Post 5616 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
2000/01:23 ·
Hämta Doc ·
Sänkt mervärdesskatt på tillträde till djurparker, m.m. Prop. 2000/01:23
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 23
Regeringens proposition
2000/01:23
Sänkt mervärdesskatt på tillträde till djurparker,
m.m.
Prop.
2000/01:23
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 12 oktober 2000
Göran Persson
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att mervärdesskattesatsen på entréavgifter till
djurparker sänks från 25 procent till 6 procent.
Vidare föreslås att uthyrning av fastighet till ett kommunalförbund
som bedriver verksamhet som inte medför skattskyldighet skall omfattas
av frivillig skattskyldighet. Dessutom föreslås att en fastighetsägare som
är frivilligt skattskyldig vid årsskiftet 2000/2001 under 2001 skall kunna
ansöka om att denna skattskyldighet skall upphöra.
Slutligen föreslås ändringar av teknisk art i reglerna om beräkning av
korrigeringstiden vid jämkning och i reglerna om frivillig skattskyldighet
då fastigheten ägs av näringsidkare som ingår i en mervärdesskattegrupp.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.
Innehållsförteckning
1 Lagtext 1
1.1 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 1
1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:500) om ändring i
mervärdesskattelagen (1994:200) 1
2 Ärendet och dess beredning 1
3 Mervärdesskatt på avgift för tillträde till djurpark 1
3.1 Gällande regler 1
3.2 Förslag till ändrade regler 1
4 Mervärdesskatt vid uthyrning till kommunalförbund 1
5 Tidsbegränsad regel om utträde ur det frivilliga
mervärdesskattesystemet vid fastighetsuthyrning 1
6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1
7 Statsfinansiella effekter 1
8 Författningskommentar 1
8.1 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 1
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:500) om
ändring i mervärdesskattelagen (1994:200) 1
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över Finansdepartementets promemoria Sänkt
mervärdesskatt på tillträde till djurparker
(dnr Fi2000/2541). 1
Bilaga 2 Promemorians lagförslag 1
Bilaga 3 Lagrådsremissens förslag till lagtext 1
Bilaga 4 Lagrådets yttrande 1
Finansdepartementet 1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
2. lag om ändring i lagen (2000:500) om ändring i mervärdesskatte-
lagen (1994:200).
1 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
1.1 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §
Skatt enligt denna lag tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget
om inte annat följer av andra eller tredje stycket.
Skatten tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget för
1. rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet samt upp-
låtelse av campingplatser och motsvarande i campingverksamhet,
2. transport i skidliftar,
3. omsättning av sådana konstverk som avses i 9 a kap. 5 §, och som
ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo,
4. import av sådana konstverk, samlarföremål och antikviteter som
avses i 9 a kap. 5–7 §§,
5. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av sådana livs-
medel och livsmedelstillsatser som avses i 1 § livsmedelslagen
(1971:511) med undantag för
a) vatten från vattenverk,
b) spritdrycker, vin och starköl, och
c) tobaksvaror.
Skatten tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för
1. allmänna nyhetstidningar, varmed avses sådana publikationer av
dagspresskaraktär som normalt utkommer med minst ett nummer varje
vecka, samt för motsvarande radio- och kassettidningar,
2. tillträde till konserter, cirkus-, biograf-, teater-, opera- eller balett-
föreställningar eller andra jämförliga föreställningar,
3. tjänster som avses i 3 kap. 11 § 2 och 4 om verksamheten inte
bedrivs av och inte heller fortlöpande i mer än ringa omfattning under-
stöds av det allmänna,
3 a. tillträde till och förevisning
av djurparker,
4. upplåtelse eller överlåtelse av rättigheter som omfattas av 1, 4 eller
5 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
dock inte när det är fråga om fotografier, reklamalster, system och
program för automatisk databehandling eller film, videogram eller annan
jämförlig upptagning som avser information,
5. upplåtelse eller överlåtelse av rättighet till ljud- eller bildupptagning
av en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt
verk,
6. omsättning av tjänster inom idrottsområdet som anges i 3 kap. 11 a §
första stycket och som inte undantas från skatteplikt enligt andra stycket
samma paragraf, och
7. personbefordran utom sådan befordran där resemomentet är av
underordnad betydelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.
1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:500) om
ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)
Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att 3 kap. 3 §, 8 a kap. 7 §, samt 9 kap. 1 och 2 §§ i stället för
deras lydelse enligt lagen (2000:500) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse,
dels att det i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:500) om
ändring i nämnda lag skall införas en ny punkt 9, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
3 §
Undantaget enligt 2 § omfattar inte
1. upplåtelse eller överlåtelse av verksamhetstillbehör,
2. omsättning av växande skog, odling och annan växtlighet utan
samband med överlåtelse av marken,
3. upplåtelse eller överlåtelse av rätt till jordbruksarrende,
avverkningsrätt och annan jämförlig rättighet, rätt att ta jord, sten eller
andra naturprodukter samt rätt till jakt, fiske eller bete,
4. rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet samt upp-
låtelse av campingplatser och motsvarande i campingverksamhet,
5. upplåtelse av parkeringsplatser i parkeringsverksamhet,
6. upplåtelse för fartyg av hamnar eller för luftfartyg av flygplatser,
7. upplåtelse av förvaringsboxar,
8. upplåtelse av utrymmen för reklam eller annonsering på fastigheter,
9. upplåtelse för djur av byggnader eller mark,
10. upplåtelse för trafik av väg, bro eller tunnel samt upplåtelse av
spåranläggning för järnvägstrafik,
11. korttidsupplåtelse av lokaler och anläggningar för idrottsutövning,
och
12. upplåtelse av terminalanläggning för buss- och tågtrafik till trafik-
operatörer.
Undantaget enligt 2 § gäller inte
heller när en fastighetsägare, ett
konkursbo eller en sådan mer-
värdesskattegrupp som avses i
6 a kap. för stadigvarande använd-
ning i en verksamhet som medför
skattskyldighet eller som medför
rätt till återbetalning enligt 10 kap.
1, 6, 9, 11 eller 12 § helt eller del-
vis hyr ut en sådan byggnad eller
annan anläggning, som utgör fas-
tighet. Uthyrning till staten eller
en kommun är skattepliktig även
om uthyrningen sker för en
verksamhet som inte medför sådan
skyldighet eller rätt. Skatteplikt
föreligger dock inte för uthyrning
till en kommun, om fastigheten
vidareuthyrs av kommunen för
användning i en verksamhet som
inte medför skattskyldighet eller
rätt till återbetalning enligt 10 kap.
1, 6, 9, 11 eller 12 § eller om
uthyrningen avser stadigvarande
bostad. Vad som har sagts om ut-
hyrning gäller även för upplåtelse
av bostadsrätt.
Undantaget enligt 2 § gäller inte
heller när en fastighetsägare, ett
konkursbo eller en sådan mer-
värdesskattegrupp som avses i
6 a kap. för stadigvarande använd-
ning i en verksamhet som medför
skattskyldighet eller som medför
rätt till återbetalning enligt 10 kap.
1, 6, 9, 11 eller 12 § helt eller del-
vis hyr ut en sådan byggnad eller
annan anläggning, som utgör
fastighet. Uthyrning till staten, en
kommun eller ett kommunal-
förbund är skattepliktig även om
uthyrningen sker för en verksam-
het som inte medför sådan
skyldighet eller rätt. Skatteplikt
föreligger dock inte för uthyrning
till en kommun eller ett
kommunalförbund, om fastigheten
vidareuthyrs av kommunen eller
kommunalförbundet för
användning i en verksamhet som
inte medför skattskyldighet eller
rätt till återbetalning enligt 10 kap.
1, 6, 9, 11 eller 12 § eller om
uthyrningen avser stadigvarande
bostad. Vad som har sagts om
uthyrning gäller även för
upplåtelse av bostadsrätt.
Andra stycket tillämpas också
1. vid uthyrning i andra och tredje hand,
2. vid bostadsrättshavares upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet som
innehas med bostadsrätt, och
3. när en byggnad eller annan anläggning som utgör fastighet uppförs
eller genomgår omfattande till- eller ombyggnad i syfte att anläggningen
helt eller delvis skall kunna hyras ut för sådan verksamhet som avses i
andra stycket.
I 9 kap. finns särskilda bestämmelser om skattskyldighet för sådan
uthyrning, bostadsrättsupplåtelse och upplåtelse av nyttjanderätt som
anges i andra och tredje styckena.
8 a kap.
7 §
Vid ändrad användning av en investeringsvara skall avdrag för
ingående skatt jämkas varje räkenskapsår under återstoden av
korrigeringstiden.
Vid överlåtelse av investeringsvaror samt i fall som avses i 4 § första
stycket 6 skall avdrag som gjorts för ingående skatt jämkas vid ett enda
tillfälle och jämkningen skall avse återstoden av korrigeringstiden.
I återstoden av korrigerings-
tiden skall räknas in det räken-
skapsår under vilket användningen
ändras eller överlåtelse sker.
Avser en ändrad användning eller en överlåtelse endast en del av en
fastighet skall endast den ingående skatt som hänför sig till denna del
jämkas.
9 kap.
