Post 5606 av 7180 träffar
Propositionsnummer ·
2000/01:1 ·
Budgetpropositionen för 2001
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 1/32
Statsskuldsräntor
m.m.
26
Förslag till statsbudget för 2001
Statsskuldsräntor m.m.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Inledning 9
3 Räntor på statsskulden 11
92:1 Räntor på statsskulden 11
3.1 Prognos för räntor på statsskulden 11
3.2 Faktorer som påverkat ränteutgifterna 13
3.3 Upplåning 15
3.4 Känslighetsanalys 16
4 Oförutsedda utgifter 19
92:2 Oförutsedda utgifter 19
4.1 Omfattning 19
4.2 Ianspråktagande av anslaget 1999 och t.o.m. juli 2000 19
4.3 Regeringens överväganden 19
5 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och
skuldförvaltning 21
92:3 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med
upplåning och skuldförvaltning 21
5.1 Omfattning 21
Tabellförteckning
Anslagsbelopp 7
2.1 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 26 9
3.1 Anslagsutveckling 11
3.2 Kassamässiga statsskuldsräntor 11
3.3 Kostnadsmässiga statsskuldsräntor 12
4.1 Anslagsutveckling 19
4.2 Utbetalningar 1999 och t.o.m. juli 2000 19
5.1 Anslagsutveckling 21
Diagramförteckning
3.1 Statsskuldsräntor som andel av BNP och i miljarder kronor 1980-2003 13
3.2 Statsbudgetens saldo 1980-2003 14
3.3 Ränteförutsättningar (årsgenomsnitt) 14
3.4 Statsskuldens fördelning på instrumentstyper 15
3.5 Förfalloprofil över statsobligationslån 15
3.6 Valutaskuldens fördelning exklusive derivattransaktioner 16
3.7 Valutaskuldens fördelning inklusive derivattransaktioner 16
3.8 Statsskulden fördelad på långivare 16
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. bemyndigar regeringen att under år 2001
besluta att ramanslaget 92:1 Räntor på
statsskulden får överskridas om det är
nöd-vändigt för att fullgöra statens
betalnings-åtaganden, (avsnitt 3.1),
2. bemyndigar regeringen att under år 2001
besluta att ramanslaget 92:3
Riksgäldskonto-rets provisionskostnader i
samband med upplåning och
skuldförvaltning får överskri-das om det
är nödvändigt för att fullgöra statens
betalningsåtaganden, (avsnitt 5.1),
3. för budgetåret 2001 anvisar anslagen
under utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor
m.m. en-ligt följande uppställning:
Anslagsbelopp
Tusental kronor
Anslag
Anslagstyp
92:1
Räntor på statsskulden
ramanslag
70 600 000
92:2
Oförutsedda utgifter
ramanslag
10 000
92:3
Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med
upplåning och skuldförvaltning
ramanslag
315 000
Summa
70 925 000
2 Inledning
Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. om-
fattar räntor på statsskulden, oförutsedda
utgif-ter samt Riksgäldskontorets
provisionskostnader i samband med upplåning
och skuldförvaltning.
Utgiftsområdet ingår inte i utgiftstaket för
staten.
Målet för statsskuldsförvaltningen är att
skulden skall förvaltas så att kostnaden för
skulden långsiktigt minimeras samtidigt som
risken i förvaltningen beaktas. Förvaltningen
skall ske inom ramen för de krav
penningpolitiken ställer.
Tabell 2.1 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 26
Miljoner kronor
Utfall
1999
Anslag
2000
Utgifts-
prognos
2000
Förslag
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
Beräknat
anslag
2003
Räntor på statsskulden
89 825
81 700
87 900
70 600
65 100
57 900
Oförutsedda utgifter
0
10
10
10
10
10
Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med
upplåning och skuldförvaltning1
60
100
60
315
245
210
Totalt för utgiftsområde 26
89 885
81 810
87 970
70 925
65 355
58 120
1 T.o.m. 2000 ingår endast provisioner för upplåning på utländska marknaden på anslaget. Fr.o.m. 2001 ingår även provisioner för upplåning i svenska kronor vilket föranleder en
höjning av ramen med 255, 185 respektive 150 miljoner kronor för åren 2001-2003. Provisioner för upplåning i svenska kronor redovisas t.o.m. 2000 under utgiftsområde 2 anslag
B4 Riksgäldskontoret: Vissa kostnader för upplåning och låneförvaltning.
