Post 5717 av 7156 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:60 ·
Hämta Doc ·
Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1999
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Skr. 60
Regeringens skrivelse
1999/2000:60
Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen
under 1999
Skr.
1999/2000:60
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 9 mars 2000
Lena Hjelm-Wallén
Leif Pagrotsky
(Utrikesdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen redogör regeringen för verksamheten i Europeiska unionen
under 1999 i enlighet med 10 kap. 1§ riksdagsordningen. Skrivelsen
behandlar Europeiska unionens övergripande utveckling, det ekonomiska
och sociala samarbetet, unionens förbindelser med omvärlden, det
rättsliga och inrikes samarbetet samt unionens institutioner.
Kapitel:
1 Samarbete i svenskt och europeiskt intresse 1
2 Europeiska rådet under 1999 1
3 EU:s utvidgning och reformering 1
4 Den ekonomiska och monetära unionen – EMU 1
5 Amsterdamfördraget 1
6 Tillväxt och sysselsättning 1
7 Inre marknadens utveckling 1
8 Svenska övergångsregler från medlemskapsförhandlingarna 1
9 Fri rörlighet för varor 1
10 Fri rörlighet för tjänster och kapital 1
11 Skatter 1
12 Fri rörlighet för personer samt arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor 1
13 Transporter 1
14 Näringspolitik 1
15 Energi 1
16 EG:s jordbrukspolitik 1
17 Livsmedel 1
18 Fiske 1
19 EG:s regional- och strukturpolitik 1
20 Miljö 1
21 Konsumentpolitik 1
22 Immaterialrätt 1
23 Utbildning 1
24 Forskning 1
25 Kultur och medier 1
26 Informationsteknik och samhället 1
27 EG:s statistikarbete 1
28 EU:s budget 1
29 Åtgärder mot fusk och andra oegentligheter 1
30 Utrikes- och säkerhetspolitik 1
31 Den gemensamma handelspolitiken 1
32 Utvecklingssamarbete inom EG 1
33 EU:s bilaterala och regionala förbindelser 1
34 Civilrättsligt samarbete 1
35 Polissamarbete, straffrättsligt samarbete och tullsamarbete 1
36 Asyl och migration 1
37 Schengensamarbetet 1
38 Åtgärder för integration av flyktingar m.m. 1
39 Institutionernas funktion och verksamhet 1
40 Förberedelser för Sveriges ordförandeskap i EU 1
41 Svenska språket och rekrytering av svenskar 1
Innehållsförteckning
SAMMANFATTNING
DEL 1 DEN ÖVERGRIPANDE UTVECKLINGEN I EUROPEISKA
UNIONEN
1 Samarbete i svenskt och europeiskt intresse 1
2 Europeiska rådet under 1999 1
2.1 Europeiska rådets möte i Berlin 1
2.2 Europeiska rådets möte i Köln 1
2.3 Europeiska rådets möte i Tammerfors 1
2.4 Europeiska rådets möte i Helsingfors 1
3 EU:s utvidgning och reformering 1
3.1 EU:s utvidgning 1
3.1.1 Genomgång av regelverket 1
3.1.2 Anslutningsförhandlingar med kandidatländerna 1
3.1.3 Kommissionens översynsrapporter om kandidatländernas framsteg 1
3.1.4 Det rättsliga och inrikes samarbetet inför utvidgningen med
kandidatländerna 1
3.1.5 Förmedlemskapsstrategin 1
3.1.6 Europeiska konferensen 1
3.2 EU:s reformering – Agenda 2000 1
3.2.1 EU:s budget för perioden åren 2000–2006 1
3.2.2 Nytt beslut om egna medel 1
3.2.3 Jordbruksreform och landsbygdsutveckling 1
3.2.4 EG:s strukturfonder – förhandlingarna om den nya programperioden
avslutade 1
3.3 Institutionella reformer 1
4 Den ekonomiska och monetära unionen – EMU 1
4.1 Införandet av den gemensamma valutan, euron 1
4.1.1 Åtgärder mot förfalskning 1
4.2 Samordning av ekonomisk politik 1
4.3 De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken 1
4.4 Cardiff-processen om ekonomiska reformer 1
4.5 Stabilitets- och tillväxtpakten 1
4.5.1 Det svenska konvergensprogrammet 1
4.5.2 Förfarandet vid alltför stora underskott 1
4.6 Extern representation 1
4.7 Sverige och euron 1
4.7.1 Information om euron 1
4.7.2 Praktiska euroförberedelser i Sverige 1
4.7.3 Delegationen för stöd till folkbildning om EMU 1
5 Amsterdamfördraget 1
5.1 Amsterdamfördragets ikraftträdande 1
5.2 Genomförandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa 1
5.2.1 Handlingsplanen för att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
1
5.2.2 Europeiska rådets extra möte i Tammerfors 1
DEL 2 DET EKONOMISKA OCH SOCIALA
SAMARBETSOMRÅDET
6 Tillväxt och sysselsättning 1
6.1 Sveriges handlingsplan för sysselsättning 1
6.2 En europeisk sysselsättningspakt 1
6.3 Meddelande från kommissionen om gemenskapspolitik för främjande av
sysselsättning 1
6.4 Kommissionens rapport Europeiska unionen som en ekonomisk enhet 1
6.5 Resultatet av Europeiska rådets möte i Köln 1
6.6 Den gemensamma rapporten om sysselsättning 1999 1
6.7 Rådets och kommissionens rekommendationer till medlemsstaterna 1
6.8 Sysselsättningsriktlinjer för 2000 1
6.9 Sysselsättningskommittén 1
6.10 Resultatet av Europeiska rådets möte i Helsingfors 1
7 Inre marknadens utveckling 1
7.1 Strategin för den inre marknaden 1
7.1.1 Resultattavlan för den inre marknaden 1
7.2 Konsumenterna och den inre marknaden 1
7.3 Effektivisering och regelförenkling 1
7.3.1 Effektivare regler för den inre marknaden 1
7.3.2 Förenklad lagstiftning för den inre marknaden 1
7.3.3 Företagspaneler – en möjlighet för företagen att granska EG:s regler 1
7.4 Administrativt samarbete 1
7.5 Dialogen med medborgarna och företagen 1
7.6 Integrering av miljöskydd och hållbar utveckling på den inre marknaden 1
7.7 Offentlig upphandling 1
7.8 Bolagsrätt 1
7.9 Redovisnings- och revisionsfrågor 1
7.10 Bygg- och bostadsfrågor 1
7.10.1 Byggfrågor 1
7.10.2 Bostadsfrågor 1
8 Svenska övergångsregler från medlemskapsförhandlingarna 1
8.1 Kemikalier 1
8.1.1 Begränsning av användningen av farliga ämnen 1
8.1.2 Strängare bedömning av många kemiska ämnen och preparat 1
8.1.3 Förlängd övergångstid för kadmium i handelsgödsel 1
8.2 Veterinär- och smittskyddsfrågor 1
8.2.1 Antibiotika och andra antimikrobiella tillsatser i djurfoder 1
8.2.2 Fodermedel 1
8.2.3 Djursjukdomar 1
8.3 Livsmedelsstandarder 1
8.3.1 Fetthalter i mjölk 1
8.4 Alkohol och tobak 1
8.4.1 Införselreglerna 1
8.4.2 Tobaksskatten 1
8.4.3 Omsättning av snus 1
8.5 Mervärdesskatt 1
8.6 Utlänningars förvärv av fritidsbostäder 1
8.7 Skogsodlingsmaterial 1
9 Fri rörlighet för varor 1
9.1 Tullunionen 1
9.1.1 EG:s tullagstiftning 1
9.1.2 Åtgärdsprogram för tullfrågor i gemenskapen – Tull 2000 1
9.1.3 Transiteringsförfarandet 1
9.2 Tekniska handelshinder 1
9.2.1 Harmonisering och ömsesidigt erkännande 1
9.2.2 Informationsprocedurer 1
9.2.3 Provning, certifiering och avtal med tredje land 1
9.2.4 Marknadskontroll 1
9.2.5 Standardisering 1
9.3 Ingripandemekanismen 1
9.4 Medicintekniska produkter 1
9.5 Läkemedel 1
10 Fri rörlighet för tjänster och kapital 1
10.1 Finansiella tjänster 1
10.1.1 Handlingsplan för finansiella tjänster 1
10.1.2 Bank- och kreditväsendet 1
10.1.3 Försäkringsväsendet 1
10.1.4 Värdepappersmarknaden 1
10.2 Telekommunikation 1
10.2.1 Nya regler om taltelefoni 1
10.2.2 Radio- och teleterminaldirektivet 1
10.2.3 Konvergens mellan telekommunikation, medier och informationsteknik 1
10.3 Post 1
10.3.1 Postdirektivet 1
11 Skatter 1
11.1 Skattepaketet 1
11.1.1 Uppförandekoden för företagsbeskattning 1
11.1.2 Ett direktivförslag om sparande 1
11.1.3 Ett direktivförslag om beskattning av ränte- och royaltybetalningar 1
11.2 Mervärdesskatt 1
11.2.1 Nytt direktiv om nivån på normalskattesatsen inom EU 1
11.2.2 Nytt direktiv om telekommunikationstjänster 1
11.2.3 Nytt direktiv om reducerad mervärdesskattesats på arbetsintensiva tjänster
1
11.2.4 Nytt direktivförslag om skatterepresentanter 1
11.2.5 Studie om krav vid traditionell och elektronisk fakturering 1
11.3 Punktskatter 1
11.3.1 Energibeskattningsdirektiv – förslag till beskattning av samtliga
energiprodukter 1
11.3.2 Punktskattekommittén – förslag till ökade befogenheter 1
11.3.3 Tobaksskattedirektiv – förlängning av det svenska undantaget för
minimiskattesats för cigaretter 1
11.4 Övriga skattefrågor 1
11.4.1 Bekämpning av skattebedrägerier 1
11.4.2 Indrivningsdirektivet m.m. 1
12 Fri rörlighet för personer samt arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor 1
12.1 Den sociala dimensionen 1
12.1.1 Den sociala dialogen 1
12.2 Arbetsmarknadsfrågor 1
12.2.1 Projekt för innovativa insatser på medlemsstaternas arbetsmarknader 1
12.3 Arbetsmiljö och arbetslivsfrågor 1
12.3.1 Ändring av arbetsmiljödirektivet om cancerframkallande ämnen 1
12.3.2 Nytt direktiv om arbete i explosiva miljöer 1
12.3.3 Direktivförslag om minimikrav för säkerhet och hälsa när arbetstagare
utsätts för risker till följd av fysikaliska agens 1
12.3.4 Ändring av arbetsutrustningsdirektivet 1
12.3.5 Arbetstid 1
12.3.6 Rådets och medlemsstaternas resolution om informationssamhällets
sysselsättningsdimension och sociala dimension 1
12.4 Arbetsrätt 1
12.4.1 Arbetstagarinflytande i Europabolag 1
12.4.2 Nytt direktiv om ramavtal om visstidsarbete 1
12.4.3 Åtgärder för att bekämpa diskriminering 1
12.5 Jämställdhet mellan kvinnor och män 1
12.5.1 Tydligare mål för jämställdhetssamarbetet 1
12.5.2 EU-samarbete 1
12.5.3 Uppföljning av FN:s kvinnokonferens i Peking år 1995 1
12.5.4 EU:s handlingsprogram för jämställdhet 1
12.6 Social trygghet 1
12.6.1 Samordning av social trygghet för migrerande arbetstagare 1
12.6.2 Förstärkt samarbete för att modernisera social trygghet 1
12.6.3 Meddelande om kompletterande pensionsskydd 1
12.6.4 Meddelande om ett Europa för alla åldrar 1
12.7 Etableringsrätt och erkännande av kompetensbevis 1
12.7.1 Etableringsrätt för advokater 1
12.7.2 Etableringsfrihet inom hantverksyrken, serviceyrken m.m. 1
12.7.3 Nytt direktiv om examenserkännande 1
12.8 Motorfordonsförsäkring 1
12.9 Handikappfrågor 1
12.10 Folkhälsa 1
12.10.1 Folkhälsoprogram 1
12.10.2 Tobak 1
12.10.3 Alkohol 1
12.10.4 Narkotika 1
12.10.5 Smittsamma sjukdomar 1
12.10.6 Blodsäkerhet 1
12.10.7 Antibiotikaresistens 1
12.11 Ungdomsfrågor 1
12.11.1 Ungdom för Europa 1
12.11.2 Europeisk volontärtjänst 1
12.11.3 Nytt ungdomsprogram 1
12.12 Idrott – gemensamt arbete mot dopning 1
12.13 Daphne-programmet för förebyggande åtgärder i kampen mot våld mot barn,
ungdomar och kvinnor 1
12.14 Barnsexturism 1
13 Transporter 1
13.1 Frågor som rör samtliga transporter 1
13.1.1 Galileo – Europas deltagande i en ny generation satellitnavigeringstjänster
1
13.1.2 Högnivågruppen för telematik på transportområdet 1
13.1.3 Vägtrafiksäkerhet 1
13.1.4 Kombinerade transporter 1
13.1.5 Integration av miljöhänsyn och hållbar utveckling 1
13.2 Landtransporter 1
13.2.1 Reglering av arbetstiden vid vägtransporter för mobila arbetstagare och
förare som är egenföretagare 1
13.2.2 Harmoniserade regler för trafikbegränsningar (inklusive s.k. helgförbud) för
tunga lastfordon 1
13.2.3 Vägtransportavtal med länder utanför EU 1
13.2.4 Järnvägsfrågor 1
13.3 Sjöfart 1
13.3.1 Sjösäkerhet för passagerartrafik 1
13.3.2 Mottagningsanläggningar för fartygsgenererat avfall och lastrester 1
13.3.3 Inre vattenvägar 1
13.3.4 Rådsresolution om närsjöfart 1
13.3.5 Sjöfartsavtal med tredje land 1
13.4 Luftfart 1
13.4.1 Flygtrafikledning 1
13.4.2 Flygsäkerhet 1
13.4.3 Förhållandet till tredje land 1
13.4.4 Luftfart och miljö 1
13.5 Transeuropeiska nät för transporter 1
13.6 Transport av farligt gods 1
14 Näringspolitik 1
14.1 Konkurrenskrafts- och företagsfrågor 1
14.2 Integration av miljöhänsyn och hållbar utveckling 1
14.3 Konkurrensfrågor 1
14.4 Statsstöd 1
14.5 Kol- och stålfrågor 1
14.6 Branschfrågor 1
14.6.1 Skogsnäringen 1
14.6.2 Varvsindustrin 1
14.6.3 Återvinningsindustrin 1
14.7 Turism 1
15 Energi 1
15.1 Den inre marknaden för energi 1
15.1.1 Den inre marknaden för el 1
15.1.2 Den inre marknaden för gas 1
15.1.3 Integration av miljöhänsyn och hållbar utveckling 1
15.2 Förnybara energikällor 1
15.3 Andra energifrågor 1
15.4 Stängning av Barsebäck 1
16 EG:s jordbrukspolitik 1
16.1 Nitratdirektivet 1
16.2 Ekologisk djurhållning 1
16.3 Integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling 1
16.4 Bearbetade produkter 1
16.5 Marknadsföring av jordbruksprodukter till tredje land 1
16.6 Information om den gemensamma jordbrukspolitiken 1
16.7 Animaliefrågor 1
16.7.1 Mjölk 1
16.7.2 Kött 1
16.8 Vegetabiliefrågor 1
16.8.1 Jordbruksgrödor 1
16.8.2 Bananer 1
16.8.3 Vinreform 1
16.8.4 Fiberväxter 1
16.9 Djurskydd och djurhälsa 1
16.9.1 Skydd av höns 1
16.9.2 Zoonoser – smitta från djur till människa 1
16.9.3 Foder 1
16.9.4 Dioxin 1
16.9.5 BSE - galna ko-sjukan 1
16.9.6 Hormoner 1
16.9.7 Antibiotika i djurfoder 1
17 Livsmedel 1
17.1 Azofärgämnen och sötningsmedlet cyklamat 1
17.2 Förenkling av livsmedelsstandarder 1
17.3 Nya livsmedel och genmodifierade livsmedel 1
17.4 Märkning av livsmedel 1
17.5 Bestrålning av livsmedel 1
18 Fiske 1
18.1 Förvaltning av fiskeresurser 1
18.1.1 Nordsjösamarbete 1
18.1.2 Östersjösamarbete 1
18.1.3 Multilateralt samarbete 1
18.1.4 Förbättrad kontroll av fisket 1
18.2 Den gemensamma marknadspolitiken för fiskerinäringen 1
18.3 Strukturpolitiken för fiskerinäringen 1
18.4 Integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling i fiskeripolitiken 1
19 EG:s regional- och strukturpolitik 1
19.1 Målområden 1
19.1.1 De beslutande instanserna 1
19.1.2 Mål 2 – omvandling av regioner med industriell tillbakagång 1
19.1.3 Mål 3 – bekämpning av långtids- och ungdomsarbetslöshet 1
19.1.4 Mål 4 – kompetensutveckling av anställda 1
19.1.5 Mål 5a – lantbrukets och fiskets omstrukturering och modernisering 1
19.1.6 Mål 5b – utveckling av landsbygdsområden 1
19.1.7 Mål 6 – utveckling av glest befolkade områden 1
19.2 Gemenskapsinitiativ 1
19.3 Den nya programperioden 2000–2006 1
20 Miljö 1
20.1 Utvecklingen på de av Sverige prioriterade områdena 1
20.1.1 Hållbar utveckling och sektorsintegration av miljöhänsyn 1
20.1.2 Kampen mot försurning 1
20.1.3 Vissa planer och program skall miljöbedömas 1
20.1.4 Kretsloppsanpassning och resurseffektivisering 1
20.1.5 Översyn av reglerna om genetiskt modifierade organismer 1
20.1.6 Höjd ambitionsnivå när det gäller kemikalier och bekämpningsmedel 1
20.2 Bilavgaser och bränsle 1
20.3 Övriga miljöfrågor 1
20.3.1 EG:s miljöfond Life 1
20.3.2 Kärnsäkerhet och strålskydd 1
20.3.3 Klimatpolitiken 1
20.3.4 Uppföljning av FN:s konferens om miljö och utveckling 1
20.3.5 EG:s deltagande i internationella konventioner m.m. 1
20.3.6 Biologisk mångfald 1
20.3.7 Räddningstjänst 1
20.3.8 Förebyggande åtgärder mot allvarliga kemikalieolyckor 1
20.3.9 Marint miljösamarbete när det gäller bekämpning av utsläpp 1
21 Konsumentpolitik 1
21.1 Rådsresolution om kommissionens konsumentpolitiska handlingsplan för
perioden 1999–2001 1
21.2 Marknadsföring och information 1
21.2.1 Affärskommunikation på den inre marknaden 1
21.2.2 Översyn av direktivet om vilseledande och jämförande reklam 1
21.2.3 Övriga marknadsförings- och informationsfrågor 1
21.3 Konsumentköp 1
21.4 Direktivförslag om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter
1
21.5 Produktsäkerhet 1
21.5.1 Översyn av produktsäkerhetsdirektivet 1
21.5.2 Förbud mot leksaker och barnvårdsartiklar som innehåller vissa mjukgörare
(ftalater) 1
21.6 Produktansvar 1
21.7 Konsumenterna och miljön 1
21.7.1 Miljömärkning 1
21.7.2 Förslag till direktiv om konsumentinformation om bränsleekonomi vid
marknadsföring av nya personbilar 1
22 Immaterialrätt 1
22.1 Upphovsrätt 1
22.1.1 Upphovsrätten i informationssamhället 1
22.1.2 Ersättning vid vidareförsäljning av konstverk 1
22.2 Patent 1
22.2.1 Direktiv om patentskydd för datorprogram och förordning om
gemenskapspatent 1
22.2.2 Rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar 1
22.3 Bruksmodellskydd 1
22.4 Varumärken 1
22.5 Mönsterskydd 1
22.5.1 Direktiv om mönsterskydd 1
22.5.2 Förslag till förordning om gemenskapsmönster 1
23 Utbildning 1
23.1 Sokrates 1
23.2 Leonardo da Vinci 1
23.3 Utbildningprogrammen fr.o.m. 2000 1
23.4 Europeiska skoldatanätet 1
23.5 Övriga utbildningsfrågor 1
23.6 Internationellt samarbete 1
24 Forskning 1
24.1 Fjärde ramprogrammets resultat positivt för Sverige 1
24.2 Femte ramprogrammet startade 1999 1
24.3 Sjätte ramprogrammet förbereds 1
24.4 Internationellt forskningssamarbete 1
24.5 Särskilda frågor 1
25 Kultur och medier 1
25.1 Kulturprogram 1
25.1.1 Kalejdoskop 1
25.1.2 Ariane 1
25.1.3 Raphael 1
25.1.4 Kulturramprogrammet Kultur 2000 1
25.2 Kulturhuvudstäder 1
25.3 Mediefrågor 1
25.3.1 Media II: stödet till svensk audiovisuell industri ökade med 125 procent 1
25.3.2 TV-direktivet 1
25.3.3 Konvergens 1
25.3.4 Audiovisuell statistik 1
25.3.5 Framtida audiovisuell politik 1
25.3.6 Internationellt samarbete 1
25.3.7 Skydd för minderåriga och mänsklig värdighet 1
25.4 Övriga kultur- och mediefrågor 1
26 Informationsteknik och samhället 1
26.1 Det framväxande informationssamhället 1
26.2 Globaliseringen och informationssamhället 1
26.3 Elektronisk handel 1
26.4 Handlingsplan för säker användning av Internet 1
26.5 IT-omställningen inför år 2000 1
27 EG:s statistikarbete 1
27.1 Krav på ökad harmonisering av statistik 1
27.2 Beslut på statistikområdet fattade under 1999 1
27.3 Svenskt agerande på statistikområdet 1
28 EU:s budget 1
28.1 Budgetens inkomster och Sveriges avgift till EU-budgeten 1
28.2 Budgetens utgifter och budgetarbetet 1999 1
28.3 Återflöde från EU-budgeten 1
29 Åtgärder mot fusk och andra oegentligheter 1
29.1 Åtgärder inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete 1
29.2 Övriga åtgärder för att undvika fusk, fel och andra brister 1
29.2.1 SEM 2000 – kommissionens program för förbättrad styrning och kontroll
av EU-medel 1
29.2.2 Kommissionens arbete med att bekämpa bedrägerier 1
29.2.3 Revisionsrättens iakttagelser 1
29.2.4 Beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen för föregående år 1
DEL 3 DEN EUROPEISKA UNIONENS FÖRBINDELSER MED
OMVÄRLDEN
30 Utrikes- och säkerhetspolitik 1
30.1 Säkerhetspolitik 1
30.2 Mänskliga rättigheter 1
30.3 Nedrustning 1
30.4 Icke-spridning 1
30.5 Förenta Nationerna – omfattande EU-samarbete 1
30.6 Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) 1
30.7 Exportkontroll av krigsmateriel och andra strategiska produkter 1
30.8 Försvarsmaterielsamarbete 1
30.9 Administrativt arbete 1
30.10 Protokollärt samarbete 1
30.11 Bekämpning av terrorism 1
31 Den gemensamma handelspolitiken 1
31.1 Svenska prioriteringar 1
31.2 Världshandelsorganisationen WTO 1
31.2.1 WTO:s arbete under 1999 1
31.2.2 WTO:s ministerkonferens i Seattle 1999 1
31.3 UNCTAD och råvarusamarbetet 1
31.3.1 UNCTAD 1
31.3.2 Råvarusamarbetet 1
31.4 GSP-tullförmåner för utvecklingsländerna 1
31.4.1 Nya möjligheter till tullsänkning 1
31.5 Exportkrediter 1
32 Utvecklingssamarbete inom EG 1
32.1 Svenska prioriteringar i EG:s utvecklingssamarbete 1
32.2 Koordinering, komplementaritet och samstämmighet 1
32.3 Samarbete med enskilda organisationer 1
32.4 Humanitärt bistånd och återuppbyggnadsfrågor 1
32.5 Livsmedelsbistånd – EG är en stor givare 1
32.6 Miljö och hållbar utveckling 1
32.7 Skog och utveckling 1
32.8 Klimatförändringar och u-länder 1
32.9 Jämställdhet i utvecklingssamarbetet – fördjupad dialog med Europeiska
kommissionen 1
32.10 Samarbete om reformer av FN:s utvecklingssamarbete 1
32.11 Narkotikabekämpning 1
32.12 Minröjning 1
32.13 Makrofinansiellt stöd samt Europeiska investeringsbankens utlåning till
projekt i tredje land 1
32.14 Samarbete med Afrika, Västindien och Stilla havsområdet 1
33 EU:s bilaterala och regionala förbindelser 1
33.1 Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Europeiska
frihandelssammanslutningen (Efta) 1
33.1.1 Sektorsförhandlingar med Schweiz avslutade 1
33.2 De baltiska staterna 1
33.3 EU:s nordliga dimension 1
33.4 Östersjösamarbetet 1
33.5 Barentssamarbetet 1
33.6 Centraleuropa 1
33.7 Ryssland samt övriga Östeuropa 1
33.7.1 Ryssland 1
33.7.2 Ukraina – en gemensam strategi antas 1
33.7.3 Moldavien 1
33.7.4 Vitryssland – fortsatt problematiska relationer med EU 1
33.7.5 Södra Kaukasus och Centralasien 1
33.8 Staterna i f.d. Jugoslavien (utom Slovenien) och Albanien 1
33.8.1 Bosnien-Hercegovina 1
33.8.2 Kroatien 1
33.8.3 Förbundsrepubliken Jugoslavien inklusive Kosovo 1
33.8.4 F.d. jugoslaviska republiken Makedonien 1
33.8.5 Albanien 1
33.8.6 Utvecklingssamarbete och biståndsinsatser i regionen 1
33.9 Turkiet 1
33.9.1 Allmänt om relationerna EU–Turkiet 1
33.9.2 Svenska ståndpunkter 1
33.9.3 Genomförandet av den europeiska strategin för Turkiet 1
33.9.4 Finansiellt stöd 1
33.9.5 Kommissionens utvärderingsrapport om Turkiets närmande till EU 1
33.10 Medelhavsländerna – Maghreb/Mashrek 1
33.11 Mellanöstern och Gulfstaterna 1
33.11.1 Mellanöstern 1
33.11.2 Gulfstaterna 1
33.11.3 Iran – den politiska dialogen fortsätter 1
33.12 Afrika 1
33.12.1 Östafrika, Afrikas horn 1
33.12.2 Södra Afrika 1
33.12.3 Centralafrika, Stora sjöregionen 1
33.12.4 Västafrika 1
33.12.5 Regionalt samarbete i Afrika 1
33.13 USA och Kanada 1
33.13.1 USA 1
33.13.2 Kanada 1
33.14 Latinamerika och Karibien 1
33.15 Asien 1
33.15.1 ASEM-samarbetet 1
33.15.2 Sydasien 1
33.15.3 Sydostasien – Burma, Filippinerna, Indonesien och Östtimor, Malaysia ,
Asean och ARF 1
33.15.4 Den koreanska halvön 1
33.15.5 EU:s Kina-politik 1
33.15.6 Japan 1
DEL 4 SAMARBETE I RÄTTSLIGA OCH INRIKES FRÅGOR
34 Civilrättsligt samarbete 1
34.1 Civilrättskommittén 1
34.2 Revidering av Bryssel- och Luganokonventionerna 1
34.3 Jurisdiktion och verkställighet av domar (Bryssel I) 1
34.4 Jurisdiktion och verkställighet av domar (Bryssel II) 1
34.5 Tillämplig lag för förpliktelser utanför avtalsförhållanden (Rom II) 1
34.6 Delgivning av handlingar 1
34.7 Insolvensförfaranden 1
35 Polissamarbete, straffrättsligt samarbete och tullsamarbete 1
35.1 Horisontella frågor 1
35.1.1 Internationell organiserad brottslighet 1
35.1.2 Brottsförebyggande frågor och brottsofferfrågor 1
35.1.3 Ömsesidig utvärdering av hur internationella åtaganden genomförs 1
35.1.4 Barnpornografi på Internet 1
35.1.5 Terrorism 1
35.2 Straffrättsligt samarbete 1
35.2.1 Konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål 1
35.2.2 Utlämning 1
35.3 Materiell straffrätt 1
35.3.1 Penningtvätt och förverkande 1
35.3.2 Korruption 1
35.3.3 Bedrägeri och förfalskning 1
35.3.4 Miljöbrott 1
35.3.5 Offentlig upphandling 1
35.4 Polissamarbete 1
35.4.1 Europol 1
35.4.2 Annat polissamarbete 1
35.5 Tullsamarbete 1
36 Asyl och migration 1
36.1 Övergripande frågor 1
36.2 Asylpolitiken 1
36.3 Migrationspolitiken 1
36.4 Viseringspolitiken 1
37 Schengensamarbetet 1
38 Åtgärder för integration av flyktingar m.m. 1
38.1 Integration av flyktingar 1
38.2 Åtgärder mot etnisk diskriminering 1
DEL 5 EU:S INSTITUTIONER M.M.
39 Institutionernas funktion och verksamhet 1
39.1 Rådet 1
39.2 Europeiska kommissionen 1
39.3 Europaparlamentet 1
39.4 EG-domstolen 1
39.5 Europeiska revisionsrätten 1
39.6 Ekonomiska och sociala kommittén 1
39.7 Regionkommittén 1
39.8 Europeiska centralbanken 1
39.9 Europeiska investeringsbanken 1
39.10 Europeiska investeringsfonden 1
39.11 Nytt system för verkställighetskommittéer 1
39.12 En ny regeringskonferens 1
39.13 Personalpolitik i EU:s institutioner 1
39.14 Öppenhet och insyn 1
39.15 Gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet 1
39.16 Överträdelseärenden 1
40 Förberedelser för Sveriges ordförandeskap i EU 1
40.1 Förberedelser inför Sveriges ordförandeskap i EU:s ministerråd våren 2001 1
40.1.1 Organisation för förberedelserna och genomförandet av ordförandeskapet
1
40.1.2 Förberedelsearbetet under 1999 1
41 Svenska språket och rekrytering av svenskar 1
41.1 Svenska språket i EU 1
41.1.1 Tolkning och översättning till och från svenska 1
41.1.2 Svensk språkpolicy 1
41.1.3 Utredning om svenskan i EU 1
41.2 Svenskar i EU:s institutioner 1
41.2.1 Nya principer för rekrytering 1
41.2.2 Rekryteringen till fasta tjänster under 1999 1
41.2.3 Tidsbegränsat anställda och nationella experter 1
41.2.4 Fördelningen mellan kvinnor och män 1
41.2.5 Kontakt- och informationsverksamhet 1
BILAGOR
Bilaga 1: Viktigare förordningar, direktiv och beslut antagna av rådet under 1999 1
Bilaga 2: Viktigare rekommendationer, yttranden och meddelanden under 1999 1
Bilaga 3: Mål av svenskt intresse vid EG-domstolen och EG:s förstainstansrätt under 1999 1
Bilaga 4: Viktiga domar meddelade av EG-domstolen under 1999 1
Bilaga 5: Viktiga domar meddelade av EG:s förstainstansrätt under 1999 1
Bilaga 6: Överträdelseärenden 1
Bilaga 7: Viktigare internationella avtal och överenskommelser ingångna under 1999 1
Bilaga 8: Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP): gemensamma
ståndpunkter, åtgärder och strategier samt uttalanden 1
Bilaga 9: Viktigare rättsakter m.m. i samarbetet i rättsliga och inrikes frågor 1
Bilaga 10: EU-budgeten 1999 1
Bilaga 11: Statistik över Sveriges handel med EU:s medlemsstater (januari-september 1998
och 1999) Fel! Bokmärket är inte definierat.
Bilaga 12: Statistik över EU:s handel med tredje land (1998 samt januari-juni 1999) 6
Bilaga 13: Slutsatser från Europeiska rådets möte i Berlin 6
Bilaga 14: Slutsatser från Europeiska rådets möte i Köln 6
Bilaga 15: Slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors 6
Bilaga 16: Slutsatser från Europeiska rådets möte i Helsingfors 6
Bilaga 17: Svenska ledamöter i Europaparlamentet 6
Bilaga 18: Europeiska kommissionens ledamöter 6
Bilaga 19: Svenska ledamöter i Ekonomiska och sociala kommittéen 6
Bilaga 20: Svenska ledamöter i Regionkommittéen 6
Bilaga 21: Samarbete inom EU – skillnaden mellan EG och EU 6
Bilaga 22: Förkortningslista 6
Utdrag från protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1999
Sammanfattning
Den övergripande utvecklingen i Europeiska unionen
Under 1999 präglades Europeiska unionens verksamhet av kommissio-
nens avgång, valet till ett nytt Europaparlament, det fortsatta arbetet att
förbereda unionens utvidgning, beslutet om den s.k. Agenda 2000 och
genomförandet av den monetära unionens tredje fas. I ljuset av Balkan-
krisen utvecklades EU:s försvars- och säkerhetspolitik snabbt under året.
Regeringen har i dessa frågor liksom beträffande annat samarbete i EU
regelbundet informerat riksdagen, både i kammaren och vid möten med
riksdagens utskott. Inför möten i ministerrådet har regeringen samrått
med riksdagens EU-nämnd och förankrat svenska ståndpunkter.
Utvidgningen
Vid Europeiska rådets möte i december i Helsingfors 1999 beslöt stats-
och regeringscheferna att välkomna Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta,
Rumänien och Slovakien till medlemskapsförhandlingar i februari 2000.
Turkiet erhöll status som kandidatland. Medlemskapsförhandlingar med
Estland, Polen, Slovenien, Tjeckien, Ungern och Cypern inleddes under
våren 1998. I Helsingfors beslutades vidare att EU bör kunna välkomna
nya medlemsstater från slutet av 2002.
I oktober presenterade kommissionen rapporter om de framsteg som
kandidatländerna har gjort i reformerings- och anpassningsarbetet.
Kommissionen ger i sin utvärdering blandade omdömen och utdelar
beröm och kritik till alla länder oavsett om de har inlett förhandlingar om
medlemskap eller inte. Bland annat konstateras att demokratin generellt
sett stärkts i kandidatländerna. Detta gäller inte ansökarlandet Turkiet.
Kommissionen konstaterar också att såväl Cypern som Malta är funge-
rande marknadsekonomier med förmåga att stå emot konkurrensen och
marknadskrafterna i unionen. Det framgår också att Lettland anses vara
en fungerande marknadsekonomi. Rättsväsendet och den administrativa
kapaciteten måste förbättras i flertalet av kandidatländerna. Miljön är ett
område där utvecklingen varit svag och där mycket arbete återstår.
Agenda 2000
Vid Europeiska rådets möte i mars 1999 i Berlin nåddes en uppgörelse
om reformer av centrala politikområden och en ny långtidsbudget för EU
under åren 2000–2006, den s.k. Agenda 2000. Europaparlamentet gav sitt
godkännande den 6 maj 1999.
Reformpaketet omfattar framförallt nya regelverk inom jordbruks-,
regional- och strukturfondspolitiken, ett nytt s.k. interinstitutionellt avtal
om budgetfrågor samt regelverket för förmedlemskapsstödet till
kandidatländerna. Reformen av jordbrukspolitiken blev inte lika
långtgående som man hade önskat från svensk sida, men innebär ändå ett
steg i rätt riktning. Strukturfondsstödet förenklas och stödet till regioner
med låg befolkningstäthet i Sverige utökas geografiskt och ekonomiskt.
Under åren 2000–2006 skall den gemensamma budgeten för de
nuvarande 15 medlemsländerna ligga på i genomsnitt ca 810 miljarder
kronor per år. EU:s utgifter för nuvarande 15 medlemsländer sjunker från
och med år 2003. De blivande EU-medlemmarna får gradvis pengar ur
långtidsbudgeten – från ca 36,4 miljarder kronor år 2002 till ca 125
miljarder kronor år 2006. Uttagstaket om 1,27 procent av unionens
bruttonationalinkomst ligger fast.
Slutligen innebär beslutet en rimligare fördelning mellan medlems-
länderna av nettobidragen till EU:s budget. Den svenska medlems-
avgiften till EU kommer att stabiliseras omkring 22 miljarder kronor om
året fram till 2006. Till detta kommer kostnaderna för utvidgningen.
Amsterdamfördraget
Den 1 maj 1999 trädde Amsterdamfördraget i kraft. Genom det nya
fördraget gjordes både substansändringar och redaktionella förenklingar.
Institutionella reformer
För att kunna ta emot nya medlemsstater är det nödvändigt att reformera
EU:s institutioner. Den nya kommissionen som tillträdde i september
inledde ett arbete med att reformera sitt interna arbetssätt och sin
organisation. Under 1999 inleddes också ett reformarbete för rådets
arbetsformer. Europeiska rådets möten i Köln och Helsingfors beslutade
att inleda en ny regeringskonferens år 2000 som skall omfatta
kommissionens storlek och sammansättning, viktningen av rösterna i
rådet, en möjlig utökning av omröstning med kvalificerad majoritet i
rådet och andra förändringar av institutionerna samt eventuellt ytterligare
frågor. Målsättningen är att konferensen skall avslutas under år 2000.
Under året har kommissionen arbetat på ett förslag till rättsakt med
allmänna principer och gränser för rätten att ta del av de tre
institutionernas handlingar. I december uttalade sig Sverige och Danmark
tillsammans om öppenhet och om sina förväntningar på det kommande
förslaget om handlingars offentlighet.
Hållbar utveckling
Genom Amsterdamfördragets ikraftträdande slogs begreppet hållbar
utveckling fast som ett övergripande mål för all politik. På Europeiska
rådets möte i Helsingfors i december avrapporterade sex ministerråd –
transport, energi, jordbruk, industri, inre marknaden och bistånd – om
åtgärder för integration av miljöhänsyn i sina respektive områden. Nya
sektorer i detta arbete är allmänna rådet, fiske och Ekofin-rådet. I
Helsingfors slogs också fast att en övergripande EU-strategi för hållbar
utveckling bör tas fram till toppmötet i Göteborg i juni 2001
Europeiska monetära unionen (EMU)
Den 1 januari 1999 inleddes den tredje etappen av EMU och den gemen-
samma valutan, euron, infördes i elva EU-medlemsstater (Belgien,
Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal,
Spanien, Tyskland och Österrike). Det innebär att de länder som deltar
har en gemensam valuta och en gemensam penningpolitik.
Enligt rådets förordning om förstärkning av övervakning av de
offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den
ekonomiska politiken skall de länder som deltar i valutaunionen utarbeta
stabilitetsprogram och övriga medlemsstater konvergensprogram.
Sveriges konvergensprogram behandlades av rådet i februari och fick
mycket gott betyg. En uppdatering av konvergensprogrammet över-
lämnades till kommissionen i november och kommer att behandlas i
början av 2000.
Det ekonomiska och sociala samarbetsområdet
Tillväxt och sysselsättning
I och med Amsterdamfördragets ikraftträdande har EG:s sysselsättnings-
samarbete stärkts. Samordningen av sysselsättningspolitiken sker på
grundval av gemensamma riktlinjer för sysselsättningen, nationella
handlingsplaner, en årlig gemensam rapport från kommissionen och
rådet, en möjlighet för rådet att avge rekommendationer till enskilda
medlemsstater och utbyte av goda erfarenheter mellan medlemsstaterna.
Den svenska handlingsplanen för sysselsättningen överlämnades till
kommissionen och rådet den 31 maj. I planen betonades att den
effektivaste sysselsättningspolitiken är den som genom att stärka
arbetskraftens kompetens och kunskapsnivå stimulerar tillväxt och
sysselsättning samt motverkar arbetslöshet. Bland de frågor som lyfts
fram kan nämnas jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,
förbättrade skattevillkor för små och medelstora företag samt åtgärder
som stimulerar nyföretagande.
Inför Europeiska rådets möte i Köln i juni tog ordförandeskapet
initiativ till utarbetandet av en europeisk sysselsättningspakt. En rapport
om sysselsättningspakten antogs av rådet i maj. Rapporten betonar bl.a.
att ett aktivt deltagande från arbetsmarknadens parter är av stor vikt för
en framgångsrik sysselsättningsstrategi.
Jämställdhet
Jämställdhet mellan kvinnor och män ingår nu i fördraget som ett av de
grundläggande målen, något som Sverige i hög grad bidragit till. EU:s
jämställdhetspolitik diskuterades vid ett informellt ministermöte i Berlin
i juni, vid en ministerkonferens i Helsingfors i september samt vid en
ministerkonferens i Stockholm i november. Inom ramen för den årliga
uppföljningen av FN:s kvinnokonferens i Peking år 1995 antog rådet en
rapport om indikatorer och konkreta mål för området "kvinnor i
beslutsprocessen". Rådet välkomnade förslaget att kommande
ordförandeskap skall ta fram indikatorer för andra områden.
Inre marknaden
Den nödvändiga lagstiftningen för den inre marknaden är i huvudsak på
plats och man arbetar därför nu med tillämpningen av de gemensamma
reglerna. Två frågor som har en mycket tydlig koppling till
konsumenternas intressen är det fortsatta arbetet med parallellimport och
prisjämförelser. Bland frågor av betydelse för tillväxten kan nämnas
arbetet med att harmonisera immaterialrätten och att införa gemenskaps-
patent och gemenskapsmönster. Kommissionen presenterade i november
en ny strategi för den inre marknaden. EU skall förverkliga ett antal
långsiktiga mål för den inre marknaden under fem år. Medborgarnas
livskvalitet skall öka, produkt- och kapitalmarknaderna skall
effektiviseras, villkoren för näringslivet skall förbättras och fördelarna
med den inre marknaden skall tillvaratas ur ett globalt perspektiv.
Sverige ligger för närvarande på tredje plats på kommissionens
resultattavla över genomförandet av inremarknadslagstiftning, med en
genomförandegrad på 97,9 procent.
Sveriges övergångsregler från medlemskapsförhandlingarna
De flesta övergångsperioderna löpte ut vid årsskiftet 1998/99. Under
1999 genomfördes ytterligare ändringar i EG:s regelverk som tog hänsyn
till svenska krav från anslutningsförhandlingarna. Därmed har
övergångsreglerna för skogsutsäde samt för vissa kemikalier och några
fodermedel blivit överflödiga. Övergångsreglerna för tobaksskatt,
kadmium och fetthalter i mjölk förlängdes ytterligare. När det gäller
fritidsbostäder och vissa medicinskt verksamma substanser i djurfoder
har de svenska reglerna nu anpassats till EG:s. En översyn av de svenska
restriktionerna för införsel av alkohol och tobak skall göras före den 30
juni 2000.
Fri rörlighet för tjänster och kapital
I maj antog kommissionen en handlingsplan för att uppnå en bättre inre
marknad för finansiella tjänster. Avsikten är att en effektiv inre marknad
för finansiella tjänster skall fungera som drivkraft för tillväxt och nya
arbetstillfällen, samtidigt som en hög konsumentskyddsnivå bevaras. I
juli presenterade kommissionen ett ändrat förslag om distansförsäljning
av finansiella tjänster. Förslaget skall underlätta de finansiella tjänsternas
fria rörlighet och stärka konsumentskyddet vid köp av finansiella tjänster
via telefon, över Internet eller liknande. Förslaget innehåller bland annat
regler om information och ångerrätt för konsumenten.
Skatter
Under året pågick ett intensivt arbete med att slutföra de olika delarna i
skattepaketet avseende direkt beskattning (sparandedirektivet, upp-
förandekoden och ränta samt royaltydirektivet). Enighet kunde dock inte
uppnås beträffande sparandedirektivet och något beslut om skattepaketet
kunde därför inte fattas. Under året har rådet inte kunnat enas om energi-
beskattningsdirektivet som innebär en samlad beskattning av samtliga
energiprodukter. Sverige stödjer kraftfullt arbetet med ett sådant direktiv.
Arbetsmarknad och sociala frågor
I och med Amsterdamfördragets ikraftträdande och integreringen av det
sociala avtalet i fördraget har arbetsmarknadens parters roll i EG-arbetet
förstärkts när det gäller utarbetandet och genomförandet av gemenskaps-
regler. Nya direktiv antogs bland annat om skydd för arbetstagare som
kan utsättas för fara orsakad av explosiva miljöer, om ramavtal om viss-
tidsarbete samt om arbetstidsfrågor inom sjöfarten. Frågan om arbets-
tagarinflytande i de s.k. Europabolagen har inte kunnat lösas under året. I
november presenterade kommissionen ett paket av åtgärder för att
bekämpa diskriminering. Ett av direktivförslagen syftar till att förhindra
diskriminering i arbetslivet på grund av ras, etniskt ursprung, religion,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
I november antog rådet slutsatser om ett fördjupat samarbete för att
modernisera och förbättra den sociala tryggheten. I uppföljnings-
samarbetet skall jämställdhetsaspekter beaktas. Under våren antog rådet
tre åtgärdsprogram på folkhälsområdet som berör förebyggande av
personskador, miljörelaterade sjukdomar och sällsynta sjukdomar. I
december antog rådet en särskild drogstrategi för åren 2000–2004. Enligt
strategin skall narkotikaanvändningen och tillgången till narkotika samt
den drogrelaterade brottsligheten minska under perioden. Rådet antog
också det nya så kallade Daphne-programmet. Programmet syftar till att
skydda barn, ungdomar och kvinnor mot våld. Åtgärderna handlar om att
förebygga våld och att erbjuda våldsoffren stöd.
Transport-, närings- och energipolitik
I december enades transportministrarna, efter långdragen debatt, om ett
särskilt paket om hur Europas järnvägar skulle kunna moderniseras och
utvecklas till ett expanderande, konkurrenskraftigt och effektivt
transportslag. Kommissionen presenterade en strategi för hur Europa
skall delta i utvecklingen av nästa generations satellitnavigeringssystem.
Projektet har fått namnet Galileo och rådet har givit kommissionen
mandat att förhandla med USA och Ryssland i det fortsatta arbetet.
EG:s näringspolitik har under året inriktats på att stärka industrins
konkurrenskraft. Frågor som diskuterats är bland annat globaliseringens
inverkan på konkurrenskraften och informationsteknikens betydelse för
den europeiska industrins konkurrenskraft. I slutet av april fattade rådet
beslut om att integrera miljö och hållbar utveckling i industrisektorn.
Kommissionen presenterade en lägesrapport om eldirektivet där det
framgår att nästan alla medlemsstater kommer att öppna sina
elmarknader snabbare än vad de gemensamma reglerna kräver. Rådet har
under året arbetat med att främja förnybara energikällor som biobränsle,
vindkraft och solenergi. Arbetet syftar bland annat till att få ner
kostnaderna för förnybara energikällor och att öka andelen förnybara
energikällor på den totala energimarknaden.
Jordbruk, livsmedel och fiske
Arbetet med den gemensamma jordbrukspolitiken har de senaste två åren
framförallt varit kopplat till beslut om reformering av jordbrukspolitiken
inom ramen för Agenda 2000.
Vid jordbruksrådet i juni drogs vissa slutsatser till följd av den
dioxinskandal som drabbat Belgien tidigare under året. Slutsatserna
innehåller uppmaningar och uppgifter till medlemsstaterna och
kommissionen på en rad punkter i syfte att tillförsäkra konsumenterna
tillgång till säkra livsmedel.
Frågan om BSE (galna ko-sjukan) ledde till en konflikt under hösten
mellan Storbritannien och Frankrike. Konflikten handlar om att
Frankrike vägrar tillåta införsel av nötkött från Storbritannien med
hänvisning till att köttet fortfarande kan vara farligt för konsumenterna.
Kommissionen aviserade att den hade för avsikt att gå vidare med
ärendet till EG-domstolen om inte Frankrike hävde sitt förbud.
Kommissionen påbörjade under året en omfattande genomgång av den
gemensamma fiskepolitiken inför den revidering som skall beslutas
senast 2002.
Regional- och strukturpolitik
Under programperioden 1995–1999 fanns det sju målområden, varav
Sverige fick del av alla utom mål 1. Sverige tog emot sammanlagt 12,3
miljarder kronor under perioden. Genom Europeiska rådets beslut om
Agenda 2000 minskas antalet strukturfondsmål till tre och antalet
gemenskapsinitiativ till fyra för perioden 2000–2006.
Miljöpolitik
Den gemensamma miljöpolitiken skärptes stegvis under året. Arbetet
med den på svenskt initiativ tillkomna försurningstrategin fortsatte
genom bl.a. förhandlingar om ett s.k. takdirektiv (högsta tillåtna nivåer
för svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak). EU:s klimatgrupp följde
det arbetsprogram som bestämdes vid klimatkonventionens möte i
Buenos Aires 1998. På initiativ av flera EU-länder, däribland Sverige,
påbörjade kommissionen ett arbete med att införa en övergripande
kemikaliestrategi. På Europeiska rådets möte i Helsingfors i december
beslutades att kommissionen skall lägga fram ett förslag till ett nytt
miljöhandlingsprogram under år 2000.
Konsumentpolitik
Rådet antog en resolution om kommissionens konsumentpolitiska
handlingsplan för perioden 1999–2001. Kommissionen bör särskilt
inrikta sitt konsumentarbete på frågor om bl.a. produktsäkerhet, distans-
försäljning, finansiella tjänster, elektronisk handel, tvistlösning, livs-
medelslagstiftning och hållbar konsumtion. Dessutom måste konsument-
organisationerna i EU-medlemsstaterna få en starkare ställning. Vidare
antogs ett direktiv som skall garantera en lägsta skyddsnivå vad gäller
konsumenternas rättigheter i samband med fel på varor. Arbetet med en
översyn av produktsäkerhetsdirektivet har fortsatt.
Utbildning, forskning och kultur
Rådet beslutade att förlänga de nuvarande utbildningsprogrammen
Sokrates och Leonardo da Vinci till den 31 december 2006. Den totala
budgeten för de båda programmen blir 26,4 miljarder kronor för sju år. I
och med den andra programetappen deltar alla EU:s kandidatländer. De
öst- och centraleuropeiska ansökarländerna lämnar därmed det all-
europeiska programmet Tempus.
Under 1999 startade det femte ramprogrammet för forskning och
teknisk utveckling, med en budget om ca 15 miljarder euro t.o.m. 2002.
Detta ramprogram är koncentrerat till färre men bredare delprogram än
tidigare, och är inom dessa till större delen organiserat i s.k.
nyckelaktiviteter som var och en svarar mot något eller några större
samhällsproblem.
I oktober 1999 föreslog kommissionen att gemenskapen skall ansluta
sig till Europarådets kampanj Europeiska året för språk 2001. Syftet är
att öka människors medvetenhet om värdet av Europas språkliga och
kulturella mångfald.
I december fattades slutligt beslut om ett nytt kulturramprogram Kultur
2000 som gäller för perioden 2000–2006 med en budget på ca 1 470
miljoner kronor. Rådet enades vidare om ett nytt kulturhuvudstads-
program för perioden 2006–2019. Rådet antog två slutsatser om skydd av
minderåriga som omfattar TV, Internet och interaktiva tjänster som blir
tillgängliga via de digitala TV-mottagarna.
Informationssamhället
Kommissionen presenterade ett förslag till direktiv om vissa rättsliga
aspekter på elektronisk handel på den inre marknaden. Kommissionen
lanserade vidare ett initiativ på IT-området, eEurope. Rådet antog ett
direktiv om elektroniska signaturer. I slutet av året enades rådet i ett
första steg om ett förslag som innehåller regler om var en operatör skall
anses vara etablerad, om att avtal skall kunna ingås elektroniskt, om
mellanhänders ansvar för vidarebefordran av information och om
nationella myndigheters roll. Under året diskuterades också en
handlingsplan för säker användning av Internet. Intensiva förhandlingar
fördes om ett direktivförslag som bland annat handlar om hur
upphovsrätten skall hanteras i informationssamhället för författare,
kompositörer, filmproducenter, skivbolag med flera. Rådet kunde inte
enas om ändringar i direktivet om upphovsmannens rätt till ersättning vid
vidareförsäljning av orginalkonstverk. Vidare antogs en resolution om
informationssamhällets sysselsättningsdimension och sociala dimension.
EU:s budget och åtgärder mot fusk
Flera händelser, bl.a. kommissionens avgång, visade på ett behov av
ökad öppenhet och insyn samt ett behov av att reformera beslutsprocesser
och EU:s interna finansiella kontroll. Revisionsrätten konstaterade i sin
årsrapport i november att kommissionen måste stärka den finansiella
styrningen.
EU:s budget för 1999 var 748 miljarder kronor. Ungefär hälften av
utgifterna rör jordbruksstöd, medan en tredjedel går till strukturstöd. Sex
procent av utgifterna går till åtgärder inom den inre marknaden
(forskning, utveckling, miljöåtgärder, infrastruktur m.m.), drygt tre
procent går till utrikespolitiska åtgärder – främst bistånd – och ungefär
fem procent går till administrationen inom EU.
Sommaren 1999 inrättades en ny byrå för bekämpning av bedrägerier
som kallas OLAF. Byrån har en mer oberoende ställning i förhållande till
kommissionen än den tidigare bedrägeribekämpningsenheten UCLAF.
I november 1999 publicerades revisionsrättens årsrapport om hur EU-
budgeten genomförts. Dessutom presenterades fyra specialrapporter.
Slutsatserna är att kommissionen måste stärka sin finansiella styrning och
kontroll betydligt på samtliga utgiftsområden, även om förbättringar skett
på jordbruksområdet. Dessutom påpekar revisionsrätten att kontrollen på
strukturfondsområdet bör bli bättre med de nya regelverken för den
programperiod som börjar 2000. Rätten ser också ett generellt behov av
en modernare förvaltning inom kommissionen.
Europeiska unionens förbindelser med omvärlden
Amsterdamfördragets ikraftträdande innebar nyheter för EU:s gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). En av dem är att gemen-
samma strategier kan genomföras på områden där medlemsstaterna har
viktiga gemensamma intressen. Under året har en gemensam strategi
antagits för Ryssland och en för Ukraina. En annan nyhet är att EU
numera har en så kallad Hög representant för den gemensamma
säkerhets- och utrikespolitiken. På toppmötet i Köln i juni utnämndes
dåvarande generalsekreteraren i Nato – Javier Solana – till posten. Som
en ytterligare följd av Amsterdamfördraget har man inrättat en
gemensam analysenhet för politisk planering och för tidig varning så att
EU på ett tidigt stadium skall kunna agera konfliktförebyggande.
EU fortsatte sin strävan att stärka FN och förbättra dess möjligheter att
hantera kriser och förebygga konflikter. Nedrustning är ett annat område
med stort EU-samarbete. Gemensamma åtgärder och ståndpunkter antogs
rörande icke-spridning och nedrustning av kärnvapen och andra
massförstörelsevapen. EU-medlemsstaterna samarbetar också om att
stoppa och försvåra illegal handel med lätta vapen.
På Europeiska rådets möte i Köln i juni beslutade stats- och
regeringscheferna hur EU skall bli bättre på att förebygga och hantera
kriser i omvärlden. Vid Europeiska rådets möte i Helsingfors togs
ytterligare beslut på detta område. Två rapporter om förstärkning av den
gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och EU:s icke-militära
krishantering antogs. Beslutet innebär att medlemsstaterna skall förbättra
sina egna försvarsmakters kapacitet att delta i internationell
krishantering. Samtidigt beslutades om en gemensam organisation som
skall se till att insatserna blir så effektiva som möjligt.
På Europeiska rådets möte i Köln kom stats- och regeringscheferna
överens om att en stadga för grundläggande rättigheter i EU skall
utarbetas. Mänskliga rättigheter spelar också en framträdande roll i
stabilitetspakten för sydöstra Europa som lanserades på EU:s initiativ i
juni 1999.
Handelspolitik och utvecklingssamarbete
Vid mötet mellan handelsministrarna från världshandelsorganisationen
WTO:s 136 medlemsländer i Seattle i månadsskiftet november–
december 1999 misslyckades man att komma överens om en dagordning
för en ny förhandlingsrunda i WTO. Sveriges och EG:s mål om en ny
bred runda ligger fast. Sverige understryker särskilt att utvecklingen av
handelspolitiken måste gå hand i hand med viktiga politiska mål på andra
områden. Det är till exempel viktigt att u-länderna kan delta fullt ut i
världshandeln, att miljön skonas och att grundläggande mänskliga
rättigheter i arbetslivet respekteras.I samband med mötet i Seattle enades
ett antal länder om att skjuta till pengar för att skapa ett rådgivande
rättscenter som skall hjälpa u-länder att försvara sina intressen bättre
inom ramen för WTO:s tvistlösningssystem. Sverige är en av grundarna
av detta center.
På biståndsområdet har det framtida samarbetet med länderna i Afrika,
Västindien och Stillahavsområdet (de s.k. AVS-länderna) dominerat
dagordningen. Mot slutet av förra året enades dessutom EU:s medlems-
stater om att 121,4 miljarder kronor skall gå till utvecklingssamarbetet
med AVS-länderna under 2000–2005.
Unionens bilaterala och regionala förbindelser
I maj 1999 antog EU riktlinjer för att vidareutveckla och förverkliga
EU:s nordliga dimension. Riktlinjerna definierar ett område som sträcker
sig från Island till nordvästra Ryssland och från Ishavet till Östersjöns
kuster. EU prioriterar närmare regionalt samarbete inom bl.a. områdena
energi, miljö, kärnsäkerhet, infrastruktur, hälso- och sociala frågor,
brottsbekämpning, utbildning och forskning. En handlingsplan för det
fortsatta arbetet beställdes av Europeiska rådet i Helsingfors.
Vid Europeiska rådets möte i Köln antogs en gemensam strategi för
Ryssland. Strategin innebär dels att Ryssland bjuds in till partnerskap och
samarbete med EU, dels att Ryssland erbjuds stöd i arbetet med
ekonomiska, sociala och politiska reformer. Vid Europeiska rådets möte i
Helsingfors godkändes även grundprinciper för en handlingsplan i
kampen mot organiserad brottslighet i Ryssland samt en gemensam
strategi för Ukraina.
Samarbetet med Ryssland försvårades när Ryssland inledde en
omfattande militär operation i den ryska delrepubliken Tjetjenien. EU
protesterade skarpt, eftersom den ryska insatsen inte ansågs stå i rimlig
proportion till det terroristhot som den var avsedd att bekämpa. Vid
Europeiska rådets möte i Helsingfors bestämdes därför att införa vissa
restriktioner i samarbetet med Ryssland och bl.a. se över genomförandet
av den gemensamma strategin.
Vid Europeiska rådets möte i Köln antogs en stabilitetspakt för
sydöstra Europa. EU, andra delar av världssamfundet och regionen själv
vill genom pakten skapa fred på västra Balkan. Nya stabiliserings- och
associationsavtal med länderna skall öppna för frihandel.
EU:s relationer med Förbundsrepubliken Jugoslavien försämrades
drastiskt. Regimen i Belgrad förde en allt mer brutal politik i Kosovo
som i sin tur ledde till Nato:s bombning av Serbien och åtalet mot
president Milosevic vid krigsförbrytartribunalen i Haag. EU stärkte
sanktionerna mot landet. När Kosovokonfliktens akuta skede var över
inriktade EU sitt arbete på att stödja den demokratiska oppositionen och
oberoende medier samt att ge humanitärt bistånd.
EU:s relationer med Turkiet präglades framför allt av en diskussion om
möjligheterna för Turkiet att erhålla formell status som kandidatland,
vilket också skedde vid Europeiska rådets möte i Helsingfors.
Inom samarbetet mellan EU och de tolv Medelhavsländerna har
parterna diskuterat Barcelonaprocessens roll. Vid det tredje utrikes-
ministermötet inom partnerskapet fastslogs det ekonomiska och handels-
politiska samarbetets centrala roll för Barcelonaprocessen samt att arbetet
med en stabilitetstadga för Medelhavet skulle fortsätta. På mötet
beslutades också att Libyen skulle få delta i processen så snart FN-
sanktionerna hade upphävts och Libyen accepterat bestämmelserna inom
samarbetet.
Fredsprocessen i Mellanöstern har fortgått. EU stöder den överens-
kommelse som undertecknades i september 1999 och som innehåller en
konkret tidsplan för hur Israel skall genomföra sina åtaganden enligt tre
tidigare avtal. Vid Europeiska rådets möte i Berlin antogs en deklaration
om fredsprocessen i Mellanöstern som utrycker ett starkt stöd för pale-
stiniernas rätt till självbestämmande och för en framtida palestinsk stat.
EU:s ansträngningar att söka medverka till en fredlig och demokratisk
utveckling i Afrika har fortsatt. EU stödjer OAU:s ansträngningar att
finna en fredlig lösning på konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Vad
gäller konflikten i Angola har EU verkat för att sanktionerna mot
rebellrörelsen UNITA efterlevs. Utvecklingen i Stora sjö-regionen följs
noggrant. EU har aktivt stöttat Nigerias övergång från militärt till
demokratiskt styre. EU har hävt sina sanktioner mot Nigeria och sett över
hur utvecklingssamarbetet med landet skall återupptas. Efter flera års
förhandlingar kunde EU och Sydafrika enas om ett avtal om handel,
utveckling och samarbete.
EU och USA hade två toppmöten. Bland annat enades man om att
inrätta ett system för tidig varning i syfte att förebygga konflikter på
såväl handels- som på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Vidare
gjordes uttalanden om den gemensamma synen på det fortsatta arbetet
inom WTO samt mot illegal spridning av lätta vapen. På grund av
konflikten mellan EG och USA om EG:s tullar för bananer och import-
förbudet för hormonbehandlat kött, införde USA strafftullar mot import
av vissa varor från EU. EU hade även två toppmöten med Kanada.
Ett första toppmöte mellan EU och de 33 länderna i Latinamerika och
Västindien hölls i Rio de Janeiro i juni 1999. Mötet behandlade politik,
ekonomi och handel samt kultur och utbildning. Kommissionen och
Mexiko enades i november om ett omfattande frihandelsavtal.
Förhandlingar om ett frihandelsavtal mellan EG och Mercosurländerna
samt med Chile har inletts.
Dialogen mellan EU och tio länder i Öst- och Sydostasien (ASEM)
som inleddes 1996 har fortsatt. EU:s relationer till Sydasien präglades av
konflikten mellan Indien och Pakistan om området Kashmir samt
statskuppen i Pakistan och inbördeskriget i Afghanistan. EU bidrog med
valobservatörer när Indonesien höll sitt första fria parlamentsval på fyrtio
år. EU framförde upprepat stöd för den östtimoresiska själv-
bestämmandeprocessen och manade den indonesiska regeringen att ta sitt
ansvar för säkerheten i området inför den FN-ledda folkomröstningen om
självständighet i augusti. EU har framhållit avsikten att ge fortsatt stöd
till områdets återuppbyggnad.
EU hade under året även toppmöten med Japan och Kina.
Samarbete i rättsliga och inrikes frågor
Genom Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj 1999 överfördes
delar av samarbetet i rättsliga och inrikes frågor från tredje till första
pelaren. Det gäller frågor om asyl, invandring, visering och annan politik
som rör fri rörlighet för personer samt civilrättsligt samarbete. Kvar som
mellanstatligt samarbete är polis-, tull- och straffrättsligt samarbete.
Unionens mål för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor är att bevara
och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors framhöll stats-
och regeringscheferna sin fasta beslutsamhet att förverkliga ett område
med frihet, säkerhet och rättvisa. Man enades om att upprätta ett
gemensamt europeiskt asylsystem grundat på en fullständig och absolut
tillämpning av Genéve-konventionen. Frågan om tredjelandsmedborgares
rättsliga ställning lyftes också fram i slutsatserna. Unionen skall
säkerställa att dessa invandrare beviljas rättigheter som ligger så nära
EU-medborgarnas som möjligt. Slutsatserna innehåller också olika
ämnen som syftar till att säkerställa medborgarnas tillgång till rättvisa i
gränsöverskridande tvister samt åtgärder som skall vidtas för att förbättra
samarbetet mellan medlemsstaternas brottsbekämpande och rättsliga
myndigheter. Ökat samarbete med länder utanför unionen är en annan
viktig slutsats från Tammerforsmötet.
Högnivågruppen för asyl och migration har under 1999 upprättat sex
handlingsplaner för att förebygga migrationsströmmar från ursprungs-
och transitländer. I slutsatserna från Tammerfors uppmanas
kommissionen och rådet att rapportera tillbaka till Europeiska rådet i
december 2000 om hur handlingsplanerna genomförts.
Nya riktlinjer för arbetet mot brottslighet mellan EU-medlemsstaterna
drogs upp vid Europeiska rådets möte i Tammerfors. Riktlinjerna innebär
fördjupat polissamarbete och rättsligt samarbete samt mer brotts-
förebyggande arbete. På så sätt skall penningtvätt, narkotikasmuggling,
människohandel och korruption bekämpas.
Den gemensamma polisorganisationen för EU:s medlemsstater,
Europol, inledde sin verksamhet den 1 juli 1999. Europol har till uppgift
att underlätta informationsutbyte och kriminalunderrättelser mellan
medlemsstaterna.
Schengensamarbetet syftar till att skapa fri rörlighet för medborgarna
genom slopade gränskontroller. I och med Amsterdamfördraget har
Schengensamarbetet införlivats i EU.
Sveriges ordförandeskap 2001
Första halvåret 2001 är Sverige ordförande i EU:s ministerråd. Då skall
Sverige leda ministerrådets arbete och representera det gentemot andra
EU-institutioner, internationella organisationer och länder utanför EU.
Under 1999 fortsatte förberedelserna för uppgiften. Inom Regerings-
kansliet har ett 2001-sekretariat inrättats för att samordna planeringen av
de många möten som kommer att äga rum i Sverige under ordförande-
skapshalvåret. Regeringen vill göra ordförandeskapet till en angelägenhet
för hela landet och även öka kontaktytorna mellan svenskar och
medborgare i EU- och kandidatländerna. Under året har förberedelser
påbörjats för bland annat seminarier, konferenser, kulturaktiviteter och
ett särskilt vänortsprojekt.
DEL 1 DEN ÖVERGRIPANDE UTVECKLINGEN I
EUROPEISKA UNIONE
1 Samarbete i svenskt och europeiskt intresse
Under 1999 präglades Europeiska unionen (EU)2 av omvälvande inre och
yttre skeenden. Den sittande kommissionen tvingades avgå och samtidigt
förvärrades krisen på Balkan där EU aktivt försökte bidra till att finna
lösningar. Trots svårigheterna blev 1999 ett år då det fattades många
beslut av avgörande betydelse för unionens framtid. Till stor del ligger
dessa beslut i linje med svenska prioriteringar inom ramen för EU-
samarbetet.
Den 1 januari 1999 inleddes ett fördjupat samarbete genom den ekono-
miska och monetära unionens tredje fas. De elva länder som är med i den
tredje fasen möts regelbundet vid s.k. Euro-11 möten. Sverige liksom
Storbritannien, Danmark och Grekland står ännu utanför denna grupp.
Kommissionen under ledning av Jacques Santer avgick i mars efter
omfattande kritik, inte minst från Europaparlamentet, mot dess sätt att
styra verksamheten. En ny kommission med Romano Prodi i spetsen
tillträdde i september. Flera händelser under året visade på behovet av
ökad öppenhet och insyn i EU:s institutioner liksom behovet att
reformera inte bara beslutsprocesser utan även EU:s interna finansiella
kontroll. Den nya Prodikommissionen inledde arbetet med att reformera
kommissionens interna arbetssätt och organisation. Även rådets
arbetsformer är föremål för en omfattande översyn. Kommissionen
började också arbeta på en rättsakt i syfte att öka öppenheten inom
institutionerna. Denna fråga är av särskilt svenskt intresse.
Ambitionen att skapa en modern och öppen union har starkt svenskt
stöd. Det handlar om att återvinna förtroendet för kommissionens arbete.
Det gäller också att förankra EU-institutionernas insatser i medlems-
staterna. Detta behov blev särskilt tydligt genom det låga deltagandet vid
valen av ledamöter i Europaparlamentet.
EU:s utvidgning syftar till att främja unionens grundläggande uppgift –
fred i Europa. Vid Europeiska rådets möte i december i Helsingfors
fattades det historiskt viktiga beslutet att ytterligare sex av de länder som
ansökt om medlemskap i EU skall få inleda förhandlingar. Det gäller
Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Malta.
Förhandlingstakten anpassas till respektive kandidatlands egna förutsätt-
ningar. Medlemskapsförhandlingar med Estland, Polen, Slovenien,
Tjeckien, Ungern och Cypern inleddes 1998. I Helsingfors fattades också
beslut om att Turkiet skall räknas in bland kandidatländerna. Turkiet blir
nu delaktigt i förberedelserna genom att en förmedlemskapsstrategi tas
fram. Turkiets uttalade ambition att respektera mänskliga rättigheter och
EU:s krav på en sådan process var avgörande för att Sverige skulle kunna
ställa sig bakom beslutet.
En utvidgning med ett tiotal länder ställer krav på unionens förmåga att
internt hantera flera medlemmar. Det var huvudskälet till att man vid
toppmötena i Köln och Helsingfors beslutade att inleda en ny regerings-
konferens år 2000 om EU:s institutioner med målsättning att den skall
avslutas samma år. Konferensen skall omfatta kommissionens samman-
sättning, röstviktning och kvalificerad majoritetsomröstning i rådet samt
andra nödvändiga ändringar i fördragen när det gäller institutionerna som
följer av förhandlingarna på nämnda områden och av genomförandet av
Amsterdamfördraget. Det finns också medlemsstater som vill vidga
dagordningen till frågor om en rättighetsstadga, säkerhetspolitik och
flexibel integration.
Fördraget, som trädde i kraft den 1 maj, ger en stärkt ställning för
frågor som rör sysselsättning, jämställdhet, öppenhet, miljö, folkhälso-
och konsumentpolitiken. Vidare fördragsfästes möjligheten för några
EU-länder att gå före och fördjupa samarbetet på ett visst område.
Vid toppmötet i Berlin i mars slöts en överenskommelse om EU:s
budget för perioden 2000–2006 samt beslutades om reformer av
jordbruks- och strukturpolitiken liksom medlemsstaternas avgifter till
unionen – Agenda 2000. Reformerna innebär bl.a. att en större kostnads-
medvetenhet etableras inom unionen och att steg tas mot en bättre
fördelning av utgifterna mellan medlemsstaterna. För svensk del var
utfallet glädjande då uppgörelsen innebär att Sveriges avgift till EU:s
budget blir väsentligt lägre än vad som annars skulle blivit fallet. Vissa
reformer av jordbrukspolitiken liksom en koncentration och fokusering
av strukturfondsinsatserna var också viktiga resultat. Överenskommelsen
innebar även att det nu finns en finansiell ram för utvidgningen.
I och med ett extra toppmöte under det finländska ordförandeskapet i
Tammerfors togs de första stegen mot en vidareutveckling av EU:s
samarbete på det rättsliga och migrationspolitiska området. På
dagordningen stod flera frågor som bl.a. Sverige aktualiserat. Inom det
asyl- och migrationspolitiska området inleddes ett arbete i syfte att
utveckla en gemensam asyl- och migrationspolitik. Det fastslogs att
denna måste vara baserad på en absolut respekt för Genève-
konventionen. Frågan om partnerskap med ursprungsländerna
diskuterades även i samband med en övergripande migrationsstrategi.
Detta partnerskap skulle kunna omfatta frågor om utrikespolitik,
mänskliga rättigheter och utveckling i de stärkta kontakterna med
ursprungs- och transitländerna. Inom det rättsliga området underströks
betydelsen av ökat samarbete, inte minst i kampen mot ekonomisk
brottslighet, samt vikten av brottsförebyggande arbete.
Sverige har verkat aktivt för att förstärka och ge innehåll och struktur
åt unionens arbete för hållbar utveckling inom miljöområdet. Detta har
varit framgångsrikt. Arbetet bedrivs nu sektorövergripande med krav på
utvärdering samt miljöbedömningar av nya förslag. Miljöarbetet
utvecklades ytterligare under året genom beslut i Helsingfors om att en
långsiktig strategi skall presenteras vid toppmötet i Göteborg under det
svenska ordförandeskapet 2001, bl.a. som underlag inför tioårsöversynen
inom Rioprocessen år 2002.
Sysselsättningsfrågan har de senaste åren fått en alltmer framskjuten
plats i det europeiska samarbetet. Sverige har även här varit starkt
pådrivande. Sysselsättningsläget håller också på att förbättras i Europa,
men med stora skillnader mellan medlemsstaterna. Under året
presenterades riktlinjer för sysselsättningspolitiken för år 2000 samt en
rapport om sysselsättningen. Dessutom fastställdes rekommendationer på
området till samtliga medlemsstater. En viktig aspekt i rekommenda-
tionerna är frågan om sysselsättningspolitik och jämställdhet, vilket även
den är en prioriterad fråga för Sverige.
I november genomfördes en konferens om jämställdhet med
företrädare för medlems- och kandidatländer i Sverige. Konferensen
planerades i nära samarbete med Finland och Portugal. Avsikten är att
följa upp konferensen med särskild inriktning på hur sociala
trygghetssystem kan bidra till ökad jämställdhet.
Frågan om folkhälsa och säkra livsmedel upptog även EU-arbetet
under året. Vikten av att säkra kedjan från jordbruk till konsument
betonades, liksom frågan om att bättre kontrollsystem var väsentliga i
denna process. En rapport i ämnet skall presenteras vid nästa ordinarie
toppmöte och kommissionen förberedde under året en vitbok om
livsmedelssäkerhet. Konsumentintresset är starkt och Sverige driver på
för att EU skall finna former för ett förbättrat konsumentskydd, bl.a.
fördes frågan om folkhälsa och säkra livsmedel upp på unionens agenda i
och med Helsingforstoppmötet.
I oktober presenterade kommissionen en ny strategi för den inre
marknaden. När nu den nödvändiga lagstiftningen för inre marknadens
funktion kan sägas vara på plats, införs ett antal långsiktiga mål: att öka
medborgarnas livskvalitet, att effektivisera produkt- och kapital-
marknaderna, att förbättra villkoren för näringslivet liksom att tillvarata
fördelarna med den inre marknaden ur ett globalt perspektiv. Inför
Helsingforstoppmötet lade kommissionen fram ett initiativ – e-Europe –
som handlar om att göra Europa till ett verkligt informationssamhälle för
alla. I linje med att tillvarata konsumentintresset drev Sverige under året
frågan om s.k. parallellimport, i syfte att öka konkurrensen. Sverige
betonade även betydelsen av prisjämförelser för att främja den inre
marknadens effektivitet.
På det utrikes- och säkerhetspolitiska området infördes ett nytt
instrument genom Amsterdamfördragets ikraftträdande. Därigenom ges
EU möjlighet att utarbeta s.k. gemensamma strategier. Under 1999
antogs den första gemensamma strategin omfattande EU:s relationer med
Ryssland. Ytterligare en strategi, med Ukraina, antogs under året. Vidare
skapades den s.k. stabilitetspakten för sydöstra Europa, som ett forum för
samordning och belysning av regionala aktiviteter som bidrar till
välstånd, säkerhet och integration i regionen. Amsterdamfördraget
stipulerar vidare att en post som Hög representant för utrikes- och
säkerhetspolitiken skall inrättas. Det skedde när Nato:s förre general-
sekreterare Javier Solana tillträdde i samband med Europeiska rådets
möte i Köln.
De senaste årens kris på Balkan har accentuerat behovet av att hitta
verktyg för att söka en lösning på sådana kriser, men också att i ett mer
långsiktigt perspektiv förebygga liknande konflikter. EU:s gemensamma
säkerhets- och försvarspolitik utvecklades snabbt under året. Genom
beslut vid toppmötena i Köln och Helsingfors lades grunden för principer
och institutioner inom ramen för arbetet med att förbättra den europeiska
kapaciteten för krishantering och konfliktförebyggande verksamhet. EU
skall få en militär förmåga och även förstärka den civila krishanteringen.
EU-länderna skall kunna sätta in upp till 60 000 soldater vid en kris. För
att organisera arbetet skall bland annat en kommitté för utrikes- och
säkerhetspolitik upprättas i Bryssel, liksom en militärkommitté och en
militär stab. EU skall också snabbare kunna skicka räddningspersonal
och poliser. Även detta civila arbete skall i linje med svenska
prioriteringar samordnas bättre, t.ex. genom en civilkommitté. Det
förebyggande arbetet lyfts fram.
Det militära arbetet sker i ett nära samarbete med Nato. FN:s centrala
roll betonas. EU skall agera i enlighet med FN-stadgans principer.
Förhandlingarna fortsätter under det portugisiska ordförandeskapet med
sikte på beslut under det franska ordförandeskapet, hösten 2000.
2 Europeiska rådet under 1999
Europeiska rådets möten hölls i Köln den 3–4 juni och i Helsingfors den
11–12 december. Vidare avhölls ett särskilt möte inom ramen för
Europeiska rådet i Berlin den 24–25 mars då förhandlingarna om Agenda
2000 slutfördes. Berlinmötet föregicks av ett informellt förberedande
möte i Petersberg den 26 februari. Ordförandeskapets slutsatser från
mötet i Berlin återfinns i bilaga 13, Köln i bilaga 14 och Helsingfors i
bilaga 16.
Europeiska rådet genomförde även ett extra möte i Tammerfors den
15–16 oktober i syfte att diskutera centrala frågor relaterade till asyl och
migration samt brottsförebyggande åtgärder, som ett led i etablerandet av
ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Ordförandeskapets slutsatser
från mötet i Tammerfors återfinns i bilaga 15.
Inför Europeiska rådets möten har statsministern samrått med EU-
nämnden, utom vad gäller mötet i Tammerfors då samrådet skedde med
berörda statsråd och statssekreterare. Information om resultatet av
toppmötena har lämnats i kammaren av statsministern vad gäller mötet i
Helsingfors och av utrikesministern vad gäller mötena i Köln och
Tammerfors. En särskild debatt om Agenda 2000 hölls i kammaren i
mars. En promemoria om resultatet av slutförhandlingarna om Agenda
2000 vid mötet i Berlin lämnades till EU-nämnden.
2.1 Europeiska rådets möte i Berlin
Under det informella toppmötet i Berlin slutfördes förhandlingarna om
Agenda 2000. Uppgörelsen innebar att unionens utgifter för kommande
budgetperiod (2000–2006) begränsas till i genomsnitt 40,5 miljarder euro
per år, vilket innebar ett trendbrott i restriktiv riktning. För svensk del var
det vidare positivt att problemet med den orättvisa bördefördelningen
erkändes som ett problem och att åtgärder vidtogs för att förbättra
situationen. Även om den s.k. brittiska rabatten i princip blev oförändrad
så befriades andra nettobetalare från 75 % av finansieringsbördan av
denna. För svensk del innebar detta en avlastning av den svenska
avgiften till EU:s budget.
Reformeringen av jordbrukspolitiken blev inte så omfattande som i
kommissionens ursprungliga förslag. Mjölkreformen sköts upp till 2005
och prissänkningarna för grödor begränsades till 15 %, vilket genomförs
i två steg.
Mötet beslöt vidare om en övergång från ett momsbaserat till ett BNI-
baserat egnamedelssystem, men dock inte fullt ut. Man enades om att en
generell översyn av egnamedelssystemet skulle göras före den 1 januari
2006 (se även avsnitt 3.2).
2.2 Europeiska rådets möte i Köln
Mötet i Köln beslöt att en regeringskonferens mellan företrädare för
medlemsstaternas regeringar skulle sammankallas i början av år 2000 i
syfte att lösa de institutionella frågor som inte kunde lösas i Amsterdam-
fördraget och som måste lösas före utvidgningen. De tre explicit nämnda
frågeställningarna var Europeiska kommissionens storlek och samman-
sättning, viktningen av röster i rådet samt en eventuell utökning av
antalet omröstningar med kvalificerad majoritet i rådet (se avsnitt 3.3).
Samarbetet inom sysselsättningsområdet tog ytterligare ett steg framåt
i och med antagandet av den s.k. sysselsättningspakten, i vilken unionens
samtliga sysselsättningspolitiska områden ingår i en övergripande
strategi (se även kapitel 6).
Inom miljöområdet fördjupades den s.k. Cardiffprocessen genom att
ytterligare tre rådsformationer, allmänna rådet, rådet för ekonomiska och
finansiella frågor samt fiskerådet, uppmanades att under år 2000
rapportera om integreringen av miljöaspekterna inom respektive
politikområde.
Vidare innebar mötet i Köln att arbetet inleddes för att bygga upp
unionens krishanteringsförmåga. Vissa grundläggande principer samt hur
tidtabellen och den fortsatta processen skulle gestalta sig diskuterades (se
även avsnitt 30–30.1).
En s.k. gemensam strategi – ett i och med Amsterdamfördraget nytt
instrument inom GUSP-området – antogs när det gäller unionens
förbindelser med Ryssland. Strategin innebär ett samordnat synsätt
gentemot Ryssland inom flera av unionens verksamhetsområden (se även
avsnitt 33.7.1).
I samband med mötet utnämndes spanjoren Javier Solana Madariaga
till den nya posten som rådets generalsekreterare och hög representant för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
2.3 Europeiska rådets möte i Tammerfors
Mötet i Tammerfors (se även avsnitt 5.2.2) enades om en moderniserad
och balanserad kriminalpolitik inom unionen. Det underströks att fokus
inte enbart skulle riktas mot repressiva åtgärder, dvs. reaktion på redan
begångna brott, utan också på det brottsförebyggande arbetet, vilket
Sverige förordade inför mötet. Informationsutbyte på området beslöts
förbättras bl.a. genom ett av EU finansierat nätverk av organ som sysslar
med brottsförebyggande frågor.
Statscheferna beslöt även att vidta åtgärder mot "safe havens" i
samband med penningtvätt. Myndigheters möjlighet till information om
misstänkta penningtransaktioner skulle förbättras, utan hinder av
sekretessregler, samt en utvidgning av Europols mandat att även omfatta
penningtvätt.
Inom det rättsliga området underströk mötet behovet av ett fördjupat
samarbete. Ministerrådet fick i uppdrag att undersöka förutsättningarna
för ett ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden, minimi-
normer för nivån på rättshjälp inom unionen samt gemensamma regler
för förenklade och påskyndade förfaranden vid mindre, gränsöver-
skridande konsument- och handelstvister, underhållstvister samt vid
obestridda fordringar.
Vid mötet i Tammerfors framhölls vikten av att unionen inleder
utvecklandet av en gemensam asyl- och migrationspolitik grundad på den
absoluta respekten för Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga
ställning. Frågan om partnerskap med ursprungsländerna diskuterades i
samband med en övergripande migrationsstrategi som även skulle
omfatta frågor om utrikespolitik, mänskliga rättigheter och utveckling av
de stärkta kontakterna med ursprungs- och transitländerna.
2.4 Europeiska rådets möte i Helsingfors
Mötet i Helsingfors innebar ett stort steg framåt inom utvidgnings-
processen. Vid mötet beslutades att man skulle inleda utvidgnings-
förhandlingar med Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och
Slovakien, vilket innebar att den av Sverige sedan länge förordade
"regattamodellen" förverkligades. Vidare beslöts att Turkiet skulle få
kandidatlandsstatus på basis av samma kriterier som gäller för övriga
kandidatländer (se även kapitel 3).
Genom att regeringscheferna tog beslut om att inleda regerings-
konferensen, i enlighet med Kölnslutsatserna och ordförandeskapets
rapport, påbörjade unionen även sitt arbete med att förbereda de för
utvidgningen nödvändiga interna institutionella förändringarna. Det
fastställdes att unionen borde vara redo att välkomna nya medlemmar
från slutet av år 2002.
Samarbetet inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken fick
fastare konturer. Regeringscheferna uttalade att denna handlade om
europeisk krishantering och konfliktförebyggande insatser och inte om
upprättandet av en Europaarmé. Det fortsatta arbetet konkretiserades i
och med beslut om att inrätta en militär kommitté och, på svenskt
initiativ, en ickemilitär mekanism för att koordinera unionens insatser.
Inom miljöområdet innebar mötet att samarbetet fördjupades
ytterligare. På svenskt initiativ uppmanades kommissionen att presentera
en övergripande strategi för hållbar utveckling till toppmötet i Göteborg.
Vidare beslöt regeringscheferna att alla ministerråd till mötet i Göteborg
skall presentera färdiga strategier, med tidtabeller och indikatorer, för hur
miljöaspekterna skall integreras i ministerrådets arbete.
Trots långa överläggningar kunde inte, på grund av brittiskt motstånd,
det s.k. skattepaketet antas (se även avsnitt 11.1). Det beslöts att en
högnivågrupp närmare skulle studera frågan och rapportera till nästa
ordinarie europeiska råd.
3 EU:s utvidgning och reformering
På grundval av de beslut som fattades av Europeiska rådet i Luxemburg i
december 1997 inleddes den 30 mars 1998 en anslutningsprocess som
omfattade de tio kandidatländerna från Central- och Östeuropa samt
Cypern. Den 31 mars 1998 öppnades bilaterala regeringskonferenser för
inledande av medlemskapsförhandlingar med Estland, Polen, Slovenien,
Tjeckien, Ungern och Cypern. På förslag av kommissionen och efter
sedvanlig behandling i rådsstrukturen fattade Europeiska rådet i
Helsingfors beslutet att bilaterala regeringskonferenser skall öppnas i
februari år 2000 med Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och
Slovakien.
På uppdrag från Europeiska rådets möte i Madrid 1995 presenterade
kommissionen i juli 1997 förslag om en förstärkt och utvidgad union,
den s.k. Agenda 2000. I rapporter från mars respektive oktober 1998
framlade kommissionen förslag på ett "reformpaket", som diskuterades
vid ett extrainsatt toppmöte i februari 1999 i Petersberg. Uppgörelse i
frågan nåddes vid Europeiska rådets möte i Berlin i mars 1999.
3.1 EU:s utvidgning
Bilaterala regeringskonferenser för inledande av medlemskaps-
förhandlingar öppnades för Estland, Polen, Slovenien, Tjeckien, Ungern
och Cypern den 31 mars 1998. De bilaterala genomgångarna av gemen-
skapens regelverk under kommissionens ledning avslutades, med
undantag av jordbrukskapitlet, under 1999. Förhandlingarna med vart
och ett av de sex kandidatländerna fortskred enligt plan. Sålunda
öppnades åtta kapitel för förhandling under såväl det tyska som det
finska ordförandeskapet. Vid den fjärde mötesomgången på ministernivå
den 7 december 1999 kunde det konstateras att tjugotre förhandlings-
kapitel av trettioen hade öppnats.
Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien som,
tillsammans med övriga sex kandidatländer, inledde sin anslutnings-
process den 30 mars 1998, avslutade den multilaterala genomgången av
EG:s regelverk i februari 1999. Den bilaterala genomgången påbörjades i
mitten av mars och avslutades under 1999 med undantag av jordbruks-
kapitlet.
Med anledning av att Malta i september 1998 åter aktiverat sin EU-
ansökan, vilken varit vilande sedan hösten 1996, presenterade
kommissionen i mars 1999 en särskild rapport om Malta. I mars fattade
allmänna rådet beslut om att, i enlighet med kommissionens
rekommendation, inleda genomgången av regelverket med Malta.
Den 13 oktober presenterade kommissionen för andra gången över-
synsrapporter om framstegen i kandidatländerna. Samtidigt presenterades
en sammanfattande rapport (Composite Paper). I denna rapport föreslog
kommissionen en ny anslutningsstrategi. Denna innebar bl.a. att samtliga
återstående sex kandidatländer skulle få öppna förhandlingar. Till
Bulgariens och Rumäniens förhandlingsstart var vissa villkor knutna.
Efter behandling i rådsarbetsgruppen för utvidgningen och Coreper
diskuterades frågan vid allmänna rådets möte den 6 december.
Ordförandeskapet rapporterade till Europeiska rådet i Helsingfors, som
beslöt att bilaterala regeringskonferenser med Bulgarien, Lettland,
Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien skall öppnas i februari år 2000.
Turkiet erhöll status som kandidatland. Beträffande Turkiet hänvisas till
avsnitt 33.9.
3.1.1 Genomgång av regelverket
Proceduren vid kommissionens genomgång av EG:s regelverk med
kandidatländerna beskrevs utförligt i Årsboken om EU 1998 (skr.
1998/99:60). Syftet med den bilaterala genomgången av regelverket med
de förhandlande kandidatländerna är i första hand att identifiera problem-
områden som kan bli aktuella för förhandling, som exempelvis behov av
övergångsperioder. Vid genomgången kan frågor om regelverket
besvaras och information erhållas om vilka specifika problem ett visst
kandidatland kan ha med att anpassa sig till regelverket i kapitlet i fråga.
För de förhandlande länderna slutfördes genomgången av regelverket
under 1999. Enda undantaget gäller genomgången av jordbrukskapitlet
som dock i huvudsak blev klar under 1999.
Kandidatländerna i den andra gruppen, som sedan mars även innefattar
Malta, påbörjade den bilaterala genomgången av regelverket i mitten av
mars. I likhet med den första gruppen avslutades genomgången under
1999 med undantag av jordbrukskapitlet. Syftet med genomgången för
dessa länder är att påskynda förberedelserna för kommande medlem-
skapsförhandlingar.
Sverige har vid upprepade tillfällen argumenterat för att det är
angeläget att bibehålla utvidgningsprocessens inklusiva karaktär och leva
upp till slutsatserna från Europeiska rådets möte i Luxemburg. Det är
därför viktigt att genomgången av regelverket för de kandidatländer som
ännu inte har inlett förhandlingar om medlemskap är lika grundlig som
för de övriga sex. Den svenska utgångspunkten är att när medlemskaps-
förhandlingar med ett ytterligare kandidatland inleds skall genomgången
av regelverket inte behöva göras om utan endast aktualiseras.
3.1.2 Anslutningsförhandlingar med kandidatländerna
Kandidatländerna förutsätts överta och införliva EG:s regelverk med ett
minimum av övergångslösningar. Förhandlingarna, som förs i s.k.
regeringskonferenser mellan EU:s medlemsländer och vart och ett av de
sex kandidatländerna under ordförandeskapets ledning, syftar till att
fastställa på vilka villkor ett kandidatland skall anslutas till EU och hur
eventuella övergångslösningar skall utformas. Kommissionen står i nära
kontakt med kandidatländerna för att kunna hjälpa till med att lösa de
problem som uppstår under förhandlingarna. Europaparlamentet hålls
informerat om de framsteg som görs i förhandlingarna och skall ge sitt
samtycke till de anslutningsfördrag som blir framförhandlade. Medlems-
länderna måste också ratificera anslutningsfördragen.
Samråd och information sker kontinuerligt med riksdagens EU-nämnd
främst genom den information som regelmässigt lämnas inför möten med
Europeiska rådet och allmänna rådet. Särskilda redogörelser har även
lämnats i utrikesutskottet.
Förhandlingarna med de sex kandidatländerna i den första gruppen
fortsatte under 1999. Under året hölls fyra möten på ställföreträdarnivå
(kandidatländernas chefsförhandlare och medlemsländernas Bryssel-
ambassadörer) samt två möten på ministernivå, den 21–22 juni respektive
den 7 december. Under året har EU-ländernas gemensamma
förhandlingspositioner på de olika kapitlen utarbetats och antagits i
allmänna rådet efter att först ha diskuterats i rådsarbetsgruppen för
utvidgningsfrågor samt Coreper. Förhandlingspositionerna har utformats
på basis av rapporterna från genomgången av regelverket och
kandidatländernas positionspapper.
Under det tyska ordförandeskapet första halvåret 1999 öppnades åtta
kapitel för genomgång, nämligen bolagsrätt, konsument och hälsoskydd,
fiske, statistik, fri rörlighet för varor, yttre förbindelser, tullunion och
konkurrenspolitik. Under det finska ordförandeskapet öppnades
ytterligare åtta kapitel. Dessa var fri rörlighet för kapital, Ekonomiska
och monetära unionen, (EMU), socialpolitik och sysselsättning, energi,
fri rörlighet för tjänster, transportpolitik, beskattning och miljö. Med de
sju kapitel som öppnades av det österrikiska ordförandeskapet har
därmed förhandlingar inletts på tjugotre av trettio substanskapitel. I
förhandlingarna gäller principen att ingenting är klart förrän allt är klart.
Det betyder att man inte permanent kan stänga något kapitel även om det
inte finns krav på några övergångsperioder eller kandidatlandet bedöms
kunna uppfylla alla förpliktelser för ifrågavarande kapitel. Termen som
används är att kapitlet för närvarande ej behöver förhandlas ytterligare.
Fram till utgången av 1999 har respektive kandidatland på detta sätt
provisoriskt stängt mellan åtta och elva kapitel. Cypern är det land som
stängt flest kapitel.
Sverige har understrukit vikten av att tempot i utvidgningsprocessen
hålls uppe. Det är därför positivt att förhandlingar med kandidatländerna
har kunnat inledas på det antal kapitel som förutsågs av såväl det tyska
som det finska ordförandeskapet. Det är viktigt för det fortsatta reform-
och anpassningsarbetet i kandidatländerna att dynamiken i utvidgnings-
processen bibehålls.
3.1.3 Kommissionens översynsrapporter om kandidatländernas
framsteg
Kommissionen presenterade den 13 oktober 1999 den andra av sina
regelbundna rapporter om de framsteg som gjorts i kandidatländerna.
Kommissionens bedömningar av kandidatländerna utgår ifrån de
kriterier som Europeiska rådet i Köpenhamn fastslog 1993, de s.k.
Köpenhamnskriterierna. Dessa består av
1) ett politiskt kriterium som innebär att kandidatländerna skall ha
uppnått institutionell stabilitet, vilket garanterar demokrati, rättssäkerhet,
mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter,
2) ett ekonomiskt kriterium som innehåller två delkomponenter som
anger att kandidatländerna skall vara fungerande marknadsekonomier
samt ha förmågan att motstå konkurrensen och marknadskrafterna inom
unionen och
3) ett kriterium som gäller kandidatländernas förmåga att ta på sig de
skyldigheter som följer av medlemskap i EU och att ansluta sig till målen
för den politiska, ekonomiska och monetära unionen. Detta tredje
kriterium avser kandidatlandets förmåga att överta och efterleva EG:s
regelverk, samt kapaciteten hos dess administration och rättsväsende.
Redogörelsen för framstegen i kandidatländerna utgörs av en
sammanfattande rapport (Composite Paper), innehållande slutsatser, och
av rapporter specifika för vart och ett av kandidatländerna i Central- och
Östeuropa samt Cypern, Malta och Turkiet. Beträffande Turkiet hänvisas
till avsnitt 33.9. Den sammanfattande rapporten innehöll 1999
dessutmom ett förslag från kommissionen om en ny förhandlingsstrategi.
Blandade omdömen i kommissionens utvärdering av kandidatländerna
Kommissionen gör ingen åtskillnad mellan förhandlande och icke
förhandlande kandidatländer i sin utvärdering av deras framsteg.
Kommissionen framhåller att utvecklingen i Slovakien under året har lett
till att landet nu uppfyller det politiska Köpenhamnskriteriet. Förutom
valet i september 1998 då Slovakien bytte regering har även fria val
hållits på lokal nivå i december 1998 samt på presidentnivå i maj 1999.
Den nya regeringen har följt ett mycket ambitiöst program för politiska
reformer. Generellt sett menar kommissionen att demokratin ökat i
kandidatländerna med undantag av Turkiet. Vad avser de ekonomiska
Köpenhamnskriterierna anser kommissionen att såväl Cypern som Malta
är fungerande marknadsekonomier och har förmågan att stå emot
konkurrensen och marknadskrafterna i unionen. I årets rapport finner
kommissionen att även Lettland är en fungerande marknadsekonomi
liksom man tidigare funnit i fråga om Ungern, Polen, Slovenien, Estland
och Tjeckien. Dessa länder bör också kunna möta konkurrenskriteriet på
medellång sikt. Om Slovakien fullföljer sina ekonomiska reformförslag
kommer man att på ett års sikt kunna uppfylla första kriteriet och på
medellång sikt även det andra. Kommissionen anser inte att Litauen helt
uppfyller något av de ekonomiska kriterierna. Från svensk sida delar vi
inte kommissionens bedömning på denna punkt. Bulgarien och
Rumänien uppfyller inte kriterierna även om utvecklingen ser ljusare ut i
Bulgarien än i Rumänien. Kommissionen finner att den administrativa
kapaciteten måste förstärkas i flertalet av kandidatländerna liksom även
rättsväsendet. Beträffande enskilda sektorer är miljön ett område där
utvecklingen har varit svag och där mycket återstår att göra.
Kommissionsförslag om ny förhandlingsstrategi
I den sammanfattande rapporten lägger kommissionen fram ett förslag
om en ny förhandlingsstrategi, som innebär att samtliga återstående
kandidatländer, som uppfyller det politiska Köpenhamnskriteriet, skall få
öppna förhandlingar. Kommissionen vill ta till vara den mera positiva
syn på utvidgningen, som man menar har uppstått bl.a. som en följd av
händelserna i Kosovo.
För Bulgarien är förhandlingsöppnandet dock villkorat till att ett beslut
fattas om stängning av kärnkraftverket i Kozloduy och för Rumänien till
att åtgärder vidtas för att förbättra situationen på barnhemmen i landet.
Framsteg måste i båda fallen dessutom ske när det gäller ekonomiska
reformer. Kommissionens förslag ansluter sig nära till den svenska
linjen, som bl.a. innebär att Lettland och Litauen får börja förhandla utan
förbehåll.
Utgångspunkten i kommissionens förslag är att förhandlingstakten
skall upprätthållas utan att ge avkall på kvaliteten. Det bärande elementet
i strategin är principen om differentiering, vilket konkret betyder att man
endast öppnar förhandlingar på ett visst kapitel med länder, som man
bedömer har förutsättningar att uppfylla regelverket på medellång sikt.
Kommissionen lägger stor vikt vid att kandidatländerna faktiskt
genomför de åtaganden som de gjort i förhandlingarna. Man föreslår
därför att kapitel stängs provisoriskt endast om kandidatländernas
åtgärder ligger i linje med vad man åtagit sig i förhandlingen.
Ovannämnda förslag ligger väl i linje med svensk politik. Sverige anser
att det är nödvändigt att noga följa hur kandidatländerna faktiskt
tillämpar gjorda åtaganden.
Vidare föreslår kommissionen att unionen skall vara striktare med
övergångsperioder på områden som rör t.ex. inre marknaden.
Kommissionen anser däremot att man kan vara mer generös på områden
där omfattande anpassningsåtgärder är nödvändiga och som kräver
väsentliga ansträngningar inklusive betydande investeringar. I det senare
fallet nämner man miljö, energi och infrastruktur. Sverige anser att
kommissionens förslag på denna punkt sänder fel signaler till kandidat-
länderna om att t.ex. miljöområdet är mindre viktigt. Problemet beror till
viss del på bristande resurser i kandidatländerna, men i många fall även
på administrativa brister eller avsaknad av politisk vilja. EU-ländernas
gemensamma förhandlingsståndpunkt beträffande miljökapitlet
innehåller emellertid mer restriktiva skrivningar när det gäller kandidat-
ländernas åtaganden.
Kommissionen tar även upp frågan om måldatum och föreslår att
Europeiska rådet vid mötet i Helsingfors åtar sig att år 2002 vara redo att
fatta beslut om nya medlemmar i EU. Från svensk sida anses att unionen
bör vara beredd att ta emot nya medlemmar från år 2002. Liksom
kommissionen menar vi att medel finns tillgängliga i budgeten och att
regeringskonferensen om institutionerna bedöms bli avklarad under det
franska ordförandeskapet i enlighet med den tidtabell som slogs fast i
Köln.
Europeiska rådets slutsatser om utvidgningen
Ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Helsingfors
ligger mycket väl i linje med den svenska politiken.
Beslut togs om att sammankalla bilaterala regeringskonferenser i
februari år 2000 för att inleda förhandlingar med Bulgarien, Lettland,
Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien. Varje kandidatland skall
bedömas efter sina egna meriter i förhandlingarna. Denna princip skall
också gälla vid öppnande av de olika förhandlingskapitlen och för att
driva förhandlingarna. Det är viktigt att dynamiken bibehålls i
förhandlingarna. De nya förhandlande kandidatländerna skall inom en
rimlig tid ha möjlighet att komma ikapp de länder som redan förhandlar.
Det betonas vidare att framstegen i förhandlingarna måste gå hand i hand
med framstegen när det gäller att införliva regelverket i lagstiftningen,
faktiskt genomföra det och se till att regelverket efterlevs. Vidare
beslutades att unionen bör kunna välkomna nya medlemmar från slutet
av år 2002 under förutsättning att de uppfyller ett medlemskaps alla
förpliktelser. Detta måldatum överensstämmer därmed med den linje som
Sverige drivit under hösten.
3.1.4 Det rättsliga och inrikes samarbetet inför utvidgningen
med kandidatländerna
Under våren 2000 kommer förhandlingar att öppnas med Cypern,
Estland, Polen, Slovenien, Tjeckien och Ungern, vad avser rättsliga och
inrikes frågor. Samtliga kandidatländer ansågs i kommissionens
yttranden sommaren 1997 vara svaga i rättsliga och inrikes frågor (RIF).
Mot bakgrund av detta, och med hänsyn till områdets centrala betydelse
för bl.a. rättsstatskriteriet, förklarade inrikes- och justitieministrarna
tidigt att de avsåg att spela en aktiv roll i utvidgningsprocessen.
Det har tagits flera initiativ i utvidgningsprocessen inom området. Vid
RIF-rådet i maj 1998 slöts mellan kandidatländerna och medlems-
länderna en föranslutningspakt mot organiserad brottslighet. Det är en
politiskt men inte rättsligt bindande överenskommelse som innehåller ett
antal principer om åtgärder för att förbättra samarbetet i kampen mot
internationell brottslighet. Under 1999 har föranslutningspaktsgruppen
träffats och bl.a. samrått inför förhandlingarna om FN:s kommande
brottskonvention.
Rådet antog även en gemensam åtgärd om en kollektiv utvärderings-
mekanism. En särskild rådsarbetsgrupp bestående av experter från
medlemsländerna bistår sedan september 1998 rådet och kommissionen
med utvärderingar av kandidatländerna inom RIF-området. Kandidat-
länderna deltar således inte i arbetet. Under det tyska ordförandeskapet
första halvåret 1999 slutfördes rapporter om Polen och Estland. Under
det finska ordförandeskapet andra halvåret 1999 behandlades Lettland,
Litauen, Bulgarien, Cypern, Tjeckien och Ungern. Under det portugisiska
ordförandeskapet kommer arbetet att fortsätta med Tjeckien och Ungern,
vidare skall Slovenien och Cypern behandlas. Expertrapporterna kommer
att utgöra ett stöd för rådet vid förhandlingarna på det rättsliga och
inrikes området som öppnas under våren 2000.
Mot bakgrund av den vikt som läggs vid de rättsliga och inrikes
frågorna har regeringen genom Justitiedepartementet tagit initiativ till ett
intensifierat institutionellt samarbete på rättsområdet med främst Estland,
Lettland och Litauen för att underlätta för dessa länder att bli medlemmar
i EU.
3.1.5 Förmedlemskapsstrategin
Besluten vid Europeiska rådets möten i Köpenhamn 1993 och Essen
1994 att erbjuda alla associerade central- och östeuropeiska stater
medlemskap i Europeiska unionen innehöll bl.a. ett åtagande att aktivt
medverka till att förbereda dem för medlemskap.
Denna förstärkta strategi har två huvudsyften. Det första innebär att
EU bidrar till att utveckla kandidatländernas strategier för hur det mycket
komplexa integrationsarbetet skall bedrivas. Ett s.k. partnerskap för
anslutning för varje kandidatland, aktualiserat senast i oktober 1999. Det
utgör ramen för samverkan mellan EU och respektive land och där anges
inom vilka områden som brister måste avhjälpas för att landet i fråga
skall kunna kvalificera sig för EU-medlemskap. På basis av
partnerskapen tar varje land fram ett mer detaljerat nationellt program för
anpassning till EG:s regelverk.
Det andra viktiga huvudsyftet är att förbereda kandidatländerna på hur
det är att arbeta inom EU, bl.a. genom att kunna delta i EU:s
gemenskapsprogram och gemensamma myndigheter. Under det gångna
året har denna möjlighet öppnats för samtliga länder och de har också
möjlighet att få stöd från EU för att finansiera sitt deltagande.
Europaavtalen
Grundvalen för förmedlemskapsstrategin är Europaavtalen som
gemenskapen och medlemsländerna ingått med samtliga kandidatländer.
Avtalen utgör ett steg på vägen mot medlemskap och efterlevnaden följs
upp i olika kommittéer där resultatet av ländernas anpassning till EG:s
regelsystem kommer upp och kan behandlas.
Förmedlemskapsstödet
Det faktiska stödet går från år 2000 från tre särskilda program för
förmedlemskapsstöd med en sammanlagd budget på drygt tre miljarder
euro per år. Phare-programmet är inriktat på två huvudområden,
institutionsuppbyggnad (ca 30 %) och investeringar (ca 70 %) och skall
följa de prioriteringar som angetts i varje lands ovan nämnda partnerskap
för anslutning. Stödet till att bygga upp och förstärka ländernas
institutioner inriktas på de krav som ställs inför ett EU-medlemskap.
Under 1998 och 1999 har detta arbete gått in i en ny fas där insatserna
framför allt sker med hjälp av tjänstemän från EU:s medlemsländer som
under viss tid arbetar i kandidatländerna. Inom ramen för detta initiativ
kommer Sverige och svenska tjänstemän att delta i utveckling och
uppbyggnad av EU-relevant förvaltning i flertalet kandidatländer.
Investeringsbehovet i kandidatländerna är mycket omfattande och kan
självklart inte täckas av de medel som står till buds inom Phare-
programmet. Avsikten är därför att Phare-finansiering skall fungera som
en katalysator där kompletterande insatser och bidrag kan komma från
andra internationella finansiella institutioner som t.ex. Världsbanken eller
från bilaterala givare. Sverige samarbetar på detta sätt med Phare i de
baltiska länderna och Polen.
Phare-programmet kommer från år 2000 att kompletteras med två nya
program dels för stöd till strukturomvandling på miljö- och transport-
området (Ispa), dels insatser på jordbruks- och landsbygdsområdena
(Sapard).
Avtal om ömsesidigt erkännande av bedömning av överensstämmelse och
accepterande av industriprodukter (s.k. PECA-avtal)
Under året uppnåddes principöverenskommelser med Ungern och
Tjeckien om ingående av PECA-avtal inom vissa produktområden.
Avtalens syfte är förenklat marknadstillträde genom acceptans av
produktgodkännande. Dessa interimsavtal föreinnan medlemskap
kommer att utgöra en del av Europaavtalen. De är i överensstämmelse
med den gradvisa infasning i den inre marknaden som beskrivs i
förmedlemskapsstrategin (se även avsnitt 9.2.3 Provning, certifiering och
avtal med tredje land).
3.1.6 Europeiska konferensen
Vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i december 1997 beslutade att
öppna en europeisk konferens, som skulle samla medlemsstaterna och de
europeiska stater som har viljan att ansluta sig till EU. Syftet med
konferensen var att skapa ett multilateralt forum för politiskt samråd i
frågor av allmänt intresse för deltagarna, samt att vidga och fördjupa
samarbetet på områdena utrikes- och säkerhetspolitik, rättsliga och
inrikes frågor och andra frågor av allmänt intresse – särskilt ekonomi och
regionalt samarbete.
Konferensen möttes på utrikesministernivå i juli 1999. Samtliga
medlemsländer, kandidatländer och Schweiz deltog. Turkiet deltog dock
inte och har hittills tackat nej till samtliga möten. På grundval av
rådsslutsatserna från mars 1999 inbjöds Malta till konferensen.
Vid Europeiska rådets möte i Wien i december 1998 kom man överens
om att vid toppmötet i Helsingfors diskutera konferensens framtida roll
samt medlemskap i denna. Ordförandeskapet presenterade en rapport om
konferensens arbete inför Europeiska rådets möte. Det fattades dock
inget beslut om konferensens framtid i Helsingfors. Frankrike kommer
att sammankalla konferensen till ett möte under sitt ordförandeskap, dvs.
andra halvåret 2000.
3.2 EU:s reformering – Agenda 2000
På uppdrag från Europeiska rådets möte i Madrid 1995 presenterade
kommissionen i juli 1997 förslag om en förstärkt och utvidgad union,
den s.k. Agenda 2000. När det gäller de delar som berör reformer av
centrala politikområden överlämnade kommissionen i mars 1998 ett antal
förslag till rådet. Detta "reformpaket" omfattade framförallt förslag om
ett nytt regelverk inom jordbrukspolitiken och strukturfonderna.
Dessutom ingick ett förslag till nytt s.k. interinstitutionellt avtal om
budgetfrågor, där förslaget till långtidsbudget för perioden 2000–2006
utgjorde en viktig del. Förhandlingsarbetet fortskred under 1998
framförallt med tekniska genomgångar av de olika förslagen. I oktober
1998 presenterade kommissionen sin rapport om ett system för egna
medel vilket styr hur unionens utgifter fördelas på medlemsstaterna.
Detta kom sedan att utgöra en del av reformpaketet.
Reformpaketet diskuterades vid det extrainsatta toppmötet i Petersberg
i februari 1999. Vid Europeiska rådets möte i Berlin nåddes så en
uppgörelse om hela paketet. De olika förordningstexterna överlämnades
sedan till parlamentet som gav sitt slutliga godkännande den 6 maj 1999.
Arbetet koncentrerades därefter till genomförandet av överens-
kommelsen.
Genom uppgörelsen i Berlin skapades nödvändiga förutsättningar för
att driva processen med unionens utvidgning vidare. Ur ett svenskt
perspektiv måste utfallet bedömas som positivt. Bördefördelningen
erkändes som ett problem och vissa åtgärder vidtogs för att förbättra
situationen. Ett viktigt trendbrott i restriktiv riktning skedde även när det
gäller unionens utgifter. Den svenska avgiften till unionen blir som ett
resultat av uppgörelsen väsentligt lägre än vad som annars skulle ha varit
fallet. Inom strukturfonderna har Sverige fått ett ökat återflöde trots en
begränsad totalram. Reformen av jordbrukspolitiken blev inte lika
långtgående som man hade önskat från svensk sida men innebär ändå ett
steg i rätt riktning.
3.2.1 EU:s budget för perioden åren 2000–2006
Vid Europeiska rådets möte i Berlin i mars fattades beslut om ett nytt
finansiellt perspektiv för perioden 2000–2006 borde se ut. Det finansiella
perspektivet utgör EU-budgetens långsiktiga utgiftstak dels för den totala
budgeten, dels för de olika utgiftskategorierna. Det finansiella perspekti-
vet är en del av det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och
förbättrande av budgetprocessen (IIA) som sluts mellan rådet,
kommissionen och Europaparlamentet. I de förhandlingar med framför
allt parlamentet som följde på Europeiska rådets möte i Berlin lyckades
man enas om att det av rådet presenterade finansiella perspektivet, med
tillägg av en viss ökning av kategori 3, intern politik, och vissa
justeringar i kategori 5, administrativa utgifter, skulle ingå i IIA.
Överenskommelsen innebär ett trendbrott jämfört med tidigare
finansiella perspektiv, då det ligger på en lägre nivå och inte heller ökar
lika fort som under tidigare perioder.
För år 2000 ligger det totala utgiftstaket på 92 025 miljoner euro
(åtagandebemyndiganden i 1999 års priser), vilket motsvarar betalningar
om 1,13 % av BNP, och sjunker över perioden för att 2006 uppgå till
90 660 miljoner euro, vilket motsvarar betalningar om 0,97 % av BNP
(se vidare Bilaga 10).
I samband med att man beslutade ett finansiellt perspektiv för
perioden, beslutade man också ekonomiska ramar för en utvidgad union
med tjugoen medlemsstater, varvid ett beräkningsantagande görs om att
sex nya medlemsstater blir medlemmar 2002. Dessa ramar ligger år 2000
på 92 025 miljoner euro (dvs. samma som det finansiella perspektivet för
EU-15) och ökar till 107 440 miljoner euro år 2006, vilket motsvarar
betalningar om 1,09 % av BNP.
3.2.2 Nytt beslut om egna medel
Som ett led i arbetet med EU:s reformering och förberedelserna för
utvidgningen beslutades inom ramen för det s.k. Agenda 2000-arbetet
vissa förändringar av systemet för egna medel som regleras i rådsbeslut.
Överenskommelsen vid Europeiska rådet i Berlin måste därför
formaliseras i ett nytt rådsbeslut om egna medel.
Kommissionen lade under sommaren 1999 fram ett förslag till nytt
beslut som genomför förändringarna enligt Europeiska rådets beslut.
Rådsbehandlingen är ännu inte avslutad. När rådets beslut antagits vidtar
en process för nationellt godkännande av beslutet. Detta innebär att
regeringen så snart beslutet antagits kommer att återkomma till riksdagen
med förslag om att godkänna det nya beslutet om egna medel.
EU-budgeten finansieras huvudsakligen av de s.k. egna medlen, vilka
utgörs av avgifter från medlemsstaterna. Denna ordning regleras i
fördragets artikel 269 som också anger att bestämmelser om egna medel
skall fastställas i särskilda rådsbeslut. Egna medel utgörs för närvarande.
dels av 90 % av tullinkomsterna från handeln med länder utanför EU,
särskilda tullar och avgifter på jordbruksprodukter samt särskilda
sockeravgifter, dels ett procentuellt uttag på momsbasen om högst 1 %,
dels ett procentuellt uttag på bruttonationalinkomsten BNI. Härutöver ger
rådsbeslutet om egna medel Storbritannien en reduktion av betalningarna
till budgeten, vilken finansieras av övriga medlemsstater. En fylligare
beskrivning av systemet för egna medel ges under avsnitt 28.1 Budgetens
inkomster och Sveriges avgift till EU-budgeten.
De huvudsakliga förändringar av systemet för egna medel som
beslutades i Berlin är att:
– den nationella andelen av tullinkomsterna ökar från 10 % till 25 %
fr.o.m. 2001,
– uttaget på momsbasen minskar från 1 % till 0,75 % år 2002 och
2003, och därifrån till 0,5 % år 2004,
– Sverige tillsammans med Nederländerna, Tyskland och Österrike
erhåller en reduktion av sina betalningar till den brittiska
budgetreduktionen till 25 % av de fyra ländernas normala andel,
samt att
– den brittiska rabatten justeras ned med anledning av de brittiska
fördelarna av förändringarna vad gäller tullar och momsavgift,
respektive för förmedlemskapsstöd när kandidatländer blir
medlemmar i unionen.
Förändringen avseende tullinkomsterna innebär att detta avgiftsslag
minskar i betydelse för finansieringen av EU-budgeten. Den bortfallna
finansieringen ersätts av BNI-avgift. Minskningen av uttaget på
momsbasen får också till effekt att en ökad finansieringsbörda faller på
BNI-avgiften. Den tredje förändringen innebär att unionens fyra största
nettobetalare, bl.a. Sverige, får minskat ansvar för finansieringen av
Storbritanniens budgetreduktion, vilket minskar dessa länders avgift till
budgeten. För Sveriges del är effekten uppskattad till ca 1 miljard kronor
(beloppet varierar dock med storleken på den brittiska budget-
reduktionen). Den sista förändringen syftar till att neutralisera de fördelar
Storbritannien får av förändringarna avseende tullinkomster och moms-
avgift (Storbritanniens andel av avgiftsslagen tullinkomster och moms-
avgift är högre än deras andel av avgiftsslaget BNI-avgift), samt till att
minska den rabatt Storbritannien annars skulle fått vid en utvidgning av
unionen. Skälen till det sista är att den brittiska rabatten beräknas på bl.a.
britternas andel av på medlemsstaterna fördelningsbara utgifter (dvs. de
utgifter på budgeten som går tillbaka till medlemsstaterna) och att den
brittiska andelen minskar när nya medlemsstater tillkommer. Genom
avräkning av förmedlemskapsstödet för kandidatländer som blir
medlemmar minskar de fördelningsbara utgifterna och den brittiska
andelen av utgifterna blir något större än vad som annars blivit fallet.
Utöver de i Berlin beslutade förändringarna kommer i det nya beslutet
definitionen av bruttonationalinkomsten att ändras så att avgiften baserad
på BNI baseras på det nya nationalräkenskapssystemet, ENS 95. Med
anledning av övergången antas en formel för att justera taket för uttag av
egna medel från 1,27 % av BNI till en nivå som är resursmässigt neutral i
förhållande till det gamla nationalräkenskapssystemet ENS 79.
3.2.3 Jordbruksreform och landsbygdsutveckling
I mars 1998 presenterade kommissionen sitt förslag till en reform av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Detta gjordes inom ramen för Agenda
2000. Syftet med förslaget var att öka jordbrukets konkurrenskraft
genom en ökad marknadsorientering med sänkta administrativa priser.
Ytterligare utgångspunkter för förslaget var att underlätta utvidgningen
av unionen samt stärka EG:s ställning inför kommande WTO-
förhandlingar.
Regeringens bedömning av kommissionens förslag var att det var ett
steg i rätt riktning mot en mer marknadsinriktad politik, men att det inte
var tillräckligt långtgående. Storbritannien, Danmark, Italien och Sverige
(den s.k. London-klubben) drev under förhandlingarna kravet att en
avreglering av mjölksektorn skulle inledas. Särskilt betonades vikten av
en avveckling av mjölkkvotssystemet.
Resultatet av förhandlingarna, som avslutades vid toppmötet i Berlin i
mars 1999, blev inte lika långtgående som kommissionens förslag. Utan
London-klubbens samarbete skulle resultatet dock ha blivit mer
begränsat. Regeringens bedömning är att reformen innebär en utveckling
av den gemensamma jordbrukspolitiken åt rätt håll. Den bedömning som
gjordes efter uppgörelsen vid toppmötet i Berlin var att reformen inte är
tillräckligt omfattande för att uppnå de uppsatta målen eller för att klara
de i Uruguay-rundan gjorda WTO-åtagandena eller EU:s utvidgning.
För jordbruksgrödor innebär reformen en sänkning av interventions-
priset för spannmål med 15 %. Kommissionen fick också i uppdrag att
noga följa marknadsutvecklingen för att se om det kan behövas
ytterligare sänkning av interventionspriset de närmaste åren. För att
kompensera lantbrukarna för prissänkningen beslutade man att areal-
ersättningen skulle höjas. Arealersättningen till oljelin och oljeväxter
sänks i tre steg från och med skörden år 2000 för att år 2002 vara på
samma nivå som för spannmål.
På nötköttsområdet innebär reformen att de institutionella priserna
sänks med totalt 20 % i tre steg från och med år 2000. Interventions-
systemet för uppköp av nötkött kommer att finnas kvar, dock endast som
ett säkerhetsnät. Utlösningspriset sattes på en så låg nivå att man inte
räknar med att det skall tas i drift. Istället skall ett system med stöd till
privat lagring användas vid behov av intervention på marknaden. Som
kompensation för att priserna sänks beslutade man om en höjning av
direktbidragen för handjur samt am- och dikor. Höjningen kommer att
ske i takt med prissänkningen. Dessutom införs två nya stödformer till
nötköttsproducenterna: generella slaktbidrag samt s.k. nationella kuvert.
Resultatet av Agenda 2000-förhandlingarna på mjölkområdet innebär
att stödpriserna för offentlig upphandling, s.k. intervention, av smör och
skummjölkspulver sänks från marknadsåret 2005/2006 och tre år framåt
med sammanlagt 15 %. År 2005 introduceras ett direktbidrag till
mjölkproducenterna. Mjölkkvotssystemet förlängs till den 31 mars 2008
och kvoterna inom EU höjs med sammanlagt 2,4 %. När det gäller
kvoternas fortsatta existens har kommissionen fått i uppdrag att lägga
fram en rapport till rådet, som skall göra en översyn av sektorn. Syftet
med översynen är att en process skall kunna påbörjas efter år 2006 för att
avveckla det nuvarande systemet med mjölkkvoter.
En viktig del i beslutet om Agenda 2000 är den nya landsbygds-
förordningen som började tillämpas den 1 januari 2000. Den nya förord-
ningen ersätter ett antal förordningar och innebär en förenkling av
regelverket. Landsbygdsutveckling omfattar jordbrukets struktur- och
miljöfrågor, skogsåtgärder samt åtgärder för att främja ekonomisk
diversifiering och sysselsättning på landsbygden. Varje medlemsstat
skall ta fram ett program för landsbygdsutveckling omfattande perioden
2000–2006. Den enda obligatoriska delen i jordbruket är miljöåtgärderna,
flertalet av dessa börjar dock tillämpas först från år 2001. I landsbygds-
förordningen krävs också att det råder balans mellan åtgärderna och att
valet av åtgärder inte får snedvrida konkurrensen mellan regioner.
Sverige överlämnade sitt programförslag till kommissionen i slutet av
1999 (skr. 1999/2000:14 och prop. 1999/2000:1, bet. 1999:2000 MJU2,
rskr. 1999/2000:91).
Rådets förordning nr 1259/99 om upprättande av gemensamma
bestämmelser för system för direktstöd, den s.k. horisontella
förordningen, är ett nytt inslag i den gemensamma jordbrukspolitiken.
Förordningen ställer bl.a. krav på medlemsstaterna att ta hänsyn till
miljön. Den ger också möjlighet att införa s.k. modulering, vilket innebär
att en medlemsstat under vissa förhållanden får dra in direktstöd från
lantbruksföretagen.
Specifikt för Sverige innebär beslutet om Agenda 2000 att Sverige får
räkna vall som används för produktion av vinterfoder som underlag vid
beräkning av extensifieringsbidrag. Det ger svenska nötköttsproducenter
likartade förutsättningar som producenter i länder där djuren kan gå på
bete större delen av året. Sverige fick också gehör för sitt krav på en
ökning av antalet bidragsrätter för såväl am- och dikor som för handjur.
Sverige får därmed behålla de nivåer som fastställdes i anslutnings-
fördraget. Inom grödområdet får Sverige, inom den befintliga basarealen,
ge arealersättning för odling av gräsensilage på samma villkor som till
spannmålsodling. Stödet ges eftersom svenska producenter inte har
samma förutsättningar att odla foder i form av majsensilage som de
övriga EU-länderna. Norra Sverige får dessutom ersättning för torknings-
kostnader för spannmål.
3.2.4 EG:s strukturfonder – förhandlingarna om den nya
programperioden avslutade
Den överenskommelse om strukturfondsperioden 2000–2006 som
träffades vid Europeiska rådets möte i mars 1999 föll väl ut för Sveriges
del.
Överenskommelsen följer till stor del förslagen i Agenda 2000 och
betyder att utgifterna för strukturpolitiken kan hållas inom rimliga ramar.
Stödet koncentreras till de mest prioriterade områdena, det sker en
förenkling och mer av det praktiska arbetet överförs till de enskilda
medlemsstaterna. Samtidigt ges EG-kommissionen en mer övervakande
och kontrollerande funktion.
Stödet från EG:s geografiskt avgränsade strukturfonder som tidigare
omfattade drygt 50 procent av unionens befolkning koncentreras till att
omfatta ca 40 procent samtidigt som antalet mål och gemenskapsinitiativ
minskas från ett tjugiotal till sju. De nuvarande strukturfondsområden
som inte kommer att omfattas av stöd i den kommande programperioden
får stöd under en övergångsperiod. Genom att stödet koncentreras till de
mest behövande regionerna görs resurser tillgängliga för de nya
medlemsstaterna i Central- och Östeuropa.
De nya målen är tre till antalet. Mål 1 omfattar insatser dels i områden
vars BNP per invånare är lägre än 75 procent av gemenskapens
genomsnitt, dels i områden med låg befolkningstäthet. Mål 2 omfattar
bl.a. insatser i områden som genomgår ekonomisk och social omställning
inom industri- och tjänstesektorn samt i landsbygdsområden. Mål 3
omfattar åtgärder för att utveckla arbetsmarknaden och de mänskliga
resurserna.
Gemenskapsinitiativen kommer att omfatta
– Interreg med gränsregionalt, transnationellt och interregionalt
samarbete,
– Leader+ med inriktning på landsbygdens utveckling,
– Urban med insatser i städer samt
– Equal som genom samarbete mellan medlemsstaterna skall
främja nya metoder för att bekämpa all slags diskriminering och
ojämlikhet med anknytning till arbetsmarknaden.
Utöver dessa stöd tillkommerkommer också det nyss nämnda
landsbygdsprogrammet som finansieras genom EG:s jordbrukspolitik
och som möjliggör miljö-, struktur- och landsbygdsåtgärder.
För svenskt vidkommande innebar överenskommelsen i Berlin mellan
regeringscheferna ett ökat återflöde genom att både det tidigare mål 6-
området samt kusten i Norra Sverige ingår i ett nytt mål 1-område.
Genom denna ökning av mål 1-området uppnådde Sverige en även i stort
sett oförändrad befolkningsram för stöd från EG:s strukturfonder.
3.3 Institutionella reformer
För att kunna ta emot nya medlemsstaterer är det nödvändigt att
reformera EU:s institutioner. I samband med undertecknandet av
Amsterdamfördraget gjorde EU:s femton medlemsstater en
överenskommelse om institutionerna inför en utvidgning. Enligt
överenskommelsen skall en ny regeringskonferens sammankallas för att
genomföra en översyn av fördragens bestämmelser om kommissionens
sammansättning och institutionernas funktionssätt. Frågan om
institutionella reformer inför utvidgningen av unionen har tagits upp av
Europeiska rådet vid ett flertal möten efter Amsterdamfördragets
undertecknande i oktober 1997. Vid mötet i Helsingfors den 10–11
december 1999 angav Europeiska rådet tid för och omfattning av en ny
regeringskonferens. En ny regeringskonferens sammankallas i början av
februari 2000 och målsättningen är att avsluta konferensen i slutet av år
2000. Konferensen kommer bl.a. att behandla kommissionens storlek och
sammansättning, viktningen av rösterna i rådet och en möjlig utökning av
omröstningen med kvalificerad majoritet i rådet (se även 2.4 och 39.12).
Under 1999 inleddes ett reformarbete som gällde rådets arbetsformer. I
mars 1999 lade en arbetsgrupp, tillsatt av rådets generalsekreterare, fram
en rapport, den s.k. Trumpf/Piris-rapporten, om rådets arbetssätt i ljuset
av den kommande utvidgningen. Efter diskussionen i ministerrådet lade
det finska ordförandeskapet fram en rapport till Europeiska rådet i
Helsingfors med förslag till rekommendationer för att åstadkomma ett
effektivare rådsarbete (se även 39.1). Europeiska rådet godkände
rapporten. Under året fortsatte även kommissionens arbete med att
modernisera den egna institutionens arbetssätt (se även 39.2).
4 Den ekonomiska och monetära unionen –
EMU
4.1 Införandet av den gemensamma valutan, euron
Den 1 januari 1999 inleddes den tredje etappen av EMU och den gemen-
samma valutan, euron, infördes i elva av EU:s 15 medlemsstater. Detta
innebär bl.a. att de länder som deltar i valutaunionen har en gemensam
penningpolitik. Den tekniska omställningen i samband med eurons
införande fungerade väl.
Från starten av etapp tre ersattes den europeiska växelkurs-
mekanismen, ERM av en ny växelkursmekanism, ERM2. De valutor som
deltar i ERM2 från starten är den danska kronan och den grekiska
drachman.
Stor uppmärksamhet riktades under 1999 mot eurons utveckling i
förhållande till den amerikanska dollarn. Under första halvåret 1999
försvagades euron påtagligt mot dollarn. Kursen föll från ca 1,18
dollar/euro till ca 1,01 dollar/euro. Efter en period av relativt stabil
utveckling sjönk euron i början av december tillfälligt t.o.m. under nivån
1:1 mot dollarn.
En avgörande orsak till eurons utveckling under 1999 torde vara den
relativt svaga ekonomiska utvecklingen i euroområdet, framförallt under
det första halvåret. Samtidigt har den amerikanska ekonomin fortsatt att
utvecklas starkt, vilket bl.a. bidragit till en fortsatt stark dollar.
4.1.1 Åtgärder mot förfalskning
I rekommendation nr 26 (slutet) i handlingsplanen för bekämpande av
den organiserade brottsligheten (EGT C 251, 15.8.1997, s. 1) anges bl.a.
att rådet och kommissionen, mot bakgrund av befintliga nationella och
internationella instrument, bör överväga behovet av att införa gemen-
samma bestämmelser för att bekämpa efterbildning och förfalskning av
sedlar och mynt inför införandet av den gemensamma valutan. För att på
bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om
upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (se avsnitt
5.2.1) anges i handlingsplanen att medlemsstaterna skall granska och vid
behov närma sina olika nationella lagstiftningar till varandra, bl.a. i fråga
om penningförfalskning (skydd av euron).
Under första halvåret 1999 analyserades medlemsstaternas lagstiftning
och det ansågs finnas behov av att skapa ett rättsligt bindande EU-
instrument som kompletterar bestämmelserna i en internationell
konvention om penningförfalskning från 1929. Arbetet resulterade i en
resolution som antogs av rådet för rättsliga och inrikes frågor den 28 maj
1999 (EGT C 171, 18.6.1999, s. 1). Resolutionen innehåller
huvudlinjerna i en framtida bindande rättsakt för medlemsstaterna i EU.
Europeiska rådet höll ett särskilt möte i Tammerfors om skapandet av
ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i EU (se avsnitt 5.2.2).
Europeiska rådet ansåg att när det gäller nationell straffrätt bör insatserna
för att enas om gemensamma definitioner, grunder för åtal och påföljder i
ett första skede koncentreras till ett begränsat antal sektorer av särskild
betydelse, bl.a. ekonomisk brottslighet, innefattande förfalskning av
euron (se Bilaga 15).
I november 1999 publicerades ett förslag till rambeslut om förstärk-
ning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med
införandet av euron (EGT C 322, 10.11.1999, s. 6). Förslaget behandlas i
rådsarbetsgruppen Materiell straffrätt och innefattar bl.a. ett åtagande att
straffbelägga alla former av penningförfalskning, utprångling av falska
pengar samt försök och förberedelse till sådana brott. Sverige har intagit
ett positivt förhållningssätt till förslaget.
4.2 Samordning av ekonomisk politik
Den tilltagande ekonomiska integrationen och införandet av den gemen-
samma valutan – euron – ställer allt större krav på en väl fungerande
samordning av den ekonomiska politiken i EU. En stor del av Ekofin-
rådets arbete har under året ägnats åt dessa frågor. Diskussioner om
samordningen av den ekonomiska politiken har även förts i den
informella Euro 11-gruppen som träffas regelbundet i anslutning till
mötena i Ekofin-rådet.
Vid Europeiska rådet i Wien i december 1998 ombad stats- och
regeringscheferna Ekofin-rådet att rapportera till Europeiska rådet i
Helsingfors i december 1999 om hur samordningen av den ekonomiska
politiken har fungerat under den tredje etappen av EMU. Efter ett
förberedande arbete under hösten antog Ekofin-rådet den efterfrågade
rapporten den 29 november 1999. Stats- och regeringscheferna
välkomnade rapporten vid Europeiska rådets möte i Helsingfors och
betonade dess mycket stora betydelse för att stärka samordningen av den
ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och strukturpolitiken så
att den inre marknadens och den gemensamma valutans potential
utnyttjas fullt ut.
Rapporten fokuserar på principer för den ekonomisk-politiska
samordningen, hur den fungerat hittills, konkreta åtgärder för att förbättra
nuvarande ramverk samt behov av att förbättra öppenheten och öka den
politiska legitimiteten. Följande åtgärder för en förstärkt samordning
identifieras i rapporten:
– Förbättrad förståelse av den ekonomiska utvecklingen och
strävan att nå gemensamma synsätt.
– Effektiviserade procedurer för samordning.
– Förstärkt övervakning och uppföljning av den överenskomna
politiken.
– Förbättrade arbetsformer i Ekofin-rådet och Euro 11-gruppen
och förbättrat samarbete med andra rådskonstellationer.
Från svensk sida har vi prioriterat arbetet med att förenkla processerna
för samordning. Ett viktigt led i detta arbete är att stärka de allmänna
riktlinjerna och Ekofin-rådets centrala roll i den ekonomisk-politiska
samordningen. Sverige har vidare prioriterat arbetet med att öka
öppenheten för att öka förståelsen och den politiska legitimiteten för den
ekonomisk-politiska samordningen.
4.3 De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken
De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken utarbetas årligen
och anger övergripande strategiska mål för den ekonomiska politiken i
medlemsstaterna och gemenskapen samt specifika rekommendationer till
varje enskild medlemsstat. Riktlinjerna utgör det centrala instrumentet
för övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken i EU.
De omfattar både makroekonomisk politik samt sysselsättnings- och
strukturpolitik. Det innebär att de allmänna riktlinjerna tar ett samlat
grepp på de samarbetsprocesser som finns för finanspolitiken (stabilitets-
och tillväxtpakten, avsnitt 4.5), sysselsättningspolitiken (Luxemburg-
processen, avsnitt 6.1) samt strukturpolitiken (Cardiff-processen,
avsnitt 4.4).
Kommissionen lade fram en rekommendation till allmänna riktlinjer
den 30 mars 1999. Rekommendationen behandlades i Ekonomiska och
finansiella kommittén (EFK) och Ekonomisk-politiska kommittén (EPC)
under maj månad inför Ekofin-rådets antagande av utkast till allmänna
riktlinjer i slutet av maj. Europaparlamentet avgav ett yttrande om
utformningen av riktlinjerna för beaktandet av Ekofin-rådet innan det
överlämnade riktlinjerna till Europeiska rådet i juni för diskussion och
antagande av slutsatser. På Ekofin-rådets möte i juli antogs riktlinjerna
formellt som en rekommendation med kvalificerad majoritet.
I 1999 års allmänna riktlinjer betonas att den centrala uppgiften för den
ekonomiska politiken är att öka sysselsättningen. För att skapa
förutsättningar för en hög och hållbar tillväxt och sysselsättning krävs det
en övergripande och sammanhållen strategi som bidrar till sunda
offentliga finanser, en stabilitetsinriktad penningpolitik, en lämplig
löneutveckling och ekonomiska reformer. I 1999 års riktlinjer har det
skett en förskjutning av fokus mot strukturpolitik till följd av arbetet med
ekonomiska reformer, den s.k. Cardiff-processen (se 4.4). De länder-
specifika rekommendationerna har förstärkts och kompletterats med
rekommendationer för såväl arbetsmarknadens som produkt- och
kapitalmarknadernas funktionssätt. Presentationen av riktlinjerna har
även förbättrats med ambitionen att tydligare nå ut med innehållet till
olika aktörer i ekonomierna såväl som till en bredare allmänhet.
Sverige välkomnar en förstärkning av de allmänna riktlinjerna som det
centrala instrumentet för den ekonomisk-politiska samordningen. Sverige
har verkat för att riktlinjerna skall vila på en bred strategi som bygger på
en sund makroekonomisk politik, åtgärder för att förbättra arbets-
marknadens funktionssätt samt ekonomiska reformer för att förbättra
effektiviteten på varu-, tjänste- och kapitalmarknaderna. Politikområdena
förstärker och understödjer varandra och är alla viktiga för att uppnå
uthållig tillväxt och ökad sysselsättning. Sverige har även varit positiv till
en förstärkning av de länderspecifika rekommendationerna i syfte att
göra riktlinjerna mer konkreta och operativa.
4.4 Cardiff-processen om ekonomiska reformer
Det fördjupade samarbetet om ekonomiska reformer på produkt- och
kapitalmarknader, den s.k. Cardiff-processen, syftar till att effektivisera
den inre marknaden. Genom olika åtgärder ökas konkurrenstrycket
samtidigt som näringslivets konkurrenskraft stärks och konsumenterna
gynnas genom lägre priser och ett utökat utbud av varor och tjänster.
Sverige lägger stor vikt vid detta samarbete.
I december 1998 överlämnade Sverige en nationell rapport om
ekonomiska reformer på produkt- och kapitalmarknaderna till den
Ekonomisk-politiska kommittén. I rapporten konstaterades att Sverige
sedan slutet av 1980-talet bedrivit ett reformarbete med positiv inverkan
på konkurrensen. Även om Sverige inom flera områden kommit längre
än andra länder finns det behov av fortsatta reformer inom olika
områden. Förbättringar av kapitalmarknader, fortsatt genomförande av
reformer inom samhällsnyttiga tjänster (t.ex. telekommunikationer,
energi, persontransporter och post), konkurrens på lika villkor mellan
privata och kommunala företag samt fortsatt drivande av inre marknads-
frågor var områden som pekades ut i rapporten. Medlemsstaternas
nationella rapporter utgjorde tillsammans med kommissionens s.k.
Cardiff I-rapport om ekonomiska reformer ur ett gemenskapsperspektiv
underlag till såväl den kommissionsrapport, Cardiff II, som behandlades i
Ekofin-rådet i mars som den multilaterala ländergranskning som skedde i
Ekonomisk-politiska kommittén under februari 1999.
Samtliga rapporter ovan utgjorde vidare ett viktigt underlag för 1999
års allmänna riktlinjer som antogs av Ekofin-rådet i juli. De
landsspecifika rekommendationerna i de allmänna riktlinjerna innehåller
från och med 1999 avsnitt om produkt- och kapitalmarknadernas
funktionssätt.
Under hösten 1999 utarbetades en ny nationell rapport som
överlämnades till Ekonomisk-politiska kommittén den 30 november. I
rapporten redovisas bland annat åtgärder som vidtagits på de områden
där Sverige fick specifika rekommendationer i de allmänna riktlinjerna.
Det gäller ökad konkurrens inom detalj- och grossisthandeln, förändrad
konkurrenslag, förbättrad effektivitet inom offentlig sektor, fortsatta
reformer av samhällsnyttiga tjänster samt förbättrad konkurrens inom
livsmedelssektorn. Vidare framhålls i rapporten fem områden för fort-
satta ekonomiska reformer. De omfattar ökad konsumentnytta av ekono-
miska reformer, bättre fungerande inre marknad och frihandel, ökad
effektivitet inom offentlig sektor, effektivare samhällsnyttiga tjänster och
förbättrad riskkapitalförsörjning. Den nationella rapporten kommer att
ingå som underlag för utarbetandet av de allmänna riktlinjerna år 2000.
4.5 Stabilitets- och tillväxtpakten
Stabilitets- och tillväxtpakten består av två rådsförordningar och en
vägledande resolution från Europeiska rådet. Den ena rådsförordningen
(nr 1466/97/EG) fastställer ett förfarande inriktat på förebyggande
åtgärder som tar sikte på att i ett tidigt skede förhindra uppkomsten av
alltför stora underskott i medlemsstaterna (systemet för tidig varning).
Den andra rådsförordningen (nr 1467/97/EG) preciserar förfarandet vid
alltför stora underskott enligt artikel 104 i EG-fördraget. I resolutionen
finns viktiga politiska åtaganden från medlemsstaterna, rådet och
kommissionen om att strikt tillämpa reglerna i fördraget och i rådets
förordningar om pakten.
Syftet med pakten är att förstärka den gemensamma övervakningen av
de offentliga finanserna för att säkerställa en varaktig budgetdisciplin i
den tredje etappen av EMU. De medlemsstater som deltar i valuta-
unionen skall utarbeta stabilitetsprogram och länderna utanför valuta-
unionen skall utarbeta konvergensprogram. I pakten har länderna åtagit
sig att eftersträva ett mål nära balans eller i överskott, men varje
medlemsstat får själv bestämma det exakta budgetmålet.
Stabilitets- och konvergensprogrammen skall uppdateras årligen.
Prognoshorisonten flyttas fram ett år i uppdateringarna. De uppdaterade
programmen skall lämnas in före årsskiftet. Därefter skall de granskas av
Ekonomiska och finansiella kommittén (EFK) på grundval av en bedöm-
ning av kommissionen. Vid behov skall de också granskas av Ekofin-
rådet. De årliga uppdateringarna utgör ett viktigt redskap i övervakningen
av genomförandet av stabilitets- och konvergensprogrammen med
särskild inriktning på att identifiera faktiska och förväntade avvikelser
från det medelfristiga budgetmålet och anpassningsbanan mot detta mål.
Flertalet medlemsstater lade fram sina stabilitets- och konvergens-
program precis före årsskiftet 1998/1999. Programmen behandlades och
godkändes i Ekofin-rådet under de första månaderna 1999. I yttrandena
över programmen pekar Ekofin-rådet när det gäller flera av länderna på
önskvärdheten av ett ytterligare budgetutrymme för att möta oförutsedda
händelser och för att möta den kommande belastning i de offentliga
finanserna som den demografiska utvecklingen innebär.
Att åtagandena i stabilitets- och tillväxtpakten efterlevs är av stor vikt
för hela unionen. Det senare skapar trovärdighet för den ekonomiska
politiken samt gör det möjligt för medlemsländerna att hantera normala
konjunktursvängningar utan att riskera alltför stora budgetunderskott.
Sverige har därför verkat för en strikt tillämpning av stabilitets- och
tillväxtpakten och att principen om gruppåverkan tillämpas fullt ut i
diskussionerna om stabilitets- och konvergensprogrammen.
4.5.1 Det svenska konvergensprogrammet
I december 1998 överlämnade Sverige sitt konvergensprogram till kom-
missionen och rådet. Det svenska konvergensprogrammet behandlades av
Ekofin-rådet den 8 februari 1999 och fick ett mycket gott omdöme.
Den första upptaderingen av det svenska konvergensprogrammet
antogs av regeringen i början av november 1999 och överlämnades
därefter till kommissionen och rådet. Regeringsbeslutet föregicks av en
diskussion om innehållet i både riksdagens finansutskott och EU-nämnd.
Ekofin-rådet kommer att behandla programmet i början av år 2000.
Huvudbudskapet är att den ekonomiska politik som redovisades i
konvergensprogrammet 1998 ligger fast samt att de ekonomiska
förutsättningarna har förbättras, vilket – givet de budgetpolitiska målen –
möjliggör skattesänkningar år 2000.
4.5.2 Förfarandet vid alltför stora underskott
I enlighet med reglerna inom förfarandet vid alltför stora underskott
rapporterade medlemsstaterna in data för de offentliga finanserna den 1
mars och 1 september 1999. Som ett resultat av rapporteringen av
underskottsdata beslutade rådet i november 1999 – på rekommendation
av kommissionen och efter hörande av Ekonomiska och finansiella
kommittén – att upphäva det tidigare beslutet om ett alltför stort
underskott i Grekland. Det offentliga underskottet i Grekland var 1998
lägre än det referensvärde som anges i EG-fördraget (3 % av BNP).
Enligt rådets bedömning väntades underskottet förbli lägre än
referensvärdet 1999 samtidigt som bruttoskulden i förhållande till BNP
bedömdes minska i tillräcklig takt. Rådets upphävande av beslutet om ett
alltför stort underskott i Grekland betyder att ingen medlemsstat för
närvarande omfattas av ett sådant beslut.
4.6 Extern representation
En rapport om formerna för gemenskapens externa representation i
internationella ekonomiska organ togs fram av Ekofin-rådet under hösten
1998. I rapporten behandlades främst frågan hur specifika frågor kring
euron skall företrädas i internationella organisationen som G 7 och
Internationella valutafonden (IMF). Rapporten godkändes vid Europeiska
rådets möte i Wien i december 1998.
Under våren 1999 förde EG diskussioner med de icke-europeiska G 7-
länderna om gemenskapens representation vid G 7:s finansminister-
möten. Syftet var att få de icke-europeiska G 7-ländernas stöd för det
förslag gällande representationen som EG enats om vid toppmötet i
Wien. En överenskommelse mellan EG och övriga G 7-parter, som i hög
grad realiserar EG:s förslag, offentliggjordes i juli 1999.
Överenskommelsen innebär att ordföranden i Europeiska centralbanken
och ordföranden i Euro 11-gruppen deltar vid diskussioner om den
världsekonomiska situationen, multilateral övervakning och växelkurs-
frågor. Enligt överenskommelsen kommer kommissionen att delta vid
mötena endast när speciella frågor diskuteras i den utsträckning som
ministrarna begär detta. Vid G 7:s finansministermöte i september i år
tillämpades denna ordning och ordföranden för Euro 11 respektive ECB
deltog som representanter för gemenskapen.
Även i fråga om Internationella valutafonden har under 1999
gemenskapens representation skett genom att styrelsemedlemmen från
det land som är ordförande i Euro 11 nu företräder EG när EMU-
relaterade frågor behandlas i fondens styrelse. ECB deltar som
observatör.
I Ekofin-rådets rapport till Europeiska rådet i Wien uttrycktes även
stöd för idén att EG skall eftersträva ett mer samordnat agerande i mer
allmänna, icke-eurospecifika internationella ekonomiska frågor. Exempel
på sådana frågor är t.ex. synen på problemhärdar i världsekonomin samt
frågor om det internationella finansiella systemet. Under 1998 inleddes
ett arbete inom EG i dessa frågor. Detta arbete fortsatte under 1999.
Hösten 1999 skapades ett nytt forum, G 20, som är en informell grupp
bestående av industriländer och tillväxtländer. G 20:s roll är framför allt
att skapa samförstånd i internationella finansiella frågor och att visa
ledarskap vad avser genomförandet av olika initiativ inom detta område.
Sverige och övriga mindre EU-stater har ingen egen representation i den
nya gruppen. I stället representeras de mindre EU-staterna av Ekofin-
rådets ordförande. G 20 skall mötas en gång per år på finansministernivå.
Sverige är allmänt sett positivt till att EG stärker sin roll i det
internationella samarbetet och till att gemenskapen agerar mer samordnat
i internationella ekonomiska frågor. Sverige deltar däremot inte aktivt i
de diskussioner som specifikt gäller eurons representation i
internationella forum.
4.7 Sverige och euron
4.7.1 Information om euron
I oktober 1998 startades en verksamhet kallad Regeringskansliets
euroinformation. Den huvudsakliga uppgiften är att informera svenska
hushåll och företag om de praktiska konsekvenserna av att elva länder
inom EU har infört den gemensamma valutan euron. Verksamheten har
främst haft små och medelstora företag som målgrupp under året men
även information riktad mot andra grupper har tillhandahållts. För- och
nackdelar med EMU och ett eventuellt svenskt medlemskap berörs inte i
informationen.
Informationssatsningen har under 1999 bestått av i huvudsak fem
delar:
– Informationsmaterial: Årets nya produkter var dels en folder med
9 faktablad riktad till företag i 50 000 exemplar, dels lättlästa
versioner av de tidigare broschyrerna samt en talkassett.
Sammanlagt har drygt 500 000 exemplar av skriftligt material i
olika former distribuerats.
– En telefonservice har bedrivits där praktiska eurofrågor besvaras
muntligt eller skriftligt. Antalet samtal sedan starten har varit drygt
10 000. Knappt 200 e-postfrågor och brev har besvarats.
– En webbplats med nytt innehåll och ny layout öppnades riktad
till företag, allmänhet och skolor, inklusive en fråge- och
svarsfunktion.
– Nutek och EIC-nätverket har fått i uppdrag att anordna en
mötesserie för små och medelstora företag om euron.
– För att sprida kännedom om Euroinformationen och
informationssatsningen har flera annonskampanjer genomförts.
Regeringen har också ingått ett samarbete med Europeiska
kommissionen och Europaparlamentet som bl.a. innebär en fördubbling
av Euroinformationens resurser.
4.7.2 Praktiska euroförberedelser i Sverige
I beslutet från december 1997 anger riksdagen att praktiska förberedelser
skall genomföras så att en eventuell framtida övergång till euron kan
genomföras på ett bra sätt. Som en del av detta arbete förs i referens-
gruppen för de svenska euroförberedelserna en kontinuerlig dialog
mellan olika aktörer som påverkas av euron. Referensgruppen leds av
finansministern. De övriga deltagarna representerar ett brett tvärsnitt av
samhället, t.ex. näringslivet, den finansiella sektorn, arbetsmarknadens
parter, konsumenter, kommuner och landsting. I gruppens uppgifter ingår
dels att diskutera anpassningsåtgärder när Sverige inte deltar från start i
valutaunionen, dels att identifiera behov och problem i samband med ett
eventuellt senare deltagande.
Inom Regeringskansliet har arbetet med praktiska eurofrågor pågått
sedan hösten 1996. Arbetet bedrivs med deltagande från olika
departement och samordnas av Finansdepartementet. Som ett tidigt
resultat av detta arbete publicerades 1997 två departementsskrifter (Ds
1997:9 Praktiska euroförberedelser i Sverige och Ds 1997:59 Praktiska
euroförberedelser i Sverige del 2) som behandlade fem olika områden:
lagstiftning, näringslivet, konsumentfrågor, den finansiella sektorn och
den offentliga sektorn.
Inom den offentliga sektorn pågår, enligt ett regeringsuppdrag från
augusti, fördjupade analyser av ledtider vid ett eventuellt införande av
euron samt andra praktiska eurofrågor. Arbetet bedrivs framför allt av
tolv centrala myndigheter. Även inom den finansiella sektorn bedrivs ett
analysarbete när det gäller ledtider m.m. Analyserna skall vara klara till
den 1 mars 2000.
4.7.3 Delegationen för stöd till folkbildning om EMU
Genom ett regeringsbeslut tillsattes delegationen för stöd till folkbildning
om EMU under ledning av landshövding George Andersson.
Delegationens huvudsakliga uppdrag var att fördela 20 miljoner kronor.
Inriktningen i arbetet har varit att brett och allsidigt informera om
effekterna av valutaunionen för svensk del vid ett eventuellt deltagande i
valutaunionen. Detta innefattade såväl grundläggande fakta om EMU
som för- och nackdelar med ett svenskt deltagande.
Till delegationens kansli hade det i slutet av mars 1999 kommit in över
200 ansökningar från studieförbund, folkhögskolor, olika föreningar och
organisationer. Vid beslutet om fördelningen av medel var
utgångspunkten att bidrag endast skulle utgå till organisationer som har
folkbildning som sin huvudsakliga uppgift. En kvalitetsbedömning av
projektens innehåll beträffande målgrupp, typ av aktiviteter och
spridning genomfördes.
Delegationen beslutade, efter att ha inhämtat Folkbildningsrådets
yttrande, att fördela 19,2 miljoner kronor. Studieförbunden som har riks-
täckande verksamhet och som samverkar med ett stort antal folkrörelser
och andra organisationer, tilldelades den största delen av medlen. De tio
studieförbund som hade ansökt om projektbidrag tilldelades samman-
taget 15,62 miljoner kronor. Av totalt 53 folkhögskolor som ansökte om
projektbidrag fick 29 tillsammans drygt 3,43 miljoner kronor.
Länsbildningsförbundet Mittnorrland mottog 150 000 kronor.
Projektbidrag beviljades till produktion av informationsmaterial såsom
böcker, broschyrer och faktablad samt material anpassat för synskadade
och andra grupper med särskilda behov. Bidrag beviljades till utbildning
av informatörer, utställningar, studiecirklar, seminarier, konferenser,
närradiosändningar och webbproduktion.
En del projekt avslutades vid årsskiftet 1999/2000 medan andra projekt
och studiecirkelverksamheten kommer att fortgå under våren 2000.
5 Amsterdamfördraget
5.1 Amsterdamfördragets ikraftträdande
Amsterdamfördraget är resultatet av den regeringskonferens som enligt
Unionsfördraget (Maastrichtfördraget) skulle sammankallas år 1996 för
att se över vilka bestämmelser i de grundläggande fördragen som
behövde ändras.
Genom Amsterdamfördraget gjordes både substansändringar i
fördragen och redaktionella förenklingar. Till de innehållsmässiga
förändringarna hörde bl.a. den ingående reformeringen av samarbetet i
rättsliga- och inrikes frågor. Genom Amsterdamfördraget överfördes
frågor om asyl och migration liksom civilrättsligt samarbete från tredje
till första pelaren. Unionens mål för samarbetet i rättsliga och inrikes
frågor är att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet,
säkerhet och rättvisa. Amsterdamfördraget innebar också att besluts-
fattande med kvalificerad majoritet utökas liksom användningen av
medbeslutandeförfarandet där rådet tillsammans med Europaparlamentet
beslutar i lagstiftningsärenden, samt införandet av en egen avdelning om
sysselsättning i EG-fördraget. Beträffande förenklingen av fördragen
upphävdes ett stort antal bestämmelser som inte längre var aktuella och
artiklarna i EG-fördraget och Unionsfördraget numrerades om. Amster-
damfördraget, om ändring i fördraget om Fördraget om Europeiska
unionen, fördragen om upprättande av Europeiska gemenskaperna och
vissa akter som hör samman med dem, undertecknades den 2 oktober
1997, men innan det kunde träda i kraft skulle det ratificeras (godkännas)
av medlemsstaterna.
Enligt artikel 14 i Amsterdamfördraget skall det ratificeras
(godkännas) av samtliga EU-medlemsstater i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser. Fördraget skulle sedan träda i kraft den
första dagen i den andra månaden efter det att det sista ratifikations-
instrumentet deponerats hos depositarien, dvs. Italiens regering.
Riksdagen godkände Amsterdamfördraget den 29 april 1998 och det
svenska ratifikationsdokumentet deponerades den 15 maj 1998. Den
svenska regeringen hade därmed fullgjort sina förpliktelser enligt artikel
14 i det nya fördraget.
Frankrike deponerade som sista land ratifikationsdokumentet den 30
mars 1999. Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999.
5.2 Genomförandet av ett område med frihet, säkerhet
och rättvisa
5.2.1 Handlingsplanen för att skapa ett område med frihet,
säkerhet och rättvisa
Vid Europeiska rådet i Cardiff i juni 1998 beslutade stats- och regerings-
cheferna att rådet och kommissionen skulle utarbeta en handlingsplan för
hur man på bästa sätt skall genomföra bestämmelserna i Amsterdam-
fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. En sådan
handlingsplan godkändes av Europeiska rådet i Wien i december 1998
(Wienhandlingsplanen). I handlingsplanen anges hur Amsterdam-
fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer, asyl, invandring,
civilrättsligt samarbete, polis-, tull- och straffrättsligt samarbete bör
genomföras och inom vilka tidsramar. Genomförandetiden för de
prioriterade områdena varierar mellan två och fem år från det att
Amsterdamfördraget trätt i kraft. Bland de prioriterade åtgärderna kan
nämnas att anta miniminormer för asylprocedurer, att genomföra
Amsterdamfördragets bestämmelser om Europol, att slutföra arbetet med
en konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och att förbättra det
civilrättsliga samarbetet över gränserna.
5.2.2 Europeiska rådets extra möte i Tammerfors
Europeiska rådet höll i oktober 1999 ett särskilt möte i Tammerfors. I
slutsatserna från mötet framhåller stats- och regeringscheferna sin fasta
beslutsamhet att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i
Europeiska unionen. Rådet enades om politiska riktlinjer och
prioriteringar i 62 punkter som utgår från och vidareutvecklar 1998 års
Wienhandlingsplan (se avsnitt 5.2.1). I slutsatserna redovisas de olika
riktlinjerna och prioriteringarna under fyra rubriker.
Under rubriken "En gemensam asyl- och migrationspolitik för EU",
behandlas bl.a. ett gemensamt europeiskt asylsystem och en rättvis
behandling av medborgare i tredje land. Ordförandeskapets slutsatser slår
fast att unionen fullt ut skall leva upp till Genèvekonventionen om
flyktingars rättsliga ställning och andra relevanta instrument för
mänskliga rättigheter och solidariskt möta humanitära behov.
Tammerforsmötet utgör en stark politisk viljeyttring att EU skall
utveckla en gemensam asyl- och migrationspolitik på humanitetens och
asylrättens grund. Ett gemensamt europeiskt asylsystem skall upprättas,
grundat på den absoluta respekten för Genèvekonventionen som skall
tolkas på ett fullständigt och omfattande sätt. Frågan om tredjelands-
medborgares rättsliga ställning lyftes också fram tydligt i slutsatserna.
Unionen skall säkerställa att dessa invandrare beviljas rättigheter som
ligger så nära EU-medborgarnas som möjligt. Kampen mot rasism och
främlingsfientlighet skall intensifieras. Behovet av att föra en aktiv kamp
mot illegal invandring och människohandel underströks och offrens
rättigheter lyftes fram. Slutligen ville Tammerforsmötet att återvändande
skall främjas och att ursprungs- och transitländerna skall bistås för att
främja ett frivilligt återvändande.
Under rubriken "Ett europeiskt område med verklig rättvisa" behandlas
olika ämnen som syftar till att säkerställa medborgarnas tillgång till
rättvis behandling vid gränsöverskridande tvister. Där slås också fast att
principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden över
gränserna skall bli en hörnsten i det civilrättsliga och straffrättsliga
samarbetet inom unionen. Åtgärder skall vidtas så att medlemsstaternas
olika civilrättsliga och civilprocessrättsliga regler bringas i större
samklang med varandra.
Under rubriken "Kamp mot brottsligheten i hela unionen" behandlas
vilka åtgärder som skall vidtas för att förbättra samarbetet mellan
medlemsstaternas brottsbekämpande och rättsliga myndigheter. En ny
enhet, Eurojust, skall inrättas och de olika medlemsstaternas straffrätt
närmas till varandra på särskilda områden. Under samma rubrik listas ett
antal konkreta åtgärder som skall vidtas för att komma till rätta med
penningtvätt inom och utom unionen.
"Starkare externa insatser" tas upp som en fjärde rubrik i slutsatserna
från Tammerforsmötet. Brottsligheten stannar inte vid EU:s yttre gräns
och det är viktigt att samarbetet med länderna utanför unionen är så
effektivt som möjligt.
I en bilaga till Tammerforsslutsatserna presenteras organet för
utarbetandet av ett förslag till en stadga om grundläggande rättigheter.
Europeiska rådet beslutade vid ett möte i Köln den 3–4 juni 1999 att en
stadga för grundläggande rättigheter skall utarbetas för att göra dessa
rättigheters övergripande vikt och relevans mera synliga för medborgarna
i unionen. I Köln-slutsatserna angavs vidare vissa riktlinjer för hur det
organ som skall utarbeta stadgan skall vara sammansatt samt vilka
institutioner som skall delta som observatörer i arbetet respektive
erbjudas att lämna synpunkter. Tanken är att organet skall presentera ett
förslag till stadga till Europeiska rådets möte i december 2000. Enligt
slutsatserna från Tammerfors skall organet bestå av femton
representanter för stats- och regeringscheferna, en representant för
ordföranden i kommissionen, sexton ledamöter av Europaparlamentet
samt trettio ledamöter från de nationella parlamenten.
Förberedelserna inför Tammerforsmötet pågick under lång tid. Under
förberedelsernas gång informerades riksdagen vid ett flertal tillfällen,
både skriftligen och muntligen. Justitieminister Laila Freivalds, bistånds-
och migrationsminister Maj-Inger Klingvall och utrikesminister Anna
Lindh sammanträdde alla med riksdagen om Tammerforsmötet.
DEL 2 DET EKONOMISKA OCH SOCIALA
SAMARBETSOMRÅDET
6 Tillväxt och sysselsättning
Sysselsättningsfrågan har fått en alltmer framskjuten plats i EU:s arbete.
I Bryssel antogs 1993 en handlingsplan baserad på kommissionens
vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Medlemsstaterna
har därefter vidareutvecklat samarbetet både i det reguljära arbetet i
ministerrådet och vid Europeiska rådets möten.
Vid Europeiska rådets möte i Amsterdam den 17 juni 1997 enades
EU:s stats- och regeringschefer om fördragsändringar som stärker
grunden för EU-ländernas samarbete inom sysselsättningsområdet.
Vidare riktade Europeiska rådet, i sina slutsatser från toppmötet i
Amsterdam, en uppmaning till rådet att se till att relevanta bestämmelser
i den nya avdelningen om sysselsättning omedelbart börjar tillämpas. Det
extra toppmötet om sysselsättning i Luxemburg 1997 innebar en förtida
tillämpning av bestämmelserna och möjliggjorde en behandling av frågan
vid Europeiska rådets möten i Cardiff och Wien under 1998. I och med
Amsterdamfördragets ikraftträdande i maj 1999, har sysselsättnings-
samarbetet stärkts ytterligare.
Ett centralt element i den europeiska sysselsättningsstrategin utgörs av
det övervaknings- och rapporteringsförfarande som bygger på
erfarenheterna från den multilaterala övervakningen av den ekonomiska
politiken. Samordningen av sysselsättningspolitiken sker på grundval av
gemensamma riktlinjer för sysselsättningen, nationella handlingsplaner,
en årlig gemensam rapport från kommissionen och rådet, en möjlighet
för rådet att avge rekommendationer till enskilda medlemsstater och
utbyte av goda erfarenheter mellan medlemsstaterna.
Det nya regelverket i fördraget kom att prägla förberedelserna inför
toppmötena i Köln och Helsingfors vad gäller sysselsättning.
6.1 Sveriges handlingsplan för sysselsättning
I enlighet med fördragets bestämmelser skall varje medlemsstat till rådet
och kommissionen överlämna en årsrapport om de viktigaste åtgärder
som vidtagits för att genomföra sysselsättningspolitiken mot bakgrund av
de gemensamma sysselsättningsriktlinjerna (artikel 128.3). Den svenska
handlingsplanen tillställdes kommissionen och rådet den 31 maj 1999.
Medlemsstaternas handlingsplaner granskades under våren 1999 i
kommittén för sysselsättning och arbetsmarknad under rådet.
