Post 5751 av 7374 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    2000/01:52 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred Skr. 2000/01:52
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Försvarsdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Skr. 52
                
                
                
                Regeringens skrivelse
2000/01:52
Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället 
i fred
Skr.
2000/01:52
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 14 december 2000
Göran Persson
	Björn von Sydow
	(Försvarsdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen lämnas den årliga redovisningen om beredskapen mot svåra 
påfrestningar på samhället i fred.
Underlaget för redovisningen är främst de pågående departementala 
sektorsgenomgångar om svåra påfrestningar på samhället i fred som 
regeringen beslutade om den 4 mars 1999. Enligt beslutet skall inom 
Regeringskansliet departementsvis utföras en genomgång av behov av 
åtgärder och författningsreglering m.m. inom de områden som kan bli 
berörda vid svåra påfrestningar på samhället i fred.
Innehållsförteckning
Fel! Bokmärket är inte definierat.
1.1	Svåra påfrestningar på samhället i fred	5
1.2	Planeringen av beredskapen mot svåra påfrestningar på 
samhället i fred	6
2	Kommunal räddningstjänst, hälso- och sjukvård samt 
polisverksamhet	11
2.1	Kommunal räddningstjänst  (Försvarsdepartementet)	11
2.1.1	Ansvarsförhållanden	11
2.1.2	Bedömning av läget för beredskapen	12
2.1.3	Behov av åtgärder på författningsområdet	13
2.1.4	Förmågan att klara störningar inom el, 
tele och IT	14
2.2	Hälso- och sjukvård (Socialdepartementet)	15
2.2.1	Ansvarsförhållanden	15
2.2.2	Bedömning av läget för beredskapen	15
2.2.3	Behov av åtgärder på författningsområdet	17
2.2.4	Behov av övriga åtgärder	17
2.2.5	Förmågan att klara störningar inom el 
och IT m.m.	18
2.3	Polisverksamhet (Justitiedepartementet)	18
2.3.1	Ansvarsförhållanden	18
2.3.2	Bedömning av läget för beredskapen	19
2.3.3	Behov av åtgärder på författningsområdet	19
2.3.4	Behov av övriga åtgärder	22
2.3.5	Förmågan att klara störningar inom el
och IT	23
2.3.6	Polisens hantering av information vid svåra 
påfrestningar	24
3	Stöd med totalförsvarsresurser	25
3.1	Militärt försvar (Försvarsdepartementet)	25
3.2	Civilt försvar (Försvarsdepartementet och övriga 
berörda departement)	28
4	Informationsfrågor	29
5	Redovisning av hittills prioriterade fall	32
5.1	Terrorism (Justitiedepartementet)	32
5.1.1	Hotens och riskernas karaktär	32
5.1.2	Ansvarsförhållanden	33
5.1.3	Bedömning av läget för beredskapen	35
5.1.4	Behov av åtgärder	36
5.2	Elförsörjning (Näringsdepartementet)	36
5.2.1	Hotens och riskernas karaktär	36
5.2.2	Ansvarsförhållanden	37
5.2.3	Bedömning av läget för beredskapen	38
5.2.4	Behov av åtgärder på författningsområdet	38
5.2.5	Behov av övriga åtgärder	38
5.2.6	Förmågan att klara störningar inom el, 
tele och IT	39
5.3	Telekommunikationer (Näringsdepartementet)	39
5.3.1	Hotens och riskernas karaktär	40
5.3.2	Ansvarsförhållanden	40
5.3.3	Bedömning av läget för beredskapen	41
5.3.4	Behov av åtgärder på författningsområdet	46
5.3.5	Behov av övriga åtgärder	47
5.4	Radio och TV (Kulturdepartementet)	48
5.4.1	Hotens och riskernas karaktär	48
5.4.2	Ansvarsförhållanden	48
5.4.3	Bedömning av läget för beredskapen	51
5.4.4	Behov av åtgärder på författningsområdet	52
5.4.5	Behov av övriga åtgärder	53
5.5	Försörjning med vatten (Jordbruksdepartementet)	53
5.5.1	Hotens och riskernas karaktär	53
5.5.2	Ansvarsförhållanden	54
5.5.3	Bedömning av läget för beredskapen	54
5.5.4	Behov av åtgärder på författningsområdet	55
5.5.5	Behov av övriga åtgärder	55
5.5.6	Förmågan att klara störningar inom el 
och IT	55
5.6	Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige 
(Utrikesdepartementet)	55
5.6.1	Områdets karaktär	56
5.6.2	Ansvarsförhållanden	56
5.6.3	Bedömning av läget för beredskapen	56
5.6.4	Behov av åtgärder	57
5.7	Översvämningar och dammbrott (Näringsdeparte-
mentet, Miljödepartementet och Försvarsdeparte-
mentet)	58
5.7.1	Hotens och riskernas karaktär	58
5.7.2	Ansvarsförhållanden	58
5.7.3	Bedömning av läget för beredskapen	59
5.7.4	Behov av åtgärder	59
5.7.5	Förmågan att klara störningar inom el 
och IT	60
5.8	Allvarlig smitta (Socialdepartementet och 
Jordbruksdepartementet)	61
5.8.1	Hotens och riskernas karaktär	61
5.8.2	Ansvarsförhållanden	61
5.8.3	Bedömning av läget för beredskapen	62
5.8.4	Behov av åtgärder på författningsområdet	63
5.8.5	Behov av övriga åtgärder	64
5.8.6	Förmågan att klara störningar inom el 
och IT	64
5.9	Nedfall av radioaktiva ämnen (Miljödepartementet, 
Jordbruksdepartementet och Försvarsdepartementet)	65
5.9.1	Hotens och riskernas karaktär	65
5.9.2	Ansvarsförhållanden	65
5.9.3	Bedömning av läget för beredskapen	66
5.9.4	Behov av åtgärder på författningsområdet	68
5.9.5	Förmågan att klara störningar inom el 
och IT	69
5.10	Kemikalieolyckor och större olyckor till sjöss med 
allvarligare utsläpp som följd (Försvarsdepartementet)	69
5.10.1	Hotens och riskernas karaktär	69
5.10.2	Ansvarsförhållanden	70
5.10.3	Bedömning av läget för beredskapen	71
5.10.4	Behov av åtgärder på författningsområdet	73
5.10.5	Behov av övriga åtgärder	74
6	Redovisning av fall utöver de hittills prioriterade	75
6.1	Oljeförsörjningen (Näringsdepartementet)	75
6.1.1	Hot	75
6.1.2	Lagring och andra beredskapsåtgärder	75
6.1.3	Ansvar	75
6.1.4	Beredskapsläget, behov av åtgärder	76
6.2	Kraftiga störningar på samhällsekonomin 
(Finansdepartementet)	76
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
14 december 2000 	78					
 
1	Inledning
Riksdagen beslutade i maj 1997 om beredskapen mot svåra 
påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11, bet. 1996:FöU5, 
rskr. 1996/97:203). Enligt propositionen skall regeringen varje år lämna 
en redovisning till riksdagen om läget när det gäller olika slag av 
påfrestningar. Redovisningar har lämnats i skr. 1997/98:4 avsnitt 5, skr. 
1998/99:33 och  prop. 1999/2000:30 avsnitt 7.3. 
1.1	Svåra påfrestningar på samhället i fred
Regeringen har i skr. 1998/99:33 om beredskapen mot svåra påfrest-
ningar på samhället i fred redovisat regeringens uppfattning om vad som 
avses med svåra påfrestningar på samhället i fred. 
I skrivelsen finns en redogörelse för övervägandena och förslagen i 
rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och befogenheter vid svåra 
påfrest-ningar på samhället i fred. Enligt rapporten utgör en svår 
påfrestning inte en enskild händelse i sig, exempelvis en olycka, ett 
sabotage osv. utan är ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera 
händelser utvecklar sig eller trappas upp till att omfatta flera delar av 
samhället. Tillståndet är av en sådan omfattning att det uppstår allvarliga 
störningar i viktiga samhälls-funktioner eller att det hotar grundläggande 
värden av olika slag i samhället och kräver att insatser från flera olika 
myndigheter och organ samordnas för att kunna hantera situationer och 
därmed begränsa konsekvenserna.
Svåra påfrestningar kan enligt rapporten sägas utgöra olika slag av 
extrema situationer med låg sannolikhet som skiljer sig åt i sak. De 
områden som anges i propositionen om beredskapen mot svåra 
påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11) är exempel på 
sådana situationer. Exemplifieringen är givetvis inte heltäckande men 
tillsammans täcker situationerna ett brett spektrum av möjliga 
händelser. Enligt rapporten är det inte möjligt eller ens önskvärt att, i 
generella termer, dra en skarp gräns mellan vad som är en händelse som 
kan innebära svåra påfrestningar på samhället i fred och vad som inte är 
det. Eftersom samhället skall ha en beredskap och förmåga att hantera 
alla typer av händelser i fred är det sålunda inte heller nödvändigt att 
definiera en sådan generell gräns. 
Regeringen angav i skrivelsen att regeringen i allt väsentligt inte hade 
något att invända mot vad som redovisats i rapporten och att det i dag 
inte finns något behov av en mer preciserad definition av begreppet svåra 
påfrestningar på samhället i fred. Riksdagen hade ingen erinran mot 
regeringens bedömning (bet. 1998/99:FöU3, rskr. 1998/99:161). 
1.2	Planeringen av beredskapen mot svåra påfrestningar på 
samhället i fred
Regeringen uttalade i prop. 1996/97:11 att en god beredskap mot svåra 
påfrestningar på samhället i fred är en viktig del av vår säkerhetspolitik.
I propositionen angavs vidare att man bör gå fram på två vägar för att 
säkerställa en god beredskap när det gäller svåra påfrestningar. 
Den ena vägen är att ange konkreta exempel på påfrestningar som det 
bör finnas en särskilt hög ambition för att möta. I propositionen anges 
ett tiotal områden inom vilka det bör finnas en särskilt god beredskap.  
Dessa exempel är, efter ett par justeringar i skr. 1998/99:33 och prop. 
1999/2000:30, radioaktivt nedfall, elförsörjning, telekommunikationer, 
försörjning med vatten, radio och TV, översvämningar och dammbrott, 
massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige, allvarlig smitta, 
terrorism, kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss samt 
övergripande informationssäkerhet. Regeringen betonade i 
propositionen 1996 att dessa exempel aldrig kan bli heltäckande men 
genom att välja ut många olika tänkbara situationer kan en god 
grundberedskap fås även för andra situationer. Urvalet av situationer 
kommer naturligtvis att förändras över tiden. Vidare framhölls att 
beredskapen i allmänhet mot svåra påfrestningar måste uppmärksammas 
mer än hittills.
Den andra vägen är att förbättra den generella beredskapen på områden 
som har stor betydelse oavsett vilken svår påfrestning som inträffar. 
Som exempel nämndes myndigheters krishanteringsförmåga och 
informa-tionsberedskap.
Planering mot svåra påfrestningar har nu pågått under några år. De 
erfarenheter som vunnits är enligt regeringen bl.a. följande.
	Allvarliga fredstida risker och hot har fått betydligt ökad 
uppmärksamhet. Vissa oklarheter i ansvarsförhållanden och svag-
heter i förmågan på uppenbart viktiga områden har uppdagats. En 
omfattande övningsverksamhet som avser svåra påfrestningar 
äger numera rum inom kommuner och hos centrala och regionala 
myndigheter. Övningsverksamheten ger dessutom positiva 
effekter för förmågan i krig.
	Planeringen mot svåra påfrestningar skall vara en del av myndig-
heternas reguljära ansvarsområde och inte avse totalförsvars-
verksamhet, även om särskilt Försvarsmakten kan bidra med 
betydande resurser då en svår påfrestning inträffat. Detta innebär 
bl.a. att några särskilda ekonomiska resurser motsvarande den 
ekonomiska planeringsramen för det civila försvaret inte finns 
avsatta. Åtgärder som vidtas inom ramen för det civila försvarets 
planering för höjd beredskap har emellertid, t.ex. på el- och 
teleområdena, ofta stor betydelse för beredskapen mot svåra 
fredstida påfrestningar.
	Planeringen på området har i vissa fall upplevts som svår att 
skilja från det civila försvarets planering. 
Regeringen anser att det är värdefullt att det som en konsekvens av det 
vidgade säkerhetsbegreppet och mot bakgrund av sårbarheten i samhället 
nu finns en statsmaktsambition av mer generell natur för extrema 
fredstida situationer. Det gäller en hotdimension som tidigare har varit 
föga uppmärksammad på viktiga områden. Det bör framhållas att detta 
slag av ambition inte är något som bara gäller Sverige utan har sin 
motsvarighet i många andra europeiska länder. Planeringen befinner sig 
ännu i en utvecklingsfas och det finns självfallet betydande utrymme att 
utveckla den ytterligare. Detta gäller inte minst utbildning och övning.
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (dir. 1999:63) har till uppgift 
att analysera och lämna förslag till principer för att åstadkomma en 
förbättrad helhetssyn när det gäller planeringen för civilt försvar och 
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred. Utredningen 
skall redovisa sin rapport senast den 1 maj 2001. Utredningen skall 
enligt sina direktiv bl.a. överväga hur planeringen för civilt försvar skall 
utformas för att samhället skall få bästa möjliga beredskapsförmåga, 
vilken organisatorisk och strukturell indelning som bör finnas, hur 
finansieringssystemet bör utformas samt behovet av samordning.
Beredskapen mot svåra påfrestningar är inte något eget politikområde 
utan är ett verksamhetsområde som sträcker sig över flera politik-
områden. Ambitionen på detta område kan i likhet med civilt försvar, 
som är en del av politikområdet Försvarspolitik, sägas utgöra ett 
tvärperspektiv avseende beredskapen i samhället inför en viss nivå av hot 
och som går igenom ett stort antal politikområden. 
Departementala sektorsgenomgångar om svåra påfrestningar på 
samhället i fred
Mot bakgrund av bl.a. det förslag som lämnades i rapporten (Ds 
1998:32) Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på 
samhället i fred beslutade regeringen i mars 1999 att berörda 
departement skulle genomföra en sektorsvis genomgång av behovet av 
åtgärder och en översyn av författningsreglering m.m. inom de områden 
som kan bli berörda vid svåra påfrestningar på samhället i fred. 
Sektorsgenomgångarna har enligt regeringsbeslutet till syfte att 
klargöra om det författningsstöd som finns för olika tänkbara händelser 
och påfrestningar är tillräckligt. De skall inte avgränsas till att granska 
lagstiftning i snäv mening, utan även bl.a. inbegripa en genomgång av 
ansvarsförhållanden mellan myndigheter, rutiner för beslutsfattande och 
möjligheter till åtgärder vid olika typer av händelser. Genomgångarna 
skall avse men inte begränsas till de ovan nämnda situationer som 
särskilt framhållits som väsentliga av statsmakterna. Sektorsgenom-
gångarna fokuserar på krishanteringsförmågan hos viktiga samhälls-
organ.
Det resultat som hittills framkommit i de departementala sektors-
genomgångarna har utgjort en del av underlaget till denna skrivelse.
I rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och befogenheter vid svåra 
påfrestningar på samhället i fred behandlas särskilt frågan om 
komplettering av  respektive sektorslagstiftning med de särskilda 
befogenheter och skyldigheter som kan erfordras vid svåra fredstida 
påfrestningar. Denna fråga kommer att särskilt uppmärksammas i det 
fortsatta arbetet.
Forskning om krishantering
Försvarets forskningsanstalt (Totalförsvarets forskningsinstitut fr.o.m. 
den 1 januari 2001) bedriver på uppdrag av regeringen projektet 
Strukturer för krishantering. Inom ramen för projektet har belysts ett 
antal länsstyrelsers, centrala myndigheters och departements syn på 
samhällets förmåga att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. I 
studien prövas också i vad mån den syn på hanteringen av samhälls-
påfrestningar som förs fram i internationellt ledande krishanterings-
forskning återspeglas i det svenska synsättet och praktiska förberedelse-
arbetet. En relativt omfattande forskning kring krishantering bedrivs 
också vid Försvarshögskolans Centrum för Krishanteringsstudier, 
CRISMART. 
En övergripande problematik berör den väsentliga insikten att 
nationell, regional och lokal krishantering avser betydligt mer än akuta, 
reaktiva-operativa insatser. Planering och förberedelser måste även 
omfatta åtgärder i förebyggande syfte, kommunikation med olika 
berörda målgrupper, efterarbete av många olika typer och uppföljning i 
syfte att dra för framtiden berikande lärdomar från en enskild 
krishanterings-insats.
En av de slutsatser som kan dras från detta forskningsprojekt är att 
internationella kunskapsutblickar och komparativa studier behövs. För 
att bygga upp en svensk krishanteringsförmåga fordras att man 
uppmärksammar och kan ta tillvara internationell erfarenhet och 
kompetensuppbyggnad på området. Kunskap behövs både om andra 
länders krishanteringsstrukturer och om den reella förmågan att hantera 
olika typer av kriser inom dessa nationella system. 
Infrastruktur- och IT-system som har särskilt stor betydelse för 
samhällets funktion
Funktionssäkerheten hos infrastrukturssystem, som t.ex. elförsörjning 
och telekommunikationer, har avgörande betydelse för att samhället i 
övrigt skall kunna upprätthålla verksamheten. 
El, tele och IT har i tidigare redovisningar till riksdagen hänförts till 
exempel på områden där det är särskilt viktigt att det finns en tillräcklig 
beredskap. 
Åtgärder måste kontinuerligt vidtas för att minska sårbarheten. 
Särskilt i en situation där samhället är utsatt för något slag av sabotage 
eller terrorism kan man emellertid inte räkna med en helt störningsfri 
funktion. Detta är ett förhållande som användarna av systemen måste 
motverka genom att investera i reservförfaranden av olika slag.
I dag är såväl infrastruktursystem som företags, myndigheters och 
andra organisationers dagliga verksamhet ofta beroende av IT-system. 
IT-system utgör inget infrastruktursystem men kan i sig vara beroende 
av fungerande elförsörjning och telekommunikationer.
Telekommunikationerna och elsystemen skiljer sig åt i olika 
hänseenden. 
Telekommunikationssystemets själva innebörd är att åstadkomma en 
sammanknytning mellan olika punkter. Systemet består av ett nät som 
numera är mycket förgrenat, flexibelt och stryktåligt. Nätet är givet och 
enskilda användare har mycket begränsade möjligheter att på egen hand 
kompensera ett bortfall i förbindelsen.
När det gäller elförsörjningen kan installation av reservkraft ha 
mycket stor betydelse på många områden men det är inte möjligt att 
långsiktigt ersätta bortfall av tillförsel av el.
Elförsörjning och telekommunikationer behandlas i avsnitt 5.2 resp. 
5.3.
IT-systemen kan sägas utgöra en verksamhet där användarna i hög grad 
har möjlighet att själva minska störningskänsligheten. Som regeringen 
framhöll i propositionen Det nya försvaret (prop. 1999/2000:30) måste 
härutöver informationssäkerhetsarbete också ske hos de myndigheter, 
företag och organisationer som har det normala verksamhetsansvaret. I 
det fortsatta arbetet med beredskapen mot svåra påfrestningar på 
samhället i fred och i de nu aktuella sektorsgenom-gångarna anser 
regeringen att frågan om beroende av IT-system och IT-säkerhetsfrågor 
skall prioriteras och lyftas fram i redogörelserna och därmed inte 
behandlas som ett enskilt område. Inom t.ex. telekom-
munikationsområdet är beroendet av fungerande IT-system starkt. Detta 
belyses särskilt i avsnitt 5.3.4 om telekommunikationer.
Enligt regeringen utgör IT-säkerheten ett av de viktigaste områdena i 
det civila sårbarhets- och säkerhetsarbetet vilket bl.a. motiverar vissa 
övergripande åtgärder. Således skall Sårbarhets- och säkerhetsutred-
ningen enligt direktiven föreslå utformning av en tvärsektoriell 
samordning för IT-säkerhet och skydd mot informationskrigföring. 
Utredaren skall senast den 1 maj 2001 redovisa sina överväganden och 
förslag. Vidare har regeringen i november 1999 uppdragit åt Post- och 
telestyrelsen att utreda förutsättningarna för att inrätta en särskild 
funktion för IT-incidenthantering. Uppdraget redovisades den 28 
november 2000 och förslagen bereds för närvarande inom Regerings-
kansliet. En redovisning av regeringens politik på området återfinns i 
propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86).
Aktörer inom geografiskt område
Den samhälleliga verksamheten kan något förenklat sägas bedrivas dels i 
primär- och landstingskommuner, dels i sektorer. En krissituation 
drabbar alltid en kommun eller flera men mer omfattande störningar i 
samhällsfunktioner innebär per definition att också sektorer berörs.
En särskilt under senare år diskuterad fråga är relationen mellan 
områdes- och sektorsvisa perspektiv i krishanteringen. Till den 
områdesvisa samverkan och samordningen brukar då också hänföras 
länsstyrelserna samt ytterst regeringen. Sådan samordning och 
samverkan aktualiseras då flera myndigheter och samhällssektorer är 
involverade. 
I samband med de departementala sektorsgenomgångarna övervägs i 
vilken utsträckning som kommuners och länsstyrelsers uppgifter inför 
och vid svåra fredstida påfrestningar behöver regleras. Då det gäller 
kommuner har Svenska Kommunförbundet i en skrivelse till regeringen 
hemställt att regeringen vidtar de lagändringar som erfordras för att 
kommunernas kompetens och befogenhet vid extraordinära händelser 
samt vid svåra påfrestningar på samhället skall klarläggas (dnr 
Ju1999/2929). Svenska Kommunförbundets hemställan bereds för 
närvarande inom Regeringskansliet.
Regeringen avser vidare att i förordningen (1997:1258) med 
länsstyrelseinstruktion föra in en föreskrift om att vid svåra 
påfrestningar på samhället i fred skall länsstyrelsen hålla sig underrättad 
om händelseutvecklingen och verka för att nödvändig samverkan kan 
åstadkommas.
Regeringskansliets krishanteringsförmåga
Regeringskansliet bör enligt regeringen förbättra sin förmåga att hantera 
extrema fredstida situationer eller svåra påfrestningar på samhället i 
fred. Därför bör varje departement analysera vilka krav som kan komma 
att ställas i sådana situationer inom respektive ansvarsområde. 
Regelbunden seminarie- och övningsverksamhet bör bedrivas i 
samverkan med berörda myndigheter och andra departement. Det kan i 
sammanhanget nämnas att frågan om krishantering på nationell och lokal 
nivå behandlas av Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04).
Proposition våren 2002
Regeringen avser att våren 2002 lämna en proposition till riksdagen om 
frågor rörande civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på 
samhället i fred. I propositionen kommer att behandlas resultatet av dels 
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen, dels de departementala sektors-
genomgångarna om svåra fredstida påfrestningar.
Propositionen kommer att behandla de viktigaste principiella frågorna 
på det civila beredskapsområdet när det gäller fredstida extrema 
situationer eller svåra påfrestningar på samhället i fred samt krig. Den 
centrala frågan kommer att gälla hur en helhetssyn i beredskapsarbetet 
skall kunna förverkligas. 
Regeringen avser att till riksdagen hösten 2001 lämna en proposition 
om den fortsatta utformningen av totalförsvaret. I försvarsbesluts-
propositionen 2001 kommer regeringen också att behandla vissa frågor 
som specifikt rör det civila försvaret. Ambitionen är att vissa 
övergripande principfrågor från den ovan nämnda utredningen kommer 
att redovisas i denna proposition.
Innehållet i denna skrivelse
I skrivelsen redogörs för aktuellt läge för de hittills särskilt prioriterade 
situationerna avseende svåra påfrestningar på samhället i fred. Det 
arbete som bedrivs inom ramen för de departementala 
sektorsgenomgångarna om svåra påfrestningar på samhället i fred har 
härvid utgjort ett viktigt underlag.
I skrivelsen redovisas särskilt förmågan inom olika områden att klara 
störningar i fråga om elförsörjning, telekommunikationer och IT. 
Kapaciteten hos räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt polisen 
har avgörande betydelse vid så gott som alla påfrestningar på samhället i 
fred och det är enligt regeringen av största vikt att det på dessa områden 
finns en beredskap och förmåga att klara även extraordinära situationer. 
Dessa frågor behandlas i avsnitt 2.
För var och en av de hittills prioriterade situationerna diskuteras i 
skrivelsen bedömda hot och risker. Det är främst fråga om dels 
katastrofartade olyckor, dels olika konsekvenser för bl.a. 
samhällsviktiga infrastruktursystem till följd av sabotage och terrorism.
Avslutningsvis redogörs också för oljeförsörjningen och kraftiga 
störningar på samhällsekonomin. Någon sådan tidigare redovisning har 
inte lämnats i redogörelserna till riksdagen.
2	Kommunal räddningstjänst, hälso- och 
sjukvård samt polisverksamhet
Räddningstjänst, hälso- och sjukvård samt polisverksamhet utgör 
grundläggande verksamheter för att minska konsekvenserna för 
samhället om en svår fredstida påfrestning skulle inträffa. Detta gäller 
vid så gott som alla slag av svåra påfrestningar. Det är enligt regeringen 
av största vikt att planeringen inom dessa verksamheter beaktar detta 
slag av situationer.
2.3	Kommunal räddningstjänst  (Försvarsdepartementet)
Med räddningstjänst avses de räddningsinsatser som staten eller 
kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara 
för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor, 
egendom eller i miljön. Det bör påpekas att det inte finns någon övre 
gräns för hur stora olyckshändelser som omfattas av räddningstjänstens 
ansvar. De ansvariga myndigheterna skall ha en beredskap för att snabbt 
kunna ingripa med personal och materiel vid alla typer av händelser. Det 
innebär vidare att de skall kunna leda verksamheten och att en 
samordning skall kunna ske av de olika åtgärder som andra myndigheter 
och ibland företag, organisationer eller enskilda vidtar. Både inom den 
kommunala och statliga räddningstjänsten har en räddningsledare med 
stöd av räddningstjänstlagen (1986:1102) befogenheter att begära 
bistånd från myndigheter inom andra verksamhetsområden i samhället.
2.3.1	Ansvarsförhållanden 
Räddningstjänsten är främst en kommunal angelägenhet. Kommunernas 
ansvar inbegriper dock inte fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst, 
efterforskning av försvunna personer, miljöräddningstjänst till sjöss 
eller räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen. Staten har genom 
polisen, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Kustbevakningen och läns-
styrelserna ansvaret för dessa slag av räddningstjänst. I kommunernas 
ansvarsområden ingår även att vidta förebyggande åtgärder mot brand. 
Kommunerna skall också främja annan olycks- och skadeförebyggande 
verksamhet. 
I varje kommun skall det finnas en eller flera nämnder för 
räddningstjänsten och en räddningskår. Nämnden skall se till att den 
verksamhet som kommunen har ansvar för genomförs och kan i 
egenskap av tillsynsmyndighet meddela förelägganden och förbud. 
Räddningskåren utför de räddningsinsatser som kommunen ansvarar 
för och räddningskåren består av en räddningschef och en eller flera 
räddningsstyrkor. För varje kommun skall det finnas en räddnings-
tjänstplan som antas av kommunfullmäktige och som innehåller 
uppgifter om bl.a. räddningskårens organisation, insatstider och om hur 
allmänheten skall varnas och informeras vid allvarliga olyckshändelser. 
2.3.2	Bedömning av läget för beredskapen
Inom den kommunala räddningstjänsten finns stora resurser. Ca 4 100 
brandmän är samtidigt i tjänst vid knappt 750 brandstationer. Personalen 
går i skift. Vid omfattande räddningstjänstinsatser inom en kommun kan 
resursförstärkning ske genom att personal från fria skift inkallas och 
genom att bistånd begärs från andra kommuner. Detta har bl.a. skett i 
samband med de översvämningar som ägt rum under sommaren och 
hösten 2000. 