1 §
Skyldigheten att betala skatt enligt 1 kap. 1 § första stycket 1 för sådan
skattepliktig fastighetsuthyrning eller bostadsrättsupplåtelse som anges i
3 kap. 3 § andra stycket och tredje stycket 1 och 2 gäller endast om
skattemyndigheten har beslutat om detta efter ansökan (frivillig skatt-
skyldighet). En sådan ansökan får göras av en fastighetsägare, en
hyresgäst, en bostadsrättshavare, ett konkursbo eller av en sådan
grupphuvudman som avses i 6 a kap. 4 §.
Ansökan av en grupphuvudman
skall göras med samtycke av den
näringsidkare i mervärdesskatte-
gruppen som äger fastigheten
eller, i fråga om hyresrätt eller
bostadsrätt, av den näringsidkare
som innehar hyresrätten eller
bostadsrätten.
Om den fastighet, hyresrätt eller
bostadsrätt som skall omfattas av
den frivilliga skattskyldigheten ägs
eller innehas av en näringsidkare
som ingår i en sådan mervärdes-
skattegrupp som avses i 6 a kap.
1 § skall ansökan göras av grupp-
huvudmannen med samtycke av
den näringsidkare i mervärdes-
skattegruppen som äger fastig-
heten eller, i fråga om hyresrätt
eller bostadsrätt, av den närings-
idkare som innehar hyresrätten
eller bostadsrätten.
Frivillig skattskyldighet för uthyrning eller annan upplåtelse till någon
som har rätt till återbetalning av ingående skatt enligt 10 kap. 6 § gäller
endast om upplåtaren visar ett intyg om att upplåtelsen sker till någon
som har rätt till sådan återbetalning. Intyget skall vara utfärdat av
Utrikesdepartementet.
2 §
Skyldigheten att betala skatt enligt 1 kap. 1 § första stycket 1 för sådan
skattepliktig fastighetsuthyrning eller bostadsrättsupplåtelse som anges i
3 kap. 3 § tredje stycket 3 gäller endast om skattemyndigheten har
beslutat om frivillig skattskyldighet efter ansökan. En sådan ansökan får
göras av en fastighetsägare, ett konkursbo eller av en sådan
grupphuvudman som avses i 6 a kap. 4 §.
Ansökan av en grupphuvudman
skall göras med samtycke av den
näringsidkare i mervärdesskatte-
gruppen som äger fastigheten.
Om den fastighet som skall om-
fattas av den frivilliga skattskyl-
digheten ägs av en näringsidkare
som ingår i en sådan mervärdes-
skattegrupp som avses i 6 a kap.
1 § skall ansökan göras av grupp-
huvudmannen med samtycke av
näringsidkaren.
Vad som i första stycket sägs gäller endast om
– det finns särskilda skäl,
– den sökande har för avsikt att använda fastigheten för sådan uthyr-
ning eller upplåtelse som avses i 3 kap. 3 § andra stycket, och
– det är lämpligt med hänsyn till den sökandes personliga eller
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.
9. Skattemyndigheten skall be-
sluta att skattskyldighet som inträtt
före ikraftträdandet skall upphöra,
om ansökan om detta görs före
den 1 januari 2002 av någon som
vid ikraftträdandet är skattskyldig
enligt 9 kap. 1 § i dess äldre
lydelse.
Skattskyldigheten upphör dagen
för skattemyndighetens beslut eller
den senare dag som myndigheten
anger, dock senast den 1 april
2002.
2
2 Ärendet och dess beredning
Frågan om vilken skattesats som skall tillämpas på avgifter för tillträde
till djurparker har diskuterats i ett flertal sammanhang.
Genom proposition 1996/97:10 Mervärdesskatt inom kultur,
utbildnings- och idrottsområdet föreslogs åtgärder för att anpassa den
svenska lagstiftningen inom dessa områden till rådets sjätte direktiv
77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas
lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för
mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 13.6.1977, s.1) ,
härefter sjätte direktivet. Skatteplikt infördes därvid den 1 januari 1997
bl.a. för tillträde till konserter, cirkus-, teater-, opera- och balettföreställ-
ningar samt för viss museiverksamhet (prop. 1996/97:10, bet.
1996/97:SkU6, rskr.1996/97:69, SFS 1996:1327). Riksdagen hade
dessförinnan beslutat om att skatteplikt skulle gälla fr.o.m. den 1 juli
1996 för tillhandahållande av biografföreställningar (jfr prop.
1995/96:191, bet. 1995/96:SkU28, rskr. 1995/96:290, SFS 1996:536).
Tillämplig skattesats för tillträde till nämnda typer av föreställningar
bestämdes till 6 procent.
I prop. 1996/97:10 berördes även frågan om huruvida reducerad
mervärdesskattesats skulle införas på avgifter för tillträde till djurparker.
Skälet till att frågan berördes i propositionen var att utredningen Vissa
mervärdesskattefrågor III - Kultur m.m. (SOU 1994:31) hade lämnat ett
förslag om att reducerad skattesats skulle medges för tillträde till
djurparker, nöjesparker och nöjesfält samt för upplåtelse av sådana
åkattraktioner och liknande anläggningar av förströelsekaraktär som är
typiska för nöjesparker och nöjesfält. Regeringen var dock inte beredd att
utvidga tillämpningen av området för den reducerade skattesatsen,
6 procent, till att gälla även för tillträde till dessa verksamheter.
Regeringen uttalade istället att möjligheterna att tillämpa reducerad
skattesats skulle förbehållas verksamheter som tydligt utgör en del av
kulturområdet (se prop. 1996/97:10 s. 34).
Frågan om att införa en reducerad skattesats på avgifter för tillträde till
djurparker har därefter varit föremål för återkommande riksdagsmotioner
och behandlats av skatteutskottet vid flera tillfällen (bet. 1996/97:SkU6,
bet. 1997/98:SkU17 och bet. 1998/99:SkU12). Skatteutskottet avstyrkte
vid dessa tillfällen motionerna under åberopande av att den reducerade
skattesatsen borde förbehållas verksamheter som tydligt utgör en del av
kulturområdet och att en lägre skatt på tillträde till djurparker skulle
skapa praktiska problem och tillämpningsproblem.
Frågan behandlades senast av skatteutskottet i maj 2000. Riksdagen
biföll då en hemställan från skatteutskottet om att regeringen skulle lägga
fram ett förslag om sänkning av mervärdesskatten för djurparker till
6 procent fr.o.m. årsskiftet 2000/2001, se rskr. 1999/2000:245 och
tillkännagivande i skatteutskottets betänkande 1999/2000:SkU21.
Sänkningen motiverades bl.a. med att det kan synas rimligt att
mervärdesskatten för djurparksverksamhet inte är högre än den som
gäller för museer med skattepliktig verksamhet.
I propositionen tas nu frågan om lagstiftning upp i anledning av
riksdagens tillkännagivande. Till grund för propositionen ligger en
promemoria som har upprättats inom Finansdepartementet, ”Sänkt
mervärdesskatt på tillträde till djurparker”, från juli 2000. Promemorian
har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Finansdepartementets ärende dnr Fi2000/2541.
Regeringen tar i propositionen även upp en skrivelse från
Riksskatteverket (RSV) med en hemställan om ändring i
mervärdesskattelagen (1994:200, ML) såvitt avser frågan om frivillig
skattskyldighet vid uthyrning till ett kommunalförbund (dnr
Fi1999/1768). RSV har bl.a. begärt att den frivilliga skattskyldigheten
även skall omfatta uthyrning till ett kommunalförbund i de fall förbundet
bedriver verksamhet som inte medför skattskyldighet till mervärdesskatt.
Svenska Kommunförbundet, Sveriges Fastighetsägareförbund och
Sveriges Industriförbund har tillstyrkt den begärda ändringen.
I proposition 1999/2000:82, Mervärdesskatt vid överlåtelse och
nyttjande av fastigheter, föreslogs en reformering av regelsystemen om
jämkning och frivillig skattskyldighet. Efter det att regelsystemen antogs
av riksdagen i juni 2000 (bet. 1999/2000:SkU21, rskr. 1999/2000:245,
SFS 2000:500) har det påtalats till Finansdepartementet att regelverket,
såsom det beskrivits i motiven, i två avseenden inte helt överensstämmer
med lagens ordalydelse. Regeringen föreslår därför i förtydligande syfte
ett tillägg i jämkningsreglerna som innebär att året för ändrad användning
eller avyttring skall räknas in vid beräkning av vad som återstår av
korrigeringstiden. Dessutom föreslås en bestämmelse i reglerna om
frivillig skattskyldighet som anger att för det fall en näringsidkare ingår i
en mervärdesskattegrupp det endast är grupphuvudmannen som kan
ansöka om frivillig skattskyldighet, inte näringsidkaren själv. Förslagen
som endast behandlas i författningskommentaren har tillstyrkts av RSV,
Svenska Kommunförbundet, Sveriges Fastighetsägareförbund och
Sveriges Industriförbund. Såväl dessa ändringar som ändringen avseende
uthyrning till kommunalförbund föreslås träda i kraft den 1 januari 2001,
dvs. samtidigt som bestämmelserna i SFS 2000:500 träder i kraft.
Regeringen föreslår slutligen att en fastighetsägare i samband med
övergången till det nya regelsystemet om frivillig skattskyldighet skall
ges möjlighet att begära att skattskyldigheten skall upphöra. Frågan har
beretts med RSV, Sveriges Fastighetsägareförbund och Sveriges
Industriförbund. Samtliga har tillstyrkt ändringen.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 september 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200) och lag
om ändring i lagen (2000:500) om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200). Lagrådsremissens lagförslag finns i bilaga 3. Lagrådet har
lämnat synpunkter på utformningen av lagtexterna. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 4.
