Post 5630 av 7187 träffar
Propositionsnummer ·
2000/01:1 ·
Hämta Doc ·
Budgetpropositionen för 2001
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 1/10
Rättsväsendet
4
Förslag till statsbudget för 2001
Rättsväsendet
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Lagförslag 9
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 9
3 Rättsväsendet 11
3.1 Vad utgiftsområdet omfattar 11
3.2 Utgiftsutvecklingen 11
4 Politikområde Rättsväsendet 13
4.1 Politikområdets omfattning 13
4.2 Utgiftsutvecklingen 14
4.3 Mål för rättsväsendet inklusive kriminalpolitiken 15
4.3.1 Mål för 2001 15
4.3.2 Mål som resultatbedömningen vilar på 16
4.4 Politikens inriktning 16
4.4.1 Prioriteringar 16
4.4.2 Rättsväsendet skall utvecklas och verksamheten skall bedrivas med
ett medborgarperspektiv 17
4.4.3 Kriminalpolitiken utvecklas för att minska brottsligheten och öka
människors trygghet 20
4.4.4 Kriminalvården 29
4.4.5 Reformeringen av domstolsväsendet 33
4.5 Insatser 35
4.5.1 Statliga insatser inom politikområdet 35
4.5.2 Insatser utanför politikområdet 39
4.6 Resultatbedömning 39
4.6.1 Polisväsendet 39
4.6.2 Åklagarväsendet 61
4.6.3 Domstolsväsendet 70
4.6.4 Kriminalvården 76
4.6.5 Rättsväsendet i övrigt 87
4.7 Revisionens iakttagelser 87
4.7.1 Polisväsendet 87
4.7.2 Åklagarväsendet 87
4.7.3 Domstolsväsendet 87
4.7.4 Kriminalvården 88
4.8 Budgetförslag 88
4:1 Polisorganisationen 88
4:2 Säkerhetspolisen 90
4:3 Åklagarorganisationen 90
4:4 Ekobrottsmyndigheten 91
4:5 Domstolsväsendet m.m. 91
4:6 Kriminalvården 100
4:7 Brottsförebyggande rådet 101
4:8 Rättsmedicinalverket 104
4:9 Gentekniknämnden 107
4:10 Brottsoffermyndigheten 108
4:11 Ersättning för skador på grund av brott 111
4:12 Rättshjälpskostnader m.m. 112
4:13 Kostnader för vissa skaderegleringar m.m. 113
4:14 Avgifter till vissa internationella sammanslutningar 113
4:15 Bidrag till brottsförebyggande arbete 114
5 Politikområde Skatt, tull och exekution 117
5.1 Politikområdet 117
5.2 Utgiftsutvecklingen 117
5.3 Budgetförslag 118
3:1 Kronofogdemyndigheterna 118
Bilaga 1 Nya anslagsbenämningar 119
Tabellförteckning
Anslagsbelopp 7
3.1 Utgiftsutvecklingen inom utgiftsområdet 11
4.1 Utgiftsutvecklingen inom politikområdet 1999–2003 14
4.2 Resursförstärkningar 15
4.3 Förslag till fördelning av de nya resurserna 15
4.4 Antalet rapporterade trafikbrott år 1996–1999 45
4.5 Antal ärenden som redovisats till åklagare år 1997–1999 46
4.6 Andelen ärenden som redovisades till åklagare av det totala antalet inkomna
inom de prioriterade områdena 46
4.7 Genomströmningstid för våldsbrottsärenden år 1997–1999 50
4.8 Antalet anställda inom polisen vid utgången av åren 1996–1999 fördelat på
poliser och civilanställda 57
4.9 Sjukfrånvaro 14 dagar eller mer 58
4.10 Tingsrätternas, hovrätternas, länsrätternas och kammarrätternas samlade
resultat 70
4.11 Högsta domstolens och Regeringsrättens måluppfyllelse 71
4.12 Dygnskostnad (totalt) per producerat vårddygn på anstalt åren 1997–1999 77
4.13 Sysselsättningstimmar vid anstalt 1997–1999 78
4.14 Fördelningen av frivårdsklienter dömda i medeltal och dygnskostnad för frivård
åren 1997–1999 81
4.15 Avvikelser direkt från anstalt (rymningar) åren 1995–1999 82
4.16 Sysselsättningstimmar vid häkte 1997–1999 85
4.17 Utgiftsutvecklingen 1991–2000 88
Diagramförteckning
4.1 Antal anmälda brott 1950 (1975)–1999 21
4.2 Tingsrätternas målutveckling 1997–1999 72
4.3 Hovrätternas målutveckling 1997–1999 72
4.4 Högsta domstolens målutveckling 1997–1999 73
4.5 Länsrätternas målutveckling 1997–1999 73
4.6 Kammarrätternas målutveckling 1997–1999 74
4.7 Regeringsrättens målutveckling 1997–1999 74
4.8 Frivårdsklienter (i medeltal) 81
4.9 Medeltal tillgängliga platser och beläggning (i %), häkte 85
4.10 Antalet årsarbetskrafter vid anstalt, häkte och frivård 86
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken,
2. godkänner att sjöfartsregistret förs över
från Stockholms tingsrätt till Sjöfartsverket
och att inskrivning enligt lagen (1984:649)
om företagshypotek förs över från Malmö
tingsrätt till Patent- och registreringsverket
(avsnitt 4.8),
3. godkänner att en advokat skall ingå i
Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet och att ordföranden i
nämnden skall ansvara för ärendenas
beredning (avsnitt 4.8),
4. bemyndigar regeringen att närmare ange
detaljer och tidsfrister för de obligatoriska
momenten i domarbanan (avsnitt 4.8),
5. för budgetåret 2001 anvisar anslagen under
utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt
följande uppställning:
Anslagsbelopp
Tusental kronor
Anslag
Anslagstyp
4:1
Polisorganisationen
ramanslag
12 298 318
4:2
Säkerhetspolisen
ramanslag
534 382
4:3
Åklagarorganisationen
ramanslag
729 777
4:4
Ekobrottsmyndigheten
ramanslag
304 285
4:5
Domstolsväsendet m.m.
ramanslag
3 515 117
4:6
Kriminalvården
ramanslag
4 148 078
4:7
Brottsförebyggande rådet
ramanslag
42 405
4:8
Rättsmedicinalverket
ramanslag
189 386
4:9
Gentekniknämnden
ramanslag
2 842
4:10
Brottsoffermyndigheten
ramanslag
16 852
4:11
Ersättning för skador på grund av brott
ramanslag
74 500
4:12
Rättshjälpskostnader m.m.
ramanslag
730 000
4:13
Kostnader för vissa skaderegleringar m.m.
ramanslag
10 399
4:14
Avgifter till vissa internationella sammanslutningar
ramanslag
7 956
4:15
Bidrag till brottsförebyggande arbete
ramanslag
7 200
3:1
Kronofogdemyndigheterna
ramanslag
1 361 669
Summa
23 973 166
2 Lagförslag
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
En tingsrätt skall ha sitt kansli på
den ort som regeringen bestämmer.
Tingsrätten skall ha tingsställe på den
orten, om regeringen inte bestämmer
annat, och får ha tingsställe också på
annan ort som regeringen
bestämmer.
En tingsrätt skall ha kansli på den
eller de orter som regeringen
bestämmer. Tingsrätten skall ha
tingsställe på den eller de orterna om
regeringen inte bestämmer annat.
Tingsrätten får också ha tingsställe
på annan ort som regeringen
bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2001.
3 Rättsväsendet
3.1 Vad utgiftsområdet omfattar
Utgiftsområdet är indelat i två politikområden,
Rättsväsendet och Skatt, tull och exekution.
3.2 Utgiftsutvecklingen
Tabell 3.1 Utgiftsutvecklingen inom utgiftsområdet
Miljoner kronor
Utfall
1999
Anslag
2000 1
Utgifts-
prognos
2000
Förslag
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
Beräknat
anslag
2003
Politikområde Rättsväsendet
20 912,9
21 391,6
22 101,2
22 611,5
23 691,7
24 304,2
Politikområde Skatt, tull och exekution
1 346,5
1 341,7
1 405,1
1 361,7
1 390,7
1 421,6
Totalt för utgiftsområde 4
22 259,4
22 733,3
23 506,3
23 973,2
25 082,4
25 725,8
1 Inklusive beslut till följd av förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 2000 i samband med den ekonomiska vårpropositionen.
Som framgår av tabell 3.1 omfattar
politikområde Rättsväsendet 22,6 miljarder
kronor. Ca 12,8 miljarder används för polis-
väsendet, 1 miljard för åklagarväsendet, 3,5
miljarder för domstolsväsendet och 4,1 miljarder
för kriminalvården. Den övriga verksamheten
inom rättsväsendet – Brottsförebyggande rådet,
Rättsmedicinalverket, Gentekniknämden,
Brottsoffermyndigheten, er-
sättning för skador av brott och rättshjälpen –
förbrukar sammantaget 1,1 miljard, varav
huvudparten (730 miljoner) avser kostnader för
rättshjälpen (se tabell 4.1).
Politikområde Skatt, tull och exekution
omfattar inom utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Kronofogdemyndigheterna, 1,4 miljarder.
4 Politikområde Rättsväsendet
4.1 Politikområdets omfattning
Huvuddelen av resurserna inom politikområdet
avser kriminalpolitiskt inriktad verksamhet. I
övrigt är rättsväsendets verksamhet främst
inriktat på att bedöma och avgöra rättsliga tvister
mellan enskilda och mellan enskilda och det
allmänna samt att handlägga andra rättsliga
ärenden. Den kriminalpolitiskt inriktade
verksamheten syftar framför allt till att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet, att
förebygga brott, att utreda och avgöra brottmål,
att se till att den som begått brott lagförs, att
verkställa påföljder och rättsanspråk och att ge
stöd till dem som drabbats av brott. Det
internationella samarbetet utgör en ökande andel
av utgiftsområdets verksamhet. Politikområdet
innefattar myndigheter inom domstols-, polis-,
och åklagarväsendena, kriminalvården samt
Brottsförebyggande rådet, Rättsmedicinalverket,
Gentekniknämnden och
Brottsoffermyndigheten.
Polisväsendet
Rikspolisstyrelsen är central
förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har
tillsyn över detta. Till Rikspolisstyrelsen hör
Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och
Polishögskolan. Styrelsen är chefsmyndighet för
Statens kriminaltekniska laboratorium.
Rikspolisstyrelsen är också ansvarig myndighet
för totalförsvarsfunktionen Ordning och
säkerhet m.m. vilken redovisas under
utgiftsområde 6 Totalförsvaret.
I varje län finns en polismyndighet som
ansvarar för polisverksamheten där. För
ledningen av polismyndigheten finns en
polisstyrelse. Den består av myndighetens chef
och det antal övriga ledamöter som regeringen
bestämmer. Regeringen utser de ledamöter som
utöver polischefen skall ingå i styrelsen.
Åklagarväsendet
Central förvaltningsmyndighet för
åklagarväsendet är Riksåklagaren.
Åklagarväsendets organisation i övrigt består av
åklagarmyndigheterna i Stockholm, Västerås,
Linköping, Malmö, Göteborg och Umeå, var och
en under ledning av en överåklagare. Vid dessa
myndigheter finns åklagarkamrar.
Ekobrottsmyndigheten är en
åklagarmyndighet inom åklagarväsendet med
uppgift att bekämpa ekonomisk brottslighet.
Ekobrottsmyndigheten svarar för
ekobrottsbekämpningen i Stockholms län, Skåne
län, Västra Götalands län, Hallands län samt
Gotlands län.
Domstolsväsendet
Domstolsverket är central
förvaltningsmyndighet för de allmänna
domstolarna, de allmänna
förvaltningsdomstolarna, arrendenämnderna,
hyresnämnderna och Rättshjälpsmyndigheten.
Allmänna domstolar är tingsrätterna, de sex
hovrätterna och Högsta domstolen. Allmänna
förvaltningsdomstolar är länsrätterna, de fyra
kammarrätterna och Regeringsrätten. Vid
årsskiftet 1998/1999 inrättades miljödomstolar
vid Stockholms, Växjö, Vänersborgs, Östersunds
och Umeå tingsrätter samt en miljööverdomstol
i Svea hovrätt. Miljödomstolarna och
Miljööverdomstolen handlägger mål enligt
miljöbalken.
Kriminalvården
Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltnings-
myndighet för all kriminalvårdsverksamhet.
Styrelsen är chefsmyndighet för 36 lokala
kriminalvårdsmyndigheter och för
Transporttjänsten. I administrativt hänseende är
styrelsen chefsmyndighet även för
Kriminalvårdsnämnden och de 30
övervakningsnämnderna.
Övriga myndigheter
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är ett
stabsorgan under regeringen och ett expertorgan
inom rättsväsendet. Rådets huvudsakliga
uppgifter är utveckling, utvärdering, tillämpad
forskning och information inom det
kriminalpolitiska området.
Brottsoffermyndighetens huvudsakliga uppgifter
är att främja brottsoffers rättigheter, att bevaka
deras behov och intressen samt att verka för att
den som är berättigad till brottsskadeersättning
får sådan. Vid myndigheten finns en särskild
nämnd som prövar vissa ärenden om
brottsskadeersättning och ett råd som prövar
frågor om bidrag från brottsofferfonden.
Rättsmedicinalverket ansvarar för
genomförandet av rättspsykiatrisk,
rättsmedicinsk, rättskemisk och rättsgenetisk
verksamhet i den utsträckning sådana frågor inte
handläggs av någon annan statlig myndighet.
Gentekniknämnden skall bl.a. följa den
nationella och internationella utvecklingen på
genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna
samt bedriva rådgivande och upplysande
verksamhet.
4.2 Utgiftsutvecklingen
Tabell 4.1 Utgiftsutvecklingen inom politikområdet 1999–2003
Miljoner kronor
.
Utfall
1999
Anslag
2000 1
Utgifts-
prognos
2000
Förslag
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
Beräknat
anslag
2003
4:1 Polisorganisationen
11 401,6
11 607,3
12 028,0
12 298,3
13 180,5
13 548,7
4:2 Säkerhetspolisen
512,9
540,7
-
534,4
578,0
591,2
4:3 Åklagarorganisationen
609,0
695,0
719,0
729,8
745,9
794,2
4:4 Ekobrottsmyndigheten
219,8
264,4
277,0
304,3
310,3
316,9
4:5 Domstolsväsendet m.m.
3 113,1
3 359,0
3 402,5
3 515,1
3 590,5
3 670,4
4:6 Kriminalvården
3 957,4
3 820,3
3 932,0
4 148,1
4 127,9
4 218,6
4:7 Brottsförebyggande rådet
44,0
50,0
59,1
42,4
43,3
44,2
4:8 Rättsmedicinalverket
169,7
183,5
188,0
189,4
193,4
197,6
4:9 Gentekniknämnden
2,4
2,6
3,0
2,8
2,7
2,8
4:10 Brottsoffermyndigheten
14,3
14,9
16,2
16,9
17,2
17,6
4:11 Ersättning för skador på grund av brott
67,2
74,5
80,0
74,5
74,5
74,5
4:12 Rättshjälpskostnader m.m.
755,4
754,8
785,0
730,0
802,0
802,0
4:13 Kostnader för vissa skaderegleringar m.m.
28,5
21,0
14,0
10,4
10,4
10,4
4:14 Avgifter till vissa internationella
sammanslutningar
6,4
6,6
6,0
7,9
7,9
7,9
4:15 Bidrag till brottsförebyggande arbete
14,1
7,6
11,4
7,2
7,2
7,2
Totalt för politikområde Rättsväsendet
20 915,8
21 402,2
22 101,2
22 611,5
23 691,7
24 304,2
1 Inklusive beslut till följd av förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 2000 i samband med den ekonomiska vårpropositionen.
Politikområde Rättsväsendets ekonomi har
under 1999 liksom under 1998 varit stabil. Den
stabila ekonomin har kunnat upprätthållas
genom att rättsväsendet tillförts
resursförstärkningar de senaste åren, som
framgår av tabell 4.2.
Tabell 4.2 Resursförstärkningar
Miljoner kronor
1998
1999
2000
2001
2002
Budgetpropositionen för
år 1998
200
200
200
2001
2001
Budgetpropositionen för
är 1999
4002
250
300
3003
Budgetpropositionen för
år 2000
150
150
150
1Den ramhöjning som beslutades för budgetperioden 1998-2000 ligger kvar år
2000 och framöver.
2I beloppet ingår engångsvisa resurser till polisväsendet om 200 mkr.
3Den ramhöjning som beslutades för år 2001 ligger kvar år 2002 och framöver.
Vidare har rättsväsendet fortfarande ett
anslagssparande som gör det möjligt för
myndigheterna att förbruka mer än anvisade
medel. Anslagssparandet har fortsatt att minska
och uppgick till 274 miljoner kronor vid
utgången av år 1999, vilket innebär en minskning
med 359 miljoner kronor sedan utgången av
1998. Det är framförallt kriminalvården som
förbrukar mer än anvisade anslag. Under 1998
och 1999 drogs kriminalvårdens anslag ner för
att kriminalvårdens tidigare stora
anslagssparande skulle förbrukas. Medlen
omfördelades inom rättsväsendet.
Budgetåret 2000 förbrukas rättsväsendets
anslagssparande och vissa av rättsväsendets
myndigheter kommer vid slutet av året att
utnyttja anslagskrediten. Regeringen har därför
på tilläggsbudget i 2000 års ekonomiska
vårproposition utökat bl.a. polisens ekonomiska
ramar med engångsvis cirka 200 miljoner kronor,
varav 90 miljoner kronor är inkomster från
passavgifter. Detta minskar polisens och
rättsväsendets sammanlagda behov av att utnyttja
anslagskrediten. Enligt myndigheternas
prognoser kommer de, trots detta, att bygga upp
en skuld (utnyttjande av anslagskrediten)
motsvarande totalt ca 400 miljoner kronor,
framför allt polisen och kriminalvården kommer
att behöva utnyttja anslagskrediten.
Mot bakgrund av rättsväsendets ekonomiska
läge har regeringen i 2000 års ekonomiska
vårproposition tillfört rättsväsendet 1 miljard
kronor för 2001, 1,5 miljarder kronor för 2002
och 1,6 miljarder kronor för 2003, varav 180
miljoner kronor avser avgiftsinkomster som
polisen får disponera, för att fullfölja
statsmakternas intentioner för utvecklingen av
rättsväsendet.
Den ansträngda ekonomiska situationen inom
rättsväsendet gör att utgifterna kan komma att
överstiga anslagsramarna under budgetperioden.
Det betyder att vissa myndigheters nuvarande
anslagskrediter kan vara otillräckliga. Samtidigt
skall förändrings- och rationaliseringsarbetet
fortsätta för att åstadkomma ett effektivt
rättsväsende. Regeringen har därför i 2000 års
ekonomiska vårproposition uttalat sin avsikt att
noga följa rättsväsendets verksamhet och resultat
och att återkomma till riksdagen om de
ytterligare insatser som erfordras för att fullfölja
statsmakternas intentioner för utvecklingen av
rättsväsendet.
Regeringen föreslår att de nya resurserna
fördelas inom politikområdet enligt tabell 4.3.
Tabell 4.3 Förslag till fördelning av de nya resurserna
Miljoner kronor
2001
2002
2003
4:1 Polisorganisationen
5751
1 1801
1 2501
4:3 Åklagarorganisationen
15
15
45
4:4 Ekobrottsmyndigheten
10
10
10
4:5 Domstolsväsendet
120
120
120
4:6 Kriminalvården
271
166
166
4:8 Rättsmedicinalverket
7
7
7
4:10
Brottsoffermyndigheten
2
2
2
Summa
1 000
1 500
1 600
1Varav 180 mkr avser avgiftsinkomster från passhanteringen.
Vidare föreslås i denna proposition
omfördelning av medel inom utgiftsområdet
respektive mellan utgiftsområde 4 och andra
utgiftsområden. Omfördelningen redovisas
under respektive anslagsavsnitt.
4.3 Mål för rättsväsendet inklusive
kriminalpolitiken
4.3.1 Mål för 2001
Målet för rättsväsendet är den enskildes rätts-
trygghet och rättssäkerhet. Målet för
kriminalpolitiken är att minska brottsligheten
och öka människors trygghet. Verksamheten
skall utgå från ett medborgarperspektiv.
Det övergripande målet för domstolsväsendet är
att avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och
effektivt sätt.
Det övergripande målet för polisväsendet är,
förutom att tillförsäkra den enskildes
rättstrygghet och rättssäkerhet, att förebygga
och upptäcka brott och att se till att den som har
begått brott identifieras och lagförs.
Det övergripande målet för åklagarväsendet är
att se till att den som har begått brott lagförs.
Det övergripande målet för kriminalvården är
att vidta åtgärder som påverkar den dömde att
inte återfalla i brott. Verksamheten skall präglas
av en human människosyn, god omvårdnad och
ett aktivt påverkansarbete med iakttagande av en
hög grad av säkerhet samt respekt för den
enskildes integritet och rättssäkerhet.
4.3.2 Mål som resultatbedömningen vilar
på
Målen för 2001 överensstämmer i sak med de
mål vilka resultatbedömningen i avsnitt 4.6
grundas på. Det förhållandet att medborgarper-
spektivet uttryckligen införts i målformuleringen
innebär ett förtydligande.
4.4 Politikens inriktning
4.4.1 Prioriteringar
Rättsväsendet och medborgarperspektivet
Rättsväsendet skall målmedvetet utvecklas mot
bakgrund av medborgarnas behov och samhällets
utveckling så att det även i morgondagens
samhälle kan fungera som rättsstatens garant för
medborgarnas rättstrygghet och rättssäkerhet.
Rättstryggheten och rättssäkerheten kräver ett
kvalificerat och effektivt rättsväsende.
Verksamheten skall liksom tidigare utgå från ett
medborgarperspektiv och en helhetssyn.
Medborgarperspektivet innebär att det alltid är
nyttan för den enskilde medborgaren av
tilltänkta förändringar och reformer som skall stå
i fokus. Helhetssynen ställer krav på en
långtgående samverkan mellan rättsväsendets
myndigheter. Samverkan skall ske med respekt
för den grundläggande rollfördelningen. I detta
sammanhang förtjänar domstolarnas och
domarnas oberoende och särskilda roll att
framhållas.
Den genomgripande reformeringen av
rättsväsendet utifrån ett medborgarperspektiv,
som påbörjades för några år sedan, skall fortsätta.
Medborgarperspektivet skall vara en ledstjärna i
reformarbetet för att uppfylla medborgarnas
berättigade krav på snabbhet, rättssäkerhet och
kvalitet. Det skall ske genom
verksamhetsutveckling hos myndigheterna,
kontinuerlig fortbildning av personalen,
främjande av jämställdhet samt etnisk och
kulturell mångfald, en fortsatt utveckling av
organisationsstrukturer anpassade till dagens
krav och en ständigt pågående översyn och
anpassning av lagstiftningen så att den fungerar
som ett effektivt verktyg för myndigheterna i
arbete för att uppnå målen för rättsväsendet.
Polisen
Inom polisväsendet skall utvecklingen med en
koncentration av den lokala polisverksamheten
till närpolisområdena fortsätta. Verksamheten
skall omfatta de uppgifter som framgår av
polislagen och tydligare präglas av ett långsiktigt
problemorienterat arbetssätt med ett
brottsförebyggande syfte. Antalet poliser skall
öka. Att förstärka och föryngra poliskåren är en
viktig faktor för att fullfölja närpolisreformen.
Det problemorienterade arbetssättet skall
utvecklas inom all polisverksamhet och särskilt
genomsyra bekämpningen av de allvarligaste
brottstyperna – våldsbrott, narkotikabrott och
ekonomisk brottslighet. En problemorienterad
ansats är nödvändig för att göra
verksamhetsmålen tydliga och skapa
förutsättningar för en effektiv styrning och
uppföljning av verksamheten.
Polisen skall utveckla sin förmåga att
förebygga och bekämpa brott med rasistiska eller
främlingsfientliga, antisemitiska och
homofobiska inslag. Detta är särskilt viktigt när
det gäller att kartlägga och analysera hotbilder.
Brottsutredningar
Utredningsverksamheten skall förstärkas så att
fler brott kan klaras upp. Verksamheten skall
bedrivas snabbt och säkert samt präglas av
hänsyn till brottsoffer och vittnen. Polis och
åklagare skall i nära samverkan finna optimala
former för samarbete och ansvarsfördelning.
Miljöbrottsbekämpningen skall förstärkas och
utvecklas genom fördjupad samverkan med
polisen och andra myndigheter inom ramen för
den nya miljöbrottsorganisationen. Arbetet skall
leda till nya och rationellare arbetssätt och
utredningsmetoder för att bekämpa brott mot
miljön.
Åklagarväsendet
Åklagarväsendet skall ytterligare förstärka och
utveckla åklagarrollen.
Åklagarväsendet skall medverka i
polisväsendets kompetens- och
verksamhetsutveckling för att säkerställa en
effektiv och snabb brottsutredningsverksamhet
med högt ställda krav på rättssäkerhet och
kvalitet. Fler brott skall klaras upp.
Åklagarna skall i ännu större utsträckning ges
utrymme att kunna koncentrera sig på de mera
kvalificerade brottmålsärendena och utöva aktiv
förundersökningsledning i dessa.
Domstolsväsendet
Domstolsväsendet skall utvecklas för att
motsvara högt ställda krav på verksamheten.
Reformarbetet skall inriktas på renodling av
arbetsformer och arbetsuppgifter. Det
processuella regelverket skall förbättras.
Säkerheten för personalen och dem som besöker
en domstol skall förbättras. Tingsrätternas
organisation skall reformeras för att förbättra
möjligheterna till utbildning och specialisering av
personal. Ökad samordning av
ledningsfunktioner och administration mellan
tingsrätter och länsrätter skall eftersträvas där det
är lämpligt. Försök med gemensam lagman för
tingsrätt och länsrätt har på ett framgångsrikt
sätt bedrivits i Karlskrona och Växjö. De
satsningar som genomförs skall noga följas upp
och utvärderas.
Kriminalvården
Kriminalvården skall fortsätta det
rationaliseringsarbete som påbörjats och ges
förutsättningar att möta ett ökat platsbehov.
Verksamheten skall fortsätta att utvecklas mot
de mål som prioriterats i förra årets
budgetproposition. Åtgärder som bidrar till att
den dömde inte återfaller i brott skall ha fortsatt
hög prioritet. Vidare skall
frigivningsförberedelserna förstärkas och
alternativen till fängelse utvecklas. Fortsatta
satsningar skall göras för att ge
frivårdspåföljderna och intensivövervakningen
ett tydligt och konsekvent innehåll. Arbetet med
att bekämpa narkotikamissbruket skall bedrivas
med ökad intensitet.
Internationellt samarbete
Den internationella dimensionen inom
rättsväsendets verksamhet och inom
kriminalpolitiken ökar starkt i betydelse. Det
gäller nu att kunna använda sig av, och att
utveckla, de fördelar som ligger i ett
internationellt samarbete där länder och folk
tillsammans arbetar för att förebygga och
bekämpa brottslighet och för att få samhällets
rättsliga funktioner att fungera väl över
gränserna. Bland aktuella frågor kan framhållas
förbättringen av gränskontrollen och
myndigheternas deltagande i det EU-relaterade
arbetet.
Resursförstärkningar
Rättsväsendet tillförs 1 miljard kronor år 2001,
1,5 miljarder år 2002 och 1,6 miljarder kronor år
2003. Regeringen föreslår därmed den enskilt
största satsningen på rättsväsendet någonsin.
Regeringen avser att noga följa rättsväsendets
verksamhet och resultat och att återkomma till
riksdagen om de ytterligare insatser som
erfordras för att fullfölja statsmakternas
intentioner för utvecklingen av rättsväsendet.
Stöd till brottsoffer och till det lokala
brottsförebyggande arbetet
Stödet till brottsoffer skall stärkas. Det lokala
brottsförebyggande arbetet skall stödjas och
utvecklas för att skapa ökad trygghet i
människornas närmiljö. Detta sker genom att
rättsväsendets myndigheter fortsätter att
utveckla kvalitetsarbetet, stödjer forsknings- och
utvecklingsinsatser, arbetar med personal- och
ledarskapsutveckling och genom samarbete med
kommunerna, organisationer, näringsliv och
enskilda.
4.4.2 Rättsväsendet skall utvecklas och
verksamheten skall bedrivas med
ett medborgarperspektiv
Rättsväsendet, demokratin och den enskilde
Rättsväsendet har en central roll i ett
demokratiskt system. Att rättsväsendets
myndigheter och domstolarna fungerar adekvat
är en förutsättning för att minska brottsligheten
och öka tryggheten. Ett väl fungerande
rättsväsende är också en förutsättning för ett väl
fungerande samhällsliv och för näringslivets
utveckling. Rättsväsendet är således av mycket
stor betydelse för hela vårt lands utveckling och
välstånd.
Den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet står i
centrum för rättsväsendet
Det överordnade målet för rättsväsendet är att
garantera den enskilde rättstrygghet och
rättssäkerhet. Med rättstrygghet avses
människors skydd för liv, hälsa, integritet och
egendom. Rättstrygghet uppnås främst genom
en effektiv brottsförebyggande, brottsbeivrande
och brottsofferstödjande verksamhet och genom
att respekten för lag och ordning upprätthålls.
Rättstryggheten förutsätter också en
lättillgänglig och säker ordning för att lösa
tvister, såväl mellan enskilda som mellan enskilda
och det allmänna.
Rättssäkerheten kräver likformighet och
förutsebarhet i rättsskipning och
myndighetsutövning. Den enskilde skall kunna
lita på lagstiftningen och myndigheterna.
Lagstiftningen skall vara modern och
ändamålsenlig. Lagarna skall värna demokratin
och garantera grundläggande fri- och rättigheter.
De skall säkerställa en balans mellan olika
intressen. Lagarna skall vara lätta att förstå och
svåra att kringgå eller missbruka. De skall stå sig
under lång tid.
Ett välfungerande rättsväsende är nödvändigt
för att den politiska processen mot ökad
demokrati, förstärkt rätt för den enskilde och
tilltro till centrala samhällsfunktioner skall kunna
utvecklas.
Intensivare reformarbete med ett
medborgarperspektiv
Rättstryggheten och rättssäkerheten kräver ett
kvalificerat och effektivt rättsväsende. Ett
omfattande utvecklingsarbete har bedrivits inom
rättsväsendets myndigheter och domstolar under
senare år. Flera faktorer i samhället och i vår
omvärld ställer nya krav som rättsväsendet skall
ha förmåga att möta. Den verklighet
rättsväsendet möter har i flera avseenden blivit
mer komplicerad. Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen, näringslivets och
privatlivets internationalisering och
teknikutvecklingen är några faktorer som
innebär både nya krav och nya möjligheter för
rättsväsendets verksamheter.
Arbetet med att reformera och utveckla
rättsväsendet skall därför fortsätta och
intensifieras. Utvecklingen av rättsväsendet skall
ta sin utgångspunkt i medborgarens perspektiv.
Medborgarna ställer berättigade krav på
snabbhet, rättssäkerhet och hög kvalitet i övrigt i
rättsväsendets alla verksamheter. Rättsväsendet
förväntas också kunna ge en service av högsta
kvalitet, tillhandahålla information och
vägledning och vara tillmötesgående i kontakten
med parter, brottsoffer, vittnen och allmänheten
i övrigt. Det är också ett medborgarintresse att
rättsväsendet använder sina resurser på ett
ändamålsenligt sätt.
Medborgarperspektivet lyfts nu fram i
målformuleringen för politikområde
rättsväsendet. Detta görs för att tydligare visa att
medborgarnas behov och intressen skall vara
styrande för rättsväsendets verksamhet.
Utveckling med helhetsperspektiv
Utvecklingen av rättsväsendet skall utgå från en
helhetssyn på verksamheten. Verksamheten skall
sammantaget utgå från en genomtänkt
ansvarsfördelning och en långtgående samverkan
mellan rättsväsendets myndigheter. Samverkan
mellan rättsväsendets verksamhetsgrenar skall
fördjupas och utvecklas både organisatoriskt och
administrativt. Samverkan skall alltid ske med
respekt för den grundläggande rollfördelningen
mellan rättsväsendets olika verksamhetsgrenar,
varvid domstolarnas särskilda ställning skall
understrykas. Förändringsarbetet kan omfatta
organisationsförändringar, frågor om styrning,
förändrade och nya arbetsmetoder,
personalutbildning och annan
kompetensutveckling. Samverkan kan fördjupas
genom exempelvis gemensam målformulering,
översyn av rutiner, harmonisering av
organisationer, gemensamma utbildningsinsatser
och utökad personalrotation mellan
myndigheterna.
Ledning, kompetens och teknik är nyckelbegrepp i
reformarbetet
För att uppnå statsmakternas mål för
rättsväsendet krävs verksamhetsuppföljning och
redskap för effektiv budgetkontroll inom
respektive verksamhetsområde. Adekvat
ledningsorganisation, modern teknik och
rationella metoder är nödvändiga förutsättningar,
såväl för att minska brottsligheten som för en
effektiv handläggning av mål och ärenden i
övrigt inom rättsväsendet.
Kompetent personal är rättsväsendets
viktigaste resurs. Av avgörande betydelse är
förmågan att skapa förutsättningar för att
rekrytera skickliga medarbetare till
rättsväsendets alla verksamhetsgrenar och att
stärka arbetsmiljön och arbetets attraktionskraft.
I verksamheten skall finnas ett gott ledarskap.
Medarbetarnas kompetens skall tas tillvara på
bästa sätt och inom hela rättsväsendet skall
utbildning och kompetensutveckling prioriteras.
Teknikutvecklingen ger rättsväsendet nya
verktyg och möjligheter, men kräver samtidigt
att verksamheterna och regelverken kring dem
anpassas för att kunna ta tillvara de möjligheter
som den nya tekniken ger. För att utnyttja
rättsväsendets resurser så effektivt som möjligt,
höja kvaliteten i verksamheten och skapa
attraktiva arbetsplatser skall myndigheterna ges
förutsättningar att utnyttja den nya tekniken.
Rättsväsendets IT-strukturer skall kunna
samverka med varandra för att förhindra
dubbelarbete. Regeringen har uppdragit åt
Statskontoret att utvärdera verksamhet och
organisation för samordningen av rättsväsendets
informationsförsörjning. På grundval av
redovisningen av uppdraget, som skall göras
hösten 2000, skall regeringen ta ställning till hur
samordningen skall kunna utvecklas.
Inom ramen för regeringens övergripande
arbete med att ytterligare utveckla rättsväsendet
till en ändamålsenlig helhet pågår ett arbete i nära
samverkan mellan myndigheterna inom
rättsväsendet och Regeringskansliet. Arbetet
syftar till att säkerställa att utvecklingen inom
rättsväsendet sker samordnat med respekt för
den inbördes rollfördelningen och med
beaktande av sambanden mellan myndigheterna.
Jämställdhetsperspektivet skall genomsyra
verksamheten
All verksamhet inom rättsväsendet skall
genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Det
gäller såväl myndigheternas verksamhet som
utformningen av lagstiftning. Myndigheterna har
ett självständigt ansvar för att driva arbetet för
ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. En
jämn könsfördelning bör eftersträvas vid
rekrytering och befordran av medarbetare. I
arbetet med att utveckla arbetsformer inom
rättsväsendet bör det vara en självklarhet för
myndighetsledningarna att se till att strukturer
och förhållningssätt bidrar till att skapa
jämställdhet mellan kvinnor och män. En viktig
uppgift är exempelvis att verka för att andelen
kvinnor som söker befordran inom rättsväsendet
ökar. En annan självklarhet är att medarbetare i
rättsväsendet inte skall utsättas för sexuella
trakasserier.
Rättsväsendet skall verka för etnisk och kulturell
mångfald
Myndigheternas uppgift att fortlöpande beakta
samhällets etniska och kulturella mångfald, såväl
när verksamheten utformas som när den bedrivs,
innebär också att åtgärder för att öka den etniska
och kulturella mångfalden bland de anställda är
ett viktigt inslag. Arbetsgivare skall aktivt arbeta
för att främja etnisk mångfald i arbetslivet.
Regeringen har uppdragit åt samtliga
myndigheter att upprätta handlingsplaner för
detta. Det är en viktig uppgift för rättsväsendet
att verka för att andelen med annan etnisk
bakgrund än den svenska ökar bland de anställda.
Rättsväsendet skall höja sin kompetens om rasism,
främlingsfientlighet, antisemitism och homofobi
Respekten för alla människors lika värde är
grundläggande i en demokrati. Diskriminering
och brottsliga angrepp mot personer på grund av
deras ursprung eller sexuella läggning innebär ett
angrepp på denna grundläggande princip.
Rättsväsendets anställda skall ha god kunskap
om såväl grunden för brottslighet med inslag av
rasism eller främlingsfientlighet, antisemitism
och homofobi som om situationen för de
grupper som utsätts för sådana brott. Den
kunskapen kan också motverka de fördomar
som kan finnas om de grupper som utsätts för
sådana brott. En förbättrad grundutbildning och
ökad fortbildning i dessa frågor bör kunna
medverka till ökad samverkan mellan
rättsväsendets myndigheter, liksom också
förbättrad metodutveckling för att förebygga
och bekämpa denna brottslighet. Regeringen gav
i regleringsbreven för år 2000 samtliga
myndigheter inom rättsväsendet i uppdrag att
garantera att personalen har en god kunskap på
dessa områden.
Stödet till och skyddet för brottsoffer och vittnen
ökar
Att stärka stödet till och skyddet för den som
utsatts för brott är en angelägen fråga för
regeringen. Den som utsatts för brott skall
bemötas professionellt av de myndigheter han
eller hon kommer i kontakt med och få
tillräckligt stöd och skydd. Regeringen avser att
under hösten 2000 till riksdagen lämna en
proposition med förslag om bl.a. bättre stöd till
och bemötande av brottsoffer hos polis, åklagare,
domstolar, hälso- och sjukvården och
socialtjänsten.
Flera av rättsväsendets myndigheter arbetar
redan aktivt med frågan om hur bemötandet kan
förbättras. Rikspolisstyrelsen färdigställer under
hösten en Brottsofferhandbok. Några
polismyndigheter arbetar med att utveckla
metoderna för att göra riskbedömningar i
enskilda fall som underlag för beslut om olika
skyddsåtgärder.
Det är av avgörande betydelse för en rättsstat
att den som utsatts för ett brott eller bevittnat ett
brott inte skall avstå från att anmäla händelsen
eller medverka i en brottsutredning på grund av
rädsla för att bli utsatt för ytterligare brott.
Senast i november 2000 skall Rikspolisstyrelsen
redovisa det uppdrag som regeringen gav i
november 1999 att, i samverkan med
Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,
Domstolsverket och Brottsoffermyndigheten,
utarbeta förslag till ett nationellt
handlingsprogram för att skydda vittnen,
målsäganden och andra bevispersoner. Syftet
med programmet är att samordna de insatser
som behövs för att skydda bevispersoner från
repressalier och hot i anledning av deras
medverkan i brottsutredningar.
Den internationella dimensionen ökar i betydelse
Under perioden 1 januari – 30 juni 2001 är
Sverige ordförandeland i Europeiska unionen.
Tiden som ordförandeland innebär unika
möjligheter att förverkliga regeringens höga
ambitioner för det svenska deltagandet i och de
svenska initiativen inom det internationella
samarbetet. Detta ställer stora krav på nationell
samordning mellan verksamhetsområden och
myndigheter liksom mellan
Justitiedepartementet och rättsväsendets
myndigheter.
En huvudfråga är att fortsätta att utveckla det
internationella polis- och åklagarsamarbetet,
liksom samarbetet mellan andra organ inom
rättsväsendet i skilda länder. Det kräver i sin tur
att det internationella samarbetet i
lagstiftningsfrågor utvecklas, så att nationella och
internationella regelverk anpassas till dagens och
morgondagens krav och så att rättsväsendets
myndigheter i skilda länder kan kommunicera
och samarbeta på ett effektivt och rättssäkert
sätt.
En uppgift som blivit allt viktigare för
rättsväsendet är att delta i internationellt
utvecklingssamarbete. Sådant samarbete
omfattar insatser såväl i närområdet som i andra
länder i vilka insatser på rättsområdet är en viktig
del av Sveriges utrikespolitik. I förlängningen
innebär bistånd på rättsområdet ökad trygghet
och säkerhet också för Sverige. Under den
kommande perioden är Sveriges insatser på
rättsområdet särskilt inriktade på ett fördjupat
samarbete med grannländerna Estland, Lettland,
Litauen och Polen. Samarbetet manifesterar
Sveriges stöd för dessa länders strävanden att bli
medlemmar i EU. Poliser i fredsfrämjande
uppdrag kommer i ökad utsträckning att ingå
som en del i humanitärt stöd och
utvecklingsbistånd i samband med återskapande
eller uppbyggnad av rättsväsendet i ett
konfliktområde.
Rättsväsendet får stora resurstillskott
De ökande kraven på rättsväsendet i förening
med de budgetrestriktioner som ålagts all
offentlig verksamhet i syfte att sanera landets
finanser har lett till att rättsväsendets ekonomi är
ansträngd.
Genom den ekonomiska vårpropositionen
2000 och förslagen i denna budgetproposition
tillförs rättsväsendet betydande nya resurser.
Tillskotten utgör för 2001 1 miljard kronor, för
2002 1,5 miljarder kronor och för 2003 1,6
miljarder kronor. Medel tillförs också på
tilläggsbudget. En huvuddel av de nya resurserna
tilldelas polisen för att öka antalet poliser,
utveckla närpolisen och det problemorienterade
arbetssättet, förbättra gränskontrollen och delta i
det EU-relaterade arbetet. Också
kriminalvården, åklagarväsendet och
domstolsväsendet får del av de nya resurserna för
att konsolidera myndigheternas ekonomi och
fullfölja det reformarbete som har inletts. Medel
tillförs också Rättsmedicinalverket och
Brottsoffermyndigheten.
Regeringen avser att noga följa rättsväsendets
verksamhet och resultat och att återkomma till
riksdagen om de ytterligare insatser som
erfordras för att fullfölja statsmakternas
intentioner för utvecklingen av rättsväsendet.
4.4.3 Kriminalpolitiken utvecklas för att
minska brottsligheten och öka
människors trygghet
Den allvarliga bakgrunden: en ökad kriminalitet
under efterkrigstiden
Brottsutvecklingen
Den i det närmaste linjära ökningen av antalet
polisanmälda brott från 1950-talet har under
1990-talet ersatts av fluktuationer kring en
relativt konstant nivå. År 1999 anmäldes
1 163 916 brott vilket var cirka 15 500 (1 %)
färre än år 1998 och 43 000 färre än år 1990.
Antalet tillgreppsbrott (som utgör cirka 60 %
av alla anmälda brott) minskade även under 1999
med ett par procent (liksom 1998) och nivån är
nu lägre än 1990. Både bostadsinbrott, inbrott i
källare och vind, biltillgrepp och särskilt
cykelstölder minskade under 1998 och 1999.
Däremot fortsatte ökningen av antalet anmälda
inbrott i fritidshus och anmälda fickstölder
under både 1998 och 1999.
Diagram 4.1 Antal anmälda brott 1950 (1975)–1999
Källa: Brottsförebyggande rådet.
Anmälda våldsbrott (3–6 kap. brottsbalken, vilka
utgör drygt 10 % av samtliga anmälda brott) har
under 1990-talet uppvisat en annan utveckling än
anmälda tillgreppsbrott. Under början av 1990-
talet ökade antalet anmälda våldsbrott men har
sedan varit relativt konstant. Under 1998 ökade
de dock med 6 % jämfört med 1997, under 1999
med 2 %.
Antalet anmälda bedrägeribrott ökade något
under 1999 efter att ha minskat under en följd av
år. Anmälda skadegörelsebrott har ökat
kontinuerligt sedan 1975. Under 1999 minskade
dock antalet anmälda skadegörelsebrott,
däribland klotterbrotten, med 8 % jämfört med
1998, klotterbrotten minskade med 27 % jämfört
med 1998. Antalet anmälda narkotikabrott ökade
totalt medan antalet anmälda narkotikabrott som
gällde överlåtelse m.m. minskade.
Anmälningar av hets mot folkgrupp ökade
kraftigt under 1998 jämfört med 1997, men
minskade dock med 6 % 1999. Anmälningar
rörande olaga diskriminering ökade något
jämfört med 1998. Enligt Säkerhetspolisen var
antalet anmälda brott totalt med rasistiska eller
främlingsfientliga motiv ungefär lika stort 1999
som 1998.
Vad påverkar brottsutvecklingen?
Flera andra faktorer, utöver en förändring av den
faktiska brottsligheten, kan påverka förändringar
av antalet polisanmälda brott. Det gäller bl.a.
allmänhetens anmälningsbenägenhet och
polisens insatser för att upptäcka brott. Det är
svårt att avgöra om de förändringar som
rapporteras från ett år till ett annat speglar
utvecklingen av den faktiska brottsligheten eller
enbart en förändring av andelen synliga brott. I
ett längre tidsperspektiv, från 1960-talet och
framåt, är det enligt Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) troligen så att den faktiska brottsligheten
totalt sett ökat något mer än den anmälda
brottsligheten. Det gäller framför allt
förmögenhetsbrottsligheten. När det gäller
våldsbrott (särskilt våld mellan bekanta) är det,
också enligt BRÅ, troligen så att den faktiska
brottsligheten inte ökat lika mycket som den
anmälda brottsligheten.
BRÅ:s prognoser för brottsligheten bygger på
ett antal samhällsfaktorer som visat sig ha ett
samband med utvecklingen av anmälda brott.
Prognoserna har tidigare visat sig stämma relativt
väl med den faktiska utvecklingen. Under första
halvåret 1999 har de anmälda tillgreppsbrotten
minskat med 2 % trots att de enligt prognosen
förväntas öka med 3 % under helåret 1999. En
sådan skillnad kan bero på de åtgärder som
vidtagits inom rättsväsendet och på det
brottsförebyggande arbete som sker i samhället i
övrigt. När det gäller minskningen av t.ex.
bostadsinbrott och skadegörelsebrott är det,
enligt BRÅ, troligt att den ökade inriktningen på
att förebygga brott också fått denna effekt.
Brottslighet och trygghet i ett internationellt
perspektiv
Utvecklingen av brottsligheten har varit likartad
i hela västvärlden under de senaste decennierna.
Brottsligheten i Sverige ligger, enligt
internationella offerundersökningar
(Internationella jämförelser av brottsligheten,
BRÅ-rapport 1999:3), nära genomsnittet för
länder i västvärlden (elva länder ingick i
undersökningen). Brottsligheten i Sverige är
dock, i högre utsträckning än i många andra
länder, koncentrerad till mindre allvarliga brott.
Det kan vara en anledning till att, även om
trygghetskänslan också påverkas av andra
faktorer än den upplevda risken att bli utsatt för
brott, Sverige år 1996 var det land där den största
andelen av invånarna kände sig trygga ute på
kvällen. Andelen som kände sig otrygga hade
också minskat något (med fyra procentenheter)
jämfört med 1992.
Ett tryggare samhälle motverkar brottslighet
Kriminalpolitiken omfattar samhällets åtgärder
mot brott och innefattar verksamheter både
inom rättsväsendet och i samhället i övrigt.
Brottsligheten kan innebära ett angrepp mot
människors liv, hälsa, integritet eller egendom
och förorsaka lidande och otrygghet. Den
medför betydande kostnader för enskilda och för
samhället. Den kan i sina grövsta uttrycksformer
och i sin förlängning utgöra ett hot mot vår
demokratiska rättsstat och grunderna för vår
samhällsgemenskap.
Samtidigt som brottsligheten är ett allvarligt
samhällsproblem är den också en följd av de
problem som finns i samhället. Kriminalpolitiken
måste utgå från kunskapen att brottsligheten
påverkas av en rad faktorer i samhället.
Rättsväsendet är den myndighetssfär som har det
grundläggande ansvaret för att förebygga och
utreda brott, men samhällets insatser mot
brottsligheten måste innefatta åtgärder inom
samhällets alla sfärer och på samhällets alla olika
nivåer. Kriminalpolitiken måste vara en
integrerad del av samhällspolitiken. En
framgångsrik kriminalpolitik kan bara drivas
inom ramen för en allmän välfärdspolitik som
innefattar mål om social trygghet, rättvis
fördelning och stärkt solidaritet människor
emellan.
Samhällets insatser för barn och ungdomar,
liksom verksamheten inom skola och
socialtjänst, är centrala delar av en
kriminalpolitik byggd på helhetssyn och
kunskap. Ett tryggare samhälle byggs framför allt
med gemensamma insatser mot social ofärd,
missbruk av alkohol och narkotika, genom
åtgärder på arbetsmarknadspolitikens och
bostadspolitikens område och genom att
motverka utanförskap och segregation.
Målet för kriminalpolitiken är att minska
brottsligheten och öka tryggheten. Målet
innefattar förutom att öka den faktiska
tryggheten också att öka den upplevda
tryggheten. Den kriminalpolitiskt inriktade
verksamheten syftar framför allt till att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet, att
förebygga brott, att utreda och avgöra brottmål,
att se till att den som begått brott lagförs, att
verkställa påföljder och rättsanspråk och att ge
stöd till den som drabbas av brott.
Kriminalpolitiken skall bygga på en helhetssyn
och utgå från principen om alla människors lika
värde och respekt för den enskildes integritet
och värdighet. Kriminalpolitiken och samtliga
åtgärder som vidtas inom rättsväsendet skall
bygga på kunskap om brottsligheten och dess
orsaker och om effekter av vidtagna åtgärder.
Brottsförebyggande arbete och polisverksamhet i
människors närmiljö utvecklas vidare
Lokala insatser mot lokal brottslighet
En majoritet av de brott som begås drabbar
enskilda i deras närmiljö. Sådan brottslighet
påverkar i hög grad upplevelsen av trygghet och
livskvalitet. Brottslighetens orsaker måste i dessa
fall angripas lokalt, nära roten till problemet. Då
mycket av den informella, medborgerliga
kontrollen i vårt samhälle ersatts av offentlig
kontroll har avståndet mellan de problem som
brottsligheten orsakar lokalt och de åtgärder som
måste användas för att bekämpa problemen blivit
för stort. Ett framgångsrikt arbete för att minska
brottsligheten kräver medborgerliga initiativ och
ett brett engagemang från allmänhetens sida.
Arbetet – både inom rättsväsendet och i
rättsväsendets samverkan med andra
samhällsområden och lokala myndigheter,
organisationer, näringsliv och enskilda – för att
bekämpa och förebygga brottsligheten måste
vidareutvecklas.
Den brottslighet som drabbar människor i
deras vardag och närmiljö handlar bl.a. om
skadegörelse, stölder av och ur bilar,
bostadsinbrott, cykelstölder och butiksstölder.
Sådan brottslighet som gatulangning av
narkotika, försäljning av illegalt tillverkad
alkohol till unga eller våld och hot på allmänna
platser påverkar också i hög grad livskvaliteten
och upplevelsen av trygghet liksom
möjligheterna till positiv utveckling för enskilda
bostads- och cityområden.
Regeringen avser under hösten 2000 att
återkomma till riksdagen med en
lägesbeskrivning gällande det
brottsförebyggande arbetet, som tar sin
utgångspunkt i det av regeringen år 1996
beslutade nationella brottsförebyggande
programmet.
Närpolisreformen skall fullföljas och
vidareutvecklas
Närpolisreformen syftar till att medborgare i
hela landet skall ha tillgång till en polis med lokal
förankring, hög kompetens och tillräckliga
resurser. Endast på det sättet skapas garantier för
att brott och ordningsstörningar i ett område
kan bekämpas uthålligt och med tillämpning av
de bästa polisiära metoderna och kunskaperna.
På sikt bör enligt regeringens mening polisen i
närpolisområdena ansvara för all polisverksamhet
som inte kräver speciell kompetens eller av andra
skäl bör bedrivas centralt. En utvecklad närpolis-
organisation skapar förutsättningar för ett
förtroendefullt samarbete mellan polisväsendet
och det övriga lokalsamhället i kampen mot
brottsligheten.
Ett grundläggande tema är satsningen på
lokalt brottsförebyggande arbete. År 1996
presenterade regeringen det nationella
brottsförebyggande programmet Allas vårt
ansvar. I programmet betonas att det lokala
engagemanget är avgörande för ett effektivt
brottsförebyggande arbete. Polisen har en viktig
del i det arbetet.
Det är ofta svårt att mäta och redovisa
resultatet av brottsförebyggande arbete. Ett
verkligt problemorienterat polisarbete
förutsätter emellertid kartläggning,
dokumentation, uppföljning och analys. I
närpolisområdena skapas goda förutsättningar
för ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete.
Enligt regleringsbrevet för år 2000 skall varje
polismyndighet utarbeta och dokumentera en
brottsförebyggande strategi som kan ligga till
grund för allt förebyggande polisarbete på lokal
nivå. En viktig utgångspunkt för det arbetet är en
analys av genomförd och pågående verksamhet.
Närpolisreformen genomfördes under en tid
då polisverksamheten präglades av besparingar
och stora omorganisationer och innebar därför
betydande påfrestningar på polisorganisationen.
De frågor om resurs- och ansvarsfördelningen
mellan närpolisen och övriga polisverksamheter
som uppstod när reformen genomfördes är
delvis ännu olösta. På flera håll i landet pågår
försök med att integrera annan verksamhet av
lokal natur, främst ingripandeverksamheten, med
verksamheten i närpolisområdena. På så sätt kan
planeringen underlättas och den problemorien-
terade ansatsen breddas. Enligt regeringens
mening bör denna utveckling intensifieras.
Det är avgörande för hela polisväsendet att
närpolisområdena nu får de resurser och den
kompetens som behövs för att den verkligen
skall bli basen i polisverksamheten. Det kräver
insatser för kompetensutveckling och
personaltillskott. De resurser som nu tillförs
polisen gör det möjligt att åter öka antalet poliser
så att svårigheter som beror på personalbrist på
sikt kan undanröjas.
Stödet till och utvärderingar av det lokala
brottsförebyggande arbetet skall öka
Utgångspunkten för ett effektivt
brottsförebyggande arbete är att alla goda krafter
mobiliseras och tas tillvara i kampen mot
brottsligheten. Rättsväsendets myndigheter och
lagstiftningen skall i dessa frågor fungera som ett
stöd för det engagemang som finns hos lokala
myndigheter, organisationer, näringsliv och
enskilda.
Regeringen har tidigare valt att inte föreslå en
skyldighet för kommuner att utarbeta lokala
trygghetsplaner eller att inrätta lokala
brottsförebyggande råd. Utgångspunkten bör i
stället vara att de kommuner, som anser att
åtgärder behöver vidtas för att minska
brottsligheten och öka tryggheten, ser över
möjligheterna att förebygga brott på lokal nivå
utifrån en analys av problembilden och av vilka
resurser som finns på lokal nivå.
BRÅ har en central roll när det gäller att stödja
lokalt brottsförebyggande arbete särskilt vad
gäller kunskapsstöd och metodutveckling. BRÅ
bidrar också till möjligheterna för lokala
verksamheter att utbyta erfarenheter på lokal,
regional och nationell nivå. För närvarande finns
lokala brottsförebyggande råd i ca 175 av landets
kommuner. Målsättningen är att ett sådant råd
eller motsvarande skall finnas i två tredjedelar av
landets kommuner.
Effekten av olika åtgärder mot brott är en
viktig fråga för framtiden. Under de närmaste
åren kommer BRÅ:s verksamhet att i högre
utsträckning inriktas på att genomföra
utvärderingar av olika lokala brottsförebyggande
projekt. Det är av avgörande betydelse för
möjligheterna att förebygga brott att öka
kunskapen inom detta område, både genom
utvärderingar av nya verksamheter och genom
att i ökad utsträckning lära av erfarenheter från
andra länder. Sådan kunskap måste också ligga
till grund för utvecklingen av polisens
problemorienterade arbetssätt.
Det förebyggande arbetet i storstäderna utvecklas
En, även i förhållande till befolkningen,
oproportionerligt stor andel av brotten begås i
storstäderna. Koncentrationen av människor,
näringsliv och nöjen till dessa områden får till
följd att såväl grövre och organiserad brottslighet
som brott som t.ex. olaga hot, biltillgrepp,
misshandel och skadegörelse liksom andra typer
av ordningsstörningar är långt vanligare i
storstadsområden än i övriga landet. Det gäller
särskilt vissa bostadsområden i storstäderna och
för cityområden.
Den verksamhet som bedrivs för att förebygga
och bekämpa brott och för att öka tryggheten
hos enskilda skall i ökad utsträckning ta hänsyn
till detta i planeringen av verksamheten. Det
gäller såväl polisverksamheten som den
brottsförebyggande verksamheten och stödet till
den.
Kommittén för brottsförebyggande arbete
konstaterade att det är särskilt svårt att
mobilisera invånare och kommundelar i sådana
områden där brottsligheten är särskilt hög i ett
förebyggande arbete. Det arbete som drivs av
BRÅ, delvis inom ramen för regeringens
storstadssatsning, är därför av stor vikt. I de
kommuner och för de bostadsområden som är
aktuella, med vilka regeringen ingår lokala
utvecklingsavtal, skall det finnas en analys av
brottsligheten som utgångspunkt för en strategi
eller plan för hur brottsligheten i området skall
minskas och tryggheten öka med hjälp av det
ekonomiska stöd som regeringen bidrar med för
utvecklingsavtalen. De lokala utvecklingsavtalen
revideras årligen och i samband med det
uppmärksammas hur brottsförebyggande
insatser fortsättningsvis skall utvecklas i berörda
kommuner.
Den engångsvisa förstärkningen om 200
miljoner kronor för år 1999 användes för att
förstärka polismyndigheterna i
storstadsregionerna. Regeringen följer noga
utvecklingen av rättsväsendets arbete för att
bekämpa och förebygga brott särskilt i dessa
områden.
Den brottsutredande verksamheten utvecklas i
samarbete mellan polisen och åklagarväsendet
Åklagare och polis skall samarbeta för att förbättra
brottsutredningarna
Att brottsutredningar genomförs snabbt,
effektivt och med hög kvalitet är grundläggande
ur ett medborgarperspektiv. Polisväsendet skall
ha förmåga att med hög kvalitet utreda såväl
svåra och komplicerade ärenden som den stora
massan av enkla och medelsvåra brott. Det är
givetvis polisväsendet som ansvarar för att dess
personal har hög kompetens, ändamålsenliga
arbetsmetoder och effektiva hjälpmedel för att
utreda brott. Brottsutredningsverksamheten är
emellertid en för åklagarväsendet och polisen
gemensam uppgift och myndigheterna är
beroende av varandra för att verksamheten skall
kunna utvecklas och förbättras.
Riksåklagaren har uttalat oro över
utvecklingen av polisens brottsutredande
verksamhet och pekat på att möjligheterna att
klara upp brott minskat väsentligt under hela
1990-talet. Enligt Riksåklagaren är situationen
helt oacceptabel från kriminalpolitisk
utgångspunkt.