Det finns möjlighet att förstärka räddningskåren med personer som 
organiserats i räddningsvärn eller andra frivilliga (uttagning kan ske med 
tjänsteplikt enligt 44 § räddningstjänstlagen) samt med personer som 
utbildats för räddningstjänst under höjd beredskap och med vilka avtal 
slutits. Ytterligare en möjlighet är att efterfråga resurser från olika 
myndigheter, främst Försvarsmakten. 
Många kommuner har ännu inte säkerställt att kommuninnevånarna 
regelbundet kan informeras om på vilket sätt de skall nås av varning och 
information i samband med allvarliga olyckshändelser.
Räddningstjänstens resurser är en strategisk tillgång även vid andra 
fall än rena räddningstjänstinsatser. Många kommuner har valt att 
utnyttja räddningstjänstens ledningsorganisation för t.ex. den 
samordning som kommunen kan behöva utöva när lokala kriser uppstår. 
Denna form av samutnyttjande ger en god beredskap och stadga åt 
samhällets åtgärder på den lokala nivån mot olika former av 
påfrestningar på samhället.
I det sammanhanget kan även nämnas att en arbetsgrupp med 
representanter för Räddningsverket, Rikspolisstyrelsen och Social-
styrelsen arbetar med att söka förbättra de tre organisationernas 
gemensamma förutsättningar vid insatser i samband med avsiktliga hot. 
Under år 2000 har ett arbete i form av länsvisa seminarier bedrivits för 
att utveckla det regionala och lokala samarbetet på detta område. 
Målgruppen har varit räddningschefer, räddningsledare, polisinsats-
chefer, övriga operativa chefer, ledningsläkare, ambulansöverläkare, 
ambulanschefer samt övrig berörd ledningspersonal, 
länsstyrelsepersonal samt personal från SOS Alarm. Totalt har över 
1 000 personer deltagit i seminarierna. Syftet med seminarierna har 
varit att bedöma behovet av effektivitetshöjande samverkansåtgärder 
inom länet. Seminarierna avses följas upp med regionala och lokala 
övningar för att utveckla och fördjupa samverkansformerna i samband 
med insatser kopplade till avsiktliga hot.
2.3.3	Behov av åtgärder på författningsområdet
Räddningstjänstlagen (1986:1102) tillkom i mitten av 1980-talet som 
en följd av ett omfattande utredningsarbete med syfte att effektivisera 
räddningstjänsten och åstadkomma en sammanhållen lagstiftning för 
samhällets räddningstjänst. Räddningstjänstlagen innehåller bestämmel-
ser om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas 
med både olycks- och skadeförebyggande åtgärder. Lagen innehåller 
också bestämmelser som rör enskilda, bl.a. avseende tjänsteplikt. Vid en 
räddningsinsats kan räddningsledaren bereda sig och medverkande 
personal tillträde till andras fastigheter, använda egendom eller företa 
andra ingrepp i annans rätt om det behövs för att hindra fara för liv, hälsa 
eller egendom eller för skada i miljön. Sådana ingrepp får också företas 
av den kommunala nämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av 
den myndighet som svarar för räddningstjänsten. Därutöver reglerar 
räddningstjänstlagen frågor rörande sanering efter radioaktiva utsläpp. 
Räddningstjänstlagen reglerar även hur bistånd kan begäras från 
respektive lämnas till utländska myndigheter. Det finns även bestämmel-
ser om ledning, ersättning till kommuner för medverkan i 
räddningstjänst, tillsyn, ansvar, räddningstjänst under krig m.m. 
Sedan räddningstjänstlagens tillkomst har lagen med tillhörande 
förordning ändrats och kompletterats vid ett flertal tillfällen, men någon 
övergripande översyn har inte genomförts. Regeringen har bl.a. mot 
bakgrund av detta i november 1999 uppdragit åt en särskild utredare att 
senast den 1 juni 2001 lämna förslag till en reformerad räddnings-
tjänstlagstiftning (dir. 1999:94). Utredaren skall bl.a. beakta 
möjligheterna att minska detaljregleringen av den kommunala 
räddningstjänsten och i övrigt modernisera bestämmelserna i lagstift-
ningen i syfte att skapa en effektiv räddningstjänst på såväl det 
kommunala som statliga området. Exempel på områden som skall 
utredas är kommunala räddningstjänstplaner och ledningen vid stora 
olyckshändelser. Lagstiftningen måste även med minskad detaljreglering 
tillgodose det behov av reglering som krävs för att stat och kommun 
skall kunna utöva tillsyn m.m. på ett ändamålsenligt sätt. 
Utredaren skall analysera om en reformerad 
räddningstjänstlagstiftning med en minskad grad av detaljreglering 
aktualiserar behovet av inledande bestämmelser med nationella mål för 
verksamheten. Utredarens förslag skall precisera skyldigheterna inom 
räddnings-tjänstområdet för olika statliga myndigheter, kommunerna 
och enskilda men räddningstjänstbegreppet skall, med undantag för vad 
som sägs om miljöräddningstjänst till sjöss, inte utvidgas jämfört med 
vad som följer av nuvarande räddningstjänstlag. Ekonomiska 
konsekvenser av det offentliga åtagandet för såväl stat som kommun 
skall övervägas och redovisas. 
Utredarens förslag skall vidare bl.a. omfatta de bestämmelser som 
krävs för att kommunernas olycks- och skadeförebyggande verksamhet 
skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt.
2.3.4	Förmågan att klara störningar inom el, tele och IT
Räddningstjänstens förmåga att för den egna verksamheten klara 
störningar inom elområdet är förhållandevis bra. Mer än hälften av 
landets brandstationer har någon form av större reservelverk som kan 
strömförsörja prioriterade system och anläggningsdelar. Vidare är 
utalarmering och sambandsutrustning alltid försedda med batteri-back-
up med uthållighetstider på ca 4 – 10 timmar. I kommuner där nya 
räddningscentraler byggs har dessutom sambandsnätens relästationer 
försetts med avbrottsfri kraft och reservkraft med minst en veckas 
kapacitet. 
Räddningsverket har under 1999 bedrivit en försöksverksamhet vad 
gäller reservkraft för brandstationer. Detta har skett mot bakgrund av att 
det i olika räddningstjänstregioner kan finnas behov av att säkra 
funktionen hos de brandstationer som ligger i kommuner som inte 
omfattas av utbyggnaden av räddningscentraler för höjd beredskap. 
Dessa brandstationer kan utgöra viktiga noder för samband inte bara för 
räddningstjänsten utan även för kommunal ledning, då olika 
centralutrustningar för intern och extern kommunikation finns placerade 
där. I regel utgör brandstationen även kommunledningens reserv-
ledningsplats i händelse av höjd beredskap eller annan påfrestning i 
samhället. Den genomförda försöksverksamheten har haft som syfte att 
utarbeta riktlinjer för framtida åtgärder och statsbidrag. Tillämpningen 
har varit att staten lämnat bidrag med upp till 50 procent av kostnaderna 
för reservkraftåtgärder till brandstationer ingående i kommunernas 
organisation för höjd beredskap.
Erfarenheterna från genomförd försöksverksamhet i Göteborg och 
Jönköping är så goda att Räddningsverket beslutat att permanenta stödet. 
Det har visat sig att det, vid sådana händelser och olyckor i samhället där 
resursförstärkning erfordras från räddningstjänsten, är viktigt att 
brandstationerna kan fungera och understödja såväl insatta som vilande 
räddningsstyrkor för att på bästa sätt kunna stödja samhället med olika 
lednings- och räddningsinsatser.
Alarmeringsfunktionen är av vital betydelse för räddningstjänsten och 
ett antal andra funktioner i samhället. Alarmeringsfunktionen består av 
tre viktiga delar; Teleoperatörerna, SOS Alarm AB och kommunernas 
räddningstjänster. I samband med IT-omställningen inför skiftet till år 
2000 ägnades alarmeringsfunktionen särskild uppmärksamhet. 
Teleoperatörernas roll kommenteras inte vidare här då den behandlas 
under avsnitt 5.3 Telekommunikationer. SOS Alarm AB har sedan 1994 
ett avtal med staten som syftar till att säkerställa en effektiv SOS-tjänst. 
Inför skiftet till år 2000 vidtog SOS Alarm AB en rad åtgärder i syfte att 
säkerställa att IT-omställningen inför år 2000 inte skulle påverka 
alarmeringsfunktionen. I samband med det genomfördes omfattande 
genomgångar av hårdvara, operativsystem och applikationer. De tekniska 
problem som därvid identifierades klarades ut. Genomgångarna har 
inneburit att SOS Alarm AB:s förmåga att klara IT-störningar förbättrats. 
I den kommunala räddningstjänstens planering ingår att ta hänsyn till 
förutsägbara komplikationer vid el-, tele- och datorbortfall. Som nämnts 
ovan har kommunerna reservvägar för ingående och utgående alarmering 
för att kunna hantera störningar i el- och teletrafiken.
I räddningstjänstens planering ingår att ta hänsyn till förutsägbara 
komplikationer vid el-, tele- och datorbortfall så att verksamheten ändå 
kan fungera. Däremot påverkas räddningstjänsten av allmänhetens 
förmåga att larma räddningstjänsten eftersom allmänheten är beroende 
av fungerande tele- och mobilnät för att snabbt kunna larma räddnings-
tjänsten om fara uppstår. Räddningstjänstens förmåga att i samband med 
mer allvarliga olyckor i fred kunna nå ut med varning och information 
till en bredare allmänhet är dessutom beroende av att TV, radio och 
andra media fungerar.
2.4	Hälso- och sjukvård (Socialdepartementet)
2.4.1	Ansvarsförhållanden
Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall landstingen 
(motsvarande) erbjuda god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta 
inom landstingskommunen. Om någon som vistas inom landstings-
kommunen utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och 
sjukvård, skall landstingskommunen erbjuda sådan vård (§ 4). 
Landstinget svarar också för att det finns en ändamålsenlig organisation 
för sjuktransporter (§ 6). Landstingen baserar sin centrala katastrof-
planering på framför allt denna lag men också på anvisningar från 
Socialstyrelsen och utförda hot- och riskanalyser.
Det övergripande ansvaret för psykiskt och socialt omhändertagande 
vid svåra olyckor och katastrofer, s.k. POSOM-verksamhet, ligger inom 
Socialstyrelsens ansvarsområde medan Räddningsverket svarar för vissa 
utbildningsinsatser. Myndigheterna har ett nära samarbete inom området 
genom en särskild samarbetsgrupp. Därutöver finns vid de flesta 
akutsjukhusen särskilda krisgrupper med psykologisk-psykiatrisk 
kompetens.
2.4.2	Bedömning av läget för beredskapen
Landstingens normala resurser räcker i dag för "vardagliga" olyckor i 
mindre eller medelstor omfattning. De förändringar som hälso- och 
sjukvården genomgått under de senaste åren har inneburit att 
sjukvårdsstrukturen blivit alltmer heterogen. Den s.k. ÄDEL-reformen 
innebar att kommunerna tog över en hel del av landstingens sjukvård. Till 
detta har kommit den hälso- och sjukvård som nu bedrivs i form av 
kooperativ, aktiebolag eller i annan privat regi. Vidare har man genom 
rationaliseringar och andra åtgärder minskat marginalerna inom 
akutsjukvården. Dessa förändringar har påverkat förutsättningarna för att 
sjukvården skall kunna klara en ökad belastning vid en svår fredstida 
påfrestning eller i krig.
Katastrofberedskapen för fred och i krig hör inte till de prioriterade 
och ”lönsamma” verksamheterna inom hälso- och sjukvården utan 
betraktas snarare som samhällets försäkring för det oväntade. 
Regeringens nyligen lagda proposition Sjukhus med vinstsyfte (prop. 
2000/01:36) skall också ses i detta sammanhang. Den fredstida 
katastrofberedskapens möjligheter att möta mera omfattande 
påfrestningar måste ha en acceptabel grund att stå på. Enligt regeringens 
bedömning har den svenska akutsjukvården både betydande resurser och 
en hög grundberedskap att utgå ifrån. Med minskade resurser inom 
hälso- och sjukvården ökar betydelsen av en genomtänkt 
katastrofplanering. För att patienterna skall få en adekvat vård i en 
katastrofsituation krävs planering både för behandling och vård av ett 
kraftigt ökat antal patienter samt att  också lokaler, utrustning och 
bemanning säkerställs.
Socialstyrelsen ställde 1999 till samtliga sjukvårdshuvudmän 
(landsting) frågan; "Med den fredstida katastrofberedskapen som grund - 
hur klarar sjukvården svåra påfrestningar på samhället i fred". Svaren 
visade att landstingen har en planering för sjukvårdens beredskap inför 
större olyckor och katastrofer. Förutom centrala katastrofplaner har 
majoriteten av landstingen epidemiberedskapsplaner, särskild planering 
för radioaktivt nedfall och kemikalieolyckor, medan endast ett fåtal 
landsting hade särskilda planer för en massflyktssituation. Samtliga 
landsting hade särskilda ledningscentraler för en katastrofsituation både 
för ledning på enskilt sjukhus och för central ledning av alla sjukhus 
inom ett landsting. Landstingen hade i princip inte något reglerat 
samarbete med andra landsting för att ta hand om patienter vid en 
katastrof. Om det förekom, avsåg det oftast samarbete inom det egna 
landstinget. Reglerat samarbete med andra verksamheter förekom 
främst vad avsåg kommunernas s.k. POSOM-grupper och den 
kommunala räddningstjänsten.
För att uppnå balans mellan behov och resurser vid akuta 
sjukvårdsinsatser såväl vid stora olyckor och katastrofer som vid svåra 
påfrestningar på samhället krävs en effektiv sjukvårdsledning som 
optimalt kan utnyttja tillgängliga resurser inom ett landsting. För att 
detta skall vara möjligt krävs ett väl fungerande ledningssystem med bl.a. 
utbildad och övad personal och förberedda ledningsplatser både på lokal, 
regional och central nivå. Till detta skall ett gemensamt tekniskt stöd 
kunna anslutas/kopplas som kan presentera ett aktuellt beslutsunderlag 
för ledningsfunktionen. För att åstadkomma detta utvecklar 
Socialstyrelsen ett IT-baserat ledningssystem (SWEDE) för akuta 
sjukvårdsinsatser. Systemet skall bl.a. omfatta information om 
sjukvårdens disponibla kapacitet, sjuktransportdirigering, hänvisning av 
drabbade till sjukvårdsinrättningar. Avsikten med detta ledningssystem 
är att det skall innefatta samtliga ledningsnivåer inom ett landsting med 
möjlighet att samverka med andra landsting samt övergripande 
samordning mellan landsting på nationell nivå. Systemet skall kunna 
användas både vid en svår påfrestning i fred och vid höjd beredskap.
Katastrofmedicinskt kunnande utgör grunden för den medicinska 
beredskapen över hela hotskalan fred-katastrof-krig. Den förändrade 
hotbilden kräver i större utsträckning än tidigare spetskompetens inom 
relevanta områden. Det gäller bl.a. områdena strålningsmedicin, 
mikrobiologi, katastroftoxikologi, internationell katastrofhälsovård 
samt den allmänna nationella och internationella katastrofmedicinen.
För att nå detta mål krävs en satsning på kunskaps- och 
forskningscentra inom redan befintliga organisationer. Ett sådant 
kunskapscenter för strålningsmedicin har inrättats vid Cancercentrum, 
Karolinska sjukhuset/institutet med uppgift att ge medicinskt underlag 
för olyckor inom och utom landet och i samband med användning av 
kärnvapen. Ett kunskapscenter för mikrobiologisk beredskap har 
inrättats vid Smittskyddsinstitutet. För att man inom sjukvården skall 
kunna ta hand om personer exponerade för kemikalier på ett adekvat sätt 
har särskild personlig skyddsutrustning för sjukvårdspersonal tagits 
fram. Socialstyrelsen har köpt sådana dräkter för att användas vid höjd 
beredskap men lånar dem till landstingen för att kunna användas även vid 
fredstida händelser. Vidare har en speciell saneringsvagn för 
personsanering tagits fram. Vid sjukvårdsinrättningar pågår en 
uppbyggnad av saneringsanläggningar för personsanering. Studier pågår 
för att klargöra saneringsanläggningarnas säkerhet samt metoder för hur 
personsanering skall utföras.
2.4.3	Behov av åtgärder på författningsområdet
Det är angeläget att vid extrema situationer kunna prioritera resurser 
mellan olika landsting. I dag finns inte denna möjlighet i fredstid. Hälso- 
och sjukvårdslagen (1982:763), innehåller i 33 § en bestämmelse om att 
regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om hälso- och 
sjukvården i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga 
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges 
gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara. Bestämmelsen 
tar således inte sikte på svåra påfrestningar på samhället i fred. 
Socialstyrelsen kan inte med stöd av denna bestämmelse meddela 
bindande föreskrifter inom denna del av hälso- och sjukvården.
I dag saknas bestämmelser som ålägger landstingen att ha speciell 
medicinsk katastrofberedskap. Samtidigt finns det redan i dag 
bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen som säger att varje landsting 
skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom 
landstinget. Även de som inte är bosatta inom landstinget men som 
vistas där skall erbjudas omedelbar hälso- och sjukvård om dessa 
behöver detta. I detta ligger enligt regeringens uppfattning en skyldighet 
för landstingen att ha sådana resurser eller sådan beredskap att dessa kan 
hantera svåra påfrestningar. 
Mot bakgrund av vad som ovan nämnts anser regeringen att det bör 
prövas om det i hälso- och sjukvårdslagen finns behov av dels ett 
uttryckligt stadgande som ålägger landstingen att ha en medicinsk 
katastrofberedskap, dels ett bemyndigande för regeringen att meddela 
föreskrifter för landstingens handlingsberedskap ur ett nationellt 
katastrofmedicinskt perspektiv alternativt att överlåta detta på 
Socialstyrelsen. Dessa frågor bereds inom ramen för de inledningsvis 
redovisade departementala sektorsgenomgångarna och behandlas även av 
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (dir. 1999:63).
2.4.4	Behov av övriga åtgärder
Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att för hälso- och 
sjukvårdens planering och dimensionering utveckla en riskanalysmodell 
för olika händelser av svåra påfrestningar samt att med denna som grund 
genomföra riskanalyser för t.ex. en brännskadekatastrof, en stor kemisk 
olycka eller en svår smittspridning. Regeringen avser att ge detta 
uppdrag i Socialstyrelsens regleringsbrev för 2001.
2.4.5	Förmågan att klara störningar inom el och IT m.m.
Störningar i el- eller vattenförsörjningen innebär en väsentlig risk för 
hälso- och sjukvården. Inom ramen för sitt funktionsansvar för hälso- 
och sjukvården inom det civila försvaret lämnar Socialstyrelsen, sedan 
1988, bidrag till reservanordningar för sjukhusens tekniska 
försörjnings-säkerhet. I princip samtliga akut- och närsjukhus har fått 
bidrag till säkerhetshöjande åtgärder och därmed förbättrat sin tekniska 
säkerhet. Det gäller såväl reservkraft som reservvatten- och 
reservvärme-försörjning. Det finns dock sjukhus som har mindre god 
reservförsörjning.
Vid den riskbedömning som gjordes vid övergången till 2000 
bedömde Socialstyrelsen att akutsjukhusen skulle klara anpassningen av 
sina IT-beroende system så att patientsäkerheten inte skulle äventyras. 
Samma bedömning gjordes för den kommunala hälso- och sjukvården. 
Genomgångarna av systemen fick också till följd att säkerheten höjdes.
2.5	Polisverksamhet (Justitiedepartementet)
I Rikspolisstyrelsens allmänna råd för polismyndigheternas 
organisation, ledning och planering av särskilda händelser (FAP 201-1) 
ges följande definition av en särskild händelse. "Med en särskild 
händelse förstås en befarad eller inträffad händelse, som innefattar brott 
eller annan störning av den allmänna ordningen eller säkerheten, och 
som är så omfattande eller allvarlig att polisen för att kunna lösa 
uppgiften måste organisera, leda och använda sina resurser i särskild 
ordning."
En rad olika åtgärder kan bli aktuella för polisen vid en inträffad 
särskild händelse. Till polisens uppgifter hör trafikreglering, larm, 
avspärrning/utrymning, bevakning, eftersökning/genomsökning, 
registrering, identifiering m.m. En särskild händelse omfattar även de 
situationer som benämns svåra påfrestningar på samhället i fred.
2.5.1	Ansvarsförhållanden 
Den principorganisation som i huvudsak tillämpas för planering, ledning 
och samordning av en särskild händelse är väl känd inom 
polisorganisationen. Organisationen finns dokumenterad i Rikspolis-
styrelsens rapport 1996:7 "Polisledning. Bedömande och 
beslutsfattande. Lednings- och fältstaber vid särskild händelse". 
Polisen har totalt sett en god förmåga att leda och i övrigt hantera 
särskilda händelser. Inom polisorganisationen har det under de senaste 
åren skett stora organisatoriska förändringar. Dessa förändringar har 
skett bl.a. i syfte att förstärka den organisatoriska ledningsstrukturen 
och därmed skapa bättre förutsättningar för en operativ ledning vid 
särskilda händelser. Polisens ledningsfunktioner har koncentrerats och 
gjorts mer effektiva genom inrättandet av länsvisa staber. I många fall 
har staberna samma besättning till vardags som vid inträffade särskilda 
händelser, medan andra polismyndigheter har myndighetsgemensamma 
enheter för hantering av bl.a. särskilda händelser.   
Av 10 § förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolis-
styrelsen följer att Rikspolisstyrelsen vid särskilda händelser på begäran 
av en polismyndighet får besluta om polisförstärkning från ett eller flera 
polisdistrikt till andra polisdistrikt.
Betydelsen av detta framgick i samband med polismorden i 
Malexander. Av Rikspolisstyrelsens utredning om polisinsatserna med 
anledning därav framgår att det vid en sådan händelse finns behov av att 
kunna leda och samordna polisinsatserna inte bara över områden som 
omfattar flera polisdistrikt utan också nationellt. Enligt utredningen 
visade händelserna också på behovet av en förbättrad kapacitet hos 
polisen att leda och samordna polisinsatserna över större geografiska 
områden, liksom nödvändigheten av väl fungerande rutiner för snabba 
personalförstärkningar.  
2.5.2	Bedömning av läget för beredskapen
Läget för beredskapen bedöms generellt sett som god. Vad särskilt 
gäller beredskapen med avseende på terrorism hänvisas till avsnitt 5.1. 
2.5.3	Behov av åtgärder på författningsområdet  
Inom ramen för arbetet med redovisningen har en genomgång gjorts av 
den lagstiftning som bedöms vara relevant dels för polisens möjligheter 
att förebygga uppkomsten av en sådan situation som är att betrakta som 
en svår påfrestning i fred, dels för polisens möjligheter att ingripa på 
olika sätt när en sådan situation uppkommit. 
Vad gäller avgränsningen av genomgången i denna del bör framhållas 
att det i det löpande lagstiftningsarbetet kontinuerligt görs avvägningar 
mellan olika intressen, exempelvis när det gäller polisens möjligheter 
att ingripa med tvång i olika situationer. Det är därför inte möjligt, och 
inte heller önskvärt, att i ett sammanhang omvärdera grundläggande 
ställningstaganden av detta slag. Genomgången i denna del har därför 
särskilt inriktats på att identifiera uppenbara brister/luckor i 
lagstiftningen i nu aktuellt avseende. 
Följande författningar har gåtts igenom inom ramen för de 
departementala sektorsgenomgångarna:
	Polislagen (1984:387)
	Ordningslagen (1993:1617)  
	Polisregisterlagstiftningen (polisdatalagen (1998:622), 
lagen (1998:621)  om misstankeregister och lagen 
(1998:620) om belastningsregister)
	Lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning 
	Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om 
tvångsmedel i vissa  brottmål  
	Lagen (1980:578) om ordningsvakter
	Lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att 
tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens 
behov.
Polislagen (1984:387)
Polislagen ger själva ramen för det polisiära arbetet. I lagen finns 
således bestämmelser om polisverksamhetens ändamål, polisens 
uppgifter, dess samverkan med andra myndigheter och 
polisorganisationen. Närmare bestämmelser om polisens organisation 
och uppgifter finns i polisförordningen (1998:1558.)      
I polislagen finns vidare bestämmelser om de allmänna principer som 
gäller för polisingripanden och om vissa befogenheter för polismän, 
såsom användning av våld, tillfälliga omhändertaganden, avlägsnanden, 
kroppsvisitation, särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande 
åtgärder samt särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande 
verksamheten. 
Vad gäller de allmänna principer som gäller för polisingripanden bör 
särskilt nämnas behovs- och proportionalitetsprinciperna som kommer 
till uttryck i 8 § polislagen. Behovsprincipen innebär att ett polis-
ingripande får ske endast då det är nödvändigt för den aktuella farans 
eller störningens avvärjande eller undanröjande. Proportionalitets-
principen innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan 
medföra för ett motstående intresse inte får stå i missförhållande till 
syftet med ingripandet. Den enskilde polismannen har således att göra 
en avvägning mellan dessa olika intressen i samband med varje typ av 
ingripande.
Ordningslagen (1993:1617)  
 
Ordningslagen innehåller särskilda föreskrifter om allmänna 
sammankomster och offentliga tillställningar samt föreskrifter om 
allmän ordning och säkerhet i övrigt vid sammankomster och 
tillställningar, på offentliga platser, vid vissa anläggningar och 
verksamheter samt i viss kollektiv persontrafik. 
Vad särskilt gäller polisiära befogenheter finns i lagen bestämmelser 
om rätt för polisen att under vissa omständigheter inställa och upplösa 
samt förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
Polisregisterlagstiftningen    
Polisdatalagen (1998:622), som gäller utöver personuppgiftslagen 
(1998:204), reglerar polisens behandling av personuppgifter i polisens 
verksamhet för att 
	förebygga brott och andra störningar av den allmänna 
ordningen och säkerheten, 
	övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra 
störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat eller        
	bedriva spaning och utredning  i fråga om brott som hör under 
allmänt åtal. 
I lagen regleras följande register 
	Kriminalunderrättelseregister
	DNA- och spårregister
	Fingertrycks- och signalementsregister 
	SÄPO-registret.
SÄPO-registret har till ändamål att underlätta spaning i syfte att 
förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, underlätta spaning i 
syfte att bekämpa terrorism och utgöra underlag för registerkontroll 
enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627). 
Enligt polisdatalagen skall Rikspolisstyrelsen föra belastnings- och 
misstankeregister. Dessa register regleras genom lagen (1998:621) om 
misstankeregister respektive lagen (1998:620) om belastningsregister.
Polisregisterlagstiftningen är för närvarande föremål för översyn och 
uppföljning av polisdatautredningen.      
             
Hemlig kameraövervakning
Lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning, som är 
tidsbegränsad, trädde i kraft den 1 februari 1996. I lagen regleras de 
brottsutredande myndigheternas möjligheter att använda dolda 
fjärrmanövrerade övervakningskameror vid förundersökning i brottmål. 
Reglerna ansluter nära till bestämmelserna om hemlig teleavlyssning. 
Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra 
optiskt-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar 
används för optisk personövervakning utan att upplysning om 
övervakningen lämnas. 
Hemlig kameraövervakning får förekomma endast när det gäller viss 
allvarligare brottslighet. Vidare måste någon vara skäligen misstänkt för 
brottet, åtgärden vara av synnerlig vikt för utredningen och skälen för 
åtgärden uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för 
den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Slutligen får 
åtgärden avse endast sådan plats där den misstänkte kan komma att 
uppehålla sig. Frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på 
ansökan av åklagaren.
Efter den senast gjorda förlängningen gäller lagen till utgången av 
2001.
Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa 
brottmål  
Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa 
brottmål innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grund-
läggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om straffprocessuella 
tvångsmedel. Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid förundersökning 
om dels allmänfarliga brott, t.ex. sabotage och mordbrand, dels vissa 
högmålsbrott såsom uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott 
mot rikets säkerhet, t.ex. spioneri. Lagen gäller också försök, 
förberedelse och stämpling till sådana brott om sådan gärning är 
straffbar. I förhållande till regleringen i rättegångsbalken innebär lagen 
utvidgade möjligheter att använda tvångsmedlen häktning, beslag, 
kvarhållande av postförsändelse m.m. samt hemlig teleavlyssning och 
hemlig teleövervakning. Den innehåller också bestämmelser som 
innebär att hemlig kameraövervakning kan ske på mindre stränga villkor 
än vad som följer av den särskilda lagen om sådan övervakning (se ovan). 
