Post 5722 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:106 ·
Hämta Doc ·
Reformeringen av domstolsväsendet en handlingsplan
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Skr. 106
Regeringens skrivelse
1999/2000:106
Reformeringen av domstolsväsendet – en
handlingsplan
Skr.
1999/2000:106
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 27 april 2000
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Regeringen har sedan några år inlett en omfattande reformeringen av
domstolsväsendet. Frågorna väcker ett stort intresse. Flertalet av de
frågor som är aktuella kan regeringen själv besluta om, medan andra
kräver riksdagens medverkan.
I skrivelsen lämnas en redogörelse för det pågående reformarbetet och
planerna för det fortsatta arbetet. Redovisningen tar framför allt sikte på
underrättsorganisationen och på domstolarnas inre arbetsorganisation.
I skrivelsen redovisas bl.a. behovet av administrativt och judiciellt
bärkraftiga domstolar. I skrivelsen redovisas också planerade
förändringar av tingsrättsorganisationen.
Regeringen avser att återkommande lämna redogörelser till riksdagen
om hur förändringsarbetet utvecklas.
Innehållsförteckning
1 Inledning 4
2 Domstolarnas särskilda roll 5
3 Rättsväsendet i övrigt 6
4 Domstolarna i början av det nya seklet 8
5 Renodling av arbetsuppgifter och arbetsformer 15
5.1 Sjöfartsregistret och inskrivning enligt lagen (1984:649) om
företagshypotek 16
5.2 Försöksverksamheten med stärkt beredningsorganisation vid
vissa tingsrätter 17
5.3 Länsrättsprojektet 18
5.4 Beredningsorganisationen i hovrätterna och kammarrätterna 19
5.5 Delegering 21
6 De anställda i domstolsväsendet 22
6.1 Domstolssekreterarna 22
6.2 IT-personal och andra specialister 24
6.3 Notarier och beredningsjurister 24
6.3.1 Notarie i länsrätt och tingsrätt 26
6.4 Rekrytering av domare 26
6.4.1 Domarutbildningen 27
6.5 Domstolschefens roll 28
6.6 Jämställdhet 29
6.7 Kompetensutveckling 30
6.8 Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet 31
7 Nämndemän 32
8 Säkerheten i domstolarna 33
9 IT-stödet i domstolarna 35
10 Förbättrat processuellt regelverk 36
10.1 Effektiviseringar av förfarandet i allmän domstol 37
10.2 Utredningen om processen i allmän domstol 38
10.3 Hovrättsprocessen 39
10.4 Prövningstillståndsreformen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna 40
10.5 Promemorian Inställda huvudförhandlingar 41
10.6 Promemoria om forumregler 41
10.7 Grupptalan 42
10.8 Videokonferens och telefonkonferens i domstol 43
10.9 Översyn av förvaltningsprocessen 43
11 Domstolarnas organisation 44
11.1 Reformering av tingsrätternas domkretsar – allmänna
utgångspunkter 44
11.1.1 Organisatoriska lösningar 47
11.2 En stegvis regional reformering 49
11.3 Riksdagens och regeringens roller i förändringsarbetet 49
11.4 Regionala projekt 50
11.4.1 Ljusdals tingsrätt 50
11.4.2 Tingsrätterna i Västmanlands län 51
11.4.3 Örebro och Hallsbergs tingsrätter 52
11.4.4 Tingsrätterna i Blekinge län 53
11.4.5 Tingsrätterna i Västra Östergötland 53
11.4.6 Pågående organisationsprojekt 55
11.5 Samordning av vissa tingsrätter och vissa länsrätter 56
11.6 Överinstanserna 57
11.7 Specialdomstolar och hyres- och arrendenämnderna 58
11.7.1 Hyres- och arrendenämnder 59
11.7.2 Patentprocessen 59
12 Resursförstärkningar 60
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 april 2000 62
1 Inledning
Rättsväsendet skall sörja för medborgarnas rättstrygghet och rättssäker-
het. Medborgarnas rätt att få sin sak prövad i domstol är grundläggande i
en demokratisk rättsstat. För att denna rättighet skall ha en faktisk
innebörd fordras att domstolsväsendet fungerar väl. Alla mål och ärenden
vid domstolarna skall handläggas på ett rättssäkert och ändamålsenligt
sätt och med rimliga handläggningstider.
Under senare år har utvecklingen i samhället gått allt snabbare och
kraven på våra myndigheter har ökat. Det gäller inte minst beträffande
domstolarna. Målen har blivit alltmer omfattande och komplicerade. Det
ökade tempot ställer också nya krav på domstolens förmåga att tillgodose
de krav som medborgarna ställer på en snabb och ändamålsenlig
hantering. I syfte att möta de krav som kommer att ställas på
domstolsväsendet inledde regeringen för några år sedan ett omfattande
utvecklingsarbete.
Arbetet syftar bl.a. till att göra verksamheten mer flexibel och mindre
sårbar, säkerställa och ytterligare höja kompetensen inom domstols-
väsendet och se till att domstolarna är attraktiva arbetsplatser. Detta
arbete befinner sig i ett intensivt skede. Som regeringen framhöll i
budgetpropositionen (prop. 1999/2000:1 utg. omr. 4 avsnitt 6.5) skall
förutsättningar skapas för att förändringsarbetet med kraft skall kunna
drivas långsiktigt och planmässigt. Domstolsverket gavs också i
budgetpropositionen för år 1999 en drivande och stödjande roll i
förändringsarbetet (prop. 1998/99:1 utg. omr. 4 avsnitt 6.4.2). Regering-
en uttalade i det sammanhanget att reformarbetet skall bedrivas i nära
samarbete med domstolarna och domstolspersonalen. Riksdagen har
ställt sig bakom regeringens uttalanden (bet. 1998/99:JuU1, rskr.
1998/99:80).
Utvecklingsarbetet i domstolsväsendet väcker ett stort intresse bland
de verksamma i domstolarna. Men detta arbete berör naturligtvis också
samhället i övrigt och alla medborgare. Förändringsarbetet inom dom-
stolsväsendet skall givetvis genomföras med full öppenhet. Flertalet av
de frågor som är aktuella har regeringen själv befogenheter att besluta
om medan andra frågor kräver lagändringar och riksdagens medverkan.
Med hänsyn till domstolsväsendets betydelse i en demokratisk rättsstat
avser regeringen att fortlöpande hålla riksdagen väl informerad om
pågående och planerade reformer som regeringen själv kan besluta om.
I denna skrivelse lämnas en redogörelse för inriktningen av det
pågående utvecklingsarbetet inom domstolsväsendet. Reformeringen tar
framför allt sikte på underrättsorganisationen och på domstolarnas inre
arbetsorganisation. Regeringen avser att återkommande lämna redo-
görelser till riksdagen om hur förändringsarbetet utvecklas.
2 Domstolarnas särskilda roll
Sammanfattning: Reformeringen av domstolsväsendet skall ske med
beaktande av domstolarnas och domarnas oberoende och särskilda roll i
samhället.
Domstolarna har en särställning jämfört med andra organ i samhället.
Utmärkande för en demokratisk rättsstat är att den dömande makten
utövas under lagarna och att verksamheten präglas av grundläggande
principer om förutsägbarhet och likabehandling. Denna ordning
förutsätter oberoende och oavhängiga domstolar.
Domstolarnas särställning i detta hänseende betonas också exempelvis
i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna och i Förenta nationernas stadgar om mänskliga
rättigheter. I Sverige kommer denna särställning till uttryck i
regeringsformen (RF) genom bestämmelser i 11 kap. 1–5 §§.
Den grundläggande regeln om oberoende och oavhängiga domstolar
finns i 11 kap. 2 § RF som anger att varken en myndighet eller riksdagen
får bestämma hur en domstol skall döma i ett enskilt fall eller hur en
domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall.
I 1 kap. 8 § RF anges att det för rättskipning finns domstolar och för
den offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndig-
heter. Domstol får enligt 2 kap. 11 § RF inte inrättas för redan begången
gärning eller för en viss tvist eller i övrigt för ett visst mål.
Bestämmelsen tar främst sikte på orostider och innebär bl.a. ett förbud
mot ståndrätter och andra liknande tillfälliga specialdomstolar inrättade
för att döma över redan begångna gärningar.
De två högsta domstolarna är nämnda i regeringsformen. I 11 kap. 1 §
RF sägs att högsta allmänna domstol är Högsta domstolen och högsta
förvaltningsdomstol Regeringsrätten. Andra domstolar inrättas med stöd
av lag. Föreskrifter om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om
huvuddragen av deras organisation och om rättegången skall enligt
11 kap. 4 § RF ges i lag.
En särskild rättssäkerhetsgaranti är att domare när de väl utnämnts
skall vara oavsättliga. Den enskilde domarens oberoende ställning
garanteras genom bestämmelsen i 11 kap. 5 § RF där förutsättningarna
för att skilja en ordinarie domare från tjänsten anges. Av bestämmelsen
följer att förflyttning av en ordinarie domare endast får ske till en annan
jämställd domartjänst och endast om det är påkallat av organisatoriska
skäl.
Domstolarnas funktion som garanter för rättssäkerheten och rättstrygg-
heten är omistlig i ett demokratiskt samhälle. Det är domstolarnas
avgöranden som ytterst ger den materiella rätten genomslag, inte bara i
det enskilda fallet utan också genom den handlingsdirigering som
avgörandet kan innebära. Det är därför av avgörande betydelse att
verksamheten i domstolarna är av hög kvalitet.
Förändringar som t.ex. europeisering av juridiken, den nya tekniken
och svårare brottslighet påverkar naturligtvis också domstolarnas
situation och medför att förändringar även inom domstolsväsendet
behöver göras. Förändringar av domstolsväsendet och dess organisation
är emellertid en grannlaga uppgift eftersom domstolsorganisationen i
högre utsträckning än andra myndighetsorganisationer bör vara stabil
över tiden. En förändring av dagens domstolsorganisation måste därför
utformas så att den har förutsättningar att svara mot de krav som kommer
att ställas inom en överskådlig framtid.
En annan faktor som ger domstolarna en särställning är att de i högre
grad än andra myndigheter är styrda av lagar och andra författningar när
det gäller själva hanteringen av mål. Denna ordning är tillkommen för att
garantera likformighet och förutsebarhet och är alltså av stor betydelse
från rättssäkerhetssynpunkt.
En reformering av domstolsväsendet skall givetvis ske med beaktande
av den särställning domstolarna och domarna har getts i regeringsformen.
Ledstjärnan för reformarbetet bör vara att säkerställa att domstolarna
också i fortsättningen har förutsättningar att utföra sina tvistlösande och
rättskipande uppgifter på ett sätt som garanterar rättssäkerheten och
rättstryggheten. I detta ligger att rättskipningen skall vara snabb och
effektiv och att medborgarna i hela landet har tillgång till dömande av
hög kvalitet.
3 Rättsväsendet i övrigt
Regeringens bedömning: Det pågående arbetet med att reformera och
utveckla rättsväsendet skall fortsätta. Rättsväsendet måste uppfylla
medborgarnas krav på snabbhet, rättssäkerhet och hög kvalitet.
Skälen för regeringens bedömning: Ett omfattande utvecklingsarbete
har bedrivits inom rättsväsendet under senare år. Flera faktorer i
samhället och i vår omvärld ställer nya krav som rättsväsendet måste ha
förmåga att möta. Medborgarna ställer berättigade krav på snabbhet,
rättssäkerhet och hög kvalitet i rättsväsendets alla verksamheter.
Samtidigt innebär internationaliseringen och samhällsutvecklingen i
övrigt att svårighetsgrad och komplexitet hos mål och ärenden i många
avseenden ökar. Teknikutvecklingen ger rättsväsendet liksom andra
samhällssektorer vissa verktyg att möta dessa krav, men kräver samtidigt
att verksamheterna och regelverken kring dem förändras för att kunna ta
till vara de möjligheter som den nya tekniken ger.
Regeringen avser att driva reformeringen och utvecklingen av
rättsväsendet vidare. Med utveckling avses i detta sammanhang först och
främst att rättsväsendet skall formas för att möta de krav medborgarna
ställer. Rättsväsendet skall fungera som en helhet där samverkan och
sambanden mellan myndigheterna måste poängteras. Det
utvecklingsarbete som tidigare bedrivits har främst fokuserat på de
enskilda myndighetsområdenas problem och behov. I fortsättningen bör
det vara verksamheten och verksamhetens uppgift som står i fokus. Målet
skall vara ett rättsväsende som utifrån ett helhetsperspektiv fullgör sina
uppgifter. Detta leder bl.a. till att en förändring inom en myndighet alltid
måste analyseras med utgångspunkt i hur förändringen påverkar
verksamheten på andra områden.
Det förhållandet att det finns ett samband mellan vad som sker inom
rättsväsendets olika verksamhetsgrenar ställer krav på att samverkan dem
emellan fördjupas och utvecklas både organisatoriskt och administrativt,
allt givetvis inom ramen för myndigheternas olika roller inom
rättsprocessen. Det kan handla om översyn av rutiner, harmonisering av
organisationer, gemensamma utbildningsinsatser, ökad personalrotation
mellan myndigheterna m.m. Frågan om bemötande av brottsoffer, vittnen
och allmänheten i övrigt har också en naturlig plats i ett förändrings-
arbete.
Ett bra exempel på en sådan samverkan är projekten med snabbare
lagföring som påbörjades för cirka ett år sedan i Handen och Jönköping.
Målsättningen i projekten är att korta ned genomströmningstiderna i
vissa typer av brottmål. Målet skall uppnås genom ökad samverkan –
inom ramen för gällande regelverk – inom rättsväsendet på dessa orter.
Med projekten i Jönköping och Handen som förebilder startas nu
liknande projekt på flera orter i landet. Den speciella ställning som
domstolarna har sätter i och för sig gränser för hur långt samordningen
med dem kan och bör förändras. Domstolarnas självständiga och
oavhängiga ställning får naturligtvis inte sättas i fråga.
Under hösten 1999 tillsattes inom Justitiedepartementet ett projekt,
Rättsväsendets modernisering. Projektet skall verka inom ramen för
regeringens övergripande arbete med att ytterligare utveckla rättsväsen-
det till en ändamålsenlig helhet. Projektets syfte är att säkerställa att
utvecklingen inom rättsväsendets olika delar sker samordnat med respekt
för den inbördes rollfördelningen och med beaktande av sambanden
mellan de olika myndigheterna. Projektarbetet skall ske i nära samverkan
med berörda myndigheter inom rättsväsendet.
4 Domstolarna i början av det nya seklet
Sammanfattning: Reformeringen av domstolsväsendet skall bedrivas
med utgångspunkt i de krav som medborgarna har rätt att ställa på
snabbhet, kvalitet och service och med beaktande av domstolarnas
särskilda roll.
Renodlingen av domstolarna och av domarnas arbete till dömande
verksamhet skall fortsätta. Tyngdpunkten i den dömande verksamheten
skall ligga i första instans.
Kvaliteten i den dömande verksamheten skall säkerställas. Domsto-
larna skall vara moderna och attraktiva arbetsplatser. Domstolsorganisa-
tionen skall utformas för att garantera hög kompetens i allt dömande.
Dömande verksamhet skall finnas nära medborgarna och bedrivas i
alla delar av landet.
För att skapa förutsättningar för att förverkliga dessa mål inriktas
reformarbetet på att utveckla domstolsväsendets organisation och
arbetsformer bl.a. genom att
– ge domstolar förutsättningar att ha en beredningsorganisation med
notarier, beredningsjurister och domstolssekreterare,
– ökad kompetensutveckling för all personal,
– ge förutsättningar för en mer långtgående specialisering av domarnas
arbetsuppgifter,
– bredda rekryteringen av domare,
– förenkla förfarandet i såväl underrätterna som överrätterna,
– utveckla domstolarnas teknikstöd,
– skapa större förutsättningar för samverkan mellan domstolar.
Att genomföra dessa reformer kräver en yttre domstolsorganisation där
verksamheten vid varje domstol är av tillräcklig omfattning för att nå
högt ställda mål för kvalitet, snabbhet och service. Samtidigt skall
domstolsorganisationen möta medborgarnas berättigade krav på
geografisk närhet till dömande verksamhet. För att förena dessa mål
krävs olika lösningar i olika delar av landet.
Dagens domstolar tillhandahåller rättskipning som uppfyller högt ställda
krav. Handläggningen är såvitt kan bedömas rättssäker och i de flesta fall
snabb. Avgörandena håller hög kvalitet. De personer som arbetar i våra
domstolar är kunniga och har hög integritet. De är dessutom mycket
engagerade i sitt arbete och lojala mot den verksamhet som bedrivs i
domstolen.
Domstolarnas arbete och roll har delvis ändrats genom vårt
medlemskap i EU och Europakonventionens införlivande med svensk
rätt. Domstolarna har fått ett ökat inflytande och därmed också ett större
ansvar. De mål domstolarna handlägger i dag tenderar dessutom att bli
allt större och mer komplicerade. Ett skäl är att dagens verklighet är mer
mångfasetterad än tidigare och därmed mer svårbedömd.
Allmänheten har dessutom allt högre förväntningar på den offentliga
verksamheten och då även på den verksamhet som bedrivs av våra
domstolar. Domstolarna liksom andra myndigheter förutsätts ge en
service av högsta kvalitet. Den tekniska utvecklingen har fört med sig att
medborgarna förväntar sig snabba svar från de myndigheter de kommer i
kontakt med. Förutom de grundläggande kraven på att domstolarnas
dömande skall ske med infriande av högt ställda krav på rättssäkerhet
och kvalitet finns även förväntningar på att domstolarna skall kunna ge
information och vägledning och vara tillmötesgående i kontakten med
allmänheten. Det är naturligtvis också ett medborgarintresse att
domstolsväsendet använder sina resurser på ett effektivt och
ändamålsenligt sätt. Reformeringen av domstolsväsendet syftar till att
domstolarna skall uppfylla dessa höga krav med bibehållande av sin
författningsenliga särställning.
Renodling av arbetsuppgifter och arbetsformer
En av utgångspunkterna för det reformarbete som rör domstolarna har
sedan länge varit att tyngdpunkten i dömandet skall ligga i första instans.
Hovrätternas och kammarrätternas uppgift skall i första hand vara att
överpröva domar och beslut av underinstanserna. De högsta domstolarna
skall främst ha en prejudikatbildande funktion.
En annan utgångspunkt för reformarbetet när det gäller domstolarna
har under de senaste decennierna varit att renodla domstolarnas
verksamhet och så långt det är möjligt föra bort verksamhet från
domstolarna som inte utgör dömande verksamhet. Därigenom kan
domstolsresurserna koncentreras till de uppgifter som kräver
domarmedverkan, dvs. att lösa tvister mellan enskilda och mellan
enskilda och det allmänna samt att avgöra brottmål. Ett viktigt steg var
den reform som genomfördes år 1990 och som innebar att den
summariska processen flyttades från tingsrätterna till
kronofogdemyndigheterna. Senast beslutades att fastighetsinskrivningen
skall koncentreras till sju tingsrätter och att bouppteckningsverksamheten
skall föras över från domstolsväsendet till skatteförvaltningen (prop.
1999/2000:1, utg. omr. 4, bet. 1999/2000:JuU1, rskr. 1999/2000:78).
Regeringen gör den bedömningen att renodlingen av domstolarnas
verksamhet bör fortsätta. Domstolarnas resurser bör koncentreras till de
tvistlösande och rättsskipande uppgifterna där det behövs
domarmedverkan.
Frågor som rekrytering, kompetens, specialisering, rollfördelning och
renodling behandlas närmare längre fram i detta avsnitt och i avsnitten 5
och 6.
Det är av stor betydelse att förutsättningar skapas för att kunna
vidareutveckla och förstärka dömandet i första instans så att tyngd-
punkten i domstolsväsendets verksamhet också framöver skall kunna
ligga där. Sådana viktiga frågor är bl.a. att även fortsättningsvis kunna
rekrytera skickliga medarbetare till samtliga domstolar i hela riket och att
också skapa möjligheter till en fortsatt och systematisk kompetens-
utveckling för de olika personalkategorierna som finns i domstolarna.
Domstolarna bör givetvis vara attraktiva arbetsplatser med en god
arbetsmiljö. En bibehållen hög kvalitet i dömandet förutsätter vidare att
domarna kan tillägna sig särskild erfarenhet och särskilda kunskaper på
olika områden. En mera långtgående specialisering än i dag behövs för
att möta de behov som följer av bl.a. internationaliseringen och
komplexiteten i samhället. Domstolarnas behov av specialkompetens bör
i ökad utsträckning beaktas både vid rekryteringen av domare och andra
medarbetare samt vid planeringen av den fortsatta
kompetensutvecklingen. En möjlighet till specialisering är också en
viktig komponent i att bibehålla attraktionskraften i domaryrket.
Domarna bör i möjligaste utsträckning beredas utrymme att ägna sig åt
den dömande verksamheten och åt sådant förberedelsearbete som kräver
kvalificerade domarinsatser. Domstolssekreterare, notarier och bered-
ningsjurister bör ges ansvar för en större del av beredningsarbetet. En
sådan ordning innebär att domarkompetensen används där den bäst
behövs. Genom att de ordinarie domarna koncentrerar sig på det mer
kvalificerade arbetet frigörs resurser som kan användas för att stärka
beredningsorganisationen och ge all personal möjlighet till kompetens-
utveckling. En sådan ordning innebär också att dömandet i ökad
utsträckning utförs av ordinarie domare. Detta hindrar emellertid inte att
enklare mål och ärenden också avgörs av andra jurister vid domstolen.
