Post 5806 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:3 ·
Hämta Doc ·
Migration och asylpolitik Skr. 1999/2000:3
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Skr. 3
Regeringens skrivelse
1999/2000:3
Migration och asylpolitik
Skr.
1999/2000:3
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 9 september 1999
Göran Persson
Leif Pagrotsky
(Utrikesdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen redovisas den svenska migrationspolitken inklusive
asylpolitiken och invandringen till Sverige. Integrationspolitiken
redovisas i annat sammanhang. Redovisningen avser i huvudsak år 1998.
I vissa avseenden redovisas också utvecklingen under år 1999. Vidare
beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen samt Sveriges roll i
Europasamarbetet och det internationella samarbetet i övrigt.
Innehållsförteckning
Förkortningar 1
1 Migrationspolitiken 1
2 Migration och flyktingar i ett globalt perspektiv 1
2.1 Migration och globalisering 1
2.2 Konventioner och avtal 1
2.3 Flyktingsituationen i världen 1
2.3.1 Europa 1
2.3.2 Asien 1
2.3.3 Mellanöstern 1
2.3.4 Afrika 1
2.3.5 Syd- och Latinamerika 1
3 Det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och
Sveriges roll 1
3.1 Sammanfattning 1
3.2 FN-organen UNHCR:s och UNRWA:s arbete med
flyktingfrågor 1
3.3 IOM 1
3.4 OECD 1
3.5 Europarådet; CAHAR 1
3.6 OSSE 1
3.7 Samarbete mellan staterna runt Östersjön 1
3.8 Det nordiska samarbetet 1
3.9 Övrigt migrationspolitiskt samarbete 1
3.10 Stöd till enskilda organisationer 1
4 Migrationspolitiken i Europasamarbetet 1
4.1 Amsterdamfördraget 1
4.2 Asyl 1
4.3 Visering 1
4.4 Gränskontrollfrågor 1
4.5 Invandring 1
4.6 Avvisning och utvisning 1
4.7 Utvidgningen av EU 1
5 Den svenska utlänningslagstiftningen och dess tillämpning 1
5.1 Asyl, skyddsbehövande och tillfälligt skydd 1
5.2 Redovisning av praxis 1
5.3 Svenska utlänningsärenden i Europadomstolen och FN-
kommittén mot tortyr (CAT) 1
5.4 Visering 1
5.5 Verkställighet och återvändande 1
5.6 Ny instans- och processordning i utlänningsärenden
(NIPU) 1
5.7 Statens invandrarverk och gränskontroll 1
6 Invandringen till Sverige, inklusive asylsökande 1
6.1 In- och utvandring av utländska medborgare 1
6.2 Enskilt inresta asylsökande 1
6.3 Flyktingkvoten och andra åtgärder för flyktingar 1
6.4 Anhöriginvandring 1
6.5 Arbetskraftsinvandring 1
6.6 Övrig invandring 1
6.7 Återvandring 1
6.8 Återvändande och återtagande 1
7 Mottagande av asylsökande och flyktingar 1
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 1999 1
Förkortningar
CAHAR Ad hoc Committee of Experts on the Legal Aspects of
Territorial Asylum, Refugees and Stateless Persons/
Europarådets ad hoc-kommitté för asylrätt och flyktingfrågor
CPA Comprehensive Plan of Action/ Övergripande plan inom FN
för lösning av indokinaflyktingarnas situation
EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (avtal 1991 om
ekonomiskt samarbete mellan EG och EFTA)
ECRE European Council on Refugees and Exiles/ Europeiska rådet
om flyktingar och andra personer i exil (sammanslutning av
enskilda organisationer i Europa)
EG Den europeiska gemenskapen
EU Den europeiska unionen
ICMPD International Centre for Migration Policy Development
ICRC International Committee of the Red Cross/ Internationella
rödakorskommittén
ICVA International Council of Voluntary Agencies
IFRC International Federation of the Red Cross/ Internationella
rödakorsfederationen
IGC Intergovernmental Consultations on Asylum, Refugee and
Migration Policies in Europe, North America and Australia
ILO International Labour Organization/ Internationella arbets-
organisationen
IOM International Organization for Migration/ Internationella
migrationsorganisationen
NSHF Nordiska samrådsgruppen på hög nivå för flyktingfrågor
OAU Organization of African Unity/ Organisationen för afrikansk
enhet
OECD Organization for Economic Co-operation and Development/
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
UNHCR United Nations High Commissioner for Refugees/ FN:s
flyktingkommissarie
UNRWA United Nations Relief and Works Agency for Palestine
Refugees in the Near East/ FN:s hjälporganisation för
palestinaflyktingar
WFP World Food Programme
1 Migrationspolitiken
Migrationspolitik består av de principer, regler och avtal som reglerar
personers flyttning mellan länder. Den svenska migrationspolitiken bör
ses som en helhet, som omfattar flykting-, invandrings-, integrations- och
återvändandepolitik och i sin tur ingår i utrikes-, säkerhets-, handels- och
biståndspolitiken.
Med invandringspolitik avses de principer och regler som anger vilka
utlänningar som skall få tillstånd att bosätta sig i Sverige. Invandringen
till Sverige är sedan år 1967 reglerad utom för medborgare i de nordiska
länderna vilka har rätt att bo och arbeta i vilket nordiskt land de vill samt
för medborgare i de stater som tillträtt EES-avtalet. Medlemskapet i EU
innebär att medborgare i alla EU-länder fritt kan flytta mellan länderna
för att arbeta, studera, bo och leva utan krav på arbetstillstånd. Den fria
rörligheten omfattar även familjemedlemmar oavsett medborgarskap.
Sedan år 1997 gäller enligt utlänningslagen ett vidgat skyddsbegrepp i
fråga om möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Förutom till
flyktingar enligt 1951 års Genèvekonvention skall uppehållstillstånd
även ges till personer som riskerar dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller
annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,
personer som flyr på grund av väpnad konflikt eller miljökatastrof samt
personer som förföljs på grund av sin könstillhörighet eller homo-
sexualitet.
Invandringen till Sverige har under senare år till största delen bestått
av flyktingar och anhöriga till dem. Mottagandet av flyktingar är endast
ett av flera element i den svenska flyktingpolitiken. Dessutom ingår:
– arbete i FN och andra internationella sammanslutningar för att
bidra till att internationella konflikter motverkas och löses samt att
respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls,
– ekonomiskt och annat stöd till UNHCR (FN:s flykting-
kommissarie), UNRWA (FN:s hjälporgan för palestinaflyktingar),
Internationella Röda Korsrörelsen och andra organisationer som ger
stöd till flyktingar,
- arbete inom EU, där Amsterdamfördragets ikraftträdande medför
omfattande förändringar genom en ytterligare harmonisering av
asyl- och migrationsfrågorna; vidare eftersträvas ett helhets-
perspektiv som omfattar viktiga politikområden där högnivå-
gruppen för asyl- och migrationsfrågor är ett viktigt första steg,
– internationellt samarbete i syfte att verka för en solidarisk ansvars-
fördelning mellan länder och för att stärka flyktingarnas rättsliga
skydd,
– överföring till Sverige, i nära samarbete med UNHCR, av särskilt
utsatta personer som behöver en säker fristad undan förföljelse eller
som inte kan återvända till sitt hemland,
– mottagande också av andra än flyktingar med starka skyddsbehov,
– ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar och
därmed jämställda personer, som underlättar för dem att finna sig
tillrätta i det svenska samhället,
– stöd till personer som fått skydd i Sverige och som vill lämna
landet för att bosätta sig i hemlandet eller annat land.
En viktig del i det praktiska genomförandet av en beslutad
migrationspolitik är det arbete som utförs av de svenska utlandsmyndig-
heterna (ambassader och generalkonsulat). Detta omfattar inte minst att
besvara de förfrågningar som utlänningsmyndigheterna (Statens
invandrarverk och Utlänningsnämnden) i Sverige gör för att få underlag
till sina beslut i enskilda utlänningsärenden. En annan del av det
praktiska arbetet på utlandsmyndigheterna består av att, i samverkan med
Invandrarverket, fatta beslut i de ärenden om bosättning eller tillfällig
vistelse som utländska medborgare lämnar direkt till myndigheterna
utomlands.
2 Migration och flyktingar i ett globalt
perspektiv
2.1 Migration och globalisering
Internationell migration innebär att en stats gräns passeras. Den tänkta
vistelsetiden i det nya landet skall ha viss längd; tillfälliga besökare som
turister och affärsresenärer räknas inte in i statistik för invandring och
utvandring. Däremot gäller de migrationspolitiska reglerna och andra
åtgärder också de tillfälliga förflyttningarna över gränserna.
Det finns många skäl till att människor flyttar till ett annat land. Några
gör det i hopp om att finna bättre livsvillkor och framtidsutsikter. Andra
flyr undan förföljelse och livsfara. Ofta är skälen för den enskilde
sammansatta. I många fall tänker man sig bara en tillfällig vistelse i det
andra landet för att kunna återvända med ett tillräckligt startkapital eller
så snart förhållandena i hemlandet blivit bättre.
Att lämna sitt hemland är ett stort steg och de flesta väljer i det längsta
att stanna kvar. Migrationsrörelsen i stort och bedömningen av hur den
kommer att se ut i framtiden måste alltså ses mot bakgrund också av de
faktorer som avhåller människor från att bryta upp. För att förstå
fenomenet migration är det lika intressant att beskriva faktorerna bakom
ett beslut att migrera som att stanna.
Det finns inga säkra bedömningar av hur många människor som av
olika skäl lämnar sina hemländer. ILO (Internationella arbets-
organisationen) har uppskattat antalet som är ekonomiskt verksamma
utanför sitt hemland till mellan 35 och 40 miljoner, med eller utan
tillstånd av vistelselandet. Från allt flera länder utvandrar människor av
arbetsmarknadsskäl. Två av tre stater med nämnvärd befolkningsstorlek
ingår nu på ett påtagligt sätt i den internationella ekonomiska
migrationen. Orsakerna till detta är globaliseringen av världsekonomin,
med intensifiering av handel, tjänsteutbyte och finansiella band mellan
länderna. De relativt sett sjunkande resekostnaderna, tillgängligheten av
allt mer information, de vidgade personliga och institutionella nätverken
- många faktorer verkar i riktning mot ökad migration.
Globaliseringen öppnar nya möjligheter för många människor och
länder. Under en utvecklingsfas ökar i allmänhet de interna omflytt-
ningarna i landet och det uppstår en tendens till vidareflyttning
utomlands. För en del länder medför förändringarna emellertid en
marginalisering som försvårar framsteg. Många människor, även i länder
som genomgår en snabb ekonomisk utveckling, blir kvar i fattigdom.
Befolkningsutvecklingen kommer i många delar av världen att bidra till,
att fler kan komma att vilja flytta till andra länder.
En stor del av migrationen orsakas av förhållanden som tvingar
människor på flykt. Väpnade interna konflikter, ofta i kombination med
miljökatastrofer, politisk förföljelse, etnisk rensning, utbredd fattigdom
eller ekonomisk stagnation har varit utlösande för en stor del av det
senaste årtiondets ofrivilliga migration.
Det är således en rad omständigheter i ursprungslandet och
destinationslandet som avgör om migrationen kommer till stånd och
vilken omfattning och varaktighet den får. Rätten att fritt få bestämma
om man vill invandra till ett visst land finns emellertid i allmänhet inte.
Det är varje suverän stats rättighet att med regler och andra åtgärder
påverka invandringen till omfattning, sammansättning och tid. De flesta
staterna har dock förbundit sig att följa internationella överenskommelser
när det gäller migration. Folkrätten förpliktar staterna att respektera en
rad rättigheter som individerna har. Därigenom får staterna exempelvis
små möjligheter att begränsa utvandringen från det egna landet genom att
ställa upp hinder. Rätten att få skydd utomlands undan förföljelse och att
förenas med sina anhöriga erkänns av de flesta länder. Många stater som
tar emot tillfälliga arbetsmigranter i stor omfattning, är dock obenägna att
ge dessa mer omfattande rättigheter. Ett stort antal skyddsbehövande,
som vistas i grannländer till konfliktområden lever också i en
otillfredställande situation. Trots åratals vistelse i ett land kan de sakna
rätt att stadigvarande bosätta sig och integrera sig i uppehållslandet.
2.2 Konventioner och avtal
I dag finns ett betydande antal konventioner och andra internationella
instrument som är av betydelse för de avtalsslutande staternas flykting-
och invandringspolitik.
FN-konventionen från år 1951 om flyktingars rättsliga ställning, den
s.k. Genèvekonventionen, kvarstår som den grundläggande och mest
betydelsefulla konventionen som rör flyktingar. Det är denna konvention
som vår svenska lagstiftning bygger på. Genèvekonventionen komplette-
rades år 1967 med ett protokoll angående flyktingars rättsliga ställning,
det s.k. New York-protokollet. Ratificering av protokollet innebär att
stater förbinder sig att tillämpa konventionen utan dess tidsbegränsning
till händelser som inträffat före den 1 januari 1951 och som regel utan
dess geografiska begränsning till Europa.
Genèvekonventionen innehåller bl.a. en definition av vem som skall
anses som flykting och föreskriver förbud mot avvisning eller utvisning
av flyktingar till ett land där de riskerar förföljelse eller till ett land där de
inte åtnjuter trygghet mot att bli sända till ett land där de riskerar
förföljelse. Dessutom innehåller konventionen bestämmelser om att en
flykting skall jämställas med medborgare i det egna landet när det gäller
vissa sociala förmåner m.m. I en bilaga till konventionen lämnas närmare
anvisningar för utfärdande av resedokument till flyktingar.
I konventionen och protokollet definieras en flykting som en person
som "i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin
ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk
åskådning befinner sig utanför sitt hemland och som inte kan eller på
grund av sin fruktan inte vill begagna sig av hemlandets skydd". Den
flyktingdefinition som är intagen i UNHCR:s stadga och därmed reglerar
organisationens mandat, sammanfaller nära nog helt med den nyss
citerade.
Konventionens flyktingdefinition är den enda universellt godtagna.
Den tar sikte på personens individuella, subjektiva fruktan att utsättas för
förföljelse på grund av vissa objektivt påvisbara omständigheter.
Konventionens flyktingbegrepp täcker dock inte personer som flyr på
grund av naturkatastrofer, misär, väpnad konflikt eller allmänt våld. I ett
par regioner finns särskilda överenskommelser med ett något vidare
flyktingbegrepp.
OAU-konventionen från år 1969 om särskilda aspekter på flykting-
problemen i Afrika omfattar även en person som "på grund av yttre
aggression, ockupation, utländsk dominans eller händelser som allvarligt
stör den allmänna ordningen i del av eller hela det land i vilket han har
sitt ursprung eller är medborgare, tvingas lämna sin vanliga bostad för att
söka tillflykt på annan plats utanför sagda land".
För Centralamerikas del accepterades ett snarlikt flyktingbegrepp i den
deklaration, som berörda regeringar antog i Cartagena år 1984. Det då
överenskomna flyktingbegreppet inkluderar också "personer som har
flytt från sitt land därför att deras liv, säkerhet eller frihet hotats av
allmänt våld, utländsk aggression, intern konflikt, massiva kränkningar
av de mänskliga rättigheterna eller andra omständigheter som allvarligt
stört den allmänna ordningen".
Såvitt gäller Asien har UNHCR:s exekutivkommitté – med stöd av
första asylländer i Sydostasien – godtagit en bestämmelse om att alla
asylsökande, i varje fall temporärt, skall tas emot av första asylländerna
och att tvångsvis avvisning och återsändande från dessa länder inte skall
ske. OECD-staterna har inte gemensamt förbundit sig till en vidare
flyktingdefinition än Genèvekonventionens, men åtskilliga OECD-stater
har i sina nationella lagstiftningar infört bestämmelser om uppehålls-
tillstånd som i vissa avseenden är generösare än Genèvekonventionens.
