Post 5944 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1998/99:32 ·
Hämta Doc ·
EU-bedrägerier och korruption
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 32
Regeringens proposition
1998/99:32
EU-bedrägerier och korruption
Prop.
1998/99:32
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 december 1998
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas frågan om Sveriges tillträde till och efterlev-
nad av vissa internationella konventioner, protokoll och rekommenda-
tioner rörande bedrägerier mot Europeiska gemenskapernas (EG)
finansiella intressen och korruption. De internationella instrument som
avses är
konventionen om skydd av EG:s finansiella intressen,
det första protokollet, som rör korruption,
det s.k. domstolsprotokollet, som behandlar EG-domstolens roll vid
tolkning av konventionen och det första protokollet,
den inom Europeiska unionen (EU) utarbetade konventionen om kor-
ruption
den inom den ekonomiska samarbets- och utvecklingsorganisationen
OECD utarbetade konventionen om bestickning i internationella
affärsförhållanden
den inom OECD utarbetade rekommendationen om skattebehandling
av mutor.
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner konventionerna och
protokollen. Vidare innehåller den förslag till ändringar i brottsbalken till
följd av dessa åtaganden. Det föreslås att det i brottsbalken införs ett nytt
brott, subventionsmissbruk. Denna straffbeläggning innebär att an-
vändning av ett EU-bidrag på ett sätt som avviker från det ändamål för
vilket det beviljats straffbeläggs. Vidare föreslås bl.a. att bestickning av
utländska ministrar och parlamentsledamöter, liksom utövare av offent-
liga funktioner, straffbeläggs. Det föreslås också en utvidgning av
mutansvaret till situationer där förmånen tillfaller någon annan än den
vars tjänsteutövning kan påverkas av mutan, samt justeringar i reglerna
om utländsk brottmålsdoms hinderverkan.
Vissa rent nationellt betingade lagstiftningsfrågor tas också upp. Det
rör sig om en teknisk justering av den personkrets som kan göra sig
skyldig till mutbrott, föranledd av lagstiftningen om totalförsvaret, samt
en utvidgning av samma personkrets till att omfatta personer med veten-
skapligt uppdrag.
Slutligen föreslås att det införs ett uttryckligt avdragsförbud för mutor
och andra otillbörliga belöningar.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 6
2.2 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) 12
3 Ärendet och dess beredning 14
4 Bedrägerikonventionen 15
4.1 Bakgrund 15
4.2 Huvudsakligt innehåll 16
4.3 Sveriges tillträde till bedrägerikonventionen 21
4.4 Behovet av lagstiftning samt förklaringar 22
4.4.1 Straffbestämmelser 22
4.4.2 Svensk domstols straffrättsliga kompetens 30
4.4.3 Straffansvar för företagsledare 31
4.4.4 Utlämning för brott 32
4.4.5 Inbördes rättshjälp m.m. 34
4.4.6 Utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i
Sverige 35
5 Korruption 37
5.1 Inledning 37
5.2 Nuvarande reglering 38
5.2.1 Materiella regler 38
5.2.2 Särskilda åtalsregler 39
5.2.3 Svensk domsrätt 39
5.3 De nya instrumenten 40
5.3.1 Korruptionsprotokollet 40
5.3.2 Korruptionskonventionen 40
5.3.3 OECD-konventionen 41
5.4 Tillträde till konventionerna och protokollet 42
5.5 Behovet av lagstiftning samt förklaringar 43
5.5.1 Korruptionsprotokollet 43
5.5.2 Korruptionskonventionen 52
5.5.3 OECD-konventionen 56
5.5.4 Vissa andra frågor om korruption 70
5.6 Ändringar i brottsbalken 71
5.6.1 Inledning 71
5.6.2 Vetenskaplig förtroendeställning 72
5.6.3 Mutor till tredje man 73
5.6.4 Vissa EU-funktionärer 75
5.6.5 Utländska parlamentariker, ministrar m.fl. 75
5.6.6 Utövare av offentliga funktioner 76
5.6.7 Totalförsvarspliktiga m.fl. 77
5.6.8 Utländsk brottmålsdoms hinderverkan 77
5.6.9 De särskilda åtalsreglerna 78
5.7 Skattefrågor 79
5.7.1 Inledning 79
5.7.2 Bakgrund 79
5.7.3 Överväganden 83
6 Domstolsprotokollet 86
6.1 Bakgrund 86
6.2 Huvudsakligt innehåll 86
6.3 Tillträde, förklaringar och lagändringsbehov 87
7 Ikraftträdande 88
8 Ekonomiska konsekvenser 89
9 Författningskommentar 89
9.1 Lag om ändring i brottsbalken 89
9.2 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 95
Bilaga 1 Bedrägerikonventionen 96
Bilaga 2 Sammanfattning av Ds 1998:1 104
Bilaga 3 Promemorians lagförslag 105
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser Ds 1998:1 107
Bilaga 5 Protokollet till bedrägerikonventionen 108
Bilaga 6 Korruptionskonventionen 117
Bilaga 7 OECD-konventionen 127
Bilaga 8 Domstolsprotokollet 137
Bilaga 9 Sammanfattning av Ds 1998:29 142
Bilaga 10 Promemorians lagförslag 143
Bilaga 11 Förteckning över remissinstanser Ds 1998:29 151
Bilaga 12 Lagrådsremissens lagförslag 152
Bilaga 13 Lagrådets yttrande 160
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 dec. 1998 164
Rättsdatablad 165
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen med den förklaring beträffande artikel 7 i konven-
tionen som regeringen förordat,
2. godkänner protokollet till konventionen om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen med den förklaring beträffande
artikel 6 i protokollet som regeringen förordat,
3. godkänner protokollet om förhandsavgörande av Europeiska gemen-
skapernas domstol angående tolkningen av konventionen om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen med den förklaring be-
träffande artikel 2 i protokollet som regeringen förordat,
4. godkänner konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän i
Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är
delaktiga i, med de förklaringar beträffande artiklarna 7, 10, 12 och 13 i
konventionen som regeringen förordat,
5. godkänner OECD-konventionen om bekämpande av bestickning av
utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser med
den förklaring beträffande artikel 15 i konventionen som regeringen
förordat,
6. antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken,
7. antar regeringens förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 5 a §, 17 kap. 7 och 17 §§ samt 20 kap. 2 och 5 §§ skall
ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 kap. 3 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
5 a §
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt
den europeiska konventionen den
28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar
eller den europeiska konventionen
den 15 maj 1972 om överförande
av lagföring i brottmål, må den
tilltalade ej här i riket lagföras för
samma gärning,
1. om han har frikänts från
ansvar,
2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd har å-
dömts,
3. om ådömd påföljd har verk-
ställts i sin helhet eller verkställig-
heten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bort-
fallit enligt lagen i den främmande
staten.
Första stycket gäller ej i fråga
om brott som avses i 1 § eller 3 §
4, 6 eller 7 såvida ej lagföringen i
den främmande staten har skett på
begäran av svensk myndighet
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom dom meddelad i
främmande stat och föreligger ej
på grund av vad förut i denna pa-
ragraf sagts hinder mot lagföring,
må åtal för gärningen väckas här i
riket endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen be-
myndigat därtill.
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt
någon av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket, får den
tilltalade inte här i riket lagföras
för samma gärning,
1. om han har frikänts från
ansvar,
2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd har å-
dömts,
3. om ådömd påföljd har verk-
ställts i sin helhet eller verkställig-
heten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bort-
fallit enligt lagen i den främmande
staten.
Första stycket gäller inte i fråga
om brott som avses i 1 § eller 3 §
4, 6 eller 7 såvida inte lagföringen
i den främmande staten har skett
på begäran av svensk myndighet
eller sedan personen utlämnats
från Sverige för lagföring.
Om en fråga om ansvar för en
gärning har prövats genom en
dom meddelad i en främmande stat
och om det inte finns hinder mot
lagföring på grund av vad som
förut sagts i denna paragraf, får
åtal för gärningen väckas här i
riket endast efter förordnande av
regeringen eller den som reger-
ingen bemyndigat.
De överenskommelser som avses
i första stycket är
1. den europeiska konventionen
den 28 maj 1970 om brottmåls-
doms internationella rättsverk-
ningar,
2. den europeiska konventionen
den 15 maj 1972 om överförande
av lagföring i brottmål,
3. konventionen den 26 juli 1995
om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen,
dock endast om gärningen om-
fattas av överenskommelsen,
4. protokollet den 27 september
1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas fi-
nansiella intressen, dock endast
om gärningen omfattas av över-
enskommelsen, och
5. konventionen den 26 maj
1997 om kamp mot korruption som
tjänstemän i Europeiska gemen-
skaperna eller Europeiska union-
ens medlemsstater är delaktiga i,
dock endast om gärningen om-
fattas av överenskommelsen.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där do-
men meddelats, skall första stycket
tillämpas om gärningen omfattas
av de överenskommelser som
anges i fjärde stycket 3–5.
9 kap
3 a §
Den som, i strid med föreskrifter
eller villkor, använder ett bidrag
eller utnyttjar en förmån som
finansieras över eller på annat sätt
påverkar Europeiska gemenskap-
ernas budgetar för ett annat ända-
mål än det som bidraget eller för-
månen har beviljats för, döms för
subventionsmissbruk till böter el-
ler fängelse i högst två år. I ringa
fall skall inte dömas till ansvar.
17 kap.
7 §
Den som till arbetstagare eller
annan som avses i 20 kap. 2 §
lämnar, utlovar eller erbjuder muta
eller annan otillbörlig belöning för
tjänsteutövningen, dömes för
bestickning till böter eller fängelse
i högst två år.
Den som till
1. arbetstagare,
2. annan som avses i 20 kap.
2 §,
3. främmande stats minister,
ledamot av främmande stats lag-
stiftande församling eller ledamot
av främmande stats organ mot-
svarande dem som avses i 20 kap.
2 § andra stycket 1, eller
4. någon som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar främmande stats myn-
dighet lämnar, utlovar eller
erbjuder, för denne själv eller för
annan, muta eller annan otillbörlig
belöning för tjänsteutövningen,
döms för bestickning till böter eller
fängelse i högst två år.
17 §
Har bestickning skett i förhåll-
ande till någon som ej är arbets-
tagare hos staten eller hos kom-
mun och som ej omfattas av 20
kap. 2 § andra stycket 1–4, må
åklagare väcka åtal endast om
brottet angives till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren till den för
bestickningen utsatte eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
I vissa fall av bestickning får
åklagare väcka åtal endast om
brottet anges till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren till den som
utsatts för bestickningen eller om
åtal är påkallat från allmän syn-
punkt. Detta gäller om bestickning
skett i förhållande till någon som
1. inte är arbetstagare hos stat-
en eller hos kommun,
2. inte omfattas av 20 kap. 2 §
andra stycket 1–4 eller 6 och
3. inte är främmande stats mini-
ster eller ledamot av främmande
stats lagstiftande församling.
20 kap.
2 §
Arbetstagare som tar emot, låter
åt sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för mutbrott
till böter eller fängelse i högst två
år. Detsamma skall gälla, om
arbetstagaren begått gärningen
innan han erhöll anställningen
eller efter det han slutat den-
samma. Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst sex år.
Vad i första stycket sägs om
arbetstagare skall också tillämpas
på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan så-
dan myndighet som hör till staten
eller till kommun, landsting, kom-
munalförbund, församling, kyrklig
samfällighet eller allmän försäk-
ringskassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som är krigsman enligt
lagen (1986:644) om disciplinför-
seelser av krigsmän, m.m. eller an-
nan som fullgör lagstadgad tjän-
steplikt,
4. den som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar myndighet och
5. den som i annat fall än som
avses i 1–4 på grund av förtro-
endeställning fått till uppgift att
för någon annan sköta rättslig
eller ekonomisk angelägenhet eller
självständigt handha kvalificerad
teknisk uppgift eller övervaka sköt-
seln av sådan angelägenhet eller
uppgift.
Arbetstagare som, för sig själv
eller för annan, tar emot, låter åt
sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för mutbrott
till böter eller fängelse i högst två
år. Detsamma skall gälla, om ar-
betstagaren begått gärningen innan
han erhöll anställningen eller efter
det han slutat densamma. Är brot-
tet grovt, döms till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år.
Vad i första stycket sägs om
arbetstagare skall också tillämpas
på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan så-
dan myndighet som hör till staten
eller till kommun, landsting, kom-
munalförbund, församling, kyrklig
samfällighet eller allmän försäk-
ringskassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som omfattas av lagen
(1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. eller an-
nan som fullgör lagstadgad tjänste-
plikt,
4. den som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar myndighet och
5. den som i annat fall än som
avses i 1–4 på grund av förtro-
endeställning fått till uppgift att
för någon annan
a) sköta en rättslig eller eko-
nomisk angelägenhet,
b) genomföra en vetenskaplig
eller motsvarande utredning,
c) självständigt sköta en kvalifi-
cerad teknisk uppgift, eller
d) övervaka utförandet av en så-
dan uppgift som anges i a, b eller
c, och
6. ledamot av Europeiska ge-
menskapernas kommission, Euro-
paparlamentet eller Europeiska
gemenskapernas revisionsrätt eller
domare i Europeiska gemenskap-
ernas domstol.
5 §
Åklagare må, utan hinder av vad
eljest må vara stadgat, åtala brott
varigenom arbetstagare hos staten
eller hos kommun eller annan som
avses i 2 § andra stycket 1–4 har
åsidosatt vad honom åligger i ut-
övningen av anställningen eller
uppdraget.
Utan hinder av vad i första
stycket sägs skall dock gälla
1. vad i denna balk stadgas att å-
tal ej må ske utan förordnande av
regeringen eller den regeringen har
bemyndigat och
2. vad i annan lag eller författ-
ning är föreskrivet om åtal för gär-
ning, för vilken straff är stadgat
allenast om den förövas av inne-
havare av anställning eller uppdrag
som sägs i första stycket.
Har mutbrott begåtts av någon
som ej omfattas av första stycket,
må åklagare väcka åtal endast om
brottet angives till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
Är ej för visst fall annat stadgat,
må åklagare åtala brott mot sådan
tystnadsplikt som gäller till förmån
för enskild målsägande endast om
denne anger brottet till åtal eller
åtal är påkallat från allmän syn-
punkt.
Åklagare får, utan hinder av vad
som annars är föreskrivet, åtala
brott varigenom arbetstagare hos
staten eller hos kommun eller
annan som avses i 2 § andra
stycket 1–4 har åsidosatt vad som
åligger honom i utövningen av an-
ställningen eller uppdraget.
Utan hinder av bestämmelserna
i första stycket skall dock gälla
1. vad som i denna balk före-
skrivs om att åtal inte får ske utan
förordnande av regeringen eller
den regeringen har bemyndigat
och
2. vad som i annan lag eller för-
fattning är föreskrivet om åtal för
gärning, för vilken straff är stadgat
endast om den förövas av inne-
havare av anställning eller uppdrag
som avses i första stycket.
Har mutbrott begåtts av någon
som inte omfattas av första stycket
eller av 2 § andra stycket 6, får
åklagare väcka åtal endast om
brottet anges till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
Om det inte finns särskilda
bestämmelser för ett visst fall, får
åklagare åtala brott mot sådan
tystnadsplikt som gäller till förmån
för enskild målsägande endast om
denne anger brottet till åtal eller
åtal är påkallat från allmän syn-
punkt.
Om åtal för brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts
av riksdagsledamot, statsråd, justitieråd, regeringsråd eller innehavare av
tjänst eller uppdrag hos riksdagen eller dess organ gälla särskilda bestäm-
melser.
________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2.2 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bi-
behållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så
som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen
(1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen
(1996:1030) om underhållsstöd och 19 kap. 2 och 4–9 §§ skattebetal-
ningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen
(1997:484) om dröjsmålsavgift;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342);
avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag;
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skatte-
betalningslagen (1997:483);
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
miljösanktionsavgift enligt 30 kap. miljöbalken;
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot föro-
rening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela före-
skrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasom-
rådet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap.
nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen
(1975:1385);
utgifter för muta eller annan
otillbörlig belöning.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 och tillämpas i fråga om utgift-
er efter ikraftträdandet.
3 Ärendet och dess beredning
I departementspromemorian Sveriges tillträde till bedrägerikonventionen
(Ds 1998:1) föreslås att Sverige ratificerar en konvention om skydd av
EG:s finansiella intressen. I promemorian föreslås också erforderliga
ändringar i brottsbalken. Konventionstexten i svensk version finns i bi-
laga 1. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. De lag-
förslag som lades fram i promemorian finns i bilaga 3. Förslagen har
remissbehandlats under våren 1998. En förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedeparte-
mentet (dnr Ju 98/266).
I departementspromemorian Korruption – svenskt tillträde till vissa
internationella konventioner m.m. (Ds 1998:29) föreslås att Sverige
ratificerar två protokoll till konventionen om skydd av EG:s finansiella
intressen. Det ena protokollet rör korruption som kan skada gemen-
skapernas finansiella intressen och i det andra ges EG-domstolen en roll
vid tolkning av konventionen och det första protokollet. Vidare behand-
las Sveriges anslutning till en inom EU och en inom den ekonomiska
samarbetsorganisationen OECD utarbetad konvention mot korruption.
Slutligen behandlas en OECD-rekommendation om skattebehandling av
mutor. I promemorian förslås också erforderliga ändringar i brottsbalken
och i kommunalskattelagen (1928:370). Konventionstexterna finns i
bilagorna 5–8. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 9. De
lagförslag som lades fram i promemorian finns i bilaga 10. Förslagen har
remissbehandlats under våren och sommaren 1998. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 11. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr Ju 98/1500).
Regeringen tar i detta ärende upp frågan om godkännande av kon-
ventionerna och protokollen, avgivande av förklaringar samt nödvändiga
lagändringar.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 november 1998 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de förslag som finns i bilaga 12. Lagrådet har i allt väsentligt
godtagit förslagen. Dock har man förordat att den föreslagna ut-
vidgningen av den personkrets som kan bli ansvarig för trolöshet mot hu-
vudman får anstå till dess en mer ingående analys av behovet, innebörden
och konsekvenserna av en sådan lagändring hunnit genomföras. Vissa
ändringar av huvudsakligen lagteknisk natur har också förordats. Lag-
rådets yttrande finns i bilaga 13.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag.
4 Bedrägerikonventionen
4.1 Bakgrund
Skyddet av gemenskapernas finansiella intressen har under många år va-
rit en högt prioriterad fråga i Europeiska unionens medlemsstater. De
första ansatserna till gemenskapsåtgärder togs redan under 1960-talet. År
1976 presenterade kommissionen ett förslag till ändring av fördragen om
upprättande av Europeiska gemenskaperna. Avsikten var att anta gemen-
samma bestämmelser om straffrättsligt skydd av gemenskapernas finans-
iella intressen och om lagföring av överträdelser av dessa bestämmelser.
Förslaget diskuterades under 1980-talet utan att några resultat uppnåddes.
Ett avgörande genombrott i frågan om åtgärder till skydd för de ge-
mensamma finansiella intressena var Europeiska gemenskapernas dom-
stols dom i september 1989 i ett mål (68/88) mellan kommissionen och
Grekland. Domstolen slog där fast att medlemsstaterna är skyldiga att
skydda gemenskapernas finansiella intressen på samma sätt som de skyd-
dar egna allmänna medel. Vidare ålade domstolen medlemsstaterna att se
till att påföljderna för oegentligheter med gemenskapernas medel är
effektiva, proportionella och avskräckande. Domstolens avgörande av-
speglas i artikel 209a i EG-fördraget (artikel 280 i Amsterdamfördraget).
Kommissionen avger varje år en rapport om åtgärder som vidtagits för
att skydda gemenskapernas finansiella intressen. I 1997 års rapport anges
upptäckta bedrägerier och andra oegentligheter avseende budgetarnas ut-
giftssida (bl.a. bidrag till jordbruket) uppgå till 395 miljoner ecu (drygt
3,3 miljarder kronor). På inkomstsidan (bl.a. avgifter) uppgår
motsvarande belopp till en miljard ecu (omkring 8,5 miljarder kronor).
Som jämförelse kan nämnas att gemenskapernas budgetar för år 1997
uppgick till över 82 miljarder ecu (omkring 700 miljarder kronor). De
rapporterade bedrägerierna och oegentligheterna uppgick således under
år 1997 till omkring 1,7 % av budgeten.
I mars 1994 lade Storbritannien fram ett förslag till gemensam hand-
lingsplan med sikte på att bättre skydda de gemensamma finanserna.
Britternas förslag följdes i juli samma år av ett förslag från kom-
missionen till en konvention i samma ämne. Dessa båda förslag har där-
efter diskuterats i arbetsgruppen för gemenskapsrätt och nationell straff-
rätt inom EU:s inrikes och rättsliga samarbete, den s.k. tredje pelaren.
Arbetet resulterade i att Europeiska unionens råd den 26 juli 1995 be-
slutade att upprätta en konvention om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen (EGT C 316/48, 27.11.1995; fortsätt-
ningsvis benämnd bedrägerikonventionen). Samma dag undertecknades
konventionen av företrädare för regeringarna i unionens medlemsstater.
Bedrägerikonventionen syftar till att säkerställa en bättre överensstäm-
melse mellan medlemsstaternas bestämmelser genom att fastställa straff-
rättsliga miniminormer för att göra kampen mot bedrägerier mot gemen-
skapernas finansiella intressen mer effektiv och sanktionerna ännu mer
avskräckande. Vidare skall konventionen leda till att det straffrättsliga
samarbetet mellan medlemsstaterna förstärks. Bedrägerikonventionen
träder i kraft när den antagits av samtliga medlemsstater.
För att kampen mot bedrägerier och andra oegentligheter som riktar sig
mot gemenskapernas finansiella intressen skall bli mer effektiv har det
ansetts nödvändigt att också införa en gemensam rättslig ram inom alla
de områden som omfattas av gemenskapspolitiken. Därför antog rådet i
december 1995 en förordning (EG nr 2988/95) om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312/1, 23.12.1995 Celex
395R2988). Förordningen – som är direkt tillämplig i alla medlemsstater
– innehåller bl.a. regler om administrativa åtgärder och sanktioner vid oe-
gentligheter med gemenskapsmedel. Begreppet oegentligheter har getts
en vid definition i förordningen. Därmed avses varje överträdelse av en
bestämmelse i gemenskapsrätten till följd av ett agerande av en ekono-
misk aktör och som har lett till eller kunnat leda till en negativ ekono-
misk effekt på gemenskapernas finanser. Förordningen skall tillämpas
utan att det hindrar tillämpningen av medlemsstaternas straffrättsliga lag-
stiftning.
4.2 Huvudsakligt innehåll
Konventionstexten i svensk version är fogad till denna proposition som
bilaga 1. Till konventionen har utarbetats en förklarande rapport (EGT C
191, 23.6.1997, s. 1).
I artikel 1 punkt 1 anges vad som i konventionens mening skall förstås
med bedrägeri som riktar sig mot gemenskapernas finansiella intressen.
För att täcka in olika typer av bedrägeri har tagits in dels en definition
som är tillämplig på gemenskapernas budgetars utgiftssida (a) och dels
en definition för bedrägerier som drabbar budgetarnas inkomstsida (b).
Medlemsstaterna förpliktas att kriminalisera endast uppsåtliga gärning-
ar. Enligt punkt 4 i artikel 1 skall bedömningen av om en handling eller
underlåtenhet är uppsåtlig göras utifrån faktiska yttre omständigheter. Så-
väl handlingen som effekten skall vara täckt av uppsåt.
Med utgifter avses inte enbart stöd och bistånd som administreras di-
rekt över gemenskapernas allmänna budget. Därmed avses också stöd
och bistånd som ingår i budgetar som administreras av gemenskaperna
eller för deras räkning. Sålunda omfattas bl.a. bidrag som betalas ur jord-
bruks- och strukturfonderna.
Vad gäller bedrägerier mot budgetarnas utgiftssida ankommer det på
medlemsstaterna att kriminalisera gärningar som innefattar bl.a. använd-
ande av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument eller
undanhållande av information som skall lämnas i enlighet med särskilda i
författning på nationell eller gemenskapsnivå intagna bestämmelser. För
att ansvar skall kunna utkrävas förutsätts att gärningen leder till att medel
från Europeiska gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar
som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning otill-
börligen uppbärs eller innehålls. Vidare ankommer det på medlemssta-
terna att kriminalisera användande av gemenskapsmedel för andra syften
än dem som medlen ursprungligen har beviljats för.
Med inkomster avses bl.a. tullar och avgifter för handeln med tredje
land inom ramen för den gemensamma tull- och jordbrukspolitiken. Till
inkomster räknas däremot inte mervärdesskatt och avgifter beräknade på
medlemsstaternas bruttonationalprodukt.
Vad gäller bedrägerier mot budgetarnas inkomstsida ankommer det på
medlemsstaterna att kriminalisera gärningar som innefattar bl.a. använd-
ande av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument eller
undanhållande av information, t.ex. i en tulldeklaration vid import av va-
ror, som skall lämnas i enlighet med särskilda i författning på nationell
eller gemenskapsnivå intagna bestämmelser eller missbruk av en förmån
som lagligen har erhållits. För att ansvar skall kunna utkrävas förutsätts
att gärningen har som effekt att Europeiska gemenskapernas allmänna
budget eller de budgetar som förvaltas av Europeiska gemenskaperna
eller för deras räkning minskas på ett olagligt sätt.
Skillnaden mellan bedrägeri i fråga om utgifter och bedrägeri i fråga
om inkomster ligger främst i dess verkan: att ”medel otillbörligen upp-
bärs eller innehålls” i det första fallet och att de gemensamma medlen
”minskas på ett olagligt sätt” i det andra.
Att ett bidrag eller en förmån otillbörligen uppbärs eller innehålls är
inte en nödvändig förutsättning för att reglerna om användning av med-
len för andra syften än de avsedda skall tillämpas; detta förklaras av att
det här rör sig om en otillåten användning av medlen som — trots att de
beviljats enligt reglerna — därefter har slösats bort eller använts för
andra syften än de för vilka de har beviljats.
I punkt 2 i artikel 1 åläggs medlemsstaterna att vidta nödvändiga och
lämpliga åtgärder inom den nationella straffrätten för att belägga de för-
faranden som definieras i punkt 1 med straff. Kriminaliseringen kan gö-
ras i särskilda straffbestämmelser eller ingå i ett allmänt bedrägeribrott.
Upprättande eller tillhandahållande av falska, felaktiga eller ofullständ-
iga dokument eller uppgifter utgör enligt punkt 3 i artikel 1 sådana förfar-
anden som skall straffbeläggas under förutsättning att åtgärden medför
sådan verkan som anges i punkt 1. I vart fall ankommer det på med-
lemsstaterna att se till att sådana förfaranden kan beivras som försök,
medhjälp eller anstiftan till bedrägeri.
I artikel 2 punkt 1 förbinder sig medlemsstaterna att kriminalisera ock-
så medhjälp, anstiftan och försök till de gärningar som avses i artikel 1
punkt 1. Skyldigheten för medlemsstaterna att införa straffrättsliga på-
följder för aktuella gärningar avses emellertid inte hindra dem från att
samtidigt tillämpa administrativa sanktioner. I åtminstone allvarliga fall
skall straffskalan innehålla frihetsberövande påföljd som kan medföra
utlämning. För Sveriges del innebär det fängelse i mer än ett år. Vad som
skall förstås med allvarliga fall överlåts åt varje medlemsstat att bestäm-
ma. Dock skall bedrägerier överstigande 50 000 ecu (omkring 425 000
kronor) alltid betraktas som allvarliga fall.
I punkt 2 öppnas en möjlighet att använda administrativa sanktioner för
vissa, mindre allvarliga bedrägerier. För att sådana sanktioner skall anses
utgöra en tillräcklig reaktion får det olagligen åtkomna beloppet inte
överstiga 4 000 ecu (omkring 35 000 kronor). I fall där försvårande om-
ständigheter föreligger, är administrativa sanktioner uteslutna även om
värdet understiger 4 000 ecu. Vad som skall anses utgöra försvårande
omständigheter skall bestämmas enligt reglerna i den nationella rätten.
Bestämmelsen i punkt 3 i artikel 2 öppnar en möjlighet för rådet att
genom enhälligt beslut ändra värdegränsen 4 000 ecu.
De medlemsstater som i sin lagstiftning har ett straffrättsligt ansvar för
företagsledare eller andra personer med befogenhet att fatta beslut eller
utöva kontroll inom företaget åläggs i artikel 3 att tillämpa de principer
som anges i den nationella rätten när fråga är om sådana bedrägerier som
avses i artikel 1, om gärningen har begåtts för företagets räkning av en
person som är underställd en sådan beslutsfattare.
I artikel 4 punkt 1 åläggs varje medlemsstat att vidta nödvändiga åt-
gärder för att kunna utöva jurisdiktion över gärningar som har belagts
med straff i enlighet med artikel 1 och artikel 2 punkt 1. Ett sådant fall
där medlemsstaterna skall tillförsäkra sig jurisdiktion är när bedrägeri,
delaktighet i eller försök till bedrägeri begås helt eller delvis inom statens
territorium. Bestämmelsen innebär att jurisdiktion skall kunna utövas
också i fall där endast vinningen uppkommer inom den statens territori-
um.
Ett annat fall där medlemsstaterna skall kunna utöva jurisdiktion är när
en person inom statens territorium har gjort sig skyldig till medhjälp eller
anstiftan till bedrägeri som har begåtts inom en annan medlemsstats eller
tredje lands territorium, om personen i fråga har haft insikt om för-
hållandena. Bestämmelsen innebär inte att medlemsstaterna behöver ge
avkall på principen om dubbel straffbarhet, om den principen tillämpas i
den nationella rätten.
Slutligen åläggs medlemsstaterna att se till att de kan utöva jurisdiktion
i de fall där gärningsmannen är medborgare i den berörda medlemsstaten.
Denna regel skall gälla oberoende av var gärningen har begåtts. Dock
kan medlemsstaterna också i dessa fall upprätthålla kravet på dubbel
straffbarhet.
Eftersom inte samtliga medlemsstater enligt den nationella rätten har
så vidsträckt jurisdiktion som föreskrivs under punkt 1 har i punkt 2 tag-
its in en möjlighet för medlemsstaterna att avge en förklaring av innebörd
att de inte avser att tillämpa den sistnämnda jurisdiktionsregeln.
I artikel 5 punkt 1 föreskrivs att de medlemsstater som inte utlämnar
sina egna medborgare skall vidta sådana åtgärder att de kan utöva juris-
diktion beträffande straffbelagda gärningar som har begåtts av dess med-
borgare utanför statens territorium. Avsikten med bestämmelsen är att
personer som har begått bedrägeri mot gemenskapernas finansiella in-
tressen inte skall kunna undgå ansvar endast på den grunden att staten
inte utlämnar sina egna medborgare.
Vid tillämpningen av förevarande bestämmelse skall enligt punkt 4 i
artikel 5 begreppet ”medborgare” tolkas mot bakgrund av de förklaringar
som medlemsstaterna har avgivit enligt artikel 6.1 b och c i den euro-
peiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957.
Bestämmelsen i punkt 1 i artikel 5 gäller inte för sådana mindre allvar-
liga bedrägerier som avses i artikel 2 punkt 2.
I de fall en medborgare i en medlemsstat har gjort sig skyldig till
bedrägeri på en annan medlemsstats territorium och den staten vägrar ut-
lämning enbart av det skälet att staten inte lämnar ut sina egna medborg-
are åläggs i punkt 2 i artikel 5 den anmodade staten att se till att gärnings-
mannen kan åtalas i den staten.
I sådana fall där utlämning vägras åtar sig den begärande medlems-
staten att översända relevant material till den medlemsstat som har att
väcka åtal mot sin medborgare. Den begärande medlemsstaten skall håll-
as underrättad om väckta åtal och om utgången i målen.
Den anmodade staten har att handlägga åtalet i enlighet med före-
skrifterna i den nationella rätten.
Bestämmelsen i punkt 3 i artikel 5 föreskriver att en medlemsstat inte
får vägra utlämning enbart på den grunden att gärningen utgör skattebrott
eller brott mot tullbestämmelser. Med skatt avses detsamma som i 1957
års utlämningskonvention.
I artikel 6 punkt 1 åläggs medlemsstaterna att samarbeta effektivt med
varandra när fråga är om sådana brott som definieras i artikel 1, om gär-
ningen är belagd med straff (och således inte faller under artikel 2 punkt
2) och rör minst två medlemsstater. Skyldigheten att samarbeta gäller
under hela det rättsliga förfarandet, dvs. från förundersökning till verk-
ställighet av utdömt straff.
De samarbetsformer som anges i punkt 1 utgör endast exempel på sam-
arbete. Bestämmelsen har getts en inte heltäckande utformning med hän-
syn till att vissa medlemsstater inte har anslutit sig till alla relevanta
europeiska konventioner inom området för straffrättsligt samarbete. Att
samarbetsformerna endast har exemplifierats gör det möjligt för med-
lemsstaterna att i det enskilda fallet välja den lämpligaste samarbets-
formen. Bedrägerikonventionen avser inte att påverka tillämpligheten av
andra konventioner på rättshjälpsområdet som kan gälla mellan med-
lemsstaterna.
Punkt 2 i artikel 6 innehåller en bestämmelse om samarbete mellan
medlemsstaterna i de fall där två eller flera medlemsstater har juris-
diktion. I dessa fall skall medlemsstaterna samarbeta för att avgöra vem
av dem som skall lagföra gärningsmannen eller gärningsmännen. Mål-
sättningen är att samtliga gärningsmän skall lagföras i en och samma
medlemsstat.
För att kunna lösa konflikter rörande jurisdiktion kan medlemsstaterna
ta hänsyn till sådant som bedrägeriets omfattning inom respektive lands
territorium, var vinningen uppkommit, var gärningsmännen gripits och
deras nationalitet.
Artikel 7 punkt 1 ger uttryck för principen att en person som har dömts
i en medlemsstat inte får dömas för samma gärning i en annan med-
lemsstat, om påföljden har verkställts, håller på att verkställas eller inte
längre kan verkställas enligt det dömande landets lag. Principen får sär-
skild betydelse i fall av gränsöverskridande bedrägerier där flera med-
lemsstater har jurisdiktion och staterna — med tillämpning av principen i
artikel 6 punkt 2 — inte har kunnat komma överens om i vilken stat åtal
skall väckas.
I punkt 2 i artikel 7 har tagits in en möjlighet för medlemsstaterna att
avge förklaringar som begränsar tillämpningen av punkt 1 i förevarande
artikel. I punkt 3 föreskrivs emellertid att de undantag som en med-
lemsstat har avgivit förklaring om enligt punkt 2 inte skall vara tillämp-
liga, om den berörda medlemsstaten på grund av samma gärning har be-
gärt att en annan medlemsstat skall lagföra personen i fråga eller har be-
viljat utlämning av denne.
Enligt bestämmelsen i punkt 4 i artikel 7 påverkas inte tillämpliga bi-
eller multilaterala överenskommelser som har ingåtts mellan medlems-
stater och till sådana avtal hörande förklaringar av bestämmelserna i före-
varande artikel. Avsikten är att de medlemsstater som för närvarande är
anslutna till eller parter i sådana överenskommelser skall förnya de för-
klaringar som de har avgivit inom ramen för dessa överenskommelser.
Vidare är innebörden av bestämmelsen den, att dessa medlemsstater inte
kan avge andra förklaringar än de som de redan har avgivit inom ramen
för aktuella överenskommelser.
Artikel 8 punkt 1 anger i vilka fall Europeiska gemenskapernas dom-
stol har befogenhet att avgöra tvister mellan medlemsstaterna om tolk-
ningen eller tillämpningen av bestämmelserna i bedrägerikonventionen.
Enligt vad som föreskrivs i förevarande punkt skall tvister först behand-
las i rådet enligt de förfaranden som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget
om Europeiska unionen. Om ingen lösning har uppnåtts i rådet inom sex
månader kan en eller flera av de tvistande medlemsstaterna överlämna
frågan till Europeiska gemenskapernas domstol för rättslig prövning.
I punkt 2 föreskrivs beträffande tvister mellan en eller flera medlems-
stater och kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av artiklarna
1 och 10 i konventionen att sådana tvister i första hand skall lösas genom
förhandling. Om någon förhandlingslösning inte kan uppnås får tviste-
frågan hänskjutas till Europeiska gemenskapernas domstol. De tvister
mellan en eller flera medlemsstater och kommissionen rörande nyss-
nämnda artiklar som kan hänskjutas till domstolen är sådana tvister som
rör en medlemsstats åtgärder för att införa nödvändig lagstiftning för att
straffbelägga vissa förfaranden eller det sätt på vilket medlemsstaten har
uppfyllt sin skyldighet att lämna vissa uppgifter till kommissionen.
Bestämmelsen i artikel 9 ger möjlighet för medlemsstaterna att i sin
nationella lagstiftning anta strängare regler än dem som föreskrivs i
konventionen. Artikeln hindrar inte heller medlemsstaterna från att ingå
avtal enligt artikel K 7 i Fördraget om Europeiska unionen. Bedrägeri-
konventionen är således en minimikonvention.
I artikel 10 införs ett system enligt vilket medlemsstaterna skall lämna
uppgifter till kommissionen. Enligt punkt 1 skall medlemsstaterna till
kommissionen överlämna texterna till den nationella lagstiftning genom
vilken de har införlivat de förpliktelser som följer av konventionen. I
punkt 2 föreskrivs att medlemsstaterna sinsemellan eller med kommissio-
nen skall utväxla uppgifter om tillämpningen av konventionen. Rådet
skall med två tredjedels majoritet bestämma vilka uppgifter som skall ut-
bytas liksom på vilket sätt utbytet skall ske.
Artikel 11 innehåller bestämmelser om konventionens ikraftträdande.
Konventionen skall antas i enlighet med respektive medlemsstats konsti-
tutionella bestämmelser. Den träder i kraft 90 dagar efter det att den sista
medlemsstaten till generalsekreteraren för Europeiska unionens råd har
anmält att den har genomfört de åtgärder som krävs enligt den statens
konstitutionella bestämmelser för att konventionen skall kunna antas.
I artikel 12 föreskrivs att konventionen står öppen för anslutning för
varje stat som blir medlem i Europeiska unionen. Om konventionen re-
dan har trätt i kraft när en ny medlemsstat ansluter sig, skall konven-
tionen i förhållande till den staten träda i kraft 90 dagar efter deposition
av anslutningsinstrumenten. Har konventionen inte trätt i kraft vid ut-
gången av de 90 dagarna efter den nya medlemsstatens anslutning, skall
den träda i kraft i förhållande till denna stat samtidigt som den träder i
kraft enligt bestämmelserna i artikel 11.
Om en stat blir medlem i den europeiska unionen innan det allmänna
ikraftträdandet och inte omedelbart ansluter sig till bedrägerikonventio-
nen, skall konventionen trots det träda i kraft då alla stater som var med-
lemmar i unionen när rådet antog rättsakten om konventionen har depo-
nerat sina ratifikationsinstrument.
I artikel 13 föreskrivs bl.a. att generalsekreteraren för Europeiska uni-
onens råd skall vara depositarie för konventionen.
4.3 Sveriges tillträde till bedrägerikonventionen
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner bedrägerikonventio-
nen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Bedrägerier och andra oegentligheter
som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen ut-
gör ett allvarligt problem. Av kommissionens rapport för år 1997 om
vilka åtgärder som vidtagits för att skydda gemenskapernas medel fram-
går att upptäckta bedrägerier och andra oegentligheter som riktar sig mot
gemenskapernas ekonomiska intressen det året uppgick till omkring 12
miljarder kronor. En oförmåga att bekämpa denna – ofta organiserade –
brottslighet får betydande återverkningar på såväl gemenskapernas som
Sveriges ekonomi. Om inte medlemsstaterna vidtar gemensamma och
kraftfulla åtgärder mot denna brottslighet, kan det också få till följd att
unionens trovärdighet förringas i allmänhetens ögon. Det är ett starkt
svenskt intresse att oegentligheterna med gemenskapernas medel bringas
till ett minimum och att de som i sådant sammanhang begår brott
upptäcks och lagförs.
För att kampen mot brottslighet som riktar sig mot gemenskapernas
finansiella intressen skall bli mer effektiv har medlemsstaterna ansett det
nödvändigt att vidta flera olika åtgärder. En sådan åtgärd är rådets beslut
att upprätta konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas fi-
nansiella intressen. Avsikten med konventionen är att säkerställa en
bättre överensstämmelse mellan medlemsstaternas bestämmelser, genom
att bl.a. fastställa straffrättsliga miniminormer i fråga om bedrägeribe-
kämpning.
Sverige har deltagit aktivt i det arbete som har lett fram till den antagna
bedrägerikonventionen. För att konventionen skall träda i kraft krävs att
den ratificeras av samtliga medlemsstater. Mot bakgrund av det nyss
sagda om vikten av att gemenskapernas medel hanteras på ett effektivt
och korrekt sätt, har Sverige ett mycket starkt intresse av att konven-
tionens bestämmelser så snart som möjligt kan börja tillämpas mellan
medlemsstaterna. Denna uppfattning har också fått allmän anslutning
under remissbehandlingen av promemorian. Regeringen föreslår därför
att riksdagen godkänner bedrägerikonventionen.
4.4 Behovet av lagstiftning samt förklaringar
4.4.1 Straffbestämmelser
Regeringens förslag: I 9 kap. brottsbalken skall det införas en ny
straffbestämmelse – subventionsmissbruk. För att straffrättsligt ansvar
enligt den bestämmelsen skall kunna utkrävas förutsätts att ett bidrag
eller en förmån beviljats enligt gällande regelverk, att bidraget eller
förmånen finansieras över eller påverkar EG:s budgetar och att
bidraget eller förmånen används eller utnyttjas för ett annat ändamål
än det som bidraget eller förmånen beviljats för. Straffrättsligt ansvar
skall kunna utkrävas endast för uppsåtliga gärningar. Påföljden skall
vara böter eller fängelse i högst två år. För ringa fall skall ansvar inte
utkrävas.
Promemorians förslag innebär att den som uppsåtligen i närings-
verksamhet tillgodogör sig ett bidrag eller en förmån för ett ändamål som
väsentligt strider mot det för vilket bidraget eller förmånen beviljats,
skall dömas för subventionsmissbruk.
Remissinstanserna: Några av de remissinstanser som särskilt kom-
menterat förslaget anser att bestämmelsens räckvidd bör begränsas till
endast de krav som bedrägerikonventionen ställer upp. Sålunda anser
Riksdagens ombudsmän och Riksåklagaren att konsekvenserna av en
straffbestämmelse som omfattar också nationella ”subventioner” inte går
att överblicka på grundval av förslaget i promemorian.
Sveriges Industriförbund – som delar uppfattningen att den nya be-
stämmelsen bör begränsas till vad som är nödvändigt för att uppfylla
konventionsåtagandet – har lämnat synpunkter på flera av den föreslagna
bestämmelsens rekvisit. Detsamma har Riksdagens ombudsmän gjort.
Justitiekanslern efterfrågar särskilt ett klargörande när det gäller
rekvisitet att utnyttjandet av förmånen skall ha skett i strid med
föreskrifter eller villkor, som man anser saknar motsvarighet i
konventionstexten.
Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten i Linköping, Riksrevisi-
onsverket, Riksskatteverket, EU-bedrägeridelegationen och Arbets-
marknadsstyrelsen påpekar att begreppet näringsverksamhet – även om
det ges en vidsträckt innebörd – kan medföra att bedrägerikonventionens
krav på kriminalisering inte uppfylls. Som exempel nämns att bidrag till
forskning eller till ideella föreningar kan komma att falla utanför det
straffbara området.
EU-bedrägeridelegationen och Malmö tingsrätt anmärker särskilt att
det i den föreslagna bestämmelsen bör ingå ett grovt brott. Justitiekans-
lern och Huddinge tingsrätt efterfrågar en analys av frågan om försök till
subventionsmissbruk.
Rikspolisstyrelsen anser att det föreslagna väsentlighetskriteriet bör ut-
gå eftersom det inte har någon motsvarighet i bedrägerikonventionen.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 1 punkt 1 har tagits in en de-
finition av vad som i konventionens mening skall förstås med bedrägeri
mot gemenskapernas finansiella intressen. Bland de förfaranden som
medlemsstaterna åtar sig att kriminalisera anges användning eller presen-
tation av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument och
undanhållande av information som skall lämnas i enlighet med särskilda
föreskrifter. De föreskrifter som avses här är sådana som har tagits in i
nationella författningar eller utfärdats av gemenskaperna.
Eftersom det brottsliga förfarandet kan skilja sig åt beroende på om
gärningen riktar sig mot gemenskapernas budgetars utgiftssida eller bud-
getarnas inkomstsida har i bedrägerikonventionen gjorts åtskillnad mel-
lan dessa situationer. Att denna uppdelning gjorts i konventionen innebär
inte att en motsvarande åtskillnad måste göras när bestämmelserna in-
förlivas i den svenska rätten. Det avgörande är således att de förfaranden
som beskrivs i artikel 1 punkt 1 är straffbelagda.
I konventionen ställs inte heller upp något krav på att medlemsstaterna
skall samla alla de gärningar som det ankommer på dem att straffbelägga
under en och samma brottsbenämning.
