Post 5759 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:76 ·
Hämta Doc ·
Lag om märkning och registrering av hundar
Ansvarig myndighet: Jordbruksdepartementet
Dokument: Prop. 76
Regeringens proposition
1999/2000:76
Lag om märkning och registrering av hundar
Prop.
1999/2000:76
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 2000
Göran Persson
Margareta Winberg
(Jordbruksdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om märkning och registrering av
hundar. Enligt lagen skall alla hundar märkas så att hunden kan
identifieras och ägarskapet skall registreras i ett för landet centralt
register.
Enligt förslaget skall en hund, som påträffas utan märkning eller som
inte har någon ägare registrerad, kunna omhändertas av polis-
myndigheten om hunden utgör eller kan komma att utgöra en fara för
människor eller andra djur eller om det annars finns särskilda skäl. Om
ägaren till en omhändertagen hund inte inom viss tid låter märka hunden
och anmäler sitt ägarskap till det centrala registret får polismyndigheten
besluta att hunden skall säljas, skänkas bort eller avlivas. Ägaren till en
omhändertagen hund skall stå för kostnaderna för omhändertagandet.
Polismyndigheten får även meddela nödvändiga förelägganden, vilka får
förenas med vite.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001. Bestämmelserna om
omhändertagande skall dock gälla först från och med den 1 april 2001.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 4
2.1 Förslag till lag om märkning och registrering av hundar 4
3 Ärendet och dess beredning 7
4 Lagen om märkning och registrering av hundar 9
4.1 Lagens tillämpningsområde 9
4.2 Hundar skall märkas och registreras 12
4.3 Hundar som inte är märkta får tas om hand 15
4.4 Straffbestämmelser 17
4.5 Ekonomiska konsekvenser 18
5 Författningskommentarer 20
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanserna 24
Bilaga 2 Lagrådsremissens förslag 25
Bilaga 3 Lagrådets yttrande 27
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000 31
Rättsdatablad 32
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
märkning och registrering av hundar.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om märkning och registrering av
hundar
Härigenom föreskrivs följande.
Märkning och registrering
1 § En hundägare skall låta märka sin hund så att den kan identifieras.
Märkningen skall vara bestående.
2 § Ägaren av en hund skall låta registrera sitt ägarskap i ett för landet
centralt register.
Hundägaren skall betala en avgift för registreringen och för utrustning
för att läsa av märkningen.
3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller hundar som stadigvarande finns i
Sverige.
Registerändamål
4 § Registret får användas för att fastställa vem som är ägare av en hund.
Tullverket, Statens jordbruksverk, länsstyrelser, polismyndigheter och
de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet skall ha direkt åtkomst till registret.
Personuppgiftsansvarig
5 § Jordbruksverket är personuppgiftsansvarigt för registret. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får besluta att
överlåta driften av registret till en annan myndighet eller till en organisa-
tion.
Personuppgiftslagen
6 § För behandling av personuppgifter gäller, utöver vad som sägs i 4 och
5 §§, personuppgiftslagen (1998:204).
Omhändertagande m.m.
7 § Påträffas en omärkt hund eller en hund utan någon ägare antecknad i
det centrala registret, får polismyndigheten omhänderta hunden om den
utgör eller kan komma att utgöra en fara för människor eller andra djur
eller om det annars finns särskilda skäl.
Inom sju dagar från omhändertagandet skall hundens ägare låta märka
hunden och anmäla ägarskapet till det centrala registret. I annat fall får
polismyndigheten besluta att hunden skall säljas, skänkas bort eller
avlivas. Innan ett beslut om avlivning fattas skall yttrande inhämtas från
en veterinär, om det inte finns särskilda skäl att avliva hunden omedel-
bart.
Om polismyndigheten har beslutat att hunden skall säljas, får
polismyndigheten ta ut ersättning ur köpeskillingen för kostnaderna för
omhändertagandet.
Om det finns särskilda skäl, skall polismyndigheten avvakta med en
åtgärd enligt andra stycket.
8 § Ägaren av en omhändertagen hund skall betala de kostnader som
omhändertagandet medfört. Kostnaderna får förskotteras av allmänna
medel.
Om det finns särskilda skäl, får polismyndigheten i enskilda fall medge
undantag från skyldigheten att betala kostnaderna. I sådana fall skall
kostnaderna slutligt betalas av polismyndigheten.
9 § Polismyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att
denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas.
I beslut om föreläggande får polismyndigheten sätta ut vite.
Bemyndigande
10 § Föreskrifter om den avgift som avses i 2 § andra stycket meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Överklagande m.m.
11 § Polismyndighetens beslut enligt 7, 8 eller 9 § eller beslut om
registrering som meddelas av Jordbruksverket eller av den som ansvarar
för driften av registret får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Jordbruksverket för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol, om
det överklagade beslutet har meddelats av en organisation.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.
12 § Bestämmelserna i 22-28 och 30 §§ förvaltningslagen (1986:223)
skall tillämpas, om beslutet har meddelats av en organisation.
_________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Bestämmelserna i 7-9 §§
skall dock gälla först från och med den 1 april 2001.
2. Lagen skall inte tillämpas på hundar som vid lagens ikraftträdande
är äldre än åtta år.
3 Ärendet och dess beredning
Bestämmelser om hundar finns i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar
och katter samt i djurskyddslagen (1988:534) och djurskyddsförord-
ningen (1988:539). I regelverken finns bestämmelser om tillsyn,
skadeståndsansvar, omhändertagande, förbud m.m.
I en departementspromemoria (Ds 1996:32) om förslag till lag om
tillsyn över hundar och katter och i en lagrådsremiss om djurskyddet och
tillsynen över hundar och katter av den 9 oktober 1997 föreslogs bl.a. en
ny lag om tillsyn över hundar och katter. I lagförslaget ingick att det
skulle införas bestämmelser om märkning och registrering av hundar och
katter. Någon proposition lämnades aldrig till riksdagen.
Rikspolisstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet, Sveriges Veterinär-
förbund och Svenska Kennelklubben har påtalat att det ofta föreligger
stora problem med att fastställa vem som är ägare till en viss hund och att
detta leder till att det blir svårt att ställa någon till ansvar för de skador
som en hund kan ha orsakat. Särskilt har framhållits att det snabbt
ökande antalet aggressiva och farliga hundar har gjort att problemet blivit
ytterst påtagligt och akut. De nämnda myndigheterna och
organisationerna har därför hemställt om att det skyndsamt införs krav på
märkning och registrering av alla hundar i landet så att en ägare kan
identifieras.
Mot bakgrund av den framställning som gjorts och då frågan om
märkning och registrering tidigare har varit aktuell har det inom
Jordbruksdepartementet gjorts en förnyad översyn av frågan i
departementspromemorian (Ds 1999:74) Förslag till lag om märkning
och registrering av hundar. I de tidigare förslagen om märkning och
registrering har även katter omfattats. Att det nu lämnas ett förslag enbart
beträffande hundar skall inte förstås som att märkning av katter inte
längre är angeläget. Förslaget har främst sin grund i att de tilltagande
problemen med hundar som attackerar människor och andra hundar
kräver att märkning av hund införs snarast möjligt.
Förslaget i departementspromemorian har remissbehandlats. En för-
teckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. En sammanställning av
remissyttrandena finns i Jordbruksdepartementet (dnr Jo1999/2666).
Jordbruksministern har även hållit en hearing i frågan den 21 januari
2000. En sammanfattning av de synpunkter som framkom vid hearingen
redovisas i den nyss nämnda remissammanställningen.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 24 februari 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 2.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 3.
Lagrådet har med hänvisning till rättsstatliga principer om likhet inför
lagen och om proportionalitet allvarligt ifrågasatt om lagförslaget bör
genomföras i föreliggande skick. Lagrådet har också, för det fall
lagförslaget genomförs, anfört synpunkter på enskilda bestämmelser i
förslaget. Lagrådets yttrande har föranlett regeringen att göra vissa
ändringar och tillägg i förslagets påföljdsbestämmelser. Även i vissa
andra bestämmelser har justeringar gjorts i enlighet med vad Lagrådet
förordat. På ett par punkter har regeringen avstått från att följa Lagrådets
förslag. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 4.1,
4.2 och 4.3 samt i författningskommentarerna.