3 Räntor på statsskulden
92:1 Räntor på statsskulden
Tabell 3.1 Anslagsutveckling
1999
Utfall
89 825 156
2000
Anslag
81 700 000
Utgifts-
prognos
87 900 000
2001
Förslag
70 600 000
2002
Beräknat
65 100 000
2003
Beräknat
57 900 000
3.1 Prognos för räntor på
statsskulden
Kassamässiga statsskuldsräntor
De totala räntebetalningarna för 2000
beräknas uppgå till 88 miljarder kronor, vilket
är 5 miljarder kronor mindre än prognosen i
2000 års ekonomiska vårproposition. Den
lägre prognosen förklaras till största del av
ökade valutavinster i samband med att
utländska lån förfaller till betalning. För 2001
beräknas ränteutbetalningarna öka med
1 miljarder kronor i jämförelse med
prognosen i den ekonomiska
vårpropositionen, vilket bl.a. beror på att
valutaförlusterna för detta år nu bedöms öka.
Valutavinster- och förluster kan påverka
ränteutgifterna i såväl positiv som negativ
riktning, och uppvisar ett mönster som inte
på samma sätt som övriga ränteutgifter
korresponderar mot den årliga
skuldutvecklingen. Valutadifferenserna (dvs.
förluster/vinster) beror på hur mycket
valutakursen för de lån som förfallit har
förändrats sedan de emitterades.
Sett över tiden bedöms räntebetalningarna
minska från 90 miljarder kronor 1999 till 58
miljarder kronor 2003. De successivt lägre
räntebetalningarna förklaras dels av att
statsskulden minskar med ca 210 miljarder
kronor under perioden, dels av att lån med
höga kupongräntor successivt förfaller och
refinansieras med lån till lägre räntesatser.
Amorteringen på statsskulden är främst ett
resultat av överföringar från AP-fonden till
staten i samband med ålderspensionsreformen
samt försäljningar av aktier i statliga bolag.
Prognosen i tabell 3.2 baseras på att den
nuvarande upplåningsinriktningen i huvudsak
ligger fast. Förändrade upplåningstrategier
kan i vissa fall ge betydande effekter på
räntebetalningarna (se avsnitt 3.2-3.3).
Tabell 3.2 Kassamässiga statsskuldsräntor
Miljarder kronor
1999
2000
2001
2002
2003
Räntor på lån i svenska
kronor
68,5
61
47
46
44
Räntor på lån i utländsk
valuta
22,0
20
18
17
17
Räntor på in- och utlåning
-2,4
-2
-3
-4
-5
Över-/underkurser vid
emission1
-2,4
0
-2
-3
-4
Summa räntor
85,7
79
59
56
53
Valutaförluster/vinster2
-6,2
-4
8
6
4
Kursförluster/vinster3
10,2
13
4
3
1
Övrigt
0,2
0
0
0
0
Summa ränteutgifter
89,8
88
71
65
58
1Överkurser uppstår när RGK emitterar obligationer då marknadsräntan är lägre än
kupongräntan. Underkurser uppstår vid motsatt förhållande.
2 Vid lösen eller omsättning av lån i utländsk valuta realiseras valutakursförluster
eller vinster beroende på hur valutakursen utvecklats sedan lånet tecknades. Posten
påverkar statsbudgetens utgifter och statsbudgetens saldo men inte statens
finansiella sparande.
3 Kursförluster uppstår vid förtidsinlösen av lån som har en högre kupongränta än
marknadsräntan vid återköpstillfället. Kursvinster uppstår vid motsatt förhållande.
Posten påverkar statsbudgetens utgifter och statsbudgetens saldo men inte statens
finansiella sparande.
Kostnadsmässiga statsskuldsräntor
Den budgetpåverkande redovisningen av
statsskuldsräntorna är i dag utgiftsmässig, dvs.
baserad på hur mycket som betalas varje år.
Ränteutgifterna blir därmed starkt beroende
av vilka typer av upplåningstekniker som
tillämpas och kan uppvisa stora svängningar
mellan åren som inte direkt kan hänföras till
den underliggande skuld- ränte- och
valutakursutvecklingen under motsvarande
period. När kostnaderna för statsskulden
utvärderas bör intresset i stället främst riktas
mot hur mycket räntekostnader som
genereras under en viss period. I tabell 3.3
redovisas de kostnadsmässiga
statsskuldsräntorna.
Kostnadsmässig redovisning innebär att
räntorna periodiseras över lånets löptid, vilket
innebär att den upplupna ränta som löpande
genereras under lånets löptid beaktas. I den
kassamässiga redovisningen beaktas endast
ränteutbetalningar i samband med att en
kupong eller en obligation förfaller.