De gärningar som skall kriminaliseras — oavsett om de avser bud-
getarnas inkomst- eller utgiftssida — torde i huvudsak redan vara be-
lagda med straff i den svenska straffrätten. Sålunda är användning eller
presentation av falska uppgifter kriminaliserat som osant intygande eller
brukande av osann urkund (15 kap. 11 § brottsbalken). Vidare kan ett
förfarande där felaktiga eller ofullständiga uppgifter lämnas eller ett
vilseledande annars sker genom ett oredligt förfarande bestraffas som be-
drägeri eller oredligt förfarande (9 kap. 1 § resp. 8 § brottsbalken). I kon-
ventionen föreskrivs att effekten av gärningen skall vara den att ”medel
från Europeiska gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar
som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning
otillbörligen uppbärs eller innehålls”. I artikeln uppställs sålunda inte
något uttryckligt krav på vilseledande. Däremot föreskrivs att ”falska,
felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument” skall leda till den
angivna effekten. Den beskrivningen får anses innebära att ett vilse-
ledande har lett till en ekonomisk skada som svarar mot gärningsman-
nens vinning. Även ett undanhållande av information, som skall lämnas i
enlighet med särskilda föreskrifter, kan i vissa fall vara att bedöma som
bedrägeri. I andra fall torde en sådan gärning vara att bedöma som osann
försäkran (15 kap. 10 § brottsbalken).
Till gemenskapernas budgetars inkomstsida hör bl.a. avgifter från
handeln med tredje land inom ramen för den gemensamma jordbruks-
politiken och tullar och andra avgifter för handeln med tredje land. Där-
emot räknas inte t.ex. mervärdesskatt som en gemenskapsinkomst. De
generella straffbestämmelserna avseende bl.a. bedrägeri och osant in-
tygande gäller givetvis på motsvarande sätt förfaranden avseende bud-
getarnas inkomstsida. Därutöver finns kompletterande straffbestämmel-
ser och andra sanktioner särskilt i lagstiftning avseende varuförsel över
gränser. Sålunda kan brott enligt lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling föreligga om gods förs in till Sverige utan att anmälnings-
plikten enligt nämnda lag fullgörs på ett riktigt sätt. Varusmuggling före-
ligger nämligen oavsett om den pålaga det är fråga om skall betalas till
tullmyndighet eller till någon annan myndighet. Denna kriminalisering
omfattar inte bara uppsåtliga förfaranden utan också grov oaktsamhet.
Kompletterande straffbestämmelser finns också i lagen (1962:120) om
straff i vissa fall för oriktiga ursprungsintyg samt i tullagen (1994:1550),
vari också finns särskilda bestämmelser om administrativa sanktioner
(tulltillägg) för vissa situationer. Skattebrottslagens (1971:69) bestäm-
melser synes dock mera sällan vara aktuella att tillämpa i de situationer
som avses i bedrägerikonventionen. Den svenska lagstiftningen torde
med hänsyn till det anförda väl uppfylla de krav på kriminalisering eller
andra sanktioner som konventionen i detta avseende förutsätter.
Subventionsmissbruk
Enligt konventionen åtar sig medlemsstaterna också att kriminalisera
”användning av sådana medel för andra syften än dem som medlen ur-
sprungligen har beviljats för” och ”missbruk av en förmån som lagligen
har erhållits”. Här avses bl.a. sådana fall där medel har betalats ut enligt
en korrekt ansökan och utan att något bedrägligt uppsåt har förelegat vid
ansöknings- eller utbetalningstidpunkten, men där bidragstagaren – sedan
vederbörande har tagit emot pengarna – använder medlen för ett annat
ändamål än det som ansökan avsåg. I de situationer där en redo-
visningsskyldighet har ålagts bidragstagare eller motsvarande torde här
avsedda gärningar vara kriminaliserade i svensk rätt som förskingring
(10 kap. 1 § brottsbalken). Det vanligaste torde dock vara att den som
kommer i åtnjutande av bidrag eller förmåner av förevarande slag inte
avkrävs någon sådan redovisningsskyldighet som förutsätts för försking-
ringsansvar. Dessa fall, som alltså inte kan bestraffas som förskingring,
synes i dagsläget inte vara belagda med straff i den svenska rätten.
Konventionen innebär således en skyldighet för Sverige att tillse att
förfaranden av detta slag är kriminaliserade. Åtagandet inskränker sig till
oegentligheter med EG-relaterade bidrag. Rent nationella stödsystem
faller således utanför konventionens tillämpningsområde. Fråga är då om
det, med hänsyn till utformningen av de olika stödsystemen inom EU,
finns ett praktiskt behov av en kriminalisering.
Inom Europeiska unionen finns ett stort antal bidrags- och förmåns-
system. Vissa av dessa finansieras uteslutande eller till övervägande del
av gemenskapsmedel (medel som ofta återbetalats till medlemsstaterna
från gemenskapernas budgetar). Som exempel härpå kan nämnas export-
bidrag. Vid bidrag och stöd från t.ex. strukturfonderna utgör gemen-
skapsmedel endast en del av stödet. Resterande del härrör från nationell
medfinansiering, antingen via den svenska statsbudgeten eller genom
bidrag från kommuner och andra medfinansiärer. Behandlingen av
enskilda bidragsansökningar görs till övervägande del vid svenska myn-
digheter. Det är alltså dessa som avgör om den sökande är berättigad till
det sökta stödet. Det är också till övervägande del svenska myndigheter
som administrerar utbetalningarna till den bidragssökande och kontrol-
lerar att denne uppfyller de villkor som kan följa av beslutet i vilket
stödet beviljats.
Besluts- och betalningsrutinerna för de olika stödsystem som finns
företer stora variationer. Gemensamt för hur utbetalningar av stöd från
EG:s strukturfonder har organiserats i Sverige är emellertid att
utbetalning av medel i regel sker i efterskott, dvs. sedan bidragstagaren
gjort en investering eller annars haft en kostnad som bidraget avser att
täcka. Utbetalning sker normalt inte med mindre än att utgifterna kan
styrkas, t.ex. med kvitto eller genom löpande datorbaserad redovisning
av verksamheten. I många av dessa situationer torde ansvar för bedrägeri
kunna aktualiseras för de fall att medlen används på ett felaktigt sätt. Om
en bidragstagare begär utbetalning av medel för täckande av utgifter som
strider mot ändamålen med bidraget, torde det ofta föreligga uppsåt att
vilseleda den som har att fatta beslut om utbetalning. Det kan naturligtvis
inte uteslutas att det kan finnas straffvärda fall där ansvar för bedrägeri
inte kan bli aktuellt, även om utbetalning skett i efterskott. Detta skulle
t.ex. kunna vara fallet om utbetalning av ersättning sker utan att någon
egentlig kontroll görs av att ändamålet med det beviljade bidraget
uppfyllts. Under sådana förhållanden kan i vart fall teoretiskt förekomma
situationer där medel felaktigt utbetalas trots att något egentligt
vilseledande i bedrägeribestämmelsens mening inte förevarit. Det torde
dock kunna förutsättas att utrymmet härför är mycket litet. Den som
begär utbetalning torde nämligen ha en långtgående skyldighet att
självmant upplysa om sådana förhållanden som bör föranleda att
utbetalning inte skall ske.
En annan tänkbar situation där ett utvidgat straffansvar kan få
betydelse är om bidrag betalas ut i efterskott för en investering som
sedan används för ett ändamål som står i strid med villkoren för bidraget.
Detta kan t.ex. vara fallet om en utbildningsanordnare får ersättning för
införskaffande av t.ex. lokaler och datorer men denne efter det att
ersättningen utbetalats, i strid med villkoret för bidraget, underlåter att
bedriva den avsedda utbildningen utan i stället använder datorerna för
andra ändamål.
Det förekommer också stödformer där bidrag till alla delar betalas ut i
förskott. Det gäller särskilt på jordbruksområdet. När så sker torde
utrymmet för en tänkt kriminalisering vara större. Har medlen i dessa fall
använts för annat ändamål och kan bedrägeriuppsåt vid utbetalningstill-
fället inte styrkas saknas i dag straffrättsligt skydd.
Härav kan dras slutsatsen att det i praktiken kan förekomma sådana
straffvärda förfaranden som konventionen reglerar och som i dag inte är
kriminaliserade i svensk rätt. Omfattningen av sådana förfaranden skall
dock inte överdrivas. Det torde i praktiken vara ovanligt att det skulle
kunna styrkas att bidrag på ett tydligt sätt har använts för andra ändamål
än det avsedda utan att bedrägeriansvar skulle kunna göras gällande.
Regeringen drar dock av det anförda slutsatsen att en kriminalisering av
användning av EG-relaterade bidrag för andra ändamål än de avsedda är
nödvändig för att leva upp till konventionens krav.
Med hänvisning härtill bör en straffbestämmelse med angiven
inriktning införas. Fråga är då vilken omfattning en sådan kriminalisering
bör ha. Vad som särskilt bör övervägas är om och i så fall i vilken
utsträckning kriminaliseringen bör omfatta också nationella bidrags-
system.
I promemorian föreslogs att såväl gemenskapsrelaterade som rent na-
tionella bidrag och förmåner skall omfattas av en sådan ny straffbe-
stämmelse. Vissa remissinstanser har invänt mot förslaget i denna del.
De har pekat på att det i promemorian inte gjorts någon kartläggning av
de nationella bidragssystemen och anfört att det närmare måste utredas
vilka nationella bidrag och förmåner som skulle omfattas av en sådan
straffrättslig reglering och vilka konsekvenser en kriminalisering skulle
få. Regeringen accepterar denna bedömning. Något uttalat praktiskt
behov av en sådan kriminalisering har inte hittills framkommit i det
praktiska rättslivet. Den nu föreslagna straffbestämmelsen bör därför inte
omfatta rent nationella bidragsformer. För att hindra missbruk av sådana
stödformer får redan nu gällande straffansvar anses vara tillräckligt. I den
mån ytterligare åtgärder behövs i detta hänseende torde förbättrad
uppföljning och kontroll vara det mest effektiva medlet. Endast om
sådana åtgärder visar sig otillräckliga bör en utvidgning av det
kriminaliserade området övervägas.
Utgångspunkten bör till följd härav vara att det straffansvar som införs
skall ha till huvudsakligt syfte att skydda de medel som kommer från
EG:s budgetar. I lagrådsremissen föreslogs emellertid att såväl sådana
bidrag eller förmåner som uteslutande påverkar gemenskapernas
budgetar som bidrag eller förmåner i vilka det också ingår medel som
härrör från nationell medfinansiering, skulle omfattas av straffbestäm-
melsen. Som motiv härför framfördes särskilt att det framstod som
omotiverat att skilja mellan EG-bidrag och nationella bidrag när de
utbetalas för samma ändåmål.
Lagrådet har i sitt yttrande uttalat viss tveksamhet till den föreslagna
straffbestämmelsen. Lagrådet framhåller att en sådan straffbeläggning i
viss mån är en främmande fågel i svensk straffrätt och att det hade varit
önskvärt att de fall då bestämmelsen kan bli tillämplig analyserats mer
ingående. Lagrådet konstaterar dock samtidigt att bestämmelsen grundar
sig på en EU-konvention och att den i sin kärna fyller ett angeläget
ändamål. Lagrådet, som anser att Sverige inte bör försena ratifikation av
konventionen, godtar därför den föreslagna bestämmelsen men tillägger
att den torde förutsätta en betydande restriktivitet vid tillämpningen.
Lagrådets – liksom vissa remissinstansers – uttalade tveksamhet till
den föreslagna straffbestämmelsen bör enligt regeringens mening beaktas
vid bedömningen av bestämmelsens utformning och omfattning. Vid de
närmare överväganden som regeringen gjort i anledning härav har det
vidare konstaterats att en lösning där även nationell medfinansiering
omfattas av straffansvaret kan leda till mindre tillfredsställande
konsekvenser. Bl.a. skulle vissa i huvudsak nationella stödsystem om-
fattas – eller falla utanför – straffansvaret, beroende på om de används i
samband med EG-finansiering eller inte. Inte minst i situationer där
andelen EG-finansiering är liten kan denna skillnad i det straffrättsliga
ansvaret framstå som omotiverad.
Mot bakgrund av vad som nu anförts, och med hänsyn till att
konventionsåtagandet är begränsat till att skydda EG-medel, gör
regeringen bedömningen att straffbestämmelsen inte bör omfatta
nationella bidrag som används vid medfinansiering, utan ta sikte endast
på felaktig användning av EG-medel. I förhållande till lagrådsremissen
bör därför den ändringen göras att det av lagtexten uttryckligen skall
framgå att bestämmelsen endast omfattar missbruk av bidrag eller
förmåner till den del de finansieras över eller på annat sätt påverkar EG:s
budgetar. Den närmare avgränsningen av straffansvaret i detta hänseende
redovisas i författningskommentaren.
I promemorian föreslogs att en förutsättning för att straff skall kunna
utdömas skulle vara att bidraget eller förmånen avser näringsverksamhet.
I likhet med vad som framhållits i promemorian, torde i och för sig
kunna förutsättas att bidrag och förmåner till övervägande del utgår till
verksamheter som omfattas av begreppet näringsverksamhet. Regeringen
kan dock ansluta sig till den bedömning som gjorts av några
remissinstanser att avgränsningen till näringsverksamhet kan leda till att
straffansvaret inte får erforderlig täckning. Som exempel kan nämnas bi-
drag till viss forskningsverksamhet. Mot denna bakgrund bör straffbe-
stämmelsen inte innehålla något krav på att bidraget eller förmånen skall
avse näringsverksamhet.
I promemorian anfördes att sociala understöd till enskilda hushåll bör
hållas utanför det straffbara området. Eftersom sådana bidrag uteslutande
finansieras med medel från den svenska statsbudgeten innebär rege-
ringens förslag inte någon förändring i förhållande till förslaget i prome-
morian i detta hänseende.
Promemorians lagförslag innefattade kravet att bidraget eller förmånen
skulle ha använts i strid med föreskrifter eller villkor. Riksdagens
ombudsmän har påpekat att detta krav inte återfinns i konventionstexten.
Regeringen gör dock bedömningen att rekvisitet är förenligt med
konventionen, där det i artikel 1 punkt 1.a talas om ”användning av
sådana medel för andra syften än dem som medlen beviljats för”. För att
det i efterhand skall kunna fastställas för vilka syften bidraget eller för-
månen beviljats, torde det krävas att det finns tydliga föreskrifter, t.ex. i
bakomliggande EG-rättsliga normer eller nationella förskrifter, eller att
beslutet försetts med tydliga villkor.
Vidare föreslogs i promemorian att det straffbara området skulle in-
skränkas till fall där användningen av bidraget eller förmånen väsentligt
avviker från ändamålet. Några remissinstanser ifrågasätter om ett sådant
väsentlighetsrekvisit är förenligt med konventionens krav på kriminali-
sering. Rikspolisstyrelsen pekar på att rekvisitet saknar motsvarighet i
konventionstexten. Regeringen delar remissinstansernas uppfattning att
det finns en risk för att införandet av ett väsentlighetsrekvisit skulle
innebära att Sverige inte anses fullt ut leva upp till åtagandet i konven-
tionen.
Det är emellertid knappast konventionens syfte att varje liten avvikelse
vid utnyttjandet av en förmån skall leda till straffansvar. I sådana fall kan
det i bland bli aktuellt att i stället ålägga en administrativ sanktion enligt
de regelsystem som gäller på respektive område. I rådets förordning (EG,
EURATOM) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd för
gemenskapernas finansiella intressen finns allmänna regler om enhetliga
kontroller och administrativa åtgärder och sanktioner rörande oegent-
ligheter i förhållande till gemenskapsrätten. Exempel på administrativa
åtgärder och sanktioner är återbetalningsskyldighet, administrativa böter
och utestängning från förmånen under en efterföljande period. Sådana
åtgärder och sanktioner bör vara tillräckliga vid mindre allvarliga fall av
subventionsmissbruk. Mot bakgrund härav föreslår regeringen att de
ringa fallen undantas från straffansvar. Såsom ringa fall bör betraktas
dels gärningar som avser ringa belopp, dels fall där avvikelsen från det
föreskrivna ändamålet är obetydlig och dels när det föreligger något an-
nat förhållande som medför att gärningen framstår som ursäktlig.
De företeelser som den nya straffbestämmelsen kommer att träffa bör
benämnas subventionsmissbruk. Bestämmelsen bör tas in i 9 kap. brotts-
balken. Kriminaliseringen skall omfatta endast sådana gärningar som be-
gås uppsåtligen.
I konkurrenshänseende kommer ett subventionsmissbruk att konsume-
ras av ett föregående bedrägeri. Har en urkundsförfalskning eller osann
försäkran eller ett osant intygande föregått subventionsmissbruket bör
ansvar ådömas för båda brotten eftersom skyddsintressena inte samman-
faller.
Det högsta straffet för subventionsmissbruk bör vara detsamma som
för bedrägeri, dvs. fängelse i högst två år. Vissa remissinstanser har an-
fört att det bör finnas ett grovt brott. Regeringen anser emellertid att detta
i dagsläget inte synes vara motiverat. Det kan förutsättas att allvarliga fall
av subventionsmissbruk innehåller sådana element av vilseledande att de
faller under de redan befintliga bedrägeribestämmelserna. Däremot
framstår det som befogat att – till skillnad från t.ex. bedrägeribrottet –
låta böter ingå i straffskalan. Situationer kan förutses där gärningen inte
kan anses som så straffvärd att det är motiverat med ett fängelsestraff,
utan att det för den skull är fråga om ringa fall, som helt skall falla
utanför det straffbara området. Straffet för subventionsmissbruk bör
således vara böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömningen av straffvärdet i ett fall av subventionsmissbruk bör
bl.a. beloppets storlek beaktas. Med hänsyn till att skyddsobjektet för
straffbestämmelsen inskränkts till EG:s finansiella intressen bör det
avgörande vid denna bedömning vara hur mycket EG-medel som
förekommer i projektet eller bidraget.
Falska dokument, medverkan, försök, påföljder m.m.
Enligt punkt 3 i artikel 1 åtar sig medlemsstaterna att straffbelägga upp-
rättande eller tillhandahållande av falska, felaktiga eller ofullständiga do-
kument eller uppgifter under förutsättning att åtgärden medför att medel
från Europeiska gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar
som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning
otillbörligen uppbärs eller innehålls. I vart fall ankommer det på med-
lemsstaterna att se till att sådana förfaranden kan beivras som försök,
medhjälp eller anstiftan till bedrägeri. Med bedrägeri skall här förstås
detsamma som i artikel 1 punkt 1. De gärningar som avses i förevarande
punkt torde redan vara kriminaliserade som urkundsförfalskning (14 kap.
1 § brottsbalken) eller som osant intygande eller brukande av osann ur-
kund (15 kap. 11 § brottsbalken). Någon lagstiftningsåtgärd är således
inte påkallad i detta avseende.
Konventionen ålägger medlemsstaterna att kriminalisera gärningarna
endast under förutsättning att dessa begås uppsåtligen. I punkt 4 i artikel
1 föreskrivs att bedömningen av om en handling eller underlåtenhet en-
ligt punkterna 1 och 3 i förevarande artikel varit uppsåtlig får göras mot
bakgrund av yttre faktiska omständigheter. Bestämmelsen överens-
stämmer med den som har tagits in i artikel 3 punkt 3 i Förenta nation-
ernas (FN) konvention mot olaglig hantering av narkotika och psyko-
tropa ämnen. Föredragande statsrådet uttalade i det lagstiftningsärende i
vilket den konventionens införlivande i svensk rätt behandlades (prop.
1990/91:127 s. 20) att principen överensstämmer med svensk rätt. An-
ledning saknas att göra någon annan bedömning i förevarande fall.
I artikel 2 punkt 1 föreskrivs att medlemsstaterna skall kriminalisera
också förfaranden som innebär medhjälp, anstiftan eller försök till sådana
gärningar som avses i artikel 1 punkt 1. Konventionen synes således –
vilket påpekas av ett par remissinstanser – innebära krav på att även för-
sök till subventionsmissbruk straffbeläggs. Regeringen anser emellertid
att utrymmet för ett försöksbrott här i praktiken är alltför litet. Inte sällan
torde det komma att föreligga en manifesterad vilja att använda bidraget
eller förmånen till något annat än det avsedda redan vid ansöknings-
tillfället, och då kan det dömas för bedrägeri. Det torde vara svårt att där-
utöver förutse praktiska fall där medel ännu inte använts, men försöks-
punkten är nådd. Detta ställningstagande torde med den föreslagna de-
finitionen av subventionsmissbruk inte medföra att Sverige anses brista i
efterlevnad av konventionen härvidlag. Någon lagstiftningsåtgärd är så-
ledes inte påkallad.
I punkt 1 föreskrivs vidare att de gärningar som avses i artikel 1 liksom
gärningar innefattande medhjälp, anstiftan eller försök till sådana gär-
ningar som avses i artikel 1 punkt 1 beläggs med effektiva, proportionella
och avskräckande straffrättsliga påföljder. I allvarliga fall åligger det
medlemsstaterna att försäkra sig om att frihetsberövande påföljder som
kan medföra utlämning ingår i straffskalan. Vad som skall förstås med
allvarliga fall överlåts åt varje medlemsstat att bestämma. Dock skall gär-
ningar överstigande 50 000 ecu (omkring 425 000 kronor) alltid bedömas
som allvarliga fall.
Vissa av de brott som enligt svensk rätt motsvarar gärningar som
omfattas av artikel 1 punkt 1 i bedrägerikonventionen är gradindelade,
varvid inte alla grader uppfyller kravet på att fängelse i mer än ett år skall
kunna följa på brottet. Det gäller t.ex. osant intygande i 15 kap. 11 §
brottsbalken. Kravet på att brottet skall kunna föranleda utlämning måste
emellertid anses tillräckligt tillgodosett, om det finns en grövre form av
brottet med en straffskala som är tillräcklig för att utlämning skall kunna
ske (se prop. 1990/91:127 s. 29). Man torde för övrigt kunna utgå från att
brott av den storleksordning som i bedrägerikonventionen avses med
”allvarliga fall” skall bedömas som grovt brott.
I punkt 2 i artikel 2 ges medlemsstaterna möjlighet att tillgripa admini-
strativa sanktioner när fråga är om fall som avser värden understigande
4 000 ecu (omkring 35 000 kronor) och några försvårande omständig-
heter i övrigt inte föreligger. I konventionen föreskrivs inte någon skyl-
dighet för medlemsstaterna att införa administrativa sanktioner vid aktu-
ella överträdelser. Sålunda är någon författningsändring inte påkallad i
aktuellt hänseende för att Sverige skall kunna ratificera bedrägerikon-
ventionen.
4.4.2 Svensk domstols straffrättsliga kompetens
Regeringens bedömning: Bedrägerikonventionens bestämmelser om
jurisdiktion överensstämmer med de svenska reglerna. Någon lagstift-
ningsåtgärd är således inte påkallad.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över denna fråga.
Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om svensk straff-
lags tillämplighet i rummet finns i 2 kap. brottsbalken. Enligt 1 § skall
för brott som har begåtts här i riket dömas efter svensk lag och vid
svensk domstol. Detsamma gäller om det är ovisst var brottet är begånget
men det finns skäl att anta att det har förövats inom riket. Med uttrycket
här i riket avses Sveriges landterritorium och svenskt sjöterritorium lik-
som luftrummet ovanför land- och sjöterritoriet.
I fråga om brott som har begåtts utomlands är svensk domstol enligt
2 § första stycket 1 alltid behörig, om brottet har förövats av en svensk
medborgare eller av en utlänning med hemvist i Sverige. Enligt 2 § första
stycket 2 kan också utlänning utan hemvist i Sverige dömas här under
förutsättning att han efter brottet har blivit svensk medborgare eller tagit
hemvist här eller att han är medborgare i ett annat nordiskt land och finns
i Sverige. Slutligen kan enligt första stycket 3 även annan utlänning dö-
mas i Sverige, om han finns här och för brottet kan följa fängelse i mer
än sex månader.
I 2 § andra stycket anges undantag från de nu nämnda reglerna. Svensk
domstol saknar domsrätt, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på
gärningsorten. Detsamma gäller, om gärningen begåtts inom ett område
som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter
inte kan komma i fråga för gärningen.
I de fall där svensk domsrätt föreligger enligt 2 § får inte dömas till
påföljd som är strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för
brottet enligt lagen på gärningsorten. Föreskrift om det finns i 2 § tredje
stycket.
I artikel 4 punkt 1 i bedrägerikonventionen föreskrivs att medlems-
staterna skall kunna utöva jurisdiktion över de gärningar som staten har
belagt med straff i enlighet med artikel 1 och artikel 2 punkt 1, när gär-
ningen helt eller delvis begås inom dess territorium eller när vinningen
av brottet uppkommer inom dess territorium, när en person inom dess
territorium medvetet medverkar i eller anstiftar till sådant brott inom en
annan medlemsstats territorium liksom fall där gärningsmannen är med-
borgare i den berörda medlemsstaten. I sistnämnda fall får – enligt
medlemsstatens lagstiftning – som villkor ställas upp att gärningen är be-
lagd med straff också i den stat där den begicks.
De två första av de nyssnämnda fallen motsvaras i svensk rätt av be-
stämmelserna i 2 kap. 1 § brottsbalken. Det sistnämnda fallet motsvaras
av bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket 1. Någon lagändring är så-
ledes inte påkallad. När det gäller brott som helt eller delvis begåtts inom
territoriet kan även bestämmelsen i 2 kap. 4 § brottsbalken nämnas. En-
ligt denna anses brott begånget där den brottsliga handlingen företogs,
och också där brottet fullbordades. Ett brott kan alltså begås delvis i
Sverige och delvis i ett annat land, t.ex. om gärningen företas i det andra
landet men fullbordas här riket.
I punkt 2 i artikel 4 ges möjlighet för en medlemsstat att under vissa
närmare angivna former förklara att staten inte avser att tillämpa be-
stämmelsen om jurisdiktion över egna medborgare, som begår brott
utomlands. Eftersom Sverige tillförsäkrat sig om jurisdiktion i samtliga
de fall som räknas upp i punkt 1 i artikel 4 behöver Sverige inte utnyttja
den möjlighet att avge förklaring som öppnas i punkt 2.
4.4.3 Straffansvar för företagsledare
Regeringens bedömning: Bedrägerikonventionens bestämmelser om
straffrättsligt ansvar för företagsledare påkallar inte någon lagstift-
ningsåtgärd.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte närmare berört denna fråga.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 3 föreskrivs att varje
medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare eller
andra personer med befogenhet att fatta beslut eller utöva kontroll inom
företaget skall kunna hållas straffrättsligt ansvariga enligt de principer
som anges i den nationella rätten, i fråga om bedrägerier som riktar sig
mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och som avses i
artikel 1, om gärningen har begåtts för företagets räkning av en person
som är underställd dem.
Straffrättsligt ansvar för företagsledare eller personer i motsvarande
ställning – utformat på sådant sätt som förutsätts i artikel 3 – torde under
vissa förutsättningar täckas av de svenska reglerna om medverkansansvar
eller av de allmänna principerna för utkrävande av företagaransvar.
Någon uttrycklig reglering av det slag som upptas i artikel 3 finns dock
inte i svensk rätt. Något krav härom uppställs inte heller i konventionen.
Brott inom företagsverksamhet är ofta svåra att utreda. En mer fram-
komlig väg kan vara att ålägga den juridiska personen en sanktion när
bedrägerier eller andra brott har begåtts inom företagets verksamhets-
område. Bestämmelserna om företagsbot i 36 kap. brottsbalken uppfyller
detta syfte. Med hänsyn till detta och till den frihet i berört avseende som
konventionen ger medlemsstaterna, behöver någon ändring av lagstift-
ningen med anledning av vad som upptas i artikeln för närvarande inte
ske.
4.4.4 Utlämning för brott
Regeringens bedömning: De svenska reglerna om utlämning för
brott uppfyller de krav som ställs upp i bedrägerikonventionen. Någon
lagstiftningsåtgärd är därför inte påkallad.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte närmare berört
frågan. Huddinge tingsrätt har dock ifrågasatt om svensk rätt till fullo
uppfyller konventionsåtagandet.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 5 punkt 1 i bedrägeri-
konventionen föreskriver att medlemsstater som inte utlämnar sina egna
medborgare skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva juris-
diktion i fråga om gärningar som det enligt artikel 1 och artikel 2 punkt 1
ankommer på medlemsstaterna att kriminalisera och som har begåtts av
dess egna medborgare utanför medlemsstatens eget territorium. Vid till-
lämpningen av förevarande bestämmelse i konventionen skall enligt
punkt 4 begreppet ”medborgare” tolkas mot bakgrund av de förklaringar
som medlemsstaterna har avgivit enligt artikel 6.1 b och c i den euro-
peiska utlämningskonventionen från år 1957.
Med undantag för utlämning till de nordiska länderna medger Sverige
inte utlämning av egna medborgare. Sveriges ställningstagande till denna
fråga kommer att prövas på nytt i samband med ratifikationen av den
nyligen antagna konventionen om utlämning mellan den europeiska uni-
onens medlemsstater. I den konventionen anges nämligen som huvud-
regel att utlämning inte skall vägras på den grunden att fråga är om egna
medborgare. Oavsett vad som därvid kommer att gälla kan dock kon-
stateras att Sverige, genom de jurisdiktionsregler som ovan berörts (av-
snitt 4.4.2), uppfyller bedrägerikonventionens krav på det sättet att
svensk domsrätt gäller när brott som åsyftas i konventionen har begåtts
av en svensk medborgare. Någon förändring i svensk lagstiftning för att
uppfylla bestämmelsen i artikel 5 punkt 1 är därför inte erforderlig.
Huddinge tingsrätt påpekar i sitt remissvar att Sverige i samband med
ratifikation av den europeiska utlämningskonventionen avgett en förkla-
ring av innebörd att med svenska medborgare jämställs bl.a. utlänningar
med hemvist i något annat nordiskt land. Tingsrätten anför med hänvis-
ning till detta att det finns en risk att Sverige inte uppfyller
konventionsåtagandet. Regeringen vill emellertid framhålla att den
nämnda förklaringen inte har avsatt några spår i lagstiftningen, och
förklaringen tillämpas heller inte i praktiken. Sverige torde således leva
upp till konventionsåtagandet även härvidlag.
I de fall där utlämning vägras enbart på grund av att den person som
begärs utlämnad är medborgare i den anmodade staten, åtar sig den an-
modande staten i punkt 2 i artikel 5 att översända relevant material till
den anmodade medlemsstaten. Den anmodade staten skall överlämna
ärendet till sina behöriga myndigheter för åtal, om det finns anledning till
detta. Den anmodande medlemsstaten skall hållas underrättad om väckta
åtal och utgången i målen. Den anmodade staten har att handlägga åtalet i
enlighet med föreskrifterna i den nationella rätten.
I fråga om svenska medborgare föreligger enligt 2 kap. 2 § brotts-
balken domsrätt för brott som förövats utomlands, under förutsättning att
gärningen är straffbelagd också på gärningsorten. Enligt 2 kap. 5 §
brottsbalken gäller emellertid dessutom att åtal för brott som förövats
utom riket i vissa fall kräver särskilt medgivande. Bedrägerikonventionen
synes inte innebära någon förpliktelse att under alla förhållanden medge
åtal i sådana situationer som omfattas av artikel 5 utan endast att åtals-
frågan skall behandlas på samma sätt som gäller i andra fall. Flera andra
länder tillämpar den s.k. opportunitetsprincipen vilket innebär att åklag-
aren har en diskretionär prövningsrätt i fråga om brott under allmänt åtal.
Denna prövningsrätt torde inte påverkas av konventionen. De fall då
svensk lag kräver särskilt medgivande till åtal för brott begångna utom-
lands kan ses som undantag från den allmänna åtalsplikt som annars före-
ligger. Den prövning som därvid görs skiljer sig inte principiellt från en
sådan diskretionär prövningsrätt som är regel i vissa andra länder (jfr
prop. 1971:92 s. 55 ff.). Svensk lagstiftning får därför anses förenlig med
konventionen på denna punkt.
I punkt 3 i artikel 5 föreskrivs att en medlemsstat inte får vägra utläm-
ning enbart på den grunden att gärningen utgör skattebrott eller brott mot
tullbestämmelser. Med skatt avses detsamma som i 1957 års utlämnings-
konvention.
1957 års utlämningskonvention innehöll en bestämmelse (artikel 5)
som innebar att utlämning för fiskaliska brott förutsatte särskild överens-
kommelse mellan de berörda staterna. Genom ett andra tilläggsprotokoll
till konventionen (SÖ 1979:13) ersattes den bestämmelsen med en regel
av innebörd att utlämning mellan de avtalsslutande staterna skall ske för
brott mot lagstiftningen angående skatter och andra pålagor samt tullar
och valutatransaktioner, under förutsättning att brottet enligt den an-
modade statens lag motsvarar brott av samma natur (artikel 2 punkt 1 i
tilläggsprotokollet). För att utlämning från Sverige skall kunna ske upp-
ställs bl.a. krav på dubbel straffbarhet. Detta innebär emellertid inte att
gärningen skall direkt falla under någon brottsbeskrivning i svensk lag,
utan det är tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad i vårt
land (prop. 1957:156 s. 44). I artikel 2 punkt 2 i tilläggsprotokollet före-
skrivs att utlämning inte får vägras på den grunden att den anmodade sta-
tens lag inte föreskriver samma slags skatter eller pålagor eller inte
innehåller samma slags reglering beträffande skatt eller annan pålaga, tull
eller valuta som den anmodande statens lag. Att brottet enligt punkt 1 i
artikel 2 skall vara av samma natur torde inte hindra att det av den an-
modade staten hänförs under en allmän straffbestämmelse, t.ex. bedräg-
eri, om den fiskaliska reglering som i det aktuella fallet har åsidosatts
saknar motsvarighet i den staten (prop. 1978/79:80 s. 12).
Sverige har ratificerat det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utläm-
ningskonvention och svensk lagstiftning är anpassad härtill. Svensk lag-
stiftning är således förenlig med bedrägerikonventionen på denna punkt.
Någon lagstiftningsåtgärd är därför inte påkallad.
4.4.5 Inbördes rättshjälp m.m.
Regeringens bedömning: Den svenska regleringen av frågor rörande
inbördes rättshjälp uppfyller de krav som bedrägerikonventionen stäl-
ler upp. Någon lagstiftningsåtgärd är därför inte påkallad.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 6 punkt 1 föreskrivs att
medlemsstaterna skall samarbeta effektivt vid förundersökning, lagföring
och straffverkställighet när fråga är om bedrägerier — såsom detta brott
har definierats i artikel 1 — som berör två eller flera medlemsstater. Som
exempel på olika samarbetsformer nämns inbördes rättshjälp, utlämning,
överförande av lagföring och verkställighet av domar som har meddelats
i en annan medlemsstat.
Frågor om utlämning för brott har behandlats i det föregående (se av-
snitt 4.4.4).
Sverige har ratificerat och i svensk rätt införlivat i stort sett samtliga
internationella konventioner som avser rättshjälp och som kan vara rele-
vanta för rättsligt samarbete mellan staterna inom Europeiska unionen.
Därtill kommer att Sverige lämnar andra stater rättshjälp i brottmål i den
utsträckning vår lagstiftning medger det, även om något särskilt avtal
härom inte har ingåtts.
Svensk lagstiftning torde väl uppfylla de krav som bedrägerikonven-
tionen uppställer i fråga om olika samarbetsformer för att effektivisera
förundersökning, lagföring och straffverkställighet.
I punkt 2 i artikel 6 föreskrivs att medlemsstaterna — när flera med-
lemsstater har jurisdiktion och har möjlighet att väcka åtal för samma
gärning — skall samarbeta för att, om möjligt, koncentrera lagföringen
till en medlemsstat. Ett sådant internationellt samarbete finns redan i dag.
Inte heller i detta avseende är några nya svenska bestämmelser påkallade.
4.4.6 Utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i Sverige
Regeringens förslag: Den som i en annan stat, som är medlem i Euro-
peiska unionen, har dömts för ett brott som omfattas av bedrä-
gerikonventionen skall, som huvudregel, inte kunna lagföras i Sverige för
samma gärning.
Riksdagen godkänner att Sverige avger en förklaring om att här kunna
lagföra den som har dömts för samma gärning i en annan stat som är
medlem i Europeiska unionen, om gärningen
a) helt eller delvis har begåtts inom svenskt territorium, eller
b) riktats mot Sveriges säkerhet eller andra för Sverige lika viktiga
intressen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om utländsk brott-
målsdoms rättsverkningar i Sverige finns i 2 kap. 5 a § brottsbalken.
Den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms in-
ternationella rättsverkningar (SÖ 1973:55, brottmålsdomskonventionen)
innehåller regler om när en konventionsstat skall vara förhindrad att lag-
föra en person för en gärning, för vilken han tidigare har dömts av en an-
nan konventionsstat (ne bis in idem). Sådana regler finns också i den
europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i
brottmål (SÖ 1976:21, lagföringskonventionen). Dessa konventioner har
tillträtts av Sverige men inte av samtliga övriga medlemsstater.
I första stycket i 2 kap. 5 a § brottsbalken föreskrivs att om ansvar för
gärning har prövats genom lagakraftägande dom, som är meddelad i en
främmande stat där gärningen har förövats eller i en främmande stat som
har tillträtt brottmålsdomskonventionen eller lagföringskonventionen, får
den tilltalade — under vissa närmare angivna förutsättningar — inte lag-
föras för samma gärning i Sverige. Sålunda får lagföring inte ske i Sve-
rige om den tilltalade har frikänts från ansvar, har förklarats skyldig till
brottet utan att påföljd har ådömts, ådömd påföljd har verkställts i sin
helhet eller verkställigheten pågår eller ådömd påföljd har bortfallit enligt
lagen i den främmande staten.
I förevarande paragrafs andra stycke har gjorts undantag för brott som
har begåtts i Sverige eller om det finns skäl att anta att brottet har begåtts
här. Undantag har också gjorts för brott som har begåtts utomlands och
förövats mot offentligt svenskt intresse, dvs. mot Sverige, svensk kom-
mun eller annan myndighet eller svensk allmän inrättning eller brottet är
kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, försök till sådana
brott, folkrättsbrott, olovlig befattning med kemiska vapen eller osann
eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller det lindrigaste
straff som i svensk lag är föreskrivet för brottet är fängelse i fyra år eller
däröver. Dock gäller bestämmelserna i paragrafens första stycke, om lag-
föringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk myndig-
het.
I tredje stycket i 2 kap. 5 a § brottsbalken föreskrivs att åtal får väckas
för gärningen i Sverige endast efter förordnande av regeringen eller den
regeringen bemyndigar därtill. Riksåklagaren har genom förordningen
(1993:1467) bemyndigats att meddela åtalsförordnande i fråga om gär-
ningar som har begåtts av svenska medborgare eller utlänningar med
hemvist i Sverige.
I artikel 7 i bedrägerikonventionen finns bestämmelser om rätts-
verkningarna av en brottmålsdom som har meddelats i en annan med-
lemsstat. Bestämmelserna svarar i allt väsentligt mot artiklarna 54—58 i
konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985
mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och
Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma
gränserna, (prop. 1997/98:42, Schengensamarbetet, bil. 3).
Enligt artikel 7 punkt 1 i bedrägerikonventionen gäller som huvudregel
att en medlemsstat inte får lagföra en person för samma gärning om
vederbörande redan dömts i en annan medlemsstat om påföljden har
verkställts, håller på att verkställas eller inte längre kan verkställas enligt
det dömande landets lag. Hinder för ny lagföring föreligger således inte
om den tilltalade i en annan medlemsstat har frikänts för samma gärning.
För att Sverige skall uppfylla bedrägerikonventionens krav i berört
hänseende krävs en lagändring i 2 kap. 5 a § brottsbalken, se vidare av-
snitt 5.6.8.
Enligt punkt 2 i artikel 7 får varje medlemsstat i samband med att den
till generalsekreteraren för Europeiska unionens råd anmäler att bestäm-
melserna i bedrägerikonventionen har införlivats med den nationella rätt-
en förklara att staten under vissa förutsättningar inte skall vara bunden av
punkt 1.
Ett sådant undantag som avses i punkt 2 a är om den gärning som har
legat till grund för den dom som har meddelats i en annan stat helt eller
delvis har begåtts inom svenskt territorium. För att erhålla överensstäm-
melse med vad som nu gäller enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken, bör Sverige
förklara sig inte vara bundet av artikel 7 punkt 1 i förevarande fall.
I punkt 2 föreskrivs emellertid ett absolut hinder för lagföring i Sverige
om gärningen delvis har begåtts här och delvis inom den medlemsstats
territorium där domen har meddelats. För närvarande gäller att utländsk
brottmålsdom inte utgör hinder för ny lagföring i Sverige om brottet helt
eller delvis begåtts här (2 kap. 5 a § andra stycket, hänvisningen till 1 §).
För att Sverige skall uppfylla bedrägerikonventionens krav i detta av-
seende krävs en inskränkning av svensk jurisdiktion, se vidare avsnitt
5.6.8.
Ett annat undantag som avses i punkt 2 b är om den gärning som har
legat till grund för den dom som har meddelats i en annan stat har riktats
mot den medlemsstatens säkerhet eller andra för den staten lika viktiga
intressen. Därmed torde avses t.ex. den situationen att en annan med-
lemsstat har dömt över en gärning som berör för Sverige viktiga
intressen. Om förklaring avges för sådana fall föreligger inte hinder mot
att i Sverige döma en person för samma gärning, som han redan har
lagförts för i en annan medlemsstat. Med undantaget i denna punkt torde
avses i huvudsak samma intresse som föranlett undantaget i 2 kap. 5 a §
brottsbalken för brott som riktas mot svenskt offentligt intresse. Sverige
bör med hänsyn härtill utnyttja den möjlighet att avge förklaring för
sådana fall som bedrägerikonventionen medger.
I punkt 3 i artikel 7 föreskrivs att de undantag som har gjorts till före-
mål för en förklaring enligt punkt 2 inte skall vara tillämpliga, om den
berörda medlemsstaten — på grund av samma gärning — har begärt att
en annan medlemsstat skall lagföra personen i fråga eller har beviljat ut-
lämning av denne.
Som nämnts i det föregående är det enligt 2 kap. 5 a § andra stycket
brottsbalken en förutsättning för att i Sverige lagföra en person som re-
dan har lagförts utomlands för den aktuella gärningen att denna lagföring
inte har skett på begäran av svensk myndighet. I detta avseende överens-
stämmer således den svenska regleringen med bestämmelsen i bedrägeri-
konventionen. Enligt konventionen skall emellertid en utländsk brott-
målsdom alltid ha hinderverkan också om personen utlämnats för gär-
ningen från en konventionsstat där ny lagföring för samma gärning skulle
kunna vara aktuell. Någon motsvarande regel finns inte i svensk rätt. En
anpassning av bestämmelserna i brottsbalken krävs således, se vidare av-
snitt 5.6.8.
Enligt punkt 4 påverkas inte tillämpliga bilaterala eller multilaterala
överenskommelser som har ingåtts mellan medlemsstater och därtill hör-
ande förklaringar av vad som föreskrivs i artikel 7.
5 Korruption
5.1 Inledning
I en rad internationella organisationer pågår arbete för att motverka korr-
uption i form av muta och bestickning. Det anses allmänt att korrup-
tionens skadeverkningar är stora, både nationellt och på ett internationellt
plan. Handel och annan ekonomisk verksamhet blir alltmer global. Kor-
ruption snedvrider konkurrensen mellan företag, vilket har en hämmande
effekt på handel och ekonomisk tillväxt. Allmänheten bör skyddas mot
dess skadeverkningar i både offentlig och privat verksamhet. Ett sam-
hälle med utbredd korruption är ett mindre effektivt och mer osäkert
samhälle.
Tyngdpunkten i det internationella arbetet mot korruption kan sägas
ligga på utarbetande av åtaganden att straffbelägga olika korruptiva för-
faranden. Detta har resulterat bl.a. i straffrättsliga konventioner och andra
instrument. Fler sådana instrument är också att vänta. Så har exempelvis
en konvention nyligen färdigställts inom Europarådet. Dessutom disku-
teras, bl.a. inom Europarådet, sådant som den skattemässiga behand-
lingen av mutor, betydelsen av att motverka korruption i offentlig upp-
handling och behovet av handlingsregler för tjänstemän.
Sverige deltar aktivt i det internationella arbetet på området. Den sven-
ska strafflagstiftningen är redan relativt långtgående, både vad gäller de
gärningar som är kriminaliserade och den internationella räckvidden. Inte
minst för att skapa likvärdiga konkurrensförutsättningar för svenskt nä-
ringsliv ligger det i svenskt intresse att så många länder som möjligt åtar
sig att bredda sina regelverk.
I propositionen föreslås att Sverige skall ansluta sig till tre existerande
instrument på området, varav två tagits fram inom EU och ett inom
OECD. Inledningsvis redovisas översiktligt innehållet i de svenska straff-
rättsliga mut- och bestickningsreglerna. Därefter behandlas de tre
instrumenten med beskrivning av bakgrund och huvudsakligt innehåll.
Därefter görs en analys av hur de internationella åtagandena förhåller sig
till gällande svensk rätt. I det sammanhanget lämnas också en redogörel-
se för vissa nationella förhållanden som påkallar lagändringar. Vidare
behandlas hur de nödvändiga lagändringarna kan genomföras. Slutligen
behandlas skattefrågor.
5.2 Nuvarande reglering
5.2.1 Materiella regler
Enligt 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken döms arbetstagare som tar
emot, låter sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för
sin tjänsteutövning för mutbrott.