Efter den senast gjorda förlängningen gäller 1952 års lag till utgången av 
2001.            
Bestämmelser om polisens möjligheter att tillgripa olika typer 
tvångsmedel finns också i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser berörs 
dock inte närmare i detta sammanhang.   
Polisens möjlighet att få bistånd av andra organ m.m.  
Bistånd från Försvarsmakten; vid sidan av skyldigheten att delta i 
räddningstjänst får Försvarsmakten enligt förordningen (1986:1111) om 
militär medverkan i civil verksamhet dessutom åta sig uppgift som 
främjar staten eller annat allmänt samhällsintresse. Såvitt avser åtagande 
av uppgifter åt polismyndighet är Försvarsmakten skyldig att se till att 
myndigheten inte kommer att delta – eller ens uppfattas delta i – 
utövning av våld eller tvång mot den egna befolkningen eller andra civila. 
Sådan myndighetsutövning är förbehållen polismyndighet.
Annat bistånd - lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att 
tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens behov; enligt 
lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m.m. för 
ordningsmaktens behov, får polismyndigheten, om det av särskilda skäl 
behövs då polisstyrka dras samman för att upprätthålla ordningen, 
förordna att ägare och innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum 
för personal och annat som är absolut nödvändigt för polisverksamheten, 
skall vara skyldiga att på begäran tillhandahålla vad som begärs. En 
förutsättning är att de aktuella resurserna inte går att skaffa fram 
tillräckligt fort på annat sätt. Full ersättning skall betalas.          
Bedömning; En preliminär bedömning ger vid handen att gällande 
lagstiftning är väl avvägd vad gäller polisens möjligheter att förebygga 
och ingripa mot olika typer av allvarliga händelser. Detta gäller såväl den 
reglering som styr polisens dagliga arbete som de särskilda 
bestämmelser som finns för mer extrema situationer, t.ex. dem i 1952 
års tvångsmedelslag. Något behov att i detta sammanhang föreslå 
förändringar synes således inte föreligga.
Möjligheten att använda beredskapspoliser redovisas i avsnitt 2.3.4.  
2.5.4	Behov av övriga åtgärder  
Vid Rikspolisstyrelsen pågår för närvarande arbete med att utveckla 
polisens operativa ledning i samband med särskilda händelser och svåra 
påfrestningar på samhället i fred. I olika former och på skilda nivåer 
pågår utbildning som är av betydelse för en effektiv ledning av 
polisinsatser. Övningsverksamheten bedrivs med inriktning på att befästa 
färdigheter och utveckla förmågan att hantera särskilda händelser.
En möjlig resurs som har tillkommit när det gäller beredskapen för 
särskilda händelser är möjligheten att använda beredskapspoliser. Sedan 
den 1 oktober 1999 kan beredskapspoliser som slutit avtal om detta med 
Rikspolisstyrelsen, efter regeringens medgivande, kallas in till 
tjänstgöring då samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för 
särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och 
säkerhetssynpunkt.
Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket, 
Länsstyrelsen i Gotlands län och Sjöfartsverket har gemensamt fått i 
uppdrag att belysa behovet av och möjligheterna till att samutnyttja sina 
resurser vid hantering av allvarliga olyckor och särskilda samhälleliga 
kristillstånd på Gotland. Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 
2001.
Av stor betydelse för samarbetet vid särskilda händelser är 
möjligheterna till ett bra radiosamband mellan inblandade myndigheter. 
Regeringen har därför gett Statskontoret i uppdrag att upphandla ett 
gemensamt radiokommunikationssystem för all samhällsviktig 
verksamhet, baserat på s.k. Tetra-standard. Uppdraget skall vara slutfört 
senast den 1 februari 2002.
2.5.5	Förmågan att klara störningar inom el och IT
Under de senaste åren har Säkerhetspolisen riktat växande 
uppmärksamhet mot de risker som följer med informationsteknologins 
genombrott. Utnyttjandet av teknisk sårbarhet för kriminella eller 
säkerhetshotande syften är inte förbundet med en särskild kategori av 
hotaktörer. Snarare har tekniken en utjämnande effekt, så att även en 
ensam individ eller en liten grupp teoretiskt sett kan åstadkomma skador 
av en omfattning som förut var förbehållen en främmande stat. 
Informationstekniken och datanäten kan i dag sägas utgöra samhällets 
nervsystem. Praktiskt taget all samhällsviktig infrastruktur bygger på 
tillförlitligt IT-stöd. Det gäller telenät, datanät, elförsörjning, vatten-
försörjning m.m. Att skydda de samhällsviktiga systemen från tekniska 
störningar och externa angrepp framstår i dag som en fundamental 
uppgift för säkerhetsskyddet, i samverkan med andra berörda 
myndigheter och aktörer. 
En ansenlig del av Säkerhetspolisens verksamhet – både förebyggande 
säkerhetsskydd och kontraspionage – handlar om informationssäkerhet i 
vid bemärkelse. I dag innebär detta i praktiken ofta IT-säkerhet, eftersom 
merparten av all sekretessbelagd eller på annat sätt känslig information 
framställs, lagras och distribueras på elektronisk väg. Det säger sig 
självt att inte bara tonåriga ”script-kids”, utan också främmande 
underrättelsetjänster och konkurrerande utländska företag, är 
intresserade av vad som finns i svenska myndigheters och företags 
datasystem.
Polisväsendet har en relativt hög förmåga att fullfölja sin verksamhet i 
händelse av allvarliga händelser. Inom ramen för sitt funktionsansvar när 
det gäller planering inför höjd beredskap har Rikspolisstyrelsen och 
övriga polismyndigheter bedrivit ett aktivt arbete med att höja förmågan. 
I den slutrapport till regeringen i februari 1999 som gjordes vid 
övergången till år 2000 bedömde Rikspolisstyrelsen att polisväsendet 
skulle klara sina IT-beroende system så att verksamheten inte skulle 
äventyras. Detta gällde även sådana funktioner såsom el och tele. 
Rikspolisstyrelsen arbetade med en bred samverkan från landets 
samtliga polismyndigheter. I detta arbete har vägts in att 
ordningsstörningar kan få en påtagligt större omfattning med en 
samtidig störning i någon viktig samhällsfunktion. Rikspolisstyrelsen 
har avseende utrustning, gått igenom bl.a. följande.
	Tillgång till reservkraft och uthålligheten i utrustning
	Tillgång till alternativa ledningsplatser
	Tillgång till alternativa drivmedelspumpar
	Alternativa kommunikationsmöjligheter
	Fastigheter och till dem hörande utrustning
	IT-miljön inom polisen.
I Rikspolisstyrelsens rapport drogs den försiktiga slutsatsen gällande 
polisen att den har förmåga att klara sina uppgifter under ett kortare 
störningsförlopp. Denna bedömning gäller fortfarande. 
Rikspolisstyrelsen kommer även fortsättningsvis att arbeta för att 
hålla en hög förmåga som motsvarar de krav som ställs på verksamheten 
och de särskilda krav som ställs på en beredskapsmyndighet.
2.5.6	Polisens hantering av information vid svåra 
påfrestningar
Vid särskilda händelser går polisorganisationen på ett i förhand bestämt 
sätt upp i en stab där olika funktioner är definierade och där det finns en 
särskild funktion för informationsverksamhet. Utformningen av 
informationsverksamheten följer de råd och rekommendationer som 
Styrelsen för psykologiskt försvar arbetat fram. 
Vid sidan av den allmänna informationen kommer polismyndigheterna 
att ha konkreta informationsuppgifter avseende
	utrymning,
	kommunikationsläget, i första hand vad gäller vägtransporter,
	ordningsläget, och
	säkerhetshotande verksamhet.
Målsättningen för polisens informationsverksamhet är att upprätthålla 
förtroendet för polisens och övriga myndigheters verksamhet, 
vidmakthålla lugn och ordning i samhället samt att öka kunskaperna om 
och vaksamheten mot säkerhetshotande verksamhet.
Informationsinsatserna skall så långt som möjligt vara samordnade 
med övriga berörda myndigheter. Informationen skall vara så snabb, 
korrekt och fullständig som omständigheterna och kraven på sekretess 
medger. 
Tyngdpunkten i polisens arbete kommer också under krisartade 
situationer att ligga på lokal nivå. När det bedöms som lämpligt kommer 
dock Rikspolisstyrelsen att samordna informationsinsatserna inom 
polisväsendet.
3	Stöd med totalförsvarsresurser
Totalförsvarsresurser skall enligt 2 § lagen (1992:1403) om 
totalförsvar och höjd beredskap bl.a. utformas så att de även kan stärka 
samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på 
samhället i fred.
3.6	Militärt försvar (Försvarsdepartementet)
Regeringen redovisade frågor om Försvarsmaktens stöd vid svåra 
påfrestningar på samhället i fred och vid andra situationer i skrivelsen 
Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred hösten 1998 
(skr. 1998/99:33). I avsnittet om militärt försvar redogjorde regeringen 
för det planeringsarbete som Förvarsmakten tillsammans med bl.a. 
Överstyrelsen för civil beredskap hade genomfört, liksom för den 
planering Försvarsmakten genomfört för egna möjliga insatser vid svåra 
påfrestningar på samhället i fred. Försvarsmaktens resurser kan vid svåra 
påfrestningar komma att utnyttjas för bl.a. ledning, samband, stöd till 
polisen, transporter, förläggning, sjukvård, el- och vattenförsörjning, 
räddning och röjning samt infrastrukturarbete som väg- och brobyggen. 
Regeringen ansåg att Försvarsmaktens redovisning i väsentliga delar 
kunde ligga till grund för myndighetens fortsatta planering och arbete. I 
skrivelsen framhölls att stödet till samhället vid olika slag av olyckor 
och andra allvarliga händelser bör ses i ett sammanhang. I de årliga 
regleringsbreven har regeringen givit Försvarsmakten i uppdrag att 
vidareutveckla sin förmåga i dessa avseenden.
Hösten 1999 behandlade regeringen Försvarsmaktens uppgift att 
stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred i propositionen Det nya 
försvaret (prop. 1999/2000:30). Sammanfattningsvis anförde 
regeringen att Försvarsmakten skall ha förmåga att samverka med civila 
myndigheter och ha förmåga att ställa resurser till förfogande. Kraven 
på förmåga att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred skall inte 
utgöra utgångspunkt för Försvarsmaktens utformning och omfattning, 
men beaktas i den operativa och territoriella planeringen. Kraven skall 
också beaktas vid planeringen av övningsverksamhet och när det gäller 
tillgänglighet till vissa materielslag och förnödenheter. Samtidigt som 
regeringen framhöll att ett effektivt samutnyttjande av resurser med 
andra myndigheter är viktigt, betonades att samverkansmöjligheter m.m. 
ställer krav inte bara på Försvarsmakten utan även på de andra 
myndigheterna. 
I propositionen pekade regeringen också på de typfall för händelser 
som skulle kunna utvecklas till en svår påfrestning på samhället i fred, se 
prop. 1996/97:11, bet. 1996/97:FöU5, rskr. 1996/97:203. Regeringen 
anförde att Försvarsmakten tillsammans med de myndigheter som är 
huvudansvariga om sådana händelser skulle inträffa, bör utveckla 
förmågan att lämna stöd. Detta borde, enligt regeringen, kunna ske 
genom i första hand en gemensam planering för de identifierade 
typfallen. I propositionen redovisade regeringen också de ökade 
möjligheterna för polisen, Tullverket och Kustbevakningen att utnyttja 
Försvarsmaktens resurser, till följd av en kommande ändring av 
förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet. 
Ändringen innebär att Försvarsmaktens materiel och personal skall 
kunna användas även för uppgifter av transportkaraktär som är 
nödvändiga för att de tre myndigheterna skall kunna utföra sina 
uppgifter. Riksdagen godkände regeringens förslag till operativ förmåga 
för Försvarsmakten när det gäller att stärka det svenska samhället vid 
svåra påfrestningar i fred (prop. 1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, 
rskr. 1999/2000:168). 
I budgetpropositionen för 2001 fullföljde regeringen inriktningen 
från prop. 1999/2000:30 och angav att Försvarsmakten vid sidan om 
skyldigheten att medverka i räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen 
(1986:1102), skall bidra till att stärka det svenska samhället vid svåra 
påfrestningar på samhället i fred och därvid kunna samverka med andra 
myndigheter och ställa resurser till förfogande (prop. 2000/01:1). 
Regeringen angav vidare att Försvarsmakten tillsammans med de berörda 
myndigheterna bör fördjupa planeringen för militära stödinsatser vid det 
tiotal exempel på svåra påfrestningar som prioriterats av statsmakterna. 
Regeringen har i skilda sammanhang understrukit vikten av ett 
effektivt utnyttjande av statliga resurser och ett militärt-civilt samarbete 
så att militära resurser kan användas också för angelägna civila ändamål. 
Det är därför viktigt att Försvarsmakten med sina personella och 
materiella resurser kan stödja samhället vid svåra påfrestningar på 
samhället i fred och vid andra allvarliga olyckor och händelser. 
Försvars-makten har redan utvecklat en väsentlig förmåga i dessa 
avseenden och myndighetens insatser vid t.ex. större 
räddningstjänstinsatser är ofta av stor betydelse för hur samhället 
sammantaget skall bemästra händelsen. Regeringen anser emellertid att 
denna förmåga bör utvecklas vidare på det sätt som angivits i 
budgetpropositionen. Detta utvecklingsarbete bör bedrivas i nära 
samverkan mellan Försvarsmakten och den myndighet som är 
huvudansvarig om en händelse, som kan utvecklas till en svår 
påfrestning, inträffar. Regeringen vill framhålla att den huvudansvariga 
myndigheten har ett stort ansvar att initiera ett sådant samarbete. 
Regeringen noterar att ett aktivt samarbete har inletts mellan 
Försvarsmakten och andra myndigheter när det gäller stöd vid allvarliga 
händelser. I september 1999 träffade Försvarsmakten och Statens 
strålskyddsinstitut en överenskommelse som innebär att institutet i 
händelse av en kärnenergiolycka med spridning av radioaktiva ämnen kan 
begära hjälp från Försvarsmakten med flygplan, helikoptrar och en 
organisation för viss provtagning. I augusti 2000 träffade 
Försvarsmakten och Affärsverket svenska kraftnät en överenskommelse 
för att på den centrala nivån förbereda stöd från Försvarsmakten till 
elbranschen vid störningar på elsystemet i fred. Svenska kraftnät skall 
stödja det avropade företaget/samverkansgruppen bl.a. genom att 
upprätta kontaktvägar på central nivå och kunna förmedla resurslistor 
och information. Försvars-maktens stöd skall kunna avse bl.a. flyg- och 
landtransporter av personal och materiel, plogningsresurser samt 
reservkraftsaggregat.
Mot denna bakgrund avser regeringen att i regleringsbrevet för 
Försvarsmakten för 2001 lämna fortsatta uppdrag om myndighetens stöd 
till samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred och vid andra 
händelser. Huvudinriktning skall därvid vara följande. 
	Försvarsmakten skall kunna bidra till att stärka det svenska 
samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred och därvid 
kunna samverka med civila myndigheter och ställa resurser till 
förfogande.
	Uppgiften att stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred 
skall beaktas vid den närmare utformningen av försvars-
resurserna. Vid militärt och ekonomiskt likvärdiga alternativ 
skall den lösning väljas där Försvarsmakten bäst kan stödja 
samhället vid angelägna uppgifter.
	Försvarsmakten och berörda andra myndigheter skall 
tillsammans fördjupa planeringen för militära stödinsatser vid 
det tiotal exempel på svåra påfrestningar på samhället i fred 
som prioriteras av statsmakterna.
	Försvarsmakten skall fortsätta att utveckla sin förmåga att 
samverka med civila myndigheter och att kunna lämna stöd till 
samhället inom skilda områden i enlighet med räddnings-
tjänstlagen (1986:1102) och förordningen (1986:1111) om 
militär medverkan i civil verksamhet. Särskild vikt skall därvid 
läggas vid stöd till räddningstjänsten, sjukvården och polisen. 
Arbetet skall bedrivas tillsammans med berörda myndigheter.
	Försvarsmakten skall med helikopter upprätthålla beredskap 
för flyg- och sjöräddning samt regionala och centrala behov 
enligt särskilda överenskommelser med civila myndigheter.
Försvarsmaktens arbete med att utveckla en förmåga att stärka 
samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred har pågått ett par år. 
För att regeringen skall få underlag för den fortsatta styrningen av 
Försvarsmaktens åtgärder m.m. bör det göras en lägesavstämning där 
genomfört arbete, problemområden m.m. belyses i ett samlat samman-
hang. Regeringen avser därför att uppdra åt Försvarsmakten att i 
budgetunderlaget för 2002 redovisa i huvudsak följande om stöd vid 
svåra påfrestningar på samhället i fred,
	en lägesredovisning avseende genomfört och pågående arbete,
	inriktningen avseende myndighetens fortsatta arbete och
	identifiering av problemområden med myndigheternas förslag 
till lösningar.
Försvarsmakten skall härvid beakta Sårbarhets- och säkerhetsutred-
ningens (Fö 1999:04) arbete.
Regeringen informerade riksdagen i prop. 1999/2000:30 om rege-
ringens inriktning för hur förnödenhetsavvecklingen inom Försvars-
makten bör genomföras och om regeringens avsikt att se över gällande 
regler på området och lägga fast en inriktning  för det förestående 
avvecklingsarbetet. Utskottet delade i allt väsentligt regeringens 
överväganden (bet. 1999/2000:FöU2). Ett av de fyra områden inom 
vilket regeringen ansåg att överskottsförnödenheter i första hand borde 
utnyttjas var för att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i 
fred. Regeringen har därefter beslutat förordningen (2000:278) om 
gåvor och överföringar av överskottsmateriel hos Försvarsmakten 
genom vilken bl.a. andra svenska myndigheter kan få materiellt tillskott. 
Som ett led i avvecklingsarbetet har Statens räddningsverk dessutom på 
regeringens uppdrag utrett möjligheten att ansvara för bandvagnar från 
Försvarsmakten som skall kunna användas i samband med räddnings-
tjänstinsatser. Uppdraget har redovisats den 31 oktober 2000.
Regeringen vill avslutningsvis erinra om att regeringen den 
30 november 2000 beslutat om direktiv (dir. 2000:87) för en utredning 
om översyn av Försvarsmaktens stöd till andra myndigheter. 
Utredningen skall se över bestämmelserna för Försvarsmaktens stöd till 
samhället i övrigt i fred. I uppdraget ingår bl.a. att föreslå hur 
lagstiftningen kan ändras så att reglerna bättre stämmer överens med den 
helhetssyn som regeringen och riksdagen har gett uttryck för samt hur 
de blir enklare och mer entydiga. Inriktningen skall vara att öka 
Försvarsmaktens möjligheter att bistå.
3.7	Civilt försvar (Försvarsdepartementet och övriga 
berörda departement)
Totalförsvar är enligt lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd 
beredskap den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för 
krig. Totalförsvaret består av militär verksamhet (militärt försvar) och av 
civil verksamhet (civilt försvar). Civilt försvar är således inte en 
organisation utan en verksamhet som flera aktörer genomför. Förmågan 
inom det civila försvaret grundas främst på samhällets inneboende 
stabilitet och flexibilitet inför skilda slag av störningar. Denna 
basförmåga kompletteras genom planeringen för det civila försvaret 
med de särskilda beredskapsåtgärder som vidtas med utgångspunkt i krav 
som ställs vid i första hand ett väpnat angrepp. 
De åtgärder som vidtas i syfte att förbättra beredskapen i händelse av 
krig har i flera fall stor effekt även på beredskapen mot fredstida 
störningar. Oavsett händelse är det ofta samma typ av åtgärd som krävs. 
Detta gäller framför allt insatser på energisidan men även inom IT- och 
teleområdet. Genom att nämnda områden i mycket stor utsträckning 
utgör en form av grundförmåga för att samhället skall fungera brukar det 
ofta anges att de är gränssättande faktorer för övrig verksamhet inom 
civilt försvar. Regeringen har mot bakgrund av detta under senare år 
pekat på vikten av att åtgärder vidtas för att förbättra förmågan inom 
dessa områden. Genom att det inte är möjligt att få en helt störningsfri 
elförsörjning har regeringen bl.a. betonat att det är angeläget att 
funktionsansvariga myndigheter inom det civila försvaret vidtar åtgärder 
för att minska konsekvenserna vid elbortfall (prop. 1998/99:1). Detta 
sker bl.a. genom att reservkraft anskaffas. I budgetpropositionen för 
2001 betonar regeringen att funktionsansvariga myndigheter bör 
intensifiera arbetet med att förbättra IT-säkerhetsarbetet så att den 
verksamhet myndigheterna är ålagda kan genomföras utan störningar 
(prop. 2000/01:1). De nämnda åtgärderna, som i grunden riktas mot att 
förbättra förmågan i händelse av krig och finansieras med riktade medel 
för detta, kommer även att förbättra förmågan i händelse av en extrem 
situation i fred. 
Bidrag till den kommunala beredskapen
Sedan 1988 har Överstyrelsen för civil beredskap lämnat bidrag till 
reservanordningar för kommunalteknisk försörjning. Hittills har bidrag 
lämnats till omkring 220 kommuner med ca 270 miljoner kronor. Totalt 
har, inklusive kommunernas egna andelar, mer än 600 miljoner kronor 
investerats.
Bidrag beviljas normalt med 50 procent av investeringskostnaderna. I 
vissa fall, då ”fredsnyttan” ansetts dominera, har bidragsandelen 
reducerats. Totalt har närmare 400 ansökningar beviljats bidrag 
omfattande sammanlagt ca 465 olika åtgärder. Cirka 70 procent av dessa 
åtgärder har avsett anskaffning av reservkraft. 
Drygt 40 procent av beviljade bidrag har avsett åtgärder för att trygga 
vattenförsörjningen, ca 5 procent värmeförsörjningen, knappt 
25 procent försörjningen för prioriterade fastigheter och ca 30 procent 
har avsett blandade projekt.
Blandade projekt utgörs av åtgärder där flera olika områden berörs. 
Det kan handla om mobila reservkraftaggregat som förberett för 
inkoppling på flera ställen, vattenverk, prioriterade fastigheter m.m.
Med prioriterade fastigheter avses servicehus för äldre, barnstugor, 
skolor och tidigare även kommunalhus. För kommunal ledning utgår 
numera bidrag i särskild ordning. För de prioriterade fastigheterna har 
inkoppling av mobil reservkraft och sektionering av husets elnät 
förberetts för att kunna hålla igång värmeförsörjning, matlagnings-
möjligheter, belysning m.m. vid ett längre elavbrott. I några fall har fast 
reservkraft installerats. Några fastigheter har också förberetts för 
inkoppling av mobila vattentankar.
Bidragsgivningen har medfört att säkerheten i kommunernas tekniska 
försörjning, främst VA-försörjningen, avsevärt förbättrats. Under 1999 
lämnades bidrag till ett femtiotal kommuner som till större delen avsåg 
VA-försörjningen.
4	Informationsfrågor
Regeringen tog upp frågan om informationsberedskap inför svåra 
påfrestningar på samhället i fred i propositionen Förändrad omvärld – 
omdanat försvar (prop. 1998/99:74). Regeringen framhöll där att en god 
informationsberedskap innebär att de verksamheter som omfattas av 
beredskapskrav har sådana planer, sådana personalresurser – inte minst i 
form av erfaren, utbildad och övad personal – och sådana tekniska 
hjälpmedel att informationsverksamheten vid extrema situationer snabbt 
kan påbörjas och sedan fortgå under lång tid och med hög belastning.
Att kunna hantera kriskommunikation blir avgörande för 
möjligheterna att vidmakthålla ett allmänt förtroende och förmedla 
information till berörda medborgare, myndigheter och inte minst 
medierna. 
Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har som generell uppgift att 
samordna berörda myndigheters krigsplanläggning av informations-
beredskapen och därvid ge råd och rekommendationer. Sedan 1997 har 
SPF enligt sin instruktion också i uppgift att bistå andra myndigheter i 
deras arbete med att utforma och sprida information om svåra 
påfrestningar på samhället i fred genom att utarbeta råd och rekom-
mendationer för informationsverksamheten även under dessa 
förhållanden. Sådana råd och rekommendationer finns sedan 1999 i en 
särskild publikation från SPF (Handbok Informationsberedskap) som 
getts stor spridning och bl.a. låg till grund för utbildnings- och 
informationsinsatser från myndighetens sida inför skiftet till 2000. SPF 
medverkar därutöver med stöd vid utbildning och övningar på såväl lokal, 
regional som central nivå vad avser förberedelser för 
informationsverksamhet vid svåra påfrestningar på samhället i fred.
Om en svår påfrestning skulle inträffa skall SPF, enligt sin instruktion, 
på begäran av en myndighet också ge stöd och hjälp i 
informationsarbetet. SPF har kontinuerligt viss beredskap med de 
resurser som normalt finns vid myndigheten för att kunna ge avsett stöd 
och hjälp. Behov av starkt ökade personella resurser med denna 
kompetens, utöver dem som normalt disponeras, förutsätter dock att 
myndigheten kan utnyttja personal genom särskilda avtal eller snabb 
projektanställning. 
För att i en akut situation nå berörda människor med information har 
Statens räddningsverk överenskommelser med Sveriges Radio AB, 
Sveriges Television AB samt Nordisk Television AB. Överens-
kommelserna behandlar utsändning av myndighetsmeddelande för 
varning av allmänheten vid olyckshändelser och överhängande fara för 
olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor, 
egendom eller miljö. De är vägledande även under höjd beredskap och 
krig samt vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Då det gäller 
myndighetsmeddelande är det av yttersta vikt att medborgarna nås av 
denna information – även då det gäller människor som har dåliga 
kunskaper i det svenska språket – och att medborgarna har tillgång till de 
medier som sänder ut meddelandena. 
Under senare år har antalet radio- och TV-kanaler ökat och därmed har 
mönstren för hur människor tar del av mediernas utbud förändrats. De 
kommersiella lokalradiokanalerna har många lyssnare. Enligt 
lokalradiolagen (1993:120) skall lokalradion kostnadsfritt sända 
varningsmeddelanden om en myndighet begär det. För att göra det 
möjligt för lokalradiokanalerna att sända dessa meddelanden driver 
Styrelsen för psykologiskt försvar tillsammans med Radioutgivare-
föreningen (RU) ett projekt för att underlätta för lokalradiokanalerna att 
sända ett varningsmeddelande.
Myndigheters skyldighet att informera inom det egna verksam-
hetsområdet regleras bl.a. i förvaltningslagen (1986:223) och 
verksförordningen (1995:1322). I förvaltningslagen föreskrivs att varje 
myndighet skall lämna upplysningar, vägledning och råd till enskilda i 
frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Frågor från enskilda 
skall besvaras så snart som möjligt. Myndigheterna skall ta emot besök 
och telefonsamtal från enskilda. Varje myndighet skall dessutom lämna 
andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten. 
Av verksförordningen framgår att myndighetschefen skall se till att 
allmänhetens och andras kontakter med myndigheten underlättas genom 
en god service och tillgänglighet, genom information och genom ett 
klart och begripligt språk i myndighetens skrivelser och beslut. 
Myndighets-chefen skall verka för att myndigheten genom samarbete 
med andra myndigheter och på annat sätt tar till vara de fördelar som kan 
vinnas för staten som helhet. 
Vikten av informationsutbyte mellan myndigheter skall inte 
underskattas. I vissa fall kan även en samordning av information behövas 
mellan myndigheter. Ett exempel på detta är det nära samarbetet om 
information och informationsgivning som finns mellan Statens 
strålskyddsinstitut och Statens kärnkraftinspektion.