Försök med en förändrad beredningsorganisation har sedan ett antal år
bedrivits vid ett stort antal tingsrätter, f.n. ca 30 (av totalt 95 tingsrätter).
Försöket regleras i förordningen (1997:139) om försöksverksamhet vid
vissa tingsrätter. Syftet med projekten har varit att renodla domarens
arbete och dessutom få en förstärkt beredningsorganisation. Vid dessa
domstolar har notarier och domstolssekreterare genom förändrade
delegationsbestämmelser och ändrade arbetsrutiner tillförts nya och mer
kvalificerade arbetsuppgifter.
I Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för
Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm och Kammarrätten i
Göteborg pågår projekt som syftar till att pröva om en särskild
beredningsorganisation kan leda till en effektivare verksamhet eller om
ändrade arbetsformer kan ge motsvarande resultat. I Svea hovrätt är den
avdelning som inrymmer den nybildade Miljööverdomstolen dubbelt så
stor som en normalavdelning. Även här har beredningsarbetet
organiserats på ett nytt sätt.
Regeringen kan konstatera att försöken med en ändrad bered-
ningsorganisation i tingsrätterna visar goda resultat, bl.a. mer ändamåls-
enlig arbetsfördelning och snabbare handläggning. Regeringen kan
vidare konstatera att det är domstolarna själva som bäst känner de egna
förhållandena, och de bör därför ges ett stort inflytande över hur
arbetsuppgifterna organiseras och fördelas. Domstolarna fick också 1999
större möjligheter att själva bestämma sin avdelningsindelning (prop.
1998/99:1 utg. omr. 4 avsnitt 6.4.3, bet. 1998/99:JuU1, rskr. 1998/99:80).
För de försök som pågått sedan 1997 gör regeringen bedömningen att
permanenta förutsättningar för en utvidgad beredningsorganisation bör
ges. Domstolarnas skiftande arbetsbörda och storlek medför behov av
olika lösningar vid olika domstolar.
De anställda i domstolsväsendet
En annan nyckelfråga är som nämnts att skapa förutsättningar för att
även framgent kunna rekrytera skicklig personal till domstolarna runt om
i landet. Det handlar om domstolarnas arbetsmiljö och attraktionskraft.
Rekrytering, rollfördelning, kompetensutveckling och ekonomiska
förutsättningar är några av de mera betydelsefulla frågorna.
Som ett led i detta arbete har Domstolsverket tillsammans med
anställda i domstolarna tagit fram en omfattande utbildningsplan.
Utbildningsplanen syftar till att erbjuda all personal möjlighet till ökad
kompetensutveckling.
Regeringen anser också att det är värdefullt att de svenska domarna har
en så bred yrkesbakgrund som möjligt och avser därför att verka för att
domarna, vid sidan av den traditionella domarbanan, också rekryteras
bland jurister med andra erfarenheter, t.ex. advokater, åklagare och
jurister från näringslivet. I sammanhanget bör nämnas att Domstolsverket
nyligen har lämnat förslag om en reformering av Tjänsteförslags-
nämnden för domstolsväsendet verksamhet. I avsnitt 6.8 behandlas
Domstolsverkets förslag.
När det gäller notarier anser regeringen att notarier behöver rekryteras
till tingsrätterna och länsrätterna i åtminstone samma omfattning som i
dag. Renodlingen av domstolarnas arbete och en förstärkning av
beredningsorganisationen innebär att notarietjänstgöringens innehåll
framför allt i tingsrätt förändras. Den framtida notarieutbildningen bör i
ökad utsträckning fokuseras på juridiskt arbete. Notarieutbildningen kan
också utvecklas på så sätt att den fullgörs vid både tingsrätt och länsrätt.
Sådan utbildning finns redan i dag i Karlskrona och Växjö.
Uppgifter som inte kräver juristutbildning bör i högre utsträckning än i
dag utföras av domstolssekreterare. En viktig uppgift blir då att med
olika åtgärder utveckla domstolssekreterarnas yrkesroller.
Den moderna tekniska miljön förutsätter också att domstolsväsendet
kan rekrytera personer med specialkompetens som exempelvis skall
svara för kvalificerad service åt de andra medarbetarna i domstolarna.
Domstolschefens ansvar för domstolens ekonomi, personalfrågor,
utvecklingsfrågor, resultatuppföljning m.m. har betonats under senare år,
något som lett till att kraven på domstolschefen som ledare och chef har
ökat.
Regeringen gör den bedömningen att rollen som domstolschef och som
chef för avdelningar och andra organisatoriska enheter bör ägnas större
uppmärksamhet liksom frågorna om en jämnare fördelning mellan
kvinnor och män på dessa befattningar. Domstolschefens roll är en av de
frågor som f.n. behandlas i den av regeringen tillsatta utredningen,
Kommittén om domstolschefens roll och utnämningen av högre domare
(Ju1998:08). Utredningen skall vara klar i augusti 2000.
Nämndemännen
Nämndemännen har som företrädare för medborgarna en viktig roll i den
dömande verksamheten. Nämndemännens medverkan säkerställer
allmänhetens insyn och en folklig förankring i den dömande
verksamheten och stärker därmed hela domstolsväsendets legitimitet.
Systemet med nämndemän skall därför behållas. Uppmärksamhet bör
ägnas åt frågan om rekrytering av nämndemän så att de i så hög grad som
möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt såvitt avser ålder och bakgrund och
att nämndemannauppdraget cirkulerar bland ett stort antal medborgare.
Regeringen avser därför att låta utreda frågan om rekrytering och därmed
sammanhängande frågor.
Förbättrade förfaranderegler
Det processuella regelverket har under senare år varit föremål för
kontinuerliga översyner. Målsättningen är att åstadkomma en
ändamålsenlig och snabb processordning och som exempelvis gör det
möjligt att handlägga de stora och omfattande målen effektivt och på ett
sätt som ger de bästa förutsättningarna för korrekta avgöranden. Bland
annat mot den bakgrunden ser en särskild utredare över rättegången i
brottmål och tvistemål, framförallt i tingsrätt, med särskild inriktning på
de grundläggande frågorna om muntlighet, omedelbarhet och koncentra-
tion (1999 års rättegångsutredning, dir. 1999:62).
Riksdagen beslutade nyligen att anta förslag till ett stort antal
ändringar som regeringen föreslagit för att få till stånd ett effektivare
förfarande i allmän domstol (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10,
rskr. 1999/2000:151). Förslag finns dessutom om åtgärder mot inställda
förhandlingar och förslag som syftar till att göra det möjligt att flytta mål
för att underlätta arbetsbördan vid en domstol.
Ytterligare en viktig målsättning i reformarbetet är att utnyttja den
moderna tekniken och anpassa processreglerna till de nya möjligheterna,
när ett sådant behov finns. En försöksverksamhet pågår för närvarande
med videokonferens i allmän domstol (prop. 1998/99:65, bet.
1998/99:JuU23, rskr. 1998/99:212). Regeringen avser att under första
halvåret år 2000 lägga fram ett liknande förslag om försök med
videokonferens vid ett antal förvaltningsdomstolar.
Säkerheten i domstol
Domstolarnas lokaler bör vara utformade så att parter, vittnen, brottsoffer
och andra som besöker en domstol kan känna sig trygga och kan
tillbringa väntetiden i en lugn och säker miljö. Domstolarna bör
självfallet också vara säkra arbetsplatser. Lagstiftningen skall vara
utformad så att goda möjligheter ges att förebygga våldsdåd i
domstolarna. Regeringen avser därför att verka för att säkerheten i
domstolarna stärks. Frågan behandlas närmare i avsnitt 8.
Domstolarnas bemötande
Det är viktigt att vittnen och andra som kallas till domstolen får ett gott
bemötande. Det är också viktigt att vittnen och andra som kallas till
domstolen får tillräcklig information om vad som väntar dem.
Domstolsverket har på uppdrag av regeringen efter samråd med
Brottsofferutredningen och Brottsoffermyndigheten utarbetat ett åtgärds-
program som syftar till att förbättra domstolarnas bemötande av vittnen,
målsägande och andra som kommer i kontakt med domstolarna.
Åtgärdsprogrammet omfattar bl.a. en översyn av kallelsernas
utformning och förbättrad information till de som kallas till domstolen.
Domstolarnas lokaler bör om möjligt utformas så att målsägande och
vittnen inte behöver konfronteras med den tilltalade före förhöret.
Arbetet med att genomföra de föreslagna åtgärderna pågår.
Den frivilligverksamhet med vittnesstöd som pågår på många orter är
mycket värdefull. Regeringen är av uppfattningen att verksamheten på
sikt bör finnas vid varje domstol.
Regeringen har för avsikt att under hösten 2000 lämna en proposition
med förslag till åtgärder för att förbättra brottsoffrens situation på
grundval av betänkandet (SOU 1998:40) Brottsoffer Vad har gjorts? Vad
bör göras?
Teknikstödet i domstolarna
För att kunna möta medborgarnas krav på snabbhet och tillgänglighet och
för att i övrigt dra nytta av de fördelar den nya tekniken möjliggör behö-
ver domstolarna fortlöpande utrustas med moderna tekniska hjälpmedel.
Domstolsorganisationen
Ytterligare en viktig utgångspunkt för det reformarbete som rör
domstolarna är vikten av att dömande verksamhet bedrivs så att den är
tillgänglig för medborgarna i alla delar av landet. Även om andelen
människor som kommer i kontakt med domstolsväsendet är liten är det
viktigt att parter, vittnen och allmänhet har en geografisk närhet till
dömande verksamhet och att dömandet har en förankring och en
legitimitet i lokalsamhället.
Samtidigt innebär medborgarnas berättigade krav på kvalitet, snabbhet
och rättssäkerhet i dömandet och kravet på ett effektivt utnyttjande av
domstolsväsendets resurser att domstolarna måste vara av en viss storlek
och ha ett visst målunderlag för att uppfylla dessa krav. Alltför små
domstolar innebär att en stärkt beredningsorganisation och renodling av
domarrollen inte kan genomföras. Större domstolar ger enligt regeringens
mening förutsättningar för en förbättrad verksamhet i domstolarna.
Handläggningen kan förbättras både vad gäller kvalitet och snabbhet och
servicegraden kan öka. Ett större målunderlag innebär över tiden
uthålligare domstolar som är bättre anpassade till att klara arbetstoppar,
ledigheter och ge medarbetarna tillfälle till kompetensutveckling och
fortbildning och i övrigt stärka arbetsmiljön. Större domstolar ger även
bättre förutsättningar att rekrytera kvalificerade medarbetare och gör det
möjligt för domarna att specialisera sig på vissa måltyper. Domstolens
service till allmänheten kan förbättras och säkerheten för de som besöker
domstolen eller arbetar där kan stärkas.
Den förändring av tingsrättsorganisationen som är nödvändig för att
tingsrättsorganisationen skall motsvara de krav som ställs ser olika ut i
olika delar av landet. Det är viktigt att betona att tingsrättsorganisationen
i varje region bör utformas utifrån regionens särskilda förutsättningar.
Geografiska avstånd och tillgängliga kommunikationer är viktiga
faktorer. I några fall kan större domkretsar skapas genom att flera
tingsrätter läggs samman, t.ex. när det geografiska avståndet mellan
domstolarna är litet. Så har skett i Stockholmsområdet där Domstols-
verket på regeringens uppdrag genomför en sammanläggning av
Jakobsbergs och Sollentuna tingsrätter.
I andra fall bör verksamheten kunna bedrivas på flera orter med en
gemensam domkrets, gemensam administration och gemensam ledning.
En sådan anpassning gör det möjligt att samla specialmål samt att
förstärka vid sjukdom och semestrar. Den ger också möjlighet att jämna
ut arbetsbördan vid toppar samtidigt som det stora flertalet mål även
fortsättningsvis handläggs vid den ort som ligger närmast för parterna i
målet. Denna modell innebär att domstolsverksamhet kan behållas vid
orter som har eller annars skulle få svårt att bedriva en effektiv
verksamhet med bibehållen kvalitet.
Utvecklingen av tingsrättsorganisationen bör genomföras stegvis.
Detta är nödvändigt för att beakta varje regions speciella förutsättningar
och för att ta till vara de erfarenheter som har vunnits av genomförda
förändringar. Utredningsarbetet bör bedrivas av bl.a. Domstolsverket i
nära samarbete med berörda domstolar. På samma sätt som skett inför
tidigare förestående förändringar av tingsrättsorganisationen avser
regeringen att informera riksdagen om varje planerad organisations-
förändring. I avsnitt 11.4 redovisas de förändringar som är närmast
aktuella samt pågående regionala projekt.
Som nämnts i det föregående är specialisering en av de viktiga frågor-
na. Den specialisering som följer av att vissa mål hanteras i de allmänna
domstolarna och andra i de allmänna förvaltningsdomstolarna bör enligt
regeringens mening bibehållas. Samtidigt bör samverkan utvecklas
ytterligare. Försöksverksamhet med gemensam ledning och administrativ
samverkan har bedrivits sedan 1998 respektive 1999 vid Länsrätten i
Blekinge län och Karlskrona tingsrätt respektive vid Länsrätten i
Kronobergs län och Växjö tingsrätt. Verksamheten i Blekinge har
nyligen utvärderats. Utvärderingen talar entydigt om positiva effekter av
denna samverkan. Regeringen avser därför att verka för att samverkan
kommer till stånd på orter där det för verksamheten framstår som
ändamålsenligt. Denna fråga behandlas närmare i avsnittet 11.5 .
5 Renodling av arbetsuppgifter och
arbetsformer
Sammanfattning: Arbetet med att renodla domstolarnas arbete till
dömande verksamhet skall fortsätta.
Riksdagen har nyligen beslutat om en överföring av boupptecknings-
verksamheten till skatteförvaltningen och en koncentration av inskriv-
ningsmyndigheterna till sju inskrivningsmyndigheter.
Nästa steg med samma syfte bör vara att föra inskrivning av
företagshypotek och Sjöfartsregistret till Patent- och registreringsverket
respektive Sjöfartsverket.
Under de senaste åren har ett antal uppgifter förts över från domstolarna
till andra myndigheter i syfte att i största möjliga utsträckning
koncentrera domstolarnas resurser till den dömande verksamheten, dvs.
att lösa tvister mellan enskilda och mellan enskilda och det allmänna
samt att döma i brottmål. I detta syfte har bl.a. den summariska processen
förts till kronofogdemyndigheterna och förmynderskapsärenden till
överförmyndarna. Vidare har möjligheterna för åklagare att utfärda
strafföreläggande vidgats.
Ytterligare ett led i renodlingen av domstolarnas verksamhet är
regeringens förslag i budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1
utg. omr. 4, bet. 1999/2000 JuU1, rskr. 1999/2000:78) att inskrivnings-
verksamheten skall koncentreras till sju inskrivningsmyndigheter och att
bouppteckningsverksamheten förs över från domstolsväsendet till
skatteförvaltningen, vilket också blev riksdagens beslut.
Regeringen har i regleringsbrevet för år 2000 gett Domstolsverket i
uppdrag att vidta de tekniska, organisatoriska och personella åtgärder
som krävs för att inskrivningsverksamheten senast den 1 juli 2001 skall
koncentreras till inskrivningsmyndigheterna i Eksjö, Härnösand,
Hässleholm, Mora, Norrtälje, Skellefteå och Uddevalla. Ambitionen är
att förändringsarbetet skall ske i nära samverkan med den personal som i
dag finns vid inskrivningsmyndigheterna och personalen vid de tings-
rätter där de nya myndigheterna kommer att placeras. Personalfrågorna
kommer att ha högsta prioritet i det fortsatta arbetet. Uppdraget skall
delredovisas den 1 oktober 2000 och slutredovisas den 1 oktober 2001.
När det gäller bouppteckningsverksamheten har regeringen uppdragit
åt Riksskatteverket och Domstolsverket att förbereda en överflyttning av
uppgifterna att registrera bouppteckningar och vara beskattningsmyndig-
het i fråga om arvsskatt från tingsrätterna till skatteförvaltningen.
Riksskatteverket avser att förlägga den framtida bouppteckningsverksam-
heten till kontoren i Stockholm, Visby, Uppsala, Jönköping, Kalmar,
Malmö, Vänersborg, Örebro, Gävle, Härnösand och Umeå. Överflytt-
ningen beräknas vara klar den 1 juli 2001. Regeringen avser att under år
2000 lägga fram en proposition med förslag på de lagändringar som
bouppteckningsreformen kräver.
Nästa steg i det reformarbete som syftar till att renodla domstolarnas
verksamhet behandlas i avsnitt 5.1.
5.1 Sjöfartsregistret och inskrivning enligt lagen
(1984:649) om företagshypotek
Regeringens bedömning: Sjöfartsregistret bör föras över från
Stockholms tingsrätt till Sjöfartsverket. Vidare bör inskrivning enligt
lagen (1984:649) om företagshypotek föras över från Malmö tingsrätt till
Patent- och registreringsverket.
Regeringen avser att lämna förslag till riksdagen i budgetpropositionen
för år 2001.
Skälen för regeringens bedömning: Under år 1997 gavs Domstolsver-
ket i uppdrag att dels i samråd med Patent- och registreringsverket
utarbeta och lämna förslag om den framtida organisationen av
Inskrivningsmyndigheten för företagsinteckningar, dels att i samråd med
Sjöfartsverket utarbeta och lämna förslag om Sjöfartsregistrets organisa-
toriska hemvist. I en rapport som överlämnades till regeringen i
december 1997 föreslog Domstolsverket att verksamheten vid
Inskrivningsmyndigheten för företagsinteckningar organisatoriskt skulle
överflyttas till Patent- och registreringsverket. I mars 1998 föreslog
verket att verksamheten vid Sjöfartsregistret skulle flyttas över till
Sjöfartsverket. Båda förslagen har remissbehandlats. Remissyttrandena
finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju1997/6826 och
Ju1998/1042). Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft något
att invända mot de föreslagna förändringarna.
En överföring av verksamheterna till de föreslagna förvaltningsmyn-
digheterna utgör ett led i den renodling av den dömande verksamheten
vid domstolarna som eftersträvas. På sikt bör överflyttningarna kunna
bereda mark för såväl utvecklings- som rationaliseringsfördelar.
Överflyttningarna bedöms inledningsvis medföra vissa
övergångskostnader men i ett längre tidsperspektiv innebära besparingar.
Regeringen bedömer sammanfattningsvis att verksamheterna vid
Inskrivningsmyndigheten för företagsinteckningar och vid
Sjöfartsregistret har möjligheter att utvecklas och effektiviseras om de
flyttas över till Patent- och registreringsverket respektive Sjöfartsverket
samtidigt som överflyttningarna bidrar till en renodling av domstolarnas
verksamhet. Regeringen avser därför i budgetpropositionen för år 2001
föreslå att verksamheten vid Inskrivningsmyndigheten för
företagsinteckningar förs över till Patent- och registreringsverket och att
verksamheten vid Sjöfartsregistret överförs till Sjöfartsverket.
Regeringen avser att ge berörda centralmyndigheter uppdrag att vidta
åtgärder för en överflyttning av respektive verksamhet. Regeringen har
vidare för avsikt att under hösten lägga fram en proposition med de
lagförslag, bl.a. till vilken domstol beslut skall kunna överklagas till, som
behövs med sikte på att en förändring beträffande Inskrivnings-
myndigheten för företagsinteckningar skall kunna träda i kraft den 1 juli
2001 och en förändring beträffande Sjöfartsregistret senast den 1 januari
2002.
5.2 Försöksverksamheten med stärkt
beredningsorganisation vid vissa tingsrätter
Regeringens bedömning: Tingsrätternas beredningsorganisation bör
stärkas. Genom en förstärkt beredningsorganisation kan tingsrätterna
använda resurserna bättre i syfte att renodla domarrollen och ta tillvara
samtliga personalkategoriers kompetens till gagn för verksamheten.
Hänsyn bör också tas till de särskilda förutsättningar, t.ex. att domstolen
är miljö- eller fastighetsdomstol, som kan finnas vid en domstol.
Skälen för regeringens bedömning: Vid flera av landets tingsrätter
pågår försöksverksamhet för att pröva olika former av beredningsorgani-
sation. Denna verksamhet har gjorts möjlig genom förordningen
(1997:139) om försöksverksamhet vid vissa tingsrätter.
Förordningen innebär att tingsrätterna har möjlighet att för en
begränsad tid (ett år) anställa tingsmeriterade jurister för berednings-
ändamål (beredningsjurister), att förlänga tingsnotaries förordnande
utöver den tid som anges i 1 § notarieförordningen (1990:469) samt att
besluta att – med undantag från huvudregeln – att en tingsfiskal inte skall
ha en rotel.
Beredningsjurister får ges förordnanden att handlägga mål och ärenden
i huvudsak motsvarande vad som gäller för tingsnotarier enligt
förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion.
