Post 5577 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
2000/01:65 ·
Hämta Doc ·
Kemikaliestrategi för Giftfri miljö Prop. 2000/01:65
Ansvarig myndighet: Miljödepartementet
Dokument: Prop. 65
Regeringens proposition
2000/01:65
Kemikaliestrategi för Giftfri miljö
Prop.
2000/01:65
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 1 februari 2001
Göran Persson
Kjell Larsson
(Miljödepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen Svenska miljömål (prop. 1997/98:145) lade regeringen
fram ett förslag till system med femton miljökvalitetsmål, som
godkändes av riksdagen (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:87). Det
övergripande syftet med miljökvalitetsmålen är att vi till nästa generation
skall kunna överlämna ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta.
I den kommande miljömålspropositionen avser regeringen att lämna
förslag till mer preciserade delmål för att uppnå miljökvalitetsmålen.
Målet Giftfri miljö behandlas dock huvudsakligen i denna proposition.
Beträffande målet Giftfri miljö har Miljömålskommittén lämnat förslag
till sex delmål. Fem av dessa behandlas i denna proposition, medan
förslaget till delmål om sanering av förorenade områden kommer att
lämnas i miljömålspropositionen.
I propositionen vidareutvecklas också hur de nya riktlinjerna för
kemikaliepolitiken som lades fast i propositionen Svenska miljömål skall
definieras och genomföras.
Den stora okunskapen om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper
samt om kemiska ämnens förekomst i varor utgör grundläggande
problem i arbetet för en giftfri miljö. Detta problem måste lösas för att nå
målet Giftfri miljö inom en generation.
Regeringen konstaterar i propositionen att EU är en viktig arena för
fortsatta åtgärder för att nå målet Giftfri miljö. Sverige kommer att verka
för att den kemikaliestrategi som nu utarbetas inom EU blir ett effektivt
verktyg för att komma till rätta med problemen på kemikalieområdet.
Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att farliga ämnen skall fasas
ut. Nyproducerade varor som används på ett sådant sätt att de kommer ut
i kretsloppet skall senast år 2007 så långt det är möjligt vara fria från
cancerframkallande ämnen och andra ämnen som påverkar arvsmassan
eller stör fortplantningen. Varorna skall inte heller innehålla några nya
organiska ämnen som är långlivade och bioackumulerande. I
produktionsprocesserna skall inte ingå farliga ämnen av angivet slag, om
användningen kan skada hälsa och miljö. Detsamma gäller för
kvicksilver, kadmium och bly och dessa ämnen skall inte heller
förekomma i nyproducerade varor efter i propositionen angivna årtal.
Regeringen föreslår också att hälso- och miljöriskerna med
användningen av kemiska ämnen skall minska fortlöpande och att detta
skall kunna mätas med hjälp av indikatorer och nyckeltal som
myndigheterna kommer att utarbeta. Riktvärden för minst 100 kemiska
ämnen skall också utarbetas. I propositionen presenteras också strategier
för hur delmålen skall nås.
Innehållsförteckning
Fel! Bokmärket är inte definierat.
2 Ärendet och dess beredning 6
2.1 Miljömålskommitténs betänkande Framtidens miljö 6
2.2 Kemikalieutredningens betänkande Varor utan faror 6
2.3 Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens rapport
Att finna farliga flöden 6
3 Målet Giftfri miljö och dess precisering 7
4 Utgångspunkter i arbetet för Giftfri miljö 9
5 Delmål för att nå en giftfri miljö 15
5.1 Kunskap om kemiska ämnens hälso- och
miljöegenskaper 15
5.1.1 Delmål 1 15
5.1.2 Strategier för att nå delmål 1 17
5.2 Miljö- och hälsoinformation om varor 21
5.2.1 Delmål 2 21
5.2.2 Strategier för att nå delmål 2 22
5.3 Utfasning av särskilt farliga ämnen 25
5.3.1 Delmål 3 25
5.3.2 Kriterier för särskilt farliga ämnen 28
5.3.3 EU-inriktade strategier för att nå delmål 3 33
5.3.4 Nationella strategier för att nå delmål 3 38
5.3.5 Internationella strategier för att nå delmål 3 41
5.4 Fortlöpande minskning av hälso- och miljöriskerna
med kemikalier 44
5.4.1 Delmål 4 44
5.4.2 Strategier för att nå delmål 4 46
5.5 Riktvärden för miljökvalitet 54
5.5.1 Delmål 5 54
5.5.2 Strategier för att nå delmål 5 55
6 Behov av forskning och metodutveckling 56
7 Tillsyn och inspektionsverksamhet 59
8 Uppföljning 60
9 Ekonomiska konsekvenser 61
10 Ordlista 63
Bilaga 1 Sammanfattning av Miljömålskommitténs betänkande
”Framtidens miljö- allas vårt ansvar” SOU 2000:52 i de
delar som rör GIFTFRI MILJÖ 65
Bilaga 2 Sammanfattning av Kemikalieutredningens
betänkande ”Varor utan faror” SOU 2000:53 69
Bilaga 3 Sammanfattning av Naturvårdsverkets och
Kemikalieinspektionens rapport 5036 ”Att finna
farliga flöden” 81
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna avseende
Miljömålskommitténs betänkande ”Framtidens miljö *
allas vårt ansvar” (SOU 2000:52) 84
Bilaga 5 Företeckning över remissinstanserna och remiss-
yttrandena över Kemikalieutredningens rapport
”Varor utan faror”(SOU 2000:53) 87
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna avseende
Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionens rapport
”Att finna farliga flöden” 89
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 2001 90
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner fem delmål under
miljökvalitetsmålet Giftfri miljö (kapitel 5).
2
3 Ärendet och dess beredning
I denna proposition behandlas bl.a. följande utredningsförslag och
rapporter.
3.1 Miljömålskommitténs betänkande Framtidens miljö
Miljömålskommittén (M1998:07) överlämnade i juni 2000 sitt
slutbetänkande Framtidens miljö – allas vårt ansvar (SOU 2000:52).
Betänkandet kommer att behandlas i en separat proposition som
regeringen kommer att överlämna till riksdagen under våren.
Kommitténs förslag som rör miljömålet Giftfri miljö behandlas i denna
proposition, så när som på förslaget till delmål om sanering av
förorenade områden. Detta delmål behandlas i den kommande
miljömålspropositionen. En sammanfattning av betänkandets förslag
beträffande miljökvalitetsmålet Giftfri miljö finns i bilaga 1. En
sammanfattning av betänkandet i sin helhet kommer att finnas i
miljömålspropositionen. Betänkandet har remissbehandlats och en
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns
tillgängliga i Miljödepartementet (dnr M2000/2362/Mk).
3.2 Kemikalieutredningens betänkande Varor utan faror
Kemikalieutredningen (M1998:09) överlämnade i juni 2000 sitt
betänkande Varor utan faror (SOU 2000:53). Betänkandet innehåller
förslag till hur regeringens nya riktlinjer inom kemikaliepolitiken kan
genomföras. Utredningen lämnar förslag till kriterier för de miljö- och
hälsoegenskaper hos kemikalier som anges i riktlinjerna. Förslag lämnas
också på vilka åtgärder som kan vidtas för att uppnå riktlinjerna. En
sammanfattning av betänkandet lämnas i bilaga 2. Betänkandet har
remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr
M2000/2317/Kn).
3.3 Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens
rapport Att finna farliga flöden
Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har haft regeringens
uppdrag att genomföra en översiktlig studie av upplagring och flöden av
farliga kemikalier i samhället, i syfte att ge underlag för bedömningar av
vilka ytterligare studier som behövs på området. Uppdraget har
redovisats i rapporten Att finna farliga flöden (rapport 5036). En
sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3. Betänkandet har
remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr
M1999/ 5160/Kn).
4 Målet Giftfri miljö och dess precisering
Av riksdagen fastställt miljökvalitetsmål:
Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller
utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den
biologiska mångfalden.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
Precisering av miljökvalitetsmålet:
Precisering av Giftfri miljö innebär att:
Halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära
bakgrundsnivåerna.
Halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll.
Den sammanlagda exponeringen i arbetsmiljö, yttre miljö och
inomhusmiljö för särskilt farliga ämnen är nära noll och för
övriga kemiska ämnen inte skadlig för människor.
Förorenade områden är undersökta och vid behov åtgärdade.
De två första punkterna fanns med i regeringens precisering av målet
redan i propositionen Svenska miljömål (prop. 1997/98:145), medan de
två sista är kompletteringar enligt Miljömålskommitténs förslag.
Preciseringen om exponering av människor för särskilt farliga ämnen
föreslås för att tydliggöra att människans exponering för kemiska ämnen
behandlas utifrån ett helhetsperspektiv. Detta innebär att all exponering
för ett ämne eller en ämnesgrupp beaktas oberoende av om den sker i
arbetsmiljö, yttre miljö eller inomhusmiljö. I propositionen Svenska
miljömål föreslog regeringen under målet God bebyggd miljö en
precisering för sanering och efterbehandling av förorenade områden.
Nuvarande precisering har modifierats och flyttats till målet Giftfri miljö,
i enlighet med Miljömålskommitténs förslag.
Målet Giftfri miljö innebär alltså att halterna av naturligt
förekommande ämnen är nära bakgrundsnivåerna och halterna av
naturfrämmande ämnen är nära noll. Målet anger i likhet med övriga
miljökvalitetsmål den miljökvalitet som bör uppnås inom en generation,
dvs. till ca år 2020. För att göra det möjligt att nå målet är det bl.a. viktigt
att minimera ytterligare förorening av miljön genom att minska
nytillförseln av farliga ämnen högst väsentligt. En utfasning av
användningen av ämnen som är långlivade och bioackumulerande är i
detta sammanhang av största betydelse.
Även om kraftfulla åtgärder mot användningen av kemiska ämnen med
vissa egenskaper genomförs kommer det att vara svårt att till fullo nå
målet till denna tidpunkt. Skälet till det är att vissa ämnen redan är vitt
spridda i miljön och det är, med de tekniker som står till buds i dag, en
omöjlighet att t.ex. rena hela Östersjön från PCB eller hela södra Sverige
från det bly som finns ansamlat i marken.
Tillförseln av farliga ämnen sker dels som ett resultat av aktiviteter i
landet men också genom spridning från andra länder. Det krävs alltså
åtgärder både nationellt och internationellt för att nå målet. Det faktum
att internationella åtgärder krävs för att målet skall kunna nås fullt ut
innebär också en osäkerhet i bedömningen av om målet kommer att
kunna nås.
Sambandet mer övriga milökvalitetsmål
I propositionen Svenska miljömål lade regeringen fram ett förslag till
system med femton miljökvalitetsmål, som godkändes av riksdagen (bet.
1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:87). Det övergripande syftet med
miljökvalitetsmålen är att till nästa generation kunna överlämna ett
samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. I den kommande
miljömålspropositionen avser regeringen att lämna förslag till mer
preciserade delmål för att uppnå miljömålen. Målet Giftfri miljö
behandlas dock huvudsakligen i denna proposition. Även målet
Begränsad klimatpåverkan kommer att behandlas i en särskild
proposition. Beträffande Giftfri miljö har Miljömålskommittén lämnat
förslag till sex delmål. Fem av dessa behandlas i denna proposition,
medan förslaget till delmål om sanering av förorenade områden kommer
att lämnas i miljömålspropositionen. Delmålen inom Giftfri miljö är
således uppdelade i två olika propositioner.
Målet Giftfri miljö har flera beröringspunkter med andra miljömål.
Flera av de andra miljömålen är knutna till en viss del av miljön, t.ex.
luften, grundvattnet, sjöarna eller den bebyggda miljön. Målet Giftfri
miljö täcker in förekomsten av farliga ämnen som framställts av
människan och som spridits i alla delar av miljön. Delmål inom andra
mål bidrar till att uppnå Giftfri miljö samtidigt som målet Giftfri miljö
stöder andra mål. Ett exempel är att delmål om begränsning av mängden
cancerframkallande ämnen i luft, inom målet Frisk luft, bidrar till att
uppnå Giftfri miljö.
5
6 Utgångspunkter i arbetet för
Giftfri miljö
Regeringens bedömning: Den stora okunskapen om kemiska ämnens
hälso- och miljöegenskaper samt om kemiska ämnens förekomst i varor
utgör grundläggande problem i arbetet för en giftfri miljö. En
förutsättning för att kunna nå målet Giftfri miljö inom en generation är en
snabb lösning på detta problem. En stor mängd ämnen marknadsförs utan
att tillräcklig kunskap om deras effekter och egenskaper finns.
Därtill behövs kraftfulla åtgärder mot användningen av hälso- och
miljöfarliga ämnen.
Många av de åtgärder som krävs för att kunna nå målet Giftfri miljö
innebär förändringar på EU-nivå. Sverige kommer att verka för att den
kemikaliestrategi som nu utarbetas inom EU blir ett effektivt verktyg för
att komma till rätta med problemen på kemikalieområdet. Avvaktan på
framgångar i EU-arbetet får dock inte leda till en brist på nationella
initiativ.
Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser delar
Kemikalieutredningens bedömning att det inte är acceptabelt att det
saknas kunskap om egenskaperna hos de ämnen som används i kemiska
produkter och varor i dag. Ett relativt stort antal remissinstanser
(myndigheter, miljö- och konsumentorganisationer) instämmer också i
bedömningen att kraftfulla åtgärder behövs mot användningen av de mest
hälso- och miljöfarliga ämnena.
Samtliga remissinstanser som kommenterat förslagen om hur åtgärder
skall vidtas delar också utredningens bedömning att åtgärderna för att bli
effektiva måste vidtas på internationell nivå med början inom EU. Enligt
Landsorganisationen i Sverige (LO) saknas emellertid en
genomförandestrategi för hur arbetet inom EU skall bedrivas och en
vägledning för den nationella kemikaliepolitiken för den händelse att
förslagen inte vinner tillräckligt stöd inom EU eller ställs på framtiden.
Kooperativa förbundet (KF) saknar ett helhetsperspektiv på hur målet
Giftfri miljö skall nås.
Skälen för regeringens bedömning
Problembilden
Kemikalier spelar en viktig roll i dagens samhälle. Vi använder kemiska
produkter i många sammanhang. Som exempel på användningsområden
kan nämnas läkemedel, bekämpningsmedel, tvätt- och rengöringsmedel
och målarfärger. Kemiska ämnen ingår också i varor, såsom kläder,
möbler och datorer. Samtidigt som kemikalierna har bidragit till vårt
välstånd har de också vållat hälso- och miljömässiga problem.
Farliga ämnen har spridits i miljön under lång tid. Det finns en mängd
områden i Sverige där halterna av farliga ämnen i t.ex. mark eller
sediment är kraftigt förhöjda till följd av industriell verksamhet. För vissa
ämnen är halterna i miljön förhöjda över större områden. Det gäller t.ex.
för bly, som under många år spridits via bilavgaser.
Det finns ett mycket stort antal kemiska ämnen på marknaden. Ingen
vet med exakthet hur många ämnen som hanteras på den globala
marknaden, men antalet ligger sannolikt inom intervallet 20 000 – 70 000
ämnen. I Sverige förekommer drygt 11 000 ämnen i de ca 60 000
kemiska produkter som tillverkas i eller importeras till landet. Ytterligare
ämnen kommer in i Sverige via importerade varor som inte är kemiska
produkter.
I dag är kunskapsbristen beträffande kemiska ämnens hälso- och
miljöegenskaper stor. För nya ämnen finns krav i EU:s regelverk som
innebär att de måste vara testade innan de får släppas ut på marknaden,
men för redan existerande ämnen finns inga sådana krav. En
undersökning gjord av EG-kommissionens kemikaliebyrå European
Chemicals Bureau (ECB), publicerad 1999, visar att endast för 14
procent av de ca 2 500 högvolymkemikalier som används inom EU finns
uppgifter tillgängliga motsvarande de baskrav som ställs på nya ämnen
innan de får släppas ut på marknaden. Detta innebär att det saknas sådan
kunskap för drygt 2 150 ämnen som används i volymer över 1 000 ton
per år. I USA har Environmental Protection Agency (EPA) utfört en
undersökning som visade att endast sju procent av ämnena som tillverkas
i eller importeras till USA i mer än ca 450 ton/år uppfyller de minimikrav
på information som OECD anser vara nödvändiga.
Kunskapsbristen är också stor om varors innehåll av kemiska ämnen.
För kemiska produkter finns det regler inom EU för hur information om
produkternas innehåll av farliga ämnen skall lämnas, t.ex. genom
varuinformationsblad och märkning. För varor av annat slag finns inte
motsvarande krav. Det gör att den som köper en vara, t.ex. en
mobiltelefon eller ett klädesplagg, inte får information om innehållet av
farliga ämnen i varan. Den ökande globala handeln med varor har gjort
det ännu svårare att leta upp sådan information. Många varor består av
komponenter som tillverkats i flera led i olika länder.
Människa och miljö kan exponeras för kemiska ämnen när ämnena
används i kemiska produkter. Exponering kan också ske genom att
ämnena läcker ut från varor. För många ämnen är utsläppen till miljön
från varor större än de samlade utsläppen från industrier och andra
punktkällor.
En volymmässigt stor andel av de kemiska ämnen som hanteras i
samhället har farliga egenskaper i något avseende. När människa och
miljö exponeras för dessa ämnen kan det leda till hälso- eller
miljöeffekter. Effekter kan uppstå som ett resultat av exponering av ett
enskilt ämne. Det sker också en kontinuerlig exponering för ett stort antal
ämnen i låga doser, där orsakssambanden mellan exponering och effekt
är svårare att klarlägga. Överkänslighet och allergier orsakade av bl.a.
kemiska ämnen är ett växande problem, t.ex. vid exponering för
isocyanater inom arbetslivet. Bristfälliga mätmetoder har dock hittills
ofta dolt sambandet mellan ohälsan och arbetet.
Riskbedömningen av kemikalier måste utgå från de känsligaste
individerna, barn och andra känsliga grupper, t.ex. personer med
speciella sjukdomar. Barn är mer utsatta än vuxna av flera skäl – de har
låg kroppsvikt och deras immunförsvar och övriga kroppsliga
försvarsmekanismer är inte färdigutvecklade. Barn kommer också på helt
andra sätt i direkt kontakt med mark och föremål som gör att intaget eller
påverkan av föroreningar eller farliga substanser kan bli mycket
omfattande. Barn är också extra känsliga för luftföroreningar från
fordonsavgaser och föroreningar i inomhusluften. Innehållet av farliga
kemikalier och föroreningar i leksaker, kläder och barnmat kräver fortsatt
hög uppmärksamhet. Här är det avgörande med samlade internationella
regelverk och bedömningar. Eftersom det kan ta en livstid innan
hälsoeffekter uppträder eller kan kopplas till kemikaliepåverkan är det
synnerligen viktigt att försiktighetsprincipen tillämpas när det gäller
kemikaliers och den näraliggande miljöns effekt på barn och andra
känsliga grupper.
Vi vet av erfarenhet att ämnen med vissa egenskaper kan ge upphov till
särskilt stora problem. Det handlar om ämnen med allvarliga
hälsoeffekter, t.ex. cancerframkallande (cancerogena), arvsmasse-
påverkande (mutagena) och fortplantningsstörande (reprotoxiska) ämnen.
Det handlar också om ämnen som har sådana egenskaper att de blir kvar i
miljön under lång tid. Ämnen som är långlivade (persistenta) och som
samtidigt kan ansamlas (bioackumuleras) i levande organismer kan ge
upphov till problem under lång tid. Välkända exempel på sådana ämnen
är PCB och DDT. När PCB började användas var inte dess negativa
effekter kända. När effekterna väl upptäcktes hade ämnet redan fått en
vid spridning i samhället och miljön. Trots att ämnet har varit förbjudet i
snart 30 år finns det kvar i miljön och nya effekter upptäcks än i dag. Den
långa bromssträcka som behövs för att få ned halterna av långlivade
ämnen i miljön kräver ett speciellt förhållningssätt till dessa ämnen,
oavsett om man har kunskap om deras giftighet eller inte.
Ämnen som är långlivade kan också förflyttas över stora avstånd
genom transport med vindar och vattenströmmar. Höga halter av ämnen
kan då påträffas i områden där ämnena aldrig har använts, t.ex. i
polartrakter.
Ämnen med farliga egenskaper kan vara avsiktligt tillverkade.
Människan kan också avsiktligen utvinna sådana ämnen ur naturen för att
använda dem i olika funktioner. Farliga ämnen kan också uppkomma
oavsiktligt, t.ex. som ett resultat av nedbrytning av andra ämnen eller i
samband med industriprocesser eller förbränning. Vid avfallsförbränning
bildas t.ex. dioxiner och furaner som en följd av att organiska ämnen och
klor finns tillgängliga i processen. Kunskaperna om oavsiktligt bildade
ämnen är ännu mindre än kunskaperna om de avsiktligt bildade. Det är
överhuvudtaget till stor del okänt vilka de ämnen är som bildas
oavsiktligt vid t.ex. förbränning.
Det kommer ständigt ut nya varor som innehåller farliga ämnen på
marknaden. Dessa varor har varierande livslängd. Många varor har
mycket lång livslängd som t.ex. olika komponenter i byggnader och finns
kvar i många decennier. Kemikalieproblemen är inte bara relaterade till
nya varor, utan är i hög grad relaterade till de varor som redan finns
inlagrade i samhället. Farliga ämnen kan läcka ut ur varorna under
användningstiden och innebära problem i samband med återvinning eller
slutligt omhändertagande i avfallsledet.
Redan fastlagda mål och riktlinjer
Målet Giftfri miljö är ett av de femton miljökvalitetsmål som lades fast i
propositionen Svenska Miljömål (prop. 1997/98:145, bet.
1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:87). Målet utgår från den s.k.
Esbjergdeklarationen som undertecknades av Sverige och övriga
deltagarländer vid den fjärde Nordsjökonferensen år 1995. I
deklarationen formuleras målet att utsläppen av farliga ämnen till
Nordsjön skall ha upphört år 2020. Det slutliga målet är att halterna av
naturfrämmande ämnen i miljön skall vara nära nollnivån och att halterna
av naturligt förekommande ämnen skall vara nära bakgrundsnivåerna.
Farliga ämnen definieras såsom ämnen eller ämnesgrupper som är
toxiska (giftiga), långlivade och bioackumulerbara.
Helsingforskommissionen (Baltic Marine Environment Protection
Commission, HELCOM) antog vid ministermötet i Visby 1996 ett mål
för Östersjön som motsvarar Esbjergdeklarationens mål.
Miljökvalitetsmålet Giftfri miljö är vidare än det som fastslogs i
Esbjergdeklarationen. Det innefattar nämligen hela miljön och inte bara
den marina miljön.
I propositionen Svenska miljömål lades också riktlinjer för
kemikaliepolitiken fast. Syftet med riktlinjerna är att de skall vara
genomförda inom 10–15 år och att de skall bidra till att målet Giftfri
miljö nås. Riktlinjerna innebär att:
Nyproducerade varor som introduceras på marknaden är i
huvudsak
– fria från organiska, av människan framställda ämnen, som är
långlivade och bioackumulerbara samt ämnen som ger upphov
till dessa ämnen,
– fria från av människan framställda ämnen som är cancer-
framkallande, arvsmassepåverkande, och hormonstörande,
inklusive fortplantningsstörande.
Nyproducerade varor som introduceras på marknaden är i
huvudsak fria från kvicksilver, kadmium och bly och deras
föreningar.
Metaller används i sådana tillämpningar att metallerna inte
kommer ut i miljön i en omfattning som medför att miljö och
människors hälsa kan komma till skada.
Organiska, av människan framställda ämnen, som är långlivade
och bioackumulerbara förekommer i produktionsprocesser
endast om företaget kan visa att hälsa och miljö inte kommer
till skada. Tillstånd och villkor enligt miljöbalken är utformade
så att denna riktlinje kan säkerställas.
I regeringens skrivelse 1999/2000:114 En miljöorienterad
produktpolitik gör regeringen bedömningen att fastlagda riktlinjer för
kemikaliepolitiken, i fråga om användningen av kemikalier i varor, bör
ingå i en miljöorienterad produktpolitik.
Kemikaliearbetet inom EU
Regler om kemikalier har funnits länge inom EU. Regler om
klassificering och märkning av kemiska ämnen kom redan 1967. Andra
viktiga regler på kemikalieområdet är direktiv om klassificering och
märkning av kemiska beredningar (preparat), direktiv om begränsningar
av farliga ämnen och förordningen om bedömning och kontroll av
riskerna med existerande ämnen. Dessa direktiv kan sägas utgöra kärnan
i EU:s kemikaliearbete, men det finns fler betydelsefulla direktiv, t.ex.
direktiv om bekämpningsmedel (uppdelat på växtskyddsmedel och
biocider), utsläpp till luft och vatten samt om producentansvar och
avfallshantering.
EG:s rättakter på kemikalieområdet kan delas in i rättsakter som är
harmoniserade och rättsakter som inte är harmoniserade. Att en rättsakt
är harmoniserad betyder att den måste genomföras i alla medlemsländer
med en i princip gemensam kravnivå för alla länder, dvs. att ett enskilt
land i princip inte kan gå före och ställa hårdare miljökrav. De centrala
rättsakterna på kemikalieområdet är harmoniserade. Den rättsliga
grunden för harmoniserade direktiv, som numera är artikel 95 i
Amsterdamfördraget (tidigare artikel 100a), hänvisar till den
gemensamma marknaden. I samma artikel (artikel 95.4) återfinns den s.k.
miljögarantin som under vissa angivna villkor ger ett medlemsland rätt
att ha strängare regler än vad som har bestämts i ett harmoniserat
direktiv. Hur långt miljögarantin i praktiken sträcker sig är svårt att uttala
sig om, då någon närmare praxis på området ännu inte har vuxit fram. De
rättsakter som inte är harmoniserade ger medlemsländerna vidare ramar
för att på nationell nivå bestämma kravnivåer och andra regler för
aktörerna på marknaden. Ett icke-harmoniserat direktiv ger med andra
ord medlemsländerna rätt att ha andra och strängare regler än vad som
har bestämts genom den aktuella rättsakten. En rättsakt, t.ex. ett direktiv
som inte innehåller krav på harmoniserade bestämmelser, brukar kallas
för ett minimidirektiv. Med detta menas att alla länder måste iaktta
kraven i direktivet, men att det enskilda medlemslandet har rätt att gå
längre. Erfarenheten har visat att om ett medlemsland har infört strängare
regler på nationell nivå, kan detta höja ambitionsnivån i det gemensamma
EU-arbetet.
De senaste åren har EU:s arbete med kemikalier kritiserats bl.a. för att
arbetet med riskbedömning och riskhantering av existerande ämnen gått
alldeles för långsamt. Vid det informella miljöministermötet i Chester
våren 1998 uttalade kommissionen att den avsåg utarbeta en strategi för
kemikalier. Vid sitt möte i december 1998 antog miljörådet slutsatser
som underströk behovet av att utarbeta en integrerad och
sammanhängande strategi för EU:s framtida kemikaliepolitik. En hög
grad av skydd för människors hälsa och miljön i en snabbt ökande
marknad för kemikalier samt en ändamålsenlig funktion av den inre
marknaden angavs som ett syfte. Den framtida kemikaliepolitiken skulle
enligt rådet återge försiktighetsprincipen och principen om en hållbar
utveckling.
Vid det informella miljöministermötet i Weimar i maj 1999 fortsatte
diskussionerna om en framtida kemikaliepolitik inom EU. Bland annat
lyftes frågan om databrist för många kemikalier fram. Vid mötet
diskuterades också behovet av en gemensam produktpolicy samt
sambandet mellan en kemikaliepolicy och en produktpolicy.
Vid miljörådets möte i juni 1999 uppmärksammades en rad brister i
den nuvarande kemikaliepolitiken. Rådet konstaterade i sina slutsatser,
bl.a. mot bakgrund av att riskbedömningar enbart utarbetats för ett
mycket litet antal existerande ämnen, att det nuvarande
tillvägagångssättet knappast kommer att kunna leda till de
riskbegränsningar som bedömdes nödvändiga till skydd för människors
hälsa och miljö. Dessutom betonades vikten av att etablera ett mer
flexibelt synsätt där en fullständig riskbedömning inte alltid behöver vara
nödvändig för att förbereda åtgärder för riskhantering. Även vikten av att
etablera strategier för att uppnå effektiva åtgärder för riskhantering för
sådana ämnen som kan orsaka hot om allvarlig eller irreversibel skada på
människors hälsa eller miljö betonades. Att stimulera till utbyte av farliga
ämnen mot mindre farliga ämnen angavs också som viktigt.
Europeiska kommissionen arbetar för närvarande med att ta fram ett
förslag till kemikaliestrategi som den avser att presentera i början av år
2001. Kommissionen förbereder dessutom en grönbok om en integrerad
produktpolitik (IPP).
I dag sker det en omfattande handel med varor över nationsgränserna.
De varor och kemikalier som används i Sverige är till övervägande delen
tillverkade eller framställda i något annat land. Därför är det viktigt för
Sverige att på internationell och europeisk nivå aktivt och kraftfullt verka
för att farliga ämnen skall fasas ut för att därigenom göra det möjligt att
nå målet Giftfri miljö. Genom att arbeta för en omställning i mer
miljöanpassad riktning inom hela unionen kan också utsläppen av farliga
ämnen till luft och vatten begränsas. Därmed minskas risken för
spridning av farliga ämnen till Sverige via luft och vatten. Det är också
viktigt att EU:s regelsystem används på ett optimalt sätt.
Åtgärder som innebär kostnader, t.ex. framtagande av information om
ämnen, underlättas ju fler länder som deltar i arbetet och ju fler företag
som kan dela på kostnaden.
Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att det är
synnerligen angeläget att verka för att den EU-gemensamma
kemikaliestrategi som nu utformas får ett innehåll som kan bidra till att
lösa många av de frågor som har betydelse för möjligheterna att nå en
giftfri miljö. Avvaktan på framgångar i EU-arbetet får dock inte leda till
en brist på nationella initiativ. Det är också viktigt att
försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen är vägledande för arbetet
med att begränsa risker från användningen av kemikalier som sådana och
i varor.
Sverige kommer också att aktivt delta i kemikaliesäkerhetsarbetet
inom andra internationella organisationer.
