Post 5556 av 7186 träffar
Propositionsnummer ·
2000/01:59 ·
Hämta Doc ·
En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering Skr. 2000/01:59
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Skr. 59
Regeringens skrivelse
2000/01:59
En nationell handlingsplan mot rasism,
främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering
Skr.
2000/01:59
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 7 februari 2001
Lena Hjelm-Wallén
Mona Sahlin
(Näringsdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Regeringen lämnar i skrivelsen en redogörelse för åtgärder som vidtagits
mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering på grund
av etnisk tillhörighet och sexuell läggning samt för gällande lagstiftning
på området. Vidare redovisar regeringen en nationell handlingsplan. I
handlingsplanen identifieras olika nyckelområden för och brister som bör
tillgodoses i det fortsatta arbetet mot rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering. Handlingsplanen innehåller också ett antal
nya konkreta initiativ.
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Bakgrund och syfte 1
1.2 Avgränsning 1
2 Internationellt arbete mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi
och diskriminering 1
2.1 Sveriges internationella åtaganden m.m. 1
2.2 Internationella fora 1
3 Rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering i det
svenska samhället – kortfattad situationsbeskrivning 1
3.1 Rasism, främlingsfientlighet och homofobi 1
3.2 Diskriminering 1
4 Arbete mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering i Sverige 1
4.1 Den allmänna politikens betydelse 1
4.2 Tidigare särskilda insatser mot rasism m.m. 1
4.3 Lagstiftning och pågående utredningar 1
4.3.1 Nationell lagstiftning 1
4.3.2 Pågående lagstiftningsarbeten 1
4.4 Rättsväsendets myndigheter 1
4.5 Myndigheter med särskilt ansvar att motverka rasism,
främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering 1
4.5.1 Ombudsmän 1
4.5.2 Integrationsverket 1
4.5.3 Folkhälsoinstitutet 1
4.6 Förskoleverksamheten, skolbarnomsorgen, skolan och
vuxenutbildningen 1
4.6.1 Skolans styrning m.m. 1
4.6.2 Värdegrunden och skolans ansvar 1
4.6.3 Värdegrundsåret och Värdegrundsprojektet 1
4.6.4 Statens skolverk och myndighetens
regeringsuppdrag 1
4.6.5 Pågående översyner 1
4.7 Högre utbildning och forskning 1
4.8 Totalförsvar 1
4.9 Arbetsmarknad och arbetsliv 1
4.10 Kultursektorn 1
4.11 Massmedier 1
4.12 Stöd för det lokala arbetet m.m. 1
4.12.1 Lokala antidiskrimineringsbyråer 1
4.12.2 Stöd till brottsoffer 1
4.12.3 Stöd till personer som vill lämna rasistiska och
nationalistiska grupper 1
4.12.4 Lokala brottsförebyggande råd 1
4.12.5 Stöd till lokalt ungdomsarbete m.m. 1
5 Det fortsatta arbetet – en nationell handlingsplan mot rasism,
främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering 1
5.1 Inledning 1
5.2 Det långsiktiga främjandet av demokratin och
demokratiska värderingar 1
5.2.1 Åtgärder för att fördjupa demokratin 1
5.2.2 Skolan 1
5.2.3 Levande historia m.m. 1
5.3 Lagstiftning 1
5.3.1 Ett samlat grepp om
diskrimineringslagstiftningen 1
5.3.2 Hets mot homosexuella 1
5.3.3 Preskriptionstider för tryckfrihets- och
yttrandefrihetsbrott 1
5.4 Andra ingripande åtgärder från det allmänna 1
5.4.1 Antidiskrimineringsklausuler vid offentlig
upphandling 1
5.4.2 Statliga stöd och bidrag 1
5.4.3 De lokala utvecklingsavtalen 1
5.4.4 Indragning av utskänkningstillstånd 1
5.5 Rättsväsendet 1
5.5.1 Rättsväsendets myndigheter 1
5.5.2 Uppföljning m.m. 1
5.6 Ombudsmännen 1
5.6.1 Uppgifter och ansvarsområden 1
5.6.2 Eventuell sammanslagning 1
5.7 Ökad kunskap mot diskriminering 1
5.7.1 Utbildning av nyckelpersoner 1
5.7.2 Uppdrag till AMS 1
5.7.3 Satsning på att förebygga och motverka
diskriminering av romer 1
5.7.4 Informationssatsning om samer 1
5.8 Stöd för lokalt arbete 1
5.8.1 Stöd till brottsoffer 1
5.8.2 Rådgivning och stöd till kommuner 1
5.8.3 Stöd till personer som vill lämna rasistiska och
andra liknande grupperingar 1
5.8.4 Lokala brottsförebyggande råd 1
5.8.5 Lokal verksamhet mot diskriminering 1
5.8.6 Ungdomssatsningar m.m. 1
5.9 Frivilligorganisationernas särskilda roll 1
5.9.1 Samråd och dialog 1
5.9.2 EU:s handlingsprogram mot diskriminering 1
5.9.3 Gemenskapinitiativet Equal 1
5.9.4 Bidrag till stiftelse mot nazism 1
5.10 Integrationsverkets strategiska roll i det fortsatta arbetet 1
5.11 Behov av aktörer i det framtida arbetet mot rasism,
främlingsfientlighet och homofobi 1
Sammanfattning
I denna skrivelse redovisas vilka åtgärder regeringen på olika områden
har vidtagit mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskrimine-
ring på grund av etnisk tillhörighet och sexuell läggning. I ett avslutande
avsnitt presenteras en nationell handlingsplan för det vidare arbetet.
Arbetet med att motverka och förebygga rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering sker, och måste ske, genom en rad olika
insatser på alla nivåer och inom olika delar av samhället.
Sverige har ratificerat ett flertal konventioner om de mänskliga rättig-
heterna och är således förpliktat att följa dessa. Under 2000 har EU:s
ministerråd också antagit två direktiv för att bekämpa diskriminering.
Direktiven kommer att få betydelse för den svenska lagstiftningen mot
diskriminering. Under 2001 anordnar vidare FN en tredje världs-
konferens mot rasism m.m.
I det nationella arbetet mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering utgör den allmänna politiken en grund. Utbildnings-
politiken, arbetsmarknadspolitiken och den sociala välfärdspolitiken har
centrala uppgifter i sammanhanget. Vissa politikområden har en mer
direkt koppling till arbetet för att förebygga och motverka rasism och
liknande intolerans. I skrivelsen lyfts regeringens arbete för att fördjupa
demokratin jämte det integrationspolitiska och minoritetspolitiska arbetet
särskilt fram.
Skrivelsen innehåller också en kortfattad situationsbeskrivning när det
gäller förekomsten av rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskri-
minering i det svenska samhället. I ett särskilt avsnitt beskrivs tidigare
satsningar mot rasism m.m., bland annat det arbete som bedrevs av den
nationella samordningskommittén för Europaåret mot rasism 1997 samt
regeringens informationsprojekt ”Levande historia”.
I skrivelsen redovisas vidare de rättsregler som verkar till skydd mot
rasistiska och främlingsfientliga yttringar samt mot diskriminering, lik-
som för pågående utredningsarbete på området.
Hur lagstiftningen tillämpas är av central betydelse. I skrivelsen redo-
görs för de uppdrag som givits till, och de prioriteringar som gjorts inom,
de rättsvårdande myndigheterna under senare år i fråga om brott med
rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska inslag samt brottet olaga
diskriminering.
De olika ombudsmännens arbete är en viktig del av samhällets insatser
för att motverka diskriminering. Den 1 maj 1999 trädde tre lagar i kraft
om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörig-
het, sexuell läggning respektive funktionshinder. De olika ombuds-
männen har vidare fått ökade anslag under senare år. Ombudsmännens
förutsättningar att förebygga och motverka diskriminering i arbetslivet
har härigenom väsentligt förbättrats.
I skrivelsen redogörs också för Integrationsverkets arbete mot rasism,
främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. Verket fick våren 2000 ett
antal uppdrag av regeringen på detta område. Uppdragen omfattade bl.a.
uppbyggnaden av en nationell kunskapsbank, samråd och dialog med
organisationer, kommuner och andra aktörer, utvecklandet av en råd-
givande och stödjande verksamhet för kommuner som har problem med
rasistiska eller främlingsfientliga strömningar, samt utbildningsinsatser
för att öka kunskapen om etnisk diskriminering hos personer i nyckel-
funktioner.
Skolan är en institution med en unik möjlighet att hos barn och ung-
domar skapa förståelse för demokratins villkor och den i ett samhälle så
nödvändiga respekten för medmänniskorna. I skrivelsen redovisas bl.a.
vad skolans olika styrdokument innehåller som är av betydelse för arbetet
mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering, liksom
olika konkreta insatser på värdegrundsområdet. Det gäller t.ex. det
värdegrundsprojekt som Utbildningsdepartementet bedrev under 1999
och 2000 samt olika regeringsuppdrag till Statens skolverk.
Arbetsmarknads- och arbetslivsområdet uppmärksammas även i de
delar som inte berör ombudsmännens verksamhet, liksom åtgärder inom
ramen för totalförsvaret respektive kulturpolitiken. Massmedieområdet
behandlas i ett särskilt avsnitt i skrivelsen, i vilket bl.a. redogörs för
informationsprojektet Quick Response som under de senaste två åren fått
ekonomiskt stöd av Integrationsverket.
Det konkreta arbetet mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering bedrivs i stor utsträckning på lokal nivå. Inte minst aktiva
insatser från folkrörelser och organisationer av olika slag är oumbärliga i
sammanhanget. Regeringen och centrala organ har emellertid en viktig
roll att spela när det gäller att genom stöd och rådgivning underlätta och
främja detta lokala arbete. I skrivelsen redogörs för ett antal åtgärder och
olika slags verksamhet med denna inriktning, t.ex. stöd till brottsoffer,
verksamhet i lokala brottsförebyggande råd och vid lokala antidiskrimi-
neringsbyråer, projektet Exit samt en Arvsfondssatsning för att stödja
lokalt arbete bland ungdomar under perioden 2001–2003.
Den avslutande handlingsplanen är ett försök att, mot bakgrund av de
senaste årens samhällsutveckling och tidigare erfarenheter i arbetet mot
rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering, effektivisera
de samlade insatserna på området. Handlingsplanen skall inte ses som en
isolerad företeelse utan som ett led i en ständigt pågående process.
I handlingsplanen identifieras olika nyckelområden för och brister som
bör tillgodoses i det fortsatta arbetet mot rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering.
Handlingsplanen innehåller också ett antal nya konkreta initiativ.
Bland annat aviseras en utredning av möjligheterna till en generell lag-
stiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimine-
ringsgrunder och samhällsområden. Detta utredningsarbete skall även
omfatta frågan om olika ombudsmäns uppgifter och ansvarsområden
samt frågan om en sammanslagning av några eller samtliga ombudsmän.
Vidare aviseras i handlingsplanen att regeringen kommer att arbeta
med inriktning mot att verkligen utnyttja de möjligheter att använda anti-
diskrimineringsklausuler vid offentlig upphandling som kan finnas. I an-
slutning härtill aviseras ett utredningsarbete angående möjligheterna att
förena statliga stödåtgärder med krav relaterade till icke-diskriminering.
Ett antal uppdrag till olika strategiska myndigheter, t.ex. rättsvårdande
myndigheter och Skolverket respektive Arbetsmarknadsstyrelsen, pre-
senteras eller aviseras också. Brottsförebyggande rådet kommer inom
kort att ges ett uppdrag att följa upp rättsväsendets samlade insatser mot
brottslighet med rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska inslag
samt brottet olaga diskriminering. Ombudsmannen mot etnisk diskrimi-
nering kommer under 2001 att ges ett uppdrag att långsiktigt och strate-
giskt arbeta för att förebygga och motverka diskriminering av romer.
Det fortsatta arbetet med inriktning mot inrättandet av ett Forum för
Levande historia redovisas liksom Integrationsverkets fortsatta arbete
med bl.a. uppbyggnaden av en nationell kunskapsbank och en rådgivande
och stödjande verksamhet för kommuner.
Viktiga delar av handlingsplanen rör formerna för samverkan mellan
regeringen och andra aktörer, inte minst frivilligorganisationerna. Det
gäller t.ex. Integrationsverkets fortsatta arbete med uppdraget om samråd
och dialog, gemenskapsinitiativet Equal inom vilket arbete mot diskrimi-
nering i arbetslivet skall bedrivas i ”utvecklingspartnerskap” samt ett
uppdrag till Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige att sprida infor-
mation om, och bistå frivilligorganisationer och andra som vill ansöka
om ekonomiskt stöd från kommissionen inom ramen för, EU:s hand-
lingsprogram mot diskriminering.
Det är regeringens förhoppning att handlingsplanen skall bidra till att
mobilisera hela samhället – statliga myndigheter, kommuner och lands-
ting, fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer, företag och före-
tagarföreningar, frivilligorganisationer och allmänhet – i kampen för ett
Sverige där varje individ respekteras oavsett hudfärg, etniskt eller
nationellt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.
1 Inledning
1.1 Bakgrund och syfte
Regeringen har i olika sammanhang konstaterat att arbetet för att mot-
verka rasism och all slags diskriminering är en av de viktigaste samhälls-
frågorna överhuvudtaget.
I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har under senare år
en mer uttalad och aggressiv rasism och främlingsfientlighet uppträtt i
olika former. Den har bl.a. tagit sig uttryck i våldshandlingar och trakas-
serier med rasistiska, antisemitiska eller homofobiska förtecken. Enskilda
invandrare, homosexuella, judar och romer liksom aktiva antirasister
samt journalister, debattörer, poliser och politiker i deras egenskap av
företrädare för det demokratiska samhället har drabbats. Brott av detta
slag har sin udd riktad mot det demokratiska styrelseskicket och den
grundläggande uppfattningen om alla människors lika värde.
En kränkning av principen om alla människors lika värde utgör också
diskriminering i olika former. Forskningsresultat samt erfarenheter från
olika ombudsmannainstitutioner tyder på förekomsten av en utbredd
”vardagsdiskriminering” i det svenska samhällslivet. Den drabbar inte
minst människor i vårt land med utländsk bakgrund, men också dem som
tillhör olika nationella minoriteter som t.ex. romer och samer, samt
homo- och bisexuella och personer med funktionshinder.
Samtidigt råder på många håll en stor okunnighet om vad diskrimine-
ring egentligen är, vilka uttryck den tar sig samt mekanismerna bakom
den. Diskriminering anses inte sällan vara en marginell företeelse. Detta i
kombination med bristen på djupare förståelse för innebörden av diskri-
minerande handlingar – inte minst för den kränkning som diskriminering
utgör för individen – kan leda till att det utvecklas en acceptans i sam-
hället för beteenden som är såväl olagliga som rent mänskligt djupt för-
kastliga.
Arbetet med att motverka och förebygga rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering sker, och måste ske, genom en rad olika
insatser på alla nivåer och inom olika delar av samhället.
En grund i detta arbete utgörs av den allmänna politiken. Det handlar
inte minst om att befästa demokratiska ideal och värderingar genom t.ex.
åtgärder för att fördjupa medborgarnas delaktighet och inflytande i den
demokratiska processen. Skolan, liksom även andra delar av utbildnings-
väsendet, har en oerhört viktig roll att spela i sammanhanget.
Den allmänna politiken måste också ge alla invånare reella möjligheter
att tillhöra samhällsgemenskapen och makt att styra sina liv. Allas rätt till
arbete, utbildning, bostad och en rättvis fördelning av resurserna i sam-
hället är således av grundläggande betydelse.
I den svenska lagstiftningen finns det åtskilliga regler till skydd mot
rasistiska och främlingsfientliga yttringar samt mot diskriminering. De
rättsvårdande myndigheternas tillämpning av lagstiftningen är av central
betydelse. Detsamma gäller ombudsmännens arbete, bl.a. när det gäller
tillsynen av hur den arbetsrättsliga diskrimineringslagstiftningen följs.
Även aktiva insatser från folkrörelser och organisationer av olika slag är
oumbärliga i sammanhanget.
Det saknas dock i dag en god överblick över pågående arbete mot
rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering i olika delar
av samhället. Det saknas också ett systematiskt sätt att samla och sprida
kunskaper och erfarenheter av projekt och åtgärder som varit framgångs-
rika inom olika samhällsområden. Detta gäller även forskningsresultat i
sammanhanget, som inte får en sådan spridning att de kommer till prak-
tisk användning.
Många kommuner, skolor, fackföreningar och andra organisationer
som vill arbeta mot rasism och främlingsfientlighet framhåller behovet
av en instans dit de kan vända sig för att få kunskap, råd och stöd. Det är
inte minst viktigt att de människor som utsätts för rasistiska och diskri-
minerande handlingar och engagerade människor på lokal nivå har kun-
skap om vilka regler som gäller och det stöd de kan få från olika institu-
tioner i samhället.
Mot denna bakgrund finns det skäl att ägna ytterligare resurser och
kraft åt att förebygga och motverka företeelser som rasism, främlings-
fientlighet, homofobi och diskriminering. Det är angeläget att ta ett
samlat grepp om detta arbete och ge det en mera strukturerad form och
därmed en långsiktighet och kontinuitet som saknas i dag.
Ett steg i denna riktning togs våren 2000 genom att regeringen dels gav
ett antal uppdrag till Integrationsverket, dels presenterade ytterligare ett
antal initiativ mot rasism och diskriminering.
Genom dessa åtgärder har förutsättningarna för ett brett, kontinuerligt
och långsiktigt arbete mot rasism, främlingsfientlighet och
diskriminering förbättrats. Möjligheterna till samverkan mellan olika
aktörer har exempelvis ökat. Frivilligorganisationer, liksom individer
som drabbas av våld eller andra kränkningar med rasistiska förtecken
eller diskriminering, har erfarenhet och sakkunskap som skall utnyttjas i
detta sammanhang. Genom samverkan kan de bidra till att synliggöra
olika former av rasistiska yttringar och diskriminering samt ge
regeringen underlag för att bedöma behovet av ytterligare insatser.
Uppdragen till Integrationsverket och övriga initiativ som togs under
våren 2000 beskrivs närmare senare i denna skrivelse.
I samband med presentationen av detta steg aviserade regeringen att ett
andra steg, syftande till en nationell handlingsplan mot rasism, främ-
lingsfientlighet och diskriminering, skulle följa.
Föreliggande skrivelse utgör detta andra steg. Regeringen vill genom
genomförandet av de åtgärder som presenteras i skrivelsen ytterligare
förbättra förutsättningarna för arbetet mot rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering i hela samhället.
Grunden för framtida insatser är en god överblick över det arbete som
redan görs. I skrivelsen redovisas därför gällande lagstiftning på området,
statliga myndigheters ansvar, uppgifter och verksamhet samt pågående
utvecklings- och reformarbete. I ett avslutande avsnitt presenteras en
handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskrimi-
nering, i vilken nyckelområden för, och brister som bör tillgodoses i, det
vidare arbetet identifieras. Handlingsplanen innehåller också ett antal nya
initiativ från regeringens sida.
1.2 Avgränsning
Ett dokument av aktuellt slag måste avgränsas. Det kan inte omfatta varje
insats på varje politikområde med anknytning till frågan. Även en över-
siktlig redovisning skulle riskera att spränga gränserna för vad som är
möjligt, rimligt och operativt meningsfullt. Risken är stor att skrivelsen –
och inte minst den inkluderade handlingsplanen – i så fall skulle
upplevas som alltför omfattande, svåröverskådlig och ofokuserad och
minst av allt bidra till den ökade effektivitet i arbetet som eftersträvas.
Skrivelsen omfattar därför åtgärder som är mer eller mindre direkt rik-
tade mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering på
grund av etnisk tillhörighet och sexuell läggning. Valet av terminologi är
delvis betingat av praktiska skäl och innebär inte på något sätt att åtgär-
der mot t.ex. nazism, antisemitism, islamofobi eller antiziganism skulle
falla utanför skrivelsens tema. Avgörande i sammanhanget är om det är
fråga om ideologier, uppfattningar, värderingar eller handlingar som står
i strid med principen om alla människors lika värde.
I Sverige har sedan lång tid bedrivits ett relativt omfattande arbete när
det gäller att motverka diskriminering på grund av kön. Hösten 1999
överlämnade regeringen skrivelsen Jämställdhetspolitiken inför 2000-
talet (1999/2000:24) till riksdagen där det bl.a. ingående redogörs för de
senaste årens arbete när det gäller könsdiskriminering och våld mot
kvinnor. Diskriminering på grund av kön behandlas därför inte i detta
sammanhang. Samtidigt är det viktigt att påpeka att ett könsperspektiv
måste genomsyra det integrationspolitiska arbetet och åtgärder mot
rasism, homofobi m.m. i betydligt större utsträckning än vad som hittills
varit fallet. Det är inte minst viktigt att uppmärksamma att uttryck för
rasism eller homofobi, liksom diskriminering, kan drabba kvinnor och
män i olika utsträckning och på olika vis. Exempelvis riskerar kvinnor
och flickor att utsättas för dubbel diskriminering; dels på grund av sitt
kön, dels på grund av sin etniska tillhörighet.
Vad gäller diskriminering på grund av funktionshinder presenterade
regeringen våren 2000 propositionen Från patient till medborgare – en
nationell handlingsplan för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79). Ett
mål som fastslås i denna handlingsplan är en samhällsgemenskap med
mångfald som grund. Det handikappolitiska arbetet skall bl.a. inriktas på
att förebygga och bekämpa diskriminering av personer med funktions-
hinder. Mot bakgrund av den handikappolitiska handlingsplanen kommer
diskriminering av personer på grund av funktionshinder att i denna skri-
velse endast beröras i de avseenden där sammanhanget gör det särskilt
naturligt eller där det annars finns särskilda skäl.
I sammanhanget kan nämnas vikten av ett barn- och ungdomsperspek-
tiv också finns med i arbetet mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi
och diskriminering.
Åtgärder inom ramen för den allmänna politiken redovisas mycket
översiktligt i skrivelsen. De områden som ägnas uppmärksamhet är i
första hand åtgärder för att fördjupa demokratin samt åtgärder inom
ramen för integrationspolitiken och minoritetspolitiken.
Det är självfallet inte alldeles enkelt att dra någon skarp gräns mellan
mer allmänt integrationsbefrämjande insatser och åtgärder för att mot-
verka rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. De integra-
tionspolitiska åtgärder som riktar sig till relativt nyanlända invandrare
såsom svenskundervisning, tolkservice, samhällsinformation o.dyl. faller
förstås utanför ramarna för detta arbete. Detsamma gäller även för
huvuddelen av de integrationspolitiska insatser som syftar till att skapa
likvärdiga sociala och kulturella villkor för alla, oavsett etnisk och kultu-
rell bakgrund, och som inte direkt tar sikte på att undanröja diskrimine-
rande mekanismer eller strukturer.
Utvecklingen på det integrationspolitiska området kommer, vilket
regeringen tidigare aviserat, i sin helhet att redovisas i en skrivelse till
riksdagen under våren 2002. I det sammanhanget kommer också reger-
ingens arbete för att öka den etniska och kulturella mångfalden i arbets-
livet i allmänhet, och den statliga sektorn i synnerhet, att beskrivas. Vissa
åtgärder med detta syfte redovisas redan i denna skrivelse. Det gäller
sådana fall där regeringen bedömer att det finns en mer direkt koppling
till arbetet för att motverka rasism eller diskriminering.
En annan avgränsning som görs innebär att migrationspolitiken inte
behandlas i skrivelsen. Självfallet finns det emellertid samband och
kopplingar av olika slag mellan å ena sidan asyl- och invandrings-
politikens utformning, å andra sidan attityder och förhållningssätt i
Sverige som är relaterade till förekomsten av rasism, främlingsfientlighet
och etnisk diskriminering. Av bland annat detta skäl måste därför asyl-
och invandringspolitiken präglas av humanitet och respekt för principen
om alla människors lika värde. Vidare måste mottagandet organiseras på
ett sådant sätt att enskilda nyinvandrares integration i Sverige blir fram-
gångsrik.