Också Justitieombudsmannen,
Justitiekanslern, Riksdagens revisorer och
Granskningskommissionen i anledning av
brottsutredningen efter mordet på Olof Palme
har pekat på brister och oklarheter i
brottsutredningssystemet (se avsnitt 4.6.1).
Kritiken avser bl.a. långa handläggningstider,
låg uppklaring, oklar ansvarsfördelning mellan
åklagare och polis, tillsynen över utredningarna,
hanteringen av internutredningar och
kompetensförsörjningen.
Riksdagen har tillkännagivit att regeringen bör
låta utreda frågan om ett oberoende organ för
tillsyn av polisens och åklagarnas
förundersökningsarbete. Riksdagen har också
tillkännagivit att regeringen bör se över frågan
om en specialisering av utredningsverksamheten
inom närpolisen (bet. 1999/2000:JuU11, rskr.
1999/2000:211). Regeringen avser därför att
inom kort besluta om en översyn av
brottsutredningsverksamheten.
Det är samtidigt viktigt att Rikspolisstyrelsen
och Riksåklagaren fortsätter att tillsammans
analysera utredningsprocessen och utifrån ett
helhetsperspektiv se över kompetensförsörjning,
organisation och utredningsrutiner.
Myndigheternas iakttagelser och slutsatser inom
ramen för den samordnade
inspektionsverksamheten är en viktig
kunskapskälla.
Åklagarrollen i brottsutredningar
Det utvecklingsarbete som inleddes med
åklagarreformen år 1996 har medfört
genomgripande förändringar i åklagarväsendets
organisation samt en renodling av
ledningsfunktioner och brottsbeivrande
verksamhet. Det är nu angeläget att
åklagarväsendet ytterligare förstärker och
utvecklar åklagarrollen samt finner optimala
former för samverkan med polisen och för
ansvarsfördelningen mellan åklagare och polis.
En sådan utveckling är nödvändig för att
säkerställa en snabbare och effektivare
brottsutredningsverksamhet.
I detta ligger bl.a. att Riksåklagaren i nära
samverkan med Rikspolisstyrelsen förstärker och
vidareutvecklar de gemensamma insatserna för
att förbättra utredningsverksamheten. Särskilt
angeläget är det att samarbetet på lokal nivå
ytterligare förbättras. En verksamhetsutveckling
på den nivån är naturlig och rationell med hänsyn
till att i princip all brottsbeivrande verksamhet
sedan år 1996 är koncentrerad till de 38
åklagarkamrarna som är lokaliserade över hela
landet. Genom handledning och fördjupat
samarbete kan åklagarna medverka i polisens
insatser för en bättre utredningsverksamhet,
framför allt vid närpolisen. På sikt bör ett sådant
samarbete också leda till förbättringar när det
gäller utredningar av den mera kvalificerade
kriminaliteten.
Enligt regeringens bedömning visar
utvecklingsprojekten för snabbare hantering av
brottmålsärenden att stora effektivitetsvinster
kan uppnås med förhållandevis enkla medel, t.ex.
en ökad administrativ samordning. Därför anser
regeringen att det är angeläget att rättsväsendets
myndigheter vidareutvecklar sina insatser för att
för att förbättra samordningen.
Det internationella samarbetet skall förbättras
De brottsbekämpande myndigheterna i de olika
länderna skall på ett snabbt och effektivt sätt
kunna angripa den gränsöverskridande
brottsligheten. Regeringen fäster stor vikt vid att
utvecklingen av nya instrument och metoder för
att förstärka det rättsliga samarbetet över
gränserna fortsätter. Det är också nödvändigt att
åklagarväsendet organiseras på ett sätt som
främjar en effektiv bekämpning av
gränsöverskridande brottslighet. Åklagarna har
en ledande och viktig roll i sådana
brottsutredningar.
Kompetensen inom åklagarväsendet skall vara hög
För en aktiv och skicklig
förundersökningsledning i kvalificerade
utredningar om t.ex. miljöbrottslighet eller grov
organiserad brottslighet är det nödvändigt att
åklagarna har en hög kompetensnivå.
Kvalificerad och fortlöpande utbildning för
åklagare och andra personalkategorier inom
åklagarväsendet är också en förutsättning för att
åklagarna skall kunna fungera som stöd för
närpolisens bekämpning av enklare och
medelsvåra brott.
Kampen mot den allvarligaste brottsligheten
All brottslighet skall bekämpas. Utgångspunkten
är självklar och nödvändig för att respekten för
lagstiftningen skall kunna upprätthållas.
Samhället skall stå fast vid de värderingar som
ligger till grund för att vissa förfaranden är
straffbelagda. Rättsväsendet skall ha beredskap
att ingripa mot brott på det sätt som är
föreskrivet i lagstiftningen.
Rättsväsendets samlade resurser skall användas
på ett medvetet sätt och med utgångspunkt i en
helhetssyn på de åtgärder som bör vidtas för att
uppnå de kriminalpolitiska målen. Det innebär
att åtgärder mot allvarlig brottslighet eller annan
brottslighet som leder till stor skada i många fall
ges en förhållandevis stor del av de samlade
resurserna. Till denna typ av brott hör
våldsbrottslighet, narkotikabrott och ekonomisk
brottslighet inklusive miljöbrott. Andra exempel
på brottslighet som även fortsättningsvis ägnas
särskild uppmärksamhet är grov organiserad
brottslighet och brott som riktar sig mot särskilt
utsatta personer eller grupper.
Arbetet med att utforma förslag om buggning
och andra reformer av de hemliga tvångsmedlen
fortsätter. Avsikten med arbetet är att förbättra
rättsstatens möjligheter att ingripa mot den
allvarligaste brottsligheten.
De mycket allvarliga brott som under 1999
begicks mot polismän och journalister
aktualiserade frågan om rättsväsendets
förutsättningar att motverka angrepp mot
centrala samhälleliga funktioner. Myndigheterna
inom rättsväsendet skall därför ägna stor kraft åt
att samla kunskap om brottslighet av detta slag
och använda den kunskapen för att effektivare
förebygga och utreda sådan samhällsfarlig
kriminalitet.
Samtliga myndigheter har fått regeringens
uppdrag att säkerställa att rättsväsendets personal
har god kunskap såväl om grunden för rasistiska,
främlingsfientliga och homofobiska brott som
om situationen för de grupper som utsätts för
sådana brott.
Våldsbrott
Utvecklingen av den anmälda våldsbrottsligheten
är oroande. Antalet anmälda våldsbrott ökade
kraftigt under den första delen av 1990-talet.
Ökningen dämpades senare något och minskade
under 1996. Under de senaste åren har dock de
anmälda våldsbrotten återigen ökat med några
procent. Det är möjligt att den statistiska
ökningen inte motsvaras av någon faktisk ökning
av våldsbrottsligheten. Det är troligt att ökade
insatser för att bekämpa våldsbrottsligheten
också leder till att fler våldsbrott anmäls även när
det gäller våld på allmänna platser, inte bara
sådant våld som begås mellan nära bekanta på
privata platser.
En av de viktigaste uppgifterna för samhället
är att förhindra att människor utsätts för
våldsbrott. Särskild uppmärksamhet skall därför
även fortsättningsvis ägnas åt att förebygga och
bekämpa våldsbrott. För att motverka våld i
städernas citykärnor, i anslutning till krogar och
nöjesetablissemang och annars på allmänna
platser är polisens resursanvändning och
arbetssätt av avgörande betydelse. Fortsatta
åtgärder som särskilt är inriktade på detta är
nödvändiga, liksom en anpassning av polisens
arbetstider till brottslighetens fördelning i tid,
alltså ett problemorienterat arbetssätt.
Av stor betydelse är också sådana insatser som
kan vidtas på det lokala planet. Det handlar
framför allt om planeringen av bostads- och
cityområden, utskänkningstillstånd, krav på
nöjesetablissemang och andra sådana åtgärder
som kommunerna förfogar över. Det kan också
handla om att det skall finnas attraktiva
fritidsalternativ för ungdomar och yngre vuxna i
de områden de bor.
Våld mot kvinnor
En stor del av våldet i samhället begås i hemmen
mot personer som har en nära relation till
gärningsmannen. Offret för sådant våld är ofta
en kvinna eller ett barn och det är ofta en man
som är gärningsman. För att bekämpa
våldsbrottslighet av detta slag är behovet av
myndighetssamarbete, liksom samverkan med
frivilligorganisationerna, uppenbart.
Under 1997 gav regeringen flera myndigheter
inom rättsväsendet i uppdrag att vidta olika typer
av åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor
och för att ge kvinnor som utsatts för våld ett
bättre bemötande. Under 1998 beslutade
riksdagen enligt regeringens förslag om ny och
skärpt lagstiftning.
För att dessa åtgärder skall få genomslag krävs
ett långsiktigt och metodiskt arbete, byggt på
kunskap. De redovisningar av
myndighetsuppdragen, som lämnas till
regeringen används av en arbetsgrupp inom
Regeringskansliet som underlag i det fortsatta
arbetet. Under år 2000 kommer en internationell
forskarkonferens att hållas för att belysa effekten
av olika behandlingsmetoder för män som dömts
för våld mot kvinnor.
Metoderna för att bedöma risk- och hotbilder
inom polisverksamheten utvecklas och prövas
för närvarande på några håll i landet i nära
samarbete med vetenskaplig expertis.
Målsättningen är att minska risken för att
kvinnor utsätts för upprepat våld genom att
polisen bättre skall kunna bedöma vilka
skyddsåtgärder som behöver vidtas i det
individuella fallet.
Åklagarmyndigheterna har upprättat särskilda
åtgärdsprogram som har inriktats på ökad
kunskapsbildning, samarbete med polisen för att
utveckla bättre utredningsmetoder, snabbare
lagföring och ökad samverkan med socialtjänsten
m.fl. för att kunna ge ett bättre stöd till kvinnor
som utsatts för våld. Riksåklagaren samverkar
också med Rikspolisstyrelsen för att förbättra
arbetet att besluta om och följa upp
besöksförbud.
Inom Justitiedepartementet övervägs för
närvarande de rättsliga förutsättningarna för
elektronisk övervakning vid brott mot ett
besöksförbud.
Regeringen avser att under år 2001 driva arbetet
vidare när det gäller kampen mot sexualbrott.
Den parlamentariska kommitté som regeringen
tillsatte 1998 för att göra en översyn av
bestämmelserna om sexualbrott, skall avlämna
sitt betänkande i februari 2001. Utgångspunkten
för kommitténs arbete är att göra skyddet för
den sexuella integriteten så heltäckande som
möjligt.
Brott mot barn
FN:s barnkonvention skall efterlevas och
övergrepp mot barn bekämpas med kraft. Den
polisanmälda misshandeln mot barn har mer än
fyrdubblats sedan början av 1980-talet. Det är
bakgrunden till att regeringen 1998 tillsatte en
parlamentarisk kommitté för att utreda frågan
om barnmisshandel och därmed
sammanhängande frågor. Det är regeringens
målsättning att utredningens arbete skall bidra
till att skapa bättre förutsättningar för att hindra
att barn misshandlas, effektivare samverkan
mellan de verksamheter som skall utreda
barnmisshandel, bättre kunskaper hos berörda
yrkesgrupper och ökade möjligheter till stöd och
hjälp till berörda.
I ett delbetänkande om brottsutredningarna i
barnmisshandelsärenden konstaterar
utredningen att det går att förbättra
handläggningen av barnmisshandelsärenden hos
polis och åklagare. Förslagen remissbehandlas för
närvarande. Kommittén skall slutredovisa sitt
uppdrag senast den 31 mars 2001. Mot bakgrund
av all den information och nya kunskap som
kommer att finnas tillgänglig under 2001
kommer regeringen att överväga ytterligare
åtgärder för att förebygga att barn utsätts för
brott och stärka skyddet för de barn som ändå
utsatts. Barn som offer kommer att
uppmärksammas särskilt i den proposition om
brottsoffer som regeringen avser överlämna till
riksdagen under hösten 2000.
Riksdagen har på förslag från regeringen
beslutat att införa en möjlighet att förordna en
särskild företrädare för barn i vissa fall.
Möjligheten finns sedan 1 januari 2000. Syftet är
att stärka barnets rätt, förebygga fortsatt
brottslighet och underlätta utredning och
lagföring i fall där en vårdnadshavare eller annan
närstående misstänks för brott mot ett barn.
Brott med rasistiska eller främlingsfientliga,
antisemitiska och homofobiska inslag
Respekten för alla människors lika värde är
grundläggande i en demokrati. Diskriminering
och brottsliga angrepp mot personer på grund av
deras ursprung eller sexuella läggning innebär ett
angrepp på denna grundläggande utgångspunkt.
Rasistiska eller främlingsfientliga,
antisemitiska och homofobiska brott skall
förebyggas och bemötas med kraftfulla åtgärder.
Samarbetet mellan Säkerhetspolisen och den
öppna polisen på detta område har varit positivt
och utvecklas vidare.
Ett sätt att motverka brott med rasistiska eller
främlingsfientliga, antisemitiska och
homofobiska inslag och för att minimera de
skador de ger upphov till är att säkerställa att de
som arbetar inom rättsväsendet har god kunskap
såväl om grunden för rasism eller
främlingsfientlighet, antisemitism och homofobi
som om situationen för de grupper som utsätts
för sådana brott.
Den kunskapen kan också motverka de
fördomar som kan finnas om grupper som
utsätts för sådana brott. En förbättrad
grundutbildning och ökad fortbildning i dessa
frågor bör kunna medverka till ökad samverkan
mellan rättsväsendets myndigheter, liksom också
förbättrad metodutveckling för att förebygga
och bekämpa denna brottslighet. Regeringen har
gett samtliga myndigheter inom rättsväsendet i
uppdrag att garantera att personalen har god
kunskap på dessa områden.
Riksåklagaren beslutade i december 1999 om
ett omfattande och ambitiöst handlingsprogram
för att bekämpa brott med rasistiska eller
främlingsfientliga motiv.
För att bland annat samordna den kunskap
som finns på det lokala planet om hur rasism,
främlingsfientlighet och etnisk diskriminering
uppstår, utvecklas och kan bekämpas har
regeringen gett Integrationsverket i uppdrag att
upprätta en kunskapsbank.
I kunskapsbanken skall sådan information
kunna samlas och vara lätt tillgänglig för olika
typer av användare. Integrationsverket har också
fått i uppdrag att, i samarbete med Svenska
kommunförbundet, inrätta en
rådgivningsverksamhet för kommuner där man
har problem med denna typ av företeelser.
På regeringens uppdrag pågår arbete för att
överväga förändringar i lagstiftningen. Den
kommitté, som har till uppgift att överväga en
kriminalisering av aktivt deltagande i en
organisation som sysslar med brottslig
verksamhet, skall också överväga andra frågor
som rör brottslighet med rasistiska inslag.
Kommittén skall också överväga frågan om att
straffbelägga hets mot homosexuella. Arbetet
skall redovisas senast i oktober 2000.
I juni 1999 tillsatte regeringen en utredning för
att se över lagstiftningen om olaga
diskriminering och tillämpningen av den. Syftet
med utredningen är att åstadkomma en
lagstiftning och en tillämpning av den som utgör
ett effektivt medel mot diskriminering.
Utredningen skall redovisa sitt arbete senast i
april 2001.
Även i internationella fora, bl.a. i EU och i
FN, arbetar Sverige aktivt för att motverka
rasism, främlingsfientlighet och diskriminering.
En central uppgift för rättsväsendet är alltså
och kommer också i framtiden att vara att
fortsätta att utveckla metoderna för hur brott av
dessa slag förebyggs och bekämpas och hur de
som utsatts för sådana brott bemöts.
Narkotikabrott
Missbruk av narkotika är en starkt bidragande
orsak till förekomsten av brott och otrygghet i
samhället. Vid sidan av den brottslighet som är
förknippad med själva hanteringen av
narkotikan, skapar missbruket och den illegala
handeln annan kriminalitet. Att utveckla och
förstärka de brotts- och drogförebyggande
insatserna, särskilt bland ungdomar, samt i övrigt
bekämpa narkotikabrottsligheten är därför en av
de viktigaste kriminalpolitiska prioriteringarna.
Regeringen tillkallade 1998 en
narkotikakommission som skall utvärdera
samhällets narkotikapolitiska insatser och föreslå
effektiviseringar av narkotikapolitiken.
Översynen skall omfatta såväl lagstiftningen på
området som samhällets åtgärder i övrigt.
Uppdraget skall redovisas före utgången av år
2000. BRÅ har utvärderat kriminaliseringen av
eget bruk av narkotika, som trädde i kraft 1988.
Resultatet kommer att redovisas under hösten
2000.
Den ekonomiska brottsligheten
Den ekonomiska brottsligheten, inklusive den
IT-relaterade brottsligheten, berör stora
samhälleliga värden och drabbar det allmänna,
näringslivet och enskilda människor. Under de
senaste decennierna har många former av
komplicerad och samhällsfarlig ekonomisk
kriminalitet utvecklats. Ofta begås sådana brott
inom en näringsverksamhet. Det finns också ett
samband mellan ekonomisk brottslighet och
annan grov organiserad brottslighet. Det blir allt
vanligare att ekonomiska brottslighet är
gränsöverskridande. Den drar då ofta nytta av
skillnader i nationell lagstiftning och av
myndigheternas svårigheter att samarbeta
effektivt över gränserna.
Statsmakterna har under de senaste åren
väsentligt förstärkt insatserna mot denna typ av
kriminalitet. Utvecklingen av
myndighetssamarbete, arbetsmetoder och
kompetens är några av hörnstenarna i
regeringens strategi mot ekonomisk brottslighet.
I strategin ingår också framtagandet av ny och
bättre lagstiftning. Det pågår ett stort antal
projekt på det området.
Det är problematiskt att den svenska
forskningen i frågor om brott och åtgärder mot
brott är så begränsad. Det gäller även
grundforskningen och tillgången på
forskarutbildad personal inom rättsväsendet. I
fråga om den ekonomiska brottsligheten är det
särskilt problematiskt eftersom den är så
komplex. BRÅ tillfördes därför i
budgetpropositionen för år 1998 resurser för att
under tre år bygga upp och initiera forskning om
ekonomisk brottslighet inklusive miljöbrott. En
treårsperiod är emellertid enligt regeringens
bedömning alltför kort för att kunna generera
bestående resultat i form av uppbyggd
forskarkompetens och ett intresse för frågan i
forskningssamhället. Särskilda medel för att
bygga upp forskningen om ekonomisk
brottslighet inklusive miljöbrott (med särskild
inriktning på att ta fram förslag till åtgärder)
tillförs därför BRÅ över tilläggsbudget.
Inrättandet av Ekobrottsmyndigheten har
skapat goda strategiska förutsättningar för en
effektivare ekobrottsbekämpning i hela landet.
Myndigheten har en viktig nationell
samordningsfunktion när det gäller
ekobrottsbekämpning. Därför är det angeläget
att myndigheten långsiktigt och metodiskt
vidareutvecklar de nationella stabsfunktionerna
bl.a. för att kunna förbättra samordningen av de
samlade insatserna mot ekobrottsligheten.
Myndigheten skall vidareutveckla och
förstärka bekämpningen av den kvalificerade,
omfattande och gränsöverskridande ekonomiska
brottsligheten.
Eftersom det är en grundläggande uppgift för
Ekobrottsmyndigheten att tidigt upptäcka eller
förhindra ekonomisk brottslighet är det också
viktigt att myndigheten förbättrar den
brottsförebyggande verksamheten på såväl
central som lokal nivå.
För att säkerställa Ekobrottsmyndighetens
funktion som ett kompetens- och
kunskapscentrum är det avgörande att
myndigheten har en fortsatt hög ambitionsnivå
när det gäller avancerad utbildning och
kompetensutveckling.
Miljöbrott
En effektiv bekämpning av brott mot miljön är
avgörande för en ekologisk hållbar utveckling.
Den nya miljöbrottsorganisationen skall därför
ha en hög beredskap och tillräckliga
utredningsresurser. Det är en svår och
omfattande uppgift för åklagar- och
polisorganisationerna att utveckla och
effektivisera miljöbrottsbekämpningen. Därför
är det tillfredsställande att myndigheterna har
nått en god bit på vägen när det gäller att säkra
kompetens, kapacitet och kontinuitet i kampen
mot miljöbrott. Att det finns åklagare och
poliser med specialistkompetens på
miljöområdet är en grundförutsättning för en
positiv verksamhetsutveckling.
En effektivare miljöbrottsbekämpning
förutsätter också att polis, åklagare och
tillsynsmyndigheter samordnar sitt arbete och
samarbetar i såväl konkreta ärenden som
strategiska frågor. Den centrala
miljöbrottsenheten hos Riksåklagaren är viktig
för samordningen av de nationella insatserna på
miljöområdet och som stöd i omfattande och
kvalificerade miljöbrottsärenden.
Riksåklagaren har tagit initiativ till bildandet
av Miljöbrottsrådet. Enligt regeringens
uppfattning kommer ett sådant centralt forum
för bl.a. informationsutbyte och
myndighetssamverkan att gynna de framtida
insatserna mot miljöbrott.
En polis för 2000-talet – förändringsarbetet skall
fortsätta
Under det senaste decenniet har polisväsendet
genomgått stora förändringar.
Sammantaget har dessa förändringar medfört
nya strukturer och ny organisation, ändrade
arbetsmetoder, behov av kompetensutveckling
och ökade krav på samverkan. Rationaliseringar
och besparingar har lett till att såväl polispersonal
som övriga anställda minskat i antal.
För att upprätthålla medborgarnas förtroende
för polisen är, som redan framgått, insatser inom
framför allt två områden avgörande under de
närmaste åren. Dels skall närpolisreformen
fullföljas och vidareutvecklas. Dels skall
brottsutredningarna på alla nivåer bli snabbare
och säkrare, så att lagföringen ökar och tiden
mellan brott och påföljd blir så kort som möjligt.
För att dessa insatser skall bli möjliga krävs
betydande personalförstärkningar, en
systematisk satsning på kompetensutveckling
samt en utveckling av samarbetet med andra
myndigheter inom och utom rättsväsendet. Den
nya grundutbildningen för poliser är avgörande
för att polisen skall kunna svara mot 2000-talets
krav.
Vid sidan av dessa satsningar skall
polisväsendet redan i år vidta de åtgärder som
krävs för att förstärka gränskontrollen till den
nivå som behövs för Sveriges operativa inträde i
Schengensamarbetet.
Även i framtiden ställs det således stora krav
på polismyndigheterna såväl när det gäller att
skapa en organisation som är anpassad till
verksamhetens krav och förutsättningar som när
det gäller att disponera resurserna på ett effektivt
sätt. Det är Rikspolisstyrelsen som har den
viktiga uppgiften att stödja och samordna det
arbetet.
Professionellt polisarbete är alltid
problemorienterat
Allt polisarbete skall vara problemorienterat. Det
innebär att det skall utgå från professionell
kunskap och analys. Verksamheten skall också
utformas och dokumenteras så att den
kontinuerligt bidrar till den kunskap som finns
om faktorer som orsakar eller förebygger brott
och ordningsstörningar. Det problemorienterade
polisarbetet inriktas på att i första hand
förebygga brott. Insatserna tar sin utgångspunkt
i en kartläggning och analys av problembilden.
Åtgärderna dokumenteras och utvärderas och
arbetet anpassas kontinuerligt efter vad
utvärderingarna visar. Ett sådant arbetssätt höjer
organisationens kompetens och förbättrar de
långsiktiga effekterna av polisarbetet. Båda
faktorerna är viktiga för att öka personalens
tillfredsställelse i arbetet.
Arbetsförhållandena inom polisväsendet skall
uppmuntra till ett långsiktigt problemorienterat
arbetssätt. Behovet av god arbetsledning och
styrning av verksamheten är särskilt stort på
detta område.
Många myndigheter har på senare tid valt att
bredda och förbättra sin kompetens genom att
anställa analytiker, statistiker och andra experter.
Sådan kompetens är ett viktigt stöd i arbetet med
att systematisera och behandla den stora kunskap
som finns inom och utom polisväsendet om
individer och faktorer som orsakar brott.
Experterna kan också öka kompetensen hos
övrig personal och utgöra en resurs i det vidare
utvecklingsarbetet på central nivå.
Sverige skall inträda i det operativa
Schengensamarbetet. Övrigt internationellt
samarbete skall förstärkas
Sveriges målsättning att bli operativ medlem i
Schengensamarbetet under hösten år 2000 ligger
fast. Ett rådsbeslut med detta innehåll bör kunna
fattas av EU kring månadsskiftet
november/december år 2000. Däremot kommer
själva den praktiska tillämpningen av
Schengenregelverket att påbörjas först under
första kvartalet år 2001. Anledningen till denna
förändring i anslutningsprocessen är främst
förseningar i utveckling och anpassning av det
centrala datastödet. I slutet av mars 2001
beräknas alla åtgärder vara genomförda. Då
kommer också alla personkontroller vid de inre
gränserna att upphöra.
Förberedelsearbetet har tagit mycket resurser i
anspråk på central nivå. Det krävs dock att det
också på polismyndighetsnivå bedrivs ett aktivt
förberedelsearbete dels för den egna
verksamheten och dels gentemot andra, främst
hamnar och flygplatser, för att säkerställa att
myndigheterna blir klara i tid för anslutningen.
Polisen måste också förbereda och fullgöra de
särskilda uppgifter som följer av att Sverige är
ordförandeland i EU det första halvåret 2001.
Antalet poliser skall öka och kompetensen inom
polisväsendet bli högre
Med de resurser som nu tillförs polisväsendet
kan utbildningskapaciteten ökas så att det blir
möjligt att år 2001 anta omkring 660
polisstuderande och åren därefter mellan 600 och
900 polisstuderande per år. Det skulle, även med
beaktande av de avgångar som kan förutses,
innebära att antalet poliser skulle öka med 140 år
2001, ytterligare 200 år 2002 och ytterligare 370
år 2003. Vid utgången av år 2003 kommer det då
att finnas ca 16 800 poliser.
Det är av stor vikt att polisväsendet analyserar
resurs- och arbetsfördelningen mellan poliser
och annan personal för att säkerställa en
ändamålsenlig personalsammansättning. Antalet
specialister och annan icke polisutbildad personal
behöver enligt regeringens bedömning öka,
framför allt för att höja kvaliteten i
brottsutredningarna och klara
Schengensamarbetets krav, men också för att
förstärka administration och planering.
Det är också viktigt att ansträngningarna för
att skapa en jämnare könsfördelning och för att
främja den etniska och kulturella mångfalden
inom polisväsendet vidmakthålls.
4.4.4 Kriminalvården
Kriminalvården har genom sina uppgifter att
verkställa påföljderna fängelse och skyddstillsyn,
ansvara för övervakningen av de villkorligt
frigivna och utfärda personundersökningar en
central roll inom kriminalpolitiken.
Verksamheten skall präglas av en human
människosyn, god omvårdnad och ett aktivt
påverkansarbete med iakttagande av en hög grad
av säkerhet samt respekt för den enskildes
integritet och rättssäkerhet.
Kriminalvården fortsätter rationaliseringsarbetet
Under senare år har verksamheten inom
kriminalvården utvecklats positivt på flera vitala
områden. Gemenskap i häktena har införts och
vårdarrollen har förändrats genom
kontaktmannaskapet. Säkerheten inom
anstalterna har förbättrats genom den s.k.
sektoriseringen, programverksamheten har
utvecklats och stödavdelningar och
sexualbrottsavdelningar har inrättats. Samtidigt
har besparings- och rationaliseringskrav medfört
omfattande organisationsförändringar. Nya
påföljder och möjligheten att verkställa
fängelsestraff genom intensivövervakningen med
elektronisk kontroll har fått till följd att antalet
korttidsdömda minskat samtidigt som antalet
intagna med långa strafftider ökat. Sammantaget
har detta stor betydelse för kriminalvårdens
verksamhet.
Kriminalvården står nu inför ett fortsatt
rationaliseringsarbete samtidigt som kraven på
att nuvarande nivåer och kvalitet inom
verksamheterna skall upprätthållas. Det handlar
om att undanröja hinder för en effektiv
verksamhet och fortsätta att utveckla
verksamheten mot de mål som tidigare
prioriterats och som ligger fast.
Verksamheten skall inriktas på att den dömde
inte återfaller i brott
En stor del av dem som avtjänar fängelsestraff
återfaller i brott. Det är en angelägen uppgift att
på olika sätt försöka förändra denna situation.
Kriminalvårdens möjligheter att förebygga
återfall i brott måste därför tas tillvara.
Kriminalvårdens ansvar för att förebygga återfall
i brott kan sägas vara tudelat. Dels skall
kriminalvården genom ett långtgående
säkerhetstänkande, där samhällsskyddsaspekter
tillmäts stor vikt, förhindra att intagna begår
brott under straffverkställigheten. Dels skall
kriminalvården tillvarata de möjligheter till
påverkan och förändring som anstaltsvistelsen
ger för att minska riskerna för återfall efter
frigivningen. Ofta är det fråga om att finna en
lämplig balans mellan dessa båda intressen. I
detta sammanhang är det också viktigt att beakta
att det finns grupper t.ex. kvinnor, unga och
olika etniska grupper som har särskilda behov
som måste tillgodoses av kriminalvården.
Kriminalvårdens kunskap om de intagna skall
förbättras
För att förhindra de intagna från att utnyttja
anstaltstiden till att bilda och upprätthålla
kriminella nätverk är det nödvändigt att utveckla
arbetsmetoder och använda tillgänglig teknik för
att höja förmågan att kartlägga och analysera
kunskapen om de intagna. Inom Justitie-
departementet har det upprättats en promemoria
om kriminalvårdens rätt att behandla person-
uppgifter (Ds 2000:50). Promemorians förslag
innebär bl.a. att det klargörs att kriminalvården
får använda befintlig teknik för att samla,
bearbeta och analysera information om de
intagna som kan anses utgöra en säkerhetsrisk.
Kriminalvårdens samlade kunskap om de intagna
kan användas för att på ett ännu bättre sätt än i
dag styra valet av anstalt eller avdelning.
Informationen kan också användas vid
fastställande av de särskilda villkor som skall gälla
för långtidsdömda liksom vid beviljandet av
permissioner och andra utevistelser.
De intagnas grundläggande kompetens skall
förstärkas
Många av de intagna har svårigheter att socialt
anpassa sig till ett liv utan kriminalitet. De saknar
arbetslivserfarenhet och grundläggande
utbildning. En höjning av de intagnas kompetens
i dessa hänseenden ökar förutsättningarna för att
de skall kunna leva ett laglydigt liv. En viktig
uppgift för kriminalvården är därför att se till att
de intagna erbjuds arbete och andra former av
sysselsättning, såsom utbildning, undervisning,
arbetsträning och social färdighetsträning. En
strävan skall vara att ytterligare förstärka inslaget
av grundläggande praktisk och teoretisk
utbildning. Utgångspunkten skall vara att alla
intagna i anstalt som har behov av det skall
erbjudas grundskoleutbildning och
gymnasieutbildning. Det är vidare viktigt att
göra arbetsdriften mer meningsfull och anpassad
efter de intagnas behov.
De intagna skall få det stöd de behöver för att
minska risken för återfall i brott
Kriminalvårdens arbete skall under hela
verkställighetstiden vara inriktat på att stödja och
hjälpa den dömde och främja anpassningen i
samhället. Under verkställighetstiden skall de
intagna få behandling för psykiska störningar,
drogmissbruk och andra problem. De skall också
motiveras till att i fortsättningen leva ett
laglydigt liv. För att verkställighetens innehåll
bättre skall kunna anpassas till de intagnas behov
är det viktigt att kunskaperna om de dömdas
situation vid intagningen förbättras.
Programverksamheten skall vara utformad så
att den svarar mot behoven. Kriminalvården skall
också erbjuda social träning och meningsfulla
fritidsaktiviteter. Det är viktigt att alla tillfällen
att utveckla de intagnas personliga ansvar tas
tillvara. Kriminalvården skall vidare iaktta ett
förhållningssätt till de intagna som bidrar till att
de får en jämställd syn på förhållandet mellan
män och kvinnor. En kompetent och engagerad
personal är en förutsättning för en bra
verksamhet. En angelägen uppgift för
kriminalvården är därför att se till att personalen
har de kompetenser som motsvarar
verksamhetens krav och att kontaktmannaskapet
utvecklas.
Kvaliteten i verksamheten skall utvecklas och följas
upp
Uppföljning och utvärdering av vidtagna
åtgärder är en självklar förutsättning för att
verksamhetens kvalitet skall förbättras. För att
kunna analysera vilka åtgärder som bäst bidrar
till att den intagne inte återfaller i brott efter
frigivningen krävs att det utvecklas metoder för
att följa upp och utvärdera återfallsfrekvensen för
olika kategorier intagna.
Möjligheterna att skapa personliga nätverk skall tas
tillvara
En förutsättning för att den dömde efter avtjänat
straff skall kunna återanpassas till ett liv utan
kriminalitet är att han eller hon under
verkställighetstiden ges möjlighet till kontakter
med personer utanför anstalten. Att kontakterna
med familj och barn i möjligaste mån bör
upprätthållas är närmast en självklarhet. Här
fyller de besökslägenheter som inrättats på
många anstalter en viktig funktion. Det är
emellertid också nödvändigt att försöka finna
andra vägar för de dömda att knyta sociala
kontakter. I det sammanhanget spelar
lekmannaövervakarna, trossamfunden och de
ideella organisationerna, t.ex. Kriminellas
revansch i samhället (KRIS), en viktig roll. Det
personliga engagemang och intresse som
frivilliga insatser innebär kan aldrig helt ersättas
av det stöd som erbjuds inom ramen för ett
tjänstemannaansvar. Vikten av de frivilliga
krafternas inslag i kriminalvården kan därför inte
nog betonas. Ideella insatser är dock inte alltid
tillräckligt. Även frivilliga krafter bör få rimliga
utlägg täckta. Regeringen överväger därför för
närvarande hur stödet till de frivilliga insatserna
skall utformas i framtiden.
Frigivningsförberedelserna skall förstärkas
En kriminalvård som är inriktad på att förebygga
återfall i brott förutsätter bra och effektiva
frigivningsförberedelser. Verksamheten i anstalt
skall under hela verkställighetstiden vara inriktad
på åtgärder som förbereder den intagne för ett liv
i frihet. Detta gäller även om anstaltsvistelsen
skall pågå under lång tid. Risken är annars stor
att de långtidsdömda passiviseras och institu-
tionaliseras. Frigivningsförberedelserna för
långtidsdömda bör i huvudsak ta fasta på träning
och förberedelse för ett socialt liv på det
personliga planet samt social och ekonomisk
etablering i samhället. Den intagnes personliga
situation måste vara avgörande för vilka åtgärder
som är påkallade. I det sammanhanget förtjänar
påpekas de särskilda behov som vissa grupper
t.ex. kvinnor, unga och olika etniska grupper kan
ha.
Ett särskilt problem är att vissa långtidsdömda
av olika skäl vill vistas längre i anstalter med
högre säkerhetsgrad än vad samhällsskyddet
kräver. En viktig uppgift för kriminalvården är
därför att verka för en mera flexibel organisation
där en successiv övergång från slutna till öppnare
former underlättas.
Samarbetet mellan kriminalvården och andra
myndigheter kan utvecklas ytterligare
Ett effektivt samarbete mellan kriminalvården
och andra myndigheter, t.ex. socialtjänsten,
Arbetsmarknadsverkets myndigheter samt
hälso- och sjukvården är en förutsättning för att
skapa goda möjligheter för den dömde att
anpassa sig till ett icke kriminellt liv. Det är
viktigt inte minst för att behandling och andra
åtgärder som påbörjats under verkställigheten
skall kunna fullföljas även efter verkställighetens
slut.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har på
regeringens uppdrag kartlagt kriminalvårdens
och andra myndigheters arbete med att
förbereda frigivningssituationen för de intagna. I
rapporten Frigivning från fängelse (BRÅ-rapport
1998:6) konstaterar BRÅ att intagna i anstalt har
allvarligare sociala problem än befolkningen i
stort men också jämfört med andra kategorier
dömda personer. Ett flertal hinder för optimala
frigivningsförberedelser identifieras och BRÅs
slutsats är att förbättringar bör övervägas bl.a.
vad avser samarbetet mellan olika berörda
myndigheter. Som en fortsättning på
regeringsuppdraget driver BRÅ för närvarande
ett projekt där syftet är att undersöka på vilket
sätt kriminalvården och andra myndigheter
arbetar för att minska risken för återfall bland
olika grupper av anstaltsklienter. Resultatet skall
redovisas till regeringen senast den 1 oktober
2000.
Regeringen överväger för närvarande hur man
på bästa sätt kan skapa goda förutsättningar för
en bättre frigivningssituation. Som ett led i det
arbetet har regeringen givit Kriminalvårds-
styrelsen i uppdrag att redovisa hur
kriminalvården arbetar med förberedelserna av
frigivningen för att underlätta övergången från
anstalt till frihet. Även det uppdraget skall
redovisas den 1 oktober 2000.
En försöksverksamhet med förstärkta och
intensifierade frigivningsförberedelser förbereds
Inom Justitiedepartementet har departements-
promemorian Från anstalt till frihet (Ds
2000:37) utarbetats. I promemorian, som för
närvarande remissbehandlas, föreslås en treårig
försöksverksamhet med ett intensifierat arbete
för att underlätta de intagnas övergång från
anstaltsliv till ett liv i frihet. Förslagen innebär
bl.a. att frigivningssituationen för varje intagen
skall utredas och planeras på ett strukturerat sätt
och i samarbete med den intagne, berörda
myndigheter, organisationer och enskilda.
Effektiva frigivningsförberedelser med sikte på
att minimera risken för återfall i brott förutsätter
att den intagne under slutet av
verkställighetstiden får vistas i öppnare former.
Inom ramen för försöksverksamheten skall
långtidsdömda därför få möjlighet att efter
ansökan och individuell prövning verkställa de
sista månaderna av straffet genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Kriminalvården skall skapa förutsättningar för att
ge alternativen till fängelse bredast möjliga
tillämpning
De senaste årens förändringar i påföljdssystemet
har medfört nya viktiga uppgifter för
kriminalvården. För att frivårdspåföljderna skall
upplevas som trovärdiga alternativ till fängelse
krävs det att de får ett tydligt och konsekvent
innehåll. Att se till att så är fallet kommer även i
fortsättningen att bli en viktig uppgift för
frivården. Även satsningarna på att förbättra
intensivövervakningen måste fortsätta för att
garantera dess fortsatta trovärdighet som
alternativ till fängelse. De alternativa påföljderna
ställer också ökade krav på kriminalvården när
det gäller att utföra personundersökningar. För
att ge de alternativa påföljderna bredast möjliga
tillämpning är det av stor vikt att den
misstänktes personliga förutsättningar för olika
påföljdsalternativ tydligt framgår av
personutredningen.
Samhällstjänstens stora genomslag innebär att
kriminalvården måste fortsätta ansträngningarna
med att få fram lämpliga arbetsplatser som
motsvarar klienternas behov. Arbetet inom
kriminalvården med att utveckla samhällstjänsten
är avgörande för att säkerställa en fortsatt tilltro
till alternativen till fängelse Ett väl upparbetat
samarbete med de ideella organisationerna och
trossamfunden är en förutsättning för att
kriminalvården skall kunna lyckas med denna
uppgift. För att klara hanteringen av
samhällstjänsten kommer det också att vara
nödvändigt att fortsätta ansträngningarna för att
förbättra samarbetet med kommunerna och
landstingen i syfte att öka antalet offentliga
arbetsplatser.
Arbetet med att bekämpa narkotikamissbruket
skall bedrivas med ökad intensitet
Den svenska narkotikapolitikens långsiktiga mål
är att skapa ett narkotikafritt samhälle. En stor
del av dem som är föremål för kriminalvård
missbrukar narkotika. Kriminalvårdens insatser
på området är därför av betydelse. En av
kriminalvårdens viktigaste uppgifter är att hålla
anstalter och häkten fria från narkotika och verka
för att narkotikamissbruket bland frivårds-
klienter minskar. Dessutom skall kriminalvården
verka för att dömda som har behov av det får
tillgång till missbruksvård. Särskild vikt skall
läggas vid insatser för att motivera de dömda till
behandling.
Det primära är att kriminalvårdens
behandlings- och påverkansprogram håller hög
kvalitet och är effektiva. Det är ändå oroande att
andelen intagna i behandling minskat under år
1999. Det minskade antalet placeringar enligt
34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
är också en negativ utveckling som måste tas på
allvar. Att den intagne blir fri från sitt
narkotikamissbruk är en förutsättning för att han
eller hon skall kunna leva ett liv utan kriminalitet
efter frigivningen. Narkotikamissbruket är också
en bidragande orsak till att det förekommer våld
mellan intagna. Kriminalvårdens insatser för att
bekämpa narkotikamissbruket är därför av
väsentlig betydelse för att anpassa den intagne till
ett liv utan kriminalitet. Detta arbete måste
därför bedrivas med ökad intensitet.
4.4.5 Reformeringen av domstolsväsendet
I Sverige har vi sedan många år ett väl fungerande
domstolsväsende. Det utgör en garant för
medborgarens möjligheter att få rättigheter och
skyldigheter fastställda av objektiva och
oberoende domstolar.
Samhället har förändrats i en allt snabbare takt
bl.a. genom Sveriges inträde i EU samt
näringslivets och privatlivets ökande
internationalisering. Därutöver ställer
medborgarna numera allt högre krav på
snabbhet, god service, ett gott bemötande och
effektivitet i verksamheten.
Det är mot denna bakgrund viktigt att
vidmakthålla och utveckla vårt domstolsväsende.
Ett väl fungerande domstolsväsende förutsätter
ett ständigt pågående arbete med att anpassa
verksamheten efter de krav som tiden ställer.
Ett väl fungerande domstolsväsende är inte
enbart av betydelse för rättssäkerhet och
rättstrygghet utan också av stor betydelse för
hela vårt lands välstånd.
För att uppfylla regeringens mål om
bibehållen rättssäkerhet och rättstrygghet samt
säkerställa domstolarnas särställning har sedan
några år inletts en omfattande reformering av
domstolsväsendet. I en skrivelse till riksdagen
under våren 2000, Reformeringen av
domstolsväsendet – en handlingsplan (skr.
1999/2000:106) sammanfattar regeringen
pågående och planerade förändringar av
domstolsväsendet. Riksdagen har ställt sig
bakom regeringens redovisning av reformarbetet
(bet. 1999/2000:JuU22, rskr. 1999/2000:255). I
det följande redovisas huvuddragen i regeringens
skrivelse.
Fortsatt renodling av arbetsuppgifter
En viktig utgångspunkt för reformarbetet är att
domstolarna och domarna endast skall pröva
frågor som verkligen kräver domstolens speciella
kompetens. Ärenden och annat som lika väl kan
utföras i en förvaltningsmyndighet bör också
utföras där, så att resurser kan koncentreras till
de rättsskipande uppgifterna där det behövs
domarmedverkan.
Under de senaste åren har ett antal uppgifter
förts över från domstolarna till andra
myndigheter, bl.a. till
kronofogdemyndigheterna. Som ett ytterligare
led i renodlingen av domstolarnas verksamhet
har riksdagen beslutat att
inskrivningsverksamheten skall koncentreras till
sju inskrivningsmyndigheter och att
bouppteckningsverksamheten förs över från
domstolsväsendet till skatteförvaltningen (prop.
1999/2000:1 utg.omr. 4, bet. 1999/2000:JuU1,
rskr. 1999/2000:78). Domstolsverket arbetar nu
tillsammans med berörda domstolar och
reformen skall vara genomförd den 1 juli 2001.
Som ett nästa steg med syfte att renodla
domstolsverksamheten föreslår nu regeringen
förändringar avseende sjöfartsregistret och
inskrivning enligt lagen om företagshypotek.
Förslagen innebär att sjöfartsregistret flyttas från
Stockholms tingsrätt till Sjöfartsverket och att
ärendena om företagshypotek flyttas från Malmö
tingsrätt till Patent- och registreringsverket (se
vidare avsnitt 4.8).
Fortsatt renodling av arbetsformer och domarroll
Regeringen vill stärka domarrollen och renodla
domarnas arbetsuppgifter till den dömande
verksamheten. Dessutom bör domstolarna
bemannas med medarbetare som kan avlasta
domaren arbetsuppgifter som inte kräver
domarens speciella kompetens. En förstärkt
beredningsorganisation i domstolarna behöver
därför byggas upp. En rad olika försök pågår
redan.
De anställda i domstolsväsendet
Det är av stor betydelse att förutsättningar
skapas för att kunna vidareutveckla och förstärka
dömandet i första instans så att tyngdpunkten i
domstolsväsendets verksamhet också framöver
skall kunna ligga där. Viktigt är då bl.a. att även
fortsättningsvis kunna rekrytera skickliga
medarbetare till samtliga domstolar i hela landet
och att också skapa möjligheter till en fortsatt
och systematisk kompetensutveckling för de
olika personalkategorierna som finns i
domstolarna. Domstolarna bör givetvis vara
attraktiva arbetsplatser med en god arbetsmiljö.
En mera långtgående specialisering än i dag är en
viktig faktor för att behålla attraktionskraften i
domaryrket och behövs även för att möta de
behov som följer av bl.a. internationaliseringen
och komplexiteten i samhället. Att det finns
möjlighet att vidareutbilda sig är ytterligare en
viktig faktor. Domstolsverket har i det syftet
tagit fram en omfattande utbildningsplan (se
vidare avsnitt 4.6.3).
Notarier
Notariekåren utgör en värdefull resurs i våra
domstolar. Notariesystemet bör därför bevaras
och utvecklas. Notarierna kommer att utgöra en
del av basen i den utbyggda
beredningsorganisation som är nödvändig i
domstolarna i framtiden. Det är därför viktigt att
det pågående förändringsarbetet inte leder till att
antalet notarieanställningar minskar. Det mesta
talar för att framtidens domstolar får ett ökat
behov av notarier och andra jurister för att
åstadkomma en än högre kvalitet i verksamheten
och för att göra nödvändig renodling av
domarnas arbetsuppgifter möjlig. Framför allt
gäller det i de domstolar som av tradition har en
förhållandevis låg andel notarier bland sin
personal.
Nämndemän
Nämndemännen fyller en viktig funktion i våra
domstolar. Deras medverkan är en garanti för att
verksamheten vid domstolarna ligger i linje med
allmänna värderingar i samhället.
Nämndemännens medverkan bidrar också till att
medborgarnas förtroende för domstolarnas
verksamhet upprätthålls. De bör i så hög grad
som möjligt svara mot ett folkgenomsnitt såvitt
avser ålder och bakgrund. Det är mot den
bakgrunden önskvärt att uppdraget som
nämndeman cirkulerar.
Regeringen avser under hösten 2000 besluta
om direktiv till en utredning om
nämndemannainstitutet bl.a. för att åstadkomma
att nämndemän i framtiden rekryteras från en
bredare bas än i dag. Det finns också ett behov av
att förändra regelverket i takt med den övriga
utvecklingen i domstolarna. Även frågor om hur
en nämndemans lämplighet för sitt uppdrag skall
prövas bör ingå i utredningsuppdraget.
Förbättrat processuellt regelverk
Ett ändamålsenligt processuellt regelverk är av
avgörande betydelse för domstolarnas funktion
och möjligheter att verka. De förfaranderegler
som styr de svenska domstolarnas verksamhet,
framför allt rättegångsbalken, ärendelagen och
förvaltningsprocesslagen, har därför
kontinuerligt varit föremål för översyn och
reformer i olika delar.
Målsättningen är att åstadkomma en
ändamålsenlig och snabb processordning som
exempelvis gör det möjligt att handlägga de stora
och omfattande målen effektivt och på ett sätt
som ger de bästa förutsättningarna för korrekta
avgöranden. Förenkling har därför genomförts
under året av domstolsförfarandet i de allmänna
domstolarna. En försöksverksamhet med
videokonferens i domstol har också inletts.
Vidare ser en särskild utredare över rättegången i
brottmål och tvistemål med särskild inriktning
på de grundläggande frågorna om muntlighet,
omedelbarhet och koncentration (dir. 1999:62).
Säkerheten i domstolarna skall stärkas och
bemötandet i domstolarna skall förbättras
Domstolarnas lokaler bör vara utformade så att
parter, vittnen, brottsoffer och andra som
besöker en domstol kan känna sig trygga och kan
tillbringa väntetiden i en lugn och säker miljö.
Lagstiftningen skall vara utformad så att goda
möjligheter ges att förebygga våldsdåd i
domstolarna. Regeringen avser därför att verka
för att säkerheten stärks och avser att hösten
2000 lägga fram en proposition med förslag till
lagstiftning om förbättrat tillträdesskydd i
domstolarna.
Det är viktigt att vittnen och andra som kallas
till domstolen får ett gott bemötande och
tillräcklig information om vad som väntar dem.
Domstolsverket har på uppdrag av regeringen
efter samråd med Brottsofferutredningen och
Brottsoffermyndigheten utarbetat ett
åtgärdsprogram som syftar till att förbättra
domstolarnas bemötande av vittnen, målsägande
och andra som kommer i kontakt med
domstolarna. Åtgärdsprogrammet omfattar bl.a.
en översyn av kallelsernas utformning och
förbättrad information till dem som kallats till
domstolen.
Domstolarnas lokaler bör om möjligt
utformas så att målsägande och vittnen inte
behöver konfronteras med den tilltalade före
förhöret. Arbetet med att genomföra de
föreslagna åtgärderna pågår.
Den frivilligverksamhet med vittnesstöd som
pågår på många orter är mycket värdefull.
Regeringen är av uppfattningen att verksamheten
på sikt bör finnas vid varje domstol.
Regeringen har för avsikt att under hösten
2000 lämna en proposition med förslag till
åtgärder för att förbättra brottsoffrens situation
på grundval av betänkandet Brottsoffer Vad har
gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40).
Den framtida yttre domstolsorganisationen
Regeringen har i skrivelsen till riksdagen (skr.
1999/2000:106 Reformering av
domstolsväsendet – en handlingsplan) även
redogjort för sin syn på det framtida
domstolsväsendet ur organisatorisk synvinkel.
Regeringen har i skrivelsen redogjort för ett antal
organisationsförändringar och för ytterligare
planerade organisationsprojekt. Riksdagen har
godkänt organisationsförändringarna och de
allmänna principerna för förändringsarbetet som
regeringen redovisat (bet.1999/2000:JuU22, rskr.
1999/2000:255).
De allmänna principer som bildar
utgångspunkt vid reformeringen av
tingsrättsorganisationen är tillgänglighet, en
stärkt beredningsorganisation, förutsättningar
för återkommande kompetensutveckling,
möjligheter att specialisera verksamheten,
möjligheter att rekrytera personal och geografisk
samordning med rättsväsendets övriga
myndigheter. Den organisatoriska lösningen
som godtagits av riksdagen är att tillskapa större
domkretsar. Det kan ske genom att tingsrätter
läggs samman, att verksamheten bedrivs i en
domkrets (en myndighet) med permanent
verksamhet på flera orter eller, i de fall
arbetsunderlaget inte bär permanent verksamhet
på mer än en ort, genom att tillgängligheten och
den lokala förankringen tillgodoses på det sättet
att domstolen har tingsställe vid en eller flera
orter.
I skrivelsen föreslog, såsom tidigare nämnts,
regeringen ett antal organisationsförändringar.
Efter riksdagens godkännande har regeringen
givit Domstolsverket i uppdrag att genomföra de
godkända förändringarna. I skrivelsen redovisar
regeringen också ett antal pågående
organisationsprojekt. Vissa av de projekten har
nu efter utredning, remittering m.m. kommit så
långt att regeringen önskar anmäla dessa för
riksdagen.
De nu aktuella organisationsförändringarna
berör tingsrätterna i Nordvästra Skåne
(Helsingborg, Ängelholm och Klippan), i
Dalarna (Falun, Hedemora, Ludvika, Leksand
och Mora), Falköping och Skövde samt
Simrishamn och Ystad (se vidare avsnitt 4.8).
Regeringen avser att i en skrivelse under våren
till riksdagen anmäla ytterligare
organisationsförändringar.
4.5 Insatser
4.5.1 Statliga insatser inom
politikområdet
Polisväsendet
Reformeringen av polisväsendet fortsätter med
utgångspunkt i medborgarnas behov och en
helhetssyn på rättsväsendets uppgifter och
funktion. Det innebär bl.a. en satsning under de
närmaste åren på att fullfölja närpolisreformen
och vidareutveckla det problemorienterade
arbetet.
Riksdagen har tillkännagivit att regeringen bör
låta utreda dels frågan om ett oberoende organ
för tillsyn över polisens och åklagarnas
förundersökningsarbete, dels behovet av
specialisering av utredningsverksamheten inom
närpolisen (bet. 1999/2000:JuU11, rskr.
1999/2000:211). Justitieombudsmannen,
Justitiekanslern, Riksdagsrevisorerna,
Granskningskommissionen i anledning av
brottsutredningen efter mordet på Olof Palme
och Riksåklagaren har väckt frågor om
brottsutredningsverksamheten (se avsnitt 4.6.1).
Regeringen avser därför att inom kort besluta
om en översyn av
brottsutredningsverksamheten.
Säpo/Rikskrimkommittén, som har utrett
frågor om ny organisation och nya metoder för
kampen mot grov och organiserad brottslighet,
överlämnade sitt betänkande i april 2000 (SOU
2000:25). Kommittén föreslår bl.a. en
sammanslagning av Säkerhetspolisen och
Rikskriminalpolisen. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.
I april 2000 överlämnade regeringen ett förslag
till lag om hemlig avlyssning m.m. till Lagrådet.
Förslagen i remissen innebär bl.a. att polisen i
förundersökningar om mycket grova brott skall
få använda buggning, benämnt hemlig
avlyssning. Arbetet med att utforma förslag till
buggning och andra reformer av de hemliga
tvångsmedlen fortsätter.
Regeringen har i ett särskilt beslut uppdragit
bl.a. åt Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att
utarbeta ett förslag till ett nationellt
handlingsprogram för skydd av vittnen,
målsägande och andra bevispersoner. Uppdraget
skall redovisas senast den 30 november 2000.
Riksdagen har tillkännagivit att regeringen bör
utreda vilka arbetsuppgifter polisen bör ha (bet.
1999/2000:JuU6, rskr. 1999/2000:128).
Regeringen avser att under hösten låta utreda
frågan om renodling av polisarbetet. Uppdraget
bör också omfatta frågor om hur behovet av
polisresurser i t.ex. glest befolkade områden kan
tillgodoses bättre än i dag. Polismyndigheten i
Stockholms län har i den s.k. ROPA-rapporten
om renodling av polisarbetet lämnat synpunkter
på ansvarsfördelningen för vissa uppgifter som
för närvarande ankommer på polisen. ROPA-
rapporten har utvärderats av Rikspolisstyrelsen
och är där föremål för vidare överväganden.
Under hösten år 2000 kommer Rådet att fatta
beslut om Sveriges operativa inträde i
Schengensamarbetet. Rikspolisstyrelsen har
sedan september 1996 haft regeringens uppdrag
att samordna polisväsendets åtgärder för
anslutningen till Schengensamarbetet. Samtliga
polismyndigheter har upprättat
genomförandeplaner över åtgärder som måste
vidtas och Rikspolisstyrelsen har tagit fram en
nationell handlingsplan som styrdokument för
myndigheterna. Flera försöksverksamheter, bl.a.
i Blekinge och Södermanland, har genomförts
för att simulera gränskontroll och samverkan
med andra myndigheter ur ett
Schengenperspektiv.
Sverige har installerat en nationell del av SIS
(Schengens informationssystem) på
Rikspolisstyrelsen och funktions- och
kommunikationstester för systemet har
påbörjats. Även anslutning för kommunikation
vid SIRENE-kontoret (det nationella
sambandskontoret) pågår och beräknas vara klart
under år 2000.
Rikspolisstyrelsen har vidare till regeringen
lämnat förslag om orter som bör vara
gränsövergångsställen då Sverige blir operativ
Schengenmedlem.
Inom Rikspolisstyrelsen och flertalet
polismyndigheter pågår också förberedelser för
de särskilda uppgifter som följer av att Sverige är
ordförandeland i EU det första halvåret 2001.
De nya registren för misstanke- och
belastningsuppgifter samt den första etappen av
DurTvå, som är ett stöd för
förundersökningsprocessen, har tagits i bruk
under år 1999. Det är angeläget att följa hur
systemen utnyttjas i polisverksamheten och
säkerställa de effektivitetsvinster som systemen
möjliggör.
Regeringen har tillsatt en särskild utredare för
att följa genomförandet av den nya
polisregisterlagstiftningen (dir. 1999:99).
Lättnaden i sekretessreglerna för bl.a.
uppgifter hos Säkerhetspolisen har lett till att 142
personer under år 1999 fått tillgång till uppgifter
ur Säkerhetspolisens arkiv. Arbetet med att
förstärka samarbetet mellan Säkerhetspolisen
och den öppna polisen har fortsatt under året
och lett till framsteg när det gäller utredningen
av ett antal grova brott med högerextremistiska
förtecken. Säkerhetstjänstkommissionen har
sedan drygt ett år arbetat med att kartlägga och
granska de svenska säkerhetstjänsternas, bl.a.
Säkerhetspolisens, författningsskyddande
verksamhet. Från den 1 januari 2000 gäller en
särskild lagstiftning som ger kommissionen
befogenheter utöver vad som tillkommer
kommissioner i allmänhet. Uppdraget skall
redovisas i augusti 2001.
Åklagarväsendet
Den 1 januari 2000 inrättade Riksåklagaren på
regeringens uppdrag en ny och flexibel
organisation för bekämpning av brotten mot
miljön. Åklagare och poliser med
specialistkompetens skall handlägga
miljöbrottsärendena. En enhet hos Riksåklagaren
har ett nationellt ansvar för
miljöbrottsbekämpningen och biträder dessutom
andra åklagarmyndigheter vid handläggningen av
komplicerade ärenden om brott mot miljön.
Sedan EU-bedrägeridelegationen på uppdrag
av regeringen avvecklade sin verksamhet ansvarar
Ekobrottsmyndigheten sedan den 1 juli 2000 för
samordningen av de nationella åtgärderna mot
EU-bedrägerier m.m. Det är angeläget att
Ekobrottsmyndigheten förstärker och utvecklar
formerna för samverkan mellan de berörda
myndigheterna. Dessutom understryker
regeringen vikten av att Ekobrottsmyndigheten,
i samråd med övriga myndigheter, bestämmer
vilka åtgärder som är nödvändiga att vidta och
vilka stödfunktioner som myndigheterna kan
behöva för att åstadkomma en effektivare
bekämpning av EU-bedrägerier, fusk och andra
oegentligheter med EU-medel.
Det är angeläget att myndigheten tillsammans
med andra berörda myndigheter vidareutvecklar
och förstärker de samlade insatserna mot fusk
och andra oegentligheter med EU-medel i
landet.
Den 1 oktober 1999 trädde den nya
trafikförordningen i kraft. I samband med det
beslutade Riksåklagaren om nya föreskrifter om
ordningsbot för vissa brott. Innebörden av
beslutet är att merparten av trafikförseelserna
och andra enklare förseelser kan lagföras genom
utfärdande av ordningsbot av polisman. Enligt
Riksåklagaren kommer det att medföra en
minskad ärendeinströmning till
åklagarorganisationen.