7
8 Delmål för att nå en giftfri miljö
Delmålen inom Giftfri miljö har lagts upp på ett sådant sätt att de bildar
ett system för att lösa problemen inom området. Vissa av delmålen
bygger delvis på att andra delmål uppnås. Så kan t.ex. delmål 3, om
utfasning av ämnen med särskilt farliga egenskaper, inte nås fullt ut om
kunskap inte finns om egenskaperna hos de ämnen som hanteras på
marknaden (delmål 1). Att delmålen delvis bygger på varandra gör att
vissa delmål måste uppnås relativt snabbt om generationsmålet skall
kunna nås.
8.1 Kunskap om kemiska ämnens hälso- och
miljöegenskaper
8.1.1 Delmål 1
Regeringens förslag: Senast år 2010 skall det finnas uppgifter om
egenskaperna hos alla avsiktligt framställda eller utvunna kemiska ämnen
som hanteras på marknaden. För ämnen som hanteras i högre volymer
och för övriga ämnen som t.ex. efter inledande översiktliga tester bedöms
som särskilt farliga skall uppgifter om egenskaperna finnas tillgängliga
tidigare än 2010. Samma krav på uppgifter skall då gälla för såväl nya
som existerande ämnen. Senast år 2020 skall det även så långt möjligt
finnas uppgifter om egenskaperna hos alla oavsiktligt framställda och
utvunna kemiska ämnen.
Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Miljömåls-
kommittén har för ämnen som hanteras i medelhöga och höga volymer
föreslagit att kraven på uppgifter om egenskaper skall finnas senast år
2005 respektive år 2009.
Remissinstanserna: Det råder en bred enighet bland remiss-
instanserna om att kunskapen om ämnens hälso- och miljö egenskaper
måste öka. Kemikontoret liksom Sveriges Industriförbund m.fl. delar
denna syn, men anser att tidsplanen är alltför ambitiös. De anser också att
omfattningen av kraven måste behovsanpassas och inte alltid vara de
samma som för nya ämnen. Vissa andra remissinstanser, t.ex.
Naturskyddsföreningen och Örebro kommun tycker att tidsplanen för
högvolymämnen är rimlig, men att kraven för övriga ämnen borde
inträffa tidigare. Naturskyddsföreningen anser också att det bör
övervägas om inte ekonomiska styrmedel, riktade mot ämnen för vilka
kunskap saknas, skulle kunna påskynda testningen avsevärt.
Naturskyddsföreningen anser vidare att för att stärka efterlevnaden av
kunskapskraven också felaktig eller undermålig inrapportering bör vara
kopplad till sanktioner som kan utdömas om myndigheterna vid
exempelvis stickprov finner brister. Kungl. Skogs- och
Lantbruksakademien tycker att satsningar bör göras för att samla ny
kunskap, så att arbetet kan göras fortare än på föreslagen tid. Linköpings
universitet menar att nya förbättrade analysmetoder kan behöva tas fram
inför testningen. Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen och
Försvarets forskningsanstalt (FOA) anser att målet behöver kompletteras
vad avser ämnen som uppstår oavsiktligt i samband med produktions-
processer, förbränning m.m., eller som uppstår genom omvandling av
ämnen som framställts avsiktligt. Länsstyrelsen i Stockholms län delar
denna uppfattning och menar också att kunskapen om synergieffekter
måste öka. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att det är motiverat
att ställa särskilt höga krav på högvolymkemikalier och menar samtidigt
att kraven på denna kunskap inte får sänkas. Om det inte skulle vara
möjligt att få gehör för kraven på högvolymkemikalier till år 2005 är det
därför enligt LO bättre att skjuta fram tidsgränsen än att sänka kraven på
kunskap.
Skälen för regeringens förslag: Kunskap om kemiska ämnens hälso-
och miljöegenskaper är grundläggande för allt säkerhetsarbete på
kemikalieområdet, och därmed också en viktig förutsättning för att
skydda den biologiska mångfalden och människors hälsa. Kunskap om
kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper är också en förutsättning för
att kunna bedöma vilka ämnen som omfattas av lagstiftning samt av
regeringens beslutade riktlinjer för kemikaliepolitiken. Flera av de andra
delmålen inom Giftfri miljö blir svåra att uppnå om detta delmål inte nås
i tid. Det innebär också att om delmål 1 inte uppnåtts till 2010 så finns
det stor risk för att det av riksdagen antagna övergripande miljökvalitets-
målet Giftfri miljö inte kan nås.
I dag är kunskapsbristen beträffande kemiska ämnens hälso- och
miljöegenskaper mycket stor. Som nämnts i kapitel 4 finns det krav på
kunskap om egenskaperna hos nya ämnen som släpps ut på marknaden
medan detta i dag inte krävs för existerande ämnen. Endast för en liten
del av de existerande ämnena finns grundläggande kunskaper om deras
egenskaper.
Regeringen anser att det inte är rimligt att kraven på kunskap för
existerande ämnen är lägre än vad de är för nya ämnen. Den som hanterar
ett ämne måste ha rätt att få veta om ämnet har farliga egenskaper, helt
oberoende av om ämnet har funnits länge på marknaden eller om det är
ett nytt ämne. Med tanke bl.a. på den testningskapacitet som finns på
laboratorier behövs viss tid för genomförandet av testningen av det stora
antalet existerande ämnen. Regeringen förordar därför ett stegvis
förfarande, där kraven på att ämnena måste vara testade infaller först för
ämnen som tillverkas eller importeras i höga volymer (> 1 000 ton/år)
och därefter för ämnen i medelhöga volymer (10-1 000 ton/år) och sist
för ämnen i låga volymer (<10 ton/år). Regeringen anser att rimliga
tidpunkter för krav på information kan vara år 2005 för ämnen i höga
volymer och 2009 för ämnen i medelhöga volymer. Skälet till att
högvolymkemikalier bör testas först är att dessa kan ge upphov till störst
exponering av människor och miljön. Det kan dock finnas skäl att utöka
kraven på kunskap för ämnen som används i lägre volymer om de kan
misstänkas ha sådana egenskaper som utgör en särskild risk.
Kemikontoret har i sitt remissyttrande pekat på att längre tider behövs
för att genomföra testerna enligt delmålet, bl.a. mot bakgrund av att
laboratorieresurserna är begränsade. Regeringen anser dock att delmålet
behöver nås senast år 2010. Skälen till detta är att så länge som kunskap
saknas om ämnens egenskaper finns det risk för att ämnena hanteras
felaktigt och därför kan leda till skador. Delmålet har också stor
betydelse för möjligheterna att nå övriga delmål. Om det skall vara
möjligt att nå generationsmålet, som innebär att miljön skall vara fri från
ämnen som kan skada människor och miljö, måste vi ha kunskap som gör
att vi kan identifiera ämnen med farliga egenskaper senast år 2010. Det
kan visserligen finnas problem med att laboratorieresurserna i dag inte
räcker till, men regeringen anser att tio år är en så lång tid att det finns
utrymme för att under den tiden successivt bygga ut laboratorie-
kapaciteten och utveckla ytterligare försöksdjursfria testmetoder.
Tillsynsmyndigheterna bör följa marknaden när det gäller laboratorierna
så att kvalitet och kompetens upprätthålls.
Det finns i dag också en samsyn internationellt på att problemen med
den stora kunskapsbristen måste åtgärdas och flera initiativ för ökad
kunskap har redan tagits. Bl.a. har USA:s miljömyndighet Environmental
Protection Agency (EPA) startat ett program som syftar till att få
industrin att ta fram information för ca 3 000 ämnen till år 2004.
Kemikalieindustrins internationella samarbetsorgan, International
Council of Chemical Associations (ICCA), har tagit ett initiativ som
innebär att information skall tas fram för ca 1 000 ämnen till år 2005.
Regeringen har valt tidpunkterna i delmålet, vid vilka informationen om
ämnenas egenskaper skall vara framme, så att de skall harmonisera med
de initiativ som redan har tagits.
Ämnen med farliga egenskaper kan, vid sidan av de avsiktligen
framställda eller utvunna ämnena, också uppstå oavsiktligt. Regeringen
delar den syn som Naturvårdsverket m.fl. framför att även denna fråga
behöver lösas för att målet Giftfri miljö skall nås. Det är därför viktigt att
testkraven inte bara omfattar de ämnen som avsiktligen produceras, utan
också täcker in de ämnen som kan uppstå vid nedbrytning av dessa
ämnen, om det finns skäl att anta att nedbrytningsprodukterna kan ha
farliga egenskaper. Farliga ämnen kan också uppstå i t.ex. industriella
processer eller vid förbränning.
8.1.2 Strategier för att nå delmål 1
Regeringens bedömning: Sverige bör verka för att det ställs krav på
kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper inom EU.
Detta kan ske genom att EU:s regler ändras så att samma krav ställs på
såväl nya ämnen, som skall släppas ut på den gemensamma marknaden,
som på existerande ämnen. Ämnen som inte uppfyller kraven bör inte få
förekomma på marknaden. Sverige bör också verka för att EU:s regler
ändras så att företagen får ett tydligt ansvar för att bedöma riskerna med
de ämnen som de tillverkar eller importerar samt vidta behövliga åtgärder
för att begränsa riskerna. Sverige bör såväl inom EU som på nationell
nivå verka för en kraftfull satsning på utveckling av testmetoder som kan
minska behovet av försöksdjur.
Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till att EU väljs
som den huvudsakliga arenan för genomförandet av delmålet.
Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att det är principiellt riktigt att
ställa samma krav på alla ämnen som finns på marknaden eftersom man
såväl i yrkeslivet som i allmän användning likabehandlar nya och gamla
kemikalier. Flera remissinstanser berör frågan om att testkraven kommer
att öka antalet djurförsök. Naturskyddsföreningen påpekar, liksom många
andra, vikten av att tillämpa alternativa metoder till djurförsök och att
utveckla nya metoder som leder till avsevärt färre djurförsök. Samtidigt
anser föreningen att djurförsök, när alternativ inte står till buds,
möjliggör en totalt sett minskad påverkan på djur och biologisk mångfald
i ekosystemen och därför ofta är försvarbara. Skogs- och Jordbrukets
forskningsråd tror att Miljömålskommitténs bedömning av möjligheterna
att utveckla alternativa metoder inom en snar framtid är alltför
optimistiska. Institutet för miljömedicin pekar på behovet av att använda
hela djur, både i tester men också i forskning som syftar till att utveckla
alternativa metoder. Centrala försöksdjursnämnden (CFN) understryker
vikten av att den målsättning för den svenska försöksdjuranvändningen
som regeringen lagt fast inte urholkas. CFN menar att det bör bli fråga
om en balansgång där samhällets intressen av säkerhet för människan och
miljön ställs mot de berättigade kraven på en djurskyddsmässig rimlig
användning av djur. Stiftelsen Forskning utan djurförsök påpekar i sitt
remissvar att arbetet med att testa samtliga existerande kemikalier med
dagens metoder kan innebära att omkring 14 miljoner djur kommer att
utsättas för djurförsök om inga särskilda åtgärder vidtas för att motverka
detta. Stiftelsen anser därför att en tidsplan för när validerade alternativa
testmetoder bör finnas tillgängliga bör tas fram och kraven på testning av
existerande kemikalier bör skjutas upp i de fall man kan anta att
validerade alternativa testmetoder finns tillgängliga inom några år.
Stiftelsen anser vidare att Sverige bör upprätta en handlingsplan för
arbetet med att utveckla, standardisera och validera försöksdjursfria
testmetoder, samt för hur validerade metoder skall fås internationellt
accepterande snabbare än idag.
Skälen för regeringens bedömning: I miljöbalken finns stöd för att
ställa krav på kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper.
Miljöbalken anger dock inte i detalj vilka uppgifter som behöver finnas.
Kemikalier tillverkas över hela världen. Den svenska tillverkningen av
kemikalier är relativt begränsad. Regeringen anser att detaljerade krav på
kunskap om kemiska ämnens egenskaper behöver ställas. För att sådana
krav skall vara verkningsfulla och realistiska måste ansvaret för att ta
fram uppgifter delas mellan de företag som tillverkar ämnena. Det bästa
vore att krav på att ta fram kunskap om kemiska ämnen kunde ställas
globalt, men eftersom det sannolikt tar lång tid att arbeta fram ett sådant
system anser regeringen att kraven i första hand bör ställas inom EU.
Kostnaderna för att testa kemikalier kan på så vis fördelas mellan
tillverkare i flera länder. Sverige bör driva frågan inom ramen för den
kemikaliestrategi, som utarbetas av kommissionen.
För att kravet på kunskap verkligen skall genomföras fullt ut krävs
styrning via regler. Antingen kan befintliga regler om existerande ämnen
ändras så att de omfattar kunskapskrav eller så kan nya regler införas
särskilt med detta syfte. Kemikalieutredningen har i sitt betänkande visat
hur EU:s befintliga regler skulle kunna ändras för att tillgodose behovet
av att ta fram kunskap. Det är viktigt att datum anges för när
informationen om ämnena skall finnas framme, att denna information
rapporteras in till kommissionen, samt att ämnen som inte uppfyller
informationskraven efter angivna datum inte längre får sättas på
marknaden. Om information enligt kraven saknas för ett ämne bör det
behandlas som ett nytt ämne, vilket innebär att det skall omfattas av
kraven på förhandsanmälan innan det får sättas ut på marknaden igen.
Den information som rapporteras in till kommissionen bör i möjligaste
mån göras tillgänglig för myndigheter, forskare, företag och allmänheten.
Kraven på de tester som skall utföras för nya ämnen varierar i dag
beroende på hur stora volymer av ämnen som avses tillverkas eller
importeras. Tester av t.ex. fortplantningsstörningar och cancer-
framkallande förmåga är förhållandevis komplicerade och tidskrävande.
Krav på sådana tester ställs i dag bara för ämnen som är tänkta att
förekomma i större volymer. Det är rimligt att det på motsvarande sätt
skall kunna ställas högre krav på de existerande ämnen som tillverkas
eller importeras i höga volymer, eftersom det finns en större potential för
exponering av ämnen i höga volymer. I dag finns en möjlighet för
myndigheterna att modifiera kraven på testning av högvolymkemikalier
från fall till fall. När ett mycket stort antal existerande ämnen skall testas
blir dock ett sådant system alltför komplicerat. Därför bör ett stegvis
förfarande eftersträvas, där ett visst testresultat på en nivå med automatik
styr behovet av vilka ytterligare tester som skall utföras, oavsett ämnets
volym.
Sverige avser också att verka för att hänsyn tas till den totala volymen
av ett ämne som finns på marknaden när krav ställs på vilken kunskap
om ett ämnes egenskaper skall finnas framme.
Kraven på testning måste utformas så att det både för nya och gamla
ämnen skall gå att avgöra om ämnena omfattas av de kriterier som anges
i delmål 3, se avsnitt 5.3.1. Det innebär att testkraven som ställs på nya
ämnen idag måste vidareutvecklas. Exempelvis måste krav ställas på att
ämnen som inte är lättnedbrytbara testas vidare med avseende på
halveringstid. Likaledes måste biokoncentrationsfaktorer tas fram i större
utsträckning, för att avgöra vilka ämnen som uppfyller kriterierna med
avseende på bioackumulering. Testkrav på hormonstörande effekter bör
också införas så snart standardiserade testmetoder har tagits fram. Vissa
modifieringar i testkraven kan behöva göras för grupper av ämnen för att
lösa praktiska problem med t.ex. låg vattenlöslighet. Arbete pågår redan i
dag med att göra särskilda anpassningar av testkraven i de fall det är
nödvändigt.
Det är viktigt att de uppgifter om ämnena som tas fram av företagen
snabbt omsätts i riskbedömningar och, om så behövs, även i
riskbegränsande åtgärder. I dag finns regler inom EU för
riskbedömningar av såväl nya som existerande ämnen. Dessa regler är
utformade så att information om ämnenas egenskaper och användning
rapporteras av företagen, medan själva riskbedömningen görs av
myndigheterna. Hittills har sådana riskbedömningar endast inletts för ett
drygt hundratal existerande ämnen. När information tas fram för alla
ämnen på marknaden är det inte rimligt att myndigheterna skall utföra
riskbedömningarna. Systemet bör därför ändras så att företagen får ett
tydligt ansvar för att göra riskbedömningar och vidta behövliga
försiktighetsåtgärder. Däri ingår också att lämna information om
ämnenas egenskaper till användare i senare led. Myndigheterna bör
inrikta sina resurser på att granska riskbedömningarna för de ämnen där
riskerna kan antas vara störst.
Att testa kemikaliers hälso- och miljöfarlighet med dagens metoder
medför att djurförsök krävs. Dessa är både dyra och tidskrävande.
Regeringen anser att det finns skäl att utveckla metoder för testningen av
ämnena på ett sådant sätt att antalet djurförsök begränsas. En strategi kan
vara att inledande översiktliga tester (screeningtester) görs med in vitro-
metoder. Regeringen avser att verka för att ett förfaringssätt liknande
detta införs inom EU i de fall acceptabla metoder finns tillgängliga. På så
sätt kan såväl djurs lidande som tid och pengar sparas. Det är därför
viktigt att Sverige såväl nationellt som inom EU kraftfullt verkar för att
testmetoder som begränsar antalet djurförsök utvecklas och utvärderas,
så att de kan ligga till grund för förändrade standarder. Införandet av ett
stegvis förfarande som regeringen föreslagit i avsnitt 5.1.1. kompletterat
med screeningmetoder enligt ovan för att urskilja vilka ämnen som är
farliga eller särskilt farliga skulle också bidra till att minska antalet
djurförsök. Testkraven enligt EU:s regler måste därför förändras i takt
med att nya testmetoder som kräver färre djurförsök kommer fram.
Regeringen avser att verka för en utvärdering av vilka försöksdjursfria
testmetoder som kan ersätta de metoder som används idag. En sådan
utvärdering bör också bedöma det fortsatta behovet av metodutveckling
och behovet av resurser. Regeringen avser att i en skrivelse under våren
2001 ge riksdagen en beskrivning av de frågor som hör samman med
användningen av försöksdjur. Skrivelsen är avsedd att ge fördjupade
upplysningar om bl.a. verksamhetens omfattning, ändamål, kraven på
verksamheten i bl.a. djurskyddslagstiftningen, de etiska övervägandena
och de resultat som uppnås genom användningen av försöksdjur. Det
kommer också att ges exempel på metoder som ersätter eller förfinar
alternativt minskar användningen av försöksdjur. Det är också viktigt att
kraven på testning ses tillsammans med kraven på utfasning av ämnen
med vissa särskilt farliga egenskaper. Enligt förslagen i delmål 3 avser
Sverige att verka för att ämnen som har vissa egenskaper bör fasas ut. De
egenskaper som avses är bl.a. svårnedbrytbarhet och bioackumulering.
Metoderna för att testa dessa egenskaper kräver förhållandevis få
försöksdjur. Om ett ämne först undersöks med avseende på dessa
egenskaper och man finner att ämnet omfattas av kraven på utfasning
finns det i princip inte skäl att göra ytterligare tester – såvida det inte
fortsättningsvis kommer att användas efter dispens.
Även om kraven på testning är tänkta att rikta sig mot de enskilda
företag som tillverkar eller importerar ett ämne är det viktigt att företagen
hittar former för samverkan när tester skall utföras. Det finns ekonomiska
drivkrafter för detta, samtidigt som en samverkan bidrar till att minska
antalet tester och därmed ett minskat behov av djurförsök.
8.2 Miljö- och hälsoinformation om varor
8.2.1 Delmål 2
Regeringens förslag: Senast år 2010 skall varor vara försedda med
hälso- och miljöinformation om de farliga ämnen som ingår.
Miljömålskommitténs och Kemikalieutredningens förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till delmålet.
Flera remissinstanser betonar vikten av att systemet, för att vara effektivt,
måste gälla på EU-nivå och helst på global nivå. Folkhälsoinstitutet anser
att varor bör förses med innehållsdeklaration. Kooperativa förbundet
menar att konsumenternas roll är central och ser det därför som angeläget
med ett miljömärkningssystem som omfattar fler produktgrupper än i dag
på det sätt som utredningen föreslår. Detta bör dessutom kompletteras
med ett internationellt Internetbaserat system för konsumentinformation.
Byggsektorns Kretsloppsråd pekar på att delmålet innebär kostnader för
näringslivet men att ett sådant system kan vara ett hjälpmedel i arbetet
med att systematiskt byta ut farliga ämnen i varor. Rådet påtalar också, i
likhet med Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet, Sveriges
Färgfabrikanters förening m.fl., att det krävs utbildning för dem som
skall ta emot informationen. Sveriges Konsumenter i Samverkan menar
att en grundläggande riktlinje inom kemikaliepolitiken måste vara att
konsumenterna får bättre information om olika produkter, främst genom
märkning men också i form av utbildning. De anser att konkreta åtgärder
måste till för en utbildningsstrategi i skolorna och för vuxenutbildningen
för att därmed snabbare uppnå det långsiktiga målet Giftfri miljö.
Konsumentverket lyfter fram behovet av ett ökat samarbete mellan
myndigheter i frågor som rör miljöargument vid marknadsföring av
produkter. Naturskyddsföreningen anser att informationssystem måste
vara utarbetade långt före 2010. Försvarets forskningsanstalt (FOA)
tycker att det behövs forskning kring hur kemikaliers hälso- och
miljöpåverkan bättre kan vägas in i livscykelanalyser.
Riksantikvarieämbetet tycker att miljöinformationen även bör omfatta
inverkan på den fysiska kulturmiljön. Länsstyrelsen i Stockholm menar
att kunskaper om hur farliga ämnen flödar i samhället måste byggas upp.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen gjorde i prop.
1997/98:145 Svenska miljömål bedömningen att det behövs väl utformad
information om varors innehåll av farliga kemikalier, bl.a. för att
underlätta för inköpare och även för konsumenter att tillämpa
produktvalsprincipen.
I dag finns system för klassificering och märkning av kemiska
produkter inom EU. Det finns också regler om att mer utförlig
information skall lämnas till yrkesmässiga användare i form av
varuinformationsblad. För varor som inte är kemiska produkter finns
däremot inga lagstadgade krav om att informera om varans innehåll.
Således kan varor såsom datorer, telefoner, kläder och möbler säljas utan
att kunden får information om eventuella farliga ämnen som ingår i
varorna. Eftersom ämnen som ingår i varor, t.ex. i form av
flamskyddsmedel, mjukgörare eller färgämnen, kan läcka ut när varorna
används är det viktigt att känna till vilka ämnen som finns i varorna.
Även vid återvinning och avfallshantering är det viktigt att känna till
vilka ämnen som ingår i varorna, så att de kan tas om hand på ett miljö-
och hälsomässigt godtagbart sätt. Sådan kunskap bidrar till att
miljökvalitetsmålet Giftfri miljö kan nås.
Regeringen finner i enlighet med Miljömålskommitténs förslag att år
2010 är en lämplig tidpunkt för när varor senast skall vara försedda med
sådan hälso- och miljöinformation att användarna kan förstå riskerna och
hantera varorna på ett säkert sätt. Informationen kan behöva utformas på
olika sätt beroende på vilken målgrupp den riktar sig till. Regeringens
förslag innebär att varuinformationen skall vara ett komplement till
delmål 3, där ämnen helt fasas ut på grund av sina inneboende
egenskaper.
8.2.2 Strategier för att nå delmål 2
Regeringens bedömning: Regeringen kommer att verka för att ett
EU-gemensamt system tas fram för utformning av hälso- och
miljöinformation för varor som inte är kemiska produkter. Regeringen
avser att låta utreda hur ett sådant system skulle kunna utformas. I
avvaktan på ett sådant system bör företagen på frivillig väg lämna hälso-
och miljöinformation. I miljövarudeklarationer bör information om
varans innehåll av kemiska ämnen alltid ingå.
Kunskapen om flödena av varor och om varornas innehåll av farliga
ämnen behöver också byggas upp inom de centrala myndigheterna.
Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
(Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen, Att finna farliga flöden,
Naturvårdsverkets rapport 5036)
Remissinstanserna: SWEDAC är positivt till att miljövaru-
deklarationer skall omfatta kemikalieinnehåll. Statistiska Centralbyrån
ser positivt på ett fortsatt uppdrag om materialflöden. Astma och
Allergiförbundet välkomnar att erforderliga utredningar genomförs
skyndsamt. Förbundet förutsätter att systemet för information om
innehållet skall innefatta frågor som rör astma, allergi och annan
överkänslighet. Socialstyrelsen anser att kriterier måste tas fram av
ansvariga myndigheter för vad som skall finnas i ämnes- och
varuinformation. Detta är enligt Socialstyrelsen också viktigt ur ett
tillsynsperspektiv. Kemikontoret påpekar att ett EU-gemensamt system
för att vara effektivt måste vara gemensamt inte bara inom EU utan också
på global nivå. Kemikalieinspektionen instämmer i kommitténs förslag
om att regeringen genom en särskild utredning tar fram underlag för det
fortsatta EU-arbetet när det gäller utformning av hälso- och
miljöinformation. Göteborgs kommun menar att ett nationellt samarbete
bör kunna inledas mellan leverantörer, användare och myndigheter för ett
framtagande av ett system för innehållsdeklaration av andra varor än
kemiska produkter. Ett sådant arbete skulle sedan enligt Göteborgs
kommun kunna ligga till grund för det föreslagna svenska arbetet för ett
EU-gemensamt system.
Skälen för regeringens bedömning: I dag sker en omfattande handel
med varor mellan länder, såväl inom som utanför EU. Även om den
slutliga monteringen av en vara sker i Sverige kan komponenterna som
varan består av ha importerats från flera olika länder. För att
konsumenterna skall kunna få reda på vad en vara innehåller måste
företagen ta fram sådan information. För varor som i alla led har
tillverkats i Sverige skulle ett informationssystem kunna utformas
nationellt, men eftersom det stora flertalet varor helt eller delvis har
tillverkats i ett annat land behöver systemet utformas så att informationen
om innehållet följer med varje komponent i varje produktionsled över
nationsgränserna. För att kraven på att importerade varor skall förses
med information skall bli verkningsfulla behövs påtryckning från en
tillräckligt stor marknad.
Regeringen kommer därför att verka för att ett system för information
om varors innehåll av farliga kemiska ämnen införs inom EU. Systemet
bör gälla för varor som tillverkas inom eller importeras till unionen.
Det är viktigt att informationen är lätt att sprida och lätt att förstå.
Informationssystemen kan behöva utformas på olika sätt beroende på om
de riktar sig till professionella inköpare eller privatpersoner.
Ställningstaganden behöver också göras beträffande vilka ämnen som
skall tas hänsyn till vid utformningen av informationen och om vissa
varugrupper bör prioriteras framför andra. Regeringen avser därför att
låta utreda de närmare detaljerna kring hur ett system för miljö- och
hälsoinformation för varor bör utformas. Utredningen är tänkt att ligga
till grund för arbetet med att driva dessa frågor inom EU.
I avvaktan på att EU-system utvecklas för hälso- och miljöinformation
för varor spelar frivilliga system för sådan information en viktig roll.
Frivillig information som lämnas av företagen kan vara granskad av
tredje part. Exempel på frivilliga system, där granskning av tredje part
förekommer, är positiv miljömärkning och miljövarudeklarationer. För
att de frivilliga systemen skall bli effektiva redskap på vägen mot att nå
delmålet behöver de dels utvidgas till att omfatta fler produktgrupper än i
dag, dels behöver de på ett tydligt sätt väga in kemikalieaspekter. En
utgångspunkt bör vara att, där så är lämpligt, dessa system öppnas för
fler aktörer som utför märkning utifrån i förväg fastställda kriterier, vilka
skall vara objektiva och transparenta.
AB Svenska Miljöstyrningsrådet ansvarar för ett nationellt system för
certifierade miljövarudeklarationer. Miljöstyrningsrådet har tagit fram
bestämmelser för certifierade miljövarudeklarationer, baserade på en
teknisk rapport inom den internationella standardiseringsorganisationen
(ISO). De specifika kraven för en enskild produktgrupp utarbetas i
samverkan med branschföreträdare. Deklarationerna baseras på
livscykelanalyser. Enligt den tekniska rapporten kan en förteckning över
kemikalieinnehåll ingå, men detta är inget krav. I syfte att bidra till att nå
målet bör information om en varas innehåll av kemiska ämnen alltid ingå
i miljövarudeklarationer. Den livscykelanalys som deklarationerna
baseras på bör vara sådan att den på ett fullgott sätt omfattar den
påverkan på hälsa och miljö som förorsakas av kemikalier.
Miljövarudeklarationer riktar sig i huvudsak till tillverkare och
professionella inköpare inom industri och förvaltning. Positiv
miljömärkning däremot ger en mer sammanfattande bild av en varas
miljöpåverkan och lämpar sig därigenom för information till privata
konsumenter. För att den positiva miljömärkningen skall kunna fylla sin
funktion bättre bör den utökas till betydligt fler produktgrupper.
När det gäller kemiska produkter finns, som tidigare nämnts, system
för informationsöverföring i form av märkning och varu-
informationsblad. Det finns dock problem med att varuinformationsblad
kan vara inaktuella och inte ta upp alla relevanta uppgifter om ämnet som
finns att tillgå. Regeringen kommer mot den bakgrunden att se över om
gällande regler behöver ändras så att företagen skall datera sina
varuinformationsblad och uppdatera dessa med jämna tidsintervall, t.ex.
senast vart tredje år, eller så snart ny kunskap kommer fram.
Det finns också ett behov av att på central nivå ha tillgång till uppgifter
om varors innehåll av farliga ämnen samt hur varorna flödar och byggs in
i samhället. För kemiska produkter finns uppgifter om sammansättningen
inrapporterade till Kemikalieinspektionens produktregister. Dessa
uppgifter är till stor hjälp i arbetet med att minska riskerna med
användningen av kemiska produkter. För övriga varor finns ingen
motsvarande information om deras innehåll samlad centralt. Den
importerade mängden varor framgår av utrikeshandelsstatistiken och
motsvarande inhemsk produktion framgår av industristatistiken, men
varornas sammansättning framgår inte. Till stor del saknas också
uppgifter om hur varorna byggs in i samhället och hur farliga ämnen
läcker ut från varor. Regeringen delar därför Naturvårdsverkets och
Kemikalieinspektionens syn på att bättre kunskaper behöver byggas upp
på dessa områden. Statistiska Centralbyrån har en viktig roll i att bygga
upp statistik över materialflöden. Statistiska Centralbyrån har i mars
2000 till regeringen redovisat förslag beträffande uppbyggnad av en
framtida materialflödesstatistik (rapport 2000:4), som bl.a. omfattar
flöden av kemikalier och metaller. Frågan om en fortsatt uppbyggnad av
ett sådant system bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
8.3
8.4 Utfasning av särskilt farliga ämnen
8.4.1 Delmål 3
Regeringens förslag: I fråga om utfasning av farliga ämnen skall
följande gälla.
