Post 5724 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
1999/00:85 ·
Hämta Doc ·
Sveriges tillträde till vissa internationella överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m.
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 85
Regeringens proposition
1999/2000:85
Sveriges tillträde till vissa internationella
överenskommelser för bekämpande av
penningförfalskning m.m.
Prop.
1999/2000:85
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 2000
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redovisas regeringens bedömning av vilka åtgärder
Sverige bör vidta för att förbättra det internationella samarbetet och den
straffrättsliga regleringen avseende penningförfalskning och utprångling
av falska pengar. Det föreslås att riksdagen godkänner den internationella
konventionen av den 20 april 1929 för bekämpande av penning-
förfalskning med tillhörande protokoll. Vidare föreslås att riksdagen
godkänner det inom EU upprättade rambeslutet om förstärkning av det
straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med
införandet av euron. Några konkreta förslag till ändrad lagstiftning läggs
inte fram i propositionen. De av regeringen redovisade
lagstiftningsbehoven kommer att behandlas i senare sammanhang.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Ärendet och dess beredning 4
3 1929 års konvention för bekämpande av penningförfalskning 5
3.1 Bakgrund 5
3.2 Huvudsakligt innehåll 6
4 Europeiska unionens rambeslut om förstärkning av det
straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med
införandet av euron 11
4.1 Bakgrund 11
4.2 Beslutsformen rambeslut 12
4.3 Huvudsakligt innehåll 13
5 Sveriges anslutning till överenskommelserna 17
5.1 Tillträde till 1929 års konvention för bekämpande av
penningförfalskning 17
5.2 Antagande av Europeiska unionens rambeslut om
förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot
förfalskning i samband med införandet av euron 17
6 Nuvarande svenska regler i jämförelse med överenskommelserna 19
6.1 Inledning 19
6.2 Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott 20
6.3 Domsrätt 25
6.4 Beslag och förverkande 26
6.5 Centralbyrå samt internationellt samarbete 27
7 Ekonomiska konsekvenser 31
Bilaga 1 Internationell konvention för bekämpande av
penningförfalskning 32
Bilaga 2 Utkast till ett rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga
och övriga skyddet mot förfalskning i samband med
införandet av euron 47
Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde till vissa
internationella överenskommelser för bekämpande av
penningförfalskning m.m. 53
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Sveriges tillträde till vissa internationella
överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning
m.m. 54
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000 55
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner konventionen för bekämpande av penningförfalskning
av den 20 april 1929 med tillhörande protokoll,
2. godkänner utkastet till rambeslut om förstärkning av det
straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med
införandet av euron.
2 Ärendet och dess beredning
Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria, Sveriges
tillträde till vissa internationella överenskommelser för bekämpande av
penningförfalskning m.m. I promemorian föreslås att Sverige skall
ansluta sig till den internationella konventionen av den 20 april 1929 för
bekämpande av penningförfalskning. Konventionstexten i engelsk
lydelse samt i svensk översättning finns i bilaga 1. I promemorian
redogörs också för det arbete som ägt rum inom EU för att förhandla
fram ett rambeslut vars syfte är att förstärka det straffrättsliga skyddet
mot förfalskning i samband med införandet av euron. I promemorian
föreslås att Sverige aktivt bör arbeta för att det straffrättsliga skyddet mot
penningförfalskning förstärks inom EU och därvid ansluta sig till en
bindande rättsakt som kompletterar 1929 års konvention. Den senaste
svenska versionen av utkastet till rambeslut finns i bilaga 2. En
sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorian har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr.
Ju1999/5783/L5).
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna den
internationella konventionen av den 20 april 1929 för bekämpande av
penningförfalskning och det inom EU framförhandlade rambeslutet om
förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i
samband med införandet av euron.
Såvitt avser rambeslutet uppnåddes vid EU:s ministerråd för rättsliga
och inrikes frågor den 2 december 1999 i princip politisk enighet om
rambeslutets innehåll. Europaparlamentet har, i enlighet med artikel 39.1
i Fördraget om Europeiska unionen, givits tillfälle att yttra sig över
förslaget till rambeslut. Europaparlamentet lämnade sitt yttrande över
rambeslutet den 17 februari 2000. Därefter har det träffats
överenskommelse om att rambeslutet skall omfatta Gibraltar samt att
medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att
följa rambeslutet senast ett år efter att det har antagits. För närvarande
föreligger endast ett antal parlamentariska granskningsreservationer
avseende innehållet i rambeslutet. Ett av de länder som har en sådan
reservation har förklarat att man överlämnar till sitt parlament att bedöma
rambeslutets artiklar om ansvar och påföljder för juridiska personer.
Några ytterligare förhandlingar av innehållet i rambeslutet är för
närvarande inte aktuella innan det föreläggs ministerrådet för antagande.
Avsikten är att rambeslutet skall antas under det portugisiska
ordförandeskapet, vars sista ministerråd för rättsliga och inrikes frågor
äger rum den 29-30 maj 2000.
Främst mot bakgrund av behovet av att inom EU snabbt få till stånd ett
antagande av rambeslutet lägger regeringen inte i detta sammanhang
fram förslag till lagstiftning om genomförandet av åtagandena. En del av
lagstiftningsåtgärderna kommer att genomföras inom ramen för pågående
lagstiftningsprojekt. Regeringen avser att under hösten 2000 återkomma
med förslag till nödvändig lagstiftning i övriga delar.
3 1929 års konvention för bekämpande av
penningförfalskning
3.1 Bakgrund
Den 20 april 1929 antogs inom Nationernas Förbund (NF) en konvention
för bekämpande av penningförfalskning. När NF upplöstes övertog
Förenta Nationerna (FN) ansvaret för de konventioner som upprättats
inom ramen för NF. Dessutom övergick den tvistlösningsfunktion som
enligt konventioner upprättade inom NF tillkom Fasta mellanfolkliga
domstolen, till Internationella domstolen.
Avsikten med konventionen var att förbättra det internationella
samarbetet för att förebygga, utreda och lagföra penningförfalskning och
utprångling av falska pengar. Även om konventionen nu är 70 år gammal
utgör den fortfarande den viktigaste internationella överenskommelsen
på området. Konventionen har också en bred anslutning. Bl.a. har
samtliga medlemsstater inom EU, utom Sverige och Luxemburg, tillträtt.
Enligt uppgift har även Luxemburg inlett arbete för att kunna ansluta sig
till konventionen. Det har inte varit möjligt att utröna varför Sverige inte
tidigare har anslutit sig till konventionen.
Sverige deltar fullt ut i det internationella arbetet för att bekämpa
penningförfalskning och det har inte framkommit några uppgifter som
tyder på att det faktum att Sverige inte är anslutet till 1929 års
konvention skapar problem i det internationella polisiära och rättsliga
samarbetet.
Däremot har det i olika sammanhang framförts önskemål om att de
länder som ännu inte har anslutit sig till konventionen skall göra detta.
Vid den sjunde ”International Counterfeit Currency Conference” som
hölls i Lyon 1987 antogs en resolution varigenom konferensen
uppmärksammade de stater som ännu inte anslutit sig till konventionen
om behovet av att göra detta. Resolutionen föranledde Sveriges riksbank
att i en skrivelse till Justitiedepartementet (dnr 87-111-03) påtala att
Sverige på ett närmast uppseendeväckande sätt avviker från det
internationella mönstret genom att inte vara anslutet till konventionen.
Riksbanken ansåg det därför önskvärt att departementet tog upp denna
fråga.
Behovet av att ansluta sig till konventionen har även aktualiserats inom
ramen för det straffrättsliga samarbetet i EU.
Den 1 januari 1999 införde elva av EU:s medlemsländer en gemensam
valuta, euron. Den 1 januari 2002 kommer sedlar och mynt i euro att
införas i dessa länder. Under längst ett halvår kommer sedlar och mynt i
euro och i de deltagande ländernas tidigare nationella valutor att kunna
användas samtidigt. Därefter, dvs. senast den 1 juli 2002, upphör de
deltagande ländernas nationella sedlar och mynt att gälla.
Den 28 maj 1999 antog Europeiska unionens råd en resolution om
förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband
med införandet av euron. Resolutionen innehåller huvudlinjerna i en
framtida bindande rättsakt (EGT C 171, 18.6.1999, s. 1). I resolutionen
anges bl.a. att bestämmelserna i 1929 års konvention skall utgöra en
gemensam minimistandard för det straffrättsliga skyddet mot
förfalskning i alla EU:s medlemsstater. Därefter har det inom ramen för
det mellanstatliga samarbetet i EU:s tredje pelare (polissamarbete och
straffrättsligt samarbete) förhandlats fram ett rambeslut som skall
komplettera bestämmelserna i 1929 års konvention. Rambeslutet
föreskriver bl.a. att de medlemsstater som hittills inte har anslutit sig till
konventionen åtar sig att göra det.
3.2 Huvudsakligt innehåll
Konventionen samt dess protokoll om hur vissa av bestämmelserna i
konventionen skall tolkas är i engelsk version samt i svensk översättning
fogad till denna proposition som bilaga 1.
Inledande bestämmelser
I artikel 1 erkänner parterna att konventionens bestämmelser under
nuvarande förhållanden utgör det mest effektiva medlet för att förhindra
och bestraffa penningförfalskning.
Artikel 2 anger att med ordet pengar avses i konventionen
papperspengar (innefattande banksedlar) och pengar av metall som är
lagligen utgivna.
Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott
I artikel 3 anges vilka gärningar som skall vara straffbara såsom brott
mot allmän lag, enligt följande.
1. Bedräglig framställning eller ändring av pengar, oavsett vilka medel
som har använts.
2. Bedräglig utprångling av falska pengar.
3. Införsel till en stat eller mottagande eller anskaffande av falska pengar
i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska.
4. Försök till och uppsåtlig medverkan i dessa gärningar.
5. Framställning, mottagande eller anskaffande i bedrägligt syfte av
hjälpmedel eller andra föremål som är specifikt avsedda för förfalskning
eller ändring av pengar.
Av artikel 18 framgår att konventionen inte skall inverka på principen
att de gärningar som avses i artikel 3 i varje stat – utan att gärningen
tillförsäkras straffrihet – skall kunna rubriceras, åtalas och bestraffas i
enlighet med de allmänna stadgandena i statens nationella lagstiftning. I
detta sammanhang bör också nämnas att protokollet till konventionen
föreskriver att konventionen inte skall inkräkta på parternas rätt att, inom
gränserna för sin egen lagstiftning, fritt reglera principerna för att ett
lägre eller inget straff ådöms samt benådning och amnesti.
I artikel 4 föreskrivs att var och en av de gärningar som avses i artikel
3 skall, om de begåtts i olika stater, betraktas som ett särskilt brott. I
protokollet till konventionen förklaras att denna artikel inte skall medföra
någon ändring i de nationella bestämmelserna om straff vid
sammanträffande av brott; den skall inte hindra att den som gör sig
skyldig till både penningförfalskning och utprångling av falska pengar
straffas endast som penningförfalskare.
Artikel 5 anger att det i straffskalan för brott som avses i artikel 3 inte
får göras åtskillnad mellan brott som avser en stats egna pengar och
andra staters pengar.
Genom artikel 6 förbinder sig de stater som erkänner internationell
tillämpning av principen om återfall i brott att, inom gränserna för sin
lagstiftning, erkänna domar, som meddelats i en annan stat avseende de
brott som avses i artikel 3, som återfall i brott.
Utländska målsägandes ställning
Artikel 7 föreskriver att om den interna lagstiftningen medger väckande
av enskilt anspråk, skall målsägande från andra stater, däribland den part
vars pengar blivit förfalskade, ha samma rättigheter som tillkommer
medborgarna i den stat där saken prövas.
Domsrätt
Artikel 8 anger att de stater som inte utlämnar sina egna medborgare
skall, om medborgaren har återvänt till sin egen stats territorium efter att
i en annan stat ha begått brott som avses i artikel 3, straffas som om
brottet begåtts inom den egna statens territorium och detta även om den
skyldige förvärvat medborgarskapet efter brottets förövande.
Bestämmelsen skall inte tillämpas om det i ett liknande fall inte skulle
kunna medges utlämning av en utlänning.
Enligt artikel 9 skall en utlänning som har begått ett brott som avses i
artikel 3 och som uppehåller sig inom en stats territorium vars nationella
lagstiftning som allmän regel erkänner principen om beivrande av brott
som begåtts utom riket, straffas som om brottet hade begåtts inom denna
stats territorium. En förutsättning för skyldigheten att lagföra är att
utlämnande har begärts och att den anmodade staten inte kan utlämna den
anklagade av skäl som saknar samband med brottet.
Artikel 17 innehåller en bestämmelse om konventionens förhållande
till internationell rätt. Artikeln klargör att en parts deltagande i
konventionen inte får tolkas så att det påverkar partens inställning i den
allmänna frågan om straffrättslig jurisdiktion i internationell rätt.
Utlämning
Artikel 10 föreskriver att i de utlämningsavtal som har ingåtts eller i
framtiden kan komma att ingås skall de gärningar som avses i artikel 3
betraktas som brott för vilka utlämning kan ske. Bestämmelsen
föreskriver också att de parter som inte gör utlämning beroende av
överenskommelse eller reciprocitet, skall erkänna de gärningar som avses
i artikel 3 som brott för vilka utlämning kan ske. Utlämning skall beviljas
i enlighet med den anmodade statens lag.
Beslag och förverkande
I Artikel 11 anges att falska pengar, hjälpmedel och andra föremål som
avses i artikel 3 punkt 5 skall tas i beslag och förklaras förverkade.
Pengarna, hjälpmedlen och föremålen skall efter förverkandet och på
därom gjord anhållan överlämnas, antingen till regeringen eller till
emissionsinstitutet i den stat vars pengar det är fråga om. Undantag kan
göras för dels föremål som, enligt lagen i den stat där lagföringen har
skett, måste sparas som bevismaterial, dels för föremål vilkas
överlämnande till den i artikel 12 avsedda centralbyrån anses önskvärd. I
vart fall skall alla sådana föremål göras obrukbara.
Centralbyrå
Artikel 12 föreskriver att i varje stat skall, inom gränserna för statens
lagstiftning, utredningar rörande penningförfalskningar organiseras av en
centralbyrå som skall stå i nära kontakt med
a) emissionsinstituten,
b) polismyndigheterna i staten och
c) centralbyråerna i andra stater.
Varje sådan centralbyrå skall fungera som central för upplysningar
som kan underlätta utredning, förhindrande och bestraffning av penning-
förfalskning.
Internationellt samarbete
Artikel 13 föreskriver att centralbyråerna skall stå i direkt förbindelse
med varandra.