Informationsgivning till allmänheten och samarbete med andra 
myndigheter tillhör alltså myndigheters normala verksamhet och 
myndigheterna skall även informera regeringen. 
Vid några speciella händelser har regeringen beslutat om ett utökande 
eller ett förtydligande av myndighetens informationsinhämtning och 
informationsspridning. I oktober 1996 gav regeringen i uppdrag åt 
Styrelsen för psykologiskt försvar att vara statens kontaktorgan till 
anhöriga till dem som omkom vid M/S Estonias förlisning. I uppdraget 
ingår att ge de drabbade information och ta emot deras synpunkter i 
frågor som har anknytning till katastrofen. I november 1998 gav 
regeringen i uppdrag åt Länsstyrelsen i Västra Götalands län att 
samordna information till anhöriga till omkomna och skadade samt 
andra drabbade i samband med branden i Göteborg samt skapa ett forum 
för diskussion mellan dessa och myndigheter. Vidare skulle 
länsstyrelsen som regeringens företrädare i länet på ett samlat sätt förse 
regeringen med nödvändig information. 
För att kunna lämna information till medierna vid en svår påfrestning 
krävs väl inarbetade rutiner. Det har visat sig vid en mängd svårare 
händelser som inträffat i Sverige på senare tid att trycket från medierna 
blir enormt. Det är av stor vikt att ha resurser och uthållighet för att 
kunna lämna information till de medborgare som hör av sig per telefon.
Internet har på senare år lämnat ytterligare förutsättningar för att 
kunna informera de människor som berörs. Internet ger också möjlighet 
att snabbt kunna uppdatera den information som krävs, inte bara för 
myndigheter och organisationer, utan även mediernas nyhetsspridning.
I samband med kriser ökar kravet på en sammanhållen, enhetlig och 
strukturerad kommunikation. Informationsbehovet ökar markant. Hos 
olika aktörer bör det därför finnas planer för kriskommunikation med 
tydlig strategi för informationshantering när en kris inträffar. För att 
klara det ökade informationsbehovet bör planen innehålla anvisningar 
bl.a. för resurs- och ansvarsfördelning, informationskanaler och 
medierelationer. 
Regeringskansliet har satsat ökade resurser på informationsberedskap. 
Detta har skett genom att en för Regeringskansliet gemensam 
informationsenhet, Information Rosenbad, har byggts upp. Dessutom har 
numera samtliga departement egna informatörer.
5	Redovisning av hittills prioriterade fall
5.1	Terrorism (Justitiedepartementet)
Sammanfattning: Regeringen bedömer att Sverige står i stort sett 
väl rustat i kampen mot terrorism. Genom Säkerhetspolisens arbete 
finns det en god överblick över olika terroristorganisationers 
verksamhet. Hotbilden när det gäller internationell terrorism riktad 
mot Sverige bedöms för närvarande som låg.
Polisväsendet har både på lokal och nationell nivå planer för 
polisinsatser vid särskilda händelser, t.ex. terroristangrepp
Den nationella insatsstyrkan kan sedan den 1 december 1999 
användas även vid annan polisverksamhet än terrorism, om det kan ske 
med hänsyn till huvuduppgiften att bekämpa terroraktioner i Sverige. 
Insatsstyrkan är för närvarande föremål för översyn av 
Rikspolisstyrelsen.
Vissa svagheter har identifierats när det gäller beredskapen för en 
terroristattack med nukleära, biologiska eller kemiska vapen. En 
arbetsgrupp har bildats inom Regeringskansliet där representanter för 
berörda myndigheter, bl.a. Rikspolisstyrelsen, i samarbete med 
Försvarsmakten ser över vad som behöver göras för att förstärka 
beredskapen för sådana attacker.
5.1.7	Hotens och riskernas karaktär
Med begreppet terrorism brukar avses våld, hot eller tvång för politiska 
syften. Kännetecknande för terroristbrott är att brottet utgör ett angrepp 
på de demokratiska spelreglerna och således hotar grundläggande värden 
i samhället. Terroristdåd kan leda till svåra påfrestningar på samhället. 
Några terrordåd har inte utförts i Sverige eller i vår närmaste 
omgivning under senare tid. Hotbilden när det gäller internationell 
terrorism riktad mot Sverige bedöms av Säkerhetspolisen som låg. 
Sverige kan däremot komma att beröras av den internationella 
terrorismen, exempelvis genom att ett av terrorister kapat flygplan flygs 
hit eller att utländska intressen i Sverige, exempelvis en ambassad, 
angrips. 
Det finns också risk för att beslut och åtgärder av svenska 
myndigheter med anledning av terroristangrepp mot icke-svenska 
intressen kan leda till direkta angrepp mot Sverige och svenska 
intressen. Utländska terrorister kan också tänkas använda Sverige som 
bas för angrepp mot mål i andra länder.
Säkerhetspolisen konstaterar att nittonhundratalets sista år gick i 
våldets tecken om man ser till antalet terrorrelaterade våldshandlingar 
världen över. Huvuddelen av terrordåden utfördes dock inom själva 
konfliktområdena. Antalet internationella dåd av terroristkaraktär, dvs. 
attacker mot mål utanför det område som berörs av den konflikt som 
föranledde angreppet, minskade däremot. Samtidigt har de 
internationella dåd som utförts under senare år kommit att kännetecknas 
av fler döda per attentat.
En terrorist- eller sabotageaktivitet eller endast hot därom kan få 
stora konsekvenser. Som framgår av det följande är bl.a. el- och 
vattenförsörjningen känsliga för terrorism och sabotage. 
5.1.8	Ansvarsförhållanden
Följden av en terroristattack kan utgöra en svår påfrestning på samhället 
i fred. Vilken påfrestning det är fråga om beror på vilken del av 
samhället som attacken riktar sig mot. Samhällets beredskap för att 
återställa ordningen och lindra konsekvenserna av en sådan attack 
beskrivs därför bäst för var och en av de olika samhällsviktiga funktioner 
som kan drabbas. Den redovisning som lämnas här avser polisens arbete 
med att förebygga terroristhandlingar och vilka polisiära åtgärder som 
blir aktuella i händelse av en terroristattack.
I 4 § i Rikspolisstyrelsens instruktion anges att Säkerhetspolisen 
leder polisverksamhet i fråga om terrorismbekämpning. 
Terrorismbekämpningen har till uppgift att i Sverige bekämpa 
yttringar av internationell terrorism. Eftersom den internationella 
terrorismen är gränsöverskridande måste Säkerhetspolisen i detta arbete 
i stor utsträckning lita till internationell samverkan för att få tillgång till 
de informationer som behövs. Sverige deltar därför i internationellt 
samarbete på detta område. I det sammanhanget har Sverige också åtagit 
sig att bidra till att motverka att terrordåd kan utföras i andra länder. Det 
ankommer därför på Säkerhetspolisen att bistå andra länders 
säkerhetstjänster i kampen mot den internationella eller den nationella 
terrorismen.
Ett terroristangrepp kan ske i olika former och vilka åtgärder som 
måste vidtas är beroende av angreppets karaktär. Om ett terroristangrepp 
inträffar ligger ansvaret för att vidta åtgärder i första hand på 
länspolismästaren inom vars myndighet angreppet utförts. Regeringen 
kan dock enligt 7 § polislagen (1984:387) uppdra åt Rikspolisstyrelsen 
att i särskilda fall leda viss polisverksamhet, t.ex. vid ett 
terroristangrepp. Vid Säkerhetspolisen finns en beredskapsfunktion som 
vid särskilda händelser kan bistå den ansvariga polismyndigheten med 
underlag, bedömningar och liknande.
Varje polismyndighet skall upprätta planer för polisinsatser för 
särskilda händelser, t.ex. terroristangrepp. Rikspolisstyrelsen har 
upprättat en principorganisation för polisinsatser vid sådana händelser 
(se vidare under avsnitt 2.3 Polisverksamhet). Polismyndigheten skall 
omgående underrätta Rikspolisstyrelsen om en särskild händelse som 
bedöms vara en riksangelägenhet eller annars bör föranleda 
underrättelse till regeringen. Exempel på detta är då hotet riktar sig mot 
rikets säkerhet eller andra väsentliga samhällsintressen, då händelsen 
innefattar en gisslansituation med politiska motiv, om gärningsmannen 
begär kontakt med eller beslut av regeringen eller av viss 
regeringsmedlem eller då i annat fall flera människoliv, ekonomiska 
värden eller omfattande miljövärden står på spel.
Inom verksamhetsgrenen kontraterrorism vid Säkerhetspolisen 
bedrivs verksamhet för att bygga upp kunskap om terrorismens grunder, 
idéer och organisation i syfte att förebygga terrorism. Inom ramen för 
det internationella samarbete mot terrorism som Sverige deltar i skall 
våldsdåd med utländska politiska motiv förebyggas, oavsett om dessa 
avses att utföras i Sverige eller utomlands. En viktig uppgift är således 
att se till att Sverige inte blir en bas för politiskt motiverat våld i andra 
länder. I Säkerhetspolisens arbete ingår också att motverka 
flyktingspionage eller annan förföljelse i Sverige från regimer eller 
organisationer i andra länder som förknippas med terrorism. 
Ett viktigt fortlöpande arbete på terrorismbekämpningens område är 
att göra analyser av hot mot framför allt enskilda personer. 
Säkerhetspolisen har ett brett internationellt samarbete, bl.a. med 
utländska underrättelse- och säkerhetstjänster. Den öppna 
polisverksamheten och andra myndig-heter, t.ex. Migrationsverket, 
Tullverket, Försvarsmakten, Kustbevakningen, Försvarets 
forskningsanstalt och Försvarets radioanstalt är andra viktiga källor, 
liksom press, nyhetsmedia och litteratur. De analyser som 
informationsinhämtningen leder till utgör grunden inte bara för 
Säkerhetspolisens utan också för andra polismyndigheters 
skyddsinsatser. Den verksamheten är omfattande och har i ett antal fall 
lett till skärpt bevakning och andra förebyggande åtgärder. Enligt 
Säkerhetspolisens bedömning är underrättelseläget mycket gott.
Varje år sammanställer Säkerhetspolisen ett övergripande 
hotbildsdokument avseende vilka hot av terroristkaraktär som 
föreligger, vilket delges myndigheter och departement. 
Säkerhetspolisen gör också fortlöpande bedömningar av faktorer i närtid 
som kan påverka hotbilden på en mer konkret nivå.
I arbetet för att förebygga terrorism ingår också att verka för att 
utländska medborgare, som kan befaras begå eller medverka i brottslig 
gärning som innefattar våld, hot eller tvång för politiska syften skall 
hindras från att bedriva sådana aktiviteter i Sverige. Säkerhetspolisen 
följer därför kontinuerligt förekomsten inom landet av medlemmar eller 
sympatisörer till organisationer, som ägnar sig åt politiskt motiverat 
våld. 
Säkerhetspolisen yttrar sig över asylansökningar, i ärenden rörande 
medborgarskap och i ärenden om uppehållstillstånd.
Säkerhetsskyddslagen (1996:627) innehåller bestämmelser som gör 
det möjligt att göra registerkontroll, dvs. hämta uppgifter från 
polisregister, om det behövs för skyddet mot terrorism. Vid sådan 
registerkontroll får utlämnandet av uppgifter omfatta uppgifter som 
hämtas från ett register som omfattas av lagen (1998:620) om 
belastningsregister, lagen (1998:621) om misstankeregister eller som 
hämtas från Säpo-registret. Med registerkontroll avses också att sådana 
personuppgifter hämtas som Säkerhetspolisen behandlar utan att det 
ingår i ett sådant register. Sådan registerkontroll får göras vid 
säkerhetskontroll avseende vissa anställningar eller liknande deltagande 
i vissa verksamheter.
Om det finns anledning att misstänka att ett terroristdåd kan komma 
att genomföras informeras polismyndigheter och andra berörda organ, 
vilket leder till skärpt bevakning och andra förebyggande åtgärder. Det 
kan även finnas anledning att varna utsatta personer eller ge dem 
personskydd.
Nationella insatsstyrkan
1992 bildades beredskapsstyrkan mot terrorism, numera benämnd 
nationella insatsstyrkan. Styrkan regleras i 17 § polisförordningen 
(1998:1558). Därav framgår att det vid polismyndigheten i Stockholms 
län skall finnas en nationell insatsstyrka med huvuduppgift att bekämpa 
terroraktioner i landet. Efter en ändring av förordningen, som trädde i 
kraft den 1 december 1999, får styrkan användas även i annan 
polisverksamhet, om det kan ske med hänsyn till huvuduppgiften.
Styrkan består av ett femtiotal polismän. Styrkans utbildning och 
kompetensutveckling är främst inriktad på insatser mot terrorister, bl.a. 
förhandlingar i krissituationer, sjukvård, vatten- och röjdykning, insatser 
mot barrikaderade personer och fritagning av gisslan. Styrkan är tränad 
för insatser mot olika objekt och förfogar över vapen och teknisk 
utrustning av hög kvalitet. Styrkan har befälhavare i tjänst dygnet runt, 
året runt. Dessa är beredda att bege sig till annan plats i Sverige kort tid 
efter larm.
Någon formell begränsning av styrkans verksamhetsområde finns inte. 
Styrkan kan sättas in i sådana fall där en polisoperativ bedömning visar 
att det är lämpligt på grund av de särskilda kunskaper som styrkans 
personal har. Prövningen av om styrkan skall sättas in görs av 
Polismyndigheten i Stockholm.
En inspektionsgrupp från Rikspolisstyrelsens inspekterade 
insatsstyrkan under maj 2000. Inspektionsgruppen uttryckte en viss oro 
avseende styrkans numerär och om att delar av styrkans utrustning blivit 
föråldrade och slitna, vilket riskerar att leda till att insatsstyrkans 
förmåga att bekämpa terroraktioner kan försämras. 
Med anledning av inspektionsrapporten har Rikspolisstyrelsen 
beslutat bl.a. att frågan om lokalisering av insatsstyrkan till 
Polishögskolan i Sörentorp skall utredas, att Polismyndigheten i 
Stockholms län för vart och ett av åren 2001, 2002 och 2003 skall 
tillföras två miljoner kronor för att säkerställa styrkans numerär och 
utrustning samt att polismyndigheten senast den 1 mars 2001 till 
Rikspolisstyrelsen skall redovisa hur de tillskjutna medlen avses bli 
använda. Rikspolisstyrelsen har vidare uttalat sin avsikt att nära följa den 
fortsatta utvecklingen i de avseende som aktualiserats genom 
inspektionen.
5.1.9	Bedömning av läget för beredskapen  
Enligt regeringens bedömning står Sverige i stort sett väl rustat i 
kampen mot terrorism. Genom det arbete som bedrivs nationellt inom 
Säkerhetspolisen och internationellt genom olika samarbetsorgan har 
ansvariga myndigheter en god överblick över olika terrorist-
organisationers verksamhet. Om en terroristattack ändå skulle äga rum 
har polismyndigheterna möjlighet att organisera sig och agera i enlighet 
med de redan upprättade planerna för polisinsatser vid särskilda 
händelser. 
5.1.10	Behov av åtgärder
En särskild fråga är hur beredskapen vid en terroristattack med nukleära, 
biologiska eller kemiska vapen (N- B- och C-vapen) fungerar. En sådan 
attack ställer särskilda krav på polisen och en rad andra myndigheter. 
Regeringen gav i maj 1998 en särskild utredare i uppdrag att göra en 
översyn av Sveriges förmåga när det gäller skydd mot N-, B- och C-
vapen. Den särskilde utredaren redovisade sitt uppdrag i mars 1999 
(Ds 1999:13). Han konstaterade att polisverksamheten fyller en viktig 
roll i detta sammanhang. Av rapporten framgår dessutom att det finns 
vissa svagheter i beredskapen och att förmågan på NBC-området 
behöver förstärkas. En arbetsgrupp har bildats inom Regeringskansliet 
där representanter för berörda myndigheter bl.a., Rikspolisstyrelsen, ser 
över vad som behöver göras för att förstärka beredskapen mot NBC-
situationer.  
5.2	Elförsörjning (Näringsdepartementet)
Sammanfattning: Vitala funktioner i samhället är beroende av 
tillgång till el för att kunna upprätthållas. Det allvarligaste hotet mot 
elförsörjningen i fredstid är sabotage mot vitala delar av elsystemet. 
Sådana angrepp kan leda till stora konsekvenser i samhället genom 
omfattande och långvariga elavbrott. Under normal fredstida drift är 
elförsörjningen mycket robust och säker. Den höga elsäkerheten kan 
dock inte garantera hundraprocentigt oavbrutna elleveranser. Det 
finns anläggningar och elledningar som inte är möjliga att skydda till 
rimliga kostnader. Ett antal åtgärder övervägs för närvarande för att 
minska sårbarheten inom elförsörjningen. Regeringen avser bl.a. att 
uppdra åt Affärsverket svenska kraftnät att i samråd med Post- och 
telestyrelsen analysera de ömsesidiga beroendeförhållandena som 
finns mellan elförsörjningen och telekommunikationerna vid 
elavbrott. 
5.2.1	Hotens och riskernas karaktär
Det svenska elsystemet består av produktionsanläggningar och ett 
rikstäckande överförings- och distributionssystem. Det senare består av 
stamnät, ett mindre antal regionnät och ett stort antal lokalnät.  Under 
normal fredstida drift är elförsörjningen mycket robust och säker. Det 
allvarligaste hotet mot elförsörjningen i fredstid är sabotage mot vitala 
delar av elsystemet. Sådana angrepp kan leda till stora konsekvenser i 
samhället genom omfattande och långvariga elavbrott.
Fredstida störningar i elförsörjningen, som drabbar elkunder i form av 
elbortfall sammanhänger oftast med fel i elnäten på landsbygden på 
grund av storm eller snöoväder. Det finns emellertid en beredskap att 
hantera sådana störningar. Störningar i stam- och regionnät förekommer, 
men de medför sällan elbortfall för elkunder. Dessa störningar åtgärdas 
inom ramen för den normala driftberedskapen. 
Det är inte möjligt att säkerställa en helt störningsfri elförsörjning. 
Samhällets elberoende ökar kontinuerligt, bl.a. till följd av ökat 
beroende av fungerande telekommunikationer och IT-system. 
Samhällsviktiga verksamheter som oundgängligen måste fungera, måste 
därför tillförsäkras tillgång till el för situationer då den ordinarie 
elförsörjningen inte fungerar.  
5.2.2	Ansvarsförhållanden
Ansvarsfördelningen är sådan att det är en uppgift för företagen inom 
elförsörjningen att vidta de åtgärder som krävs i elsystemet för att hålla 
en god leveranssäkerhet i fredstid. Den som är ansvarig för 
elförsörjningen inom ett visst område är skyldig att mot ersättning och 
inom rimliga gränser tillgodose kundernas önskemål om 
leveranssäkerhet.  Ansvaret innefattar åtgärder för att förebygga och 
förhindra störningar och åtgärder för att snabbt återställa 
elförsörjningen vid störningar.
Statens energimyndighet (Energimyndigheten) är bl.a. nätmyndighet 
enligt ellagen (1997:857).  I uppgiften ingår att utöva tillsyn över 
ellagens efterlevnad utom i fråga om driftsäkerhet och elsäkerhet.  Det 
innefattar bl.a. tillsyn av nätverksamhet och leveranskoncessioner.  
Myndigheten prövar också koncessionsärenden enligt ellagen utom i 
fråga om nätkoncessioner för utlandsförbindelser.
Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) driver och förvaltar 
det svenska stamnätet och de statligt ägda utlandsförbindelserna. 
Svenska kraftnät skall enligt riksdagens riktlinjer ansvara för driften av 
stamnätet, den löpande momentana elbalansen och det svenska 
kraftsystemets övergripande driftsäkerhet.  Svenska kraftnät är enligt 
förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström sedan 
den 1 januari 1995 systemansvarig myndighet enligt ellagen. I detta 
ingår att bl.a. utfärda föreskrifter om och utöva tillsyn över 
driftsäkerheten i elektriska anläggningar.
De åtgärder som på statsmakternas initiativ vidtas för att 
elförsörjningen skall kunna upprätthållas och återupprättas vid höjd 
beredskap har positiv effekt även på den fredstida beredskapen, särskilt 
när det gäller skydd mot sabotage. Energimyndigheten är 
funktionsansvarig myndighet för funktionen Energiförsörjning och 
ansvarig för delfunktionen Bränsle- och drivmedelsförsörjning. Svenska 
kraftnät är beredskapsmyndighet enligt beredskapsförordningen 
(1993:242) och skall enligt förordningen (1991:2013) med instruktion 
för Affärsverket svenska kraftnät i krig eller när regeringen annars 
bestämmer planera, leda och samordna elförsörjningens resurser. 
Svenska kraftnät ansvarar för delfunktionen Elförsörjning inom 
funktionen Energiförsörjning inom den civila delen av totalförsvaret.  
Svenska kraftnät är sedan den 1 juli 1997 elberedskapsmyndighet enligt 
elberedskapslagen (1997:288) och har som sådan att utfärda 
erforderliga föreskrifter för elberedskapslagens tillämpning.
5.2.3	Bedömning av läget för beredskapen
När det gäller normala förhållanden har Sverige ett av världens säkraste 
elsystem. Den höga elsäkerheten kan dock inte ens då garantera 
hundraprocentigt oavbrutna elleveranser. Det finns anläggningar och 
elledningar som inte är möjliga att skydda till rimliga kostnader. Den 
pågående och planenliga uppbyggnaden av verksamheten har medfört 
förbättringar av förmågan under störda förhållanden. Det informations- 
och erfarenhetsutbyte som skett mellan aktörer inom energisektorn har 
förbättrat förmågan till samordning. I samband med förberedelserna 
som genomfördes inom energiförsörjningen inför skiftet till år 2000 
kartlades, analyserades och åtgärdades ett stort antal system inom 
energisektorn. Informationsinsatser genomfördes och till nyårsnatten 
vidtogs erforderliga ledningsförberedelser. 
5.2.4	Behov av åtgärder på författningsområdet
Den 1 juli 1997 trädde elberedskapslagen (1997:288) i kraft. Lagen 
reglerar ansvaret för den planering och de åtgärder som behövs för att 
kunna tillgodose elförsörjningen vid höjd beredskap. Huvudprincipen är 
att elföretagen är skyldig att vidta åtgärder som beslutas med stöd av 
lagen för att tillgodose elförsörjningen. Beslut om åtgärder kan avse 
såväl anläggningar som verksamhet. En beredskapsåtgärd är i princip 
varje åtgärd som beslutas i enlighet med lagens syfte att tillgodose 
elförsörjningen i landet. Lagen tar bl.a. sikte på beredskapsåtgärder i 
anläggningar av väsentlig betydelse för elförsörjningen inom landet eller 
inom en ort eller ett område. Det kan exempelvis gälla viktiga 
produktions-, överförings- eller driftledningsanläggningar. Ett stort 
antal olika slag av beredskapsåtgärder kan aktualiseras för att därigenom 
åstadkomma en hög funktions- och systemsäkerhet. De åtgärder som 
vidtas för att elförsörjningen skall kunna upprätthållas och återupprättas 
vid höjd beredskap har positiv effekt även på den fredstida beredskapen. 
Då lagen infördes gjorde regeringen bedömningen att det inte var 
påkallat att införa regler om leveranssäkerhet i fredstid. Den 1 januari 
1998 trädde en ny ellag (1997:857) i kraft. Enligt ellagen är den som 
bedriver nätverksamhet skyldig att på skäliga villkor ansluta den som så 
begär till elnäten och att överföra el. Bestämmelser om handel m.m. 
med förnödenheter som är av vikt för totalförsvaret eller 
folkförsörjningen återfinns vidare i ransoneringslagen (1978:268).
Överväganden görs huruvida ett stort elavbrott motiverar att 
regeringen ges särskilda befogenheter.
5.2.5		Behov av övriga åtgärder
Vad gäller beredskapsverksamhetens inriktning avser regeringen bl.a. att 
tillse att en helhetssyn utvecklas som omfattar beredskapsåtgärder såväl 
på den eloperativa sidan som på användarsidan och att åtgärder skall 
vägas emot varandra vad gäller kostnader och effekt. Vidare kommer de 
ömsesidiga beroendeförhållandena som finns mellan elförsörjningen 
och telekommunikationerna vid elavbrott att analyseras närmare. 
Möjligheterna för investeringar i teknisk utrustning bör undersökas i 
syfte att kunna förbättra att i en krissituation styra knappa eltillgångar 
till prioriterade användare. Utvecklingen på gasturbinsidan bör följas 
som en del av bevakningen av tillgång till reservkraft i syfte att skapa 
bättre förutsättningar för drift av elsystemet i separata delsystem (s.k. ö-
drift) i en krissituation. Möjligheterna att bergförlägga eller på annat 
sätt effektivt skydda strategisk och svårreparerad utrustning i stam- och 
regionnäten bör studeras. 
5.2.6	Förmågan att klara störningar inom el, tele och IT
Elförsörjningens beroende av tele- och radiokommunikationer är 
gränssättande. Både vid reparationer och återstart av elsystemet finns 
det ett beroende av de publika telenäten. Särskilt vid återstart av 
elsystemet efter ett avbrott bedöms en fungerande kommunikation vara 
nödvändig. Den stora uppmärksamheten kring övergången till år 2000 
medförde bl.a. att alla datorrelaterade system fick en grundlig 
genomlysning, något som har stärkt beredskapen.
Regeringen avser att uppdra åt Affärsverket svenska kraftnät att i 
samråd med Post- och telestyrelsen analysera de ömsesidiga beroende-
förhållandena som finns mellan elförsörjningen och telekommunika-
tionerna vid långvariga och omfattande elavbrott.
5.3	Telekommunikationer (Näringsdepartementet)
Sammanfattning: Med nuvarande ekonomiska förutsättningar 
bedömer regeringen att telekommunikationernas beredskap inför 
svåra påfrestningar i fred kommer att vara godtagbar inom några år. 
Bedömningen är dock osäker eftersom teknikutvecklingen inom 
området går mycket fort och nya tjänster kan medföra ökad sårbarhet. 
Samhällets ökade beroende av väl fungerande telekommunikationer 
minskar toleransen för avbrott och störningar. Det innebär att behovet 
av insatser för att förebygga funktionsbortfall ökar.
En stark kommersiell utveckling ger tillgång till nya 
kommunikationsmöjligheter främst genom Internet och den pågående 
utbyggnaden av optokabel samt utvecklingen av bredbandig mobil 
access. En mångfald av fysiska och logiska nät växer fram såväl inom 
de fasta som de mobila telenäten. Sammantaget ger denna utveckling 
en rad möjligheter att öka telekommunikationernas robusthet under 
förutsättning att de positiva effekterna tillvaratas på ett framsynt sätt.
Den översyn av ansvarsförhållanden och behov av åtgärder på 
författningsområdet som genomförts inför denna skrivelse har pekat 
ut områden inom vilka en översyn av lagstiftningen är nödvändig. 
Regeringen avser dels att närmare utreda frågan om det är nödvändigt 
att i lag föreskriva om befogenhet för regeringen att göra 
prioriteringar i telefunktionen i en katastrofsituation, dels att utreda 
behovet av att med lagstöd föreskriva om teleoperatörers insatser vid 
nationella katastrofer.  
5.3.1	Hotens och riskernas karaktär
Teknikutvecklingen inom telekommunikationsområdet går i dag mycket 
snabbt. Nya tjänster kan medföra nya sårbarheter. Det blir allt viktigare 
att kunna skydda infrastrukturen inte bara mot fysiska angrepp utan även 
mot allt mera sofistikerade elektroniska eller s.k. logiska angrepp mot 
vitala IT-system. Samhällets ökade beroende av väl fungerande 
telekommunikationer minskar toleransen för avbrott och störningar. Det 
innebär att behovet av insatser för att förebygga funktionsbortfall ökar.