I andra stycket utvidgas kretsen av mottagare till
1) ledamot av styrelse, verk, nämnd eller annan sådan samfällighet
som hör till staten eller till kommun, landsting, kommunalförbund, för-
samling, kyrklig samfällighet eller allmän försäkringskassa,
2) den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,
3) den som är krigsman enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän, m.m. eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,
4) den som utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts
utövar myndighet och
5) den som i annat fall än som avses i 1–4 på grund av förtroende-
ställning fått till uppgift att för någon annan sköta rättslig eller ekono-
misk angelägenhet eller självständigt handha kvalificerad teknisk uppgift
eller övervaka skötseln av sådan angelägenhet eller uppgift.
Enligt 17 kap. 7 § brottsbalken döms den som till arbetstagare eller
annan som avses i 20 kap. 2 § lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller
annan otillbörlig belöning för tjänsteutövningen för bestickning.
Tillämpningsområdet enligt 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken är
inte begränsat till svenska arbetstagare. Det är således straffbelagt enligt
svensk rätt även för en utländsk arbetstagare att låta sig mutas, liksom att
besticka en sådan, oavsett om denne är i offentlig eller privat tjänst. Det-
samma gäller den personkategori som anges i paragrafens andra stycke
5. Däremot är personkretsen i paragrafens andra stycket 1–4 begränsad
till svenska förhållanden. Det är därför inte straffbelagt i Sverige för t.ex.
en ledamot av ett utländskt parlament att låta sig mutas, liksom heller
inte att besticka en sådan.
5.2.2 Särskilda åtalsregler
Av 20 kap. 5 § första och tredje styckena brottsbalken följer att åtal för
mutbrott inom den privata sektorn förutsätter antingen åtalsangivelse av
arbets- eller uppdragsgivaren eller att åtal befinns vara påkallat från
allmän synpunkt. Regeln syftar till att smärre, ursäktliga fall i den privata
sektorn skall lämnas utan beivran.
En motsvarande åtalsregel för bestickning finns i 17 kap. 17 §
brottsbalken.
Bestämmelserna om åtalsangivelse och särskild åtalsprövning gäller
inte endast för svenska förhållanden. Vid mutbrott och bestickning med
utländska inslag medför reglernas utformning att åtal för sådana brott av
utländska privata arbets- eller uppdragstagare eller av utländska offent-
liga arbetstagare förutsätter åtalsangivelse av mottagarens arbets- eller
uppdragsgivare eller att åtal befinns påkallat från allmän synpunkt.
Till detta kommer att det för åtal för brott som begåtts utomlands krävs
förordnande från regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill
(2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken). Riksåklagaren har givits bemyn-
digande att meddela sådant förordnande.
5.2.3 Svensk domsrätt
För att de svenska mut- och bestickningsbestämmelsernas räckvidd på
det internationella planet skall kunna bedömas, måste också reglerna om
svensk domsrätt över brott begångna utomlands beaktas.
Förutsättningarna för att svensk domstol skall vara behörig att döma
för ett brott som begåtts utomlands anges i 2 kap. brottsbalken.
Enligt 2 kap. 2 § brottsbalken föreligger svensk domsrätt om gärningen
begåtts av
1) svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige
2) av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk
medborgare eller tagit hemvist här i riket eller som är dansk, finsk, is-
ländsk eller norsk medborgare och finns här, eller
3) av annan utlänning som finns här i riket och brottet enligt svensk lag
kan leda till fängelse i mer än sex månader.
För svensk domsrätt förutsätts i dessa fall emellertid att gärningen inte
är fri från ansvar på gärningsorten, det s.k. kravet på dubbel straffbarhet.
Det finns däremot inte något formellt krav på att lagstiftningen på gär-
ningsorten verkligen upprätthålls med någon effektivitet. Detta kan dock
få betydelse vid bedömningen av om en förmån är otillbörlig.
Enligt 2 kap. 3 § brottsbalken föreligger också svensk domsrätt bl.a.
om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet
eller svensk allmän inrättning. I dessa fall föreligger inget krav på dubbel
straffbarhet. Denna regel torde kunna få betydelse främst om en svensk
offentlig tjänsteman låter sig mutas utomlands. Både besticknings- och
mutbrottet torde då kunna anses vara begånget mot Sverige.
Utöver vad som beskrivits ovan kan svensk domsrätt föreligga om lag-
föring överförs från ett land som, liksom Sverige, anslutit sig till den
europeiska konventionen om lagföring i brottmål. Regler om detta finns i
lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott
(lagföringslagen), till vilken hänvisas i 2 kap. 3 a § brottsbalken.
5.3 De nya instrumenten
5.3.1 Korruptionsprotokollet
Den arbetsgrupp under ministerrådet som arbetade fram bedrägeri-
konventionen (se avsnitt 4) fick därefter i uppdrag att utarbeta ett instru-
ment mot korruption. Ett protokoll till bedrägerikonventionen med
bestämmelser om korruption undertecknades av EU:s medlemsstater i
september 1996 (EGT C 313, 23.10.1996, s. 1, korruptionsprotokollet,
bilaga 5). Till protokollet har det upprättats en förklarande rapport (EGT
C 11, 15.1.1998, s. 5)
Syftet med protokollet är att bekämpa sådan korruption som skadar
eller kan skada EG:s finansiella intressen. I den förklarande rapporten till
protokollet framhålls bl.a. att medlemsländernas lagstiftning är långt
ifrån tillräcklig när det gäller den internationella omfattningen. Vidare
framhävs behovet av att säkerställa en större överensstämmelse i sättet på
vilket medlemsstaternas strafflagstiftning griper sig an straffvärda former
av korruption med internationella förgreningar.
Protokollet innehåller åtaganden att straffbelägga bestickning och
mutbrott av nationella offentliga tjänstemän och EG-tjänstemän, liksom
även EG-kommissionärer och ledamöter av Europaparlamentet, EG-
domstolen och Revisionrätten. Brotten skall beläggas med proportioner-
liga och avskräckande påföljder. Vidare finns bestämmelser om jurisdik-
tion, lösning av tvister om tolkning av protokollet samt sedvanliga regler
om ikraftträdande, anslutning av nya medlemsstater m.m.
En närmare redogörelse för innehållet jämte förhållandet till svensk
rätt finns i avsnitt 5.5.1.
5.3.2 Korruptionskonventionen
Sedan arbetet med korruptionsprotokollet avslutats, fortsatte man inom
EU:s tredje pelare med utarbetandet av en fristående konvention om
korruption. Den undertecknades av medlemsstaterna den 26 maj 1997
(EGT C 195, 25.6.1997, s. 1, korruptionskonventionen, bilaga 6). Kon-
ventionens bestämmelser överensstämmer till stora delar med vad med-
lemsstaterna redan åtagit sig i bedrägerikonventionen och i det nämnda
protokollet. Korruptionskonventionen går emellertid längre på det sättet
att det inte finns något rekvisit om skada för EG:s finanser.
Någon förklarande rapport till konventionen har ännu inte tagits fram.
Syftet med konventionen är att förbättra det rättsliga samarbetet i kampen
mot korruption, vilket betraktas som ett gemensamt intresse för EU:s
medlemsstater.
Konventionen innehåller till stora delar samma åtaganden som vissa av
dem som finns i bedrägerikonventionen och korruptionsprotokollet, för-
utom rekvisitet skada för EG.s finansiella intressen. Det finns således
regler om mutbrott och bestickning samt jurisdiktion som överensstäm-
mer med korruptionsprotokollet. Vidare finns det bestämmelser om
straffansvar för företagsledare, utlämning och åtal, samarbete mellan
medlemsstaterna samt utländsk brottmålsdoms hinderverkan, som har
sina huvudsakliga motsvarigheter i bedrägerikonventionen. Medlemsstat-
erna ges också möjlighet att låta de nationella domstolarna inhämta för-
handsbesked om tolkningen av konventionen. Slutligen finns sedvanliga
bestämmelser om ikraftträdande, anslutning av nya medlemsstater m.m.
En närmare redogörelse för innehållet jämte förhållandet till svensk
rätt finns i avsnitt 5.5.2.
5.3.3 OECD-konventionen
Även inom OECD pågår arbete mot korruption. Arbetet har där koncen-
trerats på straffbeläggning av bestickning av utländska offentliga tjänste-
män, som anses vara det i sammanhanget allvarligaste problemet i det
internationella handelsutbytet. Dessutom diskuteras korruptionsbe-
kämpande åtgärder inom ramen för offentlig upphandling och bokför-
ing/revision samt skatterättslig behandling av givna mutor. Sverige deltar
aktivt i arbetet.
År 1994 antogs en allmänt hållen rekommendation om motverkande av
mutor och bestickning i internationella affärsrelationer. Rekommendatio-
nen hade föregåtts av ett flerårigt arbete i organisationen.
År 1996 antogs en rekommendation om skattebehandling av mutor.
Enligt denna skall länderna se över sin skattelagstiftning i syfte att vägra
avdragsrätt för givna mutor, se vidare avsnitt 5.11.
Vid ett ministerrådsmöte den 26 och 27 maj 1997 antogs en mer preci-
serad rekommendation att straffbelägga bestickning av utländska offent-
liga tjänstemän i enlighet med vissa "agreed common elements". Efter-
som enighet inte kunde uppnås om att en rekommendation var tillräckligt
bindande, åtog sig medlemsstaterna i rekommendationen att förhandla en
konvention på området. Konventionen skulle vara färdig för
undertecknande före 1997 års utgång.
Konventionen förhandlades fram under hösten och undertecknades av
de 29 medlemsstaterna jämte fem observatörsländer den 17 december
1997 (bilaga 7). Till konventionen har också utarbetats en kommentar
som skall tjäna till ledning för tolkningen av bestämmelserna.
Syftet med konventionen är att bekämpa korruption i internationella
affärsrelationer. Sådan korruption sägs undergräva ekonomisk utveckling
och utgöra ett hinder för fri konkurrens. Bekämpandet skall ske främst
genom viss tillnärmning av ländernas lagstiftningar. I kommentaren talas
emellertid om åstadkommande av funktionell ekvivalens beträffande de
åtgärder som vidtas i de länder som ansluter sig. Detta innebär att det inte
krävs att lagstiftningarna ser likadana ut eller att ingrepp görs i de grund-
läggande principerna i ländernas rättssystem.
Konventionen innehåller främst åtagande att straffbelägga bestickning
av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsrelationer. I
definitionen av offentlig tjänsteman ingår även t.ex. utländska ministrar
och parlamentsledamöter. Vidare finns bestämmelser om ansvar för juri-
diska personer, förverkande, jurisdiktion, penningtvätt, bokföringsregler,
inbördes rättshjälp och utlämning. Slutligen finns bestämmelser om
uppföljning och kontroll av konventionsåtagandena samt sedvanliga
bestämmelser om bl.a. ikraftträdande.
En närmare redogörelse för innehållet jämte förhållandet till svensk
rätt finns i avsnitt 5.5.3.
5.4 Tillträde till konventionerna och protokollet
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner korruptionsprotokollet,
korruptionskonventionen och OECD-konventionen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker att Sverige tillträder instrumenten eller
har inga invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Som framhålls i avsnitt 4.1 utgör be-
drägerier och andra oegentligheter som riktar sig mot EG:s finansiella in-
tressen ett allvarligt problem. En åtgärd som det har ansetts nödvändigt
att vidta för att effektivisera kampen mot denna typ av brottslighet är råd-
ets beslut att upprätta korruptionsprotokollet. Sverige har deltagit aktivt i
arbetet som ledde fram till det antagna instrumentet, som träder i kraft
endast om samtliga medlemsstater ratificerar det. Det ligger i Sveriges
intresse att så sker. En naturlig utgångspunkt är således att Sverige skall
tillträda korruptionsprotokollet.
Det internationella samarbetet har också stor betydelse i kampen mot
korruptionens skadeverkningar. Sverige har deltagit aktivt i arbetet som
ledde fram till EU:s och OECD:s korruptionskonventioner. EU-konven-
tionen träder dessutom i kraft endast om samtliga medlemsstater rati-
ficerar den. Regeringen föreslår därför att riksdagen godkänner
korruptionsprotokollet, korruptionskonventionen och OECD-konven-
tionen.
5.5 Behovet av lagstiftning samt förklaringar
5.5.1 Korruptionsprotokollet
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan i huvudsak
åtagandena i protokollet. I den svenska lagstiftningen måste det
emellertid klargöras att straffansvaret omfattar mutor som är avsedda att
tillfalla – eller tillfaller – någon annan än den vars tjänsteutövning man
vill påverka. Det måste också göras straffbart i Sverige att besticka EG-
kommissionärer, EU-parlamentariker och domare i EG-domstolen och
Revisionsrätten, liksom det måste göras straffbart för en sådan
befattningshavare att ta mutor.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att Sverige avger
förklaring
– att vi inte ämnar utöva domsrätt på den grunden att brottet begåtts
gentemot en gemenskapstjänsteman eller vissa andra befattningshavare i
EU-administrationen, och
– att vi inte ämnar utöva domsrätt på den grunden att gärningsmannen är
gemenskapstjänsteman vid en institution eller ett organ med säte i
Sverige.
Promemorians bedömning och förslag överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna har inte framfört några invändningar mot prome-
morians bedömning och förslag.
Skälen för regeringens bedömning och förslag redovisas artikelvis.
Artikel 1
Artikeln innehåller definitioner. Där anges främst vad som i protokollet
avses med gemenskapstjänsteman och nationell tjänsteman. Värt att no-
tera är att definitionen av nationell tjänsteman är utformad så att en med-
lemsstat som överväger rättsliga åtgärder mot en tjänsteman från en
annan medlemsstat inte behöver tillämpa en definition av tjänsteman som
är vidare än den som finns i den nationella rätten.
Artikeln påfordrar inga lagstiftningsåtgärder.
Artikel 2
I artikeln anges vad som i protokollet avses med mutbrott.
Åtagandet innefattar att straffbelägga tjänstemäns begäran om, motta-
gande av och accepterande av löften om förmåner.
Den brottsliga handlingen enligt 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken
består i att ta emot, låta sig utlova eller begära en otillbörlig belöning.
Mottagarkretsen är inte begränsad till offentliga tjänstemän. Den svenska
lagstiftningen täcker således in protokollets åtagande i detta avseende.
Protokollet talar vidare om förmåner, oavsett art. Enligt den förkla-
rande rapporten är detta ett avsiktligt brett koncept, som omfattar inte
bara materiella saker, t.ex. pengar, värdeföremål, varor av alla slag och
utförda tjänster, utan också allt som kan vara av indirekt intresse såsom
betalning av den korrumperande personens skulder eller arbete på dennes
egendom. Förteckningen anges vara icke uttömmande. Begreppet förmå-
ner sägs täcka alla typer av materiella, immateriella eller sociala förmån-
er.
I 20 kap. 2 § brottsbalken talas om muta eller annan otillbörlig be-
löning. Med detta avses olika typer av förmåner, med eller utan ekono-
miskt värde. Otillbörlighetsrekvisitet innebär emellertid att inte alla för-
måner kan grunda ansvar. Bl.a. sådant som förmånens värde, huruvida
den önskade tjänsteutövningen omfattar myndighetsutövning och om syf-
tet med belöningen är helt legitimt skall påverka bedömningen.
Något otillbörlighetsrekvisit finns som framgått inte i protokollet. Man
kan därför få intrycket att det undantag för tillbörliga belöningar som
finns i den svenska lagstiftningen medför att vi inte utan lagändring lever
upp till åtagandet i protokollet i denna del. Emellertid får det anses själv-
klart – och förhandlingarna som ledde fram till protokollet ger stöd för
detta – att åtagandet i protokollet inte gör det nödvändigt att straffbelägga
varje obetydlig eller i övrigt tillbörlig förmån. Artikeln tar sikte på otill-
börlig påverkan av någons tjänsteutövning, och en helt obetydlig förmån
är inte ägnad att påverka mottagarens beslutsfattande. Det torde alltså
inte finnas behov av att nu förändra den svenska lagstiftningen i detta
hänseende.
Definitionen i artikel 2 i protokollet innehåller vidare att tjänstemannen
direkt eller genom tredje man begär, tar emot eller accepterar löften om
förmåner. I den förklarande rapporten framhålls att det är nödvändigt att
fastställa tjänstemannens ansvar oberoende av mellanmannens goda eller
onda tro.
I svensk rätt torde det inte spela någon roll för mottagarens ansvar om
mutan eller belöningen tas emot, accepteras eller begärs direkt eller gen-
om förmedling av någon annan. Något behov av att ändra lagstiftningen i
detta avseende finns alltså inte.
Artikeln innefattar åtagande att straffbelägga även den situationen att
förmånen tillfaller någon annan än tjänstemannen själv. Detta har ut-
tryckts genom att mutbrottet skall ske för tjänstemannens egen räkning
eller för tredjemans räkning. I den förklarande rapporten nämns förmåner
till make eller partner, en god vän och ett politiskt parti eller någon annan
organisation.
Mottagarkretsen i 20 kap. 2 § brottsbalken omfattar arbetstagare och
vissa andra personkategorier. I det betänkande som låg till grund för
bestämmelsens nuvarande utformning (SOU 1974:37 s. 142) sägs att det
saknar betydelse om den ifrågavarande förmånen kommer just gärnings-
mannen till godo. Även förmåner som med funktionärens goda minne
lämnas till t.ex. hans hustru eller annan närstående kan vara straffbara.
Det framhålls dock att ansvaret i det hänseendet måste vara begränsat till
sådant som kan sägas ligga inom egennyttans ram, och att mutansvar så-
ledes inte torde komma i fråga om t.ex. en befattningshavare som sakligt
ovidkommande villkor för att bevilja ett tillstånd uppställer att den sök-
ande skall lämna bidrag till något allmännyttigt ändamål. Saken kom-
menteras inte i den efterföljande propositionen och såvitt känt har
frågeställningen inte blivit föremål för domstolsprövning. I doktrinen
(Cars, Mutbrott, bestickning och korruptiv marknadsföring s. 25 f) har
ifrågasatts om inte även en förmån som lämnas till en förening eller en
ideell organisation – t.ex. ett politiskt parti vars verksamhet ligger funk-
tionären varmt om hjärtat – kunde föranleda ansvar för funktionären om
han godkänt transaktionen eller rentav tagit initiativ till den.
Rättsläget är således inte alldeles klart i fråga om i vilken utsträckning
det straffbara området omfattar förmåner till andra än funktionären själv.
Det finns därför ett behov av att förtydliga den svenska lagstiftningen i
detta hänseende. Detta behandlas i avsnitt 5.6.3.
Artikel 2 stadgar vidare att förmånen skall ta sikte på att tjänstemannen
skall utföra eller inte utföra en handling i tjänsten eller vid utövandet av
tjänsten på ett sätt som strider mot hans officiella förpliktelser.
I 20 kap 2 § första stycket brottsbalken stadgas att mutan skall ta sikte
på tjänsteutövning. Överensstämmelse föreligger således med proto-
kollets bestämmelse. Den svenska regleringen går till och med ett steg
längre i det att det inte finns något rekvisit om att mottagaren skall
handla i strid med sina officiella förpliktelser.
I den svenska lagstiftningen finns det slutligen av naturliga skäl inget
krav på att handlandet skall ha skadat eller kunnat skada EG:s finansiella
intressen. Den svenska lagstiftningen täcker dock även detta.
Artikel 3
I likhet med förhållandet mellan mutbrott och bestickning i svensk rätt, är
artikel 3 i protokollet om bestickning en spegelbild av mutbrottet i artikel
2. Den brottsliga handlingen definieras i protokollet som att utlova eller
bevilja en förmån till en tjänsteman.
I 17 kap. 7 § brottsbalken definieras den brottsliga gärningen som att
lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig belöning. Detta
torde täcka det handlande som enligt protokollet skall straffbeläggas.
Det kan vidare noteras att protokollet bara täcker krav, löften eller
betalningar på förhand, före den åsyftade tjänsteutövningen. Den svenska
lagen har således även här ett vidare tillämpningsområde, eftersom den
även omfattar krav, löften och betalningar som framställs eller sker i
efterhand.
Beträffande övriga delar av artikel 3 äger resonemanget ovan under ar-
tikel 2 motsvarande tillämpning. Föreslagna lagändringar behandlas när-
mare i avsnitt 5.6.3.
Artikel 4.1
Enligt artikel 4.1 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att de nationella regler som straffbelägger bedrägerier mot
EG:s budget enligt bestämmelserna i artikel 1 i bedrägerikonventionen
när de begås av nationella tjänstemän, tillämpas också om de begås av
gemenskapstjänstemän. I artikel 1 i bedrägerikonventionen åtar sig med-
lemsstaterna att straffbelägga olika former av bedrägliga förfaranden som
riktar sig mot EG:s finansiella intressen. I avsnitt 4.4.1 har bedömningen
gjorts att de svenska straffbestämmelserna om bl.a. bedrägeri och
urkundsförfalskning täcker åtagandet med ett undantag, där ny lag-
stiftning föreslås. Gemensamt för både existerande bestämmelser och det
som föreslås är att reglerna är generellt tillämpliga i det att
brottsbeskrivningarna inte är inskränkta till någon viss personkrets. De
nuvarande svenska reglerna – jämte vad som föreslås – täcker således
redan EG-relaterade bedrägerier som begås av en EG-tjänsteman. Någon
ytterligare lagstiftningsåtgärd i anledning av artikel 4.1 är därför inte
påkallad.
Artikel 4.2
Enligt artikel 4.2 skall medlemsstaterna säkerställa att sådana i artikel 4.1
nämnda gärningar, liksom mutbrott och bestickning i protokollets me-
ning, i den mån de omfattar gärningar som begås av eller gentemot bl.a.
ministrar och parlamentsledamöter, görs tillämpliga också på motsva-
rande befattningshavare i EU-administrationen (EG-kommissionärer, le-
damöter av Europaparlamentet, EG-domstolen och Revisionsrätten).
Tanken bakom artikeln är att säkerställa att höga befattningshavare i EU-
administrationen skall vara straffrättsligt ansvariga för brott mot EG:s fi-
nansiella intressen på samma sätt som deras nationella motsvarigheter.
Detta innebär att i den mån t.ex. regeringsmedlemmar kan straffas enligt
den nationella rätten för EG-bedrägerier respektive mutbrott och be-
stickning, så måste de nationella reglerna vara tillämpliga också på mot-
svarande befattningshavare i EU-administrationen.
Såsom ovan anförts är de straffbestämmelser som motsvarar åtagan-
dena i bedrägerikonventionen inte inskränkta till någon särskild person-
krets. Reglerna äger generell tillämplighet och omfattar således också de
befattningshavare i EU-administrationen som artikel 4.2 tar sikte på.
Detsamma gäller beträffande bestickningsbrottet. Bestämmelsen i
17 kap. 7 § brottsbalken omfattar envar som lämnar, utlovar eller erbju-
der en muta.
När det gäller mutbrott och den personkrets som kan bli föremål för
bestickning är läget något mer komplicerat. Straffbestämmelsen i 20 kap.
2 § brottsbalken första stycket bygger på det civilrättsliga arbetstagar-
begreppet. Därutöver omfattas en rad personkategorier som räknas upp i
paragrafens andra stycke.
De svenska statsråden faller inte under det civilrättsliga arbetstagarbe-
greppet utan torde i muthänseende få hänföras till personkategorin i 20
kap. 2 § andra stycket 2 brottsbalken, "den som utövar uppdrag som är
reglerat i författning". Detsamma gäller riksdagsledamöter. Bestämmel-
sen torde endast avse svenska förhållanden, alltså bara omfatta svenska
statsråd och ledamöter av den svenska riksdagen (se avsnitt 5.2.1). Var-
ken EG-kommissionärer eller EU-parlamentariker omfattas således av re-
geln. Frågan är emellertid om de kan bedömas falla under det svenska
arbetstagarbegreppet, och på det sättet omfattas av paragrafens första
stycke.
Arbetstagarbegreppet är inte definierat i lag, utan har utvecklats i för-
arbeten och praxis. Vid bedömningen av om det föreligger ett arbets-
givar–arbetstagarförhållande ges ofta betydelse åt sådant som om förhåll-
andet är grundat på avtal, om det går ut på att den ena parten skall pre-
stera arbete för den andra partens räkning, om förhållandet har stadig-
varande eller regelbunden karaktär och om arbetets utförande är under-
kastat bestämda direktiv eller kontroll. Begreppet får en avgörande be-
tydelse även inom andra rättsområden än det arbetsrättsliga, t.ex. social-
försäkrings- och skatteområdena och i konkurssammanhang. Olika dom-
stolar har således att bedöma frågan utifrån olika regelverk. Det måste
också hållas i minnet att när domstolarna behandlar frågan görs det ofta i
ljuset av de konsekvenser ställningstagandet får för berörda personer.
Som exempel kan nämnas det skydd mot felaktiga uppsägningar som ges
arbetstagare, men inte andra, i lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Det är ofta svårt att på förhand dra några säkra slutsatser om en viss
person eller personkategori faller under arbetstagarbegreppet. Såvitt av-
ser EG-kommissionärerna och EU-parlamentarikerna talar dock starka
skäl för att de inte omfattas av detta begrepp, särskilt med hänsyn till in-
slaget av förtroendeuppdrag. För att Sverige säkert skall uppfylla åtag-
andet i protokollet krävs att kommissionärerna och parlamentarikerna
kan straffas för mutbrott, liksom att bestickning av dem görs straffbart. I
syfte att säkerställa detta måste därför lagstiftningsåtgärder vidtas. Detta
behandlas i avsnitt 5.6.4.
De svenska justitie- och regeringsråden faller under det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet och omfattas således av 20 kap. 2 § första stycket
brottsbalken.
I Sverige finns det inget organ som mer direkt motsvarar EG:s revi-
sonsdomstol. Det finns alltså ingen svensk personkategori med vilken
domarna i Revisionsrätten kan jämställas i straffrättsligt hänseende. De
bör dock inte i detta sammanhang behandlas på annat sätt än domarna i
EG-domstolen och förstainstansrätten.
Skäl kan i och för sig anföras för att också domarna i EG-domstolen
och Revisionsrätten skall anses falla under det svenska arbetstagarbe-
greppet. Eftersom viss osäkerhet måste anses råda härom bör uttryck-
ligen fastslås att också dessa omfattas av straffansvar i berört avseende.
Även detta behandlas i avsnitt 5.6.4.
Artikel 4.3
Artikel 4.3 anger att särskilda politiskt motiverade straffansvarsregler för
ministrar i den nationella rätten inte behöver tillämpas på EG-kommis-
sionärer. En förutsättning är dock att man i den nationella rätten har
straffbestämmelser som omfattar EG-bedrägerier och mutbrott och be-
stickning som begås av kommissionärer.
Bestämmelsen saknar relevans för svenskt vidkommande.
Artikel 4.4
I artikeln sägs att bestämmelserna om likabehandling i artikel 4.1–3 inte
skall påverka tillämpningen av de bestämmelser om straffprocessrätt och
om fastställande av laga domstol som är tillämpliga i varje medlemsstat.
Detta innebär bl.a. att om det finns särskilda procedurregler, t.ex. forum-
regler eller regler för åtal av en minister, parlamentsledamot eller domare
i den högsta domstolen för de brott som omfattas av protokollet, så be-
höver dessa regler inte tillämpas på åtal av en EG-kommissionär, EU-
parlamentariker eller ledamot av EG-domstolen eller Revisionsrätten.
Bakgrunden härtill är bl.a. att sådana nationella procedurregler kan ha sin
grund i specifikt nationella politiska förhållanden.
I den förklarande rapporten framhålls dock att om lagstiftningen i en
medlemsstat ger en viss domstol behörighet att döma i mål mot ministrar,
parlamentariker eller höga domare så kan denna domstol ges behörighet
att döma i mål rörande motsvarande befattningshavare i EU-administra-
tionen.
De svenska statsråden, riksdagsledamöterna samt justitie- och rege-
ringsråden åtnjuter ett visst immunitetsskydd. I Regeringsformen (RF)
finns angivet vissa särskilda procedurregler beträffande lagföring för
brott som dessa personkategorier begår i tjänsten. Dessa procedurregler
skall normalt inte tillämpas på mutbrott, eftersom sådant brott vanligtvis
anses falla utanför tjänsteutövningen eller utövandet av uppdraget. Det-
samma torde i de flesta tänkbara fall gälla bestickning, liksom de brott
som avses i artikel 1 i bedrägerikonventionen. Vanliga åtals- och forum-
regler skall alltså i regel tillämpas även vid åtal mot berörda person-
kategorier. Även om det i och för sig är tänkbart att de särskilda proce-
durreglerna någon gång skulle vara tillämpliga på åtal av t.ex. ett statsråd
eller en riksdagsledamot för brott som omfattas av protokollet, så skulle
det te sig vanskligt att låta samma, till svenska förhållanden anpassade,
regler vara tilllämpliga också på motsvarande befattningshavare i EU-
administrationen. Det finns därför ingen anledning att, på sätt kon-
ventionen anger, låta någon särskild domstol pröva åtal för mutbrott eller
EG-bedrägerier av kommissionär eller ledamot av EU-parlamentet, EG-
domstolen eller Revisionsrätten.
Artikel 4.5
Slutligen stadgas att protokollet skall tillämpas "i full överensstämmelse"
med relevanta EG-bestämmelser om hävande av immunitet. Innebörden
av detta är enligt den förklarande rapporten att protokollet inte skall
påverka bestämmelser om hävande av immunitet för personal vid gemen-
skapernas institutioner.
Redan av Sveriges anslutning till EU följer att de EG-rättsliga immuni-
tetsbestämmelserna äger giltighet i Sverige. Detta har vidare tydliggjorts
i 1 § lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Någon
lagstiftningsåtgärd är därför inte påkallad till följd av artikel 4.5.
Artikel 5.1
I artikeln åtar sig medlemsstaterna att belägga de gärningar som anges i
artiklarna 2 och 3, liksom medverkan till och anstiftan av dessa brott,
med effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. För allvarli-
gare fall skall frihetsberövande påföljder som kan leda till utlämning
stadgas. Medlemsstaterna får själva avgöra vad som menas med allvar-
liga fall.
För mutbrott stadgas i 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken böter
eller fängelse i högst två år. För grovt brott döms till fängelse, lägst sex
månader och högst sex år. För bestickning döms enligt 17 kap. 7 §
brottsbalken till böter eller fängelse i högst två år. Något grovt brott finns
inte. Dessa straffskalor torde väl uppfylla artikelns krav på effektivitet,
proportionalitet och avskräckande effekt.
Regler om utlämning till utomnordiskt land finns i lagen (1957:668)
om utlämning för brott, utlämningslagen. Utlämning kan ske för brott för
vilket är stadgat fängelse i mer än ett år. Beträffande utlämning till annat
nordiskt land uppställs i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge ett krav på att brottet skall kunna
föranleda annat än endast böter. Såväl mutbrott som bestickning kan så-
ledes föranleda utlämning.
För medhjälp till och anstiftan av mutbrott och bestickning döms enligt
23 kap. 4 § brottsbalken. Straffskalorna är desamma som för gärnings-
mannaskap.
Artikel 5.2
Enligt artikel 5.2 skall åtagandet att tillhandahålla relevanta påföljder inte
påverka medlemsstaternas möjligheter att vidta disciplinära åtgärder mot
nationella tjänstemän eller gemenskapstjänstemän. Det anges också att de
nationella domstolarna kan ta hänsyn till eventuella disciplinära åtgärder
mot en person vid fastställande av straffrättslig påföljd.
Enligt 29 kap. 5 § 5 och 30 kap. 4 § brottsbalken skall svenska dom-
stolar vid påföljdsval och straffmätning ta hänsyn till om den tilltalade
avskedats eller kan komma att avskedas från anställning eller drabbas av
annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkesutövningen.
Något behov av att ändra lagstiftningen till följd av artikeln finns inte.
Artikel 6
Artikeln anger vilka jurisdiktionsgrunder medlemsstaterna skall eller kan
tillämpa beträffande de brott protokollet omfattar. De grunder som sålun-
da uppräknas är:
a) brottet har begåtts på medlemsstatens territorium
b) gärningsmannen är medborgare eller tjänsteman i den berörda staten
c) brottet har begåtts mot en nationell tjänsteman eller gemenskaps-
tjänsteman eller mot någon av de befattningshavare i EU-administra-
tionen som räknas upp i artikel 4 som är medborgare i medlemsstaten
d) gärningsmannen är gemenskapstjänsteman vid en institution eller ett
organ med säte i medlemsstaten.
Enligt andra punkten i artikeln kan medlemsstaterna reservera sig mot
tillämpning av samtliga jurisdiktionsgrunder utom territorialitetsprincip-
en.
Sverige har en vid internationell jämförelse vid straffrättslig jurisdik-
tion.
Enligt 2 kap. 1 § brottsbalken döms vid svensk domstol för brott som
begåtts här i riket (territorialitetsprincipen). Sverige uppfyller således åta-
gandet under a.
När det gäller brott begångna utomlands döms enligt 2 kap. 2 § brotts-
balken av svensk domstol bl.a. om brottet begåtts av svensk medborgare
eller utlänning med hemvist här eller av en utlänning som finns här, om
för brottet kan följa fängelse i mer än sex månader.
Sverige har således generell domsrätt över svenska medborgare.
Någon bestämmelse motsvarande vad som sägs i det andra ledet under
b, om brott av "tjänsteman i den berörda staten" finns däremot inte.
Något behov av en uttrycklig regel om detta finns emellertid knappast. I
alla praktiska fall torde det redan finnas möjlighet att lagföra en här i
riket verksam tjänsteman i de situationer som avses i protokollet. I den
mån tjänstemannen inte är svensk medborgare torde han eller hon nor-
malt ha hemvist här eller i vart fall finnas här i den mening som
brottsbalken avser. Också vid detta senare förhållande finns svensk juris-
diktion med hänsyn till att straffskalan för mutbrott och bestickning
omfattar fängelse i mer än sex månader. Med hänsyn härtill bör kunna
hävdas att svenska regler innefattar de situationer som avses i artikel
6.1.b.
Enligt c kan jurisdiktion också övervägas för brott som begåtts mot en
nationell tjänsteman, en EG-tjänsteman eller mot en av de befattnings-
havare i EU-administrationen som omfattas av artikel 4. Bestämmelsen
tar sikte på bestickningsbrott som begås utomlands av personer som inte
är medborgare i någon medlemsstat.
Enligt 2 kap. 3 § brottsbalken döms av svensk domstol bl.a. om brottet
förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk
allmän inrättning. Denna bestämmelse torde medföra att den som utom-
lands besticker en svensk offentlig tjänsteman kan dömas i Sverige. Nå-
got behov av att i Sverige kunna lagföra bestickning av en EU-funktionär
som inte är verksam här i riket eller av en tjänsteman från något annat
EU-land om brottet i övrigt eller gärningsmannen saknar anknytning till
Sverige torde inte föreligga. Det måste i sådant fall anses tillräckligt att
mutbrottet kan beivras i det EU-land som har domsrätt enligt a eller b.
Något bärande skäl att ändra lagstiftningen finns alltså inte här och
Sverige bör följaktligen reservera sig mot artikel 6.1.c såvitt den avser
annat än bestickning gentemot svensk tjänsteman.
Enligt d kan medlemsstaterna slutligen åta sig jurisdiktion över brott
som begås av en gemenskapstjänsteman som tjänstgör vid en gemen-
skapsinstitution eller ett organ som har sitt säte i medlemsstaten. Bestäm-
melsen anges i den förklarande rapporten vara användbar särskilt när en
överträdelse begås utanför medlemsstaterna av en gemenskapstjänsteman
som inte är medborgare i någon medlemsstat. Denna jurisdiktionsgrund
framstår i förhållande till svensk rätt som relativt systemfrämmande och
det skulle föra väl långt att åta sig domsrätt över sådana närmast hypotet-
iska situationer med alltför svag anknytning till svenska förhållanden och
svenska skyddsintressen. Sverige bör därför förklara att vi inte ämnar
tillämpa jurisdiktion enligt artikel 6.1.d.
Artikel 7.1
I artikel 7.1 hänvisas till ett antal bestämmelser i bedrägerikonventionen
med förklaring att de skall tillämpas också på bestickning och mutbrott
enligt protokollets definitioner och på de överträdelser som anges i
artikel 4 (EG-bedrägerier som begås av gemenskapstjänstemän). De be-
stämmelser i bedrägerikonventionen till vilka det hänvisas rör straff-
rättsligt ansvar för företagsledare, utlämning och samarbete mellan
medlemsstaterna vid förundersökning, lagföring och straffverkställighet.
Dessa frågor behandlas i avsnitt 4.4 och de slutsatser som dras där äger
giltighet också beträffande de brott som omfattas av protokollet. Några
särskilda lagstiftningsåtgärder är inte är påkallade i detta sammanhang.
Artikel 7.2
I artikel 7.2 stadgas vidare att bestämmelserna i bedrägerikonventionen
om principen ne bis in idem (inte två lagföringar för samma gärning), om
att det står staterna fritt att ha nationella regler som går längre än å-
tagandena i konventionen samt om information till EG-kommissionen
om lagstiftningsåtgärder som vidtagits som en följd av konventionen
skall tillämpas också på protokollet. De överväganden som görs i
samband med ratifikation av bedrägerikonventionen beträffande dessa
bestämmelser (se avsnitt 4.4.6) äger giltighet även för protokollet. Något
behov av andra sakliga ändringar i reglerna om utländsk brottmålsdoms
hinderverkan uppkommer inte här. När det gäller ne bis in idem skall de
förklaringar som görs i anslutning till bedrägerikonventionen gälla även
för motsvarande bestämmelser i protokollet om medlemsstaten inte anger
annat. Det finns ingen anledning att inte låta denna förklaring gälla även
här.
Reglerna om utländsk brottmålsdoms hinderverkan gäller enligt 2 kap.
5 a § första stycket brottsbalken om en dom meddelats antingen i den stat
där gärningen begåtts eller i någon annan stat som tillträtt konventionen
om brottmålsdoms internationella rättsverkningar eller konventionen om
överförande av lagföring. Till denna uppräkning får, förutom bedrägeri-
konventionen (se avsnitt 4.4.6), korruptionsprotokollet läggas, se vidare
avsnitt 5.6.8.
I avsnitt 4.4.6 behandlas också brott som delvis begåtts här i riket och
delvis i en annan EU-medlemsstat som lagfört för gärningen. I sådant fall
föreligger hinder för ny lagföring här. Det nya stycke som föreslås i 2
kap. 5 a § brottsbalken i anledning härav får även omfatta korruptions-
protokollet, se vidare avsnitt 5.6.8.
Artikel 8
Artikeln behandlar lösning av tvister om tolkning av protokollet. Tvister
mellan medlemsstater skall i första hand slitas av rådet. I andra hand ges
EG-domstolen en roll som tvistlösare vid tvister mellan medlemsstater
och dessutom – inskränkt till vissa bestämmelser – mellan medlemsstater
och EG-kommissionen. En motsvarande bestämmelse finns i bedrägeri-
konventionen. Några lagstiftningsåtgärder är inte påkallade i anledning
av artikeln. Det skall dock nämnas att det föreligger ytterligare ett
protokoll till bedrägerikonventionen i vilket möjlighet ges för domstolar i
medlemsstaterna att inhämta förhandsbesked från EG-domstolen om
tolkning av bedrägerikonventionen och korruptionsprotokollet, se vidare
avsnitt 6.
Artiklarna 9–12
Artiklarna behandlar ikraftträdande, anslutning av nya medlemsstater,
reservationer och depositarie för protokollet. Bestämmelserna påfordrar
inga lagstiftningsåtgärder. Emellertid bör det beträffande ikraftträdandet
framhållas att protokollet träder i kraft först sedan samtliga medlems-
stater ratificerat det. Detta kan ta avsevärd tid. Som framhålls i avsnitt 7
bör emellertid de lagändringar som föreslås i promemorian sättas i kraft
så snart det kan ske.
5.5.2 Korruptionskonventionen
Regeringens bedömning: Några särskilda lagändringar – utöver dem
som ansetts motiverade med anledning av motsvarande bestämmelser i
bedrägerikonventionen och korruptionsprotokollet – krävs inte för
tillträde till konventionen.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att Sverige avger
förklaring
– att vi inte ämnar utöva domsrätt på den grunden att brottet begåtts
gentemot en gemenskapstjänsteman eller vissa andra befattningshavare i
EU-administrationen, och
– att vi inte ämnar utöva domsrätt på den grunden att gärningsmannen
är gemenskapstjänsteman vid en institution eller ett organ med säte i
Sverige.
Riksdagen godkänner att Sverige avger förklaring om att här kunna
lagföra den som har dömts för samma gärning i en annan stat som är
medlem av Europeiska unionen, om gärningen
a) helt eller delvis har begåtts inom svenskt territorium, eller
b) riktats mot Sveriges säkerhet eller andra för Sverige lika viktiga
intressen.
Riksdagen godkänner att Sverige avger förklaring som innebär att
svenska domstolar ges möjlighet att inhämta förhandsavgöranden från
EG-domstolen om tolkningen av konventionen. Denna möjlighet skall
inte begränsas till domstolar i sista instans.
Promemorians bedömning och förslag överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna delar huvudsakligen bedömningen och förslagen
eller har inga invändningar.
Skälen för regeringens bedömning och förslag redovisas artikelvis.
De överväganden som görs när det gäller bedrägerikonventionen och
korruptionsprotokollet äger giltighet beträffande motsvarande
bestämmelser i denna konvention, såväl vad avser behov av lagändringar
som förklaringar.
Artikel 1
Artikeln innehåller definitioner och överensstämmer med artikel 1 i pro-
tokollet.
Artiklarna 2 och 3
I artiklarna anges vad som i konventionen avses med mutbrott respektive
bestickning. Bestämmelserna överensstämmer med motsvarande bestäm-
melser i protokollet, förutom att konventionsbestämmelserna inte inne-
håller rekvisitet om skada för EG:s finansiella intressen.
Artikel 4
Artikeln behandlar straffrättslig likabehandling av nationella tjänstemän
och gemenskapstjänstemän. Den överensstämmer innehållsmässigt med
artikel 4.2–5 i protokollet, med den skillnaden att regleringen i proto-
kollet inskränker sig till korruption med koppling till EG:s finanser.
Artikel 5
Artikeln behandlar påföljder och är identisk med artikel 5 i protokollet.
Artikel 6
I artikeln stadgas ett straffrättsligt ansvar för företagsledare för bestick-
ning som begås för företagets räkning av någon underställd person. Be-
stämmelsen är utformad på samma sätt som motsvarande bestämmelse i
bedrägerikonventionen, dock utan kopplingen till skada för EG:s finan-
ser.
Artikel 7
Artikeln behandlar jurisdiktion och överensstämmer sakligt med artikel 6
i protokollet.
Artikel 8
I artikeln behandlas utlämning och åtal. Bestämmelsen är hämtad från
bedrägerikonventionen. Åtagandena omfattar principen aut dedere aut
judicare, dvs. att de stater som inte utlämnar sina egna medborgare skall
ha jurisdiktion över gärningar som dessa begår utomlands samt säker-
ställa att gärningen blir föremål för åtalsprövning. Vad som avses med
egna medborgare skall tolkas i överensstämmelse med de förklaringar
som kan ha gjorts till den Europeiska utlämningskonventionen.
Artikeln påfordrar inga lagstiftningsåtgärder.
Artikel 9
Även denna artikel är hämtad från bedrägerikonventionen. Den stadgar
att medlemsstaterna skall samarbeta beträffande förundersökning, lagför-
ing och straffverkställighet rörande de brott som behandlas i konventio-
nen. Samarbete skall också ske när fler än en medlemsstat har jurisdik-
tion över en viss gärning för avgörande i vilken stat lagföring lämpligen
skall ske.
Artikeln påfordrar inga lagstiftningsåtgärder.
Artikel 10
Artikeln behandlar principen ne bis in idem, inte två gånger för samma
sak. Den överensstämmer sakligt med artikel 7 i bedrägerikonventionen,
utom på en punkt. Principen innebär att en person som har dömts i en
medlemsstat inte får dömas i en annan medlemsstat om påföljden har
verkställts, håller på att verkställas eller inte längre kan verkställas enligt
det dömande landets lag. I artikeln ges vissa möjligheter för medlems-
staterna att avge förklaringar som begränsar tillämpningen av principen.
Dessutom innehåller artikeln, till skillnad från bedrägerikonventionen, i
punkten 3 ett åtagande som innebär att vid ny lagföring av en person som
dömts i en annan medlemsstat så skall ett eventuellt frihetsberövande
som personen undergått avräknas vid utdömande av ny påföljd. Bestäm-
melsen torde avse avtjänad frihetsberövande påföljd. Hänsyn kan också
tas till icke frihetsberövande påföljder.
De överväganden om behov av lagstiftning och förklaringar som görs i
samband med ratifikation av bedrägerikonventionen beträffande dessa
bestämmelser (se avsnitt 4.4.6) äger giltighet även för motsvarande be-
stämmelse i korruptionskonventionen. Något behov därutöver av sakliga
ändringar i reglerna om utländsk brottmålsdoms hinderverkan – förutom
vad som föranleds av punkten 3 – uppkommer inte här.
Reglerna om utländsk brottmålsdoms hinderverkan gäller enligt 2 kap.
5 a § första stycket brottsbalken om en dom meddelats antingen i den stat
där gärningen begåtts eller i någon annan stat som tillträtt konventionen
om brottmålsdoms internationella rättsverkningar eller konventionen om
överförande av lagföring. Till denna uppräkning får, förutom bedrägeri-
konventionen och korruptionsprotokollet (se avsnitt 4.4.6 och 5.5.1 under
artikel 7.2) även korruptionskonventionen fogas.