Nyproducerade varor skall så långt det är möjligt vara fria från:
- cancerframkallande, (cancerogena), arvsmassepåverkande
(mutagena) och fortplantningsstörande (reprotoxiska) ämnen senast år
2007 om varorna är avsedda att användas på ett sådant sätt att de kommer
ut i kretsloppet,
- nya organiska ämnen som är långlivade (persistenta) och
bioackumulerande, så snart som möjligt, dock senast år 2005,
- övriga organiska ämnen som är mycket långlivade och mycket
bioackumulerande senast år 2010,
- övriga organiska ämnen som är långlivade och bioackumulerande
senast år 2015,
- kvicksilver senast år 2003 samt kadmium och bly senast år 2010.
Dessa ämnen skall inte heller användas i produktionsprocesser om inte
företaget kan visa att hälsa och miljö inte kan komma till skada.
Redan befintliga varor, som innehåller ämnen med ovanstående
egenskaper eller kvicksilver, kadmium samt bly, skall hanteras på ett
sådant sätt att ämnena inte läcker ut i miljön.
Delmålet avser ämnen som människan framställt eller utvunnit från
naturen. Delmålet avser även ämnen som ger upphov till ämnen med
ovanstående egenskaper, inklusive de som bildats oavsiktligt.
Regeringens bedömning: Delmålet bör kompletteras till att omfatta
även hormonstörande, allergiframkallande och nervskadande ämnen,
ämnen som är skadliga för immunsystemet samt andra ämnen som
bedöms innebära motsvarande risk för människor. Strategier för
genomförandet av delmålet och en precisering av kriterier för
utfasningen av dessa farliga ämnen bör vara framtagna senast år 2005.
Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Delmålet har dock
kompletterats med ett förslag om hantering av redan befintliga varor.
Remissinstanserna: Många av remissinstanserna stöder förslaget till
delmål. Naturvårdsverket anser att målet bör kompletteras avseende
ämnen som bildas oavsiktligt. Verket anser också i likhet med Banverket,
Länsstyrelserna i Södermanland och Jönköping samt Chalmers Tekniska
Högskola att målet måste kompletteras beträffande de ämnen som redan
finns inbyggda i varor i samhället och som kan läcka ut därifrån.
Livsmedelsverket och Karlstads kommun tycker att livsmedel borde lyftas
fram tydligare. För de farliga ämnen som inte längre tillverkas blir
kostråd ett av de få instrument som kan användas för att minska
exponeringen av människor. Kemikalieinspektionen anser att delmålet,
vad avser cancerframkallande, arvsmassepåverkande och
fortplantningsstörande ämnen, bör inriktas på konsumentanvändning – i
likhet med vad som föreslagits av Kemikalieutredningen (SOU 2000:53).
Kemikontoret, Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet, Sveriges
Färgfabrikanters förening m.fl. anser att delmålet i grunden bör utgå från
bedömningar av risker och inte inneboende egenskaper. Ett generellt
angreppssätt baserat på inneboende egenskaper kan dock vara
acceptabelt, åtminstone för långlivade och bioackumulerande ämnen, om
åtgärder genomförs i internationell samverkan och möjligheter till
undantag ges. Göteborgs kommun anser att en komplettering av
riktlinjerna behöver göras så att tillverkaren skall kunna visa att ämnen
kan oskadliggöras när de inte längre skall användas. Fältbiologerna anser
att tidpunkterna generellt bör infalla betydligt tidigare än vad som
föreslås. Kemikontoret anser också, liksom Svenska Gruvföreningen, att
utfasning av bly i den omfattning som föreslås inte är riskmässigt
motiverat, medan andra, t.ex. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att
blysänken kan avvecklas med små problem. Länsstyrelserna i
Östergötland och Västra Götaland anser att bly i fiskesänken och
ammunition snarast bör förbjudas. Fiskeriverket anser också att en sådan
avveckling är angelägen. Institutet för miljömedicin pekar på behovet av
utveckling av testmetoder för bl.a. hormonstörande ämnen. De saknar
också, i likhet med Astma- och allergiförbundet, Folkhälsoinstitutet
m.fl., en diskussion om allergiframkallande ämnen.
Naturskyddsföreningen anser att tidpunkterna i målet är satta alltför långt
fram i tiden.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Delmålet utgår i
huvudsak från de redan fastställda nya riktlinjerna för kemikaliepolitiken
(prop. 1997/98:145 Svenska miljömål, bet. 1998/99:MJU6, rskr.
1998/99:87). Regeringen vill därför erinra om skälen för de nya
riktlinjerna inom kemikaliepolitiken, som framfördes i propositionen
Svenska miljömål. Utgångspunkten för riktlinjerna är bl.a. att ämnen som
är långlivade och bioackumulerande alltid utgör en potentiell risk för
människors hälsa och för miljön. Långlivade ämnen kan spridas långväga
med vindar och strömmar eller genom handel med varor. Därigenom
riskerar de att hamna i känsliga miljöer där effekterna blir särskilt stora.
Cancerframkallande, arvsmassepåverkande eller hormonstörande (inkl.
fortplantningsstörande) effekter är så allvarliga att ämnen med någon av
dessa egenskaper inte skall få orsaka ofrivillig exponering. Metallerna
kvicksilver och bly är båda mycket giftiga och dessutom
bioackumulerande, vilket innebär att de kan tas upp och ansamlas i en
organism. Kadmium kan ge skador på njurar och skelett. Nuvarande
intag av kadmium ligger nära den nivå som kan ge skador på människor.
Den långa bromssträcka som behövs för att få ner halterna av
långlivade ämnen i miljön gör att åtgärder bör vidtas mot dem även om
det saknas uppgifter om att de är toxiska (giftiga). Det räcker med att det
finns kännedom om att ämnena är bioackumulerande (kan ansamlas i
organismer). Detta gäller även om tester har utförts och dessa inte har
visat på effekter, eftersom det inte är möjligt att testa alla typer av
effekter och normala testsystem inte tar hänsyn till de speciella
exponeringsförhållanden som råder genom att individen blir utsatt för
dessa ämnen under mycket lång tid, kanske ett helt liv.
Delmålet innebär ett förändrat sätt att se på vilket underlag som krävs
för att vidta åtgärder mot farliga ämnen. I dag är den gängse synen inom
EU att fullständiga riskbedömningar krävs för att vidta
begränsningsåtgärder mot ämnen. EU:s nuvarande arbete med
riskbedömningar går dock mycket långsamt. Reglerna om bedömning
och kontroll av risker med existerande ämnen kom 1993 och i november
2000 var endast sex ämnen helt färdiga i programmet. Innebörden av
delmålet är att för effekter som är särskilt allvarliga skall kännedom om
ämnenas inneboende hälso- och miljöfarlighet räcka som underlag för att
fasa ut ämnet. Fullständiga riskbedömningar skall alltså inte behövas. På
så vis kan takten i riskbegränsningsarbetet ökas avsevärt i förhållande till
dagens läge och åtgärder kommer att kunna vidtas mot de farligaste
ämnena inom rimlig tid.
Regeringen angav i prop. 1997/98:145 Svenska miljömål att den har
för avsikt att verka för att de nya riktlinjerna skall vara genomförda inom
10–15 år. För vissa ämnen, t.ex. kvicksilver, angavs betydligt kortare tid
för genomförande. I delmålet har de olika ämneskategorierna delats upp
och närmare preciseringar gjorts beträffande när olika delar av målet bör
vara uppfyllda. Årtalen har valts så att industrin ges skälig tid för
omställning. Om utfasningen av ämnena i huvudsak kan ske i takt med
övrig produktutveckling, minskar de ekonomiska konsekvenserna.
Beträffande långlivade och bioackumulerande ämnen bör man först
kunna införa restriktioner för att introducera nya sådana ämnen på
marknaden. Med nya ämnen avses alltså i delmålet ämnen som kommer
nya på marknaden efter det att restriktioner har införts.
Delmålet avser både ämnen som människan framställt eller utvunnit
från naturen. Delmålet omfattar ämnen med egenskaper som regeringen
har bedömt som särskilt angelägna att åtgärda. Det finns visserligen
andra oönskade egenskaper hos ämnen. Exempel på sådana är t.ex.
allergiframkallande och nervskadande egenskaper. Som ett komplement
till detta delmål behövs därför kraftfulla åtgärder för riskminskning även
av andra farliga ämnen, vilket behandlas i delmål 4 (kap. 5.4.1). Delmål 3
behöver med tiden utvecklas till att omfatta fler egenskaper än i dag.
Flera remissinstanser har påtalat behovet av att fasa ut ämnen som är
allergiframkallande, nervskadande eller skadliga för immunsystemet.
Även andra ämnen med motsvarande farlighet kan behöva fasas ut.
Regeringen avser att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att komma med
förslag till vilka egenskaper som skall omfattas av delmålet och kriterier
för dessa egenskaper.
Eftersom ämnen med egenskaper som avses i delmålet har använts
under lång tid finns sådana ämnen i varor som är i bruk i samhället i dag.
Det kan röra sig om varor som har en återstående förväntad livstid på
flera decennier. Dessa varor måste hanteras på ett sådant sätt att ämnena
inte läcker ut i miljön eller kan förorsaka exponering av människor. Ett
insamlande av och stopp för fortsatt användning av vissa sådana varor
bör övervägas.
Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket har på regeringens
uppdrag redovisat en översiktlig studie (Rapport 5036) av upplagring och
flöden av farliga kemikalier i samhället. Syftet med studien har varit att
ge underlag för bedömningar om vilka åtgärder som behövs för att öka
kunskaperna om, och bättre kunna följa farliga ämnens förekomst i
samhället, deras läckage till miljön och exponeringen av människor. I
rapporten konstateras att befintliga kunskaper om förekomst och flöden
av farliga ämnen har betydande brister. Detta gäller inte minst
förekomsten av farliga ämnen i varor och emissioner från varor samt
oavsiktligt framställda ämnen. Kemikalieinspektionen och
Naturvårdsverket lämnar en rad förslag till hur de själva och andra
myndigheter bör agera för att fylla kunskapsluckorna.
För att nå målet är strategier för agerande inom EU viktiga (kap.
5.3.3). Dessa kompletteras av strategier för agerande nationellt (kap.
5.3.4). På lite längre sikt är det viktigt att verka för en global utfasning av
de ämnen som omfattas av delmålet (kap. 5.3.5).
8.4.2 Kriterier för särskilt farliga ämnen
Regeringens bedömning: Vid tolkningen av vad som skall avses med
begreppen i delmålet bör följande gälla.
Med ”mycket långlivade ämnen” avses ämnen som har en
halveringstid som är längre än 26 veckor i simuleringstest vid 20 C.
Med ”mycket bioackumulerande ämnen” avses ämnen som har en
biokoncentrationsfaktor högre än 5 000.
Med ”långlivade ämnen” avses ämnen som har en halveringstid som är
längre än 8 veckor i simuleringstest vid 20 C.
Med ”bioackumulerande ämnen” avses ämnen som har en
biokoncentrationsfaktor högre än 2 000.
De ämnen som skall omfattas av riktlinjen om cancerframkallande,
arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande ämnen bör vara de
ämnen som klassificerats med avseende på dessa egenskaper inom
kategori 1 eller 2 i EG-direktivet (67/548/EEG) om klassificering,
förpackning och märkning av farliga ämnen.
Kemikalieutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) anser att
principen att klassificera ämnen efter nedbrytbarhet och
bioackumulerbarhet är användbar för de kemiska substanser som
uppfyller de uppsatta kriterierna. KVA pekar också på vikten av att
använda fältdata i de fall sådana finns tillgängliga. IVL Svenska
Miljöinstitutet AB och Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut anser
att det finns brister i metoderna för att mäta ämnens nedbrytbarhet.
Kemikontoret tycker inte att man skall sätta kriterier för ämnen som är
cancerframkallande, arvsmassepåverkande eller fortplantningsstörande,
utan att dessa bör bedömas ämne för ämne.
Skälen för regeringens bedömning
För att delmålet skall kunna tillämpas praktiskt behöver gränser anges för
när ett ämne är så långlivat respektive bioackumulerande att det skall
omfattas av delmålet. På motsvarande sätt behöver begreppen
cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande
definieras. Regeringen anser att sådana gränser bör göras så enkla som
möjligt och att de i största möjliga utsträckning bör baseras på
standardiserade testmetoder.
Långlivade och bioackumulerande ämnen
Vetenskapliga överväganden ligger till grund för de gränser som satts för
hur långlivat och bioackumulerande ett ämne skall vara för att omfattas
av kraven på utfasning. Att sätta gränser av detta slag är dock inte bara
en vetenskaplig fråga eftersom det inte är möjligt att ange en exakt gräns
över vilken skador uppkommer. Risken för att ämnen skall leda till kända
eller hittills oförutsedda skador ökar dock ju mer långlivat och
bioackumulerande ett ämne är. Politiska överväganden måste därför till
om hur stora risker vi är beredda att acceptera och när försiktighets-
principen bör tillämpas. Till grund för valet av kriterier i delmålet ligger
alltså både vetenskapliga och politiska överväganden.
Vid valet av gränser för långlivade ämnen är en viktig utgångspunkt i
vilken omfattning ett ämne kan förväntas stanna kvar i miljön, samt hur
lång tid det tar för halterna av ämnet att sjunka sedan tillförseln avbrutits.
Ämnens nedbrytbarhet kan mätas i förhållandevis enkla test som avgör
om ett ämne är lättnedbrytbart. Sådana test kan användas för att sortera ut
ämnen som inte omfattas av delmålet. Alla ämnen som inte är
lättnedbrytbara kan dock inte betraktas som så långlivade att de bör
omfattas av delmålet. Gränsvärdet för långlivade ämnen bör därför
baseras på ämnets halveringstid, uppmätt enligt standardiserade metoder.
Ett ämnes halveringstid i miljön avgör både hur stor mängd av ämnet
som kvarstannar i miljön vid en viss tillförsel och hur lång bromssträckan
är sedan tillförseln upphört.
Regeringens bedömning är att för ett ämne som bryts ned med minst
50 procent under loppet av ett år, blir bromssträckan tillräckligt kort
(minst 90 procent bryts ned på fyra år). Ämnen som inte omfattas av
detta kriterium skall då relativt snabbt kunna elimineras från miljön om
deras användning begränsas, t.ex. på grund av att allvarliga, men
oförutsebara toxiska effekter upptäcks.
Den faktiska nedbrytningen i miljön är beroende av många faktorer,
såsom temperatur, fuktighet och mikrobiell aktivitet. Standardiserade
tester utförda under kontrollerade förhållanden vid 20 C ger en
nedbrytning som är högre än den faktiska nedbrytningen i svensk miljö.
Om hänsyn tas till temperaturförhållandena i Mälardalen finner man att
om ett ämne där skall brytas ned med 50 procent under ett år bör det ha
en halveringstid på ca 16 veckor vid test utförda vid 20 C. En stor del av
Sverige ligger dock norr om Mälardalen, förutsättningarna för
nedbrytning är inte alltid de optimala och temperaturerna i mark och
vatten kan vara lägre än vad meteorologiska data från luft visar. Detta
medför att det tar längre tid för ett ämne att brytas ned i stora delar av
landet. Mot bakgrund av detta delar regeringen Kemikalieutredningens
bedömning att delmålet bör omfatta de ämnen som har en maximal
halveringstid på åtta veckor i simuleringstest vid 20 C, om de samtidigt
uppfyller de kriterier som anges för bioackumulerbarhet.
Att ett ämne är bioackumulerande innebär att ämnet kan tas upp och
ansamlas i organismen i högre halter än i omgivningen eller i födan. Ett
ämnes fettlöslighet kan tjäna som en första indikation på att ett ämne kan
ha potential för bioackumulering. Enkla test av fettlöslighet räcker dock
inte för att avgöra vilka ämnen som omfattas av kriterierna. Regeringen
gör bedömningen att ett ämnes bioackumulerande förmåga i första hand
bör mätas som dess biokoncentrationsfaktor, bestämd med i dag
tillängliga, standardiserade, internationellt vedertagna testmetoder. För
ämnen som används i låga volymer kan värden uppskattade genom s.k.
struktur-aktivitets-modeller accepteras som godtagbar information om i
vilken grad fettlösliga, biotillgängliga ämnen är bioackumulerande.
Bioackumulerbara ämnen kan överföras mellan organismer,
exempelvis via modersmjölk hos däggdjur och från bytesdjur till rovdjur
i näringskedjan. Om bioackumulerbara ämnen ansamlas hos rovdjur i
högre grad än hos bytesdjur, dvs. kan anrikas i näringskedjan, anses
ämnena vara biomagnifierande. Att ett ämne är biomagnifierande medför
ökad exponeringsrisk, särskilt för organismer högst upp i näringskedjan,
med tillhörande ökad risk för att tidigare oförutsebara skadliga effekter
skall visa sig.
Regeringen delar Kemikalieutredningens syn på att syftet med kriteriet
för bioackumulerbarhet främst bör vara att förhindra spridning av ämnen
som är bioackumulerbara i hög grad, samt sådana som kan vara
biomagnifierande och därmed kan utgöra ett ytterligare förstärkt hot för
organismer framför allt på de högre nivåerna i näringskedjan.
Det finns ingen exakt gräns för när ett ämne är så bioackumulerande
att det riskerar att bli biomagnifierande. Resultat från studier som gjorts
på detta område visar att ett ämne kan vara biomagnifierande om
biokoncentrationsfaktorn är högre än ungefär 3 500. Det finns dock flera
osäkerheter på området att ta hänsyn till, bl.a. att det är oklart vilken
relevans biokoncentrationsfaktorer, som uppmäts i vattenmiljö, har för
bioackumulering i landlevande organismer. De studier som har gjorts har
varit fokuserade på ett begränsat antal ämnen och experimentellt
bestämda biokoncentrationsfaktorer underskattar i viss utsträckning
ämnens bioackumulerbarhet eftersom upptag via föda inte inräknas.
Gränsen för utfasning med avseende på bioackumulerbarhet bör därför
sättas lägre än den gräns över vilken ämnen riskerar vara
biomagnifierande. Mot bakgrund av detta delar regeringen
Kemikalieutredningens bedömning att delmålet bör omfatta de ämnen
som har en biokoncentrationsfaktor över 2 000, om de samtidigt
uppfyller de kriterier som anges för nedbrytning.
I Kemikalieutredningens betänkande Varor utan faror (SOU 2000:53)
finns en grundligare genomgång av de vetenskapliga skälen bakom de
gränser som satts för egenskaperna svårnedbrytbarhet och
bioackumulering. I utredningen presenteras också pågående
internationellt arbete med att sätta gränser för dessa egenskaper inom
bl.a. FN och konventionen för skydd av den marina miljön i
Nordostatlanten (OSPAR). Kemikalieutredningen anordnade en
diskussion om gränsvärden för långlivade och bioackumulerbara ämnen
med internationella experter på området. Det fanns vid det mötet en bred
enighet om att ämnen som har en biokoncentrationsfaktor över 5 000 och
en halveringstid över 26 veckor kan fasas ut enbart på grund av dessa
egenskaper. Det finns således goda förutsättningar att inom EU och
internationellt kunna gå fram snabbare med den grupp av ämnen som är
mycket långlivade och mycket bioackumulerande. Regeringen gör
bedömningen att det därför finns skäl att definiera gränser för mycket
långlivade respektive mycket bioackumulerande ämnen och att dessa bör
gå vid en halveringstid över 26 veckor och en biokoncentrationsfaktor
över 5 000.
Cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande
ämnen
Inom EG:s ämnesdirektiv, rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni
1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering,
förpackning och märkning av farliga ämnen (EGT nr 196, 16.8.1967, s.1,
Celex 31967L0548), finns i dag definitioner på vad som avses med
cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande
ämnen. I direktivet finns också kriterier för klassificering av kemiska
ämnen med avseende på dessa egenskaper. Beroende på hur starka
vetenskapliga bevis det finns, inplaceras ämnena i en av tre kategorier. I
kategori 1 placeras ämnen för vilka det finns klara bevis för att ämnet ger
dessa effekter hos människa. I kategori 2 placeras ämnen för vilka det
finns klara bevis om skadliga effekter vid djurstudier och i kategori 3
placeras ämnen för vilka det finns vissa belägg från djurstudier för att
ämnena ger dessa effekter, men där beläggen inte är tillräckliga för en
inplacering i kategori 2.
Flera EG-direktiv, som reglerar användningen eller hanteringen av
cancerframkallande, arvsmassepåverkande eller fortplantningsstörande
ämnen, hänvisar till klassificeringen enligt ämnesdirektivet. Det görs i
dessa sammanhang ingen åtskillnad mellan ämnen i kategori 1 och 2.
Enligt EG:s s.k. begränsningsdirektiv, rådets direktiv 76/769/EEG av den
27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar om begränsning av användning och utsläppande på
marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (EGT nr L
262, 27.9.1976, s.201, Celex 31976L0769), får ämnen i kategori 1 eller 2
inte förekomma i kemiska produkter i sådana kvantiteter att produkterna
skall märkas med avseende på dessa effekter, om produkterna är avsedda
för att säljas till allmänheten. Regeringen gör bedömningen att sådana
kemiska produkter som inte får säljas till allmänheten som sådana inte
heller bör förekomma i andra typer av varor som säljs till allmänheten.
Mot den bakgrunden bör delmålet omfatta de cancerframkallande,
arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande ämnen som är
klassificerade i kategori 1 eller 2, enligt EG:s ämnesdirektiv. De ämnen
som därmed omfattas är inte bara de ämnen som klassificerats av
kommissionen och som förts upp i bilagan till direktivet, utan också de
ämnen som företagen själva med hjälp av kriterierna i direktivet
klassificerat inom dessa kategorier.
Indelningen i olika kategorier inom ämnesdirektivet är alltså baserad
på graden av bevis för att ett ämne förorsakar en viss effekt. Den tar inte
hänsyn till ämnenas potens, dvs. hur hög dos som krävs för att ge upphov
till skada i en viss andel av en grupp av t.ex. försöksdjur. Detta kan ses
som en brist i nuvarande klassificeringssystem och regeringen anser
därför att det är angeläget att Sverige verkar för att ämnenas potens ges
större tyngd vid klassificeringen av cancerframkallande, arvsmasse-
påverkande och fortplantningsstörande ämnen.
Hormonstörande ämnen
Ämnen med hormonstörande verkan kan ge upphov till en rad olika
effekter. De kan t.ex. förorsaka störningar i fortplantningsförmågan,
missbildad avkomma, cancer, påverkan på immunsystemet, diabetes,
hjärtkärlsjukdomar, benskörhet och påverkan på nervsystemet. Foster
och unga individer är mer känsliga för hormonstörande ämnen än vuxna.
Regeringen delar Kemikalieutredningens bedömning att det i dagsläget
inte går att fastställa några kriterier för när ett ämne skall anses vara så
hormonstörande att det bör omfattas av regeringens nya riktlinjer för
kemikaliepolitiken. Ett viktigt skäl till det är att det för närvarande inte
finns några internationellt accepterade testmetoder för hormonstörande
ämnen. Mot bakgrund av de allvarliga effekter som dessa ämnen kan
medföra är det dock synnerligen angeläget att en utveckling sker så att
kriterier snarast kan bestämmas. Samtidigt är det viktigt att notera att
flera av de effekter som hormonstörande ämnen kan ge upphov till ligger
inom effektområden som omfattas av delmålet. Eftersom foster är
särskilt känsliga för hormonstörande ämnen bör en stor del av de effekter
som ämnena kan ge kunna inrymmas i effektområdet
fortplantningsstörningar, förutsatt att testmetoderna vidareutvecklas och
att relevanta tester av fortplantningsstörningar också utvecklas på det
ekotoxikologiska området.
Regeringen kommer att verka för att kriterier för hormonstörande
ämnen skall kunna utvecklas bl.a. genom att satsa på ytterligare
forskning inom området och utveckling av testmetoder, vilka i största
möjliga utsträckning bör vara försökdjursfria. En bred forskning, särskilt
när det gäller alternativa metoder, behövs som grund för utveckling av
testmetoder. Det är viktigt att ytterligare klarlägga vilka effekter
hormonstörande ämnen kan ge samt på vilket sätt ämnena verkar i
kroppen när de ger dessa effekter. Beträffande utveckling av testmetoder
pågår ett arbete inom OECD, som Sverige aktivt deltar i. Det finns ett
behov av att utveckla både enkla, billiga liksom mer avancerade tester.
Enkla tester behövs för att kunna testa många ämnen och grovt sortera ut
de som kan vara hormonstörande. De enkla tester som finns i dag måste
göras mer tillförlitliga. Mer avancerade tester behövs för att utröna om
sådana ämnen som efter enklare test kan misstänkas ha hormonstörande
verkan verkligen har det.
I december 1999 presenterade Europeiska kommissionen en strategi
för hormonstörande ämnen, KOM(1999)706. Strategin är uppdelad på
agerande på kort, medellång och lång sikt. Den omfattar framtagande av
en lista över misstänkt hormonstörande ämnen. Listan kommer bl.a. att
användas för att identifiera ämnen som är prioriterade för ytterligare
testning och ämnen som kan bli föremål för reglering. Strategin innebär
också att ytterligare forskning skall bedrivas inom området och lämpliga
testmetoder utvecklas. Det senare skall ske i samarbete med OECD, som
redan i dag bedriver ett aktivt arbete på området. Strategin tar också upp
riskhantering genom frivilliga insatser från industrin och genom
ändringar i befintliga regler på kemikalieområdet.
Strategin diskuterades vid miljörådets möte i Bryssel den 30 mars
2000. Rådet framhöll bl.a. att strategin måste samordnas med
gemenskapens allmänna strategi för kemiska ämnen, som kommissionen
kommer att föreslå. Rådet betonade att försiktighetsprincipen måste
tillämpas för att det skall gå snabbt och effektivt att reagera på
problemet.
Regeringen gör bedömningen att för att nå framgång med arbetet inom
området hormonstörande ämnen behövs insatser såväl nationellt, inom
EU, som i andra internationella organ – där arbete med utveckling av
riktlinjer för testmetoder inom OECD utgör en viktig plattform.
8.4.3 EU-inriktade strategier för att nå delmål 3
Regeringens bedömning: Regeringen avser att inom EU verka för att
regler införs som förbjuder användningen av de ämnen som omfattas av
delmålet.
Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Det finns en bred uppslutning kring att EU är en
viktig arena för att genomföra delmålet. Naturskyddsföreningen m.fl.
tycker dock att ett agerande i EU bör kombineras med mer kraftfulla
nationella åtgärder.
Skälen för regeringens bedömning
För att delmålet, och de delar av regeringens nya riktlinjer för
kemikaliepolitiken som omfattas av delmålet, skall nås krävs en samsyn,
i första hand på EU-nivå. Det finns flera skäl till att välja EU som bas för
agerandet när det gäller att genomföra delmålet. Farliga ämnen sprids i
varor som det handlas med internationellt. Det finns risk för att
restriktioner mot ämnen i varor kan betraktas som tekniska handelshinder
om de införs ensidigt nationellt. Att kontrollera att reglerna efterlevs blir
också lättare om de införs med hela EU som bas. Farliga ämnen sprids
inte bara med varorna som sådana utan kan också spridas med vindar och
vattenströmmar. Även för att minska risken för sådan spridning är det
angeläget att åtgärder mot de farliga ämnena vidtas inom hela EU.
Det finns flera sätt att verka för förändringar av reglerna på kemikalie-
och varuområdet. När det gäller generella åtgärder mot hela grupper av
ämnen ser regeringen ett behov av att verka direkt gentemot EU, t.ex.
inom ramen för den kemikaliestrategi som nu tas fram av kommissionen.
Sverige kommer att verka direkt inom bl.a. EU:s kemikaliestrategi för en
utfasning av de långlivade och bioackumulerande ämnen samt de
cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande
ämnen som omfattas av delmålet. Om gemenskapsregleringen inte ger ett
tillräckligt miljö- och hälsoskydd, är det möjligt att i fråga om enskilda
ämnen och användningar ta fram nationella bestämmelser. Detta
förutsätter att grundläggande EU-rättsliga principer iakttas och att ämnet
eller användningen inte omfattas av harmoniserade EG-bestämmelser.
Sådana nationella bestämmelser kan också påverka EU-arbetet.
De regler som kan behövas inom EU för att genomföra delmålet kan
antingen införas genom ändringar i befintliga direktiv och förordningar
eller genom att helt nya rättsakter skapas.
Reglering av långlivade och bioackumulerande ämnen i EU
Kemikalieutredningen har som ett underlag för kommande förhandlingar
visat på hur befintliga rättsakter skulle kunna ändras i syfte att uppnå
delmålet. Förslaget innebär i korthet att nya klassificeringskriterier införs
för långlivade och bioackumulerande ämnen samt att nya gränser för
märkning av kemiska beredningar (preparat) som innehåller sådana
ämnen införs. Begränsningar av användningen av dessa ämnen kan,
enligt förslaget, införas genom att i begränsningsdirektivet (rådets
direktiv 76/769/EEG) föra in hänvisningar till de ämnen som omfattas av
den nya märkningen. En sådan konstruktion, som innebär att
användningsbegränsningar införs genom att begränsningsdirektivet
hänvisar till en grupp ämnen och preparat som givits viss klassificering i
direktivet 67/548/EEG samt i Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/45/EG av den 31 maj 1999 om tillnärmning av medlemsstaternas
lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och
märkning av farliga preparat (EGT nr L 200, 30.7.1999, s.1, Celex
31999L0045) finns redan för cancerframkallande, arvsmassepåverkande
och fortplantningsstörande ämnen.
Regeringen avser att verka för att de ämnen som omfattas av delmålet
fasas ut inom EU, antingen genom förändringar i befintliga rättsakter
eller genom tillkomsten av nya. Det är viktigt att den som använder en
kemisk produkt som innehåller ett ämne som omfattas av delmålet skall
få kännedom om det så fort som möjligt, t.ex. genom att reglerna om
klassificering och märkning ändras.
Regeringen gör bedömningen att det är möjligt att gå fram snabbare
med att reglera de ämnen som är mest långlivade och bioackumulerande.
Det bör också vara möjligt att gå snabbare fram med att förbjuda att nya
ämnen som är långlivade och bioackumulerande släpps ut på marknaden
än att förbjuda ämnen som redan finns på marknaden. Ett stegvis
förfarande kan vara strategiskt för att inom EU få gehör för att basera en
reglering på ämnenas inneboende farliga egenskaper, i stället för att
basera användningsbegränsningar på fullständiga riskbedömningar.
