Post 5938 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1998/99:38 ·
Hämta Doc ·
Staten och trossamfunden begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen, m.m.
Ansvarig myndighet: Kulturdepartementet
Dokument: Prop. 38
Regeringens proposition
1998/99:38
Staten och trossamfunden –
begravningsverksamheten, kulturminnena,
personalen, avgiftsbetalningen, m.m.
Prop.
1998/99:38
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 10 december 1998
Göran Persson
Marita Ulvskog
(Kulturdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om begravningsverksamheten,
kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen, m.m. vid ändringen av
relationerna mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000.
Förslagen är i korthet följande.
Svenska kyrkans församlingar och kyrkliga samfälligheter skall
fortsatt vara huvudmän för den helt övervägande delen av
begravningsverksamheten och tillhandahålla särskilda gravplatser för
dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Verksamheten skall
finansieras genom en obligatorisk begravningsavgift. För dem som tillhör
Svenska kyrkan betalas avgiften som en särskild del av kyrkoavgiften.
Begravningsavgiften skall täcka ett antal tjänster som utan kostnad skall
tillhandahållas ett dödsbo. Länsstyrelserna skall ha fortsatt tillsyn över
begravningsverksamheten och utse särskilda ombud med uppgift att
granska hur de personers intressen som inte tillhör Svenska kyrkan tas
tillvara.
Svenska kyrkan skall få viss ersättning av staten för kulturhistoriskt
motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga
kulturminnena, kyrkoantikvarisk ersättning. Fördelningen skall ske
genom Svenska kyrkan. Besluten om fördelning skall föregås av samråd
med myndigheterna inom kulturmiljöområdet. Det skall träffas en
överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan i frågor som rör de
kulturhistoriska värdena inom Svenska kyrkan.
Den offentligrättsligt reglerade handlingsoffentligheten inom Svenska
kyrkan skall avse handlingar som rör begravningsverksamheten samt
fördelningen och användningen av den kyrkoantikvariska ersättningen.
Allmänna handlingar som före år 2000 har kommit in till eller
upprättats hos antingen myndigheter med uppgifter som hänför sig till
Svenska kyrkans verksamhet eller Svenska kyrkans beslutande
församlingar skall efter beslut av regeringen kunna förvaras hos Svenska
kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar efter relationsändringen
utan att därigenom upphöra att vara allmänna.
Anställningsavtalen för alla offentliganställda inom Svenska kyrkan
går vid relationsändringen automatiskt över till det registrerade
trossamfundet Svenska kyrkan eller dess organisatoriska delar.
Personalen tar med sig sina rättigheter och skyldigheter till den nya
arbetsgivaren. Den arbetstagare som inte vill att anställningsavtalet skall
gå över skall anmäla det till sin arbetsgivare senast den 31 december
1999. Anställningen anses då upphöra den 1 januari 2000.
Övergången av rättigheter och skyldigheter omfattar också
pensionsåtagandena. Kapital för att trygga dessa skall avskiljas ur
kyrkofonden. Pensionsåtagandena skall fonderas före år 2010. Under
övergångstiden skall åtagandena kreditförsäkras. För åtaganden som inte
kan kreditförsäkras svarar Svenska kyrkan solidariskt med sina
organisatoriska delar.
Registrerade trossamfund, däribland Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar, likställs i skattehänseende med ideella föreningar
vilket innebär att de under vissa förutsättningar blir begränsat
skattskyldiga. Prästlönetillgångarna skall vara befriade från inkomstskatt
under en övergångsperiod. De normala skattereglerna skall efter
övergångsperioden gälla även för Svenska kyrkan. Under tioårsperioden
2000–2009 inkomstbeskattas inte avkastningen på prästlönetillgångarna.
För tiden därefter skall beskattningen ses över med utgångspunkt i
principbeslutet om stat–kyrkareformen. Den lagtekniska utformningen
innebär i sig inte något ställningstagande till vilka regler som skall gälla
för följande år. En förlängning av undantaget förutsätter dock ett nytt
riksdagsbeslut om förlängning eller modifiering av övergångsregeln. Den
egendomsöverföring som har direkt samband med relationsändringen
eller med registrering som trossamfund skall vara befriad från
stämpelskatt.
Avgift till trossamfund som tas in med statlig hjälp beräknas på den
kommunalt beskattningsbara förvärvsinkomsten och behandlas i
hanteringshänseende som en skatt. Förskott på avgiftsmedlen betalas ut
till trossamfundet under inkomståret och slutavräkning görs när det
slutliga avgiftsunderlaget är känt.
Rättsinstituten stadgad åborätt och landgille avvecklas.
Reformen får positiva ekonomiska effekter för Svenska kyrkan främst
genom att de ekonomiska regleringarna mellan staten och kyrko-
kommunerna bortfaller inklusive skatteadministrationsersättningen och
genom att staten börjar betala kyrkoantikvarisk ersättning till Svenska
kyrkan. Regeringen anser att kyrkan bör utnyttja det utrymme för
sänkning av kyrkoavgiften som reformen skapar.
Efter den tioåriga övergångsperioden förutsätts de med finansieringen
av reformen sammanhängande frågorna på nytt övervägas av regeringen
efter överläggningar med Svenska kyrkan.
Förslagen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari 2000.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 9
2 Lagtext 10
2.1 Förslag till lag om överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess
organisatoriska delar för förvaring, m.m. 10
2.2 Förslag till lag om Svenska kyrkans personal vid
relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan
den 1 januari 2000 12
2.3 Förslag till lag om skattefrihet för prästlönetillgångar
vid 2001–2010 års taxeringar 14
2.4 Förslag till lag om avgift till registrerat trossamfund 15
2.5 Förslag till lag om avveckling av stadgad åborätt och
landgille 17
2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 19
2.7 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 21
2.8 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) 22
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt 23
2.10 Förslag till lag om ändring i kommunala
delegationslagen (1954:130) 28
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m.m. 29
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:417) om
utdebitering och utbetalning av skatt vid ändring i
rikets indelning i kommuner, landsting och
församlingar 36
2.13 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) 37
2.14 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 44
2.15 Förslag till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343) 51
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:404) om
stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter 55
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. 57
2.18 Förslag till lag om ändring i arkivlagen (1990:782) 61
2.19 Förslag till lag om ändring i begravningslagen
(1990:1144) 64
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:482) om
införande av folkbokföringslagen (1991:481) 77
2.21 Förslag till lag om ändring i kommunallagen
(1991:900) 78
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling 79
2.23 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 83
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:260) om
offentlig anställning 84
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling 86
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1221) om
införande av stiftelselagen (1994:1220) 87
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna handlingar till andra organ
än myndigheter för förvaring 88
2.28 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483) 90
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:624) om
ändring i sekretesslagen (1980:100) 94
3 Ärendet och dess beredning 95
4 Begravningsverksamheten 97
4.1 Riksdagens principbeslut år 1995 97
4.2 Begreppet begravningsverksamhet 98
4.3 Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten 100
4.3.1 Allmänt om huvudmannaskapet 100
4.3.2 Ansvaret för särskilda gravplatser för dem
som inte tillhör något kristet trossamfund 102
4.4 Finansieringen av begravningsverksamheten 108
4.4.1 Alla bör betala begravningsavgift 108
4.4.2 Vad bör ingå i begravningsavgiften 111
4.4.3 Hur begravningsavgiften skall tas in m.m. 118
4.5 Obligatorisk begravningsclearing 121
4.6 Inflytande och insyn 125
4.7 Vissa övriga frågor 130
4.7.1 Handläggning, överprövning och tillsyn 130
4.7.2 Övrigt 132
5 De kyrkliga kulturminnena 134
5.1 Kyrkoantikvarisk ersättning 134
5.1.1 Bakgrunden till regeringens förslag 134
5.1.2 Ersättningens omfattning 137
5.1.3 Villkor för ersättningen 142
5.1.4 Överenskommelsen 148
5.2 Samverkan i frågor som rör de kyrkliga kulturvärdena 150
5.3 Kulturminneslagen efter relationsändringen 153
5.3.1 Kyrkobyggnader 153
5.3.2 Kyrkliga inventarier 156
5.3.3 Möjlighet att åstadkomma rättelse, vissa
bestämmelser om överklagande 159
6 Offentlighet och insyn 161
7 De kyrkliga arkiven 163
7.1 Kyrkliga myndigheter 164
7.2 Beslutande församlingar 173
7.3 Kostnader 176
8 Svenska kyrkans personal 179
8.1 Personalkategorier i Svenska kyrkan 179
8.2 Fullmaktsinstitutet 181
8.3 Anställningsskydd 182
8.4 Svenska kyrkans personal och relationsändringen 185
8.4.1 Principiella utgångspunkter 186
8.4.2 Anställda med kyrkokommunala villkor 189
8.4.3 Präster 190
8.4.4 Biskopar 193
8.4.5 Övrig offentliganställd personal 194
8.5 Pensioner 197
8.5.1 Dagens förhållanden 197
8.5.2 De historiska pensionsåtagandena 198
8.5.3 Biskopar och präster 200
8.5.4 Anställda med kyrkokommunala villkor 202
8.5.5 Övrig offentliganställd personal 207
9 Beskattning av trossamfunden 207
9.1 Framtida ägarförhållanden 207
9.2 Principer för beskattning 208
9.3 Särskilt om egendomsöverföring vid
relationsändringen 215
10 Statlig medverkan vid betalning av kyrkoavgift/avgift till
trossamfund 216
10.1 Förutsättningar för statlig medverkan 216
10.2 Beräkning, debitering och betalning av avgift 217
10.3 Riksskatteverket och trossamfunden 219
10.3.1 Uppgifter från trossamfunden till RSV 219
10.3.2 Riksskatteverkets redovisning till
trossamfunden 222
10.3.3 Förändringar av avgiftsunderlagets nivå 225
10.4 Övriga förutsättningar för den statliga hjälpen 226
10.4.1 Beslut om hjälp åt andra trossamfund än
Svenska kyrkan 226
10.4.2 Villkor för statligt stöd till andra
trossamfund än Svenska kyrkan 227
10.4.3 Enskildas samtycke till avgiftsbetalning 228
10.4.4 Register- och dataskyddsfrågor 232
10.4.5 Sekretessfrågor 235
11 Stadgad åborätt och landgille 236
11.1 Bakgrund 236
11.2 Avveckling av stadgad åborätt och landgille 241
12 Övriga frågor 248
12.1 Vittnesförbud 248
12.2 Sekretesslagen 250
12.3 Stiftelselagens tillämplighet 251
12.4 Äktenskapsbalken 252
12.5 Offentlig upphandling 253
12.6 Lagen om offentlig anställning 254
12.7 Kommunala delegationslagen 255
13 Ekonomiska konsekvenser av stat–kyrkareformen 255
13.1 Ett budgetperspektiv 255
13.2 Budget- och kassamässiga effekter 257
13.3 Effekter på skattetrycket och för den enskilde 260
14 Författningskommentarer 261
14.1 Förslaget till lag om överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess
organisatoriska delar för förvaring 261
14.2 Förslaget till lag om Svenska kyrkans personal vid
relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan
den 1 januari 2000. 261
14.3 Förslaget till lag om skattefrihet för prästlöne
tillgångar vid 2001 – 2010 år taxeringar 263
14.4 Förslaget till lag om avgift till registrerat trossamfund 263
14.5 Förslaget till lag om avveckling av stadgad åborätt
och landgille 264
14.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 265
14.7 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 265
14.8 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) 265
14.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt 265
14.10 Förslaget till lag om ändring i kommunala
delegationslagen (1954:130) 265
14.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m.m. 265
14.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:417) om
utdebitering och utbetalning av skatt vid ändring i
rikets indelning i kommuner, landsting och
församlingar 266
14.13 Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) 266
14.14 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 267
14.15 Förslaget till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343) 268
14.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:404) om
stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter 269
14.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. 269
14.18 Förslaget till lag om ändring i arkivlagen (1990:782) 270
14.19 Förslaget till lag om ändring i begravningslagen
(1990:1144) 270
14.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:482) om
införande av folkbokföringslagen (1991:481) 274
14.21 Förslag till lag om ändring i kommunallagen
(1991:900) 274
14.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling 274
14.23 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 274
14.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:260) om
offentlig anställning 274
14.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling 274
14.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1221) om
införande av stiftelselagen (1994:1220) 275
14.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för förvaring 275
14.28 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483) 275
14.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:624) om
ändring i sekretesslagen (1980:100) 276
Bilaga 1 Remissinstanserna 277
Bilaga 2 Remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig över
promemorian Svenska kyrkans personal och
relationsändringen 283
Bilaga 3 Frågeformulär 1 285
Bilaga 4 Frågeformulär 2 295
Bilaga 5 Första kyrkolagsutskottets betänkande 1998:2 307
Bilaga 6 Andra kyrkolagsutskottets betänkande 1998:1 343
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 367
Bilaga 8 Lagrådets yttrande 449
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 10 december 1998 458
Rättsdatablad 459
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska kyrkan
och dess organisatoriska delar för förvaring, m.m.
2. lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen mellan
staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000,
3. lag om skattefrihet för prästlönetillgångar vid 2001 – 2010 års
taxeringar,
4. lag om avgift till registrerat trossamfund,
5. lag om avveckling av stadgad åborätt och landgille,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
7. lag om ändring i äktenskapsbalken,
8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
9. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
10. lag om ändring i kommunala delegationslagen (1954:130),
11. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.
12. lag om ändring i lagen (1979:417) om utdebitering och
utbetalning av skatt vid ändring i rikets indelning i kommuner,
landsting och församlingar,
13. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
14. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
15. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343),
16. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter,
17. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
18. lag om ändring i arkivlagen (1990:782),
19. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144),
20. lag om ändring i lagen (1991:482) om införande av
folkbokföringslagen (1991:481),
21. lag om ändring i kommunallagen (1991:900),
22. lag om ändring i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling,
23. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
24. lag om ändring i lagen (1994:260) om offentlig anställning,
25. lag om ändring i lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt
beteende avseende offentlig upphandling,
26. lag om ändring i lagen (1994:1221) om införande av stiftelselagen
(1994:1220),
27. lag om ändring i lagen (1994:1383) om överlämnande av
allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för
förvaring,
28. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),
29. lag om ändring i lagen (1998:624) om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
dels godkänner
30. regeringens förslag om kyrkoantikvarisk ersättning (avsnitt 5.1.2).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess
organisatoriska delar för förvaring, m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om överlämnande av vissa arkiv
till arkivmyndighet och om överlämnande av allmänna handlingar till
Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar i enlighet med
vad som anges i 2 kap. 17 § andra stycket tryckfrihetsförordningen samt
om förvaring av dessa handlingar sedan de har överlämnats. I lagen finns
också bestämmelser om skyldigheten att pröva framställningar om
utlämnande av sådana allmänna handlingar enligt reglerna i
tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen (1980:100).
Överlämnande av vissa arkiv till arkivmyndighet
2 § Allmänna handlingar som senast den 31 december 1999 har kommit
in till eller upprättats hos Svenska kyrkans beslutande församlingar skall
senast den 31 mars 2000 överlämnas till en statlig arkivmyndighet.
I arkivlagen (1990:782) finns bestämmelser om överlämnande i vissa
fall av kyrkokommunala myndigheters arkiv till arkivmyndighet.
Förvaring av allmänna handlingar hos Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar
3 § Regeringen får föreskriva att allmänna handlingar får överlämnas till
Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar och förvaras
där under viss tid utan att handlingarna upphör att vara allmänna. Detta
gäller handlingar som senast den 31 december 1999 har kommit in till
eller upprättats hos
1. myndigheter som har upphört och som har haft uppgifter som hänför
sig till Svenska kyrkans verksamhet, eller
2. Svenska kyrkans beslutande församlingar.
Vård och tillsyn av de allmänna handlingarna
4 § Bestämmelser om vården av allmänna handlingar och om arkiv-
myndigheternas tillsyn finns i arkivlagen (1990:782).
5 § Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar skall vid förvaring och
handhavande av de allmänna handlingarna se till att dessa lätt kan
särskiljas från andra handlingar.
Om Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för sin
verksamhet behöver göra tillägg i allmänna handlingar skall tilläggen
utföras så att det tydligt framgår när och av vem de har gjorts, om det inte
av omständigheterna klart framgår att tilläggen har gjorts efter
den 31 december 1999.
Skyldigheter mot allmänheten
6 § Bestämmelser om rätten att ta del av allmänna handlingar finns i
2 kap. tryckfrihetsförordningen.
Bestämmelser om begränsningar i rätten att ta del av allmänna
handlingar och om skyldigheten att iaktta sekretess finns i sekretesslagen
(1980:100).
Av 2 kap. 17 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 8 §
tredje stycket andra meningen sekretesslagen framgår att Svenska kyrkan
och dess organisatoriska delar skall jämställas med myndighet i fråga om
befattningen med allmänna handlingar som de förvarar enligt denna lag.
7 § Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar är skyldiga att lämna
ut eget material, om detta är en nödvändig förutsättning för att en allmän
handling skall kunna lämnas ut med hänsyn till det sätt på vilket
materialet tillförts den handlingen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.2 Förslag till lag om Svenska kyrkans personal vid
relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan
den 1 januari 2000
Härigenom föreskrivs följande.
1 § De rättigheter och skyldigheter som Svenska kyrkans församlingar
och kyrkliga samfälligheter har övergår enligt 3 § lagen (1998:1592) om
införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan till motsvarande
församlingar, kyrkliga samfälligheter eller stift inom Svenska kyrkan vid
relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000.
Detta gäller också de rättigheter och skyldigheter på grund av de
anställningsavtal och anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten
för relationsändringen, om inte arbetstagaren väljer att frånträda
anställningen. Arbetstagaren skall senast den 31 december 1999 till
arbetsgivaren anmäla om han eller hon inte vill att anställningsavtalet
skall övergå till den nya arbetsgivaren. Anställningen skall i så fall anses
upphöra den 1 januari 2000.
2 § De rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och
anställningsförhållanden som gäller för innehavare av biskopstjänst vid
tidpunkten för relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan den
1 januari 2000 övergår då till det stift inom Svenska kyrkan i vilket
biskopstjänsten är inrättad, om inte biskopen väljer att frånträda
anställningen. Biskopen skall senast den 31 december 1999 till
arbetsgivaren anmäla om han eller hon inte vill att anställningsavtalet
skall övergå till den nya arbetsgivaren. Anställningen skall i så fall anses
upphöra den 1 januari 2000.
3 § De rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och
anställningsförhållanden som gäller för dem som är anställda vid
Ärkebiskopsämbetet vid tidpunkten för relationsändringen mellan staten
och Svenska kyrkan den 1 januari 2000 övergår då på Svenska kyrkan,
om inte arbetstagaren väljer att frånträda anställningen. Arbetstagaren
skall senast den 31 december 1999 till arbetsgivaren anmäla om han eller
hon inte vill att anställningsavtalet skall övergå till den nya
arbetsgivaren. Anställningen skall i så fall anses upphöra den 1 januari
2000.
4 § Vid tillämpningen av 28 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall de anställningsavtal och anställningsförhållanden som
avses i 1–3 §§ anses ha övergått enligt 6 b § lagen (1982:80) om
anställningsskydd.
5 § En arbetsgivare inom Svenska kyrkan skall trygga sina åtaganden
avseende pensionsrättigheter som är intjänade före den 1 januari 2000.
Detta skall arbetsgivaren göra genom pensionsförsäkring eller på något
av de sätt som anvisas i lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m. Efter utgången av år 2009 skall dock tryggandet
ske genom pensionsförsäkring eller på det sätt som anvisas i 9–22 §§
nämnda lag.
6 § Svenska kyrkan svarar solidariskt med sina organisatoriska delar för
sådana åtaganden som avser pensionsrättigheter som är intjänade före
den 1 januari 2000 och som inte har tryggats enligt 5 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2.3 Förslag till lag om skattefrihet för prästlönetillgångar
vid 2001–2010 års taxeringar
Härigenom föreskrivs följande.
De särskilda rättssubjekt som avses i 10 § första stycket lagen
(1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan
skall vid 2001–2010 års taxeringar vara frikallade från skattskyldighet
för inkomst och förmögenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången
vid 2001 års taxering.
2.4 Förslag till lag om avgift till registrerat trossamfund
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Bestämmelser om statlig hjälp med beräkning, debitering och
redovisning av avgifter till Svenska kyrkan samt med att ta in avgifterna
finns i 16 § lagen (1998:1593) om trossamfund. Bestämmelser om
kyrkoavgift finns i 7 och 8 §§ lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan.
2 § Regeringen får besluta att ett annat registrerat trossamfund än
Svenska kyrkan också skall få sådan statlig hjälp som avses i 16 § lagen
(1998:1593) om trossamfund.
Regeringen får besluta att ett trossamfund som har beviljats statlig
hjälp inte längre skall få sådan hjälp.
3 § För den som tillhör Svenska kyrkan skall begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:1144) räknas in i kyrkoavgiften. Detta gäller
dock inte för den som är folkbokförd i en församling där kommunen är
huvudman för begravningsverksamheten.
4 § Avgifter som tas in med statlig hjälp beräknas på grundval av den till
kommunal inkomstskatt beskattningsbara förvärvsinkomsten.
5 § Vid beräkning, debitering, redovisning och betalning av avgifter
gäller skattebetalningslagen (1997:483).
6 § Trossamfundet skall senast den 3 december varje år på medium för
automatisk databehandling till Riksskatteverket lämna de uppgifter som
behövs för att beräkna, debitera, redovisa och ta in avgifterna.
Uppgifterna skall gälla för visst inkomstår och får endast avse personer
som den 1 november året före det inkomstår för vilket avgiften skall tas
in
1. är skyldiga att betala kyrkoavgift enligt 7 § lagen (1998:1591) om
Svenska kyrkan, eller
2. har eller anses ha samtyckt enligt 7 § denna lag till att betala avgift
till trossamfundet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om hur uppgifterna skall lämnas.
7 § Andra registrerade trossamfund än Svenska kyrkan skall innan
uppgifter enligt 6 § lämnas skaffa skriftligt samtycke från de personer
vilkas avgifter skall tas in med statlig hjälp. Samtycket skall avse
avgiftsskyldigheten till trossamfundet och att avgifterna tas in med statlig
hjälp.
Om trossamfundets stadgar innehåller regler om skyldighet för
medlemmarna att betala avgift till trossamfundet i den ordning som gäller
för skatter och avgifter enligt skattebetalningslagen (1997:483), anses
medlemmarna ha lämnat sådant samtycke som avses i första stycket.
8 § Den som utträtt ur trossamfundet eller på annan grund inte längre är
betalningsskyldig till trossamfundet skall genast få en skriftlig
bekräftelse på detta från trossamfundet.
9 § Om staten till följd av behandlingen av en uppgift som avses i 6 §
betalar skadestånd till en person som är registrerad i skatteregistret skall
det trossamfund som lämnat uppgiften ersätta staten i motsvarande
utsträckning.
10 § Bestämmelser om beräkning av avgiftssats och utbetalning av
avgifterna till trossamfundet finns i lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 och tillämpas första
gången i fråga om preliminär skatt för inkomståret 2000 och slutlig skatt
enligt 2001 års taxering.
2.5 Förslag till lag om avveckling av stadgad åborätt och
landgille
Härigenom föreskrivs följande.
Stadgad åborätt
1 § Den som är rätt innehavare av besittningsrätten till fastighet under
stadgad åborätt skall inneha fastigheten med full äganderätt.
2 § Rätt innehavare enligt 1 § är den som
1. enligt grunderna för tidigare gällande bestämmelser skulle ha kunnat
skatteköpa fastigheten,
2. enligt grunderna för tidigare gällande bestämmelser skulle ha kunnat
villkorligt inrymmas eller antas som åbo,
3. sedan minst tio år innehar fastigheten på ett sådant sätt att han eller
hon enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) är att anse
som ägare av fastigheten, eller
4. i annat fall efter kungörelse har gjort sannolikt att han eller hon är
rätt innehavare.
3 § Länsstyrelsen prövar vem som är rätt innehavare enligt 1 §.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos Kammarkollegiet.
Kammarkollegiets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
4 § Ett beslut om att någon är rätt innehavare av åborätt är att anse som
en fångeshandling. När beslutet har vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen
genast för förvärvarens räkning ansöka om lagfart.
Landgille
5 § Skyldighet att betala landgille upphör i och med att denna lag träder i
kraft.
6 § Om en brukare inte äger den mark som han eller hon är skyldig att
betala landgille för, skall äganderätten överföras till brukaren.
7 § Lantmäterimyndigheten i länet skall på begäran av Lantmäteriverket
utreda vilken jord som är föremål för landgille och vem som är att anse
som brukare av jorden. Vid utredning och redovisning skall i tillämpliga
delar gälla vad som sägs om äganderättsutredningen i lagen (1971:1037)
om äganderättsutredning och legalisering. Staten skall dock betala
förrättningskostnader som avses i 2 kap. 6 § fjärde stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988). Brukaren skall anses ha framställt
anspråk på äganderätt till den brukade egendomen. Motsvarar
landgillejord inte hel registerfastighet skall fastigheten anses delad
genom sämjedelning som är giltig.
Vid överklagande skall tillämpas 27 § lagen om äganderättsutredning
och legalisering.
8 § Den som innan denna lag trädde i kraft hade rätt till landgille och
som lider förlust genom att landgille upphör har rätt till ersättning för
förlusten av staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Genom lagen upphävs
1. förordningen den 21 februari 1789 om kronohemmans försäljande
till skatte, samt de förmåner och villkor varunder skattehemman
hädanefter skola innehavas,
2. kungl. brev den 5 februari 1808 angående besittningsrätt å
kronohemman,
3. Kammarkollegiets kungörelse den 29 februari 1808 angående
besittningsrätt å kronohemman,
4. kungörelsen (1848:64 s. 2) angående förändring uti hittills gällande
stadganden i avseende på ordningen och sättet för vinnande av
skattemannarätt till hemman och lägenheter av krononatur,
5. kungörelsen (1863:26 s. 3) angående en utvidgad frihet i avseende
på överlåtelse av åborätt å kronohemman,
6. kungörelsen (1930:194) angående upphävande av förbud mot
skatteköp i vissa fall,
7. förordningen (1937:540) om försäljning av vissa kyrkolägenheter i
Skåne, Halland och Blekinge,
8. förordningen (1937:591) angående upphörande av det från viss jord
i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille,
9. lagen (1938:159) om avlösning av avgälder från de till skatte
försålda så kallade halländska kyrkohemmanen,
10. lagen (1988:1555) om landgille och städja för vissa
församlingskyrkors fastigheter i Lunds och Göteborgs stift.
2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
36 kap.
5 §
Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa
lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan
tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.
Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen
(1980:620) och deras biträden får höras som vittnen om något som i
denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband
därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån
tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 §
sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som
vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån
sekretessen gäller samtycker till det.
Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om
vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten
medger det.
Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket föreligger
skyldighet att vittna för
1. andra än försvarare i mål angående brott som avses i 14 kap. 2 §
femte stycket sekretesslagen (1980:100) och
2. den som har uppgiftsskyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen
(1980:620) i mål enligt 25 eller 27 § samma lag eller enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Om tystnadsplikt för den som är
eller har varit behörig att utöva
det kyrkliga ämbetet som präst i
Svenska kyrkan finns föreskrifter i
36 kap. kyrkolagen (1992:300).
Den som inom något annat
trossamfund än Svenska kyrkan är
präst eller den som i sådant
samfund intar motsvarande
ställning får inte höras som vittne
om något som han eller hon har
erfarit under bikt eller enskild
själavård.
Den som är präst inom ett
trossamfund eller den som i ett
sådant samfund har motsvarande
ställning får inte höras som vittne
om något som han eller hon har
erfarit under bikt eller enskild
själavård.
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om
förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i
nämnda paragrafer.
Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som
vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med
den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.7 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § äktenskapsbalken skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1999.
2.8 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs att 1 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §1
Med allmän kommunalskatt
avses i denna lag kommunalskatt,
landstingsskatt och församlings-
skatt.
Med allmän kommunalskatt
avses i denna lag kommunalskatt
och landstingsskatt.
Allmän kommunalskatt skall betalas av fysisk person och dödsbo i
förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påförs en var
skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder, dock att skatten
skall tas ut i helt antal kronor enligt vad som föreskrivs i
skattebetalningslagen (1997:483).
Den som är skattskyldig till en kommun inom ett landsting är också
skyldig att betala landstingsskatt.
I taxeringslagen (1990:324) finns föreskrifter om taxerings-
myndigheter och om förfarandet vid taxering till allmän kommunalskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. Äldre bestämmelser skall
fortfarande gälla i fråga om församlingsskatt avseende 2000 och tidigare
års taxeringar.
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt
Härigenom föreskrivs att 7 § 5 och 7 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
5 mom.1 Ideella föreningar som
uppfyller i fjärde stycket angivna
villkor frikallas från skatt-
skyldighet för inkomst av närings-
verksamhet som inte hänför sig till
innehav av fastighet eller till
rörelse. Sådana föreningar är
också frikallade från skatt-
skyldighet för inkomst som hänför
sig till innehav av fastighet som
tillhör föreningen och som har
använts på sätt anges i 3 kap. 4 §
fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) och för sådan inkomst
som hänför sig till förvaltnings-
enhet avseende innehav av
fastighet eller till särskild för-
värvsverksamhet avseende rörelse
och som till huvudsaklig del härrör
från verksamhet som har naturlig
anknytning till föreningens all-
männyttiga ändamål eller av hävd
utnyttjats som finansieringskälla
för ideellt arbete. Annan inkomst
som hänför sig till innehav av
fastighet, utom inkomst som avses
i 7 mom., och till rörelse utgör
således i sin helhet skattepliktig
inkomst för föreningen.
5 mom. Ideella föreningar och
registrerade trossamfund som
uppfyller i fjärde stycket angivna
villkor frikallas från skatt-
skyldighet för inkomst av
näringsverksamhet som inte
hänför sig till innehav av fastighet
eller till rörelse. Sådana föreningar
och registrerade trossamfund är
också frikallade från skatt-
skyldighet för inkomst som hänför
sig till innehav av fastighet som
tillhör föreningen eller tros-
samfundet och som har använts på
sätt anges i 3 kap. 4 § fastighets-
taxeringslagen (1979:1152) och
för sådan inkomst som hänför sig
till förvaltningsenhet avseende
innehav av fastighet eller till
särskild förvärvsverksamhet
avseende rörelse och som till
huvudsaklig del härrör från
verksamhet som har naturlig
anknytning till föreningens eller
det registrerade trossamfundets
allmännyttiga ändamål eller av
hävd utnyttjats som finansierings-
källa för ideellt arbete. Annan
inkomst som hänför sig till
innehav av fastighet, utom
inkomst som avses i 7 mom., och
till rörelse utgör således i sin
helhet skattepliktig inkomst för
föreningen eller det registrerade
trossamfundet.
Inkomst som direkt härrör från
föreningens ideella verksamhet,
t.ex. hyror som en
samlingslokalägande förening
uppbär på grund av upplåtelse av
lokaler för allmännyttigt ändamål,
entréavgifter till idrotts- och
kulturevenemang o.d., skall anses
ha naturlig anknytning till
föreningens ändamål. Detsamma
gäller inkomst av verksamhet som
utgör ett direkt led i det ideella
arbetet, t. ex. Om en
naturskyddsförening säljer
affischer, märken och böcker för
att öka intresset för föreningens
verksamhet eller om en
handikappförening säljer varor
avsedda för handikappade
personer. Kravet på naturlig
anknytning skall också anses
uppfyllt om en förenings
kommersiella verksamhet har
karaktär av service till
medlemmarna och andra som
deltar i den ideella verksamheten.
Detta får exempelvis anses vara
fallet om en idrottsförening i
mindre skala säljer förfriskningar
eller idrottsartiklar i sina
klubblokaler. Inkomst av
verksamhet, som inte har annat
samband med det ideella arbetet än
att den skall finansiera detta, skall
däremot anses sakna naturlig
anknytning till en förenings
allmännyttiga ändamål.
Inkomst som direkt härrör från
föreningens eller det registrerade
trossamfundets ideella verk-
samhet, t.ex. hyror som en
samlingslokalägande förening
uppbär på grund av upplåtelse av
lokaler för allmännyttigt ändamål,
entréavgifter till idrotts- och
kulturevenemang o.d., skall anses
ha naturlig anknytning till
föreningens eller det registrerade
trossamfundets ändamål. Det-
samma gäller inkomst av
verksamhet som utgör ett direkt
led i det ideella arbetet, t. ex. om
en naturskyddsförening säljer
affischer, märken och böcker för
att öka intresset för föreningens
verksamhet eller om en
handikappförening säljer varor
avsedda för handikappade
personer. Kravet på naturlig
anknytning skall också anses
uppfyllt om en förenings eller ett
registrerat trossamfunds kom-
mersiella verksamhet har karaktär
av service till medlemmarna och
andra som deltar i den ideella
verksamheten. Detta får
exempelvis anses vara fallet om en
idrottsförening i mindre skala
säljer förfriskningar eller
idrottsartiklar i sina klubblokaler.
Inkomst av verksamhet, som inte
har annat samband med det ideella
arbetet än att den skall finansiera
detta, skall däremot anses sakna
naturlig anknytning till en
förenings eller ett registrerat
trossamfunds allmännyttiga ända-
mål.
Till verksamhet som av hävd
utnyttjas för att finansiera ideellt
arbete räknas anordnande av bingo
och andra lotterier, fester, basarer,
försäljnings- och insamlings-
kampanjer samt sådan biograf-
rörelse som bedrivs av
nykterhetsförening eller förening
med huvudsakligt ändamål att
tillhandahålla allmänna samlings-
lokaler. Detsamma gäller
verksamhet som består i att en
förening upplåter reklamutrymme
på klubbdräkter eller i föreningens
samlingslokaler e.d.
Till verksamhet som av hävd
utnyttjas för att finansiera ideellt
arbete räknas anordnande av bingo
och andra lotterier, fester, basarer,
försäljnings- och insamlings-
kampanjer samt sådan biograf-
rörelse som bedrivs av
nykterhetsförening eller förening
med huvudsakligt ändamål att
tillhandahålla allmänna samlings-
lokaler. Detsamma gäller
verksamhet som består i att en
förening eller ett registrerat
trossamfund upplåter reklam-
utrymme på klubbdräkter eller i
föreningens samlingslokaler e.d.
En ideell förening är
skattebefriad enligt första stycket
om
a) föreningen har till
huvudsakligt syfte att – utan
begränsning till viss familjs, vissa
familjers, föreningens med-
lemmars eller andra bestämda
personers ekonomiska intressen –
främja ändamål som anges i
6 mom. eller andra allmännyttiga
ändamål, såsom religiösa,
välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga eller
därmed jämförliga kulturella
ändamål,
b) föreningen i sin verksamhet
uteslutande eller så gott som
uteslutande tillgodoser ändamål
som anges under a,
c) föreningen inte vägrar någon
inträde som medlem, om inte med
hänsyn till arten eller omfattningen
av föreningens verksamhet eller
föreningens syfte eller annan orsak
särskilda skäl motiverar det, samt
d) föreningen bedriver en
verksamhet som skäligen svarar
mot avkastningen av föreningens
tillgångar.
Skattebefrielse för en ideell
förening eller ett registrerat
trossamfund enligt första stycket
gäller om föreningen eller tros-
samfundet
a) har till huvudsakligt syfte att
– utan begränsning till viss familjs,
vissa familjers, föreningens eller
trossamfundets medlemmars eller
andra bestämda personers
ekonomiska intressen – främja
ändamål som anges i 6 mom. eller
andra allmännyttiga ändamål,
såsom religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller därmed jämförliga
kulturella ändamål,
b) i sin verksamhet uteslutande
eller så gott som uteslutande
tillgodoser ändamål som anges
under a,
c) inte vägrar någon inträde som
medlem, om inte med hänsyn till
arten eller omfattningen av
föreningens eller trossamfundets
verksamhet eller föreningens eller
trossamfundets syfte eller annan
orsak särskilda skäl motiverar det,
samt
d) bedriver en verksamhet som
skäligen svarar mot avkastningen
av föreningens eller trossam-
fundets tillgångar.
Skattemyndigheten kan efter
ansökan medge att förening, som
avser att anskaffa fastighet eller
annan anläggning avsedd för den
ideella verksamheten, skall kunna
anses hänförlig under detta
moment utan hinder av att
föreningen inte uppfyller under
fjärde stycket d angivet villkor.
Medgivande av detta slag får avse
högst fem beskattningsår i följd
och kan förenas med villkor om
ställande av säkerhet e.d. för den
inkomst- eller förmögenhetsskatt
som enligt sjunde stycket kan
komma att påföras föreningen på
grund av taxering för det eller de
beskattningsår medgivandet avser.
Beslut i anledning av sådan
ansökan får överklagas hos
riksskatteverket. Riksskatteverkets
beslut får inte överklagas.
Skattemyndigheten kan efter
ansökan medge att förening eller
registrerat trossamfund, som avser
att anskaffa fastighet eller annan
anläggning avsedd för den ideella
verksamheten, skall kunna anses
hänförlig under detta moment utan
hinder av att föreningen eller
trossamfundet inte uppfyller under
fjärde stycket d angivet villkor.
Medgivande av detta slag får avse
högst fem beskattningsår i följd
och kan förenas med villkor om
ställande av säkerhet e.d. för den
inkomst- eller förmögenhetsskatt
som enligt sjunde stycket kan
komma att påföras föreningen
eller trossamfundet på grund av
taxering för det eller de
beskattningsår medgivandet avser.
Beslut i anledning av sådan
ansökan får överklagas hos
Riksskatteverket. Riksskatteverkets
beslut får inte överklagas.
Medgivande enligt föregående
stycke får lämnas även då en
förening avser att genomföra
omfattande byggnads-, repara-
tions- eller anläggningsarbeten på
en fastighet som brukas av
föreningen.
Medgivande enligt föregående
stycke får lämnas även då en
förening eller ett registrerat
trossamfund avser att genomföra
omfattande byggnads-, repara-
tions- eller anläggningsarbeten på
en fastighet som brukas av
föreningen eller trossamfundet.
Har förening inte inom
föreskriven tid genomfört den
investering för vilken medgivande
enligt femte eller sjätte stycket
lämnats eller har föreningen
underlåtit att iaktta annat i sådant
beslut angivet villkor, skall
föreningen taxeras för de
beskattningsår som medgivandet
avsett efter de regler som skulle ha
gällt om något medgivande inte
hade lämnats. I fråga om sådan
taxering gäller bestämmelserna i
4 kap. 19–22 §§ taxeringslagen
(1990:324) i tillämpliga delar.
Har förening eller registrerat
trossamfund inte inom föreskriven
tid genomfört den investering för
vilken medgivande enligt femte
eller sjätte stycket lämnats eller
har föreningen eller trossamfundet
underlåtit att iaktta annat i sådant
beslut angivet villkor, skall
föreningen eller trossamfundet
taxeras för de beskattningsår som
medgivandet avsett efter de regler
som skulle ha gällt om något
medgivande inte hade lämnats. I
fråga om sådan taxering gäller
bestämmelserna i 4 kap. 19–22 §§
taxeringslagen (1990:324) i
tillämpliga delar.
Det förhållandet, att en ekonomisk förening med stöd av 14 § lagen
(1987:668) om införande av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar
fått bestå som registrerad förening, utgör inte hinder mot att föreningen
vid tillämpning av denna lag behandlas såsom ideell förening.
7 mom.2 Ägare av sådan fastighet, som avses i 3 kap. 2 § fastighets-
taxeringslagen (1979:1152), frikallas från skattskyldighet för inkomst av
fastigheten i den mån ägarens inkomst härrör från sådan användning som
gör att byggnad enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen skall indelas
som specialbyggnad, dock ej kommunikationsbyggnad, distributions-
byggnad eller reningsanläggning.
Ägare av sådan fastighet som avses i 3 kap. 3 § fastighets-
taxeringslagen frikallas från skattskyldighet för inkomst av fastigheten i
den mån ägarens inkomst härrör från sådan egendom och sådan
användning som avses i nämnda lagrum.
Ägare av sådan fastighet som
avses i 3 kap. 4 § fastighets-
taxeringslagen, dock ej ideell
förening som är hänförlig under
5 mom., frikallas från skatt-
skyldighet för inkomst av
fastigheten i den mån den används
för ändamål som avses i 3 kap. 4 §
fastighetstaxeringslagen.
Ägare av sådan fastighet som
avses i 3 kap. 4 § fastighets-
taxeringslagen, dock ej ideell
förening eller registrerat
trossamfund som kan hänföras
under 5 mom., frikallas från skatt-
skyldighet för inkomst av
fastigheten i den mån den används
för ändamål som avses i 3 kap. 4 §
fastighetstaxeringslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången
vid 2001 års taxering.
2.10 Förslag till lag om ändring i kommunala
delegationslagen (1954:130)
Härigenom föreskrivs att kommunala delegationslagen (1954:130)1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Kommun, som tillhör sammanslutning av kommuner med uppgift att
tillvarataga medlemmarnas intressen såsom arbetsgivare (arbets-
givarorganisation), äger uppdraga åt sammanslutningen att med bindande
verkan för kommunen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt
reglera anställningsvillkoren för sådana arbetstagare i kommunens tjänst,
vilkas villkor det icke ankommer på statlig myndighet att fastställa.
Kommunen äger bestämma att uppdrag enligt första stycket får lämnas
av nämnd, som handlägger frågor om anställningsvillkor för arbetstagare
i kommunens tjänst.
Med kommun jämställas i
denna lag församling,
municipalsamhälle och lands-
tingskommun även som annan,
borgerlig eller kyrklig, kommunal
förvaltningsenhet.
Med kommun jämställs i denna
lag landsting och annan kommunal
förvaltningsenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m.m.1
dels att 3 b § skall upphöra att gälla,
dels att 1, 3, 3 a och 4–6 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Skattesatsen för kommuns och
annan menighets uttag av skatt
skall bestämmas i förhållande till
det antal skattekronor, som enligt
skattemyndighetens beräkning
kommer att påföras de
skattskyldiga vid taxeringen det år
skattesatsen skall fastställas.
Om enligt 8 kap. 9 § andra
stycket kommunallagen
(1991:900) eller 19 kap. 7 § tredje
stycket kyrkolagen (1992:300)
någon annan skattesats slutligt
fastställts än den som har bestämts
tidigare, skall den nya skattesatsen
om möjligt bestämmas med
hänsyn till det antal skattekronor
som har påförts de skattskyldiga
vid taxeringen det år skattesatsen
skall fastställas.
Skattesatsen för kommuns uttag
av kommunal inkomstskatt och
landstings uttag av landstingsskatt
samt avgiftssatsen för uttag av
begravningsavgift enligt 9 kap.
begravningslagen (1990:1144)
skall bestämmas i förhållande till
det antal skattekronor, som enligt
skattemyndighetens beräkning
kommer att påföras de skatt-
skyldiga vid taxeringen det år
skatte- och avgiftssatserna skall
fastställas. Motsvarande gäller vid
bestämmande av avgiftssatsen för
ett trossamfunds uttag av avgift
som avses i lagen (1999:000) om
avgift till registrerat trossamfund.
Om enligt 8 kap. 9 § andra
stycket kommunallagen
(1991:900) någon annan skatte-
eller avgiftssats slutligt fastställts
än den som har bestämts tidigare,
skall den nya skatte- eller
avgiftssatsen om möjligt
bestämmas med hänsyn till det
antal skattekronor som har påförts
de skattskyldiga vid taxeringen det
år skatte- eller avgiftssatsen skall
fastställas.
3 §
Skattemyndigheten skall senast
den 8 mars till kommuner,
landsting, församlingar och
kyrkliga samfälligheter redovisa
den skatt för det föregående året
som tillkommer kommunen,
landstinget, församlingen eller den
kyrkliga samfälligheten. Regering-
en meddelar närmare föreskrifter
om sådan redovisning.
Skattemyndigheten skall senast
den 10 september varje år lämna
kommuner, landsting, försam-
lingar och kyrkliga samfälligheter
uppgift om det beräknade antal
skattekronor som avses i 1 § första
stycket.
Skattemyndigheten skall senast
den 8 mars till kommuner och
landsting redovisa den skatt för det
föregående året som tillkommer
kommunen eller landstinget.
Regeringen meddelar närmare
föreskrifter om sådan redovisning.
Skattemyndigheten skall senast
den 10 september varje år lämna
kommuner och landsting uppgift
om det beräknade antal
skattekronor som avses i 1 § första
stycket.
Riksskatteverket skall i fråga om
avgifter till trossamfund lämna
redovisning och uppgifter mot-
svarande dem som anges i första
och andra styckena till Svenska
kyrkan och andra registrerade
trossamfund, som enligt lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund har
beviljats statlig hjälp med att ta in
avgifterna. Riksskatteverket skall
lämna motsvarande redovisning
och uppgifter i fråga om
begravningsavgift enligt begrav-
ningslagen (1990:1144) till den
församling, kyrkliga samfällighet
eller kommun som är huvudman
för begravningsverksamheten.
3 a §
När en kommun eller ett landsting har fastställt budgeten, skall
kommunstyrelsen respektive landstingsstyrelsen genast underrätta
skattemyndigheten om den skattesats som har bestämts för det följande
året.
Om skattesatsen inte har fastställts före oktober månads utgång, skall
styrelsen genast underrätta skattemyndigheten om styrelsens förslag till
skattesats. Har någon annan skattesats än den föreslagna fastställts, skall
styrelsen genast underrätta skattemyndigheten och Riksskatteverket om
den fastställda skattesatsen. Om budgeten inte har fastställts före
november månads utgång, skall, så snart skattesatsen för den preliminära
skatten har fastställts, skattemyndigheten underrättas om skattesatsen.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller även
underrättelse om avgiftssats enligt
begravningslagen (1990:1144).
4 §
Vad som i denna paragraf sägs
om kommun och kommunal-
skattemedel tillämpas också i fråga
om landsting och landstingsskatte-
medel.
Det som sägs i denna paragraf
om kommun och kommunal-
skattemedel tillämpas också i fråga
om landsting och landstingsskatte-
medel samt kommuns begrav-
ningsavgiftsmedel. I fråga om
slutavräkning av begravnings-
avgiftsmedel gäller dock i stället
bestämmelserna i sjätte stycket.
En kommun har rätt att under visst år (beskattningsåret) av staten
uppbära preliminära kommunalskattemedel med ett belopp som
motsvarar produkten av de sammanlagda beskattningsbara förvärvs-
inkomsterna i kommunen enligt skattemyndighetens beslut enligt 4 kap.
2 § taxeringslagen (1990:324) om taxering till kommunal inkomstskatt
(skatteunderlaget) året före beskattningsåret, den skattesats som har
beslutats för beskattningsåret och de uppräkningsfaktorer enligt tredje
stycket som har fastställts senast i september året före beskattningsåret.
Senast i september varje år skall regeringen, eller den myndighet
regeringen bestämmer, fastställa två uppräkningsfaktorer som skall svara
mot den uppskattade procentuella förändringen av skatteunderlaget i
riket. Den ena skall avse förändringen mellan andra och första året före
beskattningsåret. Den andra skall avse förändringen mellan året före
beskattningsåret och beskattningsåret. Under år då riksdagsval hålls i
september, får regeringen dock ändra redan fastställda
uppräkningsfaktorer. Detta skall ske senast en vecka efter att regeringen
avlämnat budgetpropositionen.
Innan skattemyndigheten betalar ut kommunalskattemedel till
kommunerna skall avräkning göras enligt 10 § lagen (1995:1516) om
utjämningsavgift för kommuner och landsting, 2 § lagen (1995:1518) om
mervärdesskattekonton för kommuner och landsting och 16 kap. 8 §
skattebetalningslagen (1997:483). Vidare skall tillägg göras för bidrag
enligt 10 § lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och
landsting samt för bidrag enligt 1 och 2 §§ lagen (1995:1514) om
generellt statsbidrag till kommuner och landsting. Det belopp som
framkommer skall betalas ut med en tolftedel per månad den tredje
vardagen räknat från den 17 i månaden, varvid dag som enligt 2 § lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad tid jämställs med allmän helgdag
inte skall medräknas. Är kommunens fordran inte uträknad vid
utbetalningstillfällena i månaderna januari och februari, skall
utbetalningarna dessa månader grundas på samma belopp som
utbetalningen i december månad det föregående året. När särskilda skäl
föranleder det får skattemyndigheten dock förordna att utbetalningen
skall grundas på ett annat belopp. Om något av de belopp som
utbetalningen i månaderna januari, februari och mars grundats på inte
motsvarar en tolftedel av kommunens fordran, skall den jämkning som
föranleds av detta ske i fråga om utbetalningen i april eller, om det är
fråga om ett större belopp, fördelas på utbetalningarna i april, maj och
juni månader.
En slutavräkning av kommunalskattemedlen skall ske när den årliga
taxeringen under året efter beskattningsåret har avslutats. Därvid skall en
kommun som inte ingår i ett landsting behandlas som om den även
utgjorde ett landsting. Produkten av skatteunderlaget enligt den
taxeringen och den skattesats som har beslutats för beskattningsåret utgör
de slutliga kommunalskattemedlen. Om summan av dessa överstiger
summan av de preliminära kommunalskattemedlen enligt andra stycket
skall skillnaden betalas ut till kommunerna med ett enhetligt belopp per
invånare den 1 november året före beskattningsåret. I motsatt fall skall
skillnaden återbetalas av kommunerna med ett enhetligt belopp per
invånare den 1 november året före beskattningsåret. Utbetalning eller
återbetalning skall göras i januari andra året efter beskattningsåret.
En slutavräkning av kommunens
begravningsavgiftsmedel skall ske
när den årliga taxeringen under
året efter beskattningsåret har
avslutats. Produkten av skatte-
underlaget enligt den taxeringen
och den avgiftssats för begrav-
ningsavgiften som har beslutats
för beskattningsåret utgör de
slutliga begravningsavgiftsmedlen.
Om dessa överstiger de
preliminära begravningsavgifts-
medlen enligt andra stycket skall
skillnaden betalas ut till
kommunen. I motsatt fall skall
skillnaden återbetalas av
kommunen. Utbetalning eller åter-
betalning skall göras i januari
andra året efter beskattningsåret.
4 a §
Församling är berättigad att
under visst år av staten uppbära
församlingsskatt med belopp som
motsvarar vad som skulle utgå på
grundval av antalet skattekronor
och skatteören i församlingen
enligt skattemyndighetens beslut
enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen
(1990:324) vid det föregående
årets (taxeringsåret) taxering,
beräknat efter den skattesats som
har bestämts för året före
taxeringsåret. Har skattskyldig
enligt lagen (1951:691) om viss
lindring i skattskyldigheten för den
som inte tillhör svenska kyrkan
åtnjutit lindring i skattskyldigheten
till församlingen, skall belopp,
som församlingen annars skulle ha
varit berättigad att uppbära av
staten, nedsättas i motsvarande
mån.
Har enligt 19 kap. 7 § kyrko-
lagen (1992:300) någon annan
skattesats slutligt fastställts än den
som har bestämts tidigare, skall
till grund för utbetalningen läggas
den utdebitering som har bestämts
i samband med att budgeten fast-
ställdes.
Församling är berättigad att
under ett visst år av staten såsom
förskott uppbära ett belopp som
motsvarar produkten av den
skattesats som har beslutats för
året och det antal skattekronor och
skatteören, som enligt skatte-
myndighetens beslut enligt 4 kap.
2 § taxeringslagen rörande det
föregående årets taxering till
kommunal inkomstskatt har på-
förts de skattskyldiga. Förskottet
skall nedsättas i motsvarande mån
som skattskyldiga i församlingen
åtnjutit lindring i skattskyldigheten
enligt lagen om viss lindring i
skattskyldigheten för den som inte
tillhör Svenska kyrkan. Det
återstående beloppet ingår i
församlingens fordran hos staten
vid ingången av året efter det år,
då beslutet fattades. Förskottet
avräknas mot den församlings-
skatt, som församlingen har rätt att
uppbära av staten på grundval av
taxeringen under året efter det, då
förskottet enligt bestämmelserna i
nästföljande stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett
år utgör församlingens fordran hos
staten enligt denna paragraf skall
skattemyndigheten under samma år
utanordna till församlingen med en
tolftedel den 18 i varje kalender-
månad. Är församlingens fordran
inte uträknad vid utbetalnings-
tillfällena i månaderna januari och
februari, skall vid dessa tillfällen
utbetalas samma belopp som har
utbetalats i december månad det
föregående året. När särskilda skäl
föranleder det får skattemyn-
digheten dock förordna att utbetal-
ning skall ske med annat belopp.
Om något av de belopp som
utbetalades i månaderna januari
och februari inte motsvarar en
tolftedel av församlingens fordran,
skall den jämkning som föranleds
härav ske i fråga om det belopp,
som utbetalas i mars månad.
Vad som har sagts om för-
samling tillämpas på motsvarande
sätt i fråga om kyrklig sam-
fällighet.
Ett registrerat trossamfund som
avses i lagen (1999:000) om avgift
till registrerat trossamfund är
berättigat att under visst år av
staten uppbära avgift som avses i
den lagen med belopp som
motsvarar vad som skulle utgå på
grundval av antalet skattekronor
och skatteören för de
avgiftsskyldiga i trossamfundet
enligt skattemyndighetens beslut
enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen
(1990:324) vid det föregående
årets (taxeringsåret) taxering,
beräknat efter den eller de
avgiftssatser som har bestämts för
året före taxeringsåret.
Trossamfund som avses i första
stycket är berättigat att under ett
visst år av staten såsom förskott
uppbära ett belopp som motsvarar
produkten av den eller de
avgiftssatser som har beslutats för
året och det antal skattekronor och
skatteören, som enligt skatte-
myndighetens beslut enligt 4 kap.
2 § taxeringslagen rörande det
föregående årets taxering till
kommunal inkomstskatt har
påförts de avgiftsskyldiga.
Förskottet avräknas mot de
avgifter, som trossamfundet har
rätt att uppbära av staten på
grundval av taxeringen under året
efter det, då förskottet enligt
bestämmelserna i nästföljande
stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett
år utgör trossamfundets fordran
hos staten enligt denna paragraf
skall Riksskatteverket under
samma år utanordna till trossam-
fundet med en tolftedel per månad
den tredje vardagen räknat från
den 17 i månaden, varvid dag som
enligt 2 § lagen (1930:173) om
beräkning av lagstadgad tid
jämställs med allmän helgdag inte
skall medräknas. Är trossam-
fundets fordran inte uträknad vid
utbetalningstillfällena i månaderna
januari och februari, skall vid
dessa tillfällen utbetalas samma
belopp som har utbetalats i
december månad det föregående
året. När särskilda skäl föranleder
det får Riksskatteverket dock
förordna att utbetalning skall ske
med annat belopp. Om något av de
belopp som utbetalades i
månaderna januari och februari
inte motsvarar en tolftedel av
trossamfundets fordran, skall den
jämkning som föranleds härav ske
i fråga om det belopp, som
utbetalas i mars månad.
Vad som har sagts om avgift till
registrerat trossamfund tillämpas
på motsvarande sätt i fråga om
begravningsavgift enligt begrav-
ningslagen (1990:1144), om den
inte enligt 3 § lagen om avgift till
registrerat trossamfund skall
räknas in i kyrkoavgiften. Det som
sägs om Riksskatteverket och
trossamfund skall dock i stället
gälla skattemyndigheten respektive
den församling eller kyrkliga
samfällighet som är huvudman för
begravningsverksamheten.
5 §
Finner skattemyndighet på grund
av anmärkning eller eljest att av
skattemyndigheten meddelat beslut
enligt denna lag blivit uppenbart
oriktigt till följd av skrivfel,
räknefel eller annat sådant
förbiseende, skall skatte-
myndigheten meddela beslut om
rättelse.
Finner skattemyndigheten eller
Riksskatteverket på grund av
anmärkning eller eljest att av myn-
digheten meddelat beslut enligt
denna lag blivit uppenbart oriktigt
till följd av skrivfel, räknefel eller
annat sådant förbiseende, skall
myndigheten meddela beslut om
rättelse.
6 §
Talan mot skattemyndighetens
beslut enligt denna lag föres hos
regeringen genom besvär.
Riksskatteverkets eller skatte-
myndighetens beslut enligt denna
lag får överklagas hos regeringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 och tillämpas första
gången i fråga om skatt eller avgift som avser beskattningsåret 2000.
2. En slutavräkning av församlingsskattemedlen för beskattningsåren
1998 och 1999 skall ske när den årliga taxeringen under året efter
beskattningsåret har avslutats. Om det förskott som en församling
uppburit för beskattningsåren vid avräkning understiger vad
församlingen har rätt att uppbära enligt 4 a § i dess äldre lydelse skall
skillnaden betalas ut till församlingen. I motsatt fall skall skillnaden
återbetalas av församlingen. Utbetalningen eller återbetalning skall göras
under andra året efter beskattningsåret med en tolftedel per månad.
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:417) om
utdebitering och utbetalning av skatt vid ändring i
rikets indelning i kommuner, landsting och
församlingar
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1979:417) om
utdebitering och utbetalning av skatt vid ändring i rikets indelning i
kommuner, landsting och församlingar samt 4 § lagen skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Lag om utdebitering och
utbetalning av skatt vid ändring
i rikets indelning i kommuner,
landsting och församlingar
Lag om utdebitering och
utbetalning av skatt vid ändring
i rikets indelning i kommuner
och landsting
4 §1
Vad som sagts i denna lag om
kommun och kommunalskatt skall
gälla också för landsting och
landstingsskatt. Bestämmelserna i
1 § skall gälla också för för-
samling och församlingsskatt.
Vad som sagts i denna lag om
kommun och kommunalskatt skall
gälla också för landsting och
landstingsskatt. Bestämmelserna i
1 § skall gälla också för
begravningsavgift som skall
betalas till kommun enligt
begravningslagen (1990:1144).
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999. Äldre bestämmelser skall
fortfarande gälla i fråga om församlingsskatt avseende 2000 och tidigare
års taxeringar.
2.13 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § och 3 kap. 4 § fastighetstaxerings-
lagen (1979:1152) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
2 kap.
2 §1
Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.
Småhus Byggnad som är inrättad till bostad åt en eller två
familjer. Till sådan byggnad skall höra komplementhus
såsom garage, förråd och annan mindre byggnad.
Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre och
högst tio familjer skall tillhöra byggnadstypen småhus,
om byggnaden ligger på fastighet med åkermark,
betesmark, skogsmark eller skogsimpediment.
Hyreshus Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre familjer
eller till kontor, butik, hotell, restaurang och liknande.
Byggnad med förrådsutrymme, som ligger i anslutning
till hyreshus och som behövs för verksamheten, skall
utgöra hyreshus.
Till hyreshus skall dock inte räknas byggnad som är
inrättad till bostad åt minst tre och högst tio familjer, om
den ingår i lantbruksenhet.
Ekonomi- Byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbruk
byggnad och som inte är inrättad för bostadsändamål, såsom
djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och
växthus.
Växthus och djurstall som inte har anknytning till
jordbruk eller skogsbruk.
Industri- Byggnad som är inrättad för industriell verksamhet.
byggnad
Special- Med specialbyggnad avses
byggnad
Försvars- Byggnad som används för
byggnad försvarsändamål eller ekonomisk
försvarsberedskap, om byggnaden inte
är en fristående industriell anläggning.
Även mässbyggnad skall utgöra
försvarsbyggnad.
Kommunika- Garage, hangar, lokstall, terminal,
tionsbyggnad stationsbyggnad, expeditionsbyggnad,
vänthall, godsmagasin, reparations-
verkstad och liknande, om byggnaden
används för allmänna kommunika-
tionsändamål.
Byggnad som används i Statens
järnvägars, Luftfartsverkets, Ban-
verkets, Svensk Rundradio Aktie-
bolags, Sveriges Radio Aktiebolags,
Sveriges Television Aktiebolags och
Sveriges Utbildningsradio Aktiebolags
verksamhet.
Distributions- Byggnad som ingår i överförings- eller
byggnad distributionsnätet för gas, värme,
elektricitet eller vatten.
Värme- Byggnad för produktion och distri-
central bution av varmvatten för uppvärmning,
dock ej sådan anläggning som även är
inrättad för produktion av elektrisk
starkström för yrkesmässig distri-
bution.
Renings- Vattenverk, avloppsreningsverk, an-
anläggning läggning för förvaring av radioaktivt
avfall, sopstation och liknande samt
pumpstation som hör till sådan
anläggning.
Vård- Byggnad som används för sjukvård,
byggnad nykterhetsvård, narkomanvård,
barnavård, kriminalvård, arbetsvård,
åldringsvård eller omsorg om psykiskt
utvecklingsstörda. Annan byggnad än
som nu har nämnts skall utgöra
vårdbyggnad, om den används som
hem åt personer som behöver institu-
tionell vård eller tillsyn.
Bad-, sport- Byggnad som används för bad, sport,
och idrotts- idrott och liknande, om allmänheten
anläggning har tillträde till anläggningen.
Skol- Byggnad som används för
byggnad undervisning eller forskning vid skola
som anordnas av staten skola som
anordnas med statsbidrag och skola
vars undervisning står under statlig
tillsyn.
Byggnad som används som elevhem
eller skolhem för elever vid sådana
skolor.
Kultur- Byggnad som används för kulturellt
byggnad ändamål såsom teater, biograf,
museum och liknande.
Ecklesiastik- Kyrka eller annan byggnad som
byggnad används för religiös verksamhet.
Prästgård som avses i 41 kap.
kyrkolagen (1992:300).
Bårhus, krematorium och byggnad som
används för skötsel av begravnings-
plats.
Allmän Byggnad som tillhör staten, kommun
byggnad eller annan menighet och som används
för allmän styrelse, förvaltning,
rättsvård, ordning eller säkerhet samt
fritidsgård och byggnad med likartad
användning. Som allmän byggnad skall
inte anses byggnad som används för
statens affärsdrivande verksamhet.
Övrig Byggnad som inte skall utgöra någon
byggnad av de tidigare nämnda byggnads-
typerna.
Föreslagen lydelse
Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.
Småhus Byggnad som är inrättad till bostad åt en eller två
familjer. Till sådan byggnad skall höra komplementhus
såsom garage, förråd och annan mindre byggnad.
Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre och
högst tio familjer skall tillhöra byggnadstypen småhus,
om byggnaden ligger på fastighet med åkermark,
betesmark, skogsmark eller skogsimpediment.
Hyreshus Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre familjer
eller till kontor, butik, hotell, restaurang och liknande.
Byggnad med förrådsutrymme, som ligger i anslutning
till hyreshus och som behövs för verksamheten, skall
utgöra hyreshus.
Till hyreshus skall dock inte räknas byggnad som är
inrättad till bostad åt minst tre och högst tio familjer, om
den ingår i lantbruksenhet.
Ekonomi- Byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbruk
byggnad och som inte är inrättad för bostadsändamål, såsom
djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och
växthus.
Växthus och djurstall som inte har anknytning till
jordbruk eller skogsbruk.
Industri- Byggnad som är inrättad för industriell verksamhet.
byggnad
Special- Med specialbyggnad avses
byggnad
Försvars- Byggnad som används för
byggnad försvarsändamål eller ekonomisk
försvarsberedskap, om byggnaden inte
är en fristående industriell anläggning.
Även mässbyggnad skall utgöra
försvarsbyggnad.
Kommunika- Garage, hangar, lokstall, terminal,
tionsbyggnad stationsbyggnad, expeditionsbyggnad,
vänthall, godsmagasin, reparations-
verkstad och liknande, om byggnaden
används för allmänna kommunika-
tionsändamål.
Byggnad som används i Statens
järnvägars, Luftfartsverkets, Ban-
verkets, Svensk Rundradio Aktie-
bolags, Sveriges Radio Aktiebolags,
Sveriges Television Aktiebolags och
Sveriges Utbildningsradio Aktiebolags
verksamhet.
Distributions- Byggnad som ingår i överförings- eller
byggnad distributionsnätet för gas, värme,
elektricitet eller vatten.
Värme- Byggnad för produktion och distri-
central bution av varmvatten för uppvärmning,
dock ej sådan anläggning som även är
inrättad för produktion av elektrisk
starkström för yrkesmässig distri-
bution.
Renings- Vattenverk, avloppsreningsverk, an-
anläggning läggning för förvaring av radioaktivt
avfall, sopstation och liknande samt
pumpstation som hör till sådan
anläggning.
Vård- Byggnad som används för sjukvård,
byggnad nykterhetsvård, narkomanvård,
barnavård, kriminalvård, arbetsvård,
åldringsvård eller omsorg om psykiskt
utvecklingsstörda. Annan byggnad än
som nu har nämnts skall utgöra
vårdbyggnad, om den används som
hem åt personer som behöver institu-
tionell vård eller tillsyn.
Bad-, sport- Byggnad som används för bad, sport,
och idrotts- idrott och liknande, om allmänheten
anläggning har tillträde till anläggningen.
Skol- Byggnad som används för
byggnad undervisning eller forskning vid skola
som anordnas av staten skola som
anordnas med statsbidrag och skola
vars undervisning står under statlig
tillsyn.
Byggnad som används som elevhem
eller skolhem för elever vid sådana
skolor.
Kultur- Byggnad som används för kulturellt
byggnad ändamål såsom teater, biograf,
museum och liknande.
Ecklesiastik- Kyrka eller annan byggnad som
byggnad används för religiös verksamhet.
Bårhus, krematorium och byggnad som
används för skötsel av begravnings-
plats.
Allmän Byggnad som tillhör staten, kommun
byggnad eller annan menighet och som används
för allmän styrelse, förvaltning,
rättsvård, ordning eller säkerhet samt
fritidsgård och byggnad med likartad
användning. Som allmän byggnad skall
inte anses byggnad som används för
statens affärsdrivande verksamhet.
Övrig Byggnad som inte skall utgöra någon
byggnad av de tidigare nämnda byggnads-
typerna.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §2
Byggnad samt tomtmark och övrig mark som hör till byggnaden samt
markanläggning som hör till fastigheten skall undantas från skatteplikt
om fastigheten ägs av någon av följande institutioner och om den till
övervägande del används i deras verksamhet såsom sådana
1. kyrkor, barmhärtighets-
inrättningar, stiftelser och ideella
föreningar som avses i 7 § 5 och 6
mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt
1. kyrkor, barmhärtighets-
inrättningar, stiftelser, ideella
föreningar och registrerade
trossamfund som avses i 7 § 5 och
6 mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt samt sådana
särskilda rättssubjekt som avses i
10 § första stycket lagen
(1998:1592) om införande av
lagen (1998:1591) om Svenska
kyrkan
2. akademier, Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond, Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins
utveckling m. m., stiftelsen Sveriges sjömanshus
3. sådana sammanslutningar av studerande vid universitet och
högskolor, i vilka de studerande är skyldiga att vara medlemmar, samt
samarbetsorgan för sådana sammanslutningar med ändamål att fullgöra
uppgifter som ankommer på sammanslutningarna och
4. främmande makts beskickningar.
Skattefriheten skall endast avse egendom, som enligt 4 kap. 5 § utgör
annan typ av taxeringsenhet än lantbruksenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången
vid fastighetstaxering år 2000.
2.14 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)1
dels att 1 kap. 11 § och 7 kap. 33 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 8 §, 7 kap. 15 §, 9 kap. 1 §, 13 kap. 4 §, 14 kap. 2 och
3 §§, 16 kap. 1 § samt bilagan skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
8 §2
Vid tillämpningen av denna lag
skall med myndighet jämställas
riksdagen, kyrkomötet och beslut-
ande kommunal församling.
Vad som föreskrivs i tryck-
frihetsförordningen om rätt att ta
del av handlingar hos en myn-
dighet skall i tillämpliga delar
gälla också handlingar hos de
organ som anges i bilagan till
denna lag, i den mån handlingarna
hör till den verksamhet som nämns
där. De i bilagan angivna organen
skall vid tillämpningen av denna
lag jämställas med myndighet.
Detsamma gäller ett enskilt organ
som med stöd av lagen
(1994:1383) om överlämnande av
allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för för-
varing förvarar sådana handlingar
såvitt avser befattningen med
dessa handlingar.
Vid tillämpningen av denna lag
skall med myndighet jämställas
riksdagen och beslutande kom-
munal församling.
Vad som föreskrivs i tryck-
frihetsförordningen om rätt att ta
del av handlingar hos en myn-
dighet skall i tillämpliga delar
gälla också handlingar hos de
organ som anges i bilagan till
denna lag, i den mån handlingarna
hör till den verksamhet som nämns
där. De i bilagan angivna organen
skall vid tillämpningen av denna
lag jämställas med myndighet.
Ett enskilt organ som med stöd
av lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna
handlingar till andra organ än
myndigheter för förvaring förvarar
sådana handlingar skall vid
tillämpningen av denna lag
jämställas med myndighet såvitt
avser befattningen med dessa
handlingar. Detsamma gäller
Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar såvitt avser
befattningen med allmänna
handlingar som förvaras med stöd
av lagen (1999:000) om
överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan
eller någon av dess
organisatoriska delar för
förvaring, m.m.
7 kap.
15 §3
Sekretess gäller
1. i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan liknande
registrering av befolkningen och, i den utsträckning regeringen före-
skriver det, i annan verksamhet som avser registrering av betydande del
av befolkningen,
2. i ärende om medlemskap i
Svenska kyrkan,
3. i verksamhet som avser
förande av eller uttag ur sjömans-
registret,
2. i verksamhet som avser
förande av eller uttag ur sjömans-
registret,
för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det av särskild
anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs.
Har en uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första stycket 1,
lämnats till en kommunal myndighet enligt särskild uppgiftsskyldighet
om skolpliktiga barn, gäller sekretessen också hos myndigheten.
Sekretess gäller dock inte om uppgiften tas upp i beslut hos myndigheten.
Sekretess gäller i ärende om fingerade personuppgifter för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
9 kap.
1 §4
Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av
skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för
bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden. Motsvarande sekretess gäller i myndighets
verksamhet som avser förande av eller uttag ur register som avses i
skatteregisterlagen (1980:343) för uppgift som har tillförts sådant register
och hos kommun eller landsting för uppgift som lämnats dit i ett ärende
om förhandsbesked i skatte- eller taxeringsfråga. Uppgift hos Tullverket
får dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domstol gäller
sekretessen endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men
om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med anledning av
överklagande hos domstol registreras hos annan myndighet enligt 15 kap.
2 § första stycket 3 eller 4. Har uppgift i mål hos domstol erhållits från
annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna
sekretess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.
Med skatt avses i detta kapitel
skatt på inkomst och, med
undantag för arvsskatt och
gåvoskatt, annan direkt skatt samt
omsättningsskatt, tull och annan
indirekt skatt. Med skatt jämställs
arbetsgivaravgift, prisreglerings-
avgift och liknande avgift samt
skattetillägg och förseningsavgift.
Med verksamhet som avser
bestämmande av skatt jämställs
verksamhet som avser bestäm-
mande av pensionsgrundande
inkomst.
Med skatt avses i detta kapitel
skatt på inkomst och, med
undantag för arvsskatt och
gåvoskatt, annan direkt skatt samt
omsättningsskatt, tull och annan
indirekt skatt. Med skatt jämställs
arbetsgivaravgift, prisreglerings-
avgift och liknande avgift, avgift
enligt lagen (1999:000) om avgift
till registrerat trossamfund samt
skattetillägg och förseningsavgift.
Med verksamhet som avser
bestämmande av skatt jämställs
verksamhet som avser bestäm-
mande av pensionsgrundande
inkomst.
Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande
inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs,
såvida inte beslutet meddelas i ärende om
1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,
2. medgivande att skattepliktig intäkt enligt reglerna om statlig
inkomstskatt inte skall anses uppkomma vid avyttring av aktier i
fåmansföretag,
3. beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige när
beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som föreskrivs i lag om förfarande vid beskattning, om skatteregister
eller i lagen (1994:1552) om tullkontroll av varumärkesintrång m.m.
Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift i en revisionspromemoria
lämnas till förvaltare i den reviderades konkurs.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
tjugo år.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
tjugo år. För uppgift om avgift
enligt lagen om avgift till
registrerat trossamfund gäller
dock sekretessen i högst sjuttio år.
13 kap.
4 §5
Erhåller arkivmyndighet för arkivering från någon annan myndighet
uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos
arkivmyndigheten.
Erhåller ett enskilt organ som avses i 1 kap. 8 § andra stycket tredje
meningen för förvaring en handling som härrör från en myndighet och
som innehåller en uppgift som är sekretessbelagd hos myndigheten,
gäller sekretessen också hos det enskilda organet.
Erhåller Svenska kyrkan eller
någon av dess organisatoriska
delar för förvaring en allmän
handling enligt lagen (1999:000)
om överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan
eller någon av dess
organisatoriska delar för
förvaring, m.m. som innehåller en
uppgift som är sekretessbelagd,
skall sekretessen fortsätta att
gälla.
14 kap.
2 §6
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller
skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid
myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den
myndighet där uppgiften förekommer,
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften
förekommer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt
yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver
förundersökning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för
delgivning enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet
som driver televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den
enskilde hos myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt
och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket,
lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det
kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det
annars finns synnerliga skäl.
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.
För uppgift som omfattas av
sekretess enligt 7 kap. 1–6, 33 och
34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9
eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §,
8 § första eller andra stycket eller
9 § andra stycket gäller vad som
föreskrivs i fjärde stycket endast
såvitt angår misstanke om brott för
vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år. Dock
hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4,
33 eller 34 § inte att uppgift som
angår misstanke om brott enligt 3,
4 eller 6 kap. brottsbalken mot
någon som inte har fyllt arton år
lämnas till åklagarmyndighet eller
polismyndighet.
För uppgift som omfattas av
sekretess enligt 7 kap. 1–6 och
34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9
eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §,
8 § första eller andra stycket eller
9 § andra stycket gäller vad som
föreskrivs i fjärde stycket endast
såvitt angår misstanke om brott för
vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år. Dock
hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4
eller 34 § inte att uppgift som
angår misstanke om brott enligt 3,
4 eller 6 kap. brottsbalken mot
någon som inte har fyllt arton år
lämnas till åklagarmyndighet eller
polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av
sekretess enligt 9 kap. 9 § första stycket.
Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar
inte att uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående
missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller
närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den
enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma
gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående
till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det
väntade barnet.
3 §7
Utöver vad som följer av 1 och 2 §§ får sekretessbelagd uppgift lämnas
till myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas
har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.
Första stycket gäller inte i fråga
om sekretess enligt 7 kap. 1–6, 33
och 34 §§, 8 kap. 8 § första stycket
och 9 och 15 §§ samt 9 kap. 4 och
7 §§, 8 § första och andra styckena
och 9 §. Inte heller gäller första
stycket, om utlämnandet strider
mot lag eller förordning eller
föreskrift som har meddelats med
stöd av personuppgiftslagen
(1998:204).
Första stycket gäller inte i fråga
om sekretess enligt 7 kap. 1–6 och
34 §§, 8 kap. 8 § första stycket och
9 och 15 §§ samt 9 kap. 4 och
7 §§, 8 § första och andra styckena
och 9 §. Inte heller gäller första
stycket, om utlämnandet strider
mot lag eller förordning eller
föreskrift som har meddelats med
stöd av personuppgiftslagen
(1998:204).
16 kap.
1 §8
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
7. 36 kap. 1 § kyrkolagen
(1992:300)
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Bilaga9
Nuvarande lydelse
I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i
tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som
nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos
organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till
numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd
av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.
Organ
Verksamhet
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Svenska institutet i Rom
Svenska språknämnden
statligt stöd i form av stipendier
prövning av anställnings- och
arbetsvillkor och andra frågor som
rör statligt reglerad anställning hos
nämnden (SFS 1992:318)
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Föreslagen lydelse
I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i
tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som
nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos
organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till
numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd
av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.
Organ
Verksamhet
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Svenska institutet i Rom
Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar
Svenska språknämnden
statligt stöd i form av stipendier
verksamhet som bedrivs enligt
begravningslagen (1990:1144)
samt fördelning och användning
av den statliga ersättning som
Svenska kyrkan erhåller enligt
4 kap. 16 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
prövning av anställnings- och
arbetsvillkor och andra frågor som
rör statligt reglerad anställning hos
nämnden (SFS 1992:318)
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 9 kap. 1 § den 1 oktober 1999, i
fråga om bestämmelsen i bilagan om fördelning och användning av den
statliga ersättning som Svenska kyrkan erhåller enligt 4 kap. 16 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. den 1 januari 2002, och i övrigt den
1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser om sekretess gäller fortfarande i fråga om
uppgifter som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.
2.15 Förslag till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343)
Härigenom föreskrivs att 5 och 7 §§ skatteregisterlagen (1980:343)1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §2
För fysisk person som är folkbokförd i riket skall i det centrala
skatteregistret anges
1. personnummer, namn, adress, civilstånd, datum för
civilståndsändring och folkbokföringsförhållanden,
2. registrering enligt skattebetalningslagen (1997:483), särskilt
registrerings och redovisningsnummer, organisationsnummer och firma,
4. registrering i sjömans-
registret, tillhörighet till icke-
territoriell församling, tillhörighet
till svenska kyrkan,
4. registrering i sjömans-
registret, tillhörighet till Svenska
kyrkan,
5. nationalitet, personnummer för hos personen folkbokförda barn
under 18 år, antal hemmavarande barn som inte har uppnått 16 eller 18
års ålder, personnummer för make och person som likställs med make
vid beskattningen,
6. slag av pensionsförmån som personen är berättigad till enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, i den mån det behövs för att debitera
socialförsäkringsavgift,
7. på vilket sätt den preliminära skatten skall betalas.
För person som inte har uppnått 18 års ålder skall också anges
personnummer för den hos vilken personen är folkbokförd.
För person som inte har uppnått 15 års ålder skall införas endast
uppgift om personnummer, namn och adress samt personnummer för den
hos vilken personen är folkbokförd, om inte ytterligare uppgift som avses
i första stycket behövs för beskattning.
För person som ej är folkbokförd här i riket skall uppgifter enligt
första, andra eller tredje stycket införas i den mån det behövs för
beskattning här i riket.
7 §3
För fysisk och juridisk person får, utöver de uppgifter som anges i
5 och 6 §§, det centrala skatteregistret innehålla följande uppgifter.
1. Sådana uppgifter om ägarförhållandena i fåmansföretag, företag som
enligt 3 § 12 a mom. tredje stycket lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall behandlas som fåmansföretag, fåmansägt
handelsbolag och dotterföretag som avses i 2 kap. 16 § lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter, uppgift om företagsledare i
dessa företag samt uppgift om delägare i enkelt bolag och partrederi.
2. Uppgifter angående avslutad revision, verkställt besök eller annat
sammanträffande enligt 3 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324) eller
14 kap. 6 § skattebetalningslagen (1997:483). För varje sådan åtgärd får
anges tid, art, beskattningsperiod, skatteslag, myndighets beslut om
beloppsmässiga ändringar av skatt eller underlag för skatt med anledning
av åtgärden samt uppgift huruvida bokföringsskyldighet har fullgjorts.
3. Uppgift om registrering av skyldighet att betala skatt, uppgift om
innehav av skattsedel på preliminär skatt, uppgifter om beslut om
återkallelse av F-skattsedel med angivande av skälen för beslutet,
uppgifter som behövs för att bestämma skatt enligt skattebetalningslagen,
lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta, lagen
(1990:912) om nedsättning av socialavgifter, mervärdesskattelagen
(1994:200) och lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt på
ackumulerad inkomst samt uppgifter om redovisning, inbetalning och
återbetalning av sådana skatter eller avgifter.
4. Uppgift om maskinellt framställt förslag till beslut om beskattning.
5. Uppgift om ansökan om anstånd med att lämna deklaration, uppgift
om beslut om anstånd med att lämna deklaration och med att betala skatt,
dock ej skälen för ansökningarna eller besluten, samt uppgift om att laga
förfall föreligger för underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldighet.
6. Administrativa och tekniska uppgifter som behövs för
beskattningen.
7. Uppgifter som skall lämnas i förenklad självdeklaration, särskild
självdeklaration enligt 2 kap. 10 § första stycket punkterna 2–4 och andra
stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter samt uppgifter
som skall lämnas enligt 2 kap. 25 § lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter.
8. Uppgift om beslut om beskattning, dock ej skälen för beslutet och
uppgift om utmätning enligt 18 kap. 9 § skattebetalningslagen.
9. Uppgift om att fordran mot personen registrerats hos
kronofogdemyndighet, uppgift om indrivningsresultat, uppgift om att en
person ålagts betalningsskyldighet i egenskap av bolagsman eller
företrädare för en juridisk person, uppgift om beslut om skuldsanering,
ackord, likvidation eller konkurs samt uppgift om betalningsinställelse.
10. Uppgift om antal anställda och de anställdas personnummer.
11. Uppgift om telefonnummer, särskild adress för skattsedels-
försändelse samt namn, adress och telefonnummer för ombud.
12. Uppgift från kontrolluppgift som enligt 3 kap. lagen om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall lämnas utan föreläggande
samt från sådan särskild uppgift som avses i 2 kap. 19 § lagen (1998:674)
om inkomstgrundad ålderspension.
13. Uppgift om beteckning, köpeskilling, basvärde, delvärde,
taxeringsvärde, omräknat delvärde, beskattningsnatur, typ av fång och
tidpunkt för fånget för fastighet som ägs eller innehas av personen,
andelens storlek om fastigheten har flera ägare och övriga uppgifter som
behövs för beräkning av statlig fastighetsskatt samt uppgift som behövs
för värdering av bostad på fastighet.
14. Uppgift om tid och art för planerad eller pågående revision samt
beskattningsperiod och skatteslag som denna avser samt uppgift om tid
för planerat besök eller annat sammanträffande enligt 3 kap. 7 §
taxeringslagen eller 14 kap. 6 § skattebetalningslagen.
15. Uppgift om postgiro- och bankgironummer, om personen är
näringsidkare samt, om fullmakt lämnats för bank- eller postgiro att ta
emot skatteåterbetalning på ett konto, datum för fullmakten samt kontots
nummer och typ.
16. Uppgift om antal dagar för vilka den skattskyldige uppburit
sjöinkomst enligt punkt 1 av anvisningarna till 49 § kommunal-
skattelagen (1928:370).
17. Uppgift om omsättning i näringsverksamhet.
18. Uppgifter angående resultat av bruttovinstberäkning, annan
beräkning av relationstal eller liknande, skönsmässig beräkning och
belopp som under beskattningsåret stått till förfogande för
levnadskostnader.
19. Uppgift från centrala bilregistret om innehav av fordon samt om
fordonets registreringsnummer, märke, typ och årsmodell samt tillstånd
enligt yrkestrafiklagen (1998:490) och lagen (1998:492) om biluthyrning.
20. Uppgift för beräkning av skattereduktion för fackföreningsavgift,
uppgifter enligt 6 § första och andra styckena lagen (1993:672) om
skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus, uppgifter
enligt 7 § lagen (1995:1623) om skattereduktion för riskkapital-
investeringar, uppgifter enligt 6 § första och andra styckena lagen
(1996:725) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på
bostadshus för bestämmande av skattereduktion enligt nämnda lagar samt
uppgift om beslut om sådan skattereduktion, uppgifter för bestämmande
av skattereduktion enligt lagen (1996:1231) om skattereduktion för
fastighetsskatt i vissa fall vid 1997–2001 års taxeringar samt uppgift om
beslut om sådan skattereduktion.
21. Uppgift om bosättningsland och tidpunkt för byte av
bosättningsland.
22. Uppgifter om antal årsanställda i en koncern i fall som avses i
2 kap. 16 § sista stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter,
totalt respektive i Sverige, koncernomsättning och koncernbalans-
omslutning för koncernmoderföretag.
23. Uppgift om beteckning på ersättningsbostad som avses i 11 § lagen
(1993:1469) om uppskovsavdrag vid byte av bostad, uppskovsavdragets
storlek, belopp som enligt 10 § nämnda lag skall reducera omkostnads-
beloppet samt, om ersättningsbostaden utgörs av bostad som avses i 11 §
andra meningen nämnda lag, föreningens eller bolagets organisations-
nummer och namn.
24. Uppgift som skall lämnas enligt 10 kap. 17 § första stycket 5 och
andra stycket samt 33 § skattebetalningslagen.
25. Uppgifter från aktiebolagsregistret om styrelseledamöter,
verkställande direktör, firmatecknare och revisor, om att styrelsen inte är
fulltalig eller att årsredovisning inte har lämnats i tid, om företags-
rekonstruktion och fusion samt uppgifter från handels- och förenings-
registret om firmatecknare, revisor och företagsrekonstruktion.
26. Uppgifter från Alkoholinspektionen om tillstånd enligt
alkohollagen (1994:1738) och om omsättning enligt restaurangrapport.
27. Uppgifter från länsarbetsnämnder om beslut om arbets-
marknadspolitiska åtgärder samt utbetalt belopp och datum för
utbetalningen.
28. Uppgifter från Generaltullstyrelsen om debiterad mervärdesskatt
vid import, exportvärden, antal import- och exporttillfällen samt de
tidsperioder som uppgifterna avser samt uppgifter från tullmyndigheter
som behövs för tillämpningen av 3 kap. 30 § andra stycket
mervärdesskattelagen.
29. Uppgifter från Riksförsäkringsverket om försäkring mot kostnader
för sjuklön såvitt avser arbetsgivarens organisations- eller person-
nummer, beräknad lönesumma, datum då försäkringen börjat gälla och
datum för förändring av lönesumma, om sjukpenninggrundande inkomst
av annat förvärvsarbete såvitt avser den försäkrades personnummer och
datum för inkomstanmälan samt om utsänd person såvitt avser uppgifter
från intyg om tillämplig lagstiftning och intyg om utsändning.
30. Uppgift om att en näringsidkare ingår i en sådan
mervärdesskattegrupp som avses i 6 a kap. 1 § mervärdesskattelagen.
31. Uppgift om uppskovsbelopp vid andelsbyte enligt lagen (1998:000)
om uppskov med beskattningen vid andelsbyten, namn och
organisationsnummer på det överlåtna företaget, antal andelar som
lämnats som ersättning vid andelsbytet samt namn och
organisationsnummer på det köpande företaget samt de övriga uppgifter
som behövs för beskattning av uppskovsbelopp.
32. Uppgift om uppskovsbelopp vid andelsöverlåtelse inom koncerner
enligt lagen (1998:000) om uppskov med beskattningen vid
andelsöverlåtelser inom koncerner, namn och organisationsnummer på
det överlåtna företaget, antalet överlåtna andelar samt de övriga uppgifter
som behövs för beskattning av vinsten.
33. Uppgift om avgiftsskyldighet
till annat registrerat trossamfund
än Svenska kyrkan och uppgift om
tillhörighet till icke-territoriell
församling inom Svenska kyrkan.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999. Äldre bestämmelser i 5 §
gäller dock fortfarande i fråga om förhållanden som avser tid före
ikraftträdandet.
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:404) om
stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §1
Skatteplikt föreligger inte vid
1) förvärv från make, om förvärvet sker i syfte att för sammanläggning
åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden för makarnas fasta egendom,
2) förvärv genom byte i den mån ersättningen utgörs av annan fast
egendom, om bytet sker för att åstadkomma en lämpligare
fastighetsindelning eller utgör ett led i åtgärder för jordbrukets eller
skogsbrukets yttre rationalisering,
3) sambruksförenings förvärv genom tillskott från medlem och
samfällighetsförenings förvärv enligt 5 § lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter,
4) försäkringsbolags förvärv från annat försäkringsbolag i samband
med sådant avtal om övertagande av det senare bolagets hela
försäkringsbestånd, som avses i 15 kap. 1 § försäkringsrörelselagen
(1982:713),
5) förvärv av järnväg som skall inskrivas i särskild ordning, eller av
mark för sådan järnväg,
6) kommuns eller annan menighets förvärv av mark som enligt
detaljplan eller områdesbestämmelser skall användas för allmän plats,
begravningsplats eller för sådant ändamål som enligt 2 kap. 2 §
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) medför att byggnad för ändamålet
skall anses som specialbyggnad,
7) förvärv av kronojord genom skatteköp eller annars på grund av
skattebrev,
8) förvärv av ständig besittningsrätt till ett kronohemman eller ett
krononybygge, då på grund av förvärvet inrymning vinns i sådan rätt,
9) upplåtelse av tomträtt i en
nybildad fastighet, vars mark
tidigare helt eller till övervägande
del ingått i en fastighet som varit
upplåten med tomträtt till samme
tomträttshavare.
9) upplåtelse av tomträtt i en
nybildad fastighet, vars mark
tidigare helt eller till övervägande
del ingått i en fastighet som varit
upplåten med tomträtt till samme
tomträttshavare, och
10) förvärv som annan än den
som avses under 6 gör av mark för
allmän begravningsplats eller
mark för sådan specialbyggnad
enligt 2 kap. 2 § fastighets-
taxeringslagen som är bårhus,
krematorium eller byggnad som
används för skötsel av allmän
begravningsplats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
dels att nuvarande 4 kap. 16 § skall betecknas 4 kap. 18 §,
dels att 4 kap. 2, 6–10, 13 och 18 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 16 § skall sättas närmast före
4 kap. 18 §,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 kap. 16 och
17 §§, samt närmast före 4 kap. 16 och 17 §§ nya rubriker av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §
Kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och underhållas så att
deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär
inte förvanskas.
Kyrkobyggnader enligt denna
lag är byggnader som invigts för
Svenska kyrkans gudstjänst och
som vårdas av en kyrklig kommun
samt domkyrkor som står under
egen förvaltning.
Kyrkobyggnader enligt denna
lag är byggnader som före den
1 januari 2000 har invigts för
Svenska kyrkans gudstjänst och
den 1 januari 2000 ägdes eller
förvaltades av Svenska kyrkan
eller någon av dess
organisatoriska delar.
Kyrkotomt är ett område kring en kyrkobyggnad som hör samman med
byggnadens funktion och miljö och som inte är begravningsplats.
6 §
Inventarier av kulturhistoriskt
värde, som hör till kyrkobyggnad
eller annan kyrklig byggnad eller
begravningsplats, skall förvaras
och vårdas väl.
Inventarier av kulturhistoriskt
värde, som hör till kyrkobyggnad
eller annan kyrklig byggnad,
kyrkotomt eller begravningsplats,
skall förvaras och vårdas väl.
7 §
I varje församling samt i dom-
kyrkor som står under egen
förvaltning skall det finnas en
förteckning över kyrkliga inven-
tarier av kulturhistoriskt värde. I
förteckningen skall anges om ett
föremål ägs eller förvaltas av
någon annan än församlingen eller
domkyrkan och om det förvaras på
någon annan plats än i kyrkan.
Förteckningen skall föras av
kyrkoherden och en av kyrkorådet
utsedd kyrkvärd, som skall vara
ledamot eller suppleant i rådet. De
skall också se till att föremålen
förvaras och vårdas väl.
För varje församling skall det
finnas en förteckning över
inventarier som avses i 6 §. I
förteckningen skall anges om ett
föremål ägs eller förvaltas av
någon annan än församlingen och
om det förvaras på någon annan
plats än i kyrkan.
I varje församling skall det utses
två personer som har ansvar för
att föra förteckningen. De skall
också se till att föremålen förvaras
och vårdas väl. Församlingen skall
anmäla till länsstyrelsen vilka som
har utsetts.
8 §
Kontraktsprosten skall minst
vart sjätte år kontrollera att alla
föremål i förteckningen finns kvar.
Sådan kontroll skall också göras
vid byte av kyrkoherde eller sådan
kyrkvärd som anges i 7 § andra
stycket. I en församling där kon-
traktsprosten är kyrkoherde skall
biskopen se till att kontroll sker.
Stiftet skall minst vart sjätte år
kontrollera att alla föremål i
förteckningen finns kvar. Sådan
kontroll skall också göras vid byte
av någon av de personer som har
utsetts enligt 7 § andra stycket.
Efter varje kontroll skall en kopia
av förteckningen sändas till
länsstyrelsen.
9 §1
I fråga om ett föremål i förteckningen, som inte ägs av någon enskild
person eller släkt, krävs tillstånd från länsstyrelsen
1. för att avyttra det,
2. för att avföra det från förteckningen,
3. för att reparera eller ändra det, eller
4. för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör hemma.
Länsstyrelsen får, i fråga om
första stycket 3 och 4, ställa de
villkor för tillståndet som är
skäliga med hänsyn till de
förhållanden som föranleder
åtgärden. Villkoren får avse hur
åtgärden skall utföras samt den
dokumentation som behövs.
Tillstånd krävs inte för mera obetydliga reparationer. Sådana
reparationer får inte utföras så, att föremålets kulturhistoriska värde
minskas.
10 §2
Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet får besikta kyrkliga
inventarier.
Länsstyrelsen får också besluta att ett föremål skall tas upp i
förteckningen.
Om det finns allvarlig fara för
att ett föremål skadas, får läns-
styrelsen tills vidare ta hand om
det eller vidta någon annan
nödvändig åtgärd för att skydda
eller vårda det. Innan en sådan
åtgärd vidtas, skall samråd ske
med kontraktsprosten eller
biskopen och, om föremålet ägs av
någon enskild, med denne.
Om det finns allvarlig fara för
att ett föremål skadas, får läns-
styrelsen tills vidare ta hand om
det eller vidta någon annan
nödvändig åtgärd för att skydda
eller vårda det. Innan en sådan
åtgärd vidtas, skall samråd ske
med stiftet och, om föremålet ägs
av någon enskild, med denne.
13 §
I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939
krävs tillstånd av länsstyrelsen
1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra
begravningsplatsen,
2. för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva
eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning.
Länsstyrelsen får ställa de
villkor för tillståndet som är
skäliga med hänsyn till de
förhållanden som föranleder
ändringen. Villkoren får avse hur
ändringen skall utföras samt den
dokumentation som behövs.
Ersättning till Svenska kyrkan
16 §
Svenska kyrkan har rätt till viss
ersättning av staten för kultur-
historiskt motiverade kostnader i
samband med vård och underhåll
av de kyrkliga kulturminnena.
Svenska kyrkan beslutar om
fördelning av ersättningen mellan
stiften. Stiftet beslutar om för-
delning inom sitt område.
Riksantikvarieämbetet skall ges
tillfälle att yttra sig över
fördelningen i landet. Läns-
styrelsen skall ges tillfälle att yttra
sig över fördelningen i länet.
Ingripande för att åstadkomma
rättelse
17 §
Länsstyrelsen får förelägga den
som är ansvarig för förvaltningen
av ett kyrkligt kulturminne att
vidta rättelse eller avbryta på-
gående åtgärder för att säkerställa
efterlevnaden av föreskrifter och
beslut enligt detta kapitel. Ett
sådant föreläggande får förenas
med vite.
I de fall som avses i första
stycket får länsstyrelsen i stället
hos kronofogdemyndigheten be-
gära särskild handräckning enligt
lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning
mot den som ansvarar för
förvaltningen av ett kyrkligt
kulturminne.
Överklagande
Överklagande
f.d. 16 §3
Beslut som anges i 3, 9 och
13 §§ får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Sådana be-
slut får alltid överklagas av
domkapitlet.
18 §
Beslut som anges i 3, 4, 9, 10,
13 och 14 §§ samt 17 § första
stycket får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt 4, 10 och 14 §§ får
överklagas hos regeringen.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 kap. 16 § den 1 januari 2002,
och i övrigt den 1 januari 2000.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av
beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
2.18 Förslag till lag om ändring i arkivlagen (1990:782)
Härigenom föreskrivs att 1, 2, 7, 8 och 11 §§ i arkivlagen (1990:782)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §1
I denna lag ges bestämmelser om myndigheternas och vissa andra
organs arkiv samt om arkivmyndigheterna.
Bestämmelserna i 3–6 och 10 §§
skall tillämpas också på statliga,
kommunala och kyrkokommunala
beslutande församlingar.
Bestämmelserna i 3–6 samt 9
och 10 §§ skall i tillämpliga delar
gälla också sådana enskilda organ
hos vilka allmänna handlingar
förvaras med stöd av lagen
(1994:1383) om överlämnande av
allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för
förvaring.
Bestämmelserna i 3–6 och 10 §§
skall tillämpas också på statliga
och kommunala beslutande
församlingar.
Bestämmelserna i 3–6 samt 9
och 10 §§ skall i tillämpliga delar
gälla också
1. sådana enskilda organ hos
vilka allmänna handlingar förvaras
med stöd av lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna hand-
lingar till andra organ än myn-
digheter för förvaring, och
2. Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar vid för-
varing av allmänna handlingar
med stöd av lagen (1999:000) om
överlämnande av allmänna hand-
lingar till Svenska kyrkan eller
någon av dess organisatoriska
delar för förvaring, m.m.
2 §2
Vad som enligt denna lag gäller för statliga myndigheters arkiv skall
gälla även för arkiv hos
1. kyrkokommunala myndig-
heter,
2. sådana organ som avses i
1 kap. 8 § andra stycket första
meningen sekretesslagen
(1980:100) till den del arkivet
härrör från den verksamhet som
avses i bilagan till sekretesslagen,
och
3. allmänna försäkringskassor.
1. sådana organ som avses i
1 kap. 8 § andra stycket första
meningen sekretesslagen
(1980:100) till den del arkivet
härrör från den verksamhet som
avses i bilagan till sekretesslagen,
och
2. allmänna försäkringskassor.
7 §3
För tillsynen av att myn-
digheterna och sådana enskilda
organ som avses i 1 § tredje
stycket fullgör sina skyldigheter
enligt 3–6 §§ skall det finnas
arkivmyndigheter såväl inom den
statliga som den kommunala
förvaltningen.
För tillsynen av att myn-
digheterna och sådana organ som
avses i 1 § tredje stycket fullgör
sina skyldigheter enligt 3–6 §§
skall det finnas arkivmyndigheter
såväl inom den statliga som den
kommunala förvaltningen.
Arkivmyndigheterna skall dock inte ha tillsyn över riksdagens
myndigheter, regeringen, myndigheter inom regeringens kansli eller
utrikesrepresentationen.
8 §4
Regeringen bestämmer vilka arkivmyndigheter som skall finnas för
tillsynen över de statliga myndigheterna. Tillsynen över att sådana organ
som avses i 2 § fullgör sina skyldigheter enligt 3–6 §§ skall skötas av de
statliga arkivmyndigheterna.
Kommunstyrelsen är arkivmyndighet i kommunen och landstings-
styrelsen i landstinget, om inte kommunfullmäktige eller landstings-
fullmäktige har utsett någon annan nämnd eller styrelse till
arkivmyndighet.
Den kommunala arkivmyndigheten skall se till att sådana juridiska
personer som avses i 1 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100) fullgör sina
skyldigheter enligt 3–6 §§ denna lag. I de fall flera kommuner eller flera
landsting bestämmer tillsammans i ett sådant företag fullgörs uppgiften
av arkivmyndigheten i den kommun eller det landsting som kommunerna
eller landstingen kommer överens om.
Tillsynen över att sådana
enskilda organ som avses i 1 §
tredje stycket fullgör sina skyldig-
heter enligt 3–6 §§ skall skötas av
de statliga arkivmyndigheterna i
de fall det enskilda organet
förvarar ett statligt arkiv och av de
kommunala arkivmyndigheterna i
de fall det enskilda organet
förvarar ett kommunalt arkiv.
Tillsynen över att sådana
enskilda organ som avses i 1 §
tredje stycket 1 fullgör sina skyl-
digheter enligt 3–6 §§ skall skötas
av de statliga arkivmyndigheterna
i de fall det enskilda organet
förvarar ett statligt arkiv och av de
kommunala arkivmyndigheterna i
de fall det enskilda organet
förvarar ett kommunalt arkiv.
De statliga arkivmyndigheterna
skall också sköta tillsynen över att
Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar fullgör sina
skyldigheter enligt 3–6 §§
avseende handlingar som förvaras
med stöd av lagen (1999:000) om
överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan
eller någon av dess
organisatoriska delar för
förvaring, m.m.
11 §5
Om en statlig myndighet har upphört och dess verksamhet inte har
förts över till en annan statlig myndighet, skall myndighetens arkiv
överlämnas till en arkivmyndighet inom tre månader, såvida inte
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
något annat.
I lagen (1994:1383) om över-
lämnande av allmänna handlingar
till andra organ än myndigheter för
förvaring finns bestämmelser om
förvaring av statliga myndigheters
arkiv hos enskilda organ i vissa
fall.
I lagen (1994:1383) om över-
lämnande av allmänna handlingar
till andra organ än myndigheter för
förvaring finns bestämmelser om
förvaring av statliga myndigheters
arkiv hos enskilda organ i vissa
fall. Bestämmelser om förvaring
av allmänna handlingar finns
också i lagen (1999:000) om över-
lämnande av allmänna handlingar
till Svenska kyrkan eller någon av
dess organisatoriska delar för
förvaring, m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.19 Förslag till lag om ändring i begravningslagen
(1990:1144)
Härigenom föreskrivs i fråga om begravningslagen (1990:1144)
dels att 7 kap. 8 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 9 kap. skall betecknas 11 kap.,
dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 1–4 §§, 3 kap. 1 §, 5 kap. 3, 6, 9–13, 16 och
18 §§, 6 kap. 2 och 3 §§, 7 kap. 20 §, 8 kap. 1 § samt 11 kap. 2, 6 och
7 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 2 a § och 11 kap.