I Sveriges handlingsplan betonas att den effektivaste sysselsättnings-
politiken är den som genom att stärka arbetskraftens kompetens och
kunskapsnivå stimulerar tillväxt och sysselsättning samt motverkar
arbetslöshet. Det handlar bland annat om att ta till vara de betydande
resurser som kan mobiliseras i ett samhälle där ingen ställs utanför
arbetslivet. Särskild vikt fästs vid att främja jämställdhet mellan kvinnor
och män i arbetslivet. Ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning hänger
samman med möjligheterna att fullt ut ta till vara både kvinnors och
mäns resurser i arbetsliv, familjeliv och samhälle.
Åtgärder för att främja företagande, inte minst små och medelstora
företag, och ett allmänt gott näringsklimat är centrala områden i
regeringens sysselsättningspolitik. Även skattepolitiken bör spela en
aktiv roll i arbetet för en högre sysselsättning och tillväxt, dels genom att
öka det ekonomiska utbytet av arbete och utbildning, dels genom att
förbättra de skattemässiga villkoren för små och medelstora företag
liksom nyföretagande.
Toppmötet i Luxemburg 1997 betonade den roll som
arbetsmarknadens parter har vid utvecklandet av den nya sysselsättnings-
strategin. Som en del av arbetet med handlingsplanen tog regeringen
under våren 1999 initiativ till ett antal samråd med parterna i syfte att
säkra deras delaktighet i processen. Handlingsplanen för 1999
upprättades i ett flerårigt perspektiv och innebar även en uppföljning av
de initiativ som presenterats i 1998 års handlingsplan.
6.2 En europeisk sysselsättningspakt
Inför toppmötet i Köln tog ordförandeskapet initiativ till utarbetandet av
en europeisk sysselsättningspakt. En rapport om sysselsättningspakten
godkändes av rådet (finans- och arbetsmarknadsministrarna) den 25 maj
1999. Rapporten slår fast att en sysselsättningspakt måste beakta följande
tre mål för att främja en stark icke-inflationistisk och sysselsättnings-
skapande tillväxt:
– Ömsesidigt stödjande samspel, i så hög grad som möjligt, mellan
löneutveckling, skattepolitik och penningpolitik.
– Vidareutveckling av och bättre genomförande av den
samordnade sysselsättningsstrategin inom ramen för Luxemburg-
processen.
– En förstärkning av strukturella reformer i syfte att förbättra varu-
, tjänste- och kapitalmarknadernas konkurrenskraft och funktion i
enlighet med Cardiff-processen.
Rapporten framhåller att vart och ett av dessa tre politikområden har
betydelse för en enhetlig, hållbar och framgångsrik sysselsättnings-
strategi där ett aktivt deltagande från arbetsmarknadens parter är av stor
vikt.
Inför toppmötet i Köln välkomnade Sverige ordförandeskapets initiativ
till en europeisk sysselsättningspakt. I statsråden Ringholms och
Rosengrens brev som tillställdes det tyska ordförandeskapet den 23 april
betonades bl.a. att pakten bör anlägga en bred ansats för att bekämpa
arbetslösheten, där både makroekonomisk politik och strukturella
reformer är nödvändiga. Vidare välkomnades inrättandet av en förstärkt
dialog mellan regeringarna, EU:s institutioner och arbetsmarknadens
parter på EU-nivå.
6.3 Meddelande från kommissionen om gemenskapspolitik
för främjande av sysselsättning
Kommissionens meddelande presenterades den 21 april 1999 med stöd
av fördragets artikel 127.2 som slår fast att målet att uppnå en hög
sysselsättningsnivå skall beaktas när gemenskapens politik och
verksamhet utformas och genomförs. Meddelandet lyfter bl.a. fram
vikten av fortsatta reformer på produkt- och kapitalmarknaderna och
sysselsättningspotentialen i servicesektorn och informationssamhället
samt det mervärde EU kan bidra med på dessa områden.
6.4 Kommissionens rapport Europeiska unionen som en
ekonomisk enhet
Vid Europeiska rådets möte i Wien 1998 beställdes en uppdatering av
rapporten om Europeiska unionen som en ekonomisk enhet. Rapporten
behandlar den ömsesidigt gynnsamma effekt som kan uppnås genom en
förstärkt samordning av den ekonomiska politiken och strukturpolitiken.
En uppdatering av rapporten presenterades av kommissionen vid
Europeiska rådets möte i Köln i juni 1999. Sverige välkomnade
rapporten som bl.a. betonade betydelsen av en bred ansats med åtgärder
inom en rad olika politikområden för att bekämpa arbetslösheten.
6.5 Resultatet av Europeiska rådets möte i Köln
Europeiska rådet i Köln uppmanade kommissionen och medlemsstaterna
att undersöka om och hur
– högre sysselsättning kan främjas på arbetsplatser i den arbets-
intensiva delen av tjänstesektorn,
– Luxemburg-processen genom ytterligare verifierbara
målsättningar kan göras ännu effektivare,
– de nationella handlingsplanerna för sysselsättning kan förmedla
en bättre bild av de åtgärder som vidtas i medlemsstaterna inom
ramen för Luxemburg-processen,
– förändringar i arbetets organisation och arbetstider kan bidra till
att skapa nya arbetstillfällen.
Europeiska rådet välkomnade beslutet att kalla till ett första extra möte
i Europeiska rådet om sysselsättning, ekonomiska reformer och social
sammanhållning – mot ett Europa i innovationens och kunskapens
tecken, under det portugisiska ordförandeskapet våren 2000.
Den europeiska sysselsättningspakten antogs i form av en resolution
vid toppmötet i Köln. Resolutionen byggde på ordförandeskapets rapport
om pakten. En central komponent i resolutionen utgörs av den s.k.
makroekonomiska dialogen (Köln-processen). Syftet med dialogen är att
regeringarna, kommissionen, rådet, centralbanker och arbetsmarknadens
parter på EU-nivå gemensamt skall diskutera den makroekonomiska
utvecklingen och förutsättningarna för en väl fungerande policymix. Två
möten per år på politisk nivå kommer att hållas; ett på hösten och ett på
våren innan sysselsättningsriktlinjerna respektive de allmänna
riktlinjerna antas. Ett första möte på politisk nivå ägde rum i samband
med Ekofin-rådets möte den 8 november.
6.6 Den gemensamma rapporten om sysselsättning 1999
Efter en granskning av medlemsstaternas handlingsplaner för
sysselsättning skall rådet och kommissionen upprätta en gemensam
årsrapport (artikel 128.5). Årets rapport som presenterades den 8
september sammanställdes av kommissionen och av rådet i dess
tvådelade konstellation bestående av finans- respektive arbetsmarknads-
ministrar. Sverige sätter ett stort värde på den gemensamma rapporten
vars syfte bl.a. är att bedöma hur väl medlemsstaterna har uppfyllt målen
i sysselsättningsriktlinjerna och att bidra med en första utvärdering av
insatserna och deras effekter på arbetsmarknaden. Analysen i rapporten
underbygger de rekommendationer (se nedan) som riktades till
medlemsstaterna.
De centrala budskapen i rapporten var följande:
– Sysselsättningsläget håller på att förbättras i EU som helhet
betraktat, men framstegen i de enskilda medlemsstaterna är
varierande.
– Medlemsstaternas arbetsmarknader står fortfarande inför stora
strukturella utmaningar.
– Medlemsstaterna reagerar på utmaningarna genom att anta mer
förebyggande och aktiva strategier.
– Skatte- och bidragssystemen ses över, men arbetet framskrider
långsamt.
– Medlemsstaterna inser att livslångt lärande har en avgörande roll.
– Medlemsstaterna redogör för ett stort antal initiativ som skall
främja företagarandan, men avsaknaden av exakta mål och
tidsfrister samt jämförbara indikatorer gör det svårt att bedöma
resultaten, bland annat när det gäller skapandet av arbetstillfällen
inom tjänstesektorn.
– Anpassningsförmågan måste främjas genom modernisering av
arbetsorganisationen, och arbetsmarknadens parter har ett särskilt
ansvar för att nödvändiga framsteg görs.
– Den ihållande bristen på jämlikhet mellan kvinnor och män på
arbetsmarknaden måste åtgärdas genom förstärkta politiska
satsningar.
– De framsteg som har gjorts när det gäller att definiera och
använda gemensamma indikatorer för de mål som uppställts på
europeisk nivå måste utnyttjas och föras vidare.
– Partnerskapen måste vidareutvecklas. Arbetsmarknadens parter
har en central funktion när det gäller att utforma och genomföra
arbetsmarknadspolitiken såväl nationellt som lokalt.
I rapporten konstaterades att Sveriges handlingsplan för sysselsättning
var enhetlig och omfattande, med ambitiösa syften och målsättningar.
Mot bakgrund av att antalet arbetslösa och antalet deltagare i arbets-
marknadsprogrammen sammantaget är förhållandevis stort, framhölls
behovet av en stark tillväxt inom sysselsättningen under flera års tid för
att Sverige skall kunna uppnå målsättningarna. Rapporten pekade vidare
på att det finns vissa tidiga tecken på flaskhalsproblem som tyder på att
matchningen av utbud och efterfrågan på arbetskraft måste säkerställas
genom flexibilitet inom utbildningen. I rapporten presenterades även ett
antal exempel på sysselsättningspolitiska initiativ i syfte att belysa fram-
gångsrika åtgärder. Bland ett av sju utvalda goda exempel fanns ett från
Sverige: teknikstödda arbetsplatser för personer med funktionshinder.
6.7 Rådets och kommissionens rekommendationer till
medlemsstaterna
Enligt regelverket i fördragets avdelning VIII (artikel 128.4) kan rådet,
om det anser det lämpligt, avge rekommendationer till medlemsstaterna
mot bakgrund av granskningen av medlemsstaternas sysselsättnings-
politik med kvalificerad majoritet på rekommendation av kommissionen.
Möjligheten för rådet att avge icke-bindande rekommendationer till
medlemsstaterna användes 1999 för första gången och kan ses som en
direkt följd av Amsterdamfördragets ikraftträdande. Kommissionens
rekommendationer presenterades den 8 september och antogs av rådet
den 29 november. Sverige bör enligt dessa
– vidta åtgärder för att minska inkomstskattebördan med
tyngdpunkt på låginkomsttagare,
– av jämställdhetsskäl utreda på vilket sätt könsuppdelningen i
olika sektorer och yrkeskategorier kan minskas.
Sverige har tagit till sig kommissionens och rådets rekommendationer
och tar dessa i beaktande i årets handlingsplan för sysselsättningen.
Mot bakgrund av rollen som förslagställare vid regeringskonferensen
har Sverige verkat för en effektiv och ambitiös tillämpning av den nya
avdelningen om sysselsättning. Sverige har i linje med detta ställt sig
bakom att rådet avger rekommendationer till enskilda medlemsstater i år.
I rådet och dess expertkommittéer har Sverige, genom att förespråka så
små förändringar som möjligt i kommissionens rekommendationer,
verkat för att värna processens integritet och trovärdighet.
6.8 Sysselsättningsriktlinjer för 2000
Enligt regelverket i fördragets avdelning VIII (artikel 128.2) skall
kommissionen årligen presentera ett förslag till riktlinjer för
sysselsättningen. Kommissionen lämnade ett förslag till riktlinjer den 8
september. I förhållande till riktlinjerna för 1999 har endast marginella
revideringar och tillägg föreslagits. Den tidigare beslutade strukturen
bestående av fyra huvudområden, de s.k.. fyra pelarna, ligger fast: att
förbättra anställbarheten, att utveckla företagarandan, att uppmuntra
företagens och de anställdas anpassningsförmåga samt att stärka
jämställdhetspolitiken. De tre övergripande målen på EU-nivå ligger fast:
att ge alla arbetslösa ungdomar och vuxna en ny start innan de varit
arbetslösa i sex respektive tolv månader samt att öka andelen arbetslösa i
aktiva åtgärder till minst 20 procent. I förhållande till riktlinjerna för
1999 har man gjort vissa tillägg. Bland annat har vikten av att utbilda
elever och lärare i IT-kunskap och att främja elevers tillgång till datorer
och Internet lyfts fram. Man har även betonat arbetsförmedlingens roll att
främja kopplingen mellan arbetssökande och lediga platser, den s.k.
matchningen på arbetsmarknaden.
Sverige har välkomnat att riktlinjerna inte nämnvärt reviderats i
kommissionens förslag och har verkat för att riktlinjerna konsolideras
och förankras hos berörda aktörer i syfte att få fullt genomslag i
praktiken.
6.9 Sysselsättningskommittén
Amsterdamfördragets ikraftträdande innebar att en rådgivande syssel-
sättningskommitté skulle inrättas. Denna kommitté ersätter kommittén
för sysselsättning och arbetsmarknad som inrättades genom rådets beslut
97/16/EEG och kommer att ha en rådgivande funktion för att främja en
samordning av medlemsstaternas sysselsättnings- och arbetsmarknads-
politik. Beslut om sysselsättningskommitténs inrättande togs vid rådets
möte den 29 november.
6.10 Resultatet av Europeiska rådets möte i Helsingfors
Europeiska rådets möte i Helsingfors konstaterade att medlemsstaterna
under de två gångna åren omsatt riktlinjerna om sysselsättningen till
nationella handlingsplaner och välkomnade de positiva resultat som
uppnåtts. Europeiska rådet välkomnade riktlinjerna för sysselsättningen
för år 2000 samt rekommendationerna till enskilda medlemsstater. Av
särskild betydelse i denna process var enligt toppmötet det ökade
deltagandet av både arbetsmarknadens parter och Europaparlamentet som
för första gången hördes formellt om riktlinjerna för sysselsättningen.
Europeiska rådet uppmanade medlemsstaterna att i sina nationella
handlingsplaner ägna särskild uppmärksamhet åt skatte- och bidrags-
systemen, sysselsättningen inom tjänstesektorn, organisationen av
arbetet, livslångt lärande och lika möjligheter för kvinnor och män.
Toppmötet konstaterade även att framsteg gjorts när det gäller att
utarbeta och använda resultatindikatorer för arbetsmarknaden och därtill
relaterad information. Europeiska rådet uppmanade medlemsstaterna och
kommissionen att ytterligare utveckla sina insatser på detta område.
7 Inre marknadens utveckling
Den inre marknaden är idag en ekonomisk realitet. Handlingsplanen för
den inre marknaden från 1997 omfattade ett mycket ambitiöst 18-
månadersprogram, vilket skulle vara genomfört före den 1 januari 1999
när den gemensamma valutan trädde i kraftvar tänkt att vara genomfört
tillinförandet av den gemensamma valutan den 1 januari i år. Då När
denna tid var till ända hade en övervägande del av de målsättningar som
formulerades i handlingsplanen uppnåtts. De kanske viktigaste resultaten
har nåtts på de områden som gäller genomförande av direktiv,
förstärkning av det administrativa nätverket för problemlösning och
förbättring av regelverkets kvalitet. Dialogen med medborgarna och
företagen, ett informationsinitiativ om hur man kan utöva sina rättigheter
enligt gemenskapslagstiftningen, har nu börjat förse kommissionen och
medlemsstaterna med nyttig information om vad som behöver åtgärdas
ytterligare för att aktörerna bättre skall kunna dra fördel av den inre
marknaden.
Inför varje rådsmöte (inre marknaden) har samråd med EU-nämnden
skett. Särskilda samråd har även ägt rum med Näringsutskottet. Samsyn
har vid varje tillfälle förelegat i alla principiellt viktiga frågor.
7.1 Strategin för den inre marknaden
Den nödvändiga lagstiftningen för den inre marknadens funktion kan nu
till stor del sägas vara på plats och ansträngningarna har därför alltmer
kommit att riktas mot en tillämpning av de gemensamma reglerna. Att
förvalta den inre marknaden och att därigenom åstad-komma en ökad
marknadsintegration samt effektivitet är i stället en ständigt pågående
process. Med detta nya synsätt som utgångspunkt presenterade
kommissionen den 24 november sin nya strategi för den inre marknaden.
I strategin, drasi vilken riktlinjerna för det kommande arbetet upp.
Dokumentet utgör en omfattande förteckning över vad kommissionen
avser fokusera att arbetaet medpå, däribland vilka nya förslag till
lagstiftning samt andra initiativ på inremarknadsområdet. Strategin
välkomnades av Inremarknadsrådet den 7 december samt
uppmärksammades särskilt av Europeiska rådet i Helsingfors den 10–11
december.
Till skillnad från vad som gällde för handlingsplanen innehåller den
nya strategin inte något slutdatum. EG skall i stället förverkliga ett antal
långsiktiga målsättningar för den inre marknaden under en period av fem
år. De fyra långsiktiga strategiska målen som identifierats skall bidra till
att
– öka medborgarnas livskvalitet
– effektivisera produkt- och kapitalmarknaderna
– förbättra villkoren för näringslivet samt
– tillvarata fördelarna med den inre marknaden ur ett globalt
perspektiv.
Till varje mål kopplas ett varierande antal kortsiktiga, konkreta
åtgärder som krävs antingen från kommissionens eller medlemsstaternas
sida för att nå de definierade målen. Sådana målinriktade åtgärder kan
bestå av rena lagförslag eller insatser på olika områden som t.ex.
information till konsumenter och företag. Åtgärderna har utformats med
sikte på de närmaste 18 månaderna, med halvårsvisa angivelser om när
varje individuell åtgärd skall vara genomförd.
De målinriktade åtgärderna skall revideras genom en årlig
"inremarknadscykel", grundad på en övervakning och en årlig översyn av
hur långt arbetet kommit. I denna process skall den s.k. Cardiffprocessen
om ekonomiska reformer (se 4.4), resultattavlan för den inre marknaden
(se 7.1.1), dDialogen med medborgarna och företagen (se 7.5) samt de
tre ordförandeskapens (trojkans) arbetsprogram vägas in.
Arbetet med de ovan nämnda ekonomiska reformerna på produkt- och
kapitalmarknaderna, den s.k. Cardiff-processen utgör ett viktigt
instrument för att belysa brister i den inre marknadens funktionssätt. Den
svenska nationella rapporten pekade bl.a. på en ofullständig
harmonisering av standarder och regelverk, krångliga regler för och dålig
kunskap om offentlig upphandling samt en bristande tillämpning av
principen om ömsesidigt erkännande som faktorer som håller tillbaka den
inre marknadens stora potential. Ett intensivt arbete pågick våren 1999
inom ramen för Inremarknadsrådet för att bearbeta medlemsstaternas och
kommissionens rapporter. Sverige var särskilt aktivt vad gäller upp-
märk-sammandet av parallell-importfrågan. Resultatet blev de slutsatser
som Inremarknadsrådet antog den 25 februari 1999 och som sedermera
utgjorde dess bidrag till Ekofins arbete med allmänna riktlinjer för hur
den ekonomiska politiken skall bedrivas i medlemsstaterna och
gemenskapen. Dessa slutsatser kommer också att tjäna som underlag när
kommissionen i enlighet med den nyligen presenterade strategin gör sin
årliga översyn och eventuella revidering av de målinriktade åtgärderna.
7.1.1 Resultattavlan för den inre marknaden
Kommissionen presenterar en gång i halvåret en resultattavla för att
belysa den inre marknadens effektivitet och funktion. Hittills har fem
versioner givits ut. Till följd av publiciteten kring resultattavlan skapas
ett incitament för de medlemsstater och institutioner som inte lever upp
till sina förpliktelser att vidta nödvändiga åtgärder. Detta har visat sig ge
bra resultat. Innehållet ändras från resultattavla till resultattavla
allteftersom den inre marknaden utvecklas och förändras. De senare
versionerna har alltmer inriktats på att ge en sektorsinriktad redogörelse
över var de största problemen finns kvar att lösa inom områden som t.ex.
överträdelser, standardisering, anmälningsprocedurer och regel-
förenkling.
Den senaste versionen av resultattavlan innehåller vid sidan av
återkommande avsnitten som genomförande m.m. de åtgärder som är
utestående från den ursprungliga handlingsplanen för den inre
marknaden. Strategin för den inre marknaden utpekas som det verktyg
som skall användas för att tillse att utestående åtgärder genomförs.
Utvecklingen på området för handlingsplanen för finansiella tjänster
redovisas och särskild uppmaning riktas till rådet och Europaparlamentet
att öka takten för att få fram de legala instrument som saknas i dag. Ett
särskilt avsnitt om prisjämförelser på den inre marknaden finns också
med efter stark påtryckning från Sverige. Det är tänkt att detta skall bli en
återkommande del av resultattavlan. Av särskilt intresse i detta
sammanhang är genomförande av inremarknadsdirektiv. Sverige ligger
på tredje plats med 97,9 procent genomfört. Danmark och Finland ligger
på första respektive andra plats. Anledningen till att siffran för Sverige
marginellt har stigit från föregående år beror på två faktorer, dels har det
tillkommit nya direktiv som vi inte hunnit genomföra, dels har vissa av
de icke genomförda äldre direktiven krävt mer tid och omfattande
genomförandeåtgärder än vad man kunde förutse.
7.2 Konsumenterna och den inre marknaden
Den inre marknaden består av 380 miljoner potentiella konsumenter.
Deras förtroende för den inre marknaden är av stor betydelse för att den
inre marknaden skall kunna utvecklas och förbättras. Konsumenternas
ställning måste därmed stärkas. Säkerhet för liv och hälsa är en av de
viktigaste frågorna samtidigt som prisnivån på varor och tjänster är
mycket viktigt. Den fria rörligheten för varor och tjänster samtidigt som
man kan garantera säkerheten leder till ökad konkurrens som i sin tur
bidrar till lägre priser och större utbud. Två frågor som har en mycket
tydlig koppling till konsumentområdet är det fortsatta arbetet med
parallellimport (se avsnitt 22.4.) och prisjämförelser (se vidare under
avsnitt 7.1.1).
7.3 Effektivisering och regelförenkling
7.3.1 Effektivare regler för den inre marknaden
När medlemsstaterna genomför gemensamma regler är det viktigt att det
sker i tid och på rätt sätt. Väl genomförda skall de tillämpas på ett likartat
sätt, först då skapas en effektiv inre marknad där konsumenter och
företag fullt ut kan utnyttja sina rättigheter.
Mot bakgrund av de brister som finns på lagstiftningsområdet i EG
bedriver kommissionen sedan en tid tillbaka ett arbete med att
effektivisera och förbättra det gemensamma regelverket. Därmed skall
även tillämpningen underlättas. Arbetet skall presenteras i en årlig
rapport till Europeiska rådet och innehållet skiftar beroende på vad
kommissionen funnit anledning att kommentera i det pågående arbetet.
1999 års rapport – Bättre lagstiftning – inriktas på två viktiga
principer: subsidiaritet och proportionalitet. De senaste händelserna på
folkhälsoområdet (BSE och dioxin) har föranlett kommissionen att
närmare redogöra för när gemenskapsåtgärder kan anses vara nödvändiga
och på vilken nivå beslut bör fattas. Rapporten tar vidare upp det ökade
politiska intresset för arbetet med att göra lagstiftningen tydligare,
enklare och mer tillgänglig. Arbetet har intensifierats i dessa avseenden
och informella strukturer har byggts upp för att få fram reaktioner,
framför allt från europeiskt näringsliv, på såväl nya förslag till regler som
ändringar av existerande lagstiftning.
7.3.2 Förenklad lagstiftning för den inre marknaden
I februari enades inremarknadsministrarna och kommissionen om
behovet av att utvärdera SLIM-programmet (program för att förenkla
EG-lagstiftning inom vissa områden) som har pågått sedan 1996.
Kommissionen har under hösten arbetat med en översyn av de tre första
omgångarna av programmet som hanterat så vitt skilda frågor som
Intrastat (statistik över handeln inom gemenskapen), byggprodukter,
erkännande av examensbevis och fröklassificering av prydnadsväxter
(SLIM I), mervärdesskatt, gödningsmedel, kombinerade tullnomenkla-
turen för extern handel och banktjänster (SLIM II), socialförsäkringar,
försäkringstjänster och direktivet för elektromagnetisk kompatibilitet
(SLIM III).
Den fjärde SLIM-omgången, som har granskat lagstiftningssituationen
gällande förpackningars volym och vikt, klassificering, förpackning och
märkning av farliga ämnen samt bolagsrätt, avslutades under 1999.
Kommissionen presenterade vid Inremarknadsrådet den 7 december en
rapport om resultatet av arbetet inom SLIM IV.
Sverige har varit positivt till arbetet i SLIM-grupperna. Vi har i
samband med översynen av de tre första SLIM-omgångarna vidhållit vår
inställning att arbetet måste koncentreras på ekonomiskt viktiga områden
samt leda fram till verkligt konkreta resultat.
7.3.3 Företagspaneler – en möjlighet för företagen att granska
EG:s regler
Under året använde sig kommissionen för tredje gången av s.k.
företagspaneler för att testa utkast till nya regler. Testpanelerna, som
består av företag i medlemsstaterna, skall inom tre veckor svara på ett
frågeformulär där de tar ställning till vilka anpassningskostnader och
administrativa bördor som kan bli följden av ett lagförslag. Sverige
deltog med 117 företag i den tredje förfrågningen som behandlade ett
direktiv om elektriskt och elektroniskt avfall. En sammanställning från
kommissionen visar att 35 procent av företagspanelerna svarade på
enkäten. 23 procent av de svenska företagen deltog enligt samma
utvärdering.
7.4 Administrativt samarbete
Den inre marknaden förutsätter att samarbetet mellan medlemsstaternas
administrationer fungerar smidigt. Handelshinder och andra inre
marknadsproblem kan många gånger lösas på ett enkelt sätt genom
informella kontakter mellan de nationella myndigheterna. De senaste
årens satsningar på att förbättra detta administrativa samarbete mellan
länderna har fortsatt och utvecklats under 1999.
Hittills har arbetet framför allt varit inriktat på utbytestjänstgöring för
enskilda tjänstemän. Under året tog kommissionen ett initiativ som
innebär satsningar på projekt där fler tjänstemän engageras. Det kan gälla
konferenser, seminarier och liknande som stimulerar till att genom-
förandet och tillämpningen av det gemensamma regelverket förbättras.
Frågor som är aktuella för samarbetsprojekt mellan länderna är EU-
medborgarnas rättigheter, principen om ömsesidigt erkännande (se
avsnitt 9.2.1) och offentlig upphandling. Även det nätverk av
myndigheter som upprättats för att på ett informellt sätt lösa inre
marknadsproblem kommer att engageras i samarbetsprojekten. Syftet är
att öka effektiviteten i problemlösningsarbetet.
Från Sverige ingår Kommerskollegium i nätverket. Kollegiet är sedan
den 1 oktober 1997 nationell kontaktpunkt dit företag och medborgare
kan vända sig för att få hjälp med inremarknadsproblem. Myndigheten
gavs samtidigt uppdraget att vara officiell samordningscentral med
ansvar i Sverige för att se till att problem som uppstår på den inre
marknaden omhändertas och löses på effektivast möjliga sätt.
1999 anmäldes 52 ärenden till kollegiet och 56 avgjordes. Problemen
har ofta rört svårigheterna att tillämpa principen om ömsesidigt
erkännande. Arbetet har därutöver präglats av olika informations-
satsningar för att göra kollegiets uppgift som kontaktpunkt känd.
Erfarenhetsutbyte med samordningscentraler i andra länder har inletts.
7.5 Dialogen med medborgarna och företagen
Efter det lyckade informationsinitiativet "Medborgarnas Europa" kom
den fortsatta informationssatsningen under rubriken "Dialogen med
medborgarna". Initiativen har resulterat i ett antal informationsbroschyrer
om att handla, bo, leva, studera, resa etc. i Europa som finns att hämta på
Internet. En broschyr om hur det går till att söka arbete i EU har också
tagits fram. Dessutom finns ett antal faktablad på Internet på de elva
officiella språken som ger fördjupad information i dessa frågor.
Kommissionen arbetar även med en liknande satsning riktad mot
företagen, "Dialogen med företagen". Som en del i detta lanserades i
januari 1999 "the One Stop Internet Shop for Business" där företag kan
hämta information om EG-politik, regler för den inre marknaden,
tänkbara affärspartners, mässor och utställningar etc. Företagen kan
också ställa frågor och få direkta svar.
7.6 Integrering av miljöskydd och hållbar utveckling på den
inre marknaden
Amsterdamfördraget fördragsfäste målet om hållbar utveckling. Miljö
och hållbar utveckling skall integreras i unionens alla verksamhets-
områden, i syfte att uppnå hållbar utveckling.
I Cardiff 1998 enades stats- och regeringschefer om att arbetet med att
integrera miljö och hållbar utveckling i unionens samtliga politikområden
skall konkretiseras och intensifieras. Sammanlagt har nio politikområden
hittills pekats ut där miljöhänsyn och hållbar utveckling skall integreras
inom respektive verksamhetsområden (se vidare under kap. 20). Beslutet
om att Inremarknadsrådet skulle lämna en rapport till toppmötet i
Helsingfors fattades av Europeiska rådet i Wien 1998. Rapportens
inledande delar förklarar uppdraget och utgångspunkterna. Det slås fast
att det är ett första steg i en pågående process med att ta fram en
omfattande strategi som skall innefatta identifiering av mål, tidtabeller
och indikatorer. Hänvisning sker till relevanta fördragsartiklar,
internationella överenskommelser och själva upplägget för rapporten:
integrering av hållbar utveckling på den inre marknaden skall ske med
utgångspunkt i ett balanserat tillvägagångssätt där avvägning sker mellan
miljö-, social- och ekonomisk utveckling.
För att nå detta mål lyfts de positiva synergierna mellan de olika
områdena fram som en viktig förutsättning. Befintliga informations-
procedurer skall användas i större utsträckning liksom den redan
existerande resultattavlan. Särskilt fokuseras de små och medelstora
företagens situation. Rapporten har avgränsats till att omfatta varor och
inte tjänster i detta första steg och att beakta det arbete som pågår i andra
råd. Vidare anger rapporten vilken framgång som hittills uppnåtts, och
vilka steg som tagits beskrivs. Det gäller bl.a. vilka harmoniserings-
åtgärder som vidtagits och hur man bör gå vidare med att analysera
problemområden där harmonisering kan vara ett sätt att nå framgång.
Andra åtgärder som utpekas är informationsinsatser och frivilliga
överenskommelser. De operativa instrument som lyfts fram i rapporten är
bl.a. standarder, offentlig upphandling och möjligheten att ställa
miljökrav, skatteområdet (miljö- och energiskatter) och miljömärkning.
Bland de framtida prioriteringarna märks särskilt genomförandet av
rättsakter, regelverket (förenkling, statsstöd, användningen av
anmälningsprocedurerna), och marknadsorienterade åtgärder (frivilliga
överenskommelser, miljöledningssystem, miljöintegrerad produkt-
politik). Rapporten påtalar att listan inte är uttömmande utan ett första
steg i framtagandet av en omfattande strategi.
Rapporten slutar med en redogörelse för indikatorer och hur en
uppföljning av rapporten skall utformas. Bland annat stadgas att inre
marknadsrådet skall följa upp de indikatorer som identifierats för
områdena transport, energi, jordbruk och industri och som är särskilt
viktiga områden för den inre marknadens funktion. Kommissionen skall
rapportera till rådet under hösten 2000 vilka områden som enkelt kan
följas upp genom statistik m.m. och därmed inkluderas t.ex. i resultat-
tavlan. De områden som kan ge synbara positiva effekter skall prioriteras
särskilt. Inför framtiden skall inremarknadsrådet även ta in
tjänsteområdet i sitt arbete med att integrera hållbar utveckling. Vid
Europeiska rådets möte i Helsingfors 1999 beslutades att en översyn av
integreringen skall göras till Europeiska rådets möte i Göteborg 2001.
7.7 Offentlig upphandling
Kommissionen arbetar med förslag till ändringar i EG-direktiven om
offentlig upphandling. Ändringarna avser såväl den klassiska sektorn
(varor, tjänster och byggentreprenader) som försörjningssektorerna
(vatten-, energi-, transport och telekommunikationssektorerna).
Förslagen för den klassiska sektorn gäller bl.a. ett nytt upphandlings-
förfarande med bestämmelser för förberedande förhandling (s.k.
"competitive dialogue"), bestämmelser om ramavtal samt ändringar för
att underlätta elektronisk upphandling. Kommissionen arbetar också med
ett tolkningsmeddelande om miljökrav vid offentlig upphandling.
Kommissionen har arbetat med dessa ändringar under lång tid och är
kraftigt försenad med ett antal åtgärder som redan skulle ha vidtagits.
Kommissionen skall enligt uppgift anta ett direktivförslag under våren
2000.
7.8 Bolagsrätt
Frågan om det bör skapas en möjlighet att bilda och registrera s.k.
Europabolag, en bolagsform som helt eller delvis regleras på europeisk
nivå, har diskuterats sedan 1970-talet. Det senast publicerade förslaget är
från år 1991 (EGT C 176, 8.7.1991, s. 1). Till förslaget är en fråga om
arbetstagarinflytande i Europabolaget kopplad. Avsikten är att denna
fråga skall regleras i ett till förordningen knutet direktiv. Medlems-
staternas skilda meningar i frågan om arbetstagarinflytande (se avsnitt
12.4.1) har under lång tid blockerat förslaget till förordning.
Förslaget till förordning har efter hörande av Ekonomiska och sociala
kommittén behandlats i en rådsarbetsgrupp under ministerrådet. Under
åren 1994–97 ägde det dock i stort sett inte rum något arbete med
förordningstexten i arbetsgruppen. I stället försökte man föra frågan om
arbetstagarinflytande framåt. En expertgrupp avgav våren 1997 den s.k.
Davignonrapporten. I rapporten föreslås att frågan bör lösas genom att
man vid bildande av varje Europabolag skall förhandla om hur
arbetstagarinflytandet skall lösas i bolaget. Sådana förhandlingar skall
vara obligatoriska. Om de inte lyckas träder generella regler i kraft.
Arbetet med förordningsförslaget återupptogs i mars 1998 under det
brittiska ordförandeskapet och fortsatte under det österrikiska
ordförandeskapet. Det visade sig emellertid inte möjligt att uppnå någon
överenskommelse. Sedan dess, senast i november 1999, har flera
ytterligare försök gjorts men de har inte haft någon framgång. Framför
allt är det frågan om graden av arbetstagarinflytande som har blockerat
det fortsatta arbetet.
Under år 1999 diskuterades förslaget till ett trettonde bolagsrättsligt
direktiv i en rådsarbetsgrupp. Förslaget gäller s.k. övertagandebud.
Diskussionen har utgått från kommissionens reviderade förslag
(KOM (97) 565 slutlig). Efter förarbete av Österrike lyckades det tyska
ordförandeskapet nästan att nå en gemensam ståndpunkt. Den enda
återstående frågan att lösa gäller Gibraltars ställning. Sedan lång tid
tillbaka råder oenighet mellan Spanien och Storbritannien om vilken
ställning lokala myndigheter har i Gibraltar. Den fråga som är kvar att
lösa gäller vilken myndighet som skall vara behörig att övervaka bud i
Gibraltar. Under det finska ordförandeskapet försökte Spanien och
Storbritannien utan framgång nå en lösning.
På grundval av förslag som har tagits fram i det s.k. SLIM-projektet
diskuteras för närvarande vissa ändringar i det första bolagsrättsliga
direktivet (publicitetsdirektivet) och det andra bolagsrättsliga direktivet
(kapitaldirektivet). Diskussionen är inriktad på att åstadkomma
förenklingar i de bolagsrättsliga reglerna. Kommissionen har i denna
fråga samrått med medlemsstaterna och förväntas komma med egna
förslag under år 2000.
7.9 Redovisnings- och revisionsfrågor
Det arbete med inriktning på en internationell harmonisering av
redovisningsnormerna som kommissionen inledde år 1995 har fortsatt.
Redovisningsfrågor, särskilt sådana med anknytning till det arbete som
sker inom International Accounting Standards Committee, har diskuterats
både i EG:s kontaktkommitté för redovisningsfrågor och i en särskild
teknisk kommitté under kontaktkommittén. Kommissionen har tagit
initiativ till en översyn av de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven.
Arbetet med att ta fram direktivförslagen kommer att inledas under år
2000 genom diskussioner i EG:s kontaktkommitté för redovisnings-
frågor. Under år 1999 sammanträdde kommittéerna vardera tre gånger.
Sverige har varit representerat vid mötena.
Den tekniska underkommittén för revisionsfrågor höll under året tre
sammanträden. Sverige deltog vid samtliga möten. Vid mötena
behandlades i första hand frågor om kvalitetskontroll av revisionen och
vilken ställning den internationella revisionsnormen International
Standards on Auditing skall ha inom gemenskapen.
7.10 Bygg- och bostadsfrågor
Byggfrågor ingår i EG:s kompetensområde. I bostadspolitiska frågor sker
samarbetet informellt.
7.10.1 Byggfrågor
EG-arbetet gällande byggfrågor har under år 1999 främst var inriktat på
byggproduktdirektivet, byggbranschens konkurrenskraft och direktivet
om linbanor.
Arbetet med genomförande av byggproduktdirektivet fortsätter
Kommissionen har fortsatt arbetet med byggproduktdirektivet
(89/106/EEG), som trädde i kraft den 27 juni 1991. Direktivet omfattar
byggnadsverk, dvs. byggnader och anläggningar. Syftet är att underlätta
fri handel med byggprodukter. Enligt direktivet skall byggnadsverken
uppfylla sex väsentliga krav bl.a. i fråga om brandskydd, hygien, hälsa
och miljö. Kraven är utformade som kvalitativa funktionskrav. Det är
därför inte möjligt att bedöma om egenskaperna hos en byggprodukt
tillgodoser kraven på det färdiga byggnadsverket. Huvudsyftet med
tillämpningsdokumenten är att få underlag (mandat) till
standardardiseringsorganen för att utarbeta europastandarder
(harmoniserade standarder) och för att utarbeta riktlinjer för europeiska
tekniska godkännanden. Målsättningen är att de byggprodukter som
överensstämmer med beslutade tekniska specifikationer kan CE-märkas
och därmed får marknadsföras fritt inom gemenskapen och accepteras av
myndigheter i de olika länderna.
Arbetet med att utforma mandaten slutfördes i huvudsak under år
1998. Under år 1999 skapades tydligare riktlinjer för standardiserings-
arbetet och för det nationella genomförandet med hjälp av väglednings-
dokument. Nya arbetsgrupper har tillsatts för att arbeta med s.k. Eurokod
och byggprodukter i kontakt med dricksvatten. Framsteg har nåtts på
brandområdet. För närvarande finns 11 CE-märkta byggprodukter på
marknaden.
Sverige genomför en europeisk bostadsmässa
Sverige har beslutat att genomföra en europeisk bostadsmässa som ett led
i arbetet att skynda på genomförandet av byggproduktdirektivet
(89/106/EEG), främja en europeisk samsyn på byggsektorn samt för att
skapa förutsättningar för fortsatt utveckling av den inre marknaden. Den
särskilt tillkallade utredaren slutförde våren 1999 sitt arbete med att
undersöka möjligheterna att genomföra en sådan mässa i Malmö. Arbetet
fortskrider med förberedelserna för att anordna mässan under
sommarhalvåret 2001. Den europeiska dimensionen markeras särskilt av
en s.k. europeisk by bestående av 20–25 småhus. Miljöministern har
bjudit in 29 länder runt om i Europa att uppföra var sitt hus i den
europeiska byn. Syftet med byn är att visa bl.a. produktionsmetoder,
traditioner, arkitektur och material som används i deltagarländerna.
Arbetsgrupper tillsatta med anledning av byggindustrins konkurrenskraft
I slutet av år 1997 presenterade kommissionen ett meddelande om
byggindustrins konkurrenskraft (KOM (97) 539 slutlig). Där
konstaterades att byggbranschen är väl anpassad för lokala förhållanden
men att byggbranschen måste förbättra sin konkurrenskraft. En ökad
konkurrenskraft inom byggbranschen får positiv inverkan på andra
branscher och på sysselsättning och tillväxt.
Mot den bakgrunden presenterade kommissionen ett antal strategiska
mål och rekommendationer för industrin, kommissionen och medlems-
staterna. I rapporten lämnades förslag till ett stort antal åtgärder för att
förbättra kvaliteten i byggbranschen, att förbättra lagstiftningen på
området, att förbättra utbildningsmöjligheterna och för att förstärka och
ge ny inriktning åt forskning och utveckling. Förslagen till åtgärder
spänner över ett brett fält och skulle kunna komma att beröra nationella
regler på byggområdet, företagens arbetsmetoder och förhållanden m.m.
Inremarknadsrådet antog den 7 maj 1998 slutsatser med anledning av
kommissionens meddelande och uppmanade kommissionen att diskutera
de föreslagna åtgärderna med medlemsstaterna och byggbranschen.
Kommissionen har konsulterat medlemsstaterna och byggbranschen och
presenterade vid ministerrådsmötet den 9 november 1999 en rapport på
basis av denna konsultation. Syftet är att en handlingsplan skall utarbetas.
Kommissionen har påbörjat arbete med att tillsätta arbetsgrupper med
företrädare för medlemsstaterna, industrin och kommissionen för att
komma fram till en handlingsplan.
Gemensam ståndpunkt i linbanedirektivet
Arbetet med linbanedirektivet (KOM (93) 646 slutlig) fortgår. Rådet
antog den 28 juni 1999 en gemensam ståndpunkt beträffande skidliftar
och andra linbanor. Enligt direktivet måste säkerhetskomponenterna och
delsystemen konstrueras och tillverkas så att de, installerade i en befintlig
eller ny anläggning, samverkar med övriga delar och uppfyller de
väsentliga kraven.
Ändringar i hiss- och maskindirektivet
Beträffande hissar har arbete pågått med att göra mindre ändringar i
hissdirektivet (95/16/EG) och parallellt i maskindirektivet (89/392/EEG).
De båda direktiven reglerar personlyftande anordningar. Som exempel
kan nämnas de s.k. plattformshissarna som är viktiga för att lösa
tillgänglighet i befintliga byggnader.
7.10.2 Bostadsfrågor
Den 27–28 september 1999 hölls ett informellt möte med medlems-
staternas bostadsministrar i Kuopio i Finland. Bostadsfrågor ingår inte
formellt i EG:s kompetensområde. Ministermötena är främst avsedda att
vara ett forum för erfarenhetsutbyte och diskussion. Ministrarna
diskuterade boende för äldre människor och långsiktigt hållbara lösningar
för boende, byggande och stadsutveckling. Vidare diskuterades
relationen mellan den s.k. Habitat-agendan (FN:s världskonferens om
boende, bebyggelse och stadsutveckling) och Agenda 21. Ministrarna
underströk betydelsen av att alla tillgängliga åtgärder vidtas för att
förverkliga Habitat-agendan till FN:s speciella generalförsamling,
Istanbul+5, som äger rum i New York år 2001.
8 Svenska övergångsregler från
medlemskapsförhandlingarna
Vid anslutningen till EU fick Sverige övergångsregler på ett antal
områden. De flesta övergångsperioder var bestämda till tre eller fyra år
och löpte ut vid årsskiftet 1998/99. Övergångsperioden skulle på vissa
områden användas till att undersöka om det var motiverat att ändra
gemenskapens regler och på andra områden till att ge Sverige tid att
anpassa sig till EG:s regler.
Övergångsreglerna berörde huvudsakligen områdena kemikalier,
veterinär- och smittskyddsfrågor, livsmedelsstandarder, fiske, alkohol
och tobak. På fiskeområdet återstår inte längre några övergångsregler, de
lösningar som uppnåddes redovisades i årsboken för 1998. I denna
rapporterades även för Sverige tillfredsställande lösningar beträffande
kvicksilver i batterier och mullade morötter.
Under 1999 genomfördes ytterligare ändringar i EG:s regelverk som
tog hänsyn till svenska krav från anslutningsförhandlingarna. Därmed har
övergångsreglerna för skogsutsäde samt för vissa kemikalier och
fodermedel blivit överflödiga. Övergångsreglerna för tobaksskatt och
fetthalter i mjölk förlängdes ytterligare. När det gäller fritidsbostäder och
vissa medicinskt verksamma substanser i djurfoder har de svenska
reglerna nu anpassats till EG:s. För resterande övergångsregler fortsatte
förhandlingsarbetet.
Nedan redovisas de återstående övergångsreglerna och de lösningar
som uppnåtts under 1999.
8.1 Kemikalier
8.1.1 Begränsning av användningen av farliga ämnen
Sverige hade fram till den 31 december 1998 övergångsregler när det
gällde begränsningar för fyra ämnen: kadmium, pentaklorfenol,
tennorganiska föreningar och arsenik. I maj 1999 antog kommissionen ett
tilläggsdirektiv till begränsningsdirektivet med ändringar för reglerna om
tennorganiska föreningar, pentaklorfenol samt en förlängning av det
svenska undantaget för kadmium. Ändringen innebär att det i princip blir
förbud för användning av pentaklorfenol i hela gemenskapen. Frankrike,
Irland, Portugal, Spanien och Storbritannien har dock undantag fram till
och med år 2008. För tennorganiska föreningar skall man göra en
översyn före 1 januari 2003, eftersom man vill avvakta förhandlingar och
ett eventuellt globalt förbud inom IMO. Sverige och Österrike kan tills
dess fortsätta att tillämpa sina nationella bestämmelser. Mot bakgrund av
att kadmium är föremål för utvärdering inom det existerande
ämnesprogrammet har inga ändringar i begränsningar för detta ämne
genomförts, men Sverige och Österrike behåller sina nationella regler till
och med den 31 december 2002.
Det konstaterades i samband med översynen av begränsningsdirektivet
att något undantag för användning av arsenikbehandlat virke inte var
nödvändigt. Sverige kan alltså fortsätta att tillämpa sina bestämmelser.
8.1.2 Strängare bedömning av många kemiska ämnen och
preparat
Sverige hade strängare bedömning av farlighet för en rad kemiska ämnen
som regleras i det s.k. ämnesdirektivet. Vid översynen av
bestämmelserna om klassificering och märkning av kemiska ämnen och
beredningar (preparat) har till största delen de svenska undantagen lösts
genom ändringar i de två direktiven. För de återstående frågorna om akut
toxicitet och användande av en särskild varningstext för vissa cancer-
framkallande ämnen har Sverige fått förlängt undantag till och med
utgången av år 2000 i direktiv 1999/33/EG och direktiv 1999/45/EG.
8.1.3 Förlängd övergångstid för kadmium i handelsgödsel
I EG:s regelverk finns inga gränsvärden för kadmium i handelsgödsel,
något som Sverige, Finland och Österrike hade sedan tidigare. Samtliga
nya medlemsstater fick därför övergångsregler som löpte ut i december
1998. Övegångstiden har genom direktiv 98/97/EG förlängts t.o.m. den
31 december 2001. Dessförinnan skall kommissionen i samråd med
medlemsstaterna på nytt granska behovet av nya bestämmelser på
gemenskapsnivå om kadmiuminnehållet i gödselmedel.
8.2 Veterinär- och smittskyddsfrågor
8.2.1 Antibiotika och andra antimikrobiella tillsatser i djurfoder
Enligt anslutningsfördraget kunde Sverige till utgången av 1998 behålla
sitt förbud mot användning av antibiotika, tillväxtbefrämjande medel
samt koccidiostatika och andra medicinskt verksamma substanser som
tillsatser i foder.
På grundval av vetenskapligt material som bl. a. Sverige sammanställt
beslutade ministerrådet i december 1998 att förbjuda fyra antibiotika-
substanser som fodertillsatser. Efter det utlöste Sverige skyddsklausulen i
rådets direktiv 70/524/EEG för de fyra tillsatser inom gruppen antibiotika
som fortfarande är tillåtna inom gemenskapen. Det innebär att Sverige i
avvaktan på kommissionens beslut kan upprätthålla sitt totalförbud mot
användning av antibiotika i andra än veterinärmedicinska syften även
efter den 31 december 1998.
Samtliga tillsatser inom gruppen tillväxtbefrämjande medel har nu
förbjudits inom EG medan Sverige har anpassat sin lagstiftning till EG:s
vad gäller tillsatser i gruppen koccidiostatika och andra medicinskt
verksamma substanser.
8.2.2 Fodermedel
Tio övergångsregler på foderområdet löpte ut vid slutet av 1997.
Undantagen gällde tillsatserna karetenoider och xantofyller, koppar,
myrsyra och myrsyra kombinerad med etoxikin, gränsvärden för
aflatoxin B1, ochratoxin A, bly och PCB, kadaverprodukter som foder-
råvara samt obligatorisk märkning av fosforinnehållet i fiskfoder. I juni
1997 ansökte Sverige om anpassning av EG:s regler i åtta av dessa fall.
Frågan om fosformärkning löstes redan 1998 och under 1999 har
undantaget beträffande användning av myrsyra som konserveringsmedel
för spannmål lösts ut genom att EG-reglerna anpassats till de svenska
kraven.
Sverige upprätthåller fortfarande sin nationella lagstiftning för de
återstående sex undantagen. I samtliga fall pågår arbete inom
kommissionen som väntas leda till ändrade EG-regler.
Kadaver som foderråvara
Under hösten 1999 inrättades en arbetsgrupp under kommissionen med
uppgift att ta fram ett nytt regelverk beträffande animaliskt avfall. I det
utkast som finns förbjuds användningen av kadaver och liknande
animaliskt avfall som foderråvara. Ett förslag från kommissionen väntas
våren 2000. Sverige deltar aktivt i arbetet.
Koppar som fodertillsats
En arbetsgrupp under kommissionen har lämnat förslag som gäller
högsta tillåtna mängd koppar i foder. Arbetsgruppens förslag ligger
under den nivå som idag tillåts i Sverige. Beslut väntas i januari år 2000.
Gränsvärde för PCB i foder
För närvarande finns inga EG-bestämmelser om gränsvärde för PCB i
foder. Genom den kris som uppstod sedan dioxin påträffats i belgiska
livsmedel har frågan om gränsvärden för PCB fått högsta aktualitet
eftersom PCB bl.a. har använts som indikator på förekomst av dioxin.
Efter uppmaning från rådet presenterade kommissionen under hösten ett
omfattande åtgärdsprogram för att höja säkerheten på livsmedelsområdet.
I programmet ingår flera förslag på foderområdet, innefattande
gränsvärden för dioxin. Kommissionens förslag presenterades vid
årsskiftet 1999/2000.
Gränsvärde för bly i grönfoder och fosfater
Sveriges krav på gränsvärde för bly i fosfater har i princip godkänts av
kommissionens ständiga foderkommitté. I kommittén diskuteras
fortfarande Sveriges krav på sänkt gränsvärde för bly även i grönfoder
och frågan har utvecklats i en för Sverige positiv riktning. Formellt
beslut förväntas i början av år 2000.
Sänkta gränsvärden för aflatoxin B1 i foder för mjölkkor
Diskussioner om gränsvärden för aflatoxin pågår sedan länge inom
kommissionen, bl.a. har situationen i olika medlemsstater i fråga om
aflatoxinförekomsten i foder undersökts. Ett gränsvärde för aflatoxin i
mjölk har nu antagits. Detta är i överensstämmelse med det gränsvärde
som sedan länge tillämpas i Sverige. Det är för närvarande osäkert när
beslut om gränserna i foder kan fattas.
Gränsvärde för ochratoxin A i foder för fjäderfä och svin
I avvaktan på de pågående diskussionerna om antagande av gränsvärden
för ochratoxin i livsmedel sker för närvarande inga förhandlingar
beträffande det svenska undantaget i fråga om gränsvärden för
ochratoxin i foder.
8.2.3 Djursjukdomar
Tilläggsgarantier gör det möjligt för en medlemsstat att ställa särskilda
krav vid införsel av levande djur för att försäkra sig om att djuren inte
har några smittsamma sjukdomar. För att tilläggsgarantier skall beviljas
krävs bl.a. att medlemsstaten kan visa att den aktuella sjukdomen inte
finns där eller att man bedriver ett kontrollprogram. I anslutnings-
förhandlingarna ansökte Sverige om tilläggsgarantier för en rad djur-
sjukdomar. I avvaktan på kommissionens prövning fick Sverige under en
ettårig övergångsperiod bibehålla sina nationella införselbestämmelser.
Kommissionen prövade inte alla ansökningarna under det första året
varför en förlängd övergångstid begärdes.
Sverige har sedan anslutningen beviljats tilläggsgarantier och
sjukdomsfrihetsstatus för ett mindre antal djursjukdomar. Samtliga
svenska ansökningar har dock ännu inte prövats. Under tiden har EG:s
regelverk delvis ändrats så att den rättsliga grunden för att söka
tilläggsgarantier för sjukdomar på nötkreatur och svin begränsats.
För närvarande pågår diskussioner mellan Sverige och kommissionen
om hur frågan slutligen skall lösas.
8.3 Livsmedelsstandarder
8.3.1 Fetthalter i mjölk
Inom EG:s jordbruksreglering finns särskilda bestämmelser om fetthalter
i mjölk som delvis avviker från Sveriges traditionella mjölksorter. Vid
anslutningen fick Sverige därför en treårig övergångstid under vilken
traditionella svenska mjölksorter kunde saluföras. Sedan dess har EG-
reglerna ändrats så att den svenska lättmjölken blivit tillåten. Undantaget
för den 3-procentiga standardmjölken har förlängts flera gånger, senast i
juni 1999 då det förlängdes till utgången av 2003.
8.4 Alkohol och tobak
8.4.1 Införselreglerna
Enligt anslutningsfördraget får Sverige behålla restriktioner för resande-
införsel av tobak, sprit, vin och öl från andra medlemsstater. De
kvantitativa restriktionerna är i korta drag 300 cigaretter, 1 liter sprit, 3
liter mousserande vin eller starkvin, 5 liter icke mousserande vin samt 15
liter starköl. Över dessa volymer tas svensk skatt ut. En uppgörelse har
slutits om att de nordiska länderna fortsatt får tillämpa sina införsel-
restriktioner. Danmark och Finland har accepterat att restriktionerna
upphör vid utgången av år 2003. En översyn av de svenska reglerna skall
göras före den 30 juni år 2000.
8.4.2 Tobaksskatten
Enligt EG:s regelverk skall punktskatten på cigaretter uppgå till 57 % av
det högsta detaljhandelspriset, inklusive mervärdesskatt. Skatten på
cigaretter i Sverige når inte upp till denna procentsats och Sverige fick
därför en övergångstid till utgången av 1998 att uppfylla den. I stället
sänktes tobaksskatten 1 augusti 1998. En ansökan om förlängning av
övergångsreglerna till 31 december 2002 lämnades 1998 in till
kommissionen. Rådet beslutade i juli 1999 om ändring i tobaksskatte-
direktiven och Sverige beviljades då den begärda förlängningen.
8.4.3 Omsättning av snus
Rätten att omsätta snus i Sverige är inte tidsbegränsad. Sverige har
uppfyllt ett åtagande i anslutningsakten i form av en förordning som
förbjuder export av snus till EG-länder där snus inte får omsättas.
Kommissionen skall granska exportförbudets faktiska tillämpning, och
en rapport skulle ha lämnats den 1 januari 1998 men har ännu inte
kommit.
8.5 Mervärdesskatt
På mervärdesskatteområdet har en del av de beviljade undantagen blivit
inaktuella genom att den svenska lagstiftningen anpassats till EG:s
regelverk. De undantag som kvarstår löper på obestämd tid.
Undantagen om förenklade förfaranden för småföretagare gäller fram
till dess att rådet beslutar om gemenskapsbestämmelser.
Rätten för Sverige att, vid omsättning av läkemedel till sjukhus, av
receptbelagda läkemedel och av tidskrifter för ideella föreningar samt vid
framställning av sådana tidskrifter, tillåta full avdragsrätt för ingående
skatt utan beskattning av varorna och tjänsterna gäller utan någon
angiven tidsgräns.
Tidskrifter för ideella föreningar är f.n. föremål för översyn i
utredningen ”Översyn av reglerna om skattskyldighet i mervärdes-
skattelagen m.m.” Slutligen har Sverige rätt att undanta omsättning av
nybyggda fastigheter och mark för bebyggelse samt passagerar-
transporter från beskattning. Detta undantag får Sverige behålla så länge
någon av de nuvarande medlemsstaterna har sådan skattebefrielse.
8.6 Utlänningars förvärv av fritidsbostäder
Lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom har
givit viss möjlighet att begränsa utlänningars förvärv av fritidsfastigheter
i Sverige. Enligt en särskild bestämmelse i anslutningsfördraget fick
Sverige behålla lagen fem år efter anslutningen. Mot denna bakgrund
beslutade riksdagen att lagen skulle upphöra att gälla vid utgången av år
1999. Detta innebär att alla numera kan förvärva svenska fritids-
fastigheter utan något krav på särskilt tillstånd.
8.7 Skogsodlingsmaterial
Sverige och Finland fick vid anslutningen undantag från direktiv
66/404/EEG om saluförande av skogsodlingsmaterial vilket innebar att
Sverige fick behålla sin nationella lagstiftning t.o.m. den 31 december
1999. Ett nytt direktiv beslutades av rådet i december 1999
(1999/105/EG). Det nya direktivet trädde i kraft i januari 2000 och skall
tillämpas från den 1 januari 2003. I mellantiden skall det nuvarande
direktivet inte tillämpas på Sverige och Finland.
9 Fri rörlighet för varor
9.1 Tullunionen
9.1.1 EG:s tullagstiftning
Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (tullkodexen) utgör tillsammans
med tillämpningsföreskrifterna i kommissionens förordning (EEG) nr
2454/93 unionens gemensamma tullag. Tullkodexen trädde i kraft den 1
januari 1994. De ändringar som hittills gjorts i tullkodexen har varit
föranledda av handelspolitiska åtaganden i den så kallade Uruguayrundan
samt arbetet med att göra transiteringssystemet bättre och säkrare. Nu
företas en översyn av tullkodexen i syfte att uppdatera och förenkla
reglerna och göra dessa flexiblare. Sverige har sedan länge arbetat aktivt
för förenklingar, särskilt genom en ökad användning av elektroniska
förfaranden. Den föreslagna ändring i tullkodexen som är av störst
intresse för Sverige gäller därför möjligheten att befria företagen från att
inge styrkande handlingar då tulldeklarationer inges elektroniskt. De
övriga förslagen gäller bl.a. möjligheten att åberopa god tro till skydd
mot efterdebitering, tidsfristen för efterdebitering, modernisering av
tullförfaranden med ekonomisk verkan, frizoner och uppkomsten av
tullskuld då varor smugglas genom ett eller flera medlemsstater.
Ändringar har också gjorts i rådets förordning (EG) nr 3295/94, som
avser tullkontroll beträffande intrång i immateriella rättigheter.
Ändringarna innebär i huvudsak att även patent och tilläggsskydd av
läkemedel och växtskyddsmedel omfattas av förordningen.
9.1.2 Åtgärdsprogram för tullfrågor i gemenskapen – Tull 2000
Fullbordandet av den inre marknaden och den snabba utvecklingen av
gemenskapens handelsutbyte med den övriga världen har gjort det
nödvändigt att tydligt fastställa och genomföra strategiska riktlinjer för
att tydligare klargöra tullmyndigheternas roll inom gemenskapen. För
detta har en gemensam ram skapats genom ett åtgärdsprogram, Tull
2000, vilket enligt det gällande beslutet skall gälla i fem år, från och med
1 januari 1996 till och med 31 december 2000.
Det övergripande målet för Tull 2000 är att främja den inre
marknadens funktion. EG:s tullprocedurer och kontroller måste fungera
störningsfritt men samtidigt garantera säkerhet för medborgare och
företag. Procedurer och kontroller måste vara lika effektiva längs hela
den yttre gränsen och bidra till att skydda medlemsstaternas och
gemenskapens ekonomiska intressen samt att säkra enhetlighet och
konkurrensneutralitet. Det är även nödvändigt att förenkla förfarandena
för att säkerställa en obehindrad handel i syfte att främja utrikeshandeln
och förebygga bedrägerier.
Arbetet genomförs genom ökat samarbete inom olika områden dels
mellan medlemsstaternas tullmyndigheter, dels mellan dessa och
kommissionen. Nya effektiva arbetsmetoder utvecklas för att främja en
effektiv tulladministration genom användning av modern informations-
teknik.
Mot bakgrund av en rapport om programmet som kommissionen lagt
fram för Europaparlamentet och rådet har en ändring i det ursprungliga
beslutet om Tull 2000 föreslagits.
Förslaget innebär att programmet skall inkludera datorisering och
utbildningsinsatser, vilka tidigare drivits inom andra program.
Programmet föreslås även öppnas för kandidatländerna i Central- och
Östeuropa samt även få förlängd löptid t.o.m. den 31 december 2002.
Programmet för därför även en ny benämning, Tull 2002.
En gemensam ståndpunkt om förslaget har förhandlats fram i rådet.
Förslaget behandlades i Europaparlamentet som i huvudsak godtagit den
gemensamma ståndpunkten.
9.1.3 Transiteringsförfarandet
Transiteringssystemet moderniseras och effektiviseras. Transitering
innebär att varor transporteras under tullkontroll från en plats till en
annan utan att de beläggs med tullar och andra pålagor eller blir föremål
för handelspolitiska åtgärder. Ett fungerande transiteringssystem är
nödvändigt för att den ständigt ökande handeln med varor skall kunna
hanteras. Samtidigt har systemet missbrukats, bl.a. för smuggling av
cigarretter och alkohol. Därför antog kommissionen i april 1997 en
åtgärdsplan för transiteringen i Europa. Syftet med planen är att
reformera systemet för att stävja bedrägerierna. Detta skall ske genom
klarlägganden av lagstiftningen och tillämpningen av den. Ett viktigt
steg är datorisering av förfarandena.
Under 1999 har arbetet fortsatt med en översyn av regelverket (i
tullkodexen, gemenskapens "tullag", och konventionen om gemensam
transitering som gäller EG samt EFTA- och Visegradländerna). Det
arbete som nu pågår gäller datoriseringen. Projektet New Computerised
Transit System (NCTS), kommer att börja tillämpas i fem utvalda länder
(inte Sverige). Enligt planen skall systemet vara fullt utbyggt i mitten av
2003.
9.2 Tekniska handelshinder
De hinder för de fria varurörelserna som orsakas av olikheter mellan
länderna i kraven på varors utförande, beskaffenhet eller egenskaper eller
i olikheter i kraven på provning, certifiering eller märkning av varorna
kallas för tekniska handelshinder. En förutsättning för att den inre
marknaden skall fungera är att dessa hinder undanröjs. Inom
gemenskapen har man två olika instrument för att undanröja tekniska
handelshinder.
9.2.1 Harmonisering och ömsesidigt erkännande
Harmonisering
Det hittills mest verksamma instrumentet för att eliminera tekniska
handelshinder inom unionen är harmonisering av medlemsstaternas lagar
och föreskrifter om krav på varor, lagstiftning som i regel tillkommit för
att skydda liv och hälsa eller miljö. Denna harmoniserade EG-lagstiftning
är nu i huvudsak på plats. Flertalet av de nya direktiv som antas innebär
skärpning av kraven, modernisering av äldre direktiv eller att nya risker
beaktas.
Man tillämpar två olika metoder för harmonisering. Den äldre metoden
innebär att man i direktiv i detalj anger de tekniska kraven på varorna i
fråga. Denna metod används främst på livsmedels- och fordonsområdena.
I den s.k. nya metoden (New Approach) anges i direktiven endast
kortfattat de väsentliga krav som varor måste uppfylla. Utarbetande av de
tekniska detaljerna överlåts till de europeiska standardiseringsorganen,
men deras standarder är, med undantag för byggproduktdirektivet,
frivilliga. Tillverkarna kan använda andra lösningar så länge som de
tvingade väsentliga kraven i direktivet ifråga uppfylls. Men om vara inte
tillverkats enligt en standard som av kommissionen bedömts uppfylla de
väsentliga kraven måste tillverkare på annat sätt visa att dessa krav
uppfyllts, t.ex. genom att låta prova varan hos ett oberoende provorgan.
Den nya metoden används på områden där harmoniseringsarbetet
inleddes på åttiotalet.
Dryga fyrtiotalet harmoniseringsdirektiv har antagits under året,
merparten av dessa innebär anpassning till den tekniska utvecklingen av
direktiv enligt den gamla harmoniseringsmetoden, ofta på livsmedels-
och fordonsområdena. Motsvarande anpassningsarbete när det gäller
direktiv enligt den nya metoden görs normalt genom att standarderna
omarbetas.
På livsmedelsområdet förtjänar att omnämnas att två direktiv som
reglerar bestrålning av livsmedel publicerats (99/3/EG och 99/4/EG). I
dessa direktiv finns regler som tillåter bestrålning av kryddor och
liknande produkter.
En översyn pågår av de s.k. vertikala direktiven på livsmedelsområdet,
d.v.s. direktiv som anger när viss varubeteckning får användas. Särskilt
uppmärksammat var chokladdirektivet där rådet, efter en segdragen
behandling, enades om en gemensam ståndpunkt den 28 oktober.
(Livsmedelsfrågorna behandlas utförligare i kapitel 17).
På fordonsområdet publicerades ett direktiv om fordon och släpvagnar
avsedda för transport av farligt gods, direktiv 98/91/EG.
Ett nytt direktiv enligt den nya metoden har antagits under året. Detta,
som är av stor ekonomisk betydelse för Sverige, avser krav på
radioutrustning och teleterminaler, direktiv 99/5/EG. Genom direktivet,
som ersätter äldre direktiv, inskränks kraven till att främst omfatta
förvaltning av frekvensspektrum samt elsäkerhets- och radiostörnings-
aspekter. De funktionskrav som fanns i tidigare direktiv och som
fördröjde att nya produkter och tjänster infördes, avskaffas genom det
nya direktivet.
Rådet har under året enats om ett gemensamt ställningstagande till ett
direktivförslag om linbanor. Förslaget är utformat enligt den nya
metoden.
Ömsesidigt erkännande
Efter domen i det kända Cassis-de-Dijonfallet har det utvecklats en rätts-
praxis, den s.k. principen om ömsesidigt erkännande, som innebär att
varor som är lagligen satta på marknaden i en medlemsstat skall kunna
sättas på marknaden i övriga medlemsstater om inte skäl mot detta enligt
EG-fördraget kan anföras.
I takt med att de viktigaste produktområdena blivit harmoniserade
riktas fokus alltmer mot principen om ömsesidigt erkännande. Mot
bakgrund av ett kommissionsmeddelande till rådet och parlamentet om
ömsesidigt erkännande antogs en resolution vid inremarknadsrådets möte
i oktober. Resolutionen går längre än 1998 års slutsatser i samma ämne
genom att inkludera tjänsteområdet. Medlemsstaternas roll för att
principen skall kunna tillämpas effektivt betonas starkt. Kommissionen å
sin sida skall snabbare och effektivare använda överträdelseförfaranden
och även informera mer aktivt om principen. Med utgångspunkt från
inrapportering av problem på inre marknaden skall kommissionen dra
slutsatser om områden där särskilda åtgärder krävs. De ekonomiska
aktörerna uppmanas att agera mer proaktivt gentemot myndigheterna i
medlemsstaterna och meddela var de stöter på problem. Frågans vikt och
resolutionen föranledde informationsaktiviteter från utrikes-
departementets sida mot andra departement och myndigheter under
hösten.
9.2.2 Informationsprocedurer
För att förhindra uppkomsten av nya handelshinder samt för att
identifiera områden där harmoniseringsinsatser kan behövas finns i EG
en procedur för anmälan av förslag till nya nationella tekniska
föreskrifter. Proceduren, som återfinns i direktiv 98/34/EG (tidigare
83/189/EEG) ger kommissionen och medlemsstaterna möjlighet att
framföra reaktioner på förslagen. Den 5 augusti 1999 började 98/48/EG
som är en utvidgning av 98/34/EG till informationssamhällets tjänster att
gälla.
I informationsprocedurerna gjordes under året 590 anmälningar av
nationella förslag. Sverige gjorde 35 anmälningar, vilka föranledde 26
reaktioner. De allvarligaste reaktionerna utlöstes på grund av avsaknad
eller felaktig utformning av klausuler om ömsesidigt erkännande.
Frågor om handelshinder och anmälningar i procedurerna diskuteras i
en särskild kommitté – den stående kommittén för standarder och
tekniska föreskrifter. I denna kommissionskommitté lämnar medlems-
staterna även sina samlade synpunkter på standardiseringsmandat och
andra standardiseringsfrågor såsom formella invändningar mot brister i
standarder. De mandat som behandlades under 1999 uppgick till 25 och
ärenden om formella brister i standarder till 7.
Informationsproceduren enligt direktiv 95/3052/EG innebär med-
delandeplikt när varor som är lagligen satta på marknaden i en annan
medlemsstat stoppas eller måste ändras för tillträde till marknaden.
Proceduren har varit i kraft sedan 1 januari 1997. Under 1999 gjorde
Sverige sina första anmälningar (sex fall). Det sammanlagda antalet
anmälningar från medlemsstaterna var under året 26.
Informationsprocedurena har en viktig funktion att fylla när det gäller
ömsesidigt erkännande.
9.2.3 Provning, certifiering och avtal med tredje land
Förutom kraven på varors egenskaper och beskaffenhet anges i EG:s
harmoniseringsdirektiv också hur varorna skall provas och certifieras.
Kraven på provning och certifiering ställs härvid i relation till de risker
som är förknippade med varorna; ofta räcker det med att tillverkaren
själv utför den föreskrivna provningen, i andra fall föreskrivs provning
av oberoende organ, s.k. tredje-partsprovning.
Under året har kommissionen färdigställt en omarbetning av
handboken för tillämpning av direktiv enligt den nya metoden. I denna
behandlas bl.a. de krav som skall ställas på de organ som utför tredje-
partsprovning, s.k. anmälda organ, liksom kraven på de organ som prövar
de anmälda organen. Medlemsstaterna har i en rådgivande kommitté
(rådgivande gruppen för standardisering och certifiering, SOGS),
medverkat i omarbetningen av handboken.
Avtal om ömsesidigt erkännande av bedömning av överensstämmelse –
MRA-avtal
De MRA-avtal (mutual recognition agreements) som gemenskapen ingått
är avtal som medger provning och certifiering mot det mottagande
landets regler inom definierade produktsektorer. Under 1998 och 1999
ingicks flera sådana bilaterala avtal av gemenskapen. Avtal med Schweiz
ingicks under 1999. MRA-avtalen med Kanada och USA, som ingicks
1998, har under året föranlett mycket aktivitet för att åstadkomma det
förtroendeskapande som är stipulerat i avtalen. Avtalen med Australien
och Nya Zeeland blev operativa inom de flesta sektorer genom att organ
under avtalen utsågs.
Den nya situation som dessa avtal har inneburit för den inre marknaden
och sektorsmyndigheterna i medlemsstaterna föranledde att en resolution
antogs under året om förvaltning av avtal om ömsesidigt erkännande.
Med vissa av kandidatländerna nåddes principöverenskommelser om
s.k. PECA-avtal som innebär ömsesidigt erkännande av produkt-
godkännanden inom vissa sektorer. Avtalen är bl.a. ämnade att
understödja antagandet av EG:s regelverk i kandidatländerna.
Diskussioner med USA om nya MRA-avtalsdelar och nya former av
MRA-avtal fortsatte i det transatlantiska partnerskapet.
9.2.4 Marknadskontroll
Risken för att produkter som inte uppfyller ställda krav kommer ut på
marknaden kan öka på grund av flera faktorer. En faktor är att en ökad
handel innebär att flera leverantörer kommer ut på marknaden, en annan
faktor är att den nya harmoniseringsmetoden innebär att ansvaret för de
tekniska detaljlösningarna överlåts på standardiseringen och en tredje
faktor är att ansvaret för provning av varorna överlåts på industrin.
Risken kan minskas genom en effektiv kontroll av varor på marknaden
och därför har bl.a. Sverige verkat för en effektivisering och samordning
av marknadskontrollen.
Kommissionen har under året genomfört ett utbytesprogram ("Joint
Visit Programme") där experter från myndigheterna i medlemsstaterna
utbyter erfarenheter med varandra. Programmet har varit framgångsrikt
och en fortsättning planeras.
9.2.5 Standardisering
Med den roll som standarder givits genom den nya harmoniserings-
metoden har regeringarnas intresse för standardiseringen ökat.
Inremarknadsrådet antog den 28 oktober en resolution kallad Standardi-
seringens roll i Europa. I denna klargörs standardiseringens roll i ett
gemenskapspolitiskt sammanhang såsom varors och tjänsters fria
rörelser, skydd av liv, hälsa och miljö samt industriell konkurrenskraft.
Vidare understryks standardiseringens karaktär av en frivillig, öppen
aktivitet där intressenterna i strävan efter konsensus utarbetar frivilliga
standarder. I resolutionen diskuteras vidare myndigheternas legitima
intresse för standardiseringen. Slutligen torgförs EG:s modell för
harmonisering, den nya metoden, som en möjlig modell också för det
internationella arbetet.
9.3 Ingripandemekanismen
Den s.k. ingripandemekanismen är egentligen en förordning och en
resolution om att medlemsstaterna skall lösa allvarliga hinder för den fria
varurörligheten på den inre marknaden, rådets förordning (EG) 2679/98
och säkerställa ett informationsutbyte mellan medlemsstaterna och
kommissionen. Beslutet om förordningen och resolutionen togs i
december 1998. Sverige har utsett Kommerskollegium (SFS 1999:762)
till nationell kontaktpunkt vid tillämpning av förordningen. Under den
korta tid som förordningen har varit i kraft har den tillämpats endast vid
ett fåtal tillfällen.
9.4 Medicintekniska produkter
Det finns en politisk överenskommelse om att ändra rådets direktiv
93/42/EEG om medicintekniska produkter så att det omfattar även
medicintekniska produkter som innehåller stabila derivat av blod eller
plasma från människa. För dessa produkter gäller bl.a. att den europeiska
läkemedelsmyndigheten (EMEA) skall avge ett vetenskapligt utlåtande
om ämnets kvalitet och säkerhet.
9.5 Läkemedel
EG-reglerna på läkemedelsområdet, med det första direktivet från 1965
(65/65/EEG), syftar till en harmonisering av regler för prövning,
godkännande, säkerhetsövervakning, handel m.m. i syfte att värna
folkhälsan. Genom rådets förordning (EEG) nr 2309/93 inrättades en
central godkännandeprocedur för läkemedel och en gemensam europeisk
läkemedelsmyndighet (the European agency for the evaluation of
medicinal products, EMEA). Sverige deltar i EMEA:s styrelse samt i de
två vetenskapliga kommittéerna inom myndigheten. EMEA är en
samordningsmyndighet och det är medlemsstaterna som ställer
vetenskapliga resurser till myndighetens förfogande vid utvärderingen av
ansökningar inom den gemensamma proceduren. Kommissionen eller
rådet fattar de formella besluten.
Under 1999 fortsatte arbetet med kommissionens förslag (KOM
(1998) 450 slutlig – 98/0240 (COD)) till Europaparlamentets och rådets
förordning om särläkemedel. I september 1999 antog rådet en gemensam
ståndpunkt i frågan. Efter behandling i Europaparlamentet antogs
förordningen i december 1999. Inför rådets möten har samråd med EU-
nämnden skett.
Sverige stödde kraftfullt förslaget till förordning om särläkemedel.
Syftet med förslaget är att fastställa ett gemenskapsförfarande för
klassificering av särläkemedel och att ge incitament till forskning,
utveckling och marknadsföring av särläkemedel, bland annat genom att
bevilja godkända särläkemedel ensamrätt på marknaden för en period av
tio år.
Avsikten är att stimulera utvecklingen av läkemedel för behandling av
sjukdomar som är så sällsynta att de inte lockar läkemedelsindustrin till
tillräckligt stora investeringar, eftersom marknaden är för liten och det
finns små utsikter till ordentlig avkastning på gjorda investeringar.
Sällsynta sjukdomar har definierats som ett prioriterat område för
gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet (KOM (93) 559 slutlig och
KOM (97) 225 slutlig), och Europaparlamentets och rådets beslut om att
anta ett åtgärdsprogram för gemenskapen när det gäller sällsynta
sjukdomar inom ramen för åtgärderna på folkhälsoområdet (1999–2003)
offentliggjordes den 22 juni 1999.
Förslag till direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och
andra författningar som rör tillämpning av god klinisk sed vid kliniska
prövningar av humanläkemedel (KOM (1999) 193 slutlig) förelades rådet
redan under 1997 och har behandlats under såväl 1998 som 1999 utan att
slutföras. Förhoppningen är att arbetet skall kunna slutföras under det
portugisiska ordförandeskapet.
10 Fri rörlighet för tjänster och kapital
10.1 Finansiella tjänster
Det finansiella tjänsteområdet omfattar bank-, försäkrings-, och
värdepappersfrågor. Nedan följer först en redogörelse för ett projekt som
täcker samtliga dessa delområden och därefter redovisas under respektive
huvudrubrik de viktigaste frågorna som behandlades under året.
10.1.1 Handlingsplan för finansiella tjänster
Den 11 maj 1999 fattade kommissionen beslut om meddelandet Att
genomföra handlingsramen för finansmarknaderna: En handlingsplan
(KOM (1999) 232). Meddelandet innehåller nödvändiga åtgärder – att
vidtas enligt en detaljerad tidsplan för de närmaste fyra åren – med syfte
att uppnå en bättre inre marknad för finansiella tjänster. Tanken är att en
effektiv inre marknad på området skall fungera som en drivkraft för till-
växt och nya arbetstillfällen, samtidigt som en hög konsumentskyddsnivå
bevaras. Meddelandet bygger på kommissionens handlingsram från
oktober 1998 och arbete i Financial Services Policy Group (FSPG) – en
högnivågrupp bestående av finansministrarnas personliga representanter.
Vid Ekofin-rådets möte den 25 maj 1999 uttalades stöd för
handlingsplanen. Vid mötet beslutades också bl.a. att kommissionen
regelbundet skall återrapportera till Ekofin om framsteg vid genom-
förandet av handlingsplanen och att FSPG skall övervaka att åtgärderna i
handlingsplanen genomförs. Även vid Europeiska rådets möte i Köln
uttalades stöd för planen. Den 25 november avlämnade kommissionen en
första lägesrapport (KOM (1999) 630). Sverige välkomnar handlings-
planen och anser att i planen föreslagna åtgärder är nödvändiga för att
förbättra den inre marknaden för finansiella tjänster.
10.1.2 Bank- och kreditväsendet
Elektroniska pengar
Kommissionen lade i september 1998 fram ett direktivförslag om att
starta och driva verksamhet i institut som ger ut elektroniska pengar (s.k.
e-penninginstitut) samt om tillsyn av sådan verksamhet (KOM (1998)
461 slutlig). Det ursprungliga förslaget innebär att näringsrättsliga regler
införs för e-penninginstitut. Tillståndsgivning och tillsyn skall enligt
förslaget gälla för dessa institut och detaljerade investerings-
begränsningar införas för mottagna medel. Under arbetet i
rådsarbetsgruppen har det tillkommit en möjlighet för medlemsstaterna
att undanta företag som ger ut e-pengar från bestämmelserna i direktivet
om vissa alternativa villkor är uppfyllda. Dessa villkor innebär t.ex. att e-
pengar endast tas emot av företag inom samma koncern som det
utgivande företaget tillhör eller att mottagande och utgivande företag på
annat sätt har ett nära finansiellt eller affärsmässigt förhållande. Vidare
infördes möjligheten för kunder att lösa in e-pengar mot sedlar och mynt
eller genom överföring till ett konto.
Förslaget har diskuterats intensivt under våren i ett antal
rådsarbetsgruppsmöten. Efter sommaren presenterades ett kompromiss-
förslag, som bygger på de förslag som diskuterades i rådsarbetsgruppen.
Rådet antog en gemensam ståndpunkt den 29 november 1999. Sverige,
som inledningsvis ansåg att det var för tidigt att införa en reglering på
gemenskapsnivå, stödde kompromissförslaget och ansåg att det med
hänsyn till omständigheterna var ett bra förslag.
Distansförsäljning av finansiella tjänster
År 1997 beslutades direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distans-
avtal. Detta direktiv är inte tillämpligt på finansiella tjänster. Den 14
oktober 1998 lade kommissionen fram ett förslag (KOM (1998) 468
slutlig) till Europaparlamentets och rådets direktiv om distansförsäljning
av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv
90/619/EEG och direktiv 97/7/EG och 98/27/EG.
Med beaktande av synpunkter som framförts av bl.a. rådet och
Europaparlamentet presenterade kommissionen den 23 juli 1999 ett
ändrat direktivförslag (KOM (1999) 385 slutlig). Direktivförslaget syftar
bl.a. till att underlätta de finansiella tjänsternas fria rörlighet och att
stärka konsumentskyddet. Det gäller exempelvis vid köp av finansiella
tjänster på telefon, över Internet eller liknande. Förslaget innehåller bl.a.
regler om information och ångerrätt för konsumenten. En central fråga i
direktivförslaget rör harmoniseringsgraden. Kommissionen och fyra
medlemsstater anser att direktivet skall föreskriva fullständig
harmonisering medan de andra elva medlemsstaterna föredrar ett direktiv
av minimikaraktär. Direktivförslaget har under året behandlats vid tre
ministerråd, senast vid inre marknadsrådet i december. Då beslutades
rådsslutsatser som bekräftar det arbete som uppnåtts i dag och som drar
upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet. Muntligt samråd har skett med
riksdagens EU-nämnd vid flera tillfällen, då nämnden också fått
information om direktivet.
Sverige är för ett direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster
och anser att det framtida direktivet skall tillförsäkra konsumenten ett
högt skydd och främja den inre marknaden. Sverige föredrar ett minimi-
direktiv men är berett att överväga en kompromiss för att överhuvudtaget
få till stånd ett direktiv.
Regler om rekonstruktion, likvidation och konkurs av kreditinstitut
Kommissionen lade i december 1985 fram ett förslag till direktiv om
rekonstruktion, likvidation och konkurs av kreditinstitut (KOM (85) 788
slutlig). Förslaget reviderades i februari 1988 (KOM (88) 4 slutlig).
Arbetet låg nere några år då vissa avsnitt bröts ut. Under år 1993
återupptogs arbetet, men det nuvarande förslaget arbetades huvud-
sakligen fram under åren 1995 och 1996. Under våren 1996 tog
Storbritannien upp frågan om lagstiftningen och myndigheter i Gibraltar
skulle omfattas av direktivet. Spanien motsatte sig detta och arbetet med
direktivet låg nere mellan juli 1996 och november 1999, då det finska
ordförandeskapet återupptog arbetet. Förslaget har varit föremål för
arbete i rådsarbetsgruppen vid två möten under hösten 1999.
Direktivet består av två delar, ett avsnitt om rekonstruktion samt ett om
likvidation av och konkurs i kreditinstitut. Syftet med direktivet är i
första hand att avgöra i vilket land ett rekonstruktionsförfarande
respektive likvidations- eller konkursförfarande beträffande ett
kreditinstitut skall inledas, vilket lands lagstiftning som skall tillämpas
samt vilken egendom som skall omfattas.
Sverige är intresserat av att ett direktiv på det aktuella området kan
antas så fort som möjligt.
Penningtvätt
Kommissionen lade den 14 juli 1999 fram ett förslag (KOM (1999) 352
slutlig) om ändringar och tillägg till direktivet 91/308/EEG av den 10 juli
1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används
för tvättning av pengar. Definitionen av begreppet brott föreslås ändras
så att det omfattar, förutom narkotikabrottslighet (som omfattas redan i
dag), även deltagande i verksamhet som är kopplad till organiserad
brottslighet, olaglig verksamhet som skadar eller sannolikt kan skada
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, samt övriga brottsliga
gärningar, i fråga om vilka respektive medlemsstat föreskrivit att
direktivet skall gälla. Den grupp av företag och personer som skall
omfattas av direktivet, i första hand skyldigheten att rapportera
misstänkta penningtvättransaktioner, föreslås utökas till externa revisorer
och personer som utför bokföringstjänster, fastighetsmäklare, handlare
som köper och säljer varor av högt värde, såsom ädelstenar eller
ädelmetaller, penningtransportörer och driftsansvariga för, ägare till och
chefer för kasinon samt oberoende jurister, även advokater, när de hjälper
eller företräder en klient vid finansiella transaktioner och vissa andra
tjänster.
Medlemsstaterna behöver enligt förslaget inte ålägga advokater och
andra jurister att rapportera misstänkta transaktioner när det gäller sådan
information som de får från en klient för att kunna företräda denne i en
rättssak. Medlemsstaterna föreslås kunna utse advokatsamfund eller
liknande organisation som den myndighet som tar emot rapporter från
advokater om misstänkta transaktioner. Vidare föreslås det att särskilda
regler skall införas för identifiering av en kund som inte varit fysiskt
närvarande vid en transaktion – s.k. anonyma transaktioner.
Arbetet i rådsarbetsgruppen har påbörjats och vid utgången av 1999
har det hållits fyra möten. Allmänt sett har Sverige intagit ett positivt
förhållningssätt till den föreslagna skärpningen av direktivet. Vissa delar
av förslaget kräver emellertid noggranna analyser och överväganden. I
slutsatserna från Europeiska rådets toppmöte i Tammerfors den 15 och
16 oktober 1999 understryks vikten av att så snart som möjligt anta
förslaget om ändringar i penningtvättdirektivet.
Kodifiering
I december 1997 lade kommissionen fram ett förslag till s.k. kodifiering
av ett antal centrala direktiv på kreditinstitutsområdet, bl.a. de båda
banksamordningsdirektiven (77/780/EEG och 89/646/EEG), direktivet
om kapitalbas i kreditinstitut (89/299/EEG), direktivet om kapital-
täckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG), direktivet om grupp-
baserad tillsyn (92/30/EEG) och direktivet om stora exponeringar
(92/121/EEG). Kodifiering innebär att de nu gällande bestämmelserna i
de olika direktiven samlas i ett direktiv för att ge en mer överskådlig bild
av vilka regler som är gällande. Kodifieringen skall inte innebära några
materiella ändringar av bestämmelserna. Fem möten hölls under 1998 i
den rådsarbetsgrupp som behandlar förslaget. Kommissionen lade i juli
1999 fram ett nytt direktivförslag (KOM (1999) 109 slutlig). Två möten
har därefter hållits i rådsarbetsgruppen.
10.1.3 Försäkringsväsendet
Rekonstruktion och konkursregler för försäkringsföretag
Kommissionen lade i januari 1987 fram ett förslag till direktiv om
samordning av bestämmelser om likvidation av försäkringsföretag som
bedriver direkt försäkringsverksamhet. Kommissionens förslag (8721/89)
ändrades 1989 och har efter ett uppehåll från våren 1995 fram till hösten
1997 varit föremål för aktivt arbete i arbetsgruppen. Det tyska och
därefter det finländska ordförandeskapet har inte utgjort något undantag
utan arbetet har fortskridit med god fart. Finansministrarna uttalade vid
Ekofin-mötet i februari 1999 sin önskan om ett skyndsamt arbete när det
gäller bl.a. detta direktiv.
Förslaget innehåller förutom likvidationsregler även regler om
rekonstruktion av försäkringsföretag. Förslaget inriktas på ömsesidigt
erkännande av nationella likvidationsförfaranden snarare än en
harmonisering av dessa. Som komplement till ömsesidigheten föreslås en
minimiharmonisering av förmånsrättsreglerna. Enligt förslaget skall
medlemsstaterna kunna välja mellan två varianter, särskild och allmän
förmånsrätt för försäkringfordringar. Vidare avser man att genom
förslaget säkerställa information och samordning mellan tillsyns-
myndigheterna i hemlandet och det land där bolaget har filial. Ett
informationssystem föreslås i syfte att skydda fordringsägarnas
rättigheter. Dessutom skall fordringsägare inom samma förmånsklass
behandlas lika.
Sverige välkomnar fortsatt arbete med ett direktiv på området. Det har
tidigare visat sig svårt att harmonisera konkurs- och förmånsrätten på
inremarknadsnivå, varför attityden i det nu liggande förslaget om
ömsesidigt erkännande torde vara en mer framkomlig väg. Vidare är
Sverige positivt till en minimiharmonisering av förmånsrättsreglerna.
En inre marknad för kompletterande pensionsskydd
Kommissionen publicerade under 1997 en grönbok om kompletterande
pensionsskydd (KOM (97) 283 slutlig). Sedan grönboken remiss-
behandlats bland EU:s medlemsstater samt företrädare för bl.a.
finansiella institut, konsumenter, pensionärer och arbetsmarknadens
parter, publicerade kommissionen i maj 1999 ett uppföljande
meddelande: Att skapa en inre marknad för kompletterande pensions-
skydd (KOM (1999) 134 slutlig). Syftet med meddelandet är att slå fast
konkreta medel för att uppnå en inre marknad för kompletterande
pensioner.
För att uppnå en inre marknad på detta område föreslår kommissionen
i meddelandet följande åtgärder:
– Ett direktiv om tillsyn över pensionsfonder, dvs. enheter som
drivs enligt fonderingsprincipen och som inte ingår i
socialförsäkringssystemet. Endast enheter som inte redan täcks av
gemenskapslagstiftning berörs. Direktivet skall främst omfatta
grundläggande försiktighets- och placeringsregler.
– Underlättande av arbetskraftens fria rörlighet inom EG. Detta
skall åstadkommas bl.a. genom bättre möjligheter för enskilda att
dels överföra intjänade pensionsrättigheter mellan
medlemsstaterna, dels vara anslutna till pensionsfonder över
nationsgränserna. I enlighet med vad kommissionen föreslagit i
meddelandet har ett pensionsforum (med företrädare för bl.a.
medlemsstaterna, pensionsfonder och arbetsmarknadens parter)
inrättats för att diskutera frågor om arbetskraftens fria rörlighet.
Vissa av dessa frågor har behandlats i det direktiv om skydd för
kompletterande pensionsrättigheter för anställda och
egenföretagare som flyttar inom Europeiska gemenskapen, som
rådet antog under 1998 (se Årsboken om EU 1998, avsnitt 12.6.2)
– Skattesamordning. Någon harmonisering av medlemsstaternas
skatteregler eftersträvas inte och målet bör vara att ländernas
skatteintäkter skall bevaras. Syftet är i stället att försöka avskaffa
nationell skattediskriminering av finansiella tjänster från
pensionsfonder som är etablerade i andra medlemsstater. Dessa
frågor behandlas redan i högnivågruppen Skattepolitiska gruppen
(Taxation Policy Group).
Sverige stödjer den grundläggande inriktningen i arbetet att underlätta
arbetskraftens rörlighet. Från svensk sida understryks bl.a. vikten av att
ta hänsyn till friheten för arbetsmarknadens parter att själva utforma sina
tjänstepensionsavtal.
Kommissionen väntas tidigt under år 2000 presentera ett första utkast
till förslag till reglering.
Reglering av försäkringsförmedlare
Kommissionen inledde under hösten 1997 ett arbete med att se över och
diskutera en eventuell utvidgning av 1976 års försäkringsförmedlar-
direktiv. Diskussionerna kom senare att omfatta en utvidgning av
direktivet också genom införlivande av delar av rekommendationen från
år 1991 om försäkringsförmedlare.
Kommissionen presenterade under hösten 1999 ett första utkast till ett
nytt direktiv om försäkringsförmedlare. Förslaget syftar till såväl
förbättrade normer för konsumentskyddet som att underlätta det fria
tillhandahållandet av tjänster. Frågor som behandlas gäller bl.a.
auktorisationskrav, yrkesansvarsförsäkring, tillräckliga ekonomiska
resurser, registrering och konsumenters behov av information vid
försäljning av försäkringar. Sverige har en generellt sett positiv
inställning till kommissionens hittillsvarande förslag. Arbetet i
kommissionen kommer att fortsätta under våren år 2000.
10.1.4 Värdepappersmarknaden
Värdepappersfonder
Kommissionen presenterade 1994 ett direktivförslag om ändringar i 1985
års direktiv 85/611/EEG om fondföretag. Direktivet innehåller regler för
värdepappersfonder. Då enighet om förslaget inte kunde uppnås
presenterade kommissionen i juli 1998 förslag till två direktiv om
ändringar av 1985 års direktiv (KOM (1998) 449 och 451 slutlig). Det
första förslaget innehåller regler om utvidgade investeringsmöjligheter
för värdepappersfonder och förtydligande av vissa oklarheter i det
befintliga direktivet. Det andra förslaget är huvudsakligen inriktat på
fondbolagen. Reglerna föreslås bli anpassade till det befintliga
regelverket för andra aktörer på området för finansiella tjänster. Förslaget
innehåller vidare bestämmelser om att fondbolag skall få ägna sig åt bl.a.
individuell portföljförvaltning. Nya regler föreslås även om s.k.
förenklade informationsbroschyrer. Sverige stöder i huvudsak
direktivförslagen. Under året har direktivförslagen diskuteras vid ett
flertal möten i en rådsarbetsgrupp. Vissa frågor i det första
direktivförslaget har behandlats i Coreper.
Införlivandemöten
Kommissionen har under året hållit ett antal s.k. införlivandemöten om
direktivet om slutgiltig avveckling i system för överföringar av
betalningar och värdepapper (98/26/EG). Direktivets syfte är att begränsa
riskerna på finansmarknaderna genom att reducera de rättsliga riskerna
vid clearing- och avvecklingsverksamhet när det gäller betalningar och
finansiella instrument. Vid mötena har olika införlivandefrågor om
direktivet diskuterats.
10.2 Telekommunikation
Kommissionen inledde hösten 1998 en översyn av den samlade
gemenskapslagstiftningen på teleområdet (som växt fram sedan mitten av
1980-talet). Översynen är föranledd av behovet av en lagstiftning som är
tillräckligt flexibel på detta mycket dynamiska område. Vidare innehåller
vissa av dagens direktiv på teleområdet bestämda tidpunkter för en
översyn. Översynen kommer inte bara att hantera de "rena" teledirektiven
utan också att inkludera t.ex. konvergensen och frekvensfrågorna. Det
handlar således inte endast om telekommunikationer utan om
elektroniska kommunikationer. Översynen syftar till att ett nytt regelverk
på området skall kunna antas av rådet och parlamentet 2001/2002 och
träda i kraft i medlemsstaterna 2002/2003.
Kommissionens arbete under 1999 blev något försenat på grund av
kommissionens avgång under våren. Kommissionen har ändå försökt att
ha en dialog med medlemsstaterna med hjälp av arbetspapper kring bl.a.
vissa principer för utformningen av regelverket. Vidare har under 1999
ett antal konsultrapporter publicerats som närmare analyserat existerande
regelverk och företeelser på telemarknaden.
Kommissionen antog i november 1999 ett meddelande om det framtida
regelverket (Towards a new framwork for Electronic Communications
infrastructure and associated services – The 1999 Communications
Review COM (1999) 539). I meddelandet görs en översyn av det
existerande regelverket och föreslås vissa huvuddrag i ett nytt regelverk.
Kommissionen har inbjudit till synpunkter på meddelandet fram till den
15 februari 2000.
Rådet hade i november 1999 en första politisk diskussion om
utformningen av det framtida regelverket. Rådet antog slutsatser om
vissa principer som bör vara vägledande i arbetet med utformningen av
det nya regelverket.
Kommissionen har vidare den 23 juni 1999 antagit ett direktiv om
ändring av direktivet 90/388/EEG för att säkerställa att telenät och
kabeltelevisionsnät som ägs av en enda operatör utgör skilda rättsliga
enheter (1999/64/EG).
10.2.1 Nya regler om taltelefoni
Den 1 juli 1999 trädde vissa ändringar i telelagen i kraft. Dessa ändringar
skedde för att genomföra teledataskyddsdirektivet (97/66/EG), taltele-
fonidirektivet (98/10/EG) samt direktivet 97/51/EG om ändring i
ramdirektivet (90/387/EEG) och direktivet om hyrda förbindelser
(92/44/EEG) inom telekommunikationsområdet. Samtidigt trädde även
ändringar i telelagen i kraft som genomför direktivet 98/61/EG om
ändring av samtrafikdirektivet (97/33/EG) när det gäller införande av
nummerportabilitet och förval av teleoperatör. Dessa ändringar syftar till
att skapa en väl fungerande konkurrens på teleområdet.
10.2.2 Radio- och teleterminaldirektivet
Europaparlamentet och rådet har den 9 mars 1999 antagit ett direktiv
(1999/5/EG) om radioutrustning och teleterminalutrustning och om
ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse, det s.k.
radio- och teleterminaldirektivet. Direktivet syftar till att harmonisera
lagstiftningen på marknaden för radio- och teleterminalutrustning för att
uppnå fri rörlighet på den inre marknaden. Detta bör främja
konkurrensen och stimulera innovationsprocesserna inom sektorn till
gagn för såväl näringsliv som konsumenter. Det nya direktivet skall vara
genomfört i medlemsstaterna senast den 8 april 2000.
Regeringen lämnade i januari 2000 en proposition när det gäller lag om
radio- och teleterminalutrustning m.m.
10.2.3 Konvergens mellan telekommunikation, medier och
informationsteknik
Under året har frågan om konvergens mellan sektorerna telekom-
munikationer, medier och informationsteknik fortsatt att diskuteras inom
EG. Kommissionen beslutade den 9 mars 1999 om ett meddelande om
utfallet av remisserna som följd av grönboken av den 3 december 1997
om konvergens. Två olika slutsatser har antagits, en av telerådet i april
och en av kulturrådet i juni. Slutsatserna fokuserar på olika områden.
Den 22 april 1999 antog telekommunikationsrådet vissa slutsatser med
anledning av kommissionens arbete. Rådet utgår ifrån att kommissionen
beaktar dessa slutsatser när nya förslag läggs, speciellt med tanke på
kommissionens arbete med översynen av den europeiska telemarknaden
och dess reglering. Kulturrådets slutsatser redovisas i avsnitt 25.3.3.
10.3 Post
10.3.1 Postdirektivet
Kommissionen beslutade år 1995 att presentera ett förslag till direktiv
om gemensamma regler för utvecklingen av posttjänster inom
gemenskapen och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna. Efter flera
års diskussioner godkändes vid telekommunikationsrådet i december
1997 ett omarbetat förslag, direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997
om gemensamma regler för utveckling av gemenskapens inre marknad
för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna. Direktivet
publicerades den 21 januari 1998 och medlemsstaterna skall ha
genomfört regleringen senast den 21 februari 1999.
Enligt gällande postdirektiv finns en plan för den fortsatta
liberaliseringen av postmarknaden. Kommissionen skulle presentera ett
förslag till en fortsatt avreglering av gränsöverskridande post och
direktreklam senast den 31 december 1998. Förslaget är emellertid
försenat och förväntas komma under innevarande år.
11 Skatter
Arbetet med att harmonisera skatter inom EG har pågått en lång tid. Det
gäller företrädesvis de indirekta skatterna där gemenskapens
ansträngningar lett till förhållandevis långtgående resultat. På andra
områden, såsom beskattning av enskilda personer och företag, går arbetet
emellertid långsammare.
11.1 Skattepaketet
Ministerrådet fattade den 1 december 1997 ett beslut om ett skattepaket
när det gäller direkt beskattning i syfte att hindra skadlig
skattekonkurrens (EGT C 2, 6.1.1998, s. 1). Skattepaketet har tre
beståndsdelar: en uppförandekod för företagsbeskattning, ett direktiv om
minimibeskattning av sparande samt ett direktiv om avskaffande av
källskatter på gränsöverskridande ränte- och royaltybetalningar mellan
företag. Det har betonats att skattepaketet är en enhet där en
överenskommelse måste omfatta samtliga delar.
Under 1999 pågick ett intensivt arbete med att slutföra arbetet med de
olika delarna i paketet så att en uppgörelse skulle kunna nås till
Europeiska rådets möte i december 1999. Enighet kunde dock inte
uppnås beträffande sparandedirektivet, särskilt i frågan om beskattning
av internationella obligationer kvarstod meningsskiljaktigheter, och
något beslut om skattepaketet kunde därför inte fattas. Arbetet kommer
nu att bedrivas vidare med syfte att uppnå en överenskommelse under det
portugisiska ordförandeskapet. Sverige anser det mycket viktigt att detta
arbete kan slutföras. Muntligt samråd har skett med riksdagens EU-
nämnd vid flera tillfällen, då nämnden också fått information om
skattepaketet.
11.1.1 Uppförandekoden för företagsbeskattning
Rådet antog i december 1997 en politiskt bindande uppförandekod för
företagsbeskattning. Syftet med koden är att minska de snedvridningar på
den inre marknaden som kan bli följden av skadlig skattekonkurrens
mellan medlemsstaterna. Koden innehåller därför ett åtagande av
medlemsstaterna att avveckla sådana skatteåtgärder som kan anses
skadliga samt att inte införa nya skadliga åtgärder. Ett stort antal
skatteåtgärder i de olika medlemsstaterna har granskats. Grundläggande
för bedömningen av om en skatteåtgärd anses skadlig är om den har eller
kan få betydande inverkan på var inom unionen företag lokaliseras. En
rapport har lämnats till Ekofin-rådet vari en bedömning av samtliga
granskade åtgärder har gjorts.
11.1.2 Ett direktivförslag om sparande
Kommissionens direktivförslag (KOM (1998) 295 slutlig) behandlar
räntor som utbetalas i en medlemsstat till enskilda personer som är
bosatta i en annan medlemsstat. Direktivet bygger på en s.k.
samexistensmodell enligt vilken varje medlemsstat får välja att antingen
ta ut en minimikällskatt eller att lämna information om räntan till
spararens hemland. Den i förslaget angivna minimikällskatten är 20 %.
Sparandedirektivet är den del av skattepaketet som står längst ifrån sin
fullbordan och det innehåller ett flertal mycket svåra frågor som måste
lösas.
11.1.3 Ett direktivförslag om beskattning av ränte- och
royaltybetalningar
Kommissionens förslag till ett direktiv om ett gemensamt system för
beskattning av räntor och royalties som betalas mellan närstående bolag i
olika medlemsstater (KOM (1998) 67 slutlig) har bearbetats vidare under
året. Avsikten är att källskatter som tas ut på ränte- och
royaltybetalningar inom koncerner skall avskaffas inom unionen. Detta
direktiv är den del av skattepaketet som står närmast en slutlig
överenskommelse.
11.2 Mervärdesskatt
11.2.1 Nytt direktiv om nivån på normalskattesatsen inom EU
Rådet antog den 25 maj 1999 ett nytt direktiv om normalskattesatsen för
mervärdesskatt, rådets direktiv 1999/49/EG. Det nya direktivet ändrar
EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv, 77/388/EEG, som utgör EG:s
mervärdesskattelag. Direktivet är baserat på kommissionens förslag med
beteckningen KOM (1998) 693 slutlig av den 30 november 1998.
Det nya direktivet innebär att medlemsstaterna från och med den 1
januari 1999 t.o.m. den 31 december 2000 skall tillämpa en
normalskattesats som uppgår till minst 15 %. Enligt direktivet gäller
ingen begränsning uppåt. Direktivet utgör ett led i en strävan att
harmonisera mervärdesskattesatserna inom EG. Ändringen innebär att
den redan existerande tidsbegränsade tillämpningen av en minsta
normalskattesats om 15 % förlängs. Bakgrunden till kommissionens
förslag är att undvika att konkurrenssnedvridningar uppstår i vissa
sektorer av ekonomin och särskilt mot bakgrund av införandet av den
gemensamma valutan euron i 11 medlemsstater, till följd av alltför stora
skillnader mellan EU-staternas normalskattesatser. Eftersom det nya
direktivet är tidsbegränsat måste den europeiska kommissionen lägga
fram ett nytt förslag om normalskattesatsen under år 2000. Den svenska
mervärdesskattelagen överensstämmer redan med det nya direktivet.
11.2.2 Nytt direktiv om telekommunikationstjänster
Ministerrådet antog den 17 juni 1999 ett nytt direktiv om
telekommunikationstjänster, rådets direktiv 1999/59/EG. Det nya
direktivet ändrar EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv, 77/388/EEG, se
ovan. Direktivet är baserat på kommissionens förslag (KOM (97) 4
slutlig) av den 30 november 1998.
Det nya direktivet, som innebär att nuvarande temporära ordning blir
permanent, innebär att de teletjänster som konsumeras inom den
europeiska gemenskapen även skall beskattas här. När en
telekommunikationstjänst tillhandahålls av en teleoperatör från ett land
utanför EU, t.ex. USA, eller av en teleoperatör som är etablerad i ett
annat EU-land, till en näringsidkare som är etablerad i ett land inom den
europeiska gemenskapen, skall beskattningslandet vara det medlemsland
där näringsidkaren är etablerad. Likaså skall gälla att om den europeiska
gemenskapens telebolag tillhandahåller teletjänster åt kunder som är
etablerade eller som bor i länder utanför gemenskapen, skall dessa
tjänster anses omsatta i detta tredje land. Därmed kan man inte lägga
någon “europeisk“ moms på telekommunikationstjänsten när denna
konsumeras utanför EU.
När telekommunikationstjänster tillhandahålls av en säljare från ett
visst land, till en näringsidkare som är etablerad inom den europeiska
gemenskapen men i ett annat land än säljaren, har medlemsstaterna rätt
att tillämpa s.k. omvänd skattskyldighet (reverse charge), dvs.
beskattning av köparen istället för säljaren. Vid försäljning från tredje
land till privatpersoner som bor inom gemenskapen skall beskattnings-
landet vara det land där den egentliga användningen och utnyttjandet av
tjänsterna äger rum. Detta innebär att tredjelandsoperatören måste
registrera sig för mervärdesskatt i det landet och debitera mervärdesskatt
på vanligt sätt. En telekommunikationstjänst som köps av en
privatperson i en EU-medlemsstat av en teleoperatör i en annan EU-
medlemsstat skall däremot beskattas i teleoperatörens land.
Sverige anpassade redan den 1 juli 1997 sin mervärdesskatte-
lagstiftning (mervärdesskattelagen SFS 1994:200) till de nya reglerna.
Detta gjordes med stöd av tillfälliga regler som föregick det nu aktuella
direktivet.
11.2.3 Nytt direktiv om reducerad mervärdesskattesats på
arbetsintensiva tjänster
Kommissionen lade i februari 1999 fram ett förslag som tillåter
medlemsstaterna att delta i ett försök med reducerad skattesats på
arbetsintensiva tjänster. Förslaget behandlades på ett flertal rådsmöten
under året och kompletterades med en lista över tjänster som anger
ramarna för försöket. De tjänster som kan omfattas av försöket är vissa
småreparationer, renovering och reparation av privata bostäder,
fönsterputsning och städning i privata hushåll, hemtjänster samt
frisörstjänster. Förslaget presenterades i en faktapromemoria som
överlämnades till riksdagen i april 1999. Samråd med riksdagens EU-
nämnd skedde vid flera tillfällen under året. Försöket påbörjades den 1
januari 2000 och pågår under tre år. Beslut fattades om
försöksverksamheten i oktober 1999 (1999/85/EG). De länder som ville
delta var tvungna att ansöka om detta senast den 1 november 1999. Nio
länder ansökte om att få delta i försöksverksamheten. De nordiska
länderna samt Tyskland, Irland och Österrike valde att inte delta.
11.2.4 Nytt direktivförslag om skatterepresentanter
Inom ramen för det europeiska s.k. SLIM-initiativet (Simpler Legislation
for the Internal Market) lade kommissionen i slutet av 1998 fram ett
förslag om förenklade regler för företagare som säljer varor och tjänster i
andra EU-medlemsstater där företagaren inte har något fast driftställe.
Kommissionen föreslår att företagaren alltid skall vara den som är
skyldig att vara registrerad och betala skatten. Enligt nuvarande regler i
den europeiska mervärdesskattelagstiftningen kan medlemsstaterna göra
det obligatoriskt för företagaren att t.ex. anlita en s.k. skatterepresentant
(ofta revisionsbyråer) som blir betalningsskyldig för mervärdesskatten.
Detta innebär att företagare kan få betydande kostnader för en
skatterepresentant i annat land vilket drabbar mindre företag särskilt hårt.
Sverige anser att det är viktigt att underlätta för företagen att bedriva
handel över gränserna och stödjer därför till stor del förslagets innehåll.
Förslaget, som har beteckningen (KOM (1998) 660 slutlig) av den 27
november 1998, har under hösten 1999 diskuterats i arbetsgruppen för
finansiella frågor. Det finländska ordförandeskapet har presenterat vissa
kompromissförslag men medlemsstaterna har ännu inte kunnat enas om
direktivets slutgiltiga utformning.
11.2.5 Studie om krav vid traditionell och elektronisk fakturering
På uppdrag av kommissionen har Price Waterhouse Coopers utrett vilka
krav som uppställs i olika medlemsstater vid såväl traditionell som
elektronisk fakturering. Rapporten bereds för närvarande inom
kommissionen.
11.3 Punktskatter
11.3.1 Energibeskattningsdirektiv – förslag till beskattning av
samtliga energiprodukter
Kommissionen föreslog i mars 1997 ett ramdirektiv om
energibeskattning (KOM (97) 30 slutlig). Förslaget innebär en samlad
beskattning av samtliga energiprodukter och har under 1999 fortsatt att
diskuteras i rådets arbetsgrupp för finansiella frågor och har även vid
flera tillfällen behandlats av rådet. Enighet har dock ännu inte kunnat
nås. Inför rådets möten har samråd med EU-nämnden skett. Det är av
såväl miljö- som konkurrensskäl viktigt att ett ramdirektiv på
energiskatteområdet skapas. Sverige stödjer kraftfullt arbetet med ett
sådant direktiv.
11.3.2 Punktskattekommittén – förslag till ökade befogenheter
Kommissionen har i ett direktivförslag till rådet i juni 1997 föreslagit
ökade befogenheter för Punktskattekommittén (KOM (97) 326 slutlig).
Denna fungerar i dag dels som normgivande kommitté vad gäller
åtgärder som är nödvändiga för tillämpningen av vissa angivna artiklar i
rådets direktiv 92/12/EEG, dels som rådgivande kommitté för
tillämpningen av andra gemenskapsbestämmelser om punktskatter.
Kommitténs beslut fattas med kvalificerad majoritet. Som ett led i
harmoniseringssträvandena inom gemenskapen föreslås att kommitténs
normgivande befogenhet utvidgas. Gemenskapsbestämmelser för
skattenivåer faller utanför förslagets tillämpningsområde. Det brittiska
ordförandeskapet lade i april 1998 fram ett kompromissförslag som
endast innehåller vissa administrativa bestämmelser gällande
informationsutbytet mellan medlemsstaterna. Sverige stödjer detta
förslag. Ärendet har inte behandlats under året och något beslut har ännu
inte fattats av rådet.
11.3.3 Tobaksskattedirektiv – förlängning av det svenska
undantaget för minimiskattesats för cigaretter
Kommissionen lade i maj 1998 fram förslag till vissa tekniska ändringar
av gemenskapens lagstiftning om beskattning av tobaksvaror. I samband
med behandlingen av kommissionens förslag begärde Sverige en
förlängning t.o.m. utgången av år 2002 av det undantag för uppfyllandet
av minimiskattesatsen på cigaretter t.o.m. utgången av år 1998 som
Sverige fick vid sin anslutning till EU. Rådet beslutade i juli 1999 om
ändring i tobaksskattedirektiven (1999/81/EG) och Sverige beviljades
begärd förlängning av undantaget.
11.4 Övriga skattefrågor
11.4.1 Bekämpning av skattebedrägerier
På initiativ av Spanien beslutade medlemsstaterna efter sommaren 1999
att tillsätta en arbetsgrupp på hög nivå för att göra en bedömning av
dagens situation vad gäller skattebedrägerier, identifiera svagheter i det
befintliga regelverket och lämna förslag till de åtgärder som gruppen
finner lämpliga. Gruppens arbete skall vara avslutat den 30 maj 2000, då
en rapport som senare skall kunna underställas rådet skall avges till
Coreper. Gruppen sammanträdde under hösten 1999 och gjorde en
kartläggning av befintligt material som belyser dagens situation samt
drog vissa slutsatser om bristerna i regelverk och rutiner.
11.4.2 Indrivningsdirektivet m.m.
Kommissionens förslag till ändringar i indrivningsdirektivet
(76/308/EEG), som lades fram sommaren 1998, behandlades i rådets
arbetsgrupp för finansiella frågor under sommaren och hösten 1999. Alla
delförslag har nu diskuterats, och det har visat sig att meningarna är
delade på många punkter, samtidigt som alla medlemsstater ställer sig
bakom syftet med förslagen. Meningsskiljaktigheterna gäller bl.a.
förslaget att utvidga direktivets tillämpningsområde till direkta skatter
och den rättsliga grunden, som av kommissionen föreslagits vara
artikel 95 i fördraget. Sverige har intagit den preliminära ståndpunkten
att kommissionens förslag i allt väsentligt bör genomföras.
Införande av tydliga och direkt tillämpbara bestämmelser om
ömsesidigt bistånd vid indrivning av socialavgifter diskuterades under
vintern och våren i Administrativa kommissionen på socialförsäkrings-
området, inrättad genom rådets förordning (EEG) nr 1408/71. Det
bedömdes därefter att frågan var tillräckligt behandlad för att kunna
överlämnas till kommissionen. Dess arbete är nu inriktat på att ett förslag
skall läggas fram under våren år 2000.
12 Fri rörlighet för personer samt
arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor
12.1 Den sociala dimensionen
Den sociala dimensionen är ett sammanhängande begrepp för åtgärder
som syftar till att motverka negativa sociala effekter av den inre
marknaden samt att främja en positiv social utveckling. Den sociala
dimensionen omfattar i princip medborgare i deras egenskap av
arbetstagare. Arbetskraftens fria rörlighet, socialförsäkringsskydd för den
som flyttar och ömsesidigt erkännande av examina utgör centrala
beståndsdelar av den sociala dimensionen. Minst lika viktigt är
samarbetet på jämställdhets-, arbetsrätts- och arbetsmiljöområdena samt
utvecklingen av dialogen med arbetsmarknadens parter. Därutöver
inrymmer den sociala dimensionen åtgärder kopplade till strävan att
minska de regionala obalanserna inom gemenskapen samt även åtgärder
till stöd för ungdomar, äldre och funktionshindrade på arbetsmarknaden.
Inom många områden som omfattas av den sociala dimensionen fattas
beslut i huvudsak på nationell nivå. Endast då de föreslagna målen inte
kan uppnås av medlemsstaterna själva förs besluten upp på
gemenskapsnivå. EG kan besluta om lagstiftning, främst på arbetsmiljö-,
arbetsrätts- och jämställdhetsområdet. Sysselsättningspolitik och syssel-
sättningsskapande åtgärder är nationell kompetens och skall inte
finansieras av EU-budgeten. Det finns dock inga hinder för att medel tas
från EU-budgeten för att finansiera samarbetsprojekt, erfarenhetsutbyte
och dylikt.
Arbetsmarknadens parter och de kollektivavtal dessa sluter gavs en
förstärkt roll på europeisk nivå genom avtalet om socialpolitik, i
anslutning till Unionsfördragets sociala protokoll. Bestämmelserna i
detta avtal har, med smärre förändringar, integrerats i EG-fördraget
genom Amsterdamfördraget. I och med Amsterdamfördragets ikraft-
trädande har det skapats en enhetlig fördragsmässig grund för EU-
medlemsstaternas samarbete på det sociala området, ett samarbete som
nu kommer att omfatta samtliga medlemsstater. Direktiven om
europeiska företagsråd, föräldraledighet, deltidsanställdas rättigheter och
bevisbördan i jämställdhetsmål har också utsträckts till att omfatta
Storbritannien.
12.1.1 Den sociala dialogen
Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande och integreringen av det
sociala avtalet i fördraget återfinns bestämmelserna rörande den sociala
dialogen i artikel 138 och 139 i EG-fördraget. I och med
Amsterdamfördraget har arbetsmarknadens parters roll i EU-arbetet
förstärkts i flera avseenden när det gäller utarbetandet och
genomförandet av gemenskapsregler på det sociala området.
En del av den sociala dialogen är också verksamheten i de rådgivande
kommittéerna med tre parter. Till dessa kommittéer hör den ständiga
kommittén för sysselsättningen i Europeiska gemenskaperna och
Rådgivande kommittén för arbetarskyddsfrågor. I den ständiga syssel-
sättningskommittén sker trepartsdiskussioner om sysselsättningen mellan
företrädare för arbetsmarknadens parter på nationell nivå, rådet och
kommissionen. Den ökade europeiska integrationen och införlivandet av
nya aspekter i gemenskapsrätten, särskilt sysselsättningen, har vidgat
förhandlingsutrymmet för arbetsmarknadens parter. Mot bakgrund av
detta har det funnits ett behov av att reformera den ständiga sysselsätt-
ningskommittén.
Under 1998 presenterade kommissionen meddelandet "Anpassa och
främja den sociala dialogen på gemenskapsnivå", (KOM (1998) 322
slutlig). Kommissionen uttryckte i detta meddelande att den sociala
dialogen behöver bli öppnare, starkare, modernare och mer flexibel.
Vidare ansågs att den måste göras bättre känd och mer representativ för
hela arbetsmarknaden.
I meddelandet föreslogs också ett rådsbeslut om ändring av rådets
beslut 70/532/EEG om inrättande av den ständiga sysselsätt-
ningskommittén. Detta resulterade sedermera i rådets beslut
1999/207/EG av den 9 mars 1999 om att reformera den ständiga
kommittén för sysselsättning och om att upphäva beslut 70/532/EEG. De
nationella arbetsmarknadsparternas roll och deltagande i kommitténs
arbete, vilket har lyfts fram av Sverige, har beaktats i beslutet.
12.2 Arbetsmarknadsfrågor
12.2.1 Projekt för innovativa insatser på medlemsstaternas
arbetsmarknader
På initiativ av Europaparlamentet inrättades vid budgetförfarandet för
1998 en ny budgetrubrik, kallad B5-500 ”Projekt för innovativa insatser
på medlemsstaternas arbetsmarknader”. Målet är att främja förberedande
insatser för det tidigarelagda genomförandet av bestämmelserna om
sysselsättning i Amsterdamfördraget.
I april 1998 presenterade arbetsmarknadsministrarna i Sverige,
Storbritannien och Italien två pilotprojekt som är inriktade på ungdomar,
där långtidsarbetslösa särskilt prioriteras. Projekten som går under
benämningen ”Breaking Barriers” och ”Supporting Self Employment”
startade vid årsskiftet 1998/99 och skall avslutas i juli respektive oktober
2000. Det ena projektet, ”Breaking Barriers”, syftar till att få tillstånd ett
utbyte av arbetslösa praktikanter mellan de tre länderna. Praktikperioden
föregås av en utbildning i landets språk, kultur och arbetsförhållanden.
Det andra projektet, ”Supporting Self Employment”, är inriktat på
arbetslösas möjligheter att bli företagare. Systemen för nyföretagande i
de olika länderna kommer att jämföras och jämförelsen att leda fram till
en modell för bästa praxis. De arbetslösa som startat eget och ingår i
projektet kommer under år 2000 beredas möjlighet att besöka sina
motsvarigheter i de övriga länderna. För det svenska genomförandet av
”Breaking Barriers” svarar fr.o.m. 1 januari 2000 Internationella
programkontoret för utbildningsområdet (se 23.3) och för genomförandet
av ”Supporting Self Employment” svarar Arbetsmarknadsstyrelsen.
12.3 Arbetsmiljö och arbetslivsfrågor
12.3.1 Ändring av arbetsmiljödirektivet om cancerframkallande
ämnen
Ett första direktiv om ändring av direktivet 90/394/EEG om skydd för
arbetstagare mot risker vid exponering av carcinogener i arbetet antogs
av rådet 1997. I samband med antagandet av detta uppmanade rådet
kommissionen att se över och komma med förslag till ytterligare
ändringar av direktivet 90/394/EEG vad avsåg mutagena ämnen,
trädamm och motsvarande ämnen. Ett förslag till ett andra ändrings-
direktiv lämnades av kommissionen under våren 1998.
Rådet antog i april 1999 slutligt ett direktiv om en andra ändring av
direktivet om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för
carcinogener i arbetet (1999/38/EG). Genom ändringen omfattar
direktivet även mutagena ämnen samt trädamm från hårda träslag. Även
bestämmelserna om vinylklorid har förts in i direktivet. Därigenom har
rådets direktiv 78/610/EEG kunnat upphävas.
12.3.2 Nytt direktiv om arbete i explosiva miljöer
Den 16 december 1999 antog Europaparlamentet och rådet, efter
förlikning, ett direktiv om minimikrav för förbättring av säkerhet och
hälsa för arbetstagare som kan utsättas för fara orsakad av explosiv
atmosfär. Direktivet avser arbetsplatser där det kan uppstå en
explosionsfarlig blandning av luft och gas, ånga, dimma eller damm.
Direktivet är ett särdirektiv enligt artikel 16.1 i rådets direktiv
89/391/EEG om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas
säkerhet och hälsa i arbetet.
12.3.3 Direktivförslag om minimikrav för säkerhet och hälsa när
arbetstagare utsätts för risker till följd av fysikaliska agens
Det ursprungliga förslaget till direktiv som omfattade buller, optisk och
elektromagnetisk strålning samt vibrationer lades fram av kommissionen
1993. Efter omarbetning skall direktivet enbart innehålla minimikrav på
åtgärder för att minska riskerna till följd av vibrationer från handhållna
verktyg och maskiner samt från fordon och annan utrustning, som
används i arbetet.
Förslaget har behandlats i rådsarbetsgruppen för arbetsmarknads- och
socialpolitiska frågor vid ett flertal tillfällen under 1999 och det återstår
fortfarande många frågor att diskutera. Den svenska inställningen är
positiv till att det som ett första steg tas fram ett direktiv om enbart
vibrationer. Sverige ställer sig i stort sett positivt till det framlagda
förslaget i dess nuvarande utformning.
12.3.4 Ändring av arbetsutrustningsdirektivet
Syftet med förslag 89/655/EEG till en andra ändring av direktivet
92/57/EG är att ställa upp särskilda minimikrav på skyddsåtgärder för
arbetstagare som använder arbetsutrustning som möjliggör tillträde till
och vistelse på arbetsplatser som befinner sig över mark- eller golvplan.
Kommissionens förslag till ändringsdirektiv lades fram i november 1998
och förslaget har behandlats i rådsarbetsgruppen för arbetsmarknads- och
socialpolitiska frågor under 1999. Sverige är positivt till förslaget och
därmed till en harmonisering inom detta, ur säkerhetssynpunkt, viktiga
område.
12.3.5 Arbetstid
Kommissionen lade i november 1998 fram fyra förslag till direktiv vad
avser arbetstidsreglering för de sektorer och verksamheter som varit
undantagna (transportsektorerna och läkare under utbildning) från
tillämpningsområdet för direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning
i vissa avseenden. Tre av förslagen (förslaget om ändring av
arbetstidsdirektivet samt de två förslagen som avser sjöfarten) har
behandlats i rådsarbetsgruppen för arbetsmarknads- och socialpolitiska
frågor.
Ett förslag till direktiv om arbetstid inom vägtransportsektorn för
anställda förare och förare som är egenföretagare har behandlats i
transportarbetsgruppen (se vidare om arbetet med detta förslag under
kapitel 13 Transporter).
Förslaget till ändring av arbetstidsdirektivet syftar till att införa
minimiregler om arbetstid och vilotid för arbetstagare inom
transportsektorerna och för läkare under utbildning. För s.k. icke-mobila
arbetstagare skall direktivet gälla i sin helhet men för mobila arbetstagare
skall endast vissa bestämmelser vara tillämpliga. De övriga förslagen
avser specialbestämmelser för mobila arbetstagare i vägtransportsektorn
och sjöfarten (sektorsdirektiv). Ytterligare förslag om sektorsdirektiv
planeras av kommissionen. Dessa redovisas i kommissionens
meddelande som åtföljer förslagen.
Efter en politisk överenskommelse vid rådsmötet den 25 maj 1999
antog rådet sin gemensamma ståndpunkt den 12 juli 1999 beträffande två
av de tre direktiv som hade behandlats i rådsarbetsgruppen. Det gäller
förslaget om ändring i arbetstidsdirektivet och förslag till ett direktiv om
kontroll av arbetstid i europeiska hamnar. Det tredje direktivet, direktiv
1999/63/EG om genomförande av det avtal om arbetstidens organisation
för sjömän som ingåtts av European Community Shipowners´Association
(ESCA) och Federation of Transport Workers´ Unions in the European
Union (FST) antogs av rådet den 21 juni 1999.
Sverige har ställt sig bakom det sätt på vilket de undantagna sektorerna
och verksamheten skall omfattas av en arbetstidsreglering på EU-nivå.
Sverige har vidare ställt sig bakom de gemensamma ståndpunkter som
antagits under 1999. I den gemensamma ståndpunkten när det gäller det
s.k. horisontella direktivet (93/104/EG) föreslås att detta direktiv även
skall omfatta samtliga transportsektorer utom sjöfarten, som omfattas av
det nämnda Europaavtalet. Även vissa bestämmelser om fisket föreslås
ingå i det horisontella direktivet.
12.3.6 Rådets och medlemsstaternas resolution om
informationssamhällets sysselsättningsdimension och sociala
dimension
Den 17 december 1999 antogs en resolution om informationssamhällets
sysselsättningsdimension och sociala dimension.
I resolutionen uppmanas medlemsstaterna att maximera syssel-
sättningspotentialen i informationssamhället såvitt gäller lärande och
forskning, arbete, offentliga tjänster samt hållbar utveckling i
informationssamhället. Vidare uppmanas medlemsstaterna att bekräfta
och ytterligare stärka den sociala sammanhållningen i informations-
samhället när det bl.a. gäller långtidsarbetslösa, äldre och andra särskilt
utsatta grupper, för att stärka jämställdheten samt ekonomin särskilt för
små och medelstora företag.
Resolutionen innehåller dessutom en uppmaning till kommissionen att
dels gynna den sociala och arbetsmarknadspolitiska dimensionen av IT-
samhället, dels öka tillgängligheten till och öppenheten i diverse IT-
relaterade tjänster, dels stödja nyskapande och förnyelse inom det femte
ramprogrammet för forskning och utveckling, dels i samarbete med
högnivågruppen och parterna på europeisk nivå ta fram en rapport om
strategier för att skapa sysselsättning i informationssamhället inför
Europeiska rådets möte i Lissabon.
Vi är positiva till en resolution i denna fråga och till att IT:s betydelse
för sysselsättning och arbetsvillkor m.m. lyfts fram. Utvecklingen av IT-
samhället måste vara balanserad. Främjandet av nya arbetssätt och ny
arbetsorganisation bör balanseras mot behovet av skydd för såväl hälsa
och säkerhet som sysselsättning och socialt skydd samtidigt som
potentialen för ökad tillväxt tas till vara på ett effektivt sätt. Samtliga
aspekter bör så långt möjligt beaktas.
12.4 Arbetsrätt
12.4.1 Arbetstagarinflytande i Europabolag
Under 1995 inledde kommissionen ett arbete som syftar till att
genomföra de sedan tidigare vilande förslagen om olika europeiska
associationsformer. Kommissionen tillsatte därför, i november 1996 en
expertgrupp som fick i uppdrag att lämna förslag om
arbetstagarinflytande som kan leda till att den mångåriga blockeringen av
förslagen till europeiska associationsformer (framför allt de s.k.
Europabolagen, se avsnitt 7) kan hävas. Gruppen lämnade sin rapport i
maj 1997.
Davignonrapporten, som den kommit att kallas, diskuterades vid ett
par ministermöten 1997. Därefter presenterade det luxemburgska
ordförandeskapet ett förslag till ändring av kommissionens ursprungliga
förslag om ett direktiv om arbetstagarinflytande i Europabolag. Detta
förslag bygger i stor utsträckning på det gällande direktivet om
europeiska företagsråd (94/45/EG). Frågan har behandlats vid ett flertal
rådsmöten under 1997, 1998 och 1999 och det finska ordförandeskapet
har under hösten lagt ner stor möda på att försöka lösa frågan. Enighet
har dock hittills inte kunnat uppnås.
Sverige anser att det är angeläget att frågan om arbetstagarinflytande i
Europabolag löses så snart som möjligt.
12.4.2 Nytt direktiv om ramavtal om visstidsarbete
I juni 1999 antog rådet direktiv 1999/70/EG om ramavtal om visstids-
arbete som ingåtts av arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå,
UNICE, CEEP och EFS. Direktivet tillkom med stöd av artikel 139 i
Unionsfördraget, som innebär att avtal som ingås mellan parterna på
gemenskapsnivå, på gemensam begäran av dessa, skall genomföras
genom ett beslut av rådet efter förslag från kommissionen.
Direktivet behandlar anställningsvillkor för visstidsanställda. Genom
direktivet fastställs allmänna principer och minimikrav för visstidsarbete,
däribland principen om icke-diskriminering och likabehandling av
visstidsanställda.
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som
är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 10 juli 2001 eller
senast vid den tidpunkten försäkra sig om att arbetsmarknadens parter
genom avtal har vidtagit alla nödvändiga åtgärder.
12.4.3 Åtgärder för att bekämpa diskriminering
I november 1999 presenterade kommissionen ett paket av åtgärder för att
bekämpa diskriminering. Paketet består av två direktivförslag, ett
åtgärdsprogram samt ett meddelande. Ett av direktiven (det s.k.
horisontella direktivet) syftar till att förhindra diskriminering i arbetslivet
på grund av ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Det andra direktivet (det
s.k. etniska direktivet) syftar till att förhindra diskriminering på grund av
ras och etniskt ursprung inom även andra områden som t.ex. utbildning.
Åtgärdsprogrammet syftar till att komplettera direktiven genom att stödja
och komplettera medlemsstaternas arbete med att bekämpa
diskriminering.
Den 14 december inleddes arbetet med diskriminieringspaketet i
rådsarbetsgruppen för arbetsmarknads- och socialpolitiska frågor.
Sverige ställer sig positivt till förslagen och verkar för att de genomförs.
12.5 Jämställdhet mellan kvinnor och män
12.5.1 Tydligare mål för jämställdhetssamarbetet
Genom Amsterdamfördraget har jämställdhetsfrågorna fått en väsentligt
starkare ställning i EG-samarbetet. Jämställdhet mellan kvinnor och män
ingår nu i EG-fördraget som ett av de grundläggande målen, något som
Sverige i hög grad bidragit till. Det har även skrivits in i fördraget att ett
jämställdhetsperspektiv skall beaktas och främjas i gemenskapens alla
aktiviteter (s.k. mainstreaming). Lönediskrimineringsförbudet i artikel
141 i EG-fördraget har skärpts och omfattar nu också lönediskriminering
vid likvärdigt arbete. Vidare har den tidigare fördragstexten byggts ut så
att det uttryckligen anges att EG skall fatta beslut för att öka
jämställdheten på arbetsmarknaden och säkra att likalöneprincipen
iakttas. Det klargörs även att det är tillåtet att använda s.k. positiv
särbehandling av det underrepresenterade könet i syfte att åstadkomma
jämställdhet i praktiken på arbetsmarknaden.
Att den sistnämnda frågan, i vilken Sverige särskilt engagerat sig, nu
fördragsfästs, innebär att det framöver blir tillåtet för medlemsstaterna att
använda positiv särbehandling om de så önskar.
EG-domstolen skall under år 2000 ta ställning i ett mål som gäller
Jämställdhetsombudsmannen mot Örebro läns landsting. Arbetsdom-
stolen har ställt frågan huruvida ersättning för obekväm arbetstid och
värdet av arbetstidsförkortning skall beaktas vid en lönejämförelse
mellan en manlig och en kvinnlig arbetstagare som utför likvärdigt arbete
i den mening som avses i artikel 119 i EG-fördraget. Generaladvokaten
avgav sitt yttrande i december 1999.
Det tyska ordförandeskapet inbjöd i juni 1999 till ett tvådagars
informellt ministermöte i Berlin för jämställdhetsministrarna. Två teman
togs upp ”New Strategies for Equal Opportunities – the Treaty of
Amsterdam” och ”Methods to Combat Violence against Women”. I
ordförandeskapets slutsatser som ministrarna ställde sig bakom framhålls
behovet av att utveckla strategier för att förverkliga målen i Amsterdam-
fördraget främst inom följande områden:
– kvinnor i beslutsfattande
– kvinnor inom högre utbildning och forskning
– kvinnor på arbetsmarknaden
– förena förvärvsarbete och föräldraskap
– uppmuntra män att ta större ansvar för hem och barn
– motverka våld mot kvinnor.
Det finska ordförandeskapet anordnade i september 1999 en
ministerkonferens i Helsingfors om jämställdhet mellan kvinnor och män
i sysselsättningspolitiken. Bland annat belystes frågor om integrering av
ett jämställdhetsperspektiv i arbetsmarknadspolitiken, den segregerade
arbetsmarknaden, kvinnors företagande och skatte-, bidrags- och
socialförsäkringssystemens betydelse för kvinnors förvärvsarbete.
I november 1999 inbjöd statsminister Göran Persson och jämställd-
hetsminister Margareta Winberg EU:s medlemsstater och kandidatländer
samt Norge och Island till en två dagars ministerkonferens i Stockholm.
Konferensen planerades i samråd med ordförandeskapet och var delvis
en uppföljning av ministerkonferensen i Helsingfors. Under första dagen
behandlades frågan om lika lön och ekonomiskt oberoende – en grund
för jämställdhet mellan kvinnor och män. Den andra dagen ägnades åt
aktuella jämställdhetsfrågor i kandidatländerna. Syftet var att klarlägga
problemen inom området och belysa de lösningar som finns i de
deltagande länderna.
12.5.2 EU-samarbete
Europaparlamentet tog redan år 1997 initiativ till en kampanj för
nolltolerans av våld mot kvinnor i EU:s medlemsstater. Kampanjen som
lanserades av kommissionen under våren 1999 skall pågå till och med
april 2000. En avslutande konferens anordnas i Lissabon i början av maj
2000.
12.5.3 Uppföljning av FN:s kvinnokonferens i Peking år 1995
Ministerrådet gör årligen en uppföljning av FN:s kvinnokonferens i
Peking år 1995. Uppföljningen har bestått i allmänna diskussioner om
åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att genomföra de beslut som
fattades i Peking. Under Österrikes ordförandeskap enades rådet om att
ett system med indikatorer och konkreta mål borde införas för
uppföljningsarbetet. Det finska ordförandeskapet påbörjade arbetet och
utvecklade indikatorer för benchmarking inom området ”kvinnor i
beslutsprocessen”. Vid rådets uppföljning av Pekingplanen i oktober
1999 presenterade ordförandeskapet en rapport med indikatorer och
benchmarking inom området kvinnor i beslutsprocessen. Rådet antog
rapporten och välkomnade förslaget att de kommande ordförandeskapen
under år 2000 skulle utveckla indikatorer för benchmarking inom
området ”kvinnor och ekonomi; i synnerhet att förena förvärvsarbete och
föräldraskap”.
12.5.4 EU:s handlingsprogram för jämställdhet
Det handlingsprogram för lika möjligheter för kvinnor och män (1996–
2000) som beslutades om år 1995 håller nu på att avslutas. Programmet
syftar främst till erfarenhetsutbyte, spridande av goda exempel i
jämställdhetsarbetet och stöd till projekt. Prioriterade områden är bl.a.
jämställdhet på arbetsmarknaden och i ekonomin, könsfördelningen i
beslutande församlingar, förenande av yrkes- och familjeliv samt
metoder och modeller för att genomsyra alla politikområden med ett
jämställdhetsperspektiv.
En styrkommitté följer tillämpningen av handlingsprogrammet. I
denna ingår representanter från medlems- och EES-ländernas regeringar,
och kommissionen är ordförande. Kommittén har bl.a. till uppgift att
fatta beslut om vilka samarbetsprojekt mellan medlemsstaterna som skall
beviljas medel med anledning av programmet.
Ett antal projekt varav tre svenska har beviljats stöd för perioden 1 juli
1999 till 1 juli 2000. Flera myndigheter och organisationer har också
samverkat i partnerskap med projekt i andra länder. I oktober 1999
presenterade kommissionen en delrapport över halva programtiden och
rådet antog samtidigt slutsatser om behovet av ett femte jämställd-
hetsprogram.
12.6 Social trygghet
12.6.1 Samordning av social trygghet för migrerande arbetstagare
För att underlätta den fria rörligheten för personer har EG-regler för
samordning av medlemsstaternas sociala trygghetssystem, i huvudsak
förordning (EEG) nr 1408/71 om samordning av medlemsstaternas
system för social trygghet. Det innebär i stort att en arbetstagare med
familj har rätt att ta med sig de sociala förmåner, som intjänats i en
medlemsstat i de fall vederbörande flyttar till en annan medlemsstat samt
rätt till sociala förmåner i värdlandet.
År 1992 lade kommissionen fram ett förslag om utvidgning av
förordningens personkrets till att omfatta alla försäkrade (EGT C 46,
20.2.1992, s. 1). Förslaget har varit föremål för flera överläggningar i
rådets arbetsgrupp för sociala frågor, och den ursprungliga dossiern har
delats upp i tre delar. Den 29 juni 1998 antog rådet en utvidgning av
förordningen till att omfatta offentliganställda i särskilda system (EGT
L 209, 25.6.1998, s. 1), och den 8 februari 1999 antog rådet en
utvidgning av förordningen till att omfatta studerande (EGT L 38,
12.2.1999 s. 1). Den återstående delen av förslaget, som berör övriga
försäkrade, kvarstår att behandlas i rådets arbetsgrupp för sociala frågor.
Kommissionen lade 1998 fram ett förslag om utvidgning av
förordningen till att gälla medborgare i tredje land (EGT C 6, 10.1.1998,
s. 15). Förslaget syftar till att utsträcka gemenskapens samordning av
systemen för social trygghet för anställda och egenföretagare som är
försäkrade i en medlemsstat utan att vara medborgare i någon av
gemenskapens medlemsstater. Förslaget diskuteras sedan år 1998 i rådets
arbetsgrupp för sociala frågor.
Den 29 april 1999 beslutade rådet om tekniska förändringar i
förordningen, föranledda av ändringar i medlemsstaternas nationella
lagstiftningar om social trygghet. Förändringarna består också i att
bestämmelserna om barnpension flyttas till kapitlet om ålderdom och
dödsfall i förordningen (EGT L 164, 30.6.99, s. 1).
Kommissionen lade i december 1998 ett förslag som innehåller en ny
version av förordning 1408/71 (EGT C 38, 12.2.1999, s. 10). Avsikten
med förslaget är att samordningsreglerna skall moderniseras och
förenklas. Arbetet med detta förslag inleddes i slutet av det tyska
ordförandeskapet och pågår alltjämt i rådets arbetsgrupp för sociala
frågor. Europaparlamentet har ännu inte yttrat sig i ärendet.
12.6.2 Förstärkt samarbete för att modernisera social trygghet
Kommissionen presenterade i juli 1999 ett meddelande om en gemensam
strategi för att modernisera social trygghet (KOM (1999) 347 slutlig).
Meddelandet debatterades vid social- och arbetsmarknadsministerrådet
den 22 oktober 1999. Med utgångspunkt i kommissionens meddelande
och den debatt som fördes vid ministerrådet i oktober, utarbetade det
finska ordförandeskapet ett förslag till rådsslutsatser om ett förstärkt
samarbete mellan medlemsstaterna för att modernisera social trygghet.
Samråd med riksdagens EU-nämnd ägde rum inför rådsmötet den 29
november 1999.
Rådet antog slutsatser som syftar till att förstärka det redan existerande
samarbetet mellan medlemsstaterna genom att skapa ett mer strukturerat
och regelbundet utbyte av information och erfarenheter när det gäller
social trygghet. Samtidigt betonas att organisering och finansiering av
social trygghet är ett nationellt ansvar. En högnivågrupp bildades under
rådet för att driva arbetet. Samarbetet skall koncentreras kring fyra
gemensamma mål:
– att göra det lönsamt att arbeta och att arbete skall ge en säker
inkomst
– att göra pensionerna säkra och pensionssystemen hållbara
– att främja social integration
– att garantera en hållbar hälso- och sjukvård av hög kvalitet.
12.6.3 Meddelande om kompletterande pensionsskydd
I 1998 års årsbok om EU (avsnitt 12.6.2) angavs att rådet i juni 1998
antog ett direktiv om skydd av kompletterande pensionsrättigheter för
anställda och egenföretagare som flyttar inom Europeiska gemenskapen.
Kommissionen har under år 1999 publicerat meddelandet ”Att skapa en
inre marknad för kompletterande pensionsskydd” (KOM (1999) 134
slutlig). I meddelandet analyseras vissa av de frågor som behandlades i
direktivet från 1998. Kommissionen konstaterar i meddelandet att det
saknas ett regelsystem som samordnar pensionssystemen inom det
kompletterande pensionsskyddet för migrerande arbetstagare. För att
underlätta diskussionen av de problem detta kan innebära har
kommissionen beslutat att inrätta ett pensionsforum som skall bestå av
representanter för medlemsstaterna, pensionsfonderna och arbets-
marknadens parter (angående tjänstepensioner, se även avsnitt 10.1.3).
12.6.4 Meddelande om ett Europa för alla åldrar
Under senare år har konsekvenserna av Europas åldrande befolkning
uppmärksammats. Kommissionen har i meddelandet ”Mot ett Europa för
alla åldrar – Att främja välfärd och solidaritet mellan generationerna”
(KOM (1999) 221 slutlig), redogjort för konsekvenserna av
befolkningens åldrande med utgångspunkt från sysselsättningsfrågor,
social trygghet, hälsovård och socialtjänst. Meddelandet utgör
kommissionens bidrag till FN:s internationella år för äldre och syftar till
att stimulera debatten mellan och med medlemsstaterna. I anslutning till
meddelandet hölls en konferens i Bryssel den 15–16 november 1999.
Vid social- och arbetsmarknadsministerrådet den 29 november 1999
presenterades ett s.k diskrimineringspaket (se avsnitt 12.4.3) med förbud
mot diskriminering i arbetslivet på grund av ålder.
12.7 Etableringsrätt och erkännande av kompetensbevis
Inom gemenskapen finns ett antal direktiv som syftar till att uppnå fri
rörlighet för arbetstagare, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla
tjänster. Huvuddelen av direktiven omfattar särskilda yrkesområden och
innebär en harmonisering av lagstiftningen. De senare direktiven är
antagna med hänsyn till subsidiaritetsprincipen och är mer generella till
sin karaktär.
Syftet med dessa direktiv är att undanröja de hinder för den fria
rörligheten för personer som medlemsstaternas olika krav på
kompetensbevis för utövande av en viss yrkesverksamhet utgör. Den
form av hinder som dessa personer kan möta är att ett annat land har
särskilda restriktioner för ett visst yrke som innebär att yrkesutövaren
måste ha ett särskilt nationellt behörighets- eller kompetensbevis.
12.7.1 Etableringsrätt för advokater
Europaparlamentet och rådet har antagit ett direktiv (98/5/EG) som
ytterligare skall underlätta för advokater att bedriva verksamhet i andra
medlemsstater än den medlemsstat där de auktoriserats. Det finns i dag
tre direktiv som underlättar för advokater att arbeta utomlands: ett
direktiv som rör advokaters rätt att erbjuda tjänster, ett generellt direktiv
om erkännande av examens- och kompetensbevis och det nu antagna
direktivet, som syftar till att underlätta en advokats tillträde till, eller rätt
att stadigvarande utöva, advokatyrket i en annan medlemsstat än den där
han eller hon fick sin behörighet.
Direktivet ger möjlighet för advokater att verka i en annan
medlemsstat (värdlandet) än den där de har fått sin behörighet eller
advokattitel. En utländsk advokat tillåts att verka i värdlandet, använda
sitt hemlands yrkestitel och utöva samma typ av verksamhet som
värdlandets advokater. Vidare underlättas integrering i värdlandets
advokatorganisation för den som önskar det. En kontroll av
yrkeskvalifikationerna görs av värdlandets behöriga myndighet.
Direktivet ger vidare utländska advokater rätt att utöva
advokatverksamhet i advokatgrupp (i bolag eller andra samman-
slutningar) under gemensamt namn. Värdlandet har dock rätt att hindra
advokatgrupper som kontrolleras av andra än advokater. En advokat som
arbetar under sitt hemlands titel får verka som anställd vid offentliga eller
privata organ, om värdlandets "egna" advokater har rätt till det.
Direktivet skall genomföras av medlemsstaterna senast den 14 mars
2000.
Direktivet genomförs i Sverige huvudsakligen genom ändringar i
8 kap. rättegångsbalken som trädde i kraft den 1 januari 2000 (prop.
1998/99:108, bet. 1999/2000:JuU24, rskr. 1999/2000:4, SFS 1999:791).
12.7.2 Etableringsfrihet inom hantverksyrken, serviceyrken m.m.
Under sommaren 1999 antogs – efter förlikning – ett nytt direktiv
(99/42/EEG) för att underlätta den fria rörligheten för verksamma inom
en stor grupp yrken inom olika näringsområden, främst inom hantverks-
och servicesektorn. Direktivet ersätter 35 äldre direktiv som antagits
under åren 1963–1982 och innebär i princip en konsolidering av dessa
men också en anpassning till domstolens tolkning i bl.a. Vlassopoulou-
målet (mål 340/89). I samband med rådets behandling av direktivet
föredrogs ärendet för riksdagens EU-nämnd våren 1998.
Syftet med direktivet är att säkerställa att en företagare eller
arbetstagare skall kunna vara verksam i ett annat medlemsland trots att
verksamheten i fråga är reglerad i värdlandet. Direktiven omfattar
yrkesverksamhet inom handel, servicenäringen (t.ex. frisörer, restaurang-
näringen), hantverksyrken, byggnadsverksamhet och vissa mindre
företag, sammanlagt flera hundra yrkesaktiviteter. Huvudregeln är att en
medlemsstat inte får vägra en medborgare i en annan medlemsstat
tillträde till en viss yrkesverksamhet med hänvisning till otillräckliga
kvalifikationer. Varje sökande har rätt att få sin kompetens granskad. I en
bilaga till direktivet anges de olika yrkesverksamheter som omfattas,
grupperade efter bl.a. ISIC-nomenklaturen (International Standards of
Industrial Classification).
Om en medlemsstat kräver vissa allmänna eller affärsmässiga
färdigheter eller viss yrkeserfarenhet för att få tillträde till någon av de
verksamheter som direktivet omfattar, anges särskilt hur lång
yrkeserfarenhet och arten av denna verksamhet (t.ex. som chef i ledande
ställning) som krävs av den sökande för att bli godkänd i värdlandet.
Sverige och övriga nordiska medlemsstater har en grundlagsskyddad
näringsfrihet. Det är endast ett fåtal yrkesverksamheter i Sverige som
omfattas av lagstiftning som berörs av detta direktiv, bl.a. elinstallatörer.
Sverige hade därför gärna sett att ytterligare regelförenkling kunnat
genomföras. Det nya direktivet kommer emellertid innebära att det blir
enklare för svenska medborgare som vill etablera sig eller arbeta som
anställda inom något område som berörs av direktivet.
12.7.3 Nytt direktiv om examenserkännande
Kommissionen lade i december 1997 fram ett förslag till ett nytt direktiv
som syftar till att ändra i vissa äldre direktiv om ömsesidigt erkännande
av examens- och kompetensbevis. Direktivet är ett resultat av den första
fasen av kommissionens initiativ om en förenklad lagstiftning inom
inremarknadsområdet (SLIM).
Av de direktiv som berörs är tolv sådana som omfattar enskilda
yrkesgrupper inom främst hälso- och sjukvården och garanterar
automatiskt erkännande i ett annat medlemsland för personer som har ett
examensbevis i enlighet med direktivets krav (de s.k. sektorsdirektiven).
Två direktiv är mer allmänna och omfattar de yrkesgrupper som är
reglerade i värdlandet.
Efter behandling i rådets arbetsgrupp för ekonomiska frågor nåddes i
december 1999 politisk enighet i rådet om en gemensam ståndpunkt om
direktivet. Inför rådets beslut föredrogs direktivet och den svenska
ståndpunkten för riksdagens EU-nämnd.
Ändringarna av de s.k. sektorsdirektiven innebär bl.a att ett förenklat
förfarande införs för att aktualisera direktiven i de fall då enskilda
medlemsstater genomför ändringar av de nationella reglerna för
utbildning eller behörighet för de berörda yrkesgrupperna. Vissa
förändringar införs också för personer som har examensbevis från tredje
land i enlighet med EG-domstolens utslag i fallet Haim och innebär att de
behöriga myndigheterna i vissa fall måste beakta sådana kvalifikationer.
Den viktigaste ändringen av de generella direktiven (89/48/EEG och
92/51/EEG) innebär också en anpassning till EG-domstolens beslut i
fallet Vlassopoulou. De behöriga myndigheterna blir därmed skyldiga att
vid en bedömning av en sökandes examensbevis och kvalifikationer
också ta hänsyn till den kompetens som har erhållits genom
yrkeserfarenhet efter examen. Vidare sker en anpassning av det första
generella direktivet till det andra genom att begreppet ”reglerad
utbildning” införs, vilket stärker möjligheterna för personer som har en
sådan reglerad utbildning, men ej tillhör ett i hemlandet reglerat yrke.
Detta gäller t.ex. för ingenjörer som utbildas i Sverige. De kan därmed
direkt efter examen söka arbete i ett land som reglerar ingenjörsyrket,
och slipper att först kvalificera sig genom två års yrkesarbete. Slutligen
stärks den sökandes rättsliga skydd genom att regler införs för hur
myndigheterna skall hantera ansökningarna.
12.8 Motorfordonsförsäkring
Vid ett rådsmöte i maj 1999 antogs en gemensam ståndpunkt avseende
Europaparlamentets och rådets förslag om direktiv om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om
ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (det s.k. fjärde
motorfordonsförsäkringsdirektivet, EGT C 232, 13.8.1999). Direktivet
syftar till att harmonisera medlemsstaternas regler och förbättra
situationen för skadelidande vid olyckor som inträffar i annan
medlemsstat än den där den skadelidande är bosatt, och som orsakas av
fordon registrerade och försäkrade i annan medlemsstat än den där den
skadelidande är bosatt.
Direktivförslaget innehåller bl.a. en bestämmelse om att en
skadelidande skall ha rätt att omedelbart kunna vända sig med sina
ersättningskrav till motpartens försäkringsgivare (direktanspråk). Vidare
skall alla trafikförsäkringsgivare vara skyldiga att ha en
skaderegleringsrepresentant i varje medlemsstat. Varje medlemsstat
åläggs att skapa ett informationsorgan, som skall bistå skadelidande med
information om bl.a. vilka försäkringsbolag som meddelat
trafikförsäkring för de fordon som varit inblandade i trafikolyckan och
om de representanter som ansvarar för skaderegleringen. Dessutom skall
varje medlemsstat inrätta eller auktorisera ett skadeersättningsorgan som
skall ansvara för reglering av skador i de fall det inte finns någon
skaderegleringsrepresentant utsedd eller när försäkringsgivaren eller
representanten inte reagerar på framtällda krav. Om det inte går att
identifiera det skadeorsakande fordonet eller dess försäkringsgivare, skall
den skadelidande kunna vända sig med sina ersättningskrav till
skadeersättningsorganet i sitt hemland.
Sverige har en positiv inställning till direktivförslaget. Det är en fördel
för EU-medborgare som lidit skada i en trafikolycka i en annan
medlemsstat än sitt hemland, att i hemlandet kunna få information om
den ansvariges försäkringsgivare och att kunna framställa anspråk på
ersättning direkt till försäkringsgivaren eller till dennes representant, som
skall finnas i den skadelidandes hemland.
Europaparlamentet avgav sitt yttrande efter den andra behandlingen i
december 1999. Direktivet kommer förhoppningsvis att kunna antas
under våren år 2000.
12.9 Handikappfrågor
Sverige deltar i kommissionens högnivågrupp för handikappfrågor.
Kommissionens nya roll på handikappområdet börjar nu utkristalliseras.
En ny uppgift som högnivågruppen tagit på sig är att samla in fakta om
funktionshindrade personers situation och om handikappolitiken i
medlemsstaterna. En annan är att främja informationsutbytet mellan
medlemsstaterna. En tredje är att ge bidrag (via Europeiska socialfonden)
direkt till frivilligorganisationerna. Ytterligare en uppgift är att
upprätthålla dialogen med Europeiskt handikappforum.
Sveriges strategi när det gäller arbetet att förbättra situationen för
personer med funktionshinder bygger på Amsterdamfördraget, Agenda
2000, reformerna av socialfonden och fokus på funktionshinder i
riktlinjerna för sysselsättning och den nationella handlingsplanen. Med
anledning av artikel 13 i EG-fördraget presenterades ett s.k.
diskrimineringspaket vid ministerrådet den 29 november 1999. Förslaget
upptar bl. a. ett s.k. horisontellt direktiv innehållande bestämmelser om
likabehandling i anställning och arbete bl.a av personer med
funktionshinder (se avsnitt 12.4.3).
12.10 Folkhälsa
År 1994 blev folkhälsa formellt ett samarbetsområde inom EG genom
Maastrichtfördraget. Genom ikraftträdandet av Amsterdamfördraget har
frågan om integrering av hälsoskyddsaspekter i all gemenskapspolitik
fått ökad tyngd inom folkhälsoområdet. I artikel 152.1 EG-fördraget
anges inledningsvis att en hög hälsoskyddsnivå för människor skall
säkerställas vid utformningen och genomförandet av all
gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder. Vidare skall
gemenskapens insatser komplettera den nationella politiken och inriktas
på att förbättra folkhälsan, förebygga ohälsa och sjukdomar hos
människor och undanröja faror för människans hälsa.
Frågan om integrering av hälsofaktorer i andra politikområden har lyfts
fram under de senaste åren. Under 1999 presenterade kommissionen en
fjärde rapport om hur arbetet med att införliva hälsoskyddsaspekter i all
gemenskapspolitik fortskrider. Sverige har aktivt verkat för att
hälsoaspekter skall integreras och har i utformningen av det framtida
samarbetet på folkhälsoområdet understrukit att en sådan integrering
måste ske på ett tidigt stadium. Många av de viktigaste och mest
grundläggande bestämningsfaktorerna för hälsa ligger utanför den
traditionella hälso- och sjukvården. Sverige har därför poängterat att
arbetet med de sociala bestämningsfaktorerna för folkhälsan måste
stärkas och ges ökad tyngd. I slutsatserna från Europeiska rådets möte i
Helsingfors i december understryker stats- och regeringscheferna
behovet av att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå.
12.10.1 Folkhälsoprogram
Ett femårigt ramprogram för folkhälsoområdet antogs år 1994. Inom
detta ramprogram pågår åtgärdsprogram inom följande områden: cancer,
aids och andra smittsamma sjukdomar, narkotika, hälsofrämjande
insatser samt hälsoövervakning. Under våren 1999 beslutade rådet om
ytterligare tre åtgärdsprogram, ett med inriktning mot förebyggande av
personskador, ett med inriktning på miljörelaterade sjukdomar och
slutligen ett med inriktning på sällsynta sjukdomar. Utvärderingar av
nuvarande program pågår i vissa fall eller kommer att göras, dels efter
halva programtiden, dels efter programmets slut. Inom ramen för
gemenskapens folkhälsopolitik antogs i juni 1999 dessutom en
rekommendation (1999/519/EG) om befolkningens exponering av
elektromagnetiska fält (0 Hz–300 GHz).
Det nuvarande ramprogrammet varar fram till år 2000. Under 1998 och
1999 har diskussioner förts om ett nytt ramprogram för perioden 2000 till
2005.
Kommissionen presenterade i april 1998 ett meddelande (KOM (1998)
239 slutlig) som ett diskussionsunderlag inför utformningen av ett nytt
ramprogram, där kommissionen har uppställt ett antal områden som kan
bli föremål för ett framtida samarbete. Vid hälsoministerråden i
november 1998 och i juni 1999 antog rådet rådsslutsatser om den
framtida folkhälsopolitiken inom EG. Av dessa framgår bl.a. att
insatserna på folkhälsoområdet bör fokuseras på följande områden:
– att bekämpa de stora folksjukdomarna, inklusive smittsamma,
sällsynta och miljörelaterade sjukdomar.
– att reducera dödligheten och de sjukdomar som hänger samman
med livsstil och beteende, social och mental hälsa.
– att minska bristande jämlikhet avseende hälsa.
12.10.2 Tobak
Den 18 november 1999 antog hälsoministerrådet ett antal slutsatser som
bygger på kommissionens rapport om tobak. Rapporten beskriver EG:s
åtgärder samt medlemsstaternas lagstiftning på tobaksområdet. Syftet
med rapporten är att uppdatera det arbete som företagits på
gemenskapsnivå. Den siktar också på att förse politiker inom unionen
med en sammanställning av de olika åtgärder som medlemsstaterna
använder för att reducera rökningen och en utvärdering av åtgärdernas
effektivitet.
I rådsslutsatserna framhålls att en av gemenskapens mest angelägna
uppgifter för att förbättra folkhälsan är att minska tobakskonsumtionen
och tobakens skadeverkningar. Vidare framhålls vikten av att inrikta
insatser på åtgärder inom de prioriterade områden som framställts i
kommissionens rapport, dvs. förhindra att människor börjar röka, bistå
rökare som vill sluta röka och skydda människor mot att ofrivilligt
utsättas för tobaksrök samt att åtgärderna främst skall inriktas på
ungdomar och kvinnor. I rådsslutsatserna poängteras vidare behovet av
att utveckla en övergripande strategi som bl.a. omfattar:
– Ett effektivt system för att övervaka tobakskonsumtion, tobakspolitik
och deras verkan inom hela gemenskapen samt genomförandet av
gemenskapslagstiftningen.
– Ett samordnat urval av gemenskapsinstrument och aktiviteter på alla
relevanta politikområden.
– Internationellt samarbete, särskilt med Världshälsoorganisationen
WHO.
Den 22 oktober 1999 antog rådet ett beslut om att bemyndiga
kommissionen att förhandla om WHO:s ramkonvention om
tobakskontroll. Kommissionen skall föra förhandlingarna i nära samråd
med hälsorådsarbetsgruppen. Under 1999 inleddes inga förhandlingar,
men ett förberedande möte hölls i Genève den 25–29 oktober 1999.
Kommissionen informerade vid hälsoministerrådet den 18 november
1999 om det nyligen antagna förslaget till direktiv om harmonisering av
lagstiftning och övriga regler om tillverkning, presentation och
försäljning av tobaksprodukter.
12.10.3 Alkohol
Alkohol och folkhälsa behandlades vid olika tillfällen, såväl på
kommissionens som på de olika ordförandeländernas initiativ. En
diskussion om en gemensam EG-strategi för att minska alkoholens
skadeverkningar har initierats. Kommissionen har utarbetat ett förslag till
rådsrekommendation om ungdomar och alkohol. Förslaget kommer
troligtvis att föreläggas rådet under det portugisiska ordförandeskapet.
Två svensk–finska studier som jämför alkoholkonsumtion,
alkoholskador och alkoholpolitiska åtgärders effektivitet pågår. Resultat
från studierna kommer att presenteras under år 2000. Bland annat
kommer en presentation att ske på WHO:s ministerkonferens. Resultaten
kommer att utgöra det vetenskapliga underlaget för det fortsatta
alkoholstrategiarbetet.
12.10.4 Narkotika
Kommissionen överlämnade den 26 maj 1999 ett meddelande om
Europeiska unionens handlingsplan för narkotikabekämpning (2000–
2004). I planen berörs narkotikafrågorna i ett mycket brett perspektiv.
Planen har under hösten behandlats i rådets horisontella narkotikagrupp,
HNG. Det finska ordförandeskapet har med planen som underlag
formulerat Europeiska unionens drogstrategi (2000–2004).
Strategin ringar in narkotikaproblemet i unionen samt anger målen,
men rekommenderar eller anvisar inga metoder för att uppnå dem. Bland
målen, som skall vara uppnådda på fem år, nämns bl.a. att
narkotikaanvändningen, tillgången till narkotika samt den drogrelaterade
brottsligheten skall minska. Strategin antogs av Europeiska rådet i
Helsingfors.
Kommissionens meddelande och arbetet i Horisontella narkotika-
gruppen att ta fram underlag till en narkotikastrategi har presenterats i
EU-nämnden samt för Socialutskottet. EU-nämnden har särskilt betonat
vikten av att den svenska inställningen vad gäller insatser för att lindra
skador av missbruk fått komma till uttryck. Detta har beaktats av den
svenska delegationen i horisontella gruppen.
12.10.5 Smittsamma sjukdomar
Under 1990-talet har det skett en rad förändringar som påverkat
smittskyddssituationen internationellt. Människors alltmer omfattande
resande till främst sydliga och tropiska länder, den ökande invandringen
och handeln med livsmedel är några faktorer som har betydelse i
sammanhanget. Nya allvarliga infektionssjukdomar har uppträtt eller
kunnat identifieras, som t.ex. hivinfektion och den hemorragiska febern
ebola. Samtidigt har ”gamla” sjukdomar återuppstått, uppträtt i nya
regioner eller uppträtt på ett förändrat sätt. Uppkomsten av bakterier som
är resistenta mot antibiotika och andra läkemedel är ett exempel på
förändringar som medfört betydande folkhälsoproblem i hela världen.
