Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 1999/2000:31 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1998 Skr. 1999/2000:31 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 11 november 1999 Göran Persson Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen redogörs för tillämpningen av bestämmelserna i rättegångs- balken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt om tillämpningen av bestämmelserna i lagen (1995:1506) om hemlig ka- meraövervakning under år 1998. Innehållsförteckning 1 Ärendet och dess beredning 3 2 Reglerna om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning 3 2.1 Allmänt 3 2.2 Hemlig teleavlyssning 4 2.3 Hemlig teleövervakning 4 2.4 Hemlig kameraövervakning 5 3 Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens redovisning 5 3.1 Tillämpningen av hemlig teleavlyssning 5 3.2 Tillämpningen av hemlig teleövervakning 7 3.3 Tillämpningen av hemlig kameraövervakning 9 4 Slutsatser 11 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 november 1999 13 1 Ärendet och dess beredning I enlighet med riksdagens önskemål (bet. 1981/82:JuU54, rskr. 1981/82:298) redovisar regeringen årligen hur reglerna om teleavlyssning i rättegångsbalken har tillämpats. I samband med att reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ändrades den 1 september 1989 uttalades i lagstiftningsärendet (prop. 1988/89:124 s. 55) att regeringens redovisning till riksdagen angående tillämpningen av bestämmelserna borde behållas och att en motsvarande redovisning beträffande hemlig teleövervakning borde lämnas. Likaså uttalades i det lagstiftningsärende som låg till grund för lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning att en redovisning av tillämpningen av bestämmelserna i den lagen också skulle lämnas (prop. 1995/96:85 s. 37). Regeringen lämnade den 22 oktober 1998 en redogörelse till riksdagen för tillämpningen under år 1997 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning (skr. 1998/99:21). Skrivelsen behandlades av riksdagen under våren 1999 (bet. 1998/99:JuU10, rskr. 1998/99:123). Regeringen lämnar nu motsvarande redogörelse för år 1998. Den bygger i huvudsak på uppgifter som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gemensamt har lämnat i en skrivelse till regeringen den 16 september 1999. 2 Reglerna om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning 2.1 Allmänt Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som tvångsmedel vid beivrande av brott finns i första hand i 27 kap. rättegångsbalken. Sådana bestämmelser finns även i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Bestämmelser om hemlig kameraövervakning som tvångsmedel vid beivrande av brott finns i första hand i lagen om hemlig kameraövervakning. Även lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt lagen om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. innehåller bestämmelser i detta hänseende. För all tvångsmedelsanvändning anses gälla tre allmänna principer. De tre principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen, är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda ett tvångsmedel skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken och 3 § första stycket 3 lagen om hemlig kameraövervakning, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som finns att vinna med åtgärden. 2.2 Hemlig teleavlyssning Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras till eller från ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet (27 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken). För att sådan avlyssning skall få ske krävs att någon är skäligen misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Även försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott omfattas av bestämmelsen, om gärningen är belagd med straff (18 § andra stycket). För tillstånd till hemlig teleavlyssning krävs vidare att vissa andra rekvisit är uppfyllda. Så t.ex. måste åtgärden vara av synnerlig vikt för utredningen. Tvångsmedlet kan användas både för avlyssning av telefonsamtal och för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telefax och datakommunikation. Avlyssning kan, med vissa begränsningar, ske också utanför allmänt tillgängliga telenät. 2.3 Hemlig teleövervakning Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram. Tvångsmedlet får enligt 27 kap. 19 § rättegångsbalken användas vid förundersökning beträffande brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader, vid förundersökning beträffande narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan samt vid förundersökning beträffande försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är belagd med straff. I övrigt gäller motsvarande regler som för hemlig teleavlyssning. 2.4 Hemlig kameraövervakning Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas. Förutsättningarna för att sådan övervakning skall få ske är i övrigt i huvudsak desamma som gäller för hemlig teleavlyssning. Övervakningen får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. Lagen om hemlig kameraövervakning trädde i kraft den 1 februari 1996. Vid ikraftträdandet var lagens giltighetstid begränsad till utgången av 1996. Lagens giltighetstid har sedan förlängts, nu senast till utgången av år 2000 (prop. 1998/99:6, bet. 1998/99:JuU2, rskr. 1998/99:19, SFS 1998:1537). 