10 §, två nya kapitel, 9 och 10 kap., samt närmast före 11 kap. 10 § en ny
rubrik, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
I denna lag avses med
– begravningsverksamhet: de
olika åtgärder som har direkt
samband med förvaltningen av
allmänna begravningsplatser,
– församling: församling eller
kyrklig samfällighet inom Svenska
kyrkan,
– huvudman: församling inom
Svenska kyrkan eller kommun som
skall anordna och hålla allmänna
begravningsplatser för dem som är
folkbokförda inom ett visst
geografiskt avgränsat förvalt-
ningsområde,
– begravningsplatser: områden eller utrymmen som är behörigen
anordnade för förvaring av avlidnas stoft eller aska och som har tagits i
anspråk för detta ändamål, främst kyrkogårdar eller andra gravområden,
minneslundar, kolumbarier eller urnmurar,
– allmänna begravningsplatser:
sådana begravningsplatser som är
anordnade av pastorat eller
kyrkliga samfälligheter inom
svenska kyrkan, av kommuner
eller annars av det allmänna,
– allmänna begravningsplatser:
sådana begravningsplatser som är
anordnade av församlingar, av
kommuner eller annars av det
allmänna,
– enskilda begravningsplatser: andra begravningsplatser än allmänna,
– gravrätt: den rätt som upp-
kommer när en bestämd gravplats
på en allmän begravningsplats
upplåts till någon för gravsättning,
– gravrätt: den rätt som upp-
kommer när en bestämd gravplats
på en allmän begravningsplats
upplåts av den som förvaltar
begravningsplatsen till någon för
gravsättning,
– kremering: förbränning av stoftet efter en avliden person,
– gravsättning: placering av stoft eller aska inom en bestämd gravplats
och placering eller utströende av aska i minneslund eller på någon annan
plats än begravningsplats,
– gravanordningar: gravvårdar
och andra gravöverbyggnader,
stenramar, staket eller andra
liknande anordningar på en
gravplats,
– gravanordningar: gravvårdar
och andra gravöverbyggnader,
stenramar, staket eller andra
liknande anordningar på en
gravplats.
– kyrkogårdsmyndigheter: myn-
digheter som förvaltar allmänna
begravningsplatser,
– krematoriemyndigheter: myn-
digheter som förvaltar
krematorier.
2 kap.
1 §
Allmänna begravningsplatser
med ett tillräckligt antal
gravplatser och andra grav-
anläggningar av allmänt före-
kommande slag skall anordnas och
hållas av de territoriella pastoraten
inom svenska kyrkan.
Regeringen får för särskilda fall
besluta att en allmän begrav-
ningsplats skall anordnas och
hållas av kommun i stället för
pastorat.
Allmänna begravningsplatser
med ett tillräckligt antal
gravplatser och andra grav-
anläggningar av allmänt före-
kommande slag skall anordnas och
hållas av de territoriella
församlingarna inom Svenska
kyrkan.
Regeringen får för särskilda fall
besluta att en kommun i stället
skall anordna och hålla allmänna
begravningsplatser för dem som är
folkbokförda inom kommunen.
2 §
Allmänna begravningsplatser
med särskilda gravplatser för dem
som inte tillhör något kristet tros-
samfund skall anordnas och hållas
av stiftssamfälligheterna inom
svenska kyrkan eller, i fall som
avses i 1 § andra stycket, av
kommunen.
Huvudmannen skall, inom det
egna förvaltningsområdet eller
inom ett närbeläget förvaltnings-
område, tillhandahålla särskilda
gravplatser för dem som inte
tillhör något kristet trossamfund.
Församling som är huvudman
bör samråda med och informera
företrädare för dem inom
förvaltningsområdet som inte
tillhör något kristet trossamfund i
frågor som rör förvaltningen av de
särskilda gravplatserna. Vid
anläggning, utvidgning eller
väsentlig ändring av en allmän
begravningsplats skall försam-
lingen samråda med företrädare
för andra trossamfund och övriga
berörda parter.
2 a §
Den som, utan att vara
huvudman för begravningsverk-
samheten, innehar en allmän
begravningsplats, har rätt att utan
kostnad lämna över förvaltningen
av begravningsplatsen till huvud-
mannen för begravningsverksam-
heten i det förvaltningsområde där
begravningsplatsen är belägen.
3 §1
På allmän begravningsplats skall
gravplats beredas dem som vid
dödsfallet var folkbokförda inom
pastoratet, den kyrkliga samfällig-
heten eller kommunen.
På en allmän begravningsplats
skall gravplats beredas dem som
vid dödsfallet var folkbokförda
inom församlingen eller
kommunen. Där skall gravplats
också beredas en dödfödd som
avlidit efter utgången av tjugo-
åttonde havandeskapsveckan, om
kvinnan är folkbokförd inom
huvudmannens förvaltningsom-
råde. Detsamma gäller i fråga om
en dödfödd som avlidit före
utgången av tjugoåttonde ha-
vandeskapsveckan, om kvinnan
begär det och ett läkarintyg om
dödsfallet lämnas till huvud-
mannen.
Om tillgången på gravplatsmark medger det, får också andra beredas
gravplats där.
4 §
Rätten till gravsättning på en allmän begravningsplats skall inte vara
beroende av att den avlidne tillhörde visst trossamfund.
Detta gäller dock inte för rätten
till gravsättning på en sådan
allmän begravningsplats som
avses i 2 §.
Detta gäller dock inte för rätten
till gravsättning på en sådan
särskild gravplats som avses i 2 §
första stycket.
3 kap.
1 §
Krematorier får anordnas och
hållas bara av den som innehar en
allmän begravningsplats eller av
en kyrklig samfällighet.
Krematorier får anordnas och
hållas bara av den som innehar en
allmän begravningsplats eller av
en församling.
5 kap.
3 §2
Om de efterlevande inte kan
enas om kremering skall ske eller
om gravsättningen, skall kyrko-
gårdsmyndigheten på den ort där
den avlidne senast var folkbokförd
på begäran medla mellan parterna.
Om parterna enas, skall
myndigheten fastställa deras
överenskommelse. Om enighet
inte kan uppnås, skall myndigheten
i stället med eget yttrande
hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.
Om de efterlevande inte kan
enas om kremering skall ske eller
om gravsättningen, skall huvud-
mannen för begravningsverksam-
heten på den ort där den avlidne
senast var folkbokförd på begäran
medla mellan parterna.
Om parterna enas, skall
huvudmannen fastställa deras
överenskommelse. Om enighet
inte kan uppnås, skall huvud-
mannen i stället med eget yttrande
hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.
6 §
Sådana delar av stoftet som inte har förbränts vid kremeringen skall
tillföras askurnan.
Om det inte kan ske, skall
krematoriemyndigheten låta för-
störa delarna eller gravsätta dem
inom en allmän begravningsplats.
Om det inte kan ske, skall
innehavaren av krematoriet låta
förstöra delarna eller gravsätta
dem inom en allmän begravnings-
plats.
9 §3
Stoft får inte kremeras eller
gravsättas utan att ett sådant intyg
som avses i 4 kap. 7 § har lämnats
till krematoriemyndigheten eller
den som förvaltar begravnings-
platsen.
Stoft får inte kremeras eller
gravsättas utan att ett sådant intyg
som avses i 2 kap. 3 § första
stycket eller 4 kap. 7 § har lämnats
till innehavaren av krematoriet
eller den som förvaltar begrav-
ningsplatsen.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kremering eller
gravsättning i vissa fall får ske även utan ett sådant intyg.
10 §4
Stoftet efter en avliden skall
kremeras eller gravsättas snarast
möjligt och senast två månader
efter dödsfallet.
Stoftet efter en avliden eller en
dödfödd som avses i 2 kap. 3 §
första stycket skall kremeras eller
gravsättas snarast möjligt och
senast två månader efter
dödsfallet.
Den skattemyndighet som skall utfärda intyg för kremering eller
gravsättning får dock medge anstånd med kremeringen eller
gravsättningen, om det finns särskilda skäl för det.
Om stoftet inte har kremerats eller gravsatts inom föreskriven tid, skall
skattemyndigheten undersöka anledningen till dröjsmålet och, om det
behövs, underrätta den kommun som anges i 2 §.
11 §
Askan efter en avliden som har kremerats i Sverige skall gravsättas
inom ett år från kremeringen.
Den myndighet som förvarar
askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
Den huvudman för begravnings-
verksamheten eller den innehavare
av krematorium som förvarar
askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
12 §
Om askan inte har gravsatts
inom den tid som sägs i 11 §, skall
den myndighet som förvarar askan
låta gravsätta den.
Om askan inte har gravsatts
inom den tid som sägs i 11 §, skall
den huvudman för begravnings-
verksamheten eller den innehavare
av krematorium som förvarar
askan låta gravsätta den.
Dessförinnan skall den som skall ordna med gravsättningen lämnas
tillfälle att själv låta gravsätta askan.
13 §5
I avvaktan på gravsättningen
skall askan förvaras av en
krematoriemyndighet.
Askan får även förvaras av
kyrkogårdsmyndigheten på den ort
där askan skall gravsättas eller, om
platsen för gravsättningen inte är
bestämd, av kyrkogårdsmyn-
digheten på den ort där den
avlidne senast var folkbokförd.
I avvaktan på gravsättningen
skall askan förvaras av en
innehavare av krematorium.
Askan får även förvaras av
huvudmannen för begravnings-
verksamheten på den ort där askan
skall gravsättas eller, om platsen
för gravsättningen inte är bestämd,
av huvudmannen för begravnings-
verksamheten på den ort där den
avlidne senast var folkbokförd.
16 §
Om det för den myndighet som
förvarar askan är känt att det råder
tvist om platsen för gravsätt-
ningen, får askan inte lämnas ut
eller på annat sätt föras bort förrän
tvisten är slutligt löst.
Om det för den huvudman för
begravningsverksamheten eller
den innehavare av krematorium
som förvarar askan är känt att det
råder tvist om platsen för
gravsättningen, får askan inte
lämnas ut eller på annat sätt föras
bort förrän tvisten är slutligt löst.
18 §
Askan skall gravsättas inom ett
år från det att den fördes in.
Askan skall gravsättas inom ett
år från det att den fördes in till
Sverige.
Den myndighet som förvarar
askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
Den huvudman för begravnings-
verksamheten eller den innehavare
av krematorium som förvarar
askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
Om askan inte har gravsatts inom den föreskrivna tiden, skall
föreskrifterna i 12 § tillämpas.
6 kap.
2 §
Frågor om tillstånd enligt 1 §
andra stycket prövas av kyrko-
gårdsmyndigheten, om flyttning
skall ske från eller inom en allmän
begravningsplats.
Frågor om tillstånd enligt 1 §
andra stycket prövas av
huvudmannen för begravnings-
verksamheten eller den som
annars förvaltar en allmän
begravningsplats, om flyttning
skall ske från eller inom
begravningsplatsen.
I andra fall prövas frågor om tillstånd av länsstyrelsen, som därvid
skall höra innehavaren av begravningsplatsen.
3 §
Trots det som sägs i 1 § får
kyrkogårdsmyndigheten ta ut aska
som har gravsatts i ett utrymme i
ett kolumbarium eller en urnmur
där gravrätten har upphört.
Trots det som sägs i 1 § får
huvudmannen för begravnings-
verksamheten eller den som
annars förvaltar en allmän
begravningsplats ta ut aska som
har gravsatts i ett utrymme i ett
kolumbarium eller en urnmur där
gravrätten har upphört.
Askan skall i så fall grävas ned inom begravningsplatsen eller inom
någon annan närbelägen begravningsplats.
7 kap.
20 §
När en gravrätt skall anses
återlämnad enligt 19 § är
upplåtaren skyldig att behålla
gravplatsen under minst 15 år från
gravsättningen till förmån för den
som senast har gravsatts där.
När en gravrätt skall anses
återlämnad enligt 19 § är
upplåtaren skyldig att behålla
gravplatsen under minst 25 år från
gravsättningen till förmån för den
som senast har gravsatts där.
Gravanordning behöver behållas bara om kostnaden för skötseln av
gravplatsen betalas.
8 kap.
1 §
Om någon gravsätts inom en
bestämd gravplats på en allmän
begravningsplats och gravplatsen
inte kan upplåtas till någon med
gravrätt, skall gravplatsen för-
behållas den avlidne under minst
15 år.
Om någon gravsätts inom en
bestämd gravplats på en allmän
begravningsplats och gravplatsen
inte kan upplåtas till någon med
gravrätt, skall gravplatsen för-
behållas den avlidne under minst
25 år.
I fråga om gravanordningar tillämpas 7 kap. 25–29 och 35–37 §§. Med
gravrättsinnehavare avses därvid den som ordnar med gravsättningen.
Som villkor för att förse
gravplatsen med en gravanordning
får innehavaren av begravnings-
platsen bestämma att avgift för
gravplatsen och kostnaderna för
dess skötsel betalas.
Som villkor för att förse
gravplatsen med en gravanordning
får den som förvaltar begravnings-
platsen bestämma att kostnaderna
för gravplatsens skötsel betalas.
9 kap. Begravningsavgift
Avgiftsskyldighet
1 §
Den som är folkbokförd i
Sverige skall betala en avgift för
begravningsverksamheten (be-
gravningsavgift).
2 §
Begravningsavgiften skall be-
talas till den huvudman inom vars
förvaltningsområde den avgifts-
skyldige är folkbokförd.
Om församlingen är huvudman
skall avgiften för den som tillhör
Svenska kyrkan enligt lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund räknas in i
kyrkoavgiften.
Avgiftsunderlag
3 §
Begravningsavgiften beräknas
på grundval av den avgifts-
skyldiges till kommunal inkomst-
skatt beskattningsbara förvärvs-
inkomst.
Fastställande av begravnings-
avgift
4 §
Den avgiftssats enligt vilken
begravningsavgiften skall betalas
fastställs av huvudmannen och
skall grundas på en
särredovisning av verksamhetens
intäkter och kostnader.
Avgiftssatsen skall bestämmas
på grundval av antalet
skattekronor och skatteören för de
avgiftsskyldiga på det sätt som
anges i lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m.m. I den
lagen finns också bestämmelser
om beräkning och utbetalning av
begravningsavgiften till huvud-
männen.
5 §
Vid beräkning, debitering,
redovisning och betalning av
begravningsavgiften gäller skatte-
betalningslagen (1997:483).
Tjänster som ingår i begrav-
ningsavgiften
6 §
För den som vid dödsfallet var
folkbokförd inom en huvudmans
förvaltningsområde skall huvud-
mannen utan kostnad för dödsboet
tillhandahålla
– gravplats eller motsvarande
på allmän begravningsplats under
en tid av 25 år,
– gravsättning inklusive grav-
öppning, återfyllning och iord-
ningställande av öppnad grav,
– transporter från det att
huvudmannen övertagit ansvaret
för stoftet till dess att gravsättning
har skett, med undantag av
transport för gravsättning utanför
huvudmannens område, om inte
transporten beror på ett avtal om
tillhandahållande av särskilda
gravplatser,
– kremering,
– lokal för förvaring och visning
av stoftet, samt
– lokal för begravningsceremoni
utan religiösa symboler.
7 §
De tjänster som anges i 6 § skall
utan kostnad för dödsboet
tillhandahållas även av annan som
förvaltar en allmän begravnings-
plats än den huvudman som avses
i 6 §, om den avlidne kan beredas
gravplats där.
8 §
För en dödfödd som enligt
2 kap. 3 § skall beredas gravplats
på en allmän begravningsplats
skall bestämmelserna i 6 och 7 §§
tillämpas.
Avgift vid förnyelse av
upplåtelse
9 §
Vid förnyad upplåtelse av
gravrätt får en särskild avgift tas
ut av gravrättsinnehavaren, om
förnyelsen inte har något samband
med ny gravsättning.
Kostnadsansvar vid gravsätt-
ning m.m.
10 §
En huvudman som avses i 6 §
skall ersätta den som har
tillhandahållit tjänster enligt 7 §.
Ersättningen skall betalas med de
belopp som fastställs för varje
tjänst i enlighet med 12 §.
11 §
Om de tjänster som anges i 6 §
tillhandahålls av den som innehar
en enskild begravningsplats skall
den huvudman som avses i den
bestämmelsen ersätta innehavaren
av den enskilda begravnings-
platsen med de belopp som
fastställs för varje tjänst i enlighet
med 12 §.
12 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
fastställer årligen de belopp med
vilka ersättning skall betalas för
de tjänster som anges i 6 §.
Bidrag till innehavare
13 §
En huvudman har rätt att till
den som innehar allmän begrav-
ningsplats inom huvudmannens
förvaltningsområde lämna ett
skäligt bidrag till förvaltningen av
begravningsplatsen.
Skyldighet att lämna uppgifter
14 §
Svenska kyrkan skall på medium
för automatisk databehandling
underrätta Riksskatteverket om de
avgiftssatser som skall gälla för
det följande inkomståret. På
samma sätt skall Svenska kyrkan
till Riksskatteverket lämna de
ytterligare uppgifter som behövs
för att beräkna, debitera, redovisa
och ta in avgifterna.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
när och hur uppgifterna skall
lämnas.
Bestämmelser om skyldighet att
lämna uppgifter när kommun är
huvudman finns i lagen
(1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m.m.
10 kap. Ombud
1 §
När en församling är huvudman
för begravningsverksamheten skall
länsstyrelsen förordna ett eller
flera ombud att granska hur
församlingen tar till vara de
personers intressen som inte
tillhör Svenska kyrkan.
2 §
Församlingen skall låta
ombudet få tillgång till samtliga
handlingar som avser begrav-
ningsverksamheten.
3 §
Ombudet har rätt att närvara,
ställa frågor och göra påpekanden
vid sammanträden i församlingen,
när frågor om begravnings-
verksamheten behandlas.
4 §
Ombudet skall kontrollera att
sådant samråd som avses i 2 kap.
2 § andra stycket andra meningen
sker. Ombudet skall verka för att
församlingen även i övrigt
samråder med och informerar
företrädare för dem som inte
tillhör Svenska kyrkan.
5 §
Om ombudet finner att det finns
anledning att rikta någon
anmärkning mot församlingens
sätt att sköta begravnings-
verksamheten skall länsstyrelsen
underrättas om detta.
6 §
Ombudet har rätt till skälig
ersättning för sitt arbete och sina
kostnader. Ersättningen betalas av
församlingen och utgör en kostnad
för begravningsverksamheten.
7 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
delar närmare föreskrifter om
ombuden och den ersättning som
de har rätt till.
9 kap.
11 kap.
2 §
Den som innehar en allmän eller
enskild begravningsplats eller ett
krematorium och inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får
av länsstyrelsen vid vite
föreläggas att fullgöra
skyldigheterna.
Om en huvudman eller den som
annars förvaltar en allmän
begravningsplats inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får
länsstyrelsen vid vite förelägga
huvudmannen eller innehavaren
att fullgöra skyldigheterna.
Detsamma gäller om den som
innehar en enskild
begravningsplats eller ett
krematorium inte fullgör sina
skyldigheter.
6 §
Kyrkogårds- eller krematorie-
myndighetens beslut enligt denna
lag eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får
överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut som en huvudman eller
den som annars förvaltar en
allmän begravningsplats eller ett
krematorium fattat i ett enskilt
ärende enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen får överklagas
hos länsstyrelsen.
Detsamma gäller
– polismyndighetens beslut om tillstånd till gravsättning eller
kremering enligt 4 kap. 6 §, och
– skattemyndighetens beslut om intyg för gravsättning eller kremering
enligt 4 kap. 7 § eller anstånd enligt 5 kap. 10 § andra stycket.
7 §6
Länsstyrelsens beslut i ett
överklagat ärende får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
Detsamma gäller länsstyrelsens
beslut
Länsstyrelsens beslut i ett
överklagat ärende får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
Den enskildes motpart skall därvid
vara den som fattat beslut enligt
6 §.
Även länsstyrelsens beslut
– i ärende som avses i 5 kap. 4 §,
– om förfarande med aska enligt 5 kap. 5 § andra stycket,
– om flyttning av gravsatt stoft eller aska enligt 6 kap. 2 § andra
stycket, och
– om överflyttning eller upphörande av gravrätt enligt 7 kap. 34 §
får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Om överklagandet i länsrätten eller kammarrätten innebär prövning av
ett beslut som skattemyndigheten har meddelat, får Riksskatteverket från
skattemyndigheten ta över uppgiften att föra det allmännas talan i länsrätt
och kammarrätt. Riksskatteverket för i sådant mål det allmännas talan i
Regeringsrätten.
Handläggning av ärenden
10 §
Förvaltningslagen (1986:223)
skall tillämpas när en församling
handlägger enskilda ärenden
enligt denna lag.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om den ändrade beteckningen av
9 kap. till 11 kap. samt 9 kap. 3–5 och 14 §§ den 1 oktober 1999, och i
övrigt den 1 januari 2000. Bestämmelserna i 9 kap. 1–5 §§ tillämpas
första gången i fråga om preliminär skatt för inkomståret 2000 och slutlig
skatt enligt 2001 års taxering.
2. Bestämmelserna i 9 kap. skall inte gälla i fråga om dödsfall som
inträffat före den 1 januari 2000.
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:482) om
införande av folkbokföringslagen (1991:481)
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1991:482) om införande av
folkbokföringslagen (1991:481) skall upphöra att gälla vid utgången av
år 1999.
2.21 Förslag till lag om ändring i kommunallagen
(1991:900)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 9 och 11 §§ kommunallagen
(1991:900) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
9 §
Om budgeten på grund av
särskilda skäl inte kan fastställas
före november månads utgång,
skall fullmäktige ändå fastställa
skattesatsen inom denna tid.
Budgeten skall därefter
fastställas före december månads
utgång. Fullmäktige får då
fastställa en annan skattesats än
den som har bestämts tidigare, om
det finns skäl till det.
Om budgeten på grund av
särskilda skäl inte kan fastställas
före november månads utgång,
skall fullmäktige ändå fastställa
skattesatsen och, i förekommande
fall, avgiftssatsen för begravnings-
avgiften enligt 9 kap. begravnings-
lagen (1990:1144) inom denna tid.
Budgeten skall därefter
fastställas före december månads
utgång. Fullmäktige får då
fastställa en annan skatte- eller
avgiftssats än den som har
bestämts tidigare, om det finns
skäl till det.
11 §
I lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m.m. finns
föreskrifter om skyldighet för
styrelsen att underrätta vissa
myndigheter om skattesatsen.
I lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m.m. finns
föreskrifter om skyldighet för
styrelsen att underrätta vissa
myndigheter om skattesatsen och
om avgiftssatsen för begravnings-
avgiften.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999.
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2, 5 och 6 §§, 4 kap. 1 § samt 7 kap.
5 § lagen (1992:1528) om offentlig upphandling1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller vid upp-
handling som görs av staten,
kommuner, landsting, kyrkliga
kommuner och sådana andra
upphandlande enheter som avses i
5 och 6 §§.
Denna lag gäller vid upp-
handling som görs av staten,
kommuner, landsting och sådana
andra upphandlande enheter som
avses i 5 och 6 §§.
För upphandling som avses i 6 kap. gäller endast bestämmelserna i
nämnda kapitel och de bestämmelser i 1 och 5 kap., till vilka hänvisas i
6 kap. samt 7 kap. 1–10 §§.
5 §
I denna lag används följande termer med den betydelse som här anges:
Upphandling: köp, leasing, hyra eller hyrköp av varor,
byggentreprenader eller tjänster.
Upphandlande enhet: statliga,
kommunala och andra myn-
digheter, beslutande församlingar i
kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner, sådana bolag, fören-
ingar, samfälligheter och stiftelser
som anges i 6 § och, såvitt avser
upphandling enligt 4 och 6 kap.,
sådana enheter som avses i 4 kap.
1 § andra stycket och 6 kap. 1 §
tredje stycket samt samman-
slutningar av sådana myndigheter,
beslutande församlingar, bolag,
föreningar, samfälligheter, stiftel-
ser och enheter.
Upphandlande enhet: statliga,
kommunala och andra myn-
digheter, beslutande församlingar i
kommuner och landsting, sådana
bolag, föreningar, samfälligheter
och stiftelser som anges i 6 § och,
såvitt avser upphandling enligt
4 och 6 kap., sådana enheter som
avses i 4 kap. 1 § andra stycket
och 6 kap. 1 § tredje stycket,
sammanslutningar av sådana myn-
digheter, beslutande församlingar,
bolag, föreningar, samfälligheter,
stiftelser och enheter samt Svenska
kyrkans församlingar och kyrkliga
samfälligheter i fråga om
verksamhet som bedrivs enligt
begravningslagen (1990:1144).
Upphandlingskontrakt: skriftliga avtal som en upphandlande enhet
ingår avseende upphandling enligt denna lag.
Byggentreprenad: utförande eller både projektering och utförande av
ett arbete, som kan hänföras till en verksamhet som anges i avdelning C i
bilagan till denna lag, eller ett byggnads- eller anläggningsarbete i sin
helhet, vars resultat självständigt kan fullgöra en teknisk och ekonomisk
funktion.
Koncession: ett upphandlingskontrakt avseende byggentreprenad där
ersättning för arbetet utgår i form av en rätt att utnyttja anläggningen
eller i form av dels en sådan rätt, dels betalning.
Leverantör: den som tillhandahåller varor eller utför arbeten eller
tillhandahåller tjänster även om han inte varit den som i det särskilda
fallet tillhandahållit eller utfört det som upphandlats.
Ramavtal: avtal som ingås mellan en upphandlande enhet och en eller
flera leverantörer i syfte att fastställa samtliga villkor för avrop som görs
under en viss period.
Formgivningstävling: sådan tävling som avses i 5 kap. 28 §.
Förfrågningsunderlag: underlag för anbud, som en upphandlande
enhet tillhandahåller en leverantör.
Påskyndat förfarande: sådant förfarande som avses i 2 kap. 15 §,
3 kap. 20 § och 5 kap. 22 §.
Anbudsgivare: den som lämnar anbud.
Anbudssökande: den som ansöker om att få lämna anbud vid selektiv
eller förhandlad upphandling.
Öppen upphandling: upphandling där alla leverantörer får lämna
anbud.
Selektiv upphandling: upphandling där en upphandlande enhet inbjuder
vissa leverantörer att lämna anbud.
Förhandlad upphandling: upphandling där en upphandlande enhet
inbjuder vissa leverantörer att lämna anbud och tar upp förhandling med
en eller flera av dem.
Förenklad upphandling: upphandling där alla leverantörer har rätt att
delta, deltagande leverantörer skall lämna skriftligt anbud och den
upphandlande enheten får förhandla med en eller flera anbudsgivare.
Direktupphandling: upphandling utan infordrande av skriftligt anbud.
6 §
Termen ”upphandlande enhet” innefattar sådana bolag, föreningar,
samfälligheter och stiftelser som har inrättats i syfte att täcka behov i det
allmännas intresse, under förutsättning att behovet inte är av industriell
eller kommersiell karaktär och
1. vars kapital huvudsakligen
har tillskjutits av staten, en
kommun, ett landsting, en kyrklig
kommun eller en annan upp-
handlande enhet, eller
1. vars kapital huvudsakligen
har tillskjutits av staten, en
kommun, ett landsting eller en
annan upphandlande enhet, eller
2. vars upphandling står under statlig eller kommunal tillsyn eller en
tillsyn av en annan upphandlande enhet, eller
3. vars styrelse till mer än halva
antalet ledamöter utses av staten,
en kommun, ett landsting, en
kyrklig kommun eller en annan
upphandlande enhet.
3. vars styrelse till mer än halva
antalet ledamöter utses av staten,
en kommun, ett landsting eller en
annan upphandlande enhet.
4 kap.
1 §
Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid upphandling som
görs av en upphandlande enhet för sådan av enheten bedriven verksamhet
som består av
1. drift eller tillhandahållande av fasta nät i syfte att betjäna
allmänheten i fråga om produktion, transporter, distribution eller
försörjning med dricksvatten, elektricitet, gas eller värme eller av
leverans av sådana nyttigheter till fasta nät,
2. utnyttjande av mark- eller vattenområden för prospektering eller
utvinning av olja, gas, kol eller andra fasta bränslen eller för
tillhandahållande av terminaler, flygplatser eller hamnanläggningar,
3. drift av nät i syfte att betjäna allmänheten i fråga om transporter med
järnväg, spårväg, tunnelbana, buss, trådbuss eller linbana,
4. drift eller tillhandahållande av ett allmänt telekommunikationsnät
eller tillhandahållande av en eller flera allmänna telekommunikations-
tjänster.
Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel innefattar termen
”upphandlande enhet”
1. företag över vilka staten, en
kommun, ett landsting, en kyrklig
kommun eller en annan upp-
handlande enhet direkt eller
indirekt kan utöva ett bestämman-
de inflytande på det sätt som anges
i 3 kap. 8 § andra stycket, och
1. företag över vilka staten, en
kommun, ett landsting eller en
annan upphandlande enhet direkt
eller indirekt kan utöva ett
bestämmande inflytande på det
sätt som anges i 3 kap. 8 § andra
stycket, och
2. företag som bedriver verksamhet enligt första stycket med sådant
särskilt tillstånd från en myndighet som innebär att ett eller flera företag
förbehålls rätten att bedriva verksamheten.
Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel innefattar termen
”särskilt tillstånd” dels fall då ett företag i syfte att anlägga nät eller
annan anordning som avses i första stycket kan utnyttja rätt till
expropriation eller användning av egendom eller får placera nätutrustning
på, under eller över allmän väg, dels fall då ett företag bedriver
verksamhet som avses i första stycket 1 och levererar dricksvatten,
elektricitet, gas eller värme till ett nät som drivs av ett företag som har
särskilt tillstånd från en myndighet.
För upphandling av tjänster för verksamheter som avses i första stycket
gäller, utöver detta kapitel, de bestämmelser till vilka hänvisas i 5 kap.
1 §.
7 kap.
5 §
Ett beslut på vilket denna lag är
tillämplig får inte överklagas med
stöd av 10 kap. kommunallagen
(1991:900) eller 22 kap. kyrko-
lagen (1992:300).
Ett beslut på vilket denna lag är
tillämplig får inte överklagas med
stöd av 10 kap. kommunallagen
(1991:900).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.23 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 § samt rubriken närmast före 4 kap.
8 § mervärdesskattelagen (1994:200) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ideella föreningars verksamhet
Ideella föreningars och
registrerade trossamfunds
verksamhet
4 kap.
8 §
Som yrkesmässig verksamhet
räknas inte en verksamhet som
bedrivs av en ideell förening, när
inkomsten av verksamheten utgör
sådan inkomst av näringsverk-
samhet för vilken föreningen är
frikallad från skattskyldighet
enligt 7 § 5 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomst-
skatt.
Som yrkesmässig verksamhet
räknas inte en verksamhet som
bedrivs av en ideell förening eller
ett registrerat trossamfund, när
inkomsten av verksamheten utgör
sådan inkomst av näringsverk-
samhet för vilken föreningen eller
trossamfundet frikallas från
skattskyldighet enligt 7 § 5 mom.
lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:260) om
offentlig anställning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:260) om offentlig
anställning att 1–3 och 6 §§ samt punkten 2 av övergångsbestämmelserna
till lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
I denna lag finns särskilda föreskrifter om arbetstagare hos
1. riksdagen och dess myndigheter,
2. myndigheterna under regeringen,
3. kyrkomötet och dess
myndigheter,
4. de allmänna försäkrings-
kassorna.
3. de allmänna försäkrings-
kassorna.
Särskilda föreskrifter om arbetstagare som avses i första stycket 2
finns också i lagen (1994:261) om fullmaktsanställning.
2 §
Följande föreskrifter i lagen
gäller också arbetstagare hos
kommuner, landsting, kommunal-
förbund, församlingar och kyrk-
liga samfälligheter, nämligen
Följande föreskrifter i lagen
gäller också arbetstagare hos
kommuner, landsting och
kommunalförbund, nämligen
23–29 §§ om arbetskonflikter,
42 § första stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också
arbetstagare hos kommuner och landsting.
3 §
Lagen gäller inte
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. biskopar eller präster som
avses i kyrkolagen (1992:300),
4. arbetstagare som är
lokalanställda av svenska staten
utomlands och som inte är svenska
medborgare,
5. arbetstagare som har anvisats
beredskapsarbete eller skyddat
arbete.
3. arbetstagare som är
lokalanställda av svenska staten
utomlands och som inte är svenska
medborgare,
4. arbetstagare som har anvisats
beredskapsarbete eller skyddat
arbete.
För justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden gäller bara 4 §
om bedömningsgrunder vid anställning, 7 § om bisysslor och 23–29 §§
om arbetskonflikter.
6 §
Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta att bara
svenska medborgare får ha
1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen,
2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutövning
eller handläggning av frågor som rör förhållandet till andra stater eller till
mellanfolkliga organisationer,
3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som
är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller
enskilda ekonomiska intressen.
De befogenheter som regeringen
har enligt första stycket 2 och 3
utövas i fråga om arbetstagare hos
riksdagen eller dess myndigheter
av riksdagen eller den myndighet
som riksdagen bestämmer och i
fråga om arbetstagare hos
kyrkomötet eller dess myndigheter
av kyrkomötet eller den myndighet
som kyrkomötet bestämmer.
2. Om det i någon annan lag
eller författning än kyrkolagen
(1992:300) hänvisas till en
föreskrift som har ersatts genom
en föreskrift i denna lag, skall i
stället den nya föreskriften
tillämpas.
De befogenheter som regeringen
har enligt första stycket 2 och 3
utövas i fråga om arbetstagare hos
riksdagen eller dess myndigheter
av riksdagen eller den myndighet
som riksdagen bestämmer.
2. Om det i någon annan lag
eller författning hänvisas till en
föreskrift som har ersatts genom
en föreskrift i denna lag, skall i
stället den nya föreskriften
tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
I denna lag avses med enhet:
statliga, kommunala och andra
myndigheter, beslutande försam-
lingar i kommuner, landsting och
kyrkliga kommuner samt sådana
bolag, föreningar, samfälligheter
och stiftelser som utgör upp-
handlande enhet enligt 1 kap. 5 §
lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling, med undantag av
företag som har särskilt tillstånd
enligt vad som anges i 4 kap. 1 §
andra stycket den lagen.
I denna lag avses med enhet:
statliga, kommunala och andra
myndigheter, beslutande försam-
lingar i kommuner och landsting,
sådana bolag, föreningar,
samfälligheter och stiftelser som
utgör upphandlande enhet enligt
1 kap. 5 § lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling, med
undantag av företag som har
särskilt tillstånd enligt vad som
anges i 4 kap. 1 § andra stycket
den lagen, samt Svenska kyrkans
församlingar och kyrkliga
samfälligheter i fråga om
verksamhet som bedrivs enligt
begravningslagen (1990:1144).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1221) om
införande av stiftelselagen (1994:1220)
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1994:1221) om införande av
stiftelselagen (1994:1220) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §1
För förmögenhetsbildningar som enligt 3 § skall anses som stiftelser
enligt stiftelselagen (äldre stiftelser) gäller stiftelselagen (1994:1220)
med de begränsningar som följer av denna lag.
För sådan egendom som avses i
38 kap. 1 § och 2 § 3, 39 kap. 1 §
samt 41 kap. 1, 23 och 24 §§
kyrkolagen (1992:300) och som är
av stiftelsekaraktär gäller endast
bestämmelserna i 1 kap. 4 §
stiftelselagen.
För sådan egendom som avses i
9 § tredje stycket och 10 § första
stycket lagen (1998:1592) om
införande av lagen (1998:1591)
om Svenska kyrkan gäller inte
bestämmelserna i stiftelselagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för förvaring
Härigenom föreskrivs att 1 och 7 §§ lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än myndigheter
för förvaring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag innehåller bestämm-
elser om överlämnande av
allmänna handlingar till sådana
enskilda organ som avses i 2 kap.
17 § tryckfrihetsförordningen och
om förvaring av dessa handlingar
sedan de överlämnats. I lagen ges
också bestämmelser om sådana
organs skyldighet att pröva fram-
ställningar om utlämnande av all-
männa handlingar enligt reglerna i
tryckfrihetsförordningen och sek-
retesslagen (1980:100).
Denna lag innehåller bestämm-
elser om överlämnande av
allmänna handlingar till sådana
enskilda organ som avses i 2 kap.
17 § första stycket tryckfrihets-
förordningen och om förvaring av
dessa handlingar sedan de över-
lämnats. I lagen ges också be-
stämmelser om sådana organs
skyldighet att pröva framställ-
ningar om utlämnande av all-
männa handlingar enligt reglerna i
tryckfrihetsförordningen och sek-
retesslagen (1980:100).
I fråga om allmänna handlingar
som förvaras hos Svenska kyrkan
eller någon av dess
organisatoriska delar finns
bestämmelser i lagen (1999:000)
om överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan
eller någon av dess
organisatoriska delar för
förvaring, m.m.
7 §
Bestämmelser om rätten att ta del av allmänna handlingar finns i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen.
Bestämmelser om begränsningar i rätten att ta del av allmänna
handlingar och om skyldigheten att iaktta sekretess finns i sekretesslagen
(1980:100).
Av 2 kap. 17 § tryckfrihets-
förordningen och 1 kap. 8 § andra
stycket tredje meningen sekretess-
lagen framgår att ett enskilt organ,
som efter ett beslut enligt denna
lag förvarar allmänna handlingar,
skall jämställas med myndighet i
fråga om befattningen med dessa
handlingar.
Av 2 kap. 17 § första stycket
tryckfrihetsförordningen och
1 kap. 8 § tredje stycket första
meningen sekretesslagen framgår
att ett enskilt organ, som efter ett
beslut enligt denna lag förvarar
allmänna handlingar, skall jäm-
ställas med myndighet i fråga om
befattningen med dessa
handlingar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.28 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 §, 8 kap. 3 § samt 11 kap. 6–8, 10
och 12 §§ skattebetalningslagen (1997:483) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §1
Denna lag gäller vid bestämmande, debitering, redovisning och
betalning av
1. sådan skatt eller avgift som avses i 1 kap. 1 § första stycket
taxeringslagen (1990:324),
2. avgift enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
4. skatt enligt mervärdes-
skattelagen (1994:200),
5. avgift enligt lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift,
6. skattetillägg och försenings-
avgift i fråga om sådan skatt eller
avgift som avses i 1–5,
förseningsavgift enligt fastighets-
taxeringslagen (1979:1152) samt
kontrollavgift enligt lagen
(1998:514) om särskild
skattekontroll av torg- och
marknadshandel m.m., och
7. ränta på skatt, skattetillägg
eller avgift som avses i 1–6.
4. begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:1144),
5. skatt enligt mervärdes-
skattelagen (1994:200),
6. avgift enligt lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift,
7. avgift som avses i lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund,
8. skattetillägg och försenings-
avgift i fråga om sådan skatt eller
avgift som avses i 1–7,
förseningsavgift enligt fastighets-
taxeringslagen (1979:1152) samt
kontrollavgift enligt lagen
(1998:514) om särskild
skattekontroll av torg- och
marknadshandel m.m., och
9. ränta på skatt, skattetillägg
eller avgift som avses i 1–8.
Lagen gäller inte när skatt enligt mervärdesskattelagen skall tas ut för
varor vid import. I sådant fall gäller tullagen (1994:1550).
8 kap.
3 §2
De allmänna skattetabellerna skall ange skatteavdraget på olika
inkomstbelopp, beräknade för en månad eller kortare tid, och grundas på
att
1. inkomsten är oförändrad under inkomståret,
2. arbetstagaren endast kommer att taxeras för den inkomst som anges
i tabellen,
3. arbetstagaren inte skall betala
någon annan skatt eller avgift än
kommunal inkomstskatt, statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster
och avgift enligt lagen
(1994:1744) om allmän
pensionsavgift, och
3. arbetstagaren inte skall betala
någon annan skatt eller avgift än
kommunal inkomstskatt, statlig
inkomstskatt på förvärvsinkoms-
ter, begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:1144),
avgift enligt lagen (1994:1744) om
allmän pensionsavgift och avgift
som avses i lagen (1999:000) om
avgift till registrerat trossamfund,
och att
4. arbetstagaren vid inkomsttaxeringen inte medges något annat avdrag
än avdrag för avgift enligt lagen om allmän pensionsavgift och
grundavdrag.
Skattetabellerna skall ange
skatteavdraget med utgångspunkt
från att kommunal inkomstskatt
beräknas efter skattesatser i hela
krontal.
Skattetabellerna skall ange
skatteavdraget med utgångspunkt
från att kommunal inkomstskatt,
begravningsavgift enligt begrav-
ningslagen och avgift som avses i
lagen om avgift till registrerat
trossamfund beräknas efter en
sammanlagd skatte- och
avgiftssats i hela krontal.
Av tabellerna skall också framgå skatteavdraget för den som inte är
skyldig att betala allmän pensionsavgift.
11 kap.
6 §
För en fysisk person som kan få
en A-skattsedel enligt 4 kap. 16 §
skall skattemyndigheten bestämma
tillämplig skattetabell med ledning
av den skattesats som för
inkomståret gäller för den fysiska
personen i hemortskommunen.
För en fysisk person som kan få
en A-skattsedel enligt 4 kap. 16 §
skall skattemyndigheten bestämma
tillämplig skattetabell med ledning
av
1. den skattesats som för
inkomståret gäller för den fysiska
personen i hemortskommunen,
2. den avgiftssats som för
inkomståret gäller för den fysiska
personen enligt begravnings-
lagen (1990:1144), om den inte
ingår i avgiftssatsen enligt 3, och
3. den avgiftssats som för
inkomståret gäller för den fysiska
personen enligt de uppgifter som
lämnats av ett trossamfund enligt
lagen (1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund.
Beslut om tillämplig skattetabell skall fattas senast den 18 januari
under inkomståret. Om en skattskyldig som tidigare inte har haft inkomst
från vilken skatteavdrag skall göras får sådan inkomst, skall beslut om
tillämplig skattetabell fattas så snart som möjligt.
7 §
Om det i den kommunala
skattesats som gäller för den
skattskyldige ingår öretal över
femtio, tillämpas skattetabellen
med närmaste högre hela krontal.
Annars tillämpas skattetabellen
med närmaste lägre hela krontal.
Om det i summan av de skatte-
och avgiftssatser enligt 6 § första
stycket som gäller för den
skattskyldige ingår öretal över
femtio, tillämpas skattetabellen
med närmaste högre hela krontal.
Annars tillämpas skattetabellen
med närmaste lägre hela krontal.
8 §
Om en skattesats för kommunal
inkomstskatt har ändrats så sent
under december året före
inkomståret att ändringen inte kan
beaktas vid tillämpningen av 6
eller 7 §, skall den tidigare
skattesatsen tillämpas.
Om en skatte- eller avgiftssats
har ändrats så sent under december
året före inkomståret att ändringen
inte kan beaktas vid tillämpningen
av 6 § första stycket eller 7 §, skall
den tidigare skatte- eller avgifts-
satsen tillämpas.
10 §
I slutlig skatt ingår
1. skatt som avses i 1 kap. 1 § första stycket taxeringslagen
(1990:324),
2. egenavgift som avses i 3 kap. lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. skatt som avses i 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
4. sådan mervärdesskatt som
enligt 10 kap. 31 § första stycket
denna lag skall redovisas i
självdeklaration, och
5. avgift som avses i 2 § lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift.
4. begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:1144),
om den inte ingår i avgiften
enligt 7,
5. sådan mervärdesskatt som
enligt 10 kap. 31 § första stycket
denna lag skall redovisas i
självdeklaration,
6. avgift som avses i 2 § lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift,
och
7. avgift som avses i lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund.
12 §
När den slutliga skatten bestäms gäller att
1. kommunal inkomstskatt
räknas ut i en post med ledning av
den skattesats som för inkomståret
gäller för den skattskyldige i
hemortskommunen, och
2. egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter
debiteras på grundval av uppgifter
om försäkringsförhållanden som
lämnas av den allmänna
försäkringskassan.
1. kommunal inkomstskatt
räknas ut i en post med ledning av
den skattesats som för inkomståret
gäller för den skattskyldige i
hemortskommunen,
2. egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter
debiteras på grundval av uppgifter
om försäkringsförhållanden som
lämnas av den allmänna
försäkringskassan,
3. begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:1144),
som inte ingår i avgift enligt 4,
räknas ut med ledning av den
avgiftssats som för inkomståret
gäller för den skattskyldige enligt
de uppgifter som lämnats för den
församling eller kommun som
avgiften skall betalas till, och att
4. avgift som avses i lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund räknas ut
med ledning av den avgiftssats
som för inkomståret gäller för den
skattskyldige enligt de uppgifter
som lämnats av trossamfundet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 och tillämpas första
gången i fråga om preliminär skatt för inkomståret 2000 och slutlig skatt
enligt 2001 års taxering.
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:624) om
ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) i
paragrafens lydelse enligt lagen (1998:624) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 kap.
1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
11. 71 b § socialtjänstlagen
(1980:620).
11. 71 c § socialtjänstlagen
(1980:620).
3 Ärendet och dess beredning
Under år 1995 fattade riksdagen med stor majoritet ett principbeslut om
ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80,
bet. 1995/96:KU12, rskr. 1995/96:84). Reformen är förutsatt att träda i
kraft den 1 januari 2000. Med anledning av beslutet bemyndigade
regeringen den 21 december 1995 chefen för dåvarande
Civildepartementet att tillkalla två kommittéer och två utredare samt ge
Riksskatteverket och Kammarkollegiet i uppdrag att utreda vissa frågor
beträffande relationsändringen. Vidare lämnades genom regerings-
beslutet ett bemyndigande att tillkalla ett beredningsorgan för
samordning av och insyn i utredningsarbetet.
Med stöd av bemyndigandet tillsattes utredningar och gavs uppdrag
enligt följande:
– Utredningen om trossamfundens rättsliga reglering med riksdagsman
Pär-Axel Sahlberg (s) som särskild utredare,
– Begravningsverksamhetskommittén med riksdagsman Anders Svärd
(c) som ordförande,
– Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet med f. förbunds-
direktören Carl-Eric Lundgren som ordförande,
– Utredningen om kyrkans personal och om samfundsstöd med f.d.
landshövdingen Görel Bohlin som särskild utredare,
– Riksskatteverket med uppdrag att överväga formerna för statlig
uppbörd av kyrkoavgift samt
– Kammarkollegiet med uppdrag att utreda den kyrkliga egendomen vid
en relationsändring.
Vidare tillsattes Stat–kyrkadelegationen som beredningsorgan för
samordning och insyn. Ordförande i delegationen var chefen för
Kulturdepartementet och ärkebiskopen ersättare. I delegationen var
samtliga riksdagspartier representerade och där fanns också en bred
representation från Svenska kyrkan. Även andra trossamfund än Svenska
kyrkan och de berörda fackliga organisationerna fanns representerade i
delegationen.
Resultaten av utredningarna och uppdragen redovisades i början av
april 1997 i följande betänkanden:
Staten och trossamfunden, Rättslig reglering (SOU 1997:41),
Staten och trossamfunden, Begravningsverksamheten
(SOU 1997:42),
Staten och trossamfunden, Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga
egendomen och de kyrkliga arkiven (SOU 1997:43),
Staten och trossamfunden, Svenska kyrkans personal
(SOU 1997:44),
Staten och trossamfunden, Stöd, skatter och finansiering
(SOU 1997:45),
Staten och trossamfunden, Statlig medverkan vid avgiftsbetalning
(SOU 1997:46) samt
Staten och trossamfunden, Den kyrkliga egendomen
(SOU 1997:47).
Sammanfattningar av förslagen från utredningarna samt från
Riksskatteverket och Kammarkollegiet har publicerats i SOU 1997:55.
Betänkandena har varit föremål för en mycket bred remissbehandling.
Remissen har delats upp i två delar med olika remisstid, Remiss I och
Remiss II. Förslagen i den första delen har till stor del sådan karaktär att
de som huvudregel fordrar två beslut av riksdagen med val emellan. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1.
För att underlätta besvarandet av remissen och hanteringen av
remissvaren, utarbetades det två frågeformulär med olika svarsalternativ.
Bilagor för eventuella kommentarer togs också fram. Formulären
utarbetades av en referensgrupp som tillsattes av regeringen den
24 oktober 1996 och som hade till uppgift att biträda med vissa förslag
till åtgärder för att underlätta det fortsatta stat–kyrkaarbetet. I gruppen
ingick representanter för Kulturdepartementet, Svenska kyrkans
centralstyrelse, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt
Statistiska centralbyrån (SCB). Frågeformulären underställdes Stat–
kyrkadelegationen för synpunkter.
Remissvar i form av ifyllda frågeformulär överlämnades till SCB för
databehandling. I september och november 1997 publicerade SCB två
rapporter med analyser av remissutfallet från Remiss I och Remiss II.
Remissyttrandena och remissammanställningar avseende Remiss I och
Remiss II samt SCB:s rapporter finns tillgängliga i Kulturdepartementet
(dnr Ku97/903/Ky).
Den 18 december 1997 beslutade regeringen proposition 1997/98:49
Staten och trossamfunden – grundlagsfrågor. I propositionen föreslås
vissa grundlagsändringar för att möjliggöra genomförandet av riksdagens
principbeslut om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan.
Den 12 mars 1998 beslutade regeringen vidare proposition
1997/98:116 Staten och trossamfunden – bestämmelser om Svenska
kyrkan och andra trossamfund. Propositionen innehåller regeringens
förslag till lagstiftning om trossamfund och om Svenska kyrkan samt
förslag till lag om införande av lagen om Svenska kyrkan avseende bl.a.
den kyrkliga egendomen.
Propositionerna grundar sig på förslag som lämnas i betänkandena
Staten och trossamfunden, Rättslig reglering (SOU 1997:41), Staten och
trossamfunden, Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och
de kyrkliga arkiven (SOU 1997:43) och Staten och trossamfunden, Den
kyrkliga egendomen (SOU 1997:47).
Riksdagen beslutade den 4 juni 1998 (bet. 1997/98:KU20, rskr.
1997/98:284) och slutligt den 18 november 1998 (bet. 1998/99:KU5,
rskr. 1998/99:3) att bifalla de båda propositionerna och att anta
regeringens förslag till lag om ändring i regeringsformen, lag om ändring
i tryckfrihetsförordningen, lag om trossamfund, lag om Svenska kyrkan
samt lag om införande av lagen om Svenska kyrkan.
Under våren 1998 remissbehandlades en inom Regeringskansliet
upprättad promemoria om Svenska kyrkans personal och
relationsändringen. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 2. Denna fråga liksom frågorna om begravningsverksamheten, den
kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven,
skatter och finansiering samt statlig medverkan vid avgiftsbetalning m.m.
tas upp i denna proposition.
Frågorna om statens stöd till trossamfund och om den kyrkliga
beredskapen är för närvarande föremål för övervägande i var sin
arbetsgrupp inom Regeringskansliet med representanter för Svenska
kyrkan och övriga intressenter. Stöd- och beredskapsfrågorna kommer att
behandlas i särskild ordning liksom diverse mindre följdfrågor.
Under de olika avsnitten i den fortsatta framställningen hänvisas till
frågor som har ställts i frågeformulären till remissinstanserna. För att
underlätta läsningen har dessa formulär fogats till denna proposition som
bilaga 3 och 4.
Genom skrivelse till 1998 års kyrkomöte, Staten och trossamfunden –
begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen
m.m. (RegSkr 1998:1), har regeringen inhämtat kyrkomötets yttrande
över de förslag som aktualiseras i propositionen. Vad kyrkomötet har
yttrat redovisas under respektive avsnitt. Första kyrkolagsutskottets och
andra kyrkolagsutskottets betänkanden finns i bilaga 5 respektive 6.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 12 november 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 8.
Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Därutöver har
vissa redaktionella ändringar gjorts. Lagrådets synpunkter behandlas i
avsnitt 4.5, 4.6, 4.7.1, 7.2, 10.4.1, 11.2 och 12.2 samt i
författningskommentaren.
4 Begravningsverksamheten
De förslag som behandlas i detta avsnitt har lämnats av
Begravningsverksamhetskommittén i betänkandet Staten och
trossamfunden, Begravningsverksamheten (SOU 1997:42). Kommittén
har haft till uppgift att utreda och analysera de praktiska, ekonomiska och
rättsliga konsekvenserna för begravningsverksamheten av en ny stat-
kyrkarelation. Det har emellertid inte varit fråga om att göra en allmän
översyn av begravningslagstiftningen.
4.1 Riksdagens principbeslut år 1995
Genom 1995 års principbeslut godkände riksdagen regeringens förslag
till riktlinjer för det fortsatta arbetet med ändrade relationer mellan staten
och Svenska kyrkan. Det innebar beträffande begravningsverksamheten
att följande principer skulle vara vägledande.
- Svenska kyrkans huvudmannaskap för den helt övervägande delen av
begravningsverksamheten skall bestå. Möjligheterna att anordna
enskilda begravningsplatser skall finnas kvar.
- Finansieringen av begravningsverksamheten skall vara lokalt
förankrad. De som tillhör Svenska kyrkan skall betala sina kostnader
via kyrkoavgiften.
- Ett riksomfattande, obligatoriskt clearingsystem bör komma till stånd.
- Olika modeller för att tillgodose de angivna principerna skall prövas
och därvid skall övervägas om det kan skapas ett flexibelt system som
tar hänsyn till de mycket skiftande förhållanden som finns i olika delar
av landet.
I propositionen som ligger till grund för riksdagsbeslutet (prop.
1995/96:80) pekade regeringen på att en analys av huvudmannaskapet för
begravningsverksamheten förutsätter ett klargörande av vilka uppgifter
som följer av huvudmannaskapet, dvs. vad som närmare skall anses
innefattas i begreppet begravningsverksamhet.
4.2 Begreppet begravningsverksamhet
Regeringens förslag: Med begravningsverksamhet avses de olika
åtgärder som har direkt samband med förvaltningen av de allmänna
begravningsplatserna.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Enkäten i Remiss II innehöll inte några frågor om
definitionen av begreppet begravningsverksamhet.
De remissinstanser som yttrat sig om begreppet är i allmänhet positiva
och tillstyrker förslaget. Svenska kyrkans centralstyrelse tillstyrker
förslaget om vad som obligatoriskt skall ingå i
begravningsverksamheten. Centralstyrelsen anser att det av
begravningslagen bör framgå att huvudmannen också kan svara för viss
fakultativ verksamhet. Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund anser att det som definieras som
begravningsverksamhet bör bestå dels av obligatoriska uppgifter, dels av
fakultativa uppgifter som huvudmännen frivilligt får åta sig. Sveriges
Begravningsbyråers Förbund anser inte att transporter av avlidna eller
ansvar för ceremonilokaler skall ingå i begravningsverksamheten.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt riksdagens principbeslut skall
Svenska kyrkans huvudmannaskap för den helt övervägande delen av
begravningsverksamheten bestå. Finansieringen av verksamheten skall
vara lokalt förankrad. En riksomfattande, obligatorisk
begravningsclearing bör komma till stånd. Det är bl.a. mot den
bakgrunden av intresse att klargöra vilka uppgifter som följer av
huvudmannaskapet, dvs. vad som närmare skall anses ingå i begreppet
begravningsverksamhet.
Omhändertagandet av en avliden omfattar ett antal åtgärder och
tjänster som tillsammans kan sägas utgöra begravningsväsendet i vid
mening. Vanligt förekommande åtgärder är t.ex. att svepa och lägga den
avlidne i kista, anskaffa gravplats, ordna med begravningsceremoni och
gravsättning eller kremering, utsmycka graven och ordna med
gravskötsel. Vissa av dessa åtgärder anses det vara samhällets uppgift att
svara för medan andra är en angelägenhet för de efterlevande.
Begreppet begravningsverksamhet används som en sammanfattande
benämning på de uppgifter som samhället skall ansvara för i samband
med en begravning. Flera utredningar under senare tid har diskuterat
frågan om vad som skall anses ingå i begravningsverksamheten. Den
definition av begreppet som allmänt godtagits är att med
begravningsverksamhet avses de olika åtgärder som har direkt samband
med förvaltningen av allmänna begravningsplatser. Regeringen anser i
likhet med Begravningsverksamhetskommittén att definitionen bör
införas i begravningslagen (1990:1144).
Med denna definition blir det klart att det i begravningsverksamheten
ingår att anordna och hålla tillräckligt antal gravplatser, att ta emot stoft
för förvaring och visning samt att sköta gravsättning och kremering. Det
bör också åligga huvudmannen att tillhandahålla eller kunna anvisa en
lokal som lämpar sig för begravningsceremoni. Vidare ingår att hålla
personal, byggnader, maskiner och andra anordningar som erfordras för
att fullgöra dessa uppgifter samt att ansvara för att ekonomiska resurser
finns för verksamheten. De rättsliga uppgifter som enligt
begravningslagen åvilar den som innehar en begravningsplats ingår också
i begravningsverksamheten. Utanför begravningsverksamheten faller
däremot sådana tjänster som anskaffande av kista och gravsten,
annonsering, anordnande av begravningsceremoni och minnesstund samt
skötselåtaganden.
Beträffande vissa andra åtgärder i samband med en begravning än de
nyss nämnda kan det vara svårare att avgöra om de skall hänföras till
begravningsverksamheten eller inte. Det är inte möjligt att utforma en
definition på begravningsverksamhet som i varje enskilt fall entydigt
visar om en åtgärd innefattas i denna. Övriga bestämmelser i
begravningslagen bör i viss mån kunna tjäna som ledning för
bedömningar i sådana fall.
Några remissinstanser påtalar att definitionen av begravnings-
verksamhet kan ses som en kompetensregel som begränsar
huvudmannens möjligheter att frivilligt åta sig uppgifter utanför det
lagfästa området. De föreslår en regel av innebörd att en huvudman för
begravningsverksamheten även får utföra andra uppgifter än sådana som
är obligatoriska. Enligt regeringens mening finns det inte något i
förslaget till ändringar i begravningslagen som utgör hinder för en
huvudman att – inom ramen för sin generella kompetens – även utföra
andra uppgifter än dem som kan anses ingå i begravningsverksamheten.
Finansieringen av sådana uppgifter får därvid ske på annat sätt än genom
den obligatoriska begravningsavgift som föreslås i avsnitt 4.4.
Det ligger även i sakens natur att utförandet av de olika uppgifter som
ingår i begravningsverksamheten kan variera något till omfattning och
standard mellan olika huvudmän. Regeringens förslag är inte avsett att
utgöra hinder för sådana lokalt förankrade lösningar.
4.3 Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten
4.3.1 Allmänt om huvudmannaskapet
Regeringens förslag: Med huvudman för begravningsverksamheten
avses den församling eller kyrkliga samfällighet inom Svenska kyrkan
eller – efter särskilt beslut av regeringen – den kommun, som är
skyldig att anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem
som är folkbokförda inom visst geografiskt avgränsat
förvaltningsområde. Det skall endast finnas en huvudman inom varje
förvaltningsområde. Den som, utan att vara huvudman, innehar en
allmän begravningsplats, har rätt att kostnadsfritt överlåta
förvaltningen till huvudmannen. Huvudmannen har rätt att ge ett
skäligt bidrag till en innehavare som behåller förvaltningen av sin
allmänna begravningsplats.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: I avsnittet Begravningsverksamheten i Remiss II
gällde fråga 1 förslaget att det endast skall finnas en huvudman för
begravningsverksamheten inom ett visst avgränsat förvaltningsområde.
Fråga 2 avsåg rätten för en församling som innehar en allmän
begravningsplats att kostnadsfritt överlåta förvaltningen till
huvudmannen. I fråga 3 behandlades möjligheten för en kommun som är
huvudman att ge bidrag till innehavare som behåller förvaltningen av sin
allmänna begravningsplats. Det blev ett starkt stöd för förslagen hos
remissinstanserna.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 1
98 %
1 %
1 %
Fråga 2
90 %
1 %
9 %
Fråga 3
87 %
2 %
11 %
Justitieombudsmannen ifrågasätter om den utvidgning av den
kommunala kompetensen, som förslaget innebär, bör ske genom en
specialförfattning utanför det kommunalrättsliga området. Flera
remissinstanser, däribland Statskontoret, Kammarkollegiet, Teologiska
fakulteten i Uppsala och Samarbetsnämnden för statsbidrag till
trossamfund/Sveriges frikyrkosamråd anser att Svenska kyrkan av
religionsfrihetsskäl inte i framtiden bör ges ansvar för
begravningsverksamheten. Huvudmannaskapet bör i stället vara
kommunalt. Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att efter ett
överlämnande av förvaltningen från en församling som innehar en
begravningsplats utan att vara huvudman till en huvudman, blir det oklart
vem som skall anses som innehavare av begravningsplats respektive
upplåtare av gravrätt. Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund och Stockholms stiftssamfällighet framhåller att
Svenska kyrkans församlingar bör vara huvudmän för
begravningsverksamheten i hela landet.
1998 års kyrkomöte tillstyrker förslaget. Kyrkomötet konstaterar att
regeringens förslag i denna del överensstämmer med 1995 års
principbeslut och att det inte kan komma i fråga att nu ånyo ta upp
principfrågan om huvudmannaskapet och överväga alternativa lösningar i
det hänseendet. Kyrkomötet godtar förslaget att en kommunal huvudman
inte skall åläggas en ovillkorlig skyldighet att ge bidrag till en församling
som innehar en allmän begravningsplats, men utgår från att kommunen
lämnar församlingen ersättning om inte särskilda skäl talar mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 1 § begravningslagen
skall allmänna begravningsplatser med tillräckligt antal gravplatser och
andra gravanordningar av allmänt förekommande slag anordnas och
hållas av de territoriella pastoraten inom Svenska kyrkan. Regeringen får
för särskilda fall besluta att en allmän begravningsplats skall anordnas
och hållas av kommun i stället för pastorat. I 1995 års principbeslut slogs
fast att Svenska kyrkan skall behålla huvudmannaskapet för den helt
övervägande delen av begravningsverksamheten.
För att kunna avgöra vilka praktiska, rättsliga och ekonomiska
konsekvenser som följer av ställningen som huvudman behövs det enligt
regeringens uppfattning ytterligare en precisering av begreppet.
Regeringen föreslår därför att med huvudman för
begravningsverksamheten skall avses församling eller kyrklig
samfällighet inom Svenska kyrkan eller kommun som skall anordna och
hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom ett
visst geografiskt förvaltningsområde. Genom att anknyta definitionen till
dem som är folkbokförda inom visst område blir det möjligt för
huvudmannen att i sådana fall utföra uppgiften även på en plats utanför
förvaltningsområdet.
Det bör endast finnas en huvudman inom varje förvaltningsområde.
Detta är naturligt mot bakgrund av att huvudmannen föreslås ha ett
totalansvar för samtliga som är folkbokförda inom området och därvid
måste kunna räkna med dem som underlag vid finansieringen av
verksamheten. Även samhällsekonomiska skäl talar för att verksamheten
hålls samlad hos en huvudman och att förändringar av nuvarande
organisation som innebär ökade kostnader undviks.
I och med att det endast kommer att finnas en huvudman som är
skyldig att anordna och hålla allmänna begravningsplatser inom varje
förvaltningsområde kommer Svenska kyrkan att på de flesta orter ha det
totala ansvaret för begravningsverksamheten, således även för dem som
inte tillhör Svenska kyrkan. Detta medför att det blir viktigt att ägna
särskild uppmärksamhet åt förhållandena för denna grupp. Regeringen
återkommer i följande avsnitt med överväganden i denna fråga.
Regeringens förslag innebär inte någon förändring beträffande de
enskilda begravningsplatserna. En innehavare av en enskild
begravningsplats har fortsatt det fulla ansvaret för förvaltningen av
denna.
På några orter sköter en kommun i dag huvuddelen av
begravningsverksamheten. De ändrade relationerna mellan staten och
Svenska kyrkan är inte avsedda att medföra någon ändring av dessa
kommuners ansvar för begravningsverksamheten.
När en kommun är huvudman för begravningsverksamheten kan det
också finnas församlingar som förvaltar allmänna begravningsplatser
inom kommunens område. Sådana församlingar kommer enligt förslaget
att även fortsättningsvis vara innehavare av allmän begravningsplats.
Även det omvända förhållandet, dvs. att församlingen är huvudman och
kommunen innehar en allmän begravningsplats, är tänkbar. Innehavare
av allmänna begravningsplatser som inte samtidigt är huvudman kommer
dock inte att ha rätt att ta ut begravningsavgift. För det fall det inom en
huvudmans förvaltningsområde finns en sådan innehavare av en allmän
begravningsplats som inte vill fortsätta att sköta begravningsplatsen, bör
denna innehavare ha möjlighet enligt begravningslagen att överlämna
förvaltningen till huvudmannen på orten. Vill innehavaren behålla
förvaltningen av begravningsplatsen bör huvudmannen i stället lämna ett
skäligt bidrag till driften. Regeringen utgår i likhet med kyrkomötet från
att de kommunala huvudmännen kommer att lämna sådana innehavare
bidrag om inte särskilda skäl talar mot det. Även vid det omvända
förhållandet utgår regeringen från att bidrag kommer att lämnas. Det får
dock överlämnas till parterna att komma överens om beräkningen av
bidraget.
Förutsättningen för att en kommun skall kunna bidra till en
församlings förvaltning av en allmän begravningsplats är således att
kommunen genom ett beslut av regeringen har fått i uppdrag att anordna
och hålla allmänna begravningsplatser inom förvaltningsområdet.
Bidraget till församlingen kan därmed ses som ett sätt att fullgöra denna
skyldighet. Församlingens verksamhet avlastar de kommunala
begravningsplatserna och ett bidrag bör därför inte medföra några ökade
kostnader för kommunen. Frågan om utvidgning av den kommunala
kompetensen behöver inte regleras i kommunallagen (1991:900) utan kan
också regleras i annan lagstiftning.
4.3.2 Ansvaret för särskilda gravplatser för dem som inte
tillhör något kristet trossamfund
Regeringens förslag: Huvudmannen för begravningsverksamheten
skall, inom det egna förvaltningsområdet eller inom ett närbeläget
förvaltningsområde, tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som
inte tillhör något kristet trossamfund.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Det ställdes två frågor i avsnittet
Begravningsverksamheten i Remiss II om detta förslag. Fråga 16 gällde
om huvudmannen skall svara för de särskilda gravplatserna och fråga 17
avsåg möjligheten att fullgöra denna skyldighet genom avtal med
huvudman i närbeläget förvaltningsområde. Fråga 16 hade högre andel
negativa svar än flertalet frågor inom avsnittet.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 16
81 %
14 %
5 %
Fråga 17
92 %
4 %
4 %
Alla stiftssamfälligheter utom en är positiva till förslaget.
Huvuddelen av de remissinstanser som inte är kyrkokommuner är
positiva till förslaget. Svenska kyrkans centralstyrelse har inte något att
erinra mot förslaget. Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar
framhåller att huvudmännen för begravningsverksamheten inom Svenska
kyrkan har goda förutsättningar att förstå skilda trosriktningars religiösa
skäl för hur en gravplats skall anordnas och skötas. Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund tillstyrker förslaget och tror att ett
regionalt samarbete om särskilda gravplatser kan komma att utveckla sig
inom mindre områden än vad som nu gäller.
Bland de remissinstanser som är negativa till förslaget återfinns främst
andra trossamfund än Svenska kyrkan, men även några statliga
myndigheter. Kammarrätten i Stockholm är tveksam till om den
föreslagna ordningen är godtagbar. Kammarkollegiet och Statskontoret
anser att en ordning som bättre skulle tillgodose de icke-kristna
trosbekännarnas intressen vore att ge kommunerna ansvaret för de
särskilda gravplatserna. Samarbetsnämnden för statsbidrag till
trossamfund/Sveriges frikyrkosamråd föreslår att huvudmannaskapet för
icke kristnas begravningsverksamhet läggs på kommunerna. Liknande
synpunkter framförs av Förenade islamiska församlingar i Sverige,
Svenska missionsförbundet och Judiska församlingarna i Sverige.
1998 års kyrkomöte: Åtskilligt talar för att Svenska kyrkan inte bör
vara huvudman för de särskilda gravplatserna. Svenska kyrkan har själv
genom 1995 års principbeslut intagit ståndpunkten att ansvaret för de
särskilda gravplatserna inte bör åvila något kyrkligt organ. Inte desto
mindre godtar kyrkomötet den av regeringens valda lösningen. Det beror
framför allt på att denna lösning kommit att framstå som den från
praktiska och verksamhetsmässiga synpunkter lämpligaste. Förslaget
medför att församlingar och samfälligheter anförtros en allmänt
samhällelig uppgift och får en myndighetsfunktion gentemot alla som bor
inom förvaltningsområdet. En strikt likabehandling är därför
oundgängligen nödvändig.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter
Svenska kyrkans församlingar har under lång tid varit huvudmän för
nästan all begravningsverksamhet i landet. Det har bl.a. samband med att
kyrkan haft mycket nära relationer till staten och att huvuddelen av
befolkningen har tillhört kyrkan. Under de senaste århundradena har
församlingarna också haft en tydlig myndighetsställning som
kyrkokommuner.
När församlingarna genom reformen upphör att vara en del av det
allmänna kommer frågan om huvudmannaskapet i ett annat läge.
Begravningsverksamheten såsom den definierats i avsnitt 4.2 är med
nutida synsätt i grunden främst en samhällsuppgift. Enligt 11 kap. 6 §
tredje stycket regeringsformen kan det överlämnas till enskilda organ att
handha en förvaltningsuppgift. Från och med den 1 januari 2000 kan en
förvaltningsuppgift även överlämnas till ett registrerat trossamfund eller
någon av dess organisatoriska delar. Från behörighetssynpunkt finns det
därför inte något som hindrar att Svenska kyrkan även i framtiden är
huvudman för den helt övervägande delen av begravningsverksamheten.
För den majoritet av befolkningen som tillhör Svenska kyrkan framstår
det som naturligt att församlingarna efter relationsändringen fortsätter att
sköta begravningsverksamheten. Verksamheten berör emellertid även
dem som tillhör andra trossamfund eller inte omfattar någon religiös
åskådning. Enligt nuvarande ordning åligger det stiftssamfälligheterna att
anordna och hålla särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något
kristet trossamfund. Av Begravningsverksamhetskommitténs betänkande
framgår att samtliga stiftssamfälligheter träffat avtal med olika pastorat
om att fullgöra den praktiska förvaltningen av de särskilda gravplatserna.
Kommittén föreslår att varje huvudman i fortsättningen skall ansvara för
sådana gravplatser. Trossamfundet Svenska kyrkans församlingar får i
sådant fall ansvar för begravningsverksamheten även för dem som tillhör
andra trossamfund. Eftersom så många frågor i samband med dödsfall
och begravning har en religiös betydelse måste det vara klart att en sådan
lösning även är förenlig med gällande bestämmelser om religionsfrihet.
Regeringsformens bestämmelser om religionsfrihet utgör därvid den
grundläggande utgångspunkten. Även i Europakonventionen finns det
regler om religionsfrihet som lösningen inte får strida mot.
Bestämmelser om religionsfrihet
Religionsfriheten tillhör de grundläggande fri- och rättigheterna enligt
regeringsformen. I 2 kap. 1 § 6 regeringsformen föreskrivs att varje
medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad bl.a. religionsfrihet,
dvs. frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Vidare är enligt 2 kap. 2 § regeringsformen varje medborgare gentemot
det allmänna skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i bl.a.
religiöst hänseende och att tillhöra trossamfund.
En i huvudsak motsvarande reglering finns i 1–3 §§
religionsfrihetslagen (1951:680), som reglerar den enskildes rätt
gentemot det allmänna och i 4 § samma lag, som reglerar förhållandet
mellan den enskilde och trossamfunden. Genom lagen (1998:1593) om
trossamfund upphävs religionsfrihetslagen den 1 januari 2000. Lagen om
trossamfund innehåller vissa allmänna föreskrifter om religionsfrihet
som är tillämpliga på alla trossamfund oavsett associationsform.
Sverige är sedan år 1953 bundet av Europakonventionen. Från och
med den 1 januari 1995 är konventionen en del av svensk rätt och gäller
som lag här i landet (se SFS 1994:1219). Enligt 2 kap. 23 §
regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med
Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. För det fall
konventionen ger ett starkare skydd än det som följer av svensk rätt i
övrigt skall konventionens bestämmelser tillämpas.
Europakonventionen innehåller bl.a. bestämmelser om tanke-,
samvets- och religionsfrihet. I artikel 9:1 i konventionen anges att var
och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna
rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i
gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro
genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Enligt artikel 9:2
får friheten att utöva sin religion eller tro endast underkastas sådana
inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt
samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till
skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra
personers fri- och rättigheter. Den närmare innebörden av artikeln
utvecklas genom den rättspraxis som skapas av avgöranden i
Europadomstolen och Europakommissionen. Enligt den praxis som
utvecklats gäller konventionens artiklar inte enbart enskilda personer
utan även religiösa samfund.
Är ett kyrkligt huvudmannaskap för de särskilda gravplatserna förenligt
med bestämmelserna om religionsfrihet?
Att organisera begravningsverksamheten på det sätt som
Begravningsverksamhetskommittén föreslagit har flera fördelar.
Systemet med endast en huvudman som har det totala ansvaret för den
allmänna begravningsverksamheten inom ett förvaltningsområde är
enkelt och överskådligt. Planering och styrning av verksamheten
underlättas. Samhällsekonomiskt är det en fördel att kunna fortsätta att
använda de begravningsplatser som anlagts av Svenska kyrkans pastorat
och att utnyttja den kompetens som finns inom kyrkan. För den enskilde
underlättas kontakterna i frågor som rör begravningsverksamheten om
den praktiska och formella kompetensen på området finns samlad hos en
huvudman. Förutsättningarna för likabehandling av människor med olika
trosinriktning i frågor som avser begravningsverksamheten blir goda.
I samband med en begravning är det många olika frågor av både
principiellt och praktiskt slag som de anhöriga måste ta ställning till. Det
kan gälla gravplatsens läge, storlek och utsmyckning, tidpunkt och
former för gravsättningen och ritualer i samband med denna samt val av
lokal för bisättning och för begravningsceremoni. Kommitténs förslag
medför att de flesta människor i dessa frågor kommer att få vända sig till
Svenska kyrkan och rätta sig efter dess beslut, oavsett om de tillhör
kyrkan eller inte. Vidare kommer de flesta att få betala begravningsavgift
till något av Svenska kyrkans lokala organ, även om de tillhör något
annat trossamfund. Det kan ifrågasättas om detta sammantaget inkräktar
på den rätt till religionsfrihet som den enskilde har enligt svensk rätt.
Som framhållits tidigare i detta avsnitt är anordnandet och hållandet av
allmänna begravningsplatser i grunden en samhällsverksamhet. Av
tradition utför kyrkokommunerna huvuddelen av denna uppgift.
Verksamheten regleras av begravningslagen och de kyrkliga
kommunerna fullgör en myndighetsuppgift när de tillämpar lagen. Beslut
som fattas enligt lagen kan den enskilde överklaga. Länsstyrelsen får
förelägga den som innehar en begravningsplats eller ett krematorium att
vid vite fullgöra sina skyldigheter enligt lagen. Det allmänna har på detta
sätt tagit ansvar för att verksamheten bedrivs enligt lagen och med
beaktande av principen om likabehandling av alla medborgare oavsett
trostillhörighet. Samma standard i utförande och skötsel skall tillämpas
för de särskilda gravplatserna som gäller för övriga gravplatser. I dag är
det enligt 2 kap. 2 § begravningslagen stiftssamfälligheterna inom
Svenska kyrkan som ansvarar för att det anordnas och hålls särskilda
gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Ett
kyrkligt ansvar för dessa gravplatser har således ansetts förenlig med
bestämmelserna om religionsfrihet.
De som inte tillhör Svenska kyrkan har inte rösträtt till de kyrkliga
valen och kan inte direkt påverka kyrkliga beslut om t.ex. planering av
nya begravningsplatsers utformning och om begravningsavgiftens
storlek. Om ett kyrkligt huvudmannaskap för de särskilda gravplatserna
skall vara förenligt med bestämmelserna om religionsfrihet, måste det
skapas särskilda möjligheter till inflytande och insyn för dem som inte
tillhör Svenska kyrkan. För att öka inflytandet för denna grupp föreslås i
avsnitt 4.6 förstärkt tillsyn genom ombud som tillsätts av länsstyrelsen
och särskilda regler om samråd. I avsnitt 6 föreslås ökade
insynsmöjligheter genom att handlingar som rör
begravningsverksamheten skall vara offentliga. Sammantaget bör detta
ge goda möjligheter till insyn, inflytande och påverkan, även för dem
som inte tillhör något kristet trossamfund vad gäller förvaltningen av de
särskilda gravplatserna.
Av väsentlig betydelse i sammanhanget är vidare att de medel som
inflyter från dem som inte tillhör Svenska kyrkan enbart används inom
begravningsverksamheten och inte kommer kyrkans religiösa verksamhet
till del. I detta syfte föreslås i avsnitt 4.4.1 att begravningsavgiften skall
fastställas av huvudmannen på grundval av en särkostnadsredovisning av
verksamhetens intäkter och kostnader.
Regeringen gör bedömningen att de nämnda faktorerna sammantaget
medför att den av kommittén föreslagna ordningen inte kränker den
enskildes rätt till religionsfrihet. Förvaltningen av de särskilda
gravplatserna för dem som inte tillhör något kristet trossamfund kan
därför ligga kvar hos Svenska kyrkan. 1998 års kyrkomöte har också
godtagit denna lösning men påpekat att den ställer krav på företrädarna
för de kyrkliga huvudmännen att visa respekt och lyhördhet vid möten
med icke-kristna trosbekännare och andra som inte tillhör kyrkan.
Regeringen avser att fortlöpande följa utvecklingen på detta område.
Huvudmannaskapet för de särskilda gravplatserna för dem som inte
tillhör något kristet trossamfund
För närvarande åligger det, som tidigare nämnts, stiftssamfälligheterna
inom Svenska kyrkan att anordna och hålla allmänna begravningsplatser
med särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet
trossamfund. Kommittén har funnit att samtliga stiftssamfälligheter
genomför sina uppgifter genom avtal med ett eller flera pastorat om att
dessa tillhandahåller och förvaltar särskilda gravplatser på sina allmänna
begravningsplatser. I praktiken medför detta att de som inte tillhör något
kristet trossamfund i allmänhet vänder sig direkt till pastoraten med
önskemål i samband med nyanläggning av gravplatser. Vid upplåtelse av
gravplats i det enskilda fallet sker kontakterna nästan uteslutande mellan
de anhöriga och pastoratet. Antalet särskilda gravplatser bedöms för
närvarande motsvara behovet.
Förslaget i avsnitt 4.3.1 att det endast skall finnas en huvudman med
ett totalansvar för begravningsverksamheten inom sitt
förvaltningsområde medför att nuvarande ordning beträffande de
särskilda gravplatserna inte kan behållas. Regeringen föreslår därför att
det skall åligga varje huvudman, dvs. i regel en församling eller kyrklig
samfällighet inom Svenska kyrkan, att ansvara för de särskilda
gravplatserna för dem som är folkbokförda inom förvaltningsområdet.
Det innebär ett ändrat huvudmannaskap, men inte någon ändring av hur
verksamheten i praktiken fungerar i dag. En stor majoritet av
stiftssamfälligheterna har inte haft några invändningar mot detta förslag.
I dag är underlaget inte så stort att det har anordnats särskilda
gravplatser på varje allmän begravningsplats. Regeringen anser inte att
reformen ger anledning till en ökning av antalet begravningsplatser med
särskilda gravplatser. En huvudman bör därför ges rätt att fullgöra sin
skyldighet genom avtal med en annan huvudman för ett närbeläget
förvaltningsområde om att denne skall tillhandahålla de särskilda
gravplatserna. Det är en uppgift för länsstyrelserna att se till att de
särskilda gravplatserna för dem som inte tillhör något kristet trossamfund
tillhandahålls inom ett godtagbart avstånd. Länsstyrelserna kan vid sin
bedömning ta hänsyn till behovet på olika platser.
Det enskilda dödsboets kostnader vid begravning på en särskild
gravplats i ett annat förvaltningsområde än på folkbokföringsorten bör
inte få bli högre än om begravningen hade skett på folkbokföringsorten.
De kostnader som uppstår för huvudmannen i det förvaltningsområde där
begravningen äger rum får regleras genom den obligatoriska
begravningsclearingen (se avsnitt 4.5). Utöver de tjänster som normalt
ingår i clearingen skall i sådant fall även ingå transporten till det
förvaltningsområde där gravsättningen sker. Vid sidan av den ersättning
som utgår enligt clearingen bör huvudmännen även kunna avtala om
ersättning sinsemellan för anordnandet och hållandet av gravplatserna.
Kravet på särredovisning av kostnaderna för begravningsverksamheten
(se avsnitt 4.4.1) bör underlätta att sådana avtal kan komma till stånd.
När en kommun är huvudman för begravningsverksamheten åligger
det kommunen att på samma sätt som nu svara för de särskilda
gravplatserna.
4.4 Finansieringen av begravningsverksamheten
4.4.1 Alla bör betala begravningsavgift
Regeringens förslag: Alla som är folkbokförda i Sverige skall betala
en avgift för att täcka kostnaderna för begravningsverksamheten
(begravningsavgift). Begravningsavgiften skall vara inkomstrelaterad
och fastställas av huvudmannen på grundval av en särredovisning av
begravningsverksamhetens intäkter och kostnader. Begravnings-
avgiften betalas till den som är huvudman för begravnings-
verksamheten på folkbokföringsorten. De som tillhör Svenska kyrkan
och är folkbokförda inom området för en sådan församling som är
huvudman för begravningsverksamheten betalar sin begravningsavgift
till församlingen som en del av kyrkoavgiften.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll fem frågor i avsnittet
Begravningsverksamheten som berör denna del av finansieringen. Fråga
4 gällde förslaget att huvudmännen skall särredovisa kostnaderna för
verksamheten. Fråga 6 avsåg förslaget att de som är folkbokförda i en
kommun som är huvudman för begravningsverksamheten betalar avgift
till kommunen och fråga 7 förslaget att de som inte tillhör Svenska
kyrkan samt medlemmar i icke-territoriella församlingar betalar avgift
till huvudmannen på folkbokföringsorten. Fråga 8 gällde om andra än
dem som avses i fråga 6 och 7, dvs. huvuddelen av dem som tillhör
Svenska kyrkan, skall betala begravningsavgiften som en del av
kyrkoavgiften. Fråga 9 rörde förslaget att begravningsavgiften fastställs
av huvudmannen. Alla frågor samlade en stor majoritet för att förslagen
bör genomföras.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 4
98 %
1 %
2 %
Fråga 6
91 %
1 %
7 %
Fråga 7
98 %
1 %
2 %
Fråga 8
97 %
2 %
1 %
Fråga 9
98 %
0 %
1 %
Statskontoret anser att den lösning som föreslås för finansieringen inte
är effektiv. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att förslaget inte
klargör vilka organ hos huvudmännen som skall ha möjlighet att
fastställa begravningsavgiften och vilka regler som bör gälla för
överklagande av beslutet. Svenska kyrkans centralstyrelse och Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund tillstyrker förslaget men
ifrågasätter benämningen "begravningsavgift". Samarbetsnämnden för
statsbidrag till trossamfund/Sveriges frikyrkosamråd, Svenska
missionsförbundet och Förenade islamiska församlingar i Sverige
föreslår att begravningsavgift skall tas ut i form av en kommunal skatt
och fördelas av kommunerna till den som driver begravningsplatserna.
Human-Etiska förbundet anser att den naturliga lösningen är att
kommunerna – efter förslag från huvudmännen – fastställer avgiften.
Karlskrona stadsförsamlings och Aspö församlings kyrkliga samfällighet
tillstyrker förslaget att den som tillhör en icke-territoriell församling skall
betala begravningsavgift till det pastorat där han eller hon är folkbokförd.
Samfälligheten föreslår att det införs en bestämmelse att
begravningssamfälligheten i Karlskrona med anledning av detta skall
upphöra i samband med reformens genomförande år 2000.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Begravningsverksamheten är i dag
skattefinansierad genom församlingsskatt eller kommunalskatt. Det
innebär att kostnaderna tas ut av alla skattskyldiga i förhållande till
inkomsten och enligt likformiga grunder. En utgångspunkt för
regeringens förslag är att samma principer skall gälla efter
relationsändringen.
En annan utgångspunkt för förslaget rörande finansieringen av
begravningsverksamheten är att enligt 1995 års principbeslut skall de
som tillhör Svenska kyrkan betala sina kostnader via kyrkoavgiften. Vad
som behöver övervägas närmare är således hur de som inte tillhör
Svenska kyrkan och de som bor i en kommun som är huvudman för
begravningsverksamheten skall betala sin del av kostnaderna.
Principerna om att alla människor skall bidra till
begravningsverksamheten på ett likformigt sätt i förhållande till sin
inkomst leder enligt regeringens uppfattning till att verksamheten bör
finansieras genom en särskild avgift, som betalas av alla och som i
hanteringshänseende behandlas som en skatt. För att markera att alla
bidrar till verksamheten på samma villkor bör den finansieras genom en
sådan avgift även i de fall en kommun är huvudman. Denna ordning med
en särskild begravningsavgift utgör inte något hinder mot att de som
tillhör Svenska kyrkan betalar in sin avgift via kyrkoavgiften när en
församling är huvudman.
Den som inte tillhör Svenska kyrkan men är folkbokförd på en plats
där en församling är huvudman för begravningsverksamheten bör betala
begravningsavgift enligt samma grunder som gäller för de tillhöriga som
bor inom samma huvudmans förvaltningsområde. Regeringen har
övervägt möjligheten att något annat organ än församlingen i sådana fall
skulle fastställa avgiften för den som inte tillhör Svenska kyrkan.
Förslaget i avsnitt 4.3.1 att det endast skall finnas en huvudman för
begravningsverksamheten inom ett geografiskt område innebär att
huvudmannen får ett totalansvar för denna verksamhet. Det är därmed i
praktiken inte tänkbart med någon annan ordning än att detta ansvar även
får omfatta det fulla ekonomiska ansvaret för verksamheten genom
budgetering och långsiktig ekonomisk planering. Till ett sådant
ekonomiskt ansvar hör också att förfoga över finansieringen av
kostnaderna. Enligt regeringens uppfattning måste det därför överlåtas
till varje huvudman att inom sitt förvaltningsområde besluta om storleken
på den avgift till täckande av verksamhetens kostnader som skall betalas
av samtliga som är folkbokförda inom området.
När någon av Svenska kyrkans församlingar är huvudman för
begravningsverksamheten kommer församlingen således att fastställa
begravningsavgiften även för dem som inte tillhör Svenska kyrkan. Det
är nödvändigt att dessa personer i sådana fall har möjlighet att förvissa
sig om att de betalar lika stor avgift till begravningsverksamheten som de
tillhöriga och att församlingens avgiftsintäkter oavkortat används för
begravningsverksamheten. Av denna anledning bör begravnings-
verksamheten hållas skild från övrig verksamhet och dess intäkter och
kostnader särredovisas. Detta bör framgå av begravningslagen.
Kommittén har redovisat ett förslag till en metod för en särredovisning
som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har utformat på
kommitténs uppdrag. Förslaget bygger bl.a. på att fastighetsförvaltning
och begravningsverksamhet redovisas var för sig, att kostnader med
anknytning till församlingsverksamheten redovisas under annan post och
att interna tjänster som begravningsförvaltningen utfört åt andra
förvaltningar redovisas som intäkter för begravningsverksamheten.
Begravningsverksamhetens andel i den gemensamma administrationen
beräknas med de olika verksamheternas andel av de externa
bruttokostnaderna som fördelningsnyckel. Regeringen finner att det bör
vara en uppgift för huvudmännen att själva utforma en särredovisning av
begravningsverksamhetens intäkter och kostnader som ger ett rättvisande
underlag för fastställande av begravningsavgiften. Det förslag som
kommittén har lämnat bör därvid kunna tjäna som modell. Den
tillsynsverksamhet som länsstyrelserna utövar bör utgöra en tillräcklig
säkerhet för att särkostnadsredovisningarna uppfyller de krav som det är
rimligt att ställa på dem. Av likställighetsskäl bör en särredovisning av
begravningsverksamhetens intäkter och kostnader gälla även när en
kommun är huvudman. Regeringen återkommer i avsnitt 4.6 med förslag
om hur de som inte tillhör Svenska kyrkan skall få insyn i och inflytande
över beslut om bl.a. fastställande av begravningsavgiften.
Enligt principen att de som tillhör Svenska kyrkan skall betala sin
begravningsavgift som en del av kyrkoavgiften skulle en person som
tillhör en icke-territoriell församling inom Svenska kyrkan betala sin
begravningsavgift via kyrkoavgiften till den icke-territoriella
församlingen. Ansvaret för att tillhandahålla gravplatser för dem som
tillhör en icke-territoriell församling ligger emellertid på den församling
där den tillhörige är folkbokförd. I detta fall skulle det organ som uppbär
begravningsavgiften således inte vara detsamma som det organ som har
kostnaderna för att tillhandahålla gravplats. Den som tillhör en icke-
territoriell församling inom Svenska kyrkan och inte är folkbokförd inom
en kommun som är huvudman för begravningsverksamheten bör därför
betala begravningsavgift till den församling eller kyrkliga samfällighet
där han eller hon är folkbokförd. Det blir en uppgift för Svenska kyrkan
att besluta om de eventuella förändringar beträffande begravnings-
samfälligheten i Karlskrona som kan föranledas av detta förslag.
Några remissinstanser har haft invändningar mot kommitténs förslag
att avgiften skall benämnas begravningsavgift. Det finns i och för sig en
viss risk att avgiften kan uppfattas vara kopplad till kostnaderna för en
persons egen begravning. Termen begravningsavgift har dock praktiska
fördelar och har redan fått ett visst genomslag. Eftersom det inte finns
några hinder mot denna benämning finner regeringen att den bör godtas.
4.4.2 Vad bör ingå i begravningsavgiften
Regeringens förslag: Huvudmannen för det förvaltningsområde där
den avlidne var folkbokförd skall utan kostnad för dödsboet
tillhandahålla
- gravplats eller motsvarande på allmän begravningsplats under en
tid av 25 år,
- gravsättning inklusive gravöppning, återfyllning och
iordningställande av öppnad grav,
- transporter från det huvudmannen övertagit ansvaret för stoftet till
dess att gravsättning har skett, med undantag av transport för
gravsättning utanför huvudmannens förvaltningsområde, om inte
transporten beror på avtal om tillhandahållande av särskilda
gravplatser,
- kremering,
- lokal för förvaring och visning av stoftet,
- samt lokal för begravningsceremoni utan religiösa symboler.
När en dödfödd gravsätts eller kremeras skall samma tjänster
tillhandahållas av huvudmannen inom det förvaltningsområde där
kvinnan är folkbokförd.
Vid förnyad upplåtelse av gravrätt får en särskild avgift tas ut av
gravrättsinnehavaren, om förnyelsen inte har något samband med ny
gravsättning.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll sju frågor om vad som bör
finansieras genom begravningsavgiften. Fråga 5.1 avsåg anordnande,
drift och underhåll av allmänna begravningsplatser; fråga 5.2 gravplats
eller motsvarande under 25 år; fråga 5.3 gravsättning, gravöppning och
iordningställande; fråga 5.4 transporter; fråga 5.5 kremering; fråga 5.6
lokal för förvaring och visning av stoftet och fråga 5.7 lokal för
begravningsceremoni.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 5.1
99 %
0 %
1 %
Fråga 5.2
96 %
2 %
2 %
Fråga 5.3
99 %
0 %
1 %
Fråga 5.4
86 %
9 %
5 %
Fråga 5.5
95 %
3 %
2 %
Fråga 5.6
92 %
5 %
3 %
Fråga 5.7
94 %
4 %
3 %
Statskontoret anser att huvudmannen endast bör stå för fasta,
långsiktiga kostnader medan tillfälliga tjänster av engångskaraktär skall
betalas genom differentierade avgifter. Svenska kyrkans centralstyrelse
anser att även kostnaden när huvudmannen använder en egen lokal, t.ex.
en kyrka, skall täckas av avgiften. Kravet på att tillhandahålla annan
lämplig lokal bör, enligt Centralstyrelsen, innebära att lokal skall kunna
anvisas inom den kommun där förvaltningsområdet är beläget.
Centralstyrelsen menar att huvudmannens ansvar för transporter bör
preciseras. Flera domkapitel och stiftssamfälligheter anser att det måste
preciseras vad som är huvudmannens ansvar i fråga om transporter och
lokaler för visning och förvaring av stoft samt för ceremonier. Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att för det fall makar
inte kan beredas gravplats till dubbelt djup skall extra plats för sådan
efterlevande anses svara mot "aktuellt behov" och ingå i avgiften.
Transport till krematorium i annat förvaltningsområde bör, enligt
förbundet, betraktas som anordnat inom och för det egna
förvaltningsområdet och transport för begravningsgudstjänst eller
avskedsceremoni bör inte betraktas som obligatorisk begravnings-
verksamhet. Judiska församlingarna i Sverige och Svenska ortodoxa
prosteriet anser att gravplats skall upplåtas för evigt. Sveriges
kyrkogårdschefers förening pekar på att det måste klarläggas hur vissa
personalkostnader skall fördelas för att en särredovisning av kostnaderna
skall kunna ske. Enligt Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund bör
förslaget att transporter och lokaler för begravningsceremonier skall ingå
i begravningsavgiften inte genomföras. Socialstyrelsen anser att de
tjänster som föreslås kostnadsfritt tillhandahållas dödsboet efter den som
vid dödsfallet var folkbokförd inom huvudmannens område även bör
tillhandahållas kostnadsfritt för en dödfödd som avlidit efter tjugoåttonde
havandeskapsveckan, om kvinnan är folkbokförd inom huvudmannens
förvaltningsområde. Sveriges Begravningsbyråers Förbund påpekar att
transporter av avlidna samt anordnande av lokal för begravningsceremoni
är områden som i dag ligger inom begravningsbyråernas service.
Förbundet anser inte att detta, bl.a. ur religionsfrihetssynvinkel, skall
ombesörjas av huvudmannen för begravningsverksamheten.
1998 års kyrkomöte: Vid relationsändringen kommer det att finnas ett
stort antal gravskötselåtaganden – utöver åtaganden för all framtid – vars
medel är förbrukade. Kostnaderna för dessa åtaganden måste täckas av
begravningsavgiften eftersom de kyrkotillhörigas kyrkoavgiftsmedel inte
är avsedda för ändamålet. I fråga om kostnader för lokal för
begravningsceremoni noterar kyrkomötet att begravningsavgiften är
densamma oavsett tillhörighet. För att systemet skall vara
kostnadsneutralt bör de tjänster som tillhandahålls avgiftsfritt vara lika
oavsett kyrkotillhörighet. Begravningsavgiften bör därför alltid finansiera
upplåtelse av församlingskyrkan för begravningsgudstjänst. Förslaget att
huvudmannen skall tillhandahålla lokal för förvaring och visning av
stoftet får inte uppfattas som ett överflyttande av ansvaret för
bårhusverksamheten. Det ankommer på sjukvårdshuvudmännen att sörja
för att det finns bårhus i tillräcklig omfattning i anslutning till sjukhus
och andra sjukvårdsinrättningar. Kyrkomötet delar regeringens
uppfattning att begravningsavgiften skall täcka kostnaden för transporter
som normalt förekommer, men att det inte går att mer detaljerat precisera
under vilka förutsättningar en transport skall ingå i avgiften. I övrigt
tillstyrker kyrkomötet regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag
Allmänt om tjänster som skall ingå i begravningsavgiften
Begravningsavgiften skall täcka de kostnader som huvudmannen har för
att sköta verksamheten enligt bestämmelserna i begravningslagen. Det
betyder att kostnader för åtgärder som omfattas av begreppet
begravningsverksamhet (se avsnitt 4.2) helt skall täckas av
begravningsavgiften. Detta innebär i sin tur att dödsboet inte skall
debiteras några kostnader när det tar i anspråk de tjänster som ingår i
begravningsverksamheten.
För den enskilde kan det vara svårt att avgöra vilka tjänster som
innefattas i begreppet begravningsverksamhet. Därför bör det i
begravningslagen preciseras vilka tjänster som utan kostnad för dödsboet
skall tillhandahållas dödsboet.
Till de tjänster som bör tillhandahållas utan kostnad för dödsboet är det
naturligt att räkna gravplats eller motsvarande på allmän
begravningsplats, gravsättning inklusive gravöppning, återfyllning och
iordningställande av öppnad grav samt kremering. Gravplatsen bör
tillhandahållas utan kostnad för dödsboet under en tid av 25 år. Efter
denna tid bör huvudmannen få ta ut en särskild avgift för förnyelse av
gravrätten, såvida inte förnyelsen har samband med ny gravsättning. Till
de tjänster som skall tillhandahållas utan kostnad för dödsboet bör även,
enligt vad som närmare utvecklas i det följande, höra transporter från det
att huvudmannen övertagit ansvaret för stoftet till dess att gravsättning
skett. Undantag bör göras för transporter för gravsättning utanför
huvudmannens förvaltningsområde, såvida inte transporten beror på avtal
mellan huvudmännen om tillhandahållande av särskilda gravplatser.
Slutligen bör även lokal för förvaring och visning av stoftet samt lokal
för begravningsceremoni ingå i de tjänster som skall tillhandahållas utan
kostnad för dödsboet.
Socialstyrelsen har pekat på att enligt kommitténs förslag skulle de
kostnadsfria tjänsterna endast komma dem till del som var folkbokförda
inom huvudmannens förvaltningsområde. I 24 § folkbokföringslagen
(1991:481) finns bestämmelser om att dödfödda som avlidit efter
tjugoåttonde havandeskapsveckan skall anmälas till skattemyndigheten.
Enligt 2 § samma lag skall de dock inte folkbokföras. Däremot utfärdas
enligt Socialstyrelsen dödsbevis och dödsorsaksintyg och begravnings-
lagens regler om gravsättning och kremering tillämpas. Eftersom de
dödfödda inte är folkbokförda skulle enligt kommitténs förslag
kostnaderna för deras begravning inte täckas av begravningsavgiften.
Detsamma skulle gälla en dödfödd som avlidit före utgången av
tjugoåttonde havandeskapsveckan. Sådana dödfödda får enligt 23 §
begravningsförordningen (1990:1147) gravsättas eller kremeras om ett
läkarintyg om dödsfallet lämnas till den som förvaltar begravnings-
platsen eller krematoriemyndigheten. Regeringen anser att de tjänster
som utan kostnad skall tillhandahållas ett dödsbo bör gälla även
dödfödda som begravs. Tjänsterna bör tillhandahållas av huvudmannen
för det förvaltningsområde där kvinnan är folkbokförd. En bestämmelse
bör införas i lagen som klargör detta. I avsnitt 4.7.2 lämnar regeringen
förslag även angående gravsättning eller kremering av dödfödda.
Några remissinstanser har påtalat att en gravplats i många fall behöver
vara så stor att plats även kan beredas för efterlevande maka/make och att
kostnaden för detta bör ingå i de tjänster som den först avlidne har rätt
till. Även regeringen anser att en efterlevande maka/make som önskar
ligga tillsammans med den tidigare avlidne bör kunna få en sådan
gravplats utan kostnad. Det är dock inte lämpligt att i lag reglera för
vilken krets och vid vilka tillfällen en sådan rätt skall föreligga eller om
en sådan tjänst skall tillhandahållas genom att en gravplats beräknas till
dubbel bredd eller till dubbelt djup. Det får förutsättas att huvudmannen
och dödsboet efter den först avlidne kan lösa sådana frågor i samförstånd
med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Är båda makarna
folkbokförda på samma plats torde det vara naturligt att huvudmannen
beräknar plats även för den efterlevande.
Två trossamfund anser att rätten till kostnadsfri gravplats inte bör
begränsas till en tid av 25 år. Enligt deras gravsed bör en gravplats vara
evig. Regeringen är medveten om att det inom vissa trossamfund finns ett
krav på att gravar inte skall återanvändas. Av detta skäl behölls
möjligheten att upplåta gravrätt för evig tid när begravningslagen
infördes (se prop. 1990/91:10 s. 105). Någon ovillkorlig rätt att få
gravrätt upplåten för alltid finns dock inte. Av denna anledning bör inte
heller kostnaden för evig gravrätt ingå i begravningsavgiften. Det får
förutsättas att särskild hänsyn tas till de olika gravsederna när det efter
den första 25-årsperioden blir fråga om att bedöma om gravrätten skall
bestå och eventuell ersättning för denna.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har påpekat att
äldre gravskötselåtaganden för all framtid eller för viss tid vars medel
förbrukats kommer att kunna täckas av begravningsavgiften enligt
kommitténs förslag. Även kyrkomötet har framfört att det kommer att
finnas kostnader för ett stort antal skötselåtaganden som måste täckas av
begravningsavgiften.
Pastoratsförbundets och kyrkomötets yttranden belyser det förhållandet
att engångsersättningar som inbetalts för gravskötsel för viss tid eller för
all framtid vanligen inte fonderats av kyrkokommunerna utan betraktats
som löpande intäkter. De årliga kostnaderna för gravskötseln har sedan i
likhet med övriga löpande kostnader täckts av respektive års intäkter. Ett
sådant förfarande har varit naturligt mot bakgrund av att
kyrkokommunerna haft beskattningsrätt.
De äldre skötselåtagandena har gjorts under en tid då andra
förutsättningar gällde för församlingarnas ekonomi än vad som kommer
att bli fallet efter relationsändringen och då en särredovisning av
begravningsverksamhetens kostnader inte var regel. Regeringen anser
därför att det är rimligt att kostnaden för alla äldre skötselåtaganden som
inte täcks av fonderade medel även i fortsättningen betraktas som en
driftskostnad i begravningsverksamheten och betalas genom
begravningsavgiften. Även skötsel som följer av kulturmiljövårdens
krav, som t.ex. underhåll av kulturhistoriskt intressanta grav-
anläggningar, bör ingå i begravningsverksamheten och finansieras via
begravningsavgiften. Detta utesluter dock inte att vissa kostnader kan
finansieras med hjälp av den kyrkoantikvariska ersättningen (se avsnitt
5). Kostnader för sådana frivilliga åtaganden rörande t.ex. skötsel av
enskilda gravplatser som huvudmännen tar på sig efter
relationsändringen bör däremot inte belasta de medel som tas in genom
den obligatoriska begravningsavgiften. Dessa åtaganden måste därför
baseras på en noggrann kalkyl så att de särskilda avgifter som tas ut ger
full kostnadstäckning.
Transporter
Av de tjänster som huvudmannen föreslås tillhandahålla utan kostnad för
dödsboet är transporter det som blivit mest ifrågasatt av
remissinstanserna.