Riksåklagaren har i maj 2000 till regeringen
redovisat en översyn av 7 kap. rättegångsbalken.
Kapitlet innehåller bl.a. regler om vilka som är
allmänna åklagare och om åklagarnas behörighet.
Riksåklagaren föreslår vissa lagändringar och
följdändringar i andra författningar. Förslaget är
remitterat och ärendet bereds för närvarande
inom Justitiedepartementet.
Domstolsväsendet
För att uppfylla och förverkliga regeringens mål
om ökad rättstrygghet och rättssäkerhet för den
enskilde, förenkling av det processuella
förfarandet samt ökad effektivitet i domstolarna
har ett flertal reformer genomförts eller
förberetts. En närmare redogörelse av de insatser
som gjorts eller förberetts under år 2000 följer
nedan.
De allmänna domstolarna
Utgångspunkten för regeringens insatser i denna
del är att så långt som möjligt rationalisera och
förenkla det processuella förfarandet och
samtidigt skapa förutsättningar för användandet
av ny teknik i domstolarna. Insatserna syftar till
att göra domstolarna mer tillgängliga för envar
samtidigt som de processuella reglerna blir mer
lättillämpade.
Ett flertal reformer har genomförts eller
förbereds.
Riksdagen beslutade i mars 2000 på
regeringens förslag en rad åtgärder för att
effektivisera och förenkla domstolsförfarandet
för parterna och för de allmänna domstolarna
(prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10,
rskr. 1999/2000:151). Ändringarna rör framför
allt handläggningen i tingsrätterna. Reformerna
syftar till att renodla och förbättra domstolarnas
och domarnas verksamhet.
Den 1 januari 2000 trädde lagen (1999:613)
om försöksverksamhet med videokonferens i
rättegång i kraft. Lagen möjliggör användandet
av videoöverföringsteknik vid handläggningen av
mål i allmän domstol. Lagen innebär att parter
under vissa förutsättningar får delta i muntlig
förhandling inför rätten genom videokonferens
men även att bevisning, t.ex. vittnesförhör, kan
tas upp genom videokonferens.
Regeringen beslutade den 1 juli 1999 om
direktiv till en särskild utredare om processen i
allmän domstol (dir. 1999:62). Utredningen
(1999 års rättegångsutredning) skall undersöka
hur rättegången i tvistemål och brottmål med
bibehållen rättssäkerhet kan förbättras.
Utredaren har i ett delbetänkande i juli (SOU
2000:70) föreslagit ändring i lagen (1991:1137)
om rättspsykiatrisk undersökning som innebär
att den rättspsykiatriska undersökningen som
huvudregel skall genomföras före
huvudförhandlingen.
Domstolsverket har den 10 januari 2000 till
regeringen redovisat en promemoria Inställda
huvudförhandlingar – Förslag till åtgärder. I
promemorian föreslås vissa lagändringar för att
minska problemet med inställda huvudför-
handlingar. Promemorian är remitterad och
ärendet bereds för närvarande.
En särskild arbetsgrupp, bestående av domare,
advokat och åklagare, har sett över
forumbestämmelser i syfte att skapa möjligheter
för tingsrätter inom ett län att samarbeta genom
överlämnande av tvistemål och brottmål mellan
domstolarna. Förslagen är remitterade och
bereds för närvarande.
I betänkandet Grupprättegång (SOU
1994:151) föreslår Grupptalanutredningen att
grupptalan skall införas som rättegångsform i
Sverige. Grupptalan kan förenklat beskrivas som
en representativ taleform, där en representant för
en grupp som har likartade anspråk kan föra en
talan i domstol som blir bindande för hela
gruppen utan hinder av att de som ingår i
gruppen inte deltagit i rättegången. Regeringen
avser att lägga fram en lagrådsremiss om
grupptalan vid årsskiftet 2000/2001.
De allmänna förvaltningsdomstolarna
De allmänna förvaltningsdomstolarna har under
många år varit särskilt arbetstyngda. En minskad
måltillströmning under senare år i kombination
med särskilda insatser för att avgöra äldre mål har
emellertid förbättrat situationen framförallt vid
länsrätterna. Ur ett medborgarperspektiv är dock
situationen fortfarande inte godtagbar.
Regeringen kommer därför att i det fortsatta
reformarbetet ägna särskild uppmärksamhet åt
arbetssituationen vid de allmänna förvaltnings-
domstolarna och också initiera nödvändiga
åtgärder för att förbättra arbetssituationen vid de
allmänna förvaltningsdomstolarna.
I promemorian Fortsatt översyn av
förvaltningsprocessen – En ny princip för
prövning i fövaltningsdomstol m.m. (Ds
1997:29), föreslås att regleringen i
förvaltningsprocesslagen blir kompletterad med
ytterligare regler om talerätt, inhibition och
förfarandet vid bifall till ansökan. Vidare föreslås
ett nytt institut för anhängiggörande av talan.
Frågorna bereds inom Justitiedepartementet
såvitt avser ändringen i förvaltningsprocesslagen
med avsikt att en proposition skall kunna
överlämnas till riksdagen under år 2001.
Regeringen har i juni 2000 överlämnat en
proposition (prop. 1999/2000:142) till riksdagen
om videokonferens i allmän
förvaltningsdomstol, m.m. I propositionen
föreslås bl.a. att det på motsvarande sätt som i de
allmänna domstolarna på försök införs en
möjlighet att använda videokonferens vid hand-
läggningen av mål i allmän förvaltningsdomstol.
Den yttre organisationen
Under senare år har det blivit allt tydligare att
domstolarnas nuvarande organisation inte är
riktig anpassad till den omvärld i vilken de har att
verka som garanter för rättssäkerhet och rätts-
trygghet. Den nuvarande organisationen behöver
således ses över.
Den 1 juli 2000 sammanlades Jakobsbergs
tingsrätt med Sollentuna tingsrätt med kansliort i
Sollentuna.
Regeringen har efter att riksdagen ställt sig
bakom regerings skrivelse (skr. 1999/2000:106
Reformering av domstolsväsendet – en
handlingsplan, bet. 1999/2000:JuU22, rskr.
1999/2000:255) beslutat följande
domkretsreformer.
Tingsrätterna i Köping, Sala och Västerås
bildar en gemensam domkrets med kansliorter i
Köping, Sala och Västerås. Motala, Mjölby och
Linköping tingsrätter bildar en domkrets med
kansliorter i Linköping och Motala. Hallsbergs
tingsrätt och Örebro tingsrätt läggs samman
med kansliort i Örebro. Tingsrätterna i Blekinge
län bildar en gemensam domkrets med
kansliorter i Karlskrona och Karlshamn.
Hudiksvalls och Ljusdals tingsrätter läggs
samman med kansliort i Hudiksvall.
En reformering av domstolarnas organisation
väcker inte bara organisatoriska frågor. Även
frågan om domstolarnas och domarnas
konstitutionella ställning aktualiseras av
reformarbetet. En viktig fråga som också måste
beaktas i reformarbetet är ordinarie domares
förflyttningsskydd liksom omfattningen av
domarnas tjänstgöringsskyldighet.
Mot bakgrund av reformarbetets vikt och
betydelse kommer regeringen att även fort-
sättningsvis återkommande anmäla de
förändringar som planeras för riksdagen.
Den inre organisationen
Försök med en förändrad berednings-
organisation har sedan ett antal år bedrivits vid
ett stort antal tingsrätter. Försöket regleras i
förordningen (1997:139) om försöksverksamhet
vid vissa tingsrätter. Syftet är att renodla
domarens arbete och dessutom få en förstärkt
beredningsorganisation. Regeringen kommer att
permanenta dessa bestämmelser med en generell
tillämpning.
Genom särskilda tidsbegränsade förordningar
har hovrätterna och kammarrätterna givits en
möjlighet att pröva andra beredningsformer än
det traditionella rotelsystemet. Förordningarna
är en följd av domstolarnas egna initiativ.
I budgetpropositionen för 1999 gavs
Domstolsverket en mer tydlig roll i det fortsatta
reformarbetet. Domstolsverket skall ha en både
drivande och stödjande roll och regeringen
uttalade också att reformarbetet skall bedrivas i
nära samverkan med domstolarna och
domstolspersonalen (prop. 1998/99:1, utg.omr. 4
s. 76). Arbete pågår med utveckling av
arbetsmetoder, organisation och IT.
Ett modernt IT-stöd är avgörande för en
effektiv domstolsverksamhet. Under första
halvåret 1999 slutfördes införandet av det
databaserade målhanteringssystemet (MÅHS)
vid tingsrätterna. Domstolsverket arbetar
emellertid med att utveckla en ny samlad IT-
strategi för domstolsväsendet. Denna strategi
innefattar även ett nytt verksamhetsstödjande
system för domstolsväsendet.
De pågående reformerna av domstolsväsendet
innebär förändringar för de anställda vid
domstolarna. Regeringen understryker vikten av
att den kompetens som den nuvarande
personalen besitter tillvaratas, så att negativa
effekter för såväl personalen som verksamheten
kan undvikas så långt som möjligt.
Domstolsverket försöker på olika sätt undvika
att det pågående reformarbetet får negativa
konsekvenser för personalen och verksamheten.
Vid varje förändring som påverkar
domstolsanställda informerar verket berörd
personal om de regler som gäller och om den
hjälp de kan få av Trygghetsstiftelsen m.fl.
Trygghetsstiftelsens uppgift är i första hand att
genom individuellt stöd hjälpa övertaliga
arbetstagare till nytt arbete.
Förändringsarbetet har helt naturligt väckt
oro på många håll och en angelägen uppgift för
Domstolsverket är att noga följa utvecklingen
för att kunna sätta in rätt åtgärder. Under hösten
planerar därför verket att skicka ut en s.k.
medarbetarenkät som ställer frågor om
arbetsmiljön till samtliga som arbetar i
domstolsväsendet. Syftet med enkäten är att ta
reda på vilka behov som finns inom
verksamhetsområdet och vilka frågor man måste
arbeta mera med. Domstolsverket genomför
enkäten i samarbete med de fackliga
organisationerna. Avsikten med enkäten är att
den skall återkomma med viss regelbundenhet.
Kriminalvården
Regeringen gav i september 1998
Riksrevisionsverket (RRV) i uppdrag att granska
kriminalvårdens resursutnyttjande. RRV
redovisade i juni 1999 rapporten RRV 1999:27
Effektivare kriminalvård – en hinderanalys. I
rapporten pekade verket på ett antal hinder för
ett effektivt resursutnyttjande inom dagens
kriminalvårdsorganisation. Med anledning av
rapporten gav regeringen i september 1999
Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att redovisa de
åtgärder som genomförts, påbörjats eller
planerats till följd av RRV:s förslag.
Kriminalvårdsstyrelsen redovisade arbetet
med regeringens uppdrag i december 1999 och
framhöll då att man i stort delade RRV:s
bedömningar och att man hade vidtagit eller
avsåg att vidta åtgärder som ligger i linje med
förslagen. Bland dessa kan nämnas att
kriminalvården avstått från att utveckla ett helt
nytt IT-system och istället beslutat att utveckla
det befintliga systemet.
Regeringen beslutade vidare, bland annat med
anledning av RRV:s förslag och efter dialog med
kriminalvården, att regionmyndigheterna inom
kriminalvården genom en ändring av
myndighetens instruktion den 15 februari 2000
skall upphöra och ersättas med en ny
organisation för uppföljning och tillsyn. Arbetet
med att implementera den nya organisationen
pågår för närvarande.
Transporttjänsten omfattades inte av RRV:s
granskning som redovisades i juni 1999.
Regeringen avser att uppdra åt RRV att granska
även denna verksamhet.
4.5.2 Insatser utanför politikområdet
Storstadspolitiken
Under perioden 1999–2002 satsas närmare två
miljarder kronor inom ramen för
storstadspolitiken. I enlighet med regeringens
storstadsproposition, som antogs av riksdagen i
december 1998, används dessa medel för insatser
i särskilt utsatta bostadsområden i sju
storstadskommuner och som överenskoms i
lokala utvecklingsavtal med respektive
kommuner. Ett av de långsiktiga målen för
storstadspolitiken är att alla stadsdelar i
storstäderna skall uppfattas som trygga av sina
invånare och utgöra goda och hälsosamma
livsmiljöer. Inom ramen för storstadsarbetet ges
det brottsförebyggande arbetet framöver ökad
tyngd.
Enligt de riktlinjer som regeringen gett är en
av Brottsförebyggande rådets prioriterade
uppgifter är att utveckla stödet till det
brottsförebyggande arbetet i de mest
brottsbelastade storstadsområdena. Särskilda
utbildnings- och stödinsatser görs också för de
kommuner som slutit lokala utvecklingsavtal
med staten.
Lokala brottsförebyggande råd
Lokala brottsförebyggande råd inrättas efter
hand i alltfler kommuner. De finns nu i ca 175
kommuner jämfört med endast ca 30 hösten
1996 och ca 50 för två år sedan. I många av dessa
har också ett aktivt arbete för att förebygga brott
påbörjats. I enlighet med regeringens intentioner
i det nationella brottsförebyggande programmet
finns nu bättre förutsättningar och i över hälften
av landets kommuner en grundstruktur för att
kunna bedriva ett strategiskt förebyggande
arbete riktat mot i första hand den brottslighet
som drabbar människor i deras vardag. Om dessa
förutsättningar och den struktur som byggts upp
utnyttjas fullt ut innebär det att brott kan
förebyggas mer effektivt. Rättsväsendet har här
en pådrivande och stödjande roll. Det lokala
brottsförebyggande arbetet – inom andra
utgiftsområden, av kommuner,
frivilligorganisationer, näringslivet och enskilda i
samverkan – kan ge direkt effekt på
brottsligheten i mindre områden.
4.6 Resultatbedömning
4.6.1 Polisväsendet
De övergripande målen för polisväsendet är att
tillförsäkra den enskilde rättstrygghet och
rättssäkerhet, förebygga och upptäcka brott samt
se till att den som har begått brott identifieras
och lagförs.
Polisväsendets resultat för 1999 skall bedömas
mot bakgrund av de verksamhetsmål som
ställdes upp för polisverksamheten:
- Kampen mot våldsbrott, narkotikabrott
och ekonomisk brottslighet (inklusive
miljöbrott) skall prioriteras. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas den grova
och gränsöverskridande brottsligheten,
den mc-relaterade brottsligheten, brott
med rasistiska inslag, våld mot kvinnor
samt övergrepp mot barn. Insatserna mot
vardagsbrottsligheten skall öka.
- För att utveckla och förbättra det
brottsförebyggande arbetet skall polisen
samverka med dem som berörs av
brottsligheten eller kan påverka den.
- Brottsutredningsverksamheten skall bli
effektivare. Produktiviteten och
kvaliteten i utredningsverksamheten skall
öka.
- Polismyndigheterna skall anpassa
utryckningsresurserna till normala
variationer i behovet, använda dem
problemorienterat och planera
utryckningsverksamheten så att den inte
stör utvecklingen av
närpolisverksamheten.
- Polisens stöd till brottsoffer skall
förbättras.
- Gränskontrollen skall förstärkas och
effektiviseras. Sådana åtgärder skall
genomföras som medför att Sverige kan
inträda som operativ medlem i
Schengensamarbetet under år 2000.
- Polisen skall medverka till att uppnå de
nationella trafiksäkerhetsmålen om färre
skadade och dödade i trafiken.
Det problemorienterade arbetssättet
Resultat
Under år 1999 fortsatte Polishögskolan att
bedriva utbildning i problemorienterat
polisarbete. Kontaktpersoner i
polismyndigheterna har fått fortsatt stöd och
vidareutbildning. Många polismyndigheter har
också genomfört egna utbildningsinsatser i
ämnet.
Polismyndigheterna i Värmland och
Östergötland har på Rikspolisstyrelsens uppdrag
utvecklat det problemorienterade arbetssättet.
De har bl.a. framställt en handbok som är avsedd
att ligga till grund för vidareutvecklingen av det
problemorienterade polisarbetet i landet.
BRÅ har bidragit med bl.a. tre idéskrifter om
lokalt brottsförebyggande arbete. En av dem,
Kartläggning, problemanalys och prioriteringar
(1999:13) belyser det problemorienterade
arbetet, särskilt delmomenten kartläggning och
analys. Skriften redovisar idéer och uppslag som
underlättar arbetet och visar hur metoderna kan
anpassas till de lokala förutsättningarna.
Riksrevisionsverket (RRV), som på
regeringens uppdrag granskat resursutnyttjandet
inom polisväsendet, presenterade i december
1999 en delrapport om närpolisreformen och
polisens arbetstider (1999:42). Slutrapporten
(2000:9) överlämnades till regeringen i mars år
2000 (se avsnittet om närpolisen).
RRV fann att den problemorienterade
ansatsen saknades i delar av polisarbetet, bl.a.
ingripandeverksamheten. Många poliser ansåg
fortfarande att innebörden av begreppet
problemorienterat polisarbete var otydlig.
Enligt Rikspolisstyrelsens bedömning har det
problemorienterade arbetssättet ännu inte fått
tillräckligt genomslag i polisverksamheten.
Tillämpningen varierar mellan myndigheterna.
Enligt styrelsen finns det utrymme för att genom
fortsatt utveckling effektivisera både det
förebyggande och förhindrande arbetet.
Det är svårt att mäta graden av
problemorientering i verksamheten. Ett enkelt
men grovt mått är hur väl
arbetstidsförläggningen har anpassats till
verksamhetens behov. Ett sätt att åstadkomma
en sådan anpassning är s.k. periodplanering, där
schemat fastställs för en kortare period med
beaktande av det för perioden kända
verksamhetsbehovet.
Periodplaneringen har i första hand
introducerats i närpolisorganisationen. Under år
1998 var det emellertid bara ca 15 % av
närpoliserna i landet som periodplanerade sin
arbetstid. Enligt OCR/P (Polisförbundet) hade
den siffran stigit till 19 % i september 1999.
Rikspolisstyrelsen har i inspektioner granskat
polismyndigheternas användning av
periodplanerad arbetstid. Styrelsen har
konstaterat att periodplaneringen, rätt använd,
erbjuder en för alla parter förmånlig flexibilitet
och är ett nödvändigt inslag i det
problemorienterade arbetet.
Rikspolisstyrelsen har också i februari år 2000
redovisat resultaten av polisväsendets arbete
hittills med att verksamhetsanpassa
arbetstiderna. Styrelsens bedömning är att
arbetet vid flera polismyndigheter resulterat i en
ökad flexibilitet och en bättre anpassning av
bemanningen till behovet av polisiära tjänster.
Styrelsen erinrar om att de mått och instrument
som står till förfogande för
verksamhetsbedömningar fortfarande är trubbiga
och otillräckliga.
I den nämnda rapporten redovisar RRV också
brister i polisens arbetstidsförläggning. Den
periodplanerade arbetstiden har enligt RRV ännu
inte införts i tillräcklig omfattning. Även där den
tillämpas anser RRV att den är för svagt
verksamhetsorienterad. Andra brister är den
otillräckliga styrningen av den genomsnittliga
veckoarbetstiden och dimensioneringen av
utryckningsresurserna.
Flera polismyndigheter har pekat på att
polisväsendets arbetstidsavtal har haft en
konstruktion som har bidragit till att
verksamhetsintresset inte slagit igenom
tillräckligt vid arbetstidsförläggningen. De
förändringar i avtalet som parterna numera
kommit överens om bör enligt såväl
Rikspolisstyrelsen som RRV kunna leda till
bättre lösningar. Det nya avtalet innehåller en ny
förhandlingsordning som ger arbetsgivaren
större befogenheter vid oenighet mellan parterna
och förbättrar möjligheter att sluta
myndighetsanpassade arbetstidsavtal som
beaktar lokala variationer.
Den höga medelåldern bland polispersonalen
är ett växande problem vid
arbetstidsförläggningen, särskilt utanför
storstäderna. Många poliser är av hälsoskäl
förhindrade att arbeta nattetid. Dessutom har
sjukfrånvaron ökat, vilket ytterligare försvårar en
verksamhetsanpassad arbetstidsförläggning.
Analys och slutsatser
Det är enligt regeringens mening nödvändigt att
utvecklingen av ett problemorienterat arbetssätt
intensifieras och utvidgas till att omfatta alla
delar av verksamheten. Mycket tyder på att
t.o.m. polisen i närpolisområdena, där det
problemorienterade arbetet först introducerades,
kommit att arbeta alltmer händelsestyrt. Det
innebär att utvecklingen går i fel riktning. Det är
inte heller tillfredsställande att
ingripandeverksamheten i betydande
utsträckning förblivit opåverkad av de åtgärder
som vidtagits för att problemorientera
verksamheten. Det finns goda förutsättningar
för att förstärka utvecklingsinsatserna på detta
område.
Ändringarna i polisens arbetstidsavtal har
skapat förutsättningar för en bättre anpassning
av arbetstiden till verksamhetens krav. Enligt
regeringens mening ger det nya avtalet ökade
möjligheter att sprida den periodplanerade
arbetstiden till större delar av verksamheten och
att utveckla periodplaneringen till ett effektivare
instrument än idag. Det är viktigt för att det
problemorienterade arbetssättet skall kunna
tillämpas i all polisverksamhet. Det krävs nu att
arbetsgivare och arbetstagare på ett konstruktivt
sätt tar tillvara de verktyg som det nya avtalet ger
och använder dem för att åstadkomma en
effektivare polisverksamhet.
Närpolisen
Resultat
Kostnaderna för polisverksamheten i närpolis-
områdena ökade under år 1999 med 2 % till
3 360 miljoner kronor. Det motsvarar 34 % av de
totala resurserna, vilket är samma andel som
föregående år.
Vid utgången av år 1999 omfattade närpolis-
organisationen 40 % av det totala antalet poliser.
Andelen har ökat med 2 % per år sedan år 1997.
Det innebär att antalet innevånare per närpolis
minskat från 1 425 personer år 1998 till 1 386
personer år 1999. Organisationen och
redovisningsrutinerna har emellertid ändrats så
att även personal i närpolisområdena som
uteslutande arbetar med ingripande- eller
utredningsverksamhet numera ingår i
redovisningen. Det ger enligt regeringens
mening en riktigare redovisning samtidigt som
det försvårar jämförelser över åren.
Närpolisens andel av de ärenden som
redovisades till åklagare minskade från 50 % år
1998 till 47 % år 1999. Antalet ärenden som
redovisades till åklagare från närpolisen
minskade med 12 % och kostnaden per sådant
ärende ökade med 25 % till 18 349 kronor.
Svårigheten med att finna en lämplig
avvägning mellan polisverksamheten i
närpolisområdena och övrig verksamhet kvarstår.
Enligt Rikspolisstyrelsen har
polismyndigheternas insatser varit otillräckliga
för att säkerställa en god styrning och planering
av verksamheten. Närpolisreformens idéer
tillämpas i princip bara inom en mindre del av
närpolisen och myndigheternas organisation och
arbetssätt varierar. Inom vissa närpolisområden
är polispersonalen uppdelad funktionsvis medan
personalen i andra områden är indelad i
geografiska ansvarsområden och arbetar med all
polisverksamhet. Enligt styrelsen finns det på
många håll fortfarande brister när det gäller
arbetsledning, metodutveckling och
effektivisering av utredningsverksamheten.
Styrelsen anser också att det varit nödvändigt att
minska närpolisens verksamhet för att klara av
det som brukar betecknas som måsteverksamhet,
nämligen i huvudsak ingripandeverksamheten.
Utvecklingen mot en ökad integration mellan
ingripandeverksamheten och
närpolisorganisationen fortsätter.
RRV har granskat genomförandet av
närpolisreformen (Rapport 1999:42 och 2000:9)
och funnit att den är organisatoriskt genomförd
men att det fortfarande finns stora brister i
reformens innehållsmässiga genomslag i
polisverksamheten. RRV redovisade de hinder
som behöver undanröjas för att
polisverksamheten i närpolisområdena skall få
avsett innehåll. Enligt RRV har reformen hittills
bara haft ett begränsat genomslag i synen på
polisarbetet. Uppfattningen att närpolisen enbart
skall arbeta med brottsförebyggande verksamhet
finns fortfarande kvar på många håll.
Ingripandeverksamheten i närpolisområdena
definieras ofta som något som konkurrerar om
närpolisens resurser.
Också RRV anser att myndigheternas
styrning inte har varit tillräckligt tydlig. Verket
pekar också på att chefernas möjligheter att
uppmuntra de anställda har varit begränsade.
Arbetsgivaren har inte lyckats driva
verksamhetsintresset i tillräcklig utsträckning.
Dessutom finns det brister i den lokala
styrningen av närpolisarbetet, i den löpande
planeringen och i utnyttjandet av
ingripandeverksamheten som ett led i det
problemorienterade arbetet i närpolisområdena.
RRV fann att närpolisområdena vid flera
polismyndigheter är så små att det finns en risk
för att förutsättningarna för ett effektivt
polisarbete är otillräckliga.
Regeringen har givit BRÅ i uppdrag att
granska närpolisreformen och utvärdera polisens
arbete med att bekämpa vardagsbrottsligheten.
BRÅ har redovisat två delrapporter. Den första,
Svensk polis i förändring. En granskning av
närpolisreformen, som redovisades i juli 1999
behandlade närpolisreformens betydelse för
polisens organisation och verksamhet, det
konkreta innehållet i verksamheten och
närpolisens arbetstider på lokal nivå.
Den andra rapporten, Polisens organisation
och verksamhet. En fortsatt granskning av
närpolisreformen, redovisades i augusti 2000.
Den redovisar hur närpolisreformen har
utvecklats organisatoriskt och
verksamhetsmässigt.
BRÅ beskriver genomförandet av
närpolisreformen som en pågående
förändringsprocess där den slutgiltiga formen
ännu inte har bestämts. Andelen närpoliser
varierar mellan polismyndigheterna från 20 till
70 %. Det speglar hur olika polismyndigheterna
ser på närpolisreformen. Några myndigheter
arbetar vidare med att integrera ingripande- och
utredningsverksamhet med
närpolisorganisationen. Andra myndigheter har
valt göra tydliga uppdelningar av
verksamheterna, oftast genom att centralisera
ingripande- och utredningsverksamheterna och
sträva efter en mer begränsad närpolis med en
tydlig inriktning på lokalt brottsförebyggande
arbete. Det finns en konflikt mellan kravet på
lokal förankring, som gynnas av flera och mindre
närpolisområden, och allpolistanken, som
förutsätter att närpolisområdena är så stora att de
kan ha tillräckliga resurser och kompetens för att
bedriva all lokal polisverksamhet. Enligt BRÅ är
det till stor del enskilda polisers prioriteringar
som styr det dagliga arbetet, medan
arbetsledning och handlingsplaner spelar mindre
roll. Trots det är ett problemorienterat arbetssätt
vanligare bland närpoliser än i andra delar av
polisväsendet.
BRÅ skall slutredovisa sitt uppdrag i maj år
2001.
Analys och slutsatser
Flertalet polismyndigheter utgår från
Rikspolisstyrelsens definition av
närpolisverksamheten. Den innebär i korthet
bl.a. att verksamheten skall vara organiserad
inom ett geografiskt avgränsat område och
bedrivas problemorienterat i nära samverkan
med dem som bor och verkar i området.
Poliserna i området skall arbeta mot brotts- och
trygghetsrelaterade mål och tilldelas ett
personligt ansvarsområde. Detta ansvarsområde
är vanligen geografiskt men även funktionella
ansvarsområden kan förekomma.
Geografiska ansvarsområden innebär i princip att
varje polis bör kunna utföra de flesta uppgifter
inom sitt område och förutsätter därför en bred
kompetens hos varje polisman.
Vid funktionsvisa ansvarsområden har i stället
varje polis eller arbetsgrupp huvudansvar för en
viss arbetsuppgift. Det kan t.ex. gälla ingripande-
eller utredningsverksamheten i området.
Möjligheten att fokusera på en viss uppgift har
bl.a. ansetts främja kvaliteten i
utredningsverksamheten. En förutsättning för en
sådan ordning är att det kan skapas särskilda
former för att sprida och gemensamt analysera
den kunskap om förhållandena inom området
som skall ligga till grund för det
brottsförebyggande arbetet.
Närpolisens verksamhetsmål skall utgå från en
probleminventering i lokalområdet.
Målformuleringarna bör fastställas i en process
som också säkerställer att målen accepteras i
polisorganisationen.
Polisens uppgifter framgår av 2 § polislagen
(1984:387). Det är viktigt att det klarläggs vilken
polisverksamhet som närpolisen skall ansvara för
och hur gränsdragningarna skall göras mot andra
delar i organisationen. Först därefter kan
resurserna fördelas på ett ändamålsenligt sätt.
Som en utgångspunkt för en sådan
gränsdragning bör enligt regeringens mening
närpolisen ha ett helhetsansvar för
polisverksamheten i det egna geografiska
området. Från detta helhetsansvar bör undantag
bara göras för verksamhet som ställer särskilda
krav på specialistkunskaper eller kräver
samordning på centralare nivåer. Det hindrar inte
att flera närpolisområden kan behöva samverka
om resurskrävande verksamheter som t.ex.
ingripandeverksamheten.
Det är också viktigt att närpolisområdena blir
tillräckligt stora för en god
kompetensförsörjning och en effektiv
verksamhet. En ökad integrering av
ingripandeverksamheten i närpolisen främjar
utvecklingen av det problemorienterade arbetet
och skapar bättre förutsättningar för att
personalgrupper skall få tillräcklig storlek för en
effektiv planering.
Varje polismyndighet ansvarar för att polis-
verksamheten inom dess område bedrivs
effektivt och fungerar väl. Det ankommer också
på myndigheterna att anpassa polisverksamheten
i närpolisområdena efter de lokala förhållandena.
Med den utgångspunkten är det naturligt att
polismyndigheterna väljer olika lösningar för
utformningen av verksamheten i
närpolisområdena så länge inte syftet med
närpolisreformen äventyras. Det kan t.ex. gälla
om geografiska eller funktionsvisa
ansvarsområden skall tillämpas. Självklart är det
hänsynen till verksamhetens kvalitet och
effektivitet och alltså områdets karaktär,
personalens kompetens, tillgängliga resurser och
andra lokala förhållande som bör styra
arbetssättet. Rikspolisstyrelsen har också i detta
avseende en viktig roll som kunskapsbank och
för att stödja och samordna myndigheternas
arbete.
De stora variationer som nu förekommer i
organisation och innehåll i närpolisverksamheten
tycks emellertid inte kunna förklaras enbart med
hänvisning till skillnader i de lokala
förutsättningarna. BRÅ kommer inom ramen för
sitt ovan nämnda uppdrag att jämföra och
utvärdera de olika organisationsformerna i
förhållande till syftet med närpolisreformen.
Medborgarna kräver att polisen upprätthåller
en hög beredskap för att med kort varsel kunna
ingripa vid akuta händelser. En sådan beredskap
med bibehållen förmåga att bedriva ett
långsiktigt polisarbete ställer särskilt höga krav
på god planering och styrning av verksamheten.
Närpolisens arbete bör struktureras så att det är
möjligt att fullfölja målsättningarna i de lokala
handlingsplanerna.
Polisväsendets förmåga att analysera
verksamhetens resultat har förbättrats. Samtidigt
finns utrymme för att utveckla den förmågan
ytterligare. Det är viktigt att polisväsendet
uppställer tydliga och konkreta mål för
verksamheten och analyserar hur målen
uppnåtts. Rikspolisstyrelsen har den viktiga
uppgiften att utveckla och precisera de mål och
riktlinjer som riksdagen och regeringen lagt fast
för polisverksamheten och förmedla det till den
övriga polisorganisationen.
Brottsförebyggande verksamhet
Det anmäls årligen drygt en miljon brott i
Sverige. År 1999 anmäldes något färre brott än år
1990. Utvecklingen varierar för olika brotts-
typer. Under 1990-talet har den anmälda
våldsbrottsligheten ökat och
tillgreppsbrottsligheten minskat. År 1996
presenterade regeringen det nationella
brottsförebyggande programmet Allas vårt
ansvar. I programmet betonas att det lokala
engagemanget är avgörande för ett effektivt
brottsförebyggande arbete. Polisen är en viktig
del i det arbetet.
Allt synligt polisarbete har en
brottsförebyggande effekt. Det är däremot svårt
att mäta resultatet. Genom ett problemorienterat
polisarbete i kombination med det lokala
polisarbetet i närpolisområdena har skapats goda
förutsättningar för ett framgångsrikt
brottsförebyggande polisarbete som bedrivs
långsiktigt, grundat på lokala handlingsplaner.
Enligt regleringsbrevet för år 2000 skall varje
polismyndighet utarbeta och dokumentera en
brottsförebyggande strategi där det framgår hur
och med vilka myndigheter och organisationer
samverkan skall ske. En viktig utgångspunkt för
det arbetet är att analysera verksamheten hittills
och med beaktande av tillgänglig kunskap forma
en strategi som kan ligga till grund för allt
förebyggande polisarbete på lokal nivå.
Regeringen avser att under hösten återkomma
till riksdagen med en lägesbeskrivning av det
brottsförebyggande arbetet hittills.
Ordning och säkerhet
Resultat
I resultatområdet ordning och säkerhet ingår
ingripandeverksamheten, allmän och särskild
övervakning, räddningstjänst samt sådan spaning
som inte kan hänföras till något annat område.
Kostnaden för området uppgick till 3 491
miljoner kronor eller 35 % av
polismyndigheternas totala kostnader. Den
totala kostnaden har i stort sett varit konstant
under de senaste två åren men varierar
fortfarande kraftigt mellan myndigheterna, från
21 till 44 %. Kostnadsandelen för
Polismyndigheten i Stockholms län var 42 %.
För storstäderna inkluderas den särskilda
specialistkompetens som finns inom området,
t.ex. piketstyrkor, hästar och båtar, samt den
stora andel evenemang som kräver särskilda
polisinsatser. Det totala antalet ingripanden
ökade med ca 60 000 i förhållande till år 1998 och
uppgick till ca 1 252 606, men andelen
utryckningar med högsta prioritet minskade från
15 till 13 %, samma nivå som år 1997. Kostnaden
för varje högprioriterat ärende ökade från ca
11 300 kronor år 1998 till ca 12 800 år 1999 men
siffran varierar fortfarande kraftigt mellan
myndigheterna, från ca 1 900 kr till ca 25 700
kronor.
I juni 1999 beslutade Rikspolisstyrelsen att
tillsätta en utredning för att beskriva och
analysera polisens insatser vid efterspaningarna
av dem som dödade två polismän i Malexander.
Utredningen föreslår att det skall inrättas ett
Taktikcentrum där nationell och internationell
kunskap om polistaktik kan samlas.
Sammantaget bedömer Rikspolisstyrelsen att
polismyndigheternas insatser på området inte har
varit tillfredsställande. Styrelsen noterar att
flertalet polismyndigheter saknat konkreta mål
för ledning och styrning av
ingripandeverksamheten och att de målsättningar
som funnits ofta varit oklara och diffusa och
sannolikt därför saknat betydelse för ledning,
styrning och uppföljning. Osäkerheten om hur
avgränsningen mot närpolisverksamheten bör
vara utformad kvarstår. Enligt styrelsen har
polismyndigheternas försök att anpassa
resurserna till normala variationer i behovet
lyckats bäst där ingripande- och när-
polisverksamheten integrerats.
Funktionen som vakthavande befäl har en
viktig och strategisk position vid
polismyndigheterna. Rikspolisstyrelsen har inom
ramen för sin inspektionsverksamhet
uppmärksammat att det fortfarande finns
exempel på att den funktionen är splittrad och
otydlig. Det kan innebära att polisoperativa
beslut fördröjs eller inte fattas med tillräcklig
överblick.
Enligt Rikspolisstyrelsen kommer det nya
systemet för polisens kommunikationscentraler
(KC-polis) att medföra nya och bättre
möjligheter till uppföljning och analys av
ingripandeverksamheten.
Analys och slutsatser
Ingripandeverksamheten disponerar ungefär en
tredjedel av polisens resurser. Det är naturligtvis
viktigt att en så stor del av verksamheten har en
väl fungerande styrning och uppföljning. Om en
verksamhet saknar tydliga mål är det inte möjligt
att mäta resultatet. En sådan verksamhet präglas
helt av minutoperativa överväganden och styrs av
redan inträffade brott och andra
ordningsstörningar. Det är nödvändigt att
polisväsendet fortsätter att utveckla metoder och
system som säkerställer en god styrning av
verksamheten. Även ingripandeverksamheten
måste ingå som en resurs i det långsiktiga arbete
som formats utifrån de lokala behoven.
Det är tillfredsställande att polisväsendet
verkar för att utvärdera och dra lärdom av
insatser som ställt särskilt höga krav på
verksamheten.
Trafikövervakning
Resultat
Kostnaden för trafikövervakningsverksamheten
uppgick till 914 miljoner kronor. Det motsvarar
9 % av myndigheternas totala kostnader, vilket
är detsamma som föregående år.
Antalet rapporterade trafikbrott fortsatte att
öka under år 1999.
Tabell 4.4 Antalet rapporterade trafikbrott år 1996–1999
1996
1997
1998
1999
328 703
332 296
(+1 %)
340 696
(+3 %)
349 662
(+ 3 %)
Antalet rapporterade hastighetsöverträdelser och
rattfyllerier ökade medan antalet rapporterade
beteendebrott minskade. De rapporterade
beteendebrotten ökade år 1998 med drygt 28 000
eller 23 % jämfört med år 1997. De senaste årens
utveckling mot ett minskat antal
alkoholutandningsprov vändes i en ökning
medan andelen prov med positivt utfall ligger
kvar på 1 % i likhet med de tre senaste åren.
Också andelen trafikolyckor där de inblandade
varit påverkade av alkohol eller droger har legat
konstant på 3 % de tre senaste åren.
Polismyndigheten i Gotland skiljer sig markant
från övriga polismyndigheter. Där har
motsvarande andel varit 12–13 %. Antalet
rapporterade trafikolyckor fortsatte att minska
från 69 765 år 1998 till 64 802 år 1999.
Antalet inkomna trafikbrottsärenden ökade
med 5 % till 168 360 jämfört med år 1998.
Andelen ärenden som redovisades till åklagare
minskade något och genomströmningstiden blev
längre. Rikspolisstyrelsen har i särskild ordning
redovisat polisens tillsyn över transporter av
farligt gods. Styrelsen konstaterar att tillsynens
omfattning inte har nått upp till de uppställda
målen och att den varierar kraftigt mellan
polismyndigheterna.
Det förebyggande inslaget i verksamheten har
stärkts genom att polisen numera i ökad
utsträckning använder polismålade fordon för
trafikövervakningen.
Analys och slutsatser
Rikspolisstyrelsens samlade bedömning är att det
har gjorts betydande ansträngningar för att
polisen i allt större utsträckning skall kunna
bidra till att de nationella trafiksäkerhetsmålen
om färre skadade och dödade i trafiken skall
kunna nås.
Enligt regeringens bedömning har
polisväsendets trafikövervakningsverksamhet
präglats av en hög aktivitet och uppvisat ett bra
resultat. Antalet trafikolyckor minskade. Det är
glädjande att polisväsendet utvecklat de
förebyggande inslagen i verksamheten. Genom
de åtgärder som vidtagits har den polisiära
synligheten ökat vilket bedöms ha positiva
effekter på trafiksäkerheten. Det
problemorienterade arbetssättet har utvecklats på
ett bra sätt. Insatserna har förlagts till platser där
det varit känt att även annan typ av brottslighet
förekommit och till vägar i anslutning till större
festarrangemang. Ett polisiärt helhetsperspektiv
har präglat verksamheten.
För att de nationella trafiksäkerhetsmålen om
färre skadade och dödade i trafiken skall kunna
nås krävs ett långsiktigt arbete där flera
samverkande åtgärder bör vidtas. En viktig del i
det arbetet är att höja säkerheten på vägnätet,
särskilt de farligaste vägarna. I avvaktan på att det
arbetet givit full effekt är det rimligt att polisen
vidmakthåller en hög nivå på
trafikövervakningen. På regeringens uppdrag
utarbetar Rikspolisstyrelsen en nationell strategi
för trafikövervakningen. När en sådan kan läggas
till grund för polismyndigheternas
trafikövervakning bör effektiviteten i
verksamheten kunna öka ytterligare.
Utredningsverksamheten
Resultat
Antalet inkomna ärenden minskade från ca
1 170 000 ärenden år 1998 till ca 1 164 000
ärenden år 1999. Antalet rapporterade våldsbrott
fortsätter att öka medan tillgrepps- och
skadegörelsebrotten minskar.
Genomströmningstiderna har blivit längre
inom nästan samtliga områden. Inom närpolis-
verksamheten har däremot den genomsnittliga
handläggningstiden minskat från 72 dagar år
1998 till 67 dagar år 1999. Rikspolisstyrelsen
bedömer att handläggningstiderna kommer att
förkortas betydligt med det nya systemstödet i
utredningsprocessen – DurTvå.
Då genomströmningstiderna granskas och
används som ett mått på effektiviteten i
utredningsverksamheten bör också
balanssituationen vägas in i bedömningen. Om
många äldre ärenden avslutas t.ex. inom ramen
för en medveten satsning på balansavarbetning,
förlänger det den genomsnittliga tiden per
ärende.
Antalet balanserade ärenden minskade med
2 % till 160 566 ärenden vid utgången av år 1999.
Andelen ärenden som var äldre än ett år
minskade inom alla områden och var totalt 19 %
av det totala antalet ärenden. Det är en
minskning med 5 % jämfört med år 1998.
Antalet ärenden som redovisats till åklagare
fortsatte att minska.
Tabell 4.5 Antal ärenden som redovisats till åklagare år
1997–1999
1997
1998
1999
192 482
185 430
(-4 %)
168 228
(-9%)
Det minskade antalet inkomna ärenden och de
nya reglerna om förundersökningsledning, som
ger polisen ökade möjligheter att slutföra
handläggningen av vissa brott har bidragit till
detta. Det är emellertid inte hela förklaringen.
Det finns till exempel myndigheter där antalet
inkomna ärenden ökat, medan antalet ärenden
som redovisats till åklagare och andelen
lagföringar av dessa minskat. Rikspolisstyrelsen
avser att tillsammans med Riksåklagaren närmare
analysera den utvecklingen.
Tabell 4.6 Andelen ärenden som redovisades till åklagare
av det totala antalet inkomna inom de prioriterade
områdena
1997
1998
1999
Våldsbrott
34%
34%
30%
Ekonomisk brottslighet
56%
60%
50%
Narkotikabrott
71%
72%
71%
Enligt Riksåklagaren har lagföringsprocenten
(andelen ärenden i vilka åklagaren beslutat om
åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse)
varit omkring 60 % de senaste åren. År 1999
uppgick lagföringen till 58 %.
Riksåklagaren har utifrån de analyser som hittills
gjorts inte funnit det möjligt att dra några säkra
slutsatser om förändringar i
förundersökningarnas svårighetsgrad.
Samarbetet mellan Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen har fortsatt i enlighet med i
regeringens beslut i september 1996 (Ju96/3067).
Åklagarmentorerna har genomfört
utbildningsinsatser, balansgenomgångar och
praxisdiskussioner framförallt med närpolisen.
En översyn har gjorts av de lokala
överenskommelserna om fördelningen av
ansvaret att leda förundersökningar utan att det
lett till några stora förändringar.
Flera polismyndigheter har utvecklat metoder
för kvalitetsuppföljning. Ett exempel på det
arbete som bedrivits är den modell för
kvalitetssäkring av utredningsverksamheten som
polis och åklagare i Östergötland har utvecklat. I
varje ärende upprättas en kvalitetsrapport som
också fungerar som en checklista. Åklagare
återredovisar till polisen de beslut som fattats
med anledning av förundersökningen och lämnar
ett omdöme om utredningens kvalitet. Vissa
uppgifter i rapporten databehandlas i ett system
som Rikspolisstyrelsen testat och godkänt för
spridning i landet. Systemet mäter bl.a.
redovisningsform, lagföringsandel och
förekomsten av kvalitetsbrister i
förundersökningarna. Mätningarna kan göras på
valfri nivå i organisationen. Modellen har skapat
ett bra underlag för analys och utvärdering av
utredningsprocessen. Utbildningen har kunnat
bedrivas mer effektivt genom att behovet har
visats på ett tydligt sätt. Sammantaget bedömer
polis och åklagare i Östergötland att modellen
bidragit till att höja kvaliteten på
brottsutredningarna.
Flera försöksverksamheter pågår, bl.a. i
Jönköping och Handen som syftar till att
förkorta genomströmningstiderna för vissa
brottmålsärenden.
I en promemoria från december 1999 har
Rikspolisstyrelsen sammanfattat resultatet av
styrelsens inspektioner av
utredningsverksamheten vid ett tiotal olika
polismyndigheter. Inspektionerna har givit en
bild av att de utredande åtgärder som de första
poliserna på brottsplatsen vidtar innan
förundersökning har inletts, de s.k.
förstahandsåtgärderna, håller en tämligen god
kvalitet. Däremot vidtas inte alla de åtgärder som
är möjliga. Sedan förundersökning inletts bör
förstahandsåtgärderna omedelbart följas upp av
mer omfattande åtgärder som ofta ställer krav på
kompetens och erfarenhet av kriminalpolisarbete
– andrahandsåtgärderna. Vid inspektionerna har
noterats att detta inte sker i tillräcklig
omfattning. En av orsakerna till det är att
kriminalpolisens arbetstid i huvudsak är förlagd
till kontorstid och inte i tillräcklig grad anpassad
efter behovet av akuta åtgärder.
Rikspolisstyrelsen drar slutsatsen att det behöver
inrättas en särskild funktion vid sidan av
vakthavande befäl för att säkerställa en
ändamålsenlig förundersökningsledning även i
det inledande skedet av en brottsutredning.
Riksdagens revisorer har i rapporten
Organisationsförändringar inom rättsväsendet
(1998/99:9) särskilt granskat
förundersökningarnas kvalitet. Vid granskningen
fann revisorerna bl.a. att handläggningstiderna
var anmärkningsvärt långa. Revisorerna föreslog
att utbildningen skulle förstärkas och förordade
en specialisering inom närpolisen när det gällde
utredningsverksamheten. Revisorerna ansåg
också att tillsynen skulle förstärkas och att polis
och åklagares verksamhet i detta avseende skulle
ses som en helhet.
Analys och slutsatser
Riksåklagaren har i årets budgetunderlag uttalat
en betydande oro över utvecklingen av polisens
brottsutredande verksamhet. Antalet ärenden
som redovisats till åklagare och andelen
uppklarade brott har minskat samtidigt som
genomströmningstiderna har ökat. Sammantaget
har möjligheterna att klara upp brott minskat
väsentligt under hela 1990-talet och situationen
är enligt Riksåklagaren helt oacceptabel från
kriminalpolitisk utgångspunkt.
Under senare tid har också Riksdagens
revisorer, Justitieombudsmannen,
Justitiekanslern och Granskningskommissionen i
anledning av brottsutredningen efter mordet på
Olof Palme från delvis olika utgångspunkter
pekat på brister och oklarheter i
brottsutredningssystemet. Se t.ex. Riksdagens
revisorer (Rapport 1998/99:9
Organisationsförändringar inom rättsväsendet),
Justitieombudsmannen (Skrivelse den 13 juni år
2000, Synpunkter med anledning av iakttagelser
gjorda under inspektioner vid vissa av polisens
internutredningsenheter m.m.), Justitiekanslern
(Beslut den 21 juni år 2000, Klagomål mot
utförandet av rättsmedicinska undersökningar
m.m., Osmo Valloärendet) samt
Granskningskommissionens betänkande (SOU
1999:88). Kritiken avser bl.a. problem med långa
handläggningstider, låg uppklaring, oklarheter i
ansvarsfördelningen mellan främst åklagare och
polis, tillsynen över utredningarna hos såväl polis
och åklagare som Rättsmedicinalverket,
hanteringen av internutredningar och
kompetensförsörjningsproblemen inom
närpolisen.
Riksdagen har tillkännagivit att regeringen bör
låta utreda frågan om ett oberoende organ för
tillsyn av polisens och åklagarnas
förundersökningsarbete. Riksdagen har också
tillkännagivit att regeringen bör se över frågan
om en specialisering av utredningsverksamheten
inom närpolisen (bet. 1999/2000:JuU11, rskr.
1999/2000:211).
Rättsväsendet skall ha förmåga att med hög
kvalitet utreda såväl svåra och komplicerade
ärenden som den stora massan av enkla och
medelsvåra brott. Det är en självklart prioriterad
uppgift för polis och åklagare att öka andelen
uppklarade brott. För det krävs ett kontinuerligt,
tålmodigt och målmedvetet arbete för att
förbättra de metoder och rutiner som används i
den brottsutredande verksamheten. Men det är
också från tid till annan nödvändigt att överväga
om det finns behov av mer genomgripande
reformer. Enligt regeringens mening visar
utvecklingen att det nu finns skäl att
förutsättningslöst pröva om det behövs
förändringar i regelverk, organisation eller
resursfördelning för att säkerställa en effektiv
utredningsverksamhet som svarar mot höga
kvalitetskrav. Regeringen avser därför att inom
kort besluta om en översyn av
brottsutredningsverksamheten.
Det är viktigt att myndigheternas
ansträngningar för att förbättra
brottsutredningsverksamheten fortsätter.
Genom regeringens beslut i september år 1996
om mål och riktlinjer för åklagarväsendets och
polisens samverkan på det kriminalpolitiska
området har myndigheternas insatser samordnats
så att de samlade resurserna utnyttjas på ett mer
effektivt sätt. Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen har tillsammans avsatt stora
resurser för att förbättra
utredningsverksamheten. Det har bl.a. resulterat
i kompetenshöjande åtgärder, nya bestämmelser
om fördelning av förundersökningsledarskapet
och nya tekniska hjälpmedel. Flera myndigheter
inom rättsväsendet har inlett samarbetsprojekt
som syftar till att minska
genomströmningstiderna för vissa
brottmålsärenden, exempelvis i Jönköping och
Handen. På lokal nivå har polis- och
åklagarmyndigheter också utvecklat olika
modeller för kvalitetssäkring av
brottsutredningsverksamheten. Dessa åtgärder
har på en del håll redan börjat ge goda resultat.
För att effekten skall bli tydlig på riksnivå krävs
nu att nya metoder får genomslag i alla landets
polismyndigheter.
Enligt regeringens mening har poliser i alla
funktioner ett ansvar för att öka antalet
uppklarade brott. Redan i samband med att ett
brott kommer till polisens kännedom krävs en
kvalificerad bedömning av vilka åtgärder som
omedelbart behöver vidtas för att säkerställa en
fortsatt snabb och säker handläggning av
ärendet. Förste polisman på plats eller den som
tar upp anmälan om brottet har en självklar
nyckelposition i det avseendet tillsammans med
den som leder förundersökning om brottet.
Om det är möjligt skall de förenklade
förfaranden användas som innebär att ärendet
kan slutföras omedelbart. Även i annat fall är det
ofta till gagn för utredningsprocessen om det
skapas metoder som möjliggör för den personal
som vidtagit de initiala åtgärderna att också
slutföra utredningen i enklare ärenden. Varje
polismyndighet ansvarar för att det vid alla tider
finns tillräcklig kompetens för att fatta
ändamålsenliga och rationella beslut om ett
ärendes fortsatta handläggning. Likaså är det
angeläget att det redan i akutskedet finns
möjlighet att överlämna komplicerade ärenden
till kriminalpolis.
Det är viktigt att polisväsendet fortsätter att
utveckla sin förmåga att leda förundersökningar.
Förundersökningsledarens uppgifter präglas
mycket av i vilket skede förundersökningen
befinner sig i, framförallt om det finns någon
skäligen misstänkt eller om förundersökningen
fortfarande befinner sig i spaningsstadiet.
Generellt gäller emellertid att
förundersökningsledaren bör ta aktiv del i
utredningsarbetet och lämna direktiv som
säkerställer att förundersökningen bedrivs på ett
effektivt och säkert sätt. Det är angeläget att
förundersökningsledaren har tillräcklig
kompetens för att redan i det inledande skedet
göra en relevant bedömning av ärendets
svårighetsgrad och de åtgärder och resurser som
erfordras för att slutföra detta på ett bra sätt.
Det är också viktigt att fortsätta arbetet med
att utveckla och integrera de olika delarna inom
utredningsverksamheten. Utvecklingen inom
kriminaltekniken kan i tillämpliga delar även vara
en modell för andra områden. Där pågår ett
intensivt arbete med att vidareutveckla metoder
och kompetens för de mest avancerade
undersökningarna. Samtidigt finns det en strävan
att dra nytta av den utvecklingen för att skapa
bra förutsättningar för
brottsplatsundersökningar även vid mindre
kvalificerade brott där undersökningarna ofta
utförs av polispersonal utan specialistutbildning.
Enligt regeringens mening skulle en liknande
strategi kunna tillämpas på ett tydligare sätt även
inom andra områden, t.ex. inom
kriminalunderrättelseverksamheten.
Ungdomsbrottsligheten
Resultat
Antalet inkomna ungdomsärenden har minskat
från 28 885 år 1998 till 26 402 år 1999 dvs. ca
9 %. Den genomsnittliga genomströmningstiden
ökade men enligt Rikspolisstyrelsen har de flesta
polismyndigheter klarat att hålla de föreskrivna
handläggningstiderna.
Utvecklingen med ett ökat antal personrån
där ungdomar rånar andra ungdomar har varit
påtaglig i storstäderna. BRÅ har presenterat en
rapport där den typen av brottslighet studerats i
Stockholm och Malmö (Rapport 2000:6). I de
granskade fallen var gärningsmännen till ca 90 %
en pojke i åldern 15–17 år. Utlandsfödda
ungdomar var kraftigt överrepresenterade.
Offren var ofta i samma ålder men där var
utlandsfödda ungdomar kraftigt
underrepresenterade.
BRÅ har också identifierat debutbrott som
indikerar en hög respektive låg risk för en
fortsatt brottskarriär (Rapport 2000:3). De brott
som visar på en hög risk var tillgrepp av
fortskaffningsmedel, rån och stöld. Däremot var
det låg risk för att någon som lagförts för snatteri
första gången skulle utveckla en karriär som
kronisk brottsling.
Rikspolisstyrelsens samlade bedömning är att
insatserna mot ungdomsbrottsligheten inte har
varit helt tillfredsställande. Samarbetet mellan de
berörda myndigheterna har förbättrats men
styrelsen bedömer att utredningsarbetet kan
utvecklas ytterligare genom att
polismyndigheterna beaktar betydelsen av
snabba och väl avvägda handläggningsrutiner.
Dessutom kan rutinerna för kontakter med
vårdnadshavare och andra som kan påverka
ungdomars brottslighet utvecklas ytterligare.
Analys och slutsatser
Enligt regeringens mening är det särskilt
angeläget att polisen ingriper snabbt när
ungdomar begår brott. Polisen har en viktig
uppgift att ingripa tidigt och avslöja ungdomar
innan de utvecklat en lång och allvarligt menad
kriminell bana.
Det är angeläget att polisväsendet säkerställer
effektiva metoder för att identifiera och utreda
ungdomsbrott. Närpolisen har en viktig uppgift
att samla och bearbeta den kunskap om
ungdomsbrottslingar och ungdomar i riskzonen
för att utveckla en kriminell karriär som finns i
det egna området. Det arbetet underlättas av en
väl fungerande samverkan med andra aktörer.
Kriminalunderrättelsetjänsten bör kunna lämna
närpolisen stöd när det gäller metoder för
bearbetning och analys av stora mängder
information och nyttan av den typen av
kunskapsunderlag vid polisoperativa beslut.
Kriminalunderrättelsetjänsten
Resultat
Utvecklingen av
kriminalunderrättelseverksamheten har fortsatt
och den operativa nyttan har ökat enligt
Rikspolisstyrelsen. Styrelsen anser att
prioriteringen av den verksamheten spelat en
viktig roll framförallt för bekämpningen av den
mest allvarliga brottsligheten. Kartläggningen av
den brottslighet som kan relateras till kriminella
MC-gäng har fortsatt.
Analys och slutsatser
Kriminalunderrättelsetjänsten skall försörja den
övriga polisorganisationen med god kunskap om
brott och brottslingar. En framgångsrik och
effektiv polisverksamhet förutsätter att
insatserna bygger på ett gott kunskapsunderlag.
Inom verksamheten finns ett tydlig inslag av ett
problemorienterat och brottsförebyggande
synsätt. Verksamheten har på ett tydligt sätt
bidragit till att insatserna för att förebygga och
bekämpa MC-kriminalitet har varit
framgångsrika. Det har bidragit till att spridning
och etablering till nya platser uteblivit eller
försvårats. Utvecklingen av teknik och metoder
till stöd för analysarbetet har varit en viktig del i
den positiva utvecklingen. Enligt
Rikspolisstyrelsen kan de delar av den nationella
underrättelsetjänstens verksamhet som är riktad
mot polismyndigheterna fortfarande förbättras.
Kriminalteknik
Resultat
Behovet av ändamålsenliga metoder och god
kompetens för kriminaltekniska undersökningar
har ökat. Teknisk bevisning har blivit en allt
viktigare del i många förundersökningar. Stora
satsningar har gjorts för att även andra än
kriminaltekniker ska få en ökad kompetens inom
det kriminaltekniska området. Kriminaltekniken
är sedan länge en del i den polisiära
grundutbildningen. Ämnet är också en viktig del
i vidareutbildningen. Särskilt kan nämnas
utbildning i kvalificerad
kriminalpolisverksamhet. År 1999 ägde också
den första utbildningen för
brottsplatskoordinatorer rum. Det är en
funktion som skall ha ett särskilt ansvar för
planering, prioritering, och samordning vid
brottsplatsundersökningar med anledning av
grova våldsbrott (jfr Rikspolisstyrelsen rapport
1997:2).
Nyligen gavs en fälthandbok ut som skall
tjäna som ledning för brottsplatsundersökningar
i den lokala polisorganisationen. Ett särskilt
utbildningspaket har också tagits fram som skall
ligga till grund för utbildning av närpoliser i att
utföra mindre komplicerade
brottsplatsundersökningar. Polismyndigheterna
har ansett att materialet varit ett bra stöd för
polispersonalen.
Den ökade efterfrågan på Statens
kriminaltekniska laboratoriums (SKL) tjänster
har fortsatt under år 1999. Under 1990-talet har
efterfrågan på kriminaltekniska
laboratorieundersökningar ungefär fördubblats.
Ökningen är särskilt markant för DNA-
undersökningar. Dessa ökade med 40 % jämfört
med år 1998. Andra undersökningar som ökade
rör bl.a. förfalskade sedlar, narkotika och vapen.
Undersökningar av verktygsspår har ökat medan
undersökningar av skospår har minskat eftersom
vissa myndigheter själva genomfört sådana
undersökningar. Det är viktigt att dessa typer av
undersökningar kan hållas på en hög nivå
eftersom de ofta ökar möjligheterna att klara upp
inbrott i bostäder och annan kränkande
brottslighet som drabbar människor i deras
vardag.