I propositionen lämnas förslag till ändring av 7 kap. 1 § ML. Denna
paragraf föreslås även bli ändrad genom den tidigare avlämnade
budgetpropositionen (prop. 2000/2001:01). Riksdagen avser att behandla
dessa förslag tillsammans. Till följd av detta kan Lagrådets synpunkter
avseende föreslagna övergångsbestämmelser till lag om ändring i lagen
(2000:000) om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200) lämnas utan
avseende. I övrigt har regeringen följt Lagrådets förslag. Synpunkterna
behandlas i avsnitt 9.1 och 9.2.
3 Mervärdesskatt på avgift för tillträde till
djurpark
3.1 Gällande regler
Enligt svenska mervärdesskatteregler är omsättning av varor och tjänster
samt import skattepliktigt om inte annat anges, se 3 kap. 1 § första
stycket ML. Tillämplig skattesats är 25 procent av beskattnings-
underlaget. För vissa uttryckligen uppräknade typer av omsättningar är
dock skattesatsen reducerad till 12 respektive 6 procent av
beskattningsunderlaget (7 kap. 1 § ML). Omsättning av tjänst som består
i att ge besökare tillträde till djurpark omnämns inte i ML. Avgift för
tillträde till djurpark är således enligt allmänna regler skattepliktig och
tillämplig skattesats är gällande normalskattesats, 25 procent.
Även EG:s mervärdesskatteregler bygger på principen att alla
omsättningar omfattas av skatteplikt. Omsättningar av varor och tjänster
som kan undantas från beskattning respektive kan beskattas med en lägre
skattesats räknas upp särskilt.
I artikel 13 A.1 n i sjätte direktivet anges att vissa kulturella tjänster
som tillhandahålls av offentliga organ o.dyl. under bestämda
förutsättningar kan undantas från beskattning. Enligt artikel 12.3 a tredje
stycket och punkten 7 i bilaga H till sjätte direktivet får reducerad
skattesats tillämpas på omsättning av varor och tjänster för tillträde till
föreställningar, teatrar, cirkusar, marknader, nöjesparker, konserter,
museer, djurparker, biografer, utställningar och liknande kulturella
evenemang och anordningar.
3.2 Förslag till ändrade regler
Regeringens förslag: Skattesatsen för tillträde till och förevisning av
djurparker sänks från 25 till 6 procent av beskattningsunderlaget.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med
promemorians förslag. I promemorian föreslogs dock även att reglerna
om avdragsbegränsning i 8 kap. 13 a § ML skulle tillämpas på bidrag
som djurparker erhåller från det allmänna.
Remissinstanserna: RSV avstyrker att mervärdesskatten för tillträde
till djurparker sänks till 6 procent och anser vidare att förslagets
definition av djurpark kan komma att medföra gränsdragningsproblem
mot angränsande typer av verksamheter. Vidare är enligt RSV
definitionen av begreppet djurpark i promemorian oklar. Kriterierna som
räknas upp är var för sig oklara vilket medför att det kommer att vara
svårt att göra en enhetlig bedömning. Skattemyndigheten i Västerås anser
att om förslaget skall genomföras bör den lägre skattesatsen enbart gälla
djurparker uppräknade i lag eller även omfatta bl.a. nöjesparker och
utställningar. Myndigheten framför vidare kritik mot den föreslagna
definitionen av begreppet. Skattemyndigheten i Göteborg anser att de
gränsdragningsproblem som kan uppkomma kan hanteras utan alltför
stora besvär. Företagarnas Riksorganisation är positiv till förslaget men
anser att definitionen av begreppet djurpark skulle kunna göras vidare.
RSV, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar och Svenska
Kommunförbundet är negativa till förslaget om avdragsbegränsning. I
övrigt välkomnar Svenska Kommunförbundet och Föreningen Sveriges
Offentliga Tropikanläggningar förslaget. Även Svenska
Djurparksföreningen är positiv till förslaget. Svenska Nöjesparkers
Förening anser att förslaget även skall omfatta nöjesparker med fast
verksamhet. RSV och Föreningen Sveriges Offentliga
Tropikanläggningar förordar att guidning/studiebesök beskattas med
samma skattesats som entréavgiften. Sveriges Industriförbund har inget
att invända mot förslaget som sådant.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har begärt att regeringen
skall lägga fram ett förslag om sänkning av mervärdesskattesatsen för
tillträde till djurparker från 25 till 6 procent fr.o.m. årsskiftet 2000/2001
(bet.1999/2000:SkU21, rskr. 1999/2000:245). RSV:s avstyrkande kan
därmed inte beaktas. Som skäl för sänkningen uttalade skatteutskottet
bl.a. att det är rimligt att mervärdesskatten för djurparksverksamhet inte
är högre än den som gäller för museer med skattepliktig verksamhet
Enligt artikel 12.3 a tredje stycket och punkten 7 i bilaga H till sjätte
direktivet får reducerad skattesats bl.a. användas för tjänst som består i
att ge besökare tillträde till djurparker. Sverige har därför rätt att för
denna typ av omsättning tillämpa reducerad skattesats.
Diskussionen om huruvida reducerad skattesats skall tillämpas på
avgifter för tillträde till djurpark intensifierades efter det att en reducerad
skattesats infördes den 1 januari 1997 för tillträde till konserter, cirkus-,
teater-, opera- och balettföreställningar samt för viss museiverksamhet. I
motioner från flertalet riksdagspartier har hemställts om att en lägre
skattesats skall kunna tillämpas för tillträde till djurparker. Genomgående
har vissa större djurparker omnämnts i motionerna. Argumentet för att
dessa djurparker och djurparker med liknande inriktning skall omfattas
av en lägre skattesats har i huvudsak varit att djurparker av denna art gör
en viktig kulturell insats. Verksamheten som bedrivs vid dessa djurparker
borde därför jämställas med den verksamhet inom kulturområdet som
beskattas med 6 procent.
Ett skäl som regeringen tidigare anfört mot att sänka skattesatsen på
entréavgifter till djurparker är att mervärdesskattelagstiftningen skall
vara tydlig och innehålla så få särbestämmelser som möjligt. För att inte
avvika från denna målsättning måste varje sänkning av skattesatsen till
att avse fler typer av verksamheter och områden ske med stor
restriktivitet. Förändringar som består i att ändra skattesatsen för en viss
typ av omsättning eller att införa eller undanta en omsättning från
beskattning leder ofta till gränsdragningsproblem gentemot andra typer
av verksamheter.
I regeringens proposition 1996/97:10 s. 34 uttalas att möjligheten att
tillämpa reducerad skattesats skall förbehållas verksamheter som tydligt
utgör en del av kulturområdet. Även fortsättningsvis bör målsättningen
vara att verksamhet som har omfattande kommersiella nöjesinslag i regel
inte skall medges reducerad skattesats. Det kan noteras att de motioner
som ingivits till riksdagen inte synes uttala någon annan uppfattning. Den
reducerade skattesatsen bör därför enbart tillämpas vid tillträde till sådan
anläggning för djur som normalt benämns djurpark. Dessa anläggningar
för djur har regelmässigt andra åtaganden än att enbart visa upp djuren
för besökare mot betalning. Som exempel kan djurparker medverka till
att skydda utrotningshotade djur, bedriva utbildning och forskning samt
ha ett samarbete med djurparker i andra länder. Övriga anläggningar där
djur visas upp såsom minizoon på nöjesparker eller på bondgårdar eller
när djur används som attraktion i andra sammanhang omfattas således
inte av det föreslagna begreppet.
Företagarnas Riksorganisation har i sitt remissyttrande anfört att
definitionen av djurpark borde vara vidare. Regeringen konstaterar att i
promemorian diskuterades ett alternativ till den avgränsning som
regeringen nu föreslår. Med djurpark avsågs då alla anläggningar som
har Jordbruksverkets tillstånd att offentligt förevisa djur. Enligt
regeringens uppfattning skulle dock en sådan avgränsning kunna medföra
att verksamheter omfattas som har större anknytning till nöjesverksamhet
än till djurparksverksamhet. Det bedöms vara mindre lämpligt då den
reducerade skattesatsen bör förbehållas sådan verksamhet som riksdagen
uttalat sig vilja stödja i detta sammanhang.
Några remissinstanser har vidare anfört att den definition som föreslås
i promemorian är oklar. Regeringen anser emellertid att en långtgående
precisering av begreppet djurpark skulle ha den nackdelen att
skattemyndighetens möjligheter att beakta omständigheter som inte
kunnat förutses vid lagens tillkomst minskar. Fördelen med att inte
precisera begreppet är således att de rättstillämpande myndigheterna får
en viss frihet att skapa praxis inom området och att utrymme ges att
kunna beakta framtida förändringar av djurparkernas verksamhet. Mot
den bakgrunden och då förslag till alternativ lösning inte framkommit
saknas det skäl att ändra promemorians förslag i denna del.
Svenska Nöjesparkers Förening har hemställt att förslaget om sänkt
mervärdesskattesats även skall omfatta verksamhet i nöjespark med fast
verksamhet. Regeringen konstaterar att nöjesparkerna huvudsakligen
bedriver kommersiell nöjes- och underhållningsverksamhet. Regeringen
är inte beredd att medge avsteg från tillämpning av normalskattesatsen
för sådan verksamhet.