I avsnitt 4.4.6 behandlas också brott som delvis begåtts här i riket och
delvis i en annan EU-medlemsstat som lagfört för gärningen. I sådant fall
föreligger hinder för ny lagföring här. Det sista stycke som föreslås i 2
kap. 5 a § brottsbalken i anledning härav får även omfatta korruptions-
konventionen, se vidare avsnitt 5.6.8.
När det gäller punkten 3 – som alltså saknar motsvarighet i bedrägeri-
konventionen – innehåller svensk lagstiftning redan bestämmelser av
motsvarande innehåll. Enligt 2 kap. 6 § brottsbalken skall således en
svensk domstol, då den dömer en person till straff för en gärning för
vilken han eller hon av främmande stats domstol dömts till viss påföljd,
vid bestämmandet av ny påföljd ta skälig hänsyn till vad han avtjänat
utom riket. Om straffet skall bestämmas till böter eller fängelse och den
åtalade har dömts till en frihetsberövande påföljd utanför Sverige, skall
vad han eller hon undergått av det straffet tillgodoräknas honom fullt ut
när påföljden bestäms. Sverige lever således upp till konventionsåtagan-
det.
I sammanhanget bör nämnas att det för åtal för gärning för vilken re-
dan lagförts i annat land krävs förordnande av regeringen eller den rege-
ringen bemyndigat därtill, 2 kap. 5 a § andra stycket brottsbalken.
Med hänsyn till det anförda torde någon lagändring till följd av artikel
10.3 inte vara påkallad.
Artikel 11
Enligt denna artikel, som har sin motsvarighet i bedrägerikonventionen,
hindrar konventionen inte att medlemsstaterna har mer långtgående na-
tionella regler på området.
Artikel 12
I artikeln regleras tvistlösning och EG-domstolens roll. Punkterna 1 och
2 är utformade på i stort sett samma sätt som artikel 8 i korruptionsproto-
kollet och ger inte upphov till något behov av att ändra lagstiftningen.
I punkterna 3–5 ges en möjlighet att låta EG-domstolen lämna för-
handsavgörande beträffande tolkningen av vissa bestämmelser i konven-
tionen. Bestämmelsen är uppbyggd på samma sätt som domstolsproto-
kollet (se avsnitt 6), vilket innebär att medlemsstaterna kan välja om man
vill utnyttja denna möjlighet. De bestämmelser som sålunda kan bli före-
mål för förhandsavgörande är artiklarna 1–4 och 12–16 i den mån frågan
rör handlingar i tjänsten av befattningshavare vid gemenskapsinstitu-
tioner eller organ. Medlemsstaterna kan begränsa möjligheten att inhämta
förhandsbesked till domstolar i högsta instans.
I avsnitt 6.3 redogörs för de skäl som talar för att Sverige bör låta
svenska domstolar inhämta förhandsavgöranden rörande tolkningen av
bedrägerikonventionen och korruptionsprotokollet samt för att denna
möjlighet inte bör begränsas till domstolar i sista instans. Dessa skäl gör
sig gällande även beträffande korruptionskonventionen. Sverige bör där-
för i förklaring ange att vi godkänner EG-domstolens behörighet att läm-
na förhandsavgöranden rörande tolkningen av korruptionskonventionen.
Möjligheten att inhämta förhandsbesked bör inte begränsas till domstolar
i sista instans.
Enligt punkten 6 skall EG-domstolens stadga och dess rättegångsregler
gälla samt skall varje medlemsstat och kommissionen ha rätt att yttra sig
i anhängiggjorda ärenden.
Som redogörs för i avsnitt 6.3 föreslås det i propositionen om Europol
en ny lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgöranden från
EG-domstolen. Som framgår av den redogörelsen behöver något särskilt
förslag om lagstiftning till följd av den nu aktuella artikeln inte läggas.
Däremot får regeringen tillkännage att korruptionskonventionen hör till
de instrument där EG-domstolen kan lämna förhandsbesked.
Artiklarna 13–16
Artikel 13 behandlar ikraftträdande, artikel 14 anslutning av nya med-
lemsstater, artikel 15 reservationer och artikel 16 frågan om depositarie
för konventionen. I artikel 13.4 ges en möjlighet för medlemsstaterna att
avge förklaring om förtida tillämpning, se avsnitt 7.
5.5.3 OECD-konventionen
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan huvudsakligen
åtagandena i konventionen. Emellertid bör det göras straffbart i Sve-
rige att besticka en utländsk parlamentsledamot eller minister och
vissa andra utövare av offentliga funktioner. I den svenska lag-
stiftningen bör det också klargöras att straffansvaret för bestickning
omfattar mutor som är avsedda att tillfalla – eller tillfaller – någon
annan än den vars tjänsteutövning gärningen avser.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna delar bedömningen eller har inga eller endast
smärre invändningar.
Skälen för regeringens bedömning redovisas artikelvis.
Artikel 1.1
Artikeln innehåller det huvudsakliga åtagandet, att straffbelägga bestick-
ning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsrelationer.
Det brottsliga förfarandet beskrivs i artikeln som att erbjuda, utlova
eller lämna en förmån.
I 17 kap. 7 § brottsbalken definieras den brottsliga gärningen som att
lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig belöning. Detta
torde täcka det handlande som enligt protokollet skall straffbeläggas.
I artikeln talas vidare om otillbörliga penningförmåner eller andra för-
måner. I kommentaren anges att brott inte behöver anses föreligga om
förmånen var tillåten eller krävdes enligt den skrivna lagen i tjänsteman-
nens land. Det sägs också att mindre betalningar inte skall omfattas.
I 17 kap. 7 § brottsbalken talas om "muta eller annan otillbörlig be-
löning". Med detta avses olika typer av förmåner, med eller utan eko-
nomiskt värde. Otillbörlighetsrekvisitet innebär emellertid att inte alla
förmåner kan grunda ansvar. Bl.a. sådant som förmånens värde och om
syftet med belöningen är helt legitimt skall påverka bedömningen. Denna
reglering torde i praktiken överensstämma med åtagandet i artikeln och
något behov av att förändra den svenska lagstiftningen i detta hänseende
kan inte anses föreligga.
Definitionen i artikeln innehåller vidare att bestickningen sker direkt
eller genom en mellanhand.
I svensk rätt torde det inte spela någon roll för bestickarens ansvar om
mutan eller belöningen lämnas, utlovas eller erbjuds direkt eller genom
förmedling av någon annan. Något behov av att ändra lagstiftningen i
detta avseende finns alltså inte.
Förmånen skall vara riktad till en utländsk offentlig tjänsteman. Detta
definieras i artikel 1.4, se nedan.
Artikeln innefattar åtagande att straffbelägga även den situationen att
förmånen tillfaller annan än tjänstemannen själv. Detta har uttryckts
genom att bestickningen skall ske för tjänstemannen eller en tredjeman. I
kommentaren sägs att förfarandet är brottsligt vare sig förmånen ges till
tjänstemannen själv eller till vilken annan fysisk eller juridisk person
som helst.
Mottagarkretsen i 20 kap. 2 § brottsbalken omfattar arbetstagare och
vissa andra personkategorier. Även förmåner som med funktionärens
goda minne lämnas till t.ex. hans hustru eller annan närstående kan vara
straffbara. Det torde dock inte vara helt klart hur det förhåller sig med
förmåner som inte kan sägas ligga inom vad som kan kallas egennyttans
ram (se avsnitt 5.5.1 under artikel 2). Behov av att ändra den svenska
lagstiftningen föreligger alltså här. Detta behandlas i avsnitt 5.6.3.
Punkten stadgar vidare att förmånen skall ta sikte på att tjänstemannen
skall utföra eller inte utföra en handling i anslutning till tjänsten.
I 17 kap. 7 § brottsbalken stadgas att mutan skall ta sikte på tjänste-
utövning. Överensstämmelse föreligger således med konventionens be-
stämmelse.
Punkten stadgar slutligen att avsikten med bestickningen skall vara att
vinna affärsmässiga fördelar på ett internationellt plan. Den svenska lag-
stiftningen går här längre, eftersom något motsvarande rekvisit inte finns.
Artikel 1.2
Punkten stadgar att också olika former av medverkan, inklusive bemyn-
digande, till det i artikel 1.1 beskrivna brottet skall straffbeläggas. Vidare
skall försök och stämpling straffbeläggas i samma mån som försök och
stämpling till att besticka nationella tjänstemän.
För medhjälp till bestickning döms enligt 23 kap. 4 § brottsbalken.
Det som i konventionen kallas bemyndigande torde i den svenska
straffrätten kunna bedömas som antingen (med)gärningsmannaskap eller
medhjälp.
Försök och stämpling till bestickning är inte straffbelagt i Sverige. Det
har ansetts att brottsdefinitionen i sig ("...utlova eller erbjuda...") går så
långt i riktning mot försök att det inte är motiverat att ytterligare ut-
sträcka det straffbara området. Det finns inte någon anledning att här gö-
ra någon annan bedömning.
Artikel 1.3
Punkten innehåller endast en definition av de brottsliga förfarandena i de
föregående punkterna, att brukas fortsättningsvis i konventionstexten.
Artikel 1.4
Punkten innehåller definitioner av utländsk offentlig tjänsteman, främ-
mande land och tjänstemannens handlande i anslutning till tjänsten.
Utländsk offentlig tjänsteman definieras som
a) den som innehar en lagstiftande, administrativ eller rättslig tjänst i ett
främmande land, vare sig han är anställd/utsedd eller vald
b) den som utövar en offentlig funktion för ett främmande land, även för
ett offentligt organ eller ett offentligt företag
c) en tjänsteman eller representant för en internationell organisation
Beträffande den första kategorin, personer som innehar en lagstift-
ande, administrativ eller rättslig tjänst, föreligger viss skillnad om dessa
är anställda eller valda. Med att personen innehar en tjänst torde i och för
sig som regel avses att han är anställd. Som framgår av redogörelsen i
avsnitt 5.2.1 är det straffbelagt att besticka bl.a. arbetstagare. I den
utsträckning definitionen avser arbetstagare täcker således den svenska
lagstiftningen vad som åsyftas i definitionen.
Detta är emellertid inte fallet beträffande valda personer som innehar
en lagstiftande tjänst. Härmed torde avses parlamentsledamöter eller
motsvarande, som inte är arbetstagare. Som tidigare anförts är det i dag
straffbelagt att besticka svenska riksdagsmän, men inte utländska parla-
mentariker. Den svenska lagstiftningen måste därför ändras. Detta be-
handlas i avsnitt 5.6.5.
Definitionen omfattar också valda personer som innehar en admini-
strativ eller rättslig tjänst. Det är svårt att här ange vad som närmare
avses med detta, men de kategorier som kan bli aktuella torde, i den mån
de inte är att betrakta som arbetstagare, inte omfattas av den nuvarande
svenska lagstiftningen. Även detta behandlas i avsnitt 5.6.5.
Även om definitionen alltså främst kan antas ta sikte på anställda
tjänstemän, torde den också, förutom parlamentariker och andra valda
tjänstemän, omfatta utländska ministrar. Även detta behandlas i avsnitt
5.6.5.
När det gäller den andra kategorin, personer som utövar offentliga
funktioner, är läget mer komplicerat. I kommentaren anges att offentlig
funktion omfattar verksamheter i det allmännas intresse som delegerats
till personen, såsom en uppgift i anslutning till offentlig upphandling. Ett
offentligt organ anges vara en enhet som skapats under offentlig rätt för
att utföra särskilda uppgifter i det allmännas intresse. Ett offentligt före-
tag anges vara företag, oavsett rättslig form, över vilket en stat utövar ett
dominerande inflytande. Detta kan vara fallet t.ex. om statsmakten
innehar en majoritet av aktiekapitalet, har röstmajoriteten eller kan utse
majoriteten av bolagets ledning. Det sägs dock också att en tjänsteman i
ett offentligt företag skall anses utöva offentliga funktioner endast om
företaget inte opererar på marknaden på samma villkor som privata
företag, utan särskilt förmånliga bidrag eller andra privilegier.
Klart torde vara att definitionen förutom offentliganställda även om-
fattar t.ex. personer som arbetar inom ett privat företag till vilket delege-
rats offentliga funktioner. Även om viss ledning ges i kommentaren, ter
det sig vanskligt att avgöra exakt vad som i konventionen avses med off-
entliga funktioner. Det finns alltså utrymme för egen tolkning.
Merparten av de personer som avses omfattade av definitionen torde
vara arbetstagare och alltså falla under 20 kap. 2 § första stycket brotts-
balken. De torde i vissa fall också kunna hänföras till personkategorin
under 20 kap. 2 § andra stycket 5 brottsbalken, personer som på grund av
förtroendeställning fått till uppgift att sköta annans rättsliga eller ekono-
miska angelägenhet. Vidare föreslås i avsnitt 5.6.5 att paragrafens andra
stycke 1 (bl.a. ledamöter av statliga styrelser) skall ges internationell
omfattning och utövare av utländska offentliga funktioner torde i vissa
fall även kunna falla under den bestämmelsen. Emellertid kan man tänka
sig utövare av offentliga funktioner som inte tillhör någon av dessa
personkretsar. Det föreligger alltså här visst behov av att ändra den
svenska lagstiftningen. Detta behandlas i avsnitt 5.6.6. Med de föreslagna
ändringarna får det anses att Sverige lever upp till konventionsåtagandet i
denna del.
Beträffande den sista kategorin, tjänstemän eller representanter för in-
ternationella organisationer, torde man kunna utgå ifrån att detta åtagan-
de täcks av de i den svenska lagstiftningen intagna personkategorierna
arbetstagare eller personer som på grund av förtroendeställning fått till
uppgift att sköta annans rättsliga eller ekonomiska angelägenhet.
Begreppet främmande stat sägs inkludera alla regeringsnivåer och un-
deravdelningar, nationella såväl som lokala. I kommentaren framhålls att
detta inte är begränsat till stater, utan omfattar alla främmande områden
eller enheter, såsom ett självständigt territorium eller ett separat tullom-
råde. Definitionen föranleder inga lagstiftningsbehov.
Begreppet handlande i tjänsten anges innefatta allt bruk av tjänste-
mannens position, oavsett om det faller inom hans befogenhet eller inte.
Begreppet "för tjänsteutövningen" i 17 kap. 7 § brottsbalken skall tolkas
så att den åsyftade tjänsteåtgärden inte behöver ligga inom mottagarens
formella behörighet, det räcker att den faller under huvudmannens verk-
samhetsområde. Inte heller här medför alltså konventionen några behov
av särskilda lagstiftningsåtgärder.
Artikel 2
Artikeln reglerar ansvar för juridiska personer för bestickning av ut-
ländska offentliga tjänstemän. Detta ansvar kan vara av straffrättslig eller
annan natur. Avsikten är att även en möjlighet till olika former av admi-
nistrativa sanktioner skall kunna uppfylla åtagandet.
I svensk rätt tillhandahålls ett straffrättsligt ansvar för juridiska per-
soner genom institutet företagsbot, som regleras i 36 kap. 7–17 §§
brottsbalken. Detta utgör en särskild rättsverkan av brott. Näringsidkare –
med vilket avses såväl fysiska som juridiska personer – kan åläggas att
betala upp till tre miljoner kronor för brott som begås i näringsutövning-
en. Som förutsättningar gäller att brottsligheten inneburit ett grovt åsido-
sättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten
eller annars är av allvarligt slag och att näringsidkaren inte gjort vad som
skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Bestickning av
utländska offentliga tjänstemän torde höra till den typ av brottslighet som
kan föranleda företagsbot. Sverige torde således uppfylla åtagandet i kon-
ventionen.
Det bör dock också nämnas att företagsbotsinstitutet är föremål för
översyn. Ett utredningsförslag (SOU 1997:127, Straffansvar för juridiska
personer) bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Artikel 3.1
Artikeln behandlar påföljder för bestickning av utländska offentliga
tjänstemän. Brottet skall kunna bli föremål för effektiva, proportionerliga
och avskräckande påföljder. De möjliga påföljderna skall vara
jämförbara med dem som tillämpas på bestickning av nationella
tjänstemän. Beträffande fysiska personer skall frihetsberövande påföljder
som kan leda till effektiv inbördes rättshjälp och utlämning
tillhandahållas.
För bestickning stadgas i 17 kap. 7 § brottsbalken böter eller fängelse i
högst två år. Denna straffskala torde väl uppfylla artikelns krav på
effektivitet, proportionalitet och avskräckande effekt.
Enligt 4 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, kan utlämning ske
för brott för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år. Bestickningsbrott
kan således föranleda utlämning, varför Sverige uppfyller konventionens
krav i detta hänseende.
För beviljande av olika former av inbördes rättshjälp gäller olika för-
utsättningar. Är brottet utlämningsbart föreligger dock regelmässigt rätts-
liga möjligheter att bevilja rättshjälp.
Artikel 3.2
I artikeln sägs att de länder som inte har något straffrättsligt ansvar för
juridiska personer skall tillhandahålla effektiva, proportionerliga och av-
skräckande icke straffrättsliga påföljder för bestickning av utländska
offentliga tjänstemän. Dessa skall inkludera penningsanktioner.
Eftersom Sverige som angetts under artikel 2 ovan har regler om an-
svar för juridiska personer inom straffrättens ram, medför artikeln inte
något behov av åtgärder.
Artikel 3.3
Artikeln behandlar förverkande och beslag. Själva mutan, liksom vinster
av bestickningsbrottet eller egendom till motsvarande värde, skall kunna
beslagtas och förverkas. Om detta inte är möjligt skall penningsanktioner
med motsvarande effekt tillhandahållas.
Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken skall utbyte av brott förklaras förverkat,
om det inte är uppenbart oskäligt. I begreppet utbyte ligger att någon
mottagit egendom eller något värde. Det innebär att en muta kan för-
verkas hos den som mottagit den och därmed gjort sig skyldig till mut-
brott. Däremot torde något förverkande inte kunna ske när mutan inte
överlämnats, t.ex. om den kvarblivit hos den som erbjudit eller utlovat
den. Det torde med hänsyn härtill kunna ifrågasättas om svensk lag till
fullo uppfyller åtagandet i konventionen att själva mutan skall kunna
förverkas.
Förverkandeinstitutet är för närvarande föremål för översyn. En utred-
are har fått i uppdrag bl.a. att, särskilt mot bakgrund av utvecklingen i
fråga om ekonomisk och annan grov och organiserad brottslighet, lämna
förslag till effektiviseringar av institutet. Utredaren skall följa det inter-
nationella samarbetet på området. Uppdraget skall redovisas före utgång-
en av mars 1999 (Dir. 1997:48).
Frågor om förverkande bör lämpligen behandlas i ett sammanhang.
Den närmare innebörden av åtagandet i denna del och dess konsekvenser
för svensk lagstiftning bör därför hanteras inom ramen för den pågående
utredningen om förverkande. Detta torde inte medföra att Sverige skulle
vara förhindrat att nu tillträda konventionen.
I kommentaren anges att vinster av bestickningsbrottet kan vara vinster
eller andra förmåner som bestickaren erhållit som en följd av transak-
tionen eller andra oegentliga fördelar på grund av bestickningen.
Enligt 36 kap. 4 § brottsbalken skall, om det till följd av brott begånget
i utövningen av näringsverksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för
näringsidkaren, värdet därav förklaras förverkat. Bestämmelsen, som är
subsidiär till 1 §, torde innebära att Sverige lever upp till konventionså-
tagandet såvitt avser förverkande av vinster av bestickningsbrottet eller
motsvarande värde. Det förhållandet att bestämmelsen i 4 § är begränsad
till brott i näringsverksamhet förändrar inte denna bedömning eftersom
konventionen endast behandlar sådan bestickning som äger rum i interna-
tionella affärsrelationer.
Artikel 3.4
Enligt artikeln skall länderna överväga möjligheten att ålägga andra –
civilrättsliga eller administrativa – sanktioner för bestickning av utländ-
ska offentliga tjänstemän.
I kommentaren exemplifieras detta när det gäller sanktioner för juridi-
ska personer genom angivande av bl.a. uteslutning från statsstöd och från
offentliga upphandlingsförfaranden.
I sammanhanget bör lagen (1992:1528) om offentlig upphandling
nämnas. I lagen finns vissa bestämmelser om kontroll av leverantörer och
anbud. Enligt 1 kap. 17 § kan en leverantör uteslutas från upphandling
bl.a. om han eller hon är dömd för brott avseende yrkesutövningen enligt
lagakraftvunnen dom eller om han eller hon gjort sig skyldig till
allvarligt fel i yrkesutövningen. Dessa regler torde kunna få betydelse i
aktuellt sammanhang.
Det finns inte anledning att nu, innan ställning tagits till det utred-
ningsförslag som lagts beträffande straffrättsligt ansvar för juridiska per-
soner (se ovan under artikel 2), överväga andra sanktionsformer för den
aktuella brottsligheten.
Artikel 4.1
Artikeln behandlar jurisdiktion. De stater som ansluter sig till konventio-
nen skall åta sig domsrätt över bestickning av utländska offentliga tjän-
stemän om brottet helt eller delvis begås på dess territorium (den s.k.
territorialitetsprincipen). I kommentaren anges att någon omfattande fys-
isk anknytning till territoriet inte skall krävas.
Enligt 2 kap. 1 § brottsbalken döms vid svensk domstol för brott som
begås här i riket. Enligt 4 § anses brott begånget där den brottsliga
handlingen företogs eller där brottet fullbordades. Det är tillräckligt att
någon del av den brottsliga gärningen begåtts här. Sverige uppfyller
således kravet i artikeln.
Artikel 4.2
Artikeln behandlar jurisdiktion över utomlands begångna gärningar. De
länder som har möjlighet att lagföra för bestickning av egna offentliga
tjänstemän som begåtts utanför territoriet skall kunna göra det på mot-
svarande sätt även beträffande bestickning av utländska offentliga tjän-
stemän.
När det gäller brott begångna utomlands döms enligt 2 kap. 2 §
brottsbalken av svensk domstol bl.a. om brottet begåtts av svensk med-
borgare eller utlänning med hemvist här (den s.k. nationalitetsprincipen).
Detta gäller bestickning såväl av svenska som utländska funktionärer.
Sverige uppfyller således åtagandet i artikeln. Därutöver bör dock på-
pekas att svensk offentlig tjänsteman i vissa fall kan anses vara bärare av
ett sådant svenskt intresse som gör att, enligt 2 kap. 3 § 4 brottsbalken,
kravet på dubbel straffbarhet bortfaller.
Artikel 4.3
Artikeln behandlar jurisdiktionskonflikter. Om flera stater har jurisdik-
tion över ett brott som behandlas i konventionen skall de, om ett land så
önskar, samråda med syfte att fastställa var brottet bäst bör lagföras. Re-
geln kräver inga svenska lagändringar.
Artikel 4.4
Regeln anger att staterna skall överväga om de jurisdiktionsregler man
tillämpar är effektiva i kampen mot bestickning av utländska offentliga
tjänstemän och, om så inte är fallet, vidta åtgärder för att avhjälpa detta.
Avsikten kan sägas främst vara att påverka de stater som bara tillämpar
territorialitetsprincipen att även tillämpa nationalitetsprincipen.
Som påpekats ovan under avsnitt 5.2.3 har Sverige påtagit sig en vid
en internationell jämförelse vid straffrättslig jurisdiktion. Det finns inte
anledning att nu överväga att utöka denna.
Artikel 5
Artikeln slår fast att förundersökning och åtal skall ske i enlighet med i
varje land tillämpliga regler och principer. Vidare sägs att förundersök-
ning och åtal inte skall påverkas av överväganden om nationellt ekono-
miskt intresse, möjlig påverkan på relationen till främmande stat eller
vilka de inblandade fysiska eller juridiska personerna är. I kommentaren
påpekas att artikeln erkänner den grundläggande natur nationella regler
om åtalsdiskretion kan ha. Utövandet av sådan diskretionen skall dock
baseras på professionella motiv och inte kunna bli föremål för otillbörlig
politiskt grundad påverkan.
I Sverige gäller principen om absolut åtalsplikt. Det innebär i princip
att åtal får underlåtas endast under i lag givna förhållanden. För brott be-
gångna utom riket modifieras denna princip i viss mån genom den åtals-
tillståndsprövning som skall ske enligt 2 kap. 5 § brottsbalken.
I Sverige kan en förundersökning läggas ned – förutom naturligtvis om
bevisningen inte bedöms vara tillräcklig – bl.a. om skäl för åtalsunder-
låtelse antas föreligga (23 kap. 4 a § rättegångsbalken). Möjligheterna till
sådan åtalsunderlåtelse hänför sig till den möjliga påföljden, brottets
ringa karaktär i förhållande till övrig av den misstänkte begången
brottslighet, den misstänkte gärningsmannens psykiska tillstånd samt, i
begränsad utsträckning, individualpreventiva överväganden (20 kap. 7 §
rättegångsbalken).
Som redogjorts för ovan i avsnitt 5.2.2 förutsätter åtal för bestickning
av en utländsk offentlig tjänsteman antingen att tjänstemannens arbets-
eller uppdragsgivare anger brottet till åtal eller att åtal anses vara påkallat
från allmän synpunkt.
Som också angetts i avsnitt 5.2.2 krävs det enligt 2 kap. 5 § andra
stycket brottsbalken som huvudregel förordnande från regeringen eller
den regeringen bemyndigat därtill för att åtal skall få väckas för brott
som begåtts utomlands. Regeringen har i förordning bemyndigat Riks-
åklagaren att meddela sådant förordnande. Bestämmelsen skall ses mot
bakgrund av den förhållandevis vidsträckta svenska jurisdiktionen,
exempelvis föreligger enligt 2 kap 2 § brottsbalken svensk domsrätt om
gärningen begåtts av utlänning som finns här i riket och brottet enligt
svensk rätt kan leda till fängelse i mer än sex månader.
Något utrymme finns inte inom ramen för den svenska lagstiftningen
att underlåta att åtala baserat på de motiv som anges i artikeln. Formellt
torde det dock vara möjligt att inom ramen för prövning av åtalsför-
ordnande för utomlands begånga brott väga in t.ex. relationen till främ-
mande makt. Detta torde inte sedan Sverige blivit bundet av konven-
tionen bli aktuellt för de brott som omfattas av denna, eftersom hänsyn
tas i prövningen till gjorda internationella åtaganden. Några lagändringar
fordras således inte.
Artikel 6
Artikeln behandlar preskription. Det sägs att de regler om preskription
som är tillämpliga på bestickning av utländska offentliga tjänstemän skall
vara utformade så att det finns tillräcklig tid för förundersökning och
åtal.
För bestickning stadgas i 35 kap. 1 § brottsbalken en preskriptionstid
på fem år. Detta torde vara i överensstämmelse med konventionsbestäm-
melsen.
Artikel 7
Artikeln behandlar s.k. penningtvätt. I de länder där bestickning av natio-
nella offentliga tjänstemän kan utgöra förbrott till penningtvätt skall även
bestickning av utländska tjänstemän utgöra förbrott, oavsett var bestick-
ningsbrottet begicks.
I kommentaren anges att ”bestickning av nationella offentliga tjänste-
män” skall tolkas vitt, så att bestickning av utländska offentliga tjänste-
män skall utgöra förbrott till penningtvätt om antingen bestickning eller
mutbrott (active or passive bribery) av nationella offentliga tjänstemän
kan utgöra förbrott. Det sägs också att för de länder som bara infört den
passiva sidan, mutbrottet, som förbrott till penningtvätt så kräver artikeln
att tvättning av själva mutan skall omfattas av lagstiftningen mot
penningtvätt. Under förhandlingarna om konventionen klargjordes em-
ellertid att för de länder där endast mutbrottet kan utgöra förbrott till
penningtvätt, så krävs inte att man också inför bestickning som förbrott.
I svensk rätt regleras straffansvar för det som kallas penningtvätt i
häleriparagrafen, 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken. Enligt
dessa bestämmelser är det straffbelagt att otillbörligen främja annans
möjligheter att tillgodgöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv
eller värdet av sådan egendom, liksom att med uppsåt att dölja egendom-
ens ursprung medverka till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta an-
nan åtgärd med sådan egendom.
I att egendomen skall härröra från brottsligt förvärv ligger att gärnings-
mannen genom förbrottet förvärvat egendomen från någon. Till typiska
brottsliga förvärv hör stöld eller inkomster från försäljningen av narko-
tika, men hit hör också mottagandet av en muta. Mutbrott kan således
utgöra förbrott till penningtvätt.
Däremot torde i normalfallet inte bestickning kunna utgöra sådant
förbrott, eftersom mutan definitionsmässigt inte härrör från bestickarens
brottsliga förvärv.
Eftersom konventionen enligt vad som angetts ovan inte ålägger de
länder som inte har bestickning som förbrott att tillse att så blir fallet,
krävs här inga ändringar i svensk rätt. Det torde heller inte finnas skäl att
nu ändå överväga en sådan lagstiftningsåtgärd.
Nämnas bör i sammanhanget att regeringen i prop. 1998/99:19,
ändringar i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, föreslagit
bl.a. att det tillskapas ett nytt brott, penninghäleri. Bestämmelsen skall
omfatta sådana förfaranden som i dag regleras i 9 kap. 6 § första stycket
3 och 4 brottsbalken. Därutöver kommer det straffbara området att ut-
vidgas till att omfatta den som bistår med att dölja att annan har berikat
sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv, t.ex. genom
vissa former av skatte- och tullbrott.
Artikel 8
Artikeln behandlar regler om bl.a. bokföring som ett sätt att bekämpa
korruption.
Inom ramen för regelsystemen om bokföring, redovisning och revision
skall det i länderna vara förbjudet för företag som omfattas av dessa reg-
ler att skapa icke bokförda konton, att utföra transaktioner som inte till-
räckligt identifieras eller bokförs, att bokföra icke existerande utgifter
eller skulder med felaktigt angivande av anledningen till skuldens upp-
komst samt att använda falska dokument, allt med syftet att besticka
utländska offentliga tjänstemän eller att dölja sådan bestickning. Staterna
skall tillhandahålla effektiva, proportionerliga och avskräckande påfölj-
der för sådana underlåtenheter eller förfalskningar.
I svensk rätt torde flera olika regler ha relevans i bedömningen av om
Sverige redan kan anses uppfylla åtagandet i artikeln.
Av intresse här är framför allt bokföringsbrottet. Bestämmelser om
upprättande och bevarande av bokföring finns främst i bokföringslagen
(1976:125). Av lagens 2 § framgår bl.a. att bokföringsskyldigheten inne-
fattar att löpande bokföra uppkomna affärshändelser och tillse att veri-
fikationer finns till alla bokföringsposter samt att verifikationer och an-
nan bokföring skall arkiveras. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosätter bestämmelserna i bokföringslagen kan enligt 11 kap. 5 §
brottsbalken dömas för bokföringbrott.
Svenska Revisorssamfundet har uttryckt tvivel i fråga om bokförings-
brottet täcker konventionsåtagandet. Samfundet har härvid anfört att det
inte är säkert att den omständigheten att man vidtagit någon i kon-
ventionen förbjuden åtgärd medför att det inte går att följa rörelsens för-
lopp, ekonomiska resultat eller ställning. Regeringen bedömer emellertid
att även om straffansvaret är begränsat till mera betydande åsido-
sättanden av bokföringsskyldigheten, torde merparten av de fall som av-
ses omfattade av konventionen vara täckta. Detta inte minst som det för
att erhålla internationella affärsfördelar genom bestickning som regel
torde krävas förmåner av avsevärt värde.
Förutom bokföringsbrottet torde vissa andra regleringar kunna vara
aktuella i sammanhanget. Sålunda kan de under föregående artikel be-
handlade reglerna om penningtvätt i någon mån vara tillämpliga. Vidare
kan förfalskningsbrotten i 14 kap. brottsbalken aktualiseras, liksom det i
10 § skattebrottslagen (1971:69) behandlade brottet försvårande av
skattekontroll. Även regler om revision torde kunna spela en roll. Exem-
pelvis kan revisorns granskningsskyldighet när det gäller styrelsens och
verkställande direktörens organisation av bokföring och medelsförvalt-
ning bidra till förebyggande och beivrande av användning av mutor i
verksamheten.
Det får anses att Sverige genom dessa regleringar sammantagna upp-
fyller åtagandet i artikeln.
Artikel 9.1
Artikeln behandlar inbördes rättshjälp i brottmål. Staterna skall i den mån
det är möjligt enligt lagar och relevanta fördrag och arrangemang hjälpa
varandra i pågående undersökningar och lagföringar beträffande brott
som omfattas av konventionen. Denna skyldighet gäller både straff-
rättsliga förfaranden och icke straffrättsliga förfaranden mot juridiska
personer. Staterna skall på förfrågan informera varandra om läget beträff-
ande, och utgången av, en förfrågan om rättshjälp. I kommentaren till
artikeln behandlas, som ett exempel på inbördes rättshjälp, möjligheten
att enligt ett mindre formaliserat förfarande överföra personer som be-
höver höras eller på annat sätt delta i lagföring i ett annat land.
Sverige, som anslutit sig bl.a. till rättshjälpskonventioner utarbetade
inom Europarådet, kan enligt gällande lagstiftning i betydande omfatt-
ning lämna rättshjälp till andra länder. Det kan gälla sådant som bevis-
upptagning, delgivning och husrannsakan. Bl.a. om det kan bli fråga om
användning av tvångsmedel upprätthålls ett krav på dubbel straffbarhet,
dvs. att den gärning som ligger bakom en förfrågan om rättshjälp är
straffbelagd i Sverige, och på att gärningen skall vara av sådan svårhets-
grad att den kan föranleda fängelse i mer än ett år. Regler finns i bl.a.
lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, lagen
(1975:295) om användning av tvångsmedel på begäran av främmande
stat (tvångsmedelslagen) och lagen (1991:435) med vissa bestämmelser
om internationellt samarbete på brottmålsområdet.
Ekobrottsmyndigheten har – med hänvisning till att inbördes rättshjälp
i brottmål inte torde kunna beviljas bl.a. när fråga är om icke straffrätts-
liga förfaranden mot juridiska personer – ifrågasatt om Sverige uppfyller
konventionsåtagandet i denna del. I konventionen åtar sig staterna em-
ellertid att bistå varandra endast i den mån det är möjligt med hänsyn
bl.a. till gällande lagstiftning. Något bindande åtagande att tillhandahålla
inbördes rättshjälp i de aktuella situationerna finns alltså inte.
Några lagstiftningsåtgärder är således inte påkallade som en direkt
följd av artikeln. Emellertid pågår det inom Justitiedepartementet en
översyn av lagstiftningen om inbördes rättshjälp, delvis föranledd av ut-
vecklingen på området inom EU. Avsikten är bl.a. att göra regelsystemet
mer överskådligt. I det sammanhanget får hänsyn tas även till denna arti-
kel.
Artikel 9.2
I artikeln sägs att i de fall där ett krav på dubbel straffbarhet för inbördes
rättshjälp upprätthålls, så skall kravet anses uppfyllt om det brott för vil-
ket rättshjälp söks faller under konventionen. I kommentaren anges att
staterna kan välja att straffbelägga de förfaranden som behandlas i kon-
ventionen på olika sätt, t.ex. kan man välja att straffbelägga bestickning
av funktionärer generellt eller begränsa reglernas tillämpning till be-
stickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsrela-
tioner. Avsikten med artikeln är att säkerställa att det förhållningssätt ett
land har valt inte skall påverka möjligheten att tillhandahålla inbördes
rättshjälp.
Sverige kan tillhandahålla rättshjälp avseende de gärningar som omfat-
tas av konventionen. Artikeln påkallar därför inga särskilda lagstiftnings-
åtgärder.
Artikel 9.3
Artikeln stadgar att inbördes rättshjälp inte får vägras med hänvisning till
banksekretess.
I den mån handlingar hos en bank har betydelse för utredning av ett
brott torde banksekretess inte utgöra hinder för att få ut uppgifter i på-
gående brottsundersökning i Sverige och heller inte för hjälp till andra
länder i deras brottsutredande verksamhet. Ytterst kan detta ske med stöd
av tvångsmedelslagen. Några lagstiftningsåtgärder är därför inte påkal-
lade.
Artikel 10.1
I artikeln stadgas att bestickning av utländska offentliga tjänstemän skall
vara ett utlämningsbart brott i ländernas lagstiftning och i utlämnings-
avtal mellan dem.
De svenska reglerna om utlämning (se avsnitt 5.5.1 under artikel 5.1)
medför att bestickning är ett utlämningsbart brott.
Artikel 10.2
Artikeln behandlar möjligheten för stater som inte utlämnar utan stöd av
utlämningsavtal att betrakta konventionen som ett sådant avtal. För Sve-
rige, som inte uppställer något sådant krav på utlämningsavtal för att be-
vilja utlämning, saknar artikeln betydelse.
Artikel 10.3
I artikeln åtar sig staterna att antingen ha möjlighet att utlämna sina egna
medborgare eller att åtala medborgarna för bestickning av utländska off-
entliga tjänstemän. Den situation som främst avses är den där brott be-
gåtts av egna medborgare utanför det egna territoriet. Vidare sägs att ett
land som vägrar utlämning av en medborgare för ett sådant brott skall
lämna över ärendet till behöriga myndigheter för åtal.
Som framgått ovan under avsnitt 5.2.3 tillämpar Sverige bl.a. den s.k.
nationalitetsprincipen, vilket innebär att lagföring i Sverige kan ske för
brott som begåtts av svenska medborgare utomlands. Detta gäller även
bestickning. Svensk rätt står alltså i överensstämmelse med det första
ledet i artikeln.
Beträffande bestickning i den offentliga sektorn är åklagare i princip
skyldig att åtala om bevisningen bedöms vara tillräcklig. Detta gäller
dock inte, som framgår av avsnitt 5.2.2, bestickning av utländska tjänste-
män. I sådant fall krävs åtalsangivelse av mottagarens arbets- eller upp-
dragsgivare eller att åtal anses påkallat från allmän synpunkt. Dessutom
krävs förordnande från Riksåklagaren för åtal för brott som begåtts
utomlands. Det kunde synas som om detta är oförenligt med åtagandet i
artikeln, att överlämna ärendet till behöriga myndigheter för åtal om en
utlämningsframställning avslås. Konventionen synes emellertid inte inne-
bära någon förpliktelse att under alla förhållanden medge åtal i de aktu-
ella situationerna, utan endast att åtalsfrågan skall behandlas på samma
sätt som i andra fall. Av artikel 5 följer att de stater som ansluter sig till
konventionen kan fortsätta att tillämpa sina särskilda åtalsregler, så länge
de inte medför att åtal kan underlåtas på grund av de icke legitima skäl
som uppräknas i den artikeln. Flera andra länder tillämpar också den s.k.
opportunitetsprincipen, vilket innebär att åklagaren har en generell di-
skretionär prövningsrätt. Denna prövningsrätt torde inte påverkas av
konventionen. De fall då svensk lag kräver särskilt medgivande för åtal
för brott begångna utomlands kan ses som undantag från den allmänna å-
talsplikt som annars föreligger. I dessa situationer gäller i stället en sådan
diskretionär prövningsrätt som är regel i vissa andra länder. Sverige
uppfyller således även åtagandet i artikelns andra led. I sammanhanget
kan tilläggas att om en främmande stat begärt utlämning av en svensk
medborgare på grund av att han bestuckit en offentlig tjänsteman i den
staten, så kan man räkna med att, när utlämning vägras, ärendet över-
lämnas till åklagare för prövning av förutsättningarna att väcka åtal för
brottet i Sverige.
Artikel 10.4
Artikelns första led innebär att konventionen inte påverkar de villkor för
utlämning som uppställs i ländernas lagstiftning och i avtal dem emellan.
Artikelns andra led är en motsvarighet till artikel 9.2. Det sägs att i de
fall där ett krav på dubbel straffbarhet för utlämning upprätthålls, så skall
kravet anses uppfyllt om det brott för vilket utlämning söks faller under
konventionen. Vad som sägs ovan under artikel 9.2 äger tillämpning även
här och några lagstiftningsåtgärder är inte påkallade.
Artikel 11
I artikeln sägs att länderna skall underrätta OECD:s generalsekreterare
om vilken eller vilka myndigheter som skall vara behöriga att sända och
motta framställningar om inbördes rättshjälp och utlämning samt delta i
konsultationer om lämpligaste land för lagföring vid jurisdiktions-
konflikter. Artikeln påfordrar inga lagstiftningsåtgärder. Vid
ratificeringen får anges vilka svenska instanser som kan bli aktuella, t.ex.
att framställningar om utlämning eller inbördes rättshjälp inom ramen för
tvångsmedelslagen skall inges till Utrikesdepartementet.
Artikel 12
Artikeln behandlar uppföljning av konventionsåtagandena, vilket anses
vara en mycket viktig beståndsdel i OECD:s arbete mot korruption. I oli-
ka sammanhang har framhållits vikten av att länderna verkligen lever upp
till de åtaganden som görs i konventionen. Ett program för systematisk
uppföljning skall utarbetas av OECD:s arbetsgrupp om mutor. I kom-
mentaren refereras till de "terms of reference" beträffande uppföljning
som gavs i rekommendationen från maj 1997. Utifrån detta är det troligt
att huvuddragen i uppföljningsmekanismen kommer att vara att länderna
först kommer att själva få redogöra för vilka åtgärder som vidtagits och
för hur man anser sig leva upp till konventionsåtagandena. I nästa skede
kommer länderna att bedöma varandra inbördes.
Artiklarna 13–17
Artiklarna 13 och 14 behandlar formalia kring undertecknande och rati-
fikation.
Artikel 15 behandlar ikraftträdande. Konventionen skall träda i kraft
60 dagar efter det att fem av OECD:s tio största exportländer, som till-
sammans representerar minst 60 procent av de tio ländernas totala ex-
portvolym, har ratificerat den. Om konventionen inte har trätt i kraft vid
1998 års utgång kan de länder som så önskar förklara att den skall träda i
kraft mellan de länder som gjort motsvarande förklaringar, se vidare
avsnitt 7.
Artiklarna 16 och 17 reglerar hur ändringar i konventionen kan genom-
föras och hur ett land kan frånträda den.
5.5.4 Vissa andra frågor om korruption
Innehavare av vetenskapligt uppdrag
Som framgått av avsnitt 5.2.1 omfattar den krets av personer som kan
göra sig skyldiga till mutbrott – och i förhållande till vilka besticknings-
brottet kan begås – den som på grund av förtroendeställning fått till
uppgift att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller
självständigt handha kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln
av sådan angelägenhet eller uppgift, 20 kap. 2 § andra stycket 5
brottsbalken. Personkretsen är densamma som den som enligt 10 kap. 5 §
brottsbalken kan göra sig skyldig till brottet trolöshet mot huvudman.
Bestämmelsen omfattar t.ex. styrelseledamöter i bolag och andra juridis-
ka personer, revisorer, mäklare, advokater som handhar annans rättsliga
angelägenheter och ofta olika tekniska konsulter.
Fråga har väckts huruvida den personkrets som brottet omfattar täcker
alla de situationer där någon med förtroendeställning låter sig otillbörligt
påverkas. Till Justitiedepartementet har det sålunda inkommit förslag
från Läkemedelsverket och Institutet mot mutor om ändring av den be-
rörda bestämmelsen så att den omfattar också personer som på grund av
förtroendeställning fått till uppgift att för annan sköta vetenskaplig ange-
lägenhet. Som exempel härpå har det angetts att Socialstyrelsen i sin be-
dömning av om ett visst preparat är sådant att det motsvarar kraven för
registrering som läkemedel kan uppdra åt en konsult att bedöma prepa-
ratet. I ett sådant fall har det uppdagats att en konsult mottagit en större
summa pengar för att avge ett positivt utlåtande om ett visst preparat.
Denna situation täcks inte av nu gällande lagstiftning, vilket synes vara
stötande för den allmänna rättskänslan. Det föreslås därför att 20 kap. 2 §
andra stycket 5 brottsbalken kompletteras så att även innehavare av
vetenskapligt uppdrag omfattas av mutansvaret.
Avgörande för straffbeläggningen är här den förtroendeställning som
mottagaren befinner sig i. Det framstår som klart att vetenskapliga upp-
drag inte sällan har en utpräglad förtroendekaraktär. Det av Institutet mot
mutor och Läkemedelsverket anförda exemplet vittnar om detta. Ett annat
exempel kunde vara en forskare som får i uppdrag att vidta en utredning
om vissa förhållanden att läggas till grund för ett företags satsningar på
en ny produkt. Om forskaren tar emot ersättning från ett konkurrerande
företag för att leverera en felaktig eller bristfällig analys torde detta vara
en situation som bör omfattas av mutansvaret. Ytterligare en person-
kategori värd att uppmärksamma i sammanhanget är de experter som bi-
står landstingens läkemedelskommittéer vid beslut om inköp av läkemed-
el.
Den mutansvariga personkretsen bör därför utökas så att personer med
vetenskapligt uppdrag omfattas. Detta behandlas i avsnitt 5.6.2.
Totalförsvarspliktiga m.fl.
År 1995 genomfördes en ny lagstiftning om totalförsvarsplikt. I samband
med det ersattes bl.a. lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigs-
män, m.m. av lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret,
m.m. Härigenom utmönstrades bl.a. begreppet krigsman. En teknisk an-
passning av mutbrottsparagrafen bör ske i anledning av detta. Denna
ändring behandlas i avsnitt 5.6.7.