Vidare innebär förordningen att lagmannen, med vissa undantag, får
förordna beredningsjurister och tingsnotarier som har tjänstgjort minst ett
år att i vidare mån än vad som följer av bestämmelserna i tings-
rättsinstruktionen vidta åtgärder för beredning av mål och ärenden.
Lagmannen har vidare möjlighet att förordna andra anställda att vidta
förberedande åtgärder i mål utöver vad som följer av tingsrätts-
instruktionen.
Syftet med försöket är främst att renodla domarrollen. Genom
förordningen görs möjligt för tingsrätterna att delegera vissa berednings-
och handläggningsåtgärder till jurister och domstolssekreterare utöver
vad som följer av tingsrättsinstruktionen. Därigenom kan domarresurser
frigöras samtidigt som den värdefulla kompetens som finns hos
personalen kommer verksamheten till godo.
Förordningen som trädde i kraft den 1 maj 1997 var tänkt att gälla
under ett år och omfattade inledningsvis nio tingsrätter. Tack vare det
stora intresset från domstolarnas sida att delta i verksamheten har
förordningens giltighetstid förlängts ett par gånger, senast t.o.m. den 31
december 2000.
Förordningen ger i dag tingsrätterna i Huddinge, Nacka, Stockholm,
Södra Roslag, Uppsala, Köping, Sala, Västerås, Falun, Hedemora,
Leksand, Ludvika, Mora, Eksjö, Jönköping, Växjö, Kalmar,
Oskarshamn, Kristianstad, Lund, Malmö, Ängelholm, Göteborg, Borås,
Trollhättan, Vänersborg, Arvika, Karlstad, Sunne, Gävle, Sandviken,
Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå möjlighet att ta till vara det
utvidgade regelverket.
En första utvärdering finns redovisad i 1995 års domstolskommittés
betänkande Domaren och beredningsorganisationen – utbildning och
arbetsfördelning (SOU 1998:88, bilaga 8). En förnyad utvärdering har
nyligen redovisats till Domstolsverket.
De båda utvärderingarna visar att en förstärkt beredningsorganisation
och samverkan mellan rotlar kan bidra till att verksamheten i tingsrätt
blir mer ändamålsenlig än i dag. Försöken har inte sett likadana ut vid
varje domstol. Flera försöksmodeller som har prövats har befunnits
positiva när det gäller renodling av domarrollen, effektivitet och
kvalitetshöjning i den dömande verksamheten samt förbättring av
arbetstillfredsställelsen hos berörd personal.
Regeringen delar den bedömning som framkommit vid utvärderingen
av försöken. Verksamheterna visar också att det är nödvändigt att
anpassa beredningsorganisationen till respektive domstols behov.
Regeringen avser mot den bakgrunden att permanenta de
behörighetsregler som ingår i försöksförordningen.
5.3 Länsrättsprojektet
Sammanfattning: Under år 1999 har ett projekt genomförts med
länsrätter som syftat till att förbättra handläggningstiderna i framför allt
skatte- och socialförsäkringsmålen.
Regeringen avser att noga följa den fortsatta balanssituationen i syfte
att bevaka att den goda utvecklingen fortsätter.
Länsrätterna har under en längre tid haft problem med besvärande
balanser av oavgjorda mål, framför allt på socialförsäkrings- och
skatteområdet. Domstolsverket har därför tillsammans med arbetsgrupper
från sex domstolar bedrivit projekt för att kartlägga och analysera
handläggningen av främst skatte- och socialförsäkringsmål. Även övriga
länsrätter har bidragit med uppgifter och synpunkter. Syftet med
projektet är att finna möjligheter att på ett effektivt sätt förkorta hand-
läggningstiderna utan att kvaliteten försämras. Genomgången har visat
att ett antal länsrätter under början av år 1999 fortfarande hade alltför
långa handläggningstider.
En utgångspunkt i projektarbetet har varit att förändringar i arbetet
skall medverka till att ge länsrätterna förutsättningar att bedriva arbetet
med en sådan effektivitet och fortsatt hög kvalitet att de kan avgöra alla
mål inom sex månader från det att målen kom in till länsrätten.
En uttalad strävan har även här varit att bl.a. renodla domarrollen. En
renodlad domarroll kräver en väl utnyttjad delegering på alla nivåer och
att arbetet i övrigt rationaliseras. Den gjorda kartläggningen visar att
domarrollen kan renodlas ytterligare bl.a. genom en förstärkt berednings-
organisation. Utrymme finns också för att effektivisera målhanteringen
och arbetsmetoderna.
I projektledarnas sammanställning av projektresultatet pekas på ett
flertal olika faktorer som bör uppmärksammas och förbättras. Där
konstateras bl.a. att så länge balanserna finns kvar kommer det att finnas
behov av att de länsrätter som har en god balanssituation bistår de
länsrätter som fortfarande har besvärande balanser. Detta kan ske genom
att en länsrätt som har resurser avgör mål för en annan länsrätt i dess
namn och med nämndemän tillhörande den sistnämnda länsrätten. Det
kan förväntas att en sådan samverkan kommer att initieras i större
utsträckning än vad som görs i dag.
Den minskade måltillströmningen till länsrätterna har bidragit till ett
bättre arbetsläge vid de flesta länsrätter. Regeringen kan konstatera att
länsrätterna har vidtagit åtgärder som bidragit till den förbättrade
situationen. Regeringen följer balanssituationen och kommer att vid
behov undanröja de processuella hinder som kan uppdagas när länsrätter-
na bistår varandra.
5.4 Beredningsorganisationen i hovrätterna och
kammarrätterna
Sammanfattning: De försök som pågår i flera överrätter med stärkt
beredningsorganisation bör kunna ge värdefulla erfarenheter vid den
fortsatta utvecklingen av verksamheten vid överrätterna.
Vid flertalet hovrätter och kammarrätter pågår projekt som tar sikte på
beredningsorganisationen och avdelningsindelningen. För en del av dessa
projekt har regeringen nyligen beslutat om särskilda försöksförordningar
(förordning [1999:855] om undantag från vissa bestämmelser i förord-
ningen [1996:380] med kammarrättsinstruktion respektive förordning
[2000:20] om undantag från vissa bestämmelser i förordningen
[1996:379] med hovrättsinstruktion m.m.). Undantagen innebär att över-
rätterna ges möjlighet att göra avsteg från instruktionernas bestämmelser
om fördelning av mål.
Enligt huvudregeln i instruktionerna för respektive underrätter och
överrätter fördelas inkommande mål i turordning på rotlarna. Systemet
för fördelningen av mål – som är av gammalt datum – har utformats i
syfte att se till att oavhängighet, opartiskhet och självständighet
garanteras i handläggningen.
Vid olika tingsrätter pågår, som nämnts i bl.a. avsnitt 5.2, sedan en tid
olika försök med stärkt beredningsorganisation. Bland annat prövas ett
system med s.k. storrotlar eller storavdelningar. Detta innebär i praktiken
att två eller flera ledamöter delas in på samma rotel. Detta har på sina
håll visat sig innebära att antalet avgjorda mål har ökat jämfört med en
traditionell rotel under samma tidsperiod. Samtidigt innebär förändringen
att domarrollen ytterligare kan renodlas och att de olika personalkatego-
riernas kompetens och erfarenhet kan tillgodogöras domstolen på ännu
bättre sätt. När dessa försök görs är det också – oavsett vilka
organisatoriska storheter som väljs – viktigt att man inte avlägsnar sig
från de principer som ligger bakom valet av former för fördelningen av
mål i domstol. Denna ordning motiveras nämligen inte bara av
domstolsinterna skäl. Väl så viktigt är att systemet för målens fördelning
– grundade på slumpvis fördelning eller på tydliga och objektiva kriterier
eller detta i förening – utåt sett, från ett medborgarperspektiv, kan
försvaras som en sakligt grundad och från effektivitetssynpunkt
motiverad ordning för arbetets fördelning i domstolen. Man måste beakta
att fördelningen av mål också är ett sätt att ange vilken domare som bär
ansvaret för målet som sådant eller i dess olika handläggningsfaser. En
tydlig ansvarsfördelning möjliggör också för domstolschefen att
disponera domstolens resurser så att mål och ärenden avgörs inom rimlig
tid.
Hovrätten för Västra Sverige har startat ett förnyelseprojekt i en
organisation som storleksmässigt motsvarar två avdelningar med sju
ledamöter vardera. Försöket syftar till att minska handläggningstider,
omloppstider och balanser utan att personalen tar på sig ytterligare
arbetsuppgifter. Vidare skall personalen få tid över till fortbildning utan
att detta påverkar målgenomströmningen eller handläggningstiderna. Den
hittillsvarande organisationen, som är den gängse enligt förordningen
(1996:379) med hovrättsinstruktion, bygger på att den inledande
fördelningen av mål styr allt arbete som läggs ner därefter. Målfördel-
ningen görs i ett skede när kunskapen är som minst om vilket arbete som
kommer att behövas i målet eller ärendet. Förnyelseprojektet bygger på
ett omvänt antagande, nämligen att arbetet skall fördelas mellan
ledamöterna när man vet som mest om vilken insats som krävs. Vissa
arbetsmoment kommer därför att fördelas betydligt senare än vad som
hittills har varit fallet. I projektet är inbyggt en stark berednings-
organisation.
I Göta hovrätt har också initiativ tagits till försöksprojekt där delar av
verksamheten bedrivs i större enheter. Målet är att minska sårbarheten i
den förhållandevis lilla arbetsenhet som en normalstor avdelning utgör.
Beredningsorganisationen i försöksprojektet anordnas så att ledamöterna
i möjligaste mån avlastas från den förberedande målhanteringen. Syftet
med projektet är att utnyttja de personella resurserna effektivare än vad
som sker för närvarande.
Vid Hovrätten över Skåne och Blekinge pågår också ett projekt med
stärkt beredningsorganisation. Vid två avdelningar har dessa förstärkts
med vardera en beredningsassessor vars uppgift är att vara arbetsledare
för överrättsnotarierna och domstolssekreterarna när det gäller bered-
ningen av målen. De ordinarie rotelinnehavarna skall i normalfallet
komma i kontakt med målet först när detta föredras eller när det är
förhandling. Syftet med projektet är att se om verksamheten kan bedrivas
effektivare, med högre kvalitet och med en förbättrad arbetsmiljö.
I Kammarrätten i Stockholm pågår en försöksverksamhet där det dels
sker en ökad satsning vad gäller socialförsäkringsmål och skattemål och
där det dels har skapats en storavdelning med kraftigt förstärkt
bemanning – i förening med bl.a. en storrotel – för att få fram underlag
för en bedömning om det inte på detta sätt kan åstadkommas en
effektivare resursanvändning.
Kammarrätten i Göteborg har beslutat att från den 1 juni 2000 utse en
rotel på varje avdelning till skatterotel, på vilken större och komplicerade
skattemål lottas. En aktiv processledning förutsätts redan när målet
kommer in till kammarrätten. En av skatterotlarna utgör storrotel med en
bemanning av en vice ordförande, ett kammarrättsråd och tre assessorer.
Vidare får en avdelning socialförsäkringsprofil genom att specialkom-
petens tas till vara.
En av avdelningarna i Svea hovrätt inrymmer sedan den 1 januari 1999
den nybildade Miljööverdomstolen. Hovrätten har här valt att bilda en
storavdelning som är dubbelt så stor som hovrättens allmänna
avdelningar. På denna storavdelning behandlas alla de miljömål som hör
till Miljööverdomstolen, men också allmänna tvistemål. Tilldelningen av
allmänna tvistemål blir här större än vad som normalt lottas på en allmän
avdelning, som ju i sin tur också handlägger brottmål.
Beredningsarbetet på storavdelningen har organiserats på ett nytt sätt.
För beredningen anlitas några assessorer med särskilt intresse för
miljörätt. Dessa leder beredningsorganisationens arbete men deltar också
i målens avgörande. I avdelningen ingår också några överrättsnotarier.
Erfarenheterna av denna ordning är hittills goda. Det är emellertid ännu
för tidigt att bedöma modellen.
Även vid övriga hovrätter och kammarrätter pågår projekt, som i likhet
med de här redovisade projekten tar sikte på beredningsverksamheten
och avdelningarnas storlek.
Regeringen gör bedömningen att det är viktigt att beredningsorgani-
sationen anpassas till respektive domstols behov och förutsättningar.
Eftersom dessa varierar kommer det att finnas anledning att organisera
arbetet med olika inriktning och att fokusera på skilda uppgifter vid olika
domstolar. Regeringen avser att följa projekten, som är en betydelsefull
del av den fortsatta utvecklingen av verksamheten vid överrätterna.
5.5 Delegering
Regeringens bedömning: Uppgifter som inte kräver domares
medverkan bör delegeras i syfte att renodla domarollen och att skapa
stimulerande arbetsuppgifter för andra anställda vid domstolarna.
Skälen för regeringens bedömning: De nuvarande delegeringsreglerna
i främst tingrättsinstruktionen utgår i huvudsak från att endast de
förhållandevis enklaste arbetsuppgifterna i en domstol får utföras utan
författningsstöd. Detta synsätt har bidragit till att domare i hög
utsträckning har utfört arbetsuppgifter som inte kräver domarkompetens.
Det är viktigt att en domare får möjlighet att använda sin tid för de
arbetsmoment som kräver domarens speciella kompetens. Därför har en
rad uppgifter delegerats till annan personal under det senaste decenniet.
Delegering innebär att uppgifter som annars skulle ha utförts av en
domare överlämnas till en beredningsjurist, domstolssekreterare eller
notarie. En viktig uppgift för lagmannen är att säkerställa att den till
vilken uppgiften delegeras också har förutsättningar att utföra den på ett
kompetent och korrekt sätt.
Om en konsekvent delegering av uppgifter, som inte kräver domarens
kompetens, genomförs frigörs domarresurser som kan användas för att
förbättra inom andra områden i domstolarna. Delegering ger också bra
och stimulerande arbetsuppgifter för andra anställda i domstolarna, t.ex.
domstolssekreterarna.
Mer kan göras för att avlasta domarna i framförallt tingsrätt ytterligare
arbetsmoment. När det rör kvalificerade juridiska frågor bör delegeringen
från ordinarie domare kunna ske till notarier och andra jurister och när
det gäller arbetsmoment i övrigt bör delegationen från domarna också
kunna ske till domstolssekreterare eller annan lämplig personal.
Självklart är att den dömande verksamheten i huvudsak skall utföras av
ordinarie domare. Detta hindrar emellertid inte att enklare mål och
ärenden också avgörs av andra jurister vid domstolen.
I avsnitt 5.2 har nämnts att regeringen avser att arbeta in behörig-
hetsreglerna i förordningen (1997:139) om försöksverksamhet vid vissa
tingsrätter i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion. I detta
arbete kommer också tidigare delegeringsförslag från domstolar att
beaktas.
6 De anställda i domstolsväsendet
Regeringens bedömning: För att även framtidens domstolar skall vara
en stimulerande och attraktiv miljö att arbeta i för alla domstolsanställda
bör
– medarbetarnas kompetens tas till vara på bästa sätt,
– utbildning och kompetensutveckling prioriteras,
– arbetet i domstolarna utvecklas och stödjas av moderna tekniska
hjälpmedel,
– ledarskap ges än större utrymme i domstolarna,
– domstolarna vara säkra och trygga arbetsplatser.
Skälen för regeringens bedömning: En viktig fråga för domstolarna är
att även i framtiden attrahera skicklig personal med olika inriktningar och
inte minst också att kunna behålla den rekryterade personalen.
Förändringar av organisation och arbetsformer skapar under föränd-
ringsarbetet en oro hos många anställda. Det är därför viktigt att de
anställda ges god information om förändringarna och att personalen ges
möjlighet att påverka förändringsarbetet.
Reformarbetet skall leda till att det är fortsatt attraktivt att arbeta i en
domstol. De anställda bör ha tillgång till moderna tekniska hjälpmedel
liksom goda möjligheter till vidareutveckling. De bör också ha
konkurrenskraftiga lönevillkor och arbetstidsvillkor. I verksamheten skall
det finnas gott ledarskap och kollegor med varierande erfarenheter.
Domstolarna skall vara säkra och trygga arbetsplatser och arbeta med så
långsiktiga ekonomiska ramar som är möjligt med hänsyn till
samhällsutvecklingen.
6.1 Domstolssekreterarna
Regeringens bedömning: Domstolssekreterarna bör i framtiden kunna
erbjudas mer kvalificerade och stimulerande arbetsuppgifter.
Skälen för regeringens bedömning: I domstolsväsendet är det kanske
domstolssekreterarnas roll och arbetsuppgifter som har förändrats mest
under de senaste 10–15 åren. Datoriseringen har inneburit att skrivarbete
efter koncept i stort sett har försvunnit. Samtidigt har kansliarbetet, t.ex.
med kallelser, förenklats och effektiviserats som en följd av datoriserade
målhanteringssystem. Utvecklingen kan antas fortsätta och kanske
kommer mål att kunna anhängiggöras på elektronisk väg och expediering
ske via tangentbordet utan pappershantering inom en nära framtid.
Åklagare, advokater och andra med tillgång till modern teknik kommer
kanske att ges möjlighet att korrespondera med domstolarna via
elektronisk överföring samtidigt som domstolarna kallar och förmedlar
information på motsvarande sätt. Personuppgifter som i en brotts-
utredning har upprättats av polis bör kunna överföras elektroniskt till
åklagare och domstol. Detsamma gäller förundersökningsmaterial och
stämningsansökningar.
Samtidigt som domstolsekreterarnas antal har minskat har de fått
alltmer kvalificerade arbetsuppgifter och ett ökat ansvar. Tidigt har
delegering av beslutanderätten skett i förhållandevis enkla ärenden och
har sedan successivt byggts ut. Den försöksverksamhet med olika former
av beredningsorganisationer som sedan 1997 bedrivs i allt fler tingsrätter
(se avsnitt 5.2) har inneburit att sekreterarna fått ett ökat ansvar för
beredningen av både brottmål och tvistemål. Dessa sekreterare kallas vid
vissa tingsrätter beredningssekreterare.
I beredningsorganisationen har domstolssekreteraren en central roll.
Det är domstolssekreterarens uppgift att göra en första kontroll av all
post och antingen ge förslag eller besluta om åtgärd. Domstolssekre-
teraren bereder de flesta åtgärder i ett brottmål fram till huvudförhandling
och svarar också för vissa delar av den inledande beredningen av
familjemål. Gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad bereds
fram till och med ett färdigt domsförslag. Detsamma gäller flertalet
ärenden. I vissa ärenden, där delegering har skett, beslutar också
domstolssekreteraren. Andra uppgifter som utförs av domstolssekretera-
ren är bevakningar av olika tidsfrister, protokollföring vid förhandling.
Till domstolssekreterarens arbetsuppgifter hör också expedieringar,
kallelser, kontakter med parter, vittnen och andra som kommer i kontakt
med en domstol, planering av förhandlingar och sammansättning av
förhandlingsdagar och upprättande av domsförslag i förhållandevis
enklare mål.
För att mera fortlöpande svara mot utbildningsbehovet av domstols-
sekreterarna planerar Domstolsverket att efter sommaren i år starta den
första kursomgången för ”beredningssekreterare” i tingsrätt.
I de projekt som vissa länsrätter driver tillsammans med Domstols-
verkets utvecklingsgrupp ser Domstolsverket och länsrätterna över
arbetsfördelningen mellan de olika personalkategorierna. Syftet är att, på
motsvarande sätt som skett i tingsrätterna, ge domstolssekreterarna mer
kvalificerade arbetsuppgifter. Även för sekreterarna i länsrätterna
planerar Domstolsverket att starta särskild teoretisk och praktisk
utbildning för beredningsarbete.
Regeringen konstaterar att den tekniska utvecklingen vid våra
domstolar minskar behoven av traditionella sekreteraruppgifter. Å andra
sidan innebär utvecklingen att de som vid sidan av juristerna tjänstgör
vid domstolarna i framtiden bör kunna erbjudas betydligt mer
kvalificerade och stimulerande arbetsuppgifter.
6.2 IT-personal och andra specialister
Regeringens bedömning: Domstolarna bör få tillgång till specialist-
kompetens bl.a. i administrativa frågor och på IT-området.
Skälen för regeringens bedömning: För att bevara och utveckla
domstolarnas verksamhet behöver kompetens av annat slag än den som
finns idag tillföras domstolarna. Den omständigheten att domstolar har
eget budgetansvar och att det finns ett större behov av verksamhets- och
måluppföljning innebär att det också kan finnas behov av
personalkategorier som hittills normalt sett inte har varit anställda vid
domstolarna.
Ett annat område gäller IT-kompetens. Domstolarna bör utrustas med
lämplig teknisk utrustning. Det behövs då också medarbetare som kan
sörja för utbildning, tekniskt bistånd och andra frågor som det finns
behov av särskild IT-kompetens för.
Redan i dag har domstolar valt att gemensamt investera i
specialistkompetens. I Stockholm finns det t.ex. vid Stockholms tingsrätt
en personalkonsulent vars tjänster också övriga domstolar i länet kan få
tillgång till. Vid Huddinge och Handens tingsrätter har domstolarna
gemensamt anställt en person som svarar för service inom IT-området.
Vid de tre tingsrätterna i Västmanlands län, Köping, Sala och Västerås,
har domstolarna gemensamt anställt en administratör för att bl.a. avlasta
de tre lagmännen vissa administrativa arbetsuppgifter.
