Post 5810 av 7180 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:1 ·
Hämta Doc ·
Budgetpropositionen för 2000
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 1/9
Internationellt bistånd
7
Förslag till statsbudget för 2000
Internationellt bistånd
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd 9
2.1 Omfattning 9
2.2 Utgiftsutveckling 9
3 Verksamhetsområde A Internationellt utvecklingssamarbete 11
3.1 Mål 11
3.2 Resultatbedömning 11
3.3 Prioriteringar 13
3.4 Omfattning 19
3.5 Revisionens iakttagelser 20
3.6 Anslag 20
A1 Biståndsverksamhet 20
A1.1 Multilateralt utvecklingssamarbete 21
A1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete 35
A1.3 Övrigt 54
A2 (1999) Biståndsförvaltning 58
A2 (2000) Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete
(Sida) 58
A3 (2000) Nordiska Afrikainstitutet 59
4 Verksamhetsområde B Samarbete med Central- och Östeuropa 61
4.1 Omfattning 61
4.2 Resultatbedömning 62
4.3 Revisionens iakttagelser 62
4.4 Åtgärder utanför utgiftsområdet 62
4.5 Verksamheten avseende Samarbete med Central- och Östeuropa 63
4.6 Anslag 69
B1 Samarbete med Central- och Östeuropa 70
B2 Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier 72
Tabellförteckning
Anslagsbelopp 7
2.1 Utgiftsutvecklingen inom utgiftsområde 7 10
3.1 Biståndsram, avräkningar och biståndsanslag 20
3.2 Anslagsutvecklingen 20
3.3 Anslaget A1 Biståndsverksamhet 20
3.4 Utgående reservation på anslaget A1 Biståndsverksamhet 21
3.5 Anslagsposten A1.1 Multilateralt utvecklingssamarbete 21
3.6 Basbudgetstöd till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 1996-1999 samt
beräknat 2000 23
3.7 Internationella finansieringsinstitutioner 26
3.8 Övrigt multilateralt samarbete 29
3.9 Anslagsposten A1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete 36
3.10 Delposten Särskilda utvecklingsprogram 36
3.11 Landramar, gällande 1999 samt planerade 2000 37
3.12 Utvecklingssamarbete genom enskilda organisationer 44
3.13 Anslagsposten A1.3 Övrigt 54
3.14 Bemyndiganden om ekonomiska förpliktelser inom det multilaterala
utvecklingssamarbetet 56
3.15 Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser inom det bilaterala
utvecklingssamarbetet 57
3.16 Anslagsutvecklingen 58
3.17 Beräkning av anslagen för 2000 58
3.18 Anslagsutvecklingen 59
4.1 Utgiftsutveckling för medel till verksamhetsområde B Samarbete med Central-
och Östeuropa 61
4.2 Beräknad anslagsöversikt för Samarbetet med Central- och Östeuropa 69
4.3 Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser verksamhetsområde B Samarbete
med Central- och Östeuorpa 69
4.4 Anslagsutveckling för B1 Samarbete med Central och Östeuropa 70
4.5 Anslagsutveckling för B2 Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för
finansiellt stöd och exportkreditgarantier 72
Diagramförteckning
4.1 Fördelning av det svenska stödet 1989–1998 65
4.2 Fördelning på länder av det ackumulerade stödet till Central- och Östeuropa
1989–1998 68
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. fastställer biståndsramen för internationellt
utvecklingssamarbete till 0,72 procent av
vid budgeteringstillfället beräknad
bruttonationalinkomst (BNI) för 2000,
2. bemyndigar regeringen att för verksamhet
inom reservationsanslaget A1
Biståndsverksamhet under år 2000 göra
utfästelser och åtaganden som inklusive
tidigare gjorda åtaganden medför utgifter
efter år 2000 om högst 37 407 000 000
kronor (avsnitt 3.6 Anslag, A1
Biståndsverksamhet, Bemyndigande om
ekonomiska förpliktelser),
3. bemyndigar regeringen att för verksamhet
inom reservationsanslaget A1
Biståndsverksamhet under år 2000 ikläda
staten betalningsansvar i form av statliga
garantier till ett belopp inklusive tidigare
ställda garantier om högst 12 000 000 000
kronor (avsnitt 3.6 Anslag, A1.2 Bilateralt
utvecklingssamarbete, Medelsfördelning
och anslagsstruktur),
4. bemyndigar regeringen att för verksamhet
inom reservationsanslaget B1 Samarbete
med Central- och Östeuropa under år 2000
göra utfästelser och åtaganden som
inklusive tidigare gjorda åtaganden medför
utgifter efter år 2000 om högst 750 000 000
kronor (avsnitt 4.6 Anslag,
Bemyndiganderam),
5. bemyndigar regeringen att för verksamhet
inom reservationsanslaget B2 Avsättning för
förlustrisker vad avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier under år 2000
ikläda staten betalningsansvar i form av
statliga garantier för finansiellt stöd till
länder i Central- och Östeuropa till ett
belopp om högst 150 000 000 kronor
(avsnitt 4.6 anslag B2),
6. för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
enligt följande uppställning:
Anslagsbelopp
Tusental kronor
Anslag
Anslagstyp
Anslagsbelopp
A1
Biståndsverksamhet
reservationsanslag
12 060 304
A2
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida)
ramanslag
415 844
A3
Nordiska Afrikainstitutet
ramanslag
10 761
B1
Samarbete med Central- och Östeuropa
reservationsanslag
725 000
B2
Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier
reservationsanslag
25 000
Summa
13 236 909
2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
2.1 Omfattning
Utgiftsområdet Internationellt bistånd omfattar
verksamhetsområdena A Internationellt
utvecklingssamarbete respektive B Samarbete
med Central- och Östeuropa.
Förvaltningsmyndigheter inom utgiftsområdet
är Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (Sida) och Nordiska
Afrikainsitutet (NAI).
Internationellt utvecklingssamarbete
Det överordnade målet för Sveriges
internationella utvecklingssamarbete är att höja
de fattiga folkens levnadsnivå. De sex av
riksdagen fastlagda biståndspolitiska målen – att
bidra till resurstillväxt, ekonomisk och social
utjämning, ekonomisk och politisk
självständighet, demokratisk samhällsutveckling,
en framsynt hushållning med naturresurser och
omsorg om miljön samt jämställdhet mellan
kvinnor och män – samverkar för att bidra till
det övergripande målet.
Samarbete med Central- och Östeuropa
De av riksdagen fastslagna målen för samarbetet
med Central- och Östeuropa är att främja en
säkerhetsgemenskap, fördjupa demokratins
kultur, stödja en socialt hållbar ekonomisk
omvandling samt stödja en miljömässigt hållbar
utveckling. Ett jämställdhetsperspektiv skall
prägla hela samarbetet.
Ramen för utgiftsområdet
Ambitionen är att Sverige åter skall uppnå
enprocentmålet för biståndsramen när de
statsfinansiella förutsättningarna för detta
föreligger. Biståndsramen år 2000 beräknas till
14 299 miljoner kronor, vilket motsvarar 0,72
procent av prognostiserad
bruttonationalinkomst (BNI). I förhållande till
regeringens ekonomiska vårproposition
1998/99:100 är ramen uppjusterad, dels på grund
av en förändrad definition av BNI, dels på grund
av en reviderad prognos. Det föreslagna beloppet
för verksamhetsområde A nedan är i förhållande
till biståndsramen minskat med avräkningar,
vilka beskrivs närmare i avsnitt 3.4.
Vad gäller samarbetet med Central- och
Östeuropa har ingen förändring skett i
förhållande till vårpropositionen.
2.2 Utgiftsutveckling
Tabell 2.1 Utgiftsutvecklingen inom utgiftsområde 7
Miljoner kronor (löpande priser)
Utfall
1998
Anslag
1999
Utgifts-
prognos
1999
Förslag
anslag
2000
Beräknat
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
A. Internationellt utvecklingssamarbete
10 790
11 150
11 260
12 487
13 458
14 326
B. Samarbete med Central- och Östeuropa
689
750
835
750
900
0
Totalt för utgiftsområde 7
11 479
11 900
12 095
13 237
14 358
14 326
3 Verksamhetsområde A Internationellt
utvecklingssamarbete
3.1 Mål
Det övergripande målet för det svenska
utvecklingssamarbetet är att höja de fattiga
folkens levnadsnivå. Målet har uttytts i sex
delmål för utvecklingssamarbetet som fastställts
av riksdagen, nämligen att bidra till:
- resurstillväxt,
- ekonomisk och social utjämning,
- ekonomisk och politisk självständighet,
- demokratisk samhällsutveckling,
- framsynt hushållning med naturresurser
och omsorg om miljön och
- jämställdhet mellan kvinnor och män.
3.2 Resultatbedömning
Inom det bilaterala utvecklingssamarbetet görs
kontinuerligt analyser av resultaten på olika
nivåer – nationellt, sektoriellt och avseende
enskilda insatser, exempelvis i
landstrategiprocessen. I Sveriges internationella
utvecklingssamarbete, Årsbok 1999, lämnas en
utförlig redogörelse för verksamhet och resultat
fördelat på mål, länder och verksamhetsgrenar.
Riksdagen har i ett tillkännagivande till
regeringen (bet.1998/99:UU2, rskr.1988/99:73)
framhållit värdet av vetskapen om att den
svenska riksdagen följer och värderar situationen
och utvecklingen när det gäller mänskliga
rättigheter och demokrati i mottagarländerna för
svenskt bistånd och i linje med detta anfört
vikten av årlig rapportering. Denna rapportering
kommer att ingå i Årsbok 1999 som dels en
fylligare landrapportering, dels ett avsnitt
bestående av en redogörelse för utvecklingen i de
viktigaste samarbetsländerna.
För att utvärdera effekterna av det svenska
utvecklingssamarbetet skulle en bedömning
behöva göras dels av utvecklingen i de
mottagande länderna med avseende på målen,
dels av hur av Sverige bidragit till utvecklingen.
Det är dock svårt att särskilja resultaten av
utvecklingssamarbete generellt och av de svenska
insatserna speciellt. Denna problematik har
behandlats i Världsbankens rapport Assessing Aid
What Works, What Doesn't and Why?
Utrikesdepartementet avser dock att försöka
utveckla resultatinformationen för
utvecklingssamarbetet.
Nedan redovisas exempel på hur regeringen
och Sida arbetar för att uppnå effektmålen i
utvecklingssamarbetet.
Höja de fattiga folkens levnadsnivå. Det s.k.
fattigdomsmålet är det övergripande målet för
svenskt utvecklingssamarbete. De sex
biståndspolitiska målen skall samverka för att
bidra till detta. Regeringen överlämnade 1997 till
riksdagen den s.k. fattigdomsskrivelsen som visar
på hur Sveriges utvecklingssamarbete kan stärkas
för att bidra till fattigdomsbekämpning.
Skrivelsen tjänar som styrinstrument för hela det
svenska utvecklingssamarbetet. Sida antog i
slutet av 1996 ett handlingsprogram för att stödja
bärkraftig försörjning och bekämpa fattigdom.
Under 1998 har Sida utarbetat riktlinjer för
hur handlingsprogrammet skall tillämpas för
landstrategiprocessen. Ett arbete pågår med att
integrera Sidas fyra handlingsprogram
(fattigdomsbekämpning, miljö, jämställdhet och
demokrati) i styrinstrument och utbildning.
Utrikesdepartementet och Sida har inlett en
dialog med Världsbanken och regeringen har
beslutat om ett stöd till framtagandet av
Världsbankens rapport World Development
Report 2000/01 som kommer att behandla
fattigdom. Stödet inriktas på finansiering av
studier för att få de fattigas egna synpunkter
redovisade och på konsultationsmöten i olika
regioner samt med FN-systemet.
Utrikesdepartementet och Sida deltar aktivt i
OECD/DAC:s nätverk för fattigdomsfrågor,
vilket syftar till att ta fram riktlinjer för hur
biståndet effektivt kan bidra till
fattigdomsbekämpning.
Inom FN har Sverige verkat för att FN-
organens planering skall få en starkare inriktning
på fattigdomsbekämpning. Flera stora FN-
organisationers styrelser har nyligen, bl.a. genom
svenskt agerande, fattat beslut om nya strategier,
för fördelning av resurser som är mer
fördelaktiga för minst utvecklade länder. Den
ökande fattigdomsinriktningen gäller även val av
länder med fokus på de minst utvecklade
länderna och på Afrika, t.ex. ökad betoning av
utvecklingsaspekterna i det humanitära
biståndet. För att stärka genomslagsförmågan
har Sverige prioriterat stöd till reformeringen av
FN:s utvecklingssamarbete, i synnerhet de
reformförslag som lett till en ökad fokusering på
operativ verksamhet på landnivå liksom på att
FN:s fonder och program utvecklar nya
resultatbaserade budgetsystem som löper över
flera år. Inom EU verkar Sverige för
effektivisering och öka kvalitet i
gemenskapsbiståndet, vars mål stämmer väl
överens med svenska målsättningar.
Resurstillväxt. Grunden för
fattigdomsbekämpning är en långsiktig tillväxt
som når de fattiga. Det gäller både att öka
tillväxten, påverka dess innehåll, så att den t.ex.
blir mer sysselsättningsintensiv, och stärka de
fattigas möjligheter att bidra till och ta del av
tillväxten. Makroekonomisk balans och
nödvändiga strukturförändringar främjas genom
såväl stöd till ekonomiska reformer och
förvaltningsbistånd som stöd till utbyggnad av
fysisk infrastruktur. Men det handlar också om
att stödja primärskola och primärhälsovård för
att öka de fattigas möjligheter att delta i arbets-
och samhällslivet. Även stärkande av universitet
och forskning är en förutsättning för långsiktig
tillväxt.
Som ett led i detta arbetar Sida även för att
stärka förutsättningarna för ett
konkurrenskraftigt näringsliv, bl.a. genom
kompetensutveckling, affärsutveckling och
kapitalförsörjning. Regeringen har under 1999 på
förslag från Sida beslutat om en
försöksverksamhet med fristående garantier som
komplement till u- och biståndskrediter.
Swedfund International AB, har också en viktig
uppgift att genom riskkapitalsatsningar bidra till
utveckling av bärkraftiga företag i
samarbetsländerna.
Ekonomisk och politisk självständighet. Det s.k.
oberoendemålet har skiftat fokus sedan det
beslutades som biståndspolitiskt mål. Efter
avkoloniseringen har innebörden alltmer blivit
att samarbetsländerna aktivt och självständigt
skall kunna delta i världssamfundet. För att detta
skall vara möjligt krävs bl.a. att de fattigaste
ländernas skulder nedbringas till hållbara nivåer.
Sverige har hört till de mest aktiva på detta
område och har bl.a. förespråkat snabbare och
mer generösa skuldlättnader under
Världsbankens och Internationella valutafondens
gemensamma skuldinitiativ (HIPC). Sverige har
också gett betydande finansiella bidrag till andra
skuldlättnadsmekanismer och till olika program
för att stärka de fattigaste ländernas kapacitet på
skuldområdet.
Sveriges handelspolitik syftar bl.a. till en ökad
integration av de fattiga länderna i
världsekonomin. Utvecklingssamarbetet har i
ökad utsträckning börjat användas för att stödja
detta genom att på olika sätt utveckla ländernas
kapacitet att delta i internationell handel och att
utnyttja det internationella regelverket.
Ekonomisk och social utjämning – att
åstadkomma en jämnare fördelning av inkomster
och tillgångar som jord, vatten och inkomster,
inklusive en mer jämlik fördelning inom hushåll,
där kvinnor ofta är förfördelade, är viktigt för en
långsiktigt hållbar utveckling i
samarbetsländerna. Utbildning är centralt men
även hälsovård för alla. Flera större integrerade
insatser pågår också i syfte att förbättra
levnadsvillkoren för den fattiga befolkningen på
landsbygden.
Demokratisk samhällsutveckling är ett
prioriterat område. Långsiktiga
institutionsutvecklande insatser har betonats.
Tanken är att integrera demokrati- och MR-
främjande aspekter så långt som möjligt i allt
utvecklingssamarbete och att genomföra
enskilda projekt. Den politiska dialogen med
samarbetsländerna är av stor vikt. Regeringen har
under 1998 presenterat en skrivelse om
demokrati och mänskliga rättigheter i
utvecklingssamarbetet för riksdagen som skall
tjäna som policy inom området och som bl.a.
följts upp genom ett ambitiöst program för
kompetens- och metodutveckling inom
Utrikesdepartementet och Sida. Allt fler länder
har genomfört demokratiska val. På det lokala
planet och i de fattigas vardag har dock mindre
förändrats. Inriktningen på samarbetet styrs
därför i ökad omfattning, mot att stärka det
civila samhället och mot att främja en öppnare
och mer demokratisk kultur. En viktig fråga för
främjandet av demokrati gäller förtroendet för
de folkvalda institutionerna. Världsbankens
styrelse antog med starkt svenskt stöd under
1998 en anti-korruptionsstrategi som bl.a. skall
stödja länder att förbättra den statsfinansiella
hanteringen och rutiner för offentlig
upphandling.
Framsynt hushållning med naturresurser och
omsorg om miljön. Sida har under 1998 följt upp
det handlingsprogram för hållbar utveckling som
antogs 1996. I handlingsprogrammet ingick en
lång rad punkter för att integrera miljöhänsyn i
biståndet vilka nu praktiskt tagit alla är
genomförda. Under 1998 har Sida arbetat med
att ta fram en strategi för stöd till insatser inom
hållbart utnyttjande av vattenresurser, för
miljömässigt hållbart jordbruk och för hållbart
skogsbruk. En revidering av Sidas
policydokument för hållbart utnyttjande av hav
och kustområden pågår. En policy för urbana
miljöfrågor kommer inom kort att fastställas.
Sida har beslutat att
miljökonsekvensbedömningar skall göras vid
beredning av samtliga insatser. En revidering av
riktlinjerna för miljökonsekvensbedömningar
har gjorts under 1998.
Under 1998 har Sida genomfört ett antal
insatser för att följa upp de internationella
miljökonventionerna. Som grund för det
fortsatta arbetet har strategier utarbetats för
konventionen om biologisk mångfald och för
ökenkonventionen.
Sverige har i FN:s program och fonder samt i
de internationella finansieringsinstitutionerna
fortsatt att verka för att verksamheten skall
genomsyras av hänsyn till miljön och hållbar
utveckling. Särskilda ansträngningar har gjorts
för att globala miljöfrågor skall få större
genomslag i dessa institutioner.
Jämställdhet mellan kvinnor och män. Sida har
skärpt tillämpningen i arbetet med landstrategier
av de anvisningar som finns i Sidas
handlingsprogram för jämställdhet. Sverige har
deltagit aktivt i OECD/DAC:s arbetsgrupp om
jämställdhet och tagit fram riktlinjer för hur
jämställdhet skall genomsyra arbetet inom hälsa,
utbildning och miljö. Sida har inlett ett
samarbete med Nicaragua, Tanzania och
Namibia i syfte att lyfta jämställdhetsarbetet till
hög politisk nivå och gett stöd till ländernas
genomförande av handlingsplanen från FN-
konferensen om kvinnor i Beijing, bl.a. för att ge
stöd till jämställd hetsanalyser av ländernas
nationella budget.
I början av 1999 genomfördes i Afrikanska
utvecklingsbanken ett nordiskt finansierat
seminarium som första steget i en process som
syftar till att höja kompetensen om
jämställdhetsfrågor hos bankens personal och
lägga grunden till en översyn av bankens
jämställdhetspolicy.
Utrikesdepartementet har i en rad
överläggningar med bl.a. Världsbanken, FN och
externa forskare diskuterat metoder för att
anlägga ett jämställdhetsperspektiv generellt på
budgetarbete och ett rättighetsperspektiv på
jämställdhet bl.a. vad gäller kvinnors rätt att
äga/kontrollera och ärva mark.
Utrikesdepartementet har också presenterat en
skiss till en kritisk granskning av hur en
landstrategi skulle se ut om kvinnor och män
uppmärksammades på lika villkor.
Utrikesdepartementet bedrev under 1998
fortsatt kompetensutveckling i syfte att tydligare
integrera jämställdhet i policy och verksamhet
plus insatser för att främja
jämställdhetsperspektivet i multilateralt arbete,
t.ex. genom att framställa könsuppdelad statistik
åt FAO och bedöma hur Afrikabanken kan nå ut
bättre till kvinnor i program som bl.a. stödjer
ekonomiska reformer och jordbruk.
3.3 Prioriteringar
Solidaritet i vårt eget samhällsbyggande måste gå
hand i hand med internationell solidaritet. I en
värld av starka ömsesidiga beroenden, måste
trygghet och välfärd främjas för alla, om
konflikter skall undvikas. U-ländernas
integration i världsekonomin måste underlättas
och stödjas. Genom biståndet bidrar vi till fred,
rättvisa och utveckling i världen.
Biståndet höjs. De nya nationalräkenskaperna
och den goda tillväxten medför en höjning av
både BNP och BNI. Regeringen föreslår att
biståndsanslagen år 2000 ökar med 1,3 miljarder
kronor. Därigenom nås målet om en biståndsram
om 0,72 % av BNI. Dessutom får drygt 2
miljarder kronor av sparade medel användas för
utbetalningar. Sammantaget innebär det en
kraftig expansion av biståndet.
De internationella utvecklingsmålen
En utgångspunkt för utvecklingssamarbetet på
2000-talet är den strategi, Shaping the 21st
Century: The Contribution of Development
Cooperation, som alla viktiga biståndsgivare
antagit och som huvudsakligen bygger på 1990-
talets stora FN-konferenser. Denna strategi har
fattigdomsbekämpning som övergripande mål.
Detta har operationaliserats i ett antal mätbara
mål, de s.k. internationella utvecklingsmålen,
varav det övergripande är att andelen människor
som är extremt fattiga skall reduceras med minst
hälften till år 2015. Det är inte enbart
industriländerna som har enats om detta mål
utan det delas även av t.ex. de afrikanska
regeringarna. Ansvaret för att det uppnås delas
alltså av både fattiga och rika länder.
De internationella utvecklingsmålen är viktiga
därför att de baseras på en lång process med brett
deltagande, har ett universellt stöd, är
operationella och därför möjliga att följa upp. De
speglar också ett synsätt som integrerar frågor
om ekonomisk och social utveckling,
jämställdhet och miljömässigt hållbar utveckling.
Den svenska politiken, som den kommer till
uttryck i regeringens skrivelse De fattigas rätt –
vårt gemensamma ansvar (skr. 1996/97:169)
innefattar alla dessa dimensioner och ser
dessutom demokrati och mänskliga rättigheter
som nödvändiga element i utvecklingsprocessen.
Fattigdomsbekämpning i
utvecklingssamarbetet handlar om att bidra till
förutsättningar för de fattiga att själva ta sig ur
sin fattigdom. Det grundläggande ansvaret ligger
hos de fattiga länderna. Deras vilja och förmåga
att föra en politik som bekämpar fattigdomen är
avgörande. Utvecklingssamarbetets roll är att
understödja men också att påverka en nationell
politik för fattigdomsbekämpning i dialog med
de berörda länderna.
En förutsättning för ett effektivt
utvecklingssamarbete är att utveckla relationer
som i högre grad är jämbördiga och baserade på
ett partnerskap med samarbetsländerna inom ett
bredare område utifrån ömsesidiga intressen och
tydligt redovisade mål. Partnerskapet måste
bygga på ömsesidigt förtroende och
gemensamma värden. Partnerskapets princip är
allmänt erkänd men mycket återstår för att
genomföra den i praktiken. I detta arbete ingår
en ökad lyhördhet för samarbetspartnern, ökat
deltagande och konsultationer med det civila
samhället och näringslivet, öppenhet och
flexibilitet i samarbetet. Det kräver också ökad
samordning av insatser och procedurer mellan
biståndsgivarna och inordnande av
biståndsresurser i samarbetslandets egna system.
I syfte att diskutera hinder och möjligheter att
utveckla partnerskap var Sverige nyligen värd för
en konferens med deltagande från
samarbetsländer, Norden, Världsbanken m.fl.
internationella organ.
Betydande framsteg har under senare år gjorts
av biståndsgivare, FN och Världsbanken i att
utveckla koordineringsinstrument. En stor del av
det bilaterala biståndet äger i dag rum i ett
multilateralt sammanhang.
Tillväxt för de fattiga
Den ekonomiska tillväxten i låginkomstländerna
i tredje världen 1990–1997 var som helhet högre
än under 80-talet. För vissa länder var
förbättringen betydande och de enda länder som
hade en klart sämre utveckling var de som
drabbades av inre konflikter. Under 1998–1999
har den ekonomiska krisen drabbat länder i
Sydostasien och Latinamerika, med kraftigt
minskad tillväxt eller t.o.m. ekonomisk nedgång
som effekt. Därtill har vissa länder drabbats hårt
av naturkatastrofer. Men bilden är ovanligt
splittrad och många länder har fortsatt relativt
stabil tillväxt, främst Kina och Indien, men även
en del afrikanska länder (t.ex. MoVambique,
Uganda, Elfenbenskusten).
De senaste årens ekonomiska kriser har tydligt
visat att de fattiga grupperna drabbas
oproportionerligt hårt och att de sociala
effekterna kan visa sig mycket allvarligare och
svårare att reparera än de ekonomiska. I
Indonesien och Sydkorea beräknas andelen
fattiga ha fördubblats från 10 till 20 % av
befolkningen mellan 1997 och 1998, vilket i
Indonesiens fall innebar att antalet absolut fattiga
ökade med ca 20 miljoner människor.
Även om en återhämtning är på väg, kommer
de sociala effekterna att bestå under lång tid. De
direkta effekterna av ökad arbetslöshet och
minskade inkomster kan relativt lätt repareras
om tillväxten tar fart, men de indirekta
effekterna av att barn tvingas sluta skolan,
kvinnorna får överta försörjningsbördan genom
arbete i den informella sektorn, fattiga
människor tvingas sälja sina egendomar för att
överleva, den sociala sammanhållningen
försämras och kriminaliteten tilltar, tar lång tid
att reparera.
Trots en del positiva tecken under 1990-talet,
inklusive en fortsatt minskning av andelen
fattiga, verkar det som om antalet fattiga ökar
globalt sett. Klyftorna mellan fattiga och rika
länder liksom mellan fattiga och rika grupper
inom länderna fortsätter också att öka. Sociala
indikatorer, förväntad livslängd, barnadödlighet,
skolgång och läskunnighet, som förbättrats
under hela efterkrigstiden, har stagnerat eller
försämrats under 1990-talet. Det finns många
orsaker till detta. Exempelvis den snabba
utbredningen av hiv/aids och det ökade antalet
interna konflikter.
Ett antal studier som gjorts under senare år
pekar på att för att bryta de negativa trenderna
och uppnå de internationella utvecklingsmålen
krävs både en betydligt högre tillväxttakt och en
jämnare fördelning av inkomster och tillgångar.
Det krävs investeringar och tillväxtfrämjande
miljöer men också jordreformer och progressiva
skattesystem. Det krävs nya reformprogram, och
tillväxtstrategier som inkluderar de fattiga redan
från början och som betraktar
fattigdomsbekämpning som en nödvändig del av
en sund ekonomisk politik. De nya
tillväxtstrategierna måste utgå från de prognoser
som redan nu kan göras om
befolkningsutveckling och arbetskraftsutbud för
att motverka ökade sociala problem.
Det svenska utvecklingssamarbetet inriktas på
att i såväl det bilaterala som det multilaterala
samarbetet stödja genomförandet av strategier
och program som befrämjar en tillväxt som
kommer de fattiga till godo. Detta sker både
genom överföring av resurser och genom dialog
och rådgivning. Det är en väl avvägd och till varje
land anpassad kombination av former och
kanaler för utvecklingssamarbete som är det
mest effektiva.
Globaliseringen
Globaliseringen och de nya former den tagit sig
under de senaste 10–15 åren utgör en
utgångspunkt för utvecklingssamarbetet inför
2000-talet. Globalisering avser en rad processer
där frågor av lokal och nationell karaktär i allt
högre grad måste ses i ett globalt sammanhang,
vilket ställer länder och grupper av människor
inför frågor som måste besvaras gemensamt.
Globaliseringen förändrar förutsättningarna för
staters inflytande och ställer ökade krav på såväl
mellanstatligt samarbete som interaktion och
samarbete med det civila samhället och
näringslivet också på den internationella nivån.
Diskussionen om globalisering har i hög grad
handlat om handel och kapitalrörelser men lika
viktiga är den teknologiska utvecklingen, det
internationella utbytet av kultur och
information, uppslutningen kring de mänskliga
rättigheterna liksom effekter på miljön.
Det globala utbytet och förändringar i
nationell politik har medfört välståndsutveckling
i stora delar av världen och bättre levnadsvillkor
för många av världens fattiga. Men vi ser i dag
också risker och problem, t.ex. ökad polarisering,
exkludering av fattiga människor, en
nedbrytning av traditionella nätverk och sociala
strukturer samt en miljöförstöring som hotar
människors hälsa och försörjning.
Globaliseringen ställer utvecklingssamarbetet
inför nya utmaningar. Utvecklingssamarbetet
har en viktig roll när det gäller att utveckla det
gemensamma ansvaret på global nivå samt att
bidra till lösningar av gemensamma problem.
Behovet av en helhetssyn för
utvecklingssamarbetet anpassad till vår tid har
blivit alltmer uppenbart.
Mot denna bakgrund kommer regeringen att
under hösten 1999 tillkalla en parlamentarisk
kommitté för att göra en översyn av Sveriges
internationella utvecklingssamarbete. Syftet med
översynen är att utifrån en solidarisk vision
föreslå åtgärder för att vidareutveckla
utvecklingssamarbetet i en värld präglad av
globalisering och av allt starkare ömsesidiga
beroenden. Översynen skall samtidigt syfta till
att mobilisera förståelse och engagemang för
dessa frågor.
Skuldlättnader och reformprogram
För många av de fattigaste länderna är
skuldbördan ett avgörande hinder för utveckling.
Det var därför ett stort framsteg att G7-mötet i
Köln i juni i år kunde enas om ett förslag till
utvidgning av det s.k. HIPC-initiativet för
skuldlättnader för de fattigaste och mest
skuldtyngda länderna. Den föreslagna
utvidgningen skulle om den genomförs innebära
en mer hållbar lösning av skuldsituationen och
skapa utrymme för att satsa mer resurser på
fattigdomsbekämpning.
Men det är lång väg från ord till handling.
Finansieringsfrågorna måste lösas med
utgångspunkten att det inte får ske på bekostnad
av annat bistånd och att samtliga kreditorer och
givare bidrar. De internationella biståndsflödena
uppvisar en oroväckande nedåtgående trend och
det är oerhört viktigt att utvidgad skuldlättnad
inte medför ytterligare neddragning av biståndet
till de fattigaste länderna. Utrikesdepartementet
har inlett ett projekt för att se över och förbättra
formerna för finansiering av såväl FN:s
verksamhet som några av de multilaterala
utvecklingsbankernas långivning på mjuka
villkor bl.a. genom att utveckla förslag till större
långsiktighet och förutsägbarhet.
Det är också viktigt att förstärka länken
mellan skuldlättnader och
fattigdomsbekämpning. Detta måste ske genom
stöd till reformprogram som drivs av länderna
själva med stark inriktning på social utveckling.
Programmen måste också generera högre tillväxt
som fördelas mer jämlikt. Alla grupper i
samhället måste vara delaktiga och känna
förtroende för programmen, vilket förutsätter
öppenhet och bekämpning av korruption.
I ett stort antal av de fattigaste länderna finns
idag förutsättningar för det. Skuldlättnader bör
ges i former som syftar till att förstärka dessa och
som undviker onödiga nya villkor och nya
parallella system. Det är också viktigt att
skuldlättnader, eller annat bistånd, inte minskar
transparensen i beslutsfattandet och
resursanvändningen. Detta kräver ökad
inriktning på nya biståndsformer som
budgetstöd och sektorprogramstöd. Ett
omfattande arbete med att utveckla dessa
biståndsformer pågår internationellt och Sverige
deltar aktivt i detta.
Utvecklingssamarbetet via EU
Av det multilaterala samarbetet intar Europeiska
gemenskapens (EG) utvecklingssamarbete en
särställning för Sverige. Av det svenska biståndet
går ca 5 % via EG. Genom ett effektivt och
samstämmigt agerande i EU kan vi föra ut
svenskt biståndstänkande både till
Kommissionen och andra medlemsländer. EU
(gemenskapen och medlemsländerna) finansierar
gemensamt över hälften av världens samlade
bistånd.
Under vårt snart femåriga medlemskap har vi
kunnat konstatera att det finns stora brister vad
gäller kvalitet och effektivitet i Kommissionens
genomförande av EG-biståndet. Sverige har bl.a.
påpekat behovet av en sammanhållen
organisation för utvecklingssamarbetet, att
Kommissionen behöver ökad kompetens och
kapacitet på biståndsområdet, att dialogen med
mottagarländerna behöver förbättras liksom
samordningen mellan gemenskapens och
medlemsländernas bistånd. Våra iakttagelser
stämmer väl överens med de slutsatser som
dragits i en utvärdering som genomförts på
initiativ av medlemsländerna och som
färdigställdes under våren 1999.
Vid utvecklingsrådet i maj 1999 ställde
biståndsministrarna krav på Kommissionen att
genomföra förändringar. En handlingsplan skall
upprättas, vilken skall ligga till grund för
reformarbetet och följas upp kontinuerligt av
biståndsministrarna. Genom uppföljningen av
handlingsplanen får medlemsländerna ökade
möjligheter att påverka Kommissionens
genomförande av biståndet. Sverige vill ta tillvara
denna möjlighet att få till stånd reformer och
kommer gemensamt med andra medlemsstater
att aktivt delta i förändringsarbetet, bl.a. genom
att ställa svensk expertis till Kommissionens
förfogande. En svensk strategi har formulerats
gemensamt av Utrikesdepartementet och Sida
för att tydliggöra de svenska prioriteringarna i
detta arbete. De pågående förhandlingarna om
det framtida samarbetet med de 71 AVS-
länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (de
s.k. post-Loméförhandlingarna) utgör också en
unik möjlighet att förnya och förenkla
utvecklingssamarbetet med denna grupp länder.
Demokrati och mänskliga rättigheter
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter
är såväl mål som medel i utvecklingsprocesser.
Demokrati är dessutom en fredlig mekanism för
konfliktlösning. Regeringens skrivelse om
demokrati och mänskliga rättigheter i
utvecklingssamarbetet, som presenterades för
riksdagen 1998, tjänar som riktlinjer inom
området. Allt fler länder har genomfört
demokratiska val, men på det lokala planet och i
de fattigas vardag har mindre förändrats.
Inriktningen på samarbetet styrs därför i ökad
omfattning mot att stärka det civila samhället
och att främja en öppnare och mer demokratisk
kultur. En viktig fråga för främjandet av
demokrati gäller förtroendet för de folkvalda
institutionerna, varför långsiktiga
institutionsutvecklande insatser betonas.
Inriktningen mot ett rättighetsbaserat
utvecklingssamarbete skall stärkas med
utgångspunkt i de internationella
konventionerna om de mänskliga rättigheterna,
som Sverige och samarbetsländerna gemensamt
ratificerat. Frågor om barns rättigheter lyfts fram
som en integrerad del av utvecklingssamarbetet.
Den pågående översynen av barnfrågorna
kommer att redovisas i en skrivelse till riksdagen
år 2001.
Ett starkt och livaktigt civilt samhälle är
fundamentalt i ett lands utveckling. De formella
och icke formella organisationer som utgör en
del av det civila samhället bereder människor en
möjlighet att tillsammans med andra delta i
beslut och påverka sin situation. Samtidigt bidrar
erfarenheterna från att verka tillsammans med
andra i organiserad form till att den
demokratiska kulturen stärks. Svenska enskilda
organisationer har en tydlig förankring i Sverige
och i folkrörelsetraditionen och fyller en viktig
funktion i stärkandet av det civila samhället i
samarbetsländerna. De svenska enskilda
organisationerna har också en viktig roll i
information och opinionsbildning kring
utvecklingsfrågor.
Jämställdhet mellan kvinnor och män
Majoriteten av världens fattiga är kvinnor.
Kvinnor är mycket ekonomiskt aktiva, men ofta
i arbeten som inte ger några inkomster. En
begränsad del av jordens marktillgångar,
finansiella resurser och teknologi ägs eller
kontrolleras av kvinnor. Två tredjedelar av
världens analfabeter är kvinnor. Kvinnor utsätts
på många håll för ett könsrelaterat våld som
sällan beivras, mord, könsstympning, våldtäkter,
påtvingade äktenskap och graviditeter. Kvinnor
med funktionshinder utsätts i större
utsträckning än andra för diskriminering. Endast
ca 10 % av världens parlamentariker är kvinnor,
och beslut som rör kvinnor fattas världen över
huvudsakligen av män.
Diskriminering av kvinnor försvårar arbetet
med fattigdomsbekämpning, demokrati och
mänskliga rättigheter. Diskrimineringen har
också ett ekonomiskt pris eftersom den gör att
marknadens krafter sätts ur spel.
Diskrimineringen av kvinnor i fattiga länder har
inneburit att kvinnor burit en oproportionerligt
stor del av familjens och samhällets arbetsbörda
samtidigt som deras inflytande på
samhällsutvecklingen och deras möjlighet till
utbildning varit ringa. Att främja jämställdhet
mellan könen och att förbättra kvinnors villkor
är både ett mål i sig och ett medel för att utrota
fattigdom, stärka demokrati och öka respekten
för de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att
involvera kvinnor och män på lika villkor som
aktörer och mottagare så att
utvecklingssamarbetet utformas efter både
kvinnors och mäns behov vad gäller utbildning,
tillgång till mark och andra resurser liksom
skydd mot övervåld.
Sverige har varit pådrivande i FN,
Världsbanken och andra utvecklingsbanker, EU
och OECD/DAC för att motverka
diskriminering av kvinnor och deltar nu aktivt i
arbetet inför uppföljningen till FN:s
kvinnokonferens i Peking. Det bilaterala
samarbetet vägleds av ett särskilt
handlingsprogram för jämställdhet som bl.a.
prioriterar insatser för att minska kvinnors
fattigdom, få in fler kvinnor i beslutande fora
och motverka våld mot kvinnor. Både inom
Utrikesdepartementet och Sida har strategier
utvecklats och en rad åtgärder vidtagits för att
stärka kompetensen vad gäller jämställdhet. Ett
allt tydligare jämställdhetsperspektiv präglar
också arbetet med landstrategier och har
betonats i regeringens skrivelser till riksdagen
om fattigdomsbekämpning, Afrikasamarbetet,
Asienstrategin, demokrati och mänskliga
rättigheter.
Hållbar utveckling
Det finns idag en ökad medvetenhet, både i i-
länder och u-länder, om jordens svåra
miljötillstånd som hotar eller rentav
underminerar försörjningen, särskilt för fattiga
människor. Problemen drabbar dessa både inom
områden som traditionellt har betydelse inom de
produktiva näringarna jordbruk och fiske och
genom den moderna sektorns inflytande på
människors vardag genom hälsorisker och
skador på grödor och föroreningar av vatten och
luft. Kunskapen om tillståndet innebär dock
tyvärr inte alltid att länderna själva har kraft att
utforma en politik och medel för att kunna
genomföra den.
Regeringen har alltsedan FN:s konferens om
miljö och utveckling 1992 agerat för att i olika
sammanhang stärka u-ländernas möjligheter att
kunna genomföra konferensens
rekommendationer. Det gäller också de
miljökonventioner som tillkom i samband med
konferensen. Sverige deltar också i det
internationella arbete som pågår för att genom
olika kanaler konkretisera de rekommendationer
som lämnas vid de årliga tematiska mötena med
FN:s kommission för hållbar utveckling. Nästa
års möte om markanvändning och jordbrukets
roll berör centrala delar av många u-länders
ekonomi och är därmed viktigt i vårt samarbete
med dem. Tillgången på rent vatten har
avgörande betydelse för den framtida
utvecklingen. Regeringen söker på olika sätt att
bidra till u-ländernas egen kompetens och
kapacitet på detta område, t.ex. genom samarbete
med länderna i södra Afrika och i samarbete med
Global Water Partnership. Regeringen fäster
stort avseende vid förberedelserna inför
kommissionens behandling av frågor om energi
och transporter som är temat år 2001 och som
därmed sammanfaller med Sveriges
ordförandeskap i EU.
Humanitärt bistånd och konfliktförebyggande
Ett oroväckande antal väpnade konflikter har
även under år 1999 utgjort ett direkt hot mot
internationell fred och säkerhet och mot
civilbefolkningens säkerhet och överlevnad.
Etnisk rensning, fördrivning av människor från
sina hem och andra övergrepp mot
civilbefolkningen är vardagliga inslag i dagens
väpnade konflikter. Merparten av Sveriges
humanitära bistånd, både det bilaterala och det
via FN-organisationerna, avser länder och
regioner som drabbats av väpnad konflikt. Det
nära sambandet mellan humanitära katastrofer
och väpnade konflikter gör det angeläget att
skapa god förståelse för konflikters orsak,
förlopp, deras viktigare aktörer och biståndets
roll under konflikter. Sverige har medverkat till
att policydokument som berör dessa frågor har
tagits fram inom OECD/DAC och dessa är
också utgångspunkt för Sidas arbete.
Tillsammans med Sida kommer
Utrikesdepartementet att prioritera arbetet att
stärka biståndets möjligheter att förebygga och
bidra till en stadigvarande lösning av väpnade
konflikter. För detta krävs ett tydligt samspel
mellan biståndet och politiska initiativ. Inte
minst erfarenheterna från det humanitära
biståndet har visat på den avgörande betydelse
detta samspel har för ett slut på det fortsatt stora
antalet humanitära katastrofer i världen.
Policyarbetet kommer i dialog med
internationell expertis och u-landsföreträdare att
ägna ökad uppmärksamhet åt förutsättningarna
för biståndet att få ett starkare genomslag på det
konfliktförebyggande området.
Ovannämnda arbete kommer att bedrivas i
nära anslutning till uppföljningen av det svenska
handlingsprogrammet, Att förebygga väpnade
konflikter, (Ds 1999:24).
Hiv/aids
Hiv/aids sprids nu i en snabbare takt än vad som
tidigare förutsetts. Det katastroftillstånd som
börjar bli ett faktum i och många länder hotar att
minska eller omintetgöra effekterna av tidigare
utvecklingsansträngningar. Hiv/aids är i många
länder, främst i Afrika, idag inte bara ett
hälsoproblem bland många andra utan ett
dominerande samhällsproblem. Hälsosektorn
drabbas givetvis hårt genom ökade kostnader för
sjukvård, men allt eftersom epidemin utvecklas
drabbas flera sektorer, utbildningssektorn,
jordbruket, produktionen, det folkliga politiska
deltagandet m.m.
Epidemin slår såväl mot samhällsekonomin
som mot enskilda hushåll. Många som dör i aids
är i produktiv och reproduktiv ålder vilket även
får konsekvenser på familjestrukturerna och
familjeförsörjningen. Barn och unga drabbas hårt
när den äldre generationens kunskap och
erfarenhet försvinner.
Regeringen och Sida har utarbetat en svensk
strategi "Investing for Future Generations" för
det fortsatta samarbetet med att bekämpa
hiv/aids. Strategin understryker Sveriges
åtagande för att minska överföring av hiv och
mildra dess globala effekter samt anger
riktningen för vårt agerande i förhållande till våra
samarbetspartners i utvecklingssamarbetet. För
att uppnå detta mål kommer Sida att ändra fokus
från att tidigare ha haft ett huvudsakligt
hälsoperspektiv till att nu utveckla en
multisektoriell strategi i arbetet med hiv/aids.
Kunskaps- och institutionsutveckling
Kunskap, kapacitet, institutioner och regelverk
är nyckelfaktorer i ekonomisk och social
utveckling och förutsättningar för en
demokratisk samhällsstyrning. Rätt utformat har
utvecklingssamarbetet här sin viktigaste roll och
effektiviteten kan vara mycket hög. Sverige har
lång erfarenhet av samarbete för stöd till
institutions- och kunskapsutveckling inom en
rad områden. Detta kommer att vidareutvecklas
både genom nya samarbetsformer och genom att
nya ämnesområden innefattas i samarbetet.
Samarbetetsformer måste utformas efter varje
lands förutsättningar. De måste dock alltid
baseras på ömsesidighet. Kunskaps- och
kapacitetsutveckling innebär inte ett ensidigt
överförande, utan en process mellan två parter
som båda utvecklas och anpassas. Det är därför
viktigt att engagera den svenska resursbasen och
utveckla den svenska kompetensen för
utvecklingsinriktat internationellt samarbete
inom en bred krets som omfattar enskilda
organisationer, universitet och högskolor, den
offentliga sektorn och det privata näringslivet.
Utvecklingen av information och
kommunikationsteknologi (ICT) utgör en viktig
drivkraft bakom globaliseringen. Men
fortfarande saknar stora delar av världens
befolkning tillgång till även de enklaste former
av teknologi och kunskap om hur den kan
användas samtidigt som de mer utvecklade
länderna i allt snabbare takt flyttar fram sina
positioner på området. Utan en
kraftansträngning på ICT riskerar u-länderna att
hamna ohjälpligt efter och informations- och
kunskapsgapet mellan u-länder och i-länder
växer sig större och blir hämmande för
utvecklingen. En effektiv användning av den
moderna teknologin skulle däremot ge u-länder
möjlighet att utvecklas snabbare än vad som
tidigare varit möjligt med traditionella insatser.
Utrikesdepartementet och Sida initierade
under hösten 1998 ett arbete med att ta fram en
rapport om informations- och
kommunikationsteknologi i Sveriges
utvecklingssamarbete. Denna rapport skall ligga
till grund för en strategi för Sidas arbete med
ICT i samarbetsländerna i syfte att överbrygga
den växande informations och kunskapsklyftan
mellan utvecklingsländer och övriga världen.
Samstämmighet i politiken
Utvecklingssamarbetet måste ses i en större
helhet. Globaliseringen innebär ett ökat
ömsesidigt beroende mellan olika
politikområden. Sverige måste därför arbeta för
ökad samstämmighet i sin politik gentemot de
fattiga länderna, så att inte utvecklingssamarbetet
motverkas av politiken på andra områden. Det
gäller fred och säkerhet, miljö, finansiella flöden,
handel, investeringar och näringslivsfrågor samt
migration.
Handelsfrågor har alltid haft nära beröring
med utvecklingssamarbetet. De senaste årens
globaliseringsprocess har gjort detta ännu
tydligare. Handelspolitiken är ett av de områden
där frågan om samstämmighet i politiken är mest
aktuell. Genom handelspolitiken formas
spelreglerna för en stor del av de internationella
relationerna. Bildandet av
Världshandelsorganisationen WTO har här en
stor betydelse. WTO är en av de viktigaste
aktörerna i dagens globala styrelseskick.
Förberedelsearbetet för en ny
förhandlingsrunda inom WTO har påbörjats. En
översikt av läget inför dessa förhandlingar, som
planeras starta år 2000, har gjorts av regeringen i
skrivelsen Öppen handel – rättvisa spelregler.
Svensk handelspolitik inför en ny WTO-runda
(skr. 1998/99:59). Sverige och EU förespråkar
att detta skall bli en bred och omfattande
förhandling, där speciell hänsyn tas till u-
ländernas intressen.
Samspelet mellan handelspolitiken och
utvecklingssamarbetet måste utvecklas. De
fattiga länderna måste få stöd för att identifiera
och analysera sina intressen, för att utveckla
inhemska institutioner och regelverk och för att
stärka sin kapacitet att delta i internationella
förhandlingar och att utnyttja WTO:s regler.
Förbättrade handelsvillkor för de fattigaste
länderna skapar bättre förutsättningar för hållbar
ekonomisk och social utveckling liksom för ett
framgångsrikt utvecklingssamarbete. Ett rätt
inriktat utvecklingssamarbete kan även öka
möjligheterna för de fattiga länderna att utnyttja
förbättrade handelsvillkor och stärkta
internationella regelverk. Sverige kommer att
arbeta för att utveckla samspelet mellan
handelspolitik och utvecklingssamarbete både
multilateralt och bilateralt. Som ett led i att
stärka det bilaterala arbetet har Sida på
regeringens uppdrag utarbetat en policy för
handelsutveckling.
3.4 Omfattning
Verksamhetsområde A Internationellt
utvecklingssamarbete består av tre anslag,
Biståndsverksamhet och förvaltningsanslagen för
Sida respektive Nordiska Afrikainstitutet.
Verksam-hetsområdets resurser beräknas utifrån
biståndsramen. Från biståndsramen görs
avräkningar för kostnader, vilka klassificeras som
bistånd, inom andra utgiftsområden.
Biståndsramen
Biståndsramen för 2000 uppgår till 14 299
miljoner kronor, dvs. 0,72 % av beräknad
bruttonationalinkomst (BNI). För år 2001 höjs
ramen till 0,73 % och år 2002 till 0,74 % av BNI.
Biståndsramen år 2001 beräknas därmed uppgå
till 15 167 miljoner kronor och år 2002 till 16 069
miljoner kronor.
Avräkningar från biståndsramen
Avräkningen från biståndsramen för
kostnader för asylsökanden från u-länder har
ökat, dels i förhållande till 1998 och dels i
förhållande till regeringens ekonomiska
vårproposition 1998/99:100. Ökningen beror på
att kostnader för mottagande av flyktingar från
Kosovo har tillkommit. För 2000 uppgår
avräkningen till 763 miljoner kronor. Från
biståndsramen avräknas vidare kostnader för det
svenska bidraget till den del av EU:s
gemensamma bistånd, som finansieras över den
Europeiska kommissionens
Tabell 3.1 Biståndsram, avräkningar och biståndsanslag
Miljoner kronor
BUDGETÅR
1997
1998
1999
2000
2001
2002
Biståndsram
11 946,2
12 418
12 840
14 299
15 167
1
16 069
1
- Avräkningar
1 754,8
1 794,4
1 690,4
1 812
1 709
2
1 743
2
varav
Flyktingkostnader
765
778
659,6
763
640
2
652
2
EU-bistånd
707
707
740,7
757
772
2
787
2
Adm m.m.
282,8
309,4
290,1
292
297
2
304
2
A Internationellt utvecklings-
samarbete3
10 191,4
10 623,6
11 149,6
12 487
13 458
14 326
Biståndsram i % av beräknad BNI
0,70 %
0,70 %
0,705 %
0,72 %
0,73 %
0,74 %
1. Biståndsramen för 2001 och 2002 enligt nu gällande prognos för BNI
2. Omräknas vid budgeteringstillfället enligt då gällande prognos
3. A Internationellt utvecklingssamarbete består av A 1 Biståndsverksamhet och fr.o.m. 2000 anslagen A2 Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete och A3 Nordiska
Afrikainstitutet.
reguljära budget. För 2000 uppgår bidraget till
757 miljoner kronor, vilket beräknats som
biståndets andel av Sveriges bidrag till EU-
budgeten. Då Sveriges medlemsavgift har ökat
har också avräkningsbeloppet för 2000 ökat
jämfört med 1999.
Avräkningen för administrativa kostnader
m.m. består främst av Utrikesdepartementets
administration av utvecklingssamarbetet samt
FN-bidrag som utbetalas från andra
utgiftsområden och som klassificeras som
bistånd. Avräkningsbeloppet har år 2000 ökat till
292 miljoner kronor, vilket förklaras av ökade
FN-bidrag.
3.5 Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket (RRV) har för
utgiftsområdets två förvaltningsmyndigheter,
Sida och Nordiska Afrikainstitutet, lämnat
revisionsberättelser utan invändning.