Förbud mot att introducera nya långlivade och bioackumulerande
ämnen bör införas så snart som möjligt, dock senast år 2005. Därmed ges
en klar signal till företagen att de i sin produktutveckling bör styra bort
från ämnen med sådana egenskaper.
För mycket långlivade och mycket bioackumulerbara ämnen som
redan finns på marknaden kommer Sverige att verka för att förbud införs
inom EU senast år 2010. Senast år 2015 bör detta förbud ha utökats till
att även omfatta de övriga ämnen som i delmålet definierats som
långlivade och bioackumulerbara. Samma regler kommer då att gälla för
ämnen som funnits på marknaden sedan tidigare som för nyintroducerade
ämnen.
Det är viktigt att förbuden omfattar alla typer av varor. Dessa ämnen
skall inte få förekomma i kemiska produkter, men inte heller förekomma
i andra typer av varor som tillverkas inom eller importeras till EU.
Vissa specifika och tidsbegränsade undantag kan behövas från
förbuden, t.ex. för forskningsändamål och för användning i industri-
anläggningar, under förutsättning att företagen vidtar åtgärder för att
säkerställa att ingen spridning till miljön sker. Tidsbegränsade undantag
bör också kunna ges efter prövning för viss användning eller viss typ av
vara. Ett medgivande om undantag bör gälla inom hela gemenskapen.
Reglering av cancerframkallande, arvsmassepåverkande och
fortplantningsstörande ämnen i EU
Det finns i dag regler som begränsar användningen av cancer-
framkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande ämnen.
Enligt EG:s begränsningsdirektiv (rådets direktiv 76/769/EEG) får
ämnen i kategori 1 eller 2 inte förekomma i kemiska produkter, i sådana
kvantiteter att produkterna skall märkas med avseende på dessa effekter,
om produkterna är avsedda för att säljas till allmänheten. Eftersom
ämnen med dessa egenskaper också används i varor och det finns risk för
att kemiska ämnen läcker ut ur varor bör enligt Kemikalieutredningens
förslag dagens begränsningar för cancerframkallande, arvsmasse-
påverkande och fortplantningsstörande kemiska produkter senast år 2007
utvidgas till att även omfatta övriga konsumenttillgängliga varor.
Regeringen avser att verka för att detta genomförs på EU-nivå.
I ett nästa steg bör även den yrkesmässiga användningen av kemiska
produkter och andra varor som innehåller dessa ämnen omfattas. På
arbetsmiljöområdet finns regler för att skydda arbetstagare. Syftet med
att begränsa den yrkesmässiga användningen är därför inte primärt att
skydda arbetstagare, utan att skydda konsumenter från exponering som
kan uppstå i samband med yrkesmässig användning. Ett exempel på detta
är om en yrkesman använder en kemisk produkt som innehåller ämnen
av aktuellt slag i t.ex. en byggnad och ämnet därefter läcker ut och ger
upphov till en exponering av de personer som vistas i byggnaden.
En stor andel av de cancerframkallande ämnen som förekommer i
samhället finns i de petroleumbaserade bränslena. I begränsnings-
direktivet görs undantag för motorbränslen. Dagens regler omfattar
således inte försäljning av bensin och andra bränslen till privat-
konsumenter. För att delmålet skall kunna nås behöver dock använd-
ningen eller sammansättningen av petroleumbaserade bränslen ändras.
Regeringen kommer inom EU att verka för fortsatta förändringar av
sammansättningen av bränslen. Frågor om fordon och bränslen behandlas
inom EU i Fordons- och oljeprogrammen (Auto-Oil). Kommissionen har
i oktober 2000 kommit med ett meddelande om en genomgång av det
andra Auto-Oil programmet KOM(2000)626 slutlig. De hittills före-
slagna åtgärderna för petroleumbaserade bränslen bidrar till delmålet
men räcker inte för att delmålet skall nås. Regeringen avser att uppdra åt
Naturvårdsverket att tillsammans med Kemikalieinspektionen och
Energimyndigheten utreda frågan om förändringar av användningen och
sammansättningen av petroleumbaserade bränslen i syfte att få fram
underlag för fortsatt agerande inom EU och nationellt.
Reglering av kvicksilver, kadmium och bly i EU
Med tanke på handel och gränsöverskridande luftföroreningar bör
kvicksilver, kadmium och bly avvecklas inom hela EU. Det finns också
skäl att verka för minskade utsläpp t.ex. i samband med förbränning.
Sverige anmälde sommaren 2000 en ändring i förordningen 1998:944 om
förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av
kemiska produkter, som innebär utökningar i förbudet mot kvicksilver.
Som tidigare nämnts kan en sådan anmälan leda till att frågan får högre
prioritet för gemensamma åtgärder inom unionen. Den fortsatta
hanteringen av den gjorda anmälan bör kunna ge vägledning för om
anmälan av nationella förbud kan vara en framkomlig väg att begränsa
användningen av kvicksilver ytterligare.
Sverige avser också att verka för att rådets direktiv 91/157/EEG av den
18 mars 1991 om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa
farliga ämnen (EGT nr L 078, 26.3.19991, s. 38, Celex 31991L0157)
skärps så att återstående användning av kvicksilver upphör inom det
området.
Bly bör fasas ut genom en kombination av förbud och frivilliga
åtgärder. Den största spridningen av bly till miljön sker genom
användning av blyammunition och blysänken. Regeringen avser att
anmäla ett förbud för dessa användningsområden. Sverige bör också
verka för att rådets direktiv 69/493/EEG av den 15 december 1969 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kristallglas (EGT
L326, 29.12.1969, s.36, Celex 31996L0493) ändras så att användning av
bly inte skall krävas för att få marknadsföra glas under vissa
benämningar.
Sverige bör verka för att ett förbud för användning av kadmium införs
inom EU. För detta behöver reglerna i begränsningsdirektivet, direktiv
76/769/EEG, ändras, men det behövs också skärpningar i direktiv
91/157/EEG om batterier. Sverige bör fortsatt verka för att
batteridirektivet snarast anpassas till de tekniska framsteg som gjorts
beträffande kadmiumbatterier. I fosforgödsel kan kadmium förekomma
som förorening. Sverige har gränsvärden för hur mycket kadmium som
får finnas i sådana gödselmedel. Arbete pågår för närvarande med att se
över behovet av att också införa gränsvärden på EU-nivå. Sverige bör i
detta arbete fortsätta att verka för att ett gränsvärde för kadmium i
fosforgödsel införs i rådets direktiv 76/116/EEG av den 18 december
1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel
(EGT L 024, 30.1.1976, s.21, Celex 31976L0116).
Bekämpningsmedel
De ämnen som omfattas av delmålet bör inte förekomma i varor av något
slag. Det innebär att de inte heller bör förekomma i bekämpningsmedel.
För bekämpningsmedel görs, till skillnad från flertalet övriga kemiska
produkter, en förhandsgranskning av myndigheterna innan produkterna
får släppas ut på marknaden. Bekämpningsmedlen regleras genom två
olika direktiv i EU. Det ena är direktivet om växtskyddsmedel, rådets
direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av
växtskyddsmedel på marknaden (EGT L 230, 19.8.1991, s.1, Celex
31991L0414). Det andra direktivet omfattar biocider (t.ex. slembe-
kämpningsmedel, råttgift och träskyddsmedel) Europaparlamentets och
rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998 om utsläppande av
biocidprodukter på marknaden (EGT L 123, 24.4.1998, s.1, Celex
31998L0008). Inom EU pågår nu ett arbete med att utvärdera alla
verksamma ämnen i dessa båda grupper. De ämnen som bedöms som
acceptabla för användning förs upp på en s.k. positivlista. Sverige bör
aktivt arbeta för att ämnen som uppfyller de kriterier som anges i
delmålet inte förs upp på positivlistorna inom EU.
Andra regler inom EU som kan påverka genomförandet av delmålet
Bland andra regler inom EU som kan bidra till att uppnå delmålet märks
direktiv om producentansvar. De syftar i första hand till att skapa
förutsättningar för återvinning av varor av olika slag. Producentansvar
för uttjänta produkter kan dock även ge möjlighet att fasa ut särskilt
farliga ämnen i varor. Dels kan det i anslutning till reglerna om
producentansvar ställas krav på att varorna inte får innehålla vissa farliga
ämnen, dels får producenterna en allmän och stark drivkraft att ta bort
skadliga ämnen ur sina varor eftersom de ges ansvar för återvinningen. I
EU finns exempel på direktiv om producentansvar som omfattar krav
beträffande innehållet av vissa ämnen. Ett sådant direktiv är
Europaparlamentets och rådets direktiv (2000/53/EG) av den 18
september 2000 om uttjänta fordon (EGT L 269, 21.10.2000, s 34, Celex
32000L0053). Ett annat exempel är de direktiv om elektriska och
elektroniska produkter som nu föreligger som förslag från kommissionen
(KOM(2000)347 slutlig). För elektriska och elektroniska produkter har
kommissionen lämnat förslag till två direktiv med nära anknytning till
varandra, där det ena behandlar producentansvar och det andra utfasning
av farliga ämnen i produkterna.
Sverige kommer i EU att verka för att det i nya direktiv om
producentansvar tydligt framgår att producenterna har ansvar för att
utforma produkterna på ett sådant sätt att de kan återvinnas, vilket bl.a.
kan innebära att innehållet av farliga ämnen i varor begränsas.
Till regler som skulle kunna bidra till delmålet men också möjligen
skulle kunna försvåra genomförandet av delmålet hör produktdirektiven.
Med produktdirektiv menas här EG-direktiv vars syfte är att undanröja
hinder för den fria rörligheten av varor. Till den gruppen hör bl.a. de s.k.
nya metoden-direktiven och andra direktiv som ställer krav på CE-
märkning eller typgodkännande av produkter.
Om produktdirektiven utvecklas så att de tar hänsyn till kriterierna för
ämnen som skall omfattas av delmålet, så bidrar detta till att delmålet
nås. Det finns dock risk för regelkonflikter mellan produktdirektiv och
direktiv som har till syfte att begränsa användningen av kemikalier.
Tidigare begränsningar av kemiska ämnen har huvudsakligen gällt
restriktioner mot ämnen och preparat (kemiska produkter) som sådana. I
enstaka fall har det varit fråga om begränsningar mot förekomsten i andra
typer av varor. Att införa begränsningar för varor som innehåller farliga
ämnen aktualiserar ett flertal juridiska frågeställningar. Om regler om
begränsningar för varor införs på gemenskapsnivå, i t.ex. begränsnings-
direktivet, och detta medför att en vara kommer att täckas både av
begränsningsreglerna och bestämmelserna i något eller flera produkt-
direktiv, uppstår frågor om rättsakternas inbördes förhållanden och om
vilka bestämmelser som skall ha företräde. Ett slutligt svar på frågorna
om eventuella regelkonflikter kan givetvis endast ges genom att de
behandlas av EG-domstolen.
Regeringen anser dock att frågan om risk för regelkonflikter mellan
produktdirektiv och direktiv som har till syfte att begränsa användningen
av kemikalier behöver belysas ytterligare inom gemenskapen, vilket
skulle kunna ske inom ramen för arbetet med EU:s kemikaliestrategi och
den integrerade produktpolitiken.
Det finns också överenskommelser om ömsesidigt erkännande (Mutual
Recognition Agreement, MRA) mellan EG och länder utanför EU, som
utgör en bland flera metoder att undanröja handelshinder och underlätta
marknadstillträde.
8.4.4 Nationella strategier för att nå delmål 3
Regeringens bedömning: På nationell nivå bör de riktlinjer som
kommer till uttryck i delmålet vara vägledande för företagens arbete fram
till dess att bindande regler införs inom EU.
Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Konsumentverket framhåller att nationella
åtgärder måste komplettera EU-baserade och internationella regelverk
och att nationella åtgärder kan ha stor betydelse för att driva frågorna
framåt i raskare takt. Kungl. Skogs- och lantbruksakademien anser att det
är angeläget att frågorna drivs med full kraft på nationell nivå. Svenska
Naturskyddsföreningen anser att det inte finns ett givet
motsatsförhållande mellan kraftfulla nationella åtgärder och ett mer
generellt arbete inom exempelvis EU.
Skälen för regeringens bedömning
Under tiden fram till dess vi får regler på EU-nivå för de ämnen som
omfattas av delmålet kommer informativa och marknadsdrivna styrmedel
att spela en viktig roll för att driva utvecklingen framåt mot delmålet.
Frivilliga insatser från industrins sida kommer också att ha stor
betydelse. Det finns flera exempel på att en framsynt hållning i
miljöfrågor kan löna sig i ett längre perspektiv. De företag som redan nu
inriktar sin produktutveckling mot sådana lösningar som inte kräver
ämnen som omfattas av delmålet kommer att ha ett försprång den dag
regler kommer på området.
Regeringen har i skrivelsen 1999/2000:114 En miljöorienterad
produktpolitik beskrivit olika marknadsdrivna styrmedel och deras roll i
arbetet med att minska produkters negativa påverkan på hälsa och miljö.
Här behandlas styrmedlen därför endast vad avser deras roll i arbetet för
en giftfri miljö. Styrmedel av frivillig och marknadsdriven karaktär har
betydelse för att uppnå delmål 3, men också för att uppnå delmål 4. Flera
av styrmedlen kommer därför också att behandlas i delmål 4 (kap. 5.4.2).
Företagets eget arbete med att på frivillig väg fasa ut de ämnen som
omfattas av delmålet är viktigt. En förutsättning för att arbetet skall bli
framgångsrikt är att företagen har god kontroll över sin kemikalie-
användning och att företaget kontrollerar om något ämne som
förekommer på företaget eller i företagets produkter omfattas av de
kriterier som angivits i delmålet. Ett sådant arbete har stöd i förordningen
(1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll.
Ett exempel på hur myndigheterna kan stötta företagen i deras
frivilliga arbete är det arbete som bedrivits vid Naturvårdsverket under
åren 1996–1998, enligt en kemikalieplan. Syftet med arbetet har varit att
i samarbete med berörda verksamhetsutövare bedöma i vilken mån den
yrkesmässiga kemikalieanvändningen utgör en risk för miljöpåverkan.
Ett annat syfte har varit att upprätta en prioritering över vad som behöver
åtgärdas och om möjligt få till stånd åtgärder som minskar miljö-
påverkan. Naturvårdsverket har arbetat med 14 branscher och för de mest
kemikalieintensiva branscherna har riskreducerande åtgärder diskuterats
för 20–30 kemiska ämnen. Många åtgärder är redan genomförda.
Allt fler företag och myndigheter inför nu miljöledningssystem.
Miljöledningssystemen ställer i sig inte krav på kemikalieanvändningen,
utöver gällande lagkrav. Systemen ger däremot ett verktyg för bättre
ordning och kontroll av företagens och den offentliga sektorns
kemikaliehantering.
Naturvårdsverket har till regeringen i december 1999 kommit in med
en rapport i vilken ett system för information till allmänheten om
användning och utsläpp av farliga kemikalier beskrivs. Naturvårdsverket
kommer att bygga upp ett sådant system. Syftet är att på ett lättillgängligt
sätt lämna information till allmänheten om användning och utsläpp av ett
antal utvalda kemiska ämnen från industriella och kommunala
anläggningar. Förebilder för sådana system finns sedan tidigare i andra
länder, t.ex. i USA. Systemet är tänkt att byggas ut stegvis.
En annan typ av informativa styrmedel är olika former av positiv
miljömärkning. Så kallad typ I-märkning innebär miljömärkning som är
certifierad av tredje part. Regeringen förutsätter att SIS Miljömärkning
och de andra organ som utfärdar miljömärkning av typ I anammar de
kriterier som anges i delmålet, så att varor som innehåller ämnen som
omfattas av delmålet inte ges en positiv miljömärkning.
Informativa styrmedel kan också bestå i att en myndighet upprättar
listor eller annan information om farliga ämnen. En av de mest välkända
listorna som har upprättats över farliga ämnen är Kemikalieinspektionens
OBS-lista. Listan är baserad på vissa angivna kriterier. OBS-listans
kriterier fångar redan i dag upp de ämnen som omfattas av delmålet. Det
behövs således ingen ytterligare utveckling av listan för att den skall ge
information om de ämnen som omfattas av delmålet, men det är viktigt
att listan blir så lättförståelig och användarvänlig som möjligt.
Kemikalieutredningen gjorde en undersökning av hur OBS-listan
används och vilka åsikter som finns om listan bland användarna. Listan
ses av många som hanterar kemiska produkter som en värdefull hjälp,
även om den av vissa ses som alltför svår och det finns önskemål om att
den görs mer användarvänlig. Kemikalieinspektionen och
Naturvårdsverket bör därför ta initiativ till en dialog med ett antal kemi-
kalieanvändande branscher för att initiera utvecklingen av verksamhets-
anpassad information om hälso- och miljöfarliga kemikalier.
De informativa styrmedlen kan också ses som marknadsdrivna
styrmedel, eftersom marknaden via informationen görs uppmärksam på
förekomsten av farliga ämnen och därigenom får möjlighet att välja en
annan produkt. Den offentliga upphandlingen är en viktig drivkraft för att
fasa ut de hälso- och miljöfarliga ämnen som omfattas av delmålet. I den
offentliga upphandlingen bör krav ställas på att ämnen som omfattas av
delmålets kriterier för utfasning inte ingår i de kemiska produkter eller
andra varor som upphandlas. Sverige skall verka för att EG:s direktiv
klargörs eller ändras så att det tydligt framgår att höga krav på
miljöanpassning är möjliga att ställa.
Kvicksilver, kadmium och bly
Med tanke på handel och gränsöverskridande luftföroreningar bör
kvicksilver, kadmium och bly avvecklas inom hela EU. För kvicksilver
och bly behandlas anmälan av nationella förbud i kapitel 5.3.3, eftersom
anmälan av sådana förbud kan bidra till att frågan får en högre prioritet
inom EU.
De användningsområden för bly som inte täcks av förslagen om
regleringar avvecklas även fortsättningsvis på frivillig väg.
Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket bör följa den frivilliga
avvecklingen och vid behov föreslå kompletterande åtgärder som behövs
för att målet skall nås.
Blyackumulatorer, såsom startbatterier i bilar, utgör det mängdmässigt
största användningsområdet för bly. Nya batterisystem är under
utveckling, men det råder enligt Kemikalieutredningen tveksamhet om
möjligheten att få igång en produktion av dessa i tillräcklig omfattning
för att de skall kunna ersätta blyackumulatorerna inom en tioårsperiod.
Regeringen anser att blyackumulatorerna bör avvecklas på sikt. I
avvaktan på att alternativ som är bättre från hälso- och miljösynpunkt
utvecklas och att produktionssystem skapas kan blyackumulatorer
användas i slutna kretslopp. Återtagandet av blyackumulatorer sker i dag
nästan till 100 procent. Av det återvunna blyet går dock bara ca två
tredjedelar till produktion av nya ackumulatorer. För att kunna sluta
kretsloppet måste branschen utveckla kvaliteten på det återvunna blyet så
att nya ackumulatorer kan produceras uteslutande från återvunna
ackumulatorer.
Produktionsprocesser
I produktionsprocesser skall de ämnen som omfattas av delmålet inte
användas på ett sådant sätt att hälsa och miljö kan komma till skada. Det
innebär att strikta krav behöver ställas på utsläpp från produktions-
processer. Regeringen delar Kemikalieutredningens syn att miljöbalken
generellt ger goda möjligheter att, när det gäller produktionsprocesser,
genomföra de nya riktlinjerna inom kemikaliepolitiken och därmed även
delmålet. När en miljödomstol eller länsstyrelse prövar en ansökan om
miljöfarlig verksamhet skall detta göras utifrån miljöbalkens mål.
Prövningsmyndigheten skall också tillämpa de allmänna hänsynsreglerna
i miljöbalken, såsom försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen.
Att miljöbalken är ett instrument för att styra mot de fastställda
miljömålen och att miljömålen ger ledning beträffande vilka krav som
bör ställas på en verksamhetsutövare framgår av uttalanden i
propositionen 1997/98:45 Miljöbalk. Utsläpp av ämnen som omfattas av
delmålet bör således beaktas vid prövningen av en ansökan om tillstånd
för miljöfarlig verksamhet.
För att en miljödomstol eller länsstyrelse skall ta sådana hänsyn vid
prövning av en ansökan om miljöfarlig verksamhet bör beslutsunderlaget
innehålla uppgifter om utsläpp och användning av de kemiska ämnen
som omfattas av delmålet. Regeringen avser låta utreda frågan om vilka
regeländringar som kan krävas för att ställa krav på att ansökan skall
innehålla uppgifter om de ämnen som omfattas av delmålet.
Varor i bruk i samhället i dag
Långlivade och bioackumulerande ämnen skall, enligt de förslag som
läggs fram, inte förekomma i nyproducerade varor efter vissa årtal.
Detsamma gäller cancerframkallande, arvsmassepåverkande och
fortplantingsstörande ämnen samt kvicksilver, kadmium och bly. Sådana
ämnen har dock använts länge i samhället och har hunnit byggas in i
varor med lång livslängd, som t.ex. byggnader, maskiner och fordon.
Sådana ämnen kommer också att fortsätta byggas in i varor till dess att
utfasningskraven börjar gälla.
För att nå en giftfri miljö räcker det inte med att stoppa nytillförseln av
de ämnen som omfattas av delmålet. Det finns också skäl att hantera
redan befintliga varor i samhället, som innehåller ämnen med dessa
egenskaper, på ett sådant sätt att ämnena inte läcker ut i miljön.
Regeringen har i skrivelsen 1999/2000:114 En miljöorienterad
produktpolitik redovisat strategier för hur bl.a. dessa frågor bör hanteras
framdeles och också identifierat de aktörer som har de bästa
förutsättningarna att se till att strategierna fullföljs.
Beroende på det enskilda ämnets egenskaper och användning kan
risken för att ämnet skall läcka ut ur varor variera. Därför behövs olika
strategier för den fortsatta hanteringen av olika ämnen. För vissa ämnen i
vissa varor kan det vara acceptabelt med en fortsatt användning till dess
varan tjänat ut, förutsatt att det sker ett säkert omhändertagande av varan
i avfallsledet. I andra fall, där risken för spridning är större, kan det vara
motiverat att samla in varorna innan de har tjänat ut. En sådan insamling
pågår i dag för varor som innehåller kvicksilver eller PCB.
8.4.5 Internationella strategier för att nå delmål 3
Regeringens bedömning: Regeringen avser att i ett längre perspektiv
verka för en global utfasning av de ämnen som omfattas av delmålet.
Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Det finns en bred uppslutning från remiss-
instanserna om betydelsen av att agera på den globala arenan, dels därför
att föroreningarna sprids över världen, dels därför att en konkurrens-
neutral situation för nationell och EU-industri skall finnas.
Skälen för regeringens bedömning: För att genomföra de nya
riktlinjerna inom kemikaliepolitiken krävs åtgärder på nationell nivå
såväl som på EU-nivå och internationell nivå. Tyngdpunkten i strategin
för att uppnå delmålet ligger därför på förändringar inom EU. På sikt är
dock inte EU tillräckligt då såväl handeln med som utvecklingen av
många kemikalier och varor sker på global nivå. De kemikalier och varor
som säljs i Sverige är ofta tillverkade i andra länder, inte sällan utanför
Europa. Om skadliga kemikalier tillverkas eller används i länder med
bristfällig kemikaliekontroll kan de därefter spridas mycket snabbt över
hela världen via handel med olika varor. Vid sidan av handeln som
spridningsväg sker dessutom långväga spridning av bl.a. vissa långlivade
ämnen via vindar till områden med kallare klimat där nedbrytningen av
ämnet går ännu långsammare, som i Sverige.
Den globala handeln försvårar också möjligheten att överblicka
kemikalieanvändningen vid tillverkning av varor, eftersom varorna ofta
har genomgått flera produktionsled i olika länder innan de kommer till
Sverige.
Sveriges fördjupade samarbete med andra europeiska länder samt det
svenska medlemskapet i Världshandelsorganisationen (World Trade
Organization, WTO) medför begränsningar av den nationella handlings-
friheten och är förknippat med åtaganden som bl.a. innebär att vissa
bestämmelser måste följas vid utformningen av miljöåtgärder som kan ha
inverkan på den internationella handeln. Även av denna orsak finns det
skäl att tillmäta det internationella arbetet stor vikt.
Den grundläggande strategin för Sveriges agerande internationellt på
kemikalieområdet är och bör vara att föra ut och verka för att Sveriges
grundläggande principer och de riktlinjer inom kemikaliepolitiken som
kommer till uttryck i delmålet får genomslag i det globala samarbetet.
En grundläggande strategi för handels- och kemikaliepolitiken bör vara
att dessa ömsesidigt skall stödja varandra. Det är angeläget att
utvecklingen av handelsreglerna går parallellt med utvecklingen mot
miljömässigt acceptabla varor. I dag finns inga globala krav på att
varorna skall uppfylla någon miniminivå på miljöanpassning eller att de
inte skall innehålla vissa farliga kemikalier.
Regeringen bedömer att det pågående arbetet för att integrera
miljöaspekter inom allt utvecklingssamarbete bör intensifieras och
fördjupas. Ett prioriterat område i detta sammanhang är kemikalier. Detta
är särskilt viktigt med tanke på att en stor del av användningen och
produktionen av farliga kemikalier, liksom varor som innehåller sådana
kemikalier, sker i utvecklingsländer. Det bör därför vara naturligt att
SIDA i sitt utvecklingssamarbete uppmärksammar dessa frågor.
Globala konventioner med förbud för hälso- och miljöfarliga
kemikalier är ytterst viktiga för att Sverige skall kunna nå sina miljömål
och minska hälso- och miljöproblemen med kemikalier. En diskussion
som förs inom WTO är huruvida globala miljööverenskommelser skall
ha företräde före handelsreglerna eller om WTO-reglerna skall vara
överordnade. EU har med svenskt stöd bl.a. drivit linjen att få till stånd
ett tillägg i WTO:s regelverk (artikel 20) som innebär att handels-
regelverket inte i efterhand skall kunna överpröva miljööverens-
kommelser som omfattar en stor del av världens länder eller dess handel.
Varje miljööverenskommelse som syftar till att förbättra miljön riskerar
annars att omintetgöras genom anmälningar till WTO:s tvisteförfarande.
Frågan är ännu inte löst. Regeringen anser att det inte är acceptabelt att
miljökonventioner skulle kunna betraktas som underordnade WTO-
reglerna.
Inom flera olika internationella organisationer bedrivs sedan många år
verksamhet inom kemikalieområdet. Ett av de viktigaste organen för att
globalt föra ut en sammanhållen svensk kemikaliepolitik, inklusive de
nya riktlinjerna inom kemikaliekontrollen, är det mellanstatliga organet
Forum för kemikaliesäkerhet (IFCS). Sverige kommer inom detta forum
att verka för att de grundläggande principerna, främst försiktighets-
principen, produktvalsprincipen och företagens ansvar och den
helhetssyn som finns i svenskt kemikaliekontrollarbete vilken bl.a.
inkluderar både hälso- och miljöaspekter, förs ut och också tillämpas på
global nivå. Särskilt prioriterade frågor för svenskt agerande är bl.a.
global utfasning av ämnen som omfattas av de nya riktlinjerna inom
svensk kemikaliekontroll samt global harmonisering av reglerna om
klassificering och märkning av kemikalier.
Ett annat viktigt organ är FN:s miljöprogram (UNEP). År 1995 fattade
UNEP beslut om att inleda en internationell process för att nå en global
konvention om långlivade (persistenta) organiska ämnen (POP).
Förhandlingarna inleddes våren 1998 och beräknas kunna avslutas med
en mellanstatlig konferens för undertecknande av konventionen i
Stockholm våren 2001. Konventionen kommer i ett första steg att
omfatta tolv ämnen. Sverige och EU bör verka för att konventionen på
sikt utvidgas till att gälla även i fråga om sådana långlivade och
bioackumulerande ämnen som omfattas av de utfasningskriterier som
anges i delmålet. Sverige avser att som ett första steg nominera ett antal
särskilt prioriterade ämnen som bör omfattas av globala begränsningar
inom ramen för konventionen. Kemikalieinspektionen har därför givits i
uppdrag att ta fram en förteckning över de ämnen som bör prioriteras.
År 1979 färdigställdes inom FN:s ekonomiska kommission för Europa
(UN/ECE) en konvention om långväga gränsöverskridande luft-
föroreningar (Convention on Long-Range Transboundary Air Pollution,
CLRTAP), även kallad Genèvekonventionen. Inom konventionen finns
bl.a. ett protokoll om tungmetaller och ett om långlivade organiska
miljögifter. Protokollen tar sikte både på utsläpps- och
förekomstbegränsningar och de undertecknades 1998. Sverige och EU
bör verka för att CLRTAP-konventionen kompletteras med ett
övergripande mål om att punktutsläpp och diffusa utsläpp av farliga
ämnen bör upphöra till 2020. Ett sådant mål utgår från formuleringen i
Esbjergdeklarationen, men bör vara inriktat på luft. Ett mer generellt
synsätt bör också användas för att inlemma ämnen som skall omfattas av
konventionens begränsningar. Generella kriterier bör t.ex. tillämpas för
ämnen med särskilt farliga inneboende egenskaper, dvs. i första hand
sådana som är långlivade och bioackumulerande samt sådana som har
cancerframkallande, arvsmassepåverkande, fortplantningsstörande eller
hormonstörande egenskaper. Protokollet om tungmetaller bör snarast
utvidgas för att ytterligare minska den långväga luftspridningen av
kadmium och kvicksilver.
Inom OECD pågår utveckling av testmetoder och harmonisering av
klassificering och märkning. Sverige och EU bör bl.a. verka för att
testmetoder för hormonstörande egenskaper utvecklas och standardiseras
och att nya testmetoder tas fram för halveringstider och för
bioackumulering i landmiljö. Arbete med att finna nya testmetoder som
inte kräver djurförsök bör prioriteras. Sverige avser verka för att en
strategi med inledande översiktliga in vitro-tester införs även på
internationell nivå i syfte att minska antalet djurförsök. Andra områden
inom vilka Sverige och EU bör verka är att ytterligare harmoniserade
kriterier för klassificering och märkning tas fram samt att OECD:s
utvärderingar av från risksynpunkt särskilt angelägna existerande ämnen
förankras och accepteras globalt.
