Post 5567 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
2000/01:76 ·
Hämta Doc ·
Från anstalt till frihet Prop. 200010/012:76
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 76
Regeringens proposition
20001/012:76
Från anstalt till frihet
Prop.
200010/012:76
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 22 februarixx m 2001.
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Vikten av att kriminalvårdens arbete inriktas på att förhindra återfall i
brott har allt mer kommit att uppmärksammas. Det finns ett behov av att
ytterligare intensifiera och strukturera arbetet med att förbereda de
intagna för frigivningen. Mot den bakgrunden föreslås i propositionen en
treårig försöksverksamhet med en sådan inriktning. Det innebär bl.a. att
frigivningssituationen utreds och planeras på ett strukturerat sätt och i
samarbete med berörda myndigheter, organisationer och enskilda. En
samlad lagreglering av denna innebörd föreslås i propositionen.
Inom ramen för försöksverksamheten skall det också vara möjligt att i
vissa fall genomföra frigivningsförberedelser utanför anstalten. Detta blir
möjligt genom att intagna som avtjänar långa fängelsestraff ges möjlighet
att, under vissa förutsättningar, avtjäna den sista tiden av straffet genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll. Målsättningen på sikt är
att alla intagna, som har behov av det, skall kunna få någon form av
strukturerad, successiv övergång från anstaltsliv till ett liv i frihet.
I propositionen föreslås också att Kriminalvårdsstyrelsen skall ges
möjlighet att till de lokala kriminalvårdsmyndigheterna delegera sin
beslutanderätt när det gäller verkställighet med intensivövervakning som
ersättning för korta fängelsestraff. Vidare görs i propositionen
bedömningen att det, åtminstone för närvarande, inte finns tillräckliga
skäl att lagreglera möjligheten att använda intensivövervakning i
samband med permissioner.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2001.
Innehållsförteckning
Fel! Bokmärket är inte definierat.
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektronisk kontroll 10
3 Ärendet och dess beredning 11
4 Frigivningsförberedelser 11
4.1 Kriminalvårdens ansvar för att minska återfall i brott 11
4.2 Verkställigheten skall redan från början vara inriktad på
frigivningsförberedelser 12
4.3 Övergången från anstalt till frihet kan förbättras 12
5 Intensivövervakning med elektronisk kontroll 13
5.1 Från försöksverksamhet till en permanent
verkställighetsform 13
5.2 Formerna för verkställigheten 14
5.3 Utvärdering av försöksverksamheten 14
5.4 Straffsystemkommitténs förslag 15
6 Frigivningsförberedelserna intensifieras och struktureras 16
7 Försök med intensivövervakning med elektronisk kontroll som ett
led i frigivningsförberedelserna 18
7.1 En försöksverksamhet inleds 18
7.2 Långtidsdömda omfattas av försöksverksamheten 20
7.3 Verkställighetens närmare innehåll 23
7.4 Den dömde skall inte betala någon avgift 26
7.5 Kriminalvårdsstyrelsen beslutar om verkställighet genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll 26
7.6 Kriminalvårdsstyrelsens möjligheter att delegera
beslutsfattandet 29
7.7 Övervakningsnämnden beslutar om
intensivövervakningens upphörande 29
7.8 Den dömde är inskriven vid anstalten fram till tidpunkten
för villkorlig frigivning 30
8 Intensivövervakning i samband med permissioner 31
9 Lagtekniska frågor 32
10 Ekonomiska konsekvenser 33
11 Utvärdering 35
12 Författningskommentar 35
12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 35
12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektronisk kontroll 39
Bilaga 1 Lagförslagen i departementspromemorian 39
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser 45
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 46
Bilaga 4 Lagrådets yttrande 51
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 2001 56
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
2. lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med
elektronisk kontroll.
2
3 Lagtext
Regeringen har lämnat följande förslag till lagtext.
3.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
dels att 16 § skall upphöra att gälla,
dels att 7, 35, 39, och 58–58 a och 59 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 33–33 b och
56 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter skall
följande iakttas.
En intagen bör placeras i en öppen anstalt, om inte placering i en sluten
anstalt är nödvändig av säkerhetsskäl eller för att den intagne skall få
möjlighet till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller
särskild behandling som inte lämpligen kan ordnas i en öppen anstalt.
Vid bedömningen av om det av säkerhetsskäl är nödvändigt med
placering i en sluten anstalt skall bland andra omständigheter beaktas om
det finns risk för att den intagne skall avvika eller fortsätta med brottslig
verksamhet. Vidare skall den som kan befaras missbruka eller på annat
sätt ta befattning med narkotika under verkställigheten företrädesvis
placeras i en sluten anstalt.
För den som avtjänar fängelse i
lägst fyra år skall det särskilt
beslutas om de villkor som skall
gälla för verkställigheten när det
gäller placering i anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och 34 §§.
Om det finns särskilda skäl skall
sådana villkor beslutas också för
annan intagen som dömts till
fängelse i lägst två år.
För den som avtjänar fängelse i
lägst fyra år skall det särskilt
beslutas om de villkor som skall
gälla för verkställigheten när det
gäller placering i anstalt samt
permissioner, vistelser och verk-
ställighet utanför anstalt enligt 11,
14, 32, 33 a och 34 §§. Om det
finns särskilda skäl skall sådana
villkor beslutas också för annan
intagen som dömts till fängelse i
lägst två år.
Prövning av vilka särskilda villkor som skall gälla för verkställigheten
enligt tredje stycket skall ske så snart verkställigheten påbörjas eller
annars så snart behov därav uppkommer. Villkoren skall omprövas när
det finns anledning till det.
Beslut om anstaltsplacering,
förflyttning till annan anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och 34 §§
som strider mot de särskilda
villkoren får inte meddelas.
Beslut om anstaltsplacering,
förflyttning till annan anstalt samt
permissioner, vistelser och
verkställighet utanför anstalt enligt
11, 14, 32, 33 a och 34 §§ som
strider mot de särskilda villkoren
får inte meddelas.
33 §
Under den sista tiden i anstalt
skall förberedelserna för den
intagnes frigivning vara särskilt
inriktade på konkreta åtgärder för
att underlätta övergången till ett
liv i frihet.
Den intagnes bostads- och
sysselsättningssituation samt hans
eller hennes behov av stöd- och
behandlingsinsatser efter frigiv-
ningen skall utredas. Utredningen
skall syfta till att den intagne vid
frigivningen i möjligaste mån skall
ha sin försörjning ordnad genom
arbete eller på annat sätt och att
han eller hon skall ha tillgång till
bostad. Om den intagne behöver
undervisning, utbildning eller
ekonomiskt, socialt eller medi-
cinskt stöd efter frigivningen skall
åtgärder vidtas så att dessa behov,
så långt som möjligt, kan
tillgodoses.
Förutsättningarna för att bevilja
den intagne frigång enligt 11 §,
verkställighet utanför anstalt
enligt 33 a § eller vistelse utanför
anstalt enligt 34 § skall särskilt
övervägas.
Förberedelserna skall ske i nära
samverkan med den intagne och i
samarbete med berörda myndig-
heter, organisationer och enskilda
personer som kan främja den
intagnes anpassning i samhället.
Åtgärder och ställningstagan-
den enligt denna paragraf skall
dokumenteras.
33 a §
En intagen som avtjänar
fängelse i lägst två år kan, för att
underlätta hans eller hennes
anpassning i samhället, medges att
avtjäna högst fyra månader av
straffet omedelbart före villkorlig
frigivning genom verkställighet
utanför anstalt. Verkställigheten
skall ske genom intensivöver-
vakning med elektronisk kontroll.
Medgivande till sådan verk-
ställighet får inte lämnas om det
kan befaras att den intagne
kommer att avvika, återfalla i brott
eller missbruka alkohol, narkotika
eller andra beroendeframkallande
medel eller om särskilda skäl i
övrigt talar mot verkställighet
utanför anstalt.
Av 7 § följer att beslut enligt
denna bestämmelse inte får strida
mot de särskilda villkor som gäller
för verkställigheten.
33 b §
I fråga om formerna för
verkställighet enligt 33 a § till-
lämpas 3, 4, 6 och 7 §§ samt 8 §
första stycket 1–4 och andra
stycket lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll.
Vid bedömningen av vilka
villkor och föreskrifter som skall
gälla för verkställigheten skall
särskilt beaktas att syftet med
verkställighet enligt 33 a § är att
underlätta den intagnes anpass-
ning i samhället.
35 §
Om en intagen avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall målsäganden tillfrågas om han
eller hon vill bli underrättad om följande:
– i vilken anstalt den intagne befinner sig,
– om den intagne förflyttas till öppen anstalt,
– om den intagne får permission enligt 32 §,
– om den intagne vistas utanför anstalt enligt 11, 14, 34, 37 eller 43 §§,
– om den intagne avtjänar en
del av straffet genom verk-
ställighet utanför anstalt enligt
33 a §,
– om den intagne friges,
– om den intagne rymmer, och
– om den intagne uteblir efter permission eller någon annan vistelse
utanför anstalten.
En begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en planerad
vistelse utanför anstalten när en underrättelse på grund av beslutad
bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.
Detsamma gäller när en underrättelse kan befaras medföra fara för den
intagnes liv eller hälsa. Underrättelse till målsägande angående frigivning
skall lämnas i lämplig tid före frigivningen och i andra fall så tidigt som
möjligt. Underrättelsen skall utformas på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
39 §
Tid för vistelse utanför anstalt
enligt 11 §, 14 § andra stycket
eller 32, 34 eller 37 § räknas in i
verkställighetstiden, om inte sär-
skilda skäl talar mot det.
Tid för vistelse eller verk-
ställighet utanför anstalt enligt
11 §, 14 § andra stycket eller 32,
33 a, 34 eller 37 § räknas in i verk-
ställighetstiden, om inte särskilda
skäl talar mot det.
56 a §
Frågan om den intagne med
tillämpning av 33 a § skall få
undergå verkställighet utanför
anstalt prövas på skriftlig ansökan
av denne.
Den lokala kriminalvårds-
myndigheten skall verka för att
intagna som kan komma i fråga
för verkställighet enligt 33 a §
informeras om innehållet i lagen
(1994:451) om intensivöver-
vakning med elektronisk kontroll
och skall ombesörja den utredning
som behövs för prövningen av en
ansökan om sådan verkställighet.
I fråga om verkställighet enligt
33 a § och upphörande av sådan
verkställighet tillämpas i övrigt
13 § första stycket första meningen
samt andra och tredje styckena,
14–16 §§, 17 § första stycket samt
18–20 §§ lagen om intensivöver-
vakning med elektronisk kontroll.I
fråga om beslut om verkställighet
enligt 33 a § och upphörande av
sådan verkställighet tillämpas 9–
10 §§, 13 § första stycket första
meningen, andra och tredje
styckena, 14–16 §§, 17 § första
stycket samt 18–20 §§ lagen
(1994:451) om
intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll. Kriminalvårds-
styrelsen får dock inte föreskriva
att frågan om verkställighet enligt
33 a § skall prövas av en lokal
kriminalvårdsmyndighet.
58
Beslut enligt denna lag i andra
frågor än som avses i 54–56 §§
meddelas av kriminalvårds-
styrelsen.
Beslut enligt denna lag i andra
frågor än som avses i 54–56 a §§
medelas av Kriminalvårds-
styrelsen.
Beslut i frågor på vilka första stycket är tillämpligt gäller omedelbart,
om inte något annat förordnas.
58 a §
Regeringen får beträffande en
viss intagen besluta att ett ärende
om vistelse utom anstalt skall
överlämnas till regeringens pröv-
ning, om det är påkallat med
hänsyn till rikets säkerhet eller till
risken för att den intagne under
verkställigheten i anstalt med-
verkar till brott som innefattar
användande av våld, hot eller
tvång för politiska syften.
Regeringen får beträffande en
viss intagen besluta att ett ärende
om vistelse eller verkställighet
utanför anstalt skall överlämnas
till regeringens prövning, om det
är påkallat med hänsyn till rikets
säkerhet eller till risken för att den
intagne under verkställigheten i
anstalt medverkar till brott som
innefattar användande av våld, hot
eller tvång för politiska syften.
59 §
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Beslut i fråga om
vistelse utanför anstalt för en
intagen för vilken regeringen har
meddelat förordnande enligt 31 §
överklagas dock hos regeringen.
Detsamma gäller andra beslut av
styrelsen enligt denna lag än som
nu har angetts.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Beslut i fråga om
vistelse eller verkställighet utanför
anstalt för en intagen för vilken
regeringen har meddelat förord-
nande enligt 31 § överklagas dock
hos regeringen. Detsamma gäller
andra beslut av styrelsen enligt
denna lag än som nu har angetts.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I fråga om överklagande av beslut som avses i 49 § första meningen
finns bestämmelser i 38 kap. brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001. och gäller till och med den
30 september 2004. Lagen skall dock även därefter tillämpas på
verkställighet utanför anstalt som pågår eller som har beslutats när lagen
upphör att gälla. En ansökan om verkställighet utanför anstalt enligt
33 a § som har gjorts innan lagen upphört att gälla skall prövas enligt
lagen. Beslutas det i sådant fall om verkställighet enligt 33 a § skall lagen
fortsätta att tillämpas på denna verkställighet
3.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektronisk kontroll
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1994:451) om intensivövervakning
med elektronisk kontroll skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Kriminalvårdsstyrelsen prövar
på skriftlig ansökan av den dömde
frågan, om denne skall få undergå
verkställighet av dom på fängelse
utanför anstalt. Styrelsen får
föreskriva att frågan i stället skall
prövas av en regionmyndighet. Har
ett beslut fattats av en
regionmyndighet får det ändras av
styrelsen. Den som beslutet angår
får påkalla styrelsens prövning,
om beslutet gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsen prövar
på skriftlig ansökan av den dömde
frågan, om denne skall få undergå
verkställighet av dom på fängelse
utanför anstalt. Styrelsen får
föreskriva att frågan i stället skall
prövas av en lokal kriminalvårds-
myndighet. Har ett beslut fattats av
en lokal kriminalvårdsmyndighet
får det ändras av styrelsen. Den
som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning, om beslutet
gått honom eller henne emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
4
5 Ärendet och dess beredning
Det är väl känt att omständigheterna i samband med frigivningen från
fängelse har stor betydelse när det gäller risken för återfall i brott. Det är
därför angeläget att åtgärder vidtas för att på olika sätt underlätta de
intagnas övergång från anstalt till frihet. Mot den bakgrunden har det
inom Justitiedepartementet utarbetats en promemoria med förslag till en
försöksverksamhet med ett intensifierat arbetssätt inom kriminalvården
och möjlighet för långtidsdömda att * som ett led i frigivningsförberedel-
serna * avtjäna de sista månaderna av straffet genom intensivöver-
vakning med elektronisk kontroll.
Departementspromemorian Från anstalt till frihet (Ds 2000:37) har
remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning
av remissvaren finns tillgänglig i ärendet (dnr Ju 2000/2959).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 14 december 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 4. Lagrådet har haft synpunkter av framför allt lagteknisk
karaktär. Regeringen har justerat lagförslagen efter Lagrådets
synpunkter. Vidare har vissa redaktionella ändringar gjorts. Regeringen
återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitten och 9 och 12.1.
6 Frigivningsförberedelser
6.1 Kriminalvårdens ansvar för att minska återfall i brott
Medvetenheten om behovet av att på olika sätt förebygga brott har vuxit
sig allt starkare. Kriminalvårdens ansvar för det återfallsförebyggande
arbetet har också uppmärksammats allt mer. En stor del av dem som
friges från fängelsestraff återfaller i brott. Det är en angelägen uppgift för
samhället att på olika sätt försöka förändra denna situation.
Kriminalvårdens brottsförebyggande ansvar kan sägas vara tudelat.
Dels skall kriminalvården genom ett långtgående säkerhetstänkande, där
samhällsskyddsaspekter tillmäts stor vikt, förhindra att intagna begår
brott under straffverkställigheten. Dels skall kriminalvården tillvarata de
möjligheter till påverkan och förändring som anstaltsvistelsen ger för att
minska riskerna för återfall efter frigivningen. Ofta är det fråga om att
finna en lämplig balans mellan dessa båda intressen.