I artikel 14 anges hur centralbyråerna skall samarbeta. Varje byrå
skall, i den utsträckning den finner det ändamålsenligt, tillhandahålla
centralbyråerna i andra stater en uppsättning makulerade exemplar av sin
stats lagliga betalningsmedel. Den skall regelbundet lämna central-
byråerna i andra länder underrättelser med nödvändiga detaljuppgifter
om dels nya penningemissioner i sin egen stat, dels indragning av pengar
beroende på att de upphört att gälla eller av annan anledning. Utom i fall
av rent lokalt intresse skall varje centralbyrå, i den utsträckning den
finner det ändamålsenligt delge andra centralbyråer följande.
1. Upptäckt av förfalskade pengar. Underrättelser om förfalskning av
bank- och centralbankssedlar skall åtföljas av dels en teknisk beskrivning
av förfalskningssättet, avgiven uteslutande av det emmissionsinstitut vars
sedlar har förfalskats, dels en fotografisk avbildning eller, om möjligt, ett
exemplar av den falska sedeln. I brådskande fall kan vederbörande
centralbyråer under hand delges en anmälan och en summarisk
beskrivning från polismyndigheterna, dock utan att det skall inverka på
ovannämnda underrättelse och tekniska beskrivning.
2. Upplysningar om utredning, åtal, frihetsberövande, lagföring och
utvisning av penningförfalskare samt, om möjligt, deras rörelser och
andra upplysningar av betydelse, såsom deras signalement, fingeravtryck
och fotografi.
3. Detaljerade upplysningar om upptäckt penningförfalskning med
uppgift huruvida upptäckten har lett till att alla falska pengar som är i
omlopp har kunnat beslagtas.
Artikel 15 anger att representanterna för centralbyråerna skall hålla
konferenser för att säkerställa, förbättra och utveckla det direkta inter-
nationella samarbetet för att förhindra och bestraffa penningförfalskning.
Vid dessa konferenser skall även representanter för emissionsinstitut och
berörda centrala myndigheter delta.
Artikel 16 innehåller bestämmelser om hur parterna skall förfara då de
hos varandra ansöker om rättslig hjälp. En ansökan om rättslig hjälp skall
framföras a) helst direkt mellan de rättsliga myndigheterna, i förekom-
mande fall via centralbyråerna, b) direkt mellan justitieministrarna i de
båda staterna eller direkt från myndigheten i den begärande staten till
justitieministern i den anmodade staten, c) genom förmedling av
diplomatisk eller konsulär företrädare för den begärande staten i den
anmodade staten; denna företrädare skall överlämna framställningen till
behörig rättslig myndighet eller till den myndighet som anvisas av
regeringen i den anmodade staten och skall direkt från denna myndighet
motta de handlingar som utvisar att ansökan har verkställts. I de fall som
avses i a) och c) skall en kopia av framställningen alltid samtidigt delges
med högsta myndigheten i den anmodade staten. Om inte annat har
avtalats, skall framställningen vara avfattad på den begärande myn-
dighetens språk, men den anmodade staten har rätt att begära
auktoriserad översättning till sitt eget språk av den begärande
myndigheten.
Ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas som en förpliktelse för
parterna att i fråga om brottmål godta någon form eller metod av
bevisning som skulle stå i strid med deras lagstiftning.
I protokollet till konventionen anges att parterna är skyldiga att
tillmötesgå en framställning om rättslig hjälp endast i den utsträckning
det stadgas i deras nationella lagstiftning.
Tvistlösning
I artikel 19 anges att parterna är överens om att tvister som uppkommer
mellan dem i fråga om tolkning eller tillämpning av konventionen och
som de inte kan lösa genom direkta förhandlingar, skall hänskjutas till
Fasta mellanfolkliga domstolen för avgörande. Om tvist har uppkommit
och inte parterna, eller någon av dem, är part till protokollet angående
den Fasta mellanfolkliga domstolen, skall tvisten enligt deras avgörande
och i enlighet med deras konstitutionella ordning, hänskjutas, antingen
till Fasta mellanfolkliga domstolen, till en i enlighet med konventionen
den 18 oktober 1907 för avgörande på fredlig väg av internationella
tvister tillsatt skiljedomstol eller till annan skiljedomstol.
Avslutande bestämmelser
Enligt artikel 20 är de franska och engelska texterna av konventionen
lika giltiga. Artikeln föreskriver också att konventionen skall ratificeras
och att ratifikationsinstrumentet skall överlämnas till NF:s
generalsekreterare, som skall meddela alla medlemmar i NF och varje
utanförstående stat som var företrädd vid den konferens där
konventionen utformades eller som delgetts konventionen, om
mottagandet av ratifikationsinstrumentet.
Artikel 21 föreskriver att från och med den 1 januari 1930 får varje
medlem av NF och varje utanförstående stat, som avses i artikel 20 och
som inte undertecknat konventionen, ansluta sig till den. Anslutnings-
instrumentet skall överlämnas till NF:s generalsekreterare som skall
meddela alla förbundsmedlemmar och de utanförstående stater som avses
i nämnda artikel.
Enligt artikel 22 skall de stater som vill göra förbehåll med avseende
på konventionens tillämpning, meddela NF:s generalsekreterare om sin
avsikt. Denne skall ofördröjligen delge dessa förbehåll med samtliga de
parter som har deponerat ratifikations- eller anslutningsinstrument och
samtidigt fråga dem om de önskar resa några invändningar. Om ingen av
parterna inom sex månader efter delgivningen har rest någon invändning,
skall anslutningen till konventionen av den stat som har gjort
ifrågavarande förbehåll anses ha blivit godkänd av de övriga parterna
med sagda förbehåll.
Artikel 23 föreskriver att en parts ratificering eller anslutning till denna
konvention förutsätter att partens lagstiftning och administrativa system
står i överensstämmelse med konventionens bestämmelser.
Artikel 24 reglerar konventionens tillämpning på parternas kolonier,
översjöiska territorier, protektorat eller områden som står under
överhöghet eller mandat.
Enligt artikel 25 träder konventionen i kraft nittio dagar efter det att
NF:s generalsekreterare har mottagit det femte ratifikations- eller
anslutningsinstrumentet.
Artikel 26 föreskriver att varje ratifikation eller anslutning som görs
efter det att konventionen har trätt i kraft i enlighet med artikel 25 får
effekt från och med den nittionde dagen efter det att vederbörande
instrument har mottagits av NF:s generalsekreterare.
I artikel 27 anges att konventionen får sägas upp av medlemmar i NF
och av utanförstående stater genom skriftligt meddelande till förbundets
generalsekreterare, som skall meddela samtliga medlemmar därom och
de utanförstående stater som avses i artikel 20. En uppsägning skall få
effekt ett år efter den dag då den mottagits av NF:s generalsekreterare.
Uppsägningen skall endast gälla den part på vars vägnar den har gjorts.
Artikel 28 anger att konventionen skall registreras av NF:s sekretariat
den dag den träder i kraft, att de befullmäktigade ombuden har
undertecknat konventionen samt att den upprättats i Genève den 20 april
1929.
4 Europeiska unionens rambeslut om
förstärkning av det straffrättsliga och övriga
skyddet mot förfalskning i samband med
införandet av euron
4.1 Bakgrund
Elva av EU:s medlemsländer införde den 1 januari 1999 en gemensam
valuta, euron. Det är dock först den 1 januari 2002 som sedlar och mynt i
euro kommer att sättas i omlopp. Under längst ett halvår kommer sedlar
och mynt i euro och de deltagande ländernas valutor att kunna användas
samtidigt. Därefter, dvs. senast den 1 juli 2002, upphör de deltagande
ländernas nationella valutor att gälla.
Euromynten ges ut i åtta valörer; 1, 2, 5, 10, 20 och 50 cent samt 1 och
2 euro. Mynten skall ha en sida som är gemensam för alla länder och en
nationell sida. Den gemensamma sidan föreställer Europa. De nationella
sidorna skiljer sig åt och varje land kan själv bestämma utformningen.
Eurosedlarna kommer att ges ut i sju valörer; 5, 10, 20, 50, 100, 200 och
500 euro. De kommer att samma utseende i alla länder som deltar i
valutaunionen.
Med hänsyn till att euron är en helt ny valuta som skall införas under
en kort övergångsperiod i elva av EU:s medlemsländer samt kommer att
få en världsomspännande betydelse, torde man kunna utgå från att den
kommer att vara särskilt utsatt för förfalskningsförsök både inom och
utom valutaunionen. Särskilt stor kommer risken att vara vid tidpunkten
för införandet. Inom ramen för det mellanstatliga samarbetet i EU:s
tredje pelare har därför arbete inletts med att förstärka det straffrättsliga
skyddet mot penningförfalskning.
I rekommendation nr 26 i handlingsplanen för bekämpande av den
organiserade brottsligheten (EGT C 251, 15.8.1997, s. 1) anges bl.a. att
rådet och kommissionen, mot bakgrund av befintliga nationella och
internationella instrument, bör överväga behovet av att införa
gemensamma bestämmelser för att bekämpa efterbildning och förfalsk-
ning av sedlar och mynt inför införandet av den gemensamma valutan. I
handlingsplanen för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i
Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet
och rättvisa (EGT C 19, 23.1.1999, s. 1) anges under avsnittet
Tillnärmning av straffrättsliga bestämmelser i medlemsstaterna, paragraf
46 b, att medlemsstaterna inom två år efter det att fördraget har trätt i
kraft skall granska och vid behov tillnärma den nationella lagstiftningen
bl.a. i fråga om penningförfalskning (skydd av euron).
Europeiska rådet (dvs. stats- och regeringscheferna i EU:s
medlemsstater) höll den 15–16 oktober 1999 ett särskilt möte i
Tammerfors om skapandet av ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa i EU. Europeiska rådet ansåg att när det gäller nationell straffrätt
bör insatserna för att enas om gemensamma definitioner, grunder för åtal
och påföljder i ett första skede koncentreras till ett begränsat antal
sektorer av särskild betydelse, bl.a. ekonomisk brottslighet, innefattande
förfalskning av euron (se Europeiska rådets slutsats nr 48).
Under andra halvåret 1998 vidtogs i rådsarbetsgruppen gemenskapsrätt
och nationell straffrätt inom EU:s rättsliga och inrikes samarbete (efter
Amsterdamfördragets ikraftträdande, polissamarbete och straffrättsligt
samarbete), den s.k. tredje pelaren, en genomgång av medlemsstaternas
nationella lagstiftning vad avser penningförfalskning och utprångling av
falska pengar m.m. Under första halvåret 1999 analyserade
arbetsgruppen medlemsstaternas lagstiftning och fann att det förelåg
behov av att skapa ett rättsligt bindande EU-instrument som kompletterar
bestämmelserna i 1929 års konvention.
Arbetet resulterade i en resolution som antogs av EU:s ministerråd för
rättsliga och inrikes frågor den 28 maj 1999 (EGT C 171, 18.6.1999, s.
1). Resolutionen innehåller huvudlinjerna i en framtida bindande rättsakt
för medlemsstaterna i EU. I resolutionen anges därvid att
bestämmelserna i 1929 års konvention skall utgöra en gemensam
minimistandard för det straffrättsliga skyddet mot penningförfalskning
för alla Europeiska unionens medlemsstater. Rådet noterar också att de
medlemsstater som ännu inte är parter till konventionen har meddelat att
de har för avsikt att ansluta sig till den.
Den 9 juli 1999 presenterade det tyska ordförandeskapet i EU ett
förslag till rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot
förfalskning i samband med införandet av euron. Förslaget har
behandlats i den ovan nämnda arbetsgruppen som, efter det att
Amsterdamfördraget trädde i kraft, har bytt namn till arbetsgruppen för
materiell straffrätt.
4.2 Beslutsformen rambeslut
Samarbetet i den tredje pelaren (polissamarbete och straffrättsligt
samarbete) är mellanstatligt. Några beslutsbefogenheter på dessa
samarbetsområden har inte förts över till EU eller några av unionens
organ utan medlemsstaterna är bundna av de gemensamma besluten på i
princip samma sätt som normalt följer av internationellt samarbete enligt
folkrättens regler.
I samband med att Amsterdamfördraget trädde i kraft infördes nya
beslutsformer på tredje pelarens område. En av de nya beslutsformerna är
rambeslut. Det uttalade syftet med rambesluten är att närma
medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra.
Rambesluten skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller det
resultat som skall uppnås men överlämnar åt de nationella myndigheterna
att besluta om form och tillvägagångssätt. De skall inte ha direkt effekt
(se artikel 34.2 b i Fördraget om Europeiska unionen). Det innebär att de
inte kan grunda rättigheter och skyldigheter för enskilda med mindre de
har genomförts i nationell lagstiftning.
Rambesluten medför en folkrättslig förpliktelse för Sverige att vid
behov genomföra de åtgärder som krävs för att införliva beslutens
innehåll med svensk rätt. De påverkar dock inte den grundläggande
mellanstatliga karaktären av samarbetet (se prop. 1997/98:58, s. 20 ff.).
Rambeslutens karaktär av mellanstatliga överenskommelser innebär att
regeringens befogenhet att ingå sådana överenskommelser begränsas av
bestämmelserna i 10 kap. 2 § regeringsformen. Enligt första stycket i
detta stadgande får regeringen inte ingå en för riket bindande
överenskommelse utan att riksdagen har godkänt denna, om
överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag
stiftas eller om överenskommelsen i övrigt gäller något ämne i vilket
riksdagen skall besluta. Enligt tredje stycket får regeringen inte heller
ingå en för riket bindande internationell överenskommelse utan att
riksdagen har godkänt den, om överenskommelsen är av större vikt.
Möjligheten för regeringen att anta ett rambeslut beror alltså på hur
åtagandena har utformats. Regeringen har i detta fall gjort den
bedömningen att riksdagen behöver godkänna rambeslutet.
4.3 Huvudsakligt innehåll
Utkastet till rambeslut i senaste svensk version är fogad till denna
proposition som bilaga 2. Som angetts i avsnitt 2 har överenskommelse
träffats om att rambeslutet skall omfatta Gibraltar samt att
medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att
följa rambeslutet senast ett år efter att det har antagits. Dessa
överenskommelser har ännu inte influtit i texten.
Definitioner
I artikel 1 anges att med konventionen avses den internationella
konventionen om bekämpning av penningförfalskning av den 20 april
1929 med tillhörande protokoll. Vidare anges att med pengar avses
papperspengar (inklusive sedlar) och pengar av metall som är lagliga
betalningsmedel, inklusive eurosedlar och euromynt som är lagliga
betalningsmedel i enlighet med rådets förordning (EG) nr 974/98.
