Post 5614 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
2000/01:25 ·
Hämta Doc ·
Lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Skr. 25
Regeringens skrivelse
2000/01:25
Lägesrapport i fråga om den ekonomiska
brottsligheten
Skr.
2000/01:25
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 26 oktober 2000
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Skrivelsen innehåller regeringens årliga rapport till riksdagen om läget
beträffande den ekonomiska brottsligheten.
I skrivelsen redovisas översiktligt de åtgärder som vidtagits sedan
föregående lägesrapport i oktober 1999 (skr. 1999/2000:22) inom
ramen för regeringens strategi för samlade åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten.
Till de åtgärder som behandlas hör utvecklingen av det brottsföre-
byggande arbetet, utvecklingen av det internationella arbetet, uppbygg-
naden av den nya myndighetsstrukturen samt forskning om ekonomisk
brottslighet.
Vidare redovisas lagstiftningsarbete och andra åtgärder rörande bl.a.:
- förverkande
- handel med skalbolag
- insiderhandel
- penningtvätt
– konkurstillsyn
– varusmuggling
– restaurangbranschen
– miljöbalken
– förorening från fartyg
Innehållsförteckning
1 Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten 1
2 Brottsutvecklingen 1
3 Inriktningen av det fortsatta reformarbetet 1
4 Det brottsförebyggande arbetet 1
5 Den nya myndighetsstrukturen 1
6 Lagstiftningsarbetet 1
6.1 Skattekontroll och annan offentlig kontroll 1
6.2 Bulvanförhållanden och stiftelser 1
6.3 Sanktionsregler 1
6.4 Internationell rättslig hjälp, sekretess och
domstolsförfarandet 1
7 Det internationella arbetet 1
7.1 Inledning 1
7.2 Åtgärder inom ramen för EU-samarbetet 1
7.3 Annat internationellt arbete 1
8 Miljöbrottsbekämpningen 1
9 Forskning 1
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 2000 5
1 Regeringens strategi mot den ekonomiska
brottsligheten
Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten ligger fast.
Regeringen beslutade i april 1995 om en strategi för samhällets sam-
lade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Strategin redovisades
för riksdagen, som inte hade någon erinran mot innehållet (skr.
1994/95:217, bet. 1994/95:JuU25, rskr. 1994/95:412).
Det övergripande målet är enligt strategin att påtagligt minska den
ekonomiska brottsligheten genom åtgärder som utgör en kraftig
förstärkning av samhällets samlade insatser mot sådan kriminalitet.
Åtgärder skall vidtas som innebär en effektivisering när det gäller att
förebygga, upptäcka, utreda och lagföra ekonomisk brottslighet. En ökad
tonvikt skall läggas vid det förebyggande arbetet. I detta ligger bl.a. att
kontrollen skall effektiviseras och att myndigheterna skall utveckla ett
problemorienterat arbetssätt.
Kampen mot ekobrott är enligt strategin en prioriterad verksamhet för
myndigheterna. Särskild vikt skall läggas vid att samordna myndig-
heternas prioriteringar och att utveckla samarbetet mellan myndigheter.
En annan viktig fråga är att höja myndighetskompetensen. Näringslivet
måste ta ett ökat ansvar i kampen mot ekobrotten bl.a. genom att
utveckla affärsetik och egenkontroll.
För att genomföra dessa mål redovisades i skrivelsen till riksdagen ett
brett åtgärdsprogram. Detta omfattar bl.a. förstärkt skattekontroll och
förenklad skattelagstiftning, förbättrad myndighetsstruktur,
gemensamma kontrollaktioner från myndigheterna, affärsetik och
internkontroll inom näringslivet, snabbare utredning och process,
effektivare rutiner i samband med konkurs, förbättrad lagstiftning om
bolagsstyrelser m.m., sanering av utsatta branscher, effektivare
lagstiftning om penningtvätt och effektivare sanktionsregler.
Programmet omfattar också aktivt internationellt arbete bl.a. inom EU,
ökad forskning, information till allmänheten samt effektivare styrning
och uppföljning av myndigheternas verksamhet.
Inom regeringen svarar justitieministern för samordning av åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten. För att biträda justitieministern i
detta arbete inrättades i december 1994 regeringens
ekobrottsberedning. Beredningen är numera en interdepartemental
arbetsgrupp som består av tjänstemän från Justitie-, Finans- och
Näringsdepartementen. En chefstjänsteman från Justitiedepartementet
är ordförande.
Genomförandet av strategin mot ekonomisk brottslighet har omfattat
ett stort antal projekt. De flesta av dessa syftar till att förbättra lag-
stiftningen eller att utveckla myndigheternas kompetens, arbetsmetoder
och organisation. Ett viktigt steg togs när den nya myndighetsstrukturen
för ekobrottsbekämpningen infördes den 1 januari 1998. En central roll
i den nya strukturen intar Ekobrottsmyndigheten som då inrättades.
Utredningsarbetet har bedrivits och bedrivs i stor utsträckning inom
kommittéväsendet, men regeringen har också i flera fall uppdragit åt
myndigheter att utreda vissa frågor eller bedriva utvecklingsarbete, ofta
med flera myndigheter i samverkan. En del utredningsarbete har också
bedrivits inom Regeringskansliet, bl.a. i ekobrottsberedningen.
I ett antal fall har projekten nu avslutats exempelvis genom att ny
lagstiftning har antagits och trätt i kraft. Andra projekt är på utrednings-
stadiet eller håller på att genomföras. Nya projekt tillkommer.
Regeringen redovisade i oktober 1996, 1997, 1998 och 1999 för
riksdagen läget när det gäller den ekonomiska brottsligheten och
genomförandet av strategin mot ekobrott (skr. 1996/97:49, bet.
1996/97:JuU6, rskr. 1996/97:149, skr. 1997/98:38, bet.
1997/98:JuU8, rskr. 1997/98:144, skr. 1998/99:25, bet. 1998/99:
JuU9, rskr. 1998/99:178 och skr. 1999/2000:22, bet. 1999/2000:JU5,
rskr. 1999/2000:125). I denna skrivelse redovisas utvecklingen efter det
att den senaste skrivelsen avlämnades.
2 Brottsutvecklingen
Några huvudpunkter:
– Det finns ett behov av bättre kunskap om den ekonomiska
brottsligheten och dess effekter.
– Momsfusket, svart arbete och oredovisade inkomster tillhör de
områden som förtjänar särskild uppmärksamhet.
– En stor del av den ekonomiska brottsligheten anmäls aldrig.
Statistiska uppgifter
Antalet anmälda ekobrottsärenden ökade under åren 1997 och 1998.
Under 1999 minskade antalet anmälningar kraftigt. Framförallt är det
anmälningarna från konkursförvaltarna som har minskat. Av betydelse är
därvid att antalet konkurser minskat med 40 procent under perioden
1996 till 1999. Antalet anmälda ärenden 1999 och preliminära uppgifter
för första halvåret 2000 ligger något under anmälningsnivån 1996.
Antalet penningtvättsärenden har mer än fördubblats från 1997 till 1999.
Anmälningarna om insiderbrott från Finansinspektionen till Ekobrotts-
myndigheten har också ökat under denna tid.
Anmälningar om ekonomisk brottslighet domineras helt av anmäl-
ningar från skatteförvaltningen och konkursförvaltare. Dessa anmäl-
ningar avser med få undantag brott enligt 11 kap. brottsbalken (brott mot
borgenärer) och skattebrott enligt skattebrottslagen (1971:69). Anmäl-
ningar från andra t.ex. privatpersoner eller anmälningar om andra brott
utgör en liten del.
Tabell: Antalet anmälda ekobrottsärenden åren 1996 till den 1 juli
2000*.
Antal ärenden
År Totalt
1996 4051
1997 4954
1998 5446
1999 3746
2000-07-01 1915
Medborgarenkät
Under hösten 1999 genomförde SCB på uppdrag av Ekobrotts-
myndigheten en medborgarenkät för att belysa svenska folkets uppfatt-
ning om ekonomisk brottslighet. Resultatet visar att fyra av fem
svenskar anser att ekobrottsligheten är ganska eller mycket omfattande.
Fem av tio hade under det senaste året kommit i kontakt med människor
som sagt att de arbetar svart eller anlitat svart arbetskraft. Resultaten av
enkäten är av intresse eftersom den speglar människors syn på problem-
en. Man bör dock vara försiktig med att dra några långtgående slutsatser
om problemens omfattning eller karaktär enbart på grundval av den här
typen av undersökningar.
Bedömning
Som anmärktes i 1999 års lägesrapport är det svårt att beskriva ut-
vecklingen av den faktiska ekonomiska brottsligheten enbart med hjälp
av brottsstatistiken. Mörkertalet är stort, vilket innebär att bara en liten
del av brotten anmäls och registreras i statistiken.
Ekobrottsmyndigheten har i en rapport till Justitiedepartementet i
september 2000 gjort vissa sammanfattande bedömningar av brotts-
utvecklingen (Lägesrapport som underlag för myndighetsgemensamma
riktlinjer inför 2001). Myndigheten konstaterar att det i dag saknas
tillräcklig kunskap om ekobrottslighetens karaktär och omfattning och
att det är ovisst om den faktiska brottsligheten ökar eller minskar. Mot
denna bakgrund betonar myndigheten som angeläget att uppfylla
målsättningen att fr.o.m. 2001 ge en samlad och kvalitativt säkerställd
bild av ekobrottsbekämpningen, dess utveckling och effekter. Det anges
att en god förutsättning för detta skapas genom det nya samlade
uppföljnings- och informationssystemet som utvecklas av myndigheten.
Det framhålls också som angeläget att forskningen inom området
fortsätter och kompletteras med uppdragsstyrda djupstudier vad avser
ekobrottslighetens former, omfattning, orsaker och effekter. Med dessa
reservationer gör Ekobrottsmyndigheten i dag bedömningen att den
ekonomiska brottsligheten inom myndighetens målområde omfattar
mellan 100 och 150 miljarder kr per år och att skatte- och avgiftsfusket
står för 75-85 procent av detta belopp. Mörkertalet varierar mellan olika
typer av ekonomisk brottslighet. Störst bedöms mörkertalet vara vad
avser den svarta sektorn, dvs. svart arbete och oredovisade inkomster.
Momsfusket, svart arbete och oredovisade inkomster är områden som av
Ekobrottsmyndigheten bedöms som särskilt allvarliga i ett
framtidsperspektiv.
Ekobrottsmyndighetens bedömningar avseende omfattningen av den
ekonomiska brottsligheten har vad gäller den skatterelaterade brottslig-
heten gjorts med utgångspunkt från Riksskatteverkets beräkningar
avseende det totala skattefelet och skattefusket (Skattefel och
skattefusk, RSV Rapport 1998:3) och Riksrevisonsverkets beräkningar
vad gäller omfattningen av det svarta arbetet (Svart arbete, Omfattning,
RRV 1998:28). Därutöver har Ekobrottsmyndigheten gjort egna
uppskattningar av den övriga brottslighetens storlek inom myndighetens
målområde.
De redovisade bedömningarna inrymmer betydande
osäkerhetsfaktorer, t.ex. avser Riksskatteverkets beräkningar även
skattefel som kan ha uppstått på annat sätt än genom fusk. Försiktigtvis
bör kanske därför de nämnda beloppen mest uppfattas som en
fingervisning om i vilken storleksordning den ekonomiska brottslig-
heten kan tänkas ligga. Det råder dock knappast någon tvekan om att den
ekonomiska brottslighetens skadeverkningar är mycket stora. Mot denna
bakgrund finns, som Ekobrottsmyndigheten framhållit, ett stort behov av
att kunskapen om den ekonomiska brottsligheten och dess effekter ökar.
3 Inriktningen av det fortsatta reformarbetet
Några huvudpunkter:
– Uppbyggnaden och utvecklingen av Ekobrottsmyndigheten
fortsätter.
– Det brottsförebyggande arbetet utvecklas.
– Lagstiftningen utvärderas och förbättras löpande.
– Det internationella samarbetet fördjupas.
– En offensiv miljöbrottsbekämpning.
– Forskningen om ekonomisk brottslighet fortsätter.
Fortsatt uppbyggnad och utveckling av den nya
myndighetsstrukturen
Med Ekobrottsmyndigheten har skapats förutsättningar för en långsiktig
och uthållig bekämpning av den ekonomiska brottsligheten, baserad på
hög kompetens och specialistkunskaper. Den långsiktiga uppbyggnaden
av myndigheten syftar till att säkerställa dess centrala roll inom
ekobrottsbekämpningen. Det som ännu återstår i uppbyggnadsarbetet
gäller framförallt utvecklingen av staben, som vid myndighetens
bildande tilldelades nya och omfattande uppgifter inom ett komplicerat
arbetsområde. En viktig del i det fortsatta reformarbetet består i att följa
och stödja myndigheten i det arbete som fortlöpande pågår med att
utveckla utrednings- och stabsverksamheten.
Ett mer utvecklat brottsförebyggande arbete
Ett centralt inslag i det fortsatta arbetet blir att få till stånd ett mer
utvecklat brottsförebyggande arbete mot ekonomisk brottslighet.
Arbetet måste bedrivas på bred front och ske stegvis. På sikt bör ett
sådant metodiskt och systematiskt brottsförebyggande arbete mot
ekonomisk brottslighet väsentligt kunna förbättra möjligheterna att
begränsa den ekonomiska brottsligheten.
Fortsatta lagöversyner
Flera viktiga lagstiftningsprojekt pågår. Ett utvecklat brottsförebyggande
arbete kan förväntas aktualisera regelförändringar även inom andra
områden än det rent straffrättsliga. Det internationella samarbetet
kommer att generera nya reformer syftande till en internationell
tillnärmning av lagstiftningen.
Ett fördjupat och intensifierat internationellt samarbete
Åtskilligt görs nu inom ramen för det internationella samarbetet när det
gäller att stärka de gemensamma insatserna mot den ekonomiska
brottsligheten. Sverige kommer även fortsättningsvis att vara pådrivande
i detta arbete. Av stor betydelse är att svenska myndigheter fullt ut
utnyttjar de möjligheter som står till buds inom ramen för det inter-
nationella samarbetet.
En offensiv miljöbrottsbekämpning
Tillsynsmyndigheterna anmäler nu miljöbrott i ökad utsträckning.
Samtidigt har med den nya organisationen för miljöbrottsbekämpning
skapats en grund för en effektiv utredning av de anmälda brotten. En
viktig uppgift för den nya miljöbrottsorganisationen blir att i samverkan
med andra myndigheter utveckla nya och rationella arbetssätt och
utredningsmetoder för att bekämpa brott mot miljön. Förutsättningar har
nu skapats för en mer offensiv miljöbrottsbekämpning.
Fortsatt satsning på forskning om ekonomisk brottslighet
En självständig forskning kring ekonomisk brottslighet, inklusive
miljöbrottslighet, är nödvändig för att vi skall få den kunskap som krävs
för att effektivt bekämpa problemen. Av särskild betydelse är att
forskningen inriktas på sådana områden där resultaten kan komma till
direkt nytta i det brottsförebyggande och brottsutredande arbetet.
4 Det brottsförebyggande arbetet
Några huvudpunkter:
– Det brottsförebyggande arbetet mot ekonomisk brottslighet bör
utvecklas och intensifieras.
– BRÅ ges i uppdrag att ta fram en modell för ett kommande
nationellt brottsförebyggande program mot ekonomisk
brottslighet.
Bakgrund
I 1999 års lägesrapport betonade regeringen som mycket viktigt att
utveckla och intensifiera insatserna för att få ökat genomslag för de
brottsförebyggande aspekterna i lagstiftningen och myndighetsarbetet.
Regeringen framhöll att arbetet måste ske i samverkan mellan berörda
myndigheter och i nära anslutning till regeringens arbete med att
utarbeta förslag till ny lagstiftning. Regeringen återkom till frågan i de
myndighetsgemensamma målen och riktlinjerna för åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten år 2000. Där påpekades att ett effektivt
arbete på området förutsätter kunskap om förhållanden, systematiska
eller strukturella, som kan antas i särskild stor utsträckning inbjuda till
eller öppna möjlighet för, ekonomisk brottslighet. I målen och
riktlinjerna riktades därför en särskild uppmaning till berörda
myndigheter att påtala brister av nyssnämnt slag i såväl existerande
lagstiftnings- och kontrollsystem som vid granskningar av förslag till ny
lagstiftning.
Utgångspunkter för ett nationellt brottsförebyggande program mot
ekonomisk brottslighet
Enligt regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten skall
ökad tonvikt läggas vid det förebyggande arbetet. Typiskt för den
ekonomiska brottsligheten är att den utnyttjar brister inom
lagstiftningen och kontrollsystemen. Detta faktum gör det möjligt att
vidta riktade åtgärder som undanröjer förutsättningarna för denna
brottslighet. Det kan handla om att ändra lagstiftningen eller tillskapa
andra kontrollsystem eller en kombination av sådana åtgärder. Ännu
viktigare är kanske att tillskapa system som gör det möjligt att från
början väga in de brottsförebyggande aspekterna så att inga vägar öppnas
för den ekonomiska brottsligheten. I regeringens strategi framhålls
också att den ekonomiska brottsligheten i särskilt hög grad kan antas
påverkas av åtgärder från rättsväsendets sida och från olika
kontrollorgan. Där påpekas också att näringslivet har unika möjligheter
att uppmärksamma och förebygga ekonomisk brottslighet.
Det brottsförebyggande arbetet har fått en mer framskjuten placering
sedan strategin presenterades. De erfarenheter som vunnits på området
bör därför nu samlas inom ramen för ett nationellt program med en
särskild strategi för hur det brottsförebyggande arbetet mot ekonomisk
brottslighet kan utvecklas och intensifieras. Ett sådant nationellt
program skulle innebära en utveckling av regeringens strategi mot den
ekonomiska brottsligheten och en naturlig fortsättning på regeringens
nationella brottsförebyggande program – Allas vårt ansvar (Ds 1996:59)
– som presenterades sommaren 1996 och som riktas mot mer
traditionell brottslighet eller s.k. vardagsbrottslighet.