Skillnaden mellan de båda redovisningssätten
är därför störst för nollkupongobligationer.
För perioden 2000-2003 ger periodi-
seringen av nollkupongräntor högre
kostnadsmässiga än utgiftsmässiga räntor,
eftersom merparten av de utestående
nollkuponglånen förfaller först efter
beräkningsperiodens utgång. Under år med
stora nollkupongförfall kommer effekten bli
den motsatta, eftersom de utgiftsmässiga
räntorna då belastas av en räntebetalning som
har genererats under ett flertal år. Vidare görs
justeringar för över- och underkurser som
uppstår vid emissionerna. I stället för att
redovisa dem som inkomst- respektive
utgiftsräntor vid upplåningstillfällena, fördelas
de ut över respektive låns återstående löptid.
Varje lån kommer härmed att under hela sin
livstid belasta räntekostnaderna med den
marknadsränta de har emitterats till, eftersom
nettot av ett låns kupongränta och
periodiserad över- eller underkurs
sammanfaller med marknadsräntan vid
emissionen.
Under beräkningsperioden leder
periodiseringen av över/underkurser till att
de kostnadsmässiga räntorna blir högre än de
utgiftsmässiga för samtliga år utom 2000.
Anledningen är att emissionerna under
perioden på nettobasis beräknas ge
överkurser, vilka när de sprids ut över en
längre tidsperiod ger en mindre årlig
minskning av räntekostnderna än av
ränteutgifterna.
Kategorin periodisering av övriga räntor
utgörs av räntor på instrument som har mer
regelbundna räntebetalningar, t.ex.
kupongobligationer. Här uppstår skillnader
mellan utgiftsmässiga och kostnadsmässiga
räntor framför allt om den utestående
skulden, eller kupongräntorna på de
utestående lånen, ökar eller minskar kraftigt.
Under beräkningsperioden leder
periodiseringen av räntan på dessa instrument
till att de kostandsmässiga räntorna blir lägre
än de utgiftsmässiga. Detta beror framför allt
på att lån med hög kupongränta successivt
förfaller och ersätts med lån med lägre ränta,
vilket får ett snabbare genomslag på de
kostnadsmässiga räntorna. För 2000 blir
effekten extra stor till följd av att relativt
stora uppköp av obligationer har genomförts.
Förutom löpande ränteutgifter samt över-
och underkurser från emissionerna utgörs de
totala ränteutbetalningarna även av utgifter i
form av realiserade kursdifferenser vid
förtidsinlösen av lån samt realiserade
valutakursdifferenser. Dessa två kategorier av
räntor har inte periodiserats på grund av att
de faktiska beloppen blir kända först på
förfallodagen. Man kan emellertid inte bortse
från dessa räntor eftersom de påverkar
lånebehovet.
Precis som i den kassamässiga
redovisningen tas i den kostnadsmässiga
redovisningen hänsyn enbart till realiserade
effekter. Orealiserade omvärderingar av
skulden med avseende på ändringar i
marknadsräntor och växelkurser tas inte upp
som kostnader för statsskulden.
Tabell 3.3 Kostnadsmässiga statsskuldsräntor
Miljarder kronor
1999
2000
2001
2002
2003
Summa räntor enligt
tabell 3.2
85,7
79
59
56
53
Justering
kursdifferenser vid
emission
2,1
-1
2
3
4
Justering noll-
kupongräntor
2,7
2
5
4
3
Justering övriga räntor
-5,9
-8
-3
-2
-3
Summa kostnads-
justering
-1,2
-7
4
5
5
Summa
räntekostnader1
84,6
72
63
61
57
1Exklusive realiserade valuta- och kursdifferenser.
Bemyndigande att överskrida anslaget
Regeringen begär årligen ett bemyndigande
att vid behov överskrida ramanslaget Räntor
på statsskulden. Under år 1999 utnyttjades
bemyndigandet då utbetalningarna uppgick till
89,8 miljarder kronor medan tilldelade medel
på anslaget var 84,5 miljarder kronor. De
högre ränteutgifterna i förhållande till
tilldelade medel under 1999 förklaras främst
av effekter till följd av att budgetsaldot blev
66 miljarder kronor högre än beräknat i
budgetpropositionen för 1999. Det högre
budgetsaldot ledde till att Riksgäldskontoret
emitterade lägre volymer än beräknat, vilket i
sin tur resulterade i lägre överkurser vid
emission (lägre inkomster). Detta ledde också
till större återköp, vilket resulterade i att de
realiserade kursförlusterna blev större än
beräknat. Kursförluster uppstår då
obligationer med en högre kupongränta än
aktuell marknadsränta återköps. Den ökade
räntebelastning som uppkom till följd av
uppköp och byten minskar statens framtida
räntebetalningar i motsvarande grad.