Regeringen gör bedömningen att domstolarna i allt högre grad kommer
att ha behov av specialistutbildad personal vid sidan av den traditionella
domstolspersonalen. Ett sätt att tillmötesgå dessa behov kan vara att på
det sätt som nyss beskrivits gemensamt knyta till sig de erforderliga
specialisterna.
6.3 Notarier och beredningsjurister
Regeringens bedömning: Notariekåren är en värdefull resurs i den
förändrade beredningsorganisationen. Notariesystemet bör därför bevaras
och utvecklas. Detsamma gäller handläggarna i länsrätterna. I framtidens
domstolar kommer det också finnas behov av andra beredningsjurister.
Den som har genomgått juristutbildningen kan söka notarietjänst vid
tingsrätt eller länsrätt. Notarietjänstgöringen regleras i notarieförord-
ningen (1990:469). Notarietjänstgöringen fullgörs vid tingsrätt eller
länsrätt under två år eller vid båda domstolsslagen (jfr även avsnitt
6.3.1). Närmare bestämmelser om notariens arbetsuppgifter och behörig-
heter finns i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion och
förordningen (1996:382) med länsrättsinstruktion. I länsrätt finns det
också handläggare som har arbetsuppgifter som påminner om
notariernas.
Skälen för regeringens bedömning:
Notarier
Under notarietjänstgöringen skall notarien få en allsidig och utvecklande
utbildning. Allt efter tjänstgöringstid och vunnen erfarenhet kan notarien
få delegation att självständigt utföra uppgifter som annars ankommer på
en ordinarie domare. Den notarie som på ett tillfredsställande sätt har
fullgjort notarietjänstgöringen blir notariemeriterad.
Notariernas arbetsuppgifter påverkas av att inskrivnings- respektive
bouppteckningsverksamheten kommer att föras bort från domstolarna.
Regeringen gör bedömningen att den framtida notarierollen i än högre
grad kommer att fokuseras mot kvalificerat juridiskt arbete i
domstolarnas mål och ärenden. Notarierna kommer att göra
rättsutredningar, svara för domsförslag i vissa mål och bistå domarna i
det intellektuella juridiska arbetet. De arbetsuppgifter som notarier i dag
utför och som inte kräver juridisk utbildning skall så långt möjligt utföras
av annan personal vid domstolarna. På så sätt skapas attraktiva
notarieplatser samtidigt som stimulerande uppgifter kan erbjudas andra
personalgrupper i domstolarna.
Notarierna kommer att utgöra en del av basen i den utbyggda
beredningsorganisation som är nödvändig i många domstolar. Det är
därför viktigt att det pågående förändringsarbetet inte leder till att antalet
notarieanställningar minskar. Det mesta talar för att framtidens domstolar
får ett ökat behov av notarier och andra jurister för att åstadkomma en än
högre kvalitet i verksamheten och för att göra nödvändig renodling av
domarnas arbetsuppgifter möjlig. Framför allt gäller det i de domstolar
som av tradition har en låg andel notarier bland sin personal.
Högskoleverket behandlar i rapporten Rätt juristutbildning? Utvärde-
ring av juristutbildningar (Högskoleverkets rapportserie 2000:1 R) frågan
om notarietjänstgöringens betydelse för juristutbildningens uppläggning
och inriktning.
Beredningsjurister
Sedan många år finns det i länsrätterna en särskild personalkategori som
inte har någon motsvarighet i tingsrätterna, nämligen föredragande.
Dessa är, numera, vanligtvis notariemeriterade jurister och har
arbetsuppgifter som till en del motsvarar de uppgifter som utförs av
notarier.
I framtidens domstolar, såväl allmänna domstolar som allmänna
förvaltningsdomstolar, bedömer regeringen att det kommer att finnas ett
ökat behov av jurister som arbetar med beredning av mål. Det kommer
också för vissa måltyper att krävas en betydligt djupare erfarenhet än vad
notarier har möjlighet att förvärva under den förhållandevis korta tid som
notarietjänstgöringen varar. Vilka arbetsuppgifter som morgondagens
beredningsjurister skall anförtros är ännu för tidigt att uttala sig om. Det
kan inte uteslutas att behörigheten i vissa fall bör kunna bli mer
omfattande än vad dagens handläggare i länsrätt har.
6.3.1 Notarie i länsrätt och tingsrätt
Regeringens bedömning: Försöksverksamheten med kombinerad
notarietjänstgöring vid såväl länsrätt som tingsrätt bör utvärderas.
Skälen för regeringens bedömning: Som nämnts i avsnitt 6.3 fullgörs
notarietjänstgöring under en tid av två år vid tingsrätt eller länsrätt eller i
båda domstolsslagen.
Vid Karlskrona tingsrätt och Länsrätten i Blekinge län samt vid Växjö
tingsrätt och Länsrätten i Kronobergs län pågår för närvarande en
försöksverksamhet med administrativ samverkan mellan tingsrätt och
länsrätt.
Genom förordningen (1998:1375) om försöksverksamhet med notarie-
tjänstgöring vid tingsrätt och länsrätt ges en möjlighet att vid dessa
domstolar utbilda notarier genom en kombinerad notarietjänstgöring vid
nyss nämnda domstolar. Tjänstgöringstiden är 2,5 år. Förordningen gäller
t.o.m. den 31 december 2000.
Om en utvärdering av försöksverksamheten visar att det är
ändamålsenligt att det vid samordnade tingsrätter och länsrätter ges
möjlighet till notarietjänstgöring i både länsrätt och tingsrätt avser
regeringen att permanenta försöksverksamheten. Frågan om administra-
tiv samordning av länsrätter och tingsrätter behandlas närmare i avsnitt
11.5.
6.4 Rekrytering av domare
Regeringens bedömning: Domaryrket skall vara så attraktivt att det
lockar många av de bästa juristerna. För att nå målet behöver
rekryteringen av ordinarie domare breddas.
Skälen för regeringens bedömning: De som i dag tjänstgör som
ordinarie domare är nästan uteslutande jurister som genomgått
domarbanan. Den innebär i korthet att efter avslutad notariemeritering
fullgörs fiskalsutbildning i hovrätt eller kammarrätt. Efter eget självstän-
digt dömande som fiskal i underrätt fortsätter fiskalen utbildningen med
adjunktion i hovrätt eller kammarrätt. Utbildningen har under lång tid
tillgodosett domstolsväsendets behov av kompetent personal. Därutöver
har assessorer, dvs. de som fullgjort de obligatoriska momentet i
domarbanan i hovrätt eller kammarrätt, under en lång följd av år varit
värdefull arbetskraft i Regeringskansliet, utredningsväsendet, riksdagens
utskott, hos Riksdagens ombudsmän och vid andra myndigheter. Detta
har varit av godo för såväl domstolsväsendet som för statsförvaltningen i
övrigt. Även näringslivet rekryterar fiskaler och assessorer vilket innebär
att domarutbildningen är till nytta för hela samhället.
Vad som däremot i stor utsträckning saknas bland de ordinarie domar-
na är personer med erfarenheter från advokatverksamhet och det privata
näringslivet, t.ex. bolagsjurister. Erfarenheter som partsföreträdare är,
inte minst ur ett medborgarperspektiv, värdefullt att tillföra domstols-
väsendet. Detsamma gäller åklagare som i sin roll som företrädare för
staten i brottmålsprocessen får kunskaper som är av godo även för
domstolsväsendet.
Regeringen vill framhålla att det för att anställas som ordinarie domare
inte är någon formell förutsättning att ha genomgått de obligatoriska
momenten i domarbanan. Domarbanan är sluten endast i de utbildnings-
moment som ingår i den.
För att nå en mångfald där jurister med olika bakgrund rekryteras som
domare behövs olika åtgärder. Bland annat fordras att domstolarna blir
attraktiva arbetsplatser i än högre grad än i dag. Vidare behöver villkoren
i övrigt närma sig de som gäller utanför domstolarna. Bland de nya
åklagare som rekryterats har många tjänstgjort som fiskaler och assesso-
rer. Regeringen gör den bedömningen att rörlighet på arbetsmarknaden
inom rättsväsendet är av godo. Det gäller också när en del av dessa
assessorer väljer att ta anställning som åklagare. Det viktiga för
domstolarna är att vara så attraktiva arbetsplatser att assessorer och andra
jurister, efter att ha meriterat sig inom andra juristyrken är intresserade
av en anställning vid en domstol.
Domare skall även i framtiden rekryteras bland de allra skickligaste
juristerna och från ett brett verksamhetsfält. De domare som kommer att
behövas i framtiden bör därför ha sin bakgrund från olika slag av juridisk
verksamhet.
6.4.1 Domarutbildningen
Regeringens bedömning. Försöksverksamheten med överrättsnotarier
bör utvärderas.
Regeringen bedömer att det finns anledning att se över
domarutbildningen i ett bredare perspektiv. Regeringen har för avsikt att
ta initiativ till en sådan utredning.
Skälen för regeringens bedömning: En domarbana med en särskilt
reglerad utbildning under numera ca tre år efter notarietjänstgöringen har
gamla traditioner i vårt land.
Den som har förvärvat notariemeritering och som därefter har
tjänstgjort under minst nio månader som fiskalsaspirant i hovrätt eller
kammarrätt kan anställas som fiskal vid respektive domstol. Den som har
antagits som fiskal och som tjänstgjort i underrätt mellan ett till två år
(fr.o.m. den 1 september 2001 minst två år) och som därefter har
tjänstgjort som adjungerad ledamot i hovrätt eller kammarrätt får
anställas som assessor vid respektive domstol. Efter förordnande som
assessor är de obligatoriska momenten i domarbanan genomförda.
Genom förordningen (1998:1238) om försöksverksamhet vid
hovrätterna och kammarrätterna ersätts t.o.m. den 31 december 2000
fiskalsaspiranttjänstgöringen med överrättsnotarietjänstgöring. Överrätts-
notarietjänstgöringen pågår under ett år. Syftet är bl.a. att göra det
möjligt för fler notariemeriterade att få överrättserfarenhet samt att
åstadkomma en bättre balans mellan behoven av föredragande och
behoven av personer med domarutbildning. Regeringen avser att inom
kort inleda en utvärdering av försöket.
Regeringen har i domstolarnas regleringsbrev för år 2000 uppdragit till
Domstolsverket att lämna förslag på hur domarutbildningen skall
utformas som en följd av nämnda förlängning av fiskalstjänstgöringen i
länsrätt eller tingsrätt. Uppdraget, som får omfatta även andra delar av
domarutbildningen, skall redovisas senast den 1 augusti 2000.
Regeringen gör bedömningen att domarutbildningen och villkoren
under domarutbildningen behöver vara mer attraktiva för att domstolarna
även i framtiden skall intressera tillräckligt många av de bästa juristerna
att söka sig till domarbanan. Ett sådant exempel är att
utbildningsmomenten bör betonas och utvecklas. Enbart det förhållandet
att domstolar av tradition lockat till sig många av de bästa juristerna är
inte tillräckligt. Ännu bättre utbildning, rimlig arbetsbörda samt en god
löneutveckling är faktorer bland andra som bör ägnas särskild
uppmärksamhet för att se till att det finns skickliga jurister i domstolarna
även framgent. Det uppdrag Domstolsverket fått omfattar vad som är
möjligt att göra inom ramen för nuvarande system. Det finns emellertid
anledning att se över domarutbildningen i ett bredare perspektiv.
Regeringen har för avsikt att ta initiativ till en sådan utredning.
6.5 Domstolschefens roll
Sammanfattning: Domstolschefens förändrade roll ställer ökade krav
vid rekryteringen av lämpliga chefer. Domstolschefens befogenheter och
ansvar bör klargöras ytterligare. Regeringen har därför tillsatt en
utredning som ser över dessa frågor.
Domstolarnas uppgift är att skipa rätt. För denna uppgift behövs ett
effektivt administrativt stöd.
Att chefen leder det administrativa arbetet också inom en domstol är
numera alltmer ändamålsenligt och självklart. Domstolschefen har
förutom ansvar för budget- och personalfrågor också ett ansvar för att
utveckla arbetssätt och arbetsrutiner. Domstolschefen skall svara för
planeringen av domstolens verksamhet och se till att personalen har den
kompetens som krävs för att verksamheten skall kunna fullgöras på ett
rättssäkert och effektivt sätt. Här bör nämnas att beroende på frågans art
avgörs administrativa ärenden av chefen, domstolens kollegium eller i
plenum.
Regeringens direktiv till Kommittén om domstolschefens roll och
utnämningen av högre domare (Ju 1998:08) är bl.a. att klarlägga vilka
krav som bör ställas på domstolschefen vad avser den administrativa
styrningen av domstolsverksamheten och tillsynen över den dömande
verksamheten. I uppdraget ingår också att lämna förslag om vilka
instrument som domstolschefen bör ha i tillsynen över den dömande
verksamheten och att lämna förslag om hur rekryteringen av
domstolschefer skall bedrivas samt om det finns anledning att införa en
möjlighet att tidsbegränsat anställa domstolschefer. Uppdraget skall
redovisas senast den 31 augusti 2000.
Regeringen konstaterar att domstolschefens roll under senare år har
förändrats och numera innebär ett betydligt större ansvar för domstolens
ekonomi, personalfrågor, utvecklingsfrågor, resultatuppföljning m.m.
Detta ställer naturligtvis stora förväntningar på dagens och
morgondagens domstolschefer. En bra chefsdomare skall både vara en
skicklig jurist och ha de kvaliteter som krävs för att vara en bra chef och
ledare. De krav som ställs på en chefsdomare behöver också mötas med
villkor som gör det fördelaktigt att ta på sig detta ansvar.
6.6 Jämställdhet
Regeringens bedömning: Det skall vara lika attraktivt för kvinnor som
för män att vara domare och domstolschefer.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan en lång följd av år har de
som antagits som domaraspiranter till övervägande eller i varje fall till
lika del varit kvinnor. Andelen kvinnor som är ordinarie domare uppgår
till ca 30 procent. Andelen kvinnor som är domstolschefer är endast ca
fem procent. För anställningar som tillsätts efter s.k. kallelseförfarande,
dvs. anställningar som kräver en aktiv rekrytering, eftersom de inte
föregås av ett ansökningsförfarande är andelen kvinnor ca 20 procent.
Dessa förhållanden är inte tillfredställande. Siffrorna talar för att åtgärder
behövs för att se till att också kvinnor söker de anställningar som tillsätts
efter ett ansökningsförfarande.
Rekryteringsåtgärder är en väg att gå för att få ett mer jämställt
domstolsväsende, en annan är lokaliseringen av våra domstolar. I dag
finns det stora områden som helt saknar kvinnor som ordinarie domare.
Det kan i vissa fall röra sig om hela län där all den dömande
verksamheten av ordinarie domare sker av män. Av landets fyra kvinnor
som är chefer för tingsrätter återfinns tre i Stockholmsområdet och en i
Borås.
Möjligheten för make eller sambo att att få ett nytt arbete är sannolikt
av betydelse för hur det ser ut på olika hålla i landet. Storstäderna
erbjuder ett rikt utbud av andra juridiska anställningar. Det finns
anledning att tro att kvinnor i högre utsträckning än män har svårigheter
att av familjeskäl att byta bostadsort när det kan bli aktuellt med en
ordinarie domaranställning eller – i än högre grad – en chefsposition.
Detta leder i sin tur till att det är förhållandevis mindre konkurrens till
domaranställningar utanför de större städerna. Trots den lägre
konkurrensen vid tillsättningen har domare med en tillräckligt god
kompetens hittillls kunnat rekryteras. I takt med att allt fler såväl män
som kvinnor av familjeskäl och av andra skäl inte vill eller anser sig ha
möjlighet att flytta kommer det att bli svårt att rekrytera domare med
tillräcklig kompetens.
De kvinnor som når chefspositioner utanför domstolarna kommer att
ha prövat på chefsrollen och får då också bättre möjligheter att
konkurrera om en chefsposition i domstol. Det är därför viktigt att frågan
uppmärksammas redan hos de myndigheter där icke ordinarie domare av
tradition tjänstgör.
Domstolsverket har när det gäller åtgärder för att ge kvinnor och män
lika möjligheter till utveckling och befordran bl.a. hållit seminarium för
att genomlysa frågeställningen varför inte fler kvinnor söker
chefsbefattning. Domstolsverket arbetar också med att ta fram en strategi
för en förändring av värderingarna. I detta arbete kommer
Domstolsverket i utbildningssammanhang att belysa eventuella olikheter
när det gäller manligt/kvinnligt på olika nivåer men framför allt på
chefsnivå. Vidare planerar Domstolsverket att pröva mentorskap, att
satsa på nätverk samt att genomföra ledarskapsutbildningar för yngre
domare som är intresserade av och lämpade för framtida chefsuppgifter.
6.7 Kompetensutveckling
Regeringens bedömning: För att domstolarna skall bibehålla och
utveckla dagens höga standard bör personalen fortlöpande erbjudas
kompetensutveckling.
Skälen för regeringens bedömning: Domstolsverket har till regeringen
den 1 juli 1999 redovisat promemorian Utbildningsplan för domstols-
anställda. Planen består av baskurser, grundkurser, påbyggnadskurser
och återkommande utbildningar för de olika personalkategorierna.
Därutöver kommer fördjupningskurser och specialkurser att anordnas
inom aktuella områden. Genom en fortlöpande utvärdering och
anpassning till rådande förhållanden kommer kursinnehållet att hållas
aktuellt. Avsikten är att de inledande kurserna generellt skall vara mer
inriktade på arbetsformer och metoder än på kunskapsstoff. Fördjup-
ningskurser och specialkurser kommer att utvecklas och anordnas i en
takt som bl.a. bestäms av de ekonomiska förutsättningarna.
Regeringen gör bedömningen att den utbildningsplan som Domstols-
verket och representanter från domstolarna tagit fram är en bra
utgångspunkt för ökade satsningar på kompetensutveckling. Utbildnings-
satsningar där alla personalkategorier fortlöpande erbjuds delta blir en
viktig faktor när det gäller att även framgent se till att domstolarna är
attraktiva arbetsplatser.
6.8 Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet
Regeringens bedömning: Formerna för Tjänsteförslagsnämndens för
domstolsväsendet arbete och arbetsuppgifter bör utformas med
utgångspunkt i Domstolsverkets förslag.
Skälen för regeringens bedömning: Domstolarna anmäler till
Domstolsverket när en ny domare behövs. Domstolsverket annonserar
därefter att anställningen finns att söka. Ansökningarna ges in till verket
som överlämnar dessa till Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet
(TFN) som är en egen myndighet. TFN bereder och prövar sedan
ansökningarna och avger därefter ett förslag till regeringen där nämnden
föreslår vem som bör komma ifråga för anställningen. Vanligtvis rang-
ordnas tre av de sökande. Rangordningen baseras på främst sökandenas
skicklighet och förtjänst. Ärendena överlämnas till regeringen som
prövar ärendet och utnämner domarna.
I regleringsbrevet för år 1999 fick Domstolsverket i uppdrag att
genomföra en översyn av rutinerna och arbetsformerna vid TFN.
Domstolsverket har överlämnat rapporten – TFN – en översyn av rutiner
och arbetsformer.
Flertalet av de förslag som förs fram i rapporten kan genomföras utan
föregående beslut av regering eller riksdag. Förslag på förordnings-
ändringar har lämnats när det gäller beredningsförfarandet, TFN:s
sammansättning och rätten att överklaga TFN:s förslag.
Domstolsverket föreslår i rapporten åtskilliga förbättringar och för-
stärkningar, bl.a. att den domstol som skall anställa en domare skall
kunna initiera ett intervjuförfarande. Domstolsverket föreslår också att
beredningsansvaret bör ligga på ordföranden i TFN och inte som i dag på
generaldirektören i Domstolsverket. Ordföranden i TFN är växelvis
ordföranden i Högsta domstolen eller Regeringsrätten.
Domstolsverket föreslår dessutom att möjligheterna att överklaga
TFN:s förslag skall tas bort.
Regeringen gör bedömningen att formerna för Tjänsteförslagsnämn-
dens för domstolsväsendets arbete och arbetsuppgifter bör utformas med
utgångspunkt i Domstolsverkets förslag.
Utöver de förslag som Domstolsverket har redovisat kommer det att
finnas anledning att ytterligare se över rutinerna vid rekrytering av
domare. Det är önskvärt att domstolen, där domaren i framtiden skall
verka, får ett större inflytande vid rekrytering av domare än i dag.
Förslaget att domstolschefen skall erbjudas möjlighet att intervjua
sökandena är ett bra exempel i den riktningen. Självklart kan det inte bara
vara domstolens intressen som skall vara avgörande, även om ett större
inflytande är önskvärt.
Kallelsetjänster
Domarna i Högsta domstolen och Regeringsrätten och vissa chefsdomar-
anställningar tillsätts av regeringen utan att anställningarna annonseras,
kallelsetjänster. Dessa är anställningar som justitie- och regeringsråd,
hovrätts- och kammarrättspresident, hovrätts- och kammarrättslagman,
ordförande i Arbetsdomstolen, domare i Marknadsdomstolen, ordförande
och vice ordförande i Patentbesvärsrätten, lagman i de tre största
tingsrätterna och länsrätterna. Även cheferna för de tre största arrende-
och hyresnämnderna, dvs. de i Stockholm, Göteborg och Malmö, tillsätts
på motsvarande sätt.