Detta gäller för Sverige.
Av stor betydelse är att UNHCR:s verksamhet, på basis av bl.a.
resolutioner från FN:s generalförsamling, kommit att utvidgas utöver det
ursprungliga mandatet. Av de drygt 20 miljoner personer som UNHCR
gav skydd och hjälp år 1998, utgjorde flyktingarna drygt hälften medan
återstoden bestod av internflyktingar, återvändande samt andra som
drabbats av väpnade konflikter. Det bör emellertid observeras att
flyktingkommissariens mandat formellt inte har utvidgats.
Inom UNHCR pågår en utveckling av de internationella normerna på
flyktingområdet och ett 70-tal konklusioner har antagits av UNHCR:s
exekutivkommitté för internationellt skydd av flyktingar, bl.a. om
kvinnor på flykt, flyktingbarn och familjeåterförening.
Efter Maastrichtsfördragets ikraftträdande år 1993 har man inom EU
fattat ett betydande antal beslut på invandrings- och asylområdet. Främst
rör det sig om resolutioner och rekommendationer, ofta med uttryckliga
referenser till nationell lagstiftning, s.k. soft law. Besluten rör bl.a.
harmoniserad tolkning av Genèvekonventionens flyktingbegrepp,
minimigarantier för asylsökande, tredjelandsmedborgares möjligheter att
resa in och vistas i EU, ansvarsfördelning och olika åtgärder för att
bekämpa olaglig invandring. I samarbetet mellan EU-stater märks vidare
särskilt Dublinkonventionen, som undertecknades år 1990, men trädde i
kraft först under hösten 1997.
Sverige är också med i Schengensamarbetet, men deltar ännu inte i det
operativa samarbetet. Sverige undertecknade år 1996 ett avtal om
anslutning till Schengensamarbetet och avtalet godkändes av riksdagen år
1998. Det förväntas att Sverige skall bli operativt inom Schengen-
samarbetet under år 2000.
Arbetet inom EU har fått en ny inriktning i och med Amsterdam-
fördraget som innebär att det tillkommit ett starkt element av
överstatlighet. Inom en rad områden skall det inom två respektive fem år
finnas en gemensam politik. Schengensamarbetet är i och med
Amsterdamfördragets ikraftträdande införlivat med EU. Under avsnitt
4.1 behandlas Amsterdamfördraget utförligare.
2.3 Flyktingsituationen i världen
Sverige är en av de största bidragsgivarna till FN:s och andra
organisationers verksamhet för att skydda och bistå världens flyktingar.
Under år 1998 bistod UNHCR drygt 11 miljoner flyktingar, 880 000
asylsökande, 1,6 miljoner återvändande och drygt 7 miljoner intern-
flyktingar och andra behövande. UNHCR arbetade med ett tjugotal
flyktingprogram, de flesta i Afrika. Varaktiga lösningar på
flyktingproblemen (återvandring, integration i första asylland eller vidare
bosättning) är, när omständigheterna så medger, fortfarande en högt
prioriterad fråga för UNHCR.
Den massiva fördrivningen av människor från Kosovo, provinsen i
Förbundsrepubliken Jugoslavien, ställde UNHCR inför en av sina största
utmaningar. Stora resurser krävdes, både personella och finansiella, för
att först ge skydd och stöd till flyktingarna, främst i grannländerna och
sedan ansvara för det mycket snabba och stora återvändandet till Kosovo.
Flyktingkommissarien har understrukit UNHCR:s globala mandat och
uttryckt oro för otillräcklig finansiering av andra flyktingkatastrofer.
Denna oro delas av flera länder, bl a Sverige.
Situationen för internflyktingar har fortsatt uppmärksammats. FN:s
utarbetade riktlinjer för internflyktingar har fått stort erkännande och
arbetet inriktas nu på genomförande och uppföljning av dessa.
Personer i flyktingläger har ett stort skyddsbehov. En fråga som rönt
uppmärksamhet under åren 1998 och 1999 är hur en civil och humanitär
karaktär kan upprätthållas i flyktinglägren. Mer än hälften av världens
flyktingar är barn och ungdomar under 18 år. Sverige har fäst särskild
vikt vid barns liksom kvinnors utsatta situation. Ett barn- och jämställd-
hetsperspektiv bör genomsyra allt flyktingarbete.
2.3.1 Europa
Konflikten i f.d. Jugoslavien har under 1990-talet lett till några av de
största flyktingströmmarna i Europa sedan andra världskriget. Större
delen av år 1998 samt hittills år 1999 har dominerats av krisen i Kosovo.
På grund av krisen och etnisk rensning från serbisk sida flydde närmare
800 000 kosovoalbaner under april-juni i år från Kosovoprovinsen i
Förbundsrepubliken Jugoslavien till närområdet.
Drygt 250 000 personer kom till Makedonien. För att detta land med
hänsyn till den känsliga etniska balans som råder där fortsatt skulle hålla
gränsen öppen för flyktingar, vädjade UNHCR till länder utanför
närområdet att ta emot flyktingar därifrån. Sammanlagt 40 länder,
däribland flertalet EU-stater, erbjöd ca 137 000 platser. Totalt överfördes
härefter ca 90 000 personer från Makedonien till 29 länder. Till Sverige
evakuerades 3 865 personer inklusive ett antal vårdbehövande med
anhöriga. Tillsammans med asylsökande från Kosovo beräknas ca 8 500
personer få tidsbegränsat uppehållstillstånd under år 1999.
Sedan striderna upphörde i Kosovo efter NATO:s bombningar och de
jugoslaviska militärförbandens uttåg kunde säkerhetsstyrkor från NATO
gå in i början av juni 1999. Kosovoalbanernas återvändande till
provinsen gick därefter överraskande fort (ca 750 000 av dem, dvs. det
helt övervägande flertalet, inkluderande fler än ca 50 000 från länder
utanför närområdet har återvänt). Av de personer som evakuerades till
Sverige har i början av september 1999 ca 1 000 återvänt till Kosovo.
Snart fyra år efter Daytonavtalets undertecknande finns det fortfarande
år 1999, enligt UNHCR, 400 000 flyktingar utanför Bosnien-
Hercegovina och 840 000 internflyktingar på andra orter än sina
hemorter (av ursprungligen totalt ca 2 miljoner personer). De som
återvänt till sina hem är främst de som kommer från områden där den
egna etniska gruppen utgör en majoritet av befolkningen och har makten.
Parterna har emellertid genom Daytonöverenskommelsen förbundit
sig att verka för att alla skall kunna återvända till hemorten. Den höge
representanten för Bosnien-Hercegovina har under det senaste året agerat
kraftfullt för att möjliggöra ett sådant återvändande. Dessutom har allt
fler av dem som under kriget lokalt fått makten och främst hindrat
minoriteter att återvända till sina hem tvingats lämna sina poster och/eller
åtalats för krigsförbrytelser och utlämnats till krigsförbrytardomstolen i
Haag. Denna utveckling synes innebära att det kanske snart blir möjligt
för allt fler bosnier att återvända till sina hem.
Sverige har i olika internationella och andra sammanhang betonat att
det regionala återvändandet är av största vikt. De hundratusentals serber
som flytt från Kroatien och Federationen i Bosnien-Hercegovina och som
nu lever under svåra förhållanden i Förbundsrepubliken Jugoslavien och
Republika Srpska i Bosnien-Hercegovina måste få återvända hem liksom
de muslimer och kroater som tvingats fly från sina hemorter, främst i
Republika Srpska. Även de ca 200 000 serber och romer som nu flytt
Kosovo måste tillåtas återvända hem under trygga förhållanden.
Sverige stödjer aktivt de internationella ansträngningarna att genom
återuppbyggnad och humanitär hjälp i såväl Bosnien-Hercegovina som
Kosovo främja fred och försoning, demokrati och ekonomisk utveckling.
Sveriges bistånd till Västra Balkan under åren 1991-1998 uppgår till två
miljarder kronor och långsiktigt bistånd dit under år 1999 till 343
miljoner kronor. Svenskt bistånd i samband med kosovokrisen år 1999
har hittills uppgått till 371 miljoner kronor. Sverige deltar även aktivt i
den s.k. stabilitetspakten, som i juli 1999 behandlades vid ett stats- och
regeringschefsmöte i Sarajevo, varvid en särskild deklaration antogs.
Pakten får främst ses som en politisk process för att åstadkomma
stabilitet och utveckling i sydöstra Europa. De svenska insatserna för
humanitär evakuering och stöd till frivilligt återvändande uppgår till
272,5 miljoner kronor.
2.3.2 Asien
Konflikterna i bl.a. Afghanistan, Sri Lanka och Kambodja har lett till
stora flyktingströmmar i Asien under 1990-talet. Thailand, Indien, Nepal
och Pakistan är några av de länder dit många flyktingar tagit sin tillflykt.
Repatriering har kunnat ske till viss del.
Den största gruppen återvändande var flyktingar från Myanmar (f.d.
Burma). I början av år 1998 hade ca 230 000 personer återvänt med hjälp
av UNHCR. Reintegrationen av dessa har skett genom ett program som
också spelar en roll för att stabilisera befolkningsrörelserna i hela
regionen. Jordbruk, skolgång, läs- och skrivundervisning för vuxna,
sjukvård, mikrokrediter samt transportutveckling är några komponenter i
detta arbete.
De strider som bröt ut i Kambodja i samband med konflikten mellan
regeringen och oppositionen i juli 1997 samt oroligheter i flera provinser
fick till följd att många människor flydde över gränsen till Thailand. I
början av år 1998 befann sig över 60 000 kambodjaner i flyktingläger i
Thailand. I juli samma år hade omkring 15 000 flyktingar återvänt.
Strider mellan Sri Lankas regeringsstyrkor och den tamilska gerillan
förekommer alltjämt, vilket leder till att antalet internflyktingar förblir
stort. Enligt regeringen i Sri Lanka fanns det i april 1998 omkring
800 000 internflyktingar. Antalet flyktingar som återvänt till sin
hembygd i Jaffnaregionen har dock ökat. År 1997 återvände närmare
80 000 internflyktingar. I Indien finns ca 100 000 flyktingar från Sri
Lanka. Drygt 60 000 av dem lever i flyktingläger i Tamil Nadu.
För närvarande finns 93 000 flyktingar från södra Bhutan i
flyktingläger i Khapa- och Morangdistrikten i östra Nepal. Sedan år 1993
har Nepal och Bhutan fört bilaterala diskussioner om flyktingproblemen
men inga överenskommelser om hållbara lösningar för flyktingarna har
uppnåtts. Bhutanska flyktingar har ändå visat vilja att återvända till
Bhutan. Utöver de bhutanska flyktingarna finns även drygt 20 000
tibetanska flyktingar sedan tio år tillbaka i Nepal.
I Afghanistan uppstod stora flyktingvågor år 1996 i samband med att
den talibanska fraktionen intog Kabul och östra delarna av landet. I Iran
finns i nuläget ca 1,4 miljoner afghanska flyktingar och i Pakistan
1,2 miljoner. Sistnämnda siffra kan jämföras med 3 miljoner år 1989.
Under år 1998 repatrierade UNHCR drygt 93 000 afghanska flyktingar
från Pakistan och drygt 14 000 från Iran. Repatrieringstakten har dock
under de senaste åren gradvis minskat. Detta beror på säkerhetsläget i
Afghanistan och på att de återvändande flyktingarna inte kan erbjudas en
garanterat dräglig ekonomisk tillvaro. FN-organisationer och
internationella enskilda organisationer har fortsatt svårt att genomföra
biståndsinsatser i Afghanistan, dels på grund av det instabila läget till
följd av inbördeskriget, dels på grund av talibanernas diskriminerande
påbud som försvårar insatser som omfattar hjälp till flickor och kvinnor.
2.3.3 Mellanöstern
Iran är det enskilda land i världen som hyser det största antalet flyktingar.
Enligt den iranska regeringen uppgår antalet till ca 2,1 miljoner personer
varav ca 1,4 miljoner afghaner och 580 000 irakier. Härutöver finns det
troligen minst 1 miljon afghaner och irakier som vistas i landet illegalt.
Av de 1,4 miljoner afghanerna uppskattas ca 850 000 personer ha
anlänt före år 1992. De flesta i denna kategori har flyktingstatus och
temporära tillstånd. Övriga 550 000 afghaner saknar flyktingstatus men
har även de temporära tillstånd. Under senare tid har dock tendensen
varit att personer som hör till den sistnämnda kategorin inte fått sina
tillstånd förlängda. Utvisningar av afghaner har pågått under år 1998 och
ökat i antal under slutet av året. Enligt UNHCR berörs samtliga ovan
nämnda kategorier. Iranska myndigheter uppger emellertid att endast de
som vistas illegalt i landet och som saknar humanitära skäl utvisas.
UNHCR har i dialog med iranska myndigheter verkat för att hålla
möjligheten till skydd öppen för afghanerna. Vad gäller den irakiska
gruppen har UNHCR:s repatriering av kurder till den autonoma zonen i
norra Irak stött på vissa svårigheter under perioden. Tusentals kurder
beräknas dock ha återvänt frivilligt utan UNHCR:s assistans.
I regionen finns även ett stort antal palestinska flyktingar vilka bistås
av UNRWA. Av dessa befinner sig närmare 1, 5 miljoner i Jordanien och
350 000 i Syrien. Libanon hyser enligt officiella uppgifter 350 000
palestiner men det verkliga antalet tros vara mindre, kanske 250 000.
Libanon är det land i regionen där förhållandena för palestinerna bedöms
som svårast. Situationen i Syrien är något bättre. Syrien motsätter sig
tankar om permanent bosättning av flyktingarna innan en övergripande
politisk lösning om rätten att återvända kommit till stånd. Flyktingarnas
ställning är en av de återstående frågorna i fredsprocessen mellan Israel,
palestinierna och grannländerna. Många av palestinerna i regionen berörs
av UNRWA:s ekonomiska problem.
2.3.4 Afrika
Under år 1998 var sju av världens tio största flyktingkatastrofer
afrikanska och det totala antalet personer som omfattades av UNHCR:s
åtgärder (flyktingar, internflyktingar och personer som återvänt) var
7 385 000. I januari 1999 var fem av tio flyktingkatastrofer afrikanska.
6,5 miljoner av de drygt 20 miljoner flyktingar och andra, som fick skydd
och stöd genom UNHCR, var afrikaner. De länder som tagit emot flest
flyktingar i Afrika är Guinea Bissau (413 000), Sudan (390 000) och
Tanzania (343 000). Trots att stora repatrieringsprogram genomförts är
åtskilliga miljoner människor, varav majoriteten är kvinnor och barn, i
direkt behov av det internationella samfundets bistånd.
Den svåraste situationen finns i Centralafrika, i den s.k. stora
sjöregionen. Problemen försvåras av återkommande väpnade konflikter i
och mellan flera av staterna och som ännu inte fått någon bestående
politisk lösning. UNHCR:s repatriering av kongolesiska flyktingar från
grannländerna har bromsats av den väpnade konflikten i Demokratiska
Republiken (DR) Kongo. Trots detta har 62 000 flyktingar kunnat
återvända under år 1998. Samtidigt har 220 000 personer kunnat
återvända till Rwanda och 90 000 till Burundi. Den största
flyktinggruppen i regionen består av ca 515 000 burundier i Tanzania,
DR Kongo, Rwanda och Zambia. De största grupperna av
internflyktingar befinner sig i Rwanda, Burundi, DR Kongo och Kongo-
Brazzaville. I Östafrika och på Afrikas Horn domineras bilden av det
utdragna inbördeskriget i södra Sudan vars humanitära konsekvenser
under år 1998 och hittills under år 1999 varit förskräckande. Ca 351 000
sudaneser befinner sig på flykt i Uganda, DR Kongo och Kenya. Bara i
Sudans huvudstad Khartoum finns ca 2,2 miljoner internflyktingar.