För år 2000 tilldelades anslaget 81,7
miljarder kronor. Den aktuella prognosen
visar att ränteutbetalningarna kommer att
uppgå till 87,9 miljarder kronor vilket gör att
bemyndigandet bedöms utnyttjas även 2000.
De högre utgifterna förklaras bl.a. av högre
räntenivåer än beräknat (0,5 procentenheter)
och de obligationsuppköp som gjordes i syfte
att hantera det kassaöverskott som uppstod i
samband med försäljningen av aktier i Telia.
Uppköpen ledde till större realiserade
kursförluster än som tidigare prognostiserats.
En del av ökningen i ränteutgifterna har dock
motverkats av att kronans utveckling under
året har lett till större valutakursvinster på lån
som förfaller och derivatinstrument.
Regeringen bör bemyndigas att överskrida
anslaget under år 2001 om det är nödvändigt
för att kunna fullgöra statens
betalningsåtaganden.
3.2 Faktorer som påverkat
ränteutgifterna
Ränteutgifternas storlek är beroende av ett
flertal faktorer. Grundläggande är
statsskuldens storlek, aktuellt
upplåningsbehov (statsbudgetens saldo) samt
ränte- och valutautvecklingen. Dessa faktorer
är avgörande för den underliggande nivån i
räntebelastningen sett över en längre
tidsperiod.
Ränteutgifternas fördelning mellan enskilda
år påverkas emellertid också av tekniska
faktorer i form av olika emissionstekniker
som Riksgäldskontoret tillämpar.
Grundläggande faktorer
Vid utgången av 1999 uppgick statsskulden
till 1 374 miljarder kronor. Statsskuldens
utveckling bestäms huvudsakligen av
statsbudgetens saldo dvs. skillnaden mellan
inkomster och utgifter på statsbudgeten. Då
statsbudgetens saldo visar överskott
amorteras statsskulden. Vidare påverkas även
statsskulden av valutaförändringar eftersom
en stor del, för närvarande ca 30 procent, av
skulden är exponerad mot utländsk valuta.
Diagram 3.1 Statsskuldsräntor som andel av BNP och i
miljarder kronor 1980-2003
Sedan i början av 1960-talet har statens
utgifter varit större än dess inkomster under
nästan alla år. Som framgår av diagram 3.1 har
statsskulden framför allt ökat under två längre
sammanhängande perioder. Den första
perioden varade från 1977 till 1986 då
statsskulden ökade från 98 till 631 miljarder
kronor. Den andra perioden av kraftig
statsskuldökning uppkom under åren 1990
till 1996 då statsskulden steg från 619 till
1 411 miljarder kronor. Statsskulden som
andel av BNP (skuldkvoten) ökade också
kraftigt under nämnda perioder. Under
perioden 1994-1997 stabiliserades
skuldkvoten kring 80 procent av BNP.
Därefter beräknas skuldkvoten minska för att
2003 uppgå till ca 50 procent.
År 1998 visade statsbudgetens saldo för
första gången sedan 1960-talet, med undantag
för åren 1988 och 1989, ett överskott. År
1999 uppgick överskottet på statsbudgeten
till 82 miljarder kronor. Som framgår av
diagram 3.2 beräknas statsbudgeten visa
överskott under perioden 2000-2002 och
underskott 2003. Överskotten 2000 och
2001 förklaras av engångseffekter i samband
med införandet av ålderspensionsreformen
samt på inkomster från försäljning av aktier.
De svagare budgetsaldona 2002 och 2003
uppkommer då utrymmet utöver
överskottsmålet på 2 procent av BNP i de
offentliga finanserna beräkningstekniskt
överförs till hushållen (volym 1 kapitel 4).
Diagram 3.2 Statsbudgetens saldo 1980-2003
Miljarder kronor
Förutom statsskuldens utveckling har även
ränte- och valutautvecklingen en
grundläggande betydelse för ränteutgifterna.
Om den svenska marknadsräntan ökar eller
minskar med en procentenhet från och med
år 2001, jämfört med gällande
beräkningsantaganden, ökar eller minskar
ränteutgifterna med 5-6 miljarder kronor per
år under beräkningsperioden. Diagram 3.3
visar ränteutvecklingen för de för
statsskulden mest betydelsefulla räntorna.