Slutligen anges att med juridisk person avses varje enhet som har denna
ställning enligt tillämplig nationell lagstiftning, med undantag av stater
eller andra offentliga organ vid utövandet av de befogenheter som de har
i egenskap av statsmakter samt offentliga internationella organisationer.
Förhållandet till 1929 års konvention
I artikel 2 föreskrivs att rambeslutets syfte är att komplettera
bestämmelserna i 1929 års konvention och underlätta medlemsstaternas
tillämpning av den. Därför skall de medlemsstater som hittills inte har
anslutit sig till konventionen åta sig att göra detta. Åtagandena enligt
1929 års konvention skall inte påverkas.
Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott
Artikel 3 punkt 1 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att följande handlingar är straffbara:
a. att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar, oavsett vilka
medel som har använts (motsvarar artikel 3.1 i 1929 års konvention),
b. att i bedrägligt syfte prångla ut falska pengar (motsvarar artikel 3.2 i
1929 års konvention),
c. att importera, exportera, transportera, ta emot eller anskaffa falska
pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska,
d. att i bedrägligt syfte tillverka, ta emot, anskaffa eller inneha redskap,
föremål, datorprogram eller alla andra instrument som är specifikt
avsedda för att förfalska eller ändra pengar, eller hologram och andra
delar av pengar som tjänar till att skydda mot förfalskning.
Enligt punkt 2 i artikel 3 skall medverkan (medhjälp och anstiftan) till
dessa brott vara straffbart. Dessutom skall försök till brott under
punkterna a–c vara straffbart.
I artikel 4 åläggs varje medlemsstat att vidta nödvändiga åtgärder för
att säkerställa att de handlingar som anges i artikel 3 skall vara straffbara
även när det rör sig om sedlar eller mynt som framställs eller har
framställts med hjälp av lagliga anordningar eller material i strid med de
rättigheter enligt vilka de behöriga myndigheterna får ge ut sedlar och
mynt och utan dessa myndigheters samtycke. Detta syftar t.ex. på fall när
anställda vid ett officiellt myntverk präglar mynt för egna ändamål.
Bestämmelsen skall dock inte omfatta överskridanden av t.ex. den av
Europeiska centralbanken fastställda mängd mynt och sedlar som får
utges av medlemsstaternas behöriga mynt- och sedelutgivande
myndigheter.
Artikel 5 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att de handlingar som anges i artiklarna 3–4 är
straffbara, a) när de begåtts före den 1 januari 2002 avseende framtida
eurosedlar och mynt b) när de avser beslutade, men ännu inte utgivna
sedlar och mynt inom valutor som redan är gällande betalningsmedel.
Artikel 6 punkt 1 anger att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att säkerställa att de gärningar som anges i
artiklarna 3–5 medför effektiva, proportionerliga och avskräckande
straffrättsliga påföljder, däribland frihetsberövande som kan medföra
utlämning. Punkt 2 föreskriver att brottet bedräglig framställning eller
ändring av pengar, som anges i artikel 3.1 a, skall kunna bestraffas med
fängelse varvid det maximala straffet inte skall vara lägre än åtta år.
Domsrätt
Genom artikel 7 punkt 1 åtar sig varje medlemsstat att, utan att det
påverkar punkt 2 i artikeln, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
upprätta sin jurisdiktion beträffande de brott som anges i artiklarna 3–5,
om brottet helt eller delvis har begåtts inom dess territorium. Vidare
föreskrivs att artiklarna 8 och 9, såväl som artikel 17, i 1929 års
konvention är tillämpliga på de brott som anges i artiklarna 3–5 i
rambeslutet.
Punkt 2 anger att, åtminstone de medlemsstater i vilka euron har
antagits, skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att åtal för
penningförfalskning, åtminstone när det gäller euron, är möjligt
oberoende av gärningsmannens nationalitet och oavsett var brottet har
begåtts.
Punkt 3 föreskriver att om fler än en medlemsstat har jurisdiktion och
möjlighet att åtala för ett brott som grundas på samma omständigheter,
skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för att avgöra vem av dem
som skall lagföra gärningsmannen eller gärningsmännen. Målsättningen
är att samtliga gärningsmän skall lagföras i en och samma medlemsstat.
Ansvar och påföljder för juridiska personer
Artikel 8 och 9 innehåller bestämmelser om ansvar och påföljder för
juridiska personer. Artiklarna överensstämmer i tillämpliga delar med
artiklarna 3 och 4 i rådets akt av den 19 juni 1997; andra protokollet till
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen (EGT C 221, 19.7.1997, s. 11).
I artikel 8 punkt 1 anges att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till
ansvar för de brott som anges i artiklarna 3–5 som till deras förmån begås
av varje person som agerar antingen enskilt eller som en del av den
juridiska personens organisation och som har en ledande ställning inom
den juridiska personens organisation. Den ledande ställningen skall vara
grundad på befogenhet att företräda den juridiska personen, befogenhet
att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller befogenhet att
utöva kontroll inom den juridiska personen. Ansvar skall även kunna
utkrävas av den juridiska personen då en person med ledande ställning
till förmån för den juridiska personen gör sig skyldig till medhjälp eller
anstiftan till de angivna brotten eller försök till brotten
penningförfalskning (artikel 3.1 a) eller utprångling av falska pengar
(artikel 3.1 b).
Punkt 2 i artikel 8 föreskriver att, utom i de fall som redan avses i
punkten 1, skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att säkerställa att en juridisk person kan ställas till ansvar när brister i
övervakning eller kontroll, som skall utföras av en sådan person som
avses i punkten 1, har gjort det möjligt för en person som är underställd
den juridiska personen att begå ett brott som anges i artiklarna 3–5 till
förmån för den juridiska personen.
Artikel 8 punkt 3 anger att den juridiska personens ansvar enligt
punkterna 1 och 2 inte utesluter lagföring av fysiska personer som är
gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till brott som anges i artiklarna
3–5.
Artikel 9 punkt 1 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som
har fällts till ansvar i enlighet med artikel 8.1 kan bli föremål för
effektiva, väl avvägda och avskräckande påföljder, som skall innefatta
bötesstraff eller administrativa avgifter och som kan innefatta andra
påföljder, såsom a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,
b) tillfälligt eller permanent näringsförbud, c) rättslig övervakning, eller
d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten.
Enligt punkt 2 i artikel 9 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som
är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till
ansvar i enlighet med artikel 8.2 kan bli föremål för effektiva, väl
avvägda och avskräckande påföljder eller åtgärder.
Genomförande
Artikel 10 punkt 1 föreskriver inom vilken tid medlemsstaterna skall sätta
i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut. Som
tidigare angivits har överenskommelse träffats om att medlemsstaterna
skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa rambeslutet
senast ett år efter att det har antagits. Bestämmelsen kommer således att
ändras i enlighet därmed.
I punkt 2 anges att medlemsstaterna, inom samma tidsperioder, till
rådets generalsekretariat, Europeiska gemenskapernas kommission och
Europeiska centralbanken skall överlämna en text av bestämmelserna i
deras nationella lagstiftning genom vilka deras åtaganden enligt detta
rambeslut överförs till nationell lagstiftning. På grundval av en rapport
baserad på denna information och en skriftlig rapport från
kommissionen, skall rådet senast den 30 juni 2001 utvärdera i vilken
omfattning medlemsstaterna vidtagit nödvändiga åtgärder för att uppfylla
rambeslutet.
Ikraftträdande
Enligt artikel 11 träder rambeslutet i kraft den dag det publiceras i
Europeiska gemenskapernas tidning.
5 Sveriges anslutning till överenskommelserna
5.1 Tillträde till 1929 års konvention för bekämpande av
penningförfalskning
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner 1929 års konvention för
bekämpande av penningförfalskning med tillhörande protokoll.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker att Sverige tillträder konventionen eller
har inga invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Penningförfalskning och utprångling
av falska pengar är brott som, oavsett vilken valuta de avser, kan utföras
var som helst i världen. Det är därför viktigt att det internationella
straffrättsliga samarbetet på detta område fungerar väl. Det föreligger ett
starkt svenskt intresse av att tillförsäkra den svenska valutan ett så
omfattande internationellt straffrättsligt skydd som möjligt.
Som tidigare angetts utgör 1929 års konvention, trots att den nu är 70
år gammal, den viktigaste internationella överenskommelsen på området.
Konventionen har också en bred anslutning. Samtliga medlemsstater
inom EU, utom Sverige och Luxemburg, har tillträtt och enligt uppgift
har även Luxemburg inlett arbete för att kunna ansluta sig till
konventionen. Regeringen anser därför att det ter sig naturligt att även
Sverige ansluter sig till 1929 års konvention.
Därutöver utgör 1929 års konvention utgångspunkten för det arbete
som pågår inom EU för att förbättra det straffrättsliga skyddet mot
penningförfalskning. Avsikten med rambeslutet är att det skall
komplettera bestämmelserna i 1929 års konvention och underlätta
medlemsstaternas tillämpningen av den. Rambeslutet förutsätter därför
att alla medlemsstater är anslutna till konventionen.
Regeringen föreslår mot angiven bakgrund att Sverige skall tillträda
1929 års konvention för bekämpande av penningförfalskning. Eftersom
konventionen föranleder ändring av lag krävs riksdagens godkännande
för ett tillträde.
5.2 Antagande av Europeiska unionens rambeslut om
förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet
mot förfalskning i samband med införandet av euron
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner utkastet till Europeiska
unionens rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga och övriga
skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot att
Sverige aktivt arbetar för att det straffrättsliga skyddet mot
penningförfalskning förstärks inom EU och därvid ansluter sig till en
bindande rättsakt som kompletterar bestämmelserna i 1929 års
konvention.
Skälen för regeringens förslag: Arbetsgruppen Materiell straffrätt
inom EU:s tredje pelare (polissamarbete och straffrättsligt samarbete) har
genomfört en analys av medlemsstaternas nationella lagstiftning samt en
utvärdering av tillämpningsområdet för 1929 års konvention.
Arbetsgruppens slutsats är att det föreligger behov av att skapa ett
rättsligt bindande EU-instrument som kompletterar bestämmelserna i
1929 års konvention. Det anses bl.a. vara tveksamt om konventionen kan
tillämpas på nya former av hjälpmedel som datorprogram och andra
immateriella hjälpmedel som används för att förfalska pengar. En annan
brist är att det framstår som oklart om samtliga medlemsstaters
lagstiftning såsom falska pengar också definierar sedlar och mynt som i
och för sig tillverkats med användande av samma material och utrustning
som används för tillverkning av äkta sedlar och mynt, men där
tillverkning skett utan behöriga myndigheters tillstånd. Det har också
framkommit att inte alla medlemsstaters straffrättsliga lagstiftning
omfattar förfalskning och spridande av falska sedlar och mynt som är
beslutade att sättas i omlopp, men som ännu inte har givits ut. Detta
anses vara särskilt allvarligt med hänsyn till att valörer, utseende, form,
storlek, sammansättning m.m. av sedlar och mynt i euro redan har
beslutats och offentliggjorts.
Det är mot bl.a. denna bakgrund som rambeslutet har förhandlats fram.
Sverige har ett starkt intresse av att samtliga medlemsstater så snart som
möjligt inför bestämmelser som undanröjer de brister som identifierats.
Eftersom ett rambeslut enligt artikel 34.2 b i Fördraget om Europeiska
unionen är bindande för medlemsstaterna och då det nu aktuella
rambeslutet innehåller bestämmelser som föranleder ändring av lag,
krävs riksdagens godkännande för att Sverige skall kunna rösta för ett
antagande av rambeslutet i ministerrådet.
6 Nuvarande svenska regler i jämförelse med
överenskommelserna
6.1 Inledning
Svensk lagstiftning torde i de flesta avseenden uppfylla de krav
konventionen och rambeslutet ställer upp.
Konventionens och rambeslutets inledande bestämmelser (artiklarna 1
och 2) innehåller inte några åtaganden som kräver lagstiftningsåtgärder.
När det gäller bestämmelserna om vilka handlingar som utgör brott
torde reglerna i brottsbalkens 14 kap. om förfalskningsbrott samt 23 kap.
om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott, omfatta i
stort sett samtliga de förfaranden som enligt konventionen och
rambeslutet skall vara kriminaliserade. För att Sverige fullt ut skall kunna
anses uppfylla åtagandena i konventionen och rambeslutet torde det dock
vara nödvändigt att det straffrättsliga ansvaret för befattning med falska
pengar i vissa avseenden reformeras. I avsnitt 6.2 redogörs närmare för i
vilka delar lagstiftningsåtgärder bedöms vara nödvändiga när det gäller
bestämmelserna om vilka handlingar som skall utgöra brott.
Rambeslutets bestämmelser om ansvar och påföljder för juridiska
personer i artiklarna 8 och 9 innebär att påföljder i form av bötesstraff
eller administrativa avgifter under vissa förutsättningar skall kunna
åläggas juridiska personer när brott har begåtts till deras förmån. Något
krav på införande av straffrättsligt ansvar för juridiska personer
föreligger inte. Reglerna om företagsbot i 36 kap. 7–10 §§ brottsbalken
torde motsvara de krav som ställs i rambeslutet.
Konventionens bestämmelse om utländsk målsägandes ställning
(artikel 7) torde inte kräva några lagstiftningsåtgärder, eftersom
utländska målsägande, i tillämpliga delar, har samma rättigheter som
svenska målsägande.
Såvitt avser konventionens bestämmelser om domsrätt (artiklarna 8–9
och 17) jämfört med de kompletterande bestämmelserna i rambeslutet
(artikel 7), kräver dessa inte några lagstiftningsåtgärder. Reglerna i 2 kap.
brottsbalken om tillämpligheten av svensk lag omfattar de situationer där
parterna åtar sig att ha domsrätt. Däremot redogörs i avsnitt 6.3 för att det
kan finnas behov av lagstiftningsåtgärder för att förstärka skyddet mot
förfalskning av svenska sedlar och mynt i fall då brott begås utom riket.
Genom bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott
torde Sverige väl uppfylla de åtaganden som konventionen (artikel 10)
och rambeslutet (artikel 6.1) uppställer när det gäller utlämning för brott.
Regeringen gör också den bedömningen att den svenska lagstiftningen
innehåller nödvändig reglering för att uppfylla konventionens
bestämmelser om beslag och förverkande (artikel 11), centralbyrå
(artikel 12) och internationellt samarbete (artiklarna 13–16). I avsnitten
6.4 och 6.5 lämnas en närmare redogörelse för skälen till denna
bedömning.