3.6 Anslag
A1 Biståndsverksamhet
Tabell 3.2 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1998
Utfall
10 373 444
Reservation
5 532 000
1999
Anslag
10 731 461
Utgifts-
prognos
10 804 000
2000
Förslag
12 060 304
2001
Beräknat
13 024 803
1
2002
Beräknat
13 885 520
2
1 Motsvarar 12 781 946 i 2000 års prisnivå
2 Motsvarar 13 359 426 i 2000 års prisnivå
Tabell 3.3 Anslaget A1 Biståndsverksamhet
Tusental kronor
Budget 1999
Beräknat 2000
A1.1 Multilateralt utvecklings-
samarbete
3 362 000
3 377 000
A1.2 Bilateralt utvecklings-
samarbete
7 345 000
8 605 000
A1.3 Övrigt
24 461
78 304
Summa
10 731 461
12 060 304
Anslaget A1 Biståndsverksamhet består av tre
anslagsposter: Multilateralt
utvecklingssamarbete, Bilateralt
utvecklingssamarbete och Övrigt. Utfall på
anslaget 1998 var 10,4 miljarder kronor, vilket
var 0,2 miljarder kronor högre än tilldelade
medel. Anslagsutnyttjandet utöver budget
förklaras av att reservationer från tidigare år har
tagits i anspråk. Den av regeringen beslutade
utgiftsbegränsningen för 1998 innebar dock att
800 miljoner kronor hänförliga till 1998
utbetalades i
Tabell 3.4 Utgående reservation på anslaget A1 Biståndsverksamhet
Miljoner kronor
1997-12-31
1998-12-31
varav
intecknat
ointecknat
A1.1 Multilateralt utvecklingssamarbete
1944
1749
1506
243
A1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete
3708
3677
2628
1049
A1.3 Övrigt
78
106
33
72
A1 BISTÅNDSVERKSAMHET
5730
5532
4167
1365
början av 1999. För 1999 beräknas utfallet för
anslaget, i enlighet med den beslutade
utgiftsbegränsningen för 1999, till 10,8 miljarder
kronor. Begränsningsbeloppet som gäller för det
internationella utvecklingssamarbetet år 1999
beräknas ha inneburit senareläggningar av bidrag
och planerade projekt m.m. på ca 2,9 miljarder
kronor. Det begränsningsbelopp som regeringen
kommer att införa för det internationella
utvecklingssamarbetet år 2000 kommer att sättas
på en sådan nivå att de utbetalningar m.m. som
senarelagts till följd av utgiftsbegränsningen 1999
istället kan genomföras år 2000.
Reservationer
Reservationen, dvs. den del av anslagsmedlen
som kvarstod vid budgetårets slut, uppgick inom
anslaget A1 Biståndsverksamhet vid utgången av
1998 till 5 532 miljoner kronor. Detta är en
minskning i förhållande till föregående år med ca
200 miljoner kronor. Av reservationen var 4 167
miljoner kronor intecknade genom avtal eller be
slut om visst ändamål. Även den ointecknade
reservationen, som alltså uppgick till 1 365
miljoner kronor, motsvarar till stor del
planerade, om än inte avtalsbundna insatser.
Ökningen av reservationen på posten A1.3
Övrigt förklaras av att ett s.k. äldreanslag om 90
miljoner kronor fördes till posten under 1998
vilket beskrevs i budgetpropositionen för 1999.
A1.1 Multilateralt
utvecklingssamarbete
Multilateralt utvecklingssamarbete omfattar
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet,
internationella finansieringsinstitutioner och
fonder, övrigt multilateralt samarbete respektive
Europeiska utvecklingsfonden.
Tabell 3.5 Anslagsposten A1.1 Multilateralt
utvecklingssamarbete
Tusental kronor
Budget 1999
Beräknat 2000
1 FN:s ekonomiska och sociala
verksamhet
1 641 000
1 827 500
2 Internationella
finansieringsinstitutioner
1 206 000
1 260 000
3 Övrigt multilateralt samarbete
218 000
171 500
4 Europeiska utvecklingsfonden
297 000
118 000
Summa
3 362 000
3 377 000
Inledning
Aldrig förr har samsynen kring de internationella
målen för utvecklingssamarbetet varit så
välutvecklad som idag - där bl.a. 1990-talets FN-
konferenser och strategin Shaping the 21st
Century utgör en gemensam plattform. En viktig
uppgift framöver är att bevaka och stadfästa
dessa mål och att främja att de efterlevs av
samtliga FN:s medlemsstater. Regeringen ser
därför som en viktig uppgift att vid
uppföljningarna av FN-konferenserna ånyo fästa
blicken på de mål som ställdes för att stärka
engagemanget kring utvecklingsfrågor i ett
globalt perspektiv.
Regeringen har under det gångna året
fokuserat på att följa upp reformarbetet inom
FN och skapa mekanismer för att effektivisera
FN:s såväl sociala och ekonomiska som
humanitära verksamhet i fält. FN
uppmärksammar millennieskiftet bl.a. genom
generalförsamlingsmötet år 2000,
Millenniumförsamlingen, och genom ett särskilt
högnivåmöte med deltagande av stats- och
regeringschefer. Under Sveriges EU-
ordförandeskap kommer vidare en FN-
konferens om de minst utvecklade länderna
(MUL2001) att äga rum i Bryssel.
Efter att inom de multilaterala
organisationerna ha fokuserat på åtgärder för
effektivisering och ökad samordning på landnivå,
kommer nästa fas att hantera frågor om
uppföljning och analys av detta arbete. Ett
exempel utgörs av de pilotverksamheter som har
bedrivits i Guatemala och Zimbabwe,
finansierade av Sverige i syfte att öka
samordningen av FN:s sociala och ekonomiska
verksamhet i fält. Mekanismer skall skapas för att
förmedla regelbunden information till såväl
mottagarland som givare och FN-organ om de
kvantitativa och kvalitativa effekterna av detta
arbete. För närvarande pågår även en intensiv
diskussion om hur effektivisering och ökad
samordning av verksamheten i enskilda länder
skall ske mellan FN:s organisationer, de
multilaterala utvecklingsbankerna, framför allt
Världsbanken, och bilaterala givare. Härvid är
det väsentligt att öka långsiktigheten och
förutsägbarheten i finansieringen av verksamhet
som bedrivs av FN:s program och fonder.
Parallellt med insatserna att utveckla och mäta
effekter av en ökad samordning inom den
multilaterala sfären, eftersträvas också ökat
genomslag för tvärsektoriella frågor, bl.a. av
fattigdomsbekämpning, främjande av demokrati
och mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Inom det multilaterala samarbetet kommer
arbetet med miljö och hållbar utveckling under
nästa år att till stor del vara inriktat på de
förberedelser för de internationella möten som
kommer att äga rum under Sveriges
ordförandeskap i EU 2001 (Habitat, UNEP,
CSD) samt på 10-års uppföljningen av FN-
konferensen om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro 1992.
I arbetet med hållbar utveckling i
utvecklingsländer har ingått en fortsatt
uppföljning av Sida-studien om handel, miljö och
utvecklingssamarbete. Den har bl.a. legat till
grund för Sveriges agerande i EU avseende
ansträngningarna att se till att EU:s
utvecklingssamarbete genomsyras av hållbar
utveckling (den s.k. Cardiffprocessen). Sverige
har framhållit vikten av att främja ekologisk
produktion i och export från u-länder bl.a.
genom en reformering av EU:s jordbrukspolitik.
Sida-studien har även givits bred spridning i
samband med WTO:s förberedelser inför den
planerade nya världshandelsrundan.
Energifrågorna kommer att ges särskild
uppmärksamhet inom ramen för Kommissionen
för hållbar utveckling (CSD). CSD:s möte om
dessa frågor sammanfaller med det svenska EU-
ordförandeskapet. Av central betydelse är
dessutom det pågående reformarbetet vad gäller
miljö- och boendefrågornas integrering inom
FN-systemet.
Under år 1998 inleddes inom
Utrikesdepartementet ett projekt för att se över
och förbättra formerna för finansiering av såväl
FN:s verksamhet som några av de multilaterala
utvecklingsbankernas långivning på mjuka
villkor bl.a. genom att utveckla förslag till större
långsiktighet och förutsägbarhet i finansieringen.
Detta arbete kommer att utgöra underlag för
Sveriges agerande vid högnivåmötet om
utvecklingsfinansiering inom FN:s ram år 2001.
Världsbanken och övriga multilaterala
utvecklingsbanker har traditionellt framför allt
agerat som förmedlare av finansiella resurser.
Deras roll håller dock på att förändras. Bankerna
inriktar sig allt mer på breda utvecklingsfrågor
med fattigdomsbekämpning som övergripande
mål och en tydligare betoning av frågor såsom
miljö, jämställdhet och gott styrelseskick.
Regeringen välkomnar denna utveckling.
De senaste årens internationella ekonomiska
kris har i vissa fall medfört en drastisk ökning av
bankernas utlåning för att dämpa krisens effekter
på mottagarländerna. Tillsammans med IMF har
de spelat en betydelsefull roll i krishanteringen.
Sverige anser att det är viktigt att institutionerna
har kapacitet och beredskap att bistå
medlemsländerna vid finansiella kriser.
Erfarenheterna från krishanteringen har tydligt
visat hur viktigt ett effektivt samarbete är mellan
alla berörda aktörer och det stora inflytande som
de internationella finansiella institutionerna
utövar.
Genom Sveriges medlemskap i EU har vi
möjligheter att påverka en betydande del av
världens bistånd. Gemenskapen (EG) är världens
femte största finansiär av utvecklingssamarbete.
Medlemskapet innebär också att vi kan påverka
det biståndspolitiska tänkandet i en grupp länder
som tillsammans svarar för mer än hälften av
världens bistånd. Gemenskapsbiståndet har
kritiserats för brister i kvalitetet och effektivitet,
både i DAC och nu senast i en utvärdering som
har gjorts av det totala EG-biståndet på uppdrag
av medlemsländerna. Sverige ser utvärderingen
som en grund för en långsiktig reformprocess
som måste genomföras av Kommissionen
gemensamt med medlemsländerna och
Europaparlamentet.
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet
Det svenska stödet till FN:s ekonomiska och
sociala verksamhet omfattar årsbidrag till FN:s
utvecklingsprogram (UNDP), FN:s barnfond
(UNICEF), FN:s kvinnofond (UNIFEM),
FN:s befolkningsprogram (UNFPA), FN:s
kapitalutvecklingsfond (UNCDF), FN:s
narkotikabekämpningsprogram (UNDCP),
FN:s livsmedelsbiståndsprogram (WFP), FN:s
flyktingkommisssarie (UNHCR), FN:s
hjälporganisation för palestinaflyktingar
(UNRWA), FN:s aidsprogram (UNAIDS),
FN:s industriutvecklingsprogram (UNIDO)
och multilateral handelsrelaterad verksamhet. I
de flesta organisationer tillhör Sverige de största
bidragsgivarna med årsbidrag motsvarande 4–
10 % av den totala frivilligfinansierade budgeten.
Därtill kommer medel som utbetalas via Sida till
specifika projekt, s.k. multibistöd. Vår strävan är
att målen för svenskt utvecklingssamarbete så
långt som möjligt skall genomsyra även FN-
systemets verksamhet.
Under åren 1998–1999 har det pågått arbete
för att med UNDP, UNFPA och UNICEF
utveckla nya modeller för finansiering av
organisationerna för att öka långsiktighet,
förutsägbarhet och en mera rättvis
bördefördelning. En del i detta arbete innebär att
UNDP, UNFPA och UNICEF inför en mål-
och resultatstyrd budgetprocess för att skapa en
tydligare koppling mellan tillgängliga resurser
och verksamhetens inriktning. Sverige har varit
starkt involverat i detta arbete. Under år 2000
kommer arbetet att
inriktas på genomförandet av de nya
finansieringssystemen. En förutsättning för att
reformprocesserna skall lyckas är att
organisationerna förses med nödvändiga
resurser.
Som ett led i ansträngningarna att uppnå en
mer långsiktig och förutsägbar finansiering av
UNDP har Sverige utfäst att det svenska
bidraget till UNDP under år 2000 och år 2001
inte kommer att understiga 1999 års bidrag. Den
svenska bidragsnivån, ca 8 % av den totala
budgeten, placerar Sverige på sjätte plats bland
givarna. En mindre ökning av det svenska
bidraget till UNDP beräknas. För att tillse att
den nuvarande nedåtgående bidragstrenden till
UNDP bryts är det viktigt att Sverige verkar för
ett ökat gemensamt ansvarstagande bland
organisationens medlemmar.
Sveriges bidrag till UNFPA ökade med 12 %
budgetåret 1999 bl.a. mot bakgrund av vårt
tidigare låga bidrag i förhållande till andra givare
och för att stödja UNFPA inför uppföljningen
av Kairokonferensen om befolkning och
utveckling. En mindre ökning beräknas för nästa
budgetår.
Tabell 3.6 Basbudgetstöd till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 1996-1999 samt beräknat 2000
Tusental kronor
Årsbidrag 1996
Årsbidrag 1997
Årsbidrag 1998
Årsbidrag 1999
Årsbidrag 2000
FN:s utvecklingsprogram, UNDP
460 000
460 000
470 000
490 000
500 000
FN:s kapitalutvecklingsfond, UNCDF
32 000
40 000
42 000
42 000
42 000
FN:s barnfond, UNICEF
283 000
283 000
250 000
265 000
280 000
FN:s kvinnofond, UNIFEM1)
5 000
5 000
8 000
10 000
FN:s befolkningsfond, UNFPA
116 000
116 000
125 000
140 000
145 000
FN:s världslivsmedelsprogram, WFP
245 000
200 000
180 000
180 000
195 000
FN:s flyktingkommissarie, UNHCR
248 500
248 500
260 000
270 000
370 000
4)
FN:s hjälporganisation för palestinaflyk-
tingar, UNWRA
135 000
135 000
145 000
150 000
160 000
Multilateral handelsrelaterad
biståndsverksamhet
4 500
5 000
8 000
12 000
25 000
Narkotikainsatser genom FN-systemet
(UNDCP, WHO/PSA)
40 000
40 000
45 000
47 000
45 500
FN:s boende och bebyggelsecenter, Habitat2)
5 000
5 000
5 000
5 000
UNAIDS
10 000
35 000
37 000
37 000
37 000
FN:s industriutvecklingsorganisation,
UNIDO3)
8 000
8 000
8 000
13 000
Summa
1 574 000
1 580 500
1 580 000
1 654 000
1 827 500
1. T o m 1999 finansierades bidragen till UNIFEM över delpost 3, Övriga multilaterala insatser
2. T o m 1999 finansierades bidragen till Habitat över delpost 3, Övriga multilaterala insatser
3. 1994-1997 finansierades bidragen till UNIDO över anslaget B9
4. 100 mkr i stöd till UNHCR har i förhållande till 1999 flyttats från den bilaterala anslagsposten till basbudgetstödet
Sveriges bidrag till UNICEF ökade med 6 %
budgetåret 1999, vilket placerar Sverige på en
oförändrad andra plats bland givarna. Under
kommande år intensifieras UNICEF:s
verksamhet vad gäller integrering av ett
rättighets-perspektiv, uppföljning av
barntoppmötet 1990 samt utveckling av en ny
global agenda för barn inför
generalförsamlingens extra möte år 2001. För år
2000 beräknas en ökning av det svenska bidraget.
UNIFEM, FN:s kvinnofond, är en av FN:s
minsta fonder vilket ofta gjort det svårt för
UNIFEM fonden att få genomslag i FN:s
arbete. Fonden arbetar med att förändra attityder
om kvinnors underlägsenhet och mäns
överlägsenhet, med att stärka kvinnors juridiska,
sociala status och för att kvinnors och mäns
villkor skall beaktas på ett likvärdigt sätt i FN:s
arbete.
Det svenska bidraget till UNIFEM har under
flera år varit mycket litet. Mot bakgrund av att
fonden nu aktivt bedriver en väl fungerande
verksamhet i linje med svenska jämställdhetsmål
så höjdes det svenska basbidraget 1999. För år
2000 beräknas en höjning till 10 miljoner, vilket
fortfarande är ett blygsamt belopp i förhållande
till fondens arbete.
UNCDF har efter 1955 års policydeklaration
fokuserat verksamheten och omstrukturerat sin
projektportfölj. Sverige bör fortsätta att stödja
UNCDF och verka för att organisationen
fortsätter sin verksamhetsfokusering och
fattigdomsorientering, enligt
rekommendationerna från 1999 års utvärdering.
UNHCR och WFP är de mest betydande
biståndsaktörerna inom FN-systemet på det
humanitära området. Även UNICEF, UNDP
och FN:s fackorgan har i ökad grad engagerats i
humanitär verksamhet i anslutning till väpnade
konflikter och naturkatastrofer. Verksamheten
samordnas av IASC (Inter Agency Standing
Committee) under ledning av FN:s koordinator
för humanitära frågor och tillika chef för
OCHA, FN:s kontor för humanitärt bistånd.
FN-sekretariatet har genom tillkomsten av
OCHA fått en betydelsefull roll när det gäller
övergripande policyutveckling och strategisk
samordning både av de humanitära aktörerna
inbördes och mellan det humanitära och
politiska ansvarsområdena inom FN.
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) mötte
under 1999 en av sina största utmaningar genom
den massiva fördrivningen av människor från
Kosovo. Under pressade förhållanden hade
organisationen att kombinera ett övergripande
humanitärt samordningsansvar med
genomförande av skydd och stöd till
flyktingarna. Kosovo var under året ett av 20
flyktingprogram under UNHCR:s ansvar.
Ansträngningarna för att finna varaktiga
lösningar på flyktingproblemen, främst genom
återvändande till hemlandet är, när
omständigheterna så medger, fortfarande en
prioritet för UNHCR. UNHCR:s budget för
1999 (exklusive Kosovo) uppgick till ca 7,7
miljarder kronor, varav drygt 30 % avsåg Afrika.
Reformarbetet av UNHCR:s budget och
finansieringsstrukturer fortsätter. Sverige har
varit tongivande i detta arbete som avsett att
effektivisera UNHCR:s verksamhet samt
möjliggöra prioriteringar alltefter skiftande
omvärldsförändringar. Sveriges bidrag till
UNHCR uppgick 1999 till 370 miljoner kronor,
vilket motsvarar 4,8 % av organisationens
budget. Sverige hör till de största bidragsgivarna
och har genom sin samarbetsform enligt
UNHCR varit mönsterbildande för andra
givare. Med tanke på de stora krav som fortsatt
kommer att ställas på UNHCR samt den vikt
Sverige fäster vid UNHCR:s uppgifter, både ur
en humanitär, säkerhetspolitisk och
flyktingpolitisk synvinkel, bör bidragsnivån
bibehållas.
UNRWA har med sin unika ställning i
förhållande till de palestinska flyktingarna en
avgörande roll för fred och stabilitet i
Mellanöstern.
Organisationen genomför en verksamhet som
är avgörande för att trygga de palestinska
flyktingarnas humanitära behov i en komplex
politisk miljö. Det gäller understöd för de sämst
ställda, skolgång, sjukvård, drägligt boende och
sanitära förhållanden samt viss hjälp till
inkomstbringande sysselsättning.
Organisationen har sedan flera år tillbaka en svår
finansiell situation. UNRWA:s reguljära budget
för 1999 uppgick till ca 2,8 miljarder kronor.
Sveriges bidrag för 1999 uppgick till 150 miljoner
kronor, vilket motsvarade 5,4 % av UNRWA:s
budget. Sverige var tredje största bidragsgivare
till UNRWA. Sverige avser att fortsatt verka för
att UNRWA skall få en stabilare och säkrare
finansiering för att kunna genomföra sitt mandat
med en bredare bördefördelning. Mot bakgrund
av detta och den vikt Sverige lägger vid
UNRWA:s verksamhet som ett led i att främja
en stabil och fredlig utveckling i Mellanöstern
beräknas en mindre höjning av det svenska
bidraget.
FN:s världslivsmedelsprograms (WFP)
verksamhet avser i ökad utsträckning humanitära
insatser till följd av flyktingströmmar och
naturkatastrofer. De ökade hjälpbehoven har
ställt stora krav på WFP. Förändringar av
finansieringssystemet pågår kontinuerligt, bl.a. i
syfte att öka flexibiliteten i resursanvändningen
samt för att främja decentralisering inom
organisationen. Efter inrådan bl.a. av Sverige har
WFP infört kravet om att naturabidrag skall
åtföljas av full kostnadstäckning för
omkostnader förknippade med leveransen. En
översyn av livsmedelsbistånd som instrument för
utveckling har gjorts och nya riklinjer antogs av
WFP:s styrelse i maj 1999.
Sveriges bidrag till WFP ges helt i form av
kontanta medel. År 1998 var Sverige
organisationens elfte största givare. Sveriges
bidrag för 1999 uppgick till 180 miljoner kronor.
Därutöver får WFP under året bidrag från Sida
som sammanlagt beräknas uppgå till ca 65
miljoner kronor.
Det svenska årsbiddraget bör med hänsyn till
de ökade hjälpbehoven höjas något. Bidraget
kommer huvudsakligen att avse humanitära
insatser. Övrigt stöd till WFP för brådskande
humanitära katastrofer kommer även under år
2000 att utgå från medel som disponeras av Sida.
FN:s organ för urbaniserings- och
bosättningsfrågor, Habitat, har en central roll för
uppföljning av de beslut som fattades vid
världskonferensen i Istanbul 1996 om boende,
bebyggelse och stadsutveckling. Under de
senaste åren har Habitat varit föremål för en
omfattande översyn. I maj 1999 antog
boendekommissionen en ny arbetsstrategi och
en ny organisationsform. Den nya
organisationen syftar bl.a. till att förstärka
Habitats normativa kapacitet. Stödet till Habitat
beräknas utgå på oförändrad nivå.
FN:s program för hiv/aids (UNAIDS) går nu
mot sitt femte verksamhetsår. Det svenska
arbetet framöver kommer att inriktas mot att
fortsatt främja en stabil finansiering, verka för
inrättande av ett system för regelbunden
utvärdering och återförande av information till
mottagarländer, givare och andra intressenter
samt UNAIDS satsning för särskilda åtgärder
för Afrika. Det sistnämnda bedrivs i nära
samarbete med framför allt Världsbanken.
Sverige avser att bibehålla den nuvarande
bidragsnivån om cirka 8 % procent av den totala
budgeten (37 miljoner kronor).
Under det gångna året har uppmärksamhet
ägnats åt uppföljning av de beslut som fattades
vid generalförsamlingsmötet mot narkotika som
ägde rum i juni 1998. I samband med detta möte
tillsattes en expertgrupp på initiativ av Sverige i
syfte att se över FN:s verksamhet på narkotika
bekämpningsområdet samt att utarbeta förslag
till effektivisering av FN:s insatser på området.
Expertgruppens förslag lades fram vid FN:s
narkotikabekämpningsprograms (UNDCP:s)
styrelse under 1999, där samtliga förslag som
expertgruppen hade utarbetat antogs. Förslagen
innefattar bl.a. effektivisering av styrelsearbetet,
förhandlingar om en global fond för
narkotikabekämpningsåtgärder samt ökat
samarbete mellan UNDCP och relevanta delar
inom FN-systemet som UNDP, UNICEF m.fl.
Sverige avser att bibehålla bidragsnivån för att
stödja implementeringen av expertgruppens
rekommendationer.
Handelsrelaterat tekniskt bistånd bedrivs av
UNCTAD, ITC och WTO. Verksamheten, som
prioriterar de minst utvecklade länderna, är av
stor betydelse för mottagarländerna och syftar
till att de skall kunna integreras i världsekonomin
och världshandeln på ett bättre sätt än hittills.
Uruguayrundan innebar för u-länderna nya och
bättre handelsmöjligheter, men rundan
medförde också att nya och i vissa avseenden
större krav ställs på u-länderna. Genom tekniskt
bistånd stöds u-länderna, särskilt de minst
utvecklade, bl.a. i att förvärva de kunskaper och
den kompetens som krävs för att kunna utnyttja
Uruguayrundans resultat och att svara upp mot
där gjorda åtaganden. Det förändrade
internationella handelsmönstret med bl.a. större
krav på informationsöverföring, ökad
kapacitetuppbyggnad, förbättrad utbudskapacitet
och allmän handelskompetens kräver fortsatta
biståndsinsatser genom de tre organisationerna.
Sverige stöder på olika sätt denna verksamhet,
bl.a. genom frivilliga bidrag. Under 1999 uppgick
stödet till 12 miljoner kronor. I takt med de
ökade behoven och kraven från
mottagarländerna bör stödet ökas.
För att göra tvistlösningsmekanismen inom
WTO-systemet mer användarvänligt för u-
länder har ett antal i-länder i samarbete med
några u-länder utarbetat ett förslag till ett
Advisory Centre on WTO Law (ACWL). Detta
center kommer att vara oberoende och
komplettera det existerande utbildnings- och
tekniska biståndssamarbetet som hanteras av
WTO-sekretariatet. Sverige avser att stödja
ACWL:s verksamhet. Centret beräknas kunna
börja sin verksamhet under år 2000.
De internationella
finansieringsinstitutionerna
Tabell 3.7 Internationella finansieringsinstitutioner
Tusental kronor
Budget 1999
Beräknat 2000
Världsbanksgruppen
960 000
870 000
Regionala
utvecklingsbanker
23 000
180 000
Övriga
utvecklingsbanker och
fonder
223 000
210 000
Summa
1 206 000
1 260 000
Världsbanksgruppen
Världsbanksgruppen består av Internationella
återuppbyggnads- och utvecklingsbanken
(IBRD), Internationella utvecklingsfonden
(IDA), Internationella finansieringsbolaget
(IFC), Multilaterala investeringsgarantiorganet
(MIGA) och Internationella centret för
biläggande av investeringstvister (ICSID). De
bidrag till Världsbanksgruppen som under
budgetåret 2000 finansieras från delposten rör
IDA och MIGA.
Världsbanksgruppen är i dag den i särklass
största enskilda källan för offentligt
utvecklingsbistånd och lån till utvecklings- och
östländer. IBRD lånade under år 1998 ut ca 20
miljarder US-dollar och IDA ca 7,5 miljarder
US-dollar. Sveriges ackumulerade bidragsandel i
IDA är för närvarande 1,93 % och i MIGA
1,1 %.
De reformer av bankens verksamhet som
inleddes år 1997 med syfte att öka effektiviteten,
fokusera och decentralisera verksamheten har
fördjupats under år 1998. Det finns redan tydliga
tecken på att kvaliteten och effektiviteten höjts.
Bankens ökade närvaro i låntagarländerna har
medfört större flexibilitet och bättre möjligheter
till konstruktiv dialog och utformning av
programinriktat stöd i partnerskap med
respektive regering. I början av 1999 lanserade
Världsbanken det s.k. Comprehensive
Development Framework (CDF), som skall
vidareutvecklas i en pilotfas under det
kommande året i ett tiotal länder. Det innebär i
korta drag att Världsbankens verksamhet skall
sättas in i en helhet, där makroekonomiska
överväganden skall kompletteras med bl.a.
sociala och miljömässiga hänsynstaganden. Syftet
är att skapa en mer långsiktig och strategisk
ansats för utvecklingsproblematiken där alla
relevanta komponenter förs samman. Det är
också ett försök att genom samordning mellan
olika aktörer samla de begränsade resurser som
finns tillgängliga för utvecklingssamarbete, öka
deltagandet av det civila samhället och den
privata sektorn och samtidigt öka
ansvarstagandet och ägandeskapet i
samarbetslandet. Sverige kommer aktivt att delta
i och utvärdera CDF:s pilotfas. CDF,
decentraliseringen och reformeringen av bankens
verksamhet ligger väl i linje med svensk
biståndspolitik och regeringen bedömer att
Världsbankens ställning som utvecklingsaktör
kommer att kunna stärkas ytterligare genom
denna process. Det är dock viktigt att denna
förändring får stöd inte endast i Bankens
ledning, utan att idéerna förankras på alla nivåer
inom organisationen.
I slutet av 1998 ingicks en överenskommelse
om den tolfte påfyllnaden av IDA. Den totala
nivån hamnade på 8,6 miljarder US-dollar, vilket
måste betraktas som en stor framgång för
Världsbanken och ett tecken på det förtroende
som banken åtnjuter. Förhandlingarna blev
också mycket lyckade ur svensk synvinkel och de
antagna riktlinjerna för den framtida utlåningen
inom IDA stämmer väl överens med de svenska
biståndspolitiska målen. 50 % av utlåningen
avses gå till Afrika. Fattigdomsinriktningen
kommer att bli mer tydlig än tidigare och
ekonomisk och social utjämning är ett av de
vägledande målen. Landstrategierna skall utgöra
ramverket för alla insatser med fokus på fyra
huvudområden: sociala sektorn (inklusive
utbildning med särskild inriktning på flickor,
hälsa, sanitet), stöd till ekonomisk tillväxt,
demokratifrågor i form av god offentlig
förvaltning och särskilda miljöinsatser. Sveriges
andel i IDA 12 är ca 2,4 miljarder kronor och de
årliga bidragen kommer att löpa över en
sexårsperiod.
Världsbankens nya profil har lett till att
Banken blivit alltmer verksam inom frågor av
regional och global karaktär. Exempel på sådan
verksamhet är det under 1999 beslutade stödet
till Afrikanska kapacitetsuppbyggnadsfonden
(ACBF), Världsbankens arbete inom den
Globala miljöfonden (GEF) och stöd till
internationell jordbruksforskning (CGIAR).
Världsbanken har finansierat dessa bidrag med
bidrag från sin nettoinkomst. Denna typ av
verksamhet har föranlett en diskussion om
bankens roll vad gäller gåvofinansiering och
framför allt dess relation till FN-systemets olika
aktiviteter. Sverige anser att ett ökat samarbete
mellan Världsbanken och FN skall understödjas
och att de komparativa fördelar respektive
organisation har skall utnyttjas.
För närvarande pågår en översyn av
Världsbankens och Internationella
Valutafondens gemensamma skuldinitiativ
(HIPC) i syfte att bredda, fördjupa och öka
takten av genomförandet. Sverige stödjer detta
och förordar att en del av Världsbankens
nettoinkomst om möjligt skall bidra till
finansieringen av HIPC. Regeringen har vidare
beredskap att lämna ytterligare bidrag till HIPC
under förutsättning att även andra länder tar sitt
ansvar, särskilt G7-länderna.
Afrikanska Utvecklingsbanken
Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB), som
under den tidigare delen av 1990-talet genomgick
en svår kris, befinner sig nu i en intensiv
reformprocess. Vid bankens årsmöte i maj 1998
antogs en överenskommelse om bankens femte
kapitalökning (GCI-V), som innebär en 35-
procentig ökning av dess kapital till ca 28
miljarder US-dollar i kombination med att de
icke-regionala givarländernas ägarandel av
banken höjs från 33 till 40 % (Sveriges andel är
1,55 %). I januari 1999 nåddes en
överenskommelse om den åttonde påfyllnaden
av den Afrikanska utvecklingsfonden (ADF-8)
innebärande att fonden under treårsperioden
1999-2001 tillförs knappt 2,4 miljarder US-dollar
i nya givarbidrag (Sveriges bidrag uppgår till 940
miljoner kronor). Banken har också under 1999
efter mycket aktiv svensk och nordisk
medverkan, antagit ett visionsdokument för
styrning av bankens verksamhet. Visionen sätter
bankens roll som utvecklingsinstitution med
fattigdomsminskning som främsta mål i fokus.
Den betonar vidare AfDB:s roll som en
afrikansk institution och lyfter fram frågor som
jämställdhet, miljö och gott styrelseskick. Andra
viktiga områden är satsningar på humankapital,
omsorg om miljön, privatsektorutveckling,
jordbruks- och landsbygdsutveckling. Tonvikt
ges vidare åt att utveckla partnerskapsrelationer
med alla relevanta aktörer. Visionen länkas till de
internationella utvecklingsmålen, bland annat
DAC-målen sammanfattade i "Shaping the 21st
Century”.
Med dessa grundläggande överenskommelser
på plats går banken nu in i en tillämpningsfas.
Viktiga utmaningar för banken är bl.a. att
operationalisera de landvinningar på
policyområdet som ADF 8-avtalet innehåller,
bl.a. vad gäller resultatbaserad långivning, miljö,
jämställdhet och god samhällsstyrning. På
sistnämnda område har banken ambitionen att
bli en ledande kraft i Afrika när det gäller att
bistå länderna med kapacitetsuppbyggnad. I ett
första skede måste dock egen
kompetensuppbyggnad äga rum.
I bankens fortsatta interna reformprocess
behöver bl.a. pågående arbete med en strategi för
mänskliga resurser slutföras. Bankens
administrativa effektivitet behöver förstärkas.
Asiatiska utvecklingsbanken
Under 1998 och 1999 har Asiatiska
utvecklingsbankens (AsDB) verksamhet fortsatt
att präglas av den finansiella krisen i sydöstra och
östra Asien. Insatser för att lindra krisens
effekter har dominerat och förväntas göra så
även under kommande år. Den stora
institutionella frågan berör bankens framtida roll
i det multilaterala systemet och i synnerhet
relationen till IMF och Världsbanken. Bankens
strävan att utvecklas mot en komplett
utvecklingsbank fortgår. Under 1990-talet har
verksamheten allt mer inriktats på breda
utvecklingsfrågor. God samhällsstyrning, miljö,
jämställdhet och övriga sociala frågor har fått en
framträdande roll och riktlinjer har utarbetats för
bankens verksamhet på dessa områden. Bl.a. har
under det gångna året policies på jämställdhets-,
miljö-, korruptionsbekämpnings-,
urbefolknings- och hälsoområdet utarbetats.
Den främsta utmaningen är nu att effektivt
omvandla fastställda riktlinjer till praktisk
handling. Bankens strävan kommer fortsatt att
vara att stärka sin roll som en ledande partner i
utvecklingsdialogen med de asiatiska länderna.
AsDB:s insatser med anledning av den
finansiella krisen har tärt på bankens finansiella
resurser. Den internationella marknadens
riskanalys av den asiatiska marknaden och
AsDB:s involvering i de mest krisdrabbade
länderna har kraftigt fördyrat bankens upplåning
på den internationella kapitalmarknaden.
Upplånings- och utlåningsutrymmena förutses
vara uttömda före 2002. Nya
påfyllnadsförhandlingar, de åttonde i ordningen,
för Asiatiska utvecklingsfonden (AsDF)
kommer att påbörjas i oktober 1999. En översyn
har gjorts av utlåningsvillkoren för det hårda
kapitalet, vilket med största sannolikhet kommer
att leda till en tidigareläggning av bankens femte
kapitalökning.
I nära samarbete med ASEAN har banken
sökt skapa en ekonomisk
övervakningsmekanism. Som ett led i detta
arbete har en särskild enhet etablerats i banken.
Enheten kommer att verka i tre år och syftet är
att fungera som ett "early warning system". Japan
har i bankens regi lanserat en plan i syfte att
hjälpa de av Asienkrisen värst drabbade länderna.
Sedan 1997 har AsDB ett av Japan finansierat
forskningsinstitut knutet till sig, Asian
Development Bank Institute (ADBI). Institutets
verksamhet har under ett inledningsskede varit
problemfylld. Potentiellt har institutet en viktig
roll att spela som katalysator för bankens
intellektuella arbete.
Interamerikanska utvecklingsbanken
Under 1990-talet har den Interamerikanska
utvecklingsbankens (IDB) fattigdomsprofil
ytterligare stärkts bl.a. genom en ökad utlåning
till de fattigaste länderna i regionen och en större
andel socialt inriktade projekt. IDB:s prioritering
av fattigdomsminskning, social rättvisa,
modernisering av staten, det civila samhället och
miljö ligger väl i linje med de frågor som Sverige
under många år drivit i nära samarbete med
övriga nordiska länder. Sverige har också aktivt
drivit på bankens arbete med fattigdomsfrågor,
god samhällsstyrning och jämställdhet, där
viktiga framsteg har gjorts under senare år.
Sverige avser att fortsatt betona vikten av att
banken ökar personalens kompetens på dessa
områden och att verksamheten i ökad
omfattning decentraliseras till fältkontoren.
Under 1998 har IDB:s verksamhet präglats av
den internationella finansiella krisen och de
naturkatastrofer som slog till i regionen. IDB
agerade snabbt på dessa externa chocker genom
en omfattande kris- och katastroflångivning.
Långivningen har föranlett en diskussion om
arbetsfördelningen mellan IDB och Bretton
Woods-institutionerna och hur banken i
framtiden kan arbeta mer preventivt för att
motverka verkningar av kriser och
naturkatastrofer. Vad gäller den finansiella krisen
välkomnar regeringen IDB:s deltagande i de
internationella stödaktioner som organiserades
av IMF, inte minst med tanke på bankens starka
regionala förankring, men understryker
samtidigt att alla krislån bör beviljas i nära
samarbete med IMF och Världsbanken och på
samma villkor. Efter naturkatastroferna, och
framförallt effekterna av orkanen Mitch, har IDB
även fortsättningsvis en mycket viktig roll att
spela vad gäller återuppbyggnaden och
transformeringen av de drabbade länderna i
Centralamerika. Sverige var i maj 1999 värd för
en stor konferens ledd av IDB på detta tema.
Den pågående diskussionen om IDB:s
framtida roll kommer även under 2000 att vara
en för Sverige prioriterad fråga. Sverige har
tillsammans med de nordiska länderna varit
drivande i diskussionen, som handlar om hur
banken skall möta de snabba förändringarna i
omvärlden såsom globalisering, ökande privata
kapitalflöden och demokratiseringsprocesser.
Det fortsatta arbetet med att formulera bankens
framtidsvision kommer framför allt att äga rum
inom ramen för det pågående arbetet med att
utarbeta en strategisk plan för verksamheten.
I december 1998 nåddes en långsiktig lösning
angående bankens tillgång på koncessionella
resurser för utlåning på förmånliga villkor till de
allra fattigaste länderna i regionen. Lösningen
innebär bl.a. att de regionala länderna medger att
tillgångar i lokal valuta får användas för
koncessionell långivning. Totalt handlar det om
2,2 miljarder US-dollar varav Brasilien står för ca
30 %. Uppgörelsen är av stor betydelse för
bankens verksamhet i de fattigaste länderna och
för IDB:s deltagande i aktuella
skuldlättnadsinitiativ.
Övriga utvecklingsbanker och -fonder
Internationella jordbruksutvecklingsfonden
(IFAD) har ett mycket tydligt fokus på
fattigdomsbekämpning genom sin inriktning på
projekt för att förbättra levnadsförhållandena för
landsbygdsbefolkningen i de fattigaste länderna.
Under 1999 inleddes konsultationer om en
påfyllnad av IFAD:s kapital, vilka beräknas bli
klara vid årsmötet i februari 2000. Regeringen
kommer även fortsättningsvis i IFAD:s styrelse,
i nära samarbete med Norge, Danmark och
Finland, bl.a. verka för att ytterligare förankra
prioriterade mål i fondens projektverksamhet
och för att förbättra samarbetet och
arbetsfördelningen mellan de Rombaserade FN-
organen verksamma på jordbruksområdet.
Afrikanska fonden för kapacitetsutveckling
(ACBF) arbetar huvudsakligen med att stärka
utvecklingsländers kapacitet att utarbeta och
genomföra makroekonomisk politik. Under
1998 genomfördes en kapitalpåfyllnad som
säkerställer finansieringen av fondens
verksamhet fram till 2001. Förhandlingar pågår
som kommer att innebära att ACBF:s
verksamhet breddas genom att ytterligare ett
kapacitetsuppbyggnadsinitiativ, som har
utarbetats i Världsbankens regi, länkas till
fonden. Initiativet har fokus på
kapacitetsuppbyggande inom den offentliga
sektorn, och dess skärningspunkter gentemot
den privata sektorn och det civila samhället
genom bl.a. stöd till nätverk och regionala
program. Världsbanken kommer att delvis
finansiera initiativet och ACBF ansvara för
implementeringen.
Under 1999 innehar Sverige ordförandeskapet
i Nordiska utvecklingsfondens (NDF) styrelse.
Fonden finansieras genom bidrag från de fem
nordiska länderna och har ett grundkapital på
515 miljoner SDR. Den årliga utlåningen
(undertecknade och godkända projekt) uppgår
till drygt 400 miljoner SDR. NDF lämnar lån på
mycket förmånliga villkor till projekt som
främjar ekonomisk och social utveckling i låg-
och lägre medelinkomstländer. Krediterna
lämnas i samfinansiering med andra institutioner,
främst Världsbanken och regionalbankerna, för
projekt av nordiskt intresse, dvs. NDF:s
finansiering skall i huvudsak avse upphandling av
varor och tjänster i de nordiska länderna. Fonden
har under senare år expanderat relativt snabbt.
Under hösten kommer en förhandling om
påfyllnad av fondens kapital att äga rum. Sociala
sektorer och miljö har givits ökad tonvikt. NDF
bedriver också en försöksverksamhet med stöd
till privatsektorprojekt, för vilken 20 miljoner
SDR avsatts.
Under 1997 ingick NDF ett samarbetsavtal
med NORSAD-fonden, som verkar för att
främja näringslivssamarbete mellan Norden och
SADC (Southern African Development
Community ). NORSAD bidrar främst med lån
till s.k. joint ventures. De nordiska länderna,
förutom Island som inte är medlem, enades 1998
om att förlänga fondens mandat till 2003 samt
om att fylla på NORSAD-fondens kapital med
150 miljoner danska kronor, som skall inbetalas i
tre rater 1998–2000.
Övrigt multilateralt samarbete
Tabell 3.8 Övrigt multilateralt samarbete
Tusental kronor
Budget 1999
Beräknat 2000
Miljöinsatser
54 500
0
1
Konfliktförebyggande insatser
80 000
50 500
Särsk. multilaterala insatser:
- Utsatta barn i fattiga länder
- Särsk. jämställdhetsinsatser
35 000
15 000
0
0
2
3
Övriga insatser
33 500
121 000
Summa
218 000
171 500
1. 2.3. De höga reservationerna för posterna har beaktats vid medelsfördelningen.
Multilaterala miljöinsatser
Arbetet med det femte biståndsmålet, framsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om
miljön styrs av prioriteringarna i regeringens
skrivelse om Sveriges utvecklingssamarbete för
hållbar utveckling (rskr. 1996/97:2). Ett särskilt
handlingsprogram gäller sedan 1996 för det
bilaterala utvecklingssamarbetet inom området.
Huvudinriktningen i regeringens politik är att
integrera de sociala, ekonomiska och
miljömässiga aspekterna. Landstrategierna spelar
en avgörande roll för att garantera att detta sker
på ett långsiktigt och konsekvent sätt.
Samarbetsländernas aktiva deltagande i detta
arbete är av vital betydelse.
I takt med att de globala miljöfrågornas roll
växer avser regeringen att stödja verksamhet i de
multilaterala organen som syftar till att stärka
efterlevnaden av de globala miljökonventionerna.
Det normativa multilaterala samarbetet fortgår
med att vidareutveckla riktlinjerna efter Rio-
konferensen. Sverige ger särskild prioritet åt
fattigdomsbekämpning och hållbara
produktions- och konsumtionsmönster i mötena
med FN:s kommission för hållbar utveckling
(CSD). Detta blir särskilt angeläget inför nästa
års möte som rör markanvändning, jordbruk,
finansiella resurser och handel. Det finns
dessutom skäl att redan nu uppmärksamma och
stödja förberedande insatser inför
energifrågornas behandling i CSD 2001.
Reformarbetet vad gäller miljö- och
boendefrågornas integrering inom FN-systemet
är av särskild betydelse.
Förra årets överenskommelse om den andra
påfyllnaden av den Globala miljöfonden (GEF)
innebar att givarna åtog sig att tillföra GEF
sammanlagt 2.75 miljarder dollar. För svensk del
uppgår åtagandet till 448 miljoner kronor för
fyraårsperioden 1998–2002. Sveriges bidrag
kommer att utbetalas i takt med de behov som
GEF anger. För budgetåret budgeteras ett
belopp om ca 14 miljoner kronor.
Sverige innehar sedan början av 1999 en av de
ordinarie platserna i styrelsen för
Montrealprotokollets multilaterala fond, vilket
ökat svenska möjligheter att förändra det
omfattande biståndet från fonden i riktning mot
insatser som ökar u-ländernas eget ansvar för
utfasning av ozonfarliga ämnen, bl.a. genom
stärkande av deras institutioner. Sverige är också
ordförande i en planeringsgrupp för utfasning av
en omfattande ozonfarlig sektor i Kina.
Påfyllnadsförhandlingar avseende fonden
påbörjades i juni 1999 och avser även frågan om
inrättande av en lånefacilitet. Sveriges andel till
fonden uppgick under treårsperioden 1997–1999
till omkring 20 miljoner kronor per år. Det är
osannolikt att fondens totala omslutning
kommer att öka, varför den svenska bidragsdelen
förutses bli oförändrad. Högst en femtedel av
bidraget bör utnyttjas för Sidas bilaterala
tekniska biståndsprogram. Sida avser öka
genomslaget av sina insatser genom samarbete
med UNDP m.fl. verkställande organ för
fondens verksamhet.
Sverige och övriga länder i EU har i
partsmöten med FN:s konvention för
ökenbekämpning understrukit särskilt de
afrikanska ländernas ansvar för att ta ökat ansvar
genom nationella aktionsprogram för
ökenbekämpning till vilka givare kan ansluta.
Sverige har bidragit till mäklarfunktionen för
bistånd till konventionens ändamål, den s.k.
globala mekanismen.
Outnyttjade reservationer kommer att tas i
anspråk för de behov som förutses under
budgetåret.
Multilaterala konfliktförebyggande insatser
Ett oroväckande antal väpnade konflikter har
även under 1999 utgjort ett direkt hot mot
internationell fred och säkerhet och mot
civilbefolkningens säkerhet och överlevnad.
Etnisk rensning, fördrivning av människor från
sina hem och andra övergrepp mot
civilbefolkningen är vardagliga inslag i dagens
konflikter. Det multilaterala systemet har en
central uppgift i att åstadkomma varaktiga
lösningar som relateras till de bakomliggande
orsakerna till humanitära katastrofer och de
bakslag de leder till, som i sig kan ha en
destabiliserande inverkan på konfliktens
närområde. Detta kräver samverkan mellan ett
flertal aktörer från olika kompetensområden från
politiska initiativ till militära och polisiära
insatser, från skydds- och hjälpinsatser på det
humanitära området och avseende mänskliga
rättigheter till långsiktigt inriktade
återuppbyggnadsinsatser. Sverige spelar en aktiv
roll när det gäller att vidareutveckla tänkandet
kring och förbättra beredskapen att ställa upp
med flexibla, internationella insatser till gagn för
dem som drabbats av väpnade konflikter och för
en varaktig konfliktlösning.
Multilaterala konfliktförebyggande insatser
syftar till att stärka det multilaterala systemets,
främst FN:s, förmåga att hantera humanitära
kriser till följd av väpnade konflikter och att
åstadkomma varaktiga fredliga lösningar.
Under 1999 har stöd utgått för svensk civil
medverkan i fredsfrämjande insatser i Angola
(MONUA), Västsahara (MINURSO), Kroatien
(PMG), Guatemala (MINUGUA) och Kosovo
(KVM). Medlen för detta utgör ett komplement
till medel anslagna för fredsfrämjande insatser
utanför biståndsanslaget. Insatserna i Angola och
Västsahara har på grund av den politiska
utvecklingen inte kunnat genomföras som
planerat. Stöd har även utgått till FN:s
vaktstyrka för skydd av humanitärt bistånd i
norra Irak (UNGCI) till den tillfälliga
internationella närvaron i Hebron (TIPH) och
till FN:s interimsadministration i Kosovo
(UNMIK). Stöd till denna typ av insatser, i vilka
även svensk personal medverkat, förväntas att
fortsätta. Stödet har vidare avsett vissa insatser i
samband med politisk konfliktlösning, t.ex.
undersökning av massgravar och andra former av
stöd för internationell efterlevnad av den
humanitära rätten. Stödet omfattar också
regionala organisationers arbete, t.ex. IGAD:s
fredsfrämjande initiativ avseende Somalia och
Sudan, OAU:s Rwandapanel och åtgärder för att
få bukt med spridningen av lätta vapen. Vidare
har stödet utgått till exempelvis humanitär
minröjning, hantering av spridningen av lätta
vapen och starkare skydd av barnens situation i
konfliktsammanhang. Vidare har stöd utgått till
organisationer med inriktning på
konflikthantering, bl.a. International Crisis
Group (ICG), International Peace Academy
(IPA) och Forum on Early Warning and Early
Response (FEWER). Detta stöd bidrar också till
att det svenska kontaktnätet till konfliktrelaterad
kompetens vidgas. Det är därför angeläget att
fortsatt stödja organisationer med sådan
verksamhet.
I dagens väpnade konflikter är det i huvudsak
civila, främst kvinnor, barn och äldre, som faller
offer. Barnen drabbas särskilt hårt. De är offer
för övergrepp och tvångsrekrytering till
krigföring. Samarbetet med FN:s särskilde
representant för barn i väpnade konflikter
kommer att fortsätta. Uppdraget till det svenska
ordförandeskapet i FN:s arbetsgrupp för barn i
väpnade konflikter, med inriktning på förbud
mot rekrytering och deltagande i väpnad konflikt
av barn under 18 år, att genomföra
konsultationer i syfte att nå enighet om ett
tilläggsprotokoll till barnkonventionen kan
komma att föranleda stöd till särskilda initiativ.
Det handlingsprogram för
konfliktförebyggande verksamhet som
utarbetats inom Utrikesdepartementet, "Att
förebygga väpnade konflikter – Ett svenskt
handlingsprogram" (Ds 1999:24) kommer också
att påverka inriktningen av medlens användning.
Att öka respekten för internationell humanitär
rätt och mänskliga rättigheter och att motverka
en kultur av straffrihet är nödvändigt för att
minska lidandet i samband med väpnade
konflikter och för att stärka det humanitära
skyddsarbetets integritet. Det normativa och
operativa humanitära arbetet hänger nära
samman. Mot denna bakgrund är det angeläget
att ge fortsatt stöd som främjar efterlevnad av
internationell rätt i konfliktsituationer. Anslaget
har t.ex. möjliggjort för regeringen att genom
finansiella bidrag visa sitt starka stöd för bl.a.
FN:s tribunaler för f.d. Jugoslavien och Rwanda
och insatser i anslutning till att den
internationella brottmålsdomstolen inrättas.
I samband med att Ottawakonventionen om
totalförbud mot personminor trätt i kraft, skärps
kraven på FN:s samordningsfunktion och behov
av stöd till detta.
Stödet för konfliktförebyggande initiativ och
insatser inom ramen för denna delpost beräknas
för år 2000 vara av samma storleksordning.
Samordning med Sida sker kring delpostens
utnyttjande.
Särskilda multilaterala insatser: jämställdhet
1998 upprättades en särskild post för insatser av
pilotkaraktär för att stärka
jämställdhetssträvandena inom det multilaterala
arbetet med jämställdhet. Medel från posten har
under år 1998 och år 1999 utbetalats för ett
strategiskt arbete bl.a. med att integrera ett
jämställdhetsperspektiv i hela FN genom FN:s
kvinnoenhet (DAW). Särskilda bidrag har
dessutom utgått till FN:s ekonomiska
kommission för Afrika, till FN:s MR-center och
UNFPA för att särskilt uppmärksamma
kvinnors rättigheter och för studier om kvinnors
och mäns olika syn på sexuella rättigheter. Medel
har också disponerats för studier och seminarier
liksom metodskrifter och andra publikationer.
Anvisade medel för jämställdhet har syftat till
att under en begränsad tidsperiod bistå
organisationer bl.a. med att utveckla
handlingsplaner för jämställdhet i
utvecklingssamarbetet. Grundtanken är att
organisationerna på sikt själva skall ta ett klart
ansvar för att uppmärksamma kvinnor och män
på lika villkor i sin verksamhet. En successiv
nedtrappning av medlen förutses därför.
Särskilda multilaterala insatser: barn
Med stöd främst av barnkonventionen har
Sverige inlett ett arbete för att utveckla ett
systematiskt barn- och barnrättsperspektiv i vårt
internationella utvecklingssamarbete. Utgångs-
punkten är att barnets rättigheter är mänskliga
rättigheter.
Som ett led i detta arbete påbörjades 1998 en
översyn av barnfrågor i det internationella
utvecklingssamarbetet. Det är regeringens
ambition att denna översyn ska leda till att
barnperspektivet genomsyrar biståndsinsatserna.