Diagram 3.3 Ränteförutsättningar (årsgenomsnitt)
Procent
Tekniska faktorer
Som tidigare nämnts påverkas ränteutgifternas
fördelning mellan enskilda år, förutom av
grundläggande faktorer som statsskuldens
storlek, statsbudgetens saldo samt ränte- och
valutautvecklingen, även av mer tekniska
faktorer i form av de olika emissionstekniker
som Riksgäldskontoret tillämpar. Exempel på
upplåningsmetoder som kan ge stora sådana
tekniska effekter på ränteutgifterna är
emissioner av nollkupongobligationer samt
benchmarklån med fast kupongränta.
För nollkupongobligationer tas lånets sam-
manlagda ränta upp som utgifter för
statsskulden först vid förfallotidpunkten. På
detta sätt skjuts betalningarna av
statskuldräntorna på framtiden.
Vid emission av benchmarklån uppkommer
över- eller underkurser när marknadsräntan
avviker från de emitterade lånens fasta
kupongräntor. En överkurs är ett pris över
obligationens nominella värde, som innebär
att långivaren ersätter Riksgäldskontoret med
den nuvärdesberäknade mellanskillnaden
mellan kupongräntan och marknadsräntan för
lånets återstående löptid. Denna ersättning
räknas av från ränteutgifterna och reducerar
därmed nettot av ränteutgifterna vid
upplåningstillfället, samtidigt som
ränteutgifterna blir högre kommande år
genom att Riksgäldskontoret förbinder sig att
betala en högre ränta än marknadsräntan. Vid
emission till underkurs gäller det motsatta.
I de totala, lånebehovspåverkande
ränteutgifterna, ingår också realiserade kurs-
och valutadifferenser.
Uppköp och byten i syfte att dels jämna ut
förfalloprofilen, dels att snabbt få upp
likviditet i nya lån ingår som ett led i
Riksgäldskontorets skuldförvaltning. Analogt
med vad som gäller när lån emitteras uppstår i
dessa fall över- och underkurser. Vid uppköp
till överkurs realiserar Riksgäldskontoret en
kursförlust, eftersom långivaren måste
ersättas med den nuvärdesberäknade
mellanskillnaden mellan kupong- och
marknadsränta för lånets återstående löptid.
Samtidigt blir de ordinarie, i det finansiella
sparandet inkluderade, räntorna lägre
kommande år, eftersom uppköp till överkurs
innebär att lånet kan refinansieras till en lägre
räntenivå. Uppköp till underkurs innebär en
realiserad kursvinst, samtidigt som
ränteutgifterna blir högre kommande år.
Uppköp till någon form av kursdifferens -
positiv eller negativ - innebär således enbart
en omfördelning av ränteutgifter över tiden.
Valutaskulden omvärderas löpande till
aktuella valutakurser. Statsbudgeten belastas
emellertid inte med orealiserade
omvärderingar, utan först av de realiserade
valutakursdifferenser som uppstår när lånen
eller derivatinstrumenten förfaller.
Valutadifferenserna är en funktion av
växelkursrörelser sedan de förfallande
instrumenten emitterades och uppvisar därför
såväl ett oregelbundet mönster mellan åren,
som stor volatilitet beroende på förändrade
växelkursförutsättningar.
3.3 Upplåning
Det övergripande målet för
statsskuldsförvaltningen är att minimera de
långsiktiga kostnaderna för statsskulden sam-
tidigt som risken i förvaltningen beaktas.
Förvaltningen skall dessutom ske inom ramen
för penningpolitikens krav. Regeringen lägger
årligen fast riktlinjer för skuldens förvaltning,
t.ex. avseende fördelningen mellan lån i
kronor och lån i utländsk valuta.
Riktlinjebeslutet bygger på förslag från
Riksgäldskontoret och fattas efter yttrande
från Riksbanken.
Upplåning och förvaltning av statsskulden
sker i tre skuldslag;
- nominella lån i svenska kronor
- reala lån i svenska kronor
- nominella lån i utländsk valuta.
I diagram 3.4 redovisas statsskuldens
fördelning på olika typer av
upplåningsinstrument.
Diagram 3.4 Statsskuldens fördelning på instrumentstyper
Andelar av statsskulden 2000-08-31
Not:Inkluderas swappar mellan svenska kronor och utländsk valuta uppgår andelen
utländsk valuta till 31%. Statsskulden uppgick 2000-08-31 till 1 238 miljarder kronor.