Naturkatastrofer som översvämningar och stormar, sabotage och 
terroristhandlingar mot telesystem och samhällets elförsörjning samt 
intrång via telenät i teleoperatörernas styr- och övervakningsnät med 
stödsystem bedöms vara tänkbara hot som i fredstid kan leda till svåra 
påfrestningar på samhället. Sabotage mot elförsörjningen kan leda till 
långa elavbrott som kan medföra att telekommunikationer slutar att 
fungera inom mindre eller större områden. Svåra snöoväder kan medföra 
elavbrott i flera dygn.
Högeffekt pulsad mikrovågsstrålning (HPM, High Power Microwave) 
är en typ av elektromagnetiskt vapen som är under utveckling. Det kan 
avge mikrovågspulser med mycket hög effekt via antennsystem med hög 
förstärkning vilket kan åstadkomma störningar på elektroniska system. 
Intrång och manipulation av informationssystem är ett hot som kan 
växa. Utvecklingen av Internet har gjort att dess standard för 
datakommunikation är helt världsdominerande. Det medför en ökad risk 
för att obehöriga kan ta sig in i dåligt skyddade IT-system. Frågor kring 
informationssäkerheten i telekommunikationerna behandlas i ett särskilt 
avsnitt.
De kommersiella drivkrafterna och konkurrensen leder till ökad 
centralisering och koncentrering av nyckelfunktioner inom driftledning, 
övervakning och styrning av näten. Vital kompetens samlas till ett fåtal 
personer. Det är nödvändigt att dessa nyckelpersoner är tränade att 
hantera även situationer som är svårare än de som kan tänkas uppträda 
under normala förhållanden.
En stark kommersiell utveckling ger tillgång till nya 
kommunikationsmöjligheter främst genom Internet och den pågående 
utbyggnaden av optokabel samt utvecklingen av mobil bredbandsaccess. 
En mångfald av fysiska och logiska nät växer fram såväl inom de fasta 
som de mobila telenäten. Sammantaget ger denna utveckling en rad 
möjligheter att öka telekommunikationernas robusthet under förutsätt-
ning att de positiva effekterna tillvaratas på ett framsynt sätt. 
5.3.2	Ansvarsförhållanden
Telemarknaden består av ett flertal operatörer som bedriver verksamhet 
på marknadsmässiga grunder. Den hårda konkurrensen på den svenska 
telemarknaden är en stark och effektiv drivkraft för att operatörerna 
skall upprätthålla en tillräckligt god beredskap för att kunna åtgärda 
oväntade störningar och fel. Teleoperatörerna upprätthåller alltid en 
dygnetrunt-övervakning och hög beredskap. De har även rutiner för att 
förstärka sin ledning vid t.ex. större tekniska fel eller långvariga 
elavbrott. Teleoperatörerna är bundna av sina affärskontrakt och kommer 
att prioritera eventuella åtgärder med hänsyn till dessa. 
Post- och telestyrelsen utövar tillsyn över teleoperatörerna och kan 
som sådan begära in skriftliga underlag från operatörerna, besöka på 
plats och avge muntliga påpekanden m.m.
Vid en allvarlig störning av telekommunikationerna vidtas omedelbart 
åtgärder för att dessa så snart som möjligt skall kunna återupptas i 
normal omfattning. Post- och telestyrelsen samordnar under tiden 
teleoperatörernas åtgärder i katastrofområdet med de resurser som kan 
sättas in med stöd av avtal mellan PTS och teleoperatörerna, f.n. mobila 
GSM-basstationer och reservelverk för mindre teleanläggningar. Post- 
och telestyrelsen samverkar med räddningsledaren för att få hjälp till 
teleoperatörerna med t.ex. transport av drivmedel till reservelverk.
5.3.3	Bedömning av läget för beredskapen 
Skador i nät
Vid snöoväder, översvämningar eller omfattande sabotage kan telenät 
skadas eller bli överbelastade inom ett större eller mindre område. I 
sådana lägen behöver samhällsviktiga funktioner ha prioritet både i det 
fasta och i de mobila telefoninäten. Behov av förstärkning av 
telesambandet kan också uppstå inom ett katastrofområde.
Post- och telestyrelsen har årligen genomfört ett antal övningar. De 
utgör en viktig del i förberedelserna för att vidmakthålla en 
krishanteringsförmåga inom telesektorn. Teleoperatörernas och PTS 
personal måste tränas att hantera svåra skador på telenäten. Operatörerna 
har normalt dygnetruntberedskap och hög förmåga att hantera störningar 
och skador i sina telenät. Övningsverksamheten kommer att fortsätta.
Post- och telestyrelsen har under 1996 och 1997 anskaffat och 
finansierat tio mobila basstationer vardera till de tre GSM-operatörerna. 
Operatörerna svarar för drift och underhåll. Basstationerna får placeras 
ut och vara i drift i näten men de skall kunna flyttas vid behov. I avtal 
med operatörerna regleras hur basstationerna skall fördelas över landet. 
Post- och telestyrelsen kan vid behov avgöra hur och var de skall 
användas. Förmågan att flytta basstationerna för att förstärka ett område 
har övats med två av GSM-operatörerna i Norrbotten 1997 och på 
Gotland 1998. En övning genomfördes i september 2000 med syfte att 
planera ett samlat utnyttjande av de tre operatörernas mobila 
basstationer vid några tänkbara större katastrofer inom landet.
Post- och telestyrelsen planerar att införa ett prioritetssystem i fasta 
och mobila telefoninät för samhällsviktiga grupper. Utredningar har 
genomförts 1998 av Ericsson Telecom AB och under 1999–2000 av de 
operatörer som är aktuella. Ett försöksvis införande av 
prioritetssystemet kan påbörjas under 2001. Ett par begränsade 
användargrupper kommer att utnyttjas under de inledande försöken.
Centralisering av nätfunktioner
En konsekvens av att nätfunktioner och tjänster centraliseras och att 
näten fjärrövervakas och fjärrstyrs är en ökad risk för att delar av landet 
kan bli telemässigt avskurna vid stora skador i transmissionsnäten. 
Risken är särskilt stor för Norrland och Gotland. Den kommersiella 
utvecklingen för dessa områden har inte givit tillräcklig säkerhet jämfört 
med resten av landet. 
Post- och telestyrelsen har initierat viss utbyggnad av optokabel för 
att genom ökad mångfald åstadkomma säker transmission i Norrland. 
Den pågående stora bredbandssatsningen med utbyggnad av optokabel 
kommer att ge möjligheter att ytterligare förbättra säkerheten.
Post- och telestyrelsen arbetar för att säkerställa att flera 
transmissionsnät kan utnyttjas vid stora skador genom att bygga 
hopkopplingspunkter mellan optokabelnäten. 
Elektromagnetiska vapen
Utvecklingen av HPM-vapen bedöms innebära särskild risk för att dessa 
används för sabotage mot telekommunikationer. 
Post- och telestyrelsen har initierat provmätningar mot flera olika 
typer av teleanläggningar. Mätningarna visar att ett fordonsburet vapen i 
en skåpbil eller lastbil endast bedöms kunna störa (inte förstöra) 
teleutrustning inom några tiotal meter. Tjocka betongväggar, hus av plåt 
och teleutrustning placerad i stativ med stängda plåtluckor ger gott 
skydd. Lokaler kan skärmas mot en hotad riktning med plåt i väggar eller 
av gardiner med invävd metalltråd. De bergskyddade teleanläggningarna 
har gott skydd mot elektromagnetiska vapen. Post- och telestyrelsen 
kommer att genomföra ytterligare mätningar. För närvarande utreds 
GSM-basstationers tålighet mot HPM. Hotets utveckling måste följas 
och analyseras. Vidare bör skyddet mot HPM beaktas vid nybyggnad av 
teleanläggningar.
Elavbrott
Ett allvarligt hot mot telekommunikationerna är långvariga avbrott i 
landets elförsörjning orsakade av svåra väderförhållanden eller 
omfattande sabotage- och terroristangrepp. Telekommunikationerna kan 
inte helt förlita sig på samhällets elförsörjning utan måste ha egen 
reservkraft. Större telestationer har i dag fast installerade 
dieselgeneratorer med drivmedel för cirka tre dygn vid svåra avbrott på 
eltillförseln i fredstid. Mindre teleanläggningar nära abonnenterna 
(utflyttade abonnentsteg för fast telefoni och basstationer för mobil 
telefoni) har endast en batterireserv för i allmänhet 3–4 timmars 
elavbrott vilket i regel täcker tiden för normala och mest frekventa 
elavbrott i fredstid.
För att hålla telefunktionen igång under veckolånga elavbrott erfordras 
reservkraftaggregat i tillräcklig mängd. Post- och telestyrelsen har 
under 1998, 1999 och 2000 anskaffat och finansierat drygt 1600 
mindre elverk till Telia, Tele2, Europolitan, Telenordia och Banverket 
telenät. De är utplacerade både på serviceställen och ute i näten. Genom 
avtal mellan PTS och respektive operatör åtar sig operatörerna 
kostnaderna för drift och underhåll av aggregaten. Antalet motsvarar 
teleoperatörernas behov av aggregat vid ett svårt men sällan 
förekommande snöoväder som kan drabba del av landet. Post- och 
telestyrelsen kan enligt avtalet vid behov avgöra hur aggregaten skall 
utnyttjas vid t.ex. en större naturkatastrof. En utvärdering av 
teleoperatörernas erfarenheter gjordes i juni 2000. En funktionsövning 
genomfördes i november 2000 för att klargöra hur aggregaten skall 
kunna hanteras och utnyttjas på bästa sätt vid omfattande elavbrott. 
Ytterligare anskaffning är planerad.
Informationssäkerheten i telekommunikationerna
I telenäten förmedlas tal, text, bild och data. Telekommunikationerna är 
mycket beroende av datorer och annan digital utrustning av följande skäl.
	Televäxlar, abonnentväxlar och annan utrustning i telenäten är i 
stor utsträckning digital.
	Merparten stödsystem, bland annat för debitering och 
abonnentinformation, är IT-system.
	Allt mer trafik förmedlas i form av datakommunikation, och i 
ökande omfattning som IP-trafik. Den utrustning som används i 
dessa nät är i stor utsträckning standardprodukter för datanät.
Utrustningar för transmission och nätövervakning m.m. styrs från ett 
fåtal platser i landet. Styrningen görs ibland via särskilda styr- och 
övervakningsnät, men kan också göras i kommunikationsnätet.
Utvecklingen går mot en högre andel standardprodukter för 
datakommunikation inom samtliga delar av 
telekommunikationsområdet. Fungerande telekommunikationer är 
därför beroende av att det finns tillgång till IT-system med hög säkerhet.
Risker i beroendet av IT-system
De IT-system som utnyttjas för övervakning, styrning och administration 
av telekommunikationerna utnyttjar samma kommunikationsprotokoll 
som Internet (IP). Många produkter är standardprodukter som används 
även i andra sammanhang. Därmed riskerar telenät och operatörer att 
utsättas för samma hot (t.ex. virus, dataintrång) som i dag förekommer 
på Internet.
Många datanät hos teleoperatörerna är anslutna till Internet, bland 
annat för att ge tillgång till e-post och andra Internettjänster. Det 
förekommer också att man utnyttjar Internet för enkel åtkomst för 
underhåll och service m.m. Internetanslutningarna ökar risken för 
dataintrång och virus m.m., och ökar möjligheterna att störa tele-
kommunikationerna genom dataintrång eller riktade informations-
operationer. 
Hotbilden avseende informationssäkerhet i telekommunikationerna
Det nya och i framtiden allvarligaste hotet mot telekommunikationer är 
en följd av Internetutvecklingen och att IP (Internet Protocol) är 
världsstandard för datatrafik med stora möjligheter till samtrafik. 
Därmed öppnas också angreppsmöjligheter mot dåligt skyddade IT-
system och nät. Det är angeläget att dels klarlägga möjligheterna att 
utifrån göra intrång och manipulera i dessa IT-system och nät, dels följa 
upp hur hotet utvecklas i Sverige.
Nivån på hotet mot telekommunikationerna i Sverige kan för 
närvarande bedömas som lågt i förhållande till hotet mot t.ex. USA. Det 
finns dock anledning att tro att sårbarheten i telekommunikationer ökar 
efter hand som utnyttjandet av IP ökar.
Teleoperatörerna har hittills inte drabbats av något allvarligt IT-
angrepp eller någon allvarlig IT-incident. Hotet bedöms f.n. komma från 
hackare. Skulle hotbilden förändras bedöms det farligaste IT-relaterade 
hotet vara fientliga intrång i teleoperatörernas nät för att sätta dem ur 
funktion.
Enskilda och mindre organisationer kommer att bli mer exponerade 
för IT-angrepp när de kan vara ständigt uppkopplade mot Internet med 
bredband i fasta nät och i tredje generationens mobiltelefoninät 
(UMTS). 
Ansvarsförhållanden avseende informationssäkerhet
Enskilda, företag, myndigheter och organisationer är ansvariga för 
säkerheten i sina egna IT-system. Teleoperatörerna är ansvariga för att 
informationssäkerheten i telekommunikationerna motsvarar kundernas 
krav. Kraven kan, särskilt vad gäller företagskunder, vara specificerade i 
avtal. De kan också föreligga i form av en praxis eller underförstådd 
kvalitetsnivå, framdriven av konkurrensen i branschen.
Teleoperatörerna är också ansvariga inför sina ägare i vad gäller att 
informationssäkerheten är tillräckligt mot de hot som kan drabba 
bolagens kommersiella verksamhet. 
Post- och telestyrelsen ansvarar för att informationssäkerheten blir 
tillräcklig även mot fientliga IT-angrepp mot telekommunikationerna. 
Sådana angrepp skulle kunna allvarligt störa viktiga samhällsfunktioner 
och försvåra ledningen. Långvariga angrepp skulle kunna medföra svåra 
störningar i samhället.
Informationssäkerhet och lagstiftningen
Informationssäkerhet (datakommunikation) särbehandlas inte i den 
lagstiftning som reglerar skydd och säkerhet i telekommunikationerna. 
Förebyggande åtgärder avseende informationssäkerhet
Förebyggande skyddsåtgärder ger det mest effektiva skyddet mot 
störningar och incidenter i de IT-system som utnyttjas inom 
telekommunikationsområdet. Det grundläggande förebyggande skyddet 
uppnås genom tydligt styrt IT-säkerhetsarbete.
Till de åtgärder som vidtas för att ytterligare öka det förebyggande 
skyddet hör förbättringar inom områdena
	Nät- och systemdesign – bland annat att separera olika 
datamiljöer och kundernas datatrafik
	Konfiguration av servrar och växlar – säkerhetshål täpps till.
	Brandväggar – bättre konfigurering, fler införs mellan olika 
datamiljöer
	System som larmar vid intrångsförsök s.k. Intrusion Detection 
Systems (IDS)
	Användning av kryptosystem för såväl styr- och 
övervakningssystem som abonnent- och kundsystem – bland 
annat PKI (Public Key Infrastructure) och aktiva kort
	Incidentrapportering och incidenthantering.
Sedan i mars 2000 följer PTS hotutvecklingen i ett försöksprojekt. 
Stiftelsen för Kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) och 
PTS finansierar ett projekt som syftar till att utveckla en CERT-liknande 
(CERT, Computer Emergency Response Team) funktion för de svenska 
teleoperatörerna. Funktionen kallas NSIC (Network Security 
Information Center) och har Svenska Stöldskyddsföreningen som 
huvudman. Syftet är att under cirka två år ta emot rapporter om IT-
incidenter från teleoperatörerna, analysera dem och informera de parter 
som ingår i projektet om hur angreppsmetoder förändras och på vilket 
sätt skydd och motåtgärder kan åstadkommas.
Post- och telestyrelsen har initierat intrångsanalyser (aktiv IT-
kontroll) hos teleoperatörerna. Teleoperatören upphandlar därvid ett 
projekt med kvalificerade hackare och PTS delfinansierar projektet. 
Uppgiften är bl.a. att pröva om det, utifrån via telenät, går att ta sig in i 
teleoperatörens styr- och övervakningsnät. Syftet är bl.a. att se om 
intrånget upptäcks och om dataväxlar, telefoniväxlar och 
transmissionsutrustningar kan manipuleras och sättas ur funktion. Vidare 
kartläggs nätens struktur och deras svagheter. Analysen ger underlag för 
de åtgärder som bör vidtas för att försvåra intrång. I nuläget har 
intrångsanalyserna genomförts hos tre teleoperatörer. Metoden har en 
fördel framför säkerhetsrevisioner genom att den på ett mer påtagligt 
sätt pekar på behovet att vidta åtgärder för teleoperatörens ansvariga. 
Analyser bör kontinuerligt genomföras för att vidmakthålla en tillräcklig 
IT-säkerhet och förmåga hos operatörerna att upptäcka och ingripa mot 
dataintrång.
Konsekvensbegränsande åtgärder avseende informationssäkerhet
De viktigaste konsekvensbegränsande åtgärderna är teleoperatörernas 
egna åtgärder för robusthet, funktionssäkerhet och stabilitet i nät och 
stödsystem. Åtgärderna vidtas i första hand för att möta kundernas krav.
För att kunna avbryta och motverka IT-incidenter har eller utvecklar 
teleoperatörerna IRT-grupper (Incident Response Team) och interna 
organisationer för att kanalisera incidentlarm och varningar genom IRT-
gruppen. Den CERT-liknande funktionen NSIC skall kunna analysera och 
förmedla varningar och åtgärdsförslag till teleoperatörerna.
Post- och telestyrelsen har i utredningen om ”Drift av Internet i 
Sverige oberoende av funktioner utomlands” föreslagit ett antal åtgärder 
för att säkerställa att Internet i Sverige kan fungera oberoende av 
funktioner placerade utomlands. Dessa åtgärder behövs för att minska 
konsekvenserna för användare av det publika Internet i fall av allvarliga 
störningar i viktiga funktioner i Internet placerade utanför Sverige.
Bedömning av skyddet mot IT-angrepp
Informationssäkerheten bedöms i många fall vara otillräcklig vid IT-
angrepp eller informationsoperationer riktade mot vitala system
Fortsatt arbete
Post- och telestyrelsen anger att myndigheten kommer att följa upp 
teleoperatörernas informationssäkerhet med bl.a. intrångsanalyser. 
Vidare kommer PTS att följa hotbildsutvecklingen och föreslå de 
åtgärder som föranleds av hotbildsutvecklingen. Post- och telestyrelsen 
avser att säkerställa att åtgärder som föranleds av eventuella hot om 
fientliga IT-angrepp mot telekommunikationerna genomförs. På 
regeringens uppdrag har PTS utrett förutsättningarna för att inrätta en 
särskild funktion för IT-incidenthantering. Uppdraget redovisades den 
28 november 2000 och förslagen bereds för närvarande inom 
Regeringskansliet.
Sammanfattning och bedömning av läget vad gäller området 
telekommunikationer
Nedan redovisas regeringens bedömning av motståndsförmåga avseende 
vitala funktioner inom telekommunikationsområdet. Regeringen 
bedömer att telefunktionens förmåga att motstå svåra påfrestningar på 
samhället i fred är delvis godtagbar.
Skydd av driftledningar		Godtagbar
Elförsörjning		Ej godtagbar
Skydd mot IT-angrepp		Ej godtagbar
Internet, infrastruktur		Ej godtagbar
Prioritet av telefoni		Ej godtagbar
Hopkopplingsmöjligheter mellan nät	Godtagbar
Transmission, nationell infrastruktur	Godtagbar
Med den planering som PTS har för de närmaste åren bedömer 
regeringen att telekommunikationernas sårbarhet och beredskap 
kommer att vara godtagbar inom några år. Bedömningen är dock osäker 
eftersom utvecklingen inom området går mycket fort och skyddet kan 
behöva anpassas därefter.
5.3.4	Behov av åtgärder på författningsområdet
Enligt 18 § telelagen (1993:597) skall den som inom ett allmänt 
tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet se till att 
verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk 
säkerhet. Enligt 22 § får regeringen eller, efter regeringens 
bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddela föreskrifter i detta 
hänseende
Post- och telestyrelsens rättsliga möjligheter att åstadkomma 
planering för funktion och säkerhet hos operatörerna och att långsiktigt 
vidta förebyggande åtgärder i övrigt är tillfredställande. Post- och 
telestyrelsen har med stöd av 17 § teleförordningen (1997:399) utfärdat 
en föreskrift som innehåller bestämmelser om den fredstida planeringen 
och organiseringen för att tillgodose totalförsvarets behov av 
telekommunikationer. Denna gäller endast vid höjd beredskap och är 
inget stöd för en katastrofsituation i fred.
Post- och telestyrelsen kan vid behov i svåra situationer, med stöd av 
träffade avtal med operatörerna, besluta om och upphandla förstärkning 
av telekommunikationerna i ett katastrofområde med de av 
beredskapsskäl anskaffade 30 mobila GSM-basstationerna och de 1 600 
reservkraftaggregaten. Detta är en bra modell men det kan uppstå 
oklarheter om prioriteringar och ersättningskrav t.ex. för uteblivna 
intäkter i andra delar av landet som följd av framförallt de personella 
insatserna som kan komma att krävas av operatörerna. 
Post- och telestyrelsen saknar vidare medel såväl att förordna om som 
att genomdriva åtgärder för att – i en akut situation – bedöma och 
besluta om tvång eller om att prioritera mellan olika samhällsintressen 
och regionala områden. Inget lagstöd finns i dag för att kunna prioritera 
inom telefunktionen i en katastrofsituation i fredstid. 
Regeringen avser dels att närmare utreda frågan om det är nödvändigt 
att i lag föreskriva om befogenhet för regeringen att göra prioriteringar 
inom telefunktionen i en katastrofsituation, dels att utreda behovet av att 
med lagstöd föreskriva om teleoperatörers insatser vid nationella 
katastrofer. 
5.3.5	Behov av övriga åtgärder
En fortsatt analys av de olika hoten bör fortsättningsvis bedrivas. 
Bedöm-ningen av sabotage- och terroristhotet mot 
telekommunikationerna bör säkerhetspolisen göra. Inte bara en 
bedömning av hotet mot telefunktionen är viktig utan även en bedömning 
av hotet mot landets elförsörjning med hänsyn till 
telekommunikationernas elberoende är av största vikt. Även riskerna för 
naturkatastrofer och översvämningar vid dammbrott bör fortsatt 
analyseras av berörda myndigheter. HPM-hotet mot telefunktionen 
kommer att verifieras genom ytterligare mätningar genom Post- och 
telestyrelsens försorg.
Post- och telestyrelsen arbetar för att klarlägga de IT-relaterade hoten 
(dataintrång, informationsoperationer). Det nystartade projektet för 
uppföljning och analys av IT-incidenter i telenät och Internet bör kunna 
lämna konkret underlag. Även PTS redovisning av förutsättningarna för 
att inrätta en särskild funktion för IT-incidenthantering har givit underlag 
för att bedöma nivån på hotet.
Post- och telestyrelsen genomför regelbundet övningar för att 
säkerställa förmågan inom PTS och operatörerna. Två övningar har 
genomförts detta år. I september 2000 genomfördes en övning avseende 
ett samordnat utnyttjande av de tre GSM-operatörernas mobila 
basstationer vid dammkatastrofer i Dalälven och Luleälven samt 
sprängattentat mot telestationer i Malmö. I november genomfördes en 
övning som avsåg ett samlat utnyttjande av reservelverk vid långvariga 
elavbrott inom större områden i landet.
Under våren 2001 kommer ytterligare någon övning att hållas för att 
belysa t.ex. samordnade åtgärder och prioriteringar vid omfattande 
skadegörelse i transmissionsnät.
5.4	Radio och TV (Kulturdepartementet)
Sammanfattning: Riksdagens beslut med anledning av regeringens 
proposition Radio och TV under höjd beredskap och vid svåra 
påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:158, bet. 1996/97: 
KU3, rskr. 1996/97:18) innebär att regeringens beredskapskrav på 
Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB, Sveriges Utbildningsradio 
AB och Teracom AB har förtydligats samt att Styrelsen för psykologiskt 
försvar har fått i uppgift att vara samrådsorgan i frågor om beredskap på 
medieområdet. Regeringen har i en tidigare skrivelse till riksdagen 
(skr.1998/99:33) redogjort för beredskapen vad gäller bl.a. radio och 
TV. För närvarande arbetar regeringen med att ta fram de villkor som 
skall gälla för de tre public service-företagen under nästa 
tillståndsperiod som inleds den 1 januari 2002. Beredskapsfrågorna 
kommer att uppmärk-sammas i arbetet med de nya sändningstillstånden.
5.4.1	Hotens och riskernas karaktär
Radio och TV har betydelse i beredskapshänseende ur två aspekter. Dels 
handlar det om att radion och TV:n skall nå ut till sina lyssnare och 
tittare i alla situationer, dels har radio och TV en viktig funktion att fylla 
när det gäller att nå ut till allmänheten med information vid särskilda 
händelser.
Distributionssystemen för radio och TV kan hotas av handlingar som 
sabotage, terroristaktioner och infiltration. Störningar kan även orsakas 
av faktorer såsom bristande underhåll, konstruktionsfel och den 
mänskliga faktorn, större skadehändelser orsakade av rena tekniska fel 
inom eller utom systemet samt olika typer av naturkatastrofer. 
Distributionen av TV är också känsligt för elbortfall. Enligt Styrelsen 
för psykologiskt försvar (SPF) innebär digital-TV-tekniken till viss del 
en ny typ av sårbarhet. Styrelsen för psykologiskt försvar menar att den 
ökande mjukvarubaserade tekniken medför nya informationsrelaterade 
hot. Systemet kan drabbas av problem som förekommer också inom 
andra sektorer som är känsliga för IT-relaterade hot, dvs. virus och 
haverier orsakade av tekniska fel. Enligt SPF är dock försörjningen av el 
den svagaste länken i kedjan.
5.4.2	Ansvarsförhållanden
Utgångspunkten för ett säkert och uthålligt distributionssystem för radio 
och TV är de krav som regeringen ställer på enskilda programföretag om 
den tekniska säkerheten och kvaliteten på sändningarna.
Inom radio- och TV-området är det de företag som har sändnings-
tillstånd beslutade av regeringen om villkor för sändning som främst 
berörs vid en sektorsgenomgång. Dessa är dels de tre public service-
företagen Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB (SVT) och 
Sveriges Utbildningsradio AB (UR), dels TV4, de kommersiella 
lokalradiostationerna och distributionsföretaget Teracom AB.
Radio och TV-sändningar omfattas främst av regleringar i 
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och radio och TV-lagen (1996:844). 
Enligt 3 kap. 1 § YGL har varje svensk medborgare och svensk juridisk 
person rätt att sända radioprogram (i denna term inbegrips även 
television) genom tråd (kabel). Trådsändningar till allmänheten, d.v.s. 
sändning av meddelanden med hjälp av elektromagnetiska vågor som är 
bundna till en ledare (tråd, kabel), kan alltså bedrivas fritt och omfatta 
hela landet.
Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får, enligt 3 
kap. 2 § YGL, regleras genom lag som innehåller föreskrifter om 
tillstånd och villkor för att sända. Sådana regler finns i huvudsak i radio- 
och TV-lagen som ger föreskrifter om sändningar av ljudradio- och TV-
program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med 
tekniska hjälpmedel. Av 2 kap. 1 § radio- och TV-lagen följer att det 
krävs tillstånd för att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av 
radiovågor på frekvens under 3 gigaherz. Tillståndskravet gäller endast 
trådlösa marksändningar. Sändningar i tråd eller över satellit är 
tillståndsfria.
Tillstånd att sända TV-program och tillstånd att till hela landet eller 
till utlandet sända ljudradioprogram meddelas av regeringen. Tillstånd 
att sända närradio och lokalradio meddelas av Radio- och TV-verket. 
Villkor som rör tillståndets innehåll, innebörd och bestånd framgår 
huvudsakligen direkt av radio- och TV-lagen medan övriga villkor tas in i 
de enskilda sändningstillstånden. 