Samhället har det grundläggande ansvaret för en väl fungerande
begravningsverksamhet. Samhället har också det avgörande inflytandet
över verksamheten, både genom den generella lagstiftningen och genom
den lokala organisationen av verksamheten. Det medför att en enskild har
begränsat inflytande över de olika åtgärder som krävs med anledning av
ett dödsfall. En följd av detta är att det enskilda dödsboet har små
möjligheter att påverka behovet av transporter av den avlidne i samband
med en begravning. Mot denna bakgrund anser regeringen att det är
rimligt att samhället tar ansvar för att finansieringen av kostnaden för
transporter ordnas genom begravningsavgiften.
Det är naturligt att huvudmannens kostnadsansvar för transporter
inträder när stoftet efter den avlidne kommit till den bisättningslokal eller
motsvarande som huvudmannen anvisar eller när huvudmannen på annat
sätt övertagit ansvaret för stoftet. Det är inte meningsfullt att söka
begränsa kostnadsansvaret endast till transporter som är obligatoriska.
Utgångspunkten bör i stället vara att sådana transporter av den avlidne
som normalt förekommer i förvaltningsområdet i samband med en
begravning bör ingå i avgiften. Dit hör t.ex. transport till en lokal för
begravningsceremoni inom rimligt avstånd samt transport till
begravningsplats som huvudmannen anvisar eller till och från
krematorium. Det är inte möjligt att i lag i detalj precisera alla
förutsättningar för att kostnaden för en transport skall ingå i
begravningsavgiften. Det är en fråga som får lösas i den praktiska
tillämpningen.
Att det allmänna tar ansvar för kostnaden för transporter i samband
med en begravning betyder inte att transporterna måste utföras av
huvudmannen för begravningsverksamheten. Det ligger lika nära till
hands att den transportorganisation som redan finns hos
begravningsbyråerna utnyttjas. Väsentligt är dock att transporterna utförs
på ett pietetsfullt och värdigt sätt. Flertalet dödsbon tar i dag hjälp av en
begravningsbyrå för att ordna en begravning. Huvudmannen bör som
regel kunna svara för kostnaderna för de transporter som den av dödsboet
valda begravningsbyrån utför. Det utesluter inte att huvudmannen
fastställer fasta ersättningar för vissa transporter eller schablonregler för
hur ersättningen skall beräknas.
Lokaler
Hälso- och sjukvårdens ansvar för en avliden upphör när den avlidne har
lämnats ut för att bisättas och begravas (se prop. 1991/92:152 s.15). Efter
det att hälso- och sjukvårdens formella ansvar för den avlidne upphört
finns emellertid i regel ett behov av att stoftet förvaras viss tid innan det
kan gravsättas. Kostnaden för lokal för denna förvaring får anses vara en
kostnad i begravningsverksamheten och bör därför täckas av
begravningsavgiften. Kyrkomötet har i denna fråga anfört att regeringens
förslag inte får uppfattas som ett överflyttande av ansvaret för
bårhusverksamheten. Begravningsverksamhetskommittén anser
beträffande bårhusverksamheten att det kan finnas anledning att utreda
och se över kapaciteten och verksamheten vid bårhusen och göra en
tydlig gränsdragning mellan sjukvårdens och begravningsverksamhetens
ansvar i denna fråga.
På många större begravningsplatser har huvudmännen ordnat
bisättningslokaler för förvaring och visning av avlidna. På andra orter
sker denna förvaring i huvudsak på bårhusen enligt lokala
överenskommelser. Sådan lokal samordning av bårhus och
bisättningslokaler anvisas även som en möjlig lösning i det underlag för
rutiner kring omhändertagande av avlidna som hösten 1997 utformades
gemensamt av Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och
Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund i samverkan med
Socialstyrelsen och Sveriges Begravningsbyråers Förbund.
Regeringens förslag i denna fråga syftar till att göra tydligt att ansvaret
för att det finns en bisättningslokal för förvaring av en avliden inte skall
ligga på dödsboet utan på huvudmannen för begravningsverksamheten
och täckas av begravningsavgiften. Den enskilde huvudmannen får
sålunda avgöra om detta ansvar skall fullgöras genom att egna lokaler
anskaffas eller genom avtal med annan som innehar lämplig lokal för
förvaring och visning av stoftet. Det gemensamma underlag för rutiner
kring omhändertagande av avlidna som tagits fram av berörda parter på
området bör underlätta att man kan finna förnuftiga lokala lösningar som
är ekonomiskt försvarbara. Det har inte framkommit något som tyder på
att det råder en allmän brist på lokaler av detta slag. En omfattande
nybyggnation av lokaler torde därför inte vara nödvändig och inte heller
samhällsekonomiskt önskvärd.
Vad gäller bårhusen medför relationsändringen inte att det uppstår
behov av ändring av ansvarsfrågorna avseende den verksamhet som
bedrivs där. Enligt regeringens uppfattning bör en utredning av de frågor
kring bårhusverksamheten som kommittén har pekat på kunna anstå i
avvaktan på erfarenheterna av den praxis som utbildas med stöd av det
gemensamma underlag för rutiner kring omhändertagande av avlidna
som nyligen tagits fram.
På många begravningsplatser finns ett begravningskapell eller en
liknande lokal med en inredning utan tydliga religiösa symboler. Dessa
lokaler kan brukas för begravningsceremonier för alla människor oavsett
trostillhörighet. De bör därför få användas utan kostnad för dödsboet vid
en begravning av någon som var folkbokförd inom huvudmannens
förvaltningsområde. Kostnaden för en sådan lokal bör ingå i
huvudmannens kostnader för begravningsverksamheten och finansieras
via begravningsavgiften.
Saknas ett neutralt begravningskapell på en ort kan den som tillhör
Svenska kyrkan använda församlingskyrkan för begravningsceremonin.
Svenska kyrkan är emellertid inte skyldig att upplåta kyrkobyggnaden för
någon som inte tillhör kyrkan eller som önskar en begravningsceremoni i
en annan ordning än Svenska kyrkans. Det finns också människor som av
olika skäl önskar en ceremonilokal helt utan religiösa symboler. Det bör
därför åligga huvudmannen att i sådana fall tillhandahålla eller kunna
anvisa en lokal som är lämplig för begravningsceremonier för dem som
inte tillhör Svenska kyrkan. Kostnaden för lokalen bör ingå i
begravningsavgiften.
Flera remissinstanser har framfört att det är oklart vilka skyldigheter
detta medför för huvudmannen med avseende på lokalens standard,
storlek och geografiska läge. Regeringen anser att det inte är möjligt att i
lag reglera vad som är en lämplig lokal. Även denna fråga får lösas i den
praktiska tillämpningen. Den lokal som anvisas bör präglas av den
värdighet som krävs för en begravningsceremoni. Om en lokal inte kan
anvisas inom huvudmannens förvaltningsområde bör en lokal normalt
kunna anvisas inom den kommun där förvaltningsområdet ligger.
Några remissinstanser inom Svenska kyrkan har uppfattat kommitténs
förslag så att om begravningsceremonin för en avliden som tillhörde
kyrkan hålls i församlingskyrkan skall huvudmannen för
begravningsverksamheten svara för de kostnader som uppkommer för
församlingen. Samma uppfattning har kyrkomötet framfört. Enligt
regeringens mening bör begravningshuvudmännen ha det grundläggande
ansvaret för att en neutral ceremonilokal med god standard utan kostnad
för dödsboet kan erbjudas alla – även dem som tillhör Svenska kyrkan –
som önskar utnyttja den. Den som emellertid önskar en
begravningsceremoni i en särskild lokal som hans eller hennes
trossamfund erbjuder bör däremot själv stå för denna kostnad. Det torde
normalt ingå i en församlings verksamhet att kostnadsfritt tillhandahålla
kyrkolokal för en gudstjänst som avser någon som tillhör församlingen.
Kostnaden för församlingskyrkan bör därför vid begravningsgudstjänster
som avser dem som tillhörde Svenska kyrkan täckas av kyrkoavgiften.
Motsvarande bör gälla när de som tillhör något annat trossamfund
använder detta trossamfunds lokaler vid en begravning. Mot den
bakgrunden är regeringen inte beredd att utöka kretsen av de lokaler som
skall bekostas genom begravningsavgiften utöver vad kommittén
föreslagit.
4.4.3 Hur begravningsavgiften skall tas in m.m.
Regeringens förslag: Medlen för begravningsverksamheten skall
liksom i dag uppbäras med hjälp av skatteförvaltningen. Svenska
kyrkan skall lämna Riksskatteverket de uppgifter som behövs för att
uppbära avgifterna. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela närmare föreskrifter om när och hur
uppgifterna skall lämnas.
För dem som tillhör Svenska kyrkan och inte bor i en kommun som
är huvudman för begravningsverksamheten ingår begravningsavgiften
i kyrkoavgiften och hanteras på det sätt som gäller för denna.
För följande personer påförs avgiften i en särskild post på beskedet
om slutlig skatt och redovisas och betalas ut till huvudmannen på
folkbokföringsorten:
– andra än dem som tillhör Svenska kyrkan,
– de som är folkbokförda i en kommun som är huvudman för
begravningsverksamheten.
Begravningsavgiften beräknas på den kommunalt beskattningsbara
inkomsten. Avgiftssatsen särredovisas på beskedet om slutlig skatt för
den enskilde.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har dock föreslagit att den fastställda avgiftssatsen för
begravningsavgiften skall redovisas till Riksskatteverket genom lokalt
uppgiftslämnande via kommunerna.
Remissinstanserna: Fråga 10 i avsnittet om Begravningsverksam-
heten i Remiss II avsåg förslaget att begravningsavgiften skall
särredovisas på slutskattsedeln. Det blev en stor enighet om att detta
förslag bör genomföras.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 10
98 %
0 %
1 %
Statistiska centralbyrån förordar att Svenska kyrkan själv svarar för att
rapportera uppgifterna om begravningsavgiftssatser till Riksskatteverket.
Riksskatteverket (RSV) motsätter sig den föreslagna ordningen för
uppgiftslämnande och utbetalning av medel. Samma rutiner bör enligt
RSV gälla för kyrkoavgift och begravningsavgift. RSV anser att
redovisning av avgiftssatser bör ske centralt av Svenska kyrkan till RSV
och på motsvarande sätt bör redovisning och utbetalning av medlen ske
centralt till Svenska kyrkan. Svenska kyrkans centralstyrelse anser att det
är nödvändigt att ett och samma system för uppbörd gäller för såväl
kyrkoavgiften som begravningsavgiften. Övervägande skäl talar, enligt
Centralstyrelsen, för den av RSV föreslagna ordningen för hur
meddelande skall lämnas om beslutad avgiftssats. Centralstyrelsen menar
att samma system inte behöver gälla för utbetalning av kyrkoavgift och
begravningsavgift som för anmälan av beslut om avgiftssatser. Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund tillstyrker att särredovisning
av begravningsavgiften sker på beskedet om slutlig skatt på föreslaget
sätt. Enligt förbundet kan det uppfattas som olämpligt att
begravningsavgifter som avser icke kyrkotillhöriga samlat skall
överlämnas till Svenska kyrkan för fördelning. Svenska
kommunförbundet anser att det inte finns anledning att sända uppgift om
begravningsavgiftssatsen via kommunen då ett pastorat är huvudman.
Stockholms kommun anser att förslaget att särredovisa
begravningsavgiften på skattsedeln är mindre lämpligt.
1998 års kyrkomöte: Att begravningsavgiften för den kyrkotillhörige
skall tas in tillsammans med kyrkoavgiften kräver att den kyrkotillhörige
ges sådan information på sin skattsedel att kostnaderna för
begravningsverksamheten framgår. Förslaget att begravnings-
avgiftsmedlen för dem som inte tillhör Svenska kyrkan skall redovisas
och betalas ut direkt till huvudmannen på folkbokföringsorten tillstyrks.
Samma ordning bör enligt kyrkomötet gälla för kyrkoavgiftsmedlen,
inklusive begravningsavgiften för de tillhöriga.
Skälen för regeringens förslag: Ansvaret för en väl fungerande
begravningsverksamhet vilar ytterst på samhället. Det är därför naturligt
att samhället tar ansvar för att de medel som behövs för att finansiera
verksamheten kan tas in på ett likformigt sätt från alla skattskyldiga.
Detta sker bäst genom statlig hjälp via skattebetalningssystemet.
Enligt 1995 års principbeslut skall kostnaderna för begravnings-
verksamheten för dem som tillhör Svenska kyrkan ingå i den kyrkoavgift
de skall betala. Frågan om debitering och betalning av denna avgift
behandlas i avsnitt 10.2. I det här avsnittet behandlas hur
begravningsavgiften från andra än dem som tillhör Svenska kyrkan och
från dem som är folkbokförda i en kommun som är huvudman för
begravningsverksamheten samt från dem som tillhör en icke-territoriell
församling i Svenska kyrkan skall debiteras och betalas ut.
Beträffande begravningsavgifter från dem som inte tillhör Svenska
kyrkan eller som tillhör en icke-territoriell församling inom Svenska
kyrkan har kommittén föreslagit följande. Församlingar och kyrkliga
samfälligheter skall lämna uppgift om fastställd begravningsavgiftssats
till kommunerna på samma sätt som i dag sker beträffande
församlingsskatten. Kommunerna vidarebefordrar därefter uppgiften till
skattemyndigheterna som tar in avgiften och betalar ut medlen direkt till
församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna.
Den föreslagna metoden skiljer sig från den som RSV förordat
beträffande kyrkoavgiften i sitt betänkande Staten och trossamfunden,
Statlig medverkan vid avgiftsbetalning (SOU 1997:46). I betänkandet
föreslås att Svenska kyrkan på central nivå skall lämna uppgifter för
avgiftsdebitering till RSV, som betalar ut de uppburna medlen till ett
konto hos Svenska kyrkan för intern fördelning. I sitt yttrande över
Begravningsverksamhetskommitténs betänkande har RSV motsatt sig att
det införs olika system för kyrkoavgiften och begravningsavgiften och att
den föreslagna ordningen för begravningsavgiften genomförs.
Regeringen anser att övervägande skäl talar för att rapportering av
avgiftssatsen för begravningsavgiften sker centralt från Svenska kyrkan
till RSV. Som Svenska kommunförbundet anfört finns det inte någon
anledning att efter relationsändringen engagera de borgerliga
kommunerna i denna uppgift. Det bör för alla parter vara bättre att
rapportering av avgiftssatsen sker på samma sätt som rapporteringen av
avgiftssatsen för kyrkoavgiften. Beträffande tidpunkter och rutiner för att
lämna uppgifterna bör samma bestämmelser som föreslås för
kyrkoavgiften tillämpas (se avsnitt 10.3.1).
Vad gäller utbetalning av begravningsavgiftsmedlen gör sig delvis
andra synpunkter gällande. Huvudmannaskapet för begravnings-
verksamheten är en samhällsuppgift som genom reformen till den helt
övervägande delen anförtros Svenska kyrkans församlingar. För denna
verksamhet ges församlingarna rätt att ta ut en avgift även från dem som
inte tillhör kyrkan. Regeringen delar Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbunds uppfattning att det kan uppfattas som olämpligt att
avgiftsmedel från dem som inte tillhör Svenska kyrkan överlämnas till
trossamfundet Svenska kyrkan på nationell nivå för fördelning. Även
Svenska kyrkans centralstyrelse har varit positiv till en utbetalning direkt
till församlingar och kyrkliga samfälligheter och har betonat att det inte
får skapas en sådan ordning att medlen kan komma att förvaltas hos den
nationella nivån och där ge ränteintäkter som kommer trossamfundet till
godo. Regeringen anser att den av kommittén föreslagna lösningen med
direktutbetalning från skattemyndigheterna till församlingarna/-
samfälligheterna därför bör väljas när det gäller avgiftsmedlen från dem
som inte tillhör Svenska kyrkan. I dag tillämpas direktutbetalning av
församlingsskatt till församlingar och samfälligheter. Förslaget torde
därför inte behöva medföra några merkostnader för skattemyndigheterna.
För att kunna hantera begravningsavgiften krävs att skatte-
myndigheterna har kännedom om Svenska kyrkans indelning i
församlingar och kyrkliga samfälligheter, om vilken församling en
person är folkbokförd i, om en person tillhör Svenska kyrkan eller inte
samt om tillhörighet till en icke-territoriell församling. Vissa av dessa
uppgifter kommer RSV att få kännedom om genom den uppgifts-
skyldighet som åläggs kyrkan för den statliga hjälpen med att ta in
kyrkoavgiften. I begravningslagen bör dock som komplettering tas in en
föreskrift att Svenska kyrkan skall lämna RSV de uppgifter som behövs
för att ta in och betala ut begravningsavgiften. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer bör ha möjlighet att meddela
närmare föreskrifter om när och hur uppgifterna skall lämnas.
Om en kommun är huvudman för begravningsverksamheten skall alla
som är folkbokförda inom kommunen betala begravningsavgift till
kommunen. Avgiftssatsen fastställs av kommunen och avgiftsmedlen bör
beräknas, redovisas och betalas ut till kommunen på samma sätt som
gäller för kommunalskattemedel. Slutavräkningen av begravnings-
avgiftsmedel bör dock – i motsats till vad som gäller för kommunal-
skattemedlen – göras individuellt gentemot respektive kommun.
Den som tillhör en icke-territoriell församling inom Svenska kyrkan
och inte är folkbokförd i en kommun som är huvudman för begravnings-
verksamheten betalar begravningsavgift till den församling eller kyrkliga
samfällighet som är huvudman för begravningsverksamheten på folk-
bokföringsorten, medan kyrkoavgiften tillfaller den icke-territoriella
församlingen. Rapportering av begravningsavgiftssats och utbetalning av
de uppburna medlen bör följa de regler som föreslås för kyrkoavgiften.
Den som tillhör Svenska kyrkan betalar för begravningsverksamheten
genom sin kyrkoavgift. Denna beräknas på den kommunalt beskatt-
ningsbara inkomsten. Av likformighetsskäl bör även övriga personers
begravningsavgift beräknas på detta skatteunderlag.
Det är av värde att alla som betalar begravningsavgift till samma
huvudman kan förvissa sig om att man betalar efter samma grunder.
Kyrkomötet har också uttalat att man förutsätter att det skall vara möjligt
att ge den kyrkotillhörige sådan information på skattsedeln att
kostnaderna för begravningsverksamheten framgår. Regeringen föreslår
att avgiftssatsen i procent redovisas på samtliga avgiftsskyldigas
slutskattebesked i likhet med vad som förekommer på skattsedeln i
övrigt. Det bör även vara möjligt för RSV att besluta om att på
slutskattesedeln informera om den enskildes kostnad i kronor för
begravningsverksamheten.
4.5 Obligatorisk begravningsclearing
Regeringens förslag: Huvudmannen för det förvaltningsområde där
den avlidne vid dödsfallet var folkbokförd – eller, vid gravsättning
och kremering av en dödfödd, där kvinnan är folkbokförd – svarar för
kostnaderna för de tjänster som ingår i begravningsavgiften även när
dessa tjänster tillhandahålls av en huvudman för ett annat
förvaltningsområde. Detsamma gäller när tjänsterna tillhandahålls av
en innehavare av en allmän begravningsplats som inte är huvudman
för begravningsverksamheten eller av en innehavare av en enskild
begravningsplats
Ersättningen till den som tillhandahåller tjänsterna betalas enligt en
gemensam rikstaxa som varje år fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I avsnittet Begravningsverksamheten i Remiss II
ställdes fem frågor i denna del. Fråga 11 avsåg att obligatorisk
begravningsclearing skall införas. Fråga 12 gällde om tjänsterna i
clearingen skall vara desamma som ingår i begravningsavgiften. I fråga
13 behandlades förslaget att tjänsterna skall erbjudas kostnadsfritt i mån
av tillgång på gravplatsmark och i fråga 14 förslaget att huvudmannen på
folkbokföringsorten skall betala. Fråga 15 avsåg förslaget att
clearingtjänsterna skall ersättas efter en enhetlig taxa. Nästan alla
remissinstanser var positiva till förslagen.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 11
98 %
1 %
2 %
Fråga 12
97 %
1 %
2 %
Fråga 13
93 %
3 %
3 %
Fråga 14
97 %
1 %
3 %
Fråga 15
97 %
1 %
2 %
Kammarkollegiet har inga invändningar mot förslagen och är berett att
ta på sig uppgiften att fastställa rikstaxan, men påpekar att kostnaderna
för arbetet inte kan beräknas bli försumbara. Statskontoret tillstyrker
förslaget under förutsättning att begravningsverksamheten finansieras
mindre genom huvudmannen och mer genom differentierade avgifter för
den enskilde. Svenska kyrkans centralstyrelse påpekar att en gravplats
normalt rymmer mer än en kista eller en urna. Därför måste det, enligt
Centralstyrelsen, göras klart att clearingen omfattar gravplatsen i dess
helhet vid det första tillfället då en ny gravrätt upplåts. Domkapitlen i
Uppsala och Strängnäs samt Sveriges kyrkokamerala förening påpekar
att frågan om kostnaderna för de huvudmän som har en boendeform för
äldre människor inom sitt förvaltningsområde måste lösas innan man
genomför ett obligatoriskt clearingsystem. Domkapitlet i Luleå menar att
det är nödvändigt att utarbeta ett system som tar hänsyn till de speciella
regionala förhållanden som fördyrar begravningsverksamheten i den
norra delen av landet. Samarbetsnämnden för statsbidrag till
trossamfund/Sveriges frikyrkosamråd tillstyrker förslagen, men anser att
ersättningen måste vara anordnad så att den kan anpassas till de speciella
religiösa krav som finns hos bl.a. ortodoxa kristna, muslimer och judar.
Liknande synpunkter har framförts av Förenade islamiska församlingar i
Sverige och Judiska församlingarna i Sverige. Stockholms kommun har
inga erinringar mot förslaget till nytt clearingsystem, men konstaterar att
det för Stockholms del blir ett omfattande nytt åtagande då ca 20 procent
av avlidna stockholmare gravsätts inom annan huvudmans
förvaltningsområde.
1998 års kyrkomöte tillstyrker förslagen, men betonar att problemen
med de särskilda boendeformerna och deras inverkan på clearingsystemet
kräver en skyndsam lösning.
Skälen för regeringens förslag: Den svenska samhällsutvecklingen
har medfört en ökad rörlighet inom befolkningen. Många byter
bostadsort flera gånger under sitt liv. En följd av detta är att många
människor inte önskar bli begravda på den plats där de är folkbokförda
under den sista tiden av sitt liv, utan på en annan ort som de känner större
samhörighet med. Enligt 2 kap 3 § andra stycket begravningslagen kan
en avliden beredas plats på en allmän begravningsplats på annan ort än
folkbokföringsorten om tillgången på gravplatsmark medger det.
Kostnaderna för detta regleras i flertalet fall genom den s.k.
begravningsclearingen.
Mellan flertalet huvudmän för begravningsverksamheten tillämpas i
dag ett frivilligt clearingsystem som innebär att en person som var
folkbokförd i ett pastorat kan begravas i ett annat pastorat utan särskilda
kostnader för dödsboet. De berörda pastoraten utjämnar kostnaderna
mellan sig. För närvarande är cirka 90 procent av pastoraten och Tranås
kommun anslutna till systemet.
I principbeslutet om ändrade relationer mellan staten och Svenska
kyrkan har riksdagen slagit fast att ett riksomfattande, obligatoriskt
clearingsystem bör komma till stånd (se prop. 1995/96:80 s. 30).
Regeringens förslag att ett ökat antal tjänster utan kostnad skall
tillhandahållas ett dödsbo förstärker behovet av ett väl fungerande
clearingsystem. Den skillnad som utan clearing skulle uppstå mellan vad
ett dödsbo utan kostnad kan erhålla från huvudmannen på hemorten och
den kostnad man får betala för en begravning hos en annan huvudman
som inte deltar i clearingen, skulle inte vara acceptabel. I det följande
föreslås därför en riksomfattande, obligatorisk begravningsclearing.
Clearingen bör omfatta alla huvudmän för begravningsverksamheten.
Vidare bör de innehavare av allmänna begravningsplatser som inte är
huvudmän och innehavare av enskilda begravningsplatser få ersättning
genom clearingen för tjänster som avser dem som gravsätts på nämnda
begravningsplatser. Clearingsystemet bör även gälla vid kremering eller
gravsättning av dödfödda. Därvid skall huvudmannen för det
förvaltningsområde där kvinnan är bosatt svara för kostnaderna för de
tjänster som tillhandahålls. Clearingen bör endast avse tjänster inom
landet.
Clearing innebär att vissa av de ekonomiska konsekvenserna av en
begravning på en annan ort än hemorten regleras. Den innebär dock inte i
sig en ovillkorlig rätt att bli begravd på den plats man önskar. En
förutsättning är att den mottagande huvudmannen har tillgång på
gravplatsmark och medger att andra än de som är folkbokförda inom
förvaltningsområdet bereds gravplats där. Denna fråga regleras som
tidigare nämnts i 2 kap. 3 § andra stycket begravningslagen. Någon
ändring av tillämpningen av denna bestämmelse är inte avsedd. En
huvudman kan således inte tvingas att utöka sin begravningsplats för att
bereda plats för andra än dem som är folkbokförda inom
förvaltningsområdet.
De tjänster som skall omfattas av clearingen bör vara samma tjänster
som en huvudman skall tillhandahålla ett dödsbo utan kostnader.
Omfattningen av tjänsterna skall motsvara vad en huvudman normalt
skall tillhandahålla inom sitt eller angränsande förvaltningsområden.
Transport av den avlidne till den mottagande huvudmannen eller
innehavaren av en begravningsplats bör dock inte omfattas av clearingen
utan får bekostas av dödsboet.
Några remissinstanser har framfört synpunkter på hur stor gravplats
som den mottagande huvudmannen bör vara skyldig att tillhandahålla.
Svenska kyrkans centralstyrelse påpekar att en gravplats normalt rymmer
mer än en kista. Det måste enligt Centralstyrelsen göras klart att
clearingen omfattar gravplatsen i dess helhet vid det första tillfället då en
ny gravrätt upplåts. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
har föreslagit att om den mottagande huvudmannen inte kan bereda
gravplats på dubbelt djup bör kostnaden för dubbel gravplats stanna på
denne. Regeringen hänvisar i denna del till vad som anförts i avsnitt 4.4.2
om de tjänster som skall ingå i begravningsavgiften. Samma bedömning
som där görs om storleken på den gravplats som skall ingå i
begravningsavgiften bör gälla för den gravplats som en avliden bereds
genom clearingen.
Ersättningen för de tjänster som betalas genom clearingen bör ske
genom en rikstaxa. Detta bör underlätta den praktiska hanteringen och
minimera risken för oenighet mellan huvudmännen om ersättningen.
Taxan bör fastställas årligen och bygga på ett underlag som visar de
faktiska kostnaderna för de olika tjänsterna i olika delar av landet.
Clearingtaxan bör enligt lag vara tvingande för huvudmännen. Vid
bestämmande av taxan bör det vara möjligt att utnyttja den kunskap och
erfarenhet på området som finns hos Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund och hos Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.
En gemensam taxa innebär att ersättningen för tjänsterna kommer att
utgöra ett genomsnitt av de faktiska kostnader som förekommer. Några
huvudmän kommer därigenom att få en högre ersättning genom
clearingen än vad deras egna kostnader uppgår till, medan det omvända
förhållandet kommer att gälla för andra. Många remissinstanser har
framhållit att taxan måste utformas så att den tar hänsyn till vissa
merkostnader som är ofrånkomliga för vissa huvudmän. Regeringen gör
bedömningen att det bör vara möjligt att utforma en generell taxa som
även tar rimlig hänsyn till de skilda kostnader som uppkommer för
huvudmän i olika delar av landet eller till följd av olikheter i
begravningsseder som är relaterade till olika trossamfunds traditioner.
Clearingtaxan kommer alltså att bygga på schabloniserade
självkostnader för de tjänster som enligt regeringens förslag utan kostnad
skall tillhandahållas ett dödsbo. Det är inte rimligt att riksdagen årligen
skall fastställa ersättningsbeloppen. Som Lagrådet anmärkt bör
fastställandet av taxan ses som föreskrifter om verkställighet av lag.
Clearingtaxan bör mot denna bakgrund fastställas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Flera remissinstanser har påtalat att många äldre bor en kort tid mot
slutet av sitt liv på äldrevårdsanläggningar i andra församlingar än där de
bott tidigare under sitt liv. De önskar dock ofta bli begravda på den plats
där de tidigare bott. Huvudmän med en äldrevårdsanläggning inom sitt
förvaltningsområde får därmed höga kostnader för clearing som inte
motsvaras av avgiftsintäkter från dessa personer. Kommittén har också
uppmärksammat denna fråga och föreslagit att den utreds särskilt med
sikte på att en lösning skall föreligga till år 2000. Även kyrkomötet har
tillstyrkt en skyndsam utredning av frågan. Regeringen överväger att ta
initiativ till en kartläggning av omfattningen och de ekonomiska
aspekterna av denna fråga och därefter i mån av behov återkomma med
förslag till lösningar.
4.6 Inflytande och insyn
Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall utse ombud med uppgift att
granska hur församlingarna tar till vara de personers intressen som
inte tillhör Svenska kyrkan. Ombudet har rätt att få tillgång till
samtliga handlingar som rör begravningsverksamheten och att
närvara, ställa frågor och göra påpekanden vid sammanträden i
församlingen då frågor om verksamheten behandlas. Ombudet skall
kontrollera att man samråder vid anläggning, utvidgning eller
väsentlig ändring av en allmän begravningsplats och verka för att man
samråder även i övrigt med dem som inte tillhör Svenska kyrkan. Om
anmärkning kan riktas mot förvaltningen skall ombudet underrätta
länsstyrelsen om detta.
Ombudet har rätt till skälig ersättning för sitt arbete och sina
kostnader. Ersättningen betalas av församlingen och utgör en kostnad
för begravningsverksamheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om ombuden och den ersättning som de
har rätt till.
En församling som är huvudman för begravningsverksamheten bör
samråda och informera företrädare för dem inom förvaltningsområdet
som inte tillhör något kristet trossamfund i frågor som rör
förvaltningen av de särskilda gravplatserna. Vid anläggning,
utvidgning eller annan väsentlig ändring av en allmän
begravningsplats skall en sådan huvudman samråda med företrädare
för de trossamfund som är representerade på orten och övriga berörda
parter.
Kommitténs förslag rörande ombud överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll två frågor i avsnittet
Begravningsverksamheten om särskilda ombud. Fråga 19 avsåg förslaget
att länsstyrelsen skall utse ombud och fråga 20 att ombuden skall ha rätt
att få del av handlingar och närvara vid sammanträden som rör
begravningsverksamheten. Frågorna var de som fick störst andel negativa
svar i avsnittet om begravningsverksamheten.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 19
78 %
16 %
6 %
Fråga 20
75 %
18 %
7 %
SCB:s utvärdering av svaren visar att av de kyrkliga instanserna har
stiftssamfälligheterna den största andelen negativa svar på frågorna, med
41 procent respektive 47 procent negativa.
Många av de remissinstanser som yttrat sig särskilt om dessa frågor är
tveksamma eller negativa till förslagen. Justitieombudsmannen
konstaterar att förslaget innebär att de som inte tillhör Svenska kyrkan får
sina intressen tillgodosedda i långt större utsträckning än de
kyrkotillhöriga, som får nöja sig med det inflytande de har vid de
kyrkliga valen. Svea hovrätt ställer sig tveksam till behovet av ett allmänt
ombud. I länsstyrelsens allmänna ansvar ligger, enligt hovrätten, redan en
skyldighet att se till att begravningsverksamheten bedrivs på ett sådant
sätt att alla kan beredas gravplats i närheten av sin folkbokföringsort.
Kammarrätten i Jönköping avstyrker förslaget om ett särskilt ombud och
påpekar att den rättsliga konstruktionen inte har någon påvisad förebild
inom förvaltningsjuridiken i övrigt. Statskontoret anser att förslaget med
ombud är en nödlösning. Enligt Kammarkollegiet ger ett ombud inte ett
tillräckligt skydd för de grupper det är fråga om. Svenska kyrkans
centralstyrelse betonar att det är av stor betydelse att det råder full insyn i
hur församlingarna sköter begravningsverksamheten, men är inte
övertygad om att detta kräver särskild lagstiftning om ombud enligt
förslaget. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund/Sveriges
frikyrkosamråd anser att förslaget inte på ett rimligt sätt tillgodoser
kravet på demokratiskt inflytande och kontroll. Domkapitlen i Uppsala,
Västerås och Luleå, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,
Förenade islamiska församlingar i Sverige, Svenska missionsförbundet
samt Strängnäs, Västerås, Härnösands och Stockholms stiftssam-
fälligheter avstyrker förslaget. Pastoratsförbundet föreslår en regel om
skyldighet att samråda vid anläggning, utvidgning eller väsentlig ändring
av en allmän begravningsplats.
1998 års kyrkomöte: Förslaget om särskilda länsstyrelseombud
avstyrks. Den försämring av möjligheten för den icke-tillhörige att på
legal väg få inflytande över verksamheten som blir en följd av
relationsändringen bör inte överbetonas. Mera grundläggande är att
möjligheterna till insyn inte förändras. Det sätt på vilket Svenska kyrkan
har skött verksamheten har inte heller varit föremål för kritik. Ordningen
med länsstyrelseombud förefaller omständlig och blir administrativt
betungande. Den kan också leda till konflikter då ombuden inte kan delta
i sammanträden på samma villkor som övriga ledamöter. En förbättrad
och effektiviserad tillsyn inom ramen för nuvarande regler är tillräckligt
för att tillgodose syftet bakom förslaget om länsstyrelseombud. –
Kyrkomötet påpekar även att Svenska kyrkans församlingar måste vara
fria att själva utforma sin organisation av begravningsverksamheten
utifrån sina egna förutsättningar.
Skälen för regeringens förslag: Begravningsverksamheten regleras
av flera olika lagar och förordningar. Förutom begravningslagen kan
nämnas miljöskyddslagen (1969:387) och hälsoskyddslagen
(1982:1080), vilka fr.o.m den 1 januari 1999 ersätts av miljöbalken
(1998:808), förvaltningslagen (1986:223), arbetsmiljölagen (1977:1160),
plan- och bygglagen (1987:10) samt lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. Huvudmannen för begravningsverksamheten skall bedriva
verksamheten inom de ramar som bl.a. denna lagstiftning ställer upp.
Den enskilde kan utöva inflytande över begravningsverksamheten på
olika sätt. I enskilda begravningsärenden kan de berörda anhöriga
framföra önskemål och överklaga beslut enligt begravningslagen. På
demokratisk väg kan den enskilde söka påverka hur en huvudman fullgör
sin förvaltning i olika avseenden. Slutligen kan man också på
demokratisk väg på en generell nivå verka för en ändring av de lagar och
förordningar som styr verksamheten.
En förutsättning för att kunna utöva inflytande över en verksamhet är
att man har tillräcklig insyn i hur denna bedrivs. I avsnitt 6 föreslår
regeringen att den offentligrättsliga handlingsoffentligheten skall avse
handlingar som rör begravningsverksamheten när en församling inom
Svenska kyrkan efter relationsändringen är huvudman för denna
verksamhet. Härigenom kommer det inte att ske några förändringar av de
möjligheter som i dag finns till insyn i handlingar som visar hur en
kyrklig huvudman sköter verksamheten. Enligt det förslag till
kyrkoordning fr.o.m. den 1 januari 2000 som lagts fram av utredningen
om Svenska kyrkans framtida organisation (Svenska kyrkans utredningar
1998:1) skall sammanträden med kyrkofullmäktige och församlings-
delegerade vara offentliga. Även en sådan bestämmelse medför att
möjligheterna för en person som inte tillhör Svenska kyrkan att få insyn i
beslut som rör begravningsverksamheten blir goda.
Det finns dock begränsningar i möjligheterna för den som inte tillhör
Svenska kyrkan att direkt påverka hur en församling sköter
begravningsverksamheten. De som inte tillhör kyrkan har inte rösträtt till
kyrkliga val och är inte valbara till förtroendeuppdrag inom kyrkan. De
har därmed inte samma möjligheter som de som tillhör Svenska kyrkan
att direkt påverka eller delta i beslut om t.ex. begravningsavgiften eller
om planering och utbyggnad av särskilda gravplatser för dem som inte
tillhör något kristet trossamfund. Enligt regeringens bedömning är det
med hänsyn till detta angeläget att vidta åtgärder för att öka inflytandet
och möjligheterna till påverkan för dem som inte tillhör Svenska kyrkan.
Kyrkomötet har avstyrkt att det införs ombud enligt kommitténs
förslag och förordat en förbättrad länsstyrelsetillsyn. Enligt regeringens
uppfattning är det i denna fråga viktigt att slå fast att begravnings-
verksamheten i första hand är en samhällsangelägenhet som vänder sig
till alla medborgare. Genom relationsändringen upphör de kyrkliga
begravningshuvudmännen att vara kyrkokommuner och en del av det
allmänna. Den försvagning av inflytandemöjligheterna för dem som inte
tillhör Svenska kyrkan som detta innebär bör motverkas genom särskilda
insatser.
I valet mellan ett särskilt ombud och förbättrad länsstyrelsetillsyn
fäster regeringen vikt vid att ett särskilt ombud på ett tydligare sätt än
länsstyrelsen kan företräda dem som inte tillhör Svenska kyrkan i
begravningsfrågor. Det är av värde att det finns en särskilt utsedd person
som de icke tillhöriga kan vända sig till och som har till enda uppgift att
företräda dem. Ombudet bör även ha större möjligheter att arbeta
informellt och förebyggande än vad länsstyrelsen som myndighet kan
göra. Risken för att systemet skall bli omständligt och administrativt
tungrott bör därför inte överdrivas. Systemet med särskilt ombud har
också likheter med de ombudsmannainstitutioner, som t.ex.
diskrimineringsombudsmannen och barnombudsmannen, som
förekommer i det svenska samhället.
Regeringen föreslår därför att länsstyrelserna får i uppdrag att utse
särskilda ombud med uppgift att följa begravningsverksamheten i de
församlingar och kyrkliga samfälligheter som är huvudmän för
begravningsverksamheten. Ombudens verksamhet bör avse frågor som
berör dem som inte tillhör Svenska kyrkan och syfta till att ta tillvara
deras intressen. Till ombudens uppgifter bör bl.a. höra att kontrollera att
samråd sker med berörda grupper i samband med anläggning, utvidgning
eller väsentlig ändring av begravningsplatser samt att underlaget för
fastställande av begravningsavgiften är rättvisande. Den särredovisning
av begravningsverksamhetens intäkter och kostnader som regeringen
föreslagit i avsnitt 4.4.1 bör därvid vara till god hjälp. Vidare bör
ombuden verka för att församlingarna också i övrigt samråder med och
informerar företrädare för dem som inte tillhör Svenska kyrkan i frågor
som rör begravningsverksamheten. Ombuden bör aktivt hålla sig
informerade om begravningsverksamheten och om de synpunkter och
önskemål rörande verksamheten som finns hos de trossamfund som är
representerade inom huvudmannens område. Vid beslut av större vikt
som berör begravningsverksamheten vid de särskilda gravplatserna bör
ombuden förvissa sig om att de som inte tillhör något kristet trossamfund
får sina intressen beaktade i rimlig mån.
För att ombuden skall nå framgång med sitt arbete är det viktigt att de
kan vinna förtroende både hos trossamfunden och hos huvudmännen för
begravningsverksamheten. Länsstyrelsen bör till ombud om möjligt utse
en person som har kunskap om och förståelse för olika religioner och
deras begravningsseder samt god kompetens i ekonomiska och
administrativa frågor. En person bör kunna förordnas att vara ombud i
flera församlingar. Det är inte nödvändigt att ombuden är stationerade på
samma ort som länsstyrelsen. Länsstyrelsen får avgöra den lämpliga
fördelningen av uppdrag inom länet. För länsstyrelserna torde förslaget
inte medföra några kostnader som motiverar ökade resurser. Några
kostnadseffekter kommer därför inte att uppkomma på statsbudgeten till
följd av förslaget om särskilda ombud. Sedan några års erfarenhet
vunnits bör ombudsinstitutionen följas upp och utvärderas.
Ombuden bör vara berättigade till skälig ersättning för sitt arbete och
för sina kostnader. Ersättningsbeloppen bör vara schabloniserade. Det är
inte rimligt att riksdagen årligen skall fastställa ersättningsbeloppen. Som
Lagrådet anmärkt bör fastställandet av ersättningsbeloppen ses som
föreskrifter om verkställighet av lag. De bör mot denna bakgrund
fastställas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Ersättningen bör betalas av berörda församlingar som en del av
kostnaderna för begravningsverksamheten.
Ombuden bör inte ha egen beslutanderätt. Skulle ett ombud finna
anledning att rikta anmärkning mot en församlings eller kyrklig
samfällighets förvaltning skall han eller hon underrätta länsstyrelsen om
detta. Länsstyrelsen får då bedöma vilka åtgärder som erfordras och kan
besluta om vitesföreläggande enligt nuvarande 9 kap. 2 §
begravningslagen. Genom denna ordning kan ombuden ses som en
förstärkning av länsstyrelsens tillsynsfunktion, något som flera
remissinstanser förordat.
För att kunna fullgöra sina uppgifter bör ombuden ha rätt att få tillgång
till samtliga handlingar som rör begravningsverksamheten. Ombuden bör
också ha rätt att närvara, ställa frågor och göra påpekanden under de
sammanträden i församlingen då begravningsfrågor behandlas och de bör
därför kallas till sådana sammanträden. Vissa remissinstanser har uttryckt
farhågor för att detta skulle kunna bli administrativt betungande och leda
till att kyrkorådet inte med kort varsel kan behandla begravningsfrågor på
ett vanligt sammanträde om inte ombudet dessförinnan kallats. Enligt
regeringens bedömning behöver närvarorätten inte medföra några
egentliga praktiska problem. Viktigare frågor rörande begravnings-
verksamheten torde som regel inte komma upp till beslut med kort varsel.
Ombudet och församlingarna bör även kunna enas om att vissa
rutinbetonade ärenden får tas upp till övervägande och beslut utan
föregående kallelse av ombudet. Med hänsyn till att begravnings-
verksamhetens kostnader skall särskiljas är det inte orimligt att anta att
utvecklingen går mot att alltfler församlingar skiljer ut de ärenden som
rör begravningsverksamheten till en särskild nämnd. Därmed underlättas
även samarbetet mellan församling och ombud. Med hänsyn till att
begravningsverksamheten är en samhällsangelägenhet delar regeringen
inte kyrkomötets uppfattning att det är en helt inomkyrklig angelägenhet
hur denna verksamhet organiseras. Regeringen är därför positiv till en
utveckling som innebär att verksamheten organiseras i särskilda nämnder
för begravningsverksamheten, men anser inte att det finns anledning att
lagstifta om detta.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har föreslagit en
skyldighet för huvudmännen att samråda med trossamfunden på orten vid
anläggning, utvidgning eller väsentlig ändring av en allmän
begravningsplats. Regeringen delar pastoratsförbundets uppfattning att
samråd är en viktig åtgärd för att öka insynen och inflytandet samt
möjligheterna för påverkan för dem som inte tillhör Svenska kyrkan.
Sådana samråd eller informationsmöten bör ske regelbundet, t.ex.
årligen, med dem som inte tillhör något kristet trossamfund i frågor
rörande förvaltningen av de särskilda gravplatserna. Samråden bör kunna
genomföras på ett informellt sätt och vända sig både till de lokala
trossamfunden och till enskilda. Formerna för denna typ av samråd kan
utvecklas av de berörda parterna utan närmare författningsreglering. De
särskilda ombuden bör aktivt bidra till att sådana samråd kommer till
stånd och själva delta i dem. När det gäller samråd om anläggning,
utvidgning eller ändring av en befintlig begravningsplats bör samrådet
dock ges fastare former. Det bör därför finnas en skyldighet för
församlingarna/samfälligheterna att i sådana ärenden samråda med
företrädare för andra trossamfund och andra berörda parter.
4.7 Vissa övriga frågor
4.7.1 Handläggning, överprövning och tillsyn
Regeringens förslag: Förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas
när församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna handlägger
enskilda ärenden enligt begravningslagen.
Begravningslagens bestämmelser om överklagande av beslut
förtydligas så att det framgår att de endast avser beslut i enskilda
ärenden.
Församlingarna skall även efter relationsändringen vara de
enskildas motpart när ett beslut av församlingen överklagas.
Regeringens bedömning: Länsstyrelsernas tillsynsansvar över
begravningsverksamheten kvarstår oförändrat.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Det ställdes inte någon fråga på förslaget i denna
del i enkäten i Remiss II.
Justitiekanslern ifrågasätter huruvida inte beslut om fastställande av
begravningsavgifter bör kunna överklagas och bli föremål för en
laglighetsprövning. Svea hovrätt har ingen erinran mot förslaget.
Kammarrätten i Jönköping anmärker att eftersom församlingarna fr.o.m.
år 2000 inte längre är myndigheter blir de inte längre motparter till de
enskilda i överklagade mål. Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att
beslut om fastställande av begravningsavgift enligt den föreslagna 9 kap.
2 § begravningslagen torde vara överklagbart även om det inte direkt
framgår av den föreslagna lydelsen av 11 kap. 6 § första stycket i samma
lag. Länsstyrelsen påpekar vidare att det i dag inte finns någon föreskrift
i begravningslagen som anger att länsstyrelsen har tillsyn över
efterlevnaden av lagen. Strängnäs stiftssamfällighet anser att
förvaltningslagens tillämpning vad gäller de kyrkliga huvudmännen bör
klargöras.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag
Handläggning av ärenden
Församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna i Svenska kyrkan är i
dag kyrkliga kommuner. De är därmed förvaltningsmyndigheter när de
handlägger ärenden enligt begravningslagen och förvaltningslagen
(1986:223) är således fullt ut tillämplig för dem. Genom stat–
kyrkareformen upphör församlingarnas och samfälligheternas
kommunstatus och därmed deras ställning som förvaltningsmyndigheter.
Det innebär att förvaltningslagen inte blir tillämplig vid
ärendehandläggning om det inte finns en särskild föreskrift om detta.
Förvaltningslagens regler syftar till att garantera rättssäkerheten inom
förvaltningen och att underlätta för den enskilde vid kontakter med
myndigheterna. Flera av reglerna rör handläggningen av ärenden som
avser myndighetsutövning mot enskilda. I begravningsärenden är dessa
regler viktiga, inte minst för dem som inte tillhör Svenska kyrkan.
Regeringen föreslår därför att förvaltningslagen skall tillämpas även när
en församling/samfällighet handlägger enskilda ärenden enligt
begravningslagen.
Frågor rörande överprövning av beslut enligt begravningslagen
För närvarande kan beslut som rör begravningsverksamheten prövas på i
huvudsak två olika sätt. Alla som är folkbokförda i en kyrkokommun
eller en kommun som är huvudman för begravningsverksamheten kan
genom ett överklagande få lagligheten av ett beslut prövad av en allmän
förvaltningsdomstol, s.k. laglighetsprövning. Domstolen kan i sådana
mål upphäva beslutet om det inte tillkommit i laga ordning, om det
hänför sig till något som inte är en angelägenhet för församlingen eller
kommunen, om det organ som fattat beslutet överträtt sina befogenheter
eller om beslutet strider mot lag eller annan författning. Domstolen kan
dock inte sätta något annat beslut i det överklagade beslutets ställe.
Beslut i enskilda ärenden enligt begravningslagen kan överklagas av
den som direkt berörs av beslutet. Besluten överklagas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i ett överklagat ärende får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Det överklagade förvaltningsbeslutet kan ersättas
med ett annat beslut av den överprövande instansen.
Från och med år 2000 kommer församlingarna inte längre att vara
kyrkokommuner utan registrerade organisatoriska delar av det
registrerade trossamfundet Svenska kyrkan. Reglerna för hur
församlingarna fattar beslut kommer inte att bestämmas i lag utan
fastställas av Svenska kyrkan genom en kyrkoordning. Det blir därför
inte möjligt att behålla laglighetsprövningen för beslut som fattas av
Svenska kyrkans församlingar. Om en kommun är huvudman för
begravningsverksamheten kvarstår möjligheten för en kommunmedlem
att begära laglighetsprövning av kommunens beslut om budget m.m.
En följd av att möjligheten till laglighetsprövning bortfaller för beslut
av kyrkliga huvudmän blir att den som inte tillhör Svenska kyrkan inte
kan klaga på beslut av församlingarna som inte avser enskilda ärenden
utan är av allmängiltig karaktär. Till sådana generella beslut hör t.ex.
beslut om budget för och finansieringen av begravningsverksamheten,
om planering och utbyggnad av begravningsplatser samt om regler och
anvisningar för verksamheten. Regeringen finner att det mot bakgrund av
Svenska kyrkans nya ställning som registrerat trossamfund inte är
lämpligt att införa regler som ger dem som inte tillhör kyrkan en
klagorätt som motsvarar laglighetsprövningen. Regeringen har därför i
avsnitt 4.6 lämnat förslag om särskilda ombud och om samråd som på
annat sätt skall öka bl.a. inflytandet på sådana beslut för dem som inte
tillhör Svenska kyrkan. Regeringen kommer självfallet att följa
utvecklingen och, om behov av överprövning visar sig föreligga,
återkomma med förslag till åtgärder.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt om inte kommitténs
förslag medför att en huvudmans beslut om fastställande av
begravningsavgift kan överklagas som ett förvaltningsbeslut enligt
begravningslagen. Regeringen anser att det inte finns skäl att införa
regler som medger ett sådant förfarande. I 11 kap. 6 § begravningslagen
bör det därför klargöras att endast beslut i enskilda ärenden kan
överklagas enligt lagen.
Som Kammarrätten i Jönköping har påpekat medför församlingarnas
nya ställning att de inte längre automatiskt blir motparter till den enskilde
enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) i överklagade mål.
Enligt regeringens uppfattning finns det inte någon anledning till ändring
i den ordning som gäller för närvarande. Regeringen föreslår därför att
begravningslagen ändras så att de kyrkliga huvudmännen även efter
relationsändringen blir den enskildes motpart vid överklagande av beslut
som huvudmännen har fattat.
Tillsyn
Av 9 kap. 2 § begravningslagen följer indirekt att länsstyrelserna får ett
ansvar för att verksamheten sköts enligt lagen. Några remissinstanser har
föreslagit att länsstyrelsens tillsynsansvar skall förstärkas och göras
tydligare i lagen. Regeringen gör bedömningen att de särskilda ombud
som föreslagits i avsnitt 4.6 kommer att utgöra ett verksamt tillskott till
tillsynen inom ett område som fordrar särskild uppmärksamhet. Utöver
detta anser regeringen inte att det finns behov av förstärkt tillsyn.
Regeringen delar därför kommitténs uppfattning att länsstyrelsernas
tillsynsansvar över verksamheten bör kvarstå oförändrat.
4.7.2 Övrigt
Regeringens förslag: I begravningslagen införs bestämmelser som
klargör att en dödfödd som avlidit efter utgången av tjugoåttonde
havandeskapsveckan skall gravsättas eller kremeras och beredas
gravplats på en allmän begravningsplats. Detsamma skall gälla för en
dödfödd som avlidit före utgången av tjugoåttonde
havandeskapsveckan om kvinnan begär det och ett läkarintyg om
dödsfallet lämnas till huvudmannen.
Kommittén har inte lämnat förslag i denna fråga.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen har påpekat att bestämmelsen i
23 § begravningsförordningen (1991:749) kan uppfattas så att
kyrkogårds- eller krematoriemyndigheterna får avgöra om gravsättning
eller kremering av en dödfödd som avlidit före utgången av tjugoåttonde
havandeskapsveckan får ske. Socialstyrelsen anser det angeläget att det i
begravningslagen klargörs att myndigheterna är skyldiga att
tillhandahålla dessa tjänster om kvinnan är folkbokförd inom deras
förvaltningsområde.
1998 års kyrkomöte: De föreslagna reglerna om skyldighet för
kyrkogårds- eller krematoriemyndigheterna att under vissa
förutsättningar tillhandahålla gravsättning eller kremering av foster
tillstyrks. Förslaget får dock inte uppfattas så att t.ex. en
sjukvårdsinrättning är förhindrad att till huvudmannen överlämna foster
för kremering. Kyrkomötet anser även att det råder oklarheter vid
jämförelse mellan regeringens förslag och bl.a. Socialstyrelsens allmänna
råd rörande omhändertagande av foster efter abort (SOSFS 1990:8).
Skälen för regeringens förslag: Beträffande begravning av dödfödda
gäller för närvarande följande. I begravningslagen eller
begravningsförordningen finns inte några föreskrifter som avser
dödfödda som avlidit efter tjugoåttonde havandeskapsveckan. Enligt
2 och 24 §§ folkbokföringslagen anmäls dessa dödfödda till
skattemyndigheten, men de folkbokförs inte. Däremot utfärdas enligt
Socialstyrelsen dödsbevis och dödsorsaksintyg och begravningslagens
bestämmelser om gravsättning och kremering tillämpas.
En dödfödd som avlidit före utgången av tjugoåttonde
havandeskapsveckan får enligt 23 § begravningsförordningen gravsättas
och kremeras utan intyg för gravsättning eller kremering, om ett
läkarintyg om dödsfallet lämnas till den som förvaltar
begravningsplatsen eller krematoriemyndigheten.
I 2 kap. 3 § begravningslagen anges att den som vid dödsfallet var
folkbokförd inom pastoratet, den kyrkliga samfälligheten eller
kommunen skall beredas gravplats på en allmän begravningsplats. Enligt
regeringens förslag i avsnitt 4.4.2 kommer det i lagen också att anges att
dödsboet efter den som var folkbokförd inom en huvudmans
förvaltningsområde skall tillhandahållas vissa begravningstjänster utan
kostnad för dödsboet.
Regeringen anser att det är angeläget att det av begravningslagen klart
framgår vad som gäller vid begravning av dödfödda. I lagen bör därför
införas regler som motsvarar den praxis som i dag tillämpas beträffande
rätten till gravplats m.m. för dödfödda som avlidit efter tjugoåttonde
havandeskapsveckan. När det gäller en dödfödd som avlidit före
utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan delar regeringen
Socialstyrelsens uppfattning att det bör vara kvinnan som avgör om
begravning skall ske. Enligt de principer som i andra sammanhang
tillämpas i fråga om foster bör avgörandet ytterst ligga på kvinnan. Under
förutsättning att ett läkarintyg om dödsfallet utfärdas och lämnas till
huvudmannen skall således gravsättning eller kremering ske i sådana fall.
Även dessa dödfödda bör ha rätt att beredas gravplats. Detta bör framgå
av lagen.
När bestämmelserna om dödfödda skall tillämpas bör kvinnans
folkbokföringsort avgöra inom vilken huvudmans förvaltningsområde
som gravsättning eller motsvarande skall ske.
I avsnitt 4.4.2 föreslår regeringen att de tjänster som utan kostnad skall
tillhandahållas dödsboet efter en avliden också skall tillhandahållas utan
kostnad när en dödfödd begravs.
1998 års kyrkomöte tar i sitt yttrande upp frågan om hur förslagen
förhåller sig till de gällande allmänna råden från Socialstyrelsen rörande
omhändertagande av foster efter abort (SOSFS 1990:8). Förslaget får
enligt kyrkomötet inte uppfattas så att t.ex. en sjukvårdsinrättning är
förhindrad att till huvudmannen överlämna foster för kremering.
Regeringens förslag rörande behandlingen av dödfödda foster avser
sådana förfaranden som utgör ett led i en begravning enligt
begravningslagens regler. Förslaget är inte avsett att inverka på de rutiner
för ett värdigt omhändertagande av foster som utvecklats med stöd av de
rekommendationer som Socialstyrelsen utfärdat.
Det bör framhållas att regeringens förslag till förändringar i
begravningslagen i allt väsentligt är sådana nödvändiga ändringar av
lagstiftningen som föranleds av de ändrade relationerna mellan staten och
Svenska kyrkan. Något underlag för en allmän översyn av
begravningslagen föreligger inte. Det finns inte heller något underlag för
att behandla frågor som rör omhändertagande av foster som inte skall
begravas enligt begravningslagens bestämmelser. Hithörande frågor
regleras för närvarande genom de allmänna råd som Socialstyrelsen
utfärdar. Enligt vad regeringen erfar kommer Socialstyrelsen att med
anledning av bl.a. de föreslagna ändringarna i begravningslagen
omarbeta de allmänna råden.
5 De kyrkliga kulturminnena
De förslag som behandlas i detta avsnitt har lämnats av Kommittén
angående det kyrkliga kulturarvet i betänkandet Staten och
trossamfunden, Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och
de kyrkliga arkiven (SOU 1997:43).
5.1 Kyrkoantikvarisk ersättning
5.1.1 Bakgrunden till regeringens förslag
Det kyrkliga kulturarvet
Kulturarvet är en omistlig och ofrånkomlig del av vår kulturella helhet
och identitet. Det är ett gemensamt arv från tidigare generationer, något
som står för kontinuitet och tradition, samtidigt som det ständigt
förändras. Kulturarvets betydelse kommer till uttryck i bl.a. lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen). I 1 kap. 1 §
föreskrivs att det är en nationell angelägenhet att skydda och bevara vår
kulturmiljö samt att ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som
stat och kommun skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön.
Svenska kyrkan är ansvarig för den största sammanhållna delen av vårt
kulturarv. Det kyrkliga kulturarvet är mångfacetterat och omfattar bl.a.
kyrkobyggnader, prästgårdar och andra byggnader, kyrkotomter, kyrkliga
inventarier, begravningsplatser samt kyrkliga arkiv och kyrkomusik. En
betydelsefull del av det kyrkliga kulturarvet är de kyrkliga
kulturmiljöerna.
Det kyrkliga kulturarvet har byggts upp under närmare ett årtusende
och har formats i kontinuerlig växelverkan med andra delar av samhället.
Genom kyrkans historiska ställning har det kommit att både avspegla och
utgöra en väsentlig del av Sveriges historia. Det är fråga om ett levande
kulturarv som genom århundradena fortlöpande har använts och alltjämt
används för samma ändamål. Det är också ett kulturarv som är
tillgängligt för alla, oberoende av exempelvis kyrkotillhörighet, ålder,
kön och medborgarskap. Var och en har möjlighet att uppleva
kyrkobyggnaderna och deras inventarier som historiska och antikvariska
minnesmärken, att ta del av konst och arkitektur, att lyssna på
kyrkomusik eller att söka en stund av stillhet och ro. De kyrkliga arkiven
är till följd av offentlighetsprincipen tillgängliga för alla. Det är av stor
betydelse att detta gemensamma kulturarv bevaras till kommande
generationer.
De kyrkliga kulturminnena
När det gäller vissa kategorier av den kyrkliga egendomen ställer staten
speciella krav i fråga om förvaltningen. I 4 kap. kulturminneslagen finns
det nämligen särskilda bestämmelser om skydd för kyrkobyggnader,
kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser. Skyddet för
dessa s.k. kyrkliga kulturminnen är generellt, dvs. oberoende av någon
myndighets beslut (se 4 kap. 1 §). De särskilda skyddsbestämmelserna
har sina rötter långt tillbaka i tiden och skall ses mot bakgrund av
Svenska kyrkans ställning i det svenska samhället genom århundradena.
Med kyrkobyggnad avses i kulturminneslagen byggnader som invigts
för Svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun
samt domkyrkor som står under egen förvaltning (4 kap. 2 § andra
stycket). Kyrkotomt definieras som ett område kring en kyrkobyggnad
som hör samman med byggnadens funktion och miljö och som inte är
begravningsplats (4 kap. 2 § tredje stycket). Begravningsplats är ett
område eller utrymme som är behörigen anordnat för och som har tagits i
anspråk för förvaring av avlidnas stoft eller aska, se 4 kap. 12 § första
stycket kulturminneslagen och 1 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144).
Bestämmelserna om skydd för kyrkliga inventarier omfattar inventarier
av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig
byggnad eller begravningsplats (4 kap. 6 § kulturminneslagen).
De generella skyddsbestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen
innebär i korthet att de kyrkliga kulturminnena skall vårdas och
underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas.
Förvaltningen skall präglas av respekt för egendomens och miljöernas
särskilda karaktär. Antikvariska krav måste beaktas. Vissa åtgärder
kräver tillstånd av länsstyrelsen. En kyrkobyggnad som är uppförd före
år 1940 eller en kyrkotomt eller begravningsplats som har tillkommit
dessförinnan får inte ändras på något väsentligt sätt utan tillstånd (4 kap.
3 och 13 §§). Riksantikvarieämbetet (RAÄ) kan under vissa
förutsättningar besluta att tillståndsplikten skall gälla också för en
kyrkobyggnad, kyrkotomt eller begravningsplats som har tillkommit
efter utgången av år 1939 (4 kap. 4 och 14 §§). I fråga om kyrkliga
inventarier av kulturhistoriskt värde, som inte tillhör någon enskild
person eller släkt, krävs det tillstånd från länsstyrelsen för att exempelvis
reparera eller ändra föremålet eller för att flytta det från den plats där det
sedan gammalt hör hemma (4 kap. 9 §).
Skyddsbestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen innebär att
möjligheterna att förfoga över och utnyttja egendomen inskränks.
Exempelvis kan möjligheten att bygga om och därmed anpassa en
kyrkobyggnad efter församlingens behov och önskemål vara begränsad.
Vidare kan bestämmelserna medföra att förvaltningen fördyras. Det kan
t.ex. röra sig om kostnader som följer av att det ställs krav på att ett visst
material eller en viss teknik skall användas vid en renovering eller att
arbetet skall genomföras under antikvarisk kontroll. Det kan också vara
fråga om kostnader som orsakas av särskilda krav på temperatur eller
luftfuktighet för att skydda vissa kategorier av egendom, t.ex.
träskulpturer och textilier. Det handlar alltså om kulturhistoriskt
motiverade extrakostnader som är en följd av de särskilda
skyddsbestämmelserna. Begrepp som används i detta sammanhang är
antikvariska merkostnader och kulturhistoriska överkostnader.
Bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen omfattar endast sådan
egendom som definieras som kyrkliga kulturminnen. Skyddsreglerna
gäller alltså inte för den egendom i övrigt som Svenska kyrkan förvaltar
och inte heller för egendom som tillhör andra fysiska eller juridiska
personer, exempelvis andra trossamfund. Sådan egendom kan i stället
under vissa förutsättningar skyddas som byggnadsminnen enligt
bestämmelserna i 3 kap. kulturminneslagen. Detta skydd gäller dock inte
generellt utan förutsätter ett särskilt beslut av länsstyrelsen.
Förvaltningen av de kyrkliga kulturminnena, liksom av den kyrkliga
egendomen i övrigt, finansieras i dag till största delen av
församlingsskatten. Andra finansieringskällor är avkastningen av
fastigheter och olika fonder. En viktig faktor vid underhåll av
kyrkobyggnader är kyrkobyggnadsbidraget som betalas ur kyrkofonden.
För omfattande restaureringsarbeten på de medeltida domkyrkorna samt
klosterkyrkorna i Vadstena och Varnhem kan i dag visst statsbidrag utgå.
RAÄ har överinseende över kulturminnesvården i landet, bl.a. i fråga
om de kyrkliga kulturminnena, medan länsstyrelserna ansvarar för
tillsynen i länen (1 kap. 2 § kulturminneslagen). Förutom myndigheterna
inom kulturmiljöområdet (de antikvariska myndigheterna) har de
regionala museerna, länsmuseerna, en viktig roll i kulturmiljöarbetet, se
2 § förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. (kulturminnes-
förordningen). Det finns också enstaka kommunala museer som deltar i
detta arbete.
Riksdagens principbeslut
Av riksdagens principbeslut följer att kulturminneslagens skydd för
kyrkliga kulturminnen skall behållas även vid ändrade relationer mellan
staten och Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80 s. 39 f.). Vidare uttalades
att relationsändringen inte bör leda till försämrade förutsättningar för
vård och underhåll av de kulturhistoriska värdena inom kyrkan. I
princippropositionen framhölls också att bevarandet av de kyrkliga
kulturvärdena är en angelägenhet för hela samhället och svenska folket
samt att det inte är rimligt att den totala kostnaden för detta
allmänintresse bärs endast av Svenska kyrkans medlemmar.
Skyddsbestämmelserna innebär inskränkningar och ibland fördyringar
vid skötseln av egendomen. Svenska kyrkan bör därför enligt
principbeslutet kunna få viss ersättning för vård av kulturhistoriskt
värdefull egendom (a. prop. s. 38).
Grunden för den statliga ersättningen är alltså de särskilda krav som
ställs i 4 kap. kulturminneslagen och som enligt principbeslutet skall
behållas även efter relationsändringen. Ersättningen skall, i den
utsträckning som den utgår, ses som en kompensation för begränsningar i
möjligheterna att förfoga över egendomen och för extrakostnader som
uppstår till följd av de generella skyddsbestämmelserna.
5.1.2 Ersättningens omfattning
I princippropositionen 1995/96:80 uttalades bl.a. att regeringen under år
1998 skall redovisa kostnaderna för och finansieringen av stat–
kyrkareformen samt att vägledande därvid skall vara en statsfinansiellt
neutral lösning (a. prop. s. 44). Regeringen tar nu ställning till kostnads-
och finansieringsfrågan, inklusive frågan om den statliga ersättningens
omfattning, för åren 2000–2009. Innan tidsperioden löper ut förutsätts att
regeringen överväger de med finansieringen av reformen
sammanhängande frågorna på nytt efter överläggningar med Svenska
kyrkan.
Regeringens förslag: Svenska kyrkan har fr.o.m. år 2002 rätt till viss
ersättning från staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i
samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena
(kyrkoantikvarisk ersättning). Den statliga ersättningen skall under
tioårsperioden utgå med följande nominella belopp. För år 2002 med
50 miljoner kronor, år 2003 med 100 miljoner kronor, år 2004 med
150 miljoner kronor, år 2005 med 200 miljoner kronor, år 2006 med
250 miljoner kronor, år 2007 med 300 miljoner kronor, år 2008 med
390 miljoner kronor, år 2009 med 460 miljoner kronor.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att den årliga statliga
ersättningen skall uppgå till ett belopp som motsvarar ca 460 miljoner
kronor i 1996 års penningvärde, vilket innebär 0,05 procent av det totala
kommunala skatteunderlaget. Enligt förslaget skall den statliga
ersättningen finansieras av en särskild skatt som tas ut proportionellt mot
inkomsten av alla skattskyldiga, både kyrkotillhöriga och icke-
kyrkotillhöriga. Kommittén har vidare föreslagit att kyrkan skall åta sig
att vidta åtgärder för att kyrkans sammanlagda uttag av kyrkoavgift
minskas i totalt samma omfattning som den statliga ersättningen uppgår
till.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll i avsnittet Den kulturhistoriskt
värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven en enkätfråga,
fråga 2, som rörde den föreslagna omfattningen av den statliga
ersättningen, ca 460 miljoner kronor i 1996 års penningvärde. Fråga 3
behandlade förslaget att den statliga ersättningen skall finansieras genom
en särskild statlig skatt som skall betalas av alla skattskyldiga. En
majoritet av remissinstanserna har ställt sig bakom förslagen. Fråga 6
gällde frågan om en minskning av kyrkoavgiften i förhållande till vad
som utgår i statlig ersättning. På denna fråga svarade en knapp majoritet
att förslaget bör genomföras.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 2
79 %
10 %
11 %
Fråga 3
81 %
15 %
4 %
Fråga 6
51 %
41 %
8 %
RAÄ anser att den föreslagna nivån på ersättningen är tillräcklig, men
att en eventuell höjning måste kunna prövas under pågående avtalsperiod
om förutsättningarna skulle ändras genom t.ex. en drastisk minskning av
kyrkans medlemsantal. Svenska kyrkans centralstyrelse och
Stiftsjuristernas förening menar att 460 miljoner kronor i 1996 års
penningvärde är en rimlig nivå för den statliga ersättningen. Enligt
Kammarkollegiet bör ersättningens storlek prövas årligen i den statliga
budgeten. Domkapitlet i Visby och Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund menar att det bör utredas vidare om beloppet är
tillräckligt. Ett antal kyrkokommuner, bl.a. Karlstads och Bettna kyrkliga
samfälligheter samt Ärtemarks församling, framför liknande synpunkter.
Bland de kyrkliga remissinstanser som har tagit upp frågan om
ersättningens storlek anser exempelvis Gryta kyrkliga samfällighet,
Länghems pastorat samt Falkenbergs, Svalövs, Pajala och Skorpeds
församlingar att beloppet är för lågt. Jämtlands läns museum menar att
460 miljoner kronor är en absolut miniminivå.
Ett antal remissinstanser, däribland Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket, Kammarkollegiet, Svenska kyrkans centralstyrelse,
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt
Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund/Sveriges
frikyrkosamråd, har avstyrkt förslaget att den statliga ersättningen skall
finansieras genom en särskild skatt. 41 procent av remissinstanserna har
avstyrkt förslaget att Svenska kyrkan skall åta sig att vidta åtgärder för
att det sammanlagda uttaget av kyrkoavgift minskas i totalt samma
omfattning som den statliga ersättningen uppgår till. Vidare har vissa
kyrkliga remissinstanser ifrågasatt om en avräkning är förenlig med den
lokala och regionala självstyrelsen inom Svenska kyrkan. Det har också
anförts att uttaget av kyrkoavgift är en inomkyrklig fråga.
1998 års kyrkomöte: Det är naturligt att den kyrkoantikvariska
ersättningen beräknas med utgångspunkt från de kulturhistoriskt
motiverade överkostnaderna för vården av kulturminnena. För att klara
dessa kostnader finns det ett behov av en kyrkoantikvarisk ersättning
motsvarande 460 miljoner kronor per år i 1996 års penningvärde.
Ersättningen bör årligen räknas upp med ett lämpligt index.
Konsekvenserna om behovet inte tillgodoses torde bli att kulturminnes-
lagens krav inte uppfylls. Det är inte acceptabelt att överväga en sänkt
ambitionsnivå. Det saknas anledning att införa en särskild skatt för att
finansiera den kyrkoantikvariska ersättningen. Överenskommelsen
mellan staten och Svenska kyrkan om vården av de kulturhistoriska
värdena bör omfatta 25 år.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt
innebär riksdagens principbeslut att Svenska kyrkan bör få en viss
ersättning från staten för vård och underhåll av de kyrkliga
kulturminnena, kyrkoantikvarisk ersättning.
Det bör, i enlighet med kommitténs förslag, införas en bestämmelse i
4 kap. kulturminneslagen om att Svenska kyrkan har rätt till viss
ersättning av staten för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena.
Kommitténs förslag innebär att den statliga ersättningen årligen bör
uppgå till ett belopp som motsvarar ca 460 miljoner kronor i 1996 års
penningvärde. Kommittén har anfört att vägledande för bedömningen
beträffande ersättningens storlek har varit hur mycket förvaltningen av de
kyrkliga kulturminnena kostar i dag och hur stor del av dessa kostnader
som kan antas vara en följd av skyddsbestämmelserna i 4 kap.
kulturminneslagen.
När det gäller frågan om den statliga ersättningens storlek måste dock
beaktas att det är förenat med svårigheter att bedöma omfattningen av
kostnaderna för att upprätthålla de kyrkliga kulturvärdena. Hänsyn måste
dessutom tas till ytterligare omständigheter. Bland annat vill regeringen
peka på att det under senare år i större utsträckning än tidigare har
genomförts kostnadskrävande underhåll och restaureringar av
kyrkobyggnader. En faktor som har medverkat till att göra detta möjligt
är att omfattningen av det s.k. kyrkobyggnadsbidraget ur kyrkofonden
har blivit allt större. Sedan starten år 1989 och fram till dagsläget har
summan utvecklats från drygt 30 miljoner kronor per år till att utgöra ca
90 miljoner kronor årligen.
Under åren 1998–2000 genomför staten och Svenska kyrkan ett
gemensamt sysselsättningsprogram, det s.k. miljardprogrammet för
kyrkliga jobb (se även avsnitt 13). Syftet med programmet är i första
hand att minska arbetslösheten genom att det skapas arbetstillfällen inom
Svenska kyrkan. Programmet skall dock även medverka till att bevara
och stärka de kyrkliga kulturvärdena. Sysselsättningsprogrammet gör det
möjligt för Svenska kyrkan att exempelvis rusta upp kyrkobyggnader och
andra byggnader samt att utföra nödvändigt underhåll.
Möjligheterna för Svenska kyrkan att genomföra angelägna projekt,
exempelvis större arbeten på kyrkliga byggnader, och därmed att stärka
kyrkan inför framtiden, har alltså ökat. Under de senaste åren har det
gjorts stora investeringar och det planeras ytterligare insatser inom ramen
för miljardprogrammet. Det finns därför goda förutsättningar för att
Svenska kyrkans kyrkobyggnader och de kyrkliga kulturminnena i övrigt
skall vara i ett allmänt sett gott skick vid relationsändringen och ett antal
år därefter. Detta gäller särskilt åren 2000 och 2001 då sysselsättnings-
programmet, som i stor utsträckning avser byggnadsarbeten, precis
kommer att ha avslutats.
Kyrkomötet gör gällande att det finns ett behov av en årlig kyrko-
antikvarisk ersättning motsvarande 460 miljoner kronor i 1996 års
penningvärde för att klara de kulturhistoriskt betingade överkostnaderna.
Om detta behov inte tillgodoses torde enligt kyrkomötet konsekvenserna
bli att kulturminneslagens krav inte kan uppfyllas.
Svenska kyrkan förvaltar i dag de kyrkliga kulturminnena på ett
förtjänstfullt sätt. Med hänsyn till de ekonomiska effekter som reformen
innebär för Svenska kyrkan (se vidare avsnitt 13) finns det enligt
regeringens uppfattning goda förutsättningar att kyrkan även fort-
sättningsvis skall kunna vårda och underhålla de kyrkliga kulturminnena
och därmed leva upp till de krav som följer av kulturminneslagens
bestämmelser.
Som inledningsvis framkommit tar regeringen nu ställning till frågan
om den kyrkoantikvariska ersättningens storlek för tidsperioden
2000–2009. I budgetsammanhang utgör en tioårsperiod ett långt
tidsperspektiv. Det bör inte komma i fråga att, som kyrkomötet förordar,
nu binda staten för betydande utgifter under längre tid än tio år. Någon
mer preciserad ståndpunkt beträffande långsiktigheten av statens
engagemang innehåller inte heller 1995 års principbeslut.
Med hänsyn till vad som ovan har anförts finner regeringen att den
statliga kyrkoantikvariska ersättningen under åren 2000–2009 bör uppgå
till de nominella belopp som framgår av tabell 5.1.
Tabell 5.1. Storleken av kyrkoantikvarisk ersättning åren 2000–2009
År
Kyrkoantikvarisk ersättning, netto
2000
0 kr
2001
0 kr
2002
50 000 000 kr
2003
100 000 000 kr
2004
150 000 000 kr
2005
200 000 000 kr
2006
250 000 000 kr
2007
300 000 000 kr
2008
390 000 000 kr
2009
460 000 000 kr
Regeringens förslag innebär att staten efter relationsändringen skjuter
till medel för vård och underhåll av de kyrkliga kulturvärdena och att
samtliga skattebetalare är med och finansierar detta. Som tidigare har
framgått (avsnitt 5.1.1) lämnas i dag endast visst statsbidrag för
exempelvis omfattande arbeten på de medeltida domkyrkorna samt
klosterkyrkorna i Vadstena och Varnhem. Genom den föreslagna
ersättningen får alltså Svenska kyrkan ett ekonomiskt tillskott för den
kyrkoantikvariska vården och underhållet jämfört med i dag.
I god tid före tioårsperiodens utgång skall ett underlag tas fram till en
allsidig belysning av de kyrkoantikvariska frågorna. Härigenom ges
möjlighet att inom lämplig tid efter relationsändringen följa upp och
analysera dessa frågor i belysning av såväl de ekonomiska förut-
sättningarna, som de krav som ställs på Svenska kyrkan till följd av
bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen. Utgångspunkten är att staten
i enlighet med principbeslutet om ändrade relationer mellan staten och
Svenska kyrkan, långsiktigt skall ge ersättning för vård och underhåll av
de kyrkliga kulturvärdena. Om inte erforderlig finansiering kan ordnas
inom reformens ram eller det aktuella utgiftsområdet, vilket är
regeringens ambition, är statens utgångspunkt att väsentligt minska det
statliga stödet efter tioårsperioden. Som framgår i avsnitt 13 kommer
regeringen att överväga att under perioden och för tiden därefter införa
någon form av avgift eller skatt. Något förslag om en skatte- eller
avgiftsfinansiering finns dock inte för närvarande. En sådan finansiering
av den kyrkoantikvariska ersättningen skulle innebära att det blir tydligt
för var och en att bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena är en
gemensam angelägenhet som bekostas av alla, både kyrkotillhöriga och
icke-tillhöriga. Vidare skulle det innebära en markering av de kyrkliga
kulturminnenas särskilda värde. Skulle detta inte visa sig lämpligt kan
det bli nödvändigt att pröva en sänkning av ambitionen på detta område.
Härvid bör beaktas att de särskilda krav som ställs på Svenska kyrkan till
följd av bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen som, till skillnad mot
bestämmelserna om byggnadsminnen i 3 kap., är generella. Det bör
prövas om reglerna kan göras mer likartade. En utgångspunkt bör härvid
vara betydelsen av att det kyrkliga kulturarvet bevaras till kommande
generationer.
Överväganden om ersättningens storlek efter tioårsperiodens utgång
bör ske efter särskilda överläggningar mellan staten och Svenska kyrkan.
Mot bakgrund av förslaget om den kyrkoantikvariska ersättningens
omfattning bör bestämmelsen i kulturminneslagen om Svenska kyrkans
rätt till ersättning för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena
inte träda i kraft förrän den 1 januari 2002.
I princippropositionen angavs att en utgångspunkt för det fortsatta
utredningsarbetet skall vara att Svenska kyrkans sammanlagda uttag av
kyrkoavgift minskas i totalt samma omfattning som den statliga
ersättningen (prop. 1995/96:80 s. 40). Samtidigt uttalades att detta
givetvis inte får innebära att man rubbar kyrkans rätt att självständigt
bestämma avgiftsuttaget.
Kommittén har ansett att dessa utgångspunkter är omöjliga att förena
och har mot denna bakgrund föreslagit att Svenska kyrkan skall åta sig
att vidta åtgärder för att kyrkans sammanlagda avgiftsuttag minskas i
totalt samma omfattning som den kyrkoantikvariska ersättningen uppgår
till. Frågan om en minskning av kyrkoavgiften har behandlats av ett stort
antal remissinstanser. Härvid har bl.a. framhållits att den lokala och
regionala självstyrelsen inom Svenska kyrkan innebär att det inte är
möjligt att påverka avgiftsuttaget.
Lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan är utformad på ett sätt som
möjliggör att den lokala och regionala självstyrelsen inom Svenska
kyrkan kan bestå. Bland annat skall storleken på kyrkoavgiften beslutas
av församlingar och/eller kyrkliga samfälligheter samt stift (se 8 §).
Det förhållandet att kyrkan får en statlig ersättning innebär att Svenska
kyrkan delvis avlastas kostnaderna för att upprätthålla de kyrkliga
kulturvärdena. Den totala ekonomiska belastningen på kyrkan minskar
alltså i samma utsträckning som ersättning utgår. Med hänsyn till detta
samt till de ekonomiska konsekvenser i övrigt som uppstår för Svenska
kyrkan med anledning av reformen, anser regeringen att det under
tioårsperioden till följd av stat–kyrkareformen finns ett utrymme för en
sänkning av kyrkoavgiften som bör utnyttjas (se vidare avsnitt 13).
5.1.3 Villkor för ersättningen
Regeringens förslag: Den kyrkoantikvariska ersättningen skall
fördelas av Svenska kyrkan. På nationell nivå skall ersättningen
fördelas mellan stiften. Stiften skall besluta om fördelningen inom sitt
område. Varje beslut om fördelning skall föregås av samråd med
myndigheter inom kulturmiljöområdet. Riksantikvarieämbetet skall
ges tillfälle att yttra sig över fördelningen mellan stiften. Respektive
länsstyrelse skall ges tillfälle att yttra sig över fördelningen inom
stiftet.
Den kyrkoantikvariska ersättningen omfattar de kyrkliga
kulturminnena enligt 4 kap. kulturminneslagen. Ersättningen får
endast användas för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband
med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll tre enkätfrågor i avsnittet Den
kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven
som rör detta avsnitt. I frågorna 7 och 8 behandlades förslaget att den
statliga ersättningen skall överföras till Svenska kyrkan för fördelning på
central respektive regional nivå. Fråga 9 gällde vad ersättningen får
användas till. Samtliga frågor besvarades med en stor majoritet för att
förslagen bör genomföras.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 7
90 %
7 %
2 %
Fråga 8
90 %
7 %
3 %
Fråga 9
91 %
6 %
3 %
RAÄ ställer sig bakom kommitténs förslag i fråga om fördelning och
användning av ersättningen. Svenska kyrkans centralstyrelse har inte
något att erinra mot förslaget beträffande administration av ersättningen.
Statskontoret anser att RAÄ bör förmedla den statliga ersättningen till
Svenska kyrkan. Kammarkollegiet och länsstyrelserna i Dalarnas,
Stockholms och Västerbottens län menar att fördelningen av den statliga
ersättningen bör göras av de antikvariska myndigheterna. Stockholms
kommun anser att även stadsmuseet bör ges möjligheter att framföra sina
synpunkter vid fördelningen på regional nivå.
Vissa remissinstanser, bl.a. Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund och Sveriges hembygdsförbund, menar att ersättningen
även bör kunna användas för driftskostnader, t.ex. i en övertalig-
hetssituation. Pastoratsförbundet förespråkar vidare att en del av den
kyrkoantikvariska ersättningen avsätts och används till utbildning,
samordning och utvecklingskunskap.
Stiftsjuristernas förening menar att ersättning bör utgå också till
prästgårdar och andra kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga miljöer, t.ex.
kyrkstäder.
Domkapitlet i Skara anser att de medeltida domkyrkornas behov av att
få del av den kyrkoantikvariska ersättningen särskilt måste beaktas.
Varnhems kyrkliga samfällighet samt Eggby-Istrums och Varnhems
församlingar tar upp frågan om kostnaderna för Varnhems klosterkyrka.
Vadstena, Hov och Strå församlingar pekar på de kostnader som
förvaltningen av Vadstena klosterkyrka innebär.
Ett antal remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm, RAÄ och
Statskontoret, betonar betydelsen av att de kyrkliga kulturminnena är
tillgängliga för var och en.
Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund/Sveriges
frikyrkosamråd (SST) anser att det statliga stödet bör omfatta
kulturhistoriskt värdefulla gudstjänstlokaler tillhöriga samtliga i landet
verksamma trossamfund – kristna och icke-kristna. Samma uppfattning
framförs av Förenade islamiska församlingar i Sverige.
Frälsningsarmén, Islamiska kulturcenterunionen i Sverige, Judiska
församlingarna i Sverige, Svenska ortodoxa prosteriet, Stockholms
katolska stift och Svenska missionsförbundet instämmer i SST:s yttrande.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag
Fördelningen av ersättningen
Frågan om vem som skall fördela den kyrkoantikvariska ersättningen har
stor betydelse. Kommittén har föreslagit att det skall överlämnas till
Svenska kyrkan att besluta om fördelningen. Enligt förslaget skall
Svenska kyrkan på nationell nivå besluta om en ramfördelning mellan
stiften. Varje stift skall sedan inom tilldelad ram fördela ersättningen
mellan de kyrkliga organ – församlingar eller motsvarande – som
förvaltar de kyrkliga kulturminnena.
Ett alternativ till en inomkyrklig fördelning är att ersättningen fördelas
av statliga organ. Fördelningen skulle då kunna ske på samma sätt som
när det gäller bidrag enligt förordningen (1993:379) om bidrag till
kulturmiljövård. Det skulle innebära att RAÄ gör en ramfördelning av
den kyrkoantikvariska ersättningen mellan länen och att sedan varje
länsstyrelse svarar för fördelningen inom respektive län. Om ersättningen
på detta sätt fördelas av myndigheterna inom kulturmiljöområdet
tillgodoses behovet av den särskilda kompetens i frågor som rör
förvaltning av kulturvärden som krävs vid fördelningen. RAÄ och
länsstyrelserna får vidare antas ha erforderlig överblick över
förhållandena i landet respektive länen. Eftersom det är länsstyrelsen
som prövar frågor om tillstånd i ärenden enligt 4 kap. kulturminneslagen
(se avsnitt 5.1.1) skulle det dessutom finnas en naturlig koppling mellan
tillståndsärenden och hantering av den kyrkoantikvariska ersättningen.
Det finns således skäl som talar för en lösning av detta slag.
Det måste dock beaktas att Svenska kyrkan har ansvaret för att de
kyrkliga kulturminnena vårdas och underhålls enligt bestämmelserna i
4 kap. kulturminneslagen, dvs. så att deras kulturhistoriska värde
bevaras. Detta ansvar bör vara en utgångspunkt för hur Svenska kyrkan
förvaltar egendomen. Särskilda hänsyn måste tas och det är nödvändigt
med en långsiktig planering. Det är exempelvis viktigt att upprätta vård-
och underhållsplaner som sträcker sig över längre tidsperioder samt att
med god framförhållning planera större renoveringar och restaureringar.
Om ersättningen fördelas genom Svenska kyrkan underlättas för kyrkan
att planera och att göra de prioriteringar som är en förutsättning för att
vård och underhåll skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt och
rationellt sätt. Vidare innebär en sådan ordning att Svenska kyrkan får
medel för att kunna ta ansvar för att de kyrkliga kulturvärdena bevaras.
Detta måste också anses vara i linje med vad som uttalas i principbeslutet
(prop. 1995/96:80 s. 40), nämligen att ersättningen, i den utsträckning
som den utgår, skall ingå som ett led i ett ömsesidigt åtagande av staten
och Svenska kyrkan att bevara de kulturhistoriska värdena inom kyrkan
samt att detta skall komma till uttryck i en långsiktig överenskommelse
mellan staten och kyrkan (se avsnitt 5.1.4). Förslaget om att fördelningen
av ersättningen skall ske via kyrkliga organ har vidare fått stöd av den
helt övervägande delen av remissinstanserna, bl.a. av RAÄ som är
central förvaltningsmyndighet inom kulturmiljöområdet.
Mot denna bakgrund bör Svenska kyrkan få ansvaret för att fördela den
kyrkoantikvariska ersättningen. En förutsättning för detta är givetvis att
fördelningen sker i enlighet med de villkor som gäller för ersättningen. I
annat fall kan det bli aktuellt att på nytt överväga frågan om vem som
skall fördela ersättningen.
Svenska kyrkan på nationell nivå bör fördela ersättningen mellan
stiften. Det bör sedan vara en uppgift för stiften att besluta om
fördelningen inom respektive område. Att den slutliga fördelningen sker
på stiftsnivå ökar möjligheterna att ta till vara regionala samordnings-
och rationaliseringsfördelar.
Besluten om fördelning bör föregås av samråd med myndigheter inom
kulturmiljöområdet. När det gäller beslut på nationell nivå, dvs. beslut
om ramfördelning mellan stiften, bör det inhämtas yttrande från RAÄ.
Det är naturligt med tanke på RAÄ:s uppgift som central myndighet. I
fråga om beslut på regional nivå, inom stiften, bör respektive länsstyrelse
ges tillfälle att yttra sig. En sådan ordning är ändamålsenlig med hänsyn
till att länsstyrelsen har ansvar för den övergripande tillsynen över
kulturmiljön i länet, liksom för handläggningen av ärenden enligt 4 kap.
kulturminneslagen. Länsstyrelsen bör yttra sig såväl över de enskilda
ansökningarna om ersättning, som över prioriteringarna inom den egna
delen av stiftet. Av 2 § kulturminnesförordningen följer att länsstyrelsen
vid sin tillsyn över kulturminnesvården skall samverka med
kulturminnesvårdande organ inom länet. Förutom länsmuseerna avses
härmed t.ex. kommunala museer som Stockholms stadsmuseum.
Även om förslaget innebär att beslut om fördelning skall föregås av
samråd med myndigheter inom kulturmiljöområdet, är det betydelsefullt
att det inom Svenska kyrkan finns sådan kompetens som behövs när det
gäller vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. Detta är viktigt
vid fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen liksom vid
genomförandet av den faktiska förvaltningen. Svenska kyrkan bör därför
inom ramen för den förutsatta överenskommelsen med staten (se närmare
avsnitt 5.1.4) åta sig att svara för att erforderlig kompetens finns inom
den egna organisationen.
Villkor för ersättningen
Av principbeslutet följer att den statliga ersättningen till Svenska kyrkan
endast skall avse sådan egendom som för närvarande definieras som
kyrkliga kulturminnen enligt 4 kap. kulturminneslagen, dvs.
kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravnings-
platser. Ersättningen avser alltså inte annan egendom som Svenska
kyrkan förvaltar och som har kulturhistoriskt värde.
Den kyrkoantikvariska ersättningen är avsedd bara för den del av
kostnaderna för förvaltningen av de kyrkliga kulturminnena som är en
följd av bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen. Det är med andra
ord fråga om sådana extrakostnader, s.k. antikvariska merkostnader eller
kulturhistoriska överkostnader, som uppkommer på grund av
kulturhistoriska hänsynstaganden (se avsnitt 5.1.1).
Ersättningen är alltså inte avsedd för övriga kostnader för de kyrkliga
kulturminnena och inte heller för förvaltning av annan kyrklig egendom,
för att bedriva verksamhet eller för administration. Vidare får
ersättningen självfallet inte användas för åtgärder som står i konflikt med
kulturminneslagens bestämmelser. Detta understryker betydelsen av att
myndigheterna inom kulturmiljöområdet medverkar inför varje beslut,
liksom av att erforderlig kompetens finns inom den kyrkliga
organisationen.
Kommittén har uttalat att ersättningen i första hand bör användas till
extrakostnader vid mer omfattande åtgärder såsom större renoveringar
och restaureringar. Med hänvisning till betydelsen av ett kontinuerligt
genomfört underhåll har kommittén dock ansett att ersättning i vissa fall
även skall kunna lämnas vid löpande underhållsarbeten, under
förutsättning att det är fråga om åtgärder som syftar till att bevara de
kulturhistoriska värdena. Kostnader för drift och enklare, mindre
underhåll måste däremot, enligt kommitténs bedömning, anses vara ett
led i en normal egendomsförvaltning och utgöra en förutsättning för att
verksamhet över huvud taget skall kunna bedrivas. Ersättning skall,
enligt kommittén, inte utgå för sådana kostnader som Svenska kyrkan
under alla förhållanden har att räkna med.
Enligt regeringens uppfattning bör kommitténs uttalanden vara
utgångspunkt för vad ersättningen skall användas till. Frågan om en
åtgärd bör berättiga till ersättning samt i så fall hur stor del av kostnaden
som kan anses vara en följd av kulturhistoriska hänsynstaganden måste
dock avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Den
närmare bedömningen måste göras av det fördelande organet. Härvid bör
de synpunkter som lämnas av de antikvariska myndigheterna inför
beslutet givetvis tillmätas stor betydelse.
Ett antal remissinstanser har tagit upp frågeställningen om den
kyrkoantikvariska ersättningen skall kunna användas för driftskostnader i
de fall en församling eller motsvarande inte anser sig behöva
kyrkobyggnaden för den kyrkliga verksamheten och det bara är hänsyn
till de kulturhistoriska värdena som motiverar ett bevarande, dvs. i en s.k.
övertalighetssituation.
Skyddsbestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen gäller oberoende av
om en kyrkobyggnad används eller inte. Även en kyrkobyggnad som tas
ur bruk av Svenska kyrkan omfattas alltså av bestämmelserna (jfr avsnitt
5.3.1). De kyrkliga organ som fördelar ersättningen svarar för att göra det
möjligt för de enskilda förvaltarna att upprätthålla de kyrkliga
kulturvärdena. Ersättningen måste alltså fördelas så att det skapas
faktiska förutsättningar för att uppfylla de krav som följer av 4 kap.
kulturminneslagen. Som nämnts bör ersättning i princip inte lämnas för
driftskostnader. Om det endast är kulturhistoriska intressen som
motiverar ett bevarande av en kyrkobyggnad bör det emellertid kunna
övervägas om ersättningen undantagsvis skall kunna användas även för
sådana kostnader. Det fördelande organet får efter samråd med
antikvariska myndigheter och med utgångspunkt från de faktiska
omständigheterna göra den närmare bedömningen.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har förordat att en
del av ersättningen avsätts och används till utbildning, samordning och
utvecklingskunskap. Enligt regeringens uppfattning bör den statliga
ersättningen dock inte användas för kompetensutveckling eller liknande
ändamål. Det är en angelägenhet för Svenska kyrkan att försäkra sig om
att den personal som förvaltar den kyrkliga egendomen har erforderlig
kompetens och kunskap samt att ha ansvar för samordning och
kompetensutveckling. I detta ligger att svara för de kostnader som detta
innebär.
Staten har i viss utsträckning lämnat bidrag till underhållskostnader för
de medeltida domkyrkorna. Även klosterkyrkorna i Vadstena och
Varnhem har fått visst statsbidrag. Bakgrunden till detta är att dessa
kyrkobyggnader av antikvariska och historiska skäl anses vara av
riksintresse. Något sådant särskilt stöd bör inte utgå efter
relationsändringen. Regeringen förutsätter dock att Svenska kyrkan vid
fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen beaktar dessa
kyrkobyggnaders särställning.
Det förvaltande organets ekonomiska förutsättningar bör inte tillmätas
betydelse vid fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen.
Ersättningen får inte bli en komponent i det inomkyrkliga
utjämningssystemet.
Den statliga ersättningen bör reduceras om omfattningen av Svenska
kyrkans ansvar för de kyrkliga kulturminnena på något väsentligt sätt
ändras. Så kan exempelvis vara fallet om en kyrkobyggnad överlåts eller
rivs. Denna fråga bör behandlas inom ramen för överenskommelsen
mellan staten och Svenska kyrkan (se vidare avsnitt 5.1.4). Som RAÄ har
förordat i sitt remissyttrande bör det i överenskommelsen även regleras
hur en sådan nedsättning skall beräknas. Härigenom blir det möjligt för
kyrkan att överblicka hur den statliga ersättningen påverkas av en
överlåtelse eller en rivning av en kyrkobyggnad.
Som närmare behandlas i avsnitt 5.2 anser regeringen att det bör
inrättas samrådsgrupper för frågor som rör de kyrkliga kulturvärdena
med representanter för staten genom de antikvariska myndigheterna och
för Svenska kyrkan. Det får förutsättas att övergripande frågor med
anledning av den kyrkoantikvariska ersättningen och dess användning
behandlas inom ramen för dessa grupper.
Principerna för fördelning av den kyrkoantikvariska ersättningen bör
framgå av den tidigare föreslagna bestämmelsen i 4 kap. kultur-
minneslagen (se avsnitt 5.1.2). Handlingar som avser fördelningen och
användningen av ersättningen bör omfattas av en offentligrättsligt
reglerad handlingsoffentlighet (se vidare avsnitt 6).
Administration samt uppföljning och utvärdering
Det måste inom Svenska kyrkan finnas ett väl fungerande och enhetligt
system för fördelning och ekonomisk förvaltning av den
kyrkoantikvariska ersättningen. Det bör vara en inomkyrklig
angelägenhet att utforma och bygga upp ett sådant system, givetvis inom
ramen för vad som anges i villkoren för ersättningen eller i
kulturminneslagen eller annan lagstiftning. Regeringen förutsätter att
arbetet med att finna former för hanteringen av ersättningen bedrivs i
samråd med myndigheterna inom kulturmiljöområdet. Det system som
skapas bör vara enkelt att administrera och överblicka och bör inte
innebära långa handläggningstider.
Svenska kyrkan bör i förhållande till staten svara för att ersättningen
fördelas och används i enlighet med de mål och villkor som anges ovan
eller som i övrigt uppställs, exempelvis i överenskommelsen mellan
staten och kyrkan (se avsnitt 5.1.4) eller i samband med den årliga
överföringen av ersättningen. Staten måste ha reella möjligheter att följa
upp och utvärdera ersättningens fördelning och användning. Svenska
kyrkan bör därför varje år lämna regeringen en redovisning av hur
ersättningen har använts, bl.a. avseende vilka åtgärder som har vidtagits
och vilka resultat som har uppnåtts. Det är viktigt att redovisningen ger
möjlighet att göra en uppföljning och utvärdering från såväl ekonomisk
som antikvarisk synpunkt. De närmare formerna för redovisning bör
utformas i samråd med RAÄ. Frågan om redovisning bör behandlas inom
ramen för överenskommelsen mellan staten och Svenska kyrkan (se
vidare avsnitt 5.1.4).
Övrigt
Det är av stor betydelse att tillgängligheten till de kyrkliga kulturminnena
är god. En förutsättning för den statliga ersättningen bör vara att de
kyrkliga kulturminnena hålls tillgängliga för var och en i minst samma
utsträckning som tidigare. Denna fråga bör behandlas närmare i
överenskommelsen mellan staten och Svenska kyrkan (se nästa avsnitt).
5.1.4 Överenskommelsen
Regeringens bedömning: Det träffas en överenskommelse mellan
staten och Svenska kyrkan i frågor som rör de kulturhistoriska
värdena inom kyrkan. Överenskommelsen skall gälla tills vidare. En
löpande utvärdering och uppföljning skall göras vid s.k. kontroll-
stationer. Den första kontrollstationen skall infalla under år 2009.
Därefter skall kontrollstationerna infalla vart femte år.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har dock föreslagit att överenskommelsen skall gälla för en
tid av 25 år.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll två enkätfrågor i avsnittet Den
kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven
som rör detta avsnitt. I fråga 10 behandlades förslaget om en 25-årig
principöverenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan. Fråga 11
rörde uppföljning och utvärdering av den statliga ersättningen vid s.k.
kontrollstationer. Båda frågorna besvarades med en stor majoritet för att
förslagen bör genomföras.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 10
86 %
9 %
4 %
Fråga 11
90 %
6 %
3 %
Svea hovrätt för fram tanken på att i kulturminneslagen ta in ett
konkret bemyndigande att ingå avtal om den närmare användningen av
den statliga ersättningen. Enligt RAÄ bör Svenska kyrkans åtagande att
på bästa sätt förvalta i princip alla landets kyrkor, liksom statens
fortlöpande ansvar för att skapa praktiska förutsättningar för att
upprätthålla de kyrkliga kulturvärdena, framgå tydligt i
överenskommelsen. RAÄ anför vidare att avtalet bör precisera nivå och
omfattning för Svenska kyrkans skyldighet att underhålla
kyrkobyggnaderna och övriga kyrkliga kulturminnen. RAÄ föreslår att
den första kontrollstationen äger rum efter tre år. Enligt RAÄ bör
storleken på den kyrkoantikvariska ersättningen regleras i
överenskommelsen. RAÄ förordar vidare att det i överenskommelsen
även regleras hur en nedsättning av ersättningen skall beräknas vid en
eventuell överlåtelse eller rivning av en kyrkobyggnad. Svenska kyrkans
centralstyrelse stöder förslaget att överenskommelsen skall löpa över en
tidsperiod av 25 år. Några remissinstanser, bl.a. Alunda, Bäckebo,
Hidinge och Huaröds församlingar, anser att den angivna tidsperioden är
för kort. Enligt Södertälje kyrkliga samfällighet samt Fjärås och Östra
Huseby församlingar bör tiden för överenskommelsen vara minst 50 år.
Ett antal kyrkokommuner, däribland Burträsks, Nora, Nederkalix, Ilsbo
och Hjorteds församlingar samt Mörlunda kyrkliga samfällighet, menar
att överenskommelsen inte bör tidsbegränsas. Svenska kyrkans unga
anser att 25 år är en för lång tid för överenskommelsen.
1998 års kyrkomöte: För att det skall vara fråga om långsiktighet och
för att nå en önskvärd stabilitet bör överenskommelsen mellan staten och
Svenska kyrkan om vården av de kulturhistoriska värdena sträcka sig
över 25 år. Tio år är en för kort tid i detta sammanhang. Kontrollstationer
bör med början år 2005 infalla vart femte år. Vid dessa kontrollstationer
kan den kyrkoantikvariska ersättningens omfattning och användning
prövas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt riksdagens principbeslut skall
det träffas en långsiktig överenskommelse mellan staten och Svenska
kyrkan avseende de kulturhistoriska värdena inom Svenska kyrkan (prop.
1995/96:80 s. 40).
Det kyrkliga kulturarvets betydelse och det gemensamma intresset av
att det bevaras motiverar, enligt regeringens bedömning, att
överenskommelsen inte tidsbegränsas utan löper tills vidare. En annan
sak är att förslaget i fråga om den kyrkoantikvariska ersättningens
omfattning och finansiering avser åren 2000–2009, dvs. en period om tio
år (se avsnitt 5.1.2).
Det är lämpligt att, som kommittén har föreslagit, lägga in s.k.
kontrollstationer under överenskommelsens löptid. Vid dessa bör det
bl.a. göras en analys av frågor som rör de kyrkliga kulturvärdena och en
uppföljning och utvärdering av de resultat som har uppnåtts. Mot
bakgrund av förslaget i fråga om den kyrkoantikvariska ersättningen i
avsnitt 5.1.2 är det rimligt att den första kontrollstationen infaller under
år 2009. Därefter bör kontrollstationerna infalla vart femte år. Det finns
inte skäl att lägga in den första kontrollstationen redan under år 2005 som
kyrkomötet har förordat.
Överenskommelsen bör behandla allmänna frågor som rör de
kulturhistoriska värdena inom Svenska kyrkan. De närmare villkoren bör
formuleras fram till och med nästföljande kontrollstation. Inom ramen
för överenskommelsen bör bl.a. behandlas frågan om justering av den
statliga ersättningen för det fall omfattningen av Svenska kyrkans ansvar
för de kyrkliga kulturminnena på något väsentligt sätt ändras.