Regeringen har, som nämnts ovan, tillsatt en parlamentarisk utredning
som tagit namnet Kommittén om domstolschefens roll och utnämningen
av högre domare (Ju 1998:08). Kommitténs uppdrag är bl.a. att se över
kriterierna vid tillsättning av ordförande i Högsta domstolen och
Regeringsrätten samt överväga vilka uppgifter och vilket ansvar han eller
hon skall ha som chef för domstolen.
Kommittén skall också överväga förfarandet vid utnämningar av de
domare som tillsätts direkt av regeringen och lämna förslag om hur
förfarandet kan utformas, så att det väl tillgodoser kraven på en allsidig
rekrytering, där olika erfarenheter beaktas från t.ex. lagstiftande,
dömande, rättsvetenskaplig eller praktisk verksamhet. Uppdraget skall
redovisas till regeringen senast den 31 augusti 2000.
Experter och sakkunniga
I dag förordnar regeringen experter och sakkunniga inom olika områden i
domstolarna, det kan gälla t.ex. ekonomiska experter. Regeringen
bedömer att TFN har bättre förutsättningar att svara för dessa uppgifter.
Redan nu förordnas sakkunniga i miljömål och ordföranden i övervak-
ningsnämnderna av TFN. Regeringen avser att tillföra nämnden
uppgifterna att förordna sådana experter och sakkunniga som i dag
förordnas av regeringen.
7 Nämndemän
Regeringens bedömning: Nämndemännen fyller en viktig funktion i
våra domstolar. Nämndemannainstitutet skall därför bevaras. Regeringen
avser att ta de initiativ som behövs för att säkerställa en allsidig
rekrytering av nämndemän och se över vissa därmed sammanhängande
frågor.
Skälen för regeringens bedömning: Lekmannamedverkan vid de
svenska underrätterna har mycket gamla traditioner. Det råder en bred
politisk enighet om att detta inslag i våra domstolar är av stort värde från
flera synpunkter. Nämndemännens medverkan är en garanti för att
verksamheten vid domstolarna ligger i linje med allmänna värderingar i
samhället. Nämndemännens medverkan bidrar också till att medborgar-
nas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. En annan viktig
faktor är att nämndemännens medverkan i våra domstolar tillgodoser
medborgarnas intresse av insyn i den dömande verksamheten.
Nämndemän deltar i flertalet brottmål i tingsrätt och i vissa familjemål.
I länsrätt deltar nämndemän i alla de mål som innebär administrativa
frihetsberövanden samt i många av övriga mål. I hovrätterna förekommer
nämndemän i de flesta brottmål och familjemål. I kammarrätt före-
kommer medverkan av nämndemän i mindre omfattning än i länsrätt.
Nämndemännen utses genom val av kommun- eller landstingsfull-
mäktige. För att vara valbar till nämndeman skall han eller hon uppfylla
vissa formella krav. Något krav på lämplighet för att tjänstgöra som
nämndeman har inte uppställts, eftersom det har förutsatts att endast
personer som är lämpade för uppdraget kan förväntas bli valda. Även om
så är fallet, kan det naturligtvis uppkomma något under tjänstgörings-
tiden, som gör att den valde inte längre framstår som lämplig, t.ex.
brottslig verksamhet. Det saknas i dag klara regler för hur en sådan
situation skall hanteras.
Nämndemännen utgör en länk mellan domstolarna och samhället i
övrigt. De bör i så hög grad som möjligt svara mot ett folkgenomsnitt
såvitt avser ålder och bakgrund. De erfarenheter nämndemännen har från
olika samhällsområden är värdefulla för domstolsväsendet samtidigt som
de insikter en nämndeman får genom sitt uppdrag ofta utgör en tillgång
för annat samhällsarbete. Det är mot den bakgrunden önskvärt att
uppdraget som nämndeman cirkulerar.
Regeringen avser att låta utreda nämndemannainstitutet bl.a. för att
åstadkomma att nämndemän i framtiden rekryteras från en bredare bas än
i dag. Det finns också ett behov av att förändra regelverket i takt med den
övriga utvecklingen i domstolarna. Även frågor om hur en nämndemans
lämplighet för sitt uppdrag skall prövas bör ingå i utredningen.
8 Säkerheten i domstolarna
Regeringens bedömning: Säkerheten i domstolarna bör stärkas så att
personalens, allmänhetens och parternas säkerhet och trygghet förbättras.
Skälen för regeringens bedömning: Våldsbrottsligheten i Sverige har
förändrats. Det är många gånger fråga om grov organiserad brottslighet
med internationell anknytning eller, vilket blivit allt för tydligt på senare
tid, brottslighet med nazistiska, rasistiska och andra antidemokratiska
förtecken. Ofta är det också stora ekonomiska intressen involverade, t.ex.
vid grova narkotikabrott. Brottslighet av denna typ utmärks av en stor
hänsynslöshet och likgiltighet för människors liv och hälsa. Denna
våldsutveckling är inte bara ett direkt hot mot den svenska rättsstaten
utan bidrar också till större risker för våldsdåd i domstolarna och
påverkar därmed direkt den personliga säkerheten för domstolarnas
anställda och dem som vistas i domstolarnas lokaler. Under senare tid har
också flera händelser inträffat där enskilda personer tagit till våld i
samband med pågående processer i domstolarna, vilket lett till allvarliga
skador och även dödsfall. Några av de allvarligaste händelserna har
inträffat i Eskilstuna tingsrätt och i Högsta domstolen. Detta är
naturligtvis en oacceptabel utveckling som aktualiserat frågan om ett
ökat skydd för de anställda vid landets domstolar. Det är dock klart att
själva rättssamhället är i fara, om domstolar och andra myndigheter
tvingas förskansa sig bakom låsta dörrar och pansarglas. Det är sålunda
en svår balansgång att värna om den personliga säkerheten i domstolarna
samtidigt som rättssamhällets grundläggande principer (principen om
förhandlingsoffentlighet, offentlighetsprincipen, informations- och
yttrandefrihet m.m.) behöver upprätthållas.
Frågan om säkerheten i landets domstolar har flera dimensioner. För
att uppnå en god säkerhet för de anställda och personer som uppträder
vid eller besöker domstolarna behöver det bl.a. övervägas frågor om
lokalernas utformning, personalens utbildning, planering och ett
regelverk som gör olika säkerhetsåtgärder möjliga.
På regeringens uppdrag utarbetade Riksåklagaren, Domstolsverket och
Rikspolisstyrelsen rapporten ”Ökat skydd för anställda inom domstolarna
och åklagarväsendet” (åklagarväsendets rapport 1995:7). Regeringen gav
därefter de tre myndigheterna i uppdrag att remittera rapporten till
åklagarmyndigheter, domstolar respektive polismyndigheter. Vidare
uppdrog regeringen åt Riksåklagaren att i samverkan med de andra
myndigheterna ställa samman remissynpunkterna och att lämna förslag
till konkreta åtgärder (dnr Ju1995/4775). En gemensam arbetsgrupp med
företrädare för myndigheterna tillsattes och uppdraget redovisades i
oktober 1996 i rapporten ”Åtgärder för att öka skyddet för anställda inom
domstolarna och åklagarväsendet” (dnr Ju1996/3967). Efter kontakter
med Justitiedepartementet (dnr Ju1997/2220) beslutade Domstolsverket
att utreda lämpliga åtgärder för att förstärka tillträdesskyddet till
domstolslokalerna. En redovisning skedde i rapporten Förbättrat
tillträdesskydd till domstolslokaler (DV rapport 1997:3).
Regeringen avser att under hösten år 2000 för riksdagen lägga fram en
proposition med förslag till lagstiftning om förbättrat tillträdesskydd i
domstolarna. Det lagstiftningsarbete som i dag pågår för ett förbättrat
tillträdesskydd är en del i ett fortlöpande säkerhetsarbete. Det syftar bl.a.
till att undanröja rättsliga hinder för säkerhetskontroller när indikationer,
av vilken typ det vara må, ligger i öppen dag även om de inte direkt kan
hänföras till en viss förhandling.
Det pågående lagstiftningsarbetet har kortfattat följande inriktning.
Generella och tidsbegränsade säkerhetskontroller skall kunna beslutas i
administrativ ordning för att förhindra olika former av vålds- och
egendomsbrott utan att det finns någon koppling till ett speciellt mål när
det finns anledning att befara att ett allvarligt brott kan komma att begås i
domstolens lokaler. Kontrollen skall kunna avse domstolens lokaler, och
alltså inte bara en viss förhandling. Den skall i huvudsak omfatta teknisk
kroppsvisitation och undersökning av väskor, paket m.m. med hjälp av
bl.a. metalldetektorer och larmbågar. Både den nuvarande och den nya
formen för kontroll skall i huvudsak få utföras av andra än polismän men
under polisens ledning.
Förebild för den nya lagstiftningen är de mycket väl fungerande
reglerna för säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare
och utskott samt reglerna om särskild kontroll vid flygplats.
Det står dock klart att inte heller det nu pågående lagstiftningsarbetet
kan ge någon garanti för säkerheten. Det innebär dock att rättsliga
förutsättningar för kontroller skapas beträffande säkerhetsrisker som inte
kan bemötas med den nuvarande lagstiftningen.
Regeringen konstaterar att enbart det förhållandet att säkerhetsfrågorna
i domstolarna uppmärksammats på senare tid utgör en positiv utveckling.
Ett ökat säkerhetstänkande sammantaget med lagstiftningsåtgärder av
både administrativ och processuell karaktär liksom de förbättringar som
planeras för domstolslokalerna bör kunna ge en god grund för skapandet
av framtidens säkrare domstolar. Detta samtidigt som det är viktigt att slå
vakt om rättssamhällets grundläggande principer om förhandlings-
offentlighet, offentlighet samt informations- och yttrandefrihet.
9 IT-stödet i domstolarna
Regeringens bedömning: Domstolarna bör utrustas med så moderna
tekniska hjälpmedel som möjligt för att
– rättsväsendets resurser skall användas så effektivt som möjligt
– skapa moderna och attraktiva arbetsplatser.
Skälen för regeringens bedömning: Domstolarna har under den senaste
tioårsperioden fått alltmer datorstöd i sin verksamhet. För målhante-
ringen används det datoriserade målhanteringssystemet MÅHS vid
tingsrätt och länsrätt. Systemet har emellertid visat sig ha begränsade
utbyggnadsmöjligheter. Domstolsverket har därför avslutat utbyggnaden
och har i stället inlett ett arbete med att ta fram ett nytt verksamhetsstöd
för domstolarna. Det nya verksamhetsstödet kommer att utformas i nära
samarbete med domstolarna. Tillsammans med utvalda domstolar
kommer en analys att göras av vilka funktioner i arbetet som behöver ett
IT-stöd. Avsikten är att bygga ett verksamhetsstöd som är generellt för
samtliga domstolar och samtidigt kan anpassas till de enskilda dom-
stolarnas behov. Samtidigt avses en helt ny teknisk plattform att införas.
Inledningsvis kommer utvecklingsarbetet att inriktas på överrätternas
behov av ett stöd för målregistrering, planering och lottning.
Förutom investeringar i det nya verksamhetsstödet, finns ett behov av
ny teknik i rättssalarna. Dagens förhandlingssalar har regelmässigt
utrustning för ljudupptagning på standardkassettband och möjlighet att
anordna bildvisning med OH-projektor och videovisning på TV-monitor.
I takt med att ny teknik växer fram för upptagning, lagring och
uppspelning av ljud och nya metoder kommer fram för presentation av
såväl dokument och föremål som bilder från datorer ökar behovet av
modern teknik i rättssalarna. För att möta denna utveckling kommer,
enligt Domstolsverket, under den kommande femårsperioden en
systematisk uppgradering av tekniknivån i rättssalarna att ske. Denna
tekniksatsning bör av tekniska och användarmässiga skäl samordnas med
utvecklingen av utrustning för försöksverksamheten med video i
domstolarna.
I arbetet med en samordning av rättsväsendets informationsförsörjning,
RIF-verksamheten, ingår att ta fram en generell kommunikationslösning
för rättsväsendet. En generell kommunikationslösning är en förutsättning
för ett papperslöst informationsflöde mellan rättsväsendets myndigheter,
men också mellan domstolarna. I ett sådant system kan uppgifter, t.ex.
personuppgifter, ”återvinnas” hos varje myndighet i processen i stället
för att de som i dag bearbetas på nytt hos varje myndighet.
Totalt sett förutser Domstolsverket i budgetunderlaget för åren 2001–
2003 ett utökat investeringsbehov på ca 200 miljoner kronor.
Det är regeringens bedömning att domstolarna för att svara mot behov
och förväntningar från medborgarna och för att vara attraktiva
arbetsplatser bör ha ett utvecklat IT-stöd.
10 Förbättrat processuellt regelverk
Sammanfattning: Regeringen arbetar för en kontinuerlig översyn av det
processrättsliga regelverket, det innebär bl.a. att
– en lagrådsremiss om grupptalan planeras
– en utredning om hur processen i allmän domstol skall förbättras pågår
– en reform av hovrättsprocessen planeras
– reformen med prövningstillstånd i de allmänna förvaltningsdomsto-
larna utvärderas
– ett förslag från en arbetsgrupp som syftar till att minska antalet
inställda förhandlingar har remitterats
– en proposition om telefonförhör och videokonferens i allmän förvalt-
ningsdomstol är under utarbetande
– en fortsatt översyn av förvaltningsprocessen pågår
– en promemoria om förändrade forumregler i tingsrätt har remitterats.
Ett ändamålsenligt processuellt regelverk är av avgörande betydelse för
domstolarnas funktion och möjligheter att verka. De ändamål som skall
tillgodoses genom förfarandereglerna är i vissa delar motstridiga och
verksamheten är i många detaljer genomreglerad. Detta är naturligtvis
inget självändamål, utan gjort för att parternas och statens intressen av att
rättskipningen sker på ett riktigt och rättssäkert sätt skall tillgodoses.
Detta innebär emellertid inte att reformer är uteslutna. Vid bedömningen
om ett processuellt regelverk är ändamålsenligt spelar många faktorer in,
och dessa varierar över tiden. Som exempel kan anges samhällets
tekniska utveckling, förändrade värderingar i samhället, brottslighetens
utveckling, vilka måltyper som är mest frekventa, domstolens
organisation, domarnas kvalifikationer och erfarenhet etc. De
förfaranderegler som styr de svenska domstolarnas verksamhet, framför
allt rättegångsbalken, ärendelagen och förvaltningsprocesslagen, har
därför kontinuerligt varit föremål för översyn och reformer i olika delar.
Regeringen konstaterar att detta arbete behöver fortsätta, och är av
fundamental betydelse för framtidens domstolar. I detta avsnitt redogörs
för nyligen genomförda ändringar, pågående utredningar samt
förändringar som planeras.
10.1 Effektiviseringar av förfarandet i allmän domstol
Riksdagen beslutade i mars 2000 en rad åtgärder för att effektivisera och
förenkla domstolsförfarandet för parterna och för de allmänna domsto-
larna (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10, rskr. 1999/2000:151).
Ändringarna rör framför allt handläggningen i tingsrätterna. Även
överrätternas handläggning påverkas dock. Reformerna syftar till att
renodla domstolarnas och domarnas verksamhet och att ge domstolarna
ökat utrymme att själva bestämma bl.a. hur olika uppgifter skall
dokumenteras. Vidare avser reformerna att för parter och domstolar få till
stånd förenklade och förbättrade handläggningsregler samt en snabbare
och effektivare handläggning.
Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 2000. En reform beträffande
avräkning av tid för frihetsberövande träder dock i kraft först den
1 oktober 2000.
Avräkning av tid för frihetsberövande
I renodlingssyfte överförs ansvaret för obligatorisk avräkning av tid för
frihetsberövande från domstol till kriminalvården i fråga om fängelse-
påföljden och till Statens institutionsstyrelse i fråga om påföljden sluten
ungdomsvård. Domstolen skall på domen anteckna och till den lokala
kriminalvårdsmyndigheten respektive Statens institutionsstyrelse rappor-
tera under vilka tider den dömde har varit anhållen, häktad eller
frihetsberövad på något annat sätt som kan föranleda avräkning.
Domstolens ansvar ankommer i tingsrätten på ordföranden, i hovrätten på
målets referent och i Högsta domstolen på rotelinnehavaren. En åklagare
som utfärdar ett strafföreläggande skall anteckna de frihetsberövanden
som har förekommit och som kan komma att föranleda avräkning.
Flexiblare regler vid uppehåll i huvudförhandling
För att åstadkomma en ökad flexibilitet ändras reglerna om avbrott och
uppskov i huvudförhandling och förs samman till ett enda institut
samtidigt som bestämmelserna utformas så att det ges bättre möjligheter
att anpassa rättegången till förhållandena i det enskilda målet.
Möjligheterna att låta en huvudförhandling fortsätta efter uppehåll ökas.
Förbudet mot att i tvistemål låta en huvudförhandling fortsätta efter
uppehåll när förhandling hålls i förenklad form upphävs. Vidare upphävs
bestämmelsen i 1 kap. 9 § rättegångsbalken om att fler mål inte utan
synnerliga skäl får sättas ut till huvudförhandling samma dag än som kan
beräknas bli slutförda under sex timmar.
Domstolarnas protokoll
Reglerna om protokollföring i mål och ärenden i domstol förenklas
genom att domstolarna får möjlighet att låta bli att föra protokoll när
något protokoll inte behövs. Vissa bestämmelser flyttas från
rättegångsbalken till ärendeförordningen. Tingsrätten ges också
möjlighet att avgöra mål som bara rör förverkande av egendom utan att
hålla huvudförhandling.
Effektivare handläggning
En rad åtgärder möjliggör en snabbare och effektivare handläggning.
Bl.a. skall tingsrätten i dispositiva tvistemål kunna meddela parterna att
förberedelsen skall anses vara avslutad vid en viss senare tidpunkt. Efter
denna tidpunkt skall en part få åberopa en ny omständighet eller ett nytt
bevis endast om parten gör sannolikt att han eller hon har haft en giltig
ursäkt att inte göra det tidigare eller om ett tillåtande av åberopandet inte
innebär att målets prövning fördröjs i någon väsentlig mån.
Vidare föreslås att tingsrätten i tvistemål och i mål om enskilt åtal i ett
tidigt skede av målet bör upprätta en tidsplan för målets handläggning,
om det inte är obehövligt.
Dessutom utvidgas de s.k. jourdomstolarnas behörighet enligt 19 kap.
12 § rättegångsbalken till att omfatta all befattning med förundersökning
och användande av tvångsmedel och alltså inte bara frågan om häktning.
Vidare ges åklagare rätt att häva beslut om reseförbud innan åtal har
väckts på samma sätt som gäller för hävande av häktning. För att i övrigt
förenkla och förbättra handläggningsreglerna ges tingsrätten möjlighet att
i dispositiva tvistemål förelägga käranden att senast viss dag uppge om
han eller hon vidhåller sin talan, om det under målets handläggning har
visat sig att käranden inte medverkar i processen. Om käranden inte
svarar, får tingsrätten meddela tredskodom mot käranden.
I propositionen behandlas också frågan om att beslut om ersättning av
allmänna medel till förhörspersoner och tolkar skall kunna fattas utanför
rättssalen av en domstolssekreterare eller tingsnotarie.
Rättegångskostnader
Andra åtgärder rör rättegångskostnader och innebär bl.a. att i ett småmål
en part som har förorsakat motparten kostnader genom försumlig
processföring skall ersätta dessa kostnader utan begränsning. Dessutom
höjs ersättningen i småmål för en rättegångsskrift eller en inställelse från
300 kr till kostnaden för en halvtimmes rådgivning enligt rättshjälpslagen
(f.n. ca 500 kr).
Familjemål
Reglerna i äktenskapsbalken och föräldrabalken om förfarandet i mål om
äktenskapsskillnad och vårdnad m.m. förenklas. Förändringarna får bl.a.
till följd att möjligheterna till enbart skriftlig handläggning utvidgas.
10.2 Utredningen om processen i allmän domstol
Reglerna om förfarandet vid domstol i tvistemål och brottmål finns i
rättegångsbalken (RB), som vid sitt ikraftträdande år 1948 innebar
djupgående förändringar av rättegången. Särskilt betydelsefulla var nya
principer om att förfarandet skulle präglas av muntlighet, omedelbarhet
och koncentration. Under årens lopp har reglerna i balken ändrats vid
åtskilliga tillfällen. Viktigare justeringar av processens grundprinciper
gjordes år 1987 på grundval av rättegångsutredningens betänkanden
(prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr. 1986/87:278). De regler
som då tillkom är i huvudsak oförändrade.
Regeringen beslutade den 1 juli 1999 om direktiv till en särskild
utredare om processen i allmän domstol (dir. 1999:62).
Utredningen (1999 års rättegångsutredning) skall undersöka hur
rättegången i tvistemål och brottmål med bibehållen rättssäkerhet kan
förbättras. Utredaren skall särskilt uppmärksamma frågor om muntlighet,
omedelbarhet och koncentration i förfarandet samt frågor om bevisning.
Vidare skall utredaren undersöka om arbetet med domskrivning kan
förenklas.
Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration i
förfarandet genomfördes strikt när rättegångsbalken trädde i kraft år
1948. De har successivt mjukats upp, framför allt genom reformen år
1987, och utredningen skall nu se över möjligheterna att gå längre. I
direktiven pekas olika möjligheter ut, t.ex. att i större omfattning göra det
möjligt att låta skriftliga handlingar utgöra processmaterial, trots att de
inte formligen föredragits under huvudförhandling i målet eller att införa
möjligheter att begränsa en huvudförhandling till att avse enbart vissa
frågor i målet och låta handlingarna i målet utgöra underlaget för
avgörandet i övrigt. I direktiven framhålls också betydelsen av ett
effektivt utnyttjande av modern teknik i rättegången, t.ex.
videokonferens.
Vidare ingår enligt direktiven att lösa ett problem som har med
rättspsykiatriska undersökningar att göra. Problemet består i att nu
gällande regler medför att en omfattande huvudförhandling kan behöva
tas om på nytt med nya domare sedan domstolen beslutat om en sådan
undersökning. I sådant fall måste allt det som har förekommit vid
förhandlingen återupprepas. Utredningen har behandlat detta problem
med förtur och kommer att lägga fram ett delbetänkande under våren
2000.
Utredningsuppdraget skall i sin helhet vara redovisat till regeringen
före utgången av år 2001.
10.3 Hovrättsprocessen
I betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124) sam-
manfattade Hovrättsprocessutredningen hovrätternas uppgifter i
rättsordningen i följande punkter:
Hovrätterna skall rätta felaktigheter i tingsrätternas avgörande efter en
kontroll av den materiella riktigheten.
Hovrätterna skall kontrollera tingsrätternas formella handläggning.
Hovrätterna skall ha ett ansvar för rättsbildningen.
På grundval av utredningens betänkande föreslog regeringen våren 1997
ett system med generellt prövningstillstånd i ledet tingsrätt–hovrätt (prop.
1996/97:131 Prövningstillstånd i hovrätten). Utredningens bedömning av
hovrätternas uppgifter delades i propositionen av regeringen, en bedöm-
ning som också gjordes av stora delar av remissinstanserna. Emellertid
återkallades propositionen (regeringens skrivelse 1996/97:168) sedan det
visat sig att erforderligt stöd inte fanns i riksdagen.
Inte minst från domstolshåll har även härefter efterlysts regeländringar
som på olika sätt är avsedda att begränsa hovrätternas befattning med
målen till vad som kan anses vara motiverat i det enskilda fallet. Det
senaste exemplet på detta är en framställning från en arbetsgrupp, i
vilken samtliga hovrätter har varit representerade. I framställningen
föreslås olika regeländringar (Hovrätternas processgrupp, promemorian
Effektivare hovrättsförfarande, dnr Ju1999/4445). Förslagen i promemo-
rian innebär bl.a. en något utvidgad tillämpning av dagens regler om
prövningstillstånd. Bland övriga förslag kan nämnas möjligheten att
begränsa handläggningen av ett mål om överklagandet framstår som
utsiktslöst.
Arbete pågår med att söka finna den ordning som bör väljas för att
hovrätterna på bästa sätt skall kunna fylla sina funktioner och här kan
förslagen utgöra värdefulla bidrag. Mycket talar för att reformarbetet
behöver gå fram längs flera vägar. En sådan kan vara att
omedelbarhetsprincipen i vissa fall mjukas upp i enlighet med det som
har nämnts i avsnittet 10.2. En annan väg kan vara att för vissa fall mer
restriktiva bestämmelser införs när det gäller förebringande av muntlig
bevisning i hovrätten. Den närmare inriktningen av det pågående arbetet
avses att presenteras under år 2000.
10.4 Prövningstillståndsreformen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna
Sedan 1994 har det i olika etapper pågått ett arbete med att reformera
instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Samtidigt med
detta arbete har prövningstillstånd införts i ledet länsrätt – kammarrätt i
ett antal stora målgrupper.
Domstolsverket har år 1998 påbörjat ett projekt för utvärdering av
reformen om prövningstillstånd. Utvärderingen har som utgångspunkt att
både beskriva fakta, såsom verksamhetsstatistik och kostnadseffekter,
samt kvalitetsfrågor. Kvalitetsfrågorna skall belysas såväl från domstols-
synpunkt som från enskilda och myndigheter som deltar i domstols-
prövningen eller på annat sätt får del av avgöranden från kammarrätterna.
Exempel på kvalitetsaspekter är om omloppstiderna för mål (avgjorda
måls ålder) förkortas till följd av bestämmelserna om prövningstillstånd
och om antalet meddelade prövningstillstånd i kammarrätterna är
tillräckligt många med utgångspunkt med hänsyn till rättsbildningen i
landet. Projektet skall även belysa frågan om Riksförsäkringsverket bör
undantas från prövningstillstånd i kammarrätt.
10.5 Promemorian Inställda huvudförhandlingar
Inställda förhandlingar är ett av de större problemen i de allmänna
domstolarna. De resurser som går till spillo är betydande. Det
resursslöseri som detta innebär är i sig allvarligt. Det verkligt stora
problemet är dock att de inställda förhandlingarna kan urholka parters,
vittnens, målsägandes och andras förtroende för domstolarnas arbete.
Särskilt allvarligt blir det när de som kallats till domstol upplever att
domstolarna inte gör tillräckligt för att förhandlingen skall kunna
genomföras. I de allra flesta fall kan problemen med inställda för-
handlingar inte lastas domstolarna men den som måste inställa sig till en
domstolsförhandling som inte blir av upplever att domstolarna inte
fungerar i detta avseende.
En faktor som är avgörande för att minska antalet inställda
förhandlingar är att förkorta tiden från brottets begående till dess att en
misstänkt kan lagföras. De olika projekt som bedrivs för att korta
handläggningstiderna kommer med största sannolikhet att leda till färre
inställda förhandlingar. En annan viktig faktor är att söka få till stånd ett
regelverk som bättre motverkar negativa effekter av personers
underlåtenhet att inställa sig.
Domstolsverket inrättade under 1999 en särskild arbetsgrupp,
bestående av domare, advokat och åklagare. I promemorian Inställda
huvudförhandlingar – Förslag till åtgärder har arbetsgruppen lämnat olika
förslag. I promemorian föreslås lagändringar som ökar möjligheterna att i
brottmål döma i den tilltalades utevaro. Vidare föreslås att förutsätt-
ningen att den tilltalade skall utebli vid två huvudförhandlingar för att
fängelse skall få dömas ut tas bort. Tidsfristen för att påbörja
huvudförhandling i mål där den tilltalade är häktad föreslås bli förlängd
från en till två veckor och möjligheten att häkta en misstänkt för
lindrigare brott återinförs. Slutligen föreslås att möjligheterna att dela
upp handläggningen av flera åtal mot samme tilltalade vidgas samt att en
möjlighet att delge stämning i vissa brottmål genom s.k. förenklad
delgivning införs.
Promemorian är remitterad och remisstiden går ut den 2 maj 2000.
Regeringen avser att därefter bereda ärendet med sikte på en
lagrådsremiss i slutet av året.
10.6 Promemoria om forumregler
Domstolsverket inrättade 1999 en särskild arbetsgrupp, bestående av
domare, advokat och åklagare, som har sett över vissa forumförhållanden
i allmän domstol. Resultatet av arbetet har presenterats i promemorian
Vissa processrättsliga frågor rörande forumregler.
Arbetsgruppen föreslår att nya bestämmelser införs i rättegångsbalken,
äktenskapsbalken och föräldrabalken som innebär en möjlighet för
tingsrätter inom ett län att samarbeta genom överlämnande av tvistemål
och brottmål. Förslagen syftar till att skapa förutsättningar för en större
flexibilitet inom domstolsorganisationen och ett effektivare utnyttjande
av rättsväsendet i dess helhet.
I promemorian föreslås dessutom att forumfrågan för konkursärenden,
skuldsaneringsärenden, ärenden om företagsrekonstruktion, ärenden om
felparkeringsavgift och de registreringsärenden som regleras i
äktenskapsbalken skall bestämmas av regeringen. Behörig tingsrätt
föreslås vara den tingsrätt regeringen bestämt för det län eller del av län
där gäldenären skall svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i
allmänhet, vilket normalt är där gäldenären har sitt hemvist. För mål om
felparkering föreslås att de överklagas till den tingsrätt som regeringen
har bestämt för det län eller del av län där överträdelsen har ägt rum.
Arbetsgruppens promemoria är tillsammans med en kompletterande
promemoria av Justitiedepartementet remitterad till den 12 maj 2000.
Regeringen avser därefter att bereda promemorian och
remissynpunkterna med sikte på en lagrådsremiss i slutet av året.
10.7 Grupptalan
I betänkandet Grupprättegång (SOU 1994:151) föreslår Grupptalanutred-
ningen att grupptalan skall införas som rättegångsform i Sverige.
Grupptalan kan förenklat beskrivas som en representativ taleform, där en
representant för en grupp som har likartade anspråk kan föra en talan i
domstol som blir bindande för hela gruppen utan hinder av att de som
ingår i gruppen inte deltagit i rättegången som parter. Ett syfte med
grupptalan är att göra det möjligt att i rättegång genomdriva skyldigheter
som den materiella lagstiftningen på olika områden föreskriver, men där
anspråken som varje person har sett för sig är för litet för att motivera en
rättegång. Ett annat är att tillhandahålla en effektiv rättegångsform för
olika typer av massanspråk som i annat fall skulle ge upphov till en
mängd olika processer.
Utredningen föreslår i sitt betänkande att grupptalan skall införas i tre
olika former. Offentlig grupptalan som innebär att talan för en grupp förs
av staten eller en kommun. Organisationstalan som innebär att en på visst
sätt etablerad organisation ges rätt att föra talan för en grupp. Enskild
grupptalan som innebär att en enskild person för talan som företrädare
för gruppen. Utredningen föreslår vidare att grupptalan skall bli möjlig
dels i allmän domstol för civilrättsliga anspråk, dels avseende förbuds-
talan enligt den då gällande miljöskyddslagen och talan om skadestånd
enligt den då gällande miljöskadelagen, dels för diskrimineringstvister
enligt jämställdhetslagen.
Betänkandet, som har remissbehandlats, fick ett blandat mottagande.
Sammanfattningsvis kan sägas att företrädare för konsumentintressen och
ideella organisationer är positiva till förslagen och ser ett klart behov av
en möjlighet att föra en grupptalan. Företrädare för näringslivet liksom
majoriteten av de domstolar som har yttrat sig är emellertid kritiska till
förslagen. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet
(dnr Ju95/405).
Regeringen gör bedömningen att en möjlighet till grupprättegång i
avsevärd mån kan stärka enskildas förutsättningar att komma till sin rätt
och i övrigt ge ett genomslag för de materiella reglerna, inte minst på
konsumentområdet. Regeringen avser att lägga fram en lagrådsremiss om
grupptalan under 2000/2001. På miljöområdet har rättsskyddet redan
stärkts genom att vissa organisationer har getts rätt att överklaga flertalet
domar och beslut om tillstånd, godkännande och dispens enligt
miljöbalken.
10.8 Videokonferens och telefonkonferens i domstol
Den 1 januari 2000 trädde lagen om försöksverksamhet med video-
konferens i rättegång i kraft. Lagen innebär att det på försök är möjligt att
använda videokonferens vid handläggningen av mål och ärenden i de
allmänna domstolarna. Parter i brottmål och tvistemål kan under vissa
förutsättningar delta i ett sammanträde inför rätten genom videokon-
ferens. Det är också möjligt att ta upp bevisning genom videokonferens.
Just nu pågår försöksverksamhet vid 8 domstolar, Norrköpings tingsrätt,
Helsingborgs tingsrätt, Karlskrona tingsrätt, Gällivare tingsrätt och Luleå
tingsrätt samt Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge och
Hovrätten för Övre Norrland.
Regeringen avser under första halvåret 2000 att överlämna en
proposition till riksdagen om videokonferens i allmän förvaltnings-
domstol, m.m. I propositionen kommer det att föreslås att det på försök
införs en möjlighet att använda videokonferens vid handläggningen av
mål i allmän förvaltningsdomstol. Förslaget innebär att parter under vissa
förutsättningar skall kunna delta i muntlig förhandling inför rätten genom
videokonferens. Vidare kommer det att föreslås att bevisning, t.ex.
vittnesförhör, skall kunna tas upp genom videokonferens. Syftet med
försöksverksamheten är att ge domstolarna ett redskap som kan
åstadkomma en mer flexibel handläggning av mål och erbjuda
medborgarna ökad tillgänglighet till domstolarna.
I propositionen kommer det vidare att föreslås att regler om
användning av telefonteknik vid muntlig förhandling i allmän förvalt-
ningsdomstol införs efter modell från de allmänna domstolarna.
10.9 Översyn av förvaltningsprocessen
Sedan den 1 april 1995 har behörigheten att pröva ansökningar om
resning och återställande av försutten tid i ärenden som slutligt avgjorts
av länsrätt eller förvaltningsmyndighet flyttats från Regeringsrätten till
kammarrätterna. I övrigt ligger beslutsbehörigheten beträffande dessa
s.k. särskilda eller extraordinära rättsmedel kvar hos Regeringsrätten. De
grundläggande förutsättningarna för resning och återställande av
försutten tid infördes i förvaltningsprocesslagen på grundval av förslag i
betänkandet SOU 1992:138, Några frågor angående Regeringsrätten.
I promemorian, Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen, En ny
princip för prövning i fövaltningsdomstol, m.m. (Ds. 1997:29), föreslås
regleringen i förvaltningsprocesslagen bli kompletterad med ytterligare
regler om talerätt, inhibition och förfarandet vid bifall till ansökan.
Rätten till resning begränsas enligt förslaget på så sätt att en regel införs
om att resning inte får beviljas om det skäligen kunnat krävas att
sökanden redan i den avgjorda saken åberopat det resningsgrundande
förhållandet.
I promemorian behandlas även frågor om domstolsprövningens inrikt-
ning och omfattning. I de fall där den år 1998 införda principen om
domstolsprövning i allmän förvaltningsdomstol blir aktuell att tillämpa
(22 a § förvaltningslagen [1986:223]) föreslås att anhängiggörandet av
talan skall ske genom ansökan om rättens prövning. Det föreslås således
att det i förvaltningslagen skall anges att talan mot ett förvaltningsbeslut
hos domstol, företrädesvis länsrätt, skall väckas genom ansökan om
rättens prövning. Rättsmedlet överklagande föreslås i princip bli
förbehållet de fall då en talan fullföljs från en lägre myndighet till en
högre eller till regeringen respektive från en lägre domstolsinstans till en
högre.
Avsikten med att införa rättsmedlet ansökan om rättens prövning i
förvaltningsprocessen är att betona den skillnad som bör finnas mellan å
ena sidan den överprövning som sker hos förvaltningsdomstolarna och å
andra sidan den omprövning som sker hos myndigheterna. Avsikten är
emellertid inte att minska ramen för domstolsprövningen eller på annat
sätt göra avkall på den rättssäkerhet som de förvaltningsprocessrättsliga
bestämmelserna är avsedda att trygga.
Promemorian har remissbehandlats. Remissinstanserna var postitiva
till ändringarna i förvaltningsprocesslagen, men det rådde delade
meningar om ändringen i förvaltningslagen. En remissammanställning
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju1997/1333). Frågorna
bereds inom Justitiedepartementet med sikte på att, såvitt avser ändringen
i förvaltningsprocesslagen, en proposition skall kunna överlämnas till
riksdagen under år 2001.
11 Domstolarnas organisation
För att domstolarnas möjlighet att även framgent möta de förväntningar
som har nämnts i avsnitten 5–10 är domstolarnas judiciella och
administrativa bärkraft en avgörande fråga. De närmaste följande
avsnittet tar därför i första hand sikte på verksamheten vid landets 95
tingsrätter. Dessutom behandlas samordningslösningar mellan tingsrätten
och länsrätten på orten (se avsnitt 11.5).
11.1 Reformering av tingsrätternas domkretsar – allmänna
utgångspunkter
Regeringens bedömning: Tillgänglighet, möjligheter för en stärkt
beredningsorganisation, förutsättningar för återkommande kompetens-
utveckling, möjligheter att specialisera verksamheten, möjligheter att
rekrytera personal och geografisk samordning med rättsväsendets övriga
myndigheter bör vara de allmänna principer som bildar utgångspunkt vid
reformeringen av tingsrättsorganisationen.
Skälen för regeringens bedömning: Frågan om tingsrätternas
domkretsar har varit föremål för utredningar under hela 1900-talet. Den
senaste större förändringen skedde i början av 1970-talet (prop. 1969:44,
1LU 38, rskr. 283) då antalet domsagor (häradsrätter) och domkretsar
(rådhusrätter) minskades från 141 till 100. Redan vid denna reform
förespråkades att en domstol måste vara tillräckligt stor för att bereda
sysselsättning åt minst tre domare. Nu trettio år senare är alltjämt drygt
en fjärdedel av landets tingsrätter mindre än så. Befolkningsomflytt-
ningar, avkriminalisering, ny teknik, ökade delegeringsmöjligheter m.m.
har sedan dess också bidragit till att förändra arbetsunderlaget vid många
tingsrätter. Dessa förhållanden och det faktum att de frågor som numera
förekommer i domstol i vissa fall kräver sådana specialkunskaper att det
inte är möjligt för en domare att behärska alla områden innebär också att
frågan om att se över tingsrätternas domkretsar återigen har aktualiserats.
Den viktigaste principen vid en utveckling av tingsrätternas
organisation är att den nya organisationen i hela landet kan upprätthålla
och ge förutsättningar för att förbättra dagens goda kvalitet i dömandet.
För att skapa effektivare beredningsorganisationer, renodla domarrollen,
göra en specialisering möjlig och för att ha underlag för vissa
administrativa specialfunktioner behövs domstolar med verksamhet som
ger en judiciell och administrativ bärkraft. Avgörande för domstolens
bärkraft är hur stort målunderlag den har. Målunderlaget beror i sin tur i
stor utsträckning på invånarantalet i domkretsen. Domstolarnas bärkraft
står således bl.a. i relation till domkretsens befolkningsmässiga storlek.
För att åstadkomma bärkraftiga domstolar behövs domkretsar med ett
större målunderlag. Samtidigt behöver hänsyn tas till geografiska
avstånd. I vissa regioner behöver särskilda organisatoriska lösningar
väljas för att garantera såväl kvalitet som rimlig tillgänglighet.
Frågan om lämpliga organisatoriska enheter inrymmer alltså både
principiella och praktiska frågor. Den för varje område lämpliga lös-
ningen får övervägas i regionala utredningar som tar hänsyn till varje
områdes speciella förutsättningar. Även om det inte finns något generellt
svar på frågan hur stor en domkrets skall vara gör regeringen
bedömningen att många av dagens domkretsar är för små för att uppfylla
målen för det framtida domstolsväsendet. När det gäller principerna för
en förändring kan ett antal faktorer uppställas som behandlas nedan.
Tillgänglighet
Domstolarna bör finnas på sådana platser i landet så att de allra flesta
medborgare har ett rimligt avstånd till en tingsrätt. En reformering av
tingsrättsorganisationen som innebär att tingsrätter läggs samman
kommer att innebära att en del medborgare kommer att få ökade restider.
Samtidigt bör erinras om att en studie som gjordes på uppdrag av 1995
års domstolskommitté och som finns redovisad i kommitténs
grundmaterial Domstolsorganisationen (SOU 1998:135 bilaga 8), visade
att – studiebesök undantagna – endast 16 % av befolkningen någon gång
i sitt liv besöker en tingsrätt och att endast 3 % av befolkningen årligen
besöker en tingsrätt.
De förändringar i tillgänglighet som domkretsreformer på många håll i
södra och mellersta delarna av landet skulle innebära får betraktas som
relativt små. Annorlunda är naturligtvis förhållandena vid en eventuell
förändring i landets norra delar.
Beredningsorganisationen
För att även i framtiden klara en snabb och kompetent handläggning av
mål och ärenden i domstol fordras en stärkt beredningsorganisation, som
kan renodla domarens arbete till verksamhet som kräver domarens
kompetens. För att åstadkomma detta behöver varje domstol ett större
målunderlag än vad de allra minsta tingsrätterna har i dag.
Specialisering
En viktig omständighet vid reformering av domstolarnas verksamhets-
områden är att kunna bibehålla och förbättra kvaliteten i den dömande
verksamheten. I den nuvarande organisationen finns det många
domstolar där det inte är möjligt att specialisera sig. Framför allt beror
det på att det inte finns ett tillräckligt målunderlag för specialisering. I
domstolar med ett större målunderlag kan mål som kräver fördjupade
kunskaper fördelas mellan domarna och andra medarbetare.
Utbildningsinsatserna kan koncentreras till dem som är verksamma med
just de aktuella målen.
Rekryteringen
En betydelsefull fråga som behöver beaktas är att även morgondagens
domstolar skall ha möjlighet att rekrytera kvalificerade domare och andra
medarbetare i hela landet. Under den senaste tiden har såväl rekrytering
till ordinarie domaranställningar som rekryteringen till domarbanan inte
lockat lika många jurister som tidigare. Detta gäller särskilt domstolar
utanför storstadsområdena. Det finns naturligtvis flera olika förklaringar
till detta.