Ett nationellt brottsförebyggande program mot ekonomisk
brottslighet förutsätter att vi har god kunskap om den ekonomiska
brottsligheten och dess skadeverkningar. Det krävs också en
kartläggning av var bristerna inom lagstiftnings- och kontrollsystemen är
som störst. Programmet bör vara handlingsinriktat och fokuseras till
områden där utsikterna till ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete
ter sig särskilt gynnsamma. Strävan bör vara att tidigt identifiera de
åtgärder som kan förväntas leda till stora mätbara vinster även på relativt
kort sikt.
På lite längre sikt bör målsättningen vara att åstadkomma ett system
där de brottsförebyggande aspekterna på ett tidigt stadium får genomslag
i statsmakternas och myndigheternas arbete. Målsättningen bör också
vara att påverka och stimulera andra aktörer att systematiskt tillämpa ett
brottsförebyggande perspektiv på verksamheten. Inte minst näringslivet
och till näringslivet knutna organisationer har en viktig uppgift att fylla
på området.
På sikt bör ett metodiskt och systematiskt brottsförebyggande arbete
mot ekonomisk brottslighet, tillsammans med övriga insatser, väsentligt
kunna förbättra möjligheterna att begränsa den ekonomiska brottslig-
heten.
BRÅ ges i uppdrag att utarbeta en modell för ett kommande
nationellt program
Att utveckla det brottsförebyggande arbetet på detta område är ett lång-
siktigt arbete som måste ske stegvis. En förutsättning för att arbetet
skall bli framgångsrikt är att det får en bred uppslutning. I samråd med
Ekobrottsmyndigheten och Brottsförebyggande rådet (BRÅ) förbereds
inom Regeringskansliet sedan en tid tillbaka, som ett första steg, ett
uppdrag till BRÅ att utarbeta en modell för ett kommande nationellt
brottsförebyggande program mot ekonomisk brottslighet. Avsikten är att
regeringen skall kunna besluta om ett sådant uppdrag i början av år 2001.
Själva programmet bör när det föreligger underställas riksdagen för dess
godkännande.
5 Den nya myndighetsstrukturen
Några huvudpunkter:
– Ekobrottsmyndigheten vidtar fortlöpande åtgärder för att
ytterligare förbättra utrednings- och stabsverksamheten.
– Arbetet vid Ekobrottsmyndigheten med att bygga upp ett nytt
samlat informations- och uppföljningssystem fortsätter.
– Under första halvåret 2000 minskade ärendebalansen vid
Ekobrottsmyndigheten med 9 procent.
– Det finns nu 80 färdigutbildade skattebrottsutredare i landet.
– Vid skattebrottsenheterna hade 500 förundersökningar genomförts
fram till maj 2000.
– Inom Ekorådet pågår en diskussion om de fortsatta
arbetsformerna. – Ekobrottsmyndigheten har utvärderat
verksamheten i de regionala samverkansorganen.
Den nya myndighetsstrukturen
En delvis ny myndighetsstruktur för bekämpning av ekonomisk
brottslighet infördes den 1 januari 1998. I den nya strukturen ingår
Ekobrottsmyndigheten, med operativa uppgifter och nationella stabs-
funktioner. Myndigheten har ett nationellt samordningsansvar när det
gäller ekobrottsbekämpning. Inom skatteförvaltningen finns särskilda
skattebrottsenheter som skall biträda åklagarna vid utredning om
skattebrott. Sedan år 1995 finns i varje län ett regionalt samverkans-
organ mot ekobrottslighet. Ekorådet svarar för sådan samverkan på
central nivå.
Ekobrottsmyndigheten
Ekobrottsmyndigheten har en central roll såväl när det gäller operativ
brottsutredningsverksamhet som strategiskt långsiktiga åtgärder i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Myndigheten är speciellt
anpassad för att säkerställa en hög arbetskapacitet, kontinuitet och
kompetens i fråga om all ekobrottsbekämpning. Myndigheten har varit
verksam i drygt två år. Under denna tid har skett en successiv
uppbyggnad av myndigheten där myndigheten fortlöpande vidtar åtgärder
för att förbättra utrednings- och stabsverksamheten. En intern
omorganisation har ägt rum under år 2000. Avsikten med denna är att
ytterligare utveckla såväl stabsfunktioner som operativ
brottsutredningsverksamhet. Enligt regleringsbrevet för år 2000 skall
myndighetens verksamhetsutveckling särskilt inriktas på att förstärka
bekämpningen av den kvalificerade, omfattande eller gränsöverskridande
brottsligheten. Efter omorganisationen hanterar alla avdelningar inom
Ekobrottsmyndigheten särskilt kvalificerade ärenden.
Under år 1999 tjänstgjorde i genomsnitt 387 personer vid Ekobrotts-
myndigheten. Av de 194 anställda vid myndigheten var 83 åklagare.
Övriga 193 var poliser, anställda av polisväsendet och inkommenderade
för tjänstgöring vid myndigheten. Myndigheten planerar att öka satsning-
en på utbildning och kompetensutveckling. Satsningen skall bl.a. leda till
en ny och avancerad ekoutbildning samt en förstärkt utbildning i inter-
nationella frågor. Vid myndigheten pågår ett särskilt chefsutvecklings-
program.
Vid Ekobrottsmyndigheten bedrivs arbetet i åklagarledda arbets-
grupper med poliser, ekonomer och personer med särskild kompetens
på IT-området. Enligt myndigheten är arbetssättet en god grund för
ytterligare effektivitets- och kvalitetshöjningar av brottsutrednings-
verksamheten.
Det tidredovisningssystem som används av övriga åklagarmyndigheter
har anpassats till Ekobrottsmyndighetens verksamhet och används såväl
inom staben som avdelningarna. En vidareutveckling av detta planeras
för att på sikt kunna se var de mer resurskrävande momenten i verk-
samheten ligger. Genom detta förväntas metodutvecklingen kunna kon-
centreras till de områden där den bäst behövs. Under år 2000 har en
fortlöpande och riksomfattande klassificering av ekobrottmålen utifrån
svårighetsgrad införts. Genom tidrapporteringen kommer resursinsatsen
fördelad på de olika svårighetskategorierna att följas upp.
En effektiv ekobrottsbekämpning bygger enligt myndigheten på
tillgång till underrättelseinformation. I enlighet med vad som uttalades
vid myndighetens bildande beställer myndigheten sådan information från
polisens kriminalunderrättelseenheter. Enligt Ekobrottsmyndigheten är
det emellertid nödvändigt med snabbare och mer adekvat underrättelse-
information för att utredningsåtgärderna skall få optimal effekt. Med
hänvisning härtill har myndigheten i olika sammanhang framfört
önskemål om att den får tillgång till samma verktyg som polisen har i
fråga om kriminalunderrättelseverksamhet.
Ekobrottsmyndigheten har kontinuerliga kontakter med konkurs-
förvaltare för att effektivisera utredningsverksamheten. Under år 1999
har Ekobrottsmyndigheten fördjupat sitt samarbete med Finans-
inspektionen när det gäller såväl operativa som mer övergripande frågor.
Enligt myndigheten har detta bl.a. resulterat i ett bättre utrednings-
förfarande när det gäller insiderbrott. Myndigheten har tillsammans med
Finanspolisen, skatte- och kronofogdemyndigheter samt utländska
myndigheter bedrivit ett landsomfattande projekt i samband med utred-
ningar om gränsöverskridande skattebrott, s.k. karusellhandel. Det sam-
arbetet har enligt myndigheten resulterat i nya arbetsmetoder för att
effektivare kunna angripa omfattande och allvarliga former av
ekonomisk brottslighet.
Ekobrottsmyndigheten deltar aktivt i förhandlingsarbetet på det
straffrättsliga området inom EU. Myndigheten har också ett inter-
nationellt utbyte inom ramen för det nordiska samarbetet samt med de
baltiska staterna, Polen och Ryssland.
Ekobrottsmyndigheten har tagit över den nationella samordningen av
åtgärderna mot EU-bedrägerier sedan EU-bedrägeridelegationen på
uppdrag av regeringen avvecklade sin verksamhet den 1 juli 2000.
Under år 1999 minskade antalet avslutade ärenden samtidigt som
ärendebalanserna ökade. Under första halvåret 2000 har trenden varit
den motsatta. Ärendebalansen minskade med 9 procent samtidigt som
antalet avslutade ärenden ökade med 15 procent i förhållande till
motsvarande period förra året. Lagföringsandelen har ökat från 23
procent 1998 till 37 procent första halvåret 2000.
I budgetpropositionen för år 2001 framhåller regeringen att det
omfattande reformarbete som genomförts inom åklagarväsendet skall
konsolideras och utvecklas. För Ekobrottsmyndighetens del innebär det
att uppbyggnaden av myndigheten skall fortsätta och förstärkas.
Regeringen föreslår därför att myndigheten tillförs 10 miljoner kronor
fr.o.m. år 2001 från det tillskott till rättsväsendet som aviserades i 2000
års ekonomiska vårproposition. Därutöver tillförs
Ekobrottsmyndigheten ytterligare 10 miljoner kronor från och med år
2001 i enlighet med budgetpropositionen för år 2000 (prop.
2000/2001:1, utg.omr.4, s. 91).
Skattebrottsenheterna
Sedan den 1 januari 1998 kan skattemyndigheterna på eget ansvar
handlägga brottsutredningar om ekonomisk brottslighet. Av lagen
(1997:1024) om skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar
följer att skattemyndigheterna, i de ärenden åklagaren beslutar, ansvarar
för utredningar om brott inom skatteområdet. Om åklagaren finner att
det finns särskilda skäl för det får en skattemyndighet medverka också i
utredningar av annan brottslighet.
Den 1 april 1999 trädde lagen (1999:90) om behandling av person-
uppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar i kraft
(prop. 1998/99:34, bet. 1998/99:SkU9, rskr. 1998/99:145). Genom
lagen får skattemyndigheterna möjlighet att i sin brottsutredande
verksamhet använda automatiserad behandling av personuppgifter. Lagen
gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av person-
uppgifter i skattemyndighetens verksamhet för att bedriva spaning,
utredning och förebyggande arbete avseende brott inom skatteområdet.
Myndigheten får genom lagen också rätt att inrätta särskilda
underrättelseregister.
Den brottsutredande verksamheten bedrivs vid särskilda skatte-
brottsenheter inom skatteförvaltningen. Sådana finns sedan den 1 januari
1999 inrättade vid samtliga landets tio regionala skattemyndigheter.
Chefer och utredare vid skattebrottsenheterna utbildas enligt en speciell
kursplan vid Polishögskolan. Den teoretiska utbildningen följs av en
praktikanttjänstgöring vid Ekobrottsmyndigheten eller polismyndighet.
Det finns nu drygt 80 färdigutbildade skattebrottsutredare i landet.
Ytterligare trettio utredare genomgår den teoretiska utbildningen vid
polishögskolan under hösten 2000. Därefter har ca 110 skattebrotts-
utredare utbildats. Ett tiotal utredare har övergått till annan verksamhet.
Utbildningsomgångar planeras även för åren 2001–2004.
Hittills har den operativa verksamheten i allt väsentligt varit inriktad
på förundersökningar ledda av åklagare. Avsikten är att stegvis bygga upp
kunskap och erfarenheter inom brottsutredning.
Deltagarna i den första av hittills genomförda tre kursomgångar
började utföra egna förundersökningar i början av 1999. Ca 500 för-
undersökningar har genomförts t.o.m. april 2000. Skattebrottsenheterna
har även deltagit som utredningsresurs i förundersökningar som
redovisats vid Ekobrottsmyndigheten eller polisen. Merparten av under-
sökningarna har initierats genom anmälan från skattemyndighet eller
konkursförvaltare och har avsett skattebrott eller bokföringsbrott.
Skattebrottsenheterna deltar vid interna och externa
informationsträffar för att informera om verksamheten och om frågor
rörande brottsanmälningar.
Skattebrottsenheternas verksamhet har som nämnts hittills varit
inriktad på förundersökningar. För att bredda verksamheten enligt de
möjligheter som lagen om skattemyndigheters medverkan i
brottsutredningar medger utreds för närvarande genom särskilda
projekt/arbetsgrupper förutsättningarna och rutiner för att även bedriva
s.k. förenklad brottsutredning, spaning, brottsförebyggande verksamhet
och underrättelseverksamhet i fråga om brott inom skatteområdet. Ett
ADB-stöd för den brottsutredande verksamheten håller på att utvecklas i
ett särskilt projekt.
Som nämndes i 1998 års lägesrapport (skr. 1998/99:25 s. 42) har en
central arbetsgrupp inrättats för att underlätta samverkan mellan
skattebrottsenheter och polis- och åklagarmyndigheter. Inom ramen för
arbetet med samordning av rättsväsendets informationsförsörjning, RIF
(regeringsbeslut 1996–11–21, Ju96/3163), bedrivs ett samarbete som
bl.a. syftar till att underlätta informationsutbyte mellan skattemyndig-
heter och andra berörda myndigheter.
Ekorådet
Ekorådet har hittills sammanträffat vid ett tillfälle under år 2000. Rådets
arbete har till stora delar upptagits av de årliga rapporterna till
regeringen samt utvärdering av rapporterna från de regionala
samverkansorganen. Härutöver har vissa myndighetsgemensamma
projekt diskuterats. En diskussion pågår om de framtida arbetsformerna
i rådet och arbetsgruppen under rådet. Ambitionen är att få till stånd ett
mer framåtsyftande arbete. Frågan bereds för närvarande i
arbetsgruppen.
De regionala samverkansorganen
Ekobrottsmyndigheten har på regeringens uppdrag utvärderat de
regionala samverkansorganens verksamhet. Uppdraget har redovisats i
en rapport till regeringen i februari 2000. Ekobrottsmyndigheten
bedömer att de regionala samverkansorganen varit betydelsefulla för
utvecklingen av ekobrottsbekämpningen. I rapporten, som bereds inom
Regeringskansliet, föreslås vissa förändringar bl.a. att åklagardistrikten
bör vara geografiska baser för de regionala samverkansorganen samt att
deras ansvar för uppföljning och rapportering bör avgränsas till regionalt
initierade myndighetsövergripande åtgärder. De förändringar i
Ekobrottsmyndighetens organisation som genomfördes den 1 juli 2000
och som bl.a. innebar en förstärkning av de nationella stabsfunktionerna
bör enligt myndigheten, i vart fall på sikt, ge förutsättningar för ett mer
aktivt deltagande från myndighetens sida i de regionala samverkans-
organen.
Myndighetsgemensamma mål och riktlinjer
De myndighetsgemensamma målen och riktlinjerna för åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten år 2000 följer i stort föregående års mål och
riktlinjer. Det slås fast att bekämpningen av ekonomisk brottslighet
inklusive miljöbrotten skall vara en prioriterad uppgift för berörda
myndigheter. Den övergripande uppgiften för myndigheterna skall vara
att verka för att den ekonomiska brottsligheten minskar påtagligt. Till
förändringarna hör en kraftigare markering av betydelsen av att myndig-
heterna bedriver ett intensifierat och kunskapsbaserat brottsföre-
byggande arbete. Som särskilt viktiga områden för gemensamma
insatser nämns momsbedrägerier och den brottslighet som begås i
samband med uppköp av skalbolag.
Ett arbete har påbörjats som syftar till att se över möjligheterna att
vidareutveckla målen och riktlinjerna.
Underlag för inriktningen av ekobrottsbekämpningen år 2001
I enlighet med regeringens beslut om myndighetsgemensamma mål och
riktlinjer för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten år 2000 har
Ekobrottsmyndigheten i september 2000 överlämnat en rapport som
underlag för myndighetsgemensamma mål och riktlinjer för åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten år 2001 (jfr avsnitt 2). Områden
som enligt Ekorådets myndigheter bör ägnas särskild uppmärksamhet
under år 2001 är åtgärder som syftar till att spåra och återföra utbyte av
brott, åtgärder mot penningtvätt, kartläggning och analys av förekomsten
av oseriös rådgivningsverksamhet, insatser mot skattefusket inom
momsområdet, insatser mot svart arbete och oredovisade inkomster
samt fördjupad myndighetssamverkan på informations- och kompetens-
utvecklingsområdet. Det föreslås en förstärkning av underrättelse-,
spanings- och kontrollverksamheten inom ekobrottsområdet. När det
gäller åtgärder mot momsfusk föreslås utvidgat samarbete med kontroll-
myndigheterna inom EU rörande bl.a. karusellhandel, ökade kontroll-
resurser hos skatteförvaltningen och utökade forskningsinsatser. Flera
åtgärder föreslås mot branschrelaterade svartjobb. Vad gäller brott i
samband med skalbolagsaffärer framhålls vikten av uppföljning av
effekterna av eventuell ny lagstiftning mot oseriösa skalbolagsaffärer
(jfr avsnitt 6).
Med hänvisning till att den ekonomiska brottsligheten är ett allvarligt
samhällsproblem och att det krävs en långsiktig strategi som de sam-
verkande myndigheterna kan arbeta efter föreslås att årets mål och
riktlinjer i allt väsentligt hålls oförändrade under år 2001. I rapporten
lämnas förslag till en mer långsiktig styrnings- och uppföljningsmodell
som bl.a. innebär att målen och riktlinjerna meddelas för treårsperioder.
Syftet med detta är bl.a. att ge utrymme för mer fördjupade läges-
rapporter som underlag för regeringens mål och riktlinjer än vad som är
möjligt med det nuvarande årliga rapporteringssystemet.
Det nya informations- och uppföljningssystemet
Inom ramen för regeringens myndighetsgemensamma mål och riktlinjer
för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten år 1998 fick Ekobrotts-
myndigheten i uppdrag att utarbeta ett sammanhållet uppföljningssystem
avseende den ekonomiska brottsligheten och samhällets motåtgärder. I
december 1998 redovisade Ekobrottsmyndigheten hur det nya
uppföljnings- och informationssystemet successivt skulle byggas upp
med initial tyngdpunkt på statistisk kvantitativ information och med
målsättningen att fr.o.m. 2001 börja uppbyggnaden av en statistikdatabas
som ger en verklighetsriktig bild av ekobrottsligheten och dess
bekämpning (Rapport 1998:3).