Radio och TV i allmänhetens tjänst
Av 3 kap. 2 § 18 p radio- och TV-lagen följer att villkor för 
sändningstillstånd får avse skyldighet att utarbeta en beredskapsplan för 
verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på 
samhället i fred samt lämna planen till den myndighet som regeringen 
bestämmer. Som en följd av riksdagens beslut om radio och TV under 
höjd beredskap och vid svåra påfrestningar  på samhället i fred (prop. 
1996/97:158, bet. 1996/97:KU3, rskr. 1996/97:18) upprättades 1997 
ett tillägg till de gällande sändningstillstånden. Av detta tillägg framgår i 
huvudsak följande.
De tre public service-bolagen skall, efter samråd med Teracom AB, 
SPF och andra berörda myndigheter, utarbeta erforderliga  
beredskapsplaner för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra 
påfrestningar på samhället i fred. Beredskapsplanerna skall lämnas till 
regeringen (Kulturdepartementet) och till SPF. De bestämmelser om 
public service-bolagens verksamhet som intagits i tillståndsvillkor och 
anslagsvillkor för bolagen skall vara vägledande också för den 
verksamhet som bedrivs under höjd beredskap och vid svåra 
påfrestningar på samhället i fred. Public service-bolagen skall på sina 
leverantörer av tjänster för utsändning och programinsamling ställa de 
krav som är nödvändiga för att uppfylla de säkerhets- och 
beredskapskrav som företaget åläggs av regeringen. En hög säkerhet och 
uthållighet i distributionen av radio och TV skall eftersträvas.
Myndighetsmeddelanden
Vid allvarliga störningar eller händelser i samhället har radio och TV en 
viktig roll att fylla genom nyhetsrapportering, men även när det gäller att 
snabbt informera allmänheten, t.ex. genom varningsmeddelanden.
Av 3 kap. 2 § 15 p radio- och TV-lagen följer att villkor för sändnings-
tillstånd får avse skyldighet att kostnadsfritt sända meddelanden som är 
av vikt för allmänheten om en myndighet begär det. I sändnings-
tillstånden för SVT, SR och UR föreskrivs en sådan skyldighet att sända 
meddelanden medan för TV4 gäller att meddelanden endast behöver 
sändas kostnadsfritt i nödsituationer. Enligt 23 § lokalradiolagen 
(1993:120) har alla  myndigheter rätt att begära sändning av varnings-
meddelanden i den kommersiella lokalradion. Myndigheterna står för 
innehållet i meddelandet och det är programföretaget som skall utforma 
det så att det passar in i sändningen. Bestämmelserna gäller alla 
myndigheter.
SR och SVT har sedan 1993 därutöver haft överenskommelser med 
Statens räddningsverk (SRV) om tillämpning av informationssystemet 
”Viktigt meddelande till allmänheten” (VMA). Detta kom till för att så 
snabbt som möjligt kunna få ut information och varningar till 
allmänheten i allvarliga situationer. Överenskommelserna förnyades 
under 1995, när även TV4 träffande en motsvarande överenskommelse 
med SRV. Sedan den 1 oktober 1996 har SRV även en 
överenskommelse med Radioutgivareföreningen om den lokala 
kommersiella radions medverkan i VMA-systemet.
När det gäller de digitala marksändningarna följer av 7 § 8 p förord-
ningen (1997:894) om marksänd digital TV att det av en ansökan särskilt 
skall framgå om den sökande kan godta att sändningstillståndet förenas 
med villkor som får ställas enligt 3 kap. 1, 2 och 4 §§ radio- och TV-
lagen och som avser skyldighet att kostnadsfritt sända meddelanden som 
är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det.
Teracom AB
Mellan staten och Teracom AB finns ett avtal från 1992 som förnyades 
den 1 januari 1998 med anledning av riksdagens beslut (prop. 
1996/97:158, bet. 1996/97:KU3, rskr. 1996/97:18). Av avtalet framgår 
bl.a. följande. Teracom AB skall ha en beredskap för verksamheten 
under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred. 
Teracom AB skall, i samråd med vederbörande statliga myndigheter, 
utarbeta erforderliga beredskapsplaner för verksamheten under höjd 
beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Samråd skall 
också ske med SPF. Teracom skall vid beredskapsplaneringen särskilt 
samråda med de programbolag som av regeringen åläggs särskilda 
beredskapskrav (SR, SVT och UR). 
Styrelsen för psykologiskt försvar 
Styrelsen för psykologiskt försvar har till uppgift att i samråd med 
statliga myndigheter och samhällsviktiga företag inom press, radio och 
TV följa och analysera utvecklingen av beredskapen på 
massmedieområdet. Vidare skall SPF i samarbete med berörda företag 
utarbeta underlag för statsmakternas beslut om beredskapen för 
området. I uppgiften ingår att bedöma mediernas förmåga att fungera vid 
såväl svåra påfrestningar på samhället i fredstid som vid höjd beredskap. 
Till sin hjälp har styrelsen ett särskilt rådgivande organ, Etermedierådet, 
för samråd mellan berörda parter. Styrelsen för psykologiskt försvar 
skall även följa utvecklingen när det gäller den successiva övergången 
till digital distributionsteknik samt annan distributionsteknik än den 
markbundna och dess konsekvenser för beredskapsplaneringen på radio- 
och TV-området.
5.4.3	Bedömning av läget för beredskapen
Styrelsen för psykologiskt försvars etermedieråd har initierat en studie 
av sårbarheten i digitala radio- och TV-sändningar, Digital radio och TV 
- en sårbarhetsstudie. Då digital radio och TV är i en uppbyggnadsfas är 
det enligt studien mycket svårt att blicka ens några få år framåt. Studien 
behandlar därför i första hand dagens teknik. Distributionsstrukturen är i 
stort likartad för analoga och digitala sändningar, den avgörande 
skillnaden ligger i den överförda signalens uppbyggnad. I studien lämnas 
vissa rekommendationer vad gäller åtgärder som bör vidtas för att 
minska sårbarheten. Där anges både administrativa och tekniska åtgärder 
som kan vidtas för att skydda systemet. När det gäller de administrativa 
åtgärderna handlar det bl.a. om att angripare inte får tillgång till 
systemen samt att se till att det finns fungerande rutiner. Vad gäller 
tekniska åtgärder ställs bl.a. krav på att förbindelserna mellan näten skall 
vara säkra. Vidare måste den interna datasäkerhetsmiljön byggas upp 
kring både förebyggande och reaktiva åtgärder.
Sedan länge finns en planering för att hantera katastrofer i fredstid 
och andra händelser som kan orsaka störningar i såväl produktion som 
överföring och utsändning. Såväl Teracom AB som public service-
företagen har redovisat sin beredskap till regeringen i sina 
beredskapsplaner. Styrelsen för psykologiskt försvar bedömer årligen 
beredskapen samlat över hela massmedieområdet och rapporterar till 
regeringen. Detta görs i årsredovisningen som lämnas till 
Försvarsdepartementet. Bedömningarna görs i en tregradig skala för 
dels höjd beredskap, dels särskild påfrestning. Styrelsen för 
psykologiskt försvar gör en personalbedömning, en teknikbedömning 
samt en övningsbedömning och väger sedan samman dessa till en total 
bedömning.
Sveriges Television AB anger i sin beredskapsplan att förberedelserna 
för skiftet till år 2000 som påbörjades under 1997 kan jämföras med 
förberedelser att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. Det 
innebar i dessa avseenden en beredskapshöjning som trängde djupt ned i 
organisationen. 
Sveriges Radio AB:s sändningsledning har det operativa ansvaret för 
VMA. Varningsmeddelanden och informationsmeddelanden begärs av 
räddningsledning eller annan behörig och förmedlas till SR via SOS-
centralerna. Sveriges Radio förmedlar i sin tur informationen till SVT, 
TV4 samt vissa kommersiella radiokanaler. Vid varje SR-kanal finns en 
speciell plan framtagen för säkerhet och beredskap. Både SR och SVT 
finansierar sin beredskapsplanering inom ramen för företagens ordinarie 
medelstilldelning via rundradiokontot.
De regionala kanalerna i Sveriges Radio spelar en viktig roll i 
beredskapshänseende. De kan snabbt förse allmänheten i en drabbad 
region med information och de kan också förse de centrala 
redaktionerna med information. Systemets uppbyggnad innebär att varje 
regional kanal kan fungera autonomt vilket ger systemet en säkerhet.
Teracom AB svarar för distribution och sändning av SVT:s och SR:s 
alla program samt sändningarna i det analoga och digitala marknätet. 
Teracom AB har således en mycket viktig och i jämförelse med 
programbolagen en något annorlunda funktion att fylla i 
beredskapshänseende. Teracom AB har planer för verksamheten under 
höjd beredskap, försvarsberedskapsplaner enligt 
beredskapsförordningen och planer för verksamheten vid svåra 
påfrestningar i samhället under fred. Samtliga större FM/TV- och 
radiolänkstationer är skyddsobjekt. Funktionerna i nätet har en rad 
reservfunktioner och Teracom AB har även transportabla 
reservutrustningar. Teracom AB samverkar med public service-
företagen. Teracom AB:s beredskapsåtgärder finansieras huvudsakligen 
via de avgifter som tas ut av de programföretag som använder sig av 
Teracom AB:s distributionstjänster.
I sändningstillstånden för SR, SVT och UR anges att företagen skall 
ställa nödvändiga krav på sina leverantörer av tjänster för utsändning och 
programinsamling för att uppfylla de säkerhets- och beredskapskrav som 
är nödvändiga för att uppfylla de säkerhets- och beredskapskrav som 
företagets åläggs av regeringen. En hög säkerhet och uthållighet i 
distributionen av radio och TV skall eftersträvas.
Av budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/01:1 utg.omr. 6, 
sid 81) framgår att SPF driver ett projekt med RDS-varningar via 
lokalradiostationer. Regeringen anför där att man anser att SPF bör 
fortsätta med detta projekt. 
Regeringen bedömer att beredskapen inom de aktuella områdena är 
god. Regeringen anser att radions och televisionens stora betydelse för 
samhället motiverar en fortsatt hög beredskap.
5.4.4	Behov av åtgärder på författningsområdet
Den befintliga författningsregleringen bedöms vara tillräcklig. Vid 
utformningen av de nya sändningstillstånden till SR, SVT och UR 
kommer dock beredskapsfrågorna att uppmärksammas.
5.4.5	Behov av övriga åtgärder
De nu gällande sändningstillstånden till det tre programbolagen (SR, 
SVT och UR) upphör att gälla den 31 december 2001. Representanter 
för programbolagen och SPF har framfört synpunkter på 
formuleringarna vad gäller frågorna om de tre programbolagens 
verksamhet under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på 
samhället i fred i de nu gällande sändningstillstånden. Arbetet med att 
utforma de nya sändningstillstånden har påbörjats inom 
Regeringskansliet. Regeringen kommer att uppmärksamma 
beredskapsfrågorna i arbetet med de nya sändningstillstånden.
5.5	Försörjning med vatten (Jordbruksdepartementet)
Sammanfattning: Förmågan att upprätthålla försörjningen med 
dricksvatten under ostörda förhållanden är godtagbar i hela landet. 
Dricksvattenförsörjningen är dock känslig för störningar både 
beträffande kvalitén och beträffande distributionen. 
Det finns i dag ingen som har det centrala ansvaret för 
vattenförsörjningen. Inom Regeringskansliet pågår en översyn av hur 
den framtida förvaltningen av vattenanknutna miljö- och resursfrågor 
skall administreras. EU:s ramdirektiv för vatten ligger till grund för 
den pågående översynen. Ett avgörande i denna fråga är av betydelse 
för framtida förberedelser i syfte att öka beredskapen inom området.  
Regeringen anser att förmågan att upprätthålla försörjningen med 
dricksvatten ytterligare kan stärkas genom en översyn av beredskapen 
hos laboratorier som genomför vattenanalyser. Vidare bör andelen 
kommuner med reservelkraft till sina största vattenverk ökas.
5.5.1	Hotens och riskernas karaktär
Försörjningen med vatten karaktäriseras av två sårbarheter. Det gäller 
dels kvalitén på vattnet, dels distributionen av vattnet. Det är en realitet 
att det behövs mycket små insatser för att skada vattenförsörjningen så 
att leveranserna bryts eller vattnet förorenas. Denna sårbarhet gör 
försörjningen med vatten känsligt för terrorism och sabotage. Vidare är 
fungerande elförsörjning, teleförbindelser, transporter och personal 
med kompetens av avgörande betydelse för dricksvattenförsörjningens 
säkerhet. 
De fyra viktigaste föroreningarna som kan skada vattenkvaliteten är 
avloppsvatten, oljeprodukter, kemikalier och radioaktivt nedfall. 
Försurning, saltinträngning och liknande processer är ett hot mot 
vattenkvaliteten på lång sikt. Avloppsvatten är den dominerande orsaken 
till utbrott av vattenburna sjukdomar. Orenat avloppsvatten innehåller 
bakterier, parasiter, virus och skadliga ämnen. Då avloppsvatten kommer 
in i distributionsnät och reservoarer kan det snabbt orsaka utbrott av 
vattenburen sjukdom. De funktioner som framför allt sätts ur drift vid 
ett elavbrott är utpumpningen, distributionen av dricksvattnet och 
reningen av avloppsvatten. Anläggningar med högvattenreservoarer kan 
hålla trycket ungefär en dag, därefter slås vattendistributionen ut helt. 
Avloppsvattnet kan bräddas till sjöar och vattendrag vilket bland annat 
ökar riskerna för förorenat dricksvatten.
5.5.2	Ansvarsförhållanden
Ansvaret för vattenförsörjningen är uppdelat på olika nivåer. 
Livsmedelsverket har enligt livsmedelsförfattningarna ansvar för frågor 
om dricksvattnets kvalitet, beredning och hantering. Kommunen ansvarar 
enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar 
för den allmänna vattenförsörjningen, dvs. för att det skall finnas vatten 
av godkänd kvalitet. Staten har alltså inget produktionsansvar men ställer 
krav på kommunerna att det finns tillgång till vatten från allmänna 
vattenanläggningar och att vattnet har en god kvalitet. För specifikt 
humana fall skall Smittskyddsinstitutet ge Socialstyrelsen och andra 
berörda information om det epidemiologiska läget och föreslå åtgärder 
som de kan föranleda. Länsstyrelsen har en samordnande, stödjande och 
uppföljande roll i kommunernas beredskapsplanering. 
Naturvårdsverket har förebyggande uppgifter. Med tillämpning av 
miljöbalkens regler utövar Naturvårdsverket central tillsyn över 
hushållningen med naturresurser för bland annat vattenförsörjningen 
samt miljöfarlig verksamhet som kan förorena t.ex. vattentäkter. 
Som en följd av EU:s ramdirektiv för vatten kommer en utredning att 
tillsättas inom Regeringskansliet. Utredningens syfte blir bland annat att 
se över förvaltningen av avrinningsdistrikt.
Kustbevakningen ansvarar för räddningstjänsten när olja eller annat 
som är skadligt kommit ut i havet eller i Vänern, Vättern och Mälaren. 
Kommunerna har motsvarande ansvar för övriga vattenområden.
5.5.3	Bedömning av läget för beredskapen
Förmågan att upprätthålla försörjningen med dricksvatten under ostörda 
förhållanden är godtagbar i hela landet. Förmågan att förhindra eller i tid 
upptäcka sabotage med B-stridsmedel bedöms dock inte som godtagbar.
Som nämnts ovan finns i dag inte någon central tillsynsmyndighet för 
vattenförsörjningen och därmed ingen som har det centrala ansvaret för 
försörjningen av vatten vid en svår påfrestning på samhället i fred - se 
avsnitt 5.5.2.
Som tidigare nämnts är elkraften en central faktor som kan begränsa 
vattenförsörjningen. Tillgången till reservelkraftkraft är inte säkrad vid 
alla större vattenverk. Vidare råder det en brist i vattentäkternas säkerhet 
mot stora uttag samt mycket stora läckor. 
Under de senaste åren har en rad laboratorier lagts ned eller flyttats 
utomlands. Det har resulterat i att tillgången av laboratorier i Sverige i 
dag är knapp. Utbildad personal på vattenverken är viktig för 
vattenförsörjningen. Vidare är genomsnittsåldern på personal vid 
vattenverken hög vilket kan leda till en framtida brist på kompetent 
personal. 
Regeringen har i regleringsbrevet för Jordbruksverket för budgetåret 
2000 uppdragit åt verket att tillsammans med Livsmedelsverket och 
Naturvårdsverket utvärdera om målsättningarna för reservvatten-
försörjningen och täktskydd kan anses vara uppfyllda enligt vad som 
uttalas i skr. 1998/99:33 Beredskapen mot svåra påfrestningar på 
samhället i fred. Uppdraget redovisades den 7 december 2000. 
Slutsatserna från uppdraget kommer att redovisas vid senare tillfälle.
5.5.4	Behov av åtgärder på författningsområdet
Regeringen avser att utreda hur tillsynsansvaret för beredskapsåtgärder 
rörande vattenförsörjning skall regleras. Bl.a. pågår en översyn av hur 
den framtida förvaltningen av vattenanknutna miljö- och resursfrågor 
skall administreras. EU:s ramdirektiv för vatten ligger till grund för 
arbetet. Resultatet av detta arbete kommer troligtvis att leda till åtgärder 
inom författningsområdet.
5.5.5	Behov av övriga åtgärder
Bevakning av vattentäkter vid ett hot eller risk för ett sabotage eller 
terrorist attack bör ses över. Regeringen avser att ge berörda 
myndigheter i uppdrag att se över laboratoriernas beredskap för att klara 
en svår påfrestning. 
5.5.6	Förmågan att klara störningar inom el och IT
Kommunerna har till uppgift att se till att vattenförsörjningen fungerar 
även vid ett elavbrott. Med statlig delfinansiering har flera kommuner 
fått tillgång till reservelkraftkraft. Ca två tredjedelar av kommuner har i 
dag reservelkraftkraft till de största vattenverken. 
Larmanordningar vid vattenverken är i stor utsträckning beroende av 
teleförbindelse. Ett avbrott i förbindelsen kan därför få stora 
konsekvenser. Vidare fjärrövervakas och drivs flera av de mindre vatten-
verken via telekabel därför är även fungerande telekommunikationer 
nödvändiga.
5.6	Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige 
(Utrikesdepartementet)
Området Massflykt av asyl- och hjälpsökande avser en beredskap för en 
plötslig och extraordinär tillströmning till vårt land av ett mycket stort 
antal utlänningar som söker skydd eller hjälp här. Samhällets beredskap, 
främst lokalt och regionalt, där oftast flera olika sektorsområden blir 
involverade, har främst till syfte att kunna skapa förutsättningar för ett 
bra mottagande som så långt möjligt skall kunna tillgodose dessa 
utlänningars behov. Till skillnad från andra områden av svåra 
påfrestningar på samhället i fred, vilka mer direkt drabbar det svenska 
samhället, handlar det här om att på olika sätt kunna möta och bistå 
människor som av olika skäl kommit till Sverige undan en extrem 
situation i ett annat land.
Sammanfattning: Regeringen bedömer att Migrationsverket har en 
god kapacitet och flexibilitet för mottagande av 
asylsökande/skyddsbehövande. Utgångspunkten för verkets förmåga 
är den nivå som anges i den av riksdagen varje år fastställda 
statsbudgeten. Migrationsverkets förmåga att klara det första 
mottagandet kan dock under vissa omständigheter vara otillräcklig. 
Det kan exempelvis vara fråga om ett mycket stort antal utlänningar 
som under en kort tid kommer till Sverige eller att dessa anländer till 
orter där Migrationsverkets resurser är begränsade. Regeringen avser 
därför lämna förslag till riksdagen som innebär att en kommun 
inledningsvis skall kunna svara för att den enskilde utlänningen 
erhåller det stöd som bedöms skäligt i avvaktan på att 
Migrationsverket så snart som möjligt tar över ansvaret för 
mottagandet. 
5.6.1	Områdets karaktär
Med massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige avses en mycket 
omfattande och plötslig inströmning av utlänningar till landet. När en 
sådan situation inträffar ställer den plötsliga krav på myndigheter och 
andra berörda organ om mottagandet skall kunna ske på ett bra sätt. 
Under de senaste decennierna har migrationsströmmar som orsakas av 
krig, politiskt förtryck, oroligheter, ekonomisk utarmning eller 
naturkatastrofer blivit allt större i världen. Samtidigt har det blivit allt 
vanligare med inbördeskrig med etniska förtecken. I Europa har de 
senaste årens krig i f.d. Jugoslavien, skapat flera miljoner nya flyktingar. 
5.6.2	Ansvarsförhållanden
Migrationsverket ansvarar för att flyktingar och asylsökande skall kunna 
tas emot såväl i krig som fred. Vid krigsfara eller krig har regeringen 
möjlighet att med stöd av bestämmelser i utlänningslagen (1989:529) 
utfärda särskilda föreskrifter bl.a. om utlänningars inresa och vistelse i 
samt avlägsnande från landet.
5.6.3	Bedömning av läget för beredskapen
Regeringen bedömer att Migrationsverket har en organisation med god 
kapacitet och flexibilitet för mottagande av asylsökande eller 
skyddsbehövande. Verket visade under år 1999 prov på en stor förmåga 
att ställa om till en väsentligt högre nivå i mottagandet av skyddssökande 
i samband med uttagning och överföring av 3 865 medborgare i 
Förbundsrepubliken Jugoslavien som fördrivits från provinsen Kosovo. 
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997 (jfr. prop. 
1996/97:25 s. 125 ff) kan regeringen med stöd av 2 kap. 4 a  § 
utlänningslagen meddela föreskrifter om tidsbegränsade 
uppehållstillstånd i en situation med massflykt. Bestämmelsen 
tillämpades för första gången när regeringen den 15 april 1999 
utfärdade förordningen (1999:209) om tidsbegränsade 
uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Enligt förordningen skulle 
medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien som kommer från 
provinsen Kosovo och som inte kunde återvända dit på grund av 
förhållandena där anses ha behov av tillfälligt skydd. Förordningen 
trädde i kraft den 29 april 1999. Därmed behövde Migrationsverket inte 
göra någon fullständig asylprövning i samtliga fall i samband med de 
skyddsbehövandes inresa i landet, varvid handläggningstiderna avsevärt 
kunde förkortas.
Migrationsverket skall normalt vara huvudman för mottagandet av 
utlänningar i en massflyktsituation. Utgångspunkten för verkets 
mottagandeförmåga är den nivå som anges i den av riksdagen varje år 
fastställda statsbudgeten. Migrationsverkets förmåga att klara det första 
mottagandet i en massflyktsituation kan dock under vissa 
omständigheter vara otillräcklig. Det kan exempelvis vara fråga om ett 
mycket stort antal utlänningar som under en kort tid kommer till Sverige 
eller att dessa anländer till orter där Migrationsverkets resurser är 
begränsade. Det kan även vara fråga om bristande transportresurser till 
verkets anläggningar varvid utlänningarna under en begränsad tid får 
stanna kvar i den kommun som de först anlände till. I situationer där 
Migrationsverkets förmåga bedöms vara otillräcklig bör därför 
övervägas om en kommun inledningsvis skall kunna svara för att den 
enskilde utlänningen erhåller det stöd som bedöms skäligt i avvaktan på 
att Migrationsverket så snart som möjligt tar över ansvaret för 
mottagandet. Här kan också nämnas att om det behövs med hänsyn till 
uppkomna begränsningar i Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar 
får regeringen med stöd av 3 kap. 8 § UtlL meddela föreskrifter om att 
uppehållstillstånd inte får beviljas för skyddsbehövande enligt 3 §, första 
stycket 2 samma lag.
Genom att elva utlandsmyndigheter har fått eller under år 2000 
kommer att få funktioner för migrationstjänstemän ökar möjligheterna 
för framförhållning och tidig planering för nödvändiga insatser vid en 
massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige.
5.6.4	Behov av åtgärder
Mottagandet av asylsökande regleras i lagen (1994:137) om mottagande 
av asylsökande m.fl. Inom Regeringskansliet bereds ett förslag som 
innebär att lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) bör ändras 
så att en kommun i en massflyktsituation inledningsvis skall kunna svara 
för att den enskilde får det stöd som bedöms skäligt till dess att 
Migrationsverket skyndsamt tar över ansvaret.   
Inom EU lämnade Europeiska kommissionen i maj 2000 ett förslag 
till direktiv om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv 
inströmning av fördrivna personer till EU. Förslaget innehåller även 
åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för 
att ta emot dessa personer och bära följderna därav.
5.7	Översvämningar och dammbrott (Näringsdeparte-
mentet, Miljödepartementet och Försvarsdeparte-
mentet)
Sammanfattning: Svåra översvämningar och höga flöden har genom 
åren drabbat områden längs flera älvsystem och andra vattendrag i 
Sverige. Målet är att dammhaverier och därmed sammanhängande 
översvämningar som orsakar personskador och omfattande 
egendomsskador inte skall inträffa. Förberedelser skall vidtas för att 
förebygga och begränsa skador av översvämningar och höga flöden 
till följd av skeenden i naturen. Flera slags åtgärder vidtas 
kontinuerligt i syfte att minska riskerna för dammbrott och 
översvämningar.
5.7.1	Hotens och riskernas karaktär
Det finns i Sverige enligt myndigheternas bedömningar ca 10 000 
dammar av varierande storlek och ålder. Av dessa är ca 140 stycken s.k. 
höga dammar med en höjd överstigande 15 meter. Dessa är 
huvudsakligen kraftverks- och regleringsdammar. Det finns dessutom ett 
stort antal små och äldre dammar. Svåra översvämningar och höga flöden 
har genom åren drabbat områden längs flera älvsystem och andra 
vattendrag i landet. Översvämningar kan vara en följd av antingen 
dammbrott eller skeenden i naturen, exempelvis stark vårflod eller 
mycket nederbörd. Vattenkraftutbyggnad i en älv medför i regel att 
flöden dämpas men den utgör ingen garanti mot höga flöden och 
översvämningar. Dammbrotten har hittills varit få. Målet är att 
dammhaverier och därmed sammanhängande översvämningar som 
orsakar personskador eller mer omfattande egendomsskador inte skall 
inträffa. Beträffande översvämningar och höga flöden till följd av 
skeenden i naturen skall förberedelser vidtas för att förebygga och 
begränsa skador på människor och egendom.
5.7.2	Ansvarsförhållanden
Den viktigaste regleringen för den förebyggande säkerheten i 
dammanläggningar finns i miljöbalken.  I samband med 
tillståndsprövning enligt balken meddelas de bestämmelser som behövs 
beträffande bl.a. dammsäkerheten. Det gäller exempelvis dammens 
konstruktion och hållfasthet. Dammägaren har det formella och 
praktiska ansvaret för dammens drift, underhåll och tillförlitlighet. Den 
som är skyldig att underhålla en dammanläggning, dvs. dammägaren, är 
ansvarig för skador som orsakas vid ett dammhaveri. Uppförande av en 
damm liksom ändring och lagning av en damm är tillståndspliktig 
vattenverksamhet. En ansökan om tillstånd prövas av miljödomstolen.
Länsstyrelsen utövar tillsyn över dammanläggningar och 
vattenföretag. Enligt förordningen (1997:1258) med 
länsstyrelseinstruktion skall länsstyrelsen främja länets utveckling och 
noga följa länets tillstånd samt underrätta regeringen om vad som är 
särskilt viktigt för regeringen att få veta om länet och händelser som 
inträffat där. Räddningsinsatser i samband med dammolyckor och höga 
flöden omfattas av räddningstjänstlagen (1986:1102). Den kommunala 
räddningstjänsten ansvarar för att räddningsinsatser förbereds för att 
begränsa konsekvenserna av dammbrott.  Vid omfattande insatser kan 
länsstyrelsen svara för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av
insatserna.
Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) har enligt sin 
instruktion (1991:2013) till uppgift att bl.a. följa utvecklingen vad avser 
dammsäkerheten i landet och att verka för att höga flöden som kan 
orsaka skador begränsas vid driften av dammar. Vid Svenska kraftnät 
finns ett Dammsäkerhetsråd, som skall biträda i arbetet med 
dammsäkerhetsfrågor. 