Särskilda medel har anvisats för multilaterala
insatser för att stimulera ett barnrättsperspektiv i
FN:s fonder och program, fackorgan,
Världsbanken m.fl. multilaterala aktörer. Beslut
om stöd har fattats rörande bl.a. barnarbete,
sexuell exploatering av barn, barn på institutioner
och barn i väpnade konflikter. Vidare har stöd
lämnats till olika studier bl.a. rörande barn med
funktionshinder och omfattande kartläggning
genomförts av barnets livsvillkor och rättigheter
i det globala utvecklingssamarbetet. Insatser för
kompetensutveckling och kapacitetsuppbyggnad
är under genomförande.
2001 äger ett extra möte rum i FN:s
generalförsamling kring uppföljningen av målen
från barntoppmötet 1990. Sverige, som en av de
ursprungliga sex initiativtagarländerna till
barntoppmötet, har för avsikt att på nytt spela en
pådrivande roll. Barntoppmötets mål
överensstämmer i hög grad med slutsatserna från
FN-konferenserna. I linje med detta skall stöd
utgå till strategiska insatser i arbetet med en ny
global agenda för barn.
Övriga multilaterala insatser
Årsbidrag till organisationer inom och utom
FN-systemet finansieras från denna delpost.
Därtill kommer fördjupningsstudier med extern
expertis, analyser, seminarier och andra
aktiviteter som främjar internationell samverkan
och utveckling t.ex. insatser till stöd för
uppföljning av FN-konferenser.
FN:s kontor för samordning av humanitärt
bistånd (OCHA) bildades år 1998 som en del av
generalsekreterarens reformpaket ur FN-
sekretariatets avdelning för humanitära frågor
(DHA). OCHA:s verksamhet syftar till att driva
och vidareutveckla humanitära policyfrågor samt
till att stärka samordningen av FN:s humanitära
verksamhet, såväl mellan olika humanitära
aktörer som mellan det humanitära och det
politiska arbetet. OCHA:s verksamhet har fått
ökat intresse genom tillkomsten av ett
humanitärt segment i FN:s ekonomiska och
sociala råd (ECOSOC). OCHA är fortfarande
till största delen beroende av frivilliga bidrag,
men det är önskvärt att verksamheten i ökande
grad införlivas i FN:s reguljära budget för att
trygga en förutsägbar finansiering. Sverige tillhör
de länder som verkat för att OCHA skall ges
erforderliga resurser för att förverkliga sitt
mandat. Sveriges stöd till OCHA beräknas
under konsolideringsfasen öka något och även
fortsättningsvis avse den tvåårsperiod som FN:s
egen budgetprocess tillämpar.
International IDEA (Internationella institutet
för demokrati och fria val) är en mellanstatlig
organisation som bildades på svenskt initiativ i
Stockholm år 1995. IDEA är en internationell
mötesplats för medlemmarna, för närvarande 18
länder och fem internationella enskilda
organisationer. Gemensamt arbetar dessa för att
stödja en demokratisk utveckling i bred
bemärkelse och fria val. IDEA:s verksamhet är
inriktad på såväl normativt arbete, som
kapacitetsutveckling och tillämpad forskning,
Institutet har producerat ett antal handböcker
och riktlinjer framför allt på området val och
valadministration och har bedrivit verksamhet i
fält fokuserad på nära samarbete med
intressenterna i samarbetsländerna och med
frågor som identifierats av dessa. Fältarbetet har
dokumenterats i ett antal landstudier av hög
kvalitet och med bred användning. Institutet har
på kort tid etablerat sig och är idag en
välrenommerad organisation, vars tjänster
efterfrågas på många håll i välden. Sverige som
intiativtagare till och värdland för organisationen
har ett speciell ansvar för och intresse av att
stödja dess utveckling.
Från delposten finansieras vidare bl.a. reguljära
bidrag till Internationella rödakorskommittén
(ICRC) och till Internationella
migrationsorganisationen (IOM). ICRC
genomgår f.n. en reformering av såväl ledningen
av organisationen som av budget och
arbetsprogram. ICRC är med sitt unika
internationella mandat en nyckelorganisation för
att värna, vidareutveckla och sprida kunskap om
den internationella humanitära rätten och verka
för dess efterlevnad i praktiken. En mindre
höjning beräknas av det svenska bidraget till
ICRC:s högkvarterskostnader. Stöd till ICRC:s
fältverksamhet kommer även fortsättningsvis att
kanaliseras genom Sida efter samråd med
regeringen och belasta delposten Humanitärt
bistånd. Bidraget till IOM utgår enligt en i
förväg fastställd skala. Det svenska bidraget
förutses ligga på oförändrad nivå för år 2000.
Under samlingsrubriken FN-reform
finansierar Sverige från denna delpost vissa
aktiviteter som främjar av FN beslutade
reformer på t.ex. landnivå, seminarier där
samordning av FN:s insatser diskuteras,
genomförande av nya reforminsatser inom FN:s
program och fonder som bl.a. införande av
resultatbaserade budgetar samt det s.k.
finansieringsprojektet. Under år 2000 kommer
arbetet inom ramen för finansieringsprojektet att
intensifieras. Vidare förutses bl.a. förberedelser
inför det planerade högnivåmötet om
utvecklingsfinansiering år 2001 att innebära
seminarier i Sverige och utomlands, utarbetande
av studier och förberedelsemöten liksom studier
om utvecklingsbankernas framtida långivning på
mjuka villkor. Detta utgör en fortsättning på det
arbete som har startats bl.a. i samarbete med
Overseas Development Council.
Stöd har i övrigt bl.a. utgått till arbetet som
bedrivs inom ramen för UNDAF, t.ex.
pilotverksamheten i Guatemala och Zimbabwe
avseende samordningen av FN:s insatser i fält.
Under det kommande året kommer denna
verksamhet att utvärderas.
Härutöver förutses stöd för vissa av Sverige
prioriterade verksamheter inom FN:s fackorgan,
t.ex. WHO, ILO och UNESCO. Regeringen
anslog 1998 25 miljoner kronor som ett särskilt
bidrag för att stödja den reformprocess i WHO
som den nya generaldirektören Gro Harlem
Brundtland inlett. Medlen används bl.a. för
malariabekämpning, anti-tobaksprogrammet,
genderinsatser och reformåtgärder. Det finns nu
anledning att återta den nivå för svenska frivilliga
bidrag som sänktes 1995. I samband därmed
avser regeringen ta en aktiv del i hur medlen
används. Skäl finns även att inom Sidas budget
avsätta ett specifikt belopp för WHO i paritet
med tidigare bidragsnivå. Regeringen förbehåller
sig möjligheten att besluta om bidrag för
specifika ändamål, som svar på appeller och för
angelägna ändamål som kan uppstå exempelvis
sekonderingar.
Europeiska unionen (EU)
Europeiska unionens (EU) medlemsstater svarar
tillsammans för ca 60 % av OECD-ländernas
samlade utvecklingssamarbete. Cirka 17 % av
medlemsstaternas bistånd kanaliseras genom den
Europeiska gemenskapens (EG) olika bistånds-
program, vilka främst administreras av Europe-
iska kommissionen men också av Europeiska
investeringsbanken (EIB). Drygt 5 % av det
svenska biståndet går via EG.
De övergripande målen för EU:s
utvecklingssamarbete stämmer väl överens med
svenska målsättningar. Under de år Sverige varit
medlem i EU har policyn utvecklats i god
överensstämmelse med internationell
biståndspolicy. Samtidigt framstår bristerna i
genomförandet. Sverige har länge verkat för
effektivisering och ökad kvalitet i
gemenskapsbiståndet. År 1995 beslutade
biståndsministrarna om en utvärdering av EG:s
biståndsverksamhet. Utvärderingen slutfördes
under våren 1999 under ledning av
utvärderingsexperter från medlemsländerna.
Kritiken är omfattande och riktar sig mot att
gemenskapsbiståndet är splittrat, dåligt
samordnat och ineffektivt. Vid Utvecklingsrådet
i maj 1999 krävde biståndsministrarna
genomgripande förändringar. Kommissionen
anmodas bl.a. att verka för en sammanhållen
organisation på utvecklingssamarbetets område,
presentera en enhetlig policy för hela EG-
biståndet, vidta åtgärder för att stärka dialogen
med samarbetsländerna, utnyttja landstrategier
på ett effektivare sätt, stärka EU-delegationerna i
fält, öka kompetensen på biståndsområdet samt
förbättra informationen och öka insynen.
Kommissionen skall upprätta en handlingsplan
för hur bristerna skall åtgärdas, vilken skall följas
upp kontinuerligt vid Utvecklingsråden under
kommande år. Åtgärdsförslagen ligger väl i linje
med de synpunkter som Sverige har framfört.
Utvärderingen kan ses som en början på ett
långsiktigt förändringsarbete, som skall drivas av
Kommissionen tillsammans med
medlemsländerna och Europaparlamentet. En
svensk strategi har formulerats för att tydliggöra
de svenska prioriteringarna. Sverige kommer att
bidra med sin erfarenhet och ställa svensk
expertis till Kommissionens förfogande i arbetet
med att förbättra gemenskapens bistånd. Under
det svenska ordförandeskapet våren 2001 avser
Sverige att prioritera frågor som rör effektivitet
och kvalitet i genomförandet av biståndet.
Effektivitets- och styrningsfrågor stod också i
fokus i samband med de händelser som ledde till
Kommissionens avgång våren 1999. De
bedrägerier, bl.a. den s.k. ECHO-skandalen,
som uppdagades hösten 1998, pekade på att
allvarliga missföhållanden rådde i
biståndsförvaltningen. En oberoende
expertgrupp slog fast att ansvaret för bristande
kontroll skulle läggas både på enskilda
kommissionärer och på Kommissionen i sin
helhet. Den nytillträdande Kommissionen har nu
stora krav och förväntningar på sig att skapa en
mer effektiv och öppen förvaltning.
Frågan om hur Kommissionen och
medlemsländerna skall samordna sitt bistånd och
hur gemenskapsbiståndet skall komplettera
medlemsländernas bistånd har sedan en lång tid
tillbaka stått på dagordningen. Trots detta har
små framsteg gjorts och det råder olika meningar
om hur begreppet komplementaritet skall tolkas.
Sverige finansierade under 1998/99 en studie av
ECDPM (European Centre for Development
Policy Management) och Nordiska
Afrikainstitutet (NAI) om komplementaritet.
Grunden för komplementaritet är ett nära
samarbete i fält. Samarbetsländernas
utvecklingsstrategier är det främsta verktyget för
koordinering av olika givares insatser. Det är
därför positivt att resolutionen uppmanar EU-
delegationerna och medlemsländernas
representationer i fält att förbättra
samordningen, särskilt vid utarbetande av
landstrategier. Arbetet med att öka samarbetet
kring landstrategier kommer under hösten 1999
att bedrivas i en expertgrupp som uppföljning till
ett seminarium som Sida arrangerade i juni 1998.
Under senare år har även inom EU ett bredare
synsätt anlagts på konflikt- och säkerhetsfrågor
med ökat fokus på insatser för att förebygga
konflikter och etablera varaktig fred. Vid
Utvecklingsrådet i november 1998 antogs
rådsslutsatser, vilka pekar på bl.a.
mottagarlandets ledande roll när det gäller att
förebygga konflikter/stärka freden, samt vikten
av lokalt ägarskap. EU:s aktiviteter bör stödja
lokal kapacitet och lokala institutioner. En
expertgrupp med deltagare från Kommissionen
och medlemsländerna skall utveckla riktlinjer för
hur konfliktförebyggande aspekter kan
integreras i beredning och genomförande av
biståndsprogram. Sverige skall delta i denna
expertgrupp.
Ett antal samarbetsländer befinner sig i
konflikt och effektiviteten av biståndsinsatser till
dessa länder måste ifrågasättas. Under våren
1999 har Kommissionen initierat en diskussion
om riktlinjer för avbrytande av bistånd till länder
som är involverade i väpnad konflikt.
Resolutionen avspeglar väl den svenska synen att
långsiktighet och fattigdomsinriktning är
fundamentalt i biståndspolitiken. Krig är inte
nödvändigtvis ett skäl att avbryta biståndet så
länge de grundläggande förutsättningarna för ett
gott bistånd inte rubbats. Det är dock angeläget
att diskussionen förs inom EU:s ram och att
samordning sker mellan den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken och
biståndspolitiken.
Lomé-konventionen reglerar handels- och
utvecklingssamarbetet mellan gemenskapen och
de 71 s.k. AVS-staterna i Afrika, Västindien och
Stilla havet. Den nu gällande Lomé-konven-
tionen löper ut i februari år 2000 och
förhandlingarna om det framtida samarbetet går
under hösten 1999 in i ett intensivt skede. Både
Kommissionen och Rådet vill åstadkomma en
omfattande förnyelse av det samarbete som
Lomé-konventionen inneburit under de senaste
25 åren. Det gäller både handels- och
utvecklingssamarbetet, som behöver anpassas till
nya krav och en förändrad omvärld. God samsyn
råder mellan EU och AVS-länderna vad gäller
målet att förnya partnerskapet baserat på en
fördjupad politisk dialog och effektivare
utvecklingssamarbete. En rad viktiga frågor
återstår emellertid ännu att lösa. Inte minst den
framtida handelsregimen är en kontroversiell
fråga. Nuvarande Lomé-regim är inte WTO-
förenlig, men AVS-länderna är motvilliga till
förändringar. Andra utestående frågor är
utvecklingssamarbetets instrument och former
och frågor av politisk natur såsom mekanismer
för avbrytande av bistånd.
Sverige anser att de pågående Lomé-
förhandlingarna utgör en unik möjlighet att
reformera samarbetet. Det förhandlingsmandat
som EU enats om ligger väl i linje med svenska
synpunkter. Sverige lägger särskild vikt vid att
den politiska dialogen och partnerskapet
fördjupas baserat på ömsesidiga åtaganden, att
fattigdomsbekämpning skall genomsyra hela
utvecklingssamarbetet, att procedurer förenklas
och att ökad flexibilitet medges i samarbetet
samt att det civila samhället involveras i ökad
omfattning.
Inom ramen för Lomé-konventionen
finansierar Europeiska Utvecklingsfonden
huvuddelen av samarbetet med AVS-länderna.
Den åttonde Europeiska Utvecklingsfonden
(EUF VIII) omfattar totalt 13,1 miljarder euro.
Sverige skall bidra med 350 miljoner euro, varav
49 miljoner euro till Stabex- programmet för
stabilisering av u-ländernas exportintäkter från
vissa jordbruksprodukter. Sverige utbetalade 60
miljoner kronor för Stabex under år 1999 och för
år 2000 beräknas ca 385 miljoner kronor.
Det budgetfinansierade samarbetet omfattar
biståndet till icke-medlemsländer i
Medelhavsområdet och Asien, Latinamerika,
samt livsmedels- och miljöbistånd, humanitärt
bistånd, stöd genom enskilda organisationer mm.
Åtagandebemyndigandena för år 1999 uppgick
till knappt 4 miljarder euro. Den del av Sveriges
bidrag till EG-budgeten som avräknas
biståndsramen uppgår till 757 miljoner kronor år
2000.
Samarbetet med Medelhavsländerna var
tidigare av traditionell art. Genom att EU 1995
antog en gemensam Medelhavspolitik
förändrades även utformningen och syftet med
biståndet och det omfattar nu ett stort antal
samarbetsområden. Inom den s.k.
Barcelonaprocessen förs en politisk, ekonomisk
och kulturell dialog som syftar till att öka
stabiliteten och främja samarbetet i regionen.
Genom MEDA skall gemenskapen stödja 12
länder runt Medelhavet (Algeriet, Cypern,
Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Malta,
Marocko, Syrien, Tunisien, Turkiet samt
Västbanken/Gaza.) i deras ekonomiska
utveckling och bidra till att de står bättre rustade
att möta konkurrensen från den europeiska
industrin när ett planerat frihandelsområde
införs år 2010. Samarbetets omfattning har ökat
markant under 1990-talet. För perioden 1995–
1999 har ca 5 miljarder euro avsatts för stöd till
dels ekonomisk anpassning och integrering, dels
mer traditionellt utvecklingssamarbete.
Kapacitetsbrist och organisatoriska problem i
Kommissionen har lett till betydande svårigheter
att genomföra programmet. MEDA-
förordningen, som styr biståndets innehåll och
inriktning, skall omförhandlas under hösten
1999. Under 1999 förväntas beslut om
omfattningen av stödet för perioden 2000-2005.
Samarbetet med Asien och Latinamerika
(ALA), som regleras av en förordning från 1992,
har under senare år breddats till att omfatta både
bistånd och ekonomiskt samarbete.
Tyngdpunkten ligger på de fattigaste länderna
och de fattigaste delarna av befolkningen samt på
regioner eller länder med betydande kommersiell
potential. Den finansiella ramen för perioden
1996-2000 beräknas till 5 miljarder euro. Av
detta går ca 60 % till Asien och 40 % till
Latinamerika. Per capita är dock biståndet till
Asien betydligt mindre än till Latinamerika.
Samtidigt har behovet av stöd till flera av de
asiatiska länderna ökat dramatiskt i spåren av
Asienkrisen. Enligt svensk syn bör en
omfördelning inom ALA-biståndet övervägas.
EG är den största givaren av bistånd till
Latinamerika. Inför toppmötet mellan EU,
Latinamerika och Västindien i juni 1999
presenterade Kommissionen ett meddelande om
ett nytt partnerskap mellan EU och
Latinamerika inför 2000-talet. I meddelandet
betonas vikten av kvalitet och transparens i
samarbetet.
År 1992 inrättades EU-kommissionens
humanitära kontor ECHO. EG:s humanitära
bistånd har expanderat snabbt, och ECHO är
idag en av världens största givare av humanitärt
bistånd. Medlen kanaliseras genom enskilda
organisationer och FN-organ. ECHO
samarbetar idag med över 170 olika aktörer.
ECHO har sedan sin start förmedlat nödhjälp
och återuppbyggnadsbistånd till ett 60-tal länder.
Under 1998 gick merparten till humanitära
insatser i f.d. Jugoslavien och konfliktdrabbade
länder i Afrika och Asien. EU:s humanitära
bistånd har varit i blickfånget genom en rad
omfattande utredningar om dess hantering och
effektivitet. Sverige har bl.a. drivit att den
förordning som styr det humanitära biståndets
innehåll och inriktning samt ECHO:s arbetssätt
bör ses över. Fortsatt stor vikt kommer att läggas
vid ECHO och dess samarbete med andra delar
av Kommissionens biståndsverksamhet. Det är
också önskvärt att svenska enskilda
organisationer i högre grad kan utgöra kanaler
för EU:s biståndsmedel. Sidas medverkan i den
Humanitära biståndskommittén (HAC) bidrar
till att svenska biståndserfarenheter får
genomslag i ECHO:s arbete.
A1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete
Inledning
Huvuddelen av det svenska
utvecklingssamarbetet, ca två tredjedelar, är
bilateralt, dvs. sker direkt mellan Sverige och
enskilda utvecklingsländer. Sida ansvarar för den
helt övervägande delen av det bilaterala
biståndets genomförande. Sida bedriver ett
viktigt förnyelse- och förändringsarbete för att
höja effektiviteten och stärka
fattigdomsinriktningen.
Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete sker
med ett stort antal länder. För länder med vilka
Sverige har mer omfattande eller komplext
samarbete styrs detta genom landstrategier som
utarbetas gemensamt av Utrikesdepartementet
och Sida. I ökande grad bygger de också på en
nära dialog med samarbetslandet. På grundval av
de erfarenheter som gjorts utarbetar
Utrikesdepartementet och Sida en handbok för
landstrategiarbetet.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet sker
främst med de fattigaste länderna och ca 34 % av
resursöverföringarna går direkt till Afrika.
Ämnesmässigt är sociala sektorer, infrastruktur
och näringsliv samt humanitärt bistånd de största
områdena. Det bilaterala svenska
utvecklingssamarbetet bedrivs i olika former och
med olika instrument.
Den nya partnerskapsrelation som eftersträvas
innebär att nya krav ställs på formerna för
utvecklingssamarbetet. Ett långsiktigt samarbete
från en helhetssyn på landet måste utgå från att
komplettera landets egna ansträngningar och
bidra till finansiering av större program, t.ex. för
sektorer som undervisning och hälsovård.
Samtidigt betonas samarbetslandets ansvar. I
linje med partnerskapstanken pågår ett arbete
med att finna former för hur biståndet skall
kunna stödja breda samhällskontakter och
stimulera samarbete av ömsesidigt intresse
mellan Sverige och samarbetslandet. Detta sker
t.ex. inom forskning, institutions- och
näringslivssamarbete. Sida har under det senaste
året förstärkt dialogen med det svenska
näringslivet.
Sida har intensifierat sitt arbete med att
utveckla sektorprogramstöd i de länder där
förutsättningar finns. Deltagande i processer i
enskilda länder i samarbete med andra
likasinnade givare kommer att fortsätta. Denna
nya biståndsform förväntas innebära en
effektivisering av stödet. Sektorprogramstöd
minskar den administrativa bördan på
samarbetspartnern. Helhetsperspektivet på
sektorn underlättar en mer rationell
resursplanering och resursanvändning.
Sektorprogramstöd kan dessutom bidra till att
prioriteringarna i statsbudgeten synliggörs.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet
utvärderas inom Sida, dels av Sekretariatet för
utvärdering och intern revision som är direkt
underställt Sidas styrelse, dels av olika
avdelningar och av de integrerade ambassaderna.
Utvärderingsverksamheten har huvudsakligen
tre syften: kontroll, lärande och
kunskapsutveckling. Från och med 1999 har Sida
infört systematiska ställningstaganden, s.k.
"management response" som också innefattar
utvärderingar och revisionsinsatser. Syftet är att
effektivisera verksamheten genom att stärka
lärandet och skapa tydliga ansvarslinjer för
åtgärder i syfte att undanröja identifierade
problem och brister. Detta kräver samtidigt en
kontinuerlig återföring och kunskapsutveckling
inom utvärderingsverksamheten, bättre
utnyttjande av forsknings- och
utredningsresultat och ökad kompetens hos den
personal som arbetar inom det bilaterala
utvecklingssamarbetet. Expertgruppen för
utvecklingsfrågor (EGDI) som tillsattes av
regeringen 1995 kan här spela en viktig roll
genom extern rådgivning och kontakter med
forskarsamhället.
Medelsfördelning och anslagsstruktur
Anslagsposten för det bilaterala
utvecklingssamarbetet ökar år 2000 med 1260
miljoner kronor till 8605 miljoner kronor. Vid
fördelningen av medel har reservationer på
respektive delpost beaktats.
Tabell 3.9 Anslagsposten A1.2 Bilateralt
utvecklingssamarbete
Tusental kronor
Budget 1999
Beräknat 2000
1 Afrika
1 670 000
1 850 000
2 Asien
900 000
1 000 000
3 Latinamerika
385 000
620 000
4 Europa
295 000
450 000
5 Särskilda utvecklingsprogram
1 070 000
1 070 000
6 Krediter för utveckling
400 000
450 000
7 Forskningssamarbete
470 000
570 000
8 Enskilda organisationer
850 000
880 000
9 Humanitärt bistånd och kon-
fliktförebyggande
790 000
1 000 000
10 Ekonomiska reformer
470 000
665 000
11 Information
45 000
50 000
Summa
7 345 000
8 605 000
Anslagsstrukturen för 2000 är oförändrad
jämfört med innevarande år. Fördelningen
framgår av tabellen ovan. Sida, som disponerar
merparten av anvisade medel under
anslagsposten, har rätt att omfördela mellan
delposter under förutsättning att enskild delpost
förändras med högst 10 %.
Tabell 3.10 Delposten Särskilda utvecklingsprogram
Tusental kronor
Budget 1999
Beräknat 2000
Näringslivsutveckling
Kontraktsfinansierat tekniskt
bistånd
Internationella kurser
400 000
440 000
Demokrati och mänskliga
rättigheter
130 000
110 000
Särskilda miljöprogram
205 000
180 000
Programutveckling
220 000
210 000
Rekrytering och utbildning av
fältpersonal och multilaterala
experter
115 000
130 000
Summa
1 070 000
1 070 000
Delposten 1 Afrika omfattar dels landramar för
programländer, dels medel för regionalt
samarbete och övriga insatser. Delposten
beräknas öka till 1850 miljoner kronor främst
genom ökad medelstilldelning till Moçambique,
Tanzania, Uganda samt för regionalt/övrigt (se
kommentarer under Afrikaavsnittet).
Delposten 2 Asien omfattar dels landramar för
programländer, dels medel för regionalt
samarbete och övriga insatser. Delposten
beräknas öka till 1000 miljoner kronor främst
genom ökad medelstilldelning för Bangladesh,
Kambodja, Sri Lanka och Vietnam samt för
regionalt/övrigt (se kommentarer under
Asienavsnittet).
Delposten 3 Latinamerika omfattar landramen
för Nicaragua och samarbetet med Central- och
Sydamerika inklusive Bolivia. Delposten
beräknas öka till 620 miljoner kronor främst med
anledning av planerade insatser efter orkanen
Mitch.
Delposten 4 Europa omfattar insatser på västra
Balkan, inklusive valövervakningsinsatser i
regionen, och stöd till vissa länder i Kaukasien
och Centralasien. Delposten beräknas öka till
450 miljoner kronor främst med anledning av
behovet av återuppbyggnadsinsatser i Kosovo.
Tabell 3.11 Landramar, gällande 1999 samt planerade
2000
Tusental kronor
1999
2000
Afrika
Angola
100 000
80 000
Eritrea
20 000
20 000
Etiopien
130 000
130 000
Guinea-Bissau
5 000
5 000
Kenya
65 000
65 000
MoVambique
260 000
300 000
Namibia
65 000
65 000
Sydafrika
200 000
200 000
Tanzania
240 000
260 000
Uganda
125 000
150 000
Zambia
100 000
100 000
Zimbabwe
110 000
110 000
Regionalt/Övrigt
250 000
365 000
Summa
1 670 000
1 850 000
Asien
Bangladesh
120 000
140 000
Kambodja
80 000
100 000
Laos
100 000
100 000
Sri Lanka
40 000
60 000
Vietnam
170 000
200 000
Västbanken/Gaza
120 000
120 000
Regionalt/Övrigt
270 000
280 000
Summa
900 000
1 000 000
Latinamerika
Nicaragua
80 000
85 000
Centralamerika
190 000
415 000
Sydamerika
115 000
120 000
Summa
385 000
620 000
Delposten 5 Särskilda utvecklingsprogram
omfattar ett flertal verksamheter. Den indikativa
fördelningen under delposten, för vilken
oförändrat belopp beräknas, framgår av tabellen.
Sänkningarna för särskilda miljöinsatser
respektive särskilda insatser för demokrati och
mänskliga rättigheter innebär inte en sänkning av
ambitionsnivån inom dessa områden.
Delposten 6 Krediter för utveckling omfattar
subventioner av u-krediter och biståndskrediter.
En höjning till 450 miljoner kronor beräknas.
För 1999 har riksdagen fastställt en ram för
Sidas garantigivning, varav huvuddelen utgörs av
biståndsgarantier för u-krediter. Vid årsskiftet
uppgick garantiförbindelserna för u-krediter till
drygt 9,3 miljarder kronor. Regeringen föreslår
att riksdagen bemyndigar regeringen att för 2000
ikläda staten betalningsansvar till ett belopp om
12 miljarder kronor för garantigivning inom det
internationella utvecklingssamarbetet, dvs. en
oförändrad ram.
Regeringen beslutade i mars 1999 om
riktlinjer för en treårig försöksverksamhet med
en fristående garantigivning för biståndsändamål.
Sida får inom ramen för den ovan nämnda
garantiramen om 12 miljarder kronor utställa
fristående garantier till ett belopp av högst en
miljard kronor. Säkerhetsreserven om 500
miljoner kronor finansieras med medel som
avsatts för subventioner inom u-kreditsystemet,
där den faktiska kostnaden kommit att
understiga den ursprungligt beräknade, bl.a.
genom valutakursfluktuationer. Sida kommer
under hösten i samråd med
Exportkreditnämnden (EKN) att till regeringen
lämna förslag om en riskpolicy för
garantigivningen.
Delposten 7 Forskningssamarbete är en fortsatt
prioriterad verksamhet inom ramen för
satsningen på kunskaps- och
institutionsutveckling. För 2000 beräknas en
ökning av delposten till 570 miljoner kronor.
Delposten 8 Enskilda organisationer utgör stöd
till bistånd som genomförs av svenska
folkrörelser och enskilda organisationer. En
ökning till 880 miljoner kronor beräknas.
Delposten 9 Humanitärt bistånd och
konfliktförebyggande används för att lindra
följderna av väpnade konflikter för
civilbefolkningen, stöd till tidig återuppbyggnad
och konfliktförebyggande samt insatser för offer
för naturkatastrofer. Delposten beräknas öka till
1000 miljoner kronor.
Delposten 10 Ekonomiska reformer används för
betalningsbalansstöd och skuldlättnad, främst
inom ramen för internationellt samordnande
skuldinitiativ, till fattiga och skuldtyngda länder
som genomför ekonomiska reformprogram. För
2000 beräknas en ökning av delposten till 665
miljoner kronor.
Delposten 11 Information beräknas öka till 50
miljoner kronor för att ge utrymme för en ökad
satsning på information om och
opinionsbildning kring utvecklingssamarbetet.
Verksamhetsgrenar
Demokrati och mänskliga rättigheter
Stöd till demokrati, respekt för de mänskliga
rättigheterna och gott styrelseskick utgör ett
prioriterat område inom det svenska
utvecklingssamarbetet.
Målet är att bidra till en ökad respekt för de
mänskliga rättigheterna, dvs. grundläggande
friheter, gott skydd och tillfredsställande
levnadsstandard, kvinnors och mäns aktiva
deltagande i samhällslivet och politiken på lika
villkor, en demokratisk kultur av tolerans,
respekt, deltagande och öppenhet, livskraftiga
civila samhällen, fria och oberoende medier,
effektiva för demokratin bärande institutioner
och en utvecklad lokal demokrati, en fungerande
rättsstat samt en offentligt förvaltning i
demokratins tjänst.
Resultatet av utvecklingssamarbetet mäts
ytterst i hur enskilda människors villkor
förbättras och vilken makt de har att påverka sina
liv. Det kan översättas i termer av hur de
mänskliga rättigheterna respekteras och
förverkligas. Sverige skall därför i
utvecklingssamarbetet stödja sig på de
internationella konventionerna om de mänskliga
rättigheterna, framför allt FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna samt de
sex centrala FN-konventionerna.
Sverige utgår från att demokratisering i regel
är en lång och sammansatt process, som kräver
ett brett deltagande från alla delar av samhället.
All demokratisering är inhemska processer, men
de kan ges internationellt stöd. Genom att på ett
strategiskt sätt kombinera multilateralt och
bilateralt stöd kan vårt samarbete bli mer
slagkraftigt. Det gäller framför allt att identifiera
de demokratiska krafter som verkar inom det
civila samhället och staten och ge dem rätt stöd
vid rätt tillfälle och samtidigt stärka demokratins
nyckelinstitutioner. Samarbetet måste vara
flexibelt i de komplicerade politiska processer
som pågår.
Verksamhetsgrenen har under 1998 vuxit och
demokrati- och rättighetsfrågor integreras
efterhand i andra insatser. Barns rättigheter lyfts
fram. På Sida pågår ett arbete med att producera
en handbok för metoder att låta ett barnrätts-
perspektiv genomsyra Sidas olika
handlingsprogram och sektorer. Arbetet för att
ge kvinnor samma möjligheter som män att
åtnjuta de mänskliga rättigheterna fortsätter såväl
i multilaterala sammanhang som genom
utvecklingssamarbetet. Metoder för att utveckla
ett rättighetsperspektiv i allt bistånd håller på att
utvecklas. Sida har påbörjat ett arbete för
kompetens och kunskapsutveckling inom
området samtidigt som ökade personella resurser
tillförts.
Som ett led i Sveriges policyutveckling på
området överlämnade regeringen under våren
1998 skrivelsen Demokrati och mänskliga
rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete (skr.
1997/98:76) till riksdagen. Samtidigt
överlämnades skrivelsen Mänskliga rättigheter i
svensk utrikespolitik (skr. 1997/98:89).
Tillsammans är dessa vägledande för det svenska
utvecklingssamarbetet i syfte att främja
demokrati och respekt för de mänskliga
rättigheterna. Demokrati ser olika ut på olika håll
i världen och är något som inte kan tvingas fram
av krafter utifrån. Utvecklingssamarbete kan
stärka reformansträngningarna i en demokratisk
riktning. Demokrati är en fredlig mekanism för
konfliktlösning och MR-konventionerna
kodifierar globala värderingar som är en grund
och en utgångspunkt för detta arbete.
Under 1999 har ett intensivt
uppföljningsarbete bedrivits gemensamt mellan
Utrikesdepartement och Sida. Särskild prioritet
har getts utveckling av kapacitet och kompetens
hos personalen såväl på Utrikesdepartementet
som på Sida. Detta har skett i form av en
utbildningssatsning i form av en
specialutbildning riktad till nyckelpersoner vilka
representerar de flesta enheter och avdelningar
på Utrikesdepartementet och Sida. Prioritet har
också givits metodutveckling för att uppnå ett
ökat genomslag för demokrati och mänskliga
rättigheter samt för att utveckla metoder för ett
rättighetsbaserat utvecklingssamarbete. Ett
exempel är ett metodarbete inriktat på
revideringen av landstrategin för Zimbabwe med
utgångspunkt i demokrati och mänskliga
rättigheter, inkluderande barnets rättigheter.
Inom ramen för uppföljningsarbetet har Sida och
Utrikesdepartementet tillsammans med svenska
enskilda organisationer och
utbildningsinstitutioner genomfört ett
resursbasutvecklingsprojekt kallat
SWEDEHUM där den svenska resursbasen på
området demokrati och mänskliga rättigheter
kartlagts. Förslag har lagts om hur den kan
stärkas och bättre nyttjas framför allt avseende
personalförsörjningen till de internationella
organisationer som är verksamma på området.
Vidare har förslag lagts avseende det svenska
rättsväsendets kapacitet och organisation i syfte
att uppnå ett utökat engagemang i det svenska
utvecklingssamarbetet på rättsområdet.
Uppföljningsarbetet kommer under
kommande år att fortgå både genom breddning
och fördjupning. Utbildningssatsningen skall
fortsätta. Metodutvecklingen kommer att
breddas dels genom att dra lärdom av
erfarenheterna från Zimbabwe, dels genom
fortsatta pilotprojekt i ett antal nya länder.
Tematisk fördjupning kommer att göras
avseende det civila samhället, stöd till
rättsväsendet, valstöd samt avseende indikatorer
för att mäta resultat. Ett viktigt led i
uppföljningen är att knyta an metodarbetet för
att följa upp skrivelsen och till
konflikthanteringsfrågorna inom ramen för det
humanitära biståndet.
Sociala sektorer
Social utveckling handlar om att stärka
människors säkerhet och förmåga samt
möjligheter att försörja sig och påverka sina liv.
Tillgång till hälsovård och utbildning är
grundläggande för att åstadkomma social och
ekonomisk utveckling. Rätten till hälsa och
utbildning är dessutom konventionsbundna
mänskliga rättigheter. Den kontinuerliga
satsningen på sociala sektorer har uppvisat klara
framsteg vad gäller t.ex. hälsa, utbildning,
minskad barnadödlighet och ökad jämställdhet
mellan män och kvinnor. Ökad tonvikt skall
därför läggas på fattiga kvinnors, mäns och barns
tillgång till utbildning och hälsovård, med
målsättningen att öka deras möjligheter att delta i
den ekonomiska utvecklingen som produktiva
samhällsmedlemmar.
Målet för utvecklingssamarbetet inom hälso-
och utbildningssektorn är att stödja
reformprocesser med inriktning på utbildning
och hälsovård av god kvalitet och tillgänglig för
alla. Syftet är att skapa förutsättningar för social
utveckling, dvs. förbättrade levnadsvillkor för
majoriteten av befolkningen och för fattiga
grupper i synnerhet. Samarbetet skall även bidra
till att ge människor med funktionshinder
möjligheter att delta i samhällslivet på lika
villkor.
Under 1998 har utvecklingssamarbetet
bibehållit ett fokus på reformprocesser och stöd
till fattiga och utsatta grupper. Dessutom har ett
aktivt policy- och metodarbete genomförts i
samarbete med andra givare och
samarbetsländer, vilket resulterat i en ökad
samsyn.
Under året har Sida deltagit i utvecklingen av
sektorprogram inom hälsa och utbildning i sju
samarbetsländer, som ett led i processen att få till
stånd mer samordnade, av samarbetsländerna
ledda, sektorprogram.
Inom utbildningssektorn bör stödet
koncentreras till att förbättra utbildningens
kvalitet i samarbetsländerna, huvudsakligen
genom lärarfortbildnings- och
läromedelsinsatser. Andra viktiga områden är
stöd till dialog och opinionsbildning.
Hälsosektorn koncentreras på
hälsovårdsreformer och läkemedelsfrågor samt
sexuell och reproduktiv hälsa, med särskild
betoning på ungdomar, nätverksbyggande och
erfarenhetsutbyte.
Utbildning för alla är centralt för att göra
kunskap tillgänglig för marginaliserade grupper,
men också för att främja framväxten av en
demokratisk kultur, stärka det sociala kapitalet
och underlätta fattiga människors deltagande i
den ekonomiska utvecklingen. Kvinnors
utbildning har stort genomslag både på deras
egen, familjens och barnens levnadsstandard.
Kvinnor med utbildning och arbete föder färre
barn och barnen får bättre hälsa och utbildning.
Att förbättra barnens möjligheter, framförallt
genom fullbordad skolgång, utgör den viktigaste
investeringen i en nations framtid. Utbildning av
flickor har visat sig vara är en särskilt god
investering med positiv inverkan på flera andra
samhällsområden. Länder med god primärskola
har bevisligen högre tillväxt.
Ohälsa hämmar tillväxt och social utveckling
och är därmed är en viktig orsak till fattigdom.
En fungerande hälsovård som är tillgänglig också
för de fattiga är därför av största vikt för att
stärka människors förmåga.
Trots att både hälsovården och utbildningen
har uppvisat betydande förbättringar under de
tre senaste årtiondena är utmaningarna
fortfarande avsevärda. I Afrika har ekonomisk
tillbakagång i flera länder lett till att fattiga
grupper fått sämre tillgång till hälsoservice och
undervisning, även om en del framsteg gjorts
under 90-talet. I vissa asiatiska länder, särskilt i
Sydostasien, har den ekonomiska krisen vänt
utvecklingen mot förbättrad social service till
dess motsats. Ökade ekonomiska och sociala
klyftor i Latinamerika har, trots att andelen
fattiga minskar, inneburit att antalet fattiga ökat
och att stora delar av befolkningen inte kommer
i åtnjutande av den hälsovård och utbildning de
har rätt till.
Undervisningsbiståndet inriktas på att stödja
reformprocesser som syftar till att ge
grundläggande utbildning för alla, att höja
utbildningens kvalitet samt att nå eftersatta och
diskriminerade grupper, såsom kvinnor, flickor i
fattiga familjer och handikappade. I Afrika gäller
det att fortsätta stödet till ökad bredd och
kvalitet i ländernas utbildningssystem med
tonvikt på primärskolan. Undervisningsbiståndet
bör över en tre- till femårsperiod omvandlas till
sektorprogramstöd, dvs. budgetstöd till
mottagarstyrda, nationella program, där Sverige
och andra givare för en dialog om sektorns och
sektorprogrammens utveckling. I denna dialog
skall fattigdomsbekämpning utgöra plattformen.
Det svenska utvecklingssamarbetet inom
hälsosektorn bör liksom undervisningssektorn
även fortsättningsvis inriktas på att stödja
reformprocesser, med målsättningen att
åstadkomma hälso- och sjukvård av god kvalitet
för alla samt att förbättra folkhälsan för utsatta
grupper.
Även hälsobiståndet bör omformas till
sektorprogramstöd. Hiv/aids-epidemin ställer
höga krav på hälsosektorn och på behovet av
sociala skyddsnät bland annat för att ta hand om
föräldralösa barn. Ökad tonvikt bör därför läggas
på hiv/aids-bekämpning, inte minst i Södra
Afrika. Ett sekretariat för detta ändamål kommer
att inrättas vid ambassaden i Harare.
Infrastruktur, näringsliv och urban utveckling
Målet för stödet till infrastruktur är att bidra till
uppbyggnaden av en miljömässigt och
ekonomiskt bärkraftig infrastruktur med speciell
tyngdpunkt på transporter, kommunikationer,
energi och urban infrastruktur. Stödet finansieras
i programländerna främst från landramarna. I
andra länder och i vissa programländer
finansieras investeringar genom krediter för
utveckling och kunskapsöverföring främst
genom kontraktsfinansierat tekniskt samarbete.
Förutsättningarna för och utformningen av
stödet har under senare år starkt påverkats av
avregleringar och en ökad ägarspridning i många
av samarbetsländerna. En del av biståndet har
därför inriktats på att underlätta för länderna att
genomföra denna process på ett transparent och
ansvarsfullt sätt. Sida blir alltmer en
dialogpartner i policyfrågor och finansiär av
kompetens- och institutionsutveckling från att
tidigare varit projektfinansiär.
Nya finansieringsformer har prövats bl.a. i
form av krediter till privatägda företag, öppnande
av en kreditfond för landsbygdselektrifiering och
kombinationer av mjuka krediter och gåvor.
Regeringen har 1999 på förslag från Sida beslutat
om en försöksverksamhet med fristående
garantier. Garantiinstrumentet skall med relativt
begränsade insatser av statliga medel och statligt
risktagande mobilisera kommersiella resurser
som inte annars skulle vara tillgängliga för
utvecklingspolitiskt prioriterade projekt.
Miljöaspekterna har fått allt större betydelse.
Två av de fem områden som prioriteras i Sidas
handlingsprogram för hållbar utveckling berör
särskilt infrastrukturområdet, nämligen energi
och urban miljö.
Urban utveckling är ett förhållandevis nytt
biståndsområde som har ökat de senaste åren.
Ett strategiarbete för urbana transporter har
genomförts och beredning har inletts bl.a. i de
katastrofdrabbade länderna i Centralamerika.
Urban miljö kommer att uppmärksammas.
Organisationer som tillhandahåller finansiella
tjänster för bostäder för fattiga stadsbor kommer
att stödjas som ett element i
fattigdomsbekämpningen.
Biståndets betydelse som finansiär av
investeringar i infrastruktur minskar, utom i de
allra fattigaste länderna, i takt med att allt fler
länder attraherar privata flöden för sådana
ändamål. Samtidigt ökar betydelsen av ett
fungerande regelverk och effektiva offentliga
kontrollfunktioner. Detsamma gäller hållbara
system för investering, drift och underhåll av
lokala, småskaliga investeringar.
Ett väl fungerande finansiellt system är en
viktig faktor för att ett land skall kunna uppnå en
hållbar tillväxt och finansiera fattigdomsbekämp-
ande insatser. Arbetet inom den finansiella
sektorn bör koncentreras till grundläggande
ram- och regelverk, finansiella marknader och
institutioner, finansiell krishantering, och
riskkapitaltillförsel. Mikrofinansiering, som
under de senaste åren vuxit fram som ett viktigt
verktyg för att höja levnadsstandarden för fattiga
grupper, är ett annat prioriterat område.
Verksamheten inom näringslivsutveckling
syftar till att stärka förutsättningarna för ett
konkurrenskraftigt näringsliv i
samarbetsländerna. Näringslivsprogrammet skall
fortsätta det påbörjade arbetet mot en starkare
koncentration och inriktas på utveckling av
institutionella ramverk, reformering av
samhällsägda företag, allianser mellan företag i
Sverige och samarbetsländerna,
kompetensutveckling för företagare och
handelsfrämjande insatser.
Det ekonomiska samarbetet utgör en
utveckling från renodlad biståndsverksamhet till
ekonomiskt samarbete av ömsesidigt intresse
vilket är ett av målen för den förnyade
Afrikapolitiken.
Naturbruk
Målet för verksamhetsgrenen är att bidra till att
förbättra levnadsvillkoren för främst den fattiga
landsbygdsbefolkningen genom ett långsiktigt,
bärkraftigt och produktivt utnyttjande av
förnyelsebara naturresurser. Åtgärder inom jord-
och skogsbruk, vatten och marin miljö skall
prioriteras.
Vägledande för Sveriges bilaterala
utvecklingssamarbete, syftande till hållbar
utveckling, är det handlingsprogram som Sida
antog år 1996 och som tillstyrkts av regeringen
och riksdagen (skr. 1996/97:2).
Huvudinriktningen är att integrera de sociala,
ekonomiska och miljömässiga aspekterna i
utvecklingssamarbetet. Det viktigaste
instrumentet för att säkra att detta sker på ett
långsiktigt och konsekvent sätt är
landstrategierna. Särskilt angeläget är att stärka
samarbetsländernas institutionella kapacitet och
strategier för att främja arbetet med hållbar
utveckling. Erfarenheter från vårt bilaterala
utvecklingssamarbete är en viktig grund för detta
arbete.
Uppföljningen fortgår av den översyn som
gjorts av Sidas riktlinjer för hållbart skogsbruk,
jordbruk och markvård samt vattenresurser.
Inom ramen för hållbart jord- och skogsbruk
prioriteras integrerade system för hållbart
jordbruk, markprocesser, biologisk mångfald
och växtgenetiska resurser. Regeringen fäster
stor uppmärksamhet vid denna problematik,
särskilt inför nästa års möte med FN:s
kommission för hållbar utveckling (CSD), som
behandlar jordbruks- och markfrågorna som
särskilt tema.
Vattenresurshantering är sedan länge ett
prioriterat område. Det gäller bl.a. de insatser
som görs regionalt som stöd till förvaltning av
delade vattenresurser, framförallt i södra och
östra Afrika. Huvudinriktningen i det bilaterala
stödet är att främja effektiv och långsiktig
hushållning med begränsade vattenresurser.
Regeringen finner det också angeläget att
fortsätta stödja kapacitetsuppbyggnad och
nätverksbyggande genom stöd till Global Water
Partnership (GWP), vars kansli är knutet till
Sida. Olika typer av globala och regionala
analyser och framtidsscenarier inom
vattenområdet utarbetas med stöd bl.a. av
Sverige. Resultatet av dessa kartläggningar
kommer att bli ett viktigt instrument för den
framtida vattenresurshanteringen såväl nationellt
som globalt. Inom området marin miljö stöder
Sverige arbetet med att uppmärksamma
samspelet och effekterna mellan land- och
kustområdena i syfte att stödja hållbart nyttjande
av de akvatiska resurserna och bevarande av
biologisk mångfald.
Arbetet att förverkliga de internationella
miljökonventionerna kräver nya former och
metoder för såväl det multilaterala som det
bilaterala utvecklingssamarbetet. Metoderna bör
leda till ett ökat samarbete med mottagarna i
syfte att bredda kunskapen om de krav som
konventionerna ställer och utreda
förutsättningarna för att bygga upp kompetens
inom respektive område. Inom
kemikalieområdet är det särskilt viktigt att
förbättra underlaget inför de internationella
miljöförhandlingarna.
Ekonomiska reformer
Målet för verksamhetsgrenen är att stödja länder
som genomför ekonomiska reformprogram
syftande till ekonomisk tillväxt och hållbar
utveckling. Stödet skall utgöra ett incitament till
fortsatta reformer och anpassas till specifika
behov och förutsättningar i enskilda länder.
Ekonomiska reformer är en förutsättning för
långsiktig ekonomisk och social utveckling och
en effektiv fattigdomsbekämpning. Många av de
länder som erhåller svenskt stöd har genomfört
reformprogram i mer än ett årtionde. Resultaten
är överlag positiva vad gäller makroekonomisk
stabilitet och tillväxt. För att uppnå hållbara
förbättringar krävs dock att reformprocessen
fördjupas och mer inriktas på strukturella och
institutionella reformer. Flertalet länder som
erhållit svenskt stöd har emellertid en tung
skuldbörda som måste angripas för att nå en
stabil ekonomisk utveckling.
Stödet till ekonomiska reformer koncentreras
till fattiga länder med svår skuldsituation, som
genomför ekonomiska reformprogram. Stödet
ges främst till länder med vilka Sverige bedriver
långsiktigt utvecklingssamarbete och ges i
samordning med IMF, Världsbanken och andra
givare. Under 1998 har samarbetet koncentrerats
till 7 länder, varav Moçambique är störst, och
utgått i form av generellt budgetstöd och
skuldlättnader. Orkanen Mitchs härjningar i
fattiga och skuldtyngda centralamerikanska
länder föranledde ett snabbt beslut om stöd till
en av Världsbanken administerad skuldfond för
Centralamerika.
Förändrade former för beredningen av stödet
till ekonomiska reformer innebär snabbare beslut
som kan underlätta den ekonomiska
reformprocessen och möjligheterna för
mottagarlandet att fullgöra sina förpliktelser
gentemot de multilaterala institutionerna.
Regeringskansliet håller på att färdigställa
riktlinjer som skall gälla för det svenska
betalningsbalansstödet.
Regeringen har under en lång tid prioriterat
och internationellt verkat för en långsiktig
lösning på skuldbördan för de fattigaste och
mest skuldsatta länderna. 1996 lanserade
Internationella valutafonden (IMF) och
Världsbanken ett initiativ för skuldlättnader för
de mest skuldtyngda länderna (det s.k. HIPC-
initiativet). Initiativet, som bygger på att
skuldländerna för en sund ekonomisk politik ,
omfattar alla typer av fordringsägare och syftar
till att ge länderna en hållbar skuldsituation. Mot
bakgrund av en allt mer uttalad önskan från såväl
enskilda organisationer och tongivande
givarländer att initiativet skall erbjuda snabbare,
bredare och djupare skuldlättnader genomför
Världsbanken och IMF en översyn av initiativet.
Sverige har förespråkat att alla länder år 2000
skall veta vad de behöver göra, och vilka
skuldlättnader de kan förvänta sig för att komma
ur sin skuldkris. En jämn bördefördelning av
finansieringen av initiativet har också varit ett
viktigt krav från svensk sida.
Länderna som kvalificerar för HIPC behöver
skuldlättnader och betalningsbalansstöd under
perioden fram till den tidpunkt när skuldlättnad
inom HIPC utfaller. Stödet under denna period
är extra viktigt eftersom de annars riskerar att
inte kunna uppfylla villkoren.
Regeringen avser bidra till HIPC-initiativet
successivt under dess genomförande. Sverige har
lämnat bidrag till den s.k. HIPC Trust Fund,
som skall finansiera skuldlättnader från
Världsbanken och de regionala
utvecklingsbankerna och stöd i samband med
skuldavskrivningar inom Parisklubben. Sveriges
har också gett bidrag till IMF:s särskilda facilitet
för stöd till fattiga länder som genomför
strukturanpassning, ESAF (Enhanced Structural
Adjustment Facility). Sverige är berett att
överväga ytterligare bidrag till ESAF inklusive
för att finansiera IMF:s medverkan i HIPC-
initiativet.
Ett antal länder (bl.a. Uganda, Bolivia,
Moçambique, Tanzania och Guinea-Bissau) har
inrättat multilaterala skuldfonder. Syftet med
dessa är att kanalisera egna resurser och bilaterala
bidrag för multilateral skuldtjänst inom ramen
för en skuldstrategi. Skuldfonder har visat sig
vara lämpliga kanaler för svenskt stöd till
ekonomiska reformer.
Forskningssamarbete
Målet för forskningssamarbetet är att stärka
utvecklingsländernas forskningskapacitet och
främja utvecklingsinriktad forskning genom stöd
till forskningssamarbete med och mellan
utvecklingsländer, till internationell forskning
med inriktning på utvecklingsländer och u-lands-
relaterade problem samt till u-landsforskning i
Sverige.
Sida/SAREC presenterade under 1998 två
dokument, "Riktlinjer för forskningssamarbete"
samt "Forskningssamarbetet år 2001 – en skiss".
Dessa dokument ligger till grund för utveckling
av olika delar av verksamheten, inklusive den
expansion av forskningssamarbetet som
påbörjats.