Inom EG bedrivs ett omfattande arbete för att minska utbredningen av
smittsamma sjukdomar. Samarbetet på europeisk nivå är främst inriktat
på informations- och erfarenhetsutbyte, forsknings- och utbildnings-
insatser samt kompetensuppbyggnad i medlemsstaterna men också i
Östeuropa. Smittskydd är ett prioriterat område för Sverige i det fortsatta
samarbetet.
Gemenskapen tillsatte under 1999 en kommitté för utvecklingen av det
nätverk för epidemiologisk övervakning och kontroll av smittsamma
sjukdomar som inrättades 1998. Nätverkets uppgift skall bl.a. vara att
utbyta information om utbrott av smittsamma sjukdomar och åtgärder
som vidtas för att skydda befolkningen. Vidare skall man befrämja
samarbete mellan medlemsstaterna t.ex. genom samordning av de
nationella övervakningssystemen.
Den 1–3 december 1999 anordnades, på franskt initiativ, en konferens
om smittsamma sjukdomar i Montpellier. Konferensen hölls inom ramen
för den s.k. Barcelona-processen och riktade sig därför till EU:s
medlemsstater samt tolv samarbetspartner (Marocko, Algeriet, Tunisien,
Egypten, Israel, Jordanien, Syrien, Libanon, Turkiet, Cypern och Malta
samt den palestinska myndigheten) runt Medelhavet. Konferensen
resulterade i en deklaration, som kan ses som en utgångspunkt för det
fortsatta samarbetet på hälsoområdet.
12.10.6 Blodsäkerhet
I samband med att Sverige anslöt sig till EU blev rådets direktiv
89/381/EEG om bl.a. självförsörjning med blod och blodprodukter
bindande för Sverige. Enligt direktivet skall medlemsstaterna vidta de
åtgärder som krävs för att främja gemenskapens självförsörjning med
blod och plasma från människa. Regeringen uppdrog den 5 november
1998 åt Socialstyrelsen och Läkemedelsverket att utreda behovet av en
lagstiftning för blod- och plasmaverksamheten och i övrigt se över
nationella föreskrifter på området med utgångspunkt i rådets direktiv
(89/381/EEG) och rekommendation (8974/98 SAN 96) om blod och
plasmagivning. Myndigheterna skall slutföra sitt uppdrag senast den 1
april 2000.
12.10.7 Antibiotikaresistens
En alltför omfattande användning av antibiotika medför att bakterier blir
resistenta (motståndskraftiga) mot läkemedlen. Detta kan leda till att
svårbehandlade infektioner sprids inom befolkningen, vilket ger upphov
till svårt mänskligt lidande och höga sjukvårdskostnader. Ett exempel är
tuberkulosen, som är på väg tillbaka i Europa och nu ofta orsakas av
antibiotikaresistenta bakterier. Förekomsten av resistens hos vanliga
bakterier som pneumokocker och stafylokocker är andra problem som
uppstått.
Under de senaste åren har problemet med antibiotikaresistens
uppmärksammats alltmer inom EG. Sverige har deltagit aktivt i detta
arbete. En vetenskaplig styrkommitté under kommissionen lämnade i maj
1999 en rapport om antibiotikaresistens. I rapporten föreslås åtgärder
avseende användning av antibiotika som läkemedel till människor och
djur, samt användningen inom jordbruket som tillväxtbefrämjare i
djurfodet och som växtskyddsmedel.
En resolution om antibiotikaresistens (”A strategy against the
microbial threat”) antogs av rådet i juni 1999. Resolutionen omfattar all
antibiotikaanvändning och syftar till att komma till rätta med de ökande
problemen till följd av att bakterier i allt högre grad är resistenta mot
antibiotika. Bland annat uttalas i resolutionen att en övergripande strategi
behövs för att komma till rätta med resistensproblemet. Såväl kommis-
sionen som medlemsstaterna uppmanas att vidta åtgärder för att stävja
onödig och olämplig användning av antibiotika.
I november 1999 antogs rådsslutsatser med syftet att komma till rätta
med de ökande problemen med antibiotikaresistens. Slutsatserna kan ses
som en uppföljning av resolutionen som antogs i juni 1999.
12.11 Ungdomsfrågor
12.11.1 Ungdom för Europa
EG:s samarbete på ungdomsområdet regleras i artikel 149 i EG-
fördraget, vilket ger möjlighet till stimulansåtgärder för att främja
utvecklingen av ungdoms- och ungdomsledarutbyte. Inom utbildnings-
och ungdomsfrågor gäller nationell bestämmanderätt. Fördraget ger alltså
inte utrymme för en harmonisering av lagar och regler på området.
Huvuddelen av aktiviteterna sker inom programmet Ungdom för Europa,
där det nuvarande programmet sträcker sig över perioden 1995–1999 och
har en budget på sammanlagt 126 miljoner euro. Mer än 60 000
ungdomar har årligen deltagit i programmen Ungdom för Europa. Varje
år har ca hälften av de organisationer som organiserar utbyten inte haft
tidigare erfarenheter av programmet. 1 700 ungdomar deltog från Sverige
år 1999.
12.11.2 Europeisk volontärtjänst
Under åren 1996–1997 har kommissionen även drivit en försöks-
verksamhet för att utveckla en europeisk volontärtjänst för ungdomar.
Tonvikten ligger på stöd till längre utbyten (6–12 månader) för enskilda
ungdomar som deltar som volontärer i ett samhällsnyttigt projekt i en
annan medlemsstat. Utifrån försöksverksamheten antogs programmet i
juli 1998 och sträcker sig efter förlängning fram t.o.m. mars 2000 med en
budget på 47,5 miljoner euro. Totalt deltog ca 2 300 ungdomar i
verksamheten under 1996–1997, varav ca 120 från Sverige. Därefter har
årligen ca 100 ungdomar deltagit från Sverige.
12.11.3 Nytt ungdomsprogram
I november 1997 överlämnade kommissionen ett meddelande till rådet
om riktlinjer för de framtida gemenskapsprogrammen inom utbildnings-
och ungdomsområdena. Inom ungdomsområdet förordades att bägge
nuvarande programmen Ungdom för Europa och Europeisk volontär-
tjänst för ungdomar ersätts av ett samlat ungdomsprogram för perioden 1
januari 2000–31 december 2004. Programmet föreslås få en budget om
600 miljoner euro och innebär en årlig fördubbling från ca 54,5 miljoner
euro år 1999 till 120 miljoner euro för vart och ett av de fem påföljande
åren. Det nya programförslaget antogs av kommissionen den 28 maj
1998 och överlämnades därefter till Europaparlamentet och rådet för
fortsatt behandling.
Vid ungdomsministerrådsmötet och efter samråd med riksdagens EU-
nämnd den 27 maj 1999 antog rådet en gemensam ståndpunkt om det
föreslagna programmet. I november fick ungdomsminstrarna ta del av en
lägesrapport beträffande ungdomsprogrammet. Vidare diskuterades EU-
parlamentets ändringsförslag efter andra behandlingen. Eftersom det
fortfarande råder stor oenighet beträffande programmets budgetram
föreslogs att förlikningsförfarandet mellan parlamentet och rådet
påbörjas i januari 2000.
12.12 Idrott – gemensamt arbete mot dopning
Idrott omfattas inte av fördraget och härigenom har inte heller någon
gemenskapspolitik förutsatts. EG-domstolen har dock genom domar
fastställt principen att idrotten bör underkastas gemenskapsrätten i de fall
den utgör en ekonomisk aktivitet inom ramen för den inre marknaden.
Den senaste domen av stor betydelse på idrottsområdet meddelades i
december 1995 i det s.k. Bosman-fallet (mål C-415/93). Domen har för
idrotten i Sverige medfört att olika specialidrottsförbund genomfört vissa
förändringar i sina tävlingsbestämmelser.
I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Wien 1998 uttryckte rådet
sin oro för omfattningen och allvaret med dopning inom idrotten. Rådet
betonade behovet av mobilisering på EG-nivå och inbjöd
medlemsstaterna att tillsammans med kommissionen och internationella
idrottsorganisationer undersöka möjliga åtgärder för att intensifiera
kampen mot denna fara.
Under Tysklands ordförandeskap genomfördes två informella idrotts-
ministermöten, ett i Bonn i januari och ett i Paderborn i månadsskiftet
maj/juni 1999. Vid dessa möten diskuterades dopningsfrågan och
behovet av ökat internationellt samarbete mellan regeringarna och med
idrottsorganisationerna för att nå bättre resultat i kampen mot dopning
inom idrotten. Ett resultat av detta var att kommissionen i samarbete med
medlemsstaterna aktivt deltog i en intensiv dialog med bl.a.
Internationella olympiska kommittén om skapandet av en världs-
omfattande antidopningsbyrå på idrottsområdet. Den 1 januari 2000
började denna byrå, the World Anti-Doping Agency (WADA), att verka
med aktivt deltagande från EU:s medlemsstater. Kommissionen har i
december överlämnat ett meddelande till rådet med en plan för
gemenskapen att stödja kampen mot dopning inom idrotten.
Under Finlands ordförandeskap fullföljdes detta arbete genom att ett
informellt idrottsministermöte genomfördes i Vierumäki i oktober där
aktuella frågor i arbetet mot dopning och processen att skapa WADA
diskuterades.
I slutsatserna från rådets möte i Wien framgick även att rådet inbjöd
kommissionen att överlämna en rapport till Europeiska rådets möte i
december 1999 med inriktning på att bevara nuvarande idrottsstrukturer
och att upprätthålla idrottens sociala funktion inom ramen för
gemenskapen. Kommissionen har i december till rådet överlämnat ett
meddelande i denna fråga, den s.k. Helsingfors-rapporten om idrott.
12.13 Daphne-programmet för förebyggande åtgärder i
kampen mot våld mot barn, ungdomar och kvinnor
Daphne-programmet är en vidareutveckling av det tidigare s.k. Daphne-
initiativet, som lanserades 1997. Programmets syfte är att bidra till att
säkerställa en hög skyddsnivå för fysisk och psykisk hälsa genom att
skydda barn, ungdomar och kvinnor mot våld (även våld i form av
sexuellt utyttjande och sexuella övergrepp) genom att förebygga våld och
genom att erbjuda våldsoffren stöd, i synnerhet för att hindra att de
utsätts för våld i framtiden. Vidare syftar programmet till att stödja och
uppmuntra icke-statliga organisationer och andra organisationer som är
verksamma inom detta område. Programmet skall främja
gränsöverskridande insatser för att upprätta nätverk som omfattar flera
ämnesområden och säkerställa utbyte av information, bästa praxis och
samarbete på gemenskapsnivå. Olika informations- och forsknings-
insatser skall stimuleras för att öka kunskapen och medvetenheten hos
allmänheten i dessa frågor. Muntligt samråd har skett med riksdagens
EU-nämnd vid flera tillfällen.
Den 27 maj 1999 antog ungdomsministerrådet en gemensam
ståndpunkt för Daphne-programmet. Den 13 december antogs
programmet slutligt av rådet. Programmet skall gälla för perioden den 1
januari 2000 till och med den 31 december 2003. Budgeten uppgår till 5
miljoner euro per år.
12.14 Barnsexturism
Arbetet mot sexturism där barn utnyttjas har fått ökad uppmärksamhet
sedan Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn i
Stockholm år 1996.
Ungdomsministerrådet den 27 maj 1999 diskuterade ett meddelande
från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om åtgärder som
vidtagits för att bekämpa turism där barn utnyttjas sexuellt.
Ordförandeskapet poängterade vikten av att medlemsstaterna även
arbetar tillsammans mot tredje land i dessa frågor. Rådet beslutade på
svenskt initiativ att arbeta vidare med frågan. En ad hoc-grupp
behandlade under hösten ordförandeskapets förslag till rådsslutsatser.
Slutsatserna behandlades i ungdomsministerrådet den 23 november
och antogs vid ministerrådet för rättsliga- och inrikes frågor den 2
december 1999. Slutsatserna betonar det arbete som hittills utförts inom
området för att bekämpa barnsexturism.
13 Transporter
13.1 Frågor som rör samtliga transporter
13.1.1 Galileo – Europas deltagande i en ny generation
satellitnavigeringstjänster
Kommissionen lade i februari 1999 fram ett meddelande med en strategi
för att säkra en roll för Europa vid utvecklingen av nästa generation
globala satellitnavigeringssystem. Projektet har fått namnet Galileo och
innefattar ett globalt system av drygt tjugotalet satelliter som kommer att
ha högre precision än samtliga nu använda system. Rådet antog en
resolution den 17 juli 1999 som beskriver hur det fortsatta arbetet skall
läggas upp. Inför rådsbehandlingen var den svenska hållningen att vi ser
positivt på Galileo och förutsätter att den tekniska utformningen av
systemet även till fullo tillgodoser behoven på nordliga breddgrader.
Sverige förutsätter också att Galileo blir ett civilt system och att en
robust finansieringsplan kommer att presenteras.
I resolutionen anmodas kommissionen att påbörja definitionsfasen i
projekt Galileo. För det första anmodas kommissionen ta fram förslag till
mandat för förhandlingar med tredje länder. Ett mandat antogs i
transportministerrådet den 6 oktober och förhandlingarna har nu inletts
med USA och Ryska federationen. Prioriterade frågor enligt mandatet är
frekvenser, systemsäkerhet, ansvarsfrågor samt skapande av ett
internationellt samarbete vad gäller globala satellitnavigeringssystem.
För det andra skall kommissionen presentera en kostnads- och
nyttoanalys där betydelsen av att klarlägga möjligheterna med Public
Private Partnership (privat delfinansiering) lyfts fram. För det tredje skall
kommissionen, i samarbete med ESA (European Space Agency) och
medlemsstaterna och utifrån de tekniska och organisatoriska utgångs-
punkter som anges, starta definitionsfasen av projektet. För det fjärde
skall kommissionen ta fram detaljer om hur projektet skall finansieras.
Slutligen ges kommissionen i uppdrag att regelbundet redovisa
utvecklingen i projektet till Galileos styrkommitté och rådet samt
leverera resultatet av definitionsfasen till rådet före slutet av år 2000 för
vidare beslut.
13.1.2 Högnivågruppen för telematik på transportområdet
Kommissionens högnivågrupp för telematik (användning av IT i
trafiken) på transportområdet samlades en gång under 1999. Mötet
ägnades främst åt att följa upp den av rådet beslutade gemenskaps-
strategin och ramen för utbyggnaden av vägtransporttelematik i Europa.
Medlemsstaterna presenterade också idéer och ståndpunkter om
prioriteringar inför nästa fas i arbetet samt om gruppens framtida roll.
Sverige önskar bl.a. en ökad fokusering på ny teknik för ökad
trafiksäkerhet. Inga beslut togs på mötet.
13.1.3 Vägtrafiksäkerhet
År 1991 inrättade kommissionen en högnivågrupp för trafiksäkerhet, och
år 1993 presenterade kommissionen ett första handlingsprogram om
vägtrafiksäkerhet. Programmet har genomförts, vilket har lett till klara
framsteg enligt den utvärdering som kommissionen låtit göra.
Kommissionen ser över och rapporterar regelbundet om trafiksäkerhet
inom gemenskapen. Varje medlemsstat kan därigenom dra lärdom av
andras erfarenheter och de bästa metoderna för att öka trafiksäkerheten.
Under 1999 ägde två möten rum i högnivågruppen samt ett antal möten
i specifika ämnesgrupper. Angelägna frågor som diskuterats är införandet
av varselljus, arbetet med att motverka droger hos trafikanter, ISA
(intelligent stöd för anpassning av hastighet) och tunnelsäkerhet.
13.1.4 Kombinerade transporter
Kommissionen publicerade under år 1999 ett meddelande om
kombinerade godstransporter (KOM (1999) 519 slutlig). Meddelandet är
en uppföljning till den grönbok om s.k. intermodala transporter (dvs.
kombinerade trafikslagsövergripande transporter) som kommissionen
publicerade 1997. Kommissionen vill allmänt sett främja kombinerade
lösningar som effektiva och miljövänliga alternativ till ren vägtransport
av gods. I meddelandet redovisas arbetsläget inom de olika områden som
kommissionen redovisat i grönboken, och vissa nya arbetsfält föreslås,
bl.a. vad gäller ökad användning av informationsteknik för främjande av
kombinerade godstransportkedjor. Transportrådet antog vid sitt möte den
9 december 1999 en rådsresolution till stöd för kommissionens arbete
med kombinerade godstransporter.
13.1.5 Integration av miljöhänsyn och hållbar utveckling
Gemensamt möte med transport- och miljöministrarna
Vid Europeiska rådets möte i Cardiff år 1998 pekade regerings- och
statscheferna på behovet av att integrera miljöhänsyn i gemenskapens
olika politikområden. Som första politikområden där detta arbete borde
inledas angavs transporter, energi och jordbruk. Europeiska rådet gav i
uppdrag åt transportrådet, energirådet och jordbruksrådet att rapportera
till toppmötet i Wien om en strategi för detta arbete inom sina respektive
områden. Den 17 juni 1998, dagen efter Cardiffmötet, höll transport- och
miljöministrarna ett gemensamt möte. Under detta möte enades
ministrarna om slutsatser som framhåller behovet av att främja en hållbar
utveckling mot bakgrund av de negativa effekterna på människors miljö
och hälsa.
Från Europeiska rådets möte i Wien till beslutad strategi
I transportrådets rapport till Europeiska rådets möte i Wien den 11–12
december 1998 om arbetet med att integrera miljöhänsyn och hållbar
utveckling inom transportsektorn, angavs bl.a. behovet av en gemensam
strategi med kort-, medel- och långsiktiga mål. Transportrådet har under
hösten 1999 enats om ett arbetsprogram (strategi) som pågår från år 2000
till och med år 2004. Med jämna mellanrum skall uppföljningar ske, den
första sker i juni 2001 under det svenska ordförandeskapet.
13.2 Landtransporter
13.2.1 Reglering av arbetstiden vid vägtransporter för mobila
arbetstagare och förare som är egenföretagare
Kommissionen överlämnade i november 1998 till rådet ett förslag till
direktiv, KOM (1998) 662 slutlig, som bl.a. innebär viss reglering av
arbetstiden för yrkeschaufförer som skall komplettera körtids-
bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 om harmonisering
av viss social lagstiftning om vägtransporter. Rådsbehandlingen av den
del av förslaget som rör arbetstiden för chaufförer pågår. Sverige stödjer
i allt väsentligt kommissionens förslag.
13.2.2 Harmoniserade regler för trafikbegränsningar (inklusive s.k.
helgförbud) för tunga lastfordon
Behandlingen av kommissionens förslag om en harmoniserad reglering
av medlemsstaternas möjlighet att införa trafikrestriktioner, särskilt
helgförbud, för tunga godstransporter (förslag till rådets direktiv om ett
öppet system av harmoniserade regler för trafikbegränsningar för tunga
lastfordon som deltar i internationella transporter på bestämda vägar,
(KOM(1998) 115 slutlig), har behandlats i rådet under 1999.
Rådsbehandlingen är ännu inte avslutad. Sverige stödjer i allt väsentligt
kommissionens förslag.
13.2.3 Vägtransportavtal med länder utanför EU
I december 1995 gav rådet kommissionen mandat att förhandla fram dels
ett avtal mellan EG och fjorton länder i Central- och Östeuropa om
tillfälliga passagerartransporter med buss (Interbus-avtalet), dels avtal
om godstransporter i transit omfattande gemenskapen och de tre länderna
Ungern, Rumänien och Bulgarien. Under året har avtalen med Bulgarien
och Ungern slutförhandlats (Bulgarien i december 1998 och Ungern
1999). Förhandlingarna med Rumänien pågår alltjämt. Förhandlingarna
om Interbus-avtalet kommer inom kort att slutföras. Sverige har haft en
låg profil i förhandlingarna om de aktuella avtalen, vilket bl.a. beror på
att vi inte berörs så mycket på grund av vårt geografiska läge. Sverige har
inte haft någon invändning mot kommissionens sätt att sköta
förhandlingarna.
13.2.4 Järnvägsfrågor
Kommissionen lade i juli 1998 fram ett s.k. järnvägspaket, med förslag
till ändringar av järnvägsdirektiven 91/440/EEG och 95/18/EG samt ett
förslag till nytt direktiv att ersätta direktivet 95/19/EG. Förslagen syftar
till att omvandla den europeiska järnvägssektorn, med dess vikande
marknadsandel, till en expanderande, konkurrenskraftig och
kundorienterad järnväg. För att uppnå detta krävs bl.a. kompetent
förvaltning och sund ekonomi inom järnvägssektorn samt rättvis och
icke-diskriminerande behandling av olika inblandade parter. Det behövs
klarlägganden av de berörda aktörernas roller och en tydlig uppdelning
av deras olika ansvarsområden. Vidare krävs ramar och regelverk för
fördelningen av tåglägen, för fastställandet av nivåerna på banavgifterna
och för utfärdande av licenser för järnvägsföretag.
Det tyska ordförandeskapet misslyckades med att uppnå en politisk
överenskommelse om järnvägspaketet vid transportministrarnas möte i
juni 1999. Därefter lade det finska ordförandeskapet ner ett intensivt
arbete på att söka en kompromiss som kunde tillmötesgå de olika
intressena hos medlemsstaterna. Detta lyckades efter en långdragen
debatt som räckte fram på småtimmarna vid transportministrarnas möte i
december. Uppgörelsen har tydliga drag av kompromiss i fråga om
inriktningen. De ursprungliga förslagen från kommissionen stämde väl
överens med det svenska synsättet och svenska erfarenheter samt med det
transportpolitiska beslutet från våren 1998. Emellertid anser Sverige att
kompromissen är ett viktigt steg på vägen mot en mer konkurrenskraftig
järnväg i Europa.
13.3 Sjöfart
13.3.1 Sjösäkerhet för passagerartrafik
Under 1999 antog rådet ett direktiv (1999/35/EG) om ett system med
obligatoriska besiktningar för en säker drift av ro-ro-passagerarfartyg och
höghastighetspassagerarfartyg. Direktivet syftar till att fastställa ett
system som ger bättre garanti för en säker drift av dessa fartyg i reguljär
trafik till eller från hamnar i gemenskapens medlemsstater. Vidare ges
medlemsstaterna rätt att leda, delta i eller samarbeta inom ramen för varje
utredning av olyckor eller tillbud till sjöss i samband med denna trafik.
13.3.2 Mottagningsanläggningar för fartygsgenererat avfall och
lastrester
År 1998 lämnade kommissionen ett förslag till direktiv (KOM (1998)
452 slutlig) om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat
avfall och lastrester från fartyg. Förslaget syftar till att minska
dumpningen av avfall till havs genom att fartygen åläggs att lämna allt
fartygsgenererat avfall och lastrester i hamn. Vidare skall medlems-
staterna se till att det finns tillräckliga mottagningsanordningar för att ta
emot avfallet i alla hamnar. Varje hamn skall dessutom upprätta en
avfallshanteringsplan. Under hösten 1999 har rådet beslutat om
gemensam ståndpunkt i frågan. Den gemensamma ståndpunkten har
därefter överlämnats till parlamentet för yttrande.
13.3.3 Inre vattenvägar
Arbetet med att effektivisera trafiken på unionens inre vattenvägar har
fortsatt. Under 1998 lade kommissionen fram två nya förslag. Det ena
handlar om att stegvis söka begränsa den alltför stora flottkapaciteten och
det andra om att införa nya tekniska krav på fartygen. Förslagen, som
inte berör Sverige, färdigbehandlades i mars 1999.
13.3.4 Rådsresolution om närsjöfart
Närsjöfart kan närmast definieras som Europasjöfart till skillnad från den
globala transoceana sjöfarten. Kommissionen lade fram ett första
meddelande om närsjöfarten i Europa 1995. Därefter har lägesrapporter
presenterats 1997 och nu senast i juni 1999. I meddelandet med den
senaste lägesrapporten granskas närsjöfartens möjligheter inom ramen
för en säker och hållbar rörlighet. Vidare granskas dess integration i
europeiska logistiska transportkedjor, dess image och befintliga hinder
för dess utveckling. Meddelandet utmynnar i ett antal rekommendationer
till medlemsstaterna, hamnarna och den berörda industrin. En intressant
detalj i meddelandet är att närsjöfarten ökat kraftigt under 1990-talet. De
statistiska uppgifterna om ökningen är dock något osäkra.
Rådet antog en resolution om meddelandet den 9 december 1999. I
rådsresolutionen understryks vikten av att närsjöfarten utvecklas till ett
livskraftigt element i de intermodala transportkedjorna från dörr till dörr.
Detta är i första hand en uppgift för den berörda sjöfartsindustrin men
kommissionen, medlemsstaterna och andra intressenter kan naturligtvis
genom olika åtgärder främja utvecklingen.
13.3.5 Sjöfartsavtal med tredje land
Rådet beslutade 1997 om att försöka träffa sjöfartsavtal med Kina och
Indien. Arbetet med att försöka få tillstånd sådana avtal fortgick under
1999. Några framsteg i förhandlingarna har dock inte gjorts. Avtal med
dessa två stater anses som mycket viktiga.
Kommissionen var under året mycket aktiv när det gäller konkurrens-
begränsande beteenden som medlemsstaterna utsätts för i olika länder.
Kommissionen har bl.a. haft kontakter med USA, Brasilien, Marocko
och Japan.
13.4 Luftfart
13.4.1 Flygtrafikledning
Arbetet med att reformera den europeiska flygtrafiktjänsten har fortsatt
inom EU och Eurocontrol, den europeiska organisationen för säkrare
flygtrafikledningstjänst. Inom EU har diskussionerna koncentrerats kring
gemenskapens framtida roll som medlem av Eurocontrol. Under 1999
pågick förhandlingar mellan EU och Eurocontrol och i december 1999
var de i princip avslutade. Sverige stödjer de övergripande målsätt-
ningarna i detta arbete och bevakar processen genom deltagande i den
speciella kommitté som inrättats för att bistå kommissionen under
förhandlingarna.
Ett viktigt svenskt krav är att få behålla vårt integrerade civila och
militära flygtrafikledningssystem. Utformningen av detta system är
därtill en nationell angelägenhet. Det är emellertid till en stor nackdel om
delar av det europeiska luftrummet helt och hållet blockeras för civilt
flyg och därför stödjer Sverige åtgärder inom luftrumsfrågan under
förutsättning att hänsyn tas till våra nationella intressen.
En stor fråga inom flygtrafikledningen har under 1999 varit trängseln i
luftrummet och förseningar inom luftfarten. Det är en fråga som inte bara
drabbar resenärer och flygbolag, utan även har inverkan på miljö och
säkerhet. Den nya kommissionen har lyft upp frågan till en av de
viktigaste inom luftfartsområdet och presenterade vid transportrådet den
9–10 december 1999 ett meddelande, i vilket man beskriver hur man
ämnar gå vidare för att lösa trängsel- och förseningsproblemen.
En svensk ståndpunkt är att luftfarten bör betraktas som en helhet där
alla huvudaktörer – det vill säga brukare, flygplatser och flygtrafiktjänst
– måste ta sitt gemensamma ansvar för att nå en lösning på problemen.
13.4.2 Flygsäkerhet
Arbetet i kommissionens särskilda kommitté för upprättande av en
europeisk myndighet för luftfartssäkerhet, EASA, har fortsatt under
1999. I oktober 1999 lade kommittén fram ett förhandlingsunderlag i
form av ett utkast till konventionstext. Inför rådsmötet den 9–10
december hade kommissionen ännu inte redogjort för hur man avser gå
vidare i EASA-arbetet. Sverige stödjer upprättandet av en europeisk
luftfartssäkerhetsmyndighet med tillräckliga befogenheter att kunna
verka för en höjd och utjämnad flygsäkerhet i Europa.
Kommissionen och den nuvarande gemensamma luftfartsmyndigheten,
JAA, har under åtskilliga år arbetat med ett förslag till gemensamma
regler för arbets- och vilotider för flygande personal. Under 1999 hade
kommissionen som ambition att till rådet lägga fram ett förslag till
förordning. I juni 1999 hölls ett expertgruppsmöte, under vilket
kommissionen inhämtade synpunkter från medlemsstaterna om hur man
skall gå vidare. Arbetet avslutades inte under 1999.
13.4.3 Förhållandet till tredje land
EU och Central- och Östeuropa
Kommissionen, tillsammans med medlemsstaterna, hade under våren
1997 på bilateral basis inledande diskussioner med de tio central- och
östeuropeiska staterna inför luftfartsförhandlingarna om utvidgning av
den inre luftfartsmarknaden. Sverige medverkade vid diskussionerna med
de baltiska staterna och Polen. En oberoende säkerhetsbedömning av
respektive stat utfördes parallellt av Joint Aviation Authorities. Vid ett
möte i september 1997 med den speciella kommittén, bestående av
kommissionen, medlemsstaterna samt övriga förhandlingsparter,
godkändes enhälligt förhandlingarnas slutmål om en gemensam inre
luftfartsmarknad. Under 1998 inleddes de bilaterala förhandlingarna med
de central- och östeuropeiska länderna. Den första förhandlings-
omgången blev klar till årsskiftet 1998/99. En andra förhandlingsomgång
pågår och kommissionen räknar med att avtalet skall kunna skrivas under
år 2000.
EU och USA
Några ytterligare luftfartsförhandlingar mellan kommissionen och USA,
grundade på det första mandat rådet beslutade om i juni 1996, har inte
hållits. Arbetet har fortsatt med ett utvidgat mandat som även omfattar
trafikrättigheter m.m.
Sverige har vidhållit den i princip positiva inställningen till en gemen-
sam luftfartsmarknad över Atlanten och till arbetet med ett utvidgat
mandat, allt under förutsättning att detta inte innebär en försämring av
vad som gäller enligt det s.k. open skies-avtal (avtal som i det närmaste
innebär total avreglering av flygtrafiken mellan länderna för avtals-
parternas flygbolag) som Sverige har ingått med USA.
Kommissionen har anmält Sverige och vissa andra medlemsstater till
EG-domstolen med anledning av deras open skies-avtal, som enligt
kommissionen innebär att Sverige och övriga berörda medlemsstater har
brutit mot sina förpliktelser mot unionen. Sverige har bestridit att några
överträdelser har skett.
EU och Cypern
Kommissionen har erhållit mandat att inleda förhandlingar om ett
luftfartsavtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Cypern,
med det långsiktiga målet att låta Cypern ingå i det framtida gemen-
samma luftutrymmet, om vilket förhandlingar för närvarande förs mellan
gemenskapen och länderna i Central- och Östeuropa.
13.4.4 Luftfart och miljö
Den 29 april 1999 beslutade rådet att anta förordning EG nr 925/99,
vilket innebär ett förbud mot användning och nyregistrering av vissa
flygplan som försetts med ljuddämpare. Syftet med förordningen är att
minska bullret vid gemenskapens flygplatser genom att förebygga att
äldre flygplan förses med ljuddämpare för att undgå det förbud mot vissa
flygplanstyper som träder i kraft den 1 april 2002. Skälet är att äldre
flygplan har sämre miljöprestanda än moderna flygplan. Efter protester
från USA sköt EG upp ikraftträdandet av förordningen fram till den 4
maj 2000 i syfte att nå en lösning inom ramen för ICAO (ett FN-organ
för internationell civil luftfart), förutsatt att USA samarbetar med EG för
att skärpa ICAO:s bullernormer.
Sverige anser att det är hög tid att skärpa bullerföreskrifterna och att
förordningen väl överensstämmer med ICAO:s regelverk. Det vore
emellertid fördelaktigt med en global lösning inom ICAO om detta skulle
gå att uppfylla.
13.5 Transeuropeiska nät för transporter
Kommissionen fattade den 2 juli 1999 beslut om fördelning av
ekonomiskt stöd till transeuropiska nät för transporter, TEN-T.
Rådets förordning (EG) nr 2236/95 om allmänna regler för gemen-
skapens finansiella stöd på området för transeuropeiska nät är gemensamt
för transport-, tele- och energinät och utgör den rättsliga grunden för det
ekonomiska stöd som genom årliga beslut i finansieringskommittén
fördelas till projekt av gemensamt intresse.
De svenska projekt som beviljades stöd under 1999 är:
– Europaväg E6 Lerbo-Torp, del av bron över Sunninge sund.
– E18 Örebro-Arboga.
– Undersökningar och detaljerad teknisk design för konstruktion
av en järnvägstunnel under Malmö stadskärna.
– Byggande av de svenska landanslutningarna till Öresundsbron.
– Studier för projekt BANA 3 Stockholm-Arlanda flygplats.
– Effektivare kontroll av s.k. obeledsagade enheter (hit räknas
containrar, släpvagnar och andra förarlösa godsenheter som kan
flyttas mellan olika transportslag) vid hamnarna i Trelleborg,
Travemünde och Rostock.
Totalt har Sverige fått 14,8 miljoner euro beviljade som bidrag till
genomförande av projekten.
Den årliga ansökningsprocessen till TEN-T bygger på direktiv
2236/95, reviderad genom förordning 1655/99. Europaparlamentets och
rådets beslut 1692/96/EG, reviderad i juni 1999, anger i sin tur vilka
kriterier som måste vara uppfyllda för att medel skall kunna utbetalas.
Varje höst lämnar trafikverken projektansökningar till Närings-
departementet. Näringsdepartementet gör en sammanställning och
prioritering av projekten. Under våren förs bilaterala diskussioner mellan
Näringsdepartementet och kommissionen om de olika projekten. Beslut
om tilldelning fattas i en särskild kommissionsarbetsgrupp. Besked om
medel lämnas i juni/juli, varvid utbetalning sker etappvis.
EG har ändrat den finansiella förordningen för TEN som reglerar
stödet från EU-budgeten till TEN inom dess tre områden transporter,
energi och telekommunikationer. En nyhet är att en liten del av medlen
kan användas för riskkapitalinvesteringar. Det totala beloppet för stödet
under förordningen uppgår till 4,6 miljarder euro för de närmaste sju
åren.
13.6 Transport av farligt gods
Det finns en gemensam ståndpunkt antagen den 29 mars 1999 av rådet
inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om
minimikrav vid examinering av säkerhetsrådgivare för transport av
farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar. Direktivet förbereddes
under år 1998 och kan ses som ett underdirektiv till rådets direktiv
96/35/EG av den 3 juni 1996 om utnämning av och kompetens hos
säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre
vattenvägar. Direktivförslaget finns översatt till svenska som ett
meddelande från kommissionen till Europaparlamentet. Det är ännu inte
antaget.
Lagen (1982:821) och förordningen (1982:923) om transport av farligt
gods har ändrats och krav på säkerhetsrådgivare har införts enligt
direktiv 96/35/EG. Kravet gäller fr.o.m. den 1 januari 2000. I Sverige har
vi infört krav på säkerhetsrådgivare även för sjö- och lufttransporter av
farligt gods.
Rådets direktiv 1999/36/EG av den 29 april 1999 om transportabla
tryckbärande anordningar har antagits. Direktivet skall tillämpas fr.o.m.
den 1 juli 2001. Direktivet avser att skapa ett enhetligt kontrollsystem för
transportabla tryckkärl för att förbättra säkerheten och säkerställa fri
rörlighet inom gemenskapen för dessa anordningar.
Under år 1999 diskuterades vid ett kommittémöte förslag till ändringar
för tredje gången i direktivet (94/55/EG) om transport av farligt gods på
väg respektive direktivet (96/49/EG) om transport av farligt gods på
järnväg. Ändringarna har inte beslutats.
14 Näringspolitik
EG:s näringspolitik skall säkerställa att nödvändiga förutsättningar finns
för den europeiska industrins konkurrensförmåga. Unionens insatser
skall inriktas på att påskynda industrins anpassning till struktur-
förändringar och främja ett gynnsamt näringslivsklimat.
14.1 Konkurrenskrafts- och företagsfrågor
Under 1999 har konkurrenskraftsfrågorna fått ökad betydelse på
industrirådets dagordning. Sverige har ställt sig positivt till detta och
stödjer en mer horisontellt inriktad näringspolitik på EU-nivå. De
områden som diskuterats i industrirådet under 1999 är globaliseringens
inverkan på konkurrenskraften liksom informations- och
kommunikationsteknologins, humankapitalets och tjänstesektorns
betydelse för den europeiska industrins konkurrenskraft. Vid rådsmötet i
november antogs slutsatser om den europeiska industrins konkurrenskraft
(12144/99). I slutsatserna konstateras bl.a. att den årliga debatten om den
europeiska industrins konkurrenskraft är ett viktigt inslag i industrirådets
arbete. Kommissionen uppmanas också att årligen utarbeta en
konkurrenskraftsrapport som även skall inkludera tjänstesektorn.
Kommissionen skall också identifiera nyckelfaktorer för konkurrens-
kraften som kan analyseras i kommande rapporter.
I rådets arbetsprogram för konkurrenskraftsdebatten i industrirådet,
som antogs i november, konstateras likaså bl.a. betydelsen av en strategi
för benchmarkingarbetet och en bättre samordning med innehållet i
konkurrenskraftsrapporten. Vidare betonas informationssamhällets
liksom tjänstesektorns betydelse för konkurrenskraften. Enligt
programmet skall industriministrarna också fortsätta diskutera hur
miljöfrågor och en hållbar utveckling kan integreras i industripolitiken.
Vid industriministrarnas möte i april antogs slutsatser om
benchmarking (7416/99) som innebar att medlemsstaterna och
kommissionen skall fastställa praktiska åtgärder för användning av
benchmarking. Slutsatserna bygger på erfarenheter från tidigare arbete
där benchmarking, jämförelser, använts. En särskild grupp,
Benchmarking Competitivess Group, har därför inrättats i kommissionen.
Gruppen skall bl.a. fungera som expert åt rådet i sådana frågor och verka
för att innehållet i konkurrenskraftsrapporten och benchmarking, på olika
områden samordnas.
Näringspolitiska frågor diskuteras förutom i rådet även i
kommissionens generaldirektörsgrupp för industrifrågor. Gruppen träffas
regelbundet för att diskutera idéer, förslag och utredningsinsatser som
underlag för diskussionerna i industrirådet. Under året har gruppen bl.a.
diskuterat benchmarking, utvidgningen, informations- och
kommunikationsteknologi, integrering av miljö och hållbar utveckling i
industripolitiken samt olika branschfrågor.
Inom ramen för gemenskapens fleråriga program för små och
medelstora företag i Europeiska unionen (1997–2000) har en rad
aktiviteter ägt rum under 1999. Informationsnätverket Euro Info Centre
(EIC) har fortsatt svara på frågor från små och medelstora företag om EU
och den inre marknaden. Två stora partnerskapsmässor, s.k.
Europartenariat, och ca 30 branschspecifika partnerskapsmässor, s.k.
Interprise, har anordnats. I Sverige, Sätra Brunn, har t.ex. ett Interprise
ägt rum för företag verksamma inom läromedelsområdet. Det fleråriga
programmet har under året genomgått en oberoende utvärdering (KOM
(1999) 319 slutlig). Utvärderingen ger programmet överlag ett bra betyg;
kostnadseffektiviteten är acceptabel, de största operativa aktiviteterna
upplevs som väl utformade och framgångsrika, samrådet med närings-
livets organisationer fungerar allt bättre etc. Programmet har dessutom
sedan årsskiftet 98/99 utvidgats till att omfatta Ungern, Tjecken,
Bulgarien, Slovakien, Estland, Polen och Rumänien som nu deltar i de
flesta av programmets olika aktiviteter.
Arbetet med ett direktiv om sena betalningar vid affärstransaktioner
har fortskridit. Förslaget innehåller bestämmelser om förfallodag,
dröjsmålsränta och att oskäliga avtalsvillkor skall kunna jämkas eller
ogiltigförklaras. På industrirådets möte den 29 april 1999 intogs en
gemensam ståndpunkt om direktivet. Direktivet har därefter diskuterats i
Europaparlamentet som den 13-17 december 1999 intog sin ståndpunkt
(dok. 13891/99). Arbetet fortsätter under 2000 för att nå en överens-
kommelse mellan rådet och parlamentet. Sverige har ställt sig positivt till
direktivet och aktivt arbetat för att man bl.a. på ett enkelt sätt skall kunna
driva in sina fordringar och få kompensation för de kostnader man haft
för att driva in dessa.
Den 27 januari 1999 publicerade kommissionen en vitbok om handel
(KOM (1999) 6 slutlig). Vitboken om handel tar upp ett antal frågor på
gemenskapsnivå som anses ha särskild betydelse för sektorn. Till
vitboken hör en handlingsplan utifrån vilken kommissionen avser att
initiera ett antal aktiviteter, bl.a. en informationskampanj i syfte att göra
sektorn mer uppmärksammad.
På industrirådets möte den 29 april 1999 antogs en handlingsplan för
att främja företagaranda och konkurrenskraft (7422/99). Handlingsplanen
vänder sig såväl till medlemsstaterna som till kommissionen och rådet.
Åtgärderna återfinns inom en rad områden såsom t.ex. utbildning och
kompetensutveckling, finansiering, FoU och offentlig förvaltning.
Handlingsplanen är mycket allmän och inom flera områden uppmanas
medlemsstaterna endast att undersöka möjligheterna och förutsätt-
ningarna för att genomföra de åtgärder som återfinns i handlingsplanen.
En första rapport om handlingsplanens genomförande väntas under
december 2000. Sverige har ställt sig positiv till handlingsplanen.
Inom småföretagsområdet sker också ett erfarenhetsutbyte mellan
medlemsstaterna, s.k. samordnade aktiviteter. Erfarenhetsutbytet sker
främst genom att stora forum anordnas i olika frågor som rör små och
medelstora företag. Den 9 november 1999 publicerade kommissionen ett
meddelande om samordnade aktiviteter i medlemsstaterna (KOM (1999)
569 slutlig). Meddelandet redovisar de åtgärder som vidtagits och ger i
förekommande fall exempel på medlemsstaternas aktiviteter och andra
åtgärder.
Under 1999 har arbetet med två vitböcker om kooperativt företagande
och ömsesidiga bolag inletts och förväntas antas av kommissionen under
första halvåret år 2000.
14.2 Integration av miljöhänsyn och hållbar utveckling
Vid rådets möte i april 1999 antogs slutsatser om hur arbetet med
integrering av miljö och hållbar utveckling i industripolitiken skall
genomföras.
Arbetet med integrering av miljö och hållbar utveckling syftar bl.a. till
att utveckla ny teknik som kan bidra både till industrins konkurrenskraft
och en hållbar utveckling. En viktig förutsättning för detta är ett bra
innovationssystem med goda möjligheter för introduktion av ny teknik på
marknaden.
Vid industrirådet i november antogs en rapport som sedan
presenterades vid Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999.
Vid Europeiska rådet redogjorde också kommissionen för en
integrationsstrategi som skall komplettera rådets arbete. Frågan skall
följas upp vid industrirådets möte i maj 2000 och strategin i sin helhet
skall vara klar till toppmötet i Göteborg i juni 2001.
14.3 Konkurrensfrågor
Kommissionen och medlemsstaterna fortsatte under 1999 arbetet med att
modernisera och effektivisera tillämpningen av konkurrensreglerna för
att dels inrikta insatserna på bekämpning av allvarliga överträdelser, dels
förbereda EU:s förestående utvidgning.
Kommissionen offentliggjorde i april 1999 en vitbok om
modernisering av tillämpningen av konkurrensreglerna (KOM (1999)
101 slutlig). I vitboken föreslås att den gällande ordningen, med
anmärkningar och prövning av individuella undantag för visst samarbete
mellan företag, tas bort och ersätts med ett legalundantag. Klagomål
avses få ökad betydelse som grund för ingripanden. En mer aktiv roll för
medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar föreslås också
vid tillämpningen av EG:s konkurrensregler. Förslaget om
decentraliserad tillämpning av EG-fördragets artiklar 81 och 82 innebär
att de nationella myndigheterna kommer att ta på sig en mer aktiv
verkställighetsroll och att kommissionen inriktar sig på principiellt
viktiga ärenden eller ärenden av stor betydelse för EU:s inre marknad.
Under hösten har medlemsstaterna och näringslivet lämnat synpunkter på
förslaget.
Kommissionen inledde 1997 arbetet med ett nytt gruppundantag för
vertikala begränsningar, dvs. konkurrensbegränsande avtal mellan
företag i olika handelsled. Det arbetet ledde till att industrirådet den 28
april 1999 antog de ändringar som behövs i rådsförordningarna. Det nya
gruppundantaget, som kommissionen antog i december, ger företag som
inte anses ha marknadsmakt större frihet att utveckla sina distributions-
former samtidigt som det tydliggör vilka vertikala konkurrens-
begränsningar som är förbjudna. Det nya gruppundantaget träder i kraft
den 1 juni 2000. Kommissionen kommer vidare under våren 2000 att
anta riktlinjer för vertikala begränsningar.
Den arbetsgrupp i World Trade Organisation (WTO) som sedan
organisationens första ministerkonferens i Singapore i december 1996
studerat frågan om sambandet mellan handel och konkurrens fortsatte sitt
arbete under första halvåret 1999. Inför WTO:s ministermöte i Seattle i
månadsskiftet november/december fanns flera olika förslag på hur
konkurrensfrågorna i fortsättningen borde hanteras i WTO. Ambitions-
nivån i de olika förslagen varierade från de som önskade fortsatt
analysarbete till de som, liksom EG, ville se regelrätta förhandlingar om
ett multilateralt ramverk i WTO på konkurrensområdet. Seattle-mötet
blev dock resultatlöst och det är därmed oklart om och i så fall hur
konkurrensfrågorna i förlängningen kommer att hanteras i WTO.
Vid tillämpningen av gemenskapsrättens konkurrensregler har
kommissionen en central roll. Kommissionen samråder härvid med
medlemsstaternas konkurrensvårdande myndigheter. Konkurrensverket
mottog under året drygt 530 nya ärenden från kommissionen inom ramen
för nämnda samrådsförfarande. Ett stort antal ärenden rörde samgåenden
mellan företag. Flera av dessa anmälningar om företagskoncentrationer
rörde företag med global verksamhet. I ett antal fall, bl.a. på
telekommunikationsområdet, gjorde kommissionen fördjupade undersök-
ningar för att utröna om samgåendet kunde leda till en dominerande
ställning på de berörda marknaderna.
14.4 Statsstöd
EG:s regler om statligt stöd syftar till att förhindra att nationella
stödåtgärder till näringslivet får konkurrenssnedvridande effekter som
strider mot det gemensamma intresset. Bestämmelserna om stöd till olika
ändamål preciseras av kommissionen efter samråd med medlemsstaterna.
Mot bakgrund av det relativt omfattande utnyttjandet av stöd inom EG
strävar kommissionen efter en utformning av reglerna som bidrar till
minskade totala stödvolymer och minskade risker för snedvridningar av
konkurrensen. Sverige stödjer kommissionens målsättningar när det
gäller minskade stödvolymer inom EU och har ställt sig bakom de
ändringar som genomförts under 1999 och som beskrivs nedan.
Under året beslutade kommissionen om nya riktlinjer för tillämpningen
av stöd inom olika områden. Det gäller de bestämmelser som kan
utnyttjas för undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter
(EGT C 288, 9.10.1999, s. 2) samt bestämmelser om statligt stöd i form
av garantier (ännu ej publicerade i EGT). I bägge fallen handlar det om
en precisering av tidigare gällande bestämmelser som syftar till en
förbättrad kontroll av de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna.
En viktig nyhet i regelverket för statsstöd gäller den s.k. procedur-
förordning som rådet beslutade om under våren 1999 (EGT L 83,
27.3.1999, s. 1). I denna förordning finns samlade de olika förfarande-
regler som gäller för såväl kommissionens som medlemsstaternas
hantering av stödärenden, såsom bestämmelser för anmälan av stöd,
tidsfrister, överklagande, tredje parts rättigheter m.m. Syftet med
förordningen är att öka öppenheten och rättssäkerheten samtidigt som
gemenskapens stödregler görs mer effektiva.
Kommissionen presenterade under året förslag till förordningar för
gruppundantag från den generella anmälningsplikten i fördragets artikel
88.3. Detta skedde med stöd av rådets förordning nr 994/98 (EGT L 142,
14.4.1998 s. 1) som beslutades under 1998 och som ger kommissionen
möjlighet att fastställa närmare kriterier för vissa typer av stöd som skall
anses förenliga med fördraget utan att medlemsstaterna behöver invänta
kommissionens prövning och godkännande. Ett samråd mellan
kommissionen och medlemsstaterna påbörjades inom ramen för en för
ändamålet särskilt tillsatt rådgivande kommitté. De förslag som
diskuteras avser stöd till små och medelstora företag, stöd till utbildning
och stöd i form av s.k. försumbart stöd.
Utan att det lett till några beslut från kommissionens sida så har ett
antal andra områden varit föremål för diskussioner mellan kommissionen
och medlemsstaterna. Det gäller bl.a. frågan om vilka regler som skall
gälla för statligt stöd inom stålindustrin när Kol- och stålfördraget upphör
år 2002. Kommissionens avsikt är här att stöd till stålindustrin även
fortsättningsvis skall behandlas på ett mera strikt sätt än stöd inom andra
branscher. Flertalet medlemsstater inklusive Sverige har ställt sig bakom
dessa tankar. Kommissionen har också presenterat förslag till särskilda
riktlinjer för statligt stöd i kandidatländerna i syfte att underlätta
övergången från planekonomi till marknadsekonomi. Detta är en
uppföljning av en utfästelse som gjordes av Europeiska rådet i Essen år
1994. Även här har Sverige liksom de flesta andra medlemsstater givit
kommissionen sitt stöd till inriktningen av förslaget.
För svenskt vidkommande har tillämpningen av statsstödsreglerna
berört flera olika områden. På regionalpolitikens område har samtliga
nationella stödregler setts över och justerats med hänsyn till de nya
bestämmelser för regionalt stöd som kommissionen beslutat om och som
träder i kraft fullt ut från och med den 1 januari 2000 (EGT C 74,
10.3.1998, s. 9). Under hösten har därför anmälan gjorts till
kommissionen om förändringar i den geografiska utformningen av
Sveriges stödområden och de olika stödordningar som är kopplade till
dessa. När detta skrivs har kommissionen ännu inte fattat beslut om de
föreslagna förändringarnas förenlighet med gemenskapsreglerna.
På arbetsmarknadspolitikens område fattade kommissionen i början av
året beslut gällande tidigare gjorda svenska anmälningar av stödformerna
anställningsstöd och utbildningsstöd. Efter en omfattande prövning
fastslog kommissionen, efter vissa justeringar, att åtgärderna inte utgör
statligt stöd i fördragets mening. De anses istället vara s.k. generella
åtgärder som är automatiska och generella till sin utformning och att de
därmed inte utgör sådant selektivt stöd till enskilda företag eller
branscher som avses i fördragets artikel 87.1. I övrigt kan noteras att
kommissionen efter lång tids prövning av vissa stöd till svensk vindkraft
beslutat att inte vidta några åtgärder. Beslutet har fattats i ljuset av dels
den pågående samlade översynen av de stödformer som Sverige tillämpar
för förnybar elproduktion, dels kommissionens pågående arbete med ett
direktiv för sådan elproduktion (15.2).
Ett antal anmälningar till kommissionen på andra områden har
aktualiserats under 1999. Det gäller bl.a. stödet till svensk film-
produktion inom ramen för filmavtalet för år 2000, vissa förändringar av
stöd till små och medelstora företag via ALMI Företagspartner AB,
förlängning av satsningen på industriella utvecklingscenter, ändringar
gällande statliga bidrag till lokala investeringsprogram som ökar den
ekologiska hållbarheten i samhället samt vissa projekt inom ramen för
Östersjömiljarden.
14.5 Kol- och stålfrågor
Fördraget om den Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) upphör
den 23 juli 2002 och en nedtrappning av verksamheten har således
inletts. De finansiella aspekterna av fördragets upphörande har
behandlats under senare år. Enligt ett förslag som kommissionen lade
fram 1997 skall forskningen på kol- och stålområdet fortsätta även efter
2002 och EKSG:s tillgångar och skulder, förutsatt att det är rättsligt och
praktiskt möjligt, överföras till de återstående gemenskaperna.
Kommissionens utredning som undersökte de rättsliga och praktiska
frågeställningarna och som genomfördes under hösten 1998 ställde sig
positiv till den föreslagna lösningen. Även Sverige stödde förslaget.
Rådet kunde därför under våren 1999 enas kring kommissionens förslag
och därmed avgöra en för avvecklingen viktig fråga.
De frågor som därefter aktualiserats inom kol- och stålområdet är
utarbetandet av nya riktlinjer för statligt stöd till stålindustrin efter
EKSG-fördragets upphörande samt kommissionens meddelande om
stålindustrins konkurrenskraft. Dessa båda frågor skulle enligt planerna
ha lyfts redan under det tyska ordförandeskapet, men bedömdes vara
politiskt känsliga ärenden som inte kunde beredas vidare förrän den nya
kommissionen kommit på plats. Meddelandet om stålindustrins
konkurrenskraft överlämnades till rådet så sent som den 5 oktober 1999,
varför det finska ordförandeskapet på grund av tidsbrist inte föreslog att
slutsatser skulle antas inom detta område. Slutsatser förväntas istället
antas under det portugisiska ordförandeskapet.
Frågan om lämplig utformning av framtida riktlinjer för statligt stöd
till stålindustrin inom ramen för Amsterdamfördraget hanteras i
huvudsak inom ramen för kommissionens s.k. multilaterala möten, men
har i viss mån rapporterats och diskuterats under hösten i EKSG:s
rådsarbetsgrupp.
14.6 Branschfrågor
14.6.1 Skogsnäringen
Under hösten 1999 antog kommissionen ett meddelande om den
skogsbaserade industrins konkurrenskraft (KOM (1999) 457 slutlig). Ett
av förslagen från kommissionen var att anordna ett forum för att
ytterligare analysera den skogsbaserade industrins konkurrenskraft.
Forumet skall inriktas på efterfrågefaktorer, hållbar utveckling och
klusterbildning och arbeta för förslag till konkreta åtgärder. Detta förslag
stöddes i rådets slutsatser (12158/99). Rådsslutsatserna innebär också att
kommissionen regelbundet kommer att rapportera till rådet om olika
initiativ som väsentligt påverkar skogsindustrins konkurrenskraft.
EG:s förutvarande direktiv för handel med skogsodlingsmaterial var
från 1966 (66/4041/EEG). Vid de svenska medlemsskapförhandlingarna
framkom det att gällande direktiv inte var acceptabelt för det nordliga
skogsbruket. Därför fick Sverige och Finland en övergångsperiod fram
till den 31 december 1999. Syftet var att det under övergångsperioden
skulle vara möjligt att utarbeta modernare EG-regler.
Efter svenskt initiativ tillsatte kommissionen en expertgrupp för att ta
fram ett förslag till nytt direktiv. En svensk representant ingick i
expertgruppen. Den 27 maj 1999 beslutade kommissionen att anta ett
direktivförslag. Förslaget innebär bl.a. att vi liksom hittills kan använda
skogsfrö utan krav på genetisk överlägsenhet och utan bindning till
specifikt utvalda frötäktsbestånd. Även våra moderna testmetoder är
accepterade. I december 1999 antogs direktivet (99/8990/EG) av rådet.
Det skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2003.
14.6.2 Varvsindustrin
OECD-avtalet om likvärdiga konkurrensvillkor för varvsindustrin
träffades år 1994, men har ännu inte ratificerats av alla stater. Under året
har det diskuterats mellan parterna att låta överenskommelsen träda i
kraft utan USA som part.
Under året har situation i varvsindustrin i världen diskuterats särskilt
med anledning av utvecklingen i Korea. Vid rådsmötet i november
antogs slutsatser som bl.a. innebär att kommissionen skall ta kontakt med
Korea för att komma tillrätta med den snedvridna konkurrensen.
14.6.3 Återvinningsindustrin
Kommissionen publicerade ett meddelande om återvinningsindustrins
konkurrenskraft under 1998 (KOM (1998) 463 slutlig). Industrirådet
antog vid sitt möte den 4 november 1998 slutsatser bl.a. om att bilda det
forum som kommissionen föreslår i meddelandet. Vidare poängterar
rådet återvinningens växande betydelse för att främja en hållbar
utveckling. Återvinningens ekonomiska betydelse och bidrag till
europeisk konkurrenskraft understryks också i slutsatserna. Rådet ser
meddelandet som ett viktigt exempel på strävandena att integrera
miljöpolitik och industripolitik.
Under år 1999 har ett forum för återvinningsindustrin (Recycling
Forum) bildats. Inom forumet skall kommissionens förslag till åtgärder
diskuteras. Forumet har ett brett deltagande av offentliga och privata
intressenter. Forumet skall bedöma om det är möjligt och meningsfullt att
inrätta ett permanent organ – ett europeiskt återvinningscentrum. Inom
forumet har fyra arbetsgrupper bildats: diagnos och statistik, marknadens
utveckling och marknadsstandarder, innovation och forskning och
reglerande åtgärder. Ett utkast av slutrapporten presenterades av
kommissionen i början av december 1999 för synpunkter. Ett avslutande
forum kommer att hållas den 28 januari 2000 då rapporten förväntas
antas.
14.7 Turism
Rådet antog den 26 november 1997 slutsatser om turism och syssel-
sättning som bl.a. pekar på turistnäringens roll som sysselsättnings-
skapare. En arbetsgrupp på hög nivå bildades och i oktober 1998
presenterade gruppen sina slutsatser och rekommendationer om turism
och sysselsättning. Vid industrirådet den 29 april 1999 presenterade
kommissionen ett meddelande baserat på högnivågruppens rapport. Vid
inremarknadsrådet den 21 juni 1999 antogs slutsatser om turism och
sysselsättning baserade på kommissionens meddelande. Kommissionen
skall lämna en rapport om uppföljningen av slutsatserna till rådet i slutet
av februari 2000.
15 Energi
Energi är inget gemensamt politikområde i EG. Fördraget har inte något
specifikt avsnitt som behandlar energi. De gemensamma åtgärder som
finns på energiområdet har framför allt utvecklats inom ramen för den
inre marknaden och på senare tid på basis av EG-fördragets artiklar om
transeuropeiska nät (TEN).
15.1 Den inre marknaden för energi
15.1.1 Den inre marknaden för el
Rådet antog i december 1996 direktivet om gemensamma regler för den
inre marknaden för el (96/92/EG). Enligt direktivet skall
medlemsstaterna ha genomfört direktivet i nationell rätt den 19 februari
1999.
Vid energirådsmötet i maj 1999 presenterade kommissionen en
lägesrapport om genomförandet i nationell rätt och sin andra rapport om
behovet av harmonisering. En viktig slutsats är att nästan alla
medlemsstater kommer att gå längre och snabbare fram med att öppna
sina marknader än vad som krävs enligt direktivet. Detta möjliggör för
fler slutförbrukare att välja elleverantör.
Genomförandet enligt direktivet är dock inte det sista steget i arbetet
med att skapa en inre marknad för el. Direktivet lägger grunden för
avregleringen av 15 nationella elmarknader, men för att åstadkomma en
gränsöverskridande marknad för el krävs bl.a. system för gräns-
överskridande handel som är icke diskriminerande. Hinder mot en
gränsöverskridande handel såsom avgifter, standarder, flaskhalsar m.m.
har under åren 1998 och 1999 diskuterats i den s.k. Florens-processen där
nationella tillsynsmyndigheter och systemoperatörer m.fl. deltar. Vid
energirådsmötet i december 1999 antog rådet slutsatser som stöd för
kommissionens arbete med genomförandet av den inre marknaden för el.
Bl.a. skall kommissionen till rådsmötet i maj 2000, om inga betydande
framsteg har gjorts på frivillig väg, lämna förslag på reglering eller andra
lämpliga åtgärder.
För svenskt vidkommande har det endast krävts en mindre
komplettering i ellagen för att genomföra direktivet samt utfärdande av
vissa regerings- och myndighetsföreskrifter. Upprättandet av den inre
marknaden för el anses vara särskilt viktigt för att öka effektiviteten vid
produktion, överföring och distribution av el. Detta uppnås samtidigt som
försörjningstryggheten och den europeiska ekonomins konkurrens-
förmåga stärks och skyddet av miljön respekteras.
15.1.2 Den inre marknaden för gas
Ett direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas
beslutades av ministerrådet i juni 1998. Direktivet skall genomföras
senast den 10 augusti år 2000 och bygger på samma principer som ligger
till grund för elmarknadsdirektivet (tillgång till nätet, ömsesidighet,
subsidiaritet och gradvis öppnande av marknaden), men beaktar
samtidigt de särskilda villkoren för naturgasmarknaden. Direktivet
innehåller gemensamma regler för överföring, distribution, leverans och
lagring av naturgas. Vidare fastställs regler för naturgassektorns
organisation och funktion samt för tillträde till marknaden samt drift av
systemen.
Vid rådsmötet i december 1999 presenterade kommissionen en rapport
rörande harmoniseringskrav på den inre marknaden för gas. I rapporten
görs en sammanställning av olika problemområden, men innehåller inga
slutsatser eller förslag. Eftersom direktivet ännu inte genomförts är
erfarenheterna begränsade. Kommissionen har aviserat en ny rapport
under år 2000. I rapporten fastställs att direktivet lägger grunden för
avregleringen av 15 nationella gasmarknader, men att mycket arbete
återstår för att åstadkomma en inre marknad för gas.
En grupp som skall behandla genomförandet av direktivet i
medlemsstaterna har bildats. Gruppen, som består av representanter för
medlemsstaterna och kommissionen, avses träffas några gånger per år i
Madrid. Därutöver planerar kommissionen att ha bilaterala över-
läggningar med medlemsstaterna samt kandidatländerna.
Regeringen avser att under våren 2000 lämna en proposition till
riksdagen med inriktningen att gasmarknadsdirektivet skall vara
genomfört i en ny svensk gasmarknadslagstiftning som skall gälla fr.o.m.
den 1 juli 2000. Den 29 oktober 1999 lämnade Värme- och
gasmarknadsutredningen sitt slutbetänkande om genomförande av
gasmarknadsdirektivet i svensk lagstiftning till regeringen. Utredningens
slutbetänkande har remissbehandlats. Efter lagrådets hörande kommer en
proposition att lämnas till riksdagen under våren 2000.
15.1.3 Integration av miljöhänsyn och hållbar utveckling
Vid rådsmötet i maj 1999 hölls en riktlinjedebatt i avsikt att ge politisk
vägledning inför sammanställningen av energiministrarnas andra rapport
om en strategi för hållbar utveckling på energiområdet till toppmötet
Helsingfors. Efter behandling i rådskonstellationen för energi under
hösten har energiministrarnas vid rådsmötet i december 1999 godkänt en
rapport med en strategi inklusive en tidtabell samt en grupp indikatorer i
enlighet med uppdraget från de senaste mötena inom Europeiska rådet.
Strategin skall komplettera aktiviteter på nationell och regional nivå.
Energiministrarna understryker i rapporten vidare att arbetet för hållbar
utveckling är en pågående process som ställer krav på kontinuerlig
utveckling utifrån de erfarenheter som görs. Energiministrarna avser att
fortlöpande följa upp verkställandet av strategin och inbjuder
kommissionen att presentera rapporter vartannat år.
15.2 Förnybara energikällor
Kommissionen har i ungefär ett års tid aviserat att man avser att
överlämna ett förslag till rådet om hur den förnybara elproduktionens
tillträde till den inre marknaden för el skall regleras. Rådet har vid ett
antal tillfällen uppmanat kommissionen att överlämna ett sådant förslag
till rådet. Vid rådsmötet i maj 1999 antogs bl.a. slutsatser där vikten av
att ett regelsystem utformas på ett sådant sätt att det inte motverkar
teknikutvecklingen av elproduktion från förnybara energikällor
understryks. Samtidigt betonades att det är av största vikt att
stödsystemen till förnybara energikällor utformas på ett sätt som innebär
minsta marknadspåverkan. I slutsatserna uppmanas kommissionen också
att presentera ett konkret förslag till ramverk för den förnybara
elproduktionens tillträde till den inre marknaden för el.
Vid rådsmötet i december 1999 valde kommissionen att istället
presentera ett förslag till principer för ett framtida ramverk som kan
stimulera utvecklingen av förnybara energikällor. Utgångspunkten är att
ett framtida ramverk måste balansera två separata mål. Det ena målet är
att stimulera en ökad användning av förnybara energikällor i alla
medlemsstater, vilket är nödvändigt om åtagandena inom ramen för
Kyotoprotokollet skall kunna uppfyllas. Det andra målet är att inkludera
den förnybara elproduktionen i den inre marknaden för el. För att nå
dessa mål identifieras ett antal åtgärder. Kommissionen pekar bl.a. på
behovet av regler för anslutning av förnybara energikällor till nätet, att
medlemsstaterna måste avskaffa all diskriminering vad gäller de
förnybara energikällornas tillträde till den inre marknaden och vikten av
att särskilda certifieringssystem inrättas för förnybara energikällor.
Avsikten är att kommissionen skall presentera ett konkret förslag till
ramdirektiv under år 2000.
Det är ett starkt svenskt önskemål att kommissionen snarast redovisar
ett förslag till direktiv som ger ramvillkor för en särskild marknad i EG
för den förnybara elproduktionen.
15.3 Andra energifrågor
Vid rådsmötet i december antogs rådsslutsatser i syfte att stärka den
nordliga dimensionen i energipolitiken i EG. Det råder en bred enighet
om behovet av fortsatt regionalt samarbete på energiområdet. Från
svenska utgångspunkter är det speciellt angeläget att insatser genomförs
för att underlätta utvecklingen av gemensamma marknader för lednings-
bunden energi och för att förverkliga tanken om Östersjöregionen som
testområde för flexibla mekanismer inom ramen för klimatkonventionen.
Sverige anser att slutsatserna utgör en bra grund för såväl det fortsatta
regionala samarbetet generellt som det pågående samarbetet mellan EG
och Ryssland.
Vid rådsmötet i december beslutades vidare om ett mandat för
kommissionen till energistadgekonferensen att för EG:s del delta i
förhandlingar om ett multilateralt ramregelverk för transitering av
ledningsbunden energi.
Vid rådsmötet i maj antogs slutsatser om åtgärder för att minska
energiförluster hos hemelektronikprodukter i viloläge.
15.4 Stängning av Barsebäck
Riksdagen beslöt våren 1997 om riktlinjer för en omställning av det
svenska energisystemet som bland annat innebar att de två
kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck skall ställas av. Avvecklingen skulle
inledas med att kärnkraftsreaktorn Barsebäck I skulle tas ur drift den 1
juli 1998. För att genomföra detta antog riksdagen i slutet av 1997 lagen
(1997:1320) om kärnkraftens avveckling. Med stöd av denna lag beslöt
regeringen den 5 februari 1998 att stänga Barsebäck I i enlighet med de
av riksdagen antagna riktlinjerna.
Ägaren ansökte hos Regeringsrätten om rättsprövning av detta beslut
åberopande bl.a. att det strider mot EG-rättens konkurrensregler, artikel
86.1 (f.d. 90.1) i förening med artikel 82 (f.d. 86). Bolaget ingav också
klagomål till Europeiska kommissionen med åberopande av dessa regler.
Regeringsrätten beslöt i maj 1998 om inhibition av regeringsbeslutet i
avvaktan på slutlig prövning.
Regeringsrätten avslog i sin dom den 16 juni 1999 Sydkrafts begäran
om upphävande av regeringsbeslutet men angav att beslutet inte skulle
träda i kraft förrän den 1 december 1999. Bolaget ingav då till
kommissionen ytterligare ett klagomål, nu avseende det faktum att
Regeringsrätten inte inhämtat yttrande från Europeiska domstolen innan
den fattade sitt beslut. Numera har ett preliminärt avtal träffats mellan
staten, Sydkraft AB och Vattenfall AB om ersättning för stängningen och
reaktorn Barsebäck 1 är stängd sedan den 1 december 1999.
Förberedelser pågår för att under våren år 2000 inhämta riksdagens
godkännande av avtalet.
Avtalet om ersättning för stängningen innebär bl.a. att eventuella
kvarstående rättsliga processer skall avbrytas. Beträffande de klagomål
som Sydkraft AB ingivit till kommissionen kan dock konstateras att
denna självständigt avgör hur dessa ärenden skall hanteras i
fortsättningen. Såvitt nu kan bedömas bör kommissionen inom kort ha ett
så fullständigt beslutsunderlag att ärendena kan avslutas i början av år
2000.
16 EG:s jordbrukspolitik
Den gemensamma jordbrukspolitiken tar nästan hälften av EG:s budget i
anspråk och utgör ett av EU:s mest omfattande samarbetsområden.
Politiken omfattar interna marknadsprisstöd, direktstöd och stöd till
miljö- och landsbygdsåtgärder. Åtgärderna syftar till att nå de över-
gripande mål för jordbrukspolitiken som anges i fördraget.
Arbetet med den gemensamma jordbrukspolitiken har de senaste två
åren framförallt varit kopplat till det förslag till reformering av
jordbrukspolitiken som kommissionen presenterade i mars 1998.
Reformförslaget presenterades inom ramen för den s.k. Agenda 2000,
vilken också innehåller andra delar såsom t.ex. de ekonomiska ramarna
för EU åren 2000–2006. Under de första månaderna av 1999 fortsatte
arbetet med att nå en överenskommelse om de jordbrukspolitiska
reformerna. Efter slutsatser och överenskommelser bl.a. i jordbruks-
ministerrådet, fattades beslutet om Agenda 2000 vid toppmötet i Berlin i
mars. Även om det slutliga beslutet om en reform på jordbruksområdet
inte var lika långtgående som i kommissionens ursprungliga förslag, var
det ändå ett steg i rätt riktning. Genom fortsatta neddragningar av
prisstöden kombinerat med direktstöd, ökar förutsättningarna för att
uppnå ökad marknadsorientering och ökad konkurrenskraft i jordbruket.
När det gäller genomförandet av reformerna inom ramen för Agenda
2000, har detta arbete påbörjats under året. De mest omfattande
förändringarna har gjorts när det gäller stöden inom landsbygds-
förordningen.
Vid toppmötet i Berlin fattades också beslut om budgetramarna för
åren 2000–2006. Den stabiliserade budgeten och övergången till mer
riktade stöd utgör en god grund för att utforma en ny jordbrukspolitik
och därigenom öka jordbrukets konkurrenskraft. Inom de närmaste åren
kan ytterligare åtgärder behöva vidtas, bl.a. mot bakgrund av de
kommande förhandlingarna inom WTO och inför utvidgningen av EU.
Arbetet på båda dessa områden berör utformningen av den gemensamma
jordbrukspolitiken, även om Agenda 2000 är den utgångspunkt som skall
gälla för politiken t.o.m. 2006. Utvecklingen och anpassningen av den
gemensamma jordbrukspolitiken är dock en ständigt pågående process.
Det finns nu en rad områden där reform väntas såsom t.ex. ris, bomull,
socker samt lin och hampa. Detta sker samtidigt som nya diskussioner
påbörjas om vilka förändringar som kan behöva göras i framtiden i de
nyligen reformerade sektorerna. Olika former av samarbeten, såsom det
mellan Danmark, Italien, Storbritannien och Sverige i frågan om
mjölkkvotsreformer, fortsätter alltså.
Det svenska miljöprogrammet för jordbruket, enligt rådets förordning
(EEG) nr 2078/92 om produktionsmetoder inom jordbruket som är
förenliga med miljöskydds- och naturvårdskraven, har under 1999
utökats med en åtgärd för att bevara natur- och kulturmiljövärden i
renskötselområdet (prop. 1997/98:2, bet. 1997/98:JoU9, rskr.
1997/98/116). Omfattningen av det svenska miljöprogrammet motsvarar
den kostnadsram på totalt 2 800 miljoner kronor per år som tilldelats
Sverige i anslutningsfördraget. Det nya programmet enligt
landsbygdsförordningen som börjar gälla fr.o.m. år 2000 beskrivs i
avsnittet 3.2.3.
16.1 Nitratdirektivet
Under år 1999 fick Sverige en formell underrättelse om genomförandet
av nitratdirektivet som gälleromfattar skydd mot att vatten förorenas av
nitrater från jordbruket. Kommission ansåg att de svenska
bestämmelserna omangående lagringskapacitet av stallgödsel på
jordbruksföretag med högst tio djurenheter och konstruktion av
lagringsutrymmen för stallgödsel inte var i överensstämmelse med
kraven enligt direktivets krav.
Sverige har därefter gjort ändringar i förordningen (1998:915) om
miljöhänsyn i jordbruket och infört bestämmelser om lagringskapacitet
för företag med högst tio djurenheter samt om konstruktionen av
lagringsutrymmen för stallgödsel i de av Sverige utpekade känsliga
områdena. Ändringarna har meddelats till kommissionen.
16.2 Ekologisk djurhållning
Jordbruksministerrådet fattade i juli beslut om att inkludera ekologisk
djurhållning i förordning (EEG) 2092/91 om ekologisk produktion av
jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och
livsmedel. Rådsmötet föregicks av samråd med EU-nämnden. Principer
för ekologisk animalieproduktion definieras och bestämmelser om bl.a.
djurens ursprung, omställning till ekologisk produktion, foder,
veterinärvård och villkor för djurstallar och djurhållning tas in i
regelverket. Förändringarna i förordningen träder i kraft från den 24
augusti år 2000, utom förbudet mot användning av genetiskt modifierade
organismer i ekologisk produktion, som trädde i kraft med omedelbar
verkan.
16.3 Integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling
I slutsatserna från toppmötet i Wien i december 1998 uppmanades bl.a.
jordbrukssektorn att fortsätta sitt arbete med att ta fram en heltäckande
strategi för integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling inklusive
en tidsplan för ytterligare åtgärder samt en uppsättning indikatorer.
Under hösten 1999 har en strategi för den gemensamma jordbruks-
politiken presenterats och behandlats av jordbruksrådet. I samband
härmed har Sverige lämnat förslag på konkreta åtaganden men även
framhållit att strategin borde vara mer framåtsyftande. Strategin
avlämnades till toppmötet i Helsingfors.
I slutsatserna från toppmötet i Helsingfors angavs att arbetet med
strategierna skall fortsätta och slutföras till toppmötet i Göteborg i juni år
2001.
16.4 Bearbetade produkter
Non-Annex I, eller icke-bilaga 1, är benämningen på ett
exportbidragssystem för bearbetade produkter, såsom pepparkakor,
smaksatt yoghurt m.m. Bidraget finns för att kompensera
livsmedelsproducenter inom EU för det högre priset på råvaror inom EU
jämfört med världsmarknaden. EU har i WTO åtagit sig att begränsa
bidragen för dessa produkter vilket tvingade EU att 1999 besluta om att
införa ett licenssystem. Detta system träder i kraft under år 2000 och
kommer att göra det möjligt att kontrollera att det inte betalas ut för
mycket bidrag.
16.5 Marknadsföring av jordbruksprodukter till tredje land
Konkurrensen om marknadsandelarna på världsmarknaden ökar. Flera
stater satsar pengar på marknadsföring av sina jordbruksprodukter, bl.a.
Japan, Australien och USA. Sedan länge har EU inom Internationella
olivoljerådet marknadsfört olivolja med gott resultat. För att möta den
hårdnande konkurrensen har EU beslutat att på prov utöka
marknadsföringen att även omfatta andra jordbruksprodukter. Innan
försöket permanentas skall det utvärderas.
16.6 Information om den gemensamma jordbrukspolitiken
För den enskilde EU-medborgaren kan den gemensamma
jordbrukspolitiken förefalla komplicerad och ologisk. Av denna
anledning har EU bestämt att informera jordbrukarna, landsbygds-
befolkningen och i viss mån allmänheten om de viktiga frågorna och
målsättningarna med GJP.
16.7 Animaliefrågor
16.7.1 Mjölk
Agenda 2000-beslutet omfattade bland annat mjölk- och mejerisektorn.
Sverige verkade tillsammans med Storbritannien, Danmark och Italien
under förhandlingarna för att marknadsregleringarna inom sektorn på sikt
skall avvecklas. Särskilt betonades vikten av en avveckling av
mjölkkvotssystemet. Resultatet innebär att stödpriserna för offentlig
upphandling, s.k. intervention, av smör och skummjölkspulver skall
sänkas från marknadsåret 2005/2006 och tre år framåt med sammanlagt
15 %. Vidare skall ett direktbidrag till mjölkproducenterna introduceras
år 2005. Mjölkkvotssystemet förlängs till den 31 mars 2008. Kvoterna
inom EU höjs med sammanlagt 2,4 %.
När det gäller kvoternas fortsatta existens har kommissionen fått i
uppdrag att lägga fram en rapport till rådet, som i sin tur skall göra en
översyn av sektorn. Syftet med översynen är att det nuvarande systemet
med mjölkkvoter skall kunna löpa ut efter år 2006.
16.7.2 Kött
Reformen av marknadsordningen för nötkött som beslutades under
Agenda 2000 kommer att införas under år 2000. Den nya regimen
innebär bl.a. att systemet med interventionsuppköp endast skall finnas
kvar som ett säkerhetssystem. Vid behov skall istället ett system för stöd
till privat lagring tillämpas.
Marknaden för nötkött stabiliserades har, efter föregående års
Rysslandskris, stabiliserats. Några uppköp för intervention har inte gjorts
under året och kommissionen lyckades sälja ut hela lagret av
interventionskött utan att orsaka några större prisstörningar. Delar av det
stora lagret av interventionskött gick som humanitär hjälp till Ryssland.
Även priserna på lammkött stabiliserades och steg något under det
gångna året.
Det frivilliga system för ursprungsmärkning av nötkött som trädde i
kraft den 1 juli 1998 skulle enligt gällande regler övergått i ett
obligatoriskt system för märkning av nötkött den 1 januari 2000.
Kommissionen konstateradehar emellertid konstaterat att det inte gickår
att införa ett tillförlitligt obligatoriskt system ännu varför ministerrådet i
december beslöt förlänga det frivilliga systemet för märkning av nötkött
förlängdestill den 31 augusti 2000. Sveriges ställningstagande skedde
efter samråd med EU-nämnden.
Under år 1999 förbättrades har marknaden för griskött förbättrats, de
genomsnittliga avräkningspriserna för EU vhar under hösten varit högre
än jämfört med hösten år 1998. Marknaden för griskött drabbades hårt av
den ekonomiska krisen i Ryssland och Asien under år 1998 och
kommissionen införde då en rad marknadsåtgärder för att underlätta för
grisproducenterna i EU. Till följd av den förbättrade marknadssituationen
under år 1999 beslöt kommissionen i september att sänka exportbidragen
och avskaffa stödet till privatlagring av griskött.
16.8 Vegetabiliefrågor
16.8.1 Jordbruksgrödor
Agenda 2000-beslutet innebär för spannmål en sänkning av
interventionspriset under två år med sammanlagt 15 procent. För att
kompensera lantbrukarna beslutade man att arealersättningen skulle
höjas. Hälften av interventionsprissänkningen kompenseras.
Kommissionen fick också i uppdrag att noga följa marknadsutvecklingen
för att se om det kan behövas ytterligare sänkningar av interventions-
priset de närmaste åren. Arealersättningen för uttagen areal liksom för
gräsensilage ligger på samma nivå som för spannmål medan
proteingrödor har en högre ersättningsnivå. För oljelin och för oljeväxter
sänks arealersättningen i tre steg fr.o.m. skörden år 2000 så att den år
2002 är på samma nivå som för spannmål. Kravet på arealuttag
fastställdes till 10 %.
Att Sverige fick tillåtelse att utbetala ersättning även till gräsensilage
innebär att hela den svenska basareal kommer att utnyttjas.
16.8.2 Bananer
Den nya reviderade marknadsordningen för bananer som trädde i kraft
den 1 januari 1999 anmäldes till WTO av bl.a. Ecuador redan innan den
trätt i kraft. I april kom så ett panelutslag som på flera punkter
fastställdeer att regimen inte är förenlig med ländernas internationella
handelsåtaganden. Under sommaren och hösten 1999 förhandlade
kommissionen med berörda parter för att uppnå en lösning vilket
misslyckades.
I november presenterade kommissionen ett förslag till lösning på
bananfrågan. Förslaget går ut på att en kvotlösning tillämpas under en
övergångsperiod fram till den 1 januari år 2006 då en gemensam tullsats
träder kraft. Förslaget kommer att behandlas i en arbetsgrupp under våren
2000.
16.8.3 Vinreform - Sverige upptaget i vinodlingszon A
Genom beslutet om Under arbetet med Agenda 2000 genomfördes en
reform på vinområdet. Den nya marknadsordningen träder i kraft den 1
augusti 2000 och syftar till att göra sektorn mer konkurrenskraftig på
både gemenskaps- och världsmarknaden. Reformen innebär dessutom en
förenkling av den omfattande lagstiftning som finns idag. I samband med
reformen framställde Sverige, tillsammans med Danmark och Irland, en
förfrågan om att få införas i vinodlingszon A. Denna förfrågan
accepterades och de tre medlemsstaterna beviljades möjligheten att odla
vin på upp till 99 hektar. I Sverige finns idag vinodlingar i Gränna och
Bohuslän samt på Ven och Gotland.
16.8.4 Fiberväxter - nya regler föreslås
Under november presenterade kommissionen ett förslag till ändring av
den gemensamma marknadsordningen för spånadsväxter där lin och
hampa ingår. Arbetet med reformen har därefter tagit sin början i
arbetsgruppen och skall enligt kommissionen avslutas under våren 2000.
Förslaget innebär i korta drag att stödet delas upp i två delar: en del går
direkt till odlaren och en del går till industrin. Ersättningen till brukaren
föreslås bli densamma som arealersättningen till övriga jordbruksgrödor.
Beredningsstödet till industrin föreslås differentieras beroende på om
långa eller korta fibrer produceras.
16.9 Djurskydd och djurhälsa
16.9.1 Skydd av hönsjordbrukets djur
Under sitt julimöte antog jordbruksministrarna rådets direktiv
1999/74/EG av den19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för
skyddet av värphöns. Det tTidigare fanns ett direktivet 88/166/EEG
gällde endast om skydd av höns i bur, det nya täcker även andra former
av inhysning. Det gamla direktivet 88/166/EEG skall upphävas från och
med den 1 januari 2003.
Det nya direktivet omfattar alla värphöns utom avelshöns. Det ställs i
direktivet detaljerade krav på reden, sittpinnar och strö dels i s.k.
alternativa system (lösgående höns) och, dels i system med inredda
burar. Traditionella burar skall förbjudas från och med den 1 januari år
2012 och från den 1 januari år 2003 får inga sådana burar byggas eller tas
i bruk för första gången.
16.9.2 Zoonoser – smitta från djur till människa
Zoonoser är sjukdomar som kan överföras från djur till människor och
tvärtom. Smittan kan även överföras via livsmedel av animaliskt
ursprung, t.ex. kött.
I EG regleras zoonoskontrollen i rådets direktiv 92/117/EEG av den 17
december 1992 om skyddsåtgärder mot specifika zoonoser och
zoonotiska agenser hos djur och animaliska produkter för att förhindra
utbrott av livsmedelburna infektioner och förgiftningar samt i rådets
direktiv 97/22/EG. av den 22 april 1997 om ändring av direktiv
92/117/EEG. Kommissionen arbetar för närvarande med ett förslag till
ett nytt zoonosdirektiv. Direktivförslaget ska presenteras för rådet den 1
april 2000. Därefter kommer det att bearbetas i en rådsarbetsgrupp för att
slutgiltigt antas av jordbruksministerrådet. Direktivet går ut på att nio
olika zoonoser ska kontrolleras inom EU, och inte bara salmonella enligt
det i dag gällande direktivet.
Inom kommissionen bereds för närvarande förslag till nytt direktiv
som innebär att nio olika zoonoser skall kontrolleras, inte bara
salmonella som idag.
16.9.3 Foder
I rådets arbetsgrupp för jordbruks- och veterinärexperter diskuterades har
ändring av direktivet 79/373/EEG om saluföring av foderblandningar
som bl.a. syftar till diskuterats för att bl.a. förbättra spårbarheten av
foderråvaror. Vidare diskuterades en ändring av direktiv 95/53/EG som
skall förbättra kommissionens möjligheter att arbeta preventivt genom
inspektioner i medlemsstaterna. I rådsarbetsgruppen har under året vidare
diskuterats, förutom frågor om antimikrobiella substanser, även
Dessutom diskuterades frågor om bl.a. foder för djur med särskilda
näringsbehov. Rådet fattade under året beslut om och vissa frågor som
berör godkännande och registrering av anläggningar inom fodersektorn
samt beträffande främmande ämnen i foder, vilket offentliggjorts genom
. Den sistnämnda frågan har beslutats och offentliggjorts genom rådets
direktiven 1999/20/EG respektive 1999/29/EG.
16.9.4 Dioxin
Den 27 maj 1999 informerade de belgiska myndigheterna kommissionen
om att foderblandningar förorenatskontaminerats med dioxin genom att
foderfett innehållande höga halter av denna giftiga substans använts vid
tillverkningen. Detta var upptakten till "dioxinkrisen" som till stor del
domineradet arbetet inom gemenskapen under årets andra hälft och som
ledde tillinneburit och kommer att innebära ökade ansträngningar för att
genom ett förbättrat regelverket för att på bästa sätt säkerställa
livsmedelssäkerheten.
Dioxinlarmet fick bl.a. till följd att förbud och restriktioner mot
utsläppande på marknaden av animaliska produkter, innefattande utförsel
från Belgien, infördes genom kommissionsbesluten 1999/363/EG,
1999/368/EG, 1999/389/EG, 1999/390/EG, 1999/449/EG, 1999/551/EG,
1999/601/EG, 1999/640/EG och 1999/788. Restriktionerna beträffande
utsläppande på marknaden av de animaliska produkterna har lyftes efter
hand som de belgiska myndigheterna kundenat visa att det inte längre
fanns någon fara för livsmedelssäkerhetenigger. Vid årets slut återstod
endast vissa restriktioner beträffande handeln med svin- och
fjäderfäprodukter.
Vid jordbruksrådet i juni 1999 drogs rådet vissa slutsatser till följd av
dioxinskandalen., Slutsatsernavilka innehåller uppmaningar och
uppgifter till medlemsstaterna och kommissionen på en rad punkter i
syfte att öka livsmedelssäkerheten. I slutsatserna ombads bl.a.
kommissionen att i snabb takt fortsätta granskningen av lagstiftningen
beträffande djurfoder. Som en uppföljning av dessa rådsslutsatser
informerade kommissionen Vvid det följande jordbruksministermötet i
juli 1999 informerade kommissionen om de åtgärder som kommer att
vidtas med anledning av dioxinskandalen och presenterade ett
arbetsprogram för åtgärderna. I arbetsprogrammet enligt vilket ingår bl.a.
att gränsvärden för dioxin i foderråvaror skall anges och att listan över
tillåtna fodermedel skall skall granskas. I programmet ingår vidare att
kommissionen i december 1999 skall presentera en vitbok om
livsmedelssäkerhet, där även frågan om en särskild livsmedelsmyndighet
skall behandlas. (Texten skall kollas efter årsskiftet)
16.9.5 BSE - den galna ko-sjukan
Kommissionen presenterade i januari 1999 ett förslag till
Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av förordning
med bestämmelser för att förebyggande och kontrollera av sjukdomar
tillhörande gruppen transmissibla spongiforma encefalopatier (TSE).
BSE (den s.k. galna ko-sjukan) ochsamt skrapie, som drabbar nötkreatur
respektive får, är exempel på TSE-sjukdomar. Förslaget innebärfattar
bl.a. atten indelning av medlemsstater och tredje länder indelas i
riskkategorier med avseende på BSE, vilket är avgörande för vilka
vävnader på slaktkropparna från idisslande djur som skall klassificeras
som specifikt riskmaterial (SRM). Förslaget har under år 1999 beretts i
en arbetsgrupp under rådet.
Kommissionen presenterade i november 1999 ett nytt förslag
tillbeträffande SRM-bestämmelser. Medlemsstaterna kunde emellertid
inte enas om förslaget. Som en konsekvens av detta beslutades vid
jordbruksministrarnaermötet i december att skjuta upp ikraftträdandet
avdatumet kommissionsbeslutet 97/534/EG om ett totalt förbud mot all
användning av SRM-material sköts upp till den 30 juni den xx yy 2000.
(uppdateras)
I enlighet med kommissionens beslut 98/692/EG inspekteradeföretog
kommissionen under våren 1999 inspektioner av de anläggningar i
Storbritannien som berörs av det ”datumbaserade exportsystemet”
DBES. I första hand inspekterades de veterinära kontrollerna. Efter att
kommissionens konstateratnde att anläggningarna uppfyllde de i beslutet
angivna kraven kunde restriktionerna i fråga om utförseln av bl.a. urbenat
nötkött från Storbritannien ytterligare reduceras.
Under hösten utbröt ett ”handelskrig” mellan Storbritannien och
Frankrike beroende på vägran att i fransk lagstiftning införa beslutet
98/692/EG och tillåta införsel av nötkött från Storbritannien. Frankrike
hänvisade till brist på bevis för att köttet var riskfritt för konsumenterna.
Vid årets slut stod kommissionen i begrepp att inleda ett formellt
överträdelseförfarande mot Frankrike. Inte heller Tyskland hade vid
årsskiftet genomfört kommissionens beslut i sin lagstiftning och införde
alltså inget nötkött från Storbritannien.
Kommissionen företog under året även inspektioner av förhållandena i
Portugal. Med anledning av kvarstående brister vad gäller de
riskhanteringsåtgärder som ålagts Portugal, samt att antalet konstaterade
fall av BSE betraktas som högt, beslutades i Ständiga veterinärkommittén
att restriktionerna beträffande handel med bl.a. nötkött skulle förlängas
(kommissionens beslut 1999/517/EG).
16.9.6 Hormoner
Efter överprövning av ett utslag av en WTO-panel angående kött från
hormonbehandlade djur fick EG en övergångstid på 15 månader för att
anpassa sig till regelverket, dvs. antingen häva importstoppet eller
presentera ny vetenskaplig bevisning som stöd för importförbudet.
Vid övergångstidens slut i maj 1999 presenterade kommissionen en
preliminär rapport på basis av de pågående vetenskapliga
undersökningarna av riskerna med hormonanvändning.
Undersökningarna hade tidigare initierats av gemenskapen. Med
hänvisning till rapporten konstaterade kommissionen att det finns risker
med hormonanvändning och att importförbudet därför inte kunde lyftas.
Slutresultaten från de pågående undersökningarna kan förväntas i
halvårsskiftet juni/juli 2000.
Varken WTO eller de exporterande länderna bedömde emellertid de
preliminära resultaten som ett tillräckligt vetenskapligt underlag för att
ett importstopp skulle kunna motiveras. I enlighet med WTO:s regelverk
kunde därmed USA och Kanada tillgripa handelssanktioner mot
produkter som exporteras från EG och tillämpa dessa så länge EG:s
importstopp behålls eller till dess att det finns tillräcklig vetenskaplig
bevisning. Från EG:s sida erbjöds istället kompensation för produkter
som exporteras från USA och Kanada till EG. Kompensation avvisades
emellertid av de exporterande länderna och sanktionsåtgärder infördes i
fråga om vissa produkter från EG. Svenska produkter drabbas i liten
omfattning.
16.9.7 Antibiotika i djurfoder
Efter beslut i december 1998 om förbud mot vissa antimikrobiella
fodertillsatser var den 1 januari 1999 fyra antibiotikasubstanser godkända
som fodertillsatser enligt rådets direktiv 70/524/EEG av den 23
november 1970 om fodertillsatser.
I ett regeringsbeslut i december 1998 beslutade Sverige att upprätthålla
sitt nationella förbud mot tillväxtbefrämjande antibiotika i avvaktan på
kommissionens bedömning. Beslutet grundades på artikel 11 i direktiv
70/524/EEG, den s.k. skyddsklausulen. Sveriges ståndpunkt är att de
sista fyra antibiotikatillsatserna av folkhälso- och djurhälsoskäl bör
förbjudas inom hela EG.
I maj 1999 avlämnade kommissionens vetenskapliga styrkommitté en
rapport om antibiotikaresistens. I rapporten föreslås en rad åtgärder för
att stävja den negativa utvecklingen avseende resistens, bl.a. en gradvis
avveckling av antibiotikaanvändningen i djurfoder. Hälsorådet antog den
8 juni 1999 en resolution om antibiotikaresistens ”En strategi mot det
mikrobiella hotet”. Såväl styrkommitténs rapport som rådsresolutionen
omfattar förslag som syftar till en mer rationell och försiktig användning
av antibiotika inom sjukvården, till djur och inom jordbruket.
För att följa upp den vetenskapliga styrkommitténs rapport och
hälsorådets resolution med mer konkreta förslag till åtgärder antog
jordbruksrådet i december 1999 rådets slutsatser om ytterligare åtgärder
inom ramen för strategin mot antimikrobiell resistens. I rådets
slutsatserna uppmanas bl.a. kommissionen att föreslå åtgärder baserade
på direktiv 70/524/EEG för att gradvis ersätta antimikrobiella
fodertillsatser med andra alternativ samt att främja ändringar i
djurhållningsmetoderna för att förbättra djurhälsa och djurskydd.
17 Livsmedel
En stor del av livsmedelsområdet är totalharmoniserat, vilket innebär att
det inte är tillåtet för de enskilda medlemsstaterna att ha vare sig
strängare eller mer liberala bestämmelser. Det pågående arbetet inom
gemenskapen innefattar såväl nyreglering som modernisering av det
befintliga regelverket på området.
Kommissionens grönbok om livsmedelslagstiftning publicerades 1997
och remissbehandlades sedan. Kommissionens avgång i början av 1999
gjorde att arbetet med att bearbeta remissinstansernas synpunkter och
komma med konkreta förslag avstannade helt. Under hösten 1999
prioriterade den nytillträdda kommissionens arbetet med livsmedels-
frågorna och inledde arbetet på en utvidgad vitbok om säkra livsmedel
som skulle presenterats i slutet av året men på grund av förseningar inte
kommer förrän i januari 2000. Förutom direkta lagförslag väntas
vitboken behandla bl.a. frågan om en europeisk livsmedelsmyndighet.
17.1 Azofärgämnen och sötningsmedlet cyklamat
Sverige anmälde i november 1995 till kommissionen sin avsikt att
tillämpa nationella bestämmelser när det gällde s.k. azofärgämnen och
sötningsmedlet cyklamat i livsmedel. Sverige åberopade miljögarantin
och hänvisade till att man inte varit medlem i EU när besluten om
färgämnen och sötningsmedel antogs. I december 1998 beslöt
kommissionen att inte godkänna de svenska bestämmelserna som inte
ansågs motiverade av behovet att skydda folkhälsan. Som en följd av
detta ändrades de svenska reglerna i mars 1999. Livsmedelsverket har
fått i uppdrag av regeringen att följa upp vilka effekter beslutet att
godkänna tillsatserna får.
17.2 Förenkling av livsmedelsstandarder
Under år 1999 har arbetet fortsatt med förenkling av vissa
livsmedelsstandarder. Direktivet om kaffeextrakt och cikoriaextrakt,
1999/4/EG, är publicerat. Beträffande direktivet om kakao- och
chokladvaror nådde man fram till en gemensam ståndpunkt och förslaget
behandlades i slutet av december i Europaparlamentet. Vid inre
marknadsrådet den 7 december 1999 nåddes en politisk överens-
kommelse om förslagen till direktiv om mjölkpulver och kondenserad
mjölk, vissa former av socker samt fruktjuice och liknande produkter.
Det svenska ställningstagandet skedde efter samråd med EU-nämnden.
Arbetet med förslagen om honung och sylt, marmelad och gelé fortsätter.
17.3 Nya livsmedel och genmodifierade livsmedel
Förordning (EG) nr 258/97 om nya livsmedel och livsmedelsingredienser
omfattar bl.a. genmodifierade livsmedel och fastställer regler och villkor
för sådana produkter innan de kan släppas ut på marknaden. Bland annat
skall en säkerhetsprövning av produkterna ske. Två procedurer finns, ett
ansökningsförfarande via en medlemsstat samt en förenklad procedur
med anmälan till kommissionen. Regler för särskild märkning finns i
förordningen. Kommissionen skall vidare anta tillämpningsregler för
märkning.
Under år 1999 fattade kommissionen ett beslut om en ändring av rådets
förordning (EG) nr 1139/98 om obligatoriska uppgifter vid märkning av
vissa livsmedel som framställts från genetiskt modifierade organismer
utöver de uppgifter som föreskrivs i direktiv 79/112/EEG. Beslutet
innebär att ett tröskelvärde fastställs på 1 %. För att fastställa att
förekomsten av detta material är oavsiktlig, måste tillverkarna kunna
lämna fullgoda bevis. Tröskelvärdet skall tillämpas på varje livsmedels-
ingrediens för sig. Samma tillvägagångssätt bör användas för att upprätta
en förteckning (s.k. negativ lista) över livsmedelsingredienser som inte
omfattas av dessa bestämmelser om märkning på grund av frånvaron av
protein och DNA.
Kommissionen fattade även beslut om märkning av livsmedel och
livsmedelsingredienser som innehåller genetiskt modifierade tillsatser
och aromer eller sådana som framställts av genetiskt modifierade
organismer.
17.4 Märkning av livsmedel
I januari 1997 beslutade rådet om en ändring av direktiv 79/112/EEG om
märkning av livsmedel. Ändringen omfattar bl.a. kraftigt utökade krav på
mängddeklaration av karaktärsgivande ingredienser och tydligare regler
för beteckningar under vilka livsmedel saluhålls. Under åren 1998–1999
utarbetades tillämpningsföreskrifter till denna ändring. Tillämpnings-
föreskrifterna finns publicerade i direktiv 99/10/EG.
17.5 Bestrålning av livsmedel
Efter flera års arbete antogs direktiven 1999/2/EG och 1999/3/EG om
bestrålning av livsmedel av Europaparlamentet och rådet den 22 februari
1999. Enligt dessa direktiv finns gemensamma regler som tillåter
bestrålning av kryddor och liknande produkter.
Senast i slutet av år 2000 skall kommissionen lägga fram ett förslag till
slutlig lista över livsmedel som får bestrålas. Under tiden fram tills dess
får medlemsstaterna behålla existerande förbud mot bestrålning, såväl för
den egna industrin som i handeln med andra länder.
18 Fiske
Den gemensamma fiskeripolitiken är en fullt utvecklad gemenskaps-
politik med för medlemsstaterna gemensamma bestämmelser som
omfattar fiskerinäringens alla aspekter. Bestämmelserna avser såväl
resursförvaltning som utvecklingen av näringens olika sektorer, såsom
yrkesfisket, fiskförädlingsindustrin och vattenbruket. En omfattande
genomgång av den gemensamma fiskeripolitiken har påbörjats av
kommissionen inför den revidering som senast måste beslutas år 2002.
Revideringen av den gemensamma fiskeripolitiken kommer att vara en
viktig fråga under det svenska ordförandeskapet i EU år 2001.
18.1 Förvaltning av fiskeresurser
Beslut om nyttjandet av fiskeresurserna fattas såväl internt inom
gemenskapen som inom regionala fiskeriorganisationer där gemenskapen
deltar som part. Dessa beslut har tagit sin utgångspunkt i att genomföra
den internationellt stadfästa försiktighetsprincipen i enlighet med FN-
avtalet om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och
långvandrande fiskebestånd som antogs i augusti 1995. Två av de huvud-
sakliga instrumenten gemenskapen använder sig av är totala tillåtna
fångstmängder (TAC) och tekniska förvaltningsåtgärder för fisket.
Gemenskapen använder i allt större utsträckning även långsiktiga
förvaltningsstrategier för bevarande av fiskbestånden. Detta har varit
viktiga frågor för Sverige.
18.1.1 Nordsjösamarbete
Inom Nordostatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC), inom Nord-
atlantiska laxorganisationen (NASCO) samt inom ramen för EG:s avtal
med Norge fortskred under året arbetet med den praktiska tillämpningen
av försiktighetsprincipen. På basis av vetenskaplig rådgivning från det
internationella havsforskningsrådet fastställdes högsta tillåtna fångst-
mängder och kvoter för de flesta bestånd i Nordsjön. Därutöver har
havsforskningsrådets mer långsiktiga råd utgjort grunden för beslut om
långsiktiga förvaltningsplaner för de viktigaste bestånden, t.ex.
atlantoskandisk sill inom NEAFC och en rad nordsjöbestånd genom
avtalet mellan EG och Norge, nämligen sill, torsk, kolja, gråsej och
rödspätta.
18.1.2 Östersjösamarbete
Fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC) fortsatte sitt arbete med
bevarandet av de genetiskt vilda laxstammarna i Östersjön. En långsiktig
strategi för nyttjande och vård av torsken antogs under året, bl.a.
beslutades om ett totalförbud mot fiske i det för torskens reproduktion så
viktiga Bornholmsdjupet. Vidare infördes ytterligare skärpningar av
reglerna för redskapens utformning. En arbetsgrupp för utarbetandet av
en långsiktig strategi för de pelagiska arterna sill och skarpsill skall ha
sitt första möte under våren år 2000.
18.1.3 Multilateralt samarbete
Inom FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation FAO, som har
huvudansvaret för det multilaterala samarbetet på fiskeområdet, har det
under året bl.a. antagits riktlinjer för en minskning av den globala fångst-
kapaciteten. Vid ett fiskeriministermöte beslöts om utarbetande av en
handlingsplan mot illegalt, okontrollerat och orapporterat fiske. Inom
OECD har arbetet fortsatt med att analysera dels effekterna av
subventioner på fiskeområdet, dels effekterna av en övergång till
varaktigt fiske.
18.1.4 Förbättrad kontroll av fisket
Under året genomfördes arbetet med satellitövervakning av fiskefartyg.
Ett fyrtiotal svenska fartyg berördes av beslutet. Vidare beslutades
förändringar i förordningar som rör kontroll av tredjelandsfartyg, kontroll
efter landning och ett utökat samarbete mellan EU:s medlemsstater och
kommissionen samt rapportering av allvarliga överträdelser av den
gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser. Förändringarna har syftat
till en effektivare och säkrare kvotadministration, jämförbar kontroll av
alla medlemsländers fiskefartyg, striktare kontroll av tredje lands fartyg
och ökad öppenhet i samarbetet mellan medlemsländerna och
kommissionen bl.a. vad gäller allvarliga överträdelser. NEAFC beslöt
1998 om en rekommendation som innebär att det upprättas en
kontrollplan för de fiskefartyg som bedriver fiske i konventionsområdet.
Fiskerådet beslutade i december 1999 att under år 2000 bedriva
fiskerikontroll i NEAFC-området som ett projekt
18.2 Den gemensamma marknadspolitiken för
fiskerinäringen
I februari 1999 lämnade kommissionen ett förslag till ny förordning om
den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och
vattenbruksprodukter. Förslaget har diskuterats under året och rådet
kunde vid fiskeministermötet den 22 november 1999 fatta politiskt beslut
om förslaget. Den svenska ståndpunkten var föremål för samråd med
riksdagens EU-nämnd. Förslaget antogs sedan vid fiskerådet den 16–17
december 1999.
Den nya förordningen träder i kraft den 1 januari 2001 och ersätter
nuvarande förordning 3759/92. Kommissionens mål med den nya
förordningen är att den gemensamma marknadspolitiken skall bidra till
en ansvarsfull förvaltning av resurserna genom att aktörerna får större
ansvar för att de utnyttjas på bästa sätt. Förordningen medför även vissa
förändringar inom handelsområdet. EG brukar årligen fatta beslut om att
inrätta tullkvoter för import från tredje land av vissa fiskslag som
beredningsindustrin inte kan få tag på i tillräcklig utsträckning inom EG.
För att underlätta beredningsindustrins planering har tullkvoter som
gäller tills vidare införts för vissa av de fiskslag som har omfattats av
senare års årliga tullkvoter.
Den nedåtgående trenden för återtag av fisk från den svenska
marknaden har fortsatt även under år 1999, med undantag för sill och
strömming där periodvisa återtag har förekommit.
18.3 Strukturpolitiken för fiskerinäringen
EU:s andra programperiod för strukturpolitiken avslutas i och med
utgången av år 1999. I juni 1999 antogs rådets förordning avseende
allmänna bestämmelser för strukturfonderna samt förordningar för
respektive strukturfond, därmed även för Fonden för fiskets utveckling
(FFU). För fiskets del innebär det nya regelverket att nuvarande program
för fiskerinäringen – mål 5a och gemenskapsinitiativet Pesca – ersätts
med ett horisontellt program utanför mål 1 samt en integrering av
fiskeriåtgärder i mål 1-programmen.
Under året har kommissionens förslag till tillämpningsförordning för
strukturåtgärder inom fiskerinäringen behandlats. Denna antogs vid
fiskerådet den 16-17 december 1999 och innehåller regler om vilken typ
av åtgärder som är stödberättigade inom respektive verksamhetsgren,
bl.a. fiskeflottan, vattenbruket och beredningsindustrin. Förordningen
reglerar även det maximala finansiella bidrag som får beviljas enskilda
projekt. Förhandlingsresultatet var mycket positivt för Sveriges del.
Svenska ståndpunkter avseende exempelvis moderniseringen av
fiskeflottan, småskaligt kustfiske och insjöfisket tillgodosågs.
18.4 Integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling i
fiskeripolitiken
Hållbar utveckling och integration av miljöhänsyn i sektorspolitiken
behandlades vid Europeiska rådets möte i Luxemburg år 1997 och i
Cardiff år 1998. Inom ramen för detta arbete har fiskerådet anmodats att
under år 2000 avge en rapport till Europeiska rådet.
Gemenskapen kommer att lämna en strategi för integrering av
miljöhänsyn i fiskeripolitiken under år 2000. Integreringen av
miljöhänsyn i fiskeripolitiken har även behandlats på ett gemensamt
fiske- och miljöministermöte våren 1997 inom ramen för Nordsjö-
konferensen. Där antogs en deklaration som bl.a. beskriver hur
försiktighetsprincipen bör tillämpas i fiskeripolitiken så att ett mer
långsiktigt och ekonomiskt hållbart fiske kan uppnås.
19 EG:s regional- och strukturpolitik
Inom EG råder stora skillnader i ekonomisk utvecklingsnivå mellan olika
regioner. Alltsedan Romfördraget undertecknades år 1957 är en
utjämning av dessa skillnader ett viktigt mål för EG:s verksamhet.
Den gemensamma regional- och strukturpolitiken är det viktigaste
instrumentet för att minska obalanserna och skillnaderna i ekonomisk
utveckling mellan regionerna och på så sätt skapa en högre grad av social
och ekonomisk sammanhållning inom unionen. Dessutom är minskade
regionala skillnader en nödvändighet om alla regioner inom unionen till
fullo skall kunna dra nytta av den inre marknaden och andra
tillväxtinriktade åtgärder. EG:s regional- och strukturpolitik kanaliseras
via fyra strukturfonder: regionalfonden, socialfonden, jordbruksfonden
och fonden för fiskets utveckling. Därtill kommer sammanhållnings-
fonden, som är till för de mest behövande länderna.
För perioden 1995–1999 kommer Sverige att sammanlagt ta emot ca
1,4 miljarder euro från strukturfonderna, vilket motsvarar ca 12 miljarder
kronor. Ett villkor för att medel från fonderna skall betalas ut är att de
kompletteras med svenska offentliga medel samt i vissa fall privata
medel. Insatserna sker inom ramen för särskilda program, s.k. samlade
programdokument eller operativa program, som utarbetas av regionala
eller nationella myndigheter och som fastställs i förhandlingar mellan
kommissionen och svenska regeringen.
19.1 Målområden
19.1.1 De beslutande instanserna
För målen 2, 5b och 6 gäller att regionala beslutsgrupper, med status som
egna myndigheter, har fattat beslut om EU-medel till nationella
stödsystem eller enskilda projekt. För beslut inom mål 3 har regionala
partnerskap inrättats för att bistå länsarbetsnämnderna. Beslut om projekt
inom mål 4 har fattats av Svenska EU-programkontoret för utbildning
och kompetensutveckling i samverkan med regionala partnerskap.
Avseende mål 5a har besluten fattats av Jordbruksverket och Fiskeri-
verket eller länsstyrelsen.
Särskilda övervakningskommittéer har haft uppgiften att ge riktlinjer
för, följa upp och föreslå förändringar av programmen samt utvärdera hur
programmen genomförts.
Utbetalande fondansvariga myndigheter gentemot kommissionen är
NUTEK för den regionala fonden, AMS för socialfonden, Jordbruks-
verket för jordbruksfonden och Fiskeriverket för fonden för fiskets
utveckling.
Mot slutet av 1999 har arbetet alltmer inriktats på uppföljning och
utbetalningar. Beslutsgrupperna och övriga berörda myndigheter kunde
fatta beslut om projektet t.o.m. år 1999 medan utbetalningar kan ske
t.o.m. år 2001. Under 1999 har arbete med att förbereda programperioden
2000–2006 startats, vilket beskrivs i avsnitt 19.3.
19.1.2 Mål 2 – omvandling av regioner med industriell tillbakagång
Mål 2 syftar till omvandling av regioner som påverkats av industriell
tillbakagång. I Sverige har fem mål 2-områden avgränsats: Bergslagen,
Fyrstad, delar av Blekinge, norra Norrlandskusten och Ångermanlands-
kusten. Mål 2-områdena får ca 1,4 miljarder kronor från strukturfonderna
under perioden 1995–1999. Till detta kommer svensk offentlig
medfinansiering som uppgår till 3 miljarder kronor samt privata medel.
I oktober 1999 hade beslutgrupperna godkänt projekt för nästan
samtliga EU-medel för programperioden och av dessa var ungefär hälften
utbetalade till projektägarna.
Stöd har beviljats till ett stort antal projekt med inriktning för små och
medelstora företag. Projekten syftar bl.a. till att stimulera nyföretagande
och marknadsutvidgning i företagen såväl nationellt som internationellt.
Det finns även projekt som är inriktade på att öka kompetensen inom
särskilda områden, t.ex. informationsteknik. Ett antal projekt är av
samverkanskaraktär där flera företag inleder samarbete om t. ex. produkt-
och processutveckling. Inriktningen på projekten gör att antalet nya
arbetstillfällen är en viktig resultatindikator. Enligt målsättningen med
mål 2-programmen skall 19 000 nya arbetstillfällen skapas. De projekt
som hittills slutredovisats bedöms ha bidragit till att skapa 6 000 nya
arbetstillfällen.
I mål 2-programmen har tematiska utvärderingar gjorts dels om
nätverk och samverkansprojekt och dels om ramprogram i Fyrstad. I
studien om samverkansprojekt framkommer att företagen anser att mål 2
har varit ett viktigt incitament till att arbeta i nätverk. Företagen
framhåller att det är möjligheten till att utveckla affärer och produkter
som är den viktigaste faktorn för att delta i olika projekt. Utvärderingen
av ramprogram i Fyrstad visar att man lyckats med målet att skapa en
enkel organisation för företagen med ”en dörr in” till myndigheter och
organisationer som arbetar för företagare.
19.1.3 Mål 3 – bekämpning av långtids- och ungdomsarbetslöshet
Mål 3 syftar till att slussa in ungdomar på arbetsmarknaden, bekämpa
långtidsarbetslöshet och stödja personer som riskerar att uteslutas från
arbetsmarknaden. Till den senare gruppen räknas i programmet
invandrare och arbetshandikappade. De svenska mål 3-insatserna är
inriktade på kompetensutveckling, vägar till sysselsättning via
datortekens aktivitetscenter, vägledning och rådgivning, utveckling av
små och medelstora företag samt hjälp till egen företagarverksamhet. Ett
jämställdhetsperspektiv skall genomsyra insatserna. Mål 3-programmet
ligger väl i linje med den svenska s.k. arbetslinjen, där syftet är att
engagera de arbetssökande i aktiva åtgärder som platsförmedling,
rådgivning och utbildning för att de snabbt skall komma in på
arbetsmarknaden.
Sverige har för mål 3 för programperioden 1995–1999 tilldelats ca 364
miljoner euro, eller ca 3,1 miljarder kronor, från Europeiska
socialfonden. Till detta kommer nationell medfinansiering om ca 445
miljoner euro, vilket motsvarar ca 3,8 miljarder kronor. Redan i
september 1998 hade samtliga socialfondsmedel inom programmet
intecknats genom beslut. Även utbetalningarna ligger på en hög nivå. I
oktober 1999 hade ca 83 procent av medlen utbetalats till
projektanordnarna.
Från programmets start i juli 1995 till och med augusti 1999 har totalt
158 000 personer deltagit i mål 3, fördelade på ca 1 850 projekt. Mer än
hälften av deltagarna har ingått i projekt som särskilt har riktats till
långtidsarbetslösa, och 26 procent av deltagarna har omfattats av projekt
för unga.
Mål 3 skall pröva nya vägar inom arbetsmarknadspolitiken. Stor
uppmärksamhet har därför ägnats uppgiften att identifiera och sprida
goda exempel för genomförande i ordinarie verksamhet. Bland annat har
rapporten ”Projekt att lära av” tagits fram och ett flertal konferenser
anordnats. I den senaste utvärderingsrapporten när det gäller mål 3,
vilken avlämnades i juni 1999, konstateras att de uppsatta målen i
programmet har uppnåtts på en övergripande nivå, bl.a. vad avser
inriktningen på de mest utsatta grupperna.
19.1.4 Mål 4 – kompetensutveckling av anställda
Mål 4 syftar till att ge kompetensutveckling till anställda som hotas av
arbetslöshet till följd av strukturella förändringar. Insatserna skall
kopplas till en utveckling av företaget och nya sätt att organisera arbetet.
Målgruppen är anställda i företag med upp till 49 anställda, men i vissa
fall kan insatserna omfatta anställda i företag med upp till 250 anställda.
Sverige har som första medlemsstat fått utvidga målgruppen till anställda
inom vård och omsorg i offentlig sektor. Av dem som omfattas av mål 4-
insatserna skall hälften vara kvinnor.
Mål 4 genomförs i två steg. Steg 1 omfattar en analys av de anställdas
och företagets behov, varefter en handlingsplan skall upprättas. Steg 2
innebär att handlingsplanen genomförs. Det kan därvid handla om
kompetensutveckling och organisationsutveckling genom interna insatser
eller med stöd av studieförbund, utbildningsföretag eller offentliga
utbildningsanordnare. Inom programmet finns dessutom en åtgärd, den
s.k. åtgärd 3, som syftar till att bilda nätverk mellan företag eller
institutioner. Från programmets start i juni 1996 till och med december
1999 har ca 16 700 företag med totalt 293 000 anställda beviljats stöd för
steg 1-insatser. Under samma period har ca 14 000 beslut fattats om stöd
till steg 2-insatser.
Mål 4 omfattar för perioden 1995–1999 bidragsmedel om totalt ca 369
miljoner euro, eller 3,1 miljarder kronor, vilka till lika delar utgörs av
medel från Europeiska socialfonden och statlig medfinansiering. Till
detta kommer samma belopp som medfinansiering från företagen. Av
socialfondsmedlen har nästan 100 % intecknats genom beslut och 65
procent utbetalats till projektanordnare per november 1999.
Arbetet inom mål 4 har kännetecknats av ett mycket aktivt partnerskap.
I den senaste utvärderingsrapporten när det gäller mål 4, som
avlämnades i juni 1999, redovisas bl.a. att intentionen att nå ut till de små
och medelstora företagen, med arbetsställen som har 1–49 anställda, har
fullföljts. En mycket stor andel, 97 %, av steg 1-projekten har slutförts
vilket enligt utvärderaren måste anses som ett anmärkningsvärt gott
resultat. Mål 4-projekten har i allmänhet präglats av en hög
ambitionsnivå och stor aktivitet hos de anställda.
19.1.5 Mål 5a – lantbrukets och fiskets omstrukturering och
modernisering
Intresset för att söka investeringsstöd till företagare med jordbruks-,
trädgårds- eller renskötselföretag har varit stort under 1999. Det har
liksom tidigare år även funnits ett mycket stort intresse att komma i
åtnjutande av stöd till investeringar som avser förädling eller saluföring
av produkter från jordbruket eller skogsbruket. Sverige tillämpar utöver
de ovan nämnda stödformerna även startstöd till yngre företagare med
jordbruks-, trädgårds- eller renskötelföretag samt kompensationsbidrag
till mindre gynnade områden. Det nya programmet enligt landsbygds-
förordningen, som ersätter mål 5a-stöden och som börjar gälla fr.o.m. år
2000 beskrivs i avsnitt 3.2.3.
För fiskerinäringen har strukturstöd varit tillgängligt inom mål 5a
under programperioden 1995–1999. Under denna period har ca
42 miljoner euro utgått i stöd från Fonden för fiskets utveckling. Syftet
har varit att främja en modernisering av de olika sektorerna inom
fiskerinäringen samtidigt som en balans skall uppnås mellan nyttjandet
av och tillgången på fiskeresurser. Efterfrågan på stöd till investeringar
och projekt har varit stort under 1999 liksom tidigare år, särskilt vad
avser investeringar i fiskehamnar och beredningsföretag. Prioriterade
åtgärder har varit kvalitets- och hygienförbättrande investeringar samt
insatser för arbetsmiljön. Enligt den oberoende utvärdering som gjorts av
mål 5a-fiske är uppfyllelsen av programmets mål genomgående god.
19.1.6 Mål 5b – utveckling av landsbygdsområden
Mål 5b syftar till utveckling av landsbygdsområden. Sverige har fem mål
5b-områden: Västerbotten/Gävleborg/Dalarna, Västra Sverige, Sydöstra
Sverige, Gotland samt Skärgården (omfattar bebodda öar utan fast
landförbindelse). Mål 5b omfattar 1,3 miljarder kronor från struktur-
fonderna. Till detta kommer svensk offentlig medfinansiering, som
uppgår till 2,7 miljarder kronor, samt privata medel.
I oktober hade beslutsgrupperna godkänt projekt för nästan alla EU-
medel för programperioden och 43 % var utbetalt till projektägarna.
Programmen har olika karaktär men generellt har utvecklingsinsatser
för näringslivsutveckling, kultur och turism stor efterfrågan. Enligt
programmen skall ca 10 000 arbetstillfällen skapas och enligt de
slutredovisade projekten har ca 4 400 nya arbetstillfällen skapats i 5b-
områdena.
19.1.7 Mål 6 – utveckling av glest befolkade områden
Mål 6 syftar till utveckling av glest befolkade områden. Mål 6 berör 43
kommuner i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands,
Gävleborgs, Dalarnas och Värmlands län. Den ekonomiska ramen från
EU uppgår till 2,6 miljarder kronor för perioden 1995–1999. Sveriges
offentliga medfinansiering är 2,4 miljarder kronor. Den totala ramen för
programmet är 6,3 miljarder kronor.
I oktober var nästan hela programmet intecknat i beslut och 51 procent
var utbetalt.
Inom mål 6 har två studier genomförts, nämligen ”Utvärdering av mål
6-programmets sysselsättningseffekter” och ”Effekter av stöd till lands-
och glesbygden i norra Sveriges inland”. Studien om sysselsättnings-
effekter visar att projekten har hög måluppfyllelse när det gäller antal
arbetstillfällen. Det finns dock en risk för en överskattning av effekterna,
eftersom många projektledare redovisar även arbetstillfällen som skapats
genom andra medel än strukturfondsmedlen. Endast en tredjedel av
arbetstillfällena har skapats för kvinnor och ungdomar, trots att denna
målgrupp är prioriterad i mål 6-programmet. Utvärderingen av projekt i
gles- och landsbygden slår fast att projekt som syftar till lokal utveckling
endast ger begränsade sysselsättningseffekter på kort sikt. Projekten är
mer av mobiliseringskaraktär för att stödja lokalt samarbete, vilket
bedöms ge effekter på längre sikt. Studien visar att de kompetenshöjande
åtgärderna varit framgångsrika.
Enligt programmet skall det skapas 9 500 nya arbetstillfällen under
programperioden och enligt de slutredovisade projekten har ca 4 000 nya
arbetstillfällen skapats i mål 6-området.
19.2 Gemenskapsinitiativ
Av strukturfondsmedlen används cirka nio procent för så kallade
gemenskapsinitiativ som initieras av kommissionen och som omfattar
insatser inom ett antal sakområden gemensamma för hela unionen.
Gemenskapsprogrammen styrs på samma sätt som målprogrammen via
övervakningskommittéer som följer upp och utvärderar hur programmen
genomförs. Själva programdokumenten benämns operativa program.
Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Värmlands och
Västra Götalands län, har utsetts att vara utbetalande myndigheter för
vissa Interreg IIA-program.
Sverige omfattas av sammanlagt åtta Interreg IIA-program med syfte
att stärka och utveckla det gränsregionala samarbetet mellan regioner i
Sverige, Danmark, Norge, Finland och Ryssland. De åtta programmen
omfattar totalt ca 525 miljoner kronor från EU varav den svenska delen
utgör ca 265 miljoner kronor. Programmen omfattar lika mycket i svensk
offentlig finansiering och därutöver tillkommer privat finansiering. För
de sex program som Sverige administrerar; nämligen Öresund, Ett
gränslöst samarbete, Inre Skandinavia, Nordens gröna bälte, Kvarken-
MittSkandia och Nordkalotten är ca 75 procent av programmet intecknat
i beslut och ca 30 procent utbetalt per oktober 1999.
Sverige deltar även i två Interreg IIC program, vars syfte är att öka
transnationellt samarbete över gränserna när det gäller regional
utvecklingsplanering. Dessa är Östersjön där delar av Sverige, Danmark,
Tyskland, Finland samt de baltiska staterna, delar av Polen och Ryssland
ingår samt Nordsjön där delar av Sverige, Danmark, Tyskland,
Nederländerna, Storbritannien och Norge ingår.
Adapt syftar till att genom transnationella utvecklingsprojekt
underlätta för anställda att klara arbetsmarknadens förändrade krav,
skapa nya arbetstillfällen och stärka företagens konkurrensförmåga.
Employment har till syfte att genom transnationella utvecklingsprojekt
öka jämställdheten på arbetsmarknaden samt förbättra möjligheterna till
arbete för arbetshandikappade, utsatta grupper och ungdomar.
Konver syftar till att bidra till ekonomisk utveckling i regioner som
sedan länge är starkt beroende av försvarssektorn. I Sverige ingår
kommunerna Karlskoga och Karlsborg.
Leader II syftar till att utveckla människors initiativkraft och
engagemang för att stimulera en fortsatt ekonomisk utveckling av
landsbygden. Leader II genomförs i Sverige inom ramen för två
operativa program, ett för mål 6-området och ett för 5b-områdena.
Insatserna sker via s.k. LAG (Local Action Group) som genomför
projekt i geografiskt avgränsade områden.
Pesca syftar till att främja ökad variation inom näringslivet på orter
som varit starkt beroende av fiskerinäringen genom att skapa
kompletterande sysselsättning för yrkesfiskare, arbetslösa fiskare samt
för andra yrkeskategorier vars försörjning påverkas negativt av
nedgången i fisket. Sexton kommuner inom fem områden
(Norrlandskusten, ostkusten, sydkusten, västkusten samt insjön Vänern)
berörs av initiativet. Programmet har under år 1998 och 1999 utvecklats
bättre än tidigare år. Under 1998 har medel för offentlig medfinansiering
tillförts programmet och därmed underlättat genomförandet. Samtidigt
har ett antal större strategiska projekt beviljats medel, bl.a. ett center för
säkerhetsutbildning av yrkesfiskare.
Sme vänder sig till små och medelstora företag i målområdena 2, 5b
och 6. Stöd kan ges för insatser inom tre områden; marknadsutveckling,
användning av ny teknik samt miljöstrategier.
Urban syftar till att angripa problem i stadsområden och förorter. I
Sverige berörs endast ett par stadsdelar i Malmö kommun.
Nedan visas en sammanställning över beslut och utbetalningar för
övriga gemenskapsinitiativ.
EU-ram Beslut i Utbetalningar i
miljoner kr procent procent
1995–1999 av EU-ramen av EU-ramen
april 1999 september 1999
Adapt 111 97 50
Employment 204 97 76
Konver 29 66 20
Leader 137 65 19
Pesca 34 40 10
SME 152 91 30
Urban 43 93 49
Totalt 710 85 44
I april 1999 hade 85 procent av budgeten intecknats och i september
1999 var 44 procent av EU-medlen utbetalda.
19.3 Den nya programperioden 2000–2006
Den nya programperioden för EG:s strukturfonder startar år 2000 och
pågår t.o.m. år 2006. Förhandlingarna mellan stats- och regerings-
cheferna avslutades i mars 1999 (se avsnitt 3.2.4). Rådet beslutade i juni
1999 om de förordningar som skall gälla för den nya programperioden.
Antalet målområden skall minska till tre och antalet gemenskapsinitiativ
till fyra. Under programperioden kommer Sverige sammanlagt att ta
emot ca 2,2 miljarder euro (1999 års priser) från strukturfonderna, vilket
motsvarar ca 19 miljarder kronor.
För Sveriges del omfattar det nya mål 1-området nuvarande mål 6-
området samt ett särskilt program för kustområdena i Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands län. För programperioden 2000–2006
har mål 1-området tilldelats 722 miljoner euro varav 350 miljoner euro
avser kustområdet. Mål 1-programmet omfattar även mål 3-åtgärder,
landsbygdsinsatser och strukturåtgärder inom fisket i mål 1-området.
Regeringen lämnade i juni 1999 ett uppdrag till länsstyrelserna i mål 1-
regionen att utarbeta ett förslag till program. Ett sådant avlämnades till
regeringen i oktober 1999 och regeringen överlämnade sedan förslag till
utvecklingsplan till kommissionen i början av november 1999.
Programmet väntas bli godkänt av kommissionen i början av april 2000.
Med utgångspunkt från de kriterier som fastställts i rådets förordning
(nr 1260/99/EG) om allmänna bestämmelser för strukturfonderna har
regeringen lämnat ett förslag till vilka områden i Sverige som skall ingå i
mål 2 till kommissionen, som senare kommer att fastställa vilka områden
i Sverige som kommer att ingå i mål 2. Förslaget innebär att hela eller
delar av Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmars, Gotlands,
Blekinges, Västra Götalands, Värmlands, Örebros, Västmanlands,
Dalarnas och Gävleborgs län samt öar i nuvarande mål 5b Skärgården
kommer att omfattas. Riksdagens EU-nämnd har informerats om
förslaget. För mål 2-områdena har Sverige tilldelats 406 miljoner euro
för sjuårsperioden (inklusive områden som får stöd under en
övergångsperiod). Regeringen lämnade i december 1999 uppdrag till mål
2-regionerna att utarbeta förslag till program. Uppdragen skall redovisas
senast den 31 mars 2000.
Regeringen utsåg i december 1999 länsstyrelserna i Norrbottens och
Jämtlands län att vara förvaltningsmyndigheter för respektive mål 1-
område enligt den definition av uppgiften som anges i artikel 9n i rådets
förordning (nr 1260/99/EG) om allmänna bestämmelser för struktur-
fonderna. Vid förvaltningsmyndigheterna kommer det att inrättas en
strukturfondsdelegation med ledamöter från samtliga län i respektive mål
1-område. Delegationen skall ledas av chefen för förvaltnings-
myndigheten och i övrigt bestå främst av företrädare för de andra
länsstyrelserna, landstingen, kommunerna och arbetsmarknads-
myndigheterna. Huvudprincipen är att förvaltningsmyndigheterna skall
vara utbetalningsansvariga myndigheter för respektive program.
Förvaltningsmyndigheten får därmed det fulla ansvaret för
genomförandet av programmet. Det ansvar som de centrala verken har i
nuvarande programperiod för utbetalning av medel från EG:s
strukturfonder, flyttas därmed över till de länsstyrelser som utses till
förvaltningsmyndigheter.
För vissa stöd inom jordbruk och fiske kommer länsstyrelserna samt
Fiskeriverket och Jordbruksverket att vara beslutande instans.
Fiskeriverket och Jordbruksverket kommer att vara utbetalningsansvariga
myndigheter för dessa stöd. För insatsområdet för samer kommer
Sametinget att vara beslutande instans.
Regeringen avser att inrätta en i princip liknande organisation för mål
2-områdena som för mål 1-områdena.
Regeringen avser att i början av år 2000 tillsätta övervaknings-
kommittéer för de olika målprogrammen, i vilka skall ingå representanter
från centrala, regionala och lokala myndigheter, arbetsmarknadens parter
samt vissa andra organisationer.
Mål 3, som är ett s.k. horisontellt mål, har tilldelats 720 miljoner euro
för programperioden. Regeringen lämnade i juni 1999 ett uppdrag till en
särskild utredare att utarbeta ett förslag till program. Regeringens
programförslag för mål 3 överlämnades till kommissionen i november
1999.
För genomförandet av mål 3 beslutade regeringen i december 1999 att
inrätta en ny myndighet inom Arbetsmarknadsverket (AMV).
Myndighetens namn skall vara rådet för Europeiska socialfonden i
Sverige, Svenska ESF-rådet, och dess chef utses av regeringen. Svenska
ESF-rådet skall vara förvaltningsmyndighet för mål 3-programmet.
Rådet skall ha ett centralt sekretariat och regionala enheter i berörda län.
AMS skall även fortsättningsvis vara den myndighet som svarar för
utbetalning av EU-medel inom mål 3.
Gemenskapsinitiativen Interreg III, Leader+, Equal och Urban har
tilldelats totalt 278 miljoner euro för sjuårsperioden. Kommissionens
riktlinjer för gemenskapsinitiativen väntas antas i mars 2000, varefter
programarbetet kan påbörjas.
20 Miljö
EG:s miljöpolitik skall bidra till att bevara, skydda och förbättra miljön,
skydda människors hälsa, utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt
samt främja åtgärder på internationell nivå. Amsterdamfördraget trädde i
kraft 1 maj 1999 och innebär en viktig utveckling av de grundläggande
principerna för skyddet av miljön. Hållbar utveckling slås fast som ett
övergripande mål för alla politikområden i EG.
Under 1999 har fyra miljörådsmöten och två informella möten hållits.
På det tyska informella rådsmötet i maj behandlades produktorienterad
miljöpolicy och revidering av EG:s kemikaliepolicy. Det finska
informella mötet i juli förberedde slutsatserna på miljöområdet till
Europeiska rådet i Helsingfors genom att behandla ämnet utmaningar för
EG:s miljöpolitik inför ett nytt sekel.
Det gångna årets miljöarbete har, liksom övriga områden för
samarbete, karaktäriserats av turbulens med anledning av Europeiska
kommissionens avgång och vidare har val till Europaparlamentet och den
nya kommissionens tillträdande inneburit förändringar. Flera viktiga
frågor blev liggande under det halvår när kommissionen avgått. Arbetet
har nu intensifierats med den nya miljökommissionären Margot
Wallström som hittills vunnit Europaparlamentets förtroende. Alternativa
färdmedel fick mycket uppmärksamhet när Margot Wallström och
kommissionens president Romani Prodi sågs cykla på Bryssels gator
under en bilfri dag som arrangerades av kommissionen i september.
20.1 Utvecklingen på de av Sverige prioriterade områdena
20.1.1 Hållbar utveckling och sektorsintegration av miljöhänsyn
Genom Amsterdamfördraget har målet om hållbar utveckling skrivits in i
EG- och Unionsfördragen (artikel 2 i respektive fördrag) och en
förstärkning av principen om integrering av miljöhänsyn inom olika
politikområden (artikel 6 i EG-fördraget). På svenskt initiativ vid
Europeiska rådets möte i Luxemburg i 1997 beslöts att man skulle
utarbeta en strategi för att integrera miljöhänsyn. Europeiska rådet har
antagit ett antal slutsatser med syfte att stärka principerna om hållbar
utveckling och viktigare policyförslag från kommissionen skall åtföljas
av en bedömning av förslagens miljöeffekter. I Cardiff 1998 beslöts att
de olika ministerråden skall upprätta strategier för att integrera
miljöhänsyn. Transport-, energi- och jordbruksområdet uppmanades att
inleda 1998. I december 1998 pekades den inre marknaden, industri och
utvecklingsbistånd ut som ytterligare tre politikområden. Sverige drev en
aktiv linje i samtliga sektorsråd och de svenska prioriteringarna fick ett
stort genomslag vid Europeiska rådets möten. Under 1999 har även
allmänna rådet, fiskerådet och Ekofin-rådet fått i uppdrag att ta fram
sektorsstrategier.
Miljöministrarna ställde sig bakom ett antal slutsatser vid rådsmötet i
Luxemburg i oktober 1999 om hållbar utveckling och integration av
miljöhänsyn. Slutsatserna innehöll ett betydelsefullt underlag inför mötet
med Europeiska rådet i Helsingfors. I Helsingfors rapporterade sex
rådskonstellationer, nämligen transport, energi, jordbruk, industri, inre
marknaden och bistånd om dels miljömål, dels en tidsplan för att
rapportera om integrationen av miljö. Arbetet med att ta fram en
motsvarande strategi för Ekofin-rådet, allmänna rådet och fiskerådet skall
påbörjas under våren 2000.
I Helsingfors antog stats- och regeringscheferna slutsatser om de nio
sektorsrådens rapportering som skall ske på det planerade toppmötet i
Göteborg i juni 2001 under det svenska ordförandeskapet och
uppmanade rådet slutföra arbetet med indikatorer och tidsplanering. I
slutsatserna föreslogs också bl.a. att kommissionen skall presentera ett
förslag till en övergripande EG-strategi för hållbar utveckling till
toppmötet i Göteborg i juni 2001 samt lägga fram ett förslag till ett sjätte
miljöhandlingsprogram under år 2000. Det framfördes önskemål av bl.a.
Sverige att det i syfte att övervaka framstegen bör utvecklas indikatorer
för miljötillståndet, sektorsintegration och hållbar utveckling. Sverige har
varit pådrivade för att få dessa slutsatser antagna.
20.1.2 Kampen mot försurning
Vid anslutningsförhandlingarna var försurningen en av fyra prioriterade
miljöfrågor. På svenskt initiativ presenterade kommissionen i mars 1997
en strategi för att bekämpa försurningen.
Det långsiktiga målet i kommissionens förslag till strategi är att
utsläppen av försurande ämnen skall minskas så att kritiska belastnings-
gränser, dvs. gränserna för vad naturen tål, inte överskrids någonstans i
unionen. I strategin föreslås också ett konkret delmål, vilket syftar till att
minska arealen med oskyddade ekosystem med 50 procent till år 2010.
Kommissionen föreslog i sitt meddelande ett antal åtgärder för att upp-
nå delmålet. Det viktigaste förslaget är ett direktiv som anger nationella
tak för utsläpp av de försurande ämnena svaveldioxid, kväveoxider och
ammoniak (KOM (1999) 125 slutlig). Andra förslag är ratificering av
1994 års svavelprotokoll, direktiv för att begränsa svavelhalten i tung
eldningsolja, revidering av direktivet om utsläppsbegränsningar från
stora förbränningsanläggningar (KOM (1998) 415), förslag till åtgärder
som medlemsstaterna kan vidta mot utsläpp från sjöfarten inom ramen
för Internationella sjöfartsorganisationen IMO, där Östersjön och hela
eller delar av Nordsjön föreslås bli områden där lägre svavelhalter i
marin bunkerolja skall gälla (KOM (1999) 128). Rådet har ställt sig
bakom kommissionens förslag till utformning av strategin genom att anta
rådsslutsatser. Kommissionen har sedan arbetat vidare med förslagen.
Det pågående arbetet med förslagen i försurningsstrategin
Kväveoxider och flyktiga organiska ämnen bidrar både till försurning
och att marknära ozon bildas. Kommissionen har också arbetat med en
strategi för marknära ozon. Det förslag till direktiv med nationella
utsläppstak som kommissionen har arbetat med har kompletterats med att
inkludera tak för flyktiga organiska ämnen. På detta sätt erhålls de mest
kostnadseffektiva åtgärderna för att minska dessa två miljöproblem.
Kommissionens förslag till takdirektiv presenterades den 16 juli 1999.
Förhandlingarna i rådet (miljö) påbörjades under det finska ordförande-
skapet och fortsätter under det portugisiska ordförandeskapet. Sverige
välkomnar kommissionens förslag och anser att takdirektivet utgör en
mycket central åtgärd i kampen mot försurning och marknära ozon.
Förslaget om revidering av direktiv 88/609/EEG om begränsning av
vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar presenterades av
kommissionen i juli 1998 och behandlingen i miljörådet påbörjades
under det tyska ordförandeskapet våren 1999 och fortsatte under det
finska ordförandeskapet. Ambitionen var att anta en gemensam stånd-
punkt vid miljöministermötet den 13 december 1999, men svårighet att
enas i frågan om befintliga anläggningar (sådana som var i drift före
1987) skall omfattas av direktivet eller inte medförde att frågan nu
kommer att övergå till det portugisiska ordförandeskapet. Sverige har
tillsammans med ett flertal andra medlemsstater, arbetat för att befintliga
anläggningar skall omfattas av direktivet. För tio år sedan klarade
svenska förbränningsanläggningar de krav som kommissionen föreslagit
för nya anläggningar.
20.1.3 Vissa planer och program skall miljöbedömas
Förhandlingar om nytt direktiv om miljöbedömningar
I december 1999 antog rådet enhälligt en gemensam ståndpunkt om ett
förslag till direktiv om bedömning av vissa planers och programs
inverkan på miljön. Förslaget syftar till att åstadkomma obligatoriska
bedömningar av miljökonsekvenserna av planer och program som kan
antas medföra betydande miljökonsekvenser. Miljöbedömningarna avses
bidra till en mer öppen planering och till målet en hållbar utveckling.
Direktivförslaget gäller de planer och program som upprättas av
myndigheter och antas av dessa eller via lagstiftning. Planerna och
programmen skall vara sådana som antingen anger förutsättningarna för
framtida tillståndsprövningar för de projekt som anges i direktivet om
miljökonsekvensbeskrivningar (85/337EEG och 97/11EG) eller sådana
som bestämts kräva en bedömning enligt artikel 6 eller 7 i direktivet om
bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (92/43/EEG).
Allmänheten, berörda miljömyndigheter och berörda medlemsstater skall
kunna ge synpunkter på miljöbedömningen och resultaten skall tas i
beaktande vid antagandet av planerna och programmen.
Direktivet om miljökonsekvensbeskrivningar av projekt har haft stor
betydelse och lett till att projektens miljökonsekvenser numera ges
ordentlig uppmärksamhet. Behovet av miljöbedömningar även i tidigare
steg i planeringen av projekten ledde till att kommissionen år 1996 lade
fram ett första förslag till direktiv om miljöbedömningar av vissa planer
och program. Europaparlamentet förde efter sin första behandling fram
omfattande synpunkter i oktober 1998. Kommissionen lade därefter fram
ett ändrat förslag i mars 1999. Detta har behandlats i rådets
miljöarbetsgrupp under det tyska och finska ordförandeskapet. Förslaget
och de svenska ståndpunkterna har behandlats vid samråd med
riksdagens EU-nämnd den 18 juni och den 10 december 1999 och med
miljö- och jordbruksutskottet den 15 juni och den 8 december och med
EU-nämnden den 18 juni och den 10 december 1999.
Sverige är positivt till ett direktiv på området och ser det som ett
viktigt instrument i vår strävan att främja en hållbar utveckling. Sverige
ansåg att det förslag som lades fram vid rådsmötet till stora delar kunde
accepteras. Det förslag som antogs vid rådsmötet avviker i vissa
avseenden från kommissionens förslag. Kommissionen har förklarat att
den inte kan ställa sig bakom den gemensamma ståndpunkten eftersom
den anser att räckvidden för direktivet inskränkts alltför mycket. När den
gemensamma ståndpunkten formellt antagits översänds den till Europa-
parlamentet för en andra behandling enligt medbeslutandeförfarandet.
20.1.4 Kretsloppsanpassning och resurseffektivisering
Fortsatt arbete med "Integrated Product Policy" (IPP)
I mars 1998 initierade kommissionen arbetet med en "Integrated Product
Policy" eller IPP som det vanligen förkortas. Konsultfirman Ernst &
Young genomförde en studie om IPP på uppdrag av kommissionen.
Studien följdes upp med ett seminarium om IPP den 8 december 1998.
Vid seminariet deltog flera olika aktörer, däribland representanter för
näringslivet. Sverige deltog med representanter från industri,
myndigheter och Regeringskansliet.
Tyskland prioriterade arbetet med en IPP under sitt ordförandeskap i
EU under våren 1999 dels genom informella kontakter med övriga
medlemsstater, dels genom att ta upp IPP-frågan som en av två
huvudpunkter vid det informella miljöministermötet i Weimar den 6–8
maj 1999. Miljöministrarna var eniga om att arbetet med en IPP bör
fortsätta och uppmanade kommissionen att presentera en grönbok i
ämnet före årets utgång. Europeiska kommissionen har aviserat att
arbetet med grönboken är försenat och att den kommer att presenteras
under våren 2000. Sverige har varit pådrivande i arbetet.
Nya och reviderade direktiv på kretslopps- och avfallsområdet
I april 1999 antog rådet direktiv 99/31/EG om deponering av avfall.
Direktivet innebär att avfall som deponeras måste vara förbehandlat och
att medlemsstaterna skall fastställa en plan för att minska mängden
organiskt material som deponeras. Direktivets bestämmelser ligger i linje
med svensk policy på området. Medlemsstaterna skall ha genomfört
direktivet senast två år efter dess ikraftträdande dvs. senast under år
2001.
Under 1999 antog rådet en gemensam ståndpunkt om ett förslag till
nytt direktiv om förbränning av avfall. Det nya direktivet kommer att
ersätta de två befintliga direktiven om förbränning av avfall. Direktiv-
förslaget innebär en uppdatering, skärpning och komplettering av kraven
i nu gällande direktiv för förbränning av kommunalt avfall samt en
utvidgning av tillämpningsområdet till att omfatta i princip allt icke-
farligt avfall. Förslaget innebär bl.a.:
– Skärpta krav för utsläpp till luft av stoft, tungmetaller, saltsyra,
fluorväte och svaveldioxid.
– Skärpning av kraven när det gäller halten kolmonoxid i
rökgaserna.
– Införande av krav för utsläpp till luft av dioxiner och furaner,
kväveoxider och organiska ämnen.
– Införande av utsläppskrav för vattenföroreningar.
I juli 1999 antog rådet en gemensam ståndpunkt om ett förslag till nytt
direktiv om uttjänta fordon. Förslaget har under hösten 1999 översänts
till parlamentet för en andra behandling. Förslaget syftar bl.a. till att
förhindra uppkomsten av avfall från fordon och till att främja åter-
användning och återvinning av fordon och deras komponenter. Förslaget
innehåller regler om kostnadsfri inlämning av uttjänta fordon, och
producenterna åläggs ett visst ekonomiskt ansvar. Det innehåller även
regler om utfasning av vissa tungmetaller, specifika återanvändnings-
och återvinningsmål samt krav på miljömässigt godtagbar hantering på
bilskrotningsanläggningarna. Stora delar av förslaget överensstämmer
med den svenska lagstiftningen på området.
Enligt direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall
skall de nivåer som anges för återvinning och materialutnyttjande i
direktivet revideras. Beslut om nya nivåer skall fattas av rådet och
parlamentet senast den 30 juni 2001. Kommissionen har under december
1999 presenterat ett förslag till revidering av direktivet. Förslaget skall
diskuteras i verkställighetskommitten för genomförandet av direktivet
och kommer därefter att överlämnas till rådet för vidare behandling.
Revision av miljömärkning och EMAS
Under hösten 1999 antog rådet en gemensam ståndpunkt om ett förslag
till reviderad förordning (EEG) nr 880/92 om miljömärkning. Förslaget
under hösten 1999 sändes över till parlamentet för en andra behandling.
Revideringen innebär att nationella miljömärkningssystem kan fortleva.
Nationella miljömärkningssystem skall samordnas med EU:s miljö-
märkningssystem, bl.a. vad gäller val av produktgrupper och kriterie-
utveckling. Vidare skall tjänster inordnas i systemet och en särskild
nämnd (EUEB) för EG:s miljömärkning inrättas.
På miljörådet i juni 1999 fattades beslut om en gemensam ståndpunkt
när det gäller den reviderade förordningen (EEG) nr 1836/93 om
frivilligt deltagande för industriföretag i gemenskapens miljöstyrnings-
och miljörevisionsordning (EMAS). Direktivförslaget kommer att
överlämnas till Europaparlamentet för en andra behandling i enlighet
med medbeslutandeförfarandet.
EMAS har fungerat för industriföretag sedan april 1995. När den
nuvarande EMAS-förordningen utarbetades ansågs det vara nödvändigt
att se över reglerna efter en viss period. Kommissionens förslag till ny
förordning har behandlats i rådsarbetsgruppen sedan januari 1999.
Översynen har bl.a. inneburit att man har utökat området inom vilket
EG:s miljöstyrningssystem kan tillämpas. Enligt den nya förordningen
skall alla organisationer med betydande direkta och indirekta
miljöeffekter kunna registreras, liksom nu sker i Sverige. Kopplingen
mellan EMAS och andra internationella standarder inom området för
miljörevision har också stärkts i och med att standarden ISO 14001 tas in
som bilaga till förordningen. Det reviderade förslaget syftar även till att
öka de anställdas deltagande och att synliggöra företagens deltagande i
EMAS genom att en ny EMAS-symbol införs.
Sverige har drivit att EMAS-symbolen inte skall få användas på
produkter för att undvika sammanblandning med miljömärkningen samt
att redovisningen skall uppdateras årligen. Sverige har fått gehör för
dessa synpunkter.
20.1.5 Översyn av reglerna om genetiskt modifierade organismer
Ändrat direktiv om avsiktlig utsättning i miljön av GMO
Genetiskt modifierade organismer (GMO) regleras huvudsakligen genom
två direktiv, dels om innesluten användning av genetiskt modifierade
mikroorganismer (90/219/EEG, ändrat genom direktiv 98/81/EG) och
dels om avsiktlig utsättning i miljön av genetiskt modifierade organismer
(90/220/EEG). Användning av GMO i livsmedelssammmanhang regleras
av EG:s förordning (258/97) om nya livsmedel och nya livsmedels-
ingredienser.
Under år 1999 gjordes en översyn av direktivet 90/220/EEG i syfte att
effektivisera de administrativa procedurer och riskbedömningar som
följer av direktiven, utan att göra avkall på säkerheten för miljö och
hälsa.
Arbetet med att ändra direktiv 90/220/EEG påbörjades under
sommaren 1998. Gemensam ståndpunkt antogs av rådet den 24–25 juni
1999. Under förhandlingarna drev Sverige framgångsrikt fram en rad
förbättringar. Nu skall den riskbedömning som krävs omfatta såväl
direkta och indirekta som omedelbara och fördröjda effekter av
aktiviteter i miljön med GMO. Ett uppföljningsprogram för de GMO som
släpps ut på marknaden krävs för att bekräfta den riskbedömning som
gjorts och för att så tidigt som möjligt kunna upptäcka eventuella
oväntade effekter. Vissa grundläggande krav, t.ex. för märkning,
öppenhet och riskbedömning, fastställs. Direktivet omfattar även flera
andra förbättringar. Allmänheten skall ges ett ökat inflytande i besluts-
processen, det skall finnas mer utrymme för etiska hänsyn och tillståndet
blir tidsbegränsat (maximalt 10 år). I det nya direktivet är försiktighets-
principen grundläggande för tillämpningen och man har introducerat
möjlighet till förbud mot antibiotikaresistensgener.
När det ändrade direktivet slutligen antas kommer såväl befintliga
produktrelaterade regelverk, såsom förordningen om nya livsmedel, som
kommande produktrelaterade regelverk för genmodifierat utsäde och
skogsodlingsmaterial att påverkas.
Rådets gemensamma ståndpunkt skall nu studeras av Europa-
parlamentet som sannolikt kommer att avge sitt yttrande under våren
2000.
Strandade förhandlingar om FN:s biosäkerhetsprotokoll
Inom ramen för FN:s konvention om biologisk mångfald förhandlas ett
biosäkerhetsprotokoll, vilket syftar till att undvika att gränsöverskridande
transporter av levande organismer modifierade genom modern bioteknik
skadar bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald. EG
har som part till konventionen om biologisk mångfald varit en
pådrivande aktör i förhandlingarna bl.a. i syfte att säkerställa att
utvecklingsländerna kan få till stånd interna regelverk och att information
om gränsöverskridande transporter med GMO alltid skall ges till det
importerande landet. Det möte, som var tänkt att bli avslutande, gick av
stapeln i Cartagena i Colombia i februari 1999. Mötet i Cartagena
strandade trots att drygt 134 av de förhandlande länderna kunde enas
kring ett kompromissförslag som lades fram av EG. Sex stora frihandels-
vänliga jordbruksexportörer (USA, Kanada, Australien, Argentina,
Uruguay och Chile) kunde dock inte ställa sig bakom förslaget. Under
sommaren och hösten 1999 hölls informella överläggningar i syfte att
finna gemensamma lösningar för att kunna anta ett biosäkerhetsprotokoll.
Kommissionens förhandlingsmandat antogs på rådsmötet den 13
december.
GMO har diskuterats inom ramen för TEP och WTO
EU har inom ramen för det transatlantiska partnerskapet (TEP,
Transatlantic Economic Partnership) startat en dialog med USA och
Kanada om GMO. Arbetet har hittills mest varit inriktat på risk-
bedömningsmetoder och analysmodeller runt GMO. Under slutet av år
1999 beslutades att en s.k. högnivådialog mellan EG och USA skall
diskutera en mängd olika aspekter av GMO, bl.a. livsmedelssäkerhet,
etik, miljöaspekter och ökad information och utbildning runt genteknik i
allmänhet.
Frågan om bioteknik och GMO diskuterades även vid ministermötet
inom Världshandelsorganisationen (WTO, World Trade Organisation)
som ägde rum i Seattle i USA i december 1999. EG motsatte sig att en
arbetsgrupp om GMO upprättades inom WTO eftersom detta ytterligare
kan försvåra förhandlingarna om biosäkerhetsprotokollet.
20.1.6 Höjd ambitionsnivå när det gäller kemikalier och
bekämpningsmedel
Beslut om svenska undantagsämnen
Under år 1999 fattades de sista formella beslut som anknyter till de
svenska övergångsreglerna på kemikalieområdet. Det ena är kommis-
sionens direktiv om teknisk anpassning för femte gången av bilaga I till
rådets direktiv 76/769/EEG (begränsningsdirektivet) 99/51/EG om
begränsning av användning och utsläppandet på marknaden av vissa
farliga ämnen och preparat (tenn, pentaklorfenol och kadmium). Det
andra direktivet som antagits under året är det reviderade s.k.
preparatdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 99/45/EG om
klassificering, förpackning och märkning av farliga kemiska preparat.
Detta direktiv träder i kraft i huvudsak den 30 juli 2002. Många viktiga
svenska undantag har lösts genom detta direktiv. Till dess att det träder i
kraft kan Sverige fortsätta att tillämpa strängare regler.
Bekämpningsmedel
Inom ramen för det existerande direktivet 91/414/EEG som avser
bekämpningsmedel inom jordbruket och trädgårdsodlingen finns ett
tioårsprogram för utvärdering av alla verksamma ämnen som idag
används i bekämpningsmedlen. Inom EG har hittills totalt 107
verksamma ämnen samt tre biologiska organismer utvärderats varav
Sverige utvärderat en biologisk organism och fyra kemiskt verksamma
ämnen i en första omgång. Avsikten är att de ämnen som motsvarar
kraven skall föras upp på en lista över tillåtna verksamma ämnen som får
ingå i bekämpningsmedel. Godkända bekämpningsmedel skall i princip
kunna marknadsföras inom hela unionen. Direktivet innehåller även en
möjlighet att beakta nationella aspekter vid godkännande av bekämp-
ningsmedel i varje medlemsstat. Under perioden 1997–1999 fattades
beslut för totalt sex respektive åtta verksamma ämnen. Av de verksamma
ämnen som förbjudits har tre förbjudits på grund av hälso- och
miljörisker. Sverige är en av de mer inflytelserika medlemsstaterna i
arbetsgrupperna inom växtskyddsdirektivet där Kemikalieinspektionen
har arbetat ihärdigt för en hög skyddsnivå och för att effektivisera
arbetet. Det svenska agerandet har varit betydelsefullt för den utveckling
som lett till att flera ämnen kan komma att tas bort från den europeiska
marknaden men också till att processerna förenklas.
Det slutliga beslutet om biociddirektivet (98/8/EG) togs i maj 1998 och
direktivet kommer att träda i kraft i maj år 2000. Europeiska
kommissionen kommer att inrätta ett program för biocider för
genomgång och bedömning av de verksamma ämnen som används. Ett
motsvarande program finns för växtskyddsmedel. Jämfört med
nuvarande svenska regler innebär biociddirektivet bl.a. att en del nya
produkttyper, t.ex. desinfektionsmedel och konserveringsmedel, måste
förhandsgranskas innan de saluförs. Förenklade prövningssystem för
allmänkemikalier som används som biocider måste användas.
Kommissionen godkänner strängare svenska bestämmelser
Sverige meddelade till kommissionen i december 1995 att man hade för
avsikt att fortsatt tillämpa de svenska bestämmelserna för träskydds-
medlet kreosot. Dessa bestämmelser är strängare än de begränsningar
som beslutats i december 1994 inom ramen för direktiv 76/769 om
begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa
farliga ämnen och preparat. Den aktuella direktivändringen antogs efter
det att de svenska medlemskapsförhandlingarna avslutats och Sverige
kunde därför inte förhandla kreosotbestämmelserna som ett undantag.
Direktivet antogs dessutom strax innan Sverige blev medlem i
Europeiska unionen och Sverige hade därför inte möjlighet att rösta emot
förslaget vid medlemsstaternas omröstning.
Kommissionen beslutade i oktober 1999 att Sverige, liksom också
Nederländerna, Danmark och Tyskland, får tillämpa sina strängare
bestämmelser på grund av de risker som användningen av kreosot kan
utgöra för hälsa och miljö.
EU har börjat arbeta med en kemikaliepolicy
Mot bakgrund av den i många fall långsamma takten hos arbetet på
kemikalieområdet inom EG, har kraven på ett nytt angreppssätt växt sig
allt starkare. Detta fick till följd att kommissionen vid det informella
miljöministermötet i april 1998 lovade att göra en utvärdering av det
existerande regelverket på området. Vid miljörådet i december 1998
presenterade kommissionen resultatet av den första delen av detta arbete,
vilket klart visade på behovet av att gå vidare och förbättra arbetet. Under
året har kommissionen anordnat ett möte med olika intressegrupper och
därefter påbörjat arbetet med en kemikaliestrategi. Miljörådet antog i juni
rådsslutsatser som är avsedda att tjäna som vägledning för kommissionen
i dess arbete med strategin. Kommissionen förväntas presentera ett
meddelande med förslag till en strategi under första halvåret år 2000.
20.2 Bilavgaser och bränsle
Koldioxidutsläpp från personbilar
Inom ramen för kommissionens strategi för att minska koldioxidutsläpp
från nya personbilar har kommissionen slutfört förhandlingar och ingått
en överenskommelse med japansk och koreansk bilindustri (motsvarande
den som gjordes 1998). Vid ministermötet i oktober 1999 bedömdes de
åtaganden japansk och koreansk bilindustri föreslagit motsvara den
europeiska bilindustrins åtagande och kommissionen uppmanades i
rådsslutsatser att ingå dessa överenskommelser.
Ett tekniksprång för tunga bilar
EG:s framtida avgaskrav för tunga lastbilar och bussar är i praktiken
klara sedan parlamentet i november utan ändringar godkänt
ministerrådets gemensamma ståndpunkt. Beslutet innebär att:
– Avgaskraven skärps i ett första steg år 2000.
– År 2005 sker en ytterligare skärpning som innebär att bilarna
förses med partikelfälla samt att kväveoxidutsläppen sänks med
hjälp av ett EGR-system (system för avgasåtercirkulering).
– År 2008 skärps gränsvärdet för kväveoxider så att en avancerad
reningsteknik måste införas.
– En frivillig kravnivå (EEV) införs för fordon som möter särskilt
stränga utsläppskrav. Dessa fordon skall kunna gynnas med
ekonomiska styrmedel.
– Ett tillverkaransvar införs från och med 2005.
– Tunga fordon skall från och med 2005 förses med datoriserade
felindikeringssystem (OBD-system) som visar om avgasutsläppen
överskrids.
Införandet av ett gemensamt tillverkaransvar för samtliga bilgrupper
har varit mycket högt prioriterat för svensk del. Regeringen kan
konstatera att detta mål nu är uppnått både för lätta och tunga bilar.
Renare motorer i traktorer
1997 fastställdes gemensamma EG-krav för merparten av de större
dieseldrivna arbetsmaskinerna (direktiv 97/68/EG). Två kravnivåer före-
slogs, en lindrigare som började gälla med kort varsel och en striktare
som, beroende på maskinens storlek, införs mellan 2001–2004. Dessa
krav gäller inte för typgodkännande av jord- och skogsbrukstraktorer
(direktiv 1974/150/EEG) eftersom det redan fanns ett system för dem.
Jord- och skogsbrukstraktorer svarar för en tredjedel av de större
arbetsmaskinernas utsläpp och motortyperna är i praktiken de samma.
I juni 1999 enades ministerrådet om att jord- och skogsbrukstraktorer
skall omfattas av samma utsläppskrav som andra större dieseldrivna
arbetsmaskiner. Sverige drev igenom att kraven skall införas inom
samma tidsram som för övriga arbetsmaskiner, dvs. 2001–2004.
Ställningstagandet var i linje med regeringens bedömning att alla
fordonskategorier på sikt bör omfattas av avgaskrav som på ett
kostnadseffektivt sätt bidrar till att sänka avgasutsläppen (prop.
1997/98:145). Beslutet kommer att slutligen antas under år 2000.
20.3 Övriga miljöfrågor
20.3.1 EG:s miljöfond Life
EG:s miljöfond Life kom till genom rådets förordning EEG 1973/92.
Life administreras av kommissionens miljödirektorat. I Sverige är
Naturvårdsverket i samråd med NUTEK ansvarig myndighet. Syftet med
Life är att bidra till utvecklingen och genomförandet av EG:s miljöpolitik
och till gemenskapslagstiftningen inom miljöområdet. Life omfattar tre
områden: naturvårdssåtgärder (Life-Natur), miljöskydd (Life-Miljö) och
åtgärder i tredje land, i det här fallet länder som gränsar till Medelhavet
och Östersjön, förutom de länder i Central- och Östeuropa som har
skrivit under associeringsavtal med EG (Life-Tredje land). Life-Natur
finansierar projekt som bidrar till skydd eller vård av värdefulla
naturtyper och vilda arter av flora eller fauna i prioriterade naturliga
livsmiljöer inom EG enligt art- och habitatdirektivet (92/43/EEG) eller
fågeldirektivet (79/409/EEG). Stödet inriktas särskilt mot områden som
kommer att ingå i Natura 2000, det europeiska nätverket av skyddade
områden. Life-Miljö finansierar demonstrationsprojekt som innebär
nytänkande i ett europeiskt perspektiv när det gäller teknik eller metod.
Kommissionen presenterade i slutet av 1998 ett nytt förslag till
förordning som föreslås gälla perioden 2000–2004. För Life-Natur
föreslås inga väsentliga förändringar. För Life-Miljö förelås en
omformulering av de områden för vilka finansiering kan beviljas samt av
riktlinjerna för projekten. Syftet är att styra projekten mot gemenskaps-
politikens prioriterade områden och att åstadkomma en utveckling av nya
gemenskapsåtgärder på miljöområdet. För Life-Tredje land innebär
förslaget en inskränkning till tekniska stödåtgärder för inrättande av
administrativa kapaciteter och strukturer som krävs på miljöområdet.
På miljörådsmötet i juni 1999 antog rådet en gemensam ståndpunkt om
förslaget. Förslaget har delgetts Europaparlamentet för parlamentets
yttrande i andra behandlingen.
Sverige kan få fondmedel för projekt inom landet och resultatet för
Sveriges del har varit positivt. Under 1998 fick Sverige ca 10 miljoner
ecu till 11 projekt, vilket är ca 10 % av budgeten. Den nya förordningen
antas inte innebära någon ändring av möjligheterna att få medel för
svensk del. Sverige har ställt sig positivt till den nya förordningen.
20.3.2 Kärnsäkerhet och strålskydd
Western European Nuclear Regulators' Association (WENRA) samman-
ställde i mars 1999 en rapport om statusen när det gäller kärnsäkerhet i
de sju länder som ansöker om EG-medlemskap och som har minst en
kärnkraftsreaktor (Bulgarien, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien,
Tjeckien, Ungern). Rapporten har överlämnats till Europaparlamentet,
Europeiska rådet och kommissionen. Senare under året inleddes arbetet
med att uppdatera och komplettera rapporten.
WENRA är ett fristående samarbetsorgan för kärnsäkerhets-
myndigheterna i Belgien, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna,
Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och även Schweiz. Schweiz
har dock inte deltagit i arbetet med rapporten. Ett av WENRA:s syften är
att tillföra Europeiska unionen oberoende analyser av kärnsäkerhets-
relaterade frågor i kandidatländerna.
20.3.3 Klimatpolitiken
Under år 1999 gjordes ett uppföljningsarbete av den handlingsplan som
konventionens parter enades om vid det fjärde partsmötet i Buenos Aires
i november 1998. Enligt planen skall avgörande beslut fattas i viktiga
frågor vid den sjätte partskonferensen i november år 2000.