Kemikaliefrågorna och de ämnen som skall omfattas av Esbjerg-
deklarationens mål bör vidareutvecklas vid nästa Nordsjökonferens år
2002. Sverige bör verka för att användningen både i kemiska produkter
och andra varor samt utsläpp av de ämnen som kommer att omfattas av
OSPAR även omfattas av Helsingforskonventionen. De ämnen som
omfattas av Kemikalieutredningens kriterier för utfasning, bör prioriteras
i det fortsatta arbetet med riskhanteringsåtgärder inom Helsingfors-
konventionen.
Om ändringar i form av begränsningar görs av tillverkning, försäljning
och användning av ämnen bör detta få till konsekvens att även reglerna
om import och export ändras. Därtill bör skyldigheten att klassificera och
märka kemikalier vid export utvidgas till att också omfatta krav på att
lämna varuinformationsblad. Detta är särskilt betydelsefullt vid export
till utvecklingsländer.
8.5 Fortlöpande minskning av hälso- och miljöriskerna
med kemikalier
8.5.1 Delmål 4
Regeringens förslag: Hälso- och miljöriskerna vid framställning och
användning av kemiska ämnen skall minska fortlöpande fram till år 2010
enligt indikatorer och nyckeltal som skall fastställas av berörda
myndigheter. Under samma tid skall förekomsten och användningen av
kemiska ämnen som försvårar återvinning av material minska.
Delmålet avser ämnen som inte omfattas av delmål 3.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Många remissinstanser stöder delmålet.
Naturvårdsverket vill att delmålet skall kompletteras med att hälso- och
miljöriskerna vid olika processer skall minska. Kemikontoret är skeptiskt
till att riskminskning skall kunna påvisas med hjälp av indikatorer och
nyckeltal. Kemikontoret påpekar att risken är stor att man genom att
förenkla verkligheten drar felaktiga slutsatser. Jordbruksverket anser att
delmålets betydelse för användningen av bekämpningsmedel bör
tydliggöras.
Skälen till regeringens förslag: För att komma till rätta med de hälso-
och miljöproblem som förorsakas av kemikalier behöver åtgärder vidtas
mot de allra farligaste ämnena. För att rikta åtgärder mot dessa ämnen
räcker det med att känna till deras inneboende egenskaper, i enlighet med
delmål 3. Vid sidan av de allra farligaste ämnena, som åtgärdas på detta
sätt, finns ett stort antal ämnen som inte är så farliga att de omfattas av de
kriterier som presenterats i kapitel 5.3.2, men som ändå är att betrakta
som farliga. Dit hör alla de övriga ämnen som omfattas av klassificering
och märkning på grund av sin farlighet. Dit hör också alla ämnen som på
grund av bristfälliga uppgifter inte klassificerats som hälso- och
miljöfarliga i dag men som kan komma att omfattas av klassificeringen
när mer uppgifter kommer fram om dem. Till de farliga ämnena hör
också sådana som uppvisar andra farliga egenskaper än de som täcks in
av dagens klassificeringssystem.
För att nå målet Giftfri miljö måste de särskilt farliga ämnena
avvecklas. Övriga ämnen måste hanteras på ett sådant sätt att de inte
leder till en exponering av människor och miljö som kan innebära risker
eller leda till att halterna ökar i förhållande till bakgrundsnivåerna.
I prop. 1997/98:145 Svenska miljömål presenterade regeringen nya
riktlinjer för kemikaliepolitiken. Delmålet Giftfri miljö inrymmer den
riktlinje som innebär att metaller används i sådana tillämpningar att
metallerna inte kommer ut i miljön i en omfattning som medför att miljön
och människors hälsa kan komma till skada. Övriga riktlinjer täcks av
delmål 3.
Förekomsten av vissa ämnen i varor kan också vara ett problem vid
återvinning. Förekomsten av farliga ämnen kan leda till
arbetsmiljöproblem i samband med återvinningen. Farliga ämnen i varor
som återvinns kan också i nästa led, då nya varor produceras, få en mer
okontrollerad spridning än i de ursprungliga varorna. Det är dock inte
bara farliga ämnen som kan ge problem vid återvinning. Vissa ämnen
kan ge tekniska problem vid återvinning. Ett exempel på detta är att vissa
stabilisatorer som används i PVC-plast inte är möjliga att blanda med
varandra. Plast med olika stabilisatorer måste då skiljas åt vid
återvinning. Det är därför viktigt att ta hänsyn till möjligheterna att bygga
upp en effektiv återvinning redan när varorna utformas. En sådan strävan
främjar målet Giftfri miljö och bidrar också till en hållbar utveckling i
bred bemärkelse.
8.5.2
8.5.3 Strategier för att nå delmål 4
Regeringens bedömning: Kemikalieinspektionen och
Naturvårdsverket bör utveckla indikatorer och nyckeltal för att följa upp
riskminskningen enligt delmålet.
Tillverkare, importörer, leverantörer och användare av kemiska
produkter och andra varor bedriver ett systematiskt miljöarbete t.ex. med
stöd av system för miljöledning som omfattar kemikaliesäkerhet. De tar
ansvar för produkterna, så att dessa inte medför oacceptabla risker i något
hanteringsled.
Regeringen avser att verka för att arbetet med att bedöma och
kontrollera risker inom EU ändras så att
– det i huvudsak inriktas mot de ämnen som inte omfattas av delmålet
om utfasning av särskilt farliga ämnen (delmål 3), eftersom dessa bör
fasas ut utan att riskbedömning behöver göras,
– företagen ges ett större ansvar för riskbedömning och riskhantering,
– arbetet med riskbedömningarna påskyndas genom att bedömnings-
metoderna utvecklas.
Kemikalieutredningens och Miljömålskommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Kemikontoret m.fl. remissinstanser från närings-
livet anser att det är mycket positivt att industrin skall ges ett utökat
ansvar. Sveriges Konsumenter i Samverkan kan inte förstå varför
företagen skall ges ”fullt ansvar för dataframtagning”. Byggsektorns
Kretsloppsråd menar att utredningens ansats att arbeta med marknads-
drivna styrmedel är positiv och att frivilliga verktyg kan och bör spela en
större roll i kemikaliepolitiken. Sveriges byggindustrier delar utred-
ningens syn på informativa och marknadsdrivna styrmedel. Svenska
Arbetsgivarföreningen, Sveriges Industriförbund och Näringslivets
nämnd för regelgranskning understryker vikten av att utfasning eller
annan styrning av hanteringen av kemiska ämnen med hjälp av
marknadsorienterade styrmedel sker på basis av riktlinjer som gäller på
gemenskapsnivå. Statskontoret och Konsumentverket tillstyrker
utredningens förslag vad gäller offentlig upphandling. Kommers-
kollegium anser att den offentliga upphandlingen inte är ett lämpligt
instrument att nå miljömål utan frågor på miljöområdet av gräns-
överskridande räckvidd bör avgöras internationellt. Nämnden för
offentlig upphandling liksom Bilindustriföreningen anser att offentlig
upphandling är en mindre lämplig metod för utfasning av kemikalier än
andra metoder som föreslås i utredningen. Kemikontoret anser att för att
undvika handelshinder, bör tillämpandet av kriterierna för utfasning vid
offentlig upphandling anstå tills de är accepterade på EU-nivå.
Länsstyrelsen i Västa Götaland menar däremot att den offentliga
upphandlingen kan bli en viktig drivkraft för utbyten, men att kunskap
om tillverkningsprocesser krävs hos dem som genomför upphandlingen,
så att utfasningsämnen inte har använts vid tillverkningen av en vara.
Skälen för regeringens bedömning
Delmålets utgångspunkt är att användning av kemikalier skall ske på ett
sådant sätt att riskerna minimeras. Delmålet är således inriktat på risker,
som är en sammanvägning av ämnenas farlighet och människans och
miljöns exponering för dem. Detta är en viktig principiell skillnad
jämfört med delmål 3 som har sin utgångspunkt enbart i ämnenas
farlighet, som när den är tillräckligt hög räcker som grund för utfasning
av ämnen.
Utveckling av indikatorer och nyckeltal
Målet bygger på en kontinuerlig minskning av riskerna med
användningen av kemiska ämnen inom olika områden och i olika varor.
För att göra målet uppföljningsbart måste riskminskningen kunna mätas.
Det finns därför behov av att utveckla indikatorer för detta. Vissa
indikatorer och nyckeltal, som på ett övergripande sätt speglar
kemikalieanvändningen, finns redan. Kemikalieinspektionen har t.ex.
utvecklat ett bekämpningsmedelsindex, som utgår från användningen av
bekämpningsmedel med olika klassificering.
Miljövårdsberedningen (Jo 1968:A) har i sitt betänkande Gröna
nyckeltal – följ den ekologiska omställningen (SOU 1999:127) från 1999
föreslagit gröna nyckeltal som skall underlätta för beslutsfattare och
andra intresserade att följa den ekologiska omställningen i Sverige. Bland
dessa nyckeltal finns ett som handlar om användningen av kemikalier.
Eftersom kemikalieområdet är så omfattande är det svårt att med ett
enkelt tal beskriva utvecklingen inom området i dess helhet. En indikator
som är avsedd för att mäta riskminskning måste därför alltid kombineras
med en analys som förklarar vilka faktorer som lett till att värdet på
indikatorn förändrats.
Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket bör utveckla indikatorer
eller nyckeltal för att följa upp riskminskningen enligt delmålet. I det
arbetet är det viktigt att de indikatorer och nyckeltal som redan finns
utnyttjas på bästa sätt.
Viktiga principer i arbetet
I arbetet med att nå delmålet måste försiktighetsprincipen och produkt-
valsprincipen vara vägledande. Innebörden av försiktighetsprincipen är
att skyddsåtgärder måste vidtas innan skada på hälsa eller miljö har
uppstått, trots att sambandet mellan orsak och verkan kan vara osäkert.
Produktvalsprincipen innebär att skadliga kemiska produkter skall
ersättas med mindre skadliga eller ofarliga produkter när så är möjligt.
Att tillämpa nya tekniska lösningar som inte innebär att kemikalier måste
användas är också en viktig tillämpning av principen.
I Sverige har dessa principer sedan länge tillämpats på kemikalie-
området. Försiktighetsprincipen finns också i EG-fördraget och i flera
internationella konventioner inom miljöområdet. Principen har även
kommit till uttryck i några av EG:s rättsakter, t.ex. i rådets direktiv
90/219/EEG av den 23 april 1990 om innesluten användning av genetiskt
modifierade organismer (EGT nr L 117,8.5.1990, s.1, 31990L219). Inom
EU har produktvalsprincipen kommit till uttryck i bl.a. direktiv 98/8/EG
om biocider.
Regeringen avser att verka för att dessa principer kommer till uttryck i
EU:s kemikaliestrategi. Försiktighetsprincipen finns visserligen i EG-
fördraget men bör också, för att göras tydligare, föras in i EG-rättsakter
på kemikalieområdet, särskilt i direktiv 76/769/EEG som begränsar
användningen av vissa farliga ämnen.
En annan viktig grundläggande princip är att den som förorsakar
miljöstörningar har att bekosta de åtgärder som behövs för att förebygga
eller avhjälpa olägenheter. Principen är internationellt vedertagen och
kallas allmänt för PPP (polluter pays principle). Principen har slagits fast
i EG-fördraget och i FN:s Rio-deklaration.
Riskbedömning och riskhantering i EU
Inom EU finns regler för riskbedömning och riskhantering av såväl nya
som existerande ämnen. Reglerna om nya ämnen är sammanlänkade med
systemet för förhandsanmälan av nya ämnen. Programmet för bedömning
och kontroll av risker med existerande kemiska ämnen har funnits sedan
1993. Fram till november 2000 hade 131 ämnen prioriterats för
bedömning i programmet. För sex ämnen hade den slutliga publiceringen
av resultatet av bedömningen skett i Europeiska Gemenskapernas
Tidning (EGT). För fyra av dessa ämnen fanns strategier för
riskreduktion och för två var bedömningen att sådana strategier inte
behövdes.
Arbetet med riskbedömning och riskhantering av existerande ämnen
inom EU går således långsamt. Programmet omfattar i dag ämnen som
tillverkas inom eller importeras till EU i volymer över 10 ton. Det finns
ca 10 000 sådana ämnen och även om inte alla dessa ämnen behöver
bedömas i programmet kommer det med dagens takt att ta mycket lång
tid att ens utvärdera en bråkdel av dem.
Regeringen avser att verka för att arbetet med riskbedömningar inom
EU:s program påskyndas. Ett viktigt led i den processen är att ge
företagen ett större ansvar än de har i dag. I dag utförs risk-
bedömningarna för såväl nya som existerande ämnen av de nationella
myndigheterna. Det är också myndigheterna som utarbetar strategier för
riskhantering för de ämnen som visat sig kunna innebära en risk. I
enlighet med vad som sagts i samband med delmål 1 avser regeringen att
verka för att företagen får ett tydligt ansvar för att utföra initiala
riskbedömningar för de ämnen som de tillverkar eller importerar. För
sådana ämnen som uppfyller kriterierna för utfasning, enligt delmål 3,
behöver fullständiga riskbedömningar inte göras. Åtgärder bör för dessa
vidtas baserat enbart på de inneboende egenskaperna. För övriga ämnen
bör företagen göra en initial riskbedömning. Myndigheterna bör inrikta
sina resurser på att granska riskbedömningarna för de ämnen där riskerna
kan antas vara störst.
Metodiken för riskbedömningar bör också ses över. Arbete i sådan
riktning pågår såväl i Sverige som inom EU. Ett syfte bland andra är att
närma reglerna om existerande och nya ämnen till varandra.
Försiktighetsprincipen bör komma till uttryck i reglerna. Metoderna för
riskbedömning inom EU bör förändras i syfte att påskynda
bedömningarna. Detta kan ske genom att bedömningarna görs mer
riktade mot de områden som för det enskilda ämnet är av störst betydelse
för en eventuell risk. Metodiken för riskbedömningar bör samtidigt
utvecklas så att den ger bättre möjligheter än i dag att ta hänsyn till
viktiga faktorer såsom varors bidrag till emissionerna av ett ämne,
ämnens nedbrytbarhet och bioackumulering samt samverkan mellan
olika ämnen. För att få en bättre bild av emissionerna av kemiska ämnen
behöver de företag som använder kemikalier, t.ex. i varuproduktion, få
ett ansvar för att ta fram sådana uppgifter.
Bekämpningsmedel
Som nämnts i samband med delmål 3 görs för bekämpningsmedel, till
skillnad från flertalet övriga kemiska produkter, en förhandsgranskning
av myndigheterna innan produkterna får släppas ut på marknaden.
Sverige bör verka för att försiktighetsprincipen förs in i de båda direktiv
som reglerar bekämpningsmedel inom EU, direktivet 91/414/EEG om
växtskyddsmedel samt direktivet 98/8/EG om biocider. Därtill bör
produktvalsprincipen komma till uttryck i båda direktiven. I dag skall
denna princip tillämpas vid beslut om verksamma ämnen i
biocidprodukter. Detta fungerar så att alla ämnen som används i en viss
tillämpning, t.ex. i träskyddsmedel, utvärderas vid samma tidpunkt. Det
blir därigenom möjligt att jämföra riskerna med olika ämnen avsedda för
samma funktion och välja bort de mest skadliga. Någon motsvarighet
finns inte i växtskyddsmedelsdirektivet. Sverige bör därför verka för att
produktvalsprincipen skall komma till uttryck även i detta direktiv.
Inom EU pågår nu ett arbete med att utvärdera alla verksamma ämnen i
växtskyddsmedel och biocider. De ämnen som bedöms som acceptabla
för användning förs upp på en s.k. positivlista. Som nämnts i samband
med delmål 3 är det viktigt att aktivt arbeta för att ämnen som omfattas
av det delmålet inte förs upp på positivlistorna. Några bekämpnings-
medel som tidigare varit förbjudna i Sverige har förts upp på dessa listor.
Det är nu synnerligen viktigt att Sverige aktivt arbetar för att inte fler av
de tidigare förbjudna bekämpningsmedlen förs upp på positivlistorna.
Möjligheterna att inte godkänna bekämpningsmedel som innehåller dessa
ämnen nationellt är mycket begränsade. Det finns dock möjlighet vid
speciella skäl att förbjuda bekämpningsmedel som satts upp på
positivlistan. Det kan vara klimatologiska skäl, vilka gör att ett
bekämpningsmedel inte bryts ner och därför riskerar att spridas på ett
icke önskvärt sätt. Sådana skäl skulle kunna bli aktuella för Sverige.
För bekämpningsmedel i jordbruk och trädgårdsnäring har regeringen
ställt upp övergripande mål om minskade hälso- och miljörisker i
propositionen 1997/98:2 Hållbart fiske och jordbruk. Pågående
åtgärdsprogram för att minska riskerna vid användning av bekämpnings-
medel tar fasta på att kartlägga och kvantifiera riskerna samt att med
hjälp av en rad olika åtgärder reducera riskerna. Arbetet inom
programmet omfattar såväl förhandsgranskning av bekämpningsmedel
som åtgärder för att t.ex. minska den totala användningen, utveckla
alternativa bekämpningsmetoder och förbättra hanteringen liksom att öka
kunskapsnivån hos användarna. Det är angeläget att EU utvecklar en
samlad strategi för att minska riskerna vid användning av bekämpnings-
medel inom jordbruket och trädgårdsnäringen.
Metaller
Två av de riktlinjer som presenterades i prop. 1997/98:145 Svenska
miljömål handlar om metaller. Den ena innebär att varor i huvudsak skall
vara fria från kvicksilver, kadmium och bly, vilken inryms i delmål 3.
Den andra riktlinjen om metaller innebär att metaller i övrigt används i
sådana tillämpningar att de inte kommer ut i miljön i en omfattning som
medför att miljö och människors hälsa kan komma till skada.
För att kunna tillämpa den senare riktlinjen är det viktigt att kunskaper
om metaller och metallföreningar kommer fram. Kravet på kunskap om
ämnen, enligt delmål 1, omfattar metaller såväl som andra ämnen.
Kunskaper om såväl hälso- och miljöfarligheten som exponeringen för
metallerna är viktiga för att kunna omsätta denna riktlinje. I avvaktan på
mer fullständig kunskap bör särskild försiktighet iakttas med att använda
metaller med hög toxicitet, metaller för vilka halterna i människor eller
miljön redan förhöjts samt metaller vars naturliga halter i miljön är låga.
Det senare har sin grund i att halterna av sådana metaller snabbt kan
flerdubblas jämfört med den naturliga bakgrunden, vilket strider mot
miljömålet Giftfri miljö – som innebär att halterna av naturligt
förekommande ämnen skall vara nära bakgrunden. Ämnen som
förekommer naturligt i låga halter har också ofta visat sig kunna vara
mycket toxiska. För att kunna nå målet är det viktigt att åtgärder inriktas
mot de användningsområden som leder till en stor spridning av metaller.
Det är emellertid viktigt att beakta bakgrundshalter av de ämnen som
förekommer naturligt i miljön. Kunskapen om geologin är då en viktig
utgångspunkt. Ämnen som kommer ut i miljön på grund av mänskliga
aktiviteter måste ställas i relation till de naturliga halterna. I områden där
t.ex. de naturliga halterna av metaller är höga kan det vara nödvändigt att
begränsa utsläppen av metaller från mänsklig aktivitet mer än inom andra
områden.
Vad som sagts om bedömningar och kontroll av risker med ämnen
inom EU gäller för metaller såväl som för andra ämnen. Flera metaller
och metallföreningar är för närvarande föremål för riskbedömningar
inom EU. Sverige bör bidra till riskbedömningarna och utvecklingen av
strategier för riskhantering för metaller. Särskilt viktigt är att den
information och kunskap om emissioner från olika varugrupper som
kommer fram inom ramen för aktuell forskning tas till vara i EU-arbetet.
Metaller som används i stora volymer i Sverige är bl.a. koppar, zink,
krom och nickel. För dessa pågår eller planeras riskbedömningar inom
EU. Det är viktigt att Sverige i dessa sammanhang bidrar med de
kunskaper som kommit fram genom svensk forskning och att Sverige
verkar för gemensamma strategier för riskhantering. Parallellt med det
bör åtgärder vidtas nationellt för att stimulera ett utbyte till hälso- och
miljömässigt bättre alternativ inom de användningsområden som leder
till stor diffus spridning av metallerna. Kemikalieutredningen har
identifierat områden med stor diffus spridning av metaller från varor,
baserat på aktuell metallforskning. Viktiga områden att arbeta med i det
sammanhanget är bl.a. koppar, bly och zink i bromsbelägg, koppar i
vattenledningar, koppar i båtbottenfärger, krom och arsenik i träskydds-
medel, zink i gummidäck, zink i rostskyddsmedel, främst i trafikmiljön
samt nickel, nickelföreningar och kromater i produkter som kommer i
kontakt med hud.
På senare tid har ett stort antal metaller, som tidigare haft en mer eller
mindre begränsad användning, börjat användas i ökande omfattning. Det
rör sig om metaller som används i nya tekniska produkter på t.ex.
elektronikområdet. Exempel på några metaller vars användning har ökat
de senaste decennierna är silver, indium, palladium, platina, antimon,
selen, tellur och vanadin. Kunskapen om dessa metaller är ofta bristfällig
och det är viktigt att kunskap, i enlighet med delmål 1, kommer fram så
snart som möjligt med tanke på den ökande användningen. Företagen har
skyldighet att förhindra att användningen medför negativa effekter och
måste vidta åtgärder samtidigt som nya uppgifter om metallers spridning
och effekter kontinuerligt måste följas av Kemikalieinspektionen och
Naturvårdsverket för att kontrollera att företagen tar sitt ansvar.
Ett särskilt område där den ökande användningen av vissa metaller kan
innebära problem är avloppsslam. I slammet ansamlas en stor del av de
metallmängder som nöts av från produkter i vårt samhälle. I dag finns
gränsvärden för endast sju metaller. Övriga metaller analyseras inte
regelbundet i slam. Forskning har visat att ett stort antal metaller
påträffas i slam i varierande halter. Nya analysmetoder har gjort det
lättare att analysera metaller. Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i
uppdrag att föreslå gränsvärden för relevanta metaller i slam som i dag
inte finns upptagna i förordning (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i
samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter, samt
se över befintliga gränsvärden.
För att uppnå målet Giftfri miljö bör metaller återvinnas i största
möjliga utsträckning med undantag för de metaller som helt skall fasas ut
från kretsloppet. Återvinningen bidrar till att begränsa miljö- och
hälsoriskerna med metallanvändningen. Bättre statistik behövs för att
kunna följa återvinningen av metaller och sätta tydliga mål för enskilda
metaller. Producentansvar kan vara ett viktigt styrmedel för att främja
metallåtervinning.
För många av de volymmässigt stora metallerna, såsom koppar samt
krom och nickel i rostfritt stål är återvinningen hög redan idag.
Återvinningen bör dock kunna höjas ytterligare. Teknikerna för åter-
vinning av volymmässigt stora metaller behöver förbättras ytterligare. De
metaller som används i små, men ibland ökande, volymer återvinns i
varierande grad beroende på deras marknadsvärde. För metaller som
guld, platina och silver sker en hög återvinning medan andra metaller
med lågt marknadsvärde knappast alls återvinns. Nya system behöver
därför skapas för återvinning av dessa metaller. Detta kan behöva göras i
internationell samverkan för att metallmängderna skall bli tillräckliga för
verksamheten.
Nationella åtgärder
För att delmålet om en allmän riskminskning skall gå att genomföra
måste alla aktörer involveras i arbetet; företag som tillverkar eller
importerar kemiska ämnen, företag som tillverkar eller importerar andra
typer av varor samt de som yrkesmässigt, eller privat, använder kemiska
produkter och andra varor. Tillverkare, importörer och andra leverantörer
av kemiska produkter och varor måste ta ansvar för dessa under hela
livslängden bl.a. genom att inte sätta ut kemiska produkter och varor på
marknaden som i något hanteringsled innebär oacceptabla risker.
Användare måste undvika att nyttja sådana kemiska produkter och varor
som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de
kan ersättas med produkter eller varor som kan antas vara mindre farliga.
Användarna måste också vidta sådana åtgärder vid hanteringen av
kemiska produkter och varor att exponeringen av människor och miljön
för kemiska ämnen minskar fortlöpande.
Ökad kunskap om ämnenas egenskaper och spridningen av dem är
grundläggande i arbetet. Kunskapen om ämnena kommer att öka i takt
med att delmål 1 realiseras. Det räcker dock inte med att kunskapen
kommer fram – den måste spridas och omsättas i riskbegränsande
åtgärder. Kunskapen om ämnens förekomst måste också öka.
Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har haft regeringens
uppdrag att påbörja en kartläggning av farliga flöden av kemikalier. Detta
arbete måste fortsätta. Naturvårdsverket avser att inom ramen för sitt
löpande arbete föra en dialog med andra berörda myndigheter och aktörer
på marknaden om hur ett system för beräkning av emissioner från diffusa
källor kan utvecklas. I det innefattas t.ex. rollfördelning, prioritering av
källor och ämnen, metodutveckling och analys av brister i
kunskapsunderlaget. Arbetet skall samordnas med andra pågående
arbeten inom EU på området. Annan grundläggande kunskap som är
viktig att beakta är metallhalter som förekommer naturligt i miljön.
Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) gör biokemiska
kartläggningar som ger en indikation om de biotillgängliga halterna av
metaller i miljön. Detta är viktig information i samband med diskussioner
om bedömningar av metallers miljöpåverkan då metaller i sig inte
behöver vara speciellt biotillgängliga. Denna tillgänglighet varierar med
de olika tillstånden metallerna befinner sig i.
Flera av de styrmedel som behandlats i de nationella strategierna för att
nå delmål 3 bör vara användbara även för att nå delmål 4.
Listor över farliga ämnen kan vara en hjälp i företagens arbete med att
nå delmålet. Kemikalieinspektionens s.k. OBS-lista omfattar de ämnen
som täcks av delmål 3, men också andra ämnen med farliga egenskaper,
baserat på vissa kriterier. En vidareutveckling av OBS-listan i syfte att
göra den mer användarvänlig, inklusive verksamhetsanpassning, gagnar
alltså även delmål 4.
Det register över kemikalieutsläpp som Naturvårdsverket avser att
utveckla kommer troligen i första hand att inriktas mot de ämnen som
omfattas av delmål 3. Registret bör dock kunna utvecklas på ett sådant
sätt att det med tiden också omfattar och ger information om andra
farliga ämnen.
Ett forum av ökande betydelse för överföring av kunskap om ämnens
egenskaper är Internet. Myndigheter och branschorganisationer har
genom Internet fått ökade möjligheter att ge information om hälso- och
miljöfarliga kemikalier och att anpassa den med utgångspunkt från de
avsedda användargruppernas behov av och möjligheter till att
tillgodogöra sig informationen.
Offentlig upphandling är ett viktigt redskap inte bara beträffande
ämnen som omfattas av delmål 3, utan också som en hjälp att uppnå
delmål 4. Därför bör miljökrav ställas i offentliga upphandlingar där
relevanta miljökrav kan formuleras och utvärderas. Försiktighets-
principen och produktvalsprincipen bör tillämpas vid utformningen av
sådana miljökrav.
Tillverkare, importörer, leverantörer och användare måste för att klara
delmålet bedriva ett systematiskt miljöarbete. Företagen skall enligt
förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll förteckna
de kemiska produkter som hanteras i verksamheten och som kan innebära
hälso- eller miljörisker. System för miljöledning kan utgöra ett ytterligare
stöd för ett systematiskt arbete. Sådana system är frivilliga, men bidrar
till organisation och effektivisering av miljöarbetet med tydliga mål,
uppföljning av resultat och ansvarsfördelning. De två mest kända
systemen är EU:s miljöstyrnings- och revisionsordning EMAS (Eco-
Management and Audit Scheme) och Internationella standardi-
seringsorganisationens miljöledningssystem ISO 14001.
Enligt ISO 14001 och EMAS skall betydande miljöaspekter i
verksamheten identifieras och mål ställas upp. Systemen ställer också
krav på ständig förbättring. Det är viktigt att företagen i dessa
sammanhang tar tillräcklig hänsyn till de miljöaspekter som är
förknippade med användningen av kemikalier. Regeringen avser att
verka för att användning av farliga kemikalier i EMAS-förordningen
läggs till de exempel som ges på vad som kan ingå i miljöredovisningens
sammanfattning av uppgifter om organisationens miljöarbete.
Regeringen avser, i enlighet med vad som sagts i skrivelsen
1999/2000:114, att verka för att miljöledningssystem inom såväl privat
som offentlig sektor fortsatt främjas. En särskilt viktig fråga är hur de
små och medelstora företagen kan stimuleras till att införa
miljöledningssystem. Miljöstyrningsrådet bedriver verksamhet som
syftar till att underlätta detta, vilket även NUTEK har gjort. Vidare är det
viktigt med ett utbyte mellan tillsynsmyndigheter och certifieringsorgan,
där myndigheterna kan bidra till att höja certifieringsorganens kompetens
om kemikaliefrågor. Tillsynsmyndigheternas kompetens om miljö-
ledningssystem bör också höjas.
En annan angelägen fråga inom såväl delmål 3 som delmål 4 är att
produktdirektiv och harmoniserade produktstandarder inte ställer
specifika krav på varors innehåll. Innehållet måste kunna ändras
allteftersom nya alternativ, som uppfyller samma funktion men med lägre
risker, blir tillgängliga på marknaden.
8.6
8.7 Riktvärden för miljökvalitet
8.7.1 Delmål 5
Regeringens förslag: För minst 100 utvalda kemiska ämnen, som inte
omfattas av delmål 3, skall det senast år 2010 finnas riktvärden fastlagda
av berörda myndigheter. Riktvärdena skall ange vilka halter som får
förekomma i miljön eller vilka halter människor högst får utsättas
(exponeras) för. Syftet är att riktvärdena på sikt skall fastställas som
miljökvalitetsnormer.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser stöder delmålet.
Kemikalieinspektionen föreslår en höjning av ambitionsnivån till minst
200 ämnen. Bakgrunden är att arbete nu pågår med att införa rådets
direktiv 76/464, vilket innebär att riktvärden för yttre miljö kommer att
sättas för 50–100 ämnen under år 2001. Eftersom bedömningsgrunder är
en väl inarbetad term föreslår inspektionen att den införs som alternativ
till benämningen riktvärden. Kemikontoret menar att det medför stora
kostnader att mäta och följa fastställda riktvärden. Länsstyrelserna i
Stockholms län och i Södermanland poängterar att berörda myndigheter
måste utarbeta gemensamma riktvärden till skydd för människors hälsa.