2 Internationellt arbete mot rasism, främlings-
fientlighet, homofobi och diskriminering
Sverige har ratificerat ett flertal konventioner om de mänskliga rättig-
heterna och är således förpliktat att följa dessa. De viktigaste konven-
tionerna i sammanhanget samt det mest relevanta arbete som bedrivs på
internationell nivå beskrivs i detta avsnitt. Ambitionen är inte att ge en
helt uttömmande beskrivning.
Termen ras, som förekommer genomgående i internationella texter och
även i svenska författningar, bör inledningsvis särskilt kommenteras.
Riksdagen har uttalat att det inte finns någon vetenskaplig grund för att
dela in människor i skilda raser och ur biologisk synpunkt följaktligen
inte heller grund för att använda ordet ras om människor. Riksdagen har
också angett att regeringen dels i internationella sammanhang bör verka
för att ordet ras i så stor utsträckning som möjligt undviks i officiella
texter, dels bör göra en genomgång av i vilken utsträckning begreppet ras
förekommer i svenska författningar som inte grundas på internationella
texter och, där så är möjligt, föreslå en annan definition.
Sverige har också drivit denna linje i internationella sammanhang.
Som ett resultat av detta fördes en kompromisstext in i ingressen till
rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av
principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska
ursprung där det sägs att ”Europeiska unionen förkastar de teorier som
försöker slå fast att det finns olika människoraser. Användningen av
termen ”ras” i detta direktiv innebär inte ett accepterande av sådana
teorier”.
Vidare har 1999 års diskrimineringsutredning i uppdrag att bl.a. göra
en analys av i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt att ut-
mönstra termen ras, använt om människor, ur olika svenska bestämmel-
ser.
Användningen av termen ras i handlingsplanen bör ses mot denna bak-
grund.
2.1 Sveriges internationella åtaganden m.m.
Icke-diskrimineringsprincipen
Rätten till likställdhet inför lagen och skydd mot diskriminering för alla
och envar är grundläggande rättigheter som erkänns i den allmänna för-
klaringen om de mänskliga rättigheterna, i FN:s konvention om av-
skaffande av all slags diskriminering av kvinnor, i FN:s konvention om
barnets rättigheter, i den internationella konventionen om avskaffandet
av alla former av rasdiskriminering, i FN:s konventioner om
medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter samt i Europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sverige har
ratificerat samtliga dessa konventioner. Även om funktionshinder och
sexuell läggning inte uttryckligen nämns inom dessa konventioners
områden omfattar icke-diskrimineringsprincipen i en del av
konventionerna också homo- och bisexuella samt personer med
funktionshinder.
Den internationella konventionen om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering m.m.
En av de konventioner som har störst betydelse för arbetet att motverka
etnisk diskriminering är 1965 års FN-konvention om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering. Den ratificerades av Sverige 1971.
I konventionens första artikel definieras rasdiskriminering som ”varje
skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg,
härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller
verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller ut-
övandet, på lika villkor av mänskliga rättigheter och grundläggande fri-
heter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av
det offentliga livet”.
Konventionen stipulerar bl.a. att staten skall se till att ingen diskrimi-
neras på någon av de i konventionen angivna grunderna. Staten får inte
enligt konventionen stödja eller försvara någon form av
rasdiskriminering som begås av individer eller organisationer. Staten
skall vidare se över statliga, regionala och lokala riktlinjer och liknande
på området för att se om det föreligger behov av att ändra existerande
lagar eller att införa nya, förbjuda rasdiskriminering som begås av
personer, grupper eller organisationer, uppmuntra till ökad integrering
samt upprätthålla principen om likhet inför lagen.
Rasdiskrimineringskonventionens efterlevnad bevakas av en särskilt
tillsatt kommitté som består av arton oberoende experter. Kommittén har
rätt att ta emot klagomål från en stat gentemot en annan. Kommittén kan
också ta emot individuella klagomål mot stater som har erkänt dess kom-
petens på detta område, något som Sverige har gjort.
Enligt konventionen har de konventionsbundna staterna, däribland
Sverige, också en skyldighet att vartannat år till kommittén inlämna
skriftliga rapporter om vad som görs på nationell nivå för att uppfylla
konventionens bestämmelser.
Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna
Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) antogs av
Europarådet 1950 och trädde i kraft 1953. Sverige ratificerade konven-
tionen 1952. Konventionen är gällande som svensk lag sedan den 1
januari 1995.
Europakonventionen innehåller bestämmelser som rör framförallt
medborgerliga och politiska rättigheter. Sedan själva konventionen an-
togs har nya rättigheter lagts till i s.k. tilläggsprotokoll.
Konventionen slår fast att utövandet av de i konventionen och tilläggs-
protokollen fastlagda rättigheterna skall säkras utan diskriminering på
grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskåd-
ning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet,
förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Den aktuella artikelns uppräk-
ning av diskrimineringsgrunder är inte uttömmande. Även diskrimine-
ringsgrunderna funktionshinder och sexuell läggning omfattas.
Konventionen ger också enskilda en möjlighet att av Europadomstolen
för mänskliga rättigheter få prövat huruvida en stat har brutit mot sina
förpliktelser enligt konventionen.
I juni 2000 antog Europarådets ministerkommitté tilläggsprotokoll nr
12 till Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättig-
heterna och de grundläggande friheterna. Tilläggsprotokollet innehåller
ett generellt diskrimineringsförbud. Sverige lade ner sin röst och har för
närvarande inte undertecknat protokollet.
Som grund för detta ställningstagande angavs i en röstförklaring bl.a.
att Sverige hade föredragit att ett mera konkret diskrimineringsförbud
avseende vissa i sammanhanget särskilt viktiga samhällsområden hade
införts i ett separat instrument. Detta hade inneburit att förbudets omfatt-
ning blivit klarare och skulle ha bidragit till en ökad effektivitet. Med
nuvarande generella diskrimineringsförbud kommer det att ta mycket
lång tid innan det finns så omfattande praxis från Europadomstolen att
det går att dra några slutsatser om protokollets verkliga innehåll. Det är
dessutom en brist att protokollet inte uttryckligen tillåter positiv sär-
behandling. Slutligen pekade Sverige på oklarheten rörande s.k. hori-
sontella effekter av protokollet, dvs. osäkerheten om i vad mån staten
enligt protokollet kan komma att hållas ansvarig för handlingar av en
individ mot en annan.
ILO:s konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om
anställning och yrkesutövning
Internationella arbetsorganisationen (ILO) är FN:s fackorgan för syssel-
sättnings- och arbetslivsfrågor. I ILO:s konvention (nr 111) definieras
diskriminering som varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund
av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning
eller socialt ursprung, som har till följd att likställdhet med avseende på
möjligheter eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning
omintetgörs eller beskärs.
ILO-konventionen omfattar således fler diskrimineringsgrunder än
FN:s rasdiskrimineringskonvention. Sverige har genom sin ratifikation
av konventionen nr 111 åtagit sig att ”utforma och tillämpa en nationell
politik, avsedd att genom metoder, anpassade efter landets förhållanden
och praxis, främja likställdhet med avseenden på möjligheter och be-
handling i fråga om anställning och yrkesutövning i syfte att avskaffa
varje diskriminering i nämnda hänseenden”. Personkretsen omfattar såle-
des såväl arbetssökande som arbetstagare. Skyddet skall gälla mot såväl
direkt som indirekt diskriminering. Positiv särbehandling medges enligt
konventionen.
Efterlevnaden av konventionen övervakas av en oberoende expert-
kommitté och av den årliga arbetskonferensens trepartiska utskott för
tillämpning av konventioner och rekommendationer. Till grund för
granskningen ligger bl.a. rapporter som konventionsstaterna har att lämna
vartannat år.
Konventionen nr 111 är en av de åtta konventioner som åberopas i
ILO:s år 1998 antagna deklaration om grundläggande principer och
rättigheter i arbetslivet. Konventionerna har numera ratificerats av 145 av
ILO:s 175 medlemsländer.
FN:s standardregler
Sverige har under många år haft en aktiv roll i det internationella sam-
arbetet på handikappområdet. År 1989 initierade regeringen ett arbete
inom FN i syfte att få till stånd internationella regler om funktionshind-
rade personers rätt till delaktighet och jämlikhet. Detta utmynnade i ett
antal standardregler för att säkerställa att personer med funktionshinder
åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare i
samhället. Reglerna antogs av FN:s generalförsamling år 1993. Till reg-
lerna har kopplats ett system för övervakning och uppföljning. Övervak-
ningsarbetet leds av en särskild rapportör som är utsedd av FN och som
till sin hjälp har en expertpanel vars medlemmar i stor utsträckning
hämtas från de internationella handikapporganisationerna
Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk och
ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter
Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritets-
språkskonventionen) från 1992 omfattar skydd och främjande av lands-
dels- eller minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa. Konven-
tionen innehåller bl.a. krav på att staterna skall avlägsna diskriminerande
åtgärder mot användningen av landsdels- eller minoritetsspråk.
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter
(ramkonventionen) från 1995 omfattar bestämmelser om skydd för språk
samt skydd och stöd för minoritetskulturer, traditioner, kulturarv och re-
ligion. Ramkonventionen har således ett vidare tillämpningsområde än
minoritetsspråkskonventionen. I konventionen behandlas också förbud
mot diskriminering och främjande av likställdhet.
Minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen är de första
bindande instrumenten med inriktning på nationella minoriteter. Sverige
ratificerade konventionerna i februari 2000 och de trädde i kraft i för-
hållande till Sverige den 1 juni 2000. Detta innebär att fem grupper er-
känns som nationella minoriteter i Sverige. Det gäller samer, som också
är en ursprungsbefolkning, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar.
De språk som erkänns som minoritetsspråk är samiska, finska, meänkieli
(tornedalsfinska), romani chib och jiddisch.
2.2 Internationella fora
Frågor om hur handlingar som kränker principen om alla människors lika
värde skall bekämpas har tilldragit sig uppmärksamhet inom bl.a. FN,
Europarådet, EU och det nordiska samarbetet. I samband med redogörel-
sen för arbetet inom dessa fora redogörs också för vissa ytterligare inter-
nationella åtaganden.
FN
Kommissionen för de mänskliga rättigheterna tillsattes av ekonomiska
och sociala rådet (ECOSOC) 1946. Kommissionen skall främja respekten
för mänskliga rättigheter. I kommissionen är 53 av FN:s medlemsländer
representerade. Dessa länder utses av ECOSOC med hänsyn till geo-
grafisk fördelning på en period om tre år.
Vid möte med FN:s Generalförsamling varje höst, liksom med
Kommissionen för de mänskliga rättigheterna varje vår, behandlas frågan
om avskaffande av alla former av rasism, rasdiskriminering, främlings-
fientlighet och relaterad intolerans. Behandlingen avslutas med
antagande av resolutioner, vilket vanligtvis sker utan omröstning. Sverige
deltar aktivt i dessa förhandlingar.
Kommissionen för de mänskliga rättigheterna har vidare utnämnt en
s.k. specialrapportör som har till uppgift att studera frågor om rasism,
rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans i syfte att
främja arbetet med dessa frågor, både nationellt och internationellt.
År 1997 beslutade FN:s Generalförsamling att det skulle hållas en
tredje världskonferens mot rasism m.m. 2001. De två tidigare ägde rum
1978 och 1983. Konferensen kommer att äga rum i Sydafrika den 31
augusti – den 7 september 2001. Syftet med konferensen är bl.a. att,
genom att göra en översyn av de framsteg som gjorts i arbetet mot rasism
och rasdiskriminering och att identifiera de hinder som kvarstår, öka
medvetandet hos enskilda om de negativa konsekvenserna av rasism och
diskriminering. Konferensen skall utmynna i konkreta och
framåtsyftande åtgärder och rekommendationer.
Som ett led i förberedelserna inför världskonferensen hålls det re-
gionala konferenser. Europas förberedande konferens ägde rum i
Strasbourg den 11–13 oktober 2000 inom ramen för Europarådet.
FN:s Högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, som tillsattes år
1993, skall bl.a. spela en aktiv roll för att förhindra och eliminera kränk-
ningar av de mänskliga rättigheterna. Detta skall ske genom att upp-
muntra internationellt samarbete, samordna och integrera systemet för de
mänskliga rättigheterna samt rationalisera, utveckla och stärka FN-
maskineriet inom dessa områden. Högkommissarien är
generalsekreterare för världskonferensen.
Också ILO arbetar aktivt med frågor relaterade till diskriminering.
Exempelvis har man under 1990-talet genomfört ett omfattande forsk-
ningsprojekt i syfte att dokumentera förekomsten av, och undersöka
effektiviteten av olika åtgärder mot, etnisk diskriminering i arbetslivet i
skilda länder. Ett stort antal rapporter och skrifter publicerades. De
länder som, vart och ett i olika omfattning, deltog i projektet var Belgien,
Canada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Nederländerna,
Spanien, Sverige, Storbritannien och USA.
Europarådet
Vid Europarådets toppmöte i Wien år 1993 antog medlemsländerna en
deklaration och en handlingsplan för bekämpningen av rasism, främ-
lingsfientlighet, antisemitism och intolerans (Wiendeklarationen). En del
i denna handlingsplan var genomförandet av en för medlemsstaterna
gemensam ungdomskampanj mot rasism. En annan var inrättandet av
Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI).
ECRI arbetar för att bekämpa alla former av etnisk diskriminering,
bl.a. genom att publicera rekommendationer och goda exempel avsedda
för Europarådets medlemsländer. Härutöver publicerar ECRI fortlöpande
rapporter över förhållandena i medlemsländerna vad avser rasism, främ-
lingsfientlighet och etnisk diskriminering.
Europarådets parlamentariska församling antog i september 2000 en
resolution med rekommendationer till medlemsstaterna och till minister-
rådet när det gäller förbättringar av situationen för homosexuella i
Europarådets medlemsstater. I rekommendationerna till ministerrådet
finns bl.a. en uppmaning att lägga till en uttrycklig hänvisning till sexuell
läggning i art. 14 i Den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt att utvidga
ECRI:s mandat till att omfatta också arbetet mot homofobi.
Sedan år 1996 finns det en reviderad europeisk social stadga. De i
stadgan fastlagda rättigheterna skall enligt artikel E säkerställas utan
någon åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, nationell
minoritet etc. Artikel 15 i stadgan behandlar funktionshindrades rätt till
oberoende, social integrering och deltagande i samhällslivet i allmänhet.
Sverige har godkänt den reviderade stadgan.
Europeiska unionen
Frågor om rasism, främlingsfientlighet och diskriminering har även fått
ökad uppmärksamhet inom EU-samarbetet.
I juli 1996 antog rådet en s.k. gemensam åtgärd 96/443/RIF om åtgär-
der mot rasism och främlingsfientlighet enligt vilken medlemsstaterna
förbinder sig att säkerställa ett effektivt rättsligt samarbete när det gäller
överträdelser som har sin grund i rasistiskt eller främlingsfientligt
beteende. I dokumentet listas olika sådana rasistiska och främlingsfient-
liga beteenden. Syftet är att hindra att personer som gör sig skyldiga till
sådana överträdelser utnyttjar det faktum att rasistiska och främlings-
fientliga aktiviteter bedöms olika i olika länder genom att flytta från ett
land till ett annat för att därmed undvika lagföring eller straff.
Medlemsstaterna åtar sig att antingen göra dessa beteenden straffbara
eller att göra undantag från principen om dubbel straffbarhet för sådana
beteenden. De åtar sig också att förbättra det rättsliga samarbetet i fråga
om beslag och informationsutbyte m.m.
I artikel 29 i Fördraget om Europeiska unionen sägs att unionens mål
skall vara att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå genom att bland
medlemsstaterna utforma gemensamma insatser på områdena polissam-
arbete och straffrättsligt samarbete samt genom att förebygga och
bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Genom Amsterdamfördraget
infördes en ny artikel 13 i Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen (EG-fördraget), som ger rådet befogenhet att vidta lämp-
liga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt
ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell
läggning.
Europeiska kommissionen presenterade 1998 en handlingsplan mot
rasism. Den bygger på en tidigare kommuniké från 1995 och på erfaren-
heterna av aktiviteterna under Europaåret mot rasism 1997.
”Antidiskrimineringspaketet”
Kommissionen presenterade, i november 1999, mot bakgrund av hand-
lingsplanen och med stöd av artikel 13 i EG-fördraget, ett förslag till ett
”antidiskrimineringspaket” som består av två direktiv för att bekämpa
diskriminering och ett handlingsprogram som på olika sätt skall
komplettera direktiven. Dessa förslag har antagits av EU:s ministerråd
under 2000.
De två direktiven behandlar olika diskrimineringsgrunder och omfattar
delvis olika samhällsområden. Det ena direktivet, rådets direktiv
2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram
för likabehandling i arbetslivet (direktivet om likabehandling i arbets-
livet), reglerar diskriminering i arbetslivet och omfattar diskriminerings-
grunderna religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell
läggning. Det andra direktivet, rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni
2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer
oavsett deras ras eller etniska ursprung (direktivet om likabehandling
oavsett ras eller etniskt ursprung), behandlar förutom arbetslivet även ett
antal andra samhällsområden, men omfattar däremot endast diskrimine-
ringsgrunderna ras och etniskt ursprung.
Handlingsprogrammet, som skall fungera mellan januari 2001 och
december 2006, har till syfte att följa och stödja medlemsstaternas
genomförande av direktiven. Programmet skall komplettera direktiven
genom att stimulera informationsutbyte mellan medlemsstaterna samt
informera om problem och erfarenheter med genomförandet av di-
rektiven.
Medlemsstaterna skall genomföra direktivet om likabehandling oavsett
ras eller etniskt ursprung i nationell rätt senast den 19 juli 2003. Direkti-
vet om likabehandling i arbetslivet skall vara genomfört i nationell rätt
senast den 2 december 2003, med undantag av bestämmelserna om dis-
kriminering på grund av ålder och funktionshinder. För dem har med-
lemsstaterna, om så behövs, ytterligare tre år på sig.
Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet
Genom ett beslut 1997 inrättades Europeiska centrumet för övervakning
av rasism och främlingsfientlighet. Centrumets primära uppgift är att
förse EU:s medlemsländer med objektiva, tillförlitliga och jämförbara
uppgifter om rasism, främlingsfientlighet och antisemitism, att undersöka
omfattningen och utvecklingen av dessa företeelser, analysera orsakerna
till dem, följderna och effekterna av dem samt studera exempel på god
praxis när det gäller att ta itu med problemen på europeisk nivå. Resul-
tatet redovisas i årliga rapporter. Centrumet skall också upprätta och
samordna ett europeiskt nätverk för information om rasism och främ-
lingsfientlighet.
Nordiskt samarbete
Inom ramen för det nordiska lagstiftningsarbetet inom justitiesektorn har
problemet med brottslighet med rasistiska förtecken behandlats i olika
sammanhang. Med utgångspunkt i Nordiska straffrättgruppens rapport
om de nordiska ländernas straffrättsliga reglering av rasism och främ-
lingsfientlighet från 1999, har Nordiska ministerrådet gjort bedömningen
att det inte finns behov av ett nytt nordiskt lagstiftningssamarbete på om-
rådet, men att de nordiska länderna bör ha ett tätt samarbete när det gäller
att förebygga och bekämpa utvecklingen av brottslighet med nazistiska
och rasistiska förtecken.
I syfte att se över hur det polisiära och rättsliga samarbetet inom
Norden fungerar, om några hinder kan identifieras och om arbetet på
något sätt behöver eller kan underlättas när det gäller bekämpning av
brottslighet med nazistiska och rasistiska förtecken beslutade de nordiska
justitieministrarna, vid ett möte sommaren 2000, att en nordisk expert-
grupp skall inrättas. Vidare anmodade justitieministrarna Nordiska
ämbetsmannakommittén för lagstiftningsfrågor att utarbeta ett mandat för
expertgruppens uppdrag och beslutade att avsätta särskilda medel till
initiativ rörande förebyggande och bekämpande av kriminalitet med
nazistiska eller rasistiska förtecken. Expertgruppen är nu tillsatt.
3 Rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering i det svenska samhället –
kortfattad situationsbeskrivning
3.1 Rasism, främlingsfientlighet och homofobi
Rasistiska organisationer och nätverk
Den svenska högerextremismen består sedan ett tiotal år tillbaka av en
rasideologisk del och en extremnationalistisk del. Den förstnämnda delen
är utomparlamentariskt orienterad och benämns vanligen vitmakt-rörel-
sen. Den andra delen söker sin förankring inom det parlamentariska
systemet.
Framväxten av alltmer radikala och våldsbenägna grupperingar med en
uttalat rasideologisk inriktning började under 1980-talet. Det var då som
föreställningen om samhället som en huvudfiende på allvar fick fäste och
började omsättas i praktisk handling. Och det var då ”aktivisterna” för
första gången började betrakta sig själva som del av en sorts
motståndsrörelse mot en ”judisk ockupationsmakt” och de aktioner de
genomförde sades vara i ”självförsvar”. Det var också under 1980-talet
som det grova våldet mot framför allt homosexuella, liksom en allt mer
systematiserad förföljelse av dem som betraktas som ”fiender” till
rörelsen, började öka i omfattning.
En viktig ideologisk inspirationskälla för den framväxande rasideolo-
giska rörelsen var – och är – extremistiskt tankegods från USA. I Sverige
blandas dessa idéer med ett inhemskt arv av europeisk nationalsocialism
och antisemitism. Det slutliga målet för den utomparlamentariska ras-
ideologiska verksamheten är ett revolutionärt maktövertagande för att
”rädda den vita rasen”.
Enligt Säkerhetspolisen (SÄPO) har de olika grupperingarna inom
vitmakt-rörelsen vuxit förhållandevis långsamt. De organiserar sig inte
längre, med något undantag, i fasta organisationer. Organisationerna
kommer och går, ombildas, upplöses och återuppstår i nya konstella-
tioner. Ledande aktivister byter ideologisk inriktning inom de olika frak-
tioner som finns i vitmakt-världen. Mest relevant i dag är att tala om
lösare sammansatta nätverk, självstyrande lokalgrupper och enskilda
individer som hålls samman av gemensamma ideologiska värderingar.
Forskaren Heléne Lööw vid Brottsförebyggande rådet (BRÅ) menar
att man kan beskriva vitmakt-världen med alla dess grupperingar och en-
skilda aktörer som ett antal cirklar. I den innersta cirkeln återfinns ett
hundratal individer med ledande positioner inom befintliga grupperingar
eller med hög status i andra hänseenden. Här finns t.ex. grovt kriminellt
belastade personer som tillhör olika fängelseorganisationer.
Nästa cirkel – större än den tidigare – består av ett tusental individer
som är mer eller mindre aktiva i olika sammanhang. Runt dessa finns åter
omkring ett tusental som är något mindre aktiva och runt dessa en större
ring av ”konsumenter” av rasideologiskt material. Vilka dessa konsu-
menter egentligen är vet man mycket litet om. De kan dyka upp vid
enstaka tillfällen, men finns ännu så länge inte inne i vitmakt-världens
mer kända delar. Under 1990-talet har dock kunnat urskiljas en trend
innebärande att individer i konsumentledet tar steget över till att bli mer
aktiva.
Den mest tongivande rasideologiska grupperingen med rikstäckande
ambitioner är i dag Nationalsocialistisk front. Dess medlemsantal upp-
skattas till ca 200 personer. Den aktiva kärnan består av ett 20-tal yngre
personer, av vilka flertalet gjort sig skyldiga till och dömts för olika poli-
tiskt motiverade brott.
Det internationella utbytet inom vitmakt-rörelsen är omfattande. Akti-
vister från olika länder träffas med viss regelbundenhet i samband med
vitmakt-konserter, politiska möten och demonstrationer inom och utom
riket. Internet har på senare tid kommit att bli en mötesplats för vitmakt-
anhängare från hela världen (jfr nedan).
I Sverige har extremnationalistiska partier inte upplevt något parla-
mentariskt genombrott motsvarande det som ägt rum i vissa länder på
kontinenten. Sverigedemokraterna är det parti som nått störst framgångar
i allmänna val. I valet 1998 samlade partiet runt 20 000 röster totalt och
åtta kommunala mandat. Även de extremnationalistiska partierna, såsom
Sverigedemokraterna, bygger inte sällan sin propaganda på främlings-
fientliga budskap med en rasistisk underton.