5.6 Ändringar i brottsbalken
5.6.1 Inledning
Regeringens bedömning: De ändringar som föreslås i mutlagstift-
ningen bör inskränka sig huvudsakligen till vad som är nödvändigt
och önskvärt till följd av gjorda internationella åtaganden.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar.
Några har dock förordat att det på sikt görs en samlad översyn av mut-
reglerna.
Skälen för regeringens bedömning: De intressen en kriminalisering
av muta och bestickning avser att skydda kan sägas vara flera. Som ett
grundläggande intresse framstår i den svenska lagstiftningen förtroende-
relationen mellan en huvudman och hans eller hennes underordnade, att
huvudmannen kan lita på att de underordnade utför sina uppgifter i hu-
vudmannens intresse utan ovidkommande hänsyn. Detta återspeglas i
lagstiftningen bl.a. genom att mottagare av muta har definierats som ar-
betstagare. Vidare framhålls i förarbetena till den gällande lagstiftningen
att även tredje man, dvs. allmänheten, bör skyddas mot korruptionens
skadeverkningar i både offentlig och privat verksamhet. Ett samhälle
med utbredd korruption är ett mindre effektivt och osäkrare samhälle.
Till detta kommer att korruption kan snedvrida konkurrensen och alltså
missgynna det fria handelsutbytet.
Handel och annan ekonomisk verksamhet blir alltmer global. Inte
minst i och med Sveriges inträde i EU kan hävdas att det måhända inte
längre är lika relevant med en uppdelning av mut- och bestickningsreg-
lerna så att det skydd de ger till viss del har en internationell omfattning
och till viss del är begränsat till nationella förhållanden.
Å andra sidan kan allmänt sägas att ju mindre anknytning till Sverige
ett visst skyddsintresse har, desto mindre anledning finns att här införa
ett straffrättsligt skydd. Det kan också hävdas att de delar av reglerna
som är begränsade till det nationella planet är konstruerade för specifikt
svenska förhållanden, att de är baserade på noggranna avvägningar av
omfattningen av det straffbara området och att de i vissa fall lämpar sig
dåligt för att utan genomgripande systematiska förändringar göras till-
lämpliga också på det internationella planet.
Justitiekanslern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndig-
heten och Institutet mot mutor har framställt önskemål om en större över-
syn av mutlagstiftningen, bl.a. därför att reglerna är svåröverskådliga.
Institutet har särskilt framfört att det är angeläget att det genomförs en
fördjupad analys av bestämmelsernas rättspolitiska funktion och tekniska
uppbyggnad. Rikspolisstyrelsen har ifrågasatt om man inte i vissa
avseenden borde gå längre än konventionsåtagandena och t.ex. i större
utsträckning utvidga den personkrets som kan vara ansvarig för mutbrott.
Eftersom det bl.a. med hänsyn till det ministermandat som föreligger i
OECD – enligt vilket OECD-konventionen om möjligt skall ratificeras
före utgången av år 1998 – inte är möjligt att nu genomföra en genom-
gripande förändring av mut- och bestickningsreglerna, bör ingreppen i
den svenska lagstiftningen begränsas till det som är nödvändigt och
önskvärt som en direkt följd av de nu aktuella internationella åtagandena.
Regeringen delar dock bedömningen att det på sikt torde behöva göras en
mer generell översyn av mut- och bestickningsbrotten.
Vissa åtaganden är begränsade till förfaranden som äger rum inom ra-
men för affärsförhållanden. Det finns emellertid med hänsyn till de in-
tressen reglerna har att skydda inte skäl att införa en sådan begränsning i
den svenska lagstiftningen. Reglerna bör alltså även fortsättningsvis i sin
helhet vara tillämpliga även på sådan korruptiva handlingar som inte
syftar till att vinna affärsmässiga fördelar.
Vid bedömningen av vilka lagändringar som bör göras har hänsyn
också tagits till en av FN:s generalförsamling den 16 december 1996
antagen deklaration mot mutor i internationella affärsförhållanden.
5.6.2 Vetenskaplig förtroendeställning
Regeringens förslag: Mutansvaret skall omfatta också den som på
grund av förtroendeställning fått till uppgift att genomföra en veten-
skaplig eller motsvarande utredning eller att övervaka utförandet av
en sådan.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Dock föreslogs det i promemorian också att motsvarande utvidgning av
personkretsen skulle göras beträffande trolöshet mot huvudman.
Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak förslaget. Vissa detaljsyn-
punkter har dock framförts.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 5.5.4 konstateras att den
mutansvariga personkretsen bör utvidgas till att omfatta också personer
med vetenskapligt uppdrag. I promemorian föreslås att bestämmelsen i
20 kap. 2 § andra stycket 5 ändras så att även den som på grund av för-
troendeställning fått till uppgift att för någon annan genomföra en veten-
skaplig eller motsvarande utredning eller att övervaka genomförandet av
en sådan utredning omfattas.
Riksåklagaren har anfört att rekvisitet vetenskapligt är alltför oprecist
och att ordet motsvarande knappast förebygger tvist om vad som utgör
vetenskap. Regeringen är dock av den uppfattningen att den gjorda av-
gränsningen är ändamålsenlig. Avgränsningen får tolkas mot bakgrund
av den särskilda förtoendekaraktär som den aktuella bestämmelsen tar
sikte på. I avsnitt 5.5.4 har getts exempel på personkategorier som kan
komma att omfattas av ansvaret. Som ytterligare exempel kan anges en
person som anlitats för att genomföra en geologisk undersökning i
samband med gruvprospektering, samt en av domstol eller part anlitad
sakkunnig, t.ex. barnpsykolog. Det kan överlämnas till de rättstillläm-
pande myndigheterna att i varje enskilt fall avgöra om en uppdragstagare
faller under definitionen i detta avseende.
Lagrådet har i sitt yttrande efterfrågat en analys av vilken betydelse för
den nya personkategorin det har att uppgiften skall ha erhållits på grund
av förtroendeställning. Frågan behandlas i författningskommentaren.
I promemorian, liksom i lagrådsremissen, upptas ett förslag om ut-
vidgning av den personkrets som kan bli ansvarig för brottet trolöshet
mot huvudman i 10 kap. 5 § brottsbalken. Förslaget avsåg personer som
fått i uppdrag att genomföra en vetenskaplig eller motsvarande utredning,
och behandlades i remissen närmast som en följdändring till förslaget att
utvidga den mutansvariga kretsen med samma personkategori. Lagrådet
har anfört att den föreslagna förändringen bör föregås av en mer ingå-
ende analys och har mot bakgrund härav, hävdat att ändringen bör anstå
till dess en sådan analys hunnit genomföras. Regeringen accepterar den
bedömningen. Frågan om utvidgning av den personkrets som kan bli
ansvarig för trolöshet mot huvudman får därför tas upp i annat lämpligt
sammanhang.
5.6.3 Mutor till tredje man
Regeringens förslag: Mut- och bestickningsansvaret skall omfatta
också förmåner som är avsedda att tillfalla – eller tillfaller – annan än
den vars tjänsteutövning gärningen avser.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller inte haft några invändningar. Riksåklagaren och Institutet mot mutor
har framfört önskemål om förtydliganden i olika avseenden. Institutet
mot mutor har särskilt framfört att ett klarläggande behövs av omfatt-
ningen av straffansvaret, t.ex. när det gäller bidrag till politiska partier.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av redogörelserna för
innehållet i korruptionsprotokollet, korruptionskonventionen och OECD-
konventionen innefattar instrumenten åtagande att straffbelägga även den
situationen att förmåner tillfaller annan än tjänstemannen själv. Detta har
i EU-instrumenten på den passiva sidan konstruerats så att mutbrott de-
finieras som "varje avsiktlig handling som utförs av en tjänsteman för att,
direkt eller genom tredje man, för egen räkning eller för tredje mans räk-
ning, begära eller ta emot förmåner...". Bestämmelsen har sin motsvarig-
het på den aktiva sidan, bestickningsbrottet. Detta sägs i den förklarande
rapporten till korruptionsprotokollet innefatta förmåner t.ex. till en ma-
ke/maka, partner, en nära vän eller ett politiskt parti eller annan organisa-
tion.
Motsvarande konstruktion finns, när det gäller bestickning, i OECD-
konventionen. I kommentaren sägs att förfarandet skall vara brottsligt va-
re sig förmånen ges till tjänstemannen själv eller till vilken annan fysisk
eller juridisk person som helst.
Som framhållits i avsnitt 5.5.1 under artikel 2 är rättsläget inte alldeles
klart i fråga om i vilken utsträckning det straffbara området omfattar för-
måner till andra än funktionären själv. Eftersom korruptionsprotokollet,
korruptionskonventionen och OECD-konventionen innehåller entydiga
åtaganden på denna punkt, finns det behov av att införa en uttrycklig be-
stämmelse för dessa fall.
Detta torde enklast kunna göras genom tillägg till 17 kap. 7 § och
20 kap. 2 § första stycket brottsbalken, där det anges att förmånen kan
vara avsedd att tillfalla funktionären själv eller någon annan. Därigenom
markeras att förmånen inte behöver vara destinerad till funktionären själv
eller någon funktionären närstående, för att en mut- eller bestickningssi-
tuation skall anses föreligga. Det torde i dag vara oklart om straffansvaret
omfattar sådana situationer där förmånen tillfaller andra än funktionärens
familj eller nära anförvanter.
Straffansvaret bör således omfatta även fall där förmånen lämnas bl.a.
till en organisation eller annat organ med vilken funktionären kan
kopplas samman och förmånen därför betraktas som en muta eller annan
otillbörlig belöning med avseende på funktionärens tjänsteutövning. Ett
exempel kan vara att funktionären får klart för sig att ett större
ekonomiskt bidrag kommer att lämnas till en förening i vilken han har ett
direkt intresse, förutsatt att han handlar på ett visst sätt vid sin tjänste-
utövning.
Lagrådet anför i sitt yttrande att försiktighet måste iakttas så att inte
bestämmelserna inkräktar på medborgarnas frihet att sluta sig samman
för allmänna syften. Regeringen instämmer – givetvis – i denna slutsats.
Genom kravet på att förmånen, för att vara straffbar, skall vara otillbör-
lig, torde dock någon risk för en sådan effekt av straffbestämmelsen inte
föreligga. Lagrådet framhåller vidare att allmänna bidrag från medborg-
arna till politiska partier måste anses ligga inom ramen för sedvänjan,
även om de syftar till att politikerna skall genomföra en politik som bi-
dragsgivaren sympatiserar med, och kan inte anses generellt otillbörliga.
Regeringen instämmer i bedömningen att sedvanliga bidrag till politiska
partier inte skall träffas av straffansvaret. Detta har också varit Sveriges
utgångspunkt i förhandlingarna om de nu aktuella instrumenten.
Den föreslagna ändringen behandlas närmare i författningskommen-
taren, där också hänsyn tas till synpunkter och önskemål från remiss-
instanserna.
5.6.4 Vissa EU-funktionärer
Regeringens förslag: Mut- och bestickningsansvaret skall omfatta
också förmåner till EG-kommissionärer, EU-parlamentariker samt do-
mare i EG-domstolen och Revisionsrätten.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått ovan under avsnitten
5.5.1 och 5.5.2 innefattar åtagandena i EU:s korruptionsprotokoll och i
korruptionskonventionen att medlemsstaternas regler om mutbrott och
bestickning görs tillämpliga också på bestickning och mutande av EU-
parlamentariker, EG-kommissionärer och ledamöter av EG-domstolen.
Även om det inte är något krav för Sveriges del, bör reglerna göras till-
lämpliga också på ledamöterna av Revisionsrätten.
Som framhållits i avsnitt 5.5.1 ovan är det något oklart om EU-parla-
mentariker och EG-kommissionärer omfattas av den nuvarande lagstift-
ningen. Det är inte heller klart hur det förhåller sig med domarna i EG-
domstolen och Revisionsrätten. För att Sverige skall uppfylla åtagandena
bör därför straffansvaret beträffande dessa personkategorier klargöras.
Detta bör göras genom ett tillägg till 20 kap. 2 § andra stycket brottsbal-
ken.
5.6.5 Utländska parlamentariker, ministrar m.fl.
Regeringens förslag: Det görs straffbart att besticka utländska parla-
mentsledamöter och ministrar, liksom utländska motsvarigheter till
den personkategori som avses i 20 kap. 2 § andra stycket 1 brotts-
balken.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrelsen förordar att man på sikt, inom
ramen för en generell översyn av bestämmelserna, överväger ett vidmakt-
hållande av kongruensen mellan besticknings- och mutbrottet på så vis
att även de aktuella personkategoriernas tagande av muta straffbeläggs.
Skälen för regeringens förslag: Vissa av de internationella åtaganden
som behandlats ovan tar upp frågan om huruvida utländska parlamentar-
iker skall omfattas av mut- och bestickningsansvaret. I FN:s deklaration
mot mutor i internationella affärsförhållanden åtar sig medlemsstaterna
bl.a. att kriminalisera bestickning av utländska offentliga tjänstemän. Det
framhålls att kriminaliseringen kan omfatta bl.a. olika former av bestick-
ning av valda representanter i ett annat land. Åtagandet är således inte
formellt bindande härvidlag.
I OECD-konventionen åtar sig länderna bl.a. att straffbelägga bestick-
ning av valda personer som innehar en lagstiftande, administrativ eller
rättslig tjänst, se avsnitt 5.5.3. Definitionen omfattar således också ut-
ländska parlamentsledamöter, liksom ledamöter i andra beslutande för-
samlingar.
Som framhållits i avsnitt 5.5.3 bör en anpassning av den svenska lag-
stiftningen till dessa åtaganden ske genom att det görs straffbart att
besticka utländska parlamentariker och valda ledamöter i andra beslut-
ande offentliga organ. Detta kan lämpligen ske genom ett tillägg till
17 kap. 7 § brottsbalken, i vilket nämns främmande stats parlamentariker.
Emellertid måste även valda ledamöter i andra beslutande offentliga
organ än parlament omfattas. Uppräkningen i 20 kap. 2 § andra stycket 1
(ledamot av styrelse, verk, nämnd o.s.v.) är för närvarande begränsad till
svenska förhållanden och omfattar alltså endast t.ex. ledamöter av sven-
ska statliga eller kommunala styrelser. Genom att i 17 kap. 7 § brotts-
balken hänvisa till motsvarande ledamot av främmande stats organ kom-
mer även valda ledamöter i andra beslutande offentliga organ än parla-
ment att ingå i den personkrets gentemot vilken bestickningsbrottet kan
begås.
Som också redogjorts för i avsnitt 5.5.3 bör den svenska lagstiftningen
för att anpassas till OECD-konventionen ändras till att omfatta bestick-
ning även av utländska ministrar. Detta bör lämpligen ske i anslutning till
det i föregående stycke behandlade tillägget till 17 kap. 7 § brottsbalken.
Regeringen delar Rikspolisstyrelsens uppfattning att frågan om straff-
beläggande också av mutbrott, som de nu behandlade personkategorierna
gör sig skyldiga till, är något som bör bli föremål för närmare övervägan-
den i ett senare sammanhang.
5.6.6 Utövare av offentliga funktioner
Regeringens förslag: Det görs straffbart att besticka personer som ut-
övar främmande stats myndighet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår i avsnitt 5.9.4 finns det
behov av att uttryckligen anpassa den svenska lagstiftningen efter
OECD-konventionens åtagande att straffbelägga bestickning av den som
utan att vara anställd utövar en offentlig funktion för ett främmande land.
Att direkt följa den definition som valts i konventionen i detta avse-
ende, och i lagstiftningen tala om utövare av offentliga funktioner, ter sig
vanskligt. Det skulle vara alltför svårt att på ett tillräckligt precist och
förutsebart sätt avgränsa en sådan personkrets. Det framstår därför som
en mer framkomlig väg att ansluta till den personkrets som avses i
20 kap. 2 § andra stycket 4 brottsbalken. Den bestämmelsen omfattar
personer som utan att inneha anställning eller tidigare i paragrafen
behandlat uppdrag utövar myndighet och är i dag begränsad till svensk
myndighetsutövning. Genom ett tillägg till 17 kap. 7 § brottsbalken bör
det göras straffbart att besticka också utövare av främmande stats myn-
dighet.
5.6.7 Totalförsvarspliktiga m.fl.
Regeringens förslag: En teknisk anpassning görs i bestämmelsen om
mutbrott med anledning av lagstiftningen om totalförsvarsplikt.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Som nämnts i avsnitt 5.5.4 bör en
teknisk anpassning av 20 kap. 2 § andra stycket 3 brottsbalken ske i an-
ledning av att det år 1995 genomfördes en ny lagstiftning om total-
försvarsplikt. Avsikten är inte att den mutansvariga personkretsen skall
förändras på något sätt.
5.6.8 Utländsk brottmålsdoms hinderverkan
Regeringens förslag: Den som i en annan medlemsstat har dömts för
ett brott som omfattas av bedrägerikonventionen, korruptionsproto-
kollet eller korruptionskonventionen skall, som huvudregel, inte kun-
na lagföras i Sverige för samma gärning.
Beträffande gärningar som omfattas av dessa instrument skall vi-
dare utländsk brottmålsdom förhindra ny lagföring i Sverige även om
brottet delvis begåtts här. Detta gäller om brottet också delvis begåtts i
den andra medlemsstaten.
Promemoriornas förslag överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inga invändningar. Vissa synpunkter på den lagtekniska utform-
ningen har dock lämnats, till vilka hänsyn har tagits i den föreslagna lag-
texten.
Skälen för regeringens förslag: Som framhållits i avsnitten 4.4.6,
5.5.1 och 5.5.2 måste de svenska reglerna om utländsk brottmålsdoms
hinderverkan anpassas till gjorda konventionsåtaganden. Sålunda be-
höver bedrägerikonventionen, korruptionsprotokollet och korruptions-
konventionen läggas till de konventioner som räknas upp i 2 kap. 5 a §
brottsbalken. I förhållande till de stater som är bundna av dessa överens-
kommelser skall principen om utländsk brottmålsdoms hinderverkan
tillämpas.
Som framhållits i avsnitten 4.4.6, 5.5.1 och 5.5.2 måste också hinder
för ny lagföring i Sverige föreligga om personen utlämnats härifrån till
den medlemsstat som sedan lagfört honom. För att anpassa de svenska
bestämmelserna till instrumentens krav i detta hänseende bör ett tillägg
göras till andra stycket i 2 kap. 5 a § brottsbalken av innebörd att första
stycket inte gäller när – förutom då lagföring i den främmande staten har
skett på begäran av svensk myndighet – lagföring har skett sedan
personen utlämnats från Sverige. Det torde vara en vedertagen princip att
lagföring inte bör ske i det land som beviljat utlämning när den
utlämnade väl underkastats lagföring i det land till vilket utlämning skett.
Den angivna regeln bör därför göras generellt tillämplig.
Som också framhållits i avsnitten 4.4.6, 5.5.1 och 5.5.2 måste det slut-
ligen införas en bestämmelse som medför att det föreligger hinder för ny
lagföring i Sverige för brott som begåtts delvis här och delvis i annan
medlemsstat som lagfört för gärningen och som har tillträtt de nämnda
instrumenten. En bestämmelse av denna innebörd bör tas in i ett nytt sista
stycke i 2 kap. 5 a § brottsbalken.
För att inrymma dessa ändringar bör bestämmelsen omdisponeras.
5.6.9 De särskilda åtalsreglerna
Regeringens förslag: Det skall inte krävas åtalsangivelse eller att åtal
är påkallat från allmän synpunkt för åtal för bestickning gentemot
eller mutbrott av vissa befattningshavare i EU-administrationen, lik-
som det inte heller skall krävas för åtal för bestickning av utländska
parlamentsledamöter och ministrar.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inga invändningar. Justitiekanslern och Institutet mot mutor förordar
emellertid att frågan övervägs närmare.
Skälen för regeringens förslag: De internationella åtaganden som
Sverige har gjort rörande muta och bestickning innehåller inga bestäm-
melser om förutsättningarna för åtal som medför att vi behöver ändra
våra åtalsregler. Det är för övrigt det vanliga i konventioner med åtagan-
den om kriminalisering att det står varje land fritt att utforma åtalsreg-
lerna som man finner lämpligt.
Som redogjorts för i avsnitt 5.2.2 förutsätter åtal för mutbrott eller be-
stickning inom den privata sektorn antingen åtalsangivelse av mottag-
arens arbets- eller uppdragsgivare eller att åtal anses vara påkallat från
allmän synpunkt. Regeln syftar bl.a. till att smärre, ursäktliga fall i den
privata sektorn skall lämnas utan beivran. De intresseavvägningar som
ligger bakom denna reglering är giltiga också beträffande åtal för mut-
brott och bestickning med utländska inslag. Det är därför inte omotiverat
att det för sådana brott även fortsättningsvis som regel krävs en begäran
från en drabbad huvudman för att åtal skall kunna väckas. Det kan
dessutom förutses att åtal i de fall som kan bli aktuella inte sällan anses
påkallat från allmän synpunkt, i synnerhet om EG:s finansiella intressen
skadats eller om mutan motsvarat stora värden.
Utgångspunkten i lagrådsremissen är därför att åtalsreglerna inte skall
ändras mer än vad som är en önskvärd följd av den utvidgning av det
straffbara området som föreslås. Emellertid bör även dessa regler i ett
senare sammanhang göras föremål för en närmare översyn.
Det finns ingen anledning att förändra det förhållandet att det krävs
förordnande från regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill
innan åtal kan väckas för utomlands begångna gärningar.
Viss justering av de särskilda åtalsreglerna i 17 kap. 17 § brottsbalken
bör emellertid ske till följd av de ändringar som föreslås i besticknings-
paragrafen. Det framstår därvid inte som befogat att kräva åtalsangivelse
när det gäller bestickning av utländska ministrar och parlamentariker.
Detsamma gäller EG-kommissionärerna, EU-parlamentarikerna samt
domarna i EG-domstolen och Revisionsrätten. Dessa bör därför uttryck-
ligen undantas från kravet på åtalsangivelse. Däremot bör åtalsangivelse
krävas för bestickning av främmande stats ledamot av organ motsvarande
dem som avses i 20 kap. 2 § andra stycket 1 samt för åtal avseende be-
stickning av den som utövar främmande stats myndighet.
Bestämmelsen i 20 kap. 5 § brottsbalken bör också ändras så att åtal
för mutbrott av de aktuella befattningshavarna i EU-administrationen un-
dantas från kravet på åtalsangivelse.
5.7 Skattefrågor
5.7.1 Inledning
I det föregående har en redogörelse lämnats för det internationella sam-
arbetet mot korruption och för de resultat arbetet lett fram till. På skatte-
området är det framför allt en deklaration som tagits fram inom FN och
en OECD-rekommendation från 1996 om skattebehandling av mutor som
är av intresse. I deklarationen åtar sig medlemsstaterna bl.a. att vägra
avdrag vid taxeringen för mutor. Enligt rekommendationen skall de med-
lemsländer som inte redan vägrar avdrag för sådana utgifter se över sin
skattelagstiftning i syfte att införa ett avdragsförbud för mutor till ut-
ländska statstjänstemän.
5.7.2 Bakgrund
Avdragsregler
I 20 § kommunalskattelagen (1928:370, KL) finns den grundläggande
regeln om vilka kostnader som är avdragsgilla vid inkomstberäkningen.
Den kompletteras av särskilda regler för varje inkomstslag samt med reg-
ler om allmänna avdrag. Principiellt gäller att avdrag medges endast för
kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. Från den huvud-
regeln finns det emellertid undantag. Koncernbidrag kan t.ex. vara av-
dragsgilla även om de inte utgör en direkt omkostnad i verksamheten.
Normalt görs inte någon prövning av om en kostnad varit motiverad
eller inte. Ett undantag är utgifter för representation som är avdragsgilla
endast om de har ett omedelbart samband med verksamheten (punkt 1
tredje stycket av anvisningarna till 20 § KL).
Representationskostnader
Representation går ut på att bidra till goda affärsförbindelser. Den kan
emellertid ta sig sådana uttryck eller vara av sådan omfattning att det i
realiteten är fråga om mutor. Utgifter för representation kan avse t.ex.
måltider, gåvor och biljetter till idrottstävlingar eller teaterföreställningar.
Kostnader för representation är, som framgått ovan, avdragsgilla i den
mån de har ett omedelbart samband med verksamheten. Avdragsrätten
omfattar inte kostnader som är uttryck för personlig gästfrihet. I det
enskilda fallet medges inte avdrag med större belopp än vad som kan an-
ses skäligt. Avdrag medges inte heller för lyxbetonad representation. En-
ligt Riksskatteverkets rekommendationer kan lyxbetonad representation
anses vara t.ex. särskilt arrangerade jaktutflykter eller fiskeresor och spe-
cialarrangerad underhållning samt hållande av lustjakter och lantställen
för representationsändamål.
Gåvor är inte avdragsgilla vid taxeringen (20 § KL). Avdragsrätten för
representationsgåvor kan ses som ett undantag från den regeln.
De första bestämmelserna som uttryckligen behandlade representa-
tionskostnader infördes år 1963 och tillämpades från och med 1964 års
taxering (prop. 1963:96, bet. 1963:BevU40, SFS 1963:161). Dessför-
innan medgavs avdrag med stöd av den allmänna regeln i 20 § KL. Gen-
om 1963 års lagstiftning preciserades och begränsades avdragsrätten.
Syftet var att förhindra missbruk i fråga om rätten till avdrag vid in-
komsttaxeringen för utgifter för representation och liknande ändamål
(prop. 1963:96 s.1). Bestämmelserna har ändrats vid flera tillfällen, sen-
ast år 1996 då avdraget för måltidsutgifter bestämdes till högst 90 kr
(prop. 1996/97:109, bet. 1996/97:SkU7, SFS 1996:1399).
Mutor
Avdragsrätt
I det utredningsarbete som låg till grund för de ursprungliga bestämmel-
serna om representationskostnader berördes bl.a. gränsdragningen mot
mutor (SOU 1962:42 s. 53 f.). De sakkunniga uttalar därvid att det av
allmänna rättsregler torde följa, att avdrag redan enligt nu gällande rätt
inte bör medges om skattskyldig i sin förvärvsverksamhet bereder per-
soner, med vilka han har att göra i verksamheten, otillbörliga förmåner
under sådana omständigheter att straffpåföljd kan inträda som för muta
eller enligt gällande bestämmelser mot illojal konkurrens. I betänkandet
föreslogs en detaljreglering som bl.a. innefattade ett avdragsförbud för
representation som utgjort en muta (”Avdrag må icke ske, om representa-
tionen kan antagas vara ägnad att till den skattskyldiges förmån påverka
person, som på grund av sin tjänst i förhållande till den skattskyldige har
att iakttaga opartiskhet.”). Den lagstiftningsteknik som i stället valdes var
att endast ange de allmänna förutsättningarna för avdragsrätt och att
föreskriva att Riksskattenämnden (numera Riksskatteverket) skulle ut-
färda kompletterande anvisningar. Dessutom infördes en bestämmelse i
taxeringsförordningen enligt vilken den skattskyldige ålades en specifice-
rad uppgiftsskyldighet med avseende på yrkade avdrag för representa-
tionskostnader.
Det görs ofta gällande att mutor kan vara avdragsgilla vid taxeringen. I
GRS Skattehandbok (23:114KL) anges t.ex. att mutor är avdragsgilla un-
der förutsättning att de kan betraktas som verklig driftkostnad.
Inkomstbeskattning
Frågan om mutor utgör skattepliktig inkomst är beroende av i vad mån
inkomster från brottslig verksamhet är skattepliktiga. Det finns inga sär-
skilda bestämmelser i KL i denna fråga. Regeringsrätten (RÅ 1991 ref. 6)
uttalar att brottslig verksamhet som sådan inte kan konstituera någon
förvärvskälla. Om den brottsliga verksamheten ingår som ett led i en le-
gal verksamhet kan däremot anledning förekomma att beakta intäkter
därav som skattepliktiga.
Rättsfallet avser eftertaxering för inkomster från försäljning av för-
skingrad olja. Verksamheten skulle närmast ha varit att betrakta som rö-
relse. För att rörelse i kommunalskattelagens mening skulle föreligga
krävdes emellertid bl.a. att verksamheten utmärktes av vinstsyfte. Detta
kriterium kunde emellertid inte anses vara uppfyllt, eftersom verksamhet
som helt bygger på brott med hänsyn till reglerna om förverkande i
brottsbalken inte antas leda till vinst.
Skattebrott och eftertaxering
Skattebrottslagen
Skattebrottslagen (1971:69, SBL) är generellt tillämplig på alla skatter.
Skattebrottet är numera konstruerat som ett farebrott (prop. 1995/96:170,
bet. 1995/96:JuU23, SFS 1996:658). Det fullbordas när en oriktig uppgift
uppsåtligen lämnas till myndighet eller, när en föreskriven uppgiftsskyl-
dighet uppsåtligen åsidosätts, om detta ger upphov till fara för att skatt
eller avgift skall undandras det allmänna.
Förutom att den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten skall medföra
fara för skatteundandragande krävs också uppsåt för att ansvar skall kun-
na utdömas. Uppsåtet skall täcka alla objektiva brottsförutsättningar. Vid
bedömningen om ett skattebrott är att anse som grovt skall man ta hänsyn
till om gärningen rört mycket betydande belopp. Vidare att gärnings-
mannen använt falska handlingar eller vilseledande fakturor eller att brot-
tet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i
större omfattning. Vid avgörandet om en gärning är att anse som ringa
(skatteförseelse) tillmäts skattebeloppets storlek särskild betydelse. Grän-
sen mellan skattebrott och skatteförseelse torde beloppsmässigt ligga vid
ungefär 75 procent av prisbasbeloppet.
Åtal för skatteförseelse får väckas endast om det är påkallat av
särskilda skäl (13 § SBL). I första hand påförs i stället skattetillägg. Det
anses normalt vara tillräckligt. Det kan nämnas att Riksåklagaren och
Riksskatteverket har enats om att brottsanmälan normalt bör begränsas
till fall där den undandragna skatten uppgår till minst 75 procent av det
prisbasbelopp som gällde vid taxeringsårets ingång (jfr prop.
1995/96:170 s. 106 f.).
Eftertaxering
Reglerna om eftertaxering finns i 4 kap. 15 – 22 §§ taxeringslagen
(1990:324, TL) och innebär en möjlighet för det allmänna att i efterhand
få rättelse i en skattskyldigs taxering. Eftertaxering åsätts genom om-
prövningsbeslut. Det är skattemyndigheten som prövar frågan som första
instans. Enligt huvudregeln skall eftertaxering meddelas före utgången av
femte året efter taxeringsåret. Femårsfristen kan utsträckas vid följd-
ändringar, om oriktig uppgift har lämnats i omprövningsärende eller i
mål om taxering eller om den skattskyldige har delgetts misstanke om
eller åtalats för skattebrott.
Eftertaxering får ske om den skattskyldige (1) i självdeklarationen eller
på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för tax-
eringen, (2) lämnat oriktig uppgift i mål om taxering, eller (3) underlåtit
att lämna självdeklaration, uppgift eller infordrad upplysning trots att han
är uppgiftsskyldig. Därutöver krävs att den oriktiga uppgiften eller un-
derlåtenheten medfört att ett taxeringsbeslut avseende den skattskyldige
eller hans eller hennes make/maka, eller, i fråga om förmögenhetsskatt,
någon annan person som samtaxeras med honom eller henne blivit fel-
aktigt eller inte fattats. Det är inte nödvändigt att den oriktiga uppgiften
har lämnats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Inte heller i fråga om under-
låtenhet att lämna deklaration, upplysning m.m. krävs uppsåt eller vårds-
löshet. Det krävs endast att man objektivt kan konstatera att en uppgift är
oriktig eller att den föreskrivna uppgiftsskyldigheten inte har fullgjorts.
Som nämnts ovan finns det särskilda tidsfrister för eftertaxering vid
skattebrott. Bestämmelserna finns i 4 kap. 21 § TL. I lagrummets första
stycke sägs att om den skattskyldige har delgetts misstanke om skatte-
brott eller åtal har väckts för sådant brott får beslut om eftertaxering för
det år som brottet avser meddelas även efter utgången av femårsfristen.
Fristen utsträcks även i de fall då allmän domstol har förlängt preskrip-
tionstiden för brotten. I båda situationerna utsträcks eftertaxeringsfristen
till utgången av kalenderåret efter det år då någon av de angivna åt-
gärderna först vidtogs.
Enligt 22 § taxeringsförordningen (1990:1236) skall skattemyndighe-
ten göra en anmälan till åklagaren så snart det finns anledning att anta att
brott enligt bl.a. skattebrottslagen har begåtts. Det gäller dock inte om det
kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd eller om anmälan av
annat skäl inte behövs. En motsvarande bestämmelse finns i 17 § SBL.
5.7.3 Överväganden
Regeringens förslag: Ett uttryckligt avdragsförbud för mutor och an-
dra otillbörliga belöningar införs i skattelagstiftningen. Skatte-
myndigheten skall göra anmälan till åklagare så snart det finns
anledning att anta att den skattskyldige gjort sig skyldig till
bestickning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig tillstyrker
att ett uttryckligt avdragsförbud för mutor införs. Synpunkter framförs
emellertid på förslagets utformning. Kammarrätten i Göteborg anser att
avdragsförbudet i princip bör begränsas till fall då en lagakraftvunnen
dom på bestickning eller mutbrott finns. Näringslivets Skattedelegation
anser att ett avdragsförbud för mutor skall vara knutet till det straffrätts-
liga begreppet för mutbrott. Det vore enligt delegationens mening o-
acceptabelt om skattemyndigheten utifrån en självständig bedömning
skulle kunna fatta beslut om avdragsförbud på grund av mutbrott och
anser dessutom att man bör avstå från att införa begrepp som ”otill-
börlig” i skattelagstiftningen. Delegationen anser vidare att ett avdrags-
förbud bör begränsas på samma sätt som anges i OECD:s rekommenda-
tion, dvs. till att omfatta mutor till utländska statstjänstemän. Även För-
eningen Auktoriserade Revisorer (FAR) och Institutet mot mutor
förespråkar att avdragsförbudet skall gälla först sedan en lagakraftvunnen
dom föreligger. Institutet mot mutor pekar på svårigheterna att objektivt
avgöra vad som är att betrakta som muta eller annan otillbörlig belöning
och framhåller vidare att bedömningen varierar från land till land.
Kostnader för utlägg till mellanhänder, kommissionärer och konsulter
med ”dörröppningsfunktioner” är oftast nödvändiga utgifter men kan
vara svåra att värdera och skilja från mutor. En alternativ lösning kan –
enligt Institutets mot mutor uppfattning – vara att låta avdragsförbudet
avse kostnader för sådant som uppenbart måste klassificeras såsom muta
eller annan otillbörlig belöning.
Skälen för regeringens förslag: Innebörden av Sveriges internatio-
nella åtagande på området är i princip att ett avdragsförbud för mutor till
utländska statstjänstemän måste införas i skattelagstiftningen. Det är,
som framgått ovan, tveksamt om avdrag är uteslutet redan enligt nu gäl-
lande regler.
Muta eller annan otillbörlig belöning
Enligt regeringens mening bör uttrycket ”muta eller annan otillbörlig be-
löning” användas för att ange avdragsförbudets omfattning. Såvitt
framgår av Mutansvarskommitténs betänkande Mut- och besticknings-
ansvaret, SOU 1974:37, är muta och otillbörlig belöning samma sak
(s. 108 ff.). Enbart den omständigheten att uttrycket ”otillbörlig be-
löning” används leder inte till att man behöver riskera en oenhetlig
rättstillämpning. Såväl praktiska skäl som rättssäkerhetsskäl talar för att
låta den närmare innebörden av begreppen avgränsas av den praxis som
utvecklats i anslutning till brottsbalkens bestämmelser. Även om gränsen
mellan det godtagbara och det otillbörliga många gånger är vag och
svårbedömd bör kopplingen till rättspraxis på området kunna utgöra en
tillräcklig garanti för att ett ifrågasatt avdrag kommer att bedömas utifrån
objektiva kriterier.
Med muta etc. förstås alltså en belöning, förmån eller gåva. Mutan kan
bestå av kontanter. Det kan också vara fråga om t.ex. varor, resor, tjän-
ster, rabatter, presentkort eller gästfrihet av olika slag. Belöningen etc.
påminner i dessa fall om vanlig representation. Består mutan av en vara
ur det egna sortimentet skall uttagsbeskattning enligt bestämmelserna i
punkt 1 av anvisningarna till 22 KL ske i förekommande fall. Detsamma
gäller i fråga om tillhandahållna tjänster.
Innebörden av begreppet ”otillbörlig” är inte närmare preciserat i lag-
texten. Av förarbetena till de aktuella bestämmelserna (prop.
1975/76:176 s. 36) sägs att vad som är otillbörligt får bestämmas på
grundval av en samlad bedömning av alla omständigheter som är bety-
delsefulla i det enskilda fallet. Vissa riktlinjer för bedömningen ges.
Varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka tjänsteut-
övningen är otillbörlig. En transaktion är vidare otillbörlig om det ligger i
sakens natur att förmånens syfte inte gärna kan vara annat än att mot-
tagaren skall vidta en viss pliktstridig åtgärd.
Bedömningen av om en transaktion är ägnad att påverka mottagarens
tjänsteutövning är beroende av förmånens ekonomiska värde. Förmåner
av ringa värde innebär normalt en mindre risk för påverkan och bör inte
anses som otillbörliga. Här kommer också gränsdragningen mot repre-
sentationsutgifter in. Många förmåner av representationskaraktär – som
givetvis inte behöver vara otillbörliga – faller utanför det begränsade av-
dragsutrymmet för denna typ av kostnader.
Mutans beteckning (t.ex. provision, arvode, honorar eller avgift)
saknar naturligtvis betydelse. Är det fråga om en kostnad som på ett otill-
börligt sett kan tänkas påverka mottagarens tjänsteutövning är den inte
avdragsgill.
Vid bedömningen av vad som är otillbörligt måste viss hänsyn tas till
förhållandena i andra länder. Det går inte att bortse ifrån att synen på vad
som är tillbörligt kan variera starkt från land till land.
Avdragsförbudets räckvidd
Det finns inte skäl att begränsa avdragsförbudets räckvidd enbart till
kostnader för bestickning av utländska tjänstemän. Principiella skäl talar
för att det bör gälla mutor till hela den personkrets som anges i 17 kap.
7 § och 20 kap. 2 § brottsbalken.
Lagakraftvunnen dom
Ytterligare en fråga är om avdrag skall vägras först sedan en lagakraft-
vunnen dom från allmän domstol föreligger. Vad som talar för en sådan
ordning är vikten av att upprätthålla rättssäkerheten vid beskattningen.
En av de grundläggande aspekterna härvidlag är att de enskilda skall
kunna förutse de rättsliga följderna av sitt handlande och att lika fall skall
bedömas på samma sätt. Lämnas avgörandet över till skattemyndigheten
kan det möjligen hävdas att förutsebarheten minskar. Det kan också gö-
ras gällande att skattemyndigheten tillåts göra en straffrättslig bedömning
som det inte ankommer på den att göra. Några remissinstanser tar upp de
här problemen. Man framhåller även risken för att förvaltningsmyndig-
heter och förvaltningsdomstolar skulle bedöma mutor etc. på ett annat
sätt än allmänna domstolar. Detta skulle kunna skada myndigheternas an-
seende.
En grundläggande processrättslig princip är den s.k. fria bevis-
prövningen, som kommer till uttryck i 35 kap. 1 § första stycket rätte-
gångsbalken. I bestämmelsen sägs att ”Rätten skall efter samvetsgrann
prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat”. Prin-
cipen, som tillämpas också i förvaltningsprocessen, innebär att det inte
ställs upp några begränsningar i fråga om vilka former av bevismedel
som får användas och att rätten fritt kan bedöma värdet av den förebragta
bevisningen. En ordning där lagakraftvunnen dom från allmän domstol är
en förutsättning för att vägra avdrag skulle alltså avvika från normala
förvaltningsrättsliga principer. Ett sådant långtgående legalt beviskrav
skulle enligt regerings mening också innebära att man med fog skulle
kunna ifrågasätta om Sverige uppfyller OECD-rekommendationens krav.
Inte heller ett avdragsförbud som tar sikte på vad som uppenbart måste
klassificeras såsom muta eller annan otillbörlig belöning kan anses vara
tillräckligt.
Vid taxeringen utgår man i princip från att den på heder och samvete
undertecknade deklarationen är riktig. Finns det anledning att ifrågasätta
uppgifterna i deklarationen är bevisbördan fördelad på så sätt att det all-
männa svarar för intäktsposterna och den skattskyldige för avdrags-
yrkandena. Utgångspunkten är att den som har lättast att prestera bevis-
ning också skall ta på sig det ansvaret. Den skattskyldige är också skyl-
dig att sörja för att det finns underlag för att fullgöra deklarationsplikten
och för kontroll av den (4 kap. 1 § lagen [1990:325] om självdeklaration
och kontrolluppgifter). I brottmål har åklagaren bevisbördan. Orsaken är
intresset av att motverka att det meddelas oriktiga straffdomar. I kon-
sekvens härmed är beviskravet högt. Till skillnad från taxeringsmålen
tillkommer dessutom bevisbördan för det subjektiva gärningsmomentet.
Utgångspunkten för och ändamålet med skattemyndighetens (förvalt-
ningsdomstolens) prövning är således helt andra än vad som gäller vid en
brottmålsprocess. Det är endast fråga om att pröva det berättigade i ett
yrkat avdrag – vilket i och för sig kan innefatta svåra bedömningar – och
inte att avgöra en skuldfråga.
Skattemyndighetens prövning kommer i många fall att innefatta svåra
bedömningar. Problemet skall inte bagatelliseras. Å andra sidan finns det
inte heller någon anledning att överdriva svårigheterna. Skattemyndighet-
ens arbete har alltid innefattat bedömningar. Kopplingen till brottsbal-
kens bestämmelser innebär också, vilket berörts tidigare, att det finns
vägledning. Det är inte heller avsikten att skattemyndigheten eller för-
valtningsdomstolarna skall avgöra om den skattskyldige har haft ett sub-
jektivt uppsåt i brottsbalkens mening. Prövningen skall endast gälla om
belöningen objektivt sett är otillbörlig.
Slutligen talar inte minst effektivitetsskäl för att lagakraftvunnen dom
inte skall krävas för att vägra avdrag.
6 Domstolsprotokollet
6.1 Bakgrund
Den 29 november 1996 undertecknade EU:s medlemsstater ett protokoll
till bedrägerikonventionen angående förhandsavgörande av EG-dom-
stolen rörande tolkningen av bedrägerikonventionen och korruptionspro-
tokollet (domstolsprotokollet, EGT C 151, 20.5.1997, s.1). Protokollet,
som finns i bilaga 8, är uppbyggt på samma sätt som ett motsvarande
protokoll till konventionen om upprättandet av en Europeisk polisbyrå
(Europolkonventionen), vilket innebär att medlemsstaterna kan välja om
man vill ge EG-domstolen denna roll.
6.2 Huvudsakligt innehåll
Artikel 1
Artikeln anger att EG-domstolen skall vara behörig att meddela för-
handsavgöranden på de villkor som fastställs i protokollet.
Artikel 2
Av artikel 2 följer att medlemsstaterna genom en förklaring kan god-
känna domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden till natio-
nell domstol om tolkningen av de aktuella instrumenten. Denna rätt att
inhämta förhandsbesked kan ges antingen till alla domstolar eller bara till
dem vilkas avgöranden inte kan överklagas.
Artiklarna 3–8
Enligt artikel 3 skall EG-domstolens stadga och dess rättegångsregler
tillämpas. I artikeln stadgas vidare att varje medlemsland har rätt att yttra
sig i anhängiggjorda ärenden. Artiklarna 4–8 innehåller sedvanliga be-
stämmelser om bl.a. ikraftträdande, anslutning och procedur för änd-
ringar.
6.3 Tillträde, förklaringar och lagändringsbehov
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner domstolsprotokollet.
Riksdagen godkänner att en förklaring, som innebär att svenska
domstolar ges möjlighet att inhämta förhandsavgöranden från EG-
domstolen om tolkningen av bedrägerikonventionen och korruptions-
protokollet, avges av Sverige. Denna möjlighet skall inte begränsas till
domstolar i sista instans.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker tillträde och lämnande av de föreslagna
förklaringarna eller har inga invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Domstolsprotokollet träder i kraft
först sedan alla medlemsstater ratificerat det. Något skäl emot ratifikation
torde inte kunna anföras. Sverige bör därför ratificera protokollet.
Tillträde till domstolsprotokollet ger i sig inte svenska domstolar möj-
lighet att begära förhandsavgörande. För att detta skall bli möjligt krävs
att en förklaring avges som innebär att Sverige är berett att låta sina dom-
stolar utnyttja denna möjlighet. I prop. 1996/97:164 Europol, som be-
handlar Sveriges anslutning till Europolkonventionen, behandlas även
frågan om tillträde till ett protokoll till Europolkonventionen om för-
handsavgörande av EG-domstolen om tolkningen av Europolkonventio-
nen. Där utvecklas närmare varför domstolarna bör ges rätt – men inte
skyldighet – att inhämta förhandsbesked (s. 72 ff). De allmänna skäl som
anförs där – bl.a. det EU-gemensamma intresset av enhetlighet i tolk-
ningen – gör sig gällande också beträffande bedrägerikonventionen och
korruptionsprotokollet. Argumenten för en möjlighet att inhämta för-
handsbesked ges också särskild tyngd av det faktum att i dessa instru-
ment står EG:s finansiella intressen i förgrunden.