I övrigt bör det av överenskommelsen framgå bl.a. att Svenska kyrkan
åtar sig att svara för att erforderlig kompetens i frågor som rör
förvaltningen av de kyrkliga kulturvärdena finns inom den kyrkliga
organisationen och att Svenska kyrkan svarar för att de kyrkliga
kulturminnena i framtiden är tillgängliga för var och en – oberoende av
exempelvis kyrkotillhörighet – i minst samma utsträckning som före
relationsändringen. Vidare bör det i överenskommelsen tas upp frågan
om samverkan mellan de antikvariska myndigheterna och Svenska
kyrkan, bl.a. genom samrådsgrupper på central och regional nivå (se
vidare avsnitt 5.2). Även frågan om en reducering av ersättningen vid en
eventuell överlåtelse eller rivning av en kyrkobyggnad bör behandlas i
överenskommelsen (se avsnitt 5.1.3). Som RAÄ har förordat i sitt
remissyttrande bör det i överenskommelsen även regleras hur en sådan
nedsättning skall beräknas. I överenskommelsen bör också frågan om
Svenska kyrkans redovisning av den kyrkoantikvariska ersättningen tas
upp (se avsnitt 5.1.3 ).
Det är en uppgift för regeringen att träffa överenskommelsen med
Svenska kyrkan. Något bemyndigande i lag behövs inte.
5.2 Samverkan i frågor som rör de kyrkliga
kulturvärdena
Regeringens bedömning: Det skapas samrådsgrupper för frågor som
rör de kyrkliga kulturvärdena. Samrådsgrupperna bör bestå av
representanter för de antikvariska myndigheterna och Svenska kyrkan.
Det bör finnas samrådsgrupper på central och regional nivå.
Samrådsgrupperna bör vara ett forum för kunskaps- och
erfarenhetsutbyte.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll en enkätfråga i avsnittet Den
kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven,
fråga 1, som handlade om förslaget att det skall skapas särskilda
samrådsgrupper på central och regional nivå. En stor majoritet av
remissinstanserna har ställt sig bakom förslaget.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 1
91 %
7 %
2 %
Endast ett fåtal remissinstanser har behandlat frågan om
samrådsgrupper i sina yttranden.
RAÄ menar att arbetet i grupperna kommer att bli viktigt för att bygga
upp och vidmakthålla en inomkyrklig kompetens för kulturhistoriskt
förankrad vård av det kyrkliga kulturarvet. Sveriges hembygdsförbund
pekar på betydelsen av att samverka även med lokala museer. Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund avstyrker förslaget om
regionala samrådsgrupper. Domkapitlet i Västerås befarar att de
föreslagna samrådsgrupperna ökar byråkratin och kostnaderna för kyrkan
och de statliga organen. Eggvena och Götlunda församlingar framför
liknande synpunkter. Ett antal kyrkokommuner, däribland Djurö
församling, anser att det inte behövs fast inrättade samrådsgrupper, utan
menar att det är tillräckligt med särskilt avgränsade projekt.
1998 års kyrkomöte tillstyrker att det bildas samrådsgrupper för
kunskaps- och erfarenhetsutbyte i frågor som rör de kyrkliga
kulturvärdena. Till det som kan behöva behandlas i dessa grupper hör
enligt kyrkomötet avvägningen mellan önskan att förändra kyrkorummet
utifrån församlingens och gudstjänstens behov och strävan att bevara de
kulturhistoriska värdena för deras egen skull. Det är viktigt att utveckla
en ömsesidig förståelse och söka efter lösningar som kan tillgodose såväl
de liturgiskt som de antikvariskt betingade önskemålen.
Skälen för regeringens bedömning: Såväl Svenska kyrkan som
myndigheter och museer inom kulturmiljöområdet har viktiga uppgifter
när det gäller det kyrkliga kulturarvet. Svenska kyrkan ansvarar för att de
kyrkliga kulturminnena vårdas och underhålls så att deras
kulturhistoriska värde bevaras. De antikvariska myndigheterna, RAÄ och
länsstyrelserna, har väsentliga funktioner genom att tillhandahålla
expertkunskap och att svara för tillämpningen av skyddsbestämmelserna
i kulturminneslagen. Vid sidan av myndigheterna medverkar de regionala
museerna, bl.a. genom att bygga upp och förmedla kunskap i frågor som
rör kulturhistoriskt värdefull egendom. Det finns också enstaka
kommunala museer som deltar i kulturmiljöarbetet.
Förvaltningen av de kyrkliga kulturminnena förutsätter alltså ett nära
samarbete mellan Svenska kyrkan och kulturmiljöområdets myndigheter
och museer. Fortlöpande informationsutbyte och diskussioner i
gemensamma frågor ökar kunskapen om och förståelsen för olika krav
och behov och skapar därmed förutsättningar för att hitta
samförståndslösningar.
Inför framtiden är det angeläget att ta till vara och utveckla det
samarbete som redan finns när det gäller kulturvärdena inom Svenska
kyrkan. I dag är det vanligast med kontakter i enskilda ärenden, dvs. när
en församling eller motsvarande skall genomföra en tillståndspliktig
åtgärd enligt 4 kap. kulturminneslagen. Beträffande frågor av mer allmän
natur finns det inte någon fast form för fortlöpande samverkan, utan
kontakterna rör vanligen speciella uppgifter och projekt. Som exempel
kan nämnas Tidernas kyrka som är ett samarbetsprojekt mellan Svenska
kyrkan och RAÄ. Med hänsyn till den nya situation som
relationsändringen innebär torde behovet av kontinuerliga kontakter i
övergripande frågor öka. Det är därför väl motiverat att, som kommittén
har föreslagit, skapa särskilda samrådsgrupper med representanter för
staten och Svenska kyrkan. Det bör inrättas en samrådsgrupp på central
nivå. Vidare bör det finnas en regional samrådsgrupp i varje stift.
Arbetet inom samrådsgrupperna bör inriktas på en fortlöpande dialog
och ett utbyte av kunskaper och erfarenheter i frågor som avser de
kyrkliga kulturvärdena. Det kan exempelvis röra sig om att belysa frågor
om vård och underhåll eller användning av de kyrkliga kulturminnena
utifrån olika aspekter – antikvariska, estetiska, pastorala, liturgiska,
ekonomiska och funktionella. En viktig uppgift bör vara att finna former
för att sprida information. Samrådsgrupperna bör inte ha några
beslutsfunktioner och bör inte heller behandla enskilda ärenden.
Samarbetet inom ramen för samrådsgrupperna bör dock kunna bidra till
ökad kunskap om och förståelse för olika krav och behov och därmed
skapa förutsättningar för att hitta samförståndslösningar, exempelvis vid
sådana avvägningar mellan önskan att förändra kyrkorummet utifrån
församlingens och gudstjänstens behov och strävan att bevara de
kulturhistoriska värdena som kyrkomötet avser.
I den centrala samrådsgruppen bör staten representeras av RAÄ. Vem
eller vilka som skall representera kyrkan blir en inomkyrklig
angelägenhet. Gruppen bör bl.a. följa utvecklingen på området och
uppmärksamma behov av utbildning och kompetensutveckling. En
uppgift bör vara att arbeta för att information och kunskap i frågor som
rör de kyrkliga kulturvärdena sprids inom kulturmiljösektorn och
Svenska kyrkan.
I de regionala grupperna bör det ingå representanter för stiftet och
länsstyrelserna. Med hänsyn till den betydelse som museerna inom
kulturmiljöområdet har i arbetet med de kyrkliga kulturminnena i länen
bör även dessa vara representerade i gruppen. Det är lämpligt att i
respektive region bygga vidare på de nätverk och det samarbete som
många gånger redan finns. De regionala grupperna bör följa arbetet och
verksamheten inom stiftet samt verka för informations- och
kunskapsutbyte mellan organ inom såväl kulturmiljöområdet som
Svenska kyrkan.
Enligt regeringens uppfattning bör det vara en uppgift för RAÄ att i
samverkan med Svenska kyrkan ta fram underlag för samrådsgruppernas
närmare sammansättning och uppgifter. Det är angeläget att de grupper
som skapas inte blir tungrodda och kostnadskrävande i administrativt
hänseende. Ett antal remissinstanser menar att församlingar eller
motsvarande – dvs. de faktiska förvaltarna – bör vara representerade i
grupperna. Det är rimligt att denna fråga övervägs i arbetet med att finna
former för samrådsgrupperna.
Samrådsgrupperna är inte avsedda att ersätta andra former av
samverkan mellan de antikvariska myndigheterna och museerna och
Svenska kyrkan. Samarbetet mellan kulturmiljöområdets och Svenska
kyrkans organ kan – och bör – ta sig olika uttryck. Syftet är att
samrådsgrupperna skall utgöra ett forum för kontinuerligt erfarenhets-
och kunskapsutbyte och därmed vara ett komplement till exempelvis
kontakter i enskilda ärenden eller särskilda projekt.
Det bör i framtiden vara en uppgift för såväl staten som Svenska
kyrkan att verka för att det skapas förutsättningar för samverkan i
övergripande frågor liksom i den löpande ärendehanteringen. Det är av
grundläggande betydelse att samverkan sker utifrån en tydlig roll- och
ansvarsfördelning. Frågan om samarbete, bl.a. i samrådsgrupper, bör
behandlas inom ramen för den föreslagna överenskommelsen (se avsnitt
5.1.4).
5.3 Kulturminneslagen efter relationsändringen
Av riksdagens principbeslut framgår att kulturminneslagens skydd för
kyrkliga kulturminnen skall behållas även vid ändrade relationer mellan
staten och Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80 s. 39). Relationsändringen i
sig innebär dock att det finns behov av vissa ändringar i bestämmelserna.
Det beror bl.a. på att den kyrkliga organisationen, förutom genom vissa
grundläggande föreskrifter i lagen om Svenska kyrkan, inte kommer att
vara offentligrättsligt reglerad i framtiden. Regeringen föreslår vidare
vissa kompletteringar i 4 kap. kulturminneslagen. Bland annat bör det
enligt regeringens uppfattning finnas en bestämmelse om den
kyrkoantikvariska ersättningen och dess fördelning (avsnitt 5.1.2 och
5.1.3). Det bör vidare införas en föreskrift som gör det möjligt att ingripa
för att åstadkomma rättelse om bestämmelser och beslut enligt 4 kap.
kulturminneslagen inte följs (avsnitt 5.3.3).
5.3.1 Kyrkobyggnader
Regeringens förslag: Skyddet för kyrkobyggnader i 4 kap.
kulturminneslagen skall gälla oavsett ägare. Med kyrkobyggnad avses
en byggnad som före den 1 januari 2000 har invigts för Svenska
kyrkans gudstjänst och den 1 januari 2000 ägdes eller förvaltades av
Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att en överlåtelse av
en kyrkobyggnad skall anmälas till länsstyrelsen samt att förvärvet inte
skall bli giltigt förrän länsstyrelsen har beslutat i fråga om
byggnadsminnesförklaring eller sex månader har gått från det att
anmälan kom in till länsstyrelsen. Vidare har kommittén föreslagit att
kyrkobyggnad skall definieras som en byggnad som har invigts för
Svenska kyrkans gudstjänst och som det ankommer på Svenska kyrkan
eller någon av dess organisatoriska delar att förvalta.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll inte någon särskild enkätfråga
som avsåg förslaget avseende överlåtelse av en kyrkobyggnad. Det är
endast ett fåtal remissinstanser som i sina yttranden har tagit upp det
förslaget eller den föreslagna definitionen av begreppet kyrkobyggnad.
Hovrätten för Västra Sverige har inget att erinra mot förslaget att en
överlåtelse av en kyrkobyggnad skall anmälas till länsstyrelsen. RAÄ
föreslår att skyddsbestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen skall gälla
även sedan en kyrka har överlåtits och att en överlåtelse av en
kyrkobyggnad eller kyrkotomt skall kräva tillstånd från länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Hallands län förordar att länsstyrelsens tillstånd skall
krävas för att en överlåtelse av en kyrkobyggnad skall bli giltig. Ett
alternativ till förslaget att länsstyrelsen skall kunna utfärda en
byggnadsminnesförklaring är, enligt länsstyrelsen, att kyrkobyggnaden
även i fortsättningen ges ett skydd enligt 4 kap. kulturminneslagen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att det generella lagskyddet
enligt 4 kap. kulturminneslagen skall gälla för de kyrkliga kulturminnena
oberoende av framtida ägare.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 2 § kulturminneslagen
skall kyrkobyggnader vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska
värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas.
Vidare gäller att en kyrkobyggnad som är uppförd före utgången av
år 1939 inte får ändras på något väsentligt sätt utan länsstyrelsens
tillstånd (4 kap. 3 §). RAÄ har möjlighet att besluta att tillståndsplikten
skall gälla också kyrkobyggnader som är uppförda efter utgången av år
1939 (4 kap. 4 §). Tillståndspliktiga åtgärder är exempelvis rivning,
flyttning och ombyggnad. Skyddsreglerna för kyrkobyggnader är, till
skillnad mot vad som gäller i fråga om liknande regler beträffande
byggnadsminnen enligt 3 kap. kulturminneslagen, inte tillämpliga i
förhållande till en ny ägare. Det finns inte heller några bestämmelser som
särskilt reglerar hur en kyrkobyggnads kulturhistoriska värde skall kunna
skyddas i samband med en överlåtelse.
Regeringen delar kommitténs bedömning att kyrkor förmodligen
endast undantagsvis kommer att tas ur bruk och att det därmed kommer
att vara ytterst sällsynt med en överlåtelse av en kyrkobyggnad. Det är
dock angeläget att det finns möjlighet att tillgodose de kulturhistoriska
skyddsintressena i de fall detta sker.
Enligt kommitténs förslag skall en överlåtelse av en kyrkobyggnad
anmälas till länsstyrelsen. Det blir då möjligt för länsstyrelsen att
tillgodose behovet av skydd för de kulturhistoriska värdena genom en
byggnadsminnesförklaring enligt 3 kap. kulturminneslagen. Förvärvet
blir, enligt förslaget, inte giltigt förrän länsstyrelsen har beslutat i fråga
om byggnadsminnesförklaring eller sex månader har gått från det att
anmälan kom in till länsstyrelsen. Några remissinstanser har i stället
föreslagit att det generella skyddet i 4 kap. kulturminneslagen skall gälla
även i förhållande till en förvärvare.
Kyrkobyggnadernas särskilda karaktär och den betydelse som de har
som en central del av vårt nationella kulturarv motiverar att de omfattas
av ett starkt skydd. Det förhållandet att byggnaden överlåts innebär i sig
inte att det kulturhistoriska värdet, och därmed inte heller behovet av
skydd, minskar. Så gott som alla kyrkobyggnader som skyddas enligt
4 kap. kulturminneslagen torde ha ett så stort kulturhistoriskt värde att de
kan bli föremål för en byggnadsminnesförklaring. Mot bakgrund härav
bör skyddet omfatta byggnaden som sådan, oberoende av vem som är
ägare. Bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen bör alltså gälla även i
förhållande till en förvärvare. Det innebär att kommitténs förslag inte bör
genomföras. Därmed slipper man den administration som förslaget skulle
ha inneburit. Vidare undviks den osäkerhet som skulle ha följt av att en
överlåtelse inte blev giltig förrän länsstyrelsen beslutat i fråga om
byggnadsminnesförklaring eller sex månader gått sedan anmälan gjordes.
Den av regeringen föreslagna ordningen innebär att det är möjligt för en
presumtiv förvärvare att överblicka vilka skyddsbestämmelser som
byggnaden omfattas av. Denne kan redan före förvärvet bilda sig en
uppfattning om vilka inskränkningar i rådigheten över byggnaden som
gäller och därmed hur detta kan påverka byggnadens användningssätt.
Eftersom regeringens förslag medför att byggnaden omfattas av
skyddsbestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen oberoende av vem
som är ägare finns det inte skäl att införa en reglering som innebär en
tillståndsprövning vid en överlåtelse. Det är inte heller nödvändigt att
införa en skyldighet att anmäla en överlåtelse till länsstyrelsen.
I samband med en överlåtelse av en kyrkobyggnad är det viktigt att
uppmärksamma de särskilda hänsynstaganden som gör sig gällande i
fråga om de kyrkliga inventarierna. Det rör sig ofta om föremål med
såväl kulturhistoriskt som konstnärligt värde. Många gånger har de
förvarats på samma ställe genom århundradena. Som tidigare har nämnts
(avsnitt 5.1.1) finns det bestämmelser som innebär att det krävs tillstånd
från länsstyrelsen för att avyttra ett föremål eller för att flytta det från den
plats där det sedan gammalt hör hemma. Vidare förekommer det att
inventarier har donerats av t.ex. en enskild person eller släkt med
särskilda villkor eller föreskrifter. Regeringen vill understryka betydelsen
av att frågan om de kyrkliga inventarierna och deras framtida förvaring
uppmärksammas av Svenska kyrkan och länsstyrelserna i de – som det
får förmodas – fåtaliga fall som det blir aktuellt att överlåta en
kyrkobyggnad. Om kyrkobyggnaden omges av en begravningsplats
innebär också det att särskilda hänsyn måste tas. Det måste vidare
beaktas att det i många kyrkobyggnader finns äldre gravvårdar samt
gravkammare, gravkor och gravmonument.
När det gäller begravningsplatser är skyddsbestämmelserna i 4 kap.
kulturminneslagen tillämpliga oberoende av vem som är innehavare, jfr
4 kap. 12 § kulturminneslagen och 1 kap. 1 § begravningslagen
(1990:1144). Detsamma gäller i fråga om kyrkotomter (se 4 kap. 2 §
tredje stycket kulturminneslagen).
En kyrkobyggnad som överlåts omfattas inte längre av den
kyrkoantikvariska ersättningen. Som anförts i avsnitt 5.1.3 bör
ersättningen reduceras om omfattningen av Svenska kyrkans ansvar för
de kyrkliga kulturminnena på något väsentligt sätt ändras, exempelvis
genom en överlåtelse.
Begreppet kyrkobyggnad definieras i kulturminneslagen i dess
nuvarande lydelse som byggnader som invigts för Svenska kyrkans
gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun – dvs. en församling
eller kyrklig samfällighet – samt domkyrkor som står under egen
förvaltning (se 4 kap. 2 § andra stycket). Det är endast sådana byggnader
som omfattas av skyddsbestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen.
Bestämmelserna gäller alltså inte för kyrkor (i bemärkelsen i Svenska
kyrkans ordning invigd byggnad) som vårdas av en annan huvudman,
t.ex. staten, en landstingskommun eller borgerlig kommun eller ett privat
rättssubjekt – en fysisk eller enskild juridisk person.
Relationsändringen innebär att församlingarnas och de kyrkliga
samfälligheternas kommunstatus upphör, liksom att den offentligrättsliga
regleringen angående särskild förvaltning av vissa domkyrkor upphävs
(jfr dock nedan angående Lunds domkyrka). Definitionen av
kyrkobyggnad i kulturminneslagen måste därför ändras. Utgångspunkten
bör vara att de kyrkobyggnader som omfattas av bestämmelserna före
relationsändringen, skall göra det också därefter. Någon utvidgning eller
inskränkning i tillämpningsområde är inte avsedd.
Mot denna bakgrund bör kyrkobyggnader efter relationsändringen
definieras som byggnader som före den 1 januari 2000 har invigts för
Svenska kyrkans gudstjänst och den 1 januari 2000 ägdes eller
förvaltades av Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar,
dvs. en församling eller kyrklig samfällighet eller ett stift. Skyddet bör
gälla oberoende av om kyrkan används eller inte och även om den
sedermera tas ur bruk genom ett inomkyrkligt beslut. Om en
kyrkobyggnad skulle överlåtas bör skyddet, som tidigare har nämnts,
gälla även i förhållande till den nye ägaren.
Med invigning avses här den kyrkliga handling som företas innan en
byggnad tas i bruk för Svenska kyrkans gudstjänst. Byggnader som ägs
av Svenska kyrkan kan vara dels sådana kyrkobyggnader som för
närvarande är kyrkokommunal egendom, dels sådana äldre domkyrkor
och kyrkor som överförs med äganderätt enligt 9 § första stycket lagen
(1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan. I
9 § tredje stycket i samma lag föreskrivs att Lunds domkyrka med
fastigheter och fastighetsfond skall behållas som en självständig
förmögenhet efter relationsändringen och att egendomen skall förvaltas
av Svenska kyrkan. Det innebär att också Lunds domkyrka omfattas av
den föreslagna definitionen av begreppet kyrkobyggnad.
5.3.2 Kyrkliga inventarier
Regeringens förslag: Varje församling skall utse två personer som
skall föra en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt
värde. Församlingen skall anmäla vilka som har utsetts till
länsstyrelsen. Stiftet skall minst vart sjätte år kontrollera att de
föremål som tas upp i förteckningen finns kvar. Efter varje kontroll
skall en kopia av förteckningen skickas till länsstyrelsen.
Bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen skall gälla även för
kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde på kyrkotomter.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll två enkätfrågor i avsnittet Den
kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven
som rörde den förteckning över kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga
inventarier som skall finnas i varje församling. Fråga 12 gällde vilka som
skall föra förteckningen och fråga 13 handlade om tillsynen över att
föremålen i förteckningen finns kvar. En stor majoritet av
remissinstanserna har ställt sig bakom förslagen.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 12
94 %
5 %
1 %
Fråga 13
95 %
4 %
1 %
Endast ett fåtal remissinstanser har behandlat de aktuella förslagen i
sina yttranden.
RAÄ föreslår att vissa gravanordningar tillkomna före år 1850 skyddas
direkt i kulturminneslagen, på samma sätt som andra fasta anordningar
på begravningsplatser. RAÄ förordar vidare att den exemplifiering av
kyrkliga inventarier som nu finns i 19 § kulturminnesförordningen efter
relationsändringen i stället bör finnas i kulturminneslagen.
Svenska kyrkans centralstyrelse ifrågasätter om det inte är tillräckligt
att föreskriva att församlingen skall svara för att det finns en förteckning
över inventarierna och för att de förvaras och vårdas väl. Centralstyrelsen
anser vidare att det bör vara stiftet som har det eventuella lagstadgade
kyrkliga tillsynsansvaret i fråga om inventarierna. Ärkebiskopen efter
hörande av övriga biskopar anser att kontrollansvaret för inventarierna i
kyrkorna inom stiftet inte bör läggas på biskopen utan på respektive stift.
Även Stiftsjuristernas förening och Sveriges hembygdsförbund anser att
stiftet skall ha kontrollansvaret. Domkapitlet i Göteborg motsätter sig
inte en lösning som innebär att stiften har ansvar för kontrollen av
inventarierna. Pastoralinstitutet i Lund däremot menar att det är
angeläget att bevara biskopens ansvar.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att förslaget
att två personer skall svara för inventarieförteckningen måste förenklas
för att motverka onödig administration.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: I varje församling samt i domkyrkor
som står under egen förvaltning skall det i dag finnas en förteckning över
kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde (4 kap. 7 § första stycket
kulturminneslagen). I förteckningen skall det anges om ett föremål ägs
eller förvaltas av någon annan än församlingen eller domkyrkan och om
det förvaras på någon annan plats än i kyrkan. Förteckningen skall föras
av kyrkoherden och en av kyrkorådet utsedd kyrkvärd, som skall vara
ledamot eller suppleant i rådet (4 kap. 7 § andra stycket). De skall också
se till att föremålen förvaras och vårdas väl. Det är fråga om ett
personligt ansvarstagande som är delat mellan kyrkoherden som
ämbetsbärare och den förtroendevalda kyrkvärden och som reglerades
redan i 1686 års kyrkolag (jfr prop. 1987/88:104 s. 98 f.).
Kontraktsprosten skall minst vart sjätte år kontrollera att alla föremål i
förteckningen finns kvar (4 kap. 8 § kulturminneslagen). En sådan
kontroll skall göras också vid byte av ansvarig kyrkoherde eller
kyrkvärd. I en församling där kontraktsprosten är kyrkoherde skall
biskopen se till att kontroll sker.
Det bör även efter relationsändringen finnas en förteckning över
kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde i varje församling. Varken
ämbetsmanna- eller förtroendemannaorganisationen inom Svenska
kyrkan kommer dock att vara offentligrättsligt reglerad i framtiden och
de ovan nämnda bestämmelserna måste därför ändras.
När det gäller uppgiften att bl.a. föra förteckningen bör den nuvarande
ordningen som innebär ett personligt ansvarstagande behållas.
Relationsändringen bör inte medföra någon förändring i detta hänseende.
Det bör därför utses två personer i varje församling som skall föra
förteckningen och se till att föremålen förvaras och vårdas väl. Eftersom
det inte som tidigare kommer att framgå direkt av lagen vilka personer
som har detta ansvar bör det lämnas uppgift om vilka som utses till
länsstyrelsen. Denna anmälningsskyldighet torde inte behöva innebära
någon tungrodd administration.
Några kyrkliga remissinstanser anser att det även fortsättningsvis bör
vara kyrkoherden och en kyrkvärd som har ansvaret för
inventarieförteckningen. Vilka personer som utses blir dock en
inomkyrklig angelägenhet.
Kommittén har föreslagit att biskopen skall ha kontrollansvaret i fråga
om föremålen i förteckningen. Flera remissinstanser anser dock att
ansvaret i stället bör läggas på respektive stift. Enligt ärkebiskopen kan
det med tanke på den syn på biskopsämbetet som finns, inte anses rimligt
att kontrollansvaret för inventarierna i kyrkorna inom stiftet läggs på
biskopen. Regeringen finner med beaktande av dessa synpunkter att det
bör vara stiftet som har kontrollansvaret i fråga om de kyrkliga
inventarierna.
Efter varje kontroll som utförs av stiftet bör en kopia av förteckningen
skickas till länsstyrelsen. Härigenom får länsstyrelsen en överblick över
inventariebeståndet i länet. Det är betydelsefullt inte minst med tanke på
länsstyrelsens ansvar för den övergripande tillsynen inom kulturmiljö-
området i länet.
Av 4 kap. 6 § kulturminneslagen framgår att en förutsättning för att
kyrkliga inventarier skall omfattas av skyddsbestämmelserna är att de har
kulturhistoriskt värde. Enligt samma bestämmelse är en ytterligare
förutsättning att inventarierna hör till en kyrkobyggnad eller annan
kyrklig byggnad eller begravningsplats (se nedan angående kyrkliga
inventarier på kyrkotomter). Kriterierna för att skyddsbestämmelserna
skall vara tillämpliga anges sålunda i kulturminneslagen och det behövs
därför inte någon exemplifierande uppräkning i lagen.
Bestämmelserna om skydd för kyrkliga inventarier är enligt sin
ordalydelse inte tillämpliga på inventarier på kyrkotomter. Det är dock
rimligt att föreskrifterna gäller även de kyrkliga inventarier av
kulturhistoriskt värde som kan finnas på en kyrkotomt.
Kulturminneslagen bör därför ändras så att även dessa inventarier
skyddas.
Äldre gravvårdar av kulturhistoriskt värde som hör till en
kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad eller begravningsplats
omfattas i princip av bestämmelserna om skydd för kyrkliga inventarier
(jfr 19 § kulturminnesförordningen, 4 kap. 6–10 §§ kulturminneslagen).
RAÄ har, bl.a. med hänvisning till att enskilt ägda inventarier inte annat
än i ringa mån omfattas av inventarieskyddsreglerna, föreslagit att
gravanordningar tillkomna före år 1850 i stället skall omfattas av skyddet
för begravningsplatser.
Även om tillståndsplikten enligt 4 kap. 9 § första stycket
kulturminneslagen inte gäller i fråga om en gravvård som ägs av en
enskild person eller släkt, följer det dock av skyddsbestämmelserna att
den – oberoende av vem som är ägare – skall förvaras och vårdas väl och
att den skall föras upp på inventarieförteckningen. Länsstyrelsen har
vidare alltid möjlighet att vidta åtgärder för att skydda eller vårda en
gravvård om det finns allvarlig fara för att den skadas (4 kap. 10 § tredje
stycket kulturminneslagen, se även avsnitt 5.3.3). Enligt regeringens
uppfattning finns det inte belägg för att de nuvarande bestämmelserna ger
ett bristfälligt skydd. Det finns därför inte skäl att införa ett särskilt
skydd för vissa äldre gravanordningar.
5.3.3 Möjlighet att åstadkomma rättelse, vissa bestämmelser
om överklagande
Regeringens förslag: Länsstyrelsen ges rätt att förelägga den som är
ansvarig för förvaltningen av ett kyrkligt kulturminne att vidta rättelse
eller avbryta pågående åtgärder om föreskrifter eller beslut enligt
4 kap. kulturminneslagen inte följs. Ett föreläggande får förenas med
vite. Länsstyrelsen kan i stället begära särskild handräckning hos
kronofogdemyndigheten.
Domkapitlets rätt att överklaga beslut i tillståndsärenden enligt
4 kap. kulturminneslagen upphävs och ersätts inte av någon
motsvarande rätt för stiftet.
Länsstyrelsens beslut att ta upp ett föremål i förteckningen över
kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde eller att vidta någon
åtgärd för att skydda eller vårda ett föremål får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Detsamma gäller Riksantikvarieämbetets beslut
att bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen om tillståndsprövning
skall tillämpas i fråga om en kyrkobyggnad, en kyrkotomt eller en
begravningsplats som har tillkommit efter utgången av år 1939.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Det ställdes inte någon särskild enkätfråga
avseende dessa förslag. RAÄ anser att det måste finnas möjlighet till
sanktioner i minst den utsträckning som föreslås av kommittén. RAÄ
förordar att beslut enligt 4 kap. 10 § kulturminneslagen får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol i stället för hos regeringen. Enligt
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund är de föreslagna
bestämmelserna om möjlighet till handräckning från
kronofogdemyndigheten och till vitesföreläggande överflödiga.
I fråga om förslaget om stiftets rätt att överklaga uttalar
Justitieombudsmannen (JO) att det i mål, vari sådana beslut överklagas,
som regel redan finns två motstående parter, församlingen och
länsstyrelsen. JO anför att om stiftet också tillåts träda in som part
uppkommer ett trepartsmål, vilket inte är av helt okomplicerad natur hos
domstolarna.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag
Möjlighet att åstadkomma rättelse
Av avgörande betydelse för att de kulturhistoriska värdena inom Svenska
kyrkan skall bevaras är att kulturminneslagens bestämmelser följs. Som
tidigare har nämnts är RAÄ central förvaltningsmyndighet för
kulturmiljön och har överinseende över kulturminnesvården i landet,
medan länsstyrelserna ansvarar för tillsynen i länet. Möjligheterna att
vidta åtgärder om kraven enligt 4 kap. kulturminneslagen inte
upprätthålls är dock begränsade. RAÄ och länsstyrelsen har rätt att
besikta kyrkliga inventarier (4 kap. 10 § första stycket). Länsstyrelsen får
vidare besluta att ett föremål skall tas upp i förteckningen över kyrkliga
inventarier av kulturhistoriskt värde (4 kap. 10 § andra stycket). Om det
finns allvarlig fara för att ett föremål skadas, får länsstyrelsen ta hand om
det tills vidare eller vidta någon annan nödvändig åtgärd för att skydda
eller vårda det (4 kap. 10 § tredje stycket). Utöver dessa bestämmelser
finns det inte någon möjlighet att ingripa om föreskrifter och beslut enligt
4 kap. kulturminneslagen inte efterlevs.
Regeringen anser, i likhet med kommittén, att det är rimligt att
länsstyrelsen kan ingripa om exempelvis en tillståndspliktig åtgärd vidtas
utan tillstånd eller om en åtgärd genomförs på ett sätt som inte är
förenligt med ett lämnat tillstånd och det inte har gått att få till stånd en
rättelse på annat sätt. Länsstyrelsen bör därför ges möjlighet att förelägga
den som är ansvarig för förvaltningen av ett kyrkligt kulturminne att
vidta rättelse eller avbryta pågående åtgärder om föreskrifter eller beslut
enligt 4 kap. kulturminneslagen inte följs. Ett sådant föreläggande bör
kunna förenas med vite. Länsstyrelsen bör i stället kunna begära särskild
handräckning hos kronofogdemyndigheten om de krav som följer av
4 kap. kulturminneslagen inte uppfylls. Liknande bestämmelser finns
redan när det gäller byggnadsminnen (se 3 kap. 16 och 17 §§ kultur-
minneslagen).
Ett antal remissinstanser föreslår att det införs straffansvar vid
överträdelser av bestämmelserna i 4 kap. kulturminneslagen. Regeringen
anser dock inte att det finns tillräckliga skäl att även införa
straffbestämmelser.
Vissa bestämmelser om överklagande
Enligt 4 kap. 16 § första stycket kulturminneslagen får domkapitlet alltid
överklaga beslut i tillståndsärenden. Bakgrunden är att domkapitlet har
tillsyn över lära och gudstjänster i församlingarna och därför har särskild
anledning att bevaka beslut som avser utformningen av kyrkorummet
m.m. och som kan påverka dess användning (prop. 1987/88:104 s. 101).
Möjligheten att överklaga torde ha utnyttjats i mycket begränsad
omfattning.
Domkapitlen kommer inte att vara offentligrättsligt reglerade efter
relationsändringen. Om det skall finnas motsvarande organ i framtiden är
en inomkyrklig fråga. Enligt lagen om Svenska kyrkan skall stiften
utgöra självständiga juridiska personer på regional nivå. Till stiftets
grundläggande uppgift hör bl.a. att ha tillsyn över församlingslivet.
Det kan ifrågasättas om de skäl som anfördes i den ovan nämnda
propositionen (prop. 1987/88:104) motiverar att den regionala nivån
(stiftet) inom Svenska kyrkan också i framtiden skall ha en generell rätt
att överklaga tillståndsbeslut. Av 22 § förvaltningslagen (1986:223)
följer att ett beslut som innebär att en tillståndsansökan helt eller delvis
avslås kan överklagas av sökanden (församlingen eller motsvarande). Det
finns inte skäl att dessutom stiftet skall kunna överklaga sådana beslut.
Inte heller finns det, enligt regeringens uppfattning, anledning att ge
stiftet rätt att överklaga ett beslut att bifalla en tillståndsansökan.
Tillståndsbeslutet är i ett sådant fall endast en konsekvens av ett
inomkyrkligt beslut att vidta en viss åtgärd. Det är snarast en
inomkyrklig fråga om stiftet skall ha möjlighet att agera om åtgärden i
sig anses påverka exempelvis kyrkorummets användning på ett negativt
sätt. Mot bakgrund av detta anser regeringen att Svenska kyrkan på
regional nivå i fortsättningen inte bör ha en generell rätt att överklaga
beslut i tillståndsärenden enligt 4 kap. kulturminneslagen.
Länsstyrelsens beslut att ta upp ett föremål i förteckningen över
kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde eller att vidta någon åtgärd
för att skydda eller vårda ett föremål (4 kap. 10 § andra och tredje
styckena) får enligt 4 kap. 16 § tredje stycket överklagas hos regeringen.
Detsamma gäller RAÄ:s beslut att bestämmelserna om tillståndsprövning
skall tillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad, en kyrkotomt eller en
begravningsplats som har tillkommit efter utgången av år 1939 (4 kap.
4 och 14 §§). Beslut i sådana ärenden är emellertid inte av den art att de
bör prövas av regeringen, utan bör i stället överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
6 Offentlighet och insyn
I detta avsnitt behandlas frågan om en offentligrättsligt reglerad
handlingsoffentlighet beträffande handlingar som tillkommer i Svenska
kyrkans verksamhet efter relationsändringen. De förslag som är aktuella
har lämnats av Utredningen om trossamfundens rättsliga reglering i
betänkandet Staten och trossamfunden, Rättslig reglering (SOU
1997:41).
Regeringens förslag: Den offentligrättsligt reglerade
handlingsoffentligheten inom Svenska kyrkan skall avse handlingar
som rör begravningsverksamheten samt fördelningen och
användningen av den kyrkoantikvariska ersättningen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Svea hovrätt och Kammarkollegiet tillstyrker
utredningens förslag. Datainspektionen har från integritetssynpunkt inte
någon invändning mot förslaget.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Svenska kyrkan är i dag en del av det
allmänna, vilket bl.a. innebär att handlingsoffentlighet gäller för den
övervägande delen av den kyrkliga verksamheten. Till följd av de
ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan upphör
församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas kommunstatus och
kyrkan lämnar även i övrigt det allmänna. Det medför bl.a. att den
offentligrättsliga regleringen avseende handlingsoffentlighet inte längre
kommer att vara tillämplig på Svenska kyrkans verksamhet.
Som regeringen tidigare har uttalat är frågan om handlingsoffentlighet
inom Svenska kyrkan efter relationsändringen av stor principiell
betydelse (se prop. 1997/98:49 s. 19 och prop. 1997/98:116 s. 64). Det är
viktigt att kyrkans verksamhet också i fortsättningen bedrivs under
öppenhet och att allmänheten har tillgång till handlingar i samma
utsträckning som i dag. Offentlighet och möjlighet till ett fritt
meningsutbyte utgör förutsättningar för att Svenska kyrkans karaktär
som öppen folkkyrka skall behållas och för att demokratins
grundläggande idéer skall förbli vägledande inom kyrkan.
Efter relationsändringen kommer en offentligrättslig
handlingsoffentlighet att gälla för handlingar som avser områden där
intresset av insyn från statlig utgångspunkt är störst, nämligen i de fall
Svenska kyrkan utför viktiga samhällsuppgifter. Frågan skall regleras i
sekretesslagen (1980:100), se 10 § lagen (1998:1591) om Svenska
kyrkan. Svenska kyrkans handlingar i övrigt skall omfattas av en
inomkyrkligt reglerad handlingsoffentlighet, se 11 § lagen om Svenska
kyrkan. Regeringen lägger nu fram förslag till närmare reglering av den
offentligrättsliga handlingsoffentligheten.
Begravningsverksamheten är en viktig samhällelig angelägenhet. I
enlighet med riksdagens principbeslut föreslår regeringen att Svenska
kyrkan också efter relationsändringen skall vara huvudman för den
övervägande delen av denna verksamhet (se avsnitt 4). Det innebär att
Svenska kyrkan ges i uppdrag att utföra en samhällsuppgift, i vilken det
ingår myndighetsutövning. Mot denna bakgrund bör den offentlig-
rättsliga handlingsoffentligheten gälla i fråga om handlingar som avser
begravningsverksamheten.
Som framgår i avsnitt 5 föreslår regeringen att Svenska kyrkan skall få
viss ersättning från staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i
samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena
(kyrkoantikvarisk ersättning). Enligt förslaget skall ersättningen fördelas
genom Svenska kyrkans försorg. Kostnaderna för vård och underhåll av
de kyrkliga kulturminnena kommer alltså tills vidare att till viss del
finansieras genom en statlig ersättning. Bevarandet av de kyrkliga
kulturvärdena är nämligen en angelägenhet för hela samhället och
svenska folket (se prop. 1995/96:80 s. 40). De handlingar som avser
fördelningen och användningen av den kyrkoantikvariska ersättningen
bör omfattas av den offentligrättsligt reglerade handlingsoffentligheten.
För övriga handlingar som avser den kulturhistoriskt värdefulla
egendomen kommer enligt 11 § lagen om Svenska kyrkan en
inomkyrkligt reglerad handlingsoffentlighet att gälla.
Den offentligrättsliga handlingsoffentligheten skall, som tidigare har
nämnts, regleras i sekretesslagen. Det är fråga om offentlighet på vissa,
särskilt avgränsade områden där Svenska kyrkan kommer att ha uppgifter
som tillgodoser allmänna samhällsintressen. Detta liknar den ordning
som tillämpas i fråga om handlingsoffentlighet när samhällsuppgifter
lämnas till organ utanför myndighetssfären och som regleras i 1 kap. 8 §
andra stycket första meningen sekretesslagen. Den regleringen innebär
att handlingsoffentligheten utvidgas till att gälla även vissa enskilda
organ som anges särskilt i en bilaga till sekretesslagen. I bilagan
preciseras också den verksamhet hos de angivna organen som omfattas
av bestämmelserna om handlingsoffentlighet. Det är lämpligt att den
offentligrättsliga handlingsoffentlighet som nu föreslås beträffande vissa
av Svenska kyrkans verksamheter regleras på motsvarande sätt. Det bör
alltså göras ett tillägg i bilagan till sekretesslagen om Svenska kyrkan
och dess organisatoriska delar i fråga om handlingar som avser dels
begravningsverksamheten, dels fördelningen och användningen av den
kyrkoantikvariska ersättningen. Mot bakgrund av regeringens förslag i
fråga om den kyrkoantikvariska ersättningens omfattning (se
avsnitt 5.1.2) bör bestämmelsen om handlingsoffentlighet beträffande
fördelning och användning av ersättningen inte träda i kraft förrän
den 1 januari 2002.
Arkivlagen (1990:782) bör tillämpas inom de områden av Svenska
kyrkans verksamhet där den offentligrättsliga handlingsoffentligheten
gäller.
7 De kyrkliga arkiven
Enligt den ändring i 2 kap. 17 § tryckfrihetsförordningen som träder i
kraft den 1 januari 2000 skall allmänna handlingar kunna förvaras hos
Svenska kyrkan även efter relationsändringen utan att därigenom
upphöra att vara allmänna. I denna proposition lämnas förslag till
närmare utformning av regleringen. De förslag som behandlas har
lämnats av Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet i betänkandet
Staten och trossamfunden, Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga
egendomen och de kyrkliga arkiven (SOU 1997:43).
Förslagen avser endast handlingar som omfattas av bestämmelserna
om allmänna handlingar i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och som senast
den 31 december 1999 har kommit in till eller upprättats hos antingen
myndigheter med uppgifter som hänför sig till Svenska kyrkans
verksamhet eller Svenska kyrkans beslutande församlingar. Förslagen
gäller alltså inte handlingar som kommer in till eller upprättas hos ett
kyrkligt organ efter relationsändringen. Frågan om sådana handlingar
behandlas i avsnitt 6, se även 10–12 §§ lagen (1998:1591) om Svenska
kyrkan. Inte heller avses handlingar som är från tiden före
relationsändringen, men som inte är att anse som allmänna. Det innebär
att förslagen inte gäller de organ inom Svenska kyrkan som bedriver sin
verksamhet i privaträttsliga former, t.ex. stiftelser och föreningar, och
som i dag inte omfattas av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
eller av arkivlagstiftningen. Sådana organ regleras inte heller i
kyrkolagen (1992:300).
Riksarkivet har på regeringens uppdrag kartlagt den ungefärliga
omfattningen och sammansättningen av de kyrkliga arkiven samt utrett
konsekvenserna för arkivmyndigheterna med anledning av relations-
ändringen. Riksarkivets rapport finns tillgänglig i Kulturdepartementet
(dnr Ku97/3313/Ka).
7.1 Kyrkliga myndigheter
Regeringens förslag: Allmänna handlingar som före år 2000 har
kommit in till eller upprättats hos myndigheter med uppgifter som
hänför sig till Svenska kyrkans verksamhet skall efter beslut av
regeringen kunna förvaras hos Svenska kyrkan eller någon av dess
organisatoriska delar efter relationsändringen utan att därigenom
upphöra att vara allmänna. En särskild lag stiftas om detta.
Handlingsoffentligheten enligt tryckfrihetsförordningen skall bestå.
Bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) samt bestämmelserna i
övrigt i arkivlagen (1990:782) skall tillämpas i samma utsträckning
som före relationsändringen.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll två enkätfrågor i avsnittet Den
kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven
som rör detta avsnitt. I fråga 2 var frågeställningen om lagstiftningen om
handlingsoffentlighet, sekretess och arkiv skall gälla handlingar från
tidigare kyrkliga myndigheter. I fråga 3 behandlades förslaget att någon
längsta tid för förvaring av allmänna handlingar hos kyrkliga organ inte
skall fastställas, men att målet bör vara att handlingarna levereras inom
tio år från relationsändringen. En klar majoritet av remissinstanserna har
ställt sig bakom dessa förslag.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 2
98 %
1 %
1 %
Fråga 3
84 %
13 %
3 %
Riksarkivet tillstyrker kommitténs förslag och framhåller att det behövs
ett kontinuerligt samråd mellan arkivmyndigheterna och Svenska kyrkan
inför relationsändringen. Svenska kyrkans centralstyrelse anser att det är
värdefullt att det inte sätts någon absolut tidsgräns för när
arkivhandlingarna skall vara överlämnade till arkivmyndigheterna. Enligt
Domkapitlet i Luleå bör målet vara att arkivalierna levereras till
arkivmyndigheterna senast 70 år efter handlingarnas upprättande.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund menar att det inte
bör uttalas ett mål för när inleverans senast skall ske. Förbundet anser att
Svenska kyrkan i likhet med staten skall vara fri från avgifter för kopior
och registerutdrag m.m. Domkapitlet i Västerås menar att det är fråga om
kyrkans böcker och arkiv och att det därför borde vara en självklarhet att
endast de församlingar m.fl. som själva vill lämna ifrån sig sitt
arkivmaterial skall behöva göra det. Liknande synpunkter framförs av
Västerås stiftssamfällighet samt ett antal kyrkokommuner på lokal nivå,
bl.a. Grangärde, Gagnefs, Rättviks, Stora Tuna och Västanfors kyrkliga
samfälligheter samt Avesta, Malungs, Solleröns, Orsa och Tortuna
församlingar. Riksskatteverket förutsätter att allmänheten kommer att ha
samma möjligheter som i dag att få utdrag ur kyrkobokföringsarkiven
oavsett om det gäller arkiv som finns hos arkivmyndigheterna eller hos
Svenska kyrkan.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter
Det finns myndigheter med uppgifter som hänför sig till Svenska kyrkans
verksamhet, kyrkliga myndigheter, inom såväl den kyrkokommunala
som den statliga delen av Svenska kyrkans organisation. Av 11 §
arkivlagen följer att om en statlig myndighet upphör och verksamheten
inte förs över till en annan statlig myndighet, skall myndighetsarkivet
överlämnas till en statlig arkivmyndighet, dvs. Riksarkivet eller något av
landsarkiven, inom tre månader. Denna bestämmelse gäller också arkiv
hos kyrkokommunala myndigheter (se 2 § 1 arkivlagen).
I och med relationsändringen upphör de nuvarande kyrkliga
myndigheterna att vara myndigheter. Enligt gällande bestämmelser skall
följaktligen de allmänna handlingar som finns hos dessa organ levereras
till en statlig arkivmyndighet före den 1 april 2000. Den ändring i 2 kap.
17 § tryckfrihetsförordningen som träder i kraft den 1 januari 2000
innebär dock att det i lag får föreskrivas att regeringen får besluta att
allmänna handlingar som senast vid utgången av år 1999 har kommit in
till eller upprättats hos en kyrklig myndighet får överlämnas till Svenska
kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för förvaring, utan att
handlingarna därigenom upphör att vara allmänna. Det kyrkliga organet
övertar den tidigare myndighetens uppgifter i fråga om bl.a. prövning av
utlämnande av handlingarna. Regeringens beslut om förvaring förutsätter
alltså ett bemyndigande i lag.
Utgångspunkten i fråga om vilka organ inom Svenska kyrkan som
skall kunna förvara allmänna handlingar efter relationsändringen har
varit den ordning som kommer att gälla beträffande Svenska kyrkans
framtida organisation. Enligt lagen om Svenska kyrkan skall Svenska
kyrkan och dess organisatoriska delar, dvs. församlingar, kyrkliga
samfälligheter och stift, var för sig ha rättskapacitet (se 3 §). Det är också
till dessa självständiga rättssubjekt som allmänna handlingar skall kunna
överlämnas enligt det nämnda tillägget till tryckfrihetsförordningen.
Förvaring av allmänna handlingar hos kyrkliga organ
En stor del av de arkiv som enligt gällande regler skall levereras in till
arkivmyndigheterna i anslutning till relationsändringen finns hos
myndigheter inom den kyrkokommunala delen av Svenska kyrkans
organisation. På lokal nivå är det fråga om kyrkorådet och övriga
nämnder i församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna. På regional
nivå, i stiftssamfälligheterna, handlar det om stiftsstyrelsen och övriga
nämnder, bl.a. egendomsnämnden. Allmänna handlingar från dessa
tidigare kyrkokommunala myndigheter bör som huvudregel förvaras hos
motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller stift efter
relationsändringen. Utgångspunkten bör alltså vara att den församling
eller kyrkliga samfällighet eller det stift som övertar en kyrkokommuns
uppgifter skall förvara de allmänna handlingar som härrör från den
tidigare kyrkokommunala verksamheten.
Det finns också ett antal statliga myndigheter som har uppgifter som
hänför sig till Svenska kyrkans verksamhet och som kommer att
avvecklas i samband med relationsändringen. Som exempel kan nämnas
Svenska kyrkans centralstyrelse, Kyrkofondens styrelse,
Ansvarsnämnden för biskopar, domkapitel och pastor. Om motsvarande
organ kommer att inrättas efter relationsändringen är en inomkyrklig
angelägenhet. I fråga om dessa tidigare myndigheters arkiv bör
huvudregeln vara att de allmänna handlingarna fortsättningsvis skall
förvaras på samma nivå inom den kyrkliga organisationen som tidigare.
Så bör exempelvis ansvaret för allmänna handlingar från domkapitlen
ligga på stiften, medan allmänna handlingar från Svenska kyrkans
centralstyrelse och Kyrkofondens styrelse bör överlämnas till Svenska
kyrkan på nationell nivå.
Inom den statliga förvaltningen finns det myndigheter som bl.a. har till
uppgift att behandla ärenden med anknytning till Svenska kyrkan. I stor
utsträckning kommer denna många gånger klart avgränsade verksamhet
att upphöra i och med relationsändringen. Det gäller exempelvis
Kammarkollegiets handläggning av kyrkliga indelningsärenden,
Arbetsgivarverkets uppgifter beträffande statligt reglerade tjänster inom
Svenska kyrkan och Riksskatteverkets uppgifter i fråga om de kyrkliga
valen. Enligt 2 kap. 17 § andra stycket tryckfrihetsförordningen skall
bestämmelserna inte omfatta allmänna handlingar hos dessa
myndigheter, utan bara gälla myndigheter som helt upphör senast den
31 december 1999.
Regeringens beslut om förvaring bör ske i förordningsform i likhet
med vad som gäller när allmänna handlingar från en myndighet som
upphör överlämnas till ett enskilt organ för förvaring, se förordningen
(1994:1495) om överlämnande av allmänna handlingar till andra organ
än myndigheter för förvaring. Härigenom tillgodoses behovet av
information till allmänheten. Det är fråga om ett stort antal enskilda
myndigheter och det måste därför vara möjligt att meddela beslut av
generell karaktär, dvs. att besluta vilka organ som skall förvara allmänna
handlingar från olika kategorier av kyrkliga myndigheter.
Indelnings- och strukturförändringar
Frågan om den kyrkliga indelningen kommer att vara en inomkyrklig
angelägenhet efter relationsändringen (jfr prop. 1997/98:49 s. 23). Den
föreslagna regleringen om förvaring av allmänna handlingar är inte
avsedd att innebära några begränsningar i detta hänseende. En
indelningsändring kan emellertid aktualisera exempelvis frågan om var
de allmänna handlingarna skall förvaras i fortsättningen. Vidare kan det
bli nödvändigt med justeringar i tidsplanen för överlämnande av
handlingar (se nedan). Med hänsyn till detta är det motiverat att
ändringar i den kyrkliga indelningen kommer till arkivmyndigheternas
kännedom. Även en genomgripande förändring av den kyrkliga
strukturen på olika nivåer kan tänkas få återverkningar i fråga om
förvaringen av allmänna handlingar. Det är därför rimligt att
arkivmyndigheterna underrättas också om strukturförändringar. Svenska
kyrkan skall lämna uppgifter om indelning och stadgar till det statliga
registret över trossamfund samt vidare att förändringar i registrerade
uppgifter skall anmälas genast (se 14 § lagen om Svenska kyrkan).
Härigenom bör arkivmyndigheternas behov av information kunna
tillgodoses.
Arkivvårdsregler m.m.
Relationsändringen bör i princip inte innebära några förändringar när det
gäller hur de kyrkliga arkivens bestånd av allmänna handlingar skall
behandlas. Det bör alltså ställas samma krav före som efter
relationsändringen. Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar bör
även i fortsättningen bevara, ordna och vårda arkiven på ett sådant sätt att
behovet av tillgång till handlingarna tillgodoses. Vidare måste de
kyrkliga arkivens betydelse som en del av det nationella kulturarvet
beaktas. Föreskrifterna i arkivlagen om arkivbildningen och dess syften,
arkivvården samt gallring bör därför gälla i samma utsträckning som före
relationsändringen. De bestämmelser som avser statliga myndigheter bör
tillämpas. Eftersom kyrkokommunala myndigheter omfattas av de
bestämmelser i arkivlagstiftningen som avser statliga myndigheter,
innebär detta inte någon förändring i förhållande till vad som gäller före
relationsändringen, se 2 § 1 arkivlagen och 10 § andra stycket
arkivförordningen (1991:446).
De kyrkliga myndigheterna – både statliga och kyrkokommunala – står
i dag under tillsyn av de statliga arkivmyndigheterna (Riksarkivet och
landsarkiven), se 8 § första stycket arkivlagen och 8 § arkivförordningen.
En arkivmyndighet har rätt att överta arkivmaterial från en myndighet
som står under dess tillsyn (9 § arkivlagen). Det kan ske efter
överenskommelse, men arkivmyndigheten kan också överta
arkivmaterial efter ett ensidigt beslut. Det sistnämnda kan bli aktuellt
exempelvis om arkiven inte sköts på ett tillfredsställande sätt. Regeringen
anser att motsvarande reglering bör gälla även efter relationsändringen i
fråga om de kyrkliga arkivens bestånd av allmänna handlingar. De
statliga arkivmyndigheterna bör alltså ha tillsyn över de kyrkliga organ
som förvarar allmänna handlingar såvitt avser dessa handlingar samt ha
rätt att överta de aktuella arkiven.
Svenska kyrkan kommer efter relationsändringen att förvara
handlingar som omfattas av olika regelsystem (se närmare avsnitt 6 samt
10–12 §§ lagen om Svenska kyrkan). Det innebär att det utöver de
generella föreskrifter som finns i arkivlagstiftningen kan behövas vissa
särskilda bestämmelser om hanteringen av de kyrkliga arkivens bestånd
av allmänna handlingar. Bland annat bör det föreskrivas att allmänna
handlingar skall förvaras och handhas så att det utan svårigheter går att
skilja dem från andra handlingar hos de förvarande kyrkliga organen.
Vidare bör det framgå att eventuella tillägg i en allmän handling skall
utföras på ett sådant sätt att det tydligt framgår när och av vem de har
gjorts. Om det vid utlämnande av den allmänna delen av handlingen
skulle vara omöjligt att avskilja senare påförda delar, bör det kyrkliga
organet vara skyldigt att lämna ut också eget material (se nedan). De här
föreslagna bestämmelserna är av särskild betydelse i fråga om ärenden
som påbörjas före men som inte avslutas förrän efter relationsändringen.
Här skall nämnas att ärenden som vid utgången av år 1999 handläggs hos
bl.a. domkapitlen och Kyrkofondens styrelse skall överlämnas till
Svenska kyrkan för fortsatt handläggning, se 5 § lagen (1998:1592) om
införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan.
Frågor om utlämnande av allmänna handlingar
En förutsättning för att kyrkliga organ skall kunna förvara allmänna
handlingar är att allmänhetens möjlighet att ta del av handlingarna inte
försvåras. Regeringens förslag innebär att tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om handlingsoffentlighet samt sekretesslagstiftningen skall
gälla hos Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar i fråga om
hanteringen av allmänna handlingar. I detta ligger exempelvis att i eget
namn pröva utlämnande- och sekretessfrågor. De kyrkliga organen måste
också iaktta sekretess.
Förslaget medför bl.a. att en begäran att få ta del av uppgifter i en
allmän handling skall prövas i enlighet med bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. Prövningen skall – på
samma sätt som när det gäller myndigheter – göras av den som har hand
om handlingen. I tveksamma fall skall frågan hänskjutas till det kyrkliga
organet, om det kan ske utan omgång. Om en befattningshavare vägrar
att lämna ut en handling skall frågan hänskjutas till det kyrkliga organet,
om sökanden begär det. Sökanden får överklaga ett negativt beslut hos
kammarrätten. Bestämmelserna om överklagande i förvaltningslagen
(1986:223) skall tillämpas också i fråga om beslut som meddelas av
Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar med anledning
av en begäran om utlämnande av en handling.
Som framgår ovan föreslår regeringen att ett kyrkligt organ skall vara
skyldigt att lämna ut eget material om detta är en förutsättning för att en
allmän handling skall kunna lämnas ut. En sådan föreskrift torde
emellertid vara av mindre praktisk betydelse eftersom handlingar från
tiden efter relationsändringen kommer att omfattas av antingen en
offentligrättsligt eller en inomkyrkligt reglerad handlingsoffentlighet (se
avsnitt 6).
En allmän handling som inte är hemlig skall tillhandahållas gratis på
stället (2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen). Handlingen skall lämnas ut
genast eller så snart som möjligt. Vidare har var och en rätt att mot avgift
få en kopia eller en avskrift av en allmän handling som är offentlig
(2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen). Frågan om avgiftens storlek och
utformning regleras inte närmare i vare sig tryckfrihetsförordningen eller
sekretesslagen. Till följd av bestämmelserna i avgiftsförordningen
(1992:191) gäller för närvarande i princip en enhetlig taxa för de statliga
myndigheterna. För de kyrkokommunala myndigheterna finns det
däremot inte någon motsvarande enhetstaxa. För varje myndighet
bestäms taxan av det beslutande organet, varvid den kommunala
självkostnadsprincipen innebär begränsningar i fråga om avgiftsuttaget.
Det är angeläget att avgiften för att få en kopia eller en avskrift av en
allmän handling inte fastställs till ett belopp som i praktiken innebär att
möjligheterna att ta del av handlingen begränsas. Utgångspunkten måste
vara att den avgift som Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar tar
ut skall ligga på en nivå som motsvarar vad som tillämpas av
myndigheter. De bestämmelser och principer som gäller för statliga och
kyrkokommunala myndigheter i dag kommer emellertid inte att vara
tillämpliga på Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar efter
relationsändringen. Det kan därför ifrågasättas om det behövs särskilda
bestämmelser om avgifter beträffande de allmänna handlingar som i
framtiden förvaras hos kyrkliga organ.
Den reglering som föreslås beträffande de kyrkliga arkiven liknar den
som gäller när enskilda organ övertar en tidigare myndighets uppgifter,
jfr lagen (1994:1383) om överlämnande av allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för förvaring. I förarbetena till dessa bestämmelser
behandlades frågan om avgifter för att få ut en kopia eller en avskrift av
en handling. Bland annat uttalades följande: ”Regeringen, som utgår från
att bolagen kommer att tillämpa samma avgiftsprinciper som gäller inom
det allmänna, finner inte skäl att särskilt reglera denna fråga. Skulle
illojala förfaranden uppdagas får regeringen återkomma till frågan om en
särskild reglering....” (prop. 1993/94:113 s. 31).
Kommittén har anfört att frågan om avgifter inte bör regleras särskilt,
utan utgår från att Svenska kyrkan tar ansvar för att möjligheterna att ta
del av allmänna handlingar inte fördyras eller på annat sätt försvåras
jämfört med vad som gäller i dag. Kommittén förutsätter vidare att det
utfärdas inomkyrkliga riktlinjer och principer om avgiftens storlek och
utformning. Regeringen finner inte anledning att göra någon annan
bedömning. Om det skulle visa sig att de ovan angivna utgångspunkterna
inte följs, kan det bli aktuellt att på nytt överväga frågan om reglering av
avgiftsprinciperna.
Staten har rätt att utan någon avgift få kopior eller avskrifter av
allmänna handlingar hos statliga myndigheter (jfr 21 § avgifts-
förordningen). Regeringen finner att detta bör gälla också efter
relationsändringen i fråga om handlingar från tidigare statliga
myndigheter som förvaras hos Svenska kyrkan och förutsätter att kyrkan
inte heller efter det att reformen har genomförts tar ut någon avgift i
förhållande till staten.
Efter relationsändringen kommer de kyrkliga organen i likhet med
övriga fysiska och juridiska personer att ha rätt att få kopior eller
avskrifter av allmänna handlingar. Detta gäller även i fråga om de
kyrkliga arkiv som har lämnats till arkivmyndigheterna för förvaring.
Med hänsyn till regeringens förslag avseende kostnadsansvaret för dessa
handlingar (se avsnitt 7.3) finns det inte skäl att göra en särreglering
beträffande eventuella kostnader för kopior och avskrifter av dessa
handlingar. En sådan reglering skulle dessutom kunna medföra praktiska
olägenheter och gränsdragningsproblem. Den ordning som i dag
tillämpas i förhållande till kyrkokommunerna bör tillämpas gentemot de
kyrkliga organen efter relationsändringen.
Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) har tillsyn över
den som innehar en tjänst eller ett uppdrag som innefattar
myndighetsutövning, såvitt avser denna verksamhet, se 2 § lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän respektive 3 §
lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn. Eftersom prövning av
utlämnande- och sekretessfrågor är att anse som myndighetsutövning,
kommer befattningshavare och uppdragstagare hos de kyrkliga organen
att stå under tillsyn av JO och JK när det gäller denna verksamhet.
En särskild lag om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska
kyrkan för förvaring
Som tidigare har nämnts liknar den lösning som föreslås i fråga om
allmänna handlingar från tidigare kyrkliga myndigheter den som
tillämpas när en myndighet upphör och verksamheten förs över till ett
enskilt organ. Den närmare regleringen i fråga om de kyrkliga arkiven
skulle kunna genomföras genom ändringar i den lag som gäller i dessa
fall, dvs. lagen om överlämnande av allmänna handlingar till andra organ
än myndigheter för förvaring. Med hänsyn till den speciella situation som
uppstår när relationerna mellan staten och Svenska kyrkan ändras bör det
emellertid skapas en särskild lag avseende de kyrkliga arkivens bestånd
av allmänna handlingar. En sådan lösning torde också medföra att
lagstiftningen blir mer överskådlig.
Leverans till arkivmyndigheterna
Förslaget om de kyrkliga arkivens bestånd av allmänna handlingar
innebär ett undantag från bestämmelsen i 11 § arkivlagen att
myndighetsarkivet från en myndighet som upphör skall överlämnas till
en arkivmyndighet inom tre månader. Däremot innebär det inte någon
förändring beträffande de statliga arkivmyndigheternas uppgifter i fråga
om tillsyn över de kyrkliga arkiven eller deras funktion som arkivdepåer
för arkivmaterial från Svenska kyrkan. På sikt skall alltså de allmänna
handlingarna från tidigare kyrkliga myndigheter levereras till de statliga
arkivmyndigheterna, dvs. Riksarkivet eller något av landsarkiven.
Enligt kommittén bör det inte bestämmas någon generell längsta tid för
förvaring av allmänna handlingar hos Svenska kyrkan. Kommittén har
härvid hänvisat till att förhållandena varierar från fall till fall beroende på
omfattningen av arkiven, kyrkans behov av handlingarna och
arkivmyndigheternas möjlighet att ta emot dem. Vidare har kommittén
pekat på det värde som handlingarna har för Svenska kyrkan.
Regeringen delar bedömningen att det inte bör fastställas någon
absolut tidsgräns för förvaring av allmänna handlingar hos Svenska
kyrkan. Däremot är det lämpligt att som mål ange en viss tidsperiod inom
vilken leveranserna bör vara avslutade. Enligt kommitténs förslag bör de
kyrkliga myndighetsarkiven vara överlämnade till arkivmyndigheterna
inom tio år från relationsändringen. Ett antal kyrkokommuner anser att
den föreslagna perioden är för kort. Andra menar däremot att
tidsperioden bör vara kortare. En övervägande majoritet av
remissinstanserna, bl.a. Riksarkivet, har dock ställt sig bakom förslaget.
Även regeringen anser att den föreslagna tidsperiodens längd är lämpligt
avvägd. Allmänna handlingar bör dock kunna förvaras hos kyrkliga
organ även efter tioårsperiodens utgång, exempelvis om ett kyrkligt
organ behöver handlingarna i sin verksamhet. Det bör också vara möjligt
att tillmötesgå intresset av att ha tillgång till handlingarna som historiska
dokument som utgör en del av exempelvis en enskild församlings
identitet (se angående s.k. dispensarkiv nedan).
Som ovan har nämnts regleras frågan om överlämnande av arkiv till
arkivmyndigheterna i 9 § arkivlagen. Det får förutsättas att
arkivmyndigheterna i samråd med Svenska kyrkan upprättar tidsplaner
för hur leveranserna skall genomföras. Därvid bör beaktas bl.a. kyrkans
behov och intresse av handlingarna samt vidare arkivmyndigheternas
förutsättningar att ta emot handlingarna. Det bör eftersträvas att
leveranserna genomförs på ett sådant sätt att kyrkans verksamhet inte
onödigtvis försvåras. Tidsplanerna gör det möjligt för såväl
arkivmyndigheterna som de kyrkliga organen att överblicka behovet av
personal och lokaler och underlättar därmed planeringen.
Av avgörande betydelse för att allmänna handlingar skall kunna
förvaras hos Svenska kyrkan är, som tidigare nämnts, att de sköts på ett
tillfredsställande sätt samt att frågor om utlämnande och sekretess
hanteras i enlighet med gällande bestämmelser. Arkiven står under
arkivmyndigheternas tillsyn och dessa myndigheter har möjlighet att
ingripa (se 9 § arkivlagen).
Kyrkobokföringsarkiven
En viktig del av de offentligrättsligt reglerade kyrkliga arkiven är
kyrkobokföringsarkiven. De innehåller bl.a. de löpande
folkbokföringsregistren fram till den 1 juli 1991, då de lokala
skattemyndigheterna övertog ansvaret för folkbokföringen. Inför den
reformen beslutade regeringen den 26 april 1990 att
kyrkobokföringsarkiven skulle föras över från pastorsämbetena till
landsarkiven. Enligt ett regeringsbeslut den 5 september 1991 bör arbetet
vara slutfört inom högst 20 år.
I 10 § lagen (1991:482) om införande av folkbokföringslagen
(1991:481) finns vissa föreskrifter om vad som skall gälla beträffande de
kyrkobokföringshandlingar som har bildats före den 1 juli 1991, till dess
de överlämnas till en statlig arkivmyndighet. Den reglering som
regeringen nu föreslår innefattar även kyrkobokföringsarkiven och
bestämmelsen i lagen om införande av folkbokföringslagen bör därför
upphävas.
”Dispensarkiv”
I kungörelse den 14 november 1902 angående överlämnande av
arkivhandlingar till landsarkiven i Uppsala, Vadstena och Lund ålades
kyrkoförsamlingarna att leverera äldre arkivhandlingar till landsarkiven.
Ett antal församlingar i Dalarna ansåg det dock inte motiverat att leverera
handlingarna. Genom kungörelse den 6 december 1907 om undantag
beträffande kyrkoarkiv i Kopparbergs län från bestämmelserna i § 2 i
nådiga kungörelsen angående överlämnande av arkivhandlingar till
landsarkiven i Uppsala, Vadstena och Lund den 14 november 1902 fick
dessa församlingar möjlighet att bli befriade från leveransskyldigheten.
Med stöd av kungörelsen befriades ett antal församlingar från leverans av
arkivhandlingar fram till och med utgången av år 1921. År 1923 blev
Sollerö, Floda och Mora församlingar enligt beslut av Kungl. Maj:t
befriade tills vidare från skyldigheten att sända in äldre arkivhandlingar
till landsarkivet. Övriga församlingar har inte fått någon förlängd
dispens.
Den 1 januari 1962 trädde allmänna arkivstadgan (1961:590) i kraft.
Enligt denna författning skulle arkivhandlingar hos myndighet, för vilken
landsarkiv är arkivmyndighet, avlämnas till landsarkivet. Skyldigheten
att avlämna arkivhandlingar inträdde vart tionde år och avsåg
arkivhandlingar som var äldre än 100 år. I övergångsbestämmelserna
föreskrevs dock att stadgan inte innebar någon ändring i sådant beslut
som meddelats enligt äldre bestämmelser om befrielse för vissa
myndigheter att till landsarkiv avlämna äldre arkivhandlingar.
Riksarkivet gavs dock möjlighet att återkalla en sådan befrielse.
Inför förändringen av folkbokföringsorganisationen, som bl.a. innebar
att kyrkobokföringsarkiven skulle överföras till landsarkiven, hemställde
ett antal ”kyrkoarkiv i Kopparbergs län” att ”de s.k. dispensarkiven”,
oavsett de förändringar som föranleddes av ändringar i organisationen för
folkbokföringen, skulle få behålla böcker och andra arkivalier i sina
lokala arkiv. Regeringen meddelade beslut den 20 december 1990
(Utbildningsdepartementet dnr 3531/89). I beslutet hänvisades till
arkivlagen, som sedermera trädde i kraft den 1 juli 1991. Regeringen
anförde att en arkivmyndighet enligt 9 § arkivlagen kommer att få rätt att
överta arkivmaterial från en myndighet som står under dess tillsyn samt
att ett sådant övertagande kan ske både efter överenskommelse och på
grund av ett ensidigt beslut från arkivmyndigheten. Enligt regeringen låg
det i linje med principerna bakom arkivlagen att regeringen delegerar till
Riksarkivet att meddela föreskrifter om leveranser till
arkivmyndigheterna.
Ett antal remissinstanser i Västerås stift har i sina yttranden över
kommitténs förslag aktualiserat frågan om de s.k. dispensarkiven. Frågan
har också tagits upp i några spontana yttranden. Önskemål har framställts
om att få behålla arkiven även efter relationsändringen.
Arkivmyndigheterna bör, som tidigare har anförts, vara arkivdepå för
de kyrkliga arkiv som består av allmänna handlingar även efter
relationsändringen. Det finns inte tillräckliga skäl att göra undantag för
vissa kyrkliga arkiv i detta hänseende. Som ovan har framkommit bör
målet vara att allmänna handlingar från de tidigare kyrkliga
myndigheterna levereras till arkivmyndigheterna inom tio år från
relationsändringen. Enligt regeringens uppfattning bör dock allmänna
handlingar kunna förvaras hos kyrkliga organ också efter denna
tidsperiod. Förutom behov av handlingarna i den fortsatta verksamheten,
bör även kunna beaktas den betydelse som arkiven har som en
dokumentation av exempelvis en församlings framväxt och historia. Det
bör alltså vara möjligt att tillgodose intresset av att ha tillgång till
handlingarna som historiska dokument som är en del av exempelvis en
församlings identitet. En förutsättning för detta är att förvaringen sker
under betryggande former och att frågor om utlämnande och sekretess
behandlas på ett tillfredsställande sätt. Det är en uppgift för
arkivmyndigheterna att behandla frågan om överlämnande av arkiv-
materialet.
7.2 Beslutande församlingar
Regeringens förslag: Allmänna handlingar som före år 2000 har
kommit in till eller upprättats hos Svenska kyrkans beslutande
församlingar skall överlämnas till statlig arkivmyndighet inom tre
månader från relationsändringen. Handlingarna skall dock även
därefter efter beslut av regeringen kunna förvaras hos Svenska kyrkan
eller någon av dess organisatoriska delar efter relationsändringen utan
att därigenom upphöra att vara allmänna. Handlingsoffentligheten
enligt tryckfrihetsförordningen skall bestå. Bestämmelserna i
sekretesslagen samt arkivlagens bestämmelser om arkivbildningen
och dess syften, arkivvården och gallring skall tillämpas i samma
utsträckning som före relationsändringen. Arkivlagens bestämmelser
om arkivmyndigheternas tillsyn skall gälla även för dessa arkiv.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att arkiv hos Svenska
kyrkans beslutande församlingar inte skall omfattas av bestämmelserna
om arkivmyndigheternas tillsyn och om överlämnande till
arkivmyndigheterna.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll två enkätfrågor i avsnittet Den
kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven
som rör detta avsnitt. I fråga 7 var frågeställningen om lagstiftningen om
handlingsoffentlighet och sekretess skall gälla handlingar från Svenska
kyrkans beslutande församlingar. Fråga 8 gällde arkivlagstiftningens
tillämpning i fråga om arkiven hos de beslutande församlingarna. En stor
majoritet av remissinstanserna har ställt sig bakom förslagen.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 7
99 %
0 %
1 %
Fråga 8
92 %
2 %
5 %
Justitiekanslern och Kammarkollegiet tillstyrker utredningsförslaget.
Svea hovrätt förordar att undantaget från arkivmyndigheternas tillsyn i
fråga om Svenska kyrkans beslutande församlingar tas bort. Enligt
hovrättens mening bör de allmänna handlingar som överlämnas för
handhavande hos ett privaträttsligt organ behandlas lika, oavsett från
vilken del av den tidigare kyrkliga förvaltningen de härrör. Riksarkivet
anser att allmänna handlingar från de beslutande församlingarna skall
överlämnas till arkivmyndigheterna. Enligt Riksarkivet skulle
kommitténs förslag innebära att allmänna handlingar lämnas till enskilda
organ för förvaring för all framtid. Inte heller Teologiska fakulteten i
Lund eller Domkapitlet i Göteborg anser att det bör göras åtskillnad
mellan myndigheters och beslutande församlingars arkiv. Liknande
synpunkter framförs också av ett antal kyrkokommuner, däribland
Brämaregårdens, Sätila och Näsets församlingar. Svenska kyrkans
centralstyrelse anser att också arkivmaterial från de beslutande
församlingarna bör kunna överlämnas på samma villkor som material
från myndigheterna, dvs. så att arkivmyndigheterna svarar för
kostnaderna efter överlämnandet. Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund anför att en indelning av arkivmaterial i
myndighetsmaterial och beslutande församlings material är mycket svår.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den ändring i 2 kap. 17 §
tryckfrihetsförordningen som träder i kraft den 1 januari 2000 får i lag
föreskrivas att regeringen får besluta att allmänna handlingar som senast
vid utgången av år 1999 har kommit in till eller upprättats hos någon av
Svenska kyrkans beslutande församlingar skall kunna överlämnas till och
förvaras hos Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar
utan att handlingarna därigenom upphör att vara allmänna. Med Svenska
kyrkans beslutande församlingar avses kyrkomötet och de
kyrkokommunala beslutande församlingarna på lokal och regional nivå.
I likhet med vad som föreslås beträffande allmänna handlingar som nu
finns hos kyrkliga myndigheter bör handlingsoffentligheten för allmänna
handlingar från Svenska kyrkans beslutande församlingar bestå och
sekretesslagstiftningen gälla i samma utsträckning som före
relationsändringen. Regleringen bör genomföras i den särskilda lag som
regeringen föreslår (se avsnitt 7.1). När det gäller exempelvis vilka
kyrkliga organ som skall kunna förvara allmänna handlingar, prövning av
frågor om utlämnande och sekretess samt avgifter för kopior och
avskrifter hänvisas till vad som anförs avseende kyrkliga myndigheter (se
avsnitt 7.1).
De beslutande församlingarna omfattas för närvarande endast av de
grundläggande föreskrifterna i arkivlagen, dvs. bestämmelserna om
arkivbildningen och dess syften samt om arkivvården och gallring (1 §
arkivlagen). Däremot är reglerna om arkivmyndigheternas tillsyn inte
tillämpliga. Arkivmyndigheterna fungerar inte som arkivdepå för arkiven
från de beslutande församlingarna. Riksarkivet får dock ta emot
handlingar från kyrkomötet, se 4 § förordningen (1995:679) med
instruktion för Riksarkivet och landsarkiven. Det finns inte någon
motsvarande bestämmelse i fråga om kyrkokommunala beslutande
församlingar.
Relationsändringen bör inte innebära någon förändring i fråga om hur
de kyrkliga arkivens bestånd av allmänna handlingar skall behandlas.
Arkivlagens bestämmelser om arkivbildning, arkivvård och gallring bör
därför gälla även efter relationsändringen. Vidare bör de särskilda
föreskrifter som föreslås i fråga om allmänna handlingar som förvaras
hos kyrkliga organ vara tillämpliga (se avsnitt 7.1).
När det gäller bestämmelserna om arkivmyndigheternas tillsyn och
överlämnande till arkivmyndighet innebär kommitténs förslag att de
arkiv från Svenska kyrkans beslutande församlingar som härrör från
tiden före relationsändringen inte heller i fortsättningen skall omfattas av
dessa föreskrifter. Ett antal remissinstanser, däribland Svea hovrätt och
Riksarkivet, anser dock att förslaget inte bör genomföras.
Det förhållandet att de aktuella arkiven för närvarande inte omfattas av
regleringen om arkivmyndigheternas tillsyn och överlämnande till
arkivmyndighet utgör inte i sig tillräckliga skäl för att samma ordning
skall gälla också fortsättningsvis. Förutsättningarna förändras eftersom
relationsändringen innebär att församlingarnas och de kyrkliga
samfälligheternas kommunstatus upphör och att Svenska kyrkan även i
övrigt lämnar det allmänna. Som Riksarkivet har anfört innebär
kommitténs förslag att allmänna handlingar lämnas till enskilda organ för
förvaring för all framtid.
Regeringen finner mot denna bakgrund att även allmänna handlingar
från beslutande församlingar bör överlämnas till arkivmyndighet.
Allmänna handlingar från Svenska kyrkans beslutande församlingar bör,
på samma sätt som arkiv från tidigare kyrkliga myndigheter, stå under
tillsyn av de statliga arkivmyndigheterna och på sikt levereras till dessa
myndigheter. Det är naturligt att de kyrkliga arkivens bestånd av
allmänna handlingar behandlas lika, oavsett om det gäller handlingar från
en tidigare myndighet eller från en beslutande församling. Vidare torde
det från forskningssynpunkt vara ändamålsenligt att samtliga allmänna
handlingar som härrör från en församling eller samfällighet förvaras på
ett och samma ställe. Det finns även praktiska synpunkter som talar för
denna lösning. Så torde exempelvis församlingens arkiv i viss
utsträckning betraktas som en enhet trots att det formellt är fråga om dels
kyrkorådets och övriga nämnders arkiv, dels det beslutande organets
arkiv.
Skyldigheten att överlämna handlingarna till arkivmyndighet bör
utformas på i huvudsak samma sätt som 11 § arkivlagen, som gäller när
en myndighet upphör och verksamheten inte längre skall bedrivas av det
allmänna. Som tidigare har nämnts är denna bestämmelse tillämplig i
fråga om de nuvarande kyrkliga myndigheterna (se avsnitt 7.1). En
liknande bestämmelse avseende de beslutande församlingarna bör, i
enlighet med vad Lagrådet anfört, innebära att de allmänna handlingarna
skall överlämnas inom tre månader från relationsändringen, dvs. senast
den 31 mars 2000. På samma sätt som när det gäller allmänna handlingar
från tidigare kyrkliga myndigheter skall emellertid de allmänna
handlingarna från beslutande församlingar kunna förvaras hos de
kyrkliga organen även därefter. På sikt skall dock handlingarna levereras
till en statlig arkivmyndighet. Även när det gäller dessa handlingar bör
målet vara att leveranserna fullgörs inom tio år från relationsändringen
(jfr avsnitt 7.1). Regeringens förslag innebär bl.a. att bestämmelserna i
9 § arkivlagen om överlämnande av arkivmaterial till
arkivmyndigheterna blir tillämpliga i fråga om de allmänna handlingar
som härrör från Svenska kyrkans beslutande församlingar.
När det gäller frågan om tillsyn av och överlämnande till
arkivmyndigheterna hänvisas även till vad som föreslås beträffande de
kyrkliga myndigheterna (se avsnitt 7.1).
De beslutande församlingarnas arkiv torde inte vara av samma
omfattning som myndigheternas.
7.3 Kostnader
Regeringens förslag: Svenska kyrkan svarar för kostnaderna för
arkiven fram till dess materialet har överlämnats till
arkivmyndigheterna. Staten svarar för de kostnader som uppkommer
därefter.
Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll två enkätfrågor i avsnittet Den
kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven
som rör frågan om kostnaderna för arkiven från de kyrkliga
myndigheterna. Fråga 4 handlade om förslaget att Svenska kyrkan skall
svara för kostnaderna fram till och med överlämnandet till
arkivmyndigheterna. Fråga 5 gällde förslaget att staten skall svara för
kostnaderna efter överlämnandet. En stor majoritet av remissinstanserna
har ställt sig bakom förslagen.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 4
89 %
8 %
3 %
Fråga 5
97 %
1 %
2 %
Kammarkollegiet tillstyrker utredningsförslaget. Länsstyrelsen i
Jönköpings län anser att det överlämnande (kyrkliga) organet skall svara
för de kostnader som uppstår hos arkivmyndigheterna efter
överlämnandet. Domkapitlet i Skara menar att det bör göras en
fördelning av kostnaderna mellan staten och kyrkan eller alternativt att
kyrkan har ett beloppsmaximerat kostnadsansvar med avtrappning under
de tio åren. Domkapitlet i Lund anser att tidsperioden för förvaring av
arkiven hos Svenska kyrkan skall bestämmas till tio år och att arkiv som
på grund av utrymmesbrist hos arkivmyndigheterna finns kvar hos
Svenska kyrkan därefter bör anses överlämnade med statligt
kostnadsansvar. Några kyrkliga remissinstanser, bl.a. Limhamns
församling, menar att staten bör svara för arkivkostnaderna efter 10 år
oberoende av var arkiven då finns. Flera kyrkokommuner, däribland
Kungsängens, Skredviks och Norrköpings S:t Olai församlingar samt
Löddeköpinge kyrkliga samfällighet, anser att staten bör svara för
arkivkostnaderna från och med år 2000.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Förvaring av allmänna handlingar
innebär dels kostnader för att rent fysiskt härbärgera och vårda
handlingarna på ett sätt som garanterar säkerhet och beständighet, dels
kostnader som följer av nyttjande och tillhandahållande. I samband med
leveranser till arkivmyndigheterna uppkommer kostnader för den
praktiska överföringen, men även för att avsluta och färdigställa arkiven
samt för att ta emot dem.
Enligt gällande principer svarar en myndighet för samtliga kostnader
till dess handlingarna överlämnas till en arkivmyndighet. Därutöver skall
myndigheten bidra till arkivmyndighetens kostnader för den fortsatta
förvaringen av arkivet. Detta har ansetts rimligt eftersom en leverans
innebär att långsiktiga kostnader för bevarande och tillhandahållande
uppstår för arkivmyndigheten, samtidigt som den levererande
myndigheten befrias från dessa kostnader (jfr prop. 1992/93:100 bil. 12 s.
105 f.). Frågan om kostnader för den fortsatta förvaringen samt för
engångskostnader i samband med övertagandet skall enligt 17 § andra
stycket arkivförordningen regleras i en överenskommelse mellan
arkivmyndigheten och den levererande myndigheten.
Enligt 9 § lagen om överlämnande av allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för förvaring skall enskilda organ som förvarar
allmänna handlingar från statliga myndigheter svara för de kostnader
som uppstår för arkivmyndigheten när handlingarna överlämnas till
denna. I förarbetena till denna reglering anfördes att de principer som
lagts fast när det gäller kostnader för arkivvård m.m. borde gälla också
när ett bolag övertagit en myndighets verksamhet samt att det saknas
anledning att ”just i dessa fall övervältra kostnaden på någon annan än
den som svarar för verksamheten” (prop. 1993/94:113 s. 36 ff.).
En tillämpning av de ovan angivna finansieringsprinciperna skulle
innebära att Svenska kyrkan skall svara för kostnaderna fram till och med
överlämnandet till arkivmyndigheterna samt därutöver också bidra till
kostnaderna för den fortsatta förvaringen. I detta sammanhang måste
dock beaktas den särskilda situation som föranleds av de ändrade
relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Det förhåller sig utan
tvekan så att Svenska kyrkan behöver delar av arkiven i den fortsatta
verksamheten. Därtill kommer det värde i övrigt som det har för kyrkan
att ha tillgång till handlingarna som en symbol för kontinuitet och
tradition. Den föreslagna regleringen om förvaring av allmänna
handlingar hos kyrkliga organ skall emellertid även ses mot bakgrund av
att arkivmyndigheterna inte utan vidare har möjlighet att ta emot samtliga
kyrkliga arkiv inom föreskriven tid. Med hänsyn till detta föreslår
regeringen följande när det gäller fördelningen av kostnaderna för de
allmänna handlingar från tiden före relationsändringen som härrör från
kyrkliga myndigheter och Svenska kyrkans beslutande församlingar.
I fråga om de kostnader som uppstår fram till och med överlämnandet
finns det inte skäl att göra avsteg från vad som annars gäller i detta
hänseende. Svenska kyrkan bör alltså svara för samtliga kostnader för
arkiven fram till dess de har levererats till arkivmyndigheterna. Det rör
sig inte om någon tillkommande omkostnad, utan det är fråga om
kostnader som finansieras av kyrkan redan i dag. På sikt kommer
kostnaderna att minska i takt med att handlingarna levereras till
arkivmyndigheterna.
Vid överlämnandet till arkivmyndigheten skall arkivet vara avslutat,
dvs. förtecknat, gallrat och i övrigt färdigställt i enlighet med gällande
bestämmelser. Att avsluta arkiven är att anse som ett led i den ordinarie
arkivverksamheten. Om arkiven fortlöpande har skötts enligt de
föreskrifter som finns bör de kostnader som detta innebär vara
begränsade för varje enskilt kyrkligt organ. Det är rimligt att kyrkan
svarar för dessa kostnader, vars storlek delvis är beroende av hur
arkivvården tidigare har genomförts. Kyrkan bör också stå för de
engångsvisa kostnaderna för det praktiska överförandet av de allmänna
handlingarna till arkivmyndigheterna.
Staten bör svara för kostnaderna för den fortsatta förvaringen och för
de engångskostnader som kan uppstå i samband med att arkiven – i
färdigställt skick enligt ovan – kommer in till arkivmyndigheterna. Dessa
kostnader uppstår för arkivmyndigheterna i takt med att leveranserna
faktiskt genomförs.
Samtidigt som kostnaderna för förvaring av de kyrkliga arkiven
uppstår allteftersom leveranserna sker, kommer arkivmyndigheternas
tillsynskostnader när det gäller dessa arkiv att minska. Vidare innebär
den reglering som föreslås om offentlighet för handlingar som
tillkommer efter relationsändringen (se avsnitt 6) att arkivmyndig-
heternas tillsyn endast kommer att omfatta en begränsad del av det
framtida kyrkliga arkivmaterialet, nämligen de delar som omfattas av den
offentligrättsligt reglerade handlingsoffentligheten. Detta medför att
arkivmyndigheternas tillsynsverksamhet i fråga om Svenska kyrkan
successivt kommer att minska jämfört med förhållandena före
relationsändringen, vilket bör leda till ett kostnadsbortfall.
Relationsändringen innebär alltså såväl ökade som minskade kostnader
för arkivmyndigheterna. Vilka nettoeffekter som uppkommer och när de
uppstår är i nuläget svårt att bedöma. Av avgörande betydelse för hur
kostnaderna fördelas över tiden är i vilken takt de allmänna handlingarna
överlämnas. Som tidigare har nämnts anser regeringen att målet bör vara
att handlingarna levereras inom tio år från relationsändringen, men att
allmänna handlingar bör kunna förvaras hos kyrkliga organ även efter
denna tidsperiods utgång. Arkivmyndigheterna får vid planeringen av
leveranserna beakta möjligheterna att ta emot materialet inom ramen för
sina resurser. I detta sammanhang skall erinras om att till de delar
materialet utgörs av folkbokföringshandlingar kompenseras
arkivmyndigheterna för de kostnader som leveranserna innebär inom
ramen för folkbokföringsreformen.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts bör, enligt regeringens
bedömning, relationsändringen i sig inte föranleda några utvidgade
budgetramar i detta hänseende. Skulle det visa sig att ytterligare resurser
behövs får det ske genom omprioriteringar inom verksamheten eller det
aktuella utgiftsområdet.
8 Svenska kyrkans personal
De förslag som behandlas i detta avsnitt har lämnats dels av Utredningen
om kyrkans personal och om samfundsstöd i betänkandet Staten och
trossamfunden, Svenska kyrkans personal (SOU 1997:44), dels i
promemorian Svenska kyrkans personal och relationsändringen som
upprättats inom Kulturdepartementet.
8.1 Personalkategorier i Svenska kyrkan
Svenska kyrkan bedriver sin verksamhet med såväl privatanställd som
offentliganställd personal. Den privatanställda personalen – exempelvis
anställda hos Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet,
Kyrkans hus AB och domkyrkan i Lunds stift – berörs inte annat än
indirekt av relationsändringen. Den offentliganställda personalen, som
utgör flertalet av arbetstagarna i Svenska kyrkan, kan delas in i följande
kategorier.
Anställda med kyrkokommunala villkor
Präster
Biskopar
Övrig offentliganställd personal
Den sistnämnda kategorien består av ett mindre antal statligt anställda
som har en nära anknytning till Svenska kyrkan genom att verksamheten
utövas för kyrkans räkning. I formellt hänseende rör det sig dock inte om
anställningar inom Svenska kyrkan.
Anställda med kyrkokommunala villkor
Den största delen av Svenska kyrkans personal är anställd med
kyrkokommunala villkor hos landets kyrkokommuner som också står för
deras avlöningsförmåner. Dessa ca 22 000 anställda representerar många
yrkesgrupper inom områdena församlingsverksamhet, mark och fastighet
samt administration. Hit hör församlingssekreterare, diakoner,
kyrkomusiker, kyrkvaktmästare, kyrkogårdsarbetare, krematoriepersonal,
skogvaktare, kanslichefer, stiftsjägmästare, stiftsjurister m.fl.
Den anställde har ett anställningsavtal med en församling, en
pastoratssamfällighet, en flerpastoratssamfällighet eller en stifts-
samfällighet. Innehållet i anställningsavtalet regleras huvudsakligen i
kollektivavtal som har tecknats av arbetsgivaren själv eller någon som
arbetsgivaren har utsett att företräda sig. Vissa bestämmelser om
behörighet till kyrkomusikertjänster finns i kyrkolagen (1992:300).
Präster
Svenska kyrkans ca 3 300 präster är till övervägande del anställda hos
kyrkokommunerna. På lokal nivå, i pastorat, finns tjänster inrättade som
domprost, kyrkoherde och komminister. På regional nivå, i
stiftssamfälligheter, finns det tjänster som stiftsadjunkt, kontraktsadjunkt
och pastorsadjunkt. Den kyrkokommun där tjänsten är inrättad svarar för
avlöningsförmånerna till prästen men kostnaderna för prästens
pensionsförmåner betalas ur kyrkofonden. I kyrkolagen finns det
särskilda behörighetsvillkor för innehav av prästtjänster. Prästernas
anställningsvillkor bestäms till stor del i kollektivavtal men till skillnad
från de anställda med kyrkokommunala villkor har de som innehar
prästtjänster statligt reglerade anställningar. Det är regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer som medverkar vid fastställandet
av prästernas avlöningsförmåner. Det är också en uppgift för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att för arbetsgivarsidan
besluta om stridsåtgärder vid konflikt om sådana kollektivavtal samt att
företräda arbetsgivaren i tvister om kollektivavtal av denna typ eller att
besluta om påföljder vid konflikt om dessa avtal (32 kap. 11 §
kyrkolagen). Arbetsgivarverket företräder pastoraten och stifts-
samfälligheterna i de nämnda frågorna enligt 1 § förordningen
(1994:272) med instruktion för Arbetsgivarverket.
Arbetsgivarfunktionerna för dem som innehar prästtjänster är inte
entydigt samlade hos vare sig stat eller kyrkokommun, de är uppdelade
mellan staten och kyrkokommunen. Det har ansetts oklart om staten
tillsammans med kyrkokommunen är arbetsgivare för prästerna eller om
staten endast agerar som ställföreträdare för den egentlige arbetsgivaren,
kyrkokommunen. Med utgångspunkt från regleringen i kyrkolagen talar
dock övervägande skäl för att staten endast agerar som ställföreträdare.
Biskopar
Svenska kyrkan har 13 stift. I varje stift skall det finnas en tjänst som
biskop. I Uppsala stift är ärkebiskopen biskop. I det stiftet finns det också
en biträdande biskop. Svenska kyrkans 14 biskopar utgör var för sig en
statlig förvaltningsmyndighet under regeringen. Biskoparna är statligt
anställda. Deras tjänster tillsätts av regeringen med fullmakt. I
kyrkolagen finns det särskilda behörighetsvillkor för innehav av
biskopstjänster. Kyrkofonden, som till största delen får sina inkomster
från kyrkokommunerna, betalar biskoparnas löner.
Övrig offentliganställd personal
Statligt anställda som utövar verksamhet för Svenska kyrkans räkning
finns bl.a. hos Ärkebiskopsämbetet, tre personer, och vid Kyrkofondens
kansli, sju personer. Även kyrkoherdarna i de svenska utlands-
församlingarna i Helsingfors, London och Oslo bör närmast betraktas
som anställda i staten.
8.2 Fullmaktsinstitutet
Före den 1 juli 1989 tillsattes biskops-, domprost-, kyrkoherde- och
komministertjänster med fullmakt. Biskopstjänster tillsätts fortfarande
med denna anställningsform, övriga tjänster tillsätts med förordnande
tills vidare. Den som innehar sin tjänst med fullmakt kan inte sägas upp
annat än i vissa undantagsfall.
Lagen (1994:261) om fullmaktsanställning (LFA) och lagen
(1994:260) om offentlig anställning (LOA) gäller inte biskopar och
präster som avses i kyrkolagen. För Svenska kyrkan finns i stället
särskilda regler om fullmaktsanställning i kyrkolagen. Det gäller också
särskilda regler om vilka rättsverkningar en fullmaktsanställning medför
på kyrkans område (jfr prop. 1993/94:65 s. 51). Dessa rättsverkningar
skiljer sig från dem som gäller enligt LFA och LOA. Kyrkolagens
reglering anses uttömmande (se SOU 1992:60 s. 251).
En präst som var anställd med fullmakt var enligt äldre bestämmelser
skyldig att låta sig förflyttas till annan prästerlig tjänst som tillsattes med
samma anställningsform om det var påkallat av organisatoriska eller
andra synnerliga skäl. Den 1 juli 1989 ändrades emellertid
bestämmelserna om förflyttning. Om en fullmaktsanställd präst får en
annan tjänst gäller numera att han eller hon i princip förlorar fullmakten
(jfr 35 kap. 10 § kyrkolagen). Det enda skydd en fullmaktspräst har i dag
är att inte kunna sägas upp, t.ex. vid arbetsbrist. En kyrkoherde eller
komminister som har fullmakt på sin tjänst kan förflyttas av
stiftsstyrelsen till en förordnandetjänst (jfr AD 1997 nr 88). Från denna
tjänst kan sedan uppsägning ske. Om kyrkoherden eller komministern får
en annan prästtjänst, ett vikariat på en prästtjänst eller en annan statligt
reglerad tjänst eller ett vikariat på en sådan tjänst förlorar han eller hon
alltså fullmakten. Dock får kyrkoherden eller komministern behålla
fullmakten om han eller hon förflyttas till en förordnandetjänst i samband
med en indelningsändring. Fullmakten förs då över stat i det nybildade
pastoratet.
Det särskilda skydd som anställningsformen fullmakt innebär utgör en
del av det enskilda anställningsavtalet. Ungefär 650 präster har för
närvarande fullmakt på sina tjänster.
Inom Svenska kyrkan finns det tre kyrkomusiker kvar som anställts
med konstitutorial, en anställningsform som i stort innehåller samma
skydd som fullmakten. Vid 1990 års kyrkomusikerreform blev
kyrkomusikertjänsterna rent kyrkokommunala. De tre kyrkomusikerna
torde ha kvar det förstärkta anställningsskydd som konstitutorialet gav.
Detta skydd utgör en del av det enskilda anställningsavtalet.
8.3 Anställningsskydd
Lagen om anställningsskydd
I lagen (1982:80) om anställningsskydd, LAS, finns skyddsbestämmelser
för arbetstagare bl.a. i fråga om uppsägning och avskedande.
Bestämmelserna i LAS gäller arbetstagare i såväl allmän som enskild
tjänst (1 § första stycket). Från lagens tillämpning undantas dock bl.a.
arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor
får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning (1 § andra
stycket 1).
Om det i en annan lag eller i en förordning som har meddelats med
stöd av lag finns särskilda föreskrifter som avviker från bestämmelserna i
LAS, skall dessa avvikande föreskrifter gälla (2 § första stycket).
När ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår
från en arbetsgivare till en annan, övergår enligt 6 b § första stycket LAS
också de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal
och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för
övergången på den nya arbetsgivaren. Enligt tredje stycket i paragrafen
undantas dock ålders-, invaliditets- och efterlevandeförmåner från den
automatiska övergången av rättigheter och skyldigheter. Den tidigare
arbetsgivaren svarar solidariskt med den nya arbetsgivaren för de
ekonomiska förpliktelser som hänför sig till tiden före övergången.
Arbetstagaren kan dock välja att vara kvar hos sin tidigare arbetsgivare
med risken att likväl inte kunna beredas fortsatt arbete där (6 b § fjärde
stycket). Vidare innehåller LAS ett uttryckligt förbud mot uppsägningar
som grundar sig på en verksamhetsövergång som sådan, se 7 § tredje
stycket. Detta förbud hindrar dock inte uppsägningar som sker av
ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i
arbetsstyrkan ingår.
Bestämmelserna i 6 b § och 7 § tredje stycket LAS grundar sig på
artikel 3.1 och 4.1 i rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för
arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller
delar av verksamheter. De svenska reglerna trädde i kraft den
1 januari 1995. Det är ytterst EG-domstolen som avgör vad som omfattas
av direktivet och därmed av bestämmelserna i LAS som utgår från
direktivet.
Lagen om medbestämmande i arbetslivet
I lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, MBL, finns regler
om bl.a. förhandlingsrätt, arbetsfred och om arbetstagares rätt till
medinflytande genom sina fackliga organisationer. Lagen äger
tillämpning på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (1 §
första stycket). Från lagens tillämpningsområde undantas bl.a.
arbetsgivares verksamhet som är av religiös natur såvitt avser
verksamhetens mål och inriktning (2 §). I likhet med LAS är MBL
subsidiär i förhållande till regler av specialkaraktär i lagar och i
förordningar som meddelats med stöd av lag (se 3 §).
När ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår
från en arbetsgivare som är bunden av kollektivavtal till en ny arbets-
givare, genom en sådan övergång som omfattas av 6 b § LAS, gäller
enligt 28 § MBL följande. Den tidigare arbetsgivarens kollektivavtal
gäller i tillämpliga delar för den nya arbetsgivaren, om inte denne redan
är bunden av något annat kollektivavtal som kan tillämpas på de
arbetstagare som följer med. Bundenheten gäller också den fredsplikt
som följer med ett kollektivavtal. Uppsägning av kollektivavtalet i
samband med verksamhetsövergången kan göras av såväl arbetstagar-
parten som den ursprunglige arbetsgivaren. Om den nya arbetsgivaren
redan är bunden av ett kollektivavtal som kan tillämpas på den övertagna
personalen, gäller detta kollektivavtal också för denna personalgrupp.
Under en övergångstid av maximalt ett år skall dock villkoren i den
tidigare arbetsgivarens kollektivavtal tillämpas på den övertagna perso-
nalen. Villkoren skall tillämpas på samma sätt som den tidigare
arbetsgivaren var skyldig att tillämpa dem. Om den tidigare arbets-
givarens kollektivavtal har sagts upp är den nya arbetsgivaren ändå
skyldig att tillämpa villkoren i detta avtal under dess giltighetstid, dock
längst i ett år. Träffar den nya arbetsgivaren senare ett avtal för den över-
tagna personalen upphör skyldigheten att tillämpa de gamla villkoren.
Verksamhetsövergång
Begreppet verksamhetsövergång
EG-domstolen har i ett flertal avgöranden behandlat frågan om vad som
är en verksamhetsövergång. Domstolen har bl.a. uttalat att för att avgöra
om en verksamhet, eller en del av en verksamhet, har övergått från en
arbetsgivare till en annan, är det av väsentlig betydelse om verksamheten
har bevarat sin identitet eller inte. En helhetsbedömning av samtliga
omständigheter kring övergången måste ske. Omständigheter som kan
vara av betydelse är
1. arten av företag eller verksamhet,
2. frågan om företagets materiella tillgångar, såsom byggnader och
lösöre, har överlåtits eller inte,
3. värdet av överlåtna immateriella tillgångar vid överlåtelsetidpunkten,
4. om majoriteten av de anställda har tagits över av den nya
arbetsgivaren eller inte,
5. om kunderna har tagits över eller inte,
6. graden av likhet mellan verksamheten före och efter överlåtelsen, och
7. i förekommande fall den tidsperiod under vilken verksamheten har
legat nere.
Det skall framhållas att med övergång kan avses också andra typer av
transaktioner än sedvanliga överlåtelser och fusioner m.m.
Vid bedömningen av om det föreligger en överlåtelsesituation fästs det
avseende vid att det skall vara fråga om ett arbetsgivarbyte. Något
rättsligt samband mellan den som har drivit en verksamhet och en ny
arbetsgivare som tar över verksamheten behöver inte finnas. Det kan
tilläggas att EG-domstolen i Redmond Stichting-målet (mål 29/91,
[1992] ECR s. I-3189) har ansett EG-direktivet tillämpligt också i en
situation då understödet från en offentlig myndighet till en juridisk
person dras in och överflyttas till en annan juridisk person som driver
verksamhet med ett liknande ändamål, med påföljd att den förstnämnda
juridiska personens verksamhet helt upphör.
När det gäller överlåtelse av en del av en verksamhet skall denna del
identifieras. Det gäller sedan att avgöra vilka arbetstagare som kan anses
höra till denna del. Om kriterierna i övrigt för tillämpning av reglerna är
uppfyllda torde samtliga sålunda berörda arbetstagare omfattas av
direktivets regler.
Skyddsregler för de anställda
Vid verksamhetsövergång går den tidigare arbetsgivarens samtliga
rättigheter och skyldigheter – utom i fråga om pensionsförmåner –
automatiskt över på förvärvaren. Tanken är att förvärvaren, den nya
arbetsgivaren, träder in i anställningsavtalet sådant det var vid tidpunkten
för överlåtelsen. Det betyder bl.a. att arbetstagaren inte är skyddad mot
sådana förändringar av anställningsvillkoren som redan den tidigare
arbetsgivaren hade kunnat vidta.