Konventionens bestämmelser om tvistlösning (artikel 19) samt de
avslutande bestämmelserna om ratifikation m.m. (artiklarna 20–28)
innehåller inte några åtaganden som kräver lagstiftningsåtgärder.
6.2 Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott
Regeringens bedömning: Det straffrättsliga ansvaret för befattning
med falska sedlar och mynt bör reformeras i vissa avseenden.
Bestämmelserna bör därvid utformas så att det betraktas som ett
självständigt brott att anskaffa eller ta emot falska sedlar och mynt
med uppsåt att de skall prånglas ut. Även försök till sådant brott bör
vara straffbart. Det bör vidare klargöras att även datorprogram och
andra immateriella objekt i lagens mening kan utgöra hjälpmedel vid
brott. Det bör även övervägas att låta sedlar och mynt, som är
beslutade men som inte har givits ut, i förfalskningshänseende
behandlas på samma sätt som sedlar och mynt som är gällande
betalningsmedel.
Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar bedömningen eller
saknar invändningar. Några remissinstanser har dock särskilt kom-
menterat promemorians bedömning i denna del. Ekobrottsmyndigheten
delar uppfattningen om svensk lagstiftnings överensstämmelse med 1929
års konvention och rambeslutet, men anger att det kan noteras att andra
pågående lagstiftningsärenden och den slutliga utformningen av dessa
försvårar en fullständig analys av vilka lagstiftningsåtgärder som de i
promemorian redovisade överenskommelserna kan föranleda.
Riksåklagaren har heller inget att erinra mot de förslag som nu
presenteras i promemorian, men ställer sig något tveksam till vissa
framtida lagtekniska konstruktioner som antyds, bl.a. att försök till
innehav av falska pengar skall vara straffbart. Göta hovrätt påpekar att
det knappast kan komma i fråga att kriminalisera försök till innehav och
anför att försöksbrottet i stället måste avse försök till mottagande eller
anskaffande av falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap
om att de är falska, så som angetts i konventionen. Hovrätten ifrågasätter
också om sedlar och mynt som inte satts i omlopp är skyddade av
bestämmelsen om urkundsförfalskning i 14 kap. 1 § brottsbalken.
Skälen för regeringens bedömning
Befattning med falska pengar
Artikel 3 punkt 3 i 1929 års konvention anger bl.a. att mottagande eller
anskaffande av falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap
om att de är falska skall vara straffbart. I punkt 4 i artikel 3 föreskrivs att
försök till bl.a. dessa gärningar skall vara straffbart.
Enligt 14 kap. 6 § brottsbalken döms den som eftergör inom eller utom
riket gällande penningsedel eller mynt eller annorledes förfalskar sedel
eller mynt för penningförfalskning. 14 kap. 9 § samma balk föreskriver
bl.a. att den som utprånglar falsk sedel eller falskt mynt döms för
brukande av det förfalskade såsom om han själv hade gjort
förfalskningen. För ansvar krävs att det förfalskade utges som äkta under
vilseledande av den som tar emot det. Det krävs däremot inte att
gärningsmannen erhåller valuta för de falska pengarna (se Holmqvist
m.fl. Brottsbalken En kommentar, 1998, s. 14:87). I 14 kap. 12 § samma
balk anges bl.a. att för försök eller förberedelse till brukande av vad som
förfalskats dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
Enligt 23 kap. 2 § brottsbalken döms bl.a. den som med uppsåt att
utföra eller främja brott anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager,
förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift,
sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant
hjälpmedel. Som exempel på vilka föremål som räknas till hjälpmedel
nämns i motiven föremål som tillkommit genom förfalskning, t.ex. falsk
sedel. Det anges att befattning med sådana föremål i första hand är
kriminaliserad i kapitlet om förfalskning, men att, i den mån så inte är
fallet, sådan gärning kan vara att bestraffa som förberedelse till det brott
för vars utförande det förfalskade är avsett. Förfärdigande av falsk sedel
eller falskt mynt är sålunda att bestraffa enligt 14 kap. 6 § brottsbalken
och utprångling därav som brukande av falsk urkund enligt 14 kap. 9 §
samma balk, men anskaffande eller fortskaffande av falsk sedel eller
falskt mynt kan vara att straffa som förberedelse (jfr. NJA II 1948, s. 196
samt Holmqvist m.fl., a.a., s. 23:27).
Det har emellertid framförts att mot ett sådant synsätt kan anföras att
vid brott som avser hantering av en viss sak denna sak inte i sig kan
anses vara ett sådant hjälpmedel för brottet som avses i bestämmelsen om
förberedelse (se t.ex. Hoflund i SvJT 1985 s. 41, Jareborg, Straffrättens
ansvarslära, 1994, s. 94 samt Holmqvist m.fl., a.a., s. 23:27). I RH
1996:148 ansågs sålunda två falska tusenkronorssedlar inte utgöra
hjälpmedel för brottet utprångling av falsk sedel, med motiveringen att
vid brott som avser hantering av en viss sak denna sak i sig inte kan
anses vara ett sådant hjälpmedel för brottet som avses i 23 kap. 2 § första
stycket brottsbalken. Resonemanget utesluter dock inte att falska sedlar
skulle kunna utgöra hjälpmedel för andra typer av brott, t.ex. bedrägeri.
Bestämmelsen i artikel 3 punkt 4 i 1929 års konvention synes sträcka
sig längre än den svenska lagstiftningen på området. Enligt artikeln skall
nämligen bl.a. försök till anskaffande och mottagande av falska pengar
vara straffbelagt, vilket innebär att det straffbara området utsträcks till att
omfatta förfaranden som kan föregå befattning med falska pengar. Även
om flertalet sådana handlingar torde vara att bedöma som medhjälp till
brukande av falsk sedel eller falskt mynt eller medhjälp till försök eller
förberedelse till sådant eller annat brott, kan det inte uteslutas att det
finns i och för sig straffvärda beteenden som faller utanför det i Sverige
kriminaliserade området.
Brott som riktar sig mot sedlar och mynt får anses särskilt straffvärda,
eftersom de kan allvarligt skada förtroendet de pengar som är gällande
betalningsmedel. Det är således av stor vikt att det straffrättsliga skyddet
av pengar inte har några brister som kan utnyttjas för att begå brott.
Som framgått av redogörelsen ovan framstår rättsläget som i viss mån
oklart när det gäller dels den straffrättsliga rubriceringen, dels det
kriminaliserade områdets omfattning avseende olika former av befattning
med falska pengar. Det synes därför angeläget att göra en översyn av
straffbestämmelserna om utprångling av falska pengar och utforma dem
så att oklarheterna undanröjs.
I promemorian anges att det straffrättsliga ansvaret för befattning med
falska pengar bör utformas så att det skall betraktas som ett självständigt
brott att inneha falska sedlar och mynt med uppsåt att de skall prånglas ut
samt att även försök till sådant brott skall vara straffbart. Riksåklagaren
har förklarat sig vara något tveksam till vissa framtida lagtekniska
konstruktioner som antyds i promemorian, bl.a. att försök till innehav av
falska pengar skall vara straffbart. Göta hovrätt påpekar att det knappast
kan komma i fråga att kriminalisera försök till innehav och anför därvid
att försöksbrottet i stället måste avse försök till mottagande eller
anskaffande av falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap
om att de är falska, så som angetts i konventionen. Regeringen kan
ansluta sig till Riksåklagarens och Göta hovrätts bedömning. Försök till
innehav av falska pengar bör således inte kriminaliseras. Detta krävs inte
heller enligt konventionen eller rambeslutet. Vad som däremot kan
komma i fråga är att göra bl.a. mottagande och anskaffande av falska
pengar med uppsåt att de skall prånglas ut till ett självständigt brott.
Regeringen gör därvid, liksom Göta hovrätt, bedömningen att
försöksbrottet bör utformas till att avse försök till mottagande,
anskaffande eller liknande befattning med falska pengar i avsikt att
prångla ut dem och med vetskap om att de är falska.
Det bör här nämnas att frågan om utformningen av bl.a.
bestämmelserna om förberedelse till brott bereds inom Regeringskansliet
mot bakgrund av de förslag som presenterades i betänkandet
Straffansvarets gränser (SOU 1996:185). Vid utformningen av
bestämmelserna om straffrättslig befattning med falska pengar måste
därför hänsyn tas till utfallet av den beredningen.
Förberedelse till penningförfalskning
Artikel 3.1 d i rambeslutet föreskriver bl.a. att framställning, mottagande,
anskaffande och innehav i bedrägligt syfte av datorprogram och andra
hjälpmedel som specifikt är avsedda för olaglig framställning av pengar,
skall vara straffbart.
Enligt 14 kap. 6 § brottsbalken döms den som eftergör inom eller utom
riket gällande penningsedel eller mynt eller annorledes förfalskar sedel
eller mynt för penningförfalskning. I 14 kap. 12 § samma balk anges att
för försök eller förberedelse till bl.a. penningförfalskning dömes till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
Enligt 23 kap. 2 § brottsbalken döms bl.a. den som, med uppsåt att
utföra eller främja brott, anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager,
förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift,
sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant
hjälpmedel. Förberedelsebestämmelsen är i och för sig tillämplig även
för brottslighet i IT-miljön. Rambeslutets krav på lagstiftning torde
således formellt få anses uppfyllt. Förberedelsebestämmelsen torde
emellertid vara i behov av en modernisering och anpassning till den IT-
relaterade brottslighet som förekommer i dag och som kan befaras
förekomma i framtiden.
Frågan om en sådan anpassning behandlas inom ramen för den
beredning av betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) som
tidigare nämnts.
Obehörig tillverkning
I artikel 4 i rambeslutet åläggs varje medlemsstat att vidta nödvändiga
åtgärder för att de gärningar som anges i artikel 3 skall vara straffbara när
det rör sig om sedlar eller mynt som tillverkas eller har tillverkats med
lagliga, dvs. officiellt därför avsedda anordningar eller material, men
utan tillstånd och i strid med de rättigheter eller villkor att ge ut pengar
som tillkommer de behöriga nationella mynt- och sedelutgivande
myndigheterna. Detta syftar t.ex. på fall när anställda vid ett officiellt
myntverk präglar mynt för egna ändamål.
Obehörig tillverkning av pengar torde omfattas av bestämmelsen om
penningförfalskning i 14 kap. 6 § brottsbalken. För att kunna dömas till
ansvar är det inte avgörande om gärningsmannen använder annan
utrustning eller annat material än det som är föreskrivet för äkta mynt
eller sedel. Så kan t.ex. ett mynt vara falskt även om det till
sammansättning och storlek i allt motsvarar ett äkta mynt och alltså har
samma metallvärde som detta. Avgörande är däremot om tillverkningen
sker av någon som är behörig till det (se NJA II 1948, s. 403 samt
Holmqvist m.fl. Brottsbalken En kommentar, 1998, s. 14:66).
Sedlar och mynt som inte har satts i omlopp
Enligt artikel 5 i rambeslutet skall de förfaranden som anges i artiklarna
3–4 vara straffbara även då de avser beslutade sedlar och mynt som ännu
inte har satts i omlopp. Enligt vad som är känt har det i Sverige aldrig
förekommit några fall där sådana sedlar eller mynt har förfalskats eller
prånglats ut.
Stadgandet om penningförfalskning i 14 kap. 6 § brottsbalken är endast
tillämpligt på ”inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt”.
Sedlar och mynt blir gällande först när de har satts i cirkulation i enlighet
med de bestämmelser som reglerar utgivningen av pengar. I Sverige har
Riksbanken, enligt 9 kap. 13 § regeringsformen, ensam rätt att ge ut
svenska sedlar och mynt. Enligt 5 kap. 1 § andra stycket lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank är sedlar och mynt som ges ut av
Riksbanken lagliga betalningsmedel. I motiven till denna bestämmelse
anges att innebörden av att sedlar och mynt är lagliga betalningsmedel, är
att var och en är skyldig att ta emot dessa sedlar och mynt som betalning
(prop. 1986/87:143, s. 64).
I promemorian Sveriges tillträde till vissa internationella överens-
kommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. görs den
bedömningen att sedlar och mynt som är beslutade av behöriga myn-
digheter, men som ännu inte har givits ut och därför inte blivit gällande
betalningsmedel, torde vara att, i straffrättslig mening, anse som
urkunder och därför skyddas av bestämmelsen om urkundsförfalskning i
14 kap. 1 § brottsbalken.
Göta hovrätt har instämt i bedömningen att sedlar och mynt som ännu
inte har satts i omlopp torde kunna jämställas med handling som är av
betydelse som bevis och att de torde vara att anse som äkta urkunder.
Hovrätten har dock ifrågasatt om sedlar och mynt som inte satts i omlopp
är skyddade av bestämmelsen om urkundsförfalskning i 14 kap. 1 §
brottsbalken, eftersom det, enligt hovrättens mening, skulle föra för långt
att säga att den omständigheten att någon sätter i och för sig äkta sedlar
och mynt i omlopp är liktydigt med att ändra eller utfylla en urkund.
Hovrätten synes dock inte ha ifrågasatt att eftergörande av beslutade
sedlar och mynt som inte har satts i omlopp skulle kunna utgöra
framställande av falsk urkund.
Regeringen kan ansluta sig till Göta hovrätts bedömning. Därutöver
anser regeringen också att det finns skäl som talar för att eftergörande av
beslutade sedlar och mynt som ännu inte har satts omlopp kan utgöra
framställande av falsk urkund och därmed vara att bestraffa som
urkundsförfalskning. Enligt regeringens mening finns det dock anledning
att överväga om inte sådana sedlar och mynt som ännu inte har satts i
omlopp i förfalskningshänseende helt bör likställas med sedlar och mynt
vilka är gällande betalningsmedel. Det framstår av systematiska skäl som
lämpligt att alla beslutade sedlar och mynt, oavsett om dessa har satts i
omlopp eller inte, har samma straffrättsliga skydd. Det kan med fog
hävdas att straffvärdet för gärningar som riktar sig mot beslutade sedlar
och mynt som skall sättas i omlopp och därmed utgöra lagligt
betalningsmedel, t.ex. eftergörande av sådana sedlar och mynt, är så högt
att de bör bedömas enligt den för penningförfalskning strängare
straffskalan. Därutöver bör det tas i beaktande att man inom EU fäst
särskild uppmärksamhet vid denna fråga. Rambeslutet innebär också att
samtliga de förfaranden som anges i artikel 3–4 skall vara straffbara även
då de riktar sig mot i behörig ordning beslutade sedlar och mynt som
ännu inte har satts i omlopp. Rambeslutet torde således innebära ett krav
på ändring av svensk lagstiftning i detta avseende.