På central nivå har vidare följande myndigheter ansvar. Statens 
räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för bl.a. frågor om 
olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen 
(1986:1102) och om räddningstjänst. Sveriges meteorologiska och 
hydrologiska institut (SMHI) sammanställer och ger ut information om 
vattenstånd och flöden samt utarbetar översiktliga riskzonkartor på 
uppdrag av Statens räddningsverk. Boverket har en allmän uppsikt över 
hushållningen med mark och vatten samt utarbetar allmänna principer 
för planering av mark- och vattenområden.
5.7.3	Bedömning av läget för beredskapen
Konsekvenserna av senare års höga sommar- och höstflöden visar att det 
finns behov av ökade insatser från samhällets sida för att förebygga 
skador av höga flöden. I första hand bör staten fortsätta och intensifiera 
sina insatser för en övergripande kunskaps- och nätverksuppbyggnad 
som är en viktig förutsättning för en positiv utveckling av samhällets 
beredskap. Exempel på sådana insatser kan vara vidareutveckling av 
älvgrupperna under länsstyrelsernas ledning, stöd till utveckling av 
älvsimulatorer för de stora älvarna, fullföljande av den översiktliga 
översvämningskarteringen, utvecklingen av SMHI:s prognos- och 
varningsverksamhet samt stöd till forskning. Det krävs också insatser på 
lokal nivå. Det kan vara fråga om konkreta åtgärder, såsom utförande av 
invallningar, rensningar, förstärkningar av gamla dammar, ändrade 
vattenhushållningsbestämmelser i befintliga regleringsmagasin, 
anläggande av nya regleringsmagasin och inrättande av evakuerings-
pumpar. Det finns också behov av planering och utredningar, särskilt 
fullföljande på kommunal nivå av den översiktliga 
översvämningskarteringen. 
5.7.4	Behov av åtgärder
Frågor om tillstånd för att bygga i vatten och annan vattenreglering 
prövas av miljödomstolarna. Den prövning domstolarna skall göra 
innebär en avvägning mellan många olika faktorer, bland annat risken för 
översvämningar. Med anledning av översvämningarna sommaren 2000 i 
södra Norrland har regeringen den 26 oktober 2000 beslutat om uppdrag 
till Boverket och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut 
(SMHI). Boverket skall i samarbete med Statens räddningsverk och 
SMHI undersöka i vilken omfattning risken för översvämningar 
behandlas i kommunernas översiktsplaner och om det 
planeringsunderlag kommunerna har tillgång till är tillräckligt för att 
risken skall kunna redovisas i översiktsplanen och beaktas vid 
efterföljande beslut om användningen av mark- och vattenområden. 
Boverket skall vidare i samarbete med berörda länsstyrelser och 
kommuner undersöka i vilken omfattning byggnader med bygglov som är 
yngre än tio år skadats av översvämningarna i södra Norrland sommaren 
2000. Uppdraget skall redovisas senast den 1 september 2001. SMHI 
skall göra en sammanställning av erfarenheterna av sommarens kraftiga 
regn och översvämningar och göra en bedömning av träffsäkerheten och 
kvaliteten på prognoser och varningar under den berörda perioden. 
SMHI skall också redovisa hur informationen spridits till dem som 
berörts. Uppdraget skall redovisas senast den 1 december 2000. 
Med anledning av översvämningarna under sommaren och hösten 
2000 har även frågan om vattendomarna och deras betydelse för de höga 
vattenflödena diskuterats liksom frågan om möjligheter att inom ramen 
för befintlig lagstiftning ompröva domarna. Inom Miljödepartementet 
övervägs därför för närvarande tilläggsdirektiv till Miljöbalkskommittén 
(M 1999:03) med inriktning på att kommittén på grundval av relevanta 
vattendomar skall utreda behovet av ändringar i miljöbalken
Vad beträffar dammolyckan vid gruvan i Aitik utreds den för 
närvarande av länsstyrelsen i Norrbottens län. När utredningen är klar får 
ställning tas till om ytterligare åtgärder behöver vidtas från regeringens 
sida.
Flera slags åtgärder vidtas kontinuerligt i syfte att minska riskerna för 
dammbrott och översvämningar. Ägarna till dammar eller översväm-
ningshotade markområden skall identifiera och värdera riskerna samt 
vidta åtgärder som eliminerar eller begränsar dessa. Samhället 
kontrollerar genom myndigheterna att riskägare fullgör sina 
skyldigheter.
Det pågår sedan mitten av 1980-talet ett långsiktigt arbete inom 
kraftindustrin med syfte att förbättra dammsäkerheten med hänsyn till 
risken för höga flöden. Kraftindustrin har gemensamt tagit fram 
riktlinjer för dammsäkerhet, RIDAS, i vilka bl.a. ingår anvisningar för 
beredskap att kunna hantera situationer som skulle kunna leda till 
dammbrott med risk för allvarliga skador på människor, egendom och 
miljö.
5.7.5	Förmågan att klara störningar inom el och IT
En grundläggande princip är att det i en dammanläggning finns lokala 
funktioner som medför att man normalt inte är beroende av störningar i 
ordinarie system.  
5.8	Allvarlig smitta (Socialdepartementet och 
Jordbruksdepartementet)
Sammanfattning: Det finns en bra beredskap i landet för att klara av 
vanliga epidemiologiska situationer men också tillfälliga toppbelast-
ningar av smittsamma sjukdomar. Genom tillkomsten hösten 2000 av 
ett säkerhetslaboratorium på högsta nivå vid Smittskyddsinstitutet har 
möjlighet skapats att säkerställa en komplett diagnostisk beredskap 
för alla typer av farliga smittämnen. 
För att ytterligare stärka beredskapen för att hantera en allvarlig 
smitta på djur avser regeringen att vid senare tillfälle ge berörda 
myndigheter i uppdrag att genomföra en översyn av verksamheten på 
förbränningsanläggningar och på laboratorier.
5.8.1	Hotens och riskernas karaktär
Med allvarlig smitta kan avses både allvarliga sjukdomar på människan 
men också på djur. Allvarlig smitta kan i fredstid sammanhänga med 
såväl naturliga epidemier som sabotage- eller terroristhandlingar. I 
samband med massflykt kan smittsamma sjukdomar medföras, varför 
även denna situation måste kunna hanteras.
Epizootiska djursjukdomar är benämningen på djursjukdomar som kan 
spridas mellan djur. En allvarlig smitta kan även överföras mellan 
människa och djur, så kallade zoonotiska djursjukdomar. 
5.8.2	Ansvarsförhållanden
Det övergripande ansvaret för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas 
inom det individinriktade smittskyddet åvilar enligt smittskyddslagen 
(1988:1472) landstingen och den smittskyddsläkare som skall finnas 
inom varje landsting. Inom det objektinriktade smittskyddet svarar 
däremot kommunen för att smittskyddsåtgärder vidtas mot djur, 
livsmedel, vattentäkter, avloppsledningar och andra objekt som sprider 
eller misstänks sprida smittsamma sjukdomar (bestämmelser om 
åliganden för kommunen som har till syfte att förebygga och förhindra 
bl.a. uppkomst och spridning av smitta återfinns förutom i 
smittskyddslagen även t.ex. i miljöbalken och livsmedelslagstiftningen).
Socialstyrelsen har föreskrifts- och tillsynsansvar inom det humana 
smittskyddet i landet, medan Smittskyddsinstitutet (SMI) har till uppgift 
att bl.a. följa och analysera det epidemiologiska läget, bedriva forskning 
och metodutveckling inom smittskyddsområdet samt stå för 
kvalitetsstöd till landets mikrobiologiska diagnostik. I förordningen 
(1996:609) med instruktion för Smittskyddsinstitutet anges att 
institutet särskilt skall ta initiativ bl.a. till åtgärder som medför ett gott 
skydd i landet mot smittsamma sjukdomar, även i kris och i krig.
Länsstyrelserna samverkar med landstingen och smittskyddsläkarna 
via bl.a. länsveterinärer och länshälsovårdskonsulenter. Länsstyrelsen 
svarar också för tillsynen över primärkommunernas hälsoskyddsarbete.
Jordbruksverket och Livsmedelsverket har till uppgift att inom sina 
ansvarsområden vidta förebyggande åtgärder så att en allvarlig smitta 
inte sprids. De har även i uppgift att minska konsekvenserna av en 
allvarlig smitta. Livsmedelsverket skall enligt livsmedelsförfattningarna 
leda och samordna livsmedelskontrollen. Jordbruksverket skall enligt 
epizootilagstiftningen leda och samordna åtgärder för att bekämpa och 
förhindra spridning av smittsamma djursjukdomar. Den regionala 
tillsynen utövas av länsstyrelserna. Statens veterinärmedicinska anstalt 
lämnar expertunderlag till Jordbruksverket och till Livsmedelsverket 
samt utför diagnostik. Statens veterinärmedicinska anstalt har avtal med 
utländska laboratorier och ansvarar för att vacciner kan införas till 
Sverige och att de används på ett korrekt sätt. 
5.8.3	Bedömning av läget för beredskapen
Som skydd för befolkningen finns det en tämligen väl avvägd 
organisation där en smittskyddsläkare har det totala ansvaret vid varje 
landsting för att klara av vanliga epidemiologiska situationer men också 
tillfälliga toppbelastningar av smittsamma sjukdomar. Smittskyddet i 
Sverige har visat sig vara väl rustat för att hantera epidemier av den 
storleksordning som skett under de senaste årtiondena. Kunskapen inom 
hälso- och sjukvården om potentiella B-stridsmedel är dock inte 
tillräcklig. Ambitionen är att det skall finnas en fullgod beredskap för 
alla typer av särskilt farliga smittämnen. Genom tillkomsten av ett 
säkerhetslaboratorium på högsta nivå, P4, (även benämnt BSL4) vid 
Smittskyddsinstitutet, som tagits i bruk under oktober 2000, har ökad 
möjlighet skapats att säkerställa en komplett diagnostisk beredskap för 
alla typer av särskilt farliga smittämnen. Den högsta nivån krävs för 
arbete med smittämnen som kan resultera i hög dödlighet. Dessa ämnen 
har hög smittsamhet och leder till sjukdomar för vilka det saknas 
behandlingsmöjligheter.
Under senare tid har risken för terroristangrepp med biologiska 
smittämnen ("bioterrorism") uppmärksammats i ökad utsträckning. 
Initialt kommer verksamheten vid säkerhetslaboratoriet att inriktas på 
uppsättning av serologiska och andra metoder som avser skyddsklassade 
virus som orsakar hemorrhagiska febrar, encefaliter, smittkoppor m.fl. 
allvarliga sjukdomar. Detta är angeläget för att snabbt förbättra 
beredskapsläget avseende dessa sjukdomar i landet. Laboratoriet får 
också en nyckelroll inom vaccinforskningsområdet.
Smittskyddsinstitutet har med laboratoriet fått en god förmåga att 
snabbt kunna diagnosticera sjukdomar som förs in i landet genom 
resande eller om svensk personal, som tjänstgör vid en internationell 
insats, drabbas av allvarlig smitta. Laboratoriet skall också användas 
gemensamt av forskare vid bl.a. Smittskyddsinstitutet och Försvarets 
forskningsanstalt och vara en grund för den diagnostiska beredskap som 
erfordras.
Sedan något år pågår vid Smittskyddsinstitutet med stöd av Försvarets 
forskningsanstalt och Socialstyrelsen uppbyggnad av en specialutrustad 
"beredskapsstyrka" avsedd för att i höggradigt kontaminerad miljö kunna 
göra provtagningar och utföra transport av smittade patienter. Denna 
beredskapsstyrka har utvecklats för att kunna omhänderta och 
diagnosticera okända eller speciellt farliga smittoämnen. Till dessa hör 
Ebola- och Lassa-virus som är orsak till blödarfeber med mycket hög 
dödlighet. Vid Linköpings universitetssjukhus finns en specialstyrka 
med utrustning och kunskap att vårda patienter med höggradigt 
smittsamma sjukdomar. Vidare utvecklar man där beredskap för 
transport av höggradigt smittsamma patienter såväl inom landet som till 
Sverige från utlandet. De snabba förändringarna av vissa virus gör att 
Smittskyddsinstitutet deltar i det internationella nätverk som övervakar 
och diagnostiserar nya varianter av influensa som ger underlag för 
vaccinrekommendationer men också för tidig upptäckt och åtgärd av 
särskilt farliga virusinfektioner.  
Vid svåra påfrestningar på samhället i fred har miljö-, hälso- och 
smittskyddet stor betydelse för att minska riskerna för smittspridning 
och annan ohälsa. Socialstyrelsen har utarbetat en handbok 
("Beredskapshandbok - Hälsoskydd och objektinriktad smittskydd, 
1999") avsedd för myndigheter som har till uppgift att se till att 
hygieniska grundkrav upprätthålls för befolkningens hälsoskydd. Den är 
som är tänkt som en uppslagsbok för olika händelser och tar bl.a. upp 
beredskapen för att klara påfrestningar vid elavbrott, översvämningar och 
epidemier. 
I Sverige är beredskapen för att hantera en allvarlig smitta på djur väl 
förberedd. Samtidigt bör det påpekas att det kan finns vissa sårbarheter i 
beredskapen. För det första har Statens veterinärmedicinska anstalt en 
"slimmad" organisation vilket ger en försvagad uthållighet då en extra 
ordinär händelse inträffar. För det andra sker det en utarmning av 
laboratorieresurser i Sverige. Statens veterinärmedicinska anstalt har 
dock avtal med utländska laboratorier och är delägare i en internationell 
vaccinbank. För det tredje är förmågan att ta emot högriskavfall 
begränsat. Det finns bara en förbränningsanläggning för högriskavfall i 
Sverige. Vidare är samarbetet med myndigheter som ansvarar för den 
humana sidan av smittskyddet inte tillräckligt utvecklat. Ett flertal 
djursjukdomar är, som tidigare nämnts överförbara från djur till 
människa.
5.8.4	Behov av åtgärder på författningsområdet
Smittskyddslagen (1988:1472) delar in smittsamma sjukdomar i 
samhällsfarliga sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. De 
samhällsfarliga sjukdomarna anges i en bilaga till lagen. Om riksdagens 
beslut om ändring i bilagan inte kan avvaktas, får regeringen föreskriva 
att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar skall tillämpas från 
den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom 
som uppträder eller inom kort kan uppträda här i landet, om sjukdomen 
bedöms dels ha hög smittsamhet eller kunna få explosiv utbredning, dels 
medföra hög dödlighet eller bestående skador bland de smittade. En 
sådan föreskrift får meddelas endast om nämnda verkningar av 
sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan och skall snarast 
underställas riksdagens prövning.
I betänkandet Smittskydd, samhälle och individ (SOU 1999:51) 
föreslås en delvis annan uppdelning av de smittsamma sjukdomarna. De 
allvarligaste smittsamma sjukdomarna benämns i stället allmänfarliga 
smittsamma sjukdomar. Enligt förslaget i betänkandet skall, för att öka 
lagstiftningens flexibilitet, preciseringen av dessa sjukdomar ske av 
regeringen i en förordning. Vidare föreslås en utvidgning av regeringens 
befogenhet att utfärda särskilda föreskrifter om smittskyddet också i 
fredstid, om riksdagens beslut inte kan avvaktas och epidemi av allvarlig 
smittsam sjukdom utbrutit eller hotar att utbryta i landet. Meningen med 
förslaget är att regeringen vid svåra påfrestningar på samhället i fred vid 
vilka akuta smittskyddsåtgärder är nödvändiga skall kunna besluta om 
samordnade nationella åtgärder och andra särskilda insatser inom 
smittskyddet. Smittskyddskommitténs förslag och överväganden 
kommer att tas upp i en proposition under våren 2001.
Ur en rent författningsteknisk synvinkel förefaller det pågående 
reformarbetet kunna komma att ge ännu bättre förutsättningar för ett 
tillfredsställande smittskydd även vid svåra påfrestningar i fred. Det som 
särskilt måste uppmärksammas är i stället informationen till 
allmänheten vid inträffade samhällsfarliga sjukdomar eller allmänfarliga 
smittsamma sjukdomar, dvs. hur och av vem information skall spridas 
till allmänheten om hur den skall förhålla sig och bete sig.
Allvarlig smitta på djur regleras med epizootilagen och zoonoslagen. 
Det finns inget behov av ytterligare författningsreglering beträffande 
dessa lagar.  
5.8.5	Behov av övriga åtgärder
Genom tillkomsten av kunskapscentret för mikrobiologisk beredskap 
vid Smittskyddsinstitutet har ytterligare en väsentlig komponent skapats 
för ett förbättrat B-skydd vid katastrofer. Det behov av ytterligare 
åtgärder som kan föreligga är att se över vaccinberedskapen för sådana 
sjukdomar som bl.a. smittkoppor och att se över behovet av lagring av 
antibiotika.
Beredskapen mot allvarliga djursjukdomar kan ytterligare stärkas. 
Verksamheterna på förbränningsanläggningar och på laboratorierna bör 
ses över avseende begränsande faktorer så som kapacitet, nyckel-
personal, el, tele och IT. Regeringen avser att vid senare tillfälle ge 
berörda myndigheter i uppdrag att genomföra ovanstående översyn. 
Vidare bör ett förbättrat samarbete med humana sidan utformas. 
5.8.6	Förmågan att klara störningar inom el och IT
Även den verksamhet som bedrivs vid olika laboratorier blir allt mer 
beroende av digital teknik och är därför beroende av att el, tele och IT 
fungerar. Vid ett totalstopp för Smittskyddsinstitutets IT-rutiner kan 
institutet under en kortare tid fortsätta sitt laboratoriearbete med vissa 
manuella rutiner. Längre avbrott kommer dock att orsaka betydande 
problem. Det gäller också för andra laboratorier.
Avseende allvarlig smitta på djur skall en översyn av förmågan att 
klara el-, tele- och IT-störningar genomföras under kommande 
regleringsår.
5.9	Nedfall av radioaktiva ämnen (Miljödepartementet, 
Jordbruksdepartementet och Försvarsdepartementet)
Sammanfattning: Regeringen bedömer att beredskapen i landet mot 
olyckor i svenska och utländska kärntekniska anläggningar är god. 
Ansvariga myndigheter har ett gott samarbete som kontinuerligt 
utvecklats och förbättrats. Samarbetet med länderna i vår närhet har 
också förbättrat beredskapen och inte minst minskat risken för 
olyckor.
5.9.1	Hotens och riskernas karaktär
Radioaktiva ämnen kan transporteras långa sträckor. Det visar 
erfarenheterna från Tjernobylolyckan 1986. Risken för nedfall av 
radioaktiva ämnen kommer i första hand från kärnkraftverk i och utanför 
Sverige. I Sverige finns i dag 11 kärnkraftsreaktorer i drift. I Sveriges 
närhet finns ytterligare 19 reaktorer, varav fyra i Finland, åtta i 
nordvästra Ryssland (fyra på Kolahalvön och fyra vid S:t Petersburg), två 
i Litauen samt fem reaktorer i norra Tyskland. Kärnkraftverken i forna 
Sovjetunionen har inte samma höga säkerhetsnivå som de 
västeuropeiska. Förutom kärnkraftverk finns där även andra kärntekniska 
verksamheter såsom atomdrivna ubåtar och satelliter som kan medföra 
hot för Sverige.
Radioaktivt nedfall över Sverige skulle med största sannolikhet få 
konsekvenser för jordbruket och därmed även för livsmedelsindustrin. 
Erfarenheterna från Tjernobylolyckan visar att jordbruksmark och foder 
till djur kan påverkas av nedfall. Även om grundvattnet är relativt väl 
skyddat kan ytvattentäkter och filterbassänger utomhus påverkas. 
Slutligen kan vattenförsörjningen också påverkas av att stora mängder 
vatten kan behövas för att spola rent gator, byggnader, fordon etc.
5.9.2	Ansvarsförhållanden
Följande myndigheter har uppgifter när det gäller beredskapen mot 
nedfall av radioaktiva ämnen.
Statens strålskyddsinstitut (SSI) är central förvaltningsmyndighet för 
frågor om skydd av människor, djur och miljö mot skadlig verkan av 
strålning. När det gäller beredskapen mot kärntekniska olyckor såväl i 
som utanför Sverige skall SSI svara för rådgivning till myndigheter som 
är ansvariga för befolkningsskyddet och räddningstjänsten i frågor som 
rör strålskydd och sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen. SSI 
samordnar mätexpertis och mätresurser inom den nationella 
strålskyddsberedskapen. 
Statens kärnkraftinspektion (SKI) är central förvaltningsmyndighet 
med uppgift att övervaka säkerheten vid kärntekniska anläggningar. Detta 
innebär att SKI har ett ansvar såväl för reaktorsäkerhet som skydd mot 
tillgrepp av fisilt material och skydd mot sabotage m.m. SKI skall 
speciellt svara för teknisk rådgivning till myndigheter ansvariga för 
befolkningsskyddet vid kärntekniska olyckor både inom och utanför 
Sverige.
Statens räddningsverk är central förvaltningsmyndighet med ansvar för 
bl.a. olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen 
och sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska 
anläggningar, i den mån detta inte är en uppgift för någon annan 
myndighet. Enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) skall 
länsstyrelserna svara för räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva 
ämnen. Länsstyrelserna skall också svara för saneringen efter sådana 
utsläpp och upprätta en plan för detta efter hörande av andra berörda 
myndigheter, kommuner och landsting. I kärnkraftlänen skall 
länsstyrelsen dessutom organisera en personalberedskap för arbetet.
Vid nedfall av radioaktiva ämnen har även Statens jordbruksverk och 
Statens livsmedelsverk ansvar för att minska konsekvenserna för 
samhället. Jordbruksverket kan med stöd av miljöbalken och 
förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket i viss 
utsträckning meddela föreskrifter om skötsel av jordbruksmark. Enligt 
livsmedels-lagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807) 
har Livsmedelsverket rätt att meddela föreskrifter för hantering av 
livsmedel. Verket har vidare ansvaret för tillsynen enligt 
livsmedelslagen samt ledningen och samordningen av 
livsmedelskontrollen. Företrädare från Sveriges lantbruksuniversitet, 
Jordbruksverket och Livsmedelsverket deltar i en nationell grupp för 
sanering. Jordbruksverket och Livsmedelsverket skall också ge råd om 
genomförandet av en sanering. Vid ett radioaktivt nedfall skall 
Jordbruksverket, på uppdrag av regeringen, lämna ett situationsanpassat 
underlag angående ersättning till enskilda.
Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) som har 
ständig jour är internationell kontaktpunkt för beredskap mot utländska 
olyckor och skall informera SSI om något inträffar. SMHI skall bistå 
SSI med underlag som väderprognoser och spridningsberäkningar.
5.9.3	Bedömning av läget för beredskapen
Målet och ambitionerna för samhällets åtgärder är att utsläpp av 
radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar inte skall ske. Detta 
gäller såväl kärntekniska anläggningar i Sverige som anläggningar inom 
områden på sådant avstånd från Sverige att en olycka kan leda till nedfall 
även inom Sverige.
Om en olycka skulle inträffa är målet att begränsa effekterna för 
människor, miljö och egendom i samband med nedfall. Möjligheter 
skall finnas att ta hand om människor som utsätts för strålning och att i 
övrigt begränsa skadorna. De långsiktiga effekterna av nedfallet skall 
kunna bedömas och saneringsåtgärder skall kunna vidtas så att mark i så 
stor utsträckning som möjligt åter kan användas för sina ändamål. 
Åtgärderna skall kunna vidtas vare sig utsläppen härrör från inhemska 
eller utländska kärntekniska anläggningar.
I regeringens skrivelse Beredskapen mot svåra påfrestningar på 
samhället i fred (skr. 1998/99:33) gjordes en bedömning av 
beredskapsläget mot nedfall av radioaktiva ämnen.
I skrivelsen refererade regeringen till propositionen Beredskapen mot 
svåra påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11) där slutsatsen 
var att beredskapen mot olyckor var tillfredsställande i svenska och 
utländska kärntekniska anläggningar. I skrivelsen gjorde regeringen inte 
någon annan bedömning men ansåg att ytterligare åtgärder kunde behöva 
vidtas på framför allt följande områden:
	Mätning av luftburna radioaktiva ämnen
	Rådgivning för sanering
	Beredskapen i Central- och Östeuropa
Mätning av luftburna radioaktiva ämnen m.m.
Statens strålskyddsinstitut har, på uppdrag av regeringen, formaliserat 
och samordnat planläggningen av nödvändiga mätinsatser i Sverige i 
händelse av att en kärnteknisk olycka skulle inträffa och där radioaktiva 
ämnen kan komma att spridas över Sverige. Planläggningen omfattar 
avtal med ett antal kontraktslaboratorier såsom universitetens 
radiofysikinstitutioner, Försvarets forskningsanstalt (FOA), Sveriges 
geologiska undersökning (SGU), SMHI, Studsvik Nuclear AB och Malå 
Geoscience. Dessa laboratorier skall enligt avtal med SSI hålla en 
basberedskap och ställa resurser till förfogande om en olycka inträffar. 
Sedan regeringens skrivelse Beredskapen mot svåra påfrestningar på 
samhället i fred (skr. 1998/99:33) har SSI ingått ett avtal med 
Försvarsmakten om att ställa flygplan, helikoptrar och personal till 
förfogande för mätuppdrag och provtagning. Detta sker med hänvisning 
till Försvarsmaktens uppgift att ge stöd till samhället vid svåra 
påfrestningar. Med anledning av avtalet med Försvarsmakten kommer 
SSI att starta en försöksutbildning av instruktörer inom försvaret.
FOA har tidigare för övervakning av kärnvapenprov drivit åtta 
luftfilterstationer avsedda för luftburna radioaktiva ämnen. Dessa 
mätstationer har även utnyttjats för beredskapsändamål, men på grund av 
den förändring som skett i det säkerhetspolitiska läget har behovet av 
övervakning av kärnvapenprov minskat. 
Strålskyddsinstitutet fick i regleringsbrevet för budgetåret 1998 i 
uppdrag att tillsammans med FOA redovisa en lämplig ambitionsnivå för 
övervakning av luftburna radioaktiva ämnen i händelse av en olycka i en 
kärnteknisk anläggning. I SSI:s redovisning föreslås att fem av åtta 
luftfilterstationer bör drivas vidare och att övriga tre stationer läggs ned.
Hösten 1999 beslutade regeringen att ge SSI ansvaret att driva fem 
mätstationer vidare och anslog medel för ändamålet för 2000. I 
budgetpropositionen för 2001 föreslår regeringen att SSI tillförs extra 
medel för den fortsatta driften.
För att SSI skall kunna finansiera större beredskapsinsatser i avvaktan 
på beslut av regeringen har SSI i sitt regleringsbrev för budgetåret 2000 
fått en räntekontokredit på högst 10 miljoner kronor.
I budgetpropositionen för 2001 föreslår regeringen att 
Räddningsverket skall få ett bemyndigande att beställa RDS-mottagare 
för inomhusvarning för de hushåll kring Barsebäck med gamla 
telefonväxlar som i dag har varning via telefon. Vid byte till s.k. AXE-
växlar förloras den nuvarande varningsfunktionen.
Rådgivning för sanering 
På regeringens uppdrag har SSI i samråd med Räddningsverket upprättat 
en nationell expertgrupp för saneringsfrågor i samband med radioaktivt 
nedfall. Denna grupp har till uppgift att ge råd om saneringsmetoder 
m.m. 
Beredskapen i Central- och Östeuropa
Det är viktigt att säkerheten vid kärnkraftverken i Sveriges närhet har en 
så hög säkerhet som möjligt. Regeringen bedömer att det behövs 
fortsatta insatser för att minska risken för olyckor i kärnkraftverken i 
Central- och Östeuropa. Sverige bidrar både bilateralt och genom 
internationella organisationer till att höja säkerheten vid kärntekniska 
anläggningar i Sveriges närhet. Detta sker genom bidrag till bl.a. 