Utifrån målet att öka antalet långsiktiga
forskningssamarbeten med fattiga u-länder har
en inledande beredning av samarbete inletts med
Bolivia. Med målet att etablera nya former för
forskningssamarbete med mer resursstarka u-
länder har en beredning av samarbete med
Sydafrika inletts. Vidare har beredningar
genomförts av fortsatt samarbete med
Nicaragua, Eritrea och Zimbabwe enligt de
riktlinjer som etablerats för ett samlat stöd till
högre utbildning och forskning. En särskild
satsning har inletts för att ge universitet i
samarbetsländerna ökad tillgång till
informationsteknologi (IT), och ökad
kompetens inom IT-området. Ett projekt har
inletts på Sri Lanka och en förstudie har
genomförts i Etiopien. Under 1998 har Sida
inom det bilaterala forskningssamarbetet stött
samarbete mellan ett 50-tal u-landsinstitutioner
och 90 svenska universitetsinstitutioner.
Utvecklingsinriktad forskning tillgodoses till
stor del genom olika ämnesinriktade program.
Verksamheten har inriktats mot insatser inom en
rad tematiska områden. Exempel på sådana är:
naturresursutnyttjande inom torra områden i
Afrika, hiv/aids, bioteknik, och uthålligt
utnyttjande av kustområden. Sida slutförde
under 1998 ett forskningsprogram för
kunskapsutveckling för uthålligt nyttjande av
kustområden. Resultaten är vetenskapligt
baserade och lokalt anpassade metoder för att
stävja utfiskning, förstörelse av korallrev och
mangroveskogar, nedsmutsning av stränder och
kusthav.
Stödet till svensk u-landsforskning har ökat
och bl.a. inriktats på basstöd till
forskningsmiljöer. Olika avdelningar inom Sida
har vidare getts möjlighet att utnyttja
programmet för resursbasutveckling.
I linje med de nämnda dokumenten
eftersträvas under de kommande åren en ökning
av forskningssamarbetet, speciellt det bilaterala
samarbetet, som skall utsträckas till fler länder.
Samarbetet med de fattigaste, forskningssvagaste
länderna fokuseras på utveckling av ett eller flera
forskande universitet. Fortsatta satsningar görs
på att öka samverkan mellan
forskningssamarbete och andra bilaterala
utvecklingsinsatser genom Sida.
Kapacitetsutbyggnad för forskning bör i största
möjliga utsträckning ta hänsyn till traditionell
kunskap och kultur så att olika traditioner i
forskningen kan mötas. Ett program för
forskarinitierade projektsamarbeten mellan
institutioner i Sverige och utvecklingsländer
inom områden av ömsesidigt intresse och bred
utvecklingsrelevans skulle kunna öka
omfattningen av forskningssamarbetet och
utvidga det till fler länder, bl.a. i Asien i enlighet
med regeringens Asienstrategi.
De ämnesinriktade insatserna fokuseras med
utgångspunkt från Sidas handlingsprogram,
kopplingar till det bilaterala
forskningssamarbetet och relevans för de
subregioner som står i fokus för svenskt
utvecklingssamarbete. Ökade insatser görs för
att främja multidisciplinära ansatser,
policyforskning samt forskningsöversikter för
forskare och användare av forskningsresultat.
Humanitärt bistånd och konfliktförebyggande
Det humanitära biståndets mål är att värna
människoliv och lindra de humanitära följderna
av väpnande konflikter och naturkatastrofer.
Biståndet skall verka för att drabbade
folkgrupper och samhällen ges möjlighet att
återfå den egna försörjningsförmågan under
värdiga former och i säkerhet. En utgångspunkt
för det humanitära biståndet är därför en strävan
att finna en lösning på den humanitära krisen.
Trots sin akuta karaktär har därför det
humanitära biståndet också ett långsiktigt
perspektiv. Oaktat principerna om neutralitet,
opartiskhet och oberoende i det humanitära
arbetet är den humanitära hanteringen nära
förknippad med politisk konfliktlösning. Alltför
ofta har det humanitära hjälparbetet fått ersätta
ett genuint politiskt fredsengagemang.
Det humanitära biståndet omfattar förutom
akuta insatser också grundläggande samhällelig
återuppbyggnad. I första hand är det fråga om
hälsovård, vatten och sanitet, jordbruks- och
boskapsnäring samt skolundervisning. För det
humanitära biståndet i samband med väpnade
konflikter redovisar Sida under 1998 att nära
hälften av förbrukade medel avsåg
återuppbyggnad. Många erfarenheter visar på
skolans betydelse när det gäller förebyggande av
konflikter. Utan tillgång till undervisning dras
barn och ungdom till en vapenburen verksamhet
som uppfattas ge både trygghet och försörjning.
Gränserna mellan krig och brottslighet flyter
samman i många av dagens konflikthärdar.
Angrepp på civila är ett genomgående drag och
etnisk rensning vanligt förekommande. Sverige
fäster särskild vikt vid barnens situation i
humanitära katastrofer och under väpnade
konflikter och Sidas nyligen framtagna riktlinjer
för stöd till barn i väpnade konflikter skall vara
vägledande för det svenska humanitära biståndet.
Trots att efterkrigstiden har sett mer av
inomstatliga än mellanstatliga konflikter, har
1999 uppvisat att krig mellan länder inte tillhör
det förgångna. Kriget mellan Etiopien och
Eritrea är ett exempel. De flesta väpnande
konflikter leder förr eller senare till hot mot
internationell fred, säkerhet och stabilitet. Det
humanitära arbetet måste därför synkroniseras
med fredsfrämjande diplomati och
säkerhetsinsatser för att dämpa spridningen av
våld och hot mot civilbefolkningen. Under 1999
uppmärksammades 50-årsfirandet av den
internationella humanitära rätten och arbetet
intensifierades på att finna former för att öka
respekten för rätten till humanitärt skydd för
krigsutsatt civilbefolkning. Dessa frågor
uppmärksammades också vid det möte om
internationellt bistånd till Afghanistan som
Sverige stod som värd för i juni år 1999.
Det nära sambandet mellan humanitära
katastrofer och väpnade konflikter gör det
angeläget att skapa god förståelse för konflikters
skeenden, deras olika aktörer och biståndets roll
i förhållande till konfliktförloppet. På uppdrag av
regeringen har Sida utarbetat en strategi för
konfliktförebyggande och konflikthantering
inom det humanitära biståndet. Dialogskapande
och säkerhetsfrämjande insatser skall prioriteras
och en uppföljning av direkt fredsfrämjande
insatser planeras. Regeringen välkomnar att en
sådan uppföljning görs. Ett nära samråd mellan
Sida och Utrikesdepartementet kring direkt
konfliktförebyggande insatser är nödvändigt för
att skapa effektiv samordning och stärka den
samlade effekten av det svenska engagemanget.
Utbetalningar för humanitära insatser uppgick
1998 till drygt 900 miljoner kronor och beräknas
1999 överstiga en miljard.
Under 1998 har utbetalade medel i huvudsak
avsett insatser i Afrika, främst Angola, Sudan,
Rwanda och Liberia. Andra länder med
betydande svenskt humanitärt bistånd under år
1998 var Afghanistan, Irak, Nordkorea, Bolivia,
Kina och Bosnien-Hercegovina. I flera av dessa
länder intar Sverige en tätposition som givare. I
de flesta fall har det rört sig om stöd föranlett av
väpnade konflikter. Andelen som avsett
naturkatastrofer har emellertid ökat. Stödet till
Kina på närmare 40 miljoner kronor har t.ex. i
sin helhet avsett hjälp med anledning av
översvämningar. Under år 1999 gjordes
omfattande insatser i Centralamerika efter
förödelsen i orkanen Mitchs spår. Sida
redovisade i juli 1999 sina erfarenheter av
katastrofbistånd med anledning av
naturkatastrofer. Sida framhåller bl.a. betydelsen
av ett utvecklingsinriktat, långsiktigt och
heltäckande perspektiv i hanteringen av
naturkatastrofer. Förebyggande insatser krävs
med särskild inriktning på miljö och
fattigdomsbekämpning. FN:s
samordningskapacitet behöver förstärkas och
den lokala kapaciteten i katastrofdrabbade länder
utvecklas. Naturkatastrofer har alltmer kommit
att inordnas i den utvecklingspolitiska agendan
och både UNDP:s och Världsbankens
engagemang på detta område välkomnas av
Sverige.
Många länder har under lång tid erhållit
omfattande svenskt humanitärt bistånd till följd
av olösta och uppflammande väpnade konflikter.
Det gäller t.ex. Afghanistan, Irak och Sudan.
Särskilda strategier för det humanitära biståndet
kommer att utarbetas för denna kategori länder.
Sida har genomfört kapacitetsbedömningar av
svenska och internationella enskilda
organisationer som mottar omfattande svenskt
stöd. Det har bland annat gällt insatser på
minröjningsområdet. Under våren år 2000
kommer Sida att inkomma med en rapport till
regeringen om arbetet med utformning av
svensk policy vad gäller humanitär minröjning.
Väpnade konflikter fortsätter att vara den
dominerande bakomliggande orsaken till fortsatt
omfattande humanitära biståndsbehov. De
konsoliderade appeller som lanseras av FN när
det gäller s.k. komplexa humanitära katastrofer
har kvalitetsmässigt utvecklats. Både
bakgrundsanalys och biståndsstrategi har
förbättrats, liksom dialogen med givarländerna.
Trots detta är det ojämna och ibland klena
internationella gensvaret på appellerna
bekymmersamt. Givarländernas obenägenhet att
bidra till återuppbyggnadsinsatser har hämmat
fredsbyggande och försoningsfrämjande insatser.
Risken för återfall i konfliktbeteende ökar och
återflyttning av flyktingar försvåras. Ett
huvudtema vid ECOSOC:s möte år 1999 var
behovet av en effektivare samordning mellan
olika biståndsformer i återuppbyggnadsskedet
efter konflikt eller naturkatastrof.
Det samlade svenska humanitära biståndet
kommer fortsatt att ligga på en jämfört med
andra länder förhållandevis hög nivå. Det
svenska aktiva deltagandet i den internationella
humanitärpolitiska dialogen kommer att
fortsätta. Förutom det humanitära biståndet som
disponeras av Sida och det multilaterala biståndet
genom Regeringskansliet lämnas också
betydande belopp i humanitärt bistånd över det
bilaterala landramsstödet bl.a. till Angola och
Nicaragua.
År 2000 kommer behoven i Balkan att ta en
betydande del i anspråk. På många håll kvarstår
behoven av humanitärt bistånd p.g.a. olösta
konflikter. På andra håll har helt nya behov gjort
sig gällande. Överföringen av Sveriges årsbidrag
till UNHCR i sin helhet till det multilaterala
anslaget minskar belastningen på delposten och
ger därmed ökat utrymme för angelägna insatser.
Stöd till enskilda organisationers
utvecklingssamarbete
Ett starkt och livfull civilt samhälle är
fundamentalt i ett lands utveckling. De
organisationer som utgör en del av det civila
samhället bereder människor en möjlighet att
tillsammans med andra delta i beslut och påverka
sin situation. Samtidigt bidrar erfarenheterna
från att verka tillsammans med andra i
organiserad form till att det sociala kapitalet och
den demokratiska kulturen stärks. Svenska
enskilda organisationer har en tydlig förankring i
Sverige och i folkrörelsetraditionen och fyller en
viktig funktion i stärkandet av det civila
samhället i samarbetsländerna. De svenska
enskilda organisationerna har också en viktig roll
i information och opinionsbildning kring
utvecklingsfrågor.
Regeringen vill genom bidrag till de enskilda
organisationernas samarbete med lokala
organisationer i samarbetsländerna medverka till
att stärka det civila samhället. Alltfler
organisationer riktar sin uppmärksamhet mot
kapacitetsuppbyggnad och långsiktig samverkan
med samarbetsparter i mottagarländerna. Sida
har strävat efter samordning och samverkan
mellan organisationerna både nationellt och
internationellt.
Verksamhetsgrenen omfattar endast medel för
insatser som initieras och planeras av de enskilda
organisationerna själva. Dessa medel uppgick
1998 till 919 miljoner kronor. Därutöver beslutar
Sida om insatser där organisationerna anlitas som
genomförare. Tabellen nedan visar den totala
volymen som går via enskilda organisationer.
Tabell 3.12 Utvecklingssamarbete genom enskilda
organisationer
Miljoner kronor
1998
1997
Svenska enskilda organisationer
1 542
1380
Lokala och internationella enskilda
organisationer
855
533
Summa
2 397
1 913
De enskilda organisationernas
utvecklingssamarbete spänner över en mängd
olika verksamheter. Några organisationer
bedriver tillsammans med sina partners påverkan
i normativa frågor, t.ex. vad gäller mänskliga
rättigheter eller barns rätt. Andra arbetar
tillsammans med en lokal organisation som ger
direkt stöd till särskilt utsatta eller
marginaliserade målgrupper, t.ex. avseende
hälsovård eller utbildning. Många organisationer
kombinerar dessa båda förhållningssätt.
Många personer engageras i de enskilda
organisationernas utvecklingssamarbete, både i
Sverige och i samarbetsländerna. Detta ger
förutsättningar för en väl förankrad verksamhet.
Organisationerna har i samarbetet med sina
partners i många fall utvecklat kontakter och
nätverk, vilket kan ge dem en unik roll i
bekämpandet av fattigdom.
Sidas dialog med de enskilda organisationerna
om det civila samhällets roll i
demokratiseringsprocesserna skall fördjupas. Att
stärka fattigdomsinriktningen, långsiktighet och
lokal förankring är fortsatt en viktig utmaning
för de svenska organisationerna. Dialogen bör
också ge återverkningar på landstrategiarbetet.
Centrala frågor är organisationsutveckling och
lokal förankring. För informationsarbetet står
ökad samordning, dialog, flexiblare
bidragsgivning och långsiktighet i fokus.
Merparten av bidragen för utvecklingsinsatser
genom folkrörelser och enskilda organisationer
lämnas till 13 större organisationer, med vilka
Sida har ett långsiktigt samarbete baserat på
fleråriga ramavtal. Dessa organisationer är
Afrikagrupperna, Diakonia, Forum Syd,
Lutherhjälpen/Svenska Kyrkans Mission,
LO/TCOs Biståndsnämnd, Olof Palmes
Internationella centrum, Pingstmissionens U-
landshjälp, Rädda Barnen, Svenska
Handikapporganisationers internationella
biståndsförening – SHIA, Svenska
Missionsrådet, Svenska Röda Korset, UBV och
Utan Gränser/SCC.
Av dessa ramorganisationer är fem
paraplyorganisationer för mindre organisationer,
vilket innebär att över 200 enskilda
organisationer beviljas bidrag.
Svenska riksdagspartier och dem närstående
organ kan söka bidrag för utvecklingsinsatser på
samma premisser som övriga organisationer.
De svenska folkrörelsernas
utvecklingssamarbete är uttryck för solidaritet
och engagemang. De svenska enskilda
organisationerna har en viktig roll i information
och opinionsbildning kring utvecklingsfrågor.
Regeringen vill stödja detta genom att ge bidrag
till informationsinsatser. Bidrag lämnas till
ramorganisationerna och till studieförbund och
fackliga organisationer. För att bättre utnyttja
organisationernas informations- och
bildningsverksamhet är det viktigt att såväl Sida
som organisationerna verkar för en ökad
samordning.
Information, rekrytering och resursbasutveckling
Information
Målet för informationsverksamheten är att öka
stödet hos svenska folket för långsiktigt
utvecklingssamarbete samt att öka kunskapen
om och intresset för utvecklingsfrågor.
Informationen bör också främja en debatt om
dessa frågor. Sida har ansvar för att informera om
utvecklingsfrågor, det egna biståndet inklusive
samarbetet med länder i Central- och Östeuropa,
EU:s gemensamma utvecklingssamarbete samt
övergripande om multilateralt
utvecklingssamarbete.
Informationsverksamheten skall rikta sig mot
hela samhället, även om ungdomar kanske är den
viktigaste målgruppen.
Under 1998 har Sida satsat på en bred
informationskampanj riktad mot allmänheten
med fokus på demokrati och mänskliga
rättigheter. Ett arbete har inletts i syfte att
utarbeta en gemensam strategi i samarbete med
enskilda organisationer om en samlad
utvecklingsinformation. Inom skolområdet
förstärkte Sida sitt arbete med fortbildning för
lärare, bl.a. anordnades seminarier kring globala
frågor med sammanlagt drygt tusen deltagare.
Ett projekt har också påbörjats för att få de
multilaterala organisationerna att mer aktivt
kommunicera mot den svenska allmänheten.
Verksamhetsgrenen omfattar inte de
informationsinsatser som kanaliseras via de
enskilda organisationerna (ingår under
verksamhetsgrenen för stöd till de enskilda
organisationerna).
Sett över en längre tid har allmänhetens stöd
för utvecklingssamarbete minskat även om de två
senaste mätningarna visar ett ökat stöd för
bistånd. För att stärka opinionen planerar Sida
bl.a. att öka masskommunikationen och skapa
mer debatt, ett arbete som inletts under 1998.
Sidas informationsstrategi är att
- skapa en bättre effekt av de samlade medel
som kanaliseras till utvecklingsinformation,
- förmå utvecklingssamarbetets genomförare
att aktivera sitt eget informationsarbete
- utveckla Sidas egen
informationsverksamhet.
Regeringen ser positivt på det arbete Sida har
påbörjat för att förnya
informationsverksamheten och öka genomslaget
hos allmänheten och det samarbete som inletts
med enskilda och multilaterala organisationer.
Rekrytering och resursbasutveckling
Målet för verksamheten inom rekrytering och
resursbasutveckling är att utvidga, utbilda och
öka utnyttjandet av den svenska resursbasen i det
bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet
samt att öka andelen kvalificerad svensk personal
i prioriterade internationella organisationer.
Utveckling av resursbas och utnyttjande av
svensk expertis på demokrati och MR-området
skall ges hög prioritet.
Under 1998 har en kraftig ökning av
programmet för multilaterala biträdande experter
(JPO) inletts. Inom programmet för bilaterala
biträdande experter har rekryteringen minskat
något. Rekryteringen inom demokrati och MR-
området har ökat liksom för Minor Field Studies
(MFS)-programmet.
Under 1999 har ett utvecklingsarbete inletts
avseende vissa utbytes- och stipendieprogram.
Högskoleverket och universiteten kommer att
hantera programmen med Sida som delfinansiär.
Programmen är en del av den satsning på
kompetens- och kapacitetsutveckling som
aviserades i Sidas budgetunderlag för 1999.
Under 2000 kommer JPO-programmet
fortsatt att expandera. En översyn av MFS-
programmet har genomförts. Rekryteringar av
valexperter och observatörer är fortsatt
prioriterat och förväntas ha fortsatt hög volym.
Samarbetet med länder och regioner
Afrika
Under 1990-talet har politisk pluralism vunnit
insteg och ekonomiska reformer vidtagits på
många håll i Afrika. Under det senaste året har
emellertid väpnade konflikter mellan och inom
stater förvärrats och instabiliteten har ökat i vissa
regioner. Konflikter pågår i bl.a. Demokratiska
Republiken Kongo, Angola, Guinea-Bissau,
Sierra Leone, Sudan, Somalia och mellan
Etiopien och Eritrea.
Utvecklingen ställer stora krav på den
konfliktförebyggande och konfliktlösande
kapaciteten i regionen. Sverige stödjer därför
regionala och subregionala strävanden för en
lösning av konflikterna samtidigt som vi verkar
för en tydlig anknytning till FN och betonar
världsorganisationens ansvar. Vårt
utvecklingssamarbete är fattigdomsinriktat och
långsiktigt. Det ger oss en grundval för dialog
inte minst med samarbetsländer i kris eller krig.
Biståndet bör upprätthållas så länge
omständigheterna inte omintetgör ett rimligt
resultat. Biståndet kan också i sig vara ett
verksamt instrument för att främja en fredlig
utveckling.
De mörka inslagen i Afrikabilden bör inte
skymma de framsteg som görs. Demokratiska
val äger rum. Val har t.ex. medfört att den
långvariga militärregimen i Nigeria, Afrikas
folkrikaste land med stor regional betydelse,
ersatts av civilt styre. I många länder har det
civila samhället stärkts och gjort det möjligt för
olika samhällsgrupper att uttrycka sina åsikter
och intressen klarare. En omläggning av den
ekonomiska politiken mot ökad
marknadsorientering har lett till att tidigare
nedåtgående trend vänts under 1990-talet. För
att den utbredda fattigdomen skall kunna
minskas krävs emellertid en betydligt högre
tillväxttakt än för närvarande parad med större
beslutsamhet att möta de fattigaste gruppernas
behov.
Det svenska utvecklingssamarbetet måste
därför också i fortsättningen inriktas på att
stödja ekonomiska reformprocesser och bidra till
att minska fattigdomen. Fortsatt stöd till en
demokratisk samhällsutveckling och främjandet
av mänskliga rättigheter måste spela en central
roll. Svenskt stöd måste i ökad utsträckning
bidra till konfliktförebyggande, konfliktlösning
och återuppbyggnad.
Alla dessa aspekter är väsentliga inslag i den
skrivelse om en förnyad Afrikapolitik som
regeringen i mars 1998 överlämnade till
riksdagen (skr. 1997/98:122). Genomförandet av
den förnyade Afrikapolitiken sker i stor
utsträckning inom ramen för arbetet med att
utarbeta landstrategier för stödet till de
afrikanska samarbetsländerna, i vilket också det
civilia samhället spelar en roll. Praktiska åtgärder
för att gå mot ett förstärkt partnerskap med ökat
ägande och inflytande över samarbetet för våra
partnerskapsländer kommer att granskas. Det
kan gälla förstärkt samordning av olika givares
insatser under mottagarlandets ledning, varvid
ökad användning av sektorprogramstöd är
viktigt, och stöd till uppbyggnad av våra partners
egna institutioner och kapacitet. Sidas
"Aktionsprogram för utvecklingssamarbetet med
Afrika" som utarbetats kommer att ha betydelse i
detta sammanhang.
Det bredare och mer långsiktiga samarbetet
mellan Sverige och Afrika kommer att främjas
genom närmare kontakter med näringslivet, med
enskilda organisationer och andra institutioner i
Sverige. Den satsning på Sydafrika som inleds i
november är ett praktiskt exempel på detta.
Afrikaskrivelsen anger att regionalt samarbete
är en viktig faktor för att skapa politisk stabilitet
och ekonomisk utveckling. Regeringen antog
därför i januari riktlinjer för svenskt stöd till
regionalt och subregionalt samarbete i Afrika
söder om Sahara 1999–2000. Svenskt stöd skall
främja ekonomisk integration och samarbete
mellan länder och organisationer och därigenom
stärka processer mot fred och försoning.
Miljöhänsyn, fattigdomsbekämpning och
jämställdhet skall integreras i samarbetet. De
afrikanska länderna skall stödjas i sin strävan att
spela en ökad roll i världssamfundet. Svenskt
stöd till regionalt och subregionalt samarbete
inom det säkerhetspolitiska området bör syfta till
att förebygga och hantera konflikter bl.a. genom
stöd till institutionell kapacitetsuppbyggnad av
det regionala och subregionala mellanstatliga
säkerhetspolitiska samarbetet. Ett praktiskt
exempel är det samarbete som inletts med
länderna kring Viktoriasjön för att få till stånd en
hållbar ekologisk, ekonomisk och social
utveckling kring sjön.
Regeringen har våren 1999 antagit riktlinjer
för ett ökat samarbete med Västafrika. Ett led i
strävan att öka detta samarbete är öppnandet
nästa år av en ambassad i Dakar i Senegal. Ett
planeringsarbete för biståndsinsatser i regionen
har påbörjats. Dessa insatser i Västafrika kan
finansieras genom medel som avsatts för
regionalt/övrigt.
Genomförandet av den förnyade
Afrikapolitiken är ett uttryck för starkt svenskt
engagemang för och satsning på Afrika. Detta
återspeglas också i ökade anslag. Ökningar
beräknas ske i första hand för Moçambique,
Tanzania och Uganda där förutsättningar för
bl.a. ett förstärkt samarbete på grundval av
partnerskap föreligger liksom för
regionalt/övrigt.
Mot bakgrund av demokratiseringsprocessen i
Guinea-Bissau kommer utvecklingssamarbetet
under perioden 1999–2000 att inriktas på
fredsfrämjande, återuppbyggnad samt insatser till
stöd för mänskliga rättigheter och demokrati.
Sverige kommer även att ge ett stöd till valen
som skall äga rum den 28 november 1999.
Sveriges utvecklingssamarbete med Etiopien
och Eritrea har fortsatt trots konflikten länderna
emellan. Det svenska biståndet till både Etiopien
och Eritrea är långsiktigt och fattigdomsinriktat.
Konflikten har emellertid medfört att
utbetalningstakten har minskat och att
genomförandet av vissa projekt har försenats.
Särskilt för Eritrea är reservationerna mycket
stora. Med hänsyn härtill och med beaktande av
den osäkerhet som konflikten medför för
planeringen av utvecklingssamarbetet beräknas
landramen för Etiopien respektive Eritrea att
preliminärt ligga kvar på oförändrad nivå. Sverige
följer utvecklingen i konflikten mycket noga.
För det fall en fredlig lösning snart skulle uppnås
ökar förutsättningarna för att genomföra
planerade program, vilket för Etiopiens del skulle
medföra ett behov av en höjd landram. En sådan
ökning skulle kunna komma till stånd genom att
medel som avsatts för regionalt samarbete/övrigt
tas i anspråk. Om konflikten däremot förblir
olöst under en längre period kommer detta
oundvikligen att påverka förutsättningarna för
det långsiktiga utvecklingssamarbetet.
Beredskap bör finnas för ökat stöd till främst
MR- och demokratiinsatser i Kenya i enlighet
med den landstrategi som antagits.
Den politiska och ekonomiska utvecklingen i
Moçambique är fortsatt positiv och en ökad
medelstilldelning för utvecklingssamarbetet är
motiverad.
Landstrategin för Sveriges
utvecklingssamarbete med Namibia för åren
1999–2003 har nyligen fastställts. Omvandlingen
av utvecklingssamarbetet skall fortsatt inriktas på
att möjliggöra att de bilaterala kontakterna
mellan Sverige och Namibia baseras mer på egen
kraft och mindre på biståndsmedel.
Kriget i Angola återupptogs i december 1998.
På grund av kriget och ekonomisk instabilitet
har inget nytt samarbetsavtal ingåtts med
Angola. Den humanitära situationen försämras
kontinuerligt och landet är på gränsen till en
humanitär katastrof. Det svenska biståndet såväl
inom som utom landramen har koncentrerats till
insatser av humanitär karaktär.
Botswanas ekonomiska och politiska
utveckling är fortsatt god. Det
landramsprogrammerade utvecklingssamarbetet
har upphört som planerat och det fortsatta
samarbetet grundar sig framför allt på
ömsesidighet och främjande av svensk-
botswanska relationer.
Den demokratiska utvecklingen i Zambia har de
senaste åren stagnerat vilket påverkat
utformningen och inriktningen på det svenska
utvecklingssamarbetet. Sedan den 1 januari 1999
finns inget övergripande samarbetsavtal.
Utvecklingssamarbetet regleras med enskilda
insatsavtal och fungerar väl.
Zimbabwe har den senaste tiden präglats av
politisk och ekonomisk instabilitet. Under 1999
pågår en översyn av det svenska
utvecklingssamarbetet. Ett särskilt
rättighetsperspektiv kommer att anläggas och en
ny landstrategi skall börja gälla från och med år
2000.
Ett treårigt samarbetsavtal med Sydafrika
undertecknades i början av 1999. Stödet syftar
framför allt till att medverka till stärkandet av det
nya Sydafrika och dess demokratiska
institutioner samt till att bredda samarbetet
mellan Sverige och Sydafrika.
Ökat marknadstillträde fortsätter att vara av
stor betydelse för Afrika, senast manifesterat i
det frihandels- och samarbetsavtal mellan EU
och Sydafrika som godkänts under våren 1999.
Även om en avmattning skett under det
senaste året är Uganda ett av de länder i Afrika
som haft den mest positiva ekonomiska
utvecklingen. Ugandas strävan att uppnå god
ekonomisk tillväxt, ambition att bekämpa den
utbredda fattigdomen samt möjligheterna att
utveckla ett samarbete baserat på partnerskap bör
avspeglas i omfattningen av det svenska
utvecklingssamarbetet.
Även i Tanzania är den ekonomiska
utvecklingen god och partnerskapsförhållandet
är väl utvecklat. En ökning av
utvecklingssamarbetet förutses därför också med
Tanzania.
Humanitära insatser kommer mot bakgrund
av det alltjämt svåra läget för befolkningen i
Stora sjöregionen att utgöra en central del i de
svenska biståndet framöver. När det gäller det
mer långsiktiga stödet kommer stor vikt, liksom
under den gångna treårsperioden, att fästas vid
strategiska insatser för att främja demokrati och
mänskliga rättigheter och för att förebygga
konflikt. För tvåårsperioden 2000–2001
utarbetas en särskild strategi för Stora
sjöregionen (Rwanda, Burundi och
Demokratiska Republiken Kongo), där de
enskilda länderna planeras bli föremål för
nationella strategier inom ramen för ett
övergripande regionalt perspektiv.
Utgångspunkten är att Sverige önskar bredda
och fördjupa sitt engagemang i Stora sjöregionen
i den mån den politiska utvecklingen tillåter.
Sverige är en stor bidragsgivare av humanitärt
bistånd till nödlidande i bl.a. Sudan, Somalia och
Västafrika. Med hänsyn till bl.a. att det
humanitära biståndet till Sudan är mycket
omfattande – ca 80 miljoner kronor under 1998 –
beslutade regeringen i juni 1999 att uppdra åt
Sida att tillsammans med Utrikesdepartementet
utarbeta ett förslag till en särskild strategi för det
humanitära biståndet till Sudan. Malawi är ett av
världens fattigaste länder. Demokratiska val hölls
under 1994 och 1999. Sida undersöker bl.a.
möjligheten att länka in Malawi i pågående
regionala initiativ.
Asien
I Asien lever mer än hälften av världens
befolkning. Där finns närmare tre fjärdedelar av
världens fattiga – en miljard människor som lever
på mindre än en dollar om dagen, dvs. i absolut
fattigdom. Mest utbredd är fattigdomen i
Sydasien. Fram till 1997 uppvisade en rad länder i
Öst- och Sydöstasien en snabb ekonomisk
tillväxt. Men den s.k. Asienkrisen har blottlagt
stora befolkningsgruppers sårbarhet. I synnerhet
i Indonesien har många människor som nyligen
lyckats ta sig ur fattigdomen åter hamnat under
fattigdomsstrecket. De sociala problemen har
tilltagit. Kvinnor och barn tillhör dem som
drabbats hårdast. Krisens utlösning står
framförallt att finna i bristfälliga institutioner
och andra strukturella problem. Den
ekonomiska återhämtning som tagit fart vilar på
en relativt svag grund. De öst- och
sydöstasiatiska ekonomierna har tagit de första
stegen mot grundläggande reformer men mycket
återstår att göra.
Miljöförstöringen har ökat snabbt i Asien.
Den tidigare höga ekonomiska tillväxten har
gjort Asien till en av världens mest förorenade
regioner. I Kina har miljöproblemen antagit
skrämmande proportioner och hotar idag den
globala miljön. Tretton av världens femton mest
förorenade städer finns i Asien. Fattigdomen
försvårar att problemen angrips.
I flera länder i Asien har demokratin gjort
framsteg. Tidigast i Sydasien och därefter i länder
som Filippinerna, Thailand och Sydkorea. Kina
är kanske det land i vilket människors
levnadsvillkor förändrats mest radikalt under den
gångna tjugoårsperioden. Den kinesiska
ledningen har sett att en mer öppen ekonomi
kräver fasta administrativa och juridiska
spelregler. För individen har förändringarna
inneburit att den personliga friheten vidgats. Det
svenska biståndet till Kina syftar till att stödja
förbättringar på miljöområdet och
reformprocessen med särskild tonvikt på lokala
val och utvecklingen av rättsväsendet.
En delvis liknande utveckling den i Kina har
ägt rum i Vietnam och Laos. I samtliga tre fall
består samtidigt enpartistaten. Efter valet i
Kambodja 1998 är huvudfrågan om den nya
regeringen förmår ta tillvara tillfället att bygga
demokratiska institutioner.
I Indonesien har krisen varit en avgörande
faktor till utvecklingen i demokratisk riktning
och till det val som genomfördes i juni 1999.
Vidgade förutsättningar för det svenska
utvecklingssamarbetet har härmed skapats och
en landstrategi utarbetas. Därtill ger Sverige stöd
till den östtimoresiska
självbestämmandeprocessen.
Kränkningar av grundläggande mänskliga
rättigheter förekommer på många håll i regionen.
I Kina, Vietnam och Laos innebär enpartistaten
att grundläggande fri- och rättigheter inte
skyddas. MR-situationen i Burma, Nordkorea
och Afghanistan är särskilt oroande.
Mellanstatliga väpnade konflikter hotar i
Sydasien och på den koreanska halvön. Indiens
och Pakistans kärnvapenprovsprängningar i maj
1998 innebar ett svårt bakslag för den regionala
avspänningen i Asien och för icke-spridning och
kärnvapennedrustning globalt. Till bilden hör att
Kashmirfrågan är en av världens mest svårlösta
konflikter. Med anledning av kärnvapenproven
sade regeringen upp det löpande
samarbetsavtalet med Indien. Regeringen
beslutade i november 1998 om en ettårig
förlängning av undervisningsprogrammet Lok
Jumbish i Rajasthan liksom en möjlighet att ingå
avtal om vissa andra mindre insatser efter
särskild prövning.
Regeringen lade i mars 1999 fram en skrivelse
till riksdagen – Framtid med Asien. En svensk
Asienstrategi inför 2000-talet. Skrivelsens
huvudsyfte är att ange en färdriktning för hur
relationerna med länderna i Asien kan breddas
och fördjupas. Asienstrategin slår fast att
utvecklingssamarbetet utgör en betydelsefull
dimension av Sveriges relationer med Asien och
bör så göra också i framtiden. Motiven är att
huvuddelen av världens fattiga finns i Asien,
möjligheterna att nå resultat i
utvecklingssamarbetet är goda och Sverige har
ett långsiktigt intresse av fördjupade relationer.
Asienkrisen visar på sårbarheten i det som
uppnåtts under de gångna decennierna. Även
länder med förhållandevis god egen förmåga
behöver både finansiella resurser och ny kunskap
för utveckling av institutioner och metoder för
att åstadkomma långsiktigt varaktig utveckling.
Tonvikten bör ligga på tre områden: att
åstadkomma en klarare fokusering på
reformprocesser och institutionsuppbyggnad, att
bygga upp en långsiktig satsning på ett utbyggt
miljösamarbete samt att bygga mera jämbördiga
och ömsesidiga relationer. I riksdagens beslut om
Asienstrategin finns ett tillkännagivande till
regeringen om religionsperspektivets betydelse i
det framtida Asiensamarbetet. I enlighet med
riksdagens önskemål avser regeringen att
komplettera arbetet med att utveckla
Asienstrategin med förstärkt
kunskapsinhämtning om religionens betydelse
och roll och hur detta kan förbättra vårt
partnerskap med Asien.
Asienstrategin för fram ett antal förslag på
utvecklingssamarbetets område. Samarbete som
befrämjar kontakter mellan olika svenska
aktörer, däribland svenskt näringsliv, och
institutioner i Asien, bör uppmuntras. Genom
inrättandet av ett StartAsienprogram skall bättre
förutsättningar skapas för svenska företags
ansträngningar att etablera sig i regionen. I ett
flertal länder finns goda förutsättningar för ökad
projektfinansiering. Projektexport innehåller
ofta utbildningsbehov för vilka finansiering kan
övervägas. Mellan Sverige och länderna i Asien
bör åstadkommas ett utbyggt och mer
decentraliserat forsknings- och kultursamarbete.
Angeläget är ökade kontakter mellan folkrörelser
och enskilda organisationer. Inom båda dessa
områden finns möjlighet att främja framväxten
av konkreta samarbetsprojekt i väsentligt fler
länder än idag.
De stora skillnaderna mellan de asiatiska
länder som Sverige samarbetar med gör att det
svenska biståndet utformas på olika sätt i olika
länder inom ramen för landstrategier som utgår
från varje lands situation och behov. I samarbetet
med Sydasien ligger tonvikten på
fattigdomsbekämpning och jämställdhet. I Sri
Lanka betonas insatser för fred, demokrati och
ekonomisk utveckling. I programländerna i
Sydöstasien domineras utvecklingssamarbetet av
stöd till reformprocesser och insatser för att
befrämja uppbyggnad av institutioner. Stöd till
demokrati och skydd av de mänskliga
rättigheterna har som regel alltid en
framträdande roll, t.ex. i de nya landstrategierna
för Vietnam, Laos och Kambodja. Barnens och
kvinnornas rättigheter uppmärksammas därvid
särskilt. En följd av krisen i regionen har varit
ökat fokus på de sociala sektorerna främst i
Indonesien. Med de mer utvecklade länderna i
Öst- och Sydöstasien inriktas samarbetet inom
ramen för biståndsmålen och målen i
landstrategier på överföring av svenska
kunskaper. Stödet består av kontraktsfinansierat
tekniskt bistånd, kurser i Sverige och mjuka
krediter. Biståndet skall främst finansiera
inledande utbyte mellan svenska institutioner
och organisationer och motparter i
samarbetsländerna.
Andelen av det bilaterala biståndet som går till
Asien har minskat under de senaste decennierna.
Utvecklingssamarbetet i Asien har samtidigt i
flertalet länder uppvisat ett högt
resursutnyttjande och goda resultat.
Förutsättningarna för att uppfylla
utvecklingssamarbetets övergripande mål har
visat sig bättre i många länder i Asien än i andra
delar av världen. För att nå det av OECD-
länderna överenskomna målet om en halvering
till år 2015 av antalet fattiga i världen krävs ökade
internationella insatser i Asien. Regeringens
målsättning är därför att öka det svenska
bilaterala biståndet till Asien samt verka för
ökade insatser också genom EU och andra
multilaterala organ. Behoven av insatser ökar
även utanför programländerna för att främja
politiska- och ekonomiska reformprocesser och
bidra till miljöförbättringar.
De särskilda medlen för regionala och övriga
insatser skall användas till stöd för regionalt
samarbete, miljöinsatser, demokratisering och
respekt för mänskliga rättigheter. Från posten
finansieras också svenska bidrag till samarbetet
inom ramen för det s.k. Asia-Europe Meeting
(ASEM), insatser i Indonesien, Indien, Östtimor
och andra icke-programländer särskilt
prioriterade insatser i programländer där
landramen inte räcker till, samt projekt inom
olika kulturområden i enlighet med
Asienstrategins strävan efter ökat kulturutbyte
mellan Sverige och länderna i Asien.
Sverige är en framträdande givare av
humanitärt bistånd till Asien. Viktiga mottagare
under det senaste året har varit nödlidande i
Afghanistan och Nordkorea. I riksdagens beslut
om Asienstrategin finns ett tillkännagivande till
regeringen om religionsperspektivets betydelse i
det framtida Asiensamarbetet. I enlighet med
riksdagens önskemål avser regeringen att
komplettera arbetet med att utveckla
Asienstrategin med förstärkt
kunskapsinhämtning om religionens betydelse
och roll och hur detta kan förbättra vårt
partnerskap med Asien.
Mellanöstern och Nordafrika
Den politiska utvecklingen i Mellanöstern och
Nordafrika har under det gångna året
karakteriserats av ledarskiften i två traditionella
monarkier, Jordanien och Marocko samt genom
val i Israel. Det israeliska valet i maj 1999
resulterade i ett maktskifte. Arbetarpartiet
bildade en bred koalition med centerpartier,
vänsterpartier och religiösa partier. Maktskiftet
förutses ha en positiv inverkan på fredsprocessen
i Mellanöstern vilket i sin tur kan ställa krav på
ökat svenskt engagemang. Huruvida ett bildande
av palestinsk stat kommer att ske under 2000 är
ännu osäkert.
Regeringen har tagit initiativ till utarbetandet
av en integrerad strategi för det framtida
samarbetet med Mellanöstern, inklusive Gulf-
staterna och Nordafrika. Strategin skall
presenteras under hösten och kommer bl.a. att
innehålla rekommendationer för det svenska
utvecklingssamarbetet med Mellanöstern och
Nordafrika. Detta har, Västbanken/Gaza
undantaget, liten omfattning, främst på grund av
att länderna ligger på en relativt sett högre
inkomstnivå än flertalet programländer.
Huvuddelen av detta bistånd utgörs av u-
krediter, bidrag till enskilda organisationer,
tekniskt samarbete samt finansiering av
internationella kurser. Samarbetet omfattar
Algeriet, Egypten, Iran, Jordanien, Libanon,
Marocko, Syrien, Jemen och Tunisien. Det
humanitära biståndet till befolkningen i Irak är
omfattande.
De övergripande målen för svenskt
utvecklingssamarbete med Västbanken/Gaza är
att främja fredlig utveckling, att stärka
fredsprocessen bl.a. genom stöd för social och
ekonomisk utveckling samt att bidra till
förutsättningarna för uppbyggande av en
demokratisk palestinsk stat. Dessa grundvalar
präglar också det internationella stödet till den
palestinsk-israeliska fredsprocessen. En positiv
utveckling av fredsprocessen har en gynnsam
inverkan på möjligheterna att bedriva ett
effektivt utvecklingssamarbete. Sveriges
bilaterala bistånd beräknas 2000 till 120 miljoner
kronor och är inriktat på:
- Insatser till stöd för fredsprocessen.
- Stöd till mänskliga rättigheter och
demokrati samt stöd till social och kulturell
utveckling, med inriktning på barn och
ungdom.
- Stöd till att skapa förutsättningar för en
hållbar ekonomisk utveckling som kan leda
till ökad sysselsättning, genom
uppbyggande av infrastruktur och
näringsliv.
Därtill bidrar Sverige med 160 miljoner kronor
till FN-organet för palestinaflyktingar,
UNRWA.
Latinamerika
Det svenska utvecklingssamarbetet med
Latinamerika styrs idag av regionstrategier för
Centralamerika och Sydamerika samt av
landstrategier för samarbetet med Nicaragua och
Bolivia. Region- och landstrategierna utgör ett
styrinstrument för det bilaterala såväl som det
multilaterala svenska utvecklingssamarbetet med
kontinenten.
Det ekonomiska stödet kanaliseras främst
genom multilaterala organ och genom enskilda
organisationer. Endast en mindre del av det
svenska utvecklingssamarbetet med
Latinamerika lämnas bilateralt. Däremot ökar det
svenska stödet till offentliga statliga
demokratiska institutioner, såsom
justitieombudsmannaämbeten och till
reformering av rättsväsendet.
Det svenska utvecklingssamarbetet med
Centralamerika (utom Nicaragua) styrs sedan i
januari 1997 av en femårig regionstrategi. De
övergripande målen är att stödja fred och
försoning, demokrati, mänskliga rättigheter,
reformering av staten samt ekonomisk och social
utveckling med inriktning på
fattigdomsbekämpning. Särskild prioritet har
getts åt Guatemala, där genomförandet av
fredsavtalet från december 1996 har krävt stora
resurser och El Salvador, där försonings- och
demokratiseringsprocessen behövt fortsatt
internationellt stöd. Även Honduras har fått
ökad betydelse i det svenska
utvecklingssamarbetet. Landet är ett av de
fattigaste länderna i Latinamerika.
Utvecklingssamarbetet med Nicaragua styrs
sedan i januari 1998 av en femårig landstrategi.
Även om de väpnade konflikterna i
Centralamerika är över och samtliga länder för
första gången, sedan självständigheten för drygt
170 år sedan, styrs av folkvalda regeringar, så
kommer länderna (med undantag av Costa Rica,
Belize och Panama) att ha en lång väg att gå
innan en fredlig utveckling kan sägas vara
konsoliderad. Fortfarande krävs stora insatser
för att åstadkomma samförståndslösningar och
skapa förutsättningar för en hållbar och
demokratisk utveckling.
Efter orkanen Mitch i Centralamerika har
Sverige dessutom utfäst totalt 1,4 miljarder
kronor fram till år 2001 för insatser i samband
med återuppbyggnaden. I maj 1999 hölls ett
internationellt givarmöte i Stockholm för
länderna i Centralamerika och ett långsiktigt
stöd för regionens återuppbyggnad, hållbar
utveckling och fördjupad demokrati utlovades av
det internationella samfundet. Genom den s.k.
Stockholmsdeklarationen har Sverige
tillsammans med andra länder åtagit sig att
initiera en uppföljningsmekanism för
utvecklingen i Centralamerika, samt förbundit
sig till ett partnerskap med länderna.
Centralamerikastrategin kommer under det
nämnda året att bli föremål för en översyn mot
bakgrund av förändrade förhållanden i regionen
efter orkanen Mitch.
Regeringsbeslut rörande regionstrategin för
det svenska utvecklingssamarbetet med
Sydamerika togs i mars 1998 och anger
inriktningen på samarbetet fram till december
2002. Regionstrategin slår fast att stöd till
fattigdomsbekämpning samt befästandet av
demokrati och mänskliga rättigheter skall
prioriteras. Samarbetet skall koncentreras till de
fattigaste och mest utsatta länderna i regionen. I
regionstrategin betonas också vikten av att
utveckla nya former för ett bredare samarbete till
ömsesidig nytta. Vidare föreslås att man genom
användande av olika instrument och
samarbetsformer skall uppnå synergieffekter av
samarbetet i regionen. Den kapacitet och
kunskapsuppbyggnad som med svenskt stöd
byggts upp i ett land, bör kunna utnyttjas i
samarbete med ett tredje land om intresse finns.
Samarbetsformer som internationella kurser,
konsultinsatser och forskningssamarbete bör
kunna användas inom flera olika områden. Till
exempel bör internationella kurser utöver
nuvarande ämnen även kunna vara ett
instrument inom området för mänskliga
rättigheter eller internationell humanitär rätt.
En aktiv dialog förekommer mellan Sida och
Utrikesdepartementet ifråga om stödet till vissa
länder, såsom Colombia, där
utvecklingssamarbetet har klara
beröringspunkter med den politiska
utvecklingen i landet. Sida planerar en
förstärkning av utvecklingssamarbetet med
Colombia.
Det svenska utvecklingssamarbetet med
Bolivia styrs av en landstrategi som beslutades i
december 1996 och som sträcker sig över fem år.
Landstrategin slår fast att det övergripande målet
för samarbetet är att främja en jämlik, bärkraftig
och demokratisk utveckling i landet. Stödet
riktar sig främst till regeringens reformarbete
inom utbildning och statsförvaltning samt
fattigdomsbekämpning.
Den politiska utvecklingen har i de flesta
sydamerikanska länder varit positiv det senaste
årtiondet. På flera håll är dock demokratin
bräcklig och utsatt för betydande påfrestningar
till följd av bl.a. ökad illegal narkotikahandel,
ökat våld samt en kraftig ekonomisk recession.
Före den globala finansiella krisen i slutet av
1998 var även den ekonomiska utvecklingen
positiv. Krisen har dock påverkat tillväxttakten
negativt i flera länder. Stora utmaningar i att
befästa och fördjupa demokratin och bekämpa
fattigdomen som en stor del av kontinentens
befolkning lever i kvarstår.
Europa
Samarbetet omfattar länder som av OECD:s
biståndskommitté DAC klassificeras som
utvecklingsländer, nämligen Albanien, Bosnien-
Hercegovina, Förbundsrepubliken Jugoslavien,
Kroatien, Makedonien samt Armenien,
Azerbajdzjan, Georgien och Kazakstan,
Kirgizistan, Moldavien, Tadzjikistan,
Turkmenistan och Uzbekistan.
Det internationella samfundets insatser i
västra Balkan har hittills främst fokuserats på
Bosnien-Hercegovina. Inom ramen för ett
övergripande regionalt synsätt har samtidigt
insatser av en långsiktig karaktär även gjorts i de
övriga länderna i regionen. EU har härvid varit
största enskilda bidragsgivare. Insatserna har
främst gjorts genom EU:s PHARE- respektive
Obnova-program.
Utvecklingen i FRJ/Kosovo har ställt hela det
internationella givarsamfundet inför mycket
stora utmaningar. Inte bara behovet av stöd och
bistånd till Bosnien-Hercegovina, Kroatien,
Albanien och Makedonien utan också det till
länder i närområdet såsom Bulgarien och
Rumänien måste bli föremål för översyn. De
omedelbara behoven är humanitära och akut
återuppbyggnad. Redan nu planeras dock för
långsiktiga återuppbyggnadsinsatser. Planerade
strategier kan dock behöva revideras i ljuset av
förändrade förhållanden. Det är viktigt att i
biståndsprocessen göra överväganden och
ställningstaganden inom flera politikområden
och samhällsfunktioner – migration, säkerhet,
polis, handel och gemensamma statliga,
kommunala och självstyrande
förvaltningsinstitutioner.
En demokratiskt, socialt och ekonomiskt
stabil utveckling i sydöstra Europa förutsätter ett
mycket stort och långvarigt engagemang från
omvärldens sida. Det viktigaste uttrycket härför
är det fortsatta arbetet inom den s.k. stabilitets-
pakten för sydöstra Europa som nyligen inletts.
Denna utgör ett politiskt ramverk, vars syfte är
att under samordnade former främja ländernas
egna ansträngningar att skapa fred, demokrati,
respekt för mänskliga rättigheter och ekonomisk
utveckling. En viktig uppgift i sammanhanget är
mobiliseringen av finansiella resurser för
regionen. En självklar utgångspunkt för Sverige
är att situationen kräver nya resurser och att
gjorda insatser i andra delar av regionen inte
drabbas.
Sverige har särskilt markerat ett aktivt
engagemang i frågor som berör stärkandet av det
lokala civila samhället såsom en oundgänglig del
av demokratibyggnad. Bidragen till
valövervakningsinsatser är ett viktigt bidrag för
att främja den demokratiska utvecklingen.
Sverige har också särskilt betonat vikten av
koordinering – inte minst lokal sådan på fältet –
behovet av att lyssna på mottagarna samt att
utforma biståndet så att man undviker långsiktigt
beroende av bistånd. En utmaning är att vi under
en tid framöver kommer att behöva arbeta
parallellt med humanitärt bistånd,
återuppbyggnadsinsatser och stöd till det civila
samhället och institutionsbyggnad.
Bosnien-Hercegovina
Det svenska biståndet till Bosnien-Hercegovina
under 1999 är en klar minskning från 1998. Det
är främst de humanitära insatserna men även
återuppbyggnadsinsatserna som reducerats.
Ambitionen är dock att nuvarande nivå skall
kunna bibehållas under år 2000. Sverige är
samtidigt en av de stora biståndsgivarna i landet.
Åtskilliga lärdomar och arbetssätt från insatserna
i Bosnien-Hercegovina bör beaktas vad gäller
insatser i övriga regionen. En strategi för Sveriges
fortsatta arbete i Bosnien-Hercegovina har
arbetats fram under det gångna året. De svenska
insatserna har fokuserats på följande
huvudområden: återuppbyggnadsprogram,
flyktingåtervändande, integrerade
områdesprogram med sysselsättningsskapande
insatser, stöd för mänskliga rättigheter och
demokrati samt stöd till det civila samhället och
institutionsuppbyggnad. I ökad grad bör det
framtida biståndet inriktas på
fredsimplementeringsaktiviteter såsom
demokratiseringsarbete, arbete med mänskliga
rättigheter, privatiseringsinsatser samt det
oerhört viktiga arbetet med mediareformer.
Detta sista område betonades starkt vid en
nyligen avslutad givarkonferens för Bosnien-
Hercegovina.
Situationen i Bosnien-Hercegovina har på
senare tid hamnat något i skuggan av de mer
akuta problemen i de övriga länderna i regionen.
Det är dock väsentligt att fortsatt kraftfullt
fokusera på insatser gällande
fredsimplementeringen i Bosnien-Hercegovina.