Jämsides med Sverigedemokraterna har ett antal mindre, lokala eller
regionala, starkt invandrarfientliga missnöjespartier uppstått. De flesta
har varit relativt kortlivade men andra har lyckats uppnå en större sta-
bilitet och vunnit vissa valframgångar på kommunal nivå.
Spridningen av det rasistiska budskapet
De gränsöverskridande aspekterna av den rasideologiska rörelsen åskåd-
liggörs bl.a. i en undersökning av Europeiska centrumet för övervakning
av främlingsfientlighet och rasism. Den bekräftar farhågorna om att
Internet på senare tid har kommit att bli en mötesplats för vitmakt-an-
hängare från hela världen.
Just Internet utgör tillsammans med den s.k. vitmakt-musiken de
främsta medlen för de rasideologiska aktivisterna att sprida sitt budskap.
Att rasideologer och antisemiter här ser stora möjligheter har sin för-
klaring. Nätet ger möjligheter att nå utanför den normala rekryterings-
basen. Via nätet nås en potentiell mångmiljonpublik, det är billigt och det
är ett medium med stor anonymitet.
Enligt Simon Wiesenthal-centret uppgick antalet hemsidor på Internet
som uppmuntrar till rasism, antisemitism och nynazism till nästan 2 100
under 1999. Enligt samma källa fanns det bara en sådan hemsida 1995.
Internet har också ökat möjligheterna för företagen att marknadsföra
sig och sälja skivor med s.k. vitmakt-musik, som har en central roll inom
den rasistiska undergroundkulturen. Vid sidan av skivor säljs via Internet
även tidningar, böcker, klistermärken, videogram, T-shirts, tygmärken
och liknande. Försäljningen av sådant material fungerar, förutom som
ideologisk propaganda, som inkomstkälla för nationalsocialistiska och
rasideologiska organisationer och grupper.
Vad gäller vitmakt-musik är det svårt att få någon klarhet i hur om-
fattande försäljningen och produktionen av cd-skivor är, eftersom bo-
lagen inte öppet redovisar sin verksamhet. Enligt rapporten Vit
maktmusik en växande industri 1999:10 från Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) fanns det 322 olika cd-skivor av vitmakt-band till salu på Internet
1999. Enligt samma rapport fanns också minst 25 rasideologiska
tidningar som regelbundet utkom i Sverige samma år.
Budskapen i musiken och skrifterna riktar sig i första hand till ung-
domar. Det har också under lång tid varit främst bland ungdomar som
olika extrema grupper har kunnat rekrytera nya anhängare.
Av en rapport från Centrum för invandringsforskning vid Stockholms
universitet (CEIFO) och BRÅ, Utsatthet för etniskt och politiskt relaterat
hot m.m., spridning av rasistisk och antirasistisk propaganda samt attity-
der till demokrati m m bland skolelever (1997), framgår att 17,1 procent
av samtliga ungdomar åtminstone någon gång har haft kontakt med ma-
terial från minst en rasistisk organisation. Vidare uppger 12,2 procent att
de ibland eller ofta lyssnar på rasistisk musik medan 7,8 procent rappor-
terar att de läst någon rasistisk tidning åtminstone någon gång.
Undersökningen visar att pojkar läser rasistiska tidningar och lyssnar
på rasistisk musik i påtagligt större utsträckning än flickor.
Brott med rasistiska, främlingsfientliga, antisemitiska och homofobiska
inslag
Under 1980-talet och 1990-talet har det svenska samhället fått uppleva en
rad uppmärksammade våldsbrott med rasistiska eller homofobiska för-
tecken. Samtidigt har många människor – personer med utländsk bak-
grund, homosexuella, judar och romer m.fl. – i det tysta utsatts för ideo-
logiskt motiverade brott. Och ännu fler har fått känna av den oro och
rädsla som sådan kriminalitet skapar.
Forskaren Heléne Lööw har pekat på att en omsvängning skett i de
rasideologiska gruppernas strategi under 1990-talet, i den meningen att
måltavlorna för deras brottsliga aktiviteter i viss mån har förändrats.
Våldshandlingar och annan brottslighet riktar sig nu allt oftare mot aktiva
antirasister och det demokratiska samhället och dess företrädare inom
politiken, vid myndigheter (t.ex. inom rättsväsendet, och då särskilt
poliser) och inom massmedierna.
Att enskilda människor hotas eller utsätts för våld på grund av sin
etniska tillhörighet eller sin sexuella läggning, eller för att de utnyttjar
sina medborgerliga fri- och rättigheter, är ett hot mot demokratin och har
av Rikspolisstyrelsen bedömts som ett hot mot rikets inre säkerhet.
Därför har bevakningen av individer eller grupper som begår dessa brott
blivit en av SÄPO:s huvuduppgifter. SÄPO bidrar i allt större utsträck-
ning med uppgifter till den öppna polisen. Uppgifterna ligger sedan till
grund för polisens operativa insatser.
Vid författningsskyddsroteln vid SÄPO pågår också en kartläggning av
brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet. Inom ramen för detta arbete
insamlas statistik över polisanmälda brott med bl.a. rasistiska, anti-
semitiska och homofobiska inslag. Statistiken presenteras årligen i en
offentlig rapport. I rapporten Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet
1999 (SÄPO, 2000) presenterades för tredje året i rad jämförbar statistik
över den polisanmälda brottsligheten.
Statistiken från dessa tre år visar att de polisanmälda brotten med
främlingsfientliga, rasistiska, antisemitiska och homofobiska inslag
ökade kraftigt mellan 1997 och 1999. Under 1999 anmäldes totalt 2 363
brott med rasistiska och främlingsfientliga inslag. År 1997 var den siffran
1 752. De brott som anmäldes mest var olaga hot, misshandel, ofredande,
förolämpning och hets mot folkgrupp. Skåne län stod för den enskilt
största ökningen av antalet anmälningar under denna period.
Även om en del av denna brottslighet begås av personer som är knutna
till vitmakt-världen så visar rapporten att det när det gäller de flesta
anmälningar inte går att konstatera någon koppling till vitmakt-världen.
SÄPO:s statistik visar också på en allt grövre och mer frekvent vålds-
brottslighet. Fall av ej grov misshandel stod för den antalsmässigt största
ökningen med en ökning på 100 anmälningar mellan 1997 och 1999.
Antalet anmälda fall av grov misshandel ökade från 16 till 30 under
samma period.
Brottet hets mot folkgrupp är ett av de brott som minskade i antal
under 1999 jämfört med 1998, 249 mot 257 anmälningar. Nivån är dock
fortfarande hög jämfört med 1997, då 166 anmälda fall av hets mot folk-
grupp registrerades. Det finns olika förklaringar till det minskade antalet
anmälda fall under 1999 jämfört med 1998. Enligt SÄPO kan den
kraftiga ökningen 1998 delvis förklaras av att en del enskilda händelser,
t.ex. konserter och demonstrationer, medförde ett stort antal brottsanmäl-
ningar. Ytterligare förklaringar kan vara att polis och åklagare prioriterar
denna typ av brottslighet och att praxis har blivit tydligare i fråga om
straffbarhet och straffmätning.
Hets mot folkgrupp var det vanligaste anmälda brottet med antisemi-
tiska inslag 1999. Totalt anmäldes 32 sådana brott. Andra brott med anti-
semitiska inslag som ofta anmäls är olaga hot, klotter, ofredande och
misshandel.
Under 1999 anmäldes sammanlagt 207 brott med homofobiska inslag.
Misshandel var det vanligaste förekommande brottet, med totalt 58
anmälningar. Andra vanliga brott var olaga hot, ofredande och
förtal/förolämpning.
När det gäller statistik om brott mot homosexuella finns det, enligt
SÄPO:s rapport, anledning att anta att mörkertalet är stort. Det är inte
alla som i samband med anmälan uppger att de är homosexuella och att
detta kan vara en anledning till att de utsatts för brottet.
I en enkätundersökning som forskaren Eva Tiby vid Stockholms
universitet genomförde inom ramen för sin doktorsavhandling Hatbrott –
homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott
(Stockholms universitet, 1999), uppgav 25 procent av de svarande att de
hade utsatts för brott på grund av sin homosexualitet.
Utsattheten bland män var något högre än bland kvinnor. Hela 80
procent av gärningsmännen var enligt undersökningen män.
Mörkertalet är förstås stort även när det gäller brott med rasistiska och
främlingsfientliga förtecken. Det visar inte minst enkät- och intervju-
undersökningarna Invandrare om diskriminering I–IV (1995–1998) som
professor Anders Lange vid CEIFO har genomfört på uppdrag av
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Av samtliga svarande i
de fyra undersökningarna rapporterar var tredje att han eller hon har
blivit utsatt för hot, förolämpningar och andra trakasserier på offentliga
platser minst ett par gånger under det senaste året på grund av sin ut-
ländska bakgrund. Samtidigt visar rapporterna att benägenheten att polis-
anmäla kränkningar och övergrepp av olika slag är väldigt liten.
Inte bara personer med utländsk bakgrund utan även personer som till-
hör olika nationella minoriteter riskerar att utsättas för bl.a. trakasserier
på grund av sin etniska tillhörighet. Av en studie som på uppdrag av DO
genomfördes av CEIFO, Samer om diskriminering (1998), om upp-
levelser av etnisk diskriminering bland ett urval samer som omfattas av
Sametingets röstlängd, framgick att nära 75 procent av de svarande ansåg
att Sverige är ett samefientligt samhälle. Var tredje sade sig ha blivit ut-
satt för nedsättande tillmälen och var femte trakasserad på sin arbetsplats
på grund av sitt samiska ursprung. Samer bosatta i Norrland upplevde
problemen som störst. Yngre rapporterade fler erfarenheter av tra-
kasserier än äldre.
3.2 Diskriminering
Rapporter och olika händelser från den senaste tiden visar att det inte är
ovanligt att personer utsätts eller, i vart fall, upplever att de utsätts för
diskriminering på grund av sin etniska tillhörighet eller sexuella läggning
på olika samhällsområden.
Av undersökningarna Invandrare om diskriminering I–IV (CEIFO,
1995–1998) framgår att det är framför allt inom arbetslivet, inom privat-
sfären och på publika arenor samt vid kontakter med myndigheter och
andra institutioner som flest människor upplever sig bli diskriminerade.
Undersökningarna visar att personer födda i olika länder i mellersta
och södra Afrika, i Iran, i Arabvärlden respektive i Latinamerika rappor-
terar mest diskriminering. Minst diskriminering rapporteras av personer
födda i Finland och Danmark. Av samtliga svarande i de fyra studierna,
som sökt arbete, anger var tredje att han eller hon inte fått ett sökt jobb på
grund av sin utländska bakgrund. Bland ”iranier” och ”afrikaner”
rapporteras sådana erfarenheter av varannan person.
Mellan 55 och 65 procent av ”afrikanska” och ”iranska” män (främst i
storstadsområden) har rapporterat att de blivit vägrade inträde till restau-
ranger eller andra nöjeslokaler på grund av sin utländska bakgrund.
Undersökningarna visar också att många upplever sig diskriminerade i
kontakter med olika myndigheter. Det gäller bl.a. arbetsförmedlingen,
polisen och socialtjänsten. Förekomsten av diskriminering vid kontakter
med offentliga organ är förstås särskilt allvarlig. En förutsättning för att
en människa ska känna sig delaktig i ett samhälle är förstås att han eller
hon har tilltro till offentliga institutioner av olika slag.
Av undersökningarna framgår att män generellt sett upplever sig
diskriminerade i större utsträckning än kvinnor.
Antalet anmälningar till DO om diskriminering i arbetslivet har ökat
kraftigt under de senaste åren. År 2000 anmäldes 164 fall. Jämfört med
1997 har antalet anmälningar tredubblats.
Vad gäller diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning
går det inte med säkerhet att bedöma omfattningen av denna.
Utredningen mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning konstaterade att det inte gjorts så många undersökningar om
förekomsten av diskriminering i Sverige och genomförde därför två
enkätundersökningar inom ramen för utredningsarbetet (SOU 1997:175).
Den ena undersökningen var en enkätundersökning gjord av Statistiska
centralbyrån. Den andra undersökningen riktade sig till cirka 1 500
personer som var medlemmar i organisationerna Riksförbundet för
sexuellt likaberättigande (RFSL) eller Lesbisk Nu!.
I den sistnämnda enkäten till homo- och bisexuella rapporterade 234
personer, eller 36 procent, av de 650 svarande att de har blivit diskrimi-
nerade i arbetslivet på grund av sin sexuella läggning. Den överlägset
vanligaste formen av rapporterad diskriminering var mobbning och tra-
kasserier från arbetskamraters, chefers eller fackliga företrädares sida.
I de flesta fall har den som drabbats blivit övertygad om att skälet till
diskrimineringen varit den sexuella läggningen redan av det faktumet att
arbetskamraten eller arbetsgivaren öppet redovisat sin negativa attityd till
homo- eller bisexuella.
Här bör också anmärkas att flertalet av de svarande angivit att de inte
öppet deklarerat sin homo- eller bisexuella läggning på arbetsplatsen.
Många har tillagt att den allmänna attityden gentemot homo- och bisexu-
ella på arbetsplatsen var negativ och att situationen skulle kunna ha sett
annorlunda ut om deras arbetskamrater och arbetsgivare känt till deras
sexuella läggning.
Det är angeläget att i sammanhanget uppmärksamma just detta, att
många homo- och bisexuella inte vågar tala öppet om sina liv inför sina
arbetskamrater av rädsla för hur omgivningen skulle reagera på deras
sexuella läggning. Det säger sig självt att ett sådant ”tystnadens tyranni”
kan innebära svår frustration och otrivsel för individen.
Sanktionerade förbud mot diskriminering utanför arbetslivet på grund
av etnisk tillhörighet respektive homosexuell läggning finns i den straff-
rättsliga bestämmelsen om olaga diskriminering. Anmälningar om olaga
diskriminering hanteras av polis och åklagare.
Av publikationen Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 1999
(SÄPO, 2000) framgår att 210 fall av olaga diskriminering anmäldes
under det aktuella året. Av samtliga fall avsåg 102 (ca 49 procent) dis-
kriminering i samband med restaurang- eller krogbesök. Övriga anmäl-
ningar riktades mot bl.a. butiker, bostads- och fastighetsbolag och myn-
digheter.
Sedan början av 1990-talet har antalet anmälningar om olaga diskrimi-
nering femdubblats. Antalet lagföringar för olaga diskriminering är dock
väldigt litet; högst två fall per år under de senaste fem åren.
Under 1999 anmäldes tre fall av olaga diskriminering på grund av
sexuell läggning. Den siffran har varit konstant under flera år. Diskrimi-
nering i samband med restaurangbesök är även här den vanligaste
situationen.
Det skall dock påpekas att mycket tyder på att benägenheten att polis-
anmäla olaga diskriminering är väldigt liten. Av de ovan nämnda under-
sökningarna Invandrare om diskriminering framgår att endast 4,2 procent
av dem som rapporterar att de blivit utsatta för diskriminering i sådana
sammanhang som borde föranleda polisanmälan, faktiskt har polisanmält
händelsen.
Ytterligare en källa till kunskap om förekomsten av etnisk diskrimine-
ring utanför arbetslivet är de hänvändelser som gjorts från enskilda till
DO. Under 2000 inkom 326 anmälningar till DO. Tre år tidigare, 1997,
låg antalet anmälningar på 257. Anmälningarna gäller framförallt
bostadssektorn, utbildningsväsendet, rättsväsendet och socialtjänsten.
Också till HomO görs anmälningar av motsvarande slag. Mot
bakgrund av den korta tid som HomO har verkat är det dock svårt att dra
några slutsatser av de anmälningar som hittills kommit in till
myndigheten.
4 Arbete mot rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering i Sverige
4.1 Den allmänna politikens betydelse
Grunden i arbetet för att motverka och förebygga rasism, främlingsfient-
lighet, homofobi och diskriminering utgörs av den allmänna politiken.
I ett samhälle som är i balans, där varje individ känner trygghet, delak-
tighet och har makten att påverka sitt eget liv, är sannolikheten stor att
det utvecklas en värdegemenskap och en ömsesidig respekt människor
emellan, som förhindrar att rasism och andra former av intolerans växer
sig starka.
Utanförskap och marginalisering måste förhindras. Väl fungerande
sociala insatser för utsatta barn och ungdomar är nödvändiga, liksom ett
gott socialt skyddsnät för den som av olika skäl har svårt att klara sin för-
sörjning. Skolpolitiken måste värna varje barns rätt till trygghet och en
grundläggande utbildning av god kvalitet. Barn med behov av särskilt
stöd måste prioriteras.
En beslutsam och långsiktig politik för att skapa arbete åt alla är av
grundläggande betydelse. Hela Sverige måste omfattas av denna politik.
Vissa regioner, orter och bostadsområden får inte halka efter. Ett arbete
ger förutom försörjning även självkänsla och en social identitet. Ett
arbete innebär också möten mellan människor vilket i sin tur kan skapa
förståelse och ge kunskap.
Rasistiska och främlingsfientliga grupper och stämningar växer inte
sällan på orter som drabbats hårt av strukturomvandling och arbetslöshet.
Här måste politiken erbjuda unga människor som dras till extrema
miljöer alternativa vägval, inte minst genom att skapa möjligheter att
finna den sociala identitet som ett arbete ger.
Åtgärder för att fördjupa demokratin
Att fördjupa demokratin genom att främja medborgarnas inflytande och
aktiva deltagande i de politiska beslutsprocesserna och i samhällslivet är
en högt prioriterad uppgift för regeringen. Konkret arbete pågår för att
minska det avstånd många medborgare upplever till förtroendevalda och
till politiken på alla nivåer i samhället, liksom för att befästa de mänsk-
liga rättigheterna som är grundläggande i varje demokratiskt samhälle.
Tid för demokrati
Regeringen tillsatte hösten 1997 en utredning (Demokratiutredningen)
för att belysa de nya förutsättningar, problem och möjligheter som det
svenska folkstyret möter inför 2000-talet. Demokratiutredningen över-
lämnade sitt slutbetänkande i februari 2000 (SOU 2000:1). Utredningen
visar att det finns ett kontinuerligt behov av att diskutera och debattera
demokratin och det sätt den fungerar på idag. Utredningen understryker
att utanförskapet och de växande klyftorna är den enskilt viktigaste ut-
maningen för politiken på 2000-talet.
För att utveckla demokratin på längre sikt och skapa förutsättningar för
att öka medborgarnas aktiva deltagande i de politiska beslutsprocesserna
och i samhällslivet i övrigt, genomförs ett utvecklingsarbete för
folkstyret fram till utgången av år 2002. Mottot för utvecklingsarbetet är
Tid för demokrati. Arbetet består av tre huvudaktiviteter:
– ett nationellt rådslag om demokrati och delaktighet genom-
förs,
– stöd ges till demokratiutveckling,
– 80-årsjubiléet av den allmänna rösträtten uppmärksammas.
Riksdagen har beslutat om särskilda medel för utvecklingsarbetet och
10 miljoner kronor anslogs för ändamålet 2000. Regeringen beräknar
ytterligare 10 miljoner kronor per år under 2001 och 2002 för utveck-
lingsarbetet. Regeringen har beslutat om en särskild förordning (SFS
2000: 648) om statliga projektbidrag för utvecklingsarbete för folkstyrel-
sen. Bidrag kan bl.a. ges till projekt av folkbildningskaraktär som har god
spridning och som syftar till att stimulera deltagandet i den demokratiska
processen. Projekten kan vara inriktade mot att utveckla den lokala
demokratin eller mot frågeställningar kring skola och demokrati. Möjlig-
het finns att ansöka om projektstöd vid två tillfällen per år.
Arbetsgrupp om mänskliga rättigheter
Inom Regeringskansliet tillsattes i maj 2000 en interdepartemental
arbetsgrupp med uppgift att utarbeta ett förslag till en nationell hand-
lingsplan för de mänskliga rättigheterna. I uppdraget ingår att kartlägga
och analysera hur svenska myndigheter i dag arbetar för att förbättra
skyddet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Flera olika informella referensgrupper har tillsatts med bl.a. represen-
tanter för myndigheter, frivilligorganisationer och arbetsmarknadens
parter samt forskare inom området.
Ett förslag till handlingsplan skall vara färdigt senast den 30 september
2001. Arbetsgruppen skall föreslå konkreta åtgärder och uppföljnings-
mekanismer för handlingsplanen samt föreslå åtgärder för hur FN:s
årtionde för utbildning inom mänskliga rättigheter kan uppmärksammas i
Sverige.
Utredning för att stärka deltagandet i den kommunala demokratin
Regeringen har tillsatt en parlamentarisk utredning som enligt sina direk-
tiv skall föreslå åtgärder för att stärka den medborgerliga insynen och
deltagandet i den kommunala demokratin. I direktiven (dir. 1999:98) be-
tonas att samhällets etniska och kulturella mångfald på ett bättre sätt än i
dag måste avspegla sig bland de förtroendevalda. Utredningen skall där-
för närmare undersöka vilka särskilda åtgärder som behövs för att öka
möjligheterna för personer med utländsk bakgrund och personer med
funktionshinder att få insyn i och möjligheter att delta i den kommunala
demokratin. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 maj
2001.
Integrationspolitiken
I december 1997 beslutade riksdagen om regeringens integrations-
politiska proposition Sverige, framtiden och mångfalden – från invand-
rarpolitik till integrationspolitik (prop. 1997/98:16).
I propositionen framhålls att Sveriges etniska och kulturella mångfald
av demokratiska skäl bör tas som utgångspunkt för den generella politi-
kens utformning och genomförande på alla samhällsområden och nivåer.
Målen för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och
möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en samhälls-
gemenskap med samhällets mångfald som grund samt en samhälls-
utveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som
alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.
Det integrationspolitiska arbetet skall särskilt inriktas på att ge stöd till
individers egen försörjning och delaktighet i samhället, att värna grund-
läggande demokratiska värden och att verka för kvinnors och mäns lika
rättigheter och möjligheter samt att förebygga och motverka diskrimine-
ring, främlingsfientlighet och rasism.
Integrationsprocesserna är ömsesidiga i den bemärkelsen att alla är
delaktiga och medansvariga i dem och alla måste bidra. Integration är
inte endast en fråga om och för invandrare. I ett samhälle med etnisk och
kulturell mångfald kompletterar människor varandra och bidrar ömse-
sidigt med sin kompetens och livserfarenhet så att den potential som
finns i mångfalden kan frigöras och komma till användning. Segregation,
självvald eller påtvingad, är därför lika lite önskvärd som påtvingad
assimilation.
Integrationsprocesserna är ständigt pågående. Hur de fortlöper och ut-
vecklar sig beror på ett stort antal, ofta samverkande, faktorer. Den
enskilda individens egna förutsättningar, önskemål och ambitioner lik-
som möjligheterna till egen försörjning spelar en stor roll. Lika viktigt är
emellertid att samhället präglas av öppenhet, respekt och tolerans och att
majoritetssamhällets institutioner utvecklas med utgångspunkt i mång-
falden i samhället.
En följd av att riksdagen antog förslagen i den integrationspolitiska
propositionen var att en ny myndighet, Integrationsverket, inrättades den
1 juni 1998. Verket har ett övergripande ansvar för att integrations-
politiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden.
Under 1998 och 1999 beslutade regeringen, mot bakgrund av inrikt-
ningen och målen för integrationspolitiken, om olika åtgärder för att få
ett integrationsperspektiv att genomsyra utformningen och
genomförandet av den allmänna politiken. Exempelvis har
verksförordningen (1995:1322) och förordningen (1986:856) om de
statliga myndigheternas ansvar för invandrare m.fl. ändrats i detta syfte.
Ändringarna innebär bl.a. att myndigheter fortlöpande skall beakta
samhällets etniska och kulturella mångfald när verksamheten utformas
och när den bedrivs.
Minoritetspolitiken
Målet för minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minorite-
terna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska
minoritetsspråken så att de hålls levande. Sveriges nationella minoriteter
är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Minoritets-
språken är samiska, finska, mäenkieli (tornedalsfinska), romani chib och
jiddisch.