Nominella lån i svenska kronor
Den långa nominella upplåningen i svenska
kronor koncentreras till benchmarklån. Dessa
utgörs av fastförräntade obligationer med
löptider på för närvarande mellan två och
fjorton år. Förutom vid nyintroduktion av lån
sker upplåningen genom att nya trancher
emitteras i de befintliga lånen. Huvudsyftet
med benchmarksystemet är att varje lån skall
vara tillräckligt stort för att god likviditet skall
kunna upprätthållas. Detta minskar
investerarnas risker och därmed deras
avkastningskrav, och bidrar på så sätt till lägre
upplåningskostnader för staten. Samtidigt som
benchmarklånen främjar likviditet så sprids
upplåningen över en tillräckligt bred avkast-
ningskurva för att refinansieringsbördan skall
jämnas ut. I diagram 3.5 visas förfalloprofilen
för statsobligationer den 31 augusti 2000.
Ett medel att begränsa
refinansieringsrisken när benchmarklånen
förfaller är Riksgäldskontorets
bytestransaktioner som innebär att delar av
lånen köps upp i förtid och ersätts med andra
lån eller med statsskuldväxlar. Kontoret
genomför också regelbundna emissioner av
statsskuldväxlar.
Diagram 3.5 Förfalloprofil över statsobligationslån
Miljarder kronor 2000-08-31
Not: Total obligationsstock 678 miljarder kronor
Kortfristig upplåning i svenska kronor utgörs
av statsskuldväxlar i löptider på mellan en
månad och upp till normalt sett ca ett år.
Vidare genomförs dagslån/deposits samt
repotransaktioner i likviditetshanteringssyfte.
Riksgäldskontoret bedriver också
upplåning direkt från hushållen. Hushållen
ges därmed möjlighet att förvärva instrument
utan kreditrisk, samtidigt som
hushållsupplåningen bidrar till en
diversifiering av statsskulden.
Reala lån i svenska kronor
Vid sidan av den nominella upplåningen
emitterar Riksgäldskontoret realobligationer.
Genom att den reala avkastningen är känd
undviker investerarna inflationsrisken och
behöver därför inte kompenseras för att ta på
sig en sådan risk. Realräntelånen utgörs av
såväl nollkupong- som kupongobligationer.
Nominella lån i utländsk valuta
Valutaupplåningen utgörs av obligationer i
utländsk valuta samt s.k. kron/valutaswappar.
Kron/valutaswappar innebär att upplåning i
svenska kronor transformeras till upplåning i
utländsk valuta genom skuldbytesavtal, där
kronor säljs i utbyte mot utländsk valuta.
Kron/valutaswapparna i sig är inte
finansierade, men bidrar till ett nettoinflöde
av utländsk valuta som räknas in i
statsskuldens valutaexponering.
För att valutaskuldens sammansättning skall
vara förenlig med de riktmärken som har satts
upp avseende skuldens valuta- och ränterisk,
kombineras upplåningen med
derivattransaktioner. Till följd av detta
förfarande skiljer sig sammansättningen av de
utestående lånen markant från
nettoskuldsättningen i olika valutor (se
diagram 3.6 och 3.7). Derivatinstrument
används också för att inom fastställda
riktlinjer och ramar ta begränsade valuta- och
räntepositioner gentemot riktmärkena.
Derivatinstrumenten ingår inte i
statsskuldsbegreppet, däremot belastas
statsbudgeten av ränteutgifter på såväl lån som
derivattransaktioner. Det är också skulden
inklusive derivattransaktioner som bvisar den
faktiska exponeringen i olika valutor.
I regeringens skrivelse Utvärdering av
statsskuldens upplåning och förvaltning
1994/95-1999 (1999/2000:104) redovisas en
utvärdering av upplåningen och förvaltningen
av statsskulden nämnda år.
Diagram 3.6 Valutaskuldens fördelning exklusive derivat-
transaktioner
Andelar 2000-08-31
Diagram 3.7 Valutaskuldens fördelning inklusive derivat-
transaktioner
Andelar 2000-08-31
Statens långivare
Statens största långivare är försäkringsbolag
och Allmänna Pensionsfonden. Vid årsskiftet
1999/2000 finansierade nämnda långivare 23
respektive 21 procent av statsskulden som då
uppgick till 1 374 miljarder kronor (diagram
3.8). I gruppen övriga placerare ingår bl.a.
svenska företag och institutioner, förutom
försäkringsbolag och banker, samt utländska
placerare.