Under året har dock över 60 000 flyktingar kunnat återvända från Uganda
till Sudan.
I Sudan finns fortfarande ca 350 000 eritreanska flyktingar kvar sedan
det långa inbördeskriget i Etiopien, som avslutades år 1991 och ledde till
formell självständighet för Eritrea år 1993. Repatrieringen har dragit ut
på tiden av bl.a. politiska skäl och oenighet mellan Eritrea och berörda
FN-organ.
Den väpnade konflikt som bröt ut mellan Eritrea och Etiopien i maj
1998 och allvarligt förvärrades under februari månad 1999 har lett till att
över 300 000 personer i vardera landet tvingats överge sina hem. Nära en
miljon somalier lämnade sitt hemland som en följd av de strider som bröt
ut i samband med Siyad Barres fall år 1991. Drygt hälften befinner sig
fortfarande i och utanför Somalia. UNHCR räknar med att ca hälften av
dessa har kunnat återvända till Somalia, med eller utan assistans.
Återvandring till de södra delarna av Somalia är fortsatt problematisk,
och på vissa håll omöjlig, på grund av att vissa områden fortfarande är i
kris och att väpnade konflikter förekommer. UNHCR räknar f.n. med att
ca 200 000 personer är internflyktingar i Somalia. Genom ett speciellt
återvandringsprogram genomfört av UNHCR återvände ca 11 000
personer till nordvästra Somalia under år 1998 och därutöver ca 50 000
från Etiopien och Libyen.
I Västafrika domineras flyktingbilden av situationen i Liberia, Sierra
Leone och Guinea-Bissau. Mer än 486 000 liberianska flyktingar har flytt
till grannländerna, i huvudsak till Sierra Leone, Ghana och Guinea.
UNHCR har under perioden assisterat 235 000 personer med att
återvända till landet. Trots den västafrikanska styrkans ingripande
fortsätter striderna i Sierra Leone. Under år 1998 och 1999 har
328 000 sierraleonier flytt landet, främst till Guinea-Bissau och Ghana.
Uppgifter finns om att ca 670 000 är på flykt inom landets gränser. Sedan
fredsavtalet i Sierra Leone undertecknades år 1996 har dock UNHCR
genomfört en omfattande repatriering och under året har antalet
återvändande uppgått till 193 000 personer. UNHCR kan dock endast
verka i större städer på grund av av säkerhetsläget.
I södra Afrika har freden i Mocambique inneburit att 1,7 miljoner
människor kunnat återvända under år 1998 - UNHCR:s största
repatrieringsprocess hittills. Arbetet med att repatriera ca 300 000
angolanska flyktingar har dock försvårats på grund av förnyade strider
som drivit 1 500 000 människor på flykt inom landet, varav endast
385 000 kan nås av UNHCR:s hjälp. Under året har dock över 20 000
personer kunnat återvända inom ramen för UNHCR:s program.
2.3.5 Syd- och Latinamerika
I Colombia drabbas civilbefolkningen hårt av den väpnade konflikt som
pågår sedan många år. Många människor har därför tvingats till
internflykt inom det egna landet. Sedan år 1985 beräknas det totala
antalet internflyktingar uppgå till drygt en miljon personer. Enligt
UNHCR är det sedan år 1995 inte längre bara fråga om enskilda
individer som flytt av "individuella skäl", utan det rör sig om en
massfördrivning av människor. UNHCR är verksamt i Colombia sedan
en förfrågan framställts från den colombianska regeringen i juli 1997. Ett
relativt stort antal colombianer befinner sig i dag på flykt i närområdet;
cirka 25 000 i Ecuador och cirka 100 000 i Venezuela.
Under inbördeskriget i Guatemala kom tiotusentals guatemalanska
flyktingar till Mexiko. Mexiko, Guatemala och UNHCR samarbetar vad
gäller repatrieringen av de guatemalanska flyktingarna. Efter fredsavtalet
år 1996 har Mexiko också erbjudit uppehållstillstånd åt de flyktingar som
inte ansett sig kunna återvända till Guatemala. I delstaten Chiapas i
Mexiko har många tusen småbönder och indianer, bl.a. beroende av
traditionella jordkonflikter samt motsättningar mellan Zapatistgerillan
och olika militära grupper, tvingats fly från sina hemtrakter.
Antalet internflyktingar i Peru uppskattas till cirka 600 000 personer.
De flesta av dessa bor numera i Limas slumområden. Trots den
peruanska regeringens stora satsningar har, enligt UNHCR,
internflyktingprogrammet PAR (Proycto de Apoyo a La Repoblación) för
flyktingars återvändande endast nått cirka 20 % av de berörda. Antalet
flyktingar från andra länder uppskattas till cirka 1 000 personer,
företrädesvis från Cuba, Iran och Irak.
3 Det internationella migrations- och
flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll
3.1 Sammanfattning
Sverige arbetar aktivt i en rad internationella sammanhang för att bidra till
varaktiga lösningar av såväl de problem som tvingar människor att fly som
av de konsekvenser som följer därav.
Inom FN:s ram behandlas flyktingpolitiska frågor rörande såväl
åtgärder för dem som tvingats på flykt som insatser för att komma åt
grundorsaker till flykt. De viktigaste organisationerna är UNHCR (FN:s
flyktingkommissarie) och UNRWA (FN:s hjälporganisation för palestina-
flyktingar).
Den västeuropeiska integrationen har även migrationspolitiska aspekter.
I och med EES-avtalets ikraftträdande den 1 januari 1994 började EU:s
regler om fri rörlighet för arbetskraft, egenföretagare, studenter m.fl. att
gälla i Sverige. Som medlem i EU deltar Sverige i det arbete som bedrivs
med att utveckla detta regelverk. Sverige deltar vidare i arbetet som
omfattar samarbete i bl.a. asyl- och viseringsfrågor och som numera
bedrivs i den s.k. första pelaren.
Sveriges medlemskap i EU har inneburit delvis nya förutsättningar för
det migrationspolitiska arbetet. En analys av de rättsakter som antagits i
tredje pelaren har dock visat att några stora förändringar av den svenska
politiken på det området ännu inte skett. I framtiden blir genomslaget
avsevärt större. Detta började märkas då Dublinkonventionen trädde i kraft
den 1 oktober 1997. Med anslutningen till Schengensamarbetet och
Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, blir EU alltmer
den centrala arenan för Sveriges migrationspolitik.
Det nordiska samarbetet i migrations- och flyktingpolitiska frågor är
betydelsefullt, främst av två skäl. Dels är utvecklingen i vårt östra
närområde av gemensamt nordiskt intresse, dels är det faktum att tre
nordiska länder är medlemmar i EU – medan två valt att stå utanför – ett
förhållande som naturligtvis ger behov av samråd. Den nordiska
passfriheten är en gemensam angelägenhet som är viktig och som hänger
nära samman med det nordiska närmandet till Schengen.
Samarbetet med de baltiska staterna inom det migrations- och
flyktingpolitiska området har efter dessa staters självständighet utvecklats
snabbt och är av stor betydelse, inte minst för staternas framtida inträde i
EU.
Sverige lämnar betydande bidrag till de internationella flykting-
programmen. Sverige är en av de fyra viktigaste bidragsgivarna till FN-
organisationerna UNHCR, UNRWA och WFP (World Food Programme),
liksom även till andra större internationella humanitära organisationer,
framför allt Röda korsrörelsen.
3.2 FN-organen UNHCR:s och UNRWA:s arbete med
flyktingfrågor
UNHCR (FN:s flyktingkommissarie) som inrättades år 1950, har ett
grundläggande mandat att utifrån 1951 års flyktingkonvention och 1967
års tilläggsprotokoll verka för skydd åt personer som på grund av
välgrundad fruktan för förföljelse flytt sitt hemland. En allt viktigare del
av UNHCR:s skyddsarbete har blivit att ge nödhjälp till flyktingar såsom
livsmedel och bostad. Ytterligare en viktig del i UNHCR:s verksamhet är
utvecklingen av den internationella flyktingrätten. UNHCR finansieras
nästan helt genom frivilliga bidrag.
UNHCR har en stark inriktning i sitt arbete på att söka främja och
skapa förutsättningar för återvandring av flyktingar till deras hemländer
eller finna andra varaktiga lösningar. Denna prioritering stöds av Sverige.
Sverige har spelat en aktiv roll inom UNHCR:s styrelsearbete bl.a. i
reformeringen av organisationen. Detta arbete syftar till att effektivisera
UNHCR:s verksamhet samt möjliggöra prioriteringar alltefter skiftande
omvärldsförändringar. Sverige placerade sig på fjärde plats bland
UNHCR:s bidragsgivare för år 1998.
I samband med den stora flyktingkatastrofen våren och sommaren
1999 i provinsen Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien hade
UNHCR en nyckelroll som samordnare av såväl det humanitära biståndet
till flyktingarna som vid den senare evakueringen av flyktingar till tredje
land. I det inledande skedet av krigshandlingarna när flera hundratusen
personer drevs på flykt till närområdet, främst Albanien och
Makedonien, hade UNHCR huvudansvaret för att administrera och
erbjuda skydd, mat och hälsovård till dem. Även Sverige gav i detta
skede tidigt och omfattande humanitärt bistånd. I ett senare skede när det
var nödvändigt med evakueringar av flyktingar från Makedonien till
länder utanför närområdet erbjöd Sverige tidigt platser. I det krävande
registrerings- och uttagningsarbetet i flyktinglägren spelade en
expertgrupp från Statens invandrarverk som ställts till UNHCR:s
förfogande en central roll.
UNRWA (FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar) inledde sin
verksamhet år 1950 och har till uppgift att bistå palestinska flyktingar
som lämnade sina hem i samband med den arabisk-israeliska konflikten
år 1948. Därtill bistås palestinier som flydde efter 1967 års krig mellan
Israel och grannländerna. Idag bistår UNRWA ca 3,5 miljoner flyktingar.
Sverige var under år 1998 en av UNRWA:s fyra största bidragsgivare.
UNRWA har med sin unika ställning i förhållande till de palestinska
flyktingarna en avgörande roll för fred och säkerhet i Mellanöstern,
framförallt i Gaza och Västbanken. Till skillnad från UNHCR har
UNRWA inget direkt mandat för flyktingarnas rättsliga skydd men
organisationen utövar ändå en skyddsfunktion genom sin närvaro i
länderna. UNRWA genomför en verksamhet som är avgörande för att
trygga de palestinska flyktingarnas humanitära behov i en komplex
politisk miljö. Det gäller understöd till de sämst ställda, skolgång,
sjukvård, drägligt boende och sanitära förhållanden samt viss hjälp för
inkomstbringande sysselsättning.
3.3 IOM
IOM (International Organization for Migration) är en mellanstatlig
organisation med fokus på migrationsfrågor. Organisationen bildades år
1951 för att ta hand om de migrationsströmmar som uppstått i Europa
efter andra världskriget. Den har genom åren hjälpt 8,7 miljoner
människor att bosätta sig i 125 länder.
IOM:s huvudsakliga verksamhet består av att organisera transporter
för flyktingar eller "displaced persons" (humanitära migrationsprogram)
och förflyttning av kvalificerad arbetskraft för att befrämja ekonomisk,
social och kulturell utveckling i mottagarländerna (migrationsprogram
för utveckling), ge råd till regeringar i migrationsfrågor samt fungera
som diskussionsforum i migrationsfrågor.
Sverige har haft nära samarbete med IOM genom åren och
medlemsskapet ger Sverige möjlighet att ta aktiv del i organisationens
olika verksamheter. Under år 1999 har IOM bl.a. svarat för transporterna
till Sverige av personer inom ramen för den humanitära evakueringen
från Makedonien samt senare för återresorna till Kosovo.
3.4 OECD
Inom OECD (Organization for Economic Co-operation and
Development) finns sedan år 1978 en arbetsgrupp för migrationsfrågor,
Working Party on Migration. Gruppen rapporterar direkt till OECD:s
råd. Sverige har sedan starten deltagit aktivt i arbetet. Ett viktigt syfte är
att analysera sambandet mellan migration och den ekonomiska
utvecklingen i OECD-länderna. Ett arbetsområde för gruppen är att
studera vilka effekter de senaste årens förändrade migration har och kan
förväntas få för berörda arbetsmarknader och för den sociala
utvecklingen i ut- och invandringsländerna. Ett annat är att studera den
utländska arbetskraftens villkor i olika länder. Under senare år har
gruppens arbete starkt påverkats av den växande insikten om behov av
samordning mellan invandringsländerna för att på sikt påverka
bakgrundsorsakerna till utvandringen.
Sedan många år pågår inom OECD:s ram ett viktigt arbete med att i en
årlig rapport sammanställa och analysera migrationspolitik och
migrationsdata från medlemsländerna, den s.k. SOPEMI-rapporten.
Rapporten har i dag en ställning som ett av de viktigaste referensverken
inom området.
3.5 Europarådet; CAHAR
CAHAR:s (Europarådets ad hoc-kommitté för asylrätt och
flyktingfrågor) arbete har även under år 1998 påverkats av Europarådets
utvidgning mot öst och de nya medlemsländernas problem. Det har
därvid varit fortsatt viktigt för CAHAR att för de nya länderna söka
underlätta skapandet av en flykting- och migrationspolitik i enlighet med
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och andra
internationella flyktingrättsliga principer. Av särskild betydelse är här
CAHAR:s möjlighet att med Europakonventionen som grund, utreda
medlemsländernas behov av likformig lagstiftning på asyl- och
migrationsområdet, byggd på internationella flyktingrättsliga principer
och med beaktande av vedertagna principer för mänskliga rättigheter.
Sverige ingår i CAHAR:s styrelse från och med oktober 1998 och två år
framåt.
Under år 1998 utarbetade CAHAR två rekommendationer. Den första,
som antogs av ministerkommittén i september 1998, gällde asylsökandes
rätt till ett effektivt rättsmedel mot beslut om utvisning. Den andra, som
antogs av ministerkommittén i december 1998, gällde generella normer
för träning och undervisning av de tjänstemän som först kommer i
kontakt med asylsökande. Därutöver har särskilt diskuterats i
arbetsgrupper generella normer för återvändande av asylsökande som
nekats uppehållstillstånd, rätt till familjeåterförening för flyktingar och
personer med tillfälligt uppehållstillstånd samt tillfälligt uppehålls-
tillstånd för personer som tvingats fly från sina hemländer. I april 1999
framarbetades vid ett särskilt CAHAR-möte Europarådets ståndpunkter
angående flyktingsituationen i Kosovo.
3.6 OSSE
I OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa)
samarbetar 54 stater för att främja säkerheten i Europa och Centralasien.
Migrationsfrågor utgör i OSSE ett led i den konfliktförebyggande och
krishanterande verksamheten och frågorna faller till stor del under
organisationens kontor för demokratiska institutioner och mänskliga
rättigheter (ODIHR). I och med konflikten i f.d. Jugoslavien har OSSE
tilldelats en allt viktigare roll i det europeiska säkerhetsarbetet.
3.7 Samarbete mellan staterna runt Östersjön
Utvecklingen på det migrationspolitiska området i Baltikum har varit
mycket positiv och stora framsteg har gjorts vad gäller uppbyggnaden av
migrationspolitiska rättsordningar. Estland, Lettland och Litauen har
numera anslutit sig till praktiskt taget alla internationella konventioner på
asyl och MR-området.
Sverige har under år 1998 fortsatt sitt samarbete med och sina insatser
i Estland, Lettland och Litauen på det migrationspolistiska området för
att hjälpa länderna med den fortsatta uppbyggnaden av en fungerande
migrations- och flyktingadministration och därigenom samtidigt
underlätta ländernas inträde i EU. Det svenska stödet syftar till att öka
kompetensen på det migrationspolitiska området genom utbildnings-
insatser både på plats i Baltikum och i Sverige. Sedan år 1998 pågår en
migrationspolitisk dialog mellan Ryssland och Sverige och bistånd på
området har inletts.