När det gäller det pågående arbetet med att bygga upp systemet har
Ekobrottsmyndigheten lämnat följande uppgifter. Utöver information
från rättsväsendet avseende brottsprocessen utgör informationen om de
belopp eller värden som omfattas av brottsligheten en i ekobrotts-
sammanhang och för helhetsbilden viktig komponent. Motsvarande
gäller informationen om de företag eller juridiska personer i vars
verksamhet brotten begåtts eller som på annat sätt utgjort grunden för
den brottsliga verksamheten. Andra viktiga faktorer att beakta vid
uppbyggnaden av systemet är möjligheten att kunna följa de parallella
processerna inom berörda myndigheter som härrör från samma
brottsliga handling, att kunna följa ärenden över myndighetsgränserna
och att kunna se samband över tiden. För att tillgodose framtida
analysbehov är tillgången till grunddata på ärendenivå av största
betydelse. Detta måste kombineras med ett oeftergivligt sekretess- och
integritetsskydd och därmed möjligheten att hålla informationen
tillgänglig för alla intressenter i ekobrottsbekämpningen samt för
utrednings- och forskningsändamål. Den nya databasen kommer fr.o.m.
2001 att börja tillföras tillgänglig och avidentifierad information från de
samverkande myndigheterna om beslut och åtgärder som sammanhänger
med den misstänkta ekonomiska brottslighet som registreras i
åklagarväsendets ärendehanteringssystem BRÅDIS. I takt med att
databasen tillförs information kommer de samverkande myndigheterna
att enkelt få tillgång till informationen från övriga aktörer i
ekobrottsbekämpningen. De kommer också att kunna ta del av de
fortlöpande redovisningar och analyser Ekobrottsmyndigheten gör på
grundval av insamlad information samt själva kunna analysera samband,
trender m.m. utifrån egna perspektiv. Tanken är vidare att selekterade
urval från databasen skall kunna göras för t.ex. utrednings- och
forskningsändamål. De rapporter och analyser som Ekobrotts-
myndigheten fortlöpande skall framställa kommer att tillhandahållas
direkt till olika intressenter men också via myndighetens hemsidor och i
åklagar- och polisväsendets interna informationsnät. System för lagring
och bearbetning av mjukdata prövas för närvarande för att kunna
sammanföras med den statistiska och kvantitativa informationen. I ett
första skede avses främst erfarenhetsinformation från den operativa
verksamheten samt utdrag ur domar i ekobrottsmål och Ekobrotts-
myndighetens egna analyser tillföras ett sådant system.
6 Lagstiftningsarbetet
6.1 Skattekontroll och annan offentlig kontroll
Några huvudpunkter:
– Stoppregel mot skalbolagstransaktioner övervägs.
– För att motverka ekonomisk brottslighet inom restaurangbranschen
föreslås skärpta regler för innehavare av serveringstillstånd.
– Inrättande av ny myndighet för den offentliga tillsynen i konkurs
övervägs.
– Ny bokföringslag trädde i kraft den 1 januari 2000.
Handel med skalbolag
Såsom redovisats i 1999 års lägesrapport anser Riksskatteverket att
handeln med skalbolag har fått en sådan omfattning att det är nödvändigt
med lagstiftningsåtgärder. Verket har hos regeringen hemställt om
lagstiftning på grundval av en promemoria som upprättats av skatte-
myndigheten i Stockholm. Promemorian har remissbehandlats. Det
råder stor enighet om att det finns ett behov av att komma till rätta med
handeln med skalbolag, men uppfattningarna om hur man bör gå tillväga
skiljer sig åt. De myndigheter som har erfarenhet av skalbolagshandel är
i stort sett positiva till att de föreslagna åtgärderna riktas mot säljaren av
skalbolagsandelar. Andra, framför allt företrädare för näringslivet, ser
hellre att köparen får ta konsekvenserna. Förslaget har setts över och i
departementspromemorian Skatteregler mot handel med skalbolag (Ds
2000:35) föreslås nu en stoppregel mot skalbolagstransaktioner.
Innebörden av regeln är den att den som säljer skalbolagsandelar skall ta
upp kapitalvinsten som inkomst av näringsverksamhet. Säljaren blir inte
beskattad om skalbolaget har betalat de skatter som belöper sig på
bolaget vid avyttringspunkten. Riksskatteverket skall kunna ge dispens.
Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Register inom skatteförvaltningen, exekutionsväsendet och
Tullverket
Registerförfattningsutredningen har haft i uppdrag att med utgångspunkt
från personuppgiftslagen och dataskyddsdirektivet göra en översyn av de
författningar som reglerar register inom skatteförvaltningen och
exekutionsväsendet samt hos Tullverket. Översynen har inte omfattat
register som förs i brottsbekämpande verksamhet (dir. 1998:2).
Utredningen överlämnade i september 1999 betänkandet Skatt. Tull.
Exekution. Normer för behandling av personuppgifter (SOU 1999:105).
En utgångspunkt för utredningens arbete har varit att skapa enkla och
lättbegripliga regler som är anpassade efter den tekniska utvecklingen.
En annan utgångspunkt har varit att anpassa regleringen så att den
tillgodoser det generella behovet av datorstöd i myndigheternas
ärendehantering. I uppdraget har också ingått att överväga om
sekretesslagens (1980:100) bestämmelser behöver ändras för att
effektivisera skatte- och kronofogdemyndigheternas verksamhet, med
hänsyn till den stora skillnad som i dag finns i sekretesskyddet mellan
beskattningsverksamheten och den exekutiva verksamheten.
Utredningen, som bl.a. haft som målsättning att begränsa antalet
författningar som reglerar personuppgiftsbehandling så långt som
möjligt, har föreslagit att det för skatteförvaltningen skall finnas en lag
för beskattningsverksamheten och en lag som reglerar folkbokförings-
verksamheten. För exekutionsväsendet har föreslagits en lag som
reglerar hela exekutionsväsendets område. För Tullverket har föreslagits
en lag för den fiskala verksamheten. I de föreslagna lagarna finns
bestämmelser om bl.a. i vilken utsträckning myndigheterna skall ha rätt
till direktåtkomst till respektive myndighets databaser. Enligt
utredningen medför sekretessbestämmelserna svårigheter för
kronofogdemyndigheterna vid informationshantering i samband med
myndighetsgemensamt arbete mot ekonomisk brottslighet. Bland annat
för att underlätta ett sådant informationsutbyte föreslås vissa ändringar
av sekretessbestämmelserna i kronofogdemyndigheternas verksamhet.
En proposition planeras att överlämnas till riksdagen inom kort.
Ny bokföringslag
Den 1 januari 2000 trädde en ny bokföringslag (1999:1078) i kraft
(prop. 1998/99:130, bet. 1999/2000:LU2, rskr. 1999/2000:50). Till
grund för lagstiftningen låg bl.a. Redovisningskommitténs
slutbetänkande Översyn av Redovisningslagstiftningen (SOU 1996:157).
Genom den nya lagen samlas bestämmelserna om vem som är
bokföringsskyldig, räkenskapsår, löpande bokföring och arkivering i en
ny bokföringslag. Årsredovisningslagens tillämpningsområde har
utsträckts och omfattar nu samtliga företag som är skyldiga att avsluta
den löpande bokföringen med en årsredovisning. Bokföringslagen är
utformad som en ramlag och skall kunna tillämpas oberoende av vilken
teknik som används vid bokföringen.
I propositionen slås fast att bestämmelserna om löpande bokföring
och arkivering bör utformas så att de kan tillgodose behovet av skydd för
det bokföringsskyldiga företagets borgenärer och det allmänna samt
företagets ägare, medlemmar och anställda. Regeringen betonar därvid
att en lagreglering med adekvata och enhetliga regler gör det lättare att
utkräva civilrättsligt och straffrättsligt ansvar, t.ex. genom be-
stämmelserna om återvinning i konkurs, reglerna om skadestånd för
bolagsfunktionärer och den straffrättsliga regleringen om bokförings-
brott. Det anmärks också att behovet av en effektiv skattekontroll kan
tillgodoses bättre.
Staten skall genom Bokföringsnämnden bära huvudansvaret för
utvecklingen av god redovisningssed. Finansinspektionen skall dock
liksom tidigare kunna meddela bindande föreskrifter och allmänna råd
för de finansiella företagens bokföring och offentliga redovisning.
Bokföringsnämnden skall i första hand anförtro utvecklandet av god
redovisningssed avseende den offentliga redovisningen till
Redovisningsrådet. Endast om Redovisningsrådet inte agerar eller om
normutvecklingen som sker från allmänna synpunkter framstår som
otillfredsställande skall Bokföringsnämnden behöva ingripa.
Bokföringsnämnden skall dock ensam ha ansvaret för utvecklandet av
god redovisningssed i frågor om löpande bokföring och arkivering.
Den som är bokföringsskyldig skall kunna dömas för bokföringsbrott
under samma förutsättningar som tidigare. Även sådana brister i en
årsredovisning som medför att rörelsens resultat och ställning inte kan
bedömas i huvudsak skall kunna leda till ansvar för bokföringsbrott.
Vissa tidigare inte bokföringsskyldiga grupper har tills vidare
undantagits från bestämmelserna om bokföringsbrott. Det gäller ideella
föreningar, samfällighetsföreningar och registrerade trossamfund som
inte bedriver näringsverksamhet. I propositionen framhålls att det bör
övervägas ytterligare om de nya bokföringsbestämmelserna motiverar
att bestämmelserna om bokföringsbrott utformas på något annat sätt än i
dag (se nedan).
Konkurstillsyn
Konkurstillsynsutredningen, som haft i uppgift att utreda vilken
inriktning och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall ha i
framtiden (dir. 1997:74 och 1999:20), har i betänkandet Ny konkurs-
tillsyn (SOU 2000:62) lämnat förslag till en ny offentlig konkurstillsyn.
I betänkandet, som överlämnades till Justitiedepartementet i juni
2000, föreslås att den offentliga tillsynen i konkurs skall utövas av en
självständig, rikstäckande myndighet (Konkurstillsynsmyndigheten).
Metoderna för den offentliga tillsynen föreslås ändrade. Tillsynen skall
enligt förslaget vara selektiv. Den skall inriktas på det som är väsentligt
att kontrollera med hänsyn till konkursens omfattning eller
beskaffenhet. Konkurstillsynsmyndigheten skall själv få avgöra hur
omfattande tillsynen skall vara i den enskilda konkursen. I alla konkurser
skall dock övervakas att konkursförvaltaren ger in föreskrivna handlingar
i tid och att dessa fyller lagens krav (s.k. baskontroll). Fordringshavarnas
inflytande vid konkurs stärks på flera sätt. Representanter för fordrings-
havarna skall medverka i konkursförvaltarråden. De skall också – till-
sammans med företrädare för konkursförvaltarna och statliga
myndigheter – delta i ett centralt rådgivande organ (Konkursrådet) som
föreslås inrättas för att främja god konkursförvaltarsed samt effektivitet
och enhetlighet i konkursförfarandet. I enskild konkurs skall en
fordringshavare kunna begära att domstolen utser en särskild borgenärs-
kommitté, som skall samråda med förvaltaren. Utredningen har också
lämnat förslag som syftar till en förstärkning av konkursförvaltarnas
kompetens.
Utredningen, som ser det som angeläget att det genomförs
effektiviseringar när det gäller övervakningen av att brottsutredning sker
på ett ändamålsenligt sätt i konkurs, bedömer att de reformförslag som
utredningen lagt fram bör tillgodose önskemålet om att förvaltarna gör
behövliga undersökningar om ekonomisk brottslighet vid konkurs.
Förslagen bereds inom Justitiedepartementet. En proposition kan
lämnas tidigast våren 2002.
Offentlig upphandling
Upphandlingskommittén har i delbetänkandet Effektivare offentlig
upphandling – för fortsatt välfärd, trygghet och tillväxt (SOU 1999:139)
bl.a. föreslagit att den nuvarande statliga tillsynsmyndigheten Nämnden
för offentlig upphandling (NOU) slås samman med Konkurrensverket
som ombildas till en ny myndighet benämnd Konkurrens- och upp-
handlingsverket. Det föreslås därvid att det nya verkets tillsyns-
verksamhet utökas betydligt. Kommittén, som haft att beakta de förslag
till åtgärder som Branschsaneringsutredningen lagt fram i betänkandet
Branschsanering - och andra åtgärder mot ekobrott (SOU 1997:11), har
också lämnat föreslag som syftar till att komma till rätta med oseriösa
leverantörer. Vissa delar av Upphandlingskommitténs förslag har
behandlats i propositionen Offentlig upphandling i
informationssamhället (prop. 1999/2000:128). I propositionen
konstateras att det är viktigt att tillsynen över den offentliga
upphandlingen är effektiv och ger upphandlade enheter och leverantörer
vägledning om hur lagstiftningen skall tillämpas. Regeringen ansåg dock
att frågan om vilka befogenheter den myndighet som utövar tillsynen
över den offentliga upphandlingen skall ha, liksom frågan om hur
tillsynsmyndigheten bör vara organiserad, bör beredas ytterligare.
Restaurangbranschen
Alkoholutredningen har i betänkandet Bestämmelser om alkoholdrycker
(SOU 2000:59) redovisat den del av utredningens uppdrag som rör
bestämmelser om alkoholdrycker (dir.1998:19 och 1998:52).
Förutsättningarna för serveringstillstånd föreslås förändras i flera
avseenden. Det föreslås att kravet på tillståndshavarens lämplighet
förtydligas såvitt avser kunskaper i bokföring, redovisning och
skattelagstiftning. Det föreslås också att möjligheterna att få tillstånd
för tillfällig servering till allmänheten inskränks till dem som redan har
motsvarande stadigvarande tillstånd. Det föreslås vidare att det införs ett
krav på att registrera alla transaktioner i kassaregister och att vid varje
försäljning ta fram ett ur registret framställt kvitto. Kraven på
registrering i kassaregister och tillhandahållande av kvitto skall gälla för
alla innehavare av serveringstillstånd utom dem som endast har tillstånd
för tillfällig servering i slutet sällskap. I fråga om tillsyn och register
föreslås olika regelförändringar vilka syftar till att underlätta för
kommunerna att själva ta in de uppgifter som behövs för
tillståndsprövning och tillsyn. Utredningen betonar att kontrollen skall
ske fortlöpande. Översynen av alkohollagen har gjorts bl.a. med
beaktande av de förslag som Branschsaneringsutredningen lagt fram på
området. Förslaget avseende krav på registrering i kassaregister och
tillhandahållande av kvitto har utformats med utgångspunkt från ett
förslag i en skrivelse från landshövdingen i Stockholms län till Justitie-
departementet i oktober 1999. I utredningens konsekvensbeskrivning
framhålls att förslagen bl.a. syftar till att motverka ekonomisk
brottslighet inom restaurangbranschen. Förslagen, som nu är föremål
för remissbehandling, bereds inom Socialdepartementet och planeras att
behandlas i en proposition i mars 2001.
6.2 Bulvanförhållanden och stiftelser
Några huvudpunkter:
– Flertalet av Bulvanutredningens förslag planeras att behandlas i en
proposition i slutet av år 2000.
– Bestämmelser om underrättelseskyldighet och identitetskontroll
avseende företrädare för stiftelser övervägs.
Åtgärder mot bulvanförhållanden och missbruk av
associationsrätten
Bulvanutredningen (dir. 1996:55) har i betänkandet Bulvaner och annat
(SOU 1998:47) – som överlämnades i april 1998 – övervägt åtgärder
som kan förhindra eller försvåra ekonomisk brottslighet, särskilt sådan
som begås med hjälp av bulvaner.
I syfte att förbättra möjligheterna att ingripa mot bruket av s.k.
målvakter och generalfullmakter föreslår utredningen att det i aktie-
bolagslagen (1975:1385) införs en allmän lämplighetsregel för
styrelseledamöter och verkställande direktörer och en föreskrift om att
ett oinskränkt bemyndigande för andra än sådana bolagsföreträdare inte
medför någon rätt att företräda bolaget förrän registrering har skett.
Vidare föreslås att det i lagen (1985:277) om vissa
bulvanförhållanden införs generella, vitessanktionerade, bestämmelser
som ger myndigheter vidgade möjligheter att utreda och kontrollera vem
som utövar ledningen eller har ett väsentligt ekonomiskt intresse i ett
företag.
Det föreslås också att lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig
rådgivning i vissa fall m.m. utvidgas till att omfatta allt slags yrkes-
mässigt biträde i juridiska och ekonomiska angelägenheter.
Vidare föreslås att det i lagen (1986:436) om näringsförbud införs en
förbudsregel för den som ålagts näringsförbud att inneha fullmakt att
företräda en enskild näringsidkare eller en sådan juridisk person i vars
styrelse han är förhindrad att ingå.
Utredningen har också föreslagit ändringar som berör bl.a.
kreditupplysningslagen (1973:1173) av innebörd att kreditupplysnings-
företag skall ges möjlighet att under vissa förhållanden förmedla
uppgifter om lagakraftvunna domar och godkända strafförelägganden
avseende ekonomisk brottslighet.
Förslagen, som varit föremål för remiss, bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet. Regeringen avser att lämna en proposition i slutet
av år 2000. I propositionen kommer flertalet av förslagen att behandlas.
Avsikten är att propositionen också skall behandla Branschsanerings-
utredningens förslag om krav på registrering av försäljning i
typgodkända kassaregister och om en ny form för förvärvsverksamhet
(s.k. singelföretag).
Bulvanutredningens förslag i syfte att stävja vissa missbruk av
associationsrätten kommer att behandlas tillsammans med förslagen i
Aktiebolagskommitténs betänkande Likvidation av aktiebolag (SOU
1999:36). Aktiebolagskommittén har i det nyssnämnda betänkandet bl.a.
behandlat frågan om styrelselösa bolag. Kommittén konstaterar att det
är tydligt att det skapar stora problem för bl.a. bolagets borgenärer om
ett aktiebolag saknar en behörig styrelse som kan företräda bolaget.