Konventionens undergrupper respektive parter träffades under år 1999 i
juni och november. 1999 års partsmöte ägde rum i Bonn i november.
EG:s arbete har till stor del inriktats mot att lämna in yttranden till
klimatkonventionens sekretariat i olika frågor, att utforma ställnings-
taganden i dessa frågor och att driva unionens offensiva linje i de
internationella förhandlingarna.
EG:s linje i klimatförhandlingarna utarbetas till stor del inom den s.k.
ad hoc-gruppen för klimatfrågor. Dessutom förekommer expertmöten
och workshops i aktuella frågor. Miljöministrarna har under 1999 avgivit
rådsslutsatser i klimatfrågan vid tre tillfällen. Viktiga diskussioner har
bl.a. förekommit om de flexibla mekanismer som Kyotoprotokollet
tillhandahåller och som innebär att parter som gjort kvantitativa
åtaganden enligt protokollet kan uppfylla dessa genom åtgärder i andra
länder eller överlåtelser av utsläppsutrymme. EG lade under 1999 fram
ett konkret förslag till hur omfattningen av utnyttjandet av dessa
instrument skall kunna begränsas. Sverige deltar aktivt i förhandlingarna
inom ramen för EG:s insatser.
20.3.4 Uppföljning av FN:s konferens om miljö och utveckling
FN:s kommission för hållbar utveckling (CSD) höll sitt sjunde möte
under våren 1999, med fortsatt dialog och erfarenhetsutbyte kring
uppföljningen av Agenda 21. Sverige spelade en aktiv roll tillsammans
med övriga EU-medlemsstater. Övergripande tema för CSD:s arbete är
fattigdomsfrågorna och strävan efter hållbara konsumtions- och
produktionsmönster – teman som antogs efter förslag från EG på svenskt
initiativ vid generalförsamlingens extra möte 1997, vid vilket CSD:s
femåriga arbetsprogram utarbetades.
Enligt detta arbetsprogram behandlades vid CSD:s sjunde möte 1999
frågor om turism och hållbar utveckling, havsfrågor och hållbara
konsumtions- och produktionsmönster. Dessutom bidrog CSD till att
förbereda det extra möte i generalförsamlingen som hölls i september om
små öländer. Våren 2001, under svenskt EU-ordförandeskap, kommer
CSD att diskutera energifrågorna, och förberedelserna inför detta togs
också upp redan vid årets möte. En diskussion om hur tioårsupp-
följningen av Rio-konferensen bör organiseras år 2002 inleddes också.
Inom ramen för diskussionen om havsfrågorna beslöts bland annat –
efter förslag från EG – att en bredare beredning av generalförsamlingens
årliga diskussion om havsrättskonventionen skulle ske. En informell
konsultativ process kommer att ansvara för att ta fram underlag som
reflekterar både miljöaspekter och fiskerifrågor. Förhandlingarna om
turism föregicks av en dialog med företrädare för fackföreningar,
enskilda organisationer, kommuner och turistindustrin och får ses som ett
viktigt steg på vägen mot en turism som är både ekologiskt hållbar och
socialt ansvarstagande.
Under hösten har ett intensivt samarbete bedrivits inom EU för att
förbereda CSD:s åttonde möte under våren 2000 som bland annat
kommer att behandla jordbruk, markanvändning och frågor kring
finansiering, handel och investeringar. CSD kommer även att på
grundval av en rapport från det mellanstatliga skogsforumet, IFF, fatta
beslut om det fortsatta globala skogssamarbetet. Dessutom kommer
diskussionen om Rio +10 att fortsätta. Sverige har spelat en särskilt aktiv
roll inom just dessa förberedelser och ett antal svenska synpunkter kring
Rio-processen om vikten av en framåtsyftande tioårsuppföljning med ett
konkret innehåll finns väl reflekterade i EU-medlemsstaternas gemen-
samma hållning.
20.3.5 EG:s deltagande i internationella konventioner m.m.
Den globala konventionen om biologisk mångfald är en viktig
utgångspunkt för EG:s arbete med biologisk mångfald. Konventionens
övergripande mål är att bevara och uthålligt nyttja biologisk mångfald
samt att rättvist fördela de nyttigheter som uppkommer vid användning
av denna. Ett omfattande samråd sker inom unionen inför konventionens
möten och aktiviteter. Sverige prioriterar detta arbete högt.
Under 1999 hölls bl.a ett intersessionalt möte i Montreal. Mötet
behandlade konventionens arbetsformer samt komplexet kring tillgång
och nyttjande av genetiska resurser samt fördelning av nyttan som
uppkommer vid detta nyttjande, inklusive därmed sammanhängande
immaterialrättsliga frågor. I fråga om arbetsformer förespråkade EG att
konventionens existerande organisation bör förbättras snarare än att det
inrättas nya, kostsamma organ. G-77 gruppen förordade å andra sidan
inrättandet av en ständig genomförandekommitté. Frågan om
konventionens framtida arbetsformer kommer att behandlas på
partsmötet i Nairobi i maj år 2000. Frågan om genresurser behandlade
framförallt relationerna mellan konventionen om biologisk mångfald och
det handelsrelaterade TRIPs-avtalet (Trade related Intellectual Property
Rights), Världshandelsorganisationen (WTO), Världsimaterialrätts-
organisationen (WIPO), Växtodlarrättskonventionen (UPOV) och FAO.
EU drev linjen att handels- och miljökonventioner bör utformas på ett
sådant sätt att de är ömsesidigt stödjande.
EG har under året även deltagit i partsmötena för konventionen om
skydd för flyttande vilda arter (Bonn-konventionen) som hölls i
Kapstaden och konventionen om skydd av europeiska vilda djur och
växter och deras naturliga miljö (Bern-konventionen) vars möte hölls i
Strasbourg samt vid partsmötet för konventionen om gränstransporter,
återvinning och bortskaffande av farligt avfall (Basel-konventionen) som
hölls i Basel.
20.3.6 Biologisk mångfald
Kommissionen presenterade i ett meddelande till rådet och Europa-
parlamentet 1998 sitt förslag till gemenskapsstrategi för biologisk
mångfald. Strategin inriktas på sektorer med hög grad av gemensamhets-
politik. Under 1999 påbörjade ansvariga generaldirektorat arbetet med att
utveckla aktionsplaner inom sektorerna jordbruk, fiske, utvecklings-
samarbete, regionalpolitik och fysisk planering. Aktionsplanerna skall
enligt tidsplanen färdigställas under år 2000 och kommer att utgöra ett
viktigt verktyg för genomförandet av konventionen inom EG.
EG:s viktigaste instrument för den gemensamma naturvårdspolitiken
är direktiven om bevarande av vilda fåglar (79/409/EEG) och bevarande
av livsmiljöer samt vilda djur och växter (92/43/EEG), det s.k. art- och
habitatdirektivet. Enligt dessa direktiv skall ett sammanhängande
ekologiskt nätverk av skyddade områden (Natura 2000) bildas i Europa
med syftet att bevara den biologiska mångfalden. Sverige ligger väl
framme när det gäller att redovisa sina förslag till kommissionen och är
det land som föreslagit störst areal till nätverket och efter Italien flest
områden. Vid utgången av 1999 hade Sverige föreslagit totalt 1 919
områden som skall beredas enligt habitatdirektivet och 301 objekt enligt
fågeldirektivet. Den sammanlagda arealen uppgår till närmare 10 procent
av landets yta. Under 1999 har Sverige genomfört en bristanalys och
påbörjat ett förslag om ytterligare områden att ingå i Natura 2000 med
inriktning på områden i den alpina och boreala regionen. I Sverige
kommer merparten av områdena på ett eller annat sätt att vara skyddade
med stöd av miljöbalken och under året har Naturvårdsverket sett över
och samordnat lagstiftningen om fridlysning av djur och växter.
20.3.7 Räddningstjänst
Rådet beslutade den 9 december 1999 om ett femårigt program om
gemenskapsåtgärder till förmån för räddningstjänsten. Programmet är en
förlängning av det tvååriga programmet som beslutades den 19 december
1997. Det nya programmet har diskuterats vid fyra rådsarbetsgrupps-
möten under 1999. Programmet har preliminärt tilldelats en årlig budget
om 1,5 miljoner euro. En förvaltningskommitté kommer att knytas till
handlingsprogrammet. Programmet avser att bidra till att utveckla
förmågan hos medlemsstaternas räddningstjänst att hantera naturolyckor
eller andra allvarliga olyckshändelser. Programmet avser även att
underlätta samarbetet, utbytet av erfarenheter och det ömsesidiga
biståndet mellan medlemsstaterna på området. Programmet utesluter
dock varje åtgärd som syftar till att harmonisera medlemsstaternas lagar
och andra författningar eller organisationen av medlemsstaternas
nationella beredskap.
Vid ovan nämnda rådsmöte antogs även en resolution om samarbete
med kandidatländerna i Central- och Östeuropa samt Cypern när det
gäller räddningstjänsten.
20.3.8 Förebyggande åtgärder mot allvarliga kemikalieolyckor
Det internationella samarbetet inom ramen för rådets direktiv 96/82/EG
av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (Seveso
II-direktivet) sker bland annat genom Seveso-kommittén. Kommittén
hade under år 1999 två formella möten. Liksom tidigare år har en
betydande del av det internationella arbetet skett i undergrupper till
kommittén. Som exempel på viktiga frågor som behandlats kan nämnas
förslag till ändringar i bilaga 1 till direktivet när det gäller petroleum-
produkter, studier av cancerogena ämnen och förslag från kommissionen
att upprätta en databas med GIS-länkning (ett geografiskt informations-
datasystem som hanterar kartor och annan information) över Seveso-
anläggningar.
Lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna
av allvarliga kemikalieolyckor med följdförfattningar trädde i kraft den 1
juli 1999. Lagen genomför Seveso II-direktivet och även konventionen
om gränsöverskridande effekter av industriolyckor av den 17 mars 1992.
Myndighetsföreskrifter har utfärdats och som ett stöd för industri och
myndigheter vid tillämpningen av den nya lagstiftningen, har
kommissionens riktlinjer om säkerhetsrapport, säkerhetsledningssystem,
information till allmänheten och tillsyn översatts till svenska och
publicerats av Räddningsverket i samarbete med övriga centrala
myndigheter.
20.3.9 Marint miljösamarbete när det gäller bekämpning av
utsläpp
Inom EG finns sedan tidigare ett väl fungerande samarbete för
bekämpning av utsläpp till sjöss. Arbetet har bedrivits i en
expertkommitté för utsläpp till sjöss (ACPH).
I slutet av december år 1999 antog rådet gemensam ståndpunkt om ett
sjuårigt ramprogram för samarbete om oavsiktlig eller avsiktlig
förorening av havet. Därigenom har man i en rättsakt integrerat de
informationssystem och åtgärdsprogram som redan är i drift. Dessutom
tilläts även gemenskapsfinansiering. Syftet med ramprogrammet är att
förbättra medlemsstaternas förmåga att bekämpa utsläpp av olja eller
kemikalier till sjöss samt att skapa förutsättningar för ett förbättrat
samarbete länderna emellan. Europaparlamentets andra behandling har
ännu inte ägt rum.
Gentemot dagsläget innebär ramprogrammet att ansvarsområdet
breddas till att täcka in även avsiktliga utsläpp till havs och utsläpp från
offshore-anläggningar.
I Europa finns i dagsläget huvudsakligen fyra regionala samarbets-
organ som sysslar med utsläppsbekämpning och miljöräddning till sjöss.
De två nordliga (när det gäller Östersjön respektive Nordsjön) är till del
integrerade genom att samma länder deltar i båda. Motsvarande gäller för
de två sydliga (när det gäller nordöstra Atlanten respektive Medelhavet).
Gemenskapsramen ses framförallt som viktig för samordningen mellan
Nord- och Sydeuropa. Vidare genomförs inom ramen ett antal special-
inriktade utbildningsinsatser, projekt m.m. syftande till att förbättra nivån
på de nationella bekämpningsmöjligheterna. Dessa hel- eller del-
finansieras från EU:s budget. Insatserna skulle vi i Sverige normalt inte
ha haft ekonomiska möjligheter att genomföra på egen hand.
21 Konsumentpolitik
I januari 1999 tillkallade regeringen en parlamentarisk kommitté med
den övergripande uppgiften att lämna förslag om hur den framtida
konsumentpolitiken skall kunna ge människor förutsättningar att känna
sig trygga som konsumenter och ha ett starkt inflytande över sin
vardagssituation (dir. 1999:1). I uppdraget ligger bl.a. att identifiera
konsumentpolitikens långsiktiga innehåll och prioriteringar. Arbetet skall
enligt direktiven genomföras i ett tydligt EG-perspektiv. Regeringen
konstaterar i direktiven att inriktningen för arbetet med konsument-
politiken i EG formulerades efter endast ett års medlemskap i unionen,
att svensk konsumentpolitik i dag är djupt integrerad med EG:s
konsumentpolitik och att de år som Sverige nu har varit medlem har gett
oss erfarenheter kring hur konsumentpolitiken kan utformas i Sverige
och EG. Kommittén skall avge sitt slutbetänkande senast den 15 mars
2000.
Vidare presenterade regeringen i mars 1999 en lägesrapport om
konsumentpolitiken inom EU. Rapporten är en uppföljning av
regeringens skrivelse till riksdagen om konsumentpolitiken i EG (skr.
1996/97:181). I rapporten beskrivs bl.a. vad som hittills har uppnåtts och
hur regeringen arbetar vidare på det konsumentpolitiska området.
21.1 Rådsresolution om kommissionens konsumentpolitiska
handlingsplan för perioden 1999–2001
I december 1998 beslutade kommissionen en konsumentpolitisk
handlingsplan för åren 1999–2001. I denna konstaterar kommissionen att
konsumentpolitiken kommer att få allt större inflytande och att detta
ställer krav på en ny mognad hos konsumenterna och deras företrädare.
EG:s konsumentpolitiska huvuduppgifter blir att skapa en hög hälso- och
säkerhetsnivå och att ge konsumenterna en starkare röst såväl som att
fullt ut respektera deras ekonomiska intressen.
Vid konsumentministerrådets möte den 13 april 1999 antogs med
anledning av kommissionens handlingsprogram för åren 1999–2001 en
resolution vilken Sverige röstade för. Regeringen redovisade ärendet för
riksdagens EU-nämnd omedelbart före rådsmötet.
Handlingsprogrammet belyser behovet av samordning av det
konsumentpolitiska arbetet mellan medlemsstaterna inbördes och mellan
medlemsstaterna och kommissionen. Genom att ta utgångspunkt i den
nationella konsumentpolitiken i de olika medlemsstaterna kan viktiga
synergieffekter uppnås och dubbelarbete undvikas. Det är angeläget att
göra konsumenterna delaktiga på ett tidigt stadium i EG-arbetet på olika
områden och även få till stånd en förbättrad dialog med dem och deras
företrädare. I resolutionen understryks att kommissionen särskilt bör
inrikta sitt arbete på frågor som bl.a. rör produktsäkerhet, distans-
försäljning, finansiella tjänster, elektronisk handel, tvistlösning,
stärkandet av konsumentorganisationernas ställning på nationell nivå och
EG-nivå, livsmedelslagstiftningen och hållbara konsumtionsmönster.
Från svensk sida framhölls behovet av samordning av riktlinjer för den
nationella konsumentpolitiken. Vidare konstaterades att den tekniska
utvecklingen skapar många möjligheter för konsumenterna. För att den
inre marknaden skall kunna förverkligas fullt ut måste konsumenterna
kunna lita på att produkter är säkra, att informationen är fullödig och att
de kan få sin rätt prövad. Det är angeläget att finna rätt balans mellan
konsumenternas och producenternas intressen. Särskild vikt måste fästas
vid de socialt och ekonomiskt utsatta konsumenternas ställning.
Angående frågan om en bättre integration av konsumentaspekterna i
andra politikområden framfördes att när det gäller livsmedelsfrågorna
krävs ett större engagemang och samarbete med t.ex. jordbruks-
ministrarna från konsumentministrarnas sida.
21.2 Marknadsföring och information
21.2.1 Affärskommunikation på den inre marknaden
Arbetet med uppföljningen av den grönbok om affärskommunikation
som kommissionen presenterade i maj 1996 fortsatte under 1999 i den
särskilda kommissionsarbetsgruppen. Affärskommunikation definieras
av kommissionen som alla former av affärskommunikation riktad till
konsumenter och/eller återförsäljare som syftar till att marknadsföra
antingen ett företags produkter och tjänster eller ett företags profil.
Expertgruppen har under fyra möten diskuterat bl.a. principfrågor om hur
den inre marknaden skall kunna fungera bättre inom området affärs-
kommunikation. Man har vidare koncentrerat diskussionen till sektoriella
områden, såsom t.ex. prisrabatter. Expertgruppen har lämnat ett yttrande
om regleringen av rabatter över gränserna inom gemenskapen.
21.2.2 Översyn av direktivet om vilseledande och jämförande
reklam
Kommissionen inledde under år 1999 en översyn av direktivet om
vilseledande och jämförande reklam (97/55/EG). Avsikten är bl.a. att
utöka direktivets tillämpningsområde till att omfatta även hälso-
påståenden och påståenden om produkters miljöpåverkan. En särskild
arbetsgrupp har därför inrättats med experter från medlemsstaterna.
21.2.3 Övriga marknadsförings- och informationsfrågor
Den nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor vid Nordiska
ministerrådet har haft regelbundet återkommande s.k. styrgruppsmöten
för behandling av bl.a. marknadsförings- och informationsfrågor under
1999.
Hittills har berörda nordiska departement diskuterat genomförandet av
EG-direktiv på konsumentområdet. Diskussionerna har gällt genom-
förande av direktiven om förbudsföreläggande till skydd för vissa
konsumenters intressen och konsumentskydd vid distansavtal samt
direktivet om vissa aspekter som rör försäljning av konsumentvaror och
härmed förknippade garantier.
21.3 Konsumentköp
I maj 1999 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG
om vissa aspekter som rör försäljning av konsumentvaror och härmed
förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12). Direktivet syftar till
att säkerställa en lägsta konsumentskyddsnivå vad gäller fel i
konsumentvaror. Direktivet innehåller bl.a. regler om vad som är fel i en
vara och om konsumentens rättigheter vid sådana fel (påföljder). Vidare
skall det finnas en presumtion för ursprungliga fel om felet visar sig
inom sex månader. Det finns också en bestämmelse om innebörden av
och kraven på garantier.
Bakgrunden till direktivet är att medlemsstaternas lagar skiljer sig
starkt från varandra på detta område, vilket medför svårigheter inte minst
i den gränsöverskridande handeln. För svenska konsumenter medför
direktivet en ökad trygghet vid köp i andra EU-medlemsstater. Direktivet
innebär också en generell höjning av konsumentskyddet i EG.
Direktivet skall vara genomfört senast den 1 januari 2002.
21.4 Direktivförslag om distansförsäljning av finansiella
tjänster till konsumenter
År 1997 beslutades direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid
distansavtal. Detta direktiv är inte tillämpligt på finansiella tjänster. I
oktober 1998 lade kommissionen fram ett förslag om ett direktiv om
distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring
av rådets direktiv 90/619/EEG, 97/7/EG och 98/27/EG. Direktivförslaget
syftar bl.a. till att underlätta de finansiella tjänsternas fria rörlighet och
att stärka konsumentskyddet och gäller exempelvis köp av finansiella
tjänster på telefon, över Internet eller liknande. Med beaktande av
synpunkter som framförts bl.a. av Europaparlamentet och rådet
presenterade kommissionen den 23 juli 1999 ett ändrat direktivförslag
(KOM (1999) 385 slutlig) (se vidare om direktivets innehåll i avsnitt
10.1 Finansiella tjänster).
21.5 Produktsäkerhet
21.5.1 Översyn av produktsäkerhetsdirektivet
Arbetet med översynen av produktsäkerhetsdirektivet (92/59/EEG), som
har införlivats i svensk lagstiftning genom produksäkerhetslagen, fortgår
inom kommissionen. Arbetsgruppen för konsumentsäkerhetsfrågor har
under 1999 träffats tre gånger. Kommissionens rapport väntas bli klar
under början av år 2000.
Översynen av direktivet syftar bl.a. till att göra marknadskontrollen
mer effektiv genom att klargöra relationen mellan produktsäkerhets-
direktivet och specifika direktiv, ett förenklat anmärkningssystem och
förbättrat samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter och
mellan dessa och kommissionen. Vidare omfattar revideringen krav på
producenter och distributörer att informera tillsynsmyndigheterna så
snart de känner till att produkten är farlig, etablering av ett europeiskt
produktsäkerhetsnätverk, en utveckling av kommissionens möjligheter
att ingripa mot farliga produkter samt bildandet av en rådgivande
kommitté om produktsäkerhet.
Sverige ser positivt på revideringen av direktivet och såvitt nu kan
bedömas även till majoriteten av de förslag till ändringar som lämnats.
21.5.2 Förbud mot leksaker och barnvårdsartiklar som innehåller
vissa mjukgörare (ftalater)
Kommissionen beslutade den 7 december 1999 med stöd av produkt-
säkerhetsdirektivet att omedelbart införa ett tillfälligt förbud mot
leksaker som innehåller vissa mjukgörare (ftalater) och som är avsedda
att stoppas i munnen av barn under tre års ålder. Med beslutet vill
kommissionen se till att dessa produkter så fort som möjligt kommer bort
från marknaden. Detta är första gången som kommissionen har utfärdat
ett omedelbart förbud enligt produktsäkerhetsdirektivet. Redan den 1
augusti 1999 införde Sverige ett motsvarande förbud.
21.6 Produktansvar
I juli 1999 lade kommissionen fram en grönbok om skadeståndsansvar
för produkter med säkerhetsbrister (produktansvar), (KOM (1999) 396
slutlig). Syftet med grönboken är att samla in information om hur
produktansvarsdirektivet (85/374/EEG) fungerar och tillämpas i
praktiken och om vilka problem som finns. Genom grönboken initieras
en omfattande översyn av direktivet. I grönboken uppmanas närings-
idkare, konsumenter och alla andra berörda att dela med sig av sina
erfarenheter beträffande vissa frågeställningar som tas upp. Dessa
frågeställningar är bl.a. bevisbördans utformning, förekomsten av
beloppsmässiga begränsningar av ansvaret, preskriptionstidens längd,
försäkringsaspekter, egendom och skador som bör omfattas av ansvaret
och leverantörens roll. Ytterligare en fråga som tas upp är om direktivet
bör innehålla minimiregler, i stället för som nu vara ett total-
harmoniseringsdirektiv. Sedan samrådet ägt rum avser kommissionen
presentera en rapport i slutet av år 2000. Denna kommer eventuellt att
förenas med förslag till ändringar i direktivet.
21.7 Konsumenterna och miljön
21.7.1 Miljömärkning
Förslaget till reviderad miljömärkesförordning behandlades i rådsarbets-
gruppen för miljöfrågor under våren 1999, varvid Sverige i allt väsentligt
vidhöll de ståndpunkter som framförts tidigare. Sverige har bl.a.
framhållit betydelsen av att finna former för dels hur samarbetet och
erfarenhetsutbytet mellan miljömärkningssystem på olika nivåer kan
organiseras så att dessa kan dra nytta av varandra, dels hur konsument-
och miljöorganisationernas möjligheter att delta i beslutsprocessen
säkras.
Under hösten 1999 beslutades en gemensam ståndpunkt av rådet, som
Sverige röstade för. Regeringen hade dessförinnan redovisat ärendet för
riksdagens EU-nämnd. Beslutet innebär bl.a. att nationella miljö-
märkningssystem kan fortleva och att dessa skall samordnas med EG:s
miljömärkningssystem, bl.a. vad gäller val av produktgrupper och
kriterieutveckling.
Vidare skall tjänster inordnas i systemet och en särskild nämnd
(EUEB) för EG:s miljömärkning inrättas. Den gemensamma
ståndpunkten kommer att bli föremål för Europaparlamentets andra
behandling i början av år 2000.
21.7.2 Förslag till direktiv om konsumentinformation om
bränsleekonomi vid marknadsföring av nya personbilar
Kommissionen lade i september 1998 fram ett förslag till direktiv om
information om bränsleekonomi vid marknadsföring av nya personbilar.
Förslaget syftar till att påverka konsumenternas val i riktning mot mer
bränslesnåla bilmodeller genom relevant information om bränsle-
ekonomin för nya personbilar som utbjuds till försäljning eller uthyrning
(leasing).
Kommissionens direktivförslag – i form av en minimiharmonisering –
överensstämmer i allt väsentligt med svenska regler, varför Sverige har
ställt sig positivt till förslaget. Rådet beslutade i februari 1999 om en
gemensam ståndpunkt som Sverige röstade för. Frågan hade dessförinnan
redovisats för riksdagens EU-nämnd. Ärendet är föremål för en andra
behandling i Europaparlamentet.
22 Immaterialrätt
22.1 Upphovsrätt
22.1.1 Upphovsrätten i informationssamhället
Utvecklingen av den digitala tekniken har medfört att text, ljud och bild
kan kopieras och spridas på ett helt annat sätt än tidigare. Nya produkter
och tjänster har skapats som snabbt och enkelt kan kopieras och spridas
mellan olika länder. Mot denna bakgrund lade kommissionen fram ett
direktivförslag i december 1997 som syftar till att anpassa upphovsrätten
och närstående rättigheter till informationssamhällets förutsättningar,
(KOM (97) 628 slutlig). Efter Europaparlamentets yttrande kom ett
ändrat förslag från kommissionen i maj 1999, (KOM (1999) 250 slutlig).
Förslaget avser både upphovsrätt, t.ex. rättigheter för författare,
kompositörer och skapare av datorprogram, och till upphovsrätten
närstående rättigheter, t.ex. rättigheter för artister, filmproducenter,
skivbolag och radio- och TV-bolag. Förslaget innehåller regler som är av
särskild betydelse i informationssamhället, men det är inte begränsat till
sådana frågor. Innehållet avser bl.a. bestämmelser om digitala kopior, om
att göra skyddade verk tillgängliga för allmänheten på t.ex. Internet, om
tekniska skyddsåtgärder (t.ex. kryptering och kopieringsspärrar), samt
om elektronisk information om rättigheter (s.k. digitala vattenstämplar).
Förhandlingar om förslaget har pågått intensivt under året och det kan
förväntas att rådet kommer att fatta ett beslut om en gemensam
ståndpunkt under våren 2000. Europaparlamentet skall därefter lämna sitt
andra yttrande. Direktivet borde kunna antas under hösten 2000 eller år
2001.
22.1.2 Ersättning vid vidareförsäljning av konstverk
En majoritet av länderna inom EU har bestämmelser som ger den
konstnär som skapat ett konstverk rätt till en viss del av försäljningspriset
när verket säljs vidare (följerätt). I Sverige finns sådana regler sedan den
1 januari 1996. Några länder saknar helt regler och andra har regler som
inte tillämpas. Bland de länder som har regler om följerätt skiljer sig
reglernas innehåll åt bl.a. vad gäller ersättningens storlek. Avsaknaden av
regler i vissa länder och skillnaderna i reglernas utformning mellan
länderna medför störningar i den inre marknaden. Kommissionen lade
därför under år 1996 fram ett förslag till direktiv om upphovsmannens
rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk, (KOM (96)
97 slutlig). Efter att parlamentet yttrat sig lade kommissionen fram ett
reviderat förslag i början av år 1998, (KOM (1998) 78 slutlig). Förslaget
innehåller bestämmelser om vilka konstverk som skall vara föremål för
följerättsersättning, vilka överlåtelser som skall omfattas, hur stor
ersättningen skall vara m.m. Bland annat har ersättningens storlek och att
brukskonst skall omfattas av förslaget varit viktiga frågor för Sverige.
Sverige har hittills fått gehör för sina synpunkter i dessa delar.
Förhandlingarna om förslaget har präglats av att det finns ett starkt
motstånd mot det i några länder. Trots att förslaget behandlats vid flera
tillfällen i inre marknadsrådet har hittills inte någon gemensam
ståndpunkt kunnat nås. Det är ändå möjligt att beslut om gemensam
ståndpunkt kommer att kunna fattas av rådet under våren 2000. Ett
antaget direktiv borde i så fall kunna finnas under hösten 2000 eller
senast under år 2001.
22.2 Patent
22.2.1 Direktiv om patentskydd för datorprogram och förordning
om gemenskapspatent
I juni 1997 presenterade kommissionen en grönbok om gemenskaps-
patent och patentsystemet i Europa, (KOM (97) 314 slutlig). Grönboken
behandlar de brister som beror på frånvaron av gemenskapsaspekter i det
europeiska patentsystemet och hindren för att införa sådana. Grönboken
redovisar tre huvudmål. Det första är att åstadkomma en så fullständig
sammanställning som möjligt av läget vad gäller skydd för innovationer
genom patentsystemet i gemenskapen. Det andra är att bedöma
nödvändigheten av nya gemenskapsåtgärder eller av att anpassa
nuvarande system. Det tredje huvudmålet är att analysera vilket innehåll
och vilken form sådana nya åtgärder och anpassningar skulle kunna ha.
Under åren 1997 och 1998 genomförde kommissionen en samråds-
process beträffande grönboken.
I ett meddelande den 11 februari 1999 upplyste kommissionen om att
man under året hade för avsikt att lägga fram ett förslag till förordning
om ett gemenskapspatent. Kommissionen upplyste vidare att man så
snart som möjligt ämnade lägga fram ett direktivförslag för att
harmonisera medlemsstaternas lagstiftning om patenterbarhet av
datorprogram. Kommissionen har försenats i arbetet med dessa förslag.
Några förslag har ännu inte lagts fram.
22.2.2 Rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar
Den 6 juli 1998 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 98/44/EG
om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar (EGT L 213, 30.7.1998,
s. 13). Direktivets syfte är tillnärmning av reglerna om patent på
biotekniska uppfinningar. Bland annat anges principer för i vilka fall
patent skall anses uteslutet på etiska grunder. Arbetet med direktivet
pågick i tio år. Europaparlamentet förordade en stark betoning av etiska
aspekter vid meddelande av patent på biotekniska uppfinningar och fick i
stor utsträckning gehör för sina ändringsförslag. Direktivet skall ha
genomförts senast den 30 juli 2000.
I oktober 1998 väckte Nederländerna talan vid EG-domstolen om att
direktivet skulle ogiltigförklaras, mål C-377/98. Som grund för talan har
Nederländerna angivit bl.a. att felaktig rättslig grund angetts vid
antagande av direktivet, att fel beslutsprocedur tillämpats vid direktivets
antagande och att direktivet strider mot flera internationella åtaganden.
Målet har ännu inte avgjorts.
I januari 1999 bjöd kommissionen in medlemsstaterna till ett möte för
att diskutera genomförandet av direktivet. Kommissionen avser att hålla
ytterligare ett möte under våren 2000.
22.3 Bruksmodellskydd
Alla medlemsstater utom Luxemburg, Storbritannien och Sverige har
lagstiftning om bruksmodellskydd. En bruksmodell är en registrerad
rättighet som ger rättsinnehavaren ensamrätt till enklare uppfinningar.
För att få ett sådant skydd måste uppfinningen bl.a. vara ny och ha en
viss s.k. uppfinningshöjd. De närmare förutsättningarna för att få
bruksmodellskydd varierar mellan de stater som erbjuder sådant skydd. I
december 1997 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om
tillnärmning av de rättsliga ordningarna för bruksmodellskydd för
uppfinningar (KOM (97) 691 slutlig). Syftet med direktivförslaget är att
de nationella lagstiftningarna skall närmas till varandra så att en enklare
uppfinning skall kunna få samma skydd inom hela gemenskapen. De
stater som saknar regler om bruksmodellskydd skall införa sådana.
Direktivförslaget anses vara särskilt viktigt för små och medelstora
företag. Det undergick under året parlamentets första behandling.
Parlamentet ställde sig i huvudsak positivt till förslaget, men hade några
synpunkter på dess utformning. Kommissionen lade därefter, på grundval
av parlamentets synpunkter, fram ett reviderat förslag, (KOM (99) 309
slutlig). Arbetsgruppen fortsatte under hösten sitt arbete med förslaget.
Viktiga frågor vid den fortsatta behandlingen av förslaget är bl.a. hur
kravet på uppfinningshöjd skall utformas och skyddstidens längd.
22.4 Varumärken
I juli 1998 meddelade EG-domstolen dom i mål C-355/96, Silhouette
International Schmied GmbH & Co. KG mot Hartlauer Handelsgesell-
schaft mbH. Målet gällde tolkningen av artikel 7.1 i rådets första direktiv
89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlems-
staternas varumärkeslagar. Domstolens dom innebär ett förtydligande av
vad som gäller vid parallellimport av varor som under ett varumärke förts
ut på marknaden i ett land utanför EES. Enligt domen skall en
varumärkesinnehavare kunna hindra sådan import till ett EES-land.
Inom Regeringskansliet förbereds en ny bestämmelse i varumärkes-
lagen (1960:644) som överensstämmer med artikel 7.1 såsom denna
tolkats av EG-domstolen. Bestämmelsen beräknas träda i kraft den första
juli 2000.
Regeringen verkar för att få till stånd en ändring inom EU så att
parallellimport blir tillåten även från länder utanför EES. Riksdagen har
vid samråd enhälligt ställt sig bakom regeringens hållning. Sverige har
sedan 1960-talet tillåtit sådan parallellimport.
22.5 Mönsterskydd
22.5.1 Direktiv om mönsterskydd
Mönsterskydd är ett immaterialrättsligt skydd för varors utseende
(design) när det gäller rent funktionell formgivning men även utsmyck-
ningar och ornament. I början av 1990-talet inledde kommissionen ett
arbete för att dels närma medlemsstaternas lagstiftning om mönsterskydd
till varandra, dels skapa ett gemensamt registreringssystem.
Den 13 oktober 1998 antog Europaparlamentet och rådet direktiv
98/71/EG om mönsterskydd (EGT L 289, 28.10.1998, s. 28). Direktivets
syfte är tillnärmning av medlemsstaternas lagar om mönsterskydd vad
gäller de bestämmelser som har störst inverkan på den inre marknadens
funktion. Direktivet skall ha genomförts senast den 28 oktober 2001.
Kommissionen avser att under år 2000 bjuda in medlemsstaterna till ett
möte för att diskutera genomförandet av direktivet.
22.5.2 Förslag till förordning om gemenskapsmönster
I juni 1999 lämnade kommissionen ett ändrat förslag till en förordning
om gemenskapsmönster, (KOM (1999) 310 slutlig). Den föreslagna
förordningen innebär att ett gemensamt system för registrering av
mönster inrättas. Genom en enda ansökan till en gemenskapsmyndighet
skall ett mönsterskydd som gäller i samtliga medlemsstater kunna fås. De
nationella systemen för registrering av mönster skall finnas kvar även i
framtiden, bl.a. för dem som önskar få mönsterskydd i endast en eller
vissa medlemsstater. De materiella bestämmelserna i den föreslagna
förordningen som rör registrerade gemenskapsmönster har samma
innehåll som de materiella bestämmelserna i direktivet. I förslaget finns
dessutom även bestämmelser om skydd för oregistrerade gemenskaps-
mönster vilka inte har någon motsvarighet i direktivet. Under hösten
1999 påbörjade rådsarbetsgruppen för mönsterskydd sin behandling av
förslaget. Europaparlamentet förväntas yttra sig över förslaget under år
2000.
23 Utbildning
23.1 Sokrates
Sokratesprogrammet syftar till att främja kvalitet och en europeisk
dimension i all utbildning. Det startade 1995 och avslutades i sin första
etapp den 31 december 1999. Av den totala budgeten om 920 miljoner
euro fick delprogrammet Erasmus för högre utbildning drygt hälften och
delprogrammet Comenius för skolan ca 15 procent. Övriga medel gick
till övergripande åtgärder som språkprogrammet Lingua, olika nätverk
och program för informations- och erfarenhetsutbyte samt distans- och
vuxenutbildning och till kompletterande åtgärder.
Sverige har varit framgångsrikt i Erasmus, där flertalet svenska
universitet och högskolor medverkar och alla ämnesområden finns
representerade. Sedan Sokrates startade har mer än 15 000 studenter
erhållit Erasmusstipendier för utlandsstudier; antalet utländska Erasmus-
stipendiater som studerat i Sverige har under samma tid varit drygt
13 000. Till detta skall läggas alla de studenter som deltar i organiserat
Erasmusutbyte utan särskilt stipendium.
Sverige har också lyckats väl i Comenius, där vart tredje projekt
samordnas av svenska skolor, och i Lingua, där Sverige står för mer än
en tiondel av projekten.
Kommissionen presenterade i maj 1999 en rapport om genomförandet
1995–1997 och inledde under året arbetet med den slutrapport om den
första programetappen som skall finnas i september 2000. I runda tal har
Sokrates hittills givit en miljon studenter, 90 000 lärare och 220 000
elever möjlighet till rörlighet och utbyten och nästan 30 000 utbildnings-
anordnare har kunnat delta i olika nätverk för gränsöverskridande
samarbete.
23.2 Leonardo da Vinci
Leonardoprogrammet har samma löptid som Sokrates och skall bidra till
genomförandet av en gemensam yrkesutbildningspolitik. Budgeten för
den första programetappen var 620 miljoner euro för stöd till åtgärder för
att förbättra både grund- och vidareutbildningen och kompetens-
utvecklingen i företag, inklusive åtgärder för bättre språkkunskaper,
kunskapsutveckling och innovation samt informationsutbyte.
Kommissionen skall i juni 2000 presentera en utvärdering av den
första programetappen på grundval av rapporter från medlemsstaterna.
Sverige framhåller i sin rapport, som överlämnades till kommissionen i
december 1999, att programmet varit onödigt komplicerat att
administrera men haft mycket positiva effekter. I Sverige har intresset
varit särskilt stort för de transnationella praktik- och utbytesprojekten,
som omfattat över 2 500 elever i grundläggande yrkesutbildning,
studenter och unga arbetstagare. Av de 232 projekt som beviljats EG-
stöd har gymnasieskolor stått för flertalet. Antalet beviljade utvecklings-
projekt har varje år varit omkring 15, motsvarande Sveriges andel av
verksamhetsanslaget.
23.3 Utbildningprogrammen fr.o.m. 2000
Under 1999 avslutades förhandlingarna om det förslag till förlängning av
utbildningsprogrammen som kommissionen presenterade föregående år.
Genom ett nära samarbete med Europaparlamentet kunde rådet redan i
april – ett halvår tidigare än planerat – fatta beslut om den andra etappen
av Leonardo. Det för parlamentet och rådet gemensamma beslutet om
den andra etappen av Sokrates krävde i stället förlikning mellan
institutionerna, bl.a. om budgeten. I november kunde dock en överens-
kommelse träffas, som utbildningsministrarna godkände vid rådsmötet
den 26 november.
Den andra programetappen genomförs t.o.m. den 31 december 2006
med en total budget om 1 850 miljoner euro för Sokrates och 1 150
miljoner euro för Leonardo. Programmen skall som hittills ge stöd till
nätverk och partnerskap mellan utbildningsanordnare, gemensamma
projekt samt rörlighet och utbyten. Genomförandebestämmelserna har
dock förenklats väsentligt och ansvaret för verksamhetsbeslut i större
utsträckning lagts på medlemsstaterna. Programmen har också fått en
enklare och enhetligare struktur och verksamheter skall fortsättningsvis
kunna genomföras även över programgränserna, något som Sverige fäst
stor vikt vid. Det gemensamma långsiktiga målet skall vara att främja
livslångt lärande, aktivt medborgarskap och anställbarhet.
I det nya Sokrates ges vuxenutbildning, inom ramen för den nya
åtgärden Grundtvig vars utformning Sverige haft stort inflytande över,
status av eget insatsområde vid sidan av Erasmus och Comenius. Av den
årliga budgeten skall Erasmus få minst 51 procent, Comenius minst 27
procent och Grundtvig minst 7 procent.
I Leonardo skall omkring 40 procent av årsbudgeten anslås till
rörlighetsprojekt och ungefär lika mycket till utvecklingsprojekt. Sverige
har starkt bidragit till att alla verksamheter i den andra programetappen
kommer att vara öppna för alla åldersgrupper.
Administrationen av det svenska deltagandet i Erasmus överfördes den
1 januari 2000 till Svenska EU-programkontoret för utbildning och
kompetensutveckling, som sedan 1995 administrerat övriga delar av
Sokrates samt Leonardo. Myndigheten bytte samtidigt namn till
Internationella programkontoret för utbildningsområdet.
23.4 Europeiska skoldatanätet
Den positiva utvecklingen i det projekt om ett europeiskt skoldatanät som
Sverige initierat fortsatte under 1999. Antalet lärare och elever som
utnyttjar skoldatanätets tjänster mer än tiodubblades under året och
kommissionen godkände två nya projekt för fortsatt utveckling av olika
delar av nätet. Vidare anslöt sig Slovenien under året till kretsen länder
som står bakom projektet.
Europeiska skoldatanätet hade liksom tidigare år en viktig funktion i
genomförandet av kampanjen ”Internet-dagar Europa”, som
kommissionen inledde hösten 1997 för att öka användningen av Internet i
skolorna.
23.5 Övriga utbildningsfrågor
Eftersom de nya initiativ som kommissionen aviserat i sitt arbetsprogram
för 1999 bordlades i och med Santer-kommissionens avgång i mars, blev
antalet beslutsärenden i rådet betydligt färre än vad ordförandeländerna
hade planerat för. Ett av de förslag som kommissionen skulle ha lagt i
början av året presenterades dock i slutet av oktober och innebär att EG
skall ansluta sig till Europarådets kampanj Europeiska året för språk
2001. Avsikten med kampanjen är att öka allmänhetens medvetenhet om
värdet av Europas språkliga och kulturella mångfald, om vikten av att
kunna flera språk och om olika metoder för språkinlärning. Beslut väntas
tidigast under första halvåret 2000.
Den debatt som utbildningsministrarna inledde i rådet våren 1998 om
den nationella utbildningspolitikens och det europeiska utbildnings-
samarbetet roll i unionens arbete för sysselsättning fortsatte under 1999.
På initiativ av det tyska ordförandeskapet behandlades vid rådsmötet den
7 juni åtgärder för att underlätta övergången mellan skola och arbetsliv.
Vid rådsmötet den 26 november diskuterades en av det finländska
ordförandeskapets prioriterade frågor, insatser för att främja livslångt
lärande i informationssamhället.
Utbildningens roll i sysselsättningspolitiken blev också, tillsammans
med utbildningskvalitet och främjande av rörlighet över gränserna,
områden som utbildningsministrarna utpekade som angelägna att ägna
särskild uppmärksamhet i den diskussion om prioriteringar för det
fortsatta EG-samarbetet på utbildningsområdet som fördes vid det
informella rådsmötet i Tammerfors i september. I en resolution om nya
arbetsformer för utbildningssamarbetet som antogs i november fastställde
rådet att frågorna ovan under de närmaste åren skall stå på en ”rullande”
dagordning, som flera ordförandeskap samarbetar om tillsammans med
kommissionen. Ett övergripande syfte är att stärka utbildnings-
samarbetets roll i EG:s arbete.
Kommissionen avser att till den ”rullande” dagordningen föra frågan
om långtidsplanering och prognoser på utbildningsområdet, en fråga som
det tyska ordförandeskapet tillmätte stor vikt och som därför diskuterades
vid rådsmötet i juni.
Av betydelse för det fortsatta utbildningssamarbetet blir också den
förklaring om visst samarbete inom den högre utbildningen som 29
europeiska utbildningsministrar undertecknade vid en konferens i
Bologna i juni. Utgångspunkten var en gemensam förklaring som de
brittiska, franska, italienska och tyska ministrarna antog vid Sorbonne-
universitetets 800-årsjubileum. Bologna-förklaringen är en icke
bindande, mellanstatlig överenskommelse men några riktlinjer i den
avser ökat utnyttjande av verksamheter inom EG-samarbetets ram – t.ex.
systemet för tillgodoräknande av studieperioder. EG:s utbildnings-
ministrar enades därför vid sitt informella rådsmöte i september om att
uppföljningen av förklaringen skall ledas av en styrgrupp bestående av
representanter för bl.a. aktuella ordförandeskap och kommissionen. Även
Sverige ingår, som blivande ordförandeland, i gruppen och får ett särskilt
ansvar för förberedelserna av nästa ministermöte om förklaringen som
äger rum i Prag våren 2001.
23.6 Internationellt samarbete
Sokrates och Leonardo har successivt öppnats för de länder som ansökt
om medlemskap i EU. Genom att beslut kunde fattas under 1999 om
Bulgariens, Maltas och Sloveniens deltagande medverkar nu samtliga
ansökarländer utom Turkiet i programmen. Även Turkiet skall emellertid
kunna delta i den andra programetappen, som därmed kommer att
omfatta 31 länder.
Som en följd av sitt deltagande i gemenskapens utbildningsprogram
lämnar de öst- och centraleuropeiska ansökarländerna det alleuropeiska
programmet Tempus, när den andra etappen av detta program avslutas
den 30 juni 2000. Tempus ingår i EG:s bistånd till i Öst- och
Centraleuropa, de nya republikerna i f.d. Sovjetunionen samt Mongoliet
och skall utveckla den högre utbildningen i mottagarländerna. Rådet
beslöt i april 1999 att Tempus skall förlängas till den 30 juni 2006 och
särskilt inriktas på regional och administrativ utveckling i återstående
deltagarländer.
I juni hölls det årliga informella mötet mellan EU-medlemsstaternas
och kandidatländernas utbildningsministrar i Budapest. Huvudtemat för
diskussionerna var insatser för att utveckla samarbetet mellan utbildning
och näringsliv. Vid mötet antogs också, på initiativ av det tyska
ordförandeskapet, en förklaring om insatser på utbildningsområdet för att
stödja den region som drabbats av Kosovokonflikten. Olika slag av
utbildningsåtgärder har därefter integrerats i stabilitetspakten för
Sydosteuropa.
24 Forskning
24.1 Fjärde ramprogrammets resultat positivt för Sverige
EG:s verksamhet inom forskningsområdet hålls samman i fleråriga,
breda och ekonomiskt omfattande ramprogram för successiva fyraårs-
perioder. Arbetet inom forskningsområdet får därför en cyklisk karaktär,
vilket präglar både rådets och kommissionens verksamhet. Det fjärde
ramprogrammet avslutades under 1998 och det samlade resultatet av
verksamheten började kunna summeras under 1999 (även om ett stort
antal enskilda projekt kommer att fortsätta under ännu några år). Det
visar sig att den tidigare positiva tendensen håller i sig för Sveriges del, i
det att svenska forskare och företag sammanlagt får en betydligt större
andel av forskningsanslagen än vad som motsvaras av den andel av
budgeten (knappt tre procent) som Sverige betalar in till EU. Ändå
viktigare för utbytet av den svenska ekonomiska insatsen är förhållandet
att varje projektdeltagare enbart svarar för finansieringen av en mindre
del av respektive projekt men har tillgång till hela det samlade resultatet.
I praktiken medför detta att den begränsade svenska insatsen ger svenska
forskare och forskargrupper direkt tillgång till resultaten av närmare en
fjärdedel av den totala budgeten för ramprogrammet.
Detta gynnsamma resultat är dock trots allt av mindre intresse om inte
verksamheten i sig också svarar mot höga kvalitetskrav. Under 1999
publicerades en studie om ”Kvalitativa aspekter på det svenska delta-
gandet i EG:s forskningsprogram” som utförts av Vetenskapsakademin
på uppdrag av regeringen. I utredningen konstateras för den del av det
svenska deltagandet som har en inomvetenskaplig prägel att anslagen går
till många av landets bästa forskare och att svensk forskning har god
konkurrenskraft. Även för de mer tillämpade forskningsprojekten har
kvalitetskravet hållits högt.
24.2 Femte ramprogrammet startade 1999
Det femte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (1998–
2002) antogs av ministerrådet under december 1998 (beslut 1999/182/EG
och 1999/64/Euratom) och de första ansökningsomgångarna utlystes av
kommissionen under våren 1999 efter ett mot slutet ganska pressat
förberedelsearbete. Detta ramprogram har en delvis annan karaktär än det
föregående; det är koncentrerat till färre men bredare delprogram än
tidigare, och dessa är till större delen organiserade i s.k. nyckelaktiviteter
som var och en svarar mot ett eller flera definierade samhällsproblem.
Det är givetvis ännu för tidigt att bedöma utfallet av ramprogrammet ur
svensk synpunkt, men de första resultaten är totalt sett positiva.
Som tidigare deltar Sverige liksom övriga medlemsstater i särskilda
rådgivande kommittéer som följer kommissionens arbete inom de olika
delprogrammen. Nytt för femte ramprogrammet är att kommissionen vid
sidan av denna officiella kommittéstruktur (men i samförstånd med
medlemstaterna) inrättat egna externa rådgivande grupper, i huvudsak
organiserade i enlighet med indelningen i nyckelområden och med
deltagande av företrädare för forskare och forskningsanvändare från
näringsliv, organisationer m.fl. Högt kvalificerade svenskar deltar på
personligt mandat från kommissionen i samtliga av dessa externa
rådgivargrupper.
24.3 Sjätte ramprogrammet förbereds
Besluten om ramprogrammen är de största enskilda budgetbesluten som
fattas av unionen – det femte ramprogrammet har en budget om ca 15
miljarder euro – och föregås av ett långvarigt förhandlingsarbete mellan
kommissionen, parlamentet och rådet. Redan under det första halvåret
1999 tog det tyska ordförandeskapet upp en första diskussion om den
kommande utvecklingen inom forskningsprogrammet. Ett viktigt resultat
under höstens finska ordförandeskap var att principiell enighet nåddes
mellan rådet, kommissionen och parlamentet om att lägga upp det
fortsatta arbetet så att den tidspress som påverkade starten av det femte
ramprogrammet kan undvikas nästa gång.
24.4 Internationellt forskningssamarbete
En särskild del av ramprogrammet avser samarbete med länder utanför
unionen. Detta samarbete utvecklades under 1999 ytterligare. Särskilda
associationsavtal har ingåtts med samtliga kandidatländer i Öst- och
Centraleuropa samt Cypern, som ger dessa länder full tillgång till
ramprogrammet. Ministerrådet har under året fattat beslut gällande avtal
om forskningssamarbete med Kina och Argentina. Förslag om avtal om
forskningssamarbete med Ryssland har också tagits fram. För första
gången har under 1999 en särskild ansökningsomgång inom
ramprogrammet öppnats för samarbetsländerna öster och söder om
Medelhavet.
24.5 Särskilda frågor
Rådet antog i juni 1999, efter förberedande arbete av kommissionen,
slutsatser om åtgärder – såväl från medlemsstaternas sida som genom
kommissionen – för att öka jämställdheten mellan män och kvinnor inom
forskning och teknisk utveckling. Arbete med att konkretisera och
genomföra dessa åtgärder påbörjades under hösten.
Rådet har vidare under året, efter förslag av kommissionen, beslutat att
börja avveckla vissa föråldrade kärntekniska anläggningar vid
Gemensamma forskningscentret. Arbetet kommer att bedrivas i nära
kontakt med medlemsstaterna och skall avrapporteras fortlöpande till
ministerrådet.
I december 1999 antog rådet vidare slutsatser om närmare samarbete
mellan Europeiska rymdorganisationen (ESA) och kommissionen för att
utveckla en gemensam europeisk rymdstrategi.
Sverige stödde dessa tre förslag som redovisats för riksdagens EU-
nämnd utan invändningar.
25 Kultur och medier
EG-samarbetet skall bidra till den kulturella utvecklingen i medlems-
staterna. Arbetet med att främja kulturen skall ske med respekt för
nationella och regionala intressen samtidigt som det gemensamma
kulturarvet framhävs. EG:s insatser skall främja samarbete mellan
medlemsstaterna och vid behov stödja verksamhet som syftar till att
sprida kunskap om de europeiska folkens kultur och historia, att bevara
och skydda kulturarv och att främja icke-kommersiellt kulturarbete och
konstnärligt skapande, även inom den audiovisuella sektorn.
25.1 Kulturprogram
25.1.1 Kalejdoskop
Kalejdoskop är ett program för stöd till konstnärliga och kulturella
projekt. Programmet var ursprungligen avsett för perioden 1996–1998,
men genom rådsbeslut år 1998 förlängdes perioden för såväl
Kalejdoskop som Ariane i avvaktan på beslut om kulturramprogrammet
Kultur 2000.
Under år 1999 inkom totalt 759 ansökningar till Kalejdoskop, vilket är
en minskning med 18 procent mot år 1998. En förklaring till denna
kraftiga nedgång kan vara att programmet oväntat förlängdes och att
utlysningen kom sent. 119 projekt fick stöd med sammanlagt 8,1
miljoner euro. Av de stödberättigade projekten tillhörde 18 stycken
åtgärd 2, s.k. storskaliga projekt.
Den svenska utdelningen återgick till en mer normal nivå efter
höjdpunkten under Kulturhuvudstadsåret. Fem svenska ansökningar fick
totalt 312 891 euro, en andel på ca 4 procent. Ett av stöden var inom
åtgärd 2, där Cirkus Cirkör fick stöd till ett cirkusprojekt med
föreställningar, cirkusskolor för barn och workshops för professionella.
Dessutom deltog svenska organisationer som medarrangörer i 13 projekt
som beviljades sammanlagt ca 840 000 euro.
Från budgeten för Kalejdoskop fördelades även 550 000 euro till
Europeiska ungdomsorkestern och 300 000 euro till Barockorkestern.
Kulturhuvudstaden Weimar fick 600 000 euro och Kulturmånaden
Plovdiv i Bulgarien 100 000 euro. Sammanlagt har nära 10 miljoner euro
fördelats inom Kalejdoskop år 1999.
25.1.2 Ariane
Ariane är ett program för stöd till böcker, läsning och översättning, som
förlängdes till att verka även under år 1999.
Till Ariane inkom totalt 600 bidragsansökningar år 1999, vilket
innebär en ökning med 27 procent från år 1998. Efter formell granskning
och jurymöte kunde 290 ansökningar (48 procent) beviljas stöd med
sammanlagt 3,3 miljoner euro. Av de projekt som beviljats stöd är 246
översättningar, medan 30 gäller samarbets- och 14 fortbildningsprojekt.
Det svenska deltagandet i Ariane har successivt ökat och slog år 1999
alla rekord. Svenska ansökningar fick ca 355 000 euro, vilket motsvarar
11 procent av summan fördelade medel. Endast Italien och Frankrike får
mer. Den ökade konkurrensen ledde visserligen till ett hårdare urval och
en större andel avslag än tidigare år. Ändå fick 13 svenska förlag dela på
150 905 euro för 31 stöd (från 12 olika språk), motsvarande 12,6 procent
av det totala antalet översättningsstöd. Endast Italien och Grekland fick
fler. Fem svenskledda samarbets- och fortbildningsprojekt fick dela på
204 740 euro, en fördubbling mot förra året. Utöver stöd till gäststipen-
dier för fortbildning och kontaktskapande för översättare och författare,
gick stöd bl.a. till Norrbottens läns landsting för ”Unga skrivare i
Barentsregionen” och till Tidskriften 90tal för Stockholm Poesifestival.
Anmärkningsvärt är att förlag från åtta olika språkområden fick stöd
för totalt 16 översättningar från svenska (summa 80 000 euro). Detta
placerade svenskan på fjärde plats som originalspråk, visserligen långt
efter engelskan, franskan och tyskan, men före italienskan och övriga
språk.
25.1.3 Raphael
Raphael är ett kulturarvsprogram för perioden 1997–2000. Ansöknings-
omgången för år 1999 var uppdelad på tre åtgärdsområden:
I. vård, skydd och levandegörande av Europas kulturarv,
II. kompetensutveckling, erfarenhets- och informationsutbyte och
III. kulturarvet och medborgarna.
Dessutom gavs möjlighet för medlemsstaterna att nominera ett natio-
nellt objekt som europeiskt kulturarvslaboratorium.
Till åtgärd I inkom 97 ansökningar, varav 13 beviljades stöd på
sammanlagt 2 655 119 euro. Sverige ledde ett av projekten och deltog i
ytterligare två. Tillsammans fick dessa drygt 601 000 euro. Av 168
inkomna ansökningar inom åtgärd II beviljades 26 stöd på sammanlagt
1 652 823 euro. Tre av dessa projekt hade svensk medverkan.
Tillsammans fick dessa ett stöd på totalt 167 000 euro. Till åtgärd III
inkom 173 ansökningar, varav 19 beviljades stöd på sammanlagt 2 146
356 euro. Sverige ledde två av projekten och deltog i ytterligare tre.
Tillsammans fick dessa totalt 428 850 euro.
När det gäller de europeiska kulturarvslaboratorierna beviljades åtta
nationella objekt stöd på sammanlagt 1 854 668 euro. Sverige ledde
genom Riksantikvarieämbetet ett projekt kring bevarandeproblemen för
hällristningsområdet i Tanum i Bohuslän. Detta projekt beviljades ett
stöd på 200 000 euro för år 1999.
25.1.4 Kulturramprogrammet Kultur 2000
Kulturprogrammen Kalejdoskop, Ariane och Raphael upphörde den 31
december 1999 och ersattes av ett gemensamt kulturramprogram, Kultur
2000, som gäller för perioden 2000–2006.
Vid det informella ministerrådsmötet i maj enades kulturministrarna
efter en flera månader lång process om en budget för ramprogrammet om
167 miljoner euro (i enlighet med kommissionens ursprungliga förslag).
Rådet fastställde sedan sin gemensamma ståndpunkt vid det formella
ministerrådsmötet den 28 juni 1999. Europaparlamentets synpunkter i
den andra behandlingen lämnades i oktober 1999 och 14 ändringsförslag
förordades. Parlamentet vidhöll sitt krav på en programbudget om 250
miljoner euro och eftersom såväl samtliga medlemsstater som
kommissionen tydligt ställde sig avvisande till detta inleddes en
förlikningsprocess i november. I december enades rådet och parlamentet
om en budget om 167 miljoner euro och kom överens i övriga utestående
frågor. Programmet trädde i kraft den 1 januari 2000.
25.2 Kulturhuvudstäder
Projektet Europas kulturhuvudstad inrättades av kommissionen 1985.
Sedan dess har en europeisk stad utsetts varje år att inneha titeln. År 1998
var Stockholm Europas kulturhuvudstad. Från år 2005 startar en ny
turordning för utnämning av kulturhuvudstad.
Under år 1999 var Weimar kulturhuvudstad. Med hänsyn till det stora
antalet sökande och till symbolvärdet med övergången till det nya
årtusendet har nio städer utsetts till "europeisk kulturhuvudstad år 2000":
Avignon, Bergen, Bologna, Bryssel, Kraków, Helsingfors, Prag,
Reykjavik och Santiago de Compostela.
Under det rådsmötet i Luxemburg den 28 juni 1999 beslutades om
formerna för rådets utnämnande av jurymedlemmar till
Kulturhuvudstadsprojektet för perioden 2005–2019. Samråd med
riksdagens EU-nämnd ägde rum före rådsmötet. Juryn skall vara
sammansatt av sju ledande och oberoende personligheter som skall vara
experter på kulturområdet. Rådet, parlamentet och kommissionen utser
vardera två ledamöter och Regionkommittén en ledamot. Städerna skall
nomineras senast fyra år före evenemanget, varför rådet utser sina
experter fem år före evenemanget. Från och med våren 2000 skall de två
medlemsstater som under ett år innehar ordförandeskapet vardera föreslå
en ledande personlighet. Rådet fattar sedan sitt beslut med enkel
majoritet.
25.3 Mediefrågor
25.3.1 Media II: stödet till svensk audiovisuell industri ökade med
125 procent
Inom Media II-programmet ges stöd inom områdena utbildning,
utveckling och distribution. Sverige har med varierande utfall deltagit i
programmet sedan 1993. Under 1999 uppnåddes den högsta stödsumman
hittills. I utvecklingsstöd till enskilda film- och multimediaprojekt samt
produktionsbolag har svenska projekt beviljats sammanlagt 505 000 euro
år 1999 jämfört med 176 500 euro 1998. Vad gäller distributionsstöd för
biograffilm, TV och video/multimedia är utvecklingen ännu mer
anmärkningsvärd. Här har svenska projekt beviljats 825 000 euro 1999
jämfört med 115 000 euro 1998. Ytterligare 580 000 euro tilldelades i
form av biografstöd och automatiskt distributionsstöd. Därmed har den
svenska audiovisuella industrin under 1999 fått sin verksamhet förstärkt
med 1 910 000 euro, en ökning med 125 procent jämfört med år 1998.
Media II-programmet löper ut den 31 december 2000 och ett nytt
femårsprogram, planeras för åren 2001–2005. En nyligen publicerad
rapport visar att ca 40 procent av alla europeiska produktions- och
distributionsbolag har nyttjat olika stödformer under den första hälften av
Media II-programmets femårsperiod. Rapporten visar också att varje
investerad euro som utbetalats har genererat 5,75 euro i den audiovisuella
industrin.
25.3.2 TV-direktivet
Det direktiv som brukar kallas "TV utan gränser" (rådets direktiv
89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestäm-
melser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar
om utförandet av sändningsverksamhet för television, ändrat genom
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG) innehåller minimi-
regler för TV-sändningar när det gäller europeiskt programinnehåll,
reklam och sponsring, skydd av minderåriga och rätten till genmäle.
Vid den senaste revideringen av TV-direktivet ålades kommissionen
att utföra en studie om eventuella för- och nackdelar med V-chip, dvs.
teknisk utrustning i TV-apparater som gör det möjligt för exempelvis
föräldrar att spärra vissa program. Kommissionen redogjorde för studiens
resultat i ett meddelande i september 1999. En slutsats var att den analogt
baserade V-chip-teknik som används i Nordamerika för att spärra vissa
TV-program inte är tekniskt möjlig i Europa där övergången till digitala
sändningsmetoder pågår. Studien konstaterade också att de stora
kulturella skillnaderna i medlemsstaterna utesluter en harmoniserad
klassificering av audiovisuellt innehåll.
25.3.3 Konvergens
I december 1997 beslutade kommissionen om en grönbok om
konvergens mellan sektorerna för telekommunikationer, medier och
informationsteknik, och vilka följder detta får för lagstiftningen.
Grönboken har skickats ut till medlemsstaterna för synpunkter.
Rådet antog år 1999 slutsatser om grönboken om konvergens, särskilt
aspekterna på medier och den audiovisuella sektorn. Slutsatserna är
huvudsakligen i överensstämmelse med svenska ståndpunkter. Rådet
konstaterar att åtskillnad bör göras mellan regler för infrastruktur och
regler för mediernas innehåll. När det gäller reglering av infrastruktur
betonar rådet behovet av att garantera allmänheten tillgång till ett brett
utbud och vitt skilda slag av medieinnehåll. I fråga om reglering av
innehåll understryks att hänsyn skall tas till det specifika i den
audiovisuella sektorn och till målet att tillgodose allmänintresset.
Självreglering nämns som ett sätt att komplettera regelverket och bidra
till rätt balans mellan öppna och konkurrenskraftiga marknader och att
säkerställa de mål som är i allmänhetens intresse. Kommissionen
uppmanas att ta hänsyn till rådets slutsatser när den lägger fram förslag
till nya åtgärder inom den audiovisuella sektorn.
25.3.4 Audiovisuell statistik
Rådet fattade i april 1999 beslut om att upprätta en gemensam
infrastruktur för statistisk information om industri och marknader inom
audiovisuella och närliggande sektorer. Syftet är att få en god överblick
på området genom att låta medlemsstaternas nationella myndigheter
samarbeta med EG:s statistikorgan, Eurostat. För svensk del innebär
detta att Radio- och TV-verket kommer att bidra med statistik och
information. Verksamheten avses drivas som ett pilotprojekt under fem
år med sikte på att därefter bli permanent.
25.3.5 Framtida audiovisuell politik
Kommissionen antog i december 1999 ett meddelande om EG:s framtida
politik på det audiovisuella området. Meddelandet är resultatet av den
nya kommissionens intentioner på området och omfattar bl.a. utveckling
av de principer som redan tidigare slagits fast för den audiovisuella
sektorn, såsom åtskillnaden mellan regleringen av infrastruktur respekti-
ve medieinnehåll. Meddelandet förväntas behandlas av rådet under år
2000.
25.3.6 Internationellt samarbete
Kommissionen har under flera år givit bidrag till Europeiska audio-
visuella observatoriet (EAO), som arbetar med att samla in och bearbeta
statistik om den audiovisuella sektorn. Rådet fattade under år 1999 beslut
om en rättslig grund för gemenskapens fortsatta deltagande i EAO.
Gemenskapen deltar också i Europarådets styrkommitté för massmedia-
frågor, CDMM, samt i Audiovisuella Eureka. Eureka stödjer och initierar
samarbetsprojekt inom utbildning, utveckling och distribution av
europeisk film, TV och video. Vad gäller Eureka kommer gemenskapen
fr.o.m. år 2000 att delta endast på ad hoc-basis som associerad medlem.
25.3.7 Skydd för minderåriga och mänsklig värdighet
Under år 1999 antog rådet två slutsatser i ämnet självreglering och skydd
av minderåriga inom mediesektorn. Den 23 november antogs slutsatser
om skydd av minderåriga mot bakgrund av utvecklingen av digitala
audiovisuella tjänster som aktualiserats av kommissionens V-chip-studie.
Slutsatserna omfattar television, Internet och de interaktiva tjänster som
blir tillgängliga via de digitala TV-mottagarna. Medlemsstaterna
uppmanas bl.a. att intensifiera sina ansträngningar vad gäller medie-
undervisning och att samla berörda branscher och parter för att undersöka
vägar för att uppnå ökad insyn i olika sätt att klassificera audiovisuellt
innehåll. Sverige har i detta sammanhang särskilt framhållit behovet av
att skydda barn från skadlig mediepåverkan. Branschernas ansvar har
lyfts fram men Sverige har samtidigt betonat att medlemsstaternas rege-
ringar måste agera om marknadens självreglering inte lyckas skapa ett
tillräckligt skydd för barn, bl.a. när det gäller TV-reklam riktad till barn.
Kommissionen har åtagit sig att göra en studie av hur TV-reklam och
TV-köp påverkar minderåriga och kommer att granska denna fråga på
nytt vid nästa revidering av direktivet. International Research Associates
(INRA) of Europe har fått uppdraget att utföra studien om reklam och
barn. Arbetet inleddes i januari 2000 och skall vara slutfört i juli 2000.
25.4 Övriga kultur- och mediefrågor
Olika aspekter på kulturens roll för sysselsättning och utveckling fick en
fortsatt belysning vid expertkonferenser anordnade av Tyskland under
dess ordförandeskap. Under det finska ordförandeskapet togs bl. a.
frågan om kulturindustrins betydelse för sysselsättningen upp i en
rådsslutsats. Finland har också initierat en rådsresolution om att främja
den fria rörligheten för personer som arbetar inom kultursektorn, bland
annat i syfte att främja sysselsättningen.
26 Informationsteknik och samhället
26.1 Det framväxande informationssamhället
EG lägger stor vikt vid att följa och stödja det framväxande
informationssamhället. Det fleråriga gemenskapsprogrammet för att
stimulera etablerandet av informationssamhället i Europa började löpa
den 1 januari 1998. Programmets mål är att öka allmänhetens
medvetenhet och förståelse av informationssamhällets betydelse och dess
nya tillämpningar i hela Europa: att optimera de socio-ekonomiska
fördelarna av informationssamhället samt att stärka Europas roll i den
globala dimensionen av informationssamhället. Ett antal projekt har
identifierats under respektive delmål, från utveckling av informations-
instrument via Internet (ISAC/ISPO) till särskilda projekt som syftar till
att utveckla IT-användning hos små och medelstora företag samt sådan
användning på regional nivå. I sistnämnda fall omfattas även de
östeuropeiska länderna och Medelhavsländerna.
Jämsides med ovannämnda verksamhet löper EG:s program för att
stimulera forskningsprojekt med koppling till IT-användning, bl.a.
genom att erbjuda delfinansiering av sådana projekt. Kommissionen har
under 1999 ytterligare omorganiserat sin hantering av frågan och
koncentrerat verksamheten till GD Informationssamhället.
Vid Europeiska rådets möte i Helsingfors 10–11 december 1999
lanserade kommissionen sitt initiativ på IT-området, eEurope. Det utgör
en strategi som skall försäkra att alla drar nytta av det framväxande
informationssamhället. Grundpelare i eEurope-initiativet är åtgärder för
att öka tillgängligheten, höja kompetensen samt främja tillit och social
utjämning. En handlingsplan kommer att antas vid Europeiska rådets
möte i Portugal i juni 2000.
eEurope-initiativet ligger väl i linje med de svenska prioriteringarna i
fråga om IT-satsningar: utbyggnad av avancerad infrastruktur, åtgärder
för att öka tilliten till tekniken och tillämpningssystemen samt höjning av
IT-kompetensen i hela landet för att den nya tekniken skall bli mer
tillgänglig för alla, samtidigt som detta utgör nödvändiga tillväxt-
förutsättningar för näringslivet. Sverige har föreslagit kommissionen att
inrätta en europeisk myndighet med uppgift att stimulera utvecklingen av
IT-tjänster. En sådan myndighet skulle kraftfullt kunna medverka till att
främja eEurope-initiativet. Med sin specialiserade kompetens skulle
myndigheten kunna lyfta fram goda exempel på tillämpningar, göra
internationella jämförelser och bli en katalysator för skapande av nätverk
med kunskapscentrum, samarbete mellan skolor m.m.
26.2 Globaliseringen och informationssamhället
Kommissionen presenterade i februari 1998 meddelandet Globalise-
ringen och informationssamhället: behovet av förstärkt internationell
samordning; ”the Bangemann Charter” (KOM (1998) 50, slutlig).
Bakgrunden är bl.a. de ökade behoven av globala lösningar på olika
frågor som har betydelse för att främja elektronisk handel. Meddelandet
har diskuterats i telekommunikationsrådet vid ett par tillfällen och rådet
har välkomnat kommissionens initiativ. Kommissionen ordnade i juni
1998 ett rundabordssamtal med näringslivet för att diskutera kommis-
sionens förslag. Samtalet ledde till att en styrgrupp bildades bestående av
representanter för näringslivet. Arbetet går under benämningen The
global business dialogue. Inom ramen för denna dialog hölls i september
1999 en första konferens i Paris där man tog fram ett antal rekommenda-
tioner inom olika områden som påverkar den elektroniska handeln. I de
flesta fall handlar det om att uppnå en balans mellan reglering och
självreglering och medlemsstaternas regeringar har ombetts att lämna
synpunkter på rekommendationerna före mars år 2000.
26.3 Elektronisk handel
Kommissionen presenterade den 18 november 1998 ett förslag till
direktiv om vissa rättsliga aspekter på elektronisk handel på den inre
marknaden. Syftet med kommissionens förslag är bl.a. att uppnå fri
rörlighet för informationssamhällets tjänster. Direktivförslaget berör en
mängd rättsområden som bl.a. marknadsrätt, avtalsrätt och även
straffrätt. Förslaget innehåller harmoniserande regler bl.a. om var en
operatör skall anses vara etablerad, att avtal skall kunna ingås på
elektronisk väg, mellanhänders ansvar för lagring och vidarebefordran av
information, samt nationella myndigheters roll. Förhandlingar har pågått
i rådsarbetsgruppen sedan april 1999. Direktivförslaget behandlades vid
inremarknadsrådet den 7 december 1999 varvid rådet kom fram till en
gemensam ståndpunkt.
Kommissionen lade den 13 maj 1998 fram ett förslag till direktiv
angående en gemensam ram för elektroniska signaturer (KOM (1998)
297 slutlig). Detta direktiv antogs av Europaparlamentet och rådet den 13
december 1999 (1999/93/EG).
Öppna nät, som till exempel Internet, blir allt viktigare för den globala
kommunikationen. För att utnyttja dessa möjligheter krävs säkra system
för att kunna fastställa identiteten på en avsändare av ett elektroniskt
meddelande. En elektronisk signatur innebär ett fastställande av
avsändaren identitet, samt säkerställande av att ett elektroniskt
meddelande inte har förändrats under överföringen. Direktivet syftar till
att främja användandet av elektroniska signaturer på den inre marknaden
och därmed ett främjande av elektronisk handel. Detta skall uppfyllas
genom att direktivet upprättar en rättslig ram för användningen av
elektroniska signaturer och genom att direktivet bidrar till ett juridiskt
erkännande av elektroniska signaturer.
Inom Regeringskansliet pågår ett arbete med att förbereda genom-
förandet av det kommande direktivet om elektroniska signaturer i svensk
lag. Utgångspunkt för den svenska regleringen är att skapa tilltro till
elektroniska signaturer. Regleringen skall vara teknikneutral och öppen
för den tekniska utvecklingen på området. Direktivets regel om
elektroniska signaturers rättsliga verkan kommer inte att påverka svensk
rätt nämnvärt eftersom svensk rättskipning bygger på principen om fri
bevisprövning. Departementspromemorian Elektroniska signaturer (Ds
1999:73) innehåller förslag som syftar till att genomföra direktivet i
svensk lag. En svensk lag om elektroniska signaturer beräknas kunna
träda i kraft den 1 januari 2001.
26.4 Handlingsplan för säker användning av Internet
Under året har också en handlingsplan för en säker användning av
Internet diskuterats. Förslaget syftar till antagandet av en flerårig
handlingsplan på gemenskapsnivå för att stödja en säker användning av
Internet. Genom planen vill kommissionen underlätta IT-branschens
arbete med att finna modeller för självreglering så att den kan ta större
ansvar för innehållsfrågor, bl.a. genom att stödja framtagande av system
för klassificering och filtrering av innehåll. Utöver detta syftar planen till
att öka den allmänna medvetenheten om hur innehållsfrågor på Internet
kan hanteras samt stödja utvecklingen, utreda legala frågor och
koordinera arbetet på internationell nivå.
Även frågan om förvaltningen av Internet har varit föremål för
överväganden under året. Kommissionen har koordinerat arbetet med att
utforma den nya organisationen ICANN (The Internet Corporation for
Assigned Names and Numbers) som har ersatt den gamla organisationen
IANA (Internet Assigned Numbers Authority). Dialogen har förts bl.a.
med den amerikanska regeringen. Kommissionen har regelbundet haft
möten med medlemsstaterna för att samla in synpunkter på sitt arbete.
26.5 IT-omställningen inför år 2000
Under år 1999 diskuterades 2000-frågan i rådsarbetsgruppen för
telekommunikationer. Man bjöd in en rad experter från andra viktiga
sektorer, exempelvis från sektorerna elförsörjning och kärnkraft. Rådet
antog den 28 juni 1999 en resolution om åtgärder mot datorproblem i
samband med övergången till år 2000. Kommissionen har via sin
webbplats informerat om 2000-problemet.
Efter toppmötet i Köln 1999 fick kommissionen i uppdrag att
sammankalla en ny arbetsgrupp om 2000-frågan – Europeiska unionens
arbetsgrupp om omställningen till år 2000 (European Union Working
Party on the Millenium Date Change, EUY2KWP). Gruppens första
möte var den 13 juli 1999. Gruppen skulle i första hand inrikta sig på
infrastrukturfrågor. Den skulle främst arbeta med beredskapsplanering,
gränsöverskridande frågor och strategier för informationsutbyte. Sverige
deltog i denna arbetsgrupp och drev bl.a. frågor som vikten av
informationsutbyte inte bara mellan medlemsstaterna utan även grann-
länder till unionen. Under nyårsnatten rapporterade Regeringskansliet
lägesbedömningar till kommissionens webbplats.
27 EG:s statistikarbete
Statistik används som underlag för att fördela pengar inom EG, för att
följa utvecklingen inom gemenskapen samt för att utgöra underlag för
beslut.
27.1 Krav på ökad harmonisering av statistik
Sverige accepterade ett stort antal rättsakter på statistikområdet i
samband med vårt medlemskap i EU. Statistiken speglar centrala
politikområden inom EG med en tyngdpunkt på ekonomi, handel,
jordbruk, men även arbetsmarknad, miljö och transport.
Som en följd av att EG:s politik fördjupats på en rad områden har
harmoniseringsarbetet varit mycket intensivt under senare år. Statistiken
har blivit allt viktigare som beslutsunderlag för gemenskapens budget
och dess fördelning och som kriterium t.ex. inför hur EMU-kraven
uppfylls och hur medlemsstaterna klarar sysselsättnings- och miljömålen.
Det är mot den bakgrunden som den ökade harmoniseringen av statistik
skall ses. I och med övergången till tredje etappen av EMU har
Europeiska centralbanken (ECB) börjat producera monetär och finansiell
statistik och upprättat en gemensam betalningsbalans för euro-området på
basis av harmoniserade uppgifter från medlemsstaterna.
Även om det nu finns beslut som täcker flera av de viktigare statistik-
områdena så återstår fortfarande mycket arbete innan besluten har detalj-
reglerats och genomförts. Dessutom kan behovet av EU-statistik på andra
områden som rör t.ex. miljö och sociala förutsättningar förväntas öka.
27.2 Beslut på statistikområdet fattade under 1999
I och med att Amsterdamfördraget trädde i kraft under 1999 är statistiken
numer ett särskilt utpekat område (artikel 285) som beslutas gemensamt
av rådet och parlamentet. Samtidigt fastslås viktiga grundläggande
principer om statistikens objektivitet, oberoende, kvalitet m.m. Det
innebär dessutom att beslut om statistik skall tas med kvalificerad
majoritet i stället för med enkel majoritet som hittills gällt. Det är ännu
oklart vilka konsekvenser detta kommer att få för det svenska inflytandet
och för den statistiska beredningsprocessen.
Nya beslut som fattats av rådet under 1999 avser strukturstatistik över
löner och arbetskraftskostnader samt statistik om audiovisuella hjälp-
medel. Vidare har ett beslut om begränsning av uppgiftslämnandet när
det gäller varuhandel mellan medlemsstaterna tagits. Beslutet, som var
ett led i det förenklingsarbete som pågår inom EG, kunde tas först efter
en förlikningsförhandling mellan rådet och parlamentet och resulterade i
en kompromiss mellan användarnas behov av statistiken och företagens
krav att uppgiftslämnandet skall minska.
Beslutsprocessen på statistikområdet är nu i en ny fas där huvudparten
av arbetet är inriktat på att genomföra de rambeslut som tagits av rådet
under senare år. Flertalet beslut tas därför av kommissionen med stöd av
kommittéväsendet. Under 1999 beslutades ett tiotal rättsakter på detta
sätt. Det gäller bl.a. detaljföreskrifter i harmoniserade konsumentpris-
index, nationalräkenskaper, arbetskraftsundersökningar, kvalitetsfrågor i
en mängd undersökningar samt väg- och sjötransporter. Vid några
tillfällen har det emellertid inte varit möjligt att komma överens utan
förslagen har överlämnats till rådet för avgörande. Det gäller t.ex. hur
produkter inom sektorerna hälsovård, utbildning och social trygghet skall
behandlas i det harmoniserade konsumentprisindexet och hur skatter och
sociala avgifter skall behandlas i det europeiska nationalräkenskaps-
systemet.
27.3 Svenskt agerande på statistikområdet
Samarbetet på statistikområdet är mycket omfattande särskilt mellan
kommissionens statistikkontor (Eurostat) och statistikansvariga
myndigheter i medlemsstaterna. Arbetet bedrivs i ca 80 kommittéer och
arbetsgrupper knutna till Eurostat. Den mest betydelsefulla kommittén är
den statistiska programkommittén där Eurostats och medlemsstaternas
statistikbyråers generaldirektörer möts fyra gånger per år. En viktig
uppgift för denna kommitté är att fatta beslut som rör genomförandet av
nya statistikregler.
Det svenska agerandet i kommissionens kommittéer och arbetsgrupper
har varit att bidra med svenskt statistiskt kunnande samt dela med oss av
våra erfarenheter när det gäller att förenkla och rationalisera statistik-
produktionen och det statistiska samarbetet. Sverige har bl.a. en
framträdande roll när det gäller arbetet med att förbättra kvalitén i EG-
statistiken. Sverige leder en arbetsgrupp som har inrättats för att öka
inslag av systematiskt kvalitetsarbete vid Eurostat och i de nationella
statistiksystemen. Arbetet kommer att avrapporteras under 2001.
Det svenska agerandet inom såväl kommissionen som rådet har
inriktats på att åstadkomma tydligare prioriteringar av statistiken för att
begränsa kostnaderna för statistikproducenterna och uppgiftslämnarna.
Vägledande för det svenska agerandet har varit att tillgodose EG:s mest
angelägna behov av statistik, möjligheter att ta fram en statistik med en
tillförlitlig kvalitet och rimlig kostnad i förhållande till nyttan av
statistiken.
28 EU:s budget
28.1 Budgetens inkomster och Sveriges avgift till EU-
budgeten
EU-budgeten finansieras huvudsakligen av de s.k. egna medlen, vilka
utgörs av avgifter från medlemsstaterna. Övriga inkomster ger bidrag till
finansieringen och utgörs av eventuellt överskott från föregående år,
diverse gemenskapsskatter, räntor på böter, EES-ländernas bidrag och
diverse övriga inkomster. Denna ordning regleras i fördragets artikel 269
som också anger att bestämmelser om egna medel skall fastställas i
särskilt rådsbeslut.
Det nu gällande beslutet om egna medel fattades 1994 (94/728/EG,
Euratom). I detta beslut fastställs vad som skall innefattas i egna medel.
Den sammanlagda avgiften från medlemsstaterna till gemenskaps-
budgeten består som en följd av detta av tullar, särskilda jordbrukstullar
och sockeravgifter, mervärdesskattebaserad avgift samt en avgift
beräknad på bruttonationalinkomsten. I egnamedelsbeslutet ges också
Storbritannien en budgetreduktion, vilken finansieras av övriga
medlemsstater.
Inkomsterna från den gemensamma tulltaxan utgör egna medel för
Europeiska gemenskapen och tillfaller därför gemenskapsbudgeten.
Medlemsstaterna får dock behålla 10 % av uppburna medel för att täcka
administrativa kostnader i samband med uppbörden.
Särskilda tullar på jordbruksprodukter och de särskilda avgifterna på
sockerproduktionen vilka tas ut i enlighet med EG:s regelverk utgör i
likhet med tullarna enligt den gemensamma tulltaxan gemenskaps-
budgetens egna medel. Även för dessa avgifter gäller att medlemsstaten
får behålla tio procent av uppbörden för att täcka administrativa
kostnader kopplade till uppbörden.
Den mervärdesskattebaserade komponenten i avgiften till EU:s budget
beräknas som en procentuell andel av en prognos av medlemsstatens
mervärdesskattebas för det år budgeten avser. Den nationella skattebasen
korrigeras härvid för (godkända) avvikelser från och variationer inom
EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv så att resultatet blir en enhetlig
skattebas. Uttaget var för 1999 högst satt till 1,00 procent av momsbasen.
Det faktiska uttaget påverkas av den brittiska budgetreduktionen och dess
finansiering och fastställs i EU-budgeten för respektive år. Efter avslutat
budgetår beräknas avgiften på momsbasen enligt utfall, och korrigerande
betalningar görs vid behov.
Avgiften är baserad på bruttonationalinkomsten (BNI-avgiften) och
beräknas på en prognos av medlemsstatens BNI till marknadspriser för
budgeteringsåret. Uttaget beräknas som en procentuell andel av
gemenskapens samlade BNI mot bakgrund av återstående finansierings-
behov sedan övriga medelsslag beräknats. BNI-avgiften korrigeras i
efterhand med hänsyn till utfall på samma sätt som momsbasavgiften.
Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh 1992 träffades en överens-
kommelse om gemenskapsbudgetens utveckling och finansiering under
perioden 1993–1999. Överenskommelsen har därefter formaliserats i
rådets beslut om gemenskapens egna medel (94/728/EG, Euratom) och i
en budgetplan (s.k. finansiellt perspektiv). Beslutet om egna medel gäller
tills dess nytt beslut fattas, medan beslutet om en budgetplan gällde
t.o.m. 1999. Budgetplanen reglerar det totala utrymmet för de årliga
budgetarna under perioden. Ett nytt finansiellt perspektiv för perioden
2000–2006 beslutades inom ramen för Agenda 2000 i mars 1999 vid
Europeiska rådets möte i Berlin. I samband med detta enades Europeiska
rådet om huvudkomponenterna i ett nytt beslut om systemet för egna
medel. Beslutet innebär dels att uttagstaket 1,27 % av unionens
bruttonationalinkomst (BNI) ligger fast, dels att bl.a. Sveriges andel av
finanseringen av Storbritanniens budgetreduktion minskas. En
proposition kommer att läggas fram för Sveriges riksdag när beslutet
antagits och när samtliga medlemsstater har ratificerat beslutet träder det
nya egnamedelsbeslutet i kraft.
I beslutet om egna medel fastställs dels budgetens totala volym-
utveckling genom fastställandet av taket för uttag av egna medel, dels
vad som skall utgöra egna medel. Taket är fastställt i förhållande till
gemenskapens samlade bruttonationalinkomst (BNI). Beslutet innebär att
budgetens högsta möjliga omslutning under perioden ökar från 1,20 % av
BNI till 1,27 % 1999. Principerna för fördelningen mellan medelsslagen
fastställs också i egnamedelsbeslutet. Där anges också en successiv
minskning av momsbasuttaget under perioden 1995–1999 i lika steg från
1,4 % 1994 till 1 % 1999, samt att taket för uttaget av momsbasavgift
under samma period för medlemsstater med BNI per capita lägre än 90 %
av gemenskapsgenomsnittet sänks till 50 % 1995 och för övriga sänks i
lika steg under perioden från 55 % till 50 % av BNI 1999. Det kommer
alltså att ske en förskjutning av tyngdpunkten från momsbasavgiften mot
BNI-avgiften. Detta leder till en ökad betydelse för BNI-avgiften i
finansieringen av EU-budgeten. I beslutet förlängs också den brittiska
budgetreduktionen, dvs. den minskning av avgiften som Storbritannien
erhåller.
Avgiften för 1999 uppgick enligt preliminärt utfall för statsbudgeten
till 20 884 miljoner kronor. Sverige betalar från och med 1999 full avgift
till EU-budgeten.
28.2 Budgetens utgifter och budgetarbetet 1999
EU:s budget uppgick år 1999 till ca 85 miljarder euro i s.k. betalnings-
anslag, vilket motsvarar ca 750 miljarder kronor. Ungefär hälften av
utgifterna eller 40,4 miljarder euro, går till jordbruksstöd under
utgiftskategori 1. Nästan en tredjedel eller 30 miljarder euro går till olika
former av strukturstöd som regional- och arbetsmarknadsstöd under
utgiftskategori 2. Budgeten inom ramen för utgiftskategori 3 på ca 5
miljarder euro avser olika åtgärder som hänger samman med den inre
marknaden, t.ex. forskning och utveckling, miljöåtgärder, kulturstöd och
investeringar i infrastruktur. Utrikespolitiska åtgärder, främst bistånd,
uppgick till drygt 3 miljarder euro under utgiftskategori 4. Admini-
strativa utgifter tar 4,5 miljarder euro i anspråk under utgiftskategori 5.
EU-budgetens inriktning och nivå bestäms av tre faktorer. För det
första har långtidsbudgeten, det finansiella perspektivet, avgörande
betydelse genom att ange ramar för de sex utgiftskategorierna och ramen
för de totala utgifterna. För det andra bestäms inriktningen och i stor del
också storleken på budgeten av beslutsprocessen i lagstiftningsfrågor.
För det tredje bestäms budgeten av EU:s årliga budgetprocess i EU. I den
processen beslutar Europaparlamentet och rådet tillsammans de slutliga
nivåerna på utgifterna.
Den årliga budgetprocessen för EU inleds genom att kommissionen
under våren förelägger rådet och parlamentet det preliminära budget-
förslaget. Rådet granskar förslaget och upprättar med det som grund det
budgetförslag som sedan föreläggs parlamentet. Parlamentet granskar
budgetförslaget vid två behandlingar och därefter upprättas budgeten i
dess slutliga form i december. När budgeten har fastställts genomför
kommissionen den under eget ansvar. Revisionsrätten kontrollerar
budgetens genomförande och beslutar om den ekonomiska förvaltningen
har varit sund.
Budgeten för 2000 är den första budgeten i det nya finansiella
perspektivet för 2000–2006. EU:s medlemsstater och Europaparlamentet
kom överens om det nya finansiella perspektivet i Agenda 2000-
förhandlingarna vid toppmötet i Berlin i mars 1999. Sverige verkade i
budgetprocessen under 1999 för att budgeten för 2000 skulle bli så
restriktiv som möjligt. Budgeten för år 2000 fastställdes slutligen den 16
december 1999. Beslutet har föregåtts av intensiva förhandlingar och då
främst gällande finansieringen av EU:s åtaganden i Kosovo för år 2000.
Budgeten fastställdes till 93,3 miljarder euro för åtagandebemyndiganden
och 89,4 miljarder euro för betalningsanslagen.
Sverige driver generellt en återhållsam budgetpolitik i EU. Det låter sig
svårligen göras på en del områden. Framförallt utgifterna för jordbruks-
politiken bestäms snarare av gällande regler och lagstiftning än av direkta
budgetbeslut. Därför förutsätter mer återhållsamma jordbruksutgifter
förändringar av reglerna. Sverige önskar på sikt genomföra mer
strukturellt inriktade besparingar och då framförallt genom förändringar
av jordbruks- och strukturfondspolitiken. Förbättrad budgetdisciplin vid
användningen av EU:s medel är en annan prioriterad fråga för Sverige.
28.3 Återflöde från EU-budgeten
Med återflöde brukar normalt avses de utgifter på EU:s budget som riktar
sig mot en särskild medlemsstat. Det är inte möjligt att beskriva hela EU-
budgeten i sådana termer. Redovisningen av EU-budgeten är inte heller
upplagd på ett sådant sätt att återflödet för ett enskilt land är lätt
avläsbart. Återflödet är intressant bl.a. som ett uttryck för hur man
använder de resurser som medlemsstaterna genom sina betalningar till
budgeten ställer till EU:s förfogande. För 1999 finns ännu inga samman-
ställningar över budgetens utfall i detta perspektiv.
Kommissionen har dock överlämnat en sammanställning över
utgifterna för 1998 fördelade på medlemsstaterna. I sammanställningen
framgår att det faktiska återflödet till Sverige 1998 uppgick till 1 326,1
miljoner euro (meuro) eller 11,8 miljarder kronor vid kursen 8,92
kr/euro, vilket är genomsnittskursen kr/euro för 1998. I detta belopp
ingår den s.k. infasningsåterbetalningen i enlighet med anslutnings-
fördraget. Infasningen uppgick 1998 till ca 275 miljoner kronor.
Det svenska återflödet fördelade sig enligt följande:
Jordbruksstöd 770,9 meuro 58 %
Strukturfonder 375,8 meuro 29 %
Infasning 31,0 meuro 2 %
Inre åtgärder 148,4 meuro 11 %
varav:
FoU 97,5 meuro 66 %
Utbildning, ungdom 15,2 meuro 10 %
och kultur
Konsument, Inre marknad, 20,0 meuro 14 %
Transeuropeiska nätverk
Energi och miljö 9,1 meuro 6 %
Övrigt 6,6 meuro 4 %
Totalt 1 326,1 meuro 100 %
Av återflödet utan infasningen utgjorde jordbruksstödet 60 % och
strukturstöden 29 %, dvs. tillsammans 89 % av återflödet.
Fördelningen innehåller inga administrativa utgifter. Utrikes åtgärder,
programsamarbete med tredje land liksom betalningar till Europeiska
investeringsfonden har inte heller tagits med i kommissionens
redovisning per medlemsstat.
På statsbudgeten bruttoredovisas det återflöde som administreras av
svenska myndigheter, dvs. betalningarna från kommissionen redovisas
mot inkomsttitel, medan de utbetalningar svenska myndigheter gör på
kommissionens vägnar redovisas mot anslag på statsbudgetens
utgiftssida. Alla betalningar från kommissionen av detta slag till svenska
myndigheter redovisas under inkomsttitel 6000. Man kan alltså där få en
uppfattning om storleksordningen på den del av återflödet som
administreras av svenska myndigheter ett visst år beskrivet i termer av
kommissionens utbetalningar. Det är dock viktigt att påpeka att svenska
myndigheter inte administrerar samtliga utgifter på EU-budgeten vilka
riktar sig mot Sverige och alltså skulle ingå i termen återflöde. Exempel
på återflöde som inte fångas över statsbudgeten är forskningsstöd inom
ramprogrammet för forskning. Det preliminära utfallet för inkomsttitel
6000 uppgår till 9,2 miljarder kronor 1999. Den gemensamma jordbruks-
politiken svarade för 7,1 miljarder av detta, strukturfonderna för 2,0
miljarder kronor.
29 Åtgärder mot fusk och andra oegentligheter
Enligt fördraget har kommissionen det övergripande ansvaret för att
medlen i EU:s budget används korrekt och effektivt. Samtidigt har
medlemsstaterna, också enligt fördraget, det primära ansvaret för att
bekämpa bedrägerier och andra oegentligheter i medlemsstaterna som
riktas mot unionens finansiella intressen. Medlemsstaternas myndigheter
och kommissionen samarbetar för att upptäcka och åtgärda bedrägerier.
Det är OLAF, den nya bedrägeribekämpningsbyrån, som ansvarar för
detta å kommissionens vägnar. Revisionsrätten granskar både
kommissionens och medlemsstaternas sätt att administrera och
kontrollera EU:s medel.
Den alltmer omfattande kritiken mot kommissionens sätt att styra och
kontrollera sin verksamhet var en starkt bidragande orsak till att
kommissionen avgick i mars 1999. Det skedde med anledning av den
oberoende expertgruppens första rapport, men skall ses i ljuset av en
växande kritik inte minst från parlamentet.
29.1 Åtgärder inom polissamarbete och straffrättsligt
samarbete
En straffrättslig konvention om skydd för EG:s finansiella intressen
(bedrägerikonventionen) skrevs under av medlemsstaterna den 26 juli
1995 (EGT C 316, 27.11.1995, s. 48). Konventionen innebär att staterna
åtar sig att straffbelägga olika former av bedrägerier som skadligt kan
påverka gemenskapernas budget. Ett första protokoll till bedrägeri-
konventionen med bestämmelser om korruption som kan inverka menligt
på EG:s finanser undertecknades den 27 september 1996 (EGT C 313,
23.10.1996, s. 1). Ytterligare ett protokoll, med bestämmelser om
förhandsbesked från EG-domstolen om tolkningen av bedrägeri-
konventionen och det första protokollet (domstolsprotokollet),
undertecknades den 29 november 1996 (EGT C 151, 20.5.1997, s. 1).
Riksdagen har godkänt dessa instrument och antagit nödvändiga
lagstiftningsåtgärder. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1999 (Prop.
1998/99:32, bet. 1998/99:JuU16 och rskr. 1998/99:167).
Vidare kan nämnas att det s.k. andra protokollet till bedrägeri-
konventionen, med bestämmelser främst om ansvar för juridiska personer
för EG-bedrägerier som begås i dess verksamhet och om samarbete med
kommissionen i brottsundersökningar om EG-bedrägerier, under-
tecknades den 19 juni 1997 (EGT C 221, 19.7.1997, s. 11). En
förklarande rapport till protokollet godkändes av rådet den 12 mars 1999
(EGT C 91, 31.03.1999, s. 8).
29.2 Övriga åtgärder för att undvika fusk, fel och andra
brister
29.2.1 SEM 2000 – kommissionens program för förbättrad styrning
och kontroll av EU-medel
Kommissionens program för förbättrad styrning och kontroll av EU:s
medel (SEM 2000, Sound and Efficient Management) fortsatte under
1999. Programmet inrättades av Santer-kommissionen under
kommissionsledamöterna Gradin och Liikanen och har bedrivits enligt de
rekommendationer som Europeiska rådet ställde sig bakom i december
1996. Den särskilda gruppen med personliga representanter för
medlemsstaternas finansministrar har sammanträtt två gånger under året.
Uppgiften har varit att följa kommissionens arbete och lämna råd i fråga
om nya förslag på området. Lägesrapport har lämnats till Ekofin-rådets
möte i maj och november 1999. Även om antalet möten är lika många
som för 1998 mattades aktiviteten av märkbart i och med kommissionens
avgång.
I linje med rådets önskan har dock den nya kommissionen beslutat att
fortsätta arbetet i denna grupp och har annonserat en rad ämnen som skall
behandlas. Bland dessa kan nämnas nya regler på finanskontrollområdet
knutna till de nya programmen inom strukturfondsområdet, principer för
en ny budgetförordning, uppbyggnaden av bra system för finansiell
kontroll av EU-medel i kandidatländerna samt uppföljning och
utvärdering.
29.2.2 Kommissionens arbete med att bekämpa bedrägerier
Kommissionen har ett övergripande ansvar för att gemenskapsmedlen
används korrekt och effektivt och för åtgärder som leder till ett bra skydd
av gemenskapernas finansiella intressen. I detta ligger att föreslå
gemensam lagstiftning, att samordna medlemsstaternas arbete, att i
samarbete med medlemsstaterna utreda misstänkta fall samt främja
kompetensutveckling. Det är dock medlemsstaterna som har det primära
ansvaret för att vidta åtgärder mot bedrägerier med EG:s medel som
administreras eller används i medlemsstaterna.
I december 1998 föreslog kommissionen att ett nytt organ skulle
inrättas i EU med ansvar för utredningar av misstänkta bedrägerier.
Förslaget bereddes i rådet under våren 1999 och kunde tack vare gott
samarbete mellan de tre institutionerna rådet, Europaparlamentet och
kommissionen och med inte minst Sverige som pådrivande part i
förhandlingarna, avslutas redan i maj 1999. Beslutet innebar att en ny
byrå för bekämpning av bedrägerier, OLAF, inrättades med ansvar för
såväl kommissionens arbete för att stärka skyddet av gemenskapernas
finansiella intressen som för utredningar av misstänkta interna
bedrägerier inom EU:s institutioner och organ.
Den nya byrån tog över den gamla UCLAF:s uppgifter och har givits
en mycket oberoende ställning i förhållande till kommissionen. OLAF:s
chef beslutar själv om att inleda utredningar och om att anta slutsatser
och rekommendationer med anledning av genomförda utredningar samt
anställer själv sin personal. För att säkra att arbetet bedrivs oberoende
och att åtgärder vidtas med anledning av OLAF:s upptäckter inrättades
dessutom en särskild övervakningskommitté, bestående av sex experter
på området. Kommittén följer löpande OLAF:s arbete och kan, om den
vill, rapportera till rådet och parlamentet.
OLAF:s direktör utses av kommissionen efter ett öppet
rekryteringsförfarande och efter att ha inhämtat rådets och parlamentets
synpunkter. Övervakningskommittén måste också godkänna
kandidaterna. Efter det att ansökningstiden gick ut i augusti 1999 drog
förfarandet ut på tiden. Kommissionen kunde dock besluta på sitt sista
sammanträde i december 1999 om att utnämna tysken Franz-Hermann
Breuner till direktör.
Omorganisationen har i kombination med kommissionens avgång lett
till att en hel del av kommissionens utvecklingsarbete försenats eller
ställts in under 1999. Till exempel har inte den rådgivande arbetsgruppen
med experter från medlemsstaterna sammankallats under året.
Kommissionens rapport om bekämpning av bedrägerier när det gäller
1998 presenterades inte förrän i slutet av november. Europeiska rådet
beslutade i Wien i december 1998 att en uppföljning av bedrägeri-
bekämpningen i sin helhet skulle ske vid dess möte i Helsingfors i
december 1999. Inte heller det kunde genomföras då kommissionen inte
kunnat överlämna underlag för en sådan översyn till rådet. Europeiska
rådet uppmanade kommissionen att presentera en analys för rådet senast i
juni år 2000.
29.2.3 Revisionsrättens iakttagelser
Revisionsrätten presenterade i november 1999 sin årsrapport när det
gäller kommissionens genomförande av EU:s budget för budgetåret
1998. Detta var den första årsrapport som den svenske ordföranden i
revisionsrätten, Jan O Karlsson, lagt fram sedan sitt tillträde som
ordförande i januari 1999. I årsrapporten ingår även den så kallade
revisionsförklaringen där revisionsrätten bedömer om redovisningen är
riktig och om de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta.
För första gången har revisionsrätten brutit ned iakttagelserna i
revisionsförklaringen om omfattningen på substantiella och formella fel
på respektive utgiftsområde. Revisionsrätten har dessutom under året
presenterat fyra specialrapporter.
Revisionsrättens iakttagelser återspeglar i flera fall föregående års
rapporter. Rätten konstaterar att kommissionen måste stärka den
finansiella styrningen och kontrollen betydligt för samtliga utgifts-
områden inom budgeten, även om förbättringar kunnat iakttas inom
jordbruksområdet och att förutsättningarna för en bättre kontroll inom
strukturfondsområdet förbättras med de nya regelverken som beslutats
för den programperiod som börjar år 2000. Rätten konstaterar också att
kommissionens slutliga ansvar för att budgeten genomförs korrekt och
riktigt inte undandrar medlemsstaterna ansvar för att jordbruks- och
strukturfondsbidragen administreras och kontrolleras på ett bra sätt.
Revisionsrättens kritik visar att det återstår en del att göra. Rätten pekar
också på det generella behovet av en moderniserad förvaltning inom
kommissionen. Den bör präglas av tydliga mål och uppföljning av
resultaten mot dessa mål samt tydligt ansvar.
Beredningen av årsrapporten och revisionsförklaringen inleds i rådet i
januari år 2000 för att ligga till grund för Ekofin-rådets rekommendation
till Europaparlamentet i mars 2000 om huruvida kommissionen borde
beviljas ansvarsfrihet för 1998.
29.2.4 Beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen för
föregående år
1999 präglades av konsekvenserna av att parlamentet inte beviljade
kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av 1996 års budget.
Kommissionen godkände den utlysta misstroendeförklaringen mot
kommissionen i januari 1999 men fick acceptera en rad krav från
parlamentets sida, bl.a. att en oberoende expertgrupp tillsattes för att
utreda hur kommissionen hanterat oegentligheter och andra brister i sin
förvaltning. Expertgruppens första rapport presenterades på kvällen den
15 mars 1999 (samma dag som rådet, på basis av innehållet i
revisionsrättens rapporter, beslutade att rekommendera kommissionen
ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för 1997). Kommissionen
beslutade omgående att avgå med anledning av innehållet i rapporten. Då
ansvarsfrihetsbeslutet för 1996 blivit hängande i luften beslutade
parlamentet att besluta om att godkänna räkenskaperna men att låta
beslutet från december 1998 att ej ge ansvarsfrihet för året anses som
slutligt beslut.
Rådet beslutade i mars 1999, på basis av innehållet i revisionsrättens
rapporter (vilket är det enda rådet kan beakta i ansvarsfrihetsprövningen
till skillnad från parlamentet som också kan inkludera andra
överväganden i sitt beslut), att rekommendera parlamentet att bevilja
kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av 1997 års budget.
Europaparlamentet beslutade dock i maj 1999 att skjuta upp beslutet i
avvaktan på den nya kommissionens tillträde efter sommaren. En
förutsättning för att ansvarsfrihet skulle beviljas var enligt beslutet att
den nya kommissionen förband sig att genomföra långtgående reformer i
den egna förvaltningen. Här nämndes särskilt personalpolitik och
uppförandekoder, kontor för tekniskt bistånd, informationsgivning till
parlamentet och utvärdering av budgetkontrollen och beviljande av
ansvarsfrihet kopplat till medel som administreras av kommissionen och
medlemsstaterna tillsammans. Parlamentet hade vid 1999 års utgång
ännu inte beslutat i ärendet.
DEL 3 DEN EUROPEISKA UNIONENS
FÖRBINDELSER MED OMVÄRLDE
30 Utrikes- och säkerhetspolitik
Samarbetet på det utrikes- och säkerhetspolitiska området, GUSP, utgör
EU:s s.k. andra pelare och är mellanstatligt till sin karaktär. I princip
fattas samtliga beslut med enhällighet. Utrikesministrarna möts
månatligen för att bl.a. diskutera utrikespolitiska frågor. Inför varje möte
i Allmänna rådet informeras utrikesutskottet om de GUSP-relaterade
frågorna på dagordningen. Sedvanligt samråd sker med EU-nämnden. På
tjänstemannanivå förbereds frågorna inom EU:s politiska kommitté samt
därunder inom ca 25 olika GUSP-arbetsgrupper.
Inom GUSP finns i första hand följande instrument till förfogande:
gemensamma uttalanden, gemensamma ståndpunkter, gemensamma
åtgärder och, som en följd av Amsterdamfördraget, gemensamma
strategier. En förteckning över hur dessa instrument använts det gångna
året finns i bilaga 8.
Under året har medlemsstaterna gjort 129 gemensamma uttalanden i
olika frågor. De flesta som en följd av en specifik händelse, som t.ex.
president Tudjmans död, men även några i syfte att tydliggöra unionens
inställning i vissa sakfrågor, t.ex. reaktioner på utvecklingen i f.d.
Jugoslavien.
Gemensamma ståndpunkter har antagits på grundval av artikel 15 (f.d.
artikel J 5) i unionsfördraget, som anger unionens inställning till en
särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär, om bl.a. sanktionerna
mot f.d. Jugoslavien, sanktioner mot Indonesien i ljuset av dåvarande
situation i Östra Timor, om fortsatta sanktioner mot Burma, och om en
stabilitetspakt för sydöstra Europa.
Gemensamma åtgärder på grundval av artikel 14 (f.d. artikel J 4) i
fördraget beslutas i specifika situationer där operativa insatser från
unionens sida anses nödvändiga. De finansiella medel som behövs tas
som regel från ett särskilt anslag i EU:s budget (40 miljoner euro under
1999). Under året har EU på detta sätt beslutat att bl.a. lämna stöd till den
höge representantens organ för genomförande av fredsavtalet i Bosnien
och Hercegovina, fortsatt stöd till de särskilda sändebuden för f.d.
Jugoslavien, för fredsprocessen i Mellanöstern och för området kring de
afrikanska stora sjöarna.
Europeiska rådet har fattat beslut om två gemensamma strategier under
året. Vid mötet i Köln kom man överens om strategin för Ryssland och
beslut om en första åtgärd, om nedrustning, under denna strategi har
fattats. Vid toppmötet i Helsingfors kom man överens om strategin för
Ukraina och genomförandet av denna kommer att inledas under år 2000.
Vid mötet i Köln fattade man även beslut om att genomföra strategier för
Medelhavsområdet och Västra Balkan. Arbetet med dessa har ännu inte
avslutats.
I och med att Amsterdamfördraget trädde i kraft så har posten som den
höge representanten för GUSP inrättats. Javier Solana utnämndes till hög
representant (och generalsekreterare för rådet) i samband med
Europeiska rådet i Köln. Den höge representanten skall biträda
ordförandelandet och rådet och medverka vid utformning, förberedelser
och genomförande av beslut samt, när det är lämpligt, på rådets vägnar
och på ordförandelandets begäran, företräda unionen utåt.
Som en ytterligare följd av Amsterdamfördraget har man i rådets
generalsekretariat inrättat en gemensam enhet för politisk planering och
tidig förvarning (analysenhet) inom GUSP under ledning av höge
representanten. Syftet med dess förvarningsfunktion är att ge EU
möjligheter att på ett tidigt stadium sätta in konfliktförebyggande
åtgärder. Målsättningen är vidare att analysenheten skall föra in ett
gemenskapsperspektiv i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, såväl på lång
sikt som inför och under konkreta kriser.
Diskussioner om utvecklingen av en europeisk säkerhets- och
försvarspolitik har förts under året på grundval av beslutet vid
Europeiska rådets möte i Köln i juni 1999. Vid Europeiska rådets möte i
Helsingfors 10–11 december antogs två rapporter om förstärkning av den
gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och EU:s icke-militära
krishantering.
30.1 Säkerhetspolitik
EU är aktivt inom säkerhetspolitiken på en lång rad områden. Den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattar dels samarbete i
förhållande till tredje land, dels samordning inom internationella
organisationer såsom FN och OSSE. Ett exempel på det senare har under
1999 varit EU:s aktiva roll i framtagandet av Europeiska
säkerhetsstadgan som antogs vid OSSE:s toppmöte i Istanbul i
november.
EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har under år 1999
utvecklats snabbt. En anledning till detta är att det nya unionsfördraget
gör krishantering till en medlemskapsuppgift, och därmed öppnar vägen
för gemensamma initiativ på området. En annan orsak är att den fortsatta
utvecklingen på Balkan har understrukit EU:s behov av att stärka sin
förmåga att hantera kriser.
Europeiska rådet i Köln i juni slog följaktligen fast att EU skall kunna
agera självständigt inom hela bredden av konfliktförebyggande och
krishanterande uppgifter, och för detta måste ha uppbackning av
trovärdiga militära styrkor samt instrument för att fatta beslut om att
använda dem, och en beredskap att göra så. Mötet beslutade också att EU
bör bygga ut och bättre koordinera unionens och medlemsstaternas icke-
militära krishanteringsinstrument. För att göra detta möjligt beslöt man
att i EU integrera relevanta funktioner från EU:s militära samarbets-
organisation Västeuropeiska unionen (VEU), samt att låta VEU upphöra
som organisation. Den bortre tidsgränsen för de nödvändiga besluten
sattes till slutet av 2000.
Riktlinjerna ledde emellertid till att man redan vid Europeiska rådet i
Helsingfors i december tog beslut som innebar att medlemsstaterna på
institutionssidan, från och med mars 2000, skall inrätta interimistiska
politiska och militära organ som på sikt skall övergå i en ständig
kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik, en militär kommitté och en
militär stab. Vad gäller den militära kapacitetssidan har medlemsstaterna
satt som mål att senast 2003 tillsammans kunna sätta in en styrka om upp
till 60 000 man inom 60 dagar och under minst ett år. Europeiska rådet
antog även en aktionsplan för stärkandet av de nationella och
gemensamma icke-militära krishanteringsinstrumenten, för vilka
konkreta mål skall sättas upp i syfte att skapa en snabbinsatskapacitet.
Som ett led i processen för att stärka EU:s gemensamma säkerhets- och
försvarspolitik skall ett system för samråd, samarbete och insyn
utvecklas mellan EU och Nato, liksom lämpliga strukturer som gör det
möjligt för Natomedlemmar utanför EU, liksom andra intresserade, att
deltaga i krishanteringsoperationer ledda av EU. Regeringen har löpande
samrått och informerat EU-nämnden om sina ståndpunkter.
Av särskild betydelse har varit bl.a. att fastslå att processen endast rör
krishantering och inte gemensamt försvar, att framhålla FN:s roll, samt
vikten av en integrerad civil och militär ansats i krishantering. Sverige
har verkat för att utveckla en kultur av konfliktförebyggande inom EU.
Samarbetet mellan EU och VEU har under 1999 bland annat inneburit
att den internationella polisiära insatsen i Albanien (Multinational
Advisory Police Element, MAPE) har fortsatt och utvidgats, med svensk
medverkan. På EU:s uppdrag har VEU också inlett en mission för
rådgivning och utbildning för minröjning i Kroatien (Western European
Union Demining Assistance Mission, WEUDAM). Sverige har lednings-
ansvaret för denna operation som syftar till att utöka Kroatiens nationella
kapacitet att röja minor. Insatsen har visat sig vara viktig för att öka
rörelsefriheten och säkerheten för återvändande flyktingar.
EU har under 1999 lämnat betydande stöd till fredsfrämjande insatser,
framför allt till Balkan, Mellanöstern, Afrika samt Latinamerika. EU
samarbetar i dessa frågor nära med FN och andra internationella
organisationer såsom OSSE, Nato, VEU samt Europarådet, vilket har en
ömsesidigt förstärkande effekt.
Utvecklingen på Balkan har under 1999 fortsatt att kräva stort
säkerhetspolitiskt engagemang från EU:s sida. EU har bl.a., såsom en av
de största bidragsgivarna, aktivt stött fredsprocessen i Bosnien-
Hercegovina, framför allt genom återuppbyggnadsinsatser. EU:s egen
övervakningsinsats i Balkanområdet (ECMM) har också verksamt
bidragit till fredsprocesserna i Bosnien, Kroatien och Kosovo, samt har
även utökat sin verksamhet till att omfatta stationär närvaro i
Montenegro. ECMM-grupper tjänstgör även i Albanien och Makedonien.
EU:s största insats på Balkan under 1999 har emellertid gällt Kosovo i
och med att flera medlemsstater har givit stora finansiella och personella
bidrag till såväl Natos militära insats (KFOR) som FN:s civila
administration (UNMIK). Inom UNMIK har EU särskilt ansvar för den
s.k. fjärde pelaren inriktad på återuppbyggnad.
EU har under 1999 antagit sina två första gemensamma strategier, för
Ryssland respektive Ukraina. De gemensamma strategierna är ett
instrument som tillkommit med det nya unionsfördraget
(Amsterdamfördraget) och som syftar till att konsolidera EU:s politik
gentemot ett särskilt område. I Rysslands och Ukrainas fall kommer de
gemensamma strategierna bl.a. att kunna utgöra bas för en utvecklad
säkerhetspolitisk dialog med EU, liksom samarbete i fråga om bl.a.
krishantering.
Utvidgningsprocessen inom EU har stor säkerhetspolitisk betydelse
eftersom kandidatländerna ställs inför krav på att kunna uppvisa
institutionell stabilitet som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga
rättigheter och respekt och skydd för minoriteter.
År 1999 har bidragit med ett helt nytt integrerande, och därmed
säkerhetspolitiskt viktigt, instrument i form av Stabilitetspakten för
sydöstra Europa. Pakten tillkom som ett led i EU:s fredsansträngningar
på Balkan och fungerar som ett forum för samordning och belysning av
regionala aktiviteter som bidrar till välstånd, säkerhet och integration.
Sveriges kabinettssekreterare Jan Eliasson innehar ordförandeskapet för
det särskilda s.k. arbetsbord som ansvarar för säkerhetsfrågor inom
pakten.
30.2 Mänskliga rättigheter
De mänskliga rättigheterna intar en alltmer framträdande plats inom EU.
Det bekräftades i Amsterdamfördraget som trädde i kraft den 1 maj 1999.
Enligt unionsfördragets nya lydelse bygger EU på principerna om frihet,
demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna. Respekt för de mänskliga rättigheterna återfinns även bland
målen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Som uppföljning till EU:s deklaration om mänskliga rättigheter från
Wien av den 10 december 1998 publicerades den första årliga rapporten
om EU:s verksamhet för mänskliga rättigheter. EU arrangerade ett forum
för diskussion om mänskliga rättigheter där företrädare från EU:s
medlemsstater, frivilliga organisationer och den akademiska världen
deltog.
Europeiska rådet beslutade i Köln i juni 1999 att en stadga för
grundläggande rättigheter i EU skall utarbetas. Ett särskilt organ
bestående av representanter för medlemsstaternas regeringar och
parlament samt Europaparlamentet tillsattes i syfte att utarbeta ett förslag
till stadga.
EU arbetade för målet att nå respekt för de mänskliga rättigheterna
genom att ta upp dessa frågor i bilaterala relationer med tredje land
liksom inom ramen för FN och andra multilaterala organ, särskilt inom
OSSE. Mänskliga rättigheter spelar också en framträdande roll i
stabilitetspakten för sydöstra Europa som lanserades på EU:s initiativ i
juni 1999. I bilaterala relationer med tredje land kom frågor om
mänskliga rättigheter till uttryck genom s.k. grundläggande klausuler i
avtal, genom démarcher (skriftligt eller muntligt påpekande till en annan
stats regering, innehåller ofta en uppmaning att vidta en viss åtgärd) och
offentliga avsiktsförklaringar.
I enlighet med de under 1998 antagna riktlinjerna för arbete mot
dödsstraffet tog EU under 1999 upp frågan i bilaterala kontakter med
bl.a. Filippinerna, Kina, Trinidad och Tobago, USA, Bahamas, Jamaica,
Benin, Uganda, Sierra Leone och Iran. EU utfärdade även en rad
démarcher i individuella fall där man uppmanade regeringar att inte
verkställa dödsdomar. Frågan om dödsstraffets successiva begränsning,
exempelvis genom införande av moratorier (tillfälliga stopp) togs upp av
EU i bilaterala samtal med en rad stater och inom internationella organ.
EU är en aktiv aktör inom FN:s olika organ för mänskliga rättigheter.
Under 1999 års session av FN:s kommission för mänskliga rättigheter
lade EU fram resolutionsförslag angående situationen i Demokratiska
republiken Kongo, Myanmar/Burma, Irak, Iran och Sudan samt deltog
aktivt i utarbetandet av ordförandeuttalanden om Östra Timor och
Colombia. EU var även förslagsställare till resolutionerna om
dödsstraffet och barnens rättigheter. EU höll ett längre anförande om
situationen i olika länder samt anföranden kring olika tematiska ämnen.
På motsvarande sätt upprätthöll EU en hög profil vid behandlingen av
resolutionsförslag under FN:s generalförsamling kring frågor om de
mänskliga rättigheterna. EU lade fram ett resolutionsförslag om
begränsning av dödsstraffets tillämpning. Förslaget fick dock dras
tillbaka sedan ett antal ändringsförslag hade lagts fram som skulle ha
medfört att syftet med resolutionen skulle gått förlorat.
30.3 Nedrustning
Under året skedde ett nära samarbete inom EU i frågor som rörde
nedrustning. I FN:s generalförsamlings första utskott, det utskott där
nedrustningsfrågor behandlas, antogs 51 resolutioner och beslut. Vid 14
av de 22 resolutioner eller beslut som hänvisades till omröstning röstade
EU:s medlemsstater med gemensam hållning. Två av de resolutioner som
skilde EU åt är värda att uppmärksamma särskilt. Den ena resolutionen
som handlade om en ny dagordning för kärnvapennedrustning hade för
andra året i följd lagts fram av den s.k. koalitionen för en ny dagordning
(NAC), i vilken Sverige och Irland ingår. Beträffande denna resolution
röstade tre EU länder för (Sverige, Österrike och Irland), två länder mot
(Frankrike och Storbritannien), medan övriga avstod. Den andra
resolutionen avsåg ABM-avtalet (avtalet om begränsat missilförsvar mot
missilangrepp) och hade lagts fram av Ryssland, Kina och Vitryssland
med anledning av USA:s nationella missilförsvar. Två medlemsstater –
Irland och Frankrike – röstade för medan övriga medlemsstater avstod I
omröstningen. Nära EU-samråd skedde inom ramen för FN:s ned-
rustningskommission (UNDC). På nedrustningskonferensen i Genève
(CD) uttalade sig EU gemensamt till stöd för omedelbara förhandlingar
om ett förbud mot produktion av klyvbart material för vapenbruk
(FMCT).
Biologiska och kemiska vapen
Den 17 maj 1999 antog rådet en gemensam ståndpunkt om
förhandlingarna om ett rättsligt bindande protokoll för att stärka
efterlevnaden av 1972 års B-vapenkonvention. Enligt den gemensamma
ståndpunkten skall EU-medlemsstaterna bl.a. verka för att protokollet
kan antas av en specialkonferens under år 2000. Vidare skall
medlemsstaterna verka för att ett antal åtgärder som är väsentliga för att
främja efterlevnaden av B-vapenkonventionen inkluderas i protokollet,
bl.a. effektiv uppföljning av deklarationer i form av slumpvisa besök
samt upprättandet av en kostnadseffektiv och oberoende internationell
organisation.
Under året genomfördes EU-démarcher syftande till att uppbåda stöd
för en intensifiering av förhandlingarna om protokollet. Även démarcher
syftande till att främja universell anslutning till 1993 års konvention mot
kemiska vapen genomfördes under 1999 av EU. Vid den fjärde
konferensen med parterna till konventionen mot kemiska vapen hölls ett
gemensamt EU-anförande. I detta anförande betonades bl.a. betydelsen
av att alla fördragsslutande parter inkommer med deklarationer när det
gäller kemiska industrier. Beträffande nedrustning av kemiska vapen
antog rådet den 17 december 1999 en gemensam åtgärd om stöd till en
anläggning för förstöring av kemiska vapen i Gorny, Ryssland.
Lätta vapen
Rådet antog den 17 december 1998 en gemensam åtgärd när det gäller
frågan om lätta vapen. I denna fastslås att EU skall eftersträva att få till
stånd enighet i relevanta internationella organ för att genomföra vissa i
åtgärden angivna principer och åtgärder för att bidra till att bekämpa
destabiliserande ansamlingar och spridning av lätta vapen samt att lösa
problem orsakade av dessa ansamlingar. En rådsresolution i enlighet med
den gemensamma åtgärden antogs den 21 maj 1999. EU har under det
gångna året agerat aktivt i internationella organ (t.ex. FN och OSSE) i
den gemensamma åtgärdens anda. Härvidlag kan nämnas det betydande
gemensammma arbete som EU utfört genom démarcher i ett stort antal
länder under 1999, vid vilka man förklarat innebörden av den gemen-
samma åtgärden och bett om stöd för dess målsättningar. Vidare har ett
gemensamt uttalande när det gäller lätta vapen antagits av EU och
Kanada. Ett gemensamt uttalande och en aktionsplan antogs av EU och
USA i december 1999.
30.4 Icke-spridning
I oktober anordnades i Wien en konferens för att påskynda
ikraftträdandet av Fördraget om fullständigt förbud mot kärn-
sprängningar (CTBT). Inför denna konferens antog EU-medlemsstaterna
en gemensam ståndpunkt genom vilken medlemsstaterna förbinder sig att
bidra till att provstoppsavtalet snarast kan träda i kraft som ett viktigt led
i främjandet av ickespridning och nedrustning av kärnvapen. Inför
Wien-konferensen genomförde EU också démarcher i flera av de 44
länder vars anslutning krävs för provstoppsavtalets ikraftträdande, och
uppmanade dessa att snarast ansluta sig till avtalet samt att delta i
Wienkonferensen.
Efter beskedet om amerikanska kongressens beslut att inte godkänna
provstoppsavtalet beklagade EU-medlemsstaternas utrikesministrar detta
i ett gemensamt uttalande under toppmötet i Tammerfors.
EU-démarcher utfördes även i 20 länder med omfattande kärntekniska
program som ännu inte hade godkänt tilläggsprotokollet till FN:s
atomenergiorgans (IAEA) avtal om kontroll och inspektion. Tilläggs-
protokollet ger IAEA:s inspektörer ökade möjligheter att upptäcka
hemliga kärnvapenprogram i strid med ickespridningsavtalet för
kärnvapen (NPT). EU uppmanade därvid dessa länder att snarast sluta
avtal om och ratificera tilläggsprotokollet och att ge ärendet hög prioritet
inom ramen för sin ickespridningspolitik. Omfattande EU-samordning
ägde rum under IAEA:s generalkonferens då ett antal viktiga
administrativa och politiska beslut kunde fattas. Bland annat löstes, inte
minst tack vare EU:s flexibla hållning, den mångåriga tvisten om
deltagande i regionala grupper och regler för utvidgning av IAEA:s
styrelse. EU gjorde också ett gemensamt uttalande vid mötet i den
förberedande kommissionen till NPT:s granskningskonferens, vilken
ägde rum under våren.
Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande i maj och antagandet av
EU:s gemensamma strategi för Ryssland i juni (se 33.7.1) inriktade sig
arbetet inom EU:s arbetsgrupp för ickespridning huvudsakligen på att
utveckla ett biståndsprogram för ickespridning och nedrustning i
Ryssland. Detta godkändes av rådet den 17 december 1999 och är
därmed den första gemensamma åtgärd som faller under en gemensam
EU-strategi.
30.5 Förenta Nationerna – omfattande EU-samarbete
EU-medlemsstaterna har ett mycket omfattande samarbete i FN-frågor.
Genom konsultationer dels i GUSP-arbetsgruppen för FN-frågor som
möts i Bryssel, dels mellan medlemsstaternas representationer i FN-
städerna New York, Genève, Nairobi, Rom och Wien förbereds och
samordnas under ordförandeskapets ledning gemensamma ställnings-
taganden, riktlinjer och anföranden i praktiskt taget alla i FN:s general-
församling aktuella ärenden. Inför varje generalförsamling utarbetas EU-
ståndpunkter i prioriterade frågor och ett EU-anförande hålls av
ordförandelandets utrikesminister i generalförsamlingens allmänna
debatt. Ett intensivt samarbete förekommer också vid konventions-
förhandlingar, större konferenser, vissa fackorgans styrelsemöten och
kommittémöten. EU-gruppen har efter hand blivit en allt viktigare aktör i
FN och dess ställningstaganden påverkar ett stort antal andra länders
agerande i FN. Under 1999 har EU fortsatt strävat efter att stärka FN:s
roll och förbättra organisationens möjlighet att hantera kriser och
förebygga konflikter.
Sverige fortsätter sin traditionellt mycket aktiva roll i FN-sammanhang
genom att verka både nationellt och i EU-gruppen. Sverige har inom EU
tagit initiativ som har resulterat i gemensamma ställningstaganden i
många viktiga frågor som FN:s finanser och reformer, verksamheten på
det ekonomiska och sociala området samt miljöfrågor. Som medlem i
EU-gruppen kan Sverige sägas ha vunnit i inflytande i FN, även om den
nationella profilen utåt i vissa fall blivit mindre framträdande.
EU-samarbetet i FN manifesteras främst i av generalförsamlingen
antagna resolutioner, slutdokument från konferenser m.m., mera sällan i
rådsslutsatser. Allmänna rådet antog den 26 april 1999 slutsatser när det
gäller FN:s generalsekreterares rapport (1998) om konfliktorsaker och
insatser för hållbar fred och utveckling i Afrika.
EU-samordningen omfattar inte FN:s säkerhetsråd, där varje medlem
svarar för sina egna ställningstaganden. I unionsfördraget sägs att
medlemsstater som också är medlemmar av säkerhetsrådet skall rådgöra
med varandra och hålla övriga medlemsstater fullt informerade.
30.6 Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE)
Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik präglar i
stor utsträckning verksamheten inom OSSE. Samråd och utarbetande av
gemensamma ståndpunkter inom unionen sker inom merparten av
OSSE:s verksamhetsområden. Unionen har också regelbundna möten
med associeringsländerna i aktuella frågor. I OSSE:s ständiga råd, som
möts varje vecka i Wien, för EU-ordförandeskapet genomgående
unionens talan. Rustningskontrollfrågorna inom OSSE är dock normalt
inte föremål för EU-samordning.
Inför och under OSSE:s toppmöte i Istanbul den 18–19 november
spelade EU en central roll i förhandlingarna om den stadga för europeisk
säkerhet, som då kunde antas efter flera års förhandlingar. I enlighet med
unionens prioriteringar innehåller stadgan en klar bekräftelse av de
normer som antagits inom OSSE om bl.a. demokrati, mänskliga
rättigheter, rättsstatens principer och militärpolitiska frågor, fokuserar på
bättre genomförande av dessa normer, bekräftar att respekten för dessa
åtaganden är en legitim angelägenhet för alla OSSE-stater samt stärker
OSSE:s sekretariat och dess operativa förmåga till snabba insatser i fält.
På förslag av unionen lägger stadgan också fast principer för ett stärkt
säkerhetssamarbete mellan OSSE och andra internationella
organisationer och institutioner.
Unionen har också aktivt drivit frågor om ökade aktiviteter av OSSE i
Centralasien, Kaukasus och Sydösteuropa, där OSSE:s fältverksamhet
ökat påtagligt under året. OSSE spelar bl.a. en central roll när det gäller
institutionsbyggande, mänskliga rättigheter och valförberedelser i
Kosovo inom ramen för UNMIK.
I arbetet på att utveckla en förmåga för unionen till civil krishantering
betonas unionens roll som aktör inom och partner till OSSE.
30.7 Exportkontroll av krigsmateriel och andra strategiska
produkter
Den första årliga rapporten i enlighet med EU:s uppförandekod för
vapenexport antogs och offentliggjordes under året. Uppförandekoden
ger uttryck för en gemensam syn på vapenexport och inrättar en
mekanism för informationsutbyte och samråd. Målsättningen är att uppnå
en hög gemensam standard för medlemsstaternas politik på export-
kontrollområdet. I koden föreskrivs ett årligt rapporteringsförfarande.
Den årliga rapporten 1999 innehåller bl.a. de riktlinjer som har antagits
för att förbättra tillämpningen av koden, prioriteringar för framtida
samordnade åtgärder och viss statistik över medlemsstaternas export av
konventionella vapen. Medlemsstaterna har vidare fortsatt diskussionerna
om utformningen av en gemensam europeisk förteckning över krigs-
materiel. Man har även utbytt information om tillämpningen av FN:s,
EU:s och OSSE:s embargon i syfte att utveckla en gemensam praxis.
Arbetet med att revidera EG:s förordning för kontroll av export av
varor med dubbla användningsområden (den s.k. dual-use förordningen, i
kraft sedan januari 1995), som inleddes 1998, har fortsatt under 1999.
Syftet är att förbättra och effektivisera kontrollen av export av varor med
dubbla användningsområden till tredje land samtidigt som handeln inom
EG förenklas. Fortfarande föreligger oenighet bl.a. om vilka produkter
som skall fortsätta att kontrolleras vid handel inom EG. Några länder
anser att vissa särskilt känsliga produkter, exempelvis avancerade
kryptoprodukter och vissa nukleära varor med dubbla användnings-
områden, bl.a. av nationella säkerhetsskäl alltjämt bör vara underkastade
kontroll. Förhandlingarna kan sannolikt slutföras i en nära framtid så att
en reviderad förordning kan träda i kraft under hösten år 2000.
30.8 Försvarsmaterielsamarbete
Försvarsmaterielsamarbetet inom unionen syftar till att pröva
förutsättningarna för och föreslå åtgärder som kan leda till ökat
samarbete mellan medlemsstaterna på detta område samt underlätta
försvarsindustrins omstrukturering. Utgångspunkten för arbetet är den
begränsning som följer av fördragets artikel 296, som ger varje medlems-
stat rätt att undanta tillverkning av och handel med försvarsmateriel från
den inre marknadens regler när detta anses nödvändigt för att skydda
medlemsstatens väsentliga säkerhetsintressen.
Kommissionen presenterade 1997 ett meddelande med rubriken "Att
genomföra unionens strategi för försvarsindustrin". Detta meddelande
innehöll ett utkast till gemensam ståndpunkt om utarbetandet av en
europeisk försvarsmaterielpolitik och en handlingsplan för försvars-
industrin. Frågan om att anta en gemensam ståndpunkt har behandlats
ingående under 1999 utan att medlemsstaterna har kunnat nå enighet.
Man har dock enats om att fortsätta arbetet i syfte att främja
omstrukturering och ett närmare och effektivare samarbete inom
försvarsindustrin. Mellan de sex dominerande medlemsstaterna på
försvarsindustriområdet, däribland Sverige, bedrivs ett särskilt samarbete
utanför unionen vilket i allt väsentligt rör samma frågor som aktualiserats
genom kommissionens meddelande.
30.9 Administrativt arbete
Samarbetet inom andra pelaren omfattar även administrativa frågor. Det
innebär att man gemensamt belyser frågor som rör medlemsstaternas
utrikesförvaltningar ur ett organisatoriskt, resursmässigt och
administrativt perspektiv. Det kan till exempel gälla frågor om
samlokalisering av utlandsmyndigheter i tredje land, varigenom man
önskar uppnå kostnadseffektiva lösningar. En annan uppgift är att
diskutera och utbyta erfarenheter av genomförda organisations-
förändringar i medlemsstaternas utrikesförvaltningar. Under det gångna
året har uppföljning skett av olika samlokaliseringsprojekt som t.ex.
Nigeria och Kazakstan. Man har under året också utbytt erfarenheter när
det gäller medföljandefrågor, samarbete på det konsulära området i tredje
land samt samlat in statistik när det gäller resurser för medlemsstaternas
utrikesförvaltningar. Det senare avses följas upp en gång per år.
En diskussion har inletts vad gäller innehållet i och syftet med det
administrativa samarbetet. En allmän uppfattning synes vara att
samarbetet bör fortsätta på det sätt det bedrivits hittills, dvs. utbyta
erfarenheter bl.a. utifrån sammanställd statistik och andra insamlade
uppgifter. Frågan om bilaterala ambassaders roll inom EU i relation till
sådana ambassaders roll i tredje land har också varit föremål för en
inledande diskussion. Utbildningsansvariga vid medlemsstaternas
utrikesministerier har inom ramen för samarbetet när det gäller
administrativa frågor diskuterat ett samlat initiativ för utbildning av unga
diplomater i gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Initiativet avser
även bidra till att nätverk byggs mellan unga diplomater. Vidare har man
på olika sätt försökt stödja kandidatländerna, bl.a. med diplomat-
utbildning.
30.10 Protokollärt samarbete
Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
diskuteras även protokoll, dvs. frågor som rör folkrättsliga och
ceremoniella regler för umgänget mellan stater, i synnerhet tolkning och
tillämpning av 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser.
Arbetet innebar under 1999 framförallt jämförelser av praxis på
immunitets- och privilegieområdet syftande till harmonisering, där sådan
är möjlig och lämplig, samt bevakning av utvecklingen i icke-
medlemsstater som misstänks bryta mot Wienkonventionen.
Bland annat behandlades bosättningsbegreppet i Wienkonventionen
samt omfattningen av mervärdesskattebefrielse för utländska beskick-
ningar m.fl., liksom kriterier för anställning av privat hushållshjälp hos
utländska diplomater. Medlemsstaternas system för tillgång till och
betalning av VIP-service vid utländska besök diskuterades.
Två arbetsgruppsmöten har hållits under 1999. Detta fördjupade
samarbete i protokollära frågor uppskattas av Sverige, som värdesätter
gemensamma lösningar på området.
30.11 Bekämpning av terrorism
Jämsides med arbetet mot terrorism under ministerrådet för rättsliga och
inrikes frågor pågår motsvarande ansträngningar inom ramen för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Under 1999 har verksam-
heten här rört fortsättningen på det treåriga biståndsprogram som
ministerrådet beslutade 1997 i form av en gemensam åtgärd. Rådet
bestämde också under 1999 att förlänga det till år 2002. Programmet
avser att genom utbildning och tekniska insatser stödja den palestinska
myndigheten i att hantera terrorhandlingar, som utgår från territorium
under dess kontroll med iakttagande av principerna för mänskliga
rättigheter. Sverige svarar bl.a. för utbildningen i mänskliga rättigheter.
Programmet skall ses som ett bidrag till fredsprocessen i Mellanöstern.
En svensk, Nils Eriksson, samordnar verksamheten.
Det har på arbetsgruppsnivå även förekommit diskussion och
samordning inför behandlingen av ärenden inom FN såsom frågan om en
eventuell internationell konferens på hög nivå om terrorism samt arbetet
med nya konventioner: förslaget till konvention för undertryckande av
nukleär terrorism och konventionen för undertryckande av finansiering
av terrorism. Vidare har samråd skett om gemensamma diplomatiska
framställningar i aktuella frågor, vilka verkställts av ordförandeskapet.
Dialogen om terrorism med Medelhavsparterna, inom ramen för
Barcelonaprocessens politiska och säkerhetsmässiga partnerskap, har
också förts vidare, liksom den regelbundna dialogen med USA, Ryssland
och de associerade europeiska staterna.
31 Den gemensamma handelspolitiken
EG:s handelsrelationer med länder utanför EU, liksom EG:s agerande i
Värdshandelsorganisationen WTO, hanteras inom ramen för den gemen-
samma handelspolitiken. Kommissionen för EG:s talan i dessa
sammanhang.
Ansträngningarna med att reducera och eliminera olika typer av hinder
för handeln mellan länder får inte begränsas till att säkerställa den fria
rörligheten av varor och tjänster inom EG. Insatser krävs också för att
förbättra möjligheterna för EU-medlemsstaterna företag att exportera till
stater utanför EU samtidigt som EG:s inre marknad måste präglas av
öppenhet för import från omvärlden.
31.1 Svenska prioriteringar
Som ett litet land som är beroende av utrikeshandeln behöver Sverige ett
öppet och väl fungerande internationellt handelssystem. Sverige verkar
för att EG både i sina bilaterala handelsrelationer liksom i WTO skall
agera på ett sätt som bidrar till att förbättra förutsättningarna för handel
både inom och utanför EG.
Stabila och rättvisa spelregler för ett fritt utbyte av varor och tjänster
mellan länder är avgörande förutsättningar för ekonomisk tillväxt och
sysselsättning. Att riva hinder för handeln är dock inget självändamål.
Åtgärder som vidtas för att underlätta export och import leder till ökad
ekonomisk effektivitet men måste samtidigt bidra till att förbättra
levnadsvillkoren för enskilda konsumenter och hushåll.
Den handelspolitiska utvecklingen bör ske så att den stödjer viktiga
politiska mål på andra samhällsområden, t.ex. u-ländernas fulla
integration i världshandelssystemet, hållbar utveckling och grund-
läggande mänskliga rättigheter i arbetslivet. De sätt på vilka det
internationella handelssystemet kan bidra till arbetet på dessa områden
bör tas till vara.
31.2 Världshandelsorganisationen WTO
31.2.1 WTO:s arbete under 1999
WTO:s medlemsantal uppgår numera till 136 länder. Estland och
Jordanien är de senaste medlemmarna. Ett ytterligare 30-tal länder
ansöker om medlemskap i WTO, varav några förväntas bli medlemmar
inom kort. I fråga om Kina, vars medlemskapsförhandlingar har pågått
med varierande intensitet under många år, gjordes framsteg under 1999.
Det lämnar vägen öppen för ett kinesiskt inträde i WTO inom en inte
alltför avlägsen framtid.
Huvuddelen av arbetet i WTO under 1999 ägnades åt förberedelserna
av WTO:s ministerkonferens i Seattle, som ägde rum i månadsskiftet
november/december. Avsikten var att ministermötet skulle ha fattat
beslut om igångsättandet och dagordningen för de multilaterala handels-
förhandlingar som var tänkta att inledas i januari år 2000. Förberedelse-
arbetet bedrevs huvudsakligen i WTO:s allmänna råd, som under året
diskuterade alla de områden som potentiellt skulle kunna ha blivit
föremål för förhandlingar i WTO.
EG tillhörde de mest pådrivande i WTO-arbetet under 1999 och lade
fram diskussionsunderlag på alla de områden som gemenskapen vill skall
omfattas av kommande handelsförhandlingar i WTO. EG:s ambition om
en ny heltäckande förhandlingsrunda, i syfte att tillvarata samtliga
deltagande länders specifika intressen, vann dock inte stöd hos alla
WTO-länder. Många, i synnerhet bland u-länderna men även USA,
förordar en mer begränsad förhandlingsdagordning
Även om ambitionsnivån i de olika sakfrågorna har varierat något
mellan enskilda EU-medlemsstater var samstämmigheten om EG:s
samlade förhandlingsståndpunkt inför WTO:s ministerkonferens i Seattle
god. Ministerrådet antog i slutet av oktober de slutsatser som kom att
styra EG:s agerande i Seattle. EG:s mål är att kommande förhandlingar i
WTO bl.a. skall omfatta handeln med jordbruksvaror och tjänster,
industrivarutullar, tekniska handelshinder, handelsprocedurer,
immaterialrätt, investeringsregler, konkurrensregler, miljö- och
konsumentaspekter samt sambandet mellan handel och arbetsvillkor.
Regeringen har fortlöpande informerat riksdagen om förberedelserna
inför WTO:s ministerkonferens i Seattle bl.a. den 8 oktober inför möte i
allmänna rådet. Den 25 november gavs en särskild genomgång inför den
svenska delegationens avresa till Seattle. Utgångspunkten för regeringens
agerande i WTO-arbetet har varit regeringens skrivelse 1998/99:59
("Öppen handel – rättvisa spelregler"). Dessutom deltog handels-
ministern i en offentlig hearing ordnad av EU-nämnden inför WTO:s
ministerkonferens i Seattle. I december redovisade handelsministern i
plenum resultatet av Seattle-mötet.
31.2.2 WTO:s ministerkonferens i Seattle 1999
WTO:s ministerkonferens i Seattle misslyckades då de deltagande
länderna inte kunde enas om texten till en slutdeklaration som skulle ha
lanserat en ny multilateral handelsförhandlingsrunda i WTO. Brister i
arbetsformerna och organisationen av mötet, oenighet i enskilda
sakfrågor och ambitionsnivån för de kommande förhandlingarna samt
bristande kompromissvilja hos vissa WTO-länder var några av orsakerna
till att avslut inte kunde nås i Seattle.
Diskussionerna om nya förhandlingar i WTO kommer att fortsätta
under 2000. Det är dock oklart om och när WTO-länderna kan enas om
tidpunkten för och innehållet i sådana förhandlingar. I enlighet med
WTO:s s.k. inbyggda dagordning kommer under alla omständigheter
sektorsförhandlingar att inledas i början av år 2000 när det gäller handeln
med jordbruksvaror och tjänster.
Inför och under ministerkonferensen agerade EG för att den tilltänkta
rundan skulle omfatta en brett spann av områden. EG sökte agera
konstruktivt för att vinna andra länders stöd för tanken på en bred runda.
I flera frågor visade EG prov på flexibilitet när det gäller de egna
förslagen i syfte att tillmötesgå andra WTO-länders önskemål. EG kan
därför primärt inte lastas för misslyckandet i Seattle.
Ett resultat åstadkoms dock vid ministerkonferensen. Det gäller
skapandet av ett internationellt rättscenter för u-länder i syfte att förbättra
deras möjligheter att försvara sina intressen inom ramen för WTO:s
tvistlösningsmekanism. Sverige, tillsammans med ett 30-tal andra WTO-
länder, tillhör grundarna av detta center.
Jordbrukshandel
Jordbruksförhandlingar skall inledas i WTO direkt efter årsskiftet
1999/2000 i enlighet med artikel 20 i GATT/UR-jordbruksavtalet.
Förberedelsearbetet, vilket har bestått av informationsutbyte och analys,
har pågått under de senaste två åren. Jordbruksfrågan är kontroversiell, så
som var fallet i GATT/UR-rundan då det finns både starka defensiva och
offensiva intressen bland olika WTO-stater. Det är främst USA och
företrädare för den så kallade Cairns-gruppen som kräver att jordbruk i
princip skall behandlas som andra sektorer. Mot denna bakgrund vill de
ha en fullständig eliminering av exportbidrag. EG, som svarar för 85
procent av världens alla exportbidrag, har inte velat göra något sådant
åtagande. I ljuset av Seattle-mötet torde gemenskapens inställning på
jordbruksområdet snarast hårdna eftersom man inte kan se några fördelar
från andra förhandlingsområden som kan uppväga förhandlingseftergifter
på jordbruksområdet. Det är därför inte osannolikt att förhandlingen kan
dra ut över tiden. Förutom EG har länder som Norge, Sydkorea, Japan
och Schweiz betonat defensiva intressen. Majoriteten av WTO:s
medlemsstater är u-länder och flertalet av dessa önskar ökat tillträde till
i-ländernas marknader. Det är särskilt jordbruksprodukter som de
exporterar, om än i varierande utsträckning.
Tjänstehandel
Enligt det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) skall nya heltäckande
tjänstehandelsförhandlingar, oavsett utgången i diskussionerna om
innehållet i kommande WTO-förhandlingar, inledas senast i januari år
2000. Förberedelserna för dessa förhandlingar pågick under hela 1999
både inom EG och WTO.
Tjänstehandelsfrågorna har inte varit föremål för någon större oenighet
varken inom EG eller i WTO. GATS-avtalets övergripande mål om en
progressiv liberalisering av den internationella handeln med tjänster, med
hänsyn tagen till länders olika utvecklingsnivå, har inte ifrågasatts. Även
i övrigt har det funnits en bred samstämmighet om vilka andra frågor
som skall behandlas i de kommande tjänstehandelsförhandlingarna.
Samtidigt har förberedelsearbetet visat att prioriteringar och ambitions-
nivå varierar en hel del mellan WTO:s medlemsländer. EG tillsammans
med vissa andra i-länder har varit mest aktiva medan många u-länder i
stor utsträckning prioriterat andra frågor i förberedelsearbetet inför
WTO:s ministermöte i Seattle. Insikter om den stora betydelse en väl
fungerande tjänstesektor har för alla länders ekonomiska utveckling finns
dock hos de flesta WTO-länder.
Trots att enighet i stort sett fanns om tjänstehandeln innebär
avsaknaden av ett samlat resultat från ministermötet i Seattle att formerna
för de tjänstehandelsförhandlingar som under alla omständigheter skall
starta år 2000 kommer att klarna först en bit in på det nya året.
Marknadstillträde för industrivaror
Förberedelserna inför nya multilaterala handelsförhandlingar i WTO
innebar att frågan om tullförhandlingar ingick som ett centralt element.
Utgångspunkten från EG:s sida var att förhandlingarna skulle täcka alla
industrivaror utan undantag. Syftet med förhandlingarna skulle vara en
substantiell sänkning av tullarna. Sverige förordade en mer ambitiös
målsättning som innebar global tullfrihet för alla industrivaror i de
ekonomiskt mest utvecklade länderna till år 2010.
Det inom APEC utarbetade initiativet (Accelerated Tariff Liberalisa-
tion, ATL) när det gäller tullfrihet för åtta sektorer, nämligen kemikalier,
energiprodukter, miljöprodukter, fisk, skogsprodukter, medicinsk och
vetenskaplig utrustning, smycken samt leksaker, ingick som en del av
förberedelserna inför ministermötet i Seattle. ATL-initiativet ses från
svenska utgångspunkter som ett viktigt led i strävandena att nå den
svenska målsättningen full tullfrihet för alla industrivaror. Ett prioriterat
område för svensk del är tullfrihet inom miljö- och energiområdet. EG
som helhet har en negativ inställning till en diskussion om ATL-
initiativet med hänsyn till principen om en bred förhandling omfattande
alla industrivaror.
Misslyckandet i Seattle att enas kring innehållet i en ny multilateral
förhandlingsrunda innebär att tidpunkten för inledande av eventuella
tullförhandlingar tills vidare är oklar.
Parallellt med förberedelserna för Seattle-mötet fortsatte försöken att
utvidga det i mars 1997 beslutade avtalet om informationsteknik (ITA-
avtalet). Syftet är att komplettera avtalets produktomfattning med bl.a.
sådana produkter som av olika skäl inte kom att ingå i det ursprungliga
avtalet och produkter som har tillkommit som ett resultat av den tekniska
utvecklingen. Dessutom skall förhandlingar om s.k. icke-tariffära
handelshinder, såsom diskriminerande standarder, behandlas under ITA.
På det förstnämnda området har någon överenskommelse ännu inte
kommit till stånd på grund av oenighet i WTO vad gäller inkluderandet
av vissa produkter inom området konsumentelektronik. Sverige har en
öppen attityd i denna fråga. Förhoppningen att kunna slutföra
utvidgningen av avtalet (ITA II) i samband med Seattle-mötet grusades.
Förhandlingarna förväntas därmed i bästa fall avslutas under första
hälften av 2000.
Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrättigheter (TRIP:s)
Arbetet i TRIP:s-rådet i världshandelsorganisationen WTO har under året
fokuserat på frågor om genomförande. U-länderna skall börja tillämpa
TRIP:s fr.o.m. den 1 januari 2000 och de minst utvecklade länderna
fr.o.m. den 1 januari 2006. Sverige har påkallat vikten av att EG generöst
prövar begäran om förlängda övergångsperioder för individuella u-länder
som har genuina problem att genomföra avtalet i tid. Ett omfattande
tekniskt samarbete erbjuds av WIPO (Världsorganisationen om
immaterialrätt) och WTO för att hjälpa u-länderna att uppfylla kraven i
TRIP:s. Sverige bidrar med visst bistånd genom Sida.
TRIP:s-rådet har påbörjat en översyn av avtalets bestämmelser om
växtförädlarskydd och patent på levande organismer. Vidare har TRIP:s-
rådet behandlat frågan om förlängning av moratoriet för klagomål om
s.k. icke-överträdelser. Då något beslut om förlängning inte har tagits
kommer denna typ av klagomål om överträdelser mot TRIP:s att vara
tillåtna med början år 2000.
EG driver frågan om ett multilateralt system för anmälan och
registrering av geografiska ursprungsbeteckningar för vin. Frågan är
betydelsefull för de vinproducerande medlemsstaterna i EU.
USA har under året kritiserat Sverige för att svenska myndigheter låter
allmänheten få tillgång till ingivna tidigare inte offentliggjorda
upphovsrättsliga verk. USA har hävdat att det är ett brott mot TRIP:s. En
ändring i den svenska sekretesslagen förbereds.
Elektronisk handel
Marknaden för elektronisk handel växer. Affärer mellan företag och
individer flyttas i allt större utsträckning till de elektroniska vägarna.
Handelspolitiskt ger den elektroniska handeln upphov till en rad
frågeställningar som t.ex. hur man skall säkerställa att inga nya
handelshinder skapas. Vid WTO:s ministermöte 1998 togs beslut om att
inrätta ett arbetsprogram kring hur WTO:s regelverk omfattar den
elektroniska handeln samt att inte införa några tullar på denna handel så
länge arbetsprogrammet pågick. Vid 1999 års ministermöte i Seattle var
meningen att båda dessa beslut skulle ses över. Sverige hade tillsammans
med andra EU-länder gärna sett att arbetsprogrammet förlängts då en rad
aspekter kvarstår att utreda. Likaså hade vi gärna sett ett beslut om ett
fortsatt åtagande om att ej införa några tullar. Liksom på många andra
områden blev det dock inget resultat. Frågan kommer att fortsätta
hanteras under 2000.
Antidumpning
Sverige har fortsatt att driva en starkt kritisk linje till EG:s anti-
dumpningspolitik. Möjligheten att nya WTO-regler skulle tvinga
gemenskapen till en mera återhållsam antidumpningspolitik har efter
misslyckandet i Seattle tyvärr skjutits till en oviss framtid.
Under året har flera ärenden på stålområdet varit aktuella (tråd, linor,
sömlösa rör, coils, kvartoplåt). Ett uppmärksammat fall där en majoritet
av medlemsstaterna satt sig emot kommissionsförslag om dumpnings-
åtgärder gäller importen av elektrolytkondensatorer.
Vid årsskiftet 1999/2000 var drygt 100 fall aktuella (åtgärder i kraft i
76 fall, undersökning pågick om 32 fall).
Tekobegränsingar
EG:s tekopolitik innebär att importen av textil och kläder begränsas med
kvoter mot ett tjugotal exporterande länder. Mot lika många länder
övervakas exporten till EG för att kontrollera att den inte överskrider
vissa fastlagda gränsvärden och i syfte att undvika fusk och
kringgåenden. Enligt Uruguayrundans textilavtal Agreement on Textiles
and Clothing, ATC, skall alla WTO-länder gradvis avveckla de nu
gällande tekorestriktionerna. Dessa skall vara helt avskaffade den 1
januari 2005. Tullarna på tekovaror berörs inte av detta.
Sverige driver en mycket frihandelsvänlig linje inom EG på
tekoområdet och har i den särskilda 133-kommitttén för handel med
textilprodukter varit pådrivande för att ifrågasätta tekobegränsningarnas
berättigande, försöka få till stånd färre restriktioner och reducera den
arbetskrävande övervakningen i de tekoavtal som ingåtts, förnyats eller
förlängts. Detta har lyckats i åtskilliga fall. Teko är emellertid den största
enskilda industrisektorn i EG, med 2,3 miljoner anställda. Det finns
därför åtskilliga medlemsstater med stor tekoindustri och därmed en
inflytelserik hemmaopinion, som motsätter sig eller vill gå mycket
varligt fram med liberaliseringar av tekohandeln. Med Österrike, Finland
och Sverige i unionen har emellertid möjligheten att få igenom restriktiva
förslag minskat väsentligt.
Bland ingångna avtal under 1999 kan nämnas avtal med Nepal, Laos,
Kambodja, OSS-länderna, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och
Egypten. De besvärliga förhandlingarna med Ukraina resulterade i ett
separat tekoavtal. Förhandlingar med Indien om tekohandeln pågår
fortfarande.
Förhandlingarna med Kina fortsatte under året. Flertalet medlems-
stater, dock inte Sverige, anser att en förutsättning för att göra
gemenskapens tekobegränsningar mot Kina mindre restriktiva är ökat
marknadstillträde i detta land för tekovaror från EG. Kina sade under
1999 upp det särskilda silkesavtalet, vilket komplicerade läget ytterligare.
Den slutliga lösningen blev en fortsatt förlängning, för andra året, av de
tidigare tekoavtalen.
En tvistlösningspanel i WTO mellan Turkiet och Indien slog fast att
Turkiet bröt mot WTO:s regelsystem när man ensidigt med hänvisning
till tullunionen införde motsvarande tekobegränsningar som EG har mot
Indien. Det är ännu oklart hur detta problem skall lösas.
WTO:s tvistlösningssystem i fokus
Bland de viktigaste handelstvister som reglerats inom WTO:s tvist-
lösningssystem har för EG:s del varit de s.k. banan- och hormontvisterna.
Tvisterna har varit politiskt synnerligen känsliga och fått mycket
uppmärksamhet under året. I båda fallen har gemenskapen varit
förlorande part och USA tillämpat möjligheten att införa sanktions-
åtgärder, vilket inneburit strafftullar på en rad europeiska varor.
Handelssanktioner har inte tidigare tillämpats i GATT:s/WTO:s historia
och bör ses som en negativ utveckling. EG har vidare vunnit en tvist mot
USA, vilket innebär att USA måste häva den lagstiftning som ger
"Foreign Sales Corporations" särskilda skattelättnader.
Olika tvister har medfört hårda prövningar av tvistlösningssystemet
(DSU), inte minst genom banan- och hormontvisterna, vilket har lett till
nya svårlösta problem i arbetet med översynen av DSU. Översynen, som
inleddes under 1998, har därför ännu inte lett till några beslut om
ändringar av reglerna.
I samband med diskussionerna i översynen kring de särskilda regler i
DSU till förmån för u-länderna, lämnades ett förslag till ett center,
fristående från WTO, för rättshjälp till u-länder i WTO-rättsliga tvister
(Advisory Centre on WTO Law, ACWL). Sverige beslutade att bli en av
ACWL:s grundande medlemmar och därmed bidra finansiellt till centret.
Avtalet om upprättande av ACWL undertecknades i samband med
ministermötet i Seattle.
Miljö
Handel och miljö är ett prioriterat område för Sverige i WTO-arbetet och
Sverige har verkat aktivt för att miljöfrågorna skall utgöra en del av en
ny runda. Det finns många skäl till detta, bl.a. anser Sverige att man
måste göra handels- och miljöpolitiken ömsesidigt stödjande och att
WTO, inom sitt kompetensområde, måste visa att också handelssystemet
är berett att bidra till att lösa de globala miljöproblemen och stödja det
globala miljösamarbetet.
Den övergripande målsättningen för rundan vad avser miljö-
perspektivet har varit, och är fortsatt, att få ett förhandlingsresultat i
vilket man kan identifiera miljövänliga konsekvenser inom alla relevanta
områden och sektorer och i vilket de WTO-regler som påverkar
miljöskyddet har tydliggjorts.
Sverige kommer fortsatt att driva miljöfrågorna aktivt i WTO.
Arbetsrätt
För att understödja ILO:s arbete om mänskliga rättigheter i arbetslivet
har Sverige mycket starkt drivit att WTO bör utveckla en dialog om
förhållandet mellan handel och arbetsvillkor. Sverige har därför
förespråkat att ett ILO/WTO forum för diskussioner och analys om
handel, arbetsvillkor och globalisering upprättas. Detta kom även att bli
EU:s gemensamma linje i Seattle. Sverige driver fortsatt frågan trots att
det inte blev något beslut om ett forum i Seattle.
31.3 UNCTAD och råvarusamarbetet
31.3.1 UNCTAD
Sverige samordnar sitt agerande inom FN:s konferens för handel och
utveckling (UNCTAD) med sina samarbetspartners inom EG. I
UNCTAD förekommer både blandad och s.k. exklusiv gemensam
kompetens eftersom vissa delar av UNCTAD:s verksamhet ligger utanför
den gemensamma handelspolitiken.
Det tekniska biståndet ges också numera en ökad inriktning mot de
minst utvecklade länderna och bl.a. deras behov av stöd för att kunna
delta i internationell handel. Under årets sista månader genomfördes
förberedande förhandlingar inför nästa ministerkonferens (UNCTAD X,
februari 2000). Sverige har därvid verkat som aktiv deltagare i EU-
kretsen för ytterligare effektivisering och konkretisering av organisa-
tionen och dess verksamhet, till fromma för u-länderna, särskilt de minst
utvecklade bland dem, och deras aktiva deltagande i det internationella
handelssystemet.
31.3.2 Råvarusamarbetet
Sverige fortsätter att aktivt delta i det internationella råvarusamarbetet.
Den tidigare höga profilen har dock under 1990-talet alltmer ersatts av en
betydligt lägre aktivitetsnivå på grund av ändrade politiska och ekono-
miska förutsättningar. Tron på regleringstänkande har successivt fått vika
för marknadsanpassade lösningar på råvarusektorns problem. I den mån
internationella råvaruavtal innehåller reglerande mekanismer, utgör de en
del av den gemensamma handelspolitiken, och då har EG exklusiv
kompetens. För andra råvaruavtal gäller blandad kompetens. Råvaruavtal
med blandad kompetens mellan medlemsländerna och EG gäller kaffe,
kakao, naturgummi, jute, tropiskt timmer och spannmål. EU:s medlems-
stater söker genom ett omfattande samrådsförfarande uppträda gemen-
samt på hela råvarufältet.
31.4 GSP-tullförmåner för utvecklingsländerna
31.4.1 Nya möjligheter till tullsänkning
De industrialiserade länderna har sedan 1970-talet en gemensam
grundsyn om att stimulera utvecklingen i utvecklingsländerna genom
tullsänkningar.
Det allmänna preferenssystemet (Generalized System of Preferences,
GSP) i EG omfattar tullförmåner för ett stort antal industrivaror och för
ett begränsat antal jordbruksvaror. GSP-systemet är en del av den
gemensamma handelspolitiken inom gemenskapen. I EG har det
traditionella målet varit att stimulera tillverkning och export genom att
erbjuda tullsänkningar i gemenskapen. Möjligheten finns till ytterligare
tullsänkning genom utveckling på det sociala området och på
miljöområdet. En förutsättning för förmånen är att landet antagit och
faktiskt tillämpar bestämmelserna i sin nationella lagstiftning som
innehållsmässigt överensstämmer med de normer som anges i
Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner om förenings-
frihet och förhandlingsrätt (nr 87 och 98) samt i konventionen om
minimiålder för anställning (nr 138). På miljöområdet får en särskild
stimulansordning beviljas om landet antagit och faktiskt tillämpar
bestämmelser som väsentligt motsvarar de normer som fastställts av
Internationella organisationen för tropiskt timmer (ITTO) för en hållbar
förvaltning av skog. För att omfattas av den extra tullsänkningen skall
landet ha lämnat in en ansökan, som granskas av kommissionen för att
bedöma om villkoren är uppfyllda.
Under 1999 inkom en ansökan från Ryssland om att omfattas av den
särskilda tullsänkningen på det sociala området. Kommissionen har
startat utredningar för att klarlägga situationen i ansökarländerna. Dessa
undersökningar omfattar bl.a. resor till berörda länder för att studera den
gällande lagstiftningen på området. Detta arbete pågår och några
redovisningar har ännu inte lämnats. Först när dessa genomgångar är
slutförda kan beslut tas om de villkor som ställs är uppfyllda och de extra
tullförmånerna därmed kan beviljas.
Albanien har traditionellt omfattats av det generella preferenssystemet,
GSP, och erhållit tullsänkningar för industrivaror och för vissa jord-
bruksvaror vid import till gemenskapen. Under 1999 togs beslut om en
rådsförordning, gällande Albanien, med autonoma tullförmåner som
innebär ytterligare tullsänkningar utöver de som finns i GSP-systemet. I
och med denna förordning får Albanien en förmånsbehandling som
motsvarar den som gäller för Kroatien, Bosnien-Hercegovina och
Makedonien.
31.5 Exportkrediter
Rådet antog den 7 maj 1998 ett direktiv (98/29/EG) om harmonisering av
medellång och lång exportkreditförsäkring vilket trädde i kraft den 1
april 1999. De nya bestämmelserna innebär inte att verksamheten på
detta område harmoniseras i någon högre grad utan medför framför allt
en större öppenhet genom de anmälningssystem som stadgas.
Arbetet i rådsarbetsgruppen under året präglades som normalt i hög
grad av förberedelser inför och uppföljning av pågående förhandlingar
om statsstödda exportkrediter i OECD. Regler på detta område återfinns i
den s.k. consensus-överenskommelsen som genom rådsbeslut blivit en
del av EG:s regelverk. Under 1999 har en serie överläggningar ägt rum
inom OECD:s och EU:s rådsarbetsgrupp om utvidgning av consensus-
överenskomelsen till att innefatta jordbruksprodukter. Dessa
förhandlingar kommer att forsätta år 2000. En annan fråga som EU:s
rådsarbetsgrupp diskuterat under 1999 har varit en översyn av räntefrågor
som sammanhänger med consensus-överenskommelsen inkluderande
frågor som tekniska reformer beträffande systemet med kommersiella
referensräntor (CIRR) samt användande av rörlig ränta i de statsstödda
systemen.