3.8 Det nordiska samarbetet
Inom ramen för NSHF (Nordiska Samrådsgruppen på Hög nivå för
Flyktingfrågor) träffas företrädare för de nordiska ländernas regeringar
för att utbyta information och diskutera frågor av gemensamt intresse.
Arbetet i samrådsgruppen har vidare inriktats på att samordna det
nordiska agerandet i relation till närområdet på det migrationspolitiska
området. Under 1998 års danska ordförandeskap hölls tre möten. I
anslutning till det sista mötet hölls även möte på ministernivå.
I särskilda nordiska arbetsgrupper har man bl.a. arbetat med
frågeställningar kring överföring av flyktingar, återvandring, främst till
Bosnien-Hercegovina. Återvändande till Kosovo är för närvarande en
viktig fråga. Även kring verkställighet och särskilda återtagandeavtal har
arbete bedrivits. EU- och Schengenrelaterade frågor har behandlats i en
särskild arbetsgrupp.
De nordiska ministrarna tog på våren 1994 initiativ till en nordisk
jämförande forskningsprojekt kring mottagande av bosniska flyktingar
sett ur ett återvandringsperspektiv. Slutrapporten från studien
presenterades vid ett särskilt möte i februari 1999 i Oslo. Under år 1999
ansvarar Norge för ordförandeskapet i samrådsgruppen.
NU (Nordiska Utlänningsutskottet) ansvarar för övervakningen av
tillämpningen av den nordiska passkontrollöverenskommelsen som sedan
40 år gör det möjligt för medborgare i de nordiska länderna att fritt resa
inom Norden. Vid dessa möten träffas företrädare för de nordiska
utlänningsmyndigheterna. Där utbyts bl. a. information om förestående
ändringar i ländernas viseringspolitik.
3.9 Övrigt migrationspolitiskt samarbete
Under UNHCR:s och IOM:s gemensamma huvudmannaskap verkar i
Genève en organisation i vilken 16 stater informellt samverkar i
migrationspolitiska frågor. Detta forum, IGC (Intergovernmental
Consultations on Asylum, Refugee and Migration Policies), samlar de
flesta västeuropeiska stater samt USA, Canada och Australien.
Gemensam nämnare är att dessa stater haft en relativt omfattande
invandring och har tagit emot många asylsökande. På organisationens
dagordning har främst stått erfarenhetsutbyte i asylrättsliga frågor och
frågor om gränskontroll. Sverige har deltagit i en arbetsgrupp där
åtgärder mot människosmuggling och annan olaglig invandring
behandlats och där informella informationsnätverk byggts upp.
En viktig del av IGC:s arbete består i att förse medlemsländerna med
komparativ relevant statistik. Statistikarbetet är också ett värdefullt
bidrag till det standardiseringsarbete som pågår vid bl.a. EU:s
statistikbyrå (EUROSTAT).
ICMPD (International Centre for Migration Policy Development) är
ett fristående institut i Wien som har flera länder som finansiärer, bl.a.
Schweiz, Ungern och Österrike. Institutet är framförallt verksamt i
migrationspolitiska frågor som är av gemensamt intresse för stater i såväl
Väst- som Östeuropa. ICMPD spelar en viktig roll som
sekretariatfunktion i den s.k. Budapestprocessen. Detta är en process där
över 30 stater i Väst- och Östeuropa samt USA och Canada har antagit
rekommendationer om åtgärder för att bekämpa olaglig invandring.
Sverige stödjer ICMPD ekonomiskt för att upprätthålla en
sekretariatfunktion i denna process.
Ett annat område där institutet är aktivt är i Bosnien-Hercegovina för
att bl.a. underlätta återvändandet dit. Såväl IGC som ICMPD har under
åren 1998 och 1999 bidragit till informationsutbytet mellan berörda
länder om asylsökande från Kosovo och utvecklingen av
flyktingsituationen där.
I Asien har ett migrationspolitiskt samarbete pågått sedan år 1996
inom ramen för Inter-Governmental Asia-Pacific Consultations on
Refugees, Displaced Persons and Migrants. Samarbetet har haft en
informell prägel. Syftet har varit främst att utbyta information och att
främja en dialog mellan de asiatiska länderna i migrationsfrågor. I april
1999 tog Thailand initiativ till ett internationellt symposium om
migration, som bl.a. behandlade frågor om informationsutbyte, orsaker
till och konsekvenser av olaglig arbetskraftsmigration och återvändande.
Konferensen ledde fram till en gemensam deklaration om regionalt
samarbete i Asien.
ICMPD anordnade i juni 1999 en konferens i Wien med temat
Våldtäkt är en krigshandling. Initiativtagare till konferensen var EU-
kommissionen. Konferensen finansierades via medel från Odysseus-
programmet vid EU-kommissionen samt genom bidrag från regeringarna
i Sverige och Österrike. Utgångspunkten för konferensen var de
övergrepp som skett mot kvinnor under kriget i Bosnien-Hercegovina
samt i samband med den etniska rensningen i provinsen Kosovo,
Förbundsrepubliken Jugoslavien. Syftet med konferensen var främst att
utveckla ett samarbete mellan regeringar, experter på internationell lag
och de NGO:s vilka verkar i regionen där dessa kvinnor fått en tillfällig
fristad. Ett annat syfte var att utveckla ett tvärvetenskapligt nätverk för
att genom internationell lagstiftning bekämpa denna krigshandling. Ett
tredje syfte med konferensen var att utveckla gemensamma strategier för
att stödja kvinnorna och deras familjer genom medicinska och
psykosociala insatser.
3.10 Stöd till enskilda organisationer
Stöd till humanitära organisationer kanaliseras via FN-organ och enskilda
organisationer. Det finns ett stort antal internationella organisationer som
är aktiva inom såväl flyktingbiståndet som inom det asylrättsliga
området. Bland de internationella organisationer som mottar det största
finansiella stödet märks framför allt IFRC (Internationella Rödakors-
federationen) och ICRC (Internationella Rödakorskommittén). Med ett
stöd om drygt 200 miljoner kronor år 1997 är Sverige den fjärde största
bidragsgivaren till ICRC.
Svenska enskilda organisationer har en betydande roll i det svenska
biståndet på flyktingområdet. Av det svenska biståndet till Bosnien-
Hercegovina har en stor del fördelats genom enskilda organisationer bl.a.
till insatser i f.d. Jugoslavien för återuppbyggnad och demokratisering.
Insatser för att stärka kvinnans ställning har gjorts.
Ett utökat samarbete mellan UNHCR och enskilda organisationer har
stärkt dessa organisationers roll i det internationella arbetet.
Internationella enskilda organisationer svarar för en stor del av projekten
inom FN:s, framför allt UNHCR:s, humanitära biståndsverksamhet. EU-
kommissionens humanitära avdelning är den kanske viktigaste
finansiären av de internationella enskilda organisationernas verksamhet,
som också Sverige är delaktigt i.
ECRE (European Council for Refugees and Exiles) är en
sammanslutning av närmare ett 70-tal enskilda och kyrkobaserade
organisationer i 25 eupeiska lander som framförallt arbetar för
asylsökandes och flyktingars rättigheter. Organisationens sekretariat
ligger i London och Bryssel. ECRE har under 1990-talet bl.a. aktivt
engagerat sig i Central- och Östeuropa och i samarbete med UNHCR
bedrivit utbildningar för myndigheter. Organisationen är även aktiv med
policyskapande verksamhet och är särskilt inriktad på att följa och
analysera hur EU:s institutioner utvecklas inom asylområdet.
ICVA (International Council of Voluntary Agencies) med säte i
Genève är en oberoende internationell organisation som består av
organisationer från alla delar av världen som gemensamt arbetar med
humanitär hjälp och utvecklingsfrågor.
4 Migrationspolitiken i Europasamarbetet
Samarbetet under året har präglats av en rad nya inslag där
förberedelserna inför Amsterdamfördragets ikraftträdande spelat en
avgörande roll. Nedan redogörs kortfattat för innehållet i
Amsterdamfördraget och Schengensamarbetet, som sedan den 1 maj
1999 är inkorporerat i EU.
Nytt i EU-samarbetet är bl.a. en ökad tyngdpunkt på en integrerad,
pelaröverskridande strategi med inriktning på situationen i vissa av de
dominerande ursprungs- och transitländerna. Detta arbete inleddes med
den s.k. handlingsplanen om Irak och har sedan tagit sig uttryck i den i
december 1998 upprättade högnivågruppen för asyl- och migrations-
frågor, som bl.a. skall studera ett antal ursprungsländer (Somalia,
Marocko, Albanien och dess närområde, Afghanistan, Pakistan, Sri
Lanka samt Irak).
I juni 1998 lanserade det österrikiska ordförandeskapet ett
strategidokument om migrations- och asylpolitiken i ett försök att få i
gång en allmän policydebatt om politikområdet. Trots att rådet i stort
välkomnade en sådan debatt riktades mycket stark kritik mot detta
dokument, framför allt beträffande de asylrättsliga delarna, både från
rådet och andra aktörer.
Under året har flera beslut antagits för att göra budgetmedel
tillgängliga för projekt inom politikområdet asyl, invandring och
gränskontroller, inom ramen för vilka även svenska projekt har
finansierats.
I övrigt har man arbetat vidare med frågor som Dublinkonventionens
tillämpning, färdigställande av Eurodac-systemet, förslag till
gemensamma bestämmelser om uppehållstillstånd för tredjelands-
medborgare, återtagandeavtal, tillfälligt skydd för fördrivna,
ansvarsfördelning, viseringspolitik m.m.
Odysseus-programmet
Rådet fattade i mars 1998 beslut om ett utbildnings-, utbytes- och
samarbetsprogram inom politikområdet asyl, invandring och passage av
medlemsstaternas yttre gränser, det s.k. Odysseus-programmet. De
projekt som pågick under Sherlock-programmet från år 1996 integrerades
i det nya, mycket mer omfattande Odysseus-programmet. Programmet
gäller åren 1998–2002 och omfattar 12 miljoner euro. Kommissionen
beviljar medel efter ansökningar från organisationer och myndigheter i
medlemsstaterna till olika projekt inom området. Projekten kan röra
samarbete mellan olika medlemsstater, men även med kandidatländerna.
Sedan rådet beslutade om programmet har ett hundratal projekt beviljats
medel.
4.1 Amsterdamfördraget
Den regeringskonferens som inleddes i mars 1996 avslutades i juni 1997.
Resultatet, kallat Amsterdamfördraget, undertecknades den 2 oktober
1997 och var sedan föremål för medlemsstaternas godkännande i enlighet
med deras konstitutionella bestämmelser. Riksdagen godkände Sveriges
anslutning den 29 april 1998. Fördraget trädde i kraft den 1 maj 1999,
efter det att alla 15 medlemsstaterna i EU ratificerat fördraget.
I december 1996 undertecknade Sverige ett avtal om anslutning till
Schengensamarbetet och den 16 april 1998 godkände riksdagen detta
avtal. I och med undertecknandet blev Sverige medlem i
Schengensamarbetet. Detta innebär att Sverige fullt ut deltar i
beslutsfattande men ännu inte i det praktiska genomförandet, dvs.
gränskontrollerna mot andra Schengenländer finns fortfarande kvar.
Målsättningen är att Sverige, liksom övriga nordiska länder, skall börja
genomföra regelverket under andra hälften av år 2000. I och med
Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj 1999 blev Schengen-
samarbetet en del av EU enligt ett protokoll till fördraget.
Förberedelserna inför Amsterdamfördragets ikraftträdande har under
det senaste året spelat en avgörande roll. På området migrations- och
asylpolitik innebär fördraget betydande förändringar. Frågor om asyl,
invandring och gränskontroller, vilka hittills behandlats i den i allt
väsentligt mellanstatliga tredje pelaren, har förts över till en ny avdelning
i den första pelaren och blir därmed en del av gemenskapsrätten.
Avdelningen har rubriken "Visering, asyl, invandring och annan politik
som rör fri rörlighet för personer". Inom fem år efter ikraftträdandet skall
fri rörlighet för personer ha genomförts. För att uppnå målen skall bl.a.
viseringspolitiken harmoniseras ytterligare, likaså asylpolitiken, där rådet
exempelvis skall besluta om gemensamma miniminivåer vad gäller
mottagande av asylsökande, bestämmande av flyktingskap samt
minimiregler för handläggning av asylansökningar. Vidare skall rådet
fatta beslut om ansvarsfördelning, invandringspolitiken skall jämkas
samman till högre grad av likformighet, frågor om kontroll vid yttre
gränser skall harmoniseras och inga personkontroller skall företas vid
inre gräns.
Vid Europeiska rådet i Cardiff i juni 1998 beslutade stats- och
regeringscheferna att rådet och kommissionen skulle utarbeta en
handlingsplan om hur man på bästa sätt skall genomföra bestämmelserna
i Amsterdamfördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa,
dvs. samma ämnesområde som motsvarades av Maastrichtfördragets
tredje pelare. Handlingsplanen godkändes vid Europeiska rådet i Wien i
december 1998. I handlingsplanen anges vilka bestämmelser i
Amsterdamfördraget om fri rörlighet för personer, asyl, invandring,
civilrättsligt samarbete, polisiärt och straffrättsligt samarbete, som bör
genomföras först och inom vilka tidsramar. Genomförandetiden för de på
detta sätt prioriterade områdena varierar mellan två och fem år från
Amsterdamfördragets ikraftträdande.
Då fördraget genomförts kommer fri rörlighet för personer, oavsett
medborgarskap, att råda mellan medlemsstaterna. Storbritannien och
Irland omfattas inte fullt ut av de nya reglerna. Framförallt omfattas inte
dessa båda länder av förbud mot personkontroll vid inre gräns. Danmark
har valt att inte omfattas inte av den nya avdelningen i den första pelaren,
men kan i viss mån, främst för att kunna fortsätta delta i
Schengensamarbetet och behålla den fria rörligheten i Norden, i
efterhand själv bestämma om landet vill omfattas av de nya beslut som
rådet fattat. Norge och Island associeras till de delar av samarbetet enligt
avdelning IV som är Schengenrelaterade.
4.2 Asyl
En viktig fråga i arbetet med asylfrågor har under senare tid bl.a. rört
tillämpningen av den s.k. Dublinkonventionen (se nedan).
Rådet antog under år 1997 ett beslut om övervakning av de rättsakter
som antagits på asylområdet. Övervakningen sker genom att medlems-
staterna besvarar ett omfattande frågeformulär om hur de genomfört
rättsakter i asylfrågor. Arbetet med att sammanställa och analysera
svaren har pågått under år 1998. Processen har inte slutförts under första
delen av 1999.
Rådet antog vidare i slutet av april 1999 en gemensam åtgärd som rör
budgetmedel på asylområdet. Den gemensamma åtgärden utgör en
fortsättning på de rättsakter som antogs under åren 1997 och 1998
rörande projekt för mottagande och för återvändande och återvandring av
asylsökande, fördrivna personer och flyktingar.
I den gemensamma åtgärden sägs, liksom under åren 1997 och 1998,
att projekt (t.ex. rörande yrkesutbildning) i syfte att underlätta
återvändande och återvandring skall finansieras av EU. Vidare behandlas
projekt som kan förbättra mottagandet av asylsökande och flyktingar.
Medel för projekten skall beviljas av kommissionen efter ansökan. Från
svenskt håll ansöktes år 1998 om medel för ett tjugotal projekt, varav
närmare tio beviljades medel. I den gemensamma åtgärden från april
1999 enades man också om att inkludera en möjlighet att bevilja medel
till medlemsstaterna för mottagande av dem som flytt från Kosovo till
följd av krisen under våren 1999. Medlemsstaterna har i maj 1999 gett in
ansökningar till kommissionen för mottagandet av flyende från Kosovo.