Med hänsyn till att åtagandet i protokollet förutsätter tillämpning av
nationell straffrätt, vilket är en exklusiv nationell angelägenhet, torde i
och för sig det praktiska behovet av förhandsbesked om tolkning av in-
strumenten vara relativt begränsat. Situationer torde emellertid kunna
uppkomma där svenska domstolar i sitt bedömande av t.ex. ett påstått
EG-bedrägeri eller ett mutbrott behöver EG-domstolens ledning för att
tolka någon särskild förutsättning för det straffrättsliga ansvaret som till-
kommit vid införlivandet av aktuellt instrument. Det kan gälla exempel-
vis jurisdiktionsreglerna eller bedömningen av avgränsningen av den per-
sonkrets som regleras i protokollet.
De svenska domstolarna bör därför ges möjlighet att inhämta förhands-
avgöranden från EG-domstolen om tolkningen av bedrägerikonventionen
och korruptionsprotokollet.
Av de skäl som framförts i propositionen om Europol (s. 75 f) bör rät-
ten att inhämta förhandsbesked inte heller här begränsas till domstolar i
sista instans. Det bör understrykas att detta inte innebär något ställnings-
tagande i frågan om domstolar i lägre instans bör ges en sådan möjlighet
även beträffande andra EU-instrument.
Sverige bör således i samband med ratifikation av domstolsprotokollet
avge en förklaring att EG-domstolen är behörig att meddela förhandsav-
görande på begäran av svensk domstol i enlighet med protokollets artikel
2.2.b.
I Europolpropositionen utreds närmare de konstitutionella förutsätt-
ningarna för att ge svenska domstolar rätt att inhämta förhandsbesked
från EG-domstolen om tolkningen av de konventioner som utarbetas
mellan medlemsländerna i EU (s. 77 ff). Det bör här särskilt nämnas att
en sådan rätt innebär att beslutskompetens överlåts till EG. I Euro-
polpropositionen föreslås också en ny lag om rätt för svensk domstol att
begära förhandsavgörande från EG-domstolen i vissa fall. Lagen, som
trädde i kraft den 1 januari 1998 (SFS 1997:895), är generellt utformad
för att bestämmelser om förhandsbesked även i andra EU-
överenskommelser skall omfattas. Detta innebär att ny lagstiftning inte
behöver införas vid varje ratifikation av nya instrument. Lagen täcker
följaktligen även bedrägerikonventionen och korruptionsprotokollet,
vilka nämns särskilt i propositionen. Det skall vidare utfärdas
tillkännagivande av regeringen om vilka konventioner som avses med
lagen och vilka villkor som gäller.
Någon särskild lagstiftningsåtgärd är således inte påkallad vid
godkännande av detta protokoll. Däremot bör det ovan nämnda
tillkännagivandet vid ratifikation av domstolsprotokollet kompletteras
med bedrägerikonventionen och korruptionsprotokollet.
7 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Sverige skall avge förklaring om sin avsikt att –
gentemot de EU-medlemsstater som avgett en motsvarande förklaring
– tillämpa EU:s korruptionskonvention innan den trätt i kraft. Sverige
skall också avge en förklaring om att OECD-konventionen – om
situationen medger det – för svensk del skall träda i kraft i förhållande
till länder som avgett en motsvarande förklaring även om konven-
tionen inte trätt i kraft i sin helhet. Föreslagna lagändringar skall
kunna träda i kraft innan konventionerna och protokollet gjort det.
Promemoriornas förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Bedrägerikonventionen och EU:s
korruptionskonvention, liksom korruptionsprotokollet, träder i kraft 90
dagar efter det att den sista medlemsstaten har deponerat sitt ratifika-
tionsinstrument. Beträffande korruptionskonventionen ges emellertid i
artikel 13.4 en möjlighet för varje stat att vid ratifikationen, eller vid
varje senare tidpunkt, avge en förklaring i syfte att göra konventionen
tillämplig innan den trätt i kraft i förhållande till de stater som gjort en
motsvarande förklaring.
OECD-konventionen träder i kraft 60 dagar efter det att fem av
OECD:s tio största exportländer, som tillsammans representerar minst 60
procent av de tio ländernas totala exportvolym, har ratificerat den. Sve-
rige hör inte till dessa tio länder. Om konventionen inte har trätt i kraft
vid 1998 års utgång kan de länder som så önskar förklara att den skall
träda i kraft i förhållande till de andra länder som gjort motsvarande för-
klaringar.
Det kan på goda grunder antas att avsevärd tid kommer att förflyta in-
nan EU-instrumenten träder i kraft. När det gäller OECD-konventionen
föreligger ett visst politiskt tryck på särskilt de stora länderna att ratifi-
cera den före 1998 års utgång.
Det finns anledning för Sverige, som redan har en långtgående lagstift-
ning mot muta och bestickning, att avge förklaringar av innebörd att
EU:s korruptionskonvention skall tillämpas även innan de trätt i kraft och
att OECD-konventionen, om situationen medger det, skall träda i kraft
partiellt. Det finns vidare ingen anledning att avvakta med att låta de
föreslagna regeländringarna träda i kraft till dess att konventionerna och
protokollen gjort det.
8 Ekonomiska konsekvenser
Tillträde till konventionerna och protokollen och de föreslagna lagänd-
ringarna bedöms inte medföra annat än marginella kostnadsökningar för
åklagar- och domstolsväsendena. Eventuella kostnadsökningar skall fin-
ansieras inom berörda myndigheters befintliga anslag. I stället torde det
förhålla sig så att den föreslagna straffbestämmelsen om subventions-
missbruk kan leda till en ökad möjlighet för staten att säkra medel som
annars skulle använts på ett sätt som inte har varit avsett.
9 Författningskommentar
9.1 Lag om ändring i brottsbalken
2 kap. 5 a §
Paragrafen behandlar utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i Sverige.
Den har omdisponerats och vissa tillägg har gjorts.
I första stycket hänvisas till de överenskommelser som anges i fjärde
stycket. Om en gärning begåtts i en stat som tillträtt någon av dessa över-
enskommelser och gärningen blivit lagförd där, föreligger enligt huvud-
regeln hinder för att lagföra för samma gärning i Sverige.
I det andra stycket har ett tillägg gjorts som medför att utländsk
brottmålsdom alltid utgör hinder för ny lagföring i Sverige om personen
dömts i det andra landet sedan han utlämnats dit för lagföring från Sve-
rige.
Det fjärde stycket innehåller en uppräkning av de överenskommelser
som avses i första stycket. Till uppräkningen har lagts bedrägerikon-
ventionen, korruptionsprotokollet och korruptionskonventionen. Det
innebär att en misstänkt person inte kan lagföras i Sverige för en sådan
gärning som omfattas av något av dessa instruments reglering och som
har prövats genom lagakraftägande dom i en stat som är medlem i EU
och har tillträtt instrumentet i fråga, om någon av förutsättningarna i
första stycket 1–4 är uppfylld.
Femte stycket innebär ett undantag från regeln att gärningar som till
någon del begåtts i Sverige alltid kan lagföras här. Undantaget gäller gär-
ningar som faller under bedrägerikonventionen, korruptionsprotokollet
och korruptionskonventionen. Det innebär att när en gärning som om-
fattas av bestämmelser i dessa instrument begåtts också delvis i en annan
medlemsstat skall restriktionerna i första stycket mot ny lagföring i Sve-
rige tillämpas, om gärningen prövats i det landet.
9 kap. 3 a §
Paragrafen, som är ny, har behandlats under avsnitt 4.4.1.
Paragrafen är föranledd av de krav på kriminalisering av gärningar
som påverkar Europeiska gemenskapernas budgetar som bedrägeri-
konventionen ställer upp.
Bestämmelsens tillämpningsområde är begränsat till situationer där ett
bidrag eller en förmån beviljats i enlighet med gällande regelverk. För
straffrättsligt ansvar ställs i paragrafen upp ytterligare förutsättningar.
Den första förutsättningen är att bidraget eller förmånen skall användas
eller utnyttjas i strid med de föreskrifter eller villkor som gäller för mot-
tagaren. Föreskrifterna kan antingen ha utfärdats på gemenskapsnivå –
t.ex. i en förordning – eller på nationell nivå. De villkor som ställs upp
för användandet av bidraget eller förmånen framgår av beslutet om
beviljandet av bidraget eller förmånen.
En andra förutsättning för att straffrättsligt ansvar skall kunna utkrävas
är att bidraget eller förmånen finansieras över eller på annat sätt påverkar
Europeiska gemenskapernas budgetar. Detta innebär att t.ex. bidrag som
finansieras delvis av gemenskapsmedel och delvis genom nationell
medfinansiering inte omfattas fullt ut av straffbestämmelsen. De medel
som härrör från den nationella medfinansieringen skall inte ingå i
bedömningen av storleken av det belopp som använts felaktigt.
Om ett bidrag, som innefattar såväl EG-medel som medel från natio-
nell medfinansiering, missbrukas till sin helhet, så bör bedömningen av
gärningens straffvärde göras utifrån hur stor del av det totala beloppet
som haft sitt ursprung i EG:s budgetar. Om endast en del av det sam-
mantagna bidraget missbrukas skall – i konsekvens med ställnings-
tagandet att nationella bidrag inte skall falla under det straffbara området
– så stor del av det som missbrukats anses höra från EG-medlen som
motsvarar den del dessa medel har i det totala bidragsbeloppet. Andelen
EG-medel bör således normalt anses utgöra en ideell andel av den totala
bidragssumman.
Slutligen krävs för att ansvar skall kunna utkrävas att bidraget eller
förmånen använts för ett annat ändamål än det som bidraget eller för-
månen har beviljats för. Vid denna bedömning får det beaktas hur ända-
målen med bidragen beskrivits i de föreskrifter eller villkor som gäller,
såsom de manifesterats i t.ex. bakomliggande EG-regler eller i det beslut
som ligger till grund för beviljandet av bidraget eller förmånen. Situa-
tioner kan föreligga där föreskrifterna eller villkoren är oklart formule-
rade och där olika tolkningsmöjligheter föreligger. Enligt sedvanliga
straffrättsliga principer får sådana oklarheter i t.ex. bidragsbeslutens an-
givande av ändamål tolkas till den misstänktes fördel.
Det kan anmärkas att Lagrådet förordat en restriktiv tillämpning av
bestämmelsen. Lagrådet framhåller i sitt yttrande att det för att
ansvarsbestämmelsen inte skall leda till stötande resultat torde vara
nödvändigt att strängt hålla fast vid att bidraget skall användas just för
annat ändamål. Att bidragstagaren försökt men misslyckats med att
fullgöra sitt åtagande bör enligt Lagrådet inte kunna leda till straff. Som
exempel anger Lagrådet att en lantbrukare tagit emot ett bidrag för att
odla en viss gröda som senare visar sig vara otjänlig för mark- och
klimatförhållandena på hans gård, så att han måste övergå till annan
odling. Vidare tas som exempel att en vetenskapsman tar emot bidrag för
ett visst forskningsprojekt som visar sig förfelat och måste överges för
någon annan forskningsuppgift, dock först sedan han förbrukat medlen
för sitt uppehälle under den tid projektet pågick. Båda får enligt Lagrådet
anses ha använt bidraget för avsett ändamål ehuru med misslyckat
resultat.
Regeringen instämmer i vad Lagrådet anfört. Avgränsningen av straff-
ansvaret måste tolkas i belysning av bestämmelsens syfte, nämligen att
hindra missbruk av olika förmåner till skada för EG:s budgetar. Vidare
kan straffansvar utkrävas endast för uppsåtliga gärningar. Gärningsman-
nen skall således ha kännedom om de föreskrifter eller villkor som gäller
för bidraget eller förmånen. Likaså krävs att gärningsmannen inser att
bidraget eller förmånen används eller utnyttjas felaktigt. Hans uppsåt
skall också omfatta att det som missbrukats helt eller delvis utgjorts av
EG-medel. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.1)
framgår det vid samfinansiering i regel av bidragsbeslutet hur stor andel
som utgör sådana medel. EG-medlens del i det som missbrukats skall
anses motsvara denna andel. Samtliga omständigheter skall vara täckta
av gärningsmannens uppsåt. I de av Lagrådet anförda exemplen torde för
övrigt kunna ifrågasättas om uppsåt i denna mening förelegat.
I konkurrenshänseende konsumeras en gärning som faller under före-
varande bestämmelse av ett föregående bedrägeri. Vad gäller brott med
annat skyddsintresse än det som bestämmelsen avser bör dömas till
ansvar i konkurrens.
17 kap. 7 § brottsbalken
Paragrafen har omdisponerats. Därutöver har vissa tillägg gjorts.
I den nya tredje punkten har till kretsen av personer gentemot vilka
bestickningsbrottet kan begås lagts utländska ministrar och parlaments-
ledamöter. Dessutom hänvisas till 20 kap. 2 § andra stycket 1. Hänvis-
ningen medför att det också är straffbart att besticka ledamöter i utländ-
ska organ som motsvarar de som räknas upp i den punkten, t.ex. ledamö-
ter i utländska statliga styrelser och nämnder.
I fjärde punkten utökas kretsen ytterligare med personer som i andra
stater utövar myndighet. Det är redan tidigare genom hänvisningen till
hela 20 kap. 2 § brottsbalken straffbelagt att besticka svenska myndig-
hetsutövare (jfr 20 kap. 2 § andra stycket 4). Beträffande vad som avses
med myndighetsutövning för främmande stat får hänvisas till vad som
gäller för svenska förhållanden. Samma bedömningsgrunder skall till-
lämpas beträffande utövare av främmande stats myndighet.
I paragrafen har också lagts till att mutan skall vara avsedd för den vars
tjänsteutövning man vill påverka, eller för annan.
Det krävs inte för ansvar att förmånen rent fysiskt lämnas till
befattningshavaren för vidarebefordran till tredjeman. Ansvar för
bestickning inträder också om förmånen lämnas direkt till någon annan
fysisk eller juridisk person. Se om detta också under 20 kap. 2 § nedan.
För straffansvar bör det emellertid inte vara tillräckligt att förmånen
tillfaller vilken annan fysisk eller juridisk person som helst. För att det
skall kunna hävdas att förmånen tillfallit eller varit avsedd att tillfalla den
funktionär vars tjänsteutövning förmånen avser, även om den rent fysiskt
överlämnats till annan, måste någon form av koppling finnas mellan mot-
tagaren av förmånen och funktionären, så att förmånen kan sägas på ett
eller annat sätt gynna funktionären. Det skall således vid en objektiv be-
traktelse kunna konstateras att funktionären på ett så tydligt sätt har
anknytning till mottagaren av förmånen att den i någon mening också
kommer funktionären till godo i någon form. Ett exempel kan vara att
någon erbjuder sig att finansiera ett forskningsprojekt vid ett institut där
funktionären är verksam och att funktionären därigenom kan befästa sin
position som forskare. Det bör emellertid inte vara tillräckligt att för-
månen endast gynnar något ideellt intresse till vilket funktionären är
knuten. Att en förmån tillfaller en förening eller annat organ med vars
ideella målsättning funktionären sympatiserar, kan knappast i sig utgöra
en sådan muta eller otillbörlig belöning som avses i de aktuella bestäm-
melserna, om inte förmånen på något mer konkret sätt gynnar funktio-
nären.
Lagrådet anför i sitt yttrande att detta resonemang kan betraktas som
en vidareutveckling av förarbetsuttalanden av Mutansvarskommittén (be-
tänkandet Mut- och bestickningsansvaret, SOU 1974:37) om förmåner
till funktionärens hustru eller annan närstående. I dessa fall ansågs
ansvaret vara i allmänhet begränsat till sådant som kunde sägas gynna
funktionären på ett mera konkret sätt. Lagrådet framhåller dock att
skillnaden blir väsentlig mellan vad som kan följa av en extensiv
tolkning av nuvarande bestämmelser och att ta in rekvisitet ”för annan” i
lagtexten. Vidare anför Lagrådet att skillnaden mellan vad som kan
föranleda ansvar och vad som bör vara straffritt snarare torde ligga i
kravet på otillbörlighet och samband med funktionärens tjänsteutövning,
något som också antyds i författningskommentaren beträffande bidrag till
politiska partier. Lagrådet fortsätter:
”Den närmare bedömningen av begreppet otillbörlighet låter sig
inte preciseras i lagtext; vad som bör anses otillbörligt kan växla
från tid till annan och vara olika på olika verksamhetsområden
(Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken, kap. 13-24, Stockholm 1998,
s. 20:43) Allmänna bidrag från medborgarna till politiska partier
måste anses ligga inom ramen för sedvänjan, även om de syftar till
att politikerna skall bli valda för att genomföra en politik som
bidragsgivarna sympatiserar med eller till och med finner motsvara
den egna plånbokens intressen, och kan inte anses generellt otill-
börliga”.
Regeringen ansluter sig till detta synsätt. Ett bidrag till ett politiskt
parti kan främja både partiets politiska målsättning generellt och gynna
enskilda företrädare för partiet. Avgörande blir därför, som Lagrådet
påpekar, om bidraget är att betrakta som otillbörligt och om det har sam-
band med funktionärens tjänsteutövning i vid mening. Ett bidrag som
inte är förenat med något villkor eller förbehåll får anses i första hand
vara ägnat att främja partitets politik som sådan. Även om en sidoeffekt
av bidraget är att partiets företrädares politiska karriärer gynnas, kan
detta inte anses utgöra en muta eller annan otillbörlig belöning i lagens
mening. Detsamma måste anses gälla om bidraget visserligen syftar till
att uppnå ett visst politiskt beslut, men detta ligger i linje med partiets
politiska målsättning. Att ge bidrag till ett politisk parti för att främja
partiets politik i ett eller annat avseende kan således inte anses falla inom
det straffbara området med den föreslagna regleringen.
Annorlunda förhåller det sig t.ex. om bidraget kan kopplas samman
med en tjänsteåtgärd som företas av någon av partiets företrädare och
som inte ligger inom ramen för genomförandet av partiets politiska pro-
gram. Det kan vara fråga om beslut om upphandling, tillstånd till att
bedriva viss verksamhet, planbeslut m.m. I ett sådant fall måste ett bidrag
av någon betydelse till partiet kunna betraktas som en otillbörlig belöning
och därmed falla inom det straffbelagda området. Lagrådet anför, som ett
exempel, att om en politiker genomför en vapenaffär med vetskap om att
vapenleverantören lämnar ett stort bidrag till hans politiska parti, så kan
detta inte betraktas som annat än tagande av muta.
Gränsdragningen mellan de nu skisserade typsituationerna kan
naturligtvis inte göras helt klar. Också mindre renodlade situationer kan
uppstå. Detta är emellertid något som gäller för mutlagstiftningen
generellt. Det får således ankomma på rättstillämpningen att ytterligare
klarlägga avgränsningen av det straffbara området.
I de fall mutan lämnas till tredjeman kan mottagaren straffas för med-
verkan till brottet om han förstod att mutan erbjöds eller lämnades på
grund av befattningshavarens tjänst.
Vid bedömningen av den nya regleringens räckvidd måste även de
svenska domsrättsreglerna beaktas. Beträffande bestickning som begås
utomlands föreligger svensk domsrätt huvudsakligen om gärningsman-
nen är svensk medborgare, utlänning med hemvist här i riket eller om ve-
derbörande finns här, 2 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Krav på
dubbel straffbarhet föreligger enligt paragrafens andra stycke. Dessutom
bör nämnas att det för åtal för brott begångna utomlands krävs för-
ordnande av Riksåklagaren, 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken.
17 kap. 17 § brottsbalken
Paragrafen har omdisponerats och ett tillägg till följd av utvidgningen av
det straffbara området har gjorts.
Tillägget innebär att det för åtal för bestickning av EG-kommissio-
närer, EU-parlamentariker och domare i EG-domstolen och Revisions-
rätten, liksom av främmande stats ministrar eller parlamentsledamöter,
inte krävs åtalsangivelse eller att åtal är påkallat från allmän synpunkt.
20 kap. 2 § brottsbalken
Tillägget i första stycket avser situationer där förmåner tillfaller – eller
där avsikten är att de skall tillfalla – annan än den vars tjänsteutövning
riskerar att påverkas. Beträffande den närmare innebörden av detta kan
här först hänvisas till vad som anförts ovan under 17 kap. 7 §.
När det gäller mottagande för annan, krävs inte för ansvar ett rent
fysiskt mottagande för vidarebefordran till tredje man. Ansvar för
mutbrott inträder också om befattningshavaren känner till att förmånen
kommit i tredje mans besittning och om han uttryckt sitt godkännande
eller på något annat sätt aktivt verkat för mottagandet. Dessutom inträder
straffansvar i fall där befattningshavaren förhållit sig helt passiv
beträffande förmånen, förutsatt att han har en sådan position i förhållande
till den som förmånen tillfaller att han kan sägas ha ett reellt inflytande
över mottagandet. Avsikten är självfallet inte att straffa en person för att
en förmån utan hans vetskap tillfaller någon annan.
Straffansvar skall också inträda om en befattningshavare låtit åt sig
utlova eller begärt en förmån, även om den senare tillfallit eller varit
avsedd att tillfalla någon annan. En befattningshavare kan t.ex. ställa viss
tjänsteåtgärd i utsikt mot att en förmån ges till något ändamål som gynnar
honom. Medverkansansvar kan aktualiseras för den tredje man som
mottagit mutan, se ovan under 17 kap. 7 §.
I paragrafens andra stycke 3 har en teknisk anpassning skett till lag-
stiftningen om totalförsvarsplikt, se avsnitt 5.6.2.
Vidare har till uppräkningen i paragrafens andra stycke 5 lagts perso-
ner som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att genomföra en
vetenskaplig eller motsvarande utredning. För bakgrunden till tillägget
får hänvisas till motiveringen i avsnitt 5.5.4 och 5.6.2.
Uppgiften att genomföra den vetenskapliga utredningen skall ha er-
hållits på grund av förtroendeställning. Detta överensstämmer med vad
som gäller i fråga om de typer av uppdrag som i dag omfattas av be-
stämmelsen. Den nu gällande lagtexten kan uppfattas så att förtroende-
ställningen skall ha förelegat i tiden innan uppdraget lämnades. Tidigare
motivuttalanden ger dock stöd för uppfattningen att detta förhållande inte
är avgörande (prop. 1975/76:176 s. 34 f). Det framhålls att uppdrags-
givaren skall stå i påtaglig förtroendeställning i förhållande till
huvudmannen. Detta måste kunna tolkas så att förtroendeställning kan ha
uppkommit i och med uppdraget. Detta har bäring också på den nya
personkategorin. Såsom anges i den allmänna motiveringen torde veten-
skapliga uppdrag ofta innebära att uppdragstagaren står i sådant för-
hållande till uppdragsgivaren. Att uppdragsgivaren litar på de bedöm-
ningar som den vetenskaplige uppdragstagaren gör är naturligtvis en om-
ständighet som talar för att uppdraget har den nödvändiga förtroende-
karaktären. Också det mått av frihet för uppdragtagaren att göra själv-
ständiga bedömningar och analyser som uppdraget inrymmer bör kunna
påverka bedömningen. Om uppdraget däremot närmast handlar om att
utföra en specificerad beställning enligt en överenskommen metod, t.ex.
utförandet av kemiska analyser, behöver det inte vara fråga om förtro-
endeställning.
Slutligen har paragrafen försetts med en ny punkt. Till den mutansva-
riga personkretsen har lagts EG-kommissionärer, EU-parlamentariker
samt domare i EG-domstolen (inklusive domstolens förstainstansrätt)
och Revisionsrätten. Det har sålunda gjorts straffbart i Sverige för
personer tillhöriga dessa kategorier att ta emot mutor. Genom
hänvisningen i 17 kap. 7 § 2 brottsbalken är det också straffbart att
besticka sådana befattningshavare.
Vid bedömningen av den nya regleringens räckvidd måste även de
svenska domsrättsreglerna beaktas. Beträffande mutbrott som begås ut-
omlands av utländska befattningshavare föreligger svensk domsrätt som
regel endast om vederbörande finns här i riket, 2 kap. 2 § första stycket 3
brottsbalken. Krav på dubbel straffbarhet föreligger enligt paragrafens
andra stycke. Dessutom bör även här nämnas att det för åtal för brott
begångna utomlands krävs förordnande av Riksåklagaren, 2 kap. 5 §
andra stycket brottsbalken.
20 kap 5 § brottsbalken
Tillägget till tredje stycket innebär att det för åtal för mutbrott av de i 2 §
andra stycket 6 uppräknade EU-funktionärerna inte krävs åtalsangivelse
eller att åtal är påkallat från allmän synpunkt.
9.2 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
20 §
Genom det nya sista ledet klarläggs att utgifter för mutor eller andra
otillbörliga belöningar inte är avdragsgilla vid taxeringen. Bestämmelsen
motiveras i avsnitt 5.7.3.
Bedrägerikonventionen
RÅDETS AKT
av den 26 juli 1995
om utarbetandet av konventionen om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen
(95/C 316/03)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA AKT
med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel
K.3.2c i detta, och
med beaktande av följande:
För att förverkliga unionens mål betraktar medlemsstaterna kampen mot
bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen, som en fråga av gemensamt intresse som ingår i det samarbete
som inrättats med stöd av avdelning VI i fördraget.
För att med full kraft bekämpa sådant bedrägeri är det nödvändigt att
träffa en första överenskommelse som snarast skall kompletteras med en
annan juridisk akt i syfte att förstärka det straffrättsliga skyddet för
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.
RÅDET
BESLUTAR att upprätta den konvention vars text återfinns i bilagan och
som denna dag har undertecknats av företrädare för regeringarna i
unionens medlemsstater,
REKOMMENDERAR att konventionen antas av medlemsstaterna i
enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Utfärdad i Bryssel den 26 juli 1995.
På rådets vägnar
J. A. BELLOCH JULBE
Ordförande
KONVENTION
som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska
unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna
konvention, Europeiska unionens medlemsstater,
SOM HÄNVISAR till Europeiska unionens råds akt av den 29 juli 1995,
SOM ÖNSKAR säkerställa att deras straffrättsliga bestämmelser på
effektivt sätt bidrar till att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen,
SOM UPPMÄRKSAMMAR att bedrägerier som riktar sig mot
gemenskapernas inkomster och utgifter i många fall inte är begränsade
till ett enda land och att de ofta genomförs i form av organiserad
brottslighet,
SOM ÄR ÖVERTYGADE om att skyddet för Europeiska gemenskap-
ernas finansiella intressen skall vara sådant att alla bedrägliga för-
faranden som riktar sig mot dessa intressen blir föremål för straffrättslig
lagföring och att det krävs att en gemensam definition införs i detta syfte,
SOM ÄR ÖVERTYGADE om behovet av att belägga sådana förfaranden
med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder,
utan att detta påverkar möjligheten att använda andra påföljder när så är
lämpligt liksom om behovet av att, åtminstone när det är fråga om all-
varliga fall, införa frihetsberövande påföljder som kan medföra
utlämning,
SOM INSER att företag spelar en viktig roll på de områden som
finansieras genom Europeiska gemenskapernas budget och att, under
vissa omständigheter, personer med befogenhet att fatta beslut i företagen
inte skall kunna undgå straffrättsligt ansvar,
SOM ÄR FAST BESLUTNA att tillsammans bekämpa bedrägeri som
riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen genom att
åta sig förpliktelser som rör jurisdiktion, utlämning och ömsesidigt
samarbete,
HAR ENATS OM FÖLJANDE.
Artikel 1
Allmänna bestämmelser
1. I denna konvention förstås med bedrägeri som riktar sig mot
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
a) i fråga om utgifter, varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig under-
låtenhet som är att hänföra till
– användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga
uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska
gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas av
Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning otillbörligen uppbärs
eller innehålls,
– undanhållande av information som skall lämnas i enlighet med
särskilda föreskrifter, om gärningen har samma effekt,
– användning av sådana medel för andra syften än dem som medlen
ursprungligen har beviljats för,
b) i fråga om inkomster, varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig under-
låtenhet som är att hänföra till
– användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga
uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska
gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas av
Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning minskas på ett olagligt
sätt,
– undanhållande av information som skall lämnas i enlighet med
särskilda föreskrifter, om gärningen har samma effekt,
– missbruk av en förmån som lagligen erhållits, om gärningen har samma
effekt.
2. Om inte annat följer av artikel 2.2 skall varje medlemsstat vidta nöd-
vändiga och lämpliga åtgärder för att överföra bestämmelserna i punkt 1
till den nationella straffrätten så att de förfaranden som avses där beläggs
med straff.
3. Om inte annat följer av artikel 2.2 skall varje medlemsstat också vidta
nödvändiga åtgärder för att uppsåtligt upprättande eller uppsåtligt till-
handahållande av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller
dokument som har den effekt som anges i punkt 1, beläggs med straff om
gärningarna inte redan är straffbelagda, antingen som gärningsmanna-
skap eller som medhjälp, anstiftan eller försök till bedrägeri enligt defini-
tionen i punkt 1.
4. Bedömningen av om en handling eller underlåtenhet enligt punkterna 1
och 3 varit uppsåtlig får göras mot bakgrund av yttre faktiska omständig-
heter.
Artikel 2
Straffrättsliga påföljder
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
sådana förfaranden som avses i artikel l, liksom medhjälp, anstiftan eller
försök till de gärningar som avses i artikel 1.1, beläggs med effektiva,
proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland,
åtminstone i allvarliga fall, frihetsberövande påföljder som kan medföra
utlämning, varvid det står klart att med allvarliga fel menas de
bedrägerier som rör minst det minimibelopp som varje medlemsstat
fastställt. Detta minimibelopp får inte överstiga 50 000 ecu.
2. När det är fråga om mindre allvarliga bedrägerier som avser värden
understigande 4 000 ecu och när det inte föreligger några försvårande
omständigheter enligt statens lagstiftning kan en medlemsstat dock
föreskriva andra påföljder än de som anges i punkt 1.
3. Europeiska unionens råd kan enhälligt ändra den värdegräns som
anges i punkt 2.
Artikel 3
Straffrättsligt ansvar för företagsledare
Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare
eller andra personer med befogenhet att fatta beslut eller utöva kontroll
inom företaget skall kunna hållas straffrättsligt ansvariga enligt de
principer som anges i den nationella rätten, i fråga om bedrägerier som
riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och som
avses i artikel 1, om gärningen har begåtts för företagets räkning av en
person som är underställd dem.
Artikel 4
Jurisdiktion
l. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva
jurisdiktion över de gärningar som staten har belagt med straff i enlighet
med artiklarna 1 och 2.1, när
– bedrägeri, delaktighet i eller försök till bedrägeri mot Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen helt eller delvis begås inom dess
territorium liksom bedrägeri där vinningen uppkommer inom det
territoriet,
– en person inom dess territorium medvetet medverkar till eller anstiftar
sådant bedrägeri inom en annan medlemsstats territorium,
– gärningsmannen är medborgare i den berörda medlemsstaten varvid
dock den statens lagstiftning får ställa som villkor att gärningen är belagd
med straff i den stat där den begicks.
2. Varje medlemsstat får, i samband med anmälan enligt artikel 11.2,
förklara att den inte avser att tillämpa tredje strecksatsen i punkt 1 i
denna artikel.
Artikel 5
Utlämning och åtal
1. Varje medlemsstat som enligt sin nationella lagstiftning inte utlämnar
sina egna medborgare skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva
jurisdiktion i fråga om gärningar som staten har belagt med straff i
enlighet med artiklarna 1 och 2.1 och som begåtts av dess egna med-
borgare utanför dess territorium.
2. När en medborgare i en medlemsstat anklagas för att i en annan
medlemsstat ha begått en straffbar gärning som beskrivs i artiklarna 1
och 2.1, och medlemsstaten inte utlämnar denna person till den andra
medlemsstaten enbart på grund av dennes medborgarskap, skall den
överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter för åtal, om det finns
anledning till detta. För att göra lagföring möjlig skall akter,
upplysningar och föremål som rör gärningen överlämnas i enlighet med
bestämmelserna i artikel 6 i den europeiska konventionen om utlämning.
Den ansökande medlemsstaten skall underrättas om vilka rättsliga
åtgärder som har vidtagits och resultatet av dessa.
3. I fråga om bedrägeri som har riktat sig mot Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen får en medlemsstat inte vägra utlämning
enbart på den grunden att det rör sig om skattebrott eller brott mot tull-
bestämmelser.
4. Vad som avses med "medlemsstats egna medborgare" skall i denna
artikel tolkas i enlighet med varje förklaring som den staten har lämnat
enligt artikel 6.1 b och c i den europeiska konventionen om utlämning.
Artikel 6
Samarbete
1. Om ett bedrägeri enligt definitionen i artikel 1 är belagt med straff och
rör minst två medlemsstater, skall dessa stater samarbeta effektivt vid
förundersökning, lagföring och straffverkställighet, t.ex. genom inbördes
rättshjälp, utlämning, överförande av lagföring eller verkställighet av
domar som har meddelats i en annan medlemsstat.
2. När fler än en medlemsstat har jurisdiktion och har möjlighet att väcka
åtal för samma gärning. skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för
att avgöra vem av dem som skall lagföra gärningsmannen eller gärnings-
männen så att lagföringen, där det är möjligt, kan ske i en och samma
medlemsstat.
Artikel 7
Ne bis in idem
1. Medlemsstaterna skall i sin nationella straffrättsliga lagstiftning
tillämpa principen att en person som slutligt dömts i en medlemsstat inte
får lagföras för samma gärning i en annan medlemsstat ("ne bis in
idem"), om påföljden – vid fällande dom – har verkställts, håller på att
verkställas eller inte längre kan verkställas enligt det dömande landets
lag.
2. Varje medlemsstat får, i samband med anmälan enligt artikel 11.2,
förklara att den inte skall vara bunden av punkt 1 i denna artikel i ett eller
flera av följande fall:
a) om den gärning som har legat till grund för den dom som har med-
delats i en annan stat begåtts inom medlemsstatens territorium, helt eller
delvis; i det senare fallet skall detta undantag inte gälla om gärningen
delvis har begåtts inom den medlemsstats territorium där domen har
meddelats,
b) om den gärning som har legat till grund för den dom som har med-
delats i en annan stat har riktats mot den medlemsstatens säkerhet eller
andra för den staten lika viktiga intressen,
c) om den gärning som har legat till grund för den dom som har med-
delats i en annan stat har begåtts av en offentlig tjänsteman i medlems-
staten i fråga i strid med dennes tjänsteåligganden.
3. De undantag som gjorts till föremål för en förklaring enligt punkt 2
skall inte vara tillämpliga, om den berörda medlemsstaten på grund av
samma gärning har begärt att en annan medlemsstat skall lagföra
personen i fråga eller har beviljat utlämning av denne.
4. Tillämpliga bilaterala eller multilaterala överenskommelser som har
ingåtts mellan medlemsstater och därtill hörande förklaringar påverkas
inte av denna artikel.
Artikel 8
Domstolen
1. Alla tvister mellan medlemsstater om tolkningen eller tillämpningen
av denna konvention skall först behandlas i rådet, enligt det förfarande
som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, i
avsikt att uppnå en lösning.
Om ingen lösning har uppnåtts inom sex månader kan en av parterna i
tvisten överlämna frågan till Europeiska gemenskapernas domstol.
2. Alla tvister mellan en eller flera medlemsstater och Europeiska gemen-
skapernas kommission om tillämpningen av artiklarna 1 och 10 denna
konvention som inte kunnat lösas genom förhandling kan hänskjutas till
domstolen.
Artikel 9
Nationella föreskrifter
Bestämmelserna i denna konvention hindrar inte medlemsstaterna från att
besluta om nationella föreskrifter som går utöver de skyldigheter som
följer av denna konvention.
Artikel 10
Överlämnande av information
1. Medlemsstaterna skall till Europeiska gemenskapernas kommission
överlämna texterna till den nationella lagstiftning som genomför de
skyldigheter som följer av bestämmelserna i denna konvention.
2. För tillämpningen av denna konvention skall de höga fördragsslutande
parterna i Europeiska unionens råd fastställa vilka uppgifter som skall
överlämnas eller utväxlas mellan medlemsstaterna, eller mellan dem och
kommissionen samt hur detta skall ske.
Artikel 11
Ikraftträdande
l. Denna konvention skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser.
2. Medlemsstaterna skall till generalsekreteraren för Europeiska unionens
råd anmäla att de har genomfört de förfaranden som deras konstitu-
tionella bestämmelser kräver för att denna konvention skall kunna antas.
3. Denna konvention träder i kraft nittio dagar efter det att den sista
medlemsstaten har gjort en sådan anmälan som avses i punkt 2.
Artikel 12
Anslutning
1. Denna konvention står öppen för anslutning för varje stat som blir
medlem i Europeiska unionen.
2. Texten till denna konvention, avfattad på den anslutande statens språk
och utarbetad av Europeiska unionens råd, skall vara giltig.
3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
4. För en stat som ansluter sig till konventionen träder denna i kraft nittio
dagar efter depositionen av anslutningsinstrumentet, eller, om den ännu
inte har trätt i kraft då denna period löper ut, den dag då konventionen
träder i kraft.
Artikel 13
Depositarien
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd är depositarie för
denna konvention.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra antaganden och anslutningar, förklaringar och reservationer
liksom alla andra anmälningar som rör denna konvention.
Sammanfattning av Ds 1998:1
I promemorian behandlas frågan om Sveriges tillträde till en inom den
europeiska unionen utarbetad konvention om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen. Syftet med konventionen är att
säkerställa en bättre överensstämmelse mellan medlemsstaternas
bestämmelser för att effektivisera kampen mot brottslighet som drabbar
gemenskapernas finansiella intressen. Vidare syftar konventionen till att
förstärka samarbetet mellan medlemsstaterna i kampen mot sådana brott.
Konventionen har undertecknats av samtliga medlemsstater i den
europeiska unionen. I promemorian föreslås att Sverige nu ratificerar
konventionen. Vidare innehåller promemorian förslag till ändringar i
brottsbalken. Bl.a. föreslås införandet av en ny straffbestämmelse,
subventionsmissbruk. Enligt förslaget skall straff kunna utkrävas om ett
bidrag eller en förmån används i näringsverksamhet för ett ändamål som
väsentligt strider mot det för vilket subventionen har beviljats.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken,
dels att 2 kap. 5 a § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 9 kap. 3 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
5 a §1
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt
den europeiska konventionen d. 28
maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar
eller den europeiska konventionen
d. 15 maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål, må den
tilltalade ej här i riket lagföras för
samma gärning,
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt
den europeiska konventionen d. 28
maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar
eller den europeiska konventionen
d. 15 maj 1972 om överförande av
lagföring
i brottmål eller konventionen d.
26 juli 1995 om skydd av
Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen för gärningar
som däri avses, må den tilltalade
ej här i riket lagföras för samma
gärning,
1. om han har frikänts från ansvar,
2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,
3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.
Första stycket gäller ej i fråga om
brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6
eller 7 såvida ej lagföringen i den
främmande staten har skett på
begäran av svensk myndighet.
Första stycket gäller ej i fråga om
brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6
eller 7 såvida ej lagföringen i den
främmande staten har skett på
begäran av svensk myndighet eller
sedan personen utlämnats från
Sverige för lagföring.
Har ett brott delvis begåtts här
i riket skall första stycket tillämpas
om gärningen omfattas av
konventionen d. 26 juli 1995 om
skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella
intressen och brottet delvis begåtts
också inom den medlemsstats
territorium där domen meddelats.
Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad i
främmande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf
sagts hinder mot lagföring, må åtal för gärningen väckas här i riket
endast efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat
därtill.
9 kap.
3 a §
Den som i näringsverksamhet i
strid mot föreskrifter eller villkor
använder ett bidrag eller en
förmån på ett sätt som väsentligt
avviker från det ändamål för vilket
subventionen har beviljats, skall
dömas för subventionsmissbruk till
fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Förteckning över remissinstanser Ds 1998:1
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av följande
instanser:
Riksdagens ombudsmän, Göta Hovrätt, Malmö tingsrätt, Huddinge
tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Statens Jordbruksverk,
Fiskeriverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen,
Brottsförebyggande rådet, Ekobrottsmyndigheten, EU-bedrägeri-
delegationen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Närings- och teknikutvecklingsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Generaltullstyrelsen, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen
i Jämtlands län, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,
Sveriges domareförbund, Sveriges Advokatsamfund.
Yttranden har dessutom inkommit från följande instanser.
Sveriges Industriförbund, Byggentreprenörerna.
Protokollet till bedrägerikonventionen
(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i Fördraget om
Europeiska unionen)
RÅDETS AKT
av den 27 september 1996
om upprättande av ett protokoll till konventionen om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
(96/C 313/01)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA AKT
med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel
K 3.2 c i detta, och
med beaktande av följande:
Vid förverkligandet av unionens mål betraktar medlemsstaterna kampen
mot brottslighet, som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansi-
ella intressen, som en fråga av gemensamt intresse som ingår i det sam-
arbete som inrättats med stöd av avdelning VI i fördraget,
Rådet upprättade genom sin akt den 26 juli 1995, som en första åtgärd,
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella in-
tressen, vilken särskilt avser kampen mot bedrägerier som riktar sig mot
dessa intressen.
Som en andra etapp är det nödvändigt att komplettera denna konvention
med ett protokoll som särskilt har till syfte att bekämpa sådan korruption
i vilken tjänstemän, såväl nationella tjänstemän som gemenskaps-
tjänstemän, är inblandade och som skadar eller kan skada Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen.
RÅDET
FASTSTÄLLER att det protokoll, vars text återfinns i bilagan och som
denna dag har undertecknats av företrädarna för regeringarna i unionens
medlemsstater, härmed har upprättats,
REKOMMENDERAR att medlemsstaterna antar protokollet i enlighet
med deras respektive konstitutionella bestämmelser.
Utfärdad i Bryssel den 27 september 1996.
På rådets vägnar
M. LOWRY, ordförande
PROTOKOLL
som upprättats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om
Europeiska unionen, till konventionen
om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till detta protokoll,
medlemsstater i Europeiska unionen,
SOM HÄNVISAR TILL Europeiska unionens råds akt av den 27
september 1996,
SOM ÖNSKAR uppnå att deras strafflagstiftning på ett effektivt sätt
bidrar till att skydda de Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,
SOM KONSTATERAR hur viktig konventionen om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen av den 26 juli 1995 är
för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot gemenskapens inkomster
och utgifter,
SOM ÄR MEDVETNA om det faktum att Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen kan skadas eller hotas av andra straffrättsliga
överträdelser, bland annat korruption som begås mot eller av tjänstemän,
såväl nationella som gemenskapstjänstemän, som har ansvar för uppbörd,
förvaltning eller utbetalning av gemenskapsmedel som de kontrollerar,
SOM BEAKTAR att personer av olika nationalitet som är anställda av
olika offentliga institutioner eller organ kan vara inblandade i sådan
korruption. För att få till stånd effektiva åtgärder mot sådan verksamhet
med internationella förgreningar är det viktigt att det finns en sam-
stämmig bedömning av dessas straffvärda karaktär i medlemsstaternas
straffrättsliga lagstiftning,
SOM KONSTATERAR att flera medlemsstaters straffrättsliga lagstift-
ning beträffande lagöverträdelser som begåtts vid tjänsteutövning i all-
mänhet och som rör korruption i synnerhet endast avser handlingar som
begåtts av eller mot nationella tjänstemän och inte, eller endast i undan-
tagsfall, omfattar sådana gärningar som inbegriper gemenskapstjänste-
män eller tjänstemän från andra medlemsstater,
SOM ÄR ÖVERTYGADE om att det är nödvändigt att anpassa den
nationella lagstiftningen i den mån den inte straffbelägger korruption
som skadar eller som kan skada Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen, och där gemenskapstjänstemän eller tjänstemän från andra
medlemsstater är inblandade,
SOM LIKASÅ ÄR ÖVERTYGADE om att en sådan anpassning av de
nationella lagstiftningarna, när det gäller gemenskapstjänstemän anställ-
da av gemenskapen, inte bör begränsas till bestickning och mutbrott utan
bör utsträckas till att omfatta andra brott som drabbar eller kan drabba
Europeiska gemenskapernas inkomster eller utgifter, däribland lagöver-
trädelser som begåtts av eller mot de personer som har det största an-
svaret,
SOM BEAKTAR att det likaså är lämpligt att upprätta ändamålsenliga
bestämmelser beträffande behörighet och ömsesidigt samarbete utan att
detta skall påverka de juridiska villkoren för dessas tillämpning i kon-
kreta fall, vilket vid behov kan inbegripa hävande av immunitet,
SOM SLUTLIGEN BEAKTAR att det är lämpligt att göra de relevanta
bestämmelserna i konventionen om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen av den 26 juli 1995 tillämpliga på de lag-
överträdelser som avses i detta protokoll,
HAR ENATS OM FÖLJANDE BESTÄMMELSER
Artikel 1
Definitioner
I detta protokoll används följande beteckningar med de betydelser som
här anges:
1. a) tjänsteman: alla tjänstemän, såväl nationella som gemenskaps-
tjänstemän, inklusive alla nationella tjänstemän från en annan medlems-
stat.
b) gemenskapstjänsteman:
– varje person som är tjänsteman eller kontraktsanställd i den mening
som avses i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemen-
skaperna eller i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska
gemenskaperna,
– varje person som ställts till Europeiska gemenskapernas förfogande av
medlemsstaterna eller av något offentligt eller privat organ som utför
uppgifter som motsvarar dem som Europeiska gemenskapernas tjänste-
män eller övriga anställda utför.