32 Utvecklingssamarbete inom EG
Utvecklingssamarbetet är en integrerad del av unionens samlade externa
politik och skall enligt unionsfördraget vara ett komplement till
medlemsstaternas nationella politik. Målsättningarna för den gemen-
samma politiken är en varaktig ekonomisk och social utveckling,
successiv integration av utvecklingsländerna i världsekonomin samt
kamp mot fattigdomen i utvecklingsländerna. Dessutom skall bistånds-
politiken bidra till att utveckla demokratin och respekten för de
mänskliga rättigheterna.
32.1 Svenska prioriteringar i EG:s utvecklingssamarbete
En svensk strategi för EG:s utvecklingssamarbete presenterades för
Riksdagen 1996. Strategin är föremål för revidering men är i sina huvud-
drag fortfarande relevant för det svenska agerandet. Målen för EG:s
utvecklingssamarbete (artikel 177 i EG-fördraget) stämmer väl överens
med svenska målsättningar. Problemen med EG:s utvecklingssamarbete
ligger i allt väsentligt i genomförandet. Sverige prioriterar därför frågor
om förbättring av organisation, arbetssätt och professionell kapacitet för
att politiken skall få genomslag i det praktiska utvecklingssamarbetet. En
större omorganisation av kommissionens biståndsadministration
påbörjades under 1999. Den nya kommissionen som startat omorganisa-
tionen kommer att besluta om ytterligare förändringar under 2000. Därför
är det för tidigt att bedöma i vilken grad denna omorganisation kommer
att medföra förbättrat genomförande av biståndet.
Sverige vill se en ökad fattigdomsinriktning i EG-biståndet för att
målet i fördraget att bekämpa fattigdom skall uppnås. Under 1999 har det
framtida samarbetet med AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stilla
Havet) dominerat dagordningen på biståndsområdet. I förhandlingarna
har Sverige lyft fram vikten av fattigdomsbekämpning, jämställdhet,
politisk dialog, partnerskap med såväl staten som det civila samhället och
den privata sektorn samt hållbar utveckling. I strävan att effektivisera
biståndsarbetet i alla geografiska områden har Sverige betonat vikten av
att i allt större utsträckning använda landstrategier baserade på partner-
skap som styrinstrument.
Sverige prioriterar också arbete med att förbättra kommissionens sätt
att stödja mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling i tredje
världen. Detta sker både på policynivå och i verkställande kommittéer.
32.2 Koordinering, komplementaritet och samstämmighet
Utvecklingsrådet antog i maj 1999 en resolution om ökad komple-
mentaritet mellan gemenskapens och medlemsstaternas utvecklings-
samarbete (EG:s biståndspolitik skall vara ett komplement till medlems-
staternas nationella bistånd). Grundsynen är att komplementaritet
huvudsakligen måste utformas i fält och växa fram ur en fungerande
biståndssamordning som leds av samarbetslandet. Dessa nationella
utvecklingsstrategier är de främsta verktygen för att koordinera olika
givares insatser. Närmare samarbete anbefalls mellan EG-delegationerna
och medlemsstaternas representationer i fält när det gäller utarbetande av
landstrategier för gemenskapsbiståndet. Vidare anges att ökad
harmonisering av regler och procedurer också kan bidra till ökad
komplementaritet, liksom övergång från projekt- till sektorprogramstöd
och ett närmare samarbete mellan kommissionens och medlemsstaternas
experter inom olika områden.
Sverige var starkt drivande i frågan vilket speglas i resolutionen.
Särskilt betonades vikten av att samarbetslandet skulle få en central roll i
givarsamordningen och att kapaciteten för detta måste byggas upp i de
länder där den saknas. Vidare ansågs det viktigt att decentralisera
givarnas beslutsfattande och stärka representationen i fält för att förbättra
dialogen med samarbetslandet och underlätta samordning med andra
givare.
Som uppföljning till riktlinjerna 1998 om operationell koordinering
startade kommissionen en undersökning (augusti/september 1999) i 96
samarbetsländer om samordningen i fält. På expertgruppsnivå
konstaterades i oktober att rapporten inte höll måttet för presentation i
utvecklingsrådet. En kommissionsrapport har aviserats till våren 2000.
Våren 1999 gjorde kommissionen även ett försök till uppföljning av
resolutionen om samstämmighet. Rådet fann vissa brister i rapporten,
bl.a. då den undvek de känsliga områdena. Kommissionen svarade att
problemen i många fall låg hos medlemsstaterna, t.ex. vad gällde handel-
och jordbrukspolitiken, men att man hade för avsikt att följa upp
resolutionen år 2000 då även de känsliga områdena skulle inkluderas.
32.3 Samarbete med enskilda organisationer
De enskilda organisationerna, och i vidare bemärkelse det civila
samhället, spelar en stor roll i det europeiska utvecklingssamarbetet.
Kommissionen kanaliserar från olika budgetposter över 1 miljard US-
dollar varje år till enskilda organisationer. Under 1998 antogs
förordningar som reglerar förvaltning av decentraliserat samarbete (EGT
L 213, 30.7.1998, s. 6) och samfinansiering med europeiska enskilda
organisationer (EGT L 213, 30.7.1998, s.1).
Samarbetet med enskilda organisationer kan dels ske genom att de
kontrakteras för att genomföra EG-finansierade projekt, dels genom att
EG kan erbjuda samfinansiering av insatser som initierats av
organisationerna själva. En ökning har under den senaste tioårsperioden
skett av denna senare typ av stöd, vilket lett till problem för
kommissionen att hantera det stora antalet ansökningar. Många svenska
enskilda organisationer uppfattar ansökningsprocessen som krånglig,
långsam och svårhanterlig. Stora förhoppningar ställs till att de nya
riktlinjerna skall leda till förenklade former för denna budgetpost.
Sverige har därför under året aktivt bidragit till bildandet av en
verkställighetskommitté för samfinansiering av projekt i samarbete med
enskilda organisationer samt deltagit i arbetet med att utarbeta nya
riktlinjer för att modernisera och förenkla ansökningsförfarandet. Detta
arbete har gjorts i nära samarbete med de europeiska enskilda
organisationernas samordningsorgan, "NGO Liaison Committee".
En särskild budgetpost finns för samfinansiering med enskilda
organisationer. För år 1999 uppgick anslaget till ca 200 miljoner euro.
För att kvalificera sig för samfinansiering skall organisationerna vara
icke-statliga, självständiga, ideella, ha sitt säte i en medlemsstat och
huvuddelen av deras ekonomiska resurser härröra från Europa.
Bidragsgrundande kan antingen vara insatser som genomförs i samarbete
med organisationer i utvecklingsländerna i syfte att bekämpa fattigdom
eller med europeiska organisationer för informationsinsatser.
Det decentraliserade samarbetet syftar till att underlätta och stärka
horisontella relationer mellan det civila samhällets aktörer i medlems-
staterna och tredje land. Både enskilda organisationer, lokala och
regionala myndigheter samt andra sammanslutningar i det civila
samhället får bidrag för insatser som syftar till social och ekonomisk
utveckling.
32.4 Humanitärt bistånd och återuppbyggnadsfrågor
ECHO (Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd) är idag
världens största enskilda finansiär av humanitärt bistånd. Budgeten
uppgick under 1999 till 800 miljoner euro, vilket är den högsta nivån
sedan ECHO inrättades 1992. Den höga biståndsnivån föranleddes främst
av krisen i Kosovo, till vilken 378 miljoner euro avsattes för humanitära
insatser under året.
Under 1999 har två övergripande utvärderingar av EG-biståndet
färdigställts. Den globala utvärderingen av EG:s bistånd (när det gäller
perioden 1991–1996) som biståndsministrarna beslutade om 1995,
behandlade även det humanitära biståndet genom ECHO. Parallellt
utfördes även en specifik utvärdering när det gäller ECHO:s verksamhet
under åren 1996–1999 och rådsförordningen som reglerar EG:s humani-
tära bistånd (förordning (EG) nr 1257/96). Slutsatserna i de två utvärde-
ringarna stämde väl överens med varandra. Sammanfattningsvis pekade
utvärderingarna på positiva resultat med inrättandet av ECHO och att
verksamheten varit relevant och värdefull. Emellertid identifierades även
svagheter bl.a. när det gäller samordningen av biståndet såväl inom
kommissionen som med externa aktörer och organisationer samt vissa
brister i den interna förvaltningen. Ett omfattande uppföljningsarbete av
utvärderingarnas slutsatser och rekommendationer inleddes under 1999,
vilket kommer att fortgå även under år 2000, då kommissionen avser att
presentera bl.a. en förvaltningsplan samt en strategi för närmare
samordning av kommissionens biståndsinsatser.
ECHO vägleds i sin verksamhet av en rådgivande humanitär kommitté
med företrädare för samtliga EU:s medlemsstater. Sverige har under året
inom ramen för kommittéarbetet aktivt följt ECHO:s verksamhet och
finansierade hjälpinsatser. Särskild uppmärksamhet har ägnats arbetet
med utvärderingarna, vilket även under år 2000 kommer att utgöra en
prioriterad fråga för Sveriges agerande i kommittén.
32.5 Livsmedelsbistånd – EG är en stor givare
Bistånd i form av livsmedel har minskat jämfört med i början av 1990-
talet och är idag mer inriktat på övergripande livsmedelssäkerhet. Det
skall hjälpa fattiga människor i nödsituationer samt stödja projekt som
kan bidra till jordbruksutveckling. EG är en stor givare av livsmedels-
bistånd. 1998 anslogs drygt 570 miljoner ecu för detta ändamål. 20 % av
det totala livsmedelsbiståndet kanaliserades via enskilda organisationer
och en fjärdedel via livsmedelsprogrammet, WFP. EG är den näst största
bidragsgivaren till WFP. Livsmedelsbiståndet till AVS-länderna –
framförallt i södra och östra Afrika – motsvarade 42 % av det totala
stödet medan 29 % gavs till länder i Asien. De största mottagarna av
EG:s livsmedelsbistånd under senare år är Bangladesh, Etiopien,
Nordkorea och Sudan. Sverige ser positivt på utvecklingen mot en större
betoning på ökad livsmedelssäkerhet.
En ny konvention för livsmedelsbistånd trädde i kraft den 1 juli 1999
och skall gälla till juni 2002. Konventionen skapar ramar för att öka
koordinationen mellan givarna och syftar till större effektivitet. Den nya
konventionen skall verka för att livsmedelsbistånd ges för att minska
fattigdom och svält i de minst utvecklade- och låginkomstländerna.
Förändringarna i den nya konventionen är att åtaganden kan uttryckas i
ton eller värdetermer; att andra produkter utöver spannmål exempelvis
matolja, rotfrukter och även utsäde – kan inkluderas samt att lokal och
regional upphandling av livsmedel skall främjas. Kostnader för transport
och leverans skall bäras av biståndsgivarna och andelen bidrag i form av
lån skall begränsas till förmån för en större andel gåvobistånd. Den nya
konventionen avspeglar kommissionens prioriteringar och sammanfaller
med Sveriges syn.
32.6 Miljö och hållbar utveckling
Under 1999 har ett antal sektorer och rådskonstellationer gått vidare i
integreringen av miljöhänsyn i sektorerna ifråga. Detta gäller bland annat
utvecklingssamarbetet.
Under året har inom Regeringskansliet en lista tagits fram omfattande
åtta punkter för främjande av hållbar utveckling inom EG:s utvecklings-
samarbete. Denna kommenterade lista, som bl.a. upptar kravet på sam-
stämmighet mellan EG:s jordbrukspolitik och dess utvecklingssamarbete,
har använts i kontakter med kommissionen och medlemsstater – framför
allt med det finska ordförandeskapet – inför och under allmänna
biståndsarbetsgruppens möten i Bryssel.
Dessa svenska förberedelser kan sägas ha haft visst påverkan i
utvecklingen av kommissionens strategi för biståndets genomsyrande av
omsorg om hållbar utveckling, och de kommentarer härtill som allmänna
biståndsgruppen avgivit.
Biståndsministern efterlyste vid rådets möte den 11 november mer
precisa åtaganden från kommissionen, inklusive tidsfrister för dessa och
för genomförandet. Vidare efterlystes reformer av jordbrukspolitiken så
att denna främjar och inte som nu hindrar ekologisk produktion i och
export från u-länder. Vidare måste u-länders ägarskap stärkas med när
det gäller på planer och program för främjande av hållbar utveckling.
Med förbättrad bemanning och utbildning av EG:s landkontor och
delegering till dessa, kan en förbättrad dialog präglad av partnerskap
åstadkommas, som främjar det fortsatta arbetet för hållbar utveckling.
Utvecklingsrådets beslut utgjorde ett första steg mot erforderligt
reformarbete inom kommissionens stöd till hållbar utveckling i u-
länderna. Vid EU:s stats- och regeringschefsmöte i Helsingfors i
december 1999 beslöts att man inför motsvarande möte i Göteborg i juni
2001 skall genomföra en genomgripande översyn av var man då står i
integreringen av hållbar utveckling inom en rad sektorer, däribland
utvecklingssamarbetet.
32.7 Skog och utveckling
Rådet har antagit en förordning om åtgärder för att främja bevarande och
hållbar förvaltning av tropiska skogar och andra skogar i utvecklings-
länderna. Syftet med förordningen är att med hjälp av finansiella resurser
och expertis bidra till bevarande och hållbart nyttjande av tropiska skogar
och andra skogar i u-länderna för att möta de ekonomiska, miljömässiga
och sociala krav som ställs på skogarna. De bidrag som ges skall
komplettera och förstärka andra instrument i utvecklingssamarbetet.
Förordningen skall gälla åren 2000–2006 och omfattar totalt 315
miljoner euro.
Utvecklingsrådet har antagit en resolution om skog och utveckling. I
resolutionen fastläggs ett antal grundläggande principer. För det första
bör det fulla ansvaret för alla skogsrelaterade åtgärder ligga hos
samarbetsländerna. I detta sammanhang betonas betydelsen av nationella
skogsprogram. Skogsfrågorna är integrerade i andra sektorer av
samhället och det är därför nödvändigt med samordning av insatserna i
alla relevanta sektorer. I resolutionen påpekas även betydelsen av att
involvera kvinnor och ursprungsbefolkningar i beslutsprocessen vad
gäller skogsfrågor. Kommissionen åläggs att i samarbete med
medlemsstaterna utveckla förslag till strategi gällande utvecklings-
samarbete på skogsområdet. Förslaget skall utarbetas mot bakgrund av en
utvärdering av medlemsstaternas komparativa fördelar på området.
32.8 Klimatförändringar och u-länder
Utvecklingsrådet har i november antagit slutsatser om klimatförändringar
och u-länder. Slutsatserna innehåller rekommendationer för gemen-
skapens utvecklingsbistånd framför allt med syfte att göra klimatfrågan
till en integrerad del av EG:s biståndsagenda. Dessutom konstateras att
problemet med klimatförändringar är av global natur och därför måste
lösas på global nivå. När det gäller specifika rekommendationer för
biståndssamarbetet konstateras att det officiella biståndet först och främst
bör fungera som katalysator för privata investeringar som kan medverka
till att klimatkonventionens målsättningar uppnås.
32.9 Jämställdhet i utvecklingssamarbetet – fördjupad
dialog med Europeiska kommissionen
Inom EG har en ambitiös och heltäckande policy utvecklats för
jämställdhet inom utvecklingssamarbetet, bl.a. genom den resolution som
antogs av ministerrådet 1995, de rådsslutsatser som togs våren 1998,
liksom en ny förordning om integrering av jämställdheten i utvecklings-
samarbetet. Mycket återstår dock att göra för att praxis skall motsvara
policy. Kommissionen uppmanas därför i rådsslutsatserna att arbeta med
frågor som stått i centrum för Sveriges arbete under flera år: att bedriva
internutbildning, utveckla indikatorer, fastställa tidsbestämda handlings-
planer samt att medverka i förberedelserna för FN:s specialsession om
jämställdhet i juni 2000.
Kommissionen arbetar, i likhet med många medlemsstater, både med
att integrera jämställdhetsperspektiv i allt bistånd och att göra särskilda
insatser för kvinnor. Sverige har under flera år ställt expertis på
jämställdhetsområdet till kommissionens förfogande. Sverige har också
en fortlöpande dialog med kommissionen för att få större genomslag för
ett jämställdhetsperspektiv i alla delar av kommissionens utvecklings-
arbete. I denna dialog har Sverige bl.a. framhållit att såväl EG som en rad
partnerländer världen över åtagit sig att arbeta för att ge kvinnor och män
samma rättigheter och möjligheter. Sverige har också framhållit att
ansvaret för jämställdhet ligger på ledningsnivå inom kommissionen och
att åtgärder vidtas för att stärka kompetensen på området. Jämställdhet
skall ses både som ett mål i sig och som ett medel för att effektivisera
arbetet med att minska fattigdom och främja bl.a. demokrati, mänskliga
rättigheter och hållbar utveckling.
32.10 Samarbete om reformer av FN:s
utvecklingssamarbete
I EU-kretsen har under 1999 fortsatta diskussioner hållits kring FN:s
reformarbete i syfte att effektivisera dess långsiktiga sociala och
ekonomiska verksamheter. Arbetet inom EU har inriktats på att försäkra
sig om att FN:s arbete ligger i linje med de utvecklingsmål som har
fastslagits av 90-talets FN-konferenser. En konferens som tilldrog sig
särskilt intresse under året var femårsuppföljningen av befolknings-
konferensen som hölls i Kairo 1994. EU ägnade också under 1999 stor
uppmärksamhet åt frågor som är kopplade till utvecklingsfinansiering.
Inför höstens generalförsamling hade EU utarbetat en ståndpunkt inför
den konferens om utvecklingsfinansiering som avses hållas hösten 2001.
EU:s ställningstagande i frågan har även presenterats i en démarche till
en rad huvudstäder i mottagarländerna.
32.11 Narkotikabekämpning
Kommissionens narkotikastrategi för år 2000–2004 fastslogs under 1999.
Strategins syfte är att minska utbudet och konsumtionen av narkotika
enligt fem huvudprinciper:
- bibehålla narkotikabekämpningens höga prioritet inom EU:s såväl
interna som externa verksamheter samt försäkra att EU:s strategier på
utvecklingssamarbetsområdet beaktar bekämpningen mot narkotika
- bibehålla balansen mellan planerade åtgärder för att bekämpa såväl
efterfrågan som utbudet av narkotika
- stärka EU:s kapacitet vad beträffar insamling och analys av data på
narkotikaområdet
- stärka samarbetet med FN:s narkotikabekämpningsprogram UNDCP
samt övriga relevanta organisationer inom FN
- tillförsäkra att tillräckliga finansiella medel avsätts för att genomföra
kommissionens strategi för perioden 2000–2004
Under året påbörjade EU en handlingsplan för samarbetet med
Latinamerika, inklusive det interregionala samarbetet med Västindien.
Däremot har verksamheterna för narkotikabekämpning i de f.d. sovjet-
republikerna i Centralasien inte utförts i den omfattningen som förutsetts,
mestadels beroende på förseningar i planering och fullföljning på grund
av svaga infrastrukturer och interna oroligheter.
1999 beslutade EU:s medlemsstater att slå ihop arbetsgruppen
CODRO (arbetsgrupp under andra pelaren) med Horisontella Narkotika-
gruppen (HNG) för att förbättra möjligheten att följa upp och driva
narkotikabekämpningsarbetet. HNG utgör en pelaröverskridande arbets-
grupp vilket underlättar för uppföljning av EU:s strategi för 2000–2004
att söka beakta narkotikabekämpning i relevanta sektorer inom EU-
samarbetet. Arbetet inom CODRO skall vara helt integrerat i HNG:s
verksamhet senast i juni år 2000.
32.12 Minröjning
Under år 1999 gav EU stöd till minröjning, minoffer och därtill hörande
aktiviteter med ca 30 miljoner euro. Sedan 1992, då unionen inledde sitt
arbete mot landminor, uppgår det samlade bidraget därmed till 210
miljoner euro. I detta belopp ingår inte de bidrag som enskilda
medlemsstater i EU givit till minröjningsändamål.
EU:s bidrag i miljoner euro under år 1999 har givits för insatser i
Afghanistan (0,5), Angola (3,6), Bosnien–Hercegovina (5,0), Kambodja
(0,8), Etiopen (0,23), Mozambique (0,08), Somalia (1,0) samt Zimbabwe
(10,0 för tvåårsperioden 1999–2000). Kommissionen har beslutat att
inom ramen för 1999 års budget stödja forskning och utveckling av
minröjningsteknologi med 8,5 miljoner euro.
EU:s utvecklingsråd har beslutat att inrikta EU:s stöd till mininsatser
så att stöd – såvida inte starka humanitära skäl för undantag föreligger –
inte skall ges till stater som själva använder landminor eller som inte
vidtar åtgärder mot handel, tillverkning eller upplagring av minor. EU
prioriterar sitt stöd så att det skall stärka det nationella ansvaret för
minröjning i mottagarländerna. Rådet har vidare uttalat att alla medlems-
stater bör verka i riktning mot ett totalförbud av användning, lagring,
handel och produktion av antipersonella minor samt samverka
internationellt för att undanröja det hot som dessa minor innebär.
32.13 Makrofinansiellt stöd samt Europeiska
investeringsbankens utlåning till projekt i tredje land
Makrofinansiellt stöd som kompletterar IMF-stödda anpassningsprogram
har hittills utgått i första hand till reformländer i Central- och Östeuropa.
Behoven bland dem har dock minskat i takt med att den makro-
ekonomiska balansen återställts. Under 1999 har beslut om makro-
finansiellt stöd till Bulgarien och Rumänien om 100 respektive 200
miljoner euro fattats. Vidare har beslut om insatser i Makedonien, som
egentligen inte är berättigat till makrofinansiellt stöd, fattats. Denna
insats uppgår till 80 miljoner euro, varav 30 miljoner euro utgör en gåva.
Insatsen är av långsiktig och exceptionell karaktär. En insats om 35
miljoner euro i form av en ren gåva till stöd för Kosovo håller på att
utformas, också den av exceptionell karaktär. En insats i Tadzjikistan om
75 miljoner euro i form av ett långfristigt lån och 35 miljoner euro som
gåva diskuteras också.
EG har förnyat de generella mandaten till Europeiska investerings-
banken, EIB, (se avsnitt 39.9) för utlåning till projekt i tredje land. EIB
kan låna ut upp till 18 410 miljoner euro under de närmaste sju åren. EIB
finansierade projekt utanför EG för ca 4 miljarder euro under 1999. Av
dessa kom ca 3,8 miljarder från EIB:s egna medel och ca 200 miljoner
från EU:s budget eller medlemsstaternas budgetmedel (Europeiska
utvecklingsfonden). Huvudsakligen finansierades projekt i Central- och
Östeuropa och Medelhavsregionen, men även AVS-länderna (Afrika,
Västindien och Stillahavsområdet), ALA-länderna (asiatiska och latin-
amerikanska länder som omfattas av EG:s biståndsprogram) och
Sydafrika kom i åtnjutande av projektfinansiering från EIB. EIB lånar
sedan 1997 ut till EU:s kandidatländer i syfte att förbereda dem för ett
kommande medlemskap. Bankens ram för utlåning till projekt i
kandidatländerna uppgår till 8,5 miljarder euro för de närmaste tre och ett
halvt åren, och dessa medel finansierar huvudsakligen transport-, energi-,
telekommunikations- och miljöprojekt.
32.14 Samarbete med Afrika, Västindien och Stilla
havsområdet
Inom ramen för den s.k. Lomékonventionen samarbetar EG med
länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet. Denna s.k. AVS-krets
omfattar nu 71 länder. Lomékonventionen täcker både utvecklings-
samarbete och handelspreferenser. Utvecklingssamarbetet finansieras
genom särskilda bidrag till Europeiska utvecklingsfonden (EUF).
Konventionen undertecknades första gången år 1975 (Lomé I) i Togos
huvudstad Lomé och har förnyats vid ett antal tillfällen.
Den nuvarande konventionen, Lomé IV, från 1995 löper ut den sista
februari år 2000. I enlighet med det förhandlingsdirektiv som antogs av
Allmänna rådet den 29 juni 1998, är EG:s mål en fördjupad politisk
dialog med AVS-länderna, ett fattigdomsinriktat och effektivt
utvecklingssamarbete samt gradvis integrering av AVS-länderna i världs-
ekonomin genom en WTO-förenlig handelsregim. Dessa mål stämmer
väl överens med svenska ståndpunkter.
Förhandlingarna har intensifierats under år 1999 och vid den minister-
konferens som hölls i Bryssel den 7–8 december 1999 kunde merparten
av de utestående frågorna lösas. Parterna är överens om att fördjupa den
politiska dialogen, som skall omfatta alla frågor av gemensamt intresse.
Fattigdomsbekämpning skall utgöra det övergripande målet för
samarbetet. Respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska principer,
rättsstaten och god samhällsstyrning ligger till grund för samarbetet och
utgör viktiga frågor för den politiska dialogen. Det civila samhället och
den privata sektorn skall i högre grad involveras i samarbetet och i
dialogen om utvecklingsstrategier. Parterna är också eniga om att
utvecklingssamarbetet skall effektiviseras, bl.a. genom en effektivare
programmering av resurser och biståndsinsatser. Både behov och
uppnådda resultat i utvecklingssamarbetet skall styra fördelningen av
medlen.
Den framtida handelsregimen har tillhört de mest svårlösta frågorna.
Nuvarande Lomé-regim med ensidiga handelspreferenser för AVS-
länderna är inte WTO-förenlig och måste ersättas. Vid minister-
konferensen i december enades EG och AVS-staterna om huvudlinjerna i
den framtida handelsregimen. Överenskommelsen innebär att regionala
frihandelsavtal skall ingås mellan EG och regioner i AVS-området. De
nya avtalen skall börja gälla år 2008. För de AVS-länder som inte önskar
sluta regionala avtal, erbjuds för de minst utvecklade länderna, tullfrihet
för väsentligen alla varor och för övriga AVS-länder ett marknads-
tillträde i enlighet med det allmänna preferenssystemet.
Mot slutet av år 1999 enades EU:s medlemsstater om volymen på
utvecklingssamarbetet med AVS-länderna. Den nionde europeiska
utvecklingsfonden (EUF 9) kommer att uppgå till 13,8 miljarder euro för
åren 2000–2005. Sveriges bidrag till EUF 9 kommer att uppgå till 2,73
procent eller 377 miljoner euro, vilket motsvarar ungefär 3,2 miljarder
kronor.
Sveriges ståndpunkter rörande det framtida samarbetet med AVS-
länderna ligger väl i linje med det förhandlingsdirektiv som Allmänna
rådet antagit. Under förhandlingsprocessen har den svenska regeringen
regelbundet informerat EU-nämnden om läget i förhandlingarna och om
EU:s position.
33 EU:s bilaterala och regionala förbindelser
EU:s förbindelser med tredje land och regionala organisationer ökar och
får allt fastare former. Allt fler överenskommelser undertecknas i syfte
att ange ramarna för en politisk dialog och främja samarbetet gällande
t.ex. handel, ekonomiska och finansiella frågor och utbyte på de
kulturella, sociala och tekniska områdena.
33.1 Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och
Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta)
Medlemmar i Efta är Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein. Norge,
Island och Liechtenstein deltar även i EES-samarbetet, och de benämns
EES/Efta-staterna. För Sveriges förbindelser med Norge och Island, vilka
tillsammans svarar för en betydande del av våra yttre ekonomiska
förbindelser och som nordiska länder står oss nära, utgör EES-avtalet ett
viktigt ramverk.
EES-avtalet innebär att väsentliga delar av regelverket för EU:s inre
marknad även gäller i och gentemot Norge, Island och Liechtenstein.
Dessutom innefattas i EES-samarbetet ett antal så kallade angränsande
politikområden, till exempel forskning, utbildning och statistik, samt
även en utrikespolitisk dialog. Frågor som inte omfattas av EES-avtalet
är jordbruk och fiske. På dessa områden finns särskilda bilaterala
protokoll och överenskommelser med Efta-staterna.
Ny relevant EG-lagstiftning för den inre marknaden skall i princip
alltid föras över till EES-avtalet. Detta sker genom beslut i gemensamma
EES-kommittén, som möts månatligen. EES-kommittén är också ett
viktigt forum för ömsesidigt informationsutbyte. Mycket av det löpande
arbetet sker i övrigt i olika undergrupper.
Som EU-medlem är Sverige en avtalspart i EES-avtalet. Sedan inträdet
i EU företräds dock Sverige – liksom övriga EU-medlemsstater –
huvudsakligen av kommissionen i det löpande arbetet.
EES-rådet är det övergripande politiska organ som styr EES-
samarbetet. EES-rådet möts på ministernivå två gånger per år i
anslutning till Allmänna rådets möten.
Vid årets första möte i maj kunde EES-rådet notera att EES-samarbetet
fungerar väl, att fortsatta framsteg gjorts i fråga om införlivande av
gemenskapslagstiftning i EES-avtalet och att takten i beslutsfattandet
ökat påtagligt. Island talade för en ökad frihandel för fisk och andra
marina produkter. Efta-sidan uttryckte även en önskan om en mer
livaktig och friare diskussion i olika frågor, till exempel sysselsättning
och hållbar utveckling.
Vid det andra mötet i november kunde EES-rådet konstatera att
samarbetet fortsatt att fungera väl under året och att takten i införlivandet
av regelverk i EES-avtalet ökat ytterligare. Efta-sidan underströk
betydelsen av att den hölls väl informerad om EU:s utvidgningsprocess
mot bakgrund av Efta/EES-ländernas särskilda ställning, och i syfte att
underlätta kandidatländernas anslutning till EES-avtalet. Därutöver
betonades betydelsen av den så kallade utrikespolitiska dialogen. Vid
detta EES-råd diskuterades bl.a. situationen på Balkan under denna
punkt.
Med varierande mellanrum hålls EES-toppmöten med statsministrarna.
Det finska ordförandeskapet stod som värd för ett sådant i Istanbul i
anslutning till OSSE-toppmötet den 18 november. Under den politiska
dialogen diskuterades säkerhetspolitiska frågor, Ryssland och EU:s
nordliga dimension.
Det stora flertalet av de beslut som tas i EES-samarbetet avser
anpassning till EES-området när det gäller den vidareutveckling som sker
inom EU av den inre marknaden. Av de frågor som behandlats under året
kan nämnas handel med beredda livsmedelsprodukter, EES finansiella
mekanism, veterinära frågor och fri rörlighet för personer från
Liechtenstein. De för svenskt vidkommande viktigaste frågorna under
året har rört relationerna med Norge. Härvid kan särskilt nämnas de
bilaterala jordbruksförhandlingarna EG–Norge som pågått under lång tid
liksom förhandlingarna om protokoll 3 (beredda livsmedelsprodukter);
på båda dessa områden finns svenska handelsintressen. Från Efta-sidan
har man vidare intresse av att följa upp protokollet om fiskeprodukter.
33.1.1 Sektorsförhandlingar med Schweiz avslutade
Schweiz valde 1992 att ställa sig utanför EES. I syfte att knyta Schweiz
närmare gemenskapens inre marknad beslutades i slutet av 1994 att
inleda bilaterala förhandlingar med Schweiz inom sju sektorer. Under det
senaste året har dessa förhandlingar resulterat i ett bilateralt avtal mellan
unionen och Schweiz. Avtalet berör sektorerna fri rörlighet för personer,
luftfart, gods- och persontransporter på väg och järnväg, handel med
jordbruksprodukter, ömsesidigt erkännande av produktgodkännande,
offentlig upphandling samt vetenskapligt och tekniskt samarbete. Innan
avtalet vinner laga kraft måste både unionens medlemmar och Schweiz
ratificera detsamma. Denna ratifikationsprocess pågår för närvarande.
33.2 De baltiska staterna
EU fortsatte under 1999 att utveckla förbindelserna med de baltiska
länderna. Stora ansträngningar görs för att anpassa såväl lagstiftning som
förvaltningsstruktur till EU-normer. Inom ramen för Europaavtalen, vilka
för de baltiska länderna trädde i kraft i februari 1998, har kontaktytorna
mellan Europeiska unionen och de baltiska länderna breddats högst
väsentligt. Möjligheterna för deltagande i EU:s program för utbildnings-,
forsknings- och miljöområdet öppnades därmed. Inom ramen för
Europaavtalen hanteras också olika handelsfrågor.
Estland ingår i den grupp på sex länder som redan inlett förhandlingar
om medlemskap i EU. Estland har lagt fram ståndpunktspapper på
samtliga förhandlingskapitel förutom tre (jordbruk, institutioner och
övrigt). Estland har begärt övergångsperioder på åtta kapitel. Hittills har
23 kapitel öppnats för förhandling och av dessa har åtta kapitel kunnat
stängas provisoriskt.
33.3 EU:s nordliga dimension
På grundval av en begäran från Europeiska rådet i Wien i december 1998
utarbetade medlemsstaterna under våren riktlinjer för vidareutveckling
och förverkligande av EU:s nordliga dimension. Riktlinjerna antogs av
Allmänna rådet i maj 1999. De definierar ett geografiskt område som
sträcker sig från Island i väster till de nordvästra regionerna i Ryssland i
öster, från Ishavet i norr till Östersjöns kuster i söder. EU:s nordliga
dimension omfattar därmed fyra medlemsstater, fyra kandidatländer samt
tre länder som inte för närvarande aspirerar på medlemskap i unionen.
Riktlinjerna anger också ett antal sektorer som EU prioriterar för
närmare regionalt samarbete med partnerländerna. Bland annat omnämns
energi, miljö, kärnsäkerhet, infrastruktur, hälso- och sociala frågor,
brottsbekämpning, utbildning och forskning. Efter konsultationer med
partnerländerna arrangerade det finländska ordförandeskapet en utrikes-
ministerkonferens i Helsingfors i november 1999 där EU:s medlems-
stater, de sju partnerländerna, kommissionen, rådet, regionkommittén,
kommittén för ekonomiska och sociala frågor samt företrädare för fyra
internationella finansieringsinstitutioner deltog. Mötet noterade en bred
samsyn kring de prioriterade sektorerna. Värdet av regionalt samarbete,
särskilt på subnationell decentraliserad nivå framhölls. Alla instämde i att
en handlingsplan behövdes för att föra det konkreta arbetet vidare. Vid
Europeiska rådet i Helsingfors i december gavs kommissionen i uppdrag
att utarbeta en sådan plan i samarbete med rådet, i konsultationer med
partnerländerna, och att presentera den för Europeiska rådet i Feira i
Portugal i juni år 2000. Sverige har aviserat sin avsikt att följa upp planen
vid någon form av högnivåmöte under det svenska ordförandeskapet.
Arbetet med EU:s nordliga dimension syftar dels till att höja EU:s
profil i norra Europa dels till att öka EU-institutionernas engagemang för
förhållanden och särdrag i unionens nordliga grannländer. Den kraftiga
betoning som läggs på regionalt samarbete öppnar för nya former av nära
samarbete med grannländerna utanför unionens yttre gränser i norra
Europa.
Östersjöregionen genomgår för närvarande en mycket dynamisk
period. Politiska och ekonomiska förhållanden i Sveriges närområde har
ändrats radikalt under det senaste årtiondet. Östersjösamarbetet och
Barentssamarbetet har ökat i omfattning och betydelse. De regionala
samarbetsstrukturerna i närområdet kommer att öka ytterligare i
betydelse framöver i och med att de ges en framträdande roll som organ
för konsultationer och planering av konkreta samarbetsaktiviteter inom
ramen för EU:s nordliga dimension.
33.4 Östersjösamarbetet
Europeiska kommissionen har varit medlem i Östersjöstaternas råd
(Council of the Baltic Sea States, CBSS) sedan organisationen bildades
1992. Övriga medlemmar är Östersjöns strandstater samt Norge och
Island. CBSS utgör ett av många organ i den väv av organisationer som
verkar för integration och samverkan i Europa. Genom medlemskapet i
CBSS arbetar kommissionen tillsammans med medlemsstaterna för
exempelvis ökad handel och investeringar i området, för att främja
demokratiska institutioner och för bättre strålskydd. Vid sidan av CBSS
deltar kommissionen också aktivt i multilateralt Östersjösamarbete om
exempelvis energi och kampen mot organiserad brottslighet Genom
Phare-medel stöder EU finansiellt ett akademiskt samarbetsprogram,
EuroFaculty, inom ramen för CBSS. Under 1999 uppstod vissa problem
med denna EU-finansiering.
Genom Phare-, Tacis- och Interreg-programmen stöder kommissionen
också samarbetsprojekt, ofta på lokal nivå, mellan Östersjöländerna.
33.5 Barentssamarbetet
Till Barentsregionen räknas de nordliga delarna av Norge, Sverige och
Finland samt nordvästra Ryssland – Murmansk, Karelen, Archangelsk
och Nenets. Prioriterade samarbetsområden inom det mellanstatliga
Barentsrådet har under året varit ekonomiska frågor, särskilt
tullsamarbetet vid gränsstationerna, energi- och skogsfrågor. På
subnationell nivå inom Barents Regionråd, där landshövdingar och
guvernörer möts, har man färdigställt ett gemensamt arbetsprogram för
perioden 2000–2003. Programmet innehåller även ett delprogram om
samarbete mellan ursprungsfolken i regionen. Det avses läggas till grund
för olika former av gränsöverskridande samarbete i Barentsregionen.
33.6 Centraleuropa
Centraleuropa definieras här som Bulgarien, Polen, Rumänien,
Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Polen, Slovenien, Tjeckien
och Ungern ingår även i den grupp på sex länder som inlett förhandlingar
i form av bilaterala regeringskonferenser med EU:s medlemsstater.
I sina översynsrapporter om de framsteg som kandidatländerna gjort i
reform- och anpassningsarbetet rekommenderade kommissionen att alla
återstående kandidatländer skulle få öppna förhandlingar. För Rumänien
och Bulgarien var det dock villkorat till i Bulgariens fall att ett beslut
fattas om stängning av kärnkraftsverk i Kozlodoy och för Rumänien att
åtgärder vidtas för att förbättra situationen på barnhemmen i landet.
Framsteg måste i båda fallen nås när det gäller ekonomiska reformer.
Både Polen och Tjeckien fick skärpt kritik. Kritiken riktade sig framför
allt mot riskerna för korruption, låg takt vad gäller miljöarbetet och
införlivandet av regelverk. Slovakien fick i år bättre betyg vad gäller de
politiska kriterierna, men sämre vad gäller de ekonomiska, dvs. rakt
motsatt resultat från förra årets översyn. Slovenien fick beröm för att
landet fått upp farten vad gäller integrationsprocessen, däremot pekades
den administrativa kapaciteten ut som ett problem. Ungern fick i år igen
betyget "bäst i klassen". Kommissionen uppmärksammande dessutom
problemet med samtliga de centraleuropeiska ländernas, förutom Polens
och Sloveniens, romska minoriteter. Sverige kunde i stort instämma i
kommissionens bedömningar.
Europeiska rådet i Helsingfors den 10–11 december bekräftade att
anslutningsprocessen nu inbegriper 13 kandidatländer inom en och
samma ram. Samtliga kandidatländer (förutom Turkiet) kommer från och
med februari år 2000 att förhandla om medlemskap. Angående de
speciella villkoren för Bulgarien och Rumänien ansåg Europeiska rådet
att de två första villkoren redan reglerats på ett tillfredsställande sätt.
Angående de ekonomiska villkoren skall kommissionen lägga fram
rapporter till rådet i början av år 2000 om dessa två länders framsteg med
uppfyllandet av de ekonomiska Köpenhamnskriterierna.
33.7 Ryssland samt övriga Östeuropa
33.7.1 Ryssland
Vid Europeiska rådets möte i Köln i juni 1999 antogs en gemensam
strategi för Ryssland. De gemensamma strategierna är ett nytt EU-
instrument och skall enligt Amsterdamfördraget genomföras av unionen
på områden där medlemsstaterna har viktiga gemensamma intressen. Ett
syfte med de gemensamma strategierna är bl.a. att tydliggöra unionens
övergripande inriktning och prioriteringar på de utrikes- och säkerhets-
politiska områdena. De gemensamma strategierna antas av Europeiska
rådet men skall genomföras av rådet, särskilt genom att rådet beslutar om
gemensamma åtgärder eller antar gemensamma ståndpunkter.
Ett övergripande syfte med den gemensamma strategin för Ryssland
kan sägas vara att dels inbjuda till partnerskap och samarbete mellan EU
och Ryssland, dels erbjuda Ryssland stöd i arbetet med att genomföra
fortsatta ekonomiska, sociala och politiska reformer. En utgångspunkt
beträffande det senare är givetvis att Ryssland självt måste ta ansvar för
sin egen framtid.
Under arbetet med strategin gjordes betydande ansträngningar, bl.a. på
svenskt initiativ, för att söka göra strategin operativ och konkret, dock
inom ramen för existerande instrument och medel såsom partnerskaps-
och samarbetsavtalet (PSA) samt Tacis-programmet. Sverige verkade
särskilt för att i strategin framhålla vikten av bl.a. fortsatt stöd till det
civila samhället (inkl. rättsstaten, oberoende medier och ökad jämställd-
het), uppmuntran till fortsatta ekonomiska reformer, stöd till reformer
inom den sociala sektorn, främjande av handel och investeringar,
fördjupad politisk dialog och utökat samarbete om bl.a. konflikt-
förebyggande, ickespridnings- och nedrustningsfrågor, insatser för att
höja kärnsäkerhet och hantera kärnavfall, fördjupat samarbete på området
för rättsliga och inrikes frågor samt främjande av gränsöverskridande
samarbete.
Under hösten 1999 inledde Ryssland en omfattande militär operation i
den ryska delrepubliken Tjetjenien. Stridshandlingarna mellan de ryska
federala förbanden och tjetjenska rebeller framkallade stora flykting-
strömmar och medförde stort lidande bland civilbefolkningen. EU
konstaterade i en rad skarpa uttalanden att den ryska insatsen i Tjetjenien
inte stod i rimlig proportion till det terroristhot den varit avsedd att
bekämpa. Som en följd av det ryska agerandet i Tjetjenien antog
Europeiska rådet vid sitt möte i Helsingfors en deklaration i vilken
uttalades att genomförandet av den gemensamma strategin skall ses över,
delar av PSA-avtalet skall suspenderas samt Tacis-programmet begränsas
till särskilt prioriterade områden (såsom stöd till det civila samhället och
åtgärder för att höja kärnsäkerheten).
33.7.2 Ukraina – en gemensam strategi antas
Vid sitt möte i Wien i december 1998 beslutade Europeiska rådet att ge
rådet i uppdrag att utarbeta en s.k. gemensam strategi också för Ukraina.
Arbetet med den gemensamma strategin för Ukraina påbörjades under
våren, och dokumentet kunde antas vid Europeiska rådets toppmöte i
Helsingfors.
Ett övergripande syfte med den gemensamma strategin för Ukraina kan
sägas vara att dels inbjuda till partnerskap och samarbete mellan EU och
Ukraina, dels att erbjuda Ukraina stöd i arbetet med att genomföra
fortsatte ekonomiska, sociala och politiska reformer. En utgångspunkt för
det senare har varit att Ukraina självt måste ta ansvar för sin egen
framtid. Strategin strävar efter att vara operativ och konkret, dock inom
ramen för existerande instrument och medel såsom PSA-avtalet som
trädde i kraft i mars 1998 samt Tacis-programmet. Strategins mervärde
består i första hand av bättre samordning och fokusering av tillgängliga
resurser.
Strategin anger EU:s vision och målsättningar för relationerna och
samarbetet med Ukraina. EU har inte kunnat gå Ukraina till mötes i fråga
om önskemålet att ställa ett kommande EU-medlemskap i sikte. Denna
fråga har varit en huvudfråga kontakterna med Ukraina under hela 1999,
och har i någon mån försvårat relationerna.
Vidare innehåller strategin kapitel om principiella målsättningar och
särskilda initiativ. Strategin skall gälla för en inledande period om fyra år
med möjlighet till korrigeringar under denna tid, samt förlängning
därefter genom beslut av Europeiska rådet.
Sverige har under arbetet med strategin bl.a. drivit och fått gehör för en
mer positiv skrivning vad avser Ukrainas närmande till EU, dock utan
att nämna medlemskap eller association. Vidare har Sverige framhållit
miljöaspekter i anslutning till energi- och kärnkraftsfrågor, stöd till det
civila samhället, rättsstatens vikt för en fungerande marknadsekonomi
samt samarbete på det konfliktförebyggande området. I svenskt intresse
har vidare legat stöd till stipendieprogram för att satsa på kommande
generation av politiska och kommersiella ledare i Ukraina.
Den långdragna tvisten om ukrainsk särbehandling gällande
investeringar för det koreanska bilföretaget Daewoo fördes under året till
tvistlösningsprocedur. Frågan har fortfarande inte kunnat lösas. I övriga
handelspolitiska frågor har man på ukrainsk sida i några få fall gått EU
och därmed internationellt accepterade spelregler till mötes. Dock
återstår fortfarande en rad viktiga olösta problem som hämmar utländska
investeringar i Ukraina. Dessa frågor diskuteras fortlöpande i samarbets-
rådet mellan EU och Ukraina.
EU har under året utbetalat 46 miljoner euro till Tacis nationella
program för Ukraina när det gäller tekniskt bistånd.
33.7.3 Moldavien
Samarbetet med Moldavien har under året löpt relativt friktionsfritt. EU
har kunnat konstatera en allvarlig vilja från moldavisk sida att fullfölja
sina åtaganden enligt PSA-avtalet, även om det fortfarande finns ett antal
områden inom vilka konkreta reformåtgärder måste vidtas. Ett antal
underkommittéer har under året mötts. Däremot kunde inte det planerade
årliga mötet med samarbetsrådet äga rum i november, eftersom
regeringen efter ett misstroendevotum tvingades avgå några dagar innan.
Landet stod ännu i mitten av december utan regering. En sådan tillträdde
först i slutet av månaden.
Ett betalningsbalansstöd om 15 miljoner euro har ställts i utsikt av EU.
Utbetalningen har dock tills vidare frusits i väntan på att en ny regering
kommer på plats och på att denna nya regering uttalar att man avser
stödja fortsatt reformarbete. Tacis har också ett tämligen omfattande
arbetsprogram för Moldavien med en budget på totalt ca 19 miljoner
euro.
Från EU:s sida har engagemanget ökat vad gäller att söka bistå i att
lösa konflikten med Transnistrien. Sverige har varit aktivt då det gäller
att driva denna fråga. Från moldavisk sida har slutligen under året
signaler givits om ett önskat framtida medlemskap i EU. Man har också
velat knytas närmare stabilitetspakten.
33.7.4 Vitryssland – fortsatt problematiska relationer med EU
EU:s relationer till Vitryssland har ännu inte helt normaliserats. De
slutsatser från 1997 som begränsar umgänget med det officiella
Vitryssland har fortsatt att vara i kraft under 1999. EU vill på detta sätt
markera sin oro för den demokratiska situationen i landet.
Efter det att problemen med tvångsevakueringen från flera EU-
ambassaders residens kunde lösas i början av året har EU tagit några steg
för att närma sig Vitryssland. Under förutsättning att Vitryssland
uppfyller vissa grundläggande krav vad gäller demokrati och mänskliga
rättigheter har EU lovat att överväga förbättrade relationer med landet.
Sverige har stött denna linje, som innebär en öppning för Vitryssland att
bryta sin självvalda isolering.
Flera EU-uttalanden i frågor gällande mänskliga rättigheter har gjorts
under året. Det gäller bl.a. de fall där kända oppositionspolitiker fängslats
för att först vid årsskiftet friges. I några fall har personer spårlöst
försvunnit. I november godkände slutligen den vitryska sidan EU:s
Tacis-program till stöd för det civila samhället i Vitryssland. Programmet
är värt 5 miljoner euro, och kommer att användas bl.a. till projekt med
enskilda organisationer och oberoende journalister. Sverige har aktivt
agerat för genomförande av detta program, som väl kompletterar de
bilaterala insatser som Sverige gör på demokratiområdet i Vitryssland.
Den centrala frågan för Vitrysslands framtid är de kommande
parlamentsvalen år 2000. EU stöder till fullo den OSSE-ledda dialogen
mellan regim och opposition i Vitryssland, som bl.a. syftar till att leda
fram till fria och rättvisa val samt tillgång till etermedier för
oppositionen.
33.7.5 Södra Kaukasus och Centralasien
Med länderna i södra Kaukasus (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien) och
Centralasien (Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan,
Uzbekistan) har relationerna utvecklats. EU söker där främja stabilitet,
utvecklingen av demokrati och marknadsekonomi samt förbättra
respekten för de mänskliga rättigheterna. Partnerskaps- och samarbets-
avtal ingicks l995 med Kazakstan och Kirgizistan, l996 med Armenien,
Azerbajdzjan, Georgien och Uzbekistan samt med Turkmenistan l998.
Ett toppmöte med ledarna för länderna i södra Kaukasus hölls i juni 1999
i samband med att avtalen trädde i kraft. Samtliga avtal har trätt i kraft, så
när som på det med Turkmenistan där ratificeringsprocessen pågår.
33.8 Staterna i f.d. Jugoslavien (utom Slovenien) och
Albanien
Staterna i f.d. Jugoslavien (utom Slovenien) samt Albanien hanteras i
rådsarbetsgruppen för västra Balkan. Grunden för EU:s bilaterala
förbindelser med dessa länder utgörs av den s.k. regionala ansatsen som
under året utvecklats till den s.k. stabiliserings- och associations-
processen. I denna anges villkor för förbindelserna inom områdena
handel, finansiellt stöd, ekonomiskt samarbete och andra avtalsreglerade
förbindelser. Utvecklingen i respektive land samt hur utvecklingen svarar
mot de uppsatta målen granskas två gånger per år av EU. EU:s arbete
med västra Balkan har vidare präglats av arbetet med stabilitetspakten för
sydöstra Europa. Sverige har aktivt stöttat regionens närmande till EU.
Stabilitetspakten
Stabilitetspakten för sydöstra Europa initierades våren 1999 av det tyska
ordförandeskapet som ett led i EU:s fredsansträngningar på västra
Balkan. Pakten undertecknades den 10 juni vid EU:s utrikesministermöte
i Köln. Den kan beskrivas som en politisk avsiktsförklaring mellan
tongivande delar av världssamfundet och regionen (Förbundsrepubliken
Jugoslavien ingår tills vidare inte). Gradvis integration i euroatlantiska
strukturer ställs i utsikt förutsatt att de sydösteuropeiska länderna
utvecklar det politiska och ekonomiska samarbetet sinsemellan. Paktens
roll är att fungera som ett forum för koordinering och belysning av
integrerande, välstånds- och säkerhetshöjande aktiviteter i sydöstra
Europa vilka bär regional karaktär. Stabilitetspakten har ingen
genomförandefunktion och förfogar inte över egna finansiella resurser,
frånsett en budget för finansiering av ett mindre sekretariat i Bryssel.
Ett viktigt verktyg i processen är det nya avtalsinstrument, s.k.
stabiliserings- och associationsavtal, vilket utvecklats och genomförs av
kommissionen för länderna på västra Balkan. Syftet med avtalen är bl.a.
frihandel och en intensifierad politisk dialog med länderna ifråga.
Stabilitetspaktens arbete leds av ett regionalt s.k. bord, som
sammanträder halvårsvis på statssekreterarnivå, och kan beskrivas som
ett slags styrelse för pakten. Ordförande vid regionala bordet och tillika
paktens "VD" är EU:s särskilde representant och särskilde samordnare
för stabilitetspakten, tysken Bodo Hombach.
Under det regionala bordet finns tre arbetsbord, som sammanträder tre-
fyra gånger per år. Arbetsbordet för demokratisering och mänskliga
rättigheter leds av OSSE:s kommissarie för minoriteter Max van der
Stoel. Arbetsbordet för ekonomisk återuppbyggnad, utveckling och
samarbete leds av italienske vice riksbankschefen Fabrizio Saccomanni.
Arbetsbordet för säkerhetsfrågor, slutligen, leds av kabinettssekreterare
Jan Eliasson.
33.8.1 Bosnien-Hercegovina
EU har slutit upp bakom den höge representantens prioriteringar
nämligen att minoriteter skall återvända, att det bosniska "ägarskapet" för
fredsprocessen skall öka samt att media och rättsväsendet skall
reformeras. EU:s fortsatt starka engagemang för Bosnien-Hercegovina
markerades bl.a. genom att EU:s nytillträdde kommissionär för utrikes
relationer gjorde en av sina första utrikesresor till Bosnien. Inom ramen
för Stabilitetspakten för sydöstra Europa har ett första bilateralt möte
mellan EU och Bosnien hållits som en del av EU:s s.k. stabiliserings- och
associationsavtal. Dessutom har den informella arbetsgruppen för
samarbete mellan Bosnien-Hercegovina och EU under året hållit tre
möten, i vilket det bosniska deltagandet har blivit allt intensivare.
33.8.2 Kroatien
EU har varit aktivt i de internationella ansträngningarna för att förmå
Kroatien att respektera åtaganden gjorda i bl.a. Daytonavtalet och genom
medlemskapet i Europarådet. I fokus har stått återflyttning av serbiska
flyktingar som så önskar, reformer i val- och medialagstiftning samt
Kroatiens relation till krigsförbrytartribunalen i Haag. President
Tudjmans bortgång i december markerade dock en lovande inledning på
en förändringsprocess i kroatisk politik. EU:s program för minröjning i
Kroatien i VEU:s regi påbörjade sitt arbete i maj 1999. Det skedde med
Sverige som "lead nation" för denna mission, kallad Western European
Union Demining Assistance Mission (WEUDAM). Missionen erbjuder
Kroatien råd, teknisk expertis och utbildning i minröjning. Vidare
beslutades att påbörja undersökning av villkoren för upprättande av en
informell konsultativ arbetsgrupp mellan Kroatien och EU.
33.8.3 Förbundsrepubliken Jugoslavien inklusive Kosovo
EU:s relationer till den officiella regimen i Belgrad försämrades drastiskt
under 1999. Detta var en följd av regimens brutala politik i Kosovo som i
sin tur ledde till Nato:s bombkampanj samt krigsförbrytartribunalens i
Haag av bl.a. president Milosevic. EU stärkte sanktionerna mot landet
vilka omfattade bl.a. flygförbud, oljeembargo, frysning av statliga
tillgångar i EU-länderna och visumförbud för till regimen närstående
personer. Dessutom uttryckte EU-länderna att de inte ämnade stödja
återuppbyggnad av Förbundsrepubliken Jugoslavien så länge regimen
satt kvar.
En stor del av EU:s arbete efter Kosovokonfliktens akuta skede var
inriktat mot att stödja den demokratiska oppositionen och oberoende
media i Förbundsrepubliken Jugoslavien. EU insåg vidare behovet av att
stödja den hårt prövade befolkningen och gav betydande humanitär hjälp.
Stödet till den demokratiska oppositionen manifesterades i leveranser av
eldningsolja till ett antal oppositionsstyrda kommuner inför vintern, det
s.k. "Energi för demokrati-programmet".
EU:s relation till delrepubliken Montenegro präglades av de ökade
spänningarna i förhållande till regimen i Belgrad. EU uttryckte sitt stöd
till den montenegrinska regeringens ekonomiska och demokratiska
reformsträvanden, vilket fick sitt konkreta uttryck i att EU i oktober
beslöt att flygförbudet och oljeembargot mot Förbundsrepubliken
Jugoslavien inte längre skulle tillämpas i Montenegro.
Sverige har aktivt drivit frågor om stöd till demokratiseringen i
Montenegro och verkningsfulla sanktioner riktade mot regimen i Belgrad
samtidigt som befolkningen ges stöd.
Kosovo intog en framträdande plats på EU:s dagordning under året.
Efter eldupphöravtalets undertecknande i juni och säkerhetsrådets
antagande av resolution 1244 upprättades en omfattande internationell
militär och civil närvaro i Kosovo. I oktober beslutade rådet formellt att
inte längre tillämpa sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslavien i
Kosovo.
Säkerhetsläget och de etniska minoriteternas situation och den växande
organiserade brottsligheten i Kosovo efter konflikten behandlades
ingående av EU. EU fördömde alla våldshandlingar och all intolerans
och uppmanade samtliga parter att respektera resolution 1244 och
samarbeta med FN:s mission i Kosovo (UNMIK) och KFOR. Rådet
framhöll vikten av bevarandet av ett multietniskt Kosovo och rätten för
människor att återvända till sina hem. Rådet uttalade djup oro över det
stora antalet serber och andra minoriteter som tvingats fly från Kosovo.
Kommissionen ombads att i samarbete med UNMIK ge förslag på hur
den organiserade brottsligheten kan bekämpas.
Inom ramen för UNMIK fick EU ett särskilt ansvar för frågor om
återuppbyggnaden. UNMIK:s fjärde pelare, som leds av EU under
engelsmannen Joly Dixon, har i nära samarbete med Världsbanken och
IMF börjat lägga grunden för ett makroekonomiskt ramverk för Kosovo.
Ramverket omfattar grundläggande funktioner såsom upprättande av en
budget och betalningssystem samt bank-, tull- och skatteväsende. Till-
sammans med Världsbanken arrangerade EU två internationella givar-
konferenser för Kosovo som resulterade i stora utfästelser för Kosovo.
33.8.4 F.d. jugoslaviska republiken Makedonien
I april gav Allmänna rådet i uppdrag åt kommissionen att undersöka
förutsättningarna för att uppgradera relationerna mellan EU och
Makedonien. I en förstudie från juni kom kommissionen till slutsatsen att
Makedonien skulle kunna uppfylla villkoren för ett s.k. stabiliserings-
och associationsavtal med EU.
Allmänna rådet gav i juli kommissionen i uppdrag att presentera ett
förhandlingsdirektiv för ett stabiliserings- och associationsavtal
innehållande bl.a. etablerandet av en politisk dialog, föresatsen att
upprätta ett frihandelsområde för varor och tjänster samt successiv
anpassning av lagstiftningen till EG:s regelverk.
Under hösten har förhandlingsdirektivet varit uppe till diskussion i
rådets arbetsgrupp för västra Balkan och i EU:s kommitté för handels-
frågor. Förhandlingar inleds i början av 2000. Den 25 oktober hölls ett
trojkamöte med Makedonien där Makedonien upprepade ambitionen att
uppfylla sina åtaganden enligt EU:s biståndsprogram för Öst- och
Centraleuropa, Phare, och försäkrade att integrationen i EU hör till
landets främsta prioriteter.
33.8.5 Albanien
Sedan 1992 finns ett handels- och samarbetsavtal mellan EU och
Albanien. En ytterligare fördjupning av de avtalsmässiga förbindelserna
är att vänta då Albanien liksom Makedonien står på tur för att förhandla
om ett stabiliserings- och associationsavtal inom ramen för stabilitets-
pakten. Kommissionen lade i höstas fram en rapport över möjligheterna
för Albanien att inleda förhandlingar om ett dylikt avtal. Förhandlingar
kommer dock att dröja med anledning av Albaniens svaga ekonomi,
biståndsberoende och det prekära säkerhetsläget som den omfattande
kriminaliteten förorsakar.
Albaniens handelsrelationer med EU har under året fördjupats genom
att landet fick autonoma handelsförmåner vilka medger skattefritt
tillträde till EU:s inre marknad för nästan 80 % av Albaniens export.
Tidigare har Albanien endast omfattats av gemenskapens allmänna
preferenssystem (GSP).
33.8.6 Utvecklingssamarbete och biståndsinsatser i regionen
EU är den i särklass största biståndsgivaren till västra Balkan. Insatserna
i området härstammar från såväl Europeiska byrån för humanitärt bistånd
(ECHO) som det s.k. Phare-biståndet (Bosnien-Hercegovina,
Makedonien och Albanien) och också direkt från kommissionen. EU:s
insatser syftar främst till att bidra till fredsprocessen och flykting-
återvändande i regionen. Merparten av insatserna har kommit Bosnien-
Hercegovina till godo. Under 1999 har EU även bidragit med återupp-
byggnadsinsatser i Kosovo omfattande 137 miljoner euro. I samband
med vårens massiva flyktinginströmning från Kosovo (mars–juni) bidrog
EU med betydande stöd till de mest drabbade länderna – Albanien,
Makedonien och Förbundsrepubliken Jugoslavien och Montenegro.
Utöver ECHO:s humanitära bistånd om 150 miljoner euro till flykting-
läger och värdfamiljer fick dessa länder även budgetstöd (100 miljoner
euro) och makroekonomiskt stöd i form av såväl lån som bidrag
(Albanien och Makedonien). I samarbete med Världsbanken anordnade
Kommissionen i samband med Kosovokrisen givarkonferenser för
Albanien, Makedonien och Kosovo. Under året hölls även en
givarkonferens för Bosnien-Hercegovina.
EU:s omfattande humanitära bistånd till Kosovo genom ECHO
uppgick till drygt 90 miljoner euro under 1999. Genom bildandet av
kommissionens Task Force för Kosovos återuppbyggnad (TAFKO) den
1 juli inleddes ett omfattande program för akut återuppbyggnad. Vid
toppmötet i Köln beslutade EU vidare att inrätta en återuppbyggnads-
myndighet för Kosovo med ansvar för det långsiktiga utvecklings-
samarbetet. Återuppbyggnadsmyndigheten kommer att ha sitt högkvarter
i Thessaloniki och ett operativt kontor i Pristina.
Det svenska utvecklingsbiståndet till västra Balkan uppgick 1999 till
mer än 340 miljoner kronor. Största mottagare var Bosnien-Hercegovina
(ca 180 miljoner kronor) och Kosovo (70 miljoner kronor). Med
anledning av Kosovokrisen bidrog Sverige även med ca 162 miljoner
kronor i humanitärt bistånd.
33.9 Turkiet
33.9.1 Allmänt om relationerna EU–Turkiet
Relationerna med Turkiet under 1999 präglades framför allt av en
diskussion i EU och Turkiet om möjligheterna för Turkiet att få formell
status som kandidat. I samband med presentationen av kommissionens
översynsrapport om Turkiet rekommenderade kommissionen att Turkiet
borde få status som kandidatland.
Vid Europeiska rådets möte i Helsingfors beslöt EU att Turkiet skulle
få kandidatstatus. I slutsatserna från mötet i Helsingfors välkomnas
Turkiets avsikt att fortsätta reformerna för att kunna uppfylla
Köpenhamnskriterierna. Turkiets förmedlemskapsstrategi kommer bl.a.
att innehålla en förstärkt politisk dialog med betoning på mänskliga
rättigheter. Ett partnerskap, som innehåller de prioriteringar som bör
göras i Turkiets förberedelser för att uppfylla Köpenhamnskriterierna,
kommer att utarbetas och kombineras med ett nationellt program för
Turkiets antagande av regelverket.
PKK-ledaren Abdullah Öcalan greps i Kenya i februari och den 29 juni
avkunnades dödsdomen i den turkiska säkerhetsdomstolen. Domen
bekräftades den 25 november av den turkiska appellationsdomstolen.
Öcalan anmälde målet till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Det är det turkiska parlamentet och presidenten som avgör om döds-
domen skall verkställas. Rådet, ordförandeskapet och Europaparlamentet
påtalade vid flera tillfällen under året vikten av att dödsdomen inte
verkställs.
Jordbävningarna i Turkiet i augusti och november orsakade stort
lidande och förstörelse i Turkiet. Kommissionen anslog 4 miljoner euro i
katastrofbistånd och förberedde ytterligare 30 miljoner euro för
rehabiliteringsfasen.
33.9.2 Svenska ståndpunkter
Sverige har under året verkat för att EU skulle ställa krav på tydliga
tecken från Turkiets sida att landet var moget att få formell status som
kandidatland. Sverige har i dessa sammanhang framför allt betonat vikten
av att respekten för de mänskliga rättigheterna i Turkiet förbättras.
Regeringen har under året haft omfattande kontakter med företrädare för
den turkiska regeringen och olika frivilligorganisationer. Regeringen har
gjort bedömningen att den turkiska regeringen genomfört vissa positiva
steg, framför allt på lagstiftningsområdet och att den interna debatten om
mänskliga rättigheter i Turkiet har intensifierats. Kandidatstatus skulle,
enligt regeringens uppfattning, i detta läge ge ett viktigt stöd för det
fortsatta arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokrati i
Turkiet. Det återstår dock mycket att göra innan Turkiet uppfyller de
politiska Köpenhamnskriterierna om demokrati, rättssäkerhet, mänskliga
rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter. Det gäller såväl
behov av ny lagstiftning som tillämpning av den som redan finns.
Helsingforsslutsatserna innehåller ett antal instrument för att främja
Turkiets anpassning till EU, bl.a. den politiska dialogen, utarbetandet av
ett nationellt program för anpassning till EG:s regelverk vilket även
kommer att omfatta åtaganden relaterade till de politiska kriterierna för
medlemskap, kontrollmekanismer och återkommande rapportering om
hur Turkiets anpassning till Köpenhamnskriterierna fortlöper. Denna
konstruktion ger stora möjligheter till dialog med Turkiet om mänskliga
rättigheter. Sverige kommer fortsatt inom EU att driva krav på förbättrad
respekt för de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Detta kommer bl.a. att
ske genom att den politiska dialogen mellan EU och Turkiet och det
kommande anslutningspartnerskapet fokuserar på konkreta åtgärder för
att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna.
33.9.3 Genomförandet av den europeiska strategin för Turkiet
Den europeiska strategin för Turkiet, som presenterades av
kommissionen den 4 mars 1998 innehåller detaljerade förslag och
tidtabeller för ett fördjupat samarbete på en rad områden: mänskliga
rättigheter och humanitära frågor, fördjupning av tullunionen,
forsknings- och utvecklingssamarbete, jordbruk, tjänstehandel m.m. Den
kontaktgrupp som etablerades mellan kommissionen och turkiska
myndigheter för att säkerställa genomförandet av strategin, har mötts
fyra gånger under 1999 och vissa framsteg har gjorts. Man har bl.a.
diskuterat möjligheten att förhandla om ett avtal om liberalisering av
handeln med tjänster och offentlig upphandling.
33.9.4 Finansiellt stöd
Europaparlamentet röstade den 2 december fram sina ändringsförslag till
de förslag om rådsförordningar som kommissionen presenterade den 21
oktober 1998. De två förordningarna avser dels åtgärder för att förstärka
EG:s och Turkiets tullunionssamarbete (15 miljoner euro), dels främjan-
de av ekonomisk och social utveckling i Turkiet (135 miljoner euro).
EU beslutade om ett särskilt mandat till Europeiska investerings-
banken, EIB, (se avsnitt 39.9) för utlåning till projekt för återuppbyggnad
av landets infrastruktur med anledning av jordbävningen. EIB kan låna ut
upp till 600 miljoner euro de närmaste tre åren.
Europeiska rådet i Helsingfors bad kommissionen att presentera ett
samlad ram för samordning av EU:s förmedlemskapsstöd.
33.9.5 Kommissionens utvärderingsrapport om Turkiets närmande
till EU
Kommissionens utvärderingsrapport om Turkiets närmande till EU
presenterades den 13 oktober i enlighet med slutsatserna från Europeiska
rådets möte i Cardiff. De problem som identifierades i 1998 års rapport
kvarstår i flera fall. Kommissionen kritiserar situationen för de mänskliga
rättigheterna i Turkiet, bl.a. förhållandet att tortyr fortfarande före-
kommer, att vissa försämringar inträtt i yttrandefriheten efter dödsdomen
mot PKK-ledaren Abdullah Öcalan, att förhållandena i fängelserna inte
förbättrats och att inga egentliga framsteg skett i den kurdiska frågan.
Kommissionen uppmärksammar dock att de militära domarna i säker-
hetsdomstolarna har tagits bort, att en amnestilag införts och att straffen
för dem som fälls för tortyr höjts. Kommissionen föreslår att Turkiet
skall betraktas som ett kandidatland, även om förhandlingar inte kan
komma ifråga förrän de politiska Köpenhamnskriterierna är uppfyllda.
33.10 Medelhavsländerna – Maghreb/Mashrek
Partnerskapet Europa–Medelhavet (den s.k. Barcelona-processen)
upprättades vid ett möte i Barcelona 1995 med utrikesministrarna i de 15
EU-medlemsstaterna och i 12 länder i Medelhavsregionen: Marocko,
Algeriet, Tunisien, Egypten, Israel, Jordanien, Syrien, Libanon, Turkiet,
Cypern och Malta samt den palestinska myndigheten.
Den s.k. Barcelona-deklarationen är grunden för partnerskapet och
består av tre kapitel. Det första syftar till att skapa ett gemensamt område
för fred och stabilitet och omfattar bl.a. politisk dialog och säkerhets-
politik. Den politiska dialogen skall bl.a. främja utvecklingen av
demokratiska institutioner och respekten för mänskliga rättigheter. Det
andra kapitlet gäller ekonomiskt och finansiellt samarbete och stöd till
partnerländerna och syftar bl.a. till att upprätta ett frihandelsområde i
regionen till år 2010. Det tredje kapitlet omfattar kulturellt, socialt och
"mänskligt" utbyte samt en dialog mellan kulturer. Barcelona-processen
är inte avsedd att ersätta andra åtgärder för fred, stabilitet och utveckling
i området. Den är t. ex. inte en del av fredsprocessen i Mellanöstern utan
en parallell process som förhoppningsvis kan bidra till att göra
fredsprocessen framgångsrik. Därtill är tanken att Barcelona-processen
genom att skapa förtroende och samarbete även skall lösa och förhindra
konflikter på andra områden inom regionen.
Barcelona-processens tredje utrikesministermöte hölls den 15–16 april
1999 i Stuttgart och bekräftade att en freds- och stabilitetsstadga för
Medelhavet skall utarbetas. Utrikesministrarna fastslog det ekonomiska
och handelspolitiska samarbetets centrala roll för Barcelona-processen
och betonade behovet av ökande investeringar i de sydliga partner-
länderna. De enades om att samarbete om miljö, vatten, industrifrågor,
energi, transport och informationsteknologi skall prioriteras i det fortsatta
regionala arbetet. Mötet beslöt att Libyen skulle få delta i Barcelona-
processen så snart FN-sanktionerna hade upphävts och Libyen accepterat
Barcelona-deklarationen och Barcelona-processens regelverk. FN-
sanktionerna hävdes våren 1999, men Libyen hade ännu vid årets slut
inte uppfyllt dessa villkor.
Inom ramen för det politiska och säkerhetspolitiska samarbetet har
övergripande principer diskuterats i arbetet med en freds- och stabilitets-
stadga för Medelhavet. Vid slutet av året fanns ännu inget textutkast till
en stadga. I november hölls i Bryssel ett särskilt ad hoc-möte om
samarbete för att bekämpa terrorism.
Inom ramen för det ekonomiska och finansiella partnerskapet har det
industriella samarbetet diskuterats inför den tredje industriminister-
konferensen i juni 2000 på Cypern. En strategi har antagits för att bl.a.
främja direktinvesteringar i området, innovationer och teknikspridning,
en utvidgad inre marknad och stöd till små och medelstora företag. I
januari hölls en konferens i Valencia om hur EU skall kunna bistå
partnerländerna med de handelspolitiska åtgärder som behövs för att
upprätta ett frihandelsområde. I mars hölls ett expertmöte i Bryssel om
ekonomisk omställning och den ekonomisk/sociala situationen i de
sydliga partnerländerna. Ett möte om samarbete beträffande forskning,
teknologi och samarbete hölls i Bremen i april. Ett ministermöte om
vattenfrågor hölls i Turin i oktober. Ett möte med partnerländernas
ekonomiska och sociala råd eller liknande institutioner hölls i Antalya i
Turkiet i november och behandlade bl.a. kvinnors integration i arbets-
livet. Ett expertmöte hölls i november i Bryssel om bl.a. erosion,
jordförstöring och ökenspridning
I september 1999 hölls ett möte på generaldirektörsnivå i det Europa–
Medelhavsenergiforum, som inrättades 1997.
Inom ramen för det det kulturella, sociala och "mänskliga" samarbetet
hölls på Malta i november ett seminarium om de sociala konsekvenserna
av frihandel i Medelhavsområdet. I december i Montpellier hölls för
första gången inom Barcelonaprocessen ett hälsoministermöte, som antog
en deklaration om åtgärder för att bl.a. bekämpa smittsamma sjukdomar.
Frihandel och ekonomiskt stöd är två viktiga komponenter i EG:s
politik för Medelhavsområdet. Hittills har avtal slutits med Israel,
Marocko, Tunisien, Jordanien och PLO. Sverige ratificerade de tre
förstnämnda under 1996 och avtalet med Jordanien 1999. Med Egypten
har avtalet färdigförhandlats under 1999, men det egyptiska parlamentet
har ännu inte godkänt avtalet.
EG har anslagit ca 4,7 miljarder euro för perioden 1996–1999 till
utvecklingssamarbetet med länderna i Medelhavsregionen. Av detta
svarade Sverige under 1999, genom sin medlemsavgift till EU, för ca 170
miljoner kronor. Av biståndet regleras ca 3,4 miljarder euro genom den
s.k. MEDA-förordningen, som anger beslutsformerna och huvud-
områdena för biståndssamarbetet. Biståndet skall gå till ekonomisk
omvandling, till stärkande av den socioekonomiska jämvikten och stöd
för utveckling av det civila samhället samt till regionalt samarbete.
Biståndet utgår efter nationella och regionala strategier vilka baseras på
partnerländernas prioriteringar och i enlighet med målen och syftena i
Barcelona-deklarationen och MEDA-förordningen. Beslut om att stödja
projekt fattas av en kommitté, där medlemsstaterna är representerade. En
utvärdering av programmet presenterades av kommissionen under 1999.
I slutet av 1999 presenterade kommissionen ett förslag till reviderad
MEDA-förordning som börjat diskuteras och som Sverige kraftigt
kritiserat för brister.
Inom EU har under året även en gemensam EU-strategi för
Medelhavsområdet diskuterats. Eftersom Barcelona-deklarationen redan
kan sägas vara en Medelhavsstrategi, även om den antagits av de 27
partnerländerna och därmed inte är en EU-strategi, har Sverige i debatten
ofta framfört att EU-strategin bör bekräfta Barcelona-deklarationen men
också ge något därutöver ("Barcelona plus").
33.11 Mellanöstern och Gulfstaterna
33.11.1 Mellanöstern
EU markerade under 1999 på olika sätt närvaro i regionen, och fortsatte
att stödja fredsprocessen politiskt och ekonomiskt. EU uttalade sitt stöd
för Sharm el-Sheikh överenskommelsen som undertecknades den 4
september 1999. Överenskommelsen innehåller en konkret tidsplan för
genomförandet av Israels åtaganden enligt interrimsprocessens tre
tidigare avtal (Interimsavtalet, Hebron och Wye-avtalen). EU har
uppmanat parterna att noggrant uppfylla överenskommelsens alla delar
och att inte vidta åtgärder som kan äventyra den fortsatta processen.
Unionen intog en konsekvent och fast hållning i frågor som rör den
israeliska bosättningspolitiken, Jerusalems status samt fördömanden av
terrorism. Förhandlingar mellan Israel och Syrien återupptogs i december
1999, efter att ha legat nere sedan 1996. Ett fredsavtal mellan parterna
väntas bana väg för ett tillbakadragande av de israeliska trupperna från
den s.k. säkerhetszonen och en normalisering av läget i södra Libanon.
Europeiska rådet antog den 25 mars 1999 i Berlin en deklarationen om
fredsprocessen i Mellanöstern. Berlin-deklarationen uttrycker ett starkt
stöd för palestiniernas rätt till självbestämmande och för en framtida
palestinsk stat. I deklarationen uttrycker EU åsikten att Israels bästa
säkerhetsgaranti är tillkomsten av en demokratisk och fredlig palestinsk
stat efter förhandlingarnas avslutande. EU tillerkänner inte någon part
rätt att lägga veto mot denna utveckling och förklarar sin avsikt att
erkänna den palestinska staten vid lämplig tidpunkt. En kraftfull
markering görs mot fortsatt bosättningsverksamhet. Parterna uppmanas
återuppta förhandlingarna som skall leda till ett slutligt fredsavtal inom
ett år, dvs. före mars 2000.
EU:s särskilde sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern, Miguel
Angel Moratinos, verkade under året bl.a. för en dialog mellan EU och
Israel om den palestinska ekonomin. EG:s bistånd till Västbanken/Gaza
uppgår till 54 procent av det totala internationella biståndet till
omvärlden. Arbetet har fortgått vad gäller EG:s program för att bistå den
palestinska myndigheten i dess strävan att motverka terroristhandlingar.
Förutom tekniskt inriktade insatser syftar programmet till att främja den
palestinska polisens kunskaper och respekt för mänskliga rättigheter. En
svensk polisexpert står till EU:s förfogande med uppgift att utbilda och
bistå den palestinska polisen i olika frågor.
33.11.2 Gulfstaterna
Det nionde utrikesministermötet inom ramen för samarbetet mellan EG
och Gulfstaternas samarbetsråd (Gulf Cooperation Council, GCC) hölls i
Dubai, Förenade Arabemiraten, den 2 november 1999. De pågående
förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EG och GCC stod i
förgrunden för mötet. Både GCC-länderna och EU-medlemsstaterna
uppmärksammade vikten av att GCC-länderna skapar en intern tullunion
för att ett frihandelsavtal mellan EG och GCC skall kunna realiseras.
GCC-länderna återupprepade också sin målsättning att genomföra en
gemensam tullunion till 2001. Under GCC-toppmötet i Riyadh den 29
november beslöt GCC-ländernas stats- och regeringschefer dock att
skjuta på genomförandet av en gemensam tullunion från 2001 till 2005.
33.11.3 Iran – den politiska dialogen fortsätter
Förra årets återupprättade politiska dialog mellan EU och Iran har fortsatt
även under 1999. Dialogen täcker frågor av gemensamt intresse för EU
och Iran, såsom ekonomiskt och kulturellt samarbete, samt ämnen som
mänskliga rättigheter, eventuellt iranskt stöd till terrorism och eventuell
förekomst av massförstörelsevapen i Iran. Årets dialogmöten hölls i Iran
den 20 maj och i Helsingfors den 1 december. Inom ramen för den
politiska dialogen träffades arbetsgruppen för energi för första gången i
maj i Teheran. Dessutom hölls det första mötet mellan EU och
Organization of the Islamic Conference (OIC) i Helsingfors den 14
december. EU representerades av trojkan och OIC av ordförandelandet
Iran. EU har under året uttryckt sin oro för bristande respekt för de
mänskliga rättigheterna och inskränkningar i yttrandefriheten i Iran
genom gemensamma démarcher till Iran och gemensamt agerande i FN:s
generalförsamling.
33.12 Afrika
EU:s ansträngningar att bidra till en fredlig och demokratisk utveckling i
Afrika har fortsatt. Demokratiseringen har vidareutvecklats men i flera
länder råder konflikter som måste lösas.
Förberedelserna för ett toppmöte mellan EU och Afrika har fortsatt.
Avsikten är att mötet skall behandla politiska och ekonomiska frågor
samt social utveckling. Mötet planeras äga rum under det portugisiska
ordförandeskapet den 3–4 april år 2000 och föregås av ett utrikes-
ministermöte den 2 april.
I enlighet med EU:s gemensamma ståndpunkt om mänskliga
rättigheter, demokratiska principer, rättsstatsprincipen och ett sunt
styrelseskick i Afrika har EU under 1999 tagit fram två översyns-
rapporter som redogör för de viktigaste insatserna inom dessa områden.
Ett antal demokratiska val har genomförts med finansiellt och logistiskt
stöd från EU, liksom med valobservatörer. EU har med tillfredsställelse
noterat en förnyad drivkraft hos regionala aktörer att söka fredslösningar
i flera svåra konflikter, vilket Sverige särskilt välkomnat. EU har mot
bakgrund av detta fortsatt sin politiska dialog med OAU (Afrikanska
enhetsorganisationen) i konfliktfrågor och följer den verksamhet som
bedrivs av OAU:s krishanteringscentrum.
EU:s gemensamma ståndpunkt om förebyggande av konflikter i Afrika
och de relaterade rådsslutsatserna från den 2 juni 1997 var i juli 1999
föremål för en årlig översyn. En viktig del i genomförandet av
slutsatserna är uttalanden beträffande enskilda konflikter. Enligt den
gemensamma ståndpunkten skall EU undersöka möjligheterna att minska
gapet mellan analys och tidig varning och konkret handlande. Avsikten är
vidare att ytterligare förbättra samordningen mellan olika rådsorgan som
är ansvariga för olika aspekter av konfliktförebyggande och konflikt-
lösning. Sverige har välkomnat EU:s gemensamma agerande och har i
EU-samarbetet varit drivande i frågor om behovet av samordning,
kapacitetshöjande insatser och konfliktförebyggande åtgärder.
33.12.1 Östafrika, Afrikas horn
Flera gemensamma EU-uttalanden och démarcher har gjorts med
anledning av konflikten mellan Etiopien och Eritrea. I dessa har stöd
uttryckts för OAU:s ansträngningar och parterna har uppmanats att finna
en fredlig lösning på konflikten. Den 19–20 februari besökte en trojka-
mission på ministernivå både Addis Abeba och Asmara. En gemensam
ståndpunkt om ett vapenembargo mot Etiopien och Eritrea antogs den 15
mars. Ståndpunkten förlängdes under september månad för ytterligare en
sexmånadersperiod. EU utsåg i slutet av året en särskild representant för
konflikten till stöd för OAU:s fortsatta ansträngningar. Sverige har fört
en kontinuerlig dialog med bägge parter.
EU har gjort flera uttalanden med anledning av den pågående
fredsprocessen och den svåra humanitära situationen i Sudan. Den 10–11
november återupptogs den kritiska dialogen mellan EU och den
sudanesiska regeringen. Dialogen avser att behandla fredsprocessen,
demokratiutvecklingen, frågor om mänskliga rättigheter, terrorism och
relationerna till grannländerna.
33.12.2 Södra Afrika
Efter flera års förhandlingar kunde EG-medlemsstaterna och Sydafrika i
mars enas om ett avtal om handel, utveckling och samarbete. Avtalet
undertecknades i Pretoria i oktober. Delar av avtalet, bl.a. frihandels-
avsnittet, kommer att tillämpas provisoriskt fr.o.m. 1 januari 2000
medan övriga delar blir föremål för en ratificeringsprocess. Sverige har
framförallt drivit en frihandelsvänlig linje under förhandlingarna.
Konflikten i Angola diskuteras kontinuerligt i EU-kretsen och
gemensamma uttalanden har gjorts. EU, liksom Sverige, har lagt
huvudansvaret för det återupptagna kriget hos rebellrörelsen UNITA
under ledning av Jonas Savimbi. UNITA har uppmanats att upphöra med
krigföringen och återgå till fredsprocessen med målet att fullständigt
demilitarisera sin organisation och överlämna ockuperade områden. EU
har verkat för förbättrad efterlevnad av sanktionerna mot UNITA. Vidare
har parterna uppmanats att respektera de mänskliga rättigheterna, liksom
att upphöra med mineringen.
33.12.3 Centralafrika, Stora sjöregionen
Sedan konflikten i Demokratiska republiken Kongo bröt ut i augusti 1998
har EU, bl.a. genom sitt särskilda sändebud, aktivt verkat för en fredlig
lösning. EU har stött de regionala initiativ som tagits för att lösa krisen.
Efter eldupphöravtalet för Demokratiska republiken Kongo i juli 1999 i
Lusaka har EU i ett flertal uttalanden och démarcher uppmanat parterna
att leva upp till sina åtaganden och uttryckt sitt fulla stöd för avtalets
genomförande. EU har även antagit en gemensam ståndpunkt beträffande
stöd för fredsprocessen. I detta ingår stöd till den gemensamma militära
övervakningskommissionen för Demokratiska republiken Kongo med 1,2
miljoner euro. Sverige har även bilateralt bidragit med 800 000 SEK.
Svensk personal deltar också i FN:s observatörsmission i landet. EU har
drivit tanken på en regional Stora sjökonferens för fred, säkerhet och
utveckling. EU-länderna har också åtagit sig att motverka vapenflödet till
och inom Stora sjöregionen.
EU antog under året en gemensam ståndpunkt om Rwanda. EU stöder
den process som inletts av Rwandas regering för återhämtning efter
folkmordet och främjande av nationell försoning, återuppbyggnad och
utveckling, skydd och främjande av mänskliga rättigheter och demokrati.
I Burundi har EU givit fortsatt finansiellt och politiskt stöd till den s.k.
Arushaprocessen, där Sverige bilateralt är en av de största givarna. EU
har uttryckt oro över det ökande våldet i Burundi och över tvångs-
förflyttningen av ca 260 000 civila. EU har även genomfört en démarche
om dödsstraffet.
33.12.4 Västafrika
I Nigeria har EU aktivt stöttat övergången från militärt till demokratiskt
styre och bidrog t.ex. med 100 valobservatörer till president- och
parlamentsvalen. I denna samfinansierade EU-insats ingick 10 svenska
valobservatörer. Den 29 maj tillträdde Obasanjo som landets president,
vilket formellt markerar övergången till demokrati. Som en direkt följd
upphävde EU sina kvarvarande sanktioner mot Nigeria den 1 juni. Under
året har Sverige medverkat till utarbetandet av en strategi för hur EU:s
utvecklingssamarbete, som varit fruset sedan 1995, skall återupptas. Till
en början skall begränsade kapacitetsstärkande insatser göras, bl.a i det
konfliktdrabbade Nigerdeltat.
I Guinea-Bissau avsattes presidenten av en militärjunta den 7 maj efter
ett år fyllt av politiska och militära konflikter. Som en följd av
maktövertagandet begärde EU i juli konsultationer med landet enligt
artikel 366a i Lomékonventionen. Konsultationerna syftade till att se
över respekten för rättsstaten, de demokratiska principerna och de
mänskliga rättigheterna. Demokratiseringsprocessen har aktivt stötts av
Sverige och de parlaments- och presidentsval som hölls i landet den 28
november övervakades av bl.a. tio svenska valobservatörer. EG har också
genomfört 366a-konsultationer med Niger, till följd av statskuppen den 9
april, och med stöd från EG har en demokratisk ordning återställts. I
Togo har EG givit stöd till den nationella dialogen och på så sätt bidragit
till att en överenskommelse om en demokratisk utveckling i landet har
uppnåtts mellan presidenten och oppositionen.
33.12.5 Regionalt samarbete i Afrika
Dialogen mellan EU och SADC (Southern African Development
Community) har fortsatt och förberedelserna för kommande minister-
möte i Botswana hösten år 2000 har påbörjats. Fokus har legat på den
politiska dialogen, framför allt kriserna i DR Kongo och Angola. För att
öka kontrollen och förhindra olaglig handel av lätta vapen har en
gemensam arbetsgrupp tillsatts. På svenskt initiativ är barns rättigheter
fortsatt ett prioriterat område och ett EU–SADC-seminarium om barns
rättigheter kommer att äga rum under år 2000.
Som ett steg mot en kontinuerlig dialog mellan EU–ECOWAS
(Economic Community of West African States) har ett första möte
planerats till våren 2000 med regional integration och konflikt-
förebyggande på dagordningen. EU har under året beslutat stödja
ECOWAS kapacitet att övervaka och förhindra flödet av lätta vapen i
regionen, vilket också Sverige gör bilateralt.
33.13 USA och Kanada
33.13.1 USA
Den transatlantiska agendan
USA och EU utgör världens två starkaste ekonomier och det
transatlantiska handels- och investeringsflödet, som uppgår till 2 000
miljarder USD per år, är det största i världen. Handeln mellan EG och
USA står för ca 20 procent av den globala varuhandeln.
Det transatlantiska samarbetet har sin grund i den mycket starka
intressegemenskap som finns mellan EU och USA. Insikten om en
gemensam grundsyn på områden som frihandel, demokrati och
internationell säkerhet har bidragit till att intensifiera den politiska och
ekonomiska dialogen mellan USA och EG.
Den "nya transatlantiska agendan" som sjösattes i Madrid 1995, var
tänkt att skapa en ny samarbetsgrund i det läge som uppstått efter det
kalla krigets slut. Agendan innebär ett gemensamt åtagande att stärka och
söka ge mer konkret innehåll åt samarbetet inom de ekonomiska,
politiska, rättsliga och kulturella områdena.
Samarbetet har successivt fördjupats och breddats och i dag innefattas i
princip alla frågor av vikt – från frågor inom ramen för EU:s politiska
dialog med tredje länder, till ekonomiska och handelspolitiska, liksom
också ett växande antal mellanstatliga och rättsliga frågor.
Hittills har de mest konkreta åtgärderna genomförts på det handels-
politiska området. År 1998 enades EG och USA om att ingå ett
transatlantiskt ekonomiskt partnerskap (TEP) och en gemensamt framför-
handlad handlingsplan antogs. I denna åtar sig EG och USA bland annat
att verka för att stärka det multilaterala WTO-regelverket och att genom
bilaterala förhandlingar bidra till en avveckling av tekniska handels-
hinder för handeln med industrivaror, tjänster, offentlig upphandling och
immateriella rättigheter. Avtal om ömsesidigt erkännande av produkt-
godkännande ingicks 1998 på flera områden, bland annat för läkemedel,
medicinteknisk utrustning samt telekommunikationsutrustning.
Ytterligare områden är föremål för förhandlingar. Arbetet med att
genomföra handlingsprogrammet har under år 1999 fortgått, men många
av de angivna målsättningarna har ännu inte kunnat uppnås.
Vid toppmötet mellan EU och USA i Bonn den 21 juni 1999 fattades
beslut om att inrätta en mekanism för tidig varning i syfte att förebygga
framtida konflikter – såväl på handels – som på GUSP-området.
Ambitionen är att söka lösa problem på ett tidigt stadium innan de
riskerar att få politiskt kostsamma konsekvenser som kan äventyra det
transatlantiska samarbetet. Detta nya koncept har främst börjat ta form på
det handelspolitiska området och ett antal potentiella problem har
identifierats. Tanken är att båda sidor skall ta sin motparts intressen i
beaktande i ett tidigt skede vid utformandet av regler, lagar och
policybeslut, utan att för den skull avstå från rätten att självständigt
utforma de egna lagarna och besluten. Öppenhet, ökat utbyte på såväl
teknisk som lagstiftande nivå, tidig identifiering av potentiella
konfliktområden samt en aktiv övervakning av partnerskapets operativa
organ, är exempel på de åtgärder EU och USA vill använda för att
förebygga framtida konflikter.
Den politiska dialogen har under år 1999 också resulterat i
gemensamma åtaganden eller deklarationer gällande utvecklingen eller
hanteringen av en rad frågor med när det gäller på t.ex. regionala
krishärdar och den övergripande säkerhetssituationen i Europa.
Inom ramen för det transatlantiska samarbetet har även upprättats ett
antal sektors- eller folk-till-folkdialoger inom olika områden. Bland
dessa kan särskilt nämnas dialogerna på näringslivs- och miljöområdet
samt mellan konsumentorganisationer. Näringslivsdialogen har kommit
längst i sitt arbete och Sverige intar här en framträdande hållning genom
sitt ordförandeskap på europeisk sida i en av undergrupperna. Under år
1999 startade även en transatlantisk parlamentarikerdialog.
De amerikanska sanktionslagarna, som syftar till att inskränka handel
med Kuba, Iran och Libyen, har under året varit centrala diskussions-
ämnen med USA. EU anser att de extraterritoriella delarna av dessa lagar
strider mot åtaganden inom WTO. Den amerikanska administrationen har
under 1999 inte lyckats förmå kongressen att genomföra den nödvändiga
lagändringen och EG har därför sagt att man kanske kan komma att ånyo
ta upp fallet i WTO.
Toppmötet mellan EU och USA
Inom ramen för nya transatlantiska agendan hålls varje halvår ett
toppmöte där USA företräds av sin president och EU av
ordförandelandets regeringschef samt av kommissionens president. Vid
toppmötet sker en avstämning av hur arbetet framskridit med att
genomföra den antagna handlingsplanen. Toppmötet utnyttjas också i
växande utsträckning för politisk dialog och antagande av gemensamma
deklarationer på det utrikes- och säkerhetspolitiska området.
Under de två toppmöten som hölls i juni 1999 i Bonn och i december
1999 i Washington antogs bl.a. gemensamma uttalanden om
utvecklingen i Ukraina, Sydosteuropa, Tjetjenien och norra Europa samt
om den gemensamma synen på det fortsatta arbetet inom världshandels-
organistionen, WTO. Vidare antogs bl.a. ett uttalande om samarbete för
att bekämpa den illegala handeln med handeldvapen och lätta vapen.
33.13.2 Kanada
Dialogen mellan EU och Kanada äger rum inom ramen för en gemensam
handlingsplan och deklaration som undertecknades i december 1996.
Dialogen är bred och omfattar handel och ekonomi, utrikes- och
säkerhetspolitiska frågor, transnationella ämnen såsom miljö, migration,
internationell brottslighet, kulturfrågor och vetenskapliga frågor samt
främjandet av kontakter mellan det civila samhällets olika sektorer.
Relationerna mellan EU och Kanada är traditionellt mycket goda med
en betydande grad av samsyn i många frågor. Konflikten mellan EG och
Kanada på fiskeområdet ser ut att gå mot en lösning. Sedan Kanada
under året ratificerat FN-avtalet om gränsöverskridande fiskbestånd och
antagit författningar för att införliva avtalet i kanadensisk lagstiftning,
har omfattande och segslitna diskussioner förts mellan gemenskapen och
Kanada. Alltjämt råder vissa rättsliga meningsskiljaktigheter parterna
emellan.
I EG:s dialog med Kanada, som kallas Canada–EU Action Plan, är
handelsfrågorna mest framträdande. EU har svarat positivt på kana-
densiska önskemål om ett stärkande av de ekonomiska förbindelserna.
Under året har en handelspolitisk tvist aktualiserats. I likhet med USA
drabbas även Kanadas köttexport av EG:s importförbud mot hormon-
behandlat kött och Kanada införde 100-procentiga retaliationstullar under
sommaren. Svensk vodkaexport slapp dock tullarna.
Ett kanadensiskt deltagande i EG:s samarbete om satellitnavigering
(Galileo) är föremål för diskussion.
De politiska frågorna rör främst konflikthantering och det
kanadensiska begreppet "Human Security". Som exempel kan nämnas ett
samarbete om att hindra spridning av lätta vapen och att involvera
Kanada inom ramen för EU:s nordliga samarbete. Kanada är således en
aktiv samarbetspartner inom områden som ligger väl i linje med svensk
politik, inte minst mot bakgrund av Kanadas plats i säkerhetsrådet under
1999.
Två toppmöten på regeringschefsnivå mellan EU och Kanada har ägt
rum under året – ett genomfördes i Bonn den 17 juni och det andra i
Ottawa den 16 december. Bonn-mötet resulterade i en ansats att
samordna ländernas konkurrenslagstiftning, medan Ottawa-mötet
utmynnade i ett antal gemensamma deklarationer. Parterna enades om att
tillsätta en arbetsgrupp med syfte att bekämpa spridning och
destabiliserande anhopningar av handeldvapen och lätta vapen; att via en
särskild expertdialog identifiera samarbetsområden för EU och Kanada i
norra Europa; samt att när det gäller e-handel och det globala
informationssamhället tillsammans verka för att e-handeln utvecklas
samtidigt som adekvata skyddsmekanismer införs.
33.14 Latinamerika och Karibien
Toppmötet EU–Latinamerika och Karibien
Det första toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i EU:s
medlemsstater och de 33 länderna i Latinamerika och Västindien ägde
rum i Rio de Janeiro den 28–29 juni 1999. Mötet föregicks av ett utrikes-
ministermöte den 27 juni. Toppmötets övergripande syfte var att fördjupa
och vidga relationerna mellan de två regionerna. Dagordningen
omfattade tre huvudsakliga ämnesområden: politik, ekonomi och handel
samt kultur och utbildning. Sverige betonade frågor om mänskliga
rättigheter, jämställdhet och frihandel. I samband med toppmötet under-
tecknades en politisk deklaration till vilken är fogad en handlingsplan
med områden för ett gemensamt agerande mellan regionerna. Nästa
toppmöte mellan EU och Latinamerika och Karibien skall hållas det
första halvåret 2002 i Madrid under det spanska ordförandeskapet.
Förhandlingarna om frihandelsavtal mellan EG och Mexiko avslutade
Europeiska kommissionen och Mexiko träffade i november en
uppgörelse om frihandelsavtal mellan EG och Mexiko. Förhandlingarna
inleddes i november 1998 efter att EU:s medlemsstater, EG och Mexiko i
december 1997 undertecknat ett avtal om ekonomiskt partnerskap,
politisk samordning och samarbete samt EG och Mexiko ett övergångs-
avtal om handel. Efter att medlemsstaterna fått tillfälle att studera
avtalstext skall rådet år 2000 fatta beslut om avtalet. Avsikten är att
frihandelsavtalet skall träda i kraft under andra halvåret 2000. Avtalet
omfattar varuhandel samt områden såsom tjänstehandel, investeringar,
offentlig upphandling och immaterialrätt.
Förhandlingar mellan EG och Mercosur respektive Chile lanserade
I samband med toppmötet i Rio de Janeiro i juli 1999 fattade
statscheferna beslut om att inleda frihandelsförhandlingar mellan EG och
Mercosur (en tullunion mellan Argentina, Uruguay och Paraguay som
bildades 1991) respektive Chile. Sverige hade varit mycket aktivt i det
förberedande arbetet. Det första mötet i de nybildade associeringsråden
ägde rum den 24 november 1999 i Bryssel. I ett första skede kommer
förhandlingarna att begränsas till frågor om handelshinder som inte är
tullrelaterade, medan förhandlingar om tullar och tjänstehandel inleds i
juli 2001.
EU:s gemensamma ståndpunkt om Kuba gäller fortsatt
Rådet bekräftade senast den 6 december 1999, i de halvårsvisa
utvärderingar som rådet gör, att den gemensamma ståndpunkten om
unionens politik visavi Kuba fortsatt gäller. Ståndpunkten, som antogs
den 2 december 1996, fastställer unionens avsikt att uppmuntra och
underlätta en fredlig övergång till pluralistisk demokrati i Kuba, ökad
respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt
varaktig förbättring av levnadsstandarden för det kubanska folket.
Ståndpunkten klargör unionens önskan att vara Kubas partner, men att
EU anser att fullt samarbete med Kuba är beroende av förbättringar när
det gäller mänskliga rättigheter och politisk frihet. I sina slutsatser i
december ansåg rådet att förhållandena i Kuba inte ändrats på ett sätt som
gav EU anledning att förändra sin gemensamma ståndpunkt. Rådet
framhöll att EU med kraft skall fortsätta att främja sina grundläggande
värderingar och underströk att resultatorienterad dialog och humanitärt
bistånd är EU:s prioriteringar i förbindelserna med Kuba.
Centralamerika
EU:s ansträngningar handlar om att stödja konsolideringen av
fredsprocesserna och stärkande av demokratin i de centralamerikanska
länderna, politiskt och genom bistånd. Inom ramen för San José-
processen hölls det 11:e mötet för handelsforum mellan EG och
Centralamerika i oktober 1999 i Bryssel. EU bevakade aktivt återupp-
byggnaden och transformeringen av Centralamerika efter orkanen Mitchs
härjningar hösten 1998. Flertalet medlemsstater och kommissionen var
representerade vid det internationella mötet som hölls mellan
biståndsgivare och representanter för de centralamerikanska
regeringarna/länderna i Stockholm den 25–28 maj 1999. Dessförinnan
hade trojkan ett möte i Bonn med de centralamerikanska regeringarna.
33.15 Asien
33.15.1 ASEM-samarbetet
Samarbetet mellan EU:s medlemsstater och tio länder i Öst- och
Sydöstasien, som inleddes 1996 under namnet ASEM (Asia–Europe
Meeting), fortsatte under 1999. ASEM:s syfte är att genom dialog bidra
till ökad politisk samsyn och ökade handels- och investeringsflöden
mellan EG och Asien.
Vid utrikesministermötet i Berlin i mars invigdes officiellt ASEM:s
miljöcenter i Bangkok, Asia–Europe Environmental Technology Center
(AEETC). Sverige har bidragit ekonomiskt till centret. Samtidigt lade
också den s.k. Visionsgruppen fram sin rapport med förslag till
samarbetets utveckling. I gruppen, som tillsattes vid ASEM:s andra
toppmöte, representerades Sverige av Michael Sohlman och EG-
kommissionen av Percy Barnevik. Andra ASEM-möten på ministernivå
under 1999 var finansministermötet i Frankfurt i januari, handels-
ministermötet i Berlin i oktober samt teknologiministermötet i Peking i
oktober.
Som en uppföljning till Världskongressen mot kommersiellt sexuellt
utnyttjande av barn som hölls i Stockholm 1996 anordnade
Storbritannien och Filippinerna gemensamt ett expertmöte om barns
välfärd i London hösten 1998. Mötet, som kommer att följas upp i
Sydkorea år 2000, resulterade bl.a. i en webbsida med information om
lagstiftningen i ASEM-länderna. Sverige deltog i expertmötet och har
bidragit till webbsidan.
Det andra seminariet i serien om mänskliga rättigheter och rättsstaten,
som tillkommit på svensk–franskt initiativ, ägde rum i Peking i juni
1999. Nästa seminarium arrangeras i Frankrike år 2000.
Sverige deltog i ett expertmöte om kulturarvsfrågor i Hanoi i januari.
33.15.2 Sydasien
EU:s relationer till Sydasien kom under 1999 att präglas framförallt av
konflikten mellan Indien och Pakistan om Kashmir samt statskuppen i
Pakistan och det inrikespolitiska läget i Afghanistan.
Med anledning av oroligheterna på gränsen mellan Indien och Pakistan
efter det att beväpnade inkräktare infiltrerat Kargilområdet gjordes i juni
ett uttalande från ordförandeskapet på EU:s vägnar. EU uppmanade till
omedelbart tillbakadragande av infiltratörer och anmodade de båda
länderna att verka för ett omedelbart slut på striderna, att respektera
demarkationslinjen och att förhindra ytterligare infiltration över gränsen.
För att minska spänningarna i området uppmanades Indien och Pakistan
att visa största återhållsamhet samt återuppta dialogen i enlighet med
tidigare åtaganden och Lahore-deklarationen.
Den 13 oktober, dagen efter det militära maktövertagandet i Pakistan,
beklagade EU djupt utvecklingen och fördömde militärkuppen som
avsatt en demokratiskt vald regering. Den pakistanska militären upp-
manades att respektera demokratin och den parlamentariska processen
samt att omedelbart återgå till civilt styre. Vid Europeiska rådets möte i
Tammerfors den 16 oktober uttryckte unionen i en deklaration djup oro
över utvecklingen i Pakistan och fördömde återigen de handlingar som
utförts av den pakistanska militären. EU uppmanade militären att
respektera före detta regeringsmedlemmars säkerhet och lagliga
rättigheter och omedelbart frige de som gripits. Vikten av en fortsatt
dialog med Indien och betydelsen av att båda länderna ansluter sig till
den globala icke-spridningsregimen betonades. En dryg månad senare,
vid ministerrådets möte, upprepades budskapet från Tammerfors-
deklarationen och en uppmaning riktades till övergångsadministrationen
att presentera en bindande tidsplan för en snabb återgång till civilt och
demokratiskt styre.
Mot bakgrund av inbördeskriget i Afghanistan antog EU i januari en
gemensam ståndpunkt. I denna slås bland annat fast att unionen avsåg
arbeta för en hållbar fred i Afghanistan och därigenom för stabilitet och
utveckling i regionen samt verka för en ökad respekt för internationell
rätt och mänskliga rättigheter, inklusive barns och kvinnors rättigheter.
Unionen syftade också till att bistå med effektiv humanitär hjälp samt
intensifiera kampen mot illegala droger och terrorism. Vid ministerrådets
möte i november, beslöt unionen att ställa sig bakom sanktioner som
FN:s säkerhetsråd beslutade om med anledning av talibanernas under-
låtenhet att överlämna den för terrorism misstänkte Usuma Bin Laden.
33.15.3 Sydostasien – Burma, Filippinerna, Indonesien och
Östtimor, Malaysia , Asean och ARF
Den fortsatt problematiska utvecklingen i Burma föranledde ett antal
reaktioner från EU:s sida under året mot den sittande militärregimen,
som benämns SPDC (State Peace and Development Council). Unionens
gemensamma ståndpunkt från 1996 förlängdes i april och ytterligare en
gång i oktober. Ståndpunkten omfattar bland annat vapenembargo, stopp
för allt bistånd utom det rent humanitära, samt förbud mot en rad
personer med anknytning till militärregimen att besöka EU-medlems-
stater, eller resa genom dessa.
Ett flertal uttalanden gjordes också, i vilka bl.a. regimens överträdelser
vad gäller mänskliga rättigheter framhölls, och där regimen uppmanades
att inleda dialog med oppositionen i syfte att återinföra demokratin och
respekten för de mänskliga rättigheterna i Burma. Ordförandelandet
Finlands utrikesminister framförde samma budskap till Burmas
utrikesminister vid ett möte i anslutning till FN:s generalförsamling.
Dessförinnan hade EU:s trojka besökt Rangoon för att söka inleda en
kritisk dialog med regimen och för att samtala med oppositionens ledare
Aung San Suu Kyi.
Återinförandet av dödsstraffet i Filippinerna föranledde en nära dialog
mellan EU och den filippinska regeringen, för att förmedla unionens
beklagande över detta.
Utvecklingen i Indonesien gav anledning till ett antal uttalanden från
EU:s sida till stöd för den demokratiska och ekonomiska reformprocess
som inletts. EU liksom många medlemsstater, däribland Sverige, bidrog
också med bistånd till förberedelserna inför landets första fria
parlamentsval på fyrtio år den 9 juni 1999. Valobservatörer från EU
fanns på plats vid valet. EU har därefter uttryckt sitt stöd för de
demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, som den nya
demokratiskt valda regeringen företräder.
EU uttryckte också stöd för den indonesiska regeringens vilja att lösa
landets regionala konflikter, såsom den i Aceh, med fredliga, inte
militära medel. EU framhöll samtidigt sitt stöd för Indonesiens
territoriella integritet, och för regeringens ansträngningar att undersöka
de överträdelser i fråga om mänskliga rättigheter som begåtts i denna
konflikt, och lagföra de skyldiga.
Konflikten om Östtimor föranledde också ett betydande EU-
engagemang. EU framförde upprepat stöd för den östtimoresiska själv-
bestämmandeprocessen, och uppmaningar till den indonesiska regeringen
att ta sitt ansvar för områdets säkerhet inför omröstningen. EU liksom
många medlemsstater bidrog aktivt till förberedelserna av den FN-ledda
folkomröstningen i augusti. Den indonesiskstödda milisens våld därefter
kritiserades av EU. Flera EU-länder stödde den multinationella styrkan
INTERFET (International Force for East Timor). EU:s engagemang för
östtimoresernas belägenhet markerades också med humanitärt bistånd.
EU har också framhållit avsikten av att ge fortsatt stöd till områdets
återuppbyggande inför självständigheten. EU uttryckte också i FN:s
kommission för mänskliga rättigheter stöd för en internationell
undersökning av de överträdelser i fråga om mänskliga rättigheter som
begåtts av milisen och av den indonesiska militären.
I Malaysia följde EU nära rättegångarna mot den förre finansministern
Anwar Ibrahim.
Burmas medlemskap av samarbetsorganisationen Asean (Association
of South-East Asian Nations) föranledde fortsatta problem i EU:s
förbindelser med Asean. Mötesverksamheten inom ramen för det
tekniska samarbetet mellan EG och Asean låg nere under ett och ett halvt
år och kunde återupptas först i maj 1999, genom en överenskommelse
om begränsad observatörstatus för Asean-stater som inte var anslutna till
detta samarbete (Kambodja, Laos och Burma).
En diskussion har under hösten förts om ett starkare engagemang från
EU:s sida i Asean Regional Forum (ARF), som är en viktig organisation
för säkerhetspolitisk dialog och informationsutbyte. ARF består av
Asean-länderna och dess dialogpartners, bl.a. Japan, Kina, Ryssland,
Indien, EU och USA. Vissa resultat har uppnåtts på det förtroende-
skapande området, men ARF:s potential hämmas av ländernas ovilja att
frångå konsensus- och icke-inblandningsprincipen. Det finska
ordförandeskapet har lagt fram ett förslag innebärande bland annat att EU
bör bidra mer aktivt till samarbetet, t. ex. genom att anordna seminarier
eller erbjuda sig sitta ordförande i ARF:s arbetsgrupper. Vidare innebär
förslaget att EU bör verka för att konkreta förtroendeskapande åtgärder
införs efter europeisk förebild samt att ARF utvecklas till ett forum där
alla typer av säkerhetspolitiska problem kan diskuteras, inklusive
konflikter inom länderna.
33.15.4 Den koreanska halvön
EU:s meddelande om Sydkorea stadfästes vid rådsmötet 19–20 juli 1999.
Dokumentet är indelat i en politisk och en ekonomisk del. Skälet till att
EU valde att introducera en ny strategi vid denna tidpunkt berodde på
flera faktorer: EU önskade uttala sitt stöd för Sydkoreas ekonomiska
reformprogram efter den ekonomiska krisen samt poängtera behovet av
att Sydkorea förbättrar marknadstillträde, EU ville visa sitt stöd för det
första demokratiska valet då förre dissidenten Kim Dae Jung valts till
president i december 1997 och slutligen ville EU stödja Sydkoreas
ansträngningar att förbättra relationerna till Nordkorea. Meddelandet tar
upp de politiska förbindelserna mellan EU och Sydkorea och stöd till
president Kims "solskenspolitik" mot Nordkorea. EU:s roll för att bevara
fred och stabilitet på Koreahalvön behandlas.
I anslutning till Asean/ARF-mötet i Singapore i juli 1999 hölls ett
trojkamöte med Sydkorea. Agendan täckte bl.a. relationerna EU–
Sydkorea, reformprocessen i Sydkorea, läget på den Koreanska halvön
samt dialogen EU–Nordkorea.
Ett andra politiskt dialogmöte på tjänstemannanivå mellan EU och
Nordkorea ägde rum i november 1999 i Bryssel under finskt ordförande-
skap. Agendan var bred och omfattade bl.a. relationerna EU–Nordkorea,
humanitärt bistånd, frågor om mänskliga rättigheter, reformfrågor och
säkerhetssituationen på den koreanska halvön. Mötet befanns menings-
fullt och en fortsättning är att förvänta, förutsatt att Nordkorea står fast
vid uppgörelsen med USA och avstår från fortsatta missiltester.
En tremannadelegation från kommissionen besökte Nordkorea i januari
1999. Syftet var främst att informera sig om den humanitära situationen
och att diskutera biståndsfrågor för att söka enas om hur EU:s bistånd till
Nordkorea skulle utformas. Förhandlingarna kunde slutföras i mars då
kommissionen fått gehör för sina krav på större öppenhet, bättre kontroll
av projekten och en diskussion om policyfrågor.
EU har under 1999 bidragit med omkring 34 miljoner euro i bistånd till
Nordkorea, via ECHO (Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt
bistånd) och GD Utveckling. I beloppet ingår livsmedelsbistånd och stöd
till jordbruket. EU har under 1999 kanaliserat biståndet genom
internationella organisationer som Internationella Röda Korset,
internationella enskilda organisationer samt nationella institutioner. EU
är efter USA den största biståndsgivaren till Nordkorea.
KEDO:s (Korean Peninsula Energy Development Organization)
verksamhet handlar ytterst om icke-spridning av kärnvapen samt fred och
stabilitet på den koreanska halvön. Den handlar också om ökad
kärnsäkerhet. Euratom anslöt sig till KEDO den 19 september 1997 och
deltar på samma villkor som KEDO:s ursprungliga medlemmar: USA,
Japan och Sydkorea. Gemenskapen skall enligt anslutningsavtalet
årligen, under en femårsperiod fr.o.m. 1996, bidra med högst 15 miljoner
euro till KEDO:s verksamhet. Under 1999 dominerades KEDO:s arbete
av missilspridningsfrågorna.
33.15.5 EU:s Kina-politik
Det till maj inplanerade årliga toppmötet EU–Kina ställdes in på kinesisk
begäran på grund av Nato:s bombning av Kinas ambassad i Belgrad.
Mötet ägde i stället rum den 21 december 1999 i direkt anslutning till
Macaos återbördande till Kina. Dagordningen grundades på EU:s Kina-
strategi 1998, "Mot ett globalt partnerskap med Kina". I strategin
framhålls EU:s målsättning att engagera Kina i en intensifierad politisk
dialog, stödja utvecklingen i Kina mot ett öppnare samhälle och en
rättsstat med ökad respekt för de mänskliga rättigheterna samt att
ytterligare involvera Kina i den globala ekonomin. EU:s finansiella
engagemang skall samtidigt ökas och EU:s profil i Kina stärkas. EU
avser även att särskilt intressera sig för utvecklingen i Hongkong och
Macao efter återbördandet till Kina.
Kommissionens ordförande besökte Kina i samband med toppmötet i
december, det andra mötet på två år sedan 1985. Inget bland-
kommissionsmöte EU–Kina ägde rum under 1999. Kinas förhandlingar
med EG om medlemskap i världshandelsorganisationen WTO
påverkades också av ambassadbombningen i Belgrad. Emellertid kunde
Kina och USA i november avsluta de bilaterala förhandlingarna, medan
EG:s WTO-förhandlingar med Kina vid seklets utgång alltjämt inte hade
avslutats.
På det politiska området noteras att inom ramen för EU:s dialog om
mänskliga rättigheter med Kina, två möten ägde rum under 1999 mellan
EU:s s.k. trojka och Kina. I anslutning till dessa möten anordnades
juridiska seminarier i Peking om mänskliga rättighetsfrågor, med
deltagande av experter från Kina och Europa. EU-trojkan har även påtalat
vikten av att behandlingen av Falun Gong-rörelsens anhängare inte bryter
mot konventionerna om mänskliga rättigheter.
Ett av Kina initierat teknologiministermöte ägde rum i Peking i
oktober inom ramen för ASEM. Statsrådet Mona Sahlin deltog från
svensk sida.
33.15.6 Japan
Det åttonde toppmötet mellan EU och Japan hölls i Bonn i juni under
tyskt ordförandeskap. Dagordningen var som alltid bred och omfattade
både politiska och ekonomiska frågor. Politiska frågor som behandlades
var bl.a. utvecklingen i Kosovo, Ryssland och på Koreahalvön och
Ryssland. På det ekonomiska området diskuterade man bl.a. behovet av
fortsatta strukturella reformer i Japan, men noterade samtidigt att den
japanska ekonomin utvecklats oväntat positivt under året. Man kom
vidare överens om att fortsätta det nära samarbetet i WTO-relaterade
frågor.
EU-trojkan och Japan möttes på utrikesministernivå vid två tillfällen, i
Berlin i mars och i New York i september. Därutöver har en rad möten
på olika nivåer ägt rum. Som ett led i att utveckla de politiska
relationerna mellan EU och Japan inleddes under 1999 regelbundna
möten i Tokyo på tjänstemannanivå.
Kommissionen presenterade i maj ett arbetsdokument om Japan som
går igenom utvecklingen av förbindelserna sedan 1995 då man för rådet
presenterade sitt meddelande om Japan, "Europa och Japan: Kommande
etapper". Kommissionen konstaterar att förbindelserna mellan EU och
Japan har utvecklats "positivt, om än försiktigt". Man har numera breddat
dialogen från att i huvudsak omfatta handelsfrågor till att i högre grad
även behandla politiska frågor och ekonomiska frågor av bredare
karaktär. Kommissionen konstaterar dock att det finns stort utrymme för
att utveckla förbindelserna ytterligare.
Efter långvariga diskussioner antog rådet den 11 maj en förordning om
EG:s exportfrämjande aktiviteter gentemot Japan, Exprom. Den antagna
förordningen, som gäller t.o.m. år 2001, slår fast att den rättsliga grunden
för Exprom skall vara artiklarna 133 och 308 i Amsterdamfördraget.
Förhandlingarna om ett s.k. MRA-avtal om ömsesidigt erkännande av
provning, certifiering m.m. mellan EG och Japan har inte kunnat slut-
föras under 1999, trots tidigare starka förhoppningar om detta. Ett MRA-
avtal med Japan – som skulle ge företag inom EU möjlighet att testa sina
produkter i hemlandet för den japanska marknaden och vice versa – ges
hög prioritet av EG och diskussionerna kommer därför att fortsätta.
DEL 4 SAMARBETE I RÄTTSLIGA OCH
INRIKES FRÅGO
34 Civilrättsligt samarbete
Arbetet på det civilrättsliga området är omfattande. Det mesta och kanske
viktigaste civilrättsliga samarbetet sker inte som en del av samarbetet i
rättsliga och inrikes frågor utan görs i stället inom det ekonomiska och
sociala samarbetsområdet. Detta samarbete syftar till att harmonisera
medlemsstaternas lagar så att den inre marknaden kan upprättas. Olika
civilrättsliga regler i medlemsstaterna kan i vissa fall utgöra hinder för
den fria rörligheten för t.ex. varor och tjänster, och det kan därför finnas
skäl att försöka komma fram till mera likartade regler. Samtidigt kan
subsidaritetsprincipen göra sig mera gällande här än annars, bl.a.
eftersom det rör sig om regler som griper in i enskildas förhållanden.
Under året har ett betydelsefullt harmoniseringsarbete pågått om flera
centrala civilrättsliga frågor. Arbetet har gällt direktiv om bl.a.
elektronisk handel, direktiv om distansavtal för finansiella tjänster och
immaterialrätt.
Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande finns ytterligare möjligheter
till samarbete i civilrättsliga frågor (se artikel 65). Detta arbete är inriktat
på den internationella privat- och processrätten, dvs. frågor om lagval,
internationell delgivning, domstolars internationella behörighet och
erkännande och verkställighet av utländska domar. Det arbetet redovisas
i det följande.
Riksdagen har i enlighet med givna riktlinjer informerats om det
civilrättsliga samarbetet. Vid frågor av större vikt har faktapromemorior
överlämnats till riksdagen och inför ministerråden har samråd hållits med
riksdagens EU-nämnd. Dessutom har berört fackutskott fortlöpande
informerats om alla viktiga utspel och initiativ m.m. inom detta område.
34.1 Civilrättskommittén
Genom Amsterdamfördragets ikraftträdande inrättades en särskild
kommitté för det civilrättsliga samarbetet. Kommittén utgörs av en
styrgrupp och olika underarbetsgrupper. Styrgruppen – Civilrätts-
kommittén (Allmänna frågor) – har behandlat olika pelarövergripande
frågor, t.ex. elektronisk handel, och andra övergripande frågor, t.ex. EU-
koordinering av förhandlingarna inom ramen för Haagkonferensen om en
global konvention om jurisdiktion och verkställighet av domar på
privaträttens område och civilrättsligt samarbete mellan EU och
Ryssland. En inledande diskussion om inrättandet av ett civilrättsligt
nätverk och om möjligheterna att utarbeta ett rättsligt instrument för
tillämplig lag för äktenskapsskillnad (Rom III) har hållits i enlighet med
de prioriteringar som lagts fast i Wienhandlingsplanen (jfr avsnitt 5.2.1).
En viktig fråga för kommittén är att följa upp slutsatserna från toppmötet
i Tammerfors (se avsnitt 5.2.2). I övrigt har Civilrättskommittén under
hösten sammanträtt i olika undergrupper (Bryssel I, Bryssel II, Rom II,
Delgivning och Insolvens), se avsnitt 34.3-34.7. När arbetet med Rom II
är klart avser man påbörja en revidering av Romkonventionen om
tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) bl.a. i syfte att stärka
konsumentskyddet.
34.2 Revidering av Bryssel- och Luganokonventionerna
Medlemsstaterna påbörjade under 1998 tillsammans med Norge och
Schweiz ett arbete med att revidera 1968 års konvention om domstols-
behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och
den i stort sett likalydande Luganokonventionen. I april 1999 uppnåddes
i arbetsgruppen enighet om ett antal ändringar i konventionerna. En
viktig sådan är att verkställighetsförfarandet blir enklare och snabbare.
Sedan Amsterdamfördraget trätt i kraft och frågor som gäller det
civilrättsliga samarbetet därmed fördes över till första pelaren beslöt
rådet för rättsliga och inrikes frågor, samtidigt som den bekräftade
arbetsgruppens överenskommelse, att "frysa" den överenskomna texten i
avvaktan på att kommissionen skulle lägga fram ett förslag till en
gemenskapsrättsakt i ämnet. Kommissionen presenterade i juli 1999 ett
förslag till förordning (se härom avsnitt 34.3). Det fortsatta arbetet med
att revidera Luganokonventionen kommer att tas upp på nytt när
förordningen har antagits.
34.3 Jurisdiktion och verkställighet av domar (Bryssel I)
Kommissionen presenterade i juli 1999 ett förslag till förordning om
jurisdiktion och erkännande och verkställighet av domar i civila och
kommersiella mål (KOM(1999) 348), som innehållsmässigt i stort
överensstämmer med 1968 års Brysselkonvention med de ändringar som
överenskommits i arbetet med att revidera Bryssel- och Lugano-
konventionerna (avsnitt 34.2). Nödvändiga ändringar som krävs för att
omvandla texten från en konvention till en EG-rättsakt har också gjorts.
Förslaget har under hösten behandlats i Civilrättskommittén (Bryssel I).
Arbetet beräknas kunna avslutas under år 2000.
34.4 Jurisdiktion och verkställighet av domar (Bryssel II)
Konventionen om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar i äktenskapsmål (den s.k. Brysselkonventionen
II) är en konvention mellan EU:s medlemsstater. Konventionen antogs av
rådet i maj 1998. Den har till syfte att underlätta den fria rörligheten för
människor inom EU genom enhetliga regler om erkännande av domar på
hemskillnad, äktenskapsskillnad och annullering av äktenskap som
meddelats i någon medlemsstat. Konventionen innehåller även enhetliga
regler om vilket lands domstolar som skall vara behöriga att ta upp
sådana mål. Även vårdnadsfrågor omfattas av konventionen, under förut-
sättning att en sådan fråga uppkommer i samband med ett äktenskapsmål.
Konventionens struktur är i väsentliga hänseenden densamma som i den
förmögenhetsrättsliga Brysselkonventionen från 1968.
Med anledning av Amsterdamfördraget lade kommissionen i april
1999 fram ett förslag till en gemenskapsrättsakt där Brysselkonventionen
II omarbetats till en förordning. Huvuddelen av bestämmelserna i
konventionen har införts även i kommissionens förordningsförslag.
Eftersom det rör sig om två olika slags instrument avviker förordnings-
förslaget dock med nödvändighet från konventionen i vissa avseenden.
Vidare har ändringar aktualiserats i syfte att anpassa förordningen till den
reviderade Brysselkonventionen från 1968. Förordningsförslaget har
under hösten 1999 beretts i en rådsarbetsgrupp. Förordningen kommer
förmodligen att kunna antas av rådet under våren 2000.
34.5 Tillämplig lag för förpliktelser utanför
avtalsförhållanden (Rom II)
1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
(Rom I) var ursprungligen tänkt att omfatta även förpliktelser utanför
avtalsförhållanden (framför allt skadeståndstvister). I slutändan lämnades
emellertid dessa frågor utanför Rom I. Ett konventionsarbete i frågorna
väcktes till liv igen under år 1998, och en rådsarbetsgrupp fick i uppdrag
att undersöka behovet av och möjligheterna att komma överens om en
konvention om tillämplig lag för förpliktelser utanför avtalsförhållanden,
Rom II.
För att underlätta de fortsatta diskussionerna presenterade det
österrikiska ordförandeskapet ett första utkast till konventionstext vid ett
rådsarbetsgruppsmöte i början av november 1998. Ministerrådet för
rättsliga och inrikes frågor godkände vid sitt sammanträde i december
1998 på ordförandens initiativ ett dokument vari det konstaterades att det
finns ett behov av en konvention av det slag som diskuteras och att det
torde vara möjligt att komma överens om en sådan. Rådsarbetsgruppen
uppmanades att övergå till mer direkta förhandlingar på grundval av det
föreliggande konventionsutkastet. Diskussioner i rådsarbetsgruppen
pågår för närvarande med utgångspunkt i det österrikiska utkastet.
Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande är det dock inte längre
aktuellt med en konventionsreglering medlemsstaterna emellan, utan det
blivande EG-instrumentet torde få formen av en förordning. I början av
år 2000 väntas kommissionen lägga fram ett förslag till EG-instrument
där resultatet av de hittills förda diskussionerna i rådsarbetsgruppen har
beaktats.
Syftet med instrumentet är att fastställa regler för vilken lag som skall
tillämpas på utomobligatoriska förpliktelser i de fall då ett val skall göras
mellan olika länders lagar. Den lag som utpekas enligt dessa regler skall
tillämpas även om det är lagen i en icke fördragsslutande stat.
34.6 Delgivning av handlingar
Kommissionen lade under året fram ett förslag till direktiv om delgivning
av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.
Förslaget är avsett att ersätta den konvention i ämnet som rådet antog den
26 maj 1997 (konventionen om delgivning i Europeiska unionens
medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell
natur) och innebär i korthet att konventionen tekniskt omvandlas till en
rättsakt inom gemenskapen. Medlemsstaterna har enats om att
konventionen bör omvandlas till en förordning och även träffat överens-
kommelser om de förändringar som krävs för att anpassa konventionen
till den nya rättsliga inramningen. Förordningen förväntas kunna antas av
rådet under början av år 2000.
Förordningsförslaget bygger på 1965 års Haagkonvention om
delgivning. Den innehåller ett antal av Haagkonventionens regler men
innehåller också ett antal nyheter. Bland annat införs ett system med mer
direkta kontakter mellan de personer eller myndigheter som ansvarar för
delgivning i medlemsstaterna. En nyhet är att moderna tekniska hjälp-
medel, t.ex. e-post och fax, skall kunna användas i större utsträckning än
tidigare. Ett formulär som skall användas när delgivning begärs i annan
medlemsstat finns intaget i förslaget. Det innehåller också regler om
översättning av handlingar som syftar till att skydda de enskilda
parternas rättigheter.
Förordningens bestämmelser skall tillämpas i stället för 1965 års
Haagkonvention och ersätter också det system för delgivning som införts
genom 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område.
34.7 Insolvensförfaranden
Arbetet med att få till stånd en konvention om gränsöverskridande
insolvensförfaranden som havererade 1996 har i början av år 1999
återupptagits på initiativ av Tyskland och Finland. Arbetet nu har gått ut
på att transformera den tidigare överenskomna konventionstexten till en
förordning. Innehållsmässigt motsvarar förordningen alltså konventions-
utkastet. Det innebär bl.a. att en konkurs (eller annat insolvensförfarande)
i ett EU-medlemsstat som huvudregel omfattar all egendom inom EU och
att konkursförvaltaren har behörighet att agera inom hela EU. Visst
utrymme finns dock för nationellt begränsade konkurser. Förordningen
innehåller också viktiga regler om vilket lands lag som skall tillämpas på
olika frågor i konkurshanteringen. Man har under året nått en politisk
överenskommelse i rådet om förordningen. Avsikten är att förordningen
skall träda i kraft den 1 januari 2002. Däremot har parlamentet ännu inte
avgivit något yttrande.
35 Polissamarbete, straffrättsligt samarbete och
tullsamarbete
Det straffrättsliga samarbetet, liksom polis- och tullsamarbetet är
mellanstatligt och Amsterdamfördraget har inte inneburit några ändringar
i denna del. En ansenlig del av de rättsakter som antagits och det arbete
som pågår fokuserar på den organiserade brottsligheten.
Riksdagen har i enlighet med givna riktlinjer informerats om polis-,
tull- och straffrättsligt samarbete. Vid frågor av större vikt har
faktapromemorior överlämnats till riksdagen och inför ministerråden för
rättsliga och inrikes frågor har samråd hållits med riksdagens EU-nämnd.
Dessutom har berört fackutskott fortlöpande informerats om alla viktiga
utspel och initiativ m.m. inom detta område.
35.1 Horisontella frågor
35.1.1 Internationell organiserad brottslighet
En särskild handlingsplan mot den organiserade brottsligheten antogs av
rådet för rättsliga och inrikes frågor i april 1997 och godkändes av
Europeiska rådet vid dess möte i Amsterdam i juni 1997. Handlings-
planen innehåller politiska riktlinjer och särskilda rekommendationer
med uppmaningar till rådet att vidta en rad konkreta åtgärder som
spänner över ett vitt fält. Stor vikt läggs vid hur det rättsliga och polisiära
samarbetet är organiserat. Ett flertal rekommendationer handlar om att
skapa nätverk, centrala kontaktpunkter och andra kontaktytor för att
befrämja informationsutbyte och samarbete länderna emellan. Vidare
betonas vikten av ett sektorsövergripande arbetssätt i kampen mot den
organiserade brottsligheten.
Mot bakgrund av att Amsterdamfördraget snart skulle träda i kraft gav
Europeiska rådet vid sitt möte i Wien i december 1998 rådet i uppgift att
förstärka åtgärderna inom EU mot den organiserade brottsligheten med
beaktande av de utökade möjligheter för detta som Amsterdamfördraget
innehåller. Uppdraget återfinns i en handlingsplan (Wien-handlings-
planen) för genomförande av Amsterdamfördraget (se avsnitt 5.2.1). I
punkt 47 i Wien-handlingsplanen omnämns att 1997 års handlingsplan
bl.a. bör utvärderas och följas upp.
Den sektorsövergripande arbetsgruppen mot organiserad brottslighet
En av 1997 års handlingsplans rekommendationer gick ut på att det under
rådet skulle inrättas en sektorsövergripande arbetsgrupp mot den
organiserade brottsligheten. En sådan inrättades i juli 1997. Gruppen
består av representanter på hög nivå från medlemsstaternas berörda
departement/ministerier, åklagar-, polis- och tullväsenden. En av
gruppens huvuduppgifter är att genomföra de riktlinjer och rekommen-
dationer som finns i handlingsplanen.
Under tidigare år har bland annat följande åstadkommits i
arbetsgruppen för att genomföra 1997 års handlingsplan. En ömsesidig
utvärderingsmekanism har inrättats (se avsnitt 35.1.3). Ett europeiskt
nätverk för det rättsliga samarbetet har inrättats och har påbörjat sitt
arbete med att utveckla det internationella samarbetet. Ett nätverk för
kontakt och stöd har upprättats i syfte att ytterligare förbättra de årliga
lägesrapporterna om den organiserade brottsligheten. Regler har antagits
om Falcone programmet för bekämpande av organiserad brottslighet, om
penningtvätt och om kriminalisering av medverkan i kriminella
organisationer, om korruption i den privata sektorn och om goda rutiner
vid internationell rättslig hjälp i brottmål. En föranslutningspakt har
utarbetats med kandidatländerna. Åtgärder har vidtagits när det gäller
förebyggande av organiserad brottslighet (se avsnitt 35.1.2) och en
strategi mot högteknologisk brottslighet har antagits.
Under 1999 har arbetsgruppen fortsatt arbetet med att genomföra och
följa upp 1997 års handlingsplan. Gruppen har t.ex. arbetat fram ett
utkast till beslut om bekämpande av barnpornografi på Internet (se
avsnitt 35.1.4). Arbetsgruppen har övervägt olika åtgärder mot
penningtvätt, diskuterat frågor om straffansvar för juridiska personer och
olika förverkanderegler och en uppföljning av 1996 års resolution om
enskilda som samarbetar med rättsväsendet. En första lägesrapport om
det europeiska rättsliga nätverket har lämnats. Den ömsesidiga
utvärderingen av hur det rättsliga samarbetet över gränserna fungerar har
genomförts enligt planerna och arbetet med en andra utvärderings-
omgång har inletts (se avsnitt 35.1.3). Frågor om harmonisering eller
tillnärmning av vissa delar av straffrätten har diskuterats liksom frågan
om ömsesidigt erkännande av olika straffrättsliga avgöranden. Ett utkast
till beslut om ett förbättrat informationsutbyte mellan medlemsstaternas
finansunderrättelseenheter har diskuterats under hösten. Arbetsgruppen
har liksom tidigare år fungerat som forum för utbyte av erfarenheter av
konkret polissamarbete och strategisk information om organiserad
brottslighet. Arbete har lagts ner på att ytterligare förbättra den årliga
rapporten om organiserad brottslighet.
Medlemsstaterna har inom ramen för arbetsgruppen diskuterat och
koordinerat sitt agerande i de pågående FN-förhandlingarna om en
konvention om organiserad brottslighet och tre underprotokoll till
konventionen – om människosmuggling, om handel med människor och
om handel med vapen – som förhandlas parallellt. En gemensam stånd-
punkt rörande konventionen har utarbetats av arbetsgruppen och antogs
av rådet den 29 mars 1999 och en gemensam ståndpunkt rörande vapen-
protokollet är under utarbetande. Arbetsgruppen har också diskuterat
frågan om kommissionens externa kompetens att förhandla delar av
protokollen. Även förhandlingarna inom Europarådet om en konvention
om IT-relaterad brottslighet har koordinerats inom ramen för den
sektorsövergripande arbetsgruppen och gruppen har utarbetat en gemen-
sam ståndpunkt i de förhandlingar som antogs av rådet den 27 maj 1999.
Under hösten har en handlingsplan i kampen mot organiserad brottslig-
het i Ryssland diskuterats. Handlingsplanen är en uppföljning till den
gemensamma EU-strategin för Ryssland som antogs av Europeiska rådet
i Köln i juni 1999. Ett antal grundprinciper för en sådan handlingsplan
som utarbetats av arbetsgruppen godkändes av Europeiska rådet i
Helsingfors. Parallellt har diskuterats att genomföra ett samarbetsprojekt
mellan medlemsstater och Ryssland för att komma till rätta med s.k.
dubbelfakturering.
Arbetsgruppen har under året påbörjat arbetet med att följa upp 1997
års handlingsplan. En ny sammanhållen strategi för det fortsatta arbetet
med att förebygga och bekämpa den organiserade brottsligheten, som
bl.a. följer upp slutsatserna från toppmötet i Tammerfors (se avsnitt
5.2.2), beräknas bli färdig under första halvåret 2000.
35.1.2 Brottsförebyggande frågor och brottsofferfrågor
Brottsförebyggande frågor
De brottsförebyggande frågorna har under året lyfts fram tydligare än
förr, bl.a. beroende på att det sedan Amsterdamfördragets ikraftträdande
finns en rättslig grund för brottsförebyggande åtgärder på EU-nivå.
Inför det särskilda toppmötet i Tammerfors arbetade Sverige aktivt för
att lyfta fram de brottsförebyggande frågorna och bildade tillsammans
med Storbritannien och Danmark en s.k. like-minded krets. De slutsatser
från toppmötet som rör brottsförebyggande frågor stämmer väl överens
med det förslag som lades fram av kretsen. Sverige kommer att fortsatt
aktivt verka för att arbetet med att förebygga brott på EU-nivå och i sam-
arbete mellan medlemsstaterna drivs framåt med utgångspunkt i dessa.
Med utgångspunkt i en av slutsatserna från toppmötet i Tammerfors, att
det brottsförebyggande perspektivet bör integreras i allt arbete inom EU,
har Sverige tagit upp frågan till diskussion i rådet om konsekvenserna för
brottsligheten av förslaget till direktiv om elektronisk handel.
Arbetsgruppen för polissamarbete är knutpunkt inom rättsliga och
inrikes frågor för att ta emot och analysera information på det
brottsförebyggande området. En handbok med goda exempel på
brottsförebyggande arbete är under utarbetande. Sverige är en av de 6
medlemsstater som har bidragit med underlag. Sverige anordnade under
1999 den årliga ceremonin för utdelandet av European Crime Prevention
Awards till det bästa brottsförebyggande projektet i de i tävlingen
deltagande länderna.
Arbetet för att bekämpa organiserad och gränsöverskridande
brottslighet har alltmer kommit att inkorporera ett brottsförebyggande
perspektiv, med utgångspunkt i den resolution om förebyggande av
organiserad brottslighet (EGT C 408, 29.12.1998, s. 1) som antogs av
rådet i december 1998. Sverige deltar aktivt i arbetet för att arbeta fram
den rapport som skall redovisas före utgången av år 2000 och deltar
också i två Falcone-finansierade projekt i frågan.
Brottsofferfrågor
Svenska Brottsoffermyndigheten och Justitiedepartementet har inom
ramen för Grotius-programmet genomfört och under 1999 avslutat
projektet Crime Victims in the European Union. Projektet har innefattat
publiceringen av en skrift med samma namn (Brottsoffermyndigheten,
Umeå 1999). Kommissionen har med stöd av bl.a. svenska experter och
information från projektet utarbetat ett brottsoffermeddelande, Brotts-
offer i den Europeiska Unionen (KOM (1999) 349). Sverige har ställt sig
positiv till initiativ på brottsofferområdet i linje med kommissionens
meddelande. I slutsatserna från toppmötet i Tammerfors framhölls att
insatserna för brottsoffer bör inriktas på utarbetandet av miniminormer,
särskilt avseende offrens tillgång till rättvisa och rätt till ersättning för
skador på grund av brott, inklusive rättsliga kostnader. I de synpunkter
som Sverige har lämnat på meddelandet har denna inriktning betonats.
35.1.3 Ömsesidig utvärdering av hur internationella åtaganden
genomförs
I december 1997 antogs en gemensam åtgärd om införande av en ordning
för utvärdering av hur medlemsstaterna på nationell nivå genomför
internationella åtaganden i kampen mot den organiserade brottsligheten.
Den gemensamma åtgärden har sin grund i 1997 års handlingsplan om
organiserad brottslighet (se avsnitt 35.1.1). Åtgärden tar inte bara sikte på
hur unionens rättsakter genomförs utan omfattar även andra inter-
nationella instrument som medlemsstaterna tillträtt. Utvärderingen
genomförs under ledning av den sektorsövergripande arbetsgruppen om
organiserad brottslighet (se samma avsnitt).
Den första utvärderingsomgången gäller nationell lagstiftning och
rutiner i fråga om internationell rättslig hjälp i brottmål och fokuserar
särskilt på brådskande ansökningar som gäller beslag och spärrande av
egendom. Fem medlemsstater skall utvärderas årligen under 1998, 1999
och 2000. Utvärderingarna, som genomförs av tre experter från olika
medlemsstater med biträde av rådets generalsekretariat, har genomförts
enligt planerna. Under 1998 utvärderades Luxemburg, Nederländerna,
Irland, Italien och Grekland. Under 1999 har Danmark, Spanien, Finland
och Belgien utvärderats. Rapporterna från utvärderingen av Finland och
Belgien har ännu inte behandlats i den sektorsövergripande
arbetsgruppen. Övriga rapporter har godkänts av arbetsgruppen. En
rapport om hittills genomförda utvärderingar tillsammans med arbets-
gruppens preliminära slutsatser har redovisats till rådet. Rådet har på
grundval därav beslutat ett antal rekommmendationer till vart och ett av
de utvärderade länderna som syftar till att förbättra det internationella
straffrättsliga samarbetet. Utvärderingen av Sverige äger rum i början av
år 2000.
35.1.4 Barnpornografi på Internet
Vid ett rådsmöte den 3–4 december 1998 beslutades att en gemensam
åtgärd för att bekämpa barnpornografi på Internet skulle antas när
Europaparlamentet yttrat sig över ett utkast. Sedan Europaparlamentet i
april 1999 yttrat sig över utkastet till gemensam åtgärd och föreslagit
vissa ändringar diskuterades utkastet vidare i främst den sektors-
övergripande arbetsgruppen mot organiserad brottslighet (se avsnitt
35.1.1). Därvid uppkom frågor om det fortsatta förfarandet efter det att
Amsterdamfördraget trätt i kraft den 1 maj 1999. Diskussionerna
resulterade i att Österrike, som hade tagit det ursprungliga initiativet till
en gemensam åtgärd, skulle ta ett nytt initiativ till ett beslut eller ett
rambeslut. Därefter skulle, i enlighet med de nya förfarandereglerna,
initiativet publiceras och Europaparlamentets yttrande inhämtas på nytt.
Österrike lade fram ett nytt förslag till ett beslut om att bekämpa
barnpornografi på Internet. Innehållet överensstämmer i allt väsentligt
med det tidigare utkastet till gemensam åtgärd. De ständiga representan-
ternas kommitté (Coreper) beslutade vid ett möte den 24–25 november
1999 att förslaget skall publiceras i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning (EGT) och att Europaparlamentet skall höras. Förslaget
offentliggjordes i december 1999 (EGT C 362, 16.12.1999, s. 8)
35.1.5 Terrorism
Terrorismsamarbetsgruppen inom tredje pelaren har även under år 1999
upprättat hotbildsdokument om inre och yttre terrorismhot inom EU. Den
positiva trenden med ett minskat antal terrorattentat som medlems-
länderna rapporterat om under de senaste två åren fortsätter. En särskild
rapport med statistik om händelser med rasistiska, främlingsfientliga eller
antisemitiska motiv presenterades av arbetsgruppen i maj 1999.
Diskussionen som pågick under år 1998, om åtgärder för att förbättra
statistikinsamlingen, fortsatte även under år 1999.
Samråd har skett mellan andra och tredje pelarens arbetsgrupper mot
terrorism om ett samarbete mellan EU:s medlemsländer och medelhavs-
länderna i frågor som rör terrorism. Från tredje pelarens arbetsgrupp har
framförts två förslag som kan vara en första inledning till en dialog med
Medelhavsländerna. Det första förslaget avser ett utbyte av information
om den lagstiftning som tillämpas inom EU:s medlemsländer respektive
inom medelhavsländerna för att bekämpa terrorism. Det andra förslaget
är att utse kontaktpunkter inom de olika medlemsländerna som
motsvarande kontaktpunkter i medelhavsländerna kan vända sig till med
frågor om terrorism.
Diskussionen om hur samarbetet i kampen mot finansiering av
terroristgrupper kan utvecklas och förbättras har lett fram till en av rådet,
i december 1999, antagen rekommendation. Rådet anser det vara
nödvändigt att samarbetet mellan medlemsstaterna i kampen mot
finansiering av terroristgrupper intensifieras. Dessutom bör ett utökat
informationsutbyte äga rum. Rådet har också markerat att Europol i så
stor utsträckning som möjligt bör involveras i det fortsatta arbetet. De
befintliga formerna för polissamarbete berörs inte av rekommendationen.
35.2 Straffrättsligt samarbete
35.2.1 Konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
År 1995 inrättades inom EU en arbetsgrupp för att behandla frågan om
effektivisering av internationell rättslig hjälp i brottmål. Arbetet syftar till
att åstadkomma en konvention som kompletterar 1959 års Europa-
konvention om inbördes rättshjälp i brottmål.
Arbetet med konventionen har pågått under flera år och konventionen
är till stor del färdigförhandlad. Rådet har beslutat att höra Europa-
parlamentet över ett utkast till konvention och detta utkast till konvention
har publicerats (EGT C 251, 2.9.1999, s.1). Europaparlamentet beräknas
avge sitt yttrande i februari år 2000.
Konventionen är indelad i tre avdelningar. I avdelning I finns
bestämmelser som rör framställningar om ömsesidig rättslig hjälp och
som syftar till att på olika sätt effektivisera samarbetet mellan
medlemsstaterna. Det sker främst genom utökade möjligheter till direkt
kontakt mellan staternas rättsliga myndigheter. I avdelning II finns
bestämmelser om särskilda former av rättslig hjälp. Här har
medlemsstaterna tidigare kommit överens om bl.a. bestämmelser om
användande av videoteknik. På svenskt initiativ har under året även tagits
med en bestämmelse om telefonförhör när ett vittne eller en sakkunnig
befinner sig i en annan stat än domstolen. Medlemsstaterna har under året
även kommit överens om bestämmelser rörande gemensamma
utredningsgrupper. Avdelning III innehåller bestämmelser om hemlig
teleavlyssning. Här kvarstår vissa frågor att diskutera. Vidare skall
bestämmelser om dataskydd diskuteras.
Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande har de delar av
konventionen som är en vidareutveckling av Schengenregelverket
diskuterats i den blandade kommittén tillsammans med Norge och Island.
De bestämmelser av konventionen som kommer att vara tillämpliga även
i förhållande till Norge och Island rör förfarandet, delgivning av
handlingar, direkt kontakt mellan rättsliga myndigheter, frivilligt
informationsutbyte och kontrollerade leveranser.
35.2.2 Utlämning
En konvention om utlämning, som bl.a. tar upp frågan om utlämning av
egna medborgare och andra materiella frågor, antogs i september 1996
(EGT C 313, 23.10.1996, s.11). En förklarande rapport till konventionen
godkändes av rådet den 26 maj 1997 (EGT C 191, 23.6.1997, s.13).
Frågan om konventionens införlivande i svensk rätt bereds för
närvarande i Regeringskansliet, med målsättningen att ett lagförslag skall
föreläggas riksdagen under hösten år 2000.
I slutsatserna från Tammerfors (se avsnitt 5.2.2.) förordar stats- och
regeringscheferna bl.a. en ordning som innebär att personer som flytt till
en medlemsstat från straffverkställighet i en annan medlemsstat skall
kunna överföras till den senare staten utan krav på ett formellt
utlämningsförfarande.
35.3 Materiell straffrätt
35.3.1 Penningtvätt och förverkande
Den 3 december 1998 antogs en gemensam åtgärd om penningtvätt och
identifiering, spårande spärrande, frysning, beslag och förverkande av
vinning som härrör från brott (EGT L 333, 9.12.1998, s. 1). Åtgärden
kompletterar den inom Europarådet 1990 upprättade konventionen i
samma ämne (förverkandekonventionen). Medlemsstaterna åtar sig att se
till att deras lagstiftning om penningtvätt och förverkande är mer
generellt tillämplig och inte begränsad till vissa brott eller brottstyper.
Medlemsstaterna skall inte utnyttja rätten till reservationer till
förverkandekonventionen.
De svenska reglerna om penningtvätt ändrades den 1 juli 1999 (prop.
1998/99:19, bet. 1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134). Bl.a. infördes i
brottsbalken ett nytt brott, penninghäleri (9 kap 6 a §), vilket innebar att
Sverige kunde återkalla sin reservation till förverkandekonventionen,
såvitt avser penningtvätt (dnr. Ju1999/2704/L5).
Regeringen beslutade genom tilläggsdirektiv den 17 juni 1999 att
Förverkandeutredningen (Ju 1997:02) skulle ges i uppdrag att undersöka
vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige skall anses uppfylla den
gemensamma åtgärdens bestämmelser om förverkande (dir. 1999:48).
Förverkandeutredningen överlämnade sitt betänkande i januari 2000.
35.3.2 Korruption
Medlemsstaterna undertecknade i september 1996 ett protokoll till den
s.k. bedrägerikonventionen med bestämmelser om korruption som
menligt kan påverka EG:s finanser. Sedan det arbetet avslutats fortsatte
man inom EU:s tredje pelare med att utarbeta en fristående konvention
om korruption. Den undertecknades av medlemsstaterna den 26 maj 1997
(EGT C 195, 25.6.1997, s. 1). Konventionens bestämmelser överens-
stämmer till stora delar med vad medlemsstaterna redan gått med på i
bedrägerikonventionen och korruptionsprotokollet. Den går emellertid
längre i det att det inte finns något rekvisit om skada för EG:s finanser.
Sedan korruption i den offentliga sektorn sålunda täckts in, lade
Luxemburg i inledningen av sitt ordförandeskap hösten 1997 ett förslag
till gemensam åtgärd rörande korruption på det privata området (muta
och bestickning av bl.a. anställda i företag). Den gemensamma åtgärden
antogs i december 1998 (EGT L 358, 31.12.1998, s. 2). Åtagandena i den
gemensamma åtgärden är i olika avseenden begränsade, och medlems-
staterna enades därför om att fortsatta överväganden skall ske. Sverige
kunde stödja långtgående åtaganden på området. Vår lagstiftning täcker
redan korruption i den privata sektorn.
Det hittillsvarande samarbetet på området har lett till vissa ändringar i
den svenska straffrättsliga regleringen av korruption. Dessa trädde i kraft
den 1 juli 1999.
35.3.3 Bedrägeri och förfalskning
Arbete pågår för att förstärka det straffrättsliga skyddet mot bedrägerier
och förfalskningar i samband med införandet av euron. Arbetet har
resulterat i en resolution som antogs av rådet för rättsliga och inrikes
frågor den 28 maj 1999 (EGT C 171, 18.6.1999, s. 1) och som innehåller
huvudlinjerna i en framtida bindande rättsakt för medlemsstaterna i EU.
Mot denna bakgrund presenterade Tyskland ett förslag till rambeslut om
förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband
med införandet av euron. Förslaget offentliggjordes i november 1999
(EGT C 322, 10.11.1999, s. 6) och behandlas nu i rådsarbetsgruppen
Materiell straffrätt.
Kommissionen lade under hösten 1998 fram ett förslag till gemensam
åtgärd om bedrägerier och förfalskningar som rör andra betalningsmedel
än kontanter. De föreslagna bestämmelserna innefattar bl.a. åtagande att
straffbelägga förfalskning av t.ex. checkar och betalkort. Förslaget
behandlas inom ramen för samma arbetsgrupp som behandlar det
straffrättsliga skyddet mot förfalskningar och bedrägerier i samband med
införandet av euron. I och med att Amsterdamfördraget trädde i kraft står
instrumentet gemensam åtgärd inte längre till buds som rättsligt instru-
ment. Kommissionen har därför omarbetat sitt ursprungliga förslag till ett
förslag till rambeslut om bekämpning av bedrägeri och förfalskning som
rör andra betalningsmedel än kontanter, (KOM (99) 438 slutlig).
35.3.4 Miljöbrott
Danmark presenterade i februari 1999 ett förslag till gemensam åtgärd
för att bekämpa grova miljöbrott. Förslaget syftar till att komplettera den
inom Europarådet den 9 september 1998 upprättade konventionen om
straffrättsligt skydd för miljön (1998 års konvention) och innefattar bl.a.
åtagande att införa nationella bestämmelser om straffrättsligt ansvar för
allvarliga miljöbrott, regler om förverkande av hjälpmedel och vinster i
samband med grova miljöbrott samt bestämmelser om näringsförbud
m.m. för den som döms för grova miljöbrott. Förslaget innehåller också
bestämmelser om hur medlemsstaterna på bästa sätt skall kunna
samarbeta i samband med grova miljöbrott. I och med att Amsterdam-
fördraget trädde i kraft står, som tidigare nämnts, instrumentet gemensam
åtgärd inte längre till buds som rättsligt instrument. Danmark har därför
omarbetat sitt ursprungliga förslag till ett förslag till rambeslut om
bekämpning av grova miljöbrott.
För att undersöka vilket behov det finns av att vidta åtgärder på EU-
nivå besvarade medlemsstaterna i juli 1999 ett frågeformulär angående
bl.a. undertecknande, ratifikation och reservationer till 1998 års
konvention. Det har förutskickats att Danmark, när man har analyserat
medlemsstaternas svar, skall överväga om det föreligger skäl att vidta
ändringar i förslaget till rambeslut.
Förslaget behandlas i den tidigare nämnda rådsarbetsgruppen Materiell
straffrätt. Det bör också nämnas att Danmark i samband med att man
presenterade sitt förslag även föreslog att Europol skall ges utökat
mandat till att omfatta allvarlig miljöbrottslighet. Allmänt sett har
Sverige intagit ett positivt förhållningssätt till förslaget och uttryckt sitt
stöd för det danska initiativet.
35.3.5 Offentlig upphandling
Tyskland lade den 23 mars 1999 fram ett förslag till en gemensam åtgärd
om straffrättsligt skydd mot bedrägligt beteende eller annan illojal kon-
kurrens i samband med offentlig upphandling inom den inre marknaden.
Tyskland uppgav att förslaget syftar till att trygga den fria konkurrensen
och bekämpa bedrägeri och korruption i samband med offentlig
upphandling. Med hjälp av EG-rättens konkurrensregler kan man rikta
ekonomiska sanktioner mot företag som genom kartellbildningar sätter
konkurrensen ur spel. Däremot saknas gemensam straffrättslig reglering
avseende de åtgärder som de fysiska personerna i företagen vidtar. Enligt
förslaget skall det vara straffbart att lämna ett anbud för ett företags
räkning om anbudet bygger på en olaglig överenskommelse mellan
företag, vilken syftar till att genom vissa åtgärder förmå upphandlaren att
anta ett visst bud. Sådana åtgärder omfattar t.ex. bestickning, annan
bedräglig samverkan med personen som har ansvaret för upphandlingen,
eller hemlighållande av överenskommelsen. Förslaget har inte varit
föremål för diskussion i sak.
Det är viktigt att alla former av bedrägeri och korruption aktivt
bekämpas. Räckvidden och behovet av det nu föreslagna instrumentet är
dock oklart. Tyskland har förklarat att man skall återkomma med
ytterligare information och praktiska exempel.
35.4 Polissamarbete
35.4.1 Europol
Den gemensamma polisorganisationen för EU:s medlemsstater, Europol,
inledde sin verksamhet den 1 juli 1999. Verksamheten styrs av
Europolkonventionen, som trädde i kraft den 1 oktober 1998. Europols
viktigaste uppgift är att underlätta utbytet av information och kriminal-
underrättelser mellan medlemsstaterna. Detta sker genom att Europol
inhämtar, sammanställer, analyserar och vidarebefordrar materialet. Vid
Europol, som har sina lokaler i Haag i Nederländerna, finns datoriserade
register för informations- och analysändamål. I varje land har en
nationell enhet byggts upp som förbindelselänk mellan Europol och
medlemsstaterna. Den svenska enheten finns inrymd hos Rikskriminal-
polisen. Vid Europols huvudkontor arbetar analytiker anställda av
Europol och sambandsmän som de nationella enheternas representanter.
Det ursprungliga mandatet enligt Europolkonventionen avser olaglig
narkotikahandel, olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen,
illegala nätverk för invandring, människohandel, handel med stulna
fordon samt penningtvätt som har samband med dessa typer av
brottslighet. Under det gångna året har Europols mandat utökats till att
gälla terrorism samt falskmynteri och förfalskning av betalningsmedel.
Sedan verksamheten inleddes har samarbetet mellan Europols sam-
bandsmän och de nationella enheterna intensifierats och ett antal analys-
register för särskilda brottsutredningar har skapats. Vidare deltar Europol
i ett stort antal projekt för bekämpning av organiserad brottslighet.
35.4.2 Annat polissamarbete
Det polissamarbete som bedrivs inom EU:s rådsstruktur, med undantag
för arbetet rörande Europol, kan indelas i två huvudblock: arbetsgruppen
för polissamarbete och arbetsgruppen mot olaglig narkotikahandel.
Arbetsgruppen för polissamarbete
I denna arbetsgrupp handläggs alla slags frågor som rör polissamarbete
inom EU:s rådsstruktur med undantag för narkotikabekämpning. Under
året har arbetsgruppen i någon form behandlat ett 20-tal ärenden. Bland
dessa kan nämnas utarbetandet av en gemensam standard för radio-
kommunikation för polis, tull, räddningstjänst och kustbevakning,
rekommendationer för hantering av problem i samhället vid millennie-
skiftet, information och erfarenhetsutbyte rörande läktarvåld och
huliganism i samband med fotbollsmatcher inom EU samt utarbetande av
rekommendationer för att på ett effektivare sätt bekämpa mäns våld mot
kvinnor och barn inom EU. Gruppen har också arbetat fram ett koncept
för ett s.k. ruttprojekt som syftar till att bekämpa olaglig handel med och
smuggling av skjutvapen i EU.
Arbetsgruppen mot olaglig narkotikahandel
Arbetsgruppen mot olaglig narkotikahandel inrättades genom
Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj 1999. Här behandlas
alltså polis- och tullsamarbete på narkotikaområdet, dock endast de
brottsbekämpande aspekterna av narkotikaproblemet. Övriga aspekter
behandlas i en annan arbetsgrupp, den horisontella narkotikagruppen.
Arbetsgruppen har sedan den inrättades bland annat utarbetat förslag till
gemensamma rekommendationer för bekämpning av narkotikasmuggling
inuti kroppen, rekommendationer rörande bekämpning av narkotika via
Internet samt gemensamma riktlinjer rörande statistik av narkotikabeslag
inom EU. Gruppen har också arbetat fram ett förslag till rådsresolution
som innehåller ett antal gemensamma ståndpunkter med målet att genom
en väl avvägd balans mellan brottsbekämpande och andra åtgärder göra
narkotikabekämpningen i EU så effektiv som möjligt.
35.5 Tullsamarbete
Ett antal gemensamma kontrollaktioner mot den illegala narkotika
trafiken genomfördes. Besluten rörande dessa aktioner togs av råds-
arbetsgruppen för tullsamarbete. En ansenlig mängd av olika slags droger
har genom dessa kunnat beslagtas. Under året samordnade den svenska
tullen tillsammans med kustbevakningen en gemensam sjöoperation vari
unionens tullförvaltningar deltog. En enhet varifrån all kommunikation
samordnades upprättades i Stockholm under den operativa fasen. Tolv
beslag resulterade i 20 ton cannabis. Övriga beslag resulterade i
miljontals cigaretter.
Custom Information System ( CIS-konvention)
En viktig uppgift för tullförvaltningar både vid gemenskapens yttre
gränser och inom EU:s område är att bekämpa brottslighet i samband
med införsel av varor. Grov kriminalitet inom bland annat
narkotikaområdet är i hög grad internationell och väl organiserad. För att
effektivt bekämpa kriminalitet av detta slag är det nödvändigt att
tullmyndigheterna har ett väl utvecklat internationellt samarbete. Denna
konvention syftar till att möjliggöra utbyte av information och ett
gemensamt agerande av tullförvaltningarna vilket är av betydelse för den
brottsbekämpande verksamheten. En central databas är under
uppbyggnad. Ur den skall tullförvaltningarna kunna hämta och lämna
personuppgifter samt andra uppgifter för användning i underrättelse- och
spaningsverksamhet. Under året har den åttonde medlemsstaten i unionen
ratificerat konventionen vilket nu innebär att denna har trätt i kraft. Den
svenska riksdagen ratificerade konventionen under föregående år.
Gemensamt arbetsprogram för tullsamarbete i tredje pelaren mellan
Sverige, Frankrike samt Portugal (den s.k. trojkan)
De tre länderna har under 1999 kommit överens om huvuddragen i ett
gemensamt arbetsprogram för år 2000 och första halvåret 2001. Syftet
med denna överenskommelse är att förlänga arbetsprogrammet från den
normala sexmånadersperioden i syfte att behålla kontinuiteten och
därmed ha större möjlighet att uppnå resultat. Parterna kom överens om
att de viktigaste frågorna i programmet är ett snabbt och effektivt
ikraftträdande av den s.k. Neapel II-konventionen om tullsamarbete och
utveckling av nya metoder för bekämpning av bedrägerier i
containertrafiken samt expressförsändelser. Den senare kategorin hänger
dessutom samman med utnyttjandet av Internet. Samarbete mellan
tullförvaltningar och företag skall utvecklas för att härigenom få bättre
tillgång till information för bekämpning av narkotikasmuggling.
Programmet innehåller dessutom bl.a. fortsatt gemensamt datasystem för
informationsutbyte samt förslag till upprättande av en gemensam strategi
för samarbete kring bedrägerier i handeln med Ryssland.
36 Asyl och migration
Arbetet inom EU har under året präglats av en rad nya och avgörande
händelser. Den mest betydande har varit Amsterdamfördragets
ikraftträdande vilket fört med sig att de asyl- och migrationspolitiska
frågorna blivit del av gemenskapsrätten och att ramen för samarbetet
delvis förändrats. Det har också inneburit att Schengenregelverket
införlivats i EU och att Norge och Island därmed deltar i denna del av
samarbetet inom ramen för den s.k. blandade kommittén.
En första ansats att arbeta med en pelaröverskridande metod har gjorts
i Högnivågruppen för asyl och migration. Arbetet tar sikte på några
ursprungs- och transitländer som genererar migrationsströmmar och för
dessa länder har handlingsplaner utarbetats för att motarbeta ofrivillig
flykt samt migration.
En annan avgörande händelse under året var det särskilda Europeiska
råd som hölls i oktober i Tammerfors. Temat för detta toppmöte var hur
unionen på bästa sätt skall genomföra upprättande av ett område med
frihet, säkerhet och rättvisa (se 5.2.2.)
Kosovokrisen satte naturligtvis sin prägel på EU-arbetet bl.a. genom
det extrainkallade rådsmötet för rättsliga- och inrikespolitiska frågor i
början av april. Vid detta möte diskuterades den humanitära
evakueringen och formerna för tillfälligt skydd i medlemsstaterna.
36.1 Övergripande frågor
Genomförande av Amsterdamfördraget
Förberedelserna inför Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj
1999, och arbetet som bedrivits sedan fördraget trädde i kraft, har varit
omfattande. (För en allmän redogörelse om Amsterdamfördraget, se 5
ovan).
Amsterdamfördragets innehåll
På det rättsliga och inrikespolitiska området innebar fördragets
ikraftträdande betydande förändringar. Frågor om asyl, invandring och
gränskontroller, vilka hittills behandlats i den mellanstatliga tredje
pelaren, fördes över till en ny avdelning i den första pelaren.