Kommissionen har under sommaren 1999 beviljat medlemsstaterna
medel för detta, assisterad av en kommitté som består av representanter
från medlemsstaterna.
I juni 1998 presenterade kommissionen ett förslag till beslut om
tillfälligt skydd för fördrivna personer och ett förslag om solidaritet vid
mottagande och vistelse av fördrivna personer som beviljats tillfälligt
skydd. Förslagen är en revidering av det förslag om tillfälligt skydd som
kommissionen presenterade år 1997. Utifrån detta kunde dock inga större
framgångar nås i förhandlingarna mellan medlemsstaterna. Konceptet
tillfälligt skydd, såsom det läggs fram i kommissionens förslag, är avsett
att ses som ett komplement till 1951 års Genèvekonvention. De två
förslagen är alltjämt föremål för förhandlingar, som kan förväntas bli
utdragna.
Dublinkonventionen
Dublinkonventionen har till syfte att bestämma vilken medlemsstat som
skall ansvara för prövningen av en asylansökan som getts in i en av
medlemsstaterna. Konventionen undertecknades år 1990 och trädde i
kraft den 1 september 1997 efter en utdragen ratificeringsprocess i de
tolv ursprungliga signatärstaterna. För Sveriges och Österrikes del trädde
konventionen i kraft den 1 oktober 1997 och för Finlands del den 1 ja-
nuari 1998. Arbetet med att vartefter förbättra tillämpningen av
konventionen pågår mellan medlemsstaterna. Efter Amsterdamfördragets
ikraftträdande förväntas kommissionen så småningom lägga fram ett
förslag till rättsakt inom första pelaren, vilken då den slutförhandlats och
antagits av rådet således kommer att ersätta Dublinkonventionen.
En särskild kommitté är inrättad för att träffas vid behov för att besluta
om tillämpningsföreskrifter och pröva frågor om tillämpningen av
konventionen. Kommittén sammanträder på ministernivå. Möten hölls
med kommittén i december 1998 och maj 1999, dock utan att man kunde
enas om några beslut. Den svenska inställningen har genomgående varit
positiv till de förslag man försökt nå eninghet om. Det faktum att det
krävs enhällighet för att fatta beslut har emellertid visat sig vara ett
hinder för kommitténs effektivitet.
Sverige har ingått avtal om tillämpningen av Dublinkonventionen med
Danmark och Tyskland. Syftet med avtalen är att uppnå en smidigare och
snabbare hantering av asylärendena än som är fallet vid en handläggning
enligt de maximi-tidsgränser som återfinns i konventionen.
CIREA
CIREA:s (Centrum för utbyte av information och diskussion kring
asylfrågor) målsättning är att samla, utbyta och sprida information samt
att ställa samman dokumentation om samtliga asylrelaterade frågor inom
EU. I sin förlängning syftar arbetet inom CIREA till att samordna och
harmonisera medlemsstaternas asylpolitik.
Verksamheten består av två sidor, möten genom vilka informationen
sprids bland medlemsstaterna och dokumentation av denna information.
Den centrala hanteringen av informationen skall vara utformad på ett
sådant sätt att den kan användas av ministerrådet.
I CIREA:s möten deltar i allmänhet experter med ansvar för
behandlingen av asylansökningar. Arbetet i CIREA har främst varit
inriktat på analyser av olika ursprungsländer varifrån de asylsökande i
huvudsak kommer samt medlemsstaternas praxis i fråga om
handläggningen av asylansökningar. Från och med år 1995 är UNHCR
kallat att delta och samarbeta med CIREA kring dessa landrelaterade
frågor. Arbetet inom CIREA är vidare inriktat på ett mer allmänt utbyte
av information rörande aktuell utveckling i medlemsstaterna på det
asylrättsliga området. Hit hör bl.a. information om lagstiftningsfrågor,
rättspraxis och utredningsresor som enskilda medlemsstater har företagit.
Även mer specifika asylrelaterade frågor tas upp till fördjupad diskussion
och analys inom ramen för CIREA. En mycket viktig del av CIREA:s
arbete består av insamlande och analys av en mängd statistiska data.
Statistikinsamlandet sker på såväl månads- som kvartalsbasis.
4.3 Visering
Arbetet med att harmonisera viseringspolitiken inom EU har under det
senaste året fortskridit inom ramen för det befintliga regelverket, dvs. i
huvudsak de två under år 1995 antagna förordningarna på området. I den
ena förordningen fastställs för medborgare i vilka länder utanför EU som
viseringskrav skall gälla vid passage av EU:s yttre gränser. Den andra
förordningen rör enhetlig utformning av viseringshandlingar.
Förordningen EG 2317/95 om viseringstvång upphävdes i juni 1997 av
EG-domstolen efter att Europaparlamentet fört talan mot rådet inför
domstolen. I domen sades att förordningen skulle ha fortsatt giltighet
intill dess en ny förordning, efter inhämtande av yttrande från
parlamentet, antas av rådet. Kommissionens förslag till ny förordning
lämnades den 3 oktober 1997 till parlamentet som dock först under våren
1999 lämnade yttrande i frågan.
Under våren 1999 har förberedande diskussioner ägt rum med
anledning av Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj 1999. Av
fördraget framgår att Schengensamarbetets mycket omfattande regelverk
på viseringsområdet skall införlivas i EU:s regelverk. Denna fråga
kommer med stor sannolikhet att bli den helt dominerande i medlems-
staternas strävan att harmonisera viseringspolitiken. De två arbetsgrupper
som inom Schengensamarbetet behandlade viseringsfrågor har i och med
den 1 maj 1999 slagits samman med EU:s arbetsgrupp för
viseringsfrågor.
4.4 Gränskontrollfrågor
Frågor som rör personkontroll vid EU:s yttre gräns har diskuterats i en
särskild EU-arbetsgrupp, Yttre gränsgruppen. Med hänsyn till att arbetet
med den särskilda konvention, som innehåller regler för hur person-
kontroll vid EU:s yttre gräns skall genomföras, i stort sett har legat nere
de senaste åren har arbetsgruppen för dessa frågor endast träffats ett fåtal
gånger på senare tid. Gränskontrollfrågor diskuteras emellertid även
inom EU-arbetsgruppen CIREFI (Centrum för information, reflexion och
utbyte i frågor som rör gränspassage och invandring). CIREFI:s mål är
att samla in, utbyta och vidarebefordra information samt att sammanställa
dokumentation om alla frågor som rör gränspassage och invandring.
Arbetsgruppen har även fortlöpande utbyte avseende frågor kring
gränskontroll och olaglig invandring med kandidatländerna samt med
USA och Canada.
Vidare har, inom ramen för Schengensamarbetet, gränskontrollfrågor
kontinuerligt behandlats i en särskild arbetsgrupp. Gränskontrollfrågor
har således varit aktuella i olika fora. Med anledning av Schengen-
samarbetets integrering i EU-arbetet kommer gränskontrollfrågor att
samordnas i en återupprättad gränsgrupp. En mängd olika gränskontroll-
frågor kommer att aktualiseras i denna arbetsgrupp, dels sådana som
tidigare har diskuterats inom ramen för EU-arbetet, dels frågor som har
behandlats inom Schengen. Arbetsgruppen kan därmed förväntas driva
frågor som t.ex. hur personkontroll vid EU:s yttre gräns skall
genomföras, utplacering av dokumentrådgivare på flygplatser, ständig
uppdatering av den handbok om gränskontroll som Schengensekretariatet
tidigare ansvarat för och utsändande av s.k. sambandsmän till
gränskontrollstationer vid EU:s yttre gränser.
4.5 Invandring
Arbetet rörande tredjelandsmedborgares rätt att resa in och bosätta sig i
EU har under år 1998 till stor del koncentrerats kring det av
kommissionen presenterade förslaget till invandringskonvention.
Förslaget syftar till att harmonisera de bestämmelser som rör
tredjelandsmedborgares möjligheter till uppehållstillstånd i egenskap av
bl.a. arbetstagare, egenföretagare, studenter och anhöriga. Förslaget
innehåller även en avdelning som reglerar inom EU bosatta tredjelands-
medborgares möjligheter att söka anställning i ett annat medlemsland. En
inledande granskning av artiklarna har visat på stora skillnader i de olika
medlemsstaternas regelverk. Amsterdamfördragets ikraftträdande medför
att gemenskapen förfogar över andra rättsliga instrument för att
genomföra förslaget. Ett nytt initiativ från kommissionen, med en annan
rättslig grund, avseende hela eller delar av det granskade förslaget är
därför att vänta.
Diskussioner pågår om genomförandet av informationskampanjer i
tredje länder avseende möjligheterna till bosättning inom EU.
4.6 Avvisning och utvisning
En målsättning för EU-samarbetet är att uppnå en konsekvent EU-politik
för återtagande och återsändande före den 1 maj 2001. Instrument som
kan användas i detta syfte är återtagandeavtal och återtagandeklausuler i
andra avtal. Återtagandeavtal reglerar det praktiska förfarandet och
ansvaret för personer som inte har rätt att vistas i endera av de
avtalsslutande parternas territorium och som skall återtas av den stat där
personen är medborgare eller har vistats. Sedan några år har
standardklausuler för återtagande använts i s.k. blandade avtal och
associeringsavtal mellan EU och annan stat.
En mall till ett gemensamt återtagandeavtal är under utarbetande inom
EU:s migrationsgrupp. Som en följd av Amsterdamfördragets
ikraftträdande skall denna arbetsgrupp även behandla frågan om
gemensamma återtagandeavtal och vilken ställning tidigare ingångna
bilaterala återtagandeavtal skall ha. En översyn pågår även vad gäller
innehåll och status för standardklausuler om återtagande. Klausulernas
förhandlingsbarhet skall diskuteras och de föreslås bli obligatoriska i
blandade avtal och associeringsavtal.
EU har utarbetat ett standardiserat resedokument att använda vid
avvisning eller utvisning av utlänningar som saknar passhandling.
Resedokumentet har använts av medlemsstaterna med blandade
erfarenheter som följd. I vissa fall har de mottagande länderna inte
accepterat handlingen och nekat inresa. I syfte att nå en bredare
acceptans av resedokumentet har EU under året upprättat och sänt en
skrivelse till samtliga tredje länder varigenom de uppmärksammas på
EU:s enhetligt utformade resedokument.
4.7 Utvidgningen av EU
Kollektiv utvärdering av EU:s kandidatländer
I juni 1998 beslutade rådet att tillsätta en expertgrupp med uppgift att
kollektivt utvärdera antagandet, genomförandet och den faktiska
tillämpningen av EU:s regelverk i inrikes och rättsliga frågor i de länder
som har ansökt om medlemskap i unionen. Under hösten arbetade
gruppen med en kartläggning av Ungern, Polen och Rumänien.
Medlemsstaterna och kommissionen har, bl.a. genom sina represen-
tationer i de aktuella länderna och genom nationella myndigheters
kunskap via olika samarbetsprojekt, bidragit till ytterligare fördjupad
analys av situationen på det migrationspolitiska området i dessa länder.
Brister som kvarstår och som behöver åtgärdas har uppmärksammats.
Arbetet med utvärderingar har fortsatt under år 1999 och har bl.a.
omfattat de baltiska länderna.
5 Den svenska utlänningslagstiftningen och
dess tillämpning
5.1 Asyl, skyddsbehövande och tillfälligt skydd
Skyddsbehövande
En ny lagstiftning trädde i kraft den 1 januari 1997 sedan riksdagen i
december 1996 antagit förslagen i den migrationspolitiska propositionen
(prop. 1996/97:25). Den innebar tämligen omfattande förändringar i
utlänningslagen, bl.a. vad gäller de bestämmelser som reglerar vilka
kategorier som skall ha en principiell rätt till skydd i Sverige.
Till de kategorier som räknas som skyddsbehövande hör i första hand
personer som bedöms vara flyktingar enligt 1951 års Genèvekonvention.
Begreppet asyl som benämning på det uppehållstillstånd som ges är
förbehållet flyktingar. Personer som omfattas av detta skydd kallas
ibland konventionsflyktingar. Definitionen av begreppet flykting i
utlänningslagen stämmer överens med konventionsdefinitionen. I
3 kap. 2 § utlänningslagen föreskrivs att med en flykting avses "en
utlänning som befinner sig utanför det land som han är medborgare i
därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin
ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av
sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av
sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd". Detta gäller
oberoende av om förföljelsen utgår från landets myndigheter eller om
dessa inte kan antas bereda skydd mot förföljelse från enskilda. Som
flykting räknas även den som är statslös och som av de nu nämnda skälen
befinner sig utanför det land där han eller en hon tidigare haft sin
vistelseort under förutsättning att personen inte kan eller på grund av sin
fruktan inte vill återvända dit.
Utöver flyktingar har tre andra kategorier en principiell rätt att få
skydd i Sverige. Det rör sig om personer som lämnat sitt land av andra
skäl än av flyktinggrundande orsaker och som
känner en välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med
kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning,
på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd eller på
grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland, eller
på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan
för förföljelse.
Som skyddsbehövande enligt dessa grunder anses även en person, som
är statslös och som av de uppräknade skälen befinner sig utanför det land
där han eller hon tidigare haft sin vanliga vistelseort, under förutsättning
att personen inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.
Beträffande den kategori som flyr undan en väpnad konflikt får
regeringen, i enlighet med ett bemyndigande som finns intaget i
utlänningslagen, förordna om att begränsa vårt mottagande med hänsyn
till Sveriges kapacitet att ta emot personer som söker skydd. En anmälan
måste göras till riksdagen senast tre månader efter förordningens
ikraftträdande.
Tidsbegränsade uppehållstillstånd
I en massflyktssituation får tidsbegränsade uppehållstillstånd ges under
högst två år. Regeringen har bemyndigats att i en förordning meddela när
sådana tillstånd skall ges. Om ett återvändandeprogram har inletts, kan
tiden förlängas med högst två år. Vid massflykt förutsätts också
konsultationer med andra länder och internationella organisationer om
fördelning av ansvar, för att de drabbade skall få stöd och skydd. Den
nya ordningen innebär även bl.a. att tidsbegränsade uppehållstillstånd
kan ges under längre tid än enligt den tidigare bestämmelsen, som gav
möjlighet att ge sådana tillstånd under högst ett år för utlänningar, som
bedömdes ha ett tillfälligt behov av skydd.
Med stöd av det nyssnämnda bemyndigandet beslutade regeringen den
15 april 1999 en förordning (1999:209) om tidsbegränsade uppehålls-
tillstånd i vissa utlänningsärenden. Enligt den förordningen skall
medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien som kommer från
provinsen Kosovo och som inte kan återvända dit på grund av
förhållandena där anses ha behov av sådant tillfälligt skydd som avses i 2
kap. 4 a § utlänningslagen. Under förutsättning att de har behov av skydd
i Sverige får de beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. I
förordningen anges vidare att den första tillståndsperioden skall vara 11
månader. Förordningen trädde i kraft den 29 april 1999. Samtidigt som
den trädde i kraft genomfördes också en ändring i utlänningsför-
ordningen (1989:547) som innebär att den som beviljats ett tidsbegränsat
uppehålls-tillstånd av detta slag inte behöver ha pass vid vistelse i
Sverige.
Mot bakgrund av det ändrade läget i provinsen Kosovo beslutade
regeringen den 23 juni 1999 vissa ändringar i förordningen om
tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Dessa trädde
i kraft den 15 juli 1999 och innebär dels att den första tillståndsperioden
skall vara längst till och med den 30 april 2000, dels att förordningen i
sin helhet skall upphöra att gälla sistnämnda datum. Samma dag
beslutades också en särskild förordning om bidrag till medborgare i
Förbundsrepubliken Jugoslavien som kommer från provinsen Kosovo
och som vill återvända dit. Den innebär att bidrag får lämnas med högst 5
000 kronor för varje person som vill återvända, dock med högst 30 000
kronor per familj. Bidrag får även lämnas för vissa resekostnader.