Kommittén har övervägt olika lösningar. Betänkandet har varit föremål
för remissbehandling och kommer att behandlas i en proposition under
våren 2001.
Aktiebolagskommittén beräknas avsluta sitt arbete under år 2000. I
slutbetänkandet kommer bl.a. det av Bulvanutredningen föreslagna aktie-
ägarregistret för andra bolag än avstämningsbolag att behandlas.
Stiftelser
Stiftelselagen (1994:1220) innehåller bl.a. bestämmelser om
registrering av stiftelser. En stiftelse skall vara registrerad bl.a. om den
är skyldig att upprätta en årsredovisning. Anmälan för registrering skall
innehålla uppgifter om bl.a. styrelseledamöters, förvaltares och särskilt
utsedda företrädares namn, postadress och personnummer respektive
organisationsnummer. Den som registreras i stiftelseregistret
underrättas inte om detta. En sådan underrättelserutin finns däremot när
det gäller aktiebolag. Inom Justitiedepartementet övervägs
bestämmelser om underrättelserutiner och identitetskontroll i samband
med registrering i stiftelseregistret. En proposition beräknas kunna
lämnas i slutet av år 2001.
6.3 Sanktionsregler
Några huvudpunkter:
– En utvidgning av penningtvättslagen föreslås.
– Skärpt insiderlagstiftning föreslås.
– Ny varusmugglingslag föreslås.
– Effektivare regler om förverkande övervägs.
Förverkande
Förverkandeutredningen tillsattes i mars 1997. Utredningen, som haft i
uppgift att utreda frågor om att förverka vinning av brott (dir. 1997:48
och dir. 1999:48), lade i december 1999 fram slutbetänkandet
Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147). Uppdraget har
ingått som ett led i regeringens strävan att bekämpa grövre brott bl.a. den
organiserade ekonomiska brottsligheten. Utredningen, som betonar att
frågan om förverkande måste ses i ett internationellt perspektiv, lägger
fram ett antal förslag som syftar till effektivare regler om förverkande.
Utredningen framhåller att det är angeläget att Sverige inte blir en
fristad för kriminella aktiviteter till följd av att vår lagstiftning skulle
komma att bli påtagligt mildare än i omvärlden. Förslagen innebär
utökade möjligheter att förverka egendom med brottslig anknytning. Det
mest genomgripande förslaget rör en ny förverkandeform, som
utredningen kallar utvidgat förverkande. Detta institut har utarbetats bl.a.
mot bakgrund av vad som gäller i andra länder, däribland våra grannländer
Danmark och Norge. I de länder som utredningen studerat närmare har
den uppfattningen alltmer vunnit fäste att fängelsestraff inte ensamt
utgör ett tillräckligt medel för att komma till rätta med den grova
brottsligheten. Särskilt gäller detta den ekonomiska brottsligheten.
Kraftfulla ekonomiska sanktioner har bedömts som nödvändiga
komplement. Utredningen har anslutit sig till denna uppfattning.
För att utbyte av brott skall kunna förklaras förverkat fordras i dag att
åklagaren kan bevisa att utbytet härrör från ett eller flera konkreta brott.
Utredningen föreslår ett utvidgat förverkande som innebär att åklagarens
bevisbörda under vissa angivna förutsättningar görs något lättare än i dag.
Utredningen betonar därvid att förslaget utformats under noga beaktande
av både effektivitetshänsyn och rättssäkerhetsintressen. Om någon döms
för viss närmare angiven vinningsbrottslighet av mera allvarlig
beskaffenhet, grov oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott som är
grovt, narkotikabrott, grovt skattebrott eller grov varusmuggling, skall
enligt förslaget värdet av lagöverträdarens egendom kunna förverkas till
den del åklagaren förmår göra sannolikt att egendomen härrör från
brottslig verksamhet eller annars motsvarar utbyte av sådan verksamhet.
En viktig begränsning är att utvidgat förverkande inte får ske om det
skulle vara oskäligt. Om lagöverträdaren utan fullgott vederlag överlåtit
egendom till närstående skall förverkande även kunna ske hos den
närstående.
Frågan om förutsättningar för en talan om utvidgat förverkande
föreligger skall enligt förslaget klarläggas under en särskild s.k.
ekonomisk undersökning, som skall ledas av åklagaren. Talan om
utvidgat förverkande skall enligt huvudregeln föras i samband med åtalet
för det förverkandegrundade brottet. Föreligger särskilda skäl skall dock
en talan om sådant förverkande kunna föras separat. Förslagen har
remissbehandlats och är föremål för beredning inom
Justitiedepartementet. En proposition kan lämnas tidigast hösten 2001.
Penningtvätt
Det har under senare tid uppmärksammats att det finns andra företag än
banker som sysslar med betalningsöverföring men som, till skillnad från
bankerna, inte omfattas av bestämmelserna i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt (penningtvättslagen). Regeringen har därför i
en proposition om penningtvätt och betalningsöverföring (prop.
1999/2000:145) föreslagit att penningtvättslagen utvidgas till att
omfatta alla företag som yrkesmässigt ägnar sig åt betalningsöverföring.
För att uppnå syftet föreslås att valutaväxlingslagen (1996:1006) även
skall gälla för företag som ägnar sig åt betalningsöverföring. I likhet
med vad som nu gäller för valutaväxlingsrörelse föreslås att företag som
ägnar sig åt betalningsöverföring skall anmäla sin verksamhet till
Finansinspektionen för registrering. Genom att penningtvättslagen gäller
för verksamhet som enligt valutaväxlingslagen kräver anmälan till
Finansinspektionen kommer penningtvättslagen att gälla för all
yrkesmässig betalningsöverföring. Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 januari 2001.
Översyn av bokföringsbrottet
Borgenärsbrottsutredningen har i betänkandet Borgenärsbrotten (SOU
1996:30) bl.a. föreslagit vissa ändringar i bestämmelsen om bokförings-
brott (11 kap. 5 § brottsbalken). Inom ramen för beredningen av
betänkandet kommer frågan om utformning av bokföringsbrottet att
ägnas särskild uppmärksamhet. Därvid kommer att övervägas om de nya
bokföringsbestämmelserna motiverar att bestämmelserna om
bokföringsbrott i något hänseende utformas på något annat sätt än i dag.
En proposition som behandlar hela eller delar av betänkandet kan lämnas
tidigast under hösten 2001.
Ny varusmugglingslag
Regeringen har förslagit en ny lag om straff för smuggling (prop.
1999/2000:124). Den nya lagen skall ersätta lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling. Förslagen grundar sig på den översyn av
smugglingslagstiftningen som gjorts i departementspromemorian Ny
smugglingslag (Ds 1998:53). Bestämmelserna i den nya lagen har
utformats för att stå i bättre samklang med den nuvarande tullregleringen
i form av olika EG-förordningar, främst den s.k. tullkodexen och den
s.k. tillämpningskodexen. Förslaget har utarbetats parallellt med det
förslag till ny tullag som regeringen lämnat i propositionen
1999/2000:126. Förslaget till ny smugglingslagstiftning innebär att
införsel och utförsel av narkotika skall bestraffas genom denna
lagstiftning men att den ytterligare anpassas till narkotikastrafflagen
(1968:64). Vidare innebär förslaget att bestämmelserna om
undandragande av tull, annan skatt och avgifter anpassas till
skattebrottslagens bestämmelser, bl.a. på så sätt att de utformas som s.k.
farebrott. Motsvarande ändring föreslås såvitt avser brott enligt lagen
om beskattning av viss privatinförsel. Som ett led i kampen mot den
grova brottsligheten föreslås för den nya smugglingslagen en särskild
straffskala för grov olovlig befattning med smuggelgods. Vidare
föreslås kriminalisering av förberedelse och stämpling till alla slag av
grova införsel- och utförselbrott samt till grov olovlig befattning med
smuggelgods. Bestämmelserna om förverkande anpassas ytterligare till
brottsbalken, bl.a. föreslås att utbyte av brott skall kunna förverkas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.
Insiderhandel
De finansiella marknaderna är föremål för en ständig, snabb utveckling.
Såväl omsättningen som antalet mäklare och kunder har ökat markant.
Även den tekniska utvecklingen har bidragit till att handeln blivit mer
omfattande. Handel med framförallt aktier över Internet har exempelvis
blivit en allt vanligare företeelse. Internationaliseringen av de finansiella
marknaderna har också ökat i betydelse.
Förtroendet för de finansiella marknaderna har av den senaste tidens
insideraffärer påverkats på ett negativt sätt. Upprätthållandet av all-
mänhetens förtroende för de finansiella marknaderna är mycket viktigt.
Det finns ett gemensamt samhällsintresse av att denna typ av brottslighet
bekämpas. Både statsmakterna och aktörerna på den finansiella mark-
naden bör därför ta ett större ansvar för att åtgärder vidtas för att
förhindra insiderhandel.
För att allmänhetens förtroende för finansmarknaderna skall upp-
rätthållas krävs en väl fungerande insiderlagstiftning. Det är viktigt att
lagstiftningen är tydlig och att överträdelser handläggs så snabbt som
möjligt. För att insiderlagstiftningen skall bli mer överskådlig och tydlig
har regeringen i ett förslag till riksdagen (prop. 1999/2000:109)
föreslagit att insiderlagen delas upp på två lagar, en med straffrättsliga
bestämmelser – insiderstrafflagen – och en med administrativa be-
stämmelser om anmälningsskyldighet m.m. – lagen om anmälnings-
skyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. Bestämmelserna
om otillbörlig kurspåverkan flyttas över till insiderstrafflagen. Vidare
föreslås att straffet för insiderbrott och otillbörlig kurspåverkan skärps.
Böter skall inte längre ingå i straffskalan, utan straffet skall vara
fängelse i högst två år. Straffbarhet föreslås även för ringa fall genom att
två nya brott införs; insiderförseelse och otillbörlig kurspåverkan, ringa
brott. Det föreslås även att obehörigt röjande av insiderinformation i
vissa fall skall bli straffbart. Den som är skyldig att anmäla aktieinnehav
till insiderregistret skall i dag göra det senast 14 dagar efter det att
anmälningsskyldighet uppkommit. I propositionen föreslås att den
tidsfristen kortas ned till fem dagar. Personer som är verksamma vid ett
värdepappersinstitut, en börs eller en auktoriserad marknadsplats och
som normalt kan antas ha tillgång till icke offentliggjord kurspåverkande
information skall i fortsättningen skriftligen anmäla sina egna och vissa
närståendes innehav av finansiella instrument till sin arbetsgivare.
Avsikten är att ändringarna skall träda i kraft den 1 januari 2001.
Vårdslös kreditgivning
Den finansiella krisen i Sverige under 1990-talets början uppstod till
följd av mycket stora kreditförluster i banker och finansbolag. Mot
bakgrund av att inte fler ställdes till svars för kreditgivningen med hjälp
av straff- eller skadeståndsrättsliga regler kom det att ingå bland Bank-
lagskommitténs uppgifter att se över dessa regler och eventuellt föreslå
ändringar (dir. 1995:86).
Frågorna behandlas av Banklagskommittén i delbetänkandet Vårdslös
kreditgivning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82), som
överlämnades till Finansdepartementet i juli 1999. Kommittén har be-
dömt om det är ändamålsenligt att genom en förändring av det
kriminaliserade området försöka uppnå en bättre hantering av
kreditgivning och annat risktagande i banker och kreditmarknadsföretag.
Kommittén anser att fördelarna med en kriminalisering är små,
oavsett om syftet är att skydda det finansiella systemet eller de enskilda
institutens ekonomi. Nackdelarna bedöms som betydande. Enligt
kommittén innebär en kriminalisering en stor risk för att instituten inte
skall kunna fullgöra sin roll i samhällsekonomin på ett ändamålsenligt
sätt. Kommittén konstaterar att det är en huvuduppgift för finansiella
företag att hantera och omvandla risker. Kommittén nämner därvid att
misskötsamhet och illojalitet förvisso kan få allvarliga följder men
påpekar samtidigt att det också är institutens huvudsakliga kompetens att
kontrollera och övervaka risker. Enligt kommittén har därför
argumenten att särreglera banker och kreditmarknadsföretag i syfte att
skydda institutens ekonomi liten om ens någon bärkraft.
Enligt kommittén kan en kriminalisering leda till att institutens
kontrollerade risktagande onödigtvis begränsas. En reglering inriktad
mot enskilda kreditbeslut innebär enligt kommittén betydande risker för
att kredithanteringens effektivitet hämmas utan motsvarande nytta. En,
som kommittén framhåller, tillräcklig huvudinvändning mot en
kriminalisering är att det synes omöjligt att utforma en meningsfull
straffregel som inte riskerar att medföra betydande samhällsekonomiska
nackdelar i form av ett sämre fungerande finansiellt system. Enligt
kommittén ger förslagen i kommitténs huvudbetänkande Reglering och
tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), som
lämnades i januari 1999, tillsammans med befintliga straffrättsliga
regler tillräckliga förutsättningar för att utreda och beivra brott.
Kommittén avstod således från att lämna något förslag till
kriminalisering av vårdslös kreditgivning. Kommittén lade heller inte
fram något förslag om ändring av skadeståndsreglerna. Även i den delen
hänvisas till förslagen i huvudbetänkandet som enligt kommittén
förbättrar förutsättningarna att utkräva skadeståndsansvar i de fall detta
är motiverat. Betänkandena, som har remitterats, bereds för närvarande
inom Finansdepartementet.
6.4 Internationell rättslig hjälp, sekretess och
domstolsförfarandet
Några huvudpunkter:
– Ny lag om internationell rättslig hjälp trädde i kraft den 1 oktober
2000.
– Ekosekretessutredningens förslag planeras att behandlas i en
proposition under våren 2001.
– Nya regler för domstolsförfarandet trädde i kraft den 1 juli
2000.
Ny lag om internationell rättslig hjälp i brottmål
Den ökade rörligheten i världen, de förbättrade kommunikationerna och
användandet av modern teknik har lett till att brottslighet i långt större
utsträckning än tidigare berör fler stater samtidigt. Särskilt den
organiserade ekonomiska brottsligheten ställer ökade krav på det inter-
nationella samarbetet. För att Sverige skall kunna delta i detta samarbete
fullt ut krävs att vi har en modern och lättillgänglig lagstiftning. Som
anmärktes i 1999 års lägesrapport föreslogs därför i departements-
promemorian Ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (Ds 1999:56) att alla
bestämmelser om rättslig hjälp förs samman och tas in i en ny lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål.
Riksdagen har nu antagit en ny lag (2000:562) om internationell
rättslig hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61, bet. 1999/2000JuU19,
rskr. 1999/2000:216 ). Lagen trädde i kraft den 1 oktober 2000. I lagen
ges en enhetlig och sammanhållen reglering av åklagares och domstolars
samarbete över gränserna i brottmålsutredningar och brottmåls-
rättegångar. Lagen omfattar både rättslig hjälp i Sverige och utomlands.
Lagen kompletteras med en förordning och ett tillkännagivande av olika
internationella överenskommelser som berörs i lagen.
I lagen samlas bestämmelser som i dag regleras genom lagen
(1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, lagen (1946:817)
om bevisupptagning vid utländsk domstol, lagen (1975:295) om
användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete.
Förutom de åtgärder som kan vidtas enligt den tidigare regleringen
kompletteras lagen med ytterligare ett antal nya typer av åtgärder,
nämligen telefonförhör, förhör genom videokonferens, hemlig tele-
avlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning samt
andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken utöver husrannsakan.
Vid utformandet av lagstiftningen har målsättningen varit att svenska
domstolar och åklagare skall lämna rättslig hjälp till utländska myndig-
heter med alla de åtgärder som kan vidtas vid en svensk förundersökning
eller rättegång.
I lagen ges en ny enhetlig reglering av under vilka förutsättningar som
Sverige kan lämna rättslig hjälp för olika slags åtgärder. Regleringen
knyter an till vad som gäller för att motsvarande åtgärder skall få vidtas i
en svensk förundersökning eller rättegång genom en generell hänvisning
till rättegångsbalkens regler. Det betyder att åtgärderna vidtas under
samma förutsättningar som i en svensk förundersökning eller rättegång.
I lagen klargörs också att banksekretess inte utgör hinder för rättslig
hjälp. I fråga om förfarandet skall normalt samma regler tillämpas som
när motsvarande åtgärder vidtas i ett svenskt förfarande.
En viktig nyhet är att kommunikationsvägarna till och från Sverige i
ärenden om rättslig hjälp förenklas. Kravet på att ansökningar om
rättslig hjälp skall göras via diplomatiska kanaler tas bort och åklagare
och domstolar tillåts i stor utsträckning skicka ansökningar och svar
direkt till varandra, utan förmedling av centralmyndigheten. Vidare skall
ansökningar kunna ske genom fax och t.ex. elektronisk post efter en
överenskommelse i det enskilda fallet.
En annan nyhet är att centralmyndighetsfunktionen förs över från
Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet.
Samtidigt med att den nya lagen om internationell rättslig hjälp träder
i kraft införs en ny sekretessbestämmelse i 5 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100) rörande rättslig hjälp på begäran av annan stat. Enligt
bestämmelsen gäller sekretess vid verksamhet som avser rättslig hjälp
på begäran av annan stat för uppgift som hänför sig till utredning enligt
bestämmelserna om förundersökning i brottmål och angelägenhet som
angår tvångsmedel om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts
under förutsättning att uppgiften inte röjs.
Det nuvarande kravet på att den gärning ansökan avser skall vara
straffbar också enligt svensk rätt (s.k. dubbel straffbarhet) begränsas till
att enbart gälla vid tvångsmedelsanvändning, dvs. vid beslag,
husrannsakan, kvarstad, hemlig teleavlyssning, teleövervakning och
kameraövervakning samt vid kroppsbesiktning och kroppsvisitation och
andra liknande tvångsåtgärder t.ex. tagande av fingeravtryck. I fråga om
husrannsakan och beslag gäller i dag en särskild reglering i förhållande
till de nordiska staterna. Denna utvidgas till samtliga EU-stater.