Kärnsäkerhetsfonden (NSA) som administreras av Europeiska 
utvecklingsbanken EBRD. De bilaterala insatserna sker framför allt 
genom SKI och SSI. 
Arbetet med kärnkraftverket Ignalina i Litauen har varit framgångsrikt 
och säkerheten där har sedan landet blev självständigt ökat avsevärt. 
Litauen har beslutat att stänga den första av landets två reaktorer före 
2005. En fond för avvecklingen har bildats till vilken Sverige, G7-
länderna, EU m.fl. bidragit. 
En internationell arbetsgrupp kallad Contact Expert Group (CEG) 
arbetar med att kartlägga behov av och prioritera insatser för att 
omhänderta använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i nordvästra 
Ryssland. Arbetet i Ryssland går dock trögt bl.a. på grund av att 
förhandlingar om ett multilateralt avtal om samarbete på det 
kärntekniska området inte har kunnat slutföras. Detta avtal skall bl.a. 
reglera leverantörernas ansvar. I förhandlingar deltar Sverige 
tillsammans Norge, USA, EU-kommissionen m.fl.
Genom Östersjöstaternas råd, CBSS, finns en arbetsgrupp kallad 
Working Group on Nuclear and Radiation Safety (WGNRS) som bl.a. 
hanterar beredskapsfrågor. Denna grupp har utarbetat ett avtal om utbyte 
av mätdata av strålnivåer för beredskap mellan Östersjöstaterna. Arbetet 
beräknas bli klart inom kort.
Med utgångspunkt från konventionen om tidig varning bedriver IAEA 
ett projekt i Central- och Östeuropa med målsättning att effektivisera 
varningsrutinerna i dessa länder. Sverige deltar som observatör i 
arbetsgruppen för de ”norra” länderna. Arbetet går bl.a. ut på att ”korta” 
larmvägarna så att larmning skall kunna ske snabbare t.ex. direkt mellan 
lokala myndigheter i olika länder eller t.o.m. direkt från kärnkraftverket 
i fråga. 
5.9.4	Behov av åtgärder på författningsområdet
Området är väl reglerat och med tydliga ansvarsförhållanden. Det finns 
därför inget behov av stora författningsändringar. 
5.9.5	Förmågan att klara störningar inom el och IT
Kärnkraftverken har krav på tillgänglighet av reservkraft i form av 
dieselaggregat vilket är väl tillgodosett. Störningar inom IT har 
analyserats i samband med IT-omställningen inför millennieskiftet. 
Analyserna har resulterat i bedömningen att säkerheten vid reaktorerna 
inte är beroende av IT-funktionerna.
Vid beredskapsmyndigheterna SKI och SSI är läget delvis olika. SSI 
har tillgång till reservkraft vilket däremot SKI inte har. SKI kan dock vid 
en svår påfrestning samgruppera sin beredskapsorganisation med SSI. 
Vad gäller störningar på IT-området påverkar det framför allt 
prognosverksamheten för spridning av radioaktiva ämnen, men här finns 
även manuella system i reserv. För de manuella systemen blir dock 
noggrannheten och snabbheten lidande.
5.10	Kemikalieolyckor och större olyckor till sjöss med 
allvarligare utsläpp som följd (Försvarsdeparte-mentet)
Sammanfattning: Regeringen bedömer att beredskapen är god mot 
olyckor vid transport av farligt gods och kemikalieolyckor i 
stationära anläggningar liksom olyckor till sjöss som kräver 
sjöräddnings- och eller miljöräddningsinsatser. Reglerna inom 
respektive område är till stora delar internationella och utarbetade 
inom FN och EU. Ett kontinuerligt utvecklingsarbete pågår.
Samhällets grundberedskap mot olyckor med farligt gods och 
olyckor med kemikaliehantering vid stationära anläggningar har 
förstärkts genom att sju regionala resursbaser för kemikalieolyckor 
färdigställts. De senare åren har också möjligheterna att förebygga 
olyckor stärkts genom flera EG-direktiv.
När det gäller förebyggande av olyckor till sjöss så pågår ett 
omfattande arbete såväl nationellt som internationellt för att 
åstadkomma en säkrare och mer miljövänlig sjöfart. 
5.10.1	Hotens och riskernas karaktär
Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen kan förstöra både mark 
och vatten. De ekonomiska konsekvenserna kan bli stora för samhället 
och för enskilda. Det behövs bara en liten mängd olja för att förstöra en 
vattentäkt med lukt och smak av olja. Oljeprodukter såsom fotogen och 
dieselolja är särskilt besvärliga. De rör sig lätt i marken och avdunstar 
långsamt. Oljetankar och transportolyckor är påtagliga risker. Utsläpp 
från fabriker och andra anläggningar som hanterar kemikalier kan orsaka 
skada på yt- och grundvattnet.
Sjötrafiken längs den svenska kusten och i Östersjön som helhet har 
ökat under 90-talet. Fartygsanlöpen till svenska hamnar, transporter av 
farligt gods till sjöss och andra tyngre sjötransporter har stadigt ökat. 
Motsvarande gäller framför allt för sydöstra Östersjön där de baltiska 
ländernas utveckling innebär ökad maritim verksamhet. 
Med hänsyn till antalet transporter och de stora volymer av såväl 
passagerare som gods som transporteras har få olyckor inträffat. Antalet 
rapporterade fartygsolyckor längs den svenska kusten och i Östersjön 
som helhet har under den senaste 10-årsperioden legat mellan 110-170 
per år, bortsett från tillbud i samband med byggandet av Öresundsbron. 
Den klart allvarligaste olyckan var förlisningen av m/s Estonia hösten 
1994. Det senaste allvarliga olyckan med ett allvarligt utsläpp som följd 
inträffade 1990 utanför Blekinges kust då den ryska tankern Volgoneft 
kolliderade med ett annat fartyg. Ett antal incidenter med betydande 
riskpotential har därutöver inträffat.
I vissa fall skulle en olycka till sjöss med utsläpp som följd kunna 
påverka flera samhällssektorer på ett mer omfattande sätt. Ett exempel 
är  en kollision mellan en oljetanker och ett större passagerarfartyg som 
medför att fartygen springer läck och att brand uppstår ombord med ett 
stort antal döda eller skadade personer som följd. Beroende på 
utsläppets storlek, väderförhållanden och oljans egenskaper kan stor risk 
finnas att utsläppet i sin helhet inte kan tas om hand till sjöss utan 
förorenar en större kuststräcka med känsliga natur- och kulturområden. 
5.10.2	Ansvarsförhållanden
Olyckor vid transport av farligt gods samt kemikalieolyckor i 
stationära anläggningar
Arbetet med att öka säkerheten vid transporter av farligt gods utgör en 
del av det samlade arbetet för att förebygga kemikalieolyckor. 
Inriktningen i arbetet är att eliminera den extra säkerhetsrisk som det 
farliga godset utgör under transporten. Reglerna för transport av farligt 
gods är i mycket hög grad internationella och utarbetas bl.a. inom olika 
organ i FN och EU. Sverige deltar aktivt i regelutvecklingsarbetet. 
Ansvarig myndighet för landtransporter är Statens räddningsverk, för 
lufttransporter Luftfartsverket och för sjötransporter Sjöfartsverket.
Statens räddningsverk är central myndighet för frågor om olycks- och 
skadeförebyggande arbete enligt räddningstjänstlagen (1986:1102), är 
transportmyndighet för transporter av farligt gods enligt lagen 
(1982:821) om transport av farligt gods och samordnar övriga ansvariga 
myndigheter inom detta område samt ansvarar i vissa fall för frågor om 
sanering av radiakutsläpp m.m. Räddningsverket har även tillsynsansvar 
enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa 
följderna av allvarliga kemikalieolyckor (Sevesolagstiftningen).
Länsstyrelserna beslutar om inskränkningar för vägtransport av farligt 
gods genom lokala trafikföreskrifter och anger rekommenderade 
färdvägar för transporterna. För de verksamheter som omfattas av kraven 
på säkerhetsrapport enligt rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 
1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga 
olyckshändelser där farliga ämnen ingår (det s.k. Seveso II-direktivet) 
sker en fördjupad säkerhetsprövning i samband med länsstyrelsens 
tillståndsprövning enligt miljöbalken.
Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd
Sjöfartsverket är ansvarig myndighet för sjöräddningstjänsten. 
Kustbevakningen ansvarar för miljöräddningstjänsten till sjöss och har 
dessutom en hög beredskap för sjöräddning. Om ett utsläpp når land 
övergår ansvaret för denna del av saneringen till kommunen. Statens 
räddningsverk har viss specialistkompetens samt fem regionala 
miljöskyddsförråd vilka kan ställas till förfogande vid en 
saneringsoperation. Länsstyrelsen har enligt räddningstjänstlagen 
ansvaret för samordning mellan flera drabbade kommuner och utövar 
dessutom tillsammans med Naturvårdsverket tillsyn. Det åligger 
framförallt Sjöfartsverket och Kustbevakningen att inom respektive 
ansvarsområde vidta åtgärder för att förebygga, begränsa konsekvenserna 
av och återställa efter en olycka till sjöss enligt följande:
* Förebygga
- Internationellt och nationellt regelarbete
- Internationell samverkan
- Tillsyn och kontroll av säkerheten på fartyg
- Sjötrafik- och miljöövervakningskapacitet
* Begränsa konsekvenserna
- Förmåga till snabb insats liksom effektiv bekämpning och sanering
- Brandbekämpningsförmåga
- Tillgång till nödbogsering
* Återställa
- Förmåga att sanera skadade djur- och naturvärden
- Möjlighet till ekonomisk ersättning
Härutöver skall det finnas en förmåga att informationsmässigt hantera 
situationer av katastrofkaraktär
Den svenska räddningstjänsten till sjöss omfattar räddning av 
människoliv och miljö. Däremot omfattas inte att begränsa skador på 
egendom. Egendomsskydd, i form av t.ex. brandsläckning, kan dock ske 
som ett led i räddningstjänstarbetet för att rädda liv eller skydda miljö 
eller som ett bärgningsuppdrag om fartygsbefälhavaren så begär.
5.10.3	Bedömning av läget för beredskapen
Olyckor vid transport av farligt gods samt kemikalieolyckor i 
stationära anläggningar
Med hänsyn taget till antalet transporter och de stora volymer som 
transporteras är olyckor med farligt gods relativt få. I Sverige har det 
under senare år inträffat olyckor med kemikalietransporter i Kävlinge år 
1997, i Kälarne år 1997 och i Borlänge våren 2000. Erfarenheterna av 
dessa olyckor pekar på att samhället har en god förmåga att agera snabbt 
och målmedvetet. Genom samordnad information, avspärrningar och 
evakueringar samt genom ett agerande i övrigt har det hindrats att 
olyckorna lett till personskador eller mer omfattande skador på 
egendom eller miljö.
I Sverige har det inte inträffat några allvarliga kemikalieolyckor i 
stationära anläggningar. Det finns ändå ett behov att förstärka samhällets 
grundberedskap mot kemikalieolyckor såväl vid olyckor med transport 
av farligt gods som vid olyckor med kemikaliehantering i stationära 
verksamheter. Regeringen fattade mot denna bakgrund i juni 1998 beslut 
om att Räddningsverket skall inrätta sju regionala resursbaser mot 
kemikalieolyckor samt att Räddningsverket skall svara för att ansvarig 
personal utbildas. 
Dessa förråd innehåller i dag skyddsutrustning, indikeringsinstrument, 
utrustning för bildöverföring, kemikalielänsor, och utrustning för 
omhändertagande av kemikalier. Utrustningen skall komplettera 
kommunernas egna resurser. Med lärdom från gasololyckorna i 
Borlänge och Lilleström i Norge har inriktningen vad gäller den 
planerade kompletteringen av materiel fått en delvis ändrad karaktär. 
För att förebygga de risker som är förenade med transport av farligt 
gods antog EU 1996 rådets direktiv 96/35/EG om utnämning av och 
kompetens hos säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, 
järnväg eller inre vattenvägar. Direktivet innebär att det för varje 
verksamhet som utför transporter av farligt gods samt för verksamheter 
som lastar och lossar sådana transporter, skall utses en 
säkerhetsrådgivare. Direktivet ledde till ändringar i lagen (1982:821) 
och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods. Kravet på 
säkerhetsrådgivare gäller från den 1 januari 2000.  Med den nya 
lagstiftningen sätts fokus på aktivt förebyggande åtgärder. Verksamheter 
som berörs skall lägga tyngden vid sådana åtgärder som 
säkerhetsmässigt avhjälper allvarliga risker och därmed medverkar till 
att transportsäkerheten ökar. 
Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd
Förutsättningarna för att operativt kunna hantera olyckor till sjöss är 
allmänt sett goda i Sverige. Det operativa räddningsarbetet leds när det 
gäller sjöräddningsinsatser från sjöräddningscentralen i Göteborg, och 
när det gäller miljöräddningsoperationer till sjöss från 
Kustbevakningens ledningscentral vid respektive regionledning. Vidare 
finns specialutbildade kommunala insatsstyrkor, s.k. RITS-styrkor 
(RäddningsInsatser Till Sjöss), för bl.a. brandbekämpning ombord i 
fartyg. Staten har tecknat avtal med Stockholm, Göteborg, Helsingborg, 
Härnösand/Kramfors, Gotland och Karlskrona, som åtagit sig att, dygnet 
runt, hålla beredskap med varsin styrka. 
Regeringen bedömer att det finns en hög beredskap och en god 
förmåga att hantera allvarligare olyckor till sjöss, såväl avseende sjö- 
som miljöräddning. Sårbarheten finns i Östersjön framför allt i 
avsaknaden av resurser för sjögående brandbekämpning och 
nödbogsering av fartyg. Dessa åtgärder kan vara effektiva metoder att 
förhindra svårare olyckor och utsläpp. I dagsläget kan metoderna dock 
bara användas i mycket begränsad omfattning eftersom de fysiska 
förutsättningarna i form av utrustning och fartyg saknas. 
Det är svårare att bedöma förmågan till effektiv sanering på land 
eftersom Sverige varit förskonat från större oljekatastrofer. 
Saneringsarbetet leds i första hand av räddningsledaren i respektive 
kommun. För att öka sin insatsförmåga har de kommunala 
räddningstjänsterna i allt högre utsträckning samordnat sin verksamhet i 
räddningstjänstkommuner (kommunalförbund) samt genom olika typer 
av samverkansavtal. Så gott som samtliga räddningstjänstkommuner har 
slutit avtal om s.k. gränslös samverkan, dvs. att det är den närmaste 
räddningsstyrkan som larmas vid en olycka oavsett kommungräns. 
Vidare har, som tidigare nämnts, Räddningsverket på regeringens 
uppdrag färdigställt utrustningen av sju regionala resursbaser för 
kemikalieolyckor. Syftet är att förstärka samhällets grundberedskap mot 
olyckor med farligt gods och olyckor med kemikaliehantering vid 
stationära anläggningar. Dessa resursbaser bör kunna användas av den 
kommunala räddningstjänsten vid utsläpp i t.ex. hamn.
5.10.4	Behov av åtgärder på författningsområdet
Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd
Det förebyggande arbetet på området avser såväl säkrare framfart till 
sjöss som fartygskonstruktion, kontroll och tillsyn samt möjlighet att 
vidta konsekvensreducerande åtgärder. Huvuddelen av dessa 
bestämmelser måste arbetas fram och antas inom ramen för FN:s 
sjöfartsorgan (International Maritime Organization, IMO). Skälet till 
detta är främst att den stadfästa rätten till det fria havet gör det svårt att 
få acceptans för regionala och lokala bestämmelser som inskränker 
rätten till fri passage. Dessutom blir efterlevnaden av sådana regler svåra 
att kontrollera. 
Vad avser det pågående förändringsarbetet för en säkrare och mer 
miljövänlig sjöfart bör bl.a. följande nämnas.
	Regeringen överlämnade den 25 maj 2000 propositionen 
Genomförande av Östersjöstrategin (prop. 1999/2000:133) till 
riksdagen. Propositionen innehåller lagförslag som gör det 
möjligt att genomföra Östersjöstrategin för 
mottagningsanordningar för fartygsgenererat avfall och 
tillhörande frågor (Östersjöstrategin), som har arbetats fram 
inom ramen för Helsingforskonventionen. Syftet med strategin 
är att skydda miljön i Östersjöområdet från skadliga utsläpp från 
fartyg. 
	Mot bakgrund av framför allt olyckan med tankern Erika utanför 
Bretagne i Frankrike i december 1999 pågår ett arbete inom EU i 
syfte att se över åtgärder för att öka säkerheten vid 
oljetransporter till sjöss, det s.k. Erikapaketet. Förslaget 
omfattar bl.a. utökad kontroll av undermåliga fartyg i europeiska 
farvatten och har påskyndat införande av bestämmelser om 
dubbelskrov eller likvärdig konstruktion för oljetankfartyg med 
enkelskrov. I slutet av 2000 avser kommissionen även att lägga 
ett kompletterande förslag (Erikapaket II). De tre huvudförslagen 
man hittills har talat om rör tillskapandet av en europeisk byrå för 
sjösäkerhet, en förbättring av övervakningen av sjöfarten samt en 
förstärkning av systemet för oljeskadeersättning. 
	Ett tilläggsprotokoll till den internationella konventionen om 
beredskap för, insatser vid och samarbete vid föroreningar 
genom olja, 1990 (OPRC) har under 2000 slutförhandlats och 
undertecknats. Protokollet utvidgar konventionen så att den även 
kommer att omfatta andra skadliga ämnen än olja. Sverige har för 
avsikt att ratificera protokollet.
	Inom ramen för EU:s rådgivande kommitté för insatser mot 
utsläpp av olja och andra skadliga ämnen till sjöss (ACPH) har 
under 1999 och 2000 tagits fram ett nytt regelverk, en 
gemenskapsram för samarbete om oavsiktlig eller avsiktlig 
förorening av havet.
	Utredningen om översyn av räddningstjänstlagen (Fö 1999:03) 
skall även se över vissa frågor som hör samman med 
miljöräddningstjänst till sjöss, bl.a. befogenheterna för att så 
tidigt som möjligt kunna sätta i gång miljöräddningsoperationer 
till sjöss samt fördelningen av ansvaret mellan statliga och 
kommunala myndigheter då fartyg i samband med en 
räddningstjänstinsats bogseras till hamn. Utredaren skall redovisa 
sitt resultat senast den 1 juni 2001.
	Oljeutsläppsutredningens betänkande Att komma åt oljeutsläpp 
(SOU 1998:158) överlämnades i januari 1999. Utredningen 
innehåller bl.a. förslag på åtgärder för att effektivisera det 
rättsliga förfarandet för att beivra oljeutsläpp till sjöss, lämna 
förslag till förändringar i myndigheternas verksamhet samt i 
regelsystemet som kan leda till effektivare ingripanden. 
Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet. En 
proposition är aviserad till våren 2001.
5.10.5	Behov av övriga åtgärder
Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd
Inom ramen för Helsingforskommissonens (HELCOM:s) arbete pågår 
en kartläggning av vilka resurser som faktiskt finns tillgängliga i 
Östersjön för bl.a. brandbekämpning och nödbogsering av fartyg, såväl 
nationellt som mellanstatligt. Erfarenheter från olyckor samt det 
preliminära resultatet överensstämmer dock med vad som tidigare sagts 
om beredskapsläget. Slutsatsen påtalades även i betänkandet Säkrare 
kemikaliehantering (SOU 1998:13) där man konstaterade att skälet till 
den bristande kapaciteten främst var avsaknaden av ekonomiska resurser.
6	Redovisning av fall utöver de hittills 
prioriterade
6.1	Oljeförsörjningen (Näringsdepartementet)
6.1.1	Hot
Sverige är helt hänvisat till import för sin försörjning av 
petroleumbaserade bränslen, antingen i form av råolja till de svenska 
raffinaderierna eller i form av färdiga produkter som bensin, diesel och 
eldningsolja. Särskilt inom transportsektorn är oljeberoendet mycket 
stort. De fredstida hotbilderna såvitt avser oljeförsörjningen hänger 
främst samman med riskerna för minskad tillförsel av råolja till den 
västeuropeiska marknaden. Tänkbara orsaker skulle kunna vara krig eller 
kriser i produktionsområdena (1999 kom 43 procent av EU:s 
oljeleveranser från OPEC-länderna) eller mycket svåra olyckor som 
drabbar produktions- eller transportkapaciteten. 
6.1.2	Lagring och andra beredskapsåtgärder
För att minska risken för allvarliga störningar i bränsle- och 
drivmedelsförsörjningen som kan uppstå i fredstid hålls sedan mitten av 
1970-talet särskilda s.k. fredskrislager av råolja och oljeprodukter. 
Sverige har tillsammans med flertalet OECD-länder anslutit sig till 
avtalet om ett Internationellt energiprogram, IEP. Avtalet innehåller 
bestämmelser om bl.a. samordnade åtgärder för att möta 
oljeförsörjningskriser. Genom IEP-avtalet har de anslutna länderna 
också åtagit sig att hålla beredskapslager av olja motsvarande 90 dagars 
nettoimport. Vid en kris skall länderna vidta åtgärder för att begränsa 
oljekonsumtionen och medverka i ett system för fördelning av 
tillgänglig olja. Samtliga EU-länder är anslutna till IEP-avtalet, men EU 
har också interna bestämmelser om lagring och krishantering. Inom EU 
baseras lagringen på konsumtion i stället för import, vilket gör att även 
nettoexportörer som Storbritannien och Danmark måste hålla 
beredskapslager. För svenskt vidkommande är åtagandena enligt IEP-
avtalet och EU:s regelverk likvärdiga.
6.1.3	Ansvar
Statens energimyndighet har enligt sin instruktion och genom uppdrag i 
särskilda förordningar ansvar för beredskapsfrågorna inom bränsle- och 
drivmedelsförsörjningen. Lagringen av olja sker hos näringslivet och på 
dess bekostnad enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja 
och kol. Genom den lagen, men även genom några andra författningar, 
främst oljekrislagen (1975:197), finns det författningsmässiga stöd 
som krävs för att Sverige skall kunna infria sina förpliktelser enligt IEP-
avtalet och EU:s lagstiftning.
Skyldiga att hålla oljelager är bl.a. alla importörer, raffinaderiföretag 
och större oljehandelsföretag. Deras lagringsskyldighet grundas på en 
viss, för alla lagringsskyldiga lika stor andel av föregående års 
försäljning eller förbrukning av lagringsbränslen. Regeringen fastställer 
varje år denna andel, det s.k. lagringsprocenttalet, genom en särskild 
förordning. Andelen är f.n. ca 25 procent för ett antal viktiga 
oljeprodukter som ingår i lagren. En viss del av lagren får hållas i annat 
EU-land, med vilket Sverige har ingått särskilda avtal härom. Ömsesidiga 
lagringsavtal har ingåtts med Danmark, Finland och Storbritannien. 
Förhandlingar pågår med Irland och Nederländerna.
6.1.4	Beredskapsläget, behov av åtgärder
Beredskapsläget för fredstida oljekriser är gott. Något omedelbart 
behov av större åtgärder finns därför inte. I fråga om lagringen av bränsle 
och drivmedel uppfyller Sverige väl sina internationella förpliktelser 
och deltar aktivt i samarbetet i dessa frågor inom EU och IEA (den 
organisation som administrerar IEP-avtalet). När det gäller 
beredskapsåtgärderna i övrigt sker en löpande anpassning till 
marknadsutvecklingen och till de åtgärder som överenskommes inom 
ramen för IEP-avtalet och EU-samarbetet. Inom EU diskuteras för 
närvarande mellan kommissionen och medlemsländerna en utökad 
samordning för att kriser skall kunna mötas på effektivast möjliga sätt. 
Bl.a. diskuteras användningen av beredskapslagren och hur 
konsumtionsdämpande åtgärder skall kunna sättas in samordnat med 
tanke på den inre marknadens funktionssätt. Det kan därför inte uteslutas 
att på några års sikt den svenska lagstiftningen i denna del kan behöva 
anpassas till nya EU-regler. Dessutom har Statens energimyndighet 
nyligen föreslagit vissa författningsändringar för att underlätta en 
rationell och kostnadseffektiv lagerhantering.
6.2	Kraftiga störningar på samhällsekonomin 
(Finansdepartementet)
Sedan mitten av 1997 finns inom Regeringskansliet 
(Finansdepartementet) en beredskapsdelegation för ekonomisk politik. 
Delegationen genomför förberedelsearbete på det ekonomisk-politiska 
området inför kriser och krig så att olika instansers åtgärder skall bli 
konsistenta och rimligt balanserade. Arbetsområdet för delegationen är 
åtgärder inom främst finanspolitiken, penningpolitiken och 
utrikeshandeln som syftar till att i krissituationer främja viktiga mål på 
den ekonomiska politikens och försörjningens områden. Initiativ skall 
även tas till översyn av lagstiftningen på området.
En inledande uppgift för delegationen var att granska de traditionella 
regleringsinstrument som sedan andra världskriget ingått i svenska 
myndigheters åtgärdsarsenal. I propositionen Förändrad omvärld – 
omdanat försvar (prop. 1998/99:74) presenterade regeringen sin 
bedömning med anledning av delegationens analys av förutsättningarna 
att använda regleringar i den ekonomiska politiken i krissituationer. 
Regeringens – och även delegationens – bedömning var att planeringen 
av den ekonomiska politiken inför krissituationer bör utgå från att det 
övervägande ansvaret för att målen för den ekonomiska politiken skall 
kunna uppnås vilar på generella ekonomisk-politiska åtgärder. Detta 
innebär att eventuella reglerande åtgärder av mer omfattande slag 
förutsätts inte behöva sättas i kraft förrän i ett sent skede i en 
krissituation. Riksdagen har inte haft något att erinra mot detta.
För att söka klarlägga vilka påfrestningar som den svenska 
samhällsekonomin och de offentliga finanserna kan utsättas för i olika 
krissituationer har delegationen genomfört enkla spel av olika 
händelseförlopp. Spelen har gällt allvarliga ekonomiska kriser i Sverige 
till följd av en kraftig externt initierad ekonomisk störning, en 
kärnkraftsolycka i ett grannland och ett begränsat militärt angrepp 
förenat med angrepp i form av informationsoperationer mot bl.a. 
finansiella informationssystem. Syftet med spelen har varit att skapa 
fördjupad förståelse för arten av olika störningar och möjligheterna att 
med olika instrument motverka störningarnas effekter på 
samhällsekonomin och de offentliga finanserna.
Erfarenheter som vunnits från bl.a. delegationens arbete har föranlett 
initiativ som syftar till att förbättra förutsättningarna att möta störningar 
i det finansiella systemet. Sålunda har det löpande informationsutbytet, 
diskussionerna och samrådet i dessa frågor mellan chefer i 
Finansdepartementet, Finansinspektionen och Sveriges riksbank 
utvecklats.
Delegationen har vidare kunnat konstatera att beredskapslagstiftningen 
på det ekonomisk-politiska området blivit delvis föråldrad. Detta kan 
gälla t.ex. lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering, lagen 
(1957:684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden, 
kungörelsen (1964:18) med vissa föreskrifter angående tillämpningen 
av lagen den 20 december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under 
krigsförhållanden och lagen (1940:300) om förordnande om anstånd 
med betalning av gäld m.m. (moratorielag). En översiktlig analys och 
bedömning av bl.a. dessa författningar kommer inom kort att inledas i 
Finansdepartementet.
Härutöver har bl.a. Finansinspektionen, Riksskatteverket och 
Ekonomistyrningsverket analyserat innebörden av den förändrade 
hotbilden med allvarliga fredstida påfrestningar på samhället. Till en del 
har därvid erfarenheter från förberedelser inför millennieskiftet kunnat 
användas.
Försvarsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 december 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén, 
Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, 
Messing, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lövdén, Ringholm, 
Bodström
Föredragande: statsrådet von Sydow
_________________
Regeringen beslutar skrivelse 2000/01:52 Beredskapen mot svåra 
påfrestningar på samhället i fred 
Skr. 2000/01:52
2
1
                