Institutet för miljömedicin betonar att de riskbedömningar som skall ligga
till grund för riktvärdena bör göras på myndigheter och forsknings-
institut. Institutet ifrågasätter också, i likhet med Naturskyddsföreningen,
riktvärdenas juridiska status. Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet,
Sveriges Färgfabrikanters förening m.fl. anser att man inte bör utelämna
tekniska och ekonomiska aspekter. Lantbrukarnas riksförbund menar att
dricksvattendirektivets gränser beträffande bekämpningsmedel bör gälla.
Marks kommun vill ha konkreta mål för ämnen som befinner sig i
kretsloppet, t.ex. för kvicksilverhalter i fisk.
Skälen för regeringens förslag: Miljömålet Giftfri miljö innebär att
halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön skall vara nära
bakgrundsnivåerna och att halterna av naturfrämmande ämnen i miljön
skall vara nära noll. För att uppnå detta måste ämnen med särskilt farliga
egenskaper fasas ut, enligt delmål 3. Det behövs också en allmän
riskminskning, i enlighet med delmål 4. Syftet med de riktvärden som
föreslås i detta delmål är att definiera vad som enligt miljömålet skall
avses med nära bakgrundsnivåer och nära noll. Riktvärden är tänkta att
utvecklas för ämnen som kan innebära risker men som inte omfattas av
de generella kraven på utfasning, enligt delmål 3. Riktvärden bör
utvecklas både för hälsa och miljö. Riktvärdena skall baseras på riskerna
med de kemiska ämnena och ange den halt under vilken effekter, baserat
på dagens kunskap, inte förväntas. Riktvärdena kan därför behöva
vidareutvecklas när kunskapsunderlaget ökar. Syftet är att riktvärdena på
sikt skall göras om till miljökvalitetsnormer, som då blir juridiskt
bindande.
Regeringen delar Miljömålskommitténs bedömning att det senast år
2002 bör finna en första lista på riktvärden för ämnen med farliga
egenskaper. Regeringen delar också Miljömålskommitténs uppfattning
att det därefter bör tas fram riktvärden fortlöpande och för minst 100
ämnen under perioden fram till år 2010 enligt uppsatta mål.
8.7.2 Strategier för att nå delmål 5
Regeringens bedömning: Kemikalieinspektionen och
Naturvårdsverket bör ges huvudansvaret för att utveckla riktvärdena.
Andra myndigheter bör involveras i arbetet efter behov.
Företagen måste arbeta för att riktvärdena inte skall överskridas.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har kommenterat
strategierna för att nå delmål 5.
Skälen för regeringens bedömning: Ett arbete för att ta fram
riktvärden har inletts på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket.
Eftersom det i dag inte finns något system för riktvärden av det slag som
avses i delmålet, måste arbetet inledas med att berörda myndigheter
utarbetar ett fungerande system för att ta fram riktvärden. Riktvärdenas
tänkta användningssätt och juridiska status har stora likheter med de
bedömningsgrunder för olika ämnen som Naturvårdsverket har tagit
fram. Det finns därför goda skäl att se över möjligheterna att samordna
ett system med riktvärden med det befintliga systemet för
bedömningsgrunder. Riktvärdena bör dock alltid utgå från effekter, till
skillnad från dagens bedömningsgrunder som i vissa fall helt utgår från
statistiska fördelningar av halter uppmätta i miljön. Ett arbete med att
prioritera vilka ämnen som skall omfattas av riktvärden bör också
påbörjas snarast.
Riktvärdena är tänkta att kunna användas i bedömningar av vad som är
godtagbar miljökvalitet (dvs. motsvarar miljökvalitetsmålet Giftfri
miljö), dels vid myndigheternas tillståndsprövningar och tillsyn, dels i
näringslivets egna miljöarbete.
När t.ex. miljöövervakning eller mätningar utförda av näringslivet
påvisar att riktvärden överskrids måste åtgärder vidtas för att minska
tillförseln av de aktuella ämnena. Vilka åtgärder som behövs måste
analyseras från fall till fall. Det kan röra sig om allt från att minska
utsläppen från en punktkälla till att vidta åtgärder mot läckage från varor
eller verka internationellt för minskad långväga lufttransport av ämnen.
Riktvärdena kan också utgöra ett underlag för att sätta miljökvalitets-
normer i de fall sådana kan vara ett lämpligt styrmedel.
Enligt preciseringen av målet Giftfri miljö skall den sammanlagda
exponeringen i arbetsmiljö, yttre miljö och inomhusmiljö inte vara
skadlig för människor. Detta bör ligga till grund för riktvärden som sätts
till skydd för människors hälsa. För att kunna ta hänsyn till den samlade
exponeringen krävs att Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket tar
initiativ till ett utökat samarbete med de myndigheter som i dag arbetar
med dessa frågor inom olika områden, t.ex. Arbetsmiljöverket,
Livsmedelsverket och Socialstyrelsen.
9 Behov av forskning och metodutveckling
Kemikalieutredningen har i sitt betänkande pekat på behovet av
forskning och metodutveckling inom kemikalieområdet och lyft fram
angelägna forskningsområden. Många remissinstanser har i sina
yttranden understrukit behovet av forskning och metodutveckling.
Det finns stora kunskapsluckor beträffande kemiska ämnens
egenskaper, förekomst och spridning. Flera av delmålen är tänkta att
avhjälpa dessa problem. Det är viktigt att betona att det är företagen som
har ansvaret för att testa kemiska ämnens egenskaper och informera om
deras spridning. Det är också företagen som har ansvaret för att utveckla
alternativ till farliga ämnen. Som stöd för genomförandet av delmålen
behövs dock även forskning inom många områden. Det rör sig både om
grundläggande naturvetenskaplig forskning, men också om teknisk och
samhällsvetenskaplig forskning. Forskning behövs t.ex. för att identifiera
effekter som ämnen kan ha, vid sidan av de effekter som undersöks i
standardiserade testprogram. Ett annat exempel är att grundläggande
teknisk forskning kan behövas för att ge förutsättningar för utveckling av
mindre farliga alternativ.
Det finns också behov av utveckling av testmetoder, för att förbättra
tester och för att kunna införa tester inom angelägna områden som i dag
inte omfattas av testprogram inom t.ex. EU och OECD. Det är också
angeläget att utveckla godkända testmetoder som inte innebär
användning av försöksdjur.
Många av remissinstanserna, både från näringslivet, myndigheterna
och forskningssidan pekar på vikten av att en kraftfull satsning på
forskning inom området görs, så att ett bättre underlag kommer fram.
Forskningsbehov
Regeringen har i prop. 2000/01:3 Forskning och förnyelse framhållit att
en kraftfull, nationell satsning på grundläggande miljökemisk,
ekotoxikologisk och toxikologisk forskning är en förutsättning för att
Sverige skall kunna driva kemikaliefrågorna i internationella fora på ett
kunskapsbaserat, välgrundat och därmed övertygande sätt.
I det följande anges, som en fördjupning till de områden som berördes
i prop. 2000/01:3, exempel på prioriterade forskningsområden för att nå
miljömålet Giftfri miljö.
Med tanke på dagens allt mer komplexa exponeringssituation finns
skäl att rikta forskningsinsatser mot allt mer subtila effekter på människa
och miljö. Det behövs i det sammanhanget forskning kring hur effekter
av olika ämnen samverkar (t.ex. synergieffekter). Det behövs också
forskning kring hur exponering för ämnen i låga doser under lång tid
påverkar människa och miljö.
Den svenska miljöforskningen har i dag en framträdande position.
Kemikalieutredningen framhåller dock att det finns ett problem med att
forskningen i stor utsträckning fokuseras på de mest uppseendeväckande
miljöproblemen och att detta ofta sker på bekostnad av grundläggande
forskning som kan leda fram till kunskaper som är nödvändiga för
framtiden. Forskningen måste också breddas till att omfatta fler ämnen
med olika typer av egenskaper.
Det går inte att i förväg med säkerhet fastställa var framtida
forskningsbehov inom området föreligger. I redogörelsen för problem-
bilden (sid. 9) påpekades att kunskapsbristen beträffande kemiska
ämnens miljö- och hälsoegenskaper är stor. Sannolikt finns det åtskilliga
miljö- och hälsoproblem kopplade till kemikalieanvändningen som ännu
inte är identifierade. För att klarlägga hotbilden behövs därför icke
öronmärkta forskningsmedel utöver de områden vi i dag vet behöver
prioriteras. Om den goda renommé som kännetecknar svensk miljö-
forskning skall kunna bibehållas är det viktigt med ett system för
fördelning av forskningsmedel inom området som är ändamålsenligt för
att upprätthålla kvaliteten. Forskarstyrning och kollegial utvärdering av
projekt medför att inomvetenskaplig kvalitet krävs för att ett projekt skall
erhålla medel. Det svenska systemet med forskningsråd, där initiativ till
nya forskningsprojekt tas av forskare eller forskargrupper som bedöms i
konkurrens med andra projekt har visat sig vara mycket framgångsrikt.
Det rör sig om ett stort arbetsfält som lämpligast bearbetas i
internationellt samarbete och där Sverige bör delta aktivt. Det är viktigt
att resurser avsätts för detta arbete i Sverige, inte minst för att kunna
bedöma ämnenas uppträdande och toxicitet i vår miljö, vilken på många
sätt avviker från miljön i andra delar av världen.
Exempel på prioriterad forskning som stöd för delmål 3 är att öka
kunskapen när det gäller nedbrytning och bioackumulering.
Bioackumulering mäts i dag främst i vattenmiljö. Det finns ett behov av
studier av bioackumulering i landlevande organismer, vilket är en
förutsättning för att relevanta testmetoder på detta område skall kunna
utvecklas. Förhållandet mellan bioackumulering och biomagnifiering
behöver belysas. Nedbrytning av organiska miljöföroreningar under olika
förhållanden är ett forskningsområde av stort intresse för metod-
utveckling på området. Det är också av stort intresse att öka kunskaperna
om variationer i nedbrytbarhet och deras orsaker.
För metaller är forskning om nedbrytning inte relevant, eftersom de är
grundämnen och således inte kan brytas ner. I stället bör forsknings-
insatser riktas mot metallernas förekomstformer och omvandlingar
mellan dessa. Metallernas förekomstform påverkar tillgängligheten för
upptag i levande organismer.
Ett annat angeläget forskningsområde är hormonstörande ämnen, inom
vilket såväl effekter på människa som påverkan på lägre och högre djur
behöver klarläggas ytterligare. Det är framför allt av vikt att klarlägga
genom vilka grundläggande mekanismer de hormonstörande ämnena
verkar i kroppen.
På exponeringsområdet är studier av emissioner av ämnen från varor
ett område av intresse. Det behövs exempelvis metodik för uppskattning
av ackumulation i samhället av ämnen i långlivade varor samt mätningar
av emissioner av ämnen från de varor som ackumulerats i samhället.
Baserat på sådan forskning kan emissionsfaktorer för ämnen i olika
material och miljöer utvecklas.
Miljömedicinska studier behövs även av möjlig inverkan av kemiska
ämnen på t.ex. utveckling av allergier och effekter på utveckling,
inlärningsförmåga och mental kapacitet. Det är också av stort intresse att
undersöka möjligheten att utnyttja genteknologisk forskning för att
identifiera känsliga grupper och organismer.
Vidareutveckling av metoder för riskbedömning är ytterligare ett
viktigt område där forskningsinsatser krävs.
Kemikalieutredningen pekar också på behovet av en långsiktig
uppföljning av effekter och halter i anslutning till fortlöpande miljö-
övervakning, samt möjligheter att kunna ställa dessa mot exempelvis
register med hälsodata som underlag för forskning. Regeringen anser
också att det behövs mer forskning för att klarlägga vilka ämnen som
bildas i industriella processer eller vid förbränning och problemets
storlek. Det behövs också forskning om samverkanseffekter mellan olika
ämnen. Delmål 1 är också en förutsättning för genomförandet av en
miljöorienterad produktpolitik.
För att styra utvecklingen mot en minskad användning av ämnen med
farliga egenskaper kan olika styrmedel användas. Det finns i det
sammanhanget behov av forskning kring olika styrmedel och deras
effektivitet i olika situationer. Samhällsvetenskaplig forskning kan också
bidra till ökad förståelse kring beteende- och attitydförändringar i sam-
hället i förhållande till ökad kunskap om kemiska ämnen och till olika
former av styrmedel. Samspelet mellan vetenskap och politik är ett
intressant forskningsområde som kan leda till ökade möjligheter att nå
framgång inte minst internationellt. Det finns också behov av forskning
som underlag för metodutveckling t.ex. inom miljöekonomi samt
integrering av kemikaliefrågor i verktyg på miljöområdet såsom
livscykelanalyser.
Slutligen behövs teknisk forskning för att stödja utveckling av mindre
farliga kemikalier och utveckling av mindre kemikaliekrävande tekniker,
i syfte att möjliggöra ersättning i användningsområden där farliga
kemikalier används i dag. Likaså är det angeläget att i syfte att minska
risker vid hantering stödja utveckling av säkrare tekniker.
Behov av metodutveckling
För att möjliggöra att kunskap tas fram om kemiska ämnens inneboende
egenskaper såsom deras nedbrytbarhet och bioackumulerbarhet samt
effektrelaterade egenskaper såsom cancerframkallande, arvsmasse-
påverkande, fortplantningsstörande och hormonstörande förmåga, krävs i
många fall att nya metoder och tekniker utvecklas och att gamla
vidareutvecklas. Det är här dessutom synnerligen angeläget att peka på
vikten av att arbeta i riktning mot testmetoder som leder till ett minskat
behov av djurförsök. Därutöver krävs att exempelvis rutinmässigt
användbara analystekniker utvecklas för att möjliggöra studier av flera
ämnens flöden med varor och förekomst i miljön än vad som är möjligt i
dag.
Behovet av att minska mängden tester på djur, för att ta reda på
ämnens egenskaper och effekter, kan uppnås genom att modeller för att
beräkna ämnens egenskaper utvecklas mot större noggrannhet och att
flera djurfria testmetoder utvecklas. De försöksdjur som ändå används
måste utnyttjas bättre så att antalet djur som behövs relativt sett minskar,
samtidigt som det är viktigt att verka för att djurens förhållanden
förbättras. Regeringen avser som framgår av avsnitt 5.1.2. att verka för
en utvärdering av försöksdjursfria testmetoder samt hur den framtida
metodutvecklingen på området bör inriktas för att minska antalet
djurförsök, t.ex. genom översiktliga tester med in vitro-metoder.
Utvecklingen av nya tekniker, t.ex. nanoteknik, kan komma att bidra till
att testning av kemikalier förändras och därmed till att antalet djurförsök
minskar.
Angelägna områden för metodutveckling är testmetoder för
hormonstörande effekter (inklusive vidareutveckling av tester av
fortplantningsstörningar) och testmetoder för att kunna bestämma hur
långlivade och bioackumulerande ämnen är. Det behövs också utveckling
av kemiska analysmetoder för miljöprover bl.a. för att rutinmässigt
kunna bestämma förekomsten i miljön av farliga ämnen.
För att nya testmetoder skall kunna standardiseras och börja användas i
stor skala krävs ett omfattande arbete med att utvärdera testerna.
Regeringen vill särskilt framhålla behovet av sådant arbete.
10 Tillsyn och inspektionsverksamhet
För att nå miljökvalitetsmålet måste delmålen omsättas i praktiken. Det
måste finnas tillsyn och inspektion för att säkerställa att så verkligen
sker. Tillsyn och inspektionsverksamhet är en nationell angelägenhet.
Kemikalieutredningen fick ett tilläggsuppdrag som redovisats i ett
betänkande (SOU 2001:4) i början av januari 2001. I uppdraget ingick
bl.a. att belysa och klargöra den framtida rollen inom kemikalie-
kontrollen för Kemikalieinspektionen och andra centrala, regionala och
lokala tillsynsmyndigheter. I detta ingick organisationen av den
nationella tillsynen. Kemikalieutredningen föreslår förändringar i
ansvarsfördelningen för tillsynen mellan centrala och lokala
myndigheter. Utredningen anser slutligen att Kemikalieinspektionen
måste förstärkas och ger förslag till fördelning mellan skatter och
avgifter för den framtida finansieringen av verksamheten. Regeringen
avser att återkomma i denna fråga.
Många av remissinstanserna påpekar vikten av att ökade resurser
kommer till för att en tillräckligt god tillsyn skall komma till stånd. De
regionala och kommunala myndigheterna liksom Svenska
Kommunförbundet betonar också vikten av att de centrala myndigheterna
liksom, i förekommande fall, de regionala, ger ett bättre stöd till den
myndighet som utövar tillsynen.
Trots att tillsynen i grunden är nationell blir det alltmer angeläget för
svensk del att kemikalietillsynen och regelefterlevnaden fungerar
tillfredsställande inom hela EU. Bakgrunden till detta är att en stor andel
kemiska produkter och andra varor på den svenska marknaden är
producerade i länder utanför Sverige, och en stor del utanför EU.
Varorna kommer ofta in till Sverige via andra EU-länder.
Inom EU har initiativ tagits till nätverk som syftar till att utveckla och
samordna inspektionsmetodik samt utbyta erfarenheter och information
mellan medlemsstaterna. Två sådana nätverk är IMPEL Network
(European Network for the Implementation of Environmental Law) och
CLEEN (Chemical Legislation European Enforcement Network). IMPEL
arbetar med tillsynsfrågor som gäller regler om yttre miljö, vilka
vanligen är s.k. minimiregler där ett enskilt medlemsland kan ställa högre
krav än vad som föreskrivs i direktivet. CLEEN arbetar med tillsyn över
kemiska produkter och andra produkter som har fri rörlighet inom EU,
där restriktioner införs genom harmoniserade direktiv som länderna
måste införa. Med stöd av CLEEN genomför medlemsstaternas
tillsynsmyndigheter samordnad tillsyn över kemikaliereglerna i EU.
Medlemsstaternas tillsyn är en viktig del av riskbegränsningsarbetet
och en förutsättning för trovärdigheten i EU:s regelverk. Frågor om
tillsyn och regelefterlevnad måste därför uppmärksammas i högre
utsträckning och förstärkas i den politiska diskussionen om en ny
kemikaliestrategi. Sverige bör verka för att det arbete som bedrivs inom
ramen för IMPEL och CLEEN utvecklas och stöds av kommissionen.
Vägledningsdokument med minimikrav på tillsyn och regelefterlevnad
av kemikaliereglerna bör tas fram.
11 Uppföljning
För att kunna bedöma om arbetet för att nå delmålen bedrivs på ett
effektivt sätt måste det följas upp och utvärderas. Ett nationellt och ett
regionalt uppföljnings- och utvärderingssystem baserat på indikatorer
knutet till miljömålen har föreslagits av Miljömålskommittén.
Kommittén föreslog också att ett miljömålsråd skall inrättas, vars uppgift
skulle vara att tillsammans med miljömålsansvariga myndigheter föreslå
lämpliga indikatorer för att följa upp miljömålen. Enligt kommitténs
förslag bör regeringen besluta vilka myndigheter som skall vara
ansvariga för de olika miljömålen. Huvudansvarig myndighet för Giftfri
miljö bör vara Kemikalieinspektionen. Förslaget om system för
uppföljning och eventuellt inrättande av ett miljömålsråd behandlas
vidare i den kommande miljömålspropositionen.
Det finns ett behov av utökad miljöövervakning för att följa upp beslut
om begränsningar och frivilliga åtaganden för att minska användningen
av kemikalier med oönskade miljö- och hälsoeffekter. Framför allt
behöver antalet ämnen som övervakas utökas. Det kan ske genom att fler
undersökningar av översiktlig karaktär genomförs – där mätningar av ett
stort antal ämnen görs. Sådana mätningar kan göras i miljöer där halterna
av ämnena kan förväntas vara höga, dvs. nära källor och i stadsmiljöer.
Resultat från översiktliga undersökningar av det slaget kan ge värdefullt
underlag till prioriteringar av vilka ämnen som bör ingå i mer omfattande
program. De ämnen som hittas i höga halter nära källor bör vara mer
prioriterade att söka efter även i mer avlägsna områden jämfört med de
ämnen som inte förekommer i detekterbara halter ens nära källor. Ny
analysteknik ger ökade förutsättningar för att mäta fler ämnen på samma
gång som t.ex. är fallet inom metallområdet.
Det finns också ett behov av utökad hälsorelaterad miljöövervakning,
för att följa upp människors exponering. För att möjliggöra uppföljning
bakåt i tiden av eventuella nya miljögifter som upptäcks behövs
provbanker, där material samlas över åren. Det finns ett behov av sådana
provbanker både för miljöprover och för mänsklig vävnad.
12 Ekonomiska konsekvenser
Statsfinansiella konsekvenser
Att driva genomförandet av delmålen, nationellt och inom EU, kräver
insatser av svenska myndigheter. Den myndighet som berörs mest av
genomförandet är Kemikalieinspektionen. Inriktningen på inspektionens
framtida arbete och frågan om hur myndighetens arbete skall finansieras
har utretts av Kemikalieutredningen. Utredningen redovisade sina förslag
i början av januari 2001.
Kemikalieutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 2001:4)
förstärkningar av Kemikalieinspektionen de närmaste tre åren. De
föreslagna förstärkningarna med nya tjänster och ytterligare medel avser
främst tillsynen enligt 14 kap. miljöbalken, det EU-inriktade
riskbedömnings- och riskbegränsningsarbetet samt övrigt arbete med
anledning av huvudansvaret för miljökvalitetsmålet Giftfri miljö.
Regeringen avser att återkomma i denna fråga.
Övriga myndigheter som deltar i genomförandet av målet Giftfri miljö
förväntas klara arbetet inom ramen för befintliga budgetmedel.
Konsekvenser för näringslivet
Kemikalieutredningen har beräknat kostnaderna för att ta fram uppgifter
om ämnens egenskaper i enlighet med delmål 1. Avsikten med de
beräkningar som gjorts är inte att visa på den exakta kostnaden utan
snarare att ange en storleksordning. Vidare har utredningen förutsatt att
kostnaderna för testning fördelas mellan tillverkare i EU i förhållande till
deras produktion och att testningen slås ut över nio år (dvs. sker fram till
2010). Ingen vet exakt hur många ämnen som finns på marknaden men
en rimlig gissning är enligt Kemikalieutredningen att det finns 20 000 –
40 000 ämnen i de volymsintervall som kräver testning av hälso- och
miljöegenskaper. Slutsatsen av Kemikalieutredningens beräkning var att
kostnaden för den svenska kemiindustrin skulle ligga på 15 miljoner
kronor per år om det totala antalet ämnen som testas inom EU är 20 000.
Om det totala antalet ämnen är 40 000 ligger kostnaden på 30 miljoner
kronor per år. Det utgör 0,2 respektive 0,4 promille av kemiindustrins
omsättning. Kemikontoret har i sitt remissyttrande redovisat en alternativ
beräkning. Enligt den skulle kostnaderna för testning bli dubbelt så höga
som i Kemikalieutredningen beräkning. Även med ett sådant antagande
skulle dock kostnaderna fortfarande bli mindre än en promille av
omsättningen. Det är dock viktigt i sammanhanget att notera att
kostnaderna kommer att skilja sig åt mellan olika företag, beroende på
om de tillverkar ämnen som de redan har testat eller om de tillverkar
ämnen som är otestade.
Beträffande utfasning av ämnen enligt delmål 3 och riskminskning
enligt delmål 4 och 5 går konsekvenserna för näringslivet inte fullt ut att
förutsäga så länge vi inte känner till egenskaperna hos alla ämnen som
förekommer på marknaden och därmed inte heller vet exakt vilka ämnen
som kommer att behöva åtgärdas.
Generellt kan dock sägas att eftersom strategierna i hög grad bygger på
ett genomförande inom EU blir effekterna på svenskt näringslivs
konkurrenskraft mindre än om de byggt på nationella regleringar. EU:s
konkurrenskraft gentemot tredje land kan dock komma att påverkas på
grund av kostnadsökningar inom unionen. En strävan att även föra ut
strategierna globalt bör kunna minska denna påverkan. Tidpunkterna i
delmålen är också satta på ett sådant sätt att ordentlig tid ges för
omställning, vilket minskar de ekonomiska konsekvenserna. Under en tid
på tio år behöver förändringar i produktionen ofta ske ändå och är
spelreglerna klara från början kan industrin inrikta sin produktutveckling
mot sådana ämnen som inte omfattas av krav på utfasning. Det är också
viktigt att notera att krav på utfasning och riskminskning får olika
effekter inom olika delar av näringslivet. Företag som tillverkar eller
importerar ämnen som på grund av sina egenskaper bör avvecklas kan
komma att få omställningskostnader, åtminstone temporärt. Företag som
däremot utvecklar och kan tillhandahålla alternativa kemikalier eller
tekniker gynnas, eftersom de får en större marknad för sina produkter.
Det finns också en skillnad mellan tillverkare av kemikalier och företag
som använder kemikalier. Företag som använder kemikalier har ofta ett
intresse av att få så bra information som möjligt om dessa och att få
tillgång till ämnen med så låg farlighet som möjligt. De användande
företagen kan därför i många lägen gynnas av en utveckling i linje med
delmålen.
13
14 Ordlista
Arvsmassepåverkande ämnen Reglerna i EG:s ämnesdirektiv (rådets
direktiv 67/548/EEG) definierar vad
som avses med bl.a. arvsmasse-
påverkande ämnen. Ämnen och
beredningar skall klassificeras i
faroklassen arvsmassepåverkande om
de vid inandning, förtäring eller upptag
genom huden kan orsaka ärftliga
genetiska defekter eller öka deras
incidens.
Bioackumulerande ämnen Ämnen som ansamlas i organismer i
högre halter än i den omgivande miljön
eller födan.
Cancerframkallande ämnen Reglerna i EG:s ämnesdirektiv
definierar vad som avses med bl.a.
cancerframkallande ämnen. Ämnen och
beredningar skall klassificeras i
faroklassen cancerframkallande om de
vid inandning, förtäring eller upptag
genom huden kan orsaka cancer eller
öka dess incidens.
Existerande ämnen EU:s regelverk skiljer på existerande
och nya ämnen. Existerande ämnen
definieras som de ämnen som angavs
finnas på den gemensamma marknaden
1981 och som är förtecknade i The
European Inventory of Existing
Commercial Chemical Substances
(EINECS).
Fortplantningsstörande ämnen Reglerna i EG:s ämnesdirektiv
definierar vad som avses med bl.a.
fortplantningsstörande ämnen. Ämnen
och beredningar skall klassificeras i
faroklassen fortplantningsstörande om
de vid inandning, förtäring eller upptag
genom huden kan orsaka, eller öka
incidensen av, icke ärftliga skador på
avkomman eller försämrad manlig eller
kvinnlig fertilitet.
Hormonstörande ämnen Ämnen som genom att störa balansen i
kroppens hormonsystem kan ge upphov
till en rad olika effekter t.ex. störningar
i fortplantningsförmågan,
missbildningar hos avkomman, cancer,
påverkan på immunsystemet, diabetes,
hjärtkärlsjukdomar, benskörhet eller
påverkan på nervsystemet.
Högvolymkemikalier Ämnen som tillverkades eller
importerades i mängder över 1 000 ton
per år under en viss tid i anslutning till
att EU-reglerna om existerande ämnen
trädde i kraft.
Import Införande av varor från annat land.
Oftast avses tredje land utanför EU.
Kemiska produkter Kemiska ämnen och beredningar av
kemiska ämnen. I EU:s regler
motsvaras begreppet kemiska produkter
av begreppen ämnen och preparat.
Kemiska ämnen Grundämnen och deras kemiska
föreningar.
Lågvolymkemikalier Ämnen som tillverkades eller
importerades i mängder under 10 ton
per år under en viss tid i anslutning till
att EU-reglerna om existerande ämnen
trädde i kraft.
Långlivade ämnen Ämnen som genom begränsad
nedbrytning kan förväntas stanna kvar
en längre tid i miljön.
Mellanvolymkemikalier Ämnen som tillverkades eller
importerades i mängder mellan 10 och
1 000 ton per år under en viss tid i
anslutning till att EU-reglerna om
existerande ämnen trädde i kraft.
Nya ämnen EU:s regelverk skiljer på existerande
och nya ämnen. Nya ämnen definieras
som de ämnen som inte är upptagna på
The European Inventory of Existing
Commercial Chemical Substances
(EINECS).
Organiska ämnen Kemikalier som baseras på grundämnet
kol i kemisk förening med grundämnet
väte, inklusive sådana föreningar där
vätet helt eller delvis ersatts med andra
ämnen som t.ex. halogener.
Varor Med varor avses såväl kemiska
produkter som varor av annat slag.
Sammanfattning av Miljömålskommitténs betänkande
"Framtidens miljö- allas vårt ansvar" SOU 2000:52 i
de delar som rör GIFTFRI MILJÖ
RIKSDAGENS BESLUTADE MÅL:
”Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller
utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den
biologiska mångfalden.
Miljökvalitetsmålet innebär:
Halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära
bakgrundsnivåerna.
Halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll.”
KOMMITTÉNS FÖRSLAG TILL DELMÅL
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
Den sammanlagda exponeringen i arbetsmiljö, yttre miljö och
inomhusmiljö är, för särskilt farliga ämnen är nära noll och för övriga
kemiska ämnen inte skadlig för människor.
Förorenade områden är undersökta och vid behov åtgärdade.
Förslag till etappmål:
1. År 2010 har alla avsiktligt framställda eller utvunna kemiska ämnen
som hanteras på marknaden data motsvarande de krav som ställs på
nya ämnen. För ämnen som hanteras i höga respektive medelhöga
volymer bör data finnas redan år 2005 respektive år 2009.
2. År 2010 är varor försedda med hälso- och miljöinformation.
3. Nyproducerade varor är i huvudsak fria från;
– cancerframkallande, arvsmassepåverkande och
fortplantningsstörande ämnen senast år 2007,
– mycket långlivade och mycket bioackumulerande ämnen senast år
2010,
– långlivade och bioackumulerande ämnen senast år 2015,
– kvicksilver senast år 2003 samt kadmium och bly senast år 2010.
Sådana ämnen används inte heller i produktionsprocesser på ett
sådant sätt att hälsa och miljö kan komma till skada.
4. Hälso- och miljöriskerna med användningen av kemiska ämnen har
minskat fortlöpande fram till 2010 enligt indikatorer/nyckeltal som
fastställts av berörda myndigheter, liksom förekomst och användning
av kemiska ämnen som försvårar återvinning av material.
5. För minst 100 utvalda kemiska ämnen, som inte omfattas av
etappmål 3, finns år 2010 riktvärden fastlagda av berörda
myndigheter.