Avdelningen har rubriken "Visering, asyl, invandring och annan politik
som rör fri rörlighet för personer". Enligt fördraget skall fri rörlighet för
personer ha genomförts inom fem år efter ikraftträdandet. Under tiden
gäller att besluten fattas med enhällighet. För att uppnå målen skall bl.a.
viseringspolitiken harmoniseras ytterligare, likaså asylpolitiken, där rådet
skall besluta om gemensamma miniminivåer vad gäller mottagande av
asylsökande, bestämmande av flyktingskap samt minimiregler för hand-
läggning av asylansökningar. Beslut om ansvarsfördelning skall fattas av
rådet, invandringspolitiken skall jämkas samman till högre grad av
gemensamma normer, frågor om kontroll vid yttre gränser harmoniseras
och inga personkontroller skall företas vid inre gränser.
Sverige har varit med i Schengensamarbetet sedan december 1996, då
ett anslutningsavtal undertecknades av Sverige (angående Schengen-
samarbetet, se också kapitel 37 nedan). I dagsläget innebär detta att
Sverige fullt ut deltar i beslutsfattande, men ännu inte i det praktiska
genomförandet, dvs. gränskontrollerna mot andra Schengenländer finns
fortfarande kvar. I och med Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1
maj blev Schengensamarbetet en del av EG, enligt ett protokoll till
fördraget. Norge och Island har anslutit sig till samarbetet inom ramen
för EG genom ett särskilt associationsavtal.
Då fördraget genomförts kommer fri rörlighet för personer, oavsett
medborgarskap, att råda mellan medlemsstaterna. Storbritannien och
Irland omfattas inte fullt ut av de nya reglerna. Framförallt omfattas inte
dessa båda länder av förbud mot personkontroll vid inre gräns. Danmark
omfattas inte av den nya avdelningen, men kan i efterhand i den mån som
en fråga har koppling till Schengensamarbetet självt bestämma om man
vill omfattas av de nya beslut som rådet fattat. Detta bl.a. för att kunna
fortsätta delta i Schengensamarbetet och behålla den fria rörligheten i
Norden.
Utöver medlemsstaterna kommer således också Norge och Island att
ingå i ett område med fri rörlighet för personer, i de delar som omfattas
av Schengensamarbetet, eftersom Norge och Island deltar i detta
samarbete.
Genomförande
En handlingsplan för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa antogs
vid Europeiska rådet i Wien i december 1998 (se 5.2.1). I handlings-
planen anges vilka bestämmelser i Amsterdamfördraget om fri rörlighet
för personer, asyl, invandring, civilrättsligt samarbete, polisiärt och
straffrättsligt samarbete, som bör genomföras först och inom vilka
tidsramar. Genomförandetiden för de på detta sätt prioriterade områdena
varierar mellan två och fem år från det att Amsterdamfördraget trätt i
kraft.
Vid Europeiska rådet i Tammerfors bekräftades i stort de tidsgränser
man överenskommit om i handlingsplanen. Kommissionen har, enligt
uppdrag från Tammerforsmötet, inlett ett arbete med att sammanställa ett
åtgärdsprogram (resultattavla) för de områden som återfinns i
Amsterdamfördraget, baserat på fördraget, handlingsplanen och utfallet i
Tammerfors. Detta kommer styra det kommande arbetet.
Högnivågruppen för asyl och migration
På nederländskt initiativ inrättade allmänna rådet i december 1998 en
högnivågrupp för att upprätta en gemensam, integrerad och pelar-
överskridande strategi med inriktning på situationen i de ursprungsländer
som asylsökande och migranter huvudsakligen kommer ifrån.
I det mandat som antogs för gruppen identifierades fem ursprungs- och
transitländer. Dessa länder var Afghanistan, Albanien med angränsande
region, Marocko, Somalia och Sri Lanka. Även den under 1998 antagna
handlingsplanen för Irak skulle följas upp. För dessa länder skulle
handlingsplaner utarbetas under år 1999. Handlingsplanerna har färdig-
ställts och innehåller i sin sista del förslag till åtgärdsprogram. Dessa
program är indelade i åtgärder på de utrikespolitiska, biståndspolitiska
och migrationspolitiska områdena.
Kommissionen har under senare delen av hösten 1999 inlett arbetet
med att verkställa de fem handlingsplanerna som antogs av Allmänna
rådet den 11–12 oktober 1999 (vad gäller handlingsplanen för Albanien
med angränsande region antogs en interimsrapport). Informella expert-
grupper har upprättats för att konkretisera åtgärdsprogrammen, så att
även dessa kan godtas av rådet.
I slutsatserna från Tammerfors uppmanas högnivågruppen för asyl och
migration att rapportera tillbaka till Europeiska rådet i december 2000
om hur handlingsplanerna genomförts.
Den pelarövergripande arbetsmetoden som präglat arbetet i högnivå-
gruppen är helt i linje med helhetssynen i den svenska migrations-
politiken och utgör ett värdefullt komplement till EU:s instrument. Det är
angeläget att sambandet inom EU mellan utrikes-, bistånds- och
migrationspolitiken stärks samt att kontakter mellan ursprungs, transit-
och mottagarländer intensifieras för att goda resultat skall uppnås.
EU:s utvidgning
En särskild rådsarbetsgrupp bestående av experter från medlemsstaterna
bistår sedan september 1998 rådet och kommissionen med utvärderingar
av kandidatländerna inom det rättsliga- och inrikespolitiska området.
Kandidatländerna deltar således inte i arbetet. Medlemsstaterna skickar
eget material till rådets generalsekretariat från sina ambassader,
delegationer och bilaterala institutionella förbindelser, som underlag för
utvärderingen. Materialet rör kandidatländernas utveckling inom
områdena asyl, invandring, gränskontroll, polisfrågor och rättsliga frågor
samt tull och uppdateras efter behov. Generalsekretariatet sammanställer
materialet och anger var information saknas och var uppgifterna går isär.
Under hösten 1998 behandlades Ungern, Polen och Rumänien. Under det
tyska ordförandeskapet, första halvåret 1999, arbetade rådsarbetsgruppen
med Estland, Tjeckien, Slovenien och Slovakien. Under det finska
ordförandeskapet, andra halvåret 1999, har Tjeckien, Bulgarien, Lettland,
Litauen, Ungern och Cypern behandlats. För varje kandidatland samman-
ställs en rapport som anger framsteg och brister. Hittills har rapporter
sammanställts för Polen och Estland. Rapporter om Tjeckien och Ungern
väntas läggas fram inför rådet under det portugisiska ordförandeskapet
våren 2000 (angående utvidgningen och kandidatländerna se 3.1.4).
Odysseusprogrammet
Rådet antog i mars 1998 en gemensam åtgärd om ett utbildnings-,
utbytes- och samarbetsprogram inom politikområdet asyl, invandring och
passerandet av medlemsstaternas yttre gränser, det s.k. Odysseus-
programmet (EGT L 99, 31.3.1998, s 2). De projekt som pågick under
Sherlockprogrammet från 1996 integrerades i det nya, mer omfattande
Odysseusprogrammet. Programmet gäller 1998–2002 och omfattar 12
miljoner euro. Kommissionen beviljar medel efter ansökningar från
medlemsstaterna till olika projekt inom området. Projekten kan röra
samarbete mellan olika medlemsstater, men även med kandidatländerna.
Ett sådant projekt var den internationella konferens om migration,
utveckling och integration som arrangerades av enheten för migration
och asylpolitik vid utrikesdepartementet i september 1999. Syftet med
konferensen var att inspirera till en långsiktig migrationspolitisk helhets-
syn på ett europeiskt plan. Konferensen förde samman akademisk
expertis med chefstjänstemän och experter från EU:s medlemsländer,
kandidatländerna samt några länder på Balkan och i Östeuropa.
36.2 Asylpolitiken
Asylpolitiken har under året främst behandlats i asylgruppen, arbets-
gruppen för Eurodac samt Cirea.
Arbetet med asylfrågor har under året till en stor del haft samband med
krisen i Kosovo. Regler om tillfälligt skydd och solidaritet har diskuterats
återkommande, både generellt och med anknytning till Kosovo-
konflikten.
Även andra frågor har stått på dagordningen, såsom asylprocedurer
och tillämpningen av Dublinkonventionen.
Vidare arbetade arbetsgruppen för asylfrågor inför Europeiska rådet i
Tammerfors under våren med ett förslag till en övergripande strategi för
migrations- och asylpolitiken avsedd att läggas fast av stats- och
regeringscheferna på toppmötet i Tammerfors. Det finska ordförande-
skapet förde emellertid aldrig upp frågan.
EU-budgetmedel har satsats på projekt för mottagande av asylsökande
och återvändande/återvandring. Rörande återvändande/återvandring har
framförallt Bosnien varit aktuellt, men även andra länder och områden
har kommit ifråga. Vid Europeiska rådets möte i Berlin i mars beslöts att
asylsökande skall omfattas av gemenskapsinitiativet Equal som främst
har som syfte att bekämpa arbetslöshet. Equal kommer att gälla för åren
2000–2006.
Asylprocedurer
Kommissionen har aviserat att man kommer lägga fram ett förslag till
förordning eller direktiv om asylprocedurerna i EG under 2000. Förslaget
kommer att basera sig på redan förhandlade resolutioner på området från
1992 och 1995 samt kommissionens diskussionsdokument om asylproce-
durer, vilket lades fram under våren 1999, respektive de synpunkter som
medlemsstaterna ingivit om kommissionens dokument. EU-nämnden har
informerats i frågan. Även utfallet vid Europeiska rådet Tammerfors
kommer att utgöra grund för förslaget. Europaparlamentet kommer enligt
uppgift att lämna sin åsikt om kommissionens dokument i februari 2000.
Enligt handlingsplanen från Wien och slutsatserna från Europeiska
rådet i Tammerfors skall rådet vidta åtgärder på området före den 1 maj
2001. Sverige har generellt stött att gemensamma miniminormer för
asylproceduren skall antas inom EU och att den gemensamma nivån blir
så hög som möjligt.
Tillfälligt skydd och solidaritet
I juli 1998 presenterade kommissionen två förslag till gemensamma
åtgärder om "tillfälligt skydd för fördrivna personer" och "solidaritet vid
mottagandet av fördrivna personer". Huvuddragen i de två förslagen kan
sägas vara samma som de i ett tidigare förslag om tillfälligt skydd från
1997. Rörande förslaget från 1997 var medlemsstaterna efter mer än ett
års förhandlingar inte eniga om flera principiella frågor, varefter de två
nya förslagen presenterades av kommissionen. De två förslagen från
1998 var avsedda att ses som ett komplement till 1951 års Genève-
konvention angående flyktingars rättsliga ställning. Förslagen har varit
föremål för segslitna förhandlingar. Frågan har diskuterats i EU-nämnden
under året. I och med Amsterdamfördragets ikraftträdande har den rätts-
liga omgivningen förändrats, och kommissionen kommer så småningom
att presentera ett förslag till gemenskapsrättsligt instrument om tillfälligt
skydd, det är dock oklart när.
I handlingsplanen från Wien och i slutsatserna från Europeiska rådet i
Tammerfors sägs att rådet bör vidta åtgärder i frågan så snart som möjligt
efter det att Amsterdamfördraget trätt i kraft. Sverige har i olika samman-
hang under flera års tid förespråkat gemensamma EU-regler om tillfälligt
skydd och ansvarsfördelning.
Dublinkonventionen
Principen om första asylland
Dublinkonventionen från 1990 grundar sig i stort på en tillämpning av
principen om första asylland mellan EU:s medlemsstater. Konventionen
har som syfte att säkerställa att var och en som ansöker om asyl i någon
medlemsstat skall få sin asylansökan prövad och att en asylsökande inte
sänds från en medlemsstat till en annan utan att någon stat anser sig ha
ansvar för prövningen.
Enligt Amsterdamfördraget skall Dublinkonventionen ersättas av ett
gemenskapsrättsligt instrument framöver.
Artikel 18-kommittén
En särskild kommitté, som sammanträder på ministernivå, har inrättats
enligt artikel 18 i konventionen för att bl.a. besluta om tillämpningsföre-
skrifter och pröva frågor om tillämpningen av konventionen. Kommittén
har sammanträtt vid ett tillfälle under 1999. Vid ett möte i maj disku-
terades ett förslag till beslut om mer detaljerade regler för när humanitära
skäl kan utgöra grund för familjeåterförening, men kommittén kunde inte
enas om förslaget, varför inget beslut fattades vid mötet. Den svenska
inställningen var att ett sådant beslut var önskvärt.
Tillämpningen i Sverige
I Sverige begärde man under det första halvåret 1999 att andra medlems-
stater skulle ta ansvaret för asylsökande i ca 1 100 ärenden, vilket utgör
ca 22 procent av det totala antalet asylsökande under den perioden. Efter
sådan begäran av Sverige till andra medlemsstater accepterades under
samma period ansvaret för runt 580 asylsökande av andra medlemsstater,
eller ca 11 procent av det totala antalet asylsökande under samma period.
Norge och Island
Som en följd av Norges och Islands deltagande i Schengensamarbetet
skall dessa länder knytas till det samarbete som bedrivs inom ramen för
Dublinkonventionen. Kommissionen har lagt fram ett förslag om att rådet
skall bemyndiga kommissionen att inleda förhandlingar med Norge och
Island. Förhandlingarna syftar enligt förslaget till att ett gemenskapsavtal
sluts, vilket stöds av rådets rättstjänst och samtliga medlemsstater.
Frågan berör även Storbritanniens, Irlands samt Danmarks förhållnings-
sätt till EG och Schengen. EU-nämnden har vid ett flertal tillfällen
informerats i frågan.
Budgetmedel inom asylområdet
Pilotprojekt 1997–1998
Under 1997 och 1998 antogs rättsakter om budgetmedel för asylfrågor av
rådet för rättsliga och inrikes frågor. Rättsakterna specificerade vad de
inom EU anslagna medlen skulle användas till och satte ramarna för
projekt till vilka kommissionen kan bevilja medel. De aktuella områdena
var dels återvändande och återvandring, dels mottagande av asylsökande.
Sverige har genomgående varit positiv till att projekt företagits inom de
angivna områdena.
Krisen i Kosovo
I april 1999 antogs efter förslag av kommissionen ett beslut gällande till
den 31 december 1999 för de aktuella budgetmedlen, vilka då var totalt
15 miljoner euro för 1999. I rättsakten för 1999 har man utökat området
något jämfört med tidigare år och också tagit med en artikel om akut stöd
till medlemsstaterna för mottagande inom EU av de som flytt från
Kosovo på grund av konflikten där.
Medlemsstaterna har under sommaren 1999, efter ansökan ställd till
kommissionen, beviljats medel av kommissionen (assisterad av en
kommitté med representanter från medlemsstaterna) för delar av de
kostnader som staterna har om mottagandet av de som flytt från Kosovo,
t.ex. för logi, uppehälle, läkarvård. Sverige beviljades medel om ca
860 000 euro för mottagande av de som kom från Kosovo. Detta utgör ca
6 procent av totalsumman som fördelades mellan medlemsstaterna,
vilken som nämnts var 15 miljoner euro i den första omgången för 1999.
Nya projekt
Medlemsstaterna har också under hösten 1999 i en andra omgång
beviljats medel för projekt om mottagande av asylsökande samt
återvändande/återvandring. Sverige har ansökt om medel för ett tjugotal
projekt och preliminärt beviljats medel för fem projekt.
Det kan förväntas att frågan åter kommer upp på dagordningen i början
av år 2000, eftersom den nu antagna gemensamma åtgärden endast gäller
kalenderåret 1999.
Eurodac
Dublinkonventionen trädde i kraft under hösten 1997. Den har till syfte
att identifiera vilket av EU:s medlemsstater som i sak skall pröva en
asylansökan. Det säkraste sättet att konstatera om en person redan sökt
asyl i ett annat land är att jämföra fingeravtryck. Kommissionen lämnade
i juli 1999 ett förslag till förordning om Eurodac till rådet. Förslaget
bygger på ett konventionsutkast och ett utkast till tilläggsprotokoll som
rådet enats om i december 1998 och i maj 1999. Rådsarbetsgruppen för
Eurodac har under hösten 1999 arbetat med förordningsförslaget.
Parlamentet yttrade sig över förslaget i november 1999. Rådet enades vid
sitt möte i december 1999 om en annan lydelse av bestämmelserna för
verkställighetskommittén än den som föreslagits av kommissionen. På
grund av denna förändring har förslaget återremitterats till Europa-
parlamentet, som förväntas yttra sig på nytt under våren 2000. Frågan har
diskuterats ofta i EU-nämnden under året.
Under de två år Dublinkonventionen har varit i kraft har medlems-
staterna kunnat konstatera att avsaknaden av ett fungerande system för
utbyte av fingeravtryck gör att konventionen inte kan tillämpas med full
effektivitet. Från svensk sida framhålls Eurodac därför som en riktig
åtgärd för att genomföra den samordning av hanteringen av asylpolitiska
frågor som bl.a. Amsterdamfördraget är ett uttryck för.
Utbyte av information
Den arbetsgrupp inom asylpolitikens område som benämns Cirea
(Centrum för utbyte av information och diskussion i asylfrågor) har som
målsättning att samla, utbyta och sprida information samt att ställa
samman dokumentation om samtliga asylrelaterade frågor inom EU. I sin
förlängning syftar arbetet inom Cirea till att samordna och harmonisera
medlemsstaternas asylpolitik. Verksamheten består av två delar, möten
genom vilka informationen sprids bland medlemsstaterna samt
dokumentation av denna information. Ett nära samarbete mellan Cirea
och UNHCR har sedan 1995 tagit form, bland annat genom att UNHCR
numera närvarar och bidrar med material vid Cirea:s möten. Arbetet i
Cirea har främst varit inriktat på analyser av olika ursprungsländer
varifrån de asylsökande i huvudsak kommer samt medlemsstaternas
praxis i fråga om handläggningen av asylansökningar. Arbetet inom
Cirea är vidare inriktat på ett mer allmänt utbyte av information om
aktuell utveckling i medlemsstaterna på det asylrättsliga området. En
mycket viktig del av Cirea:s arbete består av insamlande och analys av en
mängd statistiska data.
Under det tyska och finska ordförandeskapet har informationsutbytet
och analysen kring flera viktiga ursprungsländer fortgått, bl.a. om
Afghanistan, Kosovo och Somalia. Vidare har ett allt större utrymme
givits åt informationsutbyte kring andra asylrelaterade frågor av intresse
för medlemsstaterna, t.ex. alternativt skydd, oklar identitet och förföljelse
på grund av kön.
Flera gemensamma möten har ägt rum med kandidatländerna samt
USA och Kanada under året. Information och erfarenheter mellan
länderna har utbytts. Framför allt kandidatländerna har under året alltmer
kommit att deltaga i statistikutbytet inom Cirea.
36.3 Migrationspolitiken
Med migrationspolitik avses i det här sammanhanget den form av
migration som inte är direkt kopplad till s.k. skyddsfrågor (dessa
behandlas under avsnittet asylpolitik, 36.2). Migrationspolitiken, som
inkluderar olaglig invandring, har under året behandlats i migrations-
gruppen (rätt till inresa och vistelse), återsändandegruppen och Centrum
för information, reflexion och utbyte i frågor som rör gränspassage och
invandring (Cirefi).
Rätt till inresa och vistelse
Arbetsgruppen för migration arbetade under våren med ett förslag till en
övergripande strategi för migrationspolitiken avsedd att läggas fast av
stats- och regeringscheferna på toppmötet i Tammerfors. Frågan fördes
emellertid aldrig upp till toppmötet under det finska ordförandeskapet.
Gruppen har vidare diskuterat en gemensam hållning till Europarådets
konventionsförslag om situationen för personer som är varaktigt bosatta
inom unionen. Arbetet pågår alltjämt inom Europarådet. 1998 lade
Danmark fram ett förslag om informationskampanjer i ursprungs- och
transitländer. Under 1999 prioriterades diskussionen kring detta förslag
till de länder som är aktuella i högnivågruppen för asyl och migration.
Senare kan informationskampanjer även komma att prövas i förhållande
till andra länder.
Migrationsgruppen har inte haft några sammanträden under hösten
1999. Anledningen till detta är att man väntat på att kommissionen skall
lägga fram ett förslag till direktiv om familjeåterförening, som kommer
att presenteras i början av år 2000.
Detta förslag skall ses i ett större sammanhang. Kommissionen
kommer under 2000 att ta initiativ till ytterligare tre direktiv om tredje-
landsmedborgare. Ett av direktiven kommer att behandla arbetstagares
och egenföretagares villkor för inresa och vistelse, ett annat direktiv
kommer gälla villkoren för studenters och praktikanters inresa och
vistelse och det tredje direktivet kommer behandla den rättsliga ställ-
ningen för de tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta i en
medlemsstat. Här kan påpekas att just frågan om vilka rättigheter och
skyldigheter tredjelandsmedborgare som vistas i medlemsstaterna skall
ha, är en svensk prioritering som även uppmärksammats i slutsatserna
från Tammerforsmötet, där det sägs att deras ställning bör kunna
jämföras med EU-medborgarnas.
Återsändande
Amsterdamfördraget föreskriver att rådet skall besluta om åtgärder vad
gäller återsändande av utlänningar som inte har rätt att uppehålla sig på
en medlemsstats territorium. Vad rör återsändande kan understrykas att
Europeiska rådet i Tammerfors bekräftade att unionen fullt ut skall leva
upp till Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning och andra
relevanta instrument för mänskliga rättigheter, samt solidariskt möta
humanitära behov, och på så sätt garantera att ingen skickas tillbaka för
att bli utsatt för förföljelse. Arbetet inom EU med återsändandefrågor har
inte uppkommit med Amsterdamfördraget utan har tidigare behandlats
inom det mellanstatliga samarbetet i den tredje pelaren. Genom
Amsterdamfördragets ikraftträdande har Schengenregelverket införlivats
i EU:s samarbete. Frågor förknippade med återsändande av personer
diskuteras i återsändandegruppen. Flera av dessa frågor kan anses ha
koppling till det tidigare Schengensamarbetet. Nedan följer några av de
frågor som för närvarande är under behandling.
Mandat för gemenskapsavtal
Genom Amsterdamfördraget har kompetens tillförts gemenskapen att
ingå avtal med tredje land i fråga om återtagande av personer, s.k.
återtagandeavtal. Återtagandeavtal är avtal som reglerar ansvar och
procedurer mellan stater för återtagande av personer, vilka inte har rätt att
vistas på den ena avtalsslutande partens territorium. 1994 togs en mall
fram för utformningen av de bilaterala återtagandeavtal som medlems-
staterna sluter med tredje land. Den nya kompetensen för gemenskapen
innebär att gemenskapen, och inte enbart medlemsstaterna, kan bli part i
ett återtagandeavtal. Kompetensen är emellertid konkurrerande och
bilaterala avtal kan slutas med ett tredje land, åtminstone så länge gemen-
skapen inte slutit något återtagandeavtal med samma land. Gränsen för
medlemsstaternas kompetens är flytande på så sätt att möjligheten till
bilateralt avtal minskar från den tidpunkt gemenskapen inleder förhand-
lingar med samma avtalspartner. Det är kommissionen som förhandlar
om återtagandeavtal för gemenskapens räkning. För närvarande arbetas
med att ta fram ett mandat till kommissionen att förhandla, som rymmer
medlemsstaternas önskemål om innehållet i ett framtida gemenskaps-
återtagandeavtal. Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och
gemenskapen har varit föremål för diskussion i EU-nämnden.
Återtagandesystem mellan medlemsstaterna
Om gemenskapen sluter ett återtagandeavtal med tredje land och två eller
flera medlemsstater utpekas som ansvarig för återtagandet, kan fråga
uppstå vilken enskild medlemsstat som faktiskt har ansvaret för
återtagandet. För att lösa sådana situationer måste en reglering upprättas
mellan medlemsstaterna. Detta kan antingen regleras i ett återtagande-
avtal, i ett protokoll till ett återtagandeavtal eller i en särskild rättsakt.
Vad gäller gruppen asylsökande kan Dublinkonventionen (se ovan) sägas
utgöra ett sådant system mellan medlemsstaterna. Det finska ordförande-
skapet har under året lagt ett förslag till en sådan reglering i en rättsakt
kallad, förordning om fastställande av medlemsstaternas skyldigheter
sinsemellan när det gäller återtagande av tredje lands medborgare. Det
finska förslaget omfattar inte endast situationen då ett gemenskaps-
återtagandeavtal ingåtts. I stället avser man att reglera samtliga aktuella
situationer då en tredjelandsmedborgare inte längre har rätt att uppehålla
sig i en medlemsstat.
Återtagandeklausuler
Frågan om staters återtagande av personer regleras inte bara i särskilda
återtagandeavtal. I associeringsavtal eller i s.k. blandade avtal kan
särskilda klausuler som reglerar återtagandeskyldighet läggas in. Under
året har rådet antagit en standardiserad text för sådana klausuler.
Stöd för verkställighet av avlägsnandebeslut som sker med flyg
Denna tanke presenterades av Tyskland under deras ordförandeskap.
Målet är att utveckla ett smidigare och effektivare samarbete mellan
medföljande och lokala säkerhetsansvariga vid flygplatserna inom EG.
Verkställighet av avlägsnandebeslut sker ofta med flyg. En del av dessa
verkställigheter sker med bevakning eller eskorterande personal. Ibland
krävs byten och transiteringar vid internationella flygplatser i andra
länder, eftersom inte alla destinationer kan nås med direktflyg. Vid
verkställigheter skall hänsyn tas till krav på snabbhet, effektivitet och
sparsamhet. För att uppnå dessa grundförutsättningar krävs samarbete
mellan de medlemsstater som berörs av en verkställighet. Den nu
aktuella åtgärden syftar till att underlätta samarbetet mellan medlems-
staternas myndigheter på områden som avser bevakning, förvar, logi
m.m. vid flygtransit.
Olaglig invandring
Arbetsgruppen Cirefi (Centrum för information, reflexion och utbyte i
frågor som rör gränspassage och invandring) har som mål att samla in,
utbyta och vidarebefordra information samt sammanställa dokumentation
om alla frågor som rör gränspassage och olaglig invandring. Syftet med
ett sådant informationsutbyte är att underlätta samordning mellan berörda
organ och harmonisera medlemsstaternas praxis, politik och lagstiftning
när det gäller gränspassage och invandring.
Flera gemensamma möten med kandidatländerna har ägt rum under
året. Vid dessa möten har bl.a. diskuterats kandidatländernas integrering i
Cirefi:s statistikutbyte, som kommer att starta under våren år 2000.
Medlemsstaterna har kontinuerligt erbjudit stöd till kandidatländerna i
deras förberedelser inför deltagandet i statistikutbytet och Sverige har
genom sitt partnerskap med Lettland bistått med hjälp. Utbyte av
information om olaglig invandring och gränskontroll har under året även
skett med USA och Kanada inom ramen för den transatlantiska dialogen.
36.4 Viseringspolitiken
Under året har den helt dominerande frågan varit Amsterdamfördragets
ikraftträdande och harmonisering av EU:s och Schengens regelsystem.
Av fördraget framgår att Schengensamarbetets mycket omfattande
regelverk på viseringsområdet skall införlivas i EG:s regelverk. Rådet
beslutade den 20 maj 1999 om hur Schengenregelverket skulle fördelas
mellan första och tredje pelaren. De två arbetsgrupper som inom
Schengensamarbetet behandlade viseringsfrågor har i och med
Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj 1999 slagits samman med
EU:s rådsarbetsgrupp för viseringsfrågor.
Förändringar i regelverket
Under året har arbetet med det befintliga regelverket fortskridit.
Förordning (EG) nr 2317/95 om vilka medborgare som måste ha visering
vid passerandet av medlemsstaternas yttre gränser har ersatts efter att ha
varit i kraft sedan 1995. Den nya förordningen (EG) nr 574/99 trädde i
kraft den 19 mars 1999 och motsvarar i allt väsentligt den tidigare. Rådet
beslutade den 29 april 1999 om en rekommendation angående utrustning
för att upptäcka falska eller förfalskade dokument på utlands-
beskickningars viseringsavdelningar och vid nationella myndigheter som
utfärdar och förlänger viseringar. Under året har vidare harmonisering av
EU:s och Schengens regler om bl.a. flygplatstransitvisering diskuterats.
Samarbete med kandidatländerna
Under året har ett antal möten ägt rum med företrädare för kandidat-
länderna inom ramen för det samarbete som skall underlätta deras EU
inträde. Sverige har tillsammans med Danmark, Finland och Tyskland
inom denna ram haft ett samarbete med konsulära myndigheter i Estland,
Lettland och Litauen.
37 Schengensamarbetet
Schengensamarbetet har i och med att Amsterdamfördraget trätt i kraft
införlivats i EU. Samtliga EU-medlemsstater utom Storbritannien och
Irland är idag anslutna till Schengensamarbetet. Även Norge och Island
deltar. Norge och Island har anslutits till samarbetet inom ramen för EU
genom ett särskilt associationsavtal. Storbritannien har i enlighet med
artikel 4 i Schengenprotokollet begärt att få delta i delar av
Schengensamarbetet. Denna begäran från Storbritannien har i det
närmaste förhandlats klart och Storbritanniens deltagande kommer på
grundval av denna begäran att omfatta de delar av Schengensamarbetet
som inte avser den fria rörligheten för personer.
Sverige deltar ännu inte i det operativa samarbetet i Schengen utan
förväntas tillsammans med de övriga nordiska länderna, att bli färdig för
integrering under år 2000. Grekland har under år 1999 inspekterats och
godkänts av de övriga Schengenstaterna för successivt operativt inträde i
samarbetet under januari till mars år 2000.
Flera Schengenarbetsgrupper har med Amsterdamfördragets ikraft-
trädande överförts till EU. Detta gäller bl.a. de arbetsgrupper som arbetar
med frågor om Schengens informationssystem. För andra Schengen-
arbetsgrupper som hanterade frågor om t.ex. polissamarbete, visering och
gränskontroll har integreringen inneburit att dessa Schengenfrågor nu
hanteras i arbetsgruppen i den befintliga EU-strukturen. Schengens
verkställande kommitté har ersatts av rådet. Schengensamarbetet är
således i likhet med området för rättsliga och inrikes frågor i övrigt
fördelat på första och tredje pelarna. Ett exempel på hur
Schengensamarbetet konkret har påverkat arbetet i EU är de ruttprojekt
om illegal handel av människor, stulna bilar och narkotika som nu
hanteras i polissamarbetsgruppen.
38 Åtgärder för integration av flyktingar m.m.
38.1 Integration av flyktingar
Integrationsfrågor om flyktingar och invandrare har hittills bara
behandlats i begränsad omfattning inom EU. Bl. a. kan nämnas att
kommissionen har beviljat bidrag till pilotprojekt om integration av
flyktingar.
I december 1998 lade kommissionen fram ett förslag om ett
handlingsprogram för gemenskapen för att främja integrationen av
flyktingar. Enligt programmet skall ekonomiska bidrag utgå dels till
projekt på integrationsområdet, dels till olika nätverk och för utbyte av
erfarenheter mellan aktörer på integrationsområdet. Det övergripande
syftet skall vara att motverka segregation och bidra till en ökad
integration.
Förhandlingar om förslaget hade i december 1999 ännu inte avslutats.
38.2 Åtgärder mot etnisk diskriminering
I november 1999 lade kommissionen fram ett ”diskrimineringspaket”
innehållande förslag till två direktiv mot diskriminering och en
handlingsplan för gemenskapen mot diskriminering.
Ett av direktivförslagen syftar till att motverka diskriminering på grund
av ras eller etnisk bakgrund. Förslaget omfattar förutom arbetslivet även
t.ex. socialförsäkringsområdet, utbildning och kultur samt tillgången till
varor och tjänster.
Den föreslagna handlingsplanen är avsedd att vara ett komplement till
direktiven och ett stöd för medlemssländerna i arbetet mot diskriminering
på alla grunder som nämns i artikel 13 i Amsterdamfördraget utom kön
(ras, etnisk bakgrund, trosbekännelse, funktionsnedsättning, ålder och
sexuell läggning). Inom programmets ram är avsikten att bl.a. stödja
nätverk för utbyte av erfarenheter av arbete mot diskriminering på olika
grunder.
DEL 5 EU:S INSTITUTIONER M.M
39 Institutionernas funktion och verksamhet
Samarbetet i EU bedrivs inom olika institutioner och fackorgan.
Institutionernas funktion, men också huvuddragen i deras verksamhet
under år 1999, redovisas som bakgrund till skrivelsens redogörelse för
verksamheten inom samarbetets olika politikområden. De politiska
riktlinjerna för unionens utveckling fastställs av Europeiska rådet. Detta
består av medlemsstaternas stats- och regeringschefer samt Europeiska
kommissionens ordförande, biträdda av medlemsstaternas utrikes-
ministrar samt en medlem av kommissionen.
I regeringsförklaringen den 14 september aviserade statsministern
regeringens ambition att föreslå ett konkret åtgärdsprogram för att
modernisera EU och skapa den samverkan och beslutskraft som krävs
inom en utvidgad union. Dessa reformer – organisatoriska, institutionella
och sakfrågerelaterade – kan sammanfattas som en vilja att modernisera
EU dvs. en strävan mot en effektiv förvaltning, med begripliga besluts-
procedurer, största möjliga öppenhet, finansiell kontroll, budgetdisciplin
och ett stort mått av ansvarstagande som ledstjärnor, både för enskilda
aktörer och för systemet som sådant. En promemoria om åtgärds-
programmet överlämnades till EU-nämnden den 14 oktober 1999.
39.1 Rådet
Funktion
Rådet, EU:s beslutande och lagstiftande organ, är det forum där
medlemsstaterna för fram, diskuterar och sammanjämkar sina
synpunkter. Rådet fattar beslut om lagstiftning på grundval av
kommissionens förslag. Sådana beslut tas efter Amsterdamfördragets
ikraftträdande i ytterligare ökad utsträckning genom medbeslutande
tillsammans med Europaparlamentet. Rådet består av en regerings-
ledamot från varje land. Utrikesministrarna möts i Allmänna rådet i regel
en gång i månaden, liksom ekonomi- och finansministrarna i Ekofin-
rådet. Därutöver hålls ett stort antal fackministermöten. Arbetets karaktär
är ett resultat av en mångårig utveckling.
Efter hand har en ökad användning av majoritetsröstning införts.
Denna beslutsform tillämpas nu för mer än tre fjärdedelar av alla beslut.
Röstreglerna i rådet vid beslut med kvalificerad majoritet bygger på att
varje stat har ett visst röstetal som varierar mellan två och tio. Sverige
har fyra av de totalt 87 rösterna.
De ständiga representanternas kommitté (Coreper) förbereder rådets
arbete med hjälp av ett stort antal rådsarbetsgrupper där medlemsstaterna
företräds av tjänstemän. Vid sidan av Coreper finns andra förberedande
organ med särskilda ansvarsområden: Politiska kommittén (den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken), Samordningskommittén
(rättsligt och inrikes samarbete), Ekonomiska och finansiella kommittén
(ekonomisk och monetär politik), Särskilda jordbrukskommittén (den
gemensamma jordbrukspolitiken) och den s.k. artikel 133-kommittén
(den gemensamma handelspolitiken).
Inför rådmötena samråder regeringen med riksdagens EU-nämnd i
frågor som kommer att behandlas på rådets möten.
Verksamhet
Rådet hade under 1999 knappt 200 aktiva arbetsgrupper på olika
områden, inklusive arbetet inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken och samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Rådet
sammanträdde 96 gånger i sina olika sammansättningar. Därutöver har
ett antal informella ministermöten hållits. Dessa möten är till för politiska
diskussioner. Några beslut kan rådet inte fatta vid informella
ministermöten.
Centrala ämnen under 1999 var förberedelser inför utvidgningen,
inklusive förberedelserna inför nästa års regeringskonferens; öppenhet,
krishantering, arbetet med ett skattepaket, säkra livsmedel och strategier
för att införliva miljödimensionen i olika samhällssektorer. Arbetet med
gemensamma principer för val till Europaparlamentet och en ledamots-
stadga gick vidare. Det omdiskuterade ärendet om en ny stadga för
Europaparlamentets ledamöter där bl.a. deras löner och kostnads-
ersättningar skall regleras kunde inte avslutas under året. Ett enigt
ministerråd och Europaparlamentet måste vara överens om innehållet i
stadgan för att den skall kunna antas. Det har framför allt varit svårt att
uppnå enighet kring hur lönerna skall fastställas, systemet för kostnads-
ersättningar, eventuella övergångsbestämmelser och var ledamöterna
skall beskattas. Även inom rådet har delade meningar rått i dessa frågor.
Svenska nyckelfrågor i EU-arbetet var också under 1999 sysselsättning,
jämställdhet, konsumentpolitik och miljö. Under året fortsatte även
diskussionerna om rådets arbetsformer.
Budgeten för 1999 avsåg 2 621 anställda och rådets utgifter för 1999
budgeterades till knappt 337 miljoner euro.
Trumpf-Piris-rapporten
I mars 1999 lade en arbetsgrupp, tillsatt av rådets generalsekreterare,
fram en rapport om rådets arbetssätt i ljuset av den kommande
utvidgningen av unionen. Uppdraget att utarbeta rapporten hade givits av
Europeiska rådet i Wien, i december året dessförinnan. Europeiska rådet i
Köln välkomnade rapporten och uppmanade allmänna rådet att inför
toppmötet i Helsingfors lägga fram specifika förslag till förbättringar av
rådets arbetssätt inför utvidgningen av unionen. Inför Coreper den 30
november lade ordförandeskapet fram en sammanfattande rapport, som
slutbehandlades av allmänna rådet den 6 december. Europeiska rådet i
Helsingfors godkände sedan de föreslagna rekommendationerna för att
åstadkomma ett effektivare rådsarbete.
Till rekommendationerna hör bl.a. att minska antalet råds-
konstellationer till högst 15 och de informella ministermötena till högst
fem varje ordförandeskap. Vidare skall rådsmöten sammankallas endast
om det finns något substantiellt att avhandla, inte bara för att ett möte
förts in i kalendariet. När det gäller det förberedande rådsarbetet införs
tidsfrister. Corepers arbete med en lagstiftningsfråga skall vara avslutat
under veckan före veckan som föregår rådsmötet. Arbetet i arbetsgrupp
skall i sin tur slutföras fem dagar innan corepermötet. Genom
rekommendationerna stramas även mötesordningen upp genom att
ordföranden ges stöd för att avvärja upprepningar av välkända
ståndpunkter. För att öka insynen i rådsarbetet skall öppna debatter hållas
om viktiga lagstiftningsförslag. Öppna debatter om ordförandeskapets
arbetsprogram skall hållas i Ekofin och allmänna rådet.
Avsikten är att rekommendationerna skall genomföras så snart som
möjligt.
39.2 Europeiska kommissionen
Funktion
Europeiska kommissionen skall övervaka tillämpningen av fördragens
bestämmelser och de beslut som fattas på grundval av fördragen. Den är
också den institution som har rätt att ta initiativ till lagstiftning.
Kommissionen meddelar själv i stor omfattning lagstiftning och andra
beslut. Till övervägande del sker detta på delegation från rådet, främst
inom ramen för systemet med kommissionens verkställighetskommittéer
(se även 39.11).
Kommissionen består av 20 ledamöter (se bilaga 18) som nomineras
av medlemsstaternas regeringar. Kommissionen och – i och med
Amsterdamfördraget – även dess ordförande måste godkännas av
Europaparlamentet. Kommissionsledamöterna skall i sitt arbete agera i
unionens allmänna intresse under full oavhängighet. De utses för en
period av fem år. Den tidigare kommissionens mandatperiod löpte
egentligen ut först den sista december 1999, men den valde att avgå
redan i mars 1999 (se nedan). En ny kommission under ledning av
Romano Prodi tillträdde i september 1999. Svensk ledamot är Margot
Wallström vars ansvarsområde är miljöfrågor och kärnsäkerhet.
Kommissionens avgång
En uppmärksammad händelse under året var kommissionens avgång.
Den 16 mars 1999 valde kommissionen att avgå på egen begäran. Den
omedelbara anledningen var en rapport om oegentligheter inom
kommissionen som en oberoende expertgrupp (i vilken bl.a. RRV:s
generaldirektör Inga-Britt Ahlenius ingick) avgivit den 15 mars.
Expertgruppen hade i sin tur tillsatts av Europaparlamentet i samråd med
kommissionen efter att parlamentet i januari hade hållit en misstroende-
omröstning mot kommissionen till följd av att kommissionen inte
beviljats ansvarsfrihet för 1996 års budget av parlamentet. Någon
misstroendeförklaring ledde omröstningen inte till. Parlamentet ville ha
ett bredare underlag för att kunna ta ställning till kommissionens
agerande. Den oberoende expertgruppens uppgift var att granska
kommissionens hantering av interna oegentligheter. Revisionsrätten hade
tidigare riktat kritik mot hanteringen av EU-programmen för bl.a.
yrkesutbildning (Leonardo da Vinci) och katastrofbistånd (ECHO). I sin
granskning fann expertgruppen fall där en enskild kommissionsledamot
eller kommissionen som sådan varit ansvarig för bedrägeri,
oegentligheter eller bristfällig förvaltning.
Verksamhet
Till följd av kommissionens avgång i mars hämmades institutionens
arbete under 1999. Huvuduppgifterna i arbetsprogrammet för 1999
syftade till en konsolidering av vad som uppnåtts i EU-samarbetet och till
förberedelser för framtiden. Under året lades förslag om bl.a. inrättande
av en europeisk byrå för bedrägeriundersökningar, samordning av de
sociala trygghetssystemen i medlemsstaterna, ett handlingsprogram för
att främja integrationen av flyktingar, en handlingsplan för narkotika-
bekämpning, ett direktiv om nationella utsläppstak för vissa luft-
föroreningar samt riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik.
Kommissionen har även arbetat med förslag till hur den sociala dialogen
kan moderniseras. Moderniseringen av den egna institutionens arbetssätt
fortsatte under 1999 och tog ny fart i och med den nya kommissionens
tillträde i september 1999. Målet är att öka kommissionens effektivitet,
ansvarstagande och allmänhetens insyn. Arbetet leds av kommissions-
ledamoten Neil Kinnock. Ett reformprogram kommer att presenteras
våren 2000.
Kommissionen har också ägnat sig åt förberedelser inför kommande
regeringskonferens. På uppdrag av kommissionsordföranden Prodi lade
en grupp av "vise män" under ledning av Jean-Luc Dehaene fram en
rapport om regeringskonferensen. Rapporten tjänade som underlag till
riktlinjer för kommissionens uppfattning om regeringskonferensens
innehåll och omfattning.
Kommissionens driftbudget för 1999 uppgick till 2 923 miljoner euro
och avsåg 21 603 anställda.
39.3 Europaparlamentet
Funktion
Europaparlamentet har beslutsmakt över de s.k. icke-obligatoriska
utgifterna och tillsammans med rådet lagstiftande befogenheter.
Parlamentet utövar demokratisk kontroll över verksamheten inom
unionen. Det granskar EU:s räkenskaper och beviljar ansvarsfrihet för
kommissionen. Parlamentet har även möjlighet att avsätta kommissionen
genom misstroendeförklaring. Dess inflytande har successivt stärkts och
förstärktes ytterligare genom Amsterdamfördraget. Av Europaparla-
mentets 626 ledamöter är 22 från Sverige (se bilaga 17). Ledamöterna
väljs i direkta och allmänna val för en mandatperiod om fem år. Det
senaste valet ägde rum den 10–13 juni 1999 och det nyvalda parlamentet
tillträdde i juli (se nedan). Parlamentets plenarmöten äger vanligtvis rum
i Strasbourg men s.k. minisessioner hålls i Bryssel. Där sammanträder
även utskotten. Vid parlamentet finns sedan 1995 en ombudsman. Jacob
Söderman från Finland är den förste som innehar detta ämbete och han
omvaldes i år för ytterligare en ämbetsperiod. Hans uppgift är att ta emot
och granska klagomål från enskilda medborgare och företag om hur EU:s
institutioner utövar sin makt.
Europaparlamentsvalet 1999
I juni 1999 hölls val till Europaparlamentet. Det var då 20 år sedan de
första allmänna och direkta valen till denna församling ägde rum.
Resultatet blev maktskifte. Den socialistiska gruppen fick lämna sin plats
som största gruppering i parlamentet till det borgerliga blocket,
kristdemokrater och liberaler. Europaparlamentets partigrupper upplöses
inför varje val för att sedan konstituera sig på nytt. Vilka grupperna blir
och deras sammansättning beror på hur ledamöterna väljer att ansluta sig.
T.ex. valde de svenska moderaterna att ingå i den kristdemokratiska
gruppen och centerpartiet anslöt sig till den liberala gruppen. Efter
sommarens val finns nio olika partigrupper i parlamentet, varav en för
partilösa. Tillsammans representerar de närmare 100 olika politiska
partier från medlemsstaterna.
Valdeltagandet var lågt. I Sverige röstade 38,8 procent i valet till
Europaparlamentet. Det var färre än i valet 1995 då 41,6 procent av
svenskarna röstade (se bilaga 17). Det genomsnittliga valdeltagandet för
EU-länderna 1999 var 49,9 procent. Vid den konstituerande sessionen i
Strasbourg 20–23 juli valdes talman, vice talmän och utskotts-
ordföranden. Till talman valdes Nicole Fontaine, kristdemokrat från
Frankrike. Talmannen tillsätts för två och ett halv år. Utskottet för
kvinnors rättigheter fick svensk ordförande och vice ordförande, Maj-
Britt Theorin (s) och Marianne Eriksson (v).
Verksamhet
Valet satte naturligtvis sin prägel på arbetet i Europaparlamentet under år
1999. En annan viktig händelse även för parlamentets del var
kommissionens avgång. Den hade föregåtts av en misstroendeomröstning
i parlamentet (se även 39.2). Innan parlamentet godkände den nya
kommissionen och dess ordförande hölls utfrågningar av de nominerade
kandidaterna i parlamentet. Under året ägnade Europaparlamentet även
uppmärksamhet åt utvidgningen och förberedelserna inför den
kommande regeringskonferensen. Arbetet med en ny stadga för
parlamentets ledamöter fortsatte också, utan att kunna avslutas (se avsnitt
39.1). Andra ärenden rörde livsmedelskvalitet, ändrad fiskepolitik,
sysselsättning, öppenhet, tillståndet för mänskliga rättigheter runt om i
världen, kvinnovåld och diskriminering. Europaparlamentet fick under
året ett nytt hem i Strasbourg. Den nya parlamentsbyggnaden invigdes
den 14 december. Den europeiska ombudsmannen tog under året emot
1577 klagomål. Han granskade på eget initiativ bl.a. sekretess-
bestämmelserna för rekryteringsförfarandet hos kommissionen. En
rekommendation till EU:s institutioner och organ om att anta upp-
förandekoder för sina kontakter med allmänheten lämnades. Parlamentets
budget för 1999 avsåg 4 102 anställda. Utgifterna budgeterades till 923
miljoner euro.
39.4 EG-domstolen
Funktion
EG-domstolens huvudsakliga uppgifter är att tolka och döma i tvister om
tillämpningen av EG-rätten. Domstolens avgöranden är bindande för
medlemsstaterna. Domstolar och rättstillämpande myndigheter i
medlemsstaterna är alltså skyldiga att följa de vägledande avgöranden
som EG-domstolen meddelar.
Målen vid EG-domstolen är av olika slag.
De vanligaste är mål om förhandsavgörande enligt artikel 234 i EG-
fördraget. På begäran av nationella domstolar i medlemsstaterna lämnar
domstolen bindande uttalanden om tolkningen av fördragen eller om
giltigheten eller tolkningen av rättsakter som har beslutats av EU:s
institutioner.
En annan måltyp vid domstolen är mål om fördragsbrott enligt artikel
226 i fördraget. Kommissionen eller en medlemsstat kan väcka talan mot
en annan medlemsstat som har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser
enligt fördraget. Vidare kan talan väckas enligt artikel 230 om ogiltighet
av rättsakter som har beslutats av institutionerna samt enligt artikel 232
om att en institution har varit passiv och underlåtit att vidta en åtgärd
som den är skyldig att vidta.
En första instansrätt, som prövar vissa typer av mål där talan har
väckts av en enskild fysisk eller juridisk person, är också knuten till EG-
domstolen. Första instansrättens domar kan överklagas till EG-
domstolen.
Såväl domstolen som första instansrätten består av 15 domare, en från
varje medlemsstat.
I EG-domstolen finns också nio generaladvokater, som biträder
domstolen genom att lämna förslag till avgöranden.
Verksamhet
Medlemsstaterna har, i likhet med vissa av EU:s institutioner, möjlighet
att yttra sig i mål om förhandsavgörande. I andra mål finns det en
möjlighet att intervenera, dvs. föra talan till stöd för en av de ordinarie
parterna i målet. För medlemsstaterna är det viktigt att kunna utnyttja
dessa möjligheter. Det gäller inte bara i de mål där den nationella
lagstiftningen är direkt berörd utan även i andra mål som kan påverka
den nationella lagstiftningen.
Under år 1999 begärde nationella domstolar förhandsavgörande i 255
fall. Av dem kom fem från svenska domstolar. Den svenska regeringen
yttrade sig skriftligen i 15 mål om förhandsavgörande under året. I övriga
mål är det en institution eller medlemsstat som väcker talan mot en annan
medlemsstat eller institution. Talan väcktes under år 1999 i 214 sådana
mål. Första instansrättens domar överklagades i 72 fall till EG-
domstolen. Sverige väckte i ett fall talan mot rådet. Sverige överklagade
också i ett fall en dom från första instansrätten till EG-domstolen. Den
svenska regeringen ansökte dessutom under året om intervention i två
mål vid första instansrätten.
I bilaga 3 redogörs för sådana mål om förhandsavgörande, i vilka den
svenska regeringen har agerat eller begäran om förhandsavgörande har
kommit från en svensk domstol, och för mål där Sverige är part eller
intervenient.
I bilagorna 4 och 5 redogörs för viktigare domar som EG-domstolen
respektive EG:s första instansrätt har meddelat under år 1999.
39.5 Europeiska revisionsrätten
Funktion
Revisionsrätten är EU:s externa revisionsorgan som svarar för
granskning av hur EU:s budgetmedel används och redovisas samt
redovisningen för de institutioner och organ som gemenskapen bildat.
Rätten prövar också om inkomsterna och utgifterna är förenliga med
regelverken och om den ekonomiska förvaltningen skett på ett sunt sätt. I
detta ligger normalt att granska måluppfyllelsen och huruvida system för
administration och kontroll är ändamålsenliga. Revisionsrättens
granskningar sker dels vid respektive EU-insititution, dels på plats i de
länder där gemenskapsmedlen administreras eller används. På nationell
nivå sker granskningen med bistånd av landets externa revisionsorgan, i
Sverige Riksrevisionsverket.
Verksamhet
Revisionsrättens rapporter utgör underlaget för rådets ställningstagande
till om det skall rekommendera Europaparlamentet att bevilja
kommissionen ansvarsfrihet för dess genomförande av budgeten. I mars
1999 beslutade rådet att rekommendera att ansvarsfrihet beviljades för
budgetåret 1997. Rådet angav i sin rekommendation att den lämnas under
förutsättning att kommissionen följer de krav på åtgärder som rådet
ansåg behövde vidtas för att komma till rätta med de brister som
revisionsrätten pekat på.
Under 1999 har revisionsrätten avgivit fyra specialrapporter. I
november presenterades årsrapporten, som innehåller dels en samman-
fattning av rättens iakttagelser om genomförandet av budgeten 1998, dels
revisionsförklaringen. Revisionsrätten har också under året lämnat en rad
yttranden på förslag till nya rådsförordningar.
Revisionsrätten utgiftsbudget för 1999 är 66,0 miljoner euro och
antalet anställda är ca 550.
39.6 Ekonomiska och sociala kommittén
Funktion
Ekonomiska och sociala kommittén (ESK) består av företrädare för olika
grupper från de ekonomiska och sociala områdena. Här finns represen-
tanter från tillverkning, jordbruk, transportföretag, arbetstagare, köpmän,
hantverkare, fria yrken och allmänna samhällsintressen. De är i sin tur
indelade i tre grupper: en för arbetsgivare, en för arbetstagare och en för
övriga intressen. ESK:s uppgift är att liksom parlamentet delta i
beslutsproceduren genom att avlämna yttranden över kommissionens och
rådets förslag. Kommittén skall på detta sätt tillförsäkra att samhällets
viktigaste intressegrupper bereds tillfälle att ge sin syn på förslagen.
Kommitténs yttranden är dock endast rådgivande. ESK:s medlemmar
nomineras av varje medlemsstat, som ger rådet en namnlista på
kandidater. Rådet inhämtar därefter ett yttrande från kommissionen. ESK
har 222 medlemmar, varav 12 är från Sverige. Dessa representerar SAF,
SACO, LO, TCO, LRF, Svensk handel, Sveriges konsumentråd,
Kooperativa institutet och Handikappförbundens samarbetsorgan. De
svenska ledamöternas namn framgår av bilaga 19.
Verksamhet
Ekonomiska och sociala kommittén har sex utskott. Mandatperioden för
ledamöterna löper på fyra år och gäller för närvarande från den 21
september 1998 till den 20 september 2002. För första gången är en
svensk vice ordförande i hela kommittén – Margareta Regnell, SAF.
Även ordföranden i sociala utskottet är svensk, Jan Olsson från
Kooperativa Förbundet. Under året har ESK haft nio plenarmöten samt
en mängd möten i de sex utskotten och kommitténs arbetsgrupper. ESK
har behandlat en rad viktiga frågor bl.a. inom social- och arbets-
marknadsområdet. Till de områden som kommittén prioriterat under det
gångna året hör sysselsättningen.
Publikationer
ESK ger ut och distribuerar ett antal publikationer, bland annat
kommitténs viktigaste yttranden i broschyrform, en månatlig publikation
om verksamheten (CES Info.), en månatlig bulletin som beskriver alla
yttranden som antagits av plenarsessionen samt en årsrapport.
39.7 Regionkommittén
Funktion
I Regionkommittén finns representanter för lokala och regionala
myndigheter i de femton medlemsstaterna. Ledamöterna är 222 till
antalet och utsedda för fyra år. Kommittén håller ett antal plenarsessioner
varje år. De svenska ledamöterna i Regionkommittén nomineras av
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet och är 12 till
antalet. Regeringen föreslår sedan EU:s råd att utnämna ledamöterna.
Under år 1999 har den svenska delegationen ändrats till följd av
resultatet i 1998 års allmänna kommunalval i Sverige och därpå följande
nomineringsförfaranden i respektive parti. Den nya delegationen är
nominerad för återstoden av mandatperioden, dvs. t.o.m. den 25 januari
år 2002. En förteckning över den nya sammansättningen av ledamöter
återfinns i bilaga 20 Svenska ledamöter i Regionkommittén. Den förra
delegationen som arbetat under större delen under år 1999 framgår i
huvudsak av regeringens skrivelse föregående år.
Verksamhet
Regionkommittén har haft fem plenarmöten. Den svenska delegationen
har svarat för tio rapportörskap, yttranden som antagits av plenar-
sessionen. Rapportörskapen har exempelvis gällt resolutioner om den
pågående utvidgningsprocessen, alternativ användning av strukturfonds-
medel, regionernas genomförande av lagstiftning, brottslighet och
säkerhet i städer, transeuropeiska transportnätverk, sammanhållning och
konkurrens genom forskning, teknisk utveckling och innovation.
En viktig del av kommitténs arbete under året har rört dess allt mer
aktiva roll i den pågående utvidgningsprocessen. Arbetet har främst skett
i en arbetsgrupp (Kontaktgruppen ReK/CEÖ-Cypern) under ledning av
den svenska delegationens ordförande, Roger Kaliff, och har bl.a. bestått
i ett antal kontaktskapande konferenser i några av ansökarländerna. I
samband med regionkommitténs novembersession arrangerades en upp-
samlingskonferens med sex ansökarländer och företrädare för alla EU:s
institutioner, medlemsstater m.fl. Man enades om en resolution med ett
antal uppmaningar till kommissionen, medlemsstaternas såväl som
ansökarländernas regeringar, där bl.a. vikten av att engagera de lokala
och regionala myndigheterna i utvidgningsprocessen poängterades.
Kommitténs arbete har under år 1999 också präglats av att denna för
första gången själv fastställt sin egen arbetsordning, vilket Amsterdam-
fördragets ikraftträdande gav möjlighet till. Tidigare har den fastställts av
EU:s råd.
39.8 Europeiska centralbanken
I samband med att den tredje etappen i den ekonomiska och monetära
unionen inleddes den 1 januari 1999 övertog Europeiska centralbanken
(ECB) uppgiften att utforma penningpolitiken i de elva medlemsstater
som då införde euron som gemensam valuta. ECB-rådet införde
beteckningen Eurosystemet för ECB och de nationella centralbankerna i
dessa medlemsstater. ECB-rådet har normalt sammanträtt var fjortonde
dag, och besluten har redovisats vid presskonferenser efter vartannat
möte. ECB:s ordförande och vice ordförande har vidare framträtt inför
Europaparlamentets monetära utskott. ECB redovisar en konsoliderad
balansräkning för Eurosystemet varje vecka och ger ut en månadsrapport
med bakgrundsinformation till den penningpolitiska utvecklingen samt
artiklar i olika teman. ECB:s årsrapport för 1998 lades fram i april.
Eurosystemets viktigaste styrränta sattes från början till 3 %. Den sänktes
med en halv procentenhet i april men höjdes åter lika mycket i november.
ECB fick under året möjlighet att utse en observatör vid Internationella
valutafondens exekutivstyrelse som har rätt att delta när EMU-relaterade
frågor behandlas. Centralbankerna inom Eurosystemet har även i övrigt i
viss utsträckning samordnat sitt agerande i internationella monetära
institutioner.
När Eurosystemet inledde sin penningpolitiska verksamhet startade
också betalningssystemet Target, som är öppet även för andra stora
eurobetalningar än dem som görs för penningpolitiska ändamål. Samtliga
centralbanker i EU-medlemsstater är anslutna till Target, men för central-
bankerna i länderna utanför euroområdet tillämpas särskilda villkor för
kreditgivningen i samband med betalningsförmedlingen.
Samtliga centralbankschefer inom EU ingår i ECB:s allmänna råd, som
sammanträtt varje kvartal.
39.9 Europeiska investeringsbanken
Europeiska investeringsbanken (EIB) är EU:s husbank med uppgift att
erbjuda finansiering till projekt som syftar till att främja europeisk
integration. EIB:s huvudsakliga uppgift är att finansiera projekt inom
unionen, men banken gör även insatser i tredje land (se avsnitt 32.13).
EIB:s samlade utlåning under 1999 uppgick till ca 32 miljarder euro,
varav ca 87 % gick till projekt inom unionen. Under 1999 finansierade
banken 30 projekt i Sverige och utlåningen dit uppgick till ca 500
miljoner euro. De viktigaste låntagarna var SAS, Öresundskonsortiet och
Malmöstad.
EIB:s styrelse bestämmer de generella riktlinjerna för bankens utlåning
och fattar beslut om finansiering av enskilda projekt. Styrelsen består av
representanter för samtliga medlemsstater. Finansrådet Sven-Olof
Johansson är Sveriges styrelsemedlem. Guvernörsrådet är bankens
högsta beslutande organ och Sverige representeras där av finansminister
Bosse Ringholm. Vid årsmötet i juni lämnade Sverige över ordförande-
skapet i guvernörsrådet till Storbritannien för ett år framåt.
39.10 Europeiska investeringsfonden
Europeiska investeringsfonden (EIF), som upprättades 1994, har till
uppgift att lämna garantier för utlåning till infrastrukturprojekt samt till
små och medelstora företag. EIF ägs av EIB, kommissionen och
finansiella institutioner i medlemsstaterna och dess totala kapital uppgår
till 2 miljarder euro. Under 1999 har fonden givit garantier för ca 400
miljoner euro, huvudsakligen till projekt inom ramen för de
transeuropeiska näten, TEN (se avsnitt 13.5).
39.11 Nytt system för verkställighetskommittéer
Verkställighetsbeslut kan delegeras till kommissionen. Rådet skall enligt
artikel 202 i fördraget i rättsakter som rådet antar ge kommissionen
befogenhet att genomföra de regler rådet beslutat om. En korre-
sponderande bestämmelse i artikel 211 föreskriver att kommissionen
skall utöva de befogenheter som rådet ger kommissionen för att
genomföra beslutade regler. För att uppfylla vad fördraget föreskriver
har ett system med verkställighetskommittéer skapats.
Syftet med verkställighetskommittéerna är att effektivisera gemen-
skapens beslutsfattande. Detta sker genom att lagstiftaren, dvs. rådet eller
rådet och Europaparlamentet tillsammans, delegerar rätten att verkställa
gemenskapslagstiftningen till kommissionen. Systemet med kommis-
sionens verkställighetskommittéer, även kallat kommittéväsendet (den
s.k. kommittologin), är en konstitutionell kompromiss mellan å ena sidan
behovet av att effektivisera gemenskapens beslutsfattande och å andra
sidan medlemsstaternas önskan att ha kontroll över utformningen av
verkställighetsföreskrifter men även kommissionens behov av specialist-
kompetens i sitt beslutsfattande. I kommittéerna sitter kommissions-
företrädare ordförande. Rådet är representerat genom medlemsstaterna.
Under våren 1999 förhandlades ett nytt beslut om kommittéväsendet
fram. Rådets beslut 373/86/EEG ersattes med rådets beslut 486/99/EG
om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens
genomförandebefogenheter. Beslutet trädde i kraft den 18 juli 1999.
Bakgrunden till beslutet var att kommissionen i en förklaring till
Amsterdamfördraget anmodades att lägga fram ett reviderat förslag om
kommittéväsendet. Målet med kommissionens förslag var att förenkla
och effektivisera förfarandet samt att Europaparlamentets befogenheter i
beslutet skulle avspeglas. Resultatet ledde också till en förenkling av
proceduren.
I det tidigare beslutet fanns det sju olika förfaranden. I det nya beslutet
finns det endast fyra: det rådgivande-, förvaltande- och föreskrivande
förfarandet samt skyddsåtgärder. Genom det nya beslutet antogs även
urvalskriterier som avgör vilket förfarande som bör tillämpas för en
specifik fråga. Dessa kriterier är inte bindande för medlemsstaterna, men
de kommer att underlätta valet av förfarande betydligt. Europa-
parlamentet har genom det nya beslutet fått rätt att "ringa i en varnings-
klocka" om man anser att kommissionen går utöver sina befogenheter i
ett förslag till verkställighetsbeslut. En svensk förhandlingsframgång var
att vårt förslag om öppenhet antogs i sin helhet. Denna nya artikel
innebär att kommissionens regler om allmänhetens tillgång till
handlingar gäller för samtliga kommittéer.
39.12 En ny regeringskonferens
Amsterdamfördraget undertecknades i oktober 1997. Under den
regeringskonferens som föregick fördraget var det inte möjligt att nå full
enighet om institutionella reformer.
Två frågor förblev olösta. Den ena gällde ändring av regler för
viktning av röster vid beslut i rådet med kvalificerad majoritet och den
andra kommissionens sammansättning. Istället nåddes en överens-
kommelse om hur frågorna skall hanteras i samband med utvidgnings-
processen. Överenskommelsen togs in i ett protokoll till Amsterdam-
fördraget, det s.k. institutionella protokollet. Protokollet innebär att de
stora länderna i samband med den första utvidgningen förlorar en av sina
två platser i kommissionen, under förutsättning att en reform av
röstreglerna i rådet har genomförts, antingen genom ändrad röstviktning
eller genom införande av dubbel majoritet. Vidare skall enligt protokollet
en regeringskonferens sammankallas minst ett år innan medlemsstaterna
överstiger 20 för att genomföra en översyn av fördragets regler om
kommissionens sammansättning och institutionernas funktionssätt.
Vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i december 1997
konstaterades att utvidgningen måste föregås av en förstärkning och
förbättring av institutionernas funktion. Europeiska rådet i Wien i
december 1998 uppdrog åt Europeiska rådet i Köln, i juni 1999, att fatta
beslut om hur de institutionella frågorna skulle lösas före utvidgningen.
Enligt ordförandeskapets slutsatser i Köln skall konferensen omfatta
frågorna om kommissionens storlek och sammansättning, viktningen av
röster i rådet samt eventuellt utökad användning av omröstning i rådet
med kvalificerad majoritet. Andra nödvändiga fördragsändringar som har
samband med de nämnda frågorna och Amsterdamfördragets
genomförande kan eventuellt också komma upp.
I Köln gavs det kommande ordförandelandet Finland i uppgift att lägga
fram en rapport som redovisar olika lösningar. På grundval av denna
rapport angav Europeiska rådet i Helsingfors målsättningen att samman-
kalla en ny regeringskonferens i början av februari år 2000. Konferensen
bör avslutas under samma år, heter det i slutsatserna. Beträffande
konferensens omfattning hänvisas det till Kölnslutsatserna (se ovan). Till
de nödvändiga tilläggsfrågorna som kan väntas bli behandlade i
regeringskonferensen hör bl.a. Europaparlamentets sammansättning.
Amsterdamfördraget satte ett tak på 700 platser och en omfördelning
måste ske redan vid den första utvidgningen. Det kan också bli aktuellt
med beslut om sammansättningen av Revisionsrätten och andra organ.
När det gäller EU:s domstol torde förutom sammansättningen även
ändrade arbetsformer behöva diskuteras för att domstolen ska klara av
det kraftigt ökade antalet ärenden. Det är också troligt att en reglering av
kommissionsledamöternas individuella ansvar kommer att behandlas.
Förutom dessa fyra frågor har eventuella fördragsändringar beträffande
s.k. flexibel integration, krishantering och en stadga om grundläggande
rättigheter förts fram som tänkbara tilläggsfrågor. I Helsingfors-
slutsatserna sägs att det kommande portugisiska ordförandeskapet kan
föreslå Europeiska rådet att ytterligare frågor skall tas upp. Regeringen
har under förberedelserna för regeringskonferensen arbetat för en snäv
dagordning för att konferensen inte ska riskera att dra ut på tiden och
därmed äventyra utvidgningen.
Den övergripande svenska målsättningen med den kommande
regeringskonferensen är att säkerställa en väl fungerande utvidgad union.
Regeringen har även målsättningen att Sveriges relativa inflytande i EU
skall säkerställas med bibehållande och stärkande av organisationens
effektivitet och legitimitet. Den svenska linjen i förberedelserna för
regeringskonferensen har varit att konferensen inte skall ta upp fler
frågor än vad som är nödvändigt för att en utvidgning av EU skall kunna
genomföras. En omfattande konferens med ett stort antal frågor riskerar
att dra ut på tiden och EU:s utvidgning skulle därmed skjutas på
framtiden.
Regeringen har under året informerat riksdagen om planeringen inför
den nya regeringskonferensen. Den 23 november lämnade utrikes-
ministern information i kammaren om konferensen och utvidgningen.
EU-nämnden har löpande hållits informerad om förberedelserna i
samband med samråden med EU-nämnden inför allmänna rådets möten.
En promemoria om den kommande regeringskonferensen överlämnades
till EU-nämnden den 25 oktober.
39.13 Personalpolitik i EU:s institutioner
Moderniseringen av EU:s administration har av kommissionen angetts
som ett prioriterat område de närmaste åren. Omfattande reformer har
aviserats. Det är regeringens övertygelse att EU behöver förses med en
modern, väl fungerande förvaltning för att klara de stora förändringar
unionen står inför. Sverige har uttalat sitt stöd för det interna reform-
arbetet inom kommissionen. Vi har också tillsammans med andra
medlemsstater sökt påverka utformningen av en ny förvaltningspolitik på
olika vägar; direkt på ministernivå och i arbetsgrupper under rådet.
Regeringen eftersträvar ökad delegering, utvidgad mål- och resultat-
styrning samt uppföljning av verksamheten, ökad rörlighet mellan
medlemsstaternas förvaltningar och EU:s institutioner, ökad jämställdhet,
en modernisering av lönesystemet och ett regelverk som främjar
öppenhet och insyn.
I de fall vi ansett att kommissionen brustit i sitt arbetsgivaransvar, och
inte agerat tillräckligt snabbt, har Sverige agerat. Ett exempel är att
Sverige, tillsammans med Tyskland, Nederländerna och Danmark, i
december 1999 avvisade kommissionens förslag till revision av löner och
pensioner för perioden 1 juli 1998–30 juni 1999. Detta mot bakgrund av
att kommissionen inte samtidigt hade föreslagit nödvändiga höjningar av
de EU-anställdas egenavgifter till pensionssystemet. Eftersom
majoriteten i rådet accepterade kommissionens förslag gick det ändå
igenom, dock med ett åtagande från kommissionen att skyndsamt
presentera ett förslag när det gäller pensioner.
Under nästa år kommer förhandlingar inledas med anledning av att den
överenskommelse från 1991, som gäller metoden för årlig revision av
EU-tjänstemännens löner och pensioner, de anställdas egenavgifter till
pensionssystemet och en tillfällig avgift, löper ut den sista juni 2001.
Dessutom förväntas kommissionen lägga fram förslag till ändringar i
pensionssystemet. Ett omfattande förberedelsearbete har skett inom den
rådsarbetsgrupp som ansvarar för dessa frågor. Sverige har här spelat en
aktiv roll. Mot bakgrund av att förhandlingar kommer att ske under de
franska och svenska ordförandeskapen, har dessutom ett bilateralt
samarbete inletts mellan länderna på tjänstemannanivå.
39.14 Öppenhet och insyn
För EU-samarbetets utveckling och medborgarnas förtroende för unionen
är frågorna om öppenhet och insyn av stor betydelse. Sverige har under
1999 fortsatt att verka för större öppenhet och insyn i EU:s institutioner,
framförallt i det löpande rådsarbetet och i mål vid EG-domstolen.
EG-fördraget
I EG-fördraget finns till följd av Amsterdamfördraget numera en
grundläggande bestämmelse om handlingsoffentlighet. Enligt denna skall
allmänheten ha rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och
kommissionens handlingar. Allmänna principer och nödvändiga
sekretessregler skall beslutas av rådet i en rättsakt som skall gälla alla tre
institutionerna. Rättsakten skall enligt fördraget antas före den 1 maj
2001. Den skall beslutas enligt medbeslutandeförfarandet, vilket innebär
att rådet skall fatta beslut tillsammans med Europaparlamentet på förslag
av kommissionen. Kommissionen förväntas lämna sitt förslag i början av
år 2000. När detta har skett inträder ett sedvanligt förhandlingsskede.
Inom Regeringskansliet pågår förberedelser inför förhandlingarna. För
Sverige har det varit angeläget att försöka få inflytande på rättsaktens
utformning redan under utarbetandefasen i kommissionen. Regerings-
kansliet har under året bl.a. deltagit i diskussioner med företrädare för
kommissionens sekretariat och besvarat en enkät från kommissionen om
hur vi i vårt nationella system för handlingsoffentlighet löst vissa
specifika problem.
Europaparlamentet, rådet och kommissionen
Rådet och kommissionen har sedan flera år tillbaka regler om handlings-
offentlighet som grundas på en gemensam uppförandekodex. Mot-
svarande bestämmelser antogs 1997 av Europaparlamentet. Även flera av
de särskilda EU-organen har antagit regler om handlingsoffentlighet.
I januari 1999 antog Europaparlamentet så gott som enhälligt en
resolution om öppenhet i vilken redogörs för parlamentets förväntningar,
åsikter och idéer om den kommande rättsakten om handlingsoffentlighet.
Sedan den 1 januari 1999 finns ett via Internet allmänt tillgängligt
register över handlingar som offentliggjorts av rådet. I december
beslutade rådet att registret också skall innehålla referenser till sekretess-
belagda dokument. I samband härmed beslutade rådet bl.a. att innehållet i
handlingar som redan gjorts tillgängliga för allmänheten skall läggas ut
på Internet och allmänheten skall ges tillgång till innehållet i preliminära
dagordningar för rådsmöten och möten i rådets förberedande organ i de
fall rådet uppträder som lagstiftare.
I december 1999 gjorde Sverige tillsammans med Danmark ett
uttalande i rådet om öppenhet. I uttalandet angavs inom vilka områden på
öppenhetsområdet rådet borde vidta åtgärder, bl.a. för ökad offentlighet
för lagförslag, rådsmöten och protokoll. Därutöver presenterades de
svenska och danska förväntningarna när det gäller innehållet i det
kommande rättsaktsförslaget om handlingsoffentlighet.
Mål vid första instansrätten
Första instansrätten avgjorde under 1999 två öppenhetsmål till fördel för
den part på vars sida Sverige intervenerat. I det första målet, T-188/97
Rothmans International BV mot kommissionen, fann domstolen att det
s.k. kommittéväsendet skall anses höra till kommissionen vid tillämpning
av gemenskapsreglerna om tillgång till handlingar och att det ankommer
på kommissionen att avgöra ansökningar om tillgång till dessa
kommittéers handlingar. I det andra målet, T-14/98 Heidi Hautala mot
rådet, fann domstolen att rådet då det prövar en ansökan om att få ta del
av en handling, är skyldigt att pröva om bara en del av handlingen kan
lämnas ut. Rådet har överklagat första instansrättens dom till EG-
domstolen.
39.15 Gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet
I förklaring 39 i bilagan till Amsterdamfördragets slutakt uppmanade
regeringskonferensen Europaparlamentet, rådet och kommissionen att i
samförstånd lägga fast riktlinjer för att förbättra gemenskaps-
lagstiftningens redaktionella kvalitet och följa dessa riktlinjer när de
granskar förslag eller utkast till gemenskapslagstiftning. De uppmanades
också att vidta de interna organisatoriska åtgärder som de anser
nödvändiga för att säkerställa att riktlinjerna tillämpas på ett riktigt sätt.
Den 22 december 1998 slöts ett interinstitutionellt avtal om gemen-
samma riktlinjer för gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet
(EGT C 73, 17.3.1999, s. 1).
Riktlinjerna, som inte är rättsligt bindande, består av 22 kortfattade
punkter. Punkterna syftar till att ge vägledning för att gemenskapens
rättsakter skall utformas på ett klart, enkelt och exakt sätt. Riktlinjerna
skall åtföljas av en praktisk gemensam handledning med närmare
anvisningar om hur lagstiftningen bör utformas. Dessa handledningar
skall utarbetas av institutionernas juridiska avdelningar. Arbetet med
handledningarna inleddes under året inom institutionerna.
39.16 Överträdelseärenden
Kommissionen har som uppgift att övervaka att medlemsstaterna
tillämpar och genomför EG-rätten på ett riktigt sätt (artikel 211 i EG-
fördraget). Till kommissionen kommer det in klagomål från enskilda
fysiska eller juridiska personer eller från andra medlemsstater om
påstådda överträdelser av EG-rätten. Kommissionen kan också på eget
initiativ ta upp sådana frågor.
Om kommissionen anser att en medlemsstat inte har uppfyllt sina
skyldigheter enligt EG-fördraget, kan kommissionen inleda ett s.k.
överträdelseförfarande enligt artikel 226 i EG-fördraget. Överträdelse-
ärendena kan i huvudsak delas in i två grupper. Den första gruppen avser
utebliven anmälan till kommissionen om fullständigt genomförande av
EG-direktiv, och den andra gruppen avser felaktig tillämpning av EG-
rätten.
Det formella överträdelseförfarandet är indelat i tre faser. I den första
fasen beslutar kommissionen om en formell underrättelse till
medlemsstaten, i vilken den berörda medlemsstaten lämnas tillfälle att
inom en viss angiven tid komma in med synpunkter på den ifrågasatta
överträdelsen. Om kommissionen inte är nöjd med svaret på den formella
underrättelsen och fortfarande anser att det är fråga om en överträdelse,
kan kommissionen i ett andra steg avge ett motiverat yttrande. I det
motiverade yttrandet föreläggs medlemsstaterna att rätta sig inom en viss
angiven tid, normalt två månader. Om den berörda medlemsstaten inte
rättar sig inom denna tid kan kommissionen i den tredje fasen besluta att
föra ärendet vidare till EG-domstolen.
Sverige har under år 1999 mottagit arton formella underrättelser och
elva motiverade yttranden från kommissionen. Kommissionen har under
år 1999 beslutat att i ett fall väcka talan vid EG-domstolen mot Sverige.
Under samma tid har kommissionen beslutat att avskriva sammanlagt
nitton överträdelseärenden mot Sverige.
I bilaga 6 redogörs för pågående överträdelseärenden mot Sverige.
40 Förberedelser för Sveriges ordförandeskap i
EU
40.1 Förberedelser inför Sveriges ordförandeskap i EU:s
ministerråd våren 2001
Som sista nya medlemsstat av de tre, som inträdde i unionen 1995,
innehar Sverige ordförandeskapet i EU:s ministerråd under det första
halvåret 2001. Ordförandeskapet innebär att Sverige skall leda arbetet i
rådet och representera rådet gentemot andra EU-institutioner, inter-
nationella organisationer samt länder utanför EU.
I april informerade vice statsministern i kammaren om regeringens
förberedelser inför ordförandeskapet. I september informerade hon EU-
nämnden.
40.1.1 Organisation för förberedelserna och genomförandet av
ordförandeskapet
Förberedelsearbetet inför ordförandeskapet genomförs huvudsakligen i
Regeringskansliets ordinarie organisations- och beredningsformer.
Statsrådsberedningen har förstärkt sin organisation för samordning av
EU-frågor. Det under året upprättade 2001-sekretariatet i Utrikes-
departementet har en central och samordnande roll när det gäller
planeringen och genomförandet av mötesverksamheten i Sverige. Den
under 1998 inrättade interdepartementala kontaktgruppen har fortsatt sitt
arbete för informationsutbyte och samordning mellan departementen.
Vidare har arbetet med personal, bemanning och kompetensutveckling
samt press-, informations-, och kultursatsningar fortsatt och intensifierats
under året.
Nära kontakter har hållits med det finska ordförandeskapet för att ta
tillvara de finska erfarenheterna.
40.1.2 Förberedelsearbetet under 1999
Ordförandeskapets program
Arbetet med att ta fram det svenska ordförandeprogrammet har under
Statsrådsberedningens ledning konkretiserats under året. Utifrån löpande
inventeringar av alla de sakfrågor som förväntas stå på EU:s agenda
2001, har preliminära politiska prioriteringar och handlingsplaner tagits
fram på departementsnivå. Vidare hålls kontakter med företrädare för
kommissionen i syfte att samordna kommissionens arbetsprogram med
de svenska ordförandeskapsförberedelserna. Kontakterna med råds-
sekretariatet och med andra medlemsstater, särskilt med de inkommande
ordförandeskapen Portugal och Frankrike, har fördjupats.
Personal, bemanning och kompetensutveckling
Arbetsbelastningen ökar när rollen förändras. Departementen planerar
därför personalförstärkningar genom att projektanställa personal, upp-
skattningsvis ca 200 personer totalt. Departementens bemannings-
planering vad gäller ordförandeposter i rådets arbetsgrupper har under
året varit intensiv. Befintliga grupper har analyserats för att identifiera
respektive grupps uppdrag, sammanträdestäthet och förväntade frågor vid
tidpunkten för det svenska ordförandeskapet. Mot denna bakgrund har
departementen nominerat ordförande till flertalet grupper. Under året har
ordförande nominerats till 211 grupper. Utestående grupper kommer
snarast möjligt att förses med ordförande. Beredskap finns även för
förändringar.
Ordförandeskapet i EU:s ministerråd innebär även vidgade arbets-
uppgifter i internationella organisationer, där uppgiften är att samordna
EU-ländernas synpunkter till en gemensam ståndpunkt och att företräda
EU i den aktuella organisationen. Berörda departement har under året
identifierat sina åtaganden härvidlag.
Forum Europa svarar för de centrala kompetensutvecklingsinsatserna
inför ordförandeskapet. Utbildningarna är å ena sidan inriktade på att öka
kunskapen om förutsättningarna för ordförandeskapet för alla som
berörs. Å andra sidan är det fråga om utbildningar som är inriktade på
specifika uppgifter under det svenska ordförandeskapet, t.ex. ordförande
i rådsarbetsgrupper.
Under året har tyngdpunkten legat på de utbildningar som bidrar till att
öka den generella kunskapen om ordförandeskapet och ca 1 000 anställda
i departement och myndigheter har deltagit i sådan utbildning. I takt med
att bemanningen inför ordförandeskapet framskridit i Regeringskansliet
och förberedelsearbetet tydliggjort olika uppgifter har utbildningen i allt
större omfattning inriktats mot sådana specifika uppgifter. I denna typ av
utbildningar deltog under 1999 ca 500 personer med speciella uppgifter
under det svenska ordförandeskapet.
Press-, informations- och kultursatsningar
Som ordförande kommer Sverige att föra EU:s talan och informera media
om vilka beslut EU har fattat. Det svenska ordförandeskapet skall präglas
av öppenhet. Regeringens ambition är också att göra ordförandeskapet
till en angelägenhet för hela landet. Information om frågor som hanteras
av ministerrådet måste vara lättillgänglig för såväl svenska som
utländska medborgare. En särskild flerspråkig webbplats på Internet
skapas. Den blir en viktig informationskanal för journalister och
allmänhet som vill följa det dagliga arbetet. Seminarier och andra
folkbildande aktiviteter planeras i olika delar av landet för att öka
kunskaperna om vad det innebär för Sverige att vara ordförande. Genom
projektet Vänort 2001 kommer vänortssamarbete mellan svenska
kommuner och kommuner i de andra EU-länderna och i kandidatländerna
att få särskilt stöd under ordförandeskapet. Vänort 2001 syftar till att öka
kontakterna mellan svenskar och medborgare i andra EU-länder och i
kandidatländerna. Ordförandeskapet ger också Sverige tillfälle att synas i
andra länder, bland annat genom kulturaktiviteter. Under 1999 startade
förberedelserna med alla ovan nämnda projekt.
Möteskalendariet
Arbetet med att schemalägga de möten som skall äga rum under det
svenska ordförandeskapet har inletts. Rådet håller ca 60 ordinarie möten i
för närvarande ett 20-tal rådskonstellationer (Enligt Europeiska rådet i
Helsingfors skall antalet minska). Sammantaget rör det sig om ca 1 500
möten i Bryssel och Luxemburg från ministerråds- till rådsarbetsgrupps-
nivå, vidare EU–tredjelandsmöten samt möten i Sverige. En mycket stor
del av schemaläggningsarbetet genomförs av representationen i Bryssel i
samråd med rådssekretariatet. För samordningen av kalendariets olika
delar svarar 2001-sekretariatet.
Mötesverksamheten i Sverige
Kalendariet över möten i Sverige beräknas vara klart i början av år 2000
och omfattar ett 70-tal möten varav ca 60 på tjänstemannanivå.
Regeringen har under året fastställt vilka informella minister-
möten/konferenser som skall förläggas till Sverige samt orter och datum
för dessa: jämställdhets- och socialförsäkringsministrarna i Norrköping,
justitieministrarna i Stockholm, telekommunikations- och arbets-
marknadsministrarna i Luleå, utbildnings- och forskningsministrarna i
Uppsala, miljöministrarna i Kiruna, jordbruksministrarna i Östersund,
finansministrarna i Malmö, inre marknads- och konsumentministrarna i
Lund, utrikesministrarna i Nyköping och kulturministrarna i Falun.
Europeiska rådets möte hålls i Göteborg den 15–16 juni 2001.
Regeringens ambition att ge dessa möten en bred geografisk spridning
har således uppnåtts. Planeringen av fastställda möten har inletts i samråd
mellan berörda departement och 2001-sekretariatet.
Budgeten
Riksdagen har ställt 735 miljoner kronor till regeringens förfogande
under en tvåårsperiod. Dessa medel skall finansiera de kostnader som
ordförandeskapet för med sig utöver de kostnader som Regeringskansliet
redan har för medlemskapet i EU. En första fördelning av de 735
miljoner kronorna har gjorts. Under den fortsatta planeringsprocessen
kan mindre justeringar ske. För att skapa utrymme för oförutsedda
kostnader har vissa medel reserverats på central nivå.
41 Svenska språket och rekrytering av svenskar
41.1 Svenska språket i EU
Språkfrågan är ett känsligt ämne i EU-sammanhang. Det visar
kontroversen i inledningen av det finländska ordförandeskapet.
Ordförandelandet Finland bestämde att endast engelska, franska och
ordförandelandets språk i enlighet med tidigare praxis skulle användas
vid det första informella ministermöte som hölls i Finland. Tysklands
uppfattning var att tyska också kommit att accepteras som arbetsspråk
vid informella ministermöten och uteblev därför tillsammans med
Österrike från mötet. Diskussionerna om gällande språkpraxis fortsatte
sedan under hösten 1999 i Coreper.
Som ny medlemsstat gick Sverige igenom en bekymmersam
inledningsfas när det gäller tillgången till och kvaliteten på tolkning och
översättning. Läget har stabiliserats, men svenska är tillsammans med
danska och finska de EU-språk som tilldelas minst resurser hos
institutionerna. För att främja svenska språkets ställning i EU-arbetet
följer Sverige den språkpolicy som fastlades 1996 (se 41.1.2.). När det
gäller översättningar fortsätter arbetet med att förbättra kvaliteten på
översättningar till svenska i enlighet med betänkandet från utredningen
om svenskan i EU 1998.
41.1.1 Tolkning och översättning till och från svenska
Svenska är ett av EU:s elva officiella språk enligt fördraget. Svenska
språkets ställning som ett av de officiella EU-språken är av stor princi-
piell betydelse för Sverige. God kommunikation med EU:s institutioner
på det egna språket är ett viktigt medel för fortsatta strävanden efter
större öppenhet och djupare demokratisk förankring av EU-samarbetet.
Såväl enskilda som myndigheter måste ha möjlighet att använda svenska
vid kontakter med EU:s institutioner. Regeringen fortsätter därför att
fästa stor vikt vid att tolkning och översättning till och från svenska
fungerar på ett fullgott sätt inom institutionerna.
Beträffande tolkning i rådets arbete hade svenskan i mitten av 1999
den lägsta tolkningsgraden av samtliga EU:s officiella språk. Inom ramen
för rådsarbetet fanns svensk tolkning vid drygt 20 procent av mötena
1999, jämfört med ungefär 25 procent 1998. De stora EU-språken
engelska, franska och tyska hade nära nog fullständig tolkservice. Att
servicen för de nordiska språken halkat efter förklaras inte enbart av att
dessa språk är relativt nya som officiella EU-språk eller att de inte talas
av så många människor inom EU.
Medlemsstaterna har arbetat olika målmedvetet och framgångsrikt när
det gäller att hävda sin rätt till tolkning. Fördragets bestämmelse om de
officiella EU-språken har å ena sidan inte följts upp av några bestäm-
melser om rätt till tolkning, men å andra sidan gäller fördragets allmänna
likabehandlingsprincip som förhindrar diskriminering av vissa språk. Vid
de möten där inte tolkning på samtliga språk förekommer bestäms
tolkningens omfattning av s.k. språkregimer, dvs. praxis som växt fram
för olika möten. Språkregimerna motiveras av praktiska skäl och av
effektivitetsskäl. Språkets storlek i sig är inte avgörande, men många
mötesdeltagare har t.ex. engelska och franska som andraspråk och dessa
språk blir därför positivt särbehandlade av effektivitetsskäl. Tyska har av
flertalet länder accepterats som ett tredje arbetsspråk inom unionen.
Inarbetad praxis i kombination med budgetmässiga restriktioner gör det
svårt att ändra rådande förhållanden.
Inför det svenska ordförandeskapet år 2001 har kommissionens
konferenstolktjänst utarbetat en särskild handlingsplan för att förbättra
tolkservicen till och från svenska. Planen ses över varje halvår fram till
ordförandeskapet. Utrikesdepartementet och representationen har en
aktiv dialog med konferenstolktjänsten om handlingsplanen. Utrikes-
departementet har också regelbundna kontakter med rådssekretariatet.
41.1.2 Svensk språkpolicy
En svensk språkpolicy lades fast 1996. (Riktlinjer för att främja svenska
språkets ställning i EU-arbete, cirkulär 6, UD PM 1999:6). En utgångs-
punkt är att svenska folkvalda representanter i Europaparlamentet och
svenska företrädare i andra EU-organ på hög nivå måste ha möjlighet att
kommunicera på svenska. Valet av representanter får inte avgöras av
deras språkkunskaper. Svenska språket skall inte heller behandlas sämre
än jämförbara språk, t.ex. danska, finska, grekiska och portugisiska.
Grundprincipen för tolkning är att Sverige inte på någon nivå godtar
vare sig en positiv eller negativ särställning för ett enskilt språk. Sverige
accepterar etablerade arbetssätt i vissa organ, t.ex. att engelska, franska
och tyska talas i Coreper (Ständiga representanternas kommitté) och
engelska och franska utan tolkning i Poco (Politiska kommittén).
Däremot finner Sverige den fem- eller sexspråksordning, dvs. tolkning på
fem eller sex språk, som etablerats i en del arbetsgrupper redan vid det
svenska EU-inträdet oförenlig med EU:s grundläggande språkprinciper
och strävar därför efter att den skall försvinna. Tills vidare tolereras dock
denna praxis. Beträffande översättning av arbetsdokument med förslag
till rättsakter skall en fullgod svensk översättning finnas tillgänglig inom
rimlig tid före det rådsmöte då ett formellt beslut om förslaget förutses.
Enligt rådets arbetsordning skall texterna finnas tillgängliga minst två
veckor före beslut.
När den svenska språkpolicyn lades fast antogs även riktlinjer för hur
de som företräder Sverige i olika EU-organ skall förhålla sig i situationer
då en fullgod tolk- eller översättningstjänst inte erbjuds av EU:s
institutioner. Ett led i policyn är att vid mötestillfällena påpeka att
Sverige inte kan acceptera att tolkning inte erbjuds när en svensk
representant begärt det. En utvärdering av språkprinciperna och deras
praktiska användning genomfördes hösten 1997. Av denna framgick att
svenska språket fortfarande behandlas något sämre än jämförbara språk,
framför allt vid tolkning i rådsarbetsgrupper. Regeringen fortsätter
arbetet med språkpolicyn främst vad avser tolkningen och vilka åtgärder
som behöver vidtas för att skärpa tillämpningen av den svenska
språkpolicyn.
41.1.3 Utredning om svenskan i EU
Kvaliteten på översättningar till svenska har stadigt förbättrats. Det är
ändå viktigt att fortsätta att bevaka att de svenska EU-texterna, i
synnerhet författningstexterna, har hög kvalitet. År 1998 lade en särskild
utredare fram ett betänkande om hur kvaliteten på de svenska EU-
texterna kan främjas, Svenskan i EU (SOU 1998:114). Utredaren
föreslog att en central samordningsfunktion skulle inrättas i Regerings-
kansliet med uppgift att utarbeta riktlinjer, svara för utbildning,
rådgivning i EU-språkfrågor och granskning. Formerna för den före-
slagna samordningsfunktionen har ännu inte beslutats.
När det gäller utredarens förslag att inför det svenska ordförandeskapet
undersöka hur medlemsstater med jämförbara språk hanterat mötes-
ledning och dokumentframställning under sina ordförandeskap inleddes
detta arbetet under 1999. Utredaren föreslog också att Sverige senast
under ordförandeskapet anordnar en konferens för att få en samsyn
mellan medlemsstaterna om behovet av enkla och klara originaltexter
inom EU och en diskussion om åtgärder för ett sådant utvecklingsarbete.
Det kan nämnas att de engelska översättarna inom kommissionen startat
kampanjen Fight the fog, som är ett steg i rätt riktning, men för att nå
resultat krävs ett mera systematiskt språkvårdsarbete inom alla institu-
tioner. I en diskussionspromemoria om Modernisering av EU, som rege-
ringen presenterade för riksdagens EU-nämnd under hösten 1999,
föreslås att Sverige anordnar en sådan konferens. Begripliga beslut och
beslutsunderlag är en förutsättning för en mera öppen, demokratisk och
effektiv EU-förvaltning. Något beslut om konferensen har ännu inte
fattats.
Eftersom behovet av rådgivning och samordning i EU-anknutna term-
och skrivregelfrågor ständigt ökar har språkexperterna i justitiedeparte-
mentets granskningsenhet fått ta sina resurser i anspråk för sådana frågor.
De har under 1999 tillsammans med Klarspråksgruppen också skapat en
webbplats på Internet, Klarspråk, som bl.a. innehåller frågor och svar på
vanliga språkfrågor, elektroniska versioner av skrivregler och andra
handböcker för skrivandet samt länkar till termdatabaser inom EU och i
Norden liksom till andra länders myndigheter och organ som verkar för
bättre offentliga texter. Granskningsenheten har under 1999 också i
mindre skala börjat granska förslag till EG-rättsakter på justitiedeparte-
mentets område.
41.2 Svenskar i EU:s institutioner
Sedan början av 1999 handläggs frågor om svenskar i EU:s institutioner
vid EU-enheten på Utrikesdepartementet. EU-enheten koordinerar arbe-
tet inom Regeringskansliet vad gäller högre chefstjänster genom priori-
tering av områden samt kandidatfrågor, insatser för god basrekrytering,
bevakning av mellannivåerna, temporära tjänster, nationella experter,
praktiktjänstgöring, kontakt- och informationsverksamhet, bevakning av
EU-institutionernas personalpolitik, uppföljning och information.
41.2.1 Nya principer för rekrytering
Vid årsskiftet 1999/2000 slutade den femåriga så kallade infasnings-
period som medgav de tre nya länderna vid den senaste EU-utvidgningen
särskilt gynnsamma förhållanden för anställning av tjänstemän från dessa
länder. Detta innebär att det hädanefter inte är möjligt att ”flaggmärka”
vissa chefstjänster för Sverige eller begära utlysningar riktade enbart till
svenska medborgare till övriga tjänstekategorier. Det sista året av den
svenska infasningsperioden har sammanfallit med kommissionens
avgång och omorganisation, vilket till viss del försvårat rekryteringen till
kommissionen. Sverige begärde därför en utsträckning av infasnings-
perioden. Ett resultat är att de listor över svenskar som klarat inträdes-
proven finns kvar, så att kandidaterna får längre tid på sig att finna en
konkret tjänst.
Den nya kommissionen har påbörjat en process för modernisering av
procedurerna för tillsättningar på högre tjänster. Extern rekryterings-
expertis skall involveras vid högre chefstillsättningar. Meriter kommer
att spela störst roll vid tillsättningar och särskilda åtgärder utlovas för att
öka antalet kvinnor på högre tjänster. Kommissionen har vidare beslutat
att det även fortsättningsvis är viktigt att det finns en geografisk balans
mellan tjänstemän från alla EU:s nationaliteter, för att värna den
kulturella mångfalden och integrationen inom den europeiska administra-
tionen. Kommissionen har tagit fram en policy för tillsättningar till högre
chefstjänster för att säkra att de tre kriterierna meriter, lika villkor för
män och kvinnor samt geografisk balans tillgodoses. Varje medlemsstat
skall exempelvis vara garanterad minst en tjänst på generaldirektörsnivå.
Sverige stöder denna förnyelseprocess.
41.2.2 Rekryteringen till fasta tjänster under 1999
Svenska påtryckningar om aktiva åtgärder för att påskynda rekryteringen
till kommissionen har givit resultat. Utrikesdepartementet och repre-
sentationen har inför infasningsperiodens slut även intensifierat stödet till
svenska kandidater som klarat inträdesprov men ännu ej kommit i fråga
för tjänster. Institutionerna uppger stundtals att de gjort ansträngningar
att rekrytera svenskar, men att många kandidater som klarat uttagnings-
proven tackat nej till erbjudande om tjänst. Detta har särskilt gällt
sekreterarkategorin.
Sju tjänster på enhetschefs/rådgivarnivå vid kommissionen har
reserverats för svenska kandidater under 1999, vilket gör att Sverige är
över den miniminivå vi kan förvänta. Tillsättning av dessa tjänster pågick
vid årsskiftet. På lägre handläggarnivå är antalet svenskar anställda i
institutionerna tillfredsställande. I början av 1999 gjorde kommissionen
en riktad rekryteringsomgång för svenska seniorhandläggare, vilket
resulterat i att situationen även på denna nivå blivit tillfredsställande. Ett
problem är att Europaparlamentet inte sett till att befordra svenska
handläggare till seniorhandläggarnivå, varför svenskar saknas på denna
nivå i Europaparlamentet. En rekryteringsomgång för svenska tolkar
förväntas förbättra situationen på tolksidan. Största luckorna finns i
kategorierna handläggarassistenter, sekreterare och teknisk personal.
Rekrytering av svenskspråkiga sekreterare pågick vid årsskiftet till såväl
kommissionen som rådet, vilket kommer att förbättra situationen för
denna kategori.
Vid årsskiftet 1999/2000 var 822 svenskar fast anställda i EU:s institu-
tioner, varav 225 översättare och tolkar. Siffrorna baserar sig på
uppgifter från kommissionen, rådssekretariatet, Europaparlamentet, EG-
domstolen, Revisionsrätten, Ekonomiska och sociala kommittén (ESK),
Regionkommittén och Europeiska Investeringsbanken. Spridningen av
svenskar i EU-institutionerna är tillfredsställande. Chefstjänster har
erhållits på alla områden som regeringen prioriterat.
Ett mindre antal svenskar har valt att lämna institutionerna. Ett antal
svenska tjänstemän har valt att ta tjänstledigt för annat arbete.
41.2.3 Tidsbegränsat anställda och nationella experter
Tidsbegränsade tjänster finansieras fullt ut av EU-institutionerna. De
tidsbegränsade tjänsterna ger värdefulla möjligheter för svenska tjänste-
män att under ett antal år tjänstgöra i en EU-institution. De kan även
utnyttjas för växeltjänstgöring mellan den nationella administrationen
och EU-institutionerna. De utgör ett viktigt komplement till de fasta
tjänsterna till vilka tjänstemän rekryteras för en livstidskarriär. Vid
årsskiftet 1999/2000 arbetade 86 svenskar på tidsbegränsade tjänster.
Nationella experter får lön från medlemsstaten och en kostnadsersätt-
ning från institutionen och tjänstgör vid EU-institutionen under maximalt
tre år. De flesta nationella experter finns vid kommissionen. Sverige hade
vid årsskiftet 39 av totalt drygt 600 nationella experter, vilket ungefär
motsvarar landets storlek. Under året har det tagits fram en policy för
nationella experter, som uppmanar departement och myndigheter att
använda detta instrument på ett strategiskt sätt.
41.2.4 Fördelningen mellan kvinnor och män
I gruppen fast anställda svenskar (inklusive toppchefer på tidsbegränsade
kontrakt) var fördelningen vid årsskiftet 1999/2000 bland:
– chefer och handläggare 100 kvinnor och 153 män
– tolkar och översättare 147 kvinnor och 78 män
– övriga kategorier 290 kvinnor och 54 män
Regeringens inflytande över tjänstetillsättningarna har inskränkt sig till
totalt 17 tjänster på toppchefs- och direktörsnivå. Av dessa är 8 tillsatta
med kvinnor och 9 med män. Under 1999 slutade en direktör vid Europa-
parlamentet. Hälften av de nationella experterna var kvinnor.
41.2.5 Kontakt- och informationsverksamhet
I syfte att etablera och upprätthålla kontakt med svenska EU-tjänstemän
har representationen i Bryssel i samarbete med Regeringskansliet under
det gångna året fortsatt att arrangera möten och seminarier för EU-
svenskar. Nätverksbyggande på olika sakområden mellan Regerings-
kansliets tjänstemän och svenskar i EU:s institutioner har fortsatt att
utvecklas. Aktuell information som rör Sverige och EU har sänts till
samtliga EU-svenskar. Under året har det tagits fram en policy för
kontakt- och informationsverksamheten.
Bilaga 1: Viktigare förordningar, direktiv och beslut antagna av
rådet under 1999
Enligt rådets redovisning av antagna rättsakter har det inte förekommit att Sverige under
1999 röstat nej eller avstått från att rösta. Under 1995 röstade Sverige nej eller avstod från
att rösta vid ett tiotal tillfälle. Under 1996-1998 rör det sig om ungefär halva antalet
tillfällen per år.
EGT/beteckning
datum
förordning/direktiv/beslut
dep
EGT L 63, 12.3.1999,
s. 6
09-03-99
Rådets förordning (nr 530/1999/EG) om
strukturstatistik över löner och
arbetskraftskostnader
Ju
EGT L 117, 5.5.1999,
s. 39
26-04-99
Rådets beslut av om att upprätta en gemensam
infrastruktur för statistisk information om industri
och marknader inom näraliggande sektorer
1999/297/EG
Ju
EGT L 171, 7.7.1999,
s. 12
25-05-99
Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/44/EG om vissa aspekter rörande försäljning
av konsumentvaror och härmed förknippade
garantier
Ju
EGT L 144, 9.6.1999,
s. 1
10-05-99
Parlamentets och rådets förordning nr 1182/1999
om ändring av rådets förordning nr 3330/91
avseende statistik över varuhandel medlemsstater
emellan för att minska antalet uppgifter som ska
lämnas
Ju
EGT L 184, 17.7.99,
s. 23
28-06-99
Rådets beslut 99/468/EG om de förfaranden som
skall tillämpas vid utövandet av kommissionens
genomförandebefogenheter
UD
EGT L 147, 12.6.99,
s. 13
31-05-99
Rådets beslut 99/385/EG, EKSG, Euratom om
antagande av rådets arbetsordning
UD
EGT L 248, 21.09.99,
s. 33
13-09-99
Rådets beslut 99/629/EG, EKGS, Euratom om
utseende av generalsekreteraren för Europeiska
unionens råd, hög representant för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
UD
EGT L 164, 30.6.1999,
s. 1-4
29-04-99
Förordning om vissa ändringar av förordning
(EEG) nr 1408/71
S
EGT L 34, 24.1.2000,
s. 1
07-12 99
Europaparlamentets och rådets beslut
293/2000/EG om att anta ett program för
gemenskapens insatser (Daphne-programmet)
(2000-2003) för förebyggande åtgärder i kampen
mot våld mot barn, ungdomar och kvinnor
S
EGT L 18, 22.1.2000,
s. 1-5
16-12-99
Europaparlamentets och rådets förordning
141/2000 om särläkemedel
S
EGT L 136/99,
31.5 1999, s. 20
28-04-99
Kommissionens beslut om inrättande av en
europeisk byrå för bedrägeribekämpning (OLAF)
Fi
EGT C 172, 18.6.1999,
s. 1
06-05-99
Interinstitutionellt avtal mellan
Europaparlamentet, rådet och kommissionen om
budgetdisciplin och förbättring av
budgetförfarandet
Fi
EGT L 136/99,
31.5 1999, s. 1
25-05-99
Europaparlamentets och rådets förordning (nr
1073/1999/EG) om utredningar som utförs av
Europeiska byrån för bedrägeribekämpning
(OLAF)
Fi
EGT L 136/99,
31.5 1999, s. 15
25-05-99
Interinstitutionellt avtal mellan
Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och
europeiska gemenskapernas kommission om
interna utredningar som utförs av Europeiska
byrån för bedrägeribekämpning (OLAF)
Fi
EGT L 139, 2.6.1999,
s. 1
25-05-99
Rådets förordning (nr 1149/1999/EG, Euratom)
om ändring av förordning (nr 2728/94/EG,
Euroatom) om upprättande av en garantifond för
åtgärder avseende tredje land
Fi
EGT C 202, 16.7.1999,
s. 1
25-05-99
Protokoll om ändring av konventionen av den 23
juli 1990 om undanröjande av dubbelbeskattning
vid justering av inkomst mellan företag i
intressegemenskap
Fi
EGT L 197, 29.7.1999,
s. 1
19-07-99
Europaparlamentets och rådets förordning (nr
1655/1999/EG) om ändring av förordning (nr
2236/96/EG) om allmänna regler för
gemenskapens finansiella stöd på området för
transeuropeiska nät
Fi
EGT L 211, 11.8.1999,
s. 47
29-07-99
Rådets direktiv 1999/81/EG om ändring av
direktiv 92/79/EEG om tillnärmning av skatt på
cigaretter, direktiv 92/80/EEG om tillnärmning av
skatter på andra tobaksvaror än cigaretter och
direktiv 95/59/EG om andra skatter än
omsättningsskatter som påverkar förbrukningen
av tobaksvaror
Fi
EGT C 317, 4.11.1999,
s. 12
13-09-99
Gemensamståndpunkt beträffande förlängning av
och ändringar I åtgärdsprogrammet tull-2000 –
benämns numera tull-2002
Fi
EGT L 277, 28.10.1999,
s. 34
22-10-99
Rådets direktiv 1999/85/EG om ändring av
direktiv 77/388/EEG beträffande möjlighet att på
försök tillämpa en reducerad mervärdesskatt på
arbetsintensiva tjänster
Fi
EGT L 308, 3.12 1999,
s. 35
29-11-99
Rådets beslut om att bevilja en gemenskapsgaranti
till Europeiska investeringsbanken (EIB) mot
förluster vid lån till projekt för återuppbyggnaden
av de jordbävningsdrabbade områdena i Turkiet
Fi
EGT L 331, 23.12.1999,
s. 73
17-12-99
Rådets beslut om tillåtelse för medlemsstaterna att
i enlighet med det förfarande som föreskrivs i
direktiv 92/81/EEG för vissa mineraloljor, när
dessa används för särskilda ändamål, tillämpa
eller fortsätta tillämpa gällande nedsättning av
eller befrielse från punktskatt
Fi
EGT L 12, 18.1.2000,
s. 24
17-12-99
Rådets beslut om upphävande av beslutet om att
det föreligger ett alltför stort underskott i
Grekland
Fi
EGT L 39, 12.2.1999,
s. 1
17-12-99
Europaparlamentets förklaring om slutgiltigt
antagande av Europeiska unionens allmänna
budget för budgetåret 1999 (1999/105/EG,
Euroatom, EKSG)
Fi
EGT L 9, 13.1.2000,
s. 24-26
22-12-99
Rådets beslut om beviljande av en
gemenskapsgaranti till Europeiska
investeringsbanken mot förluster vid lån till
projekt utanför gemenskapen (Central- och
Östeuropa, Medelhavsområdet, Latinamerika och
Asien samt Republiken Sydafrika)
Fi
EGT L 120, 8.5.1999,
s. 30
29-04-99
Rådets beslut om antagande av den tredje fasen i
det alleuropeiska samarbetsprogrammet för högre
utbildning (Tempus III) (2000-2006)
U
EGT L 146, 11.6.1999,
s. 9
26-04-99
Rådets beslut om att uppråtta den andra etappen
av gemenskapens åtgärdsprogram för
yrkesutbildning "Leonardo da Vinci"
U
EGT L 201, 31.7.99,
s. 77-93
07-06-99
Europaparlamentets och rådets direktiv 99/4/EEG
om införande av en ordning för erkännande av
examensbevis för de former av yrkesverksamhet
som omfattas av direktiven om liberalisering och
övergångsåtgärder samt om komplettering av den
allmänna ordningen för erkännande av
kvalifikationer
U
EGT L 26, 1.2.199,
s. 1
22-12-98
Parlamentets och rådets beslut 99/182/EG om
femte ramprogrammet för gemenskapens
verksamhet inom området forskning, teknisk
utveckling och demonstration (1998-2002)
U
EGT L 26, 1.2.1999,
s 34
22-12-98
Rådets beslut 99/64 Euratom om Euratoms femte
ramprogram för forsknings- och
utbildningsverksamheter (1998-2002)
U
EGT L 115, 4.5.1999,
s. 32
22-04-99
Rådets direktiv 1999/29/EG om främmande
ämnen och produkter i djurfoder
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 80
07-05-99
Rådets förordning (nr 1257/1999/EG) om stöd
från Europeiska utvecklings- och garantifonden
för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av
landsbygden och om ändring och upphävande av
vissa förordningar
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 113
07-05-99
Rådets förordning (nr 1259/1999/EG) om
upprättande av gemensamma bestämmelser för
system för direktstöd inom ramen för den
gemensamma jordbrukspolitiken
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 1
17-05-99
Rådets förordning (nr 1251/1999/EG) om
upprättande av ett stödsystem för producenter av
vissa jordbruksgrödor
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 15
17-05-99
Rådets förordning (nr 1252/1999/EG) om att
ändra förordning (nr 1686/94/EG) om
upprättandet av ett kvotsystem avseende
produktionen av potatisstärkelse
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 18
17-05-99
Rådets förordning (nr 1253/1999/EG) om ändring
av förordning (EEG) nr 1766/92 om den
gemensamma marknaden för spannmål och om
upphävande av förordning (EEG) nr 2731/75 om
fastställande av standardkvalitet för vanligt vete,
råg, korn, majs och durumvete
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 21
17-05-99
Rådets förordning (nr 1254/1999/EG) om den
gemensamma organisationen av marknaden för
nötkött
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 103
17-05-99
Rådets förordning (nr 1258/1999/EG) om
finansiering av den gemensamma
jordbrukspolitiken
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 113
17-05-99
Rådets förordning (nr 1259/1999/EG) om
upprättande av gemensamma bestämmelser för
system för direktstöd inom ramen för den
gemensamma jordbrukspolitiken
Jo
EGT L 179, 14.7.1999,
s. 1
17-05-99
Rådets förordning (nr 1493/1999/EG) om den
gemensamma organisationen av marknaden för
vin
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 48
17-05-99
Rådets förordning (nr 1255/1999/EG) om den
gemensamma marknaden för mjölk och
mjölkprodukter
Jo
EGT L 160, 26.6.1999,
s. 73
17-05-99
Rådets förordning (nr 1256/1999/EG) om ändring
av förordning (EEG) nr 3950/92 om införande av
en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och
mjölkprodukter
Jo
EGT L 161, 26.6.1999,
s. 54
21-06-99
Rådets förordning (nr 1263/1999/EG) om Fonden
för fiskets utveckling
Jo
EGT L 222, 24.08.1999,
s. 1
19-07-99
Rådets förordning (nr 1804/1999/EG) om
komplettering av förordning (EEG) nr 2092/91
om ekologisk produktion av jordbruksprodukter
och uppgifter därom på jordbruksprodukter och
livsmedel så att den även omfattar
animalieproduktion
Jo
EGT L 203/53,
8.3.1999, s. 53
19-07-99
Rådets direktiv 1999/74/EG om att fastställa
miniminormer för skyddet av värphöns
Jo
EGT L 252, 25.9.1999,
s. 1
13-09-99
Rådets förordning (nr 2038/1999/EG) om den
gemensamma organisationen av marknaden för
socker
Jo
EGT L 310, 4.12.1999,
s. 62
03-12-99
Kommissionens beslut om skyddsåtgärder när det
gäller dioxinföroreningnar av vissa svin- och
fjäderfäprodukter avsedda att användas som
livsmedel eller foder
Jo
EGT L 327, 21.12.1999,
s. 7
14-12-99
Rådets förordning (nr 2702/1999/EG) om
informations- och säljfrämjande åtgärder för
jordbruksprodukter i tredje land
Jo
EGT L 331, 23.12.1999,
s. 78
14-12-99
Rådets beslut om att ändra kommissionens beslut
97/534/EG om förbud mot användande av
riskmaterial i fråga om transmissibel spongiform
encefalopati
Jo
EGT L 17, 21.1.2000,
s. 22
17-12-99
Rådets förordning (nr 104/2000/EG) om den
gemensamma organisationen av marknaden för
fiskeri- och vattenbruksprodukter
Jo
EGT L 337, 30.12.1999,
s. 10
17-12-99
Rådets förordning (nr 2792/1999/EG) om
föreskrifter och villkor för gemenskapens
strukturstöd inom fiskerisektorn
Jo
EGT L 331, 23.12.1999,
s. 71
17-12-99
Rådets beslut om utsläppande på marknaden och
om tillförsel av bovint somatotropin (BST) och
om att upphäva beslut 90/218/EEG
Jo
EGT L 166, 01.07.1999,
s. 1-5
25-05-99
Europaparlamentets och rådets beslut
1419/1999/EG om att inrätta en
gemenskapsåtgärd för evenemanget "Europeisk
kulturhuvudstad" för åren 2005 till 2019
Ku
EGT L 72, 18.3.1999, s.
33
09-03-99
Rådets beslut 1999/207/EG om att reformera
Ständiga kommittén för sysselsättningen och om
att upphäva beslut 70/532/EEG
N
EGT L 91, 7.4.1999,
s.10
09-03-99
Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/5/EG om radioutrustning och
teleterminalutrustning och om ömsesidigt
erkännande av utrustningens överensstämmelse
N
EGT L 83, 27.3.1999,
s. 1
22-03-99
Rådets förordning (EG) nr 659/1999 om
tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-
fördraget
N
EGT L 138, 01.06.1999,
s. 66
29-04-99
Rådets direktiv om ändring för andra gången av
direktiv 90/394/EEG om skydd för arbetstagare
mot risker vid exponering för carcinogener i
arbetet samt utvidgning av direktivet till mutagena
ämnen
N
EGT L 115, 4.5.1999,
s. 1-4
29-04-99
Rådets förordning (EG) nr 925/1999 om
registrering och användning inom gemenskapen
av vissa typer av civila jetmotordrivna
underljudsflygplan
N
EGT C 59, 26.2.1997,
s 9
17-06-99
Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/62/EG om avgifter på tunga godsfordon för
användningen av vissa infrastrukturer
N
EGT L 161, 26.2.1999,
s. 1
21-06-99
Rådets förordning (EG) nr 1260/1999 om
allmänna bestämmelser för strukturfonderna
N
EGT L 167, 2.7.1999,
s. 33
21-06-99
Rådets direktiv 1999/63/EG om det avtal om
arbetstidens organisation för sjömän som ingåtts
av ESCA och FST
N
EGT L 175, 10.7.1999,
s. 43
28-06-99
Rådets direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om
visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och
CEEP
N
EGT L 213, 13.8.1999,
s. 1
12-07-99
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
1783/1999 om Europeiska regionala
utvecklingsfonden
N
EGT L 213, 13.8.1999,
s. 1
12-07-99
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
1784/1999 om Europeiska socialfonden
N
EGT L 13, 19.1.2000,
s. 12
13-12-99
Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/93/EG om ett gemenskapsramverk för
elektroniska signaturer
N
EGT L 23, 28.1.2000,
s. 57
16-12-99
Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/92/EG om minimikrav för förbättring av
säkerhet och hälsa för arbetstagare som kan
utsättas för fara orsakad av explosiv atmosfär
(femtonde särdirektivet enligt artikel 16.1 i
direktiv 89/391/EEG)
N
EGT L 11, 15.1.2000,
s. 17
22-12-99
Rådets direktiv 1999/105/EG om saluföring av
skogsmaterial
N
EGT L 85, 29.3.1999,
s. 1
11-03-99
Rådets direktiv 1999/13/EG om begränsning av
utsläpp av flyktiga organiska föreningar
förorsakade av användning av organiska
lösningsmedel i vissa verksamheter och
anläggningar
M
EGT L 163, 29.6.1999,
s. 41
22-04-99
Rådets direktiv 1999/30/EG om gränsvärden för
svaveldioxid, kvävedioxid och kväveoxider,
partiklar och bly i luften
M
EGT L 182, 16.7.1999,
s. 1
26–04-99
Rådets direktiv 1999/31/EG om deponering av
avfall
M
EGT L 121, 11.5.1999,
s. 13
26–04-99
Rådets direktiv 1999/32/EG om att minska
svavelhalten i vissa flytande bränslen och om
ändring av direktiv 93/12/EEG
M
EGT L 166, 1.7.1999,
s. 6
29-04-99
Rådets förordning (nr 1420/1999/EG) om
fastställande av gemensamma regler och
förfaranden som skall tillämpas på transporter av
vissa avfallsslag till vissa länder utanför OECD
M
EGT L 199, 30.7.1999,
s. 57
10-05-99
Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/33/EG om ändring av rådets direktiv
67/548/EEG när det gäller märkning av vissa
farliga ämnen i Österrike och Sverige
M
EGT L 166, 1.7.1999,
s. 87
25-05-99
Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/43/EG om ändring för sjuttonde gången av
direktiv 76/769/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar och andra författningar
om begränsning av användning och utsläppande
på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat
(beredningar)
M
EGT L 142, 5.6.1999,
s. 22
26-05-99
Kommissionens direktiv 1999/51/EG om
anpassning till tekniska framsteg för femte gången
av bilaga I till rådets direktiv 76/769/EEG om
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar om begränsning av användning och
utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen
och preparat (beredningar) (tenn, pentaklorfenol
och kadmium)
M
EGT L 200, 30.7.1999,
s. 1
31-05-99
Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/45/EG om tillnärmning av medlemsstaternas
lagar och andra författningar om klassificering,
förpackning och märkning av farliga preparat
M
EGT L 171, 7.7.1999,
s. 5
06–07-99
Kommissionens förordning (EG) nr 1476/1999
om ändring av rådets förordning (nr 338/97/EG)
om skyddet av arter av vilda djur och växter
genom kontroll av handeln med dem
M
EGT L 185, 17.7.1999,
s. 1
12-07-99
Kommissionens förordning (EG) nr 1547/1999
om kontrollförfaranden i enlighet med rådets
förordning (EEG) nr 259/93 för transporter av
vissa typer av avfall till vissa länder som inte
omfattas av OECD-beslut C(92)39 slutlig
M
EGT L 207, 6.8.1999,
s. 18
26-07-99
Kommissionens direktiv 1999/77/EG om
anpassning till tekniska framsteg för sjätte gången
av bilaga I till rådets direktiv 76/769/EEG om
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar om begränsning av användning och
utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen
och preparat (asbest)
M
EGT L 244, 16.9.1999,
s. 22
10-09-99
Kommissionens förordning (EG) nr 1968/1999
om förbud mot införsel av vissa arter av vilda djur
och växter till gemenskapen
M
EGT L 265, 13.10.1999,
s. 11
12-10-99
Kommissionens förordning (EG) nr 2161/1999
om införande av ytterligare undersökningskrav för
importörer eller tillverkare av ett visst ämne enligt
rådets förordning (EEG) nr 793/93 om bedömning
och kontroll av risker med existerande ämnen
M
EGT L 329, 22.12.1999,
s. 63
26-10-99
Kommissionens beslut om de nationella
bestämmelser som anmälts av Konungariket
Sverige angående begränsning av utsläppande på
marknaden och användning av kreosot
M
EGT L 316, 10.12.1999,
s. 45
24-11-99
Kommissionens beslut om anpassning i enlighet
med artiklarna 16.1 och 42.3 av bilagorna II, III,
IV och V till rådets förordning (EEG) nr 259/93
om övervakning och kontroll av avfallstransporter
inom, till och från Europeiska gemenskapen
M
EGT L 315, 9.12.1999,
s. 46
07-12-99
Kommissionens beslut (1999/15/EG) om
antagande av åtgärder för att förbjuda
utsläppandet på marknaden av leksaker och
barnvårdsartiklar som är avsedda att stoppas i
munnen av barn under tre års ålder, tillverkade i
mjuk PVC-plast som innehåller ett eller fler av
ämnena diisononylftalat (DINP), dietylhexylftalat
(DEHP), dibutylftalat (DBP), diisodecylftalat
(DIDP), di-n-oktylftalat (DNOP) och
butylbensylftalat (BBP)
M
EGT L 334, 28.12.1999,
s. 43
15-12-99
Kommissionens direktiv 1999/102/EG om
anpassning till den tekniska utvecklingen av
rådets direktiv 70/220/EEG om åtgärder mot
luftförorening genom avgaser från motorfordon
M
Bilaga 2: Viktigare rekommendationer, yttranden och meddelanden
under 1999
EGT/beteckning
datum
rekommendation/yttrande/meddelande
dep
KOM(1999) 349 slutlig
14-07-99
Meddelande om brottsoffer i den Europeiska
unionen
Ju
KOM(1999) 464
05-10-99
Meddelande från kommissionen till
Europaparlamentet och rådet; Strategin för den inre
marknaden.
UD
KOM(1999) 652 slutlig
03-11-99
Rapport från kommissionen till Europeiska rådet -
Bättre lagstiftning 1999
UD
KOM(1999) 624 slutlig
24-11-99
Meddelande från kommissionen till
Europaparlamentet och rådet; Strategin för den inre
marknaden.
UD
KOM(1999) 221 slutlig
26-05-99
Kommissionens meddelande "Mot ett Europa för
alla åldrar - att främja välfärd och solidaritet mellan
generationerna"
S
KOM(1999) 239 slutlig
26-05-99
Kommissionens meddelande till rådet och
Europeiska parlamentet om Europeiska unionens
handlingsplan för narkotikabekämpning (2000-
2004)
S
KOM(1999) 347 slutlig
22-07-99
Kommissionens meddelande "En samordnad
strategi för att modernisera social trygghet"
S
KOM(1999) 407 slutlig
13-09-99
Rapport från kommissionen till rådet, Europa
parlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén
och Regionkommittén om framsteg som gjorts när
det gäller skyddet mot tobakskonsumsionens
skadliga inverkan på folkhälsan
S
KOM(1999) 134 slutlig
11-05-99
Meddelande från kommissionen: Att skapa en inre
marknad för kompletterande pensionsskydd -
Resultaten av samrådet om grönboken om
kompletterande pensionsskydd på den inre
marknaden
Fi
KOM(1999) 232
11-05-99
Meddelande från kommissionen: Finansiella
tjänster: Att genomföra handlingsramen för
finansmarknaderna: En handlingsram
Fi
KOM(1999) 352 slutlig
14-07-99
Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv
om ändring av rådets direktiv 91/308/EEG av den
10 juni 1999 om åtgärder för att förhindra att det
finansiella systemet används för tvättning av pengar
Fi
KOM(1999) 385 slutlig
23-07-99
Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets
direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster
till konsumenter och om ändring av direktiv
97/7/EG och 98/27/EG
Fi
EGT C 8, 12.1.2000,
s. 6
17-12-99
Rådets resolution "På tröskeln till det nya
årtusendet" utveckling av nya arbetsmetoder för
europeiskt samarbete på utbildningsområdet
U
Ej publicerat i EGT
Kommissionens meddelande (KOM(1999)614
slutlig) till rådet och Europaparlamentet om att
skapa ett gemensamt europeiskt luftrum
N
KOM(1999) 537
Meddelande från kommissionen med femte
rapporten om genomförande av EU:s lagstiftning på
telekommunikationsområdet
N
KOM(1999) 6 slutlig
27-01-99
Vitbok om handel
N
KOM(1999) 108 slutlig
10-03-99
Meddelande från kommissionen om konvergens av
telekommunikation, media och informationsteknik
och dess följder för lagstiftningen
N
KOM(1999) 475 slutlig
17-03-99
Kommissionens meddelande till medlemsstaterna
om fastställande av riktlinjer för
gemenskapsinitiativet för landsbygdens utveckling
(Leader+)
N
KOM(1999) 476 slutlig
17-03-99
Meddelande från kommissionen till
medlemsstaterna om fastställande av riktlinjer för
program inom ramen för gemenskapsinitiativet
Equal för vilka medlemsstaterna uppmanas lämna
förslag till stöd
N
KOM(1999) 479 slutlig
17-03-99
Meddelande från kommissionen till
medlemsstaterna om fastställande av riktlinjer för
ett gemenskapsinitiativ för transeuropeiskt
samarbete som syftar till att stimulera harmonisk
och balanserad utveckling i Europa (Interreg)
N
KOM(1999) 477 slutlig
17-03-99
Meddelande från kommissionen till
medlemsstaterna om fastställande av riktlinjer för
ett gemenskapsinitiativ för ekonomisk och social
förnyelse av städer och förorter som befinner sig på
tillbakagång för att främja hållbar utveckling
(URBAN)
N
KOM(1999) 164 slutlig
16-04-99
Kommissionens andra rapport om
harmoniseringskrav för den inre marknaden av el
N
KOM(1999) 205 slutlig
28-04-99
Att förbättra turismens sysselsättningspotential –
Uppföljning av slutsatserna och
rekommendationerna från högnivågruppen för
turism och sysselsättning
N
KOM(1999) 101 slutlig
12-05-99
Vitbok om modernisering av reglerna om
tillämpning av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget
N
EGT C 288, 9.10.1999,
s. 2-18
08-07-99
Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till
undsättning och omstrukturering av företag i
svårigheter
N
EGT C 284, 6.10.1999,
s. 1
29-07-99
Gemensam ståndpunkt om (EG) nr 36/1999 om
insatser mot betalningsförseningar vid
handelstransaktioner
N
KOM(1999) 457 slutlig
05-10-99
Konkurrenskraften hos Europeiska unionens
skogsbrukbaserade industrier
N
KOM(1998) 770
22-10-99
Kommissonens halvtidsrapport om
handlingsprogram för lika möjligheter för kvinnor
och män (1996 – 2000)
N
KOM(1999) 537 slutlig
10-11-99
Meddelande från kommissionen med femte
rapporten om genomförandet av EU:s lagstiftning
på telekommunikationsområdet
N
KOM(1999) 539 slutlig
10-11-99
Meddelande från kommissionen om det framtida
regelverket för elektroniska telekommunikationer
(Towards a new framework for Electronic
Communications infrastructure and asssociated
services - The 1999 Communications Review)
N
KOM(1999) 571 slutlig
10-11-99
Kommissionens meddelande om
försörjningstrygghet av naturgas inom EU
N
Ej publicerat i EGT
24-11-99
Kommissionens meddelande om tillämpningen av
artikel 87 och 88 i EG-fördraget avseende stöd i
form av statliga garantier
N
Ej publicerat i EGT
30-11-99
Kommissionens meddelande (KOM(1999) - slutlig)
till rådet, Europaparlamentet, den ekonomiska och
sociala kommittén samt regionkommittén om
luftfart och miljö – att möta utmaningarna inom en
hållbar utveckling
N
KOM(1999) 614 slutlig
01-12-99
Kommissionens meddelande till rådet och
Europaparlamentet om skapandet av ett gemensamt
europeiskt luftrum
N
KOM (1999) 687 slutlig
17-12-99
Meddelande från kommissionen om "Europa, ett
informationssamhälle för alla"
N
EGT C 8, 12.1.2000,
s. 1
17-12-99
Resolution från rådet och företrädarna för
medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet av
den 17 december 1999, om informationssamhällets
sysselsättningsdimension och sociala dimension
N
Bilaga 3: Mål av svenskt intresse vid EG-domstolen
och EG:s förstainstansrätt under 1999
I det följande redovisas de mål i EG-domstolen och EG:s förstainstans-
rätt, i vilka Sverige är eller har varit part eller har intervenerat (avsnitt 2).
Vidare redovisas de mål om förhandsavgörande i vilka den svenska
regeringen har yttrat sig eller där förhandsavgörande har begärts av en
svensk domstol (avsnitt 3). Redovisningen upptar i respektive avsnitt
först de mål som har slutligt avgjorts av EG-domstolen eller
förstainstansrätten under år 1999. Därefter redovisas de mål som vid
utgången av år 1999 fortfarande var pågående vid EG-domstolen eller
förstainstansrätten.
Med hänsyn till att det nästan uteslutande rör sig om mål som inleddes
innan Amsterdamfördraget trädde i kraft avser hänvisningarna till artiklar
i EG-fördraget artiklarna i deras tidigare lydelse.
Mål i vilka talan väckts vid EG-domstolen eller förstainstansrätten
Slutligt avgjorda mål under år 1999
C–206/97 (Ä 92/97); Konungariket Sverige mot Europeiska unionens råd
Målet gällde fördelning mellan medlemsstaterna av tillåtna fångstmängder
torsk i Östersjön.
Sverige väckte talan i EG-domstolen om ogiltigförklaring av
förordningen (EG) nr 390/97 rörande fördelning av fiskemöjligheter för
1997 i den del förordningen avser fördelning av torsk i gemenskapens
fiskevatten i Östersjön. Grunden var att rådet vid fördelningen hade
åsidosatt den svenska anslutningsakten genom att Sverige inte tilldelats
den i anslutningsakten föreskrivna andelen av fiskemöjligheterna
avseende torsk. Vid fördelningen hade Sverige inte erhållit den i
anslutningsakten föreskrivna andelen av de fiskemöjligheter som hade
överförts till gemenskapen från Estland, Lettland och Litauen.
Rådet bestred att rådet genom att anta förordning (EG) nr 390/97 hade
åsidosatt artikel 121.1 i anslutningsakten. Kommissionen intervenerade
på rådets sida.
EG-domstolen meddelade dom den 29 juni 1999. Enligt domen skall
anslutningsakten inte tillämpas på de fiskemöjligheter som gemenskapen
hade förvärvat från de baltiska staterna. EG-domstolen ogillade därför
den svenska talan.
C–100/98 (Ä 57/98); Konungariket Sverige mot Europeiska unionens råd
Sverige väckte talan i EG-domstolen om ogiltigförklaring av
förordningen (EG) nr 45/98 rörande fördelning av fiskemöjligheter för
1998 i den del förordningen avser fördelning av torsk i gemenskapens
fiskevatten i Östersjön. Grunden var att rådet vid fördelningen har
åsidosatt den svenska anslutningsakten genom att Sverige inte tilldelats
den i anslutningsakten föreskrivna andelen av fiskemöjligheterna
avseende torsk.
Efter det att mål C–206/97 hade avgjorts, återkallade Sverige sin talan.
EG-domstolen har avskrivit målet.
T–188/97 (Ä 214/97); Rothmans Group Holding BV mot kommissionen
Målet gällde ogiltigförklaring av ett beslut av kommissionen att inte
pröva en begäran från Rothmans om att få ut handlingar från den s.k.
tullkodexkommittén som biträder kommissionen vid genomförande av
lagstiftning. Kommissionen hävdade att den inte kunde pröva begäran
om utlämnande, eftersom handlingen inte var upprättad av
kommissionen.
Sverige intervenerade i målet i förstainstansrätten på Rothmans sida.
Förstainstansrätten meddelade dom den 19 juli 1999. Genom domen
ogiltigförklarades kommissionens beslut. Enligt förstainstansrätten skall
tullkodexkommittén i fråga om utlämnande av handlingar anses som en
del av kommissionen och kommissionen skulle därför ha prövat begäran
om utlämnande.
Pågående mål
C–468/98 (Ä 14/99); Europeiska gemenskapernas kommission mot
Konungariket Sverige
Kommissionen har väckt talan i EG-domstolen mot Sverige och gjort
gällande att Sverige brutit mot gemenskapsrätten genom att år 1995
avtala med USA om ändringar i 1944 års luftfartsavtal mellan Sverige
och USA. Enligt kommissionen har gemenskapen exklusiv kompetens på
luftfartsområdet. Kommissionen har vidare gjort gällande att en
"nationalitetsklausul" i avtalet, som innebär att parterna kan vägra sådana
flygbolag marknadstillträde som inte huvudsakligen ägs av svenska eller
amerikanska medborgare, strider mot reglerna om fri etableringsrätt
(artikel 52 i EG-fördraget).
Kommissionen har samtidigt väckt talan mot sju andra medlemsstater.
Sverige har i svaromål yrkat att kommissionens talan skall ogillas.
Sverige har bestritt att gemenskapen har exklusiv kompetens och att
Sverige har brutit mot reglerna om fri etableringsrätt.
Nederländerna har intervenerat på Sveriges sida.
C–115/99 (Ä 60/99); Konungariket Sverige mot Europeiska unionens råd
Sverige har väckt talan i EG-domstolen om ogiltigförklaring av rådets
förordning (EG) nr 48/1999 rörande fördelning av fiskemöjligheter för
1999 i den del förordningen avser fördelning av torsk i gemenskapens
fiskevatten i Östersjön och av kolja i Nordsjön. Grunden är att rådet vid
fördelningen har åsidosatt den svenska anslutningsakten genom att
Sverige inte tilldelats de i anslutningsakten föreskrivna andelarna av
fiskemöjligheterna.
Målet vilandeförklarades i avvaktan på att mål C–206/97 skulle
avgöras. Efter det att mål C–206/97 avgjorts har Sverige återkallat sitt
yrkande om ogiltigförklaring av förordningen i den del den avser torsk i
Östersjön. Efter att överenskommelser därefter ingåtts med
kommissionen och Förenade Kungariket, som innebär att syftet med den
svenska talan har uppnåtts såvitt avser fördelningen av kolja i Nordsjön,
har Sverige återkallat sin talan även i återstående del.
T–264/97 i förstainstansrätten (Ä 34/98); Sven Englund mot Europeiska
unionens råd
C–125/99 P i EG-domstolen (Ä 34/98); Konungariket Sverige mot
Europeiska unionens råd
Målet i förstainstansrätten gällde ogiltigförklaring av rådets beslut att inte
medge Sven Englund, som ingått registrerat partnerskap enligt svensk
lag, samma familjeförmåner enligt tjänsteföreskrifterna för tjänstemän
vid gemenskapens institutioner som till en gift person.
Sverige intervenerade i förstainstansrätten till stöd för Sven Englund
och yrkade att rådets beslut skulle ogiltigförklaras.
I dom den 28 januari 1999 ogillade förstainstansrätten Sven Englunds
talan.
Sverige har överklagat domen till EG-domstolen.
Sverige har gjort gällande att förstainstansrätten har tillämpat
tjänsteföreskrifterna på ett felaktigt sätt genom att vid tolkningen av
uttrycken gift och make inte ta hänsyn till de individuella tjänstemännens
familjerättsliga status och civilstånd enligt de nationella rättsordningarna
och därmed inte likställa tjänstemän som ingått registrerat partnerskap
med gifta tjänstemän.
Rådet har bestritt Sveriges ändringsyrkande.
Nederländerna och Danmark har intervenerat på Sveriges sida.
T–14/98 i förstainstansrätten (Ä 83/98); Heidi Hautala mot Europeiska
unionens råd
C-353/99 P i EG-domstolen(Ä 83/98); Europeiska unionens råd mot Heidi
Hautala
Målet i förstainstansrätten gällde ogiltigförklaring av ett beslut av rådet
att vägra Heidi Hautala, som är ledamot av Europaparlamentet, tillgång
till en rapport från arbetsgruppen för frågor rörande export av
konventionella vapen. Rådet vägrade Heidi Hautala tillgång till rapporten
med hänvisning till att ett utlämnande kunde skada de internationella
förbindelserna. Heidi Hautala väckte talan mot beslutet.
Sverige intervenerade, tillsammans med Finland, till stöd för Heidi
Hautala. Frankrike intervenerade på rådets sida.
Förstainstansrätten meddelade dom den 19 juli 1999. Enligt domen
hade rådet inte rätt att vägra lämna ut handlingen i sin helhet utan det
hade ålegat rådet att pröva om delar av handlingen kunde lämnas ut.
Genom domen ogiltigförklarades rådets beslut.
Rådet har överklagat domen till EG-domstolen och gjort gällande att
förstainstansrättens dom bygger på oriktig rättstillämpning.
Eftersom Sverige intervenerade på Heidi Hautalas sida i
förstainstansrätten, har Sverige ställning som part i EG-domstolen.
Sverige har i sitt svaromål yrkat att rådets överklagande skall ogillas.
Spanien har i EG-domstolen intervenerat på rådets sida.
C-478/99 (Ä 207/99); Europeiska gemenskapernas kommission mot
Konungariket Sverige
Kommissionen har väckt talan i EG-domstolen mot Sverige och gjort
gällande att Sverige inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktiv
93/13/EG om oskäliga villkor i konsumentavtal genom att inte i nationell
lagstiftning ha genomfört en bilaga till direktivet, innehållande en
vägledande lista över avtalsvillkor som kan anses oskäliga.
Svaromål skall ges in i mars 2000.
T–13/99 (Ä 47/99); NV Pfizer Animal Health SA mot Europeiska unionens
råd
NV Pfizer Animal Health SA (Pfizer) har väckt talan i förstainstansrätten
mot rådet med yrkande om ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr
2821/98 om ändring, vad avser återkallande av tillstånd för vissa
antibiotika, av direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser i dess helhet eller i
vart fall såvitt avser förbudet mot virginiamycin. Pfizer yrkade även att
förstainstansrätten skulle förordna om uppskov med verkställigheten av
förordningen.
Sverige har tillsammans med kommissionen, Danmark, Finland och
Förenade Kungariket intervenerat i målet på rådets sida. Sex företag har
intervenerat på Pfizers sida.
Förstainstansrättens ordförande ogillade i beslut den 30 juni 1999 de
interimistiska yrkandena. Pfizer överklagade beslutet till EG-domstolen
(mål C-329/99 P). Sverige yttrade sig till EG-domstolen och hävdade att
det överklagade beslutet inte var behäftat med något rättsligt fel. EG-
domstolen meddelade beslut den 18 november 1999. Domstolen lämnade
därvid överklagandet utan bifall.
T–70/99 (Ä 61/99); Alpharma Inc. mot Europeiska unionens råd
Alpharma Inc. har väckt talan i förstainstansrätten mot rådet med
yrkande om ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 2821/98 om
ändring, vad avser återkallande av tillstånd för vissa antibiotika, av
direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser i dess helhet eller i vart fall såvitt
avser förbudet mot zinkbacitracin. Alpharma yrkade även att
förstainstansrätten skulle förordna om uppskov med verkställigheten av
förordningen
Sverige har tillsammans med kommissionen och Finland intervenerat i
målet på rådets sida.
Förstainstansrättens ordförande ogillade i beslut den 30 juni 1999 de
interimistiska yrkandena.
Mål om förhandsavgörande
Avgjorda mål under år 1999
C–67/96 (Ä 111/96); Albany International BV mot Stichting
Bedrijfspensioenfonds Textielindustrie; Begäran från Kantongerecht te
Arnhem, Nederländerna;
C–115/97, C–116/97 och C–117/97 (Ä 93/97); Brentjens'
Handelsonderneming BV mot Stichting Bedrijfspensioenfonds voor de
handel in bouwmaterialen; Begäran från Kantongerecht te Roermond,
Nederländerna;
C–219/97 (Ä 119/97); BV Maatschappij Drijvende Bokken, tidigare Bonn &
Mees mot Stichting Pensioenfonds voor de vervoer- en havenbedrijven;
Begäran från Hoge Raad der Nederlanden, Nederländerna
Målen gällde frågan om ett avtal mellan arbetsmarknadens parter i en
viss bransch om obligatorisk anslutning till ett pensionssystem strider
mot konkurrensreglerna i EG-fördraget (artiklarna 85 och 86). Vidare var
frågan om en pensionsfond som inrättats genom ett sådant avtal skulle
anses som ett företag i fördragets mening och därigenom omfattas av
konkurrensreglerna.
Den svenska regeringen hävdade att ett sådant avtal och en sådan
pensionsfond inte omfattas av eller i vart fall inte strider mot
konkurrensreglerna.
I målen yttrade sig, förutom Sverige, parterna i de nationella målen,
kommissionen, Tyskland, Frankrike och Nederländerna.
EG-domstolen meddelade dom i målen den 21 september 1999.
Domstolen fann att sådana kollektivavtal, som avsågs i målen, inte
omfattas av artikel 85 i EG-fördraget och att fördraget inte hindrar att
anslutningen till en pensionsfond görs obligatorisk genom ett beslut av
en offentlig myndighet. Enligt domstolen är dock pensionsfonden att
jämställa med ett företag i fördragets mening och konkurrensreglerna
därför tillämpliga på pensionsfonden som sådan.
C–124/97 (Ä 76/97); Markku Juhani Läärä, Cotswold Microsystems Ltd, Oy
Transatlantic Software Ltd mot häradsåklagaren och den finska staten;
Begäran från Vasa hovrätt, Finland
Målet gällde frågan om EG-fördragets regler om bl.a. fri rörlighet för
tjänster (artikel 59) utgör hinder för vissa finska regler som ger ett
offentligrättsligt organ dels exklusiv rätt att bedriva spelverksamhet med
spelautomater, dels rätt att tillverka och sälja spelautomater.
Den svenska regeringen hävdade att de finska reglerna utgör en
inskränkning av den fria rörligheten för tjänster i artikel 59, men att
denna inskränkning rättfärdigas av allmänna intressen.
I målet yttrade sig, förutom den svenska regeringen, Läärä, Cotswold
Microsystems Ltd, Oy Transatlantic Software Ltd, kommissionen,
Finland, Belgien, Tyskland, Spanien, Nederländerna, Österrike, Portugal
och Förenade Kungariket.
EG-domstolen meddelade dom den 21 september 1999. Domstolen
konstaterade att den finska lagstiftningen utgör hinder för friheten att
tillhandahålla tjänster, även om den inte innebär någon diskriminering på
grund av nationalitet. Enligt domstolen är inskränkningarna tillåtna,
eftersom de rättfärdigas av allmänna intressen och inte är
oproportionerliga.
C–140/97 (Ä 87/97); Walter Rechberger m.fl. mot österrikiska staten;
Begäran från Landesgericht Linz, Österrike
Målet gällde bl.a. frågor rörande skadeståndsansvar vid felaktigt
genomförande av EG-rätten. Det rörde sig dels om frågan om
skadeståndsansvar till följd av EES-avtalet kunde föreligga för tiden
innan Österrike blev medlem i gemenskapen, dels om det förhållandet att
artikel 7 i paketresedirektivet (90/314/EEG) inte hade genomförts i rätt
tid utgör en tillräckligt klar överträdelse för att skadeståndsansvar skall
föreligga när övriga delar av direktivet hade genomförts.
Den svenska regeringen hävdade att EG-domstolen inte är behörig att
uttala sig om tolkningen av EES-avtalet beträffande en EFTA-stat.
Vidare hävdade Sverige att det förhållandet att en enskild artikel i ett
direktiv inte har genomförts inte med automatik bör anses utgöra en
sådan klar överträdelse av EG-rätten som medför skadeståndsansvar.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, parterna i målet vid den nationella
domstolen, kommissionen, Frankrike och Förenade Kungariket.
EG-domstolen meddelade dom den 15 juni 1999. Domstolen
konstaterade att den inte är behörig att uttala sig om tolkningen av EES-
avtalet när det gäller Österrikes tillämpning av avtalet för tiden innan
Österrike blev medlem i EU. Domstolen uttalade vidare att det
förhållandet att artikel 7 i paketresedirektivet (90/314/EEG) genomförts
på sådant sätt att endast de resor omfattas som har avresedatum tidigast
fyra månader efter det att direktivet i och med Österrikes medlemskap
skulle ha varit genomfört utgör en skadeståndsgrundande överträdelse av
gemenskapsrätten.
C–212/97 (Ä 114/97); Centros Ltd mot Erhvervs- og Selskabsstyrelsen;
Begäran från Höjesteret, Danmark
Målet gällde frågan om reglerna om fri etableringsrätt (artikel 52 i EG-
fördraget) hindrar att ett medlemsland vägrar registrering av en filial till
ett bolag som har säte i ett annat medlemsland, när bolaget önskar
upprätta filialen för att kringgå nationella regler om minsta aktiekapital.
Den svenska regeringen hävdade att ett medlemsland i ett sådant fall
har rätt att vägra registrering.
EG-domstolen meddelade dom den 9 mars 1999. Domstolen fann att
artiklarna 52 och 58 i EG-fördraget utgör hinder mot att en medlemsstat
vägrar registrering av en filial till ett bolag som har bildats i
överensstämmelse med lagstiftningen i en annan medlemsstat, i vilken
bolaget har sitt säte utan att där driva näringsverksamhet. Enligt domen
gäller detta även om inrättandet av filialen syftar till att göra det möjligt
för bolaget att driva hela sin verksamhet i den stat där filialen upprättas
och därigenom undgå tillämpning av denna stats bestämmelser om
bolagsbildning och krav i fråga om lägsta aktiekapital.
C–216/97 (Ä 120/97); J. Gregg och M. Gregg mot Commissioners of
Customs and Excise; Begäran från The VAT and Duties Tribunals i Belfast,
Irland
Målet gällde tolkningen av artikel 13 i sjätte mervärdesskattedirektivet
(77/388/EEG) och frågan om undantaget från skyldighet att erlägga
mervärdesskatt för vårdverksamhet skall gälla även om verksamheten
inte bedrivs av en juridisk person.
Den svenska regeringen hävdade att så skall vara fallet.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, en part i det nationella målet,
kommissionen, Tyskland, Nederländerna och Förenade Kungariket.
EG-domstolen meddelade dom den 7 september 1999. Enligt domen
skall direktivet tolkas så att undantaget gäller även om verksamheten inte
bedrivs av en juridisk person.
C–222/97 (Ä 126/97); Manfred Trummer och Dr Peter Mayer; Begäran
från Oberster Gerichtshof Wien, Österrike
Målet gällde frågan om artikel 73 b i EG-fördraget om fri rörlighet för
kapital hindrar nationella regler, vilka innebär att inskrivning i ett
offentligt register av en fordran för erhållande av pantsäkerhet i en
fastighet kan ske endast i inhemsk valuta eller i guld.
Den svenska regeringen hävdade att artikel 73b i EG-fördraget skall
tolkas så att den hindrar nationella regler som inte tillåter upplåtelse av
panträtt i fast egendom till säkerhet för en fordran i utländsk valuta, men
att den inte hindrar nationella regler om inskrivning av pantbelopp i ett
offentligt register enbart i inhemsk valuta, under förutsättning att detta
inte innebär något hinder mot att upplåta panträtt till säkerhet för en
fordran i utländsk valuta.
EG-domstolen meddelade dom den 16 mars 1999. Domstolen fann att
artikel 73b i EG-fördraget utgör hinder för sådana nationella regler som
föreskriver en skyldighet att uttrycka inteckningar i den nationella
valutan, om inteckningarna ställts som säkerhet för en skuld i en annan
medlemsstats valuta.
C–241/97 (Ä 124/97); Anhängiggjort av försäkringsaktiebolaget Skandia
(publ); Begäran från Regeringsrätten, Sverige
Målet gällde tolkningen av första generationens försäkringsdirektiv
avseende liv- och skadeförsäkring (rådets direktiv 73/239/EEG och
79/267/EEG) i deras lydelser enligt tredje generationens
försäkringsdirektiv avseende liv- och skadeförsäkring (rådets direktiv
92/49/EEG och 92/96/EEG). Frågan var om en regel i
försäkringsrörelselagen (1982:713), som begränsar försäkringsbolags
ägande av aktier i ett aktiebolag till högst fem procent av röstetalet för
samtliga aktier i bolaget (femprocentsregeln), strider mot direktivet.
Den svenska regeringen hävdade att de berörda rättsakterna inte
hindrar en nationell reglering som den svenska.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, Skandia, kommissionen, Finland
och Norge.
EG-domstolen meddelade dom den 20 april 1999. Domstolen fann att
gemenskapsbestämmelserna utgör hinder för tillämpningen av en
nationell bestämmelse som innebär förbud för försäkringsföretag, såvitt
avser deras fria medel, att utan administrativt medgivande äga en större
andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar
mot fem procent av det totala röstetalet i bolaget i fråga.
C–293/97 (Ä 156/97); The Queen mot Secretary of State for the
Environment och Ministry of Agriculture Fisheries and Food, Ex parte:
H.A. Standley ym. och D.G.D. Metson ym.; Begäran från Divisional Court,
Förenade Kungariket
Målet gällde tolkningen av artiklarna 2 j och 3.1 samt bilaga 1 till rådets
direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från
jordbruket. Frågan var om den skyldighet som finns enligt direktivet att
förteckna vatten med föroreningar överstigande ett visst gränsvärde bara
gäller vatten där föroreningarna uteslutande kommer från jordbruket.
Den svenska regeringen hävdade att direktivet skall tolkas så att
skyldigheten att förteckna skall gälla i de fall som åtgärder mot utsläpp
från jordbruket kan leda antingen till att nitrathalten minskar under det i
direktivet angivna gränsvärdet eller till att nitrathalten inte kommer att
överstiga detta gränsvärde.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, ett par av parterna i det nationella
målet, kommissionen, rådet, Frankrike och Förenade Kungariket.
EG-domstolen meddelade dom den 29 april 1999. Enligt domen är det
tillräckligt att utsläppen från jordbruket väsentligt bidrar till nitrathalten
för att direktivets bestämmelser skall bli tillämpliga.
C–305/97 (Ä 163/97); (1) Royscot Leasing Ltd & Royscot Industrial
Leasing Ltd, (2) Allied Domecq plc, (3) T C Harrison Group Ltd mot
Commissioners of Customs & Excise; Begäran från Court of Appeal,
London, Förenade Kungariket
Målet gällde tolkningen av andra och sjätte mervärdesskattedirektivet
(rådets direktiv 67/228/EEG respektive 77/388/EEG). Frågan var om
nationella bestämmelser, som utesluter rätt till avdrag för mervärdesskatt
vid köp av bilar som skall användas av den skattskyldige i dennes
verksamhet, är förenliga med direktiven.
Den svenska regeringen hävdade att medlemsländerna får behålla
sådana bestämmelser till dess att rådet enhälligt har beslutat om vilka
utgifter som inte skall berättiga till avdrag för mervärdesskatt.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, de tre klagandena i det nationella
målet, kommissionen, Danmark, Grekland, Frankrike, Irland, Finland
och Förenade Kungariket.
EG-domstolen meddelade dom den 5 oktober 1999. Enligt domen
hindrar direktiven inte sådana nationella bestämmelser som frågan avsåg.
C–307/97 (Ä 169/97); Compagnie de Saint-Gobain mot Finanzamt Aachen-
Innenstadt; Begäran från Finanzgericht Köln, Tyskland
Målet gällde frågan om det är förenligt med artiklarna 52 och 58 i EG-
fördraget att en filial i Tyskland, som inte är en självständig juridisk
person och som innehas av ett bolag med säte i en annan medlemsstat,
inte kan få motsvarande skattelättnader på inkomster från tredje land
(som följer av ett dubbelbeskattningsavtal mellan Tyskland och tredje
land) som ett bolag med säte i Tyskland.
Den svenska regeringen hävdade att artiklarna 52 och 58 i EG-
fördraget inte utgör hinder mot att – med avseende på
dubbelbeskattningsavtal och de förmåner som dessa kan innefatta –
upprätthålla principen om att ett sådant avtal bara gäller de avtalsslutande
parterna emellan. Ett bolag med säte i ett medlemsland kan därför inte
åberopa ett dubbelbeskattningsavtal med ett annat medlemsland, där dess
filial bedriver verksamhet, och tredje land.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, parterna i det nationella målet,
kommissionen, Danmark och Portugal.
EG-domstolen meddelade dom den 21 september 1999. Enligt domen
utgör artiklarna 52 och 58 i EG-fördraget hinder mot att inte bevilja ett
fast driftställe i Tyskland, som tillhör ett bolag med begränsat ansvar
med säte i en annan medlemsstat, motsvarande skatteförmåner som gäller
för bolag med begränsat ansvar med säte i Tyskland. Domstolen uttalade
att hindret avser även befrielse från bolagsskatt på utdelning i enlighet
med dubbelbeskattningsavtal med tredje land.
C–319/97 (Ä 168/97); Åklagaren mot Antoine Kortas; Begäran från
Landskrona tingsrätt, Sverige
Målet gällde frågan om nationella föreskrifter skall få tillämpas, trots att
de strider mot ett direktiv som har direkt effekt, om en medlemsstat i
enlighet med bestämmelserna om den s.k. miljögarantin (artikel 100a.4 i
EG-fördraget) har anmält strängare nationella regler till kommissionen
och kommissionen inte har meddelat något beslut i anledning av
anmälan.
Den svenska regeringen hävdade att strängare nationella föreskrifter i
ett sådant fall skall få tillämpas.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, Antoine Kortas, kommissionen,
Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna och Österrike.
EG-domstolen meddelade dom den 1 juni 1999. Enligt domen får de
strängare nationella bestämmelserna inte tillämpas innan kommissionen
har fattat beslut i anledning av anmälan.
C–321/97 (Ä 172/97); Ulla-Brith Andersson och Susanne Wåkerås-
Andersson mot Svenska staten; Begäran från Stockholms tingsrätt, Sverige
Målet gällde frågan om svenska staten kan ådra sig skadeståndsansvar
för bristande genomförande av lönegarantidirektivets bestämmelser
under tiden före det svenska medlemskapet i EU.
Den svenska regeringen hävdade att EG-domstolen inte är behörig att
besvara frågor om tolkningen av EES-avtalet med avseende på
tillämpningen i en stat innan staten blev medlem i EU. Vidare hävdade
den svenska regeringen att anslutningsakten och EG-fördraget skall
tolkas så att principen om EG-rättens företräde framför nationell rätt inte
gäller förhållanden som uteslutande hänför sig till tiden innan en stat blev
medlem av EU och bunden av de grundläggande fördragen.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, parterna i det nationella målet,
kommissionen, Frankrike och Norge.
EG-domstolen meddelade dom den 15 juni 1999. Domstolen
konstaterade att den inte är behörig att uttala sig om tolkningen av EES-
avtalet vad avser tillämpningen i en stat innan den blev medlem i EU.
Domstolen uttalade vidare att skadeståndsskyldighet grundad på
gemenskapsrätten inte föreligger, om de omständigheter som skulle ligga
till grund för skadeståndsskyldighet inträffat före ifrågavarande
medlemsstats anslutning till gemenskapen.
C–346/97 (Ä 186/97); Braathens Sverige AB mot Riksskatteverket; Begäran
från länsrätten i Dalarnas län
Målet gällde frågan om regler om miljöskatt på inrikes flygtrafik strider
mot mineraloljedirektivet (92/81/EEG).
Parterna i det nationella målet och kommissionen yttrade sig i målet.
Den svenska regeringen yttrade sig inte.
EG-domstolen meddelade dom den 10 juni 1999. Enligt domen utgör
direktivet hinder för en sådan skatt som den i målet aktuella.
C–6/98 (Ä 48/98); ARD mot PRO; Begäran från Oberlandesgericht
Stuttgart, Tyskland
Målet gällde tolkningen av artikel 11.3 i direktiv 97/36/EG om ändring i
direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som
fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet
av sändningsverksamhet för television. Frågan var hur programtiden
skall beräknas vid fastställandet av antalet tillåtna reklampauser.
Den svenska regeringen hävdade att det är förenligt med direktivet att
tillämpa den s.k. nettometoden, som innebär att reklampauserna inte
räknas in i programtiden.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, parterna i det nationella målet,
kommissionen, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Förenade
Kungariket.
EG-domstolen meddelade dom den 28 oktober 1999. Enligt domen
utgör direktivet inte hinder för att nettometoden tillämpas.
C–44/98 (Ä 49/98); Överklagande från BASF Aktiengesellschaft; Begäran
från Bundespatentgericht, Tyskland
Målet gällde frågan om det är förenligt med artiklarna 30 och 36 i EG-
fördraget att kräva att en översättning av en patentskrift ges in till en viss
stats patentmyndighet för att ett patent som har meddelats av det
europeiska patentverket skall gälla i den staten.
Den svenska regeringen hävdade att översättningskravet inte strider
mot artikel 30.
I målet ytttrade sig, förutom Sverige, BASF AG, kommissionen och
samtliga övriga medlemsstater utom Luxemburg.
EG-domstolen meddelade dom den 21 september 1999. Enligt domen
utgör artikel 30 inte hinder för kravet på översättning.
Mål C–67/98 (Ä 52/98); Questore di Verona mot Diego Zenatti; Begäran
från Consiglio di Stato, Italien
Målet gällde frågan om EG-fördragets regler om fri rörlighet för tjänster
(artikel 59 i EG-fördraget) utgör hinder för italienska regler som, med
vissa undantag, förbjuder vadhållning samt ger vissa organ särskilda och
exklusiva tillstånd att bedriva vadslagningsverksamhet avseende
sportevenemang.
Den svenska regeringen hävdade att bestämmelserna i EG-fördraget
om fri rörlighet för tjänster inte hindrar en nationell lagstiftning som den
italienska.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, svaranden i det nationella målet,
kommissionen, Belgien, Tyskland, Spanien, Italien, Portugal, Finland
och Norge.
EG-domstolen meddelade dom den 21 oktober 1999. Enligt domen
strider en lagstiftning som den italienska inte mot reglerna om fri
rörlighet för tjänster om den är motiverad av ett socialpolitiskt syfte att
begränsa skadeverkningarna av vadhållningsverksamhet och
restriktionerna inte oproportionerliga i förhållande till detta syfte.
C–94/98 (Ä 69/98); The Queen mot The Licensing Authority, ex parte 1)
Rhône-Poulenc-Rorer Ltd och 2) May & Baker Ltd; Begäran från
Divisional Court, Queen’s Bench Division, Förenade Kungariket
Målet gällde förutsättningarna för parallellimport av läkemedel enligt
EG-fördragets regler om fri rörlighet för varor och direktiv 65/65/EEG
om harmonisering av nationella bestämmelser rörande farmaceutiska
specialiteter. Frågan i målet var vilka skillnader som får finnas mellan ett
läkemedel som beviljats försäljningstillstånd i importlandet enligt
direktiv 65/65/EEG och en parallellimporterad variant därav, utan att
parallellimportören och den nationella myndigheten behöver iaktta alla
krav i direktivet vid ansökan om respektive beviljande av
försäljningstillstånd för den parallellimporterade varianten.
Den svenska regeringen hävdade att man måste kunna acceptera vissa
skillnader mellan ett läkemedel som beviljats försäljningstillstånd
importlandet och en parallellimporterad variant därav. I annat fall skulle
läkemedelstillverkarna i praktiken kunna hindra parallellhandel genom
att införa smärre skillnader, som saknar medicinsk betydelse, mellan
läkemedelspreparat inom olika nationella marknader. De nationella
marknaderna skulle därigenom effektivt kunna avskärmas från varandra.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, en av parterna i det nationella
målet, kommissionen, Förenade Kungariket och Frankrike.
EG-domstolen meddelade dom den 16 december 1999. Enligt domen
kan vissa skillnader accepteras mellan det läkemedel som beviljats
försäljningstillstånd i importlandet och den parallellimporterade
varianten därav, utan att parallellimportören och den ansvariga
myndigheten behöver iaktta alla krav i det aktuella direktivet vid ansökan
om respektive beviljande av tillstånd för den parallellimporterad
varianten. Kraven vid ansökan om tillstånd behöver inte iakttas, om den
parallellimporterade varianten innehåller samma verksamma
beståndsdelar och har samma terapeutiska verkan, även om den
innehåller andra hjälpsubstanser och tillverkas enligt en annan
tillverkningsprocess. Detta förutsätter dock att den ansvariga
myndigheten i importlandet kan kontrollera att den parallellimporterade
varianten uppfyller krav avseende kvalitet, effektivitet och oskadlighet
vid normal användning och kan säkerställa en normal
säkerhetsövervakning.
C–167/98 (Ä 80/98); Westdeutsche Landesbank Girozentrale mot Dr
Johannes Leon; Begäran från Oberster Gerichthof, Österrike
Målet gällde samma fråga som i det föregående redovisade målet C–
222/97 (Ä 126/97).
Den svenska regeringen hävdade samma uppfattning som i det målet.
Efter det att målet C–222/97 hade avgjorts, återkallades begäran om
förhandsavgörande. EG-domstolen har avskrivit målet.
C–193/98 (Ä 94/98); Bötesmålet mot Alois Pfennigman; Begäran från
Oberlandesgericht Köln, Tyskland
Målet gällde tolkningen av artikel 2 i rådets direktiv 93/89/EEG om
medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för
godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa
infrastrukturer. Direktivet gäller motorfordon eller fordonskombinationer
uteslutande för godstransporter på väg som har en högsta totalvikt om
minst 12 ton. Frågan i målet var om det avgörande för bedömningen av
om ett fordon uteslutande är avsett för godstransporter på väg är på vilket
sätt fordonet används vid varje enskild tidpunkt eller hur det generellt är
avsett att användas.
Den svenska regeringen hävdade att det avgörande är hur fordonet
generellt är avsett att användas.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, Alois Pfennigman, Belgien,
Tyskland och kommissionen.
EG-domstolen meddelade dom i målet den 28 oktober 1999. Enligt
domen skall direktivet tolkas så att det är hur ett fordon generellt är
avsett att användas som är avgörande vid bedömningen av om fordonet
är avsett uteslutande för godstransporter på väg.
C–200/98 (Ä 91/98); (1) X AB (2) Y AB mot Riksskatteverket; Begäran från
Regeringsrätten, Sverige
Målet gällde tolkningen av reglerna om etableringsrätt och fri rörlighet
för kapital (artikel 52 jämförd med artikel 58 samt artiklarna 73 b och d i
EG-fördraget). Frågan var om en regel i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt, som innebär att ett koncernbidrag inte får samma
skatterättsliga verkan, om ett svenskt moderbolag äger det mottagande
bolaget tillsammans med ett eller flera dotterbolag med säte i olika
medlemsstater, som om det svenska moderbolaget helt äger det
mottagande bolaget eller äger det tillsammans med utländska dotterbolag
som har säte i samma medlemsstat, är förenlig med fördragets
bestämmelser. I målet aktualiserades Regeringsrättens möjlighet att
begära förhandsavgörande enligt artikel 177 i EG-fördraget i ett mål som
gäller ett överklagat förhandsbesked från Skatterättsnämnden.
Den svenska regeringen hävdade att Regeringsrätten har rätt att begära
förhandsavgörande i ett sådant mål. I sak medgav regeringen att den
svenska koncernbidragsregeln strider mot gemenskapens bestämmelser
om fri etableringsrätt.
I målet yttrade sig, förutom Sverige, Riksskatteverket, Nederländerna
och kommissionen.