Trots att efterfrågan på kriminaltekniska
undersökningar har ökat konstant har SKL
lyckats anpassa sin verksamhet efter behovet och
har i en nyligen genomförd undersökning fått ett
gott betyg av polis och åklagare.
Att i högre grad utnyttja kriminalteknikens
möjligheter är en viktig faktor för att nå en högre
uppklaring av brott. Vid de inspektioner som
företagits av polismyndigheternas verksamhet på
området har särskilt vikten av att förste polis på
en brottsplats har intresse och förmåga att
bedöma vad som i bevishänseende kan vara
relevant för den fortsatta utredningen
uppmärksammats.
Analys och slutsatser
Det är viktigt att ny kunskap om kriminalteknik
sprids på ett effektivt sätt. SKL och polisens
kriminaltekniker har en viktig uppgift att sprida
relevant kunskap inom hela polisväsendet. Det
utbildningspaket som skall ligga till grund för
utbildning av bl.a. närpoliser i
brottsplatsundersökning är ett utmärkt initiativ.
Möjligheterna och vinsterna med
brottsplatsundersökning bör tydliggöras så att
antalet undersökningar kan öka även vid mindre
komplicerade brott. En sådan utveckling skulle
sannolikt påverka antalet uppklarade brott i
gynnsam riktning.
Rikspolisstyrelsen skall i samband med
årsredovisningen för år 2000 redovisa en
bedömning av de resultat som uppnåtts när det
gäller att utveckla kriminaltekniska metoder och
rutiner anpassade för närpolisens
brottsplatsundersökningar.
Våldsbrottsligheten
Resultat
Polismyndigheternas kostnader för insatser mot
våldsbrottslighet ökade år 1999 med nästan 7 %
och uppgick till knappt 1 334 miljoner kronor.
Det motsvarar 14 % av de totala kostnaderna.
Totalt inkom 61 217 våldsbrottsärenden under
år 1999. Den stigande trenden har fortsatt.
Antalet inkomna ärenden ökade under år 1998
med 2 % och under år 1999 med ytterligare 4 %.
Ökningen avser misshandelsbrott inomhus såväl
som utomhus.
Genomströmningstiderna har fortsatt att öka
under år 1999.
Tabell 4.7 Genomströmningstid för våldsbrottsärenden år
1997–1999
År
1997
1998
1999
Dagar
127
138
143
Antalet balanserade våldsärenden var i huvudsak
det samma som år 1998 men antalet ärenden
äldre än ett år minskade från 5 197 år 1998 till
4 007 år 1999. Den kraftiga minskningen har
sannolikt medverkat till att förlänga den totala
genomströmningstiden. Det finns exempel på
polismyndigheter där antalet ärenden äldre än ett
år ökat samtidigt som genomströmningstiden
ökat. Vid dessa myndigheter kan det finnas
särskilt behov av att analysera
verksamhetseffektiviteten.
I Riksdagens revisorers rapport (1998/99:9)
Organisationsförändringar inom rättsväsendet
gjordes en särskild undersökning av de ärenden
som anmälts vid polismyndigheterna i
Stockholm, Östergötland och Värmlands län där
någon född år 1973 var skäligen misstänkt för
misshandel. Undersökningen visade att trots att
det i några fall gått mer än ett och ett halvt år var
24 % av ärendena fortfarande under utredning,
57 % hade lagts ner och 18 % hade lett till dom,
strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. I sina
slutsatser betonade revisorerna att
handläggningstiderna är en rättssäkerhetsfråga
eftersom långa sådana drabbar offer, misstänkta
och samhället på ett oönskat sätt.
Våld mot kvinnor och övergrepp mot barn
Även de anmälda misshandelsbrotten mot
kvinnor har ökat trots att det under år 1999 även
anmäldes ca 1 000 fall av grov
kvinnofridskränkning, brott som tidigare kan ha
anmälts som misshandel.
I enlighet med regeringens uppdrag till bl.a.
Rikspolisstyrelsen i december 1997 om åtgärder
för att bekämpa våldet mot kvinnor har styrelsen
lämnat sin andra delrapport i mars i år. Särskilda
utbildningssatsningar har genomförts för att
ytterligare förbättra personalens attityder och
bemötande av kvinnor som utsatts för våld. En
fråga som prioriterats är hur skyddet för hotade
och förföljda kvinnor skall kunna stärkas. Sedan
december 1999 pågår ett arbete med att utveckla
den s.k. SARA-modellen för
hotbildsbedömningar. Målsättningen är att
polisen skall ha förmåga att snabbt, när helst på
dygnet kunna bedöma hotbilden mot en kvinna
och besluta om adekvata åtgärder. Den tekniska
utrustning som har betydelse för utsatta
kvinnors skydd, t.ex. de s.k. larmpaketen, har
förbättras.
Det finns fortfarande ett behov av att utveckla
polisväsendets förmåga att göra
hotbildsbedömningar. Det gäller inte minst
utsatta kvinnor och barn. Regeringen noterar att
det pågår ett ambitiöst arbete på området. (Se
också avsnittet om stöd till brottsoffer och
vittnen.)
Besöksförbud
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har
genomfört en översyn av rutinerna för
besöksförbud som har utmynnat i flera förslag
till förbättringar.
Barnpornografi – internationellt samarbete
Vid Rikskriminalpolisen finns en särskild enhet
med uppgift att bekämpa sexuella övergrepp mot
barn och barnpornografibrott. Vid enheten
insamlas, granskas, identifieras och
systematiseras barnpornografiskt material.
Enheten biträder också landets polismyndigheter
i brottsutredningar som är förknippade med
sexuella övergrepp mot barn. För att underlätta
samarbetet med polismyndigheterna har ett
nationellt nätverk med kontaktpersoner skapats.
Kontaktpersonerna träffas årligen för utbildning
och erfarenhetsutbyte.
Användandet av Internet för spridning av
barnpornografi har inneburit en kraftig ökning
av brottsligheten. Rikskriminalpolisen har skapat
ett digitalt referensbibliotek med
barnpornografiska bilder. Referensbiblioteket
innehåller för närvarande cirka 300 000 bilder
och utökas ständigt. Genom systemet har
möjligheterna att identifiera offer och förövare
vid barnpornografibrott förbättrats avsevärt.
Interpol och Europol har påbörjat en
uppbyggnad av liknande system.
Handel med kvinnor
Enligt regeringens uppdrag skall
Rikspolisstyrelsen vara nationell rapportör i
frågor som rör internationell handel med
kvinnor för sexuellt utnyttjande.
Rikskriminalpolisen har i en andra lägesrapport
redovisat de åtgärder mot handel med kvinnor
som vidtagits inom ramen för
Östersjösamarbetet, Europol och det EU-
finansierade s.k. STOP-projektet.
I slutet av år 2000 kommer en gemensam
utbildning med operativ inriktning att hållas för
polis och åklagare. Det är en uppföljning av den
utbildning som bedrivits i Europols regi.
Köp av sexuella tjänster
Lagen (1998:408) om förbud mot köp av sexuella
tjänster trädde i kraft den 1 januari 1999. BRÅ
har kartlagt tillämpningen av lagen det första året
(Rapport 2000:4). I huvudsak förekommer
gatuprostitution i Stockholm, Göteborg, Malmö
och Norrköping. Under året polisanmäldes 91
brott mot lagen. De flesta av dessa rör
gatuprostitution som har upptäckts av polisen
vid särskild spaning. Samtliga misstänkta är män.
I två fall är det män som utpekats som
prostituerade och i övriga fall är det kvinnor.
Av dessa anmälningar utreddes 42 fortfarande
vid utgången av år 1999 och 37 hade skrivits av
på den grunden att brott ej kan styrkas. Domstol
har meddelat fällande dom i sex fall och friat i ett
fall. Åklagare har utfärdat strafföreläggande i fem
fall.
Polismyndigheterna i storstäderna har
tillsammans med lokala samverkande
myndigheter påbörjat ett arbete för att utveckla
metoderna och stärka insatserna mot köp av
sexuella tjänster.
Brott med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska inslag
I juni 1998 presenterade Rikspolisstyrelsen en
handlingsplan om åtgärder vid särskilda
händelser med rasistiska inslag (Rapport 1998:1).
Enligt Rikspolisstyrelsen har
polismyndigheternas kompetens att upptäcka
och bekämpa den här typen av brott förbättrats
sedan dess. Det beror inte minst på ett gott
samarbete mellan den öppna polisen och
Säkerhetspolisen. Trots det har flera
polismyndigheter rapporterat ett ökat antal
ärenden med främlingsfientliga motiv.
Polismyndigheten i Skåne har rapporterat 698
sådana ärenden under 1999 jämfört med 129
ärenden år 1998.
I juni år 2000 presenterade Rikspolisstyrelsen
en strategi för polisens arbete med frågor som
har anknytning till rasism, främlingsfientlighet
och homofobiska brott. Syftet är att de
polisanställda skall ha god kunskap om grunden
för den här typen av brott och om situationen
för de grupper som utsätts för dem. Strategin
definierar några nyckelområden där
polisväsendet behöver vidta åtgärder. Det
betonas också att en framgångsrik
brottsbekämpning inom området förutsätter ett
system av heltäckande åtgärder på både central
och lokal nivå.
Analys och slutsatser
Polisens insatser mot våldsbrottsligheten har
ökat betydligt. Polisen har utvecklat sin förmåga
att bekämpa våld mot kvinnor, övergrepp mot
barn och våldsbrott i offentliga miljöer. Det är
angeläget att polisen kraftsamlar för att bekämpa
de typer av brott som riktar sig mot särskilt
utsatta grupper som saknar eller har begränsad
förmåga till eget skydd.
Regeringen delar Rikspolisstyrelsens
bedömning att en del av ökningen av antalet
anmälda brott har sin grund i att polisiära
insatser resulterat i en ökad
anmälningsbenägenhet. Därigenom minskar
mörkertalet och polisen får ett bättre
kunskapsunderlag för framtida strategier och
insatser på området. Sammantaget bedömer
regeringen att polisens insatser på området har
präglats av ett mer problemorienterat arbetssätt
än tidigare. Flera polismyndigheter har
dokumenterat sina strategier i handlingsplaner
och låtit dessa ligga till grund för
våldsbrottsbekämpningen. En stor del av
polisens insatser har haft en förebyggande
karaktär. Det gäller t.ex. satsningen på polisiär
närvaro vid offentliga miljöer där risken för
våldsbrott bedömts som särskilt stor och den
samverkan som ägt rum med näringsidkare och
ordningsvakter i krogmiljön.
Polisväsendet har utvecklat framgångsrika
metoder för bekämpning av barnpornografi. Det
är också tillfredsställande att svensk polis antagit
en drivande roll och kan tjäna som ett gott
exempel i det internationella polissamarbetet.
Därmed kan olika länders insatser på området
effektiviseras och samordnas ytterligare.
Regeringen har noterat att det pågår ett
ambitiöst arbete inom polisen för att utveckla
förmåga att bekämpa köp av sexuella tjänster.
Regeringen har ett ansvar för att följa
tillämpningen av den nya lagstiftningen och tillse
att denna blir det effektiva verktyg i kampen mot
prostitutionen på det sätt som varit avsett.
Det är tillfredsställande att polisväsendet tagit
problemen med rasism, främlingsfientlighet och
homofobiska brott på stort allvar. Regeringen
bedömer att den strategi som nu utformats
medför att polisens insatser på området kan bli
än mer effektiva.
Narkotikabrottsligheten
Resultat
Polismyndigheternas kostnader för insatser på
narkotikaområdet uppgick till 597 miljoner
kronor eller 6 % av myndigheternas totala
kostnader. Andelen är detsamma som
föregående år.
Missbruket ökar
Inom polisväsendet har dragits slutsatsen att
nyrekryteringen och missbruket ökat framför
allt bland ungdomar. Fler beslag har gjorts av
cannabisodlingar. Polismyndigheten i Stockholm
har redovisat att man ofta anträffar tonåringar
med ett avancerat heroinmissbruk.
Sprututbytesprogrammet i Malmö och Lund har
rapporterat att 75 % av de yngre
injektionsmissbrukarna är heroinister.
Användningen av rökheroin rapporteras öka på
många håll i landet och många missbrukare av
rökheroin övergår efter en tid till att injicera.
Rikspolisstyrelsen anser att ett ökat
utlandsresande, den ökade marknadsföringen
bl.a. via Internet och utbudet av tillställningar
som exempelvis ravefester kan vara bidragande
orsaker till den utvecklingen.
Folkhälsoinstitutet Centralförbundet för
Alkohol- och Narkotikaupplysning redovisar
drogutvecklingen i Sverige. År 1998
genomfördes en drogvaneundersökning av elever
i årskurs nio som visade att 6 % av flickorna och
9 % av pojkarna någon gång använt narkotika. I
början av 90-talet var andelen mellan 3 och 4 %.
Utvecklingen bland mönstrande är likartad.
Mellan åren 1992 och 1998 har andelen som
prövat narkotika ökat från knappt 6 till 16 %.
Narkotikaerfarenheten var högst i Stockholms
och Skåne län och lägst i Kronobergs och
Norrbottens län. I båda undersökningarna
redovisades att två tredjedelar av dem som hade
prövat narkotika enbart använt cannabis. Mycket
pekar på att också antalet tunga missbrukare ökat
under 1990-talet.
Utifrån den samlade bilden är det tre
tendenser som särskilt lyfts fram. Attityderna
har blivit mindre negativa till bl.a. cannabis.
Nyrekryteringen till mera regelbundet
narkotikamissbruk tycks i stor utsträckning ske
bland socialt marginaliserade ungdomsgrupper
där heroinet blivit mest uppmärksammat. Den
tredje tendensen är att blandmissbruket blivit allt
mer vanligt.
Inkomna ärenden m.m.
År 1999 inkom drygt 22 000
narkotikabrottsärenden. Antalet har i stort sett
varit konstant de tre senaste åren. Av dessa
utgjorde drygt 11 000 ringa narkotikabrott
bestående i eget bruk, där knappt 5 % avsåg
ungdomar yngre än 18 år. Antalet beslag av
narkotika har ökat kraftigt, från 11 849 beslag år
1997, 13 531 år 1998 till 14 235 år 1999. I det
antalet ingår Tullverkets beslag. Andelen
ungdomar under 18 år som misstänkts för
narkotikabrott har också ökat något. Som
Rikspolisstyrelsen anmärkt speglar det i första
hand polisens aktivitet och insatser på området
och inte en faktisk brottsutveckling.
Analys och slutsatser
Narkotikabekämpningen har prioriterats av
polisen och regeringen anser att arbetet under år
1999 varit framgångsrikt på flera sätt. Området
är ett exempel på en verksamhet som ofta bedrivs
med en problemorienterad ansats. Många
polismyndigheter har kartlagt
narkotikamissbruket och beaktat resultaten
tillsammans med annan polisiär kunskap när
inriktningen av insatserna har bestämts. En
styrka är också att ingripanden mot
brottsligheten på gatunivå görs av såväl poliser i
närpolisorganisationen som av särskilt utbildad
personal, t.ex. inom gatulangningsgrupperna.
Dessutom har flera polismyndigheter organiserat
särskilda punktinsatser som visat sig
framgångsrika.
Rikspolisstyrelsens slutsats är att insatser mot
olovligt bruk av narkotika och langning på
gatunivå är en effektiv arbetsmetod av
framförallt tre skäl. En sådan inriktning leder till
tidig upptäckt av dem som börjat använda
narkotika. Det ökar möjligheterna att avbryta ett
missbruk. Utvärderingar visar också att
arbetsmetoderna varit effektiva för att klara upp
fler brott, inte bara narkotikabrott. En
polismyndighet har redovisat att
tillgreppsbrottsligheten minskat betydligt under
tiden för en särskild narkotikainsats på gatunivå.
Under år 1998 bedrevs det nordiska
amfetaminprojektet såsom ett EU-finansierat
projekt där de nordiska länderna, Europol och
vissa andra medlemsländer i EU deltog.
Projektet slutredovisades år 1999. En
framgångsrik kartläggning har gjorts av
produktionsplatser och rutter för illegalt
tillverkat amfetamin. Såvitt avser lagföringar i
enskilda ärenden har resultatet inte varit lika
tillfredsställande.
Med utgångspunkt i projektresultaten
presenterade Sverige under våren 2000 ett
initiativ med syfte att effektivisera
bekämpningen av syntetisk narkotika inom EU.
Sammantaget anser regeringen att
polisväsendet har utvecklat sina metoder för
narkotikabrottsbekämpning och angripit
området på ett innovativt sätt. De punktinsatser
som genomförts med bl.a. förstärkta
gatulangningsgrupper har visat sig
framgångsrika. Inte minst är slutsatsen att
tillgreppsbrotten minskat betydligt under
insatserna vid en myndighet av stort intresse.
De kartläggningar som många
polismyndigheter har gjort tillsammans med
andra aktörer på området har medfört att
narkotikabrottsbekämpningen byggt på ett bra
kunskapsunderlag. En värdefull effekt av
kartläggningarna har också varit att det i många
fall skapats en lokal samsyn om hur
narkotikamissbruket bör bekämpas.
BRÅ har analyserat vilka grupper som har en
särskilt hög risk att utveckla omfattande
kriminella karriärer (Rapport 2000:3). En sådan
grupp är de som vid första och andra lagföringen
döms för narkotikabrott och stöld som
huvudbrott. Däremot visar undersökningen att
den risken var relativt låg om debutbrottet var
narkotikabrott. Det är angeläget att
polisväsendet tar till sig ny kunskap på området
och använder den för att styra insatserna på ett
än mer effektivt sätt.
Ekonomisk brottslighet
Resultat
Ekobrottsmyndigheten påbörjade sin
verksamhet den 1 januari 1998. Då övertog
myndigheten ansvaret för
ekobrottsbekämpningen vid polismyndigheterna
i Stockholm, Skåne och Västra Götaland. Den 1
juli 1999 övertog myndigheten också ansvaret
vid polismyndigheterna i Halland och Gotland.
Beträffande Ekobrottsmyndighetens
verksamhet hänvisas till avsnitt 4.6.2.
Kostnaderna för polismyndigheternas insatser
mot ekonomisk brottslighet var ca 130 miljoner
kronor eller 1 % av myndigheternas totala
kostnad.
Antalet inkomna ekobrottsärenden har minskat
med 44 % under år 1999. Totalt inkom 1 752
ärenden. Det kan förklaras av att antalet
konkurser har minskat och att
skattebrottsenheternas arbete medfört ett
mindre inflöde till polisen.
Antalet balanserade ärenden minskade från
2 506 år 1998 till 1 646 år 1999. Av dessa var ca
600 ärenden äldre än ett år eller ca 36 %. Antalet
ärenden redovisade till åklagare minskade från
1 875 år 1998 till 874 år 1999. Även den andel
ärenden av totalt inkomna som redovisades till
åklagare minskade från 60 % år 1998 till 50 % år
1999. Enligt Rikspolisstyrelsen förklaras det av
att ärendeinflödet minskat och att mer
omfattande ärenden återstod efter att
avarbetningsuppdraget slutförts. Utvecklingen
har inneburit att utredningskostnaden per ärende
som redovisades till åklagare ökade från 58 674
kronor år 1998 till 126 439 kronor år 1999.
Kostnaden varierar mellan polismyndigheterna
från ca 49 000 kronor till ca 389 000 kronor.
Rikspolisstyrelsen har inte redovisat någon
analys av den stora skillnaden. Trenden med
längre genomströmningstid fortsatte.
Rikspolisstyrelsen bedömer att insatserna mot
ekobrottsligheten har varit tillfredsställande men
styrelsen har pekat på vissa svårigheter att finna
intresserad och lämplig personal för den
ekobrottsbekämpningen.
Analys och slutsatser
De tidigare problemen med ett stort antal
balanserade ärenden är lösta. Det är nu viktigt att
vidmakthålla och ta tillvara det gynnsamma läget.
En rimlig avvägning måste göras mellan de
insatser som skall avsättas för
utredningsverksamhet och annan viktig
verksamhet på området. Det gäller inte minst
den lokala probleminventeringen som ligger till
grund för de angelägna brottsförebyggande
insatserna.
En framgångsrik ekobrottsbekämpning
förutsätter också att det skapas system som
säkerställer en långsiktig kompetensförsörjning.
Det är på detta område särskilt angeläget att
finna goda samarbetsformer med andra
myndigheter och utifrån de lokala
förutsättningarna skapa ett samlat effektivt
resursutnyttjande.
Miljöbrott
Resultat
Den nya miljöbalken trädde i kraft den 1 januari
1999. Det är svårt att göra jämförelser med tiden
dessförinnan. Trots det bedömer både
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att antalet
inkomna miljöbrott har ökat kraftigt. Det beror
sannolikt på tillsynsmyndigheternas ökade
anmälningsbenägenhet och förbättrade
samarbete med polisen.
Under år 1999 har Riksåklagaren inrättat en
ny organisation för bekämpningen av miljöbrott.
Den innebär att alla åklagar- och
polismyndigheter har ett operativt ansvar på
området.
Analys och slutsatser
Enligt regeringens bedömning bör polisväsendet
fortsätta att utveckla sin förmåga att bekämpa
miljöbrott och lämna åklagarväsendet det biträde
som behövs för att den nya organisationen
snabbt skall bli ett effektivt verktyg i kampen
mot miljöbrottsligheten. Riksåklagaren har i juli
år 2000 redovisat en delårsrapport för den nya
miljöbrottsorganisationen (se avsnitt 4.6.2).
Stöd till brottsoffer och vittnen
Fyra polismyndigheter har undersökt vad de som
utsatts för bostadsinbrott ansåg om det stöd de
fått av polisen. I genomsnitt har 76 % uppgivit
att de varit nöjda med polisens stöd, samma
andel som föregående år.
Antalet personer som begärt hela eller delar av
det trygghetspaket som polismyndigheterna
tillhandahåller för hotade personer har minskat
från 954 år 1998 till 727 år 1999. Därav har också
antalet kvinnor som begärt paketet minskat från
808 år 1998 till 606 år 1999. Andelen positiva
beslut var 79 %, eller nästan detsamma som år
1998.
Några polismyndigheter har redovisat att de i
ökad utsträckning börjat använda särskilda hot-
och riskbildsbedömningar för att bättre kunna
anpassa skyddet och förbättra förmågan att
förebygga brott. Arbetet med att höja
personalens kompetens på området har fortsatt.
Det kan nämnas att Polismyndigheten i Skåne
genomfört en omfattande utbildningssatsning
för att förbättra förstahandsåtgärderna i samband
med våld mot kvinnor.
I november 1999 gav regeringen
Rikspolisstyrelsen i uppdrag att, i samverkan
med Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,
Domstolsverket och Brottsoffermyndigheten,
utarbeta ett förslag till ett nationellt
handlingsprogram för skydd av vittnen,
målsägande och andra bevispersoner. Syftet med
programmet är att samordna de insatser som
behövs för att skydda bevispersoner från
repressalier och hot i anledning av deras
medverkan i brottsutredningar. Uppdraget skall
redovisas senast i november 2000.
Den grova och gränsöverskridande brottsligheten
Sveriges inträde i det operativa Schengensamarbetet
Resultat
Rikspolisstyrelsen har sedan september 1996 haft
regeringens uppdrag att samordna polisväsendets
åtgärder för anslutningen till
Schengensamarbetet. Detta arbete har även
engagerat andra delar av polisväsendet. Flera
försöksverksamheter, bl.a. i Blekinge och
Södermanland, har genomförts för att simulera
gränskontroll och samverkan med andra
myndigheter ur ett Schengenperspektiv.
Samtliga polismyndigheter har upprättat
genomförandeplaner över vilka åtgärder som
måste vidtas och Rikspolisstyrelsen har i
samarbete med Kustbevakningen och Tullverket
tagit fram en samlad nationell handlingsplan som
skall fungera som styrdokument för de
gränskontrollerande myndigheterna.
Rikspolisstyrelsen har vidare till
Utrikesdepartementet lämnat in ett förslag på
vilka orter som bör vara gränsövergångsställen då
Sverige blir operativ Schengenmedlem.
I samband med utvärderingen av Sveriges
förberedelser inför ett operativt inträde i
Schengensamarbetet har inspektioner av
datasäkerhet och polisiärt samarbete genomförts
under våren 2000. Under hösten 2000 kommer
inspektioner att ske av gränskontrollen.
Resultatet av dessa kommer att ligga till grund
för ett rådsbeslut i månadsskiftet
november/december 2000. Utbyggnaden av det
nationella sambandskontoret som innehåller
SIRENE-kontor, Interpol och Europol var klart
vid halvårsskiftet år 2000.
Sverige har nu installerat en nationell del av
SIS på Rikspolisstyrelsen och funktions- och
kommunikationstester för systemet har
påbörjats. Även anslutning för kommunikation
vid SIRENE-kontoret pågår och färdigställdes
under sommaren 2000.
Analys och slutsatser
De bedrivna försöksverksamheterna har gett
värdefull information för polisens tillämpning av
kommande lagstiftning på området.
Organisationsformer, arbetsmetoder samt
samverkan med andra myndigheter kan nu börja
införas och genomföras vid de polismyndigheter
som är direkt berörda av trafik till och från
länder utanför Schengenområdet.
Den nationella handlingsplanen för
implementering av Schengenregelverket är
tillräckligt omfattande och på en relevant
detaljeringsnivå för att polismyndigheterna skall
finna vägledning för arbetet i slutfasen av
förberedelserna. Arbetet med Sveriges nationella
SIS går enligt plan och beräknas vara klart i tid
för anslutningen.
Arbetet med förberedelserna har tagit mycket
resurser i anspråk på central nivå. Det krävs dock
även att det på polismyndighetsnivå bedrivs ett
aktivt förberedelsearbete dels för den egna
verksamheten och dels gentemot andra aktörer,
främst hamnar och flygplatser för att kunna bli
klara i tid för anslutningen.
Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i
Östersjöområdet
Resultat
Internationellt samarbete av stor betydelse
förekommer inte bara inom ramen för EU och
Schengenavtalet utan också med
Östersjöstaterna. De nordiska länderna,
Tyskland, de baltiska staterna, Polen och
Ryssland bedriver ett brottsbekämpande
samarbete inom ramen för Aktionsgruppen mot
organiserad brottslighet i Östersjöområdet.
Aktionsgruppen tillsattes av regeringscheferna i
Östersjöområdet 1996 och består av personliga
representanter för regeringscheferna. Sverige har
sedan starten varit ordförandeland. Inom ramen
för aktionsgruppen genomförs ett konkret och
praktiskt samarbete mellan ländernas polis-,
åklagar-, tull-, skatte- samt kust- och
gränsbevakningsmyndigheter. Åtgärder har
vidtagits för att förbättra och utöka
informationsutbytet mellan länderna, utöka det
rättsliga samarbetet samt genomföra
gemensamma utbildningar, undersökningar etc.
Gemensamma operativa aktioner genomförs
löpande mot bl.a. stulna fordon,
narkotikasmuggling, illegal migration och
högbeskattade varor. Totalt har över 30 sådana
operationer genomförts hittills. År 1998
inrättades en operativ kommitté under
Aktionsgruppen som har till uppgift att föreslå
gemensamma operativa åtgärder samt ansvara för
genomförandet och utvärderingen av konkreta
aktioner. Aktionsgruppen består idag således inte
av en grupp utan är i dag ett välutvecklat
samarbete med den koordinerande operativa
kommittén samt flera fasta arbetsgrupper. I
tillägg till det rent operativa samarbetet pågår
samarbete om vittnesskydd liksom ett åklagar-
och skattebrottssamarbete som aktionsgruppen
tagit initiativ till. Under år 2000 påbörjades
arbete vad gäller korruption samt handel med
kvinnor. Bl.a. kommer Aktionsgruppen
hädanefter årligen publicera en lägesrapport om
korruption i Östersjöområdet.
Analys och slutsatser
Aktionsgruppens verksamhet har resulterat i att
enklare och effektivare samarbetsstrukturer har
byggts upp och samverkan mellan de olika
brottsbekämpande myndigheterna i
Östersjöområdet har blivit en del av det dagliga
arbetet. Vad gäller de operativa resultaten kan
konstateras att flera av operationerna har lett till
viktiga beslag eller till att betydelsefullt
underrättelsematerial har kunnat samlas in. Vid
Östersjötoppmötet i Kolding i april 2000
överlämnade Aktionsgruppen sin andra
detaljerade rapport till regeringscheferna.
Regeringscheferna beslutade då att förlänga
Aktionsgruppens mandat t.o.m. år 2004. Sverige
kommer att ansvara för ordförandeskapet år
2000 ut då Danmark tar vid som ordförande
under en tvåårsperiod.
Europol
Resultat
Arbetet vid Europol och i medlemsländerna har,
sedan verksamheten inleddes den 1 juli 1999,
präglats av övergången från strategisk till
operativ inriktning. Europol och flera
medlemsländer, däribland Sverige, har deltagit i
ett flertal framgångsrika operationer, som bl.a.
rört stora mängder narkotika, människohandel
och stulna fordon.
En av Europols huvuduppgifter är att
underlätta informationsutbytet mellan
medlemsländerna. Till sin hjälp har Europol ett
datoriserat system som tillåter inmatning,
tillgång och analys av uppgifter. Systemet består
av tre huvudbeståndsdelar. Ett
informationssystem, ett analyssystem samt ett
indexsystem. De två sistnämnda har tagits i bruk,
medan informationssystemet alltjämt är under
uppbyggnad.
En annan huvuduppgift är att genomföra
analyser som ett led i
kriminalunderrättelseverksamheten. Analyser
har genomförts i projektform av särskilda
analysgrupper, bestående av Europols analytiker
och andra tjänstemän samt medlemsstaternas
sambandsmän. I syfte att på ett strukturerat sätt
beskriva det stöd som kriminalunderrättelser kan
ge har en underrättelsemodell arbetats fram.
Europeiska rådet uppmanade vid sitt möte i
Tammerfors i oktober 1999 ministerrådet att
utvidga Europols behörighet till att omfatta
penningtvätt i allmänhet, oberoende av vilket typ
av brott som vinningen av penningtvätt härrör
från.
Genom ett rådsbeslut i mars 2000 har
Europols direktör bemyndigats att inleda
förhandlingar om avtal med tredje länder och
organ utan anknytning till EU. Förhandlingar
med kandidatländerna, partnerländerna i
Schengensamarbetet, (Island och Norge),
Schweiz samt Interpol skall prioriteras.
Analys och slutsatser
Verksamheten skall även i fortsättningen inriktas
på det operativa arbetet. Det rör sig i första hand
om åtgärder för att färdigställa Europols
informationssystem så att informations- och
underrättelseutbyte mellan Europol och
medlemsländerna kan ske i full skala. Den
nämnda underrättelsemodellen har bidragit till
framgång i detta arbete. Det behövs också ett
system för utvärdering av nyttan av detta
informationsutbyte. Vidare spelar
medlemsländernas sambandsmän en viktig roll
och det finns ett behov av att stärka samarbetet
mellan dem och Europol. Därtill kommer att
kunskapen om Europol och nyttan av samarbetet
genom Europol hos de nationella
brottsbekämpande myndigheterna ännu inte fått
den spridning som är önskvärd. Särskilda
åtgärder skall därför vidtas för att öka
medvetenheten om Europols roll i den
gränsöverskridande brottsbekämpningen.
Poliser i fredsfrämjande insatser
Resultat
Den 1 januari 2000 tog Rikspolisstyrelsen
överhuvudmannaansvaret för polispersonal i
internationell fredsfrämjande verksamhet från
Försvarsmakten. Vid Rikspolisstyrelsen
inrättades för detta ändamål en Polisens
utlandsstyrka. Rikspolisstyrelsen fick därmed ett
samlat nationellt ansvar för all internationell
polisiär verksamhet. De organisatoriska
förändringarna har genomförts i nära samverkan
med Försvarsmakten. En särskild enhet vid
Rikskriminalpolisen har satts upp med ansvar för
all utlandsverksamhet. Enheten är indelad i tre
sektioner, varav en har ansvar för sådan
fredsfrämjande verksamhet som utförs av
Polisens utlandsstyrka, en för bilaterala uppdrag
av biståndskaraktär och en för frågor som rör
utlandsstationerade polissambandsmän. Enheten
handlägger alla frågor som rör planering,
rekrytering, utbildning, utrustning samt
psykosocialt stöd till poliser före, under och efter
uppdraget. Vidare svarar enheten för
verksamhetsutveckling och doktrin- och
metodfrågor samt för samverkan med
Försvarsmakten i logistikfrågor. Rapporter från
missionsområdena lämnas kontinuerligt till en
dygnetruntbemannad sambandscentral på
Rikskriminalpolisen.
För närvarande verkar ungefär 140 svenska
poliser i olika fredsfrämjande missioner, bl.a. i
Förenta Nationernas (FN) och Organisationens
för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)
regi. Det största svenska bidraget går för
närvarande till FN:s mission i Kosovo, där vi har
60 poliser.
Inom EU pågår ett intensivt arbete med att
bygga upp en förmåga att hantera civils kriser.
En begäran om bidrag till fredsfrämjande insatser
från ledande organ som FN eller OSSE skall
kunna uppfyllas av medlemsstaterna inom EU
gemensamt. EU skall också kunna sätta upp och
leda egna sådana insatser. Europeiska rådet antog
i Feira ett för unionen gemensamt kapacitetsmål
för poliser. Det innebär att EU år 2003 skall
kunna bidra med upp till 5000 poliser i
fredsfrämjande missioner, varav 1000 poliser
skall kunna vara på plats inom 30 dagar från
begäran eller beslut om insats. Vikten av goda
förbindelser mellan det militära och det civila
området understryks samt betydelsen av ett bra
samarbete mellan EU och FN, OSSE och
Europarådet.
Analys och slutsatser
Övergången av huvudmannaskapet för poliser i
fredsfrämjande tjänst från Försvarsmakten till
Rikspolisstyrelsen har kunnat genomföras utan
problem. Rikspolisstyrelsen har skapat en
effektiv organisation för poliser i fredsfrämjande
insatser. Det internationella samarbetet inom
detta område kommer att vara fortsatt
omfattande och efterfrågan på poliser i
internationell fredsfrämjande tjänst bedöms öka
de närmaste åren. I synnerhet kommer EU:s
arbete med att bygga upp en civil
krishanteringsförmåga kommer att kräva stora
resurser. Sverige kommer i det internationella
arbetet på detta område även fortsättningsvis att
verka för en utveckling av polisens roll i
fredsfrämjande insatser. Det medför att
utbildnings- och metodfrågor för poliser i sådan
tjänst kommer att få ökad betydelse.
Personalförsörjning och kompetensutveckling
Resultat
Tabell 4.8 Antalet anställda inom polisen vid utgången av
åren 1996–1999 fördelat på poliser och civilanställda
År
Totalt
Poliser
Civila
1996
23 867
16 723
7 144
1997
22 755
16 783
5 972
1998
21 951
16 429
5 522
1999
22 009
16 201
5 808
Under år 1999 minskade antalet poliser med 228
medan övriga anställda ökade med 286. Endast ca
200 eller ca 1,2 % av polispersonalen lämnade
sina anställningar inom polisväsendet av annat
skäl än ålderspension. Det är en minskning från
år 1998 med 0,5 procentenheter. Det är alltså en
mycket liten andel av poliserna som lämnar yrket
för att övergå till annan sysselsättning.
Pensionsavgångarna är måttliga till och med år
2003 men ökar sedan för att nå en nivå på drygt
500 poliser per år.
Behovet av poliser har varit större än vad som
har kunnat tillgodoses. Några polismyndigheter
har saknat ekonomiska möjligheter att anställa
fler poliser medan andra saknat sökande till
lediga anställningar.
De anställdas medelålder har ökat.
Medelåldern för polispersonalen var 46 år vid
utgången av år 1999. Vid två polismyndigheter
var medelåldern 50 år eller mer.
Vid utgången av år 1999 var 35 % av
polispersonalen och 45 % av övrig personal 50 år
eller äldre. För fem år sedan var motsvarande
andel 30 % av polispersonalen och 35 % av övrig
personal.
Sjukfrånvaron och begränsningarna i
tjänstbarheten av hälsoskäl ökade under år 1999.
Tabell 4.9 Sjukfrånvaro 14 dagar eller mer
Sjukfrånvaro i %
Motsvarar i antal
årsarbetskrafter
1998
1999
1998
1999
Polispersonal
1,7
1,9
275
307
Övrig personal
2,8
3,1
158
177
En orsak till det är den tidigare minskningen av
antalet anställda i kombination med den
ogynnsamma åldersstrukturen och de höga krav
som ställs på polispersonalen.
Likaså ökade övertidsuttaget. Kostnaderna för
övertidstillägg för polispersonalen ökade från
296 miljoner kronor år 1998 till 380 miljoner
kronor år 1999 eller med drygt 28 %. För de
övriga anställda ökade övertidskostnaderna
samma period från 26 till 34 miljoner kronor.
År 1999 användes 5 % av arbetstiden för
utbildning. Det är lika mycket som de två
föregående åren.
Den första omgången om knappt 70
poliselever i den nya grundutbildningen
avslutade sin utbildning och började sina
anställningar vid polismyndigheterna.
Under år 1999 rekryterades 383 studenter till
den grundläggande polisutbildningen. Av dessa
var 30 % kvinnor och 14 % hade
invandrarbakgrund.
År 2000 beräknas 183 och år 2001 ca 380
polisstuderande avsluta polisprogrammet vid
Polishögskolan och påbörja aspirantutbildning
vid polismyndigheterna. Trots det kommer
antalet poliser att fortsätta minska under år 2000
till omkring 16 160.
Fr.o.m. höstterminen år 2000 kommer Umeå
universitet att bedriva polisutbildning på uppdrag
av Rikspolisstyrelsen. År 2000 beräknas 450 nya
polisstuderande antas till polisprogrammet. Av
dessa kommer ca 50 studerande att genomgå sin
utbildning vid nya verksamheten i Umeå.
Andelen kvinnor var 17 % av poliserna och
73 % av de övriga anställda.
Rikspolisstyrelsen har lämnat ett omfattande
stöd till olika nätverk för kvinnor i polisväsendet.
Inga osakliga löneskillnader förekommer mellan
kvinnor och män. Styrelsen har arbetat fram en
jämställdhetspolitik och ett handlingsprogram
mot sexuella trakasserier.
Chefsförsörjning och chefsutveckling
Under år 1999 har polismyndigheternas behov av
rekrytering och utveckling av chefer inventerats.
Samtliga myndigheter har
chefsförsörjningsprogram och alla har prioriterat
utvecklingen av chefer. Flera myndigheter har
öppnat möjlighet för kompetensutveckling
genom universitets- eller högskolestudier.
Det ledarskapscentrum som startats vid
Polishögskolan arbetar på ett övergripande plan
med att utveckla ledarskapet inom polisväsendet
främst genom att öka kunskaperna och utveckla
metoder för myndigheternas egna insatser.
Särskilda ansträngningar har gjorts för att
uppmana kvinnor att söka chefsbefattningar.
Analys och slutsatser
Enligt regeringens bedömning är det nödvändigt
att antalet poliser ökar och utvecklingen mot en
allt högre medelålder inom poliskåren bryts. Det
är dessutom viktigt att rekryteringen av poliser
till glesbygdsområden förstärks. Etableringen av
en polisiär grundutbildning i Umeå kommer att
främja rekryteringen av nya poliser till
norrlandsmyndigheterna.
Med nuvarande utbildningskapacitet och med
de resurser som nu tillförs polisväsendet kan
utbildningsfrekvensen öka så att det är möjligt
att år 2001 anta omkring 660 polisstuderande
och åren därefter mellan 600 och 900
polisstuderande per år. Det skulle, även med
beaktande av de avgångar som kan förutses,
innebära att antalet poliser skulle öka med 140 år
2001, ytterligare 200 år 2002 och ytterligare 370
år 2003. Vid utgången av år 2003 kommer det då
att finnas ca 16 800 poliser. För att ytterligare
poliser skall kunna rekryteras krävs det att
polisutbildningen bedrivs vid fler orter än
Stockholm och Umeå. Rikspolisstyrelsen
överväger för närvarande att förlägga ett antal
utbildningsplatser till ytterligare någon ort vilket
kommer att möjliggöra att fler studerande kan
antas till polisprogrammet.
Det är angeläget att polisväsendet analyserar
resurs- och arbetsfördelningen mellan poliser
och annan personal för att säkerställa en
ändamålsenlig personalsammansättning. Antalet
specialister och annan icke polisutbildad personal
måste öka för att höja kvaliteten i
brottsutredningarna och klara
Schengensamarbetets krav.
Det är också viktigt att ansträngningarna för
att skapa en jämnare könsfördelning inom
polisväsendet vidmakthålls. Likaså måste
polisväsendet i sin rekrytering fortsätta att främja
den etniska och kulturella mångfalden.
Förändringarna inom polisväsendet ställer
stora krav både på den direkt berörda personalen
och på de chefer som lett arbetet och som i
många fall har varit oförberedda på de problem
som uppstår i en verksamhet i samband med
stora förändringar.
Informationsteknik – IT
Resultat
Polisväsendets IT-kostnader uppgår till ca 730
miljoner kronor per år.
Under år 1999 initierade Rikspolisstyrelsen en
översyn av polisväsendets IT-verksamhet. Också
RRV har granskat polisens IT-stöd (Rapport
2000:8). Enligt RRV tillbringar poliser i medeltal
2,5 timmar/dag vid sitt IT-stöd. RRV fann också
stora brister i tillgänglighet och användbarhet.
IT-stödet var bl.a. inte tillgängligt i bilar och på
brottsplatser. Det fanns också brister i
förvaltning och genomförande av
nyinvesteringarna. Systemet för
anmälningsupptagning (RAR) är enligt
enkätsvaren det i särklass viktigaste men får mest
kritik för bristande funktionalitet. Redan innan
RRV inledde sin granskning hade styrelsen inlett
ett omfattande förändringsarbete för att
undanröja problemen.
Rikspolisstyrelsen har utarbetat en gemensam
strategi för IT och annan verksamhetsutveckling.
Inom Rikspolisstyrelsen har skapats en
Utvecklings- och strategienhet som fått ett
helhetsansvar för all verksamhetsutveckling,
inklusive utveckling och förvaltning av IT-
system. För att säkerställa ett lokalt inflytande
över verksamheten har ett utvecklingsråd
skapats, där bl.a. chefen för Statens
kriminaltekniska laboratorium och åtta
länspolismästare ingår. Rådet har en viktig
funktion som garant för att utvecklingsarbetet
motsvarar det verksamheten efterfrågar.
I december 1998 presenterades betänkandet
Ett tryggare Sverige (SOU 1998:143), Ett
gemensamt system för mobil kommunikation.
Utredningen har föreslagit att ett gemensamt
radiosystem för all samhällsviktig verksamhet,
baserat på s.k. TETRA-standard, införs i hela
landet. Rikspolisstyrelsen har anmält till
regeringen att polisväsendets nuvarande
radiokommunikationssystem bör bytas ut inom
ett par år men att det är möjligt att upprätthålla
en fungerande radiokommunikation med
nuvarande system fram till utgången av år 2004.
Därefter bör polisen övergå till ett landstäckande
TETRA-system på det sätt utredningen
föreslagit.
Regeringen har uppdragit åt Statskontoret att
upphandla ett gemensamt
radiokommunikationssystem. Uppdraget skall
vara slutfört senast den 1 februari 2002.
Analys och slutsatser
Det är angeläget att polisväsendet använder
modern teknik för att effektivisera
verksamheten. Enligt regeringens bedömning
finns det utrymme för att utnyttja de redan
befintliga systemen på ett mer effektivt sätt i
polisverksamheten. Att personalen har tillräcklig
kompetens är givetvis en viktig faktor. Likaså
finns det fortfarande behov av att nyutveckla IT-
stöd t.ex. när det gäller hanteringen av
beslagtaget gods. Det är viktigt att polisväsendet
noga prövar hur insatserna skall fördelas och
avvägas mellan nyutveckling och ett vidare
utnyttjande av redan tillgängliga system.
Säkerhetspolisen
Resultat
Säkerhetsskydd
En viktig uppgift för Säkerhetspolisen är att
genom kontroll och rådgivning till myndigheter
och företag medverka till att dessa håller en
tillfredsställande säkerhetsskyddsnivå. Detta sker
bl.a. genom att utbilda och informera personal
som hanterar hemlig information. Under 1999
har cirka 7 400 personer fått någon form av
säkerhetsskyddsrådgivning eller information
genom Säkerhetspolisens försorg.
För att tillsammans med respektive myndighet
identifiera eventuella brister i säkerhetsskyddet
och bistå myndigheterna med att anpassa
skyddet till den för myndigheten särskilt
framtagna hotbilden har säkerhetskontroller
utförts.
Personskyddsverksamheten inom
Säkerhetspolisen omfattar bevaknings- och
säkerhetsarbete som avser den centrala
statsledningen, kungafamiljen och utländsk
diplomatisk personal eller som har samband med
statsbesök eller liknande händelser. Hotnivån har
under 1999 av Säkerhetspolisen bedömts som
låg. Inom den centrala statsledningen,
kungafamiljen och för viss diplomatisk personal
finns dock alltjämt ett betydande och permanent
skyddsbehov. Bortsett från dessa grupper har
personskydd fått sättas in temporärt för cirka 90
personer, i de flesta fall i samband med
statsbesök och liknande händelser.
Författningsskydd
På författningsskyddets område har den under
de senaste åren allvarliga hotbilden accentuerats
ytterligare. Framför allt kommer hotet från
utomparlamentariska grupper inom den
rasideologiska s.k. vitmakt-rörelsen.
Säkerhetspolisen gör som tidigare bedömningen
att dessa grupper inte utgör något reellt hot mot
det svenska statsskicket.
Säkerhetspolisens brottsförebyggande och
brottsbeivrande arbete har under 1999 omfattat
riktade åtgärder mot grupper, nätverk och
enskilda som genom sitt handlande eller på annat
sätt visat att de är beredda att begå brott i
politiska syften eller stödja sådana aktiviteter.
Detta gäller såväl grupperingar inom vitmakt-
rörelsen, som anarkistiskt präglade och
autonoma nätverk.
Trots kraftfulla åtgärder från såväl
Säkerhetspolisen som andra rättsvårdande
myndigheter drabbades Sverige under 1999 av ett
antal mycket allvarliga brott med politisk
dimension.
Säkerhetspolisen har under året ökat sina
insatser mot den högerextremistiska
brottsligheten och fördjupat sitt samarbete med
den öppna polisen. Tack vare detta har ett stort
antal brott med högerextrema förtecken kunnat
klaras upp och gärningsmän kunnat lagföras.
Säkerhetspolisen konstaterar att samhällets
gemensamma kraftsamling lett till att vitmakt-
rörelsen i viss mån förändrat sin aktivitet. Vissa
grupper har gått in i en passiv konsolideringsfas
medan andra ökat sin aktivitet och startat nya
lokalavdelningar. Ytterligare andra har drabbats
av interna splittringar och motsättningar, bl.a. på
grund av oenighet om hur de ska förhålla sig till
de allvarliga brott som begåtts det senaste året.
Kontraspionage
Enligt Säkerhetspolisens bedömning kvarstår
underrättelsehotet mot Sverige, men är mindre
än det var under 1980-talet. Jämfört med
hotbilden under 1990-talets första hälft är
trenden däremot den motsatta. Antalet utländska
underrättelseofficerare i Sverige har ökat under
de senaste åren och de har också blivit mer
aktiva. En stor del av underrättelseinhämtningen
äger fortfarande rum på legal väg genom öppna
källor och kontakter, men utöver detta
förekommer i ökad utsträckning också klassisk
konspirativ och illegal underrättelseverksamhet i
Sverige.
Det finns också indikationer på att främmande
underrättelseverksamhet bedrivs under
täckmantel av utländsk affärsverksamhet samt på
en sammanlänkning mellan organiserad
kriminalitet och underrättelseverksamhet.
Under 1999 har flera insatser gjorts för att
motverka främmande makts
underrättelseverksamhet. Insatserna har varit
framgångsrika och bl.a. lett till att
underrättelsepersonal från främmande land har
lämnat Sverige.
Terrorismbekämpning
Ett viktigt och fortlöpande arbete på
terrorismbekämpningens område är analyserna
av de hotbilder som riktas mot framför allt
enskilda personer. Analyserna utgör grunden
inte bara för Säkerhetspolisens utan också för
andra polismyndigheters skyddsinsatser. Denna
verksamhet är omfattande och den har i ett stort
antal fall lett till skärpt bevakning och andra
förebyggande åtgärder.
Ett annat viktigt inslag i den förebyggande
terrorismbekämpningen är att verka för att
utländska medborgare som är aktiva i
organisationer som utövar politiskt motiverat
våld utvisas eller avvisas från Sverige. Detta sker
genom yttranden till Migrationsverket över
asylansökningar. Migrationsverket,
Utlänningsnämnden och regeringen begär också
in yttranden från Säkerhetspolisen i ärenden om
uppehållstillstånd och medborgarskapsärenden.
Under 1999 handlade Säkerhetspolisen 322
ärenden av dessa slag och avstyrkte bifall i 10 %
av ärendena
I den förebyggande verksamheten ingår ett
omfattande internationellt samarbete för att
förhindra våldsdåd med politiska förtecken.
Säkerhetspolisen har under 1999 vid ett flertal
tillfällen lämnat information som föranlett skärpt
bevakning eller andra förebyggande åtgärder i
andra länder.
Några terrordåd har inte utförts i Sverige eller
i vår närmaste omgivning under 1999.
Analys och slutsatser
Säkerhetspolisen har under 1999 ökat sina
ansträngningar att förebygga och bekämpa den
högerextremistiska brottsligheten. Trots det har
under året ett antal grova brott med
högerextrema förtecken begåtts. Positivt är dock
att genom samarbete mellan Säkerhetspolisen
och den öppna polisen har ett betydande antal
sådana brott kunnat klaras upp. Tecken tyder
också på att de högerextrema gruppernas
verksamhet därigenom har avstannat något.
Ett väl fungerande samarbete mellan den
öppna polisen och Säkerhetspolisen är av
avgörande betydelse för kampen mot den grova,
organiserade brottsligheten. Det är också en av
anledningarna till tillsättandet av Säpo/Rikskrim-
kommittén, i vars uppdrag ingick att belysa Riks-
kriminalens och Säkerhetspolisens
ansvarsområden och pröva gränsdragningen
mellan organisationerna.
Det är positivt att notera att det inte begåtts
några terrordåd med internationell anknytning i
Sverige under ett antal år.
Säkerhetspolisens verksamhet att tillsammans
med bl.a. myndigheter undersöka vilka
säkerhetsproblem som finns har uppenbarligen
lett till förbättringar i säkerhetsskyddet hos såväl
myndigheter som kommuner.
Säkerhetspolisens arkiv
Den hemliga förordning som tidigare styrt
Säkerhetspolisens registreringar har upphävts
och ersatts av polisdatalagen (1998:662), som
trädde i kraft den 1 april 1999. Samtidigt
upphävdes den absoluta sekretess som gällt för
bl.a. innehållet i Säkerhetspolisens register. I dag
råder en presumtion för sekretess om inte
tillräckligt starka skäl kan anföras för motsatsen.
Förändringen innebär att det från och med förra
året har blivit möjligt att för enskilda att ta del av
t.ex. sådana historiska uppgifter som i dag saknar
betydelse för Säkerhetspolisens verksamhet.
Under 1999 kom 1 445 framställningar om att
få del av sådana uppgifter in till Säkerhetspolisen.
Säkerhetspolisen fattade beslut i 1 074 fall. I det
stora flertalet ärenden, 867 stycken, förekom inte
sökanden hos Säkerhetspolisen. I 207 ärenden
fanns uppgifter om sökanden och i 142 av dessa
fall lämnades uppgifter ut.
Registernämnden konstaterade i sin
verksamhetsberättelse för år 1999 att det inte
fanns någon anledning till anmärkningar mot
Säkerhetspolisens sätt att sköta
personuppgiftsbehandling.
Registernämnden fick den 31 mars 1999 i
uppdrag att utreda vilka som drabbats i sina
anställningsförhållanden på grund av att
uppgifter ur Säkerhetspolisens register lämnats
ut och vilken skada de har lidit.
Registernämnden har beviljats uppskov med
redovisningen av uppdraget som kommer att
redovisas den 1 oktober 2000.
Säpo/Rikskrimkommittén
Säpo/Rikskrimkommittén föreslår i sitt
betänkande Den centrala polisen (SOU 2000:25)
bl.a. att Säkerhetspolisen och
Rikskriminalpolisen skall slås ihop till en enhet.
Kommittén föreslår också att Registernämndens
uppdrag att granska Säkerhetspolisens
behandling av personuppgifter enligt
polisdatalagen bör övertas av en oberoende
nämnd. Nämnden skall utöva tillsyn över den
verksamhet som i dag bedrivs av
Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen och
ersätta Rikspolisstyrelsens styrelse. Kommitténs
betänkande har remitterats. Remisstiden går ut i
september år 2000. Regeringen avser att under år
2001 överlämna en proposition till riksdagen om
de frågor kommittén behandlat.
4.6.2 Åklagarväsendet
Åklagarväsendets övergripande mål för
budgetåret 1999 var att se till att den som hade
begått brott lagfördes.
Följande verksamhetsmål gällde för
åklagarväsendet i allmänhet.
- Kampen mot våldsbrott, narkotikabrott
och ekonomisk brottslighet (inkl.
miljöbrott) skall prioriteras. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas den grova
och gränsöverskridande brottsligheten,
den mc-relaterade brottsligheten, brott
med rasistiska inslag, våld mot kvinnor
och övergrepp mot barn.
- Förundersökningarnas kvalitet skall
höjas samtidigt som antalet avslutade
ärenden skall uppgå till minst det antal
som kommit in.
- Genomströmningstiden skall minska, i
synnerhet på de prioriterade områdena.
- Rättstillämpningen skall vara enhetlig vid
prövning av åtalsfrågan och användning
av frihetsberövanden.
- Den del av åklagarnas arbetstid som
ägnas åt kvalificerade åklagaruppgifter
skall öka.
För Ekobrottsmyndighetens del gällde
dessutom att myndigheten skulle förhindra eller
upptäcka ekonomisk brottslighet inom sitt
verksamhetsområde. Myndigheten skulle också
genom nya arbetsmetoder och hög kompetens
skapa förutsättningar för en effektiv
ekobrottsbekämpning. Målen för
stabsuppgifterna vid Ekobrottsmyndigheten var
att ge regeringen och övriga intressenter en
bättre helhetsbild av den ekonomiska
brottsligheten och bättre möjlighet att förutse
utvecklingen inom området. Berörda
myndigheter skulle på ett så tidigt stadium som
möjligt informeras om nya former av ekonomisk
brottslighet.
Dessutom har regeringen i december 1998
beslutat om myndighetsgemensamma mål och
riktlinjer för bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten.
Resultat
Resursfördelning och balanser
Åklagarorganisationen har satsat stora resurser
på de prioriterade områdena under 1999.
Ärenden som avsåg våldsbrott, ekonomisk
brottslighet och narkotikabrottslighet utgjorde
sammanlagt 18 % av det totala antalet avslutade
ärenden under 1999. Samtidigt var
resursförbrukningen för dessa brottstyper 41 %
av den totala resursanvändningen.
Balanserna minskade totalt sett från 66 044 till
56 610 ärenden. Den s.k. polisbalansen, dvs.
ärenden i vilka åklagaren är
förundersökningsledare men där
förundersökningen ännu inte är avslutad,
minskade med ca 3 000 ärenden jämfört med
1998.
Samtidigt har ärendeinströmningen från
polisen till åklagarorganisationen minskat. Det
kom in ca 221 000 ärenden under 1996. Under
1997 sjönk antalet inkomna ärenden till ca
197 000 och under 1998 till ca 194 000.
Minskningen fortsatte under 1999 då det kom in
ca 177 000 ärenden.
År 1996 avslutade åklagarna 202 000 ärenden.
Det antalet höjdes till ca 208 000 ärenden 1997
för att 1998 åter sjunka till 202 000. År 1999
avslutades 192 000 ärenden. Det innebär att
åklagarna under åren 1997–1999 avslutade
12 000, 8 000 respektive 15 000 fler ärenden än
vad som kom in.
Genomströmningstiderna minskade för
nästan alla brottstyper under 1999. Den
genomsnittliga genomströmningstiden från
inkommet förundersökningsprotokoll till beslut
i åtalsfrågan minskade från 57 till 54 dagar
jämfört med 1998. Åklagarna kan i hög grad
påverka den tiden. Däremot ökade tiderna för
åklagarledda förundersökningar där även
handläggningstiden hos polisen är inräknad. I
genomsnitt ökade genomströmningstiden från
123 till 125 dagar jämfört med 1998. En
förklaring till ökningen är enligt Riksåklagaren
att åklagarna under 1999 avslutade många äldre
ärenden. Dessutom påverkades
genomströmningstiderna enligt Riksåklagaren i
hög grad av polisens bristande
utredningsresurser. Riksåklagaren beslutade i juli
2000 om en kompletterande verksamhetsplan för
åklagarorganisationen. Enligt planen skall
åklagarmyndigheterna under år 2000 förkorta
genomströmningstiderna väsentligt. En
målsättning skall vara att den genomsnittliga
genomströmningstiden från inkommet
förundersökningsprotokoll till beslut i
åtalsfrågan inte skall överstiga 30 dagar.
Dessutom skall åklagarmyndigheterna
eftersträva en ökning av andelen
brottsmisstankar som avgörs inom 15 dagar.
Under 1999 fattade åklagarna beslut om hälften
av alla brottsmisstankar inom högst 15 dagar från
det att förundersökningsprotokoll kom in från
polisen. Detsamma gällde under det första
halvåret 2000.
Lagföringsandelen, dvs. den andel av alla
avslutade ärenden som lett till beslut om åtal,
strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse, var 58 %
under 1999. Det är en minskning med två
procentenheter jämfört med 1998. Under
perioden 1996–1999 har lagföringsandelen varit i
genomsnitt 60 %.
I ca 17 % av alla färdiga
förundersökningsprotokoll fattade åklagare
beslut om att inte väcka åtal. Drygt 14 % av
samtliga brottsmisstankar i färdiga
förundersökningar ledde inte till åtal på grund av
att brott inte kunde styrkas. Det är en
förbättring jämfört med 1998 då ca 16 % av det
totala antalet brottsmisstankar inte ledde till åtal
på den grunden.
Våldsbrottslighet och brott med rasistiska inslag
År 1999 var lagföringsandelen i färdiga
förundersökningar om våldsbrott ca 74 %.
Andelen beslut att inte väcka åtal var generellt
sett hög, med myndighetsvisa variationer mellan
24 och 27 %. År 1998 var den siffran mellan 26
och 35 %. Det tog i genomsnitt 52 dagar för en
åklagare att ta ställning i åtalsfrågan när det gällde
en färdig förundersökning om våldsbrott. År
1997 och 1998 var genomsnittstiderna 33
respektive 54 dagar.