6. Förorenade områden är identifierade samt undersökta och minst 30
procent av områdena av riskklass mycket stor och stor är åtgärdade
senast år 2010.
Etappmål 1 och 3 bygger huvudsakligen på Kemikalieutredningens
förslag (Varor utan faror SOU 2000:53).
VILKA ÄR PROBLEMEN – OCH HUR KAN DE LÖSAS?
Ett stort hinder för att nå en giftfri miljö är bristen på kunskap om
kemiska ämnen. Det är därför av yttersta vikt att klarlägga kemiska
ämnens egenskaper, hur ämnen samverkar, förekomst i framför allt
varor, flöden och hur människor och miljö påverkas av dem samt hur
hantering och användning bör ske för att minska riskerna. Spridning av
kemiska ämnen kan ske från andra länder via luft, vatten och transporter.
Föroreningar i mark, grundvatten, sediment, byggnader och anläggningar
är ett annat problem. De flesta har uppkommit genom utsläpp, spill eller
olyckshändelser under efterkrigstiden fram till 1980-talet. Antalet
förorenade områden i landet beräknas vara 22 000, varav hälften är
identifierade.
För att nå målen behövs en mycket offensiv satsning, nationellt,
internationellt och i EU. Gemensamma system och regelverk inom EU är
mycket betydelsefulla. Dessutom behövs en sanering av förorenade
områden, men det är tveksamt om allt kan ske på en generations sikt.
Utredningen gör bedömningen att en giftfri miljö inte kan uppnås inom
en generation. För det krävs fortsatta insatser. Däremot finns det
förutsättningar att uppnå ett miljötillstånd där halterna av farliga ämnen
är så låga att de inte märkbart påverkar hälsa eller biologisk mångfald.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
ÅTGÄRDER
För att nå det första etappmålet måste Sverige verka för att det senast år
2005 finns ett EU-gemensamt system som kräver att industrin tar fram
data om existerande ämnen. Därutöver bör Sverige verka i OECD för att
testmetoder utvecklas och standardiseras, bl.a. för att identifiera
förekomst av oavsiktligt bildade ämnen. Ett viktigt arbete är också att få
alternativa testmetoder utvecklade och internationellt accepterade – för
att minska behovet av djurförsök.
För att nå etappmål 2 måste Sverige arbeta för att det senast år 2007
finns ett EU-gemensamt system för utformning av hälso- och
miljöinformation för varor som inte är kemiska produkter. I avvaktan på
ett sådant system är det viktigt att näringslivet tar fram information om
kemiska ämnens egenskaper och varors livscykelanalyser för att omsätta
dem i miljövarudeklarationer. Företag inom branscher som har varor med
stor spridning i samhället bör, genom frivilliga åtaganden, år 2005
tillhandahålla varudeklarationer som inkluderar hälso- och miljö-
information.
Nyproducerade varor skall år 2010 vara fria från t.ex. kvicksilver,
kadmium och bly och av människan framställda ämnen som är långlivade
och bioackumulerbara, samt ämnen som är cancerframkallande,
arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande för att det tredje
etappmålet skall nås.
Det fjärde etappmålet kräver bl.a. att tillverkare, importörer och andra
leverantörer av kemiska produkter och varor tar ansvar för dessa under
hela livslängden. Användare måste undvika att använda hälso- och
miljöfarliga produkter och varor om de kan ersättas med mindre farliga.
Användare och andra hanterare måste också vidta åtgärder så att
exponering av människa och miljö för kemiska ämnen minskar
fortlöpande. År 2005 skall system för miljöledning och relevant
miljöarbete omfatta anvisningar om kemiska ämnen så att hälso- och
miljörisker och avfallsaspekter av dessa beaktas av varor i hela
livscykeln.
Det femte etappmålet siktar till att ta fram riktvärden för kemiska
ämnen som fortfarande kommer att vara tillåtna på lång sikt, t.ex.
metaller som förekommer naturligt i miljön. Vissa bekämpningsmedel är
andra exempel. För att nå målet skall berörda myndigheter år 2002 ha
utarbetat ett fungerande system för att ta fram bedömningsgrunder och
riktvärden. Samma år skall det finnas en första lista på riktvärden för
ämnen med farliga egenskaper. Därefter tas riktvärden fram fortlöpande.
En rad åtgärder måste vidtas för att det sjätte etappmålet skall kunna
nås. Före utgången av 2002 måste t.ex. alla länsstyrelser ha ett regionalt
program för arbetet med efterbehandling och markrestriktioner för
förorenade områden. Varje kommun måste ha kompletterat sin
avfallsplan med ett program för efterbehandling av förorenade områden
och redovisning av behov av markrestriktioner. Förorenade områden
skall vara identifierade och riskklassade och ett antal demonstrations-
projekt vara genomförda. Före utgången av 2005 måste kommunerna ha
redovisat de förorenade områdena i sina översiktsplaner och vid behov
angivit riktlinjer för markanvändningen. Före utgången av 2010 skall de
förorenade områden som tidigare bedömts innebära en stor risk eller
mycket stor risk ha undersökts översiktligt. Ca 7 000 områden tillhör
dessa riskkategorier och etappmålet innebär att 30 procent av dessa skall
vara undersökta och åtgärdade.
STYRMEDEL
Det behövs en kraftfull satsning på både normativa och informativa
styrmedel. De marknadsdrivna krafterna är viktiga för att få till stånd ett
systematiskt riskminskningsarbete. Företagens arbete med miljö-
varudeklarationer och positiv miljömärkning är exempel på detta.
Ett mycket viktigt styrmedel är svenskt deltagande i EU-arbetet och
andra internationella sammanhang. Under de närmaste åren gäller det
framför allt för svenska myndigheter att vara med och skapa EU-
gemensamma system och regelverk, t.ex. krav på att varor förses med
hälso- och miljöinformation enligt ett gemensamt system och förbud att
använda kemiska ämnen med särskilt farliga egenskaper i
konsumentvaror. Vidare är information och utbildning viktiga styrmedel
för att minska riskerna vid användning av kemiska ämnen.
Fortsatt arbete i befintliga EU-program om klassificering och
märkning är också angeläget, liksom att kräva utfasning av användningen
av vissa ämnen. Insatser måste också göras för att Sverige inte skall
behöva tillåta tidigare förbjudna ämnen till följd av harmoniseringar
inom EU, t.ex. vad gäller bekämpningsmedel. I båda dessa fall bör
Sverige offensivt utnyttja möjligheterna att hävda rätten att behålla eller
införa nationella förbud. Andra områden som kräver internationell
samverkan är att minska spridningen av långväga transporterade
föroreningar, liksom internationellt standardiseringsarbete.
I den mån åtgärder inte vidtas på EU-nivå i önskad takt för att
miljömålen skall kunna uppnås, bör Sverige så långt det är möjligt gå
före med hårdare krav. Ekonomiska styrmedel i form av skatter och
avgifter bör t.ex. övervägas.
Forsknings- och utbildningsinsatser behövs inom en rad områden, t.ex.
kring samband mellan dos och respons, samverkanseffekter mellan flera
ämnen och utveckling av alternativa testmetoder för att minska
djurförsöken
Det finns också behov av samhällsvetenskaplig forskning, t.ex. kring
olika styrmedels effektivitet för att nå målet giftfri miljö, liksom
forskning kring hur attityder och beteenden påverkas.
En ökad samverkan måste komma till stånd, t.ex. mellan företag, men
också mellan myndigheter, näringsliv och andra intressenter. En viktig
förutsättning är att aktörerna enas om en gemensam problembild för ett
lyckat internationellt agerande. Ansvariga myndigheter som behöver
samverka mer är Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket,
Arbetarskyddsstyrelsen, Yrkesinspektionen, länsstyrelserna och
kommunerna. Detta mål är avstämt med Kemikalieutredningen som
arbetar med kriterier för farliga ämnen.
Sammanfattning av Kemikalieutredningens
betänkande ”Varor utan faror” SOU 2000:53
Kemikalieutredningens uppdrag
Utifrån miljökvalitetsmålet om en giftfri miljö och de nya riktlinjerna för
kemikaliepolitiken har Kemikalieutredningen (M 1998:09) fått i uppdrag
att föreslå hur de nya riktlinjerna inom kemikaliepolitiken skall
genomföras. I uppdraget har bl.a. ingått att definiera de ämnen som bör
omfattas av de nya riktlinjerna, t.ex. hur långlivat och bioackumulerande
ett ämne skall vara för att det inte bör få användas i nyproducerade varor.
Uppdraget har också innefattat att utreda vilka ytterligare åtgärder och
styrmedel som behövs för att kunna genomföra riktlinjerna. Utredningen
skall även analysera ekonomiska och andra konsekvenser av förslagen.
Det är viktigt att framhålla att det utöver genomförandet av de nya
riktlinjerna även behövs omfattande åtgärder mot särskilt farliga ämnen
som redan finns i samhället – i varor och på deponier – samt mot den
stora fortsatta användningen av kemikalier, för att miljökvalitetsmålet om
en giftfri miljö skall kunna nås. De ämnen som vi föreslår skall omfattas
av de nya riktlinjerna är troligtvis några hundra, vilket innebär att
åtskilliga tusen ämnen återstår. För ett helhetsgrepp vad gäller målet om
en giftfri miljö hänvisar utredningen framför allt till
Miljömålskommitténs (M 1998:07) betänkande (SOU 2000:52) och
Kemikalieinspektionens underlagsrapport till regeringen om Giftfri
miljö.
Några utgångspunkter (kapitel 2)
Kemikalier spelar en viktig roll i vårt samhälle. Utvecklingen av kemiska
ämnen och produkter har starkt bidragit till dagens materiella välstånd.
Men kemikalieanvändningen har också bidragit till välfärdens
avigsidor. Farliga ämnen kan förorsaka skador på människa och miljö.
Antalet ämnen på marknaden har ökat kraftigt de senaste decennierna,
liksom flödena av varor och kemikalier som ingår i dessa. Det stora
antalet ämnen och kemiska produkter gör att området är
svåröverblickbart.
Ytterligare ett problem med dagens kemikalieanvändning är den stora
bristen på kunskap om ämnens hälso- och miljöegenskaper. På grund av
den stora kunskapsbristen kan man idag vare sig identifiera alla ämnen
som är hälso- eller miljöfarliga eller göra riskbedömningar och vidta
riskbegränsningsåtgärder i tillräcklig omfattning.
Problemet med användningen av långlivade och bioackumulerande
samt cancerframkallande, arvsmassepåverkande, reproduktionsstörande
och hormonstörande ämnen är att effekterna av utsläpp – både direkta
utsläpp och diffusa utsläpp via varor m.m. – är fördröjda. Det som släpps
ut idag kan få effekter först inom ett eller ett par decennier. Det kan
också ta mycket lång tid innan åtgärder för att förhindra effekter ger
resultat. Hotet om skadliga effekter av kemikalier på människa och miljö
gör att man inom såväl politiken som näringslivet måste tänka på
betydligt längre sikt än vad som är vanligt i samhället idag.
Det internationella arbetet på kemikalieområdet är av stor betydelse,
eftersom många problem med kemikalier inte kan lösas på nationell nivå.
De kemikalier och varor som säljs är ofta tillverkade i andra länder.
Ämnena sprids således via handeln med varor. Dessutom kan vissa
svårnedbrytbara ämnen transporteras med vindar och på så vis komma
till miljöer långt från både tillverkning och användning.
Utredningens slutsats är därför att det med hänsyn till varuperspektivet
är uppenbart att de angivna riktlinjerna inte kan genomföras enbart med
åtgärder på nationell nivå, utan i huvudsak måste vidtas på internationell
nivå, i ett första steg främst på EU-nivå. Utredningen anser att
begränsningar av kemiska ämnen som innebär särskilt stora risker för
hälsa och miljö bör ske genom lagstiftning inom EU. Men även
marknadsdrivna och frivilliga styrmedel måste användas för att nå
framgång. Det behövs lösningar hos marknaden själv, där t.ex.
miljömärkning, miljöledningssystem, miljövarudeklarationer samt
offentlig och annan upphandling kan bli viktiga drivkrafter.
Ytterligare arbete behövs av såväl myndigheter som näringslivet för att
komplettera och fördjupa arbetet med att genomföra riktlinjerna och för
att kunna uppnå miljökvalitetsmålet om en giftfri miljö. Utredningens
ambition har varit att med förslagen i detta betänkande formulera en bra
grund för det fortsatta arbetet såväl inom som utanför Sverige.
EU behöver en ny kemikaliestrategi (kapitel 3)
EU är den arena som Sverige i första hand bör använda för att genomföra
de nya riktlinjerna. Utredningen har lämnat ett antal förslag på
förändringar av EU:s politik och i EU:s regelverk på kemikalieområdet.
Som grund för en ny kemikaliepolitik bör Sverige verka för att man
inom EU antar en ny kemikaliestrategi. Denna bör baseras på samma
principer som finns i miljöbalken, nämligen försiktighetsprincipen,
produktvalsprincipen och principen om företagens ansvar (inkl.
producentansvar och att förorenaren skall betala). Med dessa tre principer
som grund föreslår utredningen att en ny kemikaliestrategi bör innebära
bl.a. följande:
Försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen bör införas direkt i
EG:s rättsakter på kemikalieområdet.
I en ny kemikaliestrategi är det viktigt att man betonar att ett
långsiktigt perspektiv alltid skall användas vid bedömning av hälso- och
miljöeffekter av kemikalier. En av de viktigaste delarna bör vidare vara
att ställa samma dokumentationskrav på existerande ämnen som på nya
ämnen. Företagen bör tydligt ges ansvaret för att data tas fram, och
företagen bör också utföra initiala riskbedömningar och vid behov vidta
försiktighetsåtgärder.
En kommande kemikaliestrategi i EU måste också innehålla signaler
om att skärpningar av EU:s kemikalielagstiftning kommer att behöva
ske. I ett första steg bör det ske genom ändringar i befintlig lagstiftning.
På längre sikt bör EU:s kemikalielagstiftning samlas under ett
ramdirektiv eller motsvarande.
Frågan om att ett mer generellt angreppssätt bör tillämpas mot de
hälso- och miljöfarligaste ämnena bör lyftas fram i EU:s kommande
kemikaliestrategi. Detta angreppssätt bör bl.a. innebära att åtgärder vidtas
mot ämnen som är långlivade och bioackumulerbara samt
cancerframkallande, arvsmassepåverkande, fortplantnings- och
hormonstörande ämnen. Dessutom bör det i den kommande
kemikaliestrategin anges att användningen av kvicksilver, kadmium och
bly samt deras föreningar i huvudsak bör upphöra.
Vi föreslår också att tillsynen inom kemikalieområdet behöver
förbättras. Även det bör lyftas fram i en kommande kemikaliestrategi i
EU.
Förslag till EU-system för krav på kunskap om kemiska ämnens
hälso- och miljöegenskaper (kapitel 4)
Kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper är
grundläggande för allt säkerhetsarbete på kemikalieområdet. Kunskap
om ämnenas inneboende hälso- och miljöegenskaper är också en
förutsättning för att kunna identifiera de ämnen som omfattas av de nya
riktlinjerna. Idag saknas i stor utsträckning sådan kunskap för de redan
existerande ämnena på marknaden. Däremot ställs krav på att det måste
finnas kunskaper om ämnets hälso- och miljöegenskaper när det gäller
nya kemiska ämnen.
Vi föreslår att alla ämnen som används – oavsett om de är nya eller
redan existerande – skall omfattas av samma krav på uppgifter om
ämnets egenskaper. Reglerna bör innebära att ämnen där data saknas inte
får släppas ut på marknaden efter vissa årtal. Därefter skall ämnena
behandlas som om de vore nya ämnen, vilket innebär att de omfattas av
befintliga regler om förhandsanmälan av nya ämnen.
De datakrav som ställs i ämnesdirektivet måste utökas vad gäller
ämnens långlivade och bioackumulerande egenskaper, och så snart
testmetoder finns även i fråga om hormonstörande egenskaper.
Förslag till utfasningskriterier för långlivade och bioackumulerande
ämnen (avsnitt 5.1 och bilaga 3)
Utredningen definierar ett organiskt ämne som långlivat (persistent) om
det är stabilt i miljön i betydelsen att det bryts ned långsamt. Ett långlivat
ämne motstår således i hög grad de olika processer i miljön som leder till
nedbrytning av andra, mindre motståndskraftiga ämnen.
Att ett ämne är bioackumulerbart innebär att det är tillgängligt för
upptag av organismer, samt att det tas upp snabbare än det kan utsöndras
eller brytas ner. Ämnet kan därmed ansamlas i organismer i högre halter
än i omgivningen eller födan.
Utredningen har bedömt det som allvarligare att ett biotillgängligt
ämne är långlivat än att det är bioackumulerande eftersom ett långlivat
ämne ger upphov till långvarig exponering, och det finns risk för att
oförutsedda effekter manifesterar sig under exponeringstiden. Det finns
dessutom risk att långlivade ämnen transporteras till miljöer långt ifrån
produktions- och användningsplatsen. Därutöver tar det lång tid att få
ned halterna i miljön av ett långlivat ämne, även sedan tillförseln
stoppats.
Utredningen har övervägt olika halveringstider för när ett ämne bör
betraktas som oacceptabelt långlivat samt för när ett ämne bör betraktas
som oacceptabelt bioackumulerbart. Efter diskussioner med forskare
såväl nationellt som internationellt föreslår utredningen att nya ämnen
inte får släppas ut på marknaden fr.o.m. 2005, och existerande ämnen
fr.o.m. 2015, om de är så långlivade och bioackumulerbara:
att deras halveringstid är längre än 8 veckor (i simuleringstest vid
20 C), och
att deras biokoncentrationsfaktor är högre än 2 000 (BCF för fisk),
eller
att de på grundval av andra tillförlitliga vetenskapliga studier eller
internationellt accepterade beräkningsmetoder bedöms uppfylla dessa
kriterier.
Utredningen föreslår också utfasning fr.o.m. 2010 av existerande
ämnen om ämnena är så långlivade och bioackumulerbara:
att deras halveringstid är längre än 26 veckor (i simuleringstest vid
20 C), och
att deras biokoncentrationsfaktor är högre än 5 000 (BCF för fisk),
eller
att de på grundval av andra tillförlitliga vetenskapliga studier eller
internationellt accepterade beräkningsmetoder bedöms uppfylla dessa
kriterier.
Förslag till utfasningskriterier för cancerframkallande,
arvsmassepåverkande och reproduktionsstörande ämnen (avsnitt 5.2
och bilaga 4)
I EU:s ämnesdirektiv (rådets direktiv 67/548) finns definitioner på vad
som avses med cancerframkallande, arvsmassepåverkande och
fortplantningsstörande ämnen. I ämnesdirektivet finns också särskilda
kriterier för klassificering av kemiska ämnen när det gäller dessa
egenskaper. Beroende på hur starka vetenskapliga bevis det finns,
inplaceras ämnena i en av tre kategorier. I kategori 1 placeras ämnen för
vilka det är bevisat att skador uppkommer hos människa. I kategori 2
placeras sådana ämnen för vilka det finns klara bevis om skadliga
effekter vid djurstudier. I kategori 3 är bevisen svagare.
Enligt begränsningsdirektivet (76/769/EEG) får inte ämnen i kategori 1
eller 2 finnas i kemiska produkter som är avsedda att säljas till
allmänheten. Utredningen förordar att detta förbud utsträcks till att även
omfatta alla andra slag av varor såsom t.ex. datorer, kläder och bildäck.
Utredningen föreslår således att de ämnen som klassificerats som
cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska inom kategori 1 eller 2
enligt EG:s ämnesdirektiv (67/548/EEG) bör omfattas av de nya
riktlinjernas krav på utfasning.
Hormonstörande ämnen (avsnitt 5.2 och bilaga 5)
Utredningen har också haft i uppdrag att föreslå kriterier för när ett ämne
skall anses vara så hormonstörande att det inte bör ingå i varor. Eftersom
det ännu saknas internationellt vedertagna testmetoder och kriterier för
hormonstörande ämnen har utredningen inte sett det som möjligt att
föreslå sådana kriterier. Däremot föreslår utredningen en handlingsplan
för det fortsatta arbetet inom området.
Metaller (kapitel 5, 6 och 7 samt bilaga 6)
Kvicksilver, kadmium och bly skall enligt riktlinjerna avvecklas. Med
tanke på den handel med varor som sker över nationsgränserna och
spridningen via luften anser utredningen att dessa ämnen bör avvecklas
inom hela EU. Beträffande kadmium har Sverige idag förbud som är mer
långtgående än EU:s regler och Sverige har ett undantag från de
gemensamma reglerna. Innan det undantaget löper ut 2002 skall
kommissionen se över bestämmelserna om kadmium i
begränsningsdirektivet (76/769/EEG). Sverige bör i samband med det
driva att ett totalförbud mot kadmium införs inom EU.
För kvicksilver och bly anser utredningen att anmälan av nationella
förbud kan vara ett sätt att väcka frågan om avveckling inom EU.
Utredningen anser mot den bakgrunden att det svenska förbudet mot
kvicksilver bör göras heltäckande senast 2003. För bly återstår idag två
användningsområden som leder till en direktspridning av bly till miljön –
ammunition och fiskesänken. Utredningen föreslår att bly i ammunition
och fiskesänken förbjuds senast 2008. Det största användningsområdet
för bly är blyackumulatorer såsom startbatterier i bilar. Här är det svårt
att hitta alternativ, så fram tills dess att en avveckling kan genomföras är
det viktigt att återvinningen sker i slutna kretslopp.
Övriga metaller får enligt riktlinjerna användas på ett sådant sätt att de
inte kommer ut och förorsakar skador; användningen skall alltså inte leda
till risker. Flera av de volymmässigt större metallerna riskbedöms nu
inom EU:s program för existerande ämnen. Det är viktigt att Sverige
bidrar till dessa bedömningar och bevakar att effektiva åtgärder vidtas
mot de risker som bedömningarna kan komma att peka på.
Eftersom riskbedömningar inom EU ofta tar flera år att genomföra
anser utredningen att det är lämpligt att redan nu börja vidta åtgärder mot
de användningsområden som vi vet ger upphov till stor spridning av
metaller. Exempel på sådana områden är bromsbelägg, träskyddsmedel,
båtbottenfärger och vattenledningar.
För att undvika att allt större mängder metall ansamlas i samhället och
på deponier, med risk för läckage till miljön, är det viktigt med en
effektiv återvinning av metaller. Tekniker och system för återvinning
behöver förbättras ytterligare.
Förslag till skärpningar av EU:s regler om begränsningar av
kemiska ämnen
Utredningen lämnar en rad förslag till vilka förändringar av EU:s
lagstiftning på kemikalie- och varuområdet som Sverige bör verka för i
syfte att genomföra de nya riktlinjerna på kemikalieområdet.
Ämnesdirektivet (67/548/EEG)
Nya klassificerings- och märkningsbestämmelser bör införas för ämnen
som uppfyller utredningens förslag till utfasningskriterier för långlivade
och bioackumulerande ämnen. Ämnena skall märkas med symbol för
miljöfarlighet och med nya riskfraser. De nya bestämmelserna bör
tillämpas fr.o.m. 2005. De datakrav som ställs i ämnesdirektivet måste
utökas vad gäller ämnens långlivade och bioackumulerande egenskaper
och, så snart testmetoder finns, även i fråga om hormonstörande
egenskaper.
Preparatdirektivet (1999/45/EG)
Ändringar behöver göras för att bestämma den koncentration som skall
gälla för att ett preparat som innehåller långlivade och bioackumulerande
ämnen skall märkas med symbol för miljöfarlighet och de nya
riskfraserna. Haltgränsen föreslås till 0,25 procent. Det bör också införas
en ändring i reglerna om varuinformationsblad som innebär att de bör
uppdateras senast vart tredje år, eller så snart ny kunskap kommer fram.
Begränsningsdirektivet (76/769/EEG)
Utredningen föreslår att försiktighetsprincipen förs in i direktivet.
Utredningen föreslår också följande förändringar för att fasa ut de ämnen
som omfattas av de nya riktlinjerna:
Nya ämnen som anmälts enligt ämnesdirektivet efter 2004, och som
omfattas av de nya riskfraserna med avseende på persistens och
bioackumulering, skall inte få användas i kemiska produkter som
släpps ut på marknaden fr.o.m. 2005. Detta förbud bör även omfatta
varor som innehåller sådana kemiska produkter.
Existerande och nya ämnen som anmälts före 2005 skall fr.o.m. 2010
omfattas av begränsningarna ovan, om de omfattas av de nya
klassificerings- och märkningsbestämmelserna och har en
halveringstid på > 6 månader och en biokoncentrationsfaktor på >
5000.
Fr.o.m. 2015 skall begränsningarna även gälla för alla ämnen som
omfattas av de nya riskfraserna.
Dagens begränsningar för cancerframkallande, arvsmassepåverkande
och reproduktionsstörande kemiska produkter bör senast 2007
utvidgas till att även omfatta övriga konsumenttillgängliga varor. På
sikt bör även yrkesmässig användning omfattas.
Vissa undantag från förbuden föreslås.
Förordningen om riskbedömning av existerande ämnen
Utredningen föreslår att försiktighetsprincipen förs in i rådets förordning
(EEG) nr 793/93 om bestämmelser om bedömning och kontroll av risker
med existerande ämnen. Utredningen föreslår också att förenklingar i
arbetet med riskbedömningar görs. Metoderna för riskbedömning bör
också förändras för att snabba upp bedömningarna samt för att bättre ta
hänsyn till viktiga faktorer som framför allt:
varors bidrag till emissionerna av ett ämne
ämnens persistenta och bioackumulerande egenskaper
samverkan mellan olika ämnen.
Produktdirektiv och standarder
Förhållandet mellan regler om begränsningar av varor som innehåller
farliga kemikalier och EG-direktiv som reglerar varor bör utredas för
att klarlägga regelkonflikter och behov av ändringar i EG-
lagstiftningen för att öka möjligheterna att genomföra och tillämpa
bestämmelser om begränsningar.
Miljö- och hälsoskyddshänsyn måste tas vid utformning av nya
standarder och införas i befintliga standarder. Varje ny
produktstandard bör genomgå en miljöbedömning.
Kristalldirektivet (69/493) bör ändras så att användning av bly inte
krävs.
Batteridirektivet (91/157/EEG) bör anpassas till de tekniska framsteg
som gjorts beträffande kadmiumbatterier. Direktivet bör också skärpas
så att återstående användning av kvicksilver upphör senast 2003.
Gödselmedelsdirektivet (76/116/EEG) bör skärpas avseende gödselns
innehåll av kadmium.
Restriktioner beträffande fordons kemikalieinnehåll bör införas i
direktivet om typgodkännande av motorfordon (70/156/EEG).
Miljöstyrningssystem – EMAS-förordningen
Utredningen menar att kemikaliefrågorna bör tydliggöras i förordningen.
Tillsyn
Frågor om tillsyn och regelefterlevnad behöver uppmärksammas i högre
utsträckning än hittills. Minimikrav på tillsyn och regelefterlevnad av
kemikaliereglerna bör införas.
Marknadsdrivna styrmedel (avsnitt 7.3)
Användningen av mjuka/marknadsdrivna styrmedel kan bli värdefull i
arbetet med att uppnå de nya riktlinjerna. Utredningen lämnar en rad
förslag som tar sikte på att använda och utveckla sådana styrmedel så att
de i större utsträckning än idag tar hänsyn till kemikalieanvändningen.
Offentlig upphandling
Den offentliga upphandlingen kan bli en viktig drivkraft för att fasa ut de
hälso- och miljöfarliga ämnen som omfattas av de nya riktlinjerna inom
kemikaliepolitiken. Man bör kunna ställa krav på att ämnen som omfattas
av utredningens föreslagna kriterier för utfasning inte ingår i de kemiska
produkter eller andra varor som upphandlas.
Positiv miljömärkning
Varor som innehåller ämnen som omfattas av utredningens föreslagna
kriterier för utfasning bör inte kunna få en positiv miljömärkning. Det är
angeläget att fler varugrupper omfattas av positiv miljömärkning.
Kemikalieinspektionens OBS-lista
Utredningen har som ett särskilt projekt utvärderat
Kemikalieinspektionens OBS-lista. Resultatet av utvärderingen
presenteras i bilaga 8 i utredningens betänkande. Sammanfattningsvis
anser utredningen att utformningen av OBS-listan bör ses över i syfte att
bli mer användarvänlig. Dessutom behöver verksamhetsanpassad
information om hälso- och miljöfarliga kemikalier tas fram i större
utsträckning än idag. Huvudansvaret för sådan information bör ligga på
näringslivet. Dessutom bör den Internetbaserade informationen om
hälso- och miljöfarliga kemikalier utvecklas i mer användarvänlig
riktning (sökmetoder, databaser m.m.).
Miljövarudeklarationer
Frivilliga s.k. miljövarudeklarationer bör alltid innehålla information om
en varas innehåll av hälso- och miljöfarliga kemikalier. Den
livscykelanalys som deklarationen baseras på bör på ett fullgott sätt
omfatta den påverkan på hälsa och miljö som förorsakas av kemikalier.
Miljöledningssystem
Kemikaliefrågorna bör tydliggöras i de miljöledningssystem som
används. Användning av kemikalier bör alltid ingå i miljöredovisningens
sammanfattning av uppgifter om organisationens miljöarbete.
Förslag till fortsatta uppdrag (avsnitt 7.4)
Inom ramen för utredningen har ett antal områden identifierats som
behöver vidareutvecklas genom fortsatta utredningar eller
myndighetsuppdrag för att de nya riktlinjerna skall kunna genomföras
fullt ut. Nedan sammanfattas några av de viktigaste områdena.
Särskild utredning om petroleumbaserade bränslen
Sammansättningen av petroleumbaserade bränslen behöver ändras för att
regeringens riktlinjer skall kunna genomföras fullt ut.
Kemikalieutredningen föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att
utreda hur man bättre än idag kan driva fram en användning av fordon
som ger mindre utsläpp av bl.a. cancerframkallande ämnen. Utredningen
bör också se över hur man kan styra mot en användning av bränslen med
lågt eller inget innehåll av cancerframkallande ämnen i sådana
användningsområden där en del av bränslena kan förväntas avgå i
oförbränd form (t.ex. från äldre fordon eller arbetsmaskiner). Detta
förslag lämnas i samråd med Miljömålskommittén.