För att förbättra de intagnas möjligheter att leva ett liv utan kriminalitet
och droger erbjuder kriminalvården utbildning, arbetsträning, social
färdighetsträning samt olika påverkans- och behandlingsprogram. De
insatser som görs inom kriminalvården kan emellertid inte ses isolerade
utan måste – för att kunna fylla sitt syfte – utgöra del av en större helhet.
Det innebär bl.a. att behandlingsplaneringen måste ta sikte på den
intagnes situation efter frigivningen. Kriminalvårdens insatser måste
också kunna fullföljas och följas upp även efter frigivningen och metoder
måste utvecklas för att underlätta för den intagne att vidmakthålla
uppnådda resultat efter frigivningen. I arbetet med frigivnings-
förberedelser måste dessa frågor fokuseras.
6.2 Verkställigheten skall redan från början vara inriktad
på frigivningsförberedelser
Av 4 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) framgår att
verkställigheten i anstalt redan från början skall inriktas på insatser som
förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, om detta kan ske
utan att kravet på samhällsskydd eftersätts. Enligt 6 § förordningen
(1974:248) om kriminalvård i anstalt (KvaF) skall en behandlingsplan
upprättas för varje intagen. Planen skall vara inriktad på åtgärder som är
ägnade att främja den intagnes anpassning i samhället och att förbereda
honom eller henne för tillvaron utanför anstalten. Varje intagen skall
också ha en kontaktman på anstalten och det är denne som ansvarar bl.a.
för utformningen av behandlingsplanen och för frigivningsförberedel-
serna i stort (Grundnorm för kontaktmannaskap och kontaktmanna-
utbildning, KVS 9511-0323).
Vid förberedande av den intagnes frigivning skall eftersträvas att han
eller hon har en lämplig sysselsättning och bostad efter frigivningen samt
tillgång till de olika former av stöd m.m. som det kan finnas behov av
(16 § KvaL). Enligt 11 § KvaF skall förberedelsen av den villkorliga
frigivningen – om det behövs – ske genom att den lokala kriminalvårds-
myndigheten samråder med berörda myndigheter, organisationer och
enskilda personer som kan främja den intagnes anpassning i samhället.
6.3 Övergången från anstalt till frihet kan förbättras
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har på regeringens uppdrag kartlagt
kriminalvårdens och andra myndigheters arbete med att förbereda
frigivningssituationen för de intagna. I BRÅ-rapporten Frigivning från
fängelse (1998:6) konstateras att intagna i anstalt har allvarligare sociala
problem än befolkningen i stort men också jämfört med andra kategorier
dömda personer. Ett flertal hinder för optimala frigivningsförberedelser
identifieras och BRÅ:s slutsats är att förbättringar bör övervägas bl.a.
vad avser samarbetet mellan olika berörda myndigheter. Som en
fortsättning på regeringsuppdraget driver BRÅ för närvarande projektet
”Från anstalt till livet i frihet” där syftet är att undersöka på vilket sätt
kriminalvården och andra myndigheter arbetar för att minska risken för
återfall bland olika grupper av anstaltsklienter. Som ett första led har
BRÅ studerat hur anstalterna arbetat med en grupp intagna under
anstaltstiden och hur de intagnas sociala och personliga situation såg ut
cirka en månad före frigivning. Resultaten har presenterats i en
delrapport hösten 2000 (Från anstalt till livet i frihet, BRÅ-rapport
2000:20). I rapporten identifierar BRÅ ett antal områden där
kriminalvården bör förstärka sina insatser. Det gäller bl.a. arbetet med
behandlingsplanering och dokumentationen av det. En andra delrapport
planeras till mars 2001.
Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet har med stöd
av Kriminalvårdsstyrelsen gjort en kartläggning av personer som dömts
till fängelse med särskild inriktning på att utröna under vilka
förhållanden dessa personer lever när de befinner sig ute i samhället och
om det finns skillnader mot befolkningen i övrigt. Resultaten
publicerades av kriminalvården år 1999 i rapporten Fångars levnads-
förhållanden. Rapporten visar på avsevärda skillnader mellan fångarna
och normalbefolkningen. Som exempel kan nämnas följande.
– En av sju fångar saknar fullbordad grundskoleutbildning eller
motsvarande, jämfört med en av hundra i normalbefolkningen.
– Före frihetsberövandet var tre av fyra av de dömda utan anställning,
jämfört med tre av tio i normalbefolkningen.
– Tre av tio fångar saknade egen bostad före frihetsberövandet, jämfört
med fyra av hundra i normalbefolkningen.
I ett levnadsnivåperspektiv framstår fångarna, enligt författarna, som
en grupp förlorare i välfärdssamhället.
Det är, bl.a. mot bakgrund av dessa resultat, uppenbart att ytterligare
ansträngningar måste göras för att underlätta de intagnas övergång från
anstaltsliv till ett liv i frihet. I denna proposition föreslås att insatser med
denna inriktning skall intensifieras och struktureras. Som ett led i denna
strävan föreslås en försöksverksamhet med bl.a. verkställighet genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll i slutskedet av ett
långvarigt straff för att det skall vara möjligt att genomföra frigivnings-
förberedelser även utanför anstalt.
7 Intensivövervakning med elektronisk kontroll
7.1 Från försöksverksamhet till en permanent
verkställighetsform
Den 1 augusti 1994 inleddes i Sverige en försöksverksamhet med
intensivövervakning med elektronisk kontroll (se prop. 1993/94:184, bet.
1993/94:JuU28, rskr. 1993/94:322, lagen [1994:451] om försöks-
verksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll samt
förordningen [1994:1060] i samma ämne). Försöksverksamheten innebar
inledningsvis att den som dömts till fängelse i högst två månader och var
bosatt inom något av fem utvalda frivårdsdistrikt kunde få verkställa sitt
fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Försöksverksamheten utvidgades den 1 januari 1997 till att gälla hela
landet och fängelsestraff på upp till tre månader (se prop. 1995/96:156).
Fr.o.m. den 1 januari 1999 är försöksverksamheten permanentad (se
prop. 1997/98:96).
7.2 Formerna för verkställigheten
Verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll sker
under ledning av den lokala kriminalvårdsmyndigheten, i praktiken
frivården. Verkställigheten innebär att den dömde förbjuds att lämna sin
bostad annat än för vissa, av frivården, bestämda ändamål och på särskilt
angivna tider. Sådana ändamål kan vara arbete, studier, behandling eller
deltagande i kriminalvårdens programverksamhet. Det krävs att den
dömde har någon form av sysselsättning som kan schemaläggas men det
behöver inte vara ett ordinarie, avlönat arbete. Det kan också vara fråga
om en samhällstjänstliknande sysselsättning som frivården ordnar eller
en sysselsättningsfrämjande åtgärd som arbetsförmedlingen erbjuder.
Frivården kan även meddela andra föreskrifter för verkställigheten. Att
utegångsförbudet efterlevs kontrolleras med elektroniska hjälpmedel och
genom frivårdens hembesök. I samband med hembesöken kontrolleras
också att alkohol- och drogförbudet efterlevs.
Det elektroniska kontrollsystemet består av tre delar; en sändare som
den övervakade bär runt fotleden, en mottagare som placeras i den
övervakades bostad och ansluts till telenätet samt en centraldator hos
kriminalvården. Om den övervakade, under tid då han eller hon har
utegångsförbud, avlägsnar sig längre från mottagaren än sändarens
räckvidd medger informerar mottagaren via telenätet centraldatorn om
det inträffade. Frivården kan då vidta erforderliga åtgärder.
Sedan försöksverksamheten inleddes har de tekniska förutsättningarna
för intensivövervakningen blivit allt bättre. Efter en upphandling under
hösten 1999 har kriminalvården träffat avtal om ett nytt övervaknings-
system som testas under slutet av år 2000 och början av år 2001. Med
detta system kommer det bl.a. att vara möjligt att övervaka vissa klienter
elektroniskt även under arbetstid.
7.3 Utvärdering av försöksverksamheten
På regeringens uppdrag har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) utvärderat
den utvidgade försöksverksamheten med intensivövervakning.
Utvärderingen redovisas i BRÅ:s rapport, Intensivövervakning med
elektronisk kontroll (1999:4). Av rapportens sammanfattning framgår
bl.a. följande.
- 7 739 personer påbörjade sin verkställighet med intensiv-
övervakning under åren 1997 och 1998. För 357 personer, ca sex
procent, avbröts verkställigheten på grund av misskötsamhet,
vanligen i form av överträdelse av alkohol- och drogförbudet eller
avvikelse.
- Kontrollnivån med avseende på den tid som den dömde befann sig
i hemmet var hög. Oanmälda hembesök utfördes i genomsnitt tre
gånger per vecka.
- Kontrollen under sysselsättningstiden var inte tillfredsställande,
enligt BRÅ. BRÅ föreslog därför skärpta krav på kontrollerbara
sysselsättningsplatser i kombination med en kraftig ökning av
frivårdens arbetsplatsbesök. I genomsnitt vistades de dömda på
respektive sysselsättningsplats ca 30 timmar per vecka.
- Ca 90 procent av de dömda deltog i frivårdens påverkansprogram,
i genomsnitt ca tre timmar per vecka. Utöver sysselsättning och
programverksamhet vistades de dömda utanför hemmet för
utevistelser, personliga ärenden m.m. i genomsnitt ca tre timmar
per vecka.
- Frivårdens erfarenheter av arbetet med intensivövervakning var
positiva. Frivården ansåg dock att det fanns behov av att förbättra
tekniken och kontrollsituationen på sysselsättningsplatserna.
- De dömda och deras sammanboende var generellt sett mycket
positiva till intensivövervakning med elektronisk kontroll. Över 90
procent av de dömda skulle föredra denna verkställighetsform
framför fängelse om de skulle dömas till samma straff en gång till.
Motsvarande siffra för de sammanboende var ca 80 procent. Båda
grupper var mycket nöjda med frivårdens bemötande.
- Kostnaden för intensivövervakning var 500–850 kronor mindre per
dygn än för fängelse. Systemet innebar också samhälls- och
privatekonomiska vinster eftersom den dömde vanligtvis kunde
fortsätta sitt ordinarie arbete och därmed undvika inkomstbortfall.
- BRÅ konstaterar att intensivövervakning med elektronisk kontroll
är en i huvudsak lika ingripande verkställighetsform som fängelse
men utan de negativa verkningar som fängelsevistelsen har. Det är
också en mindre resurskrävande verkställighetsform än fängelse.
7.4 Straffsystemkommitténs förslag
Regeringen tillsatte år 1992 den s.k. Straffsystemkommittén. En av
kommitténs huvuduppgifter var att överväga möjligheterna att
vidareutveckla olika alternativ till fängelsestraffet. I sitt betänkande Ett
reformerat straffsystem (SOU 1995:91) föreslår kommittén en
genomgripande förändring av påföljdssystemet som bl.a. innebär att
elektronisk övervakning införs i det ordinarie straffsystemet.
I betänkandet behandlar kommittén även den villkorliga frigivningen
och övergången till vistelse utanför anstalt. Kommittén föreslår att ett
försök skall inledas med utslussning från anstalt genom intensiv-
övervakning, ett s.k. back-door system. Något konkret förslag läggs dock
inte fram i den delen.
I sitt resonemang konstaterar kommittén bl.a. att back-door systemet
skulle innebära en möjlighet till gradvis utslussning från längre
fängelsestraff. Under den första tiden efter anstaltsvistelsen skulle flera
åtgärder, som inte är möjliga på en anstalt, kunna vidtas i syfte att
underlätta övergången till ett liv i frihet. Samtidigt skulle kriminalvården
ha mycket god kontroll över att den dömde uppfyller sina förpliktelser.
Möjligheten till verkställighet utanför anstalt skulle, enligt kommittén,
sannolikt också fungera som en "morot" för de intagna och på så sätt
främja skötsamheten på anstalterna. Sammanfattningsvis anser kom-
mittén att det är angeläget att införa ett sådant system i Sverige.
Kommitténs bedömning är att införandet bör föregås av en försöks-
verksamhet på motsvarande sätt som tidigare försök med intensiv-
övervakning.
De remissinstanser som yttrat sig över kommitténs synpunkter när det
gäller utslussning genom intensivövervakning med elektronisk kontroll
har ställt sig positiva till införandet av en sådan försöksverksamhet.
8 Frigivningsförberedelserna intensifieras och
struktureras
Regeringens förslag: Kriminalvårdens insatser för att förbereda de
intagna för frigivningen och underlätta övergången från anstaltsliv till ett
liv i frihet skall under en försöksperiod intensifieras och struktureras. En
bestämmelse av den innebörden tas in i lagen (1974:203) om kriminal-
vård i anstalt.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kriminalvårdsstyrelsen är positiv till det
fördjupade arbetet med frigivningsförberedelser som föreslås och delar
målsättningen på sikt att alla intagna, med behov av det, bör ha någon
form av strukturerad övergång från anstalt till frihet. Även de övriga
remissinstanserna har i allt väsentligt varit positiva till förslaget. Flera
remissinstanser, däribland Riksdagens ombudsmän, har emellertid
betonat att kriminalvården inte har möjlighet eller till uppgift att bistå
den intagne med bostad, arbete osv. inför frigivningen.
Skälen för regeringens förslag: En viktig grundläggande princip i
svensk kriminalvårdslagstiftning är att kriminalvården i anstalt skall
utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas. Verk-
samheten i anstalt skall redan från början inriktas på åtgärder som
förbereder den intagne för frigivningen, 4 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL). Den behandlingsplan som skall upprättas
för varje intagen inom tre veckor från intagningen i anstalt skall också
vara inriktad på situationen efter frigivning och åtgärder som kan
förbättra denna, 6 § förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt
(KvaF) och 38 § Kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter (KVVFS
1998:8). Förslagen i denna proposition innebär inte någon förändring i
detta sätt att arbeta med behandlingsplanering och frigivningsför-
beredelser under hela verkställigheten.
Mot slutet av verkställighetstiden är det emellertid naturligt att
frigivningsförberedelserna får en mer praktisk inriktning och att olika
åtgärder vidtas för att underlätta själva övergången från anstaltsliv till ett
liv i frihet. Att denna övergång, i vart fall vid längre frihetsstraff, utgör
ett kritiskt moment är väl känt. Det är därför önskvärt att utveckla former
som möjliggör en successiv övergång. Enligt gällande rätt finns i
huvudsak två alternativ till en sådan successiv övergång; s.k. frigång
enligt 11 § KvaL och placering enligt 34 § KvaL.
Frigång innebär att den intagne mot slutet av verkställigheten får
tillstånd att vistas utanför anstalten under arbetstid för att t.ex. utföra
arbete, utbilda sig eller få behandling. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens
praxis bör frigång endast i undantagsfall medges för längre tid än sex
månader.
En placering utanför anstalten enligt 34 § KvaL kan vara aktuell om
den intagne på så sätt kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan
antas underlätta hans anpassning i samhället. Normalt är det fråga om en
placering på någon vård- eller behandlingsinrättning.
Idealiskt sett bör den successiva övergången från anstalt till frihet
innebära att frigivningsförberedelserna kan fortsätta utanför anstalten.
Systemet med s.k. halvvägshus där intagna bor under slutskedet av
verkställigheten med större frihet och i huvudsak självhushåll möjliggör
en sådan ordning. Halvvägshus förekommer i andra länder i strukturerade
former. I Sverige finns viss verksamhet med denna inriktning inom
ramen för 34 § KvaL. Verksamheten bör dock kunna utvecklas
ytterligare. Detta torde kunna ske med stöd av gällande rätt men
regeringen kommer också att följa kriminalvårdens arbete i frågan och
överväga eventuella lagändringar.
Att använda verkställighet genom intensivövervakning som ett led i
frigivningsförberedelserna är ytterligare en möjlighet att åstadkomma
den önskvärda övergången från anstalt till frihet. Regeringen anser det
angeläget att pröva en sådan metod och lämnar i denna proposition
förslag om detta (se avsnitt 7).
Målsättningen bör vara att det för varje intagen med en längre strafftid
skall finnas planering för en strukturerad övergång från anstalt till frihet.