Medlemmar i de organ som bildats enligt fördragen om upprättandet av
Europeiska gemenskaperna samt dessa organs personal likställs med
gemenskapstjänstemän, om de inte omfattas av tjänsteföreskrifterna för
tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller anställningsvillkoren för
övriga anställda i Europeiska gemenskaperna.
c) nationell tjänsteman: tolkas med hänvisning till den definition tjänste-
man eller ämbetsman har i den nationella rätten i den medlemsstat där
personen i fråga innehar denna egenskap vid tillämpning av straffrätten i
den staten.
När det gäller rättsliga åtgärder beträffande en tjänsteman från en
medlemsstat, vilka vidtas av en annan medlemsstat, behöver den sist-
nämnda staten tillämpa definitionen av tjänsteman endast i den mån
definitionen överensstämmer med dess nationella lagstiftning.
2. konvention: den konvention som utarbetats på grundval av artikel K 3 i
Fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen den 26 juli 1995 (1 ).
Artikel 2
Mutbrott
1. I detta protokoll avses med mutbrott varje avsiktlig handling som ut-
förs av en tjänsteman för att, direkt eller genom tredje man, för egen räk-
ning eller för tredje mans räkning, begära eller ta emot förmåner, oavsett
art, eller att acceptera löften härom för att på ett sätt som strider mot hans
officiella förpliktelser utföra eller inte utföra en handling i tjänsten eller
vid utövandet av tjänsten, och som skadar eller kan skada Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att
en sådan gärning som avses i punkt 1 straffbeläggs.
Artikel 3
Bestickning
l. I detta protokoll avses med bestickning varje avsiktlig handling som
utförs av en person för att direkt eller genom tredje man utlova eller be-
vilja en förmån, oavsett art, till en tjänsteman, för egen räkning eller för
tredje mans räkning, för att denne på ett sätt som strider mot hans offi-
ciella förpliktelser skall utföra eller underlåta att utföra en handling i
tjänsten eller vid utövandet av tjänsten och som skadar eller kan skada
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att
en sådan gärning som avses i punkt 1 straffbeläggs.
Artikel 4
Likabehandling
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att
beskrivningarna i dess strafflagstiftning av överträdelser som utgör en
sådan gärning som avses i artikel 1 i konventionen när de begås av dess
nationella tjänstemän vid tjänsteutövning tillämpas på samma sätt när
överträdelserna begås av gemenskapstjänstemän vid tjänsteutövning.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att
beskrivningarna i dess strafflagstiftning av de överträdelser som avses i
punkt 1 i denna artikel samt i artiklarna 2 och 3 när de begås av eller
gentemot ministrarna i dess regering, de valda ledamöterna i parlament-
ariska församlingar, ledamöterna av landets högsta domstolar eller
revisionsdomstol vid tjänsteutövning tilllämpas på samma sätt när över-
trädelserna begås av eller gentemot ledamöterna av Europeiska gemen-
skapernas kommission, av Europaparlamentet, domarna i Europeiska ge-
menskapernas domstol eller ledamöterna av Europeiska gemenskapernas
revisionsrätt vid tjänsteutövning.
3. Om en medlemsstat har antagit speciella lagar om handlingar eller
underlåtenhet för vilka ministrarna i regeringen bör stå till svars, på
grund av den särskilda politiska ställning de har i den staten, behöver
punkt 2 i denna artikel inte tillämpas på dessa lagar, under förutsättning
att medlemsstaten garanterar att den strafflagstiftning som genomför
artiklarna 2 och 3 samt punkt 1 i denna artikel även omfattar ledamöterna
av Europeiska gemenskapernas kommission.
4. Punkterna 1, 2 och 3 skall inte påverka tillämpningen av de be-
stämmelser om straffprocessrätt och om fastställande av laga domstol,
som är tillämpliga i varje medlemsstat.
5. Detta protokoll skall tillämpas i full överensstämmelse med de re-
levanta bestämmelserna i fördragen om upprättandet av Europeiska ge-
menskaperna, protokollet om immunitet och privilegier för Europeiska
gemenskaperna, domstolens stadga samt med de texter som antagits för
att tillämpa dem vad beträffar hävande av immunitet.
Artikel 5
Påföljder
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att
de gärningar som avses i artiklarna 2 och 3 samt medverkan till och an-
stiftan av dessa gärningar kan medföra effektiva, proportionella och av-
skräckande påföljder däribland, åtminstone i allvarliga fall, frihets-
berövande påföljder vilka kan leda till utlämning.
2. Punkt 1 skall inte påverka behöriga myndigheters utövande av sina
disciplinära befogenheter i förhållande till nationella eller gemenskaps-
tjänstemän. Vid bestämmandet av vilken straffrättslig påföljd som skall
ådömas kan de nationella domstolarna, i enlighet med principerna i deras
egen lagstiftning, beakta eventuella disciplinpåföljder som redan drabbat
samma person för samma uppträdande.
Artikel 6
Behörighet
1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att etablera sin
behörighet vad gäller de straffbelagda överträdelser som den har fastställt
i enlighet med artiklarna 2, 3 och 4, när
a) överträdelsen helt eller delvis begåtts på dess territorium,
b) gärningsmannen är medborgare eller tjänsteman i den berörda staten,
c) överträdelsen har begåtts gentemot någon av de personer som avses i
artikel 1 eller gentemot ledamöter av de institutioner som avses i artikel
4.2, och som är medborgare i den berörda staten,
d) gärningsmannen är gemenskapstjänsteman som tjänstgör vid någon av
Europeiska gemenskapernas institutioner eller vid ett organ som bildats
enligt fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och har
sitt säte i den berörda medlemsstaten.
2. Varje medlemsstat kan vid anmälan enligt artikel 9.2 förklara att den
inte kommer att tillämpa, eller endast i särskilda fall eller under särskilda
omständigheter kommer att tillämpa, en eller flera av bestämmelserna om
behörighet i punkt 1 b, c och d.
Artikel 7
Samband med konventionen
1. Bestämmelserna i artiklarna 3, 5.1, 5.2 och 5.4 samt 6 i konventionen
skall tillämpas som om det fanns en hänvisning till de gärningar som av-
ses i artiklarna 2, 3 och 4 i detta protokoll.
2. Följande bestämmelser i konventionen skall tillämpas även på detta
protokoll:
– Artikel 7 under förutsättning att, om ej annat uppges vid den anmälan
som avses i artikel 9.2 i detta protokoll, förklaringar enligt artikel 7.2 i
konventionen även gäller för detta protokoll.
– Artikel 9.
– Artikel 10.
Artikel 8
Domstolen
1. Alla tvister mellan medlemsstater om tolkningen eller tillämpningen
av detta protokoll skall först behandlas i rådet, enligt det förfarande som
föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, i avsikt att
nå en lösning.
Om ingen lösning har uppnåtts inom sex månader kan någon av parterna
i tvisten överlämna frågan till Europeiska gemenskapernas domstol.
2. Alla tvister som gäller artikel 1, med undantag av punkt 1 c artiklarna
2, 3 och 4 samt artikel 7.2 tredje strecksatsen i detta protokoll, mellan en
eller flera medlemsstater och Europeiska gemenskapernas kommission,
som inte har kunnat lösas genom förhandlingar, kan hänskjutas till
Europeiska gemenskapernas domstol.
Artikel 9
Ikraftträdande
1. Detta protokoll skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras
respektive konstitutionella bestämmelser.
2. Medlemsstaterna skall till generalsekreteraren för Europeiska unionens
råd anmäla att de har avslutat de förfaranden som krävs enligt deras
respektive konstitutionella bestämmelser för att detta protokoll skall
kunna antas.
3. Detta protokoll träder i kraft nittio dagar efter det att den anmälan som
avses i punkt 2 gjorts av den stat – som vid tidpunkten för rådets antag-
ande av den akt som upprättar det här protokollet är medlem av
Europeiska unionen – som sist fullgör denna formalitet. Om konven-
tionen inte har trätt i kraft vid den tidpunkten, träder protokollet i kraft
samtidigt som konventionen.
Artikel 10
Anslutning av nya medlemsstater
1. Detta protokoll står öppet för anslutning av varje stat som blir medlem
i Europeiska unionen.
2. Texten till detta protokoll, avfattad på den anslutande medlemsstatens
språk och upprättad av Europeiska unionens råd, skall vara giltig.
3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
4. För varje stat som ansluter sig till protokollet träder detta i kraft nittio
dagar efter det att den staten har deponerat sitt anslutningsinstrument
eller, om det ännu inte trätt i kraft när perioden om nittio dagar löpt ut,
samma dag som detta protokoll träder i kraft.
Artikel 11
Reservationer
1. Reservationer är inte tillåtna, med undantag för sådana som avses i
artikel 6.2.
2. Varje medlemsstat som gjort en reservation får när som helst, helt eller
delvis, dra tillbaka den genom en anmälan till depositarien. Tillbaka-
dragandet får verkan den dag depositarien tar emot anmälan.
Artikel 12
Depositarie
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall vara depositarie
för detta protokoll.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra antaganden och anslutningar, förklaringar och reservationer
liksom alla övriga underrättelser som rör denna konvention.
TILL BEVIS HÄRPÅ har de befullmäktigade undertecknat detta
protokoll.
Upprättat i ett enda original på spanska, danska, tyska, grekiska,
engelska, franska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska, finska
och svenska, vilka samtliga texter är lika giltiga. Originalet skall
deponeras i arkiven hos generalsekretariatet för Europeiska unionens råd.
Medlemsstaternas uttalanden vid antagandet av rättsakten om
upprättande av protokollet
1. Uttalande från den tyska delegationen:
"Förbundsrepubliken Tysklands regering förklarar att den har för avsikt
att, beträffande protokollet till konventionen om skydd av finansiella
intressen (tjänstemän), genom förhandlingar uppnå samma enighet om
behörigheten för Europeiska gemenskapernas domstol att meddela
förhandsavgöranden, som den som eftersträvas när det gäller
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen, och att detta sker samma dag."
2. Gemensamt uttalande från den belgiska, luxemburgska och neder-
ländska delegationen:
"Konungariket Belgiens, Konungariket Nederländernas och Storhertig-
dömet Luxemburgs regeringar anser att det, för att möjliggöra ikraft-
trädandet av detta protokoll, är nödvändigt att senast i slutet av november
1996 finna en tillfredsställande lösning beträffande Europeiska gemen-
skapernas domstols behörighet när det gäller tolkningen av detta proto-
koll, helst inom ramen för de pågående diskussionerna om att ge Euro-
peiska gemenskapernas domstol behörighet när det gäller förhands-
avgöranden angående tolkningen av konventionen om skydd av Euro-
peiska gemenskapernas finansiella intressen."
3. Uttalande från den österrikiska delegationen:
"Österrike utgår från principen att frågan om Europeiska gemen-
skapernas domstols behörighet när det gäller förhandsavgöranden
kommer att regleras på ett positivt sätt i en nära framtid och kommer
också att arbeta i den riktningen i framtiden."
Korruptionskonventionen
(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i Fördraget
om Europeiska unionen)
RÅDETS AKT
av den 26 maj 1997
Om utarbetande på grundval av artikel K 3.2 c i Fördraget om
Europeiska unionen av konventionen om kamp mot korruption som
tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller
Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i
(97/C 195/01)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD
som beaktar Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K 3.2 c i
detta,
som beaktar att medlemsstaterna anser förbättringen av det rättsliga sam-
arbetet som en fråga av gemensamt intresse som omfattas av det sam-
arbete om vilket föreskrifter meddelas i avdelning VI i fördraget, och
som beaktar att det för att uppnå det målet är nödvändigt att utarbeta en
konvention om kamp mot korruption som Europeiska gemenskapernas
tjänstemän eller Europeiska unionens medlemsstaters tjänstemän är del-
aktiga i, mot bakgrund av bestämmelserna i protokollet till konventionen
om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen(1 ),
BESLUTAR att den konvention vars text bifogas och som denna dag har
undertecknats av företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens
medlemsstater, är utarbetad,
REKOMMENDERAR att konventionen antas av medlemsstaterna i
enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.
Utfärdad i Bryssel den 26 maj 1997.
På rådets vägnar
W. SORGDRAGER
Ordförande
KONVENTION
utarbetad på grundval av artikel K 3.2 c i Fördraget om Europeiska
unionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska
gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemssta-
ter är delaktiga i
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA i denna konvention,
som är medlemsstater i Europeiska unionen,
SOM HÄNVISAR till Europeiska unionens råds akt av den 26 maj 1997,
SOM BEAKTAR ATT medlemsstaterna anser att förbättringen av det
rättsliga samarbetet i kampen mot korruptionen är en fråga av gemensamt
intresse som omfattas av det samarbete om vilket föreskrifter meddelas i
avdelning VI i fördraget,
SOM BEAKTAR ATT rådet i en akt av den 27 september 1996 har
utarbetat ett protokoll som särskilt avser korruptiva handlingar som såväl
nationella tjänstemän som gemenskapstjänstemän är delaktiga i och som
skadar eller skulle kunna skada Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen,
SOM BEAKTAR nödvändigheten av att för att förbättra det straff-
rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna gå längre än enligt nämnda
protokoll och utarbeta en konvention som avser korruptiva handlingar i
vilka Europeiska gemenskapernas tjänstemän eller tjänstemän i
medlemsstaterna i allmänhet är delaktiga, och
SOM ÄR ANGELÄGNA om att säkerställa en enhetlig och effektiv
tillämpning av denna konvention inom hela Europeiska unionen,
HAR ENATS OM FÖLJANDE BESTÄMMELSER.
Artikel 1
Definitioner
I denna konvention avses med
a) tjänsteman: alla gemenskapstjänstemän och alla nationella tjänstemän,
inklusive alla nationella tjänstemän från en annan medlemsstat,
b) gemenskapstjänsteman:
– varje person som är tjänsteman eller kontraktsanställd i den mening
som avses i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemen-
skaperna eller i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska
gemenskaperna,
– varje person som har ställts till Europeiska gemenskapernas förfogande
av medlemsstaterna eller av något offentligt eller privat organ som utför
uppgifter som motsvarar dem som Europeiska gemenskapernas tjänste-
män eller övriga anställda utför.
Medlemmar i de organ som bildats enligt fördragen om upprättandet av
Europeiska gemenskaperna samt dessa organs personal likställs med
gemenskapstjänstemän, om de inte omfattas av tjänsteföreskrifterna för
tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller anställningsvillkoren för
övriga anställda i Europeiska gemenskaperna,
c) nationell tjänsteman: ett begrepp som skall tolkas med hänvisning till
den definition tjänsteman eller ämbetsman har i den nationella rätten i
den medlemsstat där personen i fråga innehar denna egenskap vid
tillämpning av dess straffrätt.
När det gäller rättsliga åtgärder beträffande en tjänsteman från en
medlemsstat, vilka vidtas av en annan medlemsstat, behöver den sist-
nämnda staten tillämpa definitionen på nationell tjänsteman endast i den
mån den definitionen överensstämmer med dess nationella lagstiftning.
Artikel 2
Mutbrott
1. I denna konvention avses med mutbrott varje avsiktlig handling som
utförs av en tjänsteman för att, direkt eller genom tredje man, för egen
räkning eller för tredje mans räkning, begära eller ta emot förmåner, oav-
sett art, eller att acceptera löften härom för att på ett sätt som strider mot
hans officiella förpliktelser utföra eller underlåta att utföra en handling i
tjänsten eller vid utövandet av tjänsten.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att
en sådan gärning som avses i punkt 1 straffbeläggs.
Artikel 3
Bestickning
1. I denna konvention avses med bestickning varje avsiktlig handling
som utförs av en person för att direkt eller genom tredje man utlova eller
bevilja en förmån, oavsett art, till en tjänsteman, för egen räkning eller
för tredje mans räkning, för att denne på ett sätt som strider mot hans
officiella förpliktelser skall utföra eller underlåta att utföra en handling i
tjänsten eller vid utövandet av tjänsten.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att
en sådan gärning som avses i stycke 1 straffbeläggs.
Artikel 4
Likabehandling
l. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att
bestämmelserna i dess strafflagstiftning som är tillämpliga på de gärning-
ar som avses i artiklarna 2 och 3 när de begås av eller gentemot minist-
rarna i dess regering, de valda ledamöterna i dess parlamentariska för-
samlingar eller ledamöterna av landets högsta domstolar eller revisions-
domstol vid tjänsteutövning, tillämpas på samma sätt när gärningarna
begås av eller gentemot ledamöterna av Europeiska gemenskapernas
kommission, av Europaparlamentet, domarna i Europeiska gemenskap-
ernas domstol eller ledamöterna av Europeiska gemenskapernas
revisionsrätt vid tjänsteutövning.
2. Om en medlemsstat har antagit speciella lagar om handlingar eller
underlåtenhet för vilka ministrarna i dess regering bör stå till svars, på
grund av den särskilda politiska ställning de har i den staten, behöver
punkt 1 i denna artikel inte tillämpas på dessa lagar, under förutsättning
att medlemsstaten garanterar att den strafflagstiftning som genomför
artiklarna 2 och 3 även omfattar ledamöterna i Europeiska gemenskap-
ernas kommission.
3. Punkterna 1 och 2 skall inte påverka tillämpningen av de bestämmelser
om straffprocessrätt och om fastställande av laga domstol som är
tillämpliga i varje medlemsstat.
4. Denna konvention skall tillämpas i full överensstämmelse med de
relevanta bestämmelserna i fördragen om upprättandet av Europeiska
gemenskaperna, protokollet om immunitet och privilegier för Europeiska
gemenskaperna, domstolens stadga samt med de texter som har antagits
för att tillämpa dem vad beträffar upphävande av immunitet.
Artikel 5
Påföljder
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att
de gärningar som avses i artiklarna 2 och 3 samt medverkan till och an-
stiftan av dessa gärningar kan medföra effektiva, proportionella och av-
skräckande påföljder, däribland, åtminstone i allvarliga fall, frihetsbe-
rövande påföljder vilka kan leda till utlämning.
2. Punkt 1 skall inte påverka behöriga myndigheters utövande av sina
disciplinära befogenheter i förhållande till nationella tjänstemän eller
gemenskapstjänstemän. Vid bestämmandet av vilken straffrättslig påföljd
som skall ådömas kan de nationella domstolarna, i enlighet med prin-
ciperna i sin egen lagstiftning, beakta eventuella disciplinpåföljder som
redan har drabbat samma person för samma uppträdande.
Artikel 6
Straffrättsligt ansvar för företagsledare
Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare
eller andra personer med befogenhet att fatta beslut eller utöva kontroll
inom ett företag skall kunna hållas straffrättsligt ansvariga enligt de
principer som anges i den nationella rätten, i fråga om korruption enligt
artikel 3, om gärningen har begåtts för företagets räkning av en person
som är underställd dem.
Artikel 7
Behörighet
1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att etablera sin
behörighet vad gäller de gärningar som den har straffbelagt i enlighet
med de skyldigheter som följer av artiklarna 2, 3 och 4 när
a) gärningen helt eller delvis begåtts på dess territorium,
b) gärningsmannen är medborgare eller tjänsteman i den berörda staten,
c) gärningen har begåtts gentemot någon av de personer som avses i
artikel 1 eller gentemot ledamöter av de institutioner inom Europeiska
gemenskapen som avses i artikel 4.1 och som dessutom är medborgare i
den berörda staten,
d) gärningsmannen är gemenskapstjänsteman som tjänstgör vid någon av
Europeiska gemenskapernas institutioner eller vid ett organ som har
bildats enligt fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna
och har sitt säte i den berörda medlemsstaten.
2. Varje medlemsstat kan vid anmälan enligt artikel 13.2, förklara att den
inte kommer att tillämpa, eller endast i särskilda fall eller under särskilda
omständigheter kommer att tillämpa, en eller flera av bestämmelserna om
behörighet i punkt 1 b, c och d.
Artikel 8
Utlämning och åtal
l. Varje medlemsstat som enligt sin nationella lagstiftning inte utlämnar
sina egna medborgare skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva
jurisdiktion i fråga om gärningar som staten har straffbelagt i enlighet
med de skyldigheter som följer av artiklarna 2, 3 och 4 och som begåtts
av dess egna medborgare utanför dess territorium.
2. När en medborgare i en medlemsstat anklagas för att i en annan
medlemsstat ha begått en gärning som har straffbelagts i enlighet med de
skyldigheter som följer av artiklarna 2, 3 och 4, och medlemsstaten inte
utlämnar denna person till den andra medlemsstaten enbart på grund av
dennes medborgarskap, skall den överlämna ärendet till sina behöriga
myndigheter för åtal, om det finns anledning till detta. För att möjliggöra
lagföring skall akter, upplysningar och föremål som rör gärningen över-
lämnas i enlighet med bestämmelserna i artikel 6 i Europeiska ut-
lämningskonventionen av den 13 december 1957. Den ansökande med-
lemsstaten skall underrättas om vilka rättsliga åtgärder som har vidtagits
och resultatet av dessa.
3. Vad som avses med en medlemsstats egna "medborgare" skall i denna
artikel tolkas i enlighet med varje förklaring som den staten har lämnat
enligt artikel 6.1 b och 6.1 c i Europeiska utlämningskonventionen.
Artikel 9
Samarbete
1. Om ett förfarande, som gäller en gärning som har straffbelagts i enlig-
het med de skyldigheter som följer av artiklarna 2, 3 och 4, rör minst två
medlemsstater, skall dessa stater samarbeta effektivt vid förunder-
sökning, lagföring och straffverkställighet, t.ex. genom inbördes rätts-
hjälp, utlämning, överförande av lagföring eller verkställighet av domar
som har meddelats i en annan medlemsstat.
2. När fler än en medlemsstat har jurisdiktion och möjlighet att väcka åtal
för samma gärning, skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för att
avgöra vem av dem som skall lagföra gärningsmannen eller gärnings-
männen så att lagföringen, där det är möjligt, kan ske i en och samma
medlemsstat.
Artikel 10
Ne bis in idem
1. Medlemsstaterna skall i sin nationella straffrätt tilllämpa principen att
en person som slutligt dömts i en medlemsstat inte får lagföras för
samma gärning i en annan medlemsstat (ne bis in idem), om påföljden
vid fällande dom har verkställts, håller på att verkställas eller inte längre
kan verkställas enligt det dömande landets lag.
2. Varje medlemsstat får, i samband med anmälan enligt artikel 13.2,
förklara att den inte skall vara bunden av punkt 1 i denna artikel i ett eller
flera av följande fall:
a) om den gärning som har legat till grund för den dom som har med-
delats i en annan stat begåtts inom medlemsstatens territorium, helt eller
delvis; i det senare fallet skall detta undantag inte gälla om gärningen
delvis har begåtts inom den medlemsstats territorium där domen har
meddelats,
b) om den gärning som har legat till grund för den dom som har med-
delats i en annan stat har riktats mot den medlemsstatens säkerhet eller
andra för den staten lika viktiga intressen,
c) om den gärning som har legat till grund för den dom som har med-
delats i en annan stat har begåtts av en tjänsteman i medlemsstaten i fråga
i strid med dennes tjänsteåligganden.
3. Om ytterligare lagföring inleds i en medlemsstat mot en person som
slutgiltigt har dömts för samma gärningar i en annan medlemsstat skall
varje sådant frihetsberövande som avtjänats i den sistnämnda staten på
grund av dessa gärningar räknas av från den påföljd som eventuellt
ådöms. I den mån de nationella lagstiftningarna medger detta, skall hän-
syn också tas till andra påföljder än frihetsberövande påföljder vilka
redan har verkställts.
4. De undantag som har gjorts till föremål för en förklaring enligt punkt 2
skall inte vara tillämpliga om den berörda medlemsstaten på grund av
samma gärning har begärt att en annan medlemsstat skall lagföra per-
sonen i fråga eller har beviljat utlämning av denne.
5. Tillämpliga bilaterala eller multilaterala överenskommelser som har
ingåtts mellan medlemsstater och därtill hörande förklaringar påverkas
inte av denna artikel.
Artikel 11
Nationella bestämmelser
Bestämmelserna i denna konvention hindrar inte medlemsstaterna från att
besluta om nationella föreskrifter som går utöver de skyldigheter som
följer av denna konvention.
Artikel 12
Domstolen
1. Alla tvister mellan medlemsstater om tolkningen eller tillämpningen
av denna konvention som inte har kunnat lösas bilateralt skall först be-
handlas inom rådet enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i
Fördraget om Europeiska unionen, i avsikt att uppnå en lösning. Om
ingen lösning har uppnåtts inom sex månader kan en av parterna i tvisten
hänskjuta tvisten till Europeiska gemenskapernas domstol.
2. Alla tvister mellan en eller flera medlemsstater och Europeiska gemen-
skapernas kommission om tillämpningen av artikel l, med undantag för
punkt c), och artiklarna 2, 3 och 4, kan, i den utsträckning som de avser
gemenskapsrättsliga frågor eller frågor om gemenskapernas finansiella
intressen eller rör medlemmar eller tjänstemän i gemenskapernas institut-
ioner eller i organ som har inrättats med tillämpning av fördragen om
upprättandet av Europeiska gemenskaperna och som inte har kunnat
lösas genom förhandlingar, kan av någon av parterna i tvisten hänskjutas
till domstolen.
3. Alla domstolar i en medlemsstat kan begära att domstolen skall med-
dela förhandsavgörande i frågor som avser tolkningen av artiklarna 1-4
och 12-16 och som uppkommer i mål som är anhängiga vid dem och rör
personer, som är medlemmar eller tjänstemän i gemenskapsinstitutioner
eller i med tillämpning av fördragen om upprättandet av Europeiska
gemenskaperna inrättade gemenskapsorgan, och som handlar i tjänsten,
så snart domstolarna anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att de
skall kunna döma i målet.
4. Domstolens behörighet enligt artikel 3 förutsätter att den berörda med-
lemsstaten i samband med den anmälan som avses i artikel 13.2 eller
senare förklarar att den godkänner denna behörighet.
5. En medlemsstat som avger en förklaring enligt punkt 4 får begränsa
möjligheten att begära ett förhandsavgörande från domstolen till att avse
de domstolar i medlemsstaten vilkas beslut inte kan överklagas enligt
statens egen lagstiftning.
6. Europeiska gemenskapens domstols stadga och dess rättegångsregler
skall gälla. I enlighet med den stadgan har alla medlemsstater och
kommissionen, oavsett om de har avgivit en förklaring enligt punkt 4
eller inte, rätt att till domstolen överlämna ett yttrande eller skriftliga
iakttagelser som rör de mål som är anhängiga vid den till följd av punkt
3.
Artikel 13
Ikraftträdande
1. Denna konvention skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser.
2. Medlemsstaterna skall till generalsekreteraren för Europeiska unionens
råd anmäla att de har genomfört de förfaranden som deras konstitu-
tionella bestämmelser kräver för att denna konvention skall kunna antas.
3. Denna konvention träder i kraft nittio dagar efter det att den sista med-
lemsstaten har gjort en sådan anmälan som avses i punkt 2.
4. Till och med den tidpunkt då denna konvention träder i kraft kan varje
medlemsstat i samband med en sådan anmälan som avses i punkt 2 eller
när som helst därefter förklara att denna konvention med undantag av sin
artikel 12 skall vara tillämplig på den i dess förbindelser med den med-
lemsstater som har gjort samma förklaring. För en medlemsstat som har
gjort en sådan förklaring skall denna konvention tillämpas från och med
den första dagen i den månad som följer efter det att nittio dagar har gått
från det att dess förklaring deponerades.
5. En medlemsstat som inte har avgivit en förklaring i enlighet med
punkt 4 får tillämpa denna konvention mot andra fördragsslutande med-
lemsstater på grundval av bilaterala överenskommelser.
Artikel 14
Anslutning av nya medlemsstater
l. Denna konvention står öppen för anslutning för varje stat som blir
medlem i Europeiska unionen.
2. Den på den anslutande statens språk avfattade texten till denna kon-
vention, som skall utarbetas av Europeiska unionens råd, skall ha giltig-
het.
3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
4. För en stat som ansluter sig till konventionen träder denna i kraft nittio
dagar efter depositionen av dess anslutningsinstrument, eller, om den
ännu inte har trätt i kraft då denna period av nittio dagar löper ut, den dag
då konventionen träder i kraft.
5. Om denna konvention ännu inte har trätt i kraft när anslut-
ningsinstrumentet deponeras, skall bestämmelserna i artikel 13.4 vara
tillämpliga på de stater som ansluter sig till denna.
Artikel 15
Reservationer
1. Med undantag för sådana reservationer som avses i artikel 7.2 och i
artikel 10.2 är reservationer inte tillåtna.
2. Varje medlemsstat som har gjort en reservation får när som helst, helt
eller delvis, dra tillbaka den genom en anmälan till depositarien. Till-
bakadragandet får verkan den dag depositarien tar emot anmälan.
Artikel 16
Depositarie
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd är depositarie för
denna konvention.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra antaganden och anslutningar, förklaringar och reservationer
samt alla andra anmälningar som rör denna konvention.
OECD-konventionen
KONVENTION OM BEKÄMPANDE AV BESTICKNING AV
UTLÄNDSKA OFFENTLIGA TJÄNSTEMÄN I
INTERNATIONELLA AFFÄRSFÖRBINDELSER
Ingress
Parterna,
som beaktar att bestickning är en utbredd företeelse i internationella
affärsförbindelser, bland annat i fråga om handel och investeringar, som
förorsakar allvarlig oro i moraliskt och politiskt hänseende, undergräver
gott styrelsesätt och ekonomisk utveckling samt snedvrider internation-
ella konkurrensförhållanden,
som beaktar att alla länder har sin del i ansvaret för att bekämpa be-
stickning i internationella affärsförbindelser,
som beaktar den reviderade rekommendation om bekämpande av be-
stickning i internationella affärsförbindelser som antogs av Organisation-
en för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) råd den 23 maj
1997, C(97)123/FINAL, vari bland annat efterlystes effektiva åtgärder
för att avskräcka från, förebygga och bekämpa bestickning av utländska
offentliga tjänstemän i samband med internationella affärsförbindelser,
särskilt genom att sådan bestickning snabbt och på ett effektivt och sam-
ordnat sätt straffbeläggs i överensstämmelse med de överenskomna
gemensamma punkter som anges i rekommendationen och med varje
lands jurisdiktionsprinciper och andra grundläggande rättsprinciper,
som välkomnar andra nyligen tagna initiativ som ytterligare främjar
förståelsen och samarbetet på det internationella planet i bekämpande av
bestickning av offentliga tjänstemän, inbegripet åtgärder vidtagna av
Förenta nationerna, Världsbanken, Internationella valutafonden, Världs-
handelsorganisationen, Amerikanska samarbetsorganisationen, Europa-
rådet och Europeiska unionen,
som välkomnar företagens, näringslivsorganisationernas, fack-
föreningsrörelsens och andra frivilligorganisationers ansträngningar i
kampen mot bestickning,
som erkänner regeringarnas roll i att motverka förledande till bestick-
ning från enskilda personers och företags sida i internationella affärs-
förbindelser,
som erkänner att framsteg på detta område kräver insatser på det
nationella planet såväl som samarbete, övervakning och uppföljning på
det multilaterala planet,
som erkänner att uppnåendet av likvärdighet i fråga om de åtgärder
som parterna skall vidta är konventionens huvudsakliga syfte och ända-
mål, vilket kräver att den ratificeras utan förbehåll som påverkar denna
likvärdighet,
har kommit överens om följande
Artikel 1
Brottet bestickning av utländska offentliga tjänstemän
1. Varje part skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att i sin lag-
stiftning straffbelägga att någon uppsåtligen erbjuder, utlovar eller
lämnar otillbörliga penningförmåner eller andra förmåner, vare sig direkt
eller genom mellanhänder, till en utländsk offentlig tjänsteman, för
dennes räkning eller för tredje mans räkning, för att han skall vidta eller
underlåta att vidta en åtgärd i tjänsten i avsikt att vinna eller bibehålla en
affärsmässig fördel eller en annan otillbörlig fördel i internationella
affärsförbindelser.
2. Varje part skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att straff-
belägga medverkan till bestickning av utländska offentliga tjänstemän,
däri inbegripet anstiftan, medhjälp och bemyndigande. Försök och
stämpling till bestickning av utländska offentliga tjänstemän skall vara
straffbart i samma mån som försök och stämpling till bestickning av en
parts egna offentliga tjänstemän.
3. De brott som avses i punkterna 1 och 2 ovan benämns härnedan
"bestickning av utländsk offentlig tjänsteman".
4. I denna konvention
a) – avses med utländsk offentlig tjänsteman den som innehar en lag-
stiftande, administrativ eller rättslig tjänst i ett främmande land, vare sig
han är anställd eller vald, den som utövar en offentlig funktion för ett
främmande land, inklusive för ett offentligt organ eller för ett offentligt
företag, samt en tjänsteman eller en företrädare för en offentlig inter-
nationell organisation,
b) – omfattar främmande land alla nivåer och underavdelningar i såväl
nationell som lokal förvaltning,
c) – avser uttrycket vidta eller underlåta att vidta en åtgärd i tjänsten
utövning av en offentlig tjänstemans officiella position, oavsett om denna
utövning faller inom tjänstemannens befogenheter.
Artikel 2
Ansvar för juridiska personer
Varje part skall i överensstämmelse med sina rättsprinciper vidta de åt-
gärder som är nödvändiga för att införa ansvar för juridiska personer för
bestickning av utländska offentliga tjänstemän.
Artikel 3
Påföljder
1. Bestickning av utländska offentliga tjänstemän skall kunna bli föremål
för effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder.
De möjliga påföljderna skall vara jämförbara med de påföljder som
tillämpas i fråga om bestickning av partens egna offentliga tjänstemän
och skall, beträffande fysiska personer, inbegripa sådant frihetsberövande
som är tillräckligt för att möjliggöra effektiv inbördes rättshjälp och ut-
lämning.
2. Om staffrättsligt ansvar enligt en parts rättssystem inte är tillämpligt
avseende juridiska personer, skall parten tillse att juridiska personer skall
kunna bli föremål för effektiva, proportionerliga och avskräckande icke
straffrättsliga påföljder, däribland penningsanktioner, för bestickning av
utländska offentliga tjänstemän.
3. Varje part skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa
att mutan och vinsten av bestickning av en utländsk offentlig tjänsteman,
eller egendom av ett värde som motsvarar sådan vinst, kan beslagtas och
förverkas eller att penningsanktioner med motsvarande verkan kan
tillämpas.
4. Varje part skall överväga möjligheten att införa andra civilrättsliga
eller administrativa sanktioner för bestickning av utländska offentliga
tjänstemän.
Artikel 4
Jurisdiktion
1. Varje part skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att åta sig
jurisdiktion över bestickning av utländska offentliga tjänstemän om
brottet helt eller delvis begås inom dess territorium.
2. En part som har jurisdiktion att lagföra sina medborgare för brott som
begåtts utomlands skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att åta
sig jurisdiktion för sådan lagföring avseende bestickning av utländsk
offentlig tjänsteman enligt samma principer.
3. Om mer än en part har jurisdiktion över ett påstått brott som omfattas
av denna konvention, skall de berörda parterna på begäran av en av dem
samråda i syfte att fastställa var brottet bäst bör lagföras.
4. Varje part skall pröva om dess nu gällande jurisdiktionsregler är ända-
målsenliga för att bekämpa bestickning av utländska offentliga tjänste-
män och, om så inte anses vara fallet, vidta åtgärder för att komma till
rätta med förhållandet.
Artikel 5
Genomförande
Förundersökning och åtal för bestickning av utländska offentliga tjänste-
män skall ske i enlighet med varje parts tillämpliga regler och principer.
De skall inte påverkas av överväganden om nationellt ekonomiskt
intresse, möjlig inverkan på förbindelserna med en annan stat eller de
berörda fysiska eller juridiska personernas identitet.
Artikel 6
Preskription
Preskriptionsreglerna gällande brottet bestickning av utländsk offentlig
tjänsteman skall medge tillräcklig tid för förundersökning och lagföring
avseende detta brott.
Artikel 7
Penningtvätt
Varje part som har gjort bestickning av egna offentliga tjänstemän till ett
förbrott för tillämpning av dess lagstiftning om penningtvätt skall göra
detsamma i fråga om bestickning av utländska offentliga tjänstemän,
oavsett var bestickningsbrottet har begåtts.
Artikel 8
Redovisningsnormer
1. För att effektivt bekämpa bestickning av utländska offentliga tjänste-
män skall varje part, inom ramen för sina lagar och regelverk om bok-
föring och bokföringsmaterial, årsredovisningens innehåll samt normer
för redovisning och revision, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
för företag som är underkastade dessa lagar och regelverk förbjuda upp-
rättande av icke bokförda konton, utförande av transaktioner som inte
bokförs eller inte kan tillräckligt identifieras, bokföring av fiktiva utgifter
och skulder med felaktigt angivande av skuldernas uppkomst, liksom
användning av falska handlingar, allt i syfte att besticka utländska
offentliga tjänstemän eller dölja sådan bestickning.
2. Varje part skall tillhandahålla effektiva, proportionerliga och avskräck-
ande civilrättsliga administrativa eller straffrättsliga påföljder för sådana
underlåtenheter och förfalskningar med avseende på företags bokföring,
räkenskaper, konton och affärsredovisning.
Artikel 9
Inbördes rättshjälp
1. Varje part skall så långt som det är möjligt enligt dess lagar och rele-
vanta fördrag och arrangemang ge en annan part snabb och effektiv rätts-
hjälp vid straffrättsliga förundersökningar och förfaranden som en part
inlett i fråga om brott som faller under denna konvention och vid icke
straffrättsliga förfaranden som faller under denna konvention som en part
har inlett mot en juridisk person. Den anmodade parten skall utan dröjs-
mål underrätta den begärande parten om eventuell ytterligare information
eller handlingar som behövs för att styrka framställningen om rättshjälp
och, på förfrågan, om vad som gjorts beträffande framställningen och
resultatet av den.
2. Om en part gör inbördes rättshjälp beroende av om det föreligger
dubbel straffbarhet, skall sådan anses föreligga om det brott för vilket
rättshjälp söks faller under denna konvention.
3. En part skall inte vägra att lämna inbördes rättshjälp i brottmål som
faller inom ramen för denna konvention med hänvisning till bank-
sekretess.
Artikel 10
Utlämning
1. Bestickning av utländska offentliga tjänstemän skall vara ett ut-
lämningsbart brott i parternas lagstiftning och i utlämningsavtal mellan
dem.
2. Om en part som gör utlämning beroende av om det finns ett ut-
lämningsavtal mottar en framställning om utlämning från en annan part
med vilken den inte har ett utlämningsavtal, får parten betrakta denna
konvention som det rättsliga stödet för utlämningen med avseende på
brottet bestickning av utländsk offentlig tjänsteman.
3. Varje part skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa
att den antingen kan utlämna sina egna medborgare eller lagföra dem för
brottet bestickning av utländsk offentlig tjänsteman. En part som vägrar
att utlämna någon för bestickning av utländsk offentlig tjänsteman endast
därför att vederbörande är dess medborgare, skall lämna över ärendet till
sina behöriga myndigheter för lagföring.
4. Utlämning för bestickning av utländsk offentlig tjänsteman skall ske
på de villkor som anges i varje parts nationella lagstiftning och tillämp-
liga fördrag och arrangemang. Om en part gör utlämning beroende av om
det föreligger dubbel straffbarhet, skall detta krav anses vara uppfyllt om
det brott för vilket utlämning begärs faller under artikel 1 i denna kon-
vention.
Artikel 11
Behöriga myndigheter
Med avseende på samråd som avses i artikel 4.3, inbördes rättshjälp som
avses i artikel 9 och utlämning som avses i artikel 10 skall varje part
underrätta OECD:s generalsekreterare om vilken eller vilka myndigheter
som skall vara behöriga att sända och motta framställningar och tjäna
som förmedlare för dessa ärenden för parten i fråga utan att detta skall
påverka andra arrangemang mellan parterna.
Artikel 12
Övervakning och uppföljning
Parterna skall samarbeta i att genomföra ett program för systematisk upp-
följning för att övervaka och främja att denna konvention till fullo
genomförs. Om inte annat enhälligt beslutas av parterna, skall detta ske
inom ramen för OECD:s arbetsgrupp om bestickning i internationella
affärsförbindelser och enligt denna arbetsgrupps mandat eller inom
ramen och enligt mandatet för det organ som kan ha övertagit dess
funktioner; parterna skall bära kostnaderna för programmet i enlighet
med de regler som skall gälla för organet i fråga.
Artikel 13
Undertecknande och anslutning
1. Till dess att konventionen träder i kraft skall den stå öppen för under-
tecknande av OECD:s medlemsstater och de utanförstående stater som
har inbjudits att bli fullständiga deltagare i OECD:s arbetsgrupp om be-
stickning i internationella affärsförbindelser.
2. När konventionen har trätt i kraft skall den stå öppen för anslutning av
icke signatärer som är OECD-medlemmar eller har blivit fullständiga
deltagare i OECD:s arbetsgrupp om bestickning i internationella affärs-
förbindelser eller det organ som kan ha övertagit dess funktioner. För
varje sådan icke signatärstat skall konventionen träda i kraft den
sextionde dagen efter den dag då staten deponerade sitt anslutnings-
instrument.
Artikel 14
Ratificering och depositarie
1. Denna konvention skall godtas, godkännas eller ratificeras av signat-
ärerna i enlighet med deras respektive lagstiftning.
2. Godtagande-, godkännande-, ratifikations- och anslutningsinstrument
skall deponeras hos OECD:s generalsekreterare, som skall tjäna som
depositarie för denna konvention.
Artikel 15
Ikraftträdande
1. Denna konvention träder i kraft den sextionde dagen efter den dag då
fem av de tio länder som har den största exportandelen enligt bifogade
dokument och som tillsammans svarar för minst 60 procent av dessa tio
länders sammanlagda exportvolym har deponerat sina godtagande-, god-
kännande- eller ratifikationsinstrument. För varje signatär som deponerar
sitt instrument efter detta ikraftträdande skall konventionen träda i kraft
den sextionde dagen efter deponeringen av dess instrument.
2. Om konventionen inte har trätt i kraft enligt punkt 1 i denna artikel den
31 december 1998, får varje signatär som har deponerat sitt godtagande-,
godkännande- eller ratifiktionsinstrument till depositarien skriftligen för-
klara att den är beredd att godta konventionens ikraftträdande enligt
denna punkt 2. Konventionen skall träda i kraft för en sådan signatär den
sextionde dagen efter den dag då sådana förklaringar har deponerats av
minst två signatärer. För varje signatär som deponerar sin förklaring efter
ett sådant ikraftträdande, skall konventionen träda i kraft den sextionde
dagen efter dagen för deponeringen.
Artikel 16
Ändringar
En part får föreslå ändringar i denna konvention. Ett ändringsförslag
skall föreläggas depositarien, som skall översända det till de övriga
parterna minst 60 dagar innan depositarien sammankallar parterna till ett
möte för att ta ställning till ändringsförslaget. En ändring som enhälligt
antagits av parterna, eller på ett sådant annat sätt som parterna enhälligt
beslutar, skall träda i kraft 60 dagar efter det att alla parter har deponerat
sina ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument eller på
sådana andra villkor som kan bestämmas av parterna när ändringen antas.
Artikel 17
Frånträdande
En part kan frånträda denna konvention genom skriftligt meddelande till
depositarien. Ett sådant frånträdande får verkan ett år efter den dag då
meddelandet därom mottogs. Efter frånträdandet skall samarbetet
fortsätta mellan parterna och den part som har frånträtt konventionen
med avseende på alla utestående framställningar om rättshjälp eller
utlämning som gjorts före den dag då frånträdandet trädde i kraft.
Upprättad i Paris den 17 december 1997 på engelska och franska språ-
ken, vilka båda texter har lika giltighet.
Bilaga
DAFFE/IME/BR(97)18/FINAL
Statistik över exporten från OECD-länderna
OECD-EXPORT
1990-1996
1990-1996
1990-1996
Milj. US-
dollar
% av tot.
OECD
% av de 10
största
OECD-
länderna
Förenta staterna
287118
15,9
19,7
Tyskland
254746
14,1
17,5
Japan
212665
11,8
14,6
Frankrike
138471
7,7
9,5
Förenade kungariket
121258
6,7
8,3
Italien
112449
6,2
7,7
Kanada
91215
5,1
6,3
Korea (1)
81364
4,5
5,6
Nederländerna
81264
4,5
5,6
Belgien-Luxemburg
78598
4,4
5,4
De 10 största totalt
1459148
81,0
100
Spanien
42469
2,4
Schweiz
40395
2,2
Sverige
36710
2,0
Mexiko (1)
34233
1,9
Australien
27194
1,5
Danmark
24145
1,3
Österrike*
22432
1,2
Norge
21666
1,2
Irland
19217
1,1
Finland
17296
1,0
Polen (1)**
12652
0,7
Portugal
10801
0,6
Turkiet*
8027
0,4
Ungern**
6795
0,4
Nya Zeeland
6663
0,4
Tjeckiska republiken***
6263
0,3
Grekland*
4606
0,3
Island
949
0,1
Totalt OECD
1801661
100%
Anm. * 1990-1995; ** 1991-1996; *** 1993-1996.
Källa: OECD, (1) IMF.
Beträffande Belgien-Luxemburg: handelsstatistiken för Belgien och
Luxemburg är endast tillgänglig för de två länderna sammanslaget.