Sekretess mellan myndigheter
Ekosekretessutredningen avlämnade i maj 1999 betänkandet Ekonomisk
brottslighet och sekretess (SOU 1999:53). Utredningen hade som
huvuduppgift att föreslå åtgärder i syfte att effektivisera bekämpningen
av ekonomisk brottslighet genom att göra det möjligt för berörda
myndigheter och andra organ att i ökad utsträckning lämna information
om sådant som har betydelse för att förebygga, upptäcka och utreda
ekonomisk brottslighet (dir. 1997:61). I 1999 års lägesrapport finns en
redogörelse för utredningens förslag (s. 48). Utredningens förslag har
remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.
Vissa delar av förslagen har beröringspunkter med tidigare omnämnda
förslag från Registerförfattningsutredningen och Banklagskommittén.
En proposition baserad på Ekosekretessutredningens betänkande
planeras att läggas fram under våren 2001.
Effektivare handläggning i allmän domstol
Den 1 juli 2000 trädde nya regler i kraft som syftar till att effektivisera
och förenkla domstolsförfarandet för parterna och för de allmänna
domstolarna (prop. 1999/2000:26). Till grund för lagstiftningen ligger
bl.a. rapporten Handläggning av omfattande mål om ekonomisk brotts-
lighet i domstol m.m. (Åklagarväsendets Rapport 1998:2). Ändringarna
innebär bl.a. att reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling
sammanförs till ett institut samtidigt som bestämmelserna utformas så
att det ges bättre möjligheter att anpassa rättegången till förhållanden i
det enskilda målet. Möjligheterna att låta en huvudförhandling fortsätta
utan uppehåll ökas. Ändringarna syftar till att bemästra de särskilda
problem som kan vara förenade med koncentrationsprincipens
iakttagande i mycket omfattande rättegångar. Det är bl.a. rättegångar i
stora ekobrottmål som stått i blickfånget vid utformningen av de nya
bestämmelserna. Som redovisades i lägesrapporten för år 1999 pågår
också en översyn av processen i allmän domstol. Utredningen som
antagit namnet 1999 års rättegångsutredning (Ju 1999:11) har bl.a. till
uppgift att lämna förslag på de ytterligare åtgärder som kan behövas för
att komma tillrätta med de problem som domstolarna ställs inför vid
rättegångar i bl.a. stora ekobrottmål (dir. 1999:62). Uppdraget skall
redovisas före utgången av år 2001.
7 Det internationella arbetet
Några huvudpunkter:
– Kampen mot ekonomisk brottslighet och penningtvätt
intensifieras inom det internationella samarbetet.
– En ny EU-strategi för förebyggande och bekämpning av den
organiserade brottsligheten har antagits.
– En EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål har
antagits.
– Svagheter i medlemsstaternas bekämpning av skattebedrägerier har
kartlagts.
– En ny enhet för samordning av internationella brottsutredningar
förbereds inom EU.
– Länder som inte har tillfredsställande lagstiftning mot penningtvätt
identifieras för en dialog om hur lagstiftningen kan förbättras.
– En FN-konvention mot organiserad brottslighet skall enligt plan-
erna antas i december 2000.
– En Europarådskonvention om datorrelaterad brottslighet färdig-
ställs under år 2000.
7.1 Inledning
Ett väl fungerande internationellt samarbete är en förutsättning för att
den gränsöverskridande ekonomiska brottsligheten skall kunna
bekämpas effektivt.
Medlemskapet i EU ger nya möjligheter till samarbete över gränserna
mot ekonomisk brottslighet och ett omfattande arbete pågår nu inom EU
för att komma till rätta med bl.a. denna brottslighet. EU kan också mer
kraftfullt än enskilda länder driva på det internationella samarbetet med
länder utanför EU. Ett viktigt steg i utvecklingen och styrande för det
pågående arbetet är de politiska mål och riktlinjer som EU:s stats- och
regeringschefer antog vid sitt extra toppmöte i Tammerfors den 15 och
16 oktober 1999. Sverige förbereder sig nu inför sitt förestående
ordförandeskap i EU:s ministerråd för att, liksom nu Frankrike, aktivt
driva på utvecklingen i linje med de mål och riktlinjer som beslutades i
Tammerfors.
Den ekonomiska brottsligheten är ett globalt problem. Det är därför
angeläget att Sverige aktivt medverkar till att skapa ett gemensamt
synsätt och större enhetlighet mellan olika länders regelsystem även i
länder utanför EU. Insatser för att komma till rätta med penningtvätt och
åtgärder mot korruption är viktiga områden för detta arbete.
De åtgärder som räknas upp i det följande riktar sig i flera fall mot
den gränsöverskridande och organiserade brottsligheten i allmänhet.
Beskrivningen avser således ett bredare spektrum av åtgärder än som
omfattas av enbart den ekonomiska brottsligheten.
7.2 Åtgärder inom ramen för EU-samarbetet
Toppmötet i Tammerfors
EU:s stats- och regeringschefer antog vid sitt extra toppmöte i
Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 ett antal politiska riktlinjer
och konkreta mål för att följa Amsterdamsfördragets och
Wienhandlingsplanens genomförande. Riktlinjerna och målen syftar mot
en union för frihet, säkerhet och rättvisa.
Ett huvudområde avser kamp mot brottsligheten i hela unionen. Olika
åtgärder för att förbättra samarbetet mellan medlemsstaternas brotts-
bekämpande och rättsliga myndigheter behandlas i slutsatserna från
mötet, bl.a. att en ny åklagarenhet, Eurojust, skall inrättas och att
medlemsstaternas straffrätt skall närmas till varandra på särskilda
områden. Ekonomisk brottslighet (penningtvätt, korruption, förfalskning
av euron), högteknologisk brottslighet och miljöbrott nämns bland de
brottskategorier som i första hand skulle kunna bli föremål för
gemensamma definitioner, grunder för åtal och påföljder mellan
medlemsstaterna. Ett antal konkreta åtgärder för att komma till rätta
med penningtvätt inom och utom unionen listas. Det slås fast att
penningtvätt är en central del i den organiserade brottsligheten och att
konkreta åtgärder skall vidtas för spårande, spärrande, beslag och
förverkande av vinning av brott. Medlemsstaterna uppmanas att utvidga
Europols behörighet till att omfatta penningtvätt i allmänhet, oberoende
av vilken typ av brott som vinningen av penningtvätt härrör från, och EU-
kommissionen uppmanas att utarbeta en rapport som visar vilka
bestämmelser i nationell bank, finans- och företagslagstiftning som
hindrar internationellt samarbete på området. I slutsatserna från
Tammerfors slås också fast att principen om ömsesidigt erkännande av
rättsliga avgöranden skall bli en hörnsten i det civilrättsliga och
straffrättsliga samarbetet inom EU.
Kommissionen har i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet
lagt fram en s.k. resultattavla för framstegen i skapandet av ett område
med frihet, säkerhet och rättvisa i EU (KOM [2000] 167 slutlig).
Åtgärder mot organiserad brottslighet
Europeiska rådet betonade vid sitt möte i Dublin i december 1996 sin
avsikt att bekämpa den organiserade brottsligheten och underströk
behovet av konsekventa och samordnade åtgärder från unionens sida. En
första åtgärd blev att låta en särskild s.k. högnivågrupp utarbeta en över-
gripande handlingsplan med särskilda rekommendationer för åtgärder
mot den organiserade brottsligheten. Högnivågruppens handlingsplan
antogs av Europeiska rådet i april 1997 (EGT C 251, 15.8.1997 s. 1)
och godkändes av rådet vid dess möte i Amsterdam i juni samma år.
1997 års handlingsplan har redovisats i tidigare skrivelser. Den
innehåller politiska riktlinjer och särskilda rekommendationer med
uppmaningar till rådet att vidta en rad konkreta åtgärder som spänner
över ett vitt fält. Stor vikt läggs vid hur det rättsliga och polisiära
samarbetet är organiserat. Ett flertal rekommendationer handlar om att
främja informationsutbytet och samarbetet myndigheter och länder
emellan. Vidare betonas vikten av ett sektorsövergripande arbetssätt i
kampen mot den organiserade brottsligheten. I enlighet med en av
riktlinjerna har en sektorsövergripande arbetsgrupp för frågor om
organiserad brottslighet inrättats. En av gruppens huvuduppgifter har
varit att genomföra de riktlinjer och rekommendationer som finns i
handlingsplanen. Gruppens arbete har resulterat i ett flertal rättsakter
som har antagits av rådet. Sammanfattningsvis kan sägas att arbetet hela
tiden har varit inriktat mot att skapa rättsliga och praktiska
förutsättningar för ett smidigt och friktionsfritt samarbete mellan de
rättsliga och brottsbekämpande myndigheterna såväl inom som mellan
medlemsländerna.
Europeiska rådet gav vid sitt möte i Wien i december 1998 rådet i
uppgift att, med beaktande av de utökade möjligheter som
Amsterdamfördraget innehåller, förstärka åtgärderna inom EU mot den
organiserade brottsligheten. Uppdraget återfinns i den s.k.
Wienhandlingsplanen för genomförande av Amsterdamfördraget (EGT C
19, 23.1.1999, s.1). Enligt en av rekommendationerna skall 1997 års
handlingsplan utvärderas och följas upp.
Inom den sektorsövergripande arbetsgruppen utarbetades under hösten
1999 en rapport till Europeiska rådets möte i Helsingfors i december
1999 som redovisar hur handlingsplanen genomförts. Där redovisas
genomförda rekommendationer, genomförda åtgärder som kräver
uppföljning och rekommendationer som kräver fortsatt arbete, däribland
bl.a. utvidgningen av Europols mandat, åtgärder mot penningtvätt och
frågor om förverkande av vinning av brott.
Under hösten 1999 utarbetades också en uppföljning till 1997 års
handlingsplan, Förebyggande och bekämpning av den organiserade
brottsligheten: Europeiska unionens strategi inför det nya årtusendet
(EGT 2000/C 124/01) som antogs av Europeiska rådet den 16-17 juni
2000. Strategin innehåller, utöver en redovisning av befintliga mandat
och initiativ samt arbete som pågår på området, en analysdel och 39
detaljerade rekommendationer. Rekommendationerna utgör en preciser-
ing och vidareutveckling av olika åtaganden som medlemsstaterna redan
gjort genom antagandet av 1997 års handlingsplan, Amsterdamfördraget
och Wienhandlingsplanen. Slutsatserna från Europeiska rådets möte i
Tammerfors återspeglas i strategin.
En uppgift som den sektorsövergripande arbetsgruppen fått under
hösten 2000 är att utarbeta ett åtgärdsprogram för genomförandet av
principen om ömsesidigt erkännande av straffrättsliga avgöranden i
enlighet med slutsatserna från Tammerfors. Programmet skall inte bara
omfatta slutliga domar utan även beslut som meddelas under pågående
brottsutredningar och det långsiktiga målet är att domar och beslut som
meddelas i en medlemsstat skall erkännas och kunna verkställas i övriga
medlemsstater.
Penningtvätt
Under det senaste året har åtgärder mot penningtvätt förts fram som en
av de viktigaste beståndsdelarna i EU:s strategi för att bekämpa den
organiserade brottsligheten. Vid toppmötet i Tammerfors slogs som
tidigare nämnts fast att penningtvätt är en central del i den organiserade
brottsligheten och att konkreta åtgärder skall vidtas för spårande,
spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott. Stats- och
regeringschefernas uttalanden om särskilda åtgärder mot penningtvätt
har därefter kommit till uttryck i de förslag till åtgärder mot den
organiserade brottsligheten som kommissionen och rådet har lagt fram
under våren 2000. Såväl kommissionens resultattavla som EU-strategin
för att förebygga och bekämpa den organiserade brottsligheten
innehåller förslag till särskilda åtgärder mot penningtvätt i enlighet med
vad som anges i slutsatserna från toppmötet i Tammerfors.
Det är bl.a. mot denna bakgrund som en av det franska ordförande-
skapets prioriteringar är att intensifiera kampen mot ekonomisk
brottslighet och penningtvätt. På Frankrikes initiativ hölls ett
gemensamt finans- och justitieministermöte den 17 oktober 2000. Vid
detta möte, som behandlas nedan, diskuterades vilka åtgärder som bör
vidtas för att förbättra kampen mot ekonomisk brottslighet och
penningtvätt.
EG-kommissionen lade i juli 1999 fram ett förslag om ändringar i
direktivet (91/308/EEG) om åtgärder för att förhindra att det finansiella
systemet används för tvättning av pengar. Det föreslås att rapporterings-
skyldigheten för misstänkt penningtvätt skall utvidgas till att inte bara
omfatta narkotikabrott utan även andra typer av brott som genererar
stora vinster. Den grupp av företag och personer som skall omfattas av
direktivet, i första hand skyldigheten att rapportera misstänkta
penningtvättstransaktioner, föreslås utökas till ett antal sektorer utanför
det finansiella området, t.ex. fastighetsmäklare, skatterådgivare och
advokater. Arbetet i rådsarbetsgruppen har bedrivits med stor intensitet
under våren 2000. Allmänt sett har Sverige intagit ett positivt
förhållningssätt till den föreslagna skärpningen av direktivet. Politisk
enighet om innehållet i förslaget nåddes vid rådsmötet för ekonomiska
och finansiella frågor den 29 september 2000.
Frankrike har gjort stora ansträngningar för att den pågående
översynen och utvidgningen av penningtvättdirektivet skall kunna slut-
föras under sitt ordförandeskap. Frankrike har även lagt fram förslag till
två nya rättsakter. Det ena förslaget avser en konvention som syftar till
att förbättra möjligheterna till internationell rättslig hjälp när det gäller
penningtvätt och ekonomisk brottslighet (se nedan). Det andra avser ett
rambeslut som skall se till att medlemsstaternas lagstiftning om beslag
och förverkande samt penningtvätt är så generell som möjligt och kan
tillämpas på alla typer av brott. Arbete har också inletts med att utarbeta
ett instrument om ömsesidigt erkännande av tvångsmedelsbeslut över
gränserna.
De franska prioriteringarna ligger väl i linje med de svenska och
Sverige har därför givit sitt aktiva stöd till det franska ordförandeskapets
åtgärdsprogram. Sverige kommer också under sitt ordförandeskap att
aktivt arbeta för att vidareutveckla de initiativ som presenterats under
det franska ordförandeskapet.
I detta sammanhang anser Sverige att det är viktigt att vidta åtgärder
mot sådana länder och regioner vars lagstiftning och bristande vilja att
samarbeta med omvärlden underlättar penningtvätt och annan ekonomisk
brottslighet. Detta är också en av de frågor som behandlades vid det
tidigare nämnda gemensamma finans- och justitieministermötet den 17
oktober 2000. Sverige anser att det i detta sammanhang är viktigt att EU
ger sitt fulla stöd till det arbete som utförs inom ramen för FATF (se
nedan).
Internationellt rättsligt samarbete
För att effektivt kunna bekämpa gränsöverskridande brottslighet krävs att
myndigheterna i berörda länder kan samarbeta med varandra på ett
ändamålsenligt sätt. De brottsbekämpande myndigheterna måste snabbt
och effektivt kunna bistå varandra med exempelvis beslag, husrannsakan
och förhör.
Det nuvarande samarbetet bygger till stor del på Europarådets
konvention av år 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål (1959 års
rättshjälpskonvention). Som anmälts i tidigare lägesrapporter har under
flera år många länder riktat kritik mot det internationella rättsliga
samarbetet. Kritiken går bl.a. ut på att förfarandet är alltför långsamt och
byråkratiskt. Inte minst har utvecklingen inom IT-området, som gör att
brottsliga meddelanden och transaktioner sekundsnabbt kan förmedlas
mellan olika länder, ställt frågan om det rättsliga samarbetets
effektivitet på sin spets. I syfte att effektivisera det internationella
rättsliga samarbetet i brottmål har det inom EU under en lång tid pågått
arbete med att utarbetat en konvention om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål mellan EU:s medlemsstater som skall komplettera 1959 års
rättshjälpskonvention. Den nya konventionen är nu färdig och
undertecknades av samtliga EU:s medlemsstater i maj 2000. Arbete
pågår för närvarande med att utarbeta en förklarande rapport till
konventionen. Arbetet beräknas vara klart till årsskiftet 2000/2001.
I konventionen finns bestämmelser om ansökningar om ömsesidig
rättslig hjälp som syftar till att på olika sätt effektivisera samarbetet
mellan medlemsstaterna. Det finns också bestämmelser som rör nya
former av rättslig hjälp. Medlemsstaterna åtar sig att ge rättslig hjälp
med återställande av egendom till den rätta ägaren, med att överföra
frihetsberövade personer i utredningssyfte i fler fall än tidigare och med
användande av videoteknik och telefonkonferenser vid vittnesförhör.
Vidare finns bestämmelser om bl.a. gemensamma utredningsgrupper
och kontrollerade leveranser. Konventionen innehåller också
bestämmelser om rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning och om
skydd av personuppgifter. Stora delar av konventionen har redan beaktats
och arbetats in i den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål
som trädde i kraft den 1 oktober 2000 (se avsnitt 6.4). En promemoria
som behandlar återstående lagändringar som krävs kommer att utarbetas
under 2001.
Den 5 december 1997 antogs en gemensam åtgärd om införande av en
ordning för utvärdering av tillämpning och genomförande på nationell
nivå av internationella åtaganden i kampen mot den organiserade
brottsligheten. Den första utvärderingsomgången avser nationell
lagstiftning och rutiner på området för ömsesidig rättslig hjälp.
Utvärderingarna utmynnar i rapporter och i dessa ges rekommendationer
till vart och ett av de utvärderade länderna som syftar till att förbättra det
internationella straffrättsliga samarbetet. Utvärderingarna har visat sig
vara ett praktiskt och effektivt sätt att lokalisera brister i de nationella
förfarandena och därigenom förbättra det straffrättsliga samarbetet.
Utvärderingen av Sverige ägde rum i början av år 2000.