Huvudregeln är alltså att anställningsavtalet med automatik skall gå
över på förvärvaren som en direkt följd av överlåtelsen. Denna
huvudregel gäller dock inte utan undantag. Arbetstagaren kan nämligen
av egen fri vilja avstå från att följa med till den nya arbetsgivaren. Av
EG-domstolens dom i Katsikas-målet (mål 132, 138 och 139/91, [1992]
ECR I-6577) framgår att arbetstagare genom bestämmelser i
medlemsstaternas lagstiftning kan tillåtas frånträda sin anställning eller,
om man vill gå längre, tillåtas välja att stå kvar i anställning hos
överlåtaren med den risk för uppsägning på grund av arbetsbrist som kan
föreligga. När EG-direktivet genomfördes i Sverige valdes, som tidigare
nämnts, det sistnämnda alternativet.
Bestämmelserna är däremot tvingande på det sättet att en arbetstagare
inte kan avstå från sina rättigheter för det fall han eller hon verkligen
följer med till förvärvaren. Detta gäller även om arbetstagaren på något
sätt skulle kompenseras för avståendet så att han vid en
helhetsbedömning inte kan anses ha blivit missgynnad.
En särskild bestämmelse om övergång av rättigheter och skyldigheter
Lagen (1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska
kyrkan. innehåller bl.a. särskilda övergångsbestämmelser för
genomförandet av relationsändringen. När det gäller rättigheter och
skyldigheter för kyrkokommunerna gäller följande bestämmelse.
3 § Ansvaret för de skyldigheter som har uppkommit för en församling
eller kyrklig samfällighet före den 1 januari 2000 övergår vid den tidpunkten
till motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller stift inom Svenska
kyrkan. Den 1 januari 2000 övergår också en församlings eller kyrklig
samfällighets rättigheter till motsvarande församling, kyrkliga samfällighet
eller stift inom Svenska kyrkan.
Avsikten med bestämmelsen är att klargöra vad som händer med
rättigheter och skyldigheter i samband med den förändring av rättslig
form som sker vid relationsändringen (a. prop. s. 77). Den innebär att
ansvaret för skyldigheter som åvilar någon av Svenska kyrkans
församlingar eller kyrkliga samfälligheter följer med vid övergången från
kyrkokommun till den nya associationsformen. Vad som avses är
skyldigheter av civilrättslig art, men även vissa skyldigheter av
offentligrättslig art, exempelvis skattskyldighet. Efter relationsändringen
gäller skyldigheterna alltså för motsvarande församling, kyrkliga
samfällighet eller stift. Detsamma gäller för rättigheterna. Frågan om
rättigheter och skyldigheter i anledning av anställningsavtal och andra
anställningsförhållanden diskuterades inte i propositionen.
8.4 Svenska kyrkans personal och relationsändringen
Regeringens förslag: Anställningsavtalen för all offentliganställd
personal inom Svenska kyrkan går den 1 januari 2000 över till det
registrerade trossamfundet Svenska kyrkan eller dess organisatoriska
delar.
Personalen garanteras de rättigheter som de har i dag på grund av
anställningsavtal och andra anställningsförhållanden. Även
skyldigheterna består.
Den arbetstagare som inte vill att anställningsavtalet skall gå över
till den nya arbetsgivaren skall anmäla det senast den 31 december
1999. Anställningen skall då anses upphöra den 1 januari 2000.
En särskild lag stiftas om Svenska kyrkans personal vid
relationsändringen.
8.4.1 Principiella utgångspunkter
En utgångspunkt för stat–kyrkareformen är att den rättsliga regleringen
av trossamfunden och deras förhållanden skall skapa goda
arbetsförutsättningar och så likvärdiga villkor som möjligt för olika
trossamfund. Alla trossamfund skall ges möjlighet att i formellt och
rättsligt hänseende uppträda som just trossamfund. I detta syfte har det
skapats en särskild associationsform för trossamfund – registrerat
trossamfund – till vilken också Svenska kyrkan hänförs, se lagen
1998:1593 om trossamfund. En grundtanke i reformen är vidare att de
ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan skall medföra att
Svenska kyrkan blir ett eget rättssubjekt, skilt från det allmänna, som
självständigt reglerar sina angelägenheter. Av lagen (1998:1591) om
Svenska kyrkan framgår att Svenska kyrkan skall vara ett evangelisk-
lutherskt trossamfund med episkopal struktur, en öppen folkkyrka,
demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Svenska kyrkans
grundläggande identitet preciseras för att denna skall vara oförändrad
över relationsändringen. I propositionen framhålls särskilt att regleringen
inte får medföra att Svenska kyrkan uppfattas som ett på statligt initiativ
nu upprättat trossamfund (se prop. 1997/98:116 s. 41).
Svenska kyrkan skall alltså lämna det allmänna. En följd av detta blir
att församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas kommunstatus
upphör (se prop. 1997/98:49 s. 10). Detta medför i sin tur att den
nuvarande beskattningsrätten kommer att upphöra för dessa rättssubjekt.
Relationsändringen får också personalpolitiska konsekvenser. Av
grundläggande betydelse för anställningstryggheten är Svenska kyrkans
framtida ekonomiska ställning. Enligt principbeslutet skall den kyrkliga
egendomen stå till kyrkans förfogande efter relationsändringen.
Regeringen har föreslagit att en del av denna egendom, bl.a.
kyrkofonden, skall föras över med äganderätt – i regel förenad med en
ändamålsbestämmelse – till olika enheter inom Svenska kyrkan medan
prästlönetillgångarna skall disponeras av kyrkan enligt det s.k.
lagstiftningsalternativet (se prop. 1997/98:116 s. 80 ff.). Vidare har
regeringen föreslagit att Svenska kyrkan skall få kostnadsfri hjälp av
staten med att beräkna, debitera, redovisa och ta in avgifter från dem som
tillhör Svenska kyrkan (a. prop. s. 60). Riksdagen har, som tidigare
nämnts, antagit förslagen (bet. 1997/98:KU20, rskr. 1997/98:284, bet.
1998/99:KU5 och rskr. 1998/99:3). I lagen om Svenska kyrkan regleras
församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas samt stiftens
grundläggande uppgifter på ett sätt som i huvudsak överensstämmer med
den nuvarande regleringen. Dessa åtgärder bör sammantaget kunna
tillförsäkra Svenska kyrkan en stabil ekonomi och organisation.
Härigenom bör de anställdas trygghet så långt som möjligt kunna
tillgodoses. Av stor betydelse i detta sammanhang är givetvis hur stor
tillhörigheten till Svenska kyrkan blir under 2000-talet. De
undersökningar som gjorts (se t.ex. SOU 1992:9 s. 231 ff.) tyder på att
det inte kommer att ske några mer betydande förändringar av antalet
tillhöriga i samband med relationsändringen. I samma riktning talar den
omständigheten att utträdesmöjligheten funnits under många år utan att
den utnyttjats i någon större omfattning.
När det gäller stat–kyrkareformens ekonomiska konsekvenser innebär
riksdagens principbeslut att en statsfinansiellt neutral lösning skall vara
vägledande för reformarbetet (prop. 1995/96:80 s. 44). I dag har staten
inte något kostnadsansvar för kyrkans personal. Att staten på grund av
relationsändringen på något sätt skulle belastas med kostnader eller annat
ansvar för personal som hör hemma inom Svenska kyrkan bör därför inte
komma i fråga.
Mot denna bakgrund måste en utgångspunkt för lösningen av
personalfrågorna vid relationsändringen vara att all personal som är
anställd hos kyrkokommunerna i fortsättningen bör vara anställd inom
Svenska kyrkan i dess förnyade gestalt. Detsamma bör i princip gälla
personal med statlig eller därmed jämförlig anställning som utövar
verksamhet inom Svenska kyrkan. Detta medför att all offentliganställd
personal inom Svenska kyrkan behandlas lika. Den kyrkliga
verksamheten kommer därmed att fortsätta utan avbrott och med samma
personal, vilket kan antas ha varit förutsatt när de principiella besluten
om relationsändringen fattades år 1995.
Relationsändringen sker i samförstånd mellan staten och Svenska
kyrkan. I formellt hänseende är det dock staten som i princip ensidigt
fattar de nödvändiga besluten. På nationell nivå skapas ett nytt enhetligt
rättssubjekt, det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan. På lokal och
regional nivå byter kyrkokommunerna – församlingar och kyrkliga
samfälligheter – associationsform till registrerade organisatoriska delar
av Svenska kyrkan. Kyrkans identitet och karaktär skall emellertid vara
oförändrad över relationsändringen. I lagen om Svenska kyrkan regleras
kyrkans grundläggande organisation och verksamhet på sådant sätt att det
med fog kan sägas att den kyrkliga verksamheten i huvudsak kommer att
vara densamma efter ändringen av relationerna.
Ur arbetsrättslig synvinkel innebär stat–kyrkareformen emellertid
omdaningar av sådan karaktär att arbetstagarnas situation förändras även
om förhållandet arbetstagare–arbetsgivare i grunden blir detsamma. Av
väsentlig betydelse är det byte av associationsform som sker beträffande
församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna. Förändringarna är av
sådan art att de bör betraktas som ett byte av arbetsgivare. Det blir
således fråga om en verksamhetsövergång. Samtidigt skall dock
framhållas att Svenska kyrkans identitet kommer att vara oförändrad över
relationsändringen. Ur praktisk synvinkel innebär verksamhets-
övergången ingen förändring av arbetssituationen utan samma
arbetsuppgifter kommer att utföras och detta sker på samma arbetsplats
som före relationsändringen. Betydelsen av förändringen bör därför inte
överdrivas.
I LAS och MBL finns, som framgår av avsnitt 8.3, skyddsregler för
arbetstagare vid verksamhetsövergång. Lagarna gäller om inte annat
följer av särskilda föreskrifter i annan lagstiftning. Bestämmelser som
avviker från LAS eller MBL får dock inte strida mot det ovan nämnda
EG-direktivet.
Det skydd för rättigheter och skyldigheter i anledning av
anställningsavtal och andra anställningsförhållanden samt för
anställningsvillkoren i övrigt som följer av LAS och MBL bör självklart
gälla också för Svenska kyrkans olika personalkategorier vid
verksamhetsövergång i anledning av relationsändringen. Skyddet bör
inträda med automatik. De nya arbetsgivarna får överta
anställningsavtalen sådana som dessa är vid relationsändringen. De
kyrkokommunala arbetsgivarna kommer dock inte att kunna ansvara
solidariskt med de nya arbetsgivarna för ekonomiska förpliktelser som
hänför sig till tiden före övergången, eftersom kyrkokommunerna upphör
att existera vid relationsändringen. Någon olägenhet för arbetstagarna
torde detta dock inte medföra då de nya arbetsgivarna övertar
kyrkokommunernas samtliga rättigheter och skyldigheter. Som tidigare
nämnts har åtgärder beslutats som sammantaget bör kunna tillförsäkra
Svenska kyrkan en stabil ekonomi och organisation. Eftersom
kyrkokommunerna upphör att existera är det inte heller möjligt för
arbetstagarna att stanna kvar som arbetstagare hos dessa arbetsgivare.
För dem med statlig anställning är situationen annorlunda. Staten finns
kvar. Emellertid skall statens befattning med kyrkliga frågor i princip
helt upphöra. Det finns därför skäl att behandla dessa personalkategorier
på samma sätt som den kyrkokommunalt anställda personalen.
De kollektivavtal som gäller vid tidpunkten för relationsändringen bör
i tillämpliga delar gälla för de nya arbetsgivarna till dess nya
kollektivavtal träffats som är anpassade till de förhållanden som gäller
efter relationsändringen. Bestämmelser om detta finns, som tidigare
nämnts, i 28 § första stycket MBL. Dessa bör vara tillämpliga också på
de kollektivavtal som gäller inom Svenska kyrkans verksamhetsområde.
Inom det offentliga området är rätten att vidta fackliga stridsåtgärder
inskränkt. När Svenska kyrkan lämnar det allmänna bör samma regler
gälla för Svenska kyrkans personal som för privatanställda. Frågan om
eventuella inskränkningar i konflikträtten bör vara en fråga för
kollektivavtalsparterna att ta ställning till.
De kollektivavtalsreglerade trygghetssystem som finns för den
offentliganställda personalen inom Svenska kyrkan – Avgångsförmåner
för anställda hos kommuner och landsting, församlingar m.fl. (AGF-KL)
för dem med kyrkokommunalt reglerade villkor samt Avtal om
trygghetsfrågor (TA) för dem med statliga och statligt reglerade
anställningar – tillförsäkrar arbetstagarna vissa förmåner om de sägs upp
av arbetsgivaren exempelvis i samband med en verksamhetsövergång.
För båda trygghetssystemen gäller i princip att arbetstagaren inte har rätt
till några förmåner om arbetstagaren motsätter sig ett byte av anställning
som skäligen borde ha godtagits. Det är en uppgift för avtalsparterna att
avgöra hur de kollektivavtalsreglerade trygghetssystemen skall tillämpas
vid relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan.
Med hänsyn till de principiella ställningstaganden som nu redovisats
bör det införas särskilda bestämmelser om vad som skall gälla för
Svenska kyrkans personal vid relationsändringen. Om dessa
bestämmelser placeras i lagen (1998:1592) om införande av lagen om
Svenska kyrkan, måste de antas i den kvalificerade ordning som gäller
för den lagen. Det bör därför stiftas en särskild lag om Svenska kyrkans
personal vid relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan den
1 januari 2000.
I det följande behandlas vad relationsändringen får för konsekvenser
för de olika kategorierna av offentliganställd personal i Svenska kyrkan.
8.4.2 Anställda med kyrkokommunala villkor
Regeringens förslag: De rättigheter och skyldigheter på grund av de
anställningsavtal och de anställningsförhållanden som vid
relationsändringen gäller för dem som är anställda med
kyrkokommunala villkor i en kyrkokommun går över till motsvarande
församling, kyrkliga samfällighet eller stift, om inte arbetstagaren
väljer att frånträda anställningen.
Om arbetstagaren inte vill att anställningsavtalet skall gå över till
den nya arbetsgivaren skall han eller hon anmäla det till sin
arbetsgivare senast den 31 december 1999. Anställningen skall i så
fall anses upphöra den 1 januari 2000.
Utredningens bedömning: Utredningen anser att det inte är någon
verksamhetsövergång för dem som är anställda med kyrkokommunala
villkor. De behåller därför sina anställningar över relationsändringen och
deras kollektivavtal består.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet lämnat
utredningens bedömning utan erinran.
Av de remissinstanser som yttrat sig om förslagen i promemorian är en
klar majoritet positiva. Arbetsdomstolen anser dock att det bör krävas en
rättshandling från arbetstagarens sida för att anställningsavtalet inte
automatiskt skall föras över vid relationsändringen. Rättsverkan av denna
rättshandling bör, enligt domstolen, vara att anställningen upphör.
Kammarkollegiet och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund avstyrker
förslaget. Enligt kollegiet och förbundet kommer den arbetstagare som
anses ha sagt upp sig själv att ställas utanför trygghetssystemet.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: För den personal som är anställd med
kyrkokommunala villkor är någon av Svenska kyrkans församlingar eller
kyrkliga samfälligheter arbetsgivare. Dessa utgör i dag kyrkokommuner
och de har rätt att beskatta sina medlemmar, såväl dem som tillhör
Svenska kyrkan som dem som inte gör det. Efter relationsändringen
kommer verksamheten i stället att utövas av det registrerade
trossamfundet Svenska kyrkans organisatoriska delar: församlingar,
kyrkliga samfälligheter och stift. Dessa skall visserligen överta
rättigheter och skyldigheter från kyrkokommunerna, men någon
kommunstatus med beskattningsrätt kommer de inte att ha. Denna
skillnad i rättslig ställning utgör en sådan förändring av arbetsgivarens
karaktär att ett arbetsgivarbyte måste anses ske vid relationsändringen.
Det är således fråga om en verksamhetsövergång.
De rättigheter och skyldigheter som arbetstagarna har på grund av sina
anställningsavtal och övriga anställningsförhållanden vid tidpunkten för
relationsändringen bör gå över från kyrkokommunerna till motsvarande
församling, kyrkliga samfällighet eller stift inom Svenska kyrkan. Detta
innebär att de som är anställda med kyrkokommunala villkor fortsätter
sin verksamhet inom Svenska kyrkan med oförändrade rättigheter och
skyldigheter. Detsamma gäller de kyrkomusiker som har kvar det
förstärkta anställningsskydd som konstitutorialet gav, eftersom det utgör
en del av deras anställningsavtal.
Om en arbetstagare inte vill att anställningsavtalet skall gå över till den
nya arbetsgivaren bör arbetstagaren kunna frånträda anställningen. I
promemorian har föreslagits att anställningsavtalet skall anses uppsagt av
arbetstagaren om han eller hon väljer att frånträda anställningen. Några
närmare regler om hur frånträdandet skall gå till har emellertid inte
föreslagits i promemorian. Enligt regeringens uppfattning bör det, som
Arbetsdomstolen föreslår, krävas att arbetstagaren vidtar en rättshandling
för att anställningsavtalet inte automatiskt skall föras över vid
relationsändringen. Detta kan lämpligen ske genom en underrättelse till
arbetsgivaren. Senast den 31 december 1999 bör arbetstagaren anmäla till
sin arbetsgivare om han eller hon inte vill att anställningsavtalet skall gå
över till den nya arbetsgivaren. Rättsverkan av en sådan anmälan bör bli
att anställningen upphör den 1 januari 2000, eftersom den nuvarande
arbetsgivaren inte kommer att finnas kvar efter relationsändringen.
Frågan om en arbetstagare som väljer att frånträda sin anställning ställs
utanför trygghetssystemet eller inte är, som framgår av avsnitt 8.4.1, en
uppgift för avtalsparterna att avgöra.
Det är av stor betydelse för arbetstagarna personligen och även för de
kyrkliga arbetsplatsernas funktion att varje arbetstagare inom Svenska
kyrkan i god tid får korrekt, klar och utförlig information om vad rela-
tionsändringen innebär för den egna anställningen. Denna information
bör också innehålla avtalsparternas ställningstagande till trygg-
hetssystemens tillämplighet i förhållande till den arbetstagare som
eventuellt väljer att frånträda sin anställning.
8.4.3 Präster
Regeringens förslag: De rättigheter och skyldigheter på grund av de
anställningsavtal och de anställningsförhållanden som vid rela-
tionsändringen gäller för präster som är anställda i en kyrkokommun
går över till motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller stift,
om inte prästen väljer att frånträda anställningen.
Om prästen inte vill att anställningsavtalet skall gå över till den nya
arbetsgivaren skall han eller hon anmäla det till sin arbetsgivare senast
den 31 december 1999. Anställningen skall i så fall anses upphöra den
1 januari 2000.
Utredningens förslag: Kammarkollegiet tar arbetsgivaransvaret för de
präster med fullmakt som motsätter sig en övergång till den nya
arbetsgivaren. Kollegiet skall "hyra ut" dem till Svenska kyrkan. De
kyrkliga arbetsgivarna får dock själva avgöra om de vill hyra någon präst
från Kammarkollegiet. Präster som inte har fullmakt och som motsätter
sig övergång skall sägas upp av domkapitlet.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Av remissinstanserna var en stor majoritet positiv
till utredningens förslag. Samtidigt är många kyrkliga instanser negativa
till att hyra präster med fullmakt som motsätter sig övergång. En orsak
till detta är att de anser att präster som motsätter sig övergång är illojala.
Av de remissinstanser som yttrat sig om förslagen i promemorian är en
klar majoritet positiv. Arbetsdomstolen anser dock att det bör krävas en
rättshandling från arbetstagarens sida för att anställningsavtalet inte
automatiskt skall överföras vid relationsändringen. Rättsverkan av denna
rättshandling bör, enligt domstolen, vara att anställningen upphör.
Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar anser det självklart att de
som är präster i Svenska kyrkan vid reformens ikraftträdande stannar
kvar i sina befattningar med de oförändrade villkor som promemorian
beskriver, eftersom prästens identitet ur teologisk synvinkel inte
förändras. Svea hovrätt tillstyrker förslagen utom såvitt avser
befattningshavare med fullmakt. Enligt hovrätten har dessa
fullmaktshavare en särskild rätt gentemot staten som är förknippad med
fullmaktstjänsten och denna rätt anser hovrätten inte bör åsidosättas.
Kammarkollegiet avstyrker förslaget och föreslår bl.a. att fullmakterna
genom lag skall förlora sin speciella rättsverkan vid en viss angiven
tidpunkt och att arbetsgivaren från denna tidpunkt skall ha rätt att på
saklig grund säga upp själva anställningsförhållandet. Svenska kyrkans
personalförbund avstyrker förslaget och föreslår att det inrättas en
särskild avvecklingsmyndighet som övertar Svenska kyrkans
arbetsgivaransvar för de fullmaktshavare som önskar kvarstå i sina
statligt reglerade tjänster.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare redovisats är
arbetsgivarfunktionerna för dem som innehar prästtjänster uppdelade
mellan staten och kyrkokommunerna. Med utgångspunkt från regleringen
i kyrkolagen talar dock övervägande skäl för att staten endast agerar som
ställföreträdare för den egentlige arbetsgivaren, kyrkokommunen.
Tjänsterna är inrättade i kyrkans pastorat eller stiftssamfälligheter, dvs. i
någon av Svenska kyrkans församlingar eller kyrkliga samfälligheter,
och det är också där som prästerna utövar sin verksamhet. Detta gäller
också dem som innehar sin prästtjänst med fullmakt. Beträffande
fullmakternas rättsverkningar framgår det av avsnitt 8.2 att det gäller
särskilda regler på kyrkans område som skiljer sig från dem som gäller
för övriga fullmaktshavare. Utöver vad som följer av regleringen i
kyrkolagen har fullmaktshavare på kyrkans område inte någon särskild
rätt gentemot vare sig staten eller sin arbetsgivare.
De ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan innebär
bl.a. att den statliga regleringen av prästtjänsterna upphör. Efter
relationsändringen kommer den verksamhet som prästerna utövar att som
huvudregel utövas inom någon av Svenska kyrkans församlingar eller
kyrkliga samfälligheter eller inom något av kyrkans stift. Den förändring
av församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas rättsliga ställning
som sker vid relationsändringen innebär att det för prästernas del sker en
verksamhetsövergång i den mening som avses i anställningsskydds-
lagstiftningen.
De rättigheter och skyldigheter som prästerna har på grund av sina
anställningsavtal och övriga anställningsförhållanden vid tidpunkten för
relationsändringen bör då gå över till den församling, den kyrkliga
samfällighet eller det stift inom Svenska kyrkan där verksamheten i
fortsättningen skall bedrivas. Hur arbetsgivarfunktionerna för prästerna
skall utövas efter relationsändringen är Svenska kyrkans sak att besluta
om.
Eftersom det särskilda skydd som anställningsformen fullmakt innebär
utgör en del av prästens anställningsavtal, inbegrips även detta skydd i
det som föreslås gå över vid relationsändringen. Detta innebär att alla
präster fortsätter sin verksamhet inom Svenska kyrkan med oförändrade
villkor. Att avveckla fullmakterna på det sätt som Kammarkollegiet
föreslagit skulle innebära en oacceptabel försämring för de präster som
innehar sina tjänster med fullmakt.
Om en präst inte vill att anställningsavtalet skall gå över till den nya
arbetsgivaren bör prästen kunna frånträda anställningen. Några närmare
regler om hur frånträdandet skall gå till har emellertid inte föreslagits i
promemorian. Enligt regeringens uppfattning bör det krävas att prästen
vidtar en rättshandling för att anställningsavtalet inte automatiskt skall
föras över vid relationsändringen. Det kan lämpligen ske genom en
underrättelse till arbetsgivaren. Senast den 31 december 1999 bör prästen
anmäla till sin arbetsgivare om han eller hon inte vill att
anställningsavtalet skall gå över till den nya arbetsgivaren. Rättsverkan
av en sådan anmälan bör, i likhet med vad som föreslås för den övriga
kyrkokommunalt anställda personalen, bli att anställningen upphör
den 1 januari 2000.
Såsom framhållits i tidigare avsnitt är det en uppgift för avtalsparterna
att avgöra hur trygghetssystemen skall tillämpas vid relationsändringen.
Även när det gäller prästerna är det betydelsefullt att det lämnas
korrekt, klar och utförlig information om vad relationsändringen innebär
för den egna anställningen och om trygghetssystemens tillämplighet för
den präst som eventuellt väljer att frånträda sin anställning.
8.4.4 Biskopar
Regeringens förslag: De rättigheter och skyldigheter på grund av de
anställningsavtal och de anställningsförhållanden som vid relations-
ändringen gäller för innehavare av biskopstjänst går över till det stift
inom Svenska kyrkan i vilket biskopstjänsten är inrättad, om inte
biskopen väljer att frånträda anställningen.
Om biskopen inte vill att anställningsavtalet skall gå över till den
nya arbetsgivaren skall han eller hon anmäla det till sin arbetsgivare
senast den 31 december 1999. Anställningen skall i så fall anses
upphöra den 1 januari 2000.
Utredningens förslag: Arbetsgivarverket ges i uppdrag att avveckla
biskoparnas statliga anställningar eftersom deras anställningsavtal inte
automatiskt går över på den nye arbetsgivaren. Kammarkollegiet skall ta
arbetsgivaransvaret för de biskopar som motsätter sig övergång.
Kollegiet skall "hyra ut" dem till Svenska kyrkan.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna.
De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat
promemorieförslaget utan erinran. Svea hovrätt avstyrker dock förslaget.
Enligt hovrätten har fullmaktshavare en särskild rätt gentemot staten som
är förknippad med fullmaktstjänsten och denna rätt anser hovrätten inte
bör åsidosättas. Även Kammarkollegiet avstyrker förslaget. Enligt
kollegiet kommer den arbetstagare som anses ha sagt upp sig själv att
ställas utanför trygghetssystemet. Kollegiet föreslår bl.a. att fullmakterna
genom lag skall förlora sin speciella rättsverkan vid en viss angiven
tidpunkt och att arbetsgivaren från denna tidpunkt skall ha rätt att på
saklig grund säga upp själva anställningsförhållandet.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Biskopstjänster tillsätts i dag med
fullmakt av regeringen efter val. I varje stift skall det finnas en tjänst som
biskop. Det är i stiftet som biskopen utövar sin huvudsakliga verksamhet.
Beträffande fullmakternas rättsverkningar framgår det av avsnitt 8.2 att
det gäller särskilda regler på kyrkans område som skiljer sig från dem
som gäller för övriga fullmaktshavare.
Enligt 5 § andra stycket i lagen om Svenska kyrkan är stiftets
grundläggande uppgift att främja och ha tillsyn över församlingslivet.
För varje stift skall det också i fortsättningen finnas en biskop.
Biskoparnas verksamhet kommer således att bedrivas inom något av
Svenska kyrkans stift efter relationsändringen.
LAS gäller, som ovan nämnts, inte för arbetstagare som har
företagsledande eller jämförlig ställning. Svenska kyrkans biskopar är att
jämställa med personer i företagsledande ställning. Biskoparna omfattas
således inte av skyddsreglerna i LAS och deras anställningsavtal går
därför inte automatiskt över till de nya arbetsgivarna. För att biskoparnas
anställningar skall hamna inom Svenska kyrkan i dess förnyade gestalt
krävs det alltså särskilda bestämmelser. Det behövs också särskilda
bestämmelser som skyddar biskoparnas rättigheter och skyldigheter på
motsvarande sätt som övriga personalkategoriers.
De rättigheter och skyldigheter som biskoparna har på grund av sina
anställningsavtal och övriga anställningsförhållanden vid tidpunkten för
relationsändringen bör då gå över till det stift inom Svenska kyrkan i
vilket respektive biskopstjänst är inrättad. Eftersom det särskilda skydd
som anställningsformen fullmakt innebär utgör en del av biskopens
anställningsavtal, inbegrips även detta skydd i det som föreslås gå över
vid relationsändringen. Detta innebär att biskoparna fortsätter sin
verksamhet inom Svenska kyrkan med oförändrade villkor. Att avveckla
fullmakterna på det sätt som Kammarkollegiet föreslagit skulle innebära
en oacceptabel försämring av biskoparnas situation.
Om en biskop inte vill att anställningsavtalet skall gå över till den nya
arbetsgivaren, stiftet, bör biskopen kunna frånträda anställningen. Några
närmare regler om hur frånträdandet skall gå till har emellertid inte
föreslagits i promemorian. Enligt regeringens uppfattning bör det krävas
att biskopen vidtar en rättshandling för att anställningsavtalet inte
automatiskt skall föras över vid relationsändringen. Detta kan lämpligen
ske genom en underrättelse till arbetsgivaren. Senast den 31 december
1999 bör biskopen anmäla till sin arbetsgivare, staten, om han eller hon
inte vill att anställningsavtalet skall gå över till den nya arbetsgivaren.
Rättsverkan av en sådan anmälan bör, i likhet med vad som föreslås för
den kyrkokommunalt anställda personalen, bli att anställningen upphör
den 1 januari 2000.
Hur de kollektivavtalsreglerade trygghetssystemen skall tillämpas när
de ändrade relationerna träder i kraft är en uppgift för avtalsparterna att
avgöra.
I likhet med vad som uttalats beträffande övriga personalkategorier bör
också biskoparna ha korrekt, klar och utförlig information om vad
relationsändringen innebär för den egna anställningen och om
trygghetssystemens tillämplighet för den biskop som eventuellt väljer att
frånträda sin anställning.
8.4.5 Övrig offentliganställd personal
Regeringens förslag: De rättigheter och skyldigheter på grund av de
anställningsavtal och de anställningsförhållanden som vid
relationsändringen gäller för dem som är anställda vid
Ärkebiskopsämbetet går över på Svenska kyrkan, om inte
arbetstagaren väljer att frånträda anställningen.
Om arbetstagaren inte vill att anställningsavtalet skall gå över till
den nya arbetsgivaren skall han eller hon anmäla det till sin
arbetsgivare senast den 31 december 1999. Anställningen skall i så
fall anses upphöra den 1 januari 2000.
Regeringens bedömning: Det statliga ansvaret för kyrkoherdarna i
de svenska utlandsförsamlingarna i Helsingfors, London och Oslo bör
avvecklas. Arbetsgivarverket bör få i uppdrag att lösa denna fråga.
Utredningens förslag: Kammarkollegiet tar över arbetsgivaransvaret
för dem vars statliga anställningar består vid utgången av år 1999.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens. I promemorian föreslås emellertid också att anställnings-
avtalen för dem som tjänstgör vid Kyrkofondens kansli skall gå över på
Svenska kyrkan.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har bemötts positivt eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna.
När det gäller promemorieförslaget har den övervägande delen av
remissinstanserna varit positiva. Kammarkollegiet har avstyrkt förslaget
och beträffande dem som tjänstgör vid Kyrkofondens kansli särskilt
framhållit att de är anställda i kollegiet. Enligt kollegiet bör principerna i
gällande rätt tillämpas. Kollegiet har vidare påtalat att en kategori statligt
anställda fallit bort i den genomgång som görs i promemorian, nämligen
kyrkoherde för döva.
1998 års kyrkomöte: Förslaget till lag om Svenska kyrkans personal
vid relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari
2000 bör även omfatta de anställda vid Domkyrkorådet i Lund. I övrigt
tillstyrker kyrkomötet regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag
Anställda vid Ärkebiskopsämbetet
De anställda vid Ärkebiskopsämbetet har arbetsuppgifter som framför
allt hänför sig till ärkebiskopens arbete på nationell nivå. Vid
relationsändringen kommer denna verksamhet att övertas av det
registrerade trossamfundet Svenska kyrkan. Det sker således en
verksamhetsövergång i den mening som avses i anställningsskydds-
lagstiftningen för dessa arbetstagare.
De rättigheter och skyldigheter som de anställda vid
Ärkebiskopsämbetet har på grund av sina anställningsavtal och övriga
anställningsförhållanden vid tidpunkten för relationsändringen bör då gå
över till det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan. Detta innebär att
de anställda vid Ärkebiskopsämbetet fortsätter sin verksamhet inom
Svenska kyrkan med oförändrade villkor.
Om en anställd vid Ärkebiskopsämbetet inte vill att anställningsavtalet
skall gå över till den nya arbetsgivaren bör han eller hon kunna frånträda
sin anställning. Några närmare regler om hur frånträdandet skall gå till
har emellertid inte föreslagits i promemorian. Enligt regeringens
uppfattning bör det krävas att arbetstagaren vidtar en rättshandling för att
anställningsavtalet inte automatiskt skall föras över vid
relationsändringen. Det kan lämpligen ske genom en underrättelse till
arbetsgivaren. Senast den 31 december 1999 bör arbetstagaren anmäla till
sin arbetsgivare om han eller hon inte vill att anställningsavtalet skall gå
över till den nya arbetsgivaren. Rättsverkan av en sådan anmälan bör, i
likhet med vad som föreslås för den kyrkokommunalt anställda
personalen, bli att anställningen upphör den 1 januari 2000.
Hur de kollektivavtalsreglerade trygghetssystemen skall tillämpas när
de ändrade relationerna träder i kraft är en uppgift för avtalsparterna att
avgöra.
I likhet med vad som uttalats beträffande övriga personalkategorier är
det betydelsefullt att det också till dessa arbetstagare lämnas korrekt, klar
och utförlig information om vad relationsändringen innebär för den egna
anställningen och om trygghetssystemens tillämplighet för den som
eventuellt väljer att frånträda sin anställning.
De som tjänstgör hos domkyrkan i Lunds stift
I 39 och 41 kap. kyrkolagen finns föreskrifter om förvaltningen av
domkyrkan i Lunds stift. Domkyrkan, dess inventarier och övriga
egendom samt domkyrkans fastigheter skall förvaltas av Domkyrkorådet
i Lund. Domkyrkorådet, som är en statlig myndighet, består av fem
ledamöter med lika många ersättare. Av 16 § förordningen (SKFS
1989:1) med instruktion för Domkyrkorådet i Lund, m.m. framgår att
personal hos domkyrkan anställs av domkyrkorådet.
Hos domkyrkorådet finns ingen personal anställd. Den personal som
behövs för att förvalta domkyrkan med tillhörande egendom är anställd
hos domkyrkan som är ett särskilt rättssubjekt av stiftelsekaraktär.
Personalen är alltså privatanställd, inte statsanställd som kyrkomötet har
antagit. Regeringens förslag omfattar bara den offentliganställda
personalen.
De som tjänstgör vid kyrkofondens kansli
Enligt 9 § första stycket 1 i lagen om införande av lagen om Svenska
kyrkan skall kyrkofondens tillgångar – sedan medel avsatts för
pensionsåtagandena – föras över med äganderätt till Svenska kyrkan och
användas för kyrkliga ändamål. I förvaltningen av tillgångarna ingår
främst hanteringen av det kyrkliga utjämningssystemet, placering av
fondens medel samt bokföring och redovisning av fondmedlen.
Förvaltningen av kyrkofonden är i dag delad mellan Kyrkofondens
styrelse och Kammarkollegiet i vilket styrelsens kansli ingår.
Efter relationsändringen kommer alltså förvaltningen av kyrkofondens
tillgångar att handhas av det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan.
Under förutsättning att kyrkan organiserar förvaltningen av tillgångarna
och hanteringen av utjämningssystemet så att dessa uppgifter sköts inom
trossamfundet, bör det även för de sju personer som är anställda i
Kammarkollegiet och utför kansligöromål åt Kyrkofondens styrelse
anses ske en verksamhetsövergång i den mening som avses i
anställningsskyddslagstiftningen. Kammarkollegiet kommer emellertid
att finnas kvar, vilket måste beaktas i sammanhanget. Med hänsyn till att
Svenska kyrkan inte tagit ställning till på vilket sätt förvaltningen av
tillgångarna och utjämningssystemet skall organiseras, kan man f.n. inte
avgöra om det blir fråga om en verksamhetsövergång för denna
personalkategori. Promemorieförslaget bör därför inte genomföras i
denna del. När det står klart hur Svenska kyrkan kommer att förvalta
kyrkofondens tillgångar och organisera utjämningssystemet får frågan
hanteras enligt de generella bestämmelserna i anställnings-
skyddslagstiftningen
Utlandskyrkoherdarna m.fl.
Kyrkoherdarna i de svenska utlandsförsamlingarna i Helsingfors, London
och Oslo och har anställningar som närmast bör betraktas som statliga.
Sin verksamhet utövar de dock inom Svenska kyrkans
utlandsverksamhet. För kyrkans räkning sköts denna verksamhet sedan
den 1 januari 1997 av respektive utlandsförsamling tillsammans med
Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet. Någon förändring
av detta förhållande kommer relationsändringen inte att innebära. Därför
torde det inte för dessa präster vara fråga om en verksamhetsövergång i
den mening som avses i anställningsskyddslagstiftningen. Deras
anställningsvillkor påverkas således inte. Det är dock rimligt att det
statliga ansvaret för dem avvecklas i samband med relationsändringen.
Arbetsgivarverket bör därför få i uppdrag att lösa denna fråga.
Kyrkoherdarna för döva hade tidigare statliga tjänster tillsatta med
fullmakt. År 1990 erbjöds de att få nyinrättade tjänster för teckenspråkiga
i stiftssamfälligheterna. (jfr prop. 1989/90:101 s. 26). De som fick de nya
tjänsterna lämnade då sina statliga tjänster. Det finns i dag inte någon
sådan präst med statlig anställning.
8.5 Pensioner
8.5.1 Dagens förhållanden
Biskopar och präster
Till komplettering av den lagstadgade allmänna pensionen har
biskoparna och alla präster med statligt reglerade tjänster
tjänstepensionsrätt enligt det statliga pensionsavtalet PA-91,
pensionsplan för arbetstagare hos staten m.fl. Detta pensionsavtal skall
också tillämpas på präster som är anställda hos stiftelsen Svenska kyrkan
i utlandet och hos vissa diakoniinstitutioner. Statens pensionsverk (SPV)
administrerar förmånerna enligt pensionsavtalet.
PA-91, som trädde i kraft den 1 januari 1992, är ett
nettopensionssystem vilket innebär att tjänstepensionen beräknas som ett
tillägg till den lagstadgade pensionen. Pensionsplanen omfattar
ålderspension, kompletterande ålderspension, sjukpension, kompletteran-
de delpension, efterlevandepension, kompletterande efterlevandepension,
egenlivränta, kompletterande efterlevandelivränta och fribrev för
kompletterande ålderspension. Kostnaderna för biskoparnas och
prästernas pensionsförmåner enligt PA-91 betalas ur kyrkofonden
(42 kap. 11 § kyrkolagen). Det yttersta ansvaret för pensionsåtagandena
till prästerna har dock kyrkokommunerna som svarar för prästernas
avlöningsförmåner (32 kap. 12 och 13 §§ kyrkolagen). För biskoparnas
pensionsfordringar torde staten som arbetsgivare ha det yttersta ansvaret.
Kostnaderna för den kompletterande ålderspensionen (KÅPAN) har
fortlöpande betalats av kyrkofonden genom premier till Försäkrings-
föreningen för det statliga området (FSO), som har fonderat medlen.
Anställda med kyrkokommunala villkor
Till komplettering av den lagstadgade allmänna pensionen har de som är
anställda med kyrkokommunala villkor tjänstepensionsrätt enligt ett nytt
pensionsavtal, kommunala pensions- och försäkringsavtalet PFA 98.
Kyrkokommunen betalar kostnaderna för pensionsförmånerna som –
med vissa undantag – administreras av Kommunsektorns pension AB
(KPA). Pensionsbestämmelserna gäller från och med den 1 januari 1998
och omfattar arbetstagare som är födda 1938 eller senare. PFA 98 är –
liksom det statliga pensionsavtalet PA-91 – ett nettopensionssystem där
tjänstepensionen beräknas som ett tillägg till den lagstadgade pensionen.
Förmånerna är ålderspension, kompletterande ålderspension eller särskild
ålderspension före 65 år samt efterlevandepension.
För dem som är födda före 1938 gäller det tidigare pensionsavtalet för
arbetstagare hos kommuner och landsting, PA-KL 85. Detta avtal är till
skillnad från det nya PFA 98 ett bruttopensionsavtal, vilket innebär att
pensionstagarna garanteras en pension som inberäknat allmän pension
skall uppgå till minst en viss bestämd nivå av slutlönen.
I det tidigare pensionssystemet har pensionerna betalats löpande över
budgeten. Många kyrkokommuner har skuldfört utfästelserna i sin
balansräkning men det har förekommit att redovisning endast skett
genom att verksamhetsårets utbetalningar har tagits med som kostnader i
resultaträkningen.
Övrig offentliganställd personal
De som är anställda hos Ärkebiskopsämbetet och de som är anställda hos
Kammarkollegiet för tjänstgöring vid Kyrkofondens kansli är arbets-
tagare hos staten och därmed gäller det statliga pensionsavtalet PA-91 för
dem. Ämbetets förvaltningskostnader betalas ur kyrkofonden. Kollegiet
betalar kostnaderna för avlöningsförmåner till dem som tjänstgör vid
kyrkofondens kansli men får ersättning ur kyrkofonden för dessa
kostnader. Ersättningen skall enligt ett avtal mellan Kyrkofondens
styrelse och Kammarkollegiet betalas med ett överenskommet fast
belopp per år.
PA-91 skall också tillämpas på de tre utlandskyrkoherdarna i
Helsingfors, London och Oslo. Deras avlöningsförmåner betalas ur
kyrkofonden.
8.5.2 De historiska pensionsåtagandena
I dag anses pensionsutfästelserna, dvs. löftena om framtida
pensionsutbetalningar till de anställda och f.d. anställda i Svenska kyrkan
samt deras efterlevande, tryggade genom den beskattningsrätt som staten
och kyrkokommunerna har. En viss säkerhet ligger också i kyrkolagens
regler om den kyrkliga indelningen och om de församlings-
angelägenheter som kyrkokommunerna får ägna sig åt. Beskatt-
ningsrätten och kyrkolagen upphör år 2000 men ansvaret för
kyrkokommunens skyldigheter går, enligt 3 § lagen om införande av
lagen om Svenska kyrkan, över till motsvarande församling, kyrkliga
samfällighet eller stift (se avsnitt 8.3).
Regeringens principiella utgångspunkt är att de pensionsutfästelser
som har gjorts fram till tidpunkten för relationsändringen, de s.k.
historiska pensionsåtagandena, inte får försvagas eller minskas.
Arbetstagare och tidigare arbetstagare bör inte försättas i ett läge som är
mindre tryggt än det de har i dag. Staten har visserligen ett ansvar för hur
beslutet om relationsändringen påverkar gjorda pensionsutfästelser för
Svenska kyrkans personal. Det primära ansvaret för de historiska
pensionsåtagandena ligger dock hos Svenska kyrkan. Eftersom varje
enskild arbetsgivare inte kan förväntas komma att ha erforderliga
ekonomiska resurser för att klara alla sina pensionsutfästelser måste
någon form av samlat ansvarstagande uppnås för att tryggheten för
arbetstagarna skall bli tillfredsställande. Ett sådant samlat ansvarstagande
för pensionsåtagandena för all personal övervägs nu inom Svenska
kyrkan.
Föreskrifter om säkerställande av pensionsåtaganden finns i lagen
(1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Enligt den lagen
kan arbetsgivares utfästelse om pension till arbetstagare eller
arbetstagares efterlevande tryggas genom särskild redovisning av
pensionsskuld eller avsättning av medel till pensionsstiftelse. Tryggandet
anses också kunna ske genom en försäkringslösning.
Särskild redovisning innebär att arbetsgivaren i balansräkningen gör en
avsättning för pensionsskulden. Beloppet skall motsvara nuvärdet av
pensionsutfästelserna. Avsättningarna skall göras enligt en allmän
pensionsplan som innehåller regler om säkerställande, t.ex. i form av
kreditförsäkring.
En pensionsstiftelse är en stiftelse som inrättats av arbetsgivaren med
det enda syftet att trygga pensionsutfästelserna till arbetstagarna eller
deras efterlevande. Utfästelserna tryggas genom att arbetsgivaren gör
avsättningar till framtida pensionsutbetalningar.
Pensionsåtaganden kan även tryggas genom tjänstepensionsförsäkring.
Arbetsgivaren betalar då premier till ett försäkringsbolag eller en
försäkringsförening mot att bolaget eller föreningen fullgör pensions-
utfästelserna. Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsbolagen och
försäkringsföreningarna.
En försäkringsförening är en understödsförening. Därmed avses enligt
lagen (1972:262) om understödsförening en sådan förening för inbördes
bistånd som har till ändamål att meddela personförsäkring utan
affärsmässigt bedrivande av försäkringsrörelse. Om verksamheten
huvudsakligen avser pensionsförsäkring på grund av anställning anses
föreningen som understödsförening även om medlemsavgifterna betalas
av arbetsgivaren.
För allt tjänstepensionskapital som har tryggats enligt tryggandelagen
eller i försäkringsförening skall avkastningsskatt betalas. Föreskrifter om
detta finns i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.
Skattskyldiga är försäkringsbolag, försäkringsföreningar, pensions-
stiftelser och arbetsgivare som skyddar pensionerna via balansräkningen.
Skatten uppgår för närvarande till 15 procent av ett på visst sätt beräknat
skatteunderlag. För pensionsmedel hos stat eller kommun betalas inte
någon avkastningsskatt. Efter relationsändringen blir försäkrings-
föreningen, pensionsstiftelsen eller den enskilde arbetsgivaren skyldig att
betala avkastningsskatt.
Den som har utfäst en tjänstepension skall betala särskild löneskatt
enligt lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader.
Skatten utgår för närvarande med 24,26 procent på kostnaden för
pensionsutfästelsen som beräknas på ett visst angivet sätt.
Den ackumulerade pensionsskulden för biskopar och präster har SPV
beräknat per den 31 december 1997 till 1 257 mkr. I detta belopp ingår
särskild löneskatt på 245 mkr. Det totala pensionsåtagandet inklusive den
latenta skatteskulden har på ett år ökat med 183 mkr. Ökningen beror
delvis på ändrade beräkningsgrunder. Trots detta har sådana
reserveringar för framtida pensionsförpliktelser kunnat göras i
kyrkofondens balansräkning att det avsatta kapitalet motsvarar hela den
beräknade pensionsskulden per den 31 december 1997. Kyrkofonden har
under ett antal år gjort avsättningar i syfte att hela pensionsskulden skall
vara täckt vid utgången av år 1999. – Den kyrkokommunala
pensionsskulden uppskattas av KPA per den 31 december 1997 till
3 500 mkr inklusive särskild löneskatt. Enligt SCB:s senaste ekonomiska
redogörelse för kyrkokommunerna redovisas 2 595 mkr som pensions-
skuld inklusive löneskatten vid utgången av år 1997. Denna redovisning
bygger på delvis osäkra uppgifter från kyrkokommunerna som inte har
beräknat sina pensionsskulder på ett enhetligt sätt.
8.5.3 Biskopar och präster
Regeringens förslag: Övergången av rättigheter och skyldigheter
skall även omfatta pensionsrättigheterna. Det stift, den församling
eller den kyrkliga samfällighet som anställningsavtalen går över till
skall svara för de pensionsåtaganden som gäller för biskoparna och
prästerna vid tidpunkten för relationsändringen.
Regeringens bedömning: Ett så stort kapital som vid tidpunkten för
relationsändringen motsvarar hela pensionsskulden inklusive den
särskilda löneskatten skall avskiljas ur kyrkofonden och användas för
att trygga biskoparnas och prästernas pensionsfordringar.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit att staten och Svenska kyrkan skall sluta
ett avtal om de historiska pensionsåtagandena till biskopar och präster
samt att Kyrkofondens styrelse skall få i uppdrag att redan före
relationsändringen bilda en försäkringsförening eller pensionsstiftelse för
att trygga åtagandena.
Remissinstanserna: En enkätfråga i avsnittet Svenska kyrkans
personal i Remiss II är aktuell i detta sammanhang. Fråga nr 6 handlade
om uppdrag till Kyrkofondens styrelse att redan före relationsändringen
bilda en pensionsförening eller pensionsstiftelse för att trygga
pensionsskulderna. En mycket stor majoritet av de remissinstanser som
besvarade frågan stödde förslaget.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 6
92 %
3 %
5 %
Statens löne- och pensionsverk (SPV) tillstyrker bildandet av en
försäkringsförening och att den tar hand om det historiska
pensionsåtagandet och det framtida intjänandet enligt de villkor som då
kommer att gälla för kyrkans personal. Det är, enligt SPV, angeläget att
bilda försäkringsföreningen före relationsändringen, eftersom förutsätt-
ningarna för vilka försäkringstekniska grunder som skall tillämpas vid
beräkning av Svenska kyrkans pensionsåtaganden då klargörs.
Kammarkollegiet och Kyrkofondens styrelse avstyrker förslaget att
Kyrkofondens styrelse skall ges i uppdrag att redan före relations-
ändringen bilda en försäkringsförening eller en pensionsstiftelse för att
säkerställa de avsättningar som kyrkofonden gjort för prästers och
biskopars pensioner. Kyrkofondens styrelse framhåller att det inte är
styrelsens uppgift att bilda en försäkringsförening eller en pensions-
stiftelse före relationsändringen. Svenska kyrkans centralstyrelse har
inget att invända mot förslaget beträffande tryggandet av
pensionsåtaganden. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
tillstyrker förslaget att bilda en Svenska kyrkans pensionsförening. Enligt
förbundet kan Svenska kyrkans organisatoriska uppbyggnad med många
små arbetsgivare och med en solidaritet mellan arbetsgivarna på ett bra
sätt tas till vara i en pensionsförening.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Arbetstagarens rätt till ålders-,
invaliditets- och efterlevandeförmåner går, enligt 6 b § tredje stycket
LAS, inte såsom övriga rättigheter automatiskt över till den nya
arbetsgivaren vid en verksamhetsövergång. Denne övertar därför inte på
grund av övergången överlåtarens skyldighet att betala sådana intjänade
förmåner. Detta hindrar inte att ansvaret för pensionsåtaganden på annan
grund – t.ex. med stöd av lag – kan flyttas över i samband med
verksamhetsövergång. Relationsändringen mellan staten och Svenska
kyrkan innebär ingen förändring av kyrkans verksamhet. Också
förhållandet arbetsgivare–arbetstagare är egentligen detsamma även om
arbetsgivarens associationsform ändras. Samtliga övriga rättigheter och
skyldigheter går enligt regeringens förslag över till den nya arbetsgivaren
vid relationsändringen. Övergången av rättigheter och skyldigheter bör
därför också omfatta de anställdas pensionsrättigheter. Detta innebär att
det stift, den församling eller den kyrkliga samfällighet som
anställningsavtalen går över till också skall svara för de
pensionsåtaganden som gäller för biskoparna och prästerna vid
tidpunkten för relationsändringen.
Som tidigare nämnts betalas biskoparnas och prästernas pensioner av
kyrkofonden. Utgående pensioner och gjorda pensionsåtaganden till
biskopar och präster samt deras efterlevande bör säkerställas inför
ändringen av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Ett så stort
kapital som vid relationsändringen motsvarar hela pensionsskulden
inklusive den särskilda löneskatten bör därför avskiljas ur kyrkofonden
och användas för att trygga biskoparnas och prästernas
pensionsfordringar. Detta kan ske t.ex. i en försäkringsförening eller
pensionsstiftelse, som övertar ansvaret för att utfästelserna kan infrias
den dag pensionerna skall betalas ut. Kapitalet överlämnas samtidigt till
föreningen/stiftelsen.
Regeringen anser i likhet med Kyrkofondens styrelse att det inte är
styrelsens uppgift att bilda en försäkringsförening eller pensionsstiftelse.
En sådan förberedelse till en förening eller stiftelse som styrelsen i sitt
remissvar föreslår som ett bättre alternativ har redan igångsatts. En
arbetsgrupp som består av representanter från Kyrkofondens styrelse,
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska kyrkans
centralstyrelse samt Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet
har utsetts. Inom gruppen övervägs planerna på en försäkringsförening
som skall överta ansvaret för samtliga pensionsåtaganden till och med
den 31 december 1999 för biskopar, präster och all annan personal inom
Svenska kyrkan samt garantera avtalad tjänstepension från och med den
1 januari 2000 för all personal inom trossamfundet.
8.5.4 Anställda med kyrkokommunala villkor
Regeringens förslag: Övergången av rättigheter och skyldigheter
skall även omfatta pensionsrättigheterna. Det stift, den församling
eller den kyrkliga samfällighet som anställningsavtalen går över till
skall svara för de pensionsåtaganden som gäller för de anställda med
kyrkokommunala villkor vid tidpunkten för relationsändringen.
Arbetsgivarna inom Svenska kyrkan skall ha fonderat sina
historiska pensionsåtaganden senast vid utgången av år 2009. Till dess
fondering har skett skall arbetsgivaren kreditförsäkra
pensionsåtagandena.
För de pensionsåtaganden som inte är möjliga att kreditförsäkra
skall Svenska kyrkan svara solidariskt med sina organisatoriska delar.
Regeringens bedömning: 300 mkr skall avskiljas ur kyrkofonden
och användas för att underlätta ett samlat tryggande av
pensionsfordringarna för de anställda med kyrkokommunala villkor.
Förutsättningarna för en avveckling av de kostnadsbidrag för
pensionsförmåner åt vissa anställda som har övergått från statlig till
kyrkokommunal anställning eller omvänt bör utredas. Statens
pensionsverk bör få detta uppdrag.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Fem enkätfrågor i avsnittet Svenska kyrkans
personal i Remiss II är aktuella i detta sammanhang. Fråga 1 avsåg
förslaget att kyrkokommunerna skall beräkna sina pensionsskulder på
enhetligt sätt vid tidpunkten för relationsändringen. Fråga 2 gällde
förslaget att ansvaret för gjorda pensionsåtaganden och kostnaden för att
infria dessa bärs inomkyrkligt. Fråga 3 handlade om att de gjorda
pensionsåtagandena skall vara helt fonderade senast vid utgången av år
2009. Fråga 4 handlade om förslaget att avsätta medel ur kyrkofonden,
en grundplåt på 300 mkr, för att underlätta ett samlat tryggande av
pensionsåtagandena. Fråga 5 gällde om arbetsgivarna bör kreditförsäkra
sina pensionsåtaganden till dess fondering har skett. En mycket stor
majoritet av remissinstanserna har varit positiv till förslagen.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 1
97 %
0 %
3 %
Fråga 2
95 %
2 %
3 %
Fråga 3
94 %
2 %
4 %
Fråga 4
95 %
1 %
4 %
Fråga 5
93 %
2 %
5 %
Statens löne- och pensionsverk (SPV) tillstyrker bildandet av Svenska
kyrkans pensionsförening för säkerställande av pensionsåtagandena och
att 300 mkr från kyrkofonden avsätts som en grundplåt till föreningen.
Förslaget om en övergångsperiod på tio år för fondering av tidigare
kyrkokommunala åtaganden finner SPV skäligt med hänsyn till
kyrkokommunernas skiftande ekonomi. Enligt SPV är det angeläget att
bilda försäkringsföreningen i god tid före relationsändringen. SPV
instämmer i förslaget om avveckling av statliga kostnadsbidrag till vissa
kyrkomusikers och stiftsanställdas pensioner samt av kyrkokommunala
kostnadsbidrag för tidigare anställd personal inom folkbokföringen.
Kammarkollegiet delar utredningens uppfattning att det är av intresse för
staten att åtaganden avseende intjänade pensionsrätter säkerställs.
Eftersom kyrkokommunerna redan säkerställt delar av sina
pensionsskulder torde det, enligt kollegiet, inte behövas tolv år för att
fondera återstoden. Kollegiet och Kyrkofondens styrelse föreslår att
arbetsgivarna skall ha säkerställt sina åtaganden senast vid utgången av
år 2004. Styrelsen har ingen erinran mot att 300 mkr avsätts ur
kyrkofonden för att underlätta ett samlat tryggande av pensionsskulden.
Styrelsen förutsätter dock att samtliga kyrkokommuner får en
proportionerlig del av dessa medel.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag med undantag av
den del som avser kreditförsäkring av pensionsskuld för kyrkogårds-
personal.
Skälen för regeringens förslag: Av samma skäl som regeringen
framför beträffande biskopar och präster i avsnitt 8.5.3 bör övergången
av rättigheter och skyldigheter även omfatta pensionsrättigheterna för de
anställda med kyrkokommunala villkor. Detta innebär att det stift, den
församling eller den kyrkliga samfällighet som anställningsavtalet går
över till också bör svara för de pensionsåtaganden som gäller för dessa
arbetstagare vid tidpunkten för relationsändringen. Det ansvar som
kyrkokommunerna har för redan utgående pensioner och för livräntor
omfattas också av övergången av rättigheter och skyldigheter och
övergår därmed på motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller
stift.
Kyrkokommunerna med sina skiftande ekonomiska förhållanden har
inte alls i samma utsträckning som kyrkofonden haft möjlighet att göra
de reserveringar som krävs för att senare kunna infria pensionsskulderna.
Som trygghet för pensionsutbetalningar har den enskilda kyrko-
kommunen haft sin beskattningsrätt men den upphör med relations-
ändringen. För att ersätta den trygghet som beskattningsrätten har
inneburit förbereds nu ett samlat ansvarstagande inom hela Svenska
kyrkan för pensionsåtagandena. Frågan om att bilda en
försäkringsförening för Svenska kyrkans historiska och framtida
pensionsåtaganden övervägs, som framgår av avsnitt 8.5.3, av en särskild
arbetsgrupp.
För att underlätta uppbyggnaden av ett sådant gemensamt
ansvarstagande i form av en försäkringsförening har personalutredningen
föreslagit att 300 mkr skall avsättas ur kyrkofonden som ett slags
grundplåt till föreningen. En mycket stor majoritet av remissinstanserna
uttalar sitt stöd för detta förslag.
Om någon form av samlat ansvarstagande skall kunna uppnås torde det
krävas att kyrkokommunerna beräknar sina pensionsskulder på ett
enhetligt sätt. Bortfallet av den säkerhet som beskattningsrätten och
kyrkolagen har inneburit för anställda och tidigare anställda med
kyrkokommunala villkor kan kompenseras genom att en del av
kyrkofondens kapital tas i anspråk. För att underlätta ett samlat tryggande
av pensionsskulderna bör därför ett bidrag på 300 mkr betalas ur
kyrkofonden. Regeringen utgår från att dessa medel fördelas
proportionerligt.
Många kyrkokommuner kommer säkert ha svårt att redan vid
tidpunkten för relationsändringen dels avsätta medel motsvarande hela
sin pensionsskuld, dels betala särskild löneskatt på avsättningen.
Åtskilliga arbetsgivare har långsiktigt bundit upp medel avsedda för
pensionsåtaganden i fasta anläggningstillgångar. Andra har inte gjort
några avsättningar alls för sina pensionsförpliktelser. Ett krav på att alla
kyrkokommuner skall fondera sina åtaganden i samband med
relationsändringen genom att avsätta medel till pensionsförsäkring eller
pensionsstiftelse är därför inte realistiskt. En successiv fondering bör
därför göras möjlig. En överväldigande majoritet av remissinstanserna
tillstyrker förslaget om en tioårig övergångsperiod för att fondera
pensionsskulden. Kammarkollegiet och Kyrkofondens styrelse anser
däremot att fem år är tillräckligt för att de kyrkliga arbetsgivarna skall
kunna fondera den återstående pensionsskulden. Arbetstagarnas fackliga
organisationer har inte några invändningar mot den föreslagna
övergångsperioden. Med hänsyn till arbetsgivarnas skiftande ekonomi
och remissutfallet bör enligt regeringens uppfattning den längre tiden
väljas. Detta innebär naturligtvis inte något hinder mot en tidigare
fondering. Det torde ligga i varje kyrklig arbetsgivares intresse att så
snart som möjligt fondera sina historiska pensionsåtaganden, eftersom
kostnaderna blir större ju längre man väntar.
Inom en tioårsperiod efter relationsändringen bör således samtliga
arbetsgivare inom Svenska kyrkan ha fonderat alla sina historiska
pensionsåtaganden.
De arbetsgivare som inte har möjlighet att genast fondera medlen bör
vara skyldiga att under övergångstiden kreditförsäkra pensionsskulden.
En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker detta förslag. Det
alternativ som för närvarande erbjuds på svensk arbetsmarknad är
kreditförsäkring hos Försäkringsbolaget Pensionsgaranti (FPG). Den
arbetsgivare som anlitar FPG måste betala en avgift för försäkringen.
FPG är ett ömsesidigt försäkringsbolag som ägs av de försäkrade
företagen. Enligt bolagsordningen meddelar FPG dock kreditförsäkring
bara till arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet. En ändring av
bolagsordningen är således nödvändig för att FPG skall kunna lämna
kreditförsäkring för kyrkliga pensioner.
Om FPG inte ändrar sin bolagsordning eller om nya alternativ som
erbjuder kreditförsäkring inte tillkommer bör Svenska kyrkan bära ett
solidariskt ansvar med sina organisatoriska delar för pensionsskulderna
fram till dess att fondering har skett. Detsamma bör också gälla för de
kyrkliga arbetsgivare som inte bedöms vara kreditvärdiga. Bland
remissinstanserna är en stor majoritet positiv till att Svenska kyrkan
svarar för att pensionsskulderna infrias. Att staten, som i dag inte har
något kostnadsansvar för Svenska kyrkans personal, skulle garantera
eller på annat sätt ansvara för dessa åtaganden bör inte komma ifråga (jfr
avsnitt 8.4.1).
Svenska kyrkan kommer efter relationsändringen få disponera
kyrkofonden för kyrkliga ändamål, nämligen det som återstår av
fondmedlen sedan ett kapital avsatts för pensionsåtagandena, se 9 §
första stycket 1 lagen om införande av lagen om Svenska kyrkan och
prop. 1997/98:116 s. 114. Svenska kyrkan får själv besluta om formerna
för förfogandet över tillgångarna och om den närmare användningen av
dessa, dock inom ramen för det fastlagda ändamålet. Att under en
övergångstid garantera vissa historiska pensionsåtaganden torde ligga
inom den ramen.
Kyrkomötet har avstyrkt förslaget i vad det avser kreditförsäkring av
pensionsskuld för kyrkogårdspersonal. Kyrkomötet anser att den
särskilda avgift som alla som är folkbokförda i Sverige skall betala för att
täcka kostnaderna för begravningsverksamheten (se avsnittet 4.4)
motiverar undantag från kravet på kreditförsäkring av
pensionsåtagandena för kyrkogårdspersonalen. I det nya kommunala
pensions- och försäkringsavtalet PFA 98 finns särskilda föreskrifter om
tryggande av pensionsutfästelser. För en kyrklig kommun tryggas
utfästelserna intill den 31 december 1999 genom beskattningsrätten
(Kap. 8 § 33 mom. 1). Fr.o.m. den 1 januari 2000 då beskattningsrätten
har upphört skall tryggandet ske på annat sätt (Kap. 8 § 33 mom. 2), t.ex.
genom att teckna pensionsförsäkring i försäkringsförening, redovisa
pensionsutfästelserna förenat med kreditförsäkring eller på annat sätt
enligt tryggandelagen. I avtalet görs inte något undantag från kravet på
kreditförsäkring vad gäller pensionsåtaganden för kyrkogårdspersonal.
Kyrkomötets hemställan om särbehandling av sådan personal skiljer sig
alltså från vad de avtalsslutande parterna centralt har kommit överens
om. Mot den bakgrunden är regeringen inte beredd att särbehandla denna
personalkategori.
Pensionskostnadsbidrag vid ändrat huvudmannaskap
I samband med tidigare förändringar av huvudmannaskap mellan staten
och kyrkokommunerna har regeringen beslutat om bidrag till
pensionskostnader till vissa arbetstagare. Besluten grundar sig på en
överenskommelse den 6 maj 1981 mellan staten, Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet om pensionskostnadsreglering med
anledning av ändrat huvudmannaskap för viss verksamhet. Den
16 oktober 1997 ingicks en ny överenskommelse mellan samma parter
som innebar bl.a. att 1981 års överenskommelse fortsätter att gälla men
att dess regelsystem fick en ny lydelse från och med år 1998.
Med tillämpning av 1981 års överenskommelse har regeringen
(civildepartementet) fattat följande beslut om bidrag till pensions-
kostnader för vissa yrkeskategorier i Svenska kyrkan.
För arbetstagare som har gått över från statligt reglerade tjänster
hos domkapitel och stiftsnämnder till kommunalt reglerade tjänster
hos stiftssamfälligheter (1990-03-29 nr 7).
För arbetstagare som har gått över från statligt reglerade
kyrkomusikertjänster till kommunalt reglerade tjänster hos pastorat
(1990-05-31 nr 34).
För arbetstagare med arbetsuppgifter inom folkbokföringen som
har gått över från kommunalt reglerade anställningar till statligt
reglerade tjänster vid en lokal skattemyndighet (1991-12-05 nr 2).
Principen i överenskommelsen är den att den tidigare arbetsgivaren
betalar kostnadsbidrag när det står klart hur stor den allmänna pensionen
blir för arbetstagaren. Överföring av medel från den ena huvudmannen
till den andra sker således tidigast när den allmänna pensionen börjar
betalas ut.
Enligt 1997 års överenskommelse är parterna överens om att
kostnadsregleringar mellan statliga och kommunala pensionssystem bör
avvecklas.
Det är naturligt att kostnadsregleringarna beträffande vissa
kyrkomusiker och stiftsanställda avvecklas i samband med relations-
ändringen. Hela ansvaret för deras pensionsåtaganden bör ligga på
Svenska kyrkan. Kostnadsregleringarna beträffande vissa anställda vid
lokala skattemyndigheter bör också avvecklas. För denna kategori bör
hela ansvaret ligga på staten.
Statens pensionsverk bör få i uppdrag att utreda förutsättningarna för
en avveckling av de kostnadsbidrag för pensionsförmåner åt vissa
anställda som har övergått från statlig till kyrkokommunal anställning
eller omvänt.
8.5.5 Övrig offentliganställd personal
Regeringens förslag: Övergången av rättigheter och skyldigheter
skall även omfatta pensionsrättigheterna för de anställda vid
Ärkebiskopsämbetet. Svenska kyrkan skall svara för de
pensionsåtaganden som vid tidpunkten för relationsändringen gäller
för dessa anställda.
Utredningens förslag: En uppgörelse träffas mellan staten och den
nya arbetsgivaren om gjorda pensionsåtaganden för de anställda vid
Ärkebiskopsämbetet och för dem som tjänstgör vid Kyrkofondens kansli.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invänd-
ningar mot utredningens förslag.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Av samma skäl som regeringen
framför beträffande biskopar och präster i avsnitt 8.5.3 bör övergången
av rättigheter och skyldigheter även omfatta pensionsrättigheterna för
dem som är anställda vid Ärkebiskopsämbetet. Svenska kyrkan skall
svara för de pensionsåtaganden som vid tidpunkten för relations-
ändringen gäller för dessa arbetstagare.
Som framgår av avsnitt 8.4.5 är det för närvarande inte möjligt att
avgöra om det blir fråga om en verksamhetsövergång eller inte för de
anställda i Kammarkollegiet som tjänstgör vid Kyrkofondens kansli. Om
det senare kan konstateras att det sker en verksamhetsövergång för denna
personalgrupp kan en uppgörelse mellan staten och Svenska kyrkan om
gjorda pensionsåtaganden bli aktuell.
9 Beskattning av trossamfunden
Regeringens överväganden i detta avsnitt omfattar de frågor som
behandlats i avsnittet om beskattning i betänkandet Staten och
trossamfunden, Stöd, skatter och finansiering, SOU 1997:45, om inte
annat anges.
9.1 Framtida ägarförhållanden
Genom lagen (1998:1593) om trossamfund införs det en ny
associationsform, registrerat trossamfund. Svenska kyrkan blir vid
relationsändringen ett registrerat trossamfund medan dess församlingar
och kyrkliga samfälligheter, vilka i dag är kyrkokommuner, blir
registrerade organisatoriska delar av trossamfundet. Även andra
trossamfund och deras organisatoriska delar kan genom registrering välja
att bedriva sin verksamhet i den nya associationsformen. De kan också
välja att stanna kvar i sin nuvarande associationsform.
Den kyrkliga egendomen kommer att stå till Svenska kyrkans
förfogande även efter relationsändringen, se 9 och 10 §§ lagen
(1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan.
Den specialreglerade egendomen består huvudsakligen av egendom av
äldre ursprung med stiftelsekaraktär vars förvaltning och ändamål i dag
är särskilt reglerade i lag. Äganderätten till denna egendom tillkommer
efter relationsändringen Svenska kyrkan, dess församlingar eller kyrkliga
samfälligheter. Det gäller dock inte prästlönetillgångarna och Lunds
domkyrka med fastigheter och fastighetsfond. De kommer i stället att
bibehållas som självständiga förmögenheter och förvaltas av Svenska
kyrkan. För den kyrkokommunala egendomen gäller att de nuvarande
församlingarnas och kyrkliga samfälligheternas rättigheter och
skyldigheter, inklusive rätten till egendomen, kommer att övergå
oförändrade på motsvarande församlingar, kyrkliga samfälligheter eller
stift i den nya relationen, se 3 § lagen om införande av lagen om Svenska
kyrkan. Med kyrkokommunal egendom avses sådan egendom som
anskaffats för kyrkokommunala medel sedan församlingen blivit en
självständig juridisk person (år 1817 på landet och år 1843 i stad),
exempelvis kyrkor, begravningsplatser, församlingshem,
kanslibyggnader och tjänstebostäder. Äganderätten till den fria stiftelse-
och föreningsegendomen påverkas inte av relationsändringen. Denna
kategori avser egendom som ägs av en stiftelse eller en förening med
särskild anknytning till Svenska kyrkan.
9.2 Principer för beskattning
Regeringens förslag: Registrerade trossamfund, däribland Svenska
kyrkan och dess organisatoriska delar, skall i likhet med ideella
föreningar under vissa förutsättningar vara begränsat skattskyldiga till
inkomst- och mervärdesskatt.
Prästlönetillgångarna skall vara befriade från inkomst- och
förmögenhetsskatt under en övergångsperiod. En förlängning av
undantaget förutsätter ett nytt riksdagsbeslut om förlängning eller
modifiering av övergångsregeln.
Fastighetsskatt skall inte betalas för byggnad och tomtmark som ägs
av ett registrerat trossamfund eller någon av dess registrerade
organisatoriska delar och som till övervägande del används i
verksamheten. Inte heller för prästlönetillgångarna skall
fastighetsskatt betalas.
Undantag från skyldigheten att betala stämpelskatt görs för förvärv
av mark för allmän begravningsplats och byggnader med anknytning
till begravningsverksamheten.
Regeringens bedömning: Förslaget att stiftelser med ändamål att
främja religiös verksamhet skall bli begränsat skattskyldiga bör inte
genomföras.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår dessutom att stiftelser med ändamål att främja
religiös verksamhet skall bli begränsat skattskyldiga.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll fyra frågor i avsnittet Stöd,
skatter och finansiering om beskattning av Svenska kyrkan och andra
trossamfund. Fråga 10 gällde förslaget att Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar i skattehänseende likställs med ideella föreningar
och andra trossamfund. Fråga 11 avsåg begränsad skattskyldighet för
stiftelser med ändamål att främja religiös verksamhet. I fråga 12
behandlades begränsad skattskyldighet för prästlönefastigheter och i
fråga 13 en övergångsfrist i fråga om förändrad beskattning av den
kyrkliga jorden. En majoritet av de instanser som besvarade enkäten var
positiva till förslagen. Andelen positiva var dock betydligt lägre än
beträffande flertalet övriga frågor i Remiss 2.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 10
87 %
9 %
4 %
Fråga 11
86 %
8 %
5 %
Fråga 12
73 %
20 %
7 %
Fråga 13
79 %
11 %
10 %
Utredningens förslag att såväl Svenska kyrkan som andra trossamfund
skall beskattas på samma sätt som allmännyttiga ideella föreningar
tillstyrks av bland andra Svea hovrätt, Kammarkollegiet, Juridiska
fakulteten i Lund, Riksskatteverket och Förenade islamiska församlingar
i Sverige. Av svaren från de tre förstnämnda framgår att de tillstyrker att
även prästlönetillgångarna beskattas efter en övergångstid.
Svenska kyrkans centralstyrelse anser inte att det finns skäl att de
ändrade stat–kyrkarelationerna skall medföra skattemässiga förändringar
för Svenska kyrkan. Centralstyrelsen kan dock acceptera att Svenska
kyrkan och organisatoriska delar inom kyrkan i inkomstskattehänseende
jämställs med allmännyttiga ideella föreningar. Centralstyrelsen är
däremot negativ till att även prästlönetillgångarna skall vara begränsat
skattebefriade.
Att prästlönetillgångarna (prästlönefastigheter och prästlönefonder)
även i fortsättningen bör vara helt befriade från inkomstskatt har
framförts av ett betydande antal remissinstanser, bland andra Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund, flertalet domkapitel och
stiftssamfälligheter, Stiftsjuristernas förening, Egendomsnämndernas
samarbetsorgan, Stiftsjägmästarföreningen, Luleå stifts församlings- och
pastoratsförbund samt ett stort antal församlingar, pastorat och
samfälligheter inom Svenska kyrkan.
Svea hovrätt anser det vara tveksamt att, som utredningen har
föreslagit, trossamfund som väljer att fortsätta i stiftelseform automatiskt
skall få samma beskattningsnorm som de registrerade trossamfunden.
1998 års kyrkomöte: Det bör nu tas slutlig ställning till frågan om
skattefrihet för prästlönetillgångarna. Principen om skattefrihet i sin
helhet bör slås fast. Det är naturligt att relatera skattefriheten till det i lag
uppställda kravet på en rikstäckande kyrklig verksamhet. Vidare är det
angeläget att det skapas sådana ekonomiska betingelser att prästgårdarna
kan bevaras. Lunds domkyrka bör omfattas av samma undantag från
fastighetsskatt som prästlönetillgångarna.
Skälen för regeringens förslag
Likställighet med allmännyttiga ideella föreningar
Vid relationsändringen upphör kommunstatusen för Svenska kyrkans
församlingar och kyrkliga samfälligheter. De omfattas då inte längre av
de beskattningsregler som gäller för kommuner. Svenska kyrkan blir vid
relationsändringen ett registrerat trossamfund medan dess församlingar
och kyrkliga samfälligheter blir registrerade organisatoriska delar av
detta trossamfund.
Registrerat trossamfund är en ny associationsform som är avpassad
efter trossamfundens behov. En utgångspunkt bör vara att alla
trossamfund som använder sig av den nya associationsformen behandlas
lika i beskattningshänseende. Andra trossamfund än Svenska kyrkan är i
regel organiserade som ideella föreningar och kommer efter år 2000
sannolikt att antingen övergå till den nya associationsformen eller kvarstå
i sin nuvarande form. Mot denna bakgrund och då ökad likställighet
mellan olika trossamfund enligt principbeslutet bör eftersträvas (prop.
1995/96:80 s. 15), är det naturligt att utgå från att i princip samma
beskattningsregler bör gälla för Svenska kyrkan och andra registrerade
trossamfund som för ideella föreningar.
Ideella föreningar som har till huvudsakligt syfte att främja
allmännyttiga ändamål är enligt 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt (SIL) frikallade från skattskyldighet för inkomst av
näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller
rörelse. Religiösa ändamål nämns i lagen som exempel på allmännyttigt
ändamål. Det finns även undantag från skattskyldigheten för inkomster
från fastighet och rörelse för sådana föreningar. Om samma principer
tillämpas för registrerade trossamfund som för ideella föreningar
kommer Svenska kyrkan och andra trossamfund att, i detta sammanhang,
i fråga om statlig inkomstskatt och mervärdesskatt i princip beskattas i
samma utsträckning som ideella föreningar. Det kan i sammanhanget
framhållas att regeringen i prop. 1997/98:116 starkt har betonat att den
verksamhet som bedrivs av ett registrerat trossamfund inte genom
registreringen har sanktionerats av staten och att registreringen i sig inte
innebär någon kvalitetsstämpel på verksamheten (se s. 26). Enbart den
omständigheten att trossamfundet är registrerat innebär således inte att
det i beskattningshänseende kan anses främja ett religiöst ändamål.
Prästlönetillgångarna
Prästlönetillgångarna – prästlönefastigheter och prästlönefonder – är i
dag självständiga rättssubjekt av stiftelsekaraktär vars ändamål är att
bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans
förkunnelse, se 41 kap. 9 § kyrkolagen (1992:300). Enligt en
kartläggning i Kammarkollegiets betänkande Staten och trossamfunden,
Den kyrkliga egendomen (SOU 1997:47) har huvuddelen av tillgångarna
medeltida ursprung och har tillkommit genom gåvor och donationer från
enskilda eller genom andra tillskott från församlingsbor. Prästlöne-
tillgångarna förvaltas i dag av de kyrkokommunala egendomsnämnderna.
Genom sin anknytning till de nuvarande kyrkokommunerna är
tillgångarna, i likhet med dessa kommuner, frikallade från
skattskyldighet för all inkomst enligt 7 § 3 mom. SIL.
Prästlönetillgångarna kommer även efter relationsändringen att utgöra
särskilda rättssubjekt som förvaltas som självständiga förmögenheter av
Svenska kyrkan. De omfattas därmed inte längre av skattebefrielsen i 7 §
3 mom. SIL.
Ett antal remissinstanser inom Svenska kyrkan har förordat fortsatt
fullständig befrielse från inkomstskatt för prästlönetillgångarna med
hänvisning till bland annat egendomens unika ursprung och karaktär
samt dess oförändrade identitet och ändamål efter relationsändringen. De
framhåller i detta sammanhang att relationsändringen inte haft till syfte
att åstadkomma några skattemässiga förändringar. De hänvisar vidare till
statens krav att Svenska kyrkan skall upprätthålla en rikstäckande
verksamhet, något som kan uppfyllas bland annat med hjälp av det
utjämningssystem som tillgångarna bidrar till att finansiera.
Som utredningen har framhållit finns det skäl som talar för att dessa
tillgångar bör inkomstbeskattas. Ett vägande skäl är enligt regeringens
uppfattning reformens inriktning på ökad likställighet mellan Svenska
kyrkan och andra trossamfund.
Utredningen har vidare pekat på att en total skattebefrielse skulle
kunna innebära risk för konkurrenssnedvridning och hänvisat till artikel
92 i Romfördraget som förbjuder statliga stödåtgärder som snedvrider
eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller
viss produktion, i den utsträckning åtgärderna påverkar handeln mellan
medlemsstaterna.
Mot utredningens resonemang kan invändas att en fortsatt total
inkomstskattebefrielse för prästlönetillgångarna inte skulle innebära
någon förändring jämfört med dagens ordning. Vidare kan nämnas att
kyrkans skogsinnehav enbart motsvarar 1,6 procent av den totala
skogsarealen i landet vilket, som flera remissinstanser framhållit, inte
torde medge något övertag på marknaden. I betänkandet Ekonomi och
egendom (Svenska kyrkans utredningar 1998:5) föreslås dessutom att
den fasta egendomens andel på sikt nedbringas till 50 procent av
tillgångarnas totala värde. Den 31 december 1996 var andelen jord och
fastigheter 19 procent, skog 67 procent och prästlönefond 14 procent. En
debatt om förslaget pågår för närvarande inom Svenska kyrkan.
Även om det inte är uppenbart att en fortsatt skattebefrielse skulle
strida mot förbudet i artikel 92 i Romfördraget finns det enligt
regeringens uppfattning ändå anledning att väga in konkurrensaspekten
vid en samlad bedömning av hur den egendom som Svenska kyrkan
disponerar skall beskattas.
Flera remissinstanser har betonat att om inkomstbeskattning av
prästlönetillgångarna blir aktuell bör detta ske efter en väl tilltagen
övergångsfrist, bland annat mot bakgrund av att egendomen i alla tider
varit befriad från skatt. En övergång till beskattning av tillgångarna
innebär vidare en betydande omställning för Svenska kyrkan både när det
gäller den fortsatta inriktningen av innehavet och den förändrade
finaniseringssituationen för utjämningssystemet.
Avvägningen mellan de olika argumenten föranleder regeringen att
göra följande bedömning när det gäller beskattningen av
prästlönetillgångarna. De normala skattereglerna skall efter en
övergångsperiod gälla även för Svenska kyrkan. Under tioårsperioden
2000–2009 inkomstbeskattas inte avkastningen på prästlönetillgångarna
och inte heller förmögenhetsbeskattas prästlönetillgångarna. För tiden
därefter skall beskattningen ses över med utgångspunkt i principbeslutet
om stat–kyrkareformen. Den lagtekniska utformningen innebär i sig inte
något ställningstagande till vilka regler som skall gälla för följande år. En
förlängning av undantaget förutsätter dock ett nytt riksdagsbeslut om
förlängning eller modifiering av övergångsregeln.
Kyrkomötets synpunkter i frågan om beskattningen av prästlöne-
tillgångarna föranleder ingen ändring av regeringens bedömning.
Lunds domkyrka med fastigheter och fastighetsfond
Lunds domkyrka med fastigheter och fastighetsfond kommer även efter
relationsändringen att behålla sin stiftelseliknande karaktär och förvaltas
som en självständig förmögenhet. Den kommer att utgöra ett särskilt
rättssubjekt som får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt
föra talan vid domstol och andra myndigheter. Efter relationsändringen
kommer domkyrkan med fastigheter och fastighetsfond att förvaltas av
Svenska kyrkan. Enligt gällande rätt är Lunds domkyrka befriad från
skyldigheten att betala inkomstskatt i den omfattning som anges i 7 §
6 mom. lagen (1976:576) om statlig inkomstskatt. Lunds domkyrka är
inte skattepliktig enligt 3 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen. Detta innebär
enligt 1 § lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt att ingen
fastighetsskatt utgår. Relationsändringen påverkar inte
beskattningssituationen för Lunds domkyrka. Några särskilda
lagstiftningsåtgärder är därför inte nödvändiga.
Fastighetsskatt för förvaltningsbyggnader och prästgårdar
Pastorsexpeditioner, andra förvaltningsbyggnader och prästgårdar
hänförs enligt bestämmelserna i 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen till
byggnadstypen specialbyggnad (ecklesiastikbyggnad eller allmän
byggnad). Specialbyggnad med tillhörande tomtmark är enligt 3 kap. 2 §
fastighetstaxeringslagen undantagen från skatteplikt vilket innebär att
sådan egendom inte skall åsättas något taxeringsvärde. Enligt 1 § lagen
(1984:1052) om statlig fastighetsskatt gäller att för fastighet som året
före taxeringsåret inte var skattepliktig enligt fastighetstaxeringslagen
inte heller skall erläggas fastighetsskatt.
Efter relationsändringen kommer pastorsexpeditioner, andra
förvaltningsbyggnader och prästgårdar inte längre att enligt
fastighetstaxeringslagen kunna hänföras till byggnadstypen special-
byggnad. Egendom av detta slag torde i stället genomgående vara att
hänföra till byggnadstyperna hyreshus eller småhus enligt
bestämmelserna i 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen. För fastigheter av
detta slag utgår fastighetsskatt.
Utredningen har konstaterat att relationsändringen för bl.a.
prästgårdarnas del innebär att sådana fastigheter inte längre omfattas av
undantagsbestämmelser när det gäller fastighetstaxering och fastighets-
skatt. Regeringen delar denna bedömning. Svenska kyrkan bör i detta
hänseende behandlas på samma sätt som andra trossamfund.
I 3 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen anges bl.a. att fastigheter som ägs
av ”kyrkor, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser och ideella föreningar”
som avses i 7 § 5 och 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
undantas från skatteplikt om fastigheten till övervägande del används i
deras verksamhet som sådana. För en fastighet som enligt denna
bestämmelse betecknas som skattefri gäller enligt 1 § fastighets-
skattelagen att fastighetsskatt inte heller skall erläggas.
Bestämmelsen i 3 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen bör ändras så att
den även omfattar fastigheter som ägs av registrerade trossamfund. Även
prästlönetillgångarna bör omfattas. En sådan ändring innebär bl.a. att om
en viss prästgård till övervägande del används i den kyrkliga
verksamheten – och alltså bostadsdelen utgör en mindre del – kommer
fastigheten i fråga att vara befriad från fastighetsskatt. Även om
förutsättningarna för bevarandet av prästgårdarna inte är en
beskattningsfråga kan det noteras att undantagsbestämmelsen stärker ett
sådant bevarande. Här kan också nämnas att kulturhistoriskt värdefulla
prästgårdar kan få ekonomiskt stöd enligt förordningen (1993:379) om
bidrag till kulturmiljövård.
Stämpelskatt
I 6 § 6 lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter
görs i dag undantag från skyldighet att betala stämpelskatt för
kommuners och andra menigheters förvärv av mark för allmän plats,
begravningsplatser eller ändamål som medför att byggnad skall anses
som specialbyggnader enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen. Svenska
kyrkans lokala och regionala enheter omfattas fram till
relationsändringen år 2000 av undantaget i sin egenskap av kyrkliga
kommuner. Andra trossamfund omfattas inte av detta undantag.
Församlingar och kyrkliga samfälligheter inom Svenska kyrkan
kommer, enligt regeringens förslag i avsnitt 4, att vara huvudmän för den
framtida begravningsverksamheten. I denna egenskap bör de, med tanke
på att begravningsverksamheten är en samhällelig uppgift, även i
fortsättningen omfattas av undantaget från skyldigheten att betala
stämpelskatt när det gäller förvärv av mark som är hänförlig till denna
verksamhet. Undantaget bör omfatta förvärv av mark för allmän
begravningsplats samt för bårhus, krematorier och byggnader som
används för skötsel av allmän begravningsplats.
Det finns enligt regeringens uppfattning inte skäl att generellt utvidga
den krets som i dag undantas från skyldigheten att betala stämpelskatt.
Utöver undantaget för förvärv med anknytning till begravnings-
verksamheten föreslår regeringen därför inga ytterligare undantag när det
gäller Svenska kyrkan eller andra registrerade trossamfund. Regeringen
återkommer i avsnitt 9.3 till frågan om stämpelskatt för
egendomsöverföringar som har direkt samband med relationsändringen.
Stiftelser med ändamål att främja religiös verksamhet
Utredningen har föreslagit att trossamfund som efter relationsändringen
väljer eller har skäl att använda stiftelseformen för sin verksamhet skall
ha en likvärdig skattesituation som övriga trossamfund, dvs. begränsad
skattskyldighet till inkomstskatt. En stiftelse som har till ändamål att
främja religiös verksamhet är i dag i princip fullt skattskyldig. Religiös
verksamhet är inte ett sådant ändamål som gör att stiftelsen skall anses
vara kvalificerat allmännyttig och därmed begränsat skattskyldig enligt
7 § 6 mom. SIL. Med utredningens förslag skulle alltså kretsen av
begränsat skattskyldiga stiftelser vidgas.
Beskattningen av stiftelser och ideella föreningar är för närvarande
föremål för översyn. Stiftelse- och föreningsskattekommittén lade i
juni 1995 fram sitt slutbetänkande Översyn av skattereglerna för stiftelser
och ideella föreningar, SOU 1995:63. I direktiven till denna kommitté
(dir. 1988:6) står bland annat att grunderna för skattebefrielse inte får
utformas mindre restriktivt än i dag. Frågan bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Enligt regeringens uppfattning är det olämpligt att under pågående
översyn av skattelagstiftningen föreslå ändringar som strider mot en av
de utgångspunkter som gäller för översynen. Det har vidare inte varit ett
syfte med stat–kyrkareformen att förändra beskattningssituationen för
samfunden utöver vad som med nödvändighet följer av själva
principbeslutet om relationsändringen. Mot bakgrund av detta bör
utredningens förslag inte genomföras i denna del.
9.3 Särskilt om egendomsöverföring vid
relationsändringen
Regeringens bedömning: Den egendomsöverföring som har direkt
samband med relationsändringen eller med registrering som
trossamfund bör vara befriad från stämpelskatt.
Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens.
Utredningen föreslår också stämpelskattefrihet för trossamfund som
övergår från stiftelse till registrerat trossamfund.
Remissinstanserna: Fråga 14 i avsnittet Stöd, skatter och finansiering
i Remiss II gällde förslaget att den egendomsöverföring som
relationsändringen eller registreringen som trossamfund innebär, inte
skall föra med sig någon stämpelskatteplikt. En stor majoritet av
remissinstanserna var positiv till detta.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 14
94 %
1 %
5 %
Svea Hovrätt, Kammarkollegiet och Juridiska fakulteten i Lund
tillstyrker utredningens förslag.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har tidigare framhållit att
relationsändringen som sådan inte är avsedd att föra med sig några
beskattningskonsekvenser. Den egendomsöverföring som sker i direkt
samband med relationsändringen bör därför vara befriad från
stämpelskatt. Detta bör stå klart oavsett hur frågan om skatteplikt kan
komma att bedömas av de tillämpande myndigheterna.
Enligt 4 § lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter är
förvärv av fast egendom skattepliktiga om de sker genom köp eller byte,
tillskott till bolag eller förening, utdelning eller skifte från bolag eller
förening, fusion enligt 14 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385),
expropriation eller annan inlösen på grund av stadgande om rätt eller
skyldighet att lösa fast egendom.
Kammarkollegiet ifrågasatte i betänkandet Staten och trossamfunden,
Den kyrkliga egendomen (SOU 1997: 47) om den äganderättsövergång
som sker i direkt samband med relationsändringen för med sig skyldighet
att betala stämpelskatt (s. 193). Kammarkollegiet ansåg sig dock inte
kunna utesluta att stämpelskatteplikt i princip skulle komma att anses
föreligga och föreslog därför att det skulle lagstiftas om att
"engångsöverföringen" av den kyrkliga egendomen skall vara befriad
från stämpelskatt.
Som nyss anförts bör enligt regeringens uppfattning den
egendomsöverföring som sker i direkt samband med relationsändringen
vara befriad från stämpelskatt. Detta bör även gälla för
egendomsöverföring som sker i samband med att annat trossamfund än
Svenska kyrkan övergår från ideell förening till registrerat trossamfund.
Om tillämpande myndigheter skulle finna att stämpelskatteplikt
föreligger bör befrielse enligt 42 § stämpelskattelagen medges.
Eftersom aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser enligt 7 §
lagen om trossamfund inte får registreras, blir det med regeringens
förslag inte aktuellt med övergång från någon av dessa
associationsformer till registrerat trossamfund.
10 Statlig medverkan vid betalning av
kyrkoavgift/avgift till trossamfund
10.1 Förutsättningar för statlig medverkan
Enligt principbeslutet om ändrade relationer mellan staten och Svenska
kyrkan (prop. 1995/96:80, bet. 1995/96:KU12, rskr. 1995/96:84) bör
staten erbjuda Svenska kyrkan kostnadsfri uppbördshjälp. Detta statliga
stöd får ses mot bakgrund av bl.a. statens krav att Svenska kyrkan skall
upprätthålla en demokratiskt uppbyggd rikstäckande verksamhet. Genom
principbeslutet har det slagits fast att kyrkoavgiften kostnadsfritt för
Svenska kyrkan skall tas ut tillsammans med och på samma sätt som
inkomstskatten under förutsättning att hjälpen kan inordnas i gällande
uppbördssystem (a. prop. s. 29).
Av jämställdhetsskäl bör, enligt beslutet, motsvarande erbjudande
kunna riktas även till andra trossamfund. När det gäller andra
trossamfund än Svenska kyrkan skall staten, enligt beslutet, i varje
enskilt fall ta ställning till frågan om statlig hjälp med att ta in avgifter
skall ges. Även för dessa trossamfund gäller förutsättningen att hjälpen
kan inordnas i gällande uppbördssystem.
Rätten till statlig hjälp med att ta in avgifter framgår av 16 § lagen
(1998:1593) om trossamfund. Att den som tillhör Svenska kyrkan skall
betala lokal och regional kyrkoavgift framgår av 7 § lagen (1998:1591)
om Svenska kyrkan.
Riksskatteverket (RSV) har i sitt betänkande Staten och
trossamfunden, Statlig medverkan vid avgiftsbetalning (SOU 1997:46)
lagt fram förslag till utformning av den statliga hjälpen med att ta in
kyrkoavgift/avgift till trossamfund. Detta avsnitt omfattar de frågor som
behandlats i RSV:s betänkande.
Regeringens förslag avser enbart utformningen av hjälpen med att ta in
avgifter men inte villkoren för att få denna hjälp eller andra former av
statligt stöd. Regeringen beslutade den 12 mars 1998 att tillsätta en
arbetsgrupp med uppdrag att se över det statliga stödet till trossamfunden
och lägga fram förslag till bland annat kriterier för stöd under hösten
1998. Under våren 1999 avser regeringen att föreslå vilka förutsättningar
som skall gälla för att trossamfunden skall få statligt stöd.
10.2 Beräkning, debitering och betalning av avgift
Regeringens förslag: Kyrkoavgift/avgift till trossamfund som tas in
med statens hjälp skall tas ut med viss procentsats av den kommunalt
beskattningsbara inkomsten. Avgiften skall i hanteringshänseende
behandlas som en skatt. För den som tillhör Svenska kyrkan och inte
är folkbokförd i en kommun där kommunen är huvudman för
begravningsverksamheten, skall begravningsavgift räknas in i
kyrkoavgiften.
Riksskatteverkets förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remiss II innehöll två enkätfrågor om avgiften i
avsnittet Statlig medverkan vid avgiftsbetalning. Fråga 1 gällde förslaget
att underlaget för avgiften skall vara den kommunalt beskattningsbara
inkomsten. Fråga 2 avsåg förslaget att avgiften skall behandlas som skatt
i hanteringshänseende. Remissinstansernas anslutning till förslagen var
nära hundraprocentig.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 1
99 %
0 %
1 %
Fråga 2
98 %
0 %
2 %
Några remissinstanser har berört frågan om avgiftens behandling som
skatt. Domkapitlet i Uppsala och Uppsala stiftssamfällighet tillstyrker att
avgiften behandlas som en skatt men anser, i likhet med Stockholms
katolska stift, att det ändå är angeläget att det införs en möjlighet att
avskriva avgiftsskulden då fråga om indrivning är aktuell. Ett mindre
antal remissinstanser, bland andra Domkapitlet i Växjö och Växjö
stiftssamfällighet anser att ett tak för avgiften bör införas.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: I principbeslutet anges som en
förutsättning för hjälpen att den kan inordnas i det gällande
uppbördssystemet och i hanteringshänseende behandlas fullt ut som en
skatt. Detta innebär bland annat att avgiften lämnas för indrivning
tillsammans med skatten om den inte betalas. Några remissinstanser
anser att trossamfundet bör ha möjlighet att avskriva en tillhörigs
avgiftsskuld. Det skulle dock inte vara förenligt med principbeslutet att
särbehandla avgiften i samband med skatte- och avgiftsbetalningen.
Genom att avgiften debiteras med tillämpning av skattebetal-
ningslagens bestämmelser kommer den att ingå i skattekontosystemet.
Om det vid avstämning av kontot visar sig att det sammanlagda betalda
beloppet är mindre än det sammanlagda debiterade beloppet under
perioden, uppkommer ett underskott på kontot. Eftersom det inte finns
någon bestämd avräkningsordning i skattekontosystemet kan
underskottet inte hänföra sig till någon viss av de bakomliggande
debiteringarna. Bara i speciella situationer finns det anledning att ange
hur mycket av underskottet som belöper på olika debiteringar. Det görs
med tillämpning av den s.k. likafördelningsmetoden (jfr prop.
1996/97:100 s. 309 ff).
Ett underskott skall i normalfallet överlämnas till krono-
fogdemyndigheten för indrivning efter en kortare tid.
Skattemyndighetens beslut om överlämnande utgör i så fall
exekutionstitel. Det kommer alltså inte att finnas någon särskild
exekutionstitel som avser just avgiften (jfr prop. 1996/97:100 s. 355).
Att skattebetalningslagen tillämpas innebär vidare att samma regler om
omprövning och överklagande kommer att gälla som för skatter och
arbetsgivaravgifter som ingår i skattekontosystemet. Skattemyndigheten
kommer alltså att ha möjlighet att ompröva debiteringen under en
femårsperiod och skattemyndighetens beslut kan överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.
Enligt principbeslutet bör avgiften tas ut i förhållande till inkomsten.
Regeringen föreslår, i likhet med RSV, att avgiftsunderlaget skall vara
den kommunalt beskattningsbara inkomsten. Detta avviker från
principbeslutet som utgick från att underlaget skulle vara den statligt
beskattningsbara inkomsten. De båda underlagen beräknas i dag på
samma sätt och är alltså lika stora. Ett skäl för regeringens förslag är att
precisionen i preliminärskattetabellerna skulle bli sämre med det statliga
underlaget om de båda underlagen blir olika i framtiden. Tabellerna
bygger på att delposterna i den nuvarande kommunalskatten (landstings-,
kommunal- och församlingsskatt) beräknas på samma underlag. Om
skatte- och avgiftsbeloppen i tabellerna skall beräknas på delvis olika
underlag kommer exempelvis "skattetabell 31" att ha olika innebörd
beroende på om 31 kr består av 29 kr i skatt till kommun och landsting
och 2 kr i avgift till trossamfund eller av 30 kr i skatt till kommun och
landsting och 1 kr i avgift till trossamfund. Hur mycket precisionen i
tabellerna skulle försämras beror på skillnaden mellan de båda
underlagen. Ett ytterligare skäl för förslaget är att ett oförändrat underlag
tekniskt sett kräver minst ingrepp. Om det kommunala underlaget skulle
komma att förändras på ett mer betydande sätt kan det finnas skäl att
ompröva detta ställningstagande.
För trossamfunden skulle det kanske vara önskvärt att själva få
bestämma vilket underlag som skall ligga till grund för respektive
samfunds medlemsavgift även när avgiften tas in med statlig hjälp. En
sådan valfrihet för de enskilda trossamfunden skulle dock innebära en
betydande belastning på skattebetalningssystemet och fördyra den
statliga hjälpen avsevärt. Denna möjlighet för trossamfunden kan inte
heller anses ligga i linje med principbeslutet.
Några få remissinstanser har föreslagit att avgift bara skall tas ut på
underlaget upp till ett visst "tak" och hänvisat till beräkningen av
sjukförsäkringsavgiften. Det finns dock en avgörande skillnad mellan
egenavgifter/allmänna egenavgifter och avgiften till trossamfund;
egenavgifterna är kopplade till en förmån som beräknas på motsvarande
sätt, dvs. på underlaget upp till sju och en halv gånger basbeloppet.
Någon motsvarande koppling mellan avgifter och förmåner finns inte när
det gäller trossamfund. Att sätta en övre gräns för underlaget för avgift
till trossamfund skulle vidare innebära en avvikelse från principbeslutet.
Regeringen ser inte några vägande skäl till att föreslå en sådan avvikelse.
Den föreslagna utformningen av avgiftssystemet innebär inga hinder
mot att betala avgift via skattsedeln till mer än ett samfund. Om en
person anmäls för avgiftsdebitering av exempelvis två samfund kommer
alltså avgift till båda samfunden att anges på beskedet om den slutliga
skatten.
Av 1995 års principbeslut följer att begravningsavgift bör räknas in i
kyrkoavgiften för den som tillhör Svenska kyrkan. Den som är
folkbokförd i en kommun som är huvudman för begravnings-
verksamheten betalar dock i stället begravningsavgift till kommunen.
Det kan noteras att personer som inte är bosatta eller stadigvarande
vistas i Sverige ändå kan ha kommunalt beskattningsbara inkomster här i
landet. De beskattas, enligt 56 § kommunalskattelagen (1928:370), för
inkomsterna i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. Någon
kyrkoavgift torde inte bli aktuell för dessa personer eftersom det kan
förutsättas att de inte kommer att tillhöra någon församling eller något
stift inom Svenska kyrkan – enligt förslaget till kyrkoordning är
tillhörigheten till en församling beroende av dels tillhörigheten till
Svenska kyrkan, dels bosättning i Sverige. Inte heller begravningsavgift
torde bli aktuell eftersom avgiften, enligt regeringens förslag, enbart skall
tas ut av dem som är folkbokförda i Sverige (se avsnitt 4.4.1).
10.3 Riksskatteverket och trossamfunden
10.3.1 Uppgifter från trossamfunden till RSV
Regeringens förslag: De uppgifter som behövs för debitering av
avgift till trossamfund lämnas till RSV på datamedium av
trossamfundet. Uppgifter om tillhöriga/avgiftsskyldiga skall gälla för
helt inkomstår och avse förhållandena den 1 november året före
inkomståret. Trossamfunden lämnar uppgift om antingen en enhetlig
avgiftssats för samfundet eller den avgiftssats som skall gälla för varje
individ. Församlingsindelning som redan finns i skatteförvaltningens
register kan dock användas vid rapportering av avgiftssatser. Uppgift
om avgiftssatser för det följande inkomståret skall lämnas till RSV
senast den 3 december. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får meddela närmare föreskrifter om hur uppgifter skall
lämnas.
Riksskatteverkets förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I avsnittet Statlig medverkan vid avgiftsbetalning
i remiss II avsåg två frågor formerna för trossamfundens
uppgiftslämnande. Fråga 3 gällde uppgifter till RSV om fastställda
avgiftssatser och fråga 4 uppgifter om tillhöriga/medlemmar/betjänade.
En övervägande del av remissinstanserna var positiva till förslagen.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 3
95 %
3 %
2 %
Fråga 4
95 %
3 %
2 %
Svea hovrätt, Statistiska centralbyrån (SCB), Lunds stiftsförbund och
Ärkestiftets församlings- och pastoratsförbund tillstyrker utredningens
förslag om rapportering via Svenska kyrkans centrala organ. Svenska
kyrkans centralstyrelse anser det vara nödvändigt med ett och samma
system för begravningsavgift och kyrkoavgift. Vad gäller uppgifter om
beslutad avgiftssats anser Centralstyrelsen att övervägande skäl talar för
den av RSV föreslagna ordningen. Ett antal remissinstanser motsätter sig
förslaget till centralt uppgiftslämnande. Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund anser att den kyrkliga indelningen i pastorat och
samfälligheter bör finnas kvar i skattesystemet och hanteras som i dag.