Den lägre skattesatsen föreslås i promemorian enbart omfatta själva
tillträdet till djurparken. Några remissinstanser har anfört att tjänster
avseende guidning och studiebesök borde ha samma skattesats som
själva inträdet. En tjänst avseende guidning ingår ofta som en naturlig del
vid tillträde till en djurpark. Detta medför att det kan uppstå problem att
avgöra i vilken mån biljettpriset avser själva tillträdet respektive
guidning. Av praktiska skäl bedömer regeringen därför att det är lämpligt
att även låta guidning vid tillträde till djurparker beskattas med den
reducerade skattesatsen. Detta gäller oavsett om ersättningen för
guidning ingår i inträdesavgiften eller om den erläggs separat vid
tillträdet eller i parken. Andra tjänster och varor i samband med
djurparksverksamhet som tillhandahålls mot betalning skall dock
beskattas enligt allmänna regler (se vidare författningskommentaren).
I promemorian föreslogs att djurparkernas rätt till avdrag för ingående
mervärdesskatt skulle begränsas till den del de uppbar stöd eller annat
bidrag från det allmänna. Som skäl åberopades att man ville undvika att
bidragsfinansierad verksamhet blev ytterligare subventionerad genom
införandet av reducerad skattesats. En sådan regel finns redan i 8 kap.
13 a § ML för konserter, cirkus-, biograf-, teater- opera- och
balettföreställningar. I promemorian gjordes den bedömningen att även
djurparkerna skulle omfattas av bestämmelsen.
Vid remissbehandlingen har flera remissinstanser varit negativa till att
regeln skall tillämpas för djurparkerna. RSV har ansett att den är
svårtillämpad. Skattemyndigheten i Linköping och Skattemyndigheten i
Västerås har framfört kritik mot promemorians förslag om att regeln
skall tillämpas för djurparkernas verksamhet. Svenska Kommunförbundet
anser att man inte bör motivera den begränsade avdragsrätten med att
man vill upprätthålla någon slags konkurrensneutralitet när själva
införandet av den reducerade skattesatsen är en subvention.
Regeringen gör följande bedömning. Vid skatteutskottets behandling
av frågan menade utskottet att mervärdesbeskattningen av djurparker
skulle jämställas med den som gäller för museer med skattepliktig
verksamhet. Den aktuella regeln om avdragsbegränsning tillämpas inte
för museiverksamhet. Detta talar mot att tillämpa regeln för
djurparkernas verksamhet. Det har vidare framkommit att antalet
djurparker som uppbär bidrag är begränsat. Bidragen utgör dock för
dessa parker en icke oväsentlig del av de sammanlagda intäkterna.
Genom sänkningen av skattesatsen uppnår man därför troligen inte att
dessa parker blir oberoende av bidrag från det allmänna. Flertalet nu
understödda djurparker torde således även fortsättningsvis behöva bidrag
för sin fortlevnad. Om man anser att nuvarande konkurrenssituation inte
är tillfredsställande är det därför primärt bidragen som inverkar på denna
situation och inte skattesänkningen. Med beaktande av dessa faktorer
anser regeringen att det saknas tillräckliga skäl för att föreslå att regeln
om avdragsbegränsning i 8 kap. 13 a § ML skall tillämpas för djur-
parkernas verksamhet.
Förslaget föranleder ändringar i 7 kap. 1 § ML
4 Mervärdesskatt vid uthyrning till
kommunalförbund
Regeringens förslag: En möjlighet införs till frivillig skattskyldighet
för uthyrning av fastighet och upplåtelse av bostadsrätt till
kommunalförbund för verksamhet som inte medför skattskyldighet
enligt mervärdesskattelagen.
Skälen för regeringens förslag: RSV har i en skrivelse till
Finansdepartementet yrkat att kommunalförbund i alla avseenden skall
likställas med kommuner i ML. Bakgrunden till begäran är att Svenska
Kommunförbundet till RSV påtalat att nuvarande reglering orsakar
problem.
När det först gäller frågan om att likställa kommunalförbunden med
kommuner i skattskyldighetshänseende anser regeringen att den bör bli
föremål för ytterligare överväganden. Regeringen avser därför att lämna
över RSV:s skrivelse i denna del till Utredningen om översyn av reglerna
om skattskyldighet i mervärdesskattelagen (Fi 1999:03). I skrivelsen
nämner emellertid RSV även ett annat problem som kan uppstå inom
fastighetsområdet på grund av att kommuner och kommunalförbund inte
likställs i ML. Uthyrning och upplåtelse för en verksamhet som inte
medför skattskyldighet kan idag ske till en kommun. RSV anser att denna
möjlighet även bör omfatta uthyrning och upplåtelse till
kommunalförbund. Svenska Kommunförbundet, Sveriges Fastighets-
ägareförbund och Sveriges Industriförbund har tillstyrkt den begärda
ändringen.
Enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML kan en fastighetsägare bli frivilligt
skattskyldig för uthyrning till en kommun trots att, i motsats till vad som
normalt gäller, kommunen inte bedriver en verksamhet som medför
skattskyldighet enligt ML. Regleringen har motiverats av konkurrensskäl
och syftar till att utjämna skillnaderna mellan kommunal verksamhet som
bedrivs i egna fastigheter och sådan verksamhet som bedrivs i förhyrda
lokaler (se prop. 1994/95:57 s. 151). Kommunen erhåller genom
bestämmelserna i lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton för
kommuner och landsting rätt till ersättning för den mervärdesskatt som
läggs på hyran. Härigenom undviks den inlåsningseffekt som uppstår om
fastighetsägaren inte medges rätt att bli skattskyldig. Om
fastighetsägaren inte är skattskyldig har denne ingen avdragsrätt för
ingående mervärdesskatt, vilket medför att skatten kommer att överföras
på hyresgästen dold i hyran. RSV anför i sin skrivelse att bestämmelsen i
3 kap. 3 § andra stycket kan tolkas så att den inte omfattar en uthyrning
till kommunalförbund. Detta, menar verket, leder till en icke avsiktlig
effekt av lagstiftningen.
Kommunalförbundens verksamhet regleras sedan 1997 i kommunalla-
gen (1991:900). I 3 kap. 20 § kommunallagen föreskrivs att kommuner
och landsting får bilda kommunalförbund och lämna över vården av
kommunala angelägenheter till sådana förbund. Av de två därpå följande
paragraferna framgår att bestämmelser om kommuner i kommunallagen
även gäller för kommunalförbund i tillämpliga delar och att
bestämmelser i andra lagar som gäller kommuner även gäller för
kommunalförbund om dessa lagar reglerar angelägenheter som
kommunen har att svara för. Exempel på verksamhet som kommunerna i
vissa fall lämnat över till kommunalförbunden är räddningstjänst, vatten-
och avloppsverksamhet, utbildning, vård och behandling.
Liksom kommunerna har kommunalförbunden rätt att erhålla
ersättning från kommunkontot för ingående mervärdesskatt som inte
dragits av enligt ML. I detta avseende jämställs kommunalförbunden
med kommunerna. Något skäl varför uthyrning för skattefri kommunal
verksamhet skall behandlas olika beroende på i vilken offentligrättslig
form kommunen väljer att bedriva verksamheten har inte framkommit.
Regeringen finner därför att även uthyrning till kommunalförbund bör
omfattas av den frivilliga skattskyldigheten under samma förutsättningar
som uthyrning till kommuner. En bestämmelse härom bör därför tas in i
3 kap. 3§ ML.
5 Tidsbegränsad regel om utträde ur det
frivilliga mervärdesskattesystemet vid
fastighetsuthyrning
Regeringens förslag: Den som den 31 december 2000 är frivilligt
skattskyldig för upplåtelse eller annan uthyrning av fastighet skall
under tiden fram till och med den 31 december 2001 kunna ansöka om
att den frivilliga skattskyldigheten skall upphöra.
Förslaget har beretts med och tillstyrkts av RSV, Sveriges
Fastighetsägareförbund och Sveriges Industriförbund.
Skälen för regeringens förslag: Genom proposition SFS 2000:500
infördes ett nytt regelsystem för den s.k. frivilliga skattskyldigheten för
upplåtelse och annan uthyrning av fastigheter. Enligt
övergångsbestämmelserna till denna lagstiftning kommer den som vid
ikraftträdandet är skattskyldig enligt bestämmelserna i dess äldre lydelse
att anses som skattskyldig även enligt de nya bestämmelserna utan
särskilt beslut. Reglerna träder i kraft den 1 januari 2001.