På grundval av bl.a. experternas rekommendationer i samband med de
ömsesidiga utvärderingarna har Frankrike, i egenskap av ordförandeland
i EU, lagt ett förslag till en ny konvention om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål, särskilt när det gäller kampen mot organiserad brottslighet,
penningtvätt av vinning av brott och ekonomisk brottslighet. Förslaget
till konvention bygger på 1959 års rättshjälpskonvention och 2000 års
EU-konvention och avser att förbättra och förenkla samarbetet
ytterligare, särskilt när det gäller utredning av ekonomisk brottslighet.
Utkastet till konvention tar upp frågor som uppmärksammats vid
utvärderingarna och som rör möjligheter att spåra vinning av brott,
begäran om bankinformation, kompletterande framställningar om
rättslig hjälp samt begränsningar av avslagsgrunderna i förhållande till
1959 års konvention.
Eurojust
Enligt en av slutsatserna från toppmötet i Tammerfors skall en enhet
sammansatt av nationella åklagare och motsvarande befattningshavare
inrättas för att samordna internationella brottsutredningar och, i sam-
arbete med det europeiska rättsliga nätverket, effektivisera det inter-
nationella samarbetet med rättslig hjälp i brottmål. Sverige presenterade
i juli 2000 tillsammans med Portugal, Frankrike och Belgien två förslag
till rådsbeslut, dels om inrättande av Eurojust, dels om en provisorisk
organisation innan Eurojust kommer till stånd.
Förslaget till rådsbeslut om inrättande av Eurojust innehåller
huvudsakligen att Eurojust skall vara ett mellanstatligt samarbetsorgan
utan egna befogenheter till myndighetsutövning. Eurojusts behörighets-
område skall vara grov gränsöverskridande brottslighet. Varje medlems-
stat skall sända ut en eller flera åklagare till Eurojust. Deras
befogenheter styrs av nationell rätt i respektive medlemsstat. Eurojust
skall kunna be de nationella myndigheterna att antingen delta i en
internationell utredningsgrupp eller att starta en egen utredning.
Eurojust eller en nationell åklagare knuten till Eurojust kan också tänkas
bistå med råd och samordnande insatser i pågående utredningar som
berör flera länder. Medlemsstaternas åklagarmyndigheter och Eurojust
skall kunna utbyta information. Eurojust skall också kunna samarbeta
och utbyta information med internationella organisationer, såsom
Europol, det europeiska rättsliga nätverket och kommissionen. Det
andra förslaget utgörs av ett utkast till rådsbeslut om inrättande av en
provisorisk organisation. Varje medlemsstat utser enligt förslaget en
nationell åklagare som stationeras vid medlemsstatens permanenta
representation. Den nationelle åklagaren skall, inom ramen för sitt lands
nationella lagstiftning, bidra till behövlig samordning mellan de
nationella åklagarmyndigheterna, arbeta för att underlätta samarbetet
beträffande gränsöverskridande brottslighet och bistå medlemsstaterna
med råd beträffande arbetet med att inrätta Eurojust.
Vid sidan av detta har Tyskland lagt fram ett förslag till utkast om
rådsbeslut om inrättande av en s.k. Eurojust-grupp. Detta förslag är
mindre långtgående. Eurojusts uppgift skall enligt förslaget vara att
stödja förundersökningar när det gäller allvarliga brott, för vars
beivrande rättslig hjälp kan krävas och när det gäller brott mot EU:s
finansiella intressen. Förslagen behandlas i en arbetsgrupp inom EU.
Utlämning
Internationella överenskommelser om utlämning utgör ett viktigt inslag
i det straffrättsliga samarbetet. Den centrala överenskommelsen på
utlämningsområdet är Europarådskonventionen om utlämning från 1957.
För svensk del finns en lång tradition av samarbete på utlämningsrättens
område inom Norden, där reglerna för utlämning varit mer liberala än i
utomnordiska förhållanden. Erfarenheterna av detta samarbete är goda.
Det finns nu starka skäl att vidareutveckla det europeiska samarbetet i
utlämningsfrågor i den riktning som sedan länge gäller mellan de
nordiska länderna.
Inom EU:s s.k. tredje pelare har bl.a. utarbetats 1996 års konvention
om utlämning mellan EU:s medlemsstater. Konventionen har till syfte
att sänka de krav och förenkla de förfaranden som hittills gällt i det
europeiska utlämningssamarbetet. En medlemsstat skall som regel inte
kunna vägra utlämning med hänvisning till att t.ex. den som begärs
utlämnad är det landets medborgare, att det aktuella brottet är
preskriberat enligt det landets lagar eller att brottet är politiskt. Flertalet
av konventionens bestämmelser innehåller dock undantag eller reserva-
tionsmöjligheter.
I departementspromemorian Sveriges tillträde till 1996 års EU-
konvention om utlämning (Ds 2000:3) föreslås att Sverige skall tillträda
konventionen. Promemorian behandlar även Schengenkonventionens
utlämningsbestämmelser. Enligt förslaget skall Sverige tillträda kon-
ventionen med förbehåll bl.a. för att utlämning av svensk medborgare
endast får ske under vissa angivna förutsättningar och i förening med
vissa villkor. Det lagförslag som presenteras i promemorian innebär att
utlämning inom EU skall kunna ske för mindre allvarliga brott än vad
som är möjligt i dag. Vidare föreslås bl.a. att utlämning inom EU inte får
vägras endast av den anledningen att brottet är preskriberat enligt svensk
lag eller att det rör sig om ett politiskt brott, såvida inte den som begärs
utlämnad är svensk medborgare. Förslaget, som har remitterats, föreslås
träda i kraft den 1 juli 2001. Förslaget bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Europol
Arbetet vid den Europeiska polisbyrån Europol, som inledde sin
verksamhet den 1 juli 1999, präglas för närvarande av övergången från
strategisk till operativ inriktning. Europol och flera medlemsländer,
däribland Sverige, har deltagit i ett flertal framgångsrika operationer,
som bl.a. rört stora mängder narkotika, människohandel och stulna
fordon. I detta samarbete spelar medlemsländernas sambandsmän en
mycket viktig roll. För att ytterligare underlätta informationsutbytet
mellan medlemsländerna har ett datoriserat system som tillåter
inmatning, tillgång och analys av uppgifter byggts upp. Systemet består
av ett informationssystem, ett analyssystem samt ett indexsystem. De
två sistnämnda har tagits i bruk, medan informationssystemet alltjämt är
under uppbyggnad. Vidare pågår arbete med att genomföra de
möjligheter till samarbete som Amsterdamfördraget erbjuder. Det rör
sig främst om att göra det möjligt för Europol att delta i en stödjande
funktion i gemensamma utredningsgrupper och att anmoda medlems-
ländernas behöriga myndigheter att genomföra och samordna
utredningar i särskilda fall. Genom ett rådsbeslut i mars 2000 har
Europols direktör bemyndigats att inleda förhandlingar om avtal med
tredje länder och organ utan anknytning till EU. Förhandlingar med
kandidatländerna, partnerländerna i Schengensamarbetet (Island och
Norge), Schweiz samt Interpol skall prioriteras och förberedelser för att
ingå sådana avtal pågår inom Europol.
Vid rådsmötet den 28 september 2000 nåddes politisk enighet om att
utvidga Europols mandat till penningtvätt i allmänhet, oberoende av
vilket typ av brott som vinningen av penningtvätt härrör från.
Skyddet av gemenskapernas finansiella intressen
Det är av avgörande betydelse både för EU:s effektivitet och för
allmänhetens förtroende för EU:s arbete att bidrag verkligen går till de
ändamål som beslutats och inte fuskas bort till följd av bristfälligt
utformade bidragssystem eller svaga kontroll- och sanktionssystem.
Regeringen har därför slagit fast att kontrollen av efterlevnaden av EU:s
regelverk är en prioriterad fråga. Regeringen har som följd därav avsatt
särskilda resurser för att motverka fusk och oegentligheter.
Sverige var bland de länder som först tillträdde EU:s bedrägeri-
konvention och införde nya straffbestämmelser för bedrägerier som
riktar sig mot EU:s bidrags- och förmånssystem. Sålunda infördes den 1
juli 1999 ett nytt brott i brottsbalken, subventionsmissbruk. I syfte att
skapa ett administrativt samordningsorgan mellan de myndigheter och
departement som ansvarar för EU-medel inrättade regeringen våren
1996 en särskild kommitté, EU-bedrägeridelegationen. Delegationens
uppgift har varit att se till att EU:s medel används korrekt,
kostnadseffektivt och säkert i Sverige samt att åtgärder vidtas vid
misstanke om felaktig användning av medlen. Delegationens uppgifter
har i år övertagits av Ekobrottsmyndigheten.
Skattefusk och skatteflykt
En ad hoc-grupp på hög nivå för frågor som rör skattefusk inrättades
efter beslut av rådet för ekonomiska och finansiella frågor i maj 1999
och fick sitt mandat av Coreper i september samma år. Gruppen har
sammanträtt vid åtta tillfällen under hösten 1999 och våren 2000. I
gruppens arbete har kartlagts svagheter i nuvarande ordning för
bekämpning av skattebedrägerier inom områdena
gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning, administrativt
samarbete och kontrollsystem. Kartläggningen har omfattat såväl direkta
som indirekta skatter. Arbetet har utmynnat i ett antal
rekommendationer om åtgärder som bör vidtas av medlemsstaterna
respektive på gemenskapsnivå. Rekommendationerna är delvis mycket
allmänt hållna, vilket avspeglar att det på en del punkter varit svårt att nå
enighet. Exempel på de rekommendationer man kunnat enas om är att
förstärka medlemsstaternas förvaltningar vad gäller administrativt
samarbete och främja en gemenskapskultur inom förvaltningarna samt
att se över de bestämmelser i gemenskapslagstiftningen som fördröjer
eller begränsar möjligheterna till informationsutbyte och sätta
tidsgränser inom vilka en begäran om information skall besvaras. Rådet
för ekonomiska och finansiella frågor godkände rapporten den 5 juni.
Omfattningen av och formerna för fortsatt arbete på gemenskapsnivå har
inte diskuterats. Det kan dock noteras att Frankrike uttalat sig för ett
fortsatt arbete. Klart är också att kommissionen, troligen under hösten
2000, kommer att lägga fram förslag till ändringar i reglerna om
kontrollsamarbete på mervärdesskatteområdet, i linje med gruppens re-
kommendationer.
Justitie- och finansministrarnas möte i Luxemburg den 17 oktober
2000
Ett år efter toppmötet i Tammerfors träffades EU:s justitie- och
finansministrar i Luxemburg för att följa upp och utvärdera de åtgärder
EU vidtagit för att bekämpa ekonomisk brottslighet och penningtvätt
samt ge riktlinjer för det fortsatta arbetet. Vid mötet antogs ett antal
slutsatser som skall styra det fortsatta arbetet. I dessa anges att arbetet
bör inriktas på att medlemsstaterna fullt ut genomför bestämmelserna i
penningtvättdirektivet, Europarådets förverkandekonvention från 1990
samt rekommendationerna från FATF. Medlemsstaterna skall genom-
föra de åtgärder som FATF beslutar vidta mot de länder och territorier
som inte fullt ut deltar i den internationella kampen mot penningtvätt.
Vidare gavs kommissionen mandat att fortsätta sin analys av medlems-
staternas företagslagstiftning och uppmanades att före juni 2001
fastställa vilka åtgärder som kan lösa de problem i kampen mot
penningtvätt som orsakas bl.a. av skalbolag och regler som tillåter
anonymt ägande av företag. Av slutsatserna framgår också följande.
Rättslig hjälp i brottsundersökningar skall inte kunna vägras under
hänvisning till att det rör sig om ett skattebrott eller att omständigheten
är föremål för banksekretess. Antagande av konventionen om förbättrad
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål bör därför prioriteras. Ministrarna
ställde sig också positiva till principen om ett framtida instrument för
ömsesidigt erkännande av beslut om frysning av tillgångar och eventuellt
bevismaterial. Därutöver framhöll ministrarna bl.a. att särskild uppmärk-
samhet bör ägnas åt åtgärder för att bekämpa missbruk av ny
informations- och kommunikationsteknik, särskilt Internet och
elektroniska pengar.
7.3 Annat internationellt arbete
FN-konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet
På rekommendation av Förenta nationernas straffrättsliga kommission
samt Ekonomiska och sociala rådet antog generalförsamlingen i
december 1998 en resolution genom vilken upprättades en ad hoc-
kommitté för utarbetande av en internationell konvention mot gräns-
överskridande organiserad brottslighet jämte vissa tilläggsprotokoll.
Generalförsamlingen begärde i en resolution i december 1999 att
kommittén skulle intensifiera sitt arbete för att kunna avsluta för-
handlingarna före utgången av år 2000. Det föreliggande utkastet till
konvention innefattar bl.a. bestämmelser om kriminalisering av del-
tagande i en organisation som sysslar med brottslig verksamhet,
penningtvätt, korruption, övergrepp i rättssak samt våld och hot mot
tjänstemän. Vidare ingår regler om ansvar för juridiska personer,
förverkande, jurisdiktion, utlämning, internationell rättslig hjälp, utred-
ningsmetoder och övrig samverkan. Enligt den planering som nu
föreligger skall generalförsamlingen behandla frågan om antagande av
resolutionen i början av november 2000. En undertecknandeceremoni
kommer sedan att äga rum i Palermo, Italien, den 11-16 december
2000.
Financial Action Task Force on money laundering
I juni år 2000 antogs Argentina, Brasilien och Mexico som medlemmar
i arbetsgruppen Financial Action Task Force on money laundering
(FATF). Därmed deltar 29 länder, bl.a. samtliga EU-medlemmar, fullt ut
i FATF:s arbete.
FATF:s arbete har under det senaste året i hög grad koncentrerats på
att identifiera rättssystem som inte har tillfredsställande lagstiftning för
att bekämpa penningtvätt, eller som annars inte deltar i den
internationella kampen mot penningtvätt. I detta syfte har 29 rättssystem
bedömts med utgångspunkt i 25 kriterier, vilka FATF lagt fast för att
bedöma om ett rättssystem skall anses vara samarbetsovilligt eller inte.
FATF har därvid bedömt att Bahamas, Caymanöarna, Cooköarna,
Dominikanska Republiken, Israel, Libanon, Lichtenstein, Marshallöarna,
Nauru, Niue, Panama, Filippinerna, Ryssland, St. Kitts och Nevis samt
St. Vincent och Grenada har sådana brister i sin
penningtvättsbekämpning att områdena tills vidare skall anses som
samarbetsovilliga. FATF anser att banker och andra finansiella institut i
FATF-länderna bör granska transaktioner och affärsupplägg som härrör
från dessa områden med särskild uppmärksamhet. FATF avser att föra en
dialog med områdena. FATF-länder skall bistå med expertis för att
påverka de samarbetsovilliga områdena att förbättra sin
penningtvättsbekämpning. FATF:s arbete med samarbetsovilliga
områden kommer att fortsätta även i övrigt genom att nya rättssystem
granskas och förmås förbättra sin penningtvättsbekämpning.
Österrike har ett system med anonyma bankkonton. FATF har under
flera år krävt att detta system skall avskaffas eftersom det möjliggör
penningtvätt. I februari 2000 beslutade FATF att Österrike skulle
uteslutas från FATF såvida landet inte upphäver systemet med anonyma
bankkonton. Österrike har nu vidtagit sådana åtgärder och därmed
undvikit att uteslutas.
Sverige har under det senaste året varit ordförande i FATF:s ad hoc-
grupp för Central- och Östeuropa. Gruppen har till uppgift att utgöra en
kommunikationslänk mellan FATF, EU-kommissionen, Europarådet och
FN. Gruppen skall stödja det arbete som görs av Europarådets expert-
kommitté för utvärdering av åtgärder i syfte att bekämpa penningtvätt
(PC-REV) samt överväga vilka åtgärder som FATF kan vidta för att
underlätta pågående arbete som syftar till att bekämpa penningtvätt i
Central- och Östeuropa. I uppgifterna ligger även att hålla FATF
underrättat om pågående tekniskt bistånd och utbildningsprogram i
området. Gruppen skall om möjligt identifiera tänkbara nya FATF-
medlemmar i området.
Korruption
I en rad internationella organisationer pågår arbete för att motverka
korruption i form av mutor och bestickning. Det anses allmänt att
korruptionens skadeverkningar är stora, både nationellt och på ett
internationellt plan. Handel och annan ekonomisk verksamhet blir
alltmer global. Korruption snedvrider konkurrensen mellan företag,
vilket har en hämmande effekt på handel och ekonomisk tillväxt.
Allmänheten bör skyddas mot dess skadeverkningar i både offentlig och
privat verksamhet. Ett samhälle med utbredd korruption är ett mindre
effektivt och mer osäkert samhälle.
Tyngdpunkten i det internationella arbetet mot korruption kan sägas
ligga på utarbetande av åtaganden att straffbelägga olika korruptiva
förfaranden och uppföljning av genomförda åtaganden. Sverige har under
1999 tillrätt vissa internationella överenskommelser som syftar till att
bl.a. bekämpa korruption. De internationella instrument som avses är
bl.a. den inom EU utarbetade konventionen om korruption och den inom
OECD utarbetade konventionen om bestickning i internationella
affärsförhållanden.
Den 27 januari 1999 öppnades för undertecknande en Europaråds-
konvention om straffrättsliga åtgärder mot korruption. Sverige under-
tecknade konventionen samma dag. En promemoria med förslag till
nödvändiga ställningstaganden kommer att upprättas.
Den 4 november 1999 öppnades för undertecknande en Europaråds-
konvention om civilrättsliga åtgärder mot korruption. Sverige
undertecknade konventionen i juni 2000. En promemoria med förslag
till nödvändiga ställningstaganden kommer att upprättas under hösten
2000. Den svenska lagstiftningen mot korruption utvärderades i
förhållande till OECD-konventionen i oktober 1999. Sverige bedömdes
uppfylla konventionens åtaganden. Sverige deltar vidare aktivt i
Europarådets uppföljningsmekanism, GRECO — Group of States
against Corroption. En första utvärdering av den svenska lagstiftningen
kommer att ske under innevarande år.