Situationen i landet är fortfarande bräcklig och
otillfredsställande vad gäller
fredsimplementeringsresultat och tempo. I
samband med Kosovokonflikten fick Bosnien-
Hercegovina också ta emot ett stort antal
flyktingar från FRJ som lagt en ytterligare börda
på en mycket svag ekonomi. Parterna i landet
måste ta ett ökat ansvar för utvecklingen i
Bosnien-Hercegovina i takt med att det
internationella engagemanget gradvis trappas ned
under de kommande åren. Dialogen mellan
givarna och mottagarna i Bosnien-Hercegovina
bör också förbättras och fördjupas. Likaledes är
det av yttersta vikt att förbättra koordineringen
avseende biståndsinsatserna med de
internationella aktörerna, med OHR i spetsen,
på plats i Bosnien.
FRJ
Planeringen för återuppbyggnaden i Kosovo
efter den väpnade konflikten har inletts.
Prioriteringen den närmaste tiden ligger på
fortsatta humanitära insatser och akut
återuppbyggnad inför vintern. Givarsamfundet
har visat stort intresse för
återuppbyggnadsarbetet och avsevärda medel i
form av finansiella resurser har utfästs. Även om
de behovsbedömningar som hittills genomförts
generellt sett visar på mindre skador än vad som
ursprungligen befarades, så förestår ett
omfattande fysiskt rehabiliterings- och
återuppbyggnadsarbete av bostäder, skolor och
andra offentliga byggnader samt övrig
infrastruktur. Behovsdömningarna kommer
successivt att förfinas under de kommande
månaderna.
Genom säkerhetsrådets resolution 1244 har en
omfattande civil FN-mission etablerats i Kosovo
(UNMIK) med långtgående ansvar för
upprättande av en interimsadministration i
Kosovo, institutionsuppbyggnad,
återuppbyggnad och humanitära frågor. Det
civila samhället måste stärkas och grunderna för
ett demokratiskt och multietniskt rättssamhälle
byggas. Ett mycket stort antal mellanstatliga och
enskilda organisationer är engagerade i detta
arbete. Sverige har bidragit till den
internationella operationen med bl.a. civilpoliser
och personal till OSSE:s och FN:s verksamhet.
Behov av fortsatt stöd till UNMIK:s verksamhet
förutses.
Sida har utarbetat en strategi för biståndet till
Kosovo och den närliggande regionen på kort
och medellång sikt. Regeringen har godkänt
inriktningen på strategin och på grundval av
denna beslutat om stöd för humanitära insatser
och akut återuppbyggnad under 1999. En
ambition är att svenskt näringsliv skall engageras
i biståndet. Vägledande för biståndet är ett
långsiktigt och regionalt perspektiv. Biståndet
skall präglas av flexibilitet och anpassning till de
behov som uppkommer och Sidas strategi
kommer att revideras i ljuset av ändrade villkor.
En väsentlig del av biståndet kommer att
kanaliseras via multilaterala organ.
I förlängningen ligger också ett behov av
insatser i FRJ/Serbien. Ytterligare humanitära
insatser kommer sannolikt att bli aktuella under
vintern i ljuset av den försämrade
försörjningssituationen. Den ökade strömmen av
icke-albanska internflyktingar från Kosovo till
angränsande Serbien och Montenegro har
förvärrat situationen. Utsatta grupper måste
också ges tak över huvud, värme och vatten.
Sverige bidrar redan med humanitärt stöd genom
Röda korset och andra organisationer.
Hur återuppbyggnadsinsatser kommer att bli
aktuella beror av den allmänna politiska
situationen. I nuläget är det omöjligt att
uppskatta hur stora insatser det blir fråga om
men eftersom det är infrastruktur såsom broar
och kraftverk som förstörts så blir det fråga om
avsevärda belopp.
Delrepubliken Montenegro i FRJ har under
hela konflikten i f.d. Jugoslavien mottagit ett
stort antal flyktingar och den senaste
flyktingvågen på grund av konflikten i Kosovo
har inneburit svåra påfrestningar. Samtidigt har
Montenegro distanserat sig från den repressiva
politik som förts av Belgrad och aktivt drivit en
demokratiseringsprocess. Där så varit möjligt har
EU sökt undanta Montenegro från att drabbas
av sanktionerna mot FRJ. Fortsatt
demokratistöd till Montenegro är aktuellt
samtidigt som även andra stöd- och
biståndsåtgärder måste övervägas.
EU har åtagit sig att spela en ledande roll i
återuppbyggnadsprocessen.
Albanien
Svenskt stöd till Albanien har hittills inriktats på
institutionsuppbyggnad inom t.ex. miljö- och
vägområdet. En utökning och fördjupning av de
svenska insatserna planeras från 1999 och
kommer då även att inriktas mot hälsosektorn
och lokal självförvaltning. I ett inledningsskede
kommer det utökade svenska biståndet att
inriktas på delfinansiering av multilaterala eller
bilaterala projekt.
Makedonien
Även för Makedonien planeras ett utökat
bistånd. De svenska insatserna bör särskilt
inriktas mot att stärka den makedonska
statsbildningen och främja de interetniska
relationerna. Det svenska biståndet består f.n.
främst av stöd till demokrati, mänskliga
rättigheter och oberoende media. Inför
framtiden planeras även insatser inom bl.a.
banksektorn, lokal förvaltning och hälsosektorn
samt sysselsättningsskapande åtgärder.
Kroatien
I Kroatien består de svenska insatserna främst av
stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och
framväxten av oberoende media samt stöd till
minoritetsåtervandring. Även vad gäller Kroatien
skall en utvidgning av insatserna ta hänsyn till
hur Kroatien fortsatt uppfyller de åtaganden som
gjorts i Daytonöverenskommelsen. Stöd bör
fortsatt ges för att underlätta Kroatiens
uppfyllande av internationella åtaganden.
Moldavien
Fortsatt tonvikt läggs på samarbetet med
Moldavien inom det särskilda OSS-programmet.
Sverige fortsätter med stödet till en social
investeringsfond, som bidrar till utveckling av
den sociala infrastrukturen samt
kompetenshöjning inom barn- och äldreomsorg.
Lantmäteriprojektet fortsätter likaså.
Moldaviens ekonomiska kris har föranlett ett
stöd till skuldhanteringsprogram. Det
kommunala utvecklingsprogrammet har fortsatt
med speciell satsning på stöd till kommunal
lagstiftning och kompetenshöjning av
kommunalt anställda. Projekt inom
jämställdhetsområdet främjas liksom kontakter
vad gäller kultur och utbildning.
Södra Kaukasus och Centralasien
Länderna i Södra Kaukasus (Armenien,
Azerbajdzjan och Georgien) och Centralasien
(Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan,
Turkmenistan, Uzbekistan) har sedan
självständigheten drabbats hårt av ekonomisk
tillbakagång. Länderna har dock en stor
utvecklingspotential särskilt vad gäller
energitillgångar. Stödinsatserna har hittills i
huvudsak varit av humanitärt slag men samarbete
vad gäller de demokratiska och ekonomiska
reformprocesserna har inletts, liksom vad gäller
miljöfrågor och jämställdhet. Detta samarbete
bör fortsätta och utvecklas.
A1.3 Övrigt
Från anslagsposten A1.3 Övrigt finansieras
gäststipendie- och utbytesverksamhet genom
Svenska institutet, stöd till vissa organisationer,
utredningsverksamhet, Svenska institutet i
Alexandria samt kapitaltillskott till Swedfund
International AB.
Tabell 3.13 Anslagsposten A1.3 Övrigt
Tusental kronor
Budget 1999
Beräknat 2000
1 Gäststipendie- och
utbytesverksamhet genom
Svenska institutet
11 000
11 000
2 Utredningar m.m.
0
18 000
3 Övriga insatser
3 461
39 304
4 Svenska institutet i Alexandria
10 000
10 000
Summa
24 461
78 304
Svenska institutet
Verksamheten omfattar gäststipendieprogram
för långtidsstipendier och person- och
erfarenhetsutbyte för sökande från vissa
utvecklingsländer samt personal- och
administrationskostnader i samband med
mottagande av FN-stipendiater i Sverige.
Institutet har även ett stipendieutbyte med Kina
som finansieras från delposten. Gäststipendierna
fördelas till utländska sökande för högre studier
och forskning i Sverige. Genomgående uppvisar
stipendiaterna mycket goda studieresultat.
Utredningar
Från delposten finansieras utredningar,
seminarier, konferenser, information m.m.
Under delposten finansieras också den
expertgrupp för studier i utvecklingsfrågor
(EGDI) som regeringen tillsatte i september
1995. EGDI:s uppgift är att analysera
prioriterade frågeställningar inom det
internationella utvecklingssamarbetet. Gruppen
består för närvarande av fjorton ledamöter, varav
tio experter inom olika områden, med tonvikt på
national-ekonomi. EGDI:s ordförande är
statssekreteraren för internationellt
utvecklingssamarbete. Till gruppen är knutet ett
mindre sekretariat. Gruppen har behandlat
ämnen som handel och finansiella flöden,
biståndsberoende, kapacitetsuppbyggnad och
barnens ekonomiska och sociala roll. Arbetet
presenteras i ett antal publikationer och
seminarier.
Kostnaderna för den arbetsgrupp som i
november 1998 överlämnade huvudrapporten
Framtid med Asien med förslag till en svensk
Asienstrategi har belastat delposten. Rapporten
har utgjort underlag för den regeringsskrivelse
som lämnats till riksdagen om en svensk
Asienstrategi inför 2000-talet.
Kostnaderna för den av regeringen aviserade
parlamentariska utredningen av
utvecklingssamarbetet inför 2000-talet kommer
att finansieras från delposten.
Övriga insatser
Det svenska bidraget till den nordiska
samfinansierade verksamheten vid Nordiska
Afrikainstitutet finansieras från delposten.
Under delposten finansieras vidare bl.a. bidrag
till Stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond,
som bedriver en verksamhet med mycket gott
internationellt anseende. Under senare år har
verksamheten bl.a. inriktats på behovet att
reformera FN-systemet, vilket är av stort värde
med hänsyn till Sveriges starka engagemang i
dessa frågor. Fonden förutser att tonvikten
under de närmaste åren kommer att ligga på
områdena hälsa, genetiska resurser samt
demokrati och utveckling vilket ligger i linje med
Sveriges ambitioner att stärka stödet till en
hållbar demokratisk utveckling och ökad respekt
för mänskliga rättigheter.
Från delposten finansieras också Sveriges
bidrag till Nordiska United World College
(UWC). UWC startade 1995 i Norge och
bedriver en internationell gymnasieutbildning
med miljöprofil i syfte att främja fred och
samarbete. Bidraget finansierar kostnader för
elever från u-länder.
Svenska institutet i Alexandria
Beslut om att inrätta institutet fattades i
september 1998 efter utredningen Ett svenskt
institut i Alexandria (Ds 1998:28). Institutet
skall, inom ramen för målen för internationellt
utvecklingssamarbete, utgöra en mötesplats för
att främja ökande kontakter mellan Sverige och
övriga länder i Europa samt länder i
Mellanöstern och Nordafrika med aktiviteter
som konferenser, seminarier, föreläsningar och
publikationer samt stöd till forskning och
stipendier. Verksamheten skall bedrivas i ett
långsiktigt, framtidsinriktat perspektiv, där de
frågor som behandlas skall vara av betydelse för
den politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella
utvecklingen inom Mellanöstern- och
Nordafrikaregionen, för förhållandet mellan
regionens länder samt regionens förhållande till
omvärlden, i första hand Europa. Institutet skall
därvid bl.a. främja det s.k. Europa-
Medelhavspartnerskapet mellan EU och EU:s
grannländer vid Medelhavet. Institutet skall ha
en svensk styrelse samt ett vetenskapligt råd med
både svenska och utländska representanter.
Sedan institutet inrättades har ett antal
praktiska förberedelser påbörjats, i första hand
förhandling med Egypten om etablerandet av
institutet i Alexandria, en omfattande renovering
av den fastighet i vilket institutet skall inrymmas
samt rekrytering av personal. Regeringen utsåg
direktör för institutet i början av år 1999. Under
1999 kommer verksamheten att dels bestå av
fortsatta praktiska förberedelser, dels arbete med
att precisera verksamhetsinriktning,
arbetsformer och aktiviteter för de närmaste
åren. Invigningen av institutet planeras ske i
början av år 2000.
Swedfund
Swedfund International AB bidrar till utveckling
av bärkraftiga företag i u-länder och länder i
Central- och Östeuropa genom
riskkapitalsatsningar i form av aktier eller lån,
främst i samverkan med svenskt näringsliv i s.k.
joint ventures. Under senare år har Swedfund
också i växande grad gått in i riskkapital- och
investeringsfonder, särskilt i Afrika söder om
Sahara.
Efter en stark expansion av verksamheten
under 1997 mattades utvecklingen av något
under 1998. Investeringsportföljen växte från 59
till 62 projekt och dess värde ökade med 70
miljoner till drygt 600 miljoner kronor.
Portföljen har under året fått ett allt tydligare
Afrika-fokus. På basis av åtaganden (inklusive ej
utbetalda) låg Afrika respektive Central- och
Östeuropa ungefär jämsides med ca 40 % vardera
av portföljen. Därefter följde Latinamerika och
slutligen Asien där verksamheten minskat. Det
helägda dotterbolaget Swedfund Financial
Markets AB, som bidrar till utveckling av den
finansiella sektorn i de baltiska länderna genom
riskkapitalinvesteringar i affärsbanker, hade vid
utgången av 1998 en investeringsportfölj till ett
värde av 187 miljoner kronor.
Verksamheten 1998 uppvisade ett positivt
rörelseresultat. Projektintäkternas andel av
projektkostnaderna ökade från 79 till 114 % i
moderbolaget men minskade från 116 till 76 %
för koncernen som helhet.
Swedfund har till regeringen lämnat förslag
om bolagets kapitalförsörjning, som kommer att
beredas inom Regeringskansliet.
Regeringens överväganden
Resultatinformation och bedömning
Resultatinformation har lämnats under
respektive anslagspostnivå ovan samt för
verksamhetsområdet under avsnitt 3.2.
Inom det multilaterala utvecklingssamarbetet
är verksamhetsmålen inriktade på att i de
multilaterala organen driva de svenska
biståndspolitiska målen och få gehör för svenska
prioriteringar. I detta ingår bl.a. att stärka
inriktningen på fattigdomsbekämpning och att
driva på reformer som syftar till ökad effektivitet
i såväl FN-organen som i utvecklingsbankerna.
Målen är långsiktiga och svåra att följa upp på
årlig basis. Som ett exempel under 1998 kan dock
den tolfte påfyllnaden av Världsbankens mjuka
fönster IDA nämnas, i vilken de prioriteringar
Sverige drivit fick genomslag. Utifrån den
samlade bild som redovisas under avsnittet
Multilateralt utvecklingssamarbete konstaterar
regeringen att de mål Sverige drivit i växande
grad fått genomslag i de multilaterala organens
verksamhet.
För det bilaterala utvecklingssamarbetet är
framförallt Sida ansvarig myndighet. Sida har
redovisat sitt arbete under 1998 på olika sätt, bl.a.
genom årsredovisningen, resultatanalyser inom
landstrategiarbetet, utvärderingsverksamheten
och i skrivelser på basis av särskilda uppdrag från
regeringen. Delar av denna resultatinformation
finns redovisad under avsnittet Bilateralt
utvecklingssamarbete.
Utrikesdepartementet driver, tillsammans
med Sida, ett utvecklingsarbete i syfte att
förbättra mål- och resultatstyrning av
verksamheten. Arbetet tar sikte på att
genomföras i regleringsbrevet för Sida inför år
2001. Ett uvecklingsarbete pågår också för att
vidareutveckla landstrategiprocessen. Båda
processerna utgör ett viktigt led i att förbättra
underlaget för en kontinuerlig och jämförbar
uppföljning och bedömning av biståndets
resultat och effektivitet.
Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser
Inom anslaget A1 Biståndsverksamhet finns två
olika beräkningsgrunder för
bemyndiganderamen, dels för det multilaterala
utvecklingssamarbetet, dels för det bilaterala.
Dessa särredovisas därför nedan.
Inom det multilaterala utvecklingssamarbetet
föreslås regeringen få ikläda staten förpliktelser
som tillsammans med tidigare gjorda, utestående
utfästelser uppgår till högst 8 386 miljoner
kronor för år 2000 i enlighet med följande tabell:
Tabell 3.14 Bemyndiganden om ekonomiska förpliktelser inom det multilaterala utvecklingssamarbetet
Miljoner kronor
1998
utfall
1999
prognos
2000
beräknat
2001
beräknat
2002 –
beräknat
Utestående förpliktelser vid årets början
6 295
6 726
9 169
-
-
Nya förpliktelser
1 920
3 564
1 654
-
-
Infriade förpliktelser*
-1 489
-1 121
-2 437
-1 977
-6 409
Utestående förpliktelser vid årets slut
6 726
9 169
8 386
-
-
Erhållen/föreslagen bemyndiganderam
6 726
9 169
8 386
-
-
* Utgiftsutfall till följd av ingångna förpliktelser.
Tabell 3.15 Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser inom det bilaterala utvecklingssamarbetet
Miljoner kronor
1998
utfall
1999
prognos
2000
beräknat
2001
beräknat
2002 –
beräknat
Utestående förpliktelser vid årets början
5 582
5 458
5 090
-
-
Nya förpliktelser
6 669
8 332
8 750
-
-
Infriade förpliktelser*
-6 793
-8 700
-8 300
-2 300
-3 240
Utestående förpliktelser vid årets slut
5 458
5 090
5 540
-
-
Erhållen/föreslagen bemyndiganderam
24 655
24 558
29 021
-
-
* Utgiftsutfall till följd av ingångna förpliktelser.
Inom det bilaterala utvecklingssamarbetet har
riksdagen bemyndigat regeringen att ikläda
staten förpliktelser som tillsammans med tidigare
gjorda, utestående utfästelser motsvarar högst
fem gånger landramen på årsbasis för det
landramsfinansierade samarbetet med
programländer för vilka regeringen fastställt
landstrategier eller motsvarande. I fall då
landramen förändras, t.ex. vid successiv
avveckling av samarbetet eller vid uppbyggnad av
ett nytt programlandssamarbete, får regeringen i
varje särskilt fall fastställa maximal utfästelseram
i syfte att undvika att redan gjorda åtaganden
överskrids. För övriga landprogram och andra
verksamheter får utfästelseramen uppgå till högst
tre gånger 2000 års medelstilldelning. I enlighet
med ovanstående beräkningsregler föreslås
bemyndiganderamen för det bilaterala
utvecklingssamarbetet fastställas till 29 021
miljoner kronor för år 2000 enligt tabell 3.15.
Sammanlagt för anslaget A 1
Biståndsverksamhet, multi- och bilateralt
utvecklingssamarbete, uppgår således den
föreslagna bemyndiganderamen till 37 407
miljoner kronor.
Regeringens bedömning med anledning av
revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket (RRV) har i sin årliga
rapport angivit att regeringen bör tydliggöra
Sidas bemyndigande avseende investeringar i
aktiekapital.
Regeringen avser att återkomma till Sida i
frågan.
Slutsatser och konsekvenser för anslag
Regeringen föreslår att anslaget A1
Biståndsverksamhet för år 2000 ökar med 1 328
miljoner kronor till totalt 12 060 miljoner
kronor. I den beräknade medelsfördelningen har
hänsyn tagits till reservationer och tidigare
ingångna avtal.
Det multilaterala utvecklingssamarbetet inom
anslaget beräknas år 2000 öka med 15 miljoner
kronor till 3 377 miljoner kronor. Att höjningen
inte beräknas bli större beror på att
medelsbehovet för Europeiska
utvecklingsfonden (EUF) år 2000 är betydligt
lägre än 1999. År 2001 kommer dock behovet
åter att öka. Vidare har de omfattande
reservationerna för delposten Övrigt
multilateralt samarbete beaktats vid beräkningen
och posten beräknas därför till ett lägre belopp
än 1999.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet 2000
beräknas öka med 1 260 miljoner kronor till 8
605 miljoner kronor. I det följande beskrivs
endast de större ökningar som föreslås.
Afrikaposten beräknas öka som ett led i
regeringens satsning på regionen. För
Latinamerikaposten föreslås en höjning främst
med anledning av insatser i Centralamerika efter
orkanen Mitch. Europaposten beräknas höjas
framförallt för att möjliggöra ökat stöd till
återuppbyggnadsinsatser i Kosovo. Delposten
för Humanitärt bistånd och
konfliktförebyggande har haft ett mycket högt
medelsutnyttjande under 1999 vilket beräknas
fortsätta och en höjning föreslås därför. Även för
Ekonomiska reformer beräknas en höjning då
behovet av stöd är omfattande, inte minst inom
ramen för det s.k. utökade HIPC-initiativet.
För anslagsposten Övrigt beräknas en ökning
med 54 miljoner kronor till 78 miljoner kronor
då reservationerna – som tidigare motiverat en
låg medelstilldelning - beräknas minska.
A2 (1999) Biståndsförvaltning
Tabell 3.16 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1998
Utfall
416 151
1
Anslags-
sparande
126 578
1
1999
Anslag
418 143
1
Utgifts-
prognos
456 000
1
2000
Förslag
415 844
2
2001
Beräknat
422 318
2,3
2002
Beräknat
429 132
2,4
1. Består av anslagsposterna:
A2.1 Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida)
A2.2 Nordiska Afrikainstitutet (NAI)
2. Består endast av Sida
3. Motsvarar 415 844 i 2000 års prisnivå
4. Motsvarar 415 844 i 2000 års prisnivå.
Tabell 3.17 Beräkning av anslagen för 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
418 143
Pris- och löneomräkning
2 113
Justering av premier
18 349
Överfört till A1
Biståndsverksamhet från Sidas
andel
-12 000
Förslag 2000
426 605
varav:
A2 Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (Sida)
415 844
A3 Nordiska Afrikainstitutet
10 761
Anslaget A2 Biståndsförvaltning består t.o.m.
budgetåret 1999 av två anslagsposter: Styrelsen
för internationellt utvecklingssamarbete (Sida)
och Nordiska Afrikainstitutet (NAI). Från
budgetåret 2000 kommer anslagsposterna att
omvandlas till separata anslag. Utöver NAI:s
anslag ovan finansieras institutets forsknings-
och forskningsstödjande verksamhet gemensamt
av de nordiska länderna. Den svenska andelen
finansieras från anslagsposten A1.3 Övrigt.
Utfallet på anslaget var 416 miljoner kronor
för 1998, vilket är 7 miljoner kronor högre än
tilldelade medel. Anslagsutnyttjandet utöver
budget förklaras framförallt av att Sida använt
tidigare års anslagssparande. För 1999 finns en
utgiftsbegränsning enligt vilken högst 456
miljoner kronor får belasta anslaget under året.
Detta belopp är 38 miljoner kronor högre än
tilldelade medel, främst genom att Sida även för
1999 kommer att ta i anspråk en del av
myndighetens anslagssparande, vilket uppgick
till 124 miljoner kronor vid utgången av 1998.
Sida planerar att använda sparandet för en
satsning på kompetensutveckling men även för
att rekrytera ny personal inför de stora
pensionsavgångarna som väntas efter
sekelskiftet. Även NAI hade ett anslagssparande
vid utgången av 1998, om 3 miljoner, vilket dock
förväntas förbrukas under 1999.
A2 (2000) Styrelsen för
internationellt
utvecklingssamarbete (Sida)
Sida är enligt förordningen (1995:869) med
instruktion för Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete central
förvaltningsmyndighet för Sveriges bilaterala
utvecklingssamarbete och för stödet till länder i
Central- och Östeuropa.
I Sidas budgetunderlag för 2000, liksom i förra
årets budgetunderlag, framhåller myndigheten
att nya former för utvecklingssamarbetet, med
bl.a. partnerskapstanken och behov av fördjupat
samarbete och dialog med samarbetsländerna,
också medför att innehållet i biståndet förändras.
Myndighetens egen personal, framförallt i fält,
blir alltmer en del av utvecklingssamarbetet
vilket bl.a. ställer krav på en mer flexibel
fältrepresentation och att kostnadsneutralitet
föreligger mellan Sidas personal och andra
genomförare av bistånd. Sida har därför
föreslagit att den personal i fält som handhar
direkt handläggning av program och projekt skall
finansieras av sakanslag.
Sida föreslog vidare i myndighetens
budgetunderlag att myndigheten skall få ikläda
sig förpliktelser fem gånger de årliga regionala
ramarna, för vilka gällande regionstrategier eller
motsvarande riktlinjer finns.
Regeringens överväganden
Resultatinformation/resultatbedömning
Resultatinformation om Sidas verksamhet
återfinns under avsnittet A1 Biståndsverksamhet,
Bilateralt utvecklingssamarbete.
Budget för avgiftsbelagd verksamhet
Avgiftsinkomster under anslaget A2 år 2000
beräknas till 3 miljoner kronor.
Slutsatser
Regeringen instämmer i Sidas bedömning att den
personal i fält som handhar direkt handläggning
av program och projekt skall finansieras av
sakanslag. Ett belopp om 12 miljoner kronor
föreslås omdisponeras från förvaltningsanslaget
A2 till sakanslaget A1 Biståndsverksamhet.
Regeringen avser att återkomma i
regleringsbrevet om vilken form av
återrapportering som bör göras.
Beträffande den föreslagna utökade ramen för
att ingå förpliktelser bedömer regeringen att
förslaget ytterligare skulle öka gapet mellan den
bemyndiganderam riksdagen beslutar om och
det faktiska behovet av bemyndigandeutrymme.
Förslaget avvisas därför.
A3 (2000) Nordiska Afrikainstitutet
Tabell 3.18 Anslagsutvecklingen
Tusentals kronor
2000
Förslag
10 761
2001
Beräknat
10 965
2002
Beräknat
11 184
1. Motsvarar 10 761 i 2000 års prisnivå
2. Motsvarar 10 761 i 2000 års prisnivå
Målen för Nordiska Afrikainstitutet är enligt
förordningen (1995:1352) med instruktion för
myndigheten, att inom Norden
- främja och driva vetenskaplig forskning om
Afrika,
- främja samarbete och kontakter mellan
nordiska och afrikanska forskare,
- utgöra ett dokumentationscentrum för
forskning och studier om Afrika,
- informera om Afrikaforskning och aktuella
afrikanska förhållanden.
Institutet föreslår oförändrade anslag. Som ett
resultat av den under 1997 gjorda värderingen
har institutet presenterat ett "Mission
Statement".
Regeringens överväganden
Resultatinformation och bedömning
Av årsredovisningen framgår att institutet
kunnat fortsätta sin expansion av
forskningsverksamheten tack vare ett ökat
engagemang från de reguljära anslags- och
bidragsgivarna och ett växande intresse för
institutets forskning från omvärlden. Därigenom
har möjligheter skapats inte bara för en
konsolidering av verksamheten utan även för
genomförande av åtgärder beslutade av rådet
såsom en viss utvidgning av
gästforskarprogrammet, rekrytering av
forskningschef och fortsatt satsning på s.k.
policyrelaterade aktiviteter. Den utvärdering av
institutets forskningsprogram som gjordes för
något år sedan visade på hög kvalitet och att den
modell institutet tillämpar för de tre centrala
forskningsprogrammen har varit framgångsrik.
Omvärldens ökade intresse för verksamheten
tyder också på att forskningen håller hög
kvalitet. Nordiska biståndsmyndigheter söker
också ökat samarbete med institutets forskare på
olika områden.
Ett nytt bibliotekssystem kommer att införas
under 1999. Den informationstekniska
utvecklingen har i hög grad förändrat
bibliotekets arbetsmetoder. IT-satsningen har
medfört en höjd standard på referens- och
informationsarbetet.
Institutet har en effektiv och uppskattad
publikationsverksamhet. Flertalet publikationer
recenseras i olika tidskrifter.
Försäljningssiffrorna ligger på en stabil, hög nivå.
Institutet har under senare år engagerat sig
starkt i utvecklingen i Centralafrika. Institutets
direktör är bl.a. rådgivare till den av OAU
tillsatta panelen för undersökning av folkmordet
i Rwanda. Institutet har också haft en hög profil
när det gäller södra Afrika.
Afrikainstitutet har framgångsrikt bidragit till
att informera och sprida kunskap om Afrika.
Institutet spelar också en viktig roll genom att
medverka i utvecklingen av de nordiska
ländernas Afrikapolitik liksom till att stärka
utvecklingssamarbetet med regionen.
Budget för avgiftsbelagd verksamhet
Avgiftsinkomster för anslaget A3 beräknas till
0,5 miljoner kronor.
Slutsatser
De riktlinjer för Nordiska Afrikainstitutets
verksamhet som regeringen redovisade i 1993 års
budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil 4, bet.
1992/93:UU15, rskr. 1992/93:297) gäller
alltjämt. Institutet skall befästa sin ställning som
katalysator för den nordiska Afrikaforskningen.
En viss del av verksamheten skall även framgent
vara efterfrågestyrd och finansierad genom
uppdrag bl.a. från de nordiska
biståndsmyndigheterna.
Institutets inflyttning i nya, ändamålsenliga och
större lokaler kommer att innebära stora
förbättringar för institutets verksamhet. Ökat
utrymme innebär att institutet kan arbeta mer
effektivt. Institutet blir också mer tillgängligt för
besökare. Installationen av ett nytt
bibliotekssystem innebär att institutets bibliotek
i än högre grad än tidigare kommer att kunna
uppfylla institutets roll som nordiskt
dokumentations- centrum för det moderna
Afrika.
4 Verksamhetsområde B Samarbete med
Central- och Östeuropa
4.1 Omfattning
Verksamhetsområde B Samarbete med Central-
och Östeuropa består av två anslag nämligen B1
Samarbete med Central- och Östeuropa och B2
Avsättning för förlustrisker vad avser garantier
för finansiellt stöd och exportkreditgarantier.
Tabell 4.1 Utgiftsutveckling för medel till
verksamhetsområde B Samarbete med Central- och
Östeuropa
Miljoner kronor (löpande priser)
Utfall
1998
Anslag
1999
Utgifts-
prognos
1999
Förslag
anslag
2000
Beräknat
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
689
750
835
750
900
0
Verksamhetsutfall och ekonomiskt utfall
Målsättningarna för verksamheten bedöms ha
uppfyllts väl. Utgiftstaket kunde under år 1998
förutom vissa förskjutningar av betalningar
genomföras utan större inskränkningar.
Utgiftstaket för år 1999 får vissa ekonomiska
konsekvenser för främst Sida vilket medför bl.a.
att ingångna avtal får omförhandlas och att
reservationerna ökar.
Förändringar
I regeringsförklaringen understryks Östersjö-
regionens betydelse. Med anledning härav har en
organisationsförändring inom departementets
enhet för Central- och Östeuropa genomförts
från och med den 1 april 1999.
Mål
De av riksdagen fastslagna målen för
utvecklingssamarbetet med Central- och
Östeuropa åren 1999–2001 är att främja en
säkerhetsgemenskap, fördjupa demokratins
kultur, stödja en socialt hållbar ekonomisk
omvandling samt stödja en miljömässigt hållbar
utveckling. Härtill skall allt utvecklingssamarbete
präglas av ett jämställdhetsperspektiv.
Prioriteringar
Under budgetåret 2000 kommer regeringen att
prioritera:
- insatser för att främja medlemskap i EU för
Estland, Lettland, Litauen och Polen,
- integreringen av Ryssland och Ukraina i
europeiska samarbetsstrukturer,
- ett utökat samarbete på det sociala området,
- ett utökat samarbete inom miljöområdet vad
avser kärnsäkerhet samt fortsatta
miljöinsatser inom ramen för
åtgärdsprogrammet för Östersjön och
Agenda 21 för Östersjöområdet.
Ett fördjupat samarbete på rättsområdet med
Östersjöländerna är även en angelägen uppgift.
4.2 Resultatbedömning
Inom samarbetet med Central- och Östeuropa
sker övergripande resultatbedömningar fort-
löpande. Vidare erhåller regeringen utvärderingar
av insatserna i samband med regeringens beslut
om landstrategier, som fastställs vart tredje år för
samarbetsländerna i närområdet. Som ett
underlag till besluten genomförs oberoende
resultatanalyser av insatserna i respektive land.
Inför regeringens kommande beslut i år om
landstrategier har resultatanalyser genomförts
för Estland, Lettland, Litauen, Polen och
Ryssland. Sammantaget visar analyserna att
relevansen av insatserna varit god eller mycket
god i förhållande till de övergripande målen.
Ytterligare insatser skulle dock kunna göras vad
gäller jämställdhet och sociala frågor.
Härutöver har en oberoende utvärdering av
Östekonomiska Institutet genomförts.
Regeringen har även låtit genomföra en studie
av handelshögskolan i Riga. Ärendet bereds av
Utrikesdepartementet.
Departementet bedömer att de insatser som
genomförts under 1998 har varit relevanta för att
närma sig de mål som regeringen ställt för
verksamheten. För denna typ av verksamhet, där
en mängd aktörer samverkar i en internationell
miljö, kan graden av måluppfyllelse för en
enskild insats vara svår att mäta.
Omvärldsanalys
Utvidgningen av den Europeiska unionen till de
s.k. kandidatländerna i Central- och Östeuropa
utgör en av regeringens främsta utrikespolitiska
prioriteringar. EU-toppmötet i Köln i juni
bekräftade tidigare åtaganden avseende
utvidgningsprocessen. Vid toppmötet i
Helsingfors i december kan beslut förväntas om
att inleda förhandlingar med ytterligare
kandidatländer. Lettland och Litauen hör till de
länder som kan komma att föras till den grupp av
länder som förhandlar om medlemskap.
Regionen har under senaste året genomgått
stor ekonomisk turbulens. I augusti 1998
inställde Ryssland betalningarna på den
utländska statsskulden, valutan devalverades och
landets finansiella system kollapsade. Landets
ekonomiska aktivitet minskade radikalt. Den kris
som uppstod i Ryssland hade långtgående
verkningar i hela regionen. Effekten på enskilda
länder har dock varierat stort. Tillväxten var
fortsatt hög i flera länder medan andra drabbades
hårt. Framförallt de forna Sovjetrepublikerna
påverkades på grund av de starka handelsbanden
med Ryssland. Detta hade exempelvis till effekt
att flera länder fick problem i form av
omfattande betalningsbalansunderskott. Krisen
påverkade även banker i ett flertal länder som
hade starka finansiella band med Ryssland.
Ytterligare en effekt var att privatiserings- och
reformtakten avstannade i en del länder. Andra
länder såg emellertid krisen som ett bevis på
vikten av att fortsätta och utöka reformerna.
Tillväxten i Baltikum föll i relation till
föregående år men är dock fortfarande god.
Polen drabbades inte nämnvärt medan Ukraina
som till stor del har samma strukturella problem
som Ryssland drabbades hårt.
Flertalet av transitionsländerna har genomfört
liberaliseringar vad gäller pris- och
handelssystem. Få länder har emellertid nått
speciellt långt vad gäller institutionella reformer
såsom omstrukturering av företag,
konkurrenslagstiftning samt reformer av
banksystem och kapitalmarknad. Rättssystemen
är också generellt sett underutvecklade. Krisen
har understrukit betydelsen av att de stora
framsteg som gjorts i regionen med avseende på
liberaliseringar och privatiseringar måste åtföljas
av institutionella reformer.
Konflikten i Kosovo medförde ekonomiska
konsekvenser för de kringliggande länderna. Den
ekonomiska utvecklingen i Bulgarien och
Rumänien påverkades negativt vilket bland annat
ledde till ökade betalningsbalansunderskott.
4.3 Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket har inte lämnat några
invändningar i revisionsberättelserna eller
framfört andra principiellt viktiga frågor som rör
verksamhetsområdet.
4.4 Åtgärder utanför utgiftsområdet
Östersjöregionen har möjligheter att bli en av
Europas snabbast växande regioner. Den svenska
Östersjöpolitiken syftar till att knyta samman
Östersjöregionen och bidra till att den stora
utvecklingspotentialen förverkligas. För att
utveckla Östersjöregionens betydelse för tillväxt
och sysselsättning i Sverige har tidigare en
miljard kronor avsatts i den så kallade
Östersjömiljarden. Verksamheten följs upp med
ytterligare en Östersjömiljard för
femårsperioden 1999–2003. Insatserna återfinns
under utgiftsområde 24.
4.5 Verksamheten avseende
Samarbete med Central- och
Östeuropa
Budgetåret 2000 är det andra inom ramen för det
treårsprogram för utvecklingssamarbetet med
Central- och Östeuropa som antagits av
riksdagen. Programmet baseras på regeringens
proposition 1997/98:70 Att utveckla ett
grannlandssamarbete.
Efter en första fas av stöd främst till de
baltiska staternas frigörelse och en andra fas av
stöd till uppbyggnad av demokratiska och
marknadsekonomiska samhällsinstitutioner,
inträder en ny fas i Europa – EU-utvidgningen
och den vidare Europaintegrationen. Det finns
samtidigt ett starkt ryskt och ukrainskt intresse
av att delta i en bred europeisk samverkan.
För kandidatländerna är stödet till EU-
anpassningen av avgörande betydelse. Prioritet i
det svenska stödet skall ges åt insatser på de
områden som har direkt relevans för
anpassningen. Krisen i Kosovo kan medföra att
behov finns även för insatser i omkringliggande
länder.
Arbetet med att utveckla och förverkliga en
nordlig dimension för EU:s yttre och inre politik
bör prioriteras. Eftersom såväl Europeiska
kommissionen som Ryssland och andra länder i
närområdet ingår i Östersjöstaternas råd,
Barentsrådet, Helsingforskommissionen och
Baltic 21 bör dessa organ utnyttas för att driva på
det regionala samarbetet i norra Europa. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas situationen i
Kaliningrad och på Kolahalvön.
Under det senaste året har det
decentraliserade samarbetet mellan kommuner,
länsstyrelser, landsting och storregioner ökat
alltmer inom utvecklingssamarbetet och
förväntas öka ytterligare under
programperioden. EU:s INTERREG-program
spelar en viktig roll genom att stödja
gränsöverskridande regionalt samarbete.
Under år 1998 tog regeringen initiativ till att
göra en fokuserad svensk satsning på Polen
under år 1999 benämnd "Polen i fokus". Syftet
var att tydliggöra det breda svenska
engagemanget för Polen och att långsiktigt
stärka kontakterna mellan alla samhällssektorer i
de båda länderna. I satsningen deltog lokala,
regionala och nationella aktörer.
Det av riksdagen fastslagna
samarbetsprogrammet för åren 1999–2001 skall
bidra till ett gott grannskap i Östersjöregionen
och ett demokratiskt integrerat Europa.
Prioriterade samarbetsländer skall vara Estland,
Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Ukraina.
I Ryssland skall de nordvästra delarna och
Kaliningrad prioriteras. Utvecklingssamarbetet
skall fortsatt bedrivas utifrån de fyra
övergripande målen:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att främja en socialt hållbar ekonomisk
omvandling och
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Allt utvecklingssamarbete skall präglas av ett
jämställdhetsperspektiv.
Samarbetets huvudområden
Att främja en säkerhetsgemenskap
Målet för det säkerhetsfrämjande stödet till
Central- och Östeuropa är att främja en
gemensam säkerhet i regionen. En viktig aspekt i
det säkerhetsfrämjande stödet är svenska insatser
till stöd för kandidatländernas inträde i EU.
Samarbetet är i första hand inriktat på insatser i
Estland, Lettland och Litauen men omfattar även
övriga delar av Central- och Östeuropa. Stödet
till Ryssland, inklusive Kaliningradområdet, och
Polen bör öka. Det säkerhetsfrämjande stödet är
i hög grad inriktat på att bygga upp relationer
mellan institutioner i Sverige och
samarbetsländerna.
Insatserna avser stöd till:
- säkerhetspolitisk kompetens,
- demokratiskt totalförsvar,
- fredsfrämjande insatser,
- gränsbevakning och insatser för stärkt yttre
gränskontroll,
- kampen mot internationell och organiserad
brottslighet,
- asyl- och migrationspolitisk kompetens,
- beredskap mot olyckor och katastrofer.
Att fördjupa demokratins kultur
Den demokratiska processen i Central- och
Östeuropa fortsätter med vissa undantag att
utvecklas positivt. Den formella grunden för
demokrati är i huvudsak lagd. I allmänhet finns
en önskan att utveckla och stärka demokratin
samt att leva upp till de åtaganden som
anslutning till internationella konventioner om
mänskliga rättigheter innebär. Under perioden
1989–1999 har beslutats om insatser på detta
område omfattande totalt 714 miljoner kronor.
För att bidra till en fortsatt fördjupning av
demokratins kultur skall insatser genomföras för
uppbyggnad och stärkande av det civila samhället
i samarbetsländerna. Samarbetet som genomförs
av enskilda organisationer och folkrörelser samt
det akademiska och kulturella samarbetet skall få
fortsatt stöd. Den process som inletts på rätts-
området och som resulterat i gemensamma
avsiktsförklaringar om utökat samarbete har
påbörjats. Projektet som syftar till att underlätta
för de baltiska ländernas EU-integration har
inletts och arbetet förväntas öka framöver.
Decentraliserat samarbete mellan kommuner,
länsstyrelser, landsting och storregioner spelar en
allt större roll inom utvecklingssamarbetet
österut. Verksamheten avser att utveckla lokal
och regional förvaltning och demokrati men
också eftersatta samhällsområden under dessa
instansers ansvar, som hälso- och sjukvård,
omvårdnad, primärskola m.m. Verksamheten,
som bärs upp av ett brett folkligt engagemang på
båda sidor om Östersjön, förväntas fortsatt
tillväxa under året.
Att främja en socialt hållbar ekonomisk
omvandling
Samarbetet inom det ekonomiska området
inriktas på att främja och befästa övergången till
en marknadsekonomi i regionen, som
karaktäriseras av att den skall främja en socialt
hållbar utveckling. Huvuddelen av samarbetet
fokuserar på uppbyggnaden av de effektiva
institutioner som är nödvändiga därvidlag.
Insatser för att stödja förvaltning på både central,
regional och kommunal nivå har stor betydelse.
Stödet omfattar bl.a. budget, projektledning,
statistik, revision, skattesystem och
arbetsmarknad. Lantmäteri, fastighetsregister
samt stöd för landreform ges stort utrymme.
Insatser skall även genomföras för borttagande
av etablerings- och handelshinder i
Östersjöregionen.
En förutsättning för att den ekonomiska
reformprocessen skall bli framgångsrik är att
sociala reformer är integrerade i den
övergripande ekonomiska politiken. Insatser
med målsättningen att bidra till en socialt hållbar
ekonomisk omvandling har därför under de
senaste åren fått tydligare fokus på det sociala
området. Samarbetet syftar till att stödja
uppbyggnaden av effektiva institutioner inom
områden som socialtjänst och omsorgssystem
samt hälso- och sjukvårdens organisation med
tyngdpunkten på förebyggande hälsovård.
Insatser för att förbättra situationen för barn och
ungdomar kommer att göras. Samarbetet på det
sociala området kommer även framgent att
utökas. Landstingens insatser är betydelsefulla i
sammanhanget.
Under budgetåret 2000 avser regeringen att
fortsatt bidra till ett stärkande av den
ekonomiska omvandlingen i länderna.
Totalt har under perioden 1989–1998 beslut
fattats om insatser inom området socialt hållbar
ekonomisk omvandling uppgående till 2 719
miljoner kronor.
Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling
Målet för de svenska miljöinsatserna i Central-
och Östeuropa är att bevara och förbättra miljön.
Viktiga utgångspunkter för det svenska
miljöstödet är Åtgärdsprogrammet för
Östersjön och Agenda 21 för Östersjöområdet.
För kandidatländerna skall det svenska stödet
inriktas på de krav som ställs inför det
kommande EU-medlemskapet.
Stödet bör fortsatt inriktas mot att åtgärda de
föroreningskällor som redovisats i
Åtgärdsprogrammet för Östersjön. Agenda 21
för Östersjöområdet är nu inne i sin
implementeringsfas och flera projekt kommer att
bli aktuella de närmaste åren. I de flesta fall
kommer åtgärderna också att bidra till att
underlätta EU-anpassningen inom miljöområdet.
Inom energiområdet skall svenska insatser
inriktas på att öka effektiviteten i produktion,
distribution och användning av såväl värme som
elektricitet liksom att minska utsläppen från
energiproduktionsanläggningar. I tillämpliga fall
skall insatserna utformas så att minskningen i
utsläpp av växthusgaser skulle kunna
tillgodoräknas Sverige i enlighet med
klimatkonventionens så kallade flexibla
mekanismer.
Syftet med det svenska
kärnsäkerhetsprogrammet är att så långt som
möjligt minska sannolikheten för att en
kärnkraftolycka med stora radioaktiva utsläpp
skall inträffa vid något av de kärnkraftverk med
vilka Sverige har samarbete. Samarbetet inriktas
mot att sätta in sådana åtgärder att uppenbara
säkerhetsrisker undanröjs i de reaktorer som av
energiskäl inte omedelbart kan stängas samt att
stärka de oberoende säkerhetsmyndigheterna.
Det svenska stödet är framförallt koncentrerat
till kärnkraftverket Ignalina i Litauen. Stöd utgår
även till säkerhetshöjande åtgärder vid
kärnkraftverken på Kolahalvön och i Leningrads
län. På området använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall är målet att avfallet skall tas om
hand, mellanlagras och slutförvaras på ett från
säkerhets- och miljösynpunkt acceptabelt sätt. På
detta område riktar Sverige särskild
uppmärksamhet mot det använda kärnbränslet
och det radioaktiva avfallet i nordvästra
Ryssland. Sverige är medlem i det under
internationella atomenergiorganet (IAEA)
etablerade Contact Expert Group (CEG) som
samordnar det internationella samarbetet
rörande omhändertagande av radioaktivt avfall i
Ryssland. Sverige deltar i ett internationellt
projekt för att utveckla och licensiera en
transport- och förvaringsbehållare för använt
kärnbränsle från ryska atomutbåtar. Projektet
kan beskrivas som en första länk i en kedja av
åtgärder för omhändertagande av använt
kärnbränsle.
Under år 1998 har beslut fattats om 251
miljoner kronor för miljöinsatser. För perioden
1989–1998 uppgår insatserna totalt till 1 256
miljoner kronor.
Jämställdhet
Det svenska utvecklingssamarbetet med Central-
och Östeuropa skall syfta till att underlätta
genomförandet av handlingsplanen från FN:s
kvinnokonferens i Peking och därigenom tillse
att kvinnor och män i samarbetsländerna
tillskapas samma rättigheter, skyldigheter och
möjligheter. Vid planering av insatser skall
hänsyn tas till hur dessa påverkar kvinnor
respektive män ur ett jämställdhetsperspektiv.
Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete med
länderna i Central- och Östeuropa skall särskilt
syfta till att främja kvinnors deltagande i de
politiska församlingarna och för att stärka
kvinnors situation på arbetsmarknaden.
Det är viktigt att de länder som kandiderar för
EU-medlemskap kan uppfylla det relativt
omfattande regelverk som finns inom unionen
på jämställdhetsområdet.
Diagram 4.1 Fördelning av det svenska stödet 1989–1998
Samarbetsländerna
Enligt samarbetsprogrammet för
utvecklingssamarbetet med Central- och
Östeuropa är Estland, Lettland, Litauen, Polen,
Ryssland och Ukraina prioriterade
samarbetsländer. I Ryssland skall de nordvästra
delarna och Kaliningrad prioriteras. Insatser kan
emellertid bli aktuella även i andra regioner och
vid federala institutioner i Moskva. Under år
2000 kommer särskild vikt att läggas vid insatser
på de sociala områdena i samtliga
samarbetsländer. Särskild beredskap kommer
även att finnas för utökat samarbete med
Vitryssland när politiska och ekonomiska
förutsättningar föreligger. Samarbetet med
Moldavien i synnerhet, men även med länderna i
Kaukasus och Centralasien, liksom med länderna
på västra Balkan kommer att utvecklas. Medel
för samarbete med dessa länder finansieras från
utgiftsområde 7 verksamhetsområde A
Internationellt utvecklingssamarbete.
Under 1999 har regeringen fastställt
landstrategier för utvecklingssamarbetet med
Estland, Lettland och Litauen. För Polen,
Ryssland och Ukraina kommer regeringen att
besluta om landstrategier under hösten 1999.
Landstrategierna skall gälla under perioden
1999–2001 och skall styra inriktningen på de
svenska insatserna i dessa länder. Ett huvudmål
för det svenska utvecklingssamarbetet med
Estland, Lettland, Litauen och Polen är att stödja
dessa länders medlemskap i EU. Insatser som
främjar EU-integrationen och
anpassningsarbetet prioriteras därför. Ländernas
förmedlemskapsstrategier bör ses som riktlinje
för detta stöd.
Ett prioriterat mål i samarbetet med Ryssland
och Ukraina är att på olika sätt stödja dessa
länders vidare integration i europeiska
samarbetsstrukturer. Sverige verkar för att stärka
banden mellan EU och dessa länder. Härvidlag
är såväl Östersjösamarbetet som
Barentssamarbetet viktiga.
Estland
Estland har målmedvetet drivit den ekonomiska
omvandlingen i snabb takt. Landet har kommit
långt i reformprocessen. Privatiseringen var i det
närmaste avslutad 1997 och mer än 75 % av BNP
produceras nu i den privata sektorn. Estland har
uppvisat en mycket snabb tillväxttakt. Under
1997 var tillväxten bland de högsta i världen med
ca 11 %. Tillväxttakten har dock minskat något
under 1998 och stannade på 4 %. Den ryska
krisen har effekter på Estlands ekonomi, men i
begränsad omfattning. Estlands handel med
Ryssland var relativt liten 1998. Den sektor som
påverkades mest var livsmedelssektorn, för
vilken Ryssland var en viktig marknad.
Banksektorn har under det senaste året
konsoliderats till en del på grund av den ryska
krisen. I början av 1999 fanns 6 banker kvar i
Estland. Sedan investeringar gjordes i
banksektorn 1998 är Sverige största utländska
investerare. Estland hör till de länder som har
börjat förhandla om EU-medlemskap. Landet
har redan uppnått en hög grad av kommersiell
och finansiell integration med EU. Handeln med
EU står nu för mer än 60 % av den totala
handeln. Estland beräknas bli medlem i WTO i
slutet av året.
I enlighet med landstrategin är huvudmålet för
det svenska utvecklingssamarbetet med Estland
att stödja landets EU-integration. Insatser som
främjar denna integration kommer därför att
prioriteras. Insatser för att stödja vidare
modernisering och effektivisering av den
offentliga förvaltningen på central, regional och
lokal nivå kommer att genomföras. Utvecklingen
på rättsområdet är också av central betydelse.
Fokus på insatser på det sociala området förutses
öka, exempelvis genom insatser för att reformera
och utveckla socialtjänst- och omsorgssystem
och insatser inom hälso- och sjukvård. Forsatt
stöd bör ges till insatser för att stödja
integrationen av icke-medborgare i det estniska
samhället. Samarbetet förutses under de
närmaste åren gradvis övergå i reguljärt
grannlandssamarbete. Insatser för att stödja EU-
anpassningen kommer dock fortgå tills dess att
Estland uppnått medlemskap i EU.
Lettland
Lettland har varit framgångrik i sin ekonomiska
omvandling och reformprocess. De senaste åren
har omvandlingstakten ökat och goda
förutsättningar finns nu för att landets ekonomi
skall utvecklas gynnsamt. Tillväxttakten under
1997 var 6,5 %, men minskade till 4 % under
1998. Denna minskning berodde till stor del på
den ryska krisen, som påverkade Lettland i större
omfattning än Estland. Främst banksektorn
drabbades. Lettiska banker hade starka band med
det ryska finansiella systemet vilket ledde till att
banksektorn i Lettland uppvisade stora förluster
under 1998. Privatiseringsprocessen i Lettland
tog fart senare än i de baltiska grannländerna. Nu
är dock privatiseringen av stora och medelstora
företag i det närmaste avslutad. Lettland har en
liberal handelspolitik och blev medlem i WTO i
februari 1999. Handeln med EU ökar. Exporten
till EU 1998 var 57 % och importen 55 %.
Lettland ansökte om EU-medlemskap 1995 men
har ännu inte påbörjat
medlemskapsförhandlingar.