Återkallelse av uppehållstillstånd
Genom en ändring i utlänningslagen som trätt i kraft den 1 februari 1998
(SFS1997:1224) har införts bestämmelse om återkallelse av uppehålls-
tillstånd på grund av att utlänningen lämnat oriktiga uppgifter i samband
med ansökan om uppehållstillstånd (SOU 1997:67, prop. 1997/98:36,
1997/98 SfU07, rskr. 1997/98:114). Liksom tidigare finns det
möjligheter att återkalla ett uppehållstillstånd i de fall där det kommer
fram att utlänningen t.ex. uppgett fel identitet. Bestämmelserna har
utformats mot bakgrunden av att återkallelse av uppehållstillstånd är ett
beslut som kan få långtgående konsekvenser för den enskilde.
Enligt den nya ordningen skall vid bedömningen av om ett
uppehållstillstånd bör återkallas hänsyn tas till utlänningens anknytning
till det svenska samhället och till om andra humanitära skäl talar mot att
tillståndet återkallas. Särskild hänsyn skall tas till utlänningens
levnadsomständigheter och familjeför-hållanden samt till hur länge han
eller hon vistats i Sverige. Har en utlänning vistats här med uppehålls-
tillstånd mer än fyra år, får tillståndet återkallas endast om det finns
synnerliga skäl för det.
5.2 Redovisning av praxis
Regeringen har under perioden juli 1998 – juni 1999 fattat vägledande
beslut i flera ärenden av betydelse för praxis.
Regeringen beviljade i september 1998 permanent uppehållstillstånd
till dels en idrottsman, dels en forskare. Båda hade vistats länge i Sverige
med upprepade tidsbegränsade uppehållstillstånd inom ramen för s.k.
internationellt utbyte. Regeringen betonade i besluten den starka
anknytning personerna fått till det svenska samhället efter åtta respektive
tretton år i landet. Regeringen underströk att permanent uppehålls-
tillstånd inte kan komma ifråga efter alltför kort tid. Ingen tidsgräns
angavs dock.
I april 1999 fattade regeringen beslut i fyra ärenden rörande personer
från provinsen Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien. Personerna
ifråga hade vistats mellan tio månader och ett år och fem månader i
Sverige. Samtliga beviljades tidsbegränsat uppehållstillstånd under elva
månader i enlighet med förordningen (1999:209) om tidsbegränsade
uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Därutöver beviljades även
arbetstillstånd.
I maj 1999 fattade regeringen beslut i tre ärenden rörande irakiska
medborgare som före ankomsten till Sverige vistats en tid i Jordanien.
Frågan som regeringen hade att ta ställning till var om Jordanien kan
betraktas som ett säkert första asylland för irakiska medborgare. Rege-
ringen fann i samtliga ärenden att det inte kan uteslutas att irakier som
avvisas till Jordanien vidaresänds av jordanska myndigheter till Irak. I
samtliga ärenden beviljades de klagande permanent uppehållstillstånd
såsom skyddsbehövande i övrigt.
I beslut den 3 juni 1999 beviljade regeringen permanent uppehålls-
tillstånd samt flyktingförklaring och resedokument till en ensamstående
man och en familj från Bosnien-Hercegovina. Regeringen bedömde att
ett återvändande till senaste vistelseorten under vissa omständigheter kan
anses vara acceptabelt. Det kan gälla orter där det finns ett betydande
inslag av företrädare för minoriteter och där en normaliseringsprocess är
tydlig. De särskilda omständigheterna i det enskilda fallet och på aktuell
ort måste alltid beaktas. Detta innebär att det i vissa fall – t.ex. när
sökanden efter fredsslutet vistats på en ort med blandad befolknings-
sammansättning och med ett betydande inslag av minoritetsbefolkning
även om den egna etniska gruppen är i majoritet – kan vara skäligt att
anse att vederbörande skall återvända dit. Ytterligare en faktor som bör
tillmätas betydelse är befolkningsutvecklingen mer allmänt på dessa
orter. När det gäller de orter (Gorazde och Begov Han) som de klagande i
ärendena vistats i, framhölls att den etniska grupp som de tillhör utgör
majoriteten. Samtidigt konstaterades att normaliseringsprocessen går
mycket trögt. Exempelvis har mycket få av de serber som ursprungligen
var bosatta där återvänt. Mot denna bakgrund skulle ett återsändande av
klagandena till hemlandet motverka förverkligandet av fredsavtalet.
Under dessa förhållanden bedömdes det inte rimligt att besluta om
avvisning av dem till Bosnien-Hercegovina. Deras skyddsbehov
bedömdes därför i förhållande till de ursprungliga hemorterna. De
bedömdes därmed som flyktingar enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen och
beviljades permanent uppehållstillstånd samt flyktingförklaring och
resedokument.
5.3 Svenska utlänningsärenden i Europadomstolen och
FN-kommittén mot tortyr (CAT)
Sedan slutet av 1980-talet har ett stort antal klagomål anförts till
Europakommissionen i Strasbourg (efter den 1 november 1998 ersatt av
den nya Europadomstolen) av utlänningar som nekats uppehållstillstånd i
Sverige genom beslut av regeringen eller, sedan Utlänningsnämnden
blivit slutinstans, genom dess beslut. Sedan mitten av 1990-talet har
liknande klagomål också anförts till FN:s kommitté mot tortyr i Genève.
I klagomålen görs ofta gällande att utlänningen, om han återsänds till
hemlandet, riskerar att gripas och utsättas för tortyr eller
omänsklig/förnedrande behandling eller bestraffning och att detta inte
beaktats av svenska myndigheter vid deras prövning. Klagomålen stödjer
sig på förbudet mot tortyr i artikel 3 i Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna respektive artikel 3 i FN:s konvention mot tortyr
från år 1984. Även den svenska utlänningslagen innehåller ett absolut
förbud mot att avvisa eller utvisa en person till ett land där han heller hon
riskerar dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr.
Rätten till uppehållstillstånd för den som riskerar tortyr eller
dödsstraff är således absolut. Därför förekommer det ofta att sådana skäl
åberopas i enskilda asylärenden. Som alltid gör ansvariga myndigheter då
en bedömning av de allmänna riskerna i ett visst land och trovärdigheten
i den enskildes berättelse. Bedömningen av trovärdigheten görs utifrån
kunskap om tortyrens effekter, vilket innebär att beviskraven inte kan
ställas alltför högt.
Då ett ärende tas upp till prövning av Europadomstolen eller tortyr-
kommittén bereds regeringen tillfälle att yttra sig. FN:s tortyrkommitté
har hittills tagit upp 17 ärenden till prövning avseende klagomål mot
Sverige. Sverige har fällts i sju ärenden, friats i fem ärenden, två ärenden
har avvisats och tre har avskrivits. Tre ärenden är alltjämt öppna. Sverige
har hittills inte fällts i något Europadomstolsärende.
För flera länder som har en utvecklad rättsordning och en rättssäker
asylprocess ökar nu antalet asylärenden som förs till internationella organ
som har rätt att pröva klagomål från enskilda, i huvudsak FN:s
tortyrkommitté. Dessa länder är bl.a. Frankrike, Kanada och Schweiz.
Sverige tar rätten att klaga till internationella rättsorgan på stort allvar
och verkar också för att FN:s rättsliga instrument skall få tillräckliga
resurser. Sverige rättar sig också alltid efter beslut fattat av ett
internationellt organ. Ingen avvisning har skett i de fall där Sverige har
fällts.
5.4 Visering
Beslut om förändringar i viseringsreglerna innefattar en rad olika
överväganden av såväl utrikespolitisk, inrikespolitisk, handelspolitisk
som turistpolitisk karaktär. I och med Maasrichtfördraget gavs EU
kompetens i viseringsfrågor. Amserdamfördraget, med dess inkorpo-
rering av Schengenregelverket, innebär att EU ges en betydligt utvidgad
kompetens på viseringsområdet (se även avsnitt 4.3).
Invandrarverkets styrelse skall enligt sin instruktion leda utvecklingen
av viseringspraxis. De riktlinjer som utvecklats genom praxis innebär i
huvudsak att det är den sökande som skall göra troligt att syftet med
resan till Sverige är ett besök och inte något annat. Målet är att beslut om
visering fattas så att planerade besök vid bifall kan genomföras i enlighet
med sökandens intentioner. Som regel beviljas visering för att en person
skall t.ex. kunna närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att
besöka en nära anhörig som är svårt sjuk.
För att bl.a. förkorta handläggningstiderna i viseringsärenden har
Invandrarverket bemyndigat ett mycket stort antal utlandsmyndigheter att
själva bevilja visering under vissa förutsättningar. Invandrarverket har
vidare bemyndigat ett antal utlandsmyndigheter att även avslå
viseringsansökningar.
Utrikesdepartementet har under år 1999 fortsatt arbetet med att skapa
en struktur för att effektivisera hanteringen av tillståndsärenden för
utländska medborgare, bl.a. ärenden rörande viseringar.
5.5 Verkställighet och återvändande
Den 1 maj 1998 lämnade regeringen propositionen Verkställighet och
återvändande - en del av asylprocessen (prop. 1997/98:173) till
riksdagen. Propositionen antogs av riksdagen den 26 november 1998.
Lagändringen innebär att Statens invandrarverk från och med den 1
januari 1999 har huvudansvaret för verkställighet av beslut om avvisning
och utvisning. Beslut av en polismyndighet om avvisning samt dom eller
beslut om utvisning på grund av brott enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen
skall dock även fortsättningsvis verkställas av polismyndighet. Behovet
av tillgång till polisiär kompetens tillgodoses genom att Statens
invandrarverk har möjlighet att överlämna ärenden till polisen för
genomförande av verkställighet. Ärenden får överlämnas när polisens
insats är nödvändig på grund av att utlänningen håller sig undan och inte
kan anträffas utan hjälp av polis eller när det på goda grunder kan antas
att utlänningen inte kommer att lämna landet självmant och att tillgång
till tvångsmedel behövs. Målet är att beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas under värdiga former och att återvändande skall ses som
en integrerad del av asylprocessen.
Invandrarverket har givits möjlighet att tillsammans med de
humanitära enskilda organisationerna och andra internationella
organisationer, t.ex. IOM, utveckla formerna för ett samarbete om
återvändande. Integrerade åtgärdsprogram för dem som återvänder
självmant bör eftersträvas, med insatser under utlänningens vistelse i
Sverige, under utresan och i vissa fall även under en tid efter ankomsten
till hemlandet. I de fall den avvisade eller utvisade medverkar vid
verkställigheten och självmant lämnar landet skall Invandrarverket
arrangera resan. I ärenden som överlämnats av Invandrarverket till
polismyndighet organiseras utresorna även fortsättningsvis av
Kriminalvårdens transporttjänst.
Invandrarverket lämnade den 30 juni 1999 en rapport till
Utrikesdepartementet med en redovisning av verkställighetsarbetet under
de första fem månaderna 1999. Rapporten visar att verkställighetsarbetet
under Invandrarverkets ledning fallit väl ut och att en majoritet av de
avvisade och utvisade väljer att återvända självmant. Invandrarverket
arbetar, tillsammans med andra berörda myndigheter, med att förbättra
det statistikunderlag som behövs för att kunna följa utvecklingen inom
detta ansvarsområde. Invandrarverket skall den 31 januari 2000 redovisa
utfallet av reformen.
5.6 Ny instans- och processordning i utlänningsärenden
(NIPU)
Den parlamentariska kommittén Ny instans- och processordning i
utlänningsärenden (NIPU) lämnade sitt slutbetänkande i februari 1999. I
betänkandet Ökad rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16) föreslår
kommittén att förfarandet i utlänningsärenden bör ge betydligt större
utrymme för en tvåpartsprocess. En möjlighet till tvåpartsförfarande med
muntlig förhandling är enligt kommitténs uppfattning av avgörande
betydelse för att tilltron till främst asylprövningssystemet skall kunna
förbättras.
Kommittén föreslår att Statens invandrarverk skall fatta beslut i första
instans. Invandrarverkets beslut skall kunna överklagas till en länsrätt,
och länsrättens beslut får överklagas till en kammarrätt. För prövning hos
kammarrätten skall krävas prövningstillstånd enligt de vanliga regler om
sådant tillstånd som gäller hos kammarrätterna. Någon möjlighet till
överprövning av kammarrättens beslut föreslås inte, utan kammarrätten
blir slutinstans.
För processen i domstolarna bör förvaltningsprocesslagens vanliga
regler gälla. Det innebär i fråga om muntlig förhandling att sådan får
hållas när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett
snabbt avgörande av målet. Muntlig förhandling skall vidare hållas om
den enskilde begär det och förhandlingen inte är obehövlig och inte heller
särskilda skäl talar emot det.
Övriga ärenden, som avser medborgarskap, tillståndsfrågor eller flyk-
tingförklaring och resedokument, föreslås följa samma instansordning
som asylärenden och andra ärenden om avlägsnande från landet. För-
valtningsprocesslagens vanliga regler skall således gälla även för dem.
Andelen mål där muntlig förhandling behöver hållas bedöms dock bli
betydligt lägre än i målen om avlägsnande.
Betänkandet har remitterats till en rad myndigheter och organisationer.
Regeringen kommer att ta ställning till förslagen under hösten 1999
varefter beslut om en eventuell propositionen kan fattas under första
hälften av år 2000.
5.7 Statens invandrarverk och gränskontroll
Den 11 mars 1999 lämnade regeringen propositionen Statens
invandrarverk och gränskontroll (prop. 1998/99:81) till riksdagen.
Propositionen antogs av riksdagen den 2 juni 1999. Lagändringen
innebär att Statens invandrarverk från och med den 1 juli 1999 har
befogenhet att, efter överenskommelse med polismyndigheten, bistå
polisen vid personkontroll i samband med inresa och utresa.
Huvudansvaret för kontrollen ligger oförändrat kvar hos polisen.
Den nya ordningen förutsätter ett nära samarbete mellan
polismyndigheten och Invandrarverket. Invandrarverket uppgift blir att
komplettera polisen och kan utgöra en ytterligare resurs när det gäller
planering och dimensionering av gränskontrollen. Syftet är att man på
detta sätt skall uppnå maximal effektivitet och flexibilitet.
Invandrarverket har inte befogenheter att använda tvångsmedel i sitt
utförande av kontrollen. Regeringens bedömning grundar sig på samma
skäl som angavs i proposition Verkställighet och återvändande – en del
av asylprocessen (prop. 1997/98:173), dvs. att Invandrarverket inte bör
ha sådana befogenheter utanför förvarslokalerna. Den bedömningen
överensstämmer med inställningen hos majoriteten av de remissinstanser
som yttrat sig i beredningen av propositionen.
Lagändringen förväntas ge en effektivare handläggning av asylan-
sökningar gjorda vid gränsen. Den bör leda till att de avtal Sverige träffat
med Danmark och Tyskland om ett snabbförfarande vid tillämpningen av
Dublinkonventionen bör kunna tillämpas i större omfattning än tidigare.
Det innebär i sin tur att utlänningar som skall sändas tillbaka till dessa
länder kan lämna Sverige efter endast några dagars vistelse här.
6 Invandringen till Sverige, inklusive
asylsökande
År 1998 registrerades i den svenska statistiken 34 940 invandrare och
13 807 utvandrare. Statistiken avser personer som har för avsikt att
bosätta sig i Sverige eller utomlands under minst ett år. I dessa siffror
inkluderas inte svenska medborgare som flyttar till och från Sverige.
Siffrorna som redovisas här är hämtade från den officiella statistiken,
men det finns anledning att anta att denna inte fullständigt belyser
verkligheten. Det finns personer som har lämnat Sverige för att bosätta
sig utomlands utan att ha anmält detta till myndigheterna, likaväl som det
finns personer som uppehåller sig i Sverige under längre tid utan att ha
rätt till bosättning och därmed inte registreras i statistiken.