Åklagarorganisationen deltar i
utvecklingsprojekt som tar sikte på att förkorta
handläggningstiderna när det gäller bl.a.
våldsbrottsärenden. Sådana projekt pågår i
Handen och i Jönköping. Projektet i Handen för
snabbare lagföring av vissa brott är resultatet av
en överenskommelse mellan polisen, åklagarna,
tingsrätten och frivården. Överenskommelsen
innebär bl.a. att åklagaren i stället för tingsrätten
skall utfärda stämning och kalla till
huvudförhandling. Samarbetet har lett till
kortare handläggningstider och överhuvudtaget
en mera effektiv ärendehantering. KLÖS-
projektet i Jönköping har en liknande inriktning.
Eftersom försöksprojekten uppvisar goda
resultat när det gäller att effektivisera
ärendehanteringen har Riksåklagaren beslutat att
alla åklagarmyndigheter under år 2000 skall
bedriva minst ett projekt. Målet med projekten
är att med bibehållen kvalitet och rättssäkerhet
åstadkomma en snabbare genomströmning
genom hela rättskedjan. Projekten avser främst
vardagsbrottslighet inom de prioriterade
områdena t.ex. våld mot kvinnor.
Utvecklingsarbetet skall ske i nära samverkan
med polis och domstolar.
Ett antal myndigheter, däribland
Riksåklagaren, fick i december 1997 i uppdrag av
regeringen att vidta specifika åtgärder för att
bekämpa våld mot kvinnor. Riksåklagaren har
lämnat redovisningar av uppdraget i juli 1999 och
februari 2000. Åklagarmyndigheterna har
upprättat särskilda åtgärdsprogram för
bekämpningen av våld mot kvinnor.
Åklagarorganisationens insatser har inriktats på
ökad kunskapsbildning, samarbete med polisen
för att utveckla effektivare utredningsmetoder,
snabbare lagföring bl.a. genom särskilda
rättskedjeprojekt, samverkan med socialtjänsten
och frivilligorganisationer samt ett förstärkt stöd
till brottsoffren. Åklagarmyndigheterna
bedömer att åtgärderna har gett effekt och att
lagföring sker i ökad utsträckning.
Regeringen har i regleringsbrevet för 1999
uppdragit åt Riksåklagaren att tillsammans med
Rikspolisstyrelsen se över rutinerna i ärenden
om besöksförbud. Riksåklagaren har redovisat
uppdraget i februari 2000. På Riksåklagarens
initiativ har en arbetsgrupp bestående av åklagare
och poliser tagit fram förslag till åtgärder för
hanteringen av besöksförbud. I arbetsgruppens
rapport behandlas frågor om säkrare hot- och
riskbedömningar, bättre information till
målsägande och andra personer samt utförligare
beslutsunderlag när det gäller parternas
personliga förhållanden. Enligt gruppen är det
dessutom nödvändigt att meddelade
besöksförbud följs upp på ett bättre sätt.
Gruppens rapport skall diskuteras på alla
åklagarkamrar i samverkan med polisen i form av
erfarenhetsseminarier.
Sedan flera år har åklagarväsendet ägnat brott
med rasistiska eller främlingsfientliga inslag
särskild uppmärksamhet. Riksåklagaren har i
allmänna råd gett riktlinjer för utredningar som
gäller olaga diskriminering (Riksåklagarens
författningssamling 1997:13). Det är alltid
åklagare som är förundersökningsledare i
utredningar om brott med rasistiska eller
främlingsfientliga motiv.
Riksåklagaren beslutade i december 1999 om
ett omfattande och konkret handlingsprogram
för åklagarväsendets bekämpning av brott med
rasistiska eller främlingsfientliga motiv.
Programmet innebär att åklagarna och polisen
bör samarbeta ingående vid brottsutredning och
brottsspaning när det gäller brott med rasistiska
eller främlingsfientliga motiv. Dessutom skall
alla brott där det kan finnas sådana motiv
behandlas med förtur och särskilt utsedda
specialiståklagare skall leda brottsutredningarna.
Lagföring skall ske snabbare bl.a. genom
tillämpning av erfarenheterna från de nämnda
försöksprojekten. Utrymmet för att besluta om
åtalsunderlåtelse eller
förundersökningsbegränsning i ärenden om
aktuell brottslighet bör enligt Riksåklagaren
anses vara mycket begränsat. Vidare skall
motivet bakom ett brott av det aktuella slaget
beaktas vid utformningen av åtalet och leda till
yrkanden om att straffskärpningsregeln i 29 kap.
2 § 7 brottsbalken skall tillämpas. Hos
Riksåklagaren och vid samtliga
åklagarmyndigheter finns en särskild funktion
för samordning av insatserna mot rasistisk eller
främlingsfientlig brottslighet.
Regeringen har i regleringsbrevet för
budgetåret 2000 gett ett flertal myndigheter,
däribland Riksåklagaren, i uppdrag att som ett
led i kampen mot rasistiska, främlingsfientliga
eller homofobiska brott, upprätta en strategi för
att säkerställa att personalen har god kunskap om
grunderna för dessa brott och om situationen för
de grupper som utsätts för sådana brott.
Riksåklagaren har i juni 2000 redovisat uppdraget
till regeringen (Ju2000/2966). Riksåklagarens
strategi innebär att de operativa åklagarinsatserna
skall förstärkas i enlighet med den nyss nämnda
handlingsplanen mot rasistisk brottslighet.
Vidare skall åklagarnas kunskap på området öka.
De åklagare som är särskilt utsedda att handlägga
rasistisk eller främlingsfientlig brottslighet skall
genomgå en omfattande utbildning.
Möjligheterna till fortlöpande uppföljning och
vidareutbildning skall förbättras genom en
förstärkt samordning av de operativa insatserna.
Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i
Stockholm har på Riksåklagarens uppdrag utrett
hanteringen av ärenden om olaga diskriminering.
Utredningen överlämnades till Riksåklagaren i
oktober 1999. Den huvudsakliga slutsatsen i
utredningen är att åklagarna och polisen främst
bör inrikta sina insatser på att ytterligare
förbättra utredningsmetodiken när det gäller
sådana ärenden.
Narkotikabrottslighet
År 1999 var lagföringsandelen i färdiga
förundersökningar om narkotikabrott ca 85 %.
Under 1998 var den andelen 84 %. De mest
kvalificerade narkotikabrottsärendena handläggs
av särskilda narkotikaåklagare. Vid
åklagarmyndigheterna i Stockholm och
Göteborg är dessa åklagare placerade vid
åklagarkamrar som inrättats för bekämpning av
narkotikabrottslighet och annan grov
kriminalitet.
Ekonomisk brottslighet (inkl. miljöbrottslighet)
Åklagarväsendets kostnader för att bekämpa
ekobrott uppgick till drygt 292 miljoner kronor
eller drygt 30 % av de totala kostnaderna.
Ekobrottsmyndigheten svarade för ca 259
miljoner kronor (varav 165 miljoner kronor
avsåg polisverksamhet) och övriga
åklagarmyndigheter för ca 33 miljoner kronor.
Ekobrottsmyndigheten har verksamhetsan-
svaret för bekämpningen av ekonomisk
brottslighet i Stockholms län, Västra Götalands
län, Skåne län, Hallands län och Gotlands län.
Även i åklagarorganisationen utanför
Ekobrottsmyndigheten handläggs
ekobrottsärenden av särskilda ekoåklagare.
Brottsutredningar
Antalet balanserade ekobrottsärenden ökade från
3 067 till 3 313, eller med ca 8 %. Antalet
inkomna ärenden minskade från 2 966 till 2 544,
eller med ca 14 %. Under 1999 övertog
Ekobrottsmyndigheten 164 ärenden från övriga
åklagarmyndigheter. Under 1999 avslutade
myndigheten 2 336 ärenden jämfört med 2 597
under 1998, vilket är en försämring med ca 10 %.
Under det första halvåret 2000 minskade
balanserna med ca 9 % till 3 023 ärenden. Under
samma tid ökade ärendeinströmningen med ca
4 % jämfört med motsvarande period 1999. Det
första halvåret 2000 avslutades 1 486 ärenden,
vilket är en ökning med ca 15 % jämfört med
motsvarande period förra året.
Inom övriga åklagarmyndigheter var andelen
ekobrottsärenden mindre än 1 % av det totala
antalet ärenden. Under 1999 kom det in 1 218
ärenden. Antalet avslutade ärenden var 1 691,
varav 164 överlämnades till
Ekobrottsmyndigheten för vidare handläggning.
Vid Ekobrottsmyndigheten var
lagföringsandelen ca 31 % under 1999 jämfört
med 23 % under 1998. Lagföringsandelen för
ekobrottsärenden som handlagts utanför
Ekobrottsmyndigheten var ca 37 % jämfört med
33 % under 1998.
Under det första halvåret 2000 var
lagföringsandelen 37 % vid
Ekobrottsmyndigheten.
Genomströmningstiden för ekobrottsärenden
vid Ekobrottsmyndigheten ökade år 1999 från
345 till 458 dagar, eller med ca 33 % jämfört med
1998. De längre genomströmningstiderna kan
enligt myndigheten delvis förklaras av att
myndigheten under 1999 avslutat många äldre
ärenden, bl.a. drygt 300 ärenden som var äldre än
tre år. Andra faktorer som enligt myndigheten
påverkat produktiviteten negativt är den ökade
satsningen på kompetensutveckling samt att
åklagarna under 1999 hade betydligt fler
domstolsdagar än under 1998. Under det första
halvåret 2000 har de genomsnittliga
genomströmningstiderna ökat till 543 dagar.
Ekobrottsmyndigheten bedömer att ekomålens
svårighetsgrad ökat. Myndigheten har delat in
ekobrottsärendena i fyra kategorier. Av de
inkomna ärendena under år 1999 bedömdes
49 % som mindre omfattande, 44 % som
medelsvåra och 5 % som särskilt krävande.
Drygt 2 % av ärendena avsåg utländska
framställningar om rättslig hjälp.
Vid övriga åklagarmyndigheter ökade
genomströmningstiden från 427 till 429 dagar.
Miljöbrottslighet
Den 1 januari 2000 inrättade Riksåklagaren i
samverkan med Rikspolisstyrelsen på
regeringens uppdrag en ny och flexibel
organisation för bekämpning av brotten mot
miljön. Åklagare och poliser med
specialistkompetens skall handlägga
miljöbrottsärendena. En enhet hos Riksåklagaren
har ett nationellt ansvar för
miljöbrottsbekämpningen och biträder dessutom
andra åklagarmyndigheter vid handläggningen av
komplicerade ärenden om brott mot miljön.
Alla myndigheter inom åklagarväsendet har
ett operativt ansvar för
miljöbrottsbekämpningen.
Ekobrottsmyndigheten har dock inte något
sådant ansvar med undantag för de situationer
när det finns sådana samband mellan utredningar
om ekonomisk brottslighet och miljöbrottslighet
att det är lämpligast att handläggning sker där.
Under år 1999 anställde Riksåklagaren en
chefsåklagare och 14 specialiståklagare för
miljöbrottsbekämpning. Även hos polisen finns
det kvalificerade utredare med
specialistkompetens när det gäller utredningar
om brott mot miljön. Riksåklagaren har ett
nationellt samordningsansvar för
miljöbrottsbekämpningen och bestämmer
närmare hur samordningen skall ske. Det finns
en central enhet hos Riksåklagaren som främst
skall svara för samordningen inom
miljöbrottsbekämpningen. Enheten, som leds av
en överåklagare, är samlokaliserad med
Rikskriminalpolisens miljöbrottsrotel där det
tjänstgör poliser som har specialistkompetens på
miljöområdet.
Riksåklagaren har i juli 2000 redovisat en
delårsrapport för den nya
miljöbrottsorganisationen avseende det första
halvåret 2000 (Ju2000/3414).
Antalet anmälningar om miljöbrott ökade
påtagligt under hösten 1999 och under det året
kom in ca 750 nya miljöbrottsärenden till
åklagarorganisationen. År 1996 och 1997
anmäldes totalt ca 700 brott mot miljön.
Riksåklagaren bedömer att utvecklingen med en
ökad ärendeinströmning kommer att fortsätta
under år 2000. Under det första halvåret 2000
inkom 1 504 misstankar om brott mot miljön till
åklagarorganisationen. I motsats till vad som är
fallet beträffande andra brott har i princip
samtliga miljöbrottsanmälningar gått direkt till
åklagare för bedömning. Antalet avslutade
brottsmisstankar under samma period var 474.
Lagföringsprocenten var 52 %. Sammanlagt
fanns det per den 30 juni i år 1 492 misstankar
om brott mot miljön i balans hos åklagarna. När
det gäller utvecklingen på miljöbrottsområdet
saknas det jämförande statistik.
Det pågår ett arbete för att utveckla nya och
mera effektiva arbetsmetoder och arbetsformer
inom miljöbrottsbekämpningen. Samverkan
mellan polis, åklagare och tillsynsmyndigheter
skall förbättras. Lokala samverkansgrupper har
etablerats på många håll i landet. Dessutom har
Riksåklagaren i april år 2000 tagit initiativ till
bildandet av ett Miljöbrottsråd för att förstärka
samverkan på central nivå. I rådet ingår bl.a.
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Naturvårdsverket, Kustbevakningen och
Tullverket.
Under våren år 2000 genomfördes en
omfattande och avancerad miljöutbildning för
åklagare och poliser som skall hantera
miljöbrottsärenden.
Enligt Riksåklagaren finns det goda
förutsättningar att väsentligt minska brotten mot
miljön bl.a. genom förbättrade arbetsmetoder.
Samtidigt framhåller Riksåklagaren att det är av
vikt att polisen organiserar och prioriterar sin
verksamhet på ett sätt som skapar rimliga
förutsättningar för åklagare och polis att effektivt
kunna utreda brott mot miljön.
Stabsverksamheten vid Ekobrottsmyndigheten
De nationella stabsfunktionerna (staben) syftar
till att ge statsmakterna en bättre helhetsbild av
ekobrottsligheten och en bättre möjlighet att
förutse utvecklingen på området. Staben skall
följa utvecklingen i fråga om ekonomisk
brottslighet i Sverige och internationellt.
Ekobrottsmyndigheten skall informera
myndigheter, näringslivet och allmänheten om
nya ekobrottsformer. Dessutom skall staben
utarbeta och lämna förslag till ny lagstiftning och
andra åtgärder mot ekonomisk brottslighet.
Enligt förordningen (1997:899) om
myndighetssamverkan mot ekonomisk
brottslighet har de regionala samverkansorganen
lämnat en årlig rapport om den ekonomiska
brottsligheten till Ekobrottsmyndigheten. På
grundval av bl.a. dessa rapporter har
myndigheten utarbetat en redogörelse om
ekobrottsbekämpningen under 1998. Den
överlämnades till regeringen i mars 1999. I
enlighet med regeringens beslut om
myndighetsgemensamma mål och riktlinjer för
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten år
1999 har myndigheten dessutom i september
1999 till regeringen överlämnat en rapport om
den ekonomiska brottsligheten och dess
bekämpning (Rapport 1999:2).
Myndigheten har vidare på regeringens
uppdrag utvärderat de regionala
samverkansorganens verksamhet. Uppdraget har
redovisats i en rapport till regeringen i februari
2000 (Ju2000/1049). Ekobrottsmyndigheten
bedömer att de regionala samverkansorganen
varit betydelsefulla för utvecklingen av
ekobrottsbekämpningen. I rapporten föreslås
vissa förändringar, bl.a. att åklagardistrikten bör
vara geografiska baser för de regionala
samverkansorganen samt att deras ansvar för
uppföljning och rapportering bör avgränsas till
regionalt initierade och myndighetsövergripande
åtgärder.
Myndigheten har börjat bygga upp ett samlat
uppföljnings- och informationssystem för att
bättre kunna följa ekobrottsligheten och dess
bekämpning. En första del av systemet med
tyngdpunkt på kvantitativt statistisk information
togs i drift i slutet av år 1999.
Ekobrottsmyndigheten ansvarar under
Riksåklagaren för samordningen av
ekobrottsbekämpningen även i de län där
myndigheten inte har ansvar för
åklagarverksamheten. Som ett led i
samordningsarbetet har myndigheten hittills
huvudsakligen vidtagit åtgärder för att höja
kompetensen inom ekobrottsbekämpningen. De
utbildningar som myndigheten anordnat för sin
egen personal har till stor del också erbjudits
åklagare, poliser och ekonomer verksamma
utanför myndigheten.
Den centrala samrådsgruppen när det gäller
skattebrottsenheternas integrering i den
operativa verksamheten leds av
Ekobrottsmyndigheten. I gruppen ingår även
företrädare för Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen
och Riksskatteverket. Gruppen har under 1999
bl.a. diskuterat frågor om samarbete,
registertillgång och IT-stöd.
Personalförsörjning och kompetensutveckling
Åklagarorganisationen
Under budgetåret 1999 pensionerades 27
åklagare och 21 slutade av annan anledning. Av
de 60 åklagare som anställdes var 40
åklagaraspiranter. Vid utgången av året fanns det
inom åklagarorganisationen 672 åklagare och 313
andra anställda (exkl. personal vid
Riksåklagarens kansli). Av dem var 35
åklagaraspiranter och 18 extra åklagare. Det var
ca 50 åklagare färre än i juni 1995.
Under 1999 har åklagarorganisationen
genomfört betydande utbildningssatsningar för
åklagarna. Antalet årliga utbildningsdagar för
åklagarna ökade från 4 till 17. Riksåklagaren har
beräknat den årliga utbildningsnivån till mer än
15 dagar per faktiskt årsarbetande åklagare.
Enligt Riksåklagaren är den nivån nödvändig för
att långsiktigt kunna bibehålla åklagarnas
skicklighet och kompetens.
Utbildningsatsningarna har enligt Riksåklagaren
medfört en hård arbetsbelastning på åklagarna.
Administratörerna inom organisationen har
främst fått utbildning i IT-frågor.
Riksåklagaren konstaterar att utvecklingen
mot jämnare könsfördelning fortsätter men att
andelen kvinnor är låg bland kammarcheferna. I
chefsgruppen är andelen kvinnor 25 %.
Ekobrottsmyndigheten
Under 1999 tjänstgjorde i genomsnitt 387
personer vid Ekobrottsmyndigheten. Av dessa
var 194 anställda vid myndigheten. Övriga 193
var poliser, anställda av polisväsendet och
inkommenderade för tjänstgöring vid
myndigheten. Under 1998 tjänstgjorde i
genomsnitt 338 personer vid myndigheten, varav
70 åklagare, 174 poliser, 32 ekonomer, 46
administratörer och 16 övriga anställda.
Myndighetens mål för
kompetensförsörjningen under 2000–2002 är att
rekrytera ytterligare 10 åklagare och 20 poliser
samt ett mindre antal personer med särskild IT-
kompetens. Under 1999 deltog myndighetens
personal i olika utbildningar under i genomsnitt
åtta dagar. Myndigheten planerar att öka
satsningen på utbildning och
kompetensutveckling. Satsningen skall bl.a. leda
till en ny och avancerad ekoutbildning samt en
förstärkt utbildning i internationella frågor. Vid
myndigheten pågår ett särskilt
chefsutvecklingsprogram.
Männen dominerar på chefs- och
handläggarnivå. I chefsgruppen är andelen
kvinnor endast 21 %. Likaså är 81 % av
polispersonalen inom Ekobrottsmyndigheten
män. Bland administratörerna är
kvinnodominansen stor.
Myndigheternas utvecklingsarbete
Riksåklagarens rättsutvecklingsarbete
Riksåklagarens verksamhet i Högsta domstolen
är viktig för rättsutvecklingen i stort och
strategisk för den operativa åklagar- och
polisverksamheten. Riksåklagaren upprättar
därför varje år en rättsutvecklingsplan över
frågor som bedöms ha betydelse för en enhetlig
rättstillämpning. Överåklagarna skall fortlöpande
uppmärksamma mål som kan ha
prejudikatintresse och redovisa dem till
Riksåklagaren (Riksåklagarens
författningssamling 1999:1). Riksåklagaren
eftersträvar att i så stor utsträckning som möjligt
koncentrera sin verksamhet i Högsta domstolen
på de mål som bedöms ha störst betydelse för
den praktiska rättstillämpningen. Riksåklagaren
har fört upp en rad kriminalpolitiskt viktiga
frågor om bl.a. påföljdsval, straffmätning,
narkotikabrott och rasistiska brott.
Samverkan mellan åklagarväsendet och polisen
Det gemensamma utvecklingssamarbetet mellan
åklagarväsendet och polisen har fortsatt med den
övergripande inriktningen att polisen skall ta ett
utökat ansvar för förhållandevis enkla och
medelsvåra brottsutredningar medan åklagarna i
större utsträckning skall koncentrera sig på de
komplicerade målen och utöva aktiv
förundersökningsledning i dessa.
Utvecklingsarbetet är inriktat på att finna
optimala former för ansvarsfördelning och
samverkan.
Riksåklagaren beslutade i december 1997 efter
samråd med Rikspolisstyrelsen om nya allmänna
råd för fördelningen mellan åklagare och polis av
förundersökningsledning (Riksåklagarens
författningssamling 1997:12). Enligt dessa bör
myndigheterna i lokala avtal fördela åklagarnas
och polisens ansvar för
förundersökningsledningen. Enligt
Riksåklagaren har de lokala överenskommelserna
hittills inte lett till några stora förändringar i
ansvarsfördelningen.
I Riksåklagarens yttrande över
Granskningskommissionens betänkande i
anledning av brottsutredningen efter mordet på
statsminister Olof Palme (SOU 1999:88) anges
en modell för det fortsatta utvecklingsarbetet när
det gäller frågor om förundersökningsledning
och arbetsfördelning mellan polis och åklagare.
Riksåklagaren anser att en framgångsrik
bekämpning av framför allt den grova
organiserade brottsligheten förutsätter
gemensamma brottsbekämpningsinsatser på ett
tidigt stadium. Därför är det enligt Riksåklagaren
nödvändigt att, inom ramen för gällande
regelverk, fördjupa samarbetet mellan
specialiståklagare och polisens kvalificerade
underrättelse- och utredningsenheter. I vissa fall
kan det enligt Riksåklagaren även vara rationellt
att inrätta fasta åklagarledda arbetsgrupper enligt
den modell som tillämpas vid
Ekobrottsmyndigheten.
Sedan år 1996 har åklagarmentorerna och
andra åklagare genomfört många betydelsefulla
insatser när det gäller en närmare samverkan och
utbildning av närpolisen. Enligt Riksåklagaren
ledde bl.a. de insatserna till att
utredningsverksamheten förbättrades under den
senare delen av 1990-talet. Den positiva
utvecklingen har emellertid enligt Riksåklagaren
brutits och situationen i början av år 2000 var
generellt sett oacceptabel.
Bland annat har åklagarna enligt Riksåklagaren
svårt att höja lagföringsprocenten och
handläggningstiderna för många brott är alltför
långa. Ärendeinströmningen från polisen till
åklagarorganisationen har sjunkit från 385 000 år
1995 till 185 000 år 1998. Dessutom överlämnar
polisen endast 14 % av sina ärenden till åklagarna
jämfört med 26 % i mitten av 1990-talet. Enligt
Riksåklagaren har möjligheterna att klara upp
brott väsentligt minskat under hela 1990-talet.
Enligt Riksåklagaren är det en allmän
uppfattning inom åklagarväsendet att
utredningsverksamheten bör lyftas fram och få
en starkare ställning inom polisen. Det är enligt
Riksåklagarens uppfattning angeläget att polisen
säkerställer att det finns resurser och tillräcklig
kompetens för en effektivare
brottsutredningsverksamhet framför allt vid
närpolisen.
Verksamhetsstyrning samt IT- och
metodutveckling m.m.
Under de senaste åren har Riksåklagaren
utvecklat system för verksamhetsstyrning och
resultatuppföljning. Systemet baseras dels på
omfattande verksamhetsstatistik från ärendehan-
teringssystemet Brådis, dels från
tidsredovisningssystemet. Riksåklagaren
använder resultatinformationen för löpande
styrning och uppföljning på myndighets- och
kammarnivå av bl.a. prioriteringar,
rättstillämpning och handläggningstider.
Dessutom utgör uppgifterna underlag för
Riksåklagarens rapportering till regeringen, för
resultatdialoger med myndighetscheferna samt
för särskilda analyser och studier. Eftersom
informationen sprids genom
åklagarorganisationens intranät kan
myndigheterna och kamrarna fortlöpande
använda informationen i sin styrning och
resultatuppföljning. För att på ett enkelt sätt ge
en bild av hur verksamheten utvecklas har
Riksåklagaren utarbetat en lättöverskådlig
modell som illustrerar resultatutvecklingen. Den
innehåller främst uppgifter om lagföring,
genomströmningstider, balansförändringar och
produktivitet.
Åklagarmyndigheterna har under de senaste
åren arbetat med att ta fram rationella och
effektiva arbetsformer vid åklagarkamrarna.
Ärendehanteringen har blivit enklare och
snabbare genom en ny arbetsorganisation och
nya arbetssätt. Dessutom har många
åklagarkamrar, i nära samverkan med polisen,
gjort betydande ansträngningar för att
kvalitetssäkra brottsutredningar. Kvalitetsarbetet
inom åklagarväsendet syftar till att
utredningsverksamheten skall leva upp till de
krav som medborgarna, polisen, domstolarna
och andra samverkande myndigheter kan ställa
på den. Utgångspunkten för insatserna är
Riksåklagarens promemoria Kvalitetssäkring av
brottsutredningar (augusti 1998) där olika
modeller för kvalitativt bättre brottsutredningar
presenteras. Det pågår flera projekt på området,
bl.a. ett projekt enligt den s.k. Östgötamodellen
för kvalitetssäkring av brottsutredningar (se
avsnitt 4.6.1 Utredningsverksamheten). Genom
åklagarväsendets och polisens insatser för att
kvalitetssäkra brottsutredningar har särskilda
problemområden identifierats och åtgärdats bl.a.
genom verksamhetsanpassade
utbildningsinsatser.
En ökad IT-användning är betydelsefull för
åklagarväsendets fortsatta effektivisering. Därför
har åklagarväsendet under de senaste fem åren
lagt ner stora resurser på att skapa en god
infrastruktur på IT-området. Under år 1999
infördes en ny registrerings- och beslutsrutin i
ärenderegistret Brådis. Den nya
registreringsrutinen underlättar registreringen av
grunduppgifter i ärenden som kommer in till
åklagarorganisationen. Det är nu möjligt för en
kanslist att utföra registreringsarbete som
tidigare krävde flera personer. Dessutom har
ärendehanteringen rationaliserats genom att
åklagarna har fått IT-stöd för sitt beslutsfattande.
Enligt Riksåklagaren kommer det att leda till
effektivitetsvinster.
Dessutom har åklagarorganisationen åtkomst
till misstanke- och belastningsregistren som
infördes i början av år 2000. Genom införandet
av de nya registren ersattes åklagarnas och
polisens manuella s.k. personbladshantering med
en elektronisk överföring från åklagarväsendets
system till misstanke- och belastningsregistren.
Det har också införts ett system som gör det
möjligt att elektroniskt kunna föra över
uppgifter från polisens anmälansrutin RAR till
åklagarväsendets nya registreringsrutin i Brådis.
Det har enligt Riksåklagaren lett till effektivare
arbetsmetoder.
Vid Ekobrottsmyndigheten bedrivs arbetet i
åklagarledda arbetsgrupper med poliser,
ekonomer och personer med särskild kompetens
på IT-området. Enligt myndigheten är det
arbetssättet en god grund för ytterligare
effektivitets- och kvalitetshöjningar av
brottsutredningsverksamheten. Myndigheten
har genomfört flera satsningar för att ytterligare
förbättra utredningsverksamheten. En effektiv
ekobrottsbekämpning bygger enligt
myndigheten på tillgång till
underrättelseinformation. I enlighet med vad
som uttalades vid Ekobrottsmyndighetens
bildande beställer myndigheten sådan
information från polisens
kriminalunderrättelseenheter. Enligt
Ekobrottsmyndigheten är det emellertid
nödvändigt med snabbare och mer adekvat
underrättelseinformation för att
utredningsåtgärderna skall få optimal effekt.
Enligt myndigheten är det framför allt
polismyndigheterna i storstadslänen som har
bristande kompetens i fråga om
ekobrottsbekämpning och därför i många fall
inte kan bistå med adekvat
underrättelseinformation. Enligt
Ekobrottsmyndigheten har utvecklingen visat att
myndigheten har ett behov av egna resurser och
kompetens för spaningsändamål. Därför finns
det inom Ekobrottsmyndighetens avdelningar
specialenheter som snabbt kan bistå med
spaningsinformation i utredningsarbetet.
Under 1999 har Ekobrottsmyndigheten
fördjupat sitt samarbete med Finansinspektionen
när det gäller såväl operativa som mer
övergripande frågor. Det har bl.a. resulterat i ett
bättre utredningsförfarande när det gäller
insiderbrott. Myndigheten har dessutom en
kontinuerlig kontakt med konkursförvaltare för
att effektivisera utredningsverksamheten. Vidare
prövas sedan år 1998 ett system som innebär att
ett par av myndighetens åklagarkamrar tilldelas i
huvudsak enklare ärenden för att åstadkomma en
snabbare lagföring i sådana ärenden.
Myndigheten har dessutom tillsammans med
Finanspolisen, skatte- och
kronofogdemyndigheter samt utländska
myndigheter bedrivit ett landsomfattande
projekt i samband med utredningar om
gränsöverskridande skattebrott, s.k.
karusellhandel. Det samarbetet har resulterat i
nya arbetsmetoder för att effektivare kunna
angripa omfattande och allvarliga former av
ekonomisk kriminalitet.
Internationellt arbete
I EU deltar Riksåklagaren framför allt i den
sektorsövergripande arbetsgruppen mot
organiserad brottslighet. Det europeiska rättsliga
nätverket, som påbörjade sin verksamhet år 1998,
är en betydelsefull bas för det arbetet.
Riksåklagaren bedömer att nätverket kommer att
få stor betydelse i det internationella samarbetet.
Enligt Riksåklagaren ställer Schengensamarbetet
och den nya lagstiftningen om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål delvis nya krav på
åklagarverksamheten. Därför har många åklagare
nyligen fått vidareutbildning i internationell
rättslig hjälp.
Riksåklagaren har åtagit sig det svenska
samordningsansvaret för Sveriges deltagande i
det mellan Kommissionen och Europarådet
gemensamma programmet Octopus II.
Programmet syftar till att förstärka insatserna
mot korruption och organiserad brottslighet i
länder som genomgår
demokratiseringsprocesser.
De nordiska riksåklagarna träffas regelbundet
för att effektivisera och ytterligare förenkla det
nordiska rättshjälpsarbetet. Det har tillsatts en
särskild arbetsgrupp inom ramen för det
samarbetet.
Efter initiativ av Sverige i Aktionsgruppen
mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet
bildades i april 1997 ett särskilt
Östersjösamarbete för åklagare. Det finns ett
antal arbetsgrupper som arbetar med
samarbetsfrågor när det gäller rättslig hjälp i
brottmål, penningtvätt, miljöbrott samt handel
med och sexuella övergrepp mot kvinnor och
barn. Det senaste Riksåklagarmötet inom ramen
för det samarbetet hölls i maj 2000.
Åklagarväsendet medverkar också i ökad
utsträckning i utvecklingssamarbetet på
rättsområdet med Estland, Lettland och Litauen.
Under 1999 har Riksåklagaren tillsammans med
myndighetsföreträdare i de länderna genomfört
en förstudie för att undersöka dessa länders
behov av hjälp på rättsområdet.
Utvecklingssamarbetet skall underlätta för de
baltiska länderna att bli medlemmar i EU.
Riksåklagaren samarbetar med
Rikspolisstyrelsen genom att tillhandahålla
åklagare och delta som experter i särskilda
narkotikaprojekt i Estland och Lettland.
Projekten syftar bl.a. till att förbättra dessa
länders möjligheter att bedöma den inhemska
narkotikasituationen och att effektivisera
utredningsverksamheten när det gäller
narkotikabrottslighet.
Under år 1999 har Riksåklagaren i samarbete
med OSCE i Sarajevo, Bosnien-Hercegovina,
lett ett utbildningsprojekt för de åklagare som
finns där.
Ekobrottsmyndigheten har under 1999 aktivt
deltagit i förhandlingsarbetet på det
straffrättsliga området inom EU. På så sätt har
det varit möjligt för myndigheten att kunna
påverka och följa utvecklingen av
ekobrottsbekämpningen inom EU. Vidare har
myndigheten haft internationellt utbyte med
bl.a. de nordiska länderna, de baltiska staterna,
Polen och Ryssland. Syftet med myndighetens
internationella arbete har bl.a. varit att informera
och öka medvetenheten om ekonomisk
brottslighet i framför allt de länder som
kandiderar för medlemskap i EU.
Analys och slutsatser
Åklagarorganisationens verksamhetsresultat
under de senaste åren visar på en i huvudsak
positiv utveckling. De mål som slagits fast för
verksamheten har i stort sett uppfyllts. Det är
emellertid angeläget att åklagarorganisationen
ytterligare förbättrar verksamhetsresultaten
främst när det gäller handläggningstider och
lagföringsprocent. Det är därför glädjande att
ambitionsnivån är hög inom
åklagarorganisationen för att uppnå sådana
resultatförbättringar. Enligt regeringens
uppfattning ger åklagarorganisationens IT-
system för såväl den operativa som den
administrativa verksamheten förbättrade
möjligheter för Riksåklagaren och
åklagarmyndigheterna att ytterligare effektivisera
åklagarverksamheten och att fortlöpande under
året kunna kontrollera och följa upp den.
Det är positivt att ärendebalanserna minskade
och att lagföringsprocenten låg på en
förhållandevis hög nivå. Även
genomströmningstiden från inkommet
förundersökningsprotokoll till beslut i
åtalsfrågan har förbättrats. Däremot har
genomströmningstiderna för de åklagarledda
förundersökningarna, där även polisens
handläggningstid är inräknad, ökat från en redan
tidigare alltför hög nivå. Enligt Riksåklagaren
berodde de långa genomströmningstiderna på att
åklagarmyndigheterna avslutade många äldre
mål. Dessutom påverkades handläggningstiderna
enligt Riksåklagaren i hög grad av polisens
bristande utredningsresurser. Antalet inkomna
ärenden har minskat markant under perioden
1996–1999.
Åklagarväsendet har gjort stora satsningar på
att säkerställa och vidmakthålla en hög
kompetensnivå hos åklagarna. Ett resultat av det
arbetet är att det numera finns ett stort antal
åklagare med specialistkompetens på de
kriminalpolitiskt prioriterade områdena.
Ekobrottsmyndigheten är speciellt anpassad
för att säkerställa en hög arbetskapacitet,
kontinuitet och kompetens i fråga om all
ekobrottsbekämpning.
Myndigheten har en central roll såväl när det
gäller operativ brottsutredningsverksamhet som
strategiskt långsiktiga åtgärder i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Enligt regeringens
bedömning återstår emellertid en del i
uppbyggnaden av myndigheten. Det gäller
framför allt utvecklingen av de nationella
stabsfunktionerna.
Regeringen anser att Ekobrottsmyndighetens
operativa verksamhet utvecklades i positiv
riktning under 1999. Bland annat ökade
lagföringsandelen från 23 till 31 %. Det är
emellertid angeläget att myndigheten har en
fortsatt hög ambitionsnivå i arbetet med att
ytterligare effektivisera den operativa
verksamheten, bl.a. när det gäller att minska det
totala antalet pågående brottsutredningar och
ärendenas handläggningstider. Det är också
nödvändigt att myndigheten fortsätter att bygga
upp samarbetet med polismyndigheterna i fråga
om underrättelseverksamheten.
Eftersom Ekobrottsmyndigheten fortlöpande
vidtar åtgärder för att förbättra utrednings- och
stabsverksamheten finns det enligt regeringens
uppfattning anledning att se fram mot fortsatt
förbättrade verksamhetsresultat från
myndigheten. De uppgifter som finns att tillgå
om myndighetens resultat för det första halvåret
2000 pekar på en i huvudsak positiv
verksamhetsutveckling.
4.6.3 Domstolsväsendet
Det övergripande målet för domstolsväsendet är
att avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och
effektivt sätt.
Den långsiktiga inriktningen för domstolarna
skall vara att genomströmningstiderna skall
minska för samtliga mål- och ärendekategorier
samt att mål- och ärendebalansernas
åldersstruktur skall förbättras.
För att kunna göra en bedömning av om mål
och ärenden avgjorts på ett rättssäkert och
effektivt sätt bör hänsyn tas till en rad faktorer.
En del faktorer är lätta att mäta medan andra
faktorer, t.ex. kvalitet, är svårare att mäta. De
faktorer som i dag är möjliga att mäta och följa
upp för att möjliggöra en bedömning av
resultatet är t.ex.
- antalet inkomna, avgjorda och balanserade
mål
- omloppstider, balansernas åldersstruktur
och styckkostnad
- överklagande- och ändringsfrekvenser
- i vilken utsträckning mål avgörs så snart de
är färdigberedda.
Även tillgången på personal och
personalsammansättningen är intressant att följa
och har betydelse för resultatet.
Resultat
Regeringen har för år 1999 för första gången
fastställt verksamhetsmål för tingsrätterna,
länsrätterna, hovrätterna och kammarrätterna.
Verksamhetsmålen avser högsta medianåldern
för under året avgjorda mål samt högsta andelen
balanserade mål som vid årets utgång är äldre än
sex respektive tolv månader i förhållande till
genomsnittligt antal inkomna mål inom
målkategorin under de senaste fyra
verksamhetsåren. För de allmänna
förvaltningsdomstolarna har skattemål och
socialförsäkringsmål valts ut eftersom dessa
målkategorier är de mest förekommande vid de
allmänna förvaltningsdomstolarna.
Tabell 4.10 Tingsrätternas, hovrätternas, länsrätternas och
kammarrätternas samlade resultat
Domstolsslag/
Målkategori
Medianålder
avgjorda mål
(månader)
Andel1
balanserade mål
äldre än 6 mån
Andel1
balanserade mål
äldre än 12 mån
Mål
Resultat
Mål
Resultat
Mål
Resultat
Tingsrätter
- FT-mål
2
2,5
8%
7%
3%
3%
- Övriga
tvistemål exkl.
familjemål
4
4,8
30%
35%
18%
21%
- Brottmål exkl.
notariemål
2
2,4
10%
14%
5%
7%
Hovrätter
- Tvistemål
5
6,6
40%
40%
15%
20%
- Brottmål
3
3,2
10%
14%
3%
4%
Länsrätter
- Skattemål
8
13,0
50%
60%
25%
37%
- Socialförsäkr.
mål
6
5,8
10%
18%
5%
7%
Kammarrätter
- Dispensfrågan
i mål där
prövningstill-
stånd krävs
3
3,1
-
-
-
-
- Skattemål
6
15,6
50%
123%
25%
67%
- Socialförsäkr.
mål
4
11,1
20%
46%
10%
24%
1 Antal mål > sex resp. tolv månader / genomsnittligt antal inkomna mål inom
målkategorin under de senaste fyra verksamhetsåren.
Omloppstiderna och åldersstrukturen för
balansen har under 1997–1999 förbättrats något
vid tingsrätterna och hovrätterna och arbetsläget
är generellt sett gott.
Balanserna vid länsrätterna har minskat
kraftigt under senare år och åldersstrukturen har
förbättrats betydligt. Under 1999 minskade
antalet balanserade mål med cirka 12 500 eller
med 26 %. Arbetsbelastningen har ökat i
kammarrätterna och sett för kammarrätterna
sammantaget är dagens arbetsläge, med
betydande balanser av äldre mål och med alltför
långa handläggningstider för flera målkategorier,
otillfredsställande. Trots att resultaten vid
länsrätterna och kammarrätterna under 1997–
1999 förbättrats är således arbetsläget vid
förvaltningsdomstolarna generellt sett
fortfarande ansträngt. Det ansträngda arbetsläget
kan inte heller förväntas bli bättre inom en snar
framtid.
Högsta domstolen och Regeringsrätten fick av
regeringen i uppdrag att själva fastställa
verksamhetsmålen för vissa mål- och
ärendekategorier.
Verksamhetsmålen skulle även för dessa
domstolar avse medianåldern för under året
avgjorda mål, men till skillnad från övriga
domstolskategorier skulle verksamhetsmålet för
balanserade mål anges som antalet balanserade
mål som vid årets utgång var äldre än sex
respektive tolv månader.
Tabell 4.11 Högsta domstolens och Regeringsrättens
måluppfyllelse
Domstolsslag/
Målkategori
Medianålder
avgjorda mål
(månader)
Antal1
balanserade mål
äldre än
6 mån
Antal1
balanserade mål
äldre än 12 mån
Mål
Resultat
Mål
Resultat
Mål
Resultat
Högsta
domstolen
- Dispensfrågan
2
2
400
330
200
140
- Tvistemål
3
3
200
202
100
104
- Brottmål
1
1
75
66
25
25
- Övriga mål
2
2
300
258
150
135
Regerings-
rätten
- Dispensfrågan
8,5
10,2
-
-
-
-
- Skattemål
16,5
12,7
1 487
2 001
680
915
- Socialförsäkr.
mål
11,5
13,3
1 210
1 559
484
685
- Övriga mål
5,4
8,5
1 621
1 323
766
709
1 Högsta domstolen: Uppgift om medianåldern för tvistemål, brottmål och övriga
mål gäller tiden fram till dispensfrågans avgörande. Uppgifterna om antal
balanserade mål gäller samtliga mål.
Analys och slutsatser
De verksamhetsmål som regeringen fastställt för
tingsrätterna, länsrätterna, hovrätterna och
kammarrätterna beträffande medianåldern för
avgjorda mål har endast uppfyllts för
socialförsäkringsmål vid länsrätterna. Däremot är
det flera av de allmänna domstolarnas resultat
som ligger nära verksamhetsmålen. När det
gäller resultatet av medianåldern för
dispensfrågan i mål där prövningstillstånd krävs
vid kammarrätterna överstiger denna obetydligt
verksamhetsmålet. I fråga om medianåldern för
övriga mål vid förvaltningsdomstolarna är det
större skillnad mellan verksamhetsmål och
resultat.
Avseende verksamhetsmålen för högsta
andelen äldre balanserade mål har dessa uppfyllts
av tingsrätterna för FT-målen och av hovrätterna
för tvistemål äldre än sex månader. Övriga
verksamhetsmål beträffande andel äldre mål har
inte uppfyllts. Generellt sett är det större
avvikelser mellan verksamhetsmålen och
resultaten vid förvaltningsdomstolarna än vid de
allmänna domstolarna.
Högsta domstolen har i princip uppfyllt
samtliga sina mål. Regeringsrätten har uppfyllt
målen för medianåldern för avgjorda skattemål
och för antalet balanserade övriga mål äldre än
sex respektive tolv månader. Övriga mål har inte
uppfyllts.
Sammantaget får domstolarna anses ha
uppfyllt målet att avgöra mål och ärenden på ett
rättssäkert sätt.
Domstolarna kan dock, mot bakgrund särskilt
av arbetsläget i de allmänna
förvaltningsdomstolarna, inte anses helt ha
uppfyllt målet att avgöra mål och ärenden på ett
effektivt sätt. Enligt regeringens bedömning är
resursförstärkningar – som domstolarna också
erhållit – inte tillräckliga för att avhjälpa dessa
problem, utan det är också nödvändigt med
fortsatta förändringar av organisation,
arbetsformer och regelverk. Det
utvecklingsarbete som Domstolsverket påbörjat
tillsammans med domstolarna måste därför ges
goda förutsättningar att bedrivas vidare med
kraft. Resultatet från 1999 visar att en fortsatt
satsning på avarbetning av balanser, främst i
förvaltningsdomstolarna, tillsammans med ett
fortsatt reformarbete kommer att få genomslag
när det gäller genomströmningstiderna och
balansernas åldersstruktur i domstolarna, vilket i
förlängningen leder till ett för medborgarna mer
effektivt och rättssäkert domstolsväsende.
De allmänna domstolarna
Resultat tingsrätterna
Diagram 4.2 Tingsrätternas målutveckling 1997–1999
Analys och slutsatser
Som framgår av diagrammet har antalet inkomna
mål gradvis minskat under perioden 1997–1999
(4 %). Antalet inkomna mål har under de senaste
fem åren minskat med 20 %. Det finns en
skillnad mellan tvistemål och brottmål. Antalet
inkomna brottmål ökade under 1998, efter att ha
minskat under flera år. Under 1999 var antalet
inkomna brottmål i princip oförändrat jämfört
med 1998. Antalet avgjorda brottmål har, efter
att ha minskat under flera år, ökat under 1998
och 1999. Såväl inkomna som avgjorda tvistemål
har fortsatt att minska under perioden.
Lagändringar har skett under de senaste tre åren
som påverkat antalet inkomna mål, bl.a.
utvidgade möjligheter till strafföreläggande,
ändringar i familjelagstiftningen och i
rättshjälpslagen.
Under 1999 avgjorde tingsrätterna fler mål än
vad som kom in. Det innebär att antalet
balanserade mål har minskat under året med ca
1 600 mål eller med 2,5 %. Enligt
Domstolsverkets bedömning har
arbetsbelastningen vid tingsrätterna
sammantaget lättat under perioden och
arbetsläget får generellt sett anses vara
tillfredsställande. Det förekommer dock
fluktuationer vid och mellan enskilda tingsrätter.
Under 1999 var medianåldern för avgjorda
tvistemål (exklusive familjemål och FT-mål) och
avgjorda brottmål i stort oförändrad jämfört med
1998 dvs. 4,8 respektive 2,4 månader.
Regeringens målsättning att medianåldern bör
vara högst fyra månader för avgjorda tvistemål
och två månader för avgjorda brottmål
uppnåddes således inte av tingsrätterna
gemensamt. Av tingsrätterna hade dock 27
stycken en omloppstid som var högst fyra
månader för tvistemål. Mellan tingsrätterna
varierade det mycket från 2,5 månader till 9,2
månader för avgjorda tvistemål.
Vid utgången av 1999 var det sammanlagda
antalet tvistemål färdiga för avgörande drygt
2 800 mål, vilket motsvarar 10 % av antalet
balanserade mål eller produktionen under en halv
månad. Enligt Domstolsverkets bedömning är
detta normalt i förhållande till vad som är
nödvändigt för verksamheten.
Andelen balanserade brottmål ökade
marginellt under 1999 jämfört med föregående
år. Det var dock 53 % (50 st) av tingsrätterna
som uppnådde regeringens verksamhetsmål att
högst 10 % av andelen balanserade brottmål
(exkl. notariemål) bör vara äldre än sex månader.
Verksamhetsmålet att högst 5 % av andelen
balanserade brottmål ( exkl. notariemål) bör vara
äldre än tolv månader uppnåddes av 62 % (59 st)
av tingsrätterna.
Resultat hovrätterna
Diagram 4.3 Hovrätternas målutveckling 1997–1999
Analys och slutsatser
Antalet inkomna och avgjorda tvistemål och
brottmål i hovrätterna har ändrats endast
obetydligt under 1999 jämfört med 1998.
Den totala förhandlingstiden i brottmål och
tvistemål har för åren 1997–1999 varit 19 406,
19 947 och 18 906 timmar. Antalet mål med fler
än tolv förhandlingstimmar var under perioden
191, 190 och 158. Den minskade
förhandlingstiden totalt och minskningen i
antalet mål med lång förhandlingstid tyder på att
målen generellt sett har blivit något mindre
arbetskrävande. De angivna indikatorerna ger
emellertid en ofullständig bild av målstrukturen.
Hovrätterna har, särskilt under senare år,
framhållit att målen generellt upplevs som allt
svårare och i genomsnitt mer arbetskrävande.
Antalet balanserade tvistemål vid hovrätterna
har under 1999 minskat med ca 10 %. Under
1999 har hovrätterna uppnått regeringens
verksamhetsmål om att högst 40 % av de
balanserade tvistemålen bör vara äldre än sex
månader. Däremot har hovrätterna inte uppnått
det uppsatta målet om att högst 15 % av de
balanserade tvistemålen bör vara äldre än tolv
månader. Samtliga hovrätter har under 1999
avgjort fler tvistemål än som kom in.
Medianåldern för avgjorda brottmål innebär
en i stort sett oförändrad omloppstid för
brottmål under de tre senaste åren. Hovrätterna
har emellertid inte fullt ut uppnått regeringens
verksamhetsmål för 1999 på 3 månader. Den
uppnådda medianomloppstiden på 3,2 månader
kan ändå anses vara ett tillfredsställande
verksamhetsresultat.
Under 1999 har överklagandefrekvensen för
tvistemål och fastighetsdomstolsmål ökat från
6,7 % till 7,3 %. För brottmål är
överklagandefrekvensen oförändrad 13,2 %.
Ändringsfrekvensen för tvistemål i
hovrätterna har under 1999 ökat från 23 % till
25 %, medan motsvarande ändringsfrekvens i
brottmål ökade från 31 % till 33 %. En viss
variation i ändringsfrekvensen mellan åren är
normalt. Det är svårt att utpeka någon viss faktor
i förändringarna det senaste året. Den ökade
ändringsfrekvensen i brottmål kan möjligen ha
påverkats av de förändringar i påföljdssystemet
som har införts under de senaste åren.
Resultat Högsta domstolen
Diagram 4.4 Högsta domstolens målutveckling 1997–1999
Analys och slutsatser
Antalet inkomna mål har under de senaste tre
åren ökat något (5,8 %), vilket innebär en ökad
arbetsbelastning. Högsta domstolen har dock ett
fortsatt gott arbetsläge. Högsta domstolen har
även under 1999 upprätthållit korta
omloppstider för 97 % av de dispensprövade mål
som avgjorts utan att beviljas prövningstillstånd.
Att det stora flertalet mål härigenom kommer till
ett snabbt avgörande i högsta instans är
naturligtvis särskilt angeläget då man i målens
totala omloppstid måste inräkna även tiden i de
båda tidigare instanserna.
Av de tvistemål som avgjorts i hovrätterna
utgjorde de som överklagats till Högsta
domstolen under 1998 drygt 22 % och ökade
under 1999 till drygt 23 %. Motsvarande andel
för brottmål var under 1998 knappt 18 % och
ökade under 1999 till knappt 19 %.
De allmänna förvaltningsdomstolarna
Resultat länsrätterna
Diagram 4.5 Länsrätternas målutveckling 1997–1999
Analys och slutsatser
Som framgår av diagrammet har antalet inkomna
mål minskat kraftigt under perioden 1997–1999
(22 %). Under 1999 har antalet inkomna mål
minskat med närmare 8 000 mål (8 %).
Minskningen är särskilt markant när det gäller
mål enligt socialtjänstlagen, där antalet har mer
än halverats i förhållande till 1997. Minskningen
kan i huvudsak förklaras av de ändringar i
socialtjänstlagen som genomfördes under 1998.
Under perioden 1997–1999 har antalet
avgjorda mål minskat med 11 %. Antalet
avgjorda skattemål har emellertid ökat. En orsak
till att antalet avgjorda mål totalt sett har minskat
är att andelen enklare mål enligt socialtjänstlagen
och fastighetstaxeringslagen har minskat kraftigt.
Den satsning som länsrätterna har gjort på att
avarbeta äldre skatte- och socialförsäkringsmål
har tagit stora resurser i anspråk.
Balanserna vid länsrätterna har minskat
kraftigt under senare år och åldersstrukturen har
förbättrats betydligt. En bidragande orsak till det
förbättrade balansläget är den under senare år
vikande måltillströmningen samt den ökade
satsningen på att avarbeta äldre mål.
Verksamhetsmålen avseende andelen äldre
balanserade mål uppnås ännu inte av länsrätterna
sammantaget. Balanssituationen ser dock olika ut
på de enskilda länsrätterna och flera av
länsrätterna uppnår verksamhetsmålen, medan
det är några länsrätter som svarar för merparten
av de äldre målen. Skillnaden i andelen äldre
balanserade mål mellan länsrätterna är mycket
stor. En förklaring till skillnaderna mellan
länsrätterna kan vara att domarnas erfarenheter
av olika typer av mål varierar. På vissa länsrätter
arbetar en eller flera domare med särskild
sakkunskap på socialförsäkringsområdet. På
dessa domstolar är ofta balansen av
socialförsäkringsmål förhållandevis liten. På
andra domstolar finns en större erfarenhet av att
handlägga skattemål, med åtföljande lägre
balanser där av dessa mål. Skillnader i kompetens
är möjliga att utjämna först på lång sikt. Vissa
länsrätter har emellertid med gott resultat gjort
organisatoriska förändringar som har möjliggjort
dels specialisering, dels skapat utrymme för att
handlägga förtursmål på ett mer rationellt sätt.
Resultat kammarrätterna
Diagram 4.6 Kammarrätternas målutveckling 1997–1999
Analys och slutsatser
Under 1999 har det kommit in ca 26 500 mål till
kammarrätterna, vilket är en minskning med ca
600 mål jämfört med 1998. Det är i huvudsak
mål enligt socialtjänstlagen och
socialförsäkringsmål som har blivit färre. Antalet
inkomna skattemål till kammarrätterna fortsätter
dock att öka.
Antalet avgjorda mål har ökat lite i förhållande
till föregående år (2 %). Jämfört med 1997 har
dock kammarrätterna avsevärt höjt avverkningen
av skattemål. Antalet avgjorda skattemål har
jämfört med 1997 ökat med 48 %.
Kammarrätternas samlade målbalans har
minskat något under året. Fortfarande finns
dock många äldre mål kvar i balans.
Arbetsbelastningen har ökat i kammarrätterna.
Kammarrätterna har erhållit fler skattemål som
ett resultat av att länsrätterna ökat sin avverkning
av skattemål och därvid gjort särskilt stora
ansträngningar för att minska sina balanser av
äldre skattemål. Verksamhetsmålen avseende
andelen äldre balanserade mål uppnåddes inte av
kammarrätterna sammantaget och inte heller av
någon enskild kammarrätt. Variationen är dock
kraftig mellan kammarrätterna när det gäller
åldersstrukturen.
Antalet överklagade skattemål uppgick till
38 %, vilket är en ökning med fem
procentenheter jämfört med 1998. Av avgjorda
skattemål har ändring skett i 21 % av målen.
Motsvarande siffra för år 1998 var 18 %.
Resultat Regeringsrätten
Diagram 4.7 Regeringsrättens målutveckling 1997–1999
Analys och slutsatser
Antalet inkomna mål till Regeringsrätten är så
gott som oförändrat i förhållande till 1998.
Andelen skattemål ökar, vilket är en återspegling
av målutvecklingen i underinstanserna.
Under 1999 avgjorde Regeringsrätten fler mål
än under 1998. En markant ökning skedde av
antalet avgjorda skattemål. Regeringsrättens
målbalans ökade under 1999 och överstiger
domstolens målinflöde under ett helt år. Det
totala antalet balanserade mål äldre än tolv
månader i Regeringsrätten uppgick vid 1999 års
utgång till drygt 2 600 mål. Det är en ökning
med ca 400 mål jämfört med 1998. Ökningen
kan till viss del förklaras av att stora resurser gått
åt för att avgöra ett mycket stort mål.
Överklagandefrekvensen för skattemål har
ökat i förhållande till 1998 och förstärker därmed
bilden sedan tidigare år av att en allt större andel
skattemål överklagas till Regeringsrätten, vilket
till viss del kan förklaras av att kammarrätterna
under året avgjort fler äldre och komplexa
skattemål.
Personalförsörjning, kompetensutveckling m.m.
Det totala antalet anställda inom
domstolsväsendet har minskat sedan föregående
år, till stor del beroende på avvecklingen av de
allmänna advokatbyråerna, men även på
neddragning av övrig personal framför allt vid
tingsrätterna. Relationen mellan olika
personalkategorier har inte förändrats nämnvärt
sedan föregående år. Inte heller åldersstrukturen
har förändrats. Den största åldersgruppen inom
domstolsväsendet är fortfarande den mellan 50
och 59 år.
Jämställdhet
Fortfarande är de flesta domstolschefer män,
91 % i de allmänna domstolarna och 80 % i de
allmänna förvaltningsdomstolarna. Även flertalet
av de ordinarie domarna är män, 80 % respektive
75 %. Vad gäller de icke ordinarie domarna och
notarierna utgörs respektive grupp av cirka 60 %
kvinnor. Rekryteringsunderlaget fortsätter att
vara kvinnodominerat, vilket Domstolsverket
beräknar på sikt kommer att öka antalet kvinnor
som är ordinarie domare. Gruppen övrig
personal består till 90 % av kvinnor.
Domstolsverket har som ambition att öka
andelen kvinnor bland de ordinarie domarna.
För närvarande pågår ett arbete med att finna
åtgärder för att göra domarbanan mer attraktiv
bl.a. kommer utbildningsplatserna att
koncentreras till större domstolar närmare
överrättsorterna. Eftersom kvinnor i större
utsträckning än män av familjeskäl avstår från
förflyttningar kan sådana åtgärder bidra till att
fler kvinnor väljer att stanna på domarbanan.
Tillsammans med företrädare för olika
domstolsslag och personalkategorier kommer
Domstolsverket under hösten att inleda ett
omfattande jämställdhetsprojekt. Syftet är att ta
fram en strategi för förändring av värderingar
och förhållningssätt. Inom ramen för projektet
kommer bl.a. frågor som mentorskap, nätverk,
coaching och former för rekrytering att
behandlas.
När det gäller lönesättningssystemet i
domarkarriären finns inga skillnader mellan män
och kvinnor. Lönen är inte individuell. Det finns
en viss differentiering men den är baserad enbart
beroende på var i karriären individen befinner sig
eller efter ålder i den aktuella anställningen.
Etnisk och kulturell mångfald
Under 2000 kommer Domstolsverket att stödja
och vägleda de olika domstolarna i deras arbete
med att upprätta handlingsplaner för att aktivt
främja etnisk mångfald.
Kravet på svenskt medborgarskap hindrar till
stor del domstolarna från att öka mångfalden.
När det gäller den övriga personalen vid
domstolarna finns inga rekryteringshinder i form
av svenskt medborgarskap. Däremot är
personalomsättningen låg inom denna
personalkategori. Eftersom
inskrivningsverksamheten kommer att flyttas
över till enbart ett fåtal tingsrätter i landet och då
det kan antas att all nuvarande personal inte
kommer att följa med verksamheten, uppstår ett
rekryteringsbehov. I de fallen kommer det alltså
att vara möjligt att bedriva ett målinriktat arbete
för att främja etnisk mångfald. Domstolsverket
avser att informera om arbetsgivarens
skyldigheter samt peka på fördelarna och ge stöd
och råd i detta arbete. Den pågående
utbildningen av domstolschefer innefattar ett
avsnitt om jämställdhet och mångfald.
Utbildningsinsatserna inom området kommer
att intensifieras de närmaste åren både avseende
chefer och övriga personalkategorier.
Strategi för god kunskap om rasistiska,
främlingsfientliga eller homofobiska yttringar
Regeringen gav i regleringsbrevet för budgetåret
2000 Domstolsverket i uppdrag att upprätta en
strategi för att se till att personalen vid
domstolarna har god kunskap om såväl grunden
för rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska yttringar som om situationen för
de grupper som utsätts för sådana brott.
