Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1999/2000:85 Sveriges tillträde till vissa internationella överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. Prop. 1999/2000:85 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 16 mars 2000 Göran Persson Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen redovisas regeringens bedömning av vilka åtgärder Sverige bör vidta för att förbättra det internationella samarbetet och den straffrättsliga regleringen avseende penningförfalskning och utprångling av falska pengar. Det föreslås att riksdagen godkänner den internationella konventionen av den 20 april 1929 för bekämpande av penning- förfalskning med tillhörande protokoll. Vidare föreslås att riksdagen godkänner det inom EU upprättade rambeslutet om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. Några konkreta förslag till ändrad lagstiftning läggs inte fram i propositionen. De av regeringen redovisade lagstiftningsbehoven kommer att behandlas i senare sammanhang. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Ärendet och dess beredning 4 3 1929 års konvention för bekämpande av penningförfalskning 5 3.1 Bakgrund 5 3.2 Huvudsakligt innehåll 6 4 Europeiska unionens rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron 11 4.1 Bakgrund 11 4.2 Beslutsformen rambeslut 12 4.3 Huvudsakligt innehåll 13 5 Sveriges anslutning till överenskommelserna 17 5.1 Tillträde till 1929 års konvention för bekämpande av penningförfalskning 17 5.2 Antagande av Europeiska unionens rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron 17 6 Nuvarande svenska regler i jämförelse med överenskommelserna 19 6.1 Inledning 19 6.2 Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott 20 6.3 Domsrätt 25 6.4 Beslag och förverkande 26 6.5 Centralbyrå samt internationellt samarbete 27 7 Ekonomiska konsekvenser 31 Bilaga 1 Internationell konvention för bekämpande av penningförfalskning 32 Bilaga 2 Utkast till ett rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron 47 Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde till vissa internationella överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. 53 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorian Sveriges tillträde till vissa internationella överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. 54 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000 55 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner konventionen för bekämpande av penningförfalskning av den 20 april 1929 med tillhörande protokoll, 2. godkänner utkastet till rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. 2 Ärendet och dess beredning Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria, Sveriges tillträde till vissa internationella överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. I promemorian föreslås att Sverige skall ansluta sig till den internationella konventionen av den 20 april 1929 för bekämpande av penningförfalskning. Konventionstexten i engelsk lydelse samt i svensk översättning finns i bilaga 1. I promemorian redogörs också för det arbete som ägt rum inom EU för att förhandla fram ett rambeslut vars syfte är att förstärka det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. I promemorian föreslås att Sverige aktivt bör arbeta för att det straffrättsliga skyddet mot penningförfalskning förstärks inom EU och därvid ansluta sig till en bindande rättsakt som kompletterar 1929 års konvention. Den senaste svenska versionen av utkastet till rambeslut finns i bilaga 2. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr. Ju1999/5783/L5). I propositionen föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna den internationella konventionen av den 20 april 1929 för bekämpande av penningförfalskning och det inom EU framförhandlade rambeslutet om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. Såvitt avser rambeslutet uppnåddes vid EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor den 2 december 1999 i princip politisk enighet om rambeslutets innehåll. Europaparlamentet har, i enlighet med artikel 39.1 i Fördraget om Europeiska unionen, givits tillfälle att yttra sig över förslaget till rambeslut. Europaparlamentet lämnade sitt yttrande över rambeslutet den 17 februari 2000. Därefter har det träffats överenskommelse om att rambeslutet skall omfatta Gibraltar samt att medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa rambeslutet senast ett år efter att det har antagits. För närvarande föreligger endast ett antal parlamentariska granskningsreservationer avseende innehållet i rambeslutet. Ett av de länder som har en sådan reservation har förklarat att man överlämnar till sitt parlament att bedöma rambeslutets artiklar om ansvar och påföljder för juridiska personer. Några ytterligare förhandlingar av innehållet i rambeslutet är för närvarande inte aktuella innan det föreläggs ministerrådet för antagande. Avsikten är att rambeslutet skall antas under det portugisiska ordförandeskapet, vars sista ministerråd för rättsliga och inrikes frågor äger rum den 29-30 maj 2000. Främst mot bakgrund av behovet av att inom EU snabbt få till stånd ett antagande av rambeslutet lägger regeringen inte i detta sammanhang fram förslag till lagstiftning om genomförandet av åtagandena. En del av lagstiftningsåtgärderna kommer att genomföras inom ramen för pågående lagstiftningsprojekt. Regeringen avser att under hösten 2000 återkomma med förslag till nödvändig lagstiftning i övriga delar. 3 1929 års konvention för bekämpande av penningförfalskning 3.1 Bakgrund Den 20 april 1929 antogs inom Nationernas Förbund (NF) en konvention för bekämpande av penningförfalskning. När NF upplöstes övertog Förenta Nationerna (FN) ansvaret för de konventioner som upprättats inom ramen för NF. Dessutom övergick den tvistlösningsfunktion som enligt konventioner upprättade inom NF tillkom Fasta mellanfolkliga domstolen, till Internationella domstolen. Avsikten med konventionen var att förbättra det internationella samarbetet för att förebygga, utreda och lagföra penningförfalskning och utprångling av falska pengar. Även om konventionen nu är 70 år gammal utgör den fortfarande den viktigaste internationella överenskommelsen på området. Konventionen har också en bred anslutning. Bl.a. har samtliga medlemsstater inom EU, utom Sverige och Luxemburg, tillträtt. Enligt uppgift har även Luxemburg inlett arbete för att kunna ansluta sig till konventionen. Det har inte varit möjligt att utröna varför Sverige inte tidigare har anslutit sig till konventionen. Sverige deltar fullt ut i det internationella arbetet för att bekämpa penningförfalskning och det har inte framkommit några uppgifter som tyder på att det faktum att Sverige inte är anslutet till 1929 års konvention skapar problem i det internationella polisiära och rättsliga samarbetet. Däremot har det i olika sammanhang framförts önskemål om att de länder som ännu inte har anslutit sig till konventionen skall göra detta. Vid den sjunde ”International Counterfeit Currency Conference” som hölls i Lyon 1987 antogs en resolution varigenom konferensen uppmärksammade de stater som ännu inte anslutit sig till konventionen om behovet av att göra detta. Resolutionen föranledde Sveriges riksbank att i en skrivelse till Justitiedepartementet (dnr 87-111-03) påtala att Sverige på ett närmast uppseendeväckande sätt avviker från det internationella mönstret genom att inte vara anslutet till konventionen. Riksbanken ansåg det därför önskvärt att departementet tog upp denna fråga. Behovet av att ansluta sig till konventionen har även aktualiserats inom ramen för det straffrättsliga samarbetet i EU. Den 1 januari 1999 införde elva av EU:s medlemsländer en gemensam valuta, euron. Den 1 januari 2002 kommer sedlar och mynt i euro att införas i dessa länder. Under längst ett halvår kommer sedlar och mynt i euro och i de deltagande ländernas tidigare nationella valutor att kunna användas samtidigt. Därefter, dvs. senast den 1 juli 2002, upphör de deltagande ländernas nationella sedlar och mynt att gälla. Den 28 maj 1999 antog Europeiska unionens råd en resolution om förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. Resolutionen innehåller huvudlinjerna i en framtida bindande rättsakt (EGT C 171, 18.6.1999, s. 1). I resolutionen anges bl.a. att bestämmelserna i 1929 års konvention skall utgöra en gemensam minimistandard för det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i alla EU:s medlemsstater. Därefter har det inom ramen för det mellanstatliga samarbetet i EU:s tredje pelare (polissamarbete och straffrättsligt samarbete) förhandlats fram ett rambeslut som skall komplettera bestämmelserna i 1929 års konvention. Rambeslutet föreskriver bl.a. att de medlemsstater som hittills inte har anslutit sig till konventionen åtar sig att göra det. 3.2 Huvudsakligt innehåll Konventionen samt dess protokoll om hur vissa av bestämmelserna i konventionen skall tolkas är i engelsk version samt i svensk översättning fogad till denna proposition som bilaga 1. Inledande bestämmelser I artikel 1 erkänner parterna att konventionens bestämmelser under nuvarande förhållanden utgör det mest effektiva medlet för att förhindra och bestraffa penningförfalskning. Artikel 2 anger att med ordet pengar avses i konventionen papperspengar (innefattande banksedlar) och pengar av metall som är lagligen utgivna. Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott I artikel 3 anges vilka gärningar som skall vara straffbara såsom brott mot allmän lag, enligt följande. 1. Bedräglig framställning eller ändring av pengar, oavsett vilka medel som har använts. 2. Bedräglig utprångling av falska pengar. 3. Införsel till en stat eller mottagande eller anskaffande av falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska. 4. Försök till och uppsåtlig medverkan i dessa gärningar. 5. Framställning, mottagande eller anskaffande i bedrägligt syfte av hjälpmedel eller andra föremål som är specifikt avsedda för förfalskning eller ändring av pengar. Av artikel 18 framgår att konventionen inte skall inverka på principen att de gärningar som avses i artikel 3 i varje stat – utan att gärningen tillförsäkras straffrihet – skall kunna rubriceras, åtalas och bestraffas i enlighet med de allmänna stadgandena i statens nationella lagstiftning. I detta sammanhang bör också nämnas att protokollet till konventionen föreskriver att konventionen inte skall inkräkta på parternas rätt att, inom gränserna för sin egen lagstiftning, fritt reglera principerna för att ett lägre eller inget straff ådöms samt benådning och amnesti. I artikel 4 föreskrivs att var och en av de gärningar som avses i artikel 3 skall, om de begåtts i olika stater, betraktas som ett särskilt brott. I protokollet till konventionen förklaras att denna artikel inte skall medföra någon ändring i de nationella bestämmelserna om straff vid sammanträffande av brott; den skall inte hindra att den som gör sig skyldig till både penningförfalskning och utprångling av falska pengar straffas endast som penningförfalskare. Artikel 5 anger att det i straffskalan för brott som avses i artikel 3 inte får göras åtskillnad mellan brott som avser en stats egna pengar och andra staters pengar. Genom artikel 6 förbinder sig de stater som erkänner internationell tillämpning av principen om återfall i brott att, inom gränserna för sin lagstiftning, erkänna domar, som meddelats i en annan stat avseende de brott som avses i artikel 3, som återfall i brott. Utländska målsägandes ställning Artikel 7 föreskriver att om den interna lagstiftningen medger väckande av enskilt anspråk, skall målsägande från andra stater, däribland den part vars pengar blivit förfalskade, ha samma rättigheter som tillkommer medborgarna i den stat där saken prövas. Domsrätt Artikel 8 anger att de stater som inte utlämnar sina egna medborgare skall, om medborgaren har återvänt till sin egen stats territorium efter att i en annan stat ha begått brott som avses i artikel 3, straffas som om brottet begåtts inom den egna statens territorium och detta även om den skyldige förvärvat medborgarskapet efter brottets förövande. Bestämmelsen skall inte tillämpas om det i ett liknande fall inte skulle kunna medges utlämning av en utlänning. Enligt artikel 9 skall en utlänning som har begått ett brott som avses i artikel 3 och som uppehåller sig inom en stats territorium vars nationella lagstiftning som allmän regel erkänner principen om beivrande av brott som begåtts utom riket, straffas som om brottet hade begåtts inom denna stats territorium. En förutsättning för skyldigheten att lagföra är att utlämnande har begärts och att den anmodade staten inte kan utlämna den anklagade av skäl som saknar samband med brottet. Artikel 17 innehåller en bestämmelse om konventionens förhållande till internationell rätt. Artikeln klargör att en parts deltagande i konventionen inte får tolkas så att det påverkar partens inställning i den allmänna frågan om straffrättslig jurisdiktion i internationell rätt. Utlämning Artikel 10 föreskriver att i de utlämningsavtal som har ingåtts eller i framtiden kan komma att ingås skall de gärningar som avses i artikel 3 betraktas som brott för vilka utlämning kan ske. Bestämmelsen föreskriver också att de parter som inte gör utlämning beroende av överenskommelse eller reciprocitet, skall erkänna de gärningar som avses i artikel 3 som brott för vilka utlämning kan ske. Utlämning skall beviljas i enlighet med den anmodade statens lag. Beslag och förverkande I Artikel 11 anges att falska pengar, hjälpmedel och andra föremål som avses i artikel 3 punkt 5 skall tas i beslag och förklaras förverkade. Pengarna, hjälpmedlen och föremålen skall efter förverkandet och på därom gjord anhållan överlämnas, antingen till regeringen eller till emissionsinstitutet i den stat vars pengar det är fråga om. Undantag kan göras för dels föremål som, enligt lagen i den stat där lagföringen har skett, måste sparas som bevismaterial, dels för föremål vilkas överlämnande till den i artikel 12 avsedda centralbyrån anses önskvärd. I vart fall skall alla sådana föremål göras obrukbara. Centralbyrå Artikel 12 föreskriver att i varje stat skall, inom gränserna för statens lagstiftning, utredningar rörande penningförfalskningar organiseras av en centralbyrå som skall stå i nära kontakt med a) emissionsinstituten, b) polismyndigheterna i staten och c) centralbyråerna i andra stater. Varje sådan centralbyrå skall fungera som central för upplysningar som kan underlätta utredning, förhindrande och bestraffning av penning- förfalskning. Internationellt samarbete Artikel 13 föreskriver att centralbyråerna skall stå i direkt förbindelse med varandra. I artikel 14 anges hur centralbyråerna skall samarbeta. Varje byrå skall, i den utsträckning den finner det ändamålsenligt, tillhandahålla centralbyråerna i andra stater en uppsättning makulerade exemplar av sin stats lagliga betalningsmedel. Den skall regelbundet lämna central- byråerna i andra länder underrättelser med nödvändiga detaljuppgifter om dels nya penningemissioner i sin egen stat, dels indragning av pengar beroende på att de upphört att gälla eller av annan anledning. Utom i fall av rent lokalt intresse skall varje centralbyrå, i den utsträckning den finner det ändamålsenligt delge andra centralbyråer följande. 1. Upptäckt av förfalskade pengar. Underrättelser om förfalskning av bank- och centralbankssedlar skall åtföljas av dels en teknisk beskrivning av förfalskningssättet, avgiven uteslutande av det emmissionsinstitut vars sedlar har förfalskats, dels en fotografisk avbildning eller, om möjligt, ett exemplar av den falska sedeln. I brådskande fall kan vederbörande centralbyråer under hand delges en anmälan och en summarisk beskrivning från polismyndigheterna, dock utan att det skall inverka på ovannämnda underrättelse och tekniska beskrivning. 2. Upplysningar om utredning, åtal, frihetsberövande, lagföring och utvisning av penningförfalskare samt, om möjligt, deras rörelser och andra upplysningar av betydelse, såsom deras signalement, fingeravtryck och fotografi. 3. Detaljerade upplysningar om upptäckt penningförfalskning med uppgift huruvida upptäckten har lett till att alla falska pengar som är i omlopp har kunnat beslagtas. Artikel 15 anger att representanterna för centralbyråerna skall hålla konferenser för att säkerställa, förbättra och utveckla det direkta inter- nationella samarbetet för att förhindra och bestraffa penningförfalskning. Vid dessa konferenser skall även representanter för emissionsinstitut och berörda centrala myndigheter delta. Artikel 16 innehåller bestämmelser om hur parterna skall förfara då de hos varandra ansöker om rättslig hjälp. En ansökan om rättslig hjälp skall framföras a) helst direkt mellan de rättsliga myndigheterna, i förekom- mande fall via centralbyråerna, b) direkt mellan justitieministrarna i de båda staterna eller direkt från myndigheten i den begärande staten till justitieministern i den anmodade staten, c) genom förmedling av diplomatisk eller konsulär företrädare för den begärande staten i den anmodade staten; denna företrädare skall överlämna framställningen till behörig rättslig myndighet eller till den myndighet som anvisas av regeringen i den anmodade staten och skall direkt från denna myndighet motta de handlingar som utvisar att ansökan har verkställts. I de fall som avses i a) och c) skall en kopia av framställningen alltid samtidigt delges med högsta myndigheten i den anmodade staten. Om inte annat har avtalats, skall framställningen vara avfattad på den begärande myn- dighetens språk, men den anmodade staten har rätt att begära auktoriserad översättning till sitt eget språk av den begärande myndigheten. Ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas som en förpliktelse för parterna att i fråga om brottmål godta någon form eller metod av bevisning som skulle stå i strid med deras lagstiftning. I protokollet till konventionen anges att parterna är skyldiga att tillmötesgå en framställning om rättslig hjälp endast i den utsträckning det stadgas i deras nationella lagstiftning. Tvistlösning I artikel 19 anges att parterna är överens om att tvister som uppkommer mellan dem i fråga om tolkning eller tillämpning av konventionen och som de inte kan lösa genom direkta förhandlingar, skall hänskjutas till Fasta mellanfolkliga domstolen för avgörande. Om tvist har uppkommit och inte parterna, eller någon av dem, är part till protokollet angående den Fasta mellanfolkliga domstolen, skall tvisten enligt deras avgörande och i enlighet med deras konstitutionella ordning, hänskjutas, antingen till Fasta mellanfolkliga domstolen, till en i enlighet med konventionen den 18 oktober 1907 för avgörande på fredlig väg av internationella tvister tillsatt skiljedomstol eller till annan skiljedomstol. Avslutande bestämmelser Enligt artikel 20 är de franska och engelska texterna av konventionen lika giltiga. Artikeln föreskriver också att konventionen skall ratificeras och att ratifikationsinstrumentet skall överlämnas till NF:s generalsekreterare, som skall meddela alla medlemmar i NF och varje utanförstående stat som var företrädd vid den konferens där konventionen utformades eller som delgetts konventionen, om mottagandet av ratifikationsinstrumentet. Artikel 21 föreskriver att från och med den 1 januari 1930 får varje medlem av NF och varje utanförstående stat, som avses i artikel 20 och som inte undertecknat konventionen, ansluta sig till den. Anslutnings- instrumentet skall överlämnas till NF:s generalsekreterare som skall meddela alla förbundsmedlemmar och de utanförstående stater som avses i nämnda artikel. Enligt artikel 22 skall de stater som vill göra förbehåll med avseende på konventionens tillämpning, meddela NF:s generalsekreterare om sin avsikt. Denne skall ofördröjligen delge dessa förbehåll med samtliga de parter som har deponerat ratifikations- eller anslutningsinstrument och samtidigt fråga dem om de önskar resa några invändningar. Om ingen av parterna inom sex månader efter delgivningen har rest någon invändning, skall anslutningen till konventionen av den stat som har gjort ifrågavarande förbehåll anses ha blivit godkänd av de övriga parterna med sagda förbehåll. Artikel 23 föreskriver att en parts ratificering eller anslutning till denna konvention förutsätter att partens lagstiftning och administrativa system står i överensstämmelse med konventionens bestämmelser. Artikel 24 reglerar konventionens tillämpning på parternas kolonier, översjöiska territorier, protektorat eller områden som står under överhöghet eller mandat. Enligt artikel 25 träder konventionen i kraft nittio dagar efter det att NF:s generalsekreterare har mottagit det femte ratifikations- eller anslutningsinstrumentet. Artikel 26 föreskriver att varje ratifikation eller anslutning som görs efter det att konventionen har trätt i kraft i enlighet med artikel 25 får effekt från och med den nittionde dagen efter det att vederbörande instrument har mottagits av NF:s generalsekreterare. I artikel 27 anges att konventionen får sägas upp av medlemmar i NF och av utanförstående stater genom skriftligt meddelande till förbundets generalsekreterare, som skall meddela samtliga medlemmar därom och de utanförstående stater som avses i artikel 20. En uppsägning skall få effekt ett år efter den dag då den mottagits av NF:s generalsekreterare. Uppsägningen skall endast gälla den part på vars vägnar den har gjorts. Artikel 28 anger att konventionen skall registreras av NF:s sekretariat den dag den träder i kraft, att de befullmäktigade ombuden har undertecknat konventionen samt att den upprättats i Genève den 20 april 1929. 4 Europeiska unionens rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron 4.1 Bakgrund Elva av EU:s medlemsländer införde den 1 januari 1999 en gemensam valuta, euron. Det är dock först den 1 januari 2002 som sedlar och mynt i euro kommer att sättas i omlopp. Under längst ett halvår kommer sedlar och mynt i euro och de deltagande ländernas valutor att kunna användas samtidigt. Därefter, dvs. senast den 1 juli 2002, upphör de deltagande ländernas nationella valutor att gälla. Euromynten ges ut i åtta valörer; 1, 2, 5, 10, 20 och 50 cent samt 1 och 2 euro. Mynten skall ha en sida som är gemensam för alla länder och en nationell sida. Den gemensamma sidan föreställer Europa. De nationella sidorna skiljer sig åt och varje land kan själv bestämma utformningen. Eurosedlarna kommer att ges ut i sju valörer; 5, 10, 20, 50, 100, 200 och 500 euro. De kommer att samma utseende i alla länder som deltar i valutaunionen. Med hänsyn till att euron är en helt ny valuta som skall införas under en kort övergångsperiod i elva av EU:s medlemsländer samt kommer att få en världsomspännande betydelse, torde man kunna utgå från att den kommer att vara särskilt utsatt för förfalskningsförsök både inom och utom valutaunionen. Särskilt stor kommer risken att vara vid tidpunkten för införandet. Inom ramen för det mellanstatliga samarbetet i EU:s tredje pelare har därför arbete inletts med att förstärka det straffrättsliga skyddet mot penningförfalskning. I rekommendation nr 26 i handlingsplanen för bekämpande av den organiserade brottsligheten (EGT C 251, 15.8.1997, s. 1) anges bl.a. att rådet och kommissionen, mot bakgrund av befintliga nationella och internationella instrument, bör överväga behovet av att införa gemensamma bestämmelser för att bekämpa efterbildning och förfalsk- ning av sedlar och mynt inför införandet av den gemensamma valutan. I handlingsplanen för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (EGT C 19, 23.1.1999, s. 1) anges under avsnittet Tillnärmning av straffrättsliga bestämmelser i medlemsstaterna, paragraf 46 b, att medlemsstaterna inom två år efter det att fördraget har trätt i kraft skall granska och vid behov tillnärma den nationella lagstiftningen bl.a. i fråga om penningförfalskning (skydd av euron). Europeiska rådet (dvs. stats- och regeringscheferna i EU:s medlemsstater) höll den 15–16 oktober 1999 ett särskilt möte i Tammerfors om skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i EU. Europeiska rådet ansåg att när det gäller nationell straffrätt bör insatserna för att enas om gemensamma definitioner, grunder för åtal och påföljder i ett första skede koncentreras till ett begränsat antal sektorer av särskild betydelse, bl.a. ekonomisk brottslighet, innefattande förfalskning av euron (se Europeiska rådets slutsats nr 48). Under andra halvåret 1998 vidtogs i rådsarbetsgruppen gemenskapsrätt och nationell straffrätt inom EU:s rättsliga och inrikes samarbete (efter Amsterdamfördragets ikraftträdande, polissamarbete och straffrättsligt samarbete), den s.k. tredje pelaren, en genomgång av medlemsstaternas nationella lagstiftning vad avser penningförfalskning och utprångling av falska pengar m.m. Under första halvåret 1999 analyserade arbetsgruppen medlemsstaternas lagstiftning och fann att det förelåg behov av att skapa ett rättsligt bindande EU-instrument som kompletterar bestämmelserna i 1929 års konvention. Arbetet resulterade i en resolution som antogs av EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor den 28 maj 1999 (EGT C 171, 18.6.1999, s. 1). Resolutionen innehåller huvudlinjerna i en framtida bindande rättsakt för medlemsstaterna i EU. I resolutionen anges därvid att bestämmelserna i 1929 års konvention skall utgöra en gemensam minimistandard för det straffrättsliga skyddet mot penningförfalskning för alla Europeiska unionens medlemsstater. Rådet noterar också att de medlemsstater som ännu inte är parter till konventionen har meddelat att de har för avsikt att ansluta sig till den. Den 9 juli 1999 presenterade det tyska ordförandeskapet i EU ett förslag till rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. Förslaget har behandlats i den ovan nämnda arbetsgruppen som, efter det att Amsterdamfördraget trädde i kraft, har bytt namn till arbetsgruppen för materiell straffrätt. 4.2 Beslutsformen rambeslut Samarbetet i den tredje pelaren (polissamarbete och straffrättsligt samarbete) är mellanstatligt. Några beslutsbefogenheter på dessa samarbetsområden har inte förts över till EU eller några av unionens organ utan medlemsstaterna är bundna av de gemensamma besluten på i princip samma sätt som normalt följer av internationellt samarbete enligt folkrättens regler. I samband med att Amsterdamfördraget trädde i kraft infördes nya beslutsformer på tredje pelarens område. En av de nya beslutsformerna är rambeslut. Det uttalade syftet med rambesluten är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra. Rambesluten skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som skall uppnås men överlämnar åt de nationella myndigheterna att besluta om form och tillvägagångssätt. De skall inte ha direkt effekt (se artikel 34.2 b i Fördraget om Europeiska unionen). Det innebär att de inte kan grunda rättigheter och skyldigheter för enskilda med mindre de har genomförts i nationell lagstiftning. Rambesluten medför en folkrättslig förpliktelse för Sverige att vid behov genomföra de åtgärder som krävs för att införliva beslutens innehåll med svensk rätt. De påverkar dock inte den grundläggande mellanstatliga karaktären av samarbetet (se prop. 1997/98:58, s. 20 ff.). Rambeslutens karaktär av mellanstatliga överenskommelser innebär att regeringens befogenhet att ingå sådana överenskommelser begränsas av bestämmelserna i 10 kap. 2 § regeringsformen. Enligt första stycket i detta stadgande får regeringen inte ingå en för riket bindande överenskommelse utan att riksdagen har godkänt denna, om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om överenskommelsen i övrigt gäller något ämne i vilket riksdagen skall besluta. Enligt tredje stycket får regeringen inte heller ingå en för riket bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt den, om överenskommelsen är av större vikt. Möjligheten för regeringen att anta ett rambeslut beror alltså på hur åtagandena har utformats. Regeringen har i detta fall gjort den bedömningen att riksdagen behöver godkänna rambeslutet. 4.3 Huvudsakligt innehåll Utkastet till rambeslut i senaste svensk version är fogad till denna proposition som bilaga 2. Som angetts i avsnitt 2 har överenskommelse träffats om att rambeslutet skall omfatta Gibraltar samt att medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa rambeslutet senast ett år efter att det har antagits. Dessa överenskommelser har ännu inte influtit i texten. Definitioner I artikel 1 anges att med konventionen avses den internationella konventionen om bekämpning av penningförfalskning av den 20 april 1929 med tillhörande protokoll. Vidare anges att med pengar avses papperspengar (inklusive sedlar) och pengar av metall som är lagliga betalningsmedel, inklusive eurosedlar och euromynt som är lagliga betalningsmedel i enlighet med rådets förordning (EG) nr 974/98. Slutligen anges att med juridisk person avses varje enhet som har denna ställning enligt tillämplig nationell lagstiftning, med undantag av stater eller andra offentliga organ vid utövandet av de befogenheter som de har i egenskap av statsmakter samt offentliga internationella organisationer. Förhållandet till 1929 års konvention I artikel 2 föreskrivs att rambeslutets syfte är att komplettera bestämmelserna i 1929 års konvention och underlätta medlemsstaternas tillämpning av den. Därför skall de medlemsstater som hittills inte har anslutit sig till konventionen åta sig att göra detta. Åtagandena enligt 1929 års konvention skall inte påverkas. Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott Artikel 3 punkt 1 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att följande handlingar är straffbara: a. att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar, oavsett vilka medel som har använts (motsvarar artikel 3.1 i 1929 års konvention), b. att i bedrägligt syfte prångla ut falska pengar (motsvarar artikel 3.2 i 1929 års konvention), c. att importera, exportera, transportera, ta emot eller anskaffa falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska, d. att i bedrägligt syfte tillverka, ta emot, anskaffa eller inneha redskap, föremål, datorprogram eller alla andra instrument som är specifikt avsedda för att förfalska eller ändra pengar, eller hologram och andra delar av pengar som tjänar till att skydda mot förfalskning. Enligt punkt 2 i artikel 3 skall medverkan (medhjälp och anstiftan) till dessa brott vara straffbart. Dessutom skall försök till brott under punkterna a–c vara straffbart. I artikel 4 åläggs varje medlemsstat att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de handlingar som anges i artikel 3 skall vara straffbara även när det rör sig om sedlar eller mynt som framställs eller har framställts med hjälp av lagliga anordningar eller material i strid med de rättigheter enligt vilka de behöriga myndigheterna får ge ut sedlar och mynt och utan dessa myndigheters samtycke. Detta syftar t.ex. på fall när anställda vid ett officiellt myntverk präglar mynt för egna ändamål. Bestämmelsen skall dock inte omfatta överskridanden av t.ex. den av Europeiska centralbanken fastställda mängd mynt och sedlar som får utges av medlemsstaternas behöriga mynt- och sedelutgivande myndigheter. Artikel 5 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de handlingar som anges i artiklarna 3–4 är straffbara, a) när de begåtts före den 1 januari 2002 avseende framtida eurosedlar och mynt b) när de avser beslutade, men ännu inte utgivna sedlar och mynt inom valutor som redan är gällande betalningsmedel. Artikel 6 punkt 1 anger att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de gärningar som anges i artiklarna 3–5 medför effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland frihetsberövande som kan medföra utlämning. Punkt 2 föreskriver att brottet bedräglig framställning eller ändring av pengar, som anges i artikel 3.1 a, skall kunna bestraffas med fängelse varvid det maximala straffet inte skall vara lägre än åtta år. Domsrätt Genom artikel 7 punkt 1 åtar sig varje medlemsstat att, utan att det påverkar punkt 2 i artikeln, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upprätta sin jurisdiktion beträffande de brott som anges i artiklarna 3–5, om brottet helt eller delvis har begåtts inom dess territorium. Vidare föreskrivs att artiklarna 8 och 9, såväl som artikel 17, i 1929 års konvention är tillämpliga på de brott som anges i artiklarna 3–5 i rambeslutet. Punkt 2 anger att, åtminstone de medlemsstater i vilka euron har antagits, skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att åtal för penningförfalskning, åtminstone när det gäller euron, är möjligt oberoende av gärningsmannens nationalitet och oavsett var brottet har begåtts. Punkt 3 föreskriver att om fler än en medlemsstat har jurisdiktion och möjlighet att åtala för ett brott som grundas på samma omständigheter, skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för att avgöra vem av dem som skall lagföra gärningsmannen eller gärningsmännen. Målsättningen är att samtliga gärningsmän skall lagföras i en och samma medlemsstat. Ansvar och påföljder för juridiska personer Artikel 8 och 9 innehåller bestämmelser om ansvar och påföljder för juridiska personer. Artiklarna överensstämmer i tillämpliga delar med artiklarna 3 och 4 i rådets akt av den 19 juni 1997; andra protokollet till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 221, 19.7.1997, s. 11). I artikel 8 punkt 1 anges att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för de brott som anges i artiklarna 3–5 som till deras förmån begås av varje person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning inom den juridiska personens organisation. Den ledande ställningen skall vara grundad på befogenhet att företräda den juridiska personen, befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen. Ansvar skall även kunna utkrävas av den juridiska personen då en person med ledande ställning till förmån för den juridiska personen gör sig skyldig till medhjälp eller anstiftan till de angivna brotten eller försök till brotten penningförfalskning (artikel 3.1 a) eller utprångling av falska pengar (artikel 3.1 b). Punkt 2 i artikel 8 föreskriver att, utom i de fall som redan avses i punkten 1, skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person kan ställas till ansvar när brister i övervakning eller kontroll, som skall utföras av en sådan person som avses i punkten 1, har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att begå ett brott som anges i artiklarna 3–5 till förmån för den juridiska personen. Artikel 8 punkt 3 anger att den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 inte utesluter lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till brott som anges i artiklarna 3–5. Artikel 9 punkt 1 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har fällts till ansvar i enlighet med artikel 8.1 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och avskräckande påföljder, som skall innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och som kan innefatta andra påföljder, såsom a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd, b) tillfälligt eller permanent näringsförbud, c) rättslig övervakning, eller d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten. Enligt punkt 2 i artikel 9 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 8.2 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och avskräckande påföljder eller åtgärder. Genomförande Artikel 10 punkt 1 föreskriver inom vilken tid medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut. Som tidigare angivits har överenskommelse träffats om att medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa rambeslutet senast ett år efter att det har antagits. Bestämmelsen kommer således att ändras i enlighet därmed. I punkt 2 anges att medlemsstaterna, inom samma tidsperioder, till rådets generalsekretariat, Europeiska gemenskapernas kommission och Europeiska centralbanken skall överlämna en text av bestämmelserna i deras nationella lagstiftning genom vilka deras åtaganden enligt detta rambeslut överförs till nationell lagstiftning. På grundval av en rapport baserad på denna information och en skriftlig rapport från kommissionen, skall rådet senast den 30 juni 2001 utvärdera i vilken omfattning medlemsstaterna vidtagit nödvändiga åtgärder för att uppfylla rambeslutet. Ikraftträdande Enligt artikel 11 träder rambeslutet i kraft den dag det publiceras i Europeiska gemenskapernas tidning. 5 Sveriges anslutning till överenskommelserna 5.1 Tillträde till 1929 års konvention för bekämpande av penningförfalskning Regeringens förslag: Riksdagen godkänner 1929 års konvention för bekämpande av penningförfalskning med tillhörande protokoll. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker att Sverige tillträder konventionen eller har inga invändningar. Skälen för regeringens förslag: Penningförfalskning och utprångling av falska pengar är brott som, oavsett vilken valuta de avser, kan utföras var som helst i världen. Det är därför viktigt att det internationella straffrättsliga samarbetet på detta område fungerar väl. Det föreligger ett starkt svenskt intresse av att tillförsäkra den svenska valutan ett så omfattande internationellt straffrättsligt skydd som möjligt. Som tidigare angetts utgör 1929 års konvention, trots att den nu är 70 år gammal, den viktigaste internationella överenskommelsen på området. Konventionen har också en bred anslutning. Samtliga medlemsstater inom EU, utom Sverige och Luxemburg, har tillträtt och enligt uppgift har även Luxemburg inlett arbete för att kunna ansluta sig till konventionen. Regeringen anser därför att det ter sig naturligt att även Sverige ansluter sig till 1929 års konvention. Därutöver utgör 1929 års konvention utgångspunkten för det arbete som pågår inom EU för att förbättra det straffrättsliga skyddet mot penningförfalskning. Avsikten med rambeslutet är att det skall komplettera bestämmelserna i 1929 års konvention och underlätta medlemsstaternas tillämpningen av den. Rambeslutet förutsätter därför att alla medlemsstater är anslutna till konventionen. Regeringen föreslår mot angiven bakgrund att Sverige skall tillträda 1929 års konvention för bekämpande av penningförfalskning. Eftersom konventionen föranleder ändring av lag krävs riksdagens godkännande för ett tillträde. 5.2 Antagande av Europeiska unionens rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron Regeringens förslag: Riksdagen godkänner utkastet till Europeiska unionens rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot att Sverige aktivt arbetar för att det straffrättsliga skyddet mot penningförfalskning förstärks inom EU och därvid ansluter sig till en bindande rättsakt som kompletterar bestämmelserna i 1929 års konvention. Skälen för regeringens förslag: Arbetsgruppen Materiell straffrätt inom EU:s tredje pelare (polissamarbete och straffrättsligt samarbete) har genomfört en analys av medlemsstaternas nationella lagstiftning samt en utvärdering av tillämpningsområdet för 1929 års konvention. Arbetsgruppens slutsats är att det föreligger behov av att skapa ett rättsligt bindande EU-instrument som kompletterar bestämmelserna i 1929 års konvention. Det anses bl.a. vara tveksamt om konventionen kan tillämpas på nya former av hjälpmedel som datorprogram och andra immateriella hjälpmedel som används för att förfalska pengar. En annan brist är att det framstår som oklart om samtliga medlemsstaters lagstiftning såsom falska pengar också definierar sedlar och mynt som i och för sig tillverkats med användande av samma material och utrustning som används för tillverkning av äkta sedlar och mynt, men där tillverkning skett utan behöriga myndigheters tillstånd. Det har också framkommit att inte alla medlemsstaters straffrättsliga lagstiftning omfattar förfalskning och spridande av falska sedlar och mynt som är beslutade att sättas i omlopp, men som ännu inte har givits ut. Detta anses vara särskilt allvarligt med hänsyn till att valörer, utseende, form, storlek, sammansättning m.m. av sedlar och mynt i euro redan har beslutats och offentliggjorts. Det är mot bl.a. denna bakgrund som rambeslutet har förhandlats fram. Sverige har ett starkt intresse av att samtliga medlemsstater så snart som möjligt inför bestämmelser som undanröjer de brister som identifierats. Eftersom ett rambeslut enligt artikel 34.2 b i Fördraget om Europeiska unionen är bindande för medlemsstaterna och då det nu aktuella rambeslutet innehåller bestämmelser som föranleder ändring av lag, krävs riksdagens godkännande för att Sverige skall kunna rösta för ett antagande av rambeslutet i ministerrådet. 6 Nuvarande svenska regler i jämförelse med överenskommelserna 6.1 Inledning Svensk lagstiftning torde i de flesta avseenden uppfylla de krav konventionen och rambeslutet ställer upp. Konventionens och rambeslutets inledande bestämmelser (artiklarna 1 och 2) innehåller inte några åtaganden som kräver lagstiftningsåtgärder. När det gäller bestämmelserna om vilka handlingar som utgör brott torde reglerna i brottsbalkens 14 kap. om förfalskningsbrott samt 23 kap. om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott, omfatta i stort sett samtliga de förfaranden som enligt konventionen och rambeslutet skall vara kriminaliserade. För att Sverige fullt ut skall kunna anses uppfylla åtagandena i konventionen och rambeslutet torde det dock vara nödvändigt att det straffrättsliga ansvaret för befattning med falska pengar i vissa avseenden reformeras. I avsnitt 6.2 redogörs närmare för i vilka delar lagstiftningsåtgärder bedöms vara nödvändiga när det gäller bestämmelserna om vilka handlingar som skall utgöra brott. Rambeslutets bestämmelser om ansvar och påföljder för juridiska personer i artiklarna 8 och 9 innebär att påföljder i form av bötesstraff eller administrativa avgifter under vissa förutsättningar skall kunna åläggas juridiska personer när brott har begåtts till deras förmån. Något krav på införande av straffrättsligt ansvar för juridiska personer föreligger inte. Reglerna om företagsbot i 36 kap. 7–10 §§ brottsbalken torde motsvara de krav som ställs i rambeslutet. Konventionens bestämmelse om utländsk målsägandes ställning (artikel 7) torde inte kräva några lagstiftningsåtgärder, eftersom utländska målsägande, i tillämpliga delar, har samma rättigheter som svenska målsägande. Såvitt avser konventionens bestämmelser om domsrätt (artiklarna 8–9 och 17) jämfört med de kompletterande bestämmelserna i rambeslutet (artikel 7), kräver dessa inte några lagstiftningsåtgärder. Reglerna i 2 kap. brottsbalken om tillämpligheten av svensk lag omfattar de situationer där parterna åtar sig att ha domsrätt. Däremot redogörs i avsnitt 6.3 för att det kan finnas behov av lagstiftningsåtgärder för att förstärka skyddet mot förfalskning av svenska sedlar och mynt i fall då brott begås utom riket. Genom bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott torde Sverige väl uppfylla de åtaganden som konventionen (artikel 10) och rambeslutet (artikel 6.1) uppställer när det gäller utlämning för brott. Regeringen gör också den bedömningen att den svenska lagstiftningen innehåller nödvändig reglering för att uppfylla konventionens bestämmelser om beslag och förverkande (artikel 11), centralbyrå (artikel 12) och internationellt samarbete (artiklarna 13–16). I avsnitten 6.4 och 6.5 lämnas en närmare redogörelse för skälen till denna bedömning. Konventionens bestämmelser om tvistlösning (artikel 19) samt de avslutande bestämmelserna om ratifikation m.m. (artiklarna 20–28) innehåller inte några åtaganden som kräver lagstiftningsåtgärder. 6.2 Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott Regeringens bedömning: Det straffrättsliga ansvaret för befattning med falska sedlar och mynt bör reformeras i vissa avseenden. Bestämmelserna bör därvid utformas så att det betraktas som ett självständigt brott att anskaffa eller ta emot falska sedlar och mynt med uppsåt att de skall prånglas ut. Även försök till sådant brott bör vara straffbart. Det bör vidare klargöras att även datorprogram och andra immateriella objekt i lagens mening kan utgöra hjälpmedel vid brott. Det bör även övervägas att låta sedlar och mynt, som är beslutade men som inte har givits ut, i förfalskningshänseende behandlas på samma sätt som sedlar och mynt som är gällande betalningsmedel. Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar bedömningen eller saknar invändningar. Några remissinstanser har dock särskilt kom- menterat promemorians bedömning i denna del. Ekobrottsmyndigheten delar uppfattningen om svensk lagstiftnings överensstämmelse med 1929 års konvention och rambeslutet, men anger att det kan noteras att andra pågående lagstiftningsärenden och den slutliga utformningen av dessa försvårar en fullständig analys av vilka lagstiftningsåtgärder som de i promemorian redovisade överenskommelserna kan föranleda. Riksåklagaren har heller inget att erinra mot de förslag som nu presenteras i promemorian, men ställer sig något tveksam till vissa framtida lagtekniska konstruktioner som antyds, bl.a. att försök till innehav av falska pengar skall vara straffbart. Göta hovrätt påpekar att det knappast kan komma i fråga att kriminalisera försök till innehav och anför att försöksbrottet i stället måste avse försök till mottagande eller anskaffande av falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska, så som angetts i konventionen. Hovrätten ifrågasätter också om sedlar och mynt som inte satts i omlopp är skyddade av bestämmelsen om urkundsförfalskning i 14 kap. 1 § brottsbalken. Skälen för regeringens bedömning Befattning med falska pengar Artikel 3 punkt 3 i 1929 års konvention anger bl.a. att mottagande eller anskaffande av falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska skall vara straffbart. I punkt 4 i artikel 3 föreskrivs att försök till bl.a. dessa gärningar skall vara straffbart. Enligt 14 kap. 6 § brottsbalken döms den som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt eller annorledes förfalskar sedel eller mynt för penningförfalskning. 14 kap. 9 § samma balk föreskriver bl.a. att den som utprånglar falsk sedel eller falskt mynt döms för brukande av det förfalskade såsom om han själv hade gjort förfalskningen. För ansvar krävs att det förfalskade utges som äkta under vilseledande av den som tar emot det. Det krävs däremot inte att gärningsmannen erhåller valuta för de falska pengarna (se Holmqvist m.fl. Brottsbalken En kommentar, 1998, s. 14:87). I 14 kap. 12 § samma balk anges bl.a. att för försök eller förberedelse till brukande av vad som förfalskats dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Enligt 23 kap. 2 § brottsbalken döms bl.a. den som med uppsåt att utföra eller främja brott anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel. Som exempel på vilka föremål som räknas till hjälpmedel nämns i motiven föremål som tillkommit genom förfalskning, t.ex. falsk sedel. Det anges att befattning med sådana föremål i första hand är kriminaliserad i kapitlet om förfalskning, men att, i den mån så inte är fallet, sådan gärning kan vara att bestraffa som förberedelse till det brott för vars utförande det förfalskade är avsett. Förfärdigande av falsk sedel eller falskt mynt är sålunda att bestraffa enligt 14 kap. 6 § brottsbalken och utprångling därav som brukande av falsk urkund enligt 14 kap. 9 § samma balk, men anskaffande eller fortskaffande av falsk sedel eller falskt mynt kan vara att straffa som förberedelse (jfr. NJA II 1948, s. 196 samt Holmqvist m.fl., a.a., s. 23:27). Det har emellertid framförts att mot ett sådant synsätt kan anföras att vid brott som avser hantering av en viss sak denna sak inte i sig kan anses vara ett sådant hjälpmedel för brottet som avses i bestämmelsen om förberedelse (se t.ex. Hoflund i SvJT 1985 s. 41, Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 94 samt Holmqvist m.fl., a.a., s. 23:27). I RH 1996:148 ansågs sålunda två falska tusenkronorssedlar inte utgöra hjälpmedel för brottet utprångling av falsk sedel, med motiveringen att vid brott som avser hantering av en viss sak denna sak i sig inte kan anses vara ett sådant hjälpmedel för brottet som avses i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Resonemanget utesluter dock inte att falska sedlar skulle kunna utgöra hjälpmedel för andra typer av brott, t.ex. bedrägeri. Bestämmelsen i artikel 3 punkt 4 i 1929 års konvention synes sträcka sig längre än den svenska lagstiftningen på området. Enligt artikeln skall nämligen bl.a. försök till anskaffande och mottagande av falska pengar vara straffbelagt, vilket innebär att det straffbara området utsträcks till att omfatta förfaranden som kan föregå befattning med falska pengar. Även om flertalet sådana handlingar torde vara att bedöma som medhjälp till brukande av falsk sedel eller falskt mynt eller medhjälp till försök eller förberedelse till sådant eller annat brott, kan det inte uteslutas att det finns i och för sig straffvärda beteenden som faller utanför det i Sverige kriminaliserade området. Brott som riktar sig mot sedlar och mynt får anses särskilt straffvärda, eftersom de kan allvarligt skada förtroendet de pengar som är gällande betalningsmedel. Det är således av stor vikt att det straffrättsliga skyddet av pengar inte har några brister som kan utnyttjas för att begå brott. Som framgått av redogörelsen ovan framstår rättsläget som i viss mån oklart när det gäller dels den straffrättsliga rubriceringen, dels det kriminaliserade områdets omfattning avseende olika former av befattning med falska pengar. Det synes därför angeläget att göra en översyn av straffbestämmelserna om utprångling av falska pengar och utforma dem så att oklarheterna undanröjs. I promemorian anges att det straffrättsliga ansvaret för befattning med falska pengar bör utformas så att det skall betraktas som ett självständigt brott att inneha falska sedlar och mynt med uppsåt att de skall prånglas ut samt att även försök till sådant brott skall vara straffbart. Riksåklagaren har förklarat sig vara något tveksam till vissa framtida lagtekniska konstruktioner som antyds i promemorian, bl.a. att försök till innehav av falska pengar skall vara straffbart. Göta hovrätt påpekar att det knappast kan komma i fråga att kriminalisera försök till innehav och anför därvid att försöksbrottet i stället måste avse försök till mottagande eller anskaffande av falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska, så som angetts i konventionen. Regeringen kan ansluta sig till Riksåklagarens och Göta hovrätts bedömning. Försök till innehav av falska pengar bör således inte kriminaliseras. Detta krävs inte heller enligt konventionen eller rambeslutet. Vad som däremot kan komma i fråga är att göra bl.a. mottagande och anskaffande av falska pengar med uppsåt att de skall prånglas ut till ett självständigt brott. Regeringen gör därvid, liksom Göta hovrätt, bedömningen att försöksbrottet bör utformas till att avse försök till mottagande, anskaffande eller liknande befattning med falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska. Det bör här nämnas att frågan om utformningen av bl.a. bestämmelserna om förberedelse till brott bereds inom Regeringskansliet mot bakgrund av de förslag som presenterades i betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185). Vid utformningen av bestämmelserna om straffrättslig befattning med falska pengar måste därför hänsyn tas till utfallet av den beredningen. Förberedelse till penningförfalskning Artikel 3.1 d i rambeslutet föreskriver bl.a. att framställning, mottagande, anskaffande och innehav i bedrägligt syfte av datorprogram och andra hjälpmedel som specifikt är avsedda för olaglig framställning av pengar, skall vara straffbart. Enligt 14 kap. 6 § brottsbalken döms den som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt eller annorledes förfalskar sedel eller mynt för penningförfalskning. I 14 kap. 12 § samma balk anges att för försök eller förberedelse till bl.a. penningförfalskning dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Enligt 23 kap. 2 § brottsbalken döms bl.a. den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel. Förberedelsebestämmelsen är i och för sig tillämplig även för brottslighet i IT-miljön. Rambeslutets krav på lagstiftning torde således formellt få anses uppfyllt. Förberedelsebestämmelsen torde emellertid vara i behov av en modernisering och anpassning till den IT- relaterade brottslighet som förekommer i dag och som kan befaras förekomma i framtiden. Frågan om en sådan anpassning behandlas inom ramen för den beredning av betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) som tidigare nämnts. Obehörig tillverkning I artikel 4 i rambeslutet åläggs varje medlemsstat att vidta nödvändiga åtgärder för att de gärningar som anges i artikel 3 skall vara straffbara när det rör sig om sedlar eller mynt som tillverkas eller har tillverkats med lagliga, dvs. officiellt därför avsedda anordningar eller material, men utan tillstånd och i strid med de rättigheter eller villkor att ge ut pengar som tillkommer de behöriga nationella mynt- och sedelutgivande myndigheterna. Detta syftar t.ex. på fall när anställda vid ett officiellt myntverk präglar mynt för egna ändamål. Obehörig tillverkning av pengar torde omfattas av bestämmelsen om penningförfalskning i 14 kap. 6 § brottsbalken. För att kunna dömas till ansvar är det inte avgörande om gärningsmannen använder annan utrustning eller annat material än det som är föreskrivet för äkta mynt eller sedel. Så kan t.ex. ett mynt vara falskt även om det till sammansättning och storlek i allt motsvarar ett äkta mynt och alltså har samma metallvärde som detta. Avgörande är däremot om tillverkningen sker av någon som är behörig till det (se NJA II 1948, s. 403 samt Holmqvist m.fl. Brottsbalken En kommentar, 1998, s. 14:66). Sedlar och mynt som inte har satts i omlopp Enligt artikel 5 i rambeslutet skall de förfaranden som anges i artiklarna 3–4 vara straffbara även då de avser beslutade sedlar och mynt som ännu inte har satts i omlopp. Enligt vad som är känt har det i Sverige aldrig förekommit några fall där sådana sedlar eller mynt har förfalskats eller prånglats ut. Stadgandet om penningförfalskning i 14 kap. 6 § brottsbalken är endast tillämpligt på ”inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt”. Sedlar och mynt blir gällande först när de har satts i cirkulation i enlighet med de bestämmelser som reglerar utgivningen av pengar. I Sverige har Riksbanken, enligt 9 kap. 13 § regeringsformen, ensam rätt att ge ut svenska sedlar och mynt. Enligt 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel. I motiven till denna bestämmelse anges att innebörden av att sedlar och mynt är lagliga betalningsmedel, är att var och en är skyldig att ta emot dessa sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143, s. 64). I promemorian Sveriges tillträde till vissa internationella överens- kommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. görs den bedömningen att sedlar och mynt som är beslutade av behöriga myn- digheter, men som ännu inte har givits ut och därför inte blivit gällande betalningsmedel, torde vara att, i straffrättslig mening, anse som urkunder och därför skyddas av bestämmelsen om urkundsförfalskning i 14 kap. 1 § brottsbalken. Göta hovrätt har instämt i bedömningen att sedlar och mynt som ännu inte har satts i omlopp torde kunna jämställas med handling som är av betydelse som bevis och att de torde vara att anse som äkta urkunder. Hovrätten har dock ifrågasatt om sedlar och mynt som inte satts i omlopp är skyddade av bestämmelsen om urkundsförfalskning i 14 kap. 1 § brottsbalken, eftersom det, enligt hovrättens mening, skulle föra för långt att säga att den omständigheten att någon sätter i och för sig äkta sedlar och mynt i omlopp är liktydigt med att ändra eller utfylla en urkund. Hovrätten synes dock inte ha ifrågasatt att eftergörande av beslutade sedlar och mynt som inte har satts i omlopp skulle kunna utgöra framställande av falsk urkund. Regeringen kan ansluta sig till Göta hovrätts bedömning. Därutöver anser regeringen också att det finns skäl som talar för att eftergörande av beslutade sedlar och mynt som ännu inte har satts omlopp kan utgöra framställande av falsk urkund och därmed vara att bestraffa som urkundsförfalskning. Enligt regeringens mening finns det dock anledning att överväga om inte sådana sedlar och mynt som ännu inte har satts i omlopp i förfalskningshänseende helt bör likställas med sedlar och mynt vilka är gällande betalningsmedel. Det framstår av systematiska skäl som lämpligt att alla beslutade sedlar och mynt, oavsett om dessa har satts i omlopp eller inte, har samma straffrättsliga skydd. Det kan med fog hävdas att straffvärdet för gärningar som riktar sig mot beslutade sedlar och mynt som skall sättas i omlopp och därmed utgöra lagligt betalningsmedel, t.ex. eftergörande av sådana sedlar och mynt, är så högt att de bör bedömas enligt den för penningförfalskning strängare straffskalan. Därutöver bör det tas i beaktande att man inom EU fäst särskild uppmärksamhet vid denna fråga. Rambeslutet innebär också att samtliga de förfaranden som anges i artikel 3–4 skall vara straffbara även då de riktar sig mot i behörig ordning beslutade sedlar och mynt som ännu inte har satts i omlopp. Rambeslutet torde således innebära ett krav på ändring av svensk lagstiftning i detta avseende. Övriga straffrättsliga åtaganden Övriga bestämmelser i 1929 års konvention och förslaget till rambeslut om vilka handlingar som skall vara straffbara får, enligt regeringens bedömning, anses redan omfattas av straffansvar enligt svensk rätt. 6.3 Domsrätt Regeringens bedömning: Svensk domsrätt föreligger i samtliga de fall som avses i konventionen och förslaget till rambeslut. Däremot finns skäl som talar för att förstärka skyddet mot förfalskning av svenska sedlar och mynt genom att införa en uttrycklig bestämmelse om svensk domsrätt för brott som begåtts utom riket, oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten, om brottet är förfalskning eller utprångling av svenskt mynt eller sedel. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar bedömningen eller har inga invändningar. Ekobrottsmyndigheten pekar på att skäl synes tala för att stats- skyddsprincipen omfattar också penningförfalskning, men eftersom – på sätt redogjorts för i promemorian – frågan inrymmer vissa oklarheter, anser myndigheten att en förändring av lagstiftningen i klargörande syfte är påkallad. Skälen för regeringens bedömning: Tillämpligheten av svensk lag regleras i huvudsak i 2 kap. brottsbalken. I 1 §, som innehåller huvudreglerna om den svenska kompetensen i fråga om brott som begåtts utom riket, anges i första stycket att för brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk domstol om brottet har begåtts av 1) svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige, 2) av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i riket eller som är medborgare i ett nordiskt land, eller 3) av annan utlänning som finns här i riket och påföljden för brottet kan bli fängelse i mer än sex månader. I andra stycket anges att första stycket inte gäller om gärningen är fri från ansvar på gärningsorten eller om den har begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag strängare straff än böter inte kan följa på gärningen. Bestämmelsen ställer alltså upp ett krav på dubbel straffbarhet. I 3 § kompletteras bestämmelserna i 2 § angående den svenska jurisdiktionskompetensen beträffande brott begånget utom riket med bestämmelser som utsträcker kompetensen till vissa specialfall. I fjärde punkten anges att för brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol, om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning. Bestämmelsen ger uttryck för den s.k. statsskyddsprincipen. Principen innebär att svensk domstol alltid skall kunna döma över ett sådant brott, oberoende av vem och var det har begåtts; alltså utan att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt. Vid tolkningen av uttrycket brott mot Sverige kan ledning hämtas i ett uttalande av straffrättskommittén i dess förslag till brottsbalk (SOU 1953:14, s. 450; NJA II 1962, s. 59 f.). Kommittén anser att uttrycket brott mot Sverige innefattar brott som omedelbart riktar sig mot ett straffskyddat intresse beträffande vilket svenska staten uppfattas som bärare. Hit hör, enligt kommittén, främst brott mot svenska statens yttre eller inre säkerhet eller dess offentliga myndigheter eller ämbetsbrott av svensk tjänsteman (jfr uttalande av lagrådet, NJA II 1962 s. 63). Högsta domstolen har anfört att dessa motivuttalanden ger vid handen att uttrycket ”brottet förövats mot Sverige” bör tolkas restriktivt och anses gälla gärningar där angreppet mot svenska staten träder i förgrunden (NJA 1983 s. 425). Det förtjänar även att nämnas att i SvJT 1952 ref. s. 291 ansågs förfalskning av pass inte vara begånget mot Sverige eller svensk man. Mot denna bakgrund framstår rättsläget som osäkert när det gäller frågan om penningförfalskning och utprångling av svensk sedel eller svenskt mynt omfattas av begreppet brott mot Sverige. Det bör dock nämnas att vissa uttalanden i äldre litteratur ger uttryck för att penningförfalskning när det gäller svenskt mynt eller sedel skulle kunna utgöra brott mot staten, jfr. Carlén, Kommentar öfver strafflagen, 1866, s. 11, Assarsson, Svenska straffrättens allmänna del, 1879, s. 223, samt Flensburg, Kommentar öfver strafflagen, 1907, s. 1. Förfalskning och utprångling av svenska sedlar och mynt kan utföras var som helst i världen och det föreligger med hänsyn härtill ett starkt svenskt intresse av att tillförsäkra den svenska valutan ett så omfattande internationellt straffrättsligt skydd som möjligt. En grundläggande förutsättning är därvid att svenska bestämmelser om domsrätt inte på ett omotiverat sätt begränsar möjligheterna för svenska myndigheter att ingripa. Starka skäl talar därvid för att svenska domstolar bör ges kompetens att döma över förfalskning eller utprångling av svenska pengar, oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten, dvs. även i de fall då kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt. Regeringen anser därför att det i 2 kap. 3 § brottsbalken bör anges uttryckligen att för penningförfalskning och utprångling, som avser svenska sedlar eller mynt, och som har begåtts utom riket, skall även i annat fall än som avses i 2 § dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. 6.4 Beslag och förverkande Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagstiftningsåtgärder för att uppfylla kraven i 1929 års konvention om att förfalskade pengar och hjälpmedel vid brott skall kunna tas i beslag och förverkas. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar bedömningen eller har inga invändningar. Skälen för regeringens bedömning: Artikel 11 i 1929 års konvention föreskriver bl.a. att falska pengar, hjälpmedel och andra föremål som är specifikt avsedda för penningförfalskning skall, efter anhållan överlämnas till regeringen eller det emmissionsinstitut i den stat vars pengar det är fråga om. Undantag får göras för föremål som måste sparas som bevismaterial eller som bör överlämnas till centralbyrån. Enligt 36 kap. 17 § första stycket brottsbalken tillfaller förverkad egendom staten, om inte annat är föreskrivet. I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förfarandelagen) regleras hur staten skall förfara med förverkad egendom. Enligt 5 § skall egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller eljest är olämplig för försäljning oskadliggöras. I motiven till stadgandet anges att egendom som omfattas av lagen även kan vara av värde som förevisnings- och studiematerial vid polisskolan eller i liknande sammanhang. Om egendom kommer till sådan använd- ning, anförde departementschefen, får den anses vara oskadliggjord utan att någon annan åtgärd vidtagits (prop. 1974:124, s. 65). I 11 § anges att Rikspolisstyrelsen lämnar närmare föreskrifter om polismyndighetens förfarande med egendom som avses i denna lag. Rikspolisstyrelsen har med stöd av detta bemyndigande meddelat föreskrifter beträffande polismyndighetens förfarande med egendom som bl.a. tillfallit staten på grund av förverkande (Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, utgivna den 23 februari 1987, beträffande förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar [FAP102–2]). Som framgår av 1929 års konvention behöver överlämnande ske endast av sådana pengar och hjälpmedel som den anmodade staten, i enlighet med sin nationella lagstiftning, anser sig kunna undvara. Kravet i 5 § förfarandelagen om att egendomen skall oskadliggöras får anses vara uppfyllt om egendomen, efter begäran, överlämnas till regeringen eller emmissionsinstitiutet i den stat vars pengar det är fråga om. Regeringen menar därför att förfarandelagen får anses innehålla nödvändigt författningsstöd för att polismyndigheten skall kunna överlämna förverkade falska pengar och hjälpmedel till behörigt utländskt organ. För det fall det bedöms vara nödvändigt att mer i detalj föreskriva hur överlämnandet skall gå till, bör detta kunna ske genom att Rikspolisstyrelsen, i enlighet med 11 § i förfarandelagen, meddelar närmare föreskrifter därom. 6.5 Centralbyrå samt internationellt samarbete Regeringens bedömning: Sverige uppfyller konventionens krav på centralbyrå samt internationellt polissamarbete och ömsesidig rättslig hjälp. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar bedömningen eller har inga eller endast smärre invändningar. Rikspolisstyrelsen delar promemorians bedömning att Finanspolisen vid Rikskriminalpolisen kan fungera – och i praktiken redan fungerar – som en sådan centralbyrå som anges i konventionens artikel 12, men anser att det i förordning bör föreskrivas att Rikspolisstyrelsen skall vara sådan byrå. Statens kriminaltekniska laboratorium är positivt till att behålla den roll inom rättsväsendet som beskrivs i promemorian, vilket bland annat innebär att laboratoriet utför tekniska undersökningar på misstänkta penningförfalskningar och förser ”centralbyrån” med sammanställningar över gjorda undersökningar. Ekobrottsmyndigheten delar i allt väsentligt uppfattningen att Finanspolisen uppfyller konventionens bestämmelser om centralbyrå, men anger att det kan noteras att bestämmelserna i artikel 14 första och andra styckena är utformade så att det kan ifrågasättas om Finanspolisens ansvarsområde också omfattar sådana åtgärder som beskrivs där. Skälen för regeringens bedömning: Artikel 12 i 1929 års konvention föreskriver att i varje stat skall, inom gränserna för statens lagstiftning, utredning rörande penningförfalskning organiseras av en centralbyrå. Centralbyrån skall stå i nära kontakt med behöriga myndigheter inom riket och med centralbyråer i andra stater. Vidare skall varje sådan centralbyrå fungera som en central för upplysningar som kan underlätta utredning, förhindrande och bestraffning av penningförfalskning. Genom hänvisningen till ”inom gränserna för statens lagstiftning” lämnar konventionen stort utrymme åt parterna att själva reglera centralbyråns befogenheter och ställning. Artikel 13 anger att centralbyråerna skall stå i direkt kontakt med varandra. Artiklarna 14–16 innehåller vissa bestämmelser om hur centralbyråerna skall samarbeta med varandra och hur parterna till konventionen skall förfara då de ansöker om rättslig hjälp. Konventionen lämnar stort utrymme åt parterna att själva bestämma hur de skall uppfylla kraven på effektivt internationellt samarbete. Artikel 14 föreskriver nämligen att centralbyråerna ”i den utsträckning de finner det ändamålsenligt” skall lämna centralbyråer i andra stater visst angivet biträde. I protokollet till konventionen förklaras vidare att parterna är skyldiga att tillmötesgå en ansökan om rättslig hjälp ”endast i den utsträckning det stadgas i deras nationella lagstiftning”. De nationella polismyndigheternas organisation och det internationella regelverket och praktiska genomförandet av polissamarbete och ömse- sidig rättslig hjälp i brottmål, har genomgått mycket stora förändringar under de 70 år som förflutit sedan 1929 års konvention undertecknades. Det bör hållas i åtanke att konventionens syfte var att, i enlighet med de omständigheter som rådde på 1920-talet, förbättra det internationella samarbetet för att bekämpa penningförfalskning. Konventionen torde därför i dessa delar i hög utsträckning ha förlorat sin aktualitet och måste således tolkas och genomföras med viss försiktighet. När Sverige 70 år senare skall tillträda konventionen är därför den avgörande frågan som måste besvaras, om polisens organisation samt regelverket för polisiärt samarbete över gränserna och internationell rättslig hjälp i brottmål är så utformat att Sverige fullt ut kan delta i det internationella samarbetet för att bekämpa penningförfalskning och utprångling av falska pengar. Sverige deltar aktivt i det internationella arbetet för att bekämpa penningförfalskning och det har inte framkommit några uppgifter som tyder på att det faktum att Sverige inte är anslutet till 1929 års konvention har skapat eller skapar problem i det internationella polisiära eller rättsliga samarbetet. Regeringen anser att det måste vara mot denna bakgrund konventionens bestämmelser om centralbyrå och internationellt samarbete skall tolkas. Centralbyrå samt polisiärt samarbete I Sverige är det Finanspolisen, som är en särskild enhet under Riks- kriminalpolisens kriminalunderrättelsetjänst, som har det övergripande ansvaret för att följa utvecklingen och sammanställa information om penningförfalskning. Om falska pengar påträffas i Sverige skall den lokala polismyndigheten översända polisanmälan jämte i beslag tagna sedlar och mynt till Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) för analys. I samtliga fall skickar SKL en kopia av analysresultatet till Finanspolisen. SKL sammanställer också kvartals-, halvårs- och årsrapporter över gjorda analyser av förfalskade pengar. Dessa rapporter skickas till Finanspolisen som, via Interpol Stockholm, översänder dem till Interpols generalsekretariat i Lyon. Internationella förfrågningar och önskemål om polisiärt bistånd som rör penningförfalskning från utländska motparter skickas, via Rikskriminalpolisens nationella sambandskontor, direkt till Finanspolisen. Sedan den 1 juli 1999, då den Europeiska polisbyrån Europol inledde sin verksamhet, utbyts information och upplysningar om penningförfalskning även genom den kanalen. Finanspolisens kontakt med Europol sker även den genom förmedling av Rikskriminalpolisens nationella sambandskontor Mot bakgrund av vad som nu redovisats måste Finanspolisen anses, på sätt som föreskrivs enligt konventionen, dels fungera som en central för upplysningar som kan underlätta utredning, förhindrande och bestraffning av penningförfalskning, dels besitta den kompetens och befogenhet som krävs för att biträda utländska motparter vid inter- nationella förfrågningar om penningförfalskning, dels, i den utsträckning den finner det ändamålsenligt, kunna delge andra centralbyråer nödvändiga uppgifter om nya penningemissioner, indragning av pengar, upptäckter av förfalskade pengar m.m. Regeringen anser därför inte att det föreligger skäl att lagstifta i dessa delar. Som Rikspolisstyrelsen anfört kan det dock finnas anledning att föreskriva i en förordning att styrelsen skall utgöra sådan centralbyrå som anges i konventionen. Internationell rättslig hjälp i brottmål Den svenska lagstiftningen är så utformad att den inte kräver ömsesidighet, utan rättslig hjälp kan lämnas även till stater med vilka Sverige inte har några konventionsbaserade åtaganden. Det är således redan i dag möjligt för Sverige att lämna stater som är parter till 1929 års konvention rättslig hjälp i fråga om de brott som omfattas av konventionen. En del länder kräver emellertid avtal med den andra staten för att lämna rättslig hjälp. Inom Regeringskansliet pågår för närvarande arbete med att effektivisera regleringen av det internationella straffrättsliga samarbetet. Arbetet sker bl.a. mot bakgrund av att den ökade rörligheten i världen, de förbättrade kommunikationerna och användandet av modern teknik har lett till att brottslighet i långt större utsträckning än tidigare berör flera stater samtidigt. I propositionen Internationell rättslig hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61) föreslår regeringen en ny lag om internationell rättslig hjälp i brottmål. I lagen regleras åklagares och domstolars samarbete över gränserna i brottsutredningar och brottmålsrättegångar. Förslaget syftar till att göra lagstiftningen mer överskådlig och enhetligt utformad för olika former av rättslig hjälp. Kommunikationsvägarna förkortas och antalet handläggnings- och beslutsnivåer minskar. Sveriges möjligheter att bistå med olika former av rättslig hjälp blir större, dels genom att olika villkor och begränsningar som gäller i dag tas bort, dels genom att lagen inbegriper ytterligare slag av åtgärder som Sverige kan bistå med. Lagstiftningen är utformad med beaktande av bl.a. det arbete som pågår inom EU och Europarådet. Sammantaget innebär vad som ovan anförts att 1929 års konvention, enligt regeringens mening, inte kan anses innehålla några åtaganden vad gäller internationell rättslig hjälp, som Sverige inte redan med nuvarande och föreslagen lagstiftning uppfyller. 7 Ekonomiska konsekvenser Regeringen gör bedömningen att tillträdet till 1929 års konvention samt antagandet av Europeiska unionens kommande rambeslut inte föranleder några ökade kostnader för staten. Internationell konvention för bekämpande av penningförfalskning INTERNATIONAL CONVEN- TION FOR THE SUP- PRESSION OF COUNTER- FEITING CURRENCY PART I Article I The High Contracting Parties recognise the rules laid down in Part I of this Conventions as the most effective means in present circumstances for ensuring the prevention and punishment of the offence of counterfeiting currency. INTERNATIONELL KON- VENTION FÖR BEKÄM- PANDE AV PENNING- FÖRFALSKNING DEL I Artikel 1 De höga fördragsslutande parterna erkänner att de bestämmelser som ingår i del I i denna konvention under nuvarande förhållanden utgör de mest effektiva medlen att förhindra och bestraffa penningförfalskning. Article 2 In the present Convention, the word ”currency” is understood to mean paper money (including banknotes) and metallic money, the circulation of which is legally authorised. Artikel 2 I denna konvention avses med ordet pengar papperspengar (innefattande banksedlar) och pengar av metall som är lagligen utgivna. Article 3 The following should be punishable as ordinary crimes: (1) Any fraudulent making or altering of currency, whatever means are employed; (2) The fraudulent uttering of counterfeit currency; (3) The introduction into a country of or the receiving or obtaining counterfeit currency with a view to uttering the same and with knowledge that it is counterfeit; (4) Attempts to commit, and any intentional participation in, the foregoing acts; (5) The fraudulent making, receiving or obtaining of instru- ments or other articles peculiarly adapted for the counterfeiting or altering of currency. Artikel 3 Följande gärningar skall vara straffbara såsom brott mot allmän lag: (1) Bedräglig framställning eller ändring av pengar, oavsett vilka medel som har använts. (2) Bedräglig utprångling av falska pengar. (3) Införsel till en stat eller mottagande eller anskaffande av falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska. (4) Försök till och uppsåtlig medverkan i dessa gärningar. (5) Framställning, mottagande eller anskaffande i bedrägligt syfte av hjälpmedel eller andra föremål som specifikt är avsedda för förfalskning eller ändring av pengar. Article 4 Each of the acts mentioned in Article 3, if they are committed in different countries, should be considered as a distinct offence. Artikel 4 Var och en av de gärningar som avses i artikel 3 skall, om de begåtts i olika stater, betraktas som ett särskilt brott. Article 5 No distinction should be made in the scale of punishments for offences referred to in Article 3 between acts relating to domestic currency on the one hand and to foreign currency on the other; this provision may not be made subject to any condition of reciprocal treatment by law or by treaty. Artikel 5 I straffskalan för de brott som avses i artikel 3 får inte göras åtskillnad mellan brott som avser en stats egna pengar och andra staters pengar; denna bestämmelse får inte göras beroende av i lag eller överenskommelse fastställt villkor om reciprocitet. Article 6 In countries where the principle of the international recognition of previous convictions is recognised, foreign convictions for the offences referred to in Article 3 should, within the conditions prescribed by domestic law, be recognised for the purpose of establishing habitual criminality. Artikel 6 Stater som erkänner internationell tillämpning av principen om åter- fall i brott skall, inom gränserna för sin lagstiftning, erkänna domar som meddelats i en annan stat, som gäller brott som avses i artikel 3, som återfall i brott. Article 7 In so far as ”civil parties” are admitted under the domestic law, foreign ”civil parties”, including, if necessary, the High Contracting Party whose money has been counterfeited, should be entitled to all rights allowed to inhabitants by the laws of the country in which the case is tried. Artikel 7 Om den interna lagstiftningen medger väckande av enskilt anspråk, skall målsägande från andra stater, däribland även den part vars pengar har blivit för- falskade, åtnjuta alla de rättigheter som tillkommer medborgarna i den stat där saken prövas. Article 8 In countries where the principle of the extradition of nationals is not recognised, nationals who have returned to the territory of their own country after the commission abroad of an offence referred to in Article 3 should be punishable in the same manner as if the offence had been committed in their own territory, even in a case where the offender has acquired his nationality after the commission of the offence. This provision does not apply if, in a similar case, the extradition of a foreigner could not be granted. Artikel 8 I stater som inte erkänner principen om utlämning av egna medborgare skall medborgare, som återvänt till sin egen stats territorium efter att i en annan stat ha begått brott som avses i artikel 3, straffas som om brottet hade begåtts inom den egna statens territorium, även om den skyldige har förvärvat medborgarskapet efter brottets förövande. Denna bestämmelse skall inte tillämpas om det i ett liknande fall inte skulle kunna medges utlämning av en utlänning. Article 9 Foreigners who have committed abroad any offence referred to in Article 3, and who are in the territory of a country whose internal legislation recognises as a general rule the principle of the prosecution of offences committed abroad, should be punishable in the same way as if the offence had been committed in the territory of that country. The obligation to take proceedings is subject to the condition that extradition has been requested and that the country to which application is made cannot hand over the person accused for some reason which has no connection with the offence. Artikel 9 Utlänning, som i en annan stat har begått ett brott som avses i artikel 3 och som uppehåller sig inom en stats territorium vars nationella lagstiftning som allmän regel erkänner principen om beivrande av brott som begåtts utom riket, skall straffas som om brottet hade begåtts inom denna stats territorium. En förutsättning för skyldigheten att lagföra är att utlämnande har begärts och att den anmodade staten inte kan utlämna den anklagade av skäl som saknar samband med brottet. Article 10 The offences referred to in Article 3 shall be deemed to be included as extradition crimes in any extradition treaty which has been or may hereafter be concluded between any of the High Contracting Parties. Artikel 10 I fördrag om utlämning som har ingåtts eller i framtiden kan komma att ingås mellan parterna skall de gärningar som avses i artikel 3 betraktas som brott för vilka utlämning kan ske. The High Contracting Parties who do not make extradition conditional on the existence of a treaty or reciprocity, henceforward recognise the offences referred to in Article 3 as cases of extradition as between themselves. De parter, som inte gör utlämning beroende av överenskommelse eller reciprocitet, erkänner hädanefter de gärningar som avses i artikel 3 som brott för vilka utlämning kan ske. Extradition shall be granted in conformity with the law of the country to which application is made. Utlämning skall beviljas i enlighet med den anmodade statens lag. Article 11 Counterfeit currency, as well as instruments or other articles referred to in Article 3 (5), should be seized and confiscated. Such currency, instruments or other articles should, after confiscation, be handed over on request either to the Government or bank of issue whose currency is in question, with the exception of exhibits whose preservation as a matter of record is required by the law of the country where the prosecution took place, and any specimens whose transmission to the Central Office mentioned in Article 12 may be deemed advisable. In any event, all such articles should be rendered incapable of use. Artikel 11 Falska pengar, hjälpmedel och andra föremål som avses i artikel 3 (5) skall tas i beslag och förklaras förverkade. Sådana pengar, hjälp- medel och föremål skall efter förverkandet på därom gjord anhållan överlämnas, antingen till regeringen eller till emissions- institutet i den stat vars pengar det är fråga om med undantag, dels för föremål som enligt lagen i den stat där lagföringen har skett måste sparas som bevismaterial, dels för föremål vilkas överlämnande till den i artikel 12 avsedda centralbyrån anses önskvärd. I varje fall skall alla sådana föremål göras obrukbara. Article 12 In every country, within the framework of its domestic law, investigations on the subject of counterfeiting should be organised by a central office. This central office should be in close contact: (a) With the institutions issuing currency; (b) With the police authorities within the country; (c) With the central offices of other countries. It should centralise, in each country, all information of a nature to facilitate the investigation, prevention and punishment of counterfeiting currency. Artikel 12 I varje stat skall, inom gränserna för statens lagstiftning, utredningar rörande penningförfalskning or- ganiseras av en centralbyrå. Centralbyrån skall stå i nära kontakt med (a) emissionsinstituten, (b) polismyndigheterna i staten, (c) centralbyråerna i andra stater. Varje sådan byrå skall fungera som central för upplysningar som kan underlätta utredning, förhindrande och bestraffning av penningförfalskning. Article 13 The central offices of the different countries should correspond directly with each other. Artikel 13 Centralbyråerna i staterna skall stå i direkt förbindelse med varandra. Article 14 Each central office should, so far as it considers expedient, forward to the central offices of the other countries a set of cancelled specimens of the actual currency of its own country. Artikel 14 Varje centralbyrå skall, i den utsträckning den finner det ändamålsenligt, tillhandahålla centralbyråerna i andra stater en uppsättning makulerade exemplar av sin stats lagliga betalnings- medel. It should, subject to the same limitation, regularly notify to the central offices in foreign countries, giving all necessary particulars: Varje centralbyrå skall, i samma utsträckning, regelbundet lämna centralbyråerna i andra stater underrättelser med alla nödvändiga detaljuppgifter om följande: (a) New currency issues made in its country; (b) The withdrawal of currency from circulation, whether as out of date or otherwise. Except in cases of purely local interest, each central office should, so far as it thinks expedient, notify to the central offices in foreign countries: (a) Nya penningemissioner i sin egen stat. (b) Indragning av pengar beroende på att de har upphört att gälla eller av annan anledning. Utom i fall av rent lokalt intresse, skall varje centralbyrå, i den utsträckning den finner det ändamålsenligt, delge andra staters centralbyråer följande: (1) Any discovery of counterfeit currency. Notification of the forgery of bank or currency notes shall be accompanied by a technical description of the forgeries, to be provided solely by the institution whose notes have been forged. A photographic reproduction or, if possible, a specimen forged note should be transmitted. In urgent cases, a notification and a brief description made by the police authorities may be discreetly communicated to the central offices interested, without prejudice to the notification and technical description mentioned above; (1) Upptäckt av förfalskade pengar. Underrättelser om för- falskning av bank- och central- bankssedlar skall åtföljas av en teknisk beskrivning av förfalsk- ningssättet, avgiven uteslutande av det emissionsinstitut vars sedlar har förfalskats; en fotografisk avbildning eller, om möjligt, ett exemplar av den falska sedeln skall översändas. I brådskande fall kan vederbörande centralbyråer under hand delges en anmälan och en summarisk beskrivning från polismyndigheterna, dock utan att det skall inverka på ovannämnda underrättelse och tekniska beskrivning. (2) Investigation and prosecutions in cases of counterfeiting, and arrests, convictions and expulsions of counterfeiters, and also, where possible, their movements, together with any details which may be of use, and in particular their descriptions, fingerprints and photographs; (2) Utredning, åtal, frihets- berövande, lagföring och utvisning av penningförfalskare samt, om möjligt, deras rörelser och andra upplysningar av betydelse, såsom deras signalement, fingeravtryck och fotografi. (3) Details of discoveries of forgeries, stating whether it has been possible to seize all the counterfeit currency put into circulation. (3) Detaljerade upplysningar om upptäckt penningförfalskning med uppgift om huruvida upptäckten har lett till att alla falska pengar som är i omlopp har kunnat beslagtas. Article 15 In order to ensure, improve and develop direct international co- operation in the prevention and punishment of counterfeiting currency, the representatives of the central offices of the High Contracting Parties should from time to time hold conferences with the participation of representatives of the banks of issue and of the central authorities concerned. The organisation and supervision of a central international information office may form the subject of one of these conferences. Artikel 15 I syfte att säkerställa, förbättra och utveckla det direkta internationella samarbetet till förhindrande och bestraffning av penningförfalsk- ning skall representanter för parternas centralbyråer tid efter annan hålla konferenser, i vilka även representanter för emissions- instituten och de berörda centrala myndigheterna skall delta. Vid en sådan konferens kan frågan om upprättande av en internationell informationscentral och dess kontrollerande verksamhet behandlas. Article 16 The transmission of letters of request relating to offences referred to in Article 3 should be effected: Artikel 16 En framställning om rättslig hjälp som hänför sig till brott som avses i artikel 3 skall framföras (a) Preferably by direct communication between the judicial authorities, through the central offices where possible; (a) helst direkt mellan de rättsliga myndigheterna, i förekommande fall via centralbyråerna, (b) By direct correspondence between the Ministers of Justice of the two countries, or by direct communication from the authority of the country making the request to the Minister of Justice of the country to which the request is made; (b) direkt mellan justitie- ministrarna i de båda staterna eller direkt från myndigheten i den begärande staten till justitie- ministern i den anmodade staten, (c) Through the diplomatic or consular representative of the country making the request in the country to which the request is made; this representative shall send the letters of request direct to the competent judicial authority or to the authority appointed by the Government of the country to which the request is made, and shall receive direct from such authority the papers showing the execution of the letters of request. (c) genom förmedling av en diplomatisk eller konsulär före- trädare för den begärande staten i den anmodade staten; denna företrädare skall överlämna fram- ställningen till behörig rättslig myndighet eller till den myndighet som anvisas av regeringen i den anmodade staten och skall direkt från denna myndighet motta handlingar som utvisar att framställningen har verkställts. In cases (a) and (c), a copy of the letters of request shall always be sent simultaneously to the superior authority of the country to which application is made. I de fall som avses i a) och c) ovan skall en kopia av framställningen alltid samtidigt delges med den högsta myndigheten i den anmodade staten. Unless otherwise agreed, the letters of request shall be drawn up in the language of the authority making the request, provided always that the country to which the request is made may require a translation in its own language, certified correct by the authority making the request. Om inte annat har avtalats, skall framställningen vara avfattad på den begärande myndigheten språk, dock att den anmodade staten har rätt att begära en auktoriserad översättning till sitt eget språk av den begärande myndigheten. Each High Contracting Party shall notify to each of the other High Contracting Parties the method or methods of transmission men- tioned above which it will recognise for the letters of request of the latter High Contracting Party. Parterna skall meddela varandra vilket eller vilka av de ovan- nämnda sätten för framställning som de godkänner. Until such notification is made by a High Contracting Party, its existing procedure in regard to letters of request shall remain in force. Till dess att ett sådant meddelande har gjorts av en part, skall det förfarande för framställning som den parten för närvarande tillämpar fortfarande följas. Execution of letters of request shall not be subject to payment of taxes or expenses of any nature whatever other than expenses of experts. Verkställighet av framställningar får inte beläggas med andra pålagor eller kostnader än sak- kunnigarvode. Nothing in the present article shall be construed as an undertaking on the part of the High Contracting Parties to adopt in criminal matters any form or methods of proof contrary to their laws. Ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas som en förpliktelse för parterna att i fråga om brottmål godta någon form eller metod av bevisning som skulle stå i strid med deras lagstiftning. Article 17 The participation of a High Contracting Party in the present Convention shall not be interpreted as affecting that Party's attitude on the general question of criminal jurisdiction as a question of international law. Artikel 17 En parts deltagande i denna konvention får inte tolkas så att det påverkar partens inställning i den allmänna frågan om straffrättslig jurisdiktion i internationell rätt. Article 18 The present Convention does not affect the principle that the offences referred to in Article 3 should in each country, without ever being allowed impunity, be defined, prosecuted and punished in conformity with the general rules of its domestic law. Artikel 18 Denna konvention skall inte inverka på principen att de gärningar som avses i artikel 3 i varje stat – utan att någonsin tillförsäkras straffrihet – skall kunna rubriceras, åtalas och bestraffas i enlighet med de allmänna stadgandena i statens nationella lagstiftning. PART II Article 19 The High Contracting Parties agree that any disputes which might arise between them relating to the interpretation or application of this Convention shall, if they cannot be settled by direct negotiation, be referred for decision to the Permanent Court of International Justice. In case any or all of the High Contracting Parties parties to such a dispute should not be Parties to the Protocol bearing the date of December 16th, 1920, relating to the Permanent Court of International Justice, the dispute shall be referred, at the choice of the parties and in accordance with the constitutional procedure of each party, either to the Permanent Court of International Justice or to a court of arbitration constituted in accordance with the Convention of October 18th, 1907, for the Pacific Settlement of International Dis- putes, or to some other court of arbitration. DEL II Artikel 19 Parterna är överens om att alla tvister som kan uppkomma mellan dem i om fråga tolkningen eller tillämpningen av denna kon- vention, som inte kan lösas genom direkta förhandlingar, skall hänskjutas till Fasta mellanfolkliga domstolen för avgörande. Om de parter mellan vilka en tvist har uppkommit, eller någon av dem, inte är part i protokollet av den 16 december 1920 angående den Fasta mellanfolkliga domstolen, skall tvisten enligt deras avgörande och i enlighet med deras konstitutionella ordning, hänskjutas, antingen till Fasta mellanfolkliga domstolen, till en i enlighet med konventionen den 18 oktober 1907 för avgörande på fredlig väg av internationella tvister tillsatt skiljedomstol eller till annan skiljedomstol. Article 20 The present Convention, of which the French and English texts are both authentic, shall bear today's date. Until the 31st day of December 1929, it shall be open for signature on behalf of any Member of the League of Nations and on behalf of any non-member State which was represented at the Conference which elaborated the present Convention or to which a copy is communicated by the Council of the League of Nations. It shall be ratified, and the instruments of ratification shall be transmitted to the Secretary- General of the League of Nations, who will notify their receipt to all the Members of the League and to the non-member States aforesaid. Artikel 20 Denna konvention, vars franska och engelska texter är lika giltiga, skall dagtecknas denna dag; den får till och med den 31 december 1929 undertecknas av varje medlem av Nationernas förbund och av varje utanförstående stat som var företrädd vid den konferens där denna konvention utformades eller som av Nationernas förbunds råd delgetts konventionen. Konventionen skall ratificeras. Ratifikationsinstrument skall överlämnas till Nationernas förbunds generalsekreterare, som skall meddela Nationernas förbunds alla medlemmar om mottagandet därav och de utanförstående stater som avses i föregående stycke. Article 21 After the 1st day of January 1930, the present Convention shall be open to accession on behalf of any Member of the League of Nations and any of the non-member States referred to in Article 20 on whose behalf it has not been signed. Artikel 21 Från och med den 1 januari 1930 får varje medlem av Nationernas förbund och varje utanförstående stat, som avses i artikel 20 och som inte har undertecknat konven- tionen, ansluta sig till den. The instruments of accession shall be transmitted to the Secretary- General of the League of Nations, who will notify their receipt to all the Members of the League and to the non-member States referred to in Article 20. Anslutningsinstrument skall över- lämnas till Nationernas förbunds generalsekreterare, som skall med- dela alla förbundsmedlemmar och de utanförstående stater som avses i artikel 20. Article 22 The countries which are ready to ratify the Convention under the second paragraph of Article 20 or to accede to the Convention under Article 21 but desire to be allowed to make any reservations with regard to the application of the Convention may inform the Secretary-General of the League of Nations to this effect, who shall forthwith communicate such reser- vations to the High Contracting Parties on whose behalf ratifi- cations or accessions have been deposited and enquire whether they have any objection thereto. If within six months of the date of the communication of the Secretary-General no objections have been received, the participation in the Convention of the country making the reservation shall be deemed to have been accepted by the other High Contracting Parties subject to the said reservation. Artikel 22 Stater som är beredda att i enlighet med artikel 20 andra stycket ratificera, eller att i enlighet med artikel 21 ansluta sig till denna konvention, men som önskar göra förbehåll med avseende på dess tillämpning, får meddela Nationernas förbunds general- sekreterare om sin avsikt. Denne skall ofördröjligen delge dessa förbehåll med samtliga de parter som har deponerat ratifikations- eller anslutningsinstrument och samtidigt fråga dem om de önskar resa några invändningar. Om ingen av parterna inom sex månader efter delgivningen har rest någon invändning, skall anslutningen till konventionen av den stat som har gjort ifrågavarande förbehåll anses ha blivit godkänd av de övriga parterna med sagda förbehåll. Article 23 Ratification of or accession to the present Convention by any High Contracting Party implies that its legislation and its administrative organisation are in conformity with the rules contained in the Convention. Artikel 23 En parts ratificering av eller anslutning till denna konvention förutsätter att partens lagstiftning och administrativa system står i överensstämmelse med konventionens bestämmelser. Article 24 In the absence of a contrary declaration by one of the High Contracting Parties at the time of signature, ratification or accession, the provisions of the present Convention shall not apply to colonies, overseas territories, protectorates or territories under suzerainty or mandate. Artikel 24 Om en part vid undertecknandet, ratificeringen eller anslutningen inte förklarar annat, skall bestämmelserna i denna kon- vention inte gälla kolonier, översjöiska territorier, protektorat eller områden som står under överhöghet eller mandat. Nevertheless, the High Contracting Parties reserve the right to accede to the Convention, in accordance with the provisions of Articles 21 and 23, for their colonies, overseas territories, protectorates or territories under suzerainty or mandate. They also reserve the right to denounce it separately in accordance with the provisions of Article 27. Parterna förbehåller sig dock rätten till anslutning i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 21 och 23 för sina kolonier, översjöiska territorier, protektorat och områden som står under deras överhöghet eller mandat. De förbehåller sig även rätten att i varje särskilt fall säga upp konventionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 27. Article 25 The present Convention shall not come into force until five ratifications or accessions on behalf of Members of the League of Nations or non-member States have been deposited. The date of its coming into force shall be the ninetieth day after the receipt by the Secretary-General of the League of Nations of the fifth ratification or accession. Artikel 25 Denna konvention träder i kraft när den har ratificerats eller tillträtts av fem medlemmar av Nationernas förbund eller utanförstående stater. Den träder i kraft den nittionde dagen efter det att Nationernas förbunds generalsekreterare har mottagit det femte ratifikations- eller anslutningsinstrumentet. Article 26 After the coming into force of the Convention in accordance with Article 25, each subsequent ratification or accession shall take effect on the ninetieth day from the date of its receipt by the Secretary-General of the League of Nations. Artikel 26 Varje ratifikation eller anslutning som görs efter det att kon- ventionen har trätt i kraft i enlighet med artikel 25 får effekt från och med den nittionde dagen efter det att vederbörande instrument har mottagits av Nationernas förbunds generalsekreterare. Article 27 The present Convention may be denounced on behalf of any Member of the League of Nations or non-member State by a notification in writing addressed to the Secretary-General of the League of Nations, who will inform all the Members of the League and the non-member States referred to in Article 20. Such denunciation shall take effect one year after the date of its receipt by the Secretary-General of the League of Nations, and shall operate only in respect of the High Contracting Party on whose behalf it was notified. Artikel 27 Denna konvention får sägas upp av medlemmar av Nationernas förbund och av utanförstående stater genom skriftligt meddelande till förbundets generalsekreterare, som skall meddela samtliga medlemmar därom och de utan- förstående stater som avses i artikel 20. En uppsägning skall få effekt ett år efter den dag då den mottagits av Nationernas förbunds generalsekreterare; uppsägningen skall endast gälla den part på vars vägnar den har gjorts. Article 28 The present Convention shall be registered by the Secretariat of the League of Nations on the date of its coming into force. In faith whereof the above- mentioned Plenipotentiaries have signed the present Convention. Artikel 28 Denna konvention skall registreras av Nationernas förbunds sekre- tariat den dag då den träder i kraft. Till bekräftelse härav har ovan- nämnda bemyndigade ombud undertecknat denna konvention. Done at Geneva, the twentieth day of April, one thousand nine hundred and twenty-nine, in a single copy, which will remain deposited in the archives of the Secretariat of the League of Nations, and of which certified copies will be transmitted to all the Members of the League and to the non-member States referred to in Article 20. Upprättad i Genève den 20 april 1929 i ett enda exemplar, som skall deponeras i Nationernas förbunds sekretariats arkiv och varav bevittnade avskrifter skall tillställas samtliga medlemmar av Nationernas förbund och de utanförstående stater som avses i artikel 20. PROTOCOL I. INTERPRETATIONS. At the moment of signing the Convention of this day's date, the undersigned Plenipotentiaries declare that they accept the interpretations of the various provisions of the Convention set out hereunder. PROTOKOLL I. TOLKNING Vid undertecknandet av den denna dag dagtecknade konventionen förklarar undertecknade bemyn- digade ombud härmed att de godtar nedanstående tolkningar av de angivna bestämmelserna i konventionen. It is understood: (1) That the falsification of a stamp on a note, when the effect of such a stamp is to make that note valid in a given country, shall be regarded as a falsification of the note. Det är överenskommet (1) att förfalskning av stämpel på penningsedel i syfte att göra denna gångbar i en viss stat skall betraktas som förfalskning av sedeln, (2) That the Convention does not affect the right of the High Contracting Parties freely to regulate, according to their domestic law, the principles on which a lighter sentence or no sentence may be imposed, the prerogative of pardon or mercy and the right to amnesty. (2) att konventionen inte skall inkräkta på parternas rätt att, inom gränserna för sin egen lagstiftning, fritt reglera principerna för att ett lägre eller inget straff ådöms samt benådning och amnesti, (3) That the rule contained in Article 4 of the Convention in no way modifies internal regulations establishing penalties in the event of concurrent offences. It does not prevent the same individual, who is both forger and utterer, from being prosecuted as forger only. (3) att bestämmelserna i artikel 4 i konventionen inte skall medföra någon ändring i de nationella bestämmelserna om straff vid sammanträffande av brott; den skall inte hindra att den som gör sig skyldig till både penning- förfalskning och utprångling av falska pengar straffas endast som penningförfalskare, (4) That High Contracting Parties are required to execute letters of request only within the limits provided for by their domestic law. (4) att parterna är skyldiga att tillmötesgå en framställning om rättslig hjälp endast i den utsträckning det stadgas i deras nationella lagstiftning. OPTIONAL PROTOCOL Recognising the important progress regarding the suppression of counterfeiting currency which has been realised by the Convention for the Suppression of Counterfeiting Currency bearing this day's date, the High Contracting Parties signatory to this Protocol, subject to ratification undertake, in their mutual relations, to consider, as regards extradition, the acts referred to in Article 3 of the said Convention as ordinary offences. Extradition shall be granted according to the law of the country to which application is made. The provisions of Part II of the said Convention apply equally to the present Protocol, with the exception of the following provisions: (1) The present Protocol may be signed in accordance with Article 20 of the Convention in the name of any State Member of the League of Nations and of any non- member State which has been represented at the Conference and which has signed or will sign the Convention, or to which the Council of the League of Nations shall have sent a copy of the said Convention. (2) The present Protocol shall come into force only after it has been ratified or adhered to in the name of three Members of the League of Nations or States which are not members. (3) Ratification of and accession to the present Protocol are inde- pendent of ratification of or accession to the Convention. In faith whereof the Pleni- potentiaries named below have signed the present Protocol. Done at Geneva, in a single copy, forming an Annex to the Con- vention for the Suppression of Counterfeiting Currency, on the twentieth day of April, one thousand nine hundred and twentynine. FAKULTATIVT PROTOKOLL Med erkännande av de viktiga framsteg i fråga om bekämpande av penningförfalskning som den denna dag dagtecknade konven- tionen för bekämpande av penningförfalskning innebär, förpliktar sig de parter som har undertecknat detta protokoll att, med förbehåll för ratificering, i sina inbördes relationer med avseende på utlämning betrakta de i artikel 3 i konventionen nämnda gärningarna såsom straffbara som brott mot allmän lag. Utlämning skall medges i enlighet med den anmodade statens lag. Bestämmelserna i del II i konventionen skall även gälla i fråga om detta protokoll utom i följande avseenden: (1) Detta protokoll får under- tecknas i enlighet med artikel 20 i konventionen av medlemsstat i Nationernas förbund och av varje utanförstående stat som varit representerad vid konferensen och har undertecknat eller kommer att underteckna konventionen eller av stat som av Nationernas förbunds råd har delgetts konventionen. (2) Detta protokoll träder i kraft när det har ratificerats eller tillträtts av tre medlemmar av Nationernas förbund eller utanförstående stater. (3) Ratificering och anslutning till detta protokoll skall vara oberoende av ratificering och anslutning till konventionen. Till bekräftelse härav har nedan- stående bemyndigade ombud undertecknat detta protokoll. Upprättat i Genève i ett enda exemplar som skall utgöra en bilaga till konvention för bekäm- pande av penningförfalskning av den 20 april 1929. Utkast till ett rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA RAMBESLUT med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 31 e och 34.2 b i detta, med beaktande av Förbundsrepubliken Tysklands initiativ, med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och av följande skäl: RÅDET erinrar om sin förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron , i vilken det fastställs att sedlar och mynt i euro skall sättas i omlopp från och med den 1 januari 2002 och att de deltagande medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns lämpliga påföljder för förfalskning av sedlar och mynt i euro. RÅDET noterar kommissionens meddelande av den 23 juli 1998 till rådet, Europaparlamentet och Europeiska centralbanken: Skydd av euron mot förfalskning. RÅDET noterar Europaparlamentets resolution av den 17 november 1998 om kommissionens meddelande av den 23 juli 1998 till rådet, Europaparlamentet och Europeiska centralbanken: Skydd av euron mot förfalskning . RÅDET noterar Europeiska centralbankens rekommendation av den 7 juli 1998 avseende vissa åtgärder för att stärka det rättsliga skyddet för eurosedlar och euromynt . RÅDET beaktar bestämmelserna i den internationella konventionen om bekämpning av penningförfalskning av den 20 april 1929 och protokollet till denna. RÅDET beaktar den särskilda europeiska betydelse som euron har och principen om icke-diskriminering i artikel 5 i 1929 års konvention, vilket gör det nödvändigt att säkerställa att stränga påföljder kan ådömas för allvarliga förfalskningsbrott som berör euron eller andra valutor. Euron kommer på grund av sin världsomfattande betydelse att vara särskilt utsatt för förfalskningsrisker. Bedräglig verksamhet i samband med euron har redan konstaterats. Det bör säkerställas att euron skyddas på lämpligt sätt i alla medlemsstater genom effektiva straffrättsliga åtgärder även innan sedlar och mynt i euro börjar sättas i omlopp den 1 januari 2002, i syfte att säkerställa den nya valutans nödvändiga trovärdighet och därmed undvika allvarliga ekonomiska konsekvenser. RÅDET beaktar rådets resolution av den 28 maj 1999 om förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron med tillhörande riktlinjer för ett bindande rättsinstrument. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 Definitioner I detta rambeslut avses med – konventionen: den internationella konventionen om bekämpning av penningförfalskning av den 20 april 1929 med tillhörande protokoll , – pengar: papperspengar (inklusive sedlar) och pengar av metall, som är lagliga betalningsmedel, inklusive eurosedlar och euromynt, som är lagliga betalningsmedel i enlighet med rådets förordning (EG) 974/98 om införande av euron. – juridisk person: varje enhet som har denna ställning enligt tillämplig nationell lagstiftning, med undantag av stater eller andra offentliga organ vid utövandet av de befogenheter som de har i egenskap av statsmakter samt offentliga internationella organisationer. Artikel 2 Samband med konventionen 1. Detta rambeslut syftar till att komplettera bestämmelserna i konventionen med nedanstående bestämmelser och att underlätta medlemsstaternas tillämpning av dem. 2. Därför skall de medlemsstater som hittills inte har anslutit sig till konventionen åta sig att göra detta. 3. Åtagandena enligt konventionen skall inte påverkas. Artikel 3 Allmänna brott 1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att följande verksamheter är straffbara: a) Att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar, oavsett vilka medel som har använts. b) Att i bedrägligt syfte prångla ut falska pengar. c) Att importera, exportera, transportera, ta emot eller anskaffa falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska. d) Att i bedrägligt syfte tillverka, ta emot, anskaffa eller inneha – redskap, föremål, datorprogram eller alla andra instrument som är specifikt avsedda för att förfalska eller ändra pengar, eller – hologram eller andra delar av pengar som tjänar som skydd mot förfalskning. 2. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deltagande i och anstiftan till sådan verksamhet som avses i punkt 1, samt försök till sådan verksamhet som avses i punkt 1 a–c är straffbara. Artikel 4 Andra brott Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de verksamheter som avses i artikel 3 är straffbara även när det rör sig om sedlar eller mynt som framställs eller har framställts med hjälp av lagliga anordningar eller material i strid mot de rättigheter eller villkor enligt vilka de behöriga myndigheterna får ge ut mynt och sedlar och utan dessa myndigheters samtycke. Artikel 5 Icke utgivna mynt och sedlar avsedda att sättas i omlopp Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de verksamheter som avses i artiklarna 3 och 4 är straffbara när a) det rör sig om de kommande eurosedlarna och euromynten och handlingen begås före den 1 januari 2002, b) det rör sig om sedlar och mynt avsedda att sättas i omlopp men som ännu inte har givits ut, och som är i en valuta som utgör lagligt betalningsmedel. Artikel 6 Påföljder 1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de verksamheter som avses i artiklarna 3 till 5 medför effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland även frihetsberövande, som kan leda till utlämning. 2. Brotten att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar enligt artikel 3.1 a skall kunna bestraffas med fängelse varvid det maximala straffet inte skall vara lägre än 8 år. Artikel 7 Jurisdiktion 1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i denna artikel – skall varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att upprätta sin jurisdiktion över de brott som avses i artiklarna 3–5, för de fall då brottet helt eller delvis har begåtts inom dess territorium, – är artiklarna 8 och 9 samt artikel 17 i konventionen tillämpliga på de brott som avses i artiklarna 3–5 i detta rambeslut. 2. Åtminstone de medlemsstater som har antagit euron skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att förfalskning, åtminstone när det gäller euron, är åtalbar, oberoende av gärningsmannens nationalitet och den plats där brottet begicks. 3. Om flera medlemsstater har jurisdiktion och möjlighet att väcka åtal för ett brott som grundas på samma omständigheter, skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för att fatta beslut om vilken av dem som skall väcka åtal mot gärningsmannen eller gärningsmännen, så att åtalet om möjligt koncentreras till en enda medlemsstat. Artikel 8 Juridiska personers ansvar 1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för de brott som anges i artiklarna 3–5 och som begås till deras förmån av varje person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning inom den juridiska personens organisation grundad på – befogenhet att företräda den juridiska personen, eller – befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller – befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen, samt för medhjälpare eller anstiftare till sådana brott eller försök till förövande av de brott som avses i artikel 3.1 a och 3.1 b. 2. Utom i de fall som redan angivits i punkt 1, skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person kan ställas till ansvar när brister i övervakning eller kontroll som skall utföras av en sådan person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att till dennes förmån begå ett sådant brott som anges i artiklarna 3–5. 3. Den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 utesluter inte lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till ett brott som anges i artiklarna 3–5. Artikel 9 Påföljder för juridiska personer 1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 8.1 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och avskräckande påföljder, som skall innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och som kan innefatta andra påföljder, som a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd, b) tillfälligt eller permanent näringsförbud, c) rättslig övervakning, d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten. 2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 8.2 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och avskräckande påföljder eller åtgärder. Artikel 10 Genomförande 1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut senast den 31 december 2000 med avseende på artikel 5 a och senast den 31 mars 2001 med avseende på övriga bestämmelser. 2. Senast samma datum skall medlemsstaterna till rådets generalsekretariat, Europeiska gemenskapernas kommission och Europeiska centralbanken överlämna texterna till de bestämmelser genom vilka deras åtaganden enligt detta rambeslut överförs till nationell lagstiftning. Rådet kommer senast den 30 juni 2001 att mot bakgrund av en rapport som skall färdigställas på grundval av denna information samt en skriftlig rapport från kommissionen, utvärdera i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa detta rambeslut. Artikel 11 Ikraftträdande Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde till vissa internationella överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. I promemorian behandlas frågan om vilka åtgärder Sverige bör vidta för att förbättra det internationella samarbetet och den straffrättsliga regleringen avseende penningförfalskning och utprångling av falska pengar. Det föreslås att Sverige skall ansluta sig till den internationella konventionen av den 20 april 1929 för bekämpande av penningförfalskning. Konventionen har tillträtts av ett stort antal stater, bl.a. samtliga medlemsstater i EU, utom Sverige och Luxemburg. Enligt uppgift har även Luxemburg inlett arbete för att kunna ansluta sig till konventionen. I promemorian redogörs också för det arbete som äger rum inom EU för att förhandla fram en rättsakt vars syfte är att förstärka det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. Det föreslås att Sverige skall ansluta sig till den kommande rättsakten. Slutligen görs en bedömning av vilka författningsändringar som bör vidtas för att förbättra det straffrättsliga skyddet av pengar samt för att Sverige skall kunna uppfylla åtagandena i 1929 års konvention och EU:s kommande rättsakt. I promemorian läggs dock inte fram några förslag till lagstiftning. Orsaken till det valda tillvägagångssättet är att processen med att hämta in riksdagens ställningstagande och eventuella godkännande av överenskommelserna annars skulle behöva skjutas upp. Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorian Sveriges tillträde till vissa internationella överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av följande instanser: Göta hovrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Ekobrotts- myndigheten, Sveriges riksbank, Statens kriminaltekniska laboratorium, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet samt Svenska bankföreningen. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm Föredragande: Laila Freivalds Regeringen beslutar proposition 1999/2000:85 Sveriges tillträde till vissa internationella överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. This expression has the same meaning as ”letters rogatory”. EGT L 139, 11.5.1998, s. 1. EGT C 379, 7.12.1998, s. 39. EGT C 11, 15.1.1999, s. 13. EGT C 171, 18.6.1999, s. 1. De relevanta hänvisningarna till Nationernas förbunds traktatsamling kommer att föras in i en fotnot till texten. EGT L 139, 11.5.1998, s.1. Den tredje strecksatsen har införts tillsammans med de nya artiklarna 8 och 9 om juridiska personers ansvar, och är identisk med lydelsen i artikel 1 d i det andra protokollet till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 221, 19.7.1997, s. 11). För reservationerna från de medlemsstater som har ratificerat 1929 års konvention hänvisas till punkt Q1 i dok. 5429/1/99 JUSTPEN 3 REV 1. Prop. 1999/2000:85 21 1 Prop. 1999/2000:85 Bilaga 1 Prop. 1999/2000:85 Bilaga 1 Prop. 1999/2000:85 Prop. 1999/2000:85 Bilaga 2 Prop. 1999/2000:85 Bilaga 3 Prop. 1999/2000:85 Bilaga 4