I normalfallet bör det innebära någon form av placering eller aktivitet
åtminstone delvis utanför anstalten. Detta kommer dock inte att vara
möjligt för alla intagna t.ex. på grund av säkerhetsskäl eller bristande
motivation hos den intagne. För alla intagna bör emellertid gälla att den
aktuella frigivningssituationen utreds och att erforderliga kontakter med
andra myndigheter, organisationer och enskilda personer tas. Syftet bör
vara att, när behov finns, hjälpa den intagne att bygga upp fungerande
nätverk både av social och samhällsstödjande karaktär.
När frigivningen förbereds skall kriminalvården redan enligt gällande
rätt verka för att den intagne efter frigivningen har tillgång till bl.a.
försörjning, bostad, utbildning och stöd av olika slag efter frigivningen
(16 § KvaL). I 11 § KvaF slås fast att det är den lokala kriminalvårds-
myndigheten som skall förbereda den villkorliga frigivningen och att
samråd skall ske bl.a. med andra myndigheter. (Se även avsnitt 4.2).
Skall den intagne stå under övervakning efter frigivningen handhas
övervakningen av den lokala kriminalvårdsmyndigheten. Det är normalt
frivården som har kontakterna och lokalkännedomen på den intagnes
hemort. Det är därför självklart att frigivningen måste förberedas i nära
samverkan mellan anstalt och frivård och att denna samverkan måste
intensifieras mot slutet av verkställigheten i anstalt.
Det är viktigt att kriminalvårdens åligganden när det gäller de intagnas
övergång från anstaltsliv till ett liv i frihet tydliggörs och lyfts fram,
vilket också föreslagits i promemorian. Riksdagens ombudsmän har
påpekat att det finns en risk för att förslaget leder till att alltför stora
förhoppningar ställs till kriminalvårdens möjligheter att ordna bostad,
arbete osv. till de intagna. Det är därför angeläget att särskilt poängtera
att den s.k. normaliseringsprincipen innebär att det är de vanliga
samhällsorganen som ansvarar för de intagnas behov av arbete, vård,
bostad m.m., på samma sätt som för medborgare i allmänhet.
Kriminalvården har inte till uppgift att tillgodose sådana behov och har
inte heller resurser till detta. Vad som däremot bör krävas av
kriminalvården är att man under verkställigheten och inför frigivningen
på ett aktivt sätt verkar för att sådana behov identifieras och, i möjligaste
mån, tillgodoses. Det innebär att kriminalvården måste förmedla
kontakter mellan den intagne och olika samhällsorgan men också att
kriminalvården måste vara drivande när det gäller att utveckla formerna
för samarbetet med de andra huvudmännen.
Åtgärder och ställningstaganden i det enskilda fallet bör dokumenteras.
Detta är viktigt för att uppnå struktur och enhetlighet men också av
uppföljnings- och utvärderingsskäl. Det bör ankomma på regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter
om hur dokumentationen skall ske.
Riktlinjerna för arbetet med att underlätta de intagnas övergång från
anstalt till frihet bör vara reglerade i lag. Regeringen föreslår därför att en
ny paragraf införs i KvaL och att denna placeras i anslutning till 34 § och
de bestämmelser om verkställighet genom intensivövervakning med
elektronisk kontroll som föreslås i avsnitt 7. Detta innebär att 16 § KvaL,
som också behandlar förberedelser för frigivningen, kan upphävas. Den
föreslagna regleringen bör prövas under en försöksperiod i enlighet med
vad som närmare utvecklas i avsnitt 7.1.
9 Försök med intensivövervakning med
elektronisk kontroll som ett led i
frigivningsförberedelserna
9.1 En försöksverksamhet inleds
Regeringens förslag: En treårig försöksverksamhet skall inledas med
verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Intensivövervakningen skall vara ett led i frigivningsförberedelserna och
det intensifierade arbetet för en strukturerad övergång från anstalt till
frihet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt varit
positiva till förslaget. Kriminalvårdsstyrelsen välkomnar möjligheten att
använda intensivövervakning med elektronisk kontroll som ett led i
frigivningsförberedelserna. Rikspolisstyrelsen anser att det ligger ett
särskilt värde i att intensivövervakning med elektronisk kontroll används
för att under kontrollerade former låta intagna få en stegvis övergång till
ett liv i frihet. Endast Riksåklagaren har uttryckt tveksamhet till
förslaget. Han har hänvisat till att behovet av att minska fängelsestraffets
negativa skadeverkningar inte gör sig gällande beträffande den aktuella
målgruppen samt att det finns risk att trovärdigheten i verkställighets-
formen påverkas negativt.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare anförts finns ett behov
av att vidareutveckla formerna för övergången från anstaltsliv till ett liv i
frihet. Detta behov är särskilt starkt för intagna med långa strafftider. De
behöver en period i slutet av verkställigheten där de successivt anpassas
till ett liv i frihet. En sådan ordning kan sägas ligga i linje med kravet i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) att verkställigheten i
anstalt skall vara utformad på ett sådant sätt att den intagnes anpassning i
samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas
(4 §). Samtidigt måste utslussningen utformas på ett sådant sätt att
verkställigheten av fängelsestraffet inte urholkas. Verkställigheten måste
uppfattas som trovärdig. Utslussningen måste därför ske i strikt
kontrollerade former. Tekniken med elektronisk övervakning erbjuder
här ett alternativ.
Erfarenheterna av det nuvarande systemet med intensivövervakning
med elektronisk kontroll är mycket goda. Det framgår bl.a. av den
utvärdering av försöksverksamheten med intensivövervakning som
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har gjort, se avsnitt 5.3, och kon-
staterades också i samband med att försöksverksamheten permanentades
(prop. 1997/98:96 s. 113). Verkställighetsformen har kommit att få en
hög trovärdighet vilket är mycket positivt. Regeringen kan i och för sig
förstå Riksåklagarens oro över att trovärdigheten i intensivövervakning
som verkställighetsform skulle kunna påverkas negativt om försöks-
verksamheten inte slår väl ut. Dessa farhågor bör dock inte överdrivas
och de bör inte heller medföra att man avstår från att pröva tekniken på
ett sätt som kan bidra till att ytterligare utveckla innehållet i
straffverkställigheten.
Tekniken med övervakning genom elektronisk kontroll gör det möjligt
att fortsätta förberedelserna för den intagnes frigivning utanför anstalten.
Ett sådant system har ett flertal såväl praktiska som psykologiska
fördelar. Det möjliggör för den intagne att tillbringa den sista tiden före
villkorlig frigivning utanför anstalten och ägna sig åt arbete eller någon
annan form av sysselsättning och att i övrigt bygga upp sin tillvaro
samtidigt som han eller hon kan stå under effektiv övervakning och få del
av den hjälp och det stöd som frivården tillsammans med andra ansvariga
myndigheter kan erbjuda. Detta innebär stora möjligheter till social och
personlig träning under kontrollerade former. Den intagnes övergång från
anstaltsliv till ett liv i frihet kan på så sätt underlättas.
Erfarenheterna av intensivövervakning med elektronisk kontroll som
verkställighetsform vid korta fängelsestraff kommer givetvis att vara till
stor nytta när intensivövervakning används som ett led i frigiv-
ningsförberedelserna. Det regelverk som finns kan i huvudsak tillämpas
även i dessa fall. Det finns emellertid flera skillnader mellan den grupp
lagöverträdare som dömts till korta fängelsestraff och den grupp som
avtjänar långa straff till största delen i anstalt, t.ex. vad gäller
institutionaliseringseffekter och tillgången till bostad, sysselsättning och
positiva nätverk. Dessa skillnader måste särskilt uppmärksammas och
bedömas. En försöksverksamhet kan ge värdefulla kunskaper om och
erfarenheter av hur intensivövervakning med elektronisk kontroll kan
fungera som övergång mellan anstalt och frihet.
Kriminalvårdsstyrelsen har på regeringens uppdrag i en nyligen
publicerad rapport (Frigivningsförberedelser, oktober 2000) redovisat hur
man inom kriminalvården arbetar med planering av de intagnas
frigivning. Styrelsen har även pekat ut vissa problemområden och lämnat
förslag till förbättringar. Inom BRÅ pågår också ett projekt med fokus på
kriminalvårdens arbete med frigivningsförberedelser i anstalt och hur
frivården sedan tar över arbetet med stöd och kontroll av klienterna (se
avsnitt 4.3). En första delrapport har nyligen publicerats (Från anstalt till
livet i frihet, BRÅ-rapport 2000:20) och ytterligare en rapport planeras
till mars 2001. Resultatet av dessa undersökningar kommer att studeras
noga och eventuellt resultera i ytterligare förslag när det gäller arbetet
med frigivningsförberedelser. Hela frigivningssituationen är alltså
föremål för övervägande och det är därför lämpligt att de förändringar
som föreslås i denna proposition prövas under en försöksperiod.
När det gäller försöksperiodens längd skall å ena sida beaktas att det
redan finns kunskaper om och erfarenheter av själva systemet med
intensivövervakning. Å andra sidan måste försökstiden ha viss längd för
att åtgärderna skall kunna utvärderas och bedömas på ett adekvat sätt.
Med hänsyn till det sistnämnda torde krävas en försökstid på tre år.
9.2 Långtidsdömda omfattas av försöksverksamheten
Regeringens förslag: Den som avtjänar fängelse i lägst två år skall efter
ansökan och individuell prövning kunna medges att avtjäna högst fyra
månader av straffet, omedelbart före villkorlig frigivning, genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt varit
positiva till förslaget. Några instanser har dock uttryckt farhågor om att
urvalsprocessen kan innebära att de intagna som har störst behov av den
föreslagna verkställigheten är den grupp som kommer att ha sämst
möjligheter att få den. Brottsförebyggande rådet har ansett att ett års
frihetsberövande och däröver i sig bör kunna motivera behov av en
successiv utslussning, även om synliga sociala anpassningsproblem
saknas.
Skälen för regeringens förslag: Behovet av en strukturerad, successiv
övergång från anstalt till frihet och möjlighet till frigivningsförberedelser
utanför anstalten gör sig särskilt starkt gällande i fråga om de
långtidsdömda. I vart fall under försöksperioden bör möjligheten att
verkställa sista delen av straffet genom intensivövervakning med
elektronisk kontroll begränsas till dem som avtjänar domar på fängelse i
två år eller mer eller, om flera straff verkställs samtidigt, fängelsestraff
på sammanlagt minst två år. Under år 1999 frigavs 893 personer efter
strafftider på två år eller mer. Hur många av dessa som skulle kunnat
komma i fråga för verkställighet genom intensivövervakning är
svårbedömt, 118 av dem skulle utvisas och hade därför inte varit aktuella
(se nedan). De krav som bör ställas när det gäller säkerhet och personliga
förutsättningar innebär sannolikt att ytterligare ett antal kan räknas bort.
Gruppen torde sammantaget vara så liten att det inte är nödvändigt eller
önskvärt att ha några geografiska begränsningar för försöksverk-
samheten. Effekterna av tvåårsgränsen bör dock särskilt studeras under
försöksverksamheten så att man därefter kan bedöma om tillämpnings-
området bör utvidgas.
Sedan den 1 januari 1999 gäller som huvudregel att villkorlig
frigivning skall ske när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats
(26 kap. 6 § första stycket brottsbalken). Det finns emellertid fortfarande
intagna med långa strafftider som verkställer sina straff enligt äldre
regler och därmed har möjlighet till villkorlig frigivning efter halvtid.
Denna grupp bör också kunna komma i fråga för verkställighet genom
intensivövervakning. Det är viktigt att verkställigheten är noga planerad
och att den intagne har god tid att förbereda sin ansökan. När det gäller
den grupp som kan komma i fråga för halvtidsfrigivning krävs därför
särskild framförhållning eftersom beslutet om halvtidsfrigivning normalt
fattas när bara sex månader återstår till frigivningsdagen.
Inom ramen för det nuvarande systemet med intensivövervakning med
elektronisk kontroll kan en dom på fängelse på upp till tre månader
verkställas utanför anstalt i denna form. På grund av reglerna om
villkorlig frigivning innebär det att den effektiva tiden med
intensivövervakning i normalfallet är högst två månader. Som skäl för
den valda tidsbegränsningen har anförts bl.a. att längre tider av
intensivövervakning skulle innebära större påfrestningar för de dömda
och att det skulle vara svårt att upprätthålla de rigorösa reglerna som
gäller för verkställigheten i mer än ett par månader (prop. 1997/98:96
s. 110). För att uppnå syftet med den successiva övergången till livet i
frihet och möjligheten till frigivningsförberedelser utanför anstalt torde i
många fall behövas en längre tid än två månader. Intensivövervakning
som ett led i frigivningsförberedelserna bör därför kunna användas under
en något längre period än intensivövervakning som ersättning för ett kort
fängelsestraff. Detta kan motiveras också av att andelen icke övervakad
tid bör kunna vara större och dessutom utökas under verkställighetens
gång, se vidare avsnitt 7.3. För att möjliggöra individuellt anpassade
lösningar föreslås att intensivövervakningstiden kan vara upp till fyra
månader. Avgörande för verkställighetens exakta längd bör vara de
personliga behoven och förutsättningarna i varje enskilt fall. Alltför korta
tider bör dock vara uteslutna av praktiska skäl. Mindre än en månad torde
bara vara aktuellt i rena undantagsfall.
Vid bedömningen av om verkställighet genom intensivövervakning
skall medges i det enskilda fallet bör de riktlinjer som gäller för
verkställigheten av korta fängelsestraff genom intensivövervakning vara
vägledande (se 2 § lagen [1994:451] om intensivövervakning med
elektronisk kontroll [IövL], prop. 1997/98:96 s. 113 ff och prop.
1993/94:184 s. 34 ff). Särskild hänsyn måste emellertid tas till att det här
är fråga om personer som är dömda för allvarlig brottslighet till långa
straff. Såsom Brottsoffermyndigheten anfört innebär det att samhälls-
skyddsaspekterna måste tillmätas stor vikt och att riskbedömningar måste
utgöra en viktig del av den individuella prövningen. Det blir en uppgift
för den beslutande myndigheten att utveckla de närmare formerna för
dessa riskbedömningar. Verkställighet genom intensivövervakning under
slutskedet av ett straff bör – liksom frigång enligt 11 § lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt (KvaL) – inte komma i fråga om det kan
befaras att den intagne kommer att avvika, återfalla i brott eller ägna sig
åt missbruk. Syftet med riskbedömningen blir att bedöma om någon
sådan risk föreligger. Självfallet får ett beslut om sådan verkställighet
inte heller stå i strid mot de särskilda villkor som gäller för
verkställigheten enligt 7 § tredje stycket KvaL.
För att intensivövervakningen överhuvudtaget skall kunna komma till
stånd krävs, liksom vid korta fängelsestraff, i princip att den intagne har
tillgång till bostad, telefon, elektricitet och ordnad sysselsättning. Många
långtidsdömda kan antas sakna dessa förutsättningar. Det fordras därför, i
de flesta fall, en aktiv och målinriktad insats från de intagna som vill
komma i fråga för detta övergångsalternativ. Givetvis krävs också aktivt
bistånd från kriminalvårdens sida och inte minst från socialtjänst,
bostadsförmedling, arbetsförmedling m.fl. Arbetet med att bygga upp
förutsättningar för att den sista delen av straffet skall kunna verkställas
genom intensivövervakning bör utgöra en del av de frigivnings-
förberedelser som skall pågå under hela straffverkställigheten.
Intensivövervakningsperioden i sig kan betraktas som förberedelsernas
slutfas. Eftersom avsikten med verkställigheten med intensivövervakning
är att underlätta den intagnes anpassning i samhället skulle i och för sig
kunna ifrågasättas om de intagna som redan har arbete, bostad och en
ordnad situation i övrigt skall anses ingå i försöksverksamhetens
målgrupp. Enbart ett sådant förhållande bör dock inte vara avgörande.
Behovet av en successiv övergång från anstalt till frihet måste bedömas
med utgångspunkt i förhållandena i varje enskilt fall. Övergången till ett
liv utanför anstalt kan många gånger vara svår och problemfylld även för
den vars yttre sociala förhållanden är goda. Rent allmänt kan således
sägas att ett flerårigt frihetsberövande i sig kan innebära att det finns
behov av anpassningsfrämjande åtgärder som den nu aktuella.