Domstolsverket har upprättat en strategi och
gjort den bedömningen att utbildningsinsatser
för personal inom domstolsväsendet är
nödvändigt beträffande:
1. Rasistiska grupperingar; deras
organisation, strategier och symboler
m.m.
2. Domstolarnas möten med och attityder
till etnisk och kulturell mångfald.
3. Domstolarnas möten med dem som
utsatts för brott som har rasistiska,
främlingsfientliga eller homofobiska
inslag.
4. Straffrätten och påföljdspraxis vad avser
sådan typ av brottslighet.
Vad avser punkterna 2 och 4 genomför
Domstolsverket redan i dag utbildningsinsatser.
När det gäller punkterna 1 och 3 skall extern
expertis anlitas för kommande
utbildningsinsatser och Domstolsverket avser
här att samverka med övriga myndigheter inom
rättsväsendet.
Den utökade utbildningen kommer att
påbörjas hösten 2000.
Vidareutbildning
Genomförandet av utbildningsåtgärder i
enlighet med den av Domstolsverket
tillsammans med domstolarna utarbetade planen
för domstolsanställda pågår.
Genom den nya utbildningsplanen kommer
antalet kurser att utökas för icke ordinarie
domare. Dessutom har regeringen fattat beslut
om att den praktiska tjänstgöringen i underrätt
förlängs från ett till två år och att särskilda
utbildningsplatser inrättas på ett antal domstolar.
Utbildningsinsatser för icke ordinarie domare
kommer sannolikt att utökas ytterligare till följd
av det uppdrag som regeringen lämnade till
Domstolsverket i regleringsbrevet för år 2000
avseende utformningen av domarutbildningen.
Nyutnämnda ordinarie domare kommer
under de första anställningsåren att kallas till
sammanlagt fem veckors obligatorisk utbildning.
Samtliga domare kommer fortsättningsvis att
kallas till en veckas återkommande utbildning
vart tredje år. I övrigt erbjuds ett omfattande
utbud av fördjupningskurser och specialkurser i
olika ämnen. Samarbetet med universitet och
högskolor kommer att utökas.
Enligt utbildningsplanen kommer även övrig
personal att kallas till baskurser, grundkurser,
påbyggnadskurser och återkommande
utbildningar. Under hösten genomförs en
pilotomgång av Domstolsverkets nya utbildning
för domstolssekreterare. Pilotkursen erbjuds
personalen vid några utvalda tingsrätter som för
närvarande provar nya arbetsformer med en ny
beredningsorganisation. De nya arbetsformerna
innebär bl.a. att domarrollen renodlas och att
domstolssekreterarna får större ansvar för
förberedelsen av målen. Arbetsuppgifterna blir
både mer självständiga och ansvarsfulla. Tanken
är att domstolssekreterarna efter genomgången
utbildning skall kunna erbjudas sådana
arbetsuppgifter. Efter utvärdering av den nya
kursen är det meningen att utbildningen skall
erbjudas personal vid övriga tingsrätter.
Datakompetensen vid domstolarna skall höjas.
Ett nytt verksamhetsstöd är under utveckling
och hög kompetens hos domstolspersonalen och
i synnerhet de driftansvariga skall tillgodoses
med hjälp av särskild framtagen utbildning.
Rättshjälpsmyndigheten
Resultat
I regeringens proposition till ny rättshjälpslag
förutskickades att Rättshjälpsmyndigheten i och
med ikraftträdande av den nya lagen endast
skulle ha underlag för sin verksamhet under
ytterligare tre till fyra år (prop. 1996/97:9 s.196
ff, bet. 1996/97:JuU3). Regeringen gav den 1 juli
1999 Domstolsverket i uppdrag att lämna förslag
till hur de ärenden som har handlagts av
Rättshjälpsmyndigheten skall handläggas i
framtiden och om överklagade ärenden även i
fortsättningen skall prövas av
Rättshjälpsnämnden. Domstolsverket har den 21
augusti 2000 inkommit med förslag om en
framtida organisatorisk lösning när det gäller
Rättshjälpsmyndigheten (dnr. Ju2000/3774).
Förslaget bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Rättshjälpsmyndigheten skall snabbt och
korrekt hantera rättshjälpsfrågor.
Rättshjälpsärenden som inleds vid
Rättshjälpsmyndigheten skall i genomsnitt vara
beslutade inom tjugo arbetsdagar.
Antalet ansökningar om rättshjälp har minskat
och antalet överklagade ärenden har också
minskat avsevärt.
Analys och slutsatser
Omloppstiderna beträffande beslut i
rättshjälpsfrågan har halverats från föregående år
till tio dagar och det uppsatta målet om snabb
handläggning har således uppfyllts.
4.6.4 Kriminalvården
För att uppnå målen för rättsväsendet och
kriminalpolitiken skall kriminalvården vidta
åtgärder som påverkar den dömde att inte
återfalla i brott. Verksamheten skall präglas av en
human människosyn, god omvårdnad och ett
aktivt påverkansarbete med iakttagande av hög
grad av säkerhet samt respekt för den enskildes
integritet och rättssäkerhet.
Kriminalvårdens resultat år 1999 skall
bedömas mot bakgrund av de för detta år
uppställda målen och prioriteringarna:
- Verkställigheten skall främja
anpassningen i samhället efter
frigivningen genom grundläggande
utbildning, arbete och kvalitetssäkrade
brotts- och missbruksprogram.
- Anstalter och häkten skall hållas fria från
narkotika, alkohol och andra droger.
Drogmissbruket bland de dömda skall
minska och de som har behov av det skall
få vård för sitt missbruk.
- Frigivningsförberedelserna skall vara
utformade så att återfall i brott
motverkas. Insatser som bidrar till att
den intagne vid frigivningen skall få
bostad, sysselsättning och försörjning
skall öka. Behandling och andra insatser
som inletts under verkställigheten skall
kunna fullföljas efter frigivningen.
- Frivårdspåföljderna skall kunna få bred
tillämpning genom ett tydligt och
konsekvent innehåll i påföljderna och
genom informationsinsatser.
- En hög grad av säkerhet skall
vidmakthållas i verksamheten. Avvikelser
direkt från anstalt eller häkte eller i
samband med permissioner, transporter
och andra utevistelser skall minimeras.
Att förebygga våld och hot om våld
mellan intagna och från intagna eller
dömda mot personalen är en central
uppgift.
- Situationen för psykiskt störda intagna,
långtidsdömda, sexualbrottsdömda och
unga lagöverträdare skall ägnas särskild
uppmärksamhet.
- Arbetet med att förbättra förhållandena
vid häktena skall fortsätta. De intagna
skall erbjudas aktiviteter både i
gemensamhet och i enrum. Särskilda
åtgärder skall vidtas för att förebygga
skadeverkningar av häktesvistelsen för
intagna som är ålagda restriktioner.
- Kriminalvården skall fortsätta att
utveckla kompetensen hos all personal.
Det är viktigt att framför allt arbetsledare
och vårdare fortlöpande utbildas och att
formerna för kontaktmannaskapet
utvecklas.
Verkställighetens innehåll
Resultat
Medelbeläggningen vid kriminalvårdsanstalterna
budgetåret 1999 var 3 596 personer. En marginell
ökning jämfört med 1998. Ökningen motsvarar
en förändring från 87 till 88 % jämfört med
föregående år. Dygnskostnaden totalt per
producerat vårddygn är i stort sett oförändrad
från 1998 till 1999.
Tabell 4.12 Dygnskostnad (totalt) per producerat vårddygn
på anstalt åren 1997–1999
Kostnad i kronor per producerat vårddygn
1997
1998
1999
Anstalt, totalt
1 873
1 870
1 836
Klass I
2 435
2 954
2 965
Klass II
2 033
2 201
2 127
Klass III
1 932
1 922
1 809
Klass IV
1 598
1 288
1 368
§ 34
1 136
1 291
1 291
Den totalt använda tiden i anstalt för
ersättningsberättigad sysselsättning, dvs. arbete,
utbildning och olika former av
programverksamhet ökade mellan åren 1998 och
1999 från 80,5 % till 82,2 % och närmade sig
därmed 1997 års omfattning på 82,6 %.
Ökningen hänförde sig till alla former av
sysselsättning med undantag av brotts- och
missbruksrelaterade program, som minskade.
Minskningen beror enligt
Kriminalvårdsstyrelsen på att utvecklingen av
nya, vetenskapligt förankrade program och
omarbetningen av befintliga program var
resurskrävande. Det medförde att de brotts- och
missbruksrelaterade programmens andel av den
tillgängliga sysselsättningstiden sjönk från 9 %
till 7,6 % mellan åren 1998 och 1999. Övriga
program ökade sin andel med nästan 1 % från
11,2 % till 12,1 %.
Arbetsdriftens andel av den i anstalt totalt
tillgängliga tiden uppgick till 29 %. Arbetsdriften
är differentierad i träningsinriktat,
produktionsinriktat och arbetsmarknadsinriktat
arbete. Under år 1999 ökade andelen relativt
enkla monterings- och förpackningsarbeten.
Detta var snarare en följd av behovet att bedriva
verksamheten ur personalhänseende resurssnålt
än en anpassning till verksamhetens behov. På
motsvarande sätt minskade inslaget av
yrkesinriktad utbildning kopplad till
verkstadsarbete. Kriminalvårdens ekonomiska
situation torde ha bidragit till denna utveckling
samtidigt som länsarbetsnämndernas bidrag till
att finansiera denna verksamhet minskade.
Klientutbildningens andel av den
sammanlagda sysselsättningstiden ökade mellan
åren 1998 och 1999 från 11,8 % till 12,2 %. Mer
än 7 500 deltagare registrerades i någon form av
utbildning. Tyngdpunkten utgjordes av
grundläggande utbildning, eftersom de intagnas
utbildningsnivå jämfört med befolkningen i
övrigt är mycket låg. Ca 15 % av dem saknade en
fullbordad utbildning och knappt hälften hade en
utbildning över lägsta obligatoriska nivå, vilket
skall jämföras med befolkningens 84 %.
Klientutbildningen i övrigt under år 1999
innebar att 17 % var gymnasieutbildning, 14 %
yrkesinriktad eller arbetsmarknadsutbildning,
0,5 % universitet eller högskola och 15 % annan
utbildning såsom datautbildning, starta eget- och
söka jobbkurser. 196 intagna hade frigång för
studier utanför anstalt.
Tabell 4.13 Sysselsättningstimmar vid anstalt 1997–1999
Tusental timmar
Sysselsättningar
1997
1998
1999
Arbetsdrift
2 118
36%
2 071
35,5%
2 045
36%
Utbildning
877
15%
853
14,5%
845
15%
Intern service
1 243
21%
1 296
22%
1 312
23%
Programverk-
samhet
735
12,5%
652
11%
526
9%
Övr. sysselsätt-
ning med
ersättning
723
12%
816
14%
845
15%
Frigång
168
3%
152
3%
146
2,5%
Summa
5 864
100%
5 840
100%
5 719
100%
Under år 1999 utvärderades
kontaktmannaskapet av en partsgemensam
arbetsgrupp. I september månad detta år fanns ca
2 300 kontaktmän, 35 % kvinnor och 65 % män.
Drygt var tionde kontaktman hade varit anställd
mindre än ett år och en högre andel av
kontaktmännen än bland vårdare i allmänhet var
under 35 år.
Varje kontaktman svarade i genomsnitt för 3,6
intagna, men variationerna mellan
säkerhetsklasserna var stora. Flertalet hade
dessutom något funktionsansvar, i regel någon
del av säkerhetsarbetet eller någon del av
programverksamheten. Sju av tio kontaktmän
hade individuellt ansvar för sina klienter.
Arbetsgruppen lämnade olika förslag för att
utveckla kontaktmannaskapet.
Analys och slutsatser
Den kvalitetsbedömning av brotts- och
missbruksrelaterade program som sker utifrån de
kvalitetsområden som anges i
Kriminalvårdsstyrelsens Krav&Råd resulterade
under år 1999 i en kvalitetshöjning av
programmen. Nya, vetenskapligt förankrade
program introducerades inom ramen för ett
särskilt projekt, Nationella Brotts- och
missbruksrelaterade program. Regeringen anser
att den inriktning av programverksamheten där
kvalitet snarare än kvantitet har prioriterats är
värdefull och bör prägla även det fortsatta
utvecklingsarbetet.
För att främja anpassningen i samhället efter
frigivningen är det lika viktigt att utveckla
arbetsdriften och höja de intagnas
utbildningsnivå som att utveckla och
kvalitetssäkra de brotts- och missbruksrelaterade
programmen. Under år 1999 påbörjade också
kriminalvården arbetet med en idéskrift för
arbetsdriften. Där betonas att arbetsmarknadens
prognostiserade utseende bör medföra att
kriminalvården koncentrerar sina resurser på
verkstäder och yrkesutbildningar inom de
områden och branscher där behov av arbetskraft
kommer att uppstå. Regeringen understryker
vikten av att detta sker och att arbetet med att
integrera den teoretiska och praktiska
utbildningen fortsätter. Ambitionerna i dessa
avseende uppnåddes inte fullt ut under år 1999.
Bekämpningen av narkotika och andra droger
Resultat
Antalet anstalter med daglig förekomst av
narkotika ökade under år 1999 och fler av de
nyintagna missbrukade droger. Ca 15 anstalter
uppgav att missbruk i anstalt förekom så gott
som dagligen eller ofta. Detta var en ökning
jämfört med året dessförinnan då åtta anstalter
uppgav motsvarande omfattning av
narkotikaförekomst.
Vid flertalet anstalter förekom dock sällan
narkotika. Uppgifter om beslag av narkotika har
samlats in under en lång följd av år. Merparten av
de fynd som gjordes, såväl tidigare som under år
1999, bestod av förhållandevis små mängder
narkotika. Andelen narkotikamissbrukare i
anstalt har dock ökat under senare år. År 1999
utgjorde de ca 47 % av de intagna. Nästan
varannan intagen var alltså klassificerad som
narkotikamissbrukare.
Även bland frivårdsklienterna har andelen med
känt narkotikamissbruk ökat. År 1999 uppgick
denna andel till 40 % att jämföra med ca 30 %
för tio år sedan. Det innebär att frivården vid
varje tidpunkt har att arbeta med över 4 000
klienter där narkotikamissbruk ingår som en del i
problematiken.
Genom bl.a. kontrollåtgärder, differentie-
ringsåtgärder och påverkansinsatser strävar
kriminalvården efter att hålla anstalter och
häkten fria från narkotika, alkohol och andra
droger. Under år 1999 genomfördes 90 000
urinprovskontroller, vilket var en ökning med
drygt 11 % från år 1998. Tillgängliga
specialresurser under året var dels 370 platser för
att motivera narkotikamissbrukare till
behandling, ett oförändrat antal platser jämfört
med föregående år. Dessutom fanns ett särskilt
narkotikavårdsteam i Göteborgsregionen.
Utöver detta förekom vissa externa
konsultinsatser och samverkansprojekt för
klienter som inte var direkt knutna till specifika
motivationsavdelningar.
Andelen narkomaner som vid ett givet tillfälle
deltog i olika behandlingsåtgärder minskade från
tidigare 35 % till knappt 30 % år 1999. Ca 1 900
klienter deltog i någon form av
programverksamhet riktad mot
narkotikamissbruk, vilket var 300 färre jämfört
med föregående år.
Särskilda projekt startades vid några av
anstalterna med svårmotiverade intagna och
återkommande problem. Arbetet med att på sikt
utveckla särskilda nationella program för
behandling av narkotikamissbrukare fortsatte.
Antalet placeringar enligt 34 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt, (KvaL),
reducerades kraftigt under 1990-talet. Den 1
november 1999 var 109 narkotikamissbrukare
placerade enligt 34 § KvaL. Liksom tidigare
utgjorde finansiering ett stort problem vid
placeringar av detta slag.
Det är oklart i vilken utsträckning
drogmissbrukare i frivården fick tillgång till vård
för sitt missbruk hos adekvat vårdgivare.
Socialtjänsten är huvudman för sådan
behandling.
Analys och slutsatser
Narkotikasituationen vid anstalter och inom
frivården återspeglar utvecklingen av narkotika-
situationen i samhället i stort. Under år 1999
försämrades narkotikasituationen vid såväl
anstalter som inom frivården på så sätt att fler
bland de nyintagna på anstalt eller de nya
klienterna inom frivården var
narkotikamissbrukare. Samtidigt minskade
behandlingsinsatserna medan kontrollåtgärder i
form av urinprovstagning ökade. Nedskärningar
och omorganisationer inom såväl kriminalvård
som socialtjänst torde ha bidragit till att
behandlingsinsatserna minskade. Vad gäller
socialtjänstens insatser var också de geografiska
skillnaderna påtagliga. En samstämmig
bedömning från frivården var att socialtjänsten år
1999 arbetade mindre med motivationshöjande
insatser än tidigare.
Regeringen vill understryka vikten av att
arbetet med att bekämpa narkotikamissbruk får
fortsatt hög prioritet. Det är en av
kriminalvårdens viktigaste uppgifter och av
väsentlig betydelse för att förebygga återfall i
brott. Kriminalvårdens insatser för att bekämpa
sådant missbruk måste hålla hög kvalitet och vara
effektiva. Det är det primära. Men det är ändå
inte acceptabelt att andelen narkomaner i
behandling kraftigt minskade. Denna utveckling
måste vändas och arbetet med att effektivisera
narkotikabekämpningen fortsätta.
Frigivningsförberedelser
Resultat
Enligt Kriminalvårdsstyrelsen sker inför
frigivningen en uppföljning av den intagnes
verkställighetsplan. Tyngdpunkten ligger därvid i
sådana basala behov som boende, möjlighet att
försörja sig och sysselsättning. När behov av det
finns tar kriminalvården regelmässigt kontakt
med socialtjänst, arbetsmarknadsmyndigheter
och bostadsförmedling. Det är också vanligt att
kriminalvården förmedlar kontakt med
Anonyma Alkoholister och Anonyma
Narkomaner.
Generellt sett redovisade kriminalvårdens
myndigheter under år 1999, liksom tidigare, en
bred kontaktyta mot externa myndigheter,
organisationer, föreningar m.fl. inom ramen för
arbetet med att förbereda frigivningar. I
allmänhet ansågs samarbetet fungera bra, men
bristande ekonomiska och personella resurser
fanns bland de problem kriminalvården mötte.
Att bedömningen av klienternas behov varierar
och att vissa myndighetsföreträdare förhåller sig
avvaktande till kriminalvårdens klienter är andra
återkommande problem i
frigivningsförberedelserna. Många
kriminalvårdsmyndigheter har uttalat att det
finns behov av en av kriminalvården utsedd
kontaktperson vid de skilda externa
myndigheterna för att underlätta samarbetet.
Behovet av kontaktpersoner var större än
tillgången. Detta tolkas av kriminalvården på så
sätt att dess klienter har låg prioritet hos andra
myndigheter. Arbetsmarknadsverkets
myndigheter utgjorde dock undantag. Med dessa
har kriminalvården i stor utsträckning lokala
kontaktpersoner, vilket anses vara ett resultat av
det samverkansavtal som finns mellan
kriminalvården och Arbetsmarknadsverket.
Analys och slutsatser
I vilken mån ytterligare åtgärder vidtogs år 1999
jämfört med tidigare år för att öka insatserna för
att den intagne skall få bostad, sysselsättning och
försörjning vid frigivningen går inte att bedöma.
Det går av Kriminalvårdsstyrelsens redovisning
inte heller att utläsa om kriminalvården
prioriterade insatser för att åtgärder som inletts
under verkställigheten skulle kunna fullföljas
efter frigivningen.
Samhällets samlade resurser, den intagnes
motivation och personalens engagemang och
kompetens är avgörande för hur väl
kriminalvården lyckas utforma
frigivningsförberedelserna så att återfall i brott
motverkas. De olika programverksamheterna har
kommit att bli ett viktigt inslag detta arbete. I
samband med att kontaktmannaskapet infördes
ökade också möjligheterna till individuella
motivations- och frigivningsinsatser från
kriminalvårdens sida.
I vilken utsträckning samhällets övriga
resurser kan komma den intagne till del är också
av stor betydelse för slutresultatet.
Kriminalvården måste därför samarbeta med
kommunerna, som är ansvariga för många av de
verksamheter som är centrala för den som skall
friges från fängelse och återanpassas till ett liv
utanför murarna. Möjligheterna till placering
enligt 34 § KvaL för vård av missbruk eller annat
stöd under slutet av verkställigheten är ett viktigt
inslag i detta sammanhang. Placeringar av detta
slag har minskat kraftigt under senare år och
minskade ytterligare under år 1999. Problem
med finansieringen, liksom omprioriteringar och
omorganisationer inom såväl kriminalvård som
socialtjänst, torde ha bidragit till denna
utveckling.
För att arbetet med att motverka återfall i
brott skall vara framgångsrikt är det önskvärt att
alltmer av frigivningsförberedelserna kan ske
utanför fängelsemurarna. Permissioner i
slutskedet av fängelsestraff, frigång och s.k. § 34-
placeringar är de instrument som för närvarande
står kriminalvården till buds. Det är angeläget att
frigivningsförberedelserna ytterligare
struktureras och intensifieras. Inom
Regeringskansliet förbereds en
försöksverksamhet med en sådan inriktning (se
avsnitt 4.4.4).
Frivårdspåföljderna
Resultat
Den 1 januari 1999 trädde vissa ändringar i
påföljdssystemet i kraft. Bland annat kan numera
föreskrift om samhällstjänst meddelas också vid
villkorlig dom. Denna påföljd fick stort
genomslag. Under året verkställdes 2 100 domar
till en kostnad av 23 miljoner kronor. I
genomsnitt deltog ca 160 personer per dag i olika
aktiviteter inom ramen för villkorlig dom med
samhällstjänst.
Utöver dem med påföljden villkorlig dom
med föreskrift om samhällstjänst fanns år 1999
ytterligare 850 klienter som verkställde
skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.
Frivården fick därmed lägga ned ett omfattande
arbete på att finna arbetsplatser för dem som
dömdes till samhällstjänst. Detta arbete var inte
problemfritt, varför Kriminalvårdsstyrelsen
initierade en samverkan med
Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet. Styrinstrument utarbetades
också som bidragit till att arbetet med de till
samhällstjänst dömda sker på ett enhetligt sätt
över hela landet.
Under år 1999 ökade antalet personer som
dömdes till frivårdspåföljd något jämfört med
föregående år. Antalet frivårdsklienter var i
medeltal 11 750.
Antalet personutredningar ökade under år
1999 och uppgick till 21 343, vilket var 3 770 fler
än år 1998. Närmare 95 % av alla
personutredningar utfördes av frivårdens
personal.
Antalet fängelsedömda som år 1999 avtjänade
sitt fängelsestraff genom intensivövervakning
med elektronisk kontroll minskade något
jämfört med föregående år och var i medeltal 340
per dag jämfört med 381 år 1998.
Diagram 4.8 Frivårdsklienter (i medeltal)
Antal
Tabell 4.14 Fördelningen av frivårdsklienter dömda i
medeltal och dygnskostnad för frivård åren 1997–1999
*
Budgetår
1997
Medeltal
klienter
per dag
Kr Per
klient
och
dag
Budgetår
1998
Medeltal
Klienter
per dag
Kr per
klient
och
dag
Budgetår
1999.
Medeltal
Klienter
per dag
Kr Per
Klient
Och
Dag
Frivård,
Totalt
11 785
145
§11 567
137
11 753
142
Skydds-
tillsyn
5 525
90
5 470
81
5 084
90
Villkorligt
frigivna
4 126
88
4 023
53
4 219
61
Samhälls-
tjänst
636
171
680
77
1 0191
91
Kontrakts-
vård
1 136
295
1 013
261
1 091
231
Intensiv-
över-
vakning
362
1 110
381
790
340
592
1 varav skyddstillsynsdömda 854 och villkorlig dom 165
Under skyddstillsyn redovisas övervakning av
dem som dömts till skyddstillsyn exklusive
kontraktsvård och samhällstjänst, förvaring av
dessa dömda i häkte och transporter. Det
genomsnittliga antalet skyddstillsynsdömda
minskade något år 1999 jämfört med tidigare och
uppgick till 5 100. Motsvarande antal klienter
med kontraktsvård ökade något och uppgick till
1 100.
Inom ramen för det s.k. frivårdsuppdraget
utarbetade kriminalvården flera idédokument.
Dessa har haft skiftande genomslag. Vissa
myndigheter använde dem till att göra en samlad
genomgång av frivårdens arbete, medan andra
inte använt sig av dokumenten i någon större
utsträckning.
En del myndigheter använde dokumenten
som utgångspunkt för temadiskussioner och
dokumentet om lekmannen användes i
övervakarutbildningen. Dokumentet om
arbetsmetoder bidrog på vissa håll till att
uppmärksamheten på hur programverksamheten
användes ökade. Det kom också att påverka
samarbetet mellan frivården och anstalterna.
Avsikten med en basnivå, dvs. ett mer
enhetligt och strukturerat innehåll i
övervakningen, som bl.a. innefattar
lekmannamedverkan, kontaktfrekvens och
programverksamhet fick genomslag på de flesta
håll i landet. Att insatserna blivit mer
strukturerade märks enligt
Kriminalvårdsstyrelsen också i journalföring,
yttranden och personutredningar.
Under år 1999 fortsatte arbetet med att stärka
samverkan med andra delar av rättsväsendet och
övriga samverkanspartners. Lokalt och regionalt
genomfördes s.k. rättsvårdsdagar där policy,
rutiner och problemområden diskuteras med
tingsrätter, åklagare och advokater. Information
till övervakare, arbetsplatser för samhällstjänst
och andra företrädare för allmänheten skedde i
olika former.
Antalet lekmannaövervakare pendlade under
åren 1995–1999 mellan ca 4 550 och 5 050. Vid
utgången av år 1999 uppgick antalet till 4 609.
Analys och slutsatser
Det kraftiga genomslaget för villkorlig dom med
samhällstjänst är sannolikt förklaringen till att
frivårdspåföljderna sammantaget ökade under år
1999.
Även om intensivövervakning med
elektronisk kontroll minskade något i
omfattning är det numera ett permanent inslag i
straffsystemet. Regeringen anser att det är en
verkställighetsform som är viktig att värna och
utveckla eftersom den inte är behäftad med
fängelsestraffets negativa konsekvenser, är
mindre resurskrävande än fängelse och till
betydande del är lika ingripande som fängelse.
Uppgifter från såväl Kriminalvårdsstyrelsen
som Frivilliga samhällsarbetare antyder ett den
nedgång i antalet lekmannaövervakare som skett
under år 1999 inte är tillfällig utan ett tecken på
en successiv nedgång, då det är allt svårare att
rekrytera nya lekmannaövervakare. Dessa är en
stor tillgång i kriminalvården. Regeringen anser
därför det angeläget att frivården bl.a. genom
information och medverkan i skilda former av
utbildning medverkar till att stimulera fler att bli
lekmannaövervakare.
Det går inte av Kriminalvårdsstyrelsens
redovisning att utläsa om några
samordningsvinster skett till följd av
omorganisationen år 1998 som innebar att de
flesta lokala myndigheter numera omfattar såväl
häkte och anstalt som frivård. Regeringen anser
det angeläget att Kriminalvårdsstyrelsen noga
överväger vad frivårdens ökade arbetsuppgifter
bör innebära vid fördelning av resurser mellan de
olika verksamhetsområdena inom de lokala
myndigheterna och hur verksamheterna kan
integreras och stödja varandra.
Säkerhet i verksamheten
Resultat
För samtliga anstalter och häkten har antalet
avvikelser i samband med permissioner eller
annan utevistelse legat på en tämligen oförändrad
nivå under år 1999. De sedan några år tillbaka
stabila siffrorna i dessa avseenden är, menar
Kriminalvårdsstyrelsen, sannolikt en följd av det
arbete som gjorts under senare år för att bättre
differentiera de intagna och på att behovet av
bättre instruktioner och andra
rymningshindrande åtgärder uppmärksammats.
Antalet rymningar direkt från anstalt
minskade ytterligare något under år 1999 till 158
jämfört med 191 år 1998. De flesta rymningar
sker från öppna anstalter (säkerhetsklass IV)
men det är också här som nedgången varit störst.
Tabell 4.15 Avvikelser direkt från anstalt (rymningar) åren
1995–1999
Säkerhetsklass
1995
1996
1997
1998
1999
I
0
0
0
0
0
II
0
3
4
0
3
III
68
41
44
36
37
IV
261
173
169
155
118
Summa
329
217
217
191
158
De tragiska händelser som inträffade under år
1999 i samband med permissioner gav anledning
till att reflektera över om de permissioner som
tidigare betecknats som välskötta verkligen
återspeglar verkligheten. Kriminalvården
genomförde därför under året en översyn av de
långtidsdömdas utevistelser. Det framkom att
bedömningen av om en permission betecknas
som skötsam eller ej relateras till att de intagna
återvänt till anstalten i rätt tid utan att vara
drogpåverkade. Det förekom knappast att villkor
ställdes för t.ex. vistelseort under permissionerna
eller kontroll av de intagnas förehavanden vid
utevistelser på egen hand.
Översynen medförde att regelverket
granskades i syfte att förbättra planeringen och
minska antalet utevistelser till en nivå som gör
det möjligt att ha en godtagbar kontroll. Arbetet
inom kriminalvården med att se över regelverket
fortsätter nu för att nå en stramare och mer
enhetlig tillämpning.
Antalet anmälningar om hot och våld mot
anställda ökade under år 1999 jämfört med
föregående år. Sammanlagt rapporterade 335
anställda att de hade utsatts för hot eller våld i
samband med 292 situationer, vilket kan
jämföras med att 241 anställda lämnade sådana
uppgifter under år 1998.
Kriminalvårdsstyrelsen menar att man inte
kan tolka dessa uppgifter som att förekomsten av
våld och hot mot personalen ökat. Detta beror
på att man under året medvetet arbetade med att
höja rapporteringsfrekvensen. I 65 % av fallen
avsåg rapporterna enbart hot och i de övriga
avsiktligt våld ofta kombinerat med hot. I
relation till årsarbetskraft och arbetad tid är
anmälningsfrekvensen högst vid häkten och lägst
inom transporttjänsten.
Flera åtgärder har vidtagits inom
kriminalvården för att motverka och förbättra
hanteringen av våld och hot. Den viktigaste är att
man tagit fram en säkerhetshandbok.
Handboken ger vägledning när lokala rutiner
och handlingsplaner skall utarbetas.
Arbetet med att förbättra anstaltsplaceringar
utifrån gjorda säkerhets- och
behovsbedömningar av den intagne fortsatte
under år 1999 för att utnyttja
anstaltsorganisationen mer effektivt. Särskilda
direktiv har givits ut om beslutsformer när det
rör de mest svårhanterliga klienterna. Syftet är
att avlasta dem som i det dagliga arbetet närmast
möter de intagna och som har haft i uppgift att
fatta även negativa beslut.
Analys och slutsatser
Regeringen bedömer att kriminalvården under år
1999 väl uppfyllt verksamhetsmålet när det gäller
att förhindra avvikelser direkt från anstalt och
häkte eller i samband med permissioner och
andra utevistelser, vilka fortsatte att minska.
Flera fall av permissionsmissbruk inträffade
dock, vilket föranledde kriminalvården att
analysera och överväga sina permissionsregler
och att bedöma förutsättningarna för att
ytterligare utveckla risk- och
farlighetsbedömningar. Regeringen anser att
kriminalvården i detta sammanhang reagerade
resolut och med den snabbhet som kunde krävas.
Kvinnor inom kriminalvården
Andelen kvinnor inom kriminalvården har mer
än fördubblats under den senaste
tjugoårsperioden. Under år 1999 var 5,7 % av de
intagna kvinnor. Inom frivården utgjorde
kvinnorna drygt 10 % år 1999. Att förbättra
situationen för kvinnorna har tidigare varit en
prioriterad uppgift som nu börjar ge resultat och
kvinnor är numera en uppmärksammad grupp
inom kriminalvården. Det visar sig bl.a. genom
att Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat särskilda
riktlinjer för fängelsedömda kvinnor. I
riktlinjerna framhålls att de brotts- och
missbruksrelaterade program som erbjuds skall
anpassas till kvinnors särskilda behov. För att
stärka kvinnornas självkänsla och identitet i
kvinnorollen skall de program som erbjuds vara
särskilt inriktade på bl.a. könsroller, jämställdhet
och konflikthantering. Av riktlinjerna framgår
också att kvinnor ofta har särskilt stora behov av
frigivningsförberedelser eftersom kvinnor som
blir intagna i fängelse normalt sett har en ännu
sämre situation än män vad beträffar
drogmissbruk, bostad och relationer. Enligt
regeringen är det viktigt att detta arbete
fortsätter.
Situationen för psykiskt störda intagna,
långtidsdömda och unga lagöverträdare
Resultat
Psykiskt störda intagna
Samarbetet med sjukvårdshuvudmännen om
psykiskt störda intagna utvecklades ytterligare
under år 1999 genom ett ökat
informationsutbyte bl.a. i form av ömsesidiga
studiebesök och gemensamma planeringsdagar.
En central psykiatriutbildning genomfördes för
personal inom kriminalvården som omfattade
både en grundkurs i psykologi och
kompetenshöjande påbyggnadskurser med
särskilda inriktningar. Sammanlagt genomfördes
2 279 utbildningsdagar.
Kriminalvårdsstyrelsen har uppgivit att
sjukvårdshuvudmännen under året i princip
tillgodosåg vårdbehovet hos häktade och intagna
vad gäller psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård. Det saknades dock platser
för rättspsykiatrisk vård på Gotland.
Vad gällde den frivilliga slutna psykiatriska
vården förekom att psykiatrin även detta år
angav platsbrist som ett hinder för att tillgodose
identifierade vårdbehov. Kriminalvården och
sjukvårdshuvudmännen var dock sällan oense
om själva vårdbehovet. I ökad utsträckning
omfattade samarbetet även frivårdens klienter.
Problemen här var i regel kopplade till att
klienterna inte utnyttjade erbjudna
behandlingstider.
Under år 1998 öppnades stödavdelningarna
vid anstalterna Fosie och Norrtälje. För att ge
utrymme för att utveckla rutiner och innehållet i
verksamheten tillämpades en successiv intagning.
Det innebar att drygt 40 av 60 platser var belagda
med den avsedda målgruppen under år 1999.
Beläggningen på stödavdelningarna påverkades
av den periodvis höga beläggningen vid häkten
och anstalter generellt sett. Avgränsade platser på
stödavdelningarna kom därför att utnyttjas som
normalplatser och den tidigare stödavdelningen
på Storboda kom helt att omvandlas till
normalplatser.
Inledande kontakter togs med en forskare för
att resultaten av verksamheten vid
stödavdelningarna skall kunna utvärderas.
Studien beräknas kunna genomföras under år
2000.
Sexualbrottsdömda
Antalet nyintagna i anstalt med ett sexualbrott
som huvudbrott uppgick år 1999 till ca 200.
Detta är några fler jämfört med föregående år,
men färre än vad som var fallet åren 1993–1995,
då medeltalet låg närmare 300 intagna per år.
Enligt Kriminalvårdsstyrelsen ökar
behandlingsinsatserna för sexualbrottsdömda i
anstalt. Ca 84 % var placerade på de anstalter
som bedriver verksamhet för dömda för sådana
brott. En stor del av förklaringen till att inte alla
är placerade vid sådana anstalter är att ca 8 % var
intagna i säkerhetsklass I, där det inte finns
någon programverksamhet för
sexualbrottsdömda eller säkerhetsklass IV, där
alternativ till behandling finns även ute i
samhället.
En intagen kan enligt individuell plan delta i
särskild programverksamhet. Informations- och
motivationsprogram är ett obligatoriskt inslag i
en sådan plan, medan psykoterapi är frivilligt.
272 intagna deltog under året i obligatoriska
program av informations- och
motivationskaraktär under i genomsnitt 45
timmar per intagen. 181 intagna deltog i
psykoterapi under i genomsnitt 12 timmar per
intagen.
Kriminalvårdsstyrelsens forskningskommitté
har uppdragit åt sektionen för rättspsykiatri vid
Karolinska institutet att genomföra en studie av
kriminalvårdens insatser för sexualbrottsdömda.
Det övergripande syftet är att undersöka
förutsättningarna för en effektstudie av
behandlingsinsatser och utfall för målgruppen i
fråga. Studien kommer att redovisas under år
2000.
Unga lagöverträdare
Ungefär tre av fyra bland kriminalvårdens
klienter under 24 år avtjänar sitt straff genom en
frivårdspåföljd. Programverksamhet för unga
lagöverträdare bedrivs därför huvudsakligen
inom frivården. Inriktningen av denna
verksamhet är att ge deltagarna kunskaper och
insikt om sin kriminalitet, dess orsaker och
samband med berusningsmedel. Vissa program
är inriktade på att lära sig hantera aggressivitet
och andra på att motivera till behandling för
alkohol- eller narkotikamissbruk.
Under år 1999 fick alla dåvarande regioner i
uppgift att tillskapa resurser för unga
lagöverträdare inom respektive region. Vissa
förslag har redovisats och arbetet med dessa
fortsätter.
För unga som är dömda till minst två års
fängelse finns sedan början av år 2000 116 platser
tillgängliga vid anstalterna Norrköping och
Mariefred. Grunderna för denna verksamhet är
tät kontakt och kommunikation mellan personal
och intagna, tydlig gränssättning och utökad
självförvaltning. De intagnas behov av
grundläggande utbildning, yrkesutbildning,
yrkespraktik och brotts- och missbruksrelaterade
program uppmärksammas särskilt, liksom
förberedelserna inför frigivning.
Långtidsdömda
Mottagningsförfarandet vid
kriminalvårdsanstalten Kumla är en klar tillgång
för att planera de långtidsdömdas verkställighet.
Enligt Kriminalvårdsstyrelsen uppfattar också de
intagna verksamheten där som mycket positiv.
Sedan den 1 april 1999 sker vid anstalten
Hinseberg ett motsvarande utredningsförfarande
för kvinnor.
Vid dessa avdelningar utvecklades
verksamheten ytterligare under år 1999.
Mottagningsförfarandet sker strukturerat och
samordnat. Under åtta till tolv veckor genomförs
en utredning som resulterar i en risk- och
behovsprofil. I Kumlas riksmottagning
placerades under året ca 280 män vilket kan
jämföras med de ca 200 som placerades år 1997
och ca 250 under år 1998. Sedan verksamheten
startades i april 1997 har ca 730 nydömda utretts.
Den genomsnittliga strafftiden var sex år och åtta
månader. Brotten utgjordes huvudsakligen av
grova narkotikabrott, knappt 45 %, och
våldsbrott inklusive rån, ca 42 %. Ca 7 % av
brotten var sexualbrott.
Sedan den 1 januari 1999 finns ett nytt
regelverk om särskilda villkor för långtidsdömda.
Det omfattar dem som avtjänar lägst fängelse i
fyra år men också dem med lägst fängelse i två år
och där det finns särskilda skäl för att besluta om
särskilda villkor. Denna nya ordning har fått ett
övervägande positivt gensvar bland såväl lokala
myndigheter som de intagna. Besluten om
särskilda villkor omfattar i regel hela
verkställigheten och underlättar på så sätt
verkställighetsplaneringen och
frigivningsförberedelserna.
Analys och slutsatser
Som framgår av resultatredovisningen har
kriminalvården vidtagit åtgärder för att förbättra
omhändertagandet av olika grupper av intagna
bl.a. psykiskt störda, sexualbrottsdömda, unga
lagöverträdare och långtidsdömda och har på så
sätt uppnått verksamhetsmålet i detta avseende
för år 1999. När det gäller unga lagöverträdare
finns sedan den 1 januari 1999 också en ny
frihetsberövande påföljd, sluten ungdomsvård,
som gör det möjligt att hålla de yngsta
lagöverträdarna utanför fängelserna.
Effekterna av de åtgärder som vidtagits kan
bara utläsas efter en längre tidsperiod. Det är
därför angeläget att de olika insatserna och
verksamheterna kontinuerligt följs upp och
utvärderas. Regeringen ser med tillfredsställelse
på de åtgärder kriminalvården vidtagit för att
följa upp och utvärdera åtgärderna vad gäller de
psykiskt störda och de sexualbrottsdömda.
Förhållandena vid häkten
Resultat
Medelbeläggningen vid häktena ökade något
under budgetåret från 85 % till 86 % av
tillgängliga platser. Antalet intagna i häkte med
verkställbar dom som väntar på anstaltsplats
ökade ytterligare, trots den redan år 1998
oacceptabelt höga nivån. Från i medeltal 178
väntande steg siffran till 202.
De mål kriminalvården för år 1999 hade ställt
upp för gemensamhetsverksamheten vid häktena
uppnåddes inte. Målen innebar att häktade utan
restriktioner skulle ha gemensamhet under minst
42 timmar per vecka och de med restriktioner
skulle vistas med någon annan under minst 14
timmar per vecka. Generellt sett var resultatet
sämre för år 1999 jämfört med det föregående.
Kriminalvårdsstyrelsen anger att en stram
budgetsituation är en väsentlig förklaring till
detta, som påverkat såväl de lokalmässiga som
personella resurserna. Den sammanlagda tiden
för gemensamma aktiviteter var 1,2 miljoner
timmar för samtliga häktade, vilket kan jämföras
med de 1,5 miljoner timmarna år 1998.
Den sammanlagda ersättningsberättigade
sysselsättningstiden i häkten under 1999
minskade under året. Den genomsnittliga tiden
för aktiviteter, både i gemensamhet och enskilt,
för häktade utan restriktioner var omkring 35
timmar per dag. För häktade med restriktioner
var den 13 timmar per dag.
Tabell 4.16 Sysselsättningstimmar vid häkte 1997–1999
Tusental timmar
Sysselsättning
1997
1998
1999
Arbetsdrift
291
49%
313
47%
342
45%
Utbildning
113
19%
133
20%
126
17%
Intern service
80
13%
96
14%
98
13%
Programverk-
samhet
44
8%
43
7%
30
4%
Övr.
sysselsättning
med
ersättning
67
11%
78
12%
164
21%
Summa
595
100%
663
100
760
100
Andelen häktade med
gemensamhetsrestriktioner har varit ganska
konstant under de senaste tre åren, dvs. omkring
38 % år 1998. Andelen med restriktioner varierar
dock betydligt mellan olika häkten, vilket
föranlett kriminalvården att diskutera med
åklagare om situationen för häktade med
restriktioner. Inga andra specifika åtgärder har
vidtagits för att underlätta häktelsevistelsen för
dessa häktade.
Även om programverksamheten vid häktena
inte utökades under år 1999 avsattes inom ramen
för projektet nationella program resurser för att
utveckla Malmöregionens brotts- och
missbruksrelaterade häktesprogram,
häktesprojektet naturlig attitydpåverkan.
Avsikten är att detta skall kunna användas i hela
landet.
Beläggningssituationen och kostnader
Platsutnyttjandet vid häktena var i stort sett
oförändrat jämfört med år 1998, dvs. ca 85 %.
Situationen har trots det varit mycket ansträngd
på sina håll
Diagram 4.9 Medeltal tillgängliga platser och beläggning
(i %), häkte
Antal
Kostnaden per producerat vårddygn ökade under
år 1999. Personalkostnaderna står för en mindre
del av denna ökning medan hyreskostnaderna
ökat med 7,5 %.
Analys och slutsatser
Förhållandena på häktena under andra hälften av
1990-talet har successivt förbättrats. Under år
1999 stagnerade dock utvecklingen och de mål
kriminalvården själv ställt upp för den
lagstadgade gemensamheten har inte uppnåtts.
Det förhållandet att ett ökat antal fängelsedömda
på häktena väntar på anstaltsplats är inte
acceptabelt. Regeringen anser det viktigt att
kriminalvården ingående analyserar orsakerna till
den uppkomna situationen och vidtar ytterligare
åtgärder för att komma tillrätta med problemet.
De åtgärder som hittills vidtagits har inte haft
avsedd effekt eller inte varit tillräckliga för att
lösa situationen. Regeringen följer utvecklingen
noga och vill framhålla att det är väsentligt att
kriminalvården ser till att dömda till fängelse
med verkställbar dom omgående placeras på en
anstalt. Detta är av vikt för att tillgodose den
dömdes behov av arbete, utbildning och särskild
behandling.
Brott med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska inslag
Kriminalvårdsstyrelsen fick i regleringsbrevet för
år 2000 i uppdrag att, som ett led i kampen mot
brott med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska inslag, upprätta en strategi för att
säkerställa att personalen har god kunskap om
grunden för dessa brott och om situationen för
de grupper som utsätts för dem.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i samarbete
med övriga myndigheter inom rättsväsendet
utvecklat en gemensam utbildningsstrategi.
Detta innebär bland annat att
Kriminalvårdsstyrelsen deltar i en arbetsgrupp
med representanter från BRÅ, Riksåklagaren,
Ekobrottsmyndigheten, Rättsmedicinalverket,
Domstolsverket, Brottsoffermyndigheten och
Rikspolisstyrelsen inklusive SÄPO för att utbyta
erfarenheter och planera gemensamma
utbildningsinsatser.
Kompetensutveckling
Resultat
Antalet årsarbetskrafter inom kriminalvården
ökade från 7 701 år 1998 till 7 818 år 1999, dvs.
med 1,5 %. Ökningen beror på att personalens
frånvaro ökade med nästan 200 årsarbetskrafter
mellan dessa år. Den sammanlagda arbetade
tiden, dvs. den personalresurs som använts i
verksamheten ökade däremot inte. Den ökade
frånvaron förklaras till nästan hälften av ökad
sjukfrånvaro. Även ledigheterna för studier, som
ökade kraftigt år 1998, fortsatte att öka under år
1999. Förklaringen till detta är främst ett fortsatt
högt deltagande i kunskapslyftet.
Diagram 4.10 Antalet årsarbetskrafter vid anstalt, häkte
och frivård
Antal
* Fördelningen av antalet årsarbetskrafter mellan anstalt, häkte och frivård för
år 1998 är inte helt jämförbara med tidigare år på grund av den nya lokala
organisationen.
Både Kriminalvårdsstyrelsen och fackliga
representanter framhåller att svenska vårdare har
västvärldens kortaste internutbildning. Under år
1999 ökade också kön till den interna utbildning
som anordnas och mellan 700 och 800 väntade på
att få gå denna.
Enligt uppgifter varierar ofta kön till
grundutbildningen i omfattning. Men detta är
inte det enda problemet vad gäller personalens
kompetensutveckling. Det är väl så viktigt,
menar Kriminalvårdsstyrelsen, att lyfta fram
behovet av vidareutbildning för de vårdare som
varit yrkesverksamma några år. Som en första
åtgärd planerar man därför en fortbildning för de
vårdare som har direktkontakt med klienterna.
Kriminalvården satsade under år 1999 på olika
former av ledarutveckling. Totalt sett minskade
dock det sammanlagda antalet utbildningsdagar
med 25 % jämfört med föregående år. De skäl
som angivits för att så skett är av ekonomisk
natur.
Utvärderingen av kontaktmannaskapet under
år 1999 visar att knappt hälften av de
tillsvidareanställda kontaktmännen uppfyllde det
kompetenskrav på treårigt gymnasium som
numera gäller vid rekrytering. Vårdarrollen är
komplex med flera vitt skilda arbetsuppgifter
som kräver olika kompetenser. Traditionellt
säkerhetsarbete tillsammans med dagligt
omvårdnadsarbete tar en stor del av arbetstiden i
anspråk medan relativt lite tid används för
renodlade kontaktmannauppgifter.
Inom några områden utvecklades insatserna
för att höja kompetensen positivt. Det gällde dels
de administrativa funktionerna vid
lokalmyndigheterna, där akademiker
nyrekryterades, dels att i stort sett all personal
som fattar beslut i klientärenden utbildades i
förvaltningsrätt och sekretess. I genomsnitt gick
den berörda personalen gått mellan en halv och
två dagar i utbildning om de utbildningar som
genomfördes i bl.a. kriminalvårds- och
häkteslagstiftning räknas in.
Under år 1999 fortsatte kriminalvården att
aktivt arbeta med att öka mångfalden bland
personalen. Med stöd av utvecklingsrådet
genomfördes elva seminarier och ytterligare två
har genomförts under år 2000. Seminarierna
vände sig till anställda på mellannivå, som har
stort inflytande över rekryteringsprocessen.
Syftet med seminarierna var att öka kunskapen
om den kvalitets- och kompetenshöjning som
kan uppnås genom ökad kulturell och etnisk
mångfald bland personalen.
Analys och slutsatser:
Med dagens mål för kriminalvården krävs att
personalen har en kvalificerad grundutbildning.
Utbildningen skall ge såväl kontaktmän och
arbetsledare som övrig personal förutsättningar
att med framgång arbeta med bl.a. påverkans-
och behandlingsprogram. Till stor del
rekryterades dock den personal som i dag är
verksam i en tid då andra kompetensprofiler var
aktuella. Behovet av kompetensutveckling bland
kriminalvårdens personal är därför stort. Det
gäller både den interna grundutbildningen och
fortbildningsinsatser. Regeringen ser positivt på
de insatser kriminalvården gjort under år 1999
men vill understryka vikten av att den personal
som har klientnära kontakter uppmärksammas
särskilt i det fortsatta arbetet.
Under våren 2000 har en särskild utredare sett
över den totala utbildnings- och
rekryteringssituationen inom kriminalvården.
Syftet är att ta fram en helt ny utbildningsmodell
för kriminalvårdare.
4.6.5 Rättsväsendet i övrigt
Resultatbedömningen för andra delar av
rättsväsendet än domstolsväsendet, polisen,
åklagarväsendet och kriminalvården redovisas
nedan i anslutning till respektive myndighets
anslag.
4.7 Revisionens iakttagelser
4.7.1 Polisväsendet
Som en del av det senaste löneavtalet har
Rikspolisstyrelsen kommit överens med OFR/P
(Polisförbundet) att hela den upplupna
löneökningen för 1998 och 1999, sammanlagt
308 miljoner kronor, skall avsättas för att
finansiera förtida pensionsavgångar. Ett lokalt
avtal träffades den 20 januari 2000 mellan
Rikspolisstyrelsen och OFR/P om förvaltning av
pensionsavsättningen. Det aktuella beloppet om
308 miljoner kronor har därefter utbetalats till
Polisförbundet som sedan lämnat över det till
Kammarkollegiet för förvaltning.
Riksrevisionsverket (RRV) har lämnat en
invändning i revisionsberättelsen för 1999. Enligt
invändningen har Rikspolisstyrelsen inte för
RRV företett dokumentation som visat att
Rikspolisstyrelsen haft behörighet att sluta det
lokala kollektivavtal som ligger till grund för
överlämnandet av pensionsmedel om 308
miljoner kronor till Svenska polisförbundet och
SACO-S. Om en myndighet sluter ett
kollektivavtal utan att ha behörighet till detta,
blir avtalet utan rättslig verkan.
Som framgår av utgiftsområde 2
Samhällsekonomi och finansförvaltning, avsnitt
3.7 Revisionens iakttagelser är gränserna för vad
lokala avtal får innehålla bestämda av
ramavtal/centrala avtal (exempelvis PA-91,
ALFA och RALS 1998-2001). Dessa gränser är
emellertid inte helt klara. Det finns inga särskilda
föreskrifter eller regler om hur en delegering från
Arbetsgivarverket till andra myndigheter under
regeringen skall ske eller dokumenteras.
Såväl fullmaktsgivaren Arbetsgivarverket som
fullmaktstagaren RPS anser att överlämnande av
behörighet skett i detta fall.
Mot denna bakgrund bedömer regeringen att
RPS ingått ett civilrättsligt giltigt och för
parterna bindande lokalt avtal.
4.7.2 Åklagarväsendet
RRV har inte haft några invändningar i
revisionsberättelserna för år 1999 avseende
myndigheterna inom verksamhetsområdet.
4.7.3 Domstolsväsendet
RRV har inte haft några invändningar i
revisionsberättelsen för år 1999 avseende
myndigheterna inom verksamhetsområdet.
RRV har dock i en rapport (RRV
30-2000-0485) till Domstolsverket haft
synpunkter på bl.a. avvecklingen av de allmänna
advokatbyråerna, där affärsmässigheten och
Domstolsverkets styrning av
avvecklingsorganisationen ifrågasatts.
Domstolsverkets internrevisor har haft samma
synpunkter som RRV. Domstolsverkets styrelse
har i yttrande över RRV:s rapport kommenterat
kritiken. Domstolsverket konstaterar att vissa
brister vid avvecklingen kan ha uppstått på grund
av kravet på en snabb avveckling och att tydligare
återrapporteringskrav borde ha ställts på
avvecklingsorganisationen, men tillbakavisar
kritiken om bristande styrning från ledningens
sida. Domstolsverket anser vidare att
avvecklingen av de allmänna advokatbyråerna
skett affärsmässigt och att det inte går att se på
vissa kostnader som isolerade händelser utan att
de måste ses inom ramen för den totala
uppgörelsen.
Regeringen har tagit del av RRV:s och
Domstolsverkets synpunkter och konstaterar att
avvecklingen av de allmänna advokatbyråerna nu
är genomförd. Regeringen avser inte att vidta
några ytterligare åtgärder.
4.7.4 Kriminalvården
RRV har inte haft några invändningar i
revisionsberättelsen för år 1999 avseende
kriminalvården.
4.8 Budgetförsla
Tabell 4.17 Utgiftsutvecklingen 1991–2000
Miljoner kronor
Utfall
1990/91
Utfall
1991/92
Utfall
1992/93
Utfall
1993/94
Utfall
1994/95
Utfall
1996
Utfall
1997
Utfall
1998
Utfall
1999
Prognos
2000
A1 Polisorganisationen
9 5532
10 15512
10 28116
9 71522
10 56128
10 73328
10 877
10 760
11 402
12 028
B1 Åklagarorganisationen
4993
5003
5463
5233
6033
6603
660
584
609
719
B2 Ekobrottsmyndigheten
-
-
-
-
-
-
-
157
220
277
C1 Domstolsväsendet m.m.
2 5211
2 55511
2 78315
2 64621
2 88021
2 889d
2 954
3 063
3 113
3 403
D1 Kriminalvården
3 1264
3 0244
3 3774
3 19223
3 62023
3 75223
3 816
3 866
3 957
3 932
F1 Brottsförebyggande rådet
175
175
1817
1324
2324
3324
36
39
44
59
F2 Rättsmedicinalverket
1756
18213
16318
14925
14925
17025
176
172
170
188
F3 Gentekniknämnden
-
-
-
-
129
229
3
3
2
3
F4 Brottsoffermyndigheten
57
57
619
726
626
926
10
11
14
16
F5 Ersättning för skador på
grund av brott
218
268
4620
5227
4227
5827
61
48
64
80
F6 Rättshjälpskostnader m.m.
6729
7329
8379
8749
8699
8439
803
831
755
785
F7 Kostnader för vissa
skaderegleringar m.m.
-
-
-
-
-
-
-
-
28
14
F8 Avgifter till vissa
internationella
sammanslutningar
210
314
514
314
330
230
1
8
6
6
F9 Bidrag till
brottsförebyggande arbete
-
-
-
-
-
0
0
7
14
11
Överensstämmer utnyttjade anslag inte med nuvarande anslagsbenämning anges i fotnoterna huvudtitel, littera och nummer för de utnyttjade anslagen. Har anslag
utnyttjats som anvisats ett annat år än det år utfallet redovisas under anges också det budgetår anslaget anvisades. 1II D1+D2+D3+D4+D5+F2+F3+F4+F5+88/89
D7+89/90 F7, 2XIII E1+E3+E4+E5+E6+E7+E8, 3II C1+C2, 4II E1+E2+E3+E4+E5+E6, 5II G1+G2, 6V E3+E4+E5, 7II G4, 8II G5, 9II F1, 10II H3, 11II
D1+D2+D3+F2+F3+F4+F5+88/89 D7+89/90 F7+90/91 F7, 12XIII E1+E3+E4+E5+E6+E7+E8+E9, 13V E3+E4, 14II H2, 15 II D1+D2+D3+F2+F3+F4+F5, 16 II
B1+B3+B4+B5+91/92 XIII E5+E6, 17 II G3+G4, 18II E3, 19 II G5, 20 II G6, 21 II D1+D2+F2+F3+F4+F5, 22II B1+B3+B4+B5+91/92 XIII E5, 23II E1+E2, 24II G5, 25V F7, 26II
G3, 27II G4, 28II B1+B3+B4+B5, 29II G6, 30II A4
4:1 Polisorganisationen
Tabell 4.18 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
11 401 567
Anslags-
sparande
93 806
2000
Anslag
11 607 301
1
Utgifts-
prognos
12 028 000
2001
Förslag
12 298 318
2002
Beräknat
13 180 514
2
2003
Beräknat
13 548 652
3
1 Varav 100 420 tkr på tilläggsbudget i samband med den ekonomiska
vårpropositionen 2000.
2 Motsvarar 12 902 013 tkr i 2001 års prisnivå.
3 Motsvarar 12 972 013 tkr i 2001 års prisnivå.
Polisens anslagsförbrukning har under 1999 varit
något lägre än tilldelat anslag. Anslagssparandet
växte från 39 miljoner kronor vid ingången av
1999 till 94 miljoner kronor vid årets slut.
Anslagsförbrukningen väntas dock öka kraftigt
under innevarande år. Anledningen är främst
avtalsenliga löneökningar, ökade
övertidskostnader samt ökade kostnader till följd
av en ökad investeringsnivå. Sammantaget får det
till följd att förbrukningen kommer att överstiga
tilldelade medel med cirka 330 miljoner kronor
innevarande år.
Budget för avgiftsbelagd verksamhet
Polisens avgiftsbelagda verksamhet omfattar
framför allt passhantering,
stämningsmannadelgivning och tillståndsgivning.
Avgifterna för passhanteringen redovisas från
och med den 1 juli 2000 mot polisens anslag.
Avgifterna för passhanteringen beräknas till 180
miljoner kronor 2001. Avgiftsinkomsterna från
tillståndsgivningen skall levereras in till staten på
inkomsttitel i statsbudgeten. Avgiftsinkomsterna
från tillståndsgivningen beräknas till 37 miljoner
kronor 2001. Utöver detta kommer polisen
enligt gällande prognos att leverera
avgiftsintäkter för bötesmedel m.m. med ca 330
miljoner kronor till inkomsttitel i statsbudgeten.
Polisen disponerar inkomsterna från
stämningsmannadelgivningen. Vidare får polisen
disponera avgiftsinkomster från
Ekobrottsmyndigheten, Statens
kriminaltekniska laboratorium och
Polishögskolan samt för kontorsservice och
andra liknande tjänster till andra myndigheter i
och kring kvarteret Kronoberg i Stockholm.
Polisen disponerar också inkomster från
Vägverket för kvalitetskontroll av trafiken och
liknande uppgifter (se även utg.omr. 22
Kommunikationer, avsnitt 4.8.5). Sammanlagt
beräknas polisen disponera avgiftsinkomster om
cirka 585 miljoner kronor år 2001, inklusive
avgiftsinkomster enligt 4 och 15 §§
avgiftsförordningen (1992:191).