Övriga straffrättsliga åtaganden
Övriga bestämmelser i 1929 års konvention och förslaget till rambeslut
om vilka handlingar som skall vara straffbara får, enligt regeringens
bedömning, anses redan omfattas av straffansvar enligt svensk rätt.
6.3 Domsrätt
Regeringens bedömning: Svensk domsrätt föreligger i samtliga de
fall som avses i konventionen och förslaget till rambeslut. Däremot
finns skäl som talar för att förstärka skyddet mot förfalskning av
svenska sedlar och mynt genom att införa en uttrycklig bestämmelse
om svensk domsrätt för brott som begåtts utom riket, oberoende av
innehållet i lagen på gärningsorten, om brottet är förfalskning eller
utprångling av svenskt mynt eller sedel.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna delar bedömningen eller har inga invändningar.
Ekobrottsmyndigheten pekar på att skäl synes tala för att stats-
skyddsprincipen omfattar också penningförfalskning, men eftersom – på
sätt redogjorts för i promemorian – frågan inrymmer vissa oklarheter,
anser myndigheten att en förändring av lagstiftningen i klargörande syfte
är påkallad.
Skälen för regeringens bedömning: Tillämpligheten av svensk lag
regleras i huvudsak i 2 kap. brottsbalken. I 1 §, som innehåller
huvudreglerna om den svenska kompetensen i fråga om brott som begåtts
utom riket, anges i första stycket att för brott som begåtts utom riket
döms efter svensk lag och vid svensk domstol om brottet har begåtts av
1) svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige, 2) av
utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk
medborgare eller tagit hemvist här i riket eller som är medborgare i ett
nordiskt land, eller 3) av annan utlänning som finns här i riket och
påföljden för brottet kan bli fängelse i mer än sex månader. I andra
stycket anges att första stycket inte gäller om gärningen är fri från ansvar
på gärningsorten eller om den har begåtts inom ett område som inte
tillhör någon stat och enligt svensk lag strängare straff än böter inte kan
följa på gärningen. Bestämmelsen ställer alltså upp ett krav på dubbel
straffbarhet. I 3 § kompletteras bestämmelserna i 2 § angående den
svenska jurisdiktionskompetensen beträffande brott begånget utom riket
med bestämmelser som utsträcker kompetensen till vissa specialfall. I
fjärde punkten anges att för brott som begåtts utom riket döms även i
annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol, om
brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller
svensk allmän inrättning. Bestämmelsen ger uttryck för den s.k.
statsskyddsprincipen. Principen innebär att svensk domstol alltid skall
kunna döma över ett sådant brott, oberoende av vem och var det har
begåtts; alltså utan att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt.
Vid tolkningen av uttrycket brott mot Sverige kan ledning hämtas i ett
uttalande av straffrättskommittén i dess förslag till brottsbalk (SOU
1953:14, s. 450; NJA II 1962, s. 59 f.). Kommittén anser att uttrycket
brott mot Sverige innefattar brott som omedelbart riktar sig mot ett
straffskyddat intresse beträffande vilket svenska staten uppfattas som
bärare. Hit hör, enligt kommittén, främst brott mot svenska statens yttre
eller inre säkerhet eller dess offentliga myndigheter eller ämbetsbrott av
svensk tjänsteman (jfr uttalande av lagrådet, NJA II 1962 s. 63). Högsta
domstolen har anfört att dessa motivuttalanden ger vid handen att
uttrycket ”brottet förövats mot Sverige” bör tolkas restriktivt och anses
gälla gärningar där angreppet mot svenska staten träder i förgrunden
(NJA 1983 s. 425). Det förtjänar även att nämnas att i SvJT 1952 ref. s.
291 ansågs förfalskning av pass inte vara begånget mot Sverige eller
svensk man.
Mot denna bakgrund framstår rättsläget som osäkert när det gäller
frågan om penningförfalskning och utprångling av svensk sedel eller
svenskt mynt omfattas av begreppet brott mot Sverige. Det bör dock
nämnas att vissa uttalanden i äldre litteratur ger uttryck för att
penningförfalskning när det gäller svenskt mynt eller sedel skulle kunna
utgöra brott mot staten, jfr. Carlén, Kommentar öfver strafflagen, 1866,
s. 11, Assarsson, Svenska straffrättens allmänna del, 1879, s. 223, samt
Flensburg, Kommentar öfver strafflagen, 1907, s. 1.
Förfalskning och utprångling av svenska sedlar och mynt kan utföras
var som helst i världen och det föreligger med hänsyn härtill ett starkt
svenskt intresse av att tillförsäkra den svenska valutan ett så omfattande
internationellt straffrättsligt skydd som möjligt. En grundläggande
förutsättning är därvid att svenska bestämmelser om domsrätt inte på ett
omotiverat sätt begränsar möjligheterna för svenska myndigheter att
ingripa. Starka skäl talar därvid för att svenska domstolar bör ges
kompetens att döma över förfalskning eller utprångling av svenska
pengar, oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten, dvs. även i de
fall då kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt. Regeringen anser
därför att det i 2 kap. 3 § brottsbalken bör anges uttryckligen att för
penningförfalskning och utprångling, som avser svenska sedlar eller
mynt, och som har begåtts utom riket, skall även i annat fall än som avses
i 2 § dömas efter svensk lag och vid svensk domstol.
6.4 Beslag och förverkande
Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagstiftningsåtgärder
för att uppfylla kraven i 1929 års konvention om att förfalskade
pengar och hjälpmedel vid brott skall kunna tas i beslag och
förverkas.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna delar bedömningen eller har inga invändningar.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 11 i 1929 års konvention
föreskriver bl.a. att falska pengar, hjälpmedel och andra föremål som är
specifikt avsedda för penningförfalskning skall, efter anhållan
överlämnas till regeringen eller det emmissionsinstitut i den stat vars
pengar det är fråga om. Undantag får göras för föremål som måste sparas
som bevismaterial eller som bör överlämnas till centralbyrån.
Enligt 36 kap. 17 § första stycket brottsbalken tillfaller förverkad
egendom staten, om inte annat är föreskrivet. I lagen (1974:1066) om
förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förfarandelagen)
regleras hur staten skall förfara med förverkad egendom.
Enligt 5 § skall egendom som kan befaras komma till brottslig
användning eller eljest är olämplig för försäljning oskadliggöras. I
motiven till stadgandet anges att egendom som omfattas av lagen även
kan vara av värde som förevisnings- och studiematerial vid polisskolan
eller i liknande sammanhang. Om egendom kommer till sådan använd-
ning, anförde departementschefen, får den anses vara oskadliggjord utan
att någon annan åtgärd vidtagits (prop. 1974:124, s. 65).
I 11 § anges att Rikspolisstyrelsen lämnar närmare föreskrifter om
polismyndighetens förfarande med egendom som avses i denna lag.
Rikspolisstyrelsen har med stöd av detta bemyndigande meddelat
föreskrifter beträffande polismyndighetens förfarande med egendom som
bl.a. tillfallit staten på grund av förverkande (Rikspolisstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd, utgivna den 23 februari 1987, beträffande
förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i
förvar [FAP102–2]).
Som framgår av 1929 års konvention behöver överlämnande ske
endast av sådana pengar och hjälpmedel som den anmodade staten, i
enlighet med sin nationella lagstiftning, anser sig kunna undvara. Kravet
i 5 § förfarandelagen om att egendomen skall oskadliggöras får anses
vara uppfyllt om egendomen, efter begäran, överlämnas till regeringen
eller emmissionsinstitiutet i den stat vars pengar det är fråga om.
Regeringen menar därför att förfarandelagen får anses innehålla
nödvändigt författningsstöd för att polismyndigheten skall kunna
överlämna förverkade falska pengar och hjälpmedel till behörigt
utländskt organ. För det fall det bedöms vara nödvändigt att mer i detalj
föreskriva hur överlämnandet skall gå till, bör detta kunna ske genom att
Rikspolisstyrelsen, i enlighet med 11 § i förfarandelagen, meddelar
närmare föreskrifter därom.
6.5 Centralbyrå samt internationellt samarbete
Regeringens bedömning: Sverige uppfyller konventionens krav på
centralbyrå samt internationellt polissamarbete och ömsesidig rättslig
hjälp.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna delar bedömningen eller har inga eller endast
smärre invändningar. Rikspolisstyrelsen delar promemorians bedömning
att Finanspolisen vid Rikskriminalpolisen kan fungera – och i praktiken
redan fungerar – som en sådan centralbyrå som anges i konventionens
artikel 12, men anser att det i förordning bör föreskrivas att
Rikspolisstyrelsen skall vara sådan byrå. Statens kriminaltekniska
laboratorium är positivt till att behålla den roll inom rättsväsendet som
beskrivs i promemorian, vilket bland annat innebär att laboratoriet utför
tekniska undersökningar på misstänkta penningförfalskningar och förser
”centralbyrån” med sammanställningar över gjorda undersökningar.
Ekobrottsmyndigheten delar i allt väsentligt uppfattningen att
Finanspolisen uppfyller konventionens bestämmelser om centralbyrå,
men anger att det kan noteras att bestämmelserna i artikel 14 första och
andra styckena är utformade så att det kan ifrågasättas om Finanspolisens
ansvarsområde också omfattar sådana åtgärder som beskrivs där.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 12 i 1929 års konvention
föreskriver att i varje stat skall, inom gränserna för statens lagstiftning,
utredning rörande penningförfalskning organiseras av en centralbyrå.
Centralbyrån skall stå i nära kontakt med behöriga myndigheter inom
riket och med centralbyråer i andra stater. Vidare skall varje sådan
centralbyrå fungera som en central för upplysningar som kan underlätta
utredning, förhindrande och bestraffning av penningförfalskning. Genom
hänvisningen till ”inom gränserna för statens lagstiftning” lämnar
konventionen stort utrymme åt parterna att själva reglera centralbyråns
befogenheter och ställning. Artikel 13 anger att centralbyråerna skall stå i
direkt kontakt med varandra.
Artiklarna 14–16 innehåller vissa bestämmelser om hur
centralbyråerna skall samarbeta med varandra och hur parterna till
konventionen skall förfara då de ansöker om rättslig hjälp. Konventionen
lämnar stort utrymme åt parterna att själva bestämma hur de skall
uppfylla kraven på effektivt internationellt samarbete. Artikel 14
föreskriver nämligen att centralbyråerna ”i den utsträckning de finner det
ändamålsenligt” skall lämna centralbyråer i andra stater visst angivet
biträde. I protokollet till konventionen förklaras vidare att parterna är
skyldiga att tillmötesgå en ansökan om rättslig hjälp ”endast i den
utsträckning det stadgas i deras nationella lagstiftning”.
De nationella polismyndigheternas organisation och det internationella
regelverket och praktiska genomförandet av polissamarbete och ömse-
sidig rättslig hjälp i brottmål, har genomgått mycket stora förändringar
under de 70 år som förflutit sedan 1929 års konvention undertecknades.
Det bör hållas i åtanke att konventionens syfte var att, i enlighet med de
omständigheter som rådde på 1920-talet, förbättra det internationella
samarbetet för att bekämpa penningförfalskning. Konventionen torde
därför i dessa delar i hög utsträckning ha förlorat sin aktualitet och måste
således tolkas och genomföras med viss försiktighet. När Sverige 70 år
senare skall tillträda konventionen är därför den avgörande frågan som
måste besvaras, om polisens organisation samt regelverket för polisiärt
samarbete över gränserna och internationell rättslig hjälp i brottmål är så
utformat att Sverige fullt ut kan delta i det internationella samarbetet för
att bekämpa penningförfalskning och utprångling av falska pengar.
Sverige deltar aktivt i det internationella arbetet för att bekämpa
penningförfalskning och det har inte framkommit några uppgifter som
tyder på att det faktum att Sverige inte är anslutet till 1929 års
konvention har skapat eller skapar problem i det internationella polisiära
eller rättsliga samarbetet. Regeringen anser att det måste vara mot denna
bakgrund konventionens bestämmelser om centralbyrå och internationellt
samarbete skall tolkas.
Centralbyrå samt polisiärt samarbete
I Sverige är det Finanspolisen, som är en särskild enhet under Riks-
kriminalpolisens kriminalunderrättelsetjänst, som har det övergripande
ansvaret för att följa utvecklingen och sammanställa information om
penningförfalskning.
Om falska pengar påträffas i Sverige skall den lokala
polismyndigheten översända polisanmälan jämte i beslag tagna sedlar
och mynt till Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) för analys. I
samtliga fall skickar SKL en kopia av analysresultatet till Finanspolisen.
SKL sammanställer också kvartals-, halvårs- och årsrapporter över
gjorda analyser av förfalskade pengar. Dessa rapporter skickas till
Finanspolisen som, via Interpol Stockholm, översänder dem till Interpols
generalsekretariat i Lyon.
Internationella förfrågningar och önskemål om polisiärt bistånd som
rör penningförfalskning från utländska motparter skickas, via
Rikskriminalpolisens nationella sambandskontor, direkt till
Finanspolisen. Sedan den 1 juli 1999, då den Europeiska polisbyrån
Europol inledde sin verksamhet, utbyts information och upplysningar om
penningförfalskning även genom den kanalen. Finanspolisens kontakt
med Europol sker även den genom förmedling av Rikskriminalpolisens
nationella sambandskontor
Mot bakgrund av vad som nu redovisats måste Finanspolisen anses, på
sätt som föreskrivs enligt konventionen, dels fungera som en central för
upplysningar som kan underlätta utredning, förhindrande och
bestraffning av penningförfalskning, dels besitta den kompetens och
befogenhet som krävs för att biträda utländska motparter vid inter-
nationella förfrågningar om penningförfalskning, dels, i den utsträckning
den finner det ändamålsenligt, kunna delge andra centralbyråer
nödvändiga uppgifter om nya penningemissioner, indragning av pengar,
upptäckter av förfalskade pengar m.m. Regeringen anser därför inte att
det föreligger skäl att lagstifta i dessa delar. Som Rikspolisstyrelsen
anfört kan det dock finnas anledning att föreskriva i en förordning att
styrelsen skall utgöra sådan centralbyrå som anges i konventionen.
Internationell rättslig hjälp i brottmål
Den svenska lagstiftningen är så utformad att den inte kräver
ömsesidighet, utan rättslig hjälp kan lämnas även till stater med vilka
Sverige inte har några konventionsbaserade åtaganden. Det är således
redan i dag möjligt för Sverige att lämna stater som är parter till 1929 års
konvention rättslig hjälp i fråga om de brott som omfattas av
konventionen. En del länder kräver emellertid avtal med den andra staten
för att lämna rättslig hjälp.