Diagram 3.8 Statsskulden fördelad på långivare
Andelar 1999-12-31
3.4 Känslighetsanalys
Förändrade ränteantaganden
En förändring av korta och långa svenska
marknadsräntor med en procentenhet från
och med september till och med årsskiftet
2000/2001 skulle öka eller minska de
kassamässiga statsskuldsräntorna med 2-3
miljarder kronor under året. Effekten på de
kostnadsmässiga statsskuldsräntorna skulle bli
ca 1 miljard kronor. Om den svenska
marknadsräntan från och med år 2001 skulle
ligga en procentenhet högre eller lägre än
beräkningsantagandena, skulle de
kassamässiga statsskuldsräntor bli 5-6
miljarder kronor högre eller lägre per år
under beräknings-perioden, medan effekten
på de kostnadsmässiga statsskuldsräntorna
skulle bli 2-3 miljarder kronor per år. En
förändring av utländska räntor med en
procentenhet från och med år 2000 skulle
öka eller minska såväl kostnads- och
kassamässiga statsskuldsräntor med ca
2 miljarder kronor per år.
Förändrade valutaantaganden
En förändring av kronkursen med en procent
från och med september till och med
årsskiftet 2000/2001 skulle generera ökade
respektive minskade realiserade
valutakursdifferenser på ca 0,5 miljarder
kronor. En förstärkning respektive
försvagning av kronkursen med en procent
från och med år 2001 skulle minska
respektive öka utgifterna för realiserade
valutakursdifferenser med ca 0,5 miljarder
kronor per år. Detta gäller en generell
förändring av kronkursen. I de fall kronan rör
sig åt olika håll gentemot olika valutor kan
enprocentiga förändringar implicera betydligt
större ökningar eller minskningar av de
realiserade valutadifferenserna. Vidare kan
effekten förstärkas vid stora, kortfristiga
rörelser i växelkurserna. Realiserade vinster
eller förluster till följd av växelkursrörelser
påverkar enbart de kassamässiga
statsskuldsräntorna.
Förändrade budgetsaldoantaganden
En förbättring av budgetsaldot med 20
miljarder kronor ett enskilt år skulle minska
de kassamässiga statsskuldsräntorna med ca 1
miljard kronordet från och med året efter det
att förbättringen inträffar. Det år som
förbättringen sker ökar i stället
ränteutgifterna med ca 0,5 miljarder kr, till
följd av lägre realiserade överkurser vid
emission. Motsvarande saldoförbättring skulle
minska de kostnadsmässiga statskuldsräntorna
med ca 1 miljard kronor per år med undantag
för det år förbättringen inträffar då
minskningen skulle bli knappt 0,5 miljarder
kronor.
4 Oförutsedda utgifter
92:2 Oförutsedda utgifter
Tabell 4.1 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1999
Utfall
20
Anslags-
sparande
19 733
2000
Anslag
10 000
Utgifts-
prognos
10 000
2001
Förslag
10 000
2002
Beräknat
10 000
2003
Beräknat
10 000
4.1 Omfattning
Ett särskilt anslag finns upptaget på
statsbudge-ten för att vid behov kunna
användas för att täcka oförutsedda utgifter.
Anslaget för inneva-rande budgetår uppgår till
10 miljoner kronor. Medel från anslaget tas i
anspråk efter beslut av regeringen i varje
enskilt fall.
4.2 Ianspråktagande av anslaget
1999 och t.o.m. juli 2000
Under 1999 utbetalades 20 000 kronor från
detta anslag. Utbetalningen avsåg ett av
Statens trygghetsnämnd beslutat men inte
utbetalt bidrag från 1988.
Till och med juli i år har 4 030 000 kronor
betalats från detta anslag. Av detta belopp har
2 130 000 kronor betalats ut via
Utrikesdepartementet och avser fem ärenden
gällande skadestånd, förlikningsersättning
m.m. med anledning av ärenden vid
Europeiska kommissionen för mänskliga
rättigheter eller Europadomstolen för
mänskliga rättigheter. Vidare har 1 900 000
kronor betalats ut via Justitiedepartementet.
Denna utbetalning avser ersättning ex gratia.
Beloppet avser kostnader som en målsägande
drabbats av till följd av bristfälliga
upplysningar av en kommunal tjänsteman i
samband med en fastighetsaffär. Ett
motsvarande belopp dras in från det under
utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommuner uppförda anslagt A2 Bidrag till
särskilda insatser i vissa kommuner och
landsting.
Tabellen nedan visar de utbetalningar som
gjorts på anslaget under 1999 och 2000.