Uppgifter om avgiftssatser för kyrkoavgift (och begravningsavgift) bör
enligt förbundet lämnas per pastorat/samfällighet till SCB för
vidarebefordran till RSV. Genom detta, säger förbundet, tillgodoses
RSV:s önskemål om en kontaktpunkt. Församlings- och
pastoratsförbunden i Göteborgs, Karlstads, Luleå och Stockholms stift,
Stockholms stads stiftsförbund samt Stockholms stiftssamfällighet
förordar nuvarande decentraliserade ordning för uppgiftslämnande.
Frågan om andra trossamfunds uppgiftslämnande har berörts av
Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund/Sveriges
frikyrkosamråd (SST), Islamiska kulturcenterunionen i Sverige och
Judiska församlingarna i Sverige. De anser bland annat att utformningen
av den statliga hjälpen för de samfund där församlingarna inte är
territoriella bör utredas ytterligare och pekar på skillnaden mellan
uppgiftslämnandet för Svenska kyrkan (uppgifter om avgiftssatser på
församlingsnivå) och övriga trossamfund (enhetlig avgift alternativt
uppgift per individ). Stockholms katolska stift ansluter sig till SST:s
yttrande och konstaterar vad gäller uppgiftslämnandet att samfunden
kommer att lämna ett databaserat underlag med personnummer till RSV
för debitering av avgift och att det där är möjligt att differentiera
avgiftssatserna.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: För att kunna debitera rätt avgift
behöver skatteförvaltningen uppgifter från trossamfunden om vilka
medlemmar/tillhöriga som skall debiteras avgift och avgiftssatsen.
Uppgifterna skall lämnas till RSV på datamedium från trossamfundets
centrala nivå. Syftet med denna ordning är dels att skatteförvaltningen
inte skall behöva föra register över trossamfundens lokala indelning, dels
att säkra uppgifternas kvalitet och att de lämnas i rätt tid.
För andra trossamfund än Svenska kyrkan gäller att vissa kan komma
att ta ut avgift med en gemensam procentsats för alla inom trossamfundet
medan avgifterna hos andra trossamfund sannolikt kommer att variera
lokalt eller på annat sätt. För att skatteförvaltningen inte skall behöva
hålla reda på trossamfundens indelning krävs att uppgifter om avgiftssats
lämnas till RSV antingen i form av en gemensam procentsats för alla
inom trossamfundet eller att det anges individuellt för varje person vilken
procentsats som skall användas vid debiteringen av avgift. De
trossamfund som t.ex. har lokala enheter med olika utdebitering kan
alltså ange procentsatsen per individ. Avgiftsunderlaget skall vara
kommunalt beskattningsbar inkomst.
Församlingsindelning som redan finns i skatteförvaltningens register
kan användas vid rapporteringen. Uppgifterna om avgiftssats kan då
lämnas per församling, dvs. med de procentsatser som skall gälla vid
debiteringen av tillhöriga i respektive församling.
Svenska kyrkans församlingsindelning måste finnas kvar i
skatteförvaltningens register även efter utgången av år 1999. När det
gäller denna indelning är regeringens uppfattning generellt sett att den i
så liten utsträckning som möjligt bör användas i skatteförvaltningens
register efter relationsändringen; indelningen blir fr.o.m. år 2000 en
inomkyrklig fråga som det borgerliga samhället inte kommer att ha något
inflytande över. Den föreslagna utformningen av huvudmannaskapet för
begravningsverksamheten förutsätter dock att uppgift om församling
även efter relationsändringen finns registrerad inom skatteförvaltningen.
Med regeringens förslag (se avsnitt 4.3) kommer Svenska kyrkans
samfälligheter att ha ansvaret för begravningsverksamheten för samtliga
personer som är folkbokförda i de församlingar som ingår i
samfälligheten, alltså även för personer som inte tillhör Svenska kyrkan.
Det måste därför finnas möjlighet att konstatera inom vilken församlings
område en person som inte tillhör Svenska kyrkan är folkbokförd.
Grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans organisatoriska
uppbyggnad finns i lagen om Svenska kyrkan. Någon närmare reglering
av den kyrkliga indelningen har dock inte gjorts. För att avgifterna skall
kunna tas in på det sätt som föreslås är det dock väsentligt att den
kyrkliga indelningen inte ändras på ett sätt som försvårar och fördyrar
detta.
Ett antal remissinstanser inom Svenska kyrkan har ansett att
meddelandena om de lokala enheternas avgiftssatser inte bör lämnas via
Svenska kyrkan centralt till RSV utan via de borgerliga kommunerna
eller SCB till skattemyndigheten i respektive län. Regeringen ser dock
ingen anledning att föreslå att de borgerliga kommunerna skall fortsätta
att fungera som mellanhand vid uppgiftslämnandet efter
relationsändringen eller att någon statlig myndighet får motsvarande
uppdrag. Det ter sig mer naturligt att denna funktion ligger hos Svenska
kyrkan. Det finns inte heller något vägande skäl till att uppgifterna om
avgiftssatser skulle lämnas till skattemyndigheten i respektive län och
inte till RSV.
Uppgifterna om tillhöriga/avgiftsskyldiga skall, för att följa den
tidscykel som gäller vid inkomstbeskattningen, avse förhållandena
den 1 november året före inkomståret och gälla för hela inkomståret.
Uppgifterna om avgiftssatser för nästföljande inkomstår skall lämnas till
RSV senast den 3 december vilket är nödvändigt för att de skall kunna
beaktas vid beräkningen av den preliminära skatten. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer bör få meddela närmare föreskrifter om
hur trossamfunden skall lämna uppgifter till RSV för avgiftsdebiteringen.
10.3.2 Riksskatteverkets redovisning till trossamfunden
Regeringens förslag: Förskott på avgiftsmedlen betalas ut under
inkomståret och en slutreglering görs när det slutliga underlaget är
känt. Underlaget för förskott är avgiftsunderlaget enligt senaste
taxering. Omräkningar av enskildas skatt och avgift efter ordinarie
taxering skall inte påverka beräkningen av trossamfundets
avgiftsmedel. Det belopp som betalas ut till trossamfunden skall
motsvara de debiterade avgifterna. Redovisning och utbetalning av
avgifter till trossamfund sker till trossamfundet centralt. Tidpunkten
för utanordning av avgiftsmedel blir den tredje vardagen efter
den 17:e i varje månad. Avräkning för den inomkyrkliga utjämningen
görs inte vid utbetalningen till Svenska kyrkan.
Riksskatteverkets förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I remiss II, avsnittet Statlig medverkan vid
avgiftsbetalning, ställdes två frågor som avsåg redovisning och
utbetalning av avgiftsmedel. I fråga 5 behandlades beräkningssätt och
månatlig utbetalning av avgiftsmedel medan fråga 6 gällde förslaget om
redovisning och utbetalning av medlen till trossamfundet på central nivå.
Förslagen bemöttes positivt av en stor majoritet av remissinstanserna.
Andelen negativa till förslaget i fråga 6 var dock högre än till flertalet
övriga förslag i det aktuella betänkandet.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 5
98 %
0 %
2 %
Fråga 6
83 %
14 %
3 %
Ett antal remissinstanser, däribland Svenska kyrkans centralstyrelse har
noterat att Begravningsverksamhetskommittén och RSV föreslagit olika
ordning för utbetalningen av begravningsavgifter respektive
kyrkoavgifter och framhåller att samma ordning bör gälla för båda
avgifterna. Centralstyrelsen menar att den lösning RSV föreslagit är
möjlig men anser att det finns skäl att noga pröva
Begravningsverksamhetskommitténs förslag att nuvarande ordning för
utbetalning av församlingsskatt skall gälla. Centralstyrelsen betonar att
det inte får skapas en sådan ordning att avgiftsmedlen kan komma att
förvaltas ens en mycket kort tid hos den nationella nivån eller någon
annanstans och där generera ränteinkomster. Vidare får, säger
Centralstyrelsen, det system som införs inte leda till misstankar om att de
ändrade stat–kyrkarelationerna på detta område medför en oacceptabel
form av centralisering.
Drygt tio procent av de kyrkliga remissinstanser som yttrat sig i frågan
är negativa till den föreslagna ordningen för redovisning och utbetalning
av kyrkoavgiftsmedel. Domkapitlet i Strängnäs föreslår att nuvarande
system för utbetalning består. Domkapitlet i Göteborg avstyrker förslaget
om central redovisning. Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund hävdar att det finns starka praktiska skäl till att
skatteförvaltningen betalar ut såväl kyrkoavgifterna som
begravningsavgifterna direkt till församlingar och samfälligheter.
Församlings- och pastoratsförbunden i Skara, Västerås, Göteborgs,
Karlstads, Härnösands, Luleå och Stockholms stift , Stockholms stads
stiftsförbund avstyrker förslaget till central utbetalning liksom ett antal
församlingar och samfälligheter, bland andra Rödöns församling,
Torrskogs församling och Vindelns kyrkliga samfällighet.
Frågan om tidpunkt för utbetalning har tagits upp av bland andra
Sveriges kyrkokamerala förening som anser att utbetalning av förskott
bör göras senast tredje vardagen efter respektive uppbördsdag.
1998 års kyrkomöte: Kyrkomötet anser att det är orationellt att ha
olika utbetalningssystem för kyrkoavgifter och de icke tillhörigas
begravningsavgifter. Den föreslagna centrala utbetalningsmodellen för
kyrkoavgifterna bör inte genomföras. Svenska kyrkans särställning,
bland annat genom statens krav på rikstäckning, motiverar en särskild
utbetalningsordning för Svenska kyrkan jämfört med andra trossamfund.
Vidare anser kyrkomötet att skatteförvaltningen – inom ramen för sin
uppdragsverksamhet – bör administrera in- och utbetalningar till det
kyrkliga utjämningssystemet i samband med utbetalningen av
kyrkoavgifterna.
Skälen för regeringens förslag: Ett förskott på avgiftsmedlen bör
betalas ut under inkomståret till trossamfund vilkas avgifter tas in via
skattebetalningssystemet. När det slutliga avgiftsunderlaget är känt görs
en slutavräkning. Detta motsvarar den ordning som gäller i dag för
utbetalning av församlingsskattemedel. Underlag för förskottet är
avgiftsunderlaget enligt senaste taxering. Det innebär exempelvis att
förskottet för inkomståret 2005 baseras på avgiftsunderlaget enligt
2004 års taxering och betalas ut månatligen under år 2005. När det
slutliga avgiftsunderlaget för år 2005 är känt, dvs. i december 2006, kan
en slutlig reglering göras. Den regleringen görs år 2007. Omräkningar av
enskildas skatt och avgift som görs efter ordinarie taxering bör inte
påverka beräkningen.
Eftersom det inte går att konstatera hur stor del av influten skatt och
avgift som avser en viss delpost, exempelvis avgift till trossamfund, bör
de avgiftsmedel som betalas ut vara de debiterade – och inte de faktiskt
influtna – avgifterna. Även detta överensstämmer med dagens ordning
för församlingsskatt. Någon avräkningsordning finns inte mellan de olika
delposter som ingår i skatten. Staten står i dag för den förlust som blir
följden av att församlingsskatten inte betalas fullt ut och någon
förändring i detta hänseende föreslås inte.
Redovisning och utbetalning av avgiftsmedlen bör göras av RSV till
trossamfundet på central nivå. De trossamfund som omgående vill
fördela medlen till lokala/regionala enheter kan se till att medel fördelas
ut till respektive enhet samma dag som pengarna från staten kommer in
på kontot. Den centrala utbetalningsmodellen innebär för Svenska
kyrkans del en förändring jämfört med dagens ordning för
församlingsskatt. I dag görs redovisning och utbetalning av
skattemyndigheten i respektive län till de lokala och regionala enheter
inom Svenska kyrkan som har rätt att ta ut skatt.
Förslagen avser enbart utbetalningen av avgifter till trossamfund.
Dessa inkluderar för Svenska kyrkans del de tillhörigas avgift till
begravningsverksamheten. De begravningsavgifter som betalas av
personer som inte tillhör Svenska kyrkan föreslås däremot betalas ut
direkt till huvudmännen för begravningsverksamheten. Detta framgår av
avsnitt 4 om begravningsverksamheten.
Ett antal remissinstanser inom Svenska kyrkan har uttryckt önskemål
om att både begravningsavgifter från icke tillhöriga och
kyrkoavgiftsmedel skall betalas ut direkt till de lokala enheterna. Detta
skulle enligt remissinstanserna vara den mest praktiska lösningen.
Kyrkomötet delar denna uppfattning. Regeringen anser dock att
övervägande skäl talar för den centrala modellen när det gäller avgift till
trossamfund. En och samma ordning kommer därigenom att gälla
gentemot alla trossamfund vilket står i överensstämmelse med
strävandena att behandla alla trossamfund lika. Det torde inte innebära
några mer betydande olägenheter för de lokala kyrkliga enheterna att
redovisning och utbetalning av begravningsavgifter respektive
kyrkoavgifter sker i två olika delposter. Inte heller torde de
administrativa kostnaderna hos skatteförvaltningen eller Svenska kyrkan
bli så stora att de kan anses vara ett tyngre argument i sammanhanget. De
principiella skälen för att behandla alla trossamfund lika väger avsevärt
tyngre än eventuella praktiska vinster med en enda utbetalningsväg.
Som nämnts ovan kan kyrkoavgifterna fördelas till de lokala enheterna
samma dag som pengarna kommer in på kontot. Förslaget om en central
utbetalning innebär alltså inte heller att avgiften behöver nå den lokala
nivån senare med ränteförluster för denna som följd. Frågan om hur
avgiftsmedel eventuellt skall fördelas vidare till lokala enheter ankommer
på trossamfunden att själva besluta om. Det får också anses vara en fråga
för trossamfunden själva att se till att inga oönskade förseningar uppstår
vid en sådan fördelning.
Vid utbetalningen av avgiftsmedlen till Svenska kyrkan bör RSV inte
göra någon avräkning för bidrag och avgifter i det inomkyrkliga
utjämningssystemet. Statens åtagande enligt principbeslutet omfattar den
statliga hjälpen med att ta in avgift till Svenska kyrkan men inkluderar
inte administrationen av utjämningssystemet som får ses som en intern
kyrklig angelägenhet. Genom förslaget med en central
utbetalningsmodell för avgiftsmedlen kan dock goda möjligheter skapas
för Svenska kyrkan att, om man så önskar, göra avräkning för avgifter
och bidrag inom det kyrkliga utjämningssystemet i samband med att
avgiftsmedlen fördelas till lokala och regionala enheter. Kyrkomötet
anser att skatteförvaltningen bör fortsätta att administrera in- och
utbetalningar till utjämningssystemet men – till skillnad från i dag – på
uppdragsbasis. Ett sådant uppdrag förutsätter dock en annan
utbetalningsordning för kyrkoavgifterna än den som regeringen har
föreslagit. Det finns dessutom principiella skäl som talar emot att staten
åtar sig ett sådant uppdrag; 1995 års principbeslut har dragit upp
riktlinjerna för relationerna mellan staten och Svenska kyrkan och anger
ramarna för den statliga hjälpen med att ta in avgifter till trossamfunden.
Ett statligt uppdragsarbete åt Svenska kyrkan i anslutning till denna hjälp
kan inte anses rymmas inom principbeslutets beskrivning av de framtida
relationerna.
Utbetalningen av avgiftsmedel till trossamfunden bör samordnas med
utbetalningen av kommunalskattemedel m.m. till de borgerliga
kommunerna. Utanordningsdag blir därmed den tredje vardagen efter
den 17:e i månaden, dvs. densamma som gäller i dag för borgerliga
kommuner. Vissa remissinstanser anser att utbetalningen i stället bör
göras den tredje vardagen efter respektive uppbördsdag, dvs. efter den
dag då avgiften betalas in, vilket vanligtvis är den 12:e i månaden. Det
får dock anses följa av principen om hanteringen av avgiften som en skatt
att utbetalningstidpunkten samordnas med den som gäller i övrigt vid
utbetalning av skattemedel.
10.3.3 Förändringar av avgiftsunderlagets nivå
I samband med att de nuvarande kyrkokommunernas budget fastställs,
vanligen i november månad, beslutas även vilken skattesats som skall
gälla vid debiteringen av församlingsskatt för det nästföljande
inkomståret. Avgörande för vilken skattesats som beslutas är bl.a.
storleken på kyrkokommunens skatteunderlag, dvs. summan av de
kommunalt beskattningsbara inkomsterna för dem som bor i
församlingen.
Nivån på den kommunalt beskattningsbara inkomsten kan såväl i dag
som i framtiden förändras genom ändringar i skattelagstiftningen. Om
exempelvis rätten att göra ett visst avdrag under inkomst av tjänst tas
bort, innebär det att underlaget för beskattning blir högre. Andra
ändringar av skattereglerna kan få effekter i motsatt riktning. Storleken
på kommunernas skatteunderlag, och därmed även på skatteintäkterna,
kan alltså påverkas av bl.a. förändringar i skattereglerna.
Ändringar som påverkar skatteunderlaget för de enskilda men som inte
syftar till att minska eller öka de borgerliga och kyrkliga kommunernas
skatteintäkter neutraliseras i dag genom olika åtgärder. För de kyrkliga
kommunernas del neutraliseras effekterna genom att hänsyn tas till dem
när den s.k. ekonomiska regleringen mellan staten och
kyrkokommunerna beräknas och fastställs, senast i lagen (1997:684) med
särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1998.
Regleringen innebär i denna del att en ökning av kyrkokommunernas
skatteintäkter neutraliseras genom att ett totalt sett lika stort avdrag görs
från skatteintäkterna innan skattemedlen betalas ut till mottagarna. En
minskning av intäkter neutraliseras genom ett tillägg.
På motsvarande sätt neutraliseras effekterna av andra statliga åtgärder
som gör att kostnaderna för den kyrkokommunala verksamheten blir
lägre eller högre utan att kyrkokommunernas åligganden förändras. I den
nuvarande ekonomiska regleringen ingår vidare den skatteadministra-
tionsavgift som kyrkokommunerna betalar till staten sedan år 1995.
Även efter relationsändringen kommer ändringar av skatteregler och
andra statliga åtgärder att få effekter för Svenska kyrkans och andra
trossamfunds ekonomi. Någon ekonomisk reglering motsvarande den
som görs gentemot kyrkokommunerna i dag blir dock inte aktuell
gentemot Svenska kyrkan eller andra trossamfund efter
relationsändringen. Det innebär att trossamfunden själva får bedöma
effekterna av exempelvis förändringar i skattereglerna och ta med dem i
beräkningen när avgiftsuttaget fastställs. En ökning av avgiftsunderlaget
kan alltså neutraliseras genom en sänkning av uttagsprocenten så att
medlemmarna betalar avgifter som är i samma storleksordning som
tidigare. En minskning av underlaget kan kompenseras med en höjning
av uttagsprocenten om trossamfundet vill undvika att avgiftsintäkterna
minskar. Vad gäller Svenska kyrkans avgiftsuttag hänvisas också till
avsnitt 13 där regeringen redovisar sin uppfattning att det, till följd av
stat–kyrkareformen, under tidsperioden 2000–2009 finns ett utrymme för
en sänkning av kyrkoavgiften som regeringen anser bör utnyttjas.
10.4 Övriga förutsättningar för den statliga hjälpen
10.4.1 Beslut om hjälp åt andra trossamfund än Svenska kyrkan
Regeringens förslag: Regeringen får besluta att annat registrerat
trossamfund än Svenska kyrkan skall få statlig hjälp med att ta in
avgifter. Regeringen får också besluta att ett trossamfund som beviljats
sådan hjälp inte längre skall få den.
Riksskatteverkets förslag överensstämmer med regeringens.
1998 års kyrkomöte har inget att erinra mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1995 års principbeslut bör
erbjudande om uppbördshjälp riktas även till andra trossamfund än
Svenska kyrkan men villkoras av att staten får ta ställning i varje enskilt
fall och föreskriva erforderliga villkor. Att registrerade trossamfund kan
beviljas sådan hjälp framgår av 16 § lagen om trossamfund. En
bestämmelse om vem som får besluta om avgiftshjälpen bör tas in i den
nu föreslagna lagen om avgift till registrerat trossamfund. Regeringen
beslutar i dag om vilka trossamfund som skall få statligt stöd i form av
statsbidrag. Att regeringen även i fortsättningen bör besluta om vilka
samfund som skall få statligt stöd framgår av uppdraget till den
arbetsgrupp som under hösten 1998 skall föreslå bl.a. förutsättningar för
det statliga stödet till trossamfunden (se avsnitt 10.4.2). Regeringen bör
därför även fatta de individuella besluten om vilka samfund som skall få
stöd i form av avgiftshjälp.
I sitt yttrande över förslaget till lag om trossamfund anmärkte Lagrådet
att det var önskvärt att det redan i den lagen angavs de principer enligt
vilka frågan om rätt till avgiftsuppbörden skulle prövas för att samfunden
skall bli behandlade på ett likvärdigt sätt. I detta lagstiftningsärende har
Lagrådet påpekat att förslaget innebär att regeringen ges en
beslutanderätt utan några som helst riktlinjer från riksdagens sida. Vidare
har Lagrådet uttalat att man utgår från att regeringen inte kommer att
utnyttja sin beslutanderätt, innan riksdagen har dragit upp riktlinjer för
hur beslutanderätten skall utövas.
Med hänsyn till det pågående arbetet med förutsättningarna för statens
stöd till trossamfunden behandlas enbart beslutsförfarandet i denna
proposition. Regeringen avser att återkomma med förslag i frågan om
förutsättningarna för statens stöd till trossamfunden under våren 1999.
Om ett trossamfund som får statlig hjälp med att ta in avgifter inte
längre uppfyller villkoren för att få denna hjälp bör regeringen kunna
besluta att hjälpen inte längre skall ges. Detta kan bli aktuellt om ett
trossamfund inte längre uppfyller de generella förutsättningarna för att få
statligt stöd (se avsnitt 10.4.2). Det kan också bli aktuellt med ett sådant
beslut om samfundet inte längre uppfyller de specifika villkor som är
förknippade med avgiftshjälpen. Utan att föregripa arbetsgruppens
förslag om villkor för avgiftshjälpen kan det konstateras att vissa
förutsättningar tekniskt sett måste vara uppfyllda för att avgifter skall
kunna tas in. Bestämmelser om detta föreslås i lagen om avgift till
registrerat trossamfund. Exempelvis måste trossamfundet ha lämnat
uppgift om procentsats för avgift till RSV. Likaså måste trossamfundet se
till att medgivande i någon form finns från dem som skall omfattas av
avgiftshjälpen. Brister trossamfundet i dessa eller liknande avseenden har
skatteförvaltningen inte möjlighet att genomföra den beslutade hjälpen.
Innan regeringen beslutar att ett trossamfund inte längre skall få hjälp
med att ta in avgifter bör det dock noga prövas om hindren för att
genomföra det statliga åtagandet kan undanröjas.
10.4.2 Villkor för statligt stöd till andra trossamfund än Svenska
kyrkan
Regeringen beslutade den 12 mars 1998 att tillsätta en arbetsgrupp med
uppdrag att göra en översyn av det statliga stödet till trossamfunden och
lägga fram förslag till framtida utformning, kriterier, administration och
organisation av detta stöd. I arbetsgruppen ingår företrädare för
Kulturdepartementet och de trossamfund som är representerade i
Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund samt en företrädare
för Svenska kyrkan.
Vad gäller de generella kriterierna för statligt stöd skall arbetsgruppen
lägga fram förslag till sådana kriterier med utgångspunkt från vissa krav
som bör ställas på samfundet. Kraven innebär att samfundet skall vara
stabilt och ha en egen livskraft. Det skall vidare utöva sin verksamhet
med respekt för alla människors lika värde och bidra till en normbildning
i samhället som överensstämmer med demokratins idéer. Regeringen bör,
enligt beskrivningen av uppdraget, även i fortsättningen fatta besluten om
vilka trossamfund som skall vara berättigade till statligt stöd.
Arbetsgruppen skall dock överväga om kriterierna för stöd bör tas in i
lag.
I uppdraget till arbetsgruppen konstateras att det framgår av
principbeslutet att statlig hjälp med att ta in medlemsavgifter av
jämställdhetsskäl även bör ges till andra trossamfund än Svenska kyrkan.
De generella förutsättningarna för att få statligt stöd bör givetvis gälla
även för stöd i denna form. Genom att individuella beslut fattas om
avgiftshjälpen kan dessutom villkor av praktisk och annan art som är
specifika för stödformen anges i beslutet.
Arbetsgruppen kommer inom kort att lämna sina förslag till
regeringen.
10.4.3 Enskildas samtycke till avgiftsbetalning
Regeringens förslag: Enskilda som skall betala avgift via
skattebetalningssystemet till annat trossamfund än Svenska kyrkan
skall ge sitt samtycke till detta. Samtycke kan lämnas i form av ett
skriftligt medgivande från den enskilde eller genom att
trossamfundets stadgar innehåller en klart uttalad skyldighet för
medlemmarna att betala avgift till trossamfundet via
skattebetalningssystemet. Den som återkallar sitt samtycke till att
betala avgift via skattebetalningssystemet skall få en skriftlig
bekräftelse på detta från trossamfundet. På motsvarande sätt skall den
som utträder ur Svenska kyrkan få en skriftlig bekräftelse på utträdet.
Riksskatteverkets förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: I remiss II, avsnittet Statlig medverkan vid
avgiftsbetalning, gällde fråga 7 förslaget om krav på skriftligt
medgivande till statlig uppbördshjälp från medlemmar i andra
trossamfund än Svenska kyrkan. Fråga 8 avsåg förslaget att
trossamfunden skall bekräfta skriftligt när avgiftsskyldigheten för en
person upphör. En klar majoritet av remissinstanserna var positiv till
förslagen. När det gäller fråga 7 har dock en förhållandevis stor andel
valt att inte ta ställning.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 7
81 %
1 %
17 %
Fråga 8
98 %
0 %
2 %
Behovet av samtycke har berörts av bland andra Svea hovrätt som
understryker vad Riksskatteverket anför om behovet av explicit samtycke
från varje individ för att staten skall kunna bistå andra trossamfund än
Svenska kyrkan med avgiftsuppbörd. Dessutom är medgivande enligt
hovrättens mening nödvändigt med hänsyn till gällande rätt på
dataskyddsområdet. Hovrätten för Västra Sverige anser att det tydligt bör
framgå att medgivandet även bör omfatta registrering av
samfundstillhörighet. Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget om
medgivande reser frågeställningar om bland annat vilka krav som skall
ställas på medgivandet och vilka formföreskrifter som krävs.
Ett antal remissinstanser anser att undantag från krav på skriftligt
medgivande till avgiftsbetalning bör kunna göras. Teologiska fakulteten i
Uppsala avstyrker förslaget om medgivande med motiveringen att
medlemskapet i trossamfund är tillräckligt som medgivande till att betala
medlemsavgift via den statliga uppbördshjälpen. Förenade islamiska
församlingar i Sverige anser att undantag från medgivande bör kunna
göras. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund/Sveriges
frikyrkosamråd (SST) föreslår att trossamfund skall kunna undantas från
kravet på skriftligt medgivande i de fall samfundet i sin konstitution har
en förpliktelse för medlemmarna att bidra ekonomiskt. Vidare bör det,
säger SST, finnas en möjlighet att erbjuda medlemmarna att betala
avgiften på annat sätt även om huvudregeln är att avgiften tas in via
skattsedeln. Ett yttrande med likartat innehåll har lämnats av Stockholms
katolska stift. När ett trossamfund som Katolska kyrkan i sina stadgar,
den kanoniska lagen, klart slår fast att varje enskild medlem är
förpliktigad att bidra finansiellt till kyrkans verksamhet och den lokale
biskopen har rätt att bindande besluta hur det skall ske och i vilken
omfattning, så bör, menar Stockholms katolska stift, detta respekteras.
Svenska missionsförbundet tillstyrker för egen del förslaget om
medgivande men anser att samfund skall kunna undantas från kravet på
skriftligt medgivande.
1998 års kyrkomöte har inget att erinra mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Samtycke till att betala avgift via skattebetalningssystemet
I detta avsnitt behandlas formerna för samtycke till avgiftsbetalning via
skattebetalningssystemet från personer som är medlemmar i ett
trossamfund. Begreppet medlem används i avsnittet som en gemensam
beteckning på dem som omfattas av ett trossamfunds stadgar eller
liknande grunddokument.
Medlemmar i andra trossamfund än Svenska kyrkan har inte någon
författningsreglerad skyldighet att betala avgift till samfundet. Vissa
samfund tar ut en avgift medan andra finansierar verksamheten med
medlemmars och sympatisörers gåvor och frivilliga insatser. De avgifter
som trossamfunden tar ut är av privaträttslig natur och kräver därför
någon form av samtycke från de enskilda medlemmarna. Vanligen
innehåller trossamfundets stadgar eller liknande grunddokument en regel
om skyldighet för medlemmarna att betala avgift. Genom sitt
medlemskap i trossamfundet får medlemmarna anses ha samtyckt till att
betala avgift i enlighet med vad som framgår av stadgarna. Om
trossamfundet inte har avgiftsskyldigheten inskriven i stadgarna måste
samtycke från medlemmarna hämtas in på annat sätt.
Avgift till trossamfund som tas ut via skattebetalningssystemet bör,
som tidigare nämnts, behandlas som en skatt i hanteringshänseende.
Detta innebär bland annat att den debiteras tillsammans med skatten och
lämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning om den inte betalas i
tid.
Att avgiften behandlas som en skatt får ses som en ingripande åtgärd
för medlemmarna, vilket talar för att det bör finnas ett samtycke från dem
till att betala avgiften via skattebetalningssystemet. Om trossamfundets
stadgar anger att avgiften får tas ut via skattebetalningssystemet bör detta
anses tillräckligt. Genom sitt medlemskap i trossamfundet får
medlemmarna anses ha samtyckt både till att betala avgift och att göra
detta via skattebetalningssystemet. Om trossamfundets stadgar inte
innehåller någon regel om hur avgiften skall betalas måste
medlemmarnas samtycke till att betala via skattebetalningssystemet
hämtas in på annat sätt. Ett sådant samtycke torde i princip kunna hämtas
in både muntligt och skriftligt. Med hänsyn till den enskilde bör ett
sådant samtycke dock vara skriftligt. Även praktiska skäl talar för detta.
Om trossamfundets stadgar saknar regler för såväl avgiftsskyldighet som
sättet att betala avgift bör det skriftliga samtycket omfatta båda dessa
frågor.
Som nämnts ovan används medlemsbegreppet i detta avsnitt som en
beteckning på dem som omfattas av ett trossamfunds stadgar eller
liknande grunddokument. Frågan om statlig hjälp vid avgiftsbetalning
kan emellertid bli aktuell också beträffande personer som har en mindre
stark anknytning till trossamfundet och som inte kan definieras som
medlemmar. Hur stark anknytningen till trossamfundet är och vilket
tillhörighetsbegrepp (medlem, tillhörig, betjänad etc.) som används
varierar mellan trossamfunden. Inom ett trossamfund kan också olika
grad av anknytning förekomma. Graden av anknytning till trossamfundet
påverkar bedömningen av vilken form för samtycke som krävs för
avgiftsbetalning via skattebetalningssystemet. Regeringen bör därför ges
möjlighet att i samband med beslutet om statlig hjälp med att ta in
avgifter bedöma vilken form av samtycke som krävs i det enskilda fallet.
Den statliga hjälpen förutsätter att trossamfunden lämnar uppgifter till
RSV om vilka medlemmar som skall debiteras avgift. För att
skatteförvaltningen skall få behandla uppgifter om religiös tillhörighet i
sina register krävs att vissa förutsättningar är uppfyllda. Ett sätt att skapa
förutsättningar för behandlingen är att den enskilde lämnar sitt
uttryckliga samtycke till den. Andra alternativ finns också, vilket
regeringen återkommer till i avsnitt 10.4.3.
Konsekvenser av de olika formerna för samtycke
När de enskildas skriftliga samtycke krävs bör trossamfundet, med den
föreslagna ordningen, hämta in sådant från var och en som skall debiteras
avgift. Samtycket bör gälla tills vidare och dokumentationen om det
förvaras hos samfundet.
Om samtycke skall ges "via stadgarna" bör trossamfundet svara för att
medlemmarnas skyldigheter klart kommer till uttryck i stadgarna och att
informera medlemmarna om innebörden av avgiftsbetalning via
skattebetalningssystemet.
I de fall trossamfundet och den enskilde har olika uppfattning om
dennes medlemskap/avgiftsskyldighet kan ett samtycke via stadgarna
möjligen sägas ge den enskilde en något svagare ställning gentemot
samfundet än ett skriftligt medgivande. Exempelvis torde ett skriftligt
medgivande som inte återkallats kunna ses som ett bevis på att
avgiftsskyldighet finns och från vilken tidpunkt, medan avgiftsskyldighet
som bygger på samtycke via stadgarna kan vara svårare att konstatera,
inte minst vad gäller tidpunkten för när avgiftsskyldigheten skall anses
ha inträtt. Här kan nämnas att avgiftsskyldighet enligt regeringens förslag
kommer att gälla för helt inkomstår. Förhållandena den 1 november året
före inkomståret bör, som tidigare nämnts, bestämma avgiftsskyldigheten
för hela det kommande inkomståret. Den som detta datum är registrerad
som medlem/tillhörig/betjänad bör alltså vara skyldig att betala avgift för
hela det kommande året.
Bekräftelse på att avgiftsskyldighet upphör
Den som återkallar sitt samtycke till att betala avgift via
skattebetalningssystemet bör få en skriftlig bekräftelse från
trossamfundet. Detta bör även gälla för den som utträtt ur Svenska
kyrkan. För den som tillhör Svenska kyrkan kan nämligen
avgiftsbetalningen via skattebetalningssystemet bara upphöra genom
utträde ur kyrkan. I det inomkyrkliga utredningsarbetet har det föreslagits
att den som utträder ur Svenska kyrkan genast skall få ett skriftligt bevis
om det. Ett bevis på utträde blir då samtidigt ett bevis på att
avgiftsskyldigheten upphör. Avgiftsskyldigheten bör dock gälla per
inkomstår och inte upphöra omedelbart. När utträdet sker före den
1 november bör avgiftsskyldigheten upphöra från och med det
nästkommande inkomståret.
För medlemmar i andra trossamfund än Svenska kyrkan bör
avgiftsskyldigheten upphöra genom att de utträder ur samfundet eller
genom att de får betala avgiften på annat sätt (se nedan om andra
betalningssätt). När avgift betalas via skattebetalningssystemet bör
avgiftsskyldigheten inte upphöra omedelbart utan gälla för hela
inkomståret på det sätt som tidigare nämnts. Situationen den 1 november
bör avgöra avgiftsskyldigheten för det nästkommande inkomståret.
Det är enligt regeringens uppfattning av vikt att trossamfunden
bekräftar när skyldigheten att betala avgiften via skattebetalnings-
systemet av något skäl upphör. En sådan ordning skapar säkerhet både
för trossamfunden vilka har rätt till den statliga hjälpen, och för den
enskilde som skall betala avgiften. Vidare skapas goda möjligheter att
kunna konstatera vid vilken tidpunkt ett samtycke har återkallats. Det
torde inte bli en betungande uppgift för samfunden att utfärda bevisen.
Andra betalningssätt
Det har ansetts viktigt att medlemmar i andra trossamfund än Svenska
kyrkan ges möjlighet att betala avgift på annat sätt än via
skattebetalningssystemet. Som skäl för detta har åberopats
integritetsaspekter och att varje medborgare gentemot det allmänna är
skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i religiöst hänseende
(se SOU 1992:9 s.396 och SOU 1994:42 s.137). Regeringsformens
bestämmelser innebär dock inte att staten kan kräva av trossamfunden att
de skall erbjuda alternativa betalningssätt. Det måste stå trossamfunden
fritt att utforma sina egna stadgar även i detta avseende. Om avgiften till
ett trossamfund enligt stadgarna skall betalas på ett sätt som innebär att
uppgift om avgiftsskyldighet/medlemskap lämnas till skatteförvaltningen
kan den enskilde välja att stå utanför detta samfund. Han eller hon har
alltså ett handlingsalternativ och kan inte tvingas att ge sin åskådning till
känna. Visserligen skulle alternativet att stå utanför kunna upplevas som
otillfredsställande för den som i övrigt känner stark samhörighet med
trossamfundet men något tvång att ge åskådningen till känna kan inte
anses föreligga. Inte heller föreligger det några integritetsaspekter som
kan sägas tala för att staten skall tvinga trossamfunden att ha alternativa
betalningssätt.
Även om staten inte kan föreskriva om alternativa betalningssätt är det
för flertalet trossamfund som berört frågan i sina remissvar en naturlig
och självklar sak att ge medlemmarna möjlighet att betala avgiften på
annat sätt än via skattebetalningssystemet.
10.4.4 Register- och dataskyddsfrågor
Regeringens förslag: Uppgift om att en person tillhör Svenska
kyrkan respektive är skyldig att betala avgift till annat trossamfund
skall få registreras i skatteregistret.
Trossamfundet skall ersätta staten för skadestånd som har betalats
på grund av en oriktig uppgift som har lämnats av trossamfundet.
Riksskatteverkets förslag: Överensstämmer med regeringens när det
gäller registrering i skatteregistret. RSV har vidare föreslagit att staten
inte bör ha strikt skadeståndsansvar enligt 23 § datalagen (1973:289).
Remissinstanserna: Remiss II innehöll ingen enkätfråga om register-
och dataskyddsfrågor. Några remissinstanser har ändå berört frågorna.
Kammarrätten i Stockholm har i detta sammanhang tagit upp frågan
om behandlingen av klagomål på avgift. Denna fråga har delvis berörts i
avsnitt 10.4.2. Kammarrätten förordar att den enskildes erinringar godtas
och uppgiften om avgiftsskyldighet tas bort ur skatteregistret.
Datainspektionen motsätter sig förslaget att staten inte skall ha strikt
skadeståndsansvar eftersom den registeransvarige enligt datalagen är
strikt ansvarig för de uppgifter som registreras. Det finns däremot, enligt
Datainspektionen, inget som hindrar den registeransvarige att regressvis
kräva kompensation för utgivet skadestånd av den ursprunglige
uppgiftslämnaren.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag
För att skatteförvaltningen skall kunna ge trossamfunden den föreslagna
hjälpen med att ta in medlemsavgifter bör uppgift om att enskilda
individer är skyldiga att betala avgift till ett trossamfund få registreras i
skatteregistret. Detta innebär att det i skatteregistret kommer att finnas
uppgift om enskilda individers religiösa tillhörighet. Uppgift om
tillhörighet till Svenska kyrkan får redan i dag registreras i
skatteregistret. För att även de uppgifter om medlem-
skap/betalningsskyldighet som andra trossamfund lämnar för
avgiftsdebiteringen skall kunna bearbetas i skatteregistret föreslås en
ändring i 7 § skatteregisterlagen (1980:343).
Uppgift om tillhörighet till Svenska kyrkan behöver även med tanke på
begravningsavgiften registreras i skatteregistret. Begravningsavgiften
behandlas i avsnitt 4.4.3. Enligt regeringens förslag skall begravnings-
avgiften räknas in i kyrkoavgiften för den som tillhör Svenska kyrkan
medan de som inte tillhör Svenska kyrkan påförs en separat
begravningsavgift. Uppgift om tillhörighet till Svenska kyrkan bör därför
även i fortsättningen ingå i den kategori uppgifter som enligt 5 §
skatteregisterlagen skall registreras i det centrala skatteregistret.
Övriga uppgifter som behövs för avgiftsdebitering, exempelvis
procentsatsen för avgift till trossamfund, är sådana uppgifter som behövs
för att bestämma skatt enligt skattebetalningslagen och som får
registreras enligt punkten 3 i 7 § skatteregisterlagen. Eftersom
skattebetalningslagen föreslås gälla vid beräkning, debitering,
redovisning och betalning av avgift till trossamfund krävs inte någon
ändring i skatteregisterlagen för att dessa uppgifter skall få registreras.
Personuppgiftslagen
Personuppgiftslagen (1998:204) trädde i kraft den 24 oktober 1998.
Lagen är subsidiär i förhållande till andra författningar, vilket innebär att
om det i annan lag eller i förordning finns bestämmelser som avviker
från personuppgiftslagen skall de bestämmelserna tillämpas i stället
(2 §). Det är således möjligt att införa regler som avviker från person-
uppgiftslagen. Bestämmelser som avviker från personuppgiftslagen får
inte avvika från EG:s direktiv om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av
sådana uppgifter (95/46/EG). Det gäller dock inte områden som inte
regleras av EG-rätten, t.ex. straffrätten.
De uppgifter som lämnats kommer som angivits ovan att registreras i
det centrala skatteregistret, som förs med stöd av skatteregisterlagen. För
den behandling som sker hos skattemyndigheterna är således
personuppgiftslagen inte tillämplig. Regeringen har tillsatt en utredning
som skall se över skatteförvaltningens registerförfattningar bland annat
för att anpassa dessa till personuppgiftslagen.
Enligt 10 § personuppgiftslagen får personuppgifter bara behandlas om
den registrerade lämnat sitt samtycke till behandlingen eller om den är
nödvändig för vissa angivna ändamål. Ett av de angivna ändamålen är att
en arbetsuppgift av allmänt intresse skall kunna utföras. Den statliga
hjälpen till trossamfunden måste anses tillgodose ett sådant allmänt
intresse (se prop. 1997/98:49 s. 17).
Känsliga personuppgifter, bland annat uppgifter som avslöjar religiös
övertygelse, får enligt 13 § personuppgiftslagen inte behandlas. Undantag
från förbudet finns dock. Förbudet gäller exempelvis inte om den
registrerade lämnat sitt uttryckliga samtycke till behandlingen (15 §).
Vidare får ideella organisationer med religiöst syfte inom ramen för sin
verksamhet behandla känsliga personuppgifter men däremot inte lämna
ut dem till tredje man utan den registrerades uttryckliga samtycke (17 §).
Den grundläggande definitionen av begreppet samtycke är enligt 3 §
personuppgiftslagen "varje slag av frivillig, särskild och otvetydig
viljeyttring genom vilken den registrerade, efter att ha fått information,
godtar behandling av personuppgifter som rör honom eller henne". I
Datalagskommitténs betänkande Integritet Offentlighet Informations-
teknik (SOU 1997:39) avsnitt 12.2.9, diskuteras innebörden av
begreppen otvetydigt och uttryckligt samtycke. Det förefaller, säger
kommittén, oklart vad dessa förstärkningsord har för materiell betydelse
vid sidan av den grundläggande definitionen. Samtycket behöver enligt
kommittén inte vara skriftligt.
Känsliga personuppgifter får också behandlas i vissa andra fall, bland
annat om behandlingen är nödvändig för att rättsliga anspråk skall kunna
fastställas, göras gällande eller försvaras enligt 16 § c person-
uppgiftslagen. Behandlingen av uppgift om samfundstillhörighet för att
ta in avgifter till samfundet från dess medlemmar får anses vara ett
sådant fall eftersom den är en förutsättning för att samfundet skall få den
statliga hjälp det är berättigat till. Datalagskommittén har som exempel
på sådana fall nämnt förhållandet att tillhörigheten till Svenska kyrkan
har betydelse för vilken skatt den registrerade är skyldig att betala (a. bet.
s. 375). Ett annat exempel är situationen när uppgift om medlemskap i
fackförening behandlas till följd av att fackliga organisationer avtalar om
individuella eller kollektiva tjänster för medlemmarna, t.ex.
gruppförsäkring (prop. 1997/98:44 s. 125).
Förutom de nämnda undantagen från förbudet finns också möjlighet
för regeringen att enligt 20 § personuppgiftslagen meddela föreskrifter
om ytterligare undantag om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt
intresse. Den statliga hjälpen med att ta in avgifter får, som nämnts ovan,
anses tillgodose ett sådant intresse.
Enligt regeringens bedömning finns således de nödvändiga
förutsättningarna för att uppgifter om samfundstillhörighet skall kunna
lämnas till RSV och användas för debitering av avgift utan hinder av
personuppgiftslagen och det aktuella EG-direktivet.
Registeransvarigs skadeståndsskyldighet
Datalagen innehåller i 23 § en bestämmelse om strikt skadeståndsansvar
för skada på grund av oriktig eller missvisande uppgift i personregister.
Regleringen av skadeståndsansvaret i 48 § personuppgiftslagen ligger i
linje med nuvarande reglering även om möjlighet till jämkning av
skadestånd i enskilda fall införs. RSV har föreslagit en uttrycklig
bestämmelse med innebörden att trossamfundet skall anses som
registeransvarigt när bestämmelsen om skadeståndsansvar tillämpas i de
fall trossamfundet lämnat den oriktiga uppgiften. Regeringen anser
emellertid i likhet med Datainspektionen att det inte finns skäl att frångå
aktuella regler om strikt skadeståndsansvar. RSV:s förslag bör alltså inte
genomföras. Däremot bör trossamfundet vara skyldigt att ersätta staten i
det fall skadestånd betalats och detta har orsakats av en oriktig uppgift
som har lämnats av trossamfundet.
10.4.5 Sekretessfrågor
Regeringens förslag: Uppgift om tillhörighet till trossamfund skall
omfattas av sekretess medan uppgift om avgift till trossamfund är en
del av skattebeslutet. Sekretessen skall gälla i 70 år.
Riksskatteverkets förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De två avslutande frågorna i avsnittet Statlig
medverkan vid avgiftsbetalning i remiss II gällde offentlighet och
sekretess. Fråga 9 avsåg omfattningen av sekretessen medan fråga 10
gällde hur lång tid sekretessen skall bestå. En stor majoritet av
remissinstanserna var positiva till förslagen.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 9
93 %
3 %
4 %
Fråga 10
91 %
4 %
5 %
Ett antal församlingar och kyrkliga samfälligheter, bland andra
Linköpings Ryds församling, Heliga korsets församling i Kalmar och
Kiruna kyrkliga samfällighet anser att sekretessen bör gälla i all framtid
respektive i minst 100 år.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 10.2 föreslår
regeringen att avgiften till trossamfund i hanteringshänseende behandlas
som en skatt. Den debiterade avgiften kommer att redovisas som en
särskild post i slutskattebeskedet och vara en del av beslutet. Det kommer
dock inte att framgå av själva beslutet vilket trossamfund avgiften avser.
Den enskilde kommer däremot att underrättas om detta.
Uppgifter som gäller avgift till trossamfund bör enligt regeringens
uppfattning omfattas av samma sekretess som enligt 9 kap. 1 §
sekretesslagen (1980:100) gäller i dag för uppgift om tillhörighet till
Svenska kyrkan i ärenden om församlingsskatt. Det innebär att sekretess
gäller för de uppgifter som ingår i underlaget för debitering av avgift,
bland annat uppgift om tillhörighet/medlemskap. Besluten om taxering
och skatt är däremot undantagna från den sekretess som i övrigt gäller i
beskattningsverksamheten vilket gör att den debiterade avgiften är
offentlig eftersom den ingår i skattebeslutet. Till den enskilde kommer
både underlag och beslut om debiterad avgift att redovisas i
slutskattebeskedet.
Om en person klagar på den debiterade avgiften kan det i
skattemyndighetens beslutsskäl förekomma uppgift om vilket
trossamfund personen är avgiftsskyldig till. Uppgift om
tillhörighet/medlemskap kan alltså i detta fall framgå av ett beslut om
skatt, vilket som nämnts är offentligt. Besluten om taxering och skatt har
undantagits från skattesekretessen för att tillgodose offentlighetsintresset.
RSV har inte ansett det lämpligt att inskränka offentligheten ytterligare.
Regeringen delar RSV:s uppfattning och föreslår därför inte någon
begränsning av skattebeslutens offentlighet.
Regeringen föreslår att sekretessen skall gälla i 70 år vilket är den tid
som gäller i dag i ärenden om tillhörighet till Svenska kyrkan enligt
7 kap. 15 § sekretesslagen. Ett mindre antal remissinstanser har ansett att
sekretessen bör gälla i minst 100 år, med tanke på människans livslängd,
respektive för all framtid. Sekretesslagens nuvarande längsta tid på 70 år
för vissa uppgifter om enskildas personliga förhållanden är dock bestämd
i avsikt att sekretessen nästan alltid skall kunna gälla så länge personen är
i livet (prop. 1937:107 s. 39). Denna tidsgräns gäller bland annat för
vissa uppgifter inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Den gäller
också som nämnts för uppgift om tillhörighet till Svenska kyrkan. I detta
sammanhang kan även påpekas att avgiftsdebitering inte blir aktuell
förrän en person har beskattningsbara inkomster, dvs. vanligen tidigast i
tonåren.
Med förslaget om en 70-årsgräns för uppgifter i ärenden om avgift till
registrerat trossamfund anpassas dagens regler till förhållandena efter
relationsändringen. Regeringen har inte för avsikt att i detta sammanhang
införa nya tidsgränser i sekretesslagen.
11 Stadgad åborätt och landgille
I detta avsnitt behandlas frågan om avveckling av de äldre rättsinstituten
stadgad åborätt och landgille. Kammarkollegiet har föreslagit en
avveckling i betänkandet Staten och trossamfunden, Den kyrkliga
egendomen (SOU 1997:47).
11.1 Bakgrund
Stadgad åborätt
Stadgad åborätt är en ålderdomlig form av ständig besittningsrätt till
hemman och lägenheter (äldre fastigheter) av krononatur med rötter i
1500-talet. Åborätten kan innehas av både fysisk och juridisk person.
Upplåtelseformen medför att staten endast har en formell äganderätt till
marken.
Regelsystemet kring åborättsinstitutet är i flera avseenden omständligt
och föråldrat. De huvudsakliga reglerna finns i förordningen den
21 februari 1789 om kronohemmans försäljande till skatte samt kungl.
brevet den 5 februari 1808 angående besittningsrätt å kronohemman och
Kammarkollegiets kungörelse den 29 februari 1808 angående
besittningsrätt å kronohemman. En närmare redogörelse för
åborättsinstitutet finns i prop. 1930:246. Där framgår att riksdagen
behandlat frågan om avveckling av åborätten vid upprepade tillfällen
alltsedan mitten av 1800-talet.
Åborätten är ärftlig enligt regler av fideikommisskaraktär. Den som
innehar en fastighet med åborätt är skyldig att bebygga och bruka jorden
på lämpligt sätt. Åborättsinnehavaren jämställs i skattehänseende med
ägare. Även i andra hänseenden, t.ex. i mark- och planfrågor och i frågor
om jakt- och fiskerätt, likställs åbon med ägare. Åborättshavarna skulle
ursprungligen betala en årlig avgift till kronan för besittningsrätten, men
den skyldigheten har sedan länge upphört.
Åborätten kan överlåtas till annan fysisk eller juridisk person. En
överlåtelse kan även avse andelar av rätten. Åborätten upphör när det inte
längre finns någon som kan göra gällande rättmätiga anspråk på rätten.
Dispositionsrätten till fastigheten återgår i sådant fall till staten.
I fastighetsregistret framgår åborättskaraktären av att det beträffande
jordnaturen antecknats "krono under enskild disposition".
Enligt de gällande bestämmelserna kan en innehavare av en
kronofastighet i vissa fall efter ansökan hos länsstyrelsen bli villkorligt
antagen som åbo på fastigheten och villkorligt inrymd i åbo- och
besittningsrätten till den. Efter ett särskilt kungörelseförfarande kan den
som anser sig bättre berättigad till fastigheten, inom ett år från det att
kungörelsen utfärdats, anmäla sitt anspråk till länsstyrelsen. Om ingen
sådan anmälan görs, kan länsstyrelsen besluta att anta innehavaren som
ständig åbo och inrymma denne i åbo- och besittningsrätten till
fastigheten.
Enligt kungörelsen den 15 december 1848 angående förändring uti
hittills gällande stadganden i avseende på ordningen och sättet för
vinnande av skattemannarätt till lägenheter av krono natur samt kungl.
cirkulär den 19 augusti 1870 angående upprättande av förteckningar över
till skatte icke lösta kronohemman har en inrymd åbo rätt att skatteköpa
(friköpa) en åborätt för en köpeskilling som fastställs i särskild ordning
(skatteköpeskilling). Möjligheten till skatteköp gäller inte för juridiska
personer. Länsstyrelsen skall enligt bestämmelserna regelbundet kungöra
en förteckning över de fastigheter som kan skatteköpas inom länet.
Skatteköpeskillingarna skall anges i förteckningen. Till följd av de
ålderdomliga bestämmelserna uppgår skatteköpeskillingarna till mycket
låga belopp och ligger normalt inom intervallet 1–25 kronor per objekt.
Sedan köpeskillingen har betalts, utfärdar länsstyrelsen ett
skatteköpebrev på vilket köparen kan söka lagfart. Stämpelskatt utgår
inte på förvärvet.
Kammarkollegiet skall enligt 6 § förordningen (1994:634) med
instruktion för Kammarkollegiet pröva överklaganden i fråga om stadgad
åborätt.
Trots att möjligheten att skatteköpa fastigheter under stadgad åborätt
har funnits under mycket lång tid, finns det enligt Kammarkollegiets
uppskattning alltjämt cirka 500 sådana fastigheter kvar. Den sannolika
orsaken är enligt kollegiet att förfaringssättet är otympligt och uppfattas
som krångligt. I många fall saknar åborättsinnehavaren dessutom
kännedom om fastighetens åborättsliga karaktär.
Landgille
I Skåne, Halland och Blekinge finns det vissa jordar (äldre fastigheter
eller markområden) som tillhör församlingskyrkor men till vilka
dispositionsrätten är inskränkt. Inskränkningen består i att marken
innehas och brukas med ständig brukningsrätt under en prästgård eller ett
annat hemman. Den som innehar brukningsrätten skall betala en årlig
avgift till församlingskyrkan eller till prästerskapets avlöning, benämnd
landgille. Utöver landgille kan det åvila en brukningsrättshavare att vid
tillträdet betala en engångsavgift, benämnd städja eller städsmål. De
fastigheter eller markområden för vilka landgille skall betalas kan inte
överlåtas till någon annan än den som innehar brukningsrätten.
Landgillefastigheter har i senare lagstiftning betecknats som
församlingskyrkas fastighet, som enligt 41 kap. 1 § första stycket 3
kyrkolagen (1992:300) är sådan fast egendom vars avkastning är avsedd
för församlingskyrkas behov.
Bakgrunden till detta rättsinstitut är historisk. I Skåne, Halland och
Blekinge förekom under medeltiden att kyrkans egendom ökades med
jord som givits eller köpts från bondgårdar. Härigenom minskades
gårdarnas areal så att bönderna fick svårt att betala sin skatt. Därför
beslutades det under 1500-talet att bönderna skulle fortsätta att bruka den
jord som avståtts mot att de betalade det landgille som av gammalt hade
betalts för jorden. Böndernas brukningsrätt bekräftades av den danske
kungen under 1600-talet. Efter det att de danska landskapen hade avträtts
till Sverige genom fredsfördraget i Roskilde år 1658, fastställdes denna
brukningsrätt av svenska staten genom förordningen den 16 oktober 1723
angående prästerskapets i Skåne uppbörd.
Det finns också ett annat slag av landgille som betalas till
församlingskyrkan utan att kyrkan har äganderätt till marken. Detta slag
av landgille har uppkommit genom att kyrkan sålt mark med förbehåll
om skyldighet för ny ägare att betala en sådan årlig avgift. Det har även
förekommit att fastighetsägare, med behållen äganderätt, till kyrka eller
präst upplåtit rätt till viss årlig avgift, också benämnd landgille, att för all
framtid utgå ur fastigheten.
Under 1800-talet utfärdades regler om att landgillena skulle
bestämmas efter skattläggning enligt samma normer som var föreskrivna
för kronans räntor (skatter). Skattläggningen av landgillena fastställdes
av Kammarkollegiet. De skattlagda landgillena är oföränderliga och har
inte ansetts kunna höjas (se Regeringsrättens avgörande RÅ 1934:32).
Brukningsrätten till landgillefastigheterna har åborättslig karaktär.
Brukaren jämställs därför i bl.a. skattehänseende med ägare. Inom båda
kategorierna landgille är det vanligt att marken inte är känd till sitt läge.
Uppgifter om landgille och landgilletagare finns antecknade i de senaste
jordeböckerna men är inte fullständiga. Det nuvarande fastighetsregistret
innehåller normalt inte uppgifter om landgillen.
Den mark som landgille betalas för kan till omfattningen variera från
ett hundratal kvadratmeter till flera hektar. Enligt Kammarkollegiets
utredning ligger den årliga avgiften för skattlagd mark normalt inom
intervallet 1–100 kronor per brukningsrätt; i många fall är dock avgiften
mindre än en krona. På grund av de försumbara beloppen har det ofta inte
ansetts värt besväret och kostnaden att driva in landgillena och de har
därför fallit i glömska. I ett mindre antal fall har skattläggning inte skett
och landgillet har ansetts kunna höjas vid byte av brukare och motsvara
skäligt arrende. För sådana jordar kan avgiften därför uppgå till några
tusen kronor.
Försök att avveckla landgilleinstitutet har gjorts vid flera tillfällen
alltsedan 1870-talet (en närmare redogörelse finns i prop. 1937:235).
Redan vid nämnda tidpunkt ansågs rättsinstitutet sakna ekonomisk
betydelse för kyrkan och de rättsregler som omgärdade det vara svåra att
tillämpa. Nya regler infördes kring sekelskiftet som gjorde det möjligt för
brukningshavare att under närmare angivna villkor friköpa marken eller
att få landgillet avlöst. Även om många landgillen då kom att avvecklas,
ledde det dock inte till en fullständig avveckling.
De nuvarande möjligheterna till avveckling regleras i följande
författningar.
Enligt 1 § förordningen (1937:540) om försäljning av vissa
kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge kan en till läget känd och
kyrka tillhörig jordlägenhet, som ständigt brukas under ett visst hemman
och för vilken landgille bestämts efter skattläggning, under vissa villkor
säljas till den som äger hemmanet. Enligt 3 § skall Kammarkollegiet med
ledning av jordeboken och andra tillgängliga handlingar upprätta en
förteckning över de aktuella jordlägenheterna, deras beteckning och det
hemman med vilket brukningsrätten är förenad. I förteckningen skall för
varje objekt även anges landgillesbeloppet och den av kollegiet
fastställda lägsta köpeskillingen. Förteckningen skall sändas till
vederbörande egendomsnämnd. Om församlingen medger att en
jordlägenhet som har tagits upp i förteckningen säljs, skall kollegiet
enligt 4 § efter yttrande av egendomsnämnden erbjuda ägaren av det
hemman med vilket brukningsrätten är förenad att köpa lägenheten. –
Såvitt har framkommit är den senast upprättade förteckningen från
år 1979 och avser Lunds stift. Den upptar ett 60-tal objekt, som samtliga
är särskilda registerfastigheter. De fastställda lägsta köpeskillingarna
varierar mellan ett par hundra till några tusen kronor. Enligt uppgift från
egendomsnämnden i Lunds stift genomför egendomsnämnden ibland
försäljningar av de objekt som är upptagna i 1979 års förteckning.
Fortfarande är dock cirka 50 stycken osålda. – Enligt 5 § kan en
försäljning också genomföras efter anbud av ägaren av det hemman med
vilket brukningsrätten till lägenheten är förenad.
Enligt förordningen (1937:591) angående upphörande av det från viss
jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille kan staten inlösa
landgille på vissa villkor. Landgille som skall betalas för mark som inte
tillhör kyrkan kan inlösas mot ersättning av statsmedel, om staten eller
ägaren till den landgillepliktiga fastigheten begär det. Ersättningen skall
uppgå till tjugo gånger det årliga landgillesbeloppet. Staten skall i dessa
fall företrädas av ett allmänt ombud som utses av regeringen. Vidare kan
staten enligt förordningen inlösa landgille som utgår för mark som tillhör
en kyrka och som är belägen inom en viss fastighets ägoområde men till
sitt läge i övrigt är okänd. Ersättningen för detta slags landgille skall
uppgå till tjugofem gånger det årliga landgillesbeloppet. Om inlösen sker
av landgille för sådan mark, skall ägaren till den omgivande fastigheten
anses ha förvärvat äganderätten till marken. Ärenden om inlösen av
landgille enligt denna förordning prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens
beslut får överklagas hos Kammarkollegiet. – Fram till mitten av
1960-talet blev ett avsevärt antal landgillen inlösta. Inlösen har
sedermera förekommit alltmer sporadiskt och synes numera ha upphört
helt. Det har inte heller funnits något allmänt ombud sedan mitten av
1980-talet. Så länge reglerna om inlösen tillämpades var inlösenbeloppen
regelmässigt mycket låga till följd av de ringa belopp som de årliga
landgillena uppgick till.
Genom lagen (1938:159) om avlösning av avgälder från de till skatte
försålda så kallade halländska kyrkohemmanen skall landgillen som
åvilar sådana fastigheter avlösas på närmare reglerat sätt, om kronan
begär det. Enligt uppgift i 1958 års utredning kyrka–stat: X Kyrklig
egendom Skattefrågor Prästerskapets privilegier (SOU 1967:46 s.105)
har dessa avgifter blivit avlösta mot ersättning till vederbörande
kyrkoråd.
Lagen (1988:1555) om landgille och städja för vissa församlings-
kyrkors fastigheter i Lunds och Göteborgs stift (som ersatte en
förordning från år 1867) skall tillämpas när landgillet eller städjan vid ett
åbobyte inte har fastställts av Kammarkollegiet efter skattläggning.
Frågor om storleken av den avgift som skall betalas till församlings-
kyrkan skall prövas av egendomsnämnden. Egendomsnämnden beslut får
överklagas hos Kammarkollegiet. Enligt uppgift av de berörda
egendomsnämnderna och Kammarkollegiet har denna lag inte tillämpats.
Kammarkollegiet uppskattar att det för närvarande finns totalt cirka
250 landgillen, som således utgörs av de båda slagen landgille; dels
landgille som brukare av mark är skyldig att betala till kyrkan såsom
ägare av marken, dels landgille som belastar en fastighet som inte ägs av
kyrkan utan ägs av den betalningsskyldiga. Det förstnämnda slaget
landgille kan beräknas uppgå till cirka 50. De motsvaras huvudsakligen
av de jordlägenheter som ännu inte blivit sålda enligt förordningen
(1937:540) om försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och
Blekinge. Det sistnämnda slaget landgille uppgår till cirka 200.
11.2 Avveckling av stadgad åborätt och landgille
Regeringens förslag: Stadgad åborätt avvecklas genom att
äganderätten till marken övergår till åborättsinnehavaren.
Landgille avvecklas genom att skyldigheten att betala landgille
upphör. I de fall rätten till landgille är förenad med äganderätt till
lokaliserad mark övergår äganderätten till den som har
brukningsrätten.
Den som hade rätt till landgille och lider förlust genom
avvecklingen har rätt till ersättning för förlusten av staten.
En särskild lag om avvecklingen stiftas.
Kammarkollegiets förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga i avsnittet Den
kyrkliga egendomen, fråga 10, om avveckling av de äldre rättsinstituten
stadgad åborätt och landgille. En stor majoritet av remissinstanserna har
ansett att förslagen bör genomföras. En större andel av de svarande än
vad som förekommit i övriga frågor om den kyrkliga egendomen har
dock inte tagit ställning till frågan.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 10
81 %
1 %
17 %
Justitieombudsmannen anser att det bör framgå av lagen att
Kammarkollegiets beslut kan överklagas. Länsstyrelsen i Jönköpings län
anser att det bör klargöras hur bl.a. värderings- och lantmäterikostnader
skall hanteras. Om kostnaderna läggs på den som gör anspråk på en
åborättsfastighet, är det enligt länsstyrelsen möjligt att vissa objekt blir
svåra att avveckla. Ett fåtal lokala kyrkliga instanser har uttalat sig om
förslaget till avveckling av de båda rättsinstituten, däribland Ryssby
kyrkliga samfällighet, som avstyrker förslaget av historiska skäl.
Lantmäteriverket tillstyrker förslaget, men anser att kollegiets förslag
inte ger tillräcklig ledning för hur avvecklingen av åborätterna och
landgillena skall gå till. Länsstyrelsen i Västra Götalands län tillstyrker
förslaget om avveckling av åborättsinstitutet, men ifrågasätter om
tillvägagångssättet för att finna kvarvarande åborättsfastigheter är
effektivt. Länsstyrelsen i Västra Götalands län tillstyrker också förslaget
om avveckling av åborättsinstitutet, men befarar att många ärenden om
rätt innehavare av besittningsrätt kommer att vara tvistiga eller av
komplicerad beskaffenhet och kan kräva betydande arbetsinsatser.
Länsstyrelsen anser att det i vissa fall kan vara lämpligare att staten
förblir ägare till fastigheter som ingen gör anspråk på. Länsstyrelsen i
Blekinge län tillstyrker förslagen, men förutsätter att en innehavare av
åborättsfastighet skall svara för kostnader för den utredning som behövs
för att styrka innehavet.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag
Stadgad åborätt
Åborättsinstitutet avvecklas
Åborättsinstitutet har för länge sedan spelat ut sin roll. Statens äganderätt
till de fastigheter som innehas med åborätt är endast formell och saknar
ekonomisk betydelse med hänsyn till de dispositionsinskränkningar som
följer med åborätten. Regelsystemet är föråldrat och tillämpas inte längre
fullt ut. De praktiska olägenheterna är många. Förekomsten av
åborättsfastigheter försvårar bildandet av såväl lämpliga
registerfastigheter som brukningsenheter. Extra kostnader kan
uppkomma för att utreda ägar- och sakägareförhållanden i samband med
olika markfrågor. För myndigheterna är handläggningen av ärenden
rörande åborätterna omständlig och tidsödande. Det är därför ett
samhällsekonomiskt intresse att en avveckling sker. För den enskilde
åborättshavaren är det vidare en nackdel att inte kunna inteckna en
åborättsfastighet. Regeringen anser därför, i likhet med Kammarkollegiet
och remissinstanserna, att det är angeläget att åborätterna avvecklas. Det
bör ske snarast medan kunskaper i ämnet fortfarande finns kvar.
Regeringen föreslår att åborättsinstitutet avvecklas genom att staten
avstår sin formella äganderätt till fastigheter under stadgad åborätt i de
fall det finns en rättmätig innehavare av besittningsrätten. Den som är rätt
innehavare av besittningsrätten till en sådan fastighet bör i stället inneha
fastigheten med full äganderätt. Om det inte finns någon rätt innehavare
kommer staten att inneha fastigheten med full äganderätt. Bestämmelser
om avvecklingen av åborättsinstitutet bör tas in i en särskild lag.
Hur bör avvecklingen genomföras?
En avveckling bör i huvudsak genomföras på det sätt som
Kammarkollegiet har föreslagit. Det innebär att de aktuella fastigheterna
i ett första steg måste identifieras till beteckning och läge. Detta
förutsätter medverkan från Lantmäteriverkets sida.
I nästa steg behöver klarläggas vem som är rätt innehavare av
besittningsrätten till en åborättsfastighet. Enligt nuvarande bestämmelser
åligger det länsstyrelsen att pröva frågor om inrymning av åbo, dvs. att
avgöra om den som gör anspråk på en åborätt är berättigad att inneha
åborätten. Länsstyrelsen beslutar vidare om skatteköp av åborätts-
fastigheter. Det är därför naturligt att det får ankomma på länsstyrelsen
att i samband med avvecklingen pröva frågor om rätt innehavare av
åborättsfastighet.
Sedan Lantmäteriverket har identifierat befintliga åborättsfastigheter
och överlämnat uppgifterna om dem till respektive länsstyrelse, skall
länsstyrelsen således ta upp frågan om rätt innehavare av dessa
fastigheter. En utgångspunkt för länsstyrelsens utredning bör vara den
fysiska eller juridiska person som står upptagen som taxerad ägare enligt
taxeringsuppgifterna i fastighetsregistret. Om den personen är antagen
och inrymd åbo utan att skatteköp skett och således enligt nuvarande
bestämmelser skulle ha kunnat skatteköpa fastigheten, bör han eller hon
anses som rätt innehavare. Samma bör gälla, om personen skulle ha
kunnat villkorligt inrymmas i åborätten, t.ex. genom att ha styrkt sitt
innehav genom en åtkomsthandling. Den som under minst tio år har
beskattats för innehavet bör också anses som rätt innehavare.
Om en innehavare har beskattats för fastigheten kortare tid än tio år
och det inte går att styrka dennes rättmätiga anspråk på åborätten, bör ett
kungörelseförfarande ske på motsvarande sätt som nu genomförs vid
inrymning av åbo. Om ingen annan då anmäler anspråk på åborätten och
innehavaren gör sannolikt att han är rätt innehavare, skall han anses som
sådan.
Samma kungörelseförfarande bör tillämpas om det inte finns någon
taxerad innehavare av fastigheten. Om någon då anmäler anspråk på
åborätten, skall länsstyrelsen pröva frågan.
Sedan länsstyrelsen har klarlagt frågan om rätt innehavare, bör
länsstyrelsen genom ett särskilt beslut fastställa vem som är rätt
innehavare av åborätten och att äganderätten till åborättsfastigheten
övergår till denne. Länsstyrelsens beslut är, sedan det har vunnit laga
kraft, att betrakta som en fångeshandling som kan ligga till grund för
lagfart. När beslutet har vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen genast för
förvärvarens räkning ansöka om lagfart avseende förvärvet hos
inskrivningsmyndigheten.
Sedan beslut om lagfart har meddelats, skall inskrivningsmyndigheten
underrätta lantmäterimyndigheten för att uppgiften om fastighetens
jordnatur, "krono under enskild disposition", skall kunna tas bort i
fastighetsregistret.
Länsstyrelsens beslut bör liksom nu kunna överklagas hos
Kammarkollegiet. Kollegiets beslut bör kunna överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till
kammarrätt.
I de fall länsstyrelsen vid sin prövning finner att ingen är rätt
innehavare av åborätten, har fastigheten upphört att ha jordnaturen krono
under enskild disposition. Staten innehar därmed fastigheten med full
äganderätt. Som Länsstyrelsen i Västra Götaland har påpekat kan det
vara lämpligt att staten behåller en sådan fastighet, om den exempelvis
har betydelse från naturvårdssynpunkt.
Liksom vid nuvarande skatteköp bör övergången av den formella
äganderätten till innehavaren inte föranleda stämpelskatt. Inte heller bör
expeditionsavgift tas ut.
I lagrådsremissen föreslogs att regeringen skulle ges möjlighet att
meddela närmare föreskrifter om förfarandet. På inrådan av Lagrådet har
det förslaget fått utgå. De ytterligare föreskrifter som kan behöva
meddelas torde vara av verkställighetskaraktär.
Kostnader för genomförandet
Handläggningen av åborättsärendena är i dag omständlig och tidsödande
och är därmed kostsam för de myndigheter som berörs, framför allt
Lantmäteriverket och länsstyrelserna. Det är därför angeläget att en
avveckling genomförs så fort som möjligt. Avvecklingen bör därför vara
en prioriterad uppgift för de berörda myndigheterna. På sikt kommer
detta att medföra rationaliseringsvinster.
Kammarkollegiet har uppskattat att myndigheternas kostnader för
avvecklingen sammantaget motsvarar högst en årsarbetskraft. Dessa
kostnader skall således fördelas på Lantmäteriverket och länsstyrelserna
och bör kunna rymmas inom ramen för myndigheternas respektive
verksamhetsanslag.
För inskrivningsmyndigheterna innebär avvecklingen endast ett
begränsat merarbete och således försumbara merkostnader.
Landgille
Landgilleinstitutet avvecklas
Landgilleinstitutet är en kvarleva av ett föråldrat rättssystem och får, i
likhet med åborättsinstitutet, anses för länge sedan ha spelat ut sin roll.
Det saknar i allt väsentligt ekonomisk betydelse för de berörda
församlingskyrkorna. Den äganderätt som församlingskyrkan har till
landgillejord är endast av formell natur och kyrkan kan alltså inte
disponera över jorden. Rätten att bruka landgillejorden är tillförsäkrad
innehavaren av en viss fastighet. Landgillejorden kan således inte
arrenderas ut till en annan person. Äganderätten kan inte överlåtas till
annan än den som är tillförsäkrad brukningsrätten. Kostnader för arbete
med att debitera och ta in landgillena har sedan länge ansetts inte stå i
rimlig proportion till nyttan av dem. Därför har betalningen av dessa
avgifter också som regel upphört.
Där landgillejordar förekommer har det i många fall medfört att
fastighetsindelningen blivit splittrad och olämplig. Genom detta
försvåras bildandet av såväl lämpliga registerfastigheter som
brukningsenheter. Det gäller enligt Lantmäteriverket i ännu högre grad
för landgillejordar än för åborätter. Det är således ett
samhällsekonomiskt intresse att en avveckling sker så snart som möjligt.
Regeringen delar därför Kammarkollegiets uppfattning att det är
nödvändigt att landgilleinstitutet avvecklas. Detta har också fått stöd hos
remissinstanserna. Grundläggande bestämmelser om landgilleinstitutets
avveckling bör tas in i en särskild lag.
Vilka landgillen behöver avvecklas?
Landgille som betalas till församlingskyrkan för mark utan att kyrkan har
äganderätten till marken bör upphöra. Detta gäller både om marken är
lokaliserad eller inte och om den är skattlagd eller inte. Skyldigheten bör
upphöra i och med att den föreslagna avvecklingslagen träder i kraft.
När det gäller den andra huvudtypen av landgille, nämligen landgille
som brukare av mark är skyldig att betala till kyrkan såsom ägare av
marken, bör följande gälla.
Sådan lokaliserad mark som är egen registerfastighet och tillhör en
församlingskyrka men brukas under en prästgård eller ett annat visst
hemman och för vilken landgille enligt äldre bestämmelser skall betalas
till församlingskyrkan, bör övergå med full äganderätt till den som
innehar brukningsrätten i och med att den föreslagna avvecklingslagen
träder i kraft. Detta gäller oavsett om landgillet tidigare har fastställts
genom skattläggning eller inte. Genom övergången upphör
församlingskyrkans formella äganderätt till fastigheten. Det kan i
sammanhanget anmärkas att kyrklig jord vars avkastning är avsedd för
församlingskyrkas behov (församlingskyrkas fastighet) från och med den
1 januari 2000 skall ägas av den församling där kyrkan är belägen, se 9 §
lagen (1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska
kyrkan. – Avvecklingsförslaget innebär vidare att skyldigheten att betala
landgille för även nu nämnd jord upphör. Skyldigheten upphör i och med
att den föreslagna avvecklingslagen träder i kraft.
Sådan lokaliserad skattlagd eller inte skattlagd mark som är belägen
inom en registerfastighet och tillhör en församlingskyrka och som mot
landgille brukas enligt äldre bestämmelser, bör också övergå med full
äganderätt till den som har brukningsrätten. Enligt Lantmäteriverket är
det osäkert om denna typ av landgillejord över huvud taget existerar. Om
så skulle vara fallet, blir det nödvändigt att avskilja markområdet från
fastigheten i övrigt genom en lantmäteriförrättning (se vidare nedan
angående genomförandet av avvecklingen). Skyldigheten att betala
landgille för sådan mark bör också upphöra i och med att
avvecklingslagen träder i kraft.
Om en registerfastighet inte går att lokalisera, betraktas fastigheten
som obefintlig av lantmäteriet och avförs ur fastighetsregistret. Detta
följer av 15 § första stycket fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059).
Svenska kyrkan avstår från sin rätt på grund av lag
Kammarkollegiet föreslår att avvecklingen av landgilleinstitutet skall gå
till så att Svenska kyrkan i samband med relationsändringen skall avstå
från dels rätten till landgille, dels den formella äganderätten till
lokaliserad, landgillepliktig mark.
I dag är församlingskyrkan den formella ägaren av landgillejorden och
den som har rätten till landgillet. I detta sammanhang företräds
församlingskyrkan enligt gällande bestämmelser av pastoratet. Efter
relationsändringen skall, som sagts ovan, äldre församlingskyrkor och
församlingskyrkas fastigheter ägas av den församling där kyrkan är
belägen. I så fall blir det församlingen som övertar de rättigheter som är
hänförliga till landgilleinstitutet. Kyrkomötet kan inte, med verkan för
berörda församlingar och kyrkliga samfälligheter, besluta att avstå från
rätten till landgille och landgillejord. Det förefaller inte heller praktiskt
genomförbart att i varje enskilt fall inhämta den berörda lokala instansens
beslut om avstående från den formella äganderätten till landgillejord
respektive rätten till landgille. Med hänsyn härtill bör det av lag framgå
att "kyrkans" rätt upphör. Det innebär att det till följd av grundlagens
regler om egendomsskydd kan uppkomma en rätt till ekonomisk
ersättning.
Kammarkollegiet har ansett att det bör vara möjligt för ägaren och
brukaren att träffa en överenskommelse om att avvecklingen skall ske på
annat sätt än en övergång av äganderätten till brukaren. Enligt kollegiet
kan det nämligen finnas situationer där "kyrkan" kan ha ett intresse av att
lösa ut brukaren. Regeringen anser dock att en särskild bestämmelse om
detta inte är nödvändig. Det är inget som hindrar att församlingen och
brukaren kommer överens om en annan lösning sedan den formella
äganderätten gått över till brukaren så som föreslås.
Ersättningsfrågan
Som sagts tidigare är den formella äganderätten till landgillejorden utan
ekonomiskt värde på grund av den dispositionsinskränkning som följer
av brukningsrätten. Rätten att ta ut landgille saknar också ekonomisk
betydelse med hänsyn till de försumbara beloppen, vilka som regel inte
längre debiteras den betalningsskyldiga. Regeringens förslag innebär
emellertid formellt att församlingen tvingas avstå från sin äganderätt till
mark och sin rätt att ta ut en avgift för innehav av mark till förmån för en
enskild.
I 2 kap. 18 § regeringsformen finns regler om skydd för äganderätten
som innebär att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna
eller till någon enskild eller tvingas tåla att det allmänna inskränker
användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose
angelägna allmänna intressen. Den som tvingas avstå sin egendom eller
tåla rådighetsinskränkningar av visst slag är enligt bestämmelsen
tillförsäkrad ersättning för förlusten eller skadan. Ersättningen skall
bestämmas enligt grunder som anges i lag. Genom lagen (1994:1219) om
den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller från och med den
1 januari 1995 även reglerna om egendomsskydd i Europakonventionen
som svensk lag. I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen
anges att varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin
egendom och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas
intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens
allmänna grundsatser. Enligt andra stycket i artikeln skall emellertid
första styckets bestämmelser inte inskränka en stats rätt att genomföra
sådan lagstiftning som en stat finner erforderlig för att reglera nyttjandet
av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Enligt
2 kap. 23 § regeringsformen får lagar eller andra föreskrifter inte
meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen.
Syftet med regeringens förslag att avveckla landgilleinstitutet är att
bringa ordning och reda i fastighetsindelningen samt att i största möjliga
utsträckning åstadkomma enkla och överskådliga regler för den kyrkliga
egendomen. Detta måste anses utgöra ett allmänt intresse av sådan vikt
att förslaget kan genomföras utan hinder av bestämmelserna om
egendomsskydd i grundlagen och Europakonventionen.
Trots att äganderätten till landgillejorden saknar ekonomisk betydelse
kan det inte helt uteslutas att det i samband med avvecklingen
uppkommer skada för någon rättsinnehavare, t.ex. den församling som är
formell ägare till landgillejord. Redan av allmänna principer torde följa
att en sådan rättsinnehavare bör ha rätt till ersättning. Reglerna om
egendomsskydd i 2 kap. 18 § regeringsformen föreskriver därtill att den
som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin
egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. En bestämmelse
om sådan ersättning behövs därför.
Med hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för landgillena
finner regeringen att det sannolikt endast i rena undantagsfall kan bli
fråga om ersättningsanspråk till följd av den föreslagna lagstiftningen.
Den som lider förlust genom att landgille upphör bör ha rätt till
ersättning för förlusten av staten. Vid ersättningens bestämmande bör en
utgångspunkt vara den nu gällande lagstiftningen om försäljning av
landgillejord och inlösen av landgille. På grund av att rätten till landgille
och den formella äganderätten till landgillejord i de allra flesta fall saknar
ekonomiskt värde kan eventuella ersättningar inte uppgå till annat än
mycket ringa belopp.
Hur bör avvecklingen genomföras?
Vid en avveckling av landgilleinstitutet kan det i vissa fall bli fråga om
att överföra äganderätten till del av fastighet. Sådana åtgärder kräver i
princip fastighetsbildning. Detta aktualiserar behovet av att knyta
avvecklingen av landgillejorden till befintligt system för lantmäteri-
förrättningar. Även i de fall det är fråga om att överföra äganderätten till
hela registerfastigheter talar flera skäl för att skapa bestämmelser som
ansluter till någon gällande förrättningslagstiftning. En lämplig
utgångspunkt är lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och
legalisering, ÄULL, eftersom den innehåller redskap för både utredning
om äganderätt, lagfarande och fastighetsbildning.
Lagen tillämpas av lantmäterimyndigheten. Utredningen i ett
avvecklingsärende bör därför genomföras av respektive lantmäteri-
myndighet. Det bör dock ankomma på Lantmäteriverket att ta initiativ till
utredning genom att hos lantmäterimyndigheten begära att den utreder
vilken jord som är föremål för landgille samt vilken eller vilka personer
som är att anse som brukare av landgillejorden. Förfarandet bör så långt
möjligt ansluta till bestämmelserna om äganderättsutredning i ÄULL.
Därigenom kan tillgängliga rutiner utnyttjas. Det innebär bl.a. att
fastighetsbildning åstadkoms i de fall som gäller del av fastighet. Genom
att det upprättas en äganderättsförteckning fastställs vidare vem som
skall anses vara ägare till varje särskild fastighet. Förfarandet resulterar
också i att lagfart beviljas på egendomen.
Det bör ankomma på de statliga lantmäterimyndigheterna att
handlägga ärenden om avveckling av landgillejorden.
Lantmäterimyndighetens beslut bör, liksom vid äganderättsutredning,
kunna överklagas hos fastighetsdomstol.
Som Kammarkollegiet föreslagit bör övergången av den formella
äganderätten till brukaren inte föranleda stämpelskatt. Inte heller bör
expeditionsavgift debiteras.
I fråga om skyldigheten att betala landgille för mark som ägs av
brukaren behöver inga särskilda genomförandeåtgärder vidtas. Den
skyldigheten upphör på grund av den föreslagna lagbestämmelsen.
Kostnader för genomförandet
Det är angeläget att avvecklingen av landgilleinstitutet kan genomföras
så snart som möjligt. Om inte avvecklingen genomförs nu, kommer de
lantmäteritekniska och fastighetsrättsliga problem som följer av
landgillefastigheterna att behöva lösas i det enskilda fallet. Detta torde på
längre sikt medför dryga kostnader för samhället. Därför bör arbetet med
avvecklingen ges prioritet. En sådan avveckling medför på sikt
rationaliseringsvinster för berörda myndigheter.
De förrättningskostnader som kan uppkomma i samband med
landgilleavvecklingen torde sammantaget kunna beräknas ligga inom
intervallet 500 000–1 000 000 kronor. Med hänsyn till landgilleinstitutets
speciella karaktär, bl.a. de bakomliggande historiska förhållandena och
de hittillsvarande svårigheterna att genomföra en avveckling, bör
kostnaderna bäras av staten. Med tanke på att avvecklingsprocessen
troligen tar några år att slutföra kan kostnaderna beräknas bli fördelade
på ett antal år och därmed marginella. På grund härav beräknas
kostnaderna rymmas inom Lantmäteriverkets ekonomiska ramar.
För inskrivningsmyndigheterna innebär avvecklingen endast ett
begränsat merarbete och således försumbara merkostnader.
12 Övriga frågor
De ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan innebär att det
behöver göras följdändringar i ett antal författningar. De förslag som tas
upp i detta avsnitt har i huvudsak lämnats av Utredningen om
trossamfundens rättsliga reglering i betänkandet Staten och
trossamfunden, Rättslig reglering (SOU 1997:41). Regeringen avser att
under år 1999 föreslå ytterligare följdändringar med anledning av stat–
kyrkareformen.
12.1 Vittnesförbud
Regeringens förslag: Förbudet att höra en präst inom ett trossamfund
eller den som har motsvarande ställning i ett sådant samfund som
vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild
själavård skall bestå.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga i avsnittet
Rättslig reglering som rör detta avsnitt. Fråga 23 gällde bl.a. förslaget att
vittnesförbudet skall bestå. En klar majoritet av remissinstanserna har
ansett att förslaget bör genomföras.
Positiva
Negativa
Tar inte ställning
Fråga 23
74 %
23 %
3 %
Svea hovrätt ifrågasätter om inte den som lämnat en präst ett
förtroende under bikt eller enskild själavård bör ges möjlighet att lösa
prästen från dennes tystnadsplikt för ett vittnesmål. Enligt
Kammarkollegiet kan det övervägas om undantaget från vittnesplikt bör
gälla endast präst eller den som intar motsvarande ställning i ett
registrerat trossamfund eller trossamfund som bedriver sin verksamhet i
någon annan av rättsordningen accepterad juridisk form. Länsstyrelsen i
Jönköpings län anser att det bör klargöras om begreppet trossamfund är
liktydigt med eller skiljer sig från samma begrepp i den föreslagna lagen
om trossamfund.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag. Kyrkomötet
understryker att vittnesförbudet är knutet till ämbetet som präst och inte
till anställning som präst.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken
råder det förbud för vissa yrkeskategorier att vittna. Bestämmelsen
innebär bl.a. att den som är eller har varit behörig att utöva det kyrkliga
ämbetet som präst i Svenska kyrkan inte får höras som vittne beträffande
sådant som omfattas av tystnadsplikten i 36 kap. kyrkolagen (1992:300).
Tystnadsplikten, som gäller uppgifter som har erfarits under bikt eller
enskild själavård, anses vara absolut (se prop. 1997/98:116 s. 72).
Prästens tystnadsplikt har ovillkorligt företräde framför vittnesplikten (jfr
prop. 1979/80:20 s. 8). Den genombryts inte heller av det s.k.
meddelarskyddet.
Även den som är präst eller som intar motsvarande ställning i något
annat trossamfund än Svenska kyrkan omfattas av vittnesförbud i fråga
om uppgifter som har erfarits under bikt eller enskild själavård. När
vittnesförbudet för dessa infördes uttalade Lagrådet att bestämmelsen
”bör tillämpas i överensstämmelse med vad som kan anses gälla för präst
inom svenska kyrkan” (prop. 1960:85 s. 49). Med präst eller person med
motsvarande ställning avses bara den som har ”erforderlig utbildning och
kompetens för sin syssla” och som utövar denna som sitt egentliga kall
(a. prop. s. 37). En förutsättning för att vittnesförbud skall gälla måste
vara att trossamfundets stadgar (eller motsvarande dokument) innehåller
bestämmelser om tystnadsplikt.
Förbudet att höra den som är präst inom ett trossamfund eller den som
har motsvarande ställning i ett sådant samfund som vittne bör gälla även
efter relationsändringen. Det allmänna skall inte kunna avkräva en präst
(eller den som har motsvarande ställning) uppgifter som han eller hon har
erfarit under bikt eller enskild själavård. När det gäller präster inom
Svenska kyrkan hänvisas i 36 kap. 5 § femte stycket rättegångsbalken i
dess nuvarande lydelse till bestämmelserna om tystnadsplikt i
kyrkolagen. Regleringen i 2 § lagen (1998:1592) om införande av lagen
(1998:1591) om Svenska kyrkan medför att den lagreglerade
tystnadsplikten för präster upphör att gälla i och med relationsändringen.
Det innebär att det efter relationsändringen inte är straffbart att bryta mot
tystnadsplikten. För uppgifter som har anförtrotts före den 1 januari 2000
består dock den straffsanktionerade tystnadsplikten. Eftersom den
lagreglerade tystnadsplikten upphör måste bestämmelsen i
rättegångsbalken formuleras om. I sak föreslås dock inte någon ändring.
Utredningen har ansett att vittnesförbudet är livslångt för de uppgifter
som en präst (eller den som intar motsvarande ställning) har fått del av
under bikt eller enskild själavård under tid som han eller hon var behörig.
Regeringen delar denna uppfattning. Något särskilt förtydligande om
detta behövs dock inte i lagtexten och har inte heller gjorts beträffande
övriga yrkeskategorier som omfattas av vittnesförbudet (36 kap. 5 §
andra stycket rättegångsbalken). Detta innebär alltså att vittnesförbudet
för dessa uppgifter fortsätter att gälla även efter det att prästen (eller den
som intar motsvarande ställning) har lämnat sin tjänst eller sitt uppdrag,
exempelvis till följd av pensionering. Som kyrkomötet har understrukit
är vittnesförbudet knutet till ämbetet som präst (eller motsvarande) och
inte till anställningen.
Enligt 2 § lagen (1998:1593) om trossamfund definieras begreppet
trossamfund som ”en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det
ingår att anordna gudstjänst”. Denna definition, som är oberoende av i
vilken associationsform verksamheten bedrivs, bör ligga till grund för
bedömningen vad som skall avses med trossamfund i detta sammanhang.
Det finns inte skäl att begränsa tystnadsplikten på det sätt som
Kammarkollegiet har föreslagit.
De ändringar som regeringen nu föreslår är föranledda av stat–
kyrkareformen. Det saknas underlag för att i detta sammanhang överväga
frågan om inskränkningar i den absoluta tystnadsplikten och eventuella
undantag från vittnesförbudet. Enligt regeringens uppfattning finns det
för närvarande inte behov av att närmare utreda denna fråga.
12.2 Sekretesslagen
Regeringens förslag: Bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100)
om sekretess i ärenden om medlemskap i Svenska kyrkan och i
Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet upphävs. Äldre
bestämmelser skall dock gälla för uppgifter från tiden före
relationsändringen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte närmare behandlat förslagen.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Sekretesslagen innehåller vissa
bestämmelser om sekretess som speciellt tar sikte på den kyrkliga
verksamheten. I 7 kap. 15 § 2 finns det föreskrifter om sekretess i
ärenden om medlemskap i Svenska kyrkan. För Svenska kyrkans
församlingsvårdande verksamhet gäller sekretess enligt 7 kap. 33 §.
Frågan om sekretess på dessa områden kommer att vara en inomkyrklig
angelägenhet efter relationsändringen och bestämmelserna i
sekretesslagen bör därför upphävas.
Lagrådet har ifrågasatt om det inte behövs särskilda regler om skydd
för uppgifter om enskildas förhållanden när det gäller verksamhet som
bedrivs enligt begravningslagen (1990:1144). För närvarande saknas det
emellertid underlag att bedöma frågan. Det kan dock konstateras att
något sådant sekretesskydd hittills inte har bedömts nödvändigt.
Regeringen avser att följa utvecklingen på området och, om det visar sig
finnas ett behov, återkomma med förslag till åtgärder.
I 1 kap. 11 § och 16 kap. 1 § 7 sekretesslagen hänvisas till de särskilda
bestämmelser som gäller i fråga om tystnadsplikt för Svenska kyrkans
präster. Den lagreglerade tystnadsplikten för Svenska kyrkans präster
skall upphöra att gälla i och med relationsändringen, se 2 § lagen om
införande av lagen om Svenska kyrkan. Som en konsekvens av det bör
också bestämmelserna i sekretesslagen upphävas.
Äldre bestämmelser om sekretess bör dock gälla även fortsättningsvis i
fråga om uppgifter från tiden före relationsändringen.
Det har uppmärksammats att vid en tidigare ändring av 16 kap. 1 §
sekretesslagen har paragrafen fått en felaktig utformning vad det gäller
punkt 11. Detta föreslås nu åtgärdas genom en ändring i lagen (1998:624)
om ändring i sekretesslagen.
Frågan om ändringar i sekretesslagen behandlas även i avsnitten 6, 7
och 10.
12.3 Stiftelselagens tillämplighet
Regeringens förslag: Bestämmelserna i stiftelselagen (1994:1220)
skall inte gälla för sådana särskilda rättssubjekt som avses i 9 § tredje
stycket och 10 § första stycket i lagen (1998:1592) om införande av
lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan, dvs. inte för Lunds domkyrka
och dess fastigheter och fastighetsfond eller för prästlönetillgångarna.
Utredningen har inte lämnat något förslag i denna del.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen till regeringens förslag: Av 4 § andra stycket lagen
(1994:1221) om införande av stiftelselagen följer att sådan egendom som
avses i 38 kap. 1 § och 2 § 3, 39 kap. 1 § samt 41 kap. 1, 23 och 24 §§
kyrkolagen och som är av stiftelsekaraktär endast omfattas av
bestämmelserna i 1 kap. 4 § stiftelselagen. Den kyrkliga egendom som
avses är församlingskyrkor och andra kyrkor, domkyrkor,
prästlönefastigheter, prästgårdar, församlingskyrkors och domkyrkors
fastigheter, kyrkofondsfastigheter, biskopsgårdar, prästlönefonder samt
församlingskyrkors och domkyrkors fastighetsfonder.
Enligt 2 § lagen om införande av lagen om Svenska kyrkan skall
kyrkolagen, inklusive bestämmelserna om den kyrkliga egendomen,
upphöra att gälla i och med relationsändringen. Lunds domkyrka och
dess fastigheter och fastighetsfond samt prästlönetillgångarna skall
behållas som självständiga förmögenheter och förvaltas av Svenska
kyrkan, se 9 § tredje stycket nämnda lag. De skall alltså även i
fortsättningen utgöra juridiska personer. Bestämmelserna i stiftelselagen
bör inte gälla för dem (jfr prop. 1997/98:116 s. 87 och s. 100). För att det
inte skall uppstå några missförstånd om stiftelselagens tillämplighet i
fråga om Lunds domkyrka och dess fastigheter och fastighetsfond samt
prästlönetillgångarna, bör det klargöras att den lagen inte gäller för dessa
rättssubjekt. När det gäller den kyrkliga egendom i övrigt som avses i 4 §
lagen om införande av stiftelselagen innebär regleringen i lagen om
införande av lagen om Svenska kyrkan att de nu existerande
rättssubjekten av stiftelsekaraktär upphör och att egendomen överförs
med äganderätt till organ på olika nivåer inom Svenska kyrkan.
Stiftelselagen kommer därmed inte att vara tillämplig i fråga om denna
egendom.
Mot bakgrund av vad som ovan anförs bör den aktuella bestämmelsen i
lagen om införande av stiftelselagen ändras. Ändringen, som är en
konsekvens av de ovan nämnda förslagen, har aktualiserats av Lagrådet
(se prop. 1997/98:116 s. 202).
12.4 Äktenskapsbalken
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 4 kap. 4 § äktenskapsbalken
skall upphöra i samband med relationsändringen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte närmare behandlat förslaget.
1998 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 3 § äktenskapsbalken är
Svenska kyrkans präster behöriga att vara vigselförrättare. Av 4 kap. 4 §
följer att en kvinna och en man som skall vigas inom Svenska kyrkan har
rätt att välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är
villig att viga dem. Vidare gäller att de har rätt till vigsel i en församling
som någon av dem tillhör.
Efter relationsändringen bör det inte finnas en lagstadgad skyldighet
för präster och församlingar i Svenska kyrkan att stå till förfogande för
kyrklig vigsel. Bestämmelsen i 4 kap. 4 § äktenskapsbalken bör därför
upphävas. Denna fråga blir i stället inomkyrklig sedan reformen har
genomförts. Bestämmelsen i 4 kap. 3 § äktenskapsbalken berörs inte av
detta förslag.
12.5 Offentlig upphandling
Regeringens förslag: Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling
och lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling skall vara tillämpliga på Svenska
kyrkan och dess organisatoriska delar i fråga om den verksamhet som
bedrivs enligt begravningslagen (1990:1144). I övrigt skall lagarna
inte vara tillämpliga på Svenska kyrkan och dess organisatoriska
delar.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna har inte närmare behandlat denna fråga.
1998 års kyrkomöte: Lagstiftningen om offentlig upphandling är till
väsentlig del ett utflöde av internationella förpliktelser som Sverige har
åtagit sig. Huruvida Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar enligt
svenskt betraktelsesätt utgör en del av det allmänna är från denna
synpunkt inte av egentlig betydelse. Av vikt torde i stället främst vara
verksamhetens faktiska natur samt hur den finansieras och styrs. Mycket
talar för att de internationella förpliktelserna ännu efter
relationsändringen omfattar i vart fall begravningsverksamheten, där
kyrkan kommer att handha en allmän samhällsfunktion, vilken
finansieras tvångsvis och regleras i offentligrättslig ordning. Liknande
synpunkter kan möjligen göra sig gällande i fråga om den kyrkliga
kulturminnesvården.
Skälen för regeringens förslag: Svenska kyrkans församlingar och
kyrkliga samfälligheter omfattas för närvarande av lagen om offentlig
upphandling och lagen om ingripande mot otillbörligt beteende avseende
upphandling, eftersom de som kyrkokommuner utgör en del av det
allmänna.
De ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan innebär
bl.a. att församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas kommun-
status upphör och att Svenska kyrkan även i övrigt lämnar det allmänna.
Grunderna för Svenska kyrkans organisation och verksamhet regleras i
lagen om Svenska kyrkan. Inom de ramar som lagen uppställer är det
sedan Svenska kyrkans egen sak att själv reglera sina angelägenheter (se
prop. 1997/98:116 s. 39). Mot denna bakgrund bör lagen om offentlig
upphandling och lagen om ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling i princip inte vara tillämpliga på Svenska kyrkan
och dess organisatoriska delar efter relationsändringen.
Kyrkomötet har ifrågasatt om inte lagstiftningen angående offentlig
upphandling även fortsättningsvis bör gälla Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar i fråga om begravningsverksamheten samt möjligen
också beträffande den kyrkliga kulturminnesvården.
Ansvaret för en väl fungerande begravningsverksamhet vilar ytterst på
samhället. Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten är en
samhällsuppgift som enligt regeringens förslag till den helt övervägande
delen anförtros Svenska kyrkans församlingar och kyrkliga samfällig-
heter (se avsnitt 4). Alla som är folkbokförda inom Sverige skall betala
en avgift för att täcka kostnaderna för begravningsverksamheten. Frågan
om huvudmannaskapet liksom om skyldigheten att betala begravnings-
avgift skall enligt förslaget regleras i begravningslagen (1990:1144). Mot
denna bakgrund finner regeringen att lagen om offentlig upphandling bör
vara tillämplig på Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar i fråga
om begravningsverksamheten.
Kostnaderna för förvaltningen av den kyrkliga egendomen, inklusive
de kyrkliga kulturminnena, skall även efter stat–kyrkareformen
finansieras av Svenska kyrkan. Hur detta sker är en inomkyrklig
angelägenhet. Enligt regeringens förslag skall Svenska kyrkan få en viss
ersättning från staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband
med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena (se avsnitt 5).
Bakgrunden till ersättningen är att bevarandet av de kyrkliga kultur-
värdena är en angelägenhet för hela samhället och svenska folket och det
har därför inte ansetts rimligt att den totala kostnaden för detta
allmänintresse bärs endast av Svenska kyrkans medlemmar (se prop.
1995/96:80 s. 40). Det förhållandet att Svenska kyrkan på detta sätt får en
viss statlig ersättning för särskilt ändamål utgör inte skäl för att lagen om
offentlig upphandling skall vara tillämplig i fråga om denna verksamhet.
12.6 Lagen om offentlig anställning
Regeringens förslag: Lagen (1994:260) om offentlig anställning
skall inte vara tillämplig på arbetstagare hos Svenska kyrkan efter
relationsändringen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte närmare behandlat förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I lagen om offentlig anställning,
LOA, finns bestämmelser som är tillämpliga på arbetstagare hos
kyrkomötet och dess myndigheter samt på arbetstagare hos Svenska
kyrkans församlingar och kyrkliga samfälligheter, se 1 och 2 §§. Lagen
gäller dock inte biskopar och präster som avses i kyrkolagen (1992:300),
se 3 § första stycket 3. Enligt 6 § får kyrkomötet eller den myndighet
som kyrkomötet bestämmer besluta att bara svenska medborgare får ha
vissa anställningar hos kyrkomötet och dess myndigheter. Det gäller bl.a.
anställning som kan vara förenad med myndighetsutövning eller
handläggning av frågor som rör förhållandet till andra stater eller till
mellanfolkliga organisationer och anställning som medför kännedom om
förhållanden av betydelse för landets säkerhet.
Relationsändringen innebär bl.a. att församlingarnas och de kyrkliga
samfälligheternas kommunstatus upphör och att Svenska kyrkan även i
övrigt lämnar det allmänna. I avsnitt 8.4 föreslås att anställningsavtalen
för den offentliganställda personalen inom Svenska kyrkan skall gå över
till det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan eller dess
organisatoriska delar den 1 januari 2000. Personalen kommer således inte
att ha offentliga anställningar efter relationsändringen. Mot denna
bakgrund bör LOA inte vara tillämplig på arbetstagare hos Svenska
kyrkan eller dess organisatoriska delar.
12.7 Kommunala delegationslagen
Regeringens förslag: Kommunala delegationslagen (1954:130) skall
inte vara tillämplig på Svenska kyrkans organisatoriska delar efter
relationsändringen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte närmare behandlat förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den kommunala delegationslagen ger
en kommun rätt att uppdra åt en kommunal arbetsgivarorganisation, i
vilken kommunen är medlem, att med bindande verkan för kommunen
genom kollektivavtal eller på annat sätt reglera anställningsvillkoren för
arbetstagare i kommunens tjänst. Ett sådant uppdrag kan även lämnas av
den kommunala nämnd som handlägger frågor om anställningsvillkor för
arbetstagare i kommunens tjänst, om kommunen bestämmer det. Med
kommun jämställs i lagen även de kyrkliga kommunerna.
Relationsändringen innebär bl.a. att församlingarnas och de kyrkliga
samfälligheternas kommunstatus upphör och att Svenska kyrkan även i
övrigt lämnar det allmänna. Det kommer således inte att finnas några
kyrkokommuner efter den 1 januari 2000. Regleringen i kommunala
delegationslagen bör därför inte vara tillämplig på Svenska kyrkans
organisatoriska delar efter relationsändringen.