Inom Regeringskansliet pågår för närvarande arbete med att
effektivisera regleringen av det internationella straffrättsliga samarbetet.
Arbetet sker bl.a. mot bakgrund av att den ökade rörligheten i världen, de
förbättrade kommunikationerna och användandet av modern teknik har
lett till att brottslighet i långt större utsträckning än tidigare berör flera
stater samtidigt. I propositionen Internationell rättslig hjälp i brottmål
(prop. 1999/2000:61) föreslår regeringen en ny lag om internationell
rättslig hjälp i brottmål. I lagen regleras åklagares och domstolars
samarbete över gränserna i brottsutredningar och brottmålsrättegångar.
Förslaget syftar till att göra lagstiftningen mer överskådlig och enhetligt
utformad för olika former av rättslig hjälp. Kommunikationsvägarna
förkortas och antalet handläggnings- och beslutsnivåer minskar. Sveriges
möjligheter att bistå med olika former av rättslig hjälp blir större, dels
genom att olika villkor och begränsningar som gäller i dag tas bort, dels
genom att lagen inbegriper ytterligare slag av åtgärder som Sverige kan
bistå med. Lagstiftningen är utformad med beaktande av bl.a. det arbete
som pågår inom EU och Europarådet.
Sammantaget innebär vad som ovan anförts att 1929 års konvention,
enligt regeringens mening, inte kan anses innehålla några åtaganden vad
gäller internationell rättslig hjälp, som Sverige inte redan med nuvarande
och föreslagen lagstiftning uppfyller.
7 Ekonomiska konsekvenser
Regeringen gör bedömningen att tillträdet till 1929 års konvention samt
antagandet av Europeiska unionens kommande rambeslut inte föranleder
några ökade kostnader för staten.
Internationell konvention för bekämpande av
penningförfalskning
INTERNATIONAL CONVEN-
TION FOR THE SUP-
PRESSION OF COUNTER-
FEITING CURRENCY
PART I
Article I
The High Contracting Parties
recognise the rules laid down in
Part I of this Conventions as the
most effective means in present
circumstances for ensuring the
prevention and punishment of the
offence of counterfeiting currency.
INTERNATIONELL KON-
VENTION FÖR BEKÄM-
PANDE AV PENNING-
FÖRFALSKNING
DEL I
Artikel 1
De höga fördragsslutande parterna
erkänner att de bestämmelser som
ingår i del I i denna konvention
under nuvarande förhållanden
utgör de mest effektiva medlen att
förhindra och bestraffa
penningförfalskning.
Article 2
In the present Convention, the
word ”currency” is understood to
mean paper money (including
banknotes) and metallic money,
the circulation of which is legally
authorised.
Artikel 2
I denna konvention avses med
ordet pengar papperspengar
(innefattande banksedlar) och
pengar av metall som är lagligen
utgivna.
Article 3
The following should be
punishable as ordinary crimes:
(1) Any fraudulent making or
altering of currency, whatever
means are employed;
(2) The fraudulent uttering of
counterfeit currency;
(3) The introduction into a country
of or the receiving or obtaining
counterfeit currency with a view to
uttering the same and with
knowledge that it is counterfeit;
(4) Attempts to commit, and any
intentional participation in, the
foregoing acts;
(5) The fraudulent making,
receiving or obtaining of instru-
ments or other articles peculiarly
adapted for the counterfeiting or
altering of currency.
Artikel 3
Följande gärningar skall vara
straffbara såsom brott mot allmän
lag:
(1) Bedräglig framställning eller
ändring av pengar, oavsett vilka
medel som har använts.
(2) Bedräglig utprångling av falska
pengar.
(3) Införsel till en stat eller
mottagande eller anskaffande av
falska pengar i avsikt att prångla ut
dem och med vetskap om att de är
falska.
(4) Försök till och uppsåtlig
medverkan i dessa gärningar.
(5) Framställning, mottagande
eller anskaffande i bedrägligt syfte
av hjälpmedel eller andra föremål
som specifikt är avsedda för
förfalskning eller ändring av
pengar.
Article 4
Each of the acts mentioned in
Article 3, if they are committed in
different countries, should be
considered as a distinct offence.
Artikel 4
Var och en av de gärningar som
avses i artikel 3 skall, om de
begåtts i olika stater, betraktas som
ett särskilt brott.
Article 5
No distinction should be made in
the scale of punishments for
offences referred to in Article 3
between acts relating to domestic
currency on the one hand and to
foreign currency on the other; this
provision may not be made subject
to any condition of reciprocal
treatment by law or by treaty.
Artikel 5
I straffskalan för de brott som
avses i artikel 3 får inte göras
åtskillnad mellan brott som avser
en stats egna pengar och andra
staters pengar; denna bestämmelse
får inte göras beroende av i lag
eller överenskommelse fastställt
villkor om reciprocitet.
Article 6
In countries where the principle of
the international recognition of
previous convictions is recognised,
foreign convictions for the
offences referred to in Article 3
should, within the conditions
prescribed by domestic law, be
recognised for the purpose of
establishing habitual criminality.
Artikel 6
Stater som erkänner internationell
tillämpning av principen om åter-
fall i brott skall, inom gränserna
för sin lagstiftning, erkänna domar
som meddelats i en annan stat,
som gäller brott som avses i artikel
3, som återfall i brott.
Article 7
In so far as ”civil parties” are
admitted under the domestic law,
foreign ”civil parties”, including,
if necessary, the High Contracting
Party whose money has been
counterfeited, should be entitled to
all rights allowed to inhabitants by
the laws of the country in which
the case is tried.
Artikel 7
Om den interna lagstiftningen
medger väckande av enskilt
anspråk, skall målsägande från
andra stater, däribland även den
part vars pengar har blivit för-
falskade, åtnjuta alla de rättigheter
som tillkommer medborgarna i
den stat där saken prövas.
Article 8
In countries where the principle of
the extradition of nationals is not
recognised, nationals who have
returned to the territory of their
own country after the commission
abroad of an offence referred to in
Article 3 should be punishable in
the same manner as if the offence
had been committed in their own
territory, even in a case where the
offender has acquired his
nationality after the commission of
the offence.
This provision does not apply if, in
a similar case, the extradition of a
foreigner could not be granted.
Artikel 8
I stater som inte erkänner
principen om utlämning av egna
medborgare skall medborgare,
som återvänt till sin egen stats
territorium efter att i en annan stat
ha begått brott som avses i artikel
3, straffas som om brottet hade
begåtts inom den egna statens
territorium, även om den skyldige
har förvärvat medborgarskapet
efter brottets förövande.
Denna bestämmelse skall inte
tillämpas om det i ett liknande fall
inte skulle kunna medges
utlämning av en utlänning.
Article 9
Foreigners who have committed
abroad any offence referred to in
Article 3, and who are in the
territory of a country whose
internal legislation recognises as a
general rule the principle of the
prosecution of offences committed
abroad, should be punishable in
the same way as if the offence had
been committed in the territory of
that country.
The obligation to take proceedings
is subject to the condition that
extradition has been requested and
that the country to which
application is made cannot hand
over the person accused for some
reason which has no connection
with the offence.
Artikel 9
Utlänning, som i en annan stat har
begått ett brott som avses i artikel
3 och som uppehåller sig inom en
stats territorium vars nationella
lagstiftning som allmän regel
erkänner principen om beivrande
av brott som begåtts utom riket,
skall straffas som om brottet hade
begåtts inom denna stats
territorium.
En förutsättning för skyldigheten
att lagföra är att utlämnande har
begärts och att den anmodade
staten inte kan utlämna den
anklagade av skäl som saknar
samband med brottet.
Article 10
The offences referred to in Article
3 shall be deemed to be included
as extradition crimes in any
extradition treaty which has been
or may hereafter be concluded
between any of the High
Contracting Parties.
Artikel 10
I fördrag om utlämning som har
ingåtts eller i framtiden kan
komma att ingås mellan parterna
skall de gärningar som avses i
artikel 3 betraktas som brott för
vilka utlämning kan ske.
The High Contracting Parties who
do not make extradition
conditional on the existence of a
treaty or reciprocity, henceforward
recognise the offences referred to
in Article 3 as cases of extradition
as between themselves.
De parter, som inte gör utlämning
beroende av överenskommelse
eller reciprocitet, erkänner
hädanefter de gärningar som avses
i artikel 3 som brott för vilka
utlämning kan ske.
Extradition shall be granted in
conformity with the law of the
country to which application is
made.
Utlämning skall beviljas i enlighet
med den anmodade statens lag.
Article 11
Counterfeit currency, as well as
instruments or other articles
referred to in Article 3 (5), should
be seized and confiscated. Such
currency, instruments or other
articles should, after confiscation,
be handed over on request either to
the Government or bank of issue
whose currency is in question,
with the exception of exhibits
whose preservation as a matter of
record is required by the law of the
country where the prosecution
took place, and any specimens
whose transmission to the Central
Office mentioned in Article 12
may be deemed advisable. In any
event, all such articles should be
rendered incapable of use.
Artikel 11
Falska pengar, hjälpmedel och
andra föremål som avses i artikel 3
(5) skall tas i beslag och förklaras
förverkade. Sådana pengar, hjälp-
medel och föremål skall efter
förverkandet på därom gjord
anhållan överlämnas, antingen till
regeringen eller till emissions-
institutet i den stat vars pengar det
är fråga om med undantag, dels för
föremål som enligt lagen i den stat
där lagföringen har skett måste
sparas som bevismaterial, dels för
föremål vilkas överlämnande till
den i artikel 12 avsedda
centralbyrån anses önskvärd. I
varje fall skall alla sådana föremål
göras obrukbara.
Article 12
In every country, within the
framework of its domestic law,
investigations on the subject of
counterfeiting should be organised
by a central office.
This central office should be in
close contact:
(a) With the institutions issuing
currency;
(b) With the police authorities
within the country;
(c) With the central offices of
other countries.
It should centralise, in each
country, all information of a nature
to facilitate the investigation,
prevention and punishment of
counterfeiting currency.
Artikel 12
I varje stat skall, inom gränserna
för statens lagstiftning, utredningar
rörande penningförfalskning or-
ganiseras av en centralbyrå.
Centralbyrån skall stå i nära
kontakt med
(a) emissionsinstituten,
(b) polismyndigheterna i staten,
(c) centralbyråerna i andra stater.
Varje sådan byrå skall fungera
som central för upplysningar som
kan underlätta utredning,
förhindrande och bestraffning av
penningförfalskning.
Article 13
The central offices of the different
countries should correspond
directly with each other.
Artikel 13
Centralbyråerna i staterna skall stå
i direkt förbindelse med varandra.
Article 14
Each central office should, so far
as it considers expedient, forward
to the central offices of the other
countries a set of cancelled
specimens of the actual currency
of its own country.
Artikel 14
Varje centralbyrå skall, i den
utsträckning den finner det
ändamålsenligt, tillhandahålla
centralbyråerna i andra stater en
uppsättning makulerade exemplar
av sin stats lagliga betalnings-
medel.
It should, subject to the same
limitation, regularly notify to the
central offices in foreign countries,
giving all necessary particulars:
Varje centralbyrå skall, i samma
utsträckning, regelbundet lämna
centralbyråerna i andra stater
underrättelser med alla nödvändiga
detaljuppgifter om följande:
(a) New currency issues made in
its country;
(b) The withdrawal of currency
from circulation, whether as out of
date or otherwise.
Except in cases of purely local
interest, each central office should,
so far as it thinks expedient, notify
to the central offices in foreign
countries:
(a) Nya penningemissioner i sin
egen stat.
(b) Indragning av pengar beroende
på att de har upphört att gälla eller
av annan anledning.
Utom i fall av rent lokalt intresse,
skall varje centralbyrå, i den
utsträckning den finner det
ändamålsenligt, delge andra staters
centralbyråer följande:
(1) Any discovery of counterfeit
currency. Notification of the
forgery of bank or currency notes
shall be accompanied by a
technical description of the
forgeries, to be provided solely by
the institution whose notes have
been forged. A photographic
reproduction or, if possible, a
specimen forged note should be
transmitted. In urgent cases, a
notification and a brief description
made by the police authorities may
be discreetly communicated to the
central offices interested, without
prejudice to the notification and
technical description mentioned
above;
(1) Upptäckt av förfalskade
pengar. Underrättelser om för-
falskning av bank- och central-
bankssedlar skall åtföljas av en
teknisk beskrivning av förfalsk-
ningssättet, avgiven uteslutande av
det emissionsinstitut vars sedlar
har förfalskats; en fotografisk
avbildning eller, om möjligt, ett
exemplar av den falska sedeln
skall översändas. I brådskande fall
kan vederbörande centralbyråer
under hand delges en anmälan och
en summarisk beskrivning från
polismyndigheterna, dock utan att
det skall inverka på ovannämnda
underrättelse och tekniska
beskrivning.
(2) Investigation and prosecutions
in cases of counterfeiting, and
arrests, convictions and expulsions
of counterfeiters, and also, where
possible, their movements,
together with any details which
may be of use, and in particular
their descriptions, fingerprints and
photographs;
(2) Utredning, åtal, frihets-
berövande, lagföring och utvisning
av penningförfalskare samt, om
möjligt, deras rörelser och andra
upplysningar av betydelse, såsom
deras signalement, fingeravtryck
och fotografi.
(3) Details of discoveries of
forgeries, stating whether it has
been possible to seize all the
counterfeit currency put into
circulation.
(3) Detaljerade upplysningar om
upptäckt penningförfalskning med
uppgift om huruvida upptäckten
har lett till att alla falska pengar
som är i omlopp har kunnat
beslagtas.
Article 15
In order to ensure, improve and
develop direct international co-
operation in the prevention and
punishment of counterfeiting
currency, the representatives of the
central offices of the High
Contracting Parties should from
time to time hold conferences with
the participation of representatives
of the banks of issue and of the
central authorities concerned. The
organisation and supervision of a
central international information
office may form the subject of one
of these conferences.
Artikel 15
I syfte att säkerställa, förbättra och
utveckla det direkta internationella
samarbetet till förhindrande och
bestraffning av penningförfalsk-
ning skall representanter för
parternas centralbyråer tid efter
annan hålla konferenser, i vilka
även representanter för emissions-
instituten och de berörda centrala
myndigheterna skall delta. Vid en
sådan konferens kan frågan om
upprättande av en internationell
informationscentral och dess
kontrollerande verksamhet
behandlas.