De uttalanden som gjorts i förarbetena till IövL är i stor utsträckning
tillämpliga även på den nu aktuella verkställigheten. Det innebär bl.a.
följande. Den som sammanbor med den intagne måste samtycka till att
verkställigheten sker i bostaden. Vikten av att sammanboendes intressen
tillvaratas betonades särskilt när försöksverksamheten med intensiv-
övervakning permanentades (prop. 1997/98:96 s. 114). Har brottet riktats
mot en familjemedlem bör verkställigheten inte ske i det gemensamma
hemmet. En utlänning som skall utvisas bör inte verkställa någon del av
ett fängelsestraff med intensivövervakning. Framstår det som orealistiskt
att den intagne skall kunna hantera intensivövervakning utgör detta också
ett särskilt skäl mot verkställighet utanför anstalt. Det kan också finnas
andra fall då brottets karaktär eller gärningsmannens person gör att det
skulle te sig direkt oförsvarligt att bifalla en ansökan. Det bör emellertid
framhållas att syftet med den föreslagna verkställigheten genom
intensivövervakning skall vara att främja den intagnes anpassning i
samhället. Bara om verkställigheten kan antas fylla ett sådant syfte bör
den beviljas.
I fråga om intensivövervakning som verkställighetsform vid korta
fängelsestraff gäller den begränsningen att om den dömde tidigare har
verkställt straff genom intensivövervakning så måste i princip tre år ha
förflutit utan att denne gjort sig skyldig till nya brott innan sådan
verkställighet på nytt kan beviljas. Riksåklagaren har ansett att
bestämmelsen bör tillämpas även i de nu aktuella fallen. Eftersom
verkställighet genom intensivövervakning som ett led i frigivnings-
förberedelserna förutsätter en strafftid på minst två år kommer det att gå
förhållandevis lång tid mellan tillfällena då sådan verkställighet kan vara
aktuell. Det innebär att behovet av en liknande begränsning inte på
samma sätt gör sig gällande i dessa fall. Tidigare erfarenheter av
intensivövervakning, som ersättning för ett kort fängelsestraff eller som
övergångsalternativ, får dock betydelse för bedömningen av om
intensivövervakning skall beviljas. Har t.ex. tidigare verkställigheter
avbrutits på grund av misskötsamhet är det en omständighet som talar
mot att en ny ansökan skall beviljas.
En särskild fråga är om det skall vara möjligt att kombinera olika
övergångsalternativ. Eftersom det som skall eftersträvas är en
individuellt anpassad lösning för att öka den intagnes möjligheter att leva
ett liv utan kriminalitet och droger bör sådana kombinationer inte vara
uteslutna under försöksverksamheten. Med de nu aktuella övergångs-
alternativen är det huvudsakligen kombinationer av frigång eller § 34-
placering och intensivövervakning som kan komma i fråga. Av 34 §
tredje stycket KvaL framgår visserligen att placeringar enligt paragrafen i
regel inte skall påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behand-
lingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden.
Bestämmelsen tar emellertid sikte på normalfallen och syftet är att
förhindra att en intagen tvingas fullfölja strafftiden på anstalt efter en
§ 34-vistelse (prop. 1986/87:106 s. 58 och 81). En välmotiverad intagen
som själv önskar och bedöms ha förutsättningar att t.ex. först genomgå
behandling för sitt missbruk under en § 34-placering och därefter avsluta
verkställigheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll bör
kunna få en sådan utslussning. Däremot torde det inte vara aktuellt att
inleda utslussningen med intensivövervakning och avsluta den med
frigång eller en § 34-placering. Hur misskötsamhet i samband med en
form av verkställighet utanför anstalt skall påverka möjligheterna att
komma i fråga för ett annat alternativ kan inte anges generellt utan måste
avgöras från fall till fall. Olika effekter av kombinationsmöjligheterna
bör särskilt uppmärksammas under försöksperioden.
9.3 Verkställighetens närmare innehåll
Regeringens förslag: I fråga om formerna för verkställigheten skall
bestämmelserna i lagen (1994:451) om intensivövervakning med
elektronisk kontroll tillämpas. Syftet att verkställigheten skall bidra till
den dömdes återanpassning i samhället måste dock särskilt beaktas i den
praktiska tillämpningen, t.ex. när villkor och föreskrifter ställs upp.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt varit
positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Försöksverksamheten med
intensivövervakning vid övergången från anstalt till frihet har, som
tidigare konstaterats, stora likheter med verkställigheten av korta
fängelsestraff. När det gäller formerna för kontroll, tillsyn och den
dömdes åligganden kan därför i allt väsentligt hänvisas till
bestämmelserna i lagen om intensivövervakning med elektronisk
kontroll. Det innebär först och främst att det är den lokala
kriminalvårdsmyndigheten som har huvudansvaret för verkställigheten.
Detta är naturligt med tanke på den erfarenhet och kompetens på området
som byggts upp där. En skillnad jämfört med situationen vid
intensivövervakning som ersättning för korta fängelsestraff är att det är
nödvändigt med täta kontakter och ett nära samarbete mellan frivården
och den intagnes anstalt. Det gäller framför allt under planerings- och
utredningsfasen men också därefter. Om det är möjligt med hänsyn till de
geografiska förhållandena är det också tänkbart att anstaltspersonal i
vissa fall har en aktiv roll även under intensivövervakningsperioden. En
annan skillnad ligger i det uttalade syftet med att verkställa den sista
delen av straffet utanför anstalt, nämligen att den dömdes återanpassning
i samhället skall främjas. Detta bör komma till uttryck i de närmare
föreskrifter för verkställigheten som Kriminalvårdsstyrelsen kommer att
utfärda och i det praktiska arbetet med de dömda. Det får dock inte ske
på ett sådant sätt att trovärdigheten äventyras.
Som framgår av lagen om intensivövervakning med elektronisk
kontroll förbjuds den dömde att lämna sin bostad under verkställigheten
utanför anstalt annat än för vissa, av den lokala kriminalvårds-
myndigheten bestämda, ändamål och på särskilt angivna tider. Att
förbudet efterlevs kontrolleras med elektroniska hjälpmedel. Under
verkställighetstiden kan olika åtgärder sättas in för att underlätta för den
dömde att anpassa sig till ett liv i frihet, bl.a. har den lokala
kriminalvårdsmyndigheten möjlighet att meddela olika föreskrifter (se
avsnitt 5.2).
Som grupp betraktat skiljer sig deltagarna i den nu aktuella
försöksverksamheten i flera avseenden från de som verkställer korta
fängelsestraff genom intensivövervakning. Syftet att förbereda de intagna
för ett liv i frihet utan kriminalitet och droger är också specifikt för den
verkställighet som nu föreslås. Dessa skillnader bör få vissa praktiska
konsekvenser för verkställigheten framför allt vad gäller kriminalvårdens
arbete med de dömda, t.ex. vid hembesöken och i samband med att det
individuella övervakningsschemat görs upp.
Den som verkställt större delen av ett långt fängelsestraff på anstalt bör
i de flesta fall ha genomgått den programverksamhet som han eller hon
har behov av. Icke desto mindre torde det finnas ett stort behov av stöd
och hjälp från kriminalvården. Risken för isolering är sannolikt betydligt
större än för den som verkställer ett kort straff. Den övervakade bör
därför ges stöd och uppmuntran när det gäller att hålla kontakten med
barn och andra anhöriga och att bygga upp ett positivt socialt nätverk i
den mån ett sådant inte redan existerar. Samarbetet och kontakterna med
olika frivilligorganisationer är i det sammanhanget mycket viktiga.
Kriminalvården bör också verka för att den övervakade upprätthåller
kontakterna med det nätverk av myndighetsrepresentanter från t.ex.
socialtjänst, bostadsförmedling och arbetsförmedling som han eller hon
bör ha byggt upp under verkställigheten. Kriminalvårdens hembesök och
övriga kontakter med den dömde kan mot denna bakgrund förväntas få
ett något annorlunda och mer kurativt innehåll när det gäller denna
grupp. Brottsförebyggande rådet har pekat på de problem som
kriminalvårdens användning av externa kontrollörer kan innebära i det
sammanhanget. Med externa kontrollörer avses icke-kriminalvårds-
anställda som kriminalvården av ekonomiska, organisatoriska eller andra
skäl i vissa fall anlitar för att göra hembesök och därmed
sammanhängande kontroller hos de som verkställer straff genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll, jfr 6 § andra stycket lagen
(1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll (IövL).
Användningen av sådana externa kontrollörer bör givetvis övervägas
särskilt noga i de nu aktuella fallen. Under förutsättning att de som
anlitas är personer med kunskaper, fallenhet och intresse för uppgiften
torde några principiella hinder mot en sådan ordning emellertid inte
föreligga.
Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare har pekat på lekmanna-
övervakarens möjligheter att hjälpa till med att bygga upp och/eller
utveckla ett positivt socialt nätverk runt den dömde. Förbundet anser att
lekmannaövervakaren bör vara tillsatt redan innan verkställigheten
utanför anstalt inleds. Regeringen delar helt förbundets uppfattning om
den betydelse en lekmannaövervakare kan ha i dessa avseenden. Det är
också självklart att lekmannaövervakarens möjligheter att påverka och
hjälpa den intagne ökar ju tidigare under verkställigheten han eller hon
får kontakt med den intagne. Frågan om lekmannaövervakarens roll och
tillsättning i de fall straffverkställigheten avslutas med intensivöver-
vakning är dock en fråga som bör behandlas i de närmare föreskrifter för
verkställigheten som Kriminalvårdsstyrelsen kommer att utfärda och inte
i den aktuella lagstiftningen.
En omständighet som måste beaktas när verkställigheten utformas är
att den dömde under slutet av sin anstaltsvistelse sannolikt varit inne i
ordinarie permissionsgång. Riksåklagaren anser att det bör ske genom att
möjligheten till normalpermissioner finns kvar även under verkställig-
heten genom intensivövervakning. Kriminalvårdsstyrelsen däremot anser
att ett system med en gradvis nedtrappning av den övervakade tiden
ersätter behovet av permissioner. Enligt regeringens uppfattning ligger
det närmast till hands att behovet av fri tid beaktas när det individuella
övervakningsschemat görs upp. I de flesta fall, och under förutsättning av
skötsamhet, bör den icke övervakade tiden kunna utökas vartefter * som
ett viktigt led i den successiva övergången från anstalt till frihet.
Överhuvudtaget måste syftet med verkställigheten, nämligen den
dömdes återanpassning i samhället, särskilt beaktas när det individuella
övervakningsschemat görs upp. Såsom Föreningen Sveriges frivårds-
tjänstemän påpekat bör här finnas utrymme för större flexibilitet och
individuella lösningar än vid intensivövervakning som ersättning för
korta fängelsestraff. Det är exempelvis önskvärt att den långtidsdömdes
möjligheter att odla positiva sociala kontakter med familj och andra, söka
arbete och utveckla olika fritidsintressen osv. underlättas. Generellt gäller
dock att balansen mellan fri och övervakad tid noga måste övervägas så
att verkställigheten inte urholkas på ett sätt som gör att dess trovärdighet
kan ifrågasättas. Frivårdsföreningen har också lämnat förslag till hur den
fria tiden successivt kan utökas. På samma sätt som vid
intensivövervakning som ersättning för korta fängelsestraff gäller
emellertid att detaljer av det slaget inte bör vara reglerade i lag.
9.4 Den dömde skall inte betala någon avgift
Regeringens bedömning: Den som verkställer en del av sitt
fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll
som ett led i förberedelserna för frigivning bör inte betala någon sådan
avgift som avses i 5 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med
elektronisk kontroll.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Brottsförebyggande rådet har ifrågasatt varför
den nu aktuella gruppen dömda skall behandlas annorlunda när det gäller
avgiften enligt 5 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med
elektronisk kontroll (IövL) än de som verkställer ett kort fängelsestraff
genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. De remissinstanser
i övrigt som uttalat sig i frågan har delat promemorians bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 5 § IövL skall den dömde
betala 50 kronor per verkställighetsdag om det är motiverat med hänsyn
till hans eller hennes möjligheter att erhålla inkomst under verkställig-
hetstiden. Som skäl för avgiftens införande anfördes att det framstår som
orättvist att den som verkställer sitt straff utanför anstalt skall kunna få
stora ekonomiska fördelar jämfört med den som avtjänar straffet i anstalt
och alltså inte kan behålla sin vanliga inkomst (prop. 1993/94:184 s. 19).
Till skillnad från de som verkställer korta fängelsestraff genom
intensivövervakning har den nu aktuella gruppen dömda suttit i fängelse
under lång tid och kan typiskt sett antas ha mycket dåliga ekonomiska
förutsättningar. Vid övriga övergångsalternativ utgår inte heller någon
särskild avgift. Övervägande skäl talar därför enligt regeringens
bedömning för att 5 § IövL inte skall tillämpas under försöksperioden
med intensivövervakning som ett led i frigivningsförberedelserna.
9.5 Kriminalvårdsstyrelsen beslutar om verkställighet
genom intensivövervakning med elektronisk kontroll
Regeringens förslag: Kriminalvårdsstyrelsen beslutar om verkställighet
genom intensivövervakning med elektronisk kontroll som ett led i
frigivningsförberedelserna.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Av remissinstanserna är det endast Kriminal-
vårdsnämnden som har invänt mot förslaget. Nämnden anser att den och
inte Kriminalvårdsstyrelsen bör besluta om den föreslagna verkställig-
heten genom intensivövervakning. Som skäl för det anför nämnden att de
aktuella besluten i praktiken innebär att det av domstolen bestämda
straffet byts ut och att de därför bör fattas av en domstol eller domstols-
liknande nämnd och inte en administrativ myndighet. Nämnden pekar
vidare på de komplikationer det kan innebära att olika myndigheter
beslutar om verkställigheten genom intensivövervakning och om § 34-
placeringar.
Skälen för regeringens förslag: Försöksverksamheten med intensiv-
övervakning som ett led i frigivningsförberedelserna har stora likheter
med verkställighet av korta fängelsestraff genom intensivövervakning. I
det senare fallet är det Kriminalvårdsstyrelsen som fattar beslut om att
verkställigheten får inledas (9 § lagen [1994:451] om intensiv-
övervakning med elektronisk kontroll [IövL]). Den verkställighet som nu
föreslås kommer emellertid att utgöra ett alternativ för övergången från
anstalt till frihet på samma sätt som frigång och placering enligt 34 §
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). I fråga om frigång
beslutar Kriminalvårdsstyrelsen (58 § KvaL) och i fråga om § 34-
placeringar (för den aktuella målgruppen) beslutar Kriminalvårds-
nämnden (54 § KvaL). Detta innebär att det i fråga om vilken myndighet
som skall besluta om verkställighet enligt 33 a § finns i princip två
alternativ; antingen skall beslutet fattas av Kriminalvårdsstyrelsen eller
av Kriminalvårdsnämnden.
Kriminalvårdsnämnden inrättades i samband med brottsbalkens
införande. Från början skulle nämnden vara besvärsinstans för övervak-
ningsnämndernas beslut i frågor rörande fängelsedömda. Kriminalvårds-
nämnden har också kommit att bli första instans i frågor om villkorlig
frigivning och § 34-placeringar för långtidsdömda. Inom nämnden finns
således stor kompetens och lång erfarenhet när det gäller individuella
risk- och farlighetsbedömningar. Sedan möjligheten till halvtids-
frigivning avskaffades den 1 januari 1999 har emellertid Kriminalvårds-
nämndens största arbetsuppgift försvunnit och nämndens arbetssituation
därmed väsentligt förändrats. Det är mot den bakgrunden nödvändigt att
noga överväga nämndens roll i framtiden. Detta är en komplex fråga som
i sin tur aktualiserar ett antal nya frågeställningar. Dessutom finns ett
generellt behov av att se över beslutsvägarna inom kriminalvården. Det
finns inte något underlag för att i detta sammanhang göra de erforderliga
ställningstagandena till dessa frågor.
De prövningar som Kriminalvårdsstyrelsen har att göra t.ex. vid
fastställande av de särskilda villkor som skall gälla för verkställigheten
för de som avtjänar långa fängelsestraff (7 § KvaL) gör att erfarenheten
och kompetensen när det gäller riskbedömningar även här är mycket stor.