Tabell 4.19 Offentligrättslig verksamhet
Miljoner kronor
Offentligrättslig
verksamhet
Intäkter
till
inkomsttit
el (som
inte får
disponeras
)
Intäkter
som får
disponeras
Kostnader
Resultat
(intäkt-
kostnad)
Utfall 1999
509,5
383,4
383,4
0
Prognos 2000
485,0
495,0
495,0
0
Budget 2001
378,0
585,0
585,0
0
Regeringens överväganden
Trots stora ansträngningar de senaste åren för att
anpassa polisens verksamhet till de ekonomiska
förutsättningarna är polisens ekonomiska
situation alltjämt bekymmersam. Av den
anledningen föreslog regeringen i 2000 års
ekonomiska vårproposition att polisens anslag
skulle höjas redan på tilläggsbudget innevarande
år. Det är angeläget att satsningarna på polisen
fortsätter. Regeringen föreslår därför att polisen
tilldelas merparten av det tillskott till
rättsväsendet som föreslogs i 2000 års
ekonomiska vårproposition. År 2001 höjs
polisens anslag med 395 miljoner kronor. Från
och med 2002 höjs anslaget med ytterligare 605
miljoner kronor och 2003 med ytterligare 70
miljoner kronor. Sammantaget innebär det att
regeringen föreslår en höjning av polisens anslag
med 1 070 miljoner kronor under 2001–2003.
Resurstillskottet skall främst användas till att öka
antalet poliser, utveckla närpolisen och det
problemorienterade arbetssättet, förbättra
gränskontrollen samt ge polisen förbättrade
ekonomiska förutsättningar att delta i det EU-
relaterade arbetet.
Den ansträngda ekonomiska situationen inom
polisen gör att utgifterna kan komma att
överstiga anslagsramarna under budgetperioden.
Det innebär att polisens nuvarande anslagskredit
kan vara otillräcklig för en verksamhet på den
nivå som regeringen aviserar i denna proposition.
Samtidigt skall förändrings- och
rationaliseringsarbetet för att åstadkomma en
effektiv polisorganisation fortsätta. Regeringen
har därför i 2000 års ekonomiska vårproposition
uttalat sin avsikt att noga följa polisens
verksamhet och resultat och att återkomma till
riksdagen om de ytterligare insatser som
erfordras för att fullfölja statsmakternas
intentioner för utvecklingen av rättsväsendet.
De nu nämnda satsningarna inkluderar
finansiering av polisens merkostnader till följd av
förslagen i regeringens proposition Penningtvätt
och betalningsöverföring (prop. 1999/2000:145).
Merkostnaderna beräknas till omkring 400 000
kronor per år.
I enlighet med budgetpropositionerna för
1999 och 2000 höjs polisens anslag med 10
miljoner kronor från och med 2001.
Utöver de nu nämnda satsningarna skall
anslaget höjas med 1,4 miljoner kronor till följd
av att kostnaderna för polisens bevakning av
Riksbankens penningtransporter blivit dyrare.
Riksbanken betalar en avgift för polisens
bevakning av penningtransporterna.
Avgiftsinkomsten levereras in till staten på
inkomsttitel i statsbudgeten. Avgiftens storlek
regleras i förordningen (1982:789) om ersättning
för polisbevakning och anslutning av
larmanläggningar. Enligt förordningen ersätts
polisen med 225 kronor per timma för
bevakning av Riksbankens penningtransporter.
Förordningen kommer att ändras så att från och
med den 1 januari 2001 fastställs avgiften till 587
kronor per timma, vilket motsvarar den faktiska
kostnaden.
Till följd av förslagen i regeringens
proposition Lag om märkning och registrering
av hundar (prop. 1999/2000:76) höjs polisens
anslag med 1 miljon kronor engångsvis 2001.
Från och med 2002 höjs polisens anslag med
195 000 kronor. Tjugotredje utgiftsområdets
anslag 43:1 Statens jordbruksverk minskas med
samma belopp.
Vidare skall polisens anslag höjas med 2,25
miljoner kronor från och med 2001 till följd av
förslagen i regeringens proposition
Lämplighetsprövning av personal inom
förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg
(prop. 1999/2000:123). Därutöver tillförs
polisens anslag 500 000 kronor engångsvis för
2001. Sextonde utgiftsområdets anslag 25:12
Bidrag till viss verksamhet motsvarande
grundskola och gymnasieskola minskas med
samma belopp.
För arkivkostnader överförs 441 000 kronor
till utgiftsområde 17 Kultur, medier,
trossamfund och fritid.
Vissa justeringar har gjorts som motsvaras av
ändrade utgifter. Som kompensation för
beräknade utgiftsökningar för löner, lokaler
m.m. räknas anslaget upp med 392,5 miljoner
kronor.
Sammantaget föreslås därmed att 2001 års
anslag fastställs till 12 298 318 000 kronor. För
åren 2002 och 2003 beräknas anslaget till
13 180 514 000 kronor respektive 13 548 652 000
kronor.
Tabell 4.20 Beräkning av anslag för 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
11 607 301
Pris och löneomräkning
392 529
Ökat resursbehov
395 000
Övriga överföringar, netto
-96 512
Förslag 2001
12 298 318
4:2 Säkerhetspolisen
Tabell 4.21 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
512 927
Anslags-
sparande
135 162
2000
Anslag
540 747
2001
Förslag
534 382
2002
Beräknat
577 974
1
2003
Beräknat
591 164
2
1 Motsvarar 565 382 tkr i 2001 års prisnivå.
2 Motsvarar 565 382 tkr i 2001 års prisnivå.
Regeringens överväganden
Regeringen gör bedömningen att de engångsvisa
neddragningar av Säkerhetspolisens anslag som
föreslås i denna proposition kan genomföras
med bibehållen ambitionsnivå i verksamheten.
Regeringen föreslår att anslaget för 2001
fastställs till 534 382 000 kronor. För åren 2002
och 2003 har anslaget beräknats till 577 974 000
kronor respektive 591 164 000 kronor.
4:3 Åklagarorganisationen
Tabell 4.22 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
609 033
Anslags-
sparande
31 125
2000
Anslag
694 997
Utgifts-
prognos
719 000
2001
Förslag
729 777
2002
Beräknat
745 911
1
2003
Beräknat
794 216
2
1 Motsvarar 729 777 tkr i 2001 års prisnivå.
2 Motsvarar 759 777 tkr i 2001 års prisnivå.
Åklagarorganisationens ekonomiska läge var gott
vid ingången av 2000. Under 1999 uppgick
anslagsförbrukningen till 609 miljoner kronor,
vilket innebar en ökning med 25 miljoner kronor
jämfört med 1998. En del av ökningen förklaras
av de 10 miljoner kronor som anvisades
engångsvis 1999 som en särskild satsning på
kompetensutveckling. I anslagssparandet om 31
miljoner kronor ligger bl.a. de 10 miljoner
kronor som satsades engångsvis i tilläggsbudget
2 i budgetpropositionen för 2000, också de som
en särskild satsning på kompetensutveckling.
Enligt prognosen för innevarande år kommer
merparten av anslagssparandet att förbrukas.
Under 2000 disponerar Riksåklagaren 3
miljoner kronor på anslaget 4:4
Ekobrottsmyndigheten för utbildning av
åklagaraspiranter.
Regeringens överväganden
Det omfattande reformarbete som genomförts
inom åklagarväsendet bör konsolideras och
utvecklas. Åklagarorganisationen bör därför
tillföras ytterligare medel. Mot bakgrund av detta
föreslår regeringen att åklagarorganisationen
tillförs 15 miljoner kronor 2001 och 2002 och
ytterligare 30 miljoner kronor från och med 2003
från det tillskott till rättsväsendet som aviserades
i 2000 års ekonomiska vårproposition. Därutöver
tillförs åklagarorganisationen ytterligare 10
miljoner kronor från och med 2001 i enlighet
med budgetpropositionen för 2000.
För arkivkostnader överförs 36 000 kronor till
utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund
och fritid.
Som kompensation för beräknade
utgiftsökningar för löner, lokaler m.m. räknas
anslaget upp med 10,1 miljoner kronor.
Regeringen föreslår därmed att 2001 års anslag
fastställs till 729 777 000 kronor. För åren 2002
och 2003 beräknas anslaget till 745 911 000
kronor respektive 794 216 000 kronor.
Tabell 4.23 Beräkning av anslag för 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
694 997
Pris och löneomräkning
10 089
Ökat resursbehov
15 000
Övriga överföringar, netto
9 691
Förslag 2001
729 777
4:4 Ekobrottsmyndigheten
Tabell 4.24 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
219 764
Anslags-
sparande
5 413
2000
Anslag
264 395
1
Utgifts-
prognos
277 000
2001
Förslag
304 285
2002
Beräknat
310 313
2
2003
Beräknat
316 905
3
1 Varav 13 462 tkr på tilläggsbudget i samband med den ekonomiska
vårpropositionen 2000.
2 Motsvarar 304 285 tkr i 2001 års prisnivå.
3 Motsvarar 304 285 tkr i 2001 års prisnivå.
Ekobrottsmyndighetens ekonomiska läge var
gott vid ingången av 2000. Under 1999 fortsatte
uppbyggnaden av myndigheten och det
genomsnittliga antalet anställda ökade från 338
till 387 personer. Det fick till följd att
anslagsförbrukningen ökade kraftigt, från 157
miljoner kronor 1998 till knappt 220 miljoner
kronor 1999. Det stora anslagssparandet från
1998 på 23 miljoner kronor minskade till drygt 5
miljoner kronor vid utgången av 1999. Enligt
prognosen för innevarande år kommer
anslagskrediten att behöva utnyttjas med cirka 7
miljoner kronor.
Under 2000 disponerar Riksåklagaren 3 miljoner
kronor på Ekobrottsmyndighetens anslag för
utbildning av åklagaraspiranter.
Regeringens överväganden
Det omfattande reformarbete som genomförts
inom åklagarväsendet bör konsolideras och
utvecklas. För Ekobrottsmyndighetens del
innebär det att uppbyggnaden av myndigheten
bör fortsätta och förstärkas. Regeringen föreslår
därför att Ekobrottsmyndigheten tillförs 10
miljoner kronor från och med 2001 från det
tillskott till rättsväsendet som aviserades i 2000
års ekonomiska vårproposition. Därutöver
tillförs Ekobrottsmyndigheten ytterligare 10
miljoner kronor från och med 2001 i enlighet
med budgetpropositionen för 2000.
Som kompensation för beräknade
utgiftsökningar för löner, lokaler m.m. räknas
anslaget upp med 18,4 miljoner kronor.
Regeringen föreslår därmed att 2001 års anslag
fastställs till 304 285 000 kronor. För åren 2002
och 2003 beräknas anslaget till 310 313 000
kronor respektive 316 905 000 kronor.
Tabell 4.25 Beräkning av anslag för 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
264 395
Pris och löneomräkning
18 398
Ökat resursbehov
10 000
Övriga överföringar, netto
11 492
Förslag 2001
304 285
4:5 Domstolsväsendet m.m.
Tabell 4.26 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
3 113 140
Anslags-
sparande
39 218
2000
Anslag
3 358 956
Utgifts-
prognos
3 402 500
2001
Förslag
3 515 117
2002
Beräknat
3 590 491
1
2003
Beräknat
3 670 392
2
1 Motsvarar 3 515 317 tkr i 2001 års prisnivå.
2 Motsvarar 3 515 317 tkr i 2001 års prisnivå.
Domstolsväsendets anslag uppgick 1999 till
3 067 miljoner kronor. Under året förbrukades
3 113 miljoner kronor. Förbrukningen översteg
således anvisade medel med 46 miljoner kronor.
Vid utgången av 1999 uppgick anslagssparandet
till 39 miljoner kronor. Domstolsväsendet har
under flera år förbrukat mer än anvisade medel.
Detta har finansierats av ett tidigare stort
anslagssparande. I budgetpropositionen för 2000
tillfördes domstolsväsendet 110 miljoner kronor
för 2000, varav engångsvis 40 miljoner kronor
för avvecklingen av de allmänna
advokatbyråerna. Trots tillskottet beräknas
krediten behöva tas i anspråk med drygt 4
miljoner kronor under året.
Budget för avgiftsbelagd verksamhet
Tabell 4.27 Avgiftsbelagd verksamhet
Tusental kronor
Offentlig-
rättslig
verksamhet
Intäkter till inkomsttitel
(Som inte får disponeras)
Intäkter
som får
disponeras
Utfall 1999
54 873
13 253
Prognos 2000
56 000
12 500
Budget 2001
56 000
12 500
Under innevarande år kommer
domstolsväsendet enligt prognos att leverera in
avgiftsinkomster motsvarande 56 miljoner
kronor. Avgifterna består av ansökningsavgifter
(39 miljoner kronor), kungörandeavgifter (10
miljoner kronor) och expeditionsavgifter (7
miljoner kronor).
Regeringens överväganden
Regeringens bedömning av domstolsväsendets
verksamhet redovisas i avsnitt 4.6.3.
Domstolsväsendets utgifter för 2000 beräknas
uppgå till 3 403 miljoner kronor, vilket är 44
miljoner kronor mer än anvisade medel för året.
Domstolarna har under flera år förbrukat mer än
anvisade medel. Detta har finansierats av ett
tidigare stort anslagssparande.
I budgetpropositionen för 2000 tillfördes
domstolsväsendet 110 miljoner kronor för 2000,
varav engångsvis 40 miljoner kronor för
avvecklingen av de allmänna advokatbyråerna,
och 85 miljoner kronor för vart och ett av åren
2001 och 2002.
För att reformarbetet ska kunna fortsätta med
oförminskad kraft bedömer regeringen det
nödvändigt att avsätta resurser för detta ändamål.
Riksdagen beslutade i enlighet med 2000 års
ekonomiska vårproposition att tillföra
rättsväsendet 1 000 miljoner kronor för år 2001,
1 500 miljoner kronor för år 2002 samt 1 600
miljoner kronor för år 2003. Av dessa tillskott
föreslår regeringen att domstolsväsendets
anslagsram höjs med 120 miljoner kronor från
och med år 2001.
Med anledning av att
bouppteckningsverksamheten förs över till
skatteförvaltningen från rättsväsendet skall också
medel tillskjutas skatteförvaltningen. För att
påbörja och bedriva verksamheten beräknas
skatteförvaltningens kostnader under 2001
uppgå till minst 33 miljoner kronor. Medlen skall
föras över från utgiftsområde 4, anslag 4:5
Domstolsväsendet m.m. Regeringen avser att
under 2001 återkomma med den slutliga
beräkningen för det året och den totala
kostnadsberäkningen för reformen.
Riksdagen har beslutat om ändringar i lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (prop.
1999/2000:44, bet. 1999/2000:SoU13, rskr.
1999/2000:207) bl.a. beträffande bestämmelserna
om förordnande av sakkunniga vid muntliga
förhandlingar vid länsrätt. Ändringen kan
innebära kostnadsökningar för domstolsväsendet
och därför överförs från och med år 2001 1
miljon kronor från utgiftsområde nio, anslag
13:3 Bidrag till hälso- och sjukvård.
För domstolsväsendets arkivkostnader
överförs 349 000 kronor till utgiftsområde 17
Kultur, medier, trossamfund och fritid.
Till Gentekniknämnden, anslag 4:9, överförs
engångsvis 200 000 kronor för genomförandet av
en konferens inom genteknikens område.
Som kompensation för beräknade
utgiftsökningar för löner, lokaler med mera
räknas anslaget upp med 93, 7 miljoner kronor.
Sammantaget föreslår regeringen att anslaget
för år 2001 fastställs till 3 515 117 000 kronor.
För åren 2002 och 2003 beräknas anslaget uppgå
till 3 590 491 000 kronor respektive
3 670 392 000 kronor.
Tabell 4.28 Beräkning av anslaget för 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
3 358 956
Pris- och löneomräkning
93 710
Ökat resursbehov
120 000
Bouppteckningsreformen
- 33 000
Övriga överföringar netto
-24 549
Förslag 2001
3 515 117
Rättegångsbalken
Regeringens förslag: 1 kap 5 § rättegångsbalken
ändras så att det blir möjligt för en tingsrätt att
ha kansli på mer än en ort.
Skälen för regeringens förslag: Tingsrätten är i
allmänhet första instans i brott- och tvistemål.
Enligt 1 kap 5 § första meningen
rättegångsbalken skall en tingsrätt ha sitt kansli
på den ort som regeringen bestämmer.
Regeringen har beslutat om vilka orter som skall
vara kansliorter genom förordningen (1982:996)
om rikets indelning i domsagor. Det nu
pågående reformarbetet förutsätter att tingsrätter
inrättas som har fast verksamhet på flera orter
inom en gemensam domkrets. Ett av syftena
med denna reform är att bibehålla dömande
verksamhet och domstolspersonal på mindre
orter. För att kunna fullfölja reformen måste
således en tingsrätt kunna ha kansli på fler än en
ort. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen
i 1 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken
förtydligas.
Lagförslaget, som alltså endast innebär att det
blir möjligt för en tingsrätt att ha kansli på mer
än en ort, är inte av sådan beskaffenhet att det
kräver lagrådets granskning.
Sjöfartsregistret och inskrivning enligt lagen
(1984:649) om företagshypotek
Regeringens förslag: Sjöfartsregistret förs över
från Stockholms tingsrätt till Sjöfartsverket.
Vidare förs inskrivning enligt lagen (1984:649)
om företagshypotek över från Malmö tingsrätt
till Patent- och registreringsverket.
Under 1997 gavs Domstolsverket i uppdrag att
dels i samråd med Patent- och
registreringsverket utarbeta och lämna förslag
om den framtida organisationen av
Inskrivningsmyndigheten för
företagsinteckningar, dels att i samråd med
Sjöfartsverket utarbeta och lämna förslag om
Sjöfartsregistrets organisatoriska hemvist. I en
rapport som överlämnades till regeringen i
december 1997 föreslog Domstolsverket att
verksamheten vid Inskrivningsmyndigheten för
företagsinteckningar organisatoriskt skulle
överflyttas till Patent- och registreringsverket. I
mars 1998 föreslog verket att verksamheten vid
Sjöfartsregistret skulle flyttas över till
Sjöfartsverket. Båda förslagen har
remissbehandlats. Remissyttrandena finns
tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr
Ju1997/6826 och Ju1998/1042). Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft något
att invända mot de föreslagna förändringarna.
Skälen för regeringens förslag:
Verksamheten vid Inskrivningsmyndigheten för
företagsinteckningar och vid Sjöfartsregistret har
möjligheter att utvecklas och effektiviseras om
de flyttas över till Patent- och registreringsverket
respektive Sjöfartsverket samtidigt som
överflyttningarna bidrar till en renodling av
domstolarnas verksamhet. Överflyttningarna
bedöms inledningsvis medföra vissa
övergångskostnader men i ett längre
tidsperspektiv innebära besparingar. Eftersom
reformen kräver omfattande lagändringar avser
regeringen att lägga fram en proposition med
sådana förslag under våren 2001 i syfte att
förändringarna såvitt avser
företagsinteckningsärenden skall kunna träda i
kraft den 1 juli 2001 och beträffande
sjöfartsregisterärenden den 1 december 2001.
Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet
(TFN)
Regeringens förslag: Sammansättningen av
Tjänsteförslagsnämnden ändras så att en advokat
skall ingå i nämnden. Ordföranden i nämnden
skall ansvara för ärendenas beredning.
Domstolsverket har efter ett regeringsuppdrag
överlämnat rapporten – TFN –en översyn av
rutiner och arbetsformer (dnr Ju1999:4478).
Domstolsverket föreslår i rapporten åtskilliga
förändringar bl.a. när det gäller nämndens
sammansättning och beredningsansvaret.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om
sammansättningen i TFN borde breddas
behandlades av bl.a. 1993 års domarutredning
(Domare i Sverige inför framtiden –
utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete,
SOU 1994:99). I betänkandet föreslogs bl.a. att
det i TFN skulle ingå en advokat och en
professor vid juridisk fakultet. Dessa framhölls
kunna värdera domaregenskaper och förväntas
ha viss kunskap om verksamheten i domstolarna
och om domarnas yrkeskår. Som skäl för att
bredda sammansättningen på det angivna sättet
angavs i första hand att man härigenom betonade
att urvalet av domare inte var en intern
angelägenhet. Vidare framhölls att de nya
ledamöterna borde kunna anses representera
allmänintresset så till vida att de inte på samma
sätt som t.ex. jurister i statsförvaltningen kunde
betraktas som förbundna med statens intressen.
Förslaget i denna del mottogs i stort positivt av
remissinstanserna.
Domstolsverket har nu i sin rapport föreslagit
att sammansättningen i TFN breddas på så sätt
att det i nämnden skall ingå två advokater med
advokater som suppleanter. Antalet ledamöter
skall dock vara detsamma.
Regeringen delar Domstolsverkets
uppfattning att det av de skäl som redovisats av
1993 års domarutredning finns anledning att
bredda sammansättningen i TFN. Vidare kan det
antas att ledamöter med erfarenhet från andra
områden kan bidra till att sökande från olika
verksamhetsområden inom rättsväsendet blir
allsidigt bedömda. Regeringen delar vidare
Domstolsverkets uppfattning att
sammansättningen i TFN breddas på så sätt att
det i nämnden skall ingå advokater. Regeringen
anser dock att det är tillräckligt att det i nämnden
ingår en advokat med en advokat som suppleant.
Antalet ledamöter bör som Domstolsverket
föreslagit vara oförändrat.
Chefen för Domstolsverket är i dag ledamot i
TFN samt ansvarig för att tillsättningsärendena
bereds och föredras. Under en lång period utsågs
även regelmässigt chefen för Domstolsverket till
ordförande i nämnden. Den ordningen ändrades
år 1994. I samband med detta uttalade regeringen
att, även om myndighetschefen av bl.a. praktiska
skäl borde spela en viktig roll i nämndens arbete,
det var mest konsekvent med det principiella
synsätt som regeringen anlagt beträffande
Domstolsverkets framtida verksamhet, att
myndighetschefen inte var ordförande i
nämnden utan att denna uppgift i stället vilade på
någon företrädare för domstolarna (prop.
1993/94:17 s.31).
När det gällde myndighetschefens ansvar för
beredningen av tillsättningsärenden framhölls i
den nyss nämnda propositionen att det förekom
ett relativt omfattande samarbete mellan
ordföranden i TFN – d.v.s. chefen för
Domstolsverket – och föredraganden i nämnden.
Enligt regeringen kunde samarbetet inte
organiseras på samma sätt med en aktiv domare
som ordförande i TFN, om inte en domstol tog
över kanslifunktionen. En sådan uppgift ansågs
vid den tiden inte vara lämplig för någon av
domstolarna. För att kunna behålla ett rationellt
arbetssätt i fråga om ärendenas föredragning i
nämnden ansåg regeringen därför att det var
nödvändigt att låta chefen för Domstolsverket
även i fortsättningen ansvara för beredningen
och föredragningen av ärendena.
Domstolsverket har nu i sin rapport föreslagit
att ansvaret för beredningen av
tillsättningsärenden flyttas till ordföranden i
nämnden eftersom de skäl som tidigare anförts
för att chefen för Domstolsverket skulle behålla
ansvaret för beredningen av tillsättningsärenden
inte kan anses göra sig gällande med samma
styrka som tidigare, särskilt som Domstolsverket
i dag har lokaler även i Stockholm.
Regeringen delar Domstolsverkets
uppfattning att beredningsansvaret för
tillsättningsärenden bör flyttas till ordföranden i
nämnden. Uppgiften som ordföranden i
nämnden åvilar en företrädare för domstolarna.
Med en sådan ordning kan ifrågasättas om det är
ändamålsenligt att chefen för Domstolsverket
ansvarar för beredningen av tillsättningsärenden.
Inte minst finns det en risk att strukturen med
dubbla ledningsfunktioner i nämnden inverkar
hämmande på kansliets effektivitet. Härtill
kommer att TFN:s kansli idag är lokaliserat i
Stockholm.
Domarbanan
Regeringens förslag: Att riksdagen bemyndigar
regeringen att närmare ange detaljer och
tidsfrister för de obligatoriska momenten i
domarbanan.
Skälen för regeringens förslag: En särskild
domarbana har långvariga traditioner i vårt land.
Även om strävandena framöver kommer att vara
att rekrytera så brett som möjligt kommer det
fortfarande finnas skäl att i varje fall övergångsvis
behålla en domarbana av ungefär det slag som för
närvarande finns.
Den som har förvärvat notariemeritering och
som därefter tjänstgjort under minst nio
månader som fiskalsaspirant vid hovrätt eller
kammarrätt kan anställas som fiskal vid
respektive domstol. Den som har antagits som
fiskal och som tjänstgjort som adjungerad
ledamot i hovrätt eller kammarrätt får anställas
som assessor vid respektive domstol. Efter
förordnande som assessor är de obligatoriska
momenten i domarbanan genomförda.
Genom förordningen (1998:1238) om
försöksverksamhet vid hovrätterna och
kammarrätterna ersätts den ovan nämnda
fiskalsaspiranttjänstgöringen med
överrättsnotarietjänstgöring.
Överrättsnotarietjänstgöringen pågår under ett
år och har till syfte att möjliggöra för fler
notariemeriterade jurister att få
överrättserfarenhet samt att möjliggöra för
domstolsväsendet att bättre reglera behovet av
föredraganden/domaraspiranter. Regeringen har
gett Domstolsverket i uppdrag att utvärdera
försöksverksamheten (dnr Ju2000/2568).
Riksdagen har godkänt att den minsta tiden
för fiskalstjänstgöring i tingsrätt eller länsrätt
skall vara två år (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 4,
bet. 1999/2000 JuU1, rskr. 1999/2000:78).
Redan nu har det visat sig finnas behov av
särskilda regler för fiskaler som en tid tjänstgör
med administrativa sysslor i hovrätten eller
kammarrätten. Den gällande ordningen, som
kom till stånd när den nuvarande domarbanan
infördes, innebär att alla detaljer i domarbanan
har godkänts av riksdagen. Eftersom det hela
tiden finns behov av att anpassa utbildningens
olika detaljer föreslår regeringen att riksdagen
bemyndigar regeringen att närmare ange frister
m.m. för de olika momenten i domarbanan.
Domstolarnas yttre organisation
Regeringen har som nämnts i avsnitt 4.4.5 i
skrivelsen till riksdagen (skr. 1999/2000:106
Reformering av domstolsväsendet – en
handlingsplan) redogjort för sin syn på det
framtida domstolsväsendet ur organisatorisk
synvinkel. Riksdagen har ställt sig bakom
regeringens planer (bet. 1999/2000:JuU22, rskr.
1999/2000:255). I handlingsplanen förutskickas
bl.a. ett antal reformer beträffande den yttre
organisationen. Det gäller bl.a. tingsrätterna i
Nordvästra Skåne, tingsrätterna i Dalarnas län,
Falköpings och Skövde tingsrätter och
Simrishamns och Ystads tingsrätter. Enligt
rättegångsbalken är det regeringen som
förordnar om rikets indelning i domsagor. I
likhet med tidigare år och vad som pekades på i
handlingsplanen vill regeringen nu anmäla för
riksdagen förutskickade ytterligare
organisationsförändringar enligt nedan.
Regeringen avser att i en skrivelse under våren
till riksdagen anmäla ytterligare
organisationsförändringar.
Tingsrätterna i Nordvästra Skåne
Regeringens bedömning: Helsingborgs, Klippans
och Ängelholms tingsrätter bör bilda en
domkrets (en myndighet) med kansliorter i
Helsingborg och Ängelholm.
Skälen för regeringens bedömning:
Domstolsverket har i skrivelsen Förslag till ny
tingsrättsorganisation i Nordvästra Skåne den 18
augusti 2000 till regeringen föreslagit att
Helsingborgs, Klippans och Ängelholms
tingsrätter läggs samman med kansliort i
Helsingborg (dnr Ju2000/3769).
Domstolsverket har i en promemoria som
remissbehandlats redovisat olika alternativ för en
förändrad tingsrättsorganisation i Nordvästra
Skåne. Slutsatsen i promemorian är att en
organisation där all tingsrättsverksamhet samlas
till en domstol i Helsingborg ger störst fördelar
för verksamheten. De flesta fördelar som finns i
en större organisation uppnås dock även i det
alternativ som innebär att man skapar en
tingsrätt med flera verksamhetsorter. I
promemorian förordas därför att man skapar en
gemensam domkrets för Nordvästra Skåne med
dömande verksamhet i Helsingborg, Landskrona
och Ängelholm.
Remissutfallet blev blandat. Flertalet
remissinstanser ifrågasätter inte behovet av en
organisationsförändring i regionen. Däremot har
remissinstanserna olika uppfattningar om hur
den ändrade organisationen skall vara utformad.
Några av remissinstanserna pekar på att
promemorian inte behandlar
tingsrättsorganisationen i hela Skåne län.
Hovrätten över Skåne och Blekinge vill således i
första hand se ett förslag till en framtida
tingsrättsorganisation i hela länet. Hovrätten
anför, att redan möjligheterna till samverkan eller
sammanslagning som även innefattar Eslövs
tingsrätt, gör att Landskrona tingsrätt tills vidare
bör avföras från diskussionen. Enligt hovrätten
går det inte att göra en allsidig bedömning av
dömandet i denna domkrets om inte också
domkretsarna för åtminstone Eslövs och Lunds
tingsrätter tas i beaktande. Hovrätten, vars
överväganden därför bara omfattar
Helsingborgs, Klippans och Ängelholms
tingsrätter, förordar att dessa tingsrätter läggs
samman till Helsingborg. Även Helsingborgs
tingsrätt och Sveriges Domareförbund anser att
en mer samlad översyn av
tingsrättsorganisationen i Skåne bör övervägas.
Helsingborgs tingsrätt framhåller att det kan
finnas anledning att ytterligare överväga en
lösning där Landskrona tingsrätt förs samman
med bl.a. Eslövs tingsrätt. Sveriges
Domareförbund framhåller att promemorian
inte ger tillräckligt underlag för ett
ställningstagande till om Landskrona tingsrätt
vid en eventuell sammanläggning med annan
domstol skall föras till Lunds eller Helsingborgs
tingsrätt.
När det därefter gäller de olika
organisationsalternativen förordar Hovrätten
över Skåne och Blekinge, med ovan angiven
reservation, Helsingborgs tingsrätt,
Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i Malmö,
Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Skåne
det organisationsalternativ som innebär att all
dömande verksamhet samlas till en tingsrätt i
Helsingborg. Kriminalvårdsstyrelsen anser att
det generellt är att föredra om
tingsrättsverksamheten koncentreras till ett färre
antal orter.
Klippans tingsrätt, nämndemännen vid
Klippans tingsrätt och Landskrona tingsrätt
förordar att det bildas en tingsrätt för
Nordvästra Skåne med dömande verksamhet på
de orter som i dag har sådan verksamhet. Svalövs
kommun anför att fördelarna med en domkrets
med en tingsrätt med verksamhet på flera orter
överväger nackdelarna och att dömande
verksamhet även i fortsättningen bör bedrivas i
Klippan.
Nämndemännen och notarierna vid
Ängelholms tingsrätt förordar att det bildas två
tingsrätter i Nordvästra Skåne, en i Helsingborg
och en i Ängelholm.
Ängelholms tingsrätt, Landskrona kommun,
Landskrona nämndemannaförening och Sveriges
Domareförbund förordar att Klippans och
Ängelholms tingsrätter läggs samman med
verksamhet enbart i Ängelholm.
Båstads kommun och Ängelholms kommun
tillstyrker en förändrad tingsrättsorganisation
antingen med två tingsrätter, en i Helsingborg
och en i Ängelholm, eller med tre tingsrätter, i
Helsingborg, Landskrona och Ängelholm.
Klippans kommun och Örkelljunga kommun
vill att Klippans tingsrätt behålls.
Domstolsverket har efter remissbehandlingen
funnit att frågan om hur den dömande
verksamheten i Landskrona tingsrätt bör
organiseras i framtiden, som anmärkts i
promemorian och även framhållits av flera
remissinstanser, är beroende av inte bara
organisationen av övriga tingsrätter i Nordvästra
Skåne utan också av den framtida organisationen
av Eslövs och Lunds tingsrätter. För att inte
föregripa resultatet av de överväganden rörande
Landskrona tingsrätt som bör ske i samband
med att Eslövs och Lunds tingsrätter utreds,
anser Domstolsverket att Landskrona tingsrätt
för närvarande bör lämnas utanför förslaget om
en ny tingsrättsorganisation i Nordvästra Skåne.
Domstolsverket delar den bedömningen som
flertalet remissinstanser inom rättsväsendet
förordat att verksamheten främjas bäst om all
verksamhet koncentreras till Helsingborg.
Flertalet av dessa remissinstanser har också
avstyrkt att det skapas en domstol med flera
verksamhetsorter. Flera remissinstanser förordar
endast en sammanläggning av Ängelholms och
Klippans tingsrätter med verksamhet i
Ängelholm. Domstolsverket bedömer att en
sådan lösning inte skapar en tingsrätt med
administrativ och judiciell bärkraft i enlighet med
de riktlinjer som regeringen redovisat i skrivelsen
Reformeringen av domstolsväsendet – en
handlingsplan (skr. 1999/2000:106). En tingsrätt
med all verksamhet samlad i Helsingborg skulle å
andra sidan med traditionell bemanning få cirka
20 rotlar. I en sådan domstol finns enligt
Domstolsverket alla förutsättningar att leva upp
till de olika kvalitetskrav som kan ställas på
verksamheten, både medborgarnas och
domstolspersonalens. Omfattningen av
verksamheten skulle göra att organisationen blir
hållbar i ett längre perspektiv. Organisationen
skulle också bli stor nog för att bära
specialistkompetens även i den administrativa
verksamheten. Därmed skulle tingsrättens
oberoende av den centrala administrationen bli
större. I jämförelse med den bärkraft som i olika
avseenden skulle uppnås för verksamheten om
den samlades i Helsingborg kan det inte anses
som den bästa lösningen att behålla Ängelholms
tingsrätt. Särskilt inte som avstånden mellan
Ängelholm och Helsingborg och inom en
sammanslagen domkrets är små och
kommunikationerna goda. Mellan Ängelholm
och Helsingborg är det t.ex. endast omkring 27
km. Inte heller för att tillgodose allmänhetens
krav på tillgänglighet till domstolarna behövs
således dömande verksamhet både i Ängelholm
och Helsingborg.
Regeringen delar flertalet remissinstansers
bedömning att en organisationsförändring är
nödvändig. När det gäller förslaget att samla all
verksamhet till Helsingborg genom en
sammanläggning av domstolarna, konstaterar
regeringen att Domstolsverkets förslag gör en
attraktiv arbetsmiljö för de anställda möjlig. En
domstol av denna storlek innebär också att det
finns målunderlag för en god
beredningsorganisation som innebär en
möjlighet att renodla domarrollen till gagn för
verksamheten. Domstolssekreterare och
beredningsjurister kan erbjudas stimulerande
arbetsuppgifter i en annan omfattning än i dag.
Domstolsverkets förslag innebär också att
nödvändig specialisering kan genomföras och att
personalen kan erbjudas kompetensutveckling i
större utsträckning och till nytta för
verksamheten vid domstolen.
Regeringen anser att det från
verksamhetssynpunkt är bäst att bedriva all
verksamhet i en domkrets med dömande
verksamhet inte bara i Helsingborg utan också i
Ängelholm. En förutsättning för detta är
naturligtvis att verksamheten på båda
kansliorterna kan ges tillräckligt underlag för att
bedrivas effektivt. De flesta fördelar som finns i
en större organisation kan då uppnås. En sådan
organisation är flexibel och ger möjligheter att
klara exempelvis arbetstoppar och frånvaro.
Utrymme ges också för personalen att få
nödvändig kompetensutveckling. Liksom i en
sammanslagen domstol finns det möjligheter att
ha specialistkompetens såväl i den dömande som
i den administrativa verksamheten. Regeringen
bedömer att detta är fullt genomförbart med den
nu föreslagna domkretslösningen.
Regeringen avser därför att ge
Domstolsverket i uppdrag att senast den 1 juli
2002 lägga samman Helsingborgs, Klippans och
Ängelholms tingsrätter till en tingsrätt (en
myndighet) med kansliorter i Helsingborg och
Ängelholm.
Tingsrätterna i Dalarnas län
Regeringens bedömning:
Tingsrättsverksamheten i Dalarnas län bör
bedrivas i två domkretsar, en för den norra delen
av länet med kansliort i Mora och en för den
södra länsdelen med kansliort i Falun.
______________
Skälen för regeringens bedömning:
Domstolsverket har i skrivelsen Förslag till ny
tingsrättsorganisation i Dalarnas län den 18
augusti 2000 till regeringen föreslagit att det
genom sammanläggning bildas två tingsrätter i
Dalarnas län. En tingsrätt för länets norra delar
med kansliort i Mora och en tingsrätt för den
södra delen av länet med kansliort i Falun.
Domstolsverket har vidare föreslagit att Mora
tingsrätt skall omfatta dels hela nuvarande Mora
tingsrätts domkrets, dels nuvarande Leksands
tingsrätts domkrets med undantag för Gagnefs
kommun och Vansbro kommun.
Domstolsverket har slutligen i skrivelsen
föreslagit att Falu tingsrätt skall omfatta
nuvarande Falu, Hedemora och Ludvika
tingsrätters domkretsar med undantag för
Vansbro kommun och med tillskott av Gagnefs
kommun (dnr Ju2000/3770).
Som skäl för sitt förslag har Domstolsverket
anfört bl.a. följande. En koncentration av
verksamheten till två platser ger de bästa
förutsättningarna för en för framtiden hållbar
och ändamålsenlig organisation. En tingsrätt i
norra Dalarna kommer för den dömande
verksamheten att få arbetsunderlag för tre
ordinarie domare. Tingsrätten, placerad i Mora,
kommer att få en inskrivningsmyndighet med
relativt stor personal knuten till sig. Dessa
förhållanden och avståndet till den andra
kansliorten gör, som utredaren också kommit
fram till, att tingsrätten bör bilda en självständig
enhet. Genom sammanslagningar av dels Mora
och Leksands tingsrätter till en domstol med en
kansliort i norra Dalarna, dels Falu, Hedemora
och Ludvika tingsrätter till en domstol med en
kansliort i södra Dalarna skapas administrativt
och judiciellt mer bärkraftiga domstolar. Vid en
sådan organisatorisk lösning kommer det att
finnas förutsättningar att ge allmänheten en god
service och att ge lokalerna en utformning som
bättre tillgodoser personalens och allmänhetens
säkerhet. Domstolarna kommer också att ha
goda förutsättningar att bli moderna och
välfungerande arbetsplatser. Med beaktande av
de allmänna kommunikationerna bör Gagnefs
kommun föras till den södra tingsrättens
domkrets, medan Vansbro kommun bör
överföras till den norra tingsrättens domkrets.
En promemoria med motsvarande förslag har
av Domstolsverket remitterats. Svea hovrätt,
Falu tingsrätt, Hedemora tingsrätt, Mora
tingsrätt, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i
Västerås, Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i
Dalarna, Falu kommun, Malungs kommun,
Vansbro kommun, Borlänge
Nämndemannaförening och Falu
Nämndemannaförening, Lokalföreningarna för
Jusek och ST-domstol vid Falu tingsrätt samt
Sveriges Domareförbund har tillstyrkt eller inte
haft någon erinran mot Domstolsverkets förslag.
Siljanskommunerna Leksand, Rättvik, Mora,
Orsa och Älvdalen har i första hand förespråkat
att den dömande verksamheten blir kvar i
Leksand och Mora. Om detta inte är möjligt
förordas att dömandet förläggs till Mora.
Gagnefs kommun ansluter sig till
Siljanskommunernas yttrande. Om Leksands
tingsrätts domkrets förs över till Mora ansluter
sig Gagnefs kommun till förslaget att
kommunen förs över till den södra tingsrätten.
Leksands tingsrätt, Ludvika tingsrätt, Ludvika
kommun, Smedjebackens kommun, Leksands
domsagas Nämndemannaförening,
Lokalföreningarna för Jusek och ST-domstol vid
Leksands tingsrätt föreslår att de nuvarande
tingsrätterna bildar en myndighet med
verksamhet vid de nuvarande kansliorterna.
Nämndemannaföreningen i Ludvika tar avstånd
från nedläggning av Ludvika tingsrätt. Avesta,
Hedemora och Säters kommuner avstyrker
Domstolsverkets förslag och hemställer att
regeringen lämnar direktiv om en fortsatt
utredning.
Regeringen delar den uppfattning som bl.a.
framförts av Rikspolisstyrelsen att den av
Domstolsverket utsedde särskilde utredaren på
ett klargörande sätt påvisat skälen till att det
genom sammanläggning bör bildas två
tingsrätter i Dalarna, Mora och Falun. En sådan
organisation har förutsättningar att skapa goda
arbetsplatser för de anställda samtidigt som det
skapas möjligheter att utveckla den dömande
verksamheten ytterligare. I länets norra delar är
avstånden avsevärda varför regeringen, i likhet
med Domstolsverket och flertalet
remissinstanser, anser att det är lämpligt att Mora
även i framtiden bör bilda en särskild tingsrätt.
Regeringen avser att ge Domstolsverket i
uppdrag att senast den 1 juli 2001 sammanlägga
Falu, Hedemora och Ludvika tingsrätter med
kansliort i Falun samt att senast vid samma
tidpunkt lägga samman Mora och Leksands
tingsrätter med kansliort i Mora.
Falköpings och Skövde tingsrätter
Regeringens bedömning: Falköpings och Skövde
tingsrätter bör läggas samman med kansliort i
Skövde
Skälen för regeringens bedömning:
Domstolsverket har i skrivelsen Förslag till ny
tingsrättsorganisation i nuvarande Falköpings
och Skövde domsagor den 18 augusti 2000 till
regeringen föreslagit att Falköpings tingsrätt
läggs samman med Skövde tingsrätt (dnr
Ju2000/3771). Domstolsverket anser i skrivelsen
att verksamheten främjas bäst om Falköpings
och Skövde tingsrätter läggs samman med
kansliort i Skövde.
Domstolsverket har upprättat en promemoria
i vilken olika organisationsalternativ har
övervägts. Domstolsverket har remissbehandlat
promemorian. Av de tretton remissinstanserna
som har yttrat sig har nio tillstyrkt
Domstolsverkets förslag om att Falköpings och
Skövde tingsrätter läggs samman och att all
verksamhet koncentreras till Skövde. De som har
tillstyrkt förslaget är Skövde tingsrätt, Göta
hovrätt, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i
Göteborg, Rikspolisstyrelsen, Hjo kommun,
Skövde kommun, Länsstyrelsen i Västra
Götalands län samt Sveriges Domareförbund.
Kriminalvårdsstyrelsen anser generellt att en
koncentration av tingsrättsverksamheten till ett
färre antal tingsrätter är att föredra. Falköpings
tingsrätt har den uppfattningen att en
organisation av en domstols karaktär inte kan
vara alltför liten för att de krav som ställs på bl.a.
rättssäkerhet, effektivitet, och service skall kunna
upprätthållas och att tingsrätten när
förändringen av boupptecknings- och
inskrivningsverksamheten genomförs kommer
att nå en nivå då en självständig verksamhet vid
tingsrätten svårligen kan bedrivas.
Nämndemannaföreningen vid Falköpings
tingsrätt förordar sammanläggning av
tingsrätterna i Falköping och Skövde men att
verksamhet finns kvar både i Falköping och
Skövde. Falköpings kommun är för ett
bibehållande av Falköpings tingsrätt.
Kommunen anser att en utveckling av
verksamheten i Falköping skulle kunna ske
genom bl.a. en utvidgning av Falköpings
tingsrätts geografiska verksamhetsområde. Om
bedömningen ändå blir att Falköpings tingsrätt
inte kan kvarstå som en självständig domstol
förordar kommunen bildandet av en gemensam
domkrets antingen mellan Skövde och
Falköpings domstolar eller mellan domstolarna i
förutvarande Skaraborgs län, med dömande
verksamhet på samtliga nuvarande
tingsrättsorter.
Regeringen delar Domstolsverkets och
flertalet remissinstansers bedömning att det från
verksamhetssynpunkt är bäst att bedriva all
verksamhet i en domkrets. Falköpings tingsrätt
bör därför läggas samman med Skövde tingsrätt
för att i den nya tingsrätten ge utrymme för bl.a.
en effektiv beredningsorganisation, en
specialisering med hänsyn till målunderlaget och
andra åtgärder i samma riktning för att få en
långsiktigt hållbar tingsrätt. Regeringen avser att
ge Domstolsverket i uppdrag att senast den 1
oktober 2001 lägga samman Falköpings och
Skövde tingsrätter.
Simrishamns och Ystads tingsrätter
Regeringens bedömning: Simrishamns och Ystads
tingsrätter bör läggas samman med kansliort i
Ystad.
Skälen för regeringens bedömning:
Domstolsverket har i skrivelsen Den framtida
tingsrättsorganisationen i nuvarande
Simrishamns och Ystads domsagor den 22
augusti 2000 till regeringen föreslagit att
Simrishamns och Ystads tingsrätter läggs
samman och att all verksamhet koncentreras till
Ystad. (dnr 2000/3797).
Domstolsverket har som skäl för sitt förslag
anfört bl.a. följande. Vid en så liten enhet som
Simrishamns tingsrätt är det inte möjligt att
bygga upp en kraftfull beredningsorganisation
och därmed renodla domarrollen. En sådan liten
enhet som Simrishamns tingsrätt utgör är sårbar
vid ledighet för semester, sjukdom,
kompetensutveckling m.m. Det är också svårt att
vid en liten domstol kunna möta den
rättssökande allmänhetens berättigade krav på
service. Syftet med en organisatorisk förändring
av tingsrättsorganisationen i Simrishamns och
Ystads domsagor är att i regionen skapa en
domstolsorganisation som har bättre såväl
judiciell som administrativ bärkraft och som är
mer flexibel och verksamhetseffektiv än dagens
organisation. Verksamheten vid Simirishamns
tingsrätt kan inte ens om den skulle ingå i en
större domkrets bli långsiktigt hållbar. En
sammanläggning av Simrishamns och Ystads
tingsrätter ger en tingsrättsorganisation med
större judiciell och administrativ bärkraft än
dagens organisation. Närheten mellan Ystad och
Simrishamn samt de goda allmänna
kommunikationerna mellan orterna motiverar
inte att domstolsverksamhet bedrivs i såväl Ystad
som Simrishamn. En sammanlagd domstol i
Ystad tillgodoser väl de krav som från ett
medborgarperspektiv kan ställas på
verksamheten.
Domstolsverket har remitterat en promemoria
med motsvarande förslag.
Av de sexton remissinstanser som yttrat sig
har sju tillstyrkt Domstolsverkets förslag. De
remissinstanser som tillstyrkt förslaget är
Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i Malmö,
Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Skåne,
Ystads kommun och Sveriges Domareförbund.
Ystads tingsrätt och
Nämndemannaföreningen vid Ystads tingsrätt
anser att, om en sammanläggning beslutas, all
verksamhet skall koncentreras till Ystad.
Kriminalvårdsstyrelsen anser generellt att en
koncentration av tingsrättsverksamheten till ett
färre antal tingsrätter är att föredra.
De remissinstanser som avstyrkt förslaget är
Simrishamns tingsrätt, Simrishamns kommun,
Nämndemannaföreningen vid Simrishamns
tingsrätt och Lokalföreningen för ST-domstol
vid Simrishamns tingsrätt. Samtliga dessa
remissinstanser anser att det vid Simrishamns
tingsrätt bedrivs en verksamhet av god kvalitet
och att Simrishamns tingsrätt från ett
medborgarperspektiv bör behållas som
självständig domstol.
Regeringen delar Domstolsverkets och
flertalet remissinstansers bedömning att det från
versamhetssynpunkt är bäst att bedriva
verksamhet i en domkrets. Simrishamns tingsrätt
bör därför läggas samman med Ystad tingsrätt
för att i den nya tingsrätten ge utrymme för bl.a.
en effektiv beredningsorganisation och andra
åtgärder i samma riktning för att få en långsiktigt
hållbar tingsrätt. Regeringen avser att ge
Domstolsverket i uppdrag att senast den 1
januari 2002 lägga samman Simrishamns och
Ystads tingsrätter.
Organisatorisk samverkan mellan överrätterna i
Norrland
Domstolsverket har på regeringens uppdrag i
samråd med Hovrätten för Nedre Norrland,
Hovrätten för Övre Norrland och
Kammarrätten i Sundsvall utrett
förutsättningarna för en organisatorisk
samverkan mellan överrätterna i Norrland m.m.
Domstolsverket och presidenterna för
överrätterna i Norrland har övervägt olika
samverkansalternativ.
Regeringen avser inte med anledning av denna
utredning vidta några åtgärder för organisatorisk
samverkan mellan överrätterna i Norrland.
4:6 Kriminalvården
Tabell 4.29 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
3 957 390
Anslags-
sparande
-75 685
2000
Anslag
3820254
Utgifts-
prognos
3 932 000
2001
Förslag
4 148 078
2002
Beräknat
4 127 855
1
2003
Beräknat
4 218 606
2
1Motsvarar4 043 078 tkr i 2001 års prisnivå.
2Motsvarar 4 043 078 tkr i 2001 års prisnivå.
Under år 1998 förbrukade kriminalvården 318
miljoner kronor mer än vad som anslagits för
verksamheten. Detta har lett till att det tidigare,
omfattande, anslagssparandet nu förbrukats i sin
helhet och att kriminalvården istället behövt
utnyttja en del av sin anslagskredit. Vid
budgetårets slut hade anslagskrediten utnyttjats
med 75 miljoner kronor.
Enligt gällande prognos kommer
kriminalvården under innevarande budgetår att
förbruka 112 miljoner kronor mer än anvisade
anslag. Kriminalvårdsstyrelsens anslag har under
ett antal år varit nedjusterat för att det tidigare
omfattande anslagssparandet skulle förbrukas.
När nu anslagssparandet är förbrukat i sin helhet
finns således skäl att på nytt överväga
anslagsnivån.
Budget för avgiftsbelagd verksamhet
Kriminalvården disponerar inkomster från
arbetsdriften inom kriminalvården. För
arbetsdriften gäller inte kravet på full
kostnadstäckning. Inkomsterna täcker drygt
hälften av kostnaderna för arbetsdriften.
Av 5 § lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning
med elektronisk kontroll framgår att dömda som
deltar i försöksverksamheten skall betala en
avgift. Avgiften uppgår till 50 kronor per dag,
dock högst 3 000 kronor. Avgiften skall betalas i
förskott till Kriminalvårdsstyrelsen för att
därefter kvartalsvis tillföras brottsofferfonden.
Tabell 4.30 Avgiftsbelagd verksamhet
Tusentals kronor
Ej disponibla/intensiv-
övervakning
Disponibla/arbetsdrift
Utfall 1999
2 593
126 065
Prognos 2000
3 150
127 000
Prognos 2001
3 150
125 000
Regeringens överväganden
Under början av 1990-talet var kriminalvårdens
anslagsförbrukning lägre än anvisade medel,
vilket innebar att kriminalvården byggde upp ett
stort anslagssparande. Orsaken var i första hand
att beläggningen vid anstalter och häkten
minskade. I det korta perspektivet blev
kriminalvårdens häktes- och anstaltsorganisation
överdimensionerad. Beläggningen minskade
främst på grund av att verkställighetsreformen
intensivbevakning med elektronisk kontroll har
utvidgats men också på grund av att antalet
fängelsedomar minskade.
Mot denna bakgrund minskades
kriminalvårdens anslagsram i enlighet med
budgetpropositionerna för åren 1997 respektive
1998 med 867 miljoner kronor fördelat på åren
1997–2000. Av dessa neddragningar har 423
miljoner varit rampåverkande.
Vid utgången av budgetåret 1999 hade det
tidigare anslagssparandet förbrukats i sin helhet
och kriminalvården har under år 1999 även
utnyttjat en del av sin anslagskredit. Den
ekonomiska situationen är ansträngd.
Regeringen föreslog i budgetpropositionen för
år 2000 att ett antal områden inom
kriminalvården skulle prioriteras och riksdagen
ställde sig bakom detta. De områden som då
prioriterades överensstämmer väl med de
områden regeringen vill lyfta fram i denna
budgetproposition och som beskrivs under
avsnittet 4.4 Politikens inriktning. Vidare
bedömer Kriminalvårdsstyrelsen att en viss
volymökning är att vänta under de kommande
åren och att man därför kommer att behöva
utöka antalet anstaltsplaster med omkring 100
och antalet häktesplatser med ca 30. Ett annat
viktigt område där kriminalvården behöver
intensifiera utvecklingen är
kompetensförsörjningen. Detta gäller inte minst
kompetensutvecklingen för personal med
klientnära arbete.
I syfte att ge kriminalvården förutsättningar
att upprätthålla en hög kvalitativ nivå inom
verksamheten, möta förväntade volymökningar
och för att kunna fullfölja arbetet med de
prioriteringar statsmakterna tidigare fastslagit för
kriminalvården samt för att ge förbättrade
möjligheter till kompetensutveckling föreslår
regeringen att en ramhöjning om 166 miljoner
kronor tillförs anslaget. Dessutom föreslår
regeringen att anslaget tillförs en engångsvis
höjning om 105 miljoner kronor för år 2001 för
att ge ytterligare förstärkta möjligheter för
kriminalvården att utveckla ovan nämnda
områden.
Till följd av tidigare beslut läggs för år 2001 de 8
miljoner kronor åter som ramanslaget drogs ned
med engångsvis för år 2000. Anslaget dras vidare
ned med 3 miljoner motsvarande de engångsvisa
medel som tillfördes enligt beslut i
budgetpropositionen för år 2000. Slutligen sänks
anslaget med 144 000 kronor för att delfinansiera
arkivhållningen.
Vid beräkningen av anslaget för år 2001 har
vissa tekniska justeringar gjorts av anslaget som
motsvaras av ändrade utgifter. Som
kompensation för beräknade utgiftsökningar för
löner, lokaler m.m. räknas anslaget därför upp
med 53 361 000 kronor.
Mot bakgrund av detta föreslår regeringen att
kriminalvårdens anslag för 2001 fastställs till
4 148 078 000 kronor. För åren 2002 och 2003
beräknas anslaget till 4 127 855 000 kronor
respektive 4 218 606 000 kronor.
Tabell 4.31 Beräkning av anslaget 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
3 818 717
Ramhöjning
166 000
Engångsvis höjning
105 000
Återläggning
8 144
Ändring m.a.a. tidigare beslut
-3 000
Pris- och löneomräkning
53 361
Arkivhållning
-144
Förslag 2001
4 148 078
4:7 Brottsförebyggande rådet
Tabell 4.32 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor (löpande priser)
1999
Utfall
44 008
Anslags-
sparande
2 950
2000
Anslag
50 005
Utgifts-
prognos
59 100
2001
Förslag
42 405
2002
Beräknat
43 2711
2003
Beräknat
44 2072
1Motsvarar 42 405 i 2001 års prisnivå
2Motsvarar 42 405 i 2001 års prisnivå
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är ett
stabsorgan under regeringen och ett expertorgan
inom rättsväsendet. Rådets övergripande mål är
att främja brottsförebyggande arbete genom
utveckling, utvärdering, tillämpad forskning och
information inom det kriminalpolitiska området
och därigenom bidra till att minska
brottsligheten och öka tryggheten.
Viktiga inslag i verksamheten är att ta fram
underlag till regeringen och rättsväsendets
myndigheter för åtgärder och prioriteringar i det
kriminalpolitiska arbetet, utvärdering av vidtagna
åtgärder och stöd till lokalt brottsförebyggande
arbete.
Två rådgivande organ är knutna till
myndigheten dels en referensgrupp för
rättsväsendet, dels en vetenskaplig nämnd med
representanter från olika ämnesområden.
Det genomsnittliga antalet anställda hos BRÅ
var 58, jämfört med 55 föregående budgetår.
BRÅ har gjort relativt omfattande
nyrekryteringar under år 1999. På
handläggarnivå är könsfördelningen jämn.
Däremot finns vissa tydliga könsskillnader när
det gäller disputerade forskare. Vid myndigheten
är två av nio forskare kvinnor. Denna situation
återspeglar det som i övrigt gäller inom den
kriminologiska forskningen.
Myndigheten har också ambitionen att öka
den etniska och kulturella mångfalden bland
personalen. Erfarenheterna hittills är att det är
relativt svårt att få personer med
invandrarbakgrund som söker kvalificerade
forskartjänster.
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
BRÅ:s verksamhet kan delas in i
verksamhetsområdena stöd till lokalt
brottsförebyggande arbete, forsknings- och
utvecklingsverksamhet, informations- och
förlagsverksamhet samt officiell statistik för
rättsväsendet.
Resultat
Lokalt brottsförebyggande arbete
BRÅ skall på olika sätt stimulera lokalt
brottsförebyggande arbete. I årsredovisningen
för år 1999 konstaterar BRÅ att ett stort antal av
landets kommuner har inrättat s.k. lokala
brottsförebyggande råd eller motsvarande
organisationer. Arbetet med att stimulera lokalt
brottsförebyggande arbete har skett dels genom
att myndighetens personal deltagit vid ett stort
antal konferenser, seminarier och
utbildningsdagar på såväl lokal som regional nivå,
dels beviljat ekonomiskt stöd till
brottsförebyggande projekt och till kommuner
för att inrätta ett lokalt råd eller annan
samarbetsorganisation.
Totalt har 104 projekt erhållit ekonomiskt
stöd med sammanlagt 7,3 miljoner kronor.
Utöver startbidrag prioriterades under året
ansökningar som avsåg verksamheter inom
skolans område, brottsförebyggande åtgärder i
storstäder, kartläggning av lokala problem- och
resursbilder och utvärdering av konkreta projekt.
I avsnitt 4:15 Bidrag till brottsförebyggande
arbete redogörs mer utförligt för det
ekonomiska stödet till brottsförebyggande
arbete och vissa förändringar i detta.
Erfarenheterna från lokalt brottsförebyggande
arbete har sammanställts i en serie om fyra idé-
och tipsböcker. En del av det ekonomiska stödet
till brottsförebyggande arbete används för att
säkerställa att den kunskap som erhålls i
projekten kommer andra till del. Detta görs
genom att externa forskare anlitas för
dokumentation, uppföljning och utvärdering av
de av BRÅ finansierade projekten.
Inom myndigheten bedrivs också ett antal
forsknings- och utvecklingsprojekt som syftar
till att utveckla metoderna i det
brottsförebyggande arbetet. Ett sådant projekt är
utvecklingen av databaserade beskrivningar av
brottslighetens geografiska fördelning, så kallade
digitala kartor. I fem kommuner har BRÅ också
gjort särskilda satsningar för att utveckla det
brottsförebyggande arbetet. Syftet var att skapa
förebilder eller i varje fall goda exempel.
Insatserna i de fem kommunerna har i stor
utsträckning bestått av kartläggning och
problemanalys i syfte att stimulera ett
problemorienterat brottsförebyggande arbete.