Historiskt har många människor fått lida på grund av sin minoritetstill-
hörighet och det förekommer fortfarande diskriminering av dessa
grupper. Att ge skydd mot diskriminering och värna om mänskliga
rättigheter är grundläggande för minoritetspolitiken. Det är inte minst
viktigt att öka kunskapen om Sveriges nationella minoriteter, om deras
kultur och språk på alla nivåer i samhället. Här har bl.a. skolan en be-
tydelsefull roll. Skolans läroplaner (Lpo 94 och Lpf 94) har ändrats så att
det framgår att kunskap skall ges om de nationella minoriteterna och
minoritetsspråken. Också vid revidering av skolans kursplaner har de
nationella minoriteterna och minoritetsspråken uppmärksammats.
Ökad kunskap bör på sikt leda till mer positiva attityder och därmed
kunna minska förekomsten av diskriminering.
Inom minoritetspolitiken är inflytande för de nationella minoriteterna
av stor betydelse. Olika åtgärder har därför vidtagits för att stödja
minoriteternas möjligheter till inflytande. Bland annat har särskilda
medel har också tilldelats organisationer som företräder nationella
minoriteter för att öka deras möjligheter till inflytande i frågor som berör
dem.
Minoritetspolitiken är ett nytt politikområde och det finns behov av att
utveckla verksamheten. För att kunna se vilka ytterligare åtgärder som
bör vidtas kommer det nuvarande arbetet att följas upp och utvärderas.
4.2 Tidigare särskilda insatser mot rasism m.m.
Det finns en lång tradition av särskilda insatser mot rasism, främlings-
fientlighet och diskriminering i Sverige. I det följande redovisas närmare
ett antal av de särskilda större satsningar som initierats av regeringen
eller Regeringskansliet under de senaste tio åren. Det kan noteras att
frågan om homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning
inte givits något större utrymme inom ramen för dessa satsningar.
Det kan också noteras att många av de olika mer isolerade insatser som
hittills gjorts mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskrimine-
ring inte utvärderats eller följts upp i tillräcklig utsträckning. En viktig
uppgift i det fortsatta arbetet på området är därför att utveckla metoderna
för att bättre ta tillvara tidigare erfarenheter. Just detta är för övrigt en
viktig del av bakgrunden till regeringens arbete med denna skrivelse, och
inte minst då den avslutande handlingsplanen.
Regeringsuppdraget 1992 till fyra statliga myndigheter
Våren 1992 gav regeringen i uppdrag till Statens invandrarverk, Ung-
domsstyrelsen, Statens kulturråd och Skolverket att i samråd vidta sär-
skilda åtgärder för att motverka främlingsfientlighet och rasism.
Regeringsuppdraget kom att förlängas två gånger och omfattade tre
budgetår.
Uppdraget hade två klart uttalade syften. Det långsiktiga syftet var att
förebygga etniska motsättningar i samhället och direkt eller indirekt på-
verka ungdomars normer, attityder och förhållningssätt till invandring,
invandrare och olika etniska grupper. Det kortsiktiga syftet vara att på-
verka de redan existerande främlingsfientliga stämningarna och förhåll-
ningssätten, främst hos ungdomar.
Arbetet innebar bl.a. att olika typer av praktiskt arbete för goda etniska
relationer initierades, gavs stöd och dokumenterades. De fyra myndig-
heterna konstaterade i sin slutredovisning av uppdraget bl.a. att det är
svårt att påverka ungdomar med enbart information och kunskap samt att
den känslomässiga dimensionen måste beaktas när det handlar om främ-
lingsfientliga attityder. Man framhöll också vikten av långsiktighet i
arbetet och, när det gäller skolan, att situationen på den enskilda skolan
måste vara utgångspunkt. Ungdomsstyrelsen framhöll särskilt att rasism
och främlingsfientlighet inte är ett specifikt ungdomsproblem.
Ungdom mot rasism - alla olika alla lika
På initiativ av Europarådet bedrevs i medlemsstaterna under åren 1994–
1996 en ungdomskampanj mot främlingsfientlighet och rasism under
devisen ”Ungdom mot rasism – alla olika alla lika”. Ursprungligen var
den svenska kampanjen organiserad som en arbetsgrupp inom Civil-
departementet, men den ombildades senare till en kommitté med en mer
fristående ställning.
Kommittén arbetade på bred front och involverade bl.a. frivillig-
organisationer, berörda myndigheter, företag samt kända ungdoms-
profiler. Uppgifterna var framför allt inriktade på opinionsbildning och
på att uppmuntra ungdomar till lokala aktiviteter.
Kampanjen lämnade två mer bestående resultat.
För det första etablerades en grupp stora privata och offentliga arbets-
givare som senare med statligt stöd etablerade Sverige 2000-institutet
som arbetade med att främja mångfald i arbetslivet. Institutet hade en
konsultativ roll i förhållande till medlemsorganisationerna i fråga om
åtgärder för ökad mångfald. Institutet arbetade också med opinionsbild-
ning i olika former. Sverige 2000-institutet upphörde den 1 december
2000. Vissa delar av verksamheten bedrivs dock vidare i annan form.
För det andra övergick det nätverk av lokala ungdomsgrupper som
kommittén hade byggt upp i den ideella organisationen ”Ungdom mot
rasism”. Ungdom mot rasism, som är en partipolitiskt och religiöst obun-
den organisation, verkar fortfarande i dag genom aktiva lokala grupper
på ett drygt tiotal orter i landet. Organisationen arbetar med opinionsbild-
ning, föreläsningar, aktioner, utbildningar m.m.
Nationella samordningskommittén för Europaåret mot rasism
I samband med det av Europeiska rådet utropade ”Europaåret mot rasism
1997” inrättades i Sverige en nationell samordningskommitté vars upp-
drag var att initiera, leda och samordna de svenska aktiviteterna under
Europaåret. Syftet var enligt kommitténs direktiv att på ”bredast möjliga
sätt förebygga och motverka rasism, främlingsfientlighet och anti-
semitism samt verka för goda relationer mellan människor med olika
etnisk bakgrund och för att den etniska mångfalden, som är en självklar
och ständigt närvarande del av det svenska samhället, skall respekteras i
det dagliga livet”.
Kommittén skulle arbeta med bl.a. opinionsbildning, främjande av
lokala aktiviteter, främjande av nya arbetsformer och förhållningssätt
samt åtgärder för att uppmuntra företag, folkrörelser, myndigheter och
kommuner att överväga och ta ställning till hur man bör förhålla sig till
och agera i det mångkulturella samhället. Uppdraget skiljde sig från ett
traditionellt kommittéuppdrag genom att det i allt väsentligt var inriktat
på konkreta aktiviteter av olika slag.
En lång rad aktiviteter genomfördes också inom ramen för kommitténs
arbete. I många involverades andra aktörer i förhoppning om att de skulle
leva vidare efter det att kommittén slutfört sitt arbete. Bland annat kan
följande aktiviteter och initiativ nämnas:
– Studiematerial för skolan och material för arbetsplatser om
arbete för ökad mångfald togs fram.
– Lokala rådslag mot rasism – ”Pow-Wow” – genomfördes i
samarbete med Ungdom mot rasism på över tjugo skolor från
norr till söder i landet.
– Tillsammans med SABO genomfördes ett antal projekt i syfte
att bryta segregationen och skapa lokalt engagemang mot
främlingsfientlighet i miljonprogramsområden.
– Projekt för att motverka rasism och främja integration
genomfördes inom några olika specialidrottsförbund inom
ramen för Riksidrottsförbundets satsning ”Starta vågen”.
– På initiativ av kommittén instiftade Svenska kommun-
förbundet och Landstingsförbundet en stipendiefond som ger
journalister möjlighet att öka sina kunskaper om invandrares
och minoriteters villkor.
– Med stöd av kommittén inrättades, knuten till Röda Korsets
ungdomsförbund, en ”Quick Response-funktion” för fakta-
och informationsspridning till medier och opinionsbildare.
Quick Response verkar ännu i dag.
Kommittén hade inte något uttryckligt uppdrag att lämna förslag men
lämnade ändå en rad sådana i sitt betänkande acceptera! (SOU 1998:99).
Förslagen rörde såväl lagstiftning, regeringens styrning av sina myndig-
heter, arbetsmarknaden, utbildningsväsendet, bostadspolitiken och
massmedia samt åtgärder för att komma till rätta med den s.k. vardags-
diskrimineringen. Vissa av kommitténs aktiviteter dokumenterades
närmare i antologin Har rasismen tagit slut nu? (SOU 1998:100).
Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och
annat etniskt relaterat våld
I januari 1996 inrättades en arbetsgrupp inom Regeringskansliet med
uppgift att föreslå åtgärder för att motverka och förebygga rasistiskt och
annat etniskt motiverat våld. I april 1998 lämnade arbetsgruppen rappor-
ten Rasistiskt våld (Ds 1998:35) till regeringen.
Arbetsgruppens bedömning var att det inte förelåg några egentliga
brister i de legala förutsättningarna för att bekämpa rasistisk och främ-
lingsfientlig brottslighet. Däremot menade gruppen att det brast i lag-
tillämpningen och att det här borde ställas högre krav på rättsväsendet.
Arbetsgruppen underströk vikten av ett enhetligt och tydligt förhållnings-
sätt från rättsväsendets sida och såg ett behov av ökad kunskap om
existerande lagstiftning, den kontext i vilken brott av det aktuella slaget
begås, ideologin bakom brotten, homosexuellas utsatthet, rasistiska orga-
nisationer, rasistisk musik m.m.
Arbetsgruppen menade att polisen som ”första instans” hade en
nyckelroll. Brister i polisens hantering går i princip inte att kompensera i
ett senare skede av rättsprocessen. Av stor betydelse är också fördjupad
samverkan, i synnerhet mellan polis och åklagare. Arbetsgruppen under-
strök också vikten av en kontinuerlig uppföljning av åtgärder som vidtas.
Folkhälsoinstitutets rapport ”Vad hände sen?”
Folkhälsoinstitutet har sedan 1992 ett ansvar att bl.a. följa utvecklingen
av de homosexuellas situation i samhället vad gäller förekomst av
diskriminering.
Mot bakgrund härav gjorde Folkhälsoinstitutet 1997 en uppföljning av
vilka åtgärder olika myndigheter hade vidtagit för att förverkliga inten-
tionerna i regeringens proposition De homosexuellas situation i
samhället (prop. 1986/87:124) att motverka kvarvarande diskriminering
av homosexuella. Syftet var också att aktualisera frågan om
homosexuellas situation samt hur olika myndigheter kunde medverka till
att förbättra den.
Uppföljningen resulterade i rapporten Vad hände sen? (Folkhälso-
institutet, Rapport 1997:28). I rapporten konstaterades att det inom skol-
området pågick många aktiviteter och att det blivit allt vanligare före-
kommande med information om homosexualitet. Samtidigt framhöll man
dock att frågan om homosexualitet i skolan oftast konkret togs upp
genom att en person från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
(RFSL) kom till skolan och att det fortfarande var så att det ytterst var
den enskilde lärarens eller skolledarens engagemang som avgjorde vilken
utbildning eleverna fick om homosexualitet.
På högskoleområdet och inom forskningen kunde man däremot inte
spåra några större förbättringar när det gällde i vad mån homosexuellas
situation uppmärksammades, trots att mycket skett vad gällde attityder
till homo- respektive bisexualitet.
Inom kulturpolitiken menade Folkhälsoinstitutet att en tidigare positiv
syn hos Statens Kulturråd i fråga om att lyfta fram homosexuellas situa-
tion delvis förändrats, vilket inneburit att få konkreta aktiviteter genom-
förts sedan riksdagsbeslutet 1987.
Folkhälsoinstitutet menade också att homosexuella ungdomars utanför-
skap var en mycket angelägen fråga och att dittills vidtagna åtgärder,
frånsett inom skolområdet, knappast haft någon större omfattning.
Levande historia
Bakgrund
I partiledardebatten i riksdagen i juni 1997 utlovade statsminister Göran
Persson att samtliga hem där det finns barn i skolåldern skulle erbjudas
”information om vad som hände under andra världskriget, om den
människosyn som låg bakom förintelsen av judarna”. Det skulle inte
enbart ses som en historielektion, inte enbart som ett samtal om det som
var, utan framför allt som en påminnelse om att om vi inte håller
diskussionen och debatten levande kan det hända igen.
Bakgrunden var bl.a. rapporten Utsatthet för etniskt och politiskt
relaterat hot m m, spridning av rasistiskt och antirasistisk propaganda
samt attityder till demokrati m m bland skolelever (1997) från CEIFO
och BRÅ. Med i bilden fanns bl.a. också det växande våldet mot homo-
sexuella samt det ökade antalet nynazistiska demonstrationer och
konserter.
Initiativet utvecklades till informationssatsningen Levande historia,
som syftade till att sprida kunskap om Förintelsen under andra världs-
kriget samt att med utgångspunkt i Förintelsen skapa diskussion kring
frågor om tolerans, demokrati, medmänsklighet och människors lika
värde. Projektet delades in i fyra delar: Politiska manifestationer, infor-
mation till föräldrar och ”allmänhet”, insatser riktade mot skolan samt
insatser för att stödja högre utbildning och forskning. Nedan redovisas
delar av den verksamhet som bedrivits.
Politiska manifestationer
En rad politiska manifestationer har genomförts. Bland annat arran-
gerades minnesstunder i riksdagen under januari åren 1998–2001 för att
hedra minnet av de personer som mördades under Förintelsen. På kvällen
den 27 januari 1998 bjöd regeringen in till en minneskonsert i Berwald-
hallen. Kommunförbundet och Landstingsförbundet uppmanade kommu-
nerna och landstingen att genomföra manifestationer vid första fullmäkti-
gemötet 1998. Samtliga partiledare i Riksdagen medverkade på olika sätt
i arbetet.
Föräldrar och allmänhet
Utgångspunkten för Levande historia var att alla vuxna i det svenska
samhället har ett ansvar för att föra minnet av Förintelsen vidare. Det är
inte bara skolans ansvar, utan även föräldrar och andra vuxna måste
sprida demokratiska värderingar och kunskap vidare.
I februari 1998 publicerades boken ”…om detta må ni berätta…”.
Genom fakta, ögonvittnesskildringar, historiska dokument och ett rikt
bildmaterial ger boken en bild av Förintelsen under andra världskriget.
Många enskilda personers öden lyfts fram, personer vars liv utraderades
under Förintelsen. Boken erbjöds till drygt 700 000 familjer med barn i
grundskolan. Över en miljon exemplar har hittills distribuerats, förutom
direkt till privatpersoner också via bl.a. bibliotek, medborgarkontor och
bokhandeln. Boken finns översatt till flera språk. Den finns också som
talkasett, i punktskrift och i teckenspråksversion.
För att bemöta den rasistiska och antisemitiska propaganda som sprids
på Internet öppnade Levande historia i januari 1998 en hemsida med in-
formation kring Förintelsen. När hemsidan startades var den en av
ganska få på nätet med utförligare information på svenska om
Förintelsen.
I samarbete med Riksförbundet Hem och Skola utarbetades under
våren 1998 ett material, ”Valet är ditt”, som skulle kunna användas vid
möten med föräldrar till barn i årskurs 4–6.
Skolan
Skolorna har erbjudits boken ”…om detta må ni berätta…”. Många
skolor har utnyttjat erbjudandet och beställt boken.
Flera satsningar på att använda film som redskap i arbetet har gjorts.
Bland annat har en tipskatalog med urval av filmer, litteratur, pedago-
giskt material, hemsidor och organisationer eller föreläsare med anknyt-
ning till Förintelsen producerats och skickades ut till samtliga skolor
samt olika organisationer och föreningar under våren 1998.
Tipskatalogen har tagits fram i samarbete med Skolverket, Lärarnas
Riksförbund och Lärarförbundet.
Levande historia har sedan våren 1998 också erbjudit lärare och
lärarstuderande att delta i endagsseminarier om Förintelsen och sam-
hällets värdegrund. Seminarier har genomförts på över tjugo orter i
landet från norr till söder. De lärare som deltagit i seminarierna har även
getts möjlighet att delta i ett påbyggnadsseminarium.
Universitet och forskning
Regeringen har bistått med resurser till Uppsala universitet för att upp-
rätta ett nationellt kunskapscentrum för forskning och undervisningen om
Förintelsen och folkmord (jfr avsnitt 4.7, Forskning).
Regeringen har också givit medel till CEIFO och BRÅ för att genom-
föra och slutföra en rad forskningsprojekt som rör nazism och rasism. Ett
exempel är stödet till ett antal s.k. ortsstudier, i vilka olika kommuner
som haft problem med rasistiska och främlingsfientliga strömningar
kartlades och analyserades. Bland de kommuner som studerats är
Klippan, Bjuv, Karlskrona och Trollhättan.
Internationellt samarbete
Levande historias internationella samarbete kring Förintelsen startade på
initiativ av statsminister Göran Persson vintern 1998. I maj 1998 arrange-
rades en internationell konferens om utbildning och information om
Förintelsen, ”The Stockholm meeting on the Holocaust”. I samband med
konferensen bildade Sverige tillsammans med USA och Storbritannien
en aktionsgrupp; Task Force for International Cooperation on Holocaust
Education, Remembrance and Research. Task Force strävar efter att
samordna ett internationellt arbete kring utbildning, forskning och
minneshållande av Förintelsen. Särskilda samarbetsprojekt med länder
utanför Task Force-kretsen har etablerats. Som ett led i det
internationella samarbetet har den svenska regeringen arrangerat
konferenser under rubriken Stockholms Internationella Forum.
Stockholms Internationella Forum
Konferensen Stockholms Internationella Forum om Förintelsen ägde rum
i januari 2000. Statsministern hade inbjudit regeringskolleger, experter,
forskare och representanter för överlevande. Avsikten med konferensen
var att bidra till att föra minnet av Förintelsen vidare och stödja utbild-
ning och forskning om detta mörka kapitel i 1900-talets historia. Därmed
fanns också en förhoppning om att vi ska stå bättre rustade att bekämpa
rasism, antisemitism och intolerans i dagens samhälle.
Det centrala budskapet från konferensens slutdeklaration löd: ”Nazis-
ternas förbrytelser får aldrig glömmas – det internationella samfundet har
ett gemensamt ansvar för att bekämpa alla typer av idéer och handlingar
som kan leda till nya katastrofer och folkmord.”
En uppföljande konferens, Stockholms Internationella Forum: I kamp
mot intolerans, arrangerades den 29–30 januari 2001. Regerings repre-
sentanter för ett femtiotal länder deltog. Med Stockholms Internationella
Forum 2001 ville den svenska regeringen rikta uppmärksamheten på ett
av vår tids mest allvarliga problem: de politiska strömningar som tar sig
uttryck i fientlighet mot religiösa och etniska minoriteter, invandrare,
flyktingar och homosexuella, liksom i angrepp på det demokratiska
systemet och dess företrädare.
Syftet var att låta representanter för olika regeringar, forskare och be-
rörda yrkesgrupper utbyta erfarenheter kring och identifiera effektiva
strategier mot antidemokratiska budskap och handlingar. Bättre kunskap
om problemen och ett ökat samarbete – lokalt, nationellt och internatio-
nellt – är nödvändigt för att demokratierna skall stå starka i kampen mot
intolerans.
Övrigt
En särskild arbetsgrupp har på regeringens uppdrag arbetat med att kart-
lägga förutsättningarna för inrättandet av en svensk minnesdag för
Förintelsen. Den 17 maj 2000 överlämnade arbetsgruppen en slutrapport.
Enligt förslaget skall den 27 januari vara ”Förintelsens minnesdag – för
människovärde och demokrati”.
Hösten 1999 startade Sveriges studieförbund i samarbete med Levande
historia en riksomfattande folkbildningskampanj kallad Då och Nu.
Syftet med satsningen var att sprida kunskap om det som hände under
1930-talet och 1940-talet, och samtidigt belysa skeenden i Sverige och
världen i dag. Bakom Då och Nu står en rad folkbildningsorganisationer.
Många av dem som överlevde nazisternas läger och barn till dem gör
en viktig insats genom att berätta om sina erfarenheter i skolor och i
andra sammanhang. Detta arbete har regeringen stött. Regeringen har
också bidragit till ett minnesmonument i Stockholm över Förintelsens
offer. Initiativet kom ursprungligen från Föreningen Förintelsens Överle-
vande.
Under 1997–2000 har Levande historia genomfört en rad olika semina-
rier och konferenser där för ämnet relevanta frågor har belysts. Härvid
har man bl.a. samarbetat med Svenska Kommittén Mot Antisemitism och
Romernas riksförbund.
Kommittén Forum för Levande historia
Mot bakgrund av informationsprojektet Levande historia beslutade
regeringen i oktober 1999 att tillsätta en kommitté med uppgift att utreda
etablerandet av ett Forum för Levande historia (se vidare avsnitt 4.10)
4.3 Lagstiftning och pågående utredningar
4.3.1 Nationell lagstiftning
Grundlagarna
I 1 kap. 2 § regeringsformen slås fast att den offentliga makten skall
utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och reli-
giösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur-
och samfundsliv bör främjas. I 2 kap. 15 § regeringsformen stadgas att
lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare miss-
gynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung
tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2 kap. 22 § första stycket 7
regeringsformen att utlänning här i riket är likställd med svenska med-
borgare i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg
eller etniskt ursprung.
Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte
heller meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den euro-
peiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna (jfr avsnitt 2.1).
Rätten att ge ut och sprida tryckta skrifter och att i dem uttrycka tankar
och åsikter regleras i tryckfrihetsförordningen, medan motsvarande frihet
att yttra sig i vissa andra närmare angivna medier såsom ljudradio, tele-
vision, filmer och videogram, regleras i yttrandefrihetsgrundlagen. I 7
kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen finns en motsvarande brotts-
beskrivning som i brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp.
Genom en hänvisning i 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen gäller mot-
svarande straffansvar för gärningar som begås i ett radioprogram, en film
eller en ljudupptagning.
Straffbestämmelser
Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal straffstad-
ganden i brottsbalken som direkt eller indirekt tar sikte på handlingar
eller yttringar som är rasistiska eller diskriminerande på något annat sätt.
Hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken)
Bestämmelsen om hets mot folkgrupp är central i den svenska lagstift-
ningen mot rasistiska och främlingsfientliga yttringar. Den brottsliga
gärningen består i att någon i uttalande eller annat meddelande som
sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan
grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung eller trosbekännelse.
Straffet är fängelse i högst två år. I ringa fall är straffet böter. Hets mot
folkgrupp är straffbart även när gärningen begås genom tryckta skrifter,
filmer, ljudupptagningar och andra sådana medier som omfattas av
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen
om hets mot folkgrupp gäller också när gärningen begås på Internet, t.ex.
genom en hemsida.
Bestämmelsen om hets mot folkgrupp innebär att det är otillåtet att
annat än inom den helt privata sfären sprida yttranden som uttrycker hot
eller missaktning mot en folkgrupp eller en annan sådan grupp av
personer med anspelning på sådan grund som anges ovan. Också sprid-
ning inom en förening eller en annan avgränsad grupp är straffbelagd.
Bestämmelsen omfattar inte bara muntlig och skriftlig framställning utan
även t.ex. framställning i bild eller åtbörder.
Högsta domstolen slog i en dom 1996 fast att bärande av symboler
som kan förknippas med nazisternas förföljelse av judar och andra folk-
grupper före och under andra världskriget kan utgöra hets mot folkgrupp.
Efter Högsta domstolens dom har flera fällande domar för hets mot folk-
grupp meddelats för bärande av exempelvis hakkors samt för s.k. Hitler-
hälsningar och Sieg Heil-rop.
Olaga diskriminering (16 kap. 9 § brottsbalken)
Den brottsliga gärningen består i att någon i näringsverksamhet eller vid
anordnandet av allmän sammankomst eller offentlig tillställning diskri-
minerar annan på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse eller homosexuell läggning. Bestämmelsen gäller också
den som är anställd i allmän tjänst eller innehar ett allmänt uppdrag.
Straffet är böter eller fängelse i högst ett år.