En betydelsefull faktor i sammanhanget för att säkerställa ett brett
rekryteringsunderlag är att se till att domstolarna är attraktiva
arbetsplatser, med god arbetsmiljö och som ger bra möjligheter till
personlig utveckling för de anställda. Vid reformeringen av tingsrätts-
organisationen är rekryteringsfrågorna enligt regeringens mening av stor
vikt.
Kompetensutveckling
Dagens arbetstagare kan inte enbart klara sig med de kunskaper som de
förde med sig när de anställdes på en arbetsplats. Detsamma gäller
naturligtvis även i domstolarna. Det är också så att de anställda i dag
ställer höga och berättigade krav på kontinuerlig fortbildning och
vidareutbildning. Tingsrätterna bör därför vara så organiserade att
arbetsgivarens och arbetstagarnas behov av utbildning kan tillgodoses.
Geografisk samordning med rättsväsendets övriga myndigheter
Dagens tingsrättsorganisation har en i de flesta fall godtagbar handlägg-
ningstid av mål och ärenden. Detta hindrar inte att snabbheten och
effektiviteten i förfarandet kan förbättras ytterligare. En fråga som är
särskilt viktig när det gäller hanteringen av brottmål är den geografiska
samordningen med rättsväsendets övriga myndigheter. Det är inte
ovanligt att häktade personer får transporteras långa sträckor för att
inställa sig till en förhandling med höga kostnader för kriminalvården
som följd och med sämre möjligheter för domstolen och åklagaren att få
till stånd ett effektivt utnyttjande av resurserna. Starka praktiska skäl
talar därför för en bättre geografisk samordning, framför allt med
åklagarnas organisation.
11.1.1 Organisatoriska lösningar
Regeringens bedömning: Den organisatoriska lösningen bör vara att
tillskapa större domkretsar. Det kan ske genom
– att lägga samman tingsrätter,
– att verksamheten bedrivs i en domkrets (en myndighet) med perma-
nent verksamhet på flera orter,
– att i de fall arbetsunderlaget inte bär permanent verksamhet på mer än
en ort, tillgängligheten och den lokala förankringen tillgodoses genom
att domstolen har tingsställe vid en eller flera orter.
Skälen för regeringens bedömning: En organisatorisk lösning som i de
flesta fall i landets södra och mellersta delar kan tillgodose de principer
som behandlats i avsnitt 11.1 är en sammanläggning av två eller flera
domstolar till större bärkraftigare enheter.
I de mindre tätbefolkade delarna av landet är det redan i dag långt
mellan tingsrätterna. Frågan är hur verksamheten skall organiseras för att
klara den målsättningen i dessa områden i fråga om domstolar som är så
små att de saknar egen bärkraft. En sådan domstol kan inte specialisera
sig samtidigt som den har skyldighet att handlägga alla förekommande
måltyper. En betydelsefull utgångspunkt är ju att det skall finnas
rättskipning och domstolar över hela landet.
Avstånden mellan tingsrätter innebär i många fall att en avveckling av
den dömande verksamheten på en ort inte är en lämplig åtgärd även om
målunderlaget i sig inte är tillräckligt stort. Andra lösningar får därför
sökas. Den lösning som regeringen förordar i dessa regioner är att göra
domkretsarna större och behålla dömandet vid mer än en ort. Detta är en
lösning som i första hand är lämplig när avstånden är stora. Den kan
också vara lämplig där dömande verksamhet bör behållas på en ort av
andra skäl än att det geografiska avståndet blir alltför stort.
Verksamhetsorterna skall även fortsättningsvis fastställas av
regeringen som på motsvarande sätt som i dag i förväg anmäler
förändringar för riksdagen. Det kommer alltså inte att vara den enskilda
domstolen som bestämmer var domstolsverksamheten i regionen skall
bedrivas.
Den gemensamma domkretsen gör det möjligt att koncentrera mål av
visst slag till en verksamhetsort. De allra flesta mål som i dag handläggs
vid respektive domstol bör också i den gemensamma domkretsen
handläggas som hittills.
Genom en lösning med gemensam domkrets skapas en tingsrätt (en
myndighet) med verksamhet vid mer än en ort.
Personalen vid de domstolar som omfattas av en gemensam domkrets
kommer att beröras av förändringen. De kommer att vara anställda i den
nya tingsrätten och i huvudsak vara placerade vid en domstolsenhet.
Grundtanken med konstruktionen, att de allra flesta mål och ärenden
skall avgöras vid de domstolsenheter som avgör dem i dag, innebär att
flertalet av de anställda kommer att tjänstgöra på samma orter som i dag.
De som i första hand kommer att beröras av förändringen är den personal
som i dag arbetar med domstolarnas administrativa funktioner. En
koncentration av administrationen till en ort inom domkretsen medför att
vissa arbetsuppgifter inte längre kommer att utföras vid varje enhet, utan
ske samlat inom domkretsen. För det fall samordningen av verksamheten
kommer att leda till ett personalminskningar är det viktigt att neddrag-
ningarna genomförs efter samråd med bl.a. berörda personalorganisa-
tioner. Det är viktigt att den kompetens som i dag finns i berörda
tingsrätter tillvaratas i de nya organisationerna.
En viktig fråga vid genomförandet av en domkretslösning är ordinarie
domares förflyttningsskydd och dess omfattning, liksom omfattningen av
domarnas tjänstgöringsskyldighet. Regeringsformen (11 kap. 5 §)
garanterar ordinarie domare skydd mot förflyttning av andra skäl än
organisatoriska. Förflyttning får vidare under alla förhållanden enbart ske
till annan jämställd domartjänst. Dagens regler om tjänstgörings-
skyldighet innebär att en domare är skyldig att tjänstgöra i hela den
domsaga han eller hon är anställd i (14 § lagen [1994:261] om
fullmaktsanställning). Olika synpunkter kan anläggas på frågan hur dessa
bestämmelser bör tolkas i fråga om domstolar med dömande verksamhet
på flera orter. Regeringen avser att närmare utreda dessa frågor. De
domkretslösningar, med flera verksamhetsorter i en domkrets, som
behandlas i det följande (avsnitt 11.4.2, 11.4.4 och 11.4.5) förutsätter inte
att några ändringar beträffande tjänstgöringsskyldigheten görs nu. Frågor
om hur verksamheten bör organiseras bör lösas i samråd med domarna i
domstolen.
Vid de orter som skall ha permanent dömande verksamhet bör det
också finnas ett kansli med den service som i dag finns vid alla
tingsrätter. I praktiken innebär detta att handlingar kan ges in till vilken
enhet som helst i domkretsen oavsett om målet redan handläggs vid den
enheten eller kommer att handläggas där. Med modern teknik är det fullt
möjligt att tillhandahålla service så att t.ex. domar finns tillgängliga på
rättens kansli vid alla verksamhetsorterna. Resonemanget gäller också för
exempelvis uppropslistor som bör vara tillgängliga vid samtliga
kansliorter i domkretsen.
Regeringen gör bedömningen att det inte finns behov av att peka ut var
domstolens ledning och administration i huvudsak skall vara lokaliserad.
Hur fördelningen av mål sker vid respektive tingsrätt är en fråga som
får lösas i respektive tingsrätts arbetsordning. Det är lämpligt att så tidigt
som möjligt göra klart för parterna på vilken kansliort målet kommer att
handläggas. Det bör också vara möjligt att i stor utsträckning kunna styra
redan ingivandet av stämningsansökan till det kansli där målet skall
handläggas. Detta kan ske genom överenskommelser och information till
åklagare, advokater, kronofogdemyndigheten och andra vanliga ingivare.
Det förutsätts vidare att tingsrätten kommer att ha tillgång till ett
gemensamt målhanteringssystem som medger såväl registrering av nya
mål som lottning ute på de lokala avdelningarna. Den tekniska lösningen
för ett sådant system finns redan i dagens målhanteringssystem, MÅHS,
och kommer även att finnas i ett framtida verksamhetsstöd.
I de fall en domkretslösning inte är möjlig, därför att arbetsunderlaget
inte bär permanent verksamhet på mer än en ort, kan tillgängligheten och
den lokala förankringen tillgodoses genom att domstolen har s.k.
tingsställe vid en eller flera orter utanför kansliorten. Det innebär att
rätten håller förhandling på orten med jämna mellanrum vid behov. Detta
förekommer på flera håll redan i dag.
11.2 En stegvis regional reformering
Regeringens bedömning: En reform av domstolarnas organisation bör
ske stegvis och ta hänsyn till varje regions speciella förutsättningar.
Utredningsarbetet bör bedrivas av Domstolsverket i nära samverkan med
domstolarna.
Skälen för regeringens bedömning: På olika håll i landet pågår
diskussioner om förändringar av tingsrätternas domkretsar. I flera fall har
inititativ till en förändring tagits av domstolarna själva, t.ex. på grund av
att arbetsunderlaget för domstolen bedöms alltför litet. Utredningarna om
de förändringar som kan göras har genomförts av Domstolsverket i
samarbete med berörda domstolar. Ett sådant förfarande har fördelen att
varje region kan utredas utifrån sina speciella förutsättningar, samtidigt
som en helhetssyn kan anläggas och de principiella utgångspunkter som
bör ligga till grund för varje förändring kan beaktas. Vidare kan
erfarenheter som tidigare har vunnits tas till vara i det framtida arbetet.
Även det fortsatta reformarbetet bör alltså bedrivas stegvis och med
beaktande av varje regions egna förutsättningar. Utredningsarbetet bör
bedrivas av Domstolsverket i nära samverkan med berörda domstolar.
11.3 Riksdagens och regeringens roller i
förändringsarbetet
Regeringen kommer även fortsättningsvis att anmäla de domkretsföränd-
ringar som planeras för riksdagen.
Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen gäller bl.a. att föreskrifter om
huvuddragen av domstolarnas organisation meddelas i lag. I 1 kap. 1 §
rättegångsbalken stadgas inledningsvis att tingsrätt är allmän underrätt
och, om ej annat är föreskrivet, första domstol. Av paragrafens andra
stycke framgår att domsaga är tingsrättens domkrets och att regeringen
förordnar om indelning i domsagor. Tingsrätternas domsagor bestäms
genom förordningen (1982:996) om rikets indelning i domsagor.
Justitieutskottet har i betänkandet (bet. 1999/2000:JuU1 s. 57) över
budgetpropositionen för år 2000 uttalat. ”Även om det är regeringen som
bestämmer om indelningen av domsagor och därmed antalet tingsrätter
får, med hänsyn till de ändringar i anslagsbehov och personaluppsättning
som en domsagoreglering kan föranleda, riksdagen ofta ett avgörande
inflytande på frågan, se betänkandet Ny domkretsindelning för
underrätterna (SOU 1967:4) s. 32. Ett exempel härpå utgör riksdags-
behandlingen av frågan om nedläggning av nuvarande Ljusdals tingsrätt,
JuU 1973:44. Det bör också anmärkas att regeringen under senare år i
budgetpropositionen för riksdagen anmält planerade organisations-
förändringar när dessa inneburit att någon tingsrätt skulle läggas ned.
Som ovan nämnts hade utskottet vid riksmötet 1998/99 att ta ställning
till motionsyrkanden om domstolsorganisationen, bl.a. i fråga om antalet
tingsrätter. Utskottet uttalade då att regeringen borde – som skett i
ärendet – anmäla organisationsförändringar som innebar att domstolar
lades ned. I övrigt hade utskottet inga invändningar mot det nödvändiga
utvecklingsarbetet som bedrevs. Det saknades anledning för riksdagen att
då uttala sig om antalet tingsrätter. Utskottet avstyrkte de då föreliggande
motionerna.” Vidare konstaterade utskottet att det ”pågår ett omfattande
reformarbete inom domstolsväsendet. När det gäller den yttre domstols-
organisationen ser utskottet ingen anledning att nu inta en annan hållning
än vid frågans behandling under förra riksmötet. Utskottet utgår därvid
från att behovet av lokal förankring och de geografiska förhållandena i
skilda delar av Sverige beaktas i det pågående arbetet”. Riksdagen delade
utskottets bedömning (rskr.1999/2000:78).
Regeringen kommer självklart även fortsättningsvis att informera
riksdagen om de domkretsförändringar som planeras.
11.4 Regionala projekt
I detta avsnitt redogörs för de organisationsförändringar som regeringen
avser att genomföra. Därutöver redovisas pågående organisationsprojekt.
11.4.1 Ljusdals tingsrätt
Regeringens bedömning: Hudiksvalls och Ljusdals tingsrätter bör
läggas samman med kansliort i Hudiksvall.
Skälen för regeringens bedömning: Domstolsverket har i skrivelsen
Förslag till sammanläggning av Ljusdals tingsrätt med Bollnäs tingsrätt
den 7 december 1999 till regeringen föreslagit att Ljusdals tingsrätt läggs
samman med Bollnäs tingsrätt (dnr Ju1999/5823). Som skäl för sitt
förslag har Domstolsverket anfört bl.a. följande. Verksamheten vid
Ljusdals tingsrätt har under senare år minskat så mycket att det numera
inte finns målunderlag för mer än motsvarande en domare på halvtid. De
problem som domstolens ringa storlek medför går inte i tillräcklig grad
att lösa genom ökad samverkan med övriga tingsrätter i regionen.
Domstolsverket remitterade en promemoria med förslag om att lägga
samman Ljusdals tingsrätt med Hudiksvalls tingsrätt. Efter att ha
inhämtat remissinstansernas synpunkter har Domstolsverket föreslagit att
Ljusdals tingsrätt i stället läggs samman med Bollnäs tingsrätt. Som skäl
för sin ändrade ståndpunkt har Domstolsverket anfört att det är bättre
kommunikationer mellan Ljusdal och Bollnäs och att det är att föredra
från åklagarsynpunkt.
Hudiksvalls tingsrätt och Hudiksvalls kommun har i skrivelser till
regeringen ifrågasatt Domstolsverkets ändrade inställning.
Regeringen har remitterat Domstolsverkets promemoria till Riksåkla-
garen, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen. Remissyttrandena
finns tillgängliga i Justitiedepartementets ärende Ju1999/5823. Kriminal-
vårdsstyrelsen har utan att ta ställning till vilken tingsrätt som är
lämpligast att lägga samman Ljusdals tingsrätt med framfört att det är en
fördel för kriminalvårdens transportverksamhet om antalet tingsrätter
minskar. Detta skulle öka effektiviteten i kriminalvårdens verksamhet.
Riksåklagaren har tillstyrkt Domstolsverkets förslag men också föreslagit
en större koncentration av tingsrätterna i regionen. Rikspolisstyrelsen har
tillstyrkt förslaget om sammanläggning. Enligt Rikspolisstyrelsen väger
det jämnt mellan de föreslagna alternativen.
Regeringen anser att verksamheten vid Ljusdals tingsrätt inte har
förutsättningar att bedrivas vidare. Frågan är då med vilken tingsrätt
Ljusdal skall läggas samman. Regeringen gör den bedömningen att såväl
Bollnäs tingsrätt som Hudiksvalls tingsrätt har goda förutsättningar att
tillsammans med Ljusdals tingsrätt bilda en ny domstol. Vid en samlad
bedömning finner regeringen att Ljusdals tingsrätt bör sammanläggas
med Hudiksvalls tingsrätt. Regeringen avser därför att ge Domstolsverket
i uppdrag att senast den 1 oktober 2000 lägga samman Ljusdals tingsrätt
med Hudiksvalls tingsrätt.
11.4.2 Tingsrätterna i Västmanlands län
Regeringens bedömning: Tingsrätterna i Köping, Sala och Västerås bör
bilda en gemensam domkrets (en myndighet) med kansliorter i Köping,
Sala och Västerås.
Skälen för regeringens bedömning: Domstolsverket har i skrivelsen
Förslag till ny tingsrättsorganisation i Västmanlands län den 22 mars
2000 till regeringen föreslagit att det bildas en tingsrätt i Västmanlands
län med permanent domstolsverksamhet vid länets nuvarande tre
domstolsorter, Köping, Sala och Västerås (dnr Ju2000/1591). Domstols-
verket har som skäl för sitt förslag anfört bl.a. följande. Om Köpings,
Sala och Västerås tingsrätter tillsammans bildar en tingsrätt med
verksamheten kvar på dessa orter skapas enligt Domstolsverkets mening
en tingsrättsorganisation som har judiciell och administrativ bärkraft.
Den kompetensutveckling som är nödvändig för framtiden kan genom-
föras utan störningar av den vanliga verksamheten. Arbetstoppar och
stora eller komplicerade mål kan bemästras i den större organisationen. I
en sådan organisation kan även i rimlig mån beaktas sådana önskemål
om hänsyn till rättsväsendets övriga myndigheter som Riksåklagaren,
Åklagarmyndigheten i Västerås och Polismyndigheten i Västmanlands
län bl.a. har anfört till stöd för en koncentration av all dömande
verksamhet till Västerås.
Domstolsverket har remitterat en promemoria med motsvarande
förslag. Flertalet remissinstanser ställer sig bakom eller motsätter sig inte
promemorians förslag. Köpings, Sala och Västerås tingsrätter samt de
lokala arbetstagarorganisationerna vid dessa domstolar tillhör de remiss-
instanser som ställer sig bakom promemorians förslag.
Regeringen gör i likhet med berörda domstolar den bedömningen att
Domstolsverkets förslag bör genomföras. Regeringen avser därför att ge
Domstolsverket i uppdrag att senast den 1 juli 2001 lägga samman
verksamheten vid de tre tingsrätterna i länet till en domstol med
permanent verksamhet i Köping, Sala och Västerås.
11.4.3 Örebro och Hallsbergs tingsrätter
Regeringens bedömning: Hallsbergs tingsrätt och Örebro tingsrätt bör
läggas samman med kansliort i Örebro.
Skälen för regeringens bedömning: Domstolsverket har i skrivelsen
Förslag till ny tingsrättsorganisation i nuvarande Hallsbergs och Örebro
domsagor den 8 mars 2000 till regeringen föreslagit att tingsrätterna i
Örebro och Hallsberg läggs samman (dnr Ju2000/1346).
Vid tingsrätterna pågår sedan knappt två år en försöksverksamhet med
gemensam lagman för de bägge tingsrätterna. Domstolsverket har i
promemorian dragit slutsatsen att den dömande verksamheten främjas
bäst om den bedrivs vid en tingsrätt med Örebro som kansliort.
Domstolsverket har remitterat en promemoria med detta förslag.
Hallsbergs tingsrätt, Örebro tingsrätt, Göta hovrätt, Riksåklagaren och
Åklagarmyndigheten i Västerås har tillstyrkt Domstolsverkets förslag.
Kriminalvårdsstyrelsen anser generellt att en koncentration av tingsrätts-
verksamheten till ett färre antal tingsrätter är att föredra. Rikspolisstyrel-
sen, Örebro kommun och Sveriges domareförbund har inte haft någon
erinran mot förslaget.
Askersunds, Hallsbergs, Kumla och Laxå kommuner samt
Länsstyrelsen i Örebro län anser att Hallsbergs tingsrätt bör vara kvar.
De angivna kommunerna anser att det bör övervägas att föra Lekebergs
kommun till Hallsbergs tingsrätts domsaga.
Regeringen delar Domstolsverkets och flertalet remissinstansers
bedömning att det från verksamhetssynpunkt är bäst att bedriva all
verksamhet i en domkrets. Hallsbergs tingsrätt bör därför läggas samman
med tingsrätten i Örebro för att ge utrymme för bl.a. en effektiv
beredningsorganisation, en specialisering med hänsyn till målunderlaget
och andra åtgärder i samma riktning för att få en långsiktigt hållbar
judiciell och administrativ bärkraft till nytta för verksamheten vid
domstolarna och regionen. Regeringen avser därför att ge
Domstolsverket i uppdrag att senast den 1 juli 2001 lägga samman
tingsrätterna.
11.4.4 Tingsrätterna i Blekinge län
Regeringens bedömning: Tingsrätterna i Blekinge län bör bilda en
gemensam domkrets (en myndighet) med kansliorter i Karlskrona och
Karlshamn.
Skälen för regeringens bedömning: Domstolsverket har i skrivelsen
Förslag till ny tingsrättsorganisation i Blekinge län den 15 mars 2000 till
regeringen föreslagit att Sölvesborgs, Karlshamns, Ronneby och
Karlskrona tingsrätter läggs samman till en tingsrätt med verksamhet i
Karlshamn och Karlskrona och att detta sker senast den 1 juli 2001 (dnr
Ju2000/1572).
Som skäl för förslaget har Domstolsverket anfört bl.a. följande. Om de
allmänna domstolarna i Blekinge skall kunna möta utvecklingen med en
fortsatt hög kvalitet i dömandet och med avgöranden inom rimlig tid på
ett effektivt sätt är det nödvändigt att verksamheterna förs samman. Sett
enbart från verksamhets- och effektivitetssynpunkt bör det finnas endast
en tingsrätt i länet med hela sin verksamhet förlagd till en ort. Denna ort
bör vara Karlskrona. För att få en lokal förankring utifrån de geografiska
förhållandena inom länet bör dock den allmänna domstolsverksamheten
bedrivas även i Karlshamn.