Bland in- och utvandrare finns många nationaliteter. Av dem som
invandrade till Sverige år 1998 kommer 51 % från utomeuropeiska
länder och 32 % från Europa utom Norden. En stor del är nordiska
medborgare, av de invandrade 17 % och av utvandrarna 45 %. Dessa
omfattas av den fria rörligheten inom Norden. Flyttningen inom EU har
inte samma omfattning. Under år 1998 fick 5 735 personer (12 %)
uppehållstillstånd till följd av EES-avtalet. Under första halvåret 1999
var motsvarande siffra 3 077 personer.
6.1 In- och utvandring av utländska medborgare
Den migration som avser nordiska medborgare inom ramen för den
nordiska passfriheten har under ett antal år pågått mer eller mindre
obemärkt. Till stora delar har in- och utflyttningarna varierat med det
ekonomiska läget och med förhållandena på arbetsmarknaden i de olika
nordiska länderna. Under de senaste tio åren har det nästan hela tiden
funnits ett invandringsunderskott från Norden. Inom det migrations-
politiska området är det framförallt in- och utvandringen av utom-
nordiska medborgare som uppmärksammas.
Invandringen av utländska medborgare består till den allra största
delen av personer som fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av
skyddsbehov och av anhöriga till dessa. Trots vissa förändringar i
lagstiftningen som reglerar invandringen till Sverige är det framförallt
förändringar i vår omvärld som styr invandringen. Krig och oroligheter
tvingar många på flykt från sina hemländer. De nya kommunikationerna
gör att såväl transport av människor som utbyte av information blir
alltmer omfattande. Många söker skydd i Sverige. Den allt dominerande
händelsen under senare år för ökning av denna typ av invandring till
Sverige har varit kriget och oroligheterna i f.d. Jugoslavien men även
händelserna i Irak. Detta avspeglas tydligt i sifferserien i tabellen som
uppvisar en kraftig ökning av invandringen av utomnordiska medborgare
under åren 1993 och 1994. Ökningen utgörs av personer som kom till
Sverige till följd av kriget i Bosnien-Hercegovina och som har fått
tillstånd att bosätta sig i Sverige. Det är först, som tidigare påpekats, när
det finns ett tillstånd för bosättning och därmed följande folkbokföring,
som en person registreras som invandrare i den officiella statistiken.
In- och utvandring av utländska medborgare kalenderåren 1984–1997
(tusental)
År
Invandring
Utvandring
Invandringsöverskott
Totalt
Nor-
diska
Övriga
Totalt
Nor-
diska
Övriga
Totalt
Nor-
diska
Övriga
1990
53,3
15,9
37,4
16,1
12,5
3,6
37,2
3,4
33,8
1991
43,9
7,8
36,1
15,0
11,6
3,4
28,9
-3,8
32,7
1992
39,5
8,0
31,5
13,1
11,7
1,4
19,7
-3,7
23,4
1993
54,9
5,6
49,3
14,8
7,9
6,9
40,1
-2,3
42,4
1994
74,8
6,7
68,1
15,8
7,0
8,8
59,0
-0,3
59,3
1995
36,1
6,9
29,2
15,4
7,3
8,1
20,7
-0,4
21,1
1996
39,9
8,1
31,8
33,9
12,1
21,8
6,0
-4,0
10,0
1997
33,4
5,6
27,8
15,3
7,0
8,3
18,1
-1,4
19,5
1998
34,9
5,9
29,0
13,8
6,1
7,7
18,1
-1,4
19,5
(1999
22,6
2,9
19,7
16,9
2,7
14,2
5,6
0,2
5,8)
________________________________________________________
Anm: Invandring avser inflyttade och folkbokförda utländska medborgare. Utvandring avser
utländska medborgare som under respektive kalenderår registrerats som utflyttade. Siffrorna för 1999
avser första halvåret.
6.2 Enskilt inresta asylsökande
Under år 1998 sökte 12 844 personer asyl i Sverige, en ökning jämfört
med föregående år med drygt 3 000. De flesta asylsökande kom från Irak,
Förbundsrepubliken Jugoslavien, Bosnien-Hercegovina och Iran. Av
dessa var 4 843 kvinnor (37 %). Under första halvåret 1999 sökte 5 094
personer asyl, knappt 400 färre än motsvarande period föregående år.
Inströmningen av asylsökande till Sverige har under de senaste åren
stabiliserats på en något lägre nivå än tidigare under 1990-talet. Under år
1995 var antalet asylsökande i genomsnitt 750 personer per månad, vilket
kan jämföras med år 1992 då kulmen nåddes i och med att nära 35 000
personer sökte asyl bara under sommarmånaderna. Minskningen av
asylsökande har efter år 1995 fortsatt och under år 1996 var genomsnittet
knappt 500 personer per månad. Under år 1997 ökade dock antalet då ca
800 personer i genomsnitt sökte asyl per månad. År 1998 var siffran ca
1 000 personer per månad.
I tabellen nedan redovisas de största nationalitetsgrupperna som sökt
asyl i Sverige och som fått uppehållstillstånd. Uppehållstillstånden
omfattar inte flyktingar som överförts hit genom flyktingkvoten.
Skillnaden mellan asylansökningar från medborgare i ett specifikt land
under ett år och antal uppehållstillstånd som medborgare i det landet fått
beror bl.a. på tiden mellan ansökan och beslut. I många fall söker en
person asyl ett kalenderår och får besked först ett senare år. Den
individuella asylprocessen kan i många fall vara komplicerad och ta lång
tid.
1997 1998
Asyl- Uppe- Asyl- Uppe-
ansök- hållstill- ansök- hållstill-
Nationalitet ningar stånd ningar stånd
FR Jugoslavien 2 115 2 944 3 446 1 249
Bosnien-Hercegovina 742 1 413 1 331 906
Kroatien 155 1 013 55 874
Afghanistan 176 120 330 168
Etiopien 62 30 50 42
Irak 3 057 1 472 3 843 2 329
Iran 356 150 613 253
Syrien 131 85 226 94
Peru 36 136 45 175
Colombia 145 51 303 44
Ryska federationen 231 40 229 39
Somalia 364 132 228 124
Statslösa/
okänt mbskap 203 182 289 136
Turkiet 208 101 280 99
Övriga länder 2 260 813 1 576 534
_______________________________________________________
Totalt(avrundat) 9 700 8 400* 12 800 7 000*
*Andelen kvinnor var ca 46 resp. 40 %.
I utlänningslagen anges vad som grundar rätt till asyl i Sverige. De
som får asyl här enligt de grunder som anges i flyktingkonventionen
kallas ibland konventionsflyktingar. I tabellen nedan redovisas dessa.
Från och med den 1 januari 1997 har begreppen de factoflykting och
krigsvägrare tagits bort ur lagstiftningen och ersatts med bestämmelser
för olika angivna kategorier skyddsbehövande i övrigt. Andelen som fått
konventionsstatus har samtidigt ökat betydligt med den nuvarande
lagstiftningen. Bland de skyddsbehövande som, i samarbete med
UNHCR, överförs till Sverige inom ramen för den flyktingkvot som
riksdagen har beslutat, finns såväl de som har skäl grundade på
flyktingkonventionen som andra skäl. Av redovisningen framgår att den
allra största andelen av dem som får skydd i Sverige får det av skäl som
ligger utanför dem som anges i flyktingkonventionen.
Skäl 1996 1997 1998
______________________________________________________________
Konventionsflyktingar
– Flyktingkvoten * 1 629 34 % 1 180** 1 127 14%
– Övriga 128 3 % 1 310 15% 1 099 13 %
Krigsvägrare 0 0 % - -
De facto flyktingar 1 651 34% - -
Skyddsbehövande*** - 739 9% 987 12%
Humanitära skäl 1 424 29% 6 367 76% 4 980 61%
Totalt 4 832 100% 8 416 100% 8 193 100%
________________________________________________________
*Ingen statistik är i dag tillgänglig över hur stor andel av kvotflyktingarna som inte får flyktingstatus
enligt flyktingkonventionen utan accepteras av andra skäl.
**Flyktingkvoten räknas inte till konventionsflyktingar fr.o.m. detta år.
***Personer som fått uppehållstillstånd enligt 3 kap. 3 § UtlL.
Utöver dem som beviljas uppehållstillstånd enligt de skäl som nämnts
ovan, tillkommer anhöriga till flyktingar, dvs. personer vilka rest in
tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och som omfattas av
samma särskilda mottagande som flyktingar. Antalet sådana anhöriga
som fick uppehållstillstånd uppgick år 1997 till 3 785 personer och år
1998 till 4 612 personer.
Med anhörig avses här make/maka, sambo och barn under 18 år till en
svensk medborgare eller en utlänning med gällande uppehållstillstånd
och som bor i Sverige. Tillstånd kan även ges andra nära anhöriga som
ingått i hushållsgemenskapen eller som har central betydelse för familjen.
Antalet beviljade uppehållstillstånd under åren 1997 och 1998 (vuxna
och barn) framgår av följande tabell, som även redovisar grunderna för
uppehållstillstånden. Under de senaste två åren har tre grupper av
invandrare, de som kom som adoptivbarn, gäststuderande samt de som
kom av arbetsmarknadsskäl varit relativt oförändrade i antal. Antalet
personer som flyttat till Sverige inom ramarna för EES-avtalet har ökat
något.
Skäl
1997
1998
Flyktingar m.fl.
8 416
23 %
7 066
18 %
Flyktingkvoten
1 180
3 %
1 127
3 %
Nära anhöriga
(anknytningar)
18 861
52 %
21 598
55 %
Varav
- anknytning till flykting
(3 785)
(4 612)
- övriga anknytningar
(15 076)
(16 986)
Arbetsmarknadsskäl
433
1%
363
1 %
Gäststuderande
2 376
6%
2 665
7 %
Adoptivbarn
694
2 %
804
2 %
EES-avtalet
4 556
12 %
5 735
15 %
Totalt
36 565
100 %
39 433
100 %
6.3 Flyktingkvoten och andra åtgärder för flyktingar
Sedan år 1950 har Sverige genom organiserad överföring tagit emot
flyktingar inom ramen för en särskild flyktingkvot. Kvoten är inte
begränsad till att användas för flyktingar i ordets formella bemärkelse.
Den kan också användas för personer som är förföljda och befinner sig i
fara men som ännu inte lämnat sitt land. Invandrarverket ansvarar för
uttagning och överföring av flyktingar till Sverige huvudsakligen i
samverkan med UNHCR och IOM. Riktlinjer för kvotens användning
ges av regeringen efter beslut av riksdagen. I policyfrågor samråder de
nordiska regeringarna regelmässigt inom ramen för den nordiska
samrådsgruppen i flyktingfrågor (NSHF).
Under budgetåren 1998 och 1999 har riksdagen anvisat medel
motsvarande kostnaderna för 1 840 kvotöverförda flyktingar. Medlen har
kunnat användas med viss flexibilitet. Av dessa medel har reserverats 7,8
miljoner kronor år 1998 och 5 miljoner kronor år 1999 för medicinska
insatser såväl i Sverige som i Bosnien-Hercegovinas närområde för
medborgare i Bosnien-Hercegovina och för samverkan mellan svenska
vårdgivare och medicinsk personal i f.d. Jugoslavien. Under år 1998 har
även 2,6 miljoner kronor avsatts till Invandrarverkets disposition för
regionala lösningar för speciellt utsatta personer i Colombia. Insatserna
har genomförts i samråd med UNHCR, enskilda organisationer och
svenska ambassaden. Dessutom har 6,5 miljoner kronor avsatts till en
fond som UNHCR administrerar (UNHCR`s Trust Fund for Enhancing
Resettlement Activities). Syftet med fonden är att bredda kretsen av
länder som tar emot kvotflyktingar utöver de tio som nu gör det. Fonden
bildades år 1997 och skall vara ett försöksprojekt under tre år.
Under år 1998 överfördes 1 222 personer till Sverige, huvudsakligen
flyktingar från Iran och Irak. Under första halvåret 1999 har 211 personer
överförts till Sverige, huvudsakligen från Irak och Iran. Därutöver har
anslagsmedel motsvarande 170 miljoner kronor använts för att
möjliggöra överföring av 3 865 medborgare i Förbundsrepubliken
Jugoslavien som fördrivits från provinsen Kosovo och som befunnit sig i
dess närområde och som givits tillfälligt skydd här.
Anhöriga till flyktingar
Anhöriga, dvs. make/maka och ogifta barn under 18 år räknas in i
flyktingkvoten om de kommer till Sverige i nära anslutning till
flyktingens överförande. Resan hit anordnas genom IOM eller svensk
utlandsmyndighet. För anhöriga som inte kommer hit i nära anslutning
kan Invandrarverket ge ett behovsprövat bidrag, om det är fråga om
familjer till konventionsflyktingar. Detta sker med stöd av förordningen
(1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till
Sverige.
6.4 Anhöriginvandring
Antalet anhöriga till dem som inte är flyktingar, s.k. övriga
anknytntningar som fick uppehållstillstånd var under år 1997 15 075
personer och under år 1998 16 986 personer.
Bestämmelserna i utlänningslagen om möjligheterna för anhöriga att
invandra till Sverige ändrades den 1 januari 1997. Riksdagen har nu
uttalat att det finns, med mer än två års tillämpning av dessa
bestämmelser, anledning att studera hur de utfallit liksom om förutsätt-
ningarna i övrigt förändrats. Regeringen kommer inom kort att tillsätta en
utredning rörande anhöriginvandringen.
6.5 Arbetskraftsinvandring
Sveriges medlemskap i EU innebär att medborgarna i medlemsstaterna
och länderna anslutna till EES-avtalet har tillgång till arbetsmarknaderna
i alla medlemsländer. Medborgarna i de stater som omfattas av EES-
avtalet och vissa av deras anhöriga har, oavsett medborgarskap, rätt att
flytta inom området för att ta anställning, starta egen verksamhet, studera
m.m. Under år 1998 fick 5 735 personer, varav 2466 kvinnor, uppehålls-
tillstånd i enlighet med EES-avtalet.
För övriga utlänningar beviljas i princip permanent uppehålls- och
arbetstillstånd för bosättning av rena arbetsmarknadsskäl endast om
arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige. År 1998
beviljades 363 sådana tillstånd (föregående år 433). Det kan gälla t.ex.
personer med nyckelfunktioner inom näringslivet. Även fria yrkesutövare
och egna företagare kan få bosätta sig här om de uppfyller vissa krav.
Dessutom beviljas tidsbegränsade arbetstillstånd för t.ex. montörer, olika
specialister, artister och idrottsmän.
Tillstånd beviljas vanligen av Invandrarverket i samråd med
Arbetsmarknadsstyrelsen och efter att arbetsmarknadens parter hörts.
Delegering till svenska utlandsmyndigheter förekommer i vissa fall.
Arbetstillstånd för feriearbetande ungdomar samt andra former för
kortvariga arbeten ingår numera i tillståndstypen säsongsarbetstillstånd
som är mer generell. Länsarbetsnämnderna beslutar om dessa tillstånd.
Under år 1998 fick 5 565 säsongsarbetare tillfälliga tillstånd, de flesta
inom trädgårdsnäringen.
6.6 Övrig invandring
Den övriga invandringen består huvudsakligen av adoptivbarn, av
gäststuderande som förväntas återvända till sitt hemland efter avslutade
studier, av personer som tidigare varit bosatta här samt av personer som
har svenskt ursprung. Invandrarverket beviljade år 1998 uppehållstill-
stånd för 804 adoptivbarn (föregående år 694). Vid prövning av ärenden
för den som varit bosatt här tidigare tas hänsyn bl.a. till den tidigare
vistelsetiden i Sverige respektive utomlands. Svenskfödda som senare
förlorat sitt svenska medborgarskap samt deras barn beviljas som regel
tillstånd.