Sverige deltar aktivt i det internationella arbetet. Den svenska lag-
stiftningen är redan relativt långtgående, både vad gäller de gärningar
som är kriminaliserade och den internationella räckvidden. Inte minst
för att skapa likvärdiga förutsättningar för svenskt näringsliv ligger det i
svenskt intresse att så många länder som möjligt åtar sig att bredda sina
regelverk.
Sveriges utvecklingssamarbete på rättsområdet med Central- och
Östeuropa
Regeringen har verkat för utvecklingssamarbete på rättsområdet med
länderna i Central- och Östeuropa alltsedan frigörelsen från det
sovjetiska samhällssystemet inleddes i slutet på 1980-talet. En
utveckling mot stabil demokrati och fungerande social
marknadsekonomi kan inte realiseras utan en väl fungerande rättslig
infrastruktur och ett effektivt rättsväsende.
Sveriges grannländer Estland, Lettland, Litauen och Polen har under
det senaste decenniet genomgått stora förändringar. Samtliga dessa
länder förhandlar nu om medlemskap i EU. Men oaktat demokratiska
styrelseskick och dynamiska marknadsekonomier har samtliga
kandidatländer alltjämt mycket kvar att göra för att svara upp till de krav
som ett EU-medlemskap ställer på ett effektivt rättsväsende.
I samband med att medlemskapsförhandlingar inleddes föreslog
regeringen och beslutade riksdagen våren 1998 ett nytt program för
utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa för åren 1999 -
2001 (prop. 1997/98:70, bet. 1997/98:U12, rskr. 1997/98:244). De
svenska insatserna skall inriktas på att underlätta den förestående EU-
utvidgningen och särskilt bidra till att Estland, Lettland, Litauen och
Polen blir medlemmar i EU. Även insatser som bidrar till att Ryssland
och Ukraina integreras närmare i de europeiska samarbetsstrukturerna är
aktuella.
Med inriktningen på stöd för EU-medlemskap har rättsområdet blivit
ett prioriterat nyckelområde i det svenska utvecklingssamarbetet.
Medlemskap i EU ställer, vilket regeringen framhållit, höga krav på en
väl fungerande rättslig infrastruktur.
För att åstadkomma den intensifiering av utvecklingssamarbetet på
rättsområdet som förutsatts har det etablerats nya former för samverkan
mellan rättsväsendets myndigheter, som genomförare av insatserna, och
Sida, som hanterar anslagen för utvecklingssamarbetet. Hösten 1998
bildades en styrgrupp i vilken deltar företrädare för Domstolsverket,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, BRÅ,
Ekobrottsmyndigheten och Sida samt Regeringskansliet genom Justitie-
departementet och Utrikesdepartementet.
Till grund för samarbetet med de baltiska länderna ligger avtal som
regeringen ingått genom justitieministern. Svenska experter och råd-
givare bidrar till reformer av de baltiska rättsväsendena. Det handlar om
att identifiera kritiska frågor, finna lösningar på dem men också om att
delta vid genomförandet av de åtgärder som beslutas. De svenska och
baltiska justitie- och inrikesministrarna ser årligen över samarbetet och
ger riktlinjer för dess fortsättning.
Insatserna bidrar till det allmänna stärkandet av de baltiska staternas
rättsväsenden som krävs bland annat för att upprätthålla EU:s gemen-
samma regelverk och för att kunna delta effektivt i det europeiska
samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Detta gäller inte minst
samarbetet för att bekämpa ekonomisk brottslighet. Därtill deltar
Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen i ett
samarbete med sina baltiska motsvarigheter som är riktat särskilt mot
ekonomisk brottslighet.
Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet
För ett framgångsrikt arbete i kampen mot den organiserade brottslig-
heten i Östersjöområdet är det angeläget att Sverige bidrar till att
utveckla förmågan hos polisen och andra brottsbekämpande myndigheter
i dessa länder och att detta sker inom flera områden och fora.
Regeringen har slagit fast att en väsentlig uppgift i detta sammanhang är
att utveckla det praktiska och operativa samarbetet mellan berörda
myndigheter.
Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet, som
tillsattes efter beslut av Östersjöländernas regeringschefer vid ett
toppmöte i Visby i maj 1996, spelar här en betydande roll.
Aktionsgruppen, som har till uppgift att utarbeta åtgärder och
omedelbart påbörja genomförandet av dessa och andra konkreta förslag
för att förstärka det regionala samarbetet på området, överlämnade sin
andra rapport till regeringscheferna vid Östersjötoppmötet i Kolding i
April 2000. Aktionsgruppen fick då ett förlängt mandat till och med år
2004. Sverige fortsätter som ordförande år 2000 ut då Danmark tar över
ordförandeskapet under två år. Arbetet delas in i de fyra huvudområdena:
ökat och förbättrat informationsutbyte, gemensamma operationer och
andra operativa åtgärder, rättsligt samarbete och utredningar samt
utbildning och annat samarbete.
Arbetet vad gäller ekonomisk brottslighet har inriktats på operativa
åtgärder mot smuggling av högbeskattade varor, kontrollaktioner vad
gäller penningtvätt, korruptionsbekämpning och samarbete mellan
skatteförvaltningarna. Det har lett till att cigarettsmugglingen minskat.
Särskilt gäller detta Danmark där officiella uppgifter visar en minskning
med upp till 50 procent. Samtidigt har en större kontrollaktion vad
gäller stora summor av transporterade kontanter genomförts som gav en
god överblick över flödet av kontanter i regionen. Ytterligare liknande
åtgärder planeras. Den tidigare antagna manualen för samarbete i
penningtvättsfrågor uppdaterades i maj 2000. I mars 2000 antogs en
lägesrapport om korruption i Östersjöområdet. Rapporten, som finns
tillgänglig via Aktionsgruppens hemsida (www.taskforce.gov.se),
behandlar brottsstatistik (besticknings- och mutbrott) för respektive
land under 1998 och 1999. I rapporten beskrivs nationella program mot
korruption, görs en beskrivning av respektive lands lagstiftning på
området och ges en lägesrapport vad gäller ratifikationer av relevanta
internationella rättsinstrument på området. I rapporten presenteras
också vad olika internationella organisationer uttalat om
korruptionsläget i respektive land. Beslut har fattats att en liknande och
utvecklad rapport skall publiceras årligen av Aktionsgruppen. I
sammanhanget kan noteras att i samband med olika operationer,
genomförda inom ramen för Aktionsgruppen, har totalt ett tiotal polis-
och tulltjänstemän anhållits misstänkta för korruptionsbrott.
Generaldirektörerna för skatteförvaltningarna i Östersjöområdet
sammanträdde senast i december 1999 och möts på nytt i oktober 2000.
Det löpande samarbetet äger rum i två expertgrupper och har inriktats på
förutsättningarna för samarbete mellan länderna bl.a. vad avser skatte-
kontroll.
Nordiskt samarbete
De nordiska justitieministrarna antog år 1996 ett samarbetsprogram
som anger riktlinjerna för hur lagstiftningssamarbetet i Norden skall
bedrivas. Som ett komplement till samarbetsprogrammet antar
justitieministrarna årliga handlingsplaner som fastställer vilka
sakområden som skall vara föremål för särskilda initiativ och vilka som
är föremål för ett mer kontinuerligt samarbete. Vid ett möte i Illusat på
Grönland i juni i år antog justitieministrarna, under danskt
ordförandeskap, handlingsplanen för arbetsåret 2000/2001. Den
nordiska ämbetsmannakommittén för lagstiftningsfrågor (NÄL) ansvarar
bl.a. för uppföljningen av justitieministrarnas handlingsplan.
Ekonomisk brottslighet hör till de frågor som är föremål för det
kontinuerliga samarbetet. En grupp nordiska tjänstemän har anmodats att
överväga om det finns behov av ett särskilt nordiskt samarbete för
bekämpandet av ekonomisk brottslighet och att undersöka möjligheterna
till att utarbeta en översikt över särskilda problemområden och initiativ.
Bland annat har en inventering av de enskilda nordiska ländernas
lagstiftning om penningtvätt gjorts samt utarbetats en rapport angående
allvarlig mc-kriminalitet. Det pågår också en löpande informations-
utväxling om nationella initiativ på ekobrottsområdet liksom ett
kontinuerligt samarbete mellan de ekobrottsbekämpande myndigheterna,
bl.a. anordnas en årlig konferens om ekonomisk brottslighet.
Datorrelaterad brottslighet
Utvecklingen inom IT-området erbjuder stora möjligheter. Den medför
dock också att de rättsvårdande och brottsbekämpande myndigheterna
möter nya företeelser, för vilka lagstiftningen inte är skriven och heller
inte i alla situationer möjlig att tillämpa. Ett exempel på detta är
urkundsbrotten, som inte har någon motsvarighet i den digitala miljön.
Ett annat exempel är de ökade möjligheter som internationella nätverk
erbjuder att kommunicera snabbt och på olika sätt mellan olika länder
och också att begå brott på distans. De traditionella medlen för rättsligt
samarbete mellan olika länder är inte anpassade till de möjligheter som
den nya tekniken innehåller. Dessa och andra problem har uppmärk-
sammats både nationellt och internationellt i olika sammanhang. Inom
ramen för Europarådet arbetar sedan drygt tre år en expertkommitté,
PC-CY, med att upprätta en konvention som skall behandla straff- och
straffprocessrättsliga frågor beträffande datorrelaterad brottslighet.
Konventionsarbetet omfattar en mängd olika frågeställningar bl.a. frågor
om materiell straffrätt, straffprocessrätt, jurisdiktion och internationellt
samarbete. Vid det europeiska justitieministermötet i London i juni
2000 antogs en resolution om bekämpande av IT-relaterad brottslighet
(Resolution No. 3 on the fight against cyber-crime). Justitieministrarna
uttalade ännu en gång sitt stöd för det av expertkommittén bedrivna
arbetet. Vikten av internationellt samarbete underströks. Konventionen
kommer om allt går enligt planerna att kunna färdigställas under år
2000.
Tullsamarbete
Regeringen har under våren presenterat en proposition om
internationellt tullsamarbete (prop.1999/2000:122). Förslagen grundar
sig på departementspromemorian Internationellt tullsamarbete (Ds
2000:2). I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna Sveriges
tillträde till konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget
om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan
tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater
(tullsamarbetskonventionen). Konventionen reglerar överträdelser av
nationella restriktioner och kompletterar rådets förordning (EG) nr
515/97 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa
myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att
säkerställa en korrekt tillämpning av gemenskapens tull- och
jordbrukslagstiftning. I propositionen lämnas vidare förslag till en ny lag
om internationellt tullsamarbete. Lagen, som skall vara tillämplig på allt
internationellt tullsamarbete där Tullverket eller andra svenska
myndigheter medverkar, skall ge den rättsliga grunden för
tullmyndigheterna att fullgöra det samarbete med andra staters
tullmyndigheter som Sverige åtagit sig i internationella
överenskommelser. I lagförslaget har de nu gällande bestämmelserna
om internationellt tullsamarbete tagits in. Därutöver innehåller lagen
nya bestämmelser inom områden som i dag inte är reglerade, i syfte att
genomföra tullsamarbetskonventionen. Det gäller bland annat regler om
gränsöverskridande samarbetsformer som omfattar myndighetsutövning
av utländska tjänstemän på svenskt territorium. Lagstiftningen föreslås
träda i kraft den 1 januari 2001.
Inom EU har en rad för tullmyndigheterna gemensamma operationer
genomförts, däribland Operation Moneypenny som syftade till att
fastställa i vilken omfattning personer för med sig kontanter och
motsvarande betalningsmedel över gränserna mellan EU:s
medlemsstater och över unionens yttre gränser samt till att undersöka
möjligheterna att förbättra bekämpningen av penningtvätt. En liknande
operation (Operation Goldfinger) har utförts inom ramen för samarbetet
i Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet.
8 Miljöbrottsbekämpningen
Några huvudpunkter:
– Antalet anmälningar om brott mot miljön har ökat påtagligt.
– Den 1 januari 2000 inrättades en ny organisation för bekämpning
av brott mot miljön.
– Från och med september 2000 finns det 16 specialiståklagare vid
åklagarmyndigheterna i landet.
– Riksåklagaren har tagit initiativ till bildandet av ett nytt
miljöbrottsråd.
– Tillämpningen av miljöbalken utvärderas och sanktionssystemet
ses över.
Regeringens strategi för bekämpning av miljöbrott
I samband med behandlingen av budgetpropositionen för år 1998 gav
riksdagen som sin mening till känna att regeringen borde utarbeta och
under år 1998 redovisa en strategi för att förebygga och bekämpa miljö-
brott (bet. 1997/98:JuU1).
I regeringens strategi för samlade åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten slås fast att begreppet ekonomisk brottslighet också inne-
fattar miljöbrott (skr. 1994/95:217 s. 6).
I 1998 års lägesrapport om den ekonomiska brottsligheten
presenterade regeringen en strategi för bekämpning av miljöbrott som
innebar en precisering och en vidareutveckling av ekobrottsstrategin
inom miljöbrottsområdet. I strategin konstateras att
miljöbrottsbekämpningen kan och bör utvecklas i flera viktiga
avseenden. Målet är att minska miljöbrottsligheten genom skärpt
lagstiftning, bättre samordning och samarbete, kompetenshöjning och
effektivare organisation. Miljöbrottsbekämpning skall vara en
prioriterad verksamhet för polis och åklagare. Det förebyggande arbetet
skall bli effektivare och risken för upptäckt skall öka. Begångna brott
skall utredas och lagföras betydligt snabbare och i långt större
utsträckning än tidigare. En viktig förutsättning för en effektivare
miljöbrottsbekämpning är att berörda myndigheter – främst miljö- och
hälsoskyddsnämnder, länsstyrelser och andra tillsynsmyndigheter samt
polis och åklagare – samordnar sitt arbete och samarbetar när det gäller
exempelvis strategiska frågor, konkreta ärenden, arbetsmetoder och
kompetens. Ett mycket viktigt inslag i effektiviseringen av
miljöbrottsbekämpningen är att målmedvetet utveckla kompetens och
rutiner när det gäller anmälan av misstänkt miljöbrottslighet.
Brottsutvecklingen
Antalet anmälningar om miljöbrott ökade påtagligt under hösten 1999.
Riksåklagaren bedömer att utvecklingen med en ökad ärendetill-
strömning kommer att fortsätta under år 2000. Under det första halvåret
2000 inkom 1 504 misstankar om brott mot miljöbalken och lagen om
åtgärder mot förorening från fartyg. Flertalet av anmälningarna avser
miljöbrott enligt 29 kap. 1 - 4 §§ miljöbalken. Detta innebär enligt Riks-
åklagaren att de flesta av anmälningarna om miljöbrott är kvalificerade
och inte helt enkla att utreda.
Det är enligt Riksåklagaren inte möjligt att med ledning av siffrorna
göra någon säker bedömning av om det stora inflödet av anmälningar
beror på att antalet brott ökat i motsvarande mån eller om ökningen
beror på andra omständigheter. Med hänvisning bl.a. till att ökningen i
tid sammanfaller med den nya miljöbrottsorganisationens verksamhet
och att tillsynsmyndigheterna inte rapporterat en ökning av konkreta
problem inom sitt område, anser Riksåklagaren att mycket pekar på att
orsaken snarare är en ökad benägenhet att anmäla brott än en reell
ökning av antalet brott. Riksåklagaren gör den sammanfattande
bedömningen att det inte finns något som tyder på att anmälningsflödet
skulle minska under överskådlig tid.
Miljöbalken
Miljöbalken som trädde i kraft den 1 januari 1999 utgör en samordnad,
skärpt och breddad miljölagstiftning för hållbar utveckling. Den
innehåller de centrala bestämmelserna om miljöbrott och andra straff-
rättsliga regler inom miljöområdet. Miljöbalken innehåller också ett
administrativt sanktionssystem med miljösanktionsavgifter. Efter miljö-
balkens ikraftträdande har tyngdpunkten i kampen mot miljöbrotten allt
mer hamnat på det förebyggande arbetet. I detta sammanhang är tillsyns-
arbetet av central betydelse. Införandet av miljöbalken innebär att
tillsynen över att miljölagstiftningen efterlevs, samordnas och skärps.
Genom miljöbalken har kommunerna fått ökad betydelse som lokala
tillsynsorgan där länsstyrelsen på regional nivå utövar s.k. tillsyns-
vägledning och uppsikt i förhållande till den kommunala tillsynen. Läns-
styrelsen utövar också operativ tillsyn för vissa tillsynsobjekt på
regional nivå. På nationell nivå har Naturvårdsverket det övergripande
ansvaret för tillsynen enligt miljöbalken. Inom Naturvårdsverkets
organisation har inrättats ett tillsyns- och föreskriftsråd som bl.a. har till
uppgift att vara ett samrådsorgan för myndigheternas arbete i frågor som
rör tillsyn och föreskrifter. Miljöbalken utgör grunden för det fortsatta
miljöarbetet. Att förebygga och bekämpa miljöbrott är en viktig del i
detta arbete. Det gäller för myndigheter och andra att tillämpa
lagstiftningen effektivt.
Tillämpningen av miljöbalken utvärderas
I enlighet med vad som aviserades i miljöbalkspropositionen (prop.
1997/98:45) har regeringen i december 1999 tillsatt en kommitté som
givits i uppdrag att utvärdera tillämpningen av miljöbalken och överväga
vilka reformbehov som kan finnas framöver (dir. 1999:109).
Kommittén, som tagit namnet Miljöbalkskommittén, skall bl.a. ägna
särskild uppmärksamhet åt tillsynens och miljösanktionssystemets
effektivitet samt utformningen av bestämmelserna om miljöbrott m.m. i
29 kap. miljöbalken. Kommittén skall därvid överväga behovet av
åtgärder som kan behövas för att åstadkomma ett effektivt och rättvist
sanktionssystem. Slutbetänkande skall redovisas senast den 31
december 2003. Dessförinnan skall kommittén lämna två
delbetänkanden, det första nu vid årsskiftet och nästa senast den 1 juli
2002.
Tillsynen
En väl fungerande tillsyn är av avgörande betydelse i miljöbrottsarbetet,
såväl för den förebyggande som för den brottsbeivrande verksamheten.
Under året har därför tillsynen varit föremål för särskild uppmärksamhet
och skilda aktiviteter har ägt rum. Till en början kan nämnas att Tillsyns-
och föreskriftsrådet ägnade milleniets första seminarium åt just ämnet
miljöbrott och tillsyn. Seminariet samlade deltagare från bl.a. statliga
och kommunala tillsynsmyndigheter, polis- och åklagarmyndigheter och
domstolar. Vid seminariet betonades vikten av samordning mellan
tillsyn och miljöbrottsbekämpning. Även Naturvårdsverkets tidskrift
Tillsynsnytt, som ges ut inom ramen för Naturvårdsverkets
tillsynsvägledning enligt miljöbalken, ägnade milleniets första utgåva åt
miljöbrottsbekämpning.
Utöver den uppföljning av tillsynens effektivitet som sker inom ramen
för Miljöbalkskommitténs arbete har regeringen gett Naturvårdsverket i
uppdrag att bl.a. analysera effekterna för tillsynen över främst miljö-
farliga verksamheter, av de kombinationer av uppgifter för nämnder och
förvaltningar som nu finns. I uppdraget ingår att peka på alternativa
lösningar för det fall det förekommer sådana organisatoriska kombina-
tioner som är ägnade att försvåra en effektiv tillsyn eller att minska
förtroendet för tillsynsverksamheten.
Miljösanktionsavgifter
Den nya administrativa sanktionen, benämnd miljösanktionsavgift, som
infördes genom miljöbalken bygger i princip på strikt ansvar. Det räcker
således med att konstatera att en överträdelse har skett för att
tillsynsmyndigheten – i de flesta fall länsstyrelse eller kommunal
nämnd för miljö- och hälsoskydd – skall kunna besluta om
miljösanktionsavgift. Regeringen har i förordningen (1998:950) om
miljösanktionsavgifter bestämt att miljösanktionsavgift skall tas ut för
de överträdelser och med de belopp som anges i en bilaga till
förordningen. Tillsynsmyndigheten skall därigenom kunna begränsa sin
prövning till frågan om en sådan överträdelse som anges i bilagan ägt
rum, och om så är fallet, besluta om miljösanktionsavgift. Det första
årets erfarenheter tyder dock på att tillsynsmyndigheterna varit
försiktiga med att utnyttja den nya sanktionsformen som ett verktyg i
tillsynsarbetet. Miljöbalkskommittén har som nyss nämnts i uppdrag att
utvärdera effektiviteten hos det nya sanktionssystemet. I uppdraget ingår
att se på samspelet mellan tillsynsreglerna, sanktionsavgifterna och de
straffrättsliga reglerna samt föreslå de ändringar av regelverket som kan
behövas.
Internationellt arbete
Som nämndes senast i föregående års lägesrapport har Sverige
medverkat vid utarbetandet av en Europarådskonvention om straff-
rättsligt skydd av miljön. Konventionen, som ställer krav på
kriminalisering av vissa gärningar med miljöpåverkan, antogs av
Ministerkommittén den 4 november 1998 och undertecknades av
Sverige samma dag. Avsikten är att konventionen skall underställas
riksdagen för godkännande under innevarande riksmöte. I sammanhanget
finns också anledning att nämna det samarbete som sker inom ramen för
EU:s tredje pelare. I rådsarbetsgruppen Materiell straffrätt har under år
1999 och 2000 diskuterats ett danskt förslag till rambeslut om
straffrättsligt skydd av miljön som ett komplement till och en
förstärkning av Europarådets konvention. Sverige kommer under sitt
ordförandeskap i EU ge arbetet med förslaget hög prioritet.
Den nya organisation för bekämpning av brott mot miljön
Den 1 januari 2000 inrättade Riksåklagaren i samverkan med
Rikspolisstyrelsen på regeringens uppdrag en ny och flexibel organisa-
tion för bekämpning av brotten mot miljön. Åklagare och poliser med
specialistkompetens skall handlägga miljöbrottsärendena. En enhet hos
Riksåklagaren har ett nationellt ansvar för miljöbrottsbekämpningen.
Enheten biträder också andra åklagarmyndigheter vid handläggningen av
komplicerade ärenden om brott mot miljön. Enheten, som leds av en
överåklagare, är samlokaliserad med Rikskriminalpolisens miljöbrotts-
rotel. Den centrala enheten har i första hand i uppgift att direkt under
Riksåklagaren svara för
– nationell samordning av miljöbrottsbekämpningen, inklusive
kontakter med centrala samverkande myndigheter och
organisationer,
– planering, uppföljning och analys av åklagarväsendets insatser,
– rättslig uppföljning och utveckling av miljöbrottsområdet,
– samverkan med Rikskriminalens miljöbrottsrotel,
– internationella kontakter på miljöbrottsområdet,
– metodutveckling,
– informationsinsatser och andra samhällskontakter rörande miljö-
brottsbekämpning,
– kompetensutveckling inom miljöbrottsbekämpningen för åklagare,
– målhantering enligt Riksåklagarens bestämmande och
– medverkan i arbetet avseende resultatredovisning, årsredovisning och
budgetunderlag rörande miljöbrottsbekämpningen.
Samtliga tjänster för miljöåklagare har tillsatts på såväl central som
lokal nivå. Från och med september 2000 finns det 16 specialiståklagare
på åklagarmyndigheterna i landet. Under våren år 2000 genomfördes en
omfattande och avancerad miljöutbildning för åklagare och poliser som
skall hantera miljöbrottsärenden. Fortsatt kompetensutveckling planeras
inom ramen för Riksåklagarens specialistutbildning bl.a. en kurs
avseende olagliga utsläpp från fartyg.
Det pågår ett arbete för att utveckla nya och mera effektiva arbets-
metoder och arbetsformer inom miljöbrottsbekämpningen. Samverkan
mellan polis, åklagare och tillsynsmyndigheter skall förbättras. Lokala
samverkansgrupper har etablerats på många håll i landet. Enligt Riks-
åklagaren finns det goda förutsättningar att väsentligt minska brotten
mot miljön bl.a. genom förbättrade arbetsmetoder. Riksåklagaren fram-
håller samtidigt att det är av stor vikt att polisen organiserar och
prioriterar sin verksamhet på ett sätt som skapar rimliga förutsättningar
för åklagare och polis att effektivt kunna utreda brott mot miljön.
I motsats till vad som är fallet beträffande andra brott har i princip
samtliga miljöbrottsanmälningar gått direkt till åklagare för bedömning.
Under första halvan av år 2000 avslutades 474 brottsmisstankar.
Lagföringsprocenten var 52 procent. Sammanlagt fanns det per den 30
juni i år 1 492 misstankar om brott mot miljön i balans hos åklagarna.
När det gäller utvecklingen saknas ännu så länge jämförande statistik på
miljöbrottsområdet.
Miljöbrottsråd
Efter ett initiativ av Riksåklagaren har under våren 2000 bildats ett
miljöbrottsråd med företrädare för samtliga centrala myndigheter som
arbetar inom området. Rådet har hittills haft två sammanträden. I rådet
ingår bl.a. Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Tull-
verket, Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen. Rådet har till
uppgift att följa utvecklingen av miljöbrottsligheten, att tidigt upp-
märksamma nya inslag i denna brottslighet och att vara ett forum för
överläggningar som rör samordning av myndigheternas verksamhet inom
miljöbrottsområdet. Vid behov kan även andra intressenter, t.ex.
organisationer, ingå i Miljöbrottsrådet. En av tankarna bakom till-
skapandet av rådet har varit att de myndigheter som har ansvaret för
tillsynsvägledningen är bäst skickade att definiera överträdelser på
miljöbrottsområdet och på det viset medverka i bedömningen av vilka
miljöhotande företeelser som för tillfället bör prioriteras. En
expertgrupp bereder rådets frågor och sammanträden. Initiativ har tagits
till bildande av ett antal undergrupper med experter på vissa särskilt
viktiga områden.
Regeringens myndighetsgemensamma mål och riktlinjer
Som tidigare nämnts omfattar målen och riktlinjerna för åtgärder mot
den ekonomiska brottsligheten även miljöbrott. I målen och riktlinjerna
för år 2000 betonas att en viktig förutsättning för en effektiv miljö-
brottsbekämpning är att berörda myndigheter – främst miljö- och
hälsoskyddsnämnder, länsstyrelser och andra tillsynsmyndigheter samt
polis och åklagare – samordnar sitt arbete och samarbetar när det gäller
exempelvis strategiska frågor, konkreta ärenden, arbetsmetoder och
kompetens. Vidare att ett mycket viktigt inslag i effektiviseringen av
miljöbrottsbekämpningen är att målmedvetet utveckla kompetens och
rutiner när det gäller anmälan av misstänkt miljöbrottslighet. Det
framhålls också att av särskild betydelse för miljöbrottsbekämpningen
är att kunskap om reglerna förs ut till verksamhetsutövarna och att
informations- och utbildningsinsatser därför är en viktig myndighets-
uppgift i sammanhanget.
Åtgärder mot förorening från fartyg
Länderna runt Östersjön enades 1996 om en gemensam strategi för att
skydda miljön i Östersjöområdet från skadlig påverkan från fartyg.
Strategin, som har fått benämningen Östersjöstrategin, preciserades
genom att Helsingforskommissionen i mars 1998 fastställde ett antal
rekommendationer. Dessa s.k. HELCOM-rekommendationer anger vilka
åtgärder länderna bör vidta för att minimera den negativa miljöpåverkan
från sjöfarten (HELCOM-rekommendationerna 19/7-14). I vissa av-
seenden har Östersjöstrategin även lett till tillägg till Helsingfors-
konventionen. Regeringen överlämnade under våren 2000 en
proposition till riksdagen om förslag till lagändringar som för svensk
del möjliggör genomförandet av Östersjöstrategin (prop.
1999/2000:133). Ändringar har föreslagits i lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg, huvudsakligen i form av
bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen
utser att meddela föreskrifter i de avseenden som krävs för att
genomföra Östersjöstrategin. De föreslagna bemyndigandena avser rätt
att meddela vissa föreskrifter som rör bl.a. mottagningsanordningar i
hamnar, obligatorisk avfallslämning från fartyg och
avfallshanteringsplaner för hamnar. I propositionen har även föreslagits
att tillsynsmyndigheten vid inspektion skall få kontrollera att fartygen
har fullgjort sina skyldigheter i fråga om avfallslämning. Lagändringarna
har föreslagits träda i kraft den 1 januari 2001.Vissa av de åligganden
som Östersjöstrategin kommer att medföra för hamnar och fartyg bör
vara straffsanktionerade. Avsikten är att förslag till straffbestämmelser
skall inarbetas i den proposition om åtgärder för att förbättra de rättsliga
möjligheterna att beivra olagliga utsläpp av olja m.m. till sjöss som är
under utarbetande och som beräknas lämnas under våren 2001. Inrikt-
ningen på denna proposition, som grundar sig på Oljeutsläpps-
utredningens betänkande Att komma åt oljeutsläppen (SOU 1998:158),
beskrevs närmare i 1999 års lägesrapport.
9 Forskning
Några huvudpunkter:
– BRÅ har initierat femton forskningsprojekt om ekonomisk
brottslighet inklusive miljöbrottslighet.
– Seminarier kommer att anordnas för diskussioner om hur
forskningsresultaten kan användas i det brottsförebyggande
arbetet.
Inledning
Som ett led i regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten
fick BRÅ under år 1997 uppdraget att verka för att forskningen om eko-
brottslighet inklusive miljöbrott utvecklades vid universitet och hög-
skolor. Under åren 1998-2000 tilldelades därför BRÅ sammanlagt 17
miljoner kronor, som i huvudsak har delats ut som bidrag till olika
forskningsprojekt. Sammanlagt har femton projekt initierats genom
bidragsmedlen. Regeringen har i budgetpropositionen för år 2001
föreslagit att BRÅ tillförs ytterligare 9 miljoner kronor för att bygga
upp forskningen om ekonomisk brottslighet inklusive miljöbrott (prop.
1999/2000:1, utg.omr. 4, s. 28 och 104).
BRÅ om projekten
De projekt som fått stöd spänner över ett brett fält med olika
vetenskapliga discipliner. Projekten visar tydligt att den ekonomiska
brottsligheten är ett komplext fenomen som berör stora och viktiga
samhällsområden. Det krävs därför att brottsligheten studeras ur olika
synvinklar.
Ett problem med ekonomisk brottslighet är att begreppet är sociolog-
iskt och inte juridiskt. Det är därför inte möjligt att ur rättsstatistiken -
som i hög grad bygger på juridiska begrepp - ta fram de brott som räknas
till den ekonomiska brottsligheten. I projektet Statistik om ekonomisk
brottslighet undersöks därför möjligheterna att förbättra den statistiska
belysningen av denna brottslighet.
Centralt för den ekonomiska brottsligheten är skatteundandragandet
och ett projekt är Skattebrott: individen och brottet. En undersökning
av personer dömda för skattebrott. I studien – som görs i samarbete
med Riksskatteverket - undersöks vilka personer som döms för
skattebrott och vad som sker med dessa personer i framtiden (fortsatt
brottslighet etc.). Gärningsmannen är också i fokus i projektet
Ekobrottslingens karaktär - en studie om personlighetsfaktorns
betydelse vid ekobrott. Skattefrågor berörs också av projektet Flytta,
dölja och sko sig - finansiell offshoreverksamhet och oegentliga
affärstransaktioner, som studerar sambandet mellan skatteparadis och
några kända ”affärer” i Sverige. Skalbolagshandeln används för bl.a.
skatteflykt och behandlas i projektet Förmånsrätten vid konkurs och
skalbolagshantering under krisåren 1987-1992. Ett annat projekt
som behandlar konkursfrågor är Ekonomisk brottslighet vid konkurs.
Den ekonomiska brottsligheten har inte sällan en gränsöverskridande
karaktär som tydligt kommer fram i projektet Ekonomisk brottslighet i
skandinavisk trailertransport - avvikelse eller normalitet?, som är ett
samarbete mellan Oslo och Stockholms universitet. Den ekonomiska
brottsligheten är också gränsöverskridande när det gäller annan
brottslighet, vilket undersöks i projektet Kopplingen mellan ekonomisk
och organiserad brottslighet.
Ett område som på senare tid fått mycket uppmärksamhet är
insideraffärer dvs. utnyttjande av icke offentliggjord information - t.ex.
om ett framtida samgående mellan arbetsgivarens företag och ett annat
bolag - för att göra egna vinstgivande värdepappersaffärer. I projektet
Insiderbrott - kontrollmyndigheternas arbetssätt och marknadens
attityder undersöks denna brottslighet.
Fyra projekt avser forskning om miljöbrottslighet: Miljöbrott i
näringsverksamhet - straffrättsliga styrmedels effektivitet, Miljökrav
och riskbedömningar i svensk industri, Olaga täktverksamhet och
markägande samt Vad är miljöbrott? Om framväxten av ett nytt
brottsbegrepp 1960-2000. Dessa fyra projekt illustrerar väl att
forskningen bedrivs inom många discipliner, nämligen Kriminologiska
institutionen vid Stockholms universitet, Sociologiska institutionen vid
Lunds universitet, Institutionen för tvärvetenskap vid Göteborgs
universitet och Institutionen för historiska studier vid Umeå universitet.
Ekonomisk brottslighet kan i realiteten ske av juridiska personer eller
för företagets räkning, låt vara att enbart fysiska personer kan begå brott
och därmed straffas. I projektet Möjligheterna och förutsättningarna
för ett kollektivt straffansvar studeras vilka följder ett straffansvar för
juridiska personer kan ha på den ekonomiska brottsligheten (jfr
förslaget i SOU 1997:127).
BRÅ:s rapporter
Flertalet av forskningsprojekten finns beskrivna i översikten Forskning
om ekonomisk brottslighet (BRÅ-rapport 1999:7), som även innehåller
en redovisning över tidigare svensk ekobrottsforskning och forskningen
i övriga Norden. Forskare från bl.a. Norge, Danmark och Finland bidrar
med avsnitt. Rapporten är ett resultat av ett seminarium med ekobrotts-
forskare som hölls i februari 1999. I rapporten Perspektiv på
ekobrottsligheten (BRÅ-rapport 2000:10) behandlas den stora
lagstiftningsöversyn som BRÅ genomförde åren runt 1980,
utvecklingen sedan dess och framtidsfrågor.
I höst kommer en rapport som sammanfattar den internationella
ekobrottsforskningen. Den publiceras samtidigt som Sociologiska
institutionen vid Göteborgs universitet i samarbete med BRÅ anordnar
ett tvådagars seminarium i Göteborg med nordiska ekobrottsforskare
och fyra särskilt inbjudna föredragshållare utanför Norden.
I takt med att forskningsprojekten redovisas, eller när avgränsade
delstudier skett, kommer BRÅ att inom ramen för dess rapportserie att
ge ut forskningsresultaten i sammanfattande form. Sammanlagt kommer
omkring tre till fyra rapporter att ges ut årligen. Rapporten Finansiella
offshore marknader och skatteparadis, som presenterades helt nyligen,
är den första i ordningen. Syftet med rapporterna är inte enbart att sprida
kunskap om forskningsresultaten utan också att dessa skall ingå i BRÅ:s
allmänna brottsförebyggande strategi. Seminarier kommer att hållas i
anslutning till att rapporterna ges ut i syfte att diskutera hur resultaten
kan användas i det brottsförebyggande arbetet.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Winberg, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén,
Ringholm, Bodström
Föredragande: Bodström
Regeringen beslutar skrivelse 2000/01:25 Lägesrapport i fråga om den
ekonomiska brottsligheten
* Uppgifterna är hämtade ur åklagarnas ärendehanteringssystem BRÅDIS och avser ärenden
inom Ekobrottsmyndighetens målområde och ärenden som klassificerats som ekobrotts-
ärenden vid åklagarmyndigheterna utanför Ekobrottsmyndigheten.
Skr. 2000/01:25
50
1
52
Skr. 2000/01:25
51