EG-domstolen meddelade dom den 18 november 1999. Domstolen
konstaterade att reglerna om etableringsrätt utgör hinder för sådana regler
som de i målet aktuella.
C–223/98 (Ä 104/98); Anhängiggjort av Adidas AG; Begäran från
Kammarrätten i Stockholm, Sverige
Målet gällde tolkningen av förordningen (EG) nr 3295/94 om åtgärder
för att förhindra övergång till fri omsättning, export, återexport eller
hänförande till ett suspensivt arrangemang av varumärkesförfalskade och
pirattillverkade varor. Frågan var om regler, som innebär att namnen inte
lämnas ut på deklaranter eller mottagare av importerade varor, som
varumärkeshavaren funnit vara förfalskade, strider mot förordningen.
Belgien, Italien och kommissionen yttrade sig i målet. Den svenska
regeringen yttrade sig inte.
EG-domstolen meddelade dom den 14 oktober 1999. Enligt domen
utgör förordningen hinder för nationella rättsregler enligt vilka namn på
deklaranter eller mottagare av importerade varor, som av varumärkes-
havarna befunnits vara varumärkesförfalskningar, inte får lämnas ut till
varumärkeshavare.
C–185/99 (Ä 116/99); Riksskatteverket mot X, Y och Z; Begäran från
Regeringsrätten, Sverige
Målet gällde frågan om det strider mot reglerna om fri etableringsrätt och
fri rörlighet för kapital att det inte gäller samma regler om skattefrihet för
utdelning från dotterbolag till ett utländskt bolag med driftställe i Sverige
som för ett svenskt bolag.
Efter det att begäran om förhandsavgörande hade återkallats, avskrev
EG-domstolen målet.
C–186/99 (Ä 117/99); Riksskatteverket mot X; Begäran från
Regeringsrätten, Sverige
Frågan var densamma som i mål C–185/99 (se ovan).
Efter det att begäran om förhandsavgörande hade återkallats, avskrev
EG-domstolen målet.
Pågående mål
C–51/96 och C–191/97 (Ä 51/96 och Ä 106/97); Christelle Deliège mot Asbl
Ligue francophone de judo et disciplines associées m.fl.; Begäran från
Tribunal de première instance de Namur, Belgien
Målen gäller tolkningen av reglerna om fri rörlighet för tjänster och om
fri etableringsrätt samt konkurrensreglerna. Frågan är om ett system med
uttagningar till vissa internationella idrottstävlingar som innebär att
endast ett visst antal idrottare från varje land får delta strider mot
gemenskapsbestämmelserna.
Den svenska regeringen har hävdat att idrottsutövning i regel inte är en
ekonomisk aktivitet och att uttagningsförfarandet därför inte omfattas av
gemenskapens rättsregler.
Förutom Sverige har parterna inför den nationella domstolen,
kommissionen, Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Frankrike,
Nederländerna, Österrike, Finland, Italien , Spanien och Norge yttrat sig i
båda eller något av målen.
Generaladvokaten har den 18 maj 1999 meddelat förslag till
avgörande. Enligt detta är en sportaktivitet, där idrottsutövaren får
ekonomiska förmåner i form av sponsorersättning eller stipendier av sitt
nationella förbund, en ekonomisk aktivitet som omfattas av reglerna i
EG-fördraget. Det strider dock inte mot reglerna om fri rörlighet för
tjänster att tillämpa nationella uttagningskvoter för deltagande i vissa
större internationella idrottstävlingar.
C–292/97 (Ä 153/97); Anhängiggjort av Kjell Karlsson m.fl.; Begäran från
Regeringsrätten, Sverige
Målet gäller frågan om den fördelning av mjölkkvoter på enskilda
producenter som gjordes i Sverige i samband med att mjölkkvots-
systemet infördes här, särskilt fördelningen av mjölkkvoter på dem som
startat ny produktion eller ökat sin produktionskapacitet, är förenlig med
rådets förordning (EEG) nr 3950/92 om införande av en tilläggsavgift
inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter och med den EG-rättsliga
likabehandlingsprincipen (bl.a. artikel 40.3 i EG-fördraget).
Sverige har hävdat att de EG-rättsliga bestämmelserna inte hindrar en
sådan reglering som den svenska.
I målet har, förutom Sverige, kommissionen och två av parterna i det
nationella målet yttrat sig.
Generaladvokaten har den 26 januari 1999 meddelat sitt förslag till
avagörande. Enligt detta strider en sådan fördelning som den svenska inte
mot gemenskapsbestämmelserna.
C–424/97 (Ä 4/98); Salomone Haim mot Kassenzahnärztliche Vereinigung
Nordrhein; Begäran från Landgericht Düsseldorf, Tyskland
Målet rör principerna för en medlemsstats skadeståndsansvar vid
överträdelser av gemenskapsrätten. Frågan är bl.a. om ett
offentligrättsligt organ i en medlemsstat kan bli skadeståndsskyldigt
jämte medlemsstaten på grund av beslut som dess tjänstemän fattar.
Den svenska regeringen har hävdat att det inte finns något hinder för
en medlemsstat att på nationell nivå bestämma att ett självständigt
offentligt organ är skadeståndsansvarigt jämte medlemsstaten, så länge
som en sådan ordning inte innebär att den enskildes rättigheter enligt de
gemenskapsrättsliga principerna försvagas.
I målet har, förutom Sverige, parterna i det nationella målet,
kommissionen, Tyskland, Grekland, Spanien, Italien, Danmark,
Frankrike och Förenade Kungariket yttrat sig.
Generaladvokaten har den 19 maj 1999 meddelat sitt förslag till
avgörande. Enligt detta finns det inget som hindrar nationella regler om
att ett offentligrättsligt organ kan vara skadeståndsskyldigt jämte
medlemsstaten vid överträdelser av gemenskapsrätten.
C–222/98 (Ä 108/98); Hendrik van der Woude mot Stichting Beatrixoord;
Begäran från Kantongericht te Groningen, Nederländerna
Målet gäller tolkningen av konkurrensreglerna (artiklarna 85 och 86 i
EG-fördraget). Frågan är om överenskommelser om sjukförsäkrings-
förmåner i ett kollektivavtal för sjukvårdssektorn kan anses strida mot
konkurrensreglerna.
Den svenska regeringen har hävdat att sådana avtal om
sjukförsäkringar inte omfattas av och i vart fall inte strider mot
konkurrensreglerna.
I målet har, förutom Sverige, har van der Woude, Nederländerna,
Förenade Kungariket och kommissionen yttrat sig.
Den svenska regeringen har även begärt att få yttra sig muntligen.
Målet har förklarats vilande i avvaktan på att dom meddelas i de i det
föregående (avsnitt 3.1) nämnda målen C–67/96 m.fl. Dom meddelades i
dessa mål den 21 september 1999.
C–236/98 (Ä 119/98); Jämställdhetsombudsmannen (JämO) mot Örebro
läns landsting; Begäran från Arbetsdomstolen, Sverige
Målet gäller tolkningen av artikel 119 (nu artikel 141) i EG-fördraget och
rådets direktiv 75/117/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar
om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män. Frågan
är om ersättning för obekväm arbetstid och värde av arbetstids-
förkortning skall beaktas vid lönejämförelse mellan en manlig och
kvinnlig arbetstagare som utför likvärdigt arbete i den mening som avses
i artikel 119.
Skriftliga yttranden har getts in av parterna i det nationella målet,
Finland och kommissionen. Den svenska regeringen har inte yttrat sig.
Generaladvokaten har den 16 december 1999 meddelat sitt förslag till
avgörande. Enligt detta skall artikel 119 och det aktuella direktivet tolkas
så att varje enskild del av lönen skall beaktas för sig, när en lön består av
flera delar såsom grundlön och ersättning för obekväm arbetstid. Vidare
skall en helhetsbedömning göras, när det är svårt eller omöjligt att
särskilja de olika delarna av lönen. Om den "diskriminerade
arbetstagaren" arbetar färre timmar än jämförelsepersonen och
arbetsgivaren betraktar nedlagda timmar som en likvärdig arbetsvecka,
skall slutligen den "diskriminerade arbetstagarens" och jämförelse-
personens grundlöner jämföras utan att justera den förstnämnda
arbetstagarens lön i förhållande till arbetstidsförkortningen.
C–310/98 (Ä 146/98), Hauptzollamt Neubrandenburg mot Met-Trans;
Begäran från Bundesfinanzgerichthof, Tyskland
Målet gäller tolkningen av kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93
av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning
(EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.
Frågan är vilka krav som skall ställas på bevisningen i fråga om den ort
där en överträdelse faktiskt har skett av gemenskapens tullregler i
samband med import av varor från tredje land.
Den svenska regeringen har hävdat att det inte finns någon grund för
att inskränka de tillåtna bevismedlen till vissa officiella dokument när en
sådan inskränkning inte framgår av bestämmelserna.
I målet har, förutom Sverige, en av parterna i det nationella målet,
Nederländerna och kommissionen yttrat sig.
Generaladvokaten har den 9 december 1999 meddelat sitt förslag till
avgörande. Enligt detta kan bevisning förebringas med andra bevismedel
än handlingar från kompetenta myndigheter.
C–344/98 (Ä 167/98); (1) Masterfoods Limited mot HB Ice Cream Limited
(2) HB Ice Cream Limited mot Masterfoods Limited under firmanamnet
Mars Ireland; Begäran från Supreme Court, Irland
Målet gäller frågan om det strider mot konkurrensreglerna i EG-fördraget
(artiklarna 85.1 och 86) att tillämpa avtal som innebär att en tillverkare
av glass tillhandahåller frysdiskar till detaljhandlare utan direkt kostnad
på villkor att återförsäljaren i denna frysdisk endast får förvara sådan
glass som levereras av tillverkaren.
Den svenska regeringen har hävdat att tillämpningen av sådana
frysdiskavtal strider mot artikel 85.1, om frysdiskarna tillhandahålls
försäljningsställen som saknar andra frysdiskar, om det är svårt för
konkurrenter att vinna inträde på den nationella marknaden eller att öka
sina marknadsandelar där och det aktuella avtalsnätet i väsentlig mån
bidrar till en avskärmning av marknaden. Den svenska regeringen har
vidare hävdat att det strider mot artikel 86 att en tillverkare/leverantör av
glass som innehar en dominerande ställning på en väsentlig del av
marknaden förmår detaljhandlare, som inte har några andra frysdiskar, att
sluta sådana avtal. Förutsättningen i båda fallen är att beteendet kan
påverka handeln mellan medlemsstater.
I målet har, förutom Sverige, parterna i det nationella målet, Frankrike,
Italien, Förenade Kungariket och kommissionen ingett skriftliga
yttranden.
C–372/98 (Ä 172/98); The Queen mot Ministry of Agriculture, Fisheries and
Food, ex parte J.H. Cooke & Sons; Begäran från Queen’s Bench, Förenade
Kungariket
Målet gäller tolkningen av artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 1765/92
om upprättandet av ett stödsystem för producenter av vissa
jordbruksgrödor och artikel 2 i kommissionens förordning (EG) nr
762/94 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr
1765/92 avseende programmet för arealuttag. Frågan är om mark som
var gräsbevuxen föregående år, om gräset har slagits och använts som
ensilage, utgör "ett område som under föregående år har odlats i syfte att
ge en skörd" som ger rätt till kompensationsbetalning enligt förordningen
(EEG) nr 1765/92.
Den svenska regeringen har hävdat att bestämmelserna skall tolkas så
att de innefattar mark som var gräsbevuxen föregående år, under
förutsättning att gräset har skördats.
I målet har, förutom Sverige, sökanden i det nationella målet,
Danmark, Finland, Förenade Kungariket och kommissionen yttrat sig.
EG-domstolen kommer att hålla muntlig förhandling i målet den 27
januari 2000.
C–405/98 (Ä 185/98); Konsumentombudsmannen (KO) mot Gourmet
International Products Aktiebolag (GIP); Begäran från Stockholms
tingsrätt, Sverige
Målet gäller frågan om reglerna om fri rörlighet för varor och tjänster
(artiklarna 30 och 59 i EG-fördraget) hindrar ett förbud mot
alkoholreklam, såsom det förbud som finns i 2 § alkoholreklamlagen, och
om ett sådant förbud kan anses befogat och proportionellt för att skydda
människors hälsa och liv.
Den svenska regeringen har hävdat att reglerna om fri rörlighet för
varor och tjänster inte hindrar ett sådant förbud och att förbudet är
befogat och proportionellt med hänsyn till intresset att skydda
människors hälsa och liv.
I målet har, förutom Sverige, parterna i det nationella målet, Frankrike,
Finland, Norge och kommissionen ingett skriftliga yttranden.
C–406/98 (Ä 198/98); Hauptzollamt Neubrandenburg mot Sagpol S.C.;
Begäran från Bundesfinanzhof, Tyskland
Målet gäller samma fråga som i det föregående nämnda målet C–310/98.
Den svenska regeringen har hävdat samma uppfattning som i det
målet.
Generaladvokaten har den 9 december 1999 meddelat sitt förslag till
avgörande. Förslaget har samma innehåll som i mål C–310/98.
C–407/98 (Ä 195/98); Abrahamsson och Andersson mot Fogelqvist;
Begäran från Överklagandenämnden för högskolan, Sverige
Målet gäller tolkningen av artikel 2.1 och 2.4 i rådets direktiv
76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av
kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning,
befordran samt arbetsvillkor. Frågan är om direktivet hindrar sådana
regler om positiv särbehandling vid tjänstetillsättningar som finns i
förordningen (1995:936) om vissa anställningar som professor och
forskarassistent vilka inrättas i jämställdhetssyfte samt i 4 kap. 15 § och i
15a § högskoleförordningen (1993:100).
Den svenska regeringen har hävdat att direktivet inte hindrar sådana
regler.
I målet har, förutom Sverige, en av parterna i det nationella målet och
kommissionen yttrat sig.
Generaladvokaten har den 16 november 1999 meddelat sitt förslag till
avgörande. Enligt detta skall målet avvisas, eftersom Överklagande-
nämnden inte är att anse som en domstol och därför inte behörig att
begära förhandsavgörande. I andra hand anses att direktivet hindrar den
aktuella svenska regleringen i förordningen (1995:936) om vissa
anställningar som professor och forskarassistent. Bedömningen förändras
inte om lagstiftningen ifråga är begränsad till tillsättning av ett på
förhand bestämt antal tjänster eller tjänster som inrättats som ett led i en
högskolas beslutade program eller av att den endast tillämpas på lägre
eller högre tjänster. Direktivet hindrar däremot inte svensk förvaltnings-
praxis, enligt vilken sökande som tillhör underrepresenterat kön får ges
företräde framför en medsökande av motsatt kön, förutsatt att de sökande
i merithänseende kan anses jämförliga eller i det närmaste jämförliga och
under förutsättning att den nationella lagstiftningen ålägger myndigheten
att i fråga om kandidater av icke underrepresenterat kön beakta
personliga omständigheter.
C–473/98 (Ä 28/98); Kemikalieinspektionen mot Toolex Alpha AB; Begäran
från Kammarrätten i Stockholm, Sverige
Målet gäller frågan om reglerna om fri rörlighet för varor (artikel 30-36 i
EG-fördraget) hindrar ett förbud mot yrkesmässig användning av
trikloretylen.
Den svenska regeringen har hävdat att ett sådant förbud är befogat
enligt artikel 36 i EG-fördraget, om dispens från förbudet medges när det
inte finns något användbart alternativ tillgängligt för att lösa ett företags
behov och användning av trikloretylen inte medför en oacceptabel
exponering.
I målet har, förutom Sverige, parterna i det nationella målet och
kommissionen yttrat sig.
EG-domstolen kommer att hålla muntlig förhandling i målet den
8 februari 2000.
C–95/99, C–96/99, C–97/99, C–98/99 (Ä 76/99); Mervet Khalil m.fl. mot
Bundesanstalt für Arbeit m.fl.; Begäran från Bundessozialgericht, Tyskland
Målen gäller tolkningen av rådets förordning 1408/71/EEG om
tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.
Frågan är om och under vilka förutsättningar reglerna i förordningen är
tillämpliga på statslösa.
Den svenska regeringen har hävdat att förordningen även skall gälla
statslösa.
C–150/99 (Ä 93/99); Staten mot Stockholm Lindöpark AB et v.v.; Begäran
från Svea hovrätt, Sverige
Målet gäller bl.a. tolkningen av artikel 13 i sjätte mervärdes-
skattedirektivet (rådets direktiv 77/388/EEG). Frågan är om direktivet
hindrar nationella regler som innebär ett generellt undantag från
skatteplikt när det gäller tillhandahållande av anläggning för
sportutövning. Frågan är vidare om det kan utgöra en rättighet för en
enskild att vara skattskyldig enligt direktivet och därmed även omfattas
av reglerna om avdragsrätt. Slutligen är frågan om det svenska
genomförandet av direktivet när det gäller undantagen från
skattskyldighet (3 kap. 2 § mervärdesskattelagen [1994:200]) är sådant
att det kan grunda skadeståndsskyldighet.
Den svenska regeringen har inte yttrat sig skriftligen. Justitiekanslern,
som företräder staten i det nationella målet, har däremot yttrat sig till EG-
domstolen.
C–157/99 (Ä 120/99); B.S.M. Smits-Geraets mot Stichting Ziekenfonds VGZ
samt H.T.M. Peerbooms mot Stichting CZ groep zorgverzekeringen;
Begäran från Arrondissementsrechtbank, Nederländerna
Målet gäller i huvudsak frågan om reglerna om fri rörlighet för tjänster
hindrar en nationell reglering om skyldighet att inhämta förhandstillstånd
för sjukvård i en annan medlemsstat, när vården helt eller delvis skall
bekostas inom ramen för det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat
där den berörde personen är bosatt.
Den svenska regeringen har i första hand hävdat att rätten till sådana
vårdförmåner inte omfattas av reglerna om fri rörlighet för tjänster. I
andra hand har den svenska regeringen hävdat att ett krav på
förhandstillstånd i och för sig innebär ett hinder för friheten att
tillhandahålla tjänster, men att ett tillståndskrav är motiverat och
berättigat. Detta för att säkerställa en läkar- och sjukhusvård som är väl
avvägd och tillgänglig för alla och för att inte allvarligt rubba den
ekonomiska balansen i det sociala trygghetssystemet.
C–180/99 (Ä 114/99); Meriem Addou mot Land Nordrhein-Westfalen;
Begäran från Bundessozialgericht, Tyskland
Målet gäller samma fråga som C–95/99 m.fl., med den skillnaden att
frågeställningen gäller flyktingar, och inte statslösa.
Den svenska regeringen har hävdat samma uppfattning som i de i det
föregående redovisade målen C–95/99 m.fl. och gjort gällande att även
flyktingar skall omfattas av förordningen.
C–226/99 (Ä 135/99); SIPLES Srl i likvidation mot Ministero delle Finanze
m.fl.; Begäran från Tribunale di Genova
Målet gäller tolkningen av artikel 244 i förordningen (EEG) nr 2913/92
om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen. Frågan är om bara
tullmyndigheten eller även en nationell domstol, till vilken ett tullbeslut
har överklagats, har rätt att besluta att verkställigheten av beslutet skall
uppskjutas.
Den svenska regeringen har hävdat att förordningen inte hindrar att
medlemsstaterna föreskriver att nationell domstol har rätt att meddela ett
sådant beslut.
C–240/99 (Ä 143/99); Försäkringsaktiebolaget Skandia (publ); Begäran
från Regeringsrätten, Sverige
Frågan i målet gäller om Skandias tilltänkta åtagande att mot
marknadsmässig ersättning bedriva ett helägt dotterbolags livförsäkrings-
verksamhet skall anses utgöra en "försäkringstransaktion" som är
undantagen från mervärdesskatt enligt artikel 13 B a i sjätte
mervärdesskattedirektivet 77/388/EEG.
Den svenska regeringen har hävdat att ett försäkringsbolags åtagande
att bedriva ett helägt dotterbolags försäkringsverksamhet inte till någon
del utgör en "försäkringstransaktion". Den eller de tjänster som Skandia
tillhandahåller dotterbolaget skall därför vara mervärdesskattepliktiga.
C–226/99 (Ä 159/99); Vehicle Inspectorate mot Skills Motor Coaches Ltd
m.fl.; Begäran från Nottingham Magistrates’ Court
Målet gäller tolkningen av förordningen (EEG) nr 3821/85 om
färdskrivare vid vägtransporter. Frågan är om restid för att överta ett
fordon med färdskrivare på annan plats än vid driftstället respektive tid
under vilken föraren kört nationell linjetrafik innan föraren kört ett
fordon med färdskrivare skall registreras på färdskrivarens diagramblad
som "annan arbetstid" enligt artikel 15.2 och 15.3 i förordningen.
Den svenska regeringen har hävdat att sådan tid skall registreras på
färdskrivarens diagramblad som "annan arbetstid". Detta för att
säkerställa regelverkets syfte, nämligen att kunna kontrollera att reglerna
om kör- och viloperioder efterlevs.
C-255/99 (Ä 154/99); Anna Humer; Begäran frånOberster Gerichtshof,
Österrike
Målet gäller tolkning av vissa bestämmelser i dels rådets förordning nr
1408/71/EEG om tillämpningen av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom
gemenskapen, dels rådets förordning nr 1612/68/EEG om arbetskraftens
fria rörlighet inom gemenskapen, mot bakgrund främst av reglerna om fri
rörlighet för arbetstagare i artikel 48 i EG-fördraget.
Frågan gäller tolkningen av begreppet "familjeförmån" i artikel 4.1 h) i
förordning 1408/71 och begreppet "social förmån" i artikel 7.2 i
förordning 1612/68. Frågorna har uppkommit i ett mål där ett i Frankrike
bosatt österrikiskt barn kräver bidragsförskott enligt österrikisk
lagstiftning.
Den svenska regeringen har yttrat sig och hävdat att bidragsförskottet
inte är vare sig en familjeförmån eller en social förmån i den mening som
avses i de aktuella förordningarna.
C-309/99 (Ä 172/99); J.C.J. Wouters m.fl. mot Algemene Raad van de
Nederlandse orde van Advocaten; Begäran från Raad van State,
Nederländerna
Målet gäller bl.a. frågan om reglerna om fri etableringsrätt och fri
rörlighet för tjänster hindrar nationella regler om att advokatverksamhet
inte får bedrivas i sådant organiserat samarbete med annan än advokat,
där deltagarna inom ramen för samarbetet för gemensam räkning och
under gemensam risk delar beslutsmakten eller det slutgiltiga ansvaret
sinsemellan.
Den svenska regeringen har hävdat att reglerna om fri etableringsrätt
och fri rörlighet för tjänster inte hindrar sådana nationella regler. Om en
inskränkning i dessa friheter skulle föreligga, måste den i vart fall anses
berättigad.
C-441/99 (Ä 206/99); Riksskatteverket mot Soghra Gharehveran; Begäran
från Högsta domstolen, Sverige
Målet gäller tolkningen av rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning
av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid
arbetsgivarens insolvens och av anslutningsakten. Frågan är om det
undantag som gäller för Sverige beträffande en anställd som ensam eller
tillsammans med nära anförvanter äger en väsentlig del av företaget och
hade ett betydande inflytande över verksamheten är tillämpligt på en
anställd som själv inte ägde någon andel i företaget men vars nära
anförvant ägde en väsentlig del däri.
Tiden för att inge skriftliga yttranden till EG-domstolen löper ut i
februari 2000.
Bilaga 4: Viktiga domar meddelade av EG-domstolen
under 1999
Fri rörlighet för varor
Mål C-255/97 Pfeiffer Großhandel GmbH och Löwa Warenhandel
GmbH, dom 11 maj 1999. Förhandsavgörande Artiklarna 30 och 52 i
EG-fördraget (nu artiklarna 28 EG och 43 EG i ändrad lydelse) –
Industriell och kommersiell äganderätt – Firmanamn.
Mål C-124/97 Markku Juhani Läärä, Cotswold Microsystems Ltd, Oy
Transatlantic Software Ltd mot häradsåklagaren i Jyväskylä och finska
staten, dom 21 september 1999. Förhandsavgörande – Frihet att
tillhandahålla tjänster – Ensamrätt att bedriva verksamhet –
Penningautomater.
Mål C-379/97 Pharmacia & Upjohn SA, anciennement Upjohn SA mot
Paranova A/S, dom 12 oktober 1999. Förhandsavgörande –
Varumärkesrätt – Läkemedel – Parallellimport – Utbyte av varumärke.
Fri rörlighet för personer
Mål C-348/96 Donatella Calfa, dom 19 januari 1999. Förhandsavgörande
– Allmän ordning – Turist som är medborgare i annan medlemsstat –
Fällande dom avseende bruk av narkotika – Återreseförbud på livstid.
Mål C-18/95 F. C. Terhoeve mot Inspecteur van de Belastingdienst
Particulieren/Ondernemingen buitenland, dom 26 januari 1999.
Förhandsavgörande – Fri rörlighet för arbetstagare – Samtidigt uttag av
inkomstskatt och socialförsäkringsavgifter – Tak för sociala avgifter
tillämpas inte på arbetstagare som flyttar från en medlemsstat till en
annan medlemsstat medan det däremot tillämpas på arbetstagare som inte
har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet – Eventuell kompensation genom
inkomstskattemässiga förmåner – Eventuell oförenlighet med
gemenskapsrätten – Följder.
Mål C-212/97 Centros Ltd mot Erhvervs- og Selskabsstyrelsen, dom 9
mars 1999. Förhandsavgörande – Etableringsfrihet – Upprättande av en
filial till ett bolag som inte driver näringsverksamhet – Avvisning av
registreringsanmälan.
Mål C-360/97 Herman Nijhuis mot Bestuur van het Landelijk instituut
sociale verzekeringen, dom 20 april 1999. Förhandsavgörande – Social
trygghet – Arbetsoförmåga – Särskilt system för offentligt anställda –
Bilaga 6, avdelning J, punkt 4 a till förordning (EEG) nr 1408/71 –
Artiklarna 48 och 51 i EEG-fördraget.
Mål C-302/97 Klaus Konle mot Republiken Österrike, dom 1 juni 1999.
Förhandsavgörande – Etableringsfrihet – Fria kapitalrörelser – Artikel 52
i EG-fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse) och artikel 56 EG (f.d.
artikel 73b) – Tillståndsförfarande för förvärv av fast egendom – Artikel
70 i anslutningsakten för Österrike – Fritidsbostäder – Ansvar för
överträdelse av gemenskapsrätten.
Mål C-234/97 Teresa Fernández de Bobadilla mot Museo Nacional del
Prado, Comité de Empresa del Museo Nacional del prado, Ministerio
Fiscal, dom 8 juli 1999. Förhandsavgörande – Erkännande av
examensbevis – Konservator av kulturföremål – Direktiven 89/48/EEG
och 92/51/EEG – Begreppet reglerat yrke – Artikel 48 i Eg-fördraget (nu
artikel 39 EG i ändrad lydelse).
Mål C-391/97 Frans Gschwind och Finanzamt Aachen-Außenstadt, dom
14 september 1999. Förhandsavgörande – Artikel 48 i EG-fördraget (nu
artikel 39 EG i ändrad lydelse) – Likabehandling – Utomlands bosatta
personer – Inkomstskatt – Skatteskala för äkta makar.
Mål C-307/97 Compagnie de Saint-Gobain, Zweigniederlassung
Deutschland mot Finanzamt Aachen-Innenstadt, dom 21 september 1999.
Förhandsavgörande – Etableringsfrihet – Inkomstbeskattning av bolag –
Skatteförmåner.
Mål C-378/97 Florus Ariël Wijsenbeek, dom 21 september 1999.
Förhandsavgörande – Rätten för Europeiska unionens medborgare att
fritt röra sig och uppehålla sig – Gränskontroller – Nationella
bestämmelser enligt vilka personer som kommer från en annan
medlemsstat är skyldiga att visa upp pass.
Fri rörlighet för kapital
Mål C-222/97 Manfred Trummer och Peter Mayer, dom 16 mars 1999.
Förhandsavgörande – Fri rörlighet för kapital – Nationellt förbud mot att
göra en inteckning uttryckt i en utländsk valuta – Tolkning av artikel 73b
i EG-fördraget.
Mål C-200/98 X AB, Y AB mot Riksskatteverket, dom 18 november
1999. Förhandsavgörande – Etableringsfrihet – Betalning som sker från
ett svenskt bolag till dess dotterbolag – Befrielse från bolagsskatt.
Fri rörlighet för tjänster
Mål C-241/97 Försäkringsaktiebolaget Skandia (publ), dom 20 april
1999. Förhandsavgörande – Försäkringsdirektiven 73/239/EEG och
79/267/EEG – Begränsningar av valet av tillgångar.
Mål C-67/98 Questore di Verona och Diego Zenatti, dom 21 oktober
1999. Förhandsavgörande – Fri rörlighet för tjänster – Vadhållning.
Mål C-294/97 Eurowings Luftverkehrs AG och Finanzamt Dortmund-
Unna, dom 26 oktober 1999. Förhandsavgörande – Frihet att
tillhandahålla tjänster – Företagsskatt på rörelsekapital och rörelsevinst –
Tillägg till skatteunderlaget – Undantag som inte gäller en hyrestagare av
en vara vars ägare är etablerad i en annan medlemsstat och således inte är
skattskyldig.
Institutionell rätt
Mål C-245/95 NSK Ldt m.fl. mot kommissionen m.fl., dom 19 januari
1999. Överklagande – Dumpning – Kullager från Japan – Förklaring av
dom.
Mål C-42/97 Europaparlamentet mot Europeiska unionens råd, dom 23
februari 1999. Rådets beslut 96/664/EG – Främjande av gemenskapens
språkliga mångfald i informationssamhället – Rättslig grund.
Yttre förbindelser
Mål C-416/96 Nour Eddline El-Yassini mot Secretary of State for the
Home Department, dom 2 mars 1999. Förhandsavgörande – Begreppet
nationell domstol i den mening som avses i artikel 177 i fördraget –
Samarbetsavtal mellan EEG och Marocko – Artikel 40 första stycket –
Icke-diskrimineringsprincip vad gäller arbetsvillkor och lön – Direkt
effekt – Räckvidd – Avslag på ansökan om fortsatt uppehållstillstånd i en
medlemsstat varigenom en marockansk arbetstagares anställning upphör.
Mål C-262/96 Sema Sürül mot Bundesanstalt für Arbeit, dom 4 maj
1999. Förhandsavgörande – Associeringsavtal EEG – Turkiet – Beslut
av associeringsrådet – Social trygghet – Principen om förbud mot
diskriminering på grund av nationalitet – Direkt effekt – Turkisk
medborgare med rätt att vara bosatt i en medlemsstat – Rätt till
familjebidrag på samma villkor som den statens medborgare.
Mål C-321/97 Ulla-Brith Andersson och Susanne Wåkerås-Andersson
mot Svenska staten, dom 15 juni 1999. Förhandsavgörande – Artikel 234
EG (f.d. artikel 177) – EES-avtalet – Domstolens behörighet –
Anslutning till Europeiska unionen – Direktiv 80/987/EEG – Statens
skadeståndsansvar.
Mål C-189/97 Europaparlamentet mot Europeiska unionens råd, dom 8
juli 1999. Talan om ogiltighetsförklaring – Fiskeavtal mellan Europeiska
gemenskapen och Mauretanien – Avtal som har betydande
budgetmässiga följder för gemenskapen.
Mål C-89/96 Republiken Portugal mot Europeiska gemenskapernas
kommission, dom 23 november 1999. Talan om ogiltigförklaring –
Handelspolitik – Kvantitativa begränsningar för import av textilprodukter
– Produkter med ursprung i Indien – Förordning (EG) nr 3053/95 –
Partiellt återkallande.
Jordbruk
Mål C-179/97 Konungariket Spanien mot Europeiska gemenskapernas
kommission, dom 2 mars 1999. Fiske – Bevarande av havets resurser –
Ordning för ömsesidig internationell inspektion som antagits av
Nordvästatlantiska fiskeriorganisationen.
Förenade målen C-289/96, C-293/96 och C-299/96, Konungariket
Danmark mot Europeiska gemenskapernas kommission, dom 16 mars
1999. Rådets förordning (EEG) nr 2081/92 – Kommissionens förordning
(EG) nr 1107/96 – Registrering av geografiska beteckningar och
ursprungsbeteckningar – Feta.
Mål C-106/97 Dutch Antillian Dairy Industry Inc., Verenigde Douane-
Agenten BV mot Rijksdienst voor de keuring van Vee en Vlees, dom 21
september 1999. Förhandsavgörande – Associering av utomeuropeiska
länder och territorier – Import av smör med ursprung i Nederländska
Antillerna – Hygienregler för mjölkbaserade produkter – Artiklarna 131 i
EG-fördraget (nu artikel 182 EG i ändrad lydelse), 132 i EG-fördraget
(nu artikel 183 EG), 136 och 227 i EG-fördraget (nu artikel 187 EG
respektive artikel 299 EG i ändrade lydelser) – Direktiv 92/46/EEG –
Beslut 94/70/EG.
Socialpolitik
Mål C-167/97 Regina mot Secretary of State for Employment, ex parte:
Seymour-Smith och Pérez, dom 9 februari 1999. Förhandsavgörande –
Manliga och kvinnliga arbetstagare – Lika lön – Likabehandling –
Skadestånd för ogrundad uppsägning – Begreppet lön – Arbetstagares
rätt att inte bli uppsagd utan grund – Omfattas av tillämpningsområdet
för artikel 119 eller direktiv 76/207/EEG – Rättsligt kriterium för att
avgöra om en nationell bestämmelse utgör en indirekt diskriminering
enligt artikel 119 i fördraget – Sakliga skäl.
Mål C-309/97 Angestelltenbetriebsrat der Wiener Gebietskrankenkasse
och Wiener Gebietskrankenkasse, dom 11 maj 1999. Förhandsavgörande
– Lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare.
Mål C-249/97 Gabriele Gruber och Silhouette International Schmied
GmbH & Co. KG, dom 14 september 1999. Förhandsavgörande – Lika
lön för kvinnor och män – Avgångsvederlag – Indirekt diskriminering.
Mål C-273/97 Angela Maria Sirdar och The Army Board, Secretary of
State for Defence, dom 26 oktober 1999. Förhandsavgörande –
Likabehandling av kvinnor och män – Beslut att neka en kvinna
anställning som kock i Royal Marines.
Konkurrens
Mål C-126/97 Eco Swiss China Time Ltd mot Benetton International
NV, dom 1 juni 1999. Förhandsavgörande – Skiljedomstol som på eget
initiativ tillämpar artikel 81 EG (f.d. artikel 85) – Nationella domstolars
befogenhet att ogiltigförklara skiljedomar.
Mål C-310/97 P Europeiska gemenskapernas kommission mot
AssiDomän Kraft Products AB m.fl., dom 14 september 1999.
Överklagande – Verkan av en dom om ogiltigförklaring gentemot tredje
man.
Mål C-67/96 Albany International BV mot Stichting
Bedrijfspensioenfonds Textielindustrie, 21 september 1999.
Förhandsavgörande – Obligatorisk anslutning till en tjänstepensionsfond
– Förenlighet med konkurrensreglerna – Huruvida en
tjänstepensionsfond skall kvalificeras som ett företag.
Förenade mål C-115/97, C-116/97 och C-117/97 Brentjens'
Handelsonderneming BV mot Stichting Bedrijfspensioenfonds voor de
Handel in Bouwmaterialen, dom 21 september 1999. Förhandsavgörande
– Obligatorisk anslutning till en tjänstepensionsfond – Förenlighet med
konkurrensreglerna – Huruvida en tjänstepensionsfond skall kvalificeras
som ett företag.
Mål C-219/97 Maatschappij Drijvende Bokken BV mot Stichting
Pensioenfonds voor de Vervoer- en Havenbedrijven, dom 21 september
1999. Förhandsavgörande Obligatorisk anslutning till en
tjänstepensionsfond – Förenlighet med konkurrensreglerna – Huruvida
en tjänstepensionsfond skall kvalificeras som ett företag.
Statligt stöd
Mål C-251/97 Republiken Frankrike mot Europeiska gemenskapernas
kommission, dom 5 oktober 1999. Artikel 92 i EG-fördraget (numera
artikel 87 EG i ändrad lydelse) – Begreppet stöd – Sänkningar av sociala
avgifter som kompensation för kostnader som uppkommer för företag till
följd av kollektivavtal om förläggning och förkortning av arbetstiden.
Bolagsrätt
Förenade målen C-108/97 och C-109/97 Windsurfing Chiemsee
Produktions- und Vertriebs GmbH (WSC) och Boots- und Segelzubehör
Walter Huber Franz Attenberger, dom 4 maj 1999. Förhandsavgörande –
Direktiv 89/104/EEG – Varumärken – Geografisk ursprungsbeteckning.
Mål C-328/96 Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken
Österrike, dom 28 oktober 1999. Fördragsbrott – Offentlig upphandling
av bygg- och anläggningsarbeten – Upptagande till sakprövning – Frågan
huruvida villkoren i anbudsinfordran är förenliga med gemenskapsrätten
– Underlåtenhet att offentliggöra ett meddelande om upphandling i EGT.
Skatterätt
Mål C-48/97 Kuwait Petroleum (GB) Ltd mot Commissioners of
Customs & Excise, dom 27 april 1999. Förhandsavgörande – Sjätte
mervärdesskattedirektivet – Säljkampanj – Varor som utges i utbyte mot
kuponger – Leverans mot vederlag – Rabatter – Begrepp.
Mål C-158/98 Staatssecretaris van Financiën mot Coffeeshop "Siberië"
vof, dom 29 juni 1999. Förhandsavgörande – Bestämmelser om skatter
och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Omsättningsskatt –
Gemensamt system för mervärdesskatt – Sjätte direktivet –
Tillämpningsområde – Tillhandahållande av ett bord för försäljning av
narkotika.
Mål C-254/97 Société Baxter m.fl. mot Premier ministre m.fl., dom 8 juli
1999. Förhandsavgörande – Interna skatter och avgifter – Skatteavdrag –
Utgifter för forskning – Farmaceutiska specialiteter.
Mål C-216/97 Jennifer Gregg och Mervyn Gregg mot Commissioners of
Customs and Excise, dom 7 september 1999. Förhandsavgörande –
Mervärdesskatt – Sjätte mervärdesskattedirektivet – Undantag för vissa
verksamheter av allmänintresse – Inrättning – Organ och organisation –
Begrepp – Tjänster som tillhandahålls av en sammanslutning bestående
av två fysiska personer (partnership).
Miljö- och konsumentskydd
Mål C-365/97 Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken
Italien, dom 9 november 1999. Fördragsbrott – Direktiv 75/442/EEG och
91/156/EEG – Avfallshantering.
Tillnärmning av lagstiftning
Mål C-63/97 Bayerische Motorenwerke AG (BMW) och BMW
Nederland BV mot Ronald Karel Deenik, dom 23 februari 1999.
Förhandsavgörande – Varumärkesdirektivet – Otillåten användning av
varumärket BMW i en bilverkstads annonsering.
Mål C-319/97 Antoine Kortas, dom 1 juni 1999. Artikel 100a.4 i EG-
fördraget (nu artikel 95.4 95.9 EG i ändrad lydelse) Förhandsavgörande –
Direktiv 94/36/EG om färgämnen för användning i livsmedel – Anmälan
av avvikande nationella bestämmelser – Ingen bekräftelse av
kommissionen – Verkan.
Mål C-140/97 Walter Rechberger och Renate Greindl, Hermann
Hofmeister m.fl. mot Republiken Österrike, dom 15 juni 1999.
Förhandsavgörande – Direktiv 90/314/EEG om paketresor,
semesterpaket och andra paketarrangemang – Resa som erbjuds en
tidnings prenumeranter till reducerat pris – Införlivande – Medlemsstats
skadeståndsansvar.
Mål C-342/97 Lloyd Schuhfabrik Meyer & Co. GmbH mot Klijsen
Handel BV, dom 22 juni 1999. Förhandsavgörande – Direktiv
89/104/EEG – Varumärkesrätt – Förväxlingsrisk – Likljudande.
Mål C-60/98 Butterfly Music Srl mot Carosello Edizioni Musicali e
Discografiche Srl (CEMED), dom 29 juni 1999. Förhandsavgörande –
Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 93/98/EEG –
Harmonisering av skyddstiden.
Mål C-375/97 General Motors Corporation och Yplon SA, dom 14
september 1999. Förhandsavgörande – Direktiv 89/104/EEG –
Varumärken – Skydd – Varor eller tjänster av annan art – Varumärke
som är känt.
Nya staters anslutning
Mål C-206/97 Konungariket Sverige mot Europeiska unionens råd, dom
29 juni 1999. Konungariket Sveriges anslutning – Fiske – Fastställande
av totala tillåtna fångstmängder för vissa arter – Torsk.
Konvention om domstols behörighet och verkställighet av avgöranden
Mål C-159/97 Trasporti Castelletti Spedizioni Internazionali SpA mot
Hugo Trumpy SpA, dom 16 mars 1999. Förhandsavgörande –
Brysselkonventionen – Artikel 17 – Avtal om domstols behörighet –
Form som överensstämmer med sedvänja i internationell handel.
Mål C-99/96 Hans-Hermann Mietz mot Intership Yachting Sneek BV,
dom 27 april 1999. Förhandsavgörande – Brysselkonventionen –
Begreppet interimistiska åtgärder – Byggande och leverans av en
motoryacht.
Mål C-440/97 GIE Groupe Concorde m.fl. mot Capitaine commandant le
navire "Suhadiwarno Panjan" m.fl., dom 28 september 1999.
Förhandsavgörande – Brysselkonventionen – Behörighet vid avtalstvister
– Den ort där förpliktelsen skall uppfyllas.
Mål C-420/97 Leathertex Divisione Sintetici SpA mot Bodetex BVBA,
dom 5 oktober 1999. Förhandsavgörande – Brysselkonventionen –
Tolkning av artiklarna 2 och 5.1 – Handelsagenturavtal – Talan avseende
olika förpliktelser som följer av samma avtal och som anses vara
likvärdiga – Behörighet för den domstol vid vilken talan väckts att pröva
talan i dess helhet.
Bilaga 5: Viktiga domar meddelade av EG:s
förstainstansrätt under 1999
Europeiska kol- och stålgemenskapen
Domar den 11 mars 1999 i följande mål:
Mål T-134/94 NMH Stahlwerke GmbH mot Europeiska gemenskapernas
kommission. EKSG-fördraget – Konkurrens – Avtal mellan företag –
System för utbyte av information – Böter – Ansvar för överträdelsen.
Mål T-136/94 Eurofer ASBL mot Europeiska gemenskapernas
kommission. EKSG-fördraget – Konkurrens – Beslut av
företagssammanslutningar – System för utbyte av information.
Mål T-137/94 ARBED SA mot Europeiska gemenskapernas
kommission. EKSG-fördraget – Konkurrens – Avtal mellan företag,
beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden –
Prisfastställelse – Uppdelning av marknader – System för utbyte av
information.
Mål T-138/94 COCKERILL-SAMBRE SA mot Europeiska
gemenskapernas kommission. EKSG-fördraget – Konkurrens – Avtal
mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade
förfaranden – Prisfastställelse – Uppdelning av marknader – System för
utbyte av information.
Mål T-141/94 Thyssen Stahl AG mot Europeiska gemenskapernas
kommission. EKSG-fördraget – Konkurrens – Avtal mellan företag,
beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden –
Prisfastställelse – Uppdelning av marknader – System för utbyte av
information.
Mål T-145/94 Unimétal - Société française des aciers longs SA mot
Europeiska gemenskapernas kommission. EKSG-fördraget – Konkurrens
– Avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och
samordnade förfaranden – Prisfastställelse – Uppdelning av marknader –
System för utbyte av information.
Mål T-147/94 Krupp Hoesch Stahl AG mot Europeiska gemenskapernas
kommission. EKSG-fördraget – Konkurrens – Avtal mellan företag –
Prisfastställelse – System för utbyte av information.
Mål T-148/94 Preussag Stahl AG mot Europeiska gemenskapernas
kommission. EKSG-fördraget – Konkurrens – Avtal mellan företag,
beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden –
Prisfastställelse – Uppdelning av marknader – System för utbyte av
information.
Mål T-151/94 British Steel plc mot Europeiska gemenskapernas
kommission EKSG-fördraget – Konkurrens – Avtal mellan företag,
beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden –
Prisfastställelse – Uppdelning av marknader – System för utbyte av
information.
Mål T-156/94 Siderúrgica Aristrain Madrid, SL mot Europeiska
gemenskapernas kommission.
Mål T-157/94 Empresa Nacional Siderúrgica, SA (Ensidesa) mot
Europeiska gemenskapernas kommission. EKSG-fördraget – Konkurrens
– Avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och
samordnade förfaranden – Prisfastställelse – Uppdelning av marknader –
System för utbyte av information.
I dessa ‘stålbalksmål’ har förstainstansrätten för första gången tillämpat
konkurrensreglerna i fördraget om upprättande av den europeiska kol-
och stålgemenskapen (EKSG-fördraget).
I februari 1994 fann kommissionen att sjutton europeiska
ståltillverkare och deras intresseorganisation Eurofer hade deltagit i ett
antal avtal, beslut och samordnade förfaranden som i sig själva stred mot
EG-rättens konkurrensregler. Fjorton av dessa ståltillverkare bötfälldes.
Det totala bötesbeloppet uppgick till 104 000 000 ECU.
Tio av de bötfällda företagen överklagade kommissionens beslut till
förstainstansrätten och krävde att denna skulle ogiltigförklara
kommissionens beslut, eller i varje fall sänka bötesbeloppen. Företagen
hävdade särskilt att kommissionen hade misstolkat konkurrensreglerna i
EKSG-fördraget och även att deras processuella rättigheter hade blivit
kränkta.
Förstainstansrätten fann dock att kommissionens beslut i det hela icke
nämnvärt stred mot konkurrensreglerna i EKSG-fördraget, och sänkte
endast bötesbeloppen marginellt.
Konkurrens
Mål T-102/96 Gencor Ltd mot Europeiska gemenskapernas kommission,
dom 25 mars 1999. Konkurrens – Förordning (EEG) nr 4064/89 – Beslut
i vilket det konstateras att en koncentration är oförenlig med den
gemensamma marknaden – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till
sakprövning – Berättigat intresse att få saken prövad – Det territoriella
tillämpningsområdet för förordning (EEG) nr 4064/89 – Kollektiv
dominerande ställning – Åtaganden.
En engelsk/sydafrikansk företagskoncentration ansågs av kommissionen
strida mot konkurrensreglerna då den enhet som skulle komma till stånd
genom koncentrationen skulle få en kollektiv dominerande ställning på
världsmarknaderna för platina och rodium.
Förstainstansrätten bekräftade kommissionens beslut och slog fast att
gemenskapsreglerna om företagskoncentrationer kan tillämpas på
transaktioner som genomförs utanför gemenskapen om dessa påtagligt
kan hämma konkurrensen inom gemenskapen.
Miljö och konsumentskydd
Förenade målen T-125/96 och T-152/96 Boehringer Ingelheim
Vetmedica GmbH och C.H. Boehringer Sohn mot Europeiska unionens
råd, Boehringer Ingelheim Vetmedica GmbH och C.H. Boehringer Sohn
mot Europeiska gemenskapernas kommission, dom 1 december 1999.
Direktiv innehållande förbud mot användning av beta-agonister i
köttproduktion – Förordning enligt vilken giltigheten av gränsvärden för
högsta tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel begränsas
till att avse vissa terapeutiska användningsområden – Talan om
ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning –
"Proportionalitetsprincipen".
Sedan ett antal fall av matförgiftning hade observerats i medlemsstaterna
antog rådet 1996 ett direktiv i syfte att förbjuda att beta-agonister ges till
djur vars kött och produkter är avsedda att konsumeras av människor,
med klart definierade undantag vad avser terapeutisk behandling. Beta-
agonister används främst för att behandla andningssvårigheter hos djur
och människor. Om de tillförs i högre doser än de som används vid
terapeutisk behandling leder de till att kötthalten ökar och fetthalten
minskar (tillväxtbefrämjare).
Ett bolag och dess dotterbolag som tillverkar beta-agonister yrkade att
förstainstansrätten skulle ogiltigförklara det generella förbudet i
direktivet med motiveringen att det medförde allvarliga ekonomiska
konsekvenser för bolagens räkning.
Förstainstansrätten ogillade talan och underströk att skydd för
folkhälsan går före alla andra överväganden. Man fann att gemenskapens
myndigheter inte gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att införa
ett generellt förbud med beaktande av att beta-agonister alltmer används i
tillväxtbefrämjande syfte och svårigheten att vid kontroller skilja mellan
missbruk och tillåten användning i terapeutiska syften.
Institutionell rätt
Mål T-92/98 Interporc Im- und Export GmbH mot Europeiska
gemenskapernas kommission, dom 7 december 1999. Talan om
ogiltigförklaring – Öppenhet – Tillgång till handlingar – Beslut
94/90/EKSG, EG, Euratom – Avslag på en ansökan om tillgång till
kommissionens handlingar – Räckvidden å ena sidan av det undantag
som motiveras av skyddet för det allmänna samhällsintresset (rättsliga
förfaranden) och å andra sidan av upphovsmannaregeln – Motivering.
Kommissionen vägrade i ett beslut år 1996 att till det tyska bolaget
Interporc lämna ut vissa handlingar som hade med import av biffkött från
Argentina att göra. Förstainstansrätten fann i Interporc I att
kommissionen inte motiverat sitt beslut och ogiltigförklarade beslutet.
Kommissionen fattade då år 1998 ett nytt beslut om vägran att lämna ut
handlingarna på den grunden att handlingarna ingick i ett rättsligt
förfarande inför domstolen. Interporc överklagade beslutet.
Förstainstansrätten fann i Interporc II att undantaget från principen om
allmänhetens största möjliga tillgång till kommissionens handlingar som
gäller handlingar som ingår i rättsliga förfaranden måste användas med
måtta. Förstainstansrätten ogiltigförklarade kommissionens beslut till den
del det avsåg tillgången till handlingar som härrörde från kommissionen
och som upprättats inom ramen för ett administrativt ärende. Det
preciserades att inlagor och interna handlingar som rörde det pågående
målet och som upprättats bara för det rättsliga förfarandet kunde
hemlighållas.
Mål T-309/97 The Bavarian Lager Company Ltd mot Europeiska
gemenskapernas kommission, dom 14 oktober 1999. Insyn – Tillgång till
information – Kommissionens beslut 94/90/EKSG, EG, Euratom om
allmänhetens tillgång till kommissionens handlingar – Räckvidden av
undantaget för skydd av det allmänna samhällsintresset – Utkast till
motiverat yttrande inom ramen för artikel 169 i EG-fördraget (nu artikel
226 EG).
The Bavarian Lager Company begärde en kopia av en handling hos
kommissionen i enlighet med uppförandekodexen för allmänhetens
tillgång till rådets och kommissionens handlingar. Ansökan avslogs av
kommissionen med motiveringen att offentliggörandet av det motiverade
yttrandet skulle kunna skada skyddet för det allmänna samhällsintresset,
närmare bestämt för kommissionens inspektioner och undersökningar.
Bolaget överklagade beslutet.
Förstainstansrätten ansåg att handlingen inte kunde anses ha nått ett
stadium där den kunnat ha annat än en förberedande karaktär. Med
beaktande av detta ansåg förstainstansrätten det motiverat av
kommissionen att med hänsyn till det allmänna samhällsintresset vägra
utlämnande av handlingen. Ett utlämnande skulle troligen kunnat bidraga
till att störa fördragsbrottsförfarandets förlopp och skulle strida mot
kommissionens sekretessplikt.
Mål T-14/98 Heidi Hautala mot Europeiska unionens råd, dom 19 juli
1999. Allmänhetens rätt att få tillgång till rådets handlingar – Skydd för
det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser –
Tillgång till vissa delar.
Se redogörelse i bilaga X
Mål T-188/97 Rothmans International BV mot Europeiska
gemenskapernas kommission, dom 19 juli 1999. Kommissionens beslut
94/90/EG om allmänhetens tillgång till kommissionens handlingar –
Beslut att vägra tillgång till handlingar – Upphovsmannnaregeln –
Kommittéer för så kallat kommittéförfarande.
Se redogörelse i bilaga X
Tjänsteföreskrifterna
Mål T-264/97 D mot Europeiska unionens råd, dom 28 januari 1999.
Tjänstemän – Sökanden förvägrades familjetillägg för sin partner.
Se redogörelse i bilaga X
Förenade målen T-34/96 och T-163/96 Bernard Connolly mot
Europeiska gemenskapernas kommission, dom 19 maj 1999.
(Översättningen finns inte tillgänglig på svenska.) Mr Connolly,
tjänsteman i kommissionen, publicerade i juni 1995 en bok med
uppgifter som av kommissionen bedömdes skada institutionernas
anseende. Mr Connolly hade inte sökt tillstånd för att publicera dessa
uppgifter, och blev sedermera avskedad av kommissionens
disciplinnämnd för att han publicerat boken utan tillstånd.
Connolly överklagade beslutet till förstainstansrätten som fann att
yttrandefrihet är en grundläggande rättighet i gemenskapsrätten som
också är tillämplig på institutionernas tjänstemän. De tjänsteföreskrifter
som förelägger institutionernas tjänstemän att avhålla sig från varje
handling, och särskilt offentlig sådan, som kan skada ämbetet, bortser
inte från dessa grundläggande rättigheter.
Förstainstansrätten beslöt att med hänsyn till den allvarliga karaktären
av Connollys agerande ogilla hans överklagande av disciplinnämndens
beslut.
Statligt stöd
Mål T-132/96 och T-143/96 Freistaat Sachsen, Volkswagen mot
Europeiska gemenskapernas kommission, dom 15 december 1999.
Statligt stöd – Ersättning för ekonomiska nackdelar orsakade av
delningen av Tyskland – Allvarlig störning av en medlemsstats ekonomi
– Regional ekonomisk utveckling – Gemenskapsrättens regler för statligt
stöd till bilsektorn (finns ej i svensk översättning).
Genom beslut den 26 juni 1996 fann kommissionen att statligt stöd som
lämnats av Tyskland till Volkswagengruppen var oförenligt med
gemenskapsrätten.
Tyskland och Volkswagengruppen förde talan om ogiltigförklaring av
kommissionens beslut.
I målet uppkom frågan om tolkningen av artikeln 87.2 c i EG-
fördraget. Enligt den bestämmelsen är det förenligt med gemensamma
marknaden att lämna stöd till näringslivet i vissa av de områden i
Förbundsrepubliken Tyskland som påverkas genom Tysklands delning i
den utsträckning som stödet är nödvändigt för att uppväga de
"ekonomiska nackdelar som uppkommit genom denna delning". Med det
senare avses endast ekonomiska nackdelar orsakade av isoleringen som
är resultatet av upprättandet eller upprätthållandet av Tysklands delning.
Olikheterna i utvecklingen mellan de olika länderna berodde emellertid
enligt förstainstansrätten på andra faktorer än delningen och särskilt på
de olika politiska och ekonomiska systemen i länderna. Kommissionen
gjorde därför enligt förstainstansrätten inget fel när den nekade att
tillämpa bestämmelsen på regionalt stöd för nya investeringar.
I målet uppkom även frågan om tolkningen av artikel 87.3 b i EG-
fördraget. Enligt den bestämmelsen är det förenligt med den
gemensamma marknaden att lämna stöd för att främja genomförandet av
viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att "avhjälpa
en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi". Med det senare menas
enligt förstainstansrätten att en medlemsstats hela ekonomi måste störas
och inte endast ekonomin i en av dess regioner eller delar av territoriet.
Förstainstansrätten avslog följaktligen överklagandet.
Bilaga 6: Överträdelseärenden
I det följande redovisas de ärenden som är föremål för formellt
överträdelseförfarande mot Sverige. Redovisningen upptar under
separata rubriker de ärenden som är föremål för talan vid EG-domstolen,
motiverat yttrande respektive formell underrättelse. Redovisningen sker
departementsvis.
Mål i EG-domstolen
Näringsdepartementet
Open skies, mål C-468/98
Kommissionen har i november 1998 för första gången fört ett ärende mot
Sverige vidare till EG-domstolen. Målet gäller det svenska avtalet med
USA om lufttrafik. Kommissionen har väckt talan vid EG-domstolen mot
åtta medlemsstater rörande liknande avtal och har dessutom inlett
överträdelseförfaranden mot ytterligare två.
Enligt kommissionen har medlemsstaterna ingen behörighet att ingå
avtal på luftfartsområdet utan gemenskapen har exklusiv kompetens.
Kommissionen har vidare gjort gällande att en "nationalitetsklausul" i
avtalet, som innebär att parterna kan vägra sådana flygbolag
marknadstillträde som inte huvudsakligen ägs av svenska eller
amerikanska medborgare, strider mot reglerna om fri etableringsrätt
(artikel 52 i EG-fördraget).
Regeringen har givit in svaromål i april 1999. I svaromålet har
regeringen bestritt att gemenskapen har exklusiv kompetens och att
nationalitetsklausulen strider mot reglerna om fri etableringsrätt.
Justitiedepartementet
Oskäliga villkor i konsumentavtal
I sitt motiverade yttrande har kommissionen anfört att Sverige inte
genomfört direktivet om oskäliga avtalsvillkor (93/13/EG) när det gäller
kravet att införa direktivets bilaga i lagstiftningsform. I sitt svar har
Sverige bestritt kommissionens påstående med hänvisning till att Sverige
korrekt har genomfört direktivet. Kommissionen har genom stämnings-
ansökan, som regeringen fick del av den 23 december 1999, väckt talan
mot Sverige vid EG-domstolen i ärendet.
Svaromål skall ges in i mars 2000.
Överlämnade motiverade yttranden
Justitiedepartementet
Timesharedirektivet
Kommissionen har i juli 1999 överlämnat ett motiverat yttrande
angående tillämpningen av artikel 4 om språkval avseende avtal i direktiv
94/47/EG om skydd för köparna när det gäller vissa aspekter i avtal om
nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis.
Regeringen har besvarat yttrandet i september 1999 och förklarat att
kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Försvarsdepartementet
Hälsoskyddsåtgärder och förhållningsregler i händelse av nödsituation
som medför risk för strålning (direktiv 89/618/Euratom)
Kommissionen har i juni 1999 överlämnat ett motiverat yttrande, vari
gjordes gällande att Sverige inte hade anmält genomförande av direktiv
89/618/Euratom jämte en rad andra direktiv. Kommissionen har gjort
gällande att de anmälda svenska reglerna inte på ett tillfredsställande sätt
genomför vissa artiklar i direktivet – bl.a. att de svenska reglerna har ett
alltför begränsat tillämpningsområde i förhållande till direktivet.
Regeringen har besvarat det motiverade yttrandet i september 1999 och
förklarat att kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Socialdepartementet
Direktiv 97/18/EG om att skjuta upp datum för förbud mot att i
djurförsök utprova beståndsdelar som ingår i kosmetikaprodukter
Kommissionen har i ett motiverat yttrande från september 1998 gjort
gällande att Sverige har underlåtit att anmäla genomförande av direktiv
97/18/EG om att skjuta upp det datum efter vilket det skall vara förbjudet
att släppa ut kosmetiska produkter på marknaden i vilka ingår
beståndsdelar som utprovats i djurförsök.
Regeringen har besvarat det motiverade yttrandet i november 1998
med kompletterande svar till kommissionen i april 1999. Regeringen har
i sitt svar hävdat att den svenska lagstiftningen i praktiken uppfyller
kraven enligt direktivet och framhållit att osäkerhet råder om när
förbudet kommer att träda i kraft.
Finansdepartementet
Moms på torkat foder
Kommissionen har i motiverat yttrande från augusti 1999 anfört att
Sverige bryter mot sjätte momsdirektivet genom att inte inräkna bidrag
som utgår för torkat foder i mervärdesskatteunderlaget.
Regeringen har i svar i oktober 1999 hävdat att stöd till torkat foder
inte skall anses utgöra ett sådant bidrag som skall ingå i
beskattningsunderlaget.
Om tillämpning av vissa artiklar i tullkodexen
Kommissionen har i december 1999 överlämnat ett motiverat yttrande
om tillämpningen av gemenskapens tullkodex – särskilt om tidsfrist för
uppvisande av tulldeklaration.
Det motiverade yttrandet skall besvaras i februari 2000. Regeringen
har i sitt svar på den formella underrättelsen i februari 1999 anfört att
kommissionens synpunkter i huvudsak är tillgodosedda.
Näringsdepartementet
Direktiv 96/67/EG om tillträde till marknaden för marktjänster på
gemenskapsflygplatser
Kommissionen har i ett motiverat yttrande från september 1998 anfört att
Sverige inte anmält genomförande av direktiv 96/67/EG om tillträde till
marknaden för marktjänster på gemenskapsflygplatser.
Regeringen har besvarat det motiverade yttrandet i november 1998.
Regeringen har förklarat att kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Kommissionen har beslutat att väcka talan mot Sverige vid EG-
domstolen i ärendet. Någon stämningsansökan har dock inte givits in
ännu.
Direktiv 97/51/EG om anpassning till en konkurrensutsatt miljö på
telekommunikationsområdet
Kommissionen har i ett motiverat yttrande från januari 1999 framfört att
Sverige inte har anmält genomförande av direktiv 97/51/EG om
anpassning till en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet.
Regeringen har besvarat det motiverade yttrandet i mars 1999.
Regeringen har anfört att kommissionens synpunkter redan är
tillgodosedda.
Direktiv 98/10/EG om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för
taltelefoni
Kommissionen har i ett motiverat yttrande från januari 1999 framfört att
Sverige inte har anmält genomförande av direktiv 98/10/EG om
tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni.
Regeringen har besvarat det motiverade yttrandet i mars 1999.
Regeringen har anfört att kommissionens synpunkter redan är
tillgodosedda.
Direktiv 92/85/EEG om säkerhet och hälsa för gravida arbetstagare
I ett motiverat yttrande av augusti 1999 har kommissionen anfört att
Sverige inte genomfört direktiv 92/85/EEG i fråga om obligatorisk rätt
till två veckors ledighet för kvinnor i samband med förlossningen.
Regeringen har besvarat yttrandet i oktober 1999 och förklarat att
kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Manuell hantering av laster
Kommissionen har i oktober 1999 överlämnat ett motiverat yttrande vari
påståtts att Sverige inte har genomfört direktiv 90/296/EEG i fråga om
minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet vid manuell hantering av
laster.
Regeringen har besvarat yttrandet i december 1999 och förklarat att
kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Genomförande av direktiv 97/70/EG om att fastställa säkerhetsregler för
fiskefartyg
Kommissionen har i ett motiverat yttrande från oktober 1999 anfört att
Sverige genom att inte anmäla till kommissionen vilka bestämmelser
som antagits för att följa direktiv 97/70/EG brutit mot direktivet och EG-
fördraget.
Regeringen har i december 1999 förklarat att kommissionens
synpunkter skall tillgodoses.
Miljödepartementet
Anmälan av avfallsplaner
I motiverat yttrande från november 1998 har kommissionen framhållit att
Sverige inte till kommissionen anmält kommunala avfallsplaner för
samtliga svenska kommuner, vilket skulle strida mot artikel 7 i direktiv
75/442. Kommissionen har också påtalat olika materiella brister i de
avfallsplaner som faktiskt lämnats in.
Regeringen har i svar i januari 1999 med tre kompletteringar under
1999 redovisat de åtgärder som vidtagits för att kommissionens
synpunkter skall tillgodoses.
Natura 2000/Habitat
Kommissionen har i augusti 1999 överlämnat ett motiverat yttrande
gällande den nationella lista som enligt direktivet 92/43/EEG rörande
bevarande av växter och djur skall översändas till kommissionen. Enligt
kommissionen har Sverige inte överlämnat den fullständiga listan över
områden tillsammans med begärd information om dessa områden och
därigenom brutit mot artikel 4.1 i direktivet. Den lista som Sverige har
överlämnat är, enligt kommissionen, inte fullständig.
Regeringen har besvarat det motiverade yttrandet i september 1999 och
förklarat att kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Fågeldirektivet
Kommissionen har i november 1999 överlämnat ett motiverat yttrande
och anfört att Sverige inte fullgjort sina skyldigheter enligt rådets
direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar – bl.a. om krav på
särskilda skyddsområden.
Regeringen har besvarat det motiverade yttrandet i december 1999 och
förklarat att kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Överlämnade formella underrättelser
Justitiedepartementet
Val till Europaparlamentet
I formell underrättelse från juli 1998 har kommissionen ifrågasatt
Sveriges genomförande av direktiv 93/109/EG i två avseenden. För det
första har kommissionen ansett att reglerna i vallagen om att
unionsmedborgare senast 30 dagar före varje val måste anmäla sin
önskan att tas upp i röstlängden inte är förenliga med direktivets artikel
9.4. För det andra har kommissionen anfört att vallagen saknar
bestämmelser om att hemstaten skall förses med information om
medborgare som kandiderar till Europaparlamentet i Sverige.
Regeringen har besvarat underrättelsen i september 1998, med
kompletteringar i januari och juli 1999. Regeringen har anfört att
kommissionens synpunkter är tillgodosedda.
Patentombud
Kommissionen har i juni 1998 lämnat över en formell underrättelse. I
skrivelsen har kommissionen påtalat att patentlagens bestämmelser om
krav på patentombud som inte har hemvist i Sverige strider mot EG-
fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och fri rörlighet för
tjänster.
Regeringen har besvarat underrättelsen i september 1998 och förklarat
att kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Utrikesdepartementet
Arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare
Kommissionen har lämnat över en formell underrättelse i oktober 1998.
Kommissionen har ifrågasatt de svenska reglerna i utlänningslagen
angående medborgare från tredje länder som är tillfälligt stationerade i
Sverige för att utföra en gränsöverskridande tjänst och som är tvungna att
för detta ändamål erhålla visum i vissa fall, uppehålls- och
arbetstillstånd. Kraven i lagstiftningen kan enligt kommissionen anses
strida mot artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget.
Regeringen har besvarat underrättelsen i december 1998, med
komplettering i augusti 1999. Regeringen har anfört att kommissionens
synpunkter är tillgodosedda.
Administrativa rutiner i samband med ansökan om uppehållstillstånd av
make eller sambo till svenska medborgare eller personer redan bosatta i
Sverige
Kommissionen har i en formell underrättelse från augusti 1999 gjort
gällande att svenska myndigheters användning av vissa frågeformulär för
bedömning av om uppehållstillstånd av skall beviljas personer som
omfattas av gemenskapsrätten strider mot EG-rätten.
Regeringen har besvarat underrättelsen i september 1999 och förklarat
att kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Socialdepartementet
Hinder mot import av alkoholdrycker
Kommissionen har i juli månad 1996 beslutat att inleda ett formellt
förfarande mot Sverige om hinder mot import av alkoholdrycker
(partihandelstillstånd m.m.). Enligt den formella underrättelsen, som har
lämnats över i maj 1998, har kommissionen ifrågasatt villkoren för
ansökan och innehav av partihandelstillstånd, de årliga tillsynsavgifterna
som Alkoholinspektionen tar ut, kravet för restauranger med
serveringsstillstånd att även inneha partihandelstillstånd för import av
alkoholdrycker och förbudet mot gåvoförsändelser av alkoholdrycker.
Regeringen har besvarat den formella underrättelsen den 5 maj 1998.
Regeringen har redovisat de åtgärder som vidtagits för att tillgodose
kommissionens synpunkter. Vid fortsatta kontakter har kommissionen
förklarat sig i huvudsak nöjd med de åtgärder som vidtagits.
Finansdepartementet
Rabattkuponger
Kommissionen har i juli 1998 överlämnat en formell underrättelse om
behandlingen av rabattkuponger i mervärdesskattehänseende enligt det
sjätte mervärdesskattedirektivet.
Regeringen har besvarat den formella underrättelsen i september 1998.
Regeringen har hävdat att vare sig den svenska lagstiftningen eller
tillämpningen av denna strider mot direktivet.
Upphandling i samband med projekt avseende en off-shore vindkraftpark
vid Lillgrund
Kommissionen har i november 1999 överlämnat en formell underrättelse
om tillämpningen av direktiv 93/38/EEG om samordning av
upphandlingsförfarandet för enheter med verksamhet inom vatten-,
energi-, transport- och telekommunikationssektorerna. Kommissionen
har anfört att vissa artiklar i direktivet inte respekterats vid upphandling i
samband med projekt avseende en off-shore vindkraftpark i Lillgrund.
Regeringen har besvarat den formella underrättelsen i januari 2000 och
har anfört att den aktuella upphandlingen har avbrutits.
Utbildningsdepartementet
Studiestöd till migrerande arbetstagare och deras anförvanter
Kommissionen har i oktober 1999 överlämnat en formell underrättelse
om att Centrala studiestödsnämndens (CSN) tillämpningsföreskrifter för
8 § studiestödslagen (1973:349) strider mot principerna om fri rörlighet
för arbetstagare enligt artikel 39 i EG-fördraget i och enligt artiklarna 7.2
och 12 i förordning 1612/68 samt mot principen om etableringsfrihet
enligt artikel 43 i EG-fördraget. Kommissionen har gjort gällande att de
svenska reglerna är diskriminerande dels genom att definitionen av barn
leder till att vissa personer som enligt gemenskapsrätten måste
likabehandlas enligt nationella regler inte omfattas av
studiestödsreglerna, dels genom att migrerande arbetstagare och/eller
dennes barn måste vara bosatta i Sverige medan motsvarande krav inte
uppställs för svenska arbetstagare, dels genom att svenska arbetstagare
synes ha rätt till studiestöd till studier utanför EU medan motsvarande
möjlighet saknas för andra EU-medborgare och deras anförvanter i rakt
nedstigande led.
Regeringen har i svar på underrättelsen i december 1999 förklarat att
kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Jordbruksdepartementet
BSE (galna kosjukan)
Kommissionen har i formell underrättelse, som överlämnades i juli 1997,
gjort gällande att Sverige inte har vidtagit de åtgärder som föreskrivits till
skydd mot BSE.
Regeringen har besvarat underrättelsen i augusti 1997. Regeringen har
anfört att kommissionens synpunkter redan är tillgodosedda.
Hygienkrav vid produktion av levande tvåskaliga mollusker
I formell underrättelse från 4 maj 1999 har kommissionen gjort gällande
att Sverige inte på ett tillfredsställande sätt genomfört direktiv
91/492/EEG om hygienkrav vid produktion och utsläppande på
marknaden av levande tvåskaliga mollusker.
Regeringen har i svar i juni 1999 anfört att kommissionens synpunkter
redan är tillgodosedda.
Om skydd mot nitrat i vatten p.g.a. utsläpp från jordbruket
Kommissionen har i en formell underrättelse från augusti 1999 anfört att
de svenska åtgärdsprogrammen till skydd mot nitratföroreningar inte
uppfyller de krav som ställs enligt direktiv 91/676/EEG vad avser
lagringskapacitet och konstruktion av lagringsutrymmen för stallgödsel.
Regeringen har besvarat underrättelsen i september 1999 och förklarat
att kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Svenskt överfiske 1995–96
I formell underrättelse från mars 1999 har kommissionen anfört att
Sverige försummat sina förpliktelser beträffande förvaltningen och
kontrollen av vissa fiskekvoter.
Regeringen har besvarat underrättelsen i maj 1999 och förklarat att
kommissionens synpunkter skall tillgodoses.
Förhandsanmälan av livsmedelsprodukter
Kommissionen har i formell underrättelse från juli 1999 gjort gällande att
kravet på att förhandsanmäla vissa produkter till tillsynsmyndigheten,
enligt Livsmedelsverkets föreskrifter om tillsyn vid handel med
animaliska livsmedel inom EU, strider mot direktiv 89/662/EEG om
veterinära kontroller och artikel 28 i EG-fördraget.
Regeringen har besvarat underrättelsen i augusti 1999 och anfört att
regeln om förhandsanmälan var nödvändig för att stickprovskontroller
enligt direktivet skulle kunna ske.
Näringsdepartementet
Ädelmetallarbeten
Kommissionen har överlämnat en formell underrättelse i november 1998
angående den svenska lagstiftningen om handel med ädelmetallarbeten
och reglerna om fri rörlighet för varor.
Regeringen har besvarat underrättelsen i januari 1999 med
kompletteringar i juli och november 1999. Regeringen har förklarat att
kommissionens synpunkter har tillgodosetts.
Genomförande av direktiv 97/66/EG
I formell underrättelse från februari 1999 har kommissionen anmärkt på
att Sverige inte anmält direktiv 97/66/EG om behandling av person-
uppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet.
Regeringen har i svar i mars 1999, med kompletteringar i september
1999, förklarat att kommissionens synpunkter har tillgodosetts.
Stegar
Kommissionen har i juni 1997 överlämnat en formell underrättelse
gällande svenska regler om krav på typgodkännande för stegar som skall
användas yrkesmässigt i Sverige.
Regeringen har i svar i september 1997, med komplettering i november
1999, redovisat de åtgärder som vidtagits för att tillgodose
kommissionens synpunkter.
Arbetstagarnas säkerhet och hälsa
Kommissionen har i augusti 1998 överlämnat en formell underrättelse
gällande Sveriges genomförande av direktiv 89/391/EG om
arbetstagarnas säkerhet och hälsa.
Regeringen har besvarat underrättelsen i november 1998. Regeringen
har anfört att den svenska lagstiftningen uppfyller kraven i direktivet.
Om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen
I en formell underrättelse från mars 1999 har kommissionen gjort
gällande att Sverige inte på ett helt tillfredsställande sätt genomfört
direktiv 89/654/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa på
arbetsplatsen.
Regeringen har i svar i maj 1999 förklarat att kommissionens
synpunkter skall tillgodoses.
Om dimensioner på vägfordon
I en formell underrättelse från april 1999 har kommissionen anfört att
svensk lagstiftning inte helt överensstämmer med direktiv 96/53/EG om
största tillåtna dimensioner i nationell och internationell trafik och högsta
tillåtna vikter i internationell trafik för vissa vägfordon.
Regeringen har besvarat underrättelsen i juni 1999. I svaret har
regeringen anfört att den svenska lagstiftningen huvudsakligen uppfyller
kraven i direktivet.
Miljödepartementet
Avgasgodkännande (tillverkaransvar) och miljöklasser
Kommissionen har i en formell underrättelse från juli 1996 anmärkt att
kravet på svenskt avgasgodkännande strider mot EG:s direktiv rörande
typgodkännande av motorfordon. Kommissionen har i samma
underrättelse tagit upp det svenska systemet med lägre skatt för bilar som
tillhör miljöklass 1 och gjort gällande att detta strider mot
avgasdirektiven, eftersom systemet ställer högre krav på utsläppsvärden
än som anges i direktiven.
Regeringen har besvarat underrättelsen i september 1996. Regeringen
har i huvudsak bestritt kommissionens påståenden och har i övrigt
tillgodosett kommissionens synpunkter.
Förbud mot användning av klorerade organiska lösningsmedel
(trikloretylen och metylenklorid)
Kommissionen har i en formell underrättelse från 9 oktober 1996 hävdat
att det svenska förbudet mot användning av trikloretylen och
metylenklorid (med möjlighet till dispens) strider mot reglerna om varors
fria rörlighet. Enligt kommissionen finns det andra, mindre ingripande
alternativ än totalförbud och att hälsoskäl inte motiverar ett generellt
förbud.
Regeringen har besvarat underrättelsen i december 1996. Regeringen
har i huvudsak bestritt kommissionens påståenden men även förklarat att
kommissionens synpunkter delvis skall tillgodoses.
Den fortsatta handläggningen av överträdelseärendet påverkas av det
vid EG-domstolen pågående målet där Kammarrätten i Stockholm begärt
förhandsavgörande rörande frågan om förbudet mot användning av
trikloretylen och metylenklorid är förenligt med gemenskapsrättens
regler om fri rörlighet för varor (mål C-473/98).
Direktiv 76/160/EEG om kvaliteten på badvatten
Kommissionen har i en formell underrättelse från augusti 1999 anfört att
Sverige brutit mot artikel 4.1 och 6.1 i direktiv 76/160/EEG dels genom
att inte vidta nödvändiga åtgärder för att tillse att badvattenkvaliteten
överensstämmer med direktivets gränsvärden, dels genom att inte
genomföra provtagningar av vattenkvaliteten i den utsträckning som
direktivet föreskriver.
Regeringen har i svar i oktober 1999 förklarat att kommissionens
synpunkter skall tillgodoses.
Genomförande av direktiv 90/641/Euratom om praktiskt strålskydd för
externa arbetstagare som löper risk att utsättas för joniserande strålning i
sin verksamhet inom kontrollerade områden
Kommissionen har överlämnat en formell underrättelse från oktober
1999 om att Sverige inte har anmält hur artiklarna 3 och 5 samt del II i
bilaga 1 till direktiv 90/461/Euratom genomförts i Sverige.
Regeringen har i svar i december 1999 delvis bestritt kommissionens
påståenden samt i övrigt förklarat att kommissionens synpunkter skall
tillgodoses.
Genomförande av direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt
vilda djur och växter
Kommissionen har i oktober 1999 överlämnat en formell underrättelse
om att Sverige inte uppfyllt de skyldigheter som följer av artiklarna 4.5,
5.4, 6.2, 6.3, 6.4, 12.1, 12.4, 13.1, 15 och 16.1 i direktiv 92/43/EEG
(habitatdirektivet). Kommissionen har gjort gällande att de svenska
reglerna brister genom att de inte erbjuder tillräckligt skydd för
bevarandeområden och inte heller är tillräckligt omfattande vad gäller
bedömningen av planer och projekt som kan ha en betydande inverkan på
bevarandeområden. Vidare saknar svenska myndigheter, enligt
kommissionen, möjlighet att stoppa icke-tillståndspliktiga verksamheter
som kan försämra eller störa livsmiljön inom områdena. Dessutom
saknas regler om ett strikt skyddssystem för vissa djur och växter.
Regeringen har i svar i december 1999 förklarat att kommissionens
synpunkter skall tillgodoses.
Flera departements ansvarsområden
Underlåtelse att anmäla genomförande av direktiv
Kommissionen har under 1999 överlämnat fem formella underrättelser
avseende utebliven anmälan om genomförande av sammanlagt 43
direktiv.
Regeringen har hittills besvarat fyra av underrättelserna, varvid 21 av
direktiven kunnat anmälas som fullständigt genomförda.
Kommissionen har skrivit av tolv av ärendena.
Bilaga 7: Viktigare internationella avtal och
överenskommelser ingångna under 1999
Sydafrika
Avtal om handel, utveckling och samarbete mellan Europeiska gemen-
skapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och republiken Sydafrika, å
andra sidan. Undertecknat den 11 oktober 1999.
EGT L 311, 04.12.1999, s. 3
Island och Norge
Avtal om associering av Island och Norge till genomförandet, tillämp-
ningen och utveklingen av Schengenregelverket.
EGT L 176, 17.05.1999
Schweiz
Avtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena
sidan, och Schweiz, å den andra, om fri rörlighet för personer. Under-
tecknat den 21 juni 1999.
Bilaga 8: Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
(GUSP): gemensamma ståndpunkter, åtgärder och strategier samt
uttalanden
Gemensamma ståndpunkter antagna under 1999
EGT-nummer
datum
ståndpunkt
dep
Burma
EGT L 114,
1.05.99, s. 1
26-04-99
Rådets beslut på grundval av art. J 2 i Fördraget om
Europeiska unionen om förlängning av gemensam
ståndpunkt 96/535/GUSP om Burma/Myanmar
Burma (99/289/GUSP)
UD
EGT L 267,
15.10.99, s. 1-1
11-10-99
Rådets beslut på grundval av art. 15 i Fördraget om
Europeiska unionen om förlängning av gemensam
ståndpunkt 96/535/GUSP om Burma/Myanmar
(99/670/GUSP)
UD
Västra Balkan
EGT L 108,
27.04.99, s. 1
23-04-99
Gemensam ståndpunkt fastställd av rådet på
grundval av art. J 2 i Fördraget om Europeiska
unionen om förbud mot leverans och försäljning av
olja och oljeprodukter till FRJ (99/273/GUSP)
UD
EGT L 123,
13.05.99,
s. 3-11
10-05-99
Gemensam ståndpunkt antagen av rådet på
grundval av art. 15 i Fördraget om Europeiska
unionen om ytterligare restriktiva åtgärder mot FRJ
(99/318/GUSP)
UD
EGT L 140,
3.06.99, s 1
01-06-99
Rådets beslut om ändring av rådets beslut
99/319/GUSP om genomförande av gemensam
ståndpunkt 99/318/GUSP om ytterligare restriktiva
åtgärder mot FRJ (99/319/GUSP)
UD
EGT L 163,
29.06.99,
s. 86-93
28-06-99
Rådets beslut på grundval av gemensam
ståndpunkt 99/318/GUSP om ytterligare restriktiva
åtgärder mot FRJ (99/424/GUSP)
UD
EGT L 188,
21.07.99, s. 3-3
19-07-99
Rådets beslut på grundval av art. 15 i Fördraget om
Europeiska Unionen om vapenexport till FRJ
(99/482/GUSP)
UD
EGT L 236,
7.09.1999,
s. 1-1
03-09-99
Rådets beslut på grundval av art. 15 i Fördraget om
Europeiska unionen om upphävande av restriktiva
åtgärder mot Montenegro och Kosovo
(99/604/GUSP)
UD
EGT L 242,
14.09.99,
s. 32-39
13-09-99
Rådets beslut om viseringsrestriktioner mot FRJ,
på grundval av gemensam ståndpunkt
99/318/GUSP (99/612/GUSP)
UD
EGT L 271,
23.10.99, s. 1
22-10-99
Rådets gemensamma ståndpunkt på grundval av
art. 15 i Fördraget om Europeiska unionen om stöd
till de demokratiska krafterna i FRJ
(99/691/GUSP)
UD
EGT L 314,
8.12.99,
s. 36-50
06-12-99
Rådets beslut om ytterligare restriktiva åtgärder
mot FRJ, på grundval av gemensam ståndpunkt
99/318/GUSP (99/812/GUSP)
UD
Sydösteuropa
EGT L 133,
28.05.99, s. 1
17-05-99
Gemensam ståndpunkt fastställd av rådet på
grundval av art. 15 i Fördraget om Europeiska
unionen om en stabilitetspakt för sydöstra Europa
(99/345/GUSP)
UD
EGT L 141,
4.06.99, s.1
31-05-99
Rådets beslut om genomförandet av den
gemensamma ståndpunkten 98/633/GUSP
fastställd av rådet på grundval av art. J 2 i
Fördraget om Europeiska unionen om processen
för stabilitet och goda grannförbindelser i
Sydösteuropa (99/361/GUSP)
UD
EGT L 275,
26.10.99, s. 1
22-10-99
Rådets beslut om genomförande av gemensam
ståndpunkt 98/633/GUSP om processen för
stabilitet och goda grannförbindelser i
Sydösteuropa (99/694/GUSP)
UD
Afghanistan
EGT L 023,
30.01.99, s. 1
25-01-99
Gemensam ståndpunkt om Afghanistan, fastställd
av rådet på grundval av art. J 2 i Fördraget om
Europeiska unionen (99/73/GUSP)
UD
EGT L 294,
16.11.99, s. 1
15-11-99
Rådets gemensamma ståndpunkt om restriktiva
åtgärder mot talibanerna, fastställd av rådet på
grundval av art. 15 i Fördraget om Europeiska
unionen (99/727/GUSP)
UD
Etiopien/Eritrea
EGT L 072,
18.03.99, s.1
15-03-99
Gemensam ståndpunkt fastställd av rådet på
grundval av art. J 2 i Fördraget om Europeiska
unionen, om Etiopien och Eritrea (99/206/GUSP)
UD
EGT L 257,
2.10.99, s.1-1
30-09-99
Rådets beslut på grundval av art. 15 i Fördraget om
Europeiska unionen om förlängning av gemensam
ståndpunkt 99/206/GUSP (96/650/GUSP)
UD
Libyen
EGT L 103.
20.04.99, s. 1
16-04-99
Gemensam ståndpunkt fastställd av rådet på
grundval av art. J 2 i Fördraget om Europeiska
unionen om Libyen (99/261/GUSP)
UD
EGT L 242,
14.09.99, s. 31
13-09-99
Rådets beslut på grundval av art. 15 i Fördraget om
Europeiska unionen om ändring av gemensam
ståndpunkt 99/261/GUSP om Libyen
(99/611/GUSP)
UD
Nigeria
EGT L 133,
28.05.99, s. 5-5
17-05-99
Rådets beslut på grundval av art. 15 i Fördraget om
Europeiska unionen om Nigeria (99/347/GUSP)
UD
Icke-spridning
EGT L 133,
28.05.99, s.3
17-05-99
Gemensam ståndpunkt antagen av rådet på
grundval av art. 15 i Fördraget om Europeiska
unionen om framsteg mot ett rättsligt bindande
protokoll för att stärka efterlevnaden av BTV-
konventionen om bakteriologiska (biologiska)
vapen och toxinvapen, i syfte att avsluta det
väsentliga arbetet i ad hoc-gruppen före 1999 års
utgång (99/346/GUSP)
UD
EGT L 204,
4.08.99, s. 1
29-07-99
Rådets gemensamma ståndpunkt om Europeiska
unionens bidrag i syfte att främja det snara
ikraftträdande av Fördraget om fullständigt förbud
mot kärnsprängningar (899/533/GUSP)
UD
Stora sjöarna
EGT L 178,
14.07.99, s. 1
12-07-99
Rådets gemensamma ståndpunkt på grundval av
art. 15 i Fördraget om Europeiska unionen om
Rwanda (99/452/GUSP)
UD
EGT L 286,
9.11.99, s. 1-2
08-11-99
Rådets gemensamma ståndpunkt på grundval av
art. 15 i Fördraget om Europeiska unionen om EU-
stöd till genomförandet av Lusaka-avtalet om
eldupphör och fredsprocessen i Demokratiska
republiken Kongo (99/722/GUSP)
UD
EGT L 286,
9.11.99, s. 3-3
08-11-99
Rådets beslut om genomförandet av rådets
gemensamma ståndpunkt 99/722/GUSP om EU-
stöd till genomförandet av Lusaka-avtalet om
eldupphör och fredsprocessen i Demokratiska
republiken Kongo (99/723/GUSP)
UD
EGT L 294,
16.11.99, s. 1
15-11-99
Rådets gemensamma ståndpunkt om EU-stöd till
genomförandet av Lusaka-avtalet om eldupphör
och fredsprocessen i Demokratiska republiken
Kongo (99/728/GUSP)
UD
EGT L 294,
16.11.99, s. 4
15-11-99
Rådets beslut om genomförande av rådets
gemensamma ståndpunkt 99/728/GUSP om EU-
stöd till genomförandet av Lusaka-avtalet om
eldupphör och fredsprocessen i Demokratiska
republiken Kongo (99/729/GUSP)
UD
Indonesien
EGT L 245,
17.09.99, s. 53
16-09-99
Rådets gemensamma ståndpunkt på grundval av
art. 15 i Fördraget om Europeiska unionen om
restriktiva åtgärder mot Republiken Indonesien
(99/624/GUSP)
UD
Östtimor
EGT L 188,
21.07.1999,
s. 1-1
19-07-99
Rådets beslut på grundval av art. 15 i Fördraget om
Europeiska unionen om Östtimor (99/479/GUSP)
UD
Vitryssland
EGT L 052,
27.02.99, s. 1-1
22-02-99
Rådets beslut på grundval av art. J 2 i Fördraget om
Europeiska unionen om upphävande av gemensam
ståndpunkt 98/448/GUSP (99/156/GUSP)
UD
Gemensamma åtgärder beslutade under 1999
EGT-nummer
datum
ståndpunkt
dep
Västra Balkan
EGT L 023,
30.01.99, s. 5-5
25-01-99
Rådets beslut på grundval av art. J 3 i Fördraget om
Europeiska unionen om utseende av en särskild
EU-representant för FRJ (99/75/GUSP)
UD
EGT L 063,
12.03.99, s.1
09-03-99
Gemensam åtgärd fastställd av rådet på grundval
av art. J 3 i Fördraget om Europeiska unionens
bidrag till återupprättandet av en funktionsduglig
poliskår i Albanien (99/189/GUSP)
UD
EGT L 063,
12.03.99, s. 3
09-03-99
Rådets beslut antaget på grundval av art. J 4.2 i
Fördraget om Europeiska unionen om
genomförandet av den gemensamma åtgärden om
Europeiska unionens bidrag till återupprättandet av
en funktionsduglig poliskår i Albanien
(99/190/GUSP)
UD
EGT L 063,
12.03.99, s. 5
09-03-99
Rådets beslut om komplettering av gemensam
åtgärd 95/545/GUSP beslutad av rådet på grundval
av art. J 3 i Fördraget om Europeiska unionen om
Europeiska unionens deltagande i strukturerna för
genomförande av fredsavtalet för Bosnien-
Hercegovina (99/191/GUSP)
UD
EGT L 089,
1.04.99, s. 1-2
30-03-99
Gemensam åtgärd på grundval av art. J 3 i
Fördraget om Europeiska unionen om utnämningen
av ett särskilt EU-sändebud för Kosovo
(99/239/GUSP)
UD
EGT L 123,
13..05.99, s. 13
10-05-99
Rådets beslut antaget av rådet på grundval av art.
14 i Fördraget om Europeiska unionen, om
Europeiska unionens bidrag till insamling och
förstöring av vapen i Albanien, (99/320/GUSP)
UD
EGT L 201
31.07.99, s. 1
29-07-99
Rådets gemensamma åtgärd på grundval av art. 14
i Fördraget om Europeiska unionen om inrättande
av strukturerna för Förenta nationernas uppdrag i
Kosovo (MINUK) (99/522/GUSP)
UD
EGT L 201,
31.07.99, s. 4
29-07-99
Rådets beslut på grundval av art. 14 i Fördraget om
Europeiska unionen om att upphäva gemensam
åtgärd 1999/239/GUSP angående utnämningen av
ett särskilt EU-sändebud för Kosovo
(99/524/GUSP)
UD
EGT L 326,
18.12.99,
s. 74-74
17-12-99
Rådets beslut på grundval av gemensam åtgärd
99/320/GUSP, om bidrag från EU för insamling
och förstörelse av vapen i Albanien
(99/846/GUSP)
UD
EGT L 326,
18.12.99, s. 72
17-12-99
Rådets gemensamma åtgärd på grundval av art. 14
i Fördraget om Europeiska unionen om förlängning
av gemensamma åtgärden 95/545/GUSP om
unionens deltagande i strukturen för
genomförandet av fredsavtalet i Bosnien-
Hercegovina (99/844/GUSP)
UD
EGT L 328,
22.12.99, s. 67
21-12-99
Rådets gemensamma åtgärd om att förlänga rådets
gemensamma åtgärd 99/522/GUSP om inrättande
av strukturerna för FN:s uppdrag i Kosovo
(99/864/GUSP)
UD
Stora sjöarna
EGT L 163
29.06.99, s. 85
28-06-99
Rådets beslut om förlängning av den gemensamma
åtgärden 96/250/GUSP om utnämningen av ett
särskilt sändebud för området kring de afrikanska
stora sjöarna (99/423/GUSP)
UD
Mellanöstern
EGT L 171
07.07.99, s. 1
06-07-99
Rådets beslut om förlängning av gemensam åtgärd
97/289/GUSP, om inrättande av Europeiska
unionens biståndsprogram för att stödja den
palestinska myndigheten i dess insatser mot
terrorhandlingar som utgår från territorier under
dess kontroll (99/440/GUSP9
UD
EGT L 326,
18.12.99, s. 71
17-12-99
Rådets gemensamma åtgärd om förlängning och
ändring av den gemensamma åtgärden
96/676/GUSP om utnämningen av ett särskilt EU-
sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern
(99/843/GUSP)
UD
Icke-spridning
EGT L 023
30.01.99, s. 4
25-01-99
Rådets beslut om genomförande av gemensam
åtgärd 97/288/GUSP i fråga om finansiering av ett
kommunikationssystem för samtliga medlemmar i
gruppen av länder som levererar kärnmaterial som
inte är medlemsstater i Europeiska unionen
(99/74/GUSP)
UD
EGT L 294,
16.11.99, s. 5
15-11-99
Rådets beslut om genomförande av gemensam
åtgärd 99/34/GUSP som ett bidrag från Europeiska
unionen för att bekämpa destabliserande anhopning
och spridning av handeldvapen och lätta vapen i
Kambodja (99/730/GUSP)
UD
EGT L 326,
18.12.99, s. 73
17-12-99
Rådets beslut om genomförandet av gemensamma
åtgärden 99/34/GUSP som ett bidrag från
Europeiska unionen för att bekämpa
destabiliserande anhopning och spridning av
handeldvapen och lätta vapen i Mocambique
UD
EGT L 331,
23.12.99, s. 11
17-12-99
Rådets beslut om genomförande av gemensam
åtgärd 99/878/GUSP om inrättandet av ett
gemensamt program mellan EU och Ryska
Federationen för nedrustning och förstöring av
inledningsvis kemiska vapen, samt studier av
ickespridningsproblem i Ryska Federationen.
UD
Sydosteuropa
EGT L 188,
21.07.99, s. 2-2
19-07-99
Gemensam åtgärd på grundval av art. 14 i
Fördraget om Europeiska unionen om Sarajevo-
konferensen om stabilitetspakten (99/480/GUSP)
UD
EGT L 201,
31.07.99, s. 2
29-07-99
Rådets gemensamma åtgärd på grundval av art. 14
och art.18, §5 i Fördraget om Europeiska unionen
om bekräftelse av utnämningen av Europeiska
unionens särskilda representant för uppdraget som
samordnare för stabilitetspakten för sydöstra
Europa (99/523/GUSP)
UD
EGT L 318,
11.12.99,
s. 40-40
09-12-99
Gemensam åtgärd på grundval av art. 14 och art
18, §5 i Fördraget om Europeiska unionen om
utnämningen av Europeiska unionens särskilda
representant för uppdragets om samordnare för
stabilitetspakten (99/822/GUSP)
UD
Gemensamma strategier antagna under 1999
EGT-nummer
datum
ståndpunkt
dep
Ryssland
EGT L 157,
24.06.99, s. 1
04-06-99
Europeiska Unionens gemensamma strategi på
grundval av art. 13 i Fördraget om Europeiska
unionen avseende Ryssland (99/414/GUSP)
UD
Ukraina
EGT L 331,
23.12.99,
s. 1-10
11-12-99
Europeiska Unionens gemensamma strategi på
grundval av art. 13 § 2 i Fördraget om Europeiska
unionen avseende Ukraina (99/877/GUSP)
UD
GUSP-uttalanden under 1999
Uttalande
Land/fråga
Ämne
Datum
001 Ordf/EU
Colombia
Fredssamtal
06-01-99
002 Ordf/EU
Sierre Leone
Stöd för Kabbah
12-01-99
003 Ordf/EU
Sudan
Förlängning av
eldupphör
14-01-99
004 Ordf/EU
Eritrea/Etiopien
OAU:s förslag till
överenskommelse
15-01-99
005 Ordf/EU
Kazakstan
Presidentval
21-01-99
006 Ordf/EU
Rumänien
Ekonomisk reform
22-01-99
007 Ordf/EU
Sudan
IPF-kommittén
22-01-99
008 Ordf/EU
Haiti
Konstitutionell kris
26-01-99
009 Ordf/EU
Filippinerna
Avrättning av
Echegaray
09-02-99
010 EU*
Afghanistan
Undertecknande av
gemensam ståndpunkt
10-02-99
011 Ordf/EU
USA
Avrättning av Sellers
11-02-99
012 Ordf/EU
Eritrea/Etiopien
Öppet krig
11-02-99
013 Ordf/EU
DR Kongo
Fredsförsök
17-02-99
014 Ordf/EU
Turkiet
Fördömande av
terrorism
22-02-99
015 Ordf/EU
FRJ
Återkallande av
personal från EU:s
ambassader
19-02-99
016 Ord/EU
Bulgarien/FYROM
Gemensamt uttalande
– bilaterala avtal
23-02-99
017 Ordf/EU
Östtimor
Indonesiens nya politik
19-02-1999
019 Ordf/EU
Guinea
Regering tillträtt för
nationell enighet
26-02-99
020 Ordf/EU
Eritrea/ Etiopien
Godkännande av utkast
till ramavtal
02-03-99
021 Ordf/EU
Nigeria
Presidentval
03-03-99
022 Ord/EU
Bangladesh
Samarbetsavtal
02-03-1999
023 Ordf/EU
Bosnien
Brcko
05-03-1999
025 Ord/EU
Burundi
Fredsprocessen i Arusha
18-03-99
026 EU*
Handelsvapen och
lätta vapen
Ansluter sig till EU:s
gemensamma åtgärd
15-03-99
027 Ordf/EU
Kuba
Rättegång mot
medlemmar i
dissidentgruppen
16-03-99
028 Ordf/EU
Etiopien/Eritrea
Säkerställa
Etiopien/Eritreas
nationella politik
23-03-99
030 Ordf/EU
Guatemala
Kommission för
historiskt klarläggande
26-03-99
031 Ordf/EU
Togo
Parlamentsval
25-03-99
032 Ordf/EU
Koreanska halvön
Koreas
engagementpolitik
26-03-99
033 Ordf/EU
Indonesien
Indonesiens roll i
ASEAN
07-04-99
034 Ordf/EU
Sudan
Dödsfall – tjänstemän
08-04-99
035 Ordf/EU
Libyen
Bombningen av Pan Am
05-04-99
036 Ordf/EU
Östtimor
Våldsvåg
12-04-99
037 Ordf/EU
Ekvatorialguinea
Parlamentsval
14-04-99
038 EU*
Niger
Statskupp
14-04-99
039 Ordf/EU
Malaysia
Rättegång Ibrahim
14-04-99
040 Ordf/EU
Lettland
Skydd MR
21-04-99
041 Ordf/EU
Östtimor
Upptrappning av våldet
20-04-99
042 Ordf/EU
Algeria
Presidentval
21-04-99
043 EU*
Libyen
Gemensam ståndpunkt
angående Libyen
26-04-99
044 EU*
FRJ
Förbud försäljning av
oljeprodukter
28-04-99
045 Ordf/EU
Uganda
Dödsstraffet
04-05-99
046 Ordf/EU
Europarådet
50-årsjubileum
05-05-99
047 Ordf/EU
Komorerna
Militärkupp
07-05-99
048 Ordf/EU
Östtimor
Avtal om Östtimors
framtid
07-05-99
049 Ordf/EU
Pakistan
Pressfrihet
11-05-99
050 Ordf/EU*
Jugoslavien
Ytterligare restriktiva
åtgärder
12-05-99
051 Ordf/EU
Guinea
Våldsutbrott
18-05-99
052 Ordf/EU
Kongo
Politiska läget
02-06-99
053 EU
Kosovo
Ahtisaaris besök
31-05-99
054 Ordf/EU
Trinidad och Tobago
Dödsstraffet
04-06-99
055 Ordf/EU
Kuwait
Kvinnors rösträtt
31-05-99
056 Ordf/EU
Nepal
Avskaffande av
dödsstraffet
02-06-99
057 Ordf/EU
Slovakien
Presidentval
01-06-99
058 Ordf/EU
Angola
UNITA:s nedskjutning
av civilt plan
08-06-99
059 Ordf/EU
Indonesien
Fria val
09-06-99
060 EU*
BTWC
Ad Hoc Group
10-06-99
061 Ordf/EU
Etiopien
Intervention i Somalia
18-06-99
062 Ordf/EU
Stora Sjöarna
Vapenhandel
18-06-99
063 Ordf/EU
Västsahara
Bosättningsplan
21-06-99
064 Ordf/EU
Kashmir
Militärkonflikt Indien-
Kashmir
24-06-99
065 Ordf/EU
Kuba
Dödsstraff
25-06-99
066 Ordf/EU
Sierre Leone
Fredsöverenskommelse
S L och RUF
15-07-99
067 Ordf/EU
Kongo
Fredsavtal
09-07-99
068 Ordf/EU
Iran
Studentdemonstrationer
15-07-99
069 Ord.EU
Angola
Uppblossning av
inbördeskrig
22-07-99
070 Ordf/EU
Kongo
Fredsavtal
16-07-99
071 Ordf/EU
Kashmir
Läget Indien-Pakistan.
20-07-99
072 Ord.EU
Vitryssland
Fria val
20-07-99
073 Ordf/EU
Taiwan
Ett enat Kina
20-07-99
074 Ordf/EU
Etiopien/Eritrea
OAU-överenskommelse
om ramavtal
21-07-99
075 Ordf/EU
Pakistan
Mord Kharzai
23-07-99
076 Ord.EU
Armenien
Möte presidenten Aliev
och Kocharian
22-07-99
077 Ordf/EU
Genèvekonventionen
50 -års jubileum
12-08-99
078 Ordf.EU
Afghanistan
Militärkonfrontation
10-08-99
079 Ordf/EU
Pakistan
"Honour killing" av
Sarwar
13-08-99
080 Ordf/EU
Indien och Pakistan
Politiska situationen
12-08-99
081 Ordf/EU
Dagestan
Våld i Botlikhsky
13-08-99
082 Ordf/EU
Sudan
Eldupphör
19-08-99
083 Ordf/EU
Burundi
Mord på civila
27-08-99
084 Ordf/EU
Montenegro
Förbindelserna med
Serbien
20-08-99
085 Ordf/EU
Burundi
Mord på civila
03-09-99
086 Ordf/EU
Kongo
Lusaka-avtalet
03-09-99
087 Ordf/EU
EU – Canada
Lätta vapen
03-09-99
088 Ordf/EU
Sharmelscheik
Memorandum
Wye River överens-
kommelsen
07-09-99
089 Ordf/EU*
FRJ
Restriktiva åtgärder
10-09-99
090 EU*
CTBT
Kärnvapenavtal
16-09-99
091 Ordf/EU
Algeriet
Referendum
21-09-99
092 EU*
Indonesien
Gemensam ståndpunkt
– restriktiva åtgärder
21-09-99
093 Ordf/EU
Kongo
Fördröjning av Lusaka-
avtalet
22-09-99
094 Ordf/EU
Öst- och Västimor
Politiska situationen
21-09-99
095 Ordf.EU
Vitryssland
Försvinnande av
Gonchar
23-09-99
096 Ordf/EU
Kosovo
Avmilitarisering KLA
23-09-99
097 Ordf/EU
Koreanska halvön
Missilförsök
29-09-99
098 Ordf/EU
Burundi
Tvångsförflyttning
08-10-99
099 Ordf.EU
Abchasien
Val och referendum
06-10-99
100 Ordf/EU
Togo
Togolesiska dialogen
12-10-99
101 Ordf/EU
Guatemala
Fredsprocessen
11-10-99
102 Ordf/EU
Kongo
Lusaka-avtalet
11-10-99
103 Ordf/EU
Burundi
Avrättningar
18-10-99
105 EU*
Burma/Myanmar
EU:s gemensamma
ståndpunkt angående
Burma/Myanmar
15-10-99
106 Ordf/EU
Sudan
Utvidgning av
eldupphör
21-10-99
107 Ordf/EU
Östtimor
Indonesiens
konsultativa församling
21-10-99
108 Ordf/EU
Vitryssland
Demonstrationer
21-10-99
109 Ordf/EU
Indonesien
Presidentval
22-10-99
110 EU*
Etiopien
Gemensam ståndpunkt
Etiopien/Eritrea
28-10-99
111 EU
FRJ
Pressfrihet
29-10-99
112 Ordf/EU
Kosovo
Fortsatt våld
04-11-99
113 Ordf/EU
Tajikistan
Presidentval
16-11-99
114 EU
Makedonien
Presidentval
22-11-99
115 Ordf/EU
Chile – Peru
Bilateral
överenskommelse
22-11-99
116 Ordf/EU
Indonesien
Situationen i Aceh
25-11-99
117 Ord/EU
Kroatien
Datum för
parlamentsval
26-11-99
118 Ord/EU
Kongo
Lusaka överens-
kommelsen
26-11-99
119 Ordf/EU
Arusha
Överenskommelse om
upprättande av
Östafrikagemenskapen
30-11-99
120 Ordf/EU
Somalia
7:e möte av
regeringschefer –
Djibouti
03-12-99
121 Ordf/EU
Vitryssland
Frisläppande av Mikhail
Chigir
08-12-99
122 Ordf/EU
Lettland
Statliga språklagen
09-12-99
123 Ordf/EU
FRJ
Åtgärder mot oberoende
media
10-12-99
124 Ordf/EU
Makedonien
Presidentval
11-12-99
125 Ordf/EU
Kroatien
President Tudjmans död
13-12-99
126 Ordf/EU
Nicaragua/Honduras
Tvist havsområde
14-12-99
127 Ordf/EU
Niger
Återställande av
demokrati
22-12-99
128 Ordf/EU
Mocambique
Val
28-12-99
129 Ordf/EU
Elfenbenskusten
Militärkupp
07-01-00
Ordf/EU Uttalanden av ordförandeskapet i EU:s namn
EU Uttalanden av EU
* Uttalanden till vilka de associerade länderna i
Central- och Östeuropa, Cypern och Malta samt
EES/EFTA-länderna anslutit sig
Bilaga 9: Viktigare rättsakter m.m. i samarbetet i rättsliga och
inrikes frågor
EGT-nummer
datum
ståndpunkt eller åtgärd samt ärendemening
dep
EGT C 91, 31.03.1999,
s. 8
12-03-99
Förklarande rapport om andra protokollet till
konventionen om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen
Ju
EGT C 88, 30.3.1999,
s. 1
12-03-99
Rådets akt om antagande av regler om
överföring av personuppgifter från Europol till
tredje land och utomstående organ
Ju
EGT L 87, 31.03.1999,
s. 1
29-03-99
Gemensam ståndpunkt om förslaget till
Förenta Nationernas konvention mot
organiserad brottslighet, 1999/235/RIF
Ju
EGT C 149, 28.5.1999,
s. 16
29-04-99
Rådets beslut om utökande av Europols
mandat till att omfatta bekämpning av
penningförfalskning och förfalskning av
betalningsmedel
Ju
EGT L 176, 10.07.1999,
s. 31
17-05-99
Rådets beslut om vissa tillämpningsföreskrifter
för det avtal som har ingåtts mellan Europeiska
unionens råd och Republiken Island och
konungariket Norge om dessa båda staters
associering till genomförandet, tillämpningen
och utvecklingen av Schengenregelverket,
1999/437/EG
Ju
EGT L 176, 10.07.1999,
s. 35
17-05-99
Rådets beslut om ingående av avtalet med
republiken Island och konungariket Norge om
dessa båda staters associering till
genomförandet, tillämpningen och
utvecklingen av Schengenregelverket,
1999/439/EG
Ju
EGT L 176, 10.07.1999,
s. 34
20-05-99
Rådets beslut om den gemensamma
tillsynsmyndighet som bildades genom artikel
115 i konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om det
gradvisa avskaffandet av kontroller vid de
gemensamma gränserna vilken undertecknades
den 19 juni 1990, 1999/438/EG
Ju
EGT L 176, 10.07.1999,
s. 1
20-05-99
Rådets beslut om fastställande av
Schengenregelverket, i enlighet med relevanta
bestämmelser i Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen och Fördraget om
den Europeiska unionen, i syfte att besluta om
den rättsliga grunden för samtliga de
bestämmelser och beslut som utgör
Schengenregelverket, 1999/435/EG
Ju
EGT L 176, 10.07.1999,
s. 17
20-05-99
Rådets beslut om fastställande, i enlighet med
relevanta bestämmelser i Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen och
Fördraget om den Europeiska unionen, av
rättslig grund för samtliga de bestämmelser
och beslut som utgör Schengenregelverket,
1999/436/EG
Ju
EGT C 162, 9.6.1999,
s. 1
27-05-99
Rådets resolution om att bekämpa
internationell brottslighet som följer bestämda
rutter
Ju
EGT C 176, 22.6.1999,
s. 1
27-05-99
Initiativ från Förbundsrepubliken Tyskland
inför antagandet av ett rådsbeslut om ett
förbättrat informationsutbyte i kampen mot
helförfalskningar av resehandlingar
Ju
EGT C 171, 18.6.1999,
s. 1
28-05-99
Resolution om förstärkning av det
straffrättsliga skyddet mot förfalskning i
samband med införandet av euron
Ju
EGT C 196, 13.7.1999,
s. 1
21-06-99
Rådets resolution om en handbok för
internationellt polissamarbete och åtgärder för
att förebygga och kontrollera våld och
oroligheter i samband med internationella
fotbollsmatcher
Ju
EGT C 211, 23.7.1999,
s. 9
29-06-99
Beslut nr 1/1999 av den gemensamma
kommittén för EU/Island och Norge inrättad
genom det avtal som har ingåtts om dessa båda
staters associering till genomförandet,
tillämpningen och utvecklingen av
Schengenregelverket om antagande av sin
arbetsordning
Ju
EGT C 373, 23.12.1999,
s. 1
09-12-99
Rekommendation om samarbete i kampen mot
finansiering av terroristgrupper
Ju
EGT L 327, 21.12.1999,
s. 58
13-12-99
Rådets beslut om fullt ikraftträdande av
Schengenregelverket i Grekland
Ju
EGT L 142, 05.06.1999,
s. 1
27-05-99
Gemensam ståndpunkt om de förhandlingar
om utkastet till konventionen om
Internetrelaterad brottslighet som förs i
Europarådet, 1999/364/RIF
Ju
EGT L 72, 18.3.99,
s. 2
12-03-99
Rådets förordning (EG) nr 574/1999 om
fastställande av de tredje länder vars
medborgare måste ha visering när de passerar
medlemsstaternas yttre gränser
UD
EGT L 114, 1.5.1999,
s. 2
26-04-99
Gemensam åtgärd med projekt och åtgärder
för att praktiskt stödja mottagande och frivillig
repatriering av flyktingar, fördrivna personer
och asylsökande samt nödhjälp till de personer
som har flytt till följd av de senaste
händelserna i Kosovo
UD
EGT C 140, 20.5.1999,
s. 1
29-04-99
Rådets rekommendation om utrustning för att
upptäcka falska eller förfalskade dokument på
utlandsbeskickningarnas viseringsavdelningar
och vid nationella myndigheter som utfärdar
och förlänger viseringar
UD
EGT L 244, 16.9.1999,
s. 1
13-09-99
Rådets beslut om att definiera ämnet 4.MTA
som en ny syntetisk drog som skall
underställas nödvändiga kontrollåtgärder och
straffrättsliga påföljder
S
Ännu ej publicerad i EGT
06-12-99
Handlingsplan för narkotikabekämpning
(2000-2004)
S
EGT C 379, 31.12.1999,
s. 1
02-12-99
Rådets slutsatser om att genomföra åtgärder
för att motverka barnsexturism
S
EGT C 91, 31.3.1999,
s. 1
12-03-99
Rådets akt om utarbetande av protokollet om
tillämpningsområdet för tvätt av avkastning i
konventionen om användning av
informationsteknologi för tulländamål och om
införande av uppgift om transportmedlets
registeringsnummer i konventionen
Fi
EGT C 211, 23.7.1999,
s. 1
24-06-99
Förklarande rapport om konventionen om
kördiskvalifikationer
N
Bilaga 10: EU-budgeten 1999
Med EU-budgeten avses skrivelsen gemenskapernas allmänna budget.
Den finansierar idag huvudsakligen åtgärder inom det ekonomiska och
sociala samarbetsområdet samt merkostnaderna för EU:s institutioner att
administrera arbetet inom de andra pelarna. Utöver gemenskapsbudgeten
finns tre andra finansiella instrument inom ramen för fristående
institutioner. Dessa institutioner är Europeiska investeringsbanken (EIB),
Lomékonventionerna och Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG).
EU-budgetens omslutning för 1999 är fastställd till ca 85,6 miljarder euro
i betalningsbemyndiganden. Den genomsnittliga kursen för 1999 var 8,80
kronor/euro. Det motsvarar ca 753 miljarder kronor.
Inkomster (miljarder euro)
Jordbrukstullar och sockeravgifter 1,9
Tullavgift 11,9
Momsavgift 30,4
BNI-avgift (inkl. reserver) 39,3
Övrigt 2,1
Summa 85,6
Utgifter
Gemensamma jordbrukspolitiken 40,4
Strukturella åtgärder 30,5
Inre politik 5,0
Externa åtgärder 3,9
Förvaltning 4,5
Reserver 1,2
Förmedlemsskapsstöld 0,8
Summa 85,6
Bilaga 12: Statistik över EU:s handel med tredje land
(1998 samt januari-juni 1999)
EXPORT
IMPORT
Viktigare
handelspartners
Miljarder ECU
EU totalt
Föränd-
ring i %
EU totalt
Miljarder ECU
EU totalt
Föränd-
ring i %
EU totalt
Totalt 1998
Jan-jun 1999
USA
Japan
EFTA 1
CEEC 2
OSS 3
Afrika
Latinamerika
DAE 4
Kina
Övr Asien 5
Oceanien
AVS 6
Medelhavsregionen
ASEAN 7
OPEC 8
NAFTA 9
732
353
84
16
43
47
9
27
24
28
9
33
8
10
41
14
21
97
2
-2
8
3
3
-2
-47
-4
0
-6
17
-7
-1
-6
-4
-7
-11
8
713
363
79
34
40
38
14
25
20
39
22
29
5
10
29
25
20
87
6
0
-1
3
-5
10
-4
-9
10
3
8
-5
-13
-9
-3
0
-13
0
Källa: EUROSTAT
1 Schweiz, Norge, Island, Liechtenstein
2 Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Bulgarien, Albanien, Lettland, Litauen, Estland,
Slovenien,Kroatien, Bosnien-Herzegovina, Jugoslavien
3 Oberoende Staters Samvälde
4 Singapore, Taiwan, Hongkong, Republiken Korea, Thailand, Malaysia
5 Libanon, Syrien, Irak, Iran, Israel, Gaza och Västbanken, Jordanien, Saudiarabien,
Kuwait, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten, Oman, Yemen, Afghanistan, Pakistan,
Indien, Bangladesh, Maldiverna, Sri Lanka, Nepal, Bhutan, Burma, Laos, Vietnam,
Kambodja, Indonesien, Brunei, Filippinerna, Mongoliet, Demokratiska folkrepubliken
Korea, Macao
6 Afrika, Västindien och Stillahavsområdet
7 Thailand, Indonesien, Malaysia, Brunei, Singapore, Filippinerna, Vietnam
8 Organisationen för oljeexporterande länder
9 Nordamerikanska frihandelsområdet - USA, Canada, Mexico
Bilaga 13: Slutsatser från Europeiska rådets möte i
Berlin
INLEDNING
1. Europeiska rådet sammanträdde i Berlin den 24–25 mars 1999.
Förhandlingarna inleddes med ett åsiktsutbyte med Europaparlamentets
ordförande José-María Gil-Robles.
2. Europeiska rådet
- nådde en övergripande överenskommelse om Agenda 2000 (del I),
- enades om en förklaring om utnämningen av kommissionens
ordförande (del II),
- antog två uttalanden om Kosovo (del III),
- enades om tre andra uttalanden om fredsprocessen i Mellanöstern, om
det framgångsrika ingåendet av ett handels- och samarbetsavtal med
Sydafrika och om utvidgningen (del IV).
DEL I - AGENDA 2000
3. Agenda 2000 handlar om att ge Europeiska unionen ett instrument för
en effektivare politik och de finansiella medlen för att genomföra den i
solidarisk anda och samtidigt säkerställa samma budgetdisciplin på
unionsnivå som på nationell nivå. Europeiska rådet anser att de politiska
reformer som anges i dessa slutsatser liksom finansieringsramen för att
på medellång sikt finansiera dessa kommer att säkerställa att unionen kan
möta utmaningarna under den förestående perioden och framgångsrikt
genomföra sin framtida utvidgning.
DEN NYA BUDGETPLANEN
A. Allmänt
4. Unionens utgifter måste underordna sig kravet på såväl budgetdisciplin
och som kostnadseffektivitet och behovet att säkerställa att unionen får
tillräckliga resurser till sitt förfogande så att dess politik till
medborgarnas fromma kan utvecklas i god ordning och utvidgnings-
processen klaras av helt och fullt.
5. Den nya budgetplanen bör fastställas för en sjuårsperiod som omfattar
perioden 2000–2006. Den bör utformas med utgångspunkt i arbets-
hypotesen att nya medlemsstater ansluts med början 2002.
6. Budgetplanen bör utformas med utgångspunkt i fasta priser i 1999 års
penningvärde med, på samma sätt som nu sker, automatiska årliga
tekniska justeringar med hänsyn till inflationen.
7. Europeiska rådet anser att den lämpliga fördelningen av kostnaderna
för EU-15 är den som redovisas i bifogad tabell A.
B. Redovisning av budgetplanen i ett utvidgningsperspektiv
Budgetplan för EU-15 (tabell A)
Utgifter inför anslutningen
8. Utgifter för de tre föranslutningsinstrumenten (Phare,
jordbruksinstrumentet och strukturinstrumentet) bör samlas under
särskilda underrubriker till en ny rubrik 7 i budgetplanen. Det årliga taket
för de tre underrubrikerna bör förbli oförändrat och inte överskrida:
Rubrik 7 Föranslutningsinstrument
(Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
Föranslutnings-
3 120
3 120
3 120
3 120
3 120
3 120
3 120
instrument
Phare
1 560
1 560
1 560
1 560
1 560
1 560
1 560
Jordbruks-
instrumentet
520
520
520
520
520
520
520
Struktur-
instrumentet
1 040
1 040
1 040
1 040
1 040
1 040
1 040
9. Europeiska rådet noterar att politisk enighet råder om lagtexterna till
de tre förordningarna i dok. 6886/99. Det uppmanar rådet att anta dem så
snart som möjligt efter det att det har mottagit Europaparlamentets
yttranden.
Utgifter i samband med anslutningen
10. I budgetplanen för EU-15 (tabell A) bör ett belopp "tillgängligt för
anslutning" avsättas under taket för egna medel från 2002 till 2006 som
maximalbelopp i betalningsbemyndiganden för täckande av kostnader i
samband med nya anslutningar under perioden. De betalnings-
bemyndiganden som står till förfogande för anslutningen bör inte
överstiga:
Tilgängligt för anslutning
(betalningsbemyndiganden) (Miljoner euro, 1999 år priser)
2002
2003
2004
2005
2006
Betalningsbemyndiganden
4 140
6 710
8 890
11 440
14 220
Jordbruk
1 600
2 030
2 450
2 930
3 400
Övriga utgifter
2 540
4 680
6 640
8 510
10 820
Finansieringsram för EU-21 (tabell B)
11. En vägledande finansieringsram för EU-21 som framgår av den
bifogade tabell B bör åtfölja budgetplanen. Den bör omfatta de ytterligare
egna medel som uppkommer genom anslutningen av sex nya
medlemsstater samt en ny rubrik 8 (utvidgningen) där de totala
utvidgningskostnaderna anges för vart och ett av åren 2002–2006,
uttryckta som maximibelopp i åtagandebemyndiganden inom jordbruket,
strukturåtgärderna, den interna politiken och administrationen enligt
följande:
Rubrik 8 (Utvidgningen) (åtagandebemyndiganden) (Miljoner euro, 1999 års priser)
2002
2003
2004
2005
2006
Rubrik 8 (Utvidgningen)
6 450
9 030
11 610
14 200
16 780
Jordbruk
1 600
2 030
2 450
2 930
3 400
Strukturåtgärder
3 750
5 830
7 920
10 000
12 080
Intern politik
730
760
790
820
850
Administration
370
410
450
450
450
Öronmärkning av utgifter i samband med och inför anslutningen
12. Europeiska rådet bekräftar det krav som framställs i slutsatserna från
Europeiska rådet i Cardiff om att en tydlig åtskillnad, i samband med
framläggandet och genomförandet av den framtida finansieringsramen,
måste göras mellan utgifter som är relaterade till unionen i dess
nuvarande sammansättning och de som är avsatta för tillkommande
länder, även efter utvidgningen. Det nya interinstitutionella avtalet bör i
tillräcklig utsträckning återspegla detta krav enligt följande:
13. Utgifter avsatta för EU-15 (rubrikerna 1–6) får inte någonsin
användas till stöd inför anslutningen (rubrik 7) och omvänt, utgifter
avsatta för stöd inför anslutningen får inte användas av EU-15.
14. Belopp som står till förfogande för anslutningen får endast användas
till att täcka utgifter uppkomna som en direkt följd av utvidgningen, och
får inte täcka oförutsedda utgifter som uppkommer för EU-15 eller
utgifter inför anslutningen (rubrikerna 1–7). Omvänt får inte utgifter
öronmärkta för EU-15 eller utgifter inför anslutningen (rubrikerna 1–7)
användas för att fylla ut kostnaden för nya anslutningar.
15. Efter utvidgningen, för den händelse något slags faktiska utgifter
uppkomna som en direkt följd av nya medlemsstaters anslutning visar sig
överstiga taket för de betalningsbemyndiganden som avsatts i tabell A för
nyanslutningar, måste de i budgetplanen för EU-15 avtalade finansiella
åtagandena respekteras.
16. Vid utvidgningen bör budgetplanen för EU-15 justeras med hänsyn
tagen till det faktiska antalet tillträdande länder och de maximibelopp
som anges under rubrik 8 i den vägledande tabell B. Rådet skall, när det
företar denna justering, besluta med kvalificerad majoritet.
C. Principer för förnyande av det interinstitutionella avtalet
17. Med tanke på att den befintliga finansieringsramen och det
interinstitutionella avtalet har visat sig värdefulla genom att möjliggöra
ett smidigt genomförande av det årliga budgetförfarandet hoppas
Europeiska rådet att ett nytt avtal skall kunna ingås mellan Europa-
parlamentet, rådet och kommissionen på villkor som säkerställer strikt
budgetdisciplin och samtidigt bevarar den allmänna maktbalansen mellan
institutionerna och i vilket utgifter inför och i samband med anslutningen
tydligt öronmärks för budgetplanens hela varaktighet.
18. Det uppmanar rådet att utifrån en gemensam ståndpunkt, och förutsatt
att acceptabla villkor kan nås, enas med Europaparlamentet och
kommissionen om ett nytt interinstitutionellt avtal. Detta avtal bör spegla
innehållet i dessa slutsatser, inbegripet möjligheten att föra in en
bestämmelse som syftar till att säkerställa en viss flexibilitet i
budgetplanen under det årliga budgetförfarandet upp till en gräns på 200
miljoner euro per år.
D. Rubrik 1 (Jordbruk)
Jordbruksriktlinjen
19. Jordbruksriktlinjen kommer inte att ändras. Den kommer att ses över
med utgångspunkt i en rapport som kommissionen skall lägga fram för
rådet före den första utvidgningen av unionen, för att de anpassningar
som anses nödvändiga skall kunna göras. När det gäller riktlinjens
räckvidd skall de belopp som avsatts i budgetplanen för jordbruks-
instrumentet inför anslutningen, under rubrik 7, och för den del av det
"för anslutningen tillgängliga" beloppet som avser utgifter för jordbruket,
falla inom jordbruksriktlinjens tak.
Innehållet i GJP-reformen
20. Europeiska rådet välkomnar den överenskommelse som uppnåtts av
rådet (jordbruk) vid dess möte i mars om en rättvis och meningsfull
reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Innehållet i reformen
kommer att säkerställa att jordbruket är multifunktionellt, hållbart,
konkurrenskraftigt och utbrett över hela Europa, inbegripet regioner med
särskilda problem, att det har kapacitet för landskaps- och naturvård och
för att lämna ett väsentligt bidrag till landsbygdens livskraft, att det
möter konsumenternas farhågor och krav i fråga om livsmedlens kvalitet
och säkerhet, miljöskydd och skydd av djurens välbefinnande.
Den totala nivån på tilldelningen för rubrik 1
21. Europeiska rådet anser att denna reform kan genomföras inom en
finansieringsram på i genomsnitt 40,5 miljarder euro plus 14 miljarder
euro under perioden för landsbygdsutveckling samt åtgärder för
veterinär- och växtskydd. Detta skulle stämma bättre överens med de
faktiska utgiftsnivåerna, och syftar till att stabilisera jordbruksutgifterna
under perioden.
22. För att uppnå målet att stabilisera jordbruksutgifterna i fasta priser
har Europeiska rådet beslutat att vidta följande åtgärder:
- Mjölkreformen kommer att träda i kraft från och med regleringsåret
2005/2006 utan att detta påverkar besluten om de särskilda
tilläggskvoterna för mjölk.
- Interventionspriset för jordbruksgrödor sänks med 15 % i två lika
steg: 7,5 % (av nuvarande interventionspris) för regleringsåren
2000/2001 respektive 2001/2002. Arealersättningarna skall ökas i två
lika steg från 54 till 63 euro per ton (multiplicerat med den tidigare
regionala referensavkastningen för spannmål). Ett beslut om slutlig
sänkning av interventionspriset som skall tillämpas från och med
2002/2003 kommer att fattas mot bakgrund av marknads-
utvecklingen. Varje senare ökning av arealersättningarna kommer att
ske i samma proportion till prissänkningen som de som tillämpas för
2000/2001 och 2001/2002. Arealersättningen från och med
2002/2003 (stöd per ton multiplicerat med den tidigare referens-
avkastningen för spannmål) skall även gälla oljehaltiga frön.
Basprocentsatsen för obligatorisk arealuttag har fastställts till 10 %
för hela perioden 2000–2006. De månatliga ökningarna kommer att
behållas i enlighet med vad som för närvarande gäller.
- Europeiska rådet uppmanar kommissionen att noggrant följa
utvecklingen på marknaden för oljehaltiga frön och lägga fram en
rapport inom två år från det att det nya arrangemanget har börjat
tillämpats. Denna rapport kommer om så behövs att åtföljas av
lämpliga förslag om produktionspotentialen allvarligt försämras.
- Intervention inom nötköttssektorn: Europeiska rådet uppmanar
kommissionen att noga följa den europeiska marknaden för nötkött
och vid behov vidta lämpliga åtgärder, särskilt med stöd av artikel 34
i utkastet till förordning om den gemensamma organisationen av
marknaden för nötkött. Dessa åtgärder skulle också kunna omfatta ad
hoc-interventionsuppköp.
- Kommissionen och rådet anmodas att vidta ytterligare
besparingsåtgärder för att säkerställa att de totala utgifterna, med
undantag för åtgärder för landsbygdsutveckling och veterinäråtgärder,
under perioden 2000–2006 inte överstiger årliga utgifter på i
genomsnitt 40,5 miljarder euro. Europeiska rådet uppmanar därför
kommissionen att för rådet lägga fram en rapport under 2002 om
jordbruksutgifternas utveckling, vid behov åtföljd av lämpliga
förslag, och begära att rådet fattar de nödvändiga besluten i enlighet
med målen för reformen.
- Europeiska rådet som tar hänsyn till det portugisiska jordbrukets
särskilda förhållanden erkänner behovet av att förbättra balansen i det
stöd som ges till jordbruket genom åtgärderna för landsbygds-
utveckling som finansieras genom EUGFJ-garantin. För Portugal
kommer den nuvarande garanterade maximiarealen för durumvete att
fördubblas från 59 000 ha till 118 000 ha.
23. Mot bakgrund av dessa beslut anser Europeiska rådet att de belopp
som skall föras in under rubrik 1 i budgetplanen inte bör överskrida
beloppen i följande tabell:
Rubrik 1 (Jordbruk) (Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
40 920
42 800
43 900
43 770
42 760
41 930
41 660
GJP-utgifter (utom landsbygdsutveckling och
kompletterande åtgärder)
36 620
38 480
39 570
39 430
38 410
37 570
37 290
Landsbygdsutveckling och
kompletterande åtgärder
4 300
4 320
4 330
4 340
4 350
4 360
4 370
Det interinstitutionella avtalet bör innehålla en bestämmelse som
säkerställer att alla dess parter kommer att respektera jordbrukstaket i
budgetplanen.
24. Europeiska rådet erkänner de omfattande ansträngningar som har
gjorts för att kontrollera budgeten och utöva disciplin när det gäller att
genomföra den gemensamma jordbrukspolitiken och som har beslutats
inom ramen för Agenda 2000. De ansträngningar som har gjorts, särskilt
när det gäller att minska stödpriserna, utgör ett väsentligt bidrag från
Europeiska gemenskapen för att stabilisera världens jordbruksmarknader.
Europeiska rådet anser att de beslut som har fattats för reformering av
GJP inom ramen för Agenda 2000 kommer att ha stor betydelse för att
fastställa kommissionens förhandlingsmandat inför de kommande
multilaterala handelsförhandlingarna i WTO.
E. Rubrik 2 (strukturåtgärder)
25. Att förbättra struktur- och sammanhållningsfondernas effektivitet för
att uppnå fördragets mål om ekonomisk och social sammanhållning är en
central reformuppgift i Agenda 2000. Denna målsättning måste behållas i
framtiden allt under det att prioriteringarna vidareutvecklas inom en mer
mångskiftande union, med hänsyn tagen till målet att uppnå större
koncentration av strukturstödet, förbättra den ekonomiska förvaltningen
av strukturfonderna samt förenkla deras verksamhet och administration.
26. Större koncentration av fondernas strukturstöd på de områden där
behoven är störst kommer att uppnås genom en väsentlig minskning av
antalet mål till tre. Genom att gynna den ekonomiska och sociala
sammanhållningen i sin strävan att nå dessa mål skall gemenskapen bidra
till att främja en harmonisk, balanserad och hållbar utveckling av den
ekonomiska verksamheten, utveckling av sysselsättningen och de
mänskliga resurserna, miljöskydd och miljövård, undanröja ojämlikheter
och främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Kommissionen och
medlemsstaterna skall säkerställa att fondernas verksamhet överens-
stämmer med bestämmelserna i fördraget, de instrument som antagits i
enlighet med detta och att de överensstämmer med andra politikområden
och åtgärder inom gemenskapen.
Totala nivån på tilldelningen till rubrik 2
27. Med tanke på den fortsatta prioriteringen av ekonomisk och sociala
sammanhållning och som ett resultat av en mer målinriktad koncentration
av strukturutgifterna i linje med målet för detta fördrag anser Europeiska
rådet att det totala belopp för struktur- och sammanhållningsfonderna
som skall föras in under rubrik 2 bör vara totalt 213 miljarder euro under
hela perioden, med följande uppdelning:
Rubrik 2 (strukturåtgärder) (Miljoner euro, 1999 års priser
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
32 045
31 455
30 865
30 285
29 595
29 595
29 170
28. Denna totalnivå på utgifterna kommer att göra det möjligt för
unionen att behålla strukturutgifternas nuvarande genomsnittliga
stödintensitet och därigenom befästa den globala ansträngning som nu
görs inom detta område.
Strukturfonderna
Totala nivån på tilldelningen till strukturfonderna
29. Europeiska rådet anser att den lämpliga nivån på åtagande-
bemyndiganden som skall tas upp i budgetplanen för strukturfonderna,
inklusive övergångsstöd, gemenskapsinitiativ och innovativa åtgärder,
bör vara 195 miljarder euro, med följande uppdelning:
Strukturfonder (Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
29 430
28 840
28 250
27 670
27 080
27 080
26 660
30. 69,7 % av strukturfonderna kommer att tilldelas mål 1, inklusive 4,3
% för övergångsstöd (dvs. totalt 135,9 miljarder euro).
11,5 % av strukturfonderna kommer att tilldelas mål 2, inklusive 1,4 %
för övergångsstöd (dvs. totalt 22,5 miljarder euro).
12,3 % av strukturfonderna kommer att tilldelas mål 3 (dvs. totalt 24,05
miljarder euro).
31. De utestående obetalda åtagandena vid utgången av den innevarande
perioden bör regleras på grundval av ett beslut av budgetmyndigheten.
Europeiska rådet noterar att kommissionen som en arbetshypotes
beräknat att regleringstakten bör vara respektive 45 %, 25 %, 20 % och
10 % under de fyra första åren av den nya budgetplanen.
Rätt till stöd
Mål 1
32. Enligt mål 1 skall utveckling och strukturell anpassning av de
regioner som släpar efter främjas. Mål 1-status för perioden 2000–2006
kommer att ges åt
- nuvarande NUTS II-regioner vars bruttonationalprodukt (BNP) per
invånare är lägre än 75 % av gemenskapens genomsnitt,
- regionerna i de yttersta randområdena (de franska utomeuropeiska
departementen, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna) som alla ligger
under 75-procentströskeln,
- områden berättigade till mål 6 för perioden 1995–1999 enligt
protokoll nr 6 till anslutningsakten för Finland och Sverige.
Mål 2
33. Mål 2 skall stödja den ekonomiska och sociala omställningen i
områden med strukturella svårigheter. I dessa skall ingå områden som
genomgår ekonomisk och social förändring i industri- och tjänstesektorn,
landsbygdsområden på tillbakagång, tätortsområden med problem samt
krisdrabbade områden som är beroende av fiske, allt definierat utifrån
objektiva kriterier i lagtexterna.
34. Medlemsstaterna kommer att föreslå kommissionen en förteckning
över områden som uppfyller de objektiva kriterierna, med förbehåll för
ett befolkningstak som skall gälla för varje medlemsstat. Detta
befolkningstak för varje medlemsstat kommer att fastställas av
kommissionen på grundval av den sammanlagda befolkningen i de
områden i varje medlemsstat som uppfyller gemenskapskriterierna och
utifrån hur allvarliga strukturproblemen är, vilket skall bedömas på
grundval av den totala arbetslösheten och långtidsarbetslösheten utanför
mål 1-områdena.
35. Högst 18 % av unionens befolkning kommer att omfattas av nya mål
2. Den vägledande uppdelningen av befolkningen på gemenskapsnivå för
de olika typerna av mål 2-områden bör vara 10 % för industriområden, 5
% för landsbygdsområden, 2 % för tätortsområden och 1 % för
fiskeberoende områden. I de industri- och landsbygdsområden som
uppfyller gemenskapskriterierna i förordningen måste minst 50 % av den
befolkning som omfattas av mål 2 i varje medlemsstat ingå, utom när
detta är objektivt omöjligt.
36. För att säkerställa att varje medlemsstat lämnar ett rimligt bidrag till
den allmänna satsningen på koncentration får den befolkning som
omfattas av mål 2 inte minskas med mer än 33 % jämfört med den som
för närvarande omfattas av mål 2/5b. Vid beräkningen av största möjliga
befolkningsminskning för det nya mål 2 skall f.d. mål 2/5b-områden som
är stödberättigade för mål 1 under den nya perioden beaktas . Inga f.d.
mål 1-områden som får stöd under en övergångsperiod och som
motsvarar gemenskapskriterierna för rätt till stöd under mål 2 skall
beaktas.
37. Samma stödintensitet per capita (utom i mål 3) kommer att gälla för
alla mål 2-områden i hela gemenskapen. Den totala tilldelningen till varje
medlemsstat under mål 2 kommer därför att vara direkt beroende av varje
medlemsstats relativa andel av hela den befolkning i unionen som är
stödberättigad för mål 2.
Mål 3
38. Mål 3 syftar till att stödja anpassning och modernisering av politiken
och systemen för utbildning, yrkesutbildning och sysselsättning. Det
skall gälla utanför mål 1. Varje medlemsstat får en procentandel av de
totala tillgängliga resurserna för mål 3, beroende på dess andel av de
sammanlagda målbefolkningarna i unionen, som beräknas med hjälp av
indikatorer som väljs på grundval av den objektiva kriterierna i punkt 45
nedan.
39. Europeiska rådet anser att man vid fastställandet av den
genomsnittliga nivån på stödet per capita under mål 3 bör ta hänsyn till
prioriteringen av sysselsättning, utbildning och yrkesutbildning.
Fiske
40. Åtgärder för fiskesektorn utanför mål 1-områden kommer att få stöd
från Fonden för fiskets utveckling (FFU) med ett belopp på 1,1 miljarder
euro under perioden, varav 875 miljoner bör komma från rubrik 1.
Gemenskapsinitiativ och innovativa åtgärder
41. Mot bakgrund av det mervärde som gemenskapsinitiativen erbjuder
utöver de allmänna målen kommer antalet gemenskapsinitiativ att
minskas till följande tre initiativ: Interreg (gränsöverskridande,
transnationellt och mellanregionalt samarbete), Equal (transnationellt
samarbete för att bekämpa alla former av diskriminering och bristande
jämställdhet på arbetsmarknaden) och Leader (landsbygdsutveckling). 5
% av strukturfondernas åtagandebemyndiganden bör anslås för
gemenskapsinitiativen. Åtminstone 50 % av beviljade anslag bör tilldelas
Interreg, varvid uppmärksamhet i lämplig grad bör ägnas åt
gränsöverskridande verksamhet, särskilt inför utvidgningen och i fråga
om medlemsstater med långa gränser mot kandidatländerna samt åt
förbättrad samordning med Phare-, Tacis- och Medaprogrammen.
Vederbörlig hänsyn kommer att tas till asylsökandens integrering i
samhället och i yrkeslivet inom ramen för Equal. Man är enig om att de
tre nya allmänna målen bör omfatta alla befintliga gemenskapsinitiativ
som har visats sig vara effektiva men som inte längre behålls som
sådana.
Vederbörlig hänsyn kommer även att ägnas regionerna i de yttersta
randområdena.
1 % av anslagen från strukturfonderna kommer att reserveras för
innovativa åtgärder och tekniskt bistånd.
Övergångsstöd
42. Det är viktigt att en större koncentration av strukturfonderna följs av
lämpligt övergångsstöd för områden som inte längre är stödberättigade
för att förstärka de resultat som uppnåtts genom strukturstödet i f.d. mål
1-områden och för att stödja avslutningen av omvandlingsprocessen i
områden som inte längre är stödberättigade enligt mål 2/5b.
43. Övergångsstöd kommer att ges till alla regioner och områden som
inte längre uppfyller de relevanta kriterierna för rätt till stöd. Den totala
tilldelningen från strukturfonderna till övergångsstödet bör vara 11,142
miljarder euro, för vilken kommissionen kommer att lämna en
vägledande fördelning per medlemsstat. Övergångsstödet i alla regioner
och områden där stödet avvecklas kommer att vara lägre under år 2000
än under 1999, och kommer att upphöra för både f.d. mål 1-regioner och
f.d. mål 2/5b vid utgången av år 2005. Profilen för övergångsstödet får
anpassas efter de särskilda behoven i enskilda regioner i samförstånd
med kommissionen förutsatt att den finansiella tilldelningen till varje
region respekteras. År 2006 kommer f.d. mål 1-regioner att motta allt
stöd de har rätt till vid denna tidpunkt enligt gemenskapens eller
nationens relevanta kriterier.
Särskilda situationer (2000–2006)
44. a) För utvecklingen av Lissabonregionen kommer ett särskilt bidrag
för avveckling på 500 miljoner euro att anslås till mål 1.
b) Som ett erkännande av de särskilda ansträngningarna för freds-
processen i Nordirland kommer Peace-programmet att fortsätta i fem år
med ett belopp på 500 miljoner euro av vilka 100 miljoner euro kommer
att tilldelas Irland. Detta program kommer att genomföras helt i enlighet
med additionalitet av bidrag från strukturfonderna. EU:s bidrag till den
internationella fonden för Irland (15 miljoner euro per år under rubrik 3)
kommer att förnyas för en period på tre år. Kommissionen uppmanas att
lägga fram de förslag som är nödvändiga.
c) Ett särskilt bidrag för avveckling, som omfattar 100 miljoner euro,
kommer att tillhandahållas enligt mål 1 för den övergångsregion på
Irland som blir följden av den nya klassificeringen av områden. Själva
omklassificeringen kommer att innebära att Irland tilldelas ytterligare
550 miljoner euro enligt mål 1.
d) Med hänsyn till vad som kännetecknar medverkan på arbets-
marknaden i Nederländerna kommer ett tilläggsbelopp på 500 miljoner
euro att anslås till mål 3.
e) Ett särskilt stödprogram på totalt 150 miljoner under perioden 2000-
2006 kommer att inrättas för Sverige inom ramen för mål 3. Ett särskilt
stödprogram på totalt 350 miljoner euro kommer att inrättas för de
svenska NUTS II-områden som uppfyller kriterierna i artikel 2 i
protokoll nr 6 till anslutningsakten för Sverige.
f) Med hänsyn till Östberlins specifika problem i omvandlingsprocessen
kommer 100 miljoner euro att läggas till anslaget för avveckling
avseende Östberlin (mål 1).
g) Ändringen av bestämmelserna om säkerhetsnätet kommer att innebära
att ytterligare 96 miljoner euro för Italien och 64 miljoner för Belgien
kommer att läggas till anslaget för avveckling för mål 1.
h) Ett ytterligare belopp på 15 miljoner euro kommer att tilldelas
Hainaut-området i Belgien för avveckling enligt mål 1.
i) Med hänsyn till de särskilda strukturproblemen på grund av låg
befolkningstäthet tillsammans med den stora fattigdomen kommer
Skotska högländerna och Skotska öarna att erhålla ett särskilt
avvecklingsprogram på totalt 300 miljoner euro.
j) Ett särskilt ekonomiskt bidrag kommer att tilldelas Grekland, Irland,
Portugal och Spanien för att för perioden 2000- 2006 bibehålla den totala
stödnivå per invånare som uppnåddes år 1999. Det rör sig om belopp på
450 miljoner euro för Grekland, 450 för Portugal, 40 miljoner för Irland
och 200 miljoner euro för Spanien.
k) Ett belopp på totalt 350 miljoner euro kommer att tilldelas Österrike
inom ramen för gemenskapsinitiativen.
l) Ett belopp på totalt 550 miljoner euro kommer att tilldelas
Nederländerna inom ramen för gemenskapsinitiativen.
m) Vid granskningen av bidragsrätten för mål 2 kommer de områden i
Abruzzi som är belägna intill mål 1-områden att ägnas särskild
uppmärksamhet.
Vägledande fördelning bland medlemsstaterna
45. Vid fördelningen av medel mellan medlemsstaterna för mål 1 och 2
kommer i enlighet med kommissionens förslag öppna förfaranden att
användas och man kommer att utgå från följande objektiva kriterier:
stödberättigad befolkning, regionalt välstånd, nationellt välstånd, och hur
allvarliga strukturproblemen är, särskilt arbetslöshetsnivån. En lämplig
avvägning kommer att göras mellan regionalt och nationellt välstånd. För
mål 3 skall fördelningen medlemsstat för medlemsstat huvudsakligen
baseras på den stödberättigade befolkningen, sysselsättningssituationen
och på hur allvarliga problemen är när det t.ex. gäller social utslagning,
nivån på utbildning och yrkesutbildning och kvinnors deltagande på
arbetsmarknaden, med relativ viktning enligt kommissionens utkast.
46. De sammanlagda inkomsterna från strukturåtgärder (dvs. inklusive
Sammanhållningsfonden) bör inte i någon medlemsstat överstiga 4 % av
den nationella BNP.
Stödsats
47. Europeiska rådet, som betänker att de faktiska satser för stöd från
strukturfonderna som tillämpas i praktiken ofta är lägre än maximitaken,
är enigt om att följande tak skall gälla för bidragen från strukturfonderna:
a) Ett maximibelopp på 75 % av den totala stödberättigande kostnaden
och i allmänhet minst 50 % av de stödberättigande offentliga utgifterna
när det gäller åtgärder som genomförs i de regioner som omfattas av mål
1. När regionerna befinner sig i en medlemsstat som omfattas av
Sammanhållningsfonden får gemenskapsbidraget i vederbörligen
motiverade undantagsfall stiga till maximalt 80 % av den totala
stödberättigande kostnaden och till maximalt 85 % av den totala
stödberättigande kostnaden för regionerna i de yttersta randområdena och
för de längst bort belägna grekiska öarna som har ett handikapp på grund
av sitt avlägsna läge.
b) Ett maximalt belopp på 50 % av den totala stödberättigande kostnaden
och i allmänhet minst 25 % av de stödberättigande offentliga utgifterna
när det gäller åtgärder som genomförs i områden som omfattas av mål 2
eller mål 3.
48. När det gäller investeringar i företag skall bidraget från fonderna rätta
sig efter taken för stödsatserna och för kombinationer av stöd på området
för statligt stöd. Europeiska rådet stöder också de lägre satser
kommissionen föreslagit för fondernas bidrag till sådana infrastruktur-
investeringar som ger avkastning och investeringar i företag.
Administrering och finansiell förvaltning av strukturfonderna
49. Administreringen av strukturfonderna bör förenklas väsentligt genom
en praktiskt genomförd decentralisering av beslutsfattandet och en riktig
avvägning mellan förenkling och flexibilitet så att medel kan utbetalas
snabbt och effektivt. För att detta skall kunna genomföras kommer
medlemsstaternas, deras partners och kommissionens ansvar att
klargöras, byråkratin att minskas samt övervakning, utvärdering och
kontroll att stärkas så att man uppnår en förbättrad, sund finansiell
förvaltning.
Sammanhållningsfonden
50. Europeiska rådet anser att de grundläggande syftena med
Sammanhållningsfonden, som bildades för främjande av ekonomisk och
social sammanhållning i unionen samt solidaritet bland medlemsstaterna
genom finansiellt bidrag till projekt på området miljö och trans-
europeiska nät, är aktuella ännu idag. Europeiska rådet anser att de fyra
nuvarande mottagarna bör fortsätta ha rätt till bidrag från fonden år 2000,
dvs. medlemsstater med en BNI per capita under 90 % av unionens
genomsnitt och ett program som leder till att villkoren för ekonomisk
konvergens uppfylls.
51. Med tanke på det oavbrutna framåtskridandet mot verklig konvergens
och med hänsyn tagen till det nya makroekonomiska sammanhang i
vilket Sammanhållningsfonden nu verkar kommer den totala till-
delningen av bidrag till medlemsstater som deltar i euron att anpassas för
att ta hänsyn till förbättringen i nationellt välstånd under den föregående
perioden.
52. Europeiska rådet anser sålunda att den totala nivån på de tillgängliga
resurser som skall anslås enligt Sammanhållningsfonden bör vara 18
miljarder euro fördelade enligt följande:
Sammanhållningsfonden (Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2 615
2 615
2 615
2 615
2 515
2 515
2 510
53. En översyn av villkoren för rätt till stöd utifrån kriteriet 90 % av
genomsnittlig BNI kommer att genomföras 2003, efter halva tiden. För
den händelse en medlemsstat inte längre har rätt till stöd, kommer
tilldelningen till Sammanhållningsfonden att minskas i motsvarande mån.
54. Angående kriteriet om ekonomisk konvergens kommer nuvarande
bestämmelser om makroekonomisk villkorlighet alltjämt att gälla.
Sålunda skall inga nya projekt eller stadier av nya projekt finansieras av
fonden i en medlemsstat om rådet, genom beslut med kvalificerad
majoritet på rekommendation av kommissionen, skulle finna att
medlemsstaten inte har respekterat stabilitets- och tillväxtpakten.
55. Gemenskapens andel av stödet från Sammanhållningsfonden skall
oförändrat uppgå till mellan 80 % och 85 % av de offentliga eller
likvärdiga utgifterna. Andelen kan minskas med hänsyn tagen till ett
projekts förmåga att generera intäkter och till varje slags tillämpning av
principen om att förorenaren skall betala. Europeiska rådet noterar
kommissionens avsikt att säkerställa att medlemsstaterna till det yttersta
utnyttjar fondresurserna som påtryckning genom att verka för ett mer
omfattande anlitande av privata finansieringskällor, att dra upp
förfaranden för genomförande av principen om att förorenaren skall
betala och att när dessa tillämpas beakta den specifika situationen i varje
medlemsstat som kommer i åtnjutande av förmånerna.
56. Europeiska rådet anser att bestämmelserna om finansiell förvaltning
och kontroll bör vara förenliga med motsvarande bestämmelser i
förordningen om strukturfonderna, med hänsyn tagen till
Sammanhållningsfondens särdrag.
Slutförande av lagstiftningsarbetet
57. Europeiska rådet anser att överenskommelsen om ovanstående
politiska frågor innebär en överenskommelse om innehållet i följande
lagtexter med anknytning till strukturfonderna och
Sammanhållningsfonden:
- 6896/99 (allmän förordning om strukturfonderna) + COR 1, 2, 3
- 6881/99 (förordning om ERUF)
- 6882/99 (förordning om ESF)
- 6876/99 (förordning om FFU) + COR 1
- 6878/99 (förordningar om Sammanhållningsfonden) + COR 1
58. Europeiska rådet erinrar om att parlamentet och rådet vid Europeiska
rådet i Cardiff visade att de var beredda att genomföra det slutliga
antagandet av rättsakterna före nästa val till Europaparlamentet och
uppmanar båda institutionerna att vidta nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att de antas före denna tidsfrist i synnerhet med tanke på
behovet av att förbereda en mjuk övergång till den nya
programplaneringsperiod för strukturfonderna som börjar den 1 januari
2000.
F. Rubrik 3 (Intern politik)
59. Nivån på rubrik 3 bör fastställas så att de viktigaste prioriterade
utgiftsposterna under denna rubrik behålls, varvid de program som redan
beslutats av rådet och parlamentet skall beaktas. Nivån på de åtaganden
för unionens interna politik som omfattas av rubrik 3 i budgetplanen bör
inte överstiga följande:
Rubrik 3 (Intern politik) (Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
5 900
5 950
6 000
6 050
6 100
6 150
6 200
G. Rubrik 4 (Externa åtgärder)
60. En lämplig balans bör även fortsättningsvis hållas i fråga om den
geografiska fördelningen av unionens externa åtaganden, med hänsyn till
unionens politiska åtaganden, politiska prioriteringar och de länder som
har de största behoven. Nivån på de åtaganden för unionens externa
politik som omfattas av rubrik 4 i budgetplanen bör inte överstiga
följande:
Rubrik 4 (Externa åtgärder) (Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
4 550
4 560
4 570
4 580
4 590
4 600
4 610
H. Rubrik 5 (Administrativa utgifter)
61. Med hänsyn till objektiva faktorer som bestämmer den nuvarande
nivån på administrativa utgifter, restriktionerna i medlemsstaternas
administrativa budget och de besparingar som kan göras genom att ny
teknik införs samt förbättrad förvaltning av byggnader och förbättrad
hantering av mänskliga resurser bör nivån på åtagandena för unionens
administrativa utgifter under perioden inte överstiga följande:
Rubrik 5 (Administration) (Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
4 560
4 600
4 700
4 800
4 900
5 000
5 100
62. Principen om budgetdisciplin bör tillämpas lika på alla institutioner.
I. Rubrik 6 (Reserver)
Valutareserv
63. Valutareserven bör ha avvecklats senast 2002 enligt följande:
(Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
500
500
250
Reserv för katastrofhjälp
64. Anslaget för katastrofhjälp bör inte överstiga följande:
Reserv för katastrofhjälp (Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
200
200
200
200
200
200
200
65. Nivån på åtagandebemyndigandena för rubrik 4 har fastställts med
hänsyn till beloppet för minskning av reserven för att säkerställa att
budgetposterna under rubrik 4 inte tär på denna reserv när budgeten
utarbetas. Denna reserv bör endast användas för helt nya och
oförutsebara behov av humanitärt bistånd.
Lånegarantireserv
66. Med hänsyn till målbeloppet och inbetalningssatsen i den reviderade
förordningen om lånegarantifonden om vilken det redan finns en politisk
överenskommelse (jfr dok. 13261/98 ADD 5 bilaga II) bör anslagen för
lånegarantireserven inte överstiga följande:
Lånegarantireserv (Miljoner euro i 1999 års priser)
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
200
200
200
200
200
200
200
III. EGNA MEDEL OCH OBALANSER I BUDGETEN
Principer som ligger till grund för systemet med egna medel
67. Unionens system med egna medel måste innebära att tillräckliga
resurser står till buds för ett korrekt utarbetande av unionens politik, med
beaktande av kravet på strikt budgetdisciplin. Systemet bör vara rättvist,
öppet för insyn, kostnadseffektivt och enkelt. Eftersträvandet av andra
mål, som finansiell autonomi, bör inte få undergräva dessa fyra allmänt
erkända mål. Systemet måste bygga på kriterier som bäst ger uttryck för
varje medlemsstats förmåga att bidra.
Obalanser i budgeten
68. Visserligen kan de fulla fördelarna med medlemskap i unionen inte
mätas enbart i budgettermer, men Europeiska rådet i Fontainebleau
erkände att obalanser i budgeten kan uppstå. Dessa bör i möjligaste mån
rättas till genom utgiftspolitiken, även om möjligheter till korrigeringar
har införts för medlemsstater med en budgetbörda som är orimligt tung i
förhållande till deras relativa välstånd. Europeiska rådet är medvetet om
att det finns olika faktorer som direkt eller indirekt inverkar på obalanser
i budgeten, som den totala utgiftsnivån, innehållet i politiska reformer,
utgifternas sammansättning och strukturen i fråga om egna medel.
Mått och steg som bör vidtas
69. Med dessa principer i åtanke har Europeiska rådet beslutat om
följande kombination av åtgärder för att uppnå en mera rättvis finansiell
struktur med början 2000.
Åtgärder på utgiftssidan
70. Europeiska rådet har beslutat om ett antal åtgärder på utgiftssidan
med omedelbar verkan, vilka både kommer att säkra utarbetandet av
unionens handlingslinjer under den kommande perioden och jämna
vägen för välkomnandet av nya medlemsstater. Taket för EU:s egna
medel skall ligga kvar på den nuvarande nivån 1,27 % av unionens BNI.
Genom att enas om en ny budgetplan som kommer att säkerställa samma
slags strama budget på unionsnivå som nationellt, och att EU:s utgifter
inte växer snabbare än de nationella offentliga utgifterna, håller EU de
totala utgifternas nivå liksom nu stadigt inom en fastställd struktur.
Särskilt kommer en konkret, genuin och rättvis GJP-reform till
producenters och konsumenters fromma, inom strikta budgetparametrar
och ledande till nedtrappning av utgifterna under hela perioden, att utgöra
ett betydelsefullt bidrag till det övergripande målet att åstadkomma en
rättvisare finansieringsram.
Ändringar i beslutet angående egna medel
71. Beslutet angående egna medel kommer att ändras så att
ratificeringsprocessen kan fullföljas och ikraftträdande från början av
2002 möjliggöras. För att hänsyn också i fortsättningen skall tas till varje
medlemsstats förmåga att bidra, och för att det nuvarande systemets
regressiva aspekter skall korrigeras för de minst välmående
medlemsstaterna, skall den högsta faktiska procentsatsen för medel
härrörande från mervärdesskatt minskas till 0,75 % år 2002 och 0,50 %
år 2004. Traditionella egna medel kommer att behållas, med det
procenttal medlemsstaterna fastställer i form av uppbördskostnader som
ökar till 25 % från och med 2001.
72. Förenade kungarikets avgiftsrabatt kommer att vara kvar. I enlighet
med principerna i slutsatserna från Europeiska rådet i Bryssel 1988 och
från Europeiska rådet i Edinburgh 1992 skall i det beloppet inte
innefattas oväntade vinster genom ändringar i finansieringssystemet.
Tekniska justeringar i det nya beslutet om egna medel kommer därför att
som tidigare neutralisera oväntade vinster som härrör från den
progressiva minskningen av mervärdesskatteresursen och nu även genom
ökningen i den procentandel av traditionella egna medel som
medlemsstaterna behåller för att täcka sina insamlingskostnader. På
samma sätt kommer en justering i samband med utvidgningen att minska
utgifterna för den totala tilldelningen med ett belopp som motsvarar de
årliga utgifterna för föranslutningen i kandidatländerna, varigenom man
säkerställer att utgifter som nu är oförminskade förblir oförminskade.
73. Den totala effekten av dessa två faktorer uppskattas till 220 miljoner
euro 2006.
74. De andra medlemsstaternas finansiering av den brittiska rabatten
kommer att ändras så att Österrike, Tyskland, Nederländerna och Sverige
får en minskning av sin finansieringsandel till 25 % av den normala
andelen. Justeringen av finansieringsandelarna kommer att ske genom en
justering av BNI-baserna. Dessa ändringar kommer att genomföras redan
under det första år som man tillämpar det nya beslutet om egna medel på
grundval av siffrorna för det föregående året.
75. När kommissionen i redogörelser hänvisar till budgetobalans, skall
kommissionen utgå från driftsutgifterna.
76. Europeiska rådet uppmanar kommissionen att göra en allmän översyn
av systemet med egna medel, inklusive effekterna av utvidgningen, före
den 1 januari 2006. Som en del av denna översyn bör man också ta upp
frågan om att skapa nya autonoma egna medel.
TABELL A – BUDGETPLAN EU-15
Miljoner euro – 1999 års priser –
Åtagandebemyndiganden
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
1. JORDBRUK
40 920
42 800
43 900
43 770
42 760
41 930
41 660
GJP-utgifter (exkl. landsbygdsutveckling)
36 620
38 480
39 570
39 430
38 410
37 570
37 290
Landsbygdsutveckling och kompletterande åtgärder
4 300
4 320
4 330
4 340
4 350
4 360
4 370
2. STRUKTURÅTGÄRDER
32 045
31 455
30 865
30 285
29 595
29 595
29 170
Strukturfonder
29 430
28 840
28 250
27 670
27 080
27 080
26 660
Sammanhållningsfonden
2 615
2 615
2 615
2 615
2 515
2 515
2 510
3. INTERN POLITIK
5 900
5 950
6 000
6 050
6 100
6 150
6 200
4. EXTERNA ÅTGÄRDER
4 550
4 560
4 570
4 580
4 590
4 600
4 610
5. ADMINISTRATION
4 560
4 600
4 700
4 800
4 900
5 000
5 100
6. RESERVER
900
900
650
400
400
400
400
Valutareserv
500
500
250
0
0
0
0
Reserv för katastrofhjälp
200
200
200
200
200
200
200
Lånegarantireserv
200
200
200
200
200
200
200
7. FÖRANSLUTNINGSSTÖD
3 120
3 120
3 120
3 120
3 120
3 120
3 120
Jordbruk
520
520
520
520
520
520
520
Strukturella föranslutningsinstrument
1 040
1 040
1 040
1 040
1 040
1 040
1 040
Phare (kandidatländer)
1 560
1 560
1 560
1 560
1 560
1 560
1 560
TOTALT ÅTAGANDEBEMYNDIGANDEN
91 995
93 385
93 805
93 005
91 465
90 795
90 260
TOTALT BETALNINGSBEMYNDIGANDEN
89 590
91 070
94 130
94 740
91 720
89 910
89 310
Betalningsbemyndiganden i % av BNI
1,13%
1,12%
1,13%
1,11%
1,05%
1,00%
0,97%
TILLGÄNGLIGT FÖR ANSLUTNING
(betalningsbemyndiganden)
4 140
6 710
8 890
11 440
14 220
Jordbruk
1 600
2 030
2 450
2 930
3 400
Andra utgifter
2 540
4 680
6 640
8 510
10 820
TAK FÖR BETALNINGSBEMYNDIGANDEN
89 590
91 070
98 270
101 450
100 610
101 350
103 530
Tak för betalningsbemyndiganden i % av BNI
1,13%
1,12%
1,18%
1,19%
1,15%
1,13%
1,13%
Marginal
0,14%
0,15%
0,09%
0,08%
0,12%
0,14%
0,14%
Tak för egna medel
1,27%
1,27%
1,27%
1,27%
1,27%
1,27%
1,27%
TABELL B - BUDGETRAM EU-21
Miljoner euro – 1999 års priser –
Åtagandebemyndiganden
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
1. JORDBRUK
40 920
42 800
43 900
43 770
42 760
41 930
41 660
GJP-utgifter (exkl. landsbygdsutveckling)
36 620
38 480
39 570
39 430
38 410
37 570
37 290
Landsbygdsutveckling och kompletterande åtgärder
4 300
4 320
4 330
4 340
4 350
4 360
4 370
2. STRUKTURÅTGÄRDER
32 045
31 455
30 865
30 285
29 595
29 595
29 170
Strukturfonder
29 430
28 840
28 250
27 670
27 080
27 080
26 660
Sammanhållningsfond
2 615
2 615
2 615
2 615
2 515
2 515
2 510
3. INTERN POLITIK
5 900
5 950
6 000
6 050
6 100
6 150
6 200
4. EXTERNA ÅTGÄRDER
4 550
4 560
4 570
4 580
4 590
4 600
4 610
5. ADMINISTRATION
4 560
4 600
4 700
4 800
4 900
5 000
5 100
6. RESERVER
900
900
650
400
400
400
400
Valutareserv
500
500
250
0
0
0
0
Reserv för katastrofhjälp
200
200
200
200
200
200
200
Lånegarantireserv
200
200
200
200
200
200
200
7. FÖRANSLUTNINGSSTÖD
3 120
3 120
3 120
3 120
3 120
3 120
3 120
Jordbruk
520
520
520
520
520
520
520
Strukturella föranslutningsinstrument
1 040
1 040
1 040
1 040
1 040
1 040
1 040
Phare (kandidatländer)
1 560
1 560
1 560
1 560
1 560
1 560
1 560
8. UTVIDGNING
6 450
9 030
11 610
14 200
16 780
Jordbruk
1 600
2 030
2 450
2 930
3 400
Strukturåtgärder
3 750
5 830
7 920
10 000
12 080
Intern politik
730
760
790
820
850
Administration
370
410
450
450
450
TOTALT ÅTAGANDEBEMYNDIGANDEN
91 995
93 385
100 255
102 035
103 075
104 995
107 040
TOTALT BETALNINGSBEMYNDIGANDEN
89 590
91 070
98 270
101 450
100 610
101 350
103 530
av vilket: utvidgning
4 140
6 710
8 890
11 440
14 220
Betalningsbemyndiganden i % av BNI
1,13%
1,12%
1,14%
1,15%
1,11%
1,09%
1,09%
Marginal
0,14%
0,15%
0,13%
0,12%
0,16%
0,18%
0,18%
Tak för egna medel
1,27%
1,27%
1,27%
1,27%
1,27%
1,27%
1,27%
DEL II – UTTALANDE OM UTNÄMNINGEN AV
KOMMISSIONENS ORDFÖRANDE
I. Stats- och regeringscheferna har med respekt noterat kommissionens
avgång och uttrycker sin tacksamhet för det arbete den har gjort för
Europa.