Inom Kriminalvårdsstyrelsen finns också erfarenheten av intensiv-
övervakning som verkställighetsform och de speciella förutsättningar
som gäller för den.
Kriminalvårdsstyrelsen är, till skillnad från Kriminalvårdsnämnden, en
rent administrativ myndighet. Kriminalvårdsnämnden har framhållit att
de nu aktuella besluten i praktiken innebär att det straff som bestämts av
domstolen byts ut mot en annan påföljd och att besluten därför bör fattas
av en domstol eller domstolsliknande nämnd och inte av en administrativ
myndighet. Något principiellt hinder mot att anförtro en administrativ
myndighet beslutanderätten i sådana frågor finns emellertid inte.
Kriminalvårdsstyrelsen beslutar redan i dag om intensivövervakning med
elektronisk kontroll som ersättning för korta fängelsestraff. Enligt den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen) har var och en då hans
eller hennes civila rättigheter eller skyldigheter berörs rätt att få sin sak
prövad av en domstol. Kriminalvårdsstyrelsens beslut kan överklagas till
allmän förvaltningsdomstol vilket innebär att konventionens krav är
uppfyllda. Möjligheten till domstolsprövning liksom möjligheten att i
föreskrifter och allmänna råd förtydliga olika beslutskriterier medför
också fördelar när det gäller utvecklingen av en fast praxis. Kriminal-
vårdsnämndens beslut kan inte överklagas.
Skall beslut om den aktuella verkställigheten fattas av Kriminalvårds-
styrelsen innebär det att olika myndigheter kommer att besluta om
intensivövervakning respektive § 34-placeringar för den aktuella gruppen
intagna. I normalfallet bör en sådan ordning inte leda till komplikationer
eftersom det kommer att framgå av planeringen för verkställighetens
slutfas hur en eventuell kombination av de olika övergångsalternativen
bör se ut. Det kan emellertid tänkas att frågan om verkställighet genom
intensivövervakning i något fall uppkommer i ett sent skede, då en § 34-
vistelse redan inletts. I sådana fall krävs att de inblandade myndigheterna
samarbetar för att förberedelserna för den intagnes frigivning skall bli så
bra som möjligt. Såsom Kriminalvårdsstyrelsen framhållit kommer
kriminalvården * till skillnad från vid § 34-placeringar * att behålla hela
kontrollen och det fulla ansvaret för verkställighetens innehåll under
intensivövervakningsperioden. Detta är ett förhållande som kan motivera
att skilda beslutsordningar gäller. Som tidigare framgått (se avsnitt 7.2)
är emellertid olika effekter av möjligheten att kombinera övergångs-
alternativ en av de frågor som bör studeras under försöksperioden.
Sammanfattningsvis är skillnaderna mellan de aktuella myndigheterna
vad gäller kompetens, erfarenhet och karaktär inte av sådan art att någon
av dem utgör ett självklart val. I övrigt finns skäl som kan anföras för
Kriminalvårdsnämnden som beslutsmyndighet (t.ex. att nämnden
beslutar om § 34-placeringarna) och skäl som kan anföras för
Kriminalvårdsstyrelsen som beslutsmyndighet (t.ex. kriminalvårdens
erfarenhet av beslut om verkställighet genom intensivövervakning som
ersättning för korta fängelsestraff). Valet av beslutsmyndighet förutsätter
en samlad bedömning av dessa omständigheter och en allmän
lämplighetsavvägning. Som tidigare konstaterats måste Kriminalvårds-
nämndens framtida roll och arbetsuppgifter övervägas i särskild ordning.
Mot den bakgrunden är det enligt regeringens mening mindre lämpligt att
nu ålägga nämnden nya arbetsuppgifter med de konsekvenser det får för
organisationen. Regeringen gör därför bedömningen att Kriminalvårds-
styrelsen bör fatta de aktuella besluten under försöksperioden. Valet av
beslutsmyndighet är emellertid en av de frågor som kan komma att kräva
ett förnyat ställningstagande i samband med ett eventuellt permanentande
av försöksverksamheten.
Beslutet om verkställighet genom intensivövervakning förutsätter – på
samma sätt som vid verkställighet av korta fängelsestraff genom
intensivövervakning – en ansökan av den intagne och en utredning av
förutsättningarna i det enskilda fallet (jfr 9 och 10 §§ lagen [1994:451]
om intensivövervakning med elektronisk kontroll). Det är naturligt att
den lokala kriminalvårdsmyndigheten, som sedan också handhar själva
verkställigheten, utför utredningen. En väsentlig skillnad – jämfört med
verkställigheten av korta fängelsestraff genom intensivövervakning – är
emellertid att sökanden i det nu aktuella fallet befinner sig på en anstalt.
Detta innebär att utredningen måste ske i mycket nära samarbete mellan
frivården och anstalten och att det till stor del kommer att vara
anstaltspersonalen som tillhandahåller underlag för utredningen. Det
geografiska avståndet mellan anstalten och frivården (i den intagnes
hemkommun) kan dessutom vara stort. Detta är ett förhållande som redan
nu komplicerar arbetet med frigivningsförberedelser och som kriminal-
vården måste hitta former att bemästra.
9.6 Kriminalvårdsstyrelsens möjligheter att delegera
beslutsfattandet
Regeringens förslag: Kriminalvårdsstyrelsen ges möjlighet att till de
lokala kriminalvårdsmyndigheterna delegera beslut om intensivöver-
vakning som ett alternativ till korta fängelsestraff.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över
förslaget har inte haft någonting att invända.
Skälen för regeringens förslag: Kriminalvårdsstyrelsens beslutande-
rätt i ärenden om intensivövervakning framgår av 9 § lagen (1994:451)
om intensivövervakning med elektronisk kontroll (IövL). Paragrafen ger
Kriminalvårdsstyrelsen möjlighet att föreskriva att frågan i stället skall
prövas av en regionmyndighet och den möjligheten har i praktiken
utnyttjats av Kriminalvårdsstyrelsen. Den 15 februari 2000 avskaffades
regionmyndigheterna inom kriminalvården och beslut enligt 9 § IövL har
därefter fattats av Kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen har hemställt om att
få möjlighet att delegera sin beslutanderätt till de lokala kriminal-
vårdsmyndigheterna.
I samband med att försöksverksamheten med intensivövervakning
inleddes uttalade dåvarande departementschefen att Kriminalvårds-
styrelsen delegationsrätt – åtminstone under försöksperioden – borde
begränsas till regionmyndigheterna (prop. 1993/94:184 s.26). Kriminal-
vårdsstyrelsen har anfört att man på lokal nivå numera är väl förtrogen
med systemet med intensivövervakning, att den juridiska kompetensen
på lokal nivå har stärkts i den nya organisationen och att en relativt fast
praxis på området har utbildats. Med hänsyn till detta torde hinder inte
möta mot en utvidgad delegationsmöjlighet. När det gäller intensiv-
övervakning som ett led i frigivningsförberedelserna gör sig – som
tidigare framhållits – säkerhetsskyddsaspekterna särskilt gällande. Det är
mot den bakgrunden och då det är fråga om en försöksverksamhet inte
lämpligt att besluten i dessa fall fattas på lokal nivå. Regeringen avser
därför att införa den begränsningen i Kriminalvårdsstyrelsens generella
delegationsrätt enligt förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt.
9.7 Övervakningsnämnden beslutar om intensiv-
övervakningens upphörande
Regeringens förslag: Övervakningsnämnden skall besluta om
intensivövervakningens upphörande.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över förslaget
har inte haft någonting att invända.
Skälen för regeringens förslag: Vid verkställighet av korta
fängelsestraff genom intensivövervakning skall verkställighetsbeslutet
upphävas bl.a. om den dömde åsidosätter vad som åligger honom och
åsidosättandet inte är av mindre betydelse (14 § lagen [1994:451] om
intensivövervakning med elektronisk kontroll [IövL]). Kravet på
skötsamhet är i praktiken mycket högt. Detsamma bör gälla när den sista
delen av ett fängelsestraff verkställs genom intensivövervakning Precis
som i verkställighetsfallet bör den lokala kriminalvårdsmyndigheten ha
möjlighet att fatta interimistiska beslut (se 16 § IövL).
Det är övervakningsnämnden som, efter anmälan av den lokala
kriminalvårdsmyndigheten, prövar frågan om upphävande av beslut om
verkställighet utanför anstalt (15 § IövL). Eftersom övervaknings-
nämnden normalt bemyndigats av Kriminalvårdsnämnden att besluta om
placering av den intagne enligt 34 § KvaL har övervakningsnämnden
också i dessa fall möjlighet att besluta om placeringens upphörande.
Övervakningsnämnden bör besluta också om upphörande av
verkställigheten när intensivövervakning används som ett led i
frigivningsförberedelserna. En sådan lösning är mest ägnad att främja en
enhetlig praxis i frågan. Även i detta hänseende bör således en
hänvisning göras till bestämmelserna i IövL.
Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet
utanför anstalt skall upphävas eller tills vidare inte skall gälla skall den
dömde föras till en kriminalvårdsanstalt för att fortsätta verkställigheten
av straffet där (17 § första stycket IövL). Kan det bedömas ske utan fara
för att den dömde avviker får polismyndigheten i stället förelägga den
dömde att själv inställa sig vid kriminalvårdsmyndigheten (17 § andra
stycket IövL). Det senare alternativet bör inte vara öppet när
intensivövervakning används under slutskedet av ett fängelsestraff.
Övervakningsnämndens beslut bör, precis som när intensiv-
övervakningen ersätter ett kort fängelsestraff, kunna överklagas till
Kriminalvårdsnämnden (19 § andra stycket IövL).
9.8 Den dömde är inskriven vid anstalten fram till
tidpunkten för villkorlig frigivning
Regeringens bedömning: Den dömde bör fortsätta att vara inskriven vid
anstalten när den sista delen av straffet verkställs genom intensiv-
övervakning med elektronisk kontroll.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig har inte haft
någonting att invända mot promemorians bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Precis som vid frigång och § 34-
placeringar bör den som deltar i försöksverksamheten med intensiv-
övervakning som ett led i frigivningsförberedelserna vara inskriven vid
anstalten fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Det innebär att han
eller hon i socialförsäkringshänseende etc. behandlas på samma sätt som
vid verkställighet i anstalt. Utgångspunkten är att de intagna som slussas
ut genom intensivövervakning skall arbeta och ha inkomster så att de
själva kan betala sin hyra och andra omkostnader. När så inte är fallet har
kriminalvården emellertid – på samma sätt som vid frigång och § 34-
placeringar – ett kostnadsansvar som utgår från hur förhållandena hade
varit om den dömde vistats i anstalten. Som exempel kan nämnas att om
den som har frigång inte får avtalsenlig lön, full ersättning från annan
myndighet eller inte har beviljats särskilt vuxenstudiestöd skall
kriminalvårdsmyndigheten, enligt Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter,
betala timersättning motsvarande studier i anstalten, studiematerial,
kursavgifter, nödvändiga resor samt sörja för den intagnes kost (46 §
Kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter, KVVFS 1998:8). När det
gäller intensivövervakning som ett led i frigivningsförberedelserna
kommer kostnadsansvaret emellertid att bli mer omfattande, bl.a.
tillkommer kostnader för boende. Det bör ankomma på Kriminalvårds-
styrelsen att med stöd av bemyndigandet i 43 § förordningen (1974:248)
om kriminalvård i anstalt meddela de närmare bestämmelser som behövs
för att kriminalvården skall kunna fullgöra sitt kostnadsansvar i dessa
fall.
10 Intensivövervakning i samband med
permissioner
Regeringens bedömning: Det finns för närvarande inte tillräckliga skäl
att lagreglera möjligheterna att använda intensivövervakning i samband
med permissioner.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar promemorians
bedömning. Brottsoffermyndigheten och Sveriges Domareförbund anser
att det finns anledning att i ett senare sammanhang överväga frågan om
intensivövervakning i samband med permissioner ytterligare.
Skälen för regeringens bedömning: Under senare tid har
permissionsinstitutet och dess tillämpning diskuterats intensivt i olika
sammanhang. Inom kriminalvården har en särskild utredning granskat de
långtidsdömdas utevistelser och funnit bl.a. att tillämpningen av gällande
regelverk varit mycket generös och att planeringen och kontrollen av
utevistelser varit bristfällig (Långtidsdömdas utevistelser, 1999 års
permissionsutredning). I debatten har intensivövervakning med
elektronisk kontroll framförts som ett alternativ när det gäller att höja
graden av kontroll under permissioner.
Enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt får en permission
förenas med de villkor beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet
eller annat som anses nödvändiga. Om noggrann tillsyn behövs kan det
föreskrivas att den intagne skall vara ställd under bevakning under
permissionen (32 §). Kriminalvårdens permissionsutredning har funnit
att det i många fall saknats adekvata villkor vid de långtidsdömdas
utevistelser. Utredningen föreslår därför att kriminalvårdens permissions-
föreskrifter skall ändras så att det därav framgår att permissionsvillkor
skall meddelas och att villkoren i större utsträckning också skall gälla
under hela verkställigheten.
Som framgått av avsnitt 5.2 innebär intensivövervakningen med
elektronisk kontroll att kriminalvården larmas om den övervakade lämnar
sitt hem under tid då han har utegångsförbud. Systemet med
intensivövervakning medger i sig inte möjlighet till kontroll av den
dömdes förehavanden på sådan tid som inte omfattas av utegångs-
förbudet. Något hinder mot att begå brott utgör systemet således inte. De
kontroll- och stödeffekter som skulle kunna uppnås med intensiv-
övervakning torde vidare i de flesta fall kunna uppnås genom en utökad
användning av möjligheten att ställa villkor vid permission, t.ex. om
vistelseadress, anmälningsplikt hos polis- eller kriminalvårdsmyndighet
och hembesök av kriminalvårdspersonal. Den utredning som måste
föregå intensivövervakningen och installationen av det tekniska systemet
är dessutom resurskrävande och torde inte stå i proportion till de vinster
som eventuellt kan uppnås jämfört med andra alternativ.
Kriminalvården arbetar för närvarande intensivt med att följa upp och
genomföra de förslag som framförts av den ovannämnda permissions-
utredningen. Resultatet av det arbetet följs noga av Justitiedepartementet.
Mot denna bakgrund finns det, åtminstone för närvarande, inte anledning
att närmare överväga en lagreglering av möjligheten att använda
intensivövervakning med elektronisk kontroll vid permissioner.
11 Lagtekniska frågor
Det är viktigt att den föreslagna försöksverksamheten med intensifierade
frigivningsförberedelser mot slutet av verkställigheten och användningen
av intensivövervakning som ett led i förberedelserna ses som en del i en
större helhet där övriga övergångsalternativ och kriminalvårdens arbete
med frigivningsförberedelser i stort utgör andra viktiga delar. I
lagrådsremissen föreslog regeringenås därför att försöksverksamheten
skulleall regleras genom tidsbegränsade ändringar i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL) och inte i en särskild försökslag. Enligt vad
som tidigare framgått (avsnitt 7.3) kan regleringen av verkställigheten i
allt väsentligt ske genom hänvisningar till lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektronisk kontroll. De skillnader som finns
mellan de olika typerna av verkställighet bör framför allt komma till
uttryck i Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och i den praktiska
tillämpningen. Den reglering som bör ske i lag är därför inte så
omfattande att den kan anses tynga KvaL i någon större utsträckning.
Eftersom den intagne fortsätter att vara inskriven vid anstalten under
intensivövervakningsperioden (se avsnitt 7.8) finns inte heller några
principiella hinder mot att verkställigheten regleras i KvaL. Sveriges
Domareförbund delar denna uppfattning men anser att en särskild
försökslag vore att föredra eftersom man på så sätt kan undvika
hänvisningar till andra författningar. Av de ovan anförda skälen anser
regeringen emellertid att en reglering i KvaL är att föredraEnligt
regeringens bedömning . Lagrådet har uttryckt förståelse för detta
ställningstagande. Däremot har Lagrådet ifrågasatt den valda tekniken
med tidsbegränsade ändringar i KvaL. Lagrådet har påpekat bl.a. att en
sådan ordning kan medföra olägenheter om ändringar av permanent
karaktär behöver göras i de aktuella paragraferna under försöksperioden.