Article 16
The transmission of letters of
request relating to offences
referred to in Article 3 should be
effected:
Artikel 16
En framställning om rättslig hjälp
som hänför sig till brott som avses
i artikel 3 skall framföras
(a) Preferably by direct
communication between the
judicial authorities, through the
central offices where possible;
(a) helst direkt mellan de rättsliga
myndigheterna, i förekommande
fall via centralbyråerna,
(b) By direct correspondence
between the Ministers of Justice of
the two countries, or by direct
communication from the authority
of the country making the request
to the Minister of Justice of the
country to which the request is
made;
(b) direkt mellan justitie-
ministrarna i de båda staterna eller
direkt från myndigheten i den
begärande staten till justitie-
ministern i den anmodade staten,
(c) Through the diplomatic or
consular representative of the
country making the request in the
country to which the request is
made; this representative shall
send the letters of request direct to
the competent judicial authority or
to the authority appointed by the
Government of the country to
which the request is made, and
shall receive direct from such
authority the papers showing the
execution of the letters of request.
(c) genom förmedling av en
diplomatisk eller konsulär före-
trädare för den begärande staten i
den anmodade staten; denna
företrädare skall överlämna fram-
ställningen till behörig rättslig
myndighet eller till den myndighet
som anvisas av regeringen i den
anmodade staten och skall direkt
från denna myndighet motta
handlingar som utvisar att
framställningen har verkställts.
In cases (a) and (c), a copy of the
letters of request shall always be
sent simultaneously to the superior
authority of the country to which
application is made.
I de fall som avses i a) och c) ovan
skall en kopia av framställningen
alltid samtidigt delges med den
högsta myndigheten i den
anmodade staten.
Unless otherwise agreed, the
letters of request shall be drawn up
in the language of the authority
making the request, provided
always that the country to which
the request is made may require a
translation in its own language,
certified correct by the authority
making the request.
Om inte annat har avtalats, skall
framställningen vara avfattad på
den begärande myndigheten språk,
dock att den anmodade staten har
rätt att begära en auktoriserad
översättning till sitt eget språk av
den begärande myndigheten.
Each High Contracting Party shall
notify to each of the other High
Contracting Parties the method or
methods of transmission men-
tioned above which it will
recognise for the letters of request
of the latter High Contracting
Party.
Parterna skall meddela varandra
vilket eller vilka av de ovan-
nämnda sätten för framställning
som de godkänner.
Until such notification is made by
a High Contracting Party, its
existing procedure in regard to
letters of request shall remain in
force.
Till dess att ett sådant meddelande
har gjorts av en part, skall det
förfarande för framställning som
den parten för närvarande
tillämpar fortfarande följas.
Execution of letters of request
shall not be subject to payment of
taxes or expenses of any nature
whatever other than expenses of
experts.
Verkställighet av framställningar
får inte beläggas med andra
pålagor eller kostnader än sak-
kunnigarvode.
Nothing in the present article shall
be construed as an undertaking on
the part of the High Contracting
Parties to adopt in criminal matters
any form or methods of proof
contrary to their laws.
Ingen bestämmelse i denna artikel
skall tolkas som en förpliktelse för
parterna att i fråga om brottmål
godta någon form eller metod av
bevisning som skulle stå i strid
med deras lagstiftning.
Article 17
The participation of a High
Contracting Party in the present
Convention shall not be
interpreted as affecting that Party's
attitude on the general question of
criminal jurisdiction as a question
of international law.
Artikel 17
En parts deltagande i denna
konvention får inte tolkas så att det
påverkar partens inställning i den
allmänna frågan om straffrättslig
jurisdiktion i internationell rätt.
Article 18
The present Convention does not
affect the principle that the
offences referred to in Article 3
should in each country, without
ever being allowed impunity, be
defined, prosecuted and punished
in conformity with the general
rules of its domestic law.
Artikel 18
Denna konvention skall inte
inverka på principen att de
gärningar som avses i artikel 3 i
varje stat – utan att någonsin
tillförsäkras straffrihet – skall
kunna rubriceras, åtalas och
bestraffas i enlighet med de
allmänna stadgandena i statens
nationella lagstiftning.
PART II
Article 19
The High Contracting Parties
agree that any disputes which
might arise between them relating
to the interpretation or application
of this Convention shall, if they
cannot be settled by direct
negotiation, be referred for
decision to the Permanent Court of
International Justice. In case any
or all of the High Contracting
Parties parties to such a dispute
should not be Parties to the
Protocol bearing the date of
December 16th, 1920, relating to
the Permanent Court of
International Justice, the dispute
shall be referred, at the choice of
the parties and in accordance with
the constitutional procedure of
each party, either to the Permanent
Court of International Justice or to
a court of arbitration constituted in
accordance with the Convention of
October 18th, 1907, for the Pacific
Settlement of International Dis-
putes, or to some other court of
arbitration.
DEL II
Artikel 19
Parterna är överens om att alla
tvister som kan uppkomma mellan
dem i om fråga tolkningen eller
tillämpningen av denna kon-
vention, som inte kan lösas genom
direkta förhandlingar, skall
hänskjutas till Fasta mellanfolkliga
domstolen för avgörande. Om de
parter mellan vilka en tvist har
uppkommit, eller någon av dem,
inte är part i protokollet av den 16
december 1920 angående den
Fasta mellanfolkliga domstolen,
skall tvisten enligt deras
avgörande och i enlighet med
deras konstitutionella ordning,
hänskjutas, antingen till Fasta
mellanfolkliga domstolen, till en i
enlighet med konventionen den 18
oktober 1907 för avgörande på
fredlig väg av internationella
tvister tillsatt skiljedomstol eller
till annan skiljedomstol.
Article 20
The present Convention, of which
the French and English texts are
both authentic, shall bear today's
date. Until the 31st day of
December 1929, it shall be open
for signature on behalf of any
Member of the League of Nations
and on behalf of any non-member
State which was represented at the
Conference which elaborated the
present Convention or to which a
copy is communicated by the
Council of the League of Nations.
It shall be ratified, and the
instruments of ratification shall be
transmitted to the Secretary-
General of the League of Nations,
who will notify their receipt to all
the Members of the League and to
the non-member States aforesaid.
Artikel 20
Denna konvention, vars franska
och engelska texter är lika giltiga,
skall dagtecknas denna dag; den
får till och med den 31 december
1929 undertecknas av varje
medlem av Nationernas förbund
och av varje utanförstående stat
som var företrädd vid den
konferens där denna konvention
utformades eller som av
Nationernas förbunds råd delgetts
konventionen.
Konventionen skall ratificeras.
Ratifikationsinstrument skall
överlämnas till Nationernas
förbunds generalsekreterare, som
skall meddela Nationernas
förbunds alla medlemmar om
mottagandet därav och de
utanförstående stater som avses i
föregående stycke.
Article 21
After the 1st day of January 1930,
the present Convention shall be
open to accession on behalf of any
Member of the League of Nations
and any of the non-member States
referred to in Article 20 on whose
behalf it has not been signed.
Artikel 21
Från och med den 1 januari 1930
får varje medlem av Nationernas
förbund och varje utanförstående
stat, som avses i artikel 20 och
som inte har undertecknat konven-
tionen, ansluta sig till den.
The instruments of accession shall
be transmitted to the Secretary-
General of the League of Nations,
who will notify their receipt to all
the Members of the League and to
the non-member States referred to
in Article 20.
Anslutningsinstrument skall över-
lämnas till Nationernas förbunds
generalsekreterare, som skall med-
dela alla förbundsmedlemmar och
de utanförstående stater som avses
i artikel 20.
Article 22
The countries which are ready to
ratify the Convention under the
second paragraph of Article 20 or
to accede to the Convention under
Article 21 but desire to be allowed
to make any reservations with
regard to the application of the
Convention may inform the
Secretary-General of the League
of Nations to this effect, who shall
forthwith communicate such reser-
vations to the High Contracting
Parties on whose behalf ratifi-
cations or accessions have been
deposited and enquire whether
they have any objection thereto. If
within six months of the date of
the communication of the
Secretary-General no objections
have been received, the
participation in the Convention of
the country making the reservation
shall be deemed to have been
accepted by the other High
Contracting Parties subject to the
said reservation.
Artikel 22
Stater som är beredda att i enlighet
med artikel 20 andra stycket
ratificera, eller att i enlighet med
artikel 21 ansluta sig till denna
konvention, men som önskar göra
förbehåll med avseende på dess
tillämpning, får meddela
Nationernas förbunds general-
sekreterare om sin avsikt. Denne
skall ofördröjligen delge dessa
förbehåll med samtliga de parter
som har deponerat ratifikations-
eller anslutningsinstrument och
samtidigt fråga dem om de önskar
resa några invändningar. Om ingen
av parterna inom sex månader
efter delgivningen har rest någon
invändning, skall anslutningen till
konventionen av den stat som har
gjort ifrågavarande förbehåll anses
ha blivit godkänd av de övriga
parterna med sagda förbehåll.
Article 23
Ratification of or accession to the
present Convention by any High
Contracting Party implies that its
legislation and its administrative
organisation are in conformity
with the rules contained in the
Convention.
Artikel 23
En parts ratificering av eller
anslutning till denna konvention
förutsätter att partens lagstiftning
och administrativa system står i
överensstämmelse med
konventionens bestämmelser.
Article 24
In the absence of a contrary
declaration by one of the High
Contracting Parties at the time of
signature, ratification or accession,
the provisions of the present
Convention shall not apply to
colonies, overseas territories,
protectorates or territories under
suzerainty or mandate.
Artikel 24
Om en part vid undertecknandet,
ratificeringen eller anslutningen
inte förklarar annat, skall
bestämmelserna i denna kon-
vention inte gälla kolonier,
översjöiska territorier, protektorat
eller områden som står under
överhöghet eller mandat.
Nevertheless, the High
Contracting Parties reserve the
right to accede to the Convention,
in accordance with the provisions
of Articles 21 and 23, for their
colonies, overseas territories,
protectorates or territories under
suzerainty or mandate. They also
reserve the right to denounce it
separately in accordance with the
provisions of Article 27.
Parterna förbehåller sig dock
rätten till anslutning i enlighet med
bestämmelserna i artiklarna 21 och
23 för sina kolonier, översjöiska
territorier, protektorat och
områden som står under deras
överhöghet eller mandat. De
förbehåller sig även rätten att i
varje särskilt fall säga upp
konventionen i enlighet med
bestämmelserna i artikel 27.
Article 25
The present Convention shall not
come into force until five
ratifications or accessions on
behalf of Members of the League
of Nations or non-member States
have been deposited. The date of
its coming into force shall be the
ninetieth day after the receipt by
the Secretary-General of the
League of Nations of the fifth
ratification or accession.
Artikel 25
Denna konvention träder i kraft
när den har ratificerats eller
tillträtts av fem medlemmar av
Nationernas förbund eller
utanförstående stater. Den träder i
kraft den nittionde dagen efter det
att Nationernas förbunds
generalsekreterare har mottagit det
femte ratifikations- eller
anslutningsinstrumentet.
Article 26
After the coming into force of the
Convention in accordance with
Article 25, each subsequent
ratification or accession shall take
effect on the ninetieth day from
the date of its receipt by the
Secretary-General of the League
of Nations.
Artikel 26
Varje ratifikation eller anslutning
som görs efter det att kon-
ventionen har trätt i kraft i enlighet
med artikel 25 får effekt från och
med den nittionde dagen efter det
att vederbörande instrument har
mottagits av Nationernas förbunds
generalsekreterare.
Article 27
The present Convention may be
denounced on behalf of any
Member of the League of Nations
or non-member State by a
notification in writing addressed to
the Secretary-General of the
League of Nations, who will
inform all the Members of the
League and the non-member
States referred to in Article 20.
Such denunciation shall take effect
one year after the date of its
receipt by the Secretary-General of
the League of Nations, and shall
operate only in respect of the High
Contracting Party on whose behalf
it was notified.
Artikel 27
Denna konvention får sägas upp av
medlemmar av Nationernas
förbund och av utanförstående
stater genom skriftligt meddelande
till förbundets generalsekreterare,
som skall meddela samtliga
medlemmar därom och de utan-
förstående stater som avses i
artikel 20. En uppsägning skall få
effekt ett år efter den dag då den
mottagits av Nationernas förbunds
generalsekreterare; uppsägningen
skall endast gälla den part på vars
vägnar den har gjorts.
Article 28
The present Convention shall be
registered by the Secretariat of the
League of Nations on the date of
its coming into force.
In faith whereof the above-
mentioned Plenipotentiaries have
signed the present Convention.
Artikel 28
Denna konvention skall registreras
av Nationernas förbunds sekre-
tariat den dag då den träder i kraft.
Till bekräftelse härav har ovan-
nämnda bemyndigade ombud
undertecknat denna konvention.
Done at Geneva, the twentieth day
of April, one thousand nine
hundred and twenty-nine, in a
single copy, which will remain
deposited in the archives of the
Secretariat of the League of
Nations, and of which certified
copies will be transmitted to all the
Members of the League and to the
non-member States referred to in
Article 20.
Upprättad i Genève den 20 april
1929 i ett enda exemplar, som
skall deponeras i Nationernas
förbunds sekretariats arkiv och
varav bevittnade avskrifter skall
tillställas samtliga medlemmar av
Nationernas förbund och de
utanförstående stater som avses i
artikel 20.
PROTOCOL
I. INTERPRETATIONS.
At the moment of signing the
Convention of this day's date, the
undersigned Plenipotentiaries
declare that they accept the
interpretations of the various
provisions of the Convention set
out hereunder.
PROTOKOLL
I. TOLKNING
Vid undertecknandet av den denna
dag dagtecknade konventionen
förklarar undertecknade bemyn-
digade ombud härmed att de
godtar nedanstående tolkningar av
de angivna bestämmelserna i
konventionen.
It is understood:
(1) That the falsification of a
stamp on a note, when the effect of
such a stamp is to make that note
valid in a given country, shall be
regarded as a falsification of the
note.
Det är överenskommet
(1) att förfalskning av stämpel på
penningsedel i syfte att göra denna
gångbar i en viss stat skall
betraktas som förfalskning av
sedeln,
(2) That the Convention does not
affect the right of the High
Contracting Parties freely to
regulate, according to their
domestic law, the principles on
which a lighter sentence or no
sentence may be imposed, the
prerogative of pardon or mercy
and the right to amnesty.
(2) att konventionen inte skall
inkräkta på parternas rätt att, inom
gränserna för sin egen lagstiftning,
fritt reglera principerna för att ett
lägre eller inget straff ådöms samt
benådning och amnesti,
(3) That the rule contained in
Article 4 of the Convention in no
way modifies internal regulations
establishing penalties in the event
of concurrent offences. It does not
prevent the same individual, who
is both forger and utterer, from
being prosecuted as forger only.
(3) att bestämmelserna i artikel 4 i
konventionen inte skall medföra
någon ändring i de nationella
bestämmelserna om straff vid
sammanträffande av brott; den
skall inte hindra att den som gör
sig skyldig till både penning-
förfalskning och utprångling av
falska pengar straffas endast som
penningförfalskare,
(4) That High Contracting Parties
are required to execute letters of
request only within the limits
provided for by their domestic
law.
(4) att parterna är skyldiga att
tillmötesgå en framställning om
rättslig hjälp endast i den
utsträckning det stadgas i deras
nationella lagstiftning.
OPTIONAL PROTOCOL
Recognising the important
progress regarding the suppression
of counterfeiting currency which
has been realised by the
Convention for the Suppression of
Counterfeiting Currency bearing
this day's date, the High
Contracting Parties signatory to
this Protocol, subject to
ratification undertake, in their
mutual relations, to consider, as
regards extradition, the acts
referred to in Article 3 of the said
Convention as ordinary offences.
Extradition shall be granted
according to the law of the country
to which application is made.
The provisions of Part II of the
said Convention apply equally to
the present Protocol, with the
exception of the following
provisions:
(1) The present Protocol may be
signed in accordance with Article
20 of the Convention in the name
of any State Member of the
League of Nations and of any non-
member State which has been
represented at the Conference and
which has signed or will sign the
Convention, or to which the
Council of the League of Nations
shall have sent a copy of the said
Convention.
(2) The present Protocol shall
come into force only after it has
been ratified or adhered to in the
name of three Members of the
League of Nations or States which
are not members.
(3) Ratification of and accession to
the present Protocol are inde-
pendent of ratification of or
accession to the Convention.
In faith whereof the Pleni-
potentiaries named below have
signed the present Protocol.
Done at Geneva, in a single copy,
forming an Annex to the Con-
vention for the Suppression of
Counterfeiting Currency, on the
twentieth day of April, one
thousand nine hundred and
twentynine.
FAKULTATIVT PROTOKOLL
Med erkännande av de viktiga
framsteg i fråga om bekämpande
av penningförfalskning som den
denna dag dagtecknade konven-
tionen för bekämpande av
penningförfalskning innebär,
förpliktar sig de parter som har
undertecknat detta protokoll att,
med förbehåll för ratificering, i
sina inbördes relationer med
avseende på utlämning betrakta de
i artikel 3 i konventionen nämnda
gärningarna såsom straffbara som
brott mot allmän lag.
Utlämning skall medges i enlighet
med den anmodade statens lag.
Bestämmelserna i del II i
konventionen skall även gälla i
fråga om detta protokoll utom i
följande avseenden:
(1) Detta protokoll får under-
tecknas i enlighet med artikel 20 i
konventionen av medlemsstat i
Nationernas förbund och av varje
utanförstående stat som varit
representerad vid konferensen och
har undertecknat eller kommer att
underteckna konventionen eller av
stat som av Nationernas förbunds
råd har delgetts konventionen.
(2) Detta protokoll träder i kraft
när det har ratificerats eller
tillträtts av tre medlemmar av
Nationernas förbund eller
utanförstående stater.
(3) Ratificering och anslutning till
detta protokoll skall vara
oberoende av ratificering och
anslutning till konventionen.
Till bekräftelse härav har nedan-
stående bemyndigade ombud
undertecknat detta protokoll.
Upprättat i Genève i ett enda
exemplar som skall utgöra en
bilaga till konvention för bekäm-
pande av penningförfalskning av
den 20 april 1929.
Utkast till ett rambeslut om förstärkning av det
straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i
samband med införandet av euron
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA RAMBESLUT
med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 31 e
och 34.2 b i detta,
med beaktande av Förbundsrepubliken Tysklands initiativ,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och
av följande skäl:
RÅDET erinrar om sin förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om
införande av euron , i vilken det fastställs att sedlar och mynt i euro skall
sättas i omlopp från och med den 1 januari 2002 och att de deltagande
medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns lämpliga påföljder för
förfalskning av sedlar och mynt i euro.
RÅDET noterar kommissionens meddelande av den 23 juli 1998 till rådet,
Europaparlamentet och Europeiska centralbanken: Skydd av euron mot
förfalskning.
RÅDET noterar Europaparlamentets resolution av den 17 november 1998
om kommissionens meddelande av den 23 juli 1998 till rådet,
Europaparlamentet och Europeiska centralbanken: Skydd av euron mot
förfalskning .
RÅDET noterar Europeiska centralbankens rekommendation av
den 7 juli 1998 avseende vissa åtgärder för att stärka det rättsliga skyddet för
eurosedlar och euromynt .
RÅDET beaktar bestämmelserna i den internationella konventionen om
bekämpning av penningförfalskning av den 20 april 1929 och protokollet till
denna.
RÅDET beaktar den särskilda europeiska betydelse som euron har och
principen om icke-diskriminering i artikel 5 i 1929 års konvention, vilket
gör det nödvändigt att säkerställa att stränga påföljder kan ådömas för
allvarliga förfalskningsbrott som berör euron eller andra valutor.
Euron kommer på grund av sin världsomfattande betydelse att vara särskilt
utsatt för förfalskningsrisker.
Bedräglig verksamhet i samband med euron har redan konstaterats.
Det bör säkerställas att euron skyddas på lämpligt sätt i alla medlemsstater
genom effektiva straffrättsliga åtgärder även innan sedlar och mynt i euro
börjar sättas i omlopp den 1 januari 2002, i syfte att säkerställa den nya
valutans nödvändiga trovärdighet och därmed undvika allvarliga
ekonomiska konsekvenser.
RÅDET beaktar rådets resolution av den 28 maj 1999 om förstärkning av
det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av
euron med tillhörande riktlinjer för ett bindande rättsinstrument.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Definitioner
I detta rambeslut avses med
– konventionen: den internationella konventionen om bekämpning av
penningförfalskning av den 20 april 1929 med tillhörande protokoll ,
– pengar: papperspengar (inklusive sedlar) och pengar av metall, som är
lagliga betalningsmedel, inklusive eurosedlar och euromynt, som är
lagliga betalningsmedel i enlighet med rådets förordning (EG) 974/98
om införande av euron.
– juridisk person: varje enhet som har denna ställning enligt tillämplig
nationell lagstiftning, med undantag av stater eller andra offentliga
organ vid utövandet av de befogenheter som de har i egenskap av
statsmakter samt offentliga internationella organisationer.
Artikel 2
Samband med konventionen
1. Detta rambeslut syftar till att komplettera bestämmelserna i
konventionen med nedanstående bestämmelser och att underlätta
medlemsstaternas tillämpning av dem.
2. Därför skall de medlemsstater som hittills inte har anslutit sig till
konventionen åta sig att göra detta.
3. Åtagandena enligt konventionen skall inte påverkas.
Artikel 3
Allmänna brott
1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att följande verksamheter är straffbara:
a) Att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar, oavsett
vilka medel som har använts.
b) Att i bedrägligt syfte prångla ut falska pengar.
c) Att importera, exportera, transportera, ta emot eller anskaffa
falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om
att de är falska.
d) Att i bedrägligt syfte tillverka, ta emot, anskaffa eller inneha
– redskap, föremål, datorprogram eller alla andra instrument
som är specifikt avsedda för att förfalska eller ändra pengar,
eller
– hologram eller andra delar av pengar som tjänar som skydd
mot förfalskning.
2. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att deltagande i och anstiftan till sådan verksamhet som avses i punkt
1, samt försök till sådan verksamhet som avses i punkt 1 a–c är
straffbara.
Artikel 4
Andra brott
Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de
verksamheter som avses i artikel 3 är straffbara även när det rör sig om
sedlar eller mynt som framställs eller har framställts med hjälp av lagliga
anordningar eller material i strid mot de rättigheter eller villkor enligt vilka
de behöriga myndigheterna får ge ut mynt och sedlar och utan dessa
myndigheters samtycke.
Artikel 5
Icke utgivna mynt och sedlar avsedda att sättas i omlopp
Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de
verksamheter som avses i artiklarna 3 och 4 är straffbara när
a) det rör sig om de kommande eurosedlarna och euromynten och
handlingen begås före den 1 januari 2002,
b) det rör sig om sedlar och mynt avsedda att sättas i omlopp men som
ännu inte har givits ut, och som är i en valuta som utgör lagligt
betalningsmedel.
Artikel 6
Påföljder
1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att de verksamheter som avses i artiklarna 3 till 5 medför effektiva,
proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland
även frihetsberövande, som kan leda till utlämning.
2. Brotten att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar enligt artikel
3.1 a skall kunna bestraffas med fängelse varvid det maximala straffet
inte skall vara lägre än 8 år.
Artikel 7
Jurisdiktion
1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i denna artikel
– skall varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att
upprätta sin jurisdiktion över de brott som avses i artiklarna 3–5,
för de fall då brottet helt eller delvis har begåtts inom dess
territorium,
– är artiklarna 8 och 9 samt artikel 17 i konventionen tillämpliga
på de brott som avses i artiklarna 3–5 i detta rambeslut.
2. Åtminstone de medlemsstater som har antagit euron skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att förfalskning, åtminstone när
det gäller euron, är åtalbar, oberoende av gärningsmannens nationalitet
och den plats där brottet begicks.
3. Om flera medlemsstater har jurisdiktion och möjlighet att väcka åtal
för ett brott som grundas på samma omständigheter, skall de berörda
medlemsstaterna samarbeta för att fatta beslut om vilken av dem som
skall väcka åtal mot gärningsmannen eller gärningsmännen, så att
åtalet om möjligt koncentreras till en enda medlemsstat.
Artikel 8
Juridiska personers ansvar
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för de brott som
anges i artiklarna 3–5 och som begås till deras förmån av varje person
som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska
personens organisation och som har en ledande ställning inom den
juridiska personens organisation grundad på
– befogenhet att företräda den juridiska personen, eller
– befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar,
eller
– befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen,
samt för medhjälpare eller anstiftare till sådana brott eller försök till
förövande av de brott som avses i artikel 3.1 a och 3.1 b.
2. Utom i de fall som redan angivits i punkt 1, skall varje medlemsstat
vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk
person kan ställas till ansvar när brister i övervakning eller kontroll
som skall utföras av en sådan person som avses i punkt 1 har gjort det
möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att till
dennes förmån begå ett sådant brott som anges i artiklarna 3–5.
3. Den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 utesluter inte
lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller
medhjälpare till ett brott som anges i artiklarna 3–5.
Artikel 9
Påföljder för juridiska personer
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet
med artikel 8.1 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och
avskräckande påföljder, som skall innefatta bötesstraff eller
administrativa avgifter och som kan innefatta andra påföljder, som
a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,
b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,
c) rättslig övervakning,
d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet
med artikel 8.2 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och
avskräckande påföljder eller åtgärder.
Artikel 10
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för
att följa detta rambeslut senast den 31 december 2000 med avseende
på artikel 5 a och senast den 31 mars 2001 med avseende på övriga
bestämmelser.
2. Senast samma datum skall medlemsstaterna till rådets
generalsekretariat, Europeiska gemenskapernas kommission och
Europeiska centralbanken överlämna texterna till de bestämmelser
genom vilka deras åtaganden enligt detta rambeslut överförs till
nationell lagstiftning. Rådet kommer senast den 30 juni 2001 att mot
bakgrund av en rapport som skall färdigställas på grundval av denna
information samt en skriftlig rapport från kommissionen, utvärdera i
vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit nödvändiga åtgärder
för att följa detta rambeslut.
Artikel 11
Ikraftträdande
Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.
Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde
till vissa internationella överenskommelser för
bekämpande av penningförfalskning m.m.
I promemorian behandlas frågan om vilka åtgärder Sverige bör vidta för
att förbättra det internationella samarbetet och den straffrättsliga
regleringen avseende penningförfalskning och utprångling av falska
pengar.
Det föreslås att Sverige skall ansluta sig till den internationella
konventionen av den 20 april 1929 för bekämpande av
penningförfalskning. Konventionen har tillträtts av ett stort antal stater,
bl.a. samtliga medlemsstater i EU, utom Sverige och Luxemburg. Enligt
uppgift har även Luxemburg inlett arbete för att kunna ansluta sig till
konventionen.
I promemorian redogörs också för det arbete som äger rum inom EU
för att förhandla fram en rättsakt vars syfte är att förstärka det
straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av
euron. Det föreslås att Sverige skall ansluta sig till den kommande
rättsakten.
Slutligen görs en bedömning av vilka författningsändringar som bör
vidtas för att förbättra det straffrättsliga skyddet av pengar samt för att
Sverige skall kunna uppfylla åtagandena i 1929 års konvention och EU:s
kommande rättsakt. I promemorian läggs dock inte fram några förslag till
lagstiftning. Orsaken till det valda tillvägagångssättet är att processen
med att hämta in riksdagens ställningstagande och eventuella
godkännande av överenskommelserna annars skulle behöva skjutas upp.
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Sveriges tillträde till vissa
internationella överenskommelser för bekämpande av
penningförfalskning m.m.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av följande
instanser:
Göta hovrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Ekobrotts-
myndigheten, Sveriges riksbank, Statens kriminaltekniska laboratorium,
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet samt Svenska
bankföreningen.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: Laila Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:85 Sveriges tillträde till vissa
internationella överenskommelser för bekämpande av
penningförfalskning m.m.
This expression has the same meaning as ”letters rogatory”.
EGT L 139, 11.5.1998, s. 1.
EGT C 379, 7.12.1998, s. 39.
EGT C 11, 15.1.1999, s. 13.
EGT C 171, 18.6.1999, s. 1.
De relevanta hänvisningarna till Nationernas förbunds traktatsamling
kommer att föras in i en fotnot till texten.
EGT L 139, 11.5.1998, s.1.
Den tredje strecksatsen har införts tillsammans med de nya artiklarna
8 och 9 om juridiska personers ansvar, och är identisk med lydelsen i
artikel 1 d i det andra protokollet till konventionen om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
(EGT C 221, 19.7.1997, s. 11).
För reservationerna från de medlemsstater som har ratificerat 1929 års
konvention hänvisas till punkt Q1 i dok. 5429/1/99 JUSTPEN 3 REV
1.
Prop. 1999/2000:85
21
1
Prop. 1999/2000:85
Bilaga 1
Prop. 1999/2000:85
Bilaga 1
Prop. 1999/2000:85
Prop. 1999/2000:85
Bilaga 2
Prop. 1999/2000:85
Bilaga 3
Prop. 1999/2000:85
Bilaga 4