Att det inte är tillåtet att missgynna en person ur en viss folkgrupp med
hänvisning till att åtgärden ytterst antas vara till fördel för gruppen i
fråga får anses klargjort i rättsfallet NJA 1985 s. 226. En företrädare för
ett kommunalt bostadsbolag dömdes för olaga diskriminering sedan han
nekat att hyra ut en lägenhet i ett visst bostadsområde till en person på
grund av dennes etniska ursprung med motiveringen att han ville mot-
verka segregation och verka för ett allsidig boende.
En del av de få fällande domar som finns avseende brottet olaga dis-
kriminering har gällt de traditionella kläder som många kvinnor av finsk-
zigensk härkomst bär. I rättsfallet NJA 1999 s. 556 hade ett varuhus i
brottsförebyggande syfte ställt upp ett förbud för personer klädda i vida,
långa och tunga kjolar att komma in i varuhuset. Såväl hovrätten som
Högsta domstolen uttalade att det av de tilltalade uppställda tillträdesför-
budet utformats på det sättet att det praktiskt taget uteslutande och gene-
rellt kommit att rikta sig mot kvinnor av finsk-zigensk härkomst. Högsta
domstolen har i ett tidigare avgörande från 1976 fört ett liknande reso-
nemang (NJA 1976 s. 489).
Förolämpning (5 kap. 3 § brottsbalken)
Den brottsliga gärningen består i att genom kränkande tillmäle eller be-
skyllning eller annat skymfligt beteende smäda annan, t.ex. med anspel-
ning på ras eller etniskt ursprung eller homosexuell läggning. Straffet är
böter eller, om brottet är grovt, böter eller fängelse i högst sex månader.
Ärekränkningsbrott får normalt åtalas endast av målsäganden. Enligt 5
kap. 5 § första stycket 3 och 4 brottsbalken gäller dock särskilda åtals-
regler i fråga om förolämpning med anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller homosexuell läggning.
Att t.ex. kalla en person ”jävla svartskalle” har av Högsta domstolen
bedömts som förolämpning.
Förolämpning är straffbart även när gärningen begås genom sådana
medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets-
grundlagen. Bestämmelsen om förolämpning gäller också när gärningen
begås på Internet, t.ex. genom en hemsida.
Uppvigling (16 kap. 5 § brottsbalken)
Den brottsliga gärningen består i att muntligen inför en menighet eller
folksamling, i skrift som sprids eller i annat meddelande till allmänheten
uppmana eller annars försöka förleda till t.ex. brottslig gärning. Straffet
för uppvigling är böter eller fängelse i högst sex månader eller, om
brottet är grovt, fängelse i högst fyra år. I ringa fall skall inte dömas till
ansvar.
Uppvigling är straffbart även när gärningen begås genom tryckta
skrifter, filmer, ljudupptagningar och andra sådana medier som omfattas
av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Be-
stämmelsen om uppvigling gäller också när gärningen begås på Internet,
t.ex. genom en hemsida.
Olovlig kårverksamhet (18 kap. 4 § brottsbalken)
I fråga om sammanslutningar som måste anses vara avsedda att utgöra
eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket de är
bildade lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp
eller polisstyrka och som inte med vederbörligt tillstånd förstärker
försvaret eller ordningsmakten, finns en särskild bestämmelse om
straffansvar. Enligt 18 kap. 4 § brottsbalken döms den som bildar eller
deltar i en sådan sammanslutning eller som för en sådan sammanslutning
tar befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning,
upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med
pengar eller på annat sätt, för olovlig kårverksamhet till böter eller
fängelse i högst två år.
Förledande av ungdom (16 kap. 12 § brottsbalken)
Den som bland barn eller ungdom sprider skrift, bild eller teknisk upp-
tagning som genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars
medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, dömes för förledande
av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader. Denna
bestämmelse kan sedan den 1 januari 1999, utan hinder av
bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen, tillämpas också på fall där
t.ex. rasistisk propaganda på cd-skivor har spridits till ungdomar.
Exempel på andra straffbestämmelser som kan bli tillämpliga
Det finns i brottsbalken även andra straffbestämmelser som, utan att
speciellt avse beteenden av rasistisk eller liknande karaktär, kan
användas för att skydda enskilda mot övergrepp och kränkningar med
rasistiska eller liknande förtecken. Som exempel kan nämnas
bestämmelserna om misshandel (3 kap. 5 § brottsbalken), olaga hot (4
kap. 5 brottsbalken), ofredande (4 kap. 7 § brottsbalken) och
skadegörelse (12 kap. 1 § brottsbalken).
Vid bedömningen av ett brotts straffvärde skall enligt gällande lag-
stiftning motivet till brottet alltid vägas in. När motivet för brottet har
varit att kränka en person eller en grupp av personer på grund av ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan
liknande omständighet skall det ses som en försvårande omständighet när
straffet bestäms (29 kap. 2 § 7 brottsbalken). Med annan liknande
omständighet avses främst sexuell läggning. Bestämmelsen infördes den
1 juli 1994 i syfte att skärpa synen på rasistisk och liknande brottslighet.
Reglerna om förberedelse, stämpling och medverkan till brott kan bli
tillämpliga vid flera personers deltagande i brottslighet som sker i organi-
serad form.
Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Den 1 maj 1998 trädde lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor i
kraft. Med elektronisk anslagstavla avses i lagen en tjänst för elektronisk
förmedling av meddelanden. I lagen slås fast att den som tillhandahåller
en elektronisk anslagstavla i rimlig omfattning skall ha uppsikt över en
sådan tjänst. En tillhandahållare av en elektronisk anslagstavla är vidare
skyldig att lämna användare av tjänsten viss information och att ta bort
vissa slag av meddelanden, bl.a. sådana som utgör hets mot folkgrupp.
Den som inte lämnar föreskriven information eller underlåter att ta bort
vissa meddelanden kan bli straffad med böter eller fängelse i högst två år.
Datorer och annan utrustning som använts vid brott mot lagen kan i vissa
fall förverkas.
Lagarna om diskriminering i arbetslivet
Den 1 maj 1999 trädde tre nya diskrimineringslagar i kraft:
– lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (som ersatte den tidigare gällande lagen mot
etnisk diskriminering från 1994),
– lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet
på grund av sexuell läggning, och
– lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet
av personer med funktionshinder.
Definitioner
Med etnisk tillhörighet avses att någon tillhör en grupp av personer som
har samma ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbe-
kännelse. Med sexuell läggning avses homosexuell, bisexuell och hetero-
sexuell läggning. Med funktionshinder avses varaktiga fysiska, psykiska
eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga
som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har upp-
stått därefter eller kan förväntas uppstå.
Omfattningen
Lagarna gäller på hela arbetsmarknaden och avser alla kategorier arbets-
tagare liksom även arbetssökande. Lagarna omfattar förbud mot direkt
och indirekt diskriminering. Förbudet mot diskriminering av arbets-
sökande omfattar hela rekryteringsförfarandet och gäller oavsett om det
fattas ett anställningsbeslut. Förbuden omfattar också arbetsgivarens
beslut om befordran, utbildning för befordran, tillämpning av löne- eller
andra anställningsvillkor, arbetsledningsbeslut och beslut om
uppsägning, avskedande, permittering eller annan ingripande åtgärd.
Förbudet mot direkt diskriminering gäller också arbetsgivarens
skyldighet att vidta skäliga åtgärder för funktionshindrade.
En arbetstagare eller arbetssökande behöver inte visa att arbetsgivaren
har haft en diskriminerande avsikt med en viss åtgärd. Om en arbets-
tagare eller arbetssökande kan visa att arbetsgivaren behandlat honom
eller henne mindre förmånligt än arbetsgivaren skulle ha behandlat andra
personer med annan etnisk tillhörighet, utan funktionshinder respektive
med annan sexuell läggning finns det anledning att anta att diskrimine-
ring förekommit. Bevisbördan går då över på arbetsgivaren, som måste
förklara vad som ligger bakom behandlingen.
Repressalier och trakasserier
En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för repressalier på grund
av att arbetstagaren anmält arbetsgivaren för diskriminering enligt någon
av lagarna.
En arbetsgivare som får veta att en arbetstagare anser sig ha blivit ut-
satt för trakasserier är skyldig att utreda omständigheterna kring trakasse-
rierna och vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra
fortsatta trakasserier. Med trakasserier avses uppträdande i arbetslivet
som kränker en arbetstagares integritet och som har samband med
arbetstagarens etniska tillhörighet, funktionshinder eller sexuella
läggning. För att arbetsgivarens skyldighet att vidta åtgärder ska inträda
krävs att arbetsgivaren har kännedom om trakasserierna. Sådan
kännedom får arbetsgivaren främst genom den utsatte själv, men även
den lokala fackliga organisationen kan agera för att informera arbetsgiva-
ren.
Påföljder
Skadestånd och ogiltighet är de rättsliga påföljderna vid en överträdelse
av diskrimineringsförbuden. En arbetsgivare som överträder diskrimine-
ringsförbuden är skyldig att utge allmänt skadestånd. Om en arbetsgivare
diskriminerar en redan anställd person är arbetsgivaren i de flesta situa-
tionerna också skyldig att utge ekonomiskt skadestånd.
Tillsyn
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Nämnden mot dis-
kriminering ska se till att lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet följs. För lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder gäller motsvarande Handikapp-
ombudsmannen, medan det i fråga om lagen om förbud mot diskrimine-
ring på grund av sexuell läggning är Ombudsmannen mot diskriminering
på grund av sexuell läggning (HomO) som utövar tillsyn.
Tvister
Det är i första hand den fackliga organisationen som har rätt att driva
anmälningar om diskriminering. Om organisation inte för talan eller om
anmälaren inte är medlem i någon organisation får DO, Handikapp-
ombudsmannen eller HomO föra anmälarens talan.
Aktiva åtgärder
Arbetsgivaren är skyldig att bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt
främja etnisk mångfald i arbetslivet. Med etnisk mångfald i arbetslivet
menas i lagen lika rättigheter och lika möjligheter i fråga om arbete, an-
ställningsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet oavsett etnisk till-
hörighet. Arbetsgivaren skall bl.a. verka för att personer med olika etnisk
tillhörighet ges möjlighet att söka lediga anställningar. Arbetsgivaren bör
samverka med de fackliga organisationerna vid planeringen och genom-
förandet av de aktiva åtgärderna.
DO har rätt att vid vite förelägga en arbetsgivare att lämna uppgifter
för att DO skall kunna bedöma om arbetsgivaren följer lagen. Vidare kan
DO hos Nämnden mot diskriminering begära ett vitesföreläggande för en
arbetsgivare att fullgöra sina skyldigheter att vidta aktiva åtgärder.
De fackliga organisationerna har nyligen fått motsvarande befogen-
heter om DO väljer att inte göra någon vitesframställan.
Motsvarande skyldighet att vidta aktiva åtgärder föreligger inte såvitt
avser funktionshinder eller sexuell läggning.
4.3.2 Pågående lagstiftningsarbeten
Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m.
Regeringen tillsatte i augusti 1998 en parlamentarisk kommitté
(Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. – Ju
1998:04) med uppgift att utreda frågan om straffansvar för deltagande i
organisationer som sysslar med brottslig verksamhet. Kommittén fick
också i uppdrag att överväga om bestämmelsen om hets mot folkgrupp är
tillräcklig för att hindra rasistiska organisationer från att verka samt att ta
upp frågan om att straffbelägga hets mot homosexuella och överväga ett
nytt förbud mot politiska uniformer. Bakgrunden till uppdraget var bl.a.
vissa rasistiska grupperingars verksamhet.
Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. av-
lämnade sitt slutbetänkande Organiserad brottslighet, hets mot
folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. – straffansvarets räckvidd (SOU
2000:88) i oktober 2000.
Kommitténs majoritet ansåg att övervägande skäl talar för att det inte
bör ske någon utvidgning av det kriminaliserade området när det gäller
deltagande i eller stöd till sammanslutningar där det förekommer brotts-
lighet. Majoriteten föreslog i stället en utvidgning av bestämmelsen i 29
kap. 2 § 6 brottsbalken. Såsom en försvårande omständighet vid bedöm-
ningen av straffvärdet skall alltjämt beaktas att ett brott utgjort ett led i en
brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i
stor omfattning. Det skall dock, enligt kommitténs förslag, inte längre
krävas att den tilltalade har spelat en betydande roll i verksamheten.
Kommittén såg inte anledning att utvidga tillämpningsområdet för
brottet hets mot folkgrupp, men föreslog vissa ändringar i bestämmelsen.
Kommittén föreslog också en särskild ny straffskala – fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år – för grova brott. Dessutom föreslog
kommittén straffansvar för förberedelse och stämpling till hets mot folk-
grupp som är att bedöma som grovt brott. Kommittén föreslog också ett
nytt brott – hets mot homosexuella. Brottet begås genom att man på
samma sätt kränker homosexuella i stället för en befolkningsgrupp.
Vidare föreslog kommittén att en särskild straffskala – med böter eller
fängelse i högst sex månader – skall införas för grovt förargelseväckande
beteende. Syftet med förslaget är att göra klart att vissa typer av beteen-
den på allmän plats i princip alltid skall vara straffbara, även om
gärningen inte kan bedömas som hets mot folkgrupp.
Kommittén föreslår också att straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap.
2 § 7 brottsbalken skall förtydligas så att motivet att kränka en person
eller en befolkningsgrupp på grund av homosexuell läggning uttryckligen
anges såsom försvårande.
Förslagen remissbehandlas för närvarande varefter de skall beredas
vidare inom Justitiedepartementet med inriktning på en proposition under
senhösten 2001.
Mediegrundlagsutredningen
Preskriptionstiden, dvs. den tid efter brottet inom vilken åtal måste vara
väckt, för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp på en cd-skiva är ett
år från det att skivan lämnades ut för spridning till allmänheten.
Mediegrundlagsutredningen har i uppdrag att bl.a. analysera och ta
ställning till om preskriptionstiderna för tryckfrihets- respektive
yttrandefrihetsbrotten bör förlängas (dir. 1999:8). I uppdraget finns också
en del andra moment som kan få betydelse för framtida möjligheter att
bekämpa rasism i grundlagsskyddade medier. Utredningen skall redovisa
sitt uppdrag senast den 1 mars 2001.
1999 års diskrimineringsutredning
Regeringen beslutade i juni 1999 att tillkalla en särskild utredare med
uppgift att göra en översyn av bestämmelsen om olaga diskriminering. I
uppdraget ingår också att göra en analys av rättsväsendets tillämpning av
bestämmelsen (dir. 1999:10). Utredningen har antagit namnet 1999 års
diskrimineringsutredning.
Utredaren skall ta ställning till om lagstiftningen om olaga diskrimine-
ring har en lämplig omfattning och utformning för att kunna utgöra ett
effektivt medel mot diskriminering. Utredaren skall också ta upp frågan
om termen ras, använd om människor, i lagstiftningen och göra en analys
av i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt att utmönstra termen
ur olika bestämmelser. Därutöver ingår i utredarens uppdrag att utreda ett
förbud mot diskriminering av funktionshindrade och att behandla frågan
om användningen av termen sexuell läggning.
Mot bakgrund av att regeringen avser att ge utredningen som har till
uppgift att genomföra EG:s diskrimineringsdirektiv (jfr nedan) i uppdrag
att studera möjligheterna till en generell lagstiftning mot diskriminering
som omfattar alla eller flertalet samhällsområden och diskriminerings-
grunder (jfr avsnitt 5.3.1), kommer inom kort 1999 års diskrimineringsut-
rednings uppdrag att begränsas i vissa delar.
Utredningen för att genomföra EG:s diskrimineringsdirektiv
I december 2000 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare
med uppdrag att föreslå hur rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni
2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer
oavsett deras ras eller etniska ursprung och rådets direktiv 2000/78/EG
av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för lika-
behandling i arbetslivet skall genomföras i Sverige och lämna de förslag
till författningsändringar och andra åtgärder som utredningen kan ge
anledning till (dir. 2000:106).
Ett genomförande av direktiven innebär att svensk lagstiftning kan
behöva justeras eller ändras. På flera punkter innehåller direktiven
dessutom bestämmelser som helt eller delvis saknar motsvarighet i
svensk rätt. Det gäller bl.a. skydd mot diskriminering på grund av ålder.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 februari 2002, utom
i vissa delar som skall redovisas senast den 1 juli 2002.
Likabehandling i högskolan
Inom Utbildningsdepartementet har nyligen upprättats en departements-
promemoria Åtgärder mot diskriminering i högskolan (Ds 2000:72), i
vilken föreslås en lag om likabehandling i högskolan som skall ha till
ändamål att främja lika rättigheter och att motverka diskriminering i hög-
skolan på grund av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, sexuell läggning
och funktionshinder. Högskoleverket skall utöva tillsyn över lagens
efterlevnad. Skadestånd och ogiltighet är de rättsliga påföljderna vid en
överträdelse av diskrimineringsförbudet. Promemorian remissbehandlas
för närvarande.
Passfoton
Sekretess gäller för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i
Rikspolisstyrelsens centrala passregister, om det av särskild anledning
kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om upp-
gifterna röjs. I syfte att stärka skyddet för den enskilde vad gäller ut-
lämnandet av passfoton har inom Justitiedepartementet upprättats en
departementspromemoria, Sekretessen för passfoton m.m. (Ds 2000:57).
Där föreslås det att sekretessen för fotografier i det centrala passregistret
och liknande register skärps. Sekretess skall gälla för fotografier om det
kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om
fotografiet lämnas ut. Kravet på en särskild anledning tas alltså bort.
Promemorian remissbehandlas för närvarande.
Ett starkt vägande skäl för sekretess torde föreligga om man av någon
anledning råkar veta att en extremorganisation ligger bakom begäran.
Kriminalvårdens rätt att behandla personuppgifter
Flera händelser under senare tid visar att det förekommer att anstaltstiden
av vissa grupper har utnyttjats för att bilda och upprätthålla kriminella
nätverk. Det har framför allt handlat om kriminella motorcykelgäng och
nazistiska grupper. Det är därför nödvändigt att kriminalvården utvecklar
sina arbetsmetoder och använder modern teknik för att höja förmågan att
kartlägga och analysera kunskapen om de intagna.
I departementspromemorian Behandling av personuppgifter inom
kriminalvården (Ds 2000:50) föreslås en ny lag om behandling av
personuppgifter inom kriminalvården. Ett syfte med förslaget är att öka
kriminalvårdens möjligheter att samla in, bearbeta och analysera till-
gänglig information om de intagna för att förhindra att anstaltstiden ut-
nyttjas för att bilda och upprätthålla kriminella nätverk. Promemorian
bereds för närvarande i Justitiedepartementet och en proposition kommer
att lämnas till riksdagen under våren 2001.
Brottsofferutredningen
Brottsofferutredningen har i sitt betänkande Brottsoffer vad har gjorts?
Vad bör göras? (SOU 1998:40) föreslagit en rad olika åtgärder för att
förbättra skyddet och omhändertagandet av brottsoffer. Betänkandet
bereds för närvarande inom Justitiedepartementet och en proposition
kommer att lämnas till riksdagen under våren 2001.
Antidiskrimineringsklausuler
I maj 1999 fick den parlamentariska upphandlingskommittén genom
tilläggsdirektiv (dir. 1999:34) bl.a. i uppdrag att analysera möjligheterna
för den offentliga sektorn att ta in s.k. antidiskrimineringsklausuler i upp-
handlingsavtal. Senast den 1 mars 2001 skall utredningen lämna sitt slut-
betänkande.
4.4 Rättsväsendets myndigheter
Insatser för ökad kunskap
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2001 anfört att brott med
rasistiska eller främlingsfientliga, antisemitiska och homofobiska inslag
skall förebyggas och bemötas med kraftfulla åtgärder.
Ett sätt att motverka sådana brott och minimera de skador de ger upp-
hov till är att säkerställa att de som arbetar inom rättsväsendet har god
kunskap såväl om grunden för rasism eller främlingsfientlighet, anti-
semitism och homofobi som om situationen för de grupper som utsätts
för sådana brott. Den kunskapen kan också motverka de fördomar som
kan finnas om grupper som utsätts för sådana brott. En förbättrad grund-
utbildning och ökad fortbildning i dessa frågor bör kunna medverka till
en ökad samverkan mellan rättsväsendets myndigheter, och även för-
bättra metodutvecklingen för att förebygga och bekämpa denna brottslig-
het.
Samtliga myndigheter inom rättsväsendet har under år 2000 haft i upp-
drag att upprätta en strategi för att säkerställa att personalen har god
kunskap om grunden för brott med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska inslag och om situationen för de grupper som utsätts för de
brotten.
BRÅ har haft ett särskilt uppdrag att medverka till att säkerställa att
rättsväsendets personal har sådan kunskap och att samordna insatserna
med övriga myndigheter inom rättsväsendet. För det fortsatta arbetet har
en gemensam arbetsgrupp bildats med representanter från BRÅ, Riks-
åklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rättsmedicinalverket, kriminalvården,
Domstolsverket, Brottsoffermyndigheten och Rikspolisstyrelsen inklu-
sive SÄPO för utbyte av erfarenheter och för att planera gemensamma
aktiviteter.
Polisen
Generellt kan man märka en skärpt attityd från polisens sida vid
rasistiska manifestationer av olika slag. Detta torde bl.a. ha att göra med
att rättspraxis har skapat nya förutsättningar för polisen att ingripa och att
polisen successivt har utvecklat sina strategier och metoder. Vidare har
det inom polisen, på såväl central som lokal nivå, vidtagits åtgärder för
att komma till rätta med de brister som kan finnas. Det handlar bl.a. om
utbildningsinsatser av olika slag och om en uppföljning från Rikspolis-
styrelsens sida av polismyndigheternas behandling av ärenden med rasis-
tiska inslag.
I juni 2000 presenterade Rikspolisstyrelsen en strategi för polisens
arbete med frågor som har anknytning till rasism och främlingsfientlighet
samt homofobiska brott. Syftet är att de polisanställda skall ha god
kunskap om grunden för denna typ av brott och om situationen för de
grupper som utsätts för dem. Strategin definierar några nyckelområden
där polisväsendet behöver vidta åtgärder. Det betonas också att en fram-
gångsrik brottsbekämpning inom området förutsätter ett system av hel-
täckande åtgärder på både central och lokal nivå.
Rikspolisstyrelsen har också gett polismyndigheterna direktiv för
hanteringen av brott med aktuella motiv. I sina reviderade planerings-
förutsättningar för 2001–2003 anför Rikspolisstyrelsen att det inom om-
rådet rasistiska, främlingsfientliga, antisemitiska och homofobiska brott
är angeläget att polismyndigheterna organiserar arbetet och skapar rutiner
som gör att sådana brott kan upptäckas redan när brottsanmälan tas upp.
Alla brott där det kan finnas sådana motiv skall tas fram och behandlas
med förtur.
Särskilt om Säkerhetspolisen
Till Säkerhetspolisens (SÄPO) uppgifter hör bl.a. att inhämta
information om organisationer, grupper eller individer som ägnar sig åt
rasism och främlingsfientlighet samt samhällsfarliga brottsliga nätverk
med kontakter i de högerextremistiska sammanslutningarna. SÄPO
inhämtar information från bl.a. nationella och internationella polis- och
tullmyndigheter, utländska säkerhetstjänster, Internet samt från
tidskrifter. SÄPO svarar för bearbetning och analys samt delgivning till
berörda polismyndigheter och Rikskriminalpolisen.
Författningsskyddsroteln vid SÄPO är sedan ett antal år huvudsakligen
inriktad på att kartlägga och bekämpa högerextrema grupperingar. De
senaste årens händelser har av naturliga skäl motiverat en ytterligare
intensifiering av kampen mot brottslighet förknippad med höger-
extremism.
SÄPO kartlägger också sedan 1993 brott med rasistiska, främlingsfi-
entliga, antisemitiska och homofobiska inslag och ger sedan 1994 årligen
ut en rapport som innehåller brottsstatistik för hela landet inom det aktu-
ella området. I denna redovisas uppgifter avseende brottslighet som för-
anleds av olika slags ideologiska motiv.