Lagrådet har istället föreslagit att någon bestämd giltighetstid för lagen
inte föreskrivs utan att den föreslagna regleringen omprövas när
erforderlig erfarenhet har vunnits av dess tillämpning. Regeringen
ansluter sig till den lagtekniska lösning som Lagrådet förordar.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen efter tre år med en
redovisning av erfarenheterna av försöksverksamheten.torde den
föreslagna regleringen emellertid inte medföra några praktiska eller
lagtekniska olägenheter av betydelse.
Enligt KvaL kan en intagen i vissa fall få tillstånd att vistas utanför
anstalten (se t.ex. 11, 14 och 34 §§). Av 39 § KvaL framgår att sådana
vistelser skall räknas in i verkställigheten av straffet. Den föreslagna
verkställigheten med intensivövervakning syftar till att möjliggöra en
successiv övergång från anstaltsliv till ett liv i frihet och utgör på det
sättet ett alternativ och komplement till frigång enligt 11 § KvaL och
placering enligt 34 § KvaL. Skäl hade därför kunnat anföras för att
verkställigheten också skulle kategoriseras som en vistelse utanför
anstalt. Likheterna med intensivövervakning som ersättning för korta
fängelsestraff är dock så stora att det faller sig mer naturligt att på samma
sätt som i det sammanhanget tala om verkställighet utanför anstalt. Det
senare begreppet beskriver måhända också mer korrekt den aktuella
situationen. För tydlighetens skull föreslås att 39 § KvaL ändras så att det
klart framgår att även verkställigheten genom intensivövervakning skall
räknas in i verkställighetstiden. I en senare översyn av KvaL bör
emellertid dessa – och andra – begreppsfrågor uppmärksammas ytter-
ligare.
Sveriges Domareförbund har påpekat att enligt 9 § lagen om
intensivövervakning med elektronisk kontroll får Kriminalvårdsstyrelsen
på eget initiativ ändra en underlydande myndighets beslut samtidigt som
den underlydande myndighetens beslut kan överklagas till styrelsen av
den som beslutet gått emot. Enligt förbundet avviker regleringen från vad
som i allmänhet gäller när beslutanderätten delegeras till underlydande
organ. Den beskrivna ordningen gäller generellt inom kriminalvården
(enligt KvaL) och det finns inte utrymme att inom ramen för detta projekt
behandla och ta ställning till de underliggande principfrågorna. De
kommer däremot med största säkerhet att aktualiseras i samband med den
ovannämnda översynen av KvaL.
12 Ekonomiska konsekvenser
Den försöksverksamhet som föreslås i propositionen innebär totalt sett en
ambitionshöjning när det gäller kriminalvårdens arbete med
förberedelserna av de intagnas frigivning. Sannolikt finns stora lokala
variationer. På sina håll arbetar och dokumenterar man redan i dag på det
föreslagna sättet. På andra håll kommer förslagen att innebära större
förändringar och också kräva större personalresurser än som i dag avsätts
för de aktuella arbetsuppgifterna. Några remissinstanser, däribland
Kriminalvårdsstyrelsen, har ansett att kriminalvården behöver tillföras
resurser för att arbetet med frigivningsförberedelser skall kunna
intensifieras på det avsedda sättet.
Den föreslagna regleringen innebär att ett antal intagna kommer att
verkställa en del av sina fängelsestraff genom intensivövervakning med
elektronisk kontroll i stället för på anstalt. Som tidigare konstaterats är
det svårt att bedöma hur många intagna det kan bli fråga om. År 1999 var
det 775 personer som frigavs från straff på mer än två år och som inte var
utvisade och som därmed kunnat komma i fråga för verkställigheten. Av
dem var 110 föremål för § 34-placeringar och hade därför antagligen inte
varit aktuella. Dessutom måste ett okänt antal räknas bort på grund av
bristande personliga förutsättningar eller motivation. Sannolikt rör det sig
om maximalt 200 intagna per år som kan komma i fråga för den aktuella
verkställigheten.
Den befintliga tekniken för intensivövervakning med elektronisk
kontroll kan användas även för det nu aktuella ändamålet. Enligt vad som
upplysts från kriminalvården finns också en sådan överkapacitet att det
åtminstone inledningsvis inte krävs någon större nyanskaffning av
teknisk utrustning. Den klientgrupp som det här är fråga om kan
eventuellt förväntas vara mer resurskrävande under intensivöver-
vakningsperioden än de korttidsdömda. Trots detta och trots att det inte
är fråga om några stora årliga volymer gör Kriminalvårdsstyrelsen
bedömningen att förslaget i denna del på sikt i vart fall inte kommer att
medföra en ökning av kriminalvårdens kostnader. I ett kortare perspektiv
* under ett utvecklingsskede på något eller några år * bedömer styrelsen
emellertid att en viss kostnadsökning kommer att uppstå. Eftersom
dygnskostnaden för verkställigheten genom intensivövervakning, även
enligt styrelsens egen bedömning, kommer att vara lägre än dygns-
kostnaden för verkställighet på anstalt är det enligt regeringens
uppfattning troligt att verkställigheten på sikt t.o.m. kommer att innebära
en viss kostnadsbesparing.
Efter att remisstiden har gått ut har riksdagen antagit regeringens
budgetproposition för år 2001. Enligt den skall kriminalvården få ett
ekonomiskt tillskott de närmaste åren. Ett av de områden som pekas ut
som prioriterade i propositionen är just kriminalvårdens arbete med
frigivningsförberedelser. De eventuella kostnadsökningar som det
intensifierade arbetssättet på sina håll kommer att innebära bör därför
kunna tillgodoses inom ramen för kriminalvårdens interna budgetarbete.
Länsrätten i Östergötlands län har påpekat att försöksverksamheten
innebär att domstolen kommer att tillföras ett icke ringa antal
kriminalvårdsmål. Möjligheten att verkställa korta fängelsestraff genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll har bara medfört ett
begränsat antal nya mål för domstolarna. De dåvarande regionmyn-
digheterna tog under år 1999 ställning till 4 398 ansökningar om sådan
verkställighet. I 51 fall överklagades regionmyndighetens beslut till
Kriminalvårdsstyrelsen. Av dessa ärenden fördes 13 vidare till länsrätten.
Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att det nu aktuella
förslaget inte heller kommer att föranleda någon större måltillströmning.
Resursbehovet hos beslutsmyndigheter och överprövningsinstanser
förväntas således inte bli nämnvärt påverkat av försöksverksamheten.
Sammantaget görs bedömningen att den föreslagna försöksverk-
samheten inte kommer att innebära några beaktansvärda kostnads-
ökningar för kriminalvården eller berörda myndigheter i övrigt.
13 Utvärdering
I Kriminalvårdsstyrelsens ordinarie uppgifter ingår att kontinuerligt följa
upp verksamheten. Detta är särskilt viktigt när det gäller en
försöksverksamhet. Kriminalvårdsstyrelsen bör därför ägna särskild
uppmärksamhet åt att försöksverksamheten utformas så att den är lätt att
följa upp och utvärdera.
Som underlag för regeringens och riksdagens fortsatta överväganden i
frågan är det viktigt att en mer övergripande utvärdering av försöks-
verksamheten görs. Det gäller både det intensifierade arbetssättet och
användningen av intensivövervakning med elektronisk kontroll som ett
led i frigivningsförberedelserna. Som exempel på frågor som bör
studeras har tidigare nämnts effekterna av kravet på två års strafftid för
verkställighet genom intensivövervakning samt effekterna av att olika
myndigheter kommer att besluta om § 34-placeringar för långtidsdömda
respektive verkställighet genom intensivövervakning. Överhuvudtaget
bör utvärderingen innehålla en beskrivning av försöksverksamheten och
– så långt möjligt – dess effekter samt en analys av behovet av
förändringar inför ett eventuellt permanentande. Brottsförebyggande
rådet kommer att ges i uppdrag att göra en sådan utvärdering.
14 Författningskommentar
14.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
7 §
Ändringarna innebär att verkställighet utanför anstalt enligt 33 a §, såvitt
avser beslut om särskilda villkor, behandlas på samma sätt som
permissioner och vistelser utanför anstalt.
33 §
Paragrafen är ny och har behandlats i kapitel 6.
Sedan tidigare gäller att verkställigheten i anstalt redan från början
skall vara inriktad på åtgärder som främjar den intagnes möjligheter att
leva ett liv utan kriminalitet och droger efter frigivningen, se bl.a. 4 §.
Flera av de åtgärder som nämns i 33 § vidtas också i ett tidigt skede av
verkställigheten eller vid upprepade tillfällen under verkställigheten.
Härvidlag innebär den nya bestämmelsen ingen förändring. Syftet med
bestämmelsen är att markera och tydliggöra de åtgärder som också skall
vidtas mot slutet av verkställigheten. Den påverkar således inte det arbete
med frigivningsförberedelser som enligt nuvarande reglering skall prägla
hela verkställighetstiden.
Enligt första stycket skall den sista tiden i anstalt vara inriktad på
konkreta förberedelser av den intagnes övergång från anstaltsliv till ett
liv i frihet. När frigivningsförberedelserna bör gå in i denna avslutande
fas kan inte anges generellt utan beror på strafftid, personliga och sociala
förutsättningar m.m. i det enskilda fallet. Det viktiga är att varje
frigivning föregås av en sådan fas.
Av andra stycket framgår att den intagnes frigivningssituation skall
utredas. Detta sker givetvis i stor utsträckning redan i dag. Som anförts i
avsnitt 6 är det emellertid angeläget att man inom kriminalvården strävar
efter att utredningarna skall göras på ett mer strukturerat och enhetligt
sätt. Det är också viktigt att man utvecklar arbetsformer som bidrar till att
de intagna, andra myndigheter och övriga berörda engageras i
förberedelserna för frigivningen. De åtgärder som vidtas och de kontakter
som tas skall dokumenteras. Hur detta närmare skall ske bör framgå av
de föreskrifter som Kriminalvårdsstyrelsen kommer att utfärda. I fall där
strafftiden är kort och de sociala och personliga förutsättningarna är goda
kan det räcka med att olika aspekter av frigivningssituationen tas upp och
diskuteras med den intagne och att detta dokumenteras.
Kriminalvården skall också vidta åtgärder för att den intagnes behov
av undervisning, utbildning, ekonomiskt, socialt och medicinskt stöd
efter frigivningen i möjligaste mån skall kunna tillgodoses. Regleringen
är i huvudsak densamma som enligt den upphävda 16 §. Skillnaden i
uttryckssätt innebär dock att i den mån de behov som den intagne ger
uttryck för kan bedömas som realistiska är kriminalvården skyldig att
vidta aktiva åtgärder så att dessa behov kan tillgodoses. Kriminalvården
har givetvis varken skyldighet eller möjlighet att tillhandahålla arbete,
bostad, vård m.m. efter frigivningen. Den centrala uppgiften för
kriminalvården är i stället att förmedla kontakter med aktuella myndig-
heter och organisationer ute i samhället. Syftet bör därvid vara att bygga
upp kontaktnät som kan fungera även efter frigivningen.
Som tidigare framhållits är det eftersträvansvärt att övergången från
anstaltsliv till ett liv i frihet – åtminstone efter längre frihetsstraff – sker
successivt t.ex. genom frigång, placering enligt 34 § eller verkställighet
enligt 33 a §. Enligt tredje stycket skall sådana möjligheter övervägas
särskilt.
I fjärde stycket regleras samverkansfrågor. Frigivningsförberedelserna
skall självfallet ske i en nära dialog mellan kriminalvårdens personal och
den intagne. I normalfallet bör det vara den intagne som rent faktiskt har
kontakterna med andra myndigheter och organisationer. Om detta av
något skäl inte är möjligt måste dock kriminalvårdens personal vara
beredd att inta en mer aktiv roll. Saknar den intagne helt motivation att
delta i förberedelserna av frigivningen bör detta dokumenteras liksom
eventuella åtgärder som vidtagits av personalen. Olika frivillig-
organisationer, religiösa sammanslutningar, lekmannaövervakare m.fl.
bör i många fall kunna fungera som stöd i samband med frigivningen.
Även här har kriminalvården en viktig roll när det gäller att initiera
kontakter mellan den intagne och aktuella organisationer och enskilda.
Inför frigivningen är det också viktigt att de som står den intagne nära –
om de och den intagne vill det – engageras i förberedelserna.
33 a §
Paragrafen är ny och har behandlats i avsnitt 7.2.
Som en förutsättning för verkställigheten anges i första stycket att den
skall vara ägnad att främja den intagnes anpassning i samhället. Det
innebär att verkställigheten skall vara noga planerad och ha ett uttalat
syfte när det gäller den intagnes återanpassning i samhället. En annan
förutsättning för verkställighet enligt paragrafen är att den dömde
avtjänar fängelse i lägst två år. Något krav på att det skall vara ett enda
utdömt straff ställs inte upp. Det kan alltså vara fråga om flera straff som
lagts samman. Verkställighet enligt paragrafen sker utanför anstalt men
det är fortfarande fråga om verkställighet av ett fängelsestraff och lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid är därför tillämplig.
I andra stycket anges riktlinjerna för bedömningen om verkställigheten
skall beviljas. Den praxis som utbildats vid beslut om intensivöver-
vakning som ersättning för korta fängelsestraff bör kunna ge viss
vägledning. Som tidigare framhållits måste emellertid samhällsskydds-
aspekterna särskilt beaktas. Vid den individuella bedömning som måste
göras bör givetvis erfarenheterna från den intagnes tid i anstalt tillmätas
stor betydelse.
33 b §
Paragrafen är ny och har behandlats i avsnitt 7.3.
I paragrafen hänvisas till lagen (1994:451) om intensivövervakning
med elektronisk kontroll (IövL) när det gäller formerna för
verkställigheten. Där finns närmare bestämmelser om övervakningen och
utegångsförbudet (3 §), alkohol- och drogförbudet (4 §), den lokala
kriminalvårdsmyndighetens åligganden (6 §), den dömdes åligganden
(7 §) och de föreskrifter som kan meddelas (8 §). I paragrafen klargörs
emellertid också att det utpräglade syftet med verkställighet enligt 33 a §
att främja den dömdes återanpassning i samhället kan medföra skillnader
i tillämpningen av bestämmelserna. Som närmare utvecklats i avsnitt 7.3
bör det få effekter framför allt på kriminalvårdens arbete med de dömda i
samband med hembesök m.m. samt på utformningen av det individuella
övervakningsschemat.
35 §
Målsäganden skall i vissa fall tillfrågas om han eller hon vill bli
underrättad om eventuella utevistelser som den intagne beviljas.
Ändringen innebär att detsamma skall gälla i fråga om verkställighet
utanför anstalt enligt 33 a §.
39 §
Ändringen har behandlats i avsnitt 9. Den innebär ett tydliggörande av att
verkställighet utanför anstalt enligt 33 a §, på samma sätt som vistelser
utanför anstalt, skall räknas in i verkställighetstiden. Syftet med
ändringen är att undvika oklarheter i den frågan. Frågan om särskilda
skäl talar mot att tiden utanför anstalt räknas in i verkställighetstiden
prövas när det gäller vistelser utanför anstalt av Kriminalvårdsstyrelsen
(se 58 §). Om ett beslut om verkställighet utanför anstalt enligt 33 a §
upphävs är det övervakningsnämnden som, i samband med det, fastställer
hur många dagar av straffet som har verkställts utanför anstalt (se 56 a §
och 15 § IövL).
56 a §
Paragrafen är ny och har i huvudsak utformats enligt Lagrådets förslag.
Den har behandlats i avsnitten 7.5 och 7.7.
I lagrådsremissen föreslog regeringen att frågor om beslut om
verkställighet enligt 33 a § skulle regleras genom en hänvisning till 9–
10 §§ IövL. Lagrådet invände emellertid bl.a. att det skulle innebära att
det skulle finnas två bestämmelser (9 § IövL och 59 § KvaL) som anvisar
samma klagoordning för beslut om verkställighet enligt 33 a §. I enlighet
med Lagrådets förslag har hänvisningen till IövL i denna del utgått och
erforderliga bestämmelser i stället förts in i paragrafen.