13 Ekonomiska konsekvenser av stat–
kyrkareformen
13.1 Ett budgetperspektiv
Genom 1995 års principbeslut om ändrade relationer mellan staten och
Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80, bet. 1995/96:KU12, rskr. 1995/96:84)
har grunden lagts för en relationsförändring med bevarande av Svenska
kyrkans identitet. Svenska kyrkan kommer även i fortsättningen att vara
en evangelisk-luthersk kyrka med episkopal struktur, en öppen folkkyrka,
demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Utgångspunkten för reformen
är att kyrkan skall kunna fortsätta sin nuvarande verksamhet med
oförändrad identitet men med nya relationer till staten. Grundläggande är
att Svenska kyrkan har ekonomiska förutsättningar att klara detta.
Inför 1995 års principbeslut om ändrade relationer mellan staten och
Svenska kyrkan aviserade regeringen att den under år 1998 skulle
redovisa kostnaderna för reformen och hur dessa avsågs bli finansierade.
Regeringen tar i denna proposition ställning till kostnads- och
finansieringsfrågan för åren 2000–2009. Därefter förutsätts att regeringen
överväger de med finansieringen av reformen sammanhängande frågorna
på nytt efter överläggningar med Svenska kyrkan. 1998 års kyrkomöte
har framhållit att det från kyrkans sida finns behov av att kunna grunda
överväganden om den framtida verksamheten och dess ekonomiska bas
på långsiktigt gällande och överblickbara ställningstaganden från statens
sida. Enligt regeringens uppfattning utgör tio år ett mycket långt
perspektiv i budgetsammanhang. Att nu binda staten för betydande
utgifter på detta område under längre tid än tio år som kyrkomötet
förordar bör därför inte komma i fråga. Någon mera preciserad
ståndpunkt beträffande långsiktigheten av statens engagemang innehåller
inte heller 1995 års principbeslut Där slås dock fast att vägledande för
reformen är att denna skall vara statsfinansiellt neutral jämfört med läget
före reformens ikraftträdande. Kravet på statsfinansiell neutralitet är en
av de viktigaste förutsättningarna för reformen. Den självklara
utgångspunkten för regeringens redovisning har därför varit att belysa
reformens ekonomiska konsekvenser ur främst ett budget- och
kassamässigt perspektiv. 1998 års kyrkomöte har kritiserat detta synsätt.
Enligt kyrkomötet kan inte framtidskalkyler rörande kyrkans verksamhet
efter relationsändringen utan vidare infogas i någon statsfinansiell eller
samhällsekonomisk balansanalys. Med hänsyn till principbeslutets krav
på statsfinansiell neutralitet kan regeringen dock inte bortse från
reformens effekter på statsbudgeten. Även lagen om statsbudgeten
(1996:1059) ställer vissa krav i sammanhanget. Konsekvenserna av
reformen för statens budget bör därför tydligt redovisas.
De förändringar i enskildheter som reformen innebär behandlas
område för område under respektive rubrik. En grundläggande
förändring i ekonomiskt hänseende är framförallt att församlingarnas och
de kyrkliga samfälligheternas kommunstatus upphör och därmed rätten
att ta ut skatt. Församlingsskatten utgör omkring 80 procent av kyrkans
intäkter på den lokala nivån. Men staten bistår Svenska kyrkan i
fortsättningen genom att kostnadsfritt via skattesystemet ta in den
kyrkoavgift som ersätter församlingsskatten.
Det är framförallt i två avseenden som Svenska kyrkan kan påräkna
förbättrade inkomster jämfört med i dag. Det ena är att nuvarande
ekonomiska regleringar mellan staten och kyrkan inklusive
skatteadministrationsavgiften bortfaller i och med att församlingarnas
och de kyrkliga samfälligheternas kommunstatus upphör och Svenska
kyrkan blir ett registrerat trossamfund. Det andra är att staten skjuter till
medel till kulturhistoriskt betingade kostnader i samband med vård och
underhåll av de kyrkliga kulturminnena (kyrkoantikvarisk ersättning).
Vidare medför stat–kyrkareformen att det uppkommer ekonomiska
konsekvenser till följd av vissa administrativa och skattemässiga
förändringar. De normala skattereglerna skall efter en övergångsperiod
gälla även för Svenska kyrkan. Under tioårsperioden 2000–2009
inkomstbeskattas inte avkastningen på prästlönetillgångarna. För tiden
därefter skall beskattningen ses över med utgångspunkt i principbeslutet
om stat–kyrkareformen. Den lagtekniska utformningen innebär i sig inte
något ställningstagande till vilka regler som skall gälla för följande år. En
förlängning av undantaget förutsätter dock ett nytt riksdagsbeslut om
förlängning eller modifiering av övergångsregeln. Slutligen får Svenska
kyrkans sysselsättningsprogram för åren 1998–2000, det s.k.
miljardprogrammet för kyrkliga jobb, effekter som bör beaktas i detta
sammanhang.
13.2 Budget- och kassamässiga effekter
De ekonomiska regleringarna upphör
Statsbudgeten har tillförts medel från kyrkokommunerna, dels i enlighet
med den finansieringsprincip som tillämpats mellan staten och hela den
kommunala sektorn, dels i form av en särskild skatte-
administrationsavgift.
Finansieringsprincipen (se prop. 1991/92:150) har i praktiken inneburit
att kyrkokommunernas skattemedelsfordran har minskats varje år från
och med år 1993 med en procentsats som motsvarat det som netto
tillfallit kyrkokommunerna som en följd av ändringar inom skatte- och
avgiftsområdet. År 1998 tillförs statsbudgeten härigenom 133 miljoner
kronor.
Sedan år 1995 har staten därutöver tagit ut en avgift för
administrationen av församlingsskatten. Uttaget har grundats på
riksdagens beslut om den ekonomisk-politiska propositionen 1994/95:25,
där regeringen uttalade att även de kyrkliga kommunerna borde bidra till
saneringen av statens finanser. Denna skatteadministrationsavgift uppgår
år 1998 till 410 miljoner kronor.
Kyrkomötet anser att skatteadministrationsavgiften inte skall beaktas i
här redovisade beräkningar vad gäller de ekonomiska regleringarna
mellan staten och kyrkokommunerna. Kyrkomötets uttalande synes
bygga på förutsättningen att skatteadministrationsavgiften var av tillfällig
natur när den infördes och att den automatiskt skulle falla bort efter en
viss tid. Av riksdagsbehandlingen vid införandet av denna avgift framgår
emellertid klart att avgiftsuttaget skulle gälla tills vidare (se
prop.1994/95:25, bet. 1994/95:FiU1, rskr. 1994/95:145 och 146). Frågan
har därefter behandlats årligen av regering och riksdag i samband med
budgetarbetet (se senast prop. 1997/98:150, bet. 1997/98:FiU20, rskr.
1997/98:318 och 319) utan att något annat ställningstagande har gjorts.
Vid en bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av stat–
kyrkareformen måste därför bortfallet av skatteadministrationsavgiften
beaktas.
Det kan i sammanhanget konstateras att under de år som de
ekonomiska regleringarna funnits har kyrkokommunernas genomsnittliga
skattesats ökat med 5 öre från 1,14 kronor per skattekrona år 1993 till
nuvarande 1,19 kronor per skattekrona. (En skattekrona motsvarar
100 kronor i beskattningsbar förvärvsinkomst.) Dessa 5 öre motsvarar
405 miljoner kronor i skatt år 1998 eller ungefär lika mycket som
skatteadministrationsavgiften till staten kostar kyrkan detta år. Någon
neddragning av verksamheten till följd av regleringarna har alltså inte
skett utan kostnaderna för dessa har övervältrats på dem som tillhör
Svenska kyrkan.
Värdet av att de ekonomiska regleringarna upphör genom reformen
kan för staten under perioden 2000-2009 beräknas till 543 miljoner
kronor per år eller 6,5 öre i skatte- eller avgiftssats. Av beloppet
543 miljoner kronor belöper 410 miljoner kronor på skatteadministra-
tionsavgiften och 133 miljoner kronor på regleringar mellan staten och
kommunsektorn till följd av finansieringsprincipen. Beräkningen baserar
sig på storleken av de ekonomiska regleringarna under budgetåret 1998.
Kyrkoantikvarisk ersättning
Regeringen lägger i denna proposition fram förslag om en successivt
ökande kyrkoantikvarisk ersättning fram t.o.m. år 2009 ( se avsnitt
5.1.2). Den kyrkoantikvariska ersättningen utgår fr.o.m. år 2002 med
50 miljoner kronor. Ersättningen skall därefter öka med 50 miljoner varje
år fram till och med år 2007, då ersättningen uppgår till 300 miljoner
kronor. Därefter höjs ersättningen till 390 miljoner kronor under år 2008
och till 460 miljoner kronor år 2009. Ersättningen skall utgå med
nominella belopp. Överväganden om den framtida ersättningens storlek
efter år 2009 skall ske efter särskilda överläggningar mellan staten och
Svenska kyrkan.
Administrativa effekter
Stat–kyrkareformen innebär att vissa uppgifter upphör hos statliga
myndigheter och hos de borgerliga kommunerna, vilket medför minskade
kostnader för dessa. Främst avser uppgifterna de kyrkliga valen som
kostar ca 25 miljoner kronor per år. För Svenska kyrkan tillkommer
uppgiften att själv administrera de kyrkliga valen.
Utredningen om kyrkans personal och om samfundsstöd har i
betänkandet Staten och trossamfunden, Stöd, skatter och finansiering
(SOU 1997:45) beräknat de årliga kostnadsminskningarna för de
borgerliga kommunerna till ca 12 miljoner kronor, för RSV:s valanslag
till ca 11 miljoner kronor, för länsstyrelserna till 1,3 miljoner kronor och
för den övriga statsförvaltningen till drygt 6 miljoner kronor, allt i
1996 års prisnivå. Med tillämpning av finansieringsprincipen kommer
kommunernas kostnadsminskning att växlas över till staten. Detta
innebär att nettoeffekten på statsbudgeten blir ca 31 miljoner kronor per
år.
Skatteeffekter m.m.
Regeringens förslag innebär att Svenska kyrkan och övriga registrerade
trossamfund kommer att likställas i skattehänseende med allmännyttiga
ideella föreningar, vilket innebär att de blir begränsat skattskyldiga.
Denna likställighet får till konsekvens i viss mån ökade skatteintäkter för
staten eftersom kyrkan till skillnad från dagsläget kommer att få betala
avkastningsskatt på pensionskapital och fastighetsskatt på vissa
förvaltningsbyggnader och prästgårdar. Dessa ökade skatteintäkter kan
beräknas till 50 miljoner kronor per år. Avkastningen på
prästlönetillgångarna skall dock enligt förslaget fortsätta att vara befriad
från inkomstskatt under tioårsperioden 2000–2009 vilket kan värderas till
mellan 50 och 100 miljoner kronor per år för Svenska kyrkan. Detta har
inte tagits med i beräkningarna av de ekonomiska konsekvenserna av
reformen eftersom det för åren 2000–2009 inte innebär någon förändring
i förhållande till nuläget. Angående tiden därefter hänvisas till vad som
anförts i avsnitt 13.1.
Kostnaderna för begravningsverksamheten som nu huvudsakligen
finansieras genom församlingsskatt kommer efter reformens
genomförande att bekostas genom uttag av en obligatorisk
begravningsavgift. De som tillhör Svenska kyrkan kommer att betala sin
begravningsavgift som en del av kyrkoavgiften.
Bortfallet av den del av församlingsskatten som de icke-tillhöriga
betalar i dag till Svenska kyrkan för begravningsverksamheten kommer
att innebära en skattelättnad för de skattebetalare i Stockholms och
Tranås kommuner som inte är medlemmar av Svenska kyrkan. I dessa
kommuner är det nämligen den borgerliga kommunen som är huvudman
för begravningsverksamheten. Den kommande begravningsavgiften
motsvaras i dag av skatt och avgifter till Stockholms kommun och Tranås
kommun för begravningsverksamheten. Förändringarna kommer att
innebära ett inkomstbortfall för Svenska kyrkan i dessa kommuner på
omkring 35 miljoner kronor per år.
Miljardprogrammet för kyrkliga jobb
För att minska arbetslösheten har Svenska kyrkan och staten tagit ett
gemensamt initiativ till att skapa ökad sysselsättning i åren 1998–2000.
Under dessa år bidrar kyrkokommuner, andra kyrkliga organisationer och
kyrkofonden med sammanlagt 1 275 miljoner kronor, dvs. 425 miljoner
kronor per år i genomsnitt, till bekämpning av arbetslösheten. Statliga
medel på minst 150 miljoner kronor finns tillgängliga för
arbetsmarknadsinsatser. Vid beräkningen av effekterna på statsbudgeten
till följd av reformen bör i varje fall det kyrkliga bidraget för år 2000 på
425 miljoner kronor tas med som en budgetintäkt för staten.
Reformens totala kassa- och budgetmässiga effekter
Den historiska stat–kyrkareformen innehåller många komponenter och
det är inte självklart hur reformen bör summeras i ekonomiska termer.
Den sannolikt viktigaste komponenten, omfattningen av tillhörigheten till
Svenska kyrkan i framtiden, är särskilt svår att uppskatta. De
undersökningar som gjorts på området tyder emellertid på att det inte
kommer att ske några mera betydande förändringar av antalet tillhöriga i
samband med relationsändringen. I samma riktning talar den
omständigheten att utträdesmöjligheten funnits under många år utan att
den utnyttjats i någon större omfattning.
Under hela tioårsperioden efter stat-kyrkareformens ikraftträdande
uppgår i genomsnitt den årliga förbättringen för Svenska kyrkan i
jämförelse med nuläget till nominellt 580 miljoner kronor, vilket
motsvarar 5,5 procent av vad kyrkan kostade på lokal och regional nivå
år 1996 eller 7 öre i kyrkoavgiftssats. Detta öretal kan jämföras med de
5 ören som församlingsskatten har höjts under senare år till följd av bl.a.
tillkomsten av de ekonomiska regleringarna. I sammanhanget bör också
beaktas att kyrkan får fortsatt hjälp av staten att kostnadsfritt ta in
kyrkoavgiften och behålla friheten från inkomstskatt för
prästlönetillgångarna i enlighet med vad som redovisats i avsnitt 9.
Eftersom den föreslagna lösningen för åren 2000–2009 inte är
statsfinansiellt neutral kommer regeringen att överväga att under
perioden och för tiden därefter införa någon form av avgift eller skatt för
att uppnå statsfinansiell neutralitet. 1998 års kyrkomöte avvisar denna
tanke om den innebär en mot Svenska kyrkan riktad pålaga. Något
förslag om en skatte- eller avgiftsfinansiering av reformen finns
emellertid inte för närvarande. Frågan kommer att övervägas närmare.
Sammantaget innebär förändringarna att Svenska kyrkan genom
reformen kan klara sina uppgifter och leva upp till kravet på en bevarad
identitet som rikstäckande folkkyrka som riksdagen satt upp i
principbeslutet.
13.3 Effekter på skattetrycket och för den enskilde
Svenska kyrkan blir vid reformens ikraftträdande ett registrerat
trossamfund. Registrerade trossamfund är en privaträttslig
associationsform och Svenska kyrkan lämnar i och med reformen den
offentliga sektorn. Det innebär bl.a. att fr.o.m. den 1 januari år 2000 – då
församlingarnas kommunstatus och beskattningsrätt upphör – sjunker
skattetrycket med större delen av den nuvarande församlingsskatten. Att
inte skattetrycket minskar med hela församlingsskatten beror på att en del
av denna avser begravningsverksamhet. Denna verksamhet bör ses som
en samhällsuppgift som ligger kvar hos kyrkan även efter reformen. Alla
som betalar skatt på förvärvsinkomster kommer enligt lag även i
framtiden betala för begravningsverksamheten. Den kyrkoavgift som
genom reformens ikraftträdande ersätter församlingsskatten har karaktär
av privaträttslig avgift.
För att beräkna hur mycket skattetrycket sjunker bör först
församlingsskatten för dem som tillhör Svenska kyrkan minskas med
25 procent. Enligt gjorda undersökningar uppgår begravnings-
verksamhetens kostnader till ca 25 procent av församlingsskatten. Det är
också denna andel av församlingsskatten som de som inte tillhör Svenska
kyrkan i dag betalar för begravningsverksamhet. Beräkningar utifrån
läget år 1998 leder fram till att skattetrycket sjunker med 78 öre per
skattekrona eller med totalt 7 miljarder kronor genom reformen. Därmed
skapas ett motsvarande utrymme för en förstärkning av den offentliga
sektorns finanser.
Som tidigare har framkommit innebär reformen positiva ekonomiska
effekter för kyrkan. Det skapas därmed ett utrymme för en sänkning av
kyrkoavgiften som regeringen anser att kyrkan bör utnyttja. För en
person med 150 000 kronor i beskattningsbar förvärvsinkomst leder en
avgiftssänkning på 7 öre – vilket motsvarar det ekonomiska tillskott som
kyrkan i genomsnitt får under tioårsperioden 2000–2009 – till att
kyrkoavgiften minskar med drygt 100 kronor per år. För en person med
dubbelt så stor beskattningsbar förvärvsinkomst, dvs. 300 000 kronor per
år, blir den årliga sänkningen av kyrkoavgiften något mer än 200 kronor
per år.
14 Författningskommentarer
14.1 Förslaget till lag om överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess
organisatoriska delar för förvaring
1–7 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 7.1 och 7.2.
2 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.2.
3 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.1 och 7.2.
Regeringens beslut skall ha formen av en förordning. Ett beslut om
förvaring innebär att det förvarande organet kan avhända sig de allmänna
handlingarna endast genom överlämnande till en arkivmyndighet eller
genom gallring, se 9 och 10 §§ arkivlagen (1990:782). En ändring när det
gäller förvaring förutsätter ett nytt beslut av regeringen.
Lagen är tillämplig även på allmänna handlingar som härrör från en
verksamhet som har upphört tidigare. Som exempel kan nämnas
kyrkobokföringshandlingarna som övergångsvis förvaras hos kyrkliga
organ. Detsamma gäller allmänna handlingar från kyrkliga myndigheter
som tidigare har lagts ned, exempelvis boställsnämnderna.
14.2 Förslaget till lag om Svenska kyrkans personal vid
relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan
den 1 januari 2000.
1 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.4.1–8.4.3 samt 8.5.3 och
8.5.4.
De personalkategorier som avses i bestämmelsen är dels präster, dels
anställda med kyrkokommunala villkor. Även anställningsavtalen för de
tre kyrkomusiker som har konstitutorial går över till de nya arbetsgivarna
genom bestämmelsen.
2 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.4.4 och 8.5.3.
3 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.4.5 och 8.5.5.
4 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.4.1.
Bestämmelsen gör de särskilda skyddsregler för arbetstagarnas
kollektivavtal som finns i 28 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet tillämpliga för de personalkategorier som avses i de
föregående paragraferna.
5 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.5.4.
De sätt att trygga pensionsåtaganden som anvisas i lagen (1967:531)
om tryggande av pensionsutfästelse m.m. är särskild redovisning av
pensionsskuld (5–8 a §§) och avsättning av medel till pensionsstiftelse
(9–22 §§). I 5 § föreskrivs att arbetsgivaren får som skuld under rubriken
Avsatt till pensioner ta upp vad arbetsgivaren enligt allmän pensionsplan
åtagit sig att redovisa under denna rubrik. Av det kommunala pensions-
och försäkringsavtalet PFA 98 framgår att pensionsutfästelserna skall
redovisas förenat med kreditförsäkring (kap. 8 § 33 mom. 2 b).
De kyrkliga historiska pensionsåtagandena tryggas genom att medel
fonderas i pensionsförsäkring eller i pensionsstiftelse. De kyrkliga
arbetsgivare som inte redan vid relationsändringen kan fondera sina
historiska pensionsåtaganden får en tidsfrist på 10 år för att göra detta.
Under övergångstiden måste dessa arbetsgivare trygga sina åtaganden
genom att dels redovisa pensionsskulden särskilt i balansräkningen, dels
kreditförsäkra pensionsskulden.
6 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.5.4.
Ikraftträdande
Som framgår av avsnitt 8 är det av stor betydelse för arbetstagarna
personligen och även för den kyrkliga arbetsplatsens funktion att varje
arbetstagare inom Svenska kyrkan i god tid får korrekt, klar och utförlig
information om vad relationsändringen innebär för den egna
anställningen. För att möjliggöra detta bör lagen träda i kraft redan den
1 juli 1999.
14.3 Förslaget till lag om skattefrihet för
prästlönetillgångar vid 2001 – 2010 år taxeringar
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 9.2.
14.4 Förslaget till lag om avgift till registrerat
trossamfund
1 §
Enligt 16 § lagen (1998:1593) om trossamfund har Svenska kyrkan rätt
till hjälp av staten med beräkning, debitering och redovisning samt med
att ta in avgifter från dem som tillhör Svenska kyrkan.
2 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.4.1.
3 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.2.
4 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.2.
Av paragrafen framgår att underlaget för avgiften till ett trossamfund
är den kommunalt beskattningsbara inkomsten. Avgiften kommer således
att tas ut i förhållande till den enskildes inkomst.
5 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.2.
Av hänvisningen till skattebetalningslagen (1997:483) följer bl.a. att de
regler som gäller preliminär skatt skall tillämpas och att avgiften skall
lämnas för indrivning tillsammans med skatten om den inte betalas.
Vidare kommer samma regler om omprövning och överklagande att gälla
som för skatter
6 §
Med trossamfundet avses trossamfundet på central nivå. Se vidare avsnitt
10.3.1 om trossamfundens uppgiftslämnande och avsnitt 10.4.3 om
enskildas samtycke till avgiftsbetalning. Bestämmelserna om enskildas
samtycke till avgiftsbetalning finns i 7 §. Bestämmelsen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
7 §
Bestämmelsen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
behandlas närmare i avsnitt 10.4.3.
8 §
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 10.4.3 under rubriken
Bekräftelse på att avgiftsskyldighet upphör.
9 §
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 10.4.4 under rubriken
Registeransvarigs skadeståndsskyldighet.
10 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.3.
Ikraftträdande
Uppgifter som skall lämnas under 6 § skall första gången avse
förhållandena den 1 november 1999. Se vidare avsnitt 10.3.1 om
trossamfundens uppgiftslämnande och avsnitt 10.4.3 om enskildas
samtycke till avgiftsbetalning.
14.5 Förslaget till lag om avveckling av stadgad åborätt
och landgille
1 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.2.
2 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.2.
I bestämmelsen anges de alternativa kriterier som skall vara uppfyllda
för att en fysisk eller juridisk person skall anses vara rätt innehavare av
besittningsrätten till en fastighet under stadgad åborätt. Hänvisningarna i
1–2 till grunderna för tidigare gällande bestämmelser avser de äldre
författningar som upphävs genom lagen.
3–6 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 11.2.
7 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.2.
De bestämmelser i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och
legalisering (ÄULL) som skall tillämpas är främst 2, 4-10, 25 och 27-
30 §§. Av första stycket tredje meningen följer att 26 § ÄULL, som
reglerar fördelningen av kostnader, inte skall tillämpas. Stycket har
utformats efter förslag av Lagrådet.
Andra stycket innebär att lantmäterimyndighetens beslut överklagas
hos fastighetsdomstol.
8 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.2. Den har utformats efter
förslag av Lagrådet.
14.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
36 kap. 5 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 12.1.
Ändringen i femte stycket är en följd av att den straffsanktionerade
tystnadsplikten för präster i Svenska kyrkan enligt kyrkolagen
(1992:300) upphör att gälla den 1 januari 2000, se 2 § lagen (1998:1592)
om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan.
14.7 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
4 kap. 4 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 12.4.
14.8 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Ändringen föranleds av att församlingsskatt inte längre skall tas ut och
således inte heller ingå i den allmänna kommunalskatten.
14.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 9.2.
I princip samma beskattningsregler skall gälla för registrerade
trossamfund som för ideella föreningar. Ändringarna, som har tillkommit
i det syftet, har utformats efter förslag av Lagrådet.
14.10 Förslaget till lag om ändring i kommunala
delegationslagen (1954:130)
Ändringen behandlas närmare i avsnitt 12.7.
14.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m.m.
1 §
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitten 4.4.3 och 10.2. Den har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
3 §
När det gäller kyrkoavgift/avgift till trossamfund skall redovisning och
uppgifter lämnas till trossamfundet på central nivå. I den kyrkoavgift
som tas in från tillhöriga till Svenska kyrkan ingår avgift till
begravningsverksamheten enligt 9 kap. begravningslagen (1990:1144),
vilket framgår av 2 § förslaget till lag om avgift till registrerat
trossamfund. Detta gäller dock inte för dem som är folkbokförda i en
församling där kommunen är huvudman för begravningsverksamheten.
Redovisning och uppgifter som gäller begravningsavgift som tas in
från dem som inte tillhör Svenska kyrkan eller är folkbokförda där en
kommun är huvudman för begravningsverksamheten lämnas till
huvudmannen, dvs. församlingen/den kyrkliga samfälligheten respektive
kommunen.
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitten 4.4.3 och 10.3.2.
3 a §
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 4.4.3.
3 b §
Bestämmelsen upphävs eftersom kommunstatusen och därmed
beskattningsrätten upphör för Svenska kyrkans församlingar och kyrkliga
samfälligheter i och med relationsändringen.
4 §
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 4.4.3.
4 a–6 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitten 4.4.3 och 10.3.2.
Ikraftträdande
I punkt 2 regleras hur slutavräkningen av församlingsskattemedlen för
beskattningsåren 1998 och 1999 skall gå till. Bestämmelsen har kommit
till på inrådan från Lagrådet.
14.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:417) om
utdebitering och utbetalning av skatt vid ändring i
rikets indelning i kommuner, landsting och
församlingar
4 §
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 4.4.3.
14.13 Förslaget till lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152)
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 9.2. Den har i huvudsak
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
14.14 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
1 kap.
8 §
Ändringen i första stycket innebär att kyrkomötet utgår ur bestämmelsen
och är betingad av att Svenska kyrkan inte skall utgöra en del av det
allmänna efter relationsändringen.
I tredje stycket andra meningen anges att Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar skall jämställas med myndighet i fråga om
allmänna handlingar som har överlämnats med stöd av den föreslagna
lagen om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska kyrkan eller
någon av dess organisatoriska delar för förvaring (se avsnitt 7.1 och 7.2).
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Bestämmelser om Svenska kyrkan finns dels – såvitt avser begravnings-
verksamheten och den kulturminnesvård som det utgår kyrkoantikvarisk
ersättning till – i bilagan till sekretesslagen vartill andra stycket första
meningen hänvisar, dels i tredje stycket andra meningen.
11 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 12.2.
7 kap.
15 och 33 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 12.2.
9 kap.
1 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.4.4.
13 kap.
4 §
Paragrafen behandlar s.k. överföringssekretess. Genom det nya tredje
stycket kommer den sekretess som gällde hos den myndighet eller
beslutande församling från vilken de allmänna handlingarna härrör
automatiskt att överföras till det förvarande kyrkliga organet.
14 kap.
2 och 3 §§
Ändringarna i dessa bestämmelser är en följd av förslaget att 7 kap. 33 §
skall upphävas.
16 kap.
1 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 12.2.
Bilagan
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 6.
Övergångsbestämmelserna
Punkt 2
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 12.2. De äldre föreskrifterna
är tillämpliga i fråga om uppgifter i handlingar som förvaras hos såväl
Svenska kyrkan som arkivmyndigheterna.
14.15 Förslaget till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343)
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgifter som skall anges i det
centrala skatteregistret. Ändringen i punkt 4 innebär att bestämmelsen
om att medlemskap i icke-territoriella församlingar inom Svenska kyrkan
skall registreras i det centrala skatteregistret tas bort. I 4 § lagen
(1998:1591) om Svenska kyrkan anges att icke-territoriella församlingar
kan finnas efter relationsändringen. Detta är dock en fråga för Svenska
kyrkan att besluta om internt. Uppgift om tillhörighet till icke-territoriella
församlingar inom Svenska kyrkan föreslås i stället få registreras med
stöd av 7 §, se nedan.
Uppgift om tillhörighet till Svenska kyrkan skall även i fortsättningen
registreras i skatteregistret. Detta är nödvändigt med tanke på
begravningsavgiften enligt förslaget till 9 kap. begravningslagen
(1990:1144). För den som tillhör Svenska kyrkan skall
begravningsavgiften i de flesta fall räknas in i kyrkoavgiften. Se förslaget
till 2 § lagen om avgift till registrerat trossamfund. De som inte tillhör
Svenska kyrkan påförs en separat begravningsavgift.
Se vidare avsnitt 4.4.3 och avsnitt 10.4.4 samt kommentaren till 7 §.
7 §
Uppgift om avgiftsskyldighet till trossamfund är att anse som en
integritetskänslig uppgift. Ett uttryckligt stöd behövs därför för
registrering av uppgiften.
För att kyrkoavgifter som betalas av dem som tillhör icke-territoriella
församlingar inom Svenska kyrkan skall kunna hänföras till rätt
församling behöver uppgift om tillhörighet till sådana församlingar få
registreras i skatteregistret. Se även kommentaren till 5 § ovan.
Övriga uppgifter som behövs för avgiftsdebitering är sådana uppgifter
som behövs för att bestämma skatt enligt skattebetalningslagen och som
får registreras med stöd av punkten 3 i 7 § skatteregisterlagen. Eftersom
skattebetalningslagen föreslås gälla vid beräkning, debitering,
redovisning och betalning av avgift till trossamfund – se förslaget till 3 §
lagen om avgift till registrerat trossamfund – behövs inte någon ändring i
skatteregisterlagen för att sådana uppgifter skall få registreras. Se vidare
avsnitt 4.4.3 och avsnitt 10.4.4.
14.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:404) om
stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 9.2.
14.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
4 kap.
2 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.3.1.
En ändring görs av definitionen av kyrkobyggnad i andra stycket. Till
de kyrkobyggnader som ägs av Svenska kyrkan den 1 januari 2000 hör
dels de byggnader som för närvarande utgör kyrkokommunal egendom,
dels de äldre kyrkor och domkyrkor som skall överföras till Svenska
kyrkan med äganderätt, se 9 § första stycket lagen (1998:1592) om
införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan. Med byggnader som
förvaltas av Svenska kyrkan avses Lunds domkyrka. Domkyrkan skall
behållas som en självständig förmögenhet och förvaltas av Svenska
kyrkan (9 § tredje stycket lagen om införande av lagen om Svenska
kyrkan).
6–8 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 5.3.2.
9 §
Bestämmelsen i andra stycket motsvarar det som gäller för
kyrkobyggnader och kyrkotomter (se 3 § fjärde stycket). Jfr prop.
1987/88:104 s. 63. Den har i huvudsak utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
10 §
Ändringen i tredje stycket är en följd av ändringen i 8 §.
13 §
Bestämmelsen i andra stycket motsvarar det som gäller för
kyrkobyggnader och kyrkotomter (se 3 § fjärde stycket). Jfr prop.
1987/88:104 s. 63.
16 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.1.3.
Av första stycket framgår att den kyrkoantikvariska ersättningen endast
skall avse kostnader som är en följd av kulturhistoriska hänsynstaganden.
17 och 18 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 5.3.3.
14.18 Förslaget till lag om ändring i arkivlagen (1990:782)
1 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.1 och 7.2.
Ändringen i andra stycket är en följd av att församlingarnas och de
kyrkliga samfälligheternas kommunstatus upphör i och med
relationsändringen.
Tillägget i tredje stycket avser frågan om arkivlagens tillämplighet i
fråga om sådana allmänna handlingar som förvaras hos Svenska kyrkan
eller någon av dess organisatoriska delar med stöd av den föreslagna
lagen om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska kyrkan eller
någon av dess organisatoriska delar för förvaring.
2 §
Ändringen är en följd av att församlingarnas och de kyrkliga
samfälligheternas kommunstatus upphör i och med relationsändringen.
7 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.1 och 7.2.
I första stycket har en ändring gjorts som innebär att
arkivmyndigheternas tillsyn omfattar Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar vid förvaring av allmänna handlingar med stöd av
den föreslagna lagen. Tillsynen omfattar allmänna handlingar från såväl
tidigare kyrkliga myndigheter, som Svenska kyrkans beslutande
församlingar.
8 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.1 och 7.2.
Ändringen i fjärde stycket är en följd av att 1 § tredje stycket kommer
att innehålla två punkter.
I femte stycket slås det fast att Svenska kyrkan och dess organisatoriska
delar vid förvaringen av allmänna handlingar skall stå under tillsyn av de
statliga arkivmyndigheterna.
11 §
I andra stycket har det lagts till en andra mening.
14.19 Förslaget till lag om ändring i begravningslagen
(1990:1144)
1 kap.
1 §
Begreppet begravningsverksamhet behandlas i avsnitt 4.2.
Begreppet huvudman behandlas i avsnitt 4.3. Med förvaltningsområde
avses församlingens, den kyrkliga samfällighetens eller kommunens
område.
I lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan ställs inte något krav på att det
efter relationsändringen skall finnas pastorat inom Svenska kyrkan. De
skyldigheter som enligt begravningslagen åvilar pastorat har därför
ändrats till att avse församlingar eller kyrkliga samfälligheter inom
Svenska kyrkan.
Genom definitionen av begreppet gravrätt klargörs att om en
innehavare av en allmän begravningsplats, som inte är huvudman, lämnar
över förvaltningen till huvudmannen enligt 2 kap. 2 a § är det förvaltaren
som blir behörig att upplåta gravrätt och handlägga därmed
sammanhängande frågor.
Svenska kyrkans församlingar och kyrkliga samfälligheter kommer
efter relationsändringen inte längre att vara myndigheter. I stället för
begreppen kyrkogårdsmyndighet och krematoriemyndighet används
därför som regel begreppen huvudmannen för begravningsverksamheten
respektive innehavaren av krematoriet.
2 kap.
1 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.3.1.
2 §
Bestämmelsen i första stycket behandlas närmare i avsnitt 4.3.2.
Bestämmelsen i andra stycket behandlas närmare i avsnitt 4.6.
2 a §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.3.1.
3 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.7.2.
4 §
Andra stycket har ändrats till följd av ändringen av 2 §, men innebär inte
någon ändring i sak. Som Lagrådet påpekat bör bestämmelsen tolkas
som att den ger en rätt men inte medför tvång för huvudmannen att kräva
tillhörighet till visst trossamfund. Det innebär att den som är ateist och
inte medlem av något trossamfund har rätt att gravsättas på en särskild
gravplats, avskild från gravar med religiösa symboler.
3 kap.
1 §
Begreppet kyrklig samfällighet har ersatts av ordet församling, vilket
enligt definitionen i 1 kap. 1 § även omfattar sammanslutningar av
församlingar. Någon ändring i sak är inte avsedd.
5 kap.
3 §
Se kommentaren till 1 kap. 1 §.
6 §
Se kommentaren till 1 kap. 1 §.
9 §
Se kommentaren till 1 kap. 1 §.
10 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.7.2.
11–13, 16 och 18 §§
Se kommentaren till 1 kap. 1 §.
6 kap.
2 §
Frågor om tillstånd till flyttning av stoft eller aska skall enligt
bestämmelsen prövas av huvudmannen eller den som innehar och
förvaltar en allmän begravningsplats i stället för av kyrkogårds-
myndigheten. Det innebär bl.a. att en församling inom Svenska kyrkan
som innehar och förvaltar allmän begravningsplats utan att vara
huvudman för begravningsverksamheten även i fortsättningen själv kan
pröva frågor om flyttning.
3 §
Se kommentaren till 6 kap. 2 §.
7 kap.
8 §
Som en följd av att gravplats skall tillhandahållas dödsboet utan kostnad,
upphör rätten att ta ut särskild avgift för gravrätten.
20 §
Enligt i avsnitt 4.4.2 ingår gravplats under en tid av 25 år bland de
tjänster som skall tillhandahållas dödsboet utan kostnad. Paragrafen har
ändrats för att överensstämma med bestämmelsen om detta i 9 kap. 9 §.
8 kap.
1 §
Beträffande första stycket, se kommentaren till 7 kap. 20 §.
Tredje stycket har ändrats till följd av att möjligheten att ta ut särskild
avgift för gravrätten upphör. Vidare kommer en innehavare av en allmän
begravningsplats, som inte är huvudman, att kunna lämna över
förvaltningen av begravningsplatsen till huvudmannen. Bestämmelsen
har ändrats för att klargöra att det i sådana fall är förvaltaren som beslutar
i frågor som rör gravplatsens skötsel.
9 kap.
1–3 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 4.4.1.
1 §
Av bestämmelsen i första stycket följer att begravningsavgift även skall
tas ut av den som avlidit under året.
4 §
Bestämmelsen i första stycket behandlas närmare i avsnitt 4.4.1.
Bestämmelserna i andra stycket behandlas närmare i avsnitt 4.4.1 och
4.4.3.
5 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.4.3.
6 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.4.2.
7 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.5. Den har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
8 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.4.2.
9 §
Gravplats under en tid av 25 år ingår bland de tjänster som kostnadsfritt
skall tillhandahållas dödsboet. Vid förnyad upplåtelse av gravplats, utan
samband med ny gravsättning, skall det vara möjligt för huvudmannen
att ta ut ersättning för de kostnader som är hänförliga till den förnyade
upplåtelsen.
10 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.5. Den har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
11–12 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 4.5.
13 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.3.1.
14 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.4.3.
10 kap.
1–7 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 4.6.
11 kap.
2 §
Den som innehar en allmän begravningsplats utan att vara huvudman för
begravningsverksamheten kan enligt 2 kap. 2 a § lämna över
förvaltningen av begravningsplatsen till huvudmannen. I sådana fall skall
skyldigheterna enligt lagen och länsstyrelsens åtgärder avse förvaltaren.
Bestämmelsen har ändrats för att åstadkomma detta.
6 §
Se kommentaren till 1 kap. 1 § angående ändringen av begreppen
kyrkogårds- resp. krematoriemyndigheten.
Genom tillägget att bestämmelsen avser beslut i enskilda ärenden
preciseras möjligheterna att överklaga beslut enligt lagen. Detta
behandlas närmare i avsnitt 4.7.1.
7 och 10 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 4.7.1
14.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:482) om
införande av folkbokföringslagen (1991:481)
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.1.
14.21 Förslag till lag om ändring i kommunallagen
(1991:900)
8 kap.
9 och 11 §§
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 4.4.3.
14.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 12.5.
14.23 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 9.2.
14.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:260) om
offentlig anställning
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 12.6.
14.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 12.5.
14.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1221) om
införande av stiftelselagen (1994:1220)
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 12.3.
14.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för förvaring
1 §
Tillägget i första stycket är en följd av att ett andra stycke införs i 2 kap.
17 § tryckfrihetsförordningen.
7 §
Tillägget i tredje stycket är en följd av att ett andra stycke införs i 2 kap.
17 § tryckfrihetsförordningen.
14.28 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
1 kap.
1 §
I denna paragraf anges det område inom vilket lagen gäller fullt ut. De
nya avgifterna, begravningsavgift och avgift till registrerat trossamfund,
har därför tagits in i paragrafen. Se vidare avsnitt 4.4.3 och 10.2.
8 kap.
3 §
Paragrafens första stycke punkt 3 anger bl.a. vilka skatter och avgifter
som skall beaktas när skattetabellerna för preliminär skatt upprättas.
Avgift till registrerat trossamfund och begravningsavgift bör beaktas i
skattetabellerna. Se vidare avsnitt 4.4.3 och avsnitt 10.2.
11 kap.
6–8 §§
Med ledning av bestämmelserna i dessa paragrafer bestäms tillämplig
skattetabell. Se vidare avsnitten 4.4.3 och 10.2. Bestämmelsen i 6 § har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
10 och 12 §§
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 4.4.3 och 10.2. De har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
14.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:624) om
ändring i sekretesslagen (1980:100)
Ändringen behandlas närmare i avsnitt 12.2.
Remissinstanserna
Följande remissinstanser har beretts tillfälle att yttra sig:
1. Riksmarskalksämbetet
2. Justitiekanslern
3. Justitieombudsmannen
4. Svea hovrätt
5. Hovrätten för Västra Sverige
6. Kammarrätten i Stockholm
7. Kammarrätten i Jönköping
8. Datainspektionen
9. Överstyrelsen för civil beredskap
10. Statskontoret
11. Statistiska centralbyrån
12. Riksrevisionsverket
13. Riksskatteverket
14. Arbetsgivarverket
15. Statens löne- och pensionsverk
16. Arbetsdomstolen
17. Riksarkivet
18. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
19. Kammarkollegiet
20. Länsstyrelsen i Jönköpings län
21. Länsstyrelsen i Hallands län
22. Länsstyrelsen i Dalarnas län
23. Länsstyrelsen i Stockholms län
24. Länsstyrelsen i Västerbottens län
25. Juridiska fakulteten i Uppsala
26. Juridiska fakulteten i Lund
27. Teologiska fakulteten i Uppsala
28. Teologiska fakulteten i Lund
29. Kyrkofondens styrelse
30. Svenska kyrkans centralstyrelse
31. Svenska kyrkans församlingsnämnd
32. Svenska kyrkans utbildningsnämnd
33. Nämnden för Svenska kyrkans mission
34. Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet
35. Nämnden för Lutherhjälpen
36. Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar
37. Domkapitlet i Uppsala
38. Domkapitlet i Linköping
39. Domkapitlet i Skara
40. Domkapitlet i Strängnäs
41. Domkapitlet i Västerås
42. Domkapitlet i Växjö
43. Domkapitlet i Lund
44. Domkapitlet i Göteborg
45. Domkapitlet i Karlstad
46. Domkapitlet i Härnösand
47. Domkapitlet i Luleå
48. Domkapitlet i Visby
49. Domkapitlet i Stockholm
50. Ansvarsnämnden för biskopar
51. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund
52. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
53. Svenska kommunförbundet
54. Solna kommun
55. Stockholms kommun
56. Tranås kommun
57. Sveriges akademikers centralorganisation
58. Svenska kyrkans personalförbund
59. Tjänstemännens centralorganisation
60. Kyrkomusikernas riksförbund
61. Landsorganisationen i Sverige
62. Sveriges kristna råd
63. Sveriges frikyrkosamråd
64. Anglikanska kyrkan
65. Bibeltrogna vänner
66. Estniska evangelisk-lutherska kyrkan
67. Evangeliska fosterlands-stiftelsen
68. Frälsningsarmén
69. Förenade islamiska församlingar i Sverige
70. Islamiska kulturcenterunionen i Sverige
71. Sveriges muslimska förbund
72. Judiska församlingarna i Sverige
73. Metodistkyrkan i Sverige
74. Nybygget - Kristen samverkan
75. Armenisk-apostoliska kyrkan
76. Bulgarisk-ortodoxa kyrkan
77. Estnisk-ortodoxa kyrkan
78. Etiopisk-ortodoxa kyrkan
79. Finska ortodoxa församlingen i Sverige
80. Grekisk-ortodoxa metropolitdömet
81. Koptisk-ortodoxa kyrkan
82. Makedonsk-ortodoxa kyrkan
83. Rumänsk-ortodoxa kyrkan
84. Kristi förklarings ortodoxa kyrka (Ryska kyrkan)
85. Serbisk-ortodoxa kyrkan
86. Svenska ortodoxa prosteriet
87. Syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Skandinavien
88. Syrisk-ortodoxa ställföreträdarskapet i Sverige
89. Österns apostoliska katolska assyriska kyrka
90. Pingströrelsen
91. Sjundedags adventistsamfundet
92. Stockholms katolska stift
93. Svenska alliansmissionen
94. Svenska baptistsamfundet
95. Svenska missionsförbundet
96. Ungerska protestantiska församlingen i Sverige
97. Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund
98. Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala
99. Ersta diakonisällskap
100. Stiftelsen Stora Sköndal
101. Kristna studentrörelsen i Sverige
102. Svenska kyrkans lekmannaförbund
103. Kvinnor i Svenska kyrkan
104. Svenska kyrkans unga
105. Sveriges kyrkogårdschefers förening
106. Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund
107. Sveriges kyrkokamerala förening
108. Sveriges kyrkosångsförbund
109. Stiftsjuristernas förening
110. Svenska kyrkans diakon- och diakonissförbund
111. Sveriges hembygdsförbund
112. Förbundet för kristen enhet
113. Egendomsnämndernas samarbetsorgan
Av dessa har följande remissinstanser avstått från att yttra sig
beträffande Remiss I:
16. Arbetsdomstolen
23. Länsstyrelsen i Stockholms län
24. Länsstyrelsen i Västerbottens län
32. Svenska kyrkans utbildningsnämnd
35. Nämnden för Lutherhjälpen
53. Svenska kommunförbundet
56. Tranås kommun
61. Landsorganisationen i Sverige
62. Sveriges kristna råd
65. Bibeltrogna vänner
66. Estniska evangelisk-lutherska kyrkan
70. Islamiska kulturcenterunionen i Sverige
74. Nybygget - Kristen samverkan
75. Armenisk-apostoliska kyrkan
76. Bulgarisk-ortodoxa kyrkan
77. Estnisk-ortodoxa kyrkan
78. Etiopisk-ortodoxa kyrkan
79. Finska ortodoxa församlingen i Sverige
81. Koptisk-ortodoxa kyrkan
82. Makedonsk-ortodoxa kyrkan
83. Rumänsk-ortodoxa kyrkan
84. Kristi förklarings ortodoxa kyrka (Ryska kyrkan)
85. Serbisk-ortodoxa kyrkan
87. Syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Skandinavien
88. Syrisk-ortodoxa ställföreträdarskapet i Sverige
89. Österns apostoliska katolska assyriska kyrka
91. Sjundedags adventistsamfundet
93. Svenska alliansmissionen
96. Ungerska protestantiska församlingen i Sverige
99. Ersta diakonisällskap
100. Stiftelsen Stora Sköndal
101. Kristna studentrörelsen i Sverige
105. Sveriges kyrkogårdschefers förening
106. Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund
108. Sveriges kyrkosångsförbund
110. Svenska kyrkans diakon- och diakonissförbund
Av remissinstanserna har följande avstått från att yttra sig
beträffande Remiss II:
1. Riksmarskalksämbetet
9. Överstyrelsen för civil beredskap
28. Teologiska fakulteten i Lund
32. Svenska kyrkans utbildningsnämnd
33. Nämnden för Svenska kyrkans mission
35. Nämnden för Lutherhjälpen
56. Tranås kommun
59. Tjänstemännens centralorganisation
61. Landsorganisationen i Sverige
62. Sveriges kristna råd
63. Sveriges frikyrkosamråd
64. Anglikanska kyrkan
65. Bibeltrogna vänner
66. Estniska evangelisk-lutherska kyrkan
67. Evangeliska fosterlands-stiftelsen
71. Sveriges muslimska förbund
74. Nybygget - Kristen samverkan
75. Armenisk-apostoliska kyrkan
76. Bulgarisk-ortodoxa kyrkan
77. Estnisk-ortodoxa kyrkan
78. Etiopisk-ortodoxa kyrkan
79. Finska ortodoxa församlingen i Sverige
80. Grekisk-ortodoxa metropolitdömet
81. Koptisk-ortodoxa kyrkan
82. Makedonsk-ortodoxa kyrkan
83. Rumänsk-ortodoxa kyrkan
84. Kristi förklarings ortodoxa kyrka (Ryska kyrkan)
85. Serbisk-ortodoxa kyrkan
87. Syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Skandinavien
88. Syrisk-ortodoxa ställföreträdarskapet i Sverige
89. Österns apostoliska katolska assyriska kyrka
90. Pingströrelsen
91. Sjundedags adventistsamfundet
93. Svenska alliansmissionen
94. Svenska baptistsamfundet
96. Ungerska protestantiska församlingen i Sverige
98. Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala
99. Ersta diakonisällskap
100. Stiftelsen Stora Sköndal
101. Kristna studentrörelsen i Sverige
102. Svenska kyrkans lekmannaförbund
108. Sveriges kyrkosångsförbund
110. Svenska kyrkans diakon- och diakonissförbund
Vidare har samtliga kyrkokommuner beretts tillfälle att yttra sig.
Omkring 2 300 svar har kommit in från denna remisskategori, mot-
svarande ca 70 procent av kyrkokommunerna. Analyser av dessa och
övriga remissvar har lämnats i två särskilda rapporter från Statistiska
centralbyrån i september och november 1997.
På eget initiativ har följande yttrat sig:
Kyrkoherdarna i Västerås stift
Kyrkorådet i Kila församling
Svenska kommunalarbetarförbundet
Kyrkoherdarna i de svenska utlandsförsamlingarna i Helsingfors, Oslo
och London
Stiftsstyrelsen i Västerås
Rättviks församlings kyrkoråd
Kristdemokraterna i Kista församling
Human-Etiska förbundet
Centern kyrkopolitiska sektion i Bohuslän
Jämtlands läns museum
Samtliga stiftsförbund av Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund
Stiftsjägmästarföreningen
Lundby begravningsbyrå AB
Torsby missionsförsamling
Eskilstuna kyrkogårds- och fastighetsnämnd
Orsa kyrkoråd
Eksjö missionsförsamling
Gävle kyrkogårdsförvaltning
Akademikerförbundet SSR
Försvarsmakten, högkvarteret
Sveriges begravningsbyråers riksförbund
Metodistkyrkans Östra Smålandskrets
Socialstyrelsen
Samtliga egendomsnämnder utom egendomsnämnden i Visby stift
Svenska Missionsförbundet, uttalande vid förbundets generalkonferens
1997
Domkyrkorådet i Lund
Kyrkofullmäktige i Varnhems kyrkliga samfällighet
Stiftsjägmästarföreningen
Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund
Skånes arrendatorförening
Sveriges Jordbruksarrendatorers Förbund
Svenska vice-provinsen av Den Heliga Dominikus Romerska
Kongregation
Dessutom har ett antal skrivelser från enskilda personer kommit in.
Samtliga yttranden finns tillgängliga i Kulturdepartementet
(dnr Ku97/903/Ky).
Remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig över
promemorian Svenska kyrkans personal och
relationsändringen
1. Svea hovrätt
2. Kammarrätten i Jönköping
3. Statskontoret
4. Arbetsgivarverket
5. Arbetsdomstolen
6. Kammarkollegiet
7. Svenska kyrkans centralstyrelse
8. Stiftelsen Svenska kyrkan i utlandet
9. Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar
10. Domkapitlet i Skara
11. Domkapitlet i Västerås
12. Domkapitlet i Växjö
13. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
14. Sveriges akademikers centralorganisation
15. Tjänstemännens centralorganisation
16. Landsorganisationen i Sverige
17. Svenska kyrkans personalförbund
18. Svenska Kommunalarbetareförbundet
19. Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund
20. Lärarförbundet
21. Stiftsjuristernas förening
22. Lunds stiftssamfällighet
23. Luleå stiftssamfällighet
24. Stockholms stiftssamfällighet
Av dessa har följande remissinstanser avstått från att yttra sig:
15. Tjänstemännens centralorganisation
16. Landsorganisationen i Sverige
20. Lärarförbundet
21. Stiftsjuristernas förening
Frågeformulär 1
Frågeformulär 2
Första kyrkolagsutskottets betänkande 1998:2
Andra kyrkolagsutskottets betänkande 1998:1
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar för förvaring, m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om överlämnande av vissa arkiv
till arkivmyndighet och om överlämnande av allmänna handlingar till
Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar i enlighet med vad som
avses i 2 kap. 17 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och om
förvaring av dessa handlingar sedan de har överlämnats. I lagen finns
också bestämmelser om skyldigheten att pröva framställningar om
utlämnande av sådana allmänna handlingar enligt reglerna i
tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen (1980:100).
Överlämnande av vissa arkiv till arkivmyndighet
2 § Allmänna handlingar som senast den 31 december 1999 har kommit
in till eller upprättats hos Svenska kyrkans beslutande församlingar skall
senast den 31 mars 2000 överlämnas till en statlig arkivmyndighet, om
inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
föreskriver något annat.
I arkivlagen (1990:782) finns bestämmelser om överlämnande i vissa
fall av kyrkokommunala myndigheters arkiv till arkivmyndighet.
Förvaring av allmänna handlingar hos Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar
3 § Regeringen får föreskriva att allmänna handlingar får överlämnas till
Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar och förvaras
där under viss tid utan att handlingarna upphör att vara allmänna. Detta
gäller handlingar som senast den 31 december 1999 har kommit in till
eller upprättats hos
1. myndigheter som har upphört och som har haft uppgifter som hänför
sig till Svenska kyrkans verksamhet, eller
2. Svenska kyrkans beslutande församlingar.
Vården och tillsynen av de allmänna handlingarna
4 § Bestämmelser om vården av allmänna handlingar och om arkiv-
myndigheternas tillsyn finns i arkivlagen (1990:782).
5 § Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar skall vid förvaring och
handhavande av de allmänna handlingarna se till att dessa lätt kan
särskiljas från andra handlingar.
Om Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för sin
verksamhet behöver göra tillägg i allmänna handlingar skall tilläggen
utföras så att det tydligt framgår när och av vem de har gjorts om det inte
av omständigheterna klart framgår att tilläggen har gjorts efter den 31
december 1999.
Skyldigheter mot allmänheten
6 § Bestämmelser om rätten att ta del av allmänna handlingar finns i
2 kap. tryckfrihetsförordningen.
Bestämmelser om begränsningar i rätten att ta del av allmänna
handlingar och om skyldigheten att iaktta sekretess finns i sekretesslagen
(1980:100).
Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar skall jämställas med
myndighet i fråga om befattningen med allmänna handlingar som de
förvarar enligt denna lag. Detta framgår av 2 kap. 17 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 8 § andra stycket fjärde meningen
sekretesslagen.
7 § Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar är skyldiga att lämna
ut eget material, om detta är en nödvändig förutsättning för att en allmän
handling skall kunna lämnas ut med hänsyn till det sätt på vilket
materialet tillförts den handlingen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2 Förslag till lag om Svenska kyrkans personal vid
relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan
den 1 januari 2000
Härigenom föreskrivs följande.
1 § De rättigheter och skyldigheter som Svenska kyrkans församlingar
och kyrkliga samfälligheter har övergår enligt 3 § lagen (1999:000) om
införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan till motsvarande
församlingar, kyrkliga samfälligheter eller stift inom Svenska kyrkan vid
relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000.
Detta gäller också de rättigheter och skyldigheter på grund av de
anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid
tidpunkten för relationsändringen, om inte arbetstagaren väljer att
frånträda sin anställning. Arbetstagaren skall senast den 31 december
1999 till arbetsgivaren anmäla om arbetstagaren inte vill att
anställningsavtalet skall övergå till den nya arbetsgivaren. Anställningen
skall i så fall anses ha upphört den 1 januari 2000.
2 § De rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och
de anställningsförhållanden som gäller för innehavare av biskopstjänst
vid tidpunkten för relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan
den 1 januari 2000 övergår då till det stift inom Svenska kyrkan i vilket
biskopstjänsten är inrättad, om inte biskopen väljer att frånträda
anställningen. Biskopen skall senast den 31 december 1999 till
arbetsgivaren anmäla om han eller hon inte vill att anställningsavtalet
skall övergå till den nya arbetsgivaren. Anställningen skall i så fall anses
ha upphört den 1 januari 2000.
3 § De rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och
de anställningsförhållanden som gäller för dem som är anställda vid
Ärkebiskopsämbetet vid tidpunkten för relationsändringen mellan staten
och Svenska kyrkan den 1 januari 2000 övergår då på Svenska kyrkan,
om inte arbetstagaren väljer att frånträda anställningen. Arbetstagaren
skall senast den 31 december 1999 till arbetsgivaren anmäla om
arbetstagaren inte vill att anställningsavtalet skall övergå till den nya
arbetsgivaren. Anställningen skall i så fall anses ha upphört den 1 januari
2000.
4 § Vid tillämpningen av 28 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall de anställningsavtal och anställningsförhållanden som
avses i 1–3 §§ anses ha övergått enligt 6 b § lagen (1982:80) om
anställningsskydd.
5 § En arbetsgivare inom Svenska kyrkan skall säkerställa sina åtaganden
som avser pensionsrättigheter som är intjänade före den 1 januari 2000.
Detta skall arbetsgivaren göra genom pensionsförsäkring eller på något
av de sätt som anvisas i lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m. Efter utgången av år 2009 skall dock
säkerställandet ske genom pensionsförsäkring eller på det sätt som
anvisas i 9–22 §§ nämnda lag.
6 § Svenska kyrkan svarar solidariskt med arbetsgivarna inom Svenska
kyrkan för sådana åtaganden som avser pensionsrättigheter som är
intjänade före den 1 januari 2000 och som inte har säkerställts enligt 5 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
3 Förslag till lag om skattefrihet för prästlönetillgångar
vid 2001 – 2010 års taxeringar
Härigenom föreskrivs följande.
De särskilda rättssubjekt som avses i 10 § första stycket lagen
(1999:000) om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan skall
vid 2001–2010 års taxeringar vara frikallade från skattskyldighet för
inkomst och förmögenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången
vid 2001 års taxering.
4 Förslag till lag om avgift till registrerat trossamfund
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Bestämmelser om statlig hjälp med beräkning, debitering och
redovisning av avgift till Svenska kyrkan samt med att ta in avgifter finns
i 16 § lagen (1999:000) om trossamfund. Bestämmelser om kyrkoavgift
finns i 7 och 8 §§ lagen (1999:000) om Svenska kyrkan.
2 § Regeringen får besluta att ett annat registrerat trossamfund än
Svenska kyrkan också skall få sådan statlig hjälp som avses i 16 § lagen
(1999:000) om trossamfund.
Regeringen får besluta att ett trossamfund som har beviljats statlig
hjälp inte längre skall få sådan hjälp.
3 § För den som tillhör Svenska kyrkan skall begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:1144), räknas in i kyrkoavgiften. Detta gäller
dock inte för den som är folkbokförd där en kommun är huvudman för
begravningsverksamheten.
4 § Avgifter som tas in med statlig hjälp, skall beräknas på grundval av
den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten.
5 § Vid beräkning, debitering, redovisning och betalning av avgift gäller
skattebetalningslagen (1997:483).
6 § Trossamfundet skall senast den 3 december varje år på medium för
automatisk databehandling till Riksskatteverket lämna de uppgifter som
behövs för att beräkna, debitera, redovisa och ta in avgifterna.
Uppgifterna skall gälla för visst inkomstår och får endast avse personer
som den 1 november året före det inkomstår för vilket avgiften skall tas
in,
1. är skyldiga att betala kyrkoavgift enligt 7 § lagen (1999:000) om
Svenska kyrkan, eller
2. har samtyckt enligt 7 § till att betala avgift till trossamfundet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om hur uppgifterna skall lämnas.
7 § Andra registrerade trossamfund än Svenska kyrkan skall innan
uppgifter enligt 6 § lämnas skaffa skriftligt samtycke från de personer
vilkas avgifter skall tas in med statlig hjälp. Samtycket skall avse
avgiftsskyldigheten till trossamfundet och till att avgifterna tas in med
statlig hjälp.
Skriftligt samtycke enligt första stycket krävs dock inte om
trossamfundets stadgar innehåller regler om skyldighet för medlemmarna
att betala avgift till trossamfundet i den ordning som gäller för skatter
och avgifter enligt skattebetalningslagen (1997:483).
8 § Den som utträtt ur trossamfundet eller på annan grund inte längre är
betalningsskyldig till trossamfundet skall genast få en skriftlig
bekräftelse på detta från trossamfundet.
9 § Om staten till följd av behandlingen av en uppgift som avses i 6 §
betalar skadestånd till en person som är registrerad i skatteregistret skall
det trossamfund som lämnat uppgiften ersätta staten i motsvarande
utsträckning.
10 § Bestämmelser om beräkning av avgiftssats och utbetalning av
avgifterna till trossamfundet finns i lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 och tillämpas första
gången i fråga om preliminär skatt för inkomståret 2000 och slutlig skatt
enligt 2001 års taxering.
5 Förslag till lag om avveckling av stadgad åborätt och
landgille
Härigenom föreskrivs följande.
Stadgad åborätt
1 § Den som är rätt innehavare av besittningsrätten till fastighet under
stadgad åborätt skall inneha fastigheten med full äganderätt.
2 § Rätt innehavare enligt 1 § är den som
1. enligt grunderna för tidigare gällande bestämmelser skulle ha kunnat
skatteköpa fastigheten,
2. enligt grunderna för tidigare gällande bestämmelser skulle ha kunnat
villkorligt inrymmas eller antas som åbo,
3. sedan minst tio år innehar fastigheten på ett sådant sätt att denne
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) är att anse som
ägare av fastigheten, eller
4. i annat fall efter kungörelse har gjort sannolikt att denne är rätt
innehavare.
3 § Länsstyrelsen prövar vem som är rätt innehavare enligt 1 §.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos Kammarkollegiet.
Kammarkollegiets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
4 § Ett beslut om rätt innehavare av åborätt är att anse som en
fångeshandling. När länsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft, skall
länsstyrelsen genast för förvärvarens räkning ansöka om lagfart.
5 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om förfarandet vid
avvecklingen av åborätt.
Landgille
6 § Skyldighet att betala landgille upphör i och med att denna lag träder i
kraft.
7 § Om en brukare inte äger marken som han eller hon är skyldig att
betala landgille för, skall äganderätten överföras till brukaren.
8 § Lantmäterimyndigheten i länet skall på begäran av Lantmäteriverket
utreda vilken jord som är föremål för landgille och vem som är att anse
som brukare av jorden. Vid utredning och redovisning skall i tillämpliga
delar gälla vad som sägs om äganderättsutredningen i lagen (1971:1037)
om äganderättsutredning och legalisering. Staten skall dock betala
förrättningskostnader som avses i 2 kap. 6 § fjärde stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988). Brukaren skall anses ha framställt
anspråk på äganderätt till den brukade egendomen. Vidare skall
landgillejord som inte motsvarar hel registerfastighet anses ha avskilts
genom giltig sämjedelning.
Vid överklagande skall tillämpas 27 § lagen om äganderättsutredning
och legalisering.
9 § Den som innan denna lag trädde i kraft hade rätt till landgille och
som lider förlust genom att landgille upphör har rätt till skälig ersättning
av staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Genom lagen upphävs
1. förordningen den 21 februari 1789 om kronohemmans försäljande
till skatte, samt de förmåner och villkor varunder skattehemman
hädanefter skola innehavas,
2. kungl. brev den 5 februari 1808 angående besittningsrätt å
kronohemman,
3. Kammarkollegiets kungörelse den 29 februari 1808 angående
besittningsrätt å kronohemman,
4. kungörelsen (1848:64 s. 2) angående förändring uti hittills gällande
stadganden i avseende på ordningen och sättet för vinnande av
skattemannarätt till hemman och lägenheter av krononatur,
5. kungörelsen (1863:26 s. 3) angående en utvidgad frihet i avseende
på överlåtelse av åborätt å kronohemman,
6. kungörelsen (1930:194) angående upphävande av förbud mot
skatteköp i vissa fall,
7. förordningen (1937:540) om försäljning av vissa kyrkolägenheter i
Skåne, Halland och Blekinge,
8. förordningen (1937:591) angående upphörande av det från viss jord
i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille,
9. lagen (1938:159) om avlösning av avgälder från de till skatte
försålda så kallade halländska kyrkohemmanen,
10. lagen (1988:1555) om landgille och städja för vissa
församlingskyrkors fastigheter i Lunds och Göteborgs stift.
6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
36 kap.
5 §
Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa
lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan
tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.
Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen
(1980:620) och deras biträden får höras som vittnen om något som i
denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband
därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån
tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 §
sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som
vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån
sekretessen gäller samtycker till det.
Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om
vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten
medger det.
Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket föreligger
skyldighet att vittna för
1. andra än försvarare i mål angående brott som avses i 14 kap. 2 §
femte stycket sekretesslagen (1980:100) och
2. den som har uppgiftsskyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen
(1980:620) i mål enligt 25 eller 27 § samma lag eller enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Om tystnadsplikt för den som är
eller har varit behörig att utöva
det kyrkliga ämbetet som präst i
Svenska kyrkan finns föreskrifter i
36 kap. kyrkolagen (1992:300).
Den som inom något annat
trossamfund än Svenska kyrkan är
präst eller den som i sådant
samfund intar motsvarande
ställning får inte höras som vittne
om något som han eller hon har
erfarit under bikt eller enskild
själavård.
Den som är präst inom ett
trossamfund eller den som i ett
sådant samfund har motsvarande
ställning får inte höras som vittne
om något som han eller hon har
erfarit under bikt eller enskild
själavård.
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om
förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i
nämnda paragrafer.
Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som
vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med
den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
7 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § äktenskapsbalken skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1999.
8 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs att 1 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §1
Med allmän kommunalskatt
avses i denna lag kommunalskatt,
landstingsskatt och församlings-
skatt.
Med allmän kommunalskatt
avses i denna lag kommunalskatt
och landstingsskatt.
Allmän kommunalskatt skall betalas av fysisk person och dödsbo i
förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påförs en var
skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder, dock att skatten
skall tas ut i helt antal kronor enligt vad som föreskrivs i
skattebetalningslagen (1997:483).
Den som är skattskyldig till en kommun inom ett landsting är också
skyldig att betala landstingsskatt.
I taxeringslagen (1990:324) finns föreskrifter om taxerings-
myndigheter och om förfarandet vid taxering till allmän kommunalskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. Äldre bestämmelser skall
fortfarande gälla i fråga om församlingskatt avseende 2000 och tidigare
års taxeringar.
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt
Härigenom föreskrivs att 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
5 mom.1 Ideella föreningar som
uppfyller i fjärde stycket angivna
villkor frikallas från skatt-
skyldighet för inkomst av närings-
verksamhet som inte hänför sig till
innehav av fastighet eller till
rörelse. Sådana föreningar är
också frikallade från skatt-
skyldighet för inkomst som hänför
sig till innehav av fastighet som
tillhör föreningen och som har
använts på sätt anges i 3 kap. 4 §
fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) och för sådan inkomst
som hänför sig till förvaltnings-
enhet avseende innehav av
fastighet eller till särskild för-
värvsverksamhet avseende rörelse
och som till huvudsaklig del härrör
från verksamhet som har naturlig
anknytning till föreningens all-
männyttiga ändamål eller av hävd
utnyttjats som finansieringskälla
för ideellt arbete. Annan inkomst
som hänför sig till innehav av
fastighet, utom inkomst som avses
i 7 mom., och till rörelse utgör
således i sin helhet skattepliktig
inkomst för föreningen.
5 mom. Ideella föreningar och
registrerade trossamfund som
uppfyller i fjärde stycket angivna
villkor frikallas från skatt-
skyldighet för inkomst av
näringsverksamhet som inte
hänför sig till innehav av fastighet
eller till rörelse. Sådana föreningar
och registrerade trossamfund är
också frikallade från skatt-
skyldighet för inkomst som hänför
sig till innehav av fastighet som
tillhör föreningen eller tros-
samfundet och som har använts på
sätt anges i 3 kap. 4 § fastighets–
taxeringslagen (1979:1152) och
för sådan inkomst som hänför sig
till förvaltningsenhet avseende
innehav av fastighet eller till
särskild förvärvsverksamhet
avseende rörelse och som till
huvudsaklig del härrör från
verksamhet som har naturlig
anknytning till föreningens eller
det registrerade trossamfundets
allmännyttiga ändamål eller av
hävd utnyttjats som finansierings-
källa för ideellt arbete. Annan
inkomst som hänför sig till
innehav av fastighet, utom
inkomst som avses i 7 mom., och
till rörelse utgör således i sin
helhet skattepliktig inkomst för
föreningen eller det registrerade
trossamfundet.
Inkomst som direkt härrör från föreningens ideella verksamhet, t.ex.
hyror som en samlingslokalägande förening uppbär på grund av
upplåtelse av lokaler för allmännyttigt ändamål, entréavgifter till idrotts-
och kulturevenemang o.d., skall anses ha naturlig anknytning till
föreningens ändamål. Detsamma gäller inkomst av verksamhet som utgör
ett direkt led i det ideella arbetet, t. ex. om en naturskyddsförening säljer
affischer, märken och böcker för att öka intresset för föreningens
verksamhet eller om en handikappförening säljer varor avsedda för
handikappade personer. Kravet på naturlig anknytning skall också anses
uppfyllt om en förenings kommersiella verksamhet har karaktär av
service till medlemmarna och andra som deltar i den ideella
verksamheten. Detta får exempelvis anses vara fallet om en
idrottsförening i mindre skala säljer förfriskningar eller idrottsartiklar i
sina klubblokaler. Inkomst av verksamhet, som inte har annat samband
med det ideella arbetet än att den skall finansiera detta, skall däremot
anses sakna naturlig anknytning till en förenings allmännyttiga ändamål.
Till verksamhet som av hävd utnyttjas för att finansiera ideellt arbete
räknas anordnande av bingo och andra lotterier, fester, basarer,
försäljnings- och insamlingskampanjer samt sådan biografrörelse som
bedrivs av nykterhetsförening eller förening med huvudsakligt ändamål
att tillhandahålla allmänna samlings- lokaler. Detsamma gäller
verksamhet som består i att en förening upplåter reklamutrymme på
klubbdräkter eller i föreningens samlingslokaler e.d.
En ideell förening är
skattebefriad enligt första stycket
om
a) föreningen har till
huvudsakligt syfte att – utan
begränsning till viss familjs, vissa
familjers, föreningens med-
lemmars eller andra bestämda
personers ekonomiska intressen –
främja ändamål som anges i
6 mom. eller andra allmännyttiga
ändamål, såsom religiösa,
välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga eller
därmed jämförliga kulturella
ändamål,
b) föreningen i sin verksamhet
uteslutande eller så gott som
uteslutande tillgodoser ändamål
som anges under a,
c) föreningen inte vägrar någon
inträde som medlem, om inte med
hänsyn till arten eller omfattningen
av föreningens verksamhet eller
föreningens syfte eller annan orsak
särskilda skäl motiverar det, samt
d) föreningen bedriver en
verksamhet som skäligen svarar
mot avkastningen av föreningens
tillgångar.
Skattebefrielse för en ideell
förening eller ett registrerat
trossamfund enligt första stycket
gäller om föreningen eller tros-
samfundet
a) har till huvudsakligt syfte att
– utan begränsning till viss familjs,
vissa familjers, föreningens eller
trossamfundets medlemmars eller
andra bestämda personers
ekonomiska intressen – främja
ändamål som anges i 6 mom. eller
andra allmännyttiga ändamål,
såsom religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller därmed jämförliga
kulturella ändamål,
b) i sin verksamhet uteslutande
eller så gott som uteslutande
tillgodoser ändamål som anges
under a,
c) inte vägrar någon inträde som
medlem, om inte med hänsyn till
arten eller omfattningen av
föreningens eller trossamfundets
verksamhet eller föreningens eller
trossamfundets syfte eller annan
orsak särskilda skäl motiverar det,
samt
d) bedriver en verksamhet som
skäligen svarar mot avkastningen
av föreningens eller trossam-
fundets tillgångar.
Skattemyndigheten kan efter ansökan medge att förening, som avser
att anskaffa fastighet eller annan anläggning avsedd för den ideella
verksamheten, skall kunna anses hänförlig under detta moment utan
hinder av att föreningen inte uppfyller under fjärde stycket d angivet
villkor. Medgivande av detta slag får avse högst fem beskattningsår i
följd och kan förenas med villkor om ställande av säkerhet e.d. för den
inkomst- eller förmögenhetsskatt som enligt sjunde stycket kan komma
att påföras föreningen på grund av taxering för det eller de beskattningsår
medgivandet avser. Beslut i anledning av sådan ansökan får överklagas
hos riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
Medgivande enligt föregående stycke får lämnas även då en förening
avser att genomföra omfattande byggnads-, reparations- eller
anläggningsarbeten på en fastighet som brukas av föreningen.
Har förening inte inom föreskriven tid genomfört den investering för
vilken medgivande enligt femte eller sjätte stycket lämnats eller har
föreningen underlåtit att iaktta annat i sådant beslut angivet villkor, skall
föreningen taxeras för de beskattningsår som medgivandet avsett efter de
regler som skulle ha gällt om något medgivande inte hade lämnats. I
fråga om sådan taxering gäller bestämmelserna i 4 kap. 19–22 §§
taxeringslagen (1990:324) i tillämpliga delar.
Det förhållandet, att en ekonomisk förening med stöd av 14 § lagen
(1987:668) om införande av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar
fått bestå som registrerad förening, utgör inte hinder mot att föreningen
vid tillämpning av denna lag behandlas såsom ideell förening.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången
vid 2001 års taxering.
10 Förslag till lag om ändring i kommunala
delegationslagen (1954:130)
Härigenom föreskrivs att kommunala delegationslagen (1954:130)1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Kommun, som tillhör sammanslutning av kommuner med uppgift att
tillvarataga medlemmarnas intressen såsom arbetsgivare (arbets-
givarorganisation), äger uppdraga åt sammanslutningen att med bindande
verkan för kommunen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt
reglera anställningsvillkoren för sådana arbetstagare i kommunens tjänst,
vilkas villkor det icke ankommer på statlig myndighet att fastställa.
Kommunen äger bestämma att uppdrag enligt första stycket får lämnas
av nämnd, som handlägger frågor om anställningsvillkor för arbetstagare
i kommunens tjänst.
Med kommun jämställas i
denna lag församling,
municipalsamhälle och lands-
tingskommun även som annan,
borgerlig eller kyrklig, kommunal
förvaltningsenhet.
Med kommun jämställs i denna
lag landsting och annan kommunal
förvaltningsenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 och 3–6 §§ lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Skattesatsen för kommuns och
annan menighets uttag av skatt
skall bestämmas i förhållande till
det antal skattekronor, som enligt
skattemyndighetens beräkning
kommer att påföras de
skattskyldiga vid taxeringen det år
skattesatsen skall fastställas.
Om enligt 8 kap. 9 § andra
stycket kommunallagen
(1991:900) eller 19 kap. 7 § tredje
stycket kyrkolagen (1992:300)
någon annan skattesats slutligt
fastställts än den som har bestämts
tidigare, skall den nya skattesatsen
om möjligt bestämmas med
hänsyn till det antal skattekronor
som har påförts de skattskyldiga
vid taxeringen det år skattesatsen
skall fastställas.
Skatte- och avgiftssatsen för
kommuns uttag av kommunal
inkomstskatt och för uttag av
begravningsavgift enligt 9 kap.
begravningslagen (1990:1144)
skall bestämmas i förhållande till
det antal skattekronor, som enligt
skattemyndighetens beräkning
kommer att påföras de skatt-
skyldiga vid taxeringen det år
skatte- och avgiftssatserna skall
fastställas. Motsvarande gäller vid
bestämmande av avgiftssatsen för
ett trossamfunds uttag av avgift
som avses i lagen (1999:000) om
avgift till registrerat trossamfund.
Om enligt 8 kap. 9 § andra
stycket kommunallagen
(1991:900) någon annan skattesats
slutligt fastställts än den som har
bestämts tidigare, skall den nya
skattesatsen om möjligt
bestämmas med hänsyn till det
antal skattekronor som har påförts
de skattskyldiga vid taxeringen det
år skattesatsen skall fastställas.
3 §
Skattemyndigheten skall senast
den 8 mars till kommuner,
landsting, församlingar och
kyrkliga samfälligheter redovisa
den skatt för det föregående året
som tillkommer kommunen,
landstinget, församlingen eller den
kyrkliga samfälligheten. Regering-
en meddelar närmare föreskrifter
om sådan redovisning.
Skattemyndigheten skall senast
den 10 september varje år lämna
kommuner, landsting, försam-
lingar och kyrkliga samfälligheter
uppgift om det beräknade antal
skattekronor som avses i 1 § första
stycket.
Skattemyndigheten skall senast
den 8 mars till kommuner och
landsting redovisa den skatt för det
föregående året som tillkommer
kommunen eller landstinget.
Regeringen meddelar närmare
föreskrifter om sådan redovisning.
Skattemyndigheten skall senast
den 10 september varje år lämna
kommuner och landsting uppgift
om det beräknade antal
skattekronor som avses i 1 § första
stycket.
Riksskatteverket skall i fråga om
avgifter till trossamfund lämna
redovisning och uppgifter mot-
svarande dem som anges i första
och andra stycket till Svenska
kyrkan och andra registrerade
trossamfund, som enligt lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund har fått
statlig hjälp med att ta in
avgifterna. Riksskatteverket skall
lämna motsvarande redovisning
och uppgifter i fråga om
begravningsavgift enligt begrav-
ningslagen (1990:1144) till den
församling, kyrkliga samfällighet
eller kommun som är huvudman
för begravningsverksamheten.
3 a §
När en kommun eller ett landsting har fastställt budgeten, skall
kommunstyrelsen respektive landstingsstyrelsen genast underrätta
skattemyndigheten om den skattesats som har bestämts för det följande
året.
Om skattesatsen inte har fastställts före oktober månads utgång, skall
styrelsen genast underrätta skattemyndigheten om styrelsens förslag till
skattesats. Har någon annan skattesats än den föreslagna fastställts, skall
styrelsen genast underrätta skattemyndigheten och Riksskatteverket om
den fastställda skattesatsen. Om budgeten inte har fastställts före
november månads utgång, skall, så snart skattesatsen för den preliminära
skatten har fastställts, skattemyndigheten underrättas om skattesatsen.
Bestämmelserna i första och
andra stycket gäller även
underrättelse om avgiftssats enligt
begravningslagen (1990:1144).
3 b §
Föreskrifterna i 3 a § om
underrättelse om fastställd
skattesats skall tillämpas på
stiftssamfälligheter samt Stock-
holms territoriella församlingar
och kyrkliga samfälligheter. Före-
skrifterna om kommunstyrelsen
och landstingsstyrelsen skall
därvid avse stiftsstyrelsen respek-
tive kyrkorådet.
I andra kommuner än Stock-
holms kommun skall kommun-
styrelsen underrätta skattemyn-
digheten om beslut av försam-
lingar och kyrkliga samfälligheter
inom kommunen om skattesatsen
för det följande året.
Trossamfund som får statlig
hjälp med att ta in avgifter enligt
lagen (1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund skall
senast den 3 december varje år
underrätta Riksskatteverket om
den avgiftssats som skall gälla för
det följande inkomståret.
4 §
Vad som i denna paragraf sägs
om kommun och kommunal-
skattemedel tillämpas också i fråga
om landsting och landstingsskatte-
medel.
Det som sägs i denna paragraf
om kommun och kommunal-
skattemedel tillämpas också i fråga
om landsting och landstingsskatte-
medel samt kommuns begrav-
ningsavgiftsmedel. I fråga om
slutavräkning av begravnings-
avgiftsmedel gäller dock i stället
bestämmelserna i sjätte stycket.
En kommun har rätt att under visst år (beskattningsåret) av staten
uppbära preliminära kommunalskattemedel med ett belopp som
motsvarar produkten av de sammanlagda beskattningsbara förvärvs-
inkomsterna i kommunen enligt skattemyndighetens beslut enligt 4 kap.
2 § taxeringslagen (1990:324) om taxering till kommunal inkomstskatt
(skatteunderlaget) året före beskattningsåret, den skattesats som har
beslutats för beskattningsåret och de uppräkningsfaktorer enligt tredje
stycket som har fastställts senast i september året före beskattningsåret.
Senast i september varje år skall regeringen, eller den myndighet
regeringen bestämmer, fastställa två uppräkningsfaktorer som skall svara
mot den uppskattade procentuella förändringen av skatteunderlaget i
riket. Den ena skall avse förändringen mellan andra och första året före
beskattningsåret. Den andra skall avse förändringen mellan året före
beskattningsåret och beskattningsåret. Under år då riksdagsval hålls i
september, får regeringen dock ändra redan fastställda
uppräkningsfaktorer. Detta skall ske senast en vecka efter att regeringen
avlämnat budgetpropositionen.
Innan skattemyndigheten betalar ut kommunalskattemedel till
kommunerna skall avräkning göras enligt 10 § lagen (1995:1516) om
utjämningsavgift för kommuner och landsting, 2 § lagen (1995:1518) om
mervärdesskattekonton för kommuner och landsting och 16 kap. 8 §
skattebetalningslagen (1997:483). Vidare skall tillägg göras för bidrag
enligt 10 § lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och
landsting samt för bidrag enligt 1 och 2 §§ lagen (1995:1514) om
generellt statsbidrag till kommuner och landsting. Det belopp som
framkommer skall betalas ut med en tolftedel per månad den tredje
vardagen räknat från den 17 i månaden, varvid dag som enligt 2 § lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad tid jämställs med allmän helgdag
inte skall medräknas. Är kommunens fordran inte uträknad vid
utbetalningstillfällena i månaderna januari och februari, skall
utbetalningarna dessa månader grundas på samma belopp som
utbetalningen i december månad det föregående året. När särskilda skäl
föranleder det får skattemyndigheten dock förordna att utbetalningen
skall grundas på ett annat belopp. Om något av de belopp som
utbetalningen i månaderna januari, februari och mars grundats på inte
motsvarar en tolftedel av kommunens fordran, skall den jämkning som
föranleds av detta ske i fråga om utbetalningen i april eller, om det är
fråga om ett större belopp, fördelas på utbetalningarna i april, maj och
juni månader.
En slutavräkning av kommunalskattemedlen skall ske när den årliga
taxeringen under året efter beskattningsåret har avslutats. Därvid skall en
kommun som inte ingår i ett landsting behandlas som om den även
utgjorde ett landsting. Produkten av skatteunderlaget enligt den
taxeringen och den skattesats som har beslutats för beskattningsåret utgör
de slutliga kommunalskattemedlen. Om summan av dessa överstiger
summan av de preliminära kommunalskattemedlen enligt andra stycket
skall skillnaden betalas ut till kommunerna med ett enhetligt belopp per
invånare den 1 november året före beskattningsåret. I motsatt fall skall
skillnaden återbetalas av kommunerna med ett enhetligt belopp per
invånare den 1 november året före beskattningsåret. Utbetalning eller
återbetalning skall göras i januari andra året efter beskattningsåret.
En slutavräkning av kommunens
begravningsavgiftsmedel skall ske
när den årliga taxeringen under
året efter beskattningsåret har
avslutats. Produkten av skatte-
underlaget enligt den taxeringen
och den avgiftssats för begrav-
ningsavgiften som har beslutats
för beskattningsåret utgör de
slutliga begravningsavgiftsmedlen.
Om dessa överstiger de
preliminära begravningsavgifts-
medlen enligt andra stycket skall
skillnaden betalas ut till
kommunen. I motsatt fall skall
skillnaden återbetalas av
kommunen. Utbetalning eller åter-
betalning skall göras i januari
andra året efter beskattningsåret.
4 a §
Församling är berättigad att
under visst år av staten uppbära
församlingsskatt med belopp som
motsvarar vad som skulle utgå på
grundval av antalet skattekronor
och skatteören i församlingen
enligt skattemyndighetens beslut
enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen
(1990:324) vid det föregående
årets (taxeringsåret) taxering,
beräknat efter den skattesats som
har bestämts för året före
taxeringsåret. Har skattskyldig
enligt lagen (1951:691) om viss
lindring i skattskyldigheten för den
som inte tillhör svenska kyrkan
åtnjutit lindring i skattskyldigheten
till församlingen, skall belopp,
som församlingen annars skulle ha
varit berättigad att uppbära av
staten, nedsättas i motsvarande
mån.
Har enligt 19 kap. 7 § kyrko-
lagen (1992:300) någon annan
skattesats slutligt fastställts än den
som har bestämts tidigare, skall
till grund för utbetalningen läggas
den utdebitering som har bestämts
i samband med att budgeten fast-
ställdes.
Församling är berättigad att
under ett visst år av staten såsom
förskott uppbära ett belopp som
motsvarar produkten av den
skattesats som har beslutats för
året och det antal skattekronor och
skatteören, som enligt skatte-
myndighetens beslut enligt 4 kap.
2 § taxeringslagen rörande det
föregående årets taxering till
kommunal inkomstskatt har på-
förts de skattskyldiga. Förskottet
skall nedsättas i motsvarande mån
som skattskyldiga i församlingen
åtnjutit lindring i skattskyldigheten
enligt lagen om viss lindring i
skattskyldigheten för den som inte
tillhör Svenska kyrkan. Det
återstående beloppet ingår i
församlingens fordran hos staten
vid ingången av året efter det år,
då beslutet fattades. Förskottet
avräknas mot den församlings-
skatt, som församlingen har rätt att
uppbära av staten på grundval av
taxeringen under året efter det, då
förskottet enligt bestämmelserna i
nästföljande stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett
år utgör församlingens fordran hos
staten enligt denna paragraf skall
skattemyndigheten under samma år
utanordna till församlingen med en
tolftedel den 18 i varje kalender-
månad. Är församlingens fordran
inte uträknad vid utbetalnings-
tillfällena i månaderna januari och
februari, skall vid dessa tillfällen
utbetalas samma belopp som har
utbetalats i december månad det
föregående året. När särskilda skäl
föranleder det får skattemyn-
digheten dock förordna att utbetal-
ning skall ske med annat belopp.
Om något av de belopp som
utbetalades i månaderna januari
och februari inte motsvarar en
tolftedel av församlingens fordran,
skall den jämkning som föranleds
härav ske i fråga om det belopp,
som utbetalas i mars månad.
Vad som har sagts om för-
samling tillämpas på motsvarande
sätt i fråga om kyrklig sam-
fällighet.
Ett registrerat trossamfund som
avses i lagen (1999:000) om avgift
till registrerat trossamfund, är
berättigat att under visst år av
staten uppbära avgift som avses i
den lagen med belopp som
motsvarar vad som skulle utgå på
grundval av antalet skattekronor
och skatteören för de
avgiftsskyldiga i trossamfundet
enligt skattemyndighetens beslut
enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen
(1990:324) vid det föregående
årets (taxeringsåret) taxering,
beräknat efter den eller de
avgiftssatser som har bestämts för
året före taxeringsåret.
Trossamfund som avses i första
stycket är berättigat att under ett
visst år av staten såsom förskott
uppbära ett belopp som motsvarar
produkten av den eller de
avgiftssatser som har beslutats för
året och det antal skattekronor och
skatteören, som enligt
skattemyndighetens beslut enligt 4
kap. 2 § taxeringslagen rörande det
föregående årets taxering till
kommunal inkomstskatt har
påförts de avgiftsskyldiga.
Förskottet avräknas mot de
avgifter, som trossamfundet har
rätt att uppbära av staten på
grundval av taxeringen under året
efter det, då förskottet enligt
bestämmelserna i nästföljande
stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett
år utgör trossamfundets fordran
hos staten enligt denna paragraf
skall Riksskatteverket under
samma år utanordna till trossam-
fundet med en tolftedel per månad
den tredje vardagen räknat från
den 17 i månaden, varvid dag som
enligt 2 § lagen (1930:173) om
beräkning av lagstadgad tid
jämställs med allmän helgdag inte
skall medräknas. Är trossam-
fundets fordran inte uträknad vid
utbetalningstillfällena i månaderna
januari och februari, skall vid
dessa tillfällen utbetalas samma
belopp som har utbetalats i
december månad det föregående
året. När särskilda skäl föranleder
det får Riksskatteverket dock
förordna att utbetalning skall ske
med annat belopp. Om något av de
belopp som utbetalades i
månaderna januari och februari
inte motsvarar en tolftedel av
trossamfundets fordran, skall den
jämkning som föranleds härav ske
i fråga om det belopp, som
utbetalas i mars månad.
Vad som har sagts om avgift till
registrerat trossamfund tillämpas
på motsvarande sätt i fråga om
begravningsavgift enligt begrav-
ningslagen (1990:1144).
5 §
Finner skattemyndighet på grund
av anmärkning eller eljest att av
skattemyndigheten meddelat beslut
enligt denna lag blivit uppenbart
oriktigt till följd av skrivfel,
räknefel eller annat sådant
förbiseende, skall skatte-
myndigheten meddela beslut om
rättelse.
Finner skattemyndigheten eller
Riksskatteverket på grund av
anmärkning eller eljest att av myn-
digheten meddelat beslut enligt
denna lag blivit uppenbart oriktigt
till följd av skrivfel, räknefel eller
annat sådant förbiseende, skall
myndigheten meddela beslut om
rättelse.
6 §
Talan mot skattemyndighetens
beslut enligt denna lag föres hos
regeringen genom besvär.
Riksskatteverkets eller skatte-
myndighetens beslut enligt denna
lag får överklagas hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 och tillämpas första
gången i fråga om skatt eller avgift som avser beskattningsåret 2000.
12 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:417) om
utdebitering och utbetalning av skatt vid ändring i
rikets indelning i kommuner, landsting och
församlingar
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1979:417) om utdebitering och
utbetalning av skatt vid ändring i rikets indelning i kommuner, landsting
och församlingar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §1
Vad som sagts i denna lag om
kommun och kommunalskatt skall
gälla också för landsting och
landstingsskatt. Bestämmelserna i
1 § skall gälla också för för-
samling och församlingsskatt.
Vad som sagts i denna lag om
kommun och kommunalskatt skall
gälla också för landsting och
landstingsskatt. Bestämmelserna i
1 § skall gälla också för
begravningsavgift som skall
betalas till kommun enligt
begravningslagen (1990:1144).
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999. Äldre bestämmelser skall
fortfarande gälla i fråga om församlingsskatt avseende år 2000 och
tidigare års taxeringar.
13 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § och 3 kap. 4 § fastighetstaxerings-
lagen (1979:1152) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
2 kap.
2 §1
Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.
Småhus Byggnad som är inrättad till bostad åt en eller två
familjer. Till sådan byggnad skall höra komplementhus
såsom garage, förråd och annan mindre byggnad.
Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre och
högst tio familjer skall tillhöra byggnadstypen småhus,
om byggnaden ligger på fastighet med åkermark,
betesmark, skogsmark eller skogsimpediment.
Hyreshus Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre familjer
eller till kontor, butik, hotell, restaurang och liknande.
Byggnad med förrådsutrymme, som ligger i anslutning
till hyreshus och som behövs för verksamheten, skall
utgöra hyreshus.
Till hyreshus skall dock inte räknas byggnad som är
inrättad till bostad åt minst tre och högst tio familjer, om
den ingår i lantbruksenhet.
Ekonomi- Byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbruk
byggnad och som inte är inrättad för bostadsändamål, såsom
djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och
växthus.
Växthus och djurstall som inte har anknytning till
jordbruk eller skogsbruk.
Industri- Byggnad som är inrättad för industriell verksamhet.
byggnad
Special- Med specialbyggnad avses
byggnad
Försvars- Byggnad som används för
byggnad försvarsändamål eller ekonomisk
försvarsberedskap, om byggnaden inte
är en fristående industriell anläggning.
Även mässbyggnad skall utgöra
försvarsbyggnad.
Kommunika- Garage, hangar, lokstall, terminal,
tionsbyggnad stationsbyggnad, expeditionsbyggnad,
vänthall, godsmagasin, reparations-
verkstad och liknande, om byggnaden
används för allmänna kommunika-
tionsändamål.
Byggnad som används i Statens
järnvägars, Luftfartsverkets, Ban-
verkets, Svensk Rundradio Aktie-
bolags, Sveriges Radio Aktiebolags,
Sveriges Television Aktiebolags och
Sveriges Utbildningsradio Aktiebolags
verksamhet.
Distributions- Byggnad som ingår i överförings- eller
byggnad distributionsnätet för gas, värme,
elektricitet eller vatten.
Värme- Byggnad för produktion och distri-
central bution av varmvatten för uppvärmning,
dock ej sådan anläggning som även är
inrättad för produktion av elektrisk
starkström för yrkesmässig distri-
bution.
Renings- Vattenverk, avloppsreningsverk, an-
anläggning läggning för förvaring av radioaktivt
avfall, sopstation och liknande samt
pumpstation som hör till sådan
anläggning.
Vård- Byggnad som används för sjukvård,
byggnad nykterhetsvård, narkomanvård,
barnavård, kriminalvård, arbetsvård,
åldringsvård eller omsorg om psykiskt
utvecklingsstörda. Annan byggnad än
som nu har nämnts skall utgöra
vårdbyggnad, om den används som
hem åt personer som behöver institu-
tionell vård eller tillsyn.
Bad-, sport- Byggnad som används för bad, sport,
och idrotts- idrott och liknande, om allmänheten
anläggning har tillträde till anläggningen.
Skol- Byggnad som används för
byggnad undervisning eller forskning vid skola
som anordnas av staten skola som
anordnas med statsbidrag och skola
vars undervisning står under statlig
tillsyn.
Byggnad som används som elevhem
eller skolhem för elever vid sådana
skolor.
Kultur- Byggnad som används för kulturellt
byggnad ändamål såsom teater, biograf,
museum och liknande.
Ecklesiastik- Kyrka eller annan byggnad som
byggnad används för religiös verksamhet.
Prästgård som avses i 41 kap.
kyrkolagen (1992:300).
Bårhus, krematorium och byggnad som
används för skötsel av begravnings-
plats.
Allmän Byggnad som tillhör staten, kommun
byggnad eller annan menighet och som används
för allmän styrelse, förvaltning,
rättsvård, ordning eller säkerhet samt
fritidsgård och byggnad med likartad
användning. Som allmän byggnad skall
inte anses byggnad som används för
statens affärsdrivande verksamhet.
Övrig Byggnad som inte skall utgöra någon
byggnad av de tidigare nämnda byggnads-
typerna.
Föreslagen lydelse
Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.
Småhus Byggnad som är inrättad till bostad åt en eller två
familjer. Till sådan byggnad skall höra komplementhus
såsom garage, förråd och annan mindre byggnad.
Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre och
högst tio familjer skall tillhöra byggnadstypen småhus,
om byggnaden ligger på fastighet med åkermark,
betesmark, skogsmark eller skogsimpediment.
Hyreshus Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre familjer
eller till kontor, butik, hotell, restaurang och liknande.
Byggnad med förrådsutrymme, som ligger i anslutning
till hyreshus och som behövs för verksamheten, skall
utgöra hyreshus.
Till hyreshus skall dock inte räknas byggnad som är
inrättad till bostad åt minst tre och högst tio familjer, om
den ingår i lantbruksenhet.
Ekonomi- Byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbruk
byggnad och som inte är inrättad för bostadsändamål, såsom
djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och
växthus.
Växthus och djurstall som inte har anknytning till
jordbruk eller skogsbruk.
Industri- Byggnad som är inrättad för industriell verksamhet.
byggnad
Special- Med specialbyggnad avses
byggnad
Försvars- Byggnad som används för
byggnad försvarsändamål eller ekonomisk
försvarsberedskap, om byggnaden inte
är en fristående industriell anläggning.
Även mässbyggnad skall utgöra
försvarsbyggnad.
Kommunika- Garage, hangar, lokstall, terminal,
tionsbyggnad stationsbyggnad, expeditionsbyggnad,
vänthall, godsmagasin, reparations-
verkstad och liknande, om byggnaden
används för allmänna kommunika-
tionsändamål.
Byggnad som används i Statens
järnvägars, Luftfartsverkets, Ban-
verkets, Svensk Rundradio Aktie-
bolags, Sveriges Radio Aktiebolags,
Sveriges Television Aktiebolags och
Sveriges Utbildningsradio Aktiebolags
verksamhet.
Distributions- Byggnad som ingår i överförings- eller
byggnad distributionsnätet för gas, värme,
elektricitet eller vatten.
Värme- Byggnad för produktion och distri-
central bution av varmvatten för uppvärmning,
dock ej sådan anläggning som även är
inrättad för produktion av elektrisk
starkström för yrkesmässig distri-
bution.
Renings- Vattenverk, avloppsreningsverk, an-
anläggning läggning för förvaring av radioaktivt
avfall, sopstation och liknande samt
pumpstation som hör till sådan
anläggning.
Vård- Byggnad som används för sjukvård,
byggnad nykterhetsvård, narkomanvård,
barnavård, kriminalvård, arbetsvård,
åldringsvård eller omsorg om psykiskt
utvecklingsstörda. Annan byggnad än
som nu har nämnts skall utgöra
vårdbyggnad, om den används som
hem åt personer som behöver institu-
tionell vård eller tillsyn.
Bad-, sport- Byggnad som används för bad, sport,
och idrotts- idrott och liknande, om allmänheten
anläggning har tillträde till anläggningen.
Skol- Byggnad som används för
byggnad undervisning eller forskning vid skola
som anordnas av staten skola som
anordnas med statsbidrag och skola
vars undervisning står under statlig
tillsyn.
Byggnad som används som elevhem
eller skolhem för elever vid sådana
skolor.
Kultur- Byggnad som används för kulturellt
byggnad ändamål såsom teater, biograf,
museum och liknande.
Ecklesiastik- Kyrka eller annan byggnad som
byggnad används för religiös verksamhet.
Bårhus, krematorium och byggnad som
används för skötsel av begravnings-
plats.
Allmän Byggnad som tillhör staten, kommun
byggnad eller annan menighet och som används
för allmän styrelse, förvaltning,
rättsvård, ordning eller säkerhet samt
fritidsgård och byggnad med likartad
användning. Som allmän byggnad skall
inte anses byggnad som används för
statens affärsdrivande verksamhet.
Övrig Byggnad som inte skall utgöra någon
byggnad av de tidigare nämnda byggnads-
typerna.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §2
Byggnad samt tomtmark och övrig mark som hör till byggnaden samt
markanläggning som hör till fastigheten skall undantas från skatteplikt
om fastigheten ägs av någon av följande institutioner och om den till
övervägande del används i deras verksamhet såsom sådana
1. kyrkor, barmhärtighets-
inrättningar, stiftelser och ideella
föreningar som avses i 7 § 5 och 6
mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt
1. kyrkor, barmhärtighets-
inrättningar, stiftelser, ideella
föreningar och registrerade
trossamfund som avses i 7 § 5 och
6 mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt samt sådana
särskilda rättssubjekt som avses i
10 § första stycket lagen
(1999:000) om införande av lagen
(1999:000) om Svenska kyrkan
2. akademier, Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond, Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins
utveckling m. m., stiftelsen Sveriges sjömanshus
3. sådana sammanslutningar av studerande vid universitet och
högskolor, i vilka de studerande är skyldiga att vara medlemmar, samt
samarbetsorgan för sådana sammanslutningar med ändamål att fullgöra
uppgifter som ankommer på sammanslutningarna och
4. främmande makts beskickningar.
Skattefriheten skall endast avse egendom, som enligt 4 kap. 5 § utgör
annan typ av taxeringsenhet än lantbruksenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången
vid fastighetstaxering år 2000.
14 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)1
dels att 1 kap. 11 §, 7 kap. 33 § och 16 kap. 1 § punkt 7 skall upphöra
att gälla,
dels att 1 kap. 8 §, 7 kap. 15 §, 9 kap. 1 §, 13 kap. 4 §, 14 kap. 2 och
3 §§ samt bilagan skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
8 §2
Vid tillämpningen av denna lag
skall med myndighet jämställas
riksdagen, kyrkomötet och beslut-
ande kommunal församling.
Vad som föreskrivs i tryck-
frihetsförordningen om rätt att ta
del av handlingar hos en myn-
dighet skall i tillämpliga delar
gälla också handlingar hos de
organ som anges i bilagan till
denna lag, i den mån handlingarna
hör till den verksamhet som nämns
där. De i bilagan angivna organen
skall vid tillämpningen av denna
lag jämställas med myndighet.
Detsamma gäller ett enskilt organ
som med stöd av lagen
(1994:1383) om överlämnande av
allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för för-
varing förvarar sådana handlingar
såvitt avser befattningen med
dessa handlingar.
Vid tillämpningen av denna lag
skall med myndighet jämställas
riksdagen och beslutande kom-
munal församling.
Vad som föreskrivs i tryck-
frihetsförordningen om rätt att ta
del av handlingar hos en myn-
dighet skall i tillämpliga delar
gälla också handlingar hos de
organ som anges i bilagan till
denna lag, i den mån handlingarna
hör till den verksamhet som nämns
där. De i bilagan angivna organen
skall vid tillämpningen av denna
lag jämställas med myndighet.
Detsamma gäller ett enskilt organ
som med stöd av lagen
(1994:1383) om överlämnande av
allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för för-
varing förvarar sådana handlingar
såvitt avser befattningen med
dessa handlingar. Även Svenska
kyrkan och dess organisatoriska
delar skall jämställas med
myndighet vid tillämpningen av
denna lag såvitt avser befattningen
med allmänna handlingar som
förvaras med stöd av lagen
(1999:000) om överlämnande av
allmänna handlingar till Svenska
kyrkan och dess organisatoriska
delar för förvaring, m.m.
7 kap.
15 §3
Sekretess gäller
1. i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan liknande
registrering av befolkningen och, i den utsträckning regeringen före-
skriver det, i annan verksamhet som avser registrering av betydande del
av befolkningen,
2. i ärende om medlemskap i
Svenska kyrkan,
3. i verksamhet som avser
förande av eller uttag ur sjömans-
registret,
2. i verksamhet som avser
förande av eller uttag ur sjömans-
registret,
för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det av särskild
anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs.
Har en uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första stycket 1,
lämnats till en kommunal myndighet enligt särskild uppgiftsskyldighet
om skolpliktiga barn, gäller sekretessen också hos myndigheten.
Sekretess gäller dock inte om uppgiften tas upp i beslut hos myndigheten.
Sekretess gäller i ärende om fingerade personuppgifter för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
9 kap.
1 §4
Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av
skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för
bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden. Motsvarande sekretess gäller i myndighets
verksamhet som avser förande av eller uttag ur register som avses i
skatteregisterlagen (1980:343) för uppgift som har tillförts sådant register
och hos kommun eller landsting för uppgift som lämnats dit i ett ärende
om förhandsbesked i skatte- eller taxeringsfråga. Uppgift hos Tullverket
får dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domstol gäller
sekretessen endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men
om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med anledning av
överklagande hos domstol registreras hos annan myndighet enligt 15 kap.
2 § första stycket 3 eller 4. Har uppgift i mål hos domstol erhållits från
annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna
sekretess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.
Med skatt avses i detta kapitel
skatt på inkomst och, med
undantag för arvsskatt och
gåvoskatt, annan direkt skatt samt
omsättningsskatt, tull och annan
indirekt skatt. Med skatt jämställs
arbetsgivaravgift, prisreglerings-
avgift och liknande avgift samt
skattetillägg och förseningsavgift.