Domstolsverket har remitterat promemorian. Av yttrandena framgår att
det finns ett behov att ändra tingsrättsorganisationen i Blekinge län för att
få en organisation som också på längre sikt har judiciell och administra-
tiv bärkraft. Det som skiljer i de olika remissinstansernas uppfattningar är
hur den ändrade organisationen skall utformas.
I likhet med flertalet remissinstanser gör regeringen bedömningen att
det från verksamhetssynpunkt är bäst att bedriva all verksamhet i en
domkrets i Blekinge län och att det bör finnas dömande verksamhet i
Karlskrona och Karlshamn. Regeringen avser därför att ge Domstolsver-
ket i uppdrag att senast den 1 juli 2001 lägga samman tingsrätterna i
Blekinge till en tingsrätt (en myndighet) med kansliorter i Karlskrona och
Karlshamn.
11.4.5 Tingsrätterna i Västra Östergötland
Regeringens bedömning: Motala, Mjölby och Linköping tingsrätter bör
bilda en domkrets (en myndighet) med kansliorter i Linköping och
Motala.
Skälen för regeringens bedömning: Domstolsverket har i skrivelsen
Förslag till ny tingsrättsorganisation i västra delen av Östergötlands län
den 22 februari 2000 till regeringen föreslagit att Mjölby och Motala
tingsrätter läggs samman med Linköpings tingsrätt och att kansliorten
blir Linköping (dnr Ju2000/938).
Domstolsverket har som skäl för sitt förslag anfört att det genom
sammanläggning skapas en domstol som har den judiciella och
administrativa bärkraft som är nödvändig i framtiden. En sådan domstol
skulle få mycket goda förutsättningar att fungera på ett effektivt sätt.
Domstolsverket anser att en domkretslösning med en gemensam
domkrets för de tre nuvarande tingsrätterna inte heller är en bra lösning,
eftersom Motala och Mjölby blir allt för små och sårbara enheter.
Domstolsverket har remitterat en promemoria med motsvarande
förslag. I remissvaren framkommer samstämmigt att en organisations-
översyn i regionen är nödvändig.
Mjölby tingsrätt med instämmande av lokalföreningarna för ST-
domstol och Jusek vid tingsrätten, Linköpings tingsrätt, ST-domstols
medlemmar vid Linköpings tingsrätt, Åklagarmyndigheten i Linköping
och Riksåklagaren förordar Domstolsverkets förslag.
Polismyndigheten i Östergötland, Rikspolisstyrelsen och Linköpings
kommun har ingen erinran mot Domstolsverkets förslag.
Göta hovrätt, Motala tingsrätt, Motala och Vadstena kommuner,
Nämndemannaföreningen i Motala och Länsstyrelsen i Östergötlands län
förordar en sammanläggning av Motala och Mjölby med en kansliort i
Motala. Lokalföreningen för Jusek vid Motala tingsrätt vill behålla den
nuvarande organisationen.
Mjölby kommun förordar sammanläggning av Mjölby och Motala med
kansliort i Mjölby. Boxholms och Ödeshögs kommuner anser att Mjölby
tingsrätt bör vara kvar.
Regeringen delar flertalet remissinstansernas bedömning att en
organisationsförändring är nödvändig. När det gäller förslaget att samla
all verksamhet till Linköping, genom en sammanläggning av
domstolarna, konstaterar regeringen att Domstolsverkets förslag gör en
attraktiv arbetsmiljö för de anställda möjlig. En domstol av denna storlek
innebär också att det finns målunderlag för en god beredningsorganisa-
tion som innebär en möjlighet att renodla domarrollen till gagn för
verksamheten. Domstolssekreterare och beredningsjurister kan erbjudas
stimulerande arbetsuppgifter i en annan omfattning än i dag.
Domstolsverkets förslag innebär också att nödvändig specialisering
kan genomföras och att personalen kan erbjudas kompetensutveckling i
större utsträckning och till nytta för verksamheten vid domstolen.
Regeringen anser att det från verksamhetssynpunkt är bäst att bedriva
all verksamhet i en domkrets, men att det med hänsyn till tillgängligheten
för medborgarna i de nuvarande domsagorna i Motala och Mjölby bör
finnas dömande verksamhet inte bara i Linköping utan också i Motala.
En förutsättning för detta är att verksamheten på båda kansliorterna kan
ges ett tillräckligt underlag för att bedrivas effektivt. Med den flexibilitet
en domkretslösning innebär är detta enligt regeringens mening fullt
genomförbart.
Regeringen avser därför att ge Domstolsverket i uppdrag att senast den
1 juli 2001 lägga samman tingsrätterna i Mjölby, Motala och Linköping
till en tingsrätt (en myndighet) med kansliorter i Linköping och Motala.
11.4.6 Pågående organisationsprojekt
Utöver de ovan redovisade organisationsutredningarna bedrivs runt om i
landet olika projekt i syfte att utveckla såväl organisation som
arbetsformer. Följande organisationsprojekt pågår eller planeras inom
kort att inledas.
Tingsrätterna i Nordvästra Skåne
Domstolsverket har utarbetat ett förslag till ny organisation för
Helsingborgs, Klippans, Landskrona och Ängelholms tingsrätter.
Förslaget innebär att de fyra tingsrätterna läggs samman till en tingsrätt
med kansliorter i Helsingborg, Landskrona och Ängelholm. I
Domstolsverkets promemoria övervägs också alternativet att ha en
domkrets bestående av de nämnda tingsrätterna med en kansliort i
Helsingborg. Vidare behandlas alternativet att lägga samman
Ängelholms och Klippans tingsrätter till en ny tingsrätt samt att lägga
samman Helsingborgs och Landskrona tingsrätter till en tingsrätt
alternativt ha en gemensam domkrets för de sistnämnda domstolarna,
med verksamhet på båda orterna. Domstolsverkets förslag remitteras f.n.
Efter avslutat remissförfarande och sedan synpunkterna vägts in avser
Domstolsverket att föreslå regeringen en organisatorisk lösning för
regionen. Regeringen planerar att för riksdagen redovisa sina
ställningstaganden i budgetpropositionen för år 2001.
Simrishamns och Ystads tingsrätter
Domstolsverket har tillsammans med Simrishamns tingsrätt och Ystads
tingsrätt inlett en organisationsöversyn. Domstolsverket kommer inom
kort att remittera ett förslag om den framtida organisationen i Sydöstra
Skåne. Domstolsverket planerar, efter att remissynpunkterna har
beaktats, inkomma med ett förslag till regeringen under år 2000.
Eslövs och Lunds tingsrätter
Domstolsverket har nyligen inlett en organisationsöversyn av Eslövs och
Lunds tingsrätter. Domstolsverket planerar att återkomma till regeringen
med ett remissbehandlat organisationsförslag under hösten år 2000.
Skövde och Falköpings tingsrätter
Vid tingsrätterna i Skövde och Falköping har Domstolsverket och
berörda tingsrätter inlett en översyn av organisationen. Ett remitterat
förslag till regeringen planeras under hösten 2000.
Härnösands, Sollefteå och Örnsköldsviks tingsrätter
Regeringen har i beslut denna dag givit Domstolsverket i uppdrag att se
över tingsrättsorganisationen i Härnösands, Sollefteå och Örnsköldsviks
tingsrätter. Domstolsverket skall redovisa uppdraget senast den 31
december 2000.
Bodens, Luleå och Piteå tingsrätter
Domstolsverket och tingsrätterna i Boden och Luleå genomför för
närvarande en organisationsöversyn. Organisationsöversynen planeras
även innefatta Piteå tingsrätt. Domstolsverket avser att vid årsskiftet
2000/2001 redovisa ett remitterat organisationsförslag till regeringen.
Gävle och Sandvikens tingsrätter
I slutet av år 2000 planerar Domstolsverket att tillsammans med
tingsrätterna i Gävle och Sandviken inleda en organisationsöversyn.
Tingsrätterna i Dalarnas län
Domstolsverket har uppdragit åt en särskild utredare att lämna förslag
om den framtida tingsrättsorganisationen i Dalarnas län. Domstolsverket
bedömer att ett remitterat förslag kan redovisas till regeringen under
slutet av år 2000.
Tingsrätterna i Värmlands län
De fyra tingsrätterna i Värmlands län, Arvika, Karlstads, Kristinehamns
och Sunne har nyligen till Domstolsverket redovisat ett förslag till
organisationsförändringar.
11.5 Samordning av vissa tingsrätter och vissa länsrätter
Regeringens bedömning: Länsrätter och tingsrätter bör vid orter där det
är lämpligt samordnas med en gemensam chef och en gemensam
administration.
Skälen för regeringens bedömning: I en rapport till regeringen den 18
januari 2000 har Domstolsverket analyserat och utvärderat de hittills
gjorda erfarenheterna av försöksverksamheten med gemensam lagman
och samverkan mellan Karlskrona tingsrätt och Länsrätten i Blekinge län.
Vid utvärderingen har det framkommit att erfarenheterna av försöks-
verksamheten är mycket positiva. Samarbetet mellan domstolarna har
bl.a. resulterat i att de har gemensam reception och telefonväxel,
sambrukar förhandlingssalar, arkiv och övriga gemensamma utrymmen,
har gemensam postöppning, budget och ekonomihantering. Vidare har ett
visst arbetsutbyte kunnat ske mellan målkanslierna, notarierna och
domarna. Administratörerna vid respektive domstol samarbetar vid
budget- och övrig ekonomiuppföljning samt vad gäller inköp och
investeringar och har även i övrigt ett dagligt samarbete med varandra i
olika frågor. Samverkan har medfört kostnadsbesparingar samtidigt som
servicenivån gentemot allmänheten höjts och arbetstrivseln ökat.
Regeringen konstaterar att det vid en samverkan mellan två domstolar
finns flera omständigheter som talar för att domstolarnas verksamhet kan
genomföras betydligt mer effektivt och nå längre om domstolarna har en
gemensam chef. Detta gäller särskilt i de mindre domstolarna där en
samverkan i målarbetet medför vinster i effektivitet och till och med
krävs för att dessa på sikt skall kunna fungera med bibehållen bärkraft i
verksamheten.
Försöksverksamheten, dvs. att undersöka om de administrativa
resurserna kan användas effektivare så att ytterligare resurser kan
överflyttas till den dömande verksamheten, har varit framgångsrik. En
liknande, ännu inte utvärderad försöksverksamhet, pågår vid Växjö
tingsrätt och Länsrätten i Kronobergs län.
I Mariestad har domstolarna i en gemensam skrivelse till Domstols-
verket föreslagit att en gemensam chef för bägge domstolarna anställs.
Domstolsverket har tillstyrkt förslaget och överlämnat ärendet till
regeringen. Personalen vid länsrätten och tingsrätten i Mariestad har
också i en skrivelse till regeringen föreslagit en sådan lösning.
Regeringen konstaterar att lösningen med en chef och med en
gemensam administration kan vara en lämplig lösning vid vissa orter.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med organisationsförslag i
budgetpropositionen för år 2001.
I detta sammanhang är det viktigt att betona att regeringen inte avser
att den specialisering som dömande i länsrätt respektive tingsrätt innebär
skall minskas. Det bör alltså inte vara aktuellt att sprida dömandet av alla
mål på alla domare. Om domarna från respektive domstol har möjlighet
att avlasta i mål hos den andra domstolen är det önskvärt. Det är dock
viktigt att det överlag inte blir så att domarna generellt dömer i både
förvaltningsmålen och i övriga mål eftersom specialiseringen då tunnas
ut. Om det finns intresse, fallenhet och en önskan så innebär denna
lösning att all personal, även domarna, kan få möjlighet till rörlighet.
11.6 Överinstanserna
Regeringens bedömning: Med tyngdpunkten i dömandet till första
instans samt vissa processuella förändringar kan det enligt regeringens
bedömning bli aktuellt att se över också överinstansernas organisation.
Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av den redogörelse
regeringen i det föregående har lämnat om det reformarbete som pågår
när det gäller domstolsorganisationen är detta i hög grad koncentrerat till
underrättsorganisationen, och framförallt tingsrätterna.
För hovrätternas del är den närmast aktuella reformen den som gäller
utformningen av hovrättsprocessen. Som angetts ovan bereds den frågan
med inriktning på att renodla hovrätternas roll som en instans
huvudsakligen för överprövning i stället för omprövning av tingsrätternas
avgöranden. För kammarrätternas del har en sådan renodling av
prövningen kommit förhållandevis långt. För de högsta domstolarna
torde också finnas ett behov av förändringar när det gäller formerna för
prövning av målen.
Regeringen gav den 17 december 1998 Domstolsverket i uppdrag att i
samråd med Hovrätten för Nedre Norrland, Hovrätten för Övre Norrland
och Kammarrätten i Sundsvall utreda förutsättningarna för en
organisatorisk samverkan under gemensam ledning mellan överrätterna.
Syftet var att undersöka om en sådan samverkan kan leda till en
effektivare domstolsorganisation som samtidigt tillgodoser allmänhetens
behov av tillgänglighet och hög kvalitet.
Domstolsverket har den 10 april 2000 redovisat uppdraget. I
redovisningen redogörs för de tre alternativ som Domstolsverket och
överrätterna i Norrland enats om bör belysas. Alternativen är en
sammanslagning av hovrätterna, uppdelning av kammarrätten och sam-
ordning med de två hovrätterna samt samverkan mellan Kammarrätten i
Sundsvall och Hovrätten för Nedre Norrland under gemensam ledning.
Även samordning av alla tre överrätterna under gemensam ledning och
enbart samarbete har belysts. Domstolarna och Domstolsverket har inte
kunnat enas om ett gemensamt förslag.
Regeringen avser att bereda rapporten och återkomma med besked så
snart beredningen har avslutats.
Dagens överättsorganisation med sex hovrätter, fyra kammarrätter,
Högsta domstolen och Regeringsrätten, är anpassad till dagens
underrättsorganisation och dagens förfaranderegler. Med tyngdpunkten i
dömandet till första instans samt vissa processuella förändringar kan det
enligt regeringens bedömning bli aktuellt att se över också
överinstansernas organisation.
11.7 Specialdomstolar och hyres- och arrendenämnderna
Regeringens bedömning: Den dömande verksamheten i landet bör så
långt som möjligt ske i de allmänna domstolarna eller de allmänna
förvaltningsdomstolarna.
Skälen för regeringens bedömning: En allomfattad princip under det
senaste decenniet är att specialdomstolar utanför de bägge domstolslagen
bör undvikas. Stor samstämmighet finns om att en lösning med
fastighetsdomstolar eller miljödomstolar inom de allmänna domstolarna i
normalfallet är ett betydligt bättre lösning alternativ än med special-
domstolar. Personalförsörjning, ökad flexibilitet, minskad sårbarhet och
högre effektivitet talar för en lösning med en sammanhållen organisation.
Regeringen har med den inriktningen tillsatt en utredning om
Patentbesvärsrätten (dir. 1999:28) och bereder för närvarande ett förslag
angående hyres- och arrendenämndernas framtid. Regeringen vill dock
betona att det kan finnas mål som bäst hanteras i en specialdomstol
utanför de allmänna domstolarna eller de allmänna förvaltningsdom-
stolarna.
11.7.1 Hyres- och arrendenämnder
Regeringens bedömning: Organisationsförslagen i 1997 års hyreslag-
stiftningsutrednings betänkande om hyres- och arrendenämnder bör inte
genomföras. Arbetet bör inriktas på en administrativ samordning med
tingsrätten vid de orter där hyresnämnderna i dag verkar.
Skälen för regeringens bedömning: 1997 års hyreslagstiftningsutred-
ning har i sitt betänkande Nytt system för prövning av hyres- och
arrendemål föreslagit bl.a. att hyres- och arrendenämnderna avskaffas
och att merparten av de ärenden som i dag handläggs vid nämnderna förs
över till domstolsväsendet (SOU 1999:15). Vidare föreslår utredningen
att i huvudsak samma förfaranderegler skall gälla för hyres- och arrende-
ärenden som för övriga mål och ärenden vid domstol. Förslagen i
betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr Ju1999/1174). Ett relativt stort antal
remissinstanser har framfört invändningar mot att förslagen genomförs.
Regeringen har vid en samlad bedömning funnit att organisations-
förslagen i betänkandet i huvudsak inte bör genomföras.
Regeringen avser att under år 2001 remittera ett förslag som
administrativt knyter hyres- och arrendenämnderna till tingsrätterna vid
de nuvarande orterna. Genom en sådan lösning kan särdragen i
nämndernas verksamhet bibehållas samtidigt som deras judiciella och
administrativa bärkraft kan förbättras genom den administrativa
samordningen med tingsrätten på orten.
11.7.2 Patentprocessen
Regeringens bedömning: Den speciella kompetens som krävs i
patentmål bör om möjligt samlas i en domstol. Regeringen har därför
tillsatt en utredning som ser över organisationen avseende dessa mål.
Skälen för regeringens bedömning: Domstolsprövning av vissa frågor
som rör det industriella rättsskyddet sker dels i Patentbesvärsrätten, dels i
allmän domstol.
Möjligheten att få en kvalificerad bedömning i patentmål är av stor
betydelse för näringslivet. Patentprocessen kräver en långtgående såväl
juridisk som teknisk sakkunskap, samtidigt som verksamheten inte ger
underlag för mer än ett begränsat antal specialister. Frågor kring vikande
målunderlag och det faktum att den kompetens som efterfrågas i dag är
uppdelad på två domstolar har väckt frågan om koncentration av
verksamheten. Regeringen har därför beslutat om en översyn av
patentprocessen (dir. 1999:28).
En särskild utredare skall se över ordningen för prövning av mål som
handläggs vid Patentbesvärsrätten samt av patentmål vid Stockholms
tingsrätt. Utredaren skall ta ställning till om Patentbesvärsrättens
verksamhet helt eller delvis kan överföras till Stockholms tingsrätt men
utredaren får också föreslå andra organisationslösningar. Utredaren skall
också lämna förslag om hur det processuella regelverket för prövningen
av de aktuella målen och ärendena bör utformas.
Utredningsuppdraget skall redovisas senast före utgången av år 2000.
12 Resursförstärkningar
Sammanfattning: De ekonomiska betingelserna är av stor betydelse för
utvecklingsarbetet. I budgetpropositionen för år 2000 tillfördes
domstolsväsendet 110 mkr för år 2000 (varav 70 mkr till domstolarna)
samt 85 mkr för vart och ett av åren 2001 och 2002.
I vårpropositionen (prop. 1999/2000:100) föreslår regeringen att
rättsväsendet tillförs ytterligare medel för åren 2001–2003.
Regeringen avser att därutöver noga följa rättsväsendets och dom-
stolsväsendets verksamhet och resultat och att återkomma till riksdagen
om de ytterligare insatser som erfordras för att fullfölja intentionerna om
ett modernt rätts- och domstolsväsende.
Skälen för regeringens bedömning: Rättsväsendet är ett område som
har tillförts resurser de senaste åren. Detta är ett uttryck för den stora vikt
som regeringen lägger på rättsväsendet som en av hörnstenarna i en
demokrati.
Regeringen kommer att fortsätta satsningen på rättsväsendet och
föreslår i årets vårproposition att rättsväsendet tillförs 1 000 mkr för år
2001, 1 500 mkr för år 2002 och 1 600 mkr för år 2003. Regeringen
avser därutöver – som sägs i vårpropositionen (prop. 1999/2000: 100) –
att noga följa rättsväsendets verksamhet och resultat och återkomma till
riksdagen om de ytterligare insatser som erfordras för att fullfölja
statsmakternas intentioner för utvecklingen av rättsväsendet.
I vårpropositionen aviseras att rättsväsendets tillskott skall användas
för att förebygga och bekämpa brottslighet, öka antalet poliser, förbättra
gränskontrollen, delta i det EU-relaterade arbetet, utveckla kompetensen
samt fortsätta moderniseringen av rättsväsendet.
Domstolsväsendet har under flera år bedrivit ett moderniserings- och
utvecklingsarbete. Flera viktiga komponenter i detta arbete har emellertid
inte kunnat genomföras eftersom det inte funnits majoritet i riksdagen för
förslagen. Uteblivna reformer har minskat domstolarnas möjlighet till att
rationalisera verksamheten och frigöra resurser. Tack vare tidigare stora
anslagssparanden har verksamheten kunnat bedrivas utan resurstillskott.
Under 1999 förutsågs att anslagssparandet skulle ta slut. För att kunna
möta detta har reformarbetet intensifierats de två senaste åren.
Som framgått av redovisade pågående projekt och förslag är dom-
stolsväsendet nu inne i ett intensivt skede av reformarbetet. Regeringen
anser att det är av stor vikt att arbetet nu kan gå vidare av de
verksamhetsmässiga skäl som har redovisats. Regeringen har den 19
april 2000 beslutat om ändring av domstolarnas regleringsbrev och
överfört 48 miljoner kronor från anslagsposten Vissa domstolsutgifter till
anslagsposten Domstolarna m.m.
I budgetpropositionen för år 2001 kommer regeringen att redovisa hur
stor del av rättsväsendets resursförstärkning som tillfaller domstols-
väsendet för åren 2001, 2002 och 2003.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 april 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Ulvskog, Lindh, von Sydow, Klingvall,
Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Wärnersson, Lejon,
Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar skrivelse 1999/2000:106 Reformeringen av
domstolsväsendet – en handlingsplan.
Skr. 1999/2000:106
8
1