Särskild utredning om hälso- och miljöinformation för varor
För varor andra än kemiska produkter finns idag inga regler om hälso-
och miljöinformation beträffande deras innehåll av kemikalier. Det
innebär att dagens konsumenter inte har någon möjlighet att ta reda på
innehållet av exempelvis flamskyddsmedel i elektronik och textilier,
bakteriedödande kemikalier i kläder och disktrasor eller mjukgörare i
plastprodukter. Utredningen föreslår att Sverige bör verka för ett EU-
gemensamt system för utformning av hälso- och miljöinformation för
varor som inte är kemiska produkter. Detta är en komplex fråga.
Utredningen föreslår därför att en särskild utredning tar fram underlag
för det fortsatta EU-arbetet i denna fråga. Detta förslag lämnas i samråd
med Miljömålskommittén.
Gränsvärden för slam
År 2012 bör gränsvärden för slam finnas för alla metaller som används i
Sverige. Utredningen föreslår att Naturvårdsverket ges i uppdrag att
föreslå gränsvärden för metaller som idag inte finns upptagna i
förordning (1998:994) om förbud m.m. i vissa fall i samband med
hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter, samt se över
befintliga gränsvärden. Särskilt bör gränsvärdet för kadmium i slam ses
över i syfte att sänka värdet.
Förslag till fortsatt internationellt arbete (kapitel 8)
Utöver de åtgärder som utredningen föreslår inom ramen för Sveriges
medlemskap i EU, behöver åtgärder också vidtas inom ramen för andra
internationella organ. Utredningen har gått igenom det internationella
arbete som är av betydelse för de nya riktlinjerna inom
kemikalieområdet.
I takt med att den internationella handeln med kemikalier och varor
ökar blir det internationella arbetet med kemikaliekontroll allt viktigare.
Av de kommande årens internationella arbete lyfter utredningen särskilt
fram följande.
Den kommande konventionen med globala begränsningar för de mest
skadliga ämnena (POP)
Sverige bör verka för att konventionen på sikt utvidgas till att gälla även i
fråga om sådana långlivade och bioackumulerande ämnen som omfattas
av de nya riktlinjerna inom kemikaliepolitiken. Sverige bör så snart som
möjligt verka för att nominera ett antal prioriterade ämnen som bör
omfattas av globala begränsningar inom ramen för konventionen.
Det mellanstatliga Forum för kemikaliesäkerhet (IFCS)
Inom Forum för kemikaliesäkerhet (IFCS) bör Sverige verka för att de
grundläggande principerna (främst försiktighetsprincipen, utbytes-
principen och företagens ansvar) som finns i svensk kemikaliekontroll
förs ut och också tillämpas på en global nivå. En särskild prioriterad
fråga bör vara att börja diskutera en global utfasning av ämnen som
omfattas av de nya riktlinjerna.
Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar
(CLRTAP)
Konventionen bör kompletteras med målet att utsläpp – från punktkällor
och från diffusa utsläpp från varor – skall upphöra till 2020. Fler ämnen
bör omfattas av begränsningar inom konventionen. Generella kriterier
bör användas för att successivt utveckla konventionen till att omfatta fler
ämnen, bl.a. sådana som omfattas av de nya riktlinjerna. Protokollet om
tungmetaller bör snarast utvidgas för att ytterligare minska den långväga
luftspridningen av kadmium och kvicksilver.
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)
OECD har sedan länge bedrivit ett viktigt arbete på kemikalieområdet,
t.ex. när det gäller faro- och riskanalys, riktlinjer för testning,
dokumentationskrav, harmonisering av klassificerings- och
märkningssystem m.m. Inom OECD bör Sverige verka för att
testmetoder för hormonstörande egenskaper utvecklas och att de
befintliga testmetoderna för fortplantningsstörande effekter
vidareutvecklas så att dessa i högre grad kan fånga upp hormonstörande
verkan. Nya testmetoder bör tas fram för halveringstider i landmiljö samt
för bioackumulering i landmiljö. Vidare bör ytterligare harmoniserade
kriterier för klassificering och märkning tas fram. Arbetet med att finna
nya testmetoder som inte kräver djurförsök bör prioriteras inom OECD.
Nordsjökonferensen, OSPAR och HELCOM
Kemikaliefrågorna och de ämnen som skall omfattas av
Esbjergdeklarationens mål bör vidareutvecklas vid nästa
Nordsjökonferens 2002. Sverige bör inför detta möte ta fram en svensk
strategi med förslag på vilka frågor som bör förankras vid mötet med
syfte att på längre sikt åstadkomma bindande beslut inom t.ex. OSPAR
och HELCOM. De ämnen som omfattas av de nya riktlinjerna inom
kemikaliepolitiken bör vara utgångspunkt vid det fortsatta arbetet inom
ramen för såväl Nordsjökonferensen som OSPAR och HELCOM.
Sverige bör inför OSPAR:s nästa ministermöte 2003 prioritera
kemikaliefrågorna i syfte att få beslut om det nya angreppssättet inom
kemikaliepolitiken som inkluderar att fasa ut de ämnen som omfattas av
utredningens utfasningskriterier. Persistenta och bioackumulerande
ämnen bör prioriteras i detta arbete.
Förslag om forskning, miljöövervakning och uppföljning
Företagen skall ha ansvar för att ta fram kunskap om ämnens hälso- och
miljöegenskaper och förekomst i varor. Satsningar på forskning,
miljöövervakning och annan uppföljning är därtill av stor betydelse.
Forskning behövs för att t.ex. ge underlag för vidareutveckling av
testmetoder. Miljöövervakning behövs bl.a. för att följa kemiska ämnens
förekomst i samhälle och miljö.
Behovet av forskningsinsatser på miljöområdet ökar i takt med att nya
kemikalier framställs och används. Forskningsinsatser behövs även när
nya skadeverkningar på hälsa och miljö upptäcks eller misstänks. Det
största forskningsbehovet rör dock troligen existerande ämnen, eftersom
man i de flesta fall vet väldigt lite om deras egenskaper och effekter, och
om hur de sprids i miljön. Arbetet mot miljömålet om en giftfri miljö och
genomförandet av nya riktlinjer inom kemikaliepolitiken kräver en
utvidgad dimension på miljöforskningen. En kraftfull, nationell satsning
på grundläggande miljökemisk, ekotoxikologisk och toxikologisk
forskning är dessutom en förutsättning för att Sverige skall kunna driva
kemikaliefrågorna i internationella forum på ett kunskapsbaserat,
välgrundat och därmed övertygande sätt.
Utredningen bedömer även behovet av metodutveckling som stort,
liksom behovet att validera, standardisera och implementera test- och
analysmetoder. Detta gäller främst utveckling av testmetoder, där
behovet att ta fram tester på hormonstörande effekter är särskilt stort,
samt utveckling av rutinmässigt användbara analysmetoder där sådana
saknas.
Att mäta kemiska ämnens förekomst i miljön är ett sätt att skaffa
kunskap om vilka ämnen som kan utgöra miljöproblem. Från
utredningens synpunkt är sådan kemikalieövervakning en viktigt del i
uppföljningen av de åtgärder som vidtas för att nå miljömålet om en
giftfri miljö.
Bland de kompletteringar till dagens miljöövervakningsprogram som
utredningen föreslår finns övervakning av vissa utfasningsämnen,
övervakning av bekämpningsmedelsrester i jordbruksområden, utökad
hälsorelaterad miljöövervakning, samt ett utökat program för regelbundet
återkommande screening-undersökningar av miljöföroreningar i miljö
och organismer. Framtida miljöövervakning på metallområdet bör
utvidgas till att omfatta så många metaller som möjligt. Utöver
traditionell miljöövervakning bör även miljöövervakning av varor
utvecklas och genomföras. Det är viktigt att miljöprover samlas i en
”provbank” för att man bakåt skall kunna följa eventuella nya
miljögiftsproblem som upptäcks i framtiden. Utredningen ser det som
nödvändigt att i större utsträckning komplettera kemikalieövervakningen
med modeller för hur ämnen sprids.
För övergripande uppföljningsändamål behövs en löpande redovisning
av olika former av uppföljning och utvärdering både i form av
detaljerade rapporter och i form av enklare nyckeltal, vilka även bör
spegla bl.a. de forsknings- och miljöövervakningsinsatser som görs.
Beroende på valet av styrmedel för att nå de nya riktlinjerna kan
uppföljningen ha olika karaktär. Naturvårdsverket har i samråd med bl.a.
Kemikalieinspektionen utvecklat ett system med indikatorer för
uppföljning av miljökvalitetsmålet om en giftfri miljö, vilket har
behandlats vidare av Miljömålskommittén (M 1998:07).
Kemikalieutredningen anser att arbetet med indikatorer är en viktig del i
uppföljningsarbetet.
Konsekvenser av förslagen
Konsekvenser av kravet på data för alla ämnen
Att beräkna kostnaderna för att ta fram data om alla ämnen som tillverkas
i eller importeras till EU är mycket svårt eftersom många faktorer är
okända. Det är exempelvis okänt hur många ämnen som förekommer på
den europeiska marknaden. Vanliga gissningar är att ca 20 000 ämnen
används, andra gissningar ligger på ca 40 000–60 000 ämnen. I det
svenska produktregistret finns 11 000 ämnen som används i kemiska
produkter på den svenska marknaden.
Utredningen har gjort tre räkneexempel utgående från att det finns
11 000, 20 000 eller 40 000 ämnen på marknaden. Kostnaderna för att ta
fram data baseras på uppgifter från EPA och avser något mindre
omfattande krav än de som föreslås av utredningen. Exemplen ger dock
en uppfattning om kostnadernas storleksordning. Resultatet av dessa
räkneexempel är att kostnaderna för svensk industri uppskattas till 73
miljoner kronor för 11 000 ämnen, 130 miljoner kronor för 20 000
ämnen och 270 miljoner kronor för 40 000 ämnen. Fördelat på det antal
år som utredningen föreslår för genomförandet, dvs. 9 år, blir kostnaden
8, 15 respektive 30 miljoner kronor per år. Det kan jämföras med den
svenska kemiindustrins omsättning på 71 000 miljoner kronor per år.
Konsekvenser av utredningens kriterier för utfasning
Konsekvenserna av att ämnen med vissa egenskaper inte längre får
användas går inte att bedöma, eftersom vi inte vet exakt vilka ämnen som
kommer att omfattas av kraven förrän mer kunskaper om ämnenas
egenskaper finns. Utredningen har ändå försökt att belysa
konsekvenserna för näringslivet genom att föra samtal med
representanter för vissa branscher. Branscherna har valts utifrån
produktregistrets uppgifter om vilka branscher som använder de ämnen
som på grundval av dagens kunskap kan antas komma att falla inom de
föreslagna kriterierna.
Flertalet av representanterna framhåller att förslagen går i linje med
företagets eller branschens egna mål och visioner. Representanterna för
byggbranschen bedömer att konsekvenserna blir måttliga, även om de
t.ex. blir större för materialproducenterna än för byggentreprenörerna.
Byggentreprenörerna har framfört att de självklart kan bygga hus m.m.
om 10–15 år även utan de aktuella ämnena. Materialindustrin å sin sida
framhåller att 10–15 år inte är lång tid om stora processanläggningar
måste bytas ut.
Behovet av ökad kompetens inom kemikalieområdet och bättre
informationstillgång betonas också. Representanterna för
baskemikalieindustrin, färgindustrin samt byggplast-, plastförpacknings-
och plastvaruindustrin har framhållit att det var mycket svårt att bedöma
konsekvenserna av förslagen. Man menade dock att 10-15 år är en rimlig
omställningstid.
Sammanfattning av Naturvårdsverkets och
Kemikalieinspektionens rapport 5036 "Att finna
farliga flöden"
En översiktlig studie av upplagring och flöden av farliga kemiska ämnen
har genomförts. Avsikten har varit att identifiera områden där kunskapen
behöver förbättras för att man översiktligt skall kunna uppskatta flöden
och upplagring av farliga ämnen i samhället med en rimlig tillförlitlighet.
Fokus i utredningen har varit att närmare identifiera kunskapsluckor och
föreslå åtgärder till förbättringar inför kommande översiktliga
uppskattningar av flöden.
Ökad kunskap behövs på flera områden. De åtgärder som föreslås kan
anpassas till den ambitionsnivå som är rimlig med hänsyn till syfte och
kostnader. Kostnaderna måste till stor del belysas närmare inom ramen
för genomförandet av angivna förslag. Det betyder att förbättringarna bör
genomföras stegvis.
Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen föreslår följande:
Naturvårdsverket bör fortsätta arbetet med utsläppsstatistik från
punktkällor i enlighet med förslag som läggs i redovisningen av
regeringsuppdraget ”Information om användning och utsläpp av
farliga kemikalier”.
Naturvårdsverket avser att inom ramen för sitt löpande arbete föra en
dialog med andra berörda myndigheter och aktörer på marknaden om
hur ett system för beräkning av emissioner från diffusa källor kan
utvecklas. I det innefattas till exempel rollfördelning, prioritering av
källor och ämnen, metodutveckling, analys av brister i
kunskapsunderlag. Arbetet skall samordnas med andra pågående
arbeten inom EU på området.
Läkemedelsverket bör få i uppdrag att utreda om informationen om
kvantitet och kemiska ämnen i läkemedel kan göras lättillgänglig.
Läkemedelsverket bör få i uppdrag att se över möjligheter att förbättra
företagens rapportering av hygienprodukter och kosmetik.
Kemikalieinspektionen avser att inom ramen för sitt löpande arbete ge
förslag till hur förordning och föreskrifter om anmälan till
produktregistret bör förändras.
Statistiska centralbyrån bör få i uppdrag att fortsätta det påbörjade
arbetet med statistik över materialflöden även efter redovisningen i
mars år 2000.
Statistiska centralbyrån bör få i uppdrag att i samverkan med
Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen föreslå hur en
redovisning baserad på mängder i ton i industristatistiken och
utrikeshandelsstatistiken skall ske på bästa sätt.
Miljöövervakningen bör stärkas i enlighet med de förslag som
Naturvårdsverket gav i redovisningen av regeringsuppdraget ”Hur
miljöövervakningen kan användas för att följa upp beslut om
begränsning och/eller frivilliga åtaganden för att minska användningen
av kemikalier med oönskade miljö- och hälsoeffekter”.
Behov av att kunna följa flöden och upplagring av farliga ämnen
I dagens samhälle har kemiska ämnen en vidsträckt användning och stor
betydelse för vårt dagliga liv. Många av dessa påverkar hälsa och miljö
negativt. Det förekommer också biologiska effekter i miljön och på
människor, som idag inte kan förklaras men där en av orsakerna kan vara
spridningen av kemiska ämnen. En stor mängd farliga ämnen finns
ackumulerade i samhället och spridning av ämnen sker kontinuerligt från
olika led.
Läckaget av farliga ämnen är totalt sett mycket omfattande och
kommer att fortgå under lång tid. Det är därför angeläget att öka
kunskaperna om farliga ämnen som är inlagrade i samhället och om
risken för och vid exponering av dessa ämnen. Därigenom kan en större
säkerhet vinnas vid beslut om åtgärder inom kemikaliepolitiken och vid
beslut om inriktningen av miljöövervakningen.
Val av ämnen
Det finns inte någon entydig definition av ”farliga ämnen”. För att pröva
befintliga källors användbarhet och om möjligt belysa variationen i flöde
och ackumulation har fyra mindre grupper av ämnen studerats. Dessa
exempelgrupper betecknas som farliga för hälsa och/eller miljö utifrån
olika kriterier. De fyra exempelgrupperna är:
1. Exempel på ämnen som kan vara svårnedbrytbara (persistenta),
bioackumulerande och giftiga (toxiska) i miljön.
2. Ämnen som i Kemikalieinspektionens produktregister angivits ha
funktionen lösningsmedel.
3. Exempel på allergiframkallande ämnen.
4. Vissa metaller; bly, kadmium, kvicksilver, arsenik, krom, nickel, zink
och koppar.
Flödesvägar för ämnen
Tillförsel av kemiska ämnen (inklusive farliga ämnen) till Sverige sker
vid inhemsk industriell tillverkning av ämnen och varor, import av rena
ämnen eller blandningar av ämnen, import av varor eller utvinns som
naturresurser inom landet. Kemiska ämnen kan också bildas naturligt i
biologiska processer. Oavsiktligt bildas biprodukter vid industriell
tillverkning, användning och avfallshantering. Långväga transporter via
luft och vatten ger också en tillförsel av kemiska ämnen till Sverige.
Farliga ämnen används i varor och fasta konstruktioner. Även vid
produktion av varor (inklusive energi), t. ex. förbränning, används stora
mängder varje år. Upplagring sker i varor och fasta konstruktioner men
även på deponi och i förorenade områden.
Bortförsel av farliga ämnen sker genom de emissioner som sker vid
samtliga steg i flödet, dvs produktion, användning och upplagring.
Bortförsel sker även vid export av varor och avfall samt
gränsöverskridande transporter via luft och vatten.
Översiktlig kvantifiering
Ca 160 miljoner ton varor tillförs samhället varje år och ca 7 miljoner ton
kasseras som konsumtionsavfall och ca 60 miljoner ton som
produktionsavfall (varav ca 50 miljoner ton gruvavfall). Den
ackumulerade mängden varor och fasta konstruktioner i användning i
samhället uppskattas till ca 2 000 miljoner ton och i deponi över 1 000
miljoner ton. Storleksordning för den totala mängden emissioner saknas
men torde, inklusive bildade förbränningsrester, uppgå till över 60
miljoner ton årligen.
Av de ca 40 miljoner ton kemiska produkter som enligt
Kemikalieinspektionens produktregister tillförs Sverige årligen utgör ca
tre fjärdedelar ämnen som klassificeras som farliga för hälsa eller miljö
enligt EG:s direktiv för klassificering, förpackning och märkning av
farliga ämnen eller enligt Kemikalieinspektionens OBS-lista. I dessa
mängder ingår inte farliga ämnen i importerade varor.
Observera att exponering och risken för skada inte är proportionell mot
den omsatta mängden av farliga ämnen.
Befintliga källor inte tillräckliga
Uppgifter om förekomst och flöden av farliga ämnen finns dels i form av
befintlig statistik och databaser, dels i form av flödesanalyser eller
liknande utredningar för enskilda ämnen eller material. I utredningen har
konstaterats att befintligt källmaterial har betydande brister i form av
framför allt täckningsgrad och kompatibilitet.
I uppdraget använda källor är bland annat officiell statistik över svensk
produktion, utrikeshandel, avfall och utsläpp, Kemikalieinspektionens
produktregister, uppgifter om läkemedel och kosmetik,
miljöövervakningen samt ett antal utredningar av enskilda ämnen eller
material.
Uppgifter om förekomst av farliga ämnen i varor och emissioner från
varor saknas nästan helt.
Förteckning över remissinstanserna avseende
Miljömålskommitténs betänkande Framtidens miljö –
allas vårt ansvar (SOU 2000:52)
Remissvar har inkommit från följande remissinstanser:
Miljööverdomstolen, Svea hovrätt, Kommerskollegium, Statskontoret,
Statistiska centralbyrån, Försvarsmakten, Försvarets materielverk,
Kustbevakningen, Statens Räddningsverk, Försvarets forskningsanstalt,
Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet,
Folkhälsoinstitutet, Statens fastighetsverk, Ekonomistyrningsverket,
Riksrevisionsverket, Konjunkturinstitutet, Nämnden för offentlig
upphandling, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län,
Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län,
Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen
i Skåne län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Västra
Götalands län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro
län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län,
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län,
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Forskningsrådsnämnden,
Naturvetenskapliga forskningsrådet, Stockholms universitet, Institutet för
miljömedicin, Linköpings universitet, Lund universitet, Umeå
universitet, Chalmers tekniska högskola AB, Statens jordbruksverk,
Statens livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jordbrukets
forskningsråd (SJFR), Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU),
Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska riksmuseet, Naturvårdsverket,
Kemikalieinspektionen, Statens strålskyddsinstitut, Statens
kärnkraftinspektion, Kärnavfallsfondens styrelse, Statens geotekniska
institut, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI),
Boverket, Fonden för fukt- och mögelskador, Lantmäteriverket,
Byggforskningsrådet, Centrum för kunskap om ekologisk hållbarhet,
Banverket, Vägverket, Kommunikationsforskningsberedningen (KFB),
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statens institut för
kommunikationsanalys (SIKA), Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen,
Glesbygdsverket, Statens energimyndighet, Stockholms kommun,
Gislaveds kommun, Kalmar kommun, Lunds kommun, Göteborgs
kommun, Marks kommun, Karlstads kommun, Örebro kommun,
Borlänge kommun, Falu kommun, Örnsköldsviks kommun, Kiruna
kommun, Pajala kommun, Stockholms läns landsting, Västernorrlands
läns landsting, Sveriges Hembygdsförbund, Museernas samarbetsråd,
Handikappförbundens Samarbetsorganisation(HSO), Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska Samers Riksförbund,
Naturskyddsföreningen, Jägarnas Riksförbund, Sveriges Industriförbund,
Kooperativa Förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Vatten-
och Avloppsverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen, Svenska
Fjärrvärmeföreningen, Svenska Turistföreningen, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Astma- och allergiförbundet,
Bilindustriföreningen, Byggsektorns Kretsloppsråd, Ekologiska
lantbrukarna, Fältbiologerna, Greenpeace, Grossistförbundet Svensk
Handel, Grus- och makadamföreningen, Hyresgästernas Riksförbund,
ICA förbundet, IVL Svenska Miljöinstitutet AB, Kemikontoret,
Kontrollföreningen för ekologisk odling (KRAV), Miljöförbundet
Jordens Vänner, Motormännens riksförbund, Plast- och kemi-
branscherna, SIS Miljömärkning, Sjunde AP-fonden, Sportfiskarna,
Sågverkens Riksförbund, Svenska bioenergiföreningen, Sveriges
elleverantörer, Svenska Gruvföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen,
Svenska Renhållningsverksföreningen, Svenska torvproducent-
föreningen, Svenska Åkeriförbundet, Sveriges Fastighetsägareförbund,
Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges Jordägareförbund, Sveriges
livsmedelsindustriförbund, Sveriges skogsindustrier, Sveriges
snöskoterägares riksorganisation (Snofed), Sveriges verkstadsindustrier,
Vattenbrukarnas Riksförbund, Villaägarnas Riksförbund, Svenska
världsnaturfonden, Nordegio, Regionförbundet i Kalmar län, Region
Skåne, Regionstyrelsen i Västra Götaland, Näringslivets nämnd för
regelgranskning.
Därutöver har följande inkommit med svar:
Institutet för psykosocial medicin, Sveriges nötköttsproducenter, LRF
ungdom, Hörselskadades riksförbund, Miljö- och hälsovårds-
inspektörernas tjänstemannaförening, Ringhals AB, Föreningen för el-
och bildskärmsskadade, OKG AB, Analysgruppen vid KSU, Forsmarks
kraftgrupp, Svenska Gasföreningen, Jernkontoret, Fortifikationsverket,
Färgelanda kommun, Fritidsodlingens Riksorganisation, Sveriges
biodlares riksförbund, Pinnab inneklimat AB, HHM-teknik, Föreningen
för Jämtlands läns fjällbygd, Sveriges Limleverantörers förening m fl.,
Motorförarnas helnykterhetsförbund, Föreningen för elektricitetens
rationella användning, Fenix - Tvärkårens Miljöutskott, Malmö
högskola, Barsebäck Kraft AB, Sundsvall vatten, Ungdomshearingen
2000-09-13 i riksdagen, Saab automobile, Skärgårdarnas Riksförbund,
Godstransport delegationen, Djurens rätt, Svenska Botaniska Föreningen.
Följande instanser har inte kommit in med remissvar:
Stiftelsen Institutet för framtidsstudier, Stockholm Environment Institute,
Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning, Båstads kommun, Vellinge
kommun, Älvdalens kommun, Jokkmokks kommun, Svenska
vägföreningen, Företagarnas riksorganisation, Hushållningssällskapens
förbund, Svenska Petroleum Institutet, Konsumenter i samverkan,
Maskinentreprenörerna, Näringslivets miljöchefer, Q 2000,
Skogssällskapet, Studiefrämjandet, Svensk kärnbränslehantering,
Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges snöfordonsleverantörer,
Återvinningsindustrierna, Föreningen för samhällsplanering.
Följande instanser har avstått från att lämna synpunkter:
Riksgäldskontoret, Kungl Tekniska Högskolan, Piteå kommun,
Företagarnas Riksorganisation, FRISAM, Svenska Kyrkan, Sveriges
Byggindustrier.
Följande instanser hänvisar till ett annat yttrande:
Greenpeace hänvisar till yttrande till prop. 1997/98:145.
Svenska bioenergiföreningen hänvisar till tidigare avgett remissyttrande
över betänkandet från Klimatkommittén och utredningen ”Handla för att
uppnå miljömål”, samt brev till Mljömålskommittén 2000-04-14
”Kommentarer till Miljömålskommitténs skrivning om Bara naturlig
försurning”.
Sveriges Byggindustrier hänvisar till 131 Byggsektorns Kretsloppsråd
yttrande.
Sveriges Fastighetsägareförbund hänvisar till 131 Byggsektorns
Kretsloppsråd yttrande.
Sveriges livsmedelsindustriförbund hänvisar till 117 för övergripande
synpunkter.
SAAB Automobile AB hänvisar till 130 Bilindustriföreningens yttrande.
Förteckning över remissinstanserna och remiss-
yttrandena över Kemikalieutredningens rapport
Varor rutan faror (SOU 2000:53)
Remissvar har inkommit från följande remissinstanser:
Miljööverdomstolen Svea hovrätt, Statskontoret, Statistiska centralbyrån
(SCB), Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), SIS
– standardiseringen i Sverige, Kommerskollegium, Socialstyrelsen,
Läkemedelsverket, Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden för offentlig
upphandling (NOU), Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län,
Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen
i Norrbottens län, Karolinska institutet för miljömedicin (IMM), Uppsala
universitet, Lunds universitet, Umeå universitet, Statens jordbruksverk,
Centrala försöksdjursnämnden (CFN), Statens livsmedelsverk,
Fiskeriverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Naturhistoriska
riksmuseet, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Boverket,
Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Skogsstyrelsen,
Affärsverket svenska kraftnät, Jernkontoret, SP Sveriges Provnings- och
Forskningsinstitut, Stockholms stad, Göteborgs kommun, Umeå
kommun, Landstinget i Västmanlands län, Kungl. Vetenskapsakademien
(KVA), Kungl. Skogs- och lantbruksakademien (KSLA), Kungliga
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF), Svensk
Handel, Kooperativa Förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF),
Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen (VAV), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Näringslivets
nämnd för regelgranskning (NNR), Astma- och allergiförbundet,
Bilindustriföreningen, Byggsektorns kretsloppsråd, Förbundet djurens
rätt, Företagarnas riksorganisation, ICA-förbundet, IVL svenska
miljöinstitutet AB, Kemikontoret, Kemisk-tekniska leverantörförbundet,
Konsumenter i samverkan, Läkemedelsindustriföreningen (LIF),
Miljöförbundet jordens vänner, Plast- och kemibranscherna, Svenska
gruvföreningen, Sveriges byggindustrier, Sveriges Färgfabrikanters
Förening (SVEFF) och Sveriges konsumentråd.
Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har
lämnat ett gemensamt remissvar. Näringslivets nämnd för
regelgranskning (NNR) instämmer i detta. Kemisk- Tekniska
Leverantörförbundet (KTF) och Sveriges Färgfabrikanters Förening
(SVEFF) har också lämnat ett gemensamt remissvar tillsammans med
Sveriges Limleverantörers Förening och Branschföreningen för
Industriell och Institutionell Hygien (IIH). Företagarnas riksorganisation
(FR) instämmer i de synpunkter som Kemikontoret lämnat, men för även
fram en del egna synpunkter. Jernkontoret instämmer i remissyttranden
från Svenska Gruvföreningen, Kemikontoret och Industriförbundet, men
för också fram en del egna synpunkter.
Följande remissinstanser har inte kommit in med remissvar:
SIS-miljömärkning AB, Mistra - Stiftelsen för miljöstrategisk forskning,
Helsingborgs kommun, Föreningen Sveriges skogsindustrier,
Betongvaruindustrins riksförbund, Greenpeace, Miljörådet för elektriska
och elektroniska produkter (MEEP), Näringslivets miljöchefer samt
Sveriges verkstadsindustrier.
Miljööverdomstolen, Landstingsförbundet och TCO har kommit in med
svar, men har inte lämnat några synpunkter på betänkandet.
Därutöver har följande kommit in med svar:
Sveriges Limleverantörers Förening och Branschföreningen för
Industriell och Institutionell Hygien (IIH), Stiftelsen Forskning utan
djurförsök, Scandinavian Copper Development Association (SCDA) och
Henrik Tideström.
Förteckning över remissinstanserna avseende
Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionens rapport
Att finna farliga flöden - Kemikalier i samhället
Remissvar har inkommit från följande 31 remissinstanser
Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Kommerskollegium, SIS-
miljömärkning AB, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Apoteket AB,
Generaltullstyrelsen Tullverket, Riksrevisionsverket, Nämnden för
offentlig upphandling, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms
län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Högskolan i Kalmar, Statens
livsmedelsverk, Boverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Linköpings kommun, Östersunds
kommun, Landstingsförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen SNF,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Bilindustriföreningen, Kemikontoret, Läkemedelsindustriföreningen LIF
Svensk Handel, RVF - Svenska Renhållningsverksföreningen, Sveriges
Industriförbund, Svenska Vatten och Avloppsverksföreningen (VAV)
Följande remissinstanser har inte kommit in med remissvar
Sveriges lantbruksuniversitet, IVL Svenska Miljöinstitutet AB,
Batteriföreningen, Byggsektorns kretsloppsråd, Greenpeace, Kemisk-
Tekniska Leverantörförbundet, Miljörådet för elektriska och elektroniska
produkter (MEEP), Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB),
Återvinningsindustrierna
Följande remissinstanser har avstått från att lämna synpunkter
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Uppsala universitet, Svenska
Kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF)
Miljödepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 2001.
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,
Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén,
Ringholm, Bodström.
Föredragande: Statsrådet Larsson
Regeringen beslutar proposition 2000/01:65 Kemikaliestrategi för Giftfri
miljö.
Prop. 2000/01:65
64
1
Prop. 2000/01:65
Bilaga 1
68
63
Prop. 2000/01:65
Bilaga 2
80
63
Prop. 2000/01:65
Bilaga 3
83
63
Prop. 2000/01:65
Bilaga 4
86
63
Prop. 2000/01:65
Bilaga 5
88
63
Prop. 2000/01:65
Bilaga 6
89
63
Prop. 2000/01:65
90
63