4 Lagen om märkning och registrering av
hundar
4.1 Lagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: En ny lag om märkning och registrering av
hundar införs. Syftet med lagen är att det skall bli enklare och gå
fortare att fastställa vem som är en hunds ägare. Lagen skall gälla
hundar som stadigvarande finns i Sverige.
Departementspromemorians förslag: Förslaget överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller
lämnar förslaget utan erinran. Ett antal remissinstanser ifrågasätter dock
om målet att komma till rätta med farliga och aggressiva hundar kommer
att uppnås. Några remissinstanser, däribland Statens jordbruksverk,
anser att förslaget om märkning och registrering av hundar bör inarbetas i
lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter samtidigt som den
lagen ses över. De instanser som tillstyrker eller lämnar förslaget utan
erinran är bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i
Jönköping, Riksåklagaren, Statskontoret, Datainspektionen,
Försvarsmakten, Statens räddningsverk, Sametinget, Statens
veterinärmedicinska anstalt, Svenska Kommunförbundet och
frivilligorganisationer som representerar hundägare och
djurskyddsintresset. Flera remissinstanser påpekar att en registrering är
en positiv åtgärd även av andra skäl än att komma åt de farliga hundarna;
bl.a. kommer tillsynsmyndigheternas djurskyddstillsyn att underlättas
väsentligt. Rikspolisstyrelsen har inget att erinra mot förslaget om
märkning och registrering men anser att omhändertagande av hundar
enbart på den grunden att de inte är märkta och att i anledning därav
vidta åtgärder inte kan anses vara en polisiär uppgift. Jordbruksverket
delar uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med
de ökande problemen med aggressiva och farliga hundar men avstyrker
förslaget med hänvisning till proportionalitetsprincipen. Svenska
Jägareförbundet avstyrker förslaget och föreslår att polisen i stället skall
ges lagligt utrymme att avliva eller försälja omhändertagna hundar.
Jägarnas riksförbund och Svenska Hundklubben ifrågasätter behovet av
lagen och avstyrker förslaget. Även Stockholms stad och Linköpings
kommun samt Djurombudsmannens Stödorganisation avstyrker
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Lagen om märkning och registrering
av hundar föreslås omfatta alla hundar, oavsett ras eller farlighet.
Lagförslaget har dock sin grund främst i det tilltagande problemet med
farliga och aggressiva hundar. Som exempel på problemet har polis-
myndigheten i Stockholms län i en rapport redovisat att det under de
första nio månaderna 1999 till myndigheten kom in 40 anmälningar där
s.k. kamphundar varit inblandade. Det har handlat om angrepp mot
person, annan hund eller annat djur eller situationer där kamphundens
närvaro upplevts som ett hot. Polismyndigheten anmärker i rapporten att
det är sannolikt att många brott eller incidenter med hundar inte anmäls
på grund av rädsla för repressalier. Antalet s.k. kamphundar i landet kan
uppskattas till omkring 2 000 eller kanske så många som omkring 3 000.
Lagen bör därför omfatta alla i landet befintliga hundar och inte enbart
hundar som föds efter lagens ikraftträdande.
Det är inte möjligt att hänföra de farliga hundarna till någon särskild
hundras. Alla hundar oavsett ras kan utveckla aggressiva eller på annat
sätt farliga egenskaper genom bl.a. felaktig avel eller felaktigt
handhavande. Det är inte heller möjligt att på annat sätt effektivt
fastställa vilka hundar som är potentiellt farliga hundar. Ett märknings-
krav kan därför inte begränsas till vissa bestämda raser eller till s.k.
farliga hundar. Det är därför inte heller lämpligt att, såsom Lagrådet
förordat, i lagen om tillsyn över hundar och katter föra in kriterier för när
hundar kan presumeras vara farliga.
I likhet med många remissinstanser anser regeringen att det också finns
andra viktiga skäl för införandet av ett hund- och ägarregister. Bland
annat kommer myndigheternas djurskyddstillsyn att underlättas av att en
ägare till en vanvårdad hund snabbt kan identifieras. En märkning och
registrering är följaktligen en viktig åtgärd också från djurskydds-
synpunkt. En registrerad ägare får säkrare och snabbare tillbaka en
bortsprungen hund. Det blir lättare att avgöra vem som har ansvaret för
skador som en hund orsakat. Behov av att kunna identifiera hundar finns
även av smittskyddsskäl. Sannolikt kommer även möjligheterna att åter-
få en stulen hund att öka om alla hundar är identitetsmärkta. Lagförslaget
innebär en klar förstärkning av hundägarens ansvar och bör enligt
regeringens mening även uppfattas som en ökad säkerhet för hunden och
dess ägare. Regeringens bedömning är att förslaget även är ett viktigt
steg på vägen till ett förbättrat djurskydd för landets hundar.
Även om den föreslagna lagen följaktligen tjänar många syften finns
det anledning att understryka den betydelse lagen kan få som hjälpmedel
för polisen i dess arbete med att förebygga och bekämpa brott. När det
gäller att komma till rätta med det förhållandet att hundar används på ett
kriminellt eller gravt ordningsstörande sätt kan polisen i dag i vissa fall
stödja ett ingripande på bestämmelserna i lagen om tillsyn över hundar
och katter. För ett omhändertagande enligt den lagen krävs emellertid att
det först klarläggs att det är fråga om en bitsk hund. Enligt den
föreslagna lagen bör en omärkt eller oregistrerad hund kunna
omhändertas redan på den grunden att den utgör eller kan komma att
utgöra en fara för människor eller andra djur eller om det annars finns
särskilda skäl. Lagen ger därmed polisen utökade möjligheter att arbeta
förebyggande genom att ingripa i de fall där det finns tillräckliga skäl att
misstänka att ägarna kan använda sina hundar på ett farligt sätt. Detta kan
i förlängningen förutsättas leda till kännedom om och kontroll över
förekomst och innehav av farliga och aggressiva hundar. Också i andra
sammanhang kan den föreslagna lagen i väsentlig grad underlätta
polisens arbete. Det gäller i första hand hundar som tas om hand enligt
lagen (1938:121) om hittegods men också när polisen omhändertar en
hund eller lämnar biträdeshjälp enligt djurskyddslagen.
Regeringen delar således inte den åsikt som några remissinstanser
framfört att lagförslaget är för ingripande för att komma åt ett begränsat
problem. Regeringen anser tvärtom att den föreslagna lagstiftningen
tjänar många goda och efterfrågade syften.
Lagrådet har allvarligt ifrågasatt om lagförslaget bör genomföras i
föreliggande skick. Enligt Lagrådet föranleder förslaget erinringar med
hänsyn till rättsstatliga principer om likhet inför lagen och om
proportionalitet. Som grunder för sin kritik pekar Lagrådet på att det i
motiven förutsätts att främst hundar som utgör eller kan komma att
utgöra en fara för människor eller andra djur kommer att omhändertas
och att försäljning eller avlivning av omhändertagna hundar inte är en
åtgärd som står i proportion till syftet att åstadkomma märkning.
Som anförts ovan motiveras införandet av en märknings- och
registreringsskyldighet av ett flertal skäl. Alla dessa skäl motiverar inte
ett ingripande i form av ett omhändertagande. Många gånger kan det vara
tillräckligt med ett föreläggande. Detta följer av proportionalitets-
principen. Bedömningen av i vilka fall ett omhändertagande skall ske
kom tidigare till uttryck i motivtexten. Denna bedömning bör dock även
komma till uttryck i lagtexten. Lagtexten bör därför kompletteras så att
det framgår att omhändertagande får ske om en hund utgör eller kan
komma att utgöra en fara för människor eller andra djur eller om det
annars finns särskilda skäl. Lagrådet har anfört att de åtgärder som
föreslås enligt 7 §, dvs. främst försäljning eller avlivning, knappast kan
anses stå i proportion med lagens syfte att åstadkomma märkning av
hundarna. Som anförts ovan är ett av syftena med märknings- och
registreringsskyldigheten att komma åt problemet med farliga och
aggressiva hundar. Det är främst denna grupp som kan bli föremål för
omhändertagande. Mot bakgrund härav anser regeringen inte att de
åtgärder polisen ges befogenheter att vidta är oproportionerliga. Med
hänsyn till att Lagrådet har anmärkt på den korta tid som står ägaren till
buds för att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla lagens krav har
dock regeringen funnit att polisen i vissa fall skall vara skyldig att
avvakta med vidare åtgärder och ge en hundägare en längre frist än sju
dagar. En sådan dispens kan exempelvis bli aktuell om en hundägare,
trots allvarliga försök att åstadkomma en märkning och registrering, inte
hinner detta inom föreskriven tid. Med dessa ändringar finner regeringen
att lagförslaget är förenligt såväl med principen om likhet inför lagen
som med proportionalitetsprincipen.
Lagen föreslås omfatta alla hundar som mer stadigvarande finns i
Sverige. Från lagens tillämpningsområde bör således göras undantag bara
för hundar som tillfälligt vistas här, t.ex. för utställnings- eller
tävlingsändamål. Det bör som utgångspunkt åligga hundägaren eller den
som handhar hunden att vid tveksamhet i detta avseende visa att hunden
endast tillfälligtvis vistas i landet. I detta sammanhang kan nämnas att ett
av flera införselkrav för utländska hundar – Norge undantaget – är att de
är identitetsmärkta.
Frågan hur tillsynen enligt djurskyddslagstiftningen skall vara ordnad
är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet. Ett av de
förslag som diskuteras är en tillsynsorganisation som skall kunna ta över
en del av de uppgifter som nu ligger hos polisen. Skulle översynen leda
till en betydande förändring av hur tillsynen är organiserad kan det finnas
skäl för att se över polismyndighetens roll också enligt den nu föreslagna
lagstiftningen.
Det är främst den olösta tillsynsfrågan som hindrar regeringen från att,
såsom några remissinstanser och Lagrådet föreslår, lösa problemet med
farliga hundar inom ramen för lagen om tillsyn över hundar och katter.
Det är dock regeringens avsikt att så snart tillsynsfrågan fått sin lösning
göra en översyn av lagen om tillsyn över hundar och katter och övrig
lagstiftning på området. Avsikten är att skapa ett samlat regelverk med
skärpta bestämmelser och vidgade möjligheter för samhället att ingripa
mot oönskade beteenden.
4.2 Hundar skall märkas och registreras
Regeringens förslag: Hundar skall märkas så att de kan identifieras.
Ägaren skall låta registrera sitt ägarskap i ett centralt register för
vilket Jordbruksverket är registeransvarigt. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får dock överlåta driften
av registret till annan myndighet eller organisation. Registreringen
och utrustningen för att läsa av märkningen skall finansieras med
avgifter.
Registret får användas för att fastställa vem som är ägare till en
hund. Tullverket, Jordbruksverket, länsstyrelser, polismyndigheter
och de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet skall ha direkt åtkomst till registret.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De synpunkter som särskilt lämnats om märkning
och registrering rör bl.a. vilka märkningsmetoder som bör godtas, vid
vilken ålder en hund skall märkas, vilka uppgifter som skall finnas i
registret och vem som skall utses till registerförare. Frågan om vilken
myndighet eller organisation som bör föra registret kommenteras av flera
instanser. Några instanser anser att denna fråga bör prövas förutsättnings-
löst och att ingen registerförare bör pekas ut. Vissa instanser anser att
registret med nödvändighet skall föras av en ansvarig och neutral
myndighet medan andra anser att det viktigaste är att registret är
tillförlitligt och att kostnaden för hundägaren hålls så låg som möjligt.
Datainspektionen och Riksrevisionsverket redovisar en rad synpunkter på
registret, bl.a. att det i lagen bör fastställas vilket organ som skall vara
personuppgiftsansvarigt, vilka som skall ha tillgång till registret och om
uppgifterna skall få säljas för marknadsföringsändamål.
Skälen för regeringens förslag: Vid märkningen skall en metod
väljas som ger hunden en bestående märkning. Ett halsband med
uppgifter om ägaren är inte att anse som bestående märkning. Ett
halsband kan enkelt avlägsnas eller förvanskas och det kan även förloras
genom en olyckshändelse. Exempel på metoder som innebär en
bestående märkning är tatuering eller mikrochips. Det är således fråga
om en märkning som hundägaren själv normalt inte kan utföra, utan
något som skall utföras av veterinär eller annan för ändamålet utbildad
person. Bland remissinstanserna råder det olika meningar om vilken av
dessa märkningsmetoder som är den mest lämpliga. Både tatuering och
chipsmärkning förekommer i dag och båda metoderna har för- och
nackdelar. Regeringen förutsätter att den märkningsmetod väljs som för
den aktuella hunden innebär minsta möjliga smärta. För att avläsa
identitetsnumret från ett mikrochips krävs det en särskild
avläsningsutrustning, en s.k. scanner. Regeringens bedömning är att båda
metoderna i dagsläget kan betraktas som lämpliga för en bestående
märkning.
Det bör finnas en åldersgräns vid vilken märkningen skall ha utförts.
Valpar överlåts vanligen vid cirka åtta veckors ålder. I allmänhet har
uppfödaren då redan märkt valpen. I de fall detta inte har skett bör den
nye ägaren få skälig tid på sig att göra detta. Vid ett ägarbyte bör den nye
ägaren också få viss tid på sig att ordna med registreringen. Detsamma
bör gälla för en ägare till en utländsk hund som förs in landet för att
stadigvarande hållas här. Föreskrifter om detta bör meddelas av rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
I sitt förslag har regeringen valt att från lagens tillämpningsområde
undanta hundar som vid lagens ikraftträdande är äldre än åtta år. Äldre
hundar bör slippa att utsättas för den påfrestning som en märkning kan
innebära. Regeringen är medveten om att det kan innebära svårigheter att
fastställa en hunds ålder. I de allra flesta fall bör det dock inte vara några
svårigheter för en hundägare att genom olika dokument rörande hunden
få kunskap om hundens ålder. Frågan om en hund på grund av sin ålder
skall omfattas av lagen kommer att utgöra ett problem bara under de
första åren efter lagens ikraftträdande.
Med ledning av den märkning hunden har skall det på ett enkelt sätt
kunna fastställas vem som är hundens ägare. För detta krävs att ett
register förs över hundar och ägare. Detta register skall föras centralt och
omfatta alla hundar och ägare. Registret skall vid alla tidpunkter vara
tillgängligt för berörda myndigheter. Regeringen föreslår att Jordbruks-
verket ges ansvaret för registret. Regeringen, eller efter regeringens
bemyndigande, Jordbruksverket bör få överlåta driften av registret till en
annan myndighet eller en organisation. Att driva registret innebär att
utföra uppgifter för att behandla och registrera inkomna anmälningar om
ägarskapsregistrering samt att hålla registret tillgängligt och aktuellt.
Regeringen anser att om det blir aktuellt att utse en organisation som
driftsansvarig för registret så bör den organisation väljas där förutsätt-
ningarna för ett effektivt och administrativt smidigt system är störst. Det
är särskilt viktigt att övergången för de redan registrerade hundägarna
blir så okomplicerad som möjligt. I dag finns ett ägarregister hos
Svenska Kennelklubben som lämpligen bör kunna utnyttjas.
Kennelklubbens register är öppet för alla hundar, såväl renrasiga som
blandraser och registrering kan ske även om man inte är medlem.
Kennelklubben har dessutom sedan den 1 januari 1997 som krav att en
hund som lämnar en uppfödare som är medlem i Kennelklubben skall
vara identitetsmärkt. Vid överlåtelse av en sådan hund skall
registreringsbevis eller intyg om pågående registrering bifogas
överlåtelsehandlingen. Detta innebär att de hundar som efter den 1
januari 1997 registrerats i Kennelklubben är märkta. Om Kennelklubben
utses som ansvarig för driften av registret kommer de drygt 500 000
hundar som i dag finns i klubbens register att överföras till det centrala
registret. Ägarna till hundar som är märkta och registrerade i en annan
förening eller klubb kommer i så fall att behöva ansöka om registrering i
det centrala registret, men någon ny märkning kommer sannolikt inte att
bli nödvändig. Ett ägarregister motsvarande Kennelklubbens finns även
hos Blandis Hundregister och Svenska Hundklubben. Enligt regeringen
bör den föreslagna märkningen och registreringen ses som en påbyggnad
av det i dag befintliga frivilliga systemet.
Lagrådet har påpekat att registret bör vara offentligt enligt
tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingar även om det
skulle komma att föras av ett privaträttsligt organ. Om driften av registret
överlåts till ett privaträttsligt organ har regeringen för avsikt att föreslå
riksdagen att organet och dess registerverksamhet skall anges i den bilaga
som avses i 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen (1980:100).
Personuppgiftslagen (1998:204) skall tillämpas på registret.
Personuppgifter får sålunda samlas in endast för särskilda, uttryckligt
angivna och berättigade ändamål och får sedan inte behandlas för något
ändamål som inte är förenligt med det ursprungliga. Behandling av
personuppgifter för historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål
skall dock aldrig anses som oförenliga med de ursprungliga ändamålen.
De personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i
förhållande till ändamålet. Fler uppgifter än som är nödvändiga med
hänsyn till ändamålet får inte behandlas. Känsliga personuppgifter får
bara behandlas under vissa angivna förutsättningar. De personuppgifter
som behandlas skall vara riktiga och aktuella. Alla rimliga åtgärder skall
vidtas för att rätta, blockera eller utplåna felaktiga eller ofullständiga
uppgifter. Personuppgifter skall inte heller bevaras under längre tid än
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen. För
historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål får dock person-
uppgifter bevaras under en längre tid.
Det skall vara varje ägares skyldighet att vid förvärv av en hund
anmäla sitt ägarskap till registret. Det bör även vara möjligt för en ägare
som sålt sin hund att få sitt ägarskap avregistrerat. Ägaren bör även
anmäla om hunden dött.
Hundägarna skall betala en avgift för registreringen. Det är fråga om
en engångsavgift som skall gå till täckande av kostnaderna för registre-
ringen och för den utrustning som krävs för att avläsa märkta hundars
identitetsnummer.
Närmare föreskrifter om märkningen, registreringen, registret och
avgifterna bör meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
4.3
4.3 Hundar som inte är märkta får tas om hand
Regeringens förslag: Hundar som påträffas utan märkning eller som
inte har en ägare registrerad får omhändertas av polismyndigheten om
hunden utgör eller kan komma att utgöra en fara för människor eller
andra djur eller om det annars finns särskilda skäl. Om ägaren inte
låter märka hunden och anmäler sitt ägarskap till det centrala registret
inom sju dagar får polismyndigheten besluta att hunden skall säljas,
skänkas bort eller avlivas. Om det finns särskilda skäl skall
polismyndigheten avvakta med en sådan åtgärd. Ägaren skall betala
kostnaderna för omhändertagandet.
Departementspromemorians förslag: Polismyndigheten får om-
händerta omärkta eller oregistrerade hundar. Polismyndigheten skall
försöka fastställa vem som är ägare av hunden och underrätta denne om
omhändertagandet. Inom sju dagar efter omhändertagandet eller inom sju
dagar efter det att en ägare underrättats om omhändertagandet skall
hundens ägare låta märka hunden och anmäla sitt ägarskap till det
centrala registret. I annat fall skall hunden anses sakna ägare och
polismyndigheten får besluta vad som skall ske med hunden. Enligt en
särskild regel skall ägaren inte få förfoga över en omhändertagen hund.
En ägare som inte betalat kostnaderna inom sju dagar har inte rätt att få
tillbaka hunden.
Remissinstanserna: De synpunkter som framförts angående polis-
myndighetens rätt att omhänderta omärkta hundar eller hundar som inte
har en ägare registrerad gäller bl.a. hur lång tid en hund skall vara
omhändertagen. Några remissinstanser efterlyser ett förtydligande om
hur en omhändertagen hund skall märkas om ägaren inte förfogar över
den. Hovrätten för Nedre Norrland och Kammarrätten i Jönköping anser
att det av lagtexten bör framgå vilka valmöjligheter polismyndigheten
har när beslut skall fattas om vad som skall ske med en hund. Några
remissinstanser anser att tidsfristen om sju dagar är för kort.
Rikspolisstyrelsen anser att omhändertagande av hundar på den grunden
att de inte är märkta på föreskrivet sätt och därav föranledda åtgärder mot
hundägare inte kan anses vara en polisiär uppgift. Enligt Jordbruksverket
är bestämmelsen om att en ägare förlorar rätten till sin hund vid bristande
betalning alltför långtgående.
Skälen för regeringens förslag: Det kan vara förenat med stora
svårigheter att fastställa vem som är ägare till en hund som kan miss-
tänkas vara farlig för människor eller andra djur. Vidare finns det skäl att
anta att vissa hundägare inte vill låta märka och registrera sin hund. Det
förekommer i vissa hundägarkretsar önskemål om att förvärva eller
inneha hundar som inte är kända för myndigheter eller organisationer. I
regel är det då fråga om hundar som används i kriminell verksamhet eller
på annat otillbörligt sätt. Behovet av att få kännedom om och kontroll
över dessa hundar är så stort att det bör finnas ett verksamt instrument
som gör det möjligt för staten att ingripa och tvinga fram en märkning
och registrering. I dessa fall torde ett vitesföreläggande inte vara
tillräckligt. Polismyndigheten bör därför ges en möjlighet att ingripa och
omhänderta en omärkt eller en oregistrerad hund. Denna möjlighet bör i
första hand få utnyttjas i de fall polismyndigheten bedömer att hunden
utgör eller kan komma att utgöra en fara för människor eller andra djur.
Det är i dessa fall särskilt angeläget med märkning och registrering för
att en viss hund skall kunna knytas till en bestämd ägare. Det kan dock
finnas också andra skäl för polisen att vilja få vissa hundar märkta och
registrerade och där det därför bör finnas möjligheter att omhänderta
hunden. Det kan vara fråga om hundar som ännu inte visat sig vara
farliga trots att de är av en härstamning som typiskt sett kan leda till
farlighet eller hundar som polisen annars bedömer att de måste få
kontroll över. Det bör i detta sammanhang betonas att den föreslagna
lagen inte ålägger polismyndigheten någon skyldighet att omhänderta en
hund. Polismyndighetens möjlighet att omhänderta en omärkt hund bör
utnyttjas när polisen bedömer detta vara nödvändigt för att förebygga
brott eller det finns andra polisiära skäl för ett ingripande. Polisen kan på
detta sätt tvinga fram en märkning och registrering som kan förutsättas
underlätta polisens arbete med att upprätthålla ordning och säkerhet.
Ägaren har ensam ansvaret för sin hund. Mot den bakgrunden får det
förutsättas att varje ansvarstagande hundägare vid förlust av sin hund
anmäler detta till närmaste polismyndighet. Någon allmän skyldighet att
efterforska ägaren till en omhändertagen hund såsom föreslagits i
departementspromemorian bör därför inte åläggas polismyndigheten.
Med beaktande sålunda av ägarens ansvar och intresset av att hunden
inte blir kvar i polisens vård under alltför lång tid bör tidsfristen för
ägaren att ombesörja märkning och registrering sättas relativt snävt.
Under den tid en hund är omhändertagen har ägaren inte rätt att
faktiskt förfoga över hunden. Någon särskild regel som inskränker
ägarens förfoganderätt kan inte anses nödvändig. När hunden är
omhändertagen kan följaktligen praktiska svårigheter uppstå när
hundägaren vill låta märka sin hund. Polisen kan dock ge ägaren tillstånd
att ta med hunden till veterinär eller annan behörig person för att märka
den. Om polisen inte medger en sådan ordning får ägaren ombesörja att
märkningen sker vid det hundstall där hunden är placerad under
omhändertagandetiden. Polisen kan även på ägarens begäran ge tillstånd
till personalen vid hundstallet att ombesörja märkningen.
Om ägaren inte inom sju dagar efter omhändertagandet låter märka sin
hund och anmäler ägarskapet till det centrala registret får polis-
myndigheten besluta att hunden skall säljas, skänkas bort eller avlivas.
Innan ett beslut om avlivning fattas skall en veterinär undersöka hunden
och yttra sig i frågan. Detta krav kan dock efterges om hunden bedöms
vara i så dåligt skick att den bör avlivas omedelbart.
För att omhändertagandet skall fylla sitt syfte bör hunden märkas och
ägaren ansöka om registrering innan polismyndigheten kan lämna ut
hunden. Som nämnts i avsnitt 4.1 bör det i anledning av Lagrådets
yttrande införas en möjlighet för polismyndigheten att, om det finns
särskilda skäl, dispensera från regeln att märkning och registrering skall
ske inom sju dagar.
Det bör föreskrivas att hundägaren skall betala de kostnader som ett
omhändertagande medför. Med hänsyn till Lagrådets allmänna syn-
punkter om proportionalitet avstår regeringen dock från att föreslå att
ägaren inte skall ha rätt att få tillbaka sin hund om inte kostnaderna
betalas inom sju dagar.
Lagrådet har påpekat att polismyndighetens irreparabla beslut om
försäljning, bortskänkande eller avlivning inte bör få verkställas så länge
tiden för överklagande av beslutet löper och något överklagande inte
skett. Regeringen anser emellertid att en sådan ordning – där det i många
fall inte kommer att finnas en ägare att delge beslutet med – kan innebära
att hundar under lång tid kommer att vara omhändertagna och placerade i
hundstall. Detta kan komma att bli mycket kostsamt och är inte heller
tillfredsställande från djurskyddssynpunkt. Det får därtill förutsättas att
polismyndigheten avvaktar vidare åtgärder för det fall det finns fog för
att anta att myndighetens beslut kommer att överklagas. Regeringen
finner sammantaget att övervägande skäl talar emot Lagrådets förslag.
Rikspolisstyrelsen har hävdat att åtgärder i anledning av ett
omhändertagande inte kan anses vara en polisiär uppgift. Polisen har
emellertid redan i dag uppgifter enligt annan lagstiftning som innebär att
polisen omhändertar hundar. Det finns inte någon annan myndighet som
har den upparbetade organisation som behövs för att föreslagen lagstift-
ning skall kunna fungera i praktiken. Regeringen anser därför att
omhändertagande enligt denna lag och därav föranledda uppgifter bör
utföras av polismyndigheten.
Det kan uppstå situationer när polismyndigheten finner det lämpligare
att förelägga hundägaren att inom viss tid ombesörja märkning och
registrering. Detta kan antas förekomma när polisen gör den be-
dömningen att föreläggandet kommer att efterföljas. Lagrådet har
påpekat att det bör undvikas att ett föreläggande med viteshot gäller mot
hundägaren samtidigt som hunden är omhändertagen. Enligt lagtexten får
polismyndigheten meddela de förelägganden som behövs för att denna
lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efter-
levas. Om hunden är omhändertagen i syfte att åstadkomma märkning
finns inget behov av att också förelägga ägaren vid viteshot att fullgöra
vad som krävs enligt lagen. Omhändertagandet får anses utgöra ett
tillräckligt påtryckningsmedel i sig. Regeringen anser att detta redan
framgår av lagtexten och avstår därför från att i detta avseende följa
Lagrådets förslag.
4.4 Straffbestämmelser
Regeringens bedömning: Överträdelser av lagen bör inte vara
straffsanktionerade.
Departementspromemorians bedömning: Överensstämmer med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som särskilt yttrat sig i denna
del har inte haft någon erinran mot bedömningen. Kammarrätten i
Jönköping saknar dock ett straffsanktionerat förbud mot att nyttja en
annan hunds identitet och Miljö- och hälsoskyddsmannaförbundet anser
att någon form av avgift bör införas för de hundägare som inte följer
lagen.
Skälen för regeringens bedömning: Det är självfallet viktigt att
lagens bestämmelser följs. Det kan emellertid ifrågasättas om över-
trädelser av lagen skall beläggas med straff. Riksdagen har anslutit sig
till regeringens bedömning att kriminalisering som en metod för att söka
hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med
försiktighet (prop. 1994/95:23, bet. 1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40).
Överträdelser av den föreslagna lagens bestämmelser kan mot den
bakgrunden inte anses vara av den arten som motiverar en kriminali-
sering, särskilt med beaktande av polismyndighetens möjligheter att
omhänderta och i samband därmed sälja eller avliva en omärkt eller
oregistrerad hund. Polismyndigheten har därtill möjlighet att utfärda de
förelägganden som behövs för att förmå en hundägare att fullgöra sina
skyldigheter enligt lagen. Föreläggandena får förenas med vite.
Regeringen anser inte heller att någon straffavgift bör införas.
4.5 Ekonomiska konsekvenser
En ordning med krav på obligatorisk märkning och registrering kommer
att innebära vissa merkostnader för hundägarna. Ett mikrochips kostar i
dag omkring 100 kronor. Till detta kommer kostnaden för injicering av
chipset. Injiceringen kan utföras av såväl veterinär som annan för
ändamålet utbildad person. Tatuering är ett ingrepp som ibland måste
utföras av en veterinär eftersom vissa, framför allt äldre, hundar behöver
behandlas med lugnande medel eller sövas inför ingreppet. Den totala
kostnaden för att märka en hund med någon av dessa metoder kan
beräknas komma att uppgå till mellan 100 och 600 kronor beroende på
hundens ålder och storlek.
Att registrera sin hund hos Kennelklubben kostar i dag 75 kronor. Det
kan bli fråga om ungefär samma kostnad vid en registrering enligt
förslaget om ansvaret för driften överlåts på Kennelklubben. Emellertid
bör även utrustningen för avläsning av märkningen finansieras med
avgifter, varför avgiften kan komma att öka något.
Polismyndigheternas kostnader för omhändertaganden är svårare att
förutse eftersom förslaget innebär att polismyndigheten ensidigt avgör
om ett omhändertagande skall ske. Förekomsten av farliga hundar är
visserligen utbredd, i hela landet kan antalet s.k. kamphundar uppskattas
till minst 2 000. Mörkertalet är dock stort. Det är självfallet svårt att
bedöma hur många av dessa hundar som det kan bli aktuellt för polisen
att ta om hand. Det kan emellertid förutsättas att det bara är ett mindre
antal hundar som mer akut kan misstänkas utgöra en fara för samhället.
Det är naturligt att polisens insatser i första hand kommer att inriktas mot
dessa hundar.
Enligt beräkningar av Rikspolisstyrelsen uppgår kostnaden för sju
dagars uppstallning i hundstall, transport och veterinärbesiktning till i
genomsnitt 2 720 kronor. Vid en förlängning av uppstallningstiden
tillkommer en kostnad om 770 kronor för ytterligare sju dagar.
Sannolikt finns i dag inte utrustning för avläsning av mikrochips
tillgänglig på alla polisstationer. Sådan utrustning kommer därför att
behöva införskaffas. En scanner kostar ungefär 4 000 kronor och enligt
Rikspolisstyrelsens beräkningar kommer det att finnas behov av 250
scannrar.
Lagförslaget kommer, främst initialt, sannolikt att medföra vissa
merkostnader för polismyndigheten. Undantagsvis kommer det inte att
vara möjligt för polismyndigheten att få betalt av en hundägare för
omhändertagandekostnaderna. Så kan bli fallet om det inte ens via
kronofogdemyndigheten går att driva in en fordran på sådana kostnader.
Å andra sidan kan kostnaderna för omhändertaganden enligt annan
lagstiftning komma att minska när en ägare snabbare och enklare kan
hittas och hållandetiderna därmed förkortas.
Regeringen kommer i årets budgetproposition att återkomma till frågan
om den anslagstekniska lösningen för verksamheten.
Det finns inte anledning att anta annat än att lagens krav på märkning
och registrering kommer att uppfyllas av ansvarstagande hundägare.
Därtill kommer att den påföljd som föreslås, att en hund skall kunna
omhändertas av polisen, kan förutsättas få effekt utan att rättsväsendet i
övrigt behöver belastas. Antalet fall av överklaganden måste förväntas bli
litet. Regeringen bedömer därför att lagen inte i någon nämnvärd
omfattning kommer att leda till en ökning av antalet mål i allmän
förvaltningsdomstol.
5 Författningskommentarer
Märkning och registrering
1 §
Bestämmelsen innebär att det införs ett krav på att alla hundar i landet
skall vara märkta så att de kan identifieras. Genom märkningen ges varje
hund ett unikt identitetsnummer som gör att den kan härledas till en
ägare. Märkningen skall vara bestående, dvs. den skall inte gå att
avlägsna på ett enkelt sätt. En bricka på ett halsband är således inte att
anse som en bestående märkning. Märkningsmetoder som kan godtas är
t.ex. mikrochips eller tatuering. För att kunna läsa av ett mikrochips
krävs en särskild avläsningsutrustning, en s.k. scanner.