Avseende artikel 15.1 i konventionen gäller att, om endera Belgien eller
Luxemburg deponerar sitt godtagande-, godkännande- eller rati-
fikationsinstrument eller om både Belgien och Luxemburg deponerar
sina godtagande-, godkännande eller ratifikationsinstrument, så skall det
anses att ett av de länder som tillhör de tio största exportländerna har
deponerat sitt instrument och de båda ländernas sammanlagda export
skall räknas såsom utgörande en del av de 60 procent av den gemen-
samma totala exporten för de tio länder som fordras för ikraftträdande
enligt denna bestämmelse.
Domstolsprotokollet
(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i Fördraget
om Europeiska unionen)
RÅDETS AKT
av den 29 november 1996
om upprättande på grundval av artikel K 3 i Fördraget om
Europeiska unionen av protokollet om förhandsavgörande av
Europeiska gemenskapernas domstol angående tolkningen av
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen
(97/C 151/01)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD UTFÄRDAR DENNA AKT
med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel
K 3.2 c i detta, och
med beaktande av följande:
Enligt artikel K 3.2 c kan i konventioner som utarbetas på grundval av
artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivas att domstolen
skall vara behörig att tolka konventionsbestämmelserna och avgöra alla
tvister om deras tillämpning.
RÅDET
BESLUTAR att upprätta det protokoll till vilket texten återfinns i bilagan
och som denna dag har undertecknats av företrädare för regeringarna i
Europeiska unionens medlemsstater.
RÅDET
REKOMMENDERAR att protokollet antas av medlemsstaterna i
enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.
Utfärdad i Bryssel den 29 november 1996
På rådets vägnar
N. OWEN
Ordförande
PROTOKOLL
upprättat på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska
unionen om förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas
domstol angående tolkningen av konventionen om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA,
HAR ENATS om följande bestämmelser som skall fogas till
konventionen.
Artikel 1
Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att på de villkor
som fastställs i detta protokoll meddela förhandsavgöranden om tolk-
ningen av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen och protokollet av den 27 september 1996 (1 ), nedan
kallat "det första protokollet".
Artikel 2
1. Varje medlemsstat kan, genom en förklaring som avges vid under-
tecknandet av detta protokoll eller vid varje annat tillfälle efter under-
tecknandet, godkänna Europeiska gemenskapernas domstols behörighet
att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av konventionen om
skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och det första
protokollet till den konventionen på de villkor som anges i punkt 2 a)
eller punkt 2 b).
2. Varje medlemsstat som avger en förklaring enligt punkt 1 kan ange
antingen att
a) varje domstol i den staten, mot vars avgöranden det inte finns något
rättsmedel enligt nationell lagstiftning, får begära att Europeiska gemen-
skapernas domstol meddelar ett förhandsavgörande i ett ärende som upp-
kommit vid denna domstol och som rör tolkningen av konventionen om
skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och det första
protokollet till den konventionen, när domstolen anser att ett beslut i
frågan är nödvändigt för att döma i saken, eller att
b) varje domstol i den staten får begära att Europeiska gemenskapernas
domstol meddelar ett förhandsavgörande i ett ärende som uppkommit vid
denna domstol och som rör tolkningen av konventionen om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och det första
protokollet till den konventionen, när domstolen anser att ett beslut i
frågan är nödvändigt för att döma i saken.
Artikel 3
1. Protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols stadga och dess
rättegångsregler skall tillämpas.
2. I enlighet med Europeiska gemenskapens domstols stadga skall varje
medlemsstat, oavsett om den har avgivit en förklaring enligt artikel 2, ha
rätt att till Europeiska gemenskapens domstol inkomma med inlagor och
skriftliga yttranden i ärenden som avhängiggjorts vid domstolen enligt
artikel 1.
Artikel 4
1. Detta protokoll skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras
respektive konstitutionella bestämmelser.
2. Medlemsstaterna skall underrätta depositarien när de förfaranden som
deras konstitutionella bestämmelser föreskriver för antagande av detta
protokoll har genomförts liksom vilka förklaringar som har avgivits
enligt artikel 2.
3. Detta protokoll skall träda i kraft 90 dagar efter den underrättelse, som
avses i punkt 2, från den stat som är medlem i Europeiska unionen när
rådet antar den akt som upprättar detta protokoll och som sist genomför
denna formalitet. Protokollet skall emellertid träda i kraft tidigast
samtidigt som konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen.
Artikel 5
1. Detta protokoll skall stå öppet för anslutning för varje stat som blir
medlem i Europeiska unionen.
2. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
3. Den av Europeiska unionens råd på den anslutande medlemsstatens
språk fastställda texten till detta protokoll skall vara giltig.
4. I förhållande till en medlemsstat som ansluter sig till detta protokoll,
träder detta i kraft 90 dagar efter dagen för deponeringen av dess
anslutningsinstrument, eller på dagen för ikraftträdandet av detta proto-
koll, om detta ännu inte hunnit träda i kraft vid utgången av nämnda
period om 90 dagar.
Artikel 6
Varje stat som blir medlem i Europeiska unionen och som ansluter sig till
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen i enlighet med artikel 12 måste godkänna bestämmelserna i
detta protokoll.
Artikel 7
1. Varje medlemsstat som är fördragsslutande part får föreslå ändringar
av detta protokoll. Varje förslag till ändring skall överlämnas till depo-
sitarien, som skall underrätta rådet om detta.
2. Ändringar skall beslutas av rådet som skall rekommendera att
medlemsstaterna antar dem i enlighet med sina respektive konstitu-
tionella bestämmelser.
3. De på detta sätt beslutade ändringarna träder i kraft i enlighet med
bestämmelserna i artikel 4.
Artikel 8
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall vara depositarie
för detta protokoll.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra underrättelser, instrument och meddelanden som rör detta
protokoll.
FÖRKLARING
om att samtidigt anta konventionen om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen och protokollet om
förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol
angående tolkningen av denna konvention
Företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, för-
samlade i rådet,
vid undertecknandet av akten om upprättande av protokollet om för-
handsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol angående tolk-
ningen av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen,
som önskar säkra en så effektiv och enhetlig tolkning som möjligt av
nämnda konvention från och med dess ikraftträdande,
förklarar sig beredda att vidta lämpliga åtgärder för att de nationella
förfarandena för att anta konventionen om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen och av protokollet om dess tolkning skall
kunna genomföras samtidigt och så snart som möjligt.
Sammanfattning av Ds 1998:29
I promemorian tas upp frågan om tillträde till vissa internationella
åtaganden rörande korruption samt behandlas lagändringar med
anledning härav.
I promemorian behandlas först frågan om Sveriges anslutning till två
inom Europeiska unionen (EU) utarbetade protokoll till en tidigare
konvention om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen. Det första protokollet rör korruption som kan skada
gemenskapernas finansiella intressen och i det andra ges EG-domstolen
en roll vid tolkning av konventionen och det första protokollet. Vidare
behandlas Sveriges anslutning till en likaledes inom EU utarbetad
konvention om korruption inom EU, utan koppling till skada för
gemenskapernas finanser, samt en inom den ekonomiska
samarbetsorganisationen OECD utarbetad konvention om mutor i
internationella affärsförhållanden. Dessutom berörs en FN-deklaration
om mutor.
I promemorian föreslås att Sverige ratificerar konventionerna och
protokollen. Vidare innehåller den förslag till ändringar i brottsbalken till
följd av de åtaganden som görs. Bl. a. föreslås att bestickning av
utländska ministrar och parlamentsledamöter straffbeläggs, liksom
bestickning och mutbrott av EG-kommissionärer, ledamöter av EU-
parlamentet och Revisionsrätten samt domare i EG-domstolen. Dessutom
görs strafflagstiftningen tilllämplig också på den situationen att mutan
tillfaller någon annan än den vars tjänsteutövning man vill påverka. De
särskilda åtalsreglerna i anslutning till bestämmelserna om bestickning
och mutbrott anpassas till de föreslagna ändringarna.
Dessutom behandlas Sveriges efterlevnad av en OECD-rekom-
mendation från 1996 om skattebehandling av mutor och bestämmelser
om skatteavdragsrätt i den nämnda FN-deklarationen. Här föreslås att det
i de svenska skattereglerna införs ett uttryckligt avdragsförbud för mutor
och andra otillbörliga belöningar.
Slutligen föreslås en teknisk anpassning i bestämmelsen om mutbrott
med anledning av lagstiftningen om totalförsvarsplikt samt att den
mutansvariga personkretsen skall utvidgas med personer som på grund
av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan genomföra
vetenskaplig eller motsvarande utredning.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 2 kap. 5a §, 10 kap. 5 §,
17 kap. 7 och 17 §§ samt 20 kap. 2 och 5 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
5 a §1
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt
den europeiska konventionen d. 28
maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar
eller den europeiska konventionen
d. 15 maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål, må den
tilltalade ej här i riket lagföras för
samma gärning,
1. om han har frikänts från an-
svar,
2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd har
ådömts,
3. om ådömd påföljd har verk-
ställts i sin helhet eller verkstäl-
ligheten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bort-
fallit enligt lagen i den främmande
staten.
Första stycket gäller ej i fråga om
brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6
eller 7 såvida ej lagföringen i den
främmande staten har skett på be-
gäran av svensk myndighet.
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom dom meddelad i
främmande stat och föreligger ej
på grund av vad förut i denna pa-
ragraf sagts hinder mot lagföring,
må åtal för gärningen väckas här i
riket endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen
bemyndigat därtill.
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt
någon av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket, får den
tilltalade inte här i riket lagföras
för samma gärning,
1. om han har frikänts från an-
svar,
2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd ådömts,
3. om ådömd påföljd har verk-
ställts i sin helhet eller verkställig-
heten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bort-
fallit enligt lagen i den främmande
staten.
Första stycket gäller inte i fråga
om brott som avses i 1 § eller 3 §
4, 6 eller 7 såvida inte lagföringen
i den främmande staten har skett
på begäran av svensk myndighet.
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom dom meddelad i
främmande stat och finns det inte
på grund av vad förut i denna pa-
ragraf sagts hinder mot lagföring,
får åtal för gärningen väckas här i
riket endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen
bemyndigat därtill.
De överenskommelser som avses
i första stycket är
1. den europeiska konventionen
d. 28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar,
2. den europeiska konventionen
d. 15 maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål,
3. konventionen d. 26 juli 1995
om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen för
gärningar som däri avses,
4. protokollet d. 27 september
1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen för gärningar
som däri avses, och
5. konventionen d. 26 maj 1997
om kamp mot korruption som
tjänstemän i Europeiska gemen-
skaperna eller Europeiska unio-
nens medlemsstater gör sig skyl-
diga till för gärningar som däri
avses.
Har ett brott delvis begåtts här i
riket skall första stycket tilllämpas
om gärningen omfattas av
1. konventionen d. 26 juli 1995
om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen,
2. protokollet d. 27 september
1996 till konventionen d. 26 juli
1995 om skydd av Europeiska ge-
menskapernas finansiella intress-
en, eller
3. konventionen d. 26 maj 1997
om kamp mot korruption som
tjänstemän i Europeiska gemen-
skaperna eller Europeiska unio-
nens medlemsstater är delaktiga i
och brottet delvis begåtts också
inom den medlemsstats territorium
där domen meddelats.
10 kap.
5 §1
Om någon, som på grund av
förtroendeställning fått till uppgift
att för någon annan sköta ekono-
misk angelägenhet eller självstän-
digt handha kvalificerad teknisk
uppgift eller övervaka skötseln av
sådan angelägenhet eller uppgift,
missbrukar sin förtroendeställning
och därigenom skadar hu-
vudmannen, döms han för trolös-
het mot huvudman till böter eller
fängelse i högst två år. Vad som
har sagts nu gäller inte, om gär-
ningen är belagd med straff enligt
1–3 §§.
Om någon, som på grund av
förtroendeställning fått till uppgift
att för någon annan sköta en eko-
nomisk angelägenhet eller ge-
nomföra en vetenskaplig eller mot-
svarande utredning eller själv-
ständigt handha en kvalificerad
teknisk uppgift eller övervaka
skötseln av en sådan angelägenhet,
utredning eller uppgift, missbrukar
sin förtroendeställning och däri-
genom skadar huvudmannen,
döms han för trolöshet mot hu-
vudman till böter eller fängelse i
högst två år. Vad som har sagts nu
gäller inte, om gärningen är belagd
med straff enligt 1–3 §§.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst
sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring
eller tillfogat huvudmannen bedande eller synnerligen kännbar skada.
Missbrukar någon, som fått till uppgift att sköta rättslig angelägenhet
för någon annan till förfång för huvudmannen sin förtroendeställning,
döms han enligt första stycket, även om angelägenheten inte är av eko-
nomisk eller teknisk art.
17 kap.
7 §2
Den som till arbetstagare eller
annan som avses i 20 kap. 2 §
lämnar, utlovar eller erbjuder muta
eller annan otillbörlig belöning för
tjänsteutövningen, dömes för be-
stickning till böter eller fängelse i
högst två år.
Den som till
1. arbetstagare,
2. annan som avses i 20 kap.
2 §,
3. främmande stats minister, le-
damot av lagstiftande församling
eller ledamot av organ motsva-
rande dem som avses i 20 kap. 2 §
andra stycket 1, eller
4. den som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar främmande stats
myndighet
lämnar, utlovar eller erbjuder, för
denne själv eller för annan, muta
eller annan otillbörlig belöning för
tjänsteutövningen, döms för be-
stickning till böter eller fängelse
i högst två år.
17 kap.
17 §1
Har bestickning skett i förhål-
lande till någon som ej är arbets-
tagare hos staten eller hos kom-
mun och som ej omfattas av 20
kap. 2 § andra stycket 1–4, må
åklagare väcka åtal endast om
brottet angives till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren till den för
bestickningen utsatte eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
Har bestickning skett i förhål-
lande till någon som
1. inte är arbetstagare hos sta-
ten eller hos kommun,
2. inte omfattas av 20 kap. 2 §
andra stycket 1–4 eller 6 och
3. inte är främmande stats mi-
nister eller ledamot av lagstiftande
församling,
får åklagare väcka åtal endast om
brottet angives till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren till den för
bestickningen utsatte eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
20 kap.
2 §2
Arbetstagare som tar emot, låter
åt sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för mutbrott
till böter eller fängelse i högst två
år. Detsamma skall gälla, om
arbetstagaren begått gärningen
innan han erhöll anställningen
eller efter det han slutat den-
samma. Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst sex år.
Vad i första stycket sägs om ar-
betstagare skall också tillämpas på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan så-
dan myndighet som hör till staten
eller till kommun, landsting,
kommunalförbund, församling,
kyrklig samfällighet eller allmän
försäkringskassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som är krigsman enligt
lagen (1986:644) om disciplin-
förseelser av krigsmän, m.m. eller
annan som fullgör lagstadgad
tjänsteplikt,
4. den som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu
sägs utövar myndighet,
5. den som i annat fall än som
avses i 1–4 på grund av förtroen-
deställning fått till uppgift att för
någon annan sköta rättslig eller
ekonomisk angelägenhet eller
självständigt handha kvalificerad
teknisk uppgift eller övervaka
skötseln av sådan angelägenhet
eller uppgift.
Arbetstagare som, för sig själv
eller för annan, tar emot, låter sig
utlova eller begär, muta eller an-
nan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för mutbrott
till böter eller fängelse i högst två
år. Detsamma skall gälla, om
arbetstagaren begått gärningen
innan han erhöll anställningen
eller efter det han slutat den-
samma. Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst sex år.
Vad i första stycket sägs om ar-
betstagare skall också tillämpas på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan så-
dan myndighet som hör till staten
eller till kommun, landsting,
kommunalförbund, församling,
kyrklig samfällighet eller allmän
försäkringskassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som omfattas av lagen
(1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. eller
annan som fullgör lagstadgad
tjänsteplikt,
4. den som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu
sägs utövar myndighet,
5. den som i annat fall än som
avses i 1–4 på grund av förtroen-
deställning fått till uppgift att för
någon annan sköta en rättslig eller
ekonomisk angelägenhet eller att
genomföra en vetenskaplig eller
motsvarande utredning eller att
självständigt handha en kvalifi-
cerad teknisk uppgift eller över-
vaka skötseln av en sådan ange-
lägenhet, utredning eller uppgift,
och
6. ledamot av Europeiska ge-
menskapernas kommission, Euro-
paparlamentet eller Europeiska
gemenskapernas revisionsrätt eller
domare i Europeiska gemen-
skapernas domstol.
20 kap.
5 §1
Åklagare må, utan hinder av vad
eljest må vara stadgat, åtala brott
varigenom arbetstagare hos staten
eller hos kommun eller annan som
avses i 2 § andra stycket 1–4 har
åsidosatt vad honom åligger i
utövningen av anställningen eller
uppdraget.
Utan hinder av vad i första
stycket sägs skall dock gälla
1. vad i denna balk stadgas att
åtal ej må ske utan förordnande av
regering eller den regeringen har
bemyndigat och
2. vad i annan lag eller författ-
ning är föreskrivet om åtal för gär-
ning, för vilken straff är stadgat
allenast om den förövas av inne-
havare av anställning eller uppdrag
som sägs i första stycket.
Har mutbrott begåtts av någon
som ej omfattas av första stycket,
må åklagare väcka åtal endast om
brottet angives till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
Är ej för visst fall annat stadgat,
må åklagare åtala brott mot sådan
tystnadsplikt som gäller till förmån
för enskild målsägande endast om
denne anger brottet till åtal eller
åtal är påkallat från allmän syn-
punkt.
Åklagare får, utan hinder av vad
som annars är stadgat, åtala brott
varigenom arbetstagare hos staten
eller hos kommun eller annan som
avses i 2 § andra stycket 1–4 har
åsidosatt vad som åligger honom i
utövningen av anställningen eller
uppdraget.
Utan hinder av vad i första
stycket sägs skall dock gälla
1. vad i denna balk stadgas att
åtal inte får ske utan förordnande
av regering eller den regeringen
har bemyndigat och
2. vad i annan lag eller författ-
ning är föreskrivet om åtal för gär-
ning, för vilken straff är stadgat
allenast om den förövas av inne-
havare av anställning eller uppdrag
som sägs i första stycket.
Har mutbrott begåtts av någon
som inte omfattas av första stycket
eller av 2 § andra stycket 6, får
åklagare väcka åtal endast om
brottet angives till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
Är inte för visst fall annat stad-
gat, får åklagare åtala brott mot
sådan tystnadsplikt som gäller till
förmån för enskild målsägande
endast om denne anger brottet till
åtal eller åtal är påkallat från all-
män synpunkt.
Om åtal för brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts
av riksdagsledamot, statsråd, justitieråd, regeringsråd eller innehavare av
tjänst eller uppdrag hos riksdagen eller dess organ gäller särskilda
bestämmelser.
________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370) att
20 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §1
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så
som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen
(1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen
(1996:1030) om underhållsstöd och 19 kap. 2 och 4-9 §§ skattebetal-
ningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen
(1997:484) om dröjsmålsavgift;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342);
avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag;
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skatte-
betalningslagen (1997:483);
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
miljösanktionsavgift enligt 30 kap. miljöbalken;
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot för-
orening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela före-
skrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasom-
rådet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap.
nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen
(1975:1385);
kostnader för muta eller annan
otillbörlig belöning.
(Se vidare anvisningarna.)
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas första gången
vid 2000 års taxering.
Förteckning över remissinstanser Ds 1998:29
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av följande instan-
ser:
Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Gö-
teborgs tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslern, Dom-
stolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen,
Generaltullstyrelsen, Bokföringsnämnden, Riksrevisionsverket, Närings-
och teknikutvecklingsrådet, Kommerskollegium, Brottsförebyggande
rådet, Ekobrottsmyndigheten, EU-bedrägeridelegationen, Statskontoret,
Landstingsförbundet, Riksskatteverket, Luftfartsverket, Juridiska fakul-
tetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges domareförbund, Sveriges
advokatsamfund, Institutet mot mutor, Byggentreprenörerna, Sveriges
akademikers centralorganisation SACO, Föreningen Auktoriserade Revi-
sorer, Företagarnas Riksorganisation, Lantbrukarnas Riksförbund, Lä-
kemedelsindustriföreningen, Skogsägarnas Riksförbund, Svenska Bank-
föreningen, Svenska Revisorssamfundet, Sveriges fastighetsägareför-
bund, Sveriges Reklambyråförbund, Annonsörföreningen, Direktreklam-
företagens branchförbund SWEDMA, Sveriges Redovisningskonsulters
Förbund, Apoteksbolaget AB och Svenska Nationalkommittén ICC.
Yttranden har dessutom inkommit från följande instanser.
Industriförbundet, Näringslivets Skattedelegation, Svenska Arbetsgivare-
föreningen SAF samt Stockholms Handelskammare.
Lagrådsremissens lagförslag
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 5a §, 10 kap. 5 §, 17 kap. 7 och 17 §§ samt 20 kap. 2 och
5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 kap 3 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
5 a §
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt
den europeiska konventionen d. 28
maj 1970 om brottmålsdoms inter-
nationella rättsverkningar eller
den europeiska konventionen d. 15
maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål, må den till-
talade ej här i riket lagföras för
samma gärning,
1. om han har frikänts från
ansvar,
2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd har å-
dömts,
3. om ådömd påföljd har verk-
ställts i sin helhet eller verkställig-
heten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bort-
fallit enligt lagen i den främmande
staten.
Första stycket gäller ej i fråga
om brott som avses i 1 § eller 3 §
4, 6 eller 7 såvida ej lagföringen i
den främmande staten har skett på
begäran av svensk myndighet
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom dom meddelad i
främmande stat och föreligger ej
på grund av vad förut i denna pa-
ragraf sagts hinder mot lagföring,
må åtal för gärningen väckas här i
riket endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen be-
myndigat därtill.
Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt
någon av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket, får den
tilltalade inte här i riket lagföras
för samma gärning,
1. om han har frikänts från
ansvar,
2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd ådömts,
3. om ådömd påföljd har verk-
ställts i sin helhet eller verkställig-
heten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bort-
fallit enligt lagen i den främmande
staten.
Första stycket gäller inte i fråga
om brott som avses i 1 § eller 3 §
4, 6 eller 7 såvida inte lagföringen
i den främmande staten har skett
på begäran av svensk myndighet
eller sedan personen utlämnats
från Sverige för lagföring.
Om en fråga om ansvar för en
gärning har prövats genom en
dom meddelad i en främmande stat
och om det inte finns hinder mot
lagföring på grund av vad som
förut sagts i denna paragraf, får
åtal för gärningen väckas här i
riket endast efter förordnande av
regeringen eller den som
regeringen bemyndigat.
De överenskommelser som avses
i första stycket är
1. den europeiska konventionen
d. 28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar,
2. den europeiska konventionen
d. 15 maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål,
3. konventionen d. 26 juli 1995
om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen för
gärningar som däri avses,
4. protokollet d. 27 september
1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas fi-
nansiella intressen för gärningar
som däri avses, och
5. konventionen d. 26 maj 1997
om kamp mot korruption som
tjänstemän i Europeiska gemen-
skaperna eller Europeiska union-
ens medlemsstater är delaktiga i
för gärningar som däri avses.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där do-
men meddelats, skall första stycket
tillämpas om gärningen omfattas
av de överenskommelser som an-
ges i fjärde stycket 3–5.
9 kap
3 a §
Den som, i strid med föreskrifter
eller villkor, använder ett bidrag
eller utnyttjar en förmån som helt
eller delvis finansieras över eller
på annat sätt påverkar Europeiska
gemenskapernas budgetar för ett
annat ändamål än det som bidra-
get eller förmånen har beviljats
för, skall dömas för subventions-
missbruk till böter eller fängelse i
högst två år. I ringa fall skall inte
dömas till ansvar.
10 kap.
5 §
Om någon, som på grund av
förtroendeställning fått till uppgift
att för någon annan sköta ekono-
misk angelägenhet eller själv-
ständigt handha kvalificerad tek-
nisk uppgift eller övervaka sköt-
seln av sådan angelägenhet eller
uppgift, missbrukar sin förtroende-
ställning och därigenom skadar
huvudmannen, döms han för tro-
löshet mot huvudman till böter
eller fängelse i högst två år. Vad
som har sagts nu gäller inte, om
gärningen är belagd med straff
enligt 1–3 §§.
Den som som på grund av för-
troendeställning fått till uppgift att
för någon annan
1. sköta en ekonomisk ange-
lägenhet,
2. genomföra en vetenskaplig
eller motsvarande utredning,
3. självständigt sköta en kvalifi-
cerad teknisk uppgift, eller
4. övervaka utförandet av en så-
dan uppgift som anges i 1, 2 eller
3,
missbrukar sin förtroendeställning
och därigenom skadar huvudman-
nen, döms för trolöshet mot
huvudman till böter eller fängelse i
högst två år. Vad som har sagts nu
gäller inte, om gärningen är belagd
med straff enligt 1–3 §§.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst
sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring
eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.
Missbrukar någon, som fått till uppgift att sköta rättslig angelägenhet
för någon annan, till förfång för huvudmannen sin förtroendeställning,
döms han enligt första stycket, även om angelägenheten inte är av ekono-
misk eller teknisk art.
17 kap.
7 §
Den som till arbetstagare eller
annan som avses i 20 kap. 2 §
lämnar, utlovar eller erbjuder muta
eller annan otillbörlig belöning för
tjänsteutövningen, dömes för be-
stickning till böter eller fängelse i
högst två år.
Den som till
1. arbetstagare,
2. annan som avses i 20 kap.
2 §,
3. främmande stats minister,
ledamot av lagstiftande församling
eller ledamot av organ motsva-
rande dem som avses i 20 kap. 2 §
andra stycket 1, eller
4. någon som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar främmande stats myn-
dighet
lämnar, utlovar eller erbjuder, för
denne själv eller för annan, muta
eller annan otillbörlig belöning för
tjänsteutövningen, döms för be-
stickning till böter eller fängelse i
högst två år.
17 §
Har bestickning skett i förhåll-
ande till någon som ej är arbets-
tagare hos staten eller hos kom-
mun och som ej omfattas av 20
kap. 2 § andra stycket 1–4, må
åklagare väcka åtal endast om
brottet angives till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren till den för
bestickningen utsatte eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
I vissa fall av bestickning får
åklagare väcka åtal endast om
brottet anges till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren till den som
utsatts för bestickningen eller om
åtal är påkallat från allmän syn-
punkt. Detta gäller om bestickning
skett i förhållande till någon som
1. inte är arbetstagare hos staten
eller hos kommun,
2. inte omfattas av 20 kap. 2 §
andra stycket 1–4 eller 6 och
3. inte är främmande stats mini-
ster eller ledamot av lagstiftande
församling.
20 kap.
2 §
Arbetstagare som tar emot, låter
åt sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för mutbrott
till böter eller fängelse i högst två
år. Detsamma skall gälla, om ar-
betstagaren begått gärningen innan
han erhöll anställningen eller efter
det han slutat densamma. Är brot-
tet grovt, döms till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år.
Vad i första stycket sägs om
arbetstagare skall också tillämpas
på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan så-
dan myndighet som hör till staten
eller till kommun, landsting, kom-
munalförbund, församling, kyrklig
samfällighet eller allmän försäk-
ringskassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som är krigsman enligt
lagen (1986:644) om disciplinför-
seelser av krigsmän, m.m. eller an-
nan som fullgör lagstadgad tjänste-
plikt,
4. den som utan att inneha an-
ställning eller uppdrag som nu har
sagts utövar myndighet och
5. den som i annat fall än som
avses i 1–4 på grund av förtro-
endeställning fått till uppgift att
för någon annan sköta rättslig
eller ekonomisk angelägenhet eller
självständigt handha kvalificerad
teknisk uppgift eller övervaka sköt-
seln av sådan angelägenhet eller
uppgift.
Arbetstagare som, för sig själv
eller för annan, tar emot, låter åt
sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin
tjänsteutövning, döms för mutbrott
till böter eller fängelse i högst två
år. Detsamma skall gälla, om ar-
betstagaren begått gärningen innan
han erhöll anställningen eller efter
det han slutat densamma. Är brot-
tet grovt, döms till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år.
Vad i första stycket sägs om
arbetstagare skall också tillämpas
på
1. ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan så-
dan myndighet som hör till staten
eller till kommun, landsting, kom-
munalförbund, församling, kyrklig
samfällighet eller allmän försäk-
ringskassa,
2. den som utövar uppdrag som
är reglerat i författning,
3. den som omfattas av lagen
(1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. eller an-
nan som fullgör lagstadgad tjänste-
plikt,
4. den som utan att inneha
anställning eller uppdrag som nu
har sagts utövar myndighet och
5. den som i annat fall än som
avses i 1–4 på grund av förtro-
endeställning fått till uppgift att
för någon annan
a) sköta en rättslig eller eko-
nomisk angelägenhet,
b) genomföra en vetenskaplig
eller motsvarande utredning,
c) självständigt sköta en kvalifi-
cerad teknisk uppgift, eller
d) övervaka utförandet av en så-
dan uppgift som anges i a, b eller
c, och
6. ledamot av Europeiska ge-
menskapernas kommission, Euro-
paparlamentet eller Europeiska
gemenskapernas revisionsrätt eller
domare i Europeiska gemenskap-
ernas domstol.
5 §
Åklagare må, utan hinder av vad
eljest må vara stadgat, åtala brott
varigenom arbetstagare hos staten
eller hos kommun eller annan som
avses i 2 § andra stycket 1–4 har
åsidosatt vad honom åligger i ut-
övningen av anställningen eller
uppdraget.
Utan hinder av vad i första
stycket sägs skall dock gälla
1. vad i denna balk stadgas att å-
tal ej må ske utan förordnande av
regeringen eller den regeringen har
bemyndigat och
2. vad i annan lag eller författ-
ning är föreskrivet om åtal för gär-
ning, för vilken straff är stadgat
allenast om den förövas av inne-
havare av anställning eller uppdrag
som sägs i första stycket.
Har mutbrott begåtts av någon
som ej omfattas av första stycket,
må åklagare väcka åtal endast om
brottet angives till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
Är ej för visst fall annat stadgat,
må åklagare åtala brott mot sådan
tystnadsplikt som gäller till förmån
för enskild målsägande endast om
denne anger brottet till åtal eller
åtal är påkallat från allmän syn-
punkt.
Åklagare får, utan hinder av vad
som annars är föreskrivet, åtala
brott varigenom arbetstagare hos
staten eller hos kommun eller
annan som avses i 2 § andra
stycket 1–4 har åsidosatt vad som
åligger honom i utövningen av an-
ställningen eller uppdraget.
Utan hinder av bestämmelserna
i första stycket skall dock gälla
1. vad som i denna balk före-
skrivs om att åtal inte får ske utan
förordnande av regeringen eller
den regeringen har bemyndigat
och
2. vad som i annan lag eller för-
fattning är föreskrivet om åtal för
gärning, för vilken straff är stadgat
endast om den förövas av inne-
havare av anställning eller uppdrag
som avses i första stycket.
Har mutbrott begåtts av någon
som inte omfattas av första stycket
eller av 2 § andra stycket 6, får
åklagare väcka åtal endast om
brottet anges till åtal av arbets-
eller uppdragsgivaren eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
Om det inte finns särskilda
bestämmelser för ett visst fall, får
åklagare åtala brott mot sådan
tystnadsplikt som gäller till förmån
för enskild målsägande endast om
denne anger brottet till åtal eller
åtal är påkallat från allmän syn-
punkt.
Om åtal för brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts
av riksdagsledamot, statsråd, justitieråd, regeringsråd eller innehavare av
tjänst eller uppdrag hos riksdagen eller dess organ gälla särskilda bestäm-
melser.
________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.
Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370) att
20 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bi-
behållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så
som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen
(1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen
(1996:1030) om underhållsstöd och 19 kap. 2 och 4–9 §§ skattebetal-
ningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen
(1997:484) om dröjsmålsavgift;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342);
avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag;
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skatte-
betalningslagen (1997:483);
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
miljösanktionsavgift enligt 30 kap. miljöbalken;
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot föro-
rening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela före-
skrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasom-
rådet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap.
nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen
(1975:1385);
utgifter för muta eller annan
otillbörlig belöning.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 och tillämpas i fråga om utgifter
efter ikraftträdandet.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-11-13
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud Len-
nander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 5 november 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Lars Werkström.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
2 kap. 5 a §
I fjärde stycket 3-5 anges namnet på den internationella överenskommel-
sen med tillägget "för gärningar som däri avses". Avsikten är därvid att
en dom i en konventionsstat skall utgöra hinder för lagföring i Sverige
endast om lagföringen avser någon gärning som omfattas av respektive
överenskommelse. Formuleringen antyder dock snarare att det citerade
uttrycket ingår i namnet på överenskommelsen. Bäst vore om begräns-
ningen kunde brytas ut till en särskild mening. Detta är emellertid svårt
med hänsyn till paragrafens konstruktion. Det torde därför få accepteras
att begränsningen anges särskilt i varje punkt. Den bör dock därvid ges
en något mindre kryptisk formulering, exempelvis:", dock endast om
gärningen omfattas av överenskommelsen".
9 kap. 3 a §
Den föreslagna bestämmelsen är i viss mån en främmande fågel i svensk
straffrätt. I fråga om bedrägeriansvar förutsätts att motpartens disposition
påverkats av ett vilseledande, t.ex. genom att gärningsmannen vilselett
om sin vilja eller förmåga att fullgöra ett avtal som ingås. För ett för-
skingringsansvar förutsätts att gärningsmannen inte kan redovisa för den
mottagna egendomen. Förslaget innebär att själva förpliktelsen att full-
göra avtalet straffsanktioneras. För att ansvarsbestämmelsen inte skall
leda till stötande resultat torde det vara nödvändigt att strängt hålla fast
vid att bidraget skall användas just för annat ändamål. Att bidragstagaren
försökt men misslyckats med att fullgöra sitt åtagande bör inte kunna
leda till straff. Antag exempelvis att en lantbrukare tagit emot ett bidrag
för att odla en viss gröda som senare visar sig vara otjänlig för mark- och
klimatförhållanden på hans gård, så att han måste övergå till annan od-
ling. Eller antag att en vetenskapsman tar emot bidrag för ett visst forsk-
ningsprojekt som visar sig förfelat och måste överges för någon annan
forskningsuppgift, dock först sedan han förbrukat medlen för sitt uppe-
hälle under den tid projektet pågick. Inte i någotdera fallet torde straffan-
svar böra inträda. Båda får anses ha använt bidraget för avsett ändamål
ehuru med misslyckat resultat. Men avgränsningen mot det straffbara
området kan bli besvärlig och medföra tillämpningssvårigheter.
Det hade varit önskvärt att de fall då bestämmelsen kan bli tillämplig
analyserats mer ingående. Emellertid grundar den sig på en EUkonven-
tion och fyller i sin kärna ett angeläget ändamål. Sverige bör inte försena
ratifikationen av överenskommelsen. Lagrådet godtar därför den för-
slagna bestämmelsen med tillägget att den torde förutsätta en betydande
restriktivitet vid tillämpningen.
10 kap 5 §
De ändringar som föreslås beträffande brottet trolöshet mot huvudman
har föranletts av de motsvarande ändringar som i lagrådsremissen före-
slås beträffande mutbrott i 20 kap. 2 § brottsbalken. Av motiven kan slut-
satsen dras, att ändringarna i 10 kap. 5 § närmast setts som en teknisk
justering.
I 10 kap. 5 § första stycket 2 föreslås en utvidgning av den krets personer
som omfattas av bestämmelsen. Straffansvar skall också gälla för den
som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan
genomföra en vetenskaplig eller motsvarande utredning och som miss-
brukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen. Som
exempel på personer som avses anges i motiven (avsnitten 5.5.4 och
5.6.2) bl. a. en konsult som av Socialstyrelsen fått i uppdrag att bedöma
om ett visst preparat är sådant att det motsvarar kraven för registrering
som läkemedel, en person som anlitats för att genomföra en geologisk
undersökning i samband med gruvprospektering samt en av domstol eller
part anlitad sakkunnig, t.ex. en barnpsykolog.
Om en sådan person som nu åsyftas tar emot ersättning för att leverera en
felaktig eller bristfällig analys är tanken, att han skall omfattas av det i
lagrådsremissen föreslagna ansvaret för mutbrott. Något egentligt behov
av att gärningen samtidigt skall vara straffbar som trolöshet mot huvud-
man, ett brott som inte har högre straffskala än mutbrottet, torde knappast
föreligga. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § får däremot självständig betydelse
i de fall där den som genomför utredningen varken tar emot, låter sig
utlovas eller begär någon otillbörlig belöning för sitt handlande, utan av-
ger ett felaktigt eller vilseledande utlåtande av något annat kanske mer
personligt skäl. Av lagrådsremissen framgår emellertid inte, huruvida det
finns ett behov av en kriminalisering som sträcker sig utöver de fall där
otillbörlig ersättning förekommit.
För att ansvar för trolöshet mot huvudman enligt bestämmelsens första
stycke skall ifrågakomma, måste gärningen skada huvudmannen. Här-
med menas att denne tillfogas ekonomisk skada (NJA II 1942 s. 462 och
467, Kommentar till Brottsbalken, Del I, 6 uppl. 1995, s. 551 ff, och
Jareborg, Brotten, Andra häftet, 2 uppl. 1986, s. 261 och 264). Skadan
skall dessutom vara täckt av gärningsmannens uppsåt. Det torde vara
klart, att ekonomisk skada för huvudmannen kan uppstå i vissa av de fall
som den föreslagna bestämmelsen avser att fånga in, men att rekvisitet i
andra fall kommer att brista. Det senare gäller t.ex. den ovan nämnda av
Socialstyrelsen anlitade konsulten eller den av domstol anlitade sakkun-
nige. Av detta skäl blir i realiteten det kriminaliserade området mindre än
vad som synes avsett.
Det som nu senast sagts leder - om någon ändring av 10 kap. 5 § överhu-
vudtaget skall göras i detta sammanhang - till frågan, om inte den nya
personkretsen snarare borde ha sin plats i bestämmelsens tredje stycke,
som gäller missbruk av uppgift att sköta rättslig angelägenhet, vilket är
ett brott som inte är ett förmögenhetsbrott i egentlig mening. Syftet med
stadgandet i tredje stycket är snarare att inskärpa vikten av att den som
skall sköta annans rättsliga angelägenheter inte handlar till förfång för
huvudmannen (jfr NJA II 1962 s. 227 f). Här krävs således endast
"förfång", något som inkluderar inte bara ekonomisk skada utan även
olägenheter och besvär av annat slag (jfr NJA II 1942 s. 468 och Jareborg
a.a. s. 269). Placeras den nya persongruppen i tredje stycket undviks
dessutom rekvisitet att gärningsmannen skall ha fått sin uppgift "på
grund av förtroendeställning" i förhållande till huvudmannen. (Jfr Kom-
mentaren till Brottsbalken s. 547 f och Jareborg a.a. s. 261. En annan sak
är att en förtroendeställning uppkommer sedan uppgiften erhållits.) Detta
rekvisit kan brista t.ex. då en av part anlitad sakkunnig, därtill mutad av
motparten, avger ett felaktigt eller vilseledande utlåtande i en process.
Rekvisitet uppställs inte, då det gäller uppgiften att sköta en rättslig an-
gelägenhet. Görs ändringen på det av Lagrådet nu antydda sättet måste å
andra sidan observeras, att det inte finns något grovt brott av den variant
av trolöshetsbrottet som regleras i tredje stycket.
Enligt Lagrådets mening bör dock en ändring av 10 kap. 5 § anstå till
dess att en mer ingående analys av behovet, innebörden och konsekven-
serna av en sådan lagändring hunnit genomföras.
17 kap. 7 §
I bestämmelserna om bestickning och mutbrott föreslås de ändringarna
att det döms till ansvar för förmåner för funktionären själv eller för
annan. Mot bakgrund av även europeiska erfarenheter är detta en högst
rimlig utvidgning, till dels endast ett förtydligande. Att exempelvis en
politiker genomför en vapenaffär med vetskap om att vapenleverantören
lämnar ett stort bidrag till hans politiska parti kan naturligtvis inte be-
traktas som annat än tagande av muta.
Samtidigt måste försiktighet iakttas så att inte bestämmelsen inkräktar på
medborgarnas frihet att sluta sig samman för allmänna syften. I författ-
ningskommentaren förs ett resonemang vars kärnpunkt är att en förmån
som tillfaller en förening eller annat organ med vars ideella målsättning
en funktionär sympatiserar knappast kan anses som en muta eller annan
otillbörlig belöning om inte förmånen på något mer konkret sätt gynnar
funktionären. Resonemanget synes utgöra en vidareutveckling av förar-
betsuttalanden av mutansvarskommittén om förmåner till funktionärens
hustru eller annan närstående; ansvaret ansågs i detta hänseende vara i
allmänhet begränsat till sådant som kunde sägas ligga inom egennyttans
ram (SOU 1974:37 s. 142). Skillnaden blir emellertid väsentlig mellan
vad som kan följa av en extensiv lagtolkning och en i lagtexten intagen
föreskrift att bestämmelsen gäller även förmåner "för annan".
Snarare torde skillnaden mellan vad som kan föranleda ansvar och vad
som bör vara straffritt ligga i vad som också antyds i författningskom-
mentaren med avseende på bidrag till politiska partier, nämligen i kravet
på otillbörlighet och samband med funktionärens tjänsteutövning. Den
närmare bedömningen av begreppet otillbörlighet är beroende av sed och
allmän uppfattning och låter sig inte preciseras i lagtext; vad som bör
anses otillbörligt kan växla från tid till annan och vara olika på olika
verksamhetsområden (Lena Holmqvist m.fl. Brottsbalken, kap. 13-24,
Stockholm 1998, s. 20:43). Allmänna bidrag från medborgarna till poli-
tiska partier måste anses ligga inom ramen för sedvänjan, även om de
syftar till att politikerna skall bli valda för att genomföra en politik som
bidragsgivarna sympatiserar med eller till och med finner motsvara den
egna plånbokens intressen, och kan inte anses generellt otillbörliga.
20 kap. 2 §
Bestämmelsen i andra stycket 5 överensstämmer inte helt med förebilden
i 10 kap 5 §. I motsats till vad som föreskrivs i 10 kap. 5 § tredje stycket
krävs således enligt 20 kap. 2 § andra stycket 5, att den som fått till upp-
gift att för någon annan sköta en rättslig angelägenhet skall ha fått denna
uppgift "på grund av förtroendeställning" i förhållande till huvudmannen.
Samma rekvisit uppställs beträffande den nya personkrets som nu före-
slås införd. Lagrådet, som hänvisar till sitt yttrande i anledning av försla-
get till ändring i 10 kap. 5 §, efterlyser en analys av rekvisitets betydelse
då det gäller denna utvidgade persongrupp.
Lagrådet hänvisar vidare till sitt yttrande i anledning av förslaget till änd-
ring i 17 kap. 7 §.
Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 december 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Rosengren, Larsson,
Wärnersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: Laila Freivalds
Regeringen beslutar proposition EU-bedrägerier och korruption
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EU-
rättsakter
Lag om ändring i brotts-
balken
496Y1023(01)
495Y1127(03)
497Y0625(01)
Senaste lydelse 1987:761.
Senaste lydelse 1977:103.
Senaste lydelse 1977:103.
Senaste lydelse 1993:207.
Senaste lydelse 1977:103.
Senaste lydelse 1998:816.
1 Senaste lydelse 1987:761.
(1) EGT nr C 316, 27.11.1995,s. 49.
(1 ) EGT nr C 313, 23.10.1996, s. 2.
1 EGT nr C 313, 23.10.1996, s.1.
1 Senaste lydelse 1987:761.
1 Senaste lydelse 1986:123.
2 Senaste lydelse 1977:103.
1 Senaste lydelse 1977:103.
2 Senaste lydelse 1993:207.
1 Senaste lydelse 1977:103.
1 Senaste lydelse enligt prop. 1997/98:90.
Senaste lydelse 1987:761.
Senaste lydelse 1986:123.
Senaste lydelse 1977:103.
Senaste lydelse 1977:103.
Senaste lydelse 1993:207.
Senaste lydelse 1977:103.
Senaste lydelse 1998:816.
Prop. 1998/99:32
5
1
Prop. 1998/99:32
Bilaga 1
103
Prop. 1998/99:32
Bilaga 1
96
165
Prop. 1998/99:32
Bilaga 2
104
Prop. 1998/99:32
Bilaga 3
106
Prop. 1998/99:32
Bilaga 3
105
165
Prop. 1998/99:32
Bilaga 4
107
Prop. 1998/99:32
Bilaga 5
116
Prop. 1998/99:32
Bilaga 5
108
Prop. 1998/99:32
Bilaga 6
126
Prop. 1998/99:32
Bilaga 6
117
Prop. 1998/99:32
Bilaga 7
136
Prop. 1998/99:32
Bilaga 7
127
Prop. 1998/99:32
Bilaga 8
141
Prop. 1998/99:32
Bilaga 8
137
165
Prop. 1998/99:32
Bilaga 9
142
Prop. 1998/99:32
Bilaga 10
150
Prop. 1998/99:32
Bilaga 10
143
165
Prop. 1998/99:32
Bilaga 11
151
Prop. 1998/99:32
Bilaga 12
159
Prop. 1998/99:32
Bilaga 12
152
Prop. 1998/99:32
Bilaga 13
163
Prop. 1998/99:32
Bilaga 13
160
165
Prop. 1998/99:32
164
165
165