3 Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens redovisning 3.1 Tillämpningen av hemlig teleavlyssning Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har, som nämnts, i en skrivelse till regeringen lämnat uppgifter om tillämpningen av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt om tillämpningen av bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning under år 1998. Redovisningen visar att domstol under år 1998, när det gäller förundersökning avseende grova narkotikabrott, har meddelat 252 tillstånd att i hemlighet lyssna av kommunikation till eller från teleadresser som har innehafts eller använts av misstänkta personer. Som jämförelse anges nedan i diagramform antalet redovisade fall de senaste tio åren. När det gäller andra grova brott där det enligt rättegångsbalken är tillåtet att använda hemlig teleavlyssning har detta skett i 60 fall under år 1998. Det har gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord eller försök, förberedelse och stämpling till detta brott, människorov och grovt rån. I följande diagram anges antalet redovisade fall de senaste tio åren. I två fall rörande samma förundersökning har tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelats trots att den misstänkte varit under femton år. Av 35 § i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser för unga lagöverträdare följer att reglerna om hemlig teleavlyssning inte är tillämpliga när det gäller brott begångna av den som inte fyllt femton år. En förundersökning rörande tillståndsgivningen är inledd. I nästa diagram anges den redovisade genomsnittliga avlyssningstiden för motsvarande tidsperiod. Siffrorna är avrundade till heltal. En jämförelse mellan 1998 och tidigare år måste göras med viss försiktighet. I redovisningen för tidigare år har en polismyndighet räknat tidsåtgången per avlyssnat abonnemang oavsett om det varit inom ramen för samma tillstånd eller inte, medan de andra myndigheterna har räknat tidsåtgången per meddelat tillstånd. För 1998 har dock myndigheterna samma beräkningsgrund, d.v.s. per tillstånd. Avlyssningstiderna varierar kraftigt. Under år 1998 förekom fall där avlyssningstiden bara pågick i en dag, medan den längsta tiden var 4 månader och 28 dagar. Avlyssningen har haft betydelse för förundersökningen beträffande den misstänkte i knappt 45 procent av fallen under år 1998. Den har inte gett något resultat i knappt 40 procent av fallen och i 16 procent av fallen har avlyssningen avbrutits med kvarstående misstanke. I det följande diagrammet anges för de senaste tio åren i hur stor utsträckning avlyssningen redovisats ha haft betydelse för förundersökningen beträffande den misstänkte. Siffrorna är avrundade till heltal. Som framgår av diagrammet är andelen fall där avlyssningen haft betydelse relativt konstant. Under år 1998 har det förekommit ett fall där en ansökan om hemlig teleavlyssning lämnats utan bifall av domstol. Rikspolisstyrelsen har vid sin förhandsprövning, som fullgörs på intendentnivå, under år 1998 inte lämnat något negativt besked (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f.). 3.2 Tillämpningen av hemlig teleövervakning Av Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens redovisning framgår att det under år 1998 lämnades tillstånd i 333 fall till hemlig teleövervakning. Av redovisningen framgår även att i de flesta fall där hemlig teleavlyssning beviljats har även tillstånd till hemlig teleövervakning meddelats. Av de redovisade fallen avsåg 258 fall narkotikabrott. Övriga fall avsåg främst mord, försök, förberedelse och stämpling till mord, människorov, grov misshandel, grov stöld, grovt rån samt försök, förberedelse och stämpling till grovt rån samt grov urkundsförfalskning. Som en jämförelse anges i följande diagram antalet redovisade tillstånd för varje år sedan 1990, det första år som redovisningen av tillämpningen av hemlig teleövervakning omfattade ett helt kalenderår. Som framgår har användningen av hemlig teleövervakning ökat de tre senaste åren. Det är främst narkotikabrotten som står för ökningen. Utöver de ovan redovisade tillstånden har det i två fall år 1998 förekommit hemlig teleövervakning efter framställning från Ekobrottsmyndigheten. Dessa fall avsåg medhjälp till grovt skattebrott och medhjälp till grov oredlighet mot borgenärer. I två fall har tillstånd till hemlig teleövervakning enligt rättegångsbalken meddelats för förfluten tid trots att.bestämmelser om begäran och utlämnande av uppgifter angående redan expedierade eller beställda telemeddelanden återfinns i telelagen (1993:597). Besluten har dock aldrig verkställts. I nästa diagram anges den redovisade genomsnittliga övervakningstiden för motsvarande tidsperiod. Siffrorna är avrundade till heltal. Övervakningstiderna varierar kraftigt. Under år 1998 förekom fall där övervakningen bara pågick i en dag, medan den längsta tiden var 7 månader och 17 dagar. Det kan konstateras att av samma skäl som angetts i fråga om hemlig teleavlyssning kan en säker jämförelse mellan 1998 och tidigare år inte göras. Av intresse är även vilken betydelse övervakningen har haft för förundersökningen beträffande den misstänkte. Under år 1998 hade övervakningen betydelse i 48 procent av fallen. Den har inte gett något resultat i 37 procent av fallen och den har avbrutits med kvarstående misstanke i 15 procent av fallen. I det följande diagrammet anges för varje år sedan 1990 i hur stor utsträckning övervakningen redovisats ha haft betydelse för förundersökningen beträffande den misstänkte. Siffrorna är avrundade till heltal. Under 1998 har det inte förekommit något fall där en ansökan om hemlig teleövervakning lämnats utan bifall av domstol. Rikspolisstyrelsen har vid sin förhandsprövning, som fullgörs på intendentnivå, under år 1998 inte heller lämnat något negativt besked. 