Med verksamhet som avser
bestämmande av skatt jämställs
verksamhet som avser bestäm-
mande av pensionsgrundande
inkomst.
Med skatt avses i detta kapitel
skatt på inkomst och, med
undantag för arvsskatt och
gåvoskatt, annan direkt skatt samt
omsättningsskatt, tull och annan
indirekt skatt. Med skatt jämställs
arbetsgivaravgift, prisreglerings-
avgift och liknande avgift, avgift
enligt lagen (1999:000) om avgift
till registrerat trossamfund samt
skattetillägg och förseningsavgift.
Med verksamhet som avser
bestämmande av skatt jämställs
verksamhet som avser bestäm-
mande av pensionsgrundande
inkomst.
Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande
inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs,
såvida inte beslutet meddelas i ärende om
1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,
2. medgivande att skattepliktig intäkt enligt reglerna om statlig
inkomstskatt inte skall anses uppkomma vid avyttring av aktier i
fåmansföretag,
3. beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige när
beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som föreskrivs i lag om förfarande vid beskattning eller om
skatteregister. Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift i en
revisionspromemoria lämnas till förvaltare i den reviderades konkurs.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
tjugo år.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
tjugo år. För uppgift om avgift
enligt lagen om avgift till
registrerat trossamfund gäller
dock sekretessen i högst sjuttio år.
13 kap.
4 §5
Erhåller arkivmyndighet för arkivering från någon annan myndighet
uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos
arkivmyndigheten.
Erhåller ett enskilt organ som avses i 1 kap. 8 § andra stycket tredje
meningen för förvaring en handling som härrör från en myndighet och
som innehåller en uppgift som är sekretessbelagd hos myndigheten,
gäller sekretessen också hos det enskilda organet.
Erhåller Svenska kyrkan eller
någon av dess organisatoriska
delar för förvaring en allmän
handling enligt lagen (1999:000)
om överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan och
dess organisatoriska delar för
förvaring, m.m. som är sekretess-
belagd, skall sekretessen fortsätta
att gälla.
14 kap.
2 §6
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller
skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid
myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den
myndighet där uppgiften förekommer,
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften
förekommer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt
yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver
förundersökning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för
delgivning enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet
som driver televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den
enskilde hos myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt
och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket,
lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det
kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det
annars finns synnerliga skäl.
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.
För uppgift som omfattas av
sekretess enligt 7 kap. 1–6, 33 och
34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9
eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §,
8 § första eller andra stycket eller
9 § andra stycket gäller vad som
föreskrivs i fjärde stycket endast
såvitt angår misstanke om brott för
vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år. Dock
hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4,
33 eller 34 § inte att uppgift som
angår misstanke om brott enligt 3,
4 eller 6 kap. brottsbalken mot
någon som inte har fyllt arton år
lämnas till åklagarmyndighet eller
polismyndighet.
För uppgift som omfattas av
sekretess enligt 7 kap. 1–6 och
34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9
eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §,
8 § första eller andra stycket eller
9 § andra stycket gäller vad som
föreskrivs i fjärde stycket endast
såvitt angår misstanke om brott för
vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år. Dock
hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4
eller 34 § inte att uppgift som
angår misstanke om brott enligt 3,
4 eller 6 kap. brottsbalken mot
någon som inte har fyllt arton år
lämnas till åklagarmyndighet eller
polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av
sekretess enligt 9 kap. 9 § första stycket.
Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar
inte att uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående
missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller
närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den
enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma
gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående
till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det
väntade barnet.
3 §7
Utöver vad som följer av 1 och 2 §§ får sekretessbelagd uppgift lämnas
till myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas
har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.
Första stycket gäller inte i fråga
om sekretess enligt 7 kap. 1–6, 33
och 34 §§, 8 kap. 8 § första stycket
och 9 och 15 §§ samt 9 kap. 4 och
7 §§, 8 § första och andra styckena
och 9 §. Inte heller gäller första
stycket, om utlämnandet strider
mot lag eller förordning eller,
såvitt angår uppgift i person-
register enligt datalagen
(1973:289), föreskrift som har
meddelats med stöd av datalagen.
Första stycket gäller inte i fråga
om sekretess enligt 7 kap. 1–6 och
34 §§, 8 kap. 8 § första stycket och
9 och 15 §§ samt 9 kap. 4 och
7 §§, 8 § första och andra styckena
och 9 §. Inte heller gäller första
stycket, om utlämnandet strider
mot lag eller förordning eller,
såvitt angår uppgift i person-
register enligt datalagen
(1973:289), föreskrift som har
meddelats med stöd av datalagen.
Bilaga8
Nuvarande lydelse
I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i
tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som
nämns nedan i den mån handlingarna hör till den där angiven verksamhet
hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning
till numret i Svenska författningssamling (SFS) på den författning med
stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.
Organ
Verksamhet
---------------------------------------------------------------------------------------
Svenska institutet i Rom
Svenska språknämnden
statligt stöd i form av stipendier
prövning av anställnings- och
arbetsvillkor och andra frågor som
rör statligt reglerad anställning hos
nämnden (SFS 1992:318)
---------------------------------------------------------------------------------------
Föreslagen lydelse
I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i
tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som
nämns nedan i den mån handlingarna hör till den där angiven verksamhet
hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning
till numret i Svenska författningssamling (SFS) på den författning med
stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.
Organ
Verksamhet
---------------------------------------------------------------------------------------
Svenska institutet i Rom
Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar
Svenska språknämnden
statligt stöd i form av stipendier
verksamhet som bedrivs enligt
begravningslagen (1990:1144)
samt fördelning och användning
av den statliga ersättning som
Svenska kyrkan erhåller enligt
4 kap. 16 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
prövning av anställnings- och
arbetsvillkor och andra frågor som
rör statligt reglerad anställning hos
nämnden (SFS 1992:318)
---------------------------------------------------------------------------------------
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 9 kap. 1 § den 1 oktober 1999, i
fråga om bestämmelsen i bilagan om fördelning och användning av den
statliga ersättning som Svenska kyrkan erhåller enligt 4 kap. 16 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. den 1 januari 2002, och i övrigt den
1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser om sekretess gäller fortfarande i fråga om
uppgifter som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.
15 Förslag till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343)
Härigenom föreskrivs att 5 och 7 §§ skatteregisterlagen (1980:343)1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §2
För fysisk person som är folkbokförd i riket skall i det centrala
skatteregistret anges
1. personnummer, namn, adress, civilstånd, datum för
civilståndsändring och folkbokföringsförhållanden,
2. registrering enligt skattebetalningslagen (1997:483), särskilt
registrerings och redovisningsnummer, organisationsnummer och firma,
4. registrering i sjömans-
registret, tillhörighet till icke-
territoriell församling, tillhörighet
till svenska kyrkan,
4. registrering i sjömans-
registret, tillhörighet till Svenska
kyrkan,
5. nationalitet, personnummer för hos personen folkbokförda barn
under 18 år, antal hemmavarande barn som inte har uppnått 16 eller 18
års ålder, personnummer för make och person som likställs med make
vid beskattningen,
6. slag av pensionsförmån som personen är berättigad till enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, i den mån det behövs för att debitera
socialförsäkringsavgift,
7. på vilket sätt den preliminära skatten skall betalas.
För person som inte har uppnått 18 års ålder skall också anges
personnummer för den hos vilken personen är folkbokförd.
För person som inte har uppnått 15 års ålder skall införas endast
uppgift om personnummer, namn och adress samt personnummer för den
hos vilken personen är folkbokförd, om inte ytterligare uppgift som avses
i första stycket behövs för beskattning.
För person som ej är folkbokförd här i riket skall uppgifter enligt
första, andra eller tredje stycket införas i den mån det behövs för
beskattning här i riket.
7 §3
För fysisk och juridisk person får, utöver de uppgifter som anges i
5 och 6 §§, det centrala skatteregistret innehålla följande uppgifter.
1. Sådana uppgifter om ägarförhållandena i fåmansföretag, företag som
enligt 3 § 12 a mom. tredje stycket lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall behandlas som fåmansföretag, fåmansägt
handelsbolag och dotterföretag som avses i 2 kap. 16 § lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter, uppgift om företagsledare i
dessa företag samt uppgift om delägare i enkelt bolag och partrederi.
2. Uppgifter angående avslutad revision, verkställt besök eller annat
sammanträffande enligt 3 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324) eller
14 kap. 6 § skattebetalningslagen (1997:483). För varje sådan åtgärd får
anges tid, art, beskattningsperiod, skatteslag, myndighets beslut om
beloppsmässiga ändringar av skatt eller underlag för skatt med anledning
av åtgärden samt uppgift huruvida bokföringsskyldighet har fullgjorts.
3. Uppgift om registrering av skyldighet att betala skatt, uppgift om
innehav av skattsedel på preliminär skatt, uppgifter om beslut om
återkallelse av F-skattsedel med angivande av skälen för beslutet,
uppgifter som behövs för att bestämma skatt enligt skattebetalningslagen,
lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta, lagen
(1990:912) om nedsättning av socialavgifter, mervärdesskattelagen och
lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt på ackumulerad
inkomst samt uppgifter om redovisning, inbetalning och återbetalning av
sådana skatter eller avgifter.
4. Uppgift om maskinellt framställt förslag till beslut om beskattning.
5. Uppgift om ansökan om anstånd med att lämna deklaration, uppgift
om beslut om anstånd med att lämna deklaration och med att betala skatt,
dock ej skälen för ansökningarna eller besluten, samt uppgift om att laga
förfall föreligger för underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldighet.
6. Administrativa och tekniska uppgifter som behövs för
beskattningen.
7. Uppgifter som skall lämnas i förenklad självdeklaration, särskild
självdeklaration enligt 2 kap. 10 § första stycket punkterna 2–4 och andra
stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter samt uppgifter
som skall lämnas enligt 2 kap. 25 § lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter.
8. Uppgift om beslut om beskattning, dock ej skälen för beslutet och
uppgift om utmätning enligt 18 kap. 9 § skattebetalningslagen.
9. Uppgift om att fordran mot personen registrerats hos
kronofogdemyndighet, uppgift om indrivningsresultat, uppgift om att en
person ålagts betalningsskyldighet i egenskap av bolagsman eller
företrädare för en juridisk person, uppgift om beslut om skuldsanering,
ackord, likvidation eller konkurs samt uppgift om betalningsinställelse.
10. Uppgift om antal anställda och de anställdas personnummer.
11. Uppgift om telefonnummer, särskild adress för skattsedels-
försändelse samt namn, adress och telefonnummer för ombud.
12. Uppgift från kontrolluppgift som enligt 3 kap. lagen om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall lämnas utan föreläggande
samt från sådan särskild uppgift som avses i 2 kap. 19 § lagen (1998:674)
om inkomstgrundad ålderspension.
13. Uppgift om beteckning, köpeskilling, basvärde, delvärde,
taxeringsvärde, omräknat delvärde, beskattningsnatur, typ av fång och
tidpunkt för fånget för fastighet som ägs eller innehas av personen,
andelens storlek om fastigheten har flera ägare och övriga uppgifter som
behövs för beräkning av statlig fastighetsskatt samt uppgift som behövs
för värdering av bostad på fastighet.
14. Uppgift om tid och art för planerad eller pågående revision samt
beskattningsperiod och skatteslag som denna avser samt uppgift om tid
för planerat besök eller annat sammanträffande enligt 3 kap. 7 §
taxeringslagen eller 14 kap. 6 § skattebetalningslagen.
15. Uppgift om postgiro- och bankgironummer, om personen är
näringsidkare samt, om fullmakt lämnats för bank- eller postgiro att ta
emot skatteåterbetalning på ett konto, datum för fullmakten samt kontots
nummer och typ.
16. Uppgift om antal dagar för vilka den skattskyldige uppburit
sjöinkomst enligt punkt 1 av anvisningarna till 49 § kommunal-
skattelagen (1928:370).
17. Uppgift om omsättning i näringsverksamhet.
18. Uppgifter angående resultat av bruttovinstberäkning, annan
beräkning av relationstal eller liknande, skönsmässig beräkning och
belopp som under beskattningsåret stått till förfogande för
levnadskostnader.
19. Uppgift från centrala bilregistret om innehav av fordon samt om
fordonets registreringsnummer, märke, typ och årsmodell samt tillstånd
enligt yrkestrafiklagen (1998:490) och lagen (1998:492) om biluthyrning.
20. Uppgift för beräkning av skattereduktion för fackföreningsavgift,
uppgifter enligt 6 § första och andra styckena lagen (1993:672) om
skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus, uppgifter
enligt 7 § lagen (1995:1623) om skattereduktion för riskkapital-
investeringar, uppgifter enligt 6 § första och andra styckena lagen
(1996:725) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på
bostadshus för bestämmande av skattereduktion enligt nämnda lagar samt
uppgift om beslut om sådan skattereduktion, uppgifter för bestämmande
av skattereduktion enligt lagen (1996:1231) om skattereduktion för
fastighetsskatt i vissa fall vid 1997–2001 års taxeringar samt uppgift om
beslut om sådan skattereduktion.
21. Uppgift om bosättningsland och tidpunkt för byte av
bosättningsland.
22. Uppgifter om antal årsanställda i en koncern i fall som avses i
2 kap. 16 § sista stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter,
totalt respektive i Sverige, koncernomsättning och koncernbalans-
omslutning för koncernmoderföretag.
23. Uppgift om beteckning på ersättningsbostad som avses i 11 § lagen
(1993:1469) om uppskovsavdrag vid byte av bostad, uppskovsavdragets
storlek, belopp som enligt 10 § nämnda lag skall reducera omkostnads-
beloppet samt, om ersättningsbostaden utgörs av bostad som avses i 11 §
andra meningen nämnda lag, föreningens eller bolagets organisations-
nummer och namn.
24. Uppgift som skall lämnas enligt 10 kap. 17 § första stycket 5 och
andra stycket samt 33 § skattebetalningslagen.
25. Uppgifter från aktiebolagsregistret om styrelseledamöter,
verkställande direktör, firmatecknare och revisor, om att styrelsen inte är
fulltalig eller att årsredovisning inte har lämnats i tid, om företags-
rekonstruktion och fusion samt uppgifter från handels- och förenings-
registret om firmatecknare, revisor och företagsrekonstruktion.
26. Uppgifter från Alkoholinspektionen om tillstånd enligt
alkohollagen (1994:1738) och om omsättning enligt restaurangrapport.
27. Uppgifter från länsarbetsnämnder om beslut om arbets-
marknadspolitiska åtgärder samt utbetalt belopp och datum för
utbetalningen.
28. Uppgifter från Generaltullstyrelsen om debiterad mervärdesskatt
vid import, exportvärden, antal import- och exporttillfällen samt de
tidsperioder som uppgifterna avser samt uppgifter från tullmyndigheter
som behövs för tillämpningen av 3 kap. 30 § andra stycket
mervärdesskattelagen.
29. Uppgifter från Riksförsäkringsverket om försäkring mot kostnader
för sjuklön såvitt avser arbetsgivarens organisations- eller person-
nummer, beräknad lönesumma, datum då försäkringen börjat gälla och
datum för förändring av lönesumma, om sjukpenninggrundande inkomst
av annat förvärvsarbete såvitt avser den försäkrades personnummer och
datum för inkomstanmälan samt om utsänd person såvitt avser uppgifter
från intyg om tillämplig lagstiftning och intyg om utsändning.
30. Uppgift om att en näringsidkare ingår i en sådan
mervärdesskattegrupp som avses i 6 a kap. 1 § mervärdesskattelagen.
31. Uppgift om uppskovsbelopp vid andelsbyte enligt lagen (1998:000)
om uppskov med beskattningen vid andelsbyten, namn och
organisationsnummer på det överlåtna företaget, antal andelar som
lämnats som ersättning vid andelsbytet samt namn och
organisationsnummer på det köpande företaget samt de övriga uppgifter
som behövs för beskattning av uppskovsbelopp.
32. Uppgift om uppskovsbelopp vid andelsöverlåtelse inom koncerner
enligt lagen (1998:000) om uppskov med beskattningen vid
andelsöverlåtelser inom koncerner, namn och organisationsnummer på
det överlåtna företaget, antalet överlåtna andelar samt de övriga uppgifter
som behövs för beskattning av vinsten.
33. Uppgift om avgiftsskyldighet
till annat registrerat trossamfund
än Svenska kyrkan och uppgift om
tillhörighet till icke-territoriell
församling inom Svenska kyrkan.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999. Äldre bestämmelser i 5 §
gäller dock fortfarande i fråga om förhållanden som avser tid före
ikraftträdandet.
16 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:404) om
stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §1
Skatteplikt föreligger inte vid
1) förvärv från make, om förvärvet sker i syfte att för sammanläggning
åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden för makarnas fasta egendom,
2) förvärv genom byte i den mån ersättningen utgörs av annan fast
egendom, om bytet sker för att åstadkomma en lämpligare
fastighetsindelning eller utgör ett led i åtgärder för jordbrukets eller
skogsbrukets yttre rationalisering,
3) sambruksförenings förvärv genom tillskott från medlem och
samfällighetsförenings förvärv enligt 5 § lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter,
4) försäkringsbolags förvärv från annat försäkringsbolag i samband
med sådant avtal om övertagande av det senare bolagets hela
försäkringsbestånd, som avses i 15 kap. 1 § försäkringsrörelselagen
(1982:713),
5) förvärv av järnväg som skall inskrivas i särskild ordning, eller av
mark för sådan järnväg,
6) kommuns eller annan menighets förvärv av mark som enligt
detaljplan eller områdesbestämmelser skall användas för allmän plats,
begravningsplats eller för sådant ändamål som enligt 2 kap. 2 §
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) medför att byggnad för ändamålet
skall anses som specialbyggnad,
7) förvärv av kronojord genom skatteköp eller annars på grund av
skattebrev,
8) förvärv av ständig besittningsrätt till ett kronohemman eller ett
krononybygge, då på grund av förvärvet inrymning vinns i sådan rätt,
9) upplåtelse av tomträtt i en
nybildad fastighet, vars mark
tidigare helt eller till övervägande
del ingått i en fastighet som varit
upplåten med tomträtt till samme
tomträttshavare.
9) upplåtelse av tomträtt i en
nybildad fastighet, vars mark
tidigare helt eller till övervägande
del ingått i en fastighet som varit
upplåten med tomträtt till samme
tomträttshavare, och
10) förvärv av mark för
allmänna begravningsplatser eller
specialbyggnad som är bårhus,
krematorium eller byggnad som
används för skötsel av allmän
begravningsplats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
17 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
dels att nuvarande 4 kap. 16 § skall betecknas 4 kap. 18 §,
dels att 4 kap. 2, 6–10, 13 och 18 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 16 § skall sättas närmast före
4 kap. 18 §,
dels att det i lagen skall införas nya paragrafer, 4 kap. 16 och 17 §§,
samt närmast före 4 kap. 16 och 17 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §
Kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och underhållas så att
deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär
inte förvanskas.
Kyrkobyggnader enligt denna
lag är byggnader som invigts för
Svenska kyrkans gudstjänst och
som vårdas av en kyrklig kommun
samt domkyrkor som står under
egen förvaltning.
Kyrkobyggnader enligt denna
lag är byggnader som före den
1 januari 2000 har invigts för
Svenska kyrkans gudstjänst och
den 1 januari 2000 ägdes eller
förvaltades av Svenska kyrkan
eller någon av dess
organisatoriska delar.
Kyrkotomt är ett område kring en kyrkobyggnad som hör samman med
byggnadens funktion och miljö och som inte är begravningsplats.
6 §
Inventarier av kulturhistoriskt
värde, som hör till kyrkobyggnad
eller annan kyrklig byggnad eller
begravningsplats, skall förvaras
och vårdas väl.
Inventarier av kulturhistoriskt
värde, som hör till kyrkobyggnad
eller annan kyrklig byggnad,
kyrkotomt eller begravningsplats,
skall förvaras och vårdas väl.
7 §
I varje församling samt i dom-
kyrkor som står under egen
förvaltning skall det finnas en
förteckning över kyrkliga inven-
tarier av kulturhistoriskt värde. I
förteckningen skall anges om ett
föremål ägs eller förvaltas av
någon annan än församlingen eller
domkyrkan och om det förvaras på
någon annan plats än i kyrkan.
Förteckningen skall föras av
kyrkoherden och en av kyrkorådet
utsedd kyrkvärd, som skall vara
ledamot eller suppleant i rådet. De
skall också se till att föremålen
förvaras och vårdas väl.
För varje församling skall det
finnas en förteckning över
inventarier som avses i 6 §. I
förteckningen skall anges om ett
föremål ägs eller förvaltas av
någon annan än församlingen och
om det förvaras på någon annan
plats än i kyrkan.
I varje församling skall det utses
två personer som har ansvar för
att föra förteckningen. De skall
också se till att föremålen förvaras
och vårdas väl. Församlingen skall
anmäla till länsstyrelsen vilka som
har utsetts.
8 §
Kontraktsprosten skall minst
vart sjätte år kontrollera att alla
föremål i förteckningen finns kvar.
Sådan kontroll skall också göras
vid byte av kyrkoherde eller sådan
kyrkvärd som anges i 7 § andra
stycket. I en församling där kon-
traktsprosten är kyrkoherde skall
biskopen se till att kontroll sker.
Stiftet skall minst vart sjätte år
kontrollera att alla föremål i
förteckningen finns kvar. Sådan
kontroll skall också göras vid byte
av någon av de personer som har
utsetts enligt 7 § andra stycket.
Efter varje kontroll skall en kopia
av förteckningen sändas till
länsstyrelsen.
9 §1
I fråga om ett föremål i förteckningen, som inte ägs av någon enskild
person eller släkt, krävs tillstånd från länsstyrelsen
1. för att avyttra det,
2. för att avföra det från förteckningen,
3. för att reparera eller ändra det, eller
4. för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör hemma.
Länsstyrelsen får ställa de
villkor för tillståndet som är
skäliga med hänsyn till de
förhållanden som föranleder
ändringen. Villkoren får avse hur
ändringen skall utföras samt den
dokumentation som behövs.
Tillstånd krävs inte för mera obetydliga reparationer. Sådana
reparationer får inte utföras så, att föremålets kulturhistoriska värde
minskas.
10 §2
Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet får besikta kyrkliga
inventarier.
Länsstyrelsen får också besluta att ett föremål skall tas upp i
förteckningen.
Om det finns allvarlig fara för
att ett föremål skadas, får läns-
styrelsen tills vidare ta hand om
det eller vidta någon annan
nödvändig åtgärd för att skydda
eller vårda det. Innan en sådan
åtgärd vidtas, skall samråd ske
med kontraktsprosten eller
biskopen och, om föremålet ägs av
någon enskild, med denne.
Om det finns allvarlig fara för
att ett föremål skadas, får läns-
styrelsen tills vidare ta hand om
det eller vidta någon annan
nödvändig åtgärd för att skydda
eller vårda det. Innan en sådan
åtgärd vidtas, skall samråd ske
med stiftet och, om föremålet ägs
av någon enskild, med denne.
13 §
I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939
krävs tillstånd av länsstyrelsen
1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra
begravningsplatsen,
2. för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva
eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning.
Länsstyrelsen får ställa de
villkor för tillståndet som är
skäliga med hänsyn till de
förhållanden som föranleder
ändringen. Villkoren får avse hur
ändringen skall utföras samt den
dokumentation som behövs.
Ersättning till Svenska kyrkan
16 §
Svenska kyrkan har rätt till viss
ersättning av staten för vård och
underhåll av de kyrkliga kultur-
minnena, så att deras kultur-
historiska värde inte minskas.
Svenska kyrkan beslutar om
fördelning av ersättningen mellan
stiften. Stiftet beslutar om för-
delning inom sitt område.
Riksantikvarieämbetet skall ges
tillfälle att yttra sig över
fördelningen i landet. Läns-
styrelsen skall ges tillfälle att yttra
sig inför fördelningen i länet.
Ingripande för att åstadkomma
rättelse
17 §
Länsstyrelsen får förelägga den
som är ansvarig för förvaltningen
av ett kyrkligt kulturminne att
vidta rättelse eller avbryta på-
gående åtgärder för att säkerställa
efterlevnaden av föreskrifter och
beslut enligt detta kapitel. Ett
sådant föreläggande får förenas
med vite.
I de fall som avses i första
stycket får länsstyrelsen i stället
hos kronofogdemyndigheten
begära särskild handräckning
enligt lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och
handräckning mot den som
ansvarar för förvaltningen av ett
kyrkligt kulturminne.
Överklagande
Överklagande
f.d. 16 §3
Beslut som anges i 3, 9 och
13 §§ får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Sådana be-
slut får alltid överklagas av
domkapitlet.
18 §
Beslut som anges i 3, 4, 9, 10,
13 och 14 §§ samt 17 § första
stycket får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt 4, 10 och 14 §§ får
överklagas hos regeringen.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 kap. 16 § den 1 januari 2002,
och i övrigt den 1 januari 2000.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av
beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
18 Förslag till lag om ändring i arkivlagen (1990:782)
Härigenom föreskrivs att 1, 2, 7, 8 och 11 §§ i arkivlagen (1990:782)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §1
I denna lag ges bestämmelser om myndigheternas och vissa andra
organs arkiv samt om arkivmyndigheterna.
Bestämmelserna i 3–6 och 10 §§
skall tillämpas också på statliga,
kommunala och kyrkokommunala
beslutande församlingar.
Bestämmelserna i 3–6 samt 9
och 10 §§ skall i tillämpliga delar
gälla också sådana enskilda organ
hos vilka allmänna handlingar
förvaras med stöd av lagen
(1994:1383) om överlämnande av
allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för
förvaring.
Bestämmelserna i 3–6 och 10 §§
skall tillämpas också på statliga
och kommunala beslutande
församlingar.
Bestämmelserna i 3–6 samt 9
och 10 §§ skall i tillämpliga delar
gälla också
1. sådana enskilda organ hos
vilka allmänna handlingar förvaras
med stöd av lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna hand-
lingar till andra organ än myn-
digheter för förvaring, och
2. Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar vid för-
varing av allmänna handlingar
med stöd av lagen (1999:000) om
överlämnande av allmänna hand-
lingar till Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar för för-
varing, m.m.
2 §2
Vad som enligt denna lag gäller för statliga myndigheters arkiv skall
gälla även för arkiv hos
1. kyrkokommunala myndig-
heter,
2. sådana organ som avses i
1 kap. 8 § andra stycket första
meningen sekretesslagen
(1980:100) till den del arkivet
härrör från den verksamhet som
avses i bilagan till sekretesslagen,
och
3. allmänna försäkringskassor.
1. sådana organ som avses i
1 kap. 8 § andra stycket första
meningen sekretesslagen
(1980:100) till den del arkivet
härrör från den verksamhet som
avses i bilagan till sekretesslagen,
och
2. allmänna försäkringskassor.
7 §3
För tillsynen av att myn-
digheterna och sådana enskilda
organ som avses i 1 § tredje
stycket fullgör sina skyldigheter
enligt 3–6 §§ skall det finnas
arkivmyndigheter såväl inom den
statliga som den kommunala
förvaltningen.
För tillsynen av att myn-
digheterna och sådana organ som
avses i 1 § tredje stycket fullgör
sina skyldigheter enligt 3–6 §§
skall det finnas arkivmyndigheter
såväl inom den statliga som den
kommunala förvaltningen.
Arkivmyndigheterna skall dock inte ha tillsyn över riksdagens
myndigheter, regeringen, myndigheter inom regeringens kansli eller
utrikesrepresentationen.
8 §4
Regeringen bestämmer vilka arkivmyndigheter som skall finnas för
tillsynen över de statliga myndigheterna. Tillsynen över att sådana organ
som avses i 2 § fullgör sina skyldigheter enligt 3–6 §§ skall skötas av de
statliga arkivmyndigheterna.
Kommunstyrelsen är arkivmyndighet i kommunen och landstings-
styrelsen i landstinget, om inte kommunfullmäktige eller landstings-
fullmäktige har utsett någon annan nämnd eller styrelse till
arkivmyndighet.
Den kommunala arkivmyndigheten skall se till att sådana juridiska
personer som avses i 1 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100) fullgör sina
skyldigheter enligt 3–6 §§ denna lag. I de fall flera kommuner eller flera
landsting bestämmer tillsammans i ett sådant företag fullgörs uppgiften
av arkivmyndigheten i den kommun eller det landsting som kommunerna
eller landstingen kommer överens om.
Tillsynen över att sådana
enskilda organ som avses i 1 §
tredje stycket fullgör sina skyldig-
heter enligt 3–6 §§ skall skötas av
de statliga arkivmyndigheterna i
de fall det enskilda organet
förvarar ett statligt arkiv och av de
kommunala arkivmyndigheterna i
de fall det enskilda organet
förvarar ett kommunalt arkiv.
Tillsynen över att sådana
enskilda organ som avses i 1 §
tredje stycket 1 fullgör sina skyl-
digheter enligt 3–6 §§ skall skötas
av de statliga arkivmyndigheterna
i de fall det enskilda organet
förvarar ett statligt arkiv och av de
kommunala arkivmyndigheterna i
de fall det enskilda organet
förvarar ett kommunalt arkiv.
De statliga arkivmyndigheterna
skall också sköta tillsynen över att
Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar fullgör sina
skyldigheter enligt 3–6 §§
avseende handlingar som förvaras
med stöd av lagen (1999:000) om
överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan och
dess organisatoriska delar för
förvaring, m.m.
11 §5
Om en statlig myndighet har upphört och dess verksamhet inte har
förts över till en annan statlig myndighet, skall myndighetens arkiv
överlämnas till en arkivmyndighet inom tre månader, såvida inte
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
något annat.
I lagen (1994:1383) om över-
lämnande av allmänna handlingar
till andra organ än myndigheter för
förvaring finns bestämmelser om
förvaring av statliga myndigheters
arkiv hos enskilda organ i vissa
fall.
I lagen (1994:1383) om över-
lämnande av allmänna handlingar
till andra organ än myndigheter för
förvaring finns bestämmelser om
förvaring av statliga myndigheters
arkiv hos enskilda organ i vissa
fall. Bestämmelser om förvaring
av allmänna handlingar finns
också i lagen (1999:000) om över-
lämnande av allmänna handlingar
till Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar för för-
varing, m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
19 Förslag till lag om ändring i begravningslagen
(1990:1144)
Härigenom föreskrivs i fråga om begravningslagen (1990:1144)
dels att 7 kap. 8 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 9 kap. skall betecknas 11 kap.,
dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 1–4 §§, 3 kap. 1 §, 5 kap. 3, 6, 9–13, 16 och
18 §§, 6 kap. 2 och 3 §§, 7 kap. 20 §, 8 kap. 1 § samt 11 kap. 2, 6 och
7 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 2 a § och 11 kap.
10 §, två nya kapitel, 9 och 10 kap., samt närmast före 11 kap. 10 § en ny
rubrik, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
I denna lag avses med
– begravningsverksamhet: de
olika åtgärder som har direkt
samband med förvaltningen av
allmänna begravningsplatser,
– församling: församling eller
kyrklig samfällighet inom Svenska
kyrkan,
– huvudman: församling inom
Svenska kyrkan eller kommun som
skall anordna och hålla allmänna
begravningsplatser för dem som är
folkbokförda inom ett visst
geografiskt avgränsat förvalt-
ningsområde,
– begravningsplatser: områden eller utrymmen som är behörigen
anordnade för förvaring av avlidnas stoft eller aska och som har tagits i
anspråk för detta ändamål, främst kyrkogårdar eller andra gravområden,
minneslundar, kolumbarier eller urnmurar,
– allmänna begravningsplatser:
sådana begravningsplatser som är
anordnade av pastorat eller
kyrkliga samfälligheter inom
svenska kyrkan, av kommuner
eller annars av det allmänna,
– allmänna begravningsplatser:
sådana begravningsplatser som är
anordnade av församlingar, av
kommuner eller annars av det
allmänna,
– enskilda begravningsplatser: andra begravningsplatser än allmänna,
– gravrätt: den rätt som upp-
kommer när en bestämd gravplats
på en allmän begravningsplats
upplåts till någon för gravsättning,
– gravrätt: den rätt som upp-
kommer när en bestämd gravplats
på en allmän begravningsplats
upplåts av den som förvaltar
begravningsplatsen till någon för
gravsättning,
– kremering: förbränning av stoftet efter en avliden person,
– gravsättning: placering av stoft eller aska inom en bestämd gravplats
och placering eller utströende av aska i minneslund eller på någon annan
plats än begravningsplats,
– gravanordningar: gravvårdar
och andra gravöverbyggnader,
stenramar, staket eller andra
liknande anordningar på en
gravplats,
– gravanordningar: gravvårdar
och andra gravöverbyggnader,
stenramar, staket eller andra
liknande anordningar på en
gravplats.
– kyrkogårdsmyndigheter: myn-
digheter som förvaltar allmänna
begravningsplatser,
– krematoriemyndigheter: myn-
digheter som förvaltar
krematorier.
2 kap.
1 §
Allmänna begravningsplatser
med ett tillräckligt antal
gravplatser och andra grav-
anläggningar av allmänt före-
kommande slag skall anordnas och
hållas av de territoriella pastoraten
inom svenska kyrkan.
Regeringen får för särskilda fall
besluta att en allmän begrav-
ningsplats skall anordnas och
hållas av kommun i stället för
pastorat.
Allmänna begravningsplatser
med ett tillräckligt antal
gravplatser och andra grav-
anläggningar av allmänt före-
kommande slag skall anordnas och
hållas av de territoriella
församlingarna inom Svenska
kyrkan.
Regeringen får för särskilda fall
besluta att en kommun i stället
skall anordna och hålla allmänna
begravningsplatser för dem som är
folkbokförda inom kommunen.
2 §
Allmänna begravningsplatser
med särskilda gravplatser för dem
som inte tillhör något kristet tros-
samfund skall anordnas och hållas
av stiftssamfälligheterna inom
svenska kyrkan eller, i fall som
avses i 1 § andra stycket, av
kommunen.
Huvudmannen skall, inom det
egna förvaltningsområdet eller
inom ett närbeläget förvaltnings-
område, tillhandahålla särskilda
gravplatser för dem som inte
tillhör något kristet trossamfund.
Församling som är huvudman
bör samråda med och informera
företrädare för dem inom
förvaltningsområdet som inte
tillhör något kristet trossamfund i
frågor som rör förvaltningen av de
särskilda gravplatserna. Vid
anläggning, utvidgning eller
väsentlig ändring av en allmän
begravningsplats skall försam-
lingen samråda med företrädare
för andra trossamfund och övriga
berörda parter.
2 a §
Den som, utan att vara
huvudman för begravningsverk-
samheten, innehar en allmän
begravningsplats, har rätt att utan
kostnad lämna över förvaltningen
av begravningsplatsen till huvud-
mannen för begravningsverksam-
heten i det förvaltningsområde där
begravningsplatsen är belägen.
3 §1
På allmän begravningsplats skall
gravplats beredas dem som vid
dödsfallet var folkbokförda inom
pastoratet, den kyrkliga samfällig-
heten eller kommunen.
På en allmän begravningsplats
skall gravplats beredas dem som
vid dödsfallet var folkbokförda
inom församlingen eller
kommunen. Där skall gravplats
också beredas en dödfödd som
avlidit efter utgången av tjugo-
åttonde havandeskapsveckan, om
kvinnan är folkbokförd inom
huvudmannens förvaltningsom-
råde. Detsamma gäller i fråga om
en dödfödd som avlidit före
utgången av tjugoåttonde ha-
vandeskapsveckan, om kvinnan
begär det och ett läkarintyg om
dödsfallet lämnas till huvud-
mannen.
Om tillgången på gravplatsmark medger det, får också andra beredas
gravplats där.
4 §
Rätten till gravsättning på en allmän begravningsplats skall inte vara
beroende av att den avlidne tillhörde visst trossamfund.
Detta gäller dock inte för rätten
till gravsättning på en sådan
allmän begravningsplats som
avses i 2 §.
Detta gäller dock inte för rätten
till gravsättning på en sådan
särskild gravplats som avses i 2 §
första stycket.
3 kap.
1 §
Krematorier får anordnas och
hållas bara av den som innehar en
allmän begravningsplats eller av
en kyrklig samfällighet.
Krematorier får anordnas och
hållas bara av den som innehar en
allmän begravningsplats eller av
en församling.
5 kap.
3 §2
Om de efterlevande inte kan
enas om kremering skall ske eller
om gravsättningen, skall kyrko-
gårdsmyndigheten på den ort där
den avlidne senast var folkbokförd
på begäran medla mellan parterna.
Om parterna enas, skall
myndigheten fastställa deras
överenskommelse. Om enighet
inte kan uppnås, skall myndigheten
i stället med eget yttrande
hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.
Om de efterlevande inte kan
enas om kremering skall ske eller
om gravsättningen, skall huvud-
mannen för begravningsverksam-
heten på den ort där den avlidne
senast var folkbokförd på begäran
medla mellan parterna.
Om parterna enas, skall
huvudmannen fastställa deras
överenskommelse. Om enighet
inte kan uppnås, skall huvud-
mannen i stället med eget yttrande
hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.
6 §
Sådana delar av stoftet som inte har förbränts vid kremeringen skall
tillföras askurnan.
Om det inte kan ske, skall
krematoriemyndigheten låta för-
störa delarna eller gravsätta dem
inom en allmän begravningsplats.
Om det inte kan ske, skall
innehavaren av krematoriet låta
förstöra delarna eller gravsätta
dem inom en allmän begravnings-
plats.
9 §3
Stoft får inte kremeras eller
gravsättas utan att ett sådant intyg
som avses i 4 kap. 7 § har lämnats
till krematoriemyndigheten eller
den som förvaltar begravnings-
platsen.
Stoft får inte kremeras eller
gravsättas utan att ett sådant intyg
som avses i 2 kap. 3 § första
stycket eller 4 kap. 7 § har lämnats
till innehavaren av krematoriet
eller den som förvaltar begrav-
ningsplatsen.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kremering eller
gravsättning i vissa fall får ske även utan ett sådant intyg.
10 §4
Stoftet efter en avliden skall
kremeras eller gravsättas snarast
möjligt och senast två månader
efter dödsfallet.
Stoftet efter en avliden eller en
dödfödd som avses i 2 kap. 3 §
första stycket skall kremeras eller
gravsättas snarast möjligt och
senast två månader efter
dödsfallet.
Den skattemyndighet som skall utfärda intyg för kremering eller
gravsättning får dock medge anstånd med kremeringen eller
gravsättningen, om det finns särskilda skäl för det.
Om stoftet inte har kremerats eller gravsatts inom föreskriven tid, skall
skattemyndigheten undersöka anledningen till dröjsmålet och, om det
behövs, underrätta den kommun som anges i 2 §.
11 §
Askan efter en avliden som har kremerats i Sverige skall gravsättas
inom ett år från kremeringen.
Den myndighet som förvarar
askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
Den huvudman för begravnings-
verksamheten eller den innehavare
av krematorium som förvarar
askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
12 §
Om askan inte har gravsatts
inom den tid som sägs i 11 §, skall
den myndighet som förvarar askan
låta gravsätta den.
Om askan inte har gravsatts
inom den tid som sägs i 11 §, skall
den huvudman för begravnings-
verksamheten eller den innehavare
av krematorium som förvarar
askan låta gravsätta den.
Dessförinnan skall den som skall ordna med gravsättningen lämnas
tillfälle att själv låta gravsätta askan.
13 §5
I avvaktan på gravsättningen
skall askan förvaras av en
krematoriemyndighet.
Askan får även förvaras av
kyrkogårdsmyndigheten på den ort
där askan skall gravsättas eller, om
platsen för gravsättningen inte är
bestämd, av kyrkogårdsmyn-
digheten på den ort där den
avlidne senast var folkbokförd.
I avvaktan på gravsättningen
skall askan förvaras av en
innehavare av krematorium.
Askan får även förvaras av
huvudmannen för begravnings-
verksamheten på den ort där askan
skall gravsättas eller, om platsen
för gravsättningen inte är bestämd,
av huvudmannen för begravnings-
verksamheten på den ort där den
avlidne senast var folkbokförd.
16 §
Om det för den myndighet som
förvarar askan är känt att det råder
tvist om platsen för gravsätt-
ningen, får askan inte lämnas ut
eller på annat sätt föras bort förrän
tvisten är slutligt löst.
Om det för den huvudman för
begravningsverksamheten eller
den innehavare av krematorium
som förvarar askan är känt att det
råder tvist om platsen för
gravsättningen, får askan inte
lämnas ut eller på annat sätt föras
bort förrän tvisten är slutligt löst.
18 §
Askan skall gravsättas inom ett
år från det att den fördes in.
Askan skall gravsättas inom ett
år från det att den fördes in till
Sverige.
Den myndighet som förvarar
askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
Den huvudman för begravnings-
verksamheten eller den innehavare
av krematorium som förvarar
askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns
särskilda skäl för det.
Om askan inte har gravsatts inom den föreskrivna tiden, skall
föreskrifterna i 12 § tillämpas.
6 kap.
2 §
Frågor om tillstånd enligt 1 §
andra stycket prövas av kyrko-
gårdsmyndigheten, om flyttning
skall ske från eller inom en allmän
begravningsplats.
Frågor om tillstånd enligt 1 §
andra stycket prövas av
huvudmannen för begravnings-
verksamheten eller den som
annars innehar och förvaltar en
allmän begravningsplats, om
flyttning skall ske från eller inom
begravningsplatsen.
I andra fall prövas frågor om tillstånd av länsstyrelsen, som därvid
skall höra innehavaren av begravningsplatsen.
3 §
Trots det som sägs i 1 § får
kyrkogårdsmyndigheten ta ut aska
som har gravsatts i ett utrymme i
ett kolumbarium eller en urnmur
där gravrätten har upphört.
Trots det som sägs i 1 § får
huvudmannen för begravnings-
verksamheten eller den som
annars innehar och förvaltar en
allmän begravningsplats ta ut aska
som har gravsatts i ett utrymme i
ett kolumbarium eller en urnmur
där gravrätten har upphört.
Askan skall i så fall grävas ned inom begravningsplatsen eller inom
någon annan närbelägen begravningsplats.
7 kap.
20 §
När en gravrätt skall anses
återlämnad enligt 19 § är
upplåtaren skyldig att behålla
gravplatsen under minst 15 år från
gravsättningen till förmån för den
som senast har gravsatts där.
När en gravrätt skall anses
återlämnad enligt 19 § är
upplåtaren skyldig att behålla
gravplatsen under minst 25 år från
gravsättningen till förmån för den
som senast har gravsatts där.
Gravanordning behöver behållas bara om kostnaden för skötseln av
gravplatsen betalas.
8 kap.
1 §
Om någon gravsätts inom en
bestämd gravplats på en allmän
begravningsplats och gravplatsen
inte kan upplåtas till någon med
gravrätt, skall gravplatsen för-
behållas den avlidne under minst
15 år.
Om någon gravsätts inom en
bestämd gravplats på en allmän
begravningsplats och gravplatsen
inte kan upplåtas till någon med
gravrätt, skall gravplatsen för-
behållas den avlidne under minst
25 år.
I fråga om gravanordningar tillämpas 7 kap. 25–29 och 35–37 §§. Med
gravrättsinnehavare avses därvid den som ordnar med gravsättningen.
Som villkor för att förse
gravplatsen med en gravanordning
får innehavaren av begravnings-
platsen bestämma att avgift för
gravplatsen och kostnaderna för
dess skötsel betalas.
Som villkor för att förse
gravplatsen med en gravanordning
får den som förvaltar begravnings-
platsen bestämma att kostnaderna
för gravplatsens skötsel betalas.
9 kap. Begravningsavgift
Avgiftsskyldighet
1 §
Den som är folkbokförd i
Sverige skall betala en avgift för
begravningsverksamheten (be-
gravningsavgift).
2 §
Begravningsavgiften skall be-
talas till den huvudman inom vars
förvaltningsområde den avgifts-
skyldige är folkbokförd.
Om församlingen är huvudman
skall avgiften för den som tillhör
Svenska kyrkan enligt lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund räknas in i
kyrkoavgiften.
Avgiftsunderlag
3 §
Begravningsavgiften beräknas
på grundval av den avgifts-
skyldiges till kommunal inkomst-
skatt beskattningsbara inkomst.
Fastställande av begravnings-
avgift
4 §
Den avgiftssats enligt vilken
begravningsavgiften skall betalas
fastställs av huvudmannen och
skall grundas på en
särredovisning av verksamhetens
intäkter och kostnader.
Avgiftssatsen skall bestämmas
på grundval av antalet
skattekronor och skatteören för de
avgiftsskyldiga på det sätt som
anges i lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m.m. I den
lagen finns också bestämmelser
om beräkning och utbetalning av
begravningsavgiften till huvud-
männen
5 §
Vid beräkning, debitering,
redovisning och betalning av
begravningsavgiften gäller skatte-
betalningslagen (1997:483).
Tjänster som ingår i begrav-
ningsavgiften
6 §
För den som vid dödsfallet var
folkbokförd inom en huvudmans
förvaltningsområde skall huvud-
mannen utan kostnad för dödsboet
tillhandahålla
– gravplats eller motsvarande
på allmän begravningsplats under
en tid av 25 år,
– gravsättning inklusive grav-
öppning, återfyllning och iord-
ningställande av öppnad grav,
– transporter från det att
huvudmannen övertagit ansvaret
för stoftet till dess att gravsättning
har skett, med undantag av
transport för gravsättning utanför
huvudmannens område, om inte
transporten beror på ett avtal om
tillhandahållande av särskilda
gravplatser,
– kremering,
– lokal för förvaring och visning
av stoftet, samt
– lokal för begravningsceremoni
utan religiösa symboler.
7 §
De tjänster som anges i 6 § skall
utan kostnad för dödsboet
tillhandahållas även av en annan
huvudman än den som avses i 6 §,
om den avlidne kan beredas
gravplats där.
8 §
För en dödfödd som enligt
2 kap. 3 § skall beredas gravplats
på en allmän begravningsplats
skall bestämmelserna i 6 och 7 §§
tillämpas.
Avgift vid förnyelse av
upplåtelse
9 §
Vid förnyad upplåtelse av
gravrätt får en särskild avgift tas
ut av gravrättsinnehavaren, om
förnyelsen inte har något samband
med ny gravsättning.
Kostnadsansvar vid gravsätt-
ning m.m.
10 §
En huvudman som avses i 6 §
skall ersätta den huvudman som
har tillhandahållit tjänster enligt
7 §. Ersättningen skall betalas
med de belopp som fastställs för
varje tjänst i enlighet med 12 §.
11 §
Om de tjänster som anges i 6 §
tillhandahålls av den som innehar
en enskild begravningsplats skall
den huvudman som avses i den
bestämmelsen ersätta innehavaren
av den enskilda begravnings-
platsen med de belopp som
fastställs för varje tjänst i enlighet
med 12 §.
12 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
fastställer årligen de belopp med
vilka ersättning skall betalas för
de tjänster som anges i 6 §.
Bidrag till innehavare
13 §
En huvudman har rätt att till
den som innehar allmän begrav-
ningsplats inom huvudmannens
förvaltningsområde lämna ett
skäligt bidrag till förvaltningen av
begravningsplatsen.
Skyldighet att lämna uppgifter
14 §
Svenska kyrkan skall på medium
för automatisk databehandling
underrätta Riksskatteverket om de
avgiftssatser som skall gälla för
det följande inkomståret. På
samma sätt skall Svenska kyrkan
till Riksskatteverket lämna de
ytterligare uppgifter som behövs
för att beräkna, debitera, redovisa
och ta in avgifterna.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
när och hur uppgifterna skall
lämnas.
Bestämmelser om skyldighet att
lämna uppgifter när kommun är
huvudman finns i lagen
(1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m.m.
10 kap. Ombud
1 §
När en församling är huvudman
för begravningsverksamheten skall
länsstyrelsen förordna ett eller
flera ombud att granska hur
församlingen tar till vara de
personers intressen som inte
tillhör Svenska kyrkan.
2 §
Församlingen skall låta
ombudet få tillgång till samtliga
handlingar som avser begrav-
ningsverksamheten.
3 §
Ombudet har rätt att närvara,
ställa frågor och göra påpekanden
vid sammanträden i församlingen,
när frågor om begravnings-
verksamheten behandlas.
4 §
Ombudet skall kontrollera att
sådant samråd som avses i 2 kap.
2 § andra stycket andra meningen
sker. Ombudet skall verka för att
huvudmännen även i övrigt
samråder med och informerar
företrädare för dem som inte
tillhör Svenska kyrkan.
5 §
Om ombudet finner att det finns
anledning att rikta någon
anmärkning mot församlingens
sätt att sköta begravnings-
verksamheten skall länsstyrelsen
underrättas om detta.
6 §
Ombudet har rätt till skälig
ersättning för sitt arbete och sina
kostnader. Ersättningen betalas av
församlingen och utgör en kostnad
för begravningsverksamheten.
7 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
ombuden och den ersättning som
de har rätt till.
9 kap.
11 kap.
2 §
Den som innehar en allmän eller
enskild begravningsplats eller ett
krematorium och inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får
av länsstyrelsen vid vite
föreläggas att fullgöra
skyldigheterna.
Om en huvudman eller den som
annars innehar och förvaltar en
allmän begravningsplats inte
fullgör sina skyldigheter enligt
denna lag eller enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av
lagen får länsstyrelsen vid vite
förelägga huvudmannen eller
innehavaren att fullgöra skyldig-
heterna. Detsamma gäller om den
som innehar en enskild
begravningsplats eller ett
krematorium inte fullgör sina
skyldigheter.
6 §
Kyrkogårds- eller krematorie-
myndighetens beslut enligt denna
lag eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får
överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut som en huvudman eller
den som annars innehar och
förvaltar en allmän begravnings-
plats eller ett krematorium fattat i
ett enskilt ärende enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får
överklagas hos länsstyrelsen.
Detsamma gäller
– polismyndighetens beslut om tillstånd till gravsättning eller
kremering enligt 4 kap 6 §, och
– skattemyndighetens beslut om intyg för gravsättning eller kremering
enligt 4 kap. 7 § eller anstånd enligt 5 kap 10 § andra stycket.
7 §6
Länsstyrelsens beslut i ett
överklagat ärende får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
Detsamma gäller länsstyrelsens
beslut.
Länsstyrelsens beslut i ett
överklagat ärende får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
Den enskildes motpart skall därvid
vara den som fattat beslut enligt
6 §.
Även länsstyrelsens beslut får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
– i ärende som avses i 5 kap. 4 §,
– om förfarande med aska enligt 5 kap. 5 § andra stycket,
– om flyttning av gravsatt stoft eller aska enligt 6 kap. 2 § andra
stycket, och
– om överflyttning eller upphörande av gravrätt enligt 7 kap. 34 §.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Om överklagandet i länsrätten eller kammarrätten innebär prövning av
ett beslut som skattemyndigheten har meddelat, får Riksskatteverket från
skattemyndigheten ta över uppgiften att föra det allmännas talan i länsrätt
och kammarrätt. Riksskatteverket för i sådant mål det allmännas talan i
Regeringsrätten.
Handläggning av ärenden
10 §
Förvaltningslagen (1986:223)
skall tillämpas när en församling
handlägger enskilda ärenden
enligt denna lag.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om den ändrade beteckningen av
9 kap. till 11 kap. samt 9 kap. 4–6 §§ den 1 oktober 1999, och i övrigt
den 1 januari 2000. Bestämmelserna i 9 kap. 1–6 §§ tillämpas första
gången i fråga om preliminär skatt för inkomståret 2000 och slutlig skatt
enligt 2001 års taxering.
2. Bestämmelserna i 9 kap. skall inte gälla i fråga om dödsfall som
inträffat före den 1 januari 2000.
20 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:482) om
införande av folkbokföringslagen (1991:481)
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1991:482) om införande av
folkbokföringslagen (1991:481) skall upphöra att gälla vid utgången av
år 1999.
21 Förslag till lag om ändring i kommunallagen
(1991:900)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunallagen (1991:900) att 8 kap.
9 och 11 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
9 §
Om budgeten på grund av
särskilda skäl inte kan fastställas
före november månads utgång,
skall fullmäktige ändå fastställa
skattesatsen inom denna tid.
Budgeten skall därefter
fastställas före december månads
utgång. Fullmäktige får då
fastställa en annan skattesats än
den som har bestämts tidigare, om
det finns skäl till det.
Om budgeten på grund av
särskilda skäl inte kan fastställas
före november månads utgång,
skall fullmäktige ändå fastställa
skattesatsen och, i förekommande
fall, avgiftssatsen för begravnings-
avgiften enligt 9 kap. begravnings-
lagen (1990:1144) inom denna tid.
Budgeten skall därefter
fastställas före december månads
utgång. Fullmäktige får då
fastställa en annan skatte- eller
avgiftssats än den som har
bestämts tidigare, om det finns
skäl till det.
11 §
I lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m.m. finns
föreskrifter om skyldighet för
styrelsen att underrätta vissa
myndigheter om skattesatsen.
I lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m.m. finns
föreskrifter om skyldighet för
styrelsen att underrätta vissa
myndigheter om skattesatsen och
om avgiftssatsen för begravnings-
avgiften.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999.
22 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 och 5–6 §§, 4 kap. 1 § och 7 kap. 5 §
lagen (1992:1528) om offentlig upphandling1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller vid upp-
handling som görs av staten,
kommuner, landsting, kyrkliga
kommuner och sådana andra
upphandlande enheter som avses i
5 och 6 §§.
Denna lag gäller vid upp-
handling som görs av staten,
kommuner, landsting, och sådana
andra upphandlande enheter som
avses i 5 och 6 §§.
För upphandling som avses i 6 kap. gäller endast bestämmelserna i
nämnda kapitel och de bestämmelser i 1 och 5 kap., till vilka hänvisas i
6 kap. samt 7 kap. 1–10 §§.
5 §
I denna lag används följande termer med den betydelse som här anges:
Upphandling: köp, leasing, hyra eller hyrköp av varor,
byggentreprenader eller tjänster.
Upphandlande enhet: statliga,
kommunala och andra myn-
digheter, beslutande församlingar i
kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner, sådana bolag, fören-
ingar, samfälligheter och stiftelser
som anges i 6 § och, såvitt avser
upphandling enligt 4 och 6 kap.,
sådana enheter som avses i 4 kap.
1 § andra stycket och 6 kap. 1 §
tredje stycket samt samman-
slutningar av sådana myndigheter,
beslutande församlingar, bolag,
föreningar, samfälligheter, stiftel-
ser och enheter.
Upphandlande enhet: statliga,
kommunala och andra myn-
digheter, beslutande församlingar i
kommuner och landsting, sådana
bolag, föreningar, samfälligheter
och stiftelser som anges i 6 § och,
såvitt avser upphandling enligt
4 och 6 kap., sådana enheter som
avses i 4 kap. 1 § andra stycket
och 6 kap. 1 § tredje stycket,
sammanslutningar av sådana myn-
digheter, beslutande församlingar,
bolag, föreningar, samfälligheter,
stiftelser och enheter samt Svenska
kyrkans församlingar och kyrkliga
samfälligheter i fråga om
verksamhet som bedrivs enligt
begravningslagen (1990:1144).
Upphandlingskontrakt: skriftliga avtal som en upphandlande enhet
ingår avseende upphandling enligt denna lag.
Byggentreprenad: utförande eller både projektering och utförande av
ett arbete, som kan hänföras till en verksamhet som anges i avdelning C i
bilagan till denna lag, eller ett byggnads- eller anläggningsarbete i sin
helhet, vars resultat självständigt kan fullgöra en teknisk och ekonomisk
funktion.
Koncession: ett upphandlingskontrakt avseende byggentreprenad där
ersättning för arbetet utgår i form av en rätt att utnyttja anläggningen
eller i form av dels en sådan rätt, dels betalning.
Leverantör: den som tillhandahåller varor eller utför arbeten eller
tillhandahåller tjänster även om han inte varit den som i det särskilda
fallet tillhandahållit eller utfört det som upphandlats.
Ramavtal: avtal som ingås mellan en upphandlande enhet och en eller
flera leverantörer i syfte att fastställa samtliga villkor för avrop som görs
under en viss period.
Formgivningstävling: sådan tävling som avses i 5 kap. 28 §.
Förfrågningsunderlag: underlag för anbud, som en upphandlande
enhet tillhandahåller en leverantör.
Påskyndat förfarande: sådant förfarande som avses i 2 kap. 15 §,
3 kap. 20 § och 5 kap. 22 §.
Anbudsgivare: den som lämnar anbud.
Anbudssökande: den som ansöker om att få lämna anbud vid selektiv
eller förhandlad upphandling.
Öppen upphandling: upphandling där alla leverantörer får lämna
anbud.
Selektiv upphandling: upphandling där en upphandlande enhet inbjuder
vissa leverantörer att lämna anbud.
Förhandlad upphandling: upphandling där en upphandlande enhet
inbjuder vissa leverantörer att lämna anbud och tar upp förhandling med
en eller flera av dem.
Förenklad upphandling: upphandling där alla leverantörer har rätt att
delta, deltagande leverantörer skall lämna skriftligt anbud och den
upphandlande enheten får förhandla med en eller flera anbudsgivare.
Direktupphandling: upphandling utan infordrande av skriftligt anbud.
6 §
Termen ”upphandlande enhet” innefattar sådana bolag, föreningar,
samfälligheter och stiftelser som har inrättats i syfte att täcka behov i det
allmännas intresse, under förutsättning att behovet inte är av industriell
eller kommersiell karaktär och
1. vars kapital huvudsakligen
har tillskjutits av staten, en
kommun, ett landsting, en kyrklig
kommun eller en annan upp-
handlande enhet, eller
1. vars kapital huvudsakligen
har tillskjutits av staten, en
kommun, ett landsting eller en
annan upphandlande enhet, eller
2. vars upphandling står under statlig eller kommunal tillsyn eller en
tillsyn av en annan upphandlande enhet, eller
3. vars styrelse till mer än halva
antalet ledamöter utses av staten,
en kommun, ett landsting, en
kyrklig kommun eller en annan
upphandlande enhet.
3. vars styrelse till mer än halva
antalet ledamöter utses av staten,
en kommun, ett landsting eller en
annan upphandlande enhet.
4 kap.
1 §
Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid upphandling som
görs av en upphandlande enhet för sådan av enheten bedriven verksamhet
som består av
1. drift eller tillhandahållande av fasta nät i syfte att betjäna
allmänheten i fråga om produktion, transporter, distribution eller
försörjning med dricksvatten, elektricitet, gas eller värme eller av
leverans av sådana nyttigheter till fasta nät,
2. utnyttjande av mark- eller vattenområden för prospektering eller
utvinning av olja, gas, kol eller andra fasta bränslen eller för
tillhandahållande av terminaler, flygplatser eller hamnanläggningar,
3. drift av nät i syfte att betjäna allmänheten i fråga om transporter med
järnväg, spårväg, tunnelbana, buss, trådbuss eller linbana,
4. drift eller tillhandahållande av ett allmänt telekommunikationsnät
eller tillhandahållande av en eller flera allmänna telekommunikations-
tjänster.
Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel innefattar termen
”upphandlande enhet”
1. företag över vilka staten, en
kommun, ett landsting, en kyrklig
kommun eller en annan upp-
handlande enhet direkt eller
indirekt kan utöva ett bestämman-
de inflytande på det sätt som anges
i 3 kap. 8 § andra stycket, och
1. företag över vilka staten, en
kommun, ett landsting eller en
annan upphandlande enhet direkt
eller indirekt kan utöva ett
bestämmande inflytande på det
sätt som anges i 3 kap. 8 § andra
stycket, och
2. företag som bedriver verksamhet enligt första stycket med sådant
särskilt tillstånd från en myndighet som innebär att ett eller flera företag
förbehålls rätten att bedriva verksamheten.
Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel innefattar termen
”särskilt tillstånd” dels fall då ett företag i syfte att anlägga nät eller
annan anordning som avses i första stycket kan utnyttja rätt till
expropriation eller användning av egendom eller får placera nätutrustning
på, under eller över allmän väg, dels fall då ett företag bedriver
verksamhet som avses i första stycket 1 och levererar dricksvatten,
elektricitet, gas eller värme till ett nät som drivs av ett företag som har
särskilt tillstånd från en myndighet.
För upphandling av tjänster för verksamheter som avses i första stycket
gäller, utöver detta kapitel, de bestämmelser till vilka hänvisas i 5 kap.
1 §.
7 kap.
5 §
Ett beslut på vilket denna lag är
tillämplig får inte överklagas med
stöd av 10 kap. kommunallagen
(1991:900) eller 22 kap. kyrko-
lagen (1992:300).
Ett beslut på vilket denna lag är
tillämplig får inte överklagas med
stöd av 10 kap. kommunallagen
(1991:900).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
23 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att 4 kap. 8 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 8 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ideella föreningars verksamhet
Ideella föreningars och
registrerade trossamfunds
verksamhet
4 kap.
8 §
Som yrkesmässig verksamhet
räknas inte en verksamhet som
bedrivs av en ideell förening, när
inkomsten av verksamheten utgör
sådan inkomst av näringsverk-
samhet för vilken föreningen är
frikallad från skattskyldighet
enligt 7 § 5 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomst-
skatt.
Som yrkesmässig verksamhet
räknas inte en verksamhet som
bedrivs av en ideell förening eller
ett registrerat trossamfund, när
inkomsten av verksamheten utgör
sådan inkomst av näringsverk-
samhet för vilken föreningen är
frikallad från skattskyldighet
enligt 7 § 5 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomst-
skatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
24 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:260) om
offentlig anställning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:260) om offentlig
anställning att 1–3 och 6 §§ samt punkten 2 av övergångsbestämmelserna
till lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
I denna lag finns särskilda föreskrifter om arbetstagare hos
1. riksdagen och dess myndigheter,
2. myndigheterna under regeringen,
3. kyrkomötet och dess
myndigheter,
4. de allmänna försäkrings-
kassorna.
3. de allmänna försäkrings-
kassorna.
Särskilda föreskrifter om arbetstagare som avses i första stycket 2
finns också i lagen (1994:261) om fullmaktsanställning.
2 §
Följande föreskrifter i lagen
gäller också arbetstagare hos
kommuner, landsting, kommunal-
förbund, församlingar och kyrk-
liga samfälligheter, nämligen
Följande föreskrifter i lagen
gäller också arbetstagare hos
kommuner, landsting och
kommunalförbund, nämligen
23–29 §§ om arbetskonflikter,
42 § första stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också
arbetstagare hos kommuner och landsting.
3 §
Lagen gäller inte
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. biskopar eller präster som
avses i kyrkolagen (1992:300),
4. arbetstagare som är
lokalanställda av svenska staten
utomlands och som inte är svenska
medborgare,
5. arbetstagare som har anvisats
beredskapsarbete eller skyddat
arbete.
3. arbetstagare som är
lokalanställda av svenska staten
utomlands och som inte är svenska
medborgare,
4. arbetstagare som har anvisats
beredskapsarbete eller skyddat
arbete.
För justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden gäller bara 4 §
om bedömningsgrunder vid anställning, 7 § om bisysslor och 23–29 §§
om arbetskonflikter.
6 §
Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta att bara
svenska medborgare får ha
1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen,
2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutövning
eller handläggning av frågor som rör förhållandet till andra stater eller till
mellanfolkliga organisationer,
3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som
är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller
enskilda ekonomiska intressen.
De befogenheter som regeringen
har enligt första stycket 2 och 3
utövas i fråga om arbetstagare hos
riksdagen eller dess myndigheter
av riksdagen eller den myndighet
som riksdagen bestämmer och i
fråga om arbetstagare hos
kyrkomötet eller dess myndigheter
av kyrkomötet eller den myndighet
som kyrkomötet bestämmer.
2. Om det i någon annan lag
eller författning än kyrkolagen
(1992:300) hänvisas till en
föreskrift som har ersatts genom
en föreskrift i denna lag, skall i
stället den nya föreskriften
tillämpas.
De befogenheter som regeringen
har enligt första stycket 2 och 3
utövas i fråga om arbetstagare hos
riksdagen eller dess myndigheter
av riksdagen eller den myndighet
som riksdagen bestämmer.
2. Om det i någon annan lag
eller författning hänvisas till en
föreskrift som har ersatts genom
en föreskrift i denna lag, skall i
stället den nya föreskriften
tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
25 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
I denna lag avses med enhet:
statliga, kommunala och andra
myndigheter, beslutande försam-
lingar i kommuner, landsting och
kyrkliga kommuner samt sådana
bolag, föreningar, samfälligheter
och stiftelser som utgör upp-
handlande enhet enligt 1 kap. 5 §
lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling, med undantag av
företag som har särskilt tillstånd
enligt vad som anges i 4 kap. 1 §
andra stycket den lagen.
I denna lag avses med enhet:
statliga, kommunala och andra
myndigheter, beslutande försam-
lingar i kommuner och landsting,
sådana bolag, föreningar,
samfälligheter och stiftelser som
utgör upphandlande enhet enligt
1 kap. 5 § lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling, med
undantag av företag som har
särskilt tillstånd enligt vad som
anges i 4 kap. 1 § andra stycket
den lagen samt Svenska kyrkans
församlingar och kyrkliga
samfälligheter i fråga om
verksamhet som bedrivs enligt
begravningslagen (1990:1144).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1221) om
införande av stiftelselagen (1994:1220)
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1994:1221) om införande av
stiftelselagen (1994:1220) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §1
För förmögenhetsbildningar som enligt 3 § skall anses som stiftelser
enligt stiftelselagen (äldre stiftelser) gäller stiftelselagen (1994:1220)
med de begränsningar som följer av denna lag.
För sådan egendom som avses i
38 kap. 1 § och 2 § 3, 39 kap. 1 §
samt 41 kap. 1, 23 och 24 §§
kyrkolagen (1992:300) och som är
av stiftelsekaraktär gäller endast
bestämmelserna i 1 kap. 4 §
stiftelselagen.
För sådan egendom som avses i
9 § tredje stycket och 10 § första
stycket lagen (1999:000) om
införande av lagen (1999:000) om
Svenska kyrkan gäller inte
bestämmelserna i stiftelselagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna handlingar till andra
organ än myndigheter för förvaring
Härigenom föreskrivs att 1 och 7 §§ lagen (1994:1383) om
överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än myndigheter
för förvaring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag innehåller bestämm-
elser om överlämnande av
allmänna handlingar till sådana
enskilda organ som avses i 2 kap.
17 § tryckfrihetsförordningen och
om förvaring av dessa handlingar
sedan de överlämnats. I lagen ges
också bestämmelser om sådana
organs skyldighet att pröva fram-
ställningar om utlämnande av all-
männa handlingar enligt reglerna i
tryckfrihetsförordningen och sek-
retesslagen (1980:100).
Denna lag innehåller bestämm-
elser om överlämnande av
allmänna handlingar till sådana
enskilda organ som avses i 2 kap.
17 § första stycket tryckfrihets-
förordningen och om förvaring av
dessa handlingar sedan de över-
lämnats. I lagen ges också be-
stämmelser om sådana organs
skyldighet att pröva framställ-
ningar om utlämnande av all-
männa handlingar enligt reglerna i
tryckfrihetsförordningen och sek-
retesslagen (1980:100).
I fråga om allmänna handlingar
som förvaras hos Svenska kyrkan
eller någon av dess
organisatoriska delar finns
bestämmelser i lagen (1999:000)
om överlämnande av allmänna
handlingar till Svenska kyrkan och
dess organisatoriska delar för
förvaring, m.m.
7 §
Bestämmelser om rätten att ta del av allmänna handlingar finns i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen.
Bestämmelser om begränsningar i rätten att ta del av allmänna
handlingar och om skyldigheten att iaktta sekretess finns i sekretesslagen
(1980:100).
Av 2 kap. 17 § tryckfrihets-
förordningen och 1 kap. 8 § andra
stycket tredje meningen sekretess-
lagen framgår att ett enskilt organ,
som efter ett beslut enligt denna
lag förvarar allmänna handlingar,
skall jämställas med myndighet i
fråga om befattningen med dessa
handlingar.
Av 2 kap. 17 § första stycket
tryckfrihetsförordningen och
1 kap. 8 § andra stycket tredje
meningen sekretesslagen framgår
att ett enskilt organ, som efter ett
beslut enligt denna lag förvarar
allmänna handlingar, skall jäm-
ställas med myndighet i fråga om
befattningen med dessa
handlingar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
28 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 §, 8 kap. 3 §, 11 kap. 6–8, 10 och
12 §§ skattebetalningslagen (1997:483) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §1
Denna lag gäller vid bestämmande, debitering, redovisning och
betalning av
1. sådan skatt eller avgift som avses i 1 kap. 1 § första stycket
taxeringslagen (1990:324),
2. avgift enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
4. skatt enligt mervärdes-
skattelagen (1994:200),
5. avgift enligt lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift,
6. skattetillägg och försenings-
avgift i fråga om sådan skatt eller
avgift som avses i 1–5,
förseningsavgift enligt fastighets-
taxeringslagen (1979:1152) samt
kontrollavgift enligt lagen
(1998:514) om särskild
skattekontroll av torg- och
marknadshandel m.m., och
7. ränta på skatt, skattetillägg
eller avgift som avses i 1–6.
4. begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:1144),
5. skatt enligt mervärdes-
skattelagen (1994:200),
6. avgift enligt lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift,
7. avgift som avses i lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund,
8. skattetillägg och försenings-
avgift i fråga om sådan skatt eller
avgift som avses i 1–7,
förseningsavgift enligt fastighets-
taxeringslagen (1979:1152) samt
kontrollavgift enligt lagen
(1998:514) om särskild
skattekontroll av torg- och
marknadshandel m.m., och
9. ränta på skatt, skattetillägg
eller avgift som avses i 1–8.
Lagen gäller inte när skatt enligt mervärdesskattelagen skall tas ut för
varor vid import. I sådant fall gäller tullagen (1994:1550).
8 kap.
3 §2
De allmänna skattetabellerna skall ange skatteavdraget på olika
inkomstbelopp, beräknade för en månad eller kortare tid, och grundas på
att
1. inkomsten är oförändrad under inkomståret,
2. arbetstagaren endast kommer att taxeras för den inkomst som anges
i tabellen,
3. arbetstagaren inte skall betala
någon annan skatt eller avgift än
kommunal inkomstskatt, statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster
och avgift enligt lagen
(1994:1744) om allmän
pensionsavgift, och
3. arbetstagaren inte skall betala
någon annan skatt eller avgift än
kommunal inkomstskatt, statlig
inkomstskatt på förvärvsinkoms-
ter, begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:1144),
avgift enligt lagen (1994:1744) om
allmän pensionsavgift och avgift
som avses i lagen (1999:000) om
avgift till registrerat trossamfund,
och
4. arbetstagaren vid inkomsttaxeringen inte medges något annat avdrag
än avdrag för avgift enligt lagen om allmän pensionsavgift och
grundavdrag.
Skattetabellerna skall ange
skatteavdraget med utgångspunkt
från att kommunal inkomstskatt
beräknas efter skattesatser i hela
krontal.
Skattetabellerna skall ange
skatteavdraget med utgångspunkt
från att kommunal inkomstskatt,
begravningsavgift enligt begrav-
ningslagen och avgift som avses i
lagen om avgift till registrerat
trossamfund beräknas efter en
sammanlagd skatte- och
avgiftssats i hela krontal.
Av tabellerna skall också framgå skatteavdraget för den som inte är
skyldig att betala allmän pensionsavgift.
11 kap.
6 §
För en fysisk person som kan få
en A-skattsedel enligt 4 kap. 16 §
skall skattemyndigheten bestämma
tillämplig skattetabell med ledning
av den skattesats som för
inkomståret gäller för den fysiska
personen i hemortskommunen.
För en fysisk person som kan få
en A-skattsedel enligt 4 kap. 16 §
skall skattemyndigheten bestämma
tillämplig skattetabell med ledning
av
1. den skattesats som för
inkomståret gäller för den fysiska
personen i hemortskommunen,
2. den avgiftssats som för
inkomståret gäller för den fysiska
personen enligt begravnings–
lagen (1990:1144), och
3. den avgiftssats som för
inkomståret gäller för den fysiska
personen enligt de uppgifter som
lämnats av ett trossamfund enligt
lagen (1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund.
Beslut om tillämplig skattetabell skall fattas senast den 18 januari
under inkomståret. Om en skattskyldig som tidigare inte har haft inkomst
från vilken skatteavdrag skall göras får sådan inkomst, skall beslut om
tillämplig skattetabell fattas så snart som möjligt.
7 §
Om det i den kommunala
skattesats som gäller för den
skattskyldige ingår öretal över
femtio, tillämpas skattetabellen
med närmaste högre hela krontal.
Annars tillämpas skattetabellen
med närmaste lägre hela krontal.
Om det i summan av de skatte-
och avgiftssatser enligt 6 § första
stycket som gäller för den
skattskyldige ingår öretal över
femtio, tillämpas skattetabellen
med närmaste högre hela krontal.
Annars tillämpas skattetabellen
med närmaste lägre hela krontal.
8 §
Om en skattesats för kommunal
inkomstskatt har ändrats så sent
under december året före
inkomståret att ändringen inte kan
beaktas vid tillämpningen av 6
eller 7 §, skall den tidigare
skattesatsen tillämpas.
Om en skatte- eller avgiftssats
har ändrats så sent under december
året före inkomståret att ändringen
inte kan beaktas vid tillämpningen
av 6 § första stycket eller 7 §, skall
den tidigare skatte- eller avgifts-
satsen tillämpas.
10 §
I slutlig skatt ingår
1. skatt som avses i 1 kap. 1 § första stycket taxeringslagen
(1990:324),
2. egenavgift som avses i 3 kap. lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. skatt som avses i 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
4. sådan mervärdesskatt som
enligt 10 kap. 31 § första stycket
denna lag skall redovisas i
självdeklaration, och
5. avgift som avses i 2 § lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift.
4. begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:1144),
5. sådan mervärdesskatt som
enligt 10 kap. 31 § första stycket
denna lag skall redovisas i
självdeklaration,
6. avgift som avses i 2 § lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift,
och
7. avgift som avses i lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund.
12 §
När den slutliga skatten bestäms gäller att
1. kommunal inkomstskatt
räknas ut i en post med ledning av
den skattesats som för inkomståret
gäller för den skattskyldige i
hemortskommunen, och
2. egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter
debiteras på grundval av uppgifter
om försäkringsförhållanden som
lämnas av den allmänna
försäkringskassan.
1. kommunal inkomstskatt
räknas ut i en post med ledning av
den skattesats som för inkomståret
gäller för den skattskyldige i
hemortskommunen,
2. egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter
debiteras på grundval av uppgifter
om försäkringsförhållanden som
lämnas av den allmänna
försäkringskassan,
3. begravningsavgift enligt
begravningslagen (1990:000)
räknas ut med ledning av den
avgiftssats som för inkomståret
gäller för den skattskyldige enligt
de uppgifter som lämnats för den
församling eller kommun som
avgiften skall betalas till, och
4. avgift som avses i lagen
(1999:000) om avgift till
registrerat trossamfund räknas ut
med ledning av den avgiftssats
som för inkomståret gäller för den
skattskyldige enligt de uppgifter
som lämnats av trossamfundet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 och tillämpas första
gången i fråga om preliminär skatt för inkomståret 2000 och slutlig skatt
enligt 2001 års taxering.
Lagrådets yttrande
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-12-01
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 12 november 1998 (Kulturdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska
kyrkan och dess organisatoriska delar för förvaring, m.m.,
2. lag om Svenska kyrkans personal vid relationsändringen mellan
staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000,
3. lag om skattefrihet för prästlönetillgångar vid 2001 - 2010 års
taxeringar,
4. lag om avgift till registrerat trossamfund,
5. lag om avveckling av stadgad åborätt och landgille,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
7. lag om ändring i äktenskapsbalken,
8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
9. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
10. lag om ändring i kommunala delegationslagen (1954:130),
11. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.
12. lag om ändring i lagen (1979:417) om utdebitering och utbetal-
ning av skatt vid ändring i rikets indelning i kommuner, landsting
och församlingar,
13. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
14. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
15. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343),
16. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter,
17. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
18. lag om ändring i arkivlagen (1990:782),
19. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144),
20. lag om ändring i lagen (1991:482) om införande av folk-
bokföringslagen (1991:481),
21. lag om ändring i kommunallagen (1991:900),
22. lag om ändring i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling,
23. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
24. lag om ändring i lagen (1994:260) om offentlig anställning,
25. lag om ändring i lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt
beteende avseende offentlig upphandling,
26. lag om ändring i lagen (1994:1221) om införande av stiftelse-
lagen (1994:1220),
27. lag om ändring i lagen (1994:1383) om överlämnande av
allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för
förvaring,
28. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Knut Weibull,
hovrättsassessorn Lars Bjurstam, kammarrättsassessorn Christina Otto
och kammarrättsassessorn Birgitta Pettersson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska
kyrkan och dess organisatoriska delar för förvaring, m.m.
2 §
Reservationen i sista ledet av första stycket för det fall att regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat torde
syfta på bestämmelserna i 3 §. Eftersom av dessa bestämmelser framgår
att regeringen får föreskriva att allmänna handlingar får överlämnas till
Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar är
reservationen i förevarande paragraf överflödig och Lagrådet förordar att
den får utgå.
Förslaget till lag om avgift till registrerat trossamfund
2 §
Enligt denna paragraf får regeringen besluta att ett annat registrerat
trossamfund än Svenska kyrkan skall får hjälp med avgiftsuppbörd samt
vidare besluta att ett trossamfund inte längre skall få sådan hjälp. Det får
förutsättas att beslut i fråga om rätt till hjälp kommer att meddelas efter
framställning av det trossamfund som önskar sådan hjälp och kan gå ut
på såväl bifall som avslag. Det framgår sålunda att det är fråga om
förvaltningsbeslut; någon grund för normdelegation torde inte heller
föreligga.
I sitt yttrande över förslaget till lag om trossamfund anmärkte Lagrådet
att det var önskvärt att det, särskilt med hänsyn till det starka skydd som
den särskilda lagstiftningsformen medför, redan i den lagen angavs de
principer enligt vilka frågan om rätt till avgiftsuppbörden skulle prövas.
Under föredragningen av förevarande lagstiftningsärende har blivit
upplyst att arbete pågår med utarbetande av villkor som skall vara
vägledande för beslut om hjälp med avgiftsuppbörden och att det
övervägs att föreskrifter om sådana villkor skall föras in i lagen om
trossamfund.
Den ordning som formellt sett föreslås i förevarande lagstiftningsärende
innebär att regeringen ges en beslutanderätt utan några som helst
riktlinjer från riksdagens sida. Lagrådet utgår emellertid från att
regeringen inte kommer att utnyttja sin beslutanderätt, innan riksdagen
har dragit upp riktlinjer för hur beslutanderätten skall utövas, och har
under denna förutsättning inte något att erinra mot bestämmelsen.
6 och 7 §§
I 6 § föreskrivs en skyldighet för trossamfundet att lämna vissa uppgifter
till Riksskatteverket. Uppgifterna får endast avse sådana personer som
anges i andra stycket. Till dessa hör, enligt andra stycket 2, personer som
har samtyckt enligt 7 § till att betala avgift till trossamfundet. Enligt 7 §
andra stycket krävs inte något "skriftligt samtycke enligt första stycket",
om trossamfundets stadgar innehåller regler om skyldighet för
medlemmarna att betala avgift till trossamfundet i den ordning som gäller
för skatter och avgifter enligt skattebetalningslagen. Meningen synes
emellertid vara, att uppgifterna skall avse även dessa medlemmar. I
motiven framhålls att medlemmarna, genom sitt medlemskap i
trossamfundet, får anses ha samtyckt till att betala avgift i enlighet med
vad som framgår av stadgarna (avsnittet 10.4.3 i lagrådsremissen). För att
det sagda skall framgå av lagtexten kan denna ändras t.ex. enligt
följande.
6 § andra stycket 2 erhåller lydelsen: "har eller anses ha samtyckt enligt
7 § denna lag till att betala avgift till trossamfundet."
7 § andra stycket erhåller lydelsen: "Om trossamfundets stadgar
innehåller regler om skyldighet för medlemmarna att betala avgift till
trossamfundet i den ordning som gäller för skatter och avgifter enligt
skattebetalningslagen (1997:483), anses medlemmarna ha lämnat sådant
samtycke som avses i första stycket."
Förslaget till lag om avveckling av stadgad åborätt och landgille
5 §
Enligt paragrafen får regeringen meddela närmare föreskrifter om
förfarandet vid avvecklingen av åborätten. Eftersom avvecklingen rör
även förhållandet mellan enskilda - olika pretendenter till åborätten - och
såvitt angår förhållandet mellan åborättshavare och det allmänna
föreskrift som ger möjlighet till normdelegation saknas i 8 kap. 7 §
regeringsformen kan det här endast bli fråga om verkställighets-
föreskrifter. Sådana föreskrifter behöver inte ha stöd i lag. Om det anses
önskvärt med en bestämmelse som erinrar om behovet av
verkställighetsföreskrifter bör den utformas just som en sådan erinran.
Lagrådet kan dock inte finna att det finns något behov av bestämmelsen i
förevarande fall och förordar att paragrafen får utgå.
8 §
I första stycket sista meningen föreskrivs att - vid tillämpningen av
äganderättsutredningslagen - landgillejord som inte motsvarar hel
registerfastighet anses ha avskilts genom giltig sämjedelning. Ordet
"avskilts" används dock i 9 § andra stycket den lagen endast med
avseende på samfällighet. Meningen kan förslagsvis ges följande lydelse:
"Motsvarar landgillejord inte hel registerfastighet skall fastigheten anses
delad genom sämjedelning som är giltig."
9 §
Enligt paragrafen skall den som före lagens ikraftträdande hade rätt till
landgille och som lider förlust genom att landgille upphör ha rätt till
"skälig ersättning" av staten. Lagrådet har visserligen lämnat en
motsvarande ersättningsbestämmelse i 11 § lagen om införande av lagen
om Svenska kyrkan opåtalad. Där rörde det sig emellertid om
synnerligen svåröverskådliga förhållanden. I förevarande sammanhang är
förhållandena mera gripbara. Lagrådet förordar att formuleringen i 2 kap.
18 § andra stycket regeringsformen används, dvs att den som lider förlust
genom att landgille upphör "har rätt till ersättning för förlusten av
staten."
Förslaget till lag om ändring i lagen om statlig inkomstskatt
7 § 5 mom.
I vissa av styckena i momentet har registrerade trossamfund jämställts
med ideella föreningar, i andra inte. Enligt den allmänna motiveringen
utgår förslaget från att i princip samma beskattningsregler bör gälla för
Svenska kyrkan och andra registrerade trossamfund som för som för
ideella föreningar. Denna princip är naturlig mot bakgrund av att
skattereglerna inte bör påverka ett trossamfunds beslut om
verksamhetsform. För att lagen skall bli så utformad att den kan antas
tillgodose det angivna syftet bör trossamfund jämställas med förening
också i andra, tredje, femte, sjätte och sjunde styckena i momentet medan
däremot åttonde stycket bör kunna lämnas oförändrat.
7 § 7 mom.
Lagrådet ifrågasätter om inte trossamfund skall jämställas med förening
också i tredje stycket av förevarande moment.
Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.
1 §
Med den ändrade regleringen avseende trossamfundens hjälp med
uppbörd m.m. kan ifrågasättas om inte nu landstingen och landstingens
uttag av skatt bör uttryckligen anges i första stycket. Det kan då inledas
exempelvis på följande sätt: " Skattesatsen för kommuns uttag av
kommunal inkomstskatt och landstings uttag av landstingsskatt samt
avgiftssatsen för uttag av begravningsavgift ...".
3 b §
Vid lagrådsföredragningen har angetts att det kan vara ändamålsenligt att
denna lag, som i huvudsak riktar sig till skattemyndigheterna och
Riksskatteverket, uttömmande reglerar vad som skall gälla i fråga om
utdebitering o.dyl. Det kan dock synas överflödigt att här ta in
bestämmelser som riktar sig till trossamfunden och som återfinns i 6 § i
den föreslagna lagen om avgift till registrerat trossamfund.
4 a §
Bestämmelsen synes, i motsats till vad som gäller enligt 4 § när kommun
är huvudman för begravningsverksamheten, bygga på att någon skuld
som skall återbetalas av trossamfunden inte uppkommer. Då detta inte
kan uteslutas bli fallet, åtminstone övergångsvis, bör övervägas om inte
bestämmelsen och/eller övergångsbestämmelsen bör kompletteras i detta
hänseende.
Förslaget till lag om ändring i lagen om utdebitering och utbetalning av
skatt vid ändring i rikets indelning i kommuner, landsting och
församlingar
Lagrådet ifrågasätter om inte även lagens rubrik bör ändras så att ordet
"församlingar" utgår och rubriken avslutas med orden "kommuner och
landsting".
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
1 kap. 8 §
Det bör understrykas att bestämmelser om Svenska kyrkan finns dels -
såvitt avser begravningsverksamhet och kulturminnesvård som det utgår
statliga bidrag till - i bilagan vartill andra stycket första meningen
hänvisar, dels i den föreslagna nya meningen.
Med det föreslagna tillägget blir andra stycket besvärande långt och det
handlar om två helt disparata typer av regleringar. Lagrådet förordar att
stycket delas och att ett nytt tredje stycke ges följande lydelse. "Ett
enskilt organ som med stöd av lagen (1994:1383) om överlämnande av
allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för förvaring
förvarar sådana handlingar skall vid tillämpningen av denna lag
jämställas med myndighet såvitt avser befattningen med dessa
handlingar. Detsamma gäller Svenska kyrkan och dess organisatoriska
delar såvitt avser befattningen med allmänna handlingar som förvaras
med stöd av lagen (1999:000) om överlämnande av allmänna handlingar
till Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för
förvaring, m.m."
Genomförs den föreslagna ändringen bör hänvisningarna i 7 § tredje
stycket respektive 6 § tredje stycket i de angivna lagarna ändras.
7 kap. 15 §
Genom den föreslagna ändringen i bilagan kommer vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätten att ta del av handlingar att i
tillämpliga delar gälla också handlingar hos Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar som rör verksamhet som bedrivs enligt
begravningslagen. Sådana handlingar får antas kunna komma att
innehålla känsliga uppgifter om de avlidnas och åtminstone indirekt
också om deras anhörigas tillhörighet till trossamfund. Det framgår inte
om några överväganden gjorts angående behovet av sekretess för sådana
uppgifter. Något direkt motsvarande sekretesskydd är f.n. inte föreskrivet
i sekretesslagen; det är ovisst om något skydd kan följa av 7 kap. 15 §
första stycket sekretesslagen och det förordnande som meddelats i 2 b §
sekretessförordningen för bl.a. Svenska kyrkans församlingars
ministerialböcker (jfr prop. 1990/91:153 s. 127 f). Lagrådet, som saknar
underlag för att bedöma frågan, hemställer att den uppmärksammas
under det fortsatta beredningsarbetet.
Förslaget till lag om ändring i lagen om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter
6 §
I punkten 6) i paragrafen finns redan bestämmelser om kommuns eller
annan menighets förvärv av mark för begravningsplats eller för sådant
ändamål som enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen medför att
byggnad för ändamålet skall anses som specialbyggnad; det senare gäller
bl.a. ecklesiastikbyggnader såsom bårhus, krematorium och byggnad som
används för skötsel av allmän begravningsplats. Nu föreslås under 10) en
ny bestämmelse om förvärv av mark för allmänna begravningsplatser
eller specialbyggnad som är bårhus, krematorium eller byggnad som
används för skötsel av allmän begravningsplats. Bestämmelsen i 10) får
antas syfta på församlingars och kyrkliga samfälligheters förvärv av
mark för begravningsplatser m.m.; dessa har hittills inkluderats i
begreppet (kyrklig) kommun i 6). Det bör framgå av den nya
bestämmelsen att där avses andra förvärv än under 6). Ehuru det är
störande kan det möjligen accepteras att punkten 10 ges en mer modern
utformning än punkten 6) utan att den senare ändras. Den föreslagna
formuleringen synes dock ha blivit alltför komprimerad. Lagrådet
förordar att punkten 10 ges följande lydelse: "10) förvärv som annan än
som avses under 6) gör av mark för allmän begravningsplats eller mark
för sådan specialbyggnad enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen som
är bårhus, krematorium eller byggnad som används för skötsel av allmän
begravningsplats."
En helt annan fråga är om begreppet bårhus över huvud taget skall
användas under rubriken ecklesiastikbyggnad i fastighetstaxeringslagen
och i förevarande bestämmelse. Med bårhus avses uppenbarligen i den
diskussion som äger rum i anslutning till relationsändringen sådana
lokaler för förvaring av döda som finns i anslutning till sjukhus och inte,
som antagligen var fallet när fastighetstaxeringslagen kom till,
kyrkogårdsbyggnader.
Förslaget till lag om ändring i lagen om kulturminnen m.m.
4 kap. 9 §
De villkor som länsstyrelsen enligt det nya andra stycket skall kunna
ställa torde vara att hänföra till åtgärder för att reparera eller ändra ett
föremål eller för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör
hemma. Detta bör framgå. Eftersom ordet "ändra" används parallellt med
andra verb bör allt betecknas som åtgärder. Lagrådet förordar att andra
stycket får följande lydelse: "Länsstyrelsen får i fråga om första stycket 3
och 4 ställa de villkor --- föranleder åtgärden. Villkoren får avse hur
åtgärden skall ---."
16 §
Under föredragningen har anmälts att första stycket bör lyda: "Svenska
kyrkan har rätt till viss ersättning av staten för kulturhistoriskt
motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga
kulturminnena."
Lagrådet har inte något att erinra mot denna formulering.
Förslaget till lag om ändring i begravningslagen
2 kap. 4 §
Rätten till gravsättning på en allmän begravningsplats skall enligt första
stycket inte vara beroende av att den avlidne tillhör visst trossamfund
men detta gäller dock enligt andra stycket inte för rätten till gravsättning
på en sådan särskild gravplats som avses i 2 § första stycket. Andra
stycket bör kunna tolkas som att det ger en rätt men inte medför tvång för
huvudmannen att kräva tillhörighet till visst trossamfund; även den som
är ateist och inte är medlem av något trossamfund bör rimligen kunna ha
rätt att gravsättas på en särskild gravplats, avskild från gravar med
religiösa symboler.
9 kap. 4 §
Såvitt gäller fastställandet av begravningsavgift kommer ett beslut härom
av en församling inte längre att kunna angripas såsom tidigare skett av ett
beslut av en kyrkokommun genom begäran om laglighetsprövning. I de
fall kommunen är huvudman för begravningsverksamheten står dock
alltjämt denna möjlighet till buds. Det är självfallet otillfredsställande
dels att denna typ av beslut av en församling i fortsättningen inte skall
kunna prövas, dels att det blir en obalans i rätten till prövning beroende
på vem som är huvudman för begravningsverksamheten. Dessa
förhållanden kommer för den enskilde att framstå som särskilt tydliga i
och med att avgifterna till verksamheten kommer att särredovisas på
slutskattebeskedet.
Medlemmar i Svenska kyrkan kommer fortsättningsvis att genom val
- och ev. genom en inomkyrklig överklagandeordning - kunna påverka
avgifterna för begravningsverksamheten. För dem som inte är med-
lemmar i Svenska kyrkan har föreslagits en ordning med ombud och
samrådsverksamhet som avses öka inflytandet för dessa grupper. Om
detta, tillsammans med länsstyrelsens tillsynsverksamhet, kan ersätta de
nuvarande möjligheterna till laglighetsprövning har Lagrådet svårt att ha
någon uppfattning om. Lagrådet har för sin del i nuläget inte någon egen
lösning på frågan om prövningsmöjligheterna men förutsätter att den
följs noga och att, om behov av prövning visar sig föreligga, regeringen
återkommer med förslag till sådan.
9 kap. 7 och 10 §§
Avsikten synes vara att tjänster skall tillhandahållas kostnadsfritt av den
som förvaltar en allmän begravningsplats, oavsett om han är huvudman
för begravningsverksamhet eller ej: hans kostnader ersätts sedan enligt
10 § av den huvudman som avses i 6 §. På grund härav bör 7 § ges
följande lydelse: "De tjänster som anges i 6 § skall utan kostnad för
dödsboet tillhandahållas även av annan som förvaltar en allmän
begravningsplats än den huvudman som avses i 6 §, om den avlidne kan
beredas gravplats där."
Första meningen i 10 § bör därvid ges följande lydelse: "En huvudman
som avses i 6 § skall ersätta den som har tillhandahållit tjänster enligt
7 §."
12 §
Enligt paragrafen fastställer regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer årligen de belopp med vilka ersättning skall
betalas för de tjänster som anges i 6 §. Det är oklart på vilken grund ett
sådant bemyndigande anses kunna meddelas. I den allmänna
motiveringen anförs att de uppgifter som församlingarna och de kyrkliga
samfälligheterna anförtros som huvudmän för begravningsverksamheten
utgör myndighetsutövning och att clearingtaxan därför inte enligt 8 kap.
2 eller 3 § regeringsformen behöver fastställas i lag. Det kan inte antas att
därmed avses myndighetsutövning i vedertagen mening, såsom
exempelvis brottsrekvisitet i 20 kap. 1 § brottsbalken. De olika tjänster
som ingår i begravningsverksamhet kan inte anses som myndighets-
utövning, annat än möjligen i fråga om tilldelning av gravplats, och
myndighetsutövning är också något som typiskt sett faller under
lagkravet i 8 kap. 3 § regeringsformen. Det återgivna motivuttalandet
synes snarare åsyfta att den kyrkliga begravningsverksamheten
tillgodoser allmänna intressen och att församlingar och kyrkliga
samfälligheter därför skulle såvitt avser denna verksamhet vara
underordnade regeringen. En följd av detta skulle i så fall kunna vara att
föreskrifter om deras åligganden skulle kunna meddelas av regeringen
med stöd av restkompetensen enligt 8 kap. 13 § första stycket 2
regeringsformen.
Det uppdrag som lämnats församlingarna och de kyrkliga
samfälligheterna i fråga om begravningsverksamheten är ett resultat av
den historiska kompromissen i samband med relationsändringen och det
synes inte möjligt att jämföra detta uppdrag med andra allmänna
uppgifter som överlämnats åt enskilda rättssubjekt, exempelvis Svensk
bilprovning. Församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna är enskilda
rättssubjekt och det får anses att deras åligganden även i fråga om
begravningsverksamheten i princip skall regleras genom lag. Härtill
kommer att vissa kommuner är huvudmän för begravningsverksamheten
och kommunernas åligganden måste regleras i lag enligt 8 kap. 5 § eller i
föreskrifter meddelade på grund av delegation enligt 8 kap. 7 §
regeringsformen; något stöd för sådan delegation finns inte.
Närmare till hands ligger att anse det vara fråga om sådana föreskrifter
om avgifter som avses i 8 kap. 9 § andra stycket, men sådana skall avse
förhållandet mellan enskilda och det allmänna, och det är inte heller
träffande att betrakta de föreslagna clearingavgifterna ur denna
synvinkel.
Enligt Lagrådets mening är det snarare fråga om en extensiv tillämpning
av möjligheterna att meddela föreskrifter om verkställighet av lag enligt
8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen. Som sådana menar
Lagrådet att de kan godtas, eftersom det får anses framgå av lagen att det
skall vara fråga om schabloniserade självkostnader och de tjänster som är
i fråga är angivna i 6 §. Det framstår som orimligt att riksdagen skulle
årligen syssla med att fastställa ersättningsbeloppen.
10 kap. 2 §
Lagrådet erinrar om vad som anförts under 7 kap. 15 § om behovet av
sekretess för uppgifter om enskilds förhållanden. Någon skada synes
dock inte kunna uppkomma av att låta ett sådant ombud som avses i
paragrafen få del av eventuellt sekretessbelagda uppgifter.
10 kap. 7 §
På bemyndigandet enligt förevarande paragraf kan läggas liknande
synpunkter som på bemyndigandet enligt 9 kap. 12 §.
Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen
11 kap. 6, 10 och 12 §§
I alla dessa paragrafer uppkommer problemet att begravningsavgift till
kommuner och till församlingar såvitt avser dem som inte tillhör Svenska
kyrkan redovisas separat medan begravningsavgiften ingår i
kyrkoavgiften för dem som är medlemmar i Svenska kyrkan. Detta kan
markeras med att efter orden begravningslagen (1990:1144) förs in ",
om den inte ingår i avgiftssatsen enligt 3," (6 § punkten 2), ", om den inte
ingår i avgiften enligt 7," (10 § punkten 4) respektive ", som inte ingår i
avgift enligt 4," (12 § punkten 3).
Övriga lagförslag
Lagrådet har inte något att erinra mot förslagen.
Kulturdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 december 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Åsbrink, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall,
Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson,
Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet Ulvskog
Regeringen beslutar proposition 1998/99:38 Staten och trossamfunden –
begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen,
avgiftsbetalningen, m.m.
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag om överlämnande av
allmänna handlingar till
Svenska kyrkan eller
någon av dess
organisatoriska delar för
förvaring, m.m.
3 §
Lag om avgift till
registrerat trossamfund
6 §
Lag om ändring i
begravningslagen
(1990:1144)
9 kap. 14 §
Senaste lydelse 1997:314.
1 Senaste lydelse 1997:506.
1 Senaste lydelse 1991:181.
2 Senaste lydelse 1984:1061.
1 Senaste lydelse 1967:318.
1 Lagen omtryckt 1973:437.
Senaste lydelse av
lagens rubrik 1997:191
3 b § 1992:341.
Senaste lydelse 1992:1583.
Senaste lydelse 1992:1583.
Senaste lydelse 1998:647.
Senaste lydelse 1994:964.
Senaste lydelse 1990:353.
Senaste lydelse 1990:353.
1 Senaste lydelse 1995:1520.
1 Senaste lydelse 1994:1909.
2 Senaste lydelse 1990:1382.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1994:1384.
3 Senaste lydelse 1997:991.
4 Senaste lydelse 1998:000.
5 Senaste lydelse 1994:1384.
6 Senaste lydelse 1994:86.
7 Senaste lydelse 1998:205.
8 Senaste lydelse 1998:857.
9 Senaste lydelse 1998:1215.
1 Lagen omtryckt 1983:143.
2 Senaste lydelse 1997:523.
3 Senaste lydelse 1998:000.
1 Senaste lydelse 1987:163.
1 Senaste lydelse 1995:560.
2 Senaste lydelse 1995:560.
3 Senaste lydelse 1995:72.
1 Senaste lydelse 1994:1385.
2 Senaste lydelse 1994:1385.
3 Senaste lydelse 1994:1385.
4 Senaste lydelse 1994:1386.
5 Senaste lydelse 1994:1385.
1 Senaste lydelse 1991:496.
2 Senaste lydelse 1991:496.
3 Senaste lydelse 1991:496.
4 Senaste lydelse 1991:496.
5 Senaste lydelse 1991:496.
6 Senaste lydelse 1997:996.
1 Lagen omtryckt 1997:1068.
1 Senaste lydelse 1995:1460.
1 Senaste lydelse 1998:516.
2 Senaste lydelse 1997:953.
Senaste lydelse 1997:314.
1 Senaste lydelse 1997:506.
1 Senaste lydelse 1991:181.
1 Senaste lydelse 1967:318.
1 Lagen omtryckt 1973:437.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1997:191.
Senaste lydelse 1992:1583.
Senaste lydelse 1992:1583.
Senaste lydelse 1992:341.
Senaste lydelse 1998:647.
Senaste lydelse 1994:964.
Senaste lydelse 1990:353.
Senaste lydelse 1990:353.
1 Senaste lydelse 1995:1520.
1 Senaste lydelse 1994:1909.
2 Senaste lydelse 1990:1382.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1994:1384.
3 Senaste lydelse 1997:991.
4 Senaste lydelse 1997:522.
5 Senaste lydelse 1994:1384.
6 Senaste lydelse 1994:86.
7 Senaste lydelse 1994:86.
8 Senaste lydelse 1998:1215.
1 Lagen omtryckt 1983:143.
2 Senaste lydelse 1997:523.
3 Lydelse enligt prop. 1998/99:15.
1 Senaste lydelse 1987:163.
1 Senaste lydelse 1995:560.
2 Senaste lydelse 1995:560.
3 Senaste lydelse 1995:72.
1 Senaste lydelse 1994:1385.
2 Senaste lydelse 1994:1385.
3 Senaste lydelse 1994:1385.
4 Senaste lydelse 1994:1386.
5 Senaste lydelse 1994:1385.
1 Senaste lydelse 1991:496.
2 Senaste lydelse 1991:496.
3 Senaste lydelse 1991:496.
4 Senaste lydelse 1991:496.
5 Senaste lydelse 1991:496.
6 Senaste lydelse 1997:996.
1 Lagen omtryckt 1997:1068.
1 Senaste lydelse 1995:1460.
1 Senaste lydelse 1998:516.
2 Senaste lydelse 1997:953.
Prop. 1998/99:38
8
1
Prop. 1998/99:38
8
95
94
459
94
95
97
95
95
95
134
460
95
95
161
460
95
95
163
460
95
95
179
263
95
95
207
460
95
95
216
460
95
95
236
95
95
95
248
263
95
95
254
263
255
263
95
95
261
460
95
95
276
263
282
95
Prop. 1998/99:38
Bilaga 1
Prop. 1998/99:38
Bilaga 1
284
460
Prop. 1998/99:38
Bilaga 2
Prop. 1998/99:38
Bilaga 2
294
460
Prop. 1998/99:38
Bilaga 3
Prop. 1998/99:38
Bilaga 3
306
460
Prop. 1998/99:38
Bilaga 4
Prop. 1998/99:38
Bilaga 4
342
460
Prop. 1998/99:38
Bilaga 5
Prop. 1998/99:38
Bilaga 5
366
460
Prop. 1998/99:38
Bilaga 6
Prop. 1998/99:38
Bilaga 6
448
460
Prop. 1998/99:38
Bilaga 7
Prop. 1998/99:38
Bilaga 7
457
460
Prop. 1998/99:38
Bilaga 8
Prop. 1998/99:38
Bilaga 8
Prop. 1998/99:38
Prop. 1998/99:38
459
95