Finansdepartementet har uppmärksammats på att en möjlighet till
frivilligt utträde ur systemet borde införas i enlighet med vad utredningen
om mervärdesskatt vid fastighetsuthyrning föreslog i sitt betänkande
"Mervärdesskatt - Frivillig skattskyldighet", SOU 1999:47. Utredningen
föreslog att den frivilliga skattskyldigheten skulle kunna upphöra på den
skattskyldiges begäran sedan fem år förflutit från utgången av det
beskattningsår under vilket skattepliktig uthyrning påbörjades. Skälet till
att utredningen förordade en sådan möjlighet var att det i betänkandet
även föreslogs att den frivilliga skattskyldigheten skulle utvidgas till att
omfatta upplåtelse till hyresgäster som inte bedriver en skattepliktig
verksamhet. Med en sådan reglering tvingas, om en möjlighet till
frivilligt utträde inte finns, en skattskyldig fastighetsägare som övergår
till att hyra ut till en hyresgäst som inte bedriver skattepliktig verksamhet
att fortsätta att redovisa mervärdesskatt på hyrorna till den nye
hyresgästen. Denna omständighet motiverade, ansåg utredningen, att en
möjlighet till frivilligt utträde infördes (s. 112f). Regeringen tog i
proposition 1999/2000:82 upp förslagen i betänkandet, men avstod från
att utvidga möjligheten till frivillig skattskyldighet till hyresgäster som
inte bedriver verksamhet som omfattas av skattskyldighet. Av det skälet
föreslog regeringen inte heller någon generell möjlighet till frivilligt
utträde. Frivilligt utträde får enligt den nya lagstiftningen endast ske då
en fastighet överlåts. Regeringen har i dag inte någon annan uppfattning i
denna fråga.
Det finns dock skäl som talar för att en möjlighet bör ges en
fastighetsägare att i samband med att det nya regelsystemet införs ansöka
om att den frivilliga skattskyldigheten skall upphöra. Redan i rådande
system har vissa fastighetsägare till skattemyndigheterna påtalat att de
inte längre vill vara frivilligt skattskyldiga. Regelverket kring den
frivilliga skattskyldighet har ändrats ett flertal gånger sedan de infördes.
En av de största förändringarna som infördes och som direkt kom att
påverka även de frivilligt skattskyldiga var införandet 1994 av reglerna
om jämkning av ingående skatt. Dessa regler, som har sin grund i
tvingande EG-rätt, får en delvis ändrad utformning vid årsskiftet
2000/2001. Reglerna, som gäller för alla fastighetsägare, har sedan de
infördes tillämpats tillsammans med återföringsreglerna som är specifika
för den frivilliga skattskyldigheten. Från och med den 1 januari 2001
införs dock den förenklingen att det endast är jämkningsreglerna som
gäller. Dessutom förtydligas och korrigeras reglerna i flera avseenden.
Trots detta kan reglerna, särskilt för de mindre fastighetsägarna, upplevas
som komplicerade och svåra att tillämpa. Den fördel som en avdragsrätt
innebär kan för vissa fastighetsägare upplevas mindre betydelsefull än
den administrativa börda som den frivilliga skattskyldigheten kan
medföra. Bl. a. av dessa skäl bör fastighetsägarna ges en ny möjlighet att
ta ställning till om deras uthyrning skall omfattas av frivillig
skattskyldighet, och om så inte bedöms vara fallet, hos
skattemyndigheten ansöka om att den frivilliga skattskyldigheten skall
upphöra.
Regeln bör lämpligen tas in som en ny punkt i övergångsreglerna till
lag (2000:500) om ändring i ML.
6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
De nya reglerna i ML föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.
Ändringsförslagen i 3 kap. 3 §, 8 a kap. 7 §, och 9 kap. 1 och 2 §§
(beträffande de två sistnämnda paragraferna se författningskommentaren
avsnitt 9.2) avser justeringar i paragrafer som från och med årsskiftet
ändras genom SFS 2000:500 med anledning av prop. 1999/2000:82.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelserna i SFS 2000:500 gäller även
för paragraferna i den här föreslagna lydelsen.
Det bör uppmärksammas att 7 kap. 1 § ML, som föreslås få ändrad
lydelse genom denna proposition, även föreslås få ändrad lydelse genom
budgetpropositionen (prop. 2000/2001:01 volym 1).
7 Statsfinansiella effekter
Förslaget angående sänkt mervärdesskatt på tillträde till djurparker
föreslås träda i kraft den 1 januari år 2001.
Enligt en sammanställning av Svenska Djurparksföreningen uppgick
de totala intäkterna av entréavgifter för ett antal djurparker till 103
miljoner kronor inklusive mervärdesskatt år 1999, vilket motsvarar 82
miljoner kronor exklusive mervärdesskatt. Dessa djurparker kan
bedömas i stort sett komma att kvantitativt motsvara de anläggningar för
djur som kommer att få reducerad mervärdesskattesats. Om antalet besök
i djurparker antas utvecklas i samma takt som hushållens totala
konsumtion av samtliga varor och tjänster kan intäkterna från
entréavgifter uppskattas till 91 miljoner kronor exklusive mervärdesskatt
år 2001. Med detta som utgångspunkt kan budgeteffekterna för staten
och den konsoliderade offentliga sektorn beräknas. Utfallet redovisas i
tabellen nedan.
Kassamässig
redovisning
(mdkr)
Bruttoeffekt
Varaktig
nettoeffekt
2001
2002
2003
Konsoliderad
offentlig sektor
-0,02
-0,01
-0,02
-0,01
-0,01
Staten
-0,02
-0,01
-0,01
De förväntade budgeteffekterna av en sänkt mervärdesskatt från 25 till
6 procent är en intäktsminskning för konsoliderad offentlig sektor om 15
miljoner kronor införandeåret (år 2001) och knappt 13 miljoner kronor
följande år. För staten förväntas intäktsminskningen uppgå till 15
miljoner kronor införandeåret och därefter knappt 15 miljoner kronor per
år.
De budgeteffekter som redovisas i tabellen ovan bygger på ett
antagande om att mervärdesskattesänkningen fullt ut återspeglas i lägre
konsumentpriser. Djurparkerna antas därmed inte öka sina
vinstmarginaler. Om djurparkerna istället låter endast en del av den lägre
mervärdesskatten slå igenom på entrépriset, kan dels statens inkomster
av bolagsskatt öka något om djurparkernas vinster ökar, dels statens
intäktsförlust av mervärdesskatt bli något mindre eftersom
mervärdesskatten då tas ut i procent av ett högre grundpris.
Den offentliga sektorns budgetkonsekvenser redovisas i tabellen ovan.
Beräkningen är utförd i enlighet med Finansdepartementets
beräkningskonventioner.
Förslagen i övriga delar förväntas inte ge några nämnbara
budgetmässiga konsekvenser för staten och den offentliga sektorn.
8 Författningskommentar
8.1 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
7 kap.
1 §
I tredje stycket läggs en ny punkt till. Den nya punkten 3 a medför att
mervärdesskatt på avgifter för tillträde till och förevisning av en djurpark
skall tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget mot tidigare
25 procent.
Med begreppet djurpark avses i första hand vad som i normalt
språkbruk betecknas som djurpark. Vid bedömningen bör ledning också
sökas i existerande lagstiftning om djurskydd samt de regler som
uppställs för medlemskap i djurparksorganisationer i Sverige och
utomlands.
För att en djurpark skall omfattas av paragrafen krävs att den är
godkänd för att offentligt förevisa djur enligt djurskyddslagstiftningen.
Statens Jordbruksverk godkänner anläggningar som får användas för att
offentligt förevisa djur. För att få ett sådant godkännande ställs bl.a. krav
på att det skall finnas en veterinär knuten till anläggningen, hur
anläggningen skall vara belägen i förhållande till närbelägen
nöjesanläggning samt storlek och beskaffenhet av det utrymme som
djuren skall ha tillgång till. Godkännande krävs dock även för
anläggningar som inte kan hänföras till begreppet djurpark varför ett
godkännande i sig inte ensamt kan vara avgörande för om djurpark i
mervärdesskattelagens mening är för handen. Gällande regler om
offentligt förevisande av djur finns i djurskyddslagen (1988:534),
djurskyddsförordningen (1988:539) och Lantbruksstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd om djurhållning i djurparker m.m. (LSFS 1991:22
L 108).
I rådets direktiv 1999/22/EG om hållande av vilda djur i djurparker
definieras begreppet djurpark. Även denna definition kan vara till hjälp
vid bedömningen. Med djurparker avses enligt direktivet alla permanenta
anläggningar där levande djur som tillhör vilda arter hålls för att
förevisas för allmänheten under minst sju dagar per år, med undantag av
cirkusar, djuraffärer och anläggningar som medlemsstaterna undantar
från kraven i direktivet eftersom de inte förevisar ett betydande antal djur
eller arter för allmänheten och undantaget inte äventyrar målen med detta
direktiv. De krav som ställs på djurparker enligt direktivet är att de skall
delta i forskning, främja utbildning av och medvetenhet bland
allmänheten med avseende att bevara den biologiska mångfalden, ha en
djurhållning som är ägnad att uppfylla arternas biologiska behov,
förhindra att djur rymmer med de skador som kan uppkomma på
inhemska arter och föra uppdaterade register över parkens djurbestånd.
Någon lagstiftningsåtgärd har ännu inte vidtagits i Sverige med
anledning av direktivet. Enligt artikel 9.1 i direktivet skall
medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är
nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 9 april 2002.
Som nämnts ovan ställer vidare organisationer för djurparker och
akvarier i Sverige och utomlands vissa krav på de djurparker som vill bli
medlemmar i organisationerna. I Europa finns EAZA, European
Association of Zoos and Aquaria, medan WZO, World Zoo
Organization, är världstäckande.