Av paragrafens första stycke framgår att det är den intagne som skall
ansöka om verkställighet enligt 33 a § och att ansökan skall vara skriftlig
(jfr. 9 § IövL). Självfallet har kriminalvården ett ansvar för att bistå
intagna som behöver hjälp med att utforma en ansökan. Enligt Lagrådets
förslag skulle det av paragrafen framgå att det är Kriminalvårdsstyrelsen
som prövar ansökningarna. Någon uttrycklig bestämmelse av den
innebörden har dock inte ansetts erforderlig eftersom det enligt
huvudregeln i 58 § är styrelsen som fattar beslut enligt KvaL. Av 59 §
framgår att styrelsens beslut får överklagas till allmän förvaltnings-
domstol.
På samma sätt som vid verkställighet genom intensivövervakning som
ersättning för korta fängelsestraff åligger det den lokala kriminalvårds-
myndigheten att informera de intagna som kan komma i fråga för
verkställighet enligt 33 a § om innehållet i IövL samt göra den utredning
som krävs för att pröva ansökan (jfr 10 § IövL). Detta framgår av
paragrafens andra stycke.
I paragrafen hänvisas vidare i tredje stycket till reglerna i IövLlagen
om intensivövervakning med elektronisk kontroll när det gäller beslut om
verkställighet utanför anstalt (9 och 9 a §§), utredning inför sådant beslut
(10 §), beslut om föreskrifter under verkställigheten (13, 18 och 20 §§)
ochsamt beslut om upphörande av verkställigheten (14–17, 18 a och
19 §§).
I 26 kap. 7 § brottsbalken finns regler om senareläggning av villkorlig
frigivning vid verkställighet i anstalt. Verkställighet utanför anstalt enligt
33 a § omfattas inte av bestämmelsen utan i fråga om sådan verk-
ställighet gäller att den upphör vid misskötsamhet.
58 §
Ändringen innebär att beslut om verkställighet utanför anstalt enligt
33 a § undantas från den generella beslutsordningen i lagen om
kriminalvård i anstalt. Detta är en följd av att beslutsförfarandet i dessa
fall regleras särskilt i 56 a §.
58 a §
Regeringen får i vissa fall besluta att ärenden om vistelse utanför anstalt
beträffande en viss intagen skall avgöras av regeringen. Ändringen
innebär att detsamma skall gälla i fråga om verkställighet utanför anstalt
enligt 33 a §.
59 §
Beslut om vistelse utanför anstalt beträffande intagna för vilka
regeringen meddelat förordnande enligt 31 § överklagas till regeringen.
Ändringen innebär att detsamma skall gälla i fråga om beslut om
verkställighet utanför anstalt enligt 33 a §.
Övergångsbestämmelser
Vid den tidpunkt då försöksverksamheten upphör kommer det att
föreligga ansökningar om verkställighet utanför anstalt enligt 33 a § som
inte är slutligt prövade. Det är också möjligt att sådana ansökningar har
beviljats utan att verkställigheten utanför anstalt har påbörjats. Vidare
kan verkställighet utanför anstalten pågå vid tidpunkten för upphörandet.
Genom övergångsbestämmelserna klargörs att bestämmelserna om
försöksverksamheten skall fortsätta att tillämpas i dessa fall.
14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektronisk kontroll
9 §
Ändringen har behandlats i avsnitt 7.6 och innebär att Kriminal-
vårdsstyrelsen ges möjlighet att delegera sin rätt att besluta om
intensivövervakning som ersättning för korta fängelsestraff till de lokala
kriminalvårdsmyndigheterna.
Lagförslagen i departementspromemorian Från
anstalt till frihet (Ds2000:37)
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
dels att 16 § skall upphöra att gälla,
dels att 7, 35, 39 och 58–59 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 33–33 b och
56 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter skall
följande iakttas.
En intagen bör placeras i en öppen anstalt, om inte placering i en sluten
anstalt är nödvändig av säkerhetsskäl eller för att den intagne skall få
möjlighet till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller
särskild behandling som inte lämpligen kan ordnas i en öppen anstalt.
Vid bedömningen av om det av säkerhetsskäl är nödvändigt med
placering i en sluten anstalt skall bland andra omständigheter beaktas om
det finns risk för att den intagne skall avvika eller fortsätta med brottslig
verksamhet. Vidare skall den som kan befaras missbruka eller på annat
sätt ta befattning med narkotika under verkställigheten företrädesvis
placeras i en sluten anstalt.
För den som avtjänar fängelse i
lägst fyra år skall det särskilt
beslutas om de villkor som skall
gälla för verkställigheten när det
gäller placering i anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och 34 §§.
Om det finns särskilda skäl skall
sådana villkor beslutas också för
annan intagen som dömts till
fängelse i lägst två år.
För den som avtjänar fängelse i
lägst fyra år skall det särskilt
beslutas om de villkor som skall
gälla för verkställigheten när det
gäller placering i anstalt samt
permissioner, vistelser och verk-
ställighet utanför anstalt enligt 11,
14, 32, 33 a och 34 §§. Om det
finns särskilda skäl skall sådana
villkor beslutas också för annan
intagen som dömts till fängelse i
lägst två år.
Prövning av vilka särskilda villkor som skall gälla för verkställigheten
enligt tredje stycket skall ske så snart verkställigheten påbörjas eller
annars så snart behov därav uppkommer. Villkoren skall omprövas när
det finns anledning till det.
Beslut om anstaltsplacering,
förflyttning till annan anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och 34 §§
som strider mot de särskilda
villkoren får inte meddelas.
Beslut om anstaltsplacering,
förflyttning till annan anstalt samt
permissioner, vistelser och
verkställighet utanför anstalt enligt
11, 14, 32, 33 a och 34 §§ som
strider mot de särskilda villkoren
får inte meddelas.
33 §
Den sista tiden i anstalt skall
vara särskilt inriktad på konkreta
åtgärder för att förbereda den
intagnes frigivning.
Den intagnes bostads- och
sysselsättningssituation samt hans
eller hennes behov av stöd- och
behandlingsinsatser efter frigiv-
ningen skall utredas. Utredningen
skall syfta till att den intagne vid
frigivningen i möjligaste mån skall
ha sin försörjning ordnad genom
arbete eller på annat sätt och att
bostadsfrågan skall vara löst. Om
den intagne behöver undervisning,
utbildning eller ekonomiskt,
socialt eller medicinskt stöd efter
frigivningen skall åtgärder vidtas
för att så långt möjligt tillgodose
dessa behov.
Förutsättningarna för att bevilja
den intagne frigång enligt 11 §,
verkställighet utanför anstalt
enligt 33 a § eller vistelse utanför
anstalt enligt 34 § skall särskilt
övervägas.
Förberedelserna skall ske i nära
samverkan med den intagne och i
samarbete med berörda myndig-
heter, organisationer och enskilda
personer som kan främja den
intagnes anpassning i samhället.
Åtgärder och ställningstagan-
den enligt denna paragraf skall
dokumenteras.
33 a §
En intagen som avtjänar
fängelse i lägst två år kan, för att
underlätta hans eller hennes
anpassning i samhället, medges att
verkställa högst fyra månader av
straffet omedelbart före villkorlig
frigivning utanför anstalt. Verk-
ställigheten skall ske genom
intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll.
Medgivande till sådan verk-
ställighet får inte lämnas om det
kan befaras att den intagne
kommer att avvika, återfalla i brott
eller missbruka alkohol, narkotika
eller andra beroendeframkallande
medel eller särskilda skäl i övrigt
talar mot verkställighet utanför
anstalt.
Av 7 § följer att beslut enligt
denna bestämmelse inte får strida
mot de särskilda villkor som gäller
för verkställigheten.
33 b §
I fråga om formerna för
verkställighet enligt 33 a §
tillämpas 3, 4, 6 och 7 §§ samt 8 §
första stycket 1–4 och andra
stycket lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll.
Vid bedömningen av vilka
villkor och föreskrifter som skall
gälla för verkställigheten skall
särskilt beaktas att syftet med
verkställighet enligt 33 a § är att
underlätta den dömdes anpassning
i samhället.
35 §
Om en intagen avtjänar straff för
ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid,
skall målsäganden tillfrågas om
han eller hon vill bli underrättad
om följande:
– i vilken anstalt den intagne
befinner sig,
– om den intagne förflyttas till
öppen anstalt,
– om den intagne får permission
enligt 32 §,
– om den intagne vistas utanför
anstalten enligt 11, 14, 34, 37 eller
43 §§,
– om den intagne friges,
– om den intagne rymmer, och
– om den intagne uteblir efter
permission eller någon annan
vistelse utanför anstalten.
Om en intagen avtjänar straff för
ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid,
skall målsäganden tillfrågas om
han eller hon vill bli underrättad
om följande:
– i vilken anstalt den intagne
befinner sig,
– om den intagne förflyttas till
öppen anstalt,
– om den intagne får permission
enligt 32 §,
–om den intagne vistas utanför
anstalten enligt 11, 14, 34, 37 eller
43 §§,
– om den intagne verkställer en
del av straffet utanför anstalt
enligt 33 a §,
– om den intagne friges,
– om den intagne rymmer, och
– om den intagne uteblir efter
permission eller någon annan
vistelse utanför anstalten.
En begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en planerad
vistelse utanför anstalten när en underrättelse på grund av beslutad
bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.
Detsamma gäller när en underrättelse kan befaras medföra fara för den
intagnes liv eller hälsa. Underrättelse till målsägande angående frigivning
skall lämnas i lämplig tid före frigivningen och i andra fall så tidigt som
möjligt. Underrättelse skall utformas på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
39 §
Tid för vistelse utanför anstalt
enligt 11 §, 14 § andra stycket
eller 32, 34 eller 37 § räknas in i
verkställighetstiden, om inte sär-
skilda skäl talar mot det.
Tid för vistelse eller verk-
ställighet utanför anstalt enligt
11 §, 14 § andra stycket eller 32,
33 a, 34 eller 37 § räknas in i verk-
ställighetstiden, om inte särskilda
skäl talar mot det.
56 a §
I fråga om beslut om
verkställighet enligt 33 a § och
upphörande av sådan verk-
ställighet tillämpas 9–10 §§, 13 §
första stycket första meningen,
andra och tredje styckena, 14–
16 §§, 17 § första stycket samt 18–
20 §§ lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll. Kriminalvårds-
styrelsen får dock inte föreskriva
att frågan om verkställighet enligt
33 a § skall prövas av en lokal
kriminalvårdsmyndighet.
58 §
Beslut enligt denna lag i andra
frågor än som avses i 54–56 §§
meddelas av kriminalvårds-
styrelsen.
Beslut enligt denna lag i andra
frågor än som avses i 54–56 a §§
meddelas av Kriminalvårds-
styrelsen.
Beslut i frågor på vilka första stycket är tillämpligt gäller omedelbart,
om inte något annat förordnas.
58 a §
Regeringen får beträffande en
viss intagen besluta att ett ärende
om vistelse utom anstalt skall
överlämnas till regeringens pröv-
ning, om det är påkallat med
hänsyn till rikets säkerhet eller till
risken för att den intagne under
verkställigheten i anstalt med-
verkar till brott som innefattar
användande av våld, hot eller
tvång för politiska syften.
Regeringen får beträffande en
viss intagen besluta att ett ärende
om vistelse eller verkställighet
utanför anstalt skall överlämnas
till regeringens prövning, om det
är påkallat med hänsyn till rikets
säkerhet eller till risken för att den
intagne under verkställigheten i
anstalt medverkar till brott som
innefattar användande av våld, hot
eller tvång för politiska syften.
59 §
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Beslut i fråga om
vistelse utanför anstalt för en
intagen för vilken regeringen har
meddelat förordnande enligt 31 §
överklagas dock hos regeringen.
Detsamma gäller andra beslut av
styrelsen enligt denna lag än som
nu har angetts.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Beslut i fråga om
vistelse eller verkställighet utanför
anstalt för en intagen för vilken
regeringen har meddelat förord-
nande enligt 31 § överklagas dock
hos regeringen. Detsamma gäller
andra beslut av styrelsen enligt
denna lag än som nu har angetts.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I fråga om överklagande av beslut som avses i 49 § första meningen
finns bestämmelser i 38 kap. brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001 och gäller till och med
den 31 augusti 2004. Lagen skall dock även därefter tillämpas på
verkställighet utanför anstalt som pågår eller som har beslutats när lagen
upphör att gälla. En ansökan om verkställighet utanför anstalt enligt
33 a § som har gjorts innan lagen upphört att gälla skall prövas enligt
lagen. Beslutas det i sådant fall om verkställighet enligt 33 a § skall lagen
fortsätta att tillämpas på denna verkställighet.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektronisk kontroll
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1994:451) om intensivövervakning
med elektronisk kontroll skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Kriminalvårdsstyrelsen prövar
på skriftlig ansökan av den dömde
frågan, om denne skall få undergå
verkställighet av dom på fängelse
utanför anstalt. Styrelsen får
föreskriva att frågan istället skall
prövas av en regionmyndighet. Har
ett beslut fattats av en
regionmyndighet får det ändras av
styrelsen. Den som beslutet angår
får påkalla styrelsens prövning,
om beslutet gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsen prövar
på skriftlig ansökan av den dömde
frågan, om denne skall få undergå
verkställighet av dom på fängelse
utanför anstalt. Styrelsen får
föreskriva att frågan istället skall
prövas av en lokal kriminalvårds-
myndighet. Har ett beslut fattats av
en lokal kriminalvårdsmyndighet
får det ändras av styrelsen. Den
som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning, om beslutet
gått honom eller henne emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
Remissinstanser som yttrat sig över
departementspromemorian Från anstalt till frihet
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt,
Sundsvalls tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i
Östergötlands län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvårdsnämnden,
Övervakningsnämnden i Helsingborg, Övervakningsnämnden Stockholm
Söder, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, Brottsoffer-
myndigheten, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Akademikerförbundet SSR (SACO i
kriminalvården), Facket för Service och Kommunikation (SEKO),
Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen
Sveriges frivårdstjänstemän och Riksförbundet Frivilliga
samhällsarbetare.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Åklagarkammaren i
Stockholm, Ekobrottsmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i
Göteborg, Åklagarkammaren i Malmö, Åklagarmyndigheten i
Linköping, Åklagarkammaren i Norrköping, Åklagarkammaren i Växjö,
Åklagarmyndigheten i Västerås, Åklagarmyndigheten i Umeå.
Statstjänstemannaförbundet-OFR, Kriminalvårdens lokala ledare,
Kriminellas revansch i samhället, Svenska fångvårdssällskapet och
Svenska skyddsförbundet har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått
från det.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
dels att 16 § skall upphöra att gälla,
dels att 7, 35, 39 och 58–59 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 33–33 b och
56 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter skall
följande iakttas.
En intagen bör placeras i en öppen anstalt, om inte placering i en sluten
anstalt är nödvändig av säkerhetsskäl eller för att den intagne skall få
möjlighet till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller
särskild behandling som inte lämpligen kan ordnas i en öppen anstalt.
Vid bedömningen av om det av säkerhetsskäl är nödvändigt med
placering i en sluten anstalt skall bland andra omständigheter beaktas om
det finns risk för att den intagne skall avvika eller fortsätta med brottslig
verksamhet. Vidare skall den som kan befaras missbruka eller på annat
sätt ta befattning med narkotika under verkställigheten företrädesvis
placeras i en sluten anstalt.
För den som avtjänar fängelse i
lägst fyra år skall det särskilt
beslutas om de villkor som skall
gälla för verkställigheten när det
gäller placering i anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och 34 §§.
Om det finns särskilda skäl skall
sådana villkor beslutas också för
annan intagen som dömts till
fängelse i lägst två år.
För den som avtjänar fängelse i
lägst fyra år skall det särskilt
beslutas om de villkor som skall
gälla för verkställigheten när det
gäller placering i anstalt samt
permissioner, vistelser och verk-
ställighet utanför anstalt enligt 11,
14, 32, 33 a och 34 §§. Om det
finns särskilda skäl skall sådana
villkor beslutas också för annan
intagen som dömts till fängelse i
lägst två år.
Prövning av vilka särskilda villkor som skall gälla för verkställigheten
enligt tredje stycket skall ske så snart verkställigheten påbörjas eller
annars så snart behov därav uppkommer. Villkoren skall omprövas när
det finns anledning till det.
Beslut om anstaltsplacering,
förflyttning till annan anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och 34 §§
som strider mot de särskilda
villkoren får inte meddelas.
Beslut om anstaltsplacering,
förflyttning till annan anstalt samt
permissioner, vistelser och
verkställighet utanför anstalt enligt
11, 14, 32, 33 a och 34 §§ som
strider mot de särskilda villkoren
får inte meddelas.
33 §
Den sista tiden i anstalt skall
förberedelserna av den intagnes
frigivning vara särskilt inriktade
på konkreta åtgärder för att
underlätta övergången till ett liv i
frihet.
Den intagnes bostads- och
sysselsättningssituation samt hans
eller hennes behov av stöd- och
behandlingsinsatser efter frigiv-
ningen skall utredas. Utredningen
skall syfta till att den intagne vid
frigivningen i möjligaste mån skall
ha sin försörjning ordnad genom
arbete eller på annat sätt och att
han eller hon skall ha tillgång till
bostad. Om den intagne behöver
undervisning, utbildning eller
ekonomiskt, socialt eller medi-
cinskt stöd efter frigivningen skall
åtgärder vidtas så att dessa behov,
så långt som möjligt, kan
tillgodoses.
Förutsättningarna för att bevilja
den intagne frigång enligt 11 §,
verkställighet utanför anstalt
enligt 33 a § eller vistelse utanför
anstalt enligt 34 § skall särskilt
övervägas.
Förberedelserna skall ske i nära
samverkan med den intagne och i
samarbete med berörda myndig-
heter, organisationer och enskilda
personer som kan främja den
intagnes anpassning i samhället.
Åtgärder och ställningstagan-
den enligt denna paragraf skall
dokumenteras.
33 a §
En intagen som avtjänar
fängelse i lägst två år kan, för att
underlätta hans eller hennes
anpassning i samhället, medges att
verkställa högst fyra månader av
straffet omedelbart före villkorlig
frigivning utanför anstalt. Verk-
ställigheten skall ske genom
intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll.
Medgivande till sådan verk-
ställighet får inte lämnas om det
kan befaras att den intagne
kommer att avvika, återfalla i brott
eller missbruka alkohol, narkotika
eller andra beroendeframkallande
medel eller särskilda skäl i övrigt
talar mot verkställighet utanför
anstalt.
Av 7 § följer att beslut enligt
denna bestämmelse inte får strida
mot de särskilda villkor som gäller
för verkställigheten.
33 b §
I fråga om formerna för
verkställighet enligt 33 a § till-
lämpas 3, 4, 6 och 7 §§ samt 8 §
första stycket 1–4 och andra
stycket lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll.
Vid bedömningen av vilka
villkor och föreskrifter som skall
gälla för verkställigheten skall
särskilt beaktas att syftet med
verkställighet enligt 33 a § är att
underlätta den intagnes anpass-
ning i samhället.
35 §
Om en intagen avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall målsäganden tillfrågas om han
eller hon vill bli underrättad om följande:
– i vilken anstalt den intagne befinner sig,
– om den intagne förflyttas till öppen anstalt,
– om den intagne får permission enligt 32 §,
– om den intagne vistas utanför anstalt enligt 11, 14, 34, 37 eller 43 §§,
– om den intagne verkställer en
del av straffet utanför anstalt
enligt 33 a §,
– om den intagne friges,
– om den intagne rymmer, och
– om den intagne uteblir efter permission eller någon annan vistelse
utanför anstalten.
En begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en planerad
vistelse utanför anstalten när en underrättelse på grund av beslutad
bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.
Detsamma gäller när en underrättelse kan befaras medföra fara för den
intagnes liv eller hälsa. Underrättelse till målsägande angående frigivning
skall lämnas i lämplig tid före frigivningen och i andra fall så tidigt som
möjligt. Underrättelsen skall utformas på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
39 §
Tid för vistelse utanför anstalt
enligt 11 §, 14 § andra stycket
eller 32, 34 eller 37 § räknas in i
verkställighetstiden, om inte sär-
skilda skäl talar mot det.
Tid för vistelse eller verk-
ställighet utanför anstalt enligt
11 §, 14 § andra stycket eller 32,
33 a, 34 eller 37 § räknas in i verk-
ställighetstiden, om inte särskilda
skäl talar mot det.
56 a §
I fråga om beslut om
verkställighet enligt 33 a § och
upphörande av sådan verk-
ställighet tillämpas 9–10 §§, 13 §
första stycket första meningen,
andra och tredje styckena, 14–
16 §§, 17 § första stycket samt 18–
20 §§ lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll. Kriminalvårds-
styrelsen får dock inte föreskriva
att frågan om verkställighet enligt
33 a § skall prövas av en lokal
kriminalvårdsmyndighet.
58 §
Beslut enligt denna lag i andra
frågor än som avses i 54–56 §§
meddelas av kriminalvårds-
styrelsen.
Beslut enligt denna lag i andra
frågor än som avses i 54–56 a §§
meddelas av Kriminalvårds-
styrelsen.
Beslut i frågor på vilka första stycket är tillämpligt gäller omedelbart,
om inte något annat förordnas.
58 a §
Regeringen får beträffande en
viss intagen besluta att ett ärende
om vistelse utom anstalt skall
överlämnas till regeringens pröv-
ning, om det är påkallat med
hänsyn till rikets säkerhet eller till
risken för att den intagne under
verkställigheten i anstalt med-
verkar till brott som innefattar
användande av våld, hot eller
tvång för politiska syften.
Regeringen får beträffande en
viss intagen besluta att ett ärende
om vistelse eller verkställighet
utanför anstalt skall överlämnas
till regeringens prövning, om det
är påkallat med hänsyn till rikets
säkerhet eller till risken för att den
intagne under verkställigheten i
anstalt medverkar till brott som
innefattar användande av våld, hot
eller tvång för politiska syften.
59 §
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Beslut i fråga om
vistelse utanför anstalt för en
intagen för vilken regeringen har
meddelat förordnande enligt 31 §
överklagas dock hos regeringen.
Detsamma gäller andra beslut av
styrelsen enligt denna lag än som
nu har angetts.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Beslut i fråga om
vistelse eller verkställighet utanför
anstalt för en intagen för vilken
regeringen har meddelat förord-
nande enligt 31 § överklagas dock
hos regeringen. Detsamma gäller
andra beslut av styrelsen enligt
denna lag än som nu har angetts.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I fråga om överklagande av beslut som avses i 49 § första meningen
finns bestämmelser i 38 kap. brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001 och gäller till och med den
30 september 2004. Lagen skall dock även därefter tillämpas på
verkställighet utanför anstalt som pågår eller som har beslutats när lagen
upphör att gälla. En ansökan om verkställighet utanför anstalt enligt
33 a § som har gjorts innan lagen upphört att gälla skall prövas enligt
lagen. Beslutas det i sådant fall om verkställighet enligt 33 a § skall lagen
fortsätta att tillämpas på denna verkställighet.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektronisk kontroll
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1994:451) om intensivövervakning
med elektronisk kontroll skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Kriminalvårdsstyrelsen prövar
på skriftlig ansökan av den dömde
frågan, om denne skall få undergå
verkställighet av dom på fängelse
utanför anstalt. Styrelsen får
föreskriva att frågan i stället skall
prövas av en regionmyndighet. Har
ett beslut fattats av en
regionmyndighet får det ändras av
styrelsen. Den som beslutet angår
får påkalla styrelsens prövning,
om beslutet gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsen prövar
på skriftlig ansökan av den dömde
frågan, om denne skall få undergå
verkställighet av dom på fängelse
utanför anstalt. Styrelsen får
föreskriva att frågan i stället skall
prövas av en lokal kriminalvårds-
myndighet. Har ett beslut fattats av
en lokal kriminalvårdsmyndighet
får det ändras av styrelsen. Den
som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning, om beslutet
gått honom eller henne emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-01-12
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 14 december 2000 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
2. lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med
elektronisk kontroll.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Anne Holm.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt
Lagrådsremissen innebär att den föreslagna nya formen för verkställighet
utanför anstalt till en början skall införas såsom en försöksverksamhet.
Häremot har Lagrådet inte något att erinra. Lagrådet har också förståelse
för att den nya verkställighetsformen inte regleras i en särskild lag utan i
lagen om kriminalvård i anstalt, eftersom den kan nära samspela med
andra former för utslussning från anstalt.
Däremot vill Lagrådet allvarligt ifrågasätta den valda lagtekniken.
Denna innebär bl.a. att för den tid under vilken försöksverksamheten
skall pågå ändringar sker i fråga om vissa nu gällande paragrafer. Vidtas
inga lagstiftningsåtgärder vid försöksperiodens slut återgår lydelsen
automatiskt till den tidigare gällande. Detta medför den från språkliga
synpunkter egendomliga konsekvensen att en paragraf, 16 §, som enligt
ändringslagen ”skall upphöra att gälla”, plötsligt återupplivas, om
ändringslagen inte längre ”gäller”. I sak allvarligare är frågan vad som
händer om nu gällande paragrafer, t.ex. 7 eller 35 §, behöver ändras på
längre sikt under den tid försöksverksamheten pågår. Hur skall
övergångsbestämmelserna till en sådan ändring utformas för att dels
föreskrifter om försöksverksamheten skall upphöra att gälla vid
försöksverksamhetens slut, dels de mer permanenta ändringarna inte
skall göra det? Lagrådet har svårt att föreställa sig någon godtagbar form
för sådana övergångsbestämmelser.
Även om någon bestämd giltighetstid för de föreslagna lagändringarna
inte föreskrivs i övergångsbestämmelserna står det naturligtvis riksdagen
fritt att upphäva dem, om försöket misslyckas. Oavsett vilken tid som
anges kan riksdagen genom att ändra lagen om kriminalvård i anstalt
avbryta försöket i förtid. Och skall ändringarna upphöra att gälla vid
försöksverksamhetens slut måste riksdagen ändå lagstifta åtminstone för
att överföra innehållet i 33 § - som regeringen ansett bättre än nuvarande
16 § ge uttryck för lagstiftarens intentioner – till den permanenta
lagstiftningen.
Enligt Lagrådets mening är det en bättre ordning att inte nu föreskriva
någon bestämd giltighetstid för den föreslagna lagen. Det synes fullt
tillräckligt att riksdagen nu förklarar sig vilja ompröva de föreslagna
ändringarna när erforderlig erfarenhet vunnits av deras tillämpning.
Därtill kan riksdagen, om så anses behövligt, ange viss tid inom vilken
regeringen skall till riksdagen redovisa de vunna erfarenheterna.
56 a §
I paragrafen föreslås att bl.a. 9 och 9 a §§ lagen om intensivövervakning
med elektronisk kontroll skall tillämpas i fråga om beslut om
verkställighet enligt 33 a §. Det innebär främst att Kriminalvårds-
styrelsen på skriftlig ansökan av den dömde skall pröva frågan om denne
skall få undergå verkställighet av dom på fängelse utanför anstalt. Av
andra meningen i den föreslagna paragrafen framgår emellertid att
Kriminalvårdsstyrelsen inte skall ha den möjlighet att delegera
beslutanderätt till en lokal kriminalvårdsmyndighet som eljest finns
enligt 9 §.
Mot bakgrund av att Kriminalvårdsstyrelsen skall vara enda beslutande
myndighet framstår hänvisningen till 9 a § som oförklarlig.
Bestämmelserna i 9 a § fyller en uppgift endast i det fall att en annan
myndighet än styrelsen beslutar i första instans. När Kriminalvårds-
styrelsen själv meddelar det första beslutet, kommer bestämmelserna i
7 a § förvaltningsprocesslagen att automatiskt medföra att styrelsen blir
den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats till
domstolen.
Vidare föreskrivs i 9 § lagen om intensivövervakning med elektronisk
kontroll att Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten. Hänvisningen i den nu föreslagna paragrafen kommer att
omfatta båda reglerna. I 59 § lagen om kriminalvård i anstalt finns dock
redan en bestämmelse i vilken föreskrivs att Kriminalvårdsstyrelsens
beslut i särskilda fall enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätt. Styrelsens beslut om verkställighet enligt den föreslagna
33 a § kan anses som ett sådant beslut i det särskilda fallet som måste
anses falla inom ramen för 59 §. Det skulle med andra ord komma att
finnas två bestämmelser som anvisade samma klagoordning. Lagrådet
förordar därför att hänvisningen till 9 och 9 a §§ lagen om
intensivövervakning utgår och att sista meningen i den föreslagna
paragrafen stryks. I den nuvarande första meningen bör orden ”om
beslut” utgå.
I paragrafen föreslås ytterligare att 10 § lagen om intensivövervakning
med elektronisk kontroll skall tillämpas vid beslut om verkställighet
enligt 33 a §. Enligt den nämnda 10 § skall den lokala kriminalvårds-
myndigheten verka för att den som dömts till fängelse högst tre månader
skall informeras om innehållet i lagen samt ombesörja erforderlig
utredning. Det förra ledet är uppenbarligen inte tillämpligt efter bokstaven,
även om det måste antas vara avsikten att åsyfta den grupp intagna som
omfattas av 33 a §. Detta kunde tidigare uttryckas med lokutionen att 10 §
skulle äga motsvarande tillämpning.
Lagrådet förordar sålunda att 56 a § ges följande lydelse:
”Kriminalvårdsstyrelsen prövar på skriftlig ansökan av den intagne
frågan, om denne med tillämpning av 33 a § skall få undergå verk-
ställighet utanför anstalt.
Den lokala kriminalvårdsmyndigheten skall verka för att intagna som
kan komma i fråga för verkställighet enligt 33 a § informeras om
innehållet i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk
kontroll och skall ombesörja den utredning som behövs för prövningen
av en ansökan om sådan verkställighet.
I fråga om verkställighet enligt 33 a § och upphörande av sådan
verkställighet tillämpas i övrigt 13 § första stycket första meningen samt
andra och tredje styckena, 14-16 §§, 17 § första stycket samt 18-20 §§
lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll.”
Övergångsbestämmelserna
Följs Lagrådets förslag att någon begränsning av lagens giltighetstid inte
skall föreskrivas nu, behövs endast en föreskrift om tidpunkten för den
nya lagens ikraftträdande. De föreslagna föreskrifterna om övergångsvis
fortsatt tillämpning av ändringslagen, vilka i sig är välgrundade, kan
meddelas om och när ändringarna upphävs.
Förslaget till lag om ändring i lagen om intensivövervakning med
elektronisk kontroll
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 2001
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, statsråden Thalén,
Winberg, Ulvskog, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Engqvist,
Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström
Föredragande: statsrådet Bodström
Regeringen beslutar proposition 2000/01:76 Från anstalt till frihet.
Lagen omtryckt 1990:1011.
Senaste lydelse av 16 § 1981:213.
Senaste lydelse 1998:599.
Tidigare 33 § upphävd genom 1998:610.
Senaste lydelse 1998:610.
Senaste lydelse 1998:610.
Senaste lydelse 1991:1134.
Senaste lydelse 1998:610.
Lagen omtryckt 1990:1011.
Senaste lydelse av 16 § 1981:213.
Senaste lydelse 1998:599.
Tidigare 33 § upphävd genom 1998:610.
Senaste lydelse 1998:610.
Senaste lydelse 1998:610.
Senaste lydelse 1990:1011.
Senaste lydelse 1991:1134.
Senaste lydelse 1998:610.
Lagen omtryckt 1990:1011.
Senaste lydelse av 16 § 1981:213.
Senaste lydelse 1998:599.
Tidigare 33 § upphävd genom 1998:610.
Senaste lydelse 1998:610.
Senaste lydelse 1998:610.
Senaste lydelse 1990:1011.
Senaste lydelse 1991:1134.
Senaste lydelse 1998:610.
Prop. 2000/01:76
44
1
Prop. 2000/01:76
Prop. 2000/01:76
Bilaga 1
Prop. 2000/01:76
Bilaga 1
Prop. 2000/01:76
Bilaga 2
56
39
Prop. 2000/01:76
Bilaga 3
Prop. 2000/01:76
Bilaga 4
Prop. 2000/01:76