Tabell 4.2 Utbetalningar 1999 och t.o.m. juli 2000
Tusental kronor
1999
Justitiedepartementet
20
Summa 1999
20
2000
Utrikesdepartementet, 5 ärenden
2 130
2000
Justitiedepartementet
1 900
Summa t.o.m. juli 2000
4 030
4.3 Regeringens överväganden
Enligt regeringens bedömning behövs ett
anslag för oförutsedda utgifter även
fortsättningsvis.
Anslaget bör få disponeras för utgifter som
är av så brådskande art att ärendet inte hinner
un-derställas riksdagen samtidigt som
utgifterna inte lämpligen kan täckas av andra
medel som står till regeringens förfogande.
Under en lång följd av år har riksdagen
även medgett att anslaget får användas för
vissa speci-ella ändamål om andra medel inte
står till förfo-gande. Regeringen har sålunda
från detta anslag fått betala ut t.ex. belopp
som staten genom la-gakraftvunnen dom
ålagts att betala, belopp som staten till följd av
skada i samband med statlig verksamhet efter
uppgörelse har åtagit sig att er-sätta samt
skador inom landet som uppkommit genom
tidigare krigsförhållanden (se prop.
1997/98:1, utgiftsområde 26, s. 13 f).
Regeringen bör även fortsättningsvis få betala
ut ersättning för skador av sådan natur.
Anslaget får inte användas för att tillgodose
behov som omtalas i 9 kap. 3 § tredje stycket
re-geringsformen, dvs. behov av medel för
rikets försvar under krig, krigsfara eller andra
utomor-dentliga förhållanden.
Det ankommer på regeringen att i
efterhand anmäla till riksdagen vilka utgifter
som täckts genom att medel från anslaget
tagits i anspråk.
Anslagets karaktär medger inte någon
närma-re bedömning av omfattningen av
oförutsedda utgifter. Regeringen föreslår att
medel för oför-utsedda utgifter skall anvisas
på ett ramanslag och att anslagsbeloppet skall
vara 10 miljoner kronor.
5 Riksgäldskontorets provisionskostnader
i samband med upplåning och
skuldförvaltning
92:3 Riksgäldskontorets
provisionskostnader i samband
med upplåning och
skuldförvaltning
Tabell 5.1 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1999
Utfall
59 533
2000
Anslag
100 000
Utgifts-
prognos
60 000
2001
Förslag
315 000
2002
Beräknat
245 000
2003
Beräknat
210 000
5.1 Omfattning
Anslaget avser provisionskostnader relaterade
till upplåning och förvaltning av statsskulden.
Till och med budgetåret 2000 har endast har
provisionskostnader för upplåning på
utländska marknaden ingått under anslaget.
Från och med budgetåret 2001 ingår även
provisionskostnader avseende upplåning i
svenska kronor. Dessa utgifter har tidigare
finansierats under B 4 Riksgäldskontoret: Vissa
kostnader för upplåning och låneförvaltning (se
utgiftsområde 2 politikområde Finansiella
system och tillsyn avsnitt 4.8.3).
Förändringen innebär att samtliga
provisionskostnader i samband med upplåning
och skuldförvaltning redovisas utanför
utgiftstaket, vilket innebär att de behandlas på
samma sätt som räntekostnaderna på
statsskulden. Med anledning av nämnda
förändring höjs anslaget med 255, 185
respektive 150 miljoner kronor åren 2001-
2003. Utgifterna under utgiftstaket för staten
minskar med motsvarande belopp varför en
teknisk justering av utgiftstaket sker (se
volym 1 avsnitt 4.1.1).
Merparten av provisionskostnaderna utgörs
av försäljningsprovisioner till de banker som
agerar som mellanhänder vid försäljningen av
kontorets lån. De tar därmed på sig en risk
som de kompenseras för genom provisioner.
I provisionskostnaderna ingår också utgifter
för provisioner i samband med inlösen av lån,
förvaltningsprovisioner till externa förvaltare
som samt kreditavgifter.
Bemyndigande att överskrida anslaget
Regeringen bör bemyndigas att överskrida
ramanslaget Riksgäldskontorets
provisionskostnader i samband med upplåning
och skuldförvaltning under år 2001 om det är
nödvändigt för att kunna fullgöra statens
betalningsåtaganden. Under år 1999 behövde
inte regeringen utnyttja motsvarande
bemyndigande.
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
2
5
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
8
9
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
21
21
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
16
17
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
20
19
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
21
21
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 26
21
21