Forsknings- och utvecklingsverksamhet
BRÅ har under året drivit sammanlagt 32 projekt
av forsknings- och utvecklingskaraktär. Nio
projekt har rört utvärderingar och uppföljningar
av reformer eller åtgärder inom rättsväsendet
bl.a. kriminalisering av bruk av narkotika,
närpolisverksamheten, elektronisk övervakning
och medling. Åtta projekt har rört statistik och
brottsutvecklingen, bl.a. kriminella MC-gäng,
IT-relaterad brottslighet och kvinnors
brottslighet. Fem projekt har rört
brottsförebyggande arbete bl.a. i skolan och i
storstädernas ytterområden. Övriga projekt har
gällt våldsbrott, brott med rasistiska inslag,
brottsoffer och våld mot kvinnor.
Informations- och förlagsverksamhet
De projekt som BRÅ driver resulterar i
rapporter, promemorior och andra skrifter som
huvudsakligen sprids genom försäljning, men
också kostnadsfritt till en grupp av
nyckelpersoner och myndigheter.
Under år 1999 publicerades 25 rapporter.
Försäljningen av tryckta rapporter och antalet
fasta prenumeranter ökade med 19 % respektive
7 %. Alla rapporter finns tillgängliga på BRÅ:s
webbplats. Nyttan och tillgängligheten m.m. har
undersökts genom enkätundersökningar när det
gäller tre rapporter. Även om svarsfrekvensen
varit låg i två av undersökningarna tyder
resultaten enligt BRÅ på att rapporterna varit till
nytta i det dagliga arbetet. Innehållet bedöms
som bra och lättillgängligt.
BRÅ:s tidskrift Apropå har spritts i närmare
50 000 exemplar. I en läsarundersökning fick
tidskriften enligt BRÅ genomgående högt betyg.
Det framkom att den ofta cirkulerar på
arbetsplatserna. BRÅ har på försök träffat en
överenskommelse med polismyndigheten i
Värmland om att tidningen skickas hem till alla
anställda inom värmlandspolisen, till ett
självkostnadspris för polismyndigheten.
Försöket utvidgas nu till andra
polismyndigheter.
I nyhetsbrevet Loopen, som utkommer fyra
gånger per år med en upplaga på 2 700 per
nummer, förmedlas information av betydelse för
lokala brottsförebyggande aktörer. BRÅ
arrangerar konferenser och seminarier och
medverkar även i sådana som arrangeras av
andra. Man har också utvecklat och ökat sina
ansträngningar för att via medierna sprida
kunskap om brott och brottsförebyggande
arbetet till målgrupperna. Detta sker bl.a. genom
ett mera strukturerat pressarbete med fler
pressmeddelanden.
Officiell statistik för rättsväsendet
BRÅ skall sörja för att den officiella
rättsstatistiken är av god kvalitet, tillförlitlig,
relevant och lättillgänglig. Den officiella
rättsstatistikens består av uppgifter om bl.a.
antalet anmälda brott, uppklarade brott, personer
misstänkta och lagförda för brott. BRÅ arbetar
kontinuerligt för att förbättra den officiella
rättsstatistikens kvalitet. Under året har BRÅ
bl.a. definierat konkreta mål för arbetet med
statistikens kvalitet till och med år 2002. För att
arbetet skall vara framgångsrikt är BRÅ
beroende av att de underlag som kommer in är
tillförlitliga och levereras i tid. Omfattande
kontroller har genomförts av BRÅ både av det
inmaterial som utgör grunden för statistiken och
den färdiga statistiken.
BRÅ arbetar med att anpassa statistikens
innehåll efter användarnas behov och önskemål.
Under året har BRÅ infört nya brottskoder för
att förbättra redovisningen av olika brottstyper
bl.a. för redovisningen av miljöbrott,
barnpornografibrott, brott mot alkohollagen och
brott mot personuppgiftslagen. Internationella
jämförelser av kriminalstatistiken är ett område
som särskilt studerats och redovisats till
Justitiedepartementet under år 1999. BRÅ har
även överlämnat en delredovisning av arbetet
med att ta fram statistik över flödet inom
rättsväsendet till Justitiedepartementet.
En stor informationsmängd finns numera i
den databas som byggts upp för framställning av
kriminalstatistik men endast en mindre del
utnyttjas vid redovisningen. BRÅ har därför
börjat planera ett projekt som skall förbättra
statistikens tillgänglighet för forskare och lokala
brottsförebyggande aktörer, journalister m.fl.
Kriminalstatistiken har i stort publicerats
enligt den tidsplan som satts upp. Den publiceras
bl.a. på BRÅ:s webbplats i form av tabeller och
en sammanfattning. Under året har BRÅ börjat
publicera statistik över anmälda brott per månad
enligt önskemål bland annat från
polismyndigheterna.
Analys och slutsatser
BRÅ har i allt väsentligt uppfyllt de mål för
verksamheten som uppställts under år 1999.
Myndigheten fortsätter att utvecklas positivt.
Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket har inte haft några
invändningar i revisionsberättelsen för år 1999
avseende BRÅ.
Verksamhetens inriktning
BRÅ har bedrivit ett omfattande arbete för att
stimulera lokalt brottsförebyggande arbete bl.a.
genom att bevilja startbidrag till sådan
verksamhet och stödja olika brottsförebyggande
projekt. Regeringen anser att det lokala
brottsförebyggande arbetet utvecklas positivt.
När det gäller BRÅ:s forsknings- och
utvecklingsverksamhet konstaterar regeringen
att den ligger väl i linje med vad som prioriteras i
kriminalpolitiken i stort. BRÅ har också ökat
ansträngningarna för att sprida information om
resultaten av verksamheten. Genom sin nya
webbplats har BRÅ ökat tillgängligheten av sin
offentliga information och förstärkt servicen till
målgrupperna. Ett utvecklingsarbete pågår för att
ytterligare kunna målgruppsanpassa
informationen. Vad avser statistikens publicering
är BRÅ på god väg att uppfylla
verksamhetsmålet.
Lokalt brottsförebyggande arbete fortfarande
prioriterat
BRÅ skall prioritera stöd till lokalt
brottsförebyggande arbete. Av särskilt intresse är
brottsförebyggande projekt i
storstadsregionerna. Det blir allt viktigare att
följa upp gjorda stödinsatser och att utvärdera de
olika projekten. BRÅ har också börjat ställa
högre krav på dokumentation och uppföljning av
projektmedel. Delar av det ekonomiska stödet
används även för att anlita externa forskare för
att dokumentera, följa upp och utvärdera de av
BRÅ finansierade projekten. Det är viktigt att
BRÅ utvecklar arbetsmetoder för att så långt
möjligt främja vetenskapliga utvärderingar av
kvalificerade brottsförebyggande verksamheter.
Behovet av kunskap måste tillgodoses
Åtgärder som vidtas inom rättsväsendet måste
bygga på kunskaper om brottsligheten och dess
orsaker. Det är viktigt att BRÅ fungerar som ett
centrum för forsknings- och
utvecklingsverksamheten inom hela
rättsväsendet och att arbetet bedrivs i nära
samverkan med rättsväsendets övriga
myndigheter. Ett exempel på detta är att BRÅ,
som ett led i kampen mot brott med rasistiska,
främlingsfientliga eller homofobiska inslag, i
regleringsbrevet för år 2000 fick i uppdrag att
upprätta en strategi för att medverka till att
säkerställa att rättsväsendets personal har god
kunskap om såväl grunden för dessa brott som
situationen för dem som utsätts för sådana brott.
BRÅ har i samarbete med övriga myndigheter
inom rättsväsendet utvecklat en gemensam
utbildningsstrategi. För det fortsatta arbetet har
en gemensam arbetsgrupp bildats med
representanter från BRÅ, Riksåklagaren,
Ekobrottsmyndigheten, Rättsmedicinalverket,
Kriminalvården, Domstolsverket,
Brottsoffermyndigheten och Rikspolisstyrelsen
inklusive SÄPO för utbyte av erfarenheter och
för att planera gemensamma aktiviteter. Att
utvärdera reformer inom rättsväsendet är en
fortsatt angelägen uppgift. Det är samtidigt
viktigt att BRÅ har beredskap för att med
relativt kort varsel ta hand om uppdrag som
regeringen har behov av att få utförda.
En annan huvuduppgift är att sprida kunskap
om resultaten av verksamheten så att denna kan
komma målgrupper och användare till nytta.
Förbättrad rättsstatistik
BRÅ kommer att på olika sätt arbeta vidare för
att förbättra den officiella rättsstatistikens
kvalitet. Flera åtgärder har också vidtagits för att
öka statistikens tillförlitlighet, relevans och
lättillgänglighet. Detta arbete måste fortsätta
under kommande år innan verksamhetsmålet
kan uppnås.
Det är viktigt att BRÅ fortsätter arbetet med
att målgruppsanpassa statistikens innehåll bl.a.
genom att modernisera olika statistik begrepp
och få fram statistik över flödet inom
rättsväsendet. Brottsstatistiken på lokal nivå skall
också förbättras och kunna publiceras i större
utsträckning än idag på internet. Detta är något
som efterfrågas av bl.a. lokala
brottsförebyggande aktörer och forskare.
Ett utvecklat internationellt samarbete
BRÅ framhåller att det internationella
deltagandet har ökat under år 1999. Men
konstaterar samtidigt att det internationella
nätverket måste förbättras för att få en bättre
bild av den forskning och utveckling som sker i
andra länder. Enligt BRÅ bör man ha ett mer
direkt samarbete med internationella forskare i
enskilda projekt. Regeringen anser att det är
viktigt att BRÅ ytterligare utvecklar sitt
internationella samarbete. Särskild vikt bör
läggas på arbetet inom EU och myndighetens
insatser i samband med regeringens satsning på
rättsbistånd inom Östersjösamarbetet.
Anslag
BRÅ:s ramanslag för år 1999 var 43,7 miljoner
kronor. I detta belopp ingick engångsvis 6
miljoner kronor för forskning om ekonomisk
brottslighet. Vid budgetårets slut fanns ett
anslagssparande på 9,1 miljoner kronor.
Anslaget för år 2000 är 50 miljoner kronor. I
detta belopp ingår engångsvis 8 miljoner kronor
för forskning om ekonomisk brottslighet. För
att kunna fullfölja påbörjade projekt tillförs BRÅ
9 miljoner kronor över tilläggsbudget.
Regeringen föreslår att BRÅ tilldelas ett anslag
på 42 405 000 kronor för budgetåret 2001. För
budgetåren 2002 och 2003 beräknas anslaget till
43 271 000 kronor resp. 44 207 000kronor.
I beräkningen av anslaget för år 2001 har
kompenserats för beräknade utgiftsökningar för
löner, lokaler och övriga förvaltningskostnader.
Beloppet uppgår till 544 000 kronor.
Tabell 4.33 Beräkning av anslaget för 2001
Tusentals kronor
Anslag 2000
50 005
Ändring med anledning av tidigare beslut
-8 1441
Pris- och löneomräkning
544
Förslag 2001
42 405
1 Beloppet avser de engångsvisa medlen för ekonomisk forskning 1999
4:8 Rättsmedicinalverket
Tabell 4.34 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utgift
169 716
Anslags-
sparande
6 757
2000
Anslag
183 549
Utgifts-
prognos
188 000
2001
Förslag
189 386
2002
Beräknat
193 381
1
2003
Beräknat
197 649
2
1 Motsvarar 189 386 tkr i 2001 års prisnivå.
2 Motsvarar 189 386 tkr i 2001 års prisnivå.
Rättsmedicinalverket ansvarar för
genomförandet av rättspsykiatrisk,
rättsmedicinsk, rättskemisk och rättsgenetisk
verksamhet i den utsträckning sådana frågor inte
handläggs av någon annan statlig myndighet.
Rättsmedicinalverkets del av effektmålet för
utgiftsområdet är att genom sin verksamhet
medverka till att skapa goda förutsättningar för
rättssäkerhet och effektivitet inom rättsväsendet.
Verket skall också bidra till att förbättra
samhällets brottsförebyggande arbete genom att
informera om de erfarenheter som vunnits inom
verkets verksamhetsområden.
Rättsmedicinalverket skall vidare bedriva
utvecklingsarbete och ge stöd åt forskning av
betydelse för verksamheten. Personalen skall ha
hög kompetens. Verksamheten skall präglas av
hög kvalitet, bedrivas kostnadseffektivt och med
korta handläggningstider.
Rättsmedicinalverket skall vinnlägga sig om
att tillämpa ett genderperspektiv på
verksamheten.
Budget för avgiftsbelagd verksamhet
Tabell 4.35 Offentligrättslig verksamhet, myndigheten
disponerar avgiftsintäkter. Rättsgenetik.
Tusental kronor
Offentlig-
rättslig
verksamhet
Intäkter till
inkomsttitel
(Som inte får
disponeras)
Intäkter
som får
disponeras
Kostnader
Resultat
(intäkt -
kostnad)
Utfall 1999
-
15 270
15 936
-666
Prognos 2000
-
16 600
17 120
-520
Budget 2001
-
16 500
16 000
500
Rättsmedicinalverket bedriver avgiftsfinansierad
verksamhet inom den rättsgenetiska
avdelningen.
Tabell 4.36 Uppdragsbelagd. Rättskemi.
Tusental kronor
Uppdragsverksamhet
Intäkter
Kostnader
Resultat
(Intäkt -
kostnad)
Utfall 1999
(varav tjänsteexport)
15 418
16 262
-844
Prognos 2000
(varav tjänsteexport
16 000
15 670
330
Budget 2001
(varav tjänsteexport)
16 000
15 500
500
Rättsmedicinalverket bedriver
uppdragsverksamhet inom den rättskemiska
avdelningen.
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
Resultat
I så gott som samtliga ärenden, oavsett
verksamhetsområde, har Rättsmedicinalverket
uppfyllt de krav som ställts på undersöknings-
och handläggningstider. En kraftig ökning av
antalet rättspsykiatriska undersökningar (RPU)
har dock lett till att väntetiderna ökat. Även
inom rättsmedicinen har handläggningstiderna
ökat något bl.a. till följd av bristen på rättsläkare.
Verket har under år 1999 satsat aktivt på
forskning och utveckling inom de olika
verksamhetsgrenarna. Detta arbete har bl.a.
resulterat i ett stort antal publicerade
vetenskapliga artiklar och att ett antal anställda
disputerat i olika ämnen. Verket har fortsatt
arbetet med kvalitetssäkring och system för
resultatanalys samt med metod- och
kvalitetsutveckling.
Ett utvecklingsprogram, RMV-PLUSS, har
påbörjats under året för att bland annat förstärka
medborgarperspektivet. Syftet är också att
utveckla ledarskapet för att på så sätt bättre ta
tillvara personalens kapacitet och därmed minska
personalomsättningen och trycket på
bristgrupperna.
Rättspsykiatri
Under år 1999 har domstolarnas efterfrågan på
RPU fortsatt att öka. 657 RPU har utförts,
vilket är nästan 10 % fler än under åren 1997
och 1998. Detta har lett till att väntetiden i
häkte ökat. Antalet s.k. §7-intyg som
Rättsmedicinalverket utfärdat var under 1999
totalt 1 837, vilket motsvarar nivån under
senare år. Denna nivå bedöms kvarstå under år
2000 och de närmast följande åren.
Rättsmedicinalverket arbetar aktivt med att
vidareutveckla kvaliteten inom den
rättspsykiatriska verksamheten genom bl.a.
kvalitetssäkring och kompetensutveckling.
Domstolarna har även under år 1999 i mycket
hög grad (98 %) följt de förslag till påföljd som
förordats i verkets utlåtanden.
Metoder och tekniker när det gäller olika
former av risk- och farlighetsbedömningar samt
riskhantering har också utvecklats positivt.
Rättsmedicin
Antalet rättsmedicinska förrättningar har legat
på en stabil nivå under de senaste åren. Antalet
förrättningar har minskat med cirka 200 (2,5 %)
sedan år 1998 och ligger på i stort sett samma
nivå som år 1997. Totalt har 7 638 förrättningar
gjorts under år 1999. De rättsmedicinska
obduktionerna är den numerärt dominerande
förrättningen med 5 387 förrättningar utförda
under året.
Handläggningstiderna inom rättsmedicinen
har ökat något. Den främsta orsaken till detta är
den fortsatta bristen på utbildade rättsläkare.
Rättsmedicinalverket arbetar dock aktivt med
denna fråga och har också fått ett tillskott till
anslaget under år 2000 för detta ändamål.
Insatserna har i viss mån förbättrat
rekryteringsläget. Det interna kvalitetsarbetet
har utvecklats under året bl.a. genom arbete i en
särskild kvalitetsutvecklingsgrupp.
Rättskemi
Rättskemiska analyser utförs i ca 90 % av alla
rättsmedicinska dödsfallsundersökningar.
Antalet analyser har legat tämligen konstant på
knappt 5 000 ärenden under senare år. Trenden
under 1990-talet med ett minskat antal
trafikärenden för att undersöka alkoholhalt i
blod bröts under år 1999 som en följd av att
alkoholbestämning även utförs på dem som
misstänks för drograttfylleri. Antalet
drograttfylleriärenden har dessutom ökat
dramatiskt till följd av ny lagstiftning och ligger
nu på en nivå som motsvarar 2 700 analyser på
årsbasis. En fortsatt ökning väntas dessutom.
Inom den uppdragsfinansierade verksamheten
har antalet ärenden från kriminalvården, i
huvudsak screeningundersökningar för
narkotika, minskat med 27 % jämfört med år
1998 till följd av ändrad praxis från
uppdragsgivarens sida. Arbetet med
kvalitetssäkring har hög prioritet inom den
rättskemiska avdelningen, vilken återigen
försvarat sin ackreditering hos SWEDAC.
Rättsgenetik
Huvuduppgiften för den rättsgenetiska
avdelningen är faderskapsundersökningar. Den
tidigare nedåtgående trenden i ärendeinflödet har
nu vänts och år 1999 besvarades 1 784 ärenden
mot 1 700 år 1998. Detta motsvarar en ökning
med knappt 5 %. Ökningen relativt sett är
emellertid större med tanke på de sjunkande
födelsetalen. Detta betyder att
faderskapsundersökning utförs i ungefär 2 % av
alla födslar.
Handläggningstiderna har successivt minskat.
Medianhandläggningstiden var under år 1999
kortare än någonsin tidigare. Den rättsgenetiska
avdelningen har framgångsrikt arbetat vidare
med kvalitetssäkring och ännu en gång försvarat
sin ackreditering hos SWEDAC. Den
rättsgenetiska avdelningen deltar även i nordiskt
och internationellt samarbete kring
kvalitetsfrågor.
Analys och slutsatser
Sammantaget har Rättsmedicinalverket i allt
väsentligt uppfyllt statsmakternas övergripande
mål för myndighetens verksamheter och bedrivit
verksamheten enligt regleringsbrevets krav.
Regeringen delar i allt väsentligt de bedömningar
Rättsmedicinalverket har gjort i årsredovisning
och budgetunderlag.
Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket har inte haft några
invändningar i revisionsberättelsen för år 1999
avseende Rättsmedicinalverket.
Verksamhetens inriktning
Domstolarnas allt större benägenhet att begära
rättspsykiatrisk undersökning påverkar
Rättsmedicinalverket i hög grad. Den ökade
efterfrågan ställer hårda krav på en organisation
som framgångsrikt genomfört omfattande
rationaliseringar under 1990-talet. Regeringen
anser det mycket angeläget att
Rättsmedicinalverket upprätthåller en fortsatt
hög kvalitet och effektivitet inom detta område.
För att detta skall vara möjligt behövs ett
resurstillskott för kommande år.
Bristen på utbildade rättsläkare är ett problem
inom den rättsmedicinska
undersökningsverksamheten.
Rättsmedicinalverket har redan under
innevarande år tilldelats extra resurser för att
förbättra förutsättningarna för att rekrytera
rättsläkare. Ett antal läkare under
specialisttjänstgöring har också anställts.
Regeringen anser att detta arbete bör fortsätta
och vidareutvecklas under kommande år.
Resurser för detta ändamål bör tillföras.
Den drograttfyllerilagstiftning som gäller
fr.o.m. den 1 juli 1999 har påverkat den
rättskemiska verksamheten i hög grad.
Efterfrågan på undersökningar har mer än
tredubblats. Hittills har den rättskemiska
avdelningen klarat av att möta den ökande
efterfrågan utan att väntetider uppstått. Det är
angeläget att Rättsmedicinalverket fortsätter att
prioritera dessa undersökningar. Regeringen
anser att en del av det resurstillskott som föreslås
för kommande år bör användas till att säkerställa
en fortsatt hög kvalitet och effektivitet inom
området.
Rättsmedicinalverkets forsknings- och
utvecklingsarbete skall, inom ramen för sitt
verksamhetsområde, ha en sådan inriktning att
det kommer hela rättsväsendet tillgodo.
Kunskapsbasen när det gäller risk- och
farlighetsbedömningar behöver vidgas och
fördjupas. Vidare bör den fortsatta utvecklingen
inom gentekniken prioriteras. Även forskning
och utveckling inom rättsmedicinen och
rättskemin bör på olika sätt lyftas fram.
Anslag
En jämförelse mellan budget och utfall för
budgetåret 1999 visar att Rättsmedicinalverkets
utgifter inom den anslagsfinansierade
verksamheten överstigit anslaget med 411 000
kronor, som tagits från det tidigare
anslagssparandet. Prognosen för
anslagsbelastningen under innevarande budgetår
visar att Rättsmedicinalverkets utgifter kommer
att överstiga anslaget med ca 4,5 miljoner kronor.
Det ackumulerade anslagssparandet uppgick
vid utgången av budgetåret 1998 till 6,75
miljoner kronor. Detta belopp kommer under
innevarande år att delvis förbrukas för att
myndigheten skall kunna möta den del av
utgifterna som inte täcks av anslaget.
I syfte att kunna möta den ökande efterfrågan
främst när det gäller rättspsykiatriska
undersökningar och
drograttfylleriundersökningar samt för att ge
möjligheter att fortsätta och intensifiera
rekryteringen av rättsläkare ökas
Rättsmedicinalverkets ramanslag med 7 000 000
kronor från och med år 2001. Höjningen är
rampåverkande. Vidare har i anslagsberäkningen
kompenserats för beräknade utgiftsökningar för
löner, lokaler och övriga förvaltningskostnader.
Beloppet uppgår till 2 978 000 kronor.
Mot bakgrund av detta föreslås ramanslaget
för år 2001 uppgå till 189 386 000kronor. För
åren 2002 och 2003 beräknas anslaget uppgå till
193 381 000 respektive 197 649 000 kronor.
Tabell 4.37 Beräkning av anslaget 2001
Tusentals kronor
Anslag 2000
182 023
Pris- och löneomräkning
2 978
Engångsvisa medel
-2 600
Justering av premier
-15
Ramhöjning
7 000
Förslag 2001
189 386
4:9 Gentekniknämnden
Tabell 4.38 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
2 398
Anslags-
sparande
401
2000
Anslag
2 601
Utgifts-
prognos
3 002
2001
Förslag
2 842
2002
Beräknat
2 699
1
2003
Beräknat
2 760
2
1 Motsvarar 2 642 tkr i 2001 års prisnivå.
2 Motsvarar 2 642 tkr i 2001 års prisnivå.
Gentekniknämnden inrättades den 1 juli 1994.
Nämnden skall bl.a. följa den nationella och
internationella utvecklingen på
genteknikområdet,
bevaka de etiska frågorna samt bedriva
rådgivande och upplysande verksamhet.
Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket har inte haft några
invändningar i revisionsberättelsen för år 1999
avseende Gentekniknämnden.
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
Målet för Gentekniknämnden är att främja en
etiskt försvarbar och säker användning av
gentekniken så att människors och djurs hälsa
samt miljön skyddas. Detta mål skall nås av
nämnden genom rådgivande verksamhet, genom
att följa utvecklingen på genteknikområdet samt
genom att bevaka de etiska frågorna. Nämnden
har vidare till uppgift att sprida kunskap om den
gentekniska utvecklingen.
Av verksamhetsredogörelsen för budgetåret
1999 framgår att nämnden har verkat för att
målet skall uppnås genom att bl.a. avge yttranden
och synpunkter till Regeringskansliet och olika
myndigheter, bl.a. i fråga om tillstånd till
fältförsök med genetiskt modifierad raps,
potatis, sockerbetor och äppelgrundstammar och
förslag till ändringar i direktiv 90/220/EEG om
avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade
organismer. Vidare har nämnden informerat
allmänheten genom direktkontakt och via
nämndens hemsida. Nämnden har också
anordnat en heldagskonferens om genterapi på
människa samt ett seminarium angående behovet
av forskning inom området ekologi och
genetiskt modifierade organismer samt en
hearing angående transgen fisk. Vidare har
nämnden påbörjat förberedelserna för en
konferens angående teknikvärdering av human-
genetisk diagnostik. Beträffande utvecklingen på
området har nämnden i olika avsnitt redovisat
denna beträffande bl.a. metodutveckling och
genetisk kartläggning, den medicinska
grundforskningen, vacciner, genterapi på
människa samt transgena djur. Nämnden har i
denna del redovisat bl.a. följande. Den. s.k.
DNA-array teknologin, som tillåter att tusentals
genanalyser kan göras samtidigt har fått sitt
genombrott. Genomenet bl.a. hos vissa
bakterier, växter och insekter har
sekvensbestämts. Tidtabellen för den fullständiga
sekvenseringen av den mänskliga arvsmassan
inom ramen för HUGO-projektet har
reviderats. Minnets mekanismer håller på att
kartläggas. Den genetiska bakgrunden till Retts
sjukdom har börjat klarna. Förhoppning finns
om att positivt kunna påverka
sjukdomsutvecklingen vid Alzheimers sjukdom.
Djurstudier har gett hopp om möjlighet att med
genterapimetodik kunna behandla övervikt,
kronisk smärta och högt blodtryck. I USA har
ett tiotal dödsfall som kan sättas i samband med
kliniska försök med genterapi rapporterats. Det
kan dock ha varit patienternas dåliga
allmäntillstånd som orsakat dödsfallen. Av
berättelsen framgår vidare att
informationsbehovet är stort.
En parlamentarisk kommitté –
Bioteknikkommittén – utreder för närvarande
frågor om biotekniken i samhället (dir.
1997:120). I kommitténs uppdrag ingår bl.a. att
bedöma långsiktiga förändringseffekter av den
moderna biotekniken samt lämna förslag till en
övergripande politik för området i ett
internationellt perspektiv.
Kommittén har i maj 1999 lämnat ett
delbetänkande angående Gentekniknämndens
arbetsuppgifter och sammansättning (SOU
1999:70). I betänkandet föreslås inte några
förändringar härvidlag. Kommittén har
emellertid för avsikt att återkomma till dessa
frågor i slutbetänkandet. Kommitténs
slutbetänkande skall lämnas senast den 1
december 2000.
Analys och slutsatser
Gentekniknämnden skall främja en etiskt
försvarbar och säker användning av gentekniken
så att människors och djurs hälsa samt miljön
skyddas. Det är av förklarliga skäl svårt att på
gängse sätt mäta om ett sådant mål har uppnåtts
eller inte. Regeringens bedömning är att
Gentekniknämnden genom sin allsidiga
verksamhet inom området på ett förtjänstfullt
sätt har verkat för att uppnå detta mål.
Utvecklingen inom genteknikområdet går
snabbt. Gentekniken kan exempelvis innebära att
mänskligt lidande i olika avseenden kan
elimineras men också medföra risker för
missbruk eller andra negativa konsekvenser. Det
är mot den bakgrunden viktigt att utvecklingen
på genteknikområdet följs upp.
Gentekniknämndens verksamhet är därför
mycket betydelsefull. Omfattningen av
nämndens verksamhet får anses vara väl avvägd.
Vid utgången av 1999 uppgick anslagssparandet
till 401 000 kronor. Gentekniknämnden har för
avsikt att använda sparandet till att anordna
konferenser inom genteknikens område.
Anslagssparandet beräknas att förbrukas under
år 2000.
För att anordna en nationell konferens under
år 2001 om bl.a. etiska, sociala, ekonomiska
aspekter på kartläggning av gener hos människa
och/eller djur, växter och mikroorganismer
föreslår regeringen att anslaget för år 2001
engångsvis tillförs 200 000 kronor. Anslaget 4:5
Domstolsväsendet m.m. minskas med
motsvarande belopp.
Som kompensation för beräknade ökade
utgifter för löner, lokaler m.m. justeras anslaget
upp med 41 000 kronor.
Regeringen föreslår att anslaget fastställs till
2 842 000 kronor för år 2001. För åren 2002 och
2003 beräknas anslaget till 2 699 000 kronor
respektive 2 760 000 kronor.
Tabell 4.39 Beräkning av anslaget för 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
2 601
Pris- och löneomräkning
41
Engångsvis överföring
200
Förslag 2001
2 842
4:10 Brottsoffermyndigheten
Tabell 4.40
Tusental kronor
1999
Utfall
14 300
Anslags-
sparande
908
2000
Anslag
14 940
Utgifts-
prognos
16 200
2001
Förslag
16 852
2002
Beräknat
17 206
1
2003
Beräknat
17 585
2
1Motsvarar 16 852 tkr i 2001 års prisnivå.
2 Motsvarar16 852 tkr i 2001 års prisnivå.
Brottsoffermyndighetens övergripande mål och
uppgifter är att tillförsäkra den enskilde
rättstrygghet och rättssäkerhet, att främja
brottsoffers rättigheter, att bevaka deras behov
och intressen samt att verka för att den som är
berättigad till brottsskadeersättning får sådan.
Myndigheten skall särskilt pröva ärenden om
brottsskadeersättning och ärenden om bidrag
från brottsofferfonden. Vid myndigheten finns
en särskild nämnd som prövar vissa ärenden om
brottsskadeersättning och ett råd som prövar
frågor om bidrag från brottsofferfonden.
Brottsoffermyndigheten har i medeltal haft 41
anställda under året.
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
Resultat
I regleringsbrevet för år 1999 anges att minst
70 % av brottsskadeärendena skall handläggas
inom tre månader med bibehållen kvalitet, att
ärendebalansen i fråga om brottsskadeersättning
skall minska, att de organisationer och projekt
som bedöms kunna tillföra brottsoffer störst
nytta skall beviljas bidrag ur brottsofferfonden
och att projekt inriktade mot våld mot kvinnor
därvid skall prioriteras samt att
Brottsoffermyndigheten skall prioritera
informationsinsatser som bidrar till att sprida
kunskap om brottsoffers rättigheter.
Under år 1999 inkom 6 133
brottsskadeärenden. Det innebär en ökning
jämfört med år 1998 med ca 14 %. Fördelat på de
två skadetyperna har personskadeärendena ökat
med 676 st och sak- och
förmögenhetsskadeärendena med 70 st.
Myndigheten bedömer att antalet inkomna
ärenden kommer att öka ytterligare under år
2000.
Myndigheten har under år 1999 inte uppnått
målet att handlägga 70 % av brottsskadeärendena
inom tre månader. Som förklaring till detta har
myndigheten framför allt hänvisat till den
kraftigt ökade tillströmningen av ärenden. Trots
den 14 % ökningen av antalet inkomna ärenden
har myndigheten uppnått målet att
ärendebalansen skall minska. Ärendebalansen vid
årets slut var 1709, vilket är en minskning
jämfört med föregående år med ca 4 %. Under år
1999 avgjordes 6 193 ärenden. Jämfört med
föregående år är detta en ökning med nära 22 %.
Under år 1999 har de medel som influtit
genom regressverksamheten ökat med 69 % eller
drygt en miljon kronor. Den s.k. fördjupade
utredningsverksamheten av skadelidandes
försäkringsförhållanden och
skadeståndsskyldigas betalningsförmåga har
däremot, på grund av hög arbetsbelastning, inte
kunnat prioriteras i samma utsträckning som
föregående år.
Summan utbetald brottsskadeersättning ökade
under aktuell period med 35 % jämfört med år
1998. Den huvudsakliga förklaring till denna
ökning torde vara att allmänhetens kunskap om
myndighetens verksamhet ökat och att fler
ärenden handlagts. Att den fördjupade
utredningsverksamheten inte bedrivits i samma
utsträckning som föregående år kan i viss mån
också bidragit till detta.
Från brottsofferfonden har under 1999 17,5
miljoner kronor delats ut till 149 olika
brottsofferprojekt. Av dessa var 63 projekt
inriktade på våld mot kvinnor. Ca 4,9 miljoner
kronor av de utdelade medlen har beviljats till
forskningsprojekt, 1,9 miljoner kronor till
utbildning, 4 miljoner kronor till information
och 4,8 miljoner kronor till annan
utvecklingsverksamhet. Bidrag för löpande
verksamhet har lämnats med 1,9 miljoner kronor
till Brottsofferjourernas riksförbund.
Brottsofferfonden tillförs medel främst
genom avgifter från dem som dömts för brott
där fängelse ingår i straffskalan. Fonden tillförs
också medel från dem som avtjänar straff i form
av intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Den dömde kan åläggas att betala en avgift till
fonden om 50 kronor per dag under
verkställigheten, dock högst 3 000 kronor.
Enligt myndighetens prognos för innevarande
år beräknas anslagsbelastningen bli 16,2 miljoner
kronor. Myndigheten kommer därmed att ta
hela sin anslagskredit om 448 000 kronor i
anspråk och ändå göra ett ytterligare
överskridande på 800 000 kronor.
Brott med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska inslag
Brottsoffermyndigheten lägger stor vikt vid att
personalen skall ha god kunskap om grunden för
brott med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska inslag. Denna inställning strävar
myndigheten efter att markera såväl internt som
i utåtriktad verksamhet och en handlingplan för
etnisk mångfald har utarbetats.
Många av de konferenser och temadagar som
Brottsoffermyndigheten har arrangerat under
den senaste tiden har tagit upp frågor kring
rasism och främlingsfientlighet. Under
innevarande år planeras en internutbildning för
all personal i form av en temadag med inbjudna
gästföreläsare. Temadagens inriktning är dels
etnicitet och rasism, dels mekanismer och
mönster bakom brott med rasistiska och
främlingsfientliga inslag utifrån ett
brottsofferperspektiv.
Inför kommande ansökningsperiod till
Brottsofferfonden har myndigheten genom
riktade informationsinsatser särskilt markerat
möjligheterna att söka medel från fonden för
projekt som problematiserar brott med
rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska
inslag ur ett brottsofferperspektiv.
Kompetensförsörjning
Brottsoffermyndigheten är en utpräglad
kunskapsmyndighet, vars personalstyrka till ca
90 % består av akademiskt utbildade, mestadels
jurister. Frånvaron av intern karriär tillsammans
med bland annat ökad efterfrågan på jurister med
skadeståndsrättsliga kunskaper ledde under år
1999 till att många anställda erbjöds och
accepterade andra anställningar.
Personalomsättning var därför fortsatt hög.
Brottsoffermyndigheten verkar för att chefer
och beslutande jurister skall stanna kvar i
myndigheten. Myndigheten strävar också efter
att bibehålla den höga andelen akademiskt
utbildade - en målsättning som man uppnådde
under år 1999. Vid rekrytering strävar
Brottsoffermyndigheten efter en jämn
könsfördelning. Personalstyrkan utgjordes under
år 1999 till 72 % av kvinnor och 28 % män.
Bland chefer och beslutsfattare var motsvarande
siffror 60 % respektive 40 %.
Att öka den etniska mångfalden och bredda
åldersstrukturen bland de anställda ingår i
Brottsoffermyndighetens mål för
kompetensförsörjningen.
Möjligheten att öka den etniska och kulturella
mångfalden bland medarbetarna försvåras av att
majoriteten av de anställda är och måste vara
jurister. Juristutbildningen har ännu en mycket
låg andel studenter med annat än svenskt
medborgarskap eller traditionellt svensk
bakgrund.
År 1999 var personalens genomsnittliga ålder
32 år. Myndigheten ser inget egenvärde i en
utpräglat låg åldersprofil och ansträngningar görs
för att rekrytera personal även i högre åldrar.
Analys och slutsatser
Brottsoffermyndighetens arbete har den
inriktning som statsmakterna bestämt. Målen
som uppställts för verksamheten har i allt
väsentligt uppfyllts. Myndigheten har dock inte
uppnått verksamhetsmålet att minst 70 % av
brottsskadeärendena skall handläggas inom tre
månader med bibehållen kvalitet. Orsaken är
känd och åtgärder har vidtagits.
Myndigheten har tydliga mål för sin
kompetensförsörjning och arbetar aktivt för att
uppnå dessa. I det fortsatta arbetet avser
Brottsoffermyndigheten att ta fram en
handlingsplan för etnisk mångfald som i
relevanta delar samordnas med myndighetens
jämställdhetsplan. Sammanfattningsvis kan
konstateras att myndigheten drivs på ett effektivt
sätt med god kvalitet.
Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket har inte haft några
invändningar i revisionsberättelsen för år 1999
avseende Brottsoffermyndigheten.
Verksamhetens inriktning
Brottsoffermyndigheten har en central funktion
när det gäller stöd till dem som drabbas av brott.
Det är viktigt att ärenden om
brottsskadeersättning handläggs effektivt, snabbt
och med hög kvalitet. Den stora ökningen av
antalet inkommande ärenden har dock lett till att
myndigheten under år 1999 i viss mån fått göra
avkall på den viktiga fördjupade
utredningsverksamheten. Detta jämte det
faktum att antalet ärenden ökat väsentligt gör det
nödvändigt att tillföra myndigheten ytterligare
resurser för att målen för verksamheten skall
kunna uppnås framöver.
För att tillgodose det medborgerliga kravet på
ett starkt stöd till dem som drabbas av brott bör
myndighetens ansträngningar för att förkorta
handläggningstiderna för brottsskadeärenden
fortsätta. Det är också viktigt att myndigheten
utvecklar ytterligare rutiner för att mäta
kvaliteten i besluten. Myndighetens arbete med
att utveckla regressverksamheten, fördjupa
utredningen av den skadelidandes
försäkringsförhållanden och den
skadeståndsskyldiges betalningsförmåga har visat
mycket goda resultat. Det är angeläget att detta
arbete prioriteras och vidareutvecklas.
En översyn och utvärdering av
Brottsofferfondens verksamhet har genomförts
under år 1999. Av rapporten Fem år med
Brottsofferfonden framgår att fonden bidragit till
att förstärka trender och föra in ett
brottsofferperspektiv i olika verksamheter. Det
konstateras också att den har haft stor betydelse
för brottsofferarbetet i Sverige. I
utvärderingsrapporten pekas bl.a. på behovet av
systematiskt kvalitetsarbete, bättre
resultatspridning och en precisering av målen för
fondens verksamhet. Det ökade antalet
ansökningar kräver dessutom ställningstagande
till hur de mycket heterogena projektområdena
skall prioriteras och bedömas mot varandra.
Vidare bör övervägas vilka kriterier som skall
gälla vid prövningen av ansökningar inom varje
område. Det får anses vara en prioriterad uppgift
för myndigheten att diskutera och ta ställning till
de frågor som identifierats i utvärderingen.
Myndigheten fick under verksamhetsåret i
uppdrag att genomföra utbildningsinsatser för
dem som kan komma att utses till särskild
företrädare för barn. Dessa utbildningsinsatser
planerades i samråd med bl.a. en representant för
Sveriges advokatsamfund och inriktades på att
under två kursdagar i internatform ge fördjupade
insikter i såväl barnperspektivet som
brottsofferperspektivet via ett tvärvetenskapligt
program. Antalet anmälningar översteg vida
antalet kursplatser varför ytterligare kurser
erfordras.
Genom förordning (1999:1213) om ändring i
förordningen (1994:426) om brottsofferfond har
kravet på särskilda skäl för bidrag från fonden till
löpande verksamhet tagits bort. Syftet med
denna ändring är att i större utsträckning kunna
lämna ekonomiskt stöd till ideella organisationer
som arbetar med brottsofferfrågor.
Anslag
Antalet inkomna brottsskadeärenden har ökat
kraftigt under första kvartalet 2000. Sannolikt
beror ökningen på att allt fler, genom vidtagna
informationsinsatser, fått kunskap om
möjligheten att ansöka om ersättning från
myndigheten. Enligt myndighetens prognoser
kommer antalet ärenden att öka med minst 15 %
för kommande år.
För att skapa förutsättningar att uppnå
fastställda verksamhetsmål, bl.a. genom att
anställa ytterligare personal, har myndigheten
begärt att ramanslaget skall höjas. Kompetent
personal behövs för att uppnå de
verksamhetsmål som gäller för myndigheten. I
syfte att skapa förutsättningar för att rekrytera
och behålla sådan personal samt för att kunna
vidareutveckla regress- och fördjupad
utredningsverksamhet anser regeringen att
Brottsoffermyndigheten bör medges en
ramhöjning.
Mot bakgrund av detta föreslår regeringen att
Brottsoffermyndighetens anslagsram höjs med
2 000 000 kronor från och med budgetåret 2001.
Regeringen föreslår att
Brottsoffermyndighetens anslag fastställs till
16 852 000 kronor. För åren 2002 och 2003
beräknas anslaget till 17 206 000 kronor
respektive 17 585 000 kronor. Som
kompensation för beräknade ökade utgifter,
löner, lokaler m.m. justeras anslaget med 212 000
kronor.
Tabell 4.41 Beräkning av anslag för 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
14 940
Ändringar m.a.a. tidigare beslut
-300
Pris- och löneomräkning
212
Ramhöjning
2 000
Anslag 2001
16 852
4:11 Ersättning för skador på grund av
brott
Tabell 4.42 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utgift
67 241
Anslags-
sparande
5 273
1
2000
Anslag
74 500
Utgifts-
prognos
80 000
2001
Förslag
74 500
2002
Beräknat
74 500
2003
Beräknat
74 500
1 Efter indragning om 20 000 tkr
Från anslaget betalas ersättning av statsmedel
enligt brottsskadelagen (1978:413) för skador på
grund av brott. Utgifterna på anslaget styrs av
antalet beviljade ansökningar och
brottsskadeersättningens storlek. Anslaget
disponeras av Brottsoffermyndigheten.
Under budgetåret 1999 utbetalades 67 241 000
kronor i brottsskadeersättning. Detta innebär att
summan av utbetalda ersättningar har ökat med
35 % jämfört med föregående år, huvudsakligen
till följd av att allmänhetens kunskap om
myndighetens verksamhet ökat och att allt fler
ärenden handlagts.
Myndigheten har bedömt att belastningen på
anslaget under år 2000 kommer att öka med ca
20 % jämfört med år 1999. Ökningen beror dels
på det ökade antalet inkommande ärenden, dels
på höjda ersättningsnivåer men även på att
myndigheten, för att begränsa den negativa
balansutvecklingen, har minskat det fördjupade
utredningsarbetet.
Regeringen föreslår att anslaget för budgetåret
2001 blir oförändrat och fastställs till 74 500 000
kronor. För budgetåren 2002 respektive 2003 har
anslaget beräknats till 74 500 000 kronor vardera
året.
4:12 Rättshjälpskostnader m.m.
Tabell 4.43 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
755 370
Anslags-
sparande
-9 722
2000
Anslag
754 796
1
Utgifts-
prognos
785 000
2001
Förslag
730 000
2002
Beräknat
802 000
2003
Beräknat
802 000
1 Inklusive en minskning med 47 600 tkr på tilläggsbudget i samband med den
ekonomiska vårpropositionen 2000.
Från anslaget skall betalas de kostnader som
enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken, lagen
(1988:609) om målsägandebiträde och rätts-
hjälpslagen (1996:1619) skall betalas av allmänna
medel. Därutöver skall från anslaget betalas de
kostnader som enligt lagen (1996:1620) om of-
fentligt biträde skall betalas av allmänna medel,
dock inte sådana kostnader som avser offentligt
biträde i ärenden enligt utlänningslagen
(1989:529) och lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll.
Från och med år 2000 finansierar anslaget
också utgifter för särskilda företrädare för barn
enligt 12 § lagen (1999:997) om särskild
företrädare för barn.
De faktorer som styr kostnaderna är framför
allt antalet ärenden, ärendenas svårighetsgrad,
ersättningsnivån till biträden och offentliga
försvarare samt den andel av
rättshjälpskostnaderna som betalas av den
rättssökande.
Enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken och 27 §
rättshjälpslagen samt 25 § lagen om
målsägandebiträde och 5 § lagen om offentligt
biträde bestämmer regeringen den
timkostnadsnorm som ligger till grund för
ersättning för arbete på rättshjälpsområdet. Då
verksamheten avvecklats vid de allmänna
advokatbyråerna har Domstolsverket haft i
uppdrag att se över hur timkostnadsnormen kan
fastställas i framtiden. Uppdraget utmynnade i
ett förslag om att använda timkostnadsnormen
för år 2000 som bas med omräkning av de olika
beståndsdelarna i normen. Domstolsverkets
förslag bereds inom Justitiedepartementet.
För närvarande finns en taxa för ersättning till
offentliga försvarare i vissa brottmål i tingsrätt
och hovrätt (DVFS 1999:15). Taxor beslutas av
Domstolsverket på grundval av
timkostnadsnormen. Regeringen har beslutat att
timkostnadsnormen för perioden 1 januari 2000
– 31 december 2000 skall vara 860 kronor
exklusive mervärdesskatt (1 075 kronor inklusive
mervärdesskatt).
Regeringens överväganden
Den nya rättshjälpslagen (1996:1619) som gäller
från och med den 1 december 1997 har inneburit
en mängd förändringar. Bl.a. gäller att
rättshjälpen är generellt subsidiär till
rättsskyddet. Det innebär att den som har en
rättsskyddsförsäkring skall bekosta en rättslig
tvist med medel från denna i stället för genom
den statliga rättshjälpen. Den som inte har en
rättsskyddsförsäkring men, med hänsyn till sitt
försäkringsskydd i övrigt och sina ekonomiska
och personliga förhållanden, borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring kan endast få rättshjälp om
det finns särskilda skäl. Den nya lagen innebär
kostnadssänkningar samtidigt som rättshjälpens
grundläggande syfte behålls, nämligen att vara ett
yttersta skyddsnät för dem som inte kan få
rättsligt bistånd på annat sätt.
Utgifterna på anslaget är regelstyrda och svåra
att beräkna. I budgetunderlaget för 2001–2003
beräknade Domstolsverket att utgifterna för år
2000 skulle komma att uppgå till nära 753
miljoner kronor och att utgifterna skulle
fortsätta att sjunka. Domstolsverket föreslog att
anslagsnivån skulle sänkas med 70 miljoner
kronor från och med år 2001. Dessa beräkningar
ligger till grund för regeringens förslag att nästa
år sänka anslagsnivån till 730 miljoner kronor.
Utgiftsprognoserna har emellertid för såväl
innevarande som nästa år ökat. Främst beror det
på ökade kostnader för offentliga försvarare och
målsägandebiträden i ett antal stora rättegångar.
Detta visar hur svårt det är att prognostisera
anslaget. Mot den bakgrunden föreslår
regeringen att anslaget från och med 2002
återigen skall uppgå till 802 miljoner kronor.
Regeringen avser att noga följa
kostnadsutvecklingen på anslaget.
Regeringen föreslår att anslaget för 2001
fastställs till 730 000 000 kronor. För åren 2002
och 2003 beräknas anslaget till 802 000 000
kronor respektive 802 000 000 kronor.
4:13 Kostnader för vissa
skaderegleringar m.m.
Tabell 4.44 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
28 460
Anslags-
sparande
520
2000
Anslag
20 999
1
Utgifts-
prognos
14 000
2001
Förslag
10 399
2002
Beräknat
10 399
2003
Beräknat
10 399
1 Varav 10 600 tkr på tilläggsbudget i samband med den ekonomiska
vårpropositionen 2000.
Från anslaget betalas kostnader för vissa
skaderegleringar m.m. som ersättning till
frihetsberövade enligt lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetsinskränkning samt lagen
(1998:714) om ersättning vid frihetsberövande
och andra tvångsåtgärder jämte kostnader för
sökandes ombud m.m. Ersättning betalas också
för skadestånd m.m. i andra fall jämte kostnader
för ombud, rättegångskostnader m.m. samt
rättegångskostnader som flyter in till staten från
motparter i sådana mål m.m. Anslaget är nytt
sedan år 2000 och disponeras av Justitiekanslern.
Regeringens överväganden
Belastningen på anslaget är svår att beräkna. På
tilläggsbudget i samband med den ekonomiska
vårpropositionen 2000 tillfördes anslaget 10,6
miljoner kronor för år 2000. Utgiftsprognosen
har för innevarande år sjunkit och beräknas nu
uppgå till 14 miljoner kronor. Detta innebär att
ett anslagssparande på ca 7,5 miljoner kronor
kommer att finnas vid årets utgång. Med hänsyn
till det relativt stora sparandet gör regeringen
bedömningen att anslaget nästa år kan beräknas
till 10 399 000 kronor.
Regeringen föreslår därför att anslaget
fastställs till 10 399 000 kronor för 2001. För
åren 2002 och 2003 beräknas anslaget uppgå till
10 399 000 kronor respektive 10 399 000 kronor.
4:14 Avgifter till vissa internationella
sammanslutningar
Tabell 4.45 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
6 410
Anslags-
sparande
4 352
2000
Anslag
6 606
Utgifts-
prognos
6 000
2001
Förslag
7 956
2002
Beräknat
7 956
2003
Beräknat
7 956
Från anslaget betalas årsavgifter till
Haagkonferensen för internationell privaträtt,
Internationella institutet i Rom för unifiering av
privaträtten (UNIDROIT), Association
Internationale des Hautes Jurisdictions
Administratives samt Bernunionen
(WIPO=World Intellectual Property
Organization).
Dessutom betalas från anslaget bidrag till
Helsingfors Kriminalpolitiska institut och till
Nordiska samarbetsrådet för Kriminologi. Även
bidrag till vissa andra internationella
sammanslutningar med anknytning till
Justitiedepartementets område betalas från
anslaget.
Regeringens överväganden
Till följd av förslagen i propositionen
Internationell hjälp i brottmål (prop.
1999/2000:61) justeras anslaget upp med
1 350 000 kronor från och med 2001. Femte
utgiftsområdets anslag 5:3 Ekonomiskt bistånd
till svenska medborgare i utlandet m.m. minskas
med motsvarande belopp.
Regeringen föreslår att anslaget fastställs till
7 956 000 kronor 2001. Samma belopp beräknas
för 2002 och 2003.
4:15 Bidrag till brottsförebyggande
arbete
Tabell 4.46 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
14 109
Anslags-
sparande
10 868
2000
Anslag
7 600
Utgifts-
prognos
11 437
2001
Förslag
7 200
2002
Beräknat
7 200
2003
Beräknat
7 200
Regeringen presenterade i juni 1996 ett nationellt
brottsförebyggande program. Syftet med
programmet är att förstärka och utveckla de
brottsförebyggande insatserna i hela landet. För
detta ändamål har tidigare anvisats 7,2 miljoner
kronor under budgetåret 1997, 22,2 miljoner
kronor under budgetåret 1998, 2,2 miljoner
kronor under budgetåret 1999 och 7,6 miljoner
kronor för budgetåret 2000.
Regeringens överväganden
Resultatbedömning
Med stöd av bl.a. de medel som avsatts för
brottsförebyggande arbete har lokala
brottsförebyggande råd eller motsvarande
organisationer inrättats i mer än hälften av
landets kommuner. Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) har under år 1999 fortsatt arbetet med att
aktivt verka för att lokalt förebyggande arbete
organiseras och bedrivs på ett lämpligt sätt.
Totalt har 104 projekt erhållit ekonomiskt stöd
och det beviljade beloppet uppgick till
sammanlagt 7,3 miljoner kronor. Under året
prioriterades ansökningar som avsåg
verksamheter inom skolans område,
brottsförebyggande åtgärder i storstäder,
kartläggning av lokala problem- och resursbilder
och utvärdering av konkreta projekt. Ett särskilt
prioriterat område vid myndigheten är
brottsförebyggande åtgärder i och i anslutning
till skolan. Under året har en sammanställning av
projekt och verksamheter som pågår i skolor
påbörjats och beräknas vara klar under
sommaren år 2000. Vidare bedrivs sedan hösten
1999 ett projekt som syftar till att framställa ett
undervisningsmaterial för lärare, för att frågor
om brott, trygghet, etik och moral samt de
principer som det svenska rättssystemet bygger
på, ska kunna integreras i undervisningen. BRÅ
framhåller att det är positivt att många ansöker
om ekonomiskt stöd för projekt. Det visar på ett
stort engagemang. Samtidigt är det risk att
många av de projekt som erhåller stöd blir alltför
små från utvärderingssynpunkt, vilket splittrar
resurserna. Under slutet av år 1999 förbereddes
därför ändringar av de riktlinjer som gäller för
ansökningar om ekonomiskt stöd. Målsättningen
är att medlen i betydligt högre utsträckning skall
användas för att stödja projekt som kan bidra till
kunskapsutveckling inom vissa prioriterade
områden; skolan, bostadsområden, kvinnofrid
och föräldrautbildning. Av särskilt intresse är att
bygga upp ett fungerande brottsförebyggande
arbete i storstäderna. Kraven på utförlig
dokumentation och återrapportering har
förtydligats i BRÅ:s riktlinjer för ansökningar
om ekonomiskt stöd och i det kontrakt som
upprättas mellan BRÅ och sökanden efter det att
medel har beviljats.
Under år 1999 prioriterades även ansökningar
som avser kostnader för att starta lokala
brottsförebyggande råd eller motsvarande
samarbetsorganisationer. BRÅ beviljade
startbidrag till 43 kommuner. I en del län har
länspolismyndigheten och kommunförbundet –
ibland också andra aktörer – sökt ekonomiskt
stöd, vilket också beviljats. Enligt BRÅ:s
bedömning är det viktigt att det ekonomiska
stödet från nationell nivå kvarstår. Många av de
lokala brottsförebyggande råden har nyligen
startat sin verksamhet och många andra har
planer på att starta under den närmaste
framtiden. Dessa samarbetsorganisationer
behöver visst sådant stöd i uppbyggnadsskedet.
Flera metoder används i arbetet med att samla
in och sprida kunskap om framgångsrika projekt,
t.ex. BRÅ:s kontaktdatabas, idé- och tipsböcker,
tidskriften Apropå m.m. Genom att delta i
konferenser, seminarier och utbildningsdagar
runt om i landet men också genom ekonomiska
bidrag verkar BRÅ för att behovet av kvalificerad
utbildning skall tillgodoses.
Analys och slutsatser
Enligt BRÅ bör det ekonomiska stödet till lokalt
brottsförebyggande arbete i högre utsträckning
användas till projekt inom vissa teman, t.ex.
föräldrautbildning, brottsförebyggande arbete i
bostadsområden och i skolor eller projekt om
våld mot kvinnor. BRÅ har också höjt kraven
när det gäller uppföljning och utvärdering av de
verksamheter och projekt som beviljas medel.
Regeringen stödjer den inriktningen eftersom
det möjliggör jämförelser mellan olika sätt att
arbeta. Det torde också bidra till att
vetenskapliga utvärderingar kan genomföras i
högre utsträckning.
Anslaget sänks med 400 000 kronor
motsvarande de engångsvisa medel som
tilldelades för år 2000.
Mot bakgrund av det ovanstående föreslår
regeringen att anslaget för budgetåret 2001
fastställs till 7 200 000 kronor. För vardera
budgetåren 2002 och 2003 beräknas anslaget till
7 200 000 kronor.
5 Politikområde Skatt, tull och exekution
5.1 Politikområdet
Exekutionsväsendet omfattas av politikområdet
Skatt, tull och exekution. Omfattningen av
politikområdet har redovisats under
utgiftsområdet 3.
Även i övrigt, förutom vad som avser
utgiftsutvecklingen och budgetförslag, redovisas
exekutionsväsendets verksamhet under
utgiftsområde 3.
5.2 Utgiftsutvecklingen
Tabell 5.1 Utgiftsutvecklingen
Miljoner kronor
Utfall
1999
Anslag
2000
Utgifts-
prognos
2000
Förslag
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
Beräknat
anslag
2003
Anslag inom utgiftsområde 4
3:1 Kronofogdemyndigheterna
1 346,5
1 341,7
1 405,1
1 361,7
1 390,7
1 421,6
5.3 Budgetförslag
3:1 Kronofogdemyndigheterna
Tabell 5.2 Anslagsutvecklingen för
kronofogdemyndigheterna
Tusental kronor
1999
Utfall
1 346 512
Anslags-
sparande
142 058
2000
Anslag
1 341 739
Utgifts-
prognos
1 405 149
2001
Förslag
1 361 669
2002
Beräknat
1 390 706
1
2003
Beräknat
1 421 602
2
1 Motsvarar 1 361 669 tkr i 2001 års prisnivå.
2 Motsvarar 1 361 669 tkr i 2001 års prisnivå.
Under anslaget anvisas medel för de tio
kronofogdemyndigheternas verksamhet.
Anslaget disponeras av Riksskatteverket och
kronofogdemyndigheterna efter vad
Riksskatteverket bestämmer. Medel för
Riksskatteverkets arbetsuppgifter som central
myndighet inom exeku-
tionsväsendet anvisas under utgiftsområde 3
Skatteförvaltningen och uppbörd, ramanslaget
3:1 Riksskatteverket.
Under 2000 har regeringen beslutat om
indragning av anslagssparandet med 10 miljoner
kronor.
Regeringens överväganden
Tabell 5.3 Beräkning av anslaget för 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
1 341 739
Pris och löneomräkning
19 869
Övrigt
61
Förslag 2001
1 361 669
Regeringen finner ingen anledning att göra
någon annan bedömning av
kronofogdemyndigheternas medelsbehov än vad
som har gjorts tidigare. Några förändringar
föreslås således inte.
Bilaga 1
Nya anslagsbenämningar
Nya anslagsbenämningar
Av tabellen nedan framgår benämningen på
anslagen åren 2000 och 2001. Syftet med tabellen
är att underlätta övergången till de nya
benämningar som följer av att politikområden
införts.
Tabell 1.1 Anslagsbenämningar 2000 och 2001
Benämning
2000
Benämning
2001
Anslagets namn
A1
4:1
Polisorganisationen
A2
4:2
Säkerhetspolisen
B1
4:3
Åklagarorganisationen
B2
4:4
Ekobrottsmyndigheten
C1
4:5
Domstolsväsendet
D1
4:6
Kriminalvården
F1
4:7
Brottsförebyggande rådet
F2
4:8
Rättsmedicinalverket
F3
4:9
Gentekniknämnden
F4
4:10
Brottsoffermyndigheten
F5
4:11
Ersättning för skador på grund av brott
F6
4:12
Rättshjälpskostnader m.m.
F7
4:13
Kostnader för vissa skaderegleringar
m.m.
F8
4:14
Avgifter till vissa internationella
sammanslutningar
F9
4:15
Bidrag till brottsförebyggande arbete
E1
3:1
Kronofogdemyndigheterna
T
Senaste lydelse 1995:495
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
2
7
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
8
9
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
10
11
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
114
115
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
118
119
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 4
120
121