I enlighet med landstrategin är huvudmålet för
det svenska utvecklingssamarbetet med Lettland
att stödja landets EU-integration. Insatser som
främjar denna integration kommer därför att
prioriteras. Det är nu av vikt att de
strukturreformer som genomförts konsolideras
och utvecklas. Insatser krävs för att effektivisera
den offentliga förvaltningen. Integrationen av
Lettlands icke-medborgare i det lettiska
samhället har stor betydelse, inte minst för EU-
integrationsprocessen. Samarbetet på
rättsområdet skall utökas med fokus på
långsiktig institutionell och administrativ
kapacitetsutveckling. Vidare kommer samarbetet
på det sociala området att utökas.
Litauen
Litauen har gjort stora framsteg i
omvandlingsprocessen. Efter några års recession
har nu utvecklingen vänt. Tillväxttakten var hög i
början av 1998, men minskade på grund av den
ryska krisen. Ryssland var i augusti 1998
Litauens största handelspartner. Handeln och
därmed litauiska företag påverkades därför
mycket negativt av krisen vilket i sin tur hade
negativa effekter på budgeten. Trots krisen
uppgick tillväxten 1998 till 4,4 %.
Privatiseringsprocessen har tagit fart och stora
utländska investeringar görs i landet. Den största
utländska investeringen någonsin i de baltiska
länderna gjordes sommaren 1998 av Telia och
finska Sonera. Litauens beroende av handeln med
Ryssland minskar. Handeln med EU ökar
kontinuerligt. Litauen har ansökt om EU-
medlemskap, men har ännu inte påbörjat
medlemskapsförhandlingarna.
Svenska insatser i Litauen har främst
genomförts på miljöområdet. Det mest
omfattande stödet på miljöområdet har inriktats
på att öka säkerheten vid kärnkraftverket i
Ignalina och på att bygga upp en institutionell
infrastruktur för kärnkraftsäkerhet. Stöd till en
socialt hållbar ekonomisk omvandling har också
varit betydelsefullt med fokus på
näringslivsinsatser och insatser inom den sociala
sektorn. I enlighet med landstrategin skall det
svenska utvecklingssamarbetet med Litauen
främst syfta till att stödja landets EU-integration.
Insatser som främjar denna integration kommer
därför att prioriteras. Fortsatta strukturella
reformer är av särskild vikt, bl.a. att land- och
egendomsreformen fortsätter och att man
fullföljer reformeringen av energisektorn.
Fortsatt förstärkning och effektivisering av
offentlig förvaltning är också angeläget.
Samarbetet på det sociala området förutses öka.
Vidare kommer samarbetet på rättsområdet att
utvecklas framförallt på insatser för långsiktig in-
stitutionell och administrativ
kapacitetsutveckling.
Polen
Polen är ett av de länder som har kommit längst i
den ekonomiska omvandlingen. Framsteg inom
liberalisering, privatisering och strukturella
reformer kan noteras. Tillväxten har varit stabilt
positiv i ett flertal år och beräknades under 1998
uppgå till närmare 5 %. Polen påverkades i
relativt liten skala av den ryska ekonomiska
krisen och de långsiktiga konsekvenserna
förutses bli mycket små. Polens handel med
Ryssland var relativt liten redan vid krisens
början. År 1997 utgjorde handeln med EU 65 %
av den totala handeln. Polen har påbörjat EU-
medlemskapsförhandlingar och har gjort stora
framsteg i anpassningsprocessen. Polen blev
medlem i NATO i mars 1999.
Den dominerande delen av det svenska
utvecklingssamarbetet med Polen har avsett
miljöområdet. Samarbetets omfattning har dock
minskat under senare år och insatser inriktade
mot den offentliga förvaltningen har kommit
mer i fokus. I enlighet med landstrategin för
Polen bör samarbetet inriktas på att stödja
Polens förberedelser för ett EU-medlemskap.
Det förutses att utvecklingssamarbetet med
Polen gradvis kommer att fasas ut under de
närmaste åren och växlas över i reguljärt
grannlandssamarbete. Dock kommer EU-
integrationsstödet att fortgå till dess att Polen
blivit medlem i EU.
Ryssland
De ekonomiska reformerna i Ryssland började
under 1997 ge resultat. Inflationen minskade och
produktionen ökade något. Den finansiella
krisen i augusti 1998 medförde dock ett avbrott i
denna positiva utveckling. Ryssland inställde
betalningarna på den utländska statsskulden,
valutan devalverades och landets finansiella
system bröt samman. Landets ekonomiska
aktivitet minskade radikalt. BNP föll med ca
4,5 % under 1998. Inflationen steg kraftigt,
liksom arbetslösheten. Utländska investeringar
minskade starkt. Sedan början av detta år har en
viss återhämtning i ekonomin skett i form av
ökad produktion och begränsad inflation. Den
nya överenskommelsen med IMF är en viktig
förutsättning för landets fortsatta utveckling.
Recessionen förutses fortsätta under 1999.
Det svenska stödet till Ryssland har ökat
under senare år. Insatser med målsättningen att
stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling
har varit dominerande, främst med insatser för
att stärka offentliga institutioner. Exempel på
områden är lantmäteri och fastighetsregister
samt energieffektivisering. Insatserna på det
sociala området har ökat kraftigt sedan 1996.
Stödet bör även fortsättningsvis i hög grad
inriktas på insatser för institutions- och
systemförändringar på regional och lokal nivå
dock med ambitionen att i högre utsträckning än
tidigare även verka på central nivå. Det
näringslivsfrämjande stödet, förvaltningsstödet
och stödet på de sociala områdena bör tillmätas
särskilt stor vikt. Insatserna bör i första hand
inriktas på nordvästra Ryssland och Kaliningrad
men insatser kan även bli aktuella i andra
regioner. Det förutses att utvecklingssamarbetet
med Ryssland kommer att öka även framgent.
I detta sammanhang vill regeringen också
erinra om EU:s gemensamma strategi för
Ryssland som antogs av Europeiska rådet i juni i
år. Många av de prioriteringar som där redovisas
är också relevanta i det svenska bilaterala
biståndet. Inom miljöområdet är det särskilt
viktigt att de påbörjade satsningarna på
avloppsrening i Kaliningrad och S:t Petersburg
kan fortsätta och slutföras i nära samarbete med
övriga finansiärer. S:t Petersburg är det största
enskilda föroreningskällan till Östersjön.
Ukraina
Ukrainas storlek och dess geopolitiska läge i
Europa gör att landets utveckling är av
säkerhetspolitiskt intresse för Sverige. Ukraina
har därför från och med 1999 inkluderats bland
de prioriterade länderna inom östsamarbetet.
Omvandlingsprocessen i Ukraina har fortskridit
långsamt. Reformprocessen har varit vacklande
med politiskt motstånd mot processen. Antalet
privatiseringar har varit lågt. Ukrainas ekonomi
drabbades hårt av den ryska krisen. Landets BNP
minskade med 1,7 %. Arbetslöshet och inflation
steg. Krisen har även påverkat reformprocessen
negativt och kan förväntas få svåra
efterverkningar på Ukrainas ekonomi och
tillväxt de närmaste åren.
Det svenska stödet till Ukraina har varit
relativt begränsat men har ökat stadigt sedan det
inleddes 1994/95. Medlen har huvudsakligen
använts till insatser för att stärka förvaltningen,
demokratin, den sociala sektorn och miljön.
Insatser på förvaltningsområdet har genomförts
inom lantmäteri, statistik och offentlig
upphandling. Insatser på demokratiområdet har
huvudsakligen varit stöd för utveckling av lokalt
självstyre. På det sociala området har stöd utgått
till etablering av en ukrainsk vidareutbildning för
socialarbetare. Insatser har även genomförts
inom skogssektorn och
arbetsmarknadsutbildning. Stöd har även
lämnats på kärnsäkerhetsområdet. Den
successiva ökningen av utvecklingssamarbetet
med Ukraina som skett under de senaste åren
bör fortsätta under kommande år förutsatt att
reform- och demokratiseringsprocessen
fortsätter. Ett mål är att stödja landets vidare
integration i europeiska samarbetsstrukturer.
Stödet skall även fortsättningsvis inriktas på
kunskapsöverföring och institutionsutveckling
till stöd för reformprocessem.
Förvaltningsstödet, det näringslivsfrämjande
stödet och stödet på det sociala området bör
tillmätas särskilt stor vikt. Demokratistödet bör
utvecklas liksom stödet på miljö- och
energiområdet.
Övriga länder
I övriga länder utanför det prioriterade
närområdet kan enstaka bilaterala insatser bli
aktuella. Svenskt stöd till dessa länder sker dock
främst genom EU:s samarbetsprogram och det
multilaterala samarbetet. Ambitionen finns att
utöka samarbetet med Vitryssland så snart
politiska och ekonomiska förutsättningar
föreligger som möjliggör effektiva svenska
insatser.
Diagram 4.2 Fördelning på länder av det ackumulerade
stödet till Central- och Östeuropa 1989–1998
Det EU-relaterade utvecklingssamarbetet
Sverige verkar aktivt för att underlätta
anpassningsprocessen i de tio EU-
kandidatländerna Estland, Lettland, Litauen,
Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Rumänien,
Bulgarien och Slovenien. I enlighet med
regeringens proposition 1997/98:70 utgörs en
stor del av utvecklingssamarbetet med Estland,
Lettland, Litauen och Polen följdaktligen av
kunskapsöverföring och institutionsuppbyggnad
med relevans för ländernas framtida medlemskap
i EU. Ett särskilt svenskt program för EU-
integrationsstöd till samtliga kandidatländer
hanteras av Utrikesdepartementet. Hittills har 9
miljoner kronor anslagits till detta stödprogram.
Sverige bidrar också genom avgifter till den
Europeiska gemenskapen till EU:s stöd till
kandidatländerna som kanaliseras genom Phare-
programmet och från år 2000 två nya program:
ISPA för stöd till miljö- och transportinfra-
strukturinvesteringar och SAPARD för stöd till
jordbruk och landsbygdsutveckling. Ett viktigt
komplement till bilaterala insatser till stöd för
institutionsuppbyggnad är svenskt deltagande i
motsvarande verksamhet inom ramen för Phare-
programmet (s.k. "twinning"). Programmet
innebär att experter från förvaltningar i EU:s
medlemsländer under viss tid ställs till
förfogande för att i kandidatländerna bygga upp
ett antal institutioner som är centrala ur ett
medlemskapsperspektiv. Regeringen gör
bedömningen att ett svenskt deltagande i EU:s
institutionsuppbyggnadsprogram, främst i
Estland, Lettland, Litauen och Polen men också i
övriga kandidatländer är av betydande vikt, inte
minst i ett ordförandeskapsperspektiv. Mot
denna bakgrund samt motiverat av den vikt
Sverige lägger vid utvidgningsprocessen i dess
helhet bör ett svenskt deltagande i dessa
institutionsuppbyggande insatser eftersträvas,
med en ökande accent på den lokala och
regionala nivån.
Vad avser insatser i OSS-länderna (Oberoen-
de staterns samvälde) och Mongoliet bidrar
Sverige med avgifter till EU:s Tacis-program.
Insatserna inom ramen för Tacis-programmet
skall inriktas på att stödja övergången till en
marknadsekonomi med speciell tonvikt på att
stödja demokrati och utvecklingen av ett
rättssamhälle. Huvuddelen av insatserna har
hittills bestått av tekniskt samarbete. En ny
Tacis-förordning för år 2000–2006 är för
närvarande under beredning.
4.6 Anslag
Tabell 4.2 Beräknad anslagsöversikt för Samarbetet med
Central- och Östeuropa
Tusental kronor
Anvisat
1999
Beräknat
2000
B1
Samarbete med Central- och
Östeuropa
B1.1
Samarbete med Central- och
Östeuropa genom Sida
526 000
529 000
B1.2
Samarbete med Central- och
Östeuropa genom Svenska
institutet
54 000
54 000
B1.3
Bidrag till Stiftelsen
Östekonomiska insitutet
4 636
4 636
B1.4
Övriga bidrag till samarbetet
med Central- och Östeuropa
1. Säkerhetsfrämjande insatser
2. Till regeringens disposition
37 000
122 364
37 000
100 364
Summa anslag B1
744 000
725 000
B2
Avsättning för förlustrisker vad
avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier
6 000
25 000
Summa anslag B
750 000
750 000
Bemyndiganderam
Samarbetsinsatser inom Central- och Östeuropa
är ofta av flerårig karaktär. Regeringen föreslår
därför att riksdagen bemyndigar regeringen att få
göra utfästelser under budgetåret 2000 som
medför utgifter efter år 2000 om högst 750
miljoner kronor.
Tabell 4.3 Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser verksamhetsområde B Samarbete med Central- och Östeuorpa
Tusental kronor
1998
utfall
1999
prognos
2000
beräknat
2001
beräknat
2002 –
beräknat
Utestående förpliktelser vid årets början
0
0
100 000
–
–
Nya förpliktelser
0
100 000
750 000
–
–
Infriade förpliktelser*
0
0
100 000
750 000
–
Utestående förpliktelser vid årets slut
0
100 000
750 000
–
–
Erhållen/föreslagen bemyndiganderam
0
0
750 000
* Utgiftsutfall till följd av ingångna förpliktelser.
B1 Samarbete med Central- och
Östeuropa
Tabell 4.4 Anslagsutveckling för B1 Samarbete med
Central och Östeuropa
Tusental kronor
1998
Utfall
688 044
Anslags-
sparande
1 073 081
1999
Anslag
744 000
Utgifts-
prognos
835 000
2000
Förslag
725 000
2001
Beräknat
850 000
2002
Beräknat
0
Ett program för samarbetet med Central- och
Östeuropa har beslutats av riksdagen för
perioden 1999–2001 som totalt omfattar 2 400
miljoner kronor.
Anslaget B1 Samarbete med Central- och
Östeuropa omfattar anslagsposterna Samarbete
med Central- och Östeuropa genom Sida,
Samarbete med Central- och Östeuropa genom
Svenska institutet, Bidrag till Stiftelsen
Östekonomiska Institutet samt Övriga bidrag
till samarbetet med Central- och Östeuropa.
Av anslaget beräknar regeringen anslå 529
miljoner kronor till Sida, 54 miljoner kronor till
Svenska institutet, 4,6 miljoner kronor till Öst-
ekonomiska Institutet och 137,4 miljoner kronor
till regeringens disposition.
Regeringens överväganden
Samarbete med Central- och Östeuropa genom
Sida
Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (Sida) är den centrala
förvaltningsmyndigheten för Sveriges bilaterala
utvecklingssamarbete med utvecklingsländer och
för samarbetet med länder i Central- och
Östeuropa. Inom Sida handläggs
samarbetsinsatserna i Central- och Östeuropa på
en särskild avdelning kallad Sida-Öst.
Regeringen bedömer att Sidas insatser är av
stort värde för samarbetsländerna och att de
bidrar till en utveckling mot normalt
grannlandssamarbete. Regeringen bedömer att
Sida-Östs organisation är effektiv och
ändamålsenlig.
Regeringen beräknar att anslå 529 miljoner
kronor till Sida.
Kunskapsöverföring och ekonomiskt samarbete
Regeringen anser att Sidas insatser för att stödja
en demokratisk samhällsutveckling och insatser
för mänskliga rättigheter skall fortsätta. Sida skall
främja näringslivsutvecklingen i Central- och
Östeuropa. Insatser inom det rättsliga och
institutionella området för borttagande av
etablerings- och handelshinder i
Östersjöregionen är av betydelse. Insatserna för
att stödja decentraliserat samarbete är fortsatt av
stor vikt. Uppmärksamhet skall läggas vid
insatser för att stärka och effektivisera den
sociala sektorn. Särskild prioritet skall ges för att
förbättra barnens situation. Sida skall med sina
insatser underlätta integrationsprocessen i EU
för kandidatländerna i närområdet. Regeringen
beräknar att anslå 285 miljoner kronor till denna
delpost. I delposten ingår medel för
administrativa kostnader hos Sida.
Miljö inkl. strålskydd
I enlighet med det av riksdagen antagna
treårsprogrammet för utvecklingssamarbetet
med Central- och Östeuropa år 1999–2001 skall
miljöinsatser ges fortsatt hög prioritet. Insatser
inom ramen för Åtgärdsprogrammet för
Östersjön och den av Östersjöländerna antagna
Agenda 21 för Östersjöområdet skall särskilt
prioriteras. Samarbetet skall inriktas på
institutionellt samarbete, lagstiftningsområdet
samt insatser relevanta för EU-anpassningen.
Sida skall inom strålskyddsområdet genom
institutionsuppbyggnad, kunskapsöverföring och
tillhandahållande av viss utrustning bidra till ett
förbättrat strålskydd inom t.ex. boende, sjukvård
och industri (dock ej inom kärnteknisk
verksamhet) i Central- och Östeuropa.
Sida förutsätts fortsätta samarbetet och
koordineringen med internationella organ som
EBRD, EIB, Världsbanken, EU:s Phare- och
Tacis-program, liksom med ISPA, NEFCO och
NIB samt andra bilaterala program för att uppnå
så stor utväxling som möjligt av svenska insatser.
Regeringen beräknar att anslå 118 miljoner
kronor till denna delpost.
Samarbete med enskilda organisationer
Samarbetet genom enskilda organisationer är av
stor betydelse i byggandet av demokratiska
samhällen och främjandet av mellanfolkliga
kontakter. Samarbetet med enskilda
organisationer kanaliseras genom elva
organisationer med vilka Sida slutit ramavtal.
Samarbetet syftar till uppbyggandet av
demokratiska organisationer i
samarbetsländerna. Samarbetet har bidragit till
att öka det redan stora intresset för Central- och
Östeuropa hos svenska organisationer och
folkrörelser. Antalet projektansökningar förutses
öka. Regeringen beräknar att anslå 78 miljoner
kronor till denna delpost, vilket innebär en
ökning med 3 miljoner kronor.
Säkerhetsfrämjande insatser
Sida skall bereda och besluta om vissa insatser
inom ramen för det säkerhetsfrämjande stödet
till Central- och Östeuropa. Inriktningen avser
ökad förmåga att bekämpa internationell och
organiserad brottslighet, ökad kompetens inom
asyl- och migrationspolitik samt förmåga att
hålla säkerhetsberedskap mot olyckor och
katastrofer. Regeringen beslutar anslå 48
miljoner kronor till denna delpost.
Samarbete med Central- och Östeuropa genom
Svenska institutet
Svenska institutet (SI) har till uppgift att sprida
kunskap om Sverige i utlandet och att bidra till
utbytet med andra länder inom kultur,
utbildning, forskning och samhällsliv i övrigt.
Regeringen anser att SI fyller en viktig
funktion genom att fördjupa demokratins kultur
på de kulturella och akademiska områdena. De
olika stipendieprogrammen har bidragit till att
främja det vetenskapliga och kulturella utbytet
mellan Sverige och samarbetsländerna. Språk-
och integrationsstödet som lämnas för
integration av de ryskspråkiga befolkningarna i
Estland och Lettland är en angelägen insats som
kommer att fortgå under år 2000. "Partnerskap
för Kultur" ett långsiktigt projekt för dialog och
erfarenhetsutbyte om kulturens möjligheter att
främja yttrandefrihet och mångfald, demokrati
och gemensam säkerhet, som inleddes 1998,
kommer att pågå även i fortsättningen.
Regeringen beräknar att anslå oförändrat 54
miljoner kronor till Svenska institutet för
budgetåret 2000.
Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska Institutet
Stiftelsen Östekonomiska Institutet bildades
1989 gemensamt av staten och näringslivet.
Institutets syfte är att främja kunnandet i Sverige
om de ekonomiska förhållandena i Östeuropa.
Institutet riktar sig till både stat och näringsliv
och förmedlar forskningsresultat genom
publikationer och seminarier. Institutet är även
verksamt internationellt genom att delta i
forskningsprojekt och konferenser.
Genom avtal åtar sig staten att lämna årliga
bidrag till Institutet. Nuvarande avtal löpte till
och med juni 1999. Inför det nya
avtalstecknandet har en utvärdering av
Östekonomiska Institutets verksamhet utförts
under våren. Utredarna drar slutsatsen att
verksamheten har ett övergripande långsiktigt
värde för Sverige och för olika aktörer på den
svenska marknaden. Institutet har även etablerat
sig internationellt som en välrenommerad
forskningsinstitution. Ansträngningar bör dock
göras för att göra Institutet mer synligt och
operativt för svenska aktörer. Exempelvis bör
ökade insatser göras och förbättrade former
sökas för att sprida information och
forskningsresultat. Utvärderarna föreslår att
omfattningen av publikationer utökas och att
den för närvarande vakanta tjänsten som ansvarig
för kontakter med den bredare svenska
marknaden återbesätts.
Regeringen beräknar att anslå oförändrat 4,6
miljoner kronor för budgetåret 2000.
Övriga bidrag till samarbetet med Central- och
Östeuropa
Säkerhetsfrämjande insatser
Med utgångspunkt i propositionen "Att utveckla
ett grannlandssamarbete" (prop. 1997/98:70)
samt utvärderingen "Att söka säkerhet i
samarbete" (Ds 1998:30), har regeringen
genomfört vissa förändringar av det
säkerhetsfrämjande stödet. Vissa beslut som
avser insatser på myndighetsnivå har överförts
till Sida. Inom Regeringskansliet bereds
insatserna av en beredningsgrupp som även
fungerar som samråds- och policyorgan. De
insatser som beslutas av regeringen avser stöd till
- säkerhetspolitisk kompetens,
- fredsfrämjande insatser,
- demokratiskt totalförsvar,
- gränsbevakning,
- bekämpning av internationell och organiserad
brottslighet (vissa insatser rörande icke-
spridning av nukleära ämnen).
Regeringen beräknar att anslå 37 miljoner kronor
till säkerhetsfrämjande insatser för budgetåret
2000.
Till regeringens disposition
I denna delpost ingår förutom medel för
samarbete och stöd på det kärntekniska området
även medel för multilateralt stöd.
För att kunna bemöta den snabba
utvecklingen i de central- och östeuropeiska
länderna är det nödvändigt att det finns medel
till regeringens disposition. Det är av vikt att
stödja det samarbete som bedrivs genom
internationella organisationer eftersom det kan
uppstå synergieffekter genom samfinansiering
mellan bilaterala och multilaterala program och
projekt. Organisationerna skall huvudsakligen
finansiera sin verksamhet genom ordinarie
resurser, men regeringen avser även fortsätta att
finansiera insatser som är av särskild betydelse
för reformprocessen och som är otillräckliga i
det internationella utvecklingssamarbetet.
Utgifter för administrativa kostnader i
utrikesförvaltningen täcks av medel från denna
delpost. I delposten ingår även medel till
handelshögskolan i Riga och juristhögskolan i
Riga.
Regeringen beräknar att anslå 137,4 miljoner
kronor till regeringens disposition för budgetåret
2000.
B2 Avsättning för förlustrisker vad
avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier
Tabell 4.5 Anslagsutveckling för B2 Avsättning för
förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och
exportkreditgarantier
Tusental kronor
1998
Utfall
0
Anslags-
sparande
542 000
1999
Anslag
6 000
Utgifts-
prognos
0
2000
Förslag
25 000
2001
Beräknat
50 000
2002
Beräknat
–
Länderna i Central- och Östeuropa har behov av
finansiellt stöd för att påskynda
reformprocessen. Detta kan bland annat avse
betalningsbalansstöd eller exportkreditgarantier
till vissa länder i Central- och Östeuropa. Medel
avsätts för att täcka eventuella skadeförluster.
Regeringen föreslår att regeringen bemyndigas
att under budgetåret 2000 ikläda staten
betalningsansvar i form av statsgarantier för
finansiellt stöd till Central- och Östeuropa till ett
belopp om högst 150 miljoner kronor.
Regeringen föreslår vidare att 25 miljoner
kronor avsätts för att täcka de skadeförluster
som kan uppkomma vid utnyttjande av
exportkreditgarantiramen.
Regeringens överväganden
Finansiellt stöd
Sverige har under perioden 1991/92–1994/95
utfäst betalningsbalansstöd till 11 länder. Av
dessa har 4 länder återbetalat sina lån. Under år
1998 har f.d. Tjeckoslovakien samt Rumänien
betalat sin skuld. Inom de närmaste åren
kommer ytterligare lån att förfalla och därmed
kan den utestående skulden till Sverige förväntas
minska. Den totala utestående skulden till
Sverige uppgår till 1 120 miljoner kronor. För
eventuella skadeförluster skall 10 %, i något fall
15 %, av den utestående skulden avsättas. Det
sammanlagda behovet av avsättningar under år
2000 uppgår till 160 miljoner kronor. Hitintills
har 179 miljoner kronor avsatts för eventuella
skadeförluster. Skillnaden på 19 miljoner kronor
beror på de under året återbetalade lånen.
Överskottet från avsättningarna för finansiellt
stöd föreslår regeringen skall delvis täcka
avsättningar för exportkreditgarantiramen.
I och med det svenska EU-medlemskapet har
det bilaterala betalningsbalansstödet ersatts med
deltagande i EU:s gemensamma utlåning.
Regeringen bedömer att behovet av ytterligare
bilaterala insatser från svensk sida kommer att
vara begränsat. Det bör dock finnas beredskap
för eventuellt bilateralt betalningsbalansstöd för
vissa länder i de fall gemensamt EU-stöd inte
kommer till stånd. Regeringen föreslår därför att
riksdagen godkänner ett statligt garantiåtagande
för betalningsbalansstöd om 150 miljoner kronor
för år 2000. I det fall betalningsbalansstöd
utbetalas kommer medel för avsättningar att
reserveras i samband med regeringsbeslut.
Exportkreditgarantiramen
Regeringen har inrättat en
exportkreditgarantiram på 2,5 miljarder kronor
för de baltiska länderna och Ryssland. Affärer
med Kazakstan, Ukraina och Vitryssland har
även inkluderats vid kredittider över ett år i
samfinansiering med internationella
finansieringsinstitutioner. Syftet med ramen är
att bidra till att utveckla näringsliv och
infrastruktur i berörda länder samt att bidra till
ett varaktigt samarbete mellan de berörda
länderna och svenska företag. Regeringen har
sedan 1993 avsatt 406 miljoner kronor för
eventuella skadeförluster vilket belopp belastat
anslaget för utvecklingssamarbete med Central-
och Östeuropa.
Budgetåret 1999 godkände riksdagen en
höjning av ramen från 2,0 till 2,5 miljarder mot
bakgrund av den utvärdering som genomfördes
under år 1998. Med hänsyn till den ekonomiska
krisen i Ryssland har dock dessa ytterligare
medel tills vidare inte ställts till EKN:s
förfogade. För att förhindra skadeförluster bör
en restriktiv hållning intas till utnyttjande av
ramen på Ryssland tills dess att den ekonomiska
situationen har stabiliserats.
Efterfrågan på garantigivning för de baltiska
länder har avtagit under senare tid.
Med anledning av höjningen av ramen på 500
miljoner kronor skall en avsättning för
skadeförluster ske med 100 miljoner kronor. För
budgetåret 1999 avsattes 6 miljoner kronor. På
anslaget finns för närvarande avsatt dels 6
miljoner kronor dels 19 miljoner kronor som
tidigare avsatts för finansiellt stöd. Regeringen
föreslår att 25 miljoner kronor avsätts för
budgetåret 2000. Den hittillsvarande
avsättningen av de beräknade 100 miljoner
kronor uppgår då till 50 miljoner kronor.
Av de hittills gjorda avsättningarna på 406
miljoner kronor har 37 miljoner kronor
utbetalats till EKN för skadeförluster.
Invandrare och
flyktingar
8
Förslag till statsbudget för 2000
Invandrare och flyktingar
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 79
2 Utgiftsområdet 81
2.1 Omfattning 81
2.2 Utgiftsutvecklingen 81
2.3 Resultatbedömning 82
2.3.1 Tillståndet och utvecklingen inom området 82
2.3.2 De viktigaste statliga insatserna inom området 83
2.3.3 Effekter av de statliga insatserna 83
2.3.4 Regeringens slutsatser 84
2.4 Åtgärder utanför utgiftsområdet 84
3 Migrationspolitik 87
3.1 Omfattning och ändamål 87
3.2 Utgiftsutvecklingen 87
3.3 Resultatbedömning 88
3.4 Revisionens iakttagelser 90
3.5 Anslag 90
A1 Statens invandrarverk 90
A2 Mottagande av asylsökande 92
A3 Migrationspolitiska åtgärder 95
A4 Utlänningsnämnden 96
A5 Offentligt biträde i utlänningsärenden 97
A6 Utresor för avvisade och utvisade 97
4 Integrationspolitik 99
4.1 Omfattning 99
4.2 Utgiftsutvecklingen 99
4.3 Resultatbedömning 100
4.4 Storstadspolitik 104
4.5 Revisionens iakttagelser 105
4.6 Anslag 105
B1 Integrationsverket 105
B2 Utvecklingsinsatser i storstadsregionerna 107
B3 Integrationsåtgärder 107
B4 Kommunersättningar för flyktingmottagande 109
B5 Hemutrustningslån 110
B6 Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 111
5 Minoritetspolitik 113
5.1 Omfattning 113
5.2 Anslag 114
C1 Åtgärder för nationella minoriteter 114
Tabellförteckning
Anslagsbelopp 79
Tabell 2.1Utgiftsutvecklingen 81
Tabell 2.2 Utgiftsutveckling för de i utgiftsområdet ingående verksamhetsområdena 85
Utgiftsutvecklingen 87
Tabell 3.1 Anslagsutveckling 90
Tabell 3.2 Beräkning av anslaget för år 2000 92
Tabell 3.3 Anslagsutveckling 92
Tabell 3.4 Beräkning av anslaget för år 2000 95
Tabell 3.5 Anslagsutveckling 95
Tabell 3.6 Anslagsutveckling 96
Tabell 3.7 Beräkning av anslaget för år 2000 97
Tabell 3.8 Anslagsutvecklingen 97
Tabell 3.9 Beräkning av anslaget för år 2000 97
Tabell 3.10 Anslagsutveckling 97
Tabell 3.11 Beräkning av anslaget för år 2000 98
Tabell 4.1 Utgiftsutvecklingen 99
Tabell 4.2 Kommunmottagande 101
Tabell 4.3 Anslagsutveckling 105
Tabell 4.4 Beräkning av anslaget för år 2000 106
Tabell 4.5 Anslagsutveckling 107
Tabell 4.6 Beräkning av anslaget för år 2000 107
Tabell 4.7 Anslagsutveckling 107
Tabell 4.8 Beräkning av anslaget för år 2000 109
Tabell 4.9 Anslagsutveckling 109
Tabell 4.10 Beräkning av anslaget för år 2000 110
Tabell 4.11 Anslagsutveckling 110
Tabell 4.12 Beräkning av anslaget för år 2000 111
Tabell 4.13 Anslagsutveckling 111
Tabell 4.14 Beräkning av anslaget för år 2000 112
Tabell 5.1 Utgiftsutvecklingen 113
Tabell 5.2 Anslagsutveckling 114
Tabell 5.3 Beräkning av anslaget för år 2000 114
5 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de föreslagna riktlinjerna om
statlig ersättning till kommuner och
landsting för vissa utlänningar (avsnitt 3.5)
2. godkänner de föreslagna riktlinjerna för
fördelning av statsbidrag till organisationer
verksamma inom integrationsområdet
(avsnitt 4.6)
3. godkänner vad regeringen föreslår om
ändring av den statliga ersättningen till
kommuner för flyktingmottagande (avsnitt
4.6)
4. godkänner att under år 2000 lån tas upp i
Riksgäldskontoret för det samlade behovet
för hemutrustningslån till ett belopp av
högst 1 400 000 000 kronor (avsnitt 4.6)
5. för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområdet 8 Invandrare och flyktingar
enligt följande uppställning:
Anslagsbelopp
Tusental kronor
Anslag
Anslagstyp
A1
Statens invandrarverk
ramanslag
449 877
A2
Mottagande av asylsökande
ramanslag
1 175 600
A3
Migrationspolitiska åtgärder
ramanslag
321 589
A4
Utlänningsnämnden
ramanslag
69 628
A5
Offentligt biträde i utlänningsärenden
ramanslag
73 338
A6
Utresor för avvisade och utvisade
ramanslag
74 531
B1
Integrationsverket
ramanslag
82 580
B2
Särskilda insatser i utsatta områden
ramanslag
260 000
B3
Integrationsåtgärder
ramanslag
37 742
B4
Komunersättningar vid flyktingmottagande
ramanslag
2 301 404
B5
Hemutrustningslån
ramanslag
37 965
B6
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
ramanslag
8 308
C1
Åtgärder för nationella minoriteter
ramanslag
8 000
Summa
4 900 562
6 Utgiftsområdet
6.1 Omfattning
Utgiftsområdet omfattar migrationspolitik med
frågor rörande flyktingpolitik, invandringen till
Sverige, mottagande av asylsökande, utlänningars
rätt att vistas i Sverige samt internationellt arbete
inom det migrationspolitiska området. Utgifts-
området omfattar också integrationspolitik med
frågor om invandrares introduktion i Sverige,
ersättning till kommunerna för mottagande av
flyktingar, åtgärder mot etnisk diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism samt insatser för
att främja utvecklingen i utsatta storstads-
områden. Från och med år 2000 omfattar
utgiftsområdet också insatser för nationella
minoriteter. Myndigheter inom utgiftsområdet
är Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden,
Integrationsverket, Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) och Nämnden mot
diskriminering.
Som en konsekvens av de förändringar som
skett inom utgiftsområdet bör namnet på
utgiftsområdet ändras till Migration och inte-
gration. Detta kräver ändringar i riksdags-
ordningens tilläggsbestämmelser. Initiativ till
sådana ändringar bör tas av riksdagen.
6.2 Utgiftsutvecklingen
Tabell 2.1Utgiftsutvecklingen
Miljoner kronor (löpande priser)
Utfall
1998
Anslag
1999 1
Utgifts-
prognos
1999
Förslag
anslag
2000
Beräknat
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
4 186
4 324
4651
4901
4917
4471
1 Inklusive beslut till följd av förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1999 i
samband med den ekonomiska vårpropositionen.
Verksamhetsutfall och ekonomiskt utfall
Under de senaste åren har kostnaderna varit
större än beräknat inom verksamhetsområdena
migration och integration till följd av omvärlds-
faktorer som Sverige inte ensamt kunnat
påverka. Denna utveckling är till stor del en
konsekvens av krisen i Kosovo, situationen i
övrigt i f.d. Jugoslavien och Sveriges mottagande
av personer därifrån. Med oförändrad budget
visar aktuella prognoser för år 2000 på fortsatta
överskridanden.
Den etniska och sociala segregationen är
fortfarande stor. För att vända utvecklingen sker
insatser inom en mängd områden bl.a. när det
gäller arbete, boende och delaktighet i samhället.
De allmänna förbättringarna på arbetsmarknaden
har även inneburit att flera personer med
utländsk bakgrund har fått arbete och uppnått
egen försörjning.
Förändringar
En ändring av utlänningslagen (1989:529) som
innebär att Statens invandrarverk nu har be-
fogenheter att bistå polisen vid personkontroll i
samband med inresa och utresa trädde i kraft den
1 juli 1999.
Regeringen utfärdade den 15 april 1999
förordningen (1999:209) om tidsbegränsade
uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Den
trädde i kraft den 29 april 1999. Regeringen
beslutade den 23 juni 1999 att förordningen skall
upphöra att gälla vid utgången av april 2000.
Regeringen utfärdade den 23 juni 1999 för-
ordningen (1999:707) om bidrag till medborgare
i Förbundsrepubliken Jugoslavien som kommer
från provinsen Kosovo och som vill återvända
dit.
Den storstadspolitiska propositionen
(1997/98:165, bet. 1998/99:AU2, rskr.
1998/99:34) antogs av riksdagen i december
1998.
En delegation inrättades i januari 1999 med
uppgift att samordna och utveckla storstads-
politiken.
En ny lag (1999:130)om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet trädde i kraft den
1 maj 1999. Samtidigt trädde lagen (1999:131)
om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i
kraft.
Regeringen överlämnade i juni 1999 propo-
sitionen Nationella minoriteter i Sverige (prop.
1998/99:143) till riksdagen. Regeringens förslag
innebär att en grund läggs för en ny svensk
minoritetspolitik med inriktning på skydd och
stöd för de nationella minoriteterna och mino-
ritetsspråken.
På grund av framförallt händelserna i Kosovo
ökas utgiftsområdesramen år 2000 med 684
miljoner kronor jämfört med den ekonomiska
vårpropositionen 1999.
Mål
Migrationspolitikens mål är
- att verka för att migration till och från vårt
land kan ske i ordnade former
- att värna asylrätten
- att upprätthålla den reglerade invandringen
- att verksamheten skall präglas av rätts-
säkerhet, humanitet och respekt för
individens mänskliga rättigheter.
Integrationspolitikens mål är
- lika rättigheter och möjligheter för alla
oavsett etnisk och kulturell bakgrund
- en samhällsgemenskap med samhällets
mångfald som grund
- en samhällsutveckling som kännetecknas av
ömsesidig respekt och tolerans och som alla
oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och
medansvariga för.
Enligt regeringens bedömning i den minoritets-
politiska propositionen (prop. 1998/99:143) skall
minoritetspolitiken inriktas på
- att ge skydd och stöd för de nationella
minoriteterna och de historiska minoritets-
språken.
Prioriteringar
Arbetet med att förbättra prognoser och
uppföljningar av mål och förändringar inom
utgiftsområdet skall fortsätta.
Statens invandrarverk och Utlänningsnämnd-
en föreslås få utökade förvaltningsanslag år 2000
för att möjliggöra en ökning av deras besluts-
kapacitet i asylärenden.
Arbetet med att bryta segregationen och skapa
ett Sverige för alla skall fortsätta.
6.3 Resultatbedömning
6.3.1 Tillståndet och utvecklingen inom
området
I början av 1990-talet var Sverige det land, näst
efter Tyskland, som tog emot flest asylsökande i
Europa. Genom samarbetet inom EU, bl.a.
Dublinkonventionens tillkomst, har en viss ut-
jämning skett av mottagandet av asylsökande i
Europa. Sverige är dock fortfarande ett av de
länder dit många asylsökande söker sig. Bland de
västeuropeiska länderna är Sverige i dag sjunde
land i en rangordning vad avser mottagandet av
asylsökande. Prognoser för såväl innevarande år
som år 2000 visar att anslagna medel inte
kommer att vara tillräckliga och att över-
skridandena kommer att bli avsevärt större än
tidigare år. Denna utveckling är till stor del en
konsekvens av krisen i Kosovo. Belastningen på
mottagandesystemet kommer att bli stor såväl
under år 1999 som under en stor del av år 2000.
En annan effekt är att antalet kommunmottagna
väntas öka mer än tidigare beräknat från och med
andra halvåret 2000 och till viss del år 2001.
Personer med utländsk bakgrund som bor i
Sverige har inom flera områden inte samma
möjligheter som de som är födda i Sverige av
svenska föräldrar. Detta märks särskilt inom
arbetsmarknaden där skillnaderna i syssel-
sättningsgrad är stora. Den geografiska
koncentrationen av landets utrikes födda är
också hög och de flesta bor i vissa bostads-
områden i storstadsregionerna. Skillnaderna
märks också inom andra samhällsområden.
Klyftorna mellan personer med utländsk
bakgrund och den övriga befolkningen är t.ex.
stora när det gäller valdeltagande och delaktighet
i samhällslivet.
6.3.2 De viktigaste statliga insatserna
inom området
I en massflyktssituation får, med stöd av 2 kap.
4a § utlänningslagen tidsbegränsade uppehålls-
tillstånd beviljas under högst två år. Regeringen
har bemyndigats att i en förordning meddela när
sådana tillstånd skall ges.
Utlänningslagens bestämmelse om massflykt
tillämpades för första gången i april 1999 som en
följd av flyktingkatastrofen i Kosovo och dess
närområde. Efter stridernas upphörande infördes
ett särskilt bidrag för återvändande till Kosovo.
Sedan den 1 juli 1999 har Statens invandrar-
verk befogenheter att bistå polisen vid person-
kontrollen vid inresa och utresa. Invandrarverket
inledde dock redan i början av år 1999 ett
närmare samarbete med polisen i gränsarbetet.
Inriktningen på den långsiktiga integrations-
politiken har lagts fast genom den integrations-
politiska propositionen (prop. 1997/98:16, bet.
1997/98:SfU16, skr. 1997/98:68). Arbetet med
att förverkliga den nya politiken pågår. Inte-
grationsverket arbetar bl.a. med att förankra
integrationsperspektivet inom olika samhälls-
områden. I samverkan med kommunerna sker
ett arbete för att förbättra och utveckla intro-
duktionen för nyanlända. En viktig uppgift för
verket är att genomföra nationella utvärderingar
av hur de integrationspolitiska målen uppfylls
inom olika samhällsssektorer. Arbetet med att
motverka segrationen prioriteras bl.a. genom
insatser i storstadsregionernas utsatta bostads-
områden. Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) och arbetsmarknadens
parter har en ny skärpt lagstiftning mot
diskriminering i arbetslivet att arbeta efter.
Kommunerna får statsbidrag när de tar emot
flyktingar och vissa av deras anhöriga. Ut-
betalningarna av ersättningen år 1998 uppgick till
2, 3 miljarder kronor.
6.3.3 Effekter av de statliga insatserna
Med tillämpning av den s.k. massflykts-
förordningen tog Sverige under våren och för-
sommaren 1999 emot 3 865 personer inom den
humanitära evakueringen av flyktingar från
Kosovo, främst bland dem som befann sig i
Makedonien. Tidsbegränsat uppehållstillstånd
har även beviljats ca 4 000 asylsökande från
Kosovo.
Med erfarenheten från det samarbete som
Invandrarverket och polisen bedrivit under
första halvåret 1999 ifråga om gränskontroll
finns det god grund för att anta att andelen
ärenden som kan handläggas utan utdragen
procedur ökar och att de ekonomiska effekterna
för utgiftsområdet kan bli positiva.
Till och med början av september 1999 har
1 000 personer, vars tidsbegränsade uppe-
hållstillstånd går ut våren 2000, återvänt till
Kosovo och erhållit bidrag enligt den tidigare
nämnda förordningen. Ytterligare ett antal
förväntas återvända före sommaren år 2000 då
deras tidsbegränsade uppehållstillstånd går ut.
Integrationsarbetet är långsiktigt och det tar
tid innan de positiva effekterna av de statliga
insatserna för att bryta segregationen och skapa
ett Sverige för alla får genomslag. Integrations-
verket skall följa upp de integrationspolitiska
målens genomslag inom olika samhällssektorer.
Under år 2000 kommer en redovisning att
lämnas av de insatser som skett i utsatta
bostadsområden under åren 1995–1998 samt hur
arbetslivets och arbetsmarknadens strukturer
påverkar möjligheterna till egen försörjning för
personer med utländsk bakgrund. Den statliga
ersättningen för flyktingmottagande har inte
räckt till full kostnadstäckning för vissa
kommuner under perioden 1990–1997. Under år
1998 har socialbidragskostnaderna minskat till
följd av de allmänna förbättringarna på arbets-
marknaden och ett minskat flyktingmottagande.
Kommunernas kostnader och intäkter för
flyktingmottagande analyseras nu av Inte-
grationsverket i samarbete med Svenska Kom-
munförbundet.
6.3.4 Regeringens slutsatser
Det är händelser i omvärlden som i stor
utsträckning påverkar det ekonomiska utfallet
inom utgiftsområdet. Genom händelserna i
Kosovo har kostnaderna blivit större än
beräknat. Denna utveckling väntas fortsätta
under år 2000 då antalet personer registrerade i
mottagandesystemet kommer att vara fortsatt
stort. Anledningen är det stora antal personer
från Kosovo som med stöd av den s.k.
massflyktsförordningen beviljats tidsbegränsade
uppehållstillstånd gällande fram till våren 2000.
För budgetåret 2000 beräknar regeringen att
15 700 flyktingar kommer att tas emot i kom-
munerna och berättiga dessa till statlig
ersättning.
I förhållande till de migrationspolitiska målen
är utvecklingen inom migrationsområdet positiv.
EU-samarbetet ger utslag genom bättre ansvars-
fördelning. Handläggningstiderna har minskat
något och rättssäkerheten och humaniteten har
stärkts.
Utvecklingen inom integrationsområdet är
inte tillfredsställande i förhållande till målen.
Den etniska och sociala segregationen är fort-
farande stor. Insatser sker inom en mängd olika
samhällsområden för att vända utvecklingen. Det
behövs ytterligare insatser för att den etniska och
kulturella mångfalden i samhället skall tillvaratas.
Staten bör vara en förebild i detta arbete och ett
åtgärdsprogram för att integrationsperspektivet
skall genomsyra den allmänna politiken skall
genomföras under år 2000. Därtill sker insatser
för att bryta segregationen och för att motverka
diskrimineringen på arbetsmarknaden. Möjlig-
heterna att få svenskt medborgarskap har stor
betydelse för integrationen i det svenska
samhället. Ett utredningsförslag om reformerad
medborgarskapslagstiftning bereds för när-
varande i Regeringskansliet.
6.4 Åtgärder utanför utgiftsområdet
Kampen mot människosmuggling förs bl.a.
genom invandringskontroll och polissamarbete.
Särskild kartläggning har under åren 1998 och
1999 skett av invandringen från Irak. Polis-
myndigheterna i Sverige och i ett flertal andra
länder har s.k. sambandsmän utplacerade i
ursprungs- och transitländerna.
Sambandsmännens uppgift är bl.a. att i
förebyggande syfte arbeta närmare
smugglarorganisationerna. I sambandsmännens
uppgifter ingår även att undervisa gränskontroll-
myndigheter i det aktuella landet samt öka
kunskapen hos flygplatspersonalen om hur äkta
respektive falska resedokument identifieras.
Arbetet med att bryta segregationen och skapa
ett Sverige för alla är ett fortsatt prioriterat
område. Regeringens insatser sker inom en
mängd olika områden i syfte att skapa bättre
förutsättningar för personer med utländsk
bakgrund att integreras i det svenska samhället.
Insatserna skall ge goda kunskaper i det svenska
språket från tidig ålder, skapa goda villkor på
arbetsmarknaden och att få till stånd en varaktig
förbättring av situationen i storstädernas utsatta
bostadsområden.
Inom arbetsmarknadspolitiken skall svaga
grupper, där ibland många invandrare,
prioriteras. Bland annat införs ett förstärkt och
förlängt anställningsstöd för arbetslösa med
långa inskrivningstider på arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingarna får också särskilda medel
för att stärka invandrares ställning på arbets-
marknaden. Vidare skall tillgången på praktik-
platser förbättras i samband med utbildning i
svenska för invandrare. Under hösten 1999
startas en försöksverksamhet med inriktning på
att pröva nya metoder och aktörer i syfte att
finna effektivare former för att förmedla arbeten
till arbetslösa personer med utländsk bakgrund.
Därtill genomförs ett pilotprojekt under år 1999
med syfte att inrätta ett valideringsorgan för
utländsk yrkeskompetens och gymnasie-
utbildning för att förbättra dessa personers
möjligheter på den svenska arbetsmarknaden.
Vidare görs en översyn av högskolans möjlig-
heter att ge kompletterande utbildning till
arbetslösa med utländsk bakgrund.
Inom rättsväsendet vidtas ytterligare åtgärder
för att förebygga och bemöta brott med
rasistiska eller främlingsfientliga inslag.
Rättsväsendets myndigheter skall förbättra sin
samverkan och de anställdas kompetens om
bakgrunden till rasistiska brott.
Storstadspolitiska insatser
Storstadspolitikens mål och inriktning beskrivs
närmare i avsnitt 4.4. Följande insatser och
statliga medel faller inom ramen för storstads-
politiken. Inom utgiftsområde 16 Utbildning
och universitetsforskning har för år 1999 anvisats
75 miljoner kronor för förskoleverksamhet med
satsning på svenska språket och 25 miljoner
kronor för språkutveckling i skolan. Vidare har
10 miljoner kronor anvisats för anskaffning av
praktikplatser till arbetslösa invandrare och sfi-
studerande. För att stimulera rekrytering av
lågutbildade vuxna till kunskapslyftet har
5 miljoner kronor reserverats. Inom utgifts-
område 14 Arbetsmarknad och arbetsliv har för
samma år beräknats 100 miljoner kronor för
otraditionella insatser i arbetsmarknadspolitiken.
Dessutom föreslås ytterligare 45 miljoner kronor
som en engångssatsning för år 2000 inom
utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning. Medlen skall fördelas
inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen för
t.ex. läxläsnings- eller utbytesinsatser inom
förskola och skola.
I avsnitt 4 Regional näringspolitik, utgifts-
område 24 Näringsliv redovisas regeringens
bedömning och ställningstagande när det gäller
den regionala tillväxtpolitiken och tillväxtavtalen.
Insatserna inom ramen för tillväxtavtalen
spänner i likhet med de storstadspolitiska åt-
gärderna över flera politikområden. De båda
avtalsformerna, tillväxtavtal respektive lokala
utvecklingsavtal, har stora likheter i sin
konstruktion även om avtalens inriktning har
olika fokus. Storstadspolitiken kompletterar och
samverkar med näringspolitiken.
Tabell 6.2 Utgiftsutveckling för de i utgiftsområdet ingående verksamhetsområdena
Miljoner kronor (löpande priser)
Utfall
1998
Anslag
1999 1
Utgifts-
prognos
1999
Förslag
anslag
2000
Beräknat
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
Migrationspolitik
1 823
1 785
2 076
2 165
1 791
1 792
Integrationspolitik
2 363
2 539
2 575
2 728
3 118
2 671
Minoritetspolitik
-
-
-
8
8
8
Totalt för utgiftsområde 8
4 186
4 324
4 651
4 901
4 917
4 471
1 Inklusive beslut till följd av förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1999 i samband med den ekonomiska vårpropositionen.
7 Migrationspolitik
7.1 Omfattning och ändamål
Verksamhetsområdet omfattar migrationspolitik
med frågor rörande flyktingpolitik, invandringen
till Sverige, mottagande av asylsökande, ut-
länningars rätt att vistas i Sverige samt inter-
nationellt samarbete på det migrationspolitiska
området. I verksamhetsområdet ingår Statens
invandrarverk och Utlänningsnämnden. In-
vandrarverket är organisatoriskt uppdelat i fem
regioner. 1 681 personer var den 30 juni 1999
anställda vid verket. Det är en ökning med 210
personer sedan år 1997. Vid Utlänningsnämnden
var 110 personer anställda den 30 juni 1999,
vilket innebär en minskning med 11 personer
sedan år 1997.
Som en följd av Amsterdamfördragets ikraft-
trädande i maj 1999 pågår inom EU ett
intensifierat arbete på det asyl- och migrations-
politiska området. Frågorna har förts från den
s.k. tredje pelaren över till första pelaren och blir
därmed en del av gemenskapsrätten. Detta är en
viktig nyhet för politikområdet som gör att
fokus ytterligare förflyttas till EU-nivån.
7.2 Utgiftsutvecklingen
Utgiftsutvecklingen
Miljoner kronor (löpande priser)
Utfall
1998
Anslag
1999 1
Utgifts-
prognos
1999
Förslag
anslag
2000
Beräknat
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
1 823
1 785
2076
2165
1791
1792
1 Inklusive beslut till följd av förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1999 i
samband med den ekonomiska vårpropositionen.
Verksamhetsutfall och ekonomiskt utfall
Kostnaderna för mottagande av asylsökande
under år 1999 kommer enligt aktuella prognoser
att överstiga tilldelade medel. Orsaken till detta
är framförallt långa vistelsetider i mottagnings-
systemet för asylsökande från Förbundsre-
publiken Jugoslavien på grund av händelserna
där. Nya flyktingar har kommit och ett stort
antal tidigare fattade avvisningsbeslut rörande
denna grupp har inte gått att verkställa, dels på
grund av att det återtagandeavtal som Sverige
förhandlade fram med Jugoslavien aldrig rati-
ficerades av Jugoslavien, dels på grund av den
politiska utvecklingen i provinsen Kosovo.
Förändringar
Den 1 januari 1999 fördes huvudansvaret för
verkställighet av beslut om avvisning och ut-
visning över till Statens invandrarverk från
Polisen som ett resultat av regeringens propo-
sition Verkställighet och återvändande – en del
av asylprocessen (prop.1997/98:173).