2 §
Av paragrafen framgår att alla hundägare skall låta registrera sig som
ägare i ett för landet centralt register. I registret skall sålunda varje
identitetsmärkt hund antecknas tillsammans med uppgift om bl.a. vem
som är dess ägare. Inledningsvis gäller bestämmelsen alla hundägare.
Överlåts driften av registret till en myndighet eller en organisation som
redan har ett upparbetat register behöver emellertid de hundägare som
redan är registrerade i det registret inte registrera sig på nytt. Efter den
inledande registreringen gäller registreringsskyldigheten vid varje för-
värv av en hund. För att registret så långt möjligt vid varje tidpunkt skall
innehålla aktuella uppgifter bör ägaren även anmäla om hunden dött.
Andra stycket föreskriver att hundägaren skall betala en avgift för
registreringen och nödvändig avläsningsutrustning för kontroll av märk-
ning. Registeråtkomsten är beroende av det identitetsnummer som
mikrochipset innehåller och det krävs en särskild utrustning, en s.k.
scanner, för att läsa av ett mikrochips. Eftersom avläsningsutrustning är
ett nödvändigt redskap för åtkomst av den information som registret
innehåller bör även denna utrustning finansieras med registrerings-
avgiften.
3 §
Paragrafen kommenteras i den allmänna motiveringen.
Registerändamål
4 §
Paragrafens första stycke anger att registrets ändamål är att fastställa
ägarskapet till en hund.
Andra stycket tillförsäkrar myndigheterna direkt åtkomst till registret
för det fall registret kommer att föras av annan än statlig myndighet.
Tullverket kan ha behov av att kontrollera vem som är ägare till en hund
som någon har för avsikt att föra ut ur eller in i landet. Jordbruksverket,
länsstyrelsen och de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom
miljö- och hälsoskyddsområdet behöver åtkomst till registret främst för
att kunna fullgöra sin tillsynsskyldighet enligt djurskyddslagstiftningen.
Polismyndigheten har behov av tillgång till registret inte bara på grund
av uppgifter enligt denna lag utan även i andra sammanhang, bl.a. vid
efterforskning av ägare enligt lagen om tillsyn över hundar och katter och
enligt hittegodslagen.
Personuppgiftsansvarig
5 §
I paragrafens första stycke anges att Jordbruksverket är personuppgifts-
ansvarigt för registret. Regeringen eller, efter bemyndigande av
regeringen, Jordbruksverket har dock möjlighet att överlåta driften av
registret till annan, dvs. utse ett personuppgiftsbiträde som skall behandla
personuppgifterna för verkets räkning. Om regeringen eller Jordbruks-
verket väljer att överlåta driften till ett privat organ utgör bestämmelsen
det lagstöd som krävs för att överlämna förvaltningsuppgift med
myndighetsutövning till ett privat organ.
Personuppgiftslagen
6 §
Paragrafen anger att personuppgiftslagen (1998:204) gäller i den mån
inget annat reglerats i denna lag.
Omhändertagande m.m.
7 §
Bestämmelsen ger polismyndigheten en möjlighet att omhänderta en
omärkt eller oregistrerad hund som utgör eller kan komma att utgöra en
fara för människor eller andra djur eller om det annars finns särskilda
skäl. Syftet med bestämmelsen är inte att polisen aktivt skall leta efter
omärkta eller oregistrerade hundar. Polisen ges ett redskap att ingripa när
det är fråga om hundar som på grund av sin farlighet eller annars bedöms
tillhöra den kategori av hundar som polisen har behov av att få kontroll
över. Det är dels fråga om hundar som enbart på grund av sitt beteende
kan sägas utgöra en direkt fara för människor eller andra djur, dels
hundar som genom att de förekommer i kriminella eller ordningsstörande
sammanhang eller används på visst sätt kan antas komma att utgöra en
fara. Polisen kan ha behov av att kartlägga även andra hundar. Det kan
t.ex. vara fråga om hundar som finns hos vissa mindre seriösa
hunduppfödare eller hundar vars ägare förekommer i utkanten av en mer
etablerad verksamhet med kamphundar. Det är angeläget att alla hundar
som förekommer i anslutning till sådan verksamhet, oavsett deras
farlighet, kan omhändertas i syfte att åstadkomma en märkning och
registrering.
Efter ett omhändertagande åligger det hundägaren att själv efterforska
sin hund. Syftet med bestämmelsen är att betona ägaransvaret och
inskärpa vikten av att alla hundar märks och registreras.
Paragrafens andra stycke reglerar den tidsfrist inom vilken en
hundägare skall låta märka sin hund och ansöka om registrering i det
centrala registret. En ansvarsfull hundägare förutsätts vidta erforderliga
åtgärder inom tidsfristen om sju dagar.
Andra stycket anger vidare att om hunden inte märks eller någon ägare
inte gör anmälan om registrering inom tidsfristen får polisen besluta att
hunden skall säljas, skänkas bort eller avlivas. Avgörande vid polisens
val mellan dessa alternativ bör vara sådana omständigheter som hundens
ras, ålder och fysiska respektive psykiska kondition. Om en hund är i så
dåligt skick att polisen bedömer det lämpligast att avliva hunden skall ett
yttrande av en veterinär först inhämtas, om det inte finns särskilda skäl
att avliva hunden omedelbart. Paragrafen ger även utrymme för polis-
myndighetens bedömning att en hund kan återlämnas till sin ägare om
omständigheterna talar för en sådan lösning.
Att hunden är omhändertagen innebär att hundägaren inte utan
polismyndighetens tillstånd får faktiskt förfoga över sin hund.
Polismyndigheten har dock möjlighet att bestämma att ägaren tillfälligt
får ta med sig hunden för att t.ex. låta märka den hos en veterinär.
Om en hund inte kan återlämnas till sin ägare, utan säljs, får polis-
myndigheten ta ut ersättning för sina kostnader ur köpeskillingen. En
bestämmelse om detta finns i paragrafens tredje stycke.
Paragrafens fjärde stycke innebär att polismyndigheten, om det finns
särskilda skäl, skall avvakta med en åtgärd enligt andra stycket. Det kan
t.ex. röra sig om fall där en hundägare hör av sig inom tidsfristen men
inte har någon rimlig möjlighet att ordna med märkning och registrering
inom sju dagar.
Paragrafen har fått sin slutliga utformning efter påpekande av
Lagrådet.
8 §
Bestämmelsen innebär att hundägaren skall betala kostnaderna för
omhändertagandet. Att hundägaren åläggs detta betalningsansvar för-
väntas öka viljan att låta märka och registrera sin hund.
Enligt paragrafens andra stycke får polismyndigheten i enskilda fall
medge undantag från bestämmelsen. Detta är avsett att ske endast
undantagsvis och efter noggrann prövning.
9 §
Bestämmelsen ger polismyndigheten möjlighet att meddela nödvändiga
förelägganden, vilka får förenas med vite. Syftet med bestämmelsen är
att polismyndigheten skall kunna ingripa i enskilda fall då hundägaren
inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen. I lagen (1985:206) om viten
finns bestämmelser om vitesförelägganden, vitesbelopp m.m.
Bemyndigande
10 §
Enligt paragrafen skall regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer utfärda närmare föreskrifter om den avgift som skall betalas
för registreringen och avläsningsutrustningen. Efter påpekande av
Lagrådet har bemyndigandets omfattning begränsats till att gälla
föreskrifter om avgiftsuttaget. Regeringen får beträffande märknings-
metoder, registerinnehåll m.m. besluta verkställighetsföreskrifter med
stöd av 8 kap. 13 § 1 regeringsformen.
Överklagande m.m.
11 §
Bestämmelsen innehåller regler om överklagande. Såväl polismyn-
dighetens beslut i anledning av ett omhändertagande som Jordbruks-
verkets eller den registerdriftsansvariges beslut om registrering bör
kunna överklagas. Detta bör lämpligen ske direkt till allmän förvaltnings-
domstol.
Paragrafens andra stycke har tillkommit efter Lagrådets påpekande
och innebär att om ett beslut av en organisation överklagas så skall
Jordbruksverket föra det allmännas talan i domstolen.
12 §
På inrådan av Lagrådet har en bestämmelse införts som innebär att
förvaltningslagens (1986:223) bestämmelser om överklagande, rättelse
och omprövning skall tillämpas om beslutet har meddelats av ett
privaträttsligt subjekt.
Ikraftträdandebestämmelser
Lagen träder i kraft den 1 januari 2001 men bestämmelserna om
omhändertagande m.m. i 7-9 §§ skall inte gälla förrän från och med den
1 april 2001. Detta innebär att ägare till omärkta eller oregistrerade
hundar har en tid om tre månader efter lagens ikraftträdande på sig att
ordna med märkning och registrering.
För att äldre hundar skall slippa utsättas för den påfrestning som en
märkning kan innebära skall lagen inte tillämpas på hundar som vid
tidpunkten för lagens ikraftträdande är äldre än åtta år.
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Departementspromemorian Förslag till
lag om märkning och registrering av hundar (Ds 1999:74) avgetts av
Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Statskontoret,
Försvarsmakten, Statens räddningsverk, Riksrevisionsverket, Statens
jordbruksverk, Sametinget, Statens veterinärmedicinska anstalt, Sveriges
lantbruksuniversitet, Länsstyrelserna i Stockholms, Västra Götalands och
Västerbottens län, Stockholms stad, Linköpings, Göteborgs och
Östersunds kommuner, Svenska Kommunförbundet, Svenska Jägare-
förbundet, Blandis Hundregister, Djurskyddsinspektörernas Riks-
förening, Förbundet djurens rätt, Föreningarna Djurens Vänners
Riksorganisation, Jägarnas Riksförbund, Miljö- och hälsoskydds-
tjänstemannaförbundet, Svenska Djurskyddsföreningen, Svenska
Hundskyddsföreningen, Svenska Hunduppfödareföreningen, Svenska
Kennelklubben, Sveriges Veterinärförbund och Synskadades
Riksförbund.
Dessutom har yttrande inkommit från Svenska
Pitbullterrierföreningen, Svenska Hundklubben och Djurombudsmannens
Stödorganisation.
Helsingborgs och Kiruna kommuner, Lantbrukarnas Riksförbund,
Hundskolan i Sollefteå, Hundägarnas intresseorganisation och Sveriges
Djurskyddsföreningars Riksförbund har avstått från att avge yttrande.
Lagrådsremissens lagförslag
Härigenom föreskrivs följande.
Märkning och registrering
1 § En ägare skall låta märka sin hund så att den kan identifieras.
Märkningen skall vara bestående.
2 § Ägaren av en hund skall låta registrera sitt ägarskap i ett för landet
centralt register.
Hundägaren skall betala en avgift för registreringen och för utrustning
för att läsa av märkningen.
3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller hundar som stadigvarande finns i
Sverige.
Registerändamål
4 § Registret får användas för att fastställa vem som är ägare av en hund.
Tullverket, Statens jordbruksverk, länsstyrelsen, polismyndigheten och
de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet skall ha direkt åtkomst till registret.
Personuppgiftsansvarig
5 § Jordbruksverket är personuppgiftsansvarigt för registret. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får besluta att
överlåta driften av registret till en annan myndighet eller till en
organisation.
Personuppgiftslagen
6 § För behandling av personuppgifter gäller, utöver vad som sägs i 4 och
5 §§, personuppgiftslagen (1998:204).
Omhändertagande av hundar
7 § Om en hund påträffas utan märkning eller om det inte finns någon
ägare av en hund antecknad i det centrala registret får hunden
omhändertas av polismyndigheten.
Inom sju dagar från omhändertagandet skall hundens ägare låta märka
hunden och anmäla ägarskapet till det centrala registret. I annat fall skall
hunden anses sakna ägare och polismyndigheten får besluta vad som
skall ske med hunden. Innan ett beslut om avlivning fattas skall yttrande
inhämtas från en veterinär, om det inte finns särskilda skäl att avliva
hunden omedelbart.
8 § Kostnader som uppkommit på grund av ett omhändertagande får
förskotteras av allmänna medel.
9 § Ägaren av en omhändertagen hund skall betala de kostnader som
omhändertagandet medfört.
En ägare som inte betalat kostnaderna inom sju dagar från
omhändertagandet har inte rätt att få tillbaka hunden. Polismyndigheten
får då besluta vad som skall ske med hunden.
Om polismyndigheten har beslutat att hunden skall säljas, får
polismyndigheten ta ut ersättning ur köpeskillingen för kostnaderna för
omhändertagandet.
Om det finns särskilda skäl får polismyndigheten i enskilda fall medge
undantag från första eller andra stycket. Om undantag görs från första
stycket, skall kostnaderna för omhändertagandet slutligt betalas av
polismyndigheten.
10 § Polismyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att
denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas.
I beslut om föreläggande får polismyndigheten sätta ut vite.
Bemyndigande
11 § Närmare föreskrifter om märkningen, registreringen, registret och
avgifter för registreringen meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Överklagande m.m.
12 § Polismyndighetens beslut enligt 7, 9 eller 10 § eller beslut om
registrering som meddelas av Jordbruksverket eller av den som ansvarar
för driften av registret får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.
_________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Bestämmelserna i 7-10 §§
skall dock gälla först från och med den 1 april 2001.
2. Lagen skall inte tillämpas på hundar som vid lagens ikraftträdande
är äldre än åtta år.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-03-07
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 2000 (Jordbruksdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om märkning och registrering av hundar.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Ylva Myhrberg.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Mot bakgrund av att lagförslaget har sin upprinnelse i ett behov av att
kunna oskadliggöra kamphundar skulle det kunna diskuteras om kravet
på registrering av Sveriges samtliga hundar och hundägare står i rimlig
proportion till behovet. Av lagrådsremissen får emellertid anses framgå
att även andra, inte obetydliga fördelar är förenade med en sådan
registrering. Från de synpunkter Lagrådet har att beakta finns inte något
att erinra mot förslaget i denna del.
Om man utgår från att syftet med förslaget är att åstadkomma en
registrering av alla hundar och hundägare, visar sig från de synpunkter
Lagrådet har att företräda att åtskilliga problem kan uppkomma i fråga
om tillämpningen sådan den med ledning av lagtext och motivering kan
förutsättas komma att gestalta sig.
Av lagtexten framgår att det inte är någon skyldighet för
polismyndigheten att omhänderta omärkta hundar. Tvärtom framhålls i
motiveringen att denna möjlighet förutsätts komma att utnyttjas bara i de
fall polismyndigheten bedömer att hunden utgör eller kan komma att
utgöra en fara för människor eller andra djur.
I andra fall har polismyndigheten möjlighet att vid vite förelägga
hundägaren att märka sin hund. Men hänsyn till polismyndighetens
knappa resurser kan antagas - och torde också vara avsett - att denna
möjlighet praktiskt taget aldrig kommer att användas.
Av det anförda framgår att den förutsatta tillämpningen innebär att
vissa typer av hundar - eller snarare hundägare - kommer att behandlas
annorlunda än andra, trots att syftet med lagen är att samtliga hundar
skall registreras. En sådan tillämpning skulle komma att strida mot kravet
på likhet inför lagen sådant det framgår av bl.a. 1 kap. 9 §
regeringsformen.
Vidare förutsätts i motiveringen att polismyndighetens möjlighet att
omhänderta en omärkt hund kan komma att utnyttjas bl.a. när polisen
bedömer att detta kan vara nödvändigt för att förebygga brott. Emellertid
anses det vara i princip olämpligt att lägga prognoser om brottsliga
gärningar till grund för tvångsåtgärder. Dessutom kan avsikten
omintetgöras genom att ägaren låter märka hunden. Ett korrekt sätt att
angripa problemet är att i lagen om tillsyn över hundar och katter föra in
kriterier för när hundar kan presumeras vara farliga och därför böra blir
föremål för omhändertagande samt avlivning eller annan åtgärd i vidare
omfattning än som följer av nu gällande föreskrifter.
Slutligen bör beaktas förutsättningarna enligt 7 § för att ägaren skall få
tillbaka en omhändertagen hund. Hundägaren har sju dagar på sig för att
lokalisera hunden, låta märka den - varvid han är beroende av polisens
goda vilja för att få tillgång till hunden - anmäla ägarskapet till registret
och betala de kostnader som omhändertagandet medfört. I samband med
helger kan den tid som i praktiken står till buds bli avsevärt kortare än en
vecka.
Tillämpningen kan komma att avse djur med betydande ekonomiskt
värde. Det kan naturligtvis ifrågasättas om inte det egentliga syftet med
lagstiftningen är att bli av med de farliga hundarna. Det syfte som
framgår av lagtexten är emellertid som förut framhållits att åstadkomma
märkning. De åtgärder som föreslås enligt 7 §, dvs. främst försäljning
eller avlivning, kan knappast anses stå i proportion till detta syfte. Ett
alternativ för att tillgodose det angivna syftet skulle kunna vara att
polismyndigheten låter märka hunden och tar ut kostnaderna härför av
hundägaren.
Lagrådet finner det vara ett angeläget allmänt intresse att åtgärder
vidtas mot farliga hundar. Av vad som blivit upplyst under
föredragningen inför Lagrådet framgår också att sådana åtgärder
brådskar. Lagen om tillsyn över hundar och katter har emellertid sedan
länge varit föremål för översyn och problemet borde enligt vad som förut
antytts kunna lösas inom dess ram. Den förutsatta tillämpningen av den
föreslagna lagen sedd i ljuset av dess syfte enligt lagtexten föranleder
erinringar med hänsyn till rättsstatliga principer om likhet inför lagen och
om proportionalitet. Lagrådet ifrågasätter därför allvarligt om
lagförslaget bör genomföras i föreliggande skick.
Skulle lagförslaget genomföras har Lagrådet följande synpunkter i
fråga om de enskilda bestämmelserna.
5 §
Om driften av registret skulle överlåtas till en privaträttslig organisation,
kommer registret att bli allmän handling endast försåvitt organisationen
och dess registerverksamhet anges i den bilaga som avses i 1 kap. 8 §
andra stycket sekretesslagen. Lagrådet förutsätter att registret skall vara
offentligt enligt tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingar
även om det skulle komma att föras av ett
privaträttsligt organ.
7 §
Enligt andra stycket i lagen skall hunden anses sakna ägare, om inte
hunden märks eller ägarskapet anmäls inom sju dagar från
omhändertagandet. En möjlighet är emellertid att man mycket väl vet
vem ägaren är, ehuru han inte vidtar de åtgärder som krävs av honom.
Det kan inte anses vara en tillåten lagstiftningsteknik att föreskriva att
något som bevisligen strider mot verkligheten skall anses vara för
handen. I stället bör direkt anges vad polisen i denna situation kan göra.
De alternativ som står till buds bör anges i lagtexten, särskilt som både
lagen om tillsyn över hundar och katter (3 §) och djurskyddslagen (34 §)
anger att hunden (djuret) skall säljas eller avlivas och det i förevarande
fall synes vara avsett att hunden också skall kunna ges bort. Lagrådet
förordar därför att andra meningen i andra stycket ges följande lydelse: "I
annat fall får polismyndigheten besluta att hunden skall säljas, skänkas
bort eller avlivas."
9 §
Andra stycket andra meningen bör i överensstämmelse med vad som
sagts under 7 § ges följande lydelse: "Polismyndigheten får då besluta att
hunden får säljas, skänkas bort eller avlivas."
10 §
Enligt förslaget skall i 10 § - vilken placerats under rubriken
"Omhändertagande av hundar" - föreskrivas att polismyndigheten får
meddela de förelägganden som behövs för att denna lag eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Förelägganden av
denna art är, vilket framkom under föredragningen inför Lagrådet, främst
avsedda att förmå hundägaren att låta märka och registrera sin hund
enligt 1 och 2 §§. Denna situation bör kunna förekomma utan att hunden
omhändertagits, varför till rubriken bör fogas "m.m.".
Möjligheten för polismyndigheten att meddela föreläggande och sätta
ut vite i detta tycks dock föreligga oavsett om hunden omhändertagits
eller inte. Om ett föreläggande med viteshot gäller mot hundägaren
samtidigt som hunden är omhändertagen, kommer hot om dubbla
påföljder att vara riktade mot ägaren.
En sådan kumulation av påföljder bör undvikas, och detta bör framgå
klart av lagtexten. Lagrådet föreslår därför att en andra mening förs in i
första stycket med följande lydelse: "Föreläggande om att hunden skall
märkas och registreras får meddelas endast om hunden inte omhänder-
tagits av polismyndighet."
11 §
Rätten att meddela föreskrifter kan, enligt 8 kap. 7 § regeringsformen,
delegeras till regeringen endast i vissa i lagrummet angivna ämnen. Den
föreslagna lagen avser emellertid inte djurskydd (fjärde punkten i första
stycket) eller något annat av de angivna ämnena. Av de i paragrafen
angivna ändamålen har bemyndigandet att meddela föreskrifter om
avgifter för registreringen stöd i 8 kap. 9 § andra stycket
regeringsformen. Möjligheten att meddela föreskrifter om märkningen,
registreringen och registret kan däremot inte inordnas i ett bemyndigande
som ger regeringen rätt att besluta i riksdagens ställe. Regeringen får i
dessa avseenden endast besluta s.k. verkställighetsföreskrifter.
Regeringens rätt att meddela föreskrifter om verkställighet av lag följer
redan av 8 kap. 13 § 1 regeringsformen och bör därför inte uttryckligen
omfattas av bemyndigandet i förevarande paragraf.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse: "Föreskrifter om
avgifter för registreringen meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer."
12 §
De beslut som enligt paragrafen är överklagbara gäller i princip
omedelbart. Ett beslut om vad som skall ske med hunden kan exempelvis
innefatta försäljning, bortskänkande eller avlivning av hunden och
således vara irreparabelt. Genom att överklaga detta beslut eller beslutet
om omhändertagande och därvid framkalla ett inhibitionsbeslut har
hundägaren möjlighet att stoppa verkställigheten av beslutet. Om
hundägaren skall ha en reell möjlighet att utnyttja dylika rättsmedel, får
beslutet om hundens försäljning, bortskänkande eller avlivning inte gå i
verkställighet innan tiden för beslutets överklagande gått ut. Lagrådet
föreslår därför att följande bestämmelse införs som en andra mening i
tredje stycket: "Polismyndighets beslut om försäljning, bortskänkande
eller avlivning av hund får inte verkställas så länge tiden för
överklagande av beslutet löper och något överklagande ännu inte skett."
Vidare skall sådana beslut om registrering som kan komma att
meddelas av den som ansvarar för driften av registret vara överklagbara.
Detta skulle kunna medföra att om t.ex. detta ansvar kom att åvila
Svenska Kennelklubben dess registreringsbeslut finge överklagas hos
länsrätt. Eftersom Kennelklubben är en privaträttslig juridisk person,
kommer de ordinära regler som gäller för överklagande av förvaltnings-
beslut inte att bli automatiskt tillämpliga. Härför krävs uttryckliga regler
om att motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen skall gälla för den
ifrågavarande organisationens beslutsfattande och omprövningsplikt i
registreringsärenden samt handhavande av överklagandeskrifter.
Lagrådet rekommenderar att en genomgång görs av vilka bestämmelser i
förvaltningslagen som skall vara tillämpliga hos "den som ansvarar för
driften" och att uttryckliga regler härom, eventuellt i form av hänvis-
ningar till förvaltningslagen, tas in i lagen.
Vidare blir ett privaträttsligt subjekt, vars beslut överklagats, inte
omedelbart den enskildes motpart, eftersom bestämmelsen i 7 a § första
stycket förvaltningsprocesslagen endast omfattar förvaltningsmyndighet.
Mål av här avsedd typ bör inte vara undantagna från principen om
tvåpartsprocess i länsrätt. Enligt Lagrådets mening bör det allmännas
talan dock föras av Jordbruksverket. En regel härom kan förslagsvis ha
följande lydelse: "Jordbruksverket för det allmännas talan hos allmän
förvaltningsdomstol, om det första beslutet meddelats av den som
ansvarar för driften av registret."
Jordbruksdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall, Östros,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén,
Ringholm
Föredragande: statsrådet Winberg
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:76 Lag om märkning och
registrering av hundar
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag om märkning och 4, 12 §§
registrering av hundar
(2000:000)
Prop. 1999/2000:76
30
1
Prop. 1999/2000:76
Bilaga 1
Prop. 1999/2000:76
Bilaga 2
Prop. 1999/2000:76
Bilaga 2
Prop. 1999/2000:76
Bilaga 3
Prop. 1999/2000:76
Bilaga 3
Prop. 1999/2000:76