6.7 Återvandring
Inom alla grupper av invandrare finns ett antal som efter kortare
eller längre tid lämnar Sverige. När den tidigare dominerande arbets-
kraftsinvandringen sedan länge har ersatts av en invandring, som grundas
på invandrarens skyddsbehov, har återvandringen delvis kommit att få
nya mönster. Å ena sidan kan viljan att återvandra vara stark när de
förhållanden man flytt från förbättrats, å andra sidan kan det ta lång tid
innan så blir fallet.
År 1996 lade riksdagen fast att återvandringspolitiken är en del av
migrationspolitiken. Regeringen främjar på olika sätt en mer aktiv
återvandringspolitik.
Erfarenheten visar att återvandringen bör förberedas väl. Under
budgetåret 1998 erhöll Statens invandrarverk särskilda medel omfattande
10 miljoner kronor till främjandeåtgärder inför återvandring. Medlen har
använts till speciella projekt, stöd till enskilda organisationer och andra
för att administrera förberedelseprogram samt för information till
flyktingar i Sverige. Bl.a. har Invandrarverket beviljat stöd för s.k.
organiserade besöksresor till Bosnien-Hercegovina. En särskild
tjänsteman för återvandringsfrågor har varit verksam vid svenska
ambassaden i Sarajevo.
Under året har två samordningsgrupper, en för förberedelser i Sverige
inför återvandring till Bosnien-Hercegovina och en för förberedelser för
återflyttning till Somalia och andra länder på Afrikas Horn, varit
verksamma under ledning av Invandrarverket. Dessa samordnings-
grupper har en bred representation av invandrarnas egna organisationer,
UD, Sida, Svenska kommunförbundet, UNHCR och enskilda
organisationer.
Sida har under året bidragit till finansiering av två projekt för
temporärt återvändande till Bosnien-Hercegovina där yrkesspecialister
bosatta i Sverige kan göra en humanitär insats eller en insats för
återuppbyggnaden av landet. Drygt 70 personer har efter det tillfälliga
återvändandet valt att återvandra. Bosnier från Sverige som återvandrar
har också, genom ett samarbete mellan Invandrarverket och Sida, kunnat
ansöka om att delta i något av de återuppbyggnadsprojekt som Sida
finansierar. Återuppbyggnadsbiståndet genom Sida och annat inter-
nationellt bistånd till tidigare konfliktområden, inte minst Bosnien-
Hercegovina, har stor betydelse för att skapa förutsättningar för flyk-
tingars återvändande.
Invandrarverket har möjlighet att under vissa förutsättningar bevilja
bidrag till flyktingars resor från Sverige enligt förordningen (1984:890)
om bidrag till utlänningars resor från Sverige för bosättning i annat land,
s.k. återresebidrag. Förutom bidrag till resan kan även ett kontantbelopp
betalas ut. Fr.o.m. den 1 maj 1997 höjdes det kontanta bidraget till den
som väljer att återvandra. Det uppgår nu till högst 10 000 kronor för
enskilda vuxna och 5 000 kronor för barn, dock högst 40 000 kronor per
familj. Under år 1998 beviljades 742 personer sådant bidrag. Den
övervägande delen var personer från Bosnien-Hercegovina. Den näst
största gruppen kom från Chile.
6.8 Återvändande och återtagande
Som tidigare nämnts trädde en ändring i utlänningslagen avseende
verkställighet och återvändande i kraft den 1 januari 1999. Statens
invandrarverk tog då över huvudansvaret för verkställighet av beslut om
avvisning och utvisning.
Enligt Invandrarverket har cirka 1 000 personer återvänt under de
första fem månaderna 1999 varav omkring 80 % återvände självmant.
Totalt under perioden har ca 2 300 personer varit aktuella för
återvändande. Andelen ärenden som överlämnats till polisen och där
verkställighet av besluten skett genom polisens försorg har minskat mer
än vad som förutsågs i propositionen om verkställighet och återvändande.
Invandrarverket kommer att följa upp de återvändandes egen syn på
förändringen.
Invandrarverket har under första halvåret 1999 utvecklat former för att
i samarbete med internationella organisationer och humanitära enskilda
organisationer etablera integrerade program för dem som återvänder
självmant. Planer finns på samarbete med bl.a. IOM. Åtgärds-
programmen kan komma att omfatta informations- och stödinsatser före,
under och i vissa fall även en tid efter utlänningens ankomst till
hemlandet. Dessa åtgärdsprogram skall ersätta det tidigare
återvändandebidraget som infördes i maj 1997 och som kunde sökas av
vissa asylsökande som fått avslag på sina ansökningar om uppehålls-
tillstånd (Förordning om bidrag till resor från Sverige för bosättning i
annat land för utlänningar som vägrats uppehållstillstånd SFS 1997:127).
Den tidsbegränsade förordningens giltighetstid förlängdes till och med
december 1998 (SFS 1998:230). Under den period dessa bestämmelser
gällde beviljades totalt 173 personer återvändandebidrag.
Utrikesdepartementet arbetar aktivt med frågan om återtagande. Det
kan vara svårt att återvända till vissa länder både för ländernas egna
medborgare och för tredjelandsmedborgare. Det kan handla om praktiska
hinder och problem med att identifiera personer eller att få resehand-
lingar utfärdade. Det kan också handla om en medveten strategi från
vissa länder att vägra återta egna medborgare. I syfte att lösa sådana
svårigheter för Utrikesdepartmentet tidvis en aktiv dialog eller ingår
återtagandeavtal med andra länder. Under våren 1999 slöts återtagande-
avtal med Polen och Bulgarien. Samtal fördes även med bl.a. Etiopien
och Vietnam.
7 Mottagande av asylsökande och flyktingar
Antalet asylsökande var under år 1998 ca 12 800. Därav kom ca 30 %
från Irak, 30 % från Förbundsrepubliken Jugoslavien och ca 10 % från
Bosnien-Hercegovina. Andelen barn under 18 år var ca 30 %. Antalet
barn utan legal vårdnadshavare var under året 291. Under första halvåret
1999 kom ca 5 100 asylsökande till Sverige, huvudsakligen från Irak och
Förbundsrepubliken Jugoslavien.
De asylsökande registreras av Invandrarverket och kan antingen ordna
bostad på egen hand, s.k. eget boende, eller bo vid ett av
Invandrarverkets mottagningscenter. I början av år 1998 var antalet
registrerade i mottagandesystemet ca 13 600 personer. Av dessa ordnade
ca 60 % bostad på egen hand. Den 1 januari 1999 fanns ca 14 600
personer registrerade i systemet. Av dessa fanns ca 5 500 i
anläggningsboende och 9 050 i eget boende. Det största antalet
registrerade i mottagandesystemet var personer från Irak (2 683),
Förbundsrepubliken Jugoslavien (2 016), Bosnien-Hercegovina (514)
och Iran (319). Vid halvårsskiftet 1999 hade antalet registrerade i
mottagandesystemet ökat till 18 556 personer. Den stora ökningen beror
främst på evakueringen av medborgare från Förbundsrepubliken
Jugoslavien.
Kostnaden per dygn beräknades för år 1998 till 205 kronor. Den
egentliga dygnskostnaden för året blev dock lägre, ca 185 kronor.
Anledningen till denna lägre kostnad har varit att Invandrarverket haft en
mycket hög beläggningsgrad i mottagandesystemet under året. För år
1999 beräknas dygnskostnaden bli ca 197 kronor mot budgeterade 200
kronor med anledning av en fortsatt hög beläggningsgrad i
mottagandesystemet. Den genomsnittliga vistelsetiden för personer
registrerade i mottagandesystemet var den 1 juli 1998 ca 1 år och 7
månader. Den 1 juli 1999 var den genomsnittliga vistelsetiden ca 1 år och
3,5 månader. Det innebär alltså en minskning av tiden med 3,5 månader.
De asylsökande som väljer att bo i anläggning bor i möblerade
lägenheter. Många anläggningsplatser finns i vanliga lägenheter med
självhushåll. För asylsökande som saknar medel är bostaden gratis.
Därutöver lämnas en dagersättning för att täcka behovet av mat, kläder
och annat nödvändigt. En ensamstående vuxen får 71 kronor i
dagersättning. Om den asylsökande i anslutning till ankomsten
inkvarteras vid ett asylcenter där bl.a. mat och logi ingår, lämnas en lägre
ersättning, för vuxen 24 kronor per dag. Nivån på dagersättningen
fastställs av regeringen.
Statens invandrarverk har skyldighet att erbjuda organiserad
verksamhet till alla vuxna asylsökande och ungdomar över 16 år.
Deltagande i verksamheten är obligatoriskt. För asylsökande som utan
giltigt skäl vägrar delta i den organiserade verksamheten skall dager-
sättningen reduceras. Detsamma gäller för den som håller sig undan så att
asylutredningen försvåras eller så att beslut om avvisning eller utvisning
inte kan verkställas. Ambitionen är att den organiserade verksamheten på
sikt skall motsvara heltidssysselsättning. Under år 1998 har deltagandet i
genomsnitt varit 22 timmar per vecka. Skälen till att asylsökande
förväntas delta i organiserad verksamhet är flera. Dels är det viktigt att
motverka passivisering - vilket har negativ inverkan på människors
psykosociala situation - dels bör aktiviteterna ge värdefulla erfarenheter
oavsett om man får tillstånd att stanna i Sverige eller inte.
För barn under skolåldern som bor på någon av Invandrarverkets
anläggningar anordnas s.k. familjebaserad verksamhet. Barn som bor i
eget boende kan delta i av kommunen anordnad öppen förskola.
Asylsökande barn i grundskolan får undervisning genom kommunens
försorg. Ungdomar i gymnasieåldern erbjuds gymnasieersättande
verksamhet genom Invandrarverkets försorg. Många av de ungdomar
som kan och vill erbjuds undervisning i ordinarie gymnasieskolan.
Landstingen är sedan den 1 januari 1997 ansvariga för att asylsökande
m.fl. erhåller akut sjukvård och tandvård samt sjukvård och tandvård som
inte kan anstå. Därutöver ges viss annan vård, exempelvis mödra- och
förlossningsvård. Barn som inte fyllt 18 år har rätt till hälso- och
sjukvård enligt samma principer som alla andra barn som är bosatta i
landet. Asylsökande skall även erbjudas hälsoundersökning enligt
riktlinjer i allmänna råd från Socialstyrelsen. För denna vård lämnar
staten ersättning per asylsökande till landstingen, huvudsakligen i form
av en schabloniserad ersättning. Storleken på bidraget är åldersdiffe-
rentierad. Schablonersättningen skall i princip täcka all den vård som den
enskilde normalt kan behöva. För vård som överstiger 50 000 kronor för
en vårdkontakt lämnar staten särskild ersättning.
En arbetsgrupp har under hösten 1998 gjort en första uppföljning av
det statliga ersättningsystemet till landstingen för sjukvård till
asylsökande m.fl. På grund av att så kort tid gått sedan det nya
ersättningssystemet infördes, och den osäkerhet som framkommit av
kostnadsredovisningen, har inte några tillfredsställande resultat kunnat
redovisas. Arbetsgruppen kommer därför att fortsätta sitt arbete under
hösten 1999.
Socialstyrelsen har inom ramen för arbetsgruppens uppdrag lämnat en
första redovisning om innehåll och omfattning i den vård landstinget
åtagit sig att ge till asylsökande m.fl. Arbetet har avgränsats till
mottagandet i Göteborgs och Bohusläns landsting. Av utredningen
framkommer bl.a. stora krav på flexibilitet i den svenska hälso- och
sjukvården med hänsyn till att de asylsökandes behov av vård snabbt kan
ändra karaktär. Det är vidare svårt att få en samlad bild av asylsökandes
hälso- och sjukvårdsutnyttjande då det i sjukvårdsorganisationen inte
finns någon samlad statistik över asylsökandes besök på mottagningarna.
De asylsökandes somatiska hälsa är sannolikt relativt god medan de
asylsökandes psykiska ohälsa förefaller underskattad. Kunskaper om
konsekvenser av tortyr och annat extremt våld har under det senaste
decenniet dock blivit större och omhändertagandet av personer som
drabbats av detta syndrom har blivit effektivare. Det är emellertid oklart
om utbudet motsvarar behovet bland de asylsökande. Asylsökande barn
genomgår i princip samma rutiner på barnavårdscentralerna som i
Sverige bosatta barn och barnavårdscentralerna uppges ha en god
beredskap och uppmärksamhet för att fånga upp barn som far illa.
Vid en begränsad intervjuundersökning av asylsökande om mötet med
hälso- och sjukvården m.fl. förefaller det som om dessa asylsökande som
helhet har goda erfarenheter av hälso- och sjukvården. De klagomål som
framförs är ungefär desamma som de i Sverige bosatta brukar framföra.
Hälsosamtal och hälsokontroller verkar fungera mycket bra för de
asylsökande som bor i anläggningsboende medan det kan variera mer för
dem som bor i eget boende.
Socialstyrelsen och Statens invandrarverk har i juni 1999 redovisat ett
regeringsuppdrag att kartlägga och analysera utvecklingen när det gäller
barn som hålls gömda inför verkställigheten av ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut.
Av rapporten framgår att närmare 300 barn var registrerade hos
polisen som efterlysta vid årsskiftet 1998/99 och att frivillig-
organisationerna kände till 150 barn. Dessa siffror skall jämföras med de
nära 3 500 barn som var efterlysta år 1993. Minskningen av antalet
gömda barn förklaras främst av att antalet asylsökande minskat. Ett annat
skäl är att fler asylsökande barnfamiljer fått uppehållstillstånd av
humanitära skäl de senaste åren. De gömda barnen lever ofta under
mycket utsatta omständigheter som de själva varken har skuld till eller
kan råda över. Vikten av att också de gömda barnen kan få vara barn och
tillförsäkras möjligheter till hälsa och utbildning betonas. I detta
sammanhang föreslås att landstingen bör få ett vårdansvar för de gömda
barnen samt att Skolverket bör få i uppdrag att klarlägga bestämmelserna
om skolgång för barn som befinner sig illegalt i landet och vid behov
föreslå förändringar. I rapporten betonas slutligen vikten av att förkorta
handläggnings-tiderna. Många barn och vuxna har hunnit rota sig i det
svenska samhället under väntetiden. Genom en snabbare handläggning,
bättre utredningar och tydliga beslut ökas troligen förutsättningarna för
att också ett avvisningsbeslut accepteras.
Statens invandrarverk har sedan den 1 oktober 1997 ansvaret för
behandlingen av de utlänningar som tas i förvar enligt utlänningslagen
och för de lokaler där de förvarstagna skall vistas. En utlänning som är
tagen i förvar skall behandlas med respekt och humanitet och med
beaktande av den svåra situation utlänningen i många fall befinner sig i.
Förvarslokalerna skall utformas så att de så långt möjligt
överensstämmer med de lokaler som finns på Invandrarverkets
mottagningscentra och så att barns vistelse där underlättas. Utlänningar
som hålls i förvar skall ges tillfälle till såväl enskilda som organiserade
aktiviteter och förströelse. De förvarstagna utlänningarna skall vidare ha
rätt till samma hälso- och sjukvård som asylsökande. Statlig ersättning
lämnas till landstingen för de faktiska kostnaderna för denna vård.
Enligt det system för flyktingmottagande som infördes år 1985 är det
kommunerna som tar emot flyktingar som beviljats uppehållstillstånd
och staten som har det övergripande ekonomiska ansvaret.
Integrationsverket träffar överenskommelser med kommunerna om att ta
emot flyktingar och kommunerna har därefter ansvaret för att
flyktingarna får en bra introduktion i det svenska samhället. Mottagandet
skall ske med utgångspunkt från personernas möjligheter att långsiktigt
kunna försörja sig
.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9
september 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén,
Ringholm.
Föredragande: statsrådet Pagrotsky
Regeringen beslutar skrivelse 1999/2000:3 Migration och asylpolitik.
Skr. 1999/2000:3
47
1