rodrigo och Stefan Johansson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
9 kap. 6 a §
Tillämpningen av andra stycket kan väntas medföra betydande
svårigheter att avgränsa det brottsliga området. Tolkningen av orden
"otillbörligen" och "ägnad att dölja" blir avgörande för utfallet. Som
Lagrådet förstår det senare rekvisitet skall det vara fråga om åtgärder
som mer eller mindre typiskt kan dölja det brottsliga berikandet, medan
normala affärstransaktioner, om än vidtagna i ont uppsåt, inte skall falla
under bestämmelsen. Stort utrymme lämnas åt domstolarna att med
beaktande av legalitetsprincipen tolka straffbestämmelsen, men detta är
något som i betraktande av ämnets svårhetsgrad får godtas.
Förslaget till lag om ändring i lagen om åtgärder mot penningtvätt
3 §
Genom att det i 2 § införs ett nytt sista stycke i vilket anges att
bestämmelsen om uppgiftsskyldighet för vissa andra företag återfinns i 9
a § kan hänvisningen i förevarande paragrafs andra stycke till "Ett
företag som avses i 2 § ..." möjligen väcka tvivel om huruvida även
företag i 2 § sista stycket omfattas. I följande paragrafer talas i huvudsak
om "Företaget" varmed uppenbarligen avses företag enligt 2 § första
stycket. Till undvikande av missförstånd bör måhända i 3 § andra stycket
anges att det är fråga om företag som avses i 2 § första stycket.
9 §
I tredje stycket bör preciseras att uppgiftsskyldigheten åligger företag
som avses i 2 § första stycket.
9 a §
Bestämmelsen omfattar bl.a. den som bedriver yrkesmässig handel med
fastigheter eller bostadsrätter. Enligt den allmänna motiveringen (avsnitt
8.3) är det härvid fastighetsmäklare som åsyftas. Mäklarverksamhet bör
dock lämpligen karakteriseras som "förmedling" av ett objekt, jfr 1 §
fastighetsmäklarlagen. Inledningen av paragrafen är också rent språkligt
något otympligt utformad. Lagrådet föreslår därför följande lydelse:
"Den som yrkesmässigt bedriver handel med antikviteter, konst,
ädelstenar, metaller, skrot eller transportmedel, förmedling av fastigheter
eller bostadsrätter eller också lotteri- och spelverksamhet skall på
begäran --- ."
11 §
I andra stycket anges, att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte skall
följa för den som bryter mot förbudet i första stycket. Stadgandet skall
ses mot bakgrund av att lagen om åtgärder mot penningtvätt hittills har
saknat ansvarsbestämmelse; straffansvaret enligt 20 kap. 3 § brottsbalken
är subsidiärt och förutsätter att gärningen inte är belagd med straff enligt
någon annan bestämmelse. I lagrådsremissen föreslås emellertid i 14 § att
straffansvar införs för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
bryter mot meddelandeförbudet i 11 §. Andra stycket blir då överflödigt
och bör utgå.
Övergångsbestämmelse
Granskningsskyldigheten enligt 9 § första stycket är straffsanktionerad
och enligt 5 § brottsbalkens promulgationslag kan straffansvar inte
inträda för underlåtenhet som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.
Däremot kan fråga uppkomma om skyldighet kan föreligga att efter
ikraftträdandet granska transaktioner som tidigare inte behövde granskas.
Så synes enligt grunderna för nyssnämnda bestämmelse inte böra vara
fallet. Lagrådet föreslår en övergångsbestämmelse av följande lydelse: "I
fråga om transaktioner som företagits före ikraftträdandet tillämpas 9 § i
dess äldre lydelse och skall 14 § 1 nya lydelsen inte gälla."
Förslaget till lag om penningtvättsregister
Penningtvättutredningens förslag innehöll en bestämmelse om att
uppgifter ur register inte får lämnas ut till den registrerade. Genom en
sådan bestämmelse förebyggs – vilket torde vara nödvändigt – att den
registrerade kan begära registerutdrag enligt 26 § personuppgiftslagen.
Enligt 27 § personuppgiftslagen gäller nämligen inte 26 §, om det i bl.a.
lag är särskilt föreskrivet att uppgifter inte får lämnas ut till den
registrerade. Någon motsvarighet till den av utredningen föreslagna
bestämmelsen finns inte i det remitterade förslaget. Orsaken härtill torde
vara meddelandeförbudet enligt 11 § lagen om åtgärder mot penningtvätt.
Detta avser emellertid själva uppgiftslämnandet, medan 26 §
personuppgiftslagen tar sikte på behandlingen av uppgifter. Härtill
kommer att det är önskvärt att finna en bestämmelse i ämnet i den
särskilda registerlagen. Lagrådet förordar därför att en motsvarighet till
den av utredningen föreslagna bestämmelsen tas in på lämplig plats i
förevarande lag.
2 §
Såsom Lagrådet har anfört under 3 § förslaget till lag om ändring i lagen
om åtgärder mot penningtvätt skulle också här kunna preciseras att det är
fråga om företag som avses i 2 § första stycket den lagen.
5 §
Andra stycket innehåller - under rubriken gallring - bestämmelser om
rättelse. Dessa bestämmelser lägger inte någonting till
personuppgiftslagens föreskrifter om rättelse, däremot saknar de denna
lags krav på underrättelser till tredje man. Det är oklart om detta är en
avsiktlig begränsning, som dock i så fall synes olämplig. I vart fall anges
i 7 § att personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse gäller vid
behandlingen av personuppgifter enligt denna lag. Lagrådet förordar att
andra stycket i förevarande paragraf får utgå.
Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Winberg, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson och Lejon.
Föredragande:statsrådet Åsbrink
Regeringen beslutar proposition 1998/99:19 Ändringar i lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, m.m.
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag om ändring i lagen
(1993:768) om åtgärder
mot penningtvätt
13 §
391L0308
Senaste lydelse 1993:207.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 91/308/EG av den 10 juni 1991 om åtgärder
för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar
(EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77, Celex 391L0308).
Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs.
Senaste lydelse 1997:462.
Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
1 Lagen omtryckt 1993:150.
2 Senaste lydelse 1998:760.
1 Senaste lydelse 1993:207.
1 Senaste lydelse 1997:462.
1 Senaste lydelse 1998:760.
Prop. 1998/99:19
4
4
Prop. 1998/99:19
9
6
Prop. 1998/99:19
81
Prop. 1998/99:19
Bilaga 1
81
Bilaga 3
82
Prop. 1998/99:19
Bilaga 2
82
Prop. 1998/99:19
Bilaga 3
83
83
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
84
Prop. 1998/99:19
Bilaga 4
84
97
95
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
Prop. 1998/99:19
Bilaga 6
Prop. 1998/99:19
Bilaga 6
98
98
99
99
100
99