Från och med den 1 juli 1999 har Invandrar-
verket befogenhet att bistå polisen vid person-
kontroll i samband med inresa och utresa.
Förändringen är i enlighet med de förslag som
lämnades i regeringens proposition Statens
invandrarverk och gränskontroll (prop.
1998/99:81).
Regeringen utfärdade den 15 april 1999 för-
ordningen (1999:209) om tidsbegränsade uppe-
hållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Den
trädde i kraft den 29 april 1999. Regeringen
beslutade den 23 juni 1999 att förordningen skall
upphöra att gälla vid utgången av april 2000.
Regeringen utfärdade den 23 juni 1999
förordningen (1999:707) om bidrag till med-
borgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien som
kommer från provinsen Kosovo och som vill
återvända dit.
Prioriteringar
Kortare handläggningstider, och därmed kortare
väntetider, skall möjliggöras genom att extra-
resurser tilldelas Statens invandrarverk och Ut-
länningsnämnden under år 2000.
Att underlätta ett återvändande till provinsen
Kosovo för de som beviljats tidsbegränsat uppe-
hållstillstånd här i landet.
Insatser för frivillig återvandring fortsätter
med inrikting på främst Kosovo och Somalia.
Utvecklingen av Invandrarverkets roll som
central utlänningsmyndighet skall fortsätta för
att effektivisera arbetet med viserings- och
tillståndsgivning samt handläggningen av asyl-
ärenden.
Invandrarverket och Integrationsverket kom-
mer att få ett gemensamt uppdrag av regeringen
att se över rutiner och samarbetsformer för att
effektivisera arbetet med utflyttning till egen
bostad för personer som vistas på In-vandrar-
verkets anläggningar när de beviljas up-
pehållstillstånd. Väntetiderna för dessa skall
förkortas.
7.3 Resultatbedömning
Tillståndet och utvecklingen inom området
Överskridanden av anslag inom verksamhets-
området beror i stor utsträckning på ett antal
omvärldsfaktorer där krisen i Förbundsre-
publiken Jugoslavien och provinsen Kosovo är
den viktigaste. Tidigare antaganden byggde på
att verkställighetsproblemen till regionen skulle
få en lösning, bl.a. genom det återtagandeavtal
med Förbundsrepubliken Jugoslavien som
Sverige förhandlade om. Sedan flera år har inga
beslut om avvisning till Kosovo verkställts.
Krisen i Kosovo förvärrades från våren 1998. De
krigshandlingar som inleddes våren 1999 ledde
till en av de största flyktingkatastroferna i senare
tid. Utvecklingen har omkullkastat alla tidigare
prognoser.
Under år 1998 sökte ca 3 500 personer från
Förbundsrepubliken Jugoslavien asyl i Sverige.
Från Bosnien-Hercegovina kom 1 331 asyl-
sökande. I Irak har ingen lösning på konflikten
med FN eller problemen med mänskliga
rättigheter uppnåtts och antalet asylsökande
därifrån är fortsatt stort. 3 843 personer från Irak
sökte asyl i Sverige under år 1998. Antalet
asylsökande från övriga länder svarade endast för
en mindre procentandel av det totala antalet om
12 844 asylsökande under år 1998.
Under första halvåret 1999 har asylsökande
från Irak och Förbundsrepubliken Jugoslavien
utgjort drygt 50 procent av det totala antalet
asylsökande. 1 459 personer från Irak och 1 244
personer från Förbundsrepubliken Jugoslavien
sökte asyl under denna period. Ett stort antal
irakiska asylsökande har avvisats med omedelbar
verkställighet till tredje land med tillämpning av
Dublinkonventionen. Antalet asylsökande från
Bosnien-Hercegovina har sjunkit markant under
första delen av år 1999. Istället har en ökning
märkts av asylsökande från Ryssland och andra
länder inom Oberoende stater samvälde (OSS).
Den hittillsvarande krisen i provinsen Kosovo
bedöms innebära ökade kostnader även för de
kommande budgetåren. Under år 1999 är det
främst anslaget A2 Mottagande av asylsökande
som kommer att belastas hårt. Detta kommer att
vara fallet även under år 2000. Under år 1999
beräknas totalt 8 500 personer från Kosovo
beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd här i
landet. Kostnaden för dessa ligger kvar på
anslaget A2. Dock har till och med början av
september 1999 ca 1 000 personer valt att
återvända till Kosovo. I utgiftsprognosen för år
2000 ligger ett antagande om att det stora
flertalet som lämnat provinsen Kosovo till följd
av konfliktens utveckling under den senaste
tiden och som nu vistas i Sverige kommer att
kunna återvända under år 2000. Det innebär att
medel måste reserveras för återvändandebidrag
enligt förordningen (1999:707) om bidrag till de
personer som vill återvända till provinsen
Kosovo.
De viktigaste statliga insatserna inom området
Reformarbetet inom det migrationspolitiska
området har fortsatt. Ett av målen har varit att
renodla och tydliggöra de inblandade myndig-
heternas ansvarsområden. Statens invandrarverk
som central utlänningsmyndighet kan nu ta ett
större ansvar för hela handläggningskedjan. Ett
led i detta reformarbete har varit att ge In-
vandrarverket huvudansvaret för verkställighet
av beslut om avvisning och utvisning. För att
kunna hantera de verkställighetsärenden där
polisiär kompetens behövs har Invandrarverket
dock möjlighet att överlämna sådana ärenden till
polisen som då tar över ansvaret för
verkställigheten.
Som ett sista led i den här delen av re-
formarbetet har Invandrarverket från och med
den 1 juli 1999 befogenhet att bistå polisen vid
personkontroll i samband med inresa eller utresa.
Invandrarverkets funktion att komplettera
polisen i det här arbetet möjliggör en större
flexibilitet i gränsarbetet.
I sin roll som central utlänningsmyndighet har
Invandrarverket utarbetat en strategi för en
effektivare asylprocess, vilken verket tillämpat
sedan början av år 1999. Strategin innebär ett
ändrat arbetssätt med insatser tidigt i asyl-
processen och på återvändandearbetet. Ett
närmare samarbete med polisen i arbetet vid
gränsen lett till en effektivare tillämpning av
Dublinkonventionen. Det har i sin tur lett till en
kraftig ökning av antalet avvisningsbeslut med
omedelbar verkställighet. Denna insats har varit
ett led i att korta handläggningstiderna.
Som en följd av flyktingkatastrofen i Kosovo
beslutade regeringen i april 1999 att för första
gången tillämpa bestämmelserna om massflykt i
utlänningslagen. Efter stridernas upphörande
infördes ett särskilt bidrag för återvändande till
Kosovo.
Med stöd av förvaltningsbistånd har In-
vandrarverket deltagit i det migrationspolitiska
utvecklingsarbetet i vårt östra närområde.
Samarbetet med Ryssland har stärkts och verket
har pågående migrationspolitiska program i den
nordvästra delen av Ryssland (St Petersburg och
Moskvaområdet). En styrgrupp med re-
presentanter från bägge länderna har inrättats för
att underlätta den långsiktiga planeringen. Under
första halvåret 1999 har Invandrarverket även
genomfört seminarieverksamhet i Ukraina till-
sammans med UNHCR. Stödet till Baltikum har
utvecklats från att ha varit främst utrustnings-
stöd till att numera omfatta kunskaps- och
erfarenhetsöverföring. Under senare delen av år
1998 och under år 1999 har verksamheten ökat i
omfattning. Syftet är att stödja länderna i
uppbyggnaden av en migrationspolitisk rätts-
ordning med en lagstiftning och ett mottagande
av skyddsbehövande som mer överensstämmer
med internationell praxis och EU:s regelverk.
Effekter av de statliga insatserna
Att Invandrarverket har fått huvudansvaret för
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
skapar bra förutsättningar för att beslut om
avvisning och utvisning verkställs utan större
tidsutdräkt och under värdiga former. Den nya
ansvarsfördelningen väntas ge vissa sam-
ordningsvinster genom att frågor som berör
återvändande på ett bättre sätt än tidigare kan
beaktas i handläggningen av avvisnings- och
utvisningsärenden.
Effekterna av Invandrarverkets samarbete
med polisen i gränsarbetet har lett till en kraftig
ökning av antalet avvisningar med omedelbar
verkställighet. Bland dessa är antalet s.k. Dublin-
ärenden stort. Invandrarverkets satsning i denna
del har haft stora effekter och kommer på sikt att
leda till kortare handläggningstider och
minskade kostnader inom utgiftsområdet.
Den tidigare nämnda förordningen om bidrag
till återvändande har bidragit till att ett antal
personer kunnat återvända till Kosovo redan
under sommaren 1999.
Regeringens slutsatser
Reformen avseende verkställigheter har givit
önskade effekter på verkställighetsarbetet. Av
Invandrarverkets rapport den 30 juni 1999
framgår att antagandet om att behov av polisiär
kompetens föreligger i mindre än 40 procent av
verkställigheterna av avvisnings och utvisnings-
beslut var realistiskt. Det är dock för tidigt att
dra några slutsatser om de ekonomiska konse-
kvenserna av reformen. En översiktlig be-
dömning av den nya ordningen visar att
eftersträvade förbättringar uppnåtts.
Lagändringen den 1 juli som gett In-
vandrarverket befogenheter att bistå polisen i
personkontroll vid gränsen möjliggör ett sam-
arbete med polisen på mer permanent basis. Det
bör på sikt leda till kortare handläggningstider
och minskade kostnader för utgiftsområdet.
De långa väntetiderna, under vilka de asyl-
sökande får ersättning från samhället, kvarstår
som ett av de största problemen. De långa
väntetiderna är ett humanitärt problem för den
enskilde men även ett ekonomiskt problem.
Åtgärder skall vidtas så att Invandrarverkets och
Utlänningsnämndens handläggningstider för-
kortas. Det leder till att väntetiderna kan
förkortas vilket i sin tur leder till att vistelse-
tiderna i mottagandesystemet förkortas.
Invandrarverket och Integrationsverket kommer
att få ett gemensamt uppdrag av regeringen att se
över rutiner och samarbetsformer för att
effektivisera utflyttningen till egen bostad för
personer som vistas på Invandrarverkets
anläggningar när de beviljas uppehållstillstånd.
Arbetet med prognoser och uppföljningar bör
utvecklas inom verksamhetsområdet.
Regeringen kommer under hösten 1999 att
påbörja en översyn av de asylsökande barnens
och ungdomarnas skolgång för att den bättre
skall överensstämma med intentionerna i barn-
konventionen.
Socialstyrelsen och Statens invandrarverk har
på regeringens uppdrag kartlagt och analyserat
utvecklingen när det gäller barn som hålls gömda
inför verkställigheten av ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut. Av myndigheternas redo-
visning framkommer att antalet barn som hålls
gömda minskat av en rad olika skäl. Inte minst
har portalparagrafen om hänsynen till barns bästa
haft effekt. Det är emellertid ett problem att
dessa barn med nuvarande ordning inte kan
erhålla fullständig hälso- och sjukvård samt
tandvård. Regeringen har därför för avsikt att i
samverkan med Landstingsförbundet och
engagerade frivilligorganisationer finna vägar för
att tillförsäkra dessa barn hälso- och sjukvård
samt tandvård utan diskriminering.
Regeringen kommer att ge Statens in-
vandrarverk i uppdrag att ta fram riktlinjer för
hur kvinnors asylskäl skall bedömas samt att
sprida kunskap om dessa riktlinjer bland berörd
personal.
Regeringen kommer i början av år 2000
förelägga riksdagen en proposition om den s.k.
tvåårsregeln vid uppehållstillstånd p.g.a. an-
knytning.
Regeringen kommer att tillsätta den utredning
som riksdagen begärt för att utvärdera utfallet av
de nya reglerna i utlänningslagen om anhörig-
invandring.
7.4 Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket har inte haft några in-
vändningar i revisionsberättelsen för år 1998
avseende myndigheterna inom verksamhets-
området.
7.5 Anslag
A1 Statens invandrarverk
Tabell 7.1 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
466 619
1
Anslags-
sparande
3 353
1999
Anslag
443 558
1
Utgifts-
prognos
454 411
2000
Förslag
449 877
2001
Beräknat
415 947
2
2002
Beräknat
422 582
3
1 Varav 5 000 tkr på tilläggsbudget i samband med den ekonomiska vårpropositionen 1999.
2 Motsvarar 409 634 tkr i 2000 års prisnivå.
3 Motsvarar 409 634 tkr i 2000 års prisnivå.
Anslaget avser förvaltningskostnader för Statens
invandrarverk. En jämförelse mellan budget och
utfall för budgetåret 1998 visar att verket detta år
hade ett anslagssparande på 3 353 000 kronor.
För innevarande budgetår, då anslaget uppgår till
443 558 000 kronor, visar anslagsprognosen att
såväl de sparade medlen som en del av den
anslagskredit Invandrarverket förfogar över
kommer att tas i anspråk.
Invandrarverket är central utlännings-
myndighet och ansvarar för utlännings-,
invandrar- och medborgarkapsfrågor i den mån
frågorna inte handläggs av någon annan
myndighet. Invandrarverket skall utreda och
pröva ansökningar om visering, uppehålls- och
arbetstillstånd, flyktingförklaring och rese-
dokument samt om svenskt medborgarskap.
Verket svarar också för mottagande av
asylsökande, för överföring och mottagande av
organiserat uttagna flyktingar samt har ansvar för
behandlingen av de utlänningar som tas i förvar
enligt utlänningslagen och för förvarslokalerna.
Sedan den 1 juni 1998 har Integrationsverket
tagit över rollen som central förvaltnings-
myndighet för integrationsfrågor från Invandrar-
verket. Invandrarverket är organisatoriskt upp-
delat i fem regioner. Den 30 juni 1999 var 1 681
personer anställda vid verket.
Regeringens överväganden
Vid beräkning av anslag görs bedömningen att
Invandrarverket bör vara dimensionerat för att
under år 2000 pröva 170 000 tillstånds- och
viseringsärenden, 45 000 medborgarskapsärende
n samt att av beredskapskäl ha en kapacitet att ta
emot 18 000 asylsökande och pröva deras
ärenden.
Resultatinformation
Under år 1998 var den totala genomsnittliga
handläggningstiden för grundärenden 221 dagar
varav 52 procent avgjordes inom verksamhets-
målet 6 månader. Det uppsatta målet för
verksamheten har inte uppnåtts. Orsakerna till
det är flera. Under år 1998 uppskattades ca
65 procent av de asylsökande sakna
passhandlingar och i många fall
identitetshandlingar. Närmare hälften av alla
asylsökande sökte asyl efter inresan. En
konsekvens av detta är ett stort behov av bl.a.
språkanalyser, kompletterande utredningar och
ambassadförfrågningar vilket förlänger
handläggnings- och vistelsetiderna.
Dublinkonventionen, som för Sveriges del
trädde i kraft den 1 oktober 1997, har fått ett
större genomslag än förväntat. Sverige gör ett
stort antal förfrågningar om övertagande enligt
Dublinkonventionen. Sedan mitten av år 1998
har andelen s.k. Dublinärenden legat på över
20 procent av det totala antalet asylansökningar.
Handläggningen av de s.k. Dublinärendena har
däremot varit mer tidskrävande än vad som
tidigare antagits. Handläggningstiderna har där-
med förlängts med en till två månader i de
Dublinärenden där Invandrarverket fått negativt
svar på sin förfrågan. Såväl handläggningstider
som vistelsetider har påverkats positivt i de
ärenden där konventionen varit tillämplig.
För att förenkla tillämpningen av Dublin-
konventionen träffade Sverige ett särskilt avtal
med Danmark som trädde i kraft i november
1997. Ett liknande avtal trädde i kraft mellan
Sverige och Tyskland i december 1998. Dessa
båda avtal har bidragit till att ett stort antal
asylsökande har kunnat avvisas direkt vid
gränsen till något av dessa båda länder för att
istället få sin asylansökan prövad där.
I regleringsbrevet för år 1998 till Invandrar-
verket anges att målet är att beslut om visering
eller uppehållstillstånd skall fattas med sådan
snabbhet att rörlighet över gränsen kan ske så
obehindrat som möjligt. Målet har inte uppnåtts
tillfullo. Det beror främst på att ansvaret för
utredningar i tillståndsärenden den 1 oktober
1997 fördes över till Invandrarverket från
Polisen. Till följd av detta ingår nu ut-
redningstiden i de handläggningstider Invandrar-
verket redovisar. Det är anledningen till att den
genomsnittliga handläggningstiden för samtliga
tillståndsärenden ökade något under år 1998.
Målet för handläggningen av medborgarskaps-
ärenden är att öppna ärenden som inte avgjorts i
första instans inte får vara äldre än nio månader,
om inte särskilda skäl föreligger. Vid slutet av år
1998 var antalet öppna ärenden 18 806. Av dem
var 1 053 äldre än nio månader.
Under år 1997 gjordes en översyn inom Ut-
rikesdepartementet av handläggningen av
viserings- och tillståndsärenden i Sverige och vid
utlandsmyndigheterna som resulterade i en rad
förslag till förbättringar. En huvudtanke i
förslagen är att Invandrarverket skall få ett ökat
ansvar för effektivisera hela handläggningskedjan
såväl inom Sverige som vid utlandsmyndig-
heterna.
Slutsatser
Regeringen bedömer att de vidtagna åtgärderna
och en fortsatt utveckling av Invandrarverkets
roll som central utlänningsmyndighet, såväl
inom Sverige som i förhållande till utlands-
myndigheterna, skall ge förutsättningar för
kortare handläggningstider, rationaliseringar och
bättre återrapporteringsrutiner.
Inom ramen för Invandrarverkets uppdrag
som central utlänningsmyndighet har verket
tillsammans med bl.a. Rikspolisstyrelsen, Inte-
grationsverket, Kriminalvårdens transporttjänst
och Utlänningsnämnden arbetat för att effektivi-
sera verksamheten och förkorta väntetiderna.
Stora satsningar har gjorts och kommer att göras,
för att utveckla arbetsrutiner och IT-stöd. Re-
geringen anser att det arbete Invandrarverket har
påbörjat med att utveckla prognoserna bör
fortsätta.
För att ytterligare få ner handläggningstiderna
och de långa väntetiderna bedömer regeringen
det motiverat att utöka Invandrarverkets
förvaltningsanslag med 24 miljoner kronor år
2000. Medlen skall användas för handläggning av
utvisningsärenden för personer från provinsen
Kosovo men ett särskilt mål är att även äldre
ärenden skall avgöras.
Väntetiden för utflyttning till egen bostad
skall förkortas för personer som vistas på In-
vandrarverkets anläggningar när de beviljas uppe-
hållstillstånd. Därför kommer Invandrarverket
och Integrationsverket få ett gemensamt upp-
drag av regeringen att se över rutiner och
samarbetsformer för att effektivisera detta
arbete.
Vid anslagsberäkningen har en teknisk
justering gjorts av anslaget. Justeringen har
genomförts för att korrigera tidigare i anslaget
inlagd kompensation för premierna för avtals-
försäkringar. Anslaget har tillförts 6 422 000
kronor.
Tabell 7.2 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusentals kronor
Anslag 1999
438 558
Pris-och löneomräkning
3 377
Justering av premier
6 422
Tidigare beslutade förändringar
-22 480
Resurstillskott
24 000
Förslag 2000
449 877
A2 Mottagande av asylsökande
Tabell 7.3 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
971 750
Anslags-
kredit
-63 803
1999
Anslag
875 350
Utgifts-
prognos
1 307 000
2000
Förslag
1 175 600
2001
Beräknat
892 200
2002
Beräknat
893 800
Anslaget finansierar mottagande av asylsökande
och vissa personer med tidsbegränsade
uppehållstillstånd. Därutöver finansieras kost-
naderna för utlänningar som tagits i förvar enligt
utlänningslagen samt ersättning till kommunerna
för den ersättning som ges till vissa andra
utlänningar än asylsökande medan de väntar på
beslut om uppehållstillstånd.
För budgetåret 1999 beräknas ett över-
skridande av anslaget med 408 miljoner kronor.
Detta som en följd av omvärldsfaktorer och att
vissa lagakraftvunna avvisningsbeslut inte kunnat
verkställas. En annan orsak till överskridandet är
den tidigare rådande situationen i Kosovo och
överföringen av medborgare från Förbundsre-
publiken Jugoslavien som fördrivits från
provinsen Kosovo och som befann sig i dess
närområde.
Statens invandrarverk organiserar mot-
tagandet av asylsökande. De asylsökande kan
antingen bo på en av verkets anläggningar eller få
viss bostadsersättning för att ordna boendet på
egen hand. Invandrarverket ansvarar även för
behandlingen av utlänningar som tagits i förvar
enligt utlänningslagen och för förvarslokalerna.
Enligt avtal mellan staten och Landstings-
förbundet ger landstingen hälso- och sjukvård till
asylsökande och vissa andra utlänningar samt
förvarstagna.
Funktionen Flyktingverksamhet inom det
civila försvaret skall bedrivas på sådant sätt att
Invandrarverkets resurser och den beredskap
som finns för att ta emot asylsökande även skall
kunna utnyttjas vid svåra påfrestningar på sam-
hället i fred samt vid internationella freds-
främjande och humanitära insatser.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
I början av år 1999 var antalet registrerade
personer i mottagandesystemet ca 14 600. I april
1999 förband sig regeringen, som ett svar på
UNHCR:s begäran, att överföra upp till 5 000
medborgare från Förbundsrepubliken Jugo-
slavien, som fördrivits från provinsen Kosovo
och som befann sig i dess närområde. Genom att
tillämpa utlänningslagens regler om massflykt
kunde regeringen snabbt fatta beslut om en
massflyktsförordning.
Den genomsnittliga vistelsetiden i mot-
tagandesystemet var under år 1998 ca 450 dagar
vilket överstiger verksamhetsmålet 365 dagar
med 85 dagar. Genomsnittligt antal registrerade
per dygn var 13 646 personer. Däremot redovisas
en lägre dygnskostnad per person och dygn,
185 kronor mot beräknat 205 kronor. An-
ledningen till denna lägre kostnad har varit att
Invandrarverket haft en mycket hög be-
läggningsgrad under året. Trots den lägre
dygnskostnaden innebär den högre genom-
snittliga vistelsetiden en ökad kostnad med ca
214 miljoner kronor i förhållande till om
verksamhetsmålet hade nåtts. Resultatet är inte
tillfredsställande men det kan dock noteras att
vid ingången av år 1998 var den genomsnittliga
vistelsetiden ca ett år och elva månader. Det
innebär att den genomsnittliga vistelsetiden har
minskat med ca åtta månader under året.
Antalet registrerade personer i mottagande-
systemet var den 1 juli 1999 ca 18 600. Den
genomsnittliga vistelsetiden för dessa personer
inklusive de som förts över från Kosovo var ca
ett år och tre och en halv månader. Det skall
jämföras med motsvarande siffror den 1 juli 1998
då ca 13 000 personer var registrerade. Dessa
hade då en genomsnittlig vistelsetid på ca ett år
och sju månader. Av de registrerade personerna
har ca 60 procent ordnat boendet på egen hand.
Regeringen utfärdade den 15 april 1999
förordningen (1999:209) om tidsbegränsade
uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden.
Enligt förordningen skall medborgare i För-
bundsrepubliken Jugoslavien som kommer från
provinsen Kosovo och som inte kan återvända
dit på grund av förhållandena där anses ha behov
av sådant tillfälligt skydd som avses i 2 kap. 4 a §
utlänningslagen (1989:529 UtlL), och får, under
förutsättning att de behöver skydd här i landet,
beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt
samma bestämmelse, om de har ansökt om
uppehållstillstånd enligt 3 kap. UtlL. Uppehålls-
tillståndets längd den första perioden fastställdes
till elva månader. Tillståndsperioden har därefter
genom en ändring (SFS 1999:708) i för-
ordningen begränsats till att gälla längst till den
30 april 2000. Ändringen trädde i kraft den 15
juli 1999.
Utlänningsnämnden har under våren 1999
beslutat att med stöd av 2 kap. 5 b § UtlL bevilja
tidsbegränsade uppehållstillstånd till medborgare
i Förbundsrepubliken Jugoslavien. Dessa ut-
länningar hade före den 15 april 1999 meddelats
ett beslut om avvisning eller utvisning som
vunnit laga kraft och därefter inkommit med en
ny ansökan om uppehållstillstånd till nämnden.
Utlänningsnämnden har analogt med för-
ordningen fastställt det tidsbegränsade uppe-
hållstillståndet till elva månader i de beslut som
meddelats före den 15 juli 1999. Totalt sett rör
det sig om ett begränsat antal personer, inte
överstigande 300 .
För utlänningar som beviljas tidsbegränsade
uppehållstillstånd med stöd av 2 kap. 4 a § UtlL
gäller bestämmelserna i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl., LMA, och
Statens invandrarverk är ansvarig myndighet.
Kostnaderna för deras vistelse här i landet
beräknas under anslaget A2 Mottagande av
asylsökande. Dessa bestämmelser gäller däremot
inte om tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas
på någon annan grund än bestämmelserna i
2 kap. 4 a § UtlL. Då övergår ansvaret till
kommunerna. Frågan om en kommuns rätt till
ersättning från staten för kostnader för
utlänningar som vistas i kommunen och som
beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med
stöd av bestämmelserna i 2 kap. 5 b § UtlL är
inte reglerad.
För utlänningar som omfattas av lagen om
mottagande av asylsökande m.fl. gäller en
överenskommelse mellan staten och Landstings-
förbundet om sjukvård för asylsökande m.fl.
Överenskommelsen grundar sig på riksdagens
beslut i enlighet med regeringens proposition
1993/94:94 om mottagande av asylsökande m.m.
att låta ansvaret för de asylsökandes vård gå över
till landstingen. Överenskommelsen gäller
fr.o.m. den 1 januari 1997. Denna överens-
kommelse omfattar dock inte utlänningar som
beviljats uppehållstillstånd med stöd av 2 kap.
5 b § när dessa utlänningar inte längre omfattas
av lagen om mottagande av asylsökande. Lands-
tingen är dock enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) skyldiga att lämna akut vård. Någon
statlig ersättning för sådan vård lämnas dock
inte.
Förslag till tillfällig statlig ersättning till
kommuner och landsting för kostnader för
vissa utlänningar
Regeringens förslag: En tillfällig statlig ersättning
till kommuner och landsting för kostnader för
vissa utlänningar skall införas. Ersättningen skall
avse kostnader för vissa insatser enligt
socialtjänstlagen (1980:620), tolkkostnader samt
vissa skolkostnader och kostnader för gymnasie-
ersättande verksamhet samt vissa kostnader för
hälso- och sjukvård samt tandvård m.m. för de
medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien
som vistas i kommunen och som med stöd av 2
kap 5 b § UtlL beviljats tidsbegränsade
uppehållstillstånd. Den statliga ersättningen skall
beslutas och administreras av Statens invandrar-
verk. De nya bestämmelserna skall träda i kraft
den 1 januari 2000 och tillämpas även för
kostnader som uppkommit under år 1999.
Bestämmelserna avses bli tidsbegränsade och
gälla till utgången av april månad 2001.
Kommunförbundets och Landstingsförbundet
synpunkter: Kommunförbundet och Lands-
tingsförbundet tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: De utlänningar
som med stöd av 2 kap 5 b § UtlL beviljats
tidsbegränsade uppehållstillstånd omfattas inte
av bestämmelserna i LMA. Ansvaret övergår
därmed från Statens invandrarverk till
kommunerna, vilka enligt bestämmelserna i
socialtjänstlagen (1980:620) har det yttersta
ansvaret för utlänningen. Kommunerna har inte
rätt till statlig ersättning enligt förordningen
(1990:927) om statlig ersättning till
kommunerna för flyktingmottagande m.m. då
tidsbegränsade uppehållstillstånd som
understiger ett år inte kan ligga till grund för
folkbokföring. Inte heller Landstingen har rätt
till statlig ersättning för akut hälso- och sjukvård
samt tandvård och sådan hälso- och sjukvård
samt tandvård som inte kan anstå m.m. som
enligt en överenskommelse med Landstings-
förbundet lämnas till de utlänningar som
omfattas av lagen om mottagande av asyl-
sökande.
Regeringen anser att de kommuner där dessa
utlänningar vistas bör kunna få ersättning från
staten för vissa insatser enligt socialtjänstlagen,
tolkkostnader samt vissa skolkostnader för barn
och ungdomar under 19 år. Därutöver bör
ersättning lämnas till landstingen för vissa
sjukvårdskostnader. Ersättningen skall avse
kostnader för medborgare i Förbundsrepubliken
Jugoslavien, som kommer från provinsen
Kosovo och som beviljats tidsbegränsade uppe-
hållstillstånd med stöd av 2 kap. 5 b § UtlL.
Staten bör kalenderårsvis i efterskott efter
ansökan ersätta kommunerna för kostnader för
försörjningsstöd och vid behov stöd och hjälp i
boendet samt för vård av barn i annat hem än
barnets eget som ges med stöd av social-
tjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.
Ersättning bör även lämnas för tolkkostnader.
Därutöver bör ersättning lämnas till
kommunerna för skolkostnader och kostnader
för gymnasieersättande verksamhet samt till
landstingen för kostnader för viss hälso- och
sjukvård samt tandvård m.m. Den sistnämnda
ersättningen bör lämnas enligt samma ordning
som i dag gäller för asylsökande.
Statens invandrarverk bör som statlig myndig-
het administrera ansökningarna samt utbetala
den statliga ersättningen till kommunerna och
landstingen.
Slutsatser
För budgetåret 1998 beräknades den genom-
snittliga flyktingdygnskostnaden till 205 kr per
person. Det faktiska utfallet blev 185 kr.
Anledningen till denna lägre
flyktingdygnskostnad var att beläggningsgraden i
Invandrarverkets mottagandesystem blev högre
än beräknat eftersom tidigare antaganden byggde
på att verkställighetsproblemen till Förbunds-
republiken Jugoslavien skulle få en lösning. Vid
utgången av år 1999 beräknas att det kommer att
finnas ca 19 700 personer i mottagandesystemet
för att vid utgången av år 2000 vara 11 700
personer. Den genomsnittliga beläggningen
under år 2000 bedöms vara ca 15 700 personer.
Med beaktande av utfallet för år 1998 och det
faktum att beläggningsgraden i mottagande-
systemet fortsätter att ligga kvar på en hög nivå
bedömer nu regeringen att anslaget för år 2000
bör kunna beräknas på en flyktingdygnskostnad
om 195 kr.
Frågan huruvida personer som beviljas
tidsbegränsade uppehållstillstånd i en mass-
flyktsituation skall folkbokföras eller inte och i
vilken utsträckning de skall ha rätt till sociala
förmåner bereds för närvarande inom Regerings-
kansliet. Regeringen avser att lämna förslag till
riksdagen i denna fråga under hösten 1999.
Förslaget får inga ekonomiska konsekvenser
förrän en massflyktssituation uppstår.
Tillfälligt utökade anslag för Invandrarverket
och Utlänningsnämnden under år 2000 leder till
kortare handläggningstider och därmed lägre
kostnader för mottagandet än vad det annars
skulle vara.
Anslaget A2 föreslås öka med 473 miljoner
kronor år 2000 i förhållande till beräkningarna i
budgetpropositionen för 1999 och med ca 200
miljoner kronor år 2001. Skälen til det är att
antalet personer i mottagandesystemet ökar i
förhållande till vad som beräknades i budget-
propositionen för 1999. Detta som en följd av att
vissa lagakraftvunna avvisningsbeslut inte kunnat
verkställas samt den tidigare rådande situationen
i Kosovo. Genom att vissa biståndskostnader för
mottagande av flyktingar från Kosovo har ökat
har också avräkningen från biståndsramen för
kostnader för asylsökande från u-länder ökat,
dels i förhållande till år 1998 och dels i för-
hållande till regeringens ekonomiska vår-
proposition 1998/99:100.
Regeringen föreslår att den tillfälliga statliga
ersättningen till kommunerna och landstingen
för kostnader som kan uppkomma på grund av
att det i kommunen vistas medborgare från
Förbundsrepubliken Jugoslavien, som beviljats
tidsbegränsade uppehållstillstånd med stöd av
2 kap. 5 b § utlänningslagen, bör träda i kraft den
1 januari 2000.
Regeringen beräknar att kostnaderna för den
statliga ersättningen skall rymmas inom den
beräknade flyktingdygnskostnaden. Dessa medel
hade annars tagits i ansprål om berörda personer
fortfarande varit registrerade i mottagande-
systemet.
Väntetiden för utflyttning till en kommun för
personer som vistats på Invandrarverkets
anläggningar när de beviljas uppehållstillstånd
skall förkortas. Den förkortade väntetiden
förväntas medföra en besparing på 10 miljoner
kronor per år från och med år 2000.
Tabell 7.4 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
875 350
Utökad verksamhet
368 250
Minskad dygnskostnad
-58 000
Besparing
- 10 000
Förslag 2000
1 175 600
A3 Migrationspolitiska åtgärder
Tabell 7.5 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
200 584
Anslags-
sparande
12 670
1999
Anslag
298 079
1
Utgifts-
prognos
136 730
2000
Förslag
321 589
2001
Beräknat
302 309
2
2002
Beräknat
306 012
3
1 Varav -9 790 tkr på tilläggsbudget i samband med den ekonomiska vårpropositionen 1999.
2 Motsvarar 299 076 tkr i 2000 års prisnivå.
3 Motsvarar 298 076 tkr i 2000 års prisnivå.
Ett viktigt inslag i migrationspolitiken är
beredskapen att ta emot kvotflyktingar. Staten
betalar ut ersättning till de kommuner som tar
emot sådana flyktingar. Av de medel riksdagen
anvisar för kvotflyktingar genomförs även vissa
hjälpinsatser för flyktingar utanför Sverige.
Under år 1999 användes kvotmedel för att
tillfälligt överföra upp till 4 000 medborgare i
Förbundsrepubliken Jugoslavien som fördrivits
från provinsen Kosovo och som befann sig i dess
närhet.
Staten ger bidrag till åtgärder för frivillig
återvandring av personer som efter att ha varit
bosatta i Sverige under längre eller kortare tid
väljer att återvandra till sitt ursprungliga hemland
eller till annat bosättningsland. Anhöriga till
flyktingar i Sverige kan få bidrag till resan hit.
Medel anvisas även för att bekosta vissa
migrationspolitiska projekt och Sveriges del-
tagande i internationellt samarbete inom
flykting- och invandringsområdet. Likaså anvisas
medel från detta anslag till Svenska röda korsets
efterforskningsverksamhet.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
Anslagsmedel för budgetåret 1998 har i stats-
budgeten anvisats för överföring av kvot-
flyktingar och mottagande av dessa i kom-
munerna samt alternativa insatser och åtgärder
motsvarande kostnader för 1 840 överförda
flyktingar. Under budgetåret 1998 överfördes
1 222 personer till Sverige. Under budgetåret
1999 har riksdagen anvisat medel motsvarande
kostnader för 1 840 kvotöverförda flyktingar.
Under första halvåret 1999 har 211 personer
överförts till Sverige. Därutöver har anslags-
medel använts för att möjliggöra en överföring
av 3 865 medborgare i Förbundsrepubliken
Jugoslavien, som fördrivits från provinsen
Kosovo och som haft behov av tillfälligt skydd i
Sverige. Uttagningarna sker som regel i
samarbete med UNHCR.
Anslagsmedlen har använts med viss
flexibilitet. 5 miljoner kronor har under år 1999
avsatts för medicinska insatser.
Under år 1998 har 35 projekt kring frivillig
återvandring genomförts till en kostnad av
6,25 miljoner kronor. Projekten var i första hand
inriktade på återvandring till Bosnien-
Hercegovina men även i viss utsträckning till
Somalia och övriga områden på Afrikas horn.
Bidragen till flyktingars återvandring uppgick till
7,69 miljoner kronor under år 1998.
Från anslaget har under år 1998 två tjänster vid
de svenska utlandsmyndigheterna i Sarajevo och
Zagreb finansierats för återvandrings- respektive
återvändandearbete till en kostnad av 675 000
kronor.
Som ett led i återvandringsarbetet gav re-
geringen Invandrarverket i uppdrag att i sam-
verkan med Svenska kommunförbundet upprätta
ett registreringskontor i Sverige för Commission
for Real Property Claims of Displaced Persons
and Refugees (CRPC) i Bosnien-Hercegovina.
Vid årsskiftet hade 1 012 registreringar gjorts
och ytterligare 2 506 personer hade anmält att de
ville göra anspråk på sin egendom. I början av år
1999 beslutade regeringen att tilldela In-
vandrarverket ytterligare 1,3 miljoner kronor för
att fortsätta och avsluta denna verksamhet under
året.
Slutsatser
Anslagsmedlen för år 2000 avseende mottagande
av kvotflyktingar bör liksom innevarande år
kunna få användas med viss flexibilitet och
motsvara kostnaderna för 1 840 överförda
flyktingar.
Regeringen bedömer att många personer som
omfattats av förordningen (1999:209) om
tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av
situationen i Kosovo kommer att vilja återvända
under år 2000. Denna grupp har enligt
förordningen (1999:707) rätt till bidrag till åter-
vändandet samt reskostnader. Regeringen be-
dömer att anslaget för år 2000 bör utökas med
15 miljoner kronor för detta ändamål.
A4 Utlänningsnämnden
Tabell 7.6 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
65 355
Anslags-
sparande
1 554
1999
Anslag
60 514
Utgifts-
prognos
62 476
2000
Förslag
69 628
2001
Beräknat
64 608
2
2002
Beräknat
65 638
3
2 Motsvarar 63 628 tkr i 2000 års prisnivå.
3 Motsvarar 63 628 tkr i 2000 års prisnivå.
Utlänningsnämnden prövar överklaganden av
beslut som fattas av Statens invandrarverk i fråga
om avvisningar och utvisningar samt an-
sökningar om uppehållstillstånd, flykting-
förklaring, resedokument, svenskt medborgar-
skap och offentliga biträden i utlänningsärenden.
Nämnden prövar även s.k. nya ansökningar om
uppehållstillstånd. Sådan ansökan kan göras efter
det att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut
vunnit laga kraft.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
Nämnden har endast i fråga om medborgar-
skapsärenden nått de mål som satts upp av
regeringen. För ärenden avseende överprövning
av beslut om avvisning eller utvisning får, enligt
målen, öppna ärenden inte vara äldre än sex
månader om inte särskilda skäl föreligger. Vid
slutet av år 1998 var 55 procent av ärendena äldre
än sex månader. Det bör då observeras att ett
stort antal ärenden avsåg medborgare i För-
bundsrepubliken Jugoslavien. Med hänsyn till
den oklara situationen där var det inte möjligt att
fatta beslut i dessa ärenden. Om hänsyn inte tas
till dessa ärenden blir andelen som var äldre än
sex månader 38 procent. Under år 1998 var den
genomsnittliga handläggningstiden 252 dagar.
Detta innebär en minskning med 48 dagar i
jämförelse med år 1997. Nämnden prövar även
s.k. nya ansökningar om uppehållstillstånd. I
fråga om sådana ärenden får handläggningstiden
inte överstiga tre veckor om inte särskilda skäl
föreligger. Nämndens förutsättningar att ta fram
statistik medger inte att andelen ärenden som är
yngre än tre veckor kan särskiljas. I 48 procent av
de avgjorda ärendena har beslut meddelats inom
en månad. Flertalet av de öppna ärendena avser
medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Den genomsnittliga handläggningstiden under år
1998 var 99 dagar. Detta innebär en minskning
med 8 dagar i jämförelse med år 1997. Som
förklaring till den låga måluppfyllelsen kan
påpekas att många avvisningsbeslut ännu inte
verkställts vilket resulterar i att antalet nya
ansökningar om uppehållstillstånd fortfarande är
stort. Detta medför störningar på allt arbete i
nämnden eftersom de nya ansökningarna måste
behandlas med förtur.
Utlänningsnämnden har under år 1998, på
regeringens uppdrag, genomfört en översyn av
nämndens arbetsformer och resursanvändning.
Översynen har resulterat i att nämnden genom-
fört en omorganisation under slutet av år 1998.
Genom en av regeringen genomförd ändring i
nämndens instruktion hösten 1998, kan besluts-
fattandet i ärenden av enklare beskaffenhet
delegeras i högre utsträckning. Dessa för-
ändringar bör ge möjlighet för nämnden att
under år 1999 nå de uppsatta målen.
Slutsatser
Som en följd av regeringens förslag att utöka
Invandrarverkets förvaltningsanslag anser re-
geringen det motiverat att utöka Utlännings-
nämndens förvaltningsanslag med 6 miljoner kr
år 2000 för att undvika långa handläggningstider
för de många överklagandeärenden som då
beräknas kommer att lämnas in till nämnden.
Det är viktigt att Utlänningsnämndens sam-
verkan med Invandrarverket i arbetet med att
förbättra prognoserna fortsätter.
Vid anslagsberäkningen har en teknisk
justering gjorts av anslaget. Justeringen har
genomförts för att korrigera tidigare i anslaget
inlagd kompensationen för premierna för
avtalsförsäkringarna. Anslaget har tillförts
2 716 000 kronor.
Tabell 7.7 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
60 514
Pris- och löneomräkning
398
Justering av premier
2 716
Resurstillskott
6 000
Förslag 2000
69 628
A5 Offentligt biträde i
utlänningsärenden
Tabell 7.8 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1998
Utfall
51 249
Anslags-
sparande
2 910
1999
Anslag
51 632
Utgifts-
prognos
54 103
2000
Förslag
73 338
2001
Beräknat
55 357
2002
Beräknat
47 163
Anslagsprognosen för år 1999 visar att
kostnaderna kommer att överstiga anslagna
medel och att anslagskrediten kommer att tas i
anspråk. Offentliga biträden förordnas med stöd
av bestämmelserna i 11 kap. utlänningslagen
samt lagen (1996:1620) om offentligt biträde.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
Kostnaderna för offenligt biträde hos Invandrar-
verket under år 1998 översteg anslagna medel
och verket utnyttjade sin anslagskredit med
197 000 kronor. En jämförelse mellan budget
och utfall för år 1998 visar att Utlännings-
nämnden hade ett anslagssparande på
1,2 miljoner kronor. Den del av anslaget som
Regeringskansliet förfogar över utnyttades heller
inte fullt ut.
Enligt aktuella prognoser för år 1999 förväntas
Invandrarverket avgöra fler grundärenden än vad
som tidigare legat till grund för beräkningarna av
anslaget. Antalet avgjorda ärenden är den faktor
som påverkar anslaget mest.
Slutsatser
Anslaget har anpassats till antagandet om antalet
avgjorda ärenden under budgetåret 2000. Om
möjligt bör beräkningssättet för anslaget förfinas
för att bättre kunna följa de stora svängningar i
antalet ärenden som myndigheterna förväntas
avgöra under de närmaste åren. För att få mer
precisa beräkningar av anslaget skall upp-
följningen förbättras under år 2000.
Tabell 7.9 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
51 632
Prisomräkning
870
Utökad verksamhet
20 836
Förslag 2000
73 338
A6 Utresor för avvisade och utvisade
Tabell 7.10 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
64 624
Anslags-
kredit
-4 414
1999
Anslag
56 190
1
Utgifts-
prognos
61 566
2000
Förslag
74 531
2001
Beräknat
60 750
2002
Beräknat
57 199
1 Varav 4 790 tkr på tilläggsbudget i samband med den ekonomiska vårpropositionen 1999.
Från anslaget finansieras resor ut ur landet för
utlänningar som avvisats eller utvisats enligt
beslut av regeringen, Statens invandrarverk,
Utlänningsnämnden eller Polisen med stöd av
utlänningslagen. Även kostnader för resor ur
Sverige för de asylsökande som återkallat sin
ansökan finansieras från anslaget. Sedan den
1 januari 1999 har Invandrarverket huvud-
ansvaret för att verkställa avvisnings- och ut-
visningsbeslut. Kriminalvårdens transporttjänst
organiserar på polisens uppdrag resor för
verkställighet av beslut som Invandrarverket
överlämnat till Polisen samt för verkställighet av
beslut om avvisning som polisen fattat. För
innevarande år visar anslagsprognosen att
kostnaderna kommer att överstiga tilldelade
medel och att anslagskrediten kommer att
behöva tas i anspråk.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
Kriminalvårdens transporttjänst är den myn-
dighet som på polisens uppdrag organiserat
utresor för avvisade och utvisade. Den ned-
åtgående trend som funnits under senare år för
denna verksamhet bröts under år 1998. Antalet
personer som tranporterades ut ur landet var
4 043 år 1998, vilket var en höjning med
30 procent jämfört med år 1997. Avvisningar
med tillämpning av den s.k. Dublinkonventionen
har stått för en stor del av ökningen. De flesta av
dessa beslut har rört avvisningar till Tyskland
och Danmark.
Slutsatser
Ett stort antal avvisnings- och utvisningsbeslut
förväntas verkställas under år 2000. Anslaget är
utökat i förhållande till vad som beräknats i
budgetpropositionen för 1999 för år 2000 och
2001 för att rymma utgifterna.
Tabell 7.11 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
56 190
Prisomräkning
884
Utökad verksamhet
17 457
Förslag 2000
74 531
8 Integrationspolitik
8.1 Omfattning
Verksamhetsområdet omfattar invandrares
introduktion i det svenska samhället och
ersättning till kommunerna för
flyktingmottagande, åtgärder mot
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism
samt utvecklingsinsatser i storstadsregionernas
utsatta bostadsområden. I verksamhetsområdet
ingår myndigheterna Integrationsverket,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO) och Nämnden mot diskriminering.
8.2 Utgiftsutvecklingen
Tabell 4.1 Utgiftsutvecklingen
Miljoner kronor (löpande priser)
Utfall
1998
Anslag
1999
Utgifts-
prognos
1999
Förslag
anslag
2000
Beräknat
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
2 363
2 539
2 575
2 728
3 118
2 671
Verksamhetsutfall och ekonomiskt utfall
Flyktingmottagandet år 1999 väntas bli 9 900
personer vilket är lägre än vad som antogs i förra
budgetpropositionen. Trots detta bedöms det
ekonomiska utfallet inom verksamhetsområdet
överstiga anvisade medel med fyra procent. Det
beror på ett ökat flyktingmottagande åren 1997
och 1998 eftersom den statliga ersättningen till
kommunerna betalas ut flera år i efterskott.
Under år 2000 ökar flyktingmottagandet igen
som en effekt av tidigare och innevarande års
konflikter i Kosovoprovinsen och väntas uppgå
till 15 700 personer.
Anslagsbehovet för hemutrustningslån
minskar kraftigt till följd av minskade utgifter
för räntesubventioner och låneeftergifter.
Antalet anmälningar om diskriminering i
arbetslivet fortsätter att öka och har fördubblats
under år 1998. (DO) har fått ökade resurser för
verksamheten under år 1999 till följd av att den
nya lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet har trätt i kraft. DO
har bedrivit ett aktivt informationsarbete riktat
till arbetsgivare om lagen och dess innebörd.
Insatser för att främja utvecklingen i utsatta
bostadsområden har skett med stöd av de s.k.
Blommanpengarna, liksom fördjupade insatser i
nationella utvecklingsområden. Under år 1999
har arbetet med det nya politikområdet,
storstadspolitik, inletts och insatserna i de utsatta
bostadsområdena har integrerats i denna politik.
Inledande konferenser har hållits i Malmö,
Göteborg och Stockholm och arbetet med att ta
fram underlag till lokala utvecklingsavtal mellan
kommunerna och staten pågår nu både lokalt
och centralt.
Förändringar
Riksdagen har beslutat (prop. 1997/98:165, bet.
1998/99:AU2, rskr. 1998/99:34) om mål för en
nationell politik för storstadsregionerna.
Insatserna i de utsatta bostadsområdena har
under år 1999 integrerats med denna politik.
Under våren 1999 tillsattes en
storstadsdelegation med uppgift att samordna
och utveckla storstadspolitiken.
Den nya lagen om åtgärder mot etnisk diskri-
minering i arbetslivet trädde i kraft den 1 maj
1999 och Nämnden mot etnisk diskriminering
bytte namn till Nämnden mot diskriminering.
Nämnden har fått utökade arbetsuppgifter. Den
skall även pröva vitesförelägganden meddelade av
Handikappombudsmannen och
Ombudsmannen mot diskriminering på grund
av sexuell läggning.
Prioriteringar
Arbetet med att bryta segregationen och skapa
ett Sverige för alla skall fortsätta.
Den skärpta lagstiftningen mot diskriminering
och aktiva insatser från DO skall bidra till att
motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden.
Ett samlat åtgärdsprogram för att få
integrationsperspektivet att genomsyra
utformningen av den allmänna politiken skall
genomföras under år 2000.
Kvinnoperspektivet i integrationsarbetet skall
lyftas fram och situationen för unga flickor med
utländsk bakgrund skall särskilt
uppmärksammas.
För personer som vistas på statlig förläggning
när de beviljas uppehållstillstånd skall väntetiden
för utflyttning i en kommun förkortas.
Utvecklingsarbetet för att förbättra
kommunernas introduktion av nyanlända i
enlighet med den integrationspolitiska
propositionen skall fortsätta.
8.3 Resultatbedömning
Tillståndet och utvecklingen inom området
Sverige är i dag ett land som genom invandring
präglas av etnisk och kulturell mångfald. Mer än
900 000 invånare är födda utomlands. Av dessa
har mer än 40 procent varit bosatta i Sverige i 20
år eller mer. Ytterligare 700 000 personer som är
födda i Sverige har minst en förälder som är född
i ett annat land. Till den kulturella och etniska
mångfalden bidrar också de nationella
minoriteter som finns i Sverige.
Personer med utländsk bakgrund har inom
fler områden ännu inte samma möjligheter i
samhället som de som är födda i Sverige och har
svenska föräldrar. Detta avspeglar sig framför allt
på arbetsmarknaden, där situationen för personer
med utländsk bakgrund fortfarande är betydligt
svårare än för andra. Under år 1998 var t.ex.
arbetslösheten bland utomnordiska medborgare
27,2 procent jämfört med 6,5 procent för
befolkningen som helhet. Arbetslösheten har
dock minskat det senaste året och en förbättring
har skett också för personer med utländsk
bakgrund. Under första halvåret 1999 var 21,5
procent av de utomnordiska medborgarna
arbetslösa medan motsvarande siffra för
befolkningen som helhet var 5 procent. Även för
långtidsarbetslösa med utomnordisk bakgrund
syns en förbättring. Ett ökat egenföretagande har
också haft viss betydelse för sysselsättningen.
Skillnaderna i sysselsättning mellan olika
grupper är stora. År 1998 var arbetslösheten
bland utländska medborgare från Afrika 55,5
procent, från Asien på 35,4 procent och från
Sydamerika 16,8 procent vilket kan jämföras
med 5,5 procent för svenska medborgare.
För kvinnor med utomnordiskt
medborgarskap är situationen ofta särskilt
besvärlig. Andelen sysselsatta kvinnor bland de
utomnordiska medborgarna uppgick första
halvåret 1999 endast till 20 procent. Vidare finns
studier som tyder på att ungdomar med utländsk
bakgrund är arbetslösa i högre utsträckning än
andra ungdomar även om de har en svensk
utbildning och behärskar språket väl.
Många kvinnor med utländsk bakgrund har en
svår situation i det svenska samhället, inte bara av
arbetsmarknadsskäl. En del unga flickor har det
särskilt besvärligt på grund av kulturkrockar
mellan familjens förväntningar och svenska
ungdomsförhållanden.
Den geografiska koncentrationen av landets
utrikes födda är fortfarande hög. Drygt hälften
av dem återfinns i de tre storstadsregionerna och
70 procent bor i de åtta största städerna. Särskilt
markant är koncentrationen till vissa stadsdelar
och bostadsområden. I flera av dessa
bostadsområden är andelen personer med
utländsk bakgrund högre än 50 procent.
En allt större del av de flyktingar som
kommer till Sverige väljer att bosätta sig i
kommunernas utsatta bostadsområden och
därmed ökar segregationen.
Skillnaderna mellan personer med utländsk
bakgrund och den övriga befolkningen är stora
också när det gäller valdeltagande och delaktighet
i samhällslivet i övrigt. De deltar inte i samma
utsträckning i de politiska partiernas arbete, tar
färre kontakter för att påverka i samhällsfrågor
och har lägre valdeltagande i de kommunala
valen. Enligt Demokratirådets rapport 1998,
Demokrati och medborgarskap, är utvecklingen
över tid nedslående och klyftorna mellan
personer med utländsk bakgrund och den övriga
befolkningen har vidgats.
Antalet anmälningar om diskriminering i
arbetslivet har ökat markant under år 1998. I
jämförelse med år 1997 har antalet anmälningar
fördubblats. Under samma tidsperiod har ett
trendbrott skett när det gäller fördelningen av
anmälningar mellan arbetstagare och
arbetssökande. Tidigare år har andelen
anmälningar från arbetstagare utgjort en
majoritet. Nu utgör andelen anmälningar från
arbetssökande över hälften av alla anmälningar.
Fortfarande rör en stor del – en tredjedel – av
anmälningarna från arbetstagare mobbning och
trakasserier.
Enligt den officiella statistiken för år 1998
polisanmäldes 591 fall av hets mot folkgrupp och
237 fall av olaga diskriminering. Detta innebär en
ökning med 72 respektive 31 procent i
förhållande till år 1997. Under första halvåret
1999 anmäldes enligt preliminära uppgifter 227
fall av hets mot folkgrupp och 124 fall av olaga
diskriminering, vilket i förhållande till första
halvåret 1998 motsvarar en minskning med 27
procent respektive en ökning med 4 procent.
Det är svårt att dra några säkra slutsatser av
dessa siffror. En förklaring till den redovisade
ökningen kan vara en ökad
anmälningsbenägenhet till följd av den
uppmärksamhet som dessa brott har getts i
media och i den offentliga debatten.
Under år 1997 ökade kommunmottagandet av
flyktingar mer än förväntat till följd av att
personer med avvisningsbeslut som vunnit laga
kraft inte kunde återvända till sina hemländer
utan fick uppehållstillstånd i Sverige. Under år
1998 togs 11 900 flyktingar emot i kommunerna,
vilket är en minskning med 11 procent jämfört
med år 1997. Orsaken är främst att inga
avvisningsbeslut eller beslut om
uppehållstillstånd har fattats när det gäller
kosovoalbaner på grund av den instabila
situationen i Kosovo.
År 1999 väntas 9 900 flyktingar tas emot i
kommunerna. Det är ett mindre antal än vad
som antogs i början av året. De kosovoflyktingar
som tillfälligt överförts till Sverige i år har
kommit hit med tidsbegränsade
uppehållstillstånd och ingår inte i det kommunala
flyktingmottagande som ersätts med statliga
bidrag. Bland annat har Kosovokrisen, som nyss
nämnts, gjort att många blivit kvar i
Invandrarverkets mottagningssystem för
asylsökande. Nu väntas Invandrarverket och
Utlänningsnämnden fatta ett stort antal beslut
om uppehållstillstånd som leder till kraftigt
ökande kommunmottagande år 2000 – 15 700
personer. År 2001 väntas en nedtrappning till 11
450 personer.
Kommunmottagandet åren 1991 – 1998 och
en prognos för åren 1999 – 2002 framgår av
följande tabell.
Tabell 8.2 Kommunmottagande
År
Antal
1991
19 000
1992
18 500
1993
25 200
1994
62 300
1995
15 900
1996
6 800
1997
13 600
1998
11 900
1999
9 900
prognos
2000
15 700
prognos
2001
11 450
prognos
2002
11 450
prognos
De viktigaste statliga insatserna inom
området
Integrationsverket har bedrivit sin verksamhet
sedan den 1 juni 1998. Verket har ett
övergripande ansvar för att integrationspolitiska
mål och synsätt får genomslag på olika
samhällsområden samt för att aktivt stimulera
integrationsprocesserna i samhället.
Integrationsverket skall främja lika rättigheter
och möjligheter för alla, oavsett etnisk och
kulturell bakgrund, samt förebygga och
motverka diskriminering, främlingsfientlighet
och rasism. Vidare skall myndigheten verka för
att kommunerna har beredskap och kapacitet att
ta emot skyddsbehövande som beviljas
uppehållstillstånd samt vid behov medverka vid
deras bosättning.
En viktig uppgift för verket är att stödja och
följa upp kommunernas introduktion av
skyddsbehövande samt att även uppmärksamma
övriga nyanländas behov av stöd.
Statligt stöd har beviljats till projekt som
syftar till att stärka integrationsprocesserna i
samhället samt för att förebygga och motverka
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Invandrarnas riksorganisationer har fått
statsbidrag och nya organisationer ett särskilt
etableringsbidrag för att de skall kunna bygga
upp en nationell organisation.
Integrationsverket har också samverkat med
länsstyrelserna för att utveckla det
integrationspolitiska arbetet på regional nivå. De
tre storstadslänen har fått särskilda medel för
integrationsbefrämjande arbete.
DO har enligt lagen (1999:131) om Ombuds-
mannen mot etnisk diskriminering som
huvuduppgift att motverka etnisk diskriminering
i arbetslivet och inom andra samhällsområden.
Lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet trädde i kraft den 1
maj 1999. Den nya lagens tillämpningsområde är
när det gäller arbetslivet vidare än den tidigare
lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering. Det
ställs nu krav på arbetsgivaren att vidta aktiva
åtgärder för etnisk mångfald i arbetslivet. DO
har med utgångspunkt från den nya lagen
utarbetat en handbok med råd kring aktiva
åtgärder för etnisk mångfald i arbetslivet.
Tillsammans med Jämställdhetsombudsmannen,
Handikappombudsmannen och
Ombudsmannen mot diskriminering på grund
av sexuell läggning har DO gett ut en handbok
om att rekrytera utan att diskriminera. DO har
även intensifierat sina informationsinsatser bl.a.
till media och bostadsmarknadens intressenter.
Överläggningar har också hållits med företrädare
för parterna på bostadsmarknaden.
Integrationsverket har fått regeringens
uppdrag att analysera valdeltagandet i vissa
utsatta bostadsområden och studera hur
valdeltagandet skiftar mellan olika valdistrikt och
kommuner samt analysera orsakerna till det lägre
valdeltagandet. Uppdraget genomförs i samråd
med Rådet om utvärdering av 1998 års val (Ju
1997:13) samt Demokratiutredningen (SB
1997:01) som skall utreda orsakerna till det
sjunkande valdeltagandet i Sverige.
Integrationsverket skall redovisa sitt uppdrag till
regeringen senast den 1 december 2000.
Kvinnoperspektivet i integrationsarbetet har
lyfts fram. Regeringen har inlett en dialog med
organisationer, myndigheter och enskilda för att
närmare analysera situationen för utsatta flickor
med annan etnisk och kulturell bakgrund än
majoritetsbefolkningen. Ett särskilt
åtgärdsprogram skall utarbetas i syfte att stärka
deras ställning i samhället. Integrationsverket
skall också särskilt redovisa stöd till projekt som
uppmärksammar unga invandrade kvinnors
situation.
Staten har sedan år 1995 lämnat stöd till
utveckling av utsatta bostadsområden i framför
allt storstadsregionerna genom de s.k.
Blommanpengarna. Genom
storstadspropositionen har detta stöd integrerats
i storstadspolitiken (se avsnitt 4.4).
Flyktingar och andra skyddsbehövande har
ofta särskilda behov av samhällets stöd den första
tiden i Sverige. De skiljer sig från andra
invandrare genom att de inte har möjlighet att
fritt återvända till sina hemländer. Det är heller
inte ovanligt att de har haft traumatiska
upplevelser som kräver att de ges särskilt stöd.
Staten lämnar ersättning till kommunerna enligt
förordningen (1990:927) om statlig ersättning
för flyktingmottagande m.m. när de tar emot
flyktingar och vissa av deras anhöriga. Målet är
att individen skall bli självförsörjande och
delaktig i samhällslivet. I normalfallet bör en bas
för det fortsatta livet i Sverige kunna uppnås
inom två år, förutsatt att introduktionen bedrivs
på heltid. En särskild schablonersättning skall
bl.a. täcka kommunernas kostnader för
svenskundervisning och de enskildas försörjning
från det år flyktingen tas emot och ytterligare tre
år samt vissa andra merkostnader som följer av
flyktingmottagandet. Utbetalningarna av statlig
ersättning för introduktionen av flyktingar
uppgick år 1998 till 2,3 miljarder kronor.
Regeringen har också kompenserat de
kommuner som haft stort flyktingmottagande
med särskilda statsbidrag på sammanlagt 650
miljoner kronor under åren 1996 – 1998. Vidare
har regeringen tagit hänsyn till vissa
merkostnader för barn med utländsk bakgrund
inom ramen för det kommunala
utjämningssystemet. Detta sker genom en
ändring som träder i kraft den 1 januari 2000.
I samband med att flyktingar och deras
anhöriga bosätter sig i en kommun, kan de få
statliga lån till hemutrustning. Den 31 december
1998 fanns 96 549 lån registrerade.
Riksgäldskontorets upplåning för detta ändamål
omfattade totalt 1,3 miljarder kronor.
Effekter av de statliga insatserna
Att bryta den sociala och etniska segrationen och
vända utvecklingen i positiv riktning förutsätter
långsiktiga och strategiska insatser. De mål och
riktlinjer som riksdagen beslutat skall gälla för
integrationspolitiken tar tid att förverkliga.
Integrationsverket, som har ansvar för att följa
upp hur integrationspolitiska mål och synsätt får
genomslag inom alla samhällsområden, har
bedrivit sin verksamhet under en förhållandevis
kort tid – drygt ett år. Myndigheten har byggt
upp sin verksamhet successivt. Det är därför inte
möjligt att ännu redovisa några omfattande
resultat från verksamheten. På uppdrag av
regeringen har Integrationsverket redovisat en
verksamhetsplan för åren 1999 och 2000.
DO har under året drivit ett fall till
Arbetsdomstolen – det andra fallet som prövats
sedan den då gällande lagen trädde i kraft år
1994. Även om DO förlorade målet, bedöms
fallet ha ett opinionsskapande värde. Effekterna
av den nya lagen kan ännu inte avläsas.
Det statliga bidraget till insatser i utsatta
bostadsområden har gett kommunerna ökade
möjligheter att bedriva ett långsiktigt lokalt
utvecklingsarbete. Kommunerna har redovisat
insatser inom en rad olika verksamhetsområden.
Vikten av de boendes medverkan och samverkan
mellan statliga och kommunala myndigheter har
särskilt lyfts fram. Integrationsverket har i
uppdrag att sammanställa och analysera statens
satsning i utsatta bostadsområden som pågått
under åren 1995 – 1998. Uppdraget skall
redovisas senast under juni år 2000. En
delrapport skall lämnas under november år 1999.
Integrationsverket har inlett arbetet med att
följa upp kommunernas
introduktionsverksamhet, bl.a. möjligheterna att
bli självförsörjande och delaktig i
samhällsutvecklingen.
De kostnadsuppföljningar som gjorts av
flyktingmottagandet för åren 1991 – 1994 visar
att kommunerna i stort sett fått
kostnadstäckning för 1991 års mottagna
flyktingar. För 1992 och 1993 års
flyktingmottagande beräknas ett underskott på
cirka 14 respektive 7 procent och för flyktingar
mottagna år 1994 ett överskott på 9 procent. Till
följd av den höga arbetslösheten har
utbetalningar av socialbidrag och
introduktionsersättning mer än fördubblats
under perioden 1990 – 1997. Utländska hushåll,
inklusive flyktinghushåll, står för nästan hälften
av dessa kostnader. Under år 1998 har dock
kostnaderna för socialbidrag generellt sett
minskat beroende på den sjunkande
arbetslösheten samt minskat
flyktingmottagande. Integrationsverket kommer
att i samarbete med Svenska Kommunförbundet
göra en fördjupad analys av kommunernas
kostnader och intäkter för flyktingmottagandet.
Antalet lån till hemutrustning för flyktingar
och lånens storlek olika år beror i första hand på
hur många personer som tas emot i kommunerna
och familjesammansättningen. Lånereglerna har
tidigare varit sådana att de uppmuntrat till stora
lån, vilket i många fall lett till att flyktingen
hamnat i en skuldfälla. Regeringen har därför
ändrat reglerna för hemutrustningslån. Effekten
har blivit att lånenivåerna och lånebenägenheten
har minskat och den tidigare trenden mot
ökande låneeftergifter har brutits så att
eftergifterna minskar.
Regeringens slutsatser
Utvecklingen inom integrationsområdet har inte
varit tillfredsställande i förhållande till de
integrationspolitiska målen. Den sociala och
etniska segregationen är fortfarande stor och
arbetslösheten slår hårt mot personer med
utländsk bakgrund. Det är mycket angeläget att
genomföra intentionerna i den
integrationspolitiska propositionen. Arbetet med
att bryta segregationen och skapa ett Sverige för
alla skall ha fortsatt hög prioritet. Den etniska
och kulturella mångfalden i samhället måste tas
tillvara på ett bättre sätt. Staten är en viktig
förebild i detta arbete. Ett särskilt
åtgärdsprogram skall genomföras för att
tillvarata den etniska och kulturella mångfalden
inom den statliga sektorn och för att
integrationsperspektivet skall genomsyra den
allmänna politiken. Alla myndigheter skall i sin
verksamhet beakta samhällets etniska och
kulturella mångfald.
Den etniska diskrimineringen på
arbetsmarknaden bör också kunna motverkas
mer effektivt än tidigare genom den nya lagens
tillkomst.
Ett prioriterat område för Integrationsverket
under år 1999 är arbetsmarknaden och arbetslivet
och hur deras strukturer påverkar möjligheterna
till egen försörjning för personer med utländsk
bakgrund. Denna inriktning av verksamheten
bör ha fortsatt hög prioritet även under år 2000.
Integrationsverket och Statens invandrarverk
kommer att få ett gemensamt uppdrag av
regeringen att effektivisera arbetet i syfte att
förkorta väntetiden för utflyttning från
förläggning till eget boende.
Det är mycket angeläget att personer med
utländsk bakgrund kommer till tals i
samhällsdebatten och finner det meningsfullt att
rösta. Arbetet i utsatta bostadsområden, där
många personer med utländsk bakgrund bor,
syftar bl.a. till att öka medborgarnas engagemang
för den egna närmiljön. Ytterligare insatser kan
behöva göras.
Satsningen på att lyfta fram
kvinnoperspektivet i integrationsarbetet skall
fortsätta. I många fall blir unga flickors problem
inte lika synliga som de mer utagerande
pojkarnas. En prioriterad fråga är därför att
fortsätta dialogen med organisationer och
myndigheter för att utveckla ett åtgärdsprogram
för unga flickor med utländsk bakgrund i syfte
att stärka deras ställning i samhället.
De kostnadsuppföljningar som gjorts av
flyktingmottagandet har analyserats av en
arbetsgrupp i Regeringskansliet parallellt med en
analys av arbetsmarknadens förändringar under
de närmaste åren. Integrationsverket kommer att
genomföra en fördjupad analys av kommunernas
kostnader och intäkter för flyktingar.
Integrationsverket gör också en översyn av
formerna för överenskommelser med
kommunerna. I avvaktan på detta arbete är inte
några förändringar av ersättningarna till
kommunerna aktuella. Socialtjänstutredningen
(S 1997:16) förväntas inom kort lämna förslag
om bl.a. ett nytt försörjningsstöd för äldre
invandrare som har låg eller ingen pension.
Möjligheten att få svenskt medborgarskap har
stor betydelse för integrationen i det svenska
samhället. 1997 års medborgarskapskommitté
har i betänkandet Svenskt medborgarskap (SOU
1999:34) lämnat förslag till ny lag om svenskt
medborgarskap. Bland annat föreslås att det skall
bli lättare att få svenskt medborgarskap, särskilt
för barn. Betänkandet har remissbehandlats och
bereds för närvarande i Regeringskansliet.
8.4 Storstadspolitik
Riksdagen beslutade under år 1998 om mål och
inriktning för den nationella storstadspolitiken,
(prop. 1997/98:165, bet. 1998/99:AU2, rskr.
1998/99:34). Målen för det nya politikområdet är
dels att ge storstadsregionerna goda
förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt och
därmed kunna bidra till att nya arbetstillfällen
skapas såväl inom storstadsregionerna som i
övriga delar av landet, dels att bryta den sociala,
etniska och diskriminerande segregationen i
storstadsregionerna och därmed verka för
jämlika och jämställda levnadsvillkor för
storstädernas invånare. Storstadspolitiken är
således både inriktad på en långsiktigt hållbar
ekonomisk tillväxt och att främja jämlika
levnadsvillkor för storstädernas invånare.
Under åren 1994 – 1997 ökade
sysselsättningen årligen med knappt 1,7 procent i
Stockholmsregionen , 1,5 procent i
Göteborgsregionen samt 0,4 procent i
Malmöregionen. Riksgenomsnittet under
motsvarande period låg på drygt 0,4 procent.
Enligt preliminära uppgifter från NUTEK för år
1998 har sysselsättningen ökat kraftigt i de tre
regionerna, med 6,0 procent i
Stockholmsregionen, 4,3 procent i
Göteborgsregionen och 4,0 procent i
Malmöregionen.
Som redovisades i inledningen till avsnitt 4.3
är den geografiska koncentrationen av landets
utrikes födda fortfarande hög. Över hälften av
dem bor i de tre storstadsregionerna.
Arbetslösheten bland dem är avsevärt högre än
riksgenomsnittet. År 1998 var t.ex. 27 procent av
de utomnordiska medborgarna arbetslösa vilket
kan jämföras med genomsnittet i riket på 6,5
procent. I Stockholms kommun var
arbetslösheten 5,4 procent, i Göteborg 7,5
procent samt 11,7 procent i Malmö.
Förvärvsfrekvensen, dvs. andelen
förvärvsarbetande av befolkningen, varierar både
mellan och inom kommunerna. Inom en
storstadskommun kan den variera mellan 30 och
80 procent i olika bostadsområden.
Inkomsterna varierar i hög grad inom
storstadsregionerna. I de mest utsatta
bostadsområdena kan genomsnittsinkomsten,
enligt storstadskommitténs underlagsrapport
Delade städer, motsvara ca 30 procent av
inkomsterna i de mest välbärgade
bostadsområdena. Detta gäller i samtliga
storstadsregioner.
Bland annat mot denna bakgrund betonades i
storstadspropositionen att det är av största vikt
att staten och de berörda kommunerna arbetar
långsiktigt gentemot de utsatta stadsdelarna. För
att t.ex. arbetslösheten och
socialbidragsberoendet skall kunna minskas
krävs ett långsiktigt och uthålligt arbete. Under
våren 1999 tillsattes Storstadsdelegationen för att
utveckla och samordna den nationella
storstadspolitiken. Medel har aviserats för åren
1999 – 2002. Inledningsvis inriktas delegationens
arbete på att kunna teckna lokala
utvecklingsavtal med sju kommuner. Utöver
detta planeras också stödjande insatser
genomföras från hösten 1999. De långsiktiga och
strukturella frågorna för arbetet bör utvecklas
närmare parallellt med att arbetet med avtalen
fortgår.
För år 1999 finns sammanlagt 357 miljoner
kronor disponibla för storstadspolitiska insatser.
Förutom anslaget B2 Utvecklingsinsatser i
storstadsregionerna om 142 miljoner kronor
finns medel avsatta inom andra utgiftsområden.
Under utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning finns 75 miljoner kronor
avsatta för förskoleverksamhet med satsning på
svenska språket och 25 miljoner kronor för
språkutveckling i skolan. Vidare har 10 miljoner
kronor anvisats för anskaffning av praktikplatser
till arbetslösa invandrare och sfi-studerande. För
att stimulera rekrytering av lågutbildade vuxna
till kunskapslyftet har 5 miljoner kronor
reserverats. Under utgiftsområde 14
Arbetsmarknad och arbetsliv har för samma år
beräknats 100 miljoner kronor för otraditionella
insatser på arbetsmarknaden. Medel för
storstadspolitiska insatser är aviserade till och
med år 2002. Slutligen föreslås ytterligare 45
miljoner kronor som engångssatsning för år 2000
inom utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning. Medlen skall fördelas
inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen för
t.ex. läxläsnings- eller utbytesinsatser inom
förskola och skola. Regeringen avser att överväga
eventuella ytterligare satsningar i
storstadsregionerna.
I storstadspropositionen angavs också vilka
kommuner som kan vara aktuella för
utvecklingsavtal. Dessa är Botkyrka, Göteborg,
Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och
Södertälje. Samtliga har anmält sitt intresse av att
teckna avtal om insatser i ett 20-tal
bostadsområden. Lokala referensgrupper har
också startats i alla sju kommunerna. Stockholm,
Malmö och Södertälje har redovisat förslag till
avtal och övriga kommuner räknar med att
kunna lämna sina förslag under hösten 1999.
Förslagen kommer därefter att beredas inom
Regeringskansliet innan avtal tecknas. Av stor
betydelse i detta sammanhang är långsiktigheten
och att arbetet redan nu bedrivs på ett sådant sätt
att det finns möjligheter att införliva det i
kommunens ordinarie verksamheter under och
efter perioden. För att underlätta arbetet med att
ta fram underlaget har ett antal konferenser med
inriktning på bl.a. utvärdering och boendedialog
hållits under våren.
Integrationsverket har fått i uppdrag att
ansvara för den nationella utvärderingen av de
lokala utvecklingsavtalen och har i juni månad
redovisat en plan över utvärderingsarbetet, dels
med avseende på innehållet i avtalen samt
utvecklingsarbetets effekter och processer, dels
med avseende på sådana nyckeltal som kan ligga
till grund för uppföljning av utvecklingen.
Verket skall lämna en första redovisning av
uppdraget senast den 1 juli år 2000. Regeringen
avser därför att återkomma med en första
resultatbedömning i budgetpropositionen för år
2001.
8.5 Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket har inte haft några
invändningar i revisionsberättelsen för år 1998
avseende myndigheterna inom
verksamhetsområdet.
8.6 Anslag
B1 Integrationsverket
Tabell 8.3 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
29 632
Anslags-
sparande
1 725
1999
Anslag
75 724
Utgifts-
prognos
70 564
2000
Förslag
82 580
2001
Beräknat
83 349
1
2002
Beräknat
84 269
2
1 Motsvarar 82 080 tkr i 2000 års prisnivå.
2 Motsvarar 81 680 tkr i 2000 års prisnivå.
Integrationsverket är sedan den 1 juni 1998
central förvaltningsmyndighet för
integrationsfrågor. Verket har ett övergripande
ansvar för att integrationspolitiska mål och
synsätt får genomslag på olika samhällsområden
samt för att aktivt stimulera
integrationsprocesserna i samhället. En central
uppgift för myndigheten är att följa och
utvärdera samhällsutvecklingen mot bakgrund av
samhällets etniska mångfald.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
Målen för Integrationsverkets verksamhet under
år 1998 var att främja lika rättigheter och
möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell
bakgrund, bidra till bättre förutsättningar för
individens försörjning och delaktighet i
samhället, bidra till en minskad diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism, främja en
samhällsutveckling som kännetecknas av respekt
och tolerans och där etnisk, kulturell, språklig
och religiös mångfald tillvaratas som en positiv
kraft samt öka kunskapen om den nationella
utvecklingen ur ett integrationspolitiskt
perspektiv.
Integrationsverket har bedrivit ett systematisk
arbete med att sprida och förankra det
integrationspolitiska perspektivet hos olika
samhällssektorer på central, regional och lokal
nivå.
Integrationsverket har gett stöd till ett sextio-
tal lokala projekt i syfte att stimulera
integrationsprocessen. Verket har också deltagit i
regionala nätverk inom ramen för de regionala
tillväxtavtalen.
Verkets uppföljnings- och analysarbete har
inletts, kunskapsinsamling pågår och nationella
utvärderingar förbereds, bl.a. en utvärdering av
insatser i utsatta bostadsområden. Ett prioriterat
område för verket är uppföljning och analys av
hur arbetsmarknaden och arbetslivet och deras
struktur påverkar möjligheterna till egen
försörjning för personer med utländsk bakgrund.
Metoder för hur uppföljningen av
kommunernas introduktion av nyanlända skall
genomföras har utvecklats under året och arbetet
med uppföljningen har påbörjats i samverkan
med kommunerna.
Under år 1998 fick ca 35 000 personer
uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa utgjorde
22 000 personer med anknytning till redan
tidigare bosatta personer. 11 900 var
skyddsbehövande eller sådana personer med
anknytningar till skyddsbehövande som omfattas
av den statliga ersättningen för
introduktionsverksamhet. Integrationsverket har
träffat överenskommelse med 115 kommuner
om sammanlagt 10 440 introduktionsplatser.
Därutöver har 43 kommuner tagit emot
flyktingar från förläggningar eller kvotflyktingar
utan överenskommelse med Integrationsverket.
Stor vikt har lagts vid kommunernas kvalitet på
introduktionsprogrammet i samband med att
överenskommelse om flyktingmottagande
träffats samt vid att ytterligare engagera
kommunerna i regioner där redan en stor andel
invandrare tagits emot.
Integrationsverket har hjälpt 1 314
skyddsbehövande att bosätta sig i 91 av landets
kommuner. Över 60 procent av de flyktingar
som fick uppehållstillstånd under år 1998 bodde
inte på förläggning utan hos släktingar eller
vänner vid tidpunkten för beslut om
uppehållstillstånd. De flesta har valt att fortsätta
att bo i en egen lägenhet på samma ort, oftast i
storstadsregionernas utsatta bostadsområden.
Den genomsnittliga väntetiden från beslut om
uppehållstillstånd till bosättning för personer
som bor på förläggning är elva veckor. Målet är
att väntetiden inte skall överstiga fyra veckor.
Slutsatser
Integrationsverket har i huvudsak bedrivit sin
verksamhet i enlighet med de av regeringen
fastlagda riktlinjerna, men alla verksamhetsmål
har inte uppnåtts. Skälet är att verksamheten har
byggts upp successivt. Regeringen bedömer att
Integrationsverket nu har kommit så långt i sin
etableringsprocess att verksamheten kan bedrivas
enligt regeringens riktlinjer och att
verksamhetsmålen för år 1999 bör kunna uppnås.
Under år 2000 skall Integrationsverket
fortsätta sin inriktning på arbetsmarknaden och
utvecklingsarbete för att förbättra
introduktionen av nyanlända.
Valundersökningen skall fullföljas och insatser
för att förbättra situationen för utsatta flickor
med utländsk bakgrund skall utvecklas. En
särskild uppgift är att följa upp myndigheternas
tillämpning av förordningen (1986:856) om de
statliga myndigheternas ansvar för
genomförandet av integrationspolitiken.
För personer som vistas på statlig förläggning
när de beviljas uppehållstillstånd skall väntetiden
för utflyttning till egen bostad förkortas. Därför
kommer Integrationsverket och Statens
invandrarverk att få ett gemensamt uppdrag av
regeringen att se över rutiner och
samarbetsformer för att effektivisera detta
arbete.
Vid anslagsberäkningen har en teknisk
justering gjorts av anslaget. Justeringen har
genomförts för att korrigera tidigare i anslaget
inlagd kompensation för premierna för
avtalsförsäkringarna. Anslaget har tillförts 1 056
000 kronor.
Tabell 8.4 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
75 724
Pris- och löneomräkning
289
Justering av premier
1 056
Fullt utbyggd verksamhet
5 511
Förslag 2000
82 580
B2 Utvecklingsinsatser i
storstadsregionerna
Tabell 8.5 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
103 317
1
Anslags-
sparande
141 327 1
1999
Anslag
142 000
Utgifts-
prognos
142 000 1
2000
Förslag
260 000
2001
Beräknat
565 000
2002
Beräknat
116 000
1 Inklusive äldreanslaget 1995/96:D12 Särskilda insatser i invandrartäta områden
Från anslaget finansieras särskilda insatser som
skall främja utvecklingen i storstadsregionernas
utsatta bostadsområden samt bostadsområden
med likartad situation.
Eftersom anslaget i första hand skall ses som
ett stöd för storstadsregionerna bör det fr.o.m. år
2000 benämnas utvecklingsinsatser i
storstadsregionerna.
Anslaget uppgår år 1999 till 142 000 000
kronor. Utbetalningsprognosen är 127 648 000
kronor. Avvikelsen mellan anslagsbeloppet och
prognosen förklaras av att det för år 1999 finns
en utgiftslimit på detta anslag. Från äldreanslaget
1995/96:D12 Särskilda insatser i invandrartäta
områden bedöms 14 352 000 kronor betalas ut
under år 1999 och de samlade utbetalningarna
uppgår därmed till 142 000 000 kronor.
Regeringens överväganden
Under åren 1995 – 1998 avsattes medel, de s.k.
Blommanpengarna, för insatser i vissa
bostadsområden. Integrationsverket har i
uppdrag att utvärdera dessa insatser. En
delrapport skall lämnas till regeringen senast den
30 november 1999. Uppdraget i sin helhet skall
redovisas senast i juni år 2000. Åtgärderna som
startat med hjälp av Blommanpengarna införlivas
nu i den nya nationella storstadspolitiken.
Enligt storstadspropositionen bör en samlad
avstämning och utvärdering göras innan
treårsperioden är slut. Avtalen mellan
kommunerna och staten kommer att tecknas
successivt under hösten 1999. Löptiderna
kommer sannolikt att variera från tre upp till sex
år. Medel för storstadspolitiska insatser är
aviserade till och med år 2002. Regeringen avser
att överväga eventuella ytterligare satsningar i
storstadsregionerna.
Tabell 8.6 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
142 000
Planenlig utökning
118 000
Förslag 2000
260 000
B3 Integrationsåtgärder
Tabell 8.7 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
56 256
1
Anslags-
sparande
10 438 1
1999
Anslag
47 742
Utgifts-
prognos
43 364 1
2000
Förslag
37 742
2001
Beräknat
32 742
2002
Beräknat
32 742
1 Inklusive äldreanslaget 1995/96:D10 Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
Anslaget används för åtgärder som stimulerar
integrationsprocesserna i samhället och som
förebygger och motverkar diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism. Från anslaget
utbetalas också stöd till invandrares
riksorganisationer samt till samarbetsorgan för
sådana organisationer. Anslaget disponeras i
huvudsak av Integrationsverket. En mindre del
disponeras av regeringen för olika initiativ inom
området.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
Integrationsverket har haft omfattande
kontakter med föreningsliv och organisationer.
Under året har 34 riksorganisationer fått
statsbidrag till sin verksamhet motsvarande ca 16
miljoner kronor. Därtill har 30
integrationsprojekt fått ekonomiskt stöd för att
bedriva verksamhet som bidrar till att en
metodutveckling sker inom integrationsområdet.
Före inrättandet av Integrationsverket under
år 1998 gav regeringen stöd till projekt i syfte att
motverka främlingsfientlighet och rasism. Under
år 1999 har regeringen bl.a. gett stöd till projekt
inom ramen för initiativet Levande historia.
Förslag till nya riktlinjer för statsbidrag till
organisationer inom det integrationspolitiska
området
Regeringen beslutade den 1 mars 1997 att
tillkalla en utredare för att se över formerna för
statsbidrag till organisationer som bildats av
invandrare eller på annan etnisk grund och till
verksamhet som bedrivs av andra organisationer
inom integrationsområdet.
Översynen syftade till att ge förslag till ett
bidragssystem som är relaterat till de
integrationspolitiska målen och som kan
resultatstyras.
I april 1998 överlämnande utredningen sitt
betänkande Organisationer – Mångfald –
Integration – Ett framtida system för statsbidrag
till invandrarnas riksorganisationer m.fl. (SOU
1998:73). Betänkandet har remissbehandlats. En
remissammanställning finns tillgänglig i
Kulturdepartementet (dnr Ku1999/140/IM).
Regeringens förslag: Riktlinjerna för statsbidrag
till organisationer bildade på etnisk grund och
andra organisationer verksamma inom
integrationsområdet skall ändras. Statsbidraget
skall bestå av organisations- och
verksamhetsbidrag samt projektbidrag. De
kriterier som skall ligga till grund för
bidragsgivningen skall anpassas till målen för
integrationspolitiken och kraven på ökad
resultatstyrning. Statsbidraget skall administreras
och beslutas av Integrationsverket.
Integrationsverket skall utveckla ändamålsenliga
former för samråd med organisationerna. De nya
riktlinjerna skall införas stegvis från och med år
2000 och vara fullt genomförda år 2003.
Utredningens förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser
är positiva till utredningens förslag. Statens
invandrarverk, Statskontoret, Riksrevisonsverket,
Integrationsverket och Ungdomsstyrelsen anser att
bidragssystemet bör inriktas mer på
verksamhetsbidraget eftersom det kan
resultatstyras. Nyare invandrarorganisationer
samt andra organisationer som arbetar med
integrationsverksamhet är positiva till
utredningens förslag men framhåller liksom
myndigheterna att den resultatstyrda delen av
bidraget bör öka. Flertalet av de
invandrarorganisationer som besvarat remissen
framhåller att bidraget till organisationerna inte
blir mindre som en följd av förändringen och att
organisationsbidraget bör bibehållas och helst
utökas. Estniska kommittén och
Finlandssvenskarnas riksförbund avstyrker
utredningens förslag helt och föreslår en delning
av bidraget så att äldre invandrargrupper får ett
hembygdsstöd som handhas av annan myndighet
än Integrationsverket samt att dessa
organisationer kan söka projektstöd om de
genomför uppgifter inom integrationsområdet.
En sådan lösning förordas också av
Integrationsverket. Av de remissinstanser som
besvarat remissen är flertalet positiva till att
Integrationsverket skall administrera och fördela
bidraget och understryker vikten av samråd med
organisationerna.
Skälen för regeringens förslag: Stödet till
organisationer bildade på etnisk grund bör
anpassas till de nya integrationspolitiska målen
men också till den utveckling som skett av stödet
till andra folkrörelser. Det är angeläget att det
integrationspolitiska arbete som kan genomföras
med stöd av organisationerna stärks och
effektiviseras samtidigt som organisationernas
självständighet och frihet att arbeta efter sina
förutsättningar respekteras. Den nya
integrationspolitiken, liksom det
utvecklingsarbete som pågår inom
Regeringskansliet när det gäller resultatstyrning
av bidragen till organisationerna, understryker
att statsbidragssystemet måste förändras och
anpassas till en ny situation där verksamheten
kommer mer i fokus.
Som flera remissinstanser framhåller måste det
finnas en balans mellan ett grundläggande
organisationsstöd som kan täcka kostnader för
vissa kanslifunktioner och ett verksamhetsstöd
som möjliggör ett utåtriktat arbete i linje med de
integrationspolitiska målen som statsbidraget är
avsett att stödja. Enligt regeringens mening bör
bidragssystemet utformas så att det består av
organisations- och verksamhetsbidrag samt
projektbidrag. Målgruppen för organisations-
och verksamhetsbidrag bör vara organisationer
bildade på etnisk grund och för projektbidrag
samtliga organisationer som är verksamma inom
det integrationspolitiska området.
Målet för statsbidraget bör vara att det skall
bidra till att stärka integrationen i Sverige.
Statsbidraget bör således syfta till att underlätta
och stödja integrationsbefrämjande verksamhet
som bedrivs av organisationerna enligt
intentionerna i den integrationspolitiska
propositionen. Det nya bidragssystemet bör ge
organisationerna utrymme både att stärka den
egna identiteten och kulturen samt att bedriva en
mer utåtriktad verksamhet.
Organisationsbidraget, som i huvudsak bygger
på medlemsstorleken, bör ge organisationer
bildade på etnisk grund ett nödvändigt stöd för
kanslifunktioner m.m. Verksamhetsbidraget bör
ge dessa organisationer möjligheter att bedriva en
mer utåtriktad integrationsverksamhet. Detta
bidrag bör knytas till vissa angivna
insatsområden som har betydelse för de
integrationspolitiska målen t.ex. introduktion,
information, arbetsliv, utbildning, språk m.m.
Projektbidraget bör ge de organisationer som är
verksamma inom det integrationspolitiska
området möjligheter att få stöd till
integrationspolitiska projekt på de
insatsområden som skall prioriteras.
Ett krav på organisationerna bör vara att de
skall formulera en treårsplan för sin verksamhet
för att kunna få bidrag. Detta kan ge
organisationerna möjlighet att planera sin
verksamhet mer strategiskt och långsiktigt vilket
ger ökad stabilitet och kontinuitet.
Organisationerna skall lämna ekonomiska
redovisningar av användningen av statsbidraget.
De skall också rapportera om effekterna av sina
insatser i förhållande till de mål som angivits.
Integrationsverket skall varje år lämna en samlad
redovisning till regeringen om statsbidragets
användning i förhållande till bidragets syfte och
de mål som angivits i myndighetens
regleringsbrev.
Regeringen delar utredningens uppfattning att
Integrationsverket skall besluta om bidragen.
Det är också viktigt att framhålla att de kriterier
som skall ställas upp för bidragsgivningen inte
innebär en given form av automatik utan
bidragsgivningen skall ha inslag av lämplighets-
och skälighetsbedömning i förhållande till de
integrationspolitiska målen. Inte minst mot
denna bakgrund är det viktigt att
bidragsmottagarna inte deltar i det direkta
beslutsfattandet. Det finns dock, som många
remissinstanser också framhållit, värdefull
kunskap hos organisationerna som bör tas
tillvara. Därför bör Integrationsverket utveckla
ändamålsenliga former för samråd med
organisationerna.
Det nya bidragssystemet bör införas
successivt så att organisationerna hinner anpassa
sig till de nya förutsättningarna. Regeringen
föreslår därför att bidragssystemet införs stegvis
under en period av tre år.
Slutsatser
Beslut om ett nytt bidragssystem bör fattas
under år 1999 men under år 2000 bör dagens
regler gälla. Under år 2000 skall organisationerna
förberedas på ett nytt bidragssystem som
successivt kommer att genomföras med början år
2001. Integrationsverket skall bistå
organisationerna i deras arbete med att utveckla
verksamheten efter de nya bidragsreglerna.
Tabell 8.8 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
47 742
Besparing beslutad år 1999
-10 000
Förslag 2000
37 742
B4 Kommunersättningar för
flyktingmottagande
Tabell 8.9 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
2 089 602
Anslags-
kredit
167 529
1999
Anslag
2 183 958
Utgifts-
prognos
2 269 958
2000
Förslag
2 301 404
2001
Beräknat
2 392 926
2002
Beräknat
2 397 082
Från anslaget utbetalas statsbidrag till kommuner
och landsting enligt förordningen (1990:927) om
statlig ersättning för flyktingmottagande m.m.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
Verksamheten syftar till att lämna sådan statlig
ersättning till kommuner att deras kostnader för
flyktingmottagande täcks.
Utbetalningsreglerna för den dominerande
ersättningsformen – schablonersättning – gör att
sådana utbetalningar sträcker sig över flera år. Ett
stort kommunmottagande mot slutet av ett visst
år kan därför ge liten anslagseffekt för just det
året, men leda till stora utbetalningar under de
följande åren. Detta försvårar möjligheterna att
beräkna anslaget, eftersom antagandena om
kommunmottagandet måste göras på
månadsnivå.
Antalet kommunmottagna flyktingar har
varierat kraftigt under åren och beror ytterst på
händelser i omvärlden. Av betydelse för
ersättningsutbetalningarna är bl.a. andelen barn
eller åldringar och om vissa flyktinggrupper har
stor flyttningsbenägenhet.
Kostnaderna för äldre och handikappade
flyktingar har legat över det anslag som
beräknats. Det är angeläget att
Integrationsverket närmare analyserar orsakerna
till detta.
Regeringen bedömer att vissa förändringar i
ersättningssystemet bör göras. Dessa
förändringar gäller ersättning för vissa kostnader
för barn under 18 år som omfattas av 3 §
förordningen (1990:927) om statlig ersättning
för flyktingmottagande m.m. och som kommit
till Sverige utan egen vårdnadshavare.
Förslag till ändring av den statliga ersättningen
till kommunerna för flyktingmottagande
Regeringens förslag: En kommun skall kunna få
statlig ersättning för skäliga kostnader för att
kunna upprätthålla en viss beredskap för
vårdinsatser i annat hem än barnets som ges med
stöd av socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser av vård av
unga.
Skälen för regeringens förslag:
Integrationsverket har i en skrivelse hemställt
om att statlig ersättning skall kunna utgå till en
kommun för kostnader avseende beredskap för
vårdinsatser i ett grupphem. Svenska
Kommunförbundet som beretts tillfälle att
inkomma med yttrande har inga synpunkter på
förslaget.
Kommunerna kan i dag få ersättning för vissa
kostnader för barn under 18 år som omfattas av
3 § förordningen (1990:927) om statlig
ersättning för flyktingmottagande m.m. och som
kommit till Sverige utan vårdnadshavare. Bland
annat kan ersättning ges för den vård i annat hem
än barnets eget som ges med stöd av
socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Ersättning lämnas för den faktiska
vårdkostnaden från den dag barnet har placerats i
ett grupphem eller familjehem. Enligt
Integrationsverket är det svårt att på kort tid
hitta grupphem och familjehem som vill ta emot
flyktingbarn. Detta kan innebära att barnen
ibland blir kvar på Invandrarverkets
förläggningar eller grupphem långt efter att de
fått beslut om uppehållstillstånd, vilket inte är
lämpligt. Det är därför viktigt att kommunerna
har en viss beredskap att ta emot barn som
placerats med stöd av socialtjänstlagen eller lagen
med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Integrationsverket bör ha möjlighet att ersätta
skäliga kostnader för en sådan beredskap.
Enligt regeringens bedömning kommer
förslaget inte att innebära ökade kostnader för
staten eftersom kommunernas beredskap
minskar kostnaderna på Invandrarverkets
förläggningar.
Slutsatser
År 2000 väntas anslagsutbetalningarna uppgå till
2,3 miljarder kronor vilket är mer än vad som
beräknades i budgetpropositionen för år 1999.
Tabell 8.10 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
2 183 958
Prisomräkning
6 794
Ökade ersättningsutbetalningar
110 652
Förslag 2000
2 301 404
B5 Hemutrustningslån
Tabell 8.11 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
79 356
Anslags-
sparande
4 927
1999
Anslag
81 442
Utgifts-
prognos
40 801
2000
Förslag
37 965
2001
Beräknat
35 159
2002
Beräknat
32 371
Från anslaget finaniseras räntesubventioner och
eftergifter i låneverksamheten för hemutrustning
till flyktingar och vissa andra utlänningar.
Centrala studiestödsnämndens totala upplåning
från Riksgäldskontoret för hemutrustningslån
beräknas vid utgången av år 1999 uppgå till 1 311
miljoner kronor. Upplåningen väntas tillfälligt
öka till 1 328 miljoner kronor år 2000.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
Verksamheten med hemutrustningslån skall
underlätta bosättningen för nyanlända flyktingar.
Statsfinansiellt kan utvecklingen beskrivas med
dels omfattningen av den upplåning Centrala
studiestödsnämnden(CSN) har hos
Riksgäldskontoret (RGK) för att kunna lämna
hemutrustningslån till flyktingar, dels de
kostnader staten har för räntesubventioner och
eftergifter i låneverksamheten.
CSN:s upplåning hos RGK för
hemutrustningslån låg år 1991, då verksamheten
startade, på 190 mkr. Som mest omfattade
upplåningen 1 339 mkr år 1997. Inbetalningarna
är nu större än utbetalningarna och upplåningen
beräknas vid slutet av år 1999 ha sjunkit till 1 311
mkr.
Antalet lån och lånens storlek olika år beror i
första hand på hur många personer som tas emot
i kommunerna och familjesammansättningen.
Lånereglerna har tidigare varit sådana att de
uppmuntrat till stora lån, vilket i många fall gjort
att flyktingen hamnat i en skuldfälla. Regeringen
har därför under de senaste åren ändrat
lånereglerna och marknadsanpassat räntan.
Lånebeloppen och även lånebenägenheten har nu
minskat och den tidigare trenden mot ökande
låneeftergifter har brutits. CSN har också märkt
en ökad återbetalningsvilja hos låntagarna.
Slutsatser
Med de antaganden som gjorts om
kommunmottagande av flyktingar och mot
bakgrund av nivån på lånebeloppen, den
nuvarande lånebenägenheten och antaganden om
utvecklingen av låneeftergifter beräknas
anslagsbehovet till knappt 38 miljoner kronor.
Tabell 8.12 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
81 442
Minskat resursbehov
-43 477
Förslag 2000
37 965
B6 Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering
Tabell 8.13 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
4 863
Anslags-
kredit
20
1999
Anslag
7 995
Utgifts-
prognos
7 975
2000
Förslag
8 308
2001
Beräknat
8 440
1
2002
Beräknat
8 578
2
1 Motsvarar 8 308 tkr i 2000 års prisnivå.
2 Motsvarar 8 308 tkr i 2000 års prisnivå.
Från anslaget finansieras Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO) och Nämnden mot
diskriminering.
Regeringens överväganden
Resultatinformation
Under året har DO gett råd till arbetsgivare och
fackliga organisationer med utgångspunkt från
lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet. En handbok med råd för ett
målinriktat arbete för att främja etnisk mångfald
i arbetslivet har utarbetats. DO har också drivit
fram ett fall till Arbetsdomstolen. DO har vidare
intensifierat sina insatser för att förebygga och
motverka etnisk diskriminering på
bostadsmarknaden.
Slutsatser
Verksamheten har bedrivits enligt de riktlinjer
som regeringen lagt fast och verksamhetsmålen
har uppfyllts. DO har utfört de uppdrag och de
aktiviteter som följer av verksamhetsmålen.
Under det kommande året skall en förstärkt DO
ha ökade möjligheter att förebygga och motverka
etnisk diskriminering .
Anslaget för år 2000 beräknas till ca 8,3
miljoner kronor, inklusive rättegångskostnader
för DO.
Vid anslagsberäkningen har en teknisk
justering gjorts av anslaget. Justeringen har
genomförts för att korrigera tidigare i anslaget
inlagd kompensation för premierna för
avtalsförsäkringarna. Anslaget har tillförts 218
000 kronor.
Tabell 8.14 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Anslag 1999
7 995
Pris- och löneomräkning
95
Justering av premier
218
Förslag 2000
8 308
9 Minoritetspolitik
9.1 Omfattning
Verksamhetsområdet omfattar frågor med
inriktning på skydd och stöd för de nationella
minoriteterna och de historiska
minoritetsspråken.
Tabell 5.1 Utgiftsutvecklingen
Miljoner kronor (löpande priser)
Utfall
1998
Anslag
1999
Utgifts-
prognos
1999
Förslag
anslag
2000
Beräknat
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
–
–
–
8
8
8
Förändringar
Regeringen har i juni 1999 beslutat
propositionen Nationella minoriteter i Sverige
(prop. 1998/99:143). Regeringens förslag
innebär att Sverige skall ratificera Europarådets
ramkonvention om skydd för nationella
minoriteter och den europeiska stadgan om
landsdels- eller minoritetsspråk. I och med detta
förbinder sig Sverige, i likhet med många andra
länder i Europa, att utarbeta en politik som syftar
till att utveckla de nationella minoriteternas
rättigheter.
De grupper som enligt regeringens förslag
utgör nationella minoriteter i Sverige är samer,
sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar.
Minoritetsspråken är samiska, finska, meänkieli
(tornedalsfinska), romani chib och jiddisch. Av
dessa har samiska, finska och meänkieli en
historisk geografisk bas, vilket innebär mer
långtgående åtgärder i enlighet med den
europeiska stadgan om landsdels- eller
minoritetsspråk. Två nya lagar föreslås som ger
enskilda rätt att använda samiska, finska och
meänkieli hos domstolar och
förvaltningsmyndigheter med verksamhet i de
geografiska områden där språken använts av
hävd och fortfarande används i tillräcklig
utsträckning. Förslagen innebär också att
enskilda får rätt att i dessa områden få
förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller
delvis på dessa språk. För samiska föreslås
området omfatta Arjeplogs, Gällivare,
Jokkmokks och Kiruna kommuner och för
finska och meänkieli Gällivare, Haparanda,
Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.
Regeringen avser även att vidta en rad
rikstäckande åtgärder för att stödja de nationella
minoriteterna och minoritetsspråken. Det gäller
utbildningsfrågor, kulturstöd, massmedierna,
arkivfrågor, äldreomsorg, översättning av vissa
författningar, inflytande och samarbete över
nationsgränserna.
Prioriteringar
Berörda kommuner och landstinget i
Norrbottens län ersätts för ökade kostnader som
följer av de nya åliggandena. Domstolarna tillförs
medel för ökade tolk- och
översättningskostnader. Det statliga kulturstödet
förstärks för att särskilt kunna beakta de
nationella minoriteterna vid fördelning av stöd.
Medel avsätts också för att utveckla former för
samråd med och inflytande för de nationella
minoriteterna samt för uppföljning av den nya
politiken.
9.2 Anslag
C1 Åtgärder för nationella
minoriteter
Tabell 9.2 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1998
Utfall
–
Anslags-
sparande
–
1999
Anslag
–
Utgifts-
prognos
–
2000
Förslag
8 000
2001
Beräknat
8 000
2002
Beräknat
8 000
Av anslaget skall huvuddelen användas som
statsbidrag till kommunerna och landstinget
inom de områden i Norrbottens län som har
utpekats som förvaltningsområden för samiska
respektive finska och meänkieli. Även kostnader
för åtgärder som avser inflytande för nationella
minoriteter och uppföljningsinsatser skall belasta
anslaget.
Regeringens överväganden
Regeringen har i den ekonomiska
vårpropositionen beräknat anslagsbehovet till 10
miljoner kronor per år från och med år 2000 för
kostnader till följd av förslagen om en samlad
minoritetspolitik. Huvuddelen av regeringens
förslag i propositionen Nationella minoriteter i
Sverige avser åtgärder och insatser i
kommunerna och landstinget inom de områden i
Norrbottens län som utpekats som
förvaltningsområden för samiska respektive
finska och meänkieli. Kommunerna och
landstinget bör tillföras 6 miljoner kronor som
statsbidrag för åtgärder för nationella
minoriteter. Dessa medel bör fördelas av
Länsstyrelsen i Norrbottens län med
utgångspunkt från antalet invånare i respektive
kommun som talar samiska respektive finska
eller meänkieli samt med hänsyn tagen till den
verksamhet kommunerna och landstinget i dag
bedriver till stöd för dessa grupper. En
uppföljning av kostnaderna bör göras så att
fördelningen kan justeras följande år om det
behövs för att få en mer rättvis fördelning av
bidraget.
För åtgärder som avser inflytande för
nationella minoriteter och uppföljningsinsatser
avsätts 2 miljoner kronor per år från anslaget. Av
dessa medel bör 500 000 kronor tillföras
Länsstyrelsen i Norrbottens län för dess
hantering av bidragen till kommunerna och
landstinget samt till en arbetsgrupp som kommer
att inrättas vid länsstyrelsen för att följa upp och
utvärdera de regionala åtgärderna.
För de ökade tolk- och
översättningskostnader som föranleds av
rättigheten att använda samiska respektive finska
och meänkieli hos domstolar har regeringen
beräknat att 1 miljon kronor skall tillföras
anslaget C1 Domstolsväsendet inom
utgiftsområde 4 Rättsväsendet.
Vidare bör sammantaget 1 miljon kronor
tillföras anslagen C2 Litteraturstöd och C3 Stöd
till kulturtidskrifter inom utgiftsområde 17
Kultur, medier, trossamfund och fritid.
Förstärkningen skall göra det möjligt att ta
särskild hänsyn till de nationella minoriteterna
och minoritetsspråken vid fördelning av statligt
kulturstöd.
Tabell 9.3 Beräkning av anslaget för år 2000
Tusental kronor
Beräknat i den ekonomiska
vårpropositionen
10 000
Överföring till anslaget UO4 C1
Domstolsväsendet
-1 000
Överföring till anslaget UO17 C2
Litteraturstöd
-750
Överföring till anslaget UO17 C3
Stöd till kulturtidskrifter
-250
Förslag 2000
8 000
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), LA-regioner.
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
2
3
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
10
11
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
60
59
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
74
73
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
78
79
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
84
85
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
86
87
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
98
97
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
112
111
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 1999/2000:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
114
113