SÄPO har ägnat särskild uppmärksamhet åt vitmakt-rörelsens rasis-
tiska och antisemitiska propagandaspridning, som i stor utsträckning sker
via Internet och musiken. SÄPO har varit huvudsamordnare för ett nu
avslutat projekt med den öppna polisen om de högerextrema gruppernas
konsertverksamhet. Projektets erfarenheter har utmynnat i en rapport som
givits ut av Rikspolisstyrelsen, Förslag till åtgärder vid särskilda
händelser med rasistiska inslag, RPS Rapport 1998:1.
SÄPO medverkar vid de förundersökningar angående tryckfrihets-
respektive yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp i vilka Justitie-
kanslern är ensam förundersökningsledare och åklagare.
Polishögskolan
Grundutbildningen på Polishögskolan har reformerats och etiska fråge-
ställningar liksom internationella och etniskt relaterade frågor har givits
större utrymme. I sammanhanget kan också nämnas att
Rikspolisstyrelsen aktivt, och med framgång, arbetat för att öka andelen
studenter med invandrarbakgrund på Polishögskolan.
Åklagarväsendet
Åklagarväsendet har under senare år vidtagit flera åtgärder för att mer
effektivt kunna bekämpa brott med rasistiska eller främlingsfientliga in-
slag samt olaga diskriminering.
I verksamhetsplanen för 1998 ålade Riksåklagaren åklagarmyndig-
heterna att utveckla metoderna för att utreda brottslighet där motivet till
en gärning kan vara grundat på rasism och främlingsfientlighet.
Riksåklagaren har tagit initiativ till undersökningar av hur bekämp-
ningen av olaga diskriminering kan förbättras. Åklagarmyndigheten i
Stockholm har till Riksåklagaren redovisat ett uppdrag att utreda vissa
frågor när det gäller brottsutredningar om olaga diskriminering. Sådana
uppdrag har nu också getts till de övriga åklagarmyndigheterna.
Härutöver skall åklagarmyndigheterna i sina årsrapporter till Riksåkla-
garen redovisa vilka åtgärder som har vidtagits för att rasistiska motiv för
brottet skall uppmärksammas under hela brottmålsprocessen.
Riksåklagaren har under senare år fört upp flera mål om rasistisk och
främlingsfientlig brottslighet till Högsta domstolen för att påverka rätts-
utvecklingen på området.
Vid många åklagarkammare finns i dag direktiv för utredning av brott
med rasistiska inslag och de flesta åklagarkammare har utsett särskilda
åklagare för att handlägga sådana ärenden. Åklagarväsendet har också en
tydlig ambition att höja åklagarkompetensen när det gäller aktuell brotts-
lighet. De berörda åklagarna skall genomgå en omfattande utbildning.
Möjligheterna till fortlöpande uppföljning och vidareutbildning skall för-
bättras genom en förstärkt samordning av de operativa insatserna.
Riksåklagaren lade i december 1999 fram en omfattande och konkret
handlingsplan som skall vara ledande för åklagarväsendets samlade fort-
satta insatser mot rasistisk och främlingsfientlig brottslighet. Bland annat
skall alla brott där det kan finnas ett rasistiskt eller främlingsfientligt
motiv tas fram och behandlas med förtur. Dessa brott skall hanteras av
särskilda åklagare. Utredningsmetoderna skall förbättras liksom samord-
ningen av insatserna inom myndigheten och mellan berörda myndigheter.
Åklagare och polis skall arbeta i nära samverkan.
Justitiekanslern
Justitiekanslern (JK) är ensam åklagare i mål som rör tryckfrihets- och
yttrandefrihetsbrott. Endast JK kan inleda förundersökning och väcka
åtal i sådana ärenden och endast JK och domstol kan besluta om
tvångsmedel, som t.ex. beslag. JK har dock sedan den 1 januari 1999 fått
utökade möjligheter att delegera sina åklagarbefogenheter till allmän
åklagare.
Regeringen har i regleringsbrevet för JK uppdragit åt denne att åter-
rapportera åtgärder inom tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets-
grundlagens områden med särskild redovisning av åtgärder med
anledning av brott med bl.a. rasistiska inslag.
I oktober 1998 gjordes ett större beslag av videogram och cd-skivor i
Helsingborg. Åtalet som följde omfattar 57 punkter och är det största
åtalet för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp i Sverige. Målet är
ännu inte slutligen avgjort i domstol.
1998 och 1999 väcktes flera åtal för hets mot folkgrupp som begåtts
genom tryckta skrifter, videofilmer respektive en hemsida på Internet. Ett
av dessa har lett till fällande dom medan övriga mål ännu inte har slutbe-
handlats av domstol.
Domstolsväsendet
Domstolsverket har i juni 2000, på regeringens uppdrag, redovisat en
strategi för att se till att personalen har god kunskap om såväl grunden
för rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska yttringar som om
situationen för de grupper som utsätts för sådana brott.
Domstolsverket har gjort bedömningen att utbildningsinsatser för
personal inom domstolsväsendet är nödvändiga beträffande följande
områden:
1. Rasistiska grupperingar; deras organisation, strategier och symboler
m.m.
2. Domstolarnas möten med och attityder till etnisk och kulturell
mångfald.
3. Domstolarnas möten med dem som utsatts för brott som har rasis-
tiska, främlingsfientliga eller homofobiska inslag.
4. Straffrätten och påföljdspraxis vad avser sådan typ av brottslighet.
Vad avser punkterna 2 och 4 genomför Domstolsverket redan i dag ut-
bildningsinsatser. När det gäller punkterna 1 och 3 måste extern expertis
anlitas för kommande utbildningsinsatser och Domstolsverket avser här
att samverka med övriga myndigheter inom rättsväsendet i enlighet med
den utbildningsstrategi som redovisats till regeringen av BRÅ.
Kriminalvården
Sedan några år tillbaka ingår frågor om invandring och integration lik-
som om etnisk mångfald i både den grundläggande kriminalvårdsutbild-
ningen och i utbildningen av arbetsledare. Rasism och främlingsfientlig-
het tas också upp i anställningsintervjuer och i utvärderingar.
Kriminalvårdsstyrelsen fick i regleringsbrevet för år 2001 i uppdrag att
säkerställa att personalen inom kriminalvården har kunskap om grunden
för brott med rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska inslag och
om situationen för de grupper som utsätts för dem.
För att kunna bedriva ett effektivt arbete för att påverka de intagna att
inte återfalla i brott med rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska
inslag fordras en väl genomtänkt handlingsplan och en tydlig ansvarsför-
delning för hur den skall genomföras. Kriminalvårdsstyrelsen har därför
också i regleringsbrevet fått uppdraget att utforma en strategi för att mot-
verka rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska tendenser hos de
intagna.
Brottsförebyggande rådet
En av Brottsförebyggande rådets (BRÅ) huvuduppgifter är att ta fram
och sprida kunskap som kan utgöra underlag för åtgärder. BRÅ följer
kontinuerligt utvecklingen av anmälda fall respektive domar rörande hets
mot folkgrupp och olaga diskriminering.
BRÅ har som en av sina uppgifter att bidra till kvalificerad utbildning
för personal inom rättsväsendet. Den specialkunskap som finns inom
BRÅ när det gäller rasism och främlingsfientlighet utnyttjas bl.a. i ut-
bildningen på Polishögskolan och på den årliga studiedag för rättsväsen-
det som BRÅ arrangerar. BRÅ:s forskning på området bidrar också till
att utveckla kunskapen som sedan sprids till personer inom rättsväsendet.
I forsknings- och utvecklingsarbetet följs bl.a. utvecklingen vad gäller
rasistiska och antisemitiska organisationer och rörelser i landet och en
rapport om vitmakt-musik har publicerats. Ett projekt som syftar till att
kartlägga organiserade rasisters brottslighet pågår för närvarande.
Brottsoffermyndigheten
Brottsoffermyndigheten har en central funktion när det gäller stödet till
dem som drabbas av brott. Brottsoffermyndigheten lägger stor vikt vid
att personalen skall ha god kunskap om grunden för brott med rasistiska,
främlingsfientliga eller homofobiska inslag. Av den kunskapsstrategi
som Brottsoffermyndigheten har redovisat, på uppdrag av regeringen,
framgår att myndigheten strävar efter att markera denna inställning såväl
internt som i utåtriktad verksamhet. Många av de konferenser
Brottsoffermyndigheten har arrangerat under senare tid har tagit upp
frågor kring rasism och främlingsfientlighet.
Vid fördelningen av medel från brottsofferfonden prioriterar Brotts-
offermyndigheten sedan 1999 bland annat projekt som rör brott med
rasistiska inslag. Från 2000 utökades prioriteringen till att gälla också
brott med främlingsfientliga eller homofobiska inslag. Brottsoffer-
myndigheten gör särskilda informationsinsatser för att öka antalet ansök-
ningar som rör sådana projekt.
Brottsoffermyndigheten har under 2000 inlett ett samarbete med DO
och Integrationsverket, bl.a. för att öka kunskapen om invandrare som
brottsoffer.
Brottsoffermyndigheten bedrev i samarbete med DO och Integrations-
verket under 2000 ett ettårigt projekt i Örebro län. Projektet syftade till
att öka kunskapen om det svenska rättsväsendet hos personer med ut-
ländsk härkomst samt att öka kunskapen om etnisk och kulturell mång-
fald hos personal inom rättsväsendet. Inom ramen för detta projekt har
bl.a. ett tjugotal personer under hösten genomgått en vittnesstödsutbild-
ning.
Den del av regeringens uppdrag till Integrationsverket som syftar till
att stimulera till åtgärder för att öka kunskapen bland personer som
kommer i kontakt med offer för brott med rasistiska eller främlingsfient-
liga inslag kommer att genomföras av Brottsoffermyndigheten. Arbetet
kommer att ske i samverkan med Brottsofferjourernas riksförbund.
Brottsoffermyndigheten bevakar inkomna brottsskadeärenden utifrån
ämnesområden och en av myndighetens jurister har ansvar för att bevaka
ärenden med rasistiska, främlingsfientliga eller diskriminerande inslag.
4.5 Myndigheter med särskilt ansvar att motverka
rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskrimi-
nering
4.5.1 Ombudsmän
Den 1 maj 1999 trädde lagarna om förbud mot diskriminering i arbets-
livet på grund av etnisk tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder
i kraft.
Tillsynen och efterlevnaden av lagarna ligger på tre ombudsmän,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) respektive Handi-
kappombudsmannen. HomO inrättades i samband med att den nya lag-
stiftningen trädde i kraft och är världens första ombudsman i sitt slag.
DO och HomO
DO och HomO skall enligt lagarna mot diskriminering i arbetslivet samt
lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och för-
ordningen (1999:170) med instruktion för Ombudsmannen mot diskrimi-
nering på grund av sexuell läggning verka för att diskriminering inte
förekommer i arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet.
Lagarna mot diskriminering i arbetslivet har gett ombudsmännen bättre
förutsättningar att förebygga och motverka diskriminering inom arbets-
livet. För DO:s del har det också inneburit att antalet anmälningar mot
etnisk diskriminering i arbetslivet ökat kraftigt. Anmälningarna har tre-
dubblats sedan 1997.
För att lagarna skall få genomslag i samhället måste DO och HomO
kunna bedriva en omfattande tillsyns-, opinions-, informations- och ut-
bildningsverksamhet. DO:s anslag har därför förstärkts med fyra miljoner
kronor fr.o.m. 2001. Vad gäller HomO:s anslag har det av samma skäl i
det närmaste fyrdubblats sedan inrättandet av myndigheten 1999.
DO och HomO har genom de ökade anslagen fått bättre förutsättningar
att utreda de enskilda ärendena samt ökade möjligheter att sprida
kunskap bland arbetsgivare och fackföreningar om de krav som lagarna
om diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet och sexuell
läggning ställer.
Eftersom lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk diskrimine-
ring och förordningen (1999:170) med instruktion för Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning inte innehåller något
sanktionerat diskrimineringsförbud på områden utanför arbetslivet är
DO:s och HomO:s insatser i enskilda fall inskränkta till rådgivning till
den enskilde om vilka andra möjligheter som finns att tillgå, undersök-
ning av förhållandena och överläggningar med olika parter.
Förbud mot diskriminering utanför arbetslivet som är förenade med
sanktioner finns i den straffrättsliga bestämmelsen om olaga diskrimine-
ring. Anmälningar om olaga diskriminering hanteras av polis och åkla-
gare. Det material som DO och HomO samlar in om olaga diskriminering
används bl.a. som underlag för deras överläggningar med branschorgani-
sationer och rättsväsendets myndigheter. DO och HomO medverkar
också i olika seminarier som rättsväsendet anordnar.
Sammanfattningsvis är DO:s och HomO:s uppgifter följande:
– utreda och driva anmälningar om diskriminering på grund av
etnisk tillhörighet och sexuell läggning inom arbetslivet till
Arbetsdomstolen,
– genom råd och på annat sätt medverka till att den som utsatts
för diskriminering kan ta till vara sina rättigheter,
– genom överläggningar med myndigheter, företag och
organisationer samt genom opinionsbildning, information
och på annat sätt ta initiativ till åtgärder mot diskriminering,
– föreslå regeringen författningsändringar och andra åtgärder
som kan motverka diskriminering.
Handikappombudsmannen
Handikappombudsmannens uppdrag är att bevaka funktionshindrades
rättigheter och intresse. Utgångspunkt för arbetet är FN:s standardregler
om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionshinder och
FN:s konvention om mänskliga rättigheter.
Handikappombudsmannen skall se till att lagen om förbud mot diskri-
minering i arbetslivet av personer med funktionshinder följs. Under år
2000 fick Handikappombudsmannen 53 anmälningar om diskriminering i
arbetslivet. Anmälningarna var från både arbetssökande och arbetstagare
och gällde såväl privata och offentliga arbetsgivare som ideella organisa-
tioner.
Handikappombudsmannen skall vidare regelbundet utvärdera de åtgär-
der som vidtas för att förverkliga FN:s standardregler. Handikapp-
ombudsmannen har i flera rapporter följt upp hur reglerna tillämpas i
Sverige och påtalat de brister som finns och föreslagit olika åtgärder.
Den 1 januari 2001 inrättades vid Handikappombudsmannen ett natio-
nellt center med uppgift att vara rådgivande organ i frågor om tillgäng-
lighet.
4.5.2 Integrationsverket
Integrationsverket är central förvaltningsmyndighet för integrationsfrågor
med ett övergripande ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt
får genomslag på olika samhällsområden. En viktig uppgift för myndig-
heten är att följa samhällsutvecklingen och öka kunskapen om tillståndet
och utvecklingen inom olika samhällsområden. En rapport om detta skall
varje år lämnas till regeringen för att eventuella brister skall kunna åtgär-
das.
Integrationsverket skall också främja lika rättigheter och möjligheter
för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund samt förebygga och mot-
verka rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. För den
senare verksamheten fördelar verket stöd till lokala utvecklingsprojekt
samt följer upp och redovisar framgångsrika strategier för sådant arbete.
Verket har omfattande kontakter med andra myndigheter, kommuner,
organisationer och andra aktörer i sin verksamhet.
Under de kommande åren skall Integrationsverket bl.a. prioritera
åtgärder mot rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering.
Detta gäller inte minst mot bakgrund av att regeringen våren 2000 gav
verket ett antal uppdrag som ett första steg i handlingsplanen mot rasism
m.m. Uppdragen, som redovisas nedan, gavs i syfte att öka
förutsättningarna för ett brett, kontinuerligt och långsiktigt arbete mot
rasism, främlingsfientlighet och diskriminering i hela samhället.
Nationell kunskapsbank
Integrationsverket har fått i uppdrag av regeringen att bygga upp en
nationell kunskapsbank om arbetet mot rasism, främlingsfientlighet och
etnisk diskriminering. Denna skall innehålla information om olika meto-
der för och erfarenheter av arbete mot rasism, främlingsfientlighet och
etnisk diskriminering samt kunskap om nationellt arbete inom olika sam-
hällssektorer och på olika nivåer, men också motsvarande information
som kan inhämtas beträffande arbetet i andra länder. Integrationsverket
skall också finna former för att sprida och på annat sätt göra samlad kun-
skap tillgänglig.
Uppbyggnaden skall göras successivt med prioritering av de samhälls-
områden där behovet bedöms vara störst. En utvärdering av verksam-
heten skall ske 2002.
Samråd och dialog
Kampen mot rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering är en
angelägenhet för alla. För att det fortsatta arbetet mot sådana företeelser
skall bli framgångsrikt bör erfarenheter och kunskaper som finns hos de
människor som redan är engagerade på området tas tillvara.
Integrationsverket har därför fått i uppdrag att föra en dialog med
organisationer, kommuner och andra aktörer som är verksamma inom
området. Dialogen kan bidra till att ge regeringen underlag för fortsatta
överväganden om behov av ytterligare insatser mot rasism, främlings-
fientlighet och etnisk diskriminering.
Rådgivande och stödjande verksamhet
Många kommuner har känt en stor osäkerhet om vilka åtgärder som bör
vidtas då problem med rasistiska och främlingsfientliga tendenser upp-
kommer på lokal nivå. De har därvid framhållit behovet av en instans dit
de kan vända sig för att få råd och stöd. Integrationsverket har därför fått
i uppdrag att tillsammans med Svenska Kommunförbundet utveckla en
rådgivande och stödjande verksamhet för kommuner och andra som har
behov av stöd i arbetet med att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.
Ett brett samråd skall genomföras med kommuner och andra lokala
aktörer för att kartlägga vilken omfattning och inriktning en sådan verk-
samhet bör ha. Under hösten 2000 har Integrationsverket och Svenska
Kommunförbundet etablerat kontakter med ett antal kommuner och
andra lokala aktörer i detta syfte.
Åtgärder mot etnisk diskriminering
Integrationsverket skall i samverkan med DO genomföra informations-
och utbildningsinsatser för att öka kunskapen hos personer i nyckel-
funktioner om såväl mekanismerna bakom etnisk diskriminering som de
gällande reglerna på området. Det kan t.ex. handla om företrädare för
olika myndigheter och branschorganisationer samt näringsidkare.
Kunskapsnivån i samhället är generellt sett låg när det gäller frågor om
diskriminering. Det råder en utbredd okunnighet i stora delar av sam-
hället, i såväl privat som offentlig verksamhet, om vad diskriminering är,
vilka uttryck den kan ta sig samt vilka motiv som kan ligga bakom den.
Detta framgår inte minst av en undersökning som Sifo gjorde på uppdrag
av DO och Integrationsverket och som presenterades hösten 2000.
Undersökningen visar bl.a. att bara 54 procent av näringsidkarna eller
de verksamhetsansvariga på företag i olika utvalda branscher uppger sig
känna till vad straffbestämmelsen om olaga diskriminering innebär. Av
de 312 fackklubbordförandena eller andra fackliga representanter som
ingick i undersökningen visste endast 31 procent vad lagen om åtgärder
mot etnisk diskriminering i arbetslivet innebär. Kunskapsundersökningen
kommer att genomföras på nytt hösten 2001.
Brottsoffer
Integrationsverket har vidare fått i uppdrag att tillsammans med Brotts-
offermyndigheten stimulera till åtgärder för att öka kunskapen bland per-
soner som kommer i kontakt med offer för brott med rasistiska och främ-
lingsfientliga inslag.
Uppföljning
Integrationsverkets uppgift att följa och utvärdera samhällsutvecklingen
ur ett integrationspolitiskt perspektiv och att främja lika rättigheter och
möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund innebär bl.a. att
verket skall ha en god överblick av det arbete som bedrivs för att före-
bygga och motverka rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskrimi-
nering.
Integrationsverket skall återkommande rapportera till regeringen om
vad som framkommer vid uppföljningen. Inte minst kommer arbetet med
att bygga upp en nationell kunskapsbank samt det samråd och den dialog
som sker med bl.a. organisationer att ge verket en god överblick och kun-
skap om de insatser som sker. Det är angeläget att regeringen kontinuer-
ligt får rapporter om utvecklingen, vilka kan utgöra underlag för bedöm-
ningar av behovet av ytterligare insatser mot rasism, främlingsfientlighet
och etnisk diskriminering.
4.5.3 Folkhälsoinstitutet
Folkhälsoinstitutet gavs 1992 ett särskilt regeringsuppdrag angående
homosexuellas situation (uppdraget låg tidigare på Socialstyrelsen). En
utgångspunkt var att det förekom en dold, ibland omedveten, oacceptabel
behandling av homosexuella.
Uppdraget omfattade följande:
– att ansvara för en övergripande samordning av insatser för de
homosexuella,
– att följa utvecklingen av de homosexuellas situation, bl.a. vad
gäller eventuell förekomst av diskriminering och i sådana fall
överväga på vilket sätt diskriminering kan motverkas,
– att vidta egna och följa andra myndigheters informations-
insatser samt följa forskning om homosexualitet och homo-
sexuellas förhållanden,
– att återkommande lämna regeringen rapporter över sin verk-
samhet.
Regeringen har nyligen låtit en organisationskommitté se över
Folkhälsoinstitutets verksamhet. Kommitténs förslag har remiss-
behandlats och är under beredning inom Regeringskansliet. I detta sam-
manhang kommer även uppdraget avseende homosexuellas situation att
ses över. Regeringen arbetar med inriktning på en proposition under
våren 2001.
4.6 Förskoleverksamheten, skolbarnomsorgen, skolan
och vuxenutbildningen
4.6.1 Skolans styrning m.m.
Det offentliga skolväsendet är en nationell angelägenhet med riksgiltiga
mål, men det är kommunerna som ansvarar för fördelningen av resurser
och för genomförande. Riksdagen beslutar om skollagen, de nationella
målen för skolan och riktlinjer för innehållet i läroplanerna och grund-
skolans kursplaner. Regeringen fastställer läroplaner för de olika skol-
formerna och ger också vissa anvisningar för utformningen av gymnasie-
skolans kursplaner. Kommunerna är huvudmän för skolan och ansvarar
för att verksamheten genomförs inom de fastlagda ramarna, dvs. enligt
nationella mål och riktlinjer. Varje kommun är skyldig att upprätta en
skolplan. I den skall det framgå vilka åtgärder som kommunen tänker
vidta för att uppnå målen för skolan och hur resultaten skall utvärderas.
Kommunerna har stor frihet att organisera sitt skolväsende, men i t.ex.
läroplanerna finns det bestämmelser som riktar sig direkt till skolans per-
sonal. Rektorerna har det övergripande ansvaret. De är, tillsammans med
lärarna och annan skolpersonal, skyldiga att arbeta aktivt för att nå de
riksgiltiga målen. Läroplanernas och kursplanernas mål skall konkreti-
seras till undervisningsmål och följas upp. På varje skola skall det därför
finnas en arbetsplan.
Av skollagen (1985:1100) framgår att verksamheten i skolan skall ut-
formas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska
värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja
aktning för varje människas egenvärde samt respekt för vår gemensamma
miljö. Skollagen skärptes och förtydligades 1998. Alla i skolan skall nu
aktivt motverka alla former av kränkande behandling som mobbning och
rasistiska beteenden. Skollagens allmänna föreskrifter gäller även
kommunal utbildning för vuxna.
Även av läroplanerna – Läroplan för förskolan (Lpfö 98) och Läro-
planen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritids-
hemmet (Lpo 94) – framgår att de värden som skall gestaltas och för-
medlas är människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet,
alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet
med svaga och utsatta.
Alla som arbetar i skolan skall:
– medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet,
solidaritet och ansvar för människor även utanför den när-
maste gruppen,
– bidra till att skolan präglas av solidaritet mellan människor,
aktivt motverka trakasserier och förtryck av individer eller
grupper,
– visa respekt för den enskilda individen, och
– i det vardagliga arbetet utgå från ett demokratiskt
förhållningssätt.
De grundläggande värdena är desamma i 1994 års läroplan för de fri-
villiga skolformerna (Lpf 94) som gäller för gymnasieskolan, gymnasie-
särskolan, den kommunala vuxenutbildningen, statens skolor för vuxna
och vuxenutbildningen för utvecklingsstörda.
4.6.2 Värdegrunden och skolans ansvar
Rektorerna har det övergripande ansvaret för skolornas verksamhet.
Deras särskilda ansvar skärptes 1998 i den reviderade läroplanen för det
obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet. Rekto-
rerna har nu ansvar för att upprätta, genomföra, följa upp och utvärdera
skolans handlingsprogram för att förebygga och motverka alla former av
kränkande behandling bland elever och anställda.
Statens skolverks kvalitetsgranskning 1999 visade att majoriteten av de
83 granskade skolorna hade upprättat ett handlingsprogram mot mobb-
ning. I Skolverkets egeninitierade tillsyn granskades nio kommuners
grundskolor med en särskild fördjupning mot mobbning och annan krän-
kande behandling. Samtliga skolor utom en hade ett handlingsprogram.
Några skolor hade dock inte med i sina program hur kränkande behand-
ling skall förebyggas och rasistiska beteenden motverkas.
Sedan den 1 november 1997 skall skolor och kommuner upprätta
kvalitetsredovisningar. De skall innehålla en bedömning i vilken mån
man nått upp till uppsatta mål, t.ex. när det gäller kränkande behandling.
Kvalitetsredovisningarna skall också beskriva vilka åtgärder som
behöver vidtas om man inte klarat att nå målen. Under 1998 och 1999 var
det få kommuner som kunde uppvisa kvalitetsredovisningar. Det har
skett en positiv utveckling under år 2000. Men fortfarande har 66
kommuner av 289 inte kunnat ange när de kan visa upp en
kvalitetsredovisning.
4.6.3 Värdegrundsåret och Värdegrundsprojektet
Skolministern proklamerade 1999 som ett värdegrundsår för att lyfta
fram värdegrundsfrågorna i förskolans och skolans arbete och få igång en
debatt och diskussion om skolans uppdrag. Bakgrunden var bl.a. den
alltför ensidiga fokuseringen på betygsfrågor och ämneskunskaper.
Många undersökningar och utvärderingar visade att det fanns stora
brister när det gällde värdegrunden. Att förmedla och förankra
grundläggande demokratiska värderingar och att främja lärande och
personlig utveckling, är inte två separata verksamheter som kan
särskiljas.
Ett värdegrundsprojekt initierades inom Utbildningsdepartementet.
Projektet, som verkade under perioden 1 februari 1999 - 31 mars 2000,
hade i uppdrag att stödja och stimulera det lokala arbetet att omsätta vär-
degrunden i praktisk handling genom olika målgruppsanpassade insatser.
Projektets målgrupper var främst barn och ungdomar samt lärare, annan
skolpersonal, rektorer, föräldrar och kommunpolitiker.
Barns och ungdomars betydelse för arbetet med värdegrunden i skolan
skulle belysas och lyftas fram. Deras syn på och erfarenheter av under-
visning om samlevnad och relationer utifrån ett makt- och genusperspek-
tiv skulle särskilt beaktas. Till Värdegrundsprojektet knöts därför ett
ungdomsråd. Rådet bestod av 10 gymnasieungdomar från tio olika kom-
muner.
Värdegrundsprojektet samverkade med ett 40-tal nationella myndig-
heter och organisationer och hade en hemsida som fick omkring 70 000
besökare. För att nå ut till föräldrar och andra vuxna utanför skolan pro-
ducerades faktablad på 12 olika språk. Tre nationella konferenser anord-
nades som samlade drygt 2000 deltagare. Inom ramen för projektet ut-
arbetades också flera olika pedagogiska diskussionsmaterial och forsk-
ningsrapporter som gavs bred spridning.
I boken ”Värdegrundsboken – om samtal för demokrati i skolan”
(2000) lyfts frågor fram om skolans demokratiska uppdrag och förutsätt-
ningarna för dessa. Ett budskap i boken är att barn- och ungdoms-
perspektivet måste stärkas. I boken slås också fast att värdegrunden i
grunden handlar om etiska och moraliska förhållningssätt och att den
pedagogiska makt som skolan och lärarna har medvetet måste användas
för att bryta sociala och kulturella barriärer och traditionella köns-
mönster.
En annan viktig diskussion som förs i boken är hur olika samhälls-
traditioner påverkar tolkningen av värdegrunden. Skolan skall inte vara
värdeneutral, utan klargöra värdegrunden och toleransgränserna. Prin-
cipen om alla människors lika värde är ett demokratiskt värde som inte
kan tolkas bort. I medmänskliga relationer skall inte någon skillnad i
fråga om människovärdet göras och de ståndpunkter som strider mot
detta – som nazism, rasism, sexism och förhärligande av våld – skall
aktivt synliggöras och bekämpas. Ett område som pekas ut i boken som
särskilt viktigt att arbeta vidare med är att utveckla skolan som mång-
kulturell mötesplats, där värdegrunden inkluderar istället för exkluderar
barn och ungdomar av olika härkomst. Skolan måste organiseras så att
möjlighet till samtal och möten ges för att främja goda sociala relationer
och därmed motverka kränkande behandling. Boken ligger nu på Reger-
ingskansliets hemsida.
4.6.4 Statens skolverk och myndighetens regeringsuppdrag
Skolverket är sektorsmyndighet för förskoleverksamheten, skolbarn-
omsorgen, skolan och vuxenutbildningen. Skolverkets huvuduppgifter är
uppföljning, utvärdering, tillsyn, utveckling och kvalitetsarbete samt
forskning. Myndigheten skall med olika medel bidra till att de nationella
målen och riktlinjerna förverkligas.
Skolverket fick i regleringsbrevet för 2000 i uppdrag att ta fram en
långsiktig, strategisk planering för verkets arbete med grundläggande
demokratiska värden. Strategin skulle särskilt beakta frågan om barns
och ungdomars hälsa och vara skolformsövergripande. Former för
samverkan med andra myndigheter och intressenter skulle också belysas.
Uppdraget redovisades i november 2000. Strategin skall fungera som
planeringsunderlag för Skolverket och vägleda och styra myndighetens
arbete inom värdegrunds- och hälsoområdet. Skolverkets strategi bygger
bl.a. på det arbete som gjordes inom Utbildningsdepartementets Värde-
grundsprojekt.
Utgångspunkterna i Skolverkets utvecklingsstrategi korresponderar
med läroplanernas mål och riktlinjer och ligger i linje med internationella
konventioner och deklarationer om alla barns och ungas rättigheter,
såsom FN:s barnkonvention. Vikten av bl.a. kunskap och kompetens
samt långsiktighet och ett främjandeperspektiv lyfts fram.
Vissa arbetsområden pekas ut som särskilt viktiga att utveckla som
bl.a.:
– Stöd för och stimulans av kompetensutveckling – generella
och riktade insatser. (Exempel på generella insatser är ökad
dialog med lärarutbildningarna, nationella och lokala kon-
ferenser och seminarier.)
– Stöd till lokalt kvalitetsarbete om värdegrunden.
– Samverkan med myndigheter och organisationer. En
samrådsgrupp startades under våren 2000 på nationell nivå.
Även på regional nivå skall samverkan med externa aktörer
utökas.
Regeringen uppdrog 1999 åt Skolverket att stödja och stimulera under-
visningen i nutidshistoria och att granska hur undervisningen bedrivs.
Uppdraget omfattade det obligatoriska skolväsendet, gymnasieskolan
samt fristående grund- och gymnasieskolor. Uppdraget redovisades i
augusti 2000.
Skolverket betonar i redovisningen Undervisningen i 1900-talets hi-
storia historieämnets syfte att utveckla elevernas kritiska tänkande och
analytiska betraktelsesätt. Eleverna kan mycket om nazism och om
Förintelsen. Materialet Levande historia har tagits emot positivt och an-
vänds i stor omfattning. Enligt lärarnas bedömning är dock elevernas
kunskaper ringa om andra totalitära regimer och övergrepp mot demo-
krati och mänskliga rättigheter. En förklaring är att tillgången på intres-
seväckande och starkt engagerande material saknas. Läroböckerna speg-
lar också denna brist.
Det lärarna särskilt påtalar är att idéerna bakom och framväxten av
totalitära system måste lyftas fram – föraktet för den enskilda individen,
fördomarnas betydelse och människors likgiltighet inför möjliga val –
och relateras till demokratin och dess spelregler. Verklighetsanknytning,
genom t.ex. museibesök och möten med särskilda personer i under-
visningen, befäster elevernas kunskap, skapar förståelse samt ökar deras
empatiska förmåga.
Av skolbesök och seminarier som genomfördes inom ramen för reger-
ingsuppdraget framgick att elevernas syn på principen om allas männi-
skors lika värde har förändrats och att ett globalt perspektiv på solidaritet
och jämlikhet till stor del har försvunnit. Bristande respekt för kvinnor
och de uttryck detta tar sig är ytterligare exempel. Skillnaden mellan att
känna till de demokratiska spelreglerna och att dela och tillämpa demo-
kratiska värden är stor.
Regeringsuppdraget har lett till olika följdaktiviteter från Skolverkets
sida. Bland annat har verkets redovisning distribuerats till skolor och
kommuner över hela landet.
Under värdegrundsåret 1999 har nya kursplaner för grundskolan och
våren 2000 för gymnasieskolan tagits fram i historia och samhälls-
kunskap. Dessa ämnen är viktiga för skolans arbete med värdegrunds-
frågorna och för att utveckla elevernas förmåga att tänka kritiskt. I de nya
kursplanerna för såväl grund- som gymnasieskolan har demokrati och
demokratifrågorna som allmänt förhållningssätt och som inslag i sam-
hällsorienterande studier betonats. Nutiden betonas som en viktig del.
Även etniska, religiösa och politiska förföljelser ingår i studierna.
Skolverket arbetar också med att utveckla material i syfte att stödja
lärare som vill mäta elevernas färdigheter att diskutera, lyssna, argumen-
tera och deras kunskaper om demokratins spelregler, medansvar etc.
4.6.5 Pågående översyner
Regeringen tillkallade 1999 en parlamentarisk sammansatt kommitté,
Skollagskommittén, för att göra en översyn av skollagsstiftningen.
Kommittén skall enligt direktiven bl.a. göra en översyn, och vid behov
föreslå förändringar för att stärka barns, ungdomars och vuxnas säkerhet,
skydd och trygghet i barnomsorgs- och skolverksamheten. I direktiven
pekas särskilt frågor om kränkande behandling ut. Kommittén skall be-
akta FN:s konvention om barnets rättigheter samt ta till vara det arbete
som gjorts i Barnkommittén (SOU 1997:116).
Värdegrundsprojektet konstaterade bl.a. att det behövdes tydligare
skrivningar om värdegrunden i läroplanerna. Undersökningar har visat att
bristen på tydliga mål i läroplanerna försvårar för skolorna att vägleda
och påverka barns och ungas värdeutveckling. Hösten 2000 tillsatte
regeringen en arbetsgrupp för att se över läroplanerna som styrdokument.
Den har som huvuduppgift att ge förslag till hur de övergripande målen i
läroplanerna kan få större genomslag i relation till andra styrdokument
som kursplaner och betygskriterier.
Den parlamentariskt sammansatta Gymnasiekommittén tillsattes våren
2000 för att utreda och lämna förslag till en framtida utformning av gym-
nasieskolans studievägsutbud. Gymnasieskolan skall kvalificera eleverna
för ett demokratiskt samhällsliv. Utgångspunkten för kommitténs
översyn är vilka krav på medborgar- och yrkeskompetens som
morgondagens samhälle kommer att ställa. Kommittén har fått
Skolverkets redovisning av skolans undervisning i nutidshistoria för
kännedom.
En interdepartemental arbetsgrupp tillkallades hösten 2000 för att ut-
reda förutsättningarna för en ändrad utformning av vissa kärnämnes-
kurser i gymnasieskolan. Arbetsgruppen skall bl.a. belysa möjligheterna
att inrätta ett ämne eller en kurs med en tydlig inriktning på värdegrund,
etik och livskunskap samt ett kärnämnesblock omfattande religion, sam-
hällskunskap och 1900-talets historia. Uppdraget redovisas inom kort i
form av en promemoria, som skall överlämnas för vidare behandling till
Gymnasiekommittén.
4.7 Högre utbildning och forskning
Högre utbildning
I det system som i dag råder för den högre utbildningen beslutar de olika
lärosätena om vilka utbildningar man skall erbjuda och hur de skall ut-
formas inom ramen för de mål och riktlinjer som beslutas av regering
och riksdag. Av högskoleförordningen framgår vilka examina som får
avläggas inom grundläggande högskoleutbildning samt vilka krav som
skall uppfyllas för respektive examen. Styrningen sker genom allmänt ut-
tryckta mål, vilka ger utrymme för att lyfta fram andra viktiga frågor som
t.ex. mänskliga rättigheter, rasism och demokrati.
I målbeskrivningen för vissa examina finns dock skrivningar som
berör det aktuella området. Till exempel skall juris kandidatexamen
innehålla momentet internationell rätt, där konventionerna om de
mänskliga rättigheterna ingår.
Den totala omfattningen av utbudet på högskolenivå av kurser i demo-
krati, mänskliga rättigheter och andra ämnen som rör rasism och främ-
lingsfientlighet kan vara svår att helt kartlägga. Vissa sammanställningar
av utbildningsutbudet på området har dock gjorts. I rapporten Mänskliga
rättigheter – mångas skyldigheter (Ds 1998:46) görs en inventering av
utbildningsutbudet när det gäller mänskliga rättigheter vid universitet och
högskolor. Sida/SAREC har också genomfört en kartläggning av utbild-
ning och forskning vid svenska universitet, högskolor och fristående in-
stitut inom områdena demokrati, mänskliga rättigheter och konflikt-
hantering med inriktning på utvecklingsländer.
För lärarexamen anges målet att belysa allmänmänskliga och över-
gripande frågor som t.ex. existentiella och etiska frågor, jämställdhets-
frågor, miljöfrågor samt internationella och kulturella frågor. Arbetet
med en ny målbeskrivning pågår inom Utbildningsdepartementet med
anledning av propositionen En ny lärarutbildning (prop. 1999/2000:135).
Vid olika lärarhögskolor erbjuds också särskilda kurser som rör demo-
krati och mänskliga rättigheter i allmänhet eller rasism och antisemitism i
synnerhet. Inom ramen för det av regeringen initierade informations-
projektet Levande historia, numera kommittén Forum för Levande Hi-
storia, har det genomförts ett flertal aktiviteter i samarbete med landets
lärarutbildningar.
Forskning
Forskare vid universitet och högskolor väljer själva områden för och in-
riktning på sin forskning. Forskning kring rasism, främlingsfientlighet,
diskriminering och mänskliga rättigheter kan förekomma inom flera
vetenskaps- och ämnesområden.
Uppsala universitet har ett särskilt uppdrag att bedriva utbildning och
forskning om Förintelsen och andra folkmord vid Centrum för multi-
etnisk forskning. Centrumet är ett tvärvetenskapligt forum för studiet av
kulturella och sociala fenomen och förändringsprocesser relaterade till
den etniska dimensionen i mänskligt liv.
Vid Stockholms universitet finns Centrum för invandringsforskning
(CEIFO). Centrumets forskningsverksamhet omfattar praktiskt taget alla
aspekter av internationell migration och det mångkulturella samhället.
Särskild uppmärksamhet har emellertid ägnats frågor om rasism och dis-
kriminering. Bland annat har en studie om rasism på Internet genomförts.
De nio centra/fora för kvinno-, mans- och genusforskning som finns
vid olika universitet och högskolor bedriver bl.a. utbildning och forsk-
ning kring frågor om sexualitet.
4.8 Totalförsvar
Totalförsvar är verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig.
För att stärka landets försvarsförmåga kan beredskapen höjas. Under
högsta beredskap är totalförsvar all samhällsverksamhet som då skall be-
drivas. Totalförsvar består av militär verksamhet och civil verksamhet.
Den demokratiska folkförsvarstanken är hos det svenska folket djupt
förbunden med den allmänna värnplikten, nu med totalförsvarsplikten,
som i sin tur medverkar till att bibehålla en hög försvarsvilja. Total-
försvarets resurser skall även kunna användas för fredsfrämjande verk-
samhet och humanitära insatser. Detta utgör en viktig del av vår säker-
hetspolitik och vårt arbete för fred och solidaritet.
I 1996 års totalförsvarsbeslut lade riksdagen och regeringen fast vissa
principer för totalförsvarsplikten. Dessa principer innebär följande. Det
svenska försvaret skall vara så uppbyggt och organiserat att det är en an-
gelägenhet för hela befolkningen. Det är av stor betydelse att med-
borgarna känner ansvar för och efter förmåga medverkar till Sveriges
försvar. Detta tillgodoses bäst genom ett system med plikttjänstgöring.
Genom att pliktpersonalen representerar vitt skilda samhällssektorer bi-
drar systemet dessutom till en kunskapsbredd och stor allmän erfarenhet
inom det svenska försvaret. Den svenska totalförsvarsplikten har också
avsevärd betydelse för försvarets förankring i samhället.
I 2001 års regleringsbrev för Försvarsmakten och andra myndigheter
som bedriver totalförsvarsverksamhet anges att myndigheterna skall
verka för att förhindra förekomsten av trakasserier. Särskild uppmärk-
samhet skall riktas mot sådana trakasserier som har inslag av rasism,
främlingsfientlighet eller homofobi.
För att förhindra att olämpliga personer tas ut till värnplikt får Total-
försvarets pliktverk på begäran utdrag ur Rikspolisstyrelsens register be-
träffande pliktiga som skrivs in eller är inskriven för värnplikt. Utdraget
omfattar uppgifter om den pliktige dömts för bl.a. våldsbrott, tillgrepps-
brott, narkotikabrott och brott mot vapenlag. Registerkontrollen omfattar
numer även uppgifter om domar för brottet hets mot folkgrupp.
Inom Marinen har det under hela 1990-talet bedrivits särskild utbild-
ning om Förintelsen, men även om dagens rasism och nazism. Ett ytter-
ligare steg togs hösten 2000 då ett utbildningspaket i etik, ledarskap och
folkrätt arbetades fram. Syftet med paketet är att förmedla kunskap om
brott begångna mot mänskligheten under 1900-talet och att lyfta fram
den demokratiska grund och den humanistiska människosyn som
Försvarsmakten vilar på. Avsikten är att utbildningspaketet skall
distribueras till samtliga förband inom Försvarsmakten för att användas i
utbildningen av såväl värnpliktiga som anställd personal.
På Försvarshögskolan har under senaste året en rad seminarier om
främlingsfientlighet, rasism och nazism genomförts i samverkan med
Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Rikspolisstyrelsen samt
Säkerhetspolisen. Avsikten är att ge blivande chefer inom Försvars-
makten bättre förutsättningar att identifiera och bemöta rasistiska ytt-
ringar från såväl värnpliktiga som anställd personal.
Frågan om homosexuellas situation inom försvaret har också uppmärk-
sammats. En enkätstudie inom ramen för ett akademiskt uppsatsarbete
tyder på att många upplever att Försvarsmaktens attityd till homosexuella
är negativ. Uppsatsförfattaren anser att frågan om homosexuella måste
komma upp på dagordningen och diskuteras mer öppet inom försvaret för
att man ska kunna komma till rätta med problemet.
4.9 Arbetsmarknad och arbetsliv
Allmänt
Diskrimineringen i arbetslivet är särskilt viktig att komma till rätta med.
Ett arbete är på många sätt nyckeln till en framgångsrik integration. Ett
arbete ger individen möjlighet att lära sig det svenska språket och hur det
svenska samhället fungerar. Ett arbete innebär egen försörjning och
självaktning.
Grunden för regeringens insatser för att förebygga och motverka dis-
kriminering och trakasserier i arbetslivet är de arbetsrättsliga lagarna mot
diskriminering och ombudsmännens tillsyn av tillämpningen av dessa.
För detta har redogjorts i ett föregående avsnitt.
Inom Näringsdepartementet har det s.k. mångfaldsprojektet nyligen av-
slutat sitt arbete. I slutet av förra året redovisades projektets arbete i rap-
porten Alla lika olika – mångfald i arbetslivet (Ds 2000:69). Mångfalds-
projektet har haft i uppdrag att i ett sammanhang och ur ett tillväxt-
perspektiv kartlägga och beskriva hur aspekterna kön, ålder, klass, etnisk
tillhörighet, sexuell läggning samt funktionshinder påverkar en individs
nuvarande och framtida möjligheter i arbetslivet. Uppdraget har också
omfattat att lämna förslag till åtgärder för att öka mångfalden i arbets-
livet.
En viktig utgångspunkt för arbetet har varit att de mänskliga resurserna
fullt ut måste tas tillvara mot bakgrund av den ökande efterfrågan på
arbetskraft och fortgående demografiska förändringar. En annan har varit
att olikheter och skilda synsätt i sig kan ha positiva effekter för en
organisations produktivitet och effektivitet. Samtidigt understryks i
projektets slutrapport att en förutsättning för arbetet för ökad och bättre
tillvaratagen mångfald i arbetslivet är att uppfattningen om alla
människors lika värde och principen om icke-diskriminering respekteras.
Mångfaldsprojektet har lämnat en rad förslag som har bäring på arbetet
mot diskriminering i arbetslivet. Vissa av dem har regeringen tagit fasta
på i den nationella handlingsplanen mot rasism, främlingsfientlighet
homofobi och diskriminering.
I sammanhanget kan också nämnas en intern utredning som
genomförts inom Näringsdepartementet, Kompetensparadox? Hinder och
möjligheter för att bättre tillvarata kompetensen på arbetsmarknaden
(Ds 2000:49). Utredningen pekar på existensen av outnyttjade tillgångar
på arbetsmarknaden och analyserar en rad hinder för en effektiv
resursanvändning, bl.a. förekomsten av diskriminering. Utredningen
konstaterar att det finns många indikationer på att alla individer i Sverige
inte har samma chans att lyckas i arbetslivet på grund av icke
produktionsrelaterade faktorer som t.ex. etnicitet och kön.
Statliga myndigheters ansvar
Arbetsmiljöverket har en särskild roll i arbetet mot kränkande sär-
behandling i arbetslivet. Föreskriften Kränkande särbehandling i arbets-
livet (AFS 1993:17) gäller all verksamhet där arbetstagare kan utsättas
för kränkande särbehandling. I föreskriften stadgas att arbetsgivaren skall
klargöra att kränkande särbehandling inte kan accepteras i verksamheten
och därför planera och organisera arbetet så att kränkande särbehandling
så långt som möjligt förebyggs.
Sedan drygt två år tillbaka ställer regeringen särskilda krav på de stat-
liga myndigheterna att de skall redovisa vilka åtgärder som har vidtagits
eller planeras att vidtas för att öka den etniska och kulturella mångfalden
bland personalen. Regeringen har också i oktober 1999 uppdragit åt
samtliga statliga myndigheter som lyder omedelbart under regeringen att
upprätta handlingsplaner för att främja etnisk mångfald bland sina an-
ställda.
Enligt förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar
för genomförande av integrationspolitiken skall myndigheterna vidare
sedan 1999 i sin verksamhet särskilt motverka alla former av etnisk dis-
kriminering. Denna bestämmelse tar sikte på såväl myndighetens arbets-
givaransvar som dess utåtriktade verksamhet i förhållande till med-
borgarna.
Equal
Det nya gemenskapsinitiativet Equal inom Europeiska socialfonden är en
del av den europeiska sysselsättningsstrategin och skall även svara för
arbetsmarknadsdelen i den övergripande europeiska strategin för att be-
kämpa diskriminering och utslagning. Equal syftar till att genom sam-
arbete mellan länderna främja nya metoder för att motverka all slags dis-
kriminering och ojämlikhet i anknytning till arbetsmarknaden. Pro-
grammet omfattar såväl arbetslösa som anställda. I programmet skall
även hänsyn tas till asylsökandes integrering i samhället och yrkeslivet.
Verksamheten inom programmet skall bedrivas i form av utvecklings-
projekt som omfattar ett flertal aktörer, såsom myndigheter, arbets-
marknadens organisationer, företag och frivilligorganisationer m.m. inom
till exempel ett geografiskt område. Projekten skall arbeta inom teman
som anknyter till den europeiska sysselsättningsstrategin. Vidare skall
projekten ha transnationella partners i form av Equal-projekt i andra
medlemsstater eller motsvarande projekt i kandidatländerna.
Regeringen har lämnat ett förslag till programdokument för Equal i
Sverige till EG-kommissionen. Enligt förslaget skall en övergripande
målsättning för Equal i Sverige vara ett arbetsliv utan diskriminering och
ojämlikhet och som är präglat av mångfald. Ett sådant arbetsliv tar enligt
förslaget till vara alla människors kompetens och utvecklingsmöjligheter
oavsett kön, ålder, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller eventuella
funktionshinder. Programdokumentet är för närvarande föremål för för-
handlingar mellan EG-kommissionen och företrädare för regeringen.
Sverige har för programperioden 2000–2006 tilldelats drygt 86 mil-
joner euro från Europeiska socialfonden för Equal. Till det kommer na-
tionell medfinansiering med motsvarande belopp. Equal administreras i
Sverige av Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige (Svenska ESF-
rådet). En första ansökningsomgång inom programmet påbörjas i februari
2001.
Arbetsmarknadens parter
Diskrimineringslagarna ger arbetsmarknadens parter en central roll i
arbetet mot diskriminering. Det är de fackliga organisationerna som i
första hand har rätt att driva anmälningar om diskriminering. På arbets-
givarna faller enligt lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet ansvaret att vidta aktiva åtgärder i olika avseenden.
På senare år har ett antal olika initiativ tagits av arbetstagar- och
arbetsgivarorganisationer, tillsammans eller enskilt, mot diskriminering,
rasism och nazism och för mångfald. År 1998 etablerade exempelvis de
centrala parterna på arbetsmarknaden Rådet för mångfald i arbetslivet.
Rådet har hittills ägnat mycket tid åt egen kunskapsuppbyggnad och
kartläggning av områden där parterna gemensamt kan göra insatser. Den
ökade kunskapen har parterna använt som underlag för aktivitet inom
sina respektive organisationer. Ett återkommande och viktigt inslag i
rådets möten är att utbyta erfarenheter om vad som är aktuellt inom
respektive organisation och bransch vad gäller initiativ och aktiviteter på
mångfaldsområdet.
Mordet på den fackligt aktive syndikalisten Björn Söderberg var en
utlösande faktor för ytterligare aktivitet av olika slag inom de fackliga
organisationerna. Program mot nazism har formulerats och material för
spridning inom den egna organisationen har utarbetats.
DO och HomO har emellertid framhållit att diskrimineringen i Sverige,
trots allt, inte tas på tillräckligt allvar av arbetsmarknadens parter och att
okunskapen på området är stor inom organisationerna. Det har också
framhållits att utbildningsinsatserna måste öka och att de fackliga organi-
sationerna måste bli bättre än i dag på att både identifiera och åtgärda fall
av diskriminering på grund av etnisk tillhörighet och sexuell läggning.
4.10 Kultursektorn
Regeringen har i propositionen Kulturpolitik (prop. 1996/97:3) markerat
betydelsen av att samtliga institutioner och myndigheter inom kulturarvs-
området aktivt engageras i arbetet mot rasism och främlingsfientlighet.
I regleringsbreven för år 1997 gavs ett treårigt uppdrag till de centrala
kulturarvsinstitutionerna – ansvarsmuseerna, Riksantikvarieämbetet,
Riksarkivet samt Riksutställningar att utföra särskilda insatser mot främ-
lingsfientlighet och rasism. Uppgiften att leda och samordna arbetet med
uppdraget gavs till Statens historiska museer.
Bakgrunden till uppdraget är departementspromemorian Kunskap som
kraft (Ds 1996:74), som handlar om hur museerna genom sitt arbete kan
motverka främlingsfientlighet och rasism, samt de förslag som de statliga
ansvarsmuseerna utarbetade med utgångspunkt från denna rapport.
Förslagen omfattade bl.a. förberedelser för nya utställningar, inven-
tering av tidigare gjorda insatser på området samt kompetensutveckling.
Arbetet kom att samlas i ett gemensamt projekt, ”Kulturarv för alla”,
med mål att motverka främlingsfientlighet och rasism. Projektet har
pågått 1997–2000 och har finansierats genom ett årligt anslag från
regeringen på en miljon kronor.
Kulturarvsmyndigheterna och -institutionerna är i varierande utsträck-
ning involverade i olika verksamheter och projekt med syfte att motverka
rasism och främlingsfientlighet. Under 2000 har Statens historiska
museum visat utställningarna ”Dokument Holocaust”, i anslutning till
regeringskonferensen Stockholms internationella forum om Förintelsen
samt ”En studie i förakt” som var en kraftfull replik mot vetenskap som
objektifierar människokroppen och inte utgår från grundläggande huma-
nistiska värderingar.
Under 1999 inleddes på Statens historiska museum arbetet med ett
samnordiskt projekt kallat ”Vitt oljud – nordiskt mörker”. Projektet
syftar till att ge ungdomar ett historiskt perspektiv på rasism och
främlingsfientlighet. Genom att ta utgångspunkt i s.k. vitmaktmusik vill
man även synliggöra och medvetandegöra hur den rasistiska
propagandan bedrivs och sprids. Projektet har resulterat i en digital
kunskapsbank.
I sammanhanget kan också nämnas Statens museer för världskultur
som etablerades den 1 januari 1999. Denna nya myndighet driver musei-
verksamhet i Göteborg och Stockholm. Museerna skall utgöra nya och
aktiva knutpunkter som bidrar till att öka kunskapen om olika folks kul-
turer. Därigenom kan mångfalden värnas och främlingsfientlighet och
rasism motverkas.
Regeringen gav i januari 1998 i uppdrag åt ansvarsmuseerna, Riks-
antikvarieämbetet, Riksarkivet och Riksutställningar att redovisa förut-
sättningarna för att ordna en permanent utställning om Förintelsen på
något av landets befintliga museer. I den rapport, som arbetsgruppen
lämnade i september 1998, föreslogs att ett permanent museum och kun-
skapscenter om Förintelsen skulle inrättas.
Mot denna bakgrund och som en fortsättning på informations- och
upplysningsprojektet Levande historia beslutade regeringen i oktober
1999 att tillsätta en kommitté med uppgift att utreda etablerandet av ett
Forum för Levande historia. Detta forum skall behandla frågor som rör
demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i För-
intelsen. Utgångspunkten är att den nya verksamheten skall kunna
inledas senast år 2003. Den verksamhet som bedrivits inom ramen för
projektet Levande historia skall enligt direktiven inordnas i kommittén.
Kommittén har nyligen till regeringen lämnat sitt betänkande.
Under hösten 2000 har kommittén till regeringen också redovisat för-
slag till inriktning på den utåtriktade verksamhet som det är tänkt skall
bedrivas under 2001 och 2002 fram tills dess att det nya forumet är eta-
blerat.
Också för myndigheter och institutioner med inriktning på konstnärlig
verksamhet gäller fr.o.m. år 2000 ett generellt mål om att bidra till
minskad diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. Målet omfattar
även konstnärligt producerande verksamheter som Operan, Dramaten,
Riksteatern och – indirekt via Kulturrådets bidragsvillkor – lokala och
regionala teater-, dans- och musikinstitutioner samt fria grupper. I dessa
fall måste naturligtvis målet tillämpas med bibehållen respekt för den
konstnärliga friheten i fråga om repertoarval och uttrycksformer.
Det är först i och med resultatredovisningarna för 2000 som det blir
möjligt att få en överblick över kulturinstitutionernas insatser på detta
område. Det kan dock redan nu konstateras att i vart fall de fria teater-
grupperna inte verkar uppleva någon större konflikt mellan konstnärliga
och värderingsgrundande mål. Det är närmast en trend hos grupperna –
särskilt de grupper som producerar barnteater – att välja antirasism som
tema för nyskrivna uppsättningar. Regeringen har för sin del sänt ut kraf-
tiga signaler genom att lämna särskilda bidrag till exempelvis Teater
Giljotins uppsättning ”Molnfri bombnatt”, skolteaterprojektet ”Anne
Frank” och kulturprojektet ”Theresienstadt – konst som motstånd”.
Under 1999 och 2000 har den statliga kommittén Forum för världs-
kultur bedrivit en programverksamhet med syfte att främja mångfalden
inom det svenska kulturlivet. Även om verksamheten inte gällt direkta
åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet har den lämnat viktiga bi-
drag till den djupgående attitydförändring som är en förutsättning för en
framgångsrik kamp mot sådana företeelser. Kommittén har initierat eller
lämnat stöd till ett femtiotal kulturprojekt inom teater, musik, dans, bild-
konst m.m. samt medverkat i genomförandet av ett antal idégivande
seminarier kring olika aspekter av det mångkulturella samhället. Kom-
mittén lämnade sitt slutbetänkande Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden
(SOU 2000:118) i december 2000. Regeringen avser att under våren
2001 fatta beslut om verksamhetens fortsättning.
4.11 Massmedier
Allmänt
Tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)
innebär ett konstitutionellt skydd för yttrandefriheten i bl.a. mass-
medierna. Det innebär bl.a. att principerna om censurförbud och etable-
ringsfrihet gäller större delen av massmedieområdet. Av TF respektive
YGL framgår också vilka brott som kan anses som tryck- respektive
yttrandefrihetsbrott, t.ex. hets mot folkgrupp.
I radio- och TV-lagen (1996:844) finns vissa bestämmelser som rör
innehållet i radio- och TV-program. Av lagen framgår att den som sänder
TV-program eller ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen skall se
till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska
statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och
den enskilda människans frihet och värdighet.
Målet för mediapolitiken skall enligt regeringens uppfattning vara att
stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgäng-
lighet samt motverka skadliga inslag i massmedierna.
Regeringen arbetar aktivt för att en mångfald av medier skall finnas
som offentligt kan granska samhället och därmed motverka korruption,
orättvisor och maktmissbruk. Det är viktigt att det finns en fri press och
självständiga radio- och TV-bolag som ges möjlighet att ta upp frågor
som rör de odemokratiska krafterna i vårt samhälle och som kan tydlig-
göra de orättvisor och skillnader som finns. På så sätt kan olika grupper i
samhället få insikt i varandras livssituation och därigenom skapas för-
ståelse för andra människors villkor.
Massmediernas granskning av rasism, homofobi, diskriminering m.m.
Massmedierna har på senare tid i olika sammanhang tagit särskilda initia-
tiv för att granska antidemokratiska rörelser. Mest uppmärksammat har
de fyra rikstäckande dagstidningarnas gemensamma publicering den 30
november 1999 av namn och bild på ett stort antal enskilda aktiva i rasis-
tiska eller nazistiska organisationer och nätverk blivit. Också bland eter-
medier har liknande initiativ tagits. Företrädare för massmedierna har
samtidigt i ökad omfattning blivit föremål för hot och andra övergrepp
med rasistiska eller nazistiska förtecken.
Massmediernas granskning har emellertid inte begränsat sig till anti-
demokratiska rörelsers verksamhet. Också diskriminering i
myndigheters, kommuners eller företags verksamhet liksom utslag av
främlingsfientlighet på det lokala planet har uppmärksammats.
Pressens samarbetsnämnd har som ett stöd för branschen ställt upp
etiska spelregler för press, radio och TV. Etiken tar sig, enligt samarbets-
nämnden, inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en
ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De mest centrala
pressetiska reglerna lyfter fram att massmediernas roll i samhället och
allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig
nyhetsförmedling samt att massmedierna bör vara kritiska mot nyhets-
källorna. Enligt en regel av särskilt intresse i det aktuella sammanhanget
skall inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörig-
het, religiös åskådning eller sexuell läggning framhävas om det saknar
betydelse i sammanhanget och är missaktande.
Insatser från regeringen och myndigheter m.m.
Regeringen beviljade förra året Institutionen för journalistik, medier och
kommunikation vid Stockholms universitet (JMK) medel för att utveckla
innehåll och pedagogik för en kursverksamhet på temat ”Medier –
Mångfald – Människa” inom ramen för journalistutbildningen.
Bakgrunden till JMK:s ansökan var dels riskerna för förenklade och
schablonmässiga bilder av invandrare och etniska relationer i massmedia,
dels den stora betydelse nyhetsförmedlare och journalister har för att
motverka fördomar. Avsikten är att använda erfarenheterna från kursen
till fortsatt kursverksamhet med liknande innehåll för JMK:s studenter
och att senare också använda dessa erfarenheter till en kurs för redan
yrkesverksamma journalister.
I sammanhanget kan nämnas att Sveriges Radio på eget initiativ drivit
ett projekt, ”More Colour in the Media”, med syfte att få in fler journa-
lister med utländsk bakgrund i företaget.
Med stöd av den nationella samordningskommittén för Europaåret mot
rasism initierade Röda Korsets ungdomsförbund 1998 informations-
projektet Quick Response. Quick Response syftar till att nyansera de-
batten i frågor som rör invandring, rasism och främlingsfientlighet
genom att förse massmedier, opinionsbildare och organisationer med
fakta och bakgrundsinformation när felaktiga uppgifter sprids. Quick
Response arbetar även med att ge information till journalister, studenter
och enskilda personer. Verksamheten har under de senaste två åren stötts
ekonomiskt av Integrationsverket.
4.12 Stöd för det lokala arbetet m.m.
4.12.1 Lokala antidiskrimineringsbyråer
Lokala antidiskrimineringsbyråer finns eller håller på att etableras i
Trollhättan, Norrköping, Malmö, Lund, Göteborg och
Sundsvall/Härnösand. Byråerna drivs helt av ideella krafter, som t.ex.
ABF, Röda Korset, sammanslutningar av olika föreningar eller enskilda
individer.
Även om vissa av byråerna arbetar med diskriminering på flera olika
grunder har de flesta än så länge inriktat sin verksamhet mot diskrimine-
ring på grund av etnisk tillhörighet.
Några antidiskrimineringsbyråer har i initialskedet fått projektstöd och
råd av Integrationsverket. Vidare har DO påbörjat utbildning för dem
som arbetar i byråerna och stödjer byråerna med informations- och ut-
bildningsmaterial samt kontinuerlig rådgivning. Arbetet har skett i sam-
verkan med Integrationsverket.
4.12.2 Stöd till brottsoffer
På ett stort antal orter runt om i landet har brottsofferjourer och kvinno-
jourer bildats. Det finns i dag lokala brottsofferjourer som täcker landets
samtliga polisdistrikt. Vissa brottsofferjourer har inriktat sin verksamhet
på särskilda grupper, som t.ex. kvinnor med utländsk bakgrund och
homosexuella.
En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner,
som har till uppgift att stödja och hjälpa brottsoffer. Samtliga stödperso-
ner är noggrant utvalda och får omfattande och fortlöpande utbildning.
Brottsoffermyndigheten kommer att i samverkan med Brottsoffer-
jourernas riksförbund genomföra insatser riktade till olika målgrupper för
att öka kunskapen bland personer som kommer i kontakt med offer för
brott med rasistiska och främlingsfientliga inslag. De målgrupper som
valts är personal inom rättsväsendet, hälso- och sjukvården, skolan och
socialtjänsten samt ideella organisationer inom brottsofferområdet, t.ex.
brottsofferjourer och invandrarorganisationer.
Vid fördelningen av medel från brottsofferfonden prioriterar Brotts-
offermyndigheten bland annat projekt som rör brott med rasistiska, främ-
lingsfientliga eller homofobiska inslag.
Brottsoffermyndigheten gör också särskilda informationsinsatser för
att öka antalet ansökningar som rör sådana projekt.
4.12.3 Stöd till personer som vill lämna rasistiska och nationalis-
tiska grupper
Projektet Exit syftar till att utveckla varaktiga strategier och idéer för att
bistå ungdomar som vill lämna rasistiska, antisemitiska och homofobiska
grupperingar. En annan viktig uppgift är erfarenhetsförmedling till kom-
muner, myndigheter m.fl. Regeringen har sedan starten av projektet Exit
1998 bidragit ekonomiskt till verksamheten.
Enligt Exit har man sedan 1998 varit i kontakt med ett hundratal ung-
domar från olika delar av landet. Den största gruppen kommer från de
södra regionerna – Skåne, Blekinge, Småland, Öst- och Västergötland
och Västkusten. Exit har, förutom att bistå avhoppare med hjälp, också
byggt upp och utvecklat kontakter med kommuner, myndigheter samt
lokala sociala verksamheter. Bland annat har man haft stödsamtal med
föräldrar till avhoppare samt medverkat i utbildning av kommunala sam-
verkansgrupper. Exit har under år 2000 utökat verksamheten även lokalt.
4.12.4 Lokala brottsförebyggande råd
Av stor betydelse i arbetet för att effektivisera bekämpningen av brott
med rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska inslag, är en nära
samverkan mellan olika myndigheter och organisationer på lokal nivå.
En sådan samverkan finns inom de flesta lokala brottsförebyggande råd. I
dessa ingår representanter för kommunala myndigheter (skolan, social-
tjänsten m.fl.) och organisationer. Polisen är företrädd i så gott som
samtliga lokala råd.
På olika håll i landet har de brottsförebyggande råden sett behov av att
inrikta verksamheten på konkreta åtgärder för att motverka rasism och
främlingsfientlighet.
Brottsförebyggande Centrum i Värmland (BFC) är ett exempel. Före-
ningen har funnits sedan år 1995. Syftet har varit att ge lokal handled-
ning, genomföra utvärderingar samt samordna och sprida erfarenheter
och information inom det brottsförebyggande området. Ett aktivt arbete
mot rasism och nazism pågår, både lokalt i Värmland och i samarbete
med andra brottsförebyggande råd i landet. BFC har drivit ett projekt
kallat ”Värmland fritt från nazism”, som förhindrat nyrekrytering till
nazistiska grupperingar och därmed försvårat deras etablering i Värm-
land. Arbetet sker bl.a. genom information i skolor, vid föräldraträffar
och vid olika organisationers möten.
BFC ordnar veckolånga studieresor till Auschwitz, bl.a. för skolung-
domar. När deltagarna kommit hem skall de kunna göra en inventering
och en konkret handlingsplan mot rasism och nazism och främlings-
fientlighet inom sina respektive verksamhetsområden. BFC har numera
utarbetat en länsstrategi mot nazism, rasism och främlingsfientlighet i
Värmland.
Ett annat exempel är den samverkansgrupp som bildades hösten 1999 i
Nora kommun med anledning av de ökade aktiviteterna bland ungdomar
med kopplingar till rasistiska och främlingsfientliga grupper. Sam-
verkansgruppen har bl.a. tagit fram en handlingsplan för att snabbt hjälpa
de ungdomar som vill lämna dessa grupper. En föräldragrupp håller
också på att etableras.
Även andra goda exempel finns. Varbergs brottsförebyggande råd
arbetar på liknande sätt som BFC i Värmland mot rasism och främlings-
fientlighet. Kumlas brottsförebyggande råd har startat ett större projekt
mot främlingsfientlighet, mobbning och rasism, ”Våga bry sig”, som från
höstterminen 2000 startade i Tallängens skola och Ockelbos brotts-
förebyggande råd har startat projektet ”Nolltolerans mot mobbning och
rasism”, som pågår läsåret 2000–2001, i högstadieskolorna i kommunen.
Det finns även lokala brottsförebyggande råd som inriktat sin verk-
samhet på åtgärder för att motverka brott med homofobiska inslag. Ett
exempel är den samverksansgrupp som finns i Västerås.
4.12.5 Stöd till lokalt ungdomsarbete m.m.
Stöd till projekt med medel från Allmänna arvsfonden
Som en led i arbetet med en nationell handlingsplan mot rasism m.m.
beslutade regeringen i april 2000 om bl.a. tre initiativ som riktar sig till
ungdomar. Ett av initiativen är en treårig satsning med 30 miljoner kro-
nor ur Allmänna arvsfonden för utveckling av ungdomsföreningars
lokala verksamhet mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering.
En arbetsgrupp, Arm i arm – 4:e initiativet, tillsattes hösten 2000 för att
bistå regeringen och Arvsfondsdelegationen i denna satsning.
I november 2000 beslutade regeringen vidare att avsätta 10 miljoner
kronor ur Allmänna arvsfonden för det första året av en treårig satsning
mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering riktad till barn-,
invandrar- och handikapporganisationer. Projekt som syftar till att mot-
verka fördomar och till att uppmuntra empati och tolerans i stort samt till
att stärka identiteten och självkänslan hos barn skall prioriteras. Funk-
tionshindrade med utländsk bakgrund riskerar att utsättas för dubbel dis-
kriminering, dels på grund av funktionshinder, dels på grund av sin
etniska bakgrund. Inom ramen för satsningen skall därför stöd kunna ges
till utveckling av verksamhet för att stödja och främja identiteten och
självkänslan hos dessa individer. Ansökningarna kommer att handläggas
av Arvsfondsdelegationens kansli på Socialdepartementet.
Ungdomsambassadörer och uppsatstävling
Arbetsgruppen, Arm i arm – 4:e initiativet, är även ansvarig för genom-
förandet av de två andra ungdomsinitiativen. Det gäller dels en uppsats-
tävling på temat rasism och diskriminering som skall anordnas för alla
förstaårselever i gymnasiet under våren 2001, dels en satsning på att ut-
bilda 100 ungdomar till ”ungdomsambassadörer” mot rasism, främlings-
fientlighet, homofobi och diskriminering.
Två uppsatsförfattare skall belönas genom att få åka till världs-
konferensen mot rasism m.m. som arrangeras av FN den 31 augusti – 7
september 2001. Syftet med initiativet är att stödja skolan i dess arbete
mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Förhoppningen är
att uppsatstävlingen skall främja diskussionen i skolan om respekt och
förståelse för principen om alla människors lika värde.
Ungdomsambassadörerna, varav 70 procent är flickor, har genomgått
en utbildning enligt metoden ”Mångfald och Dialog” (MOD). Syftet med
utbildningen har varit att ge ungdomarna förmåga att hantera och kon-
struktivt diskutera frågor kring fördomar, rasism, främlingsfientlighet
och diskriminering.
För att ungdomarna på lokalplanet i sin vardag skall kunna initiera och
driva verksamhet mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering,
kommer arbetsgruppen att ge ungdomarna de kunskaper och den motiva-
tion som behövs. Arbetsgruppen skall också skapa ett bestående kontakt-
nät av ambassadörer för information och erfarenhetsutbyte och hjälpa
ambassadörerna att skapa externa kontaktnät som kan stödja dem i deras
verksamhet.
5 Det fortsatta arbetet – en nationell handlings-
plan mot rasism, främlingsfientlighet, homo-
fobi och diskriminering
5.1 Inledning
De senaste årens utveckling med en ökande propagandaspridning och ett
växande och allt grövre våld med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska förtecken är djupt oroande. Lika oroande är förekomsten av
diskriminering av olika slag. Det är oacceptabelt om t.ex. namn, utseende
eller sexuell läggning skall påverka individens möjligheter i samhälls-
livet, antingen det nu gäller att få ett jobb, hyra en lägenhet, gå på
krogen, skaffa kreditkort eller erhålla socialbidrag.
Denna utveckling måste brytas.
Det är en uppgift som redan tidigare har varit högt prioriterad i reger-
ingens politik. Och mycket har också gjorts vilket framgår av före-
liggande skrivelse. Men det är inte nog. Regeringen formulerar därför nu
en nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi
och diskriminering. Handlingsplanen skall inte ses som en isolerad före-
teelse. Handlingsplanen är inte en början, och inte heller ett slut.
Handlingsplanen är ett försök att, mot bakgrund av de senaste årens sam-
hällsutveckling och tidigare erfarenheter i arbetet mot rasism, främlings-
fientlighet, homofobi och diskriminering, effektivisera de samlade insat-
serna på området. Den bör således ses som ett led i en ständigt pågående
process.
Handlingsplanen innehåller ett antal nya konkreta initiativ. Men av lika
stor vikt som de konkreta åtgärder som presenteras eller aviseras, är att
det i handlingsplanen identifieras olika nyckelområden och brister som
bör tillgodoses i det fortsatta arbetet.
De åtgärder som presenteras i handlingsplanen ligger naturligen inom
regeringens och de statliga myndigheternas ansvarsområden. Viktiga
delar rör emellertid formerna för samverkan mellan regeringen och andra
aktörer, inte minst frivilligorganisationerna.
Ansvