Post 5684 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:145 ·
Hämta Doc ·
Penningtvätt och betalningsöverföring
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 145
Regeringens proposition
1999/2000:145
Penningtvätt och betalningsöverföring
Prop.
1999/2000:145
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 maj 2000
Göran Persson
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Det har under senare tid uppmärksammats att det finns andra företag än
banker som sysslar med betalningsöverföring men som, till skillnad från
bankerna, inte omfattas av bestämmelserna i lagen (1993:768) om åtgär-
der mot penningtvätt (penningtvättslagen). I denna proposition föreslås
därför att penningtvättslagen utvidgas till att omfatta alla företag som yr-
kesmässigt ägnar sig åt betalningsöverföring. För att uppnå syftet
föreslås att valutaväxlingslagen (1996:1006) även skall gälla för företag
som äg-nar sig åt betalningsöverföring. I likhet med vad som nu gäller
för va-lutaväxlingsrörelse blir då företag som ägnar sig åt
betalningsöverföring skyldiga att anmäla sin verksamhet till
Finansinspektionen för registre-ring. Genom att penningtvättslagen gäller
för verksamhet som enligt va-lutaväxlingslagen kräver anmälan till
Finansinspektionen kommer pen-ningtvättslagen att gälla för all
yrkesmässig betalningsöverföring.
Det föreslås att huvuddelen av valutaväxlingslagens bestämmelser
skall gälla för betalningsöverföring. Det rör sig om bestämmelser om
skyldighet att lämna Finansinspektionen upplysningar, möjligheter för
Finansinspektionen att ingripa genom att meddela förelägganden samt
bestämmelser om överklaganden och avgifter. Valutaväxlingslagens
bestämmelser om konsumentskydd föreslås dock inte gälla för
betalningsöverföring. För att tydliggöra att valutaväxlingslagen också
utvidgas till betalningsöverföring föreslås att lagens rubrik ändras till
lagen om valutaväxling och betalningsöverföring.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ändring i valutaväxlingslagen
(1996:1006) 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt 7
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 8
2.4 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601) 10
3 Ärendet och dess beredning 11
4 Nuvarande ordning 12
4.1 EG-direktivet mot penningtvätt 12
4.2 Förslag till utvidgning av EG-direktivet mot
penningtvätt 12
4.3 Internationella åtaganden 13
4.3.1 Narkotikabrotts- och
förverkandekonventionerna 13
4.3.2 Financial Action Task Force on money
laundering (FATF) 13
4.3.3 Arbete inom FN 13
4.4 Penningtvättslagen 14
4.5 Valutaväxlingslagen 15
4.6 Lagen om betalningsöverföringar 16
5 Vad är betalningsöverföring? 18
6 Lagstiftning om betalningsöverföring och penningtvätt 19
6.1 Penningtvättslagens tillämpningsområde 19
6.2 Definition av betalningsöverföring 21
6.3 Lagteknisk lösning 21
6.4 Närmare utformning av lagen 22
6.5 Konsumentskydd 25
7 Ikraftträdande 26
8 Ekonomiska effekter 27
9 Författningskommentar 28
9.1 Förslaget till lag om ändring i valutaväxlingslagen
(1996:1006) 28
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt 30
9.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 30
9.4 Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601) 30
Bilaga 1 Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian
Penningtvätt och betalningsöverföring 31
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag 32
Bilaga 3 Lagrådets yttrande 38
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000 39
Rättsdatablad 40
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i valutaväxlingslagen (1996:1006),
2. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i valutaväxlingslagen
(1996:1006)
Härigenom föreskrivs att rubriken till valutaväxlingslagen (1996:1006)
samt 1–4 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Valutaväxlingslag (1996:1006)
Lag (1996:1006) om
valutaväxling och
betalningsöverföring
1 §
I denna lag avses med
valutaväxlingsrörelse yrkesmässig
handel med utländska sedlar och
mynt samt resecheckar utställda i
utländsk valuta.
I denna lag avses med
valutaväxlingsrörelse: yrkemäs-
sig handel med utländska sedlar
och mynt samt resecheckar
utställda i utländsk valuta,
betalningsöverföring:
yrkesmässig överföring av pengar
för annans räkning,
företag: juridisk eller fysisk
person som driver
valutaväxlingsrörelse eller ägnar
sig åt betalningsöverföring.
2 §
Företag som driver
valutaväxlingsrörelse i väsentlig
omfattning skall anmäla
verksamheten till
Finansinspektionen. Anmälan
behöver inte göras av företag som
avses i 2 § första stycket 1–4 lagen
(1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt.
Företag som driver
valutaväxlingsrörelse i väsentlig
omfattning eller ägnar sig åt
betalningsöverföring skall anmäla
verksamheten till
Finansinspektionen. Anmälan
behöver inte göras av företag som
avses i 2 § första stycket 1–4 och 6
lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt.
Finansinspektionen skall föra ett register över de företag som har
anmält verksamhet enligt första stycket.
3 §
Bestämmelser om skyldighet för
företag som driver valutaväxlings-
rörelse i väsentlig omfattning att
medverka till att förhindra
penningtvätt finns i lagen
(1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt.
Bestämmelser om skyldighet för
företag som driver
valutaväxlingsrörelse i väsentlig
omfattning eller ägnar sig åt
betalningsöverföring att medverka
till att förhindra penningtvätt finns
i lagen (1993:768) om åtgärder
mot penningtvätt.
4 §
Företag som driver valutaväxlingsrörelse skall tydligt informera om
tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota
som anger företagets namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.
I lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet finns
bestämmelser om konsumentskydd
m.m. vid sådana överföringar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver
1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten
låna upp medel och att lämna krediter,
2. livförsäkringsrörelse,
3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som
huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som
anges i 3 kap. 1 § 2–13 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,
5. verksamhet som kräver
anmälan till Finansinspektionen
enligt valutaväxlingslagen
(1996:1006), samt
5. verksamhet som kräver
anmälan till Finansinspektionen
enligt lagen (1996:1006) om
valutaväxling och
betalningsöverföring, samt
6. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare.
Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i
första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.
Bestämmelser om uppgiftsskyldighet för vissa andra företag finns i
9 a §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:94
Föreslagen lydelse
8 kap.
5 §
Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i
tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet,
värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet, för uppgift om
1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens
verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,
2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens
verksamhet avser.
I ärende hos statlig myndighet om innehav av
1. aktier i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag
eller försäkringsaktiebolag,
2. andelar i medlemsbank eller kreditmarknadsförening, eller
3. aktier eller andelar i börs, auktoriserad marknadsplats eller
clearingorganisation
gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte
heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte
är sekretessbelagd där.
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som
består i övervakning enligt
insiderlagen (1990:1342),
övervakning enligt lagen
(1991:980) om handel med
finansiella instrument eller
kontroll enligt valutaväxlingslagen
(1996:1006), för sådan uppgift om
enskilds ekonomiska eller
personliga förhållanden, vilken på
begäran har lämnats av någon som
är skyldig att lämna uppgifter till
myndigheten. Rör uppgiften den
uppgiftsskyldige gäller dock
sekretess endast om denne kan
antas lida skada eller men om
uppgiften röjs och sekretess inte
motverkar syftet med
uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som
består i övervakning enligt
insiderlagen (1990:1342),
övervakning enligt lagen
(1991:980) om handel med
finansiella instrument eller
kontroll enligt lagen (1996:1006)
om valutaväxling och
betalningsöverföring, för sådan
uppgift om enskilds ekonomiska
eller personliga förhållanden,
vilken på begäran har lämnats av
någon som är skyldig att lämna
uppgifter till myndigheten. Rör
uppgiften den uppgiftsskyldige
gäller dock sekretess endast om
denne kan antas lida skada eller
men om uppgiften röjs och
sekretess inte motverkar syftet
med uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med
främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i
verksamhet som avses i första–tredje styckena för sådan uppgift om
affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga
förhållanden som myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess
gäller hos Finansinspektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om
inspektionen från utländsk myndighet eller utländskt organ erhållit
uppgifter enligt annat avtal. Föreskrifterna i 14 kap. 1–3 §§ får inte i
fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet.
Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen
enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften
lämnas.
Utan hinder av sekretess får uppgift enligt första stycket lämnas till en
börs om uppgiften behövs för att börsen skall kunna fullgöra sina
uppgifter enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet eller
annan författning.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2.4 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601)
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §1
Särskilda föreskrifter om
information till konsumenter finns
i konsumentkreditlagen
(1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006) lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och lagen
(2000:274) om konsumentskydd
vid distansavtal och
hemförsäljningsavtal.
Särskilda föreskrifter om
information till konsumenter finns
i konsumentkreditlagen
(1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), lagen (1996:1006) om
valutaväxling och betalningsöver-
föring och lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och lagen
(2000:274) om konsumentskydd
vid distansavtal och
hemförsäljningsavtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
3 Ärendet och dess beredning
Med penningtvätt förstås åtgärder som företas i syfte att dölja eller om-
sätta vinsten från brottslig verksamhet. Administrativa bestämmelser av-
seende penningtvätt finns i lagen (1993:768) om åtgärder mot penning-
tvätt (penningtvättslagen), vilken trädde i kraft den 1 januari 1994. Däri-
genom tillskapades ett system för att hindra att det finansiella systemet
utnyttjas för penningtvätt.
Den 1 januari 1997 trädde valutaväxlingslagen (1996:1006) i kraft. Fö-
retag som driver valutaväxlingsrörelse skall enligt den lagen anmäla
verksamheten till Finansinspektionen. Verksamheten omfattas av pen-
ningtvättslagens bestämmelser.
Under senare tid har, såväl nationellt som internationellt, uppmärk-
sammats att det finns en risk för att företag som ägnar sig åt betalnings-
överföring utnyttjas för penningtvätt. Penningtvättslagen gäller redan i
dag för sådan betalningsöverföring som äger rum inom ramen för
bankernas eller andra finansiella instituts verksamhet.
I en promemoria utarbetad inom Finansdepartementet (Penningtvätt
och betalningsöverföring) behandlas frågan om även annan betalnings-
överföring bör omfattas av penningtvättslagen. Promemorian har remiss-
behandlats. En förteckning över de remissinstanser som yttrat sig finns i
bilaga 1. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementets lag-
stiftningsärende (dnr Fi2000/650).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 11 maj 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 2.
Lagrådet har den 17 maj 2000 lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets
yttrande finns i bilaga 3. Ett par redaktionella ändringar i lagförslagen
har gjorts.
4 Nuvarande ordning
Regelverket mot penningtvätt utgörs av ett EG-direktiv, av
internationella åtaganden och av svensk lagstiftning. I det följande ges en
beskrivning av dessa regelverk. Den svenska lagstiftningen mot
penningtvätt bygger dels på straffrättsliga bestämmelser i 9 kap.
brottsbalken, dels på penningtvättslagen, vilken kan karaktäriseras som
en administrativ lagstiftning. Förslagen i propositionen får inga effekter
på den straffrättsliga lagstiftningen. Med hänsyn till att förslagen
anknyter till valutaväx-lingslagen och lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
beskrivs även dessa lagar i det följande.
4.1 EG-direktivet mot penningtvätt
EG:s ministerråd antog den 10 juni 1991 ett direktiv om åtgärder för att
förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar
(91/308/EEG). Direktivet gäller för samtliga länder inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES). Sverige har genomfört direktivet
genom penningtvättslagen.
Om kreditinstitut och finansiella institut utnyttjas för penningtvätt kan
detta, enligt direktivet, allvarligt äventyra sundheten och stabiliteten i
instituten och minska allmänhetens förtroende för hela det finansiella
systemet. Om inte åtgärder för samordning på gemenskapsnivå vidtas
kan de som tvättar pengar, för att underlätta sin brottsliga verksamhet,
komma att försöka dra nytta av den frihet för kapitalrörelser och den
frihet att tillhandahålla finansiella tjänster som hör till det finansiella
området.
4.2 Förslag till utvidgning av EG-direktivet mot
penningtvätt
EG-kommissionen föreslog den 14 juli 1999 (KOM 1999 352 slutlig) att
penningtvättsdirektivet skall skärpas. Europeiska rådet behandlade vid ett
särskilt möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 frågor rörande
brottsbekämpning och penningtvätt. I slutsatserna från mötet
understryker rådet vikten av att direktivförslaget antas så snart som
möjligt. Kommissionen föreslår bl.a. att det tydligt anges att
växlingskontor, företag som ägnar sig åt betalningsöverföring
(överföringskontor, enligt den svenska språkversionen) och
investeringsföretag omfattas av direktivet.
Direktivet, som föreslås träda i kraft den 31 december 2001 (artikel 3 i
förslaget), förhandlas i en rådsarbetsgrupp. Allmänt sett har Sverige ställt
sig positivt till den föreslagna skärpningen av direktivet.
4.3 Internationella åtaganden
4.3.1 Narkotikabrotts- och förverkandekonventionerna
På det straffrättsliga området finns ett internationellt samarbete mellan
rättsvårdande organ. Samarbetet regleras i Förenta nationernas
konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika
och psykotropa ämnen (narkotikabrotts- eller Wienkonventionen).
Narkotikabrottskonventionen har undertecknats och ratificerats av
Sverige (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91:JuU32, rskr., 1990/91:323).
Vidare har inom Europarådet den 8 november 1990 upprättats en
konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av
vinning av brott (förverkande- eller Strasbourgkonventionen).
Konventionen innehåller regler om internationellt samarbete vid
brottsutredningar och vid förverkande av brottsligt förvärvade tillgångar
och brottsverktyg. Konventionen har undertecknats och ratificerats av
Sverige (prop. 1995/96:49, bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59). Sedan
Sverige den 10 juni 1999 beslutade att med verkan fr.o.m. den 1 juli 1999
återkalla en förklaring till artikel 6 (dnr Ju1999/2704/L5) gäller
konventionen fullt ut i Sverige såvitt avser dess bestämmelser om
penningtvättsbrott.
4.3.2 Financial Action Task Force on money laundering
(FATF)
Financial Action Task Force on money laundering (FATF), som bildades
år 1989, är det världsledande organet när det gäller internationell
samverkan mot penningtvätt. Totalt är 26 stater och två organisationer
anslutna till FATF. Sverige har sedan starten deltagit i FATF:s arbete.
FATF har utfärdat 40 rekommendationer om penningtvätt som syftar
till att förbättra de nationella rättssystemen samt förstärka det finansiella
systemets roll och det internationella samarbetet. Sverige har beaktat
FATF:s rekommendationer, men eftersom dessa till stor del
överensstämmer med det av Sverige genomförda EG-direktivet har de
inte föranlett särskild lagstiftning.
4.3.3 Arbete inom FN
Inom FN pågår arbete med att förhandla fram en konvention om
gränsöverskridande organiserad brottslighet. Bestämmelser om
penningtvätt kan komma att få en framskjuten plats i konventionen.
Vidare har UNDCP (United Nations International Drug Control
Programme) diskuterat penningtvättsfrågor och vid Förenta Nationernas
Generalförsamlings 20:e extramöte den 8–10 juni 1998 antogs en
handlingsplan mot penningtvätt. Handlingsplanens underliggande
budskap är att de 40 rekommendationer som FATF utarbetat skall
betraktas som vägledande av alla stater, också av dem som inte är
medlemmar i FATF.
4.4 Penningtvättslagen
EG-direktivet om penningtvätt har genomförts i Sverige genom
penningtvättslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1994 (prop.
1992/93:207, bet. 1992/93:JuU37, rskr. 1992/93:375). Betydande
ändringar i lagen trädde i kraft den 1 juli 1999 (prop. 1998/99:19, bet.
1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134).
Enligt 1 § avses med penningtvätt sådana åtgärder med avseende på
egendom som har förvärvats genom brott som kan medföra att denna
egenskap hos egendomen döljs, att den brottslige får möjlighet att
undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen
försvåras samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och
förvärv, innehav eller brukande av egendomen. Med penningtvätt avses
även åtgärder med annan egendom än som nyss sagts, om åtgärderna är
ägnade att dölja att någon har berikat sig genom brottslig gärning. Detta
innebär att lagen även omfattar skattebrott och tullbrott.
Lagen omfattar enligt 2 § företag som driver bankrörelse,
livförsäkringsrörelse, värdepappersrörelse, valutaväxlingsrörelse,
verksamhet enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet samt
verksamhet som bedrivs enligt lagen (1989:508) om försäkringsmäklare.
Enligt 3 § får företag som omfattas av lagens tillämpningsområde inte
medvetet medverka vid transaktioner som kan utgöra penningtvätt.
Företag som omfattas av lagens tillämpningsområde skall enligt 4 §
kräva att kunden legitimerar sig när en affärsförbindelse inleds. Därmed
avses ett affärsförhållande av mer stadigvarande slag och exempelvis inte
att en person vid ett enstaka tillfälle växlar sedlar eller mynt.
Identitetskontroll skall alltid utföras vid transaktioner som överstiger 110
000 kronor. Detsamma gäller om transaktionen inte överstiger detta
belopp men kan antas ha samband med en annan transaktion och
tillsammans med denna överstiger beloppet. Om summan inte är känd
vid tidpunkten för en transaktion skall identiteten kontrolleras så snart
summan överstiger det angivna värdet. Identitetskontroll behöver dock
inte utföras beträffande företag som omfattas av lagens
tillämpningsområde enligt 2 § första stycket, om företaget är
hemmahörande inom EES. Detsamma gäller om transaktionen görs till
ett konto som tillhör någon vars identitet tidigare har kontrollerats enligt
denna lag.
Identitetskontroll skall enligt 7 § alltid ske, oavsett beloppets storlek,
om det kan antas att en transaktion utgör penningtvätt. Vid bedömningen
av om transaktionen är av sådant slag skall dess art och omfattning
beaktas, men även andra omständigheter som t.ex. kundens uppträdande.
Med transaktionens art avses sättet på vilket transaktionen genomförs
och med omfattningen beloppets storlek.
Enligt 9 § första stycket skall företagen granska alla transaktioner som
skäligen kan antas utgöra penningtvätt och anmäla tveksamma
transaktioner till Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som
regeringen bestämmer. Regeringen har inte beslutat om någon särskild
polismyndighet. I praktiken har anmälningarna gjorts till Finanspolisen.
Om anmälan sker skall företaget enligt förbudsregeln i 3 § avstå från att
utföra transaktionen. Skyldigheten att lämna uppgifter enligt 9 § bryter
tystnadsplikten i bl.a. 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617), dvs.
bestämmelsen om banksekretess. När upplysningar lämnas med stöd av
lagen skall detta nämligen enligt 10 § inte betraktas som brott mot någon
sekretessregel, om den som lämnade uppgiften hade anledning att räkna
med att uppgifterna borde lämnas. Om ett företag lämnar uppgifter enligt
9 § första stycket skall även andra företag som avses i 2 § lämna de
uppgifter för utredningen om penningtvätt som myndigheten begär.
Enligt 9 a § skall den som yrkesmässigt bedriver handel med
antikviteter, konst, ädelstenar, metaller, skrot eller transportmedel,
förmedling av fastigheter eller bostadsrätter eller också lotteri- eller
spelverksamhet på begäran av Rikspolisstyrelsen eller den myndighet
som regeringen bestämmer lämna de uppgifter som myndigheten anser
vara av betydelse vid utredning om penningtvätt.
Enligt 11 § får företaget inte röja för kunden eller någon utomstående
att det rapporterat misstanke om penningtvätt eller att polisen genomför
en undersökning.
Företaget skall enligt 13 § ha rutiner till förhindrande av att företaget
utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv.
Företaget skall svara för att de anställda får information och utbildning
för ändamålet. Finansinspektionen har genom föreskrifter och allmänna
råd angett vilka rutiner som skall följas och vilken information och
utbildning som skall tillhandahållas.
I 14 § föreskrivs att den skall dömas till böter som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter gransknings- eller uppgiftsskyldighet enligt
9 §, eller bryter mot meddelandeförbudet i 11 §.
4.5 Valutaväxlingslagen
Valutaväxlingslagen trädde i kraft den 1 januari 1997 (prop.
1995/96:216, bet. 1996/97:NU5, rskr. 1996/97:11). Det huvudsakliga
syftet med lagen är att företag som bedriver valutaväxlingsrörelse skall
omfattas av bestämmelserna om penningtvätt. Detta åstadkoms genom att
penningtvättslagen gäller för verksamhet som kräver anmälan till
Finansinspektionen enligt valutaväxlingslagen.
I 1 § definieras begreppet valutaväxlingsrörelse. Med sådan rörelse
avses yrkesmässig handel med utländska sedlar och mynt samt
resecheckar utställda i utländsk valuta. Enligt 2 § skall företag som driver
valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning anmäla verksamheten till
Finansinspektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 2
§ första stycket 1–4 penningtvättslagen. Finansinspektionen för ett
register över de företag som har anmält verksamhet enligt första stycket.
I 3 § finns en erinran om att bestämmelserna i penningtvättslagen
gäller för företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning.
Bestämmelser om konsumentskydd finns i 4 och 5 §§. Det sägs där att
företag som driver valutaväxlingsrörelse tydligt skall informera om
tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota
som anger företagets namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter. Om
ett företag som driver valutaväxlingsrörelse inte lämnar sådan
information skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Informationen i fråga skall därvid anses vara sådan information av
särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket
marknadsföringslagen.
Företag som har anmält sin verksamhet enligt 2 § skall på begäran
lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs
för att inspektionen skall kunna kontrollera att penningtvättslagen följs.
Om ett företag driver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 §
utan att ha gjort anmälan, skall Finansinspektionen enligt 7 § förelägga
det att göra anmälan. Om företaget inte rättar sig efter föreläggandet,
skall inspektionen förelägga det att upphöra med verksamheten. Är det
osäkert om anmälningsskyldighet föreligger beträffande viss verksamhet,
får Finansinspektionen förelägga företaget att lämna de upplysningar om
verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.
Om ett företag inte lämnar erforderliga upplysningar enligt 6 §, får
Finansinspektionen enligt 8 § förelägga företaget att upphöra med
verksamheten. Vid överträdelse av penningtvättslagens regler får
Finansinspektionen enligt 9 § förelägga företaget att göra rättelse. Om
rättelse inte sker, får inspektionen förelägga företaget att upphöra med
verksamheten. Förelägganden enligt 7–9 §§ får förenas med vite. Enligt
11 § får Finans- inspektionens beslut överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.
4.6 Lagen om betalningsöverföringar
Lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (prop. 1998/99:53, bet. 1998/99:FiU19,
rskr. 1998/99:194), trädde i kraft den 14 augusti 1999. Syftet med lagen
är att betalningsöverföringar till och från utlandet skall bli snabbare och
säkrare. Regleringen får i huvudsak anses vara konsumentinriktad.
Lagen, som är subsidiär i förhållande till penningtvättslagen, bygger på
EG-direktivet (97/5/EG) av den 27 januari 1997 om gränsöverskridande
betalningar.
Lagen innehåller bestämmelser om betalningar som fysiska eller
juridiska personer gör från Sverige till en mottagare i en annan stat inom
EES, eller från en sådan stat till en mottagare i Sverige. Betalningen skall
därvid utföras av en bank eller ett annat företag, som utför
betalningsöverföringar till utlandet, genom att beloppet överförs till en
bank eller annat motsvarande företag som betalningsmottagaren anlitar.
Lagen är endast tillämplig på betalningar i euro eller någon annan av
EES-staternas valutor till ett högsta belopp motsvarande 50 000 euro.
Lagen gäller inte betalningar som görs på uppdrag av banker eller andra
liknade företag.
Enligt 3 § skall banker, liksom övriga företag som omfattas av lagen,
som verkställer betalningsöverföringar informera kunderna om villkoren
för en betalningsöverföring. Informationen skall lämnas skriftligen eller i
elektronisk form. Den skall innehålla bl.a. 1) den tid det tar att överföra
ett belopp till den bank som betalningsmottagaren anlitar, med angivande
av hur tiden beräknas, och den tid det tar från det att
betalningsmottagarens bank har tagit emot ett belopp till dess att
betalningsmottagarens konto krediteras, 2) hur kundens kostnader för
överföringen skall beräknas, 3) den dag banken debiterar beställarens
konto respektive krediterar betalningsmottagarens konto och 4) hur de
växlingskurser som används beräknas.
En bank som har verkställt en betalningsöverföring eller tagit emot ett
överfört belopp skall enligt 4 § lämna beställaren respektive
betalningsmottagaren tydlig information om överföringen. Informationen
skall lämnas skriftligen eller i elektronisk form. Den skall innehålla 1)
uppgifter som gör det möjligt för beställaren och betalningsmottagaren
att identifiera betalningen, 2) det belopp som betalningsöverföringen
avsåg, 3) samtliga kostnader för beställaren respektive
betalningsmottagaren och 4) den dag banken debiterat beställarens konto
respektive krediterat betalningsmottagarens konto. Om beställaren har
angett att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av
betalningsmottagaren, skall den bank som betalningsmottagaren anlitar
informera honom om detta. Om valuta har växlats, skall den bank som
har utfört växlingen informera sin kund om den kurs som har använts.
Information behöver inte lämnas enligt denna paragraf om beställaren
eller betalningsmottagaren förklarar att han avstår från den. I 5 § erinras
om att bestämmelser om underlåtelse att lämna information finns i
marknadsföringslagen.
I övrigt finns i lagen bl.a. bestämmelser om överenskommelse om tid
och kostnader för en betalningsöverföring (6 §), tid för utförande av en
betalningsöverföring och ersättning vid försening (7–10 §§), förbud mot
avdrag för kostnader (11 §) och om ersättningsskyldighet när en
betalningsöverföring inte har genomförts (14–17 §§).
5 Vad är betalningsöverföring?
Med betalningsöverföring kan avses en rad olika typer av överföringar av
pengar. Det kan röra sig om överföringar mellan olika personer eller
företag som befinner sig antingen på samma plats eller på olika platser.
Det kan vidare röra sig om kontobaserade överföringar eller överföringar
som inte är kontobaserade. En överföring kan dessutom vara
gränsöverskridande eller göras inom landets gränser.
En betydande del av samtliga överföringar utgörs av kontobaserade
betalningar inom ramen för bankernas betalningssystem. Denna typ av
betalningsöverföring omfattas redan i dag av penningtvättslagens
bestämmelser eftersom lagen gäller för banker och andra finansiella
institut.
En särskild typ av överföringar utförs av vad som kan kallas för
överföringskontor. Denna typ av verksamhet bygger på att man snabbt
skall kunna föra över pengar från ett kontor inom företaget till ett annat
eller från ett av företagets ombud till ett annat ombud. I allmänhet sker
detta genom att man hos ett kontor mot en avgift överlämnar en summa
pengar för att motsvarande summa skall bli tillgänglig hos ett annat
kontor för en betalningsmottagare i samma land eller utomlands.
Betalningsmottagaren kan vara samma person som den som beställer
överföringen. Denna typ av verksamhet finns i stort sett över hela
världen. I Sverige handlar det uppskattningsvis om ca 200 kontor och
ombud som överför pengar på detta sätt. Huvudsakligen är det
valutaväxlingskontor, kreditkortsföretag, reseföretag, turistbyråer och
tobakshandlare som ägnar sig åt denna verksamhet. En förklaring till att
så olikartade typer av företag ägnar sig åt betalningsöverföring är att
många av företagen är ombud för ett betalningsöverföringsföretag. Dessa
ombud kan ägna sig åt betalningsöverföring endast som en del av
företagets huvudsakliga verksamhet. Detta leder till att gruppen företag
som ägnar sig åt betalningsöverföring är tämligen heterogen.
Till denna typ av överföringar kan även räknas de som görs av
personer eller företag som inte är anslutna till någon större kedja av
överföringskontor.
Penningtvättslagen gäller i dag inte för dessa överföringskontor eller
för andra företag eller personer som på liknande sätt ägnar sig åt
betalningsöverföring
6 Lagstiftning om betalningsöverföring och
penningtvätt
6.1 Penningtvättslagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Penningtvättslagen skall gälla för alla företag
som ägnar sig åt betalningsöverföring.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva
till förslaget att utvidga penningtvättslagen till betalningsöverföring.
Finansinspektionen anser att det finns behov av en skyndsam reglering,
vilken bör genomföras utan att avvakta resultatet av pågående arbete med
att utvidga EG:s penningtvättsdirektiv. Ekobrottsmyndigheten är tveksam
beträffande behovet av att nu genomföra den föreslagna regleringen.
Ekobrottsmyndigheten anser sig på grundval av det i promemorian
presenterade materialet inte kunna ta ställning till behovet av att nu
genomföra den föreslagna lagstiftningen. En lämplig ordning kan enligt
myndigheten i stället vara att ta ställning till frågorna i promemorian i
samband med att kommande ändringar i EG:s penningtvättsdirektiv och
Betaltjänstutredningens betänkande Betaltjänster (SOU 1995:69)
behandlas. Konkurrensverket ställer sig tveksamt till tidpunkten för
ikraftträdande. Verket pekar på betydelsen av att företag inom den
gemensamma marknaden omgärdas av så långt möjligt homogena
regelverk som skapar lika förutsättningar för konkurrens på den
gemensamma marknaden. Sådana hänsyn bör innefatta att
medlemsstaternas lagstiftning harmoniseras tidsmässigt.
Skälen för regeringens förslag: Penningtvättsfrågor har fått stor
uppmärksamhet på senare tid, inte minst genom Europeiska rådets
toppmöte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999. I slutsatserna från
mötet sägs att penningtvätt är en central del i den organiserade
brottsligheten och bör bekämpas varhelst den förekommer. Det allmänna
syftet med en reglering av penningtvätt är att förhindra att det finansiella
systemet och även annan näringsverksamhet utnyttjas för penningtvätt
och därmed motverka att vinster från brott flyter in i den legala
ekonomin. Om ett institut som verkar på den finansiella marknaden
utnyttjas för tvättning av pengar i större omfattning kan detta allvarligt
äventyra sundheten och stabiliteten i det ifrågavarande institutet och
minska allmänhetens förtroende för det finansiella systemet.
Ett annat huvudsyfte är att bekämpa den ekonomiska och organiserade
brottsligheten. Eftersom dessa brott ofta inbringar stora vinster för de
kriminella och därmed utgör en drivande kraft för den brottsliga
verksamheten är det viktigt att åtgärderna mot penningtvätt är effektiva.
Under de senaste åren har det uppmärksammats, såväl internationellt
som nationellt, att andra yrkesgrupper och företag än banker och
finansiella institut utnyttjas för penningtvätt. Att hitta effektiva sätt att
hindra penningtvätt utanför bankerna och de finansiella instituten är en
viktig uppgift för lagstiftaren. Ett skäl för detta, förutom de redan
angivna skälen att skydda det finansiella systemet och motverka
brottslighet, är att allmänhetens förtroende riskerar att minska för den
bransch inom vilken företag som utnyttjas för penningtvätt är
verksamma. En effektiv bekämpning av penningtvätt fordrar således att
regelverket är heltäckande.
En typ av verksamhet som bedömts ligga i riskzonen för penningtvätt
är valutaväxling. Detta föranledde att bestämmelserna i
penningtvättslagen utvidgades till att omfatta valutaväxlingsrörelse,
vilket skedde genom att valutaväxlingslagen infördes. I samband med
detta uppmärksammades att betalningsöverföring är en sektor som är
sårbar för penningtvätt. I motiven till valutaväxlingslagen framhålls att
risken för penningtvätt torde vara lika stor vid betalningsöverföring som
vid valutaväxling (prop. 1995/96:216 s. 36). Det bedömdes emellertid att
en reglering av betalningsöverföring lämpligen borde avvakta ett
ställningstagande till Betaltjänstutredningens slutbetänkande
Betaltjänster, vari föreslås att denna typ av verksamhet skall stå under
tillsyn. Förslagen i betänkandet har ännu inte lett till lagstiftning.
Nyligen har både Finanspolisen, vilken är den avdelning inom
Rikspolisstyrelsen som har det operativa ansvaret för penningtvätt, och
Finans-inspektionen, vilken är den myndighet som har tillsynsansvar för
frågor som rör penningtvätt inom det finansiella området, uttalat att det
finns ett behov av att reglera betalningsöverföring.
Finanspolisen har den 4 oktober 1999 (dnr EUFI1999/3162), yttrat sig
över de föreslagna ändringarna av EG-direktivet mot penningtvätt.
Finanspolisen pekar på att ”utlandstransfereringar, som kan utföras
säkrare och till lägre kostnad hos en bank, numera i tilltagande
omfattning, om än i mindre belopp vid varje tillfälle, görs via
betalningsöverföringsföretag”. Det finns enligt regeringens mening skäl
för att ifrågasätta det legitima syftet med vissa av dessa transaktioner.
FATF, som är det världsledande internationella organet när det gäller
att bekämpa penningtvätt, har i sina senaste årsrapporter (1997–1998 och
1998–1999) pekat på att betalningsöverföring, inte minst via
överföringskontor, är en sårbar sektor när det gäller penningtvätt. Under
år 1999 bedömde FATF för första gången att betalningsöverföring är en
”nyckelsektor” för penningtvätt.
Konkurrensverkets påpekande har innebörden att lagstiftning inte bör
genomföras i Sverige på ett sådant sätt att det snedvrider konkurrensen
till nackdel för svenska företag i förhållande till andra företag på den
gemensamma marknaden. Emellertid har flertalet medlemsstater i EU
redan infört krav på att företag som ägnar sig åt betalningsöverföring
skall omfattas av regler som syftar till att bekämpa penningtvätt.
Dessutom påpekar Konkurrensverket i sitt remissyttrande att lagförslaget
inte är av sådan karaktär att de företag som kommer att omfattas av
lagens bestämmelser påtagligt hämmas i sin näringsutövning.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser regeringen att det finns
ett påtagligt behov av att utvidga penningtvättslagens
tillämpningsområde i fråga om betalningsöverföring så snart som
möjligt. Utvidgningen bör därför inte anstå till de föreslagna ändringarna
i EG-direktivet slutbehandlats. Regleringen bör inte heller avvakta ett
slutligt ställningstagande till förslagen i Betaltjänstutredningens
slutbetänkande Betaltjänster.
6.2 Definition av betalningsöverföring
Regeringens förslag: Betalningsöverföring definieras som
yrkesmässig överföring av pengar för annans räkning.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att kraven på
yrkesmässighet inte bör vara för strikta, eftersom det förekommer att
”ideella” föreningar ägnar sig åt betalningsöverföringar utan vinstsyfte.
Det är vidare enligt Bankföreningen viktigt att relativt nystartade företag
täcks av lagstiftningen. Finansinspektionen anser att termen
betalningsöverföring är mindre lyckad därför att den kan ge intryck av ett
mer vidsträckt tillämpningsområde än vad som avses. Termen
penningöverföring bör i stället användas.
Skälen för regeringens förslag: Definitionen av betalningsöverföring
är avgörande för lagens tillämpningområde. De verksamheter som träffas
av definitionen kommer att omfattas av åliggandena enligt penning-
tvättslagen, medan motsatsen gäller för de verksamheter som faller
utanför definitionen. Såsom har påpekats gäller penningtvättslagen redan
i dag för betalningsöverföring som utförs av banker.
Definitionen bör utformas på ett sådant sätt att den träffar alla som
yrkesmässigt ägnar sig åt betalningsöverföring. Detta bör gälla
oberoende av om överföringen sker inom landet eller över gränsen och
oberoende av om överföringen är kontobaserad eller inte. Definitionen
bör vidare utformas så att den inte omfattar betalningar för varor och
tjänster inom t.ex. dagligvaruhandeln och bensinhandeln. Inte heller
fysiska transporter av kontanter bör omfattas av definitionen. Den senare
frågan kan komma att övervägas på nytt när arbetet med EG-
kommissionens förslag till ändringar i penningtvättsdirektivet slutförs.
Regeringen anser mot denna bakgrund att betalningsöverföring bör
definieras som yrkesmässig överföring av pengar för annans räkning.
Vad gäller Finansinspektionens synpunkter på terminologin kan
konstateras att betalningsöverföring till skillnad från penningöverföring
är ett begrepp som redan används i lagstiftning (lagen om
betalningsöverföringar inom EES). Dessutom undanröjs eventuella
oklarheter eftersom begreppet betalningsöverföring genom regeringens
förslag blir klart avgränsat genom en särskild definition. Användningen
av begreppet bör inte leda till några oklarheter beträffande
tillämpningsområdet.
6.3 Lagteknisk lösning
Regeringens förslag: Betalningsöverföring skall regleras i
valutaväxlingslagen. Lagens rubrik ändras till lagen om valutaväxling
och betalningsöverföring.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Penningtvättslagen är uppbyggd på så
sätt att den inte innehåller definitioner av de företag som faller under dess
tillämpningsområde. I stället hänvisar lagen till annan lagstiftning, t.ex.
valutaväxlingslagen, som i sin tur innehåller definitioner av de
verksamheter som är underkastade penningtvättslagens bestämmelser.
Systematiskt skulle det därför inte passa att definiera och reglera
betalningsöverföring direkt i penningtvättslagen. I stället bör
betalningsöverföring regleras i särskild lagstiftning till vilken
penningtvättslagen hänvisar. Man kan då tänka sig antingen att
betalningsöverföring definieras och regleras i en egen lag eller att
bestämmelser om betalningsöverföring tas in i en befintlig lag. För att
undvika att i onödan tillskapa ny reglering bör betalningsöverföring i
första hand regleras i en befintlig lag. Lagen om betalningsöverföringar
inom EES passar inte för det ändamålet, eftersom den har ett annat syfte
än att förhindra penningtvätt. En tänkbar lag är däremot
valutaväxlingslagen. Den infördes huvudsakligen just för att ansluta en
viss typ av rörelse, valutaväxling, till penningtvättslagen.
Valutaväxlingslagen innehåller, till skillnad från övriga lagar som
penningtvättslagen hänvisar till, inte bestämmelser som till övervägande
del har andra syften än att tillse att penningtvättslagen skall gälla för en
viss typ av verksamhet. Betalningsöverföring bör därför definieras och
regleras i valutaväxlingslagen.
Penningtvättslagen blir tillämplig på betalningsöverföring genom den
hänvisning till valutaväxlingslagen som finns i 2 § penningtvättslagen.
En erinran om att penningtvättslagen gäller finns i valutaväxlingslagen.
För att tydliggöra att lagen även omfattar betalningsöverföring bör den
byta rubrik till lagen om valutaväxling och betalningsöverföring.
6.4 Närmare utformning av lagen
Regeringens förslag: Valutaväxlingslagens bestämmelser om
anmälningsplikt, åtgärder mot penningtvätt, upplysningsskyldighet,
ingripanden m.m., överklaganden och avgifter skall gälla även för
företag som ägnar sig åt betalningsöverföring. Skyldigheten att
anmäla verksamheten till Finansinspektionen skall dock inte vara
begränsad till företag som ägnar sig åt betalningsöverföring i
väsentlig omfattning.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak
förslagen eller lämnar dem utan erinran. Riksåklagaren,
Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Finansinspektionen och
Svenska Bankföreningen pekar dock på att förslaget i promemorian att
begränsa kretsen av anmälningsskyldiga till sådan företag som bedriver
verksamhet i väsentlig omfattning skulle leda till tillämpningssvårigheter
och brister i lagstiftningen. Riksåklagaren, Finansinspektionen, Svenska
Bankföreningen och Global Refund/Western Union menar att förslaget
behöver preciseras när det gäller frågan om ett ombud eller en agent skall
vara skyldig att anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen. Om
förslaget skall ha den lydelse som föreslås i promemorian leder detta
enligt Svea hovrätt och Svenska Bankföreningen till att följdändringar
krävs i penningtvättslagen. I annat fall skulle lagen inte vara tillämplig på
ombud eller agenter i erforderlig utsträckning.
Skälen för regeringens förslag: För att lagstiftningen skall bli
effektiv fordras att en ansvarig myndighet har överblick över vilka
företag som yrkesmässigt ägnar sig åt betalningsöverföring. En första
fråga är därför om betalningsöverföring bör vara underkastad krav på
tillstånd eller om det är tillräckligt med anmälningsplikt. Frågan berördes
av Betaltjänstutredningen, vilken föreslog att tillstånd skulle krävas av
företag som ägnar sig åt betalningsöverföring. Frågan om krav på
tillstånds- eller anmälningsplikt för valutaväxlingsrörelse behandlades
därefter utförligt i förarbetena till valutaväxlingslagen (prop.
1995/96:216, s. 37–39). Det ansågs där inte motiverat att ställa
valutaväxlingsrörelse under samma omfattande tillsyn som gäller för
banker och andra kreditinstitut eftersom valutaväxlingsrörelse inte har
påverkan på det finansiella systemets stabilitet. Det bedömdes därför vara
tillräckligt med ett anmälningsförfarande för valutaväxlingsrörelse.
Något skäl för att nu ändra den bedömningen har inte framkommit.
Resonemanget avseende valutaväxlingsrörelse är tillämpligt även på
betalningsöverföring. Detta leder till slutsatsen att det för
valutaväxlingsrörelse liksom för betalningsöverföring räcker med att
ålägga respektive verksamhet en anmälningsplikt.
Förslaget i promemorian att anmälningsskyldigheten, i likhet med vad
som gäller för valutaväxlingsrörelse, endast skall avse företag som driver
verksamhet i väsentlig omfattning har kritiserats av flera remissinstanser.
Finansinspektionen pekar bl.a. på att marknaderna för valutaväxling och
betalningsöverföring skiljer sig åt och att det därför kan finnas behov av
att utforma regelverket med hänsyn till dessa olikheter. Inspektionen
framhåller att valutaväxling normalt tillhandahålls i egen regi, medan
betalningsöverföring typiskt sett bedrivs via underagenter eller ombud.
Företagen på respektive marknad kan därför, menar inspektionen,
komma att behandlas olika vid tillämpningen av valutaväxlingslagen och
penningtvättslagen beroende på hur verksamheten organiserats.
Riksåklagaren menar att promemorians lagförslag innebär att företag
som ägnar sig åt betalningsöverföring i en omfattning som är inte är
väsentlig – och som därför enligt promemorians förslag inte skulle
omfattas av penningtvättslagen – kan befaras komma att utnyttjas för
penningtvätt.
Regeringen menar att det är viktigt att den nya lagstiftningen blir så
effektiv som möjligt. För att komma tillrätta med det problem som bl.a.
Riksåklagaren pekat på, anser regeringen att anmälningsskyldigheten inte
bör begränsas till verksamhet som bedrivs i väsentlig omfattning.
Konsekvensen av det anförda blir att alla företag som yrkesmässigt ägnar
sig åt betalningsöverföring skall anmäla verksamheten till
Finansinspektionen. Härigenom undanröjs oklarheterna avseende
anmälningsplikt för ombud och agenter, eftersom dessa blir
anmälningsskyldiga så snart de yrkesmässigt ägnar sig åt
betalningsöverföring
Med hänsyn till de av Finansinspektionen beskrivna skillnaderna
mellan marknaderna för valutaväxling och betalningsöverföring finns det
i dagsläget inte skäl att ta bort väsentlighetskravet i fråga om
valutaväxlingsrörelse. Genom att lagen behålls oförändrad på denna
punkt krävs inte heller i fortsättningen att t.ex. hotell som i begränsad
utsträckning erbjuder en möjlighet att växla pengar anmäler
verksamheten till
Finansinspektionen.
En konskvens av att anmälningsplikten gäller för alla företag som
yrkesmässigt ägnar sig åt betalningsöverföring blir att alla dessa företag,
också ombud och agenter, underkastas bestämmelserna i
penningtvättslagen. Detta är en fördel eftersom det är de företag som har
direktkontakt med kunden som har störst förutsättningar att bedöma om
det finns skäl att misstänka penningtvätt. Härigenom tillgodoses Svea
hovrätts och Bankföreningens synpunkt att penningtvättslagen bör
kompletteras i fråga om de ombud som enligt promemorians förslag inte
skulle ha omfattats av penningtvättslagstiftningen trots att de ägnar sig åt
betalningsöverföring.
När det gäller frågan om vem som skall fullgöra
anmälningsskyldigheten har Finansinspektionen framfört att det är
möjligt att betrakta avtal mellan huvudagent/huvudman och
underagent/ombud som entreprenadverksamhet i analogi med regleringen
av banktjänster genom ombud samt att ansvaret för tillämpningen av
penningtvättslagen i sådana fall bör falla på huvudagenten/huvudmannen.
Detta är emellertid en svårframkomlig väg. För det första vore det svårt
att på ett rimligt sätt definiera den grupp av företag som i så fall skulle
betraktas som huvudagenter/huvudmän. Det finns nämligen betydande
skillnader mellan dessa olika företag vad gäller organisationsform och
uppgifter inom betalningsöverföringen. Detta beror bl.a. på att gruppen
torde behöva innefatta såväl företag som driver den huvudsakliga
verksamheten, dvs. det egentliga betalningsöverföringsföretaget, som
ombud och agenter. För det andra riskerar den av Finansinspektionen
skisserade lösningen att medföra problem i de fall betalningsöverföring
bedrivs från ett företag som inte har fast etablering i Sverige utan endast
avtal med ombud. I dessa fall saknas praktiska möjligheter att tvinga
huvudmannen att anmäla ombudens verksamhet. Slutsatsen är att
samtliga företag, även ombud och agenter, som yrkesmässigt ägnar sig åt
betalningsöverföring bör vara skyldiga att anmäla verksamheten till
Finansinspektionen.
Även om anmälningsskyldigheten åvilar ombud och agenter finns det
naturligtvis inget som hindrar att en huvudman för dessa faktiskt
ombesörjer anmälan.
Liksom när det gäller valutaväxlingsrörelse bör Finansinspektionen
föra ett register över de företag som anmält att de ägnar sig åt
betalningsöverföring.
Huvuddelen av valutaväxlingslagens bestämmelser bör gälla för
betalningsöverföring. I valutaväxlingslagen finns, förutom bestämmelser
om anmälningsplikt, en föreskrift om att lämna uppgifter till
Finansinspektionen samt möjligheter för inspektionen att ingripa genom
förelägganden. Därutöver finns regler om överklaganden och avgifter.
Dessa regler bör gälla även för företag som ägnar sig åt
betalningsöverföring. I flertalet paragrafer behöver inga ändringar göras.
De paragrafer som föreslås ändras kommenteras närmare i
författningskommentaren.
6.5 Konsumentskydd
Regeringens bedömning: Valutaväxlingslagens bestämmelser om
konsumentskydd bör inte utvidgas till betalningsöverföring.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Lämnar bedömningen utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Valutaväxlingslagens 4 och 5 §§
innehåller bestämmelser om konsumentskydd. Bestämmelserna innebär
krav på företag som omfattas av valutaväxlingslagen att lämna
information till kunden om tillämpade växelkurser och avgifter samt
tillhandahålla avräkningsnota. Om så inte sker skall
marknadsföringslagen tillämpas.
Frågan är då om betalningsöverföring bör omfattas av valutaväxlings-
lagens regler om konsumentskydd. I denna del gör sig följande
synpunkter gällande. Gränsöverskridande betalningsöverföringar inom
EES omfattas av konsumentskyddsbestämmelserna i lagen (1999:268)
om betalningsöverföringar inom EES. Den lagen täcker en avsevärd del
av de överföringar som berörs i denna lagrådsremiss. Emellertid gäller
lagen om betalningsöverföring inom EES varken för betalningar inom
landet eller för betalningar till eller från länder utanför EES-området.
Dessa betalningar omfattas således inte av lagens
konsumentskyddsbestämmelser. Dessutom omfattar lagen endast
betalningar upp till ett belopp om 50 000 euro. I lagmotiven anförs att
frågan om lagen bör omfatta även inhemska betalningar kräver
ytterligare överväganden (prop. 1998/99:53 s. 21).
Att nu i valutaväxlingslagen tillskapa bestämmelser om
konsumentskydd som gäller särskilt för inhemska betalningar och för
betalningar till eller från länder utanför EES-området skulle leda till en
svåröverskådlig lagstiftning när det gäller krav på information vid
betalningsöverföringar. Detta talar mot att införa nya
konsumentskyddsbestämmelser i valutaväxlingslagen. Dessutom torde
bestämmelserna i prisinformationslagen (1991:601) gälla för
betalningsöverföring i den mån lagen om betalningsöverföringar inom
EES inte är tillämplig.
Betaltjänstutredningen har i betänkandet Betaltjänster föreslagit vissa
konsumentskyddsregler för betaltjänster. Förslaget är under beredning i
Regeringskansliet. Frågor om information och konsumentskydd vid
betalningsöverföringar behandlas också av Konsumentpolitiska
kommittén 2000 i betänkandet Starka konsumenter i en gränslös värld
(SOU 2000:39) och inom ramen för EG-kommissionens förslag den 23
juli 1999 till direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster (KOM
1999 385 slutlig). Dessa ärenden är ännu inte avslutade. Detta talar för att
det är lämpligt att avvakta med den slutliga bedömningen av om ett
samlat grepp bör tas om skyldigheten att lämna information vid
betalningsöverföringar.
Dessa synpunkter sammantagna gör att det nu inte finns skäl att låta
valutaväxlingslagens bestämmelser om konsumentskydd gälla för
betalningsöverföring
7 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari
2001.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser ställer sig positiva eller
lämnar förslaget utan erinran. Synpunkter från Ekobrottsmyndigheten och
Konkurrensverket avseende behovet av att nu genomföra lagändringarna
har behandlats i avsnitt 6.1.
Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör träda i kraft
snarast möjligt. Detta kan ske den 1 januari 2001.
8 Ekonomiska effekter
Såsom redan framgått torde det röra sig om ca 200 företag (inklusive
ombud) som ägnar sig åt betalningsöverföring. I flera fall torde det röra
sig om ett enskilt företag som bedriver verksamhet på flera platser, i
vilket fall anmälningsskyldighet inte föreligger för respektive
lokalkontor. Finansinspektionens ökade kostnader för att hålla ett register
över dessa beräknas bli marginella. I övrigt torde förslagen inte föranleda
någon nämnvärd ökning av inspektionens arbetsuppgifter. De ökade
kostnaderna beräknas därför kunna finansieras inom Finansinspektionens
ekonomiska ramar fr.o.m. år 2001.
Finanspolisen kommer att få utökade arbetsuppgifter till följd av
hantering och utredning av anmälningar från
betalningsöverföringsföretagen motsvarande en årsarbetskraft. Detta
finansieras inom polisväsendets ekonomiska ramar fr.o.m. år 2001.
9 Författningskommentar
9.1 Förslaget till lag om ändring i valutaväxlingslagen
(1996:1006)
1 §
Utgångspunkten för definitionen av betalningsöverföring är vad själva
verksamheten avser, nämligen yrkesmässig överföring av pengar för
annans räkning. Beställaren av överföringen och mottagaren kan vara
samma person. För att ett företag skall omfattas av definitionen krävs att
det ägnar sig åt betalningsöverföring på yrkesmässig grund. I begreppet
yrkesmässig ligger att det är fråga om en verksamhet som bedrivs med
självständighet, regelbundenhet och varaktighet samt i regel även i
vinstsyfte. Avsikten är att även nystartad verksamhet skall täckas av
lagstiftningen om den är tänkt att drivas på varaktig grund.
Svenska Bankföreningen har i sitt remissyttrande pekat på att kravet på
varaktighet inte bör drivas alltför långt. Det kan, enligt Bankföreningen,
tänkas att verksamhet startas och avvecklas med korta intervall och
därmed inte anses som yrkesmässig eftersom verksamheten inte är
varaktig. Kravet på varaktighet skall dock inte drivas alltför långt. I de
fall ett särskilt företag sätts upp för att förmedla betalningar i vinstsyfte
torde det så gott som alltid röra sig om yrkesmässig verksamhet. I de fall
Bankföreningen pekar på rör det sig dessutom om att man medvetet
förkortar livslängden på den juridiska person inom vilken verksamheten
bedrivs för att därefter fortsätta samma verksamhet inom ramen för en
annan juridisk person. Ett sådant förfarande, som endast syftar till att
kringgå lagstiftningen, kan inte medföra att verksamheten inte skall anses
vara yrkesmässig. Även dessa fall omfattas således av lagstiftningen.
Betalningar för varor och tjänster inom t.ex. dagligvaruhandeln och
bensinhandeln omfattas inte av definitionen av betalningsöverföring
eftersom kunden i dessa fall inte kan sägas ta initiativ till en överföring
av pengar. Det rör sig i dessa fall i stället om betalning för en vara eller
tjänst. Avsikten är inte heller att definitionen skall täcka fysiska
transporter av pengar av det slag som t.ex. värdetransportföretag ägnar
sig åt. Detta tydliggörs i bestämmelsen genom att ordet överföring
används, och inte t.ex. ordet transport.
Av bestämmelsen framgår att med företag avses såväl juridiska som
fysiska personer (se prop. 1995/96:216, s. 39 och 40).
Som framgår av kommentaren till 2 § valutaväxlingslagen skall
anmälningsskyldighet till Finansinspektionen inte föreligga i de fall en
verksamhet redan omfattas av penningtvättslagen. Innebörden av detta är
att en verksamhet som i och för sig omfattas av definitionen av
betalningsöverföring, t.ex. bankernas betalningsöverföring, inte omfattas
av valutaväxlingslagens bestämmelser i de fall penningtvättslagen redan
gäller för verksamheten.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 6.2.
2 §
Anmälningsskyldighet skall föreligga för samtliga företag som ägnar sig
åt betalningsöverföring på yrkesmässig grund. Det innebär att samtliga
företag som driver verksamhet i Sverige skall anmäla verksamheten till
Finansinspektionen, oavsett om det rör sig om
betalningsöverföringsföretag eller ombud för dessa. Bestämmelserna
omfattar givetvis även andra mellanmän än ombud, så länge dessa
yrkesmässigt ägnar sig åt betalningsöverföring.
Av bestämmelsen framgår att företag som omfattas av
penningtvättslagen, t.ex. banker, är undantagna från
anmälningsskyldighet. Undantaget från anmälningsplikten omfattar såväl
de svenska som de utländska företag som penningtvättslagen är
tillämplig på (se prop. 1995/99:216 s. 53).
Finansinspektionen skall föra ett register över företag som har anmält
sin verksamhet.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 6.4.
3 §
Av förslaget till ändring av 2 § penningtvättslagen framgår att
bestämmelserna i den lagen blir tillämpliga på betalningsöverföring
enligt valutaväxlingslagen. Penningtvättslagen gäller redan i dag för
betalningsöverföring som äger rum inom ramen för bankernas och de
finansiella institutens verksamhet.
Penningtvättslagen skall gälla i sin helhet för företag som ägnar sig åt
betalningsöverföring. Företagen skall därmed identifiera sina kunder,
bevara handlingar, granska transaktioner och rapportera misstankar om
penningtvätt. Anställda i företagen blir även underkastade penning-
tvättslagens ansvarsbestämmelser och förbudet mot att röja för en kund
att denne rapporteras. Även kraven på att ha interna rutiner och
utbildning i syfte att förhindra penningtvätt kommer att gälla för
företagen. Det kan emellertid förutsättas att kraven på interna rutiner och
utbildning kommer att få en flexibel tillämpning beroende på företagens
storlek. Det är naturligtvis inte rimligt att ställa samma krav i dessa
avseenden på en enskild tobakshandlare som på en stor bank.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 6.3.
4 §
I ett nytt andra stycke har förts in en hänvisning till bestämmelserna om
konsumentskydd m.m. i lagen om betalningsöverföringar inom EES. Den
lagen, som avser gränsöverskridande betalningar inom EES innehåller
konsumentskyddsbestämmelser om bl.a. informationsskyldighet för
företag som förmedlar betalningar. Några särskilda bestämmelser om
konsumentskydd som avser betalningsöverföring tas inte in i
valutaväxlings-lagen.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 6.5.
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt
2 §
Ändringen i punkten 5 innebär att bestämmelserna i penningtvättslagen
blir tillämpliga på betalningsöverföring enligt valutaväxlingslagen. Se
även kommentaren ovan till 3 § valutaväxlingslagen.
9.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
8 kap. 5 §
Bestämmelsen ändras enbart till följd av att valutaväxlingslagen ändrar
rubrik till lagen om valutaväxling och betalningsöverföring.
Utvidgningen av valutaväxlingslagen innebär att sekretessreglerna i
denna bestämmelse blir tillämpliga på Finansinspektionens kontroll av
betalningsöverföring enligt valutaväxlingslagen.
9.4 Förslaget till lag om ändring i
prisinformationslagen (1991:601)
3 §
Prisinformationslagen ändras enbart som en följd av att
valutaväxlingslagen ändrar rubrik till lagen om valutaväxling och
betalningsöverföring.
Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian
Penningtvätt och betalningsöverföring
Efter remiss har yttrande inkommit från Sveriges riksbank, Svea hovrätt,
Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Finansinspek-
tionen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Svenska Bankföreningen,
Global Refund/Western Union.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i valutaväxlingslagen (1996:1006)
Härigenom föreskrivs att rubriken till valutaväxlingslagen (1996:1006)
samt 1–4 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Valutaväxlingslagen
(1996:1006)
Lag (1996:1006) om
valutaväxling och
betalningsöverföring
1 §
I denna lag avses med
valutaväxlingsrörelse yrkesmässig
handel med utländska sedlar och
mynt samt resecheckar utställda i
utländsk valuta.
I denna lag avses med
valutaväxlingsrörelse: yrkemäs-
sig handel med utländska sedlar
och mynt samt resecheckar
utställda i utländsk valuta,
betalningsöverföring:
yrkesmässig överföring av pengar
för annans räkning,
företag: juridisk eller fysisk
person som driver
valutaväxlingsrörelse eller ägnar
sig åt betalningsöverföring.
2 §
Företag som driver
valutaväxlingsrörelse i väsentlig
omfattning skall anmäla
verksamheten till
Finansinspektionen. Anmälan
behöver inte göras av företag som
avses i 2 § första stycket 1–4 lagen
(1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt.
Företag som driver
valutaväxlingsrörelse i väsentlig
omfattning eller ägnar sig åt
betalningsöverföring skall anmäla
verksamheten till
Finansinspektionen. Anmälan
behöver inte göras av företag som
avses i 2 § första stycket 1–4 och 6
lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt.
Finansinspektionen skall föra ett register över de företag som har
anmält verksamhet enligt första stycket.
3 §
Bestämmelser om skyldighet för
företag som driver valutaväxlings-
rörelse i väsentlig omfattning att
medverka till att förhindra
penningtvätt finns i lagen
(1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt.
Bestämmelser om skyldighet för
företag som driver
valutaväxlingsrörelse i väsentlig
omfattning eller ägnar sig åt
betalningsöverföring att medverka
till att förhindra penningtvätt finns
i lagen (1993:768) om åtgärder
mot penningtvätt.
4 §
Företag som driver valutaväxlingsrörelse skall tydligt informera om
tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota
som anger företagets namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.
I lagen (1999:268) om
gränsöverskridande
betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet finns
bestämmelser om konsumentskydd
m.m. vid sådana överföringar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver
1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten
låna upp medel och att lämna krediter,
2. livförsäkringsrörelse,
3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som
huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som
anges i 3 kap. 1 § 2–13 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,
5. verksamhet som kräver
anmälan till Finansinspektionen
enligt valutaväxlingslagen
(1996:1006), samt
5. verksamhet som kräver
anmälan till Finansinspektionen
enligt lagen (1996:1006) om
valutaväxling och
betalningsöverföring, samt
6. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare.
Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i
första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.
Bestämmelser om uppgiftsskyldighet för vissa andra företag finns i
9 a §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:94
Föreslagen lydelse
8 kap.
5 §
Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i
tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet,
värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet, för uppgift om
1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens
verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,
2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens
verksamhet avser.
I ärende hos statlig myndighet om innehav av
1. aktier i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag
eller försäkringsaktiebolag,
2. andelar i medlemsbank eller kreditmarknadsförening, eller
3. aktier eller andelar i börs, auktoriserad marknadsplats eller
clearingorganisation
gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte
heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte
är sekretessbelagd där.
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som
består i övervakning enligt
insiderlagen (1990:1342),
övervakning enligt lagen
(1991:980) om handel med
finansiella instrument eller
kontroll enligt valutaväxlingslagen
(1996:1006), för sådan uppgift om
enskilds ekonomiska eller
personliga förhållanden, vilken på
begäran har lämnats av någon som
är skyldig att lämna uppgifter till
myndigheten. Rör uppgiften den
uppgiftsskyldige gäller dock
sekretess endast om denne kan
antas lida skada eller men om
uppgiften röjs och sekretess inte
motverkar syftet med
uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som
består i övervakning enligt
insiderlagen (1990:1342),
övervakning enligt lagen
(1991:980) om handel med
finansiella instrument eller
kontroll enligt lagen (1996:1006)
om valutaväxling och
betalningsöverföring, för sådan
uppgift om enskilds ekonomiska
eller personliga förhållanden,
vilken på begäran har lämnats av
någon som är skyldig att lämna
uppgifter till myndigheten. Rör
uppgiften den uppgiftsskyldige
gäller dock sekretess endast om
denne kan antas lida skada eller
men om uppgiften röjs och
sekretess inte motverkar syftet
med uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med
främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i
verksamhet som avses i första–tredje styckena för sådan uppgift om
affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga
förhållanden som myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess
gäller hos Finansinspektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om
inspektionen från utländsk myndighet eller utländskt organ erhållit
uppgifter enligt annat avtal. Föreskrifterna i 14 kap. 1–3 §§ får inte i
fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet.
Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen
enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften
lämnas.
Utan hinder av sekretess får uppgift enligt första stycket lämnas till en
börs om uppgiften behövs för att börsen skall kunna fullgöra sina
uppgifter enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet eller
annan författning.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §1
Särskilda föreskrifter om
information till konsumenter finns
i konsumentkreditlagen
(1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006) och lagen (1999:268)
om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
Särskilda föreskrifter om
information till konsumenter finns
i konsumentkreditlagen
(1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), lagen (1996:1006) om
valutaväxling och betalningsöver-
föring och lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-05-17
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 11 maj 2000 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i valutaväxlingslagen (1996:1006),
2. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hjalmar
Forsberg.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén,
Ringholm
Föredragande: statsrådet Ringholm
______________________
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:145 Penningtvätt och
betalningsöverföring.
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lagen om åtgärder mot
penningtvätt (1993:768)
31991L0308
Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 91/308/EG av den 10 juni 1991 om åtgärder
för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (EGT L 166,
28.6.1991, s. 77, Celex 31991L0308).
Lagen omtryckt 1999:162.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
1 Senaste lydelse 2000:276.
Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 91/308/EG av den 10 juni 1991 om åtgärder
för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (EGT nr L 166,
28.6.1991, s. 77, Celex 31991L0308).
Lagen omtryckt 1999:162.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
1 Senaste lydelse 1999:269.
Prop. 1999/2000:145
4
1
10
40
17
40
25
40
26
40
27
40
30
40
Prop. 1999/2000:145
Bilaga 1
31
40
Prop. 1999/2000:145
Bilaga 2
40
38
Prop. 1999/2000:145
Bilaga 2
Prop. 1999/2000:145
Prop. 1999/2000:145
Bilaga 3