I Sverige finns Svenska Djurparksföreningen som i sina etiska regler
för djurparker från den 26 september 1997 bl.a. anger att djurparken skall
ingå i förekommande internationella eller nationella bevarandeprogram,
att vetenskaplig forskning inom ramen för djurparkens verksamhet skall
ingå som en naturlig del, att de arter djurparken håller skall ha betydelse
för bibehållande av genetisk variation, att fackzoolog och veterinär skall
vara knutna till djurparken och att djurparken skall medverka till att hålla
reservpopulationer av utrotningshotade arter. Etiska regler och
målsättningar angående djurvård uppställs även av organisationer utom-
lands för djurparker och akvarier.
Att vägledning kan sökas i olika djurparksföreningars etiska regler
medför inte att det är en förutsättning att djurparken är medlem i en
sådan förening för att anses som djurpark i mervärdesskattehänseende
eller att en djurpark som inte uppfyller alla reglerna med automatik skall
anses sakna egenskap som djurpark. Djurparkernas storlek bör i sig inte
vara avgörande för om den skall omfattas av paragrafen eller inte. Inte
heller bör rådets direktiv om hållande av vilda djur i djurpark
nödvändigtvis innebära att en djurpark som enbart består av tama djur
men som i övrigt uppfattas som en djurpark inte kan omfattas av denna
paragraf. Avsikten är således sammantaget att den reducerade
skattesatsen skall gälla för anläggningar för djurhållning som normalt
benämns djurpark.
Exempel på anläggningar för djur som inte bör omfattas av paragrafen
till följd av att de inte enligt vanligt språkbruk kan anses vara djurpark är
olika typer av minizoon (på nöjesanläggningar, friluftsanläggningar,
campingplatser o.dyl.), djur som i anslutning till bondgårdar uppvisas för
allmänheten mot betalning, djur som uppvisas i andra sammanhang som
attraktion eller dragplåster. I dessa fall torde anläggningarna ofta vara
godkända av Jordbruksverket att offentligt förevisa djur. Att
anläggningen enbart är godkänd av Jordbruksverket räcker dock som
tidigare nämnts inte för att anläggningen skall anses som en djurpark.
Däremot saknar det betydelse vilka typer av djur som uppvisas i en
djurpark. För det fall separata avgifter tas ut för tillträde till delfinarier,
terrarier, aphus, elefanthus, minizoon o.dyl. i en djurpark är avsikten att
dessa skall beskattas på samma sätt som djurparken i övrigt. Det skall
således inte ha någon betydelse om djurparken av något skäl valt att låta
förevisningen av dessa djur betinga en särskild avgift. Detta följer
naturligt av att om djurparken tog ut en gemensam avgift för förevisande
av alla djur skulle det aldrig vara aktuellt att påstå att vissa av djuren inte
mervärdesskattemässigt skulle anses ingå i djurparken.
När det gäller mindre enheter respektive enheter med färre antal
djurarter såsom delfinarier, akvarier, terrarier och tropikhus så kan
sådana anläggningar förekomma utan geografisk eller organisatorisk
anknytning till en annan djurpark. Dessa fristående anläggningar
betecknas normalt inte som djurpark i vanligt språkbruk. Vid
bedömningen av om dessa anläggningar i mervärdesskattehänseende
skall anses som djurparker får man istället mer titta på andra aspekter,
såsom i vilken grad de uppfyller djurskyddskraven och olika
djurparksföreningars krav enligt ovan. De anläggningar som är
medlemmar i en djurparksförening av den typ som tidigare redogjorts för
eller som skulle kunna vara medlemmar i en sådan förening men av
någon anledning valt att inte bli det eller som i någon mindre väsentlig
del inte uppfyller kraven för medlemskap skall således omfattas av den
reducerade skattesatsen. Däremot skall anläggningar som sammantaget
inte har den inriktning som krävs av djurparker vad avser djurvård,
bevarandearbete, utbildning m.m. inte omfattas av djurparksbegreppet i
ML. De anläggningar som förevisar djur utan att ha denna inriktning
torde i praktiken ofta vara av sådan art att de inte väsentligt skiljer sig
från andra nöjesanläggningar som även fortsättningsvis kommer
beskattas med normalskattesatsen.
Paragrafen omfattar enbart tillträde till och förevisning av djurparken,
och särskilda enheter inom denna. Detta medför att övriga tjänster som
tillhandahålls inom en djurpark beskattas enligt allmänna regler. Olika
åkattraktioner, servering på restaurang inom området, ridning mot
särskild avgift m.m. skall därför beskattas med den för tjänsten gällande
skattesatsen. Vad gäller ersättning för förevisning av djurparken skall
den reducerade skattesatsen tillämpas både när förevisningen av
djurparken ingår i inträdesbiljetten och när ersättning betalas separat för
tjänsten.
Med förevisning av en djurpark avses sådan tjänst vars huvudsakliga
syfte är att informera om djurparken och dess olika djurarter. Med
förevisning kan därför avses såväl en personlig guidning som en rundtur i
buss eller annat fordon där information ges om djurarterna och
djurparkens verksamhet i stort t.ex. om utfodringsrutiner eller parkens
utbildnings- och forskningsprogram. Det saknar därvid betydelse om
informationen ges direkt av en guide eller genom en i förväg inspelad
bandupptagning.
I vissa fall ingår det i avgiften till djurparken att besökaren även ges
tillträde till annan typ av anläggning såsom nöjesanläggning eller
museum. Eftersom tillträdet till dessa anläggningar i regel skall beskattas
efter en annan skattesats respektive inte beskattas alls måste hänsyn tas
till detta när rätten till avdrag för ingående skatt bedöms och när
redovisningen av utgående skatt görs till skattemyndigheten.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:500) om
ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)
3 kap.
3 §
Ändringen har kommenterats under avsnitt 5.
8 a kap.
7 §
Av 8 a kap. 7 § ML framgår att för det fall ändrad användning eller avytt-
ring av en investeringsvara sker skall avdrag för ingående skatt jämkas
varje räkenskapsår under återstoden av korrigeringstiden. Av
propositionen 1999/2000:82, Mervärdesskatt vid överlåtelse och nytt-
jande av fastigheter m.m., som föregick SFS 2000:500 varigenom
jämkningsreglerna delvis ändras, framgår på s. 101 att det år då den
ändrade användningen eller avyttringen sker skall räknas in vid
beräkning av korrigeringstiden. Detta överensstämmer också med hur
reglerna redan tillämpas, se exempel i RSV:s handledning för
mervärdesskatt 2000 s. 526ff. Detta bör dock framgå direkt av lagtexten.
En regel om detta har därför tagits in i 8 a kap. 7 § ML.
9 kap.
1 §
Genom SFS 2000:500 lagfästes en grupphuvudmans rätt att ansöka om
frivillig skattskyldighet. I prop. 1999/2000:82 uttalas följande (s. 138).
”Även i en mervärdesskattegrupp torde finnas näringsidkare som hyr
ut eller på annat sätt upplåter fastigheter till utomstående för annat
ändamål än bostadsändamål. Om en sådan näringsidkare vill utnyttja
möjligheten till frivillig skattskyldighet skall ansökan härom göras av
gruppens huvudman.” Det har till Finansdepartementet påtalats att
uttalandet inte helt återspeglas i lagtexten, dvs. att det inte helt klart
framgår att en fastighetsägare i dessa fall utesluts från möjligheten att
själv ansöka om frivillig skattskyldighet om denne ingår i en
mervärdesskattegrupp.
Det är av största vikt för kontrollen av den frivilliga skattskyldigheten
att det sker en enhetlig tillämpning av reglerna kring registrering.
Eftersom all verksamhet som en näringsidkare i en mervärdesskattegrupp
bedriver skall anses bedriven av mervärdesskattegruppen (jfr. prop.
1997/98:148 s. 32) ligger det nära till hands att anse att registrering till
frivillig skattskyldighet för fastighetsägaren i en mervärdesskattegrupp
utesluts redan genom regleringen i 6 a kap. ML. Vissa skattemyndigheter
har dock ansett att reglerna om frivillig skattskyldighet utgör
specialregler i förhållande till gruppregistreringsbestämmelserna och har
därför inte sett något hinder att registrera den enskilde fastighetsägaren.
För att inte regelsystemet i dessa delar skall tolkas olika av olika
skattemyndigheter har ett förtydligande av regleringen kring ansökning-
arna tagits in i 9 kap. 1 och 2 §§. Av reglerna framgår att det är
grupphuvudmannen som skall ansöka i dessa fall.
2 §
Se kommentaren till 9 kap. 1 §.
Övergångsbestämmelser
Punkt 9
Genom punkt 6 av övergångsbestämmelserna till lag (2000:500) om
ändring i ML blir den som vid ikraftträdandet är skattskyldig enligt
9 kap. 1 § i dess äldre lydelse skattskyldig enligt de nya bestämmelserna i
9 kap. Detta innebär att alla de rättigheter och skyldigheter som följer av
den nya lagstiftningen även kommer att omfatta den skattskyldighet som
beslutats före ikraftträdandet om inte annat särskilt stadgas i andra
punkter av övergångsbestämmelserna. Undantag finns i t.ex. punkterna
3 och 7.