De beslutade enhälligt att be Romano PRODI att tacka ja till den viktiga
uppgiften att bli ordförande för nästa Europeiska kommission.
I enlighet med de förfaranden som föreskrivs i Amsterdamfördraget skall
detta beslut underställas det nuvarande Europaparlamentet för
godkännande. Efter detta godkännande bör Romano PRODI anstränga
sig för att förbereda utnämningen av den nya kommissionen så snart som
möjligt i samarbete med medlemsstaternas regeringar. Medlemsstaternas
regeringar och Romano PRODI skall i samförstånd utse övriga personer
som de avser att utnämna som ledamöter av kommissionen. Efter valen i
juni bör det nyvalda Europaparlamentet godkänna både ordföranden och
de personer som utsetts till kommissionen. Det nyvalda
Europaparlamentet bör påbörja förfarandet för att utnämna den nya
kommissionen redan i juli. Efter godkännande av det nyvalda
Europaparlamentet skall ordföranden och kommissionens ledamöter
utnämnas enhälligt av medlemsstaternas regeringar. Europeiska rådet
önskar ge den nya kommissionen möjlighet att börja arbeta snarast
möjligt och fortsätta att arbeta med fullständigt mandat från och med
januari 2000 och fem år framåt.
II. Europeiska unionen behöver så snart som möjligt en stark,
handlingskraftig kommission som iakttar regeln om öppenhet och närhet
till medborgarna. Romano PRODI kommer att få i uppdrag att utarbeta
ett program för den nya kommissionens arbetssätt. Ett första åsiktsutbyte
om detta reformprogram mellan stats- och regeringscheferna och
Romano PRODI kommer att äga rum om ett par veckor och under alla
omständigheter innan PRODI godkänns av det nuvarande
Europaparlamentet.
Den nya kommissionen bör skyndsamt genomföra de reformer som
behövs, särskilt när det gäller att förbättra kommissionens organisation,
förvaltning och finansiella kontroll.
För att åstadkomma detta bör den kommande kommissionen ge hög
prioritet åt utarbetandet av ett program som omfattar långtgående
modernisering och reform. I första hand bör alla medel tas i bruk för att
garantera att kommissionen, när den förvaltar gemenskapens fonder,
program eller projekt, har en struktur som säkerställer högsta möjliga
integritet och effektivitet i förvaltningen.
DEL III – UTTALANDEN OM KOSOVO
UTTALANDE AV EUROPEISKA RÅDET OM KOSOVO
Europeiska rådet är djupt oroat över att ambassadör Holbrooke och de tre
förhandlarna från Rambouillet, ambassadörerna Hill, Majorski och
Petritsch, har misslyckats i sina medlingsförhandlingar med
Förbundsrepubliken Jugoslaviens president Slobodan Milosevic. Dessa
ansträngningar syftade gemensamt till att övertala Förbundsrepubliken
Jugoslavien att godta ett eldupphör i Kosovo och en politisk lösning på
Kosovokonflikten för att förhindra en humanitär katastrof i Kosovo.
Över en kvarts miljon kosovoalbaner är nu hemlösa till följd av
attackerna av Belgrads säkerhetsstyrkor. Förra månaden tvingades 65
000 personer lämna sina hem och ytterligare 25 000 sedan
fredsförhandlingarna bröt samman i Paris i fredags. Medan
kosovoalbanerna undertecknade Rambouilletavtalen strömmade Belgrads
styrkor in i Kosovo för att inleda en ny offensiv. Sedan fientligheterna
bröt ut i Kosovo i mars 1998 har 440 000 personer, mer än en femtedel
av Kosovos befolkning, flytt eller fördrivits. Nya offer rapporteras varje
dag. Civilbefolkningen utgör målet för fientligheterna.
Det internationella samfundet har gjort sitt yttersta för att finna en fredlig
lösning på Kosovokonflikten. I Rambouillet och nu senast i Paris har
intensiva ansträngningar gjorts efter månadslånga förberedelser för att
förhandla fram ett avtal som ger Kosovo självstyre, som är rättvist för
båda parter i konflikten och som skulle säkerställa en fredlig framtid
både för serberna i Kosovo och för kosovoalbaner och alla andra
nationaliteter. Utkastet till avtal som undertecknades i Paris av
kosovoalbanerna, uppfyller dessa krav: På grundval av Jugoslaviens
suveränitet och territoriella integritet ger det Kosovo en hög grad av
självstyre, garanterar individuella mänskliga rättigheter för alla invånare i
Kosovo i enlighet med de högsta europeiska normerna, innehåller
vidsträckta rättigheter för alla nationaliteter som lever i Kosovo och
lägger grunden för den återuppbyggnad av det krigshärjade området som
krävs.
Den jugoslaviska ledningen under president Milosevic har ihärdigt vägrat
att på allvar försöka finna en politisk lösning. Den har gett det
jugoslaviska folket en förvrängd bild av förhandlingsförloppet och av de
frågor som behandlats. Dessutom har den serbiska polisen och
Förbundsrepubliken Jugoslaviens väpnade styrkor under de senaste
veckorna på ett omfattande sätt förstärkt sin närvaro i Kosovo och
därigenom ytterligare överskridit de gränser som fastställdes i avtalet
mellan Holbrooke och Milosevic den 12 oktober 1998. Slutligen
genomför de jugoslaviska säkerhetsstyrkorna militära operationer mot
civilbefolkningen i Kosovo i strid med bestämmelserna i säkerhetsrådets
resolution 1199.
På tröskeln till 2000-talet kan en humanitär katastrof mitt i Europa inte
accepteras. Det kan inte tillåtas att majoriteten av befolkningen i Kosovo
i Europas mitt kollektivt berövas sina rättigheter och blir offer för svåra
brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi, medlemsstaterna i Europeiska
unionen, har moralisk förpliktelse att garantera att urskillningslöst
beteende och våld, som blev påtagligt vid massakern i Racak i januari
1999, inte upprepas. Vi har skyldighet att se till att de hundratusentals
personer som flytt eller fördrivits får återvända hem. Aggression får inte
belönas. En angripare måste veta att han måste betala ett högt pris. Det är
vad 1900-talet har lärt oss.
Det internationella samfundet kommer inte heller att tolerera brott mot
mänskligheten. De som nu driver konflikten i Kosovo bör inte glömma
att domstolen i Haag har behörighet som omfattar Kosovo. De och deras
ledare kommer att personligen få stå till svars för sina handlingar.
Vi har när allt kommer omkring ansvar för att säkerställa fred och
samarbete i området. Därigenom garanteras våra grundläggande
europeiska värderingar, dvs. respekten för mänskliga rättigheter och
minoriteters rättigheter, för internationell rätt, för demokratiska
institutioner och gränsers okränkbarhet.
Vår politik riktas varken mot den jugoslaviska eller den serbiska
befolkningen eller mot Förbundsrepubliken Jugoslavien eller Republiken
Serbien. Den riktas mot den oansvariga jugoslaviska ledningen under
president Milosevic. Den riktas mot säkerhetsstyrkor som cyniskt och
brutalt slåss mot sin egen befolkning. Vi vill få slut på dessa
våldshandlingar. President Milosevic måste stoppa den serbiska
aggressionen i Kosovo och underteckna Rambouilletavtalen, som
innefattar en NATO-ledd fredsstyrka för att garantera stabilitet.
Vi uppmanar enträget den jugoslaviska ledningen under president
Milosevic att fatta mod i detta kritiska ögonblick och radikalt ändra sin
egen politik. Det är fortfarande inte för sent att stoppa det interna
förtrycket och att acceptera det internationella samfundets ansträngningar
för att medla. Det internationella samfundets enda mål är att hitta en
politisk framtid för Kosovo grundad på Förbundsrepubliken Jugoslaviens
suveränitet och territoriella integritet och som respekterar den oro och de
förhoppningar som hyses av alla invånare i Kosovo.
Kosovoalbanerna visade att de önskar en fredlig lösning genom att
underteckna Rambouillet-avtalen. Det är nu avgörande att de visar
maximal återhållsamhet.
Vi betonar att det inte är vårt syfte att hålla kvar Förbundsrepubliken
Jugoslavien i sin självpåtagna isolering från Europa och världen.
Tvärtom skulle vi vilja göra slut på Förbundsrepubliken Jugoslaviens
isolering i Europa. Men för att detta skall kunna genomföras måste
Milosevic välja den väg som leder till fred i Kosovo och till reformer och
demokratisering samt pressfrihet i hela Jugoslavien.
UTTALANDE AV EUROPEISKA RÅDET OM KOSOVO
I det uttalande som Europeiska rådet avgav tidigare idag betonades de
ansträngningar det internationella samfundet hade gjort för att undvika
ett militärt ingripande. Vi uppmanade den jugoslaviska ledningen under
president Milosevic att i detta kritiska ögonblick ha modet att radikalt
ändra sin egen politik. NATO genomför nu insatser mot militära mål i
Förbundsrepubliken Jugoslavien för att få ett slut på den humanitära
katastrofen i Kosovo.
Förbundsrepubliken Jugoslavien står nu inför de mycket allvarliga
konsekvenserna, som landet upprepade gånger varnats för, av sin
underlåtenhet att samarbeta med det internationella samfundet för en
fredlig lösning på Kosovokrisen. President Milosevic måste nu ta hela
ansvaret för vad som händer. Det åligger honom att hejda de militära
insatserna genom att omedelbart avbryta sina angrepp mot Kosovo och
genom att godta Rambouilletavtalen.
DEL IV – ÖVRIGA FÖRKLARINGAR
FREDSPROCESSEN I MELLANÖSTERN
Europeiska unionens stats- och regeringschefer bekräftar åter unionens
stöd för en förhandlingsuppgörelse i Mellanöstern som bör bygga på
principerna om "land för fred" och garantera både den kollektiva och
individuella säkerheten för de israeliska och palestinska folken. I detta
sammanhang välkomnar Europeiska unionen beslutet från Palestinska
nationalrådet och associerade organ som åter bekräftar upphävandet av
de bestämmelser i den palestinska nationella stadgan enligt vilka Israel
skall förstöras och som även bekräftar deras åtagande att erkänna och
leva i fred med Israel. Men Europeiska unionen är fortfarande orolig över
det nuvarande dödläget i fredsprocessen och uppmanar parterna att
fullständigt och omedelbart genomföra Wye River-avtalet.
Europeiska unionen uppmanar också parterna att åter bekräfta att de
ansluter sig till de grundläggande principer som fastställdes inom ramen
för avtalen i Madrid, Oslo och påföljande avtal i enlighet med FN:s
säkerhetsråds resolutioner 242 och 338. Europeiska unionen vädjar till
parterna att komma överens om en förlängning av den övergångsperiod
som fastställdes i Osloavtalet.
Europeiska unionen vädjar särskilt om att förhandlingarna om slutstatus
snarast återupptas under de kommande månaderna i snabbare takt och
utan att förlängas i oändlighet. Europeiska unionen anser att det bör vara
möjligt att ha målsättningen att avsluta förhandlingarna inom ett år. Den
uttrycker sin vilja att arbeta för att underlätta ett snabbt avslutande av
förhandlingarna.
Europeiska unionen vädjar till båda parterna att avstå från sådana
handlingar som kan störa utgången av förhandlingarna om slutstatus och
från alla handlingar som står i motsättning till internationell rätt, även
bosättningar och att bekämpa provokationer och våld.
Europeiska unionen bekräftar åter palestiniernas fortsatta och oinskränkta
rätt till självbestämmande samt möjligheten till en stat och ser fram emot
att denna rätt tillgodoses snarast. Den vädjar till parterna att uppriktigt
kämpa för en förhandlingslösning på grundval av de befintliga avtalen
utan att ifrågasätta denna rätt som inte är underkastad något veto.
Europeiska unionen är övertygad om att bildandet av en demokratisk,
livskraftig och fredlig oberoende palestinsk stat på grundval av de
befintliga avtalen och genom förhandlingar skulle vara den bästa garantin
för Israels säkerhet och för att Israel skall godtas som en jämställd
partner i regionen. Europeiska unionen förklarar att den är villig att
överväga erkännandet av en palestinsk stat när det blir aktuellt i enlighet
med de grundläggande principer som vi hänvisar till ovan.
Europeiska unionen vädjar också om att förhandlingarna om de syriska
och libanesiska spåren i fredsprocessen i Mellanöstern återupptas snarast,
så att säkerhetsrådets resolutioner 242, 338 och 425 kan genomföras.
SYDAFRIKA
Europeiska rådet godkände det handels- och samarbetsavtal med
Sydafrika som har varit föremål för förhandlingar under en viss tid. Det
välkomnade detta historiska ögonblick och gav rådet i uppdrag att snarast
vidta nödvändiga åtgärder för det formella godkännandet. Detta avtal är
ytterligare ett viktigt steg för att befästa och stärka det solida
partnerskapet mellan Europeiska unionen och Sydafrika i fråga om
politik, ekonomi och handel. Europeiska rådet betraktar detta historiska
avtal som en symbol för de starka vänskaps- och solidaritetsbanden
mellan folken i Europa och södra Afrika.
UTVIDGNINGEN
Mot bakgrund av resultatet av förhandlingarna om Agenda 2000 den 24–
25 mars vill Europeiska rådet sända ett lugnande budskap till de länder
som förhandlar om anslutning. Utvidgningen fortsätter att vara en
historisk prioritering för Europeiska unionen. Anslutnings-
förhandlingarna kommer att fortsätta för varje land i sitt eget tempo och
så snabbt som möjligt. Europeiska rådet uppmanar rådet och
kommissionen att se till att takten i förhandlingarna bibehålls i enlighet
härmed.
Bilaga 14: Slutsatser från Europeiska rådets möte i
Köln
INLEDNING
1. Europeiska rådet sammanträdde i Köln den 3–4 juni 1999 för att be-
handla viktiga framtidsfrågor efter Amsterdamfördragets ikraftträdande.
2. Europeiska rådet inbjöd den nyutnämnde ordföranden för kommis-
sionen, Romano Prodi, att delta i sina förhandlingar för att med honom
diskutera grundläggande frågor om Europeiska unionens politik under de
närmaste åren. Europeiska rådet noterade med tillfredsställelse Romano
Prodis redogörelse för den kommande kommissionens arbets- och
reformprogram. Europeiska rådet bekräftade härvid sin uppfattning att
man snabbt bör arbeta vidare med utnämningsförfarandet för den nya
kommissionen efter valen till Europaparlamentet och avsluta detta så fort
som möjligt.
3. Dessutom inleddes överläggningarna med ett åsiktsutbyte med
Europaparlamentets ordförande, José María Gil-Robles, om de viktigaste
diskussionspunkterna.
UTNÄMNINGAR
4. Europeiska rådet beslutade om flera viktiga utnämningar. Inom ramen
för Amsterdamfördragets genomförande utsåg Europeiska rådet Javier
Solana Madariaga till den nya posten som rådets generalsekreterare och
hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Till rådets biträdande generalsekreterare utsågs Pierre de Boissieu.
SYSSELSÄTTNING, TILLVÄXT, KONKURRENSKRAFT OCH
HÅLLBAR UTVECKLING
5. I och med införandet av euron den 1 januari 1999 har Europeiska
unionen uppnått sin hittills högsta nivå när det gäller ekonomisk integra-
tion. Samtidigt har det största valutaområdet i världen vid sidan av
Förenta staterna uppstått. Genom införandet av euron kommer Europa att
kunna spela den roll i världsekonomin som motsvarar dess ekonomiska
tyngd. En stabil euro kommer att stärka Europas förmåga att främja
tillväxt och sysselsättning.
6. Europeiska rådet erkänner det globala ansvar som Europa tog då euron
infördes. Europeiska rådet betonar ånyo nödvändigheten av en strikt
tillämpning av stabilitets- och tillväxtpaktens bestämmelser. Detta
innebär bl.a. att man tydligt eftersträvar realistiska och trovärdiga
budgetmål för varje budgetår, vilka man kan vara säker på att uppnå
endast genom ambitiösa konsolideringsansträngningar i de offentliga
budgetarna. Den makroekonomiska stabilitets- och tillväxtspolitiken
kräver dessutom en tillväxtorienterad skattepolitik, i synnerhet en minsk-
ning av skatter och avgifter på arbete, och att parterna i kollektivavtal för
en lönepolitik som är inriktad på sysselsättning.
Europeiska sysselsättningspakten
7. Att öka sysselsättningen är fortfarande det högst prioriterade målet i
Europa. Därför tar Europeiska rådet initiativet till en europeisk syssel-
sättningspakt för att varaktigt minska arbetslösheten. I Europeiska syssel-
sättningspakten ingår unionens samtliga sysselsättningspolitiska åtgärder
i en övergripande strategi. Europeiska rådet stöder de tre pelarna i
Europeiska sysselsättningspakten och ser i dessa följande långsiktiga
processer som måste samordnas inbördes:
Samordning av den ekonomiska politiken och bättre samspel mellan
löneutveckling och penning-, budget- och finanspolitiken genom en
makroekonomisk dialog för att utlösa en icke-inflatorisk tillväxtdynamik
(Kölnprocessen).
Vidareutveckling och ett effektivare genomförande av den samordnade
sysselsättningsstrategin för att öka arbetsmarknadens effektivitet genom
att förbättra anställbarheten, företagarandan, företagens och de anställdas
anpassningsförmåga samt lika möjligheter för kvinnorna på arbets-
marknaden (Luxemburgprocessen).
Omfattande strukturell reform och modernisering för att förbättra
innovationsförmågan och effektiviteten på arbets-, varu-, tjänste- och
kapitalmarknaden (Cardiffprocessen).
8. Europeiska rådet betraktar den makroekonomiska dialogen i vilken
företrädare för rådet, kommissionen, Europeiska centralbanken och
arbetsmarknadens parter deltar som en riktig utgångspunkt för att genom-
föra den makroekonomiska politik som utgör grundvalen för gemen-
skaperna och medlemsstaternas ekonomiska politik och som är inriktad
på tillväxt och stabilitet. Europeiska rådet betraktar detta som en grund
för ett effektivt samarbete mellan alla berörda parter. Europeiska rådet
godkänner den europeiska sysselsättningspakten – samt memorandumet
"Ungdomar i Europa – vår framtid". Det bekräftar sin resolution om den
europeiska sysselsättningspakten och välkomnar i detta sammanhang
uttalandet från arbetsmarknadens parter.
9. Inom ramen för det konkreta genomförandet av Luxemburg- och
Cardiffprocessen uppmanar Europeiska rådet kommissionen att från den
jämförelse mellan de bästa metoderna som hittills gjorts ta fram konkreta
rekommendationer för medlemsstaternas sysselsättningsåtgärder och
avlägga rapport för Europeiska rådet i Helsingfors, lägga fram sitt förslag
till gemensam rapport om sysselsättningen och de nya sysselsättnings-
politiska riktlinjerna för 2000 i september 1999.
10. Dessutom prioriterar rådet särskilt följande åtgärder:
Fullt utnyttjande av den strukturella förändringen i riktning mot tjänste-
samhället, i synnerhet fastställande och utnyttjande av särskilt sysselsätt-
ningsfrämjande områden samt avskaffande av hinder när det gäller
sysselsättningsintensiva tjänster.
Sysselsättningsfrämjande och samhällsnyttiga innovationer på arbets-
marknaderna. Europeiska rådet uppmanar kommissionen och medlems-
staterna att undersöka om och hur:
– man kan skapa högre sysselsättning på arbetsplatser i den arbets-
intensiva delen av tjänstesektorn,
- Luxemburgprocessen genom ytterligare verifierbara målsättningar
kan göras ännu effektivare,
- man inom ramen för Luxemburgprocessen kan få så god inblick som
möjligt i de åtgärder som ingår i de nationella handlingsplanerna för
sysselsättningen,
- förändringar i arbetets organisation samt ändrade regler om
arbetstider kan bidra till att skapa nya arbetstillfällen.
11. Europeiska rådet välkomnar beslutet att kalla till ett första extra möte
i Europeiska rådet om sysselsättning, ekonomisk reform och social
sammanhållning – mot ett Europa i innovationens och kunskapens tecken
under det portugisiska ordförandeskapet våren 2000 för att se vilka
framsteg som gjorts enligt Köln-, Cardiff- och Luxemburgprocessen. Ett
forum för företrädare för medlemsstaternas regeringar, kommissionen,
Europaparlamentet, arbetsmarknadens parter och Europeiska central-
banken kommer att utvärdera dessa resultat.
12. Europeiska rådet välkomnar kommissionens rapport om sysselsätt-
ningsindikatorerna och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att
fortsätta detta arbete.
13. Europa behöver ta initiativ till ökade investeringar. Europeiska rådet
skall fatta beslut om ytterligare åtgärder för att främja sysselsättning och
investeringar. Till detta åtgärdspaket hör en utvidgning av Europeiska
investeringsbankens verksamhet, en kraftsamling på olika områden inom
gemenskapspolitiken på grundval av de beslut som fattades av
Europeiska rådet i Berlin för att uppnå sysselsättningsmålet och
påskynda innovationerna.
14. Europeiska rådet uppmanar Europeiska investeringsbanken att i unio-
nens alla medlemsstater genomföra följande åtgärder:
Att anslå ytterligare 500 miljoner euro ur den nuvarande ramen för risk-
kapitalfinansiering, vilket möjliggör en fördubbling av medlen till den
europeiska mekanismen för teknik. Om detta genomförs skyndsamt kan
sysselsättningen stimuleras ytterligare.
Att anslå ytterligare en miljard euro för riskkapitalfinansiering av
investeringar i högteknologi i små och medelstora företag under perioden
2000–2003, även i samarbete med Europeiska investeringsfonden.
Därigenom lämnas ett värdefullt bidrag till tillväxtstarka små och
medelstora företag som får ett större eget kapital och kan skapa fler
arbetstillfällen.
Fortsatt och utvidgat beviljande av kredit inom sektorerna stadsförnyelse,
utbildning och folkhälsa samt miljöskydd, inklusive främjande av förny-
bar energi.
Stöd till och komplettering av gemenskapens struktur- och regionalstöd,
särskilt när det gäller områden som i framtiden inte längre kommer att
vara berättigade till stöd. Strukturstödsreformen ger ytterligare spelrum
så att regionernas utvecklingspotential kan utnyttjas genom låne-
finansiering.
Utbyggda kreditmöjligheter för kandidatländerna som komplement till
föranslutningsstrategin. En dynamisk ekonomisk utveckling i dessa stater
har även en positiv inverkan på sysselsättningen inom Europeiska
unionen.
15. De beslut som fattades av Europeiska rådet i Berlin ger goda möjlig-
heter att stärka tillväxten och sysselsättningen genom att gemenskaps-
politiken genomförs på ett effektivt sätt.
Strukturstöd: Under perioden 2000–2006 kommer 213 miljarder euro ur
de europeiska strukturfonderna och Sammanhållningsfonden att finnas
tillgängliga. Medlemsstaterna och kommissionen uppmanas att skynd-
samt anta de nya stödprogrammen så att stödverksamheten kan fortsätta
utan avbrott från och med 2000. Målet är att stödet skall uppnå en så stor
sysselsättningsskapande effekt som möjligt.
Socialfondens verksamhet skall stödja den europeiska sysselsättnings-
strategin och de nationella handlingsplanerna. Stödet från regionalfonden
och Sammanhållningsfonden bidrar till att bygga ut infrastrukturen och
förbättra den ekonomiska konkurrenskraften. Åtgärderna för landsbygds-
utvecklingen skapar sysselsättningsmöjligheter utanför jordbrukssektorn.
För utbyggnaden av de transeuropeiska näten räknar man med en ökning
av medlen till 4,6 miljarder euro före 2006. Europeiska rådet uppmanar
kommissionen och medlemsstaterna att
- lägga fram en utökad förteckning över prioriterade projekt,
- påskynda godkännandet av projekt,
- tillsammans med Europeiska investeringsbanken undersöka i vilken
mån finansieringar av partnerskap mellan den offentliga och den
privata sektorn kan utnyttjas mer,
- undersöka i vilken mån investeringar genom internationella
investerare kan underlättas,
- ägna mer uppmärksamhet åt offentliga investeringar i infrastrukturen
i sina stabilitets- och konvergensprogram.
Rådet och Europaparlamentet uppmanas att snabbt fatta beslut om de
program som ännu inte antagits (Sokrates, Ungdom) för att framför allt
påskynda deras positiva inverkan på sysselsättningen.
16. Innovationer och informationssamhället skapar morgondagens arbets-
platser.
Gemenskapens femte ramprogram för forskning med en finansierings-
volym på 15 miljarder euro skall påskynda innovationsprocessen och till
fullo utnyttja gemenskapens tillväxts- och sysselsättningspotential. Ju
större konkurrenskraft Europa får på det högteknologiska området desto
fler blir de värdefulla sysselsättningsmöjligheter som uppstår.
Utvecklingen av ett europeiskt system för satellitnavigering (Galileo)
måste på grund av sin strategiska betydelse granskas ingående. Rådet
uppmanas att påskynda sina diskussioner om kommissionens
meddelande om detta system i syfte att uppnå en långtgående privat
finansiering.
Europa måste påta sig en ledande roll i informationssamhället:
- Alla skolor måste snarast möjligt få tillgång till Internet.
- För att stärka Europas ledande ställning inom elektronisk handel
måste samordningen av politiken för att skapa ett gynnsamt klimat
förbättras och ett direktiv som också stöds av näringslivet snabbt
antas.
17. Europeiska rådet ger kommissionen och medlemsstaterna i uppdrag
att tillsammans med företrädare för näringslivet kartlägga hindren för en
snabb utveckling och användning av informationsteknik och utarbeta
förslag till lösningar. Man måste därvid ta hänsyn till behovet av
standardisering och avreglering.
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
18. Europeiska rådet välkomnar de allmänna riktlinjerna i medlems-
staternas och gemenskapens ekonomiska politik och rekommenderar
rådet att anta dem. Särskilt viktiga är de länderspecifika rekommenda-
tionerna att stärka alla medlemsstaters egna insatser inom den
ekonomiska politiken.
19. Europeiska rådet anser att nyckeln till en hållbar icke-inflatorisk
tillväxt och en ökad sysselsättning finns i en lämplig samverkan mellan
en tillväxt- och stabilitetsorienterad makroekonomisk politik med
omfattande strukturreformer i gemenskapen och medlemsstaterna. För att
den ekonomiska och monetära unionen skall bli hållbar och framgångsrik
anser Europeiska rådet att det krävs en fördjupad och adekvat sam-
ordning av politiken samt en dialog med arbetsmarknadens parter och
Europeiska centralbanken. Den europeiska sysselsättningspakten
kommer att ge ett viktigt bidrag till detta.
20. Inom euroområdet kommer den förstärkta dialogen inom Euro 11-
gruppen till att bidra till att genomföra en mer välavvägd kombination av
åtgärder. Europeiska rådet uppmanar regeringarna och arbetsmarknadens
parter att stödja penningpolitiken i dess mycket viktiga stabilitets-
politiska uppgift. Därvid är fortsatta ansträngningar för att på medellång
sikt i stort sett uppnå balans i budgetarna eller budgetöverskott, anpassad
löneutveckling och omfattande strukturreformer av särskilt stor
betydelse.
Skattepolitik
21. Europeiska rådet noterar den andra lägesrapporten från uppförande-
kodgruppen och konstaterar med tillfredsställelse att diskussionerna om
förslagen till direktiv om beskattning av sparande har kommit långt.
Europeiska rådet välkomnar de konstruktiva diskussionerna med tredje
länder i Europa om en effektivare beskattning av ränteinkomster.
22. Europeiska rådet framhåller att de europeiska skattesystemen måste
utformas så att de gynnar sysselsättningen och att skadlig skatte-
konkurrens måste bekämpas. Som en bekräftelse av slutsatserna från
Europeiska rådet i Wien uppmanar Europeiska rådet därför rådet att
fortsätta arbeta med förslagen till ett direktiv om beskattning av
inkomster från sparande och ett direktiv om räntor och royalties, så att
enighet kan nås före Europeiska rådets möte i Helsingfors, rådet på
grundval av Ekofin-rådets rapport skall fortsätta sitt arbete på en ram för
energibeskattningen och i samband därmed också tar hänsyn till miljö-
konsekvenserna, och att man slutför arbetet i uppförandekodgruppen före
Europeiska rådet i Helsingfors.
23. Europeiska rådet välkomnar rådets andra lägesrapport om det ökade
skattepolitiska samarbetet och uppmanar rådet att utarbeta en tredje
rapport före Europeiska rådet i Helsingfors.
24. Europeiska rådet uppmanar rådet att snarast diskutera det förslag till
direktiv som lagts fram av kommissionen enligt vilket de medlemsstater
som så önskar på prov får införa lägre mervärdesskatt på arbetsintensiva,
icke gränsöverskridande tjänster så att detta direktiv kan antas senare.
En enhetlig finansmarknad
25. Europeiska rådet välkomnar rapporten från rådet och meddelandet
från Europeiska kommissionen och dess handlingsplan för att skapa en
enhetlig finansmarknad. Inför de allt större utmaningar som konkur-
rensen mellan finansmarknaderna innebär och med tanke på dessa mark-
naders totala betydelse för ekonomisk tillväxt och sysselsättning anser
Europeiska rådet att det är absolut nödvändigt att snabba framsteg görs
på detta område. Europeiska rådet stöder i princip förslagen och priorite-
ringarna i handlingsplanen, som skall behandlas i detalj i de behöriga
tekniska kommittéerna.
26. Europeiska rådet uppmanar kommissionen att fortsätta arbetet utifrån
diskussionerna i arbetsgruppen för finansiella tjänster som fortsättnings-
vis skall behandla strategiska frågor, sektorsövergripande utveckling
samt följa upp de framsteg som görs inom ramen för handlingsplanen.
Förbättring av de internationella finanssystemens funktionsduglighet
27. Europeiska rådet välkomnar rådets rapport om förbättringar av de
internationella finanssystemens funktionsduglighet och uppmanar
medlemsstaterna till ett nära samarbete för att genomföra förslagen.
Europeiska rådet anser att det är särskilt viktigt att den privata sektorn i
större utsträckning deltar när det gäller att undvika och lösa finanskriser.
I samband med detta framhåller Europeiska rådet att det är nödvändigt att
intensifiera arbetet med att fastställa effektivare regler om hur stor del av
de kostnader som uppstår till följd av oro på finansmarknaden som den
privata sektorn skall stå för. Europeiska rådet stöder dessutom de
ansträngningar att förbättra tillsynen över finansmarknaderna, särskilt när
det gäller de framväxande marknaderna, som även bör utvidgas till att
omfatta finansinstitut med en högre risk/eget kapital-relation och
offshore-finanscentrum. Europeiska rådet välkomnar inrättandet av ett
forum för tillsyn över finansmarknaden som ett viktigt steg i denna
riktning. Europeiska rådet betonar att alla eftersträvade förbättringar av
det internationella finanssystemets funktionsduglighet skall göras inom
de befintliga Bretton Woods-institutionerna och understryker
Internationella valutafondens centrala roll.
De fattigaste ländernas skuldsättning
28. Det gäller att finna en hållbar lösning på de fattigaste ländernas
skuldsättningsproblem. Europeiska rådet välkomnar den gemensamma
europeiska inställningen till att förbättra initiativet till skuldlättnader för
kraftigt skuldtyngda fattiga länder och förordar att skuldlättnads-
processen för de fattigaste länderna påskyndas och att ambitiösa mål
ställs när det gäller skuldlättnadens omfattning. Europeiska rådet betonar
att det krävs en närmare koppling mellan skuldlättnader och en strategi
för att bekämpa fattigdomen. EU:s medlemsstater är beredda att i
Parisklubben stödja en höjning av den del av kommersiella kreditskulder
som skall efterskänkas till 90 % eller mer och arbetar för ytterligare
lättnader när det gäller skulder genom det offentliga utvecklings-
biståndet. I samband med detta är Europa berett att, med en lämplig
fördelning av kostnaderna, ta på sig sin del av finansieringen av ett
förbättrat skuldinitiativ.
Klimatpolitik, miljö och hållbar utveckling
29. Europeiska rådet betonar Europeiska unionens vilja att uppfylla de
åtaganden som gjordes i Kyoto för att minska utsläppen av växthusgaser
och med kraft verka för att inom ramen för det handlingsprogram som
antogs i Buenos Aires skapa förutsättningar för en snar ratificering av
Kyotoprotokollet. Europeiska unionens förhandlingsposition som formu-
lerades i rådets slutsatser av den 17 maj 1999 bekräftas. Europeiska rådet
anser att ratificeringen och genomförandet av Kyotoprotokollet är en
viktig milstolpe, men understryker även att ytterligare åtgärder är absolut
nödvändiga särskilt i industriländerna.
30. Europeiska rådet betonar betydelsen av att vidareutveckla en gemen-
sam och samordnad politik och gemensamma och samordnade åtgärder
på gemenskapsnivå, som kompletterar medlemsstaternas ansträngningar.
Alla relevanta sektorer uppmanas att lämna sitt bidrag inom ramen för en
övergripande klimatskyddsstrategi. Klimatpolitiken är det mest bety-
dande exemplet på rådets i Amsterdamfördraget fastställda åtagande att
integrera miljöaspekterna och den hållbara utvecklingen i övrig
gemenskapspolitik.
31. Europeiska rådet uppmanar rådet att inom de olika ämnesområdena
ägna särskild uppmärksamhet åt klimatproblemet när det utarbetar sin
integrationsstrategi inför mötet i Helsingfors. Ett särskilt åtgärdsbehov
anser Europeiska rådet föreligga när det gäller utformningen av
ramvillkoren för mindre utsläppsintensiva, miljövänligare trafiksystem
och vid ökat, obehindrat utnyttjande och ytterligare utbyggnad av
förnybara energikällor. Europeiska rådet anser också att det krävs en
lämplig ram för energibeskattningen och uppmanar rådet (ekonomiska
och finansiella frågor) att vid sina överläggningar komma fram till ett
beslut så snabbt som möjligt. Europeiska rådet noterar det tillträdande
ordförandeskapets initiativ för att stärka utvecklingen av gemenskapens
verksamhet på klimatområdet.
32. Europeiska rådet noterar Europeiska kommissionens rapport "Inte-
grering av miljöfrågor i alla relevanta politikområden" samt de framsteg
som har uppnåtts inom rådet sedan Wien. Det bekräftar sin avsikt att i
december 1999 på mötet i Helsingfors granska alla framsteg som gjorts
och erinrar om de begärda rapporterna. Europeiska rådet uppmanar rådet
(allmänna frågor, ekonomiska och finansiella frågor samt fiske) att under
år 2000 för det lägga fram rapporter om integreringen av miljöaspekterna
och den hållbara utvecklingen inom respektive politikområde.
Europeiska byrån för bedrägeribekämpning
33. Europeiska rådet välkomnar Europaparlamentets beslut av den 6 maj
1999 och rådets beslut (ekonomiska och finansiella frågor) av den 25 maj
1999 om att inrätta en ny europeisk byrå för bedrägeribekämpning. Det
välkomnar särskilt det förebildliga, nära och konstruktiva samarbetet
mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen, som har gjort det
möjligt att på kort tid fastställa de rättsliga grunderna, så att byrån som
planerat kunde inleda sitt arbete den 1 juni 1999. Därigenom sändes
också i god tid en politisk signal om att unionen också har förmåga att
bekämpa bedrägerier, korruption och dålig förvaltning.
34. Byrån måste förses med de nödvändiga personella och finansiella
resurserna, så att ett effektivt skydd av gemenskapens finansiella intres-
sen kan garanteras i de europeiska skattebetalarnas intresse. Endast på så
sätt kan man föra en effektiv kamp mot missbruk av subventioner och
oegentligheter i medlemsstaterna och inom Europeiska unionens organ
och institutioner, och återställa medborgarnas förtroende för de berörda
nationella och europeiska organen.
35. Europeiska rådet konstaterar med tillfredsställelse att jämte de ovan
nämnda organen också de flesta andra byråer, myndigheter och kontor,
som har inrättats på grundval av gemenskapsfördragen, omedelbart
förklarade sig beredda att acceptera en eventuell intern undersökning
som skall utföras av byrån för bedrägeribekämpning. Europeiska rådet
anser det principiellt önskvärt att alla gemenskapens organ ansluter sig
till denna interinstitutionella ordning och uppmanar därför Europeiska
gemenskapernas domstol, Europeiska revisionsrätten, Europeiska
centralbanken och Europeiska investeringsbanken att snarast möjligt
undersöka under vilka förutsättningar byrån också hos dem kan genom-
föra interna granskningar och hur i övrigt samarbetet med byrån skulle
kunna utformas.
Datorproblem år 2000
36. Europeiska rådet hänvisade vid sina möten i Cardiff och Wien till de
datatekniska problem som millenieskiftet kan innebära och uppmanade
energiskt medlemsstaterna att vidta åtgärder för att begränsa möjliga
störningar till ett minimum. Viktigt arbete har redan utförts. Med
anledning av att millenieskiftet kommer allt närmare uppmanar
Europeiska rådet kommissionen att öka sina ansträngningar och inkalla
en högnivågrupp som kan lägga fram de förslag till strategiska beslut
som inom Europeiska unionen kan komma att behövas för att garantera
att om datorproblem uppstår i samband med millenieskiftet viktiga infra-
strukturområden fortsätter att fungera störningsfritt. Europeiska rådet
uppmanar vidare kommissionen att sammanställa uppgifter om de
förebyggande åtgärder som vidtagits globalt och låta allmänheten få del
av dessa uppgifter.
Trafiksäkerhet
37. Europeiska rådet uppmanar rådet (transport) att efter de tragiska
händelserna i tunnlar i Europa behandla frågan om säkerhet i tunnlar
även när det gäller transport av farligt gods för att så snart som möjligt
kunna lägga fram rekommendationer om hur säkerheten skall förbättras
och hur man skall utveckla en enhetlig, hög säkerhetsstandard för hela
Europa.
Regionerna i de yttersta randområdena
38. Europeiska rådet uppmanar kommissionen att före slutet av 1999
lägga fram en rapport i vilken ett åtgärdspaket fastställs för att genomföra
bestämmelserna i artikel 299.2 i EG-fördraget om regionerna i de yttersta
randområdena.
VIDAREUTVECKLING AV EUROPEISKA UNIONEN
39. Under de gångna månaderna har viktiga framsteg gjorts på Europe-
iska unionens väg in i 2000-talet: Genom att enighet uppnåtts om Agenda
2000 har beslut fattats om de för utvidgningsprocessen nödvändiga
reformerna, och unionens finansiella ram för de kommande sju åren har
säkerställts.
40. Europeiska rådet noterar med tillfredsställelse de framsteg som har
uppnåtts sedan Europeiska rådet i Berlin när det gäller att genomföra
Agenda 2000, särskilt att den hithörande rättsakten har godkänts och att
det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin har ingåtts. Det
uppmanar kommissionen att i enlighet med slutsatserna från Berlin
snarast möjligt lägga fram ett utkast till beslut om egna medel, så att detta
kan träda i kraft i början av år 2002.
41. Till den europeiska enigheten hör också medvetandet om den kultu-
rella samhörigheten. Därför främjar Europeiska unionen kulturellt
samarbete och kulturutbyte. Det gäller att bevara och främja mångfalden
och djupet i de europeiska kulturerna. Europeiska rådet välkomnar därför
den enighet som föreligger om de centrala åtgärderna när det gäller att
främja europeisk kultur under de närmaste åren, nämligen "Europeisk
kulturhuvudstad" och det nya ramprogrammet för att främja kulturen
"Kultur – 2000". Europeiska rådet stöder främjandet av kulturprojekt
inom ramen för strukturfonderna i den mån de bidrar till att skapa bestå-
ende arbetstillfällen.
42. Europeiska rådet välkomnar att man inom ramprogrammet för kultur
särskilt främjar bättre kunskaper om de europeiska folkens kultur och
historia och därvid har boken som kulturarv en betydelsefull funktion,
vilket rådet slog fast i en resolution av den 8 februari 1999.
Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
43. Europeiska rådet erinrar om den handlingsplan som Europeiska rådet
i Wien godkände att inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
och uppmanar organen att i snabb takt driva på genomförandet av denna
handlingsplan. Det välkomnar att Europaparlamentet antog en resolution
om handlingsplanen från Wien och i samband med en konferens den 22–
23 mars 1999 tillsammans med parlamentsledamöter från medlems-
staterna tog vederbörlig hänsyn till denna fråga. Även med hänsyn till
resultaten från denna konferens kommer Europeiska rådet vid sitt extra
möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 att fastställa riktlinjerna för
framtidens europeiska politik i rättsliga och inrikes frågor.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
44. Europeiska rådet anser att de på unionsnivå gällande grundläggande
rättigheterna med hänsyn till det utvecklingsstadium som Europeiska
unionen befinner sig på bör sammanfattas i en stadga och därigenom
göras synligare.
45. Europeiska rådet har därför fattat det i bilaga IV bifogade beslutet.
Det tillträdande ordförandeskapet uppmanas att fram till Europeiska
rådets extra möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 skapa förutsätt-
ningar för att genomföra detta beslut.
De mänskliga rättigheterna
46. Europeiska rådet noterar ordförandeskapets lägesrapport om de
mänskliga rättigheterna. De föreslår att man skall undersöka huruvida det
vore lämpligt att inom unionen inrätta ett organ för mänskliga rättigheter
och demokrati.
Institutionernas funktionssätt
47. Europeiska rådet framhåller den betydelse som man tillmäter den
interna reformen och moderniseringen av kommissionen och den
europeiska tjänstemannasektorn. Europeiska rådet finner de åtgärder som
vidtagits av den sittande kommissionen värdefulla. Det välkomnar den
nyutnämnde kommissionsordförandens avsikt att genomföra genom-
gripande reformer, som behövs för att kommissionen effektivt skall
kunna utföra sina uppgifter i en struktur som är orienterad mot samråd
och samarbete.
48. Europeiska rådet kommer att intimt samarbeta med kommissionens
nye ordförande och stödja honom i arbetet med att tillsätta en kom-
mission som kännetecknas av bättre hantering av finansiella frågor och
personalfrågor, mycket höga krav på integritet och öppenhet samt av en
slimmad administration med klar kompetens- och ansvarsfördelning. Den
nya kommissionens struktur och fördelning av uppgifter skall beakta de
nya kraven liksom behovet av en verklig reform. Europeiska rådet
välkomnar den nyutnämnda kommissionsordförandens avsikt att lägga
fram konkreta reformförslag i början av år 2000.
49. Europeiska rådet erinrar om att metoden för anpassning av löner och
pensioner löper ut den 30 juni 2001. Rådet välkomnar kommissionens
avsikt att i god tid lägga fram reformförslag samt att samtidigt framföra
sin uppfattning om reformen av personalpolitiken.
50. Europeiska rådet välkomnar att rådets generalsekreterare har lagt
fram rapporten om rådets arbetssätt i en utvidgad union. Europeiska rådet
uppmanar rådet (allmänna frågor) att, med beaktande av denna rapport
och före Europeiska rådet i Helsingfors, lägga fram konkreta förslag för
att förbättra rådets sätt att fungera inför utvidgningen.
51. Europeiska rådet uppmanar det nya Europaparlamentet att snarast
slutbehandla frågan om tjänsteföreskrifterna för Europaparlamentets
ledamöter.
Regeringskonferens om de institutionella frågorna
52. För att säkerställa att Europeiska unionens institutioner kan fungera
effektivt även efter utvidgningen har Europeiska rådet bekräftat sin
avsikt att i början av 2000 inkalla en konferens mellan företrädare för
medlemsstaternas regeringar för att lösa de institutionella frågor som inte
kunde lösas i Amsterdam och som måste avgöras före utvidgningen. I
slutet av 2000 bör man avsluta konferensen och träffa överenskommelse
om de nödvändiga ändringarna i fördraget.
53. Enligt det till Amsterdamfördraget fogade protokollet om institutio-
nerna inför en utvidgning av Europeiska unionen och enligt förklaring-
arna till detta protokoll omfattar regeringskonferensens uppdrag följande
frågor:
- Europeiska kommissionens storlek och sammansättning.
- Viktningen av röster i rådet (ny viktning av rösterna, införande av
dubbel majoritet, tröskel för beslut med kvalificerad majoritet).
- Frågan om att eventuellt utöka omröstningarna med kvalificerad
majoritet i rådet.
Dessutom kan eventuellt andra nödvändiga ändringar i fördragen
behandlas, i den mån de berör EU:s institutioner i samband med de ovan
nämnda frågeställningarna och processen för genomförande av
Amsterdamfördraget.
54. Europeiska rådet uppmanar det tillträdande ordförandeskapet att inför
Europeiska rådets möte i Helsingfors på eget ansvar sammanställa en
uttömmande rapport för att förklara och sammanfatta de olika alternativa
lösningarna på de frågor som måste redas ut. Ordförandeskapet skall i det
sammanhanget beakta de förslag som lagts fram av medlemsstaterna,
Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Dessutom kan
ordförandeskapet överväga om frågan behöver diskuteras ytterligare.
Rådet ombeds att fastställa regler för Europaparlamentets deltagande.
Med kandidatländerna skall ett relevant åsiktsutbyte äga rum i befintliga
forum.
Den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken
55. Europeiska rådet har fortsatt sin diskussion om en gemensam euro-
peisk säkerhets- och försvarspolitik och avgett den bifogade förklaringen
om vidareutveckling av den gemensamma europeiska säkerhets- och
försvarspolitiken. Europeiska rådet välkomnar det arbete som utförts av
det tyska ordförandeskapet och godkänner rapporten från ordförande-
skapet i bilaga III som grund för det kommande arbetet. Europeiska rådet
uppmanar det tillträdande ordförandeskapet att fortsätta arbetet med
ytterligare en rapport till Europeiska rådet inför dess möte i Helsingfors.
56. Europeiska rådet uppmanar rådet (allmänna frågor) att ingående
diskutera samtliga aspekter av säkerhetsfrågan för att förstärka unionens
och medlemsstaternas icke-militära krishanteringsresurser och förbättra
samordningen mellan dem. Under överläggningarna skulle man i anslut-
ning till andra initiativ inom den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken även kunna behandla möjligheten att inrätta en stand by-styrka
för att koncentrera de enskilda staternas civila resurser och
fackkunskaper.
Utvidgningsprocessen
57. Europeiska rådet konstaterar med tillfredsställelse att dynamiken i
anslutningsförhandlingarna har ökat och att förhandlingarna går i rätt
riktning. Europeiska rådet välkomnar de positiva resultaten av den andra
omgången av de förhandlingar om sakfrågor som under det första halv-
året 1999 fördes med Estland, Polen, Slovenien, Tjeckien, Ungern och
Cypern om ett antal betydelsefulla och omfattande avsnitt. Europeiska
rådet framhåller sin beslutsamhet att bibehålla dynamiken i förhand-
lingarna. Europeiska unionen kommer därför att så snart som möjligt
under nästa år inleda förhandlingar om samtliga förhandlingsavsnitt i
förhandlingarna.
58. Europeiska rådet välkomnar att den analytiska granskningen av regel-
verket tillsammans med Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och
Slovakien från att ha befunnit sig i den multilaterala etappen nu gått in i
den avgörande bilaterala etappen, vilket kommer att göra det möjligt för
dessa länder att öka takten i förberedelserna inför anslutningen.
Europeiska rådet i Helsingfors skall granska de framsteg som gjorts av
kandidatländerna och dra de nödvändiga slutsatserna av granskningen.
59. Europeiska rådet betonar återigen de beslut som fattades av Euro-
peiska rådet i Luxemburg, nämligen att beslut om att inleda förhand-
lingar med nya länder enbart kan fattas på grundval av de kriterier som
Europeiska rådet i Köpenhamn fastställt. Samtidigt framhåller Europe-
iska rådet vikten av anslutningsperspektiv även för de kandidatländer
med vilka förhandlingar ännu inte inletts. Europeiska rådet anmodar
därför kommissionen att i sina kommande lägesrapporter överväga
åtgärder som kan bidra till att konkretisera dessa framtidsperspektiv för
samtliga kandidatländer. Europeiska rådet välkomnar kandidatländernas
ständiga framsteg och uppmuntrar dem att fortsätta med reformerna och
anpassningssträvandena.
60. Europeiska rådet betonar vikten av hög standard i fråga om kärn-
säkerhet i Central- och Östeuropa. Det betonar vikten av denna fråga i
samband med utvidgningen av unionen och uppmanar rådet att behandla
detta ärende ingående i sin kommande rapport om kandidatländernas
framsteg som väntas under hösten 1999.
61. Europeiska rådet välkomnar att den analytiska granskningen av
unionens regelverk tillsammans med Malta har kunnat inledas under den
tid som gått tack vare att kommissionen aktualiserat sitt yttrande över
Maltas ansökan om medlemskap. Kommissionen kommer i god tid före
Europeiska rådets möte i Helsingfors att överlämna en rapport även om
Maltas utveckling med avseende på anslutningen, vilken tillsammans
med motsvarande rapporter om de andra kandidatländerna kommer att
ligga till grund för eventuella beslut av Europeiska rådet i Helsingfors.
YTTRE FÖRBINDELSER
Kosovo
62. Europeiska rådet antog den bifogade förklaringen om Kosovo.
Västra Balkan
63. Under hela krisen har Europeiska unionen lett ansträngningarna för
att lindra flyktingars och fördrivna personers svåra belägenhet.
Europeiska rådet bekräftar åter Europeiska unionens och dess medlems-
staters vilja att fortsätta att göra sitt yttersta för att stödja länderna i
regionen och de humanitära hjälporganisationerna att uppfylla sin viktiga
humanitära uppgift. I detta sammanhang uttalar det sin uppskattning av
de utomordentliga insatser som länderna i regionen, och i synnerhet
Albanien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, gjort för att
erbjuda temporärt skydd och tak över huvudet för de fördrivna trots de
kännbara ekonomiska och sociala påfrestningarna.
64. Europeiska rådet betonar unionens åtagande för regional stabilitet och
dess utfästelse att stödja länderna i regionen och hjälpa till att axla den
börda som pålagts dem genom Kosovokrisen. Europeiska rådet påminner
om det ekonomiska stödpaket på 100 miljoner euro som utlovats till
länderna i regionen.
65. Europeiska rådet erinrar om Europeiska unionens åtagande att inta en
ledande roll i återuppbyggnadsarbetet i Kosovo och uppmanar andra
givare att på ett generöst sätt delta i detta arbete. Därför måste en tydlig
och effektiv övergångsadministration upprättas i provinsen inom ramen
för den politiska lösningen. Denna administration som kan ledas av
Europeiska unionen måste ha befogenhet och förmåga att agera motpart
till det internationella samfundet så att en effektiv återuppbyggnads-
process kan genomföras.
66. Europeiska rådet uppmanar kommissionen att prioritera förslag om
hur det planerade återuppbyggnadsstödet skall organiseras, i synnerhet
när det gäller lämplig utrustning och andra resurser som skall ställas till
förfogande samt nödvändiga personella och finansiella resurser för att
genomföra processen.
67. Europeiska rådet är medvetet om den exceptionella insats som krävs
för att återuppbygga regionen efter krisens slut och att det kommer att bli
nödvändigt att skyndsamt vidta de mest ändamålsenliga åtgärderna och
uppmanar därför kommissionen att utarbeta förslag före slutet av juni för
att inrätta ett organ med uppgift att genomföra gemenskapens återupp-
byggnadsprogram. Rådet, Europaparlamentet och revisionsrätten upp-
manas att göra sitt yttersta för att detta organ skall kunna börja sin
verksamhet före slutet av sommaren.
68. Mot bakgrund av de behov som kan förutses uppmanar Europeiska
rådet kommissionen att så snart som möjligt lägga fram förslag till
ytterligare personella och finansiella resurser för flyktingbistånd och stöd
för återvändande, samt att vid behov frigöra de 196 miljoner euro som
finns i reserven i Europeiska gemenskapens nuvarande budget, överföra
anslag från andra budgetposter eller föreslå en tilläggsbudget för 1999.
Lämpliga lösningar kommer att behövas för kommande år.
69. Europeiska rådet ser fram emot att anta en gemensam strategi för
västra Balkan i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Wien
och uppmanar rådet att fortsätta arbetet med de nödvändiga förberedel-
serna.
70. Europeiska rådet bekräftade Europeiska unionens ståndpunkt när det
gäller idrottsevenemang med Förbundsrepubliken Jugoslavien. Rådet
kommer på nytt att ta ställning till denna fråga efter det att en resolution
har antagits av FN:s säkerhetsråd.
Stabilitetspakt för sydöstra Europa
71. Europeiska rådet välkomnar varmt de framsteg som gjorts för att
fastställa stabilitetspakten för sydöstra Europa och ser fram mot att nå en
tidig överenskommelse vid det planerade ministermötet i Köln den 10
juni. Stabilitetspakten kommer att vara till hjälp för att stärka freden,
stabiliteten och välståndet i regionen samt samarbetet mellan dess länder.
Frågan om Förbundsrepubliken Jugoslaviens deltagande i denna process
kommer att behandlas i vederbörlig ordning, så snart som landet har
uppfyllt det internationella samfundets villkor avseende Kosovo.
Lösningen av Kosovokrisen är en nödvändig förutsättning. Europeiska
rådet erinrar dessutom om nödvändigheten av framsteg när det gäller
demokratiska friheter och respekt för minoriteters rättigheter.
72. När det gäller länderna i denna region bekräftar Europeiska rådet åter
Europeiska unionens beredvillighet att förbättra deras utsikter till full
integrering i EU:s struktur. Detta kommer att ske genom ett nytt slags
avtalsförhållande där varje lands individuella si tuation beaktas, inklusive
framsteg när det gäller regionalt samarbete och med möjlighet till
medlemskap i Europeiska unionen på grundval av Amsterdamfördraget
och så snart som de kriterier som fastställdes av Europeiska rådet i
Köpenhamn i juni 1993 har uppfyllts.
73. Europeiska unionen kommer att göra sitt yttersta för att stödja
Republiken Montenegro under dess demokratiska regering genom att låta
den få del av stabilitetspaktsprocessen ända från början.
74. Europeiska rådet betonar sin beslutsamhet att låta Europeiska
unionen ta initiativ till genomförandet av stabilitetspakten. Det uppmanar
rådet och kommissionen att prioritera nödvändiga genomförandeåtgärder.
Unionen kommer att aktivt bistå länderna i regionen i deras ansträng-
ningar för att uppnå målen i stabilitetspakten. I enlighet med sin ledande
roll kommer Europeiska unionen att utnämna den särskilde samordnaren
för stabilitetspakten i samråd med den sittande ordföranden i
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och andra
medverkande.
75. Europeiska rådet noterar kommissionens och Världsbankens
ansträngningar för att utveckla en sammanhängande internationell
stödstrategi och snabbt förbereda en givarkonferens för sydöstra Europa
som grundas på en gemensam realistisk bedömning av resurser för
ekonomisk återuppbyggnad av regionen på medellång och lång sikt.
76. Europeiska rådet bekräftar sin vilja att väsentligt bidra till insatserna
för återuppbyggnad och uppmanar andra givare att generöst delta i dessa
insatser.
77. Europeiska rådet upprepar att det är viktigt med en effektiv sam-
ordning mellan kommissionen, internationella finansiella institutioner
och bilaterala givare. I detta sammanhang måste den särskilde
samordnaren för stabilitetspakten spela en viktig roll.
Gemensam strategi för Ryssland
78. Europeiska rådet fattade beslut om Europeiska unionens gemensam-
ma strategi för Ryssland. Genom denna första gemensamma strategi skall
man stärka det strategiska partnerskap mellan Ryssland och Europeiska
unionen som är av så avgörande betydelse för att bevara freden och
säkerheten i Europa och i världen och för att hantera de gemensamma
utmaningarna i Europa. Av detta skäl ser Europeiska unionen med
förväntan fram emot samarbetet med ett Ryssland, som alltmer känne-
tecknas av öppenhet, pluralism, demokrati och stabilitet och som förverk-
ligar rättsstaten som grundval för en blomstrande marknadsekonomi.
Detta samarbete stärker partnerskapet mellan Europeiska unionen och
Ryssland och ger det ett perspektiv som sträcker sig långt in i nästa
århundrade.
79. Vid antagandet av denna gemensamma strategi kommer detta viktiga,
och genom Amsterdamfördraget nytillkomna instrument för den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken att användas för första gången
några få veckor efter detta fördrags ikraftträdande. Genom införandet av
majoritetsbeslut, vilket blir möjligt på denna grundval, stärker den
gemensamma strategin sammanhållningen och effektiviteten inom
unionens, kommissionens och medlemsstaternas verksamhet.
Övriga gemensamma strategier
80. Europeiska rådet påpekar åter att det vid mötet i Wien uppmanade
rådet att även utarbeta gemensamma strategier för Ukraina, Medelhavs-
området – med särskild hänsyn till Barcelonaprocessen och freds-
processen i Mellanöstern – samt för västra Balkan. Under de sex månader
som förflutit sedan mötet i Wien har det åter på olika sätt tydligt framgått
vilken betydelse de ovan nämnda regionerna har för Europeiska unionen,
inte bara som partner i unionens yttre förbindelser utan även för
stabiliteten och säkerheten på vår kontinent och i de närmast angränsande
områdena. Europeiska unionen har inte bara ett särskilt ansvar utan
befinner sig även i en särskild position när det gäller att i nära
partnerskap samarbeta med alla sina grannar vid förverkligandet av dessa
mål i det vidare arbetet på den gemensamma strategin för Ryssland.
Europeiska rådet välkomnar de förberedelser som hittills gjorts och
uppmanar rådet att snarast fortsätta arbetet på de övriga tre gemensamma
strategier som man fattade beslut om i Wien för att så snart som möjligt
avsluta arbetet med dessa. När ytterligare områden för gemensamma
strategier fastställs bör också temafrågor som mänskliga rättigheter och
demokrati granskas.
Ukraina
81. Europeiska rådet välkomnar det alltmer intensiva samarbetet med
Ukraina inom ramen för det sedan mars 1998 gällande partnerskaps- och
samarbetsavtalet som har tillfört förbindelserna en ny dimension. Det
gäller att helt och hållet utnyttja detta avtals stora potential och därmed
föra Ukraina närmare Europeiska unionen. Rådet uppmuntrar Ukraina att
konsekvent fortsätta sin reformpolitik och garanterar härvid ett fortsatt
stöd.
82. Europeiska rådet erinrar om samförståndsavtalet mellan G7 och
Ukraina om att stänga kärnkraftverket Tjernobyl. Det betonar att det är
nödvändigt att göra allt som kan göras för att stängningen skall ske år
2000 – enligt överenskommelse – och uppmanar det internationella
samfundet att granska åtgärder för att göra följderna av en stängning av
kärnkraftverket Tjernobyl lättare att bära för Ukraina.
83. Europeiska rådet understryker den centrala vikt som det lägger vid
Europeiska unionens gemensamma strategi för en ytterligare utvidgning
av de redan nu intensiva förbindelserna mellan Europeiska unionen och
Ukraina.
De transatlantiska förbindelserna
84. Europeiska rådet välkomnar det nära transatlantiska samarbetet i
viktiga internationella frågor som Kosovokrisen. Toppmötena mellan
Europeiska unionen och Kanada den 17 juni och mellan Europeiska
unionen och Förenta staterna den 21 juni kommer att ge tillfälle att
ytterligare fördjupa de transatlantiska förbindelserna, som är avgörande
för den internationella stabiliteten, och säkerställa att problem i de
ömsesidiga förbindelserna kan lösas på ett sätt som är tillfredsställande
för båda parter. Därför är Europeiska rådet övertygat om att ytterligare
ansträngningar måste göras av båda parter för att, bland annat genom att
inrätta ett effektivt system för tidig varning, förhindra att de många och
djupgående bilaterala handelstvisterna skadar det allmänna klimatet i de
bilaterala förbindelserna. Det kommer därvid att spela en allt viktigare
roll att de personer och organisationer som berörs av de politiska
besluten deltar i den transatlantiska dialogen. Europeiska rådet betonar
den transatlantiska agendans betydelse och i anslutning härtill det
transatlantiska ekonomiska partnerskapet.
Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Japan
85. Europeiska rådet välkomnar det nära samarbetet mellan Europeiska
unionen och Japan, särskilt inom ramen för den politiska dialogen och i
frågor som rör de bilaterala och multilaterala ekonomiska förbindelserna.
Toppmötet mellan Europeiska unionen och Japan den 20 juni kommer att
ytterligare fördjupa detta nära samarbete. Japan är en synnerligen viktig
politisk och ekonomisk partner för Europeiska unionen i Asien.
Europeiska rådet betonar följaktligen Europeiska unionens och Japans
gemensamma intresse för fred, stabilitet och välstånd i Asien, Europa
och hela världen.
Mellanöstern
86. Europeiska rådet bekräftar efter valet i Israel sin förklaring från
Berlin (av den 25 mars 1999) och betonar vikten av en förhandlings-
lösning i Mellanöstern. Europeiska rådet uppmanar både den israeliska
och den palestinska sidan att utan dröjsmål fullt ut genomföra Wye
River-avtalet samt att så snart som möjligt återuppta förhandlingar om
slutgiltig status i syfte att uppnå en omfattande, rättvis och varaktig fred i
området.
87. Europeiska rådet välkomnar vidare den nyvalde israeliske premiär-
ministerns avsikt att återuppta förhandlingar med palestinierna och
Syrien och hans planer att i samband med detta söka en snar lösning på
problemet med de israeliska truppernas tillbakadragande från Libanon.
Europeiska rådet ger vidare sitt stöd till att fredsprocessen skall föras på
multilateral nivå och uppmanar arbetsgrupperna att inrikta sitt arbete på
att bygga upp regionalt samarbete och integration. Europeiska rådet
bekräftar åter Europeiska unionens beslutsamhet att fullt ut påta sig sin
roll i fredsprocessen och erkänner det arbete som Europeiska unionens
särskilda sändebud, Miguel Angel Moratinos, utfört.
Europa–Medelhavspartnerskapet
88. Europeiska rådet välkomnar resultaten av den tredje Europa–
Medelhavskonferensen i Stuttgart den 15–16 april 1999. Europeiska
rådet uppskattar att det vid en tidpunkt som i politiskt hänseende är
särskilt besvärlig för området har varit möjligt att bekräfta samtliga
deltagares oinskränkta stöd för de mål och principer som fastställdes i
Barcelonaförklaringen samt att ge partnerskapet starka impulser för
fortsatt utbyggnad inom samtliga tre områden. Europeiska rådet upp-
manar rådet och kommissionen att energiskt genomföra de beslut som
fattades i Stuttgart, särskilt när det gäller att förbättra det interregionala
samarbetet på alla partnerskapets områden och att låta aktörer utanför
centralregeringarna delta i större utsträckning.
Latinamerika och Västindien
89. Europeiska rådet välkomnar varmt det första toppmötet mellan stats-
och regeringscheferna i Europeiska unionen, Latinamerika och Väst-
indien, som kommer att äga rum i Rio de Janeiro den 28–29 juni 1999.
Denna historiska händelse, som framhäver de mycket goda och nära
förbindelserna mellan de båda regionerna, kommer att lägga grunden till
ett nytt strategiskt partnerskap, som skall öka den ömsesidiga förståelsen
mellan våra regioner på det politiska, ekonomiska och kulturella
området.
90. Europeiska rådet noterar med tillfredsställelse de pågående förhand-
lingarna med Mexiko och hoppas att enighet kan nås så fort som möjligt,
i varje fall under detta år.
91. Europeiska rådet noterar med tillfredsställelse rådets beslut att anslå
250 miljoner euro för finansiering av en återuppbyggnadsplan i
Centralamerika och uppdrar åt kommissionen att snarast möjligt
genomföra denna plan.
Den nordliga dimensionen
92. Europeiska rådet anser att de riktlinjer för en "nordlig dimension" för
Europeiska unionens politik som antagits av rådet utgör en lämplig grund
för att ge Europeiska unionen en tydligare profil i området. Det
välkomnar det tillträdande ordförandeskapets avsikt att anordna en
ministerkonferens den 11–12 november 1999 om den "nordliga
dimensionen". Den bärande idén i den "nordliga dimensionen" är att
tillsammans med länderna i området öka välståndet, befästa säkerheten
och beslutsamt motverka de faror som miljöförstöring, riskerna med
kärnenergi och den gränsöverskridande organiserade brottsligheten utgör.
För att uppnå dessa mål menar Europeiska rådet att man bör pröva
möjligheten att utarbeta en handlingsplan efter konferensen i november.
Eftersom riktlinjerna har antagits är det nu dags att ytterligare engagera
de berörda kandidatländerna, Ryska federationen, Norge och Island i den
fortsatta utformningen av projektet.
Det transkaukasiska toppmötet
93. Europeiska rådet betonar Transkaukasiens betydelse för stabiliteten i
skärningspunkten mellan Europa och Asien och finner att den utveckling
som skett i förbindelserna är värdefull. Europeiska rådet förväntar sig att
mötet mellan Europeiska unionen och presidenterna i de tre trans-
kaukasiska länderna den 22 juni i Luxemburg med anledning av att
partnerskaps- och samarbetsavtalet träder i kraft kommer att ge
incitament för framtiden när det gäller förhållandet mellan Europeiska
unionen och Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Europeiska rådet är
övertygat om att detta också kommer att underlätta det regionala
samarbetet och därigenom även försöken att nå en hållbar lösning på
konflikter som ännu pågår i området.
Östtimor
94. Europeiska rådet välkomnar varmt undertecknandet av New York-
avtalen om Östtimor, vilka genom samråd för att fastställa Östtimors
befolknings fria vilja öppnar vägen för en rättvis lösning på en mångårig
internationell konflikt. Det uttrycker sin uppskattning av de
framgångsrika ansträngningar som gjorts av Förenta nationernas
generalsekreterare och av parterna för att uppnå detta historiska resultat.
95. Europeiska rådet delar den djupa oro som Förenta nationernas
generalsekreterare uttryckte i sin rapport till säkerhetsrådet beträffande
den spända och labila situationen som fortfarande råder i Östtimor.
96. Europeiska rådet uttalar ånyo sitt stöd för det förslag som Förenta
nationernas generalsekreterare lagt fram om att inrätta en FN-grupp för
Östtimor (UNAMET) för att organisera samrådsprocessen. Den anmodar
rådet att undersöka möjligheten att sända en europeisk observationsgrupp
till Östtimor enligt avtalets bestämmelser om de närmare föreskrifterna i
samrådsprocessen.
Macao
97. Europeiska rådet förväntar sig att övergångsprocessen i Macao
avslutas i den positiva anda som har kännetecknat hela processen.
Europeiska rådet är övertygat om att ett fullständigt genomförande av
Kinas och Portugals gemensamma förklaring från 1987 kommer att
säkerställa en harmonisk övergång av ansvaret den 20 december 1999
och anser att en hög grad av autonomi i det framtida särskilda
förvaltningsområdet samt kontinuitet när det gäller Macaos särskilda
sociala, ekonomiska, rättsliga och kulturella identitet kommer att utgöra
grunden för områdets stabilitet och välstånd.
98. Europeiska rådet är övertygat om att de nuvarande förbindelserna och
det nuvarande samarbetet mellan unionen och Macao kommer att
förbättras och att detta kommer att utgöra ett positivt bidrag till områdets
framtida utveckling.
Världshandelsorganisationen (WTO)
99. Europeiska rådet tillmäter förstärkningen av det multilaterala
handelssystemet stor betydelse och betonar att en fortsatt multilateral
liberalisering av handeln är det bästa sättet att möta de utmaningar som
följer av en snabb och omfattande ekonomisk omställning och den
tilltagande globaliseringen.
100. Europeiska rådet förordar varmt att man, vid WTO:s tredje
ministerkonferens i Seattle i slutet av 1999 tar initiativ till en ny
omfattande förhandlingsomgång inom WTO:s ram, som skall inledas
under år 2000 och helst avslutas inom tre år. Förhandlingar som omfattar
ett brett spektrum av teman, inbegripet arbetsnormer, miljö, utveckling
och öppenhet, är det lämpligaste tillvägagångssättet för att nå konkreta
och väl avvägda resultat till gagn för alla medlemmar i WTO.
101. Europeiska rådet anser med tanke på handelns tillväxtmöjligheter att
en ökad integrering av utvecklingsländerna i världshandeln är absolut
nödvändig och är därför berett att erbjuda dessa länder en förbättrad
tillgång till marknaden.
102. Europeiska rådet välkomnar att fler stater blir medlemmar i WTO.
Det uppskattar varmt Kinas och Rysslands strävan att bli medlemmar i
WTO och uppmanar rådet och kommissionen att stödja Kinas snara
anslutning på grundval av en rättvis avvägning mellan respektive parts
intressen och främja Rysslands strävan att anpassa sig till kraven för
anslutning till WTO.
Bilaga 15: Slutsatser från Europeiska rådets möte i
Tammerfors
Europeiska rådet höll den 15–16 oktober 1999 ett särskilt möte i
Tammerfors om skapandet av ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa i Europeiska unionen. Inledningsvis fördes en diskussion med
Europaparlamentets ordförande Nicole Fontaine om de viktigaste
ämnena för mötet.
Europeiska rådet är fast beslutet att utveckla unionen som ett område
med frihet, säkerhet och rättvisa genom att fullt ut utnyttja de möjligheter
som Amsterdamfördraget erbjuder. Europeiska rådet sänder ett tydligt
politiskt budskap för att åter bekräfta hur viktigt detta mål är. Det har
enats om ett antal politiska riktlinjer och prioriteringar som kommer att
leda till att detta område förverkligas inom en snar framtid.
Europeiska rådet kommer att placera detta mål högst upp på den politiska
agendan och bibehålla det där. Det kommer fortlöpande att se över vilka
framsteg som görs med att genomföra de nödvändiga åtgärderna och
hålla de tidsfrister som anges i Amsterdamfördraget, handlingsplanen
från Wien och de här slutsatserna. Kommissionen uppmanas komma med
ett förslag till lämplig resultattavla för detta. Europeiska rådet betonar
vikten av att säkerställa den nödvändiga öppenheten och att regelbundet
förse Europaparlamentet med information. Europeiska rådet kommer vid
sitt möte i december 2001 att hålla en ingående diskussion för att bedöma
framstegen.
I nära anknytning till området för frihet, säkerhet och rättvisa har
Europeiska rådet enats om sammansättning, arbetsmetoder och praktiska
arrangemang (bifogas) för det organ som anförtrotts uppgiften att
utarbeta ett utkast till stadgan om Europeiska unionens grundläggande
rättigheter. Europeiska rådet uppmanar alla parter att se till att arbetet
med stadgan snarast kan inledas.
Europeiska rådet uttrycker sin tacksamhet för det arbete som rådets
avgående generalsekreterare Jürgen Trumpf har uträttat, och särskilt för
hans bidrag till unionens utveckling efter det att Amsterdamfördraget
trädde i kraft.
Eftersom ett av de viktigaste områdena för unionens arbete under de
kommande åren kommer att vara att förstärka den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken, inbegripet utveckling av en europeisk säkerhets-
och försvarspolitik, förväntar sig Europeiska rådet att rådets nye
generalsekreterare och den höge representanten för GUSP, Javier Solana,
väsentligt bidrar till detta mål. För att kunna göra sina uppgifter full
rättvisa kommer Javier Solana att fullständigt kunna lita på Europeiska
rådets stöd vid utövandet av sina befogenheter enligt artikel 18.3 i
fördraget. Denne kommer att ha ett ansvar för att i samarbete med
ordförandeskapet se till att överläggningar och insatser i fråga om
utrikes- och säkerhetspolitik genomförs effektivt i syfte att främja
kontinuitet och konsekvens i politiken på grundval av unionens
gemensamma intressen.
MOT EN UNION FÖR FRIHET, SÄKERHET OCH RÄTTVISA:
MILSTOLPARNA I TAMMERFORS
1. Den europeiska integrationen har från allra första början varit fast
förankrad i ett gemensamt åtagande om frihet som grundar sig på
mänskliga rättigheter, demokratiska institutioner och rättsstatsprincipen.
Dessa gemensamma värden har visat sig vara nödvändiga för att säkra
freden och utveckla välståndet i Europeiska unionen. De kommer även
att utgöra en hörnsten i den utvidgade unionen.
2. Europeiska unionen har redan upprättat de viktigaste delarna av ett
gemensamt område för välstånd och fred för sina medborgare: en inre
marknad, en ekonomisk och monetär union samt möjligheten att anta
globala politiska och ekonomiska utmaningar. Genom Amsterdam-
fördraget är utmaningen nu att garantera att alla under säkra och rättvisa
förhållanden kan komma i åtnjutande av frihet, som omfattar rätten till fri
rörlighet inom hela unionen. Detta projekt utgör ett svar på den oro som
medborgarna ofta givit uttryck för och har direkt betydelse för deras
dagliga liv.
3. Denna frihet bör dock inte betraktas som ett privilegium uteslutande
för unionens egna medborgare. Att denna frihet överhuvudtaget finns
fungerar som en magnet för människor över hela världen som inte kan
åtnjuta den frihet som unionsmedborgarna tar för given. Det skulle stå i
strid mot europeiska traditioner att förvägra människor denna frihet när
de lever under omständigheter som får dem att på goda grunder söka
tillträde till vårt territorium. Men detta kräver att unionen utarbetar en
gemensam politik för asylfrågor och invandring, samtidigt som den
beaktar nödvändigheten av en konsekvent kontroll av de yttre gränserna
för att stoppa olaglig invandring och bekämpa dem som organiserar
denna och begår därmed sammanhängande internationella brott. Denna
gemensamma politik måste vara grundad på principer som både är
tydliga för våra egna medborgare och ger garantier till dem som söker
skydd i eller tillträde till Europeiska unionen.
4. Målet är en öppen och säker Europeisk union, som förbinder sig att
fullständigt uppfylla förpliktelserna i Genèvekonventionen angående
flyktingars rättsliga ställning och i andra relevanta instrument för de
mänskliga rättigheterna, och som är i stånd att reagera på humanitära
behov på grundval av solidaritet. Ett gemensamt förhållningssätt måste
även utvecklas för att garantera integreringen i våra samhällen av de
medborgare i tredje land som är lagligen bosatta i unionen.
5. Friheten kan åtnjutas endast inom ett område där verklig rättvisa råder,
där människor kan vända sig till domstolar och myndigheter i vilken
medlemsstat som helst lika lätt som i sin egen stat. Brottslingar får inte
ges några möjligheter att utnyttja skillnader mellan medlemsstaternas
rättssystem. Domar och beslut bör efterlevas och verkställas i hela
unionen, samtidigt som den grundläggande rättssäkerheten för
människorna och de ekonomiska aktörerna tryggas. Bättre överens-
stämmelse och ökad konvergens måste uppnås mellan medlemsstaternas
rättssystem.
6. Människor har rätt att förvänta sig att unionen tar itu med det hot mot
deras frihet och lagliga rättigheter som den grova brottsligheten utgör.
Gemensamma insatser mot detta hot är nödvändiga för att förebygga och
bekämpa brottslighet och kriminella organisationer i hela unionen. En
gemensam mobilisering av polisiära och rättsliga resurser är nödvändig
för att garantera att det inte finns några gömställen för brottslingar eller
vinning av brott inom unionen.
7. Området med frihet, säkerhet och rättvisa bör vara grundat på princi-
perna om insyn och demokratisk kontroll. Vi måste utveckla en öppen
dialog med det civila samhället om målen och principerna för detta
område för att i högre grad få medborgarnas godkännande och stöd. För
att bevara förtroendet för myndigheterna bör gemensamma normer
utarbetas i fråga om myndigheternas integritet.
8. Europeiska rådet anser att det är nödvändigt att unionen på dessa
områden även utvecklar möjligheter att agera och bli betraktad som en
viktig aktör på den internationella arenan. För detta krävs det ett nära
samarbete med partnerländerna och internationella organisationer,
särskilt Europarådet, OSSE, OECD och Förenta nationerna.
9. Europeiska rådet uppmanar rådet och kommissionen att i nära
samarbete med Europaparlamentet främja en fullständig och omedelbar
tillämpning av Amsterdamfördraget på grundval av handlingsplanen från
Wien och följande politiska riktlinjer och konkreta mål, som man enats
om här i Tammerfors.
EN GEMENSAM ASYL- OCH MIGRATIONSPOLITIK FÖR EU
10. De skilda men närbesläktade frågorna om asyl och migration kräver
att det utvecklas en gemensam EU-politik som omfattar följande delar:
Partnerskap med ursprungsländerna
11. Europeiska unionen har behov av en övergripande migrationsstrategi,
som behandlar frågor som rör politik, mänskliga rättigheter och
utveckling i ursprungs- och transitländerna och ursprungs- och
transitregionerna. Detta kräver att man bekämpar fattigdomen och att
levnadsvillkoren och möjligheterna till arbete förbättras, konflikter
förebyggs och de demokratiska staterna konsolideras samt att man
säkerställer respekten för mänskliga rättigheter, särskilt minoriteternas,
kvinnornas och barnens rättigheter. Unionen och medlemsstaterna
uppmanas därför att, inom sina respektive behörighetsområden enligt
fördragen, bidra till bättre samstämmighet när det gäller unionens interna
och externa politik. Partnerskap med berörda tredje länder kommer också
att vara en nyckelfaktor för att en sådan politik skall lyckas och för att
främja en gemensam utveckling.
12. I detta sammanhang välkomnar Europeiska rådet rapporten från den
av rådet inrättade högnivågruppen för asyl- och migrationsfrågor och
samtycker till en fortsättning av dess mandat och till utarbetandet av
ytterligare handlingsplaner. Det anser att de första handlingsplanerna från
denna arbetsgrupp, vilka har godkänts av rådet, är ett värdefullt bidrag
och uppmanar rådet och kommissionen att rapportera tillbaka till
Europeiska rådet i december 2000 om hur de genomförts.
Ett gemensamt europeiskt asylsystem
13. Europeiska rådet bekräftar den vikt unionen och medlemsstaterna
fäster vid den absoluta respekten för rätten att söka asyl. Det har enats
om att arbeta för att ett gemensamt europeiskt asylsystem skapas, grundat
på en fullständig och absolut tillämpning av Genèvekonventionen och på
så sätt garantera att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse,
dvs. att principen om "non-refoulement" bevaras.
14. Detta system bör på kort sikt omfatta ett tydligt och praktiskt
genomförbart sätt att fastställa vilken stat som är ansvarig för prövning
av en asylansökan, gemensamma normer för ett rättvist och effektivt
asylförfarande, gemensamma minimivillkor för mottagande av
asylsökande samt tillnärmning av reglerna för erkännande och innebörd
av flyktingstatus. Det bör också kompletteras med åtgärder för andra
former av skydd som erbjuder en lämplig status för den som behöver ett
sådant skydd. Därför uppmanas rådet att på grundval av kommissionens
förslag anta de beslut som krävs enligt den tidsplan som anges i
Amsterdamfördraget och handlingsplanen från Wien. Europeiska rådet
betonar vikten av samråd med UNHCR och andra internationella
organisationer.
15. På längre sikt bör gemenskapsbestämmelserna leda till ett gemensamt
asylförfarande och en enhetlig status för dem som beviljas asyl, som är
giltig i hela unionen. Kommissionen uppmanas att inom ett år utarbeta ett
meddelande i detta ämne.
16. Europeiska rådet uppmanar rådet att öka sina ansträngningar att nå en
överenskommelse om frågan om tillfälligt skydd för fördrivna personer
på grundval av solidaritet mellan medlemsstaterna. Europeiska rådet
anser att man bör överväga att inrätta någon form av finansiell reserv
som skall finnas tillgänglig i situationer av massiv tillströmning av
flyktingar som söker tillfälligt skydd. Kommissionen uppmanas att
undersöka möjligheterna för detta.
17. Europeiska rådet uppmanar rådet att snarast slutföra sitt arbete med
systemet för identifiering av asylsökande (Eurodac).
Rättvis behandling av medborgare i tredje land
18. Europeiska unionen måste säkerställa en rättvis behandling av
medborgare i tredje land som lagligen vistas på medlemsstaternas
territorium. En mer kraftfull integrationspolitik bör syfta till att ge dem
rättigheter och skyldigheter som är jämförbara med EU-medborgarnas.
Den bör också stärka icke-diskriminering i det ekonomiska och sociala
livet och i kulturlivet och utarbeta åtgärder mot rasism och
främlingsfientlighet.
19. Med kommissionens meddelande om en handlingsplan mot rasism
som grund uppmanar Europeiska rådet till en intensivare kamp mot
rasism och främlingsfientlighet. Medlemsstaterna kommer att utnyttja
bästa praxis och vunna erfarenheter. Samarbetet med det europeiska
centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och
Europarådet kommer att förstärkas ytterligare. Kommissionen uppmanas
dessutom att så snart som möjligt lägga fram förslag om genomförandet
av artikel 13 i EG-fördraget om kampen mot rasism och främlings-
fientlighet. För att bekämpa diskriminering mer allmänt uppmanas
medlemsstaterna att utarbeta nationella program.
20. Europeiska rådet inser behovet av tillnärmning av nationell
lagstiftning om villkoren för rätt till inresa och vistelse för medborgare i
tredje land, grundad på en gemensam bedömning av den ekonomiska och
demografiska utvecklingen i unionen, samt situationen i ursprungs-
länderna. Europeiska rådet kräver därför att rådet, på grundval av förslag
från kommissionen, snabbt fattar beslut om detta. I dessa beslut bör
hänsyn inte bara tas till varje medlemsstats kapacitet för att ta emot
flyktingar utan även till deras historiska och kulturella band med
ursprungsländerna.
21. Den rättsliga ställningen för medborgare i tredje land bör tillnärmas
den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter. En person som har
vistats lagligen i en medlemsstat under en tid som skall fastställas och
som har uppehållstillstånd för längre tid bör i den medlemsstaten beviljas
en uppsättning enhetliga rättigheter som ligger så nära EU-medborgarnas
rättigheter som möjligt; t.ex. rätten till vistelse, utbildning och arbete,
som anställd eller egenföretagare, liksom principen om icke-
diskriminering i förhållande till medborgarna i den stat man vistas i.
Europeiska rådet stöder målet att medborgare i tredje land som lagligen
vistats längre tid skall erbjudas möjlighet att få medborgarskap i den
medlemsstat där de vistas.
Hantering av migrationsströmmar
22. Europeiska rådet framhåller behovet av att migrationsströmmarna
hanteras effektivare i alla skeden. Det efterlyser informationskampanjer, i
nära samarbete med ursprungs- och transitländerna, om de faktiska
möjligheterna för laglig invandring samt förebyggande av all form av
människohandel. En gemensam, aktiv politik angående viseringar och
falska dokument bör vidare utvecklas och då omfatta ett närmare
samarbete mellan EU:s konsulat i tredje land och vid behov inrättande av
viseringskontor som är gemensamma för EU.
23. Europeiska rådet är fast beslutet att hantera den olagliga invandringen
vid källan, särskilt genom att bekämpa dem som sysslar med
människohandel och ekonomiskt utnyttjande av migranter. Det yrkar på
att lagstiftning skall antas om stränga påföljder för detta grova brott.
Rådet uppmanas att före utgången av 2000 på grundval av förslag från
kommissionen anta lagstiftning om detta. Medlemsstaterna bör
tillsammans med Europol, inrikta sina ansträngningar på att upptäcka och
upplösa de kriminella nätverk som berörs. Rättigheterna för offren för
sådan verksamhet skall säkerställas, i synnerhet när det gäller kvinnor
och barn.
24. Europeiska rådet efterlyser ett närmare samarbete och ömsesidigt
tekniskt bistånd mellan medlemsstaternas gränskontrollorgan, t.ex.
utbytesprogram och tekniköverföring, särskilt för sjögränser samt att
kandidatländerna skyndsamt engageras i detta samarbete. Rådet
välkomnar i detta sammanhang samförståndsavtalet mellan Italien och
Grekland för att öka samarbetet mellan dessa båda stater i Adriatiska
havet och Joniska havet vid bekämpningen av organiserad brottslighet,
smuggling och människohandel.
25. Till följd av Schengenregelverkets införlivande i unionen måste
kandidatländerna fullt ut godta det regelverket och ytterligare åtgärder
som bygger på detta. Europeiska rådet betonar vikten av att unionens
kommande yttre gränser effektivt kontrolleras av utbildade specialister.
26. Europeiska rådet efterlyser en utveckling av biståndet till ursprungs-
och transitländer i syfte att främja frivilligt återvändande och hjälpa
myndigheterna i dessa länder att öka sin förmåga att effektivt bekämpa
människohandel och klara sina återtagandeskyldigheter gentemot
unionen och medlemsstaterna.
27. Amsterdamfördraget gav gemenskapen befogenheter när det gäller
återtagande. Europeiska rådet uppmanar rådet att sluta avtal om
återtagande eller införa standardklausuler i andra avtal mellan Europeiska
gemenskapen och relevant tredje land eller relevanta grupper av länder.
Regler om internt återtagande bör också övervägas.
ETT EUROPEISKT OMRÅDE MED VERKLIG RÄTTVISA
28. I ett europeiskt område med verklig rättvisa bör inte individer och
företag hindras eller avskräckas från att utöva sina rättigheter på grund av
att medlemsstaternas rättsliga och administrativa system är oförenliga
eller komplicerade.
Bättre tillgång till rättvisa i Europa
29. För att underlätta tillgången till rättvisa uppmanar Europeiska rådet
kommissionen att i samarbete med andra relevanta forum, t.ex.
Europarådet, lansera en informationskampanj och publicera lämpliga
"användarguider" om det rättsliga samarbetet inom unionen och om
medlemsstaternas rättssystem. Det efterlyser vidare ett lättillgängligt
informationssystem som underhålls och uppdateras via ett nätverk av
behöriga nationella myndigheter.
30. Europeiska rådet uppmanar rådet att på grundval av förslag från
kommissionen upprätta miniminormer för att säkerställa en tillräckligt
hög nivå på rättshjälp i gränsöverskridande fall i hela unionen samt
särskilda, gemensamma regler för förenklade och påskyndade för-
faranden vid mindre, gränsöverskridande konsument- och handelstvister,
underhållstvister samt vid obestridda fordringar. Alternativa utom-
rättsliga förfaranden bör också inrättas av medlemsstaterna.
31. Gemensamma miniminormer bör slås fast för flerspråkiga formulär
eller dokument som kan användas i gränsöverskridande domstolsärenden
i hela unionen. Formulären eller dokumenten bör sedan godtas av alla
parter som giltiga dokument i alla rättsliga förfaranden inom unionen.
32. Med beaktande av kommissionens meddelande bör miniminormer för
skydd av brottsoffer utarbetas, särskilt offrens tillgång till rättvisa och
rätt till skadestånd, inbegripet för juridiska kostnader. Det bör dessutom
inrättas nationella program för att finansiera såväl statliga som icke-
statliga åtgärder för bistånd till och skydd av offren.
Ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden
33. Ett ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar
samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen skulle underlätta
samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas
rättigheter. Europeiska rådet stöder därför principen om ömsesidigt
erkännande, som enligt dess förmenande bör bli en hörnsten i det
rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga
området inom unionen. Principen bör gälla såväl domar som andra
avgöranden som fälls av rättsliga myndigheter.
34. När det gäller civilrättsliga ärenden uppmanar Europeiska rådet
kommissionen att lägga fram förslag om en ytterligare minskning av de
mellanliggande åtgärder som fortfarande krävs för att möjliggöra
erkännandet och verkställigheten av avgörandena och domarna i den
anmodade staten. Som ett första steg bör dessa mellanliggande
förfaranden avskaffas när det gäller beslut i mindre konsument- och
handelstvister och vissa domar vid familjerättsliga processer (t.ex.
underhållstvister och umgängesrätt). Sådana beslut skulle automatiskt
erkännas i hela unionen utan några mellanliggande förfaranden eller
grunder för att vägra verkställighet. Detta kunde ske i samband med att
miniminormer fastställs för vissa aspekter av den civilprocessrättsliga
lagstiftningen.
35. I fråga om straffrättsliga ärenden anmodar Europeiska rådet
medlemsstaterna att utan dröjsmål ratificera 1995 och 1996 års EU-
konventioner om utlämning. Europeiska rådet anser att det formella
utlämningsförfarandet bör avskaffas bland medlemsstaterna när det gäller
personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått sin slutgiltiga
dom och ersättas med enkelt överförande av personerna i enlighet med
artikel 6 i EU-fördraget. Förfaranden för brådskande utlämningsärenden
bör också övervägas utan att detta påverkar principen om rättvis
prövning. Europeiska rådet uppmanar kommissionen att mot bakgrund av
Schengenkonventionen lägga fram förslag i frågan.
36. Principen om ömsesidigt erkännande bör också gälla för beslut som
föregår en rättegång, särskilt för de beslut som skulle göra det möjligt för
de behöriga myndigheterna att snabbt säkra bevismaterial och beslagta
tillgångar som lätt kan flyttas; bevismaterial som lagligen samlats in av
en medlemsstats myndigheter bör godtas som bevis inför domstol i en
annan medlemsstat, med hänsyn till de normer som är tillämpliga där.
37. Europeiska rådet anmodar rådet och kommissionen att senast i
december 2000 anta ett åtgärdsprogram för att kunna genomföra
principen om ömsesidigt erkännande. I detta program bör också arbetet
påbörjas med en europeisk exekutionstitel och de delar av processrätten
för vilka gemensamma miniminormer är nödvändiga för att underlätta
tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande samtidigt som
medlemsstaternas grundläggande rättsprinciper respekteras.
Bättre överensstämmelse mellan lagstiftningarna på det civilrättsliga
området
38. Europeiska rådet uppmanar rådet och kommissionen att utarbeta en
ny processrättslagstiftning för gränsöverskridande mål, särskilt när det
gäller sådana inslag som bidrar till att underlätta det rättsliga samarbetet
och till att stärka rätten att få sin sak prövad i domstol, t.ex. interimistiska
åtgärder, bevisupptagning, beslut om penningutbetalningar och
tidsfrister.
39. I fråga om materiell rätt uppmanas rådet att genomföra en
övergripande undersökning om behovet av en tillnärmning av
medlemsstaternas civilrättsliga lagstiftning för att undanröja hinder mot
smidigt fungerande civilrättsliga förfaranden när detta är nödvändigt.
Rådet bör rapportera om detta senast 2001.
KAMP MOT BROTTSLIGHETEN I HELA UNIONEN
40. Europeiska rådet är starkt engagerat för att förstärka kampen mot
grov organiserad och gränsöverskridande brottslighet. En hög säkerhets-
nivå inom området med frihet, säkerhet och rättvisa förutsätter ett
effektivt och övergripande förhållningssätt i kampen mot alla former av
brottslighet. En väl avvägd utveckling av åtgärderna mot brottslighet på
unionsnivå bör uppnås samtidigt som enskildas och ekonomiska aktörers
frihet och juridiska rättigheter skyddas.
Att förebygga brottslighet på unionsnivå
41. Europeiska rådet uppmanar till en integrering av de
brottsförebyggande aspekterna i åtgärderna mot brottslighet och till en
vidareutveckling av de nationella brottsförebyggande programmen.
Gemensamma prioriteringar bör utarbetas och fastställas för brotts-
förebyggande åtgärder i unionens yttre och inre politik, och dessa bör
beaktas vid utarbetandet av ny lagstiftning.
42. Utbytet av bästa praxis bör utvecklas, nätverket av behöriga
nationella myndigheter för brottsförebyggande åtgärder och samarbete
mellan nationella brottsförebyggande organisationer bör stärkas, och
möjligheten att skapa ett program som finansieras av gemenskapen bör
utforskas. Ungdomsbrottslighet, brottslighet i städerna och narkotika-
relaterad brottslighet skulle kunna få högsta prioritet.
Utökat samarbete när det gäller brottsbekämpning
43. Samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter vid utredningar av
gränsöverskridande brottslighet i varje medlemsstat bör leda till största
möjliga nytta. Europeiska rådet uppmanar till att det utan dröjsmål bildas
gemensamma utredningsgrupper i enlighet med fördraget, som ett första
steg i kampen mot narkotikahandel och människohandel samt terrorism.
De bestämmelser som skall fastläggas i detta avseende bör tillåta
företrädare för Europol att när så är lämpligt delta i sådana grupper i en
stödjande funktion.
44. Europeiska rådet uppmanar till inrättandet av en europeisk
aktionsgrupp med europeiska polischefer som i samarbete med Europol
skall utbyta erfarenheter, bästa praxis och information om aktuella
tendenser i gränsöverskridande brottslighet samt bidra till planeringen av
operativa åtgärder.
45. Europol har en nyckelroll när det gäller att stödja brottsförebyggande
åtgärder, analyser och utredningar i hela unionen. Europeiska rådet
uppmanar rådet att ge Europol nödvändigt stöd och nödvändiga resurser.
Dess roll bör stärkas inom en nära framtid genom att Europol får
operativa uppgifter från medlemsstaterna och bemyndigas att anmoda
medlemsstaterna att påbörja, genomföra eller samordna utredningar eller
att inrätta gemensamma utredningsenheter inom vissa brottsområden,
samtidigt som medlemsstaternas system för domstolskontroll
respekteras.
46. Europeiska rådet har för att stärka kampen mot grov organiserad
brottslighet kommit överens om att en enhet (Eurojust) skall upprättas,
bestående av nationella åklagare, domare eller polismän med
motsvarande behörighet, vilka har avdelats från varje medlemsstat i
enlighet med dess rättssystem. Eurojusts uppgift skall bestå i att
underlätta själva samordningen av de nationella åklagarmyndigheterna
och stödja brottsutredningar som gäller organiserad brottslighet, särskilt
grundade på Europols analyser, samt att bedriva ett nära samarbete med
det europeiska rättsliga nätverket, särskilt för att förenkla bevis-
upptagning. Europeiska rådet anmodar rådet att anta det nödvändiga
rättsliga instrumentet före 2001 års slut.
47. En europeisk polisskola för utbildning av högre tjänstemän för brotts-
bekämpning bör inrättas. Den bör startas som ett nätverk av befintliga
nationella utbildningsinstitut. Den bör även stå öppen för myndigheterna
i kandidatländerna.
48. Utan att det påverkar de bredare områden som avses i Amsterdam-
fördraget och i handlingsplanen från Wien, anser Europeiska rådet att
med avseende på nationell straffrätt bör insatserna för att enas om
gemensamma definitioner, grunder för åtal och påföljder i ett första
skede koncentreras till ett begränsat antal sektorer med särskild
betydelse, t.ex. ekonomisk brottslighet (penningtvätt, korruption,
förfalskning av euron), narkotikahandel, människohandel, särskilt
utnyttjande av kvinnor, sexuellt utnyttjande av barn, högteknologisk
brottslighet och miljöbrott.
49. Grov ekonomisk brottslighet får i ökande grad skatte- och tull-
aspekter. Europeiska rådet uppmanar därför medlemsstaterna att ge
fullständig ömsesidig rättshjälp vid utredning och åtal av grov ekonomisk
brottslighet.
50. Europeiska rådet betonar vikten av att ta itu med narkotikaproblemet
på ett övergripande sätt. Det anmodar rådet att anta den europeiska
strategin mot narkotika för 2000–2004 före Europeiska rådet i
Helsingfors.
Särskilda åtgärder mot penningtvätt
51. Penningtvätt är en central del i den organiserade brottsligheten. Den
bör utrotas varhelst den förekommer. Europeiska rådet är fast beslutet att
se till att det vidtas konkreta åtgärder för spårande, spärrande, beslag och
förverkande av vinning av brott.
52. Medlemsstaterna uppmanas att till fullo genomföra bestämmelserna i
direktivet om penningtvätt, Strasbourgkonventionen från 1990 och
rekommendationerna från Finansiella aktionsgruppen, även i alla de
beroende territorierna.
53. Europeiska rådet uppmanar rådet och Europaparlamentet att snarast
anta det utkast till reviderat direktiv om penningtvätt som kommissionen
nyligen föreslog.
54. Med vederbörlig hänsyn till dataskyddet bör insynen i finansiella
transaktioner och ägandet i företagsenheter förbättras och informations-
utbytet mellan befintliga finansunderrättelseenheter (FIU) underlättas när
det gäller misstänkta transaktioner. Såväl rättsliga myndigheter som
finansunderrättelseenheterna måste ha rätt att med förbehåll för
domstolskontroll få information oberoende av de sekretessbestämmelser
som tillämpas på bankverksamhet och annan kommersiell verksamhet
när sådan information är nödvändig för att utreda penningtvätt.
Europeiska rådet uppmanar rådet att anta de bestämmelser som krävs för
detta.
55. Europeiska rådet uppmanar till tillnärmning av straffrätten och
förfarandena vid penningtvätt (t.ex. spårande, spärrande och förverkande
av medel). Definitionen av brottslig verksamhet som utgör förbrott till
penningtvätt bör vara enhetlig och tillräckligt omfattande i alla
medlemsstaterna.
56. Europeiska rådet uppmanar rådet att utvidga Europols behörighet till
att omfatta penningtvätt i allmänhet, oberoende av vilken typ av brott
som vinningen av penningtvätt härrör från.
57. Gemensamma normer bör utarbetas för att förhindra användningen av
bolag och enheter som registreras utanför unionens behörighetsområde
för att dölja vinning av brott och penningtvätt. Unionen och medlems-
staterna bör vidta arrangemang med offshore-centrum i tredje land för att
garantera ett effektivt och öppet samarbete vid ömsesidig rättshjälp i
enlighet med de rekommendationer som Finansiella aktionsgruppen gjort
på området.
58. Kommissionen uppmanas att utarbeta en rapport som visar vilka
bestämmelser i nationell bank-, finans- och företagslagstiftning som
hindrar internationellt samarbete. Rådet uppmanas att dra nödvändiga
slutsatser mot bakgrund av denna rapport.
STARKARE EXTERNA INSATSER
59. Europeiska rådet betonar att alla befogenheter och alla instrument
som står till unionens förfogande, i synnerhet i de yttre förbindelserna,
måste utnyttjas på ett integrerat och enhetligt sätt för att bygga upp
området med frihet, säkerhet och rättvisa. Rättsliga och inrikes frågor
måste integreras i definitionen och genomförandet av unionens övriga
politikområden och verksamheter.
60. De nya möjligheter till externa insatser som erbjuds genom
Amsterdamfördraget måste utnyttjas till fullo, i synnerhet de
gemensamma strategierna och gemenskapsavtalen och avtal grundade på
artikel 38 i EU-fördraget.
61. Tydliga prioriteringar, politiska målsättningar och åtgärder för
unionens externa insatser på området rättsliga och inrikes frågor bör
definieras. Särskilda rekommendationer bör utarbetas av rådet i nära
samarbete med kommissionen när det gäller de politiska målsättningarna
och åtgärderna för unionens externa insatser på området rättsliga och
inrikes frågor, inklusive frågor som rör arbetsstrukturen, före Europeiska
rådet i juni 2000.
62. Europeiska rådet uttalar sitt stöd för ett regionalt samarbete mot den
organiserade brottsligheten som inbegriper medlemsstaterna och tredje
land som gränsar till unionen. I detta sammanhang noterar det med
tillfredsställelse de konkreta och praktiska resultat som uppnåtts av de
angränsande länderna i Östersjöområdet. Europeiska rådet fäster särskild
vikt vid det regionala samarbetet och den regionala utvecklingen i
Balkanområdet. Europeiska unionen välkomnar och ämnar delta i en
europeisk konferens som den italienska regeringen skall organisera i
Italien om utveckling och säkerhet i det adriatiska och joniska
havsområdet under första hälften av år 2000. Detta initiativ kommer att
ge värdefullt stöd i samband med stabilitetspakten för sydöstra Europa.
Bilaga 16: Slutsatser från Europeiska rådets möte i
Helsingfors
1. Europeiska rådet sammanträdde i Helsingfors den 10–11 december
1999. Det antog deklarationen. Det har fattat ett antal beslut som
markerar ett nytt skede i anslutningsprocessen. Åtgärder har också
vidtagits för att se till att unionen själv kommer att ha effektiva,
reformerade institutioner, en förstärkt gemensam säkerhets- och försvars-
politisk förmåga och en konkurrenskraftig, sysselsättningsskapande och
hållbar ekonomi.
2. I inledningen av överläggningarna hade Europeiska rådet och Europa-
parlamentets ordförande Nicole Fontaine ett åsiktsutbyte om de
viktigaste diskussionspunkterna, särskilt utvidgningen, reformeringen av
institutionerna och sysselsättningen.
FÖRBEREDELSER INFÖR UTVIDGNINGEN
Utvidgningsprocessen
3. Europeiska rådet bekräftar vikten av den utvidgningsprocess som
inleddes i Luxemburg i december 1997 för hela den europeiska
kontinentens stabilitet och välfärd. En effektiv och trovärdig
utvidgningsprocess måste upprätthållas.
4. Europeiska rådet bekräftar anslutningsprocessens allomfattande natur,
och den inbegriper nu 13 kandidatstater inom en och samma ram.
Kandidatstaterna deltar i anslutningsprocessen under samma
förutsättningar. De måste dela Europeiska unionens värderingar och mål
enligt fördragen. I detta avseende betonar Europeiska rådet principen om
fredlig tvistlösning i enlighet med FN-stadgan och uppmanar
kandidatstaterna att göra alla ansträngningar för att lösa eventuella
återstående gränskonflikter och övriga närbesläktade frågor. Om detta
misslyckas bör de inom rimlig tid ta upp tvisten i Internationella
domstolen. Europeiska rådet kommer att granska situationen i samband
med eventuella olösta tvister, särskilt när det gäller konsekvenserna för
anslutningsprocessen, och för att främja lösning av sådana tvister genom
Internationella domstolen senast i slutet av år 2004. Dessutom påminner
Europeiska rådet om att uppfyllande av de politiska kriterierna från
Europeiska rådet i Köpenhamn är ett villkor för inledande av
anslutningsförhandlingar och att uppfyllande av alla Köpenhamns-
kriterier utgör grunden för tillträde till unionen.
5. Europeiska unionen har gjort ett bestämt politiskt åtagande anstränga
sig till det yttersta för att avsluta regeringskonferensen om reformering
av institutionerna senast i december 2000 varefter ratificering följer.
Efter ratificeringen av konferensens resultat bör unionen kunna välkomna
nya medlemsstater från och med slutet av 2002, så snart de har visat att
de kan ta på sig medlemskapets förpliktelser och så snart förhandlingarna
har slutförts framgångsrikt.
6. Kommissionen har gjort en ny detaljerad bedömning av kandidat-
ländernas framsteg mot ett uppfyllande av anslutningskriterierna. I denna
bedömning visas att det gjorts framsteg när det gäller att uppfylla
anslutningskriterierna. Med hänsyn till att svårigheter återstår inom vissa
sektorer uppmuntras kandidatstaterna samtidigt att fortsätta att öka sina
ansträngningar för att uppfylla anslutningskriterierna. Det framgår att en
del kandidater inte kommer att kunna uppfylla alla Köpenhamns-
kriterierna på medellång sikt. Kommissionens avsikt kommer att vara att
i början av år 2000 rapportera till rådet om vissa kandidatstaters framsteg
med uppfyllandet av de ekonomiska Köpenhamnskriterierna. Nästa
omgång av återkommande rapporter kommer att läggas fram i god tid
före Europeiska rådet i december 2000.
7. Europeiska rådet erinrar om vikten av en hög standard när det gäller
kärnsäkerhet i Central- och Östeuropa. Det uppmanar rådet att överväga
hur frågan om kärnsäkerhet skall tas upp inom ramen för
anslutningsprocessen i enlighet med relevanta slutsatser av rådet.
8. Europeiska rådet noterar med tillfredsställelse det betydande arbete
som har utförts och de framsteg som har uppnåtts i anslutnings-
förhandlingarna med Cypern, Ungern, Polen, Estland, Tjeckiska
republiken och Slovenien.
9. a) Europeiska rådet välkomnar inledandet av samtal som syftar till en
övergripande lösning av Cypernproblemet den 3 december i New York
och uttrycker sitt starka stöd för FN:s generalsekreterares ansträngningar
att föra processen till ett framgångsrikt slut.
b) Europeiska rådet understryker att en politisk lösning underlättar
Cyperns anslutning till Europeiska unionen. Om ingen lösning har
uppnåtts vid slutet av anslutningsförhandlingarna kommer rådets beslut
om anslutning att fattas utan att ovanstående utgör något villkor. Härvid
kommer rådet att beakta alla relevanta faktorer.
10. Europeiska rådet är fast beslutet att positivt bidra till säkerhet och
stabilitet på den europeiska kontinenten och har mot bakgrund av den
senaste utvecklingen och kommissionens rapporter beslutat att
sammankalla bilaterala regeringskonferenser i februari 2000 för att inleda
förhandlingar med Rumänien, Slovakien, Lettland, Litauen, Bulgarien
och Malta om villkoren för deras inträde i unionen och de därpå följande
anpassningarna av fördraget.
11. I förhandlingarna bedöms varje kandidatstat efter sina egna meriter.
Denna princip skall gälla både för att öppna de olika förhandlingskapitlen
och för att driva förhandlingarna. För att bibehålla dynamiken i
förhandlingarna bör omständliga förfaranden undvikas. De kandidatstater
som nu har tagits med i förhandlingsprocessen kommer att inom rimlig
tid kunna komma ikapp dem som redan är inne i förhandlingarna, om de
har gjort tillräckliga framsteg i sina förberedelser. Framstegen i
förhandlingarna måste gå hand i hand med framstegen när det gäller att
införliva regelverket i lagstiftningen, faktiskt genomföra det och se till att
det efterlevs.
12. Europeiska rådet välkomnar den positiva utvecklingen i Turkiet på
senare tid, så som noteras i kommissionens lägesrapport, liksom landets
avsikt att fortsätta sina reformer i riktning mot uppfyllande av
Köpenhamnskriterierna. Turkiet är en kandidatstat som är förutbestämd
att ansluta sig till unionen på grundval av samma kriterier som tillämpas
för de övriga kandidatstaterna. Genom att bygga på den befintliga
europeiska strategin kommer Turkiet i likhet med övriga kandidatstater
att dra nytta av en föranslutningsstrategi för att stimulera och stödja dess
reformer. Detta kommer att innefatta en förstärkt politisk dialog, med
betoning på framsteg mot uppfyllande av de politiska kriterierna för
anslutning med särskild hänvisning till frågan om mänskliga rättigheter,
samt på de frågor som avses i punkterna 4 och 9 a. Turkiet kommer
också att få tillfälle att delta i gemenskapsprogram och gemenskapsorgan
och i möten mellan kandidatstaterna och unionen i samband med
anslutningsprocessen. Ett anslutningspartnerskap kommer att utarbetas
på grundval av slutsatserna från tidigare europeiska råd, samtidigt som
det innehåller prioriteringar som förberedelserna för anslutningen måste
koncentreras på mot bakgrund av de politiska och ekonomiska kriterierna
och en medlemsstats skyldigheter, i kombination med ett nationellt
program för antagande av regelverket. Lämpliga övervaknings-
mekanismer kommer att fastställas. I syfte att intensifiera harmonise-
ringen av Turkiets lagstiftning och praxis med regelverket uppmanas
kommissionen att utarbeta en process med analytisk genomgång av
regelverket. Europeiska rådet uppmanar kommissionen att föreslå en
samlad ram för samordning av alla källor till Europeiska unionens
ekonomiska föranslutningsstöd.
13. Europeiska konferensens framtid kommer att ses över mot bakgrund
av den lägesutveckling och de beslut om anslutningsprocessen som fattas
i Helsingfors. Det kommande franska ordförandeskapet har meddelat att
det avser att sammankalla konferensen till ett möte under andra halvåret
2000.
Regeringskonferensen om reformering av institutionerna
14. Europeiska rådet välkomnar ordförandeskapets rapport om de frågor
som togs upp i samband med regeringskonferensen och där man anger de
huvudalternativ som konferensen kommer att ställas inför.
15. Lämpliga åtgärder kommer att vidtas så att det blir möjligt att
officiellt sammankalla regeringskonferensen tidigt i februari.
Konferensen bör avsluta sitt arbete och enas om de nödvändiga
ändringarna av fördragen senast i december år 2000.
16. Till följd av slutsatserna från Köln och mot bakgrund av
ordförandeskapets rapport kommer konferensen att behandla
kommissionens storlek och sammansättning, vägningen av rösterna i
rådet och en möjlig utökning av omröstningarna med kvalificerad
majoritet i rådet samt andra nödvändiga ändringar i fördragen beträffande
de europeiska institutionerna som kommer upp i samband med ovan
nämnda frågor och vid genomförandet av Amsterdamfördraget. Det
kommande ordförandeskapet kommer att rapportera till Europeiska rådet
om de framsteg som görs vid konferensen och kan föreslå att ytterligare
frågor skall tas till konferensens protokoll.
17. De ministrar som är ledamöter i rådet (allmänna frågor) kommer att
ha det övergripande politiska ansvaret för konferensen. Arbetet med
förberedelserna skall utföras av en arbetsgrupp bestående av en
företrädare för varje medlemsstats regering. Kommissionens företrädare
skall delta på politisk och förberedande nivå. Rådets generalsekretariat
kommer att ge konferensen sekretariatsstöd.
18. Europaparlamentet skall vara nära knutet till och delta i konferensens
arbete. Den förberedande arbetsgruppens möten får bevistas av två
observatörer från Europaparlamentet. Vart och ett av konferensens möten
på ministernivå skall föregås av en diskussion med Europaparlamentets
ordförande, biträdd av två företrädare för Europaparlamentet. Möten på
regeringschefs- och statschefsnivå som rör regeringskonferensen skall
föregås av en diskussion med Europaparlamentets ordförande.
19. Ordförandeskapet skall vidta de åtgärder som behövs för att
säkerställa att kandidatstaterna får regelbunden rapportering inom
befintliga forum om framstegen i diskussionerna och att de ges möjlighet
att lägga fram sina synpunkter på de frågor som diskuteras. Även
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall få rapporter.
Effektivt fungerande institutioner
20. Rådets arbetsmetoder måste genomgå avsevärda förändringar och
dessa måste införas gradvis med början nu, så att rådet vid tidpunkten för
utvidgningen utan problem kan ta emot ett utökat antal medlemmar.
Europeiska rådet godkänner de rekommendationer för verksamhetens
genomförande som återfinns i bilaga III. Rådet, ordförandeskapet och
generalsekreteraren/den höge representanten skall ha ansvaret för att se
till att dessa rekommendationer följs och genomförs i praktiken, utan att
åtgärder och programplanering som det tillträdande ordförandeskapet
redan vidtagit ifrågasätts.
21. Europeiska rådet erinrar om sitt åtagande att stödja reformeringen av
kommissionens administration, särskilt finansiella frågor och
personalfrågor i syfte att öka effektiviteten, öppenheten och
ansvarigheten och på så sätt säkerställa högsta standard inom offentlig
förvaltning. Kommissionen kommer att lägga fram ett heltäckande
program för administrativa reformer i början av år 2000. Europeiska
rådet uppmanar till ett snabbt genomförande av de administrativa
reformerna.
Öppenhet
22. De europeiska institutionernas öppenheten är en viktig faktor när det
gäller att föra unionen närmare dess medborgare och att förbättra
effektiviteten. Under det finländska ordförandeskapet har framsteg gjorts,
särskilt inom området för tillgång till handlingar och snabb
kommunikation genom användning av modern informationsteknik.
Europeiska rådet välkomnar kommissionens avsikt att i januari 2000
lägga fram förslaget om allmänna principer för rätten att få tillgång till
Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.
Subsidiaritet och bättre lagstiftning
23. Europeiska rådet välkomnar kommissionens rapport "Bättre
lagstiftning", där den prioritet som tilldelas subsidiaritetsprincipen och
proportionalitetsprincipen samt den fullständiga tillämpningen av de
relevanta protokollet till fördraget bekräftas.
Bedrägeribekämpning
24. Upprättandet av unionens byrå för bedrägeribekämpning (OLAF)
utgör ett viktigt nytt steg i bedrägeribekämpningen. Kommissionen
kommer att senast i juni 2000 lägga fram ett meddelande i syfte att
ytterligare utarbeta en övergripande strategi för att skydda gemenskapens
ekonomiska intressen.
II. GEMENSAM EUROPEISK SÄKERHETS- OCH
FÖRSVARSPOLITIK
25. Europeiska rådet godkänner de bägge lägesrapporterna från
ordförandeskapet (se bilaga IV) om att utveckla unionens militära och
icke-militära resurser för krishantering som en del av en förstärkt
gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik.
26. Unionen kommer att bidra till internationell fred och säkerhet i
enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga. Unionen erkänner
att Förenta nationernas säkerhetsråd har huvudansvaret för bevarandet av
internationell fred och säkerhet.
27. Europeiska rådet betonar att det är fast beslutet att utveckla
möjligheter att fatta självständiga beslut och att, om Nato i sin helhet inte
är engagerat, inleda och utföra EU-ledda militära operationer som svar på
internationella kriser. Genom detta förfaringssätt förhindras onödigt
dubbelarbete och det innebär inte att en europeisk armé inrättas.
28. På grundval av riktlinjerna från Europeiska rådet i Köln och
ordförandeskapets rapport, har Europeiska rådet särskilt enats om att:
- medlemsstaterna genom frivilligt samarbete under EU-ledda
operationer senast 2003 måste vara i stånd att inom 60 dagar sätta in
och därefter under minst ett år underhålla styrkor på upp till 50 000–
60 000 man som klarar av hela skalan av Petersbergsuppgifter,
- nya politiska och militära organ och strukturer skall inrättas inom
rådet så att unionen får möjlighet att ombesörja den nödvändiga
politiska och strategiska ledningen av sådana operationer, samtidigt
som den gemensamma institutionella ramen beaktas,
- ett system för fullständigt samråd, samarbete och insyn mellan EU
och Nato skall utvecklas, med beaktande av samtliga medlemsstaters
behov,
- lämpliga strukturer skall inrättas som, samtidigt som EU:s
självständiga beslutsfattande respekteras, möjliggör för Nato-
medlemmar som inte är medlemmar av EU, och andra intresserade
länder att bidra till EU:s militära krishantering,
- en icke-militär mekanism för krishantering skall upprättas för att
samordna och effektivisera de olika civila medel och resurser som,
tillsammans med de militära resurserna, står till unionens och
medlemsstaternas förfogande.
29. Europeiska rådet anmodar det kommande ordförandeskapet att
tillsammans med generalsekreteraren/den höge representanten prioritera
det fortsatta arbetet i rådet (allmänna frågor) med alla aspekter av
rapporterna, däribland förebyggandet av konflikter och en kommitté för
civil krishantering. Det kommande ordförandeskapet uppmanas att
utarbeta en första lägesrapport till Europeiska rådet i Lissabon och en
övergripande rapport som skall läggas fram för Europeiska rådet i Feira
och innehålla lämpliga rekommendationer och förslag samt uppgift om
huruvida en ändring av fördraget anses nödvändig. Rådet (allmänna
frågor) uppmanas att inleda genomförandet av dessa beslut genom att
från och med mars 2000 inrätta de tillfälliga organ och arrangemang som
man enats om inom rådet, i enlighet med gällande bestämmelser i
fördraget.
III. EN KONKURRENSKRAFTIG,
SYSSELSÄTTNINGSSKAPANDE OCH HÅLLBAR EKONOMI
Samordning av politiken för ekonomisk tillväxt och skapande av
sysselsättning
30. Den ekonomiska återhämtningen i Europeiska unionen har fått fart
och har spridit sig. Den står på säker grund: förutsättningarna för
investeringar är gynnsamma, inflationen är fortfarande låg och de
offentliga finanserna har förbättrats. Nya arbetstillfällen håller på att
skapas och arbetslösheten tenderar att minska även om den ligger på en
oacceptabelt hög nivå. Dessa gynnsamma framtidsutsikter främjas av att
euron har införts på ett framgångsrikt sätt och de bör även
fortsättningsvis förstärkas genom medlemsstaternas ansträngningar som
är inriktade på budgetsanering och ekonomisk reform särskilt
liberalisering och reformering av beskattningen samt en löneutveckling
som är förenlig med prisstabilitet och skapande av sysselsättning.
31. Förändringar i befolkningsstrukturen kommer att kräva strategier för
aktivt åldrande och ökad effektivitet inom den offentliga och den privata
sektorn för att den ekonomiska bördan av sådana förändringar skall
bemästras. Genom den pågående globaliseringsprocessen intensifieras
konkurrensen och behovet av att främja nytänkande och struktur-
reformering. Unionen och medlemsstaterna måste aktivt främja en mer
allmän användning av ny teknik och utveckla informationssamhället för
att främja konkurrenskraft, sysselsättning och social sammanhållning.
Genom kopplingen mellan ekonomisk och social utveckling understryks
vikten av att garantera adekvata sociala skyddsnät.
32. Europeiska rådet välkomnar rådets rapport om samordningen av den
ekonomiska politiken och betonar dess mycket stora betydelse för att
stärka samordningen av den ekonomiska politiken, sysselsättnings-
politiken och strukturpolitiken så att den gemensamma marknadens och
den gemensamma valutans potential utnyttjas fullt ut. Tonvikten bör nu
placeras på att praktiskt tillämpa och anpassa befintliga processer och
arrangemang och att noggrant övervaka genomförandet av politiken. De
allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken utgör den centrala
ramen för fastställande av övergripande strategiska mål och riktlinjer.
Synergin mellan dessa riktlinjer, riktlinjerna för sysselsättningen samt
övervakningen av strukturreformen bör vidareutvecklas under
Europeiska rådets politiska ledning. Ekofin-rådets roll för samordningen
av den ekonomiska politiken bör utökas samtidigt som samstämmigheten
mellan de olika rådskonstellationerna säkerställs. Samarbetet när det
gäller det delade ansvaret för den gemensamma valutan bör
vidareutvecklas inom Euro 11-gruppen med beaktande av slutsatserna
från Europeiska rådet i Luxemburg i december 1997.
33. Europeiska rådets extra möte i Lissabon den 23–24 mars 2000
kommer att ge möjlighet att utveckla dessa frågor ytterligare genom en
granskning av målen för de pågående processer och instrument som
syftar till att stärka sysselsättningen, den ekonomiska reformen och den
sociala sammanhållningen inom ramen för en kunskapsbaserad ekonomi.
Skattepaketet
34. Alla medborgare som är bosatta i någon av Europeiska unionens
medlemsstater bör betala all den skatt som de är skyldiga att betala för
alla sina inkomster från sparande.
35. När vi har undersökt hur vi i Europa på bästa sätt kan tillämpa denna
princip, har Europeiska rådet enats om att en arbetsgrupp på hög nivå
skall överväga särskilt hur principen kan genomföras mest effektivt och
om det dokument som ordförandeskapet och kommissionen lade fram
den 7 december 1999 kan användas som utgångspunkt för att finna en
väg framåt.
36. Gruppen skall även överväga de förslag som UK har lagt fram,
däribland även informationsutbyte.
37. Arbetsgruppen kommer vid sina överväganden att beakta alla rådets
beslut, inbegripet de metoder som anges i dokumentet av den 29
november 1999.
38. Gruppen skall lämna en rapport till rådet med ett samlat förslag till
möjliga lösningar på frågorna ovan samt om uppförandekoden och
direktivet om räntor och royalties och rådet skall rapportera till
Europeiska rådet senast i juni 2000.
Sysselsättning
39. Under Luxemburgprocessen har medlemsstaterna under de två
gångna åren omsatt riktlinjerna om sysselsättningen till nationella
handlingsplaner. De positiva resultaten är uppenbara. Europeiska rådet
välkomnar kommissionens förslag till riktlinjer för sysselsättningen för
år 2000 samt rekommendationerna till enskilda medlemsstater vilka ger
ett stöd för dessa att ta itu med utmaningar beträffande sysselsättningen i
sina nationella handlingsplaner. Europeiska rådet stöder resultatet av de
gemensamma mötet i Ekofin-rådet och rådet (arbetsmarknadsfrågor och
sociala frågor) om dessa riktlinjer och rekommendationer. Av särskild
betydelse i denna process är det ökade deltagandet av både
arbetsmarknadens parter och Europaparlamentet som för första gången
har hörts formellt om riktlinjerna för sysselsättningen.
40. När medlemsstaterna genomför arbetsmarknadsreformer bör de i sina
nationella handlingsplaner ägna särskild uppmärksamhet åt skatte- och
förmånssystemen, sysselsättningen inom tjänstesektorn, organisationen
av arbetet, livslångt lärande, och lika möjligheter för kvinnor och män.
41. Framsteg har gjorts när det gäller att utarbeta och använda
prestationsindikatorer för arbetsmarknaden och därmed samman-
hängande information. Europeiska rådet uppmanar medlemsstaterna och
kommissionen att ytterligare utveckla sina insatser på detta område.
Inre marknaden, konkurrens, förnyelse och informationssamhället
42. En inre marknad som fungerar på en optimal nivå är av avgörande
betydelse för de europeiska företagens konkurrenskraft och för tillväxt
och sysselsättning. Att förbättra varu-, tjänste- och kapitalmarknadens
funktion är en nyckelfaktor i den övergripande ekonomiska reform-
processen. Kommissionens meddelande om strategin för den inre
marknaden välkomnas som ett viktigt bidrag i detta syfte. Kommissionen
och rådet uppmanas att utveckla och tydliggöra funktionen, målen och
åtgärderna för en övergripande konkurrenspolitik för Europeiska unionen
när det gäller samordningen av den ekonomiska politiken.
43. Effektiv tillämpning av informations- och kommunikationsteknik
spelar en avgörande roll i den globala konkurrensen. Europeiska rådet i
Köln har angivit målsättningen för Europa att inta en ledande roll i
informationssamhället vilket kräver ytterligare investering i nydanande
forskning och utbildning. Särskild tonvikt måste läggas vid behovet att
bemöta de växande krav som ställs på arbetsmarknaderna av
informationssamhället.
44. En väl fungerande elektronisk marknad kräver en öppen och
konkurrenskraftig telekommunikationsmarknad och lagstiftning som
stöder elektronisk näringsverksamhet med beaktande av både företagens
och konsumenternas intressen. Europeiska rådet noterar senaste tidens
framsteg som i fråga om lagstiftning om elektronisk handel och
uppmanar rådet att fullfölja det arbete som fortfarande är oavslutat på
detta område. Kommissionen uppmanas att utan dröjsmål upprätta
förslag till ändringar av gemenskapslagstiftningen om kommunikationer
som blivit nödvändiga till följd av den tekniska utvecklingen och
marknadens utveckling.
45. Europeiska rådet välkomnar initiativet e-Europa som inletts av
kommissionen som ett sätt att göra Europa till ett äkta informations-
samhälle för alla. Europeiska rådet uppmanar kommissionen att
tillsammans med rådet förbereda en handlingsplan för e-Europa, lämna
en lägesrapport till Europeiska rådets särskilda möte i Lissabon den 23–
24 mars 2000 och att färdigställa handlingsplanen senast i juni 2000.
Miljö och hållbar utveckling
46. Man har enats om strategierna för att införliva miljödimensionen i
jordbruks-, transport- och energisektorerna. Arbete med liknande
strategier har inletts i rådet (inre marknaden, biståndsfrågor respektive
industri), vilket redan har gjort inledande rapporter tillgängliga, samt i
rådet (allmänna frågor, Ekofin respektive fiske). Rådet ombeds att
slutföra hela detta arbete och förelägga Europeiska rådet i juni 2001
övergripande strategier, som möjliggör införandet av en tidsplan för
ytterligare åtgärder och ett antal indikatorer för dessa sektorer.
47. Så snart sektoriella strategier har slutförts bör de omedelbart
genomföras. Regelbunden utvärdering, uppföljning och övervakning
måste utföras så att strategierna kan anpassas och fördjupas.
Kommissionen och rådet uppmanas enträget att utveckla passande
instrument och relevant information för dessa ändamål.
48. Förberedelser beträffande politik och åtgärder, inbegripet nationell
lagstiftning och gemenskapslagstiftning, bör fortsätta på ett sätt som
möjliggör att förutsättningarna upprättas för att ratificera Kyoto-
protokollet både av Europeiska gemenskapen och medlemsstaterna före
2002. Europeiska rådet uppmanar enträget alla parter i konventionen att
avsluta ratificeringen senast 2002 så att den kan träda i kraft. Att
införliva miljöfrågor och hållbar utveckling i definitionen och tillämp-
ningen av politiken är en central faktor för att uppfylla gemenskapens
åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Alla ansträngningar skall göras för att
Haagkonferensen skall nå samstämmiga och trovärdiga beslut.
49. Europeiska rådet noterar den övergripande utvärderingen av det
femte handlingsprogrammet för miljön och rapporten om miljö- och
integreringsindikatorer som kommissionen har lagt fram och uppmanar
kommissionen att före utgången av år 2000 utarbeta ett förslag till ett
sjätte handlingsprogram för miljön.
50. Kommissionen uppmanas att upprätta ett förslag till en långsiktig
strategi som sammanfogar program för en ekonomiskt, socialt och
ekologiskt hållbar utveckling som skall överlämnas till Europeiska rådet i
juni 2001. Denna strategi kommer också att fungera som gemenskapens
bidrag vid den tioårsöversyn av Rioprocessen som skall göras 2002.
IV. ANNAN INTERN POLITIK MED DIREKT INVERKAN PÅ
MEDBORGARNA
Folkhälsa och livsmedelssäkerhet
51. Europeiska rådet erinrar om behovet av att säkerställa en hög
hälsoskyddsnivå för människor i utformningen till alla gemenskaps-
strategier. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att säkerställa
hälsosamma livsmedel av hög kvalitet för samtliga medborgare genom
att förbättra kvalitetsnormer och stärka kontrollsystem som omfattar hela
livsmedelskedjan, från jordbruksföretag till konsumenter. Europeiska
rådet anmodar rådet att som ett brådskande ärende behandla
kommissionens kommande vitbok om livsmedelssäkerhet, som även
kommer att leda till ett eventuellt inrättande av ett oberoende
livsmedelsorgan, stöd till nationella åtgärder för livsmedelsprodukter
samt dess meddelande om försiktighetsprincipen. Det kommande
ordförandeskapet kommer att vid Europeiska rådet i Feira lägga fram en
rapport om de framsteg som redan har gjorts.
Kamp mot organiserad brottslighet och narkotika
52. Europeiska rådet har noterat den rapport om slutförande och
utvärdering av handlingsplanen mot organiserad brottslighet som antogs
vid dess möte i Amsterdam 1997. Mot bakgrund av slutsatserna från
Tammerfors, uppmanar det rådet följa upp denna handlingsplan med en
EU-strategi för att förebygga och bekämpa organiserad brottslighet.
53. Europeiska rådet noterar Europeiska unionens strategi för narkotika-
frågor för 2000–2004. Det uppmanar de institutioner och organ som
berörs av strategin att snabbt fortskrida med genomförandet och
rapportera om de inledande resultaten i slutet av 2002.
V. YTTRE FÖRBINDELSER
54. Unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har givits ny
styrka genom att generalsekreteraren/den höge representanten, Javier
Solana, har trätt i tjänst. Ytterligare handlingsmöjligheter ges nu genom
de gemensamma strategierna som kommer att möjliggöra maximal
samstämmighet, mervärde och effektivitet i unionens yttre åtgärder,
inbegripet lämplig användning av bestämmelserna i Amsterdamfördraget
om omröstning med kvalificerad majoritet i frågor om genomförandet av
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Europeiska rådet
uppmanar rådet och kommissionen att på grundval av bidrag från
generalsekreteraren/den höge representanten och kommissionen vidta
nödvändiga åtgärder för att säkerställa optimal användning av alla de
olika medel som står till unionens förfogande för att göra unionens yttre
åtgärder mer effektiva och omfattande.
Tjetjenien
55. Europeiska rådet antog den 10 december 1999 en särskild förklaring
om Tjetjenien (se bilaga II).
Gemensamma strategier
56. Europeiska rådet har beslutat om en gemensam strategi för
Europeiska unionen avseende Ukraina (se bilaga V). Europeiska rådet
betonar då den betydelse det fäster vid utvecklingen av ett demokratiskt,
stabilt, öppet och ekonomiskt framgångsrikt Ukraina som en
framträdande aktör i det nya Europa. Den gemensamma strategin beaktar
Ukrainas europeiska ambitioner och Europavänliga val.
57. Europeiska rådet har genomfört en allmän översyn av unionens
gemensamma strategier. Rådet erinrade om att det i sin förklaring om
Tjetjenien beslutade att genomförandet av den gemensamma strategin
avseende Ryssland bör ses över. Det noterade de långt framskridna
förberedelserna av den gemensamma strategin avseende Medelhavs-
regionen och behovet av att fortsätta arbetet med den gemensamma
strategin avseende västra Balkan. Det uppmuntrar rådet att fortsätta sina
förberedelser och att utveckla begreppet gemensamma strategier samt
bestämma områden, särskilt tematiska, och tidpunkten för ytterligare
gemensamma strategier.
Stabilitet för sydöstra Europa
58. Unionen är besluten att inta en ledande roll i främjandet av stabilitet,
säkerhet och ekonomisk utveckling i sydöstra Europa i nära partnerskap
med länderna i regionen och med andra länder inom ramen för
stabilitetspakten. Europeiska rådet välkomnar den gemensamma
rapporten från ordförandeskapet och kommissionen som betonar
huvudområdena för det framtida arbetet. Det uppmanar general-
sekreteraren/den höge representanten att tillsammans med kommissionen
till rådet överlämna en politisk och ekonomisk analys av regionens
framtidsutsikter för ytterligare brådskande övervägande. Europeiska
rådet betonar också behovet av ett enda regelverk för finansiellt bistånd
som bör bidra till en effektivare verksamhet på platsen och samarbete i
regionen. Europeiska rådet uttrycker sin tacksamhet för det arbete som
har utförts av Bodo Hombach.
59. Utsikten om stabiliserings- och associeringsavtal bör möjliggöra att
närmare förbindelser utvecklas mellan staterna i regionen på alla
områden. Stöd från unionen kommer att bero på det klara och tydliga
engagemanget från staterna i sydöstra Europa för att samarbeta för att nå
de gemensamma politiska prioriteringarna. Europeiska rådet betonar den
avgörande betydelsen av förbättrade relationer och av att handelshinder
och hinder för människors rörlighet mellan länderna i fråga undanröjs.
Det erinrar om betydelsen av snabba insatser för att öppna Donau.
60. Unionen önskar bistå demokratiseringen av Förbundsrepubliken
Jugoslavien som en del av sina ansträngningar att stabilisera sydöstra
Europa. Den kommer att intensifiera dialogen med de demokratiska
krafterna i Serbien och den demokratiskt valda regeringen i Montenegro.
Unionen kommer att fortsätta att på andra sätt stödja Montenegros
politiska och ekonomiska reformprogram.
61. Unionen har engagerat sig för rehabiliteringen och återuppbyggnaden
i Kosovo. Den välkomnar programmet för återuppbyggnad och
återställande av Kosovo och unionens löfte om 500 miljoner euro med
början år 2000 för återuppbyggnaden utöver medlemsstaternas nationella
bidrag. FN:s säkerhetsråds resolution 1244 måste genomföras fullt ut i
alla sina aspekter av alla parter. Åsidosättande av UNMIK:s mandat och
bristande samarbete med KFOR kommer att få allvarliga konsekvenser
för EU:s engagemang i Kosovo. I detta sammanhang uttrycker rådet sin
tacksamhet för det arbete som utförs av Bernard Kouchner.
Den nordliga dimensionen
62. Europeiska rådet välkomnar slutsatserna från utrikesminister-
konferensen om den nordliga dimensionen den 11 och 12 november 1999
i Helsingfors och det kommande svenska ordförandeskapets avsikt att
organisera en uppföljning på hög nivå. Europeiska rådet uppmanar
kommissionen att i samarbete med rådet och i samråd med
partnerländerna utarbeta en handlingsplan för den nordliga dimensionen i
Europeiska unionens externa och gränsöverskridande politik, i avsikt att
lägga fram det för påskrift vid Europeiska rådet i Feira i juni 2000.
Mexiko
63. Europeiska rådet välkomnar slutsatserna från diskussionerna om ett
frihandelsavtal med Mexiko.
Mänskliga rättigheter
64. Europeiska rådet noterar ordförandeskapets rapport om mänskliga
rättigheter och välkomnar uppföljningen av de åtgärder som föreslogs i
Europeiska unionens förklaring av den 10 december 1998. Europeiska
rådet uppmuntrar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta
att aktivt försöka att genomdriva dessa åtgärder och vidareutveckla
utformningen och innehållet i den årliga rapporten om mänskliga
rättigheter och det årliga diskussionsforumet för mänskliga rättigheter
och undersöka behovet av att stärka analys och utvärdering på området
för mänskliga rättigheter. I detta sammanhang uppmuntras till en
regelbunden dialog med det civila samhället om mänskliga rättigheter.
65. Europeiska rådet bekräftar åter betydelsen av att alla människor får
åtnjuta mänskliga rättigheter i samma utsträckning. Särskild upp-
märksamhet bör ägnas att förbättra situationen för de grupper som inte
utgör en majoritet i någon stat, inbegripet romerna. Europeiska unionen
har åtagit sig att arbeta för att uppnå detta mål tillsammans med
Europarådet och OSSE.
Fredsprocessen i Mellanöstern
66. Europeiska rådet välkomnar den förnyade dynamiken i riktning mot
en rättvis, omfattande och varaktig fred i Mellanöstern och bekräftar på
nytt Europeiska unionens fulla stöd.
67. Europeiska rådet välkomnar särskilt president Assads och
premiärminister Baraks modiga beslut att återuppta förhandlingar om det
syriska spåret i Washington i mitten av december. Det ser fram emot en
tidig överenskommelse mellan Israel och Syrien som bör bana väg för att
förhandlingarna återupptas och för en lösning också för det libanesiska
spåret.
68. Europeiska rådet betonar betydelsen av de åtgärder som hittills
vidtagits av Israel och palestinierna för att genomföra Sharm el-Sheik-
avtalet. Jämna framsteg bör kunna säkerställas genom att i rätt tid
fullgöra de skyldigheter som avtalsparterna har åtagit sig. Europeiska
rådet uppmanar båda parter att avstå från alla ensidiga handlingar.
69. Alla parter i det multilaterala spåret i fredsprocessen uppmanas att
arbeta för att fullständigt och i god tid återuppta verksamheten på detta
område. Parallella framsteg på alla spår bör vara av intresse för alla på
det aktuella stadiet av fredsprocessen.
WTO
70. Europeiska rådet beklagar misslyckandet vid WTO:s minister-
konferens i Seattle. WTO bekräftar på nytt sitt engagemang för det
nuvarande multilaterala handelssystemet och för en övergripande
multilateral förhandlingsrunda. Europeiska rådet stöder slutsatserna från
rådets möte (allmänna frågor) den 3 december 1999.
Macao
71. Inför övergången i Macao understryker Europeiska rådet den
betydelse det fäster vid stabiliteten och välståndet i Macao, i egenskap av
speciell administrativ region (SAR) i Kina, och vid att regionen bevarar
sin särskilda identitet och befolkningens rättigheter och friheter, i
enlighet med den gemensamma förklaring som Kina och Portugal avgav
1987 och den speciella administrativa regionens grundlag.
VI. NORDIRLAND
72. Europeiska rådet välkomnar att Nordirland har fått begränsat
självstyre och att brittisk?irländska och nord-sydliga institutioner har
upprättats enligt långfredagsavtalet och erkänner att denna utveckling
innebär mycket betydande framsteg i riktning mot ett fullständigt
genomförande av avtalet. Europeiska rådet lyckönskar de politiska
parterna, Förenade Kungarikets och Irlands regeringar och senator
George Mitchell till detta framsteg. Europeiska rådet bekräftar åter sitt
politiska och praktiska stöd till Nordirland och till samarbetet mellan
nord och syd.
Bilaga 17: Svenska ledamöter i Europaparlamentet
1) Mandatfördelning*
Partigrupp i
Europaparlamentet
Svenskt parti
Antal mandat
Fördelning av
svenska mandat
ESP (Europeiska
socialdemokratiska partiets grupp)
(s)
180
6
EPP/ED Europeiska folkpartiets
och Europademokraternas grupp)
(m) + (kd)
233
5 + 2
ELDR (Europeiska liberala,
demokratiska och reformistiska
partiets grupp)
(fp) + (c)
51
3 + 1
De gröna/EFA (Gruppen de
gröna/Europeiska fria alliansen)
(mp)
48
2
GUE/NGL (Gruppen europeiska
enade vänstern/Nordisk grön
vänster)
(v)
42
3
UNE (Gruppen union för
nationernas Europa)
-
30
-
TOL (Tekniska gruppen för
oberoende ledamöter)
-
18
-
DME (Gruppen för
demokratiernas och mångfaldens
Europa)
-
16
-
GL (Grupplösa)
-
8
-
Totalt
-
626
22
* (2 december 1999)
2) Svenska ledamöter
Av Europaparlamentets 626 ledamöter är 22 från Sverige. De svenska
ledamöterna innehar följande platser (1999-12-21):
ESP – Europeiska socialdemokratiska partiets grupp
(socialdemokraterna)
Jan Andersson (s): Ledamot i utskottet för sysselsättning och
socialfrågor (C8). Suppleant i utskottet för medborgerliga fri- och
rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (C4). Ledamot i delegationen
för förbindelserna med Aseans medlemsländer, länderna i Sydostasien
och Sydkorea (D18).
Göran Färm (s): Ledamot i budgetutskottet (C2). Suppleant i utskottet
för ekonomi och valutafrågor (C5). Ledamot i delegationen till det
blandade parlamentariska utskottet EU-Lettland (DM13).
Ewa Hedkvist Petersen (s): Ledamot i utskottet för regionalpolitik,
transport och turism (C12). Suppleanti utskottet för konstitutionella
frågor. Ledamot i delegationen till den parlamentariska
samarbetskommittén EU-Ryssland (D1).
Anneli Hulthén (s): Ledamot i utskottet för miljö, folkhälsa och
konsumentfrågor (C9). Suppleant i utskottet för rättsliga frågor och inre
markanden (C6). Ledamot i delegationen till det blandade
parlamentariska utskottet EU-Estland (DM12).
Pierre Schori (s): Gruppledare för svenska (s)-delegationen. Vice
ordförande ESP (Europeiska socialdemokratiska partiets grupp).
Ordförande i delegationen för förbindelserna med Japan (D14). Ledamot
i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet
och försvarspolitik (C1). Suppleant i utskottet för kultur, ungdomsfrågor,
utbildning, media och idrott (C13).
Maj-Britt Theorin (s): Ordförande i utskottet för kvinnors rättigheter och
jämställdhetsfrågor (C16). Ledamot i utskottet för jordbruk och
landsbygdens utveckling (C10) och i delegationen för förbindelserna med
Sydafrika (D20).
EPP - ED - Europeiska folkpartiet och Europademokraterna
(moderaterna och kristdemokraterna):
Per-Arne Arvidsson (m): Ledamot i utskottet för miljö, folkhälsa och
konsumentfrågor (C9). Suppleant i utskottet för kultur, ungdomsfrågor,
utbildning, media och idrott (C13). Ledamot i delegationen till det
blandade parlamentariska utskottet EU-Tjeckien (DM6). Suppleant i
delegationen till det blandade parlamentariska utskottet Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (DM10).
Staffan Burenstam Linder (m): Ledamot i utskottet för ekonomi och
valutafrågor (C5). Suppleant i utskottet för sysselsättning och
socialfrågor (C8). Ledamot i delegationen till det blandade
parlamentariska utskottet EU-Lettland (DM13).
Gunilla Carlsson (m): Delegationsledare för den moderata delegationen i
Europaparlamentet. Ledamot i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga
rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik (C1). Suppleant i
utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi (C7).
Ledamot i delegationen till det blandade parlamentariska utskottet EU-
Litauen (DM11). Suppleant i delegationen till det blandade
parlamentariska utskottet EU-Polen (DM4).
Charlotte Cederschiöld (m): Ledamot i utskottet för medborgerliga fri-
och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (C4). Suppleant i
utskottet för rättsliga frågor och inre markanden (C6). Ledamot av
delegationen för förbindelserna med USA (D10).
Lennart Sacrédeus (kd): Förste vice ordförande i delegationer till de
parlamentariska samarbetskommittéerna och delegationer för
förbindelser med Ukraina, Vitryssland och Moldavien (D2). Ledamot i
utskottet för konstitutionella frågor (C15). Suppleant i utskottet för
utrikesfrågot, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och
försvarspolitik (C1).
Per Stenmarck (m): Ordförande i delegationen till det blandade
parlamentariska utskottet EU-Estland (DM12). Ledamot av
budgetutskottet (C2). Suppleant i utskottet för regionalpolitik, transport
och turism (C12).
Anders Wijkman (kd): Ledamot i utskottet för industrifrågor,
utrikeshandel, forskning och energi (C7). Suppleant i utskottet för
utveckling och samarbete (C14). Ledamot i den gemensamma
församlingen för konventionen mellan stater i Afrika, Västindien och
Stilla havet och Europeiska unionen (AVS-EU).
ELDR - Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets
grupp
Cecilia Malmström (fp): Första vice ordförande i delegationen till det
blandade parlamentariska utskottet EU-Ungern (DM5). Ledamot i
utskottet för institutionella frågor (C15). Suppleant i utskottet för
utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och
försvarspolitik (C1) och i delegationen till det blandade parlamentariska
utskottet EU-Lettland (DM13).
Karl Erik Olsson (c): Ordförande i delegationen till det blandade
parlamentariska utskottet EU-Tjeckien (DM6). Ledamot i utskottet för
miljö, folkhälsa och konsumentfrågor (C9). Suppleant i utskottet för
jordbruk och landsbygdens utveckling (C10) samt i fiskeriutskottet (C11)
och i delegationen till det blandade parlametnariska utskottet EU-Estland
(DM12).
Marit Paulsen (fp): Ledamot i utskottet för miljö, folkhälsa och
konsumentfrågor (C9). Suppleant i utskottet för industrifrågor,
utrikeshandel, forskning och energi (C7). Ledamot i delegationen till den
parlamentariska samarbetskommittén EU-Ryssland (D1). Suppleant i
delegationen till det blandade parlamentariska utskottet EU-Polen
(DM4).
Olle Schmidt (fp): Ledamot i utskottet för ekonomi och valutafrågor
(C5). Suppleant i budgetutskottet (C2) och i utskottet för kvinnors
rättigheter och jämställdhetsfrågor (C16). Ledamot i delegationen till det
blandade parlamentariska utskottet EU-Slovakien (DM7). Suppleant i
delegationen till det blandade parlametnariska utskottet EU-Tjeckien
(DM6).
GUE/NGL - Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster
Marianne Eriksson (v): Första vice ordförande i utskottet för kvinnors
rättigheter och jämställdhetsfrågor (C16). Ledamot i
budgetkontrollutskottet (C3). Suppleant i utskottet för utveckling och
samarbete (C14). Ledamot i delegationen för förbindelserna med
Maghreb länderna och Maghrebunionen (D6).
Herman Schmid (v): Ledamot i utskottet för sysselsättning och
socialfrågor (C8). Suppleant i utskottet för ekonomi och valutafrågor
(C5). Ledamot i delegationen för förbindelserna med USA (D10).
Jonas Sjöstedt (v): Ledamot i utskottet för miljö, folkhälsa och
konsumentfrågor (C9). Suppleant i utskottet för konstitutionella frågor
(C15). Ledamot i den gemensamma församlingen för konventionen
mellan stater i Afrika, Västindien och Stilla havet och Europeiska
unionen (AVS-EU). Suppleant i delegationen till det blandade
parlamentariska utskottet Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(DM10).
V - De gröna/Europeiska fria alliansen
Per Gahrton (mp): Ordförande i delegationen för förbindelserna med
Kina (D15). Ledamot i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter,
gemensam säkerhet och försvarspolitik (C1). Suppleant i utskottet för
industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi (C7).
Inger Schörling (mp): Ledamot i utskottet för miljö, folkhälsa och
konsumentfrågor (C9). Suppleant i utskottet för utveckling och
samarbete (C14). Ledamot i den gemensamma församlingen för
konventionen mellan stater i Afrika, Västinfien, Stilla havet och EU
(AVS-EU).
Bilaga 18: Europeiska kommissionens ledamöter
1999 hade kommissionen följande ledamöter:
1) 1 januari 1999 – 19 juli 1999
Jacques Santer
Ordförande
Generalsekretariatet
Rättstjänsten
Analys- och prognosgruppen
Allmänna tjänsteinspektionen
Gemensamma tjänsten för tolkning och konferenser
Talesmannen
Monetära frågor (tillsammans med Yves-Thibault de Silguy)
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt mänskliga
rättigheter (tillsammans med Hans van den Broek)
Institutionella frågor och mellanstatliga konferenser (tillsammans med
Marcelino Oreja)
Sir Leon Brittan
Vice ordförande
Yttre förbindelser med Nordamerika, Australien, Nya Zeeland, Japan,
Kina, Korea, Hongkong, Macao och Taiwan
Den gemensamma handelspolitiken
Förbindelser med OECD och Världshandelsorganisationen (WTO)
Manuel Marín
Vice ordförande
Yttre förbindelser med södra Medelhavsområdet, Mellanöstern,
Latinamerika och Asien (utom Japan, Kina, Korea, Hongkong, Macao
och Taiwan), inbegripet frågor rörande utvecklingsbistånd
Martin Bangemann (entledigades den 9 juli 1999 genom rådets beslut
(99/493/EG, EKSG, Euratom))
Industrifrågor
Informations- och telekommunikationsteknik
Karel Van Miert
Konkurrens
Hans van den Broek
Yttre förbindelser med länderna i Öst- och Centraleuropa och de länder
som uppstått ur före detta Sovjetunionen samt Mongoliet; Turkiet,
Cypern, Malta och andra europeiska länder
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt mänskliga
rättigheter (i samråd med ordföranden)
Utrikestjänsten
João de Deus Pinheiro
Yttre förbindelser med staterna i Afrika, Västindien och Stillahavs-
området (AVS), Sydafrika, inbegripet frågor rörande utvecklingsbistånd
Lomékonventionen
Pádraig Flynn
Sysselsättning och sociala frågor
Förbindelser med Ekonomiska och sociala kommittén
Marcelino Oreja
Förbindelser med Europaparlamentet
Förbindelser med medlemsstaterna vad avser öppenhet, kommunikation
och information
Kulturella och audiovisuella frågor
Publikationsbyrån
Institutionella frågor och förbindelser med regeringskonferensen 1996
(i samråd med ordföranden)
Anita Gradin
Frågor om invandring samt rättsliga och inrikes frågor
Förbindelser med ombudsmannen
Ekonomisk styrning
Bedrägeribekämpning
Edith Cresson
Vetenskap, forskning och utveckling
Gemensamma forskningscentret
Utbildning, yrkesutbildning och ungdom
Ritt Bjerregaard
Miljö
Kärnsäkerhet
Monika Wulf-Mathies
Regionalpolitik
Förbindelser med Regionkommittén
Sammanhållningsfonden (i samråd med Neil Kinnock och Ritt
Bjerregaard)
Neil Kinnock
Ledamot av kommissionen
Transporter (inbegripet de transeuropeiska nätverken)
Mario Monti
Den inre marknaden
Finansiella tjänster och ekonomisk integration
Tull och indirekta skatter
Direkta skatter
Frans Fischler
Jordbruk och landsbygdens utveckling
Emma Bonino
Fiske
Konsumentpolitik
Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd
Yves-Thibault de Silguy
Ekonomiska och finansiella frågor
Monetära frågor (i samråd med ordföranden)
Lån och investeringar
Statistikkontoret
Erkki Liikanen
Budget
Personal och administration
Översättning och informationsteknik
Christos Papoutsis
Energi och Euratoms försörjningskontor
Små och medelstora företag
Turism
2) 19 juli 1999 – 15 september 1999
Som ovan med undantag för Jaques Santer och Emma Bonino, vilka
entledigats genom rådets beslut (99/493/EG, EKSG, Euratom) den 9 juli
1999. Martin Bangemann entledigades från den 9 juli 1999 genom
samma beslut. Några ersättare till dessa kommissionsledamöter utsågs
inte för perioden.
3) 15 september 1999 –
Romano Prodi
Ordförande
Neil Kinnock
Vice ordförande
Interna reformer
Loyola de Palacio
Vice ordförande
Förbindelser med Europaparlamentet,
Transport och energi
Mario Monti
Konkurrens
Franz Fischler
Jordbruk, landsbygdsutveckling och fiske
Erkki Liikanen
Företagspolitik och informationssamhället
Frits Bolkestein
Inre marknaden
Philippe Busquin
Forskning
Pedro Solbes Mira
Ekonmiska och monetära frågor
Poul Nielson
Utveckling och humanitärt bistånd
Günter Verheugen
Utvidgning
Chris Patten
Yttre förbindelser
Pascal Lamy
Handel
David Byrne
Hälsa och konsumentskydd
Michael Barnier
Regionalpolitik
Personligt ansvarig för regeringskonferensen
Vivianne Reding
Utbildning och kultur
Michaele Schreyer
Budget
Margot Wallström
Miljö
Antonio Vitorino
Rättsliga och inrikes frågor
Anna Diamantopoulou
Sysselsättning och socialpolitik
Bilaga 19: Svenska ledamöter i Ekonomiska och
sociala kommittéen
Ekonomiska och sociala kommittén har fr.o.m. den 21 september 1999
följande svenska ledamöter:
Margareta Regnell, SAF
Göran Lagerholm, Sveriges Industriförbund
Anders Lundström, Företagarnas Riksorganisation
Sture Lindmark, Grossistförbundet Svensk Handel
Leif Hägg, LO
Lars Nyberg, LO
Uno Westerholm, TCO
Ernst Erik Ehnmark, SACO
Staffan Nilsson, LRF
Jan Olsson, Kooperativa Förbundet
Christina Wahrolin, Handikappförbundets Samarbetsorganisation
Vakant, Sveriges Konsumentråd
Bilaga 20: Svenska ledamöter i Regionkommittéen
Regeringen beslutade den 9 september år 1999 i enlighet med
Romfördraget artikel 263 att nominera nedanstående personer att vara
ledamöter respektive ersättare i Europeiska unionens regionkommitté
t.o.m. den 25 januari år 2002. Den 12 december år 1999 beslutade
regeringen om att nominera en ny ersättare.
Ordinarie ledamöter
Roger Kaliff (s), Kalmar kommun
Ann Beskow (s), Orsa kommun
Catarina Tarras-Wahlberg (s), Stockholms kommun
Anneli Stark (s), Västra Götalands läns landsting
Uno Aldegren (s), Skåne läns landsting (Region Skåne)
Rune Hjälm (v), Göteborgs kommun
Anders Gustâv (m), Solna kommun
Anders Knape (m), Karlstads kommun
Henrik Hammar (m), Region Skåne
Kent Johansson (c), Västra Götalands läns landsting
Lars Nordström (fp), Västra Götalands läns landsting
Aldo Iskra (kd), Malmö kommun
Ersättare
Bernth Johnson (s), Blekinge läns landsting
Christina Tallberg (s), Stockholms läns landsting
Ingibjörg Sigurdsdottir (s), Gotlands kommun
Endrick Schubert (s), Västra Götalands läns landsting
Jens Nilsson (s), Östersunds kommun
Mona-Lisa Norrman (v), Krokoms kommun (fr.om. 1999-12-12)
Agneta Granberg (m), Göteborgs kommun
Catarina Segersten-Larsson (m), Värmlands läns landsting
Bengt-Anders Johansson (m), Gislaveds kommun
Lena Celion (m), Gotlands kommun
Hans Klintbom (c), Gotlands kommun
Lisbeth Rydefjärd (kd), Jönköpings läns landsting
Bilaga 21: Samarbete inom EU – skillnaden mellan
EG och EU
Samarbetet inom Europeiska unionen (EU) brukar beskrivas som ett
samarbete inom tre pelare.
Det traditionella gemenskapssamarbetet inom Europeiska
gemenskapen (EG) återfinns i den första pelaren och grundar sig på EG-
fördraget. I denna pelare finns även samarbetet inom de övriga
gemenskaperna, dvs. det samarbete som grundas på Kol- och
stålfördraget och Euratomfördraget. Sålunda hör samarbetet i bl.a. tull-
och handelspolitiska frågor, den inre marknaden, den ekonomiska och
monetära unionen (EMU), konsumentpolitiken och miljöpolitiken
hemma i första pelaren. På dessa områden kan gemenskapen lagstifta
genom t.ex. förordningar och direktiv.
Samarbetet i den första pelaren skiljer sig från sedvanligt
internationellt samarbete genom att medlemsstaterna i de grundläggande
fördragen har överlåtit vissa beslutsbefogenheter till gemenskaps-
institutionerna. Det gäller bl.a. befogenheten att besluta bindande
föreskrifter och att ingå internationella överenskommelser på vissa
områden. På grundval av fördragen och gemenskapslagstiftningen har en
särskild rättsordning, EG-rätten eller gemenskapsrätten, utvecklats.
Samarbetet i första pelaren betecknas som överstatligt bl.a. genom att
medlemsstaterna har överlämnat vissa beslutsbefogenheter till
gemenskapsinstitutionerna.
Samarbetet i den andra pelaren rör den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP). Samarbetet i den tredje pelaren rör inrikes
och rättsliga frågor. Samarbetet i dessa pelare grundas på Unions-
fördraget.
I andra och tredje pelaren har inga beslutsbefogenheter förts över från
medlemsstaterna till EU. Medlemsstaterna är bundna av de gemensamma
besluten på samma sätt som normalt följer av ett internationellt
samarbete enligt folkrättens regler. Det är alltså fråga om ett
mellanstatligt samarbete i dessa pelare.
Bilaga 22: Förkortningslista
ACP African, Carribbean and Pacific
countries, se AVS
AMI Multilaterala investeringsavtal
APEC Ekonomiska samarbetet i Asien
och Stillahavsområdet
ARF ASEAN Regional Forum
ASEAN Association of South East Asian
Nations
ASEAN PMC Post-Ministrial Conference
ASEM Asia Europe Meeting
AVS Afrika, Västindien och Stilla
havsområdet
BEST Business Environment
Simplification Task Force
BNI Bruttonationalinkomst
BNP Bruttonationalprodukt
BSE Bovine Spongiform Encefalopati
(galna ko-sjukan)
CAP (common agricultural policy),
se GJP
CBC Cross border cooperation,
gränsöverskridande regionalt
samarbete i Östersjöregionen
CBSS Council of Baltic Sea States,
Östersjöstaternas råd
CCAMLR Kommissionen för bevarande av
marina levande tillgångar i
Antarktis
CE-märkt Europeisk standardmärkning
CECA se EKSG
CEEP Arbetsgivarorganisation på
europanivå
Celex Databas över gemenskapsrätten
(Communitatis Europeae Lex)
CEN Europeiska
standardiseringsorganisationen
CERN Europeiska atomforskningscentret
CIREFI Centrum för information,
reflexion och utbyte i frågor som
rör gränspassage och invandring
Coreper Ständiga representanternas
kommitté
CSD Kommissionen för hållbar
utveckling
De gröna De gröna i Europaparlamentet
EA Europeiska ideella föreningar
ECAC European Civil Aviation
Conference
ECB Europeiska centralbanken
ECBS Europeiska centralbankssystemet
ECCA Europeiska avtal om ömsesidigt
erkännande av bedömning om
överensbestämmelse, European
Conformity Assessment
Agreements
ECE Ekonomiska kommittén för
Europa
ECHO Europeiska byrån för humanitärt
bistånd
ECMM European Commission Monitor
Mission
EFS Europeiska fackliga
samorganisationen
Efta Europeiska
frihandelssammanslutningen
EG Europeiska gemenskapen
EHLASS EU:s skaderegestreringssystem
för hem- och fritidsolycker
EIB Europeiska investeringsbanken
EIC Euro Info Centre
EIF Europeiska investeringsfonden
EKSG Europeiska kol- och
stålgemenskapen
ELDR Europeiska liberala, demokratiska
och reformistiska partiet
EMI Europeiska monetära institutet
EMU Ekonomiska och monetära
unionen
ENE Europols narkotikaenhet
EPP European Peoples Party,
Europeiska folkpartiet
ERM Exchange Rate Mechanism,
växelkursmekanism
ESA Europeiska rymdstyrelsen
ESK Ekonomiska och sociala
kommittén
ESP Europeiska socialdemokratiska
partiet
EU Europeiska unionen
EUF Europeiska utvecklingsfonden
Euro-NCAP Krockprov av nya bilar
Europol Europeiska polisbyrån
EUROSTAT Europeiska statistikbyrån
EXPROM Exportfrämjande åtgärder och
utbildningsprogram i Japan
FAO Förenta nationernas organ för
livsmedel och jordbruk
FCCC FN:s klimatkonvention
FN Förenta nationerna
GCC Gulf Cooperation Council
GD Generaldirektorat
GMO Genetiskt modifierade organismer
GPA-reglerna Government Procurement
Agreement
GSP Generalized System of
Preferences
GTJ Gateway to Japan
GUE/NGL Europeiska enade
vänstern/Nordisk grön vänster
GUSP Gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik
HOGS High Officials Group for
Standardization Policy
IAEA Internationella atomenergiorganet
IBSFC Fiskerikommissionen för
Östersjön
ICAO International Civil Aviation
Organisation, Internationella
civila luftfartsorganisationen
ICRC Internationella röda
korskommittén
IMF International Monetary Fund
ITA Informationsteknikavtalet
IGC Inter Governmental Conference,
regeringskonferens
ITC International Trade Centre
KEDO Korean Peninsula Energy
Development Organization
LIFE EU:s miljöfond
MAI Multilateralt investeringsavtal
ME Europeiska ömsesidiga bolag
MEDA Messures D`Appuissement,
(stödåtgärder) för reform av
ekonomiska och sociala strukturer
inom ramen för det Euro-
Mediterrana partnerskapet
MRA Mutual Recognition Agreements,
avtal om ömsesidigt erkännande
NUTEK Närings-och
teknikutvecklingsverket
OAU Organization for African Unity,
Afrikanska enhetsorganisationen
OND Open Network Provision
OECD Organization for Economic
Cooperation and Development
ONP- kommittén Rådgivande organ till
kommissionen i
telekommunikationsfrågor
OSSE Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa
OTC Kapitaltäckningskrav för
kreditrisken i råvaruderivat och
möjlighet att undanta kontrakt
som handlats utanför börsen
PHARE Poland and Hungary Aid for
Restructuring of the Economies
PSA Partnerskap och samarbetsavtal
SAARC South Asian Association for
Regional Cooperation
SADC Southern African Development
Community
SEM Sound and Efficient Management
SCE Europeiska kooperativa
föreningar
SIS Schengens informationssystem
SLIM Simpler Legislation for the
Internal Market
SWEDAC Styrelsen för ackreditering och
teknisk kontroll
TARGET Betalningssystem
TEN Transeuropeiska nät
TRIP:S Avtalet om handelsrelaterade
aspekter av immaterialrättigheter
UMTS Universal Mobile
Telecommunications System
UNCTAD FNs konferens om handel och
utveckling
UNDCP FN:s narkotikaprogram
UNDP FN:s utvecklingsprogram
UNEPA FN:s befolkningsfond
UNICE Arbetsgivarorganisation på
europanivå
UNICEF FN:s barnfond
UNGASS FN:s generalförsamlings 19.e
extra möte
UNTAES United Nations Transitional
Administration for Eastern
Slavonia, Baranja and Western
Sirmium
VEU Västeuropeiska unionen
VIPO Världsorganisationen för den
intellektuella äganderätten
WTO World Trade Organization,
Världshandelsorganisationen
WWF World Wildlife Fund,
Världsnaturfonden
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1999
Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg,
Ulvskog, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing, Larsson, Lejon,
Ringholm
Föredragande: Pagrotsky
Regeringen beslutar skrivelse 1999/2000:60 Berättelse om verksamheten
i Europeiska unionen under 1999.
En redogörelse för skillnaden mellan EG och EU återfinns i bilaga 21
2 En redogörelse för skillnaden mellan EG och EU återfinns i bilaga 21
Skr. 1999/2000:60
8
1
25
25
31
1
45
54
65
66
74
77
99
121
130
138
141
150
152
155
163
178
183
187
191
193
199
202
204
208
213
223
232
242
273
276
288
299
300
302
317
304
327
334
320
337
323
359
345
367
353
373
373
385
365
386
1
396
375
399
3
400
379
1
402
427
389
449
430
461
442
476
456
480
461
485
465
486
467
487
468
488
493
473
1
1