3.3 Tillämpningen av hemlig kameraövervakning Av Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens redovisning framgår att det under år 1998 lämnades tillstånd till hemlig kameraövervakning i 45 fall. Av dessa avsåg 38 grova narkotikabrott. Övriga fall avsåg grov mordbrand, grovt rån samt medhjälp eller förberedelse till detta brott. Den genomsnittliga tiden för hemlig kameraövervakning år 1998 var 38 dagar. Motsvarande siffror för 1996 och 1997 var 32 respektive 47 dagar. Även här får jämförelser göras med viss försiktighet. Tiden varierade i de enskilda fallen år 1998 från ett par dagar till knappt fyra månader. Det kan även noteras att kameraövervakningen i några fall inte gick att verkställa på grund av tekniska problem. Den hemliga kameraövervakningen har enligt redovisningen haft betydelse för förundersökningen beträffande den misstänkte i 51 procent av fallen. Övervakningen har inte gett något resultat i 40 procent av fallen och de fall där åtgärden avbrutits med kvarstående brottsmisstanke utgjorde 9 procent. Av diagrammet nedan framgår hur övervakningen har påverkat förundersökningen beträffande den misstänkte under de tre år som lagstiftningen varit i kraft. 4 Slutsatser Av redovisningen framgår att tvångsmedlen, i likhet med tidigare år, främst har använts i förundersökningar där det funnits misstankar om organiserad eller annars omfattande handel med narkotika. Huvudsyftet har fortfarande varit att avslöja den mera omfattande narkotikasmugglingen till Sverige och försäljningen av narkotika inom landet. Regeringen konstaterar att antalet teleavlyssningar på grund av misstanke om grov narkotikabrottslighet har ökat avsevärt sedan år 1969, då möjligheten att ingripa med detta tvångsmedel infördes för den typen av brottslighet. Antalet tillstånd under de senaste tio åren har pendlat mellan 214 och 333. Sedan 1995 har dock antalet tillstånd sjunkit från 333 till 252 under år 1998. Den totala andelen fall av hemlig teleavlyssning där åtgärden har haft betydelse för förundersökningen har varit relativ konstant under 1990- talet. Med undantag för 1997 så har andelen varit mellan 47 och 56 procent. Regeringen konstaterar att den totala mängden beslagtagen cannabis och ecstasypreparat i Sverige ökade under 1998 jämfört med föregående år. 134 kilo amfetamin, 391 kilo cannabis och drygt 21 000 ecstacypreparat togs i beslag 1998. Särskilt oroväckande är den kraftiga ökningen av mängden beslagtagen heroin, från 14 kilo år 1997 till drygt 70 kilo år 1998. Även antalet gjorda beslag av heroin ökade markant. I likhet med de senaste årens skrivelser konstaterar regeringen att läget på narkotikaområdet är djupt oroande och att hemlig teleavlyssning kommit till användning i ett stort antal utredningar av sådana brott. Vidare har en relativt omfattande avlyssning skett på grund av misstankar om bl.a. mord och grovt rån. Det kan konstateras att hemlig teleavlyssning även under år 1998 har varit framgångsrik och haft betydelse för den brottsbeivrande verksamheten. Det kan därför inte komma i fråga att avstå från hemlig teleavlyssning i kampen mot narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet. Även när det gäller hemlig teleövervakning har åtgärden i första hand använts vid förundersökningar rörande narkotikabrott. Antalet tillstånd har ökat kraftigt sedan 1996. Det kan till stor del förklaras med att praxis utvecklats dithän att ansökningar om tillstånd till hemlig teleavlyssning ofta kombineras med en ansökan om tillstånd till hemlig teleövervakning. Orsaken till det kan vara att användandet av mobiltelefoner och andra kommunikationsvägar, t.ex. dator och fax, ökar. Detta har fått negativa konsekvenser vad gäller effektiviteten och resultatet av den hemliga teleavlyssningen varför hemlig teleövervakning får större betydelse. Den hemliga kameraövervakningen har visat sig vara ett värdefullt och personalbesparande komplement i polisens spaningsarbete. Spaning har kunnat utföras i situationen där det annars inte skulle ha varit möjligt. Enligt vad som redovisats har den hemliga kameraövervakningen genomförts med hänsyn tagen till ovidkommande personers integritet. Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att samtliga ovan nämnda tvångsmedel har visat sig vara värdefulla hjälpmedel i kampen mot den grova, många gånger organiserade, brottsligheten. Samtidigt är det mycket viktigt att noga följa utvecklingen när det gäller såväl hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning som hemlig kameraövervakning. Den årliga redovisningen från Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen ger en värdefull inblick i hur reglerna tillämpas och om förändringar från tidigare år. Reglerna om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning har varit föremål för översyn och i betänkandet Buggning och andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) finns förslag till vissa förändringar i regelsystemet. Bland annat förslås att rättegångsbalkens regler om hemlig teleövervakning ändras så att tillstånd kan meddelas även för förfluten tid. På grundval av förslagen i betänkandet kommer en proposition att överlämnas till riksdagen i början av år 2000. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 november 1999 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm- Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Lindh, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm Föredragande: Laila Freivalds Regeringen beslutar skrivelse 1999/2000:31 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1998 Skr. 1999/2000:31 12 1 13 13