Den föreslagna regeln i punkt 9 innebär att en fastighetsägare under
2001 ges möjlighet att hos skattemyndigheten ansöka om att den
frivilliga skattskyldigheten skall upphöra. Skattemyndigheten skall
besluta om upphörande om ansökan görs inom den utsatta tiden och
ansökan gäller skattskyldighet som inträtt före ikraftträdandet. Om den
skattepliktiga uthyrningen utvidgats efter ikraftträdandet kan denna
uthyrning inte omfattas av beslutet om upphörande. Inte heller kan någon
som blivit ägare till den aktuella fastigheten efter ikraftträdandet ansöka
om upphörande. Skattskyldigheten upphör genom skattemyndighetens
beslut antingen på beslutsdagen eller den senare dag som myndigheten
anger. Detta innebär att en fastighetsägare som ansöker om utträde
kommer att vara skattskyldig enligt de nya bestämmelserna fram till
upphörandedatum och att de bestämmelser i den nya lagstiftningen som
reglerar eventuell jämkning vid ändrad användning blir tillämpliga för
upphörandet. Den dag då skattskyldigheten upphör utgör utgångspunkt
för beräkning av jämkning enligt bestämmelserna om jämkning och
enligt bestämmelserna i t. ex. punkterna 3 och 7 i övergångsreglerna.
Lagrådet har i sitt yttrande ansett att någon form av tidsgräns bör
införas så att beslut om upphörande inte skall få medföra att
skattskyldigheten upphör i en avlägsen framtid. Regeringen har följt
Lagrådets förslag och lagt till att skattskyldigheten allra senast skall
upphöra den 1 april 2002. Om skattemyndigheten fattar beslutet efter
detta datum måste skattemyndigheten bestämma den 1 april 2002 som
upphörandedatum.
Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över Finansdepartementets promemoria Sänkt
mervärdesskatt på tillträde till djurparker
(dnr Fi2000/2541).
Efter remiss har yttrande över betänkandet lämnats av Riksskatte-
verket, Svenska Djurparksföreningen, Föreningen Sveriges Offentliga
Tropikanläggningar, Svenska Nöjesparkers Förening, Stiftelsen Skansen,
Sveriges Industriförbund, Svenska Kommunförbundet och Företagarnas
Riksorganisation.
Promemorians lagförslag
Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200) att
7 kap. 1 § och 8 kap. 13 a § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §
Skatt enligt denna lag tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget
om inte annat följer av andra eller tredje stycket.
Skatten tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget för
1. rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet samt
upplåtelse av campingplatser och motsvarande i campingverksamhet,
2. personbefordran utom sådan befordran där resemomentet är av
underordnad betydelse,
3. transport i skidliftar,
4. omsättning av sådana konstverk som avses i 9 a kap. 5 §, och som
ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo,
5. import av sådana konstverk, samlarföremål och antikviteter som
avses i 9 a kap. 5–7 §§,
6. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av sådana
livsmedel och livsmedelstillsatser som avses i 1 § livsmedelslagen
(1971:511) med undantag för
a) vatten från vattenverk,
b) spritdrycker, vin och starköl, och
c) tobaksvaror.
Skatten tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för
1. allmänna nyhetstidningar, varmed avses sådana publikationer av
dagspresskaraktär som normalt utkommer med minst ett nummer varje
vecka, samt för motsvarande radio- och kassettidningar,
2. tillträde till konserter, cirkus-,
biograf-, teater-, opera- eller
balettföreställningar eller andra
jämförliga föreställningar,
2. tillträde till djurparker,
konserter, cirkus-, biograf-, teater-,
opera- eller balettföreställningar
eller andra jämförliga
föreställningar,
3. tjänster som avses i 3 kap. 11 § 2 och 4 om verksamheten inte
bedrivs av och inte heller fortlöpande i mer än ringa omfattning
understöds av det allmänna,
4. upplåtelse eller överlåtelse av rättigheter som omfattas av 1, 4 eller
5 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
dock inte när det är fråga om fotografier, reklamalster, system och
program för automatisk databehandling eller film, videogram eller annan
jämförlig upptagning som avser information,
5. upplåtelse eller överlåtelse av rättighet till ljud- eller bildupptagning
av en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt
verk, och
6. omsättning av tjänster inom idrottsområdet som anges i 3 kap. 11 a §
första stycket och som inte undantas från skatteplikt enligt andra stycket
samma paragraf.
8 kap.
13 a §
I de fall den ingående skatten
avser förvärv eller import som
görs i verksamhet som består av
anordnande av konserter, cirkus-,
biograf-, teater-, opera- eller
balettföreställningar eller andra
jämförliga föreställningar får
avdrag inte göras till den del
intäkten i verksamheten utgörs av
sådant bidrag eller stöd från det
allmänna, som inte kan anses
utgöra ersättning för omsatt vara
eller tjänst.
I de fall den ingående skatten
avser förvärv eller import som
görs i verksamhet som består av
att hålla djur i djurpark eller att
anordna konserter, cirkus-,
biograf-, teater-, opera- eller
balettföreställningar eller andra
jämförliga föreställningar får
avdrag inte göras till den del
intäkten i verksamheten utgörs av
sådant bidrag eller stöd från det
allmänna, som inte kan anses
utgöra ersättning för omsatt vara
eller tjänst.
Första stycket gäller inte om
annat följer av 14 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. 8 kap. 13 a § skall inte tillämpas på bidrag och stöd som används i
djurparkens verksamhet under 2001 i de fall beslutet som ger djurparken
rätt till bidraget fattats före den 1 januari 2001.
Lagrådsremissens förslag till lagtext
Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om ändring av
mervärdesskattelagen (1994:200)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § mervärdesskattelagen (1994:200)
i stället för dess lydelse enligt lagen (0000:000) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap
1 §
Skatt enligt denna lag tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget
om inte annat följer av andra eller tredje stycket.
Skatten tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget för
1. rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet samt
upplåtelse av campingplatser och motsvarande i campingverksamhet,
2. transport i skidliftar,
3. omsättning av sådana konstverk som avses i 9 a kap. 5 §, och som
ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo,
4. import av sådana konstverk, samlarföremål och antikviteter som
avses i 9 a kap. 5–7 §§,
5. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av sådana
livsmedel och livsmedelstillsatser som avses i 1 § livsmedelslagen
(1971:511) med undantag för
a) vatten från vattenverk,
b) spritdrycker, vin och starköl, och
c) tobaksvaror.
Skatten tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för
1. allmänna nyhetstidningar, varmed avses sådana publikationer av
dagspresskaraktär som normalt utkommer med minst ett nummer varje
vecka, samt för motsvarande radio- och kassettidningar,
2. tillträde till konserter, cirkus-, biograf-, teater-, opera- eller
balettföreställningar eller andra jämförliga föreställningar,
3. tjänster som avses i 3 kap. 11 § 2 och 4 om verksamheten inte
bedrivs av och inte heller fortlöpande i mer än ringa omfattning
understöds av det allmänna,
3 a. tillträde till djurparker,
4. upplåtelse eller överlåtelse av rättigheter som omfattas av 1, 4 eller
5 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
dock inte när det är fråga om fotografier, reklamalster, system och
program för automatisk databehandling eller film, videogram eller annan
jämförlig upptagning som avser information,
5. upplåtelse eller överlåtelse av rättighet till ljud- eller bildupptagning
av en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt
verk, och
6. omsättning av tjänster inom idrottsområdet som anges i 3 kap. 11 a §
första stycket och som inte undantas från skatteplikt enligt andra stycket
samma paragraf, och
7. personbefordran utom sådan befordran där resemomentet är av
underordnad betydelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:500) om ändring i
mervärdesskattelagen (1994:200)
Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)1
dels att 3 kap. 3 §, 8 a kap. 7 §, 9 kap. 1 och 2 §§ i stället för deras
lydelse enligt lagen (2000:500) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse,
dels att det i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:500) om
ändring i nämnda lag skall införas en ny punkt 9, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
3 §
Undantaget enligt 2 § omfattar inte
1. upplåtelse eller överlåtelse av verksamhetstillbehör,
2. omsättning av växande skog, odling och annan växtlighet utan
samband med överlåtelse av marken,
3. upplåtelse eller överlåtelse av rätt till jordbruksarrende,
avverkningsrätt och annan jämförlig rättighet, rätt att ta jord, sten eller
andra naturprodukter samt rätt till jakt, fiske eller bete,
4. rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet samt
upplåtelse av campingplatser och motsvarande i campingverksamhet,
5. upplåtelse av parkeringsplatser i parkeringsverksamhet,
6. upplåtelse för fartyg av hamnar eller för luftfartyg av flygplatser,
7. upplåtelse av förvaringsboxar,
8. upplåtelse av utrymmen för reklam eller annonsering på fastigheter,
9. upplåtelse för djur av byggnader eller mark,
10. upplåtelse för trafik av väg, bro eller tunnel samt upplåtelse av
spåranläggning för järnvägstrafik,
11. korttidsupplåtelse av lokaler och anläggningar för idrottsutövning,
och
12. upplåtelse av terminalanläggning för buss- och tågtrafik till
trafikoperatörer.
Undantaget enligt 2 § gäller inte
heller när en fastighetsägare, ett
konkursbo eller en sådan
mervärdesskattegrupp som avses i
6 a kap. för stadigvarande
användning i en verksamhet som
medför skattskyldighet eller som
medför rätt till återbetalning enligt
10 kap. 1, 6, 9, 11 eller 12 § helt
eller delvis hyr ut en sådan
byggnad eller annan anläggning,
som utgör fastighet. Uthyrning till
staten eller en kommun är
skattepliktig även om uthyrningen
sker för en verksamhet som inte
medför sådan skyldighet eller rätt.
Skatteplikt föreligger dock inte för
uthyrning till en kommun, om
fastigheten vidareuthyrs av
kommunen för användning i en
verksamhet som inte medför
skattskyldighet eller rätt till
återbetalning enligt 10 kap. 1, 6, 9,
11 eller 12 § eller om uthyrningen
avser stadigvarande bostad. Vad
som har sagts om uthyrning gäller
även för upplåtelse av bostadsrätt.
Undantaget enligt 2 § gäller inte
heller när en fastighetsägare, ett
konkursbo eller en sådan
mervärdesskattegrupp som avses i
6 a kap. för stadigvarande använd-
ning i en verksamhet som medför
skattskyldighet eller som medför
rätt till återbetalning enligt 10 kap.
1, 6, 9, 11 eller 12 § helt eller
delvis hyr ut en sådan byggnad
eller annan anläggning, som utgör
fastighet. Uthyrning till staten, en
kommun eller ett
kommunalförbund är skattepliktig
även om uthyrningen sker för en
verksamhet som inte medför sådan
skyldighet eller rätt. Skatteplikt
föreligger dock inte för uthyrning
till en kommun eller ett
kommunalförbund, om fastigheten
vidareuthyrs av kommunen eller
kommunalförbundet för
användning i en verksamhet som
inte medför skattskyldighet eller
rätt till återbetalning enligt 10 kap.
1, 6, 9, 11 eller 12 § eller om
uthyrningen avser stadigvarande
bostad. Vad som har sagts om
uthyrning gäller även för
upplåtelse av bostadsrätt.
Andra stycket tillämpas också
1. vid uthyrning i andra och tredje hand,
2. vid bostadsrättshavares upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet som
innehas med bostadsrätt, och
3. när en byggnad eller annan anläggning som utgör fastighet uppförs
eller genomgår omfattande till- eller ombyggnad i syfte att anläggningen
helt eller delvis skall kunna hyras ut för sådan verksamhet som avses i
andra stycket.
I 9 kap. finns särskilda bestämmelser om skattskyldighet för sådan
uthyrning, bostadsrättsupplåtelse och upplåtelse av nyttjanderätt som
anges i andra och tredje styckena.
8 a kap.
7 §
Vid ändrad användning av en investeringsvara skall avdrag för
ingående skatt jämkas varje räkenskapsår under återstoden av
korrigeringstiden.
Vid överlåtelse av investeringsvaror samt i fall som avses i 4 § första
stycket 6 skall avdrag som gjorts för ingående skatt jämkas vid ett enda
tillfälle och jämkningen skall avse återstoden av korrigeringstiden.
Vid beräkning av vad som
återstår av korrigeringstiden skall
räknas in det räkenskapsår under
vilket användningen ändras eller
överlåtelse sker.
Avser en ändrad användning eller en överlåtelse endast en del av en
fastighet skall endast den ingående skatt som hänför sig till denna del
jämkas.
9 kap.
1 §
Skyldigheten att betala skatt enligt 1 kap. 1 § första stycket 1 för sådan
skattepliktig fastighetsuthyrning eller bostadsrättsupplåtelse som anges i
3 kap. 3 § andra stycket och tredje stycket 1 och 2 gäller endast om
skattemyndigheten har beslutat om detta efter ansökan (frivillig
skattskyldighet). En sådan ansökan får göras av en fastighetsägare, en
hyresgäst, en bostadsrättshavare, ett konkursbo eller av en sådan
grupphuvudman som avses i 6 a kap. 4 §.
Ansökan av en grupphuvudman
skall göras med samtycke av den
näringsidkare i
mervärdesskattegruppen som äger
fastigheten eller, i fråga om
hyresrätt eller bostadsrätt, av den
näringsidkare som innehar
hyresrätten eller bostadsrätten.
Om den fastighet, hyresrätt eller
bostadsrätt som skall omfattas av
den frivilliga skattskyldigheten ägs
eller innehas av en näringsidkare
som ingår i en sådan
mervärdesskattegrupp som avses i
6 a kap. 1 § skall ansökan göras
av grupphuvudmannen med
samtycke av den näringsidkare i
mervärdesskattegruppen som äger
fastigheten eller, i fråga om
hyresrätt eller bostadsrätt, av den
näringsidkare som innehar
hyresrätten eller bostadsrätten.
Frivillig skattskyldighet för uthyrning eller annan upplåtelse till någon
som har rätt till återbetalning av ingående skatt enligt 10 kap. 6 § gäller
endast om upplåtaren visar ett intyg om att upplåtelsen sker till någon
som har rätt till sådan återbetalning. Intyget skall vara utfärdat av
Utrikesdepartementet.
2 §
Skyldigheten att betala skatt enligt 1 kap. 1 § första stycket 1 för sådan
skattepliktig fastighetsuthyrning eller bostadsrättsupplåtelse som anges i
3 kap. 3 § tredje stycket 3 gäller endast om skattemyndigheten har
beslutat om frivillig skattskyldighet efter ansökan. En sådan ansökan får
göras av en fastighetsägare, ett konkursbo eller av en sådan
grupphuvudman som avses i 6 a kap. 4 §.
Ansökan av en grupphuvudman
skall göras med samtycke av den
näringsidkare i
mervärdesskattegruppen som äger
fastigheten.
Om den fastighet som skall
omfattas av den frivilliga
skattskyldigheten ägs av en
näringsidkare som ingår i en
sådan mervärdesskattegrupp som
avses i 6 a kap. 1 § skall ansökan
göras av grupphuvudmannen med
samtycke av näringsidkaren.
Vad som i första stycket sägs gäller endast om
– det finns särskilda skäl,
– den sökande har för avsikt att använda fastigheten för sådan
uthyrning eller upplåtelse som avses i 3 kap. 3 § andra stycket, och
– det är lämpligt med hänsyn till den sökandes personliga eller
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.
9. Skattemyndigheten skall, på ansökan av någon som vid
ikraftträdandet är skattskyldig enligt 9 kap. 1 § i dess äldre lydelse,
besluta att skattskyldigheten skall upphöra om
- ansökan omfattar skattskyldighet som inträtt före ikraftträdandet och
- ansökan görs före den 1 januari 2002.
Skattskyldigheten upphör på dagen för skattemyndighetens beslut eller
den senare dag som myndigheten anger.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-10-06
Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Susanne
Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 28 september 2000 (Finansdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (0000:000) om ändring i mervärdesskatte-
lagen (1994:200),
2. lag om ändring i lagen (2000:500) om ändring i mervärdesskatte-
lagen (1994:200).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Inga-Lill
Askersjö och kammarrättsassessorn Mikael Åberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen (0000:000) om ändring i
mervärdesskattelagen (1994:200)
I 7 kap. 1 § tredje stycket föreslås en ny punkt 3 a som innebär att den
lägsta mervärdesskattesatsen, sex procent, skall gälla tillträde till
djurparker. Enligt motiven skall denna lägre skattesats omfatta också
förevisning av djurparker. Detta bör enligt Lagrådets mening uttryck-
ligen framgå av lagtexten.
Beträffande de föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmel-
serna till remissförslaget anser Lagrådet att i stället en ändring bör göras
av motsvarande bestämmelser i den lag som föreslås ändrad. Det betyder
att den i remissförslaget upptagna ikraftträdandebestämmelsen bör utgå
och övergångsbestämmelsen tas in som en ny punkt 3 i
övergångsbestämmelserna till den lag som nu föreslås ändrad. Lagrådet
föreslår att punkten ges följande lydelse.
”3. Äldre bestämmelser beträffande djurparker gäller i fråga om för-
hållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.”
Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:500) om ändring i mervär-
desskattelagen (1994:200)
Enligt den föreslagna nya punkten 9 i övergångsbestämmelserna till SFS
2000:500 kan skattemyndigheten efter ansökan besluta att frivillig
skattskyldighet skall upphöra. Skattskyldigheten skall i så fall upphöra
dagen för skattemyndighetens beslut eller den senare dag som
myndigheten anger. Enligt Lagrådets mening bör någon form av
tidsgräns införas så att beslut av här avsett slag inte skall få medföra
upphörande av skattskyldigheten i en avlägsen framtid.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 oktober 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Schori, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Ringholm
Regeringen beslutar proposition 2000/01:23 Sänkt mervärdesskatt på
tillträde till djurparker, m.m.
Lagen omtryckt 2000:500.
Lydelse enligt prop. 2000/2001:1.
Lagen omtryckt 2000:500.
Ändrad senast genom rådets direktiv 2000/17/EG av den 30 mars 2000 om ändring av
direktiv 77/388/EEG beträffande övergångsbestämmelser för republiken Österrike och
Portugisiska republiken (EGT L 84, 05.04.2000, s. 24 Celex 32000L0017).
Rådets direktiv 1999/22/EG av den 29 mars 1999 om hållande av vilda djur i djurparker
(EGT L 94 9.4.1999 s. 24-26).
Lagen omtryckt 2000:500.
Lagen omtryckt 2000:500.
Lydelse enligt prop. 2000/2001:1.
1 Lagen omtryckt 2000:500.
Prop. 2000/01:23
2
Prop. 2000/01:23
1
Prop. 2000/01:23
Bilaga 1
Prop. 2000/01:23
Bilaga 2
Prop. 2000/01:23
Bilaga 2
Prop. 2000/01:23
Bilaga 3
Prop. 2000/01:23
Bilaga 3
Prop. 2000/01:23
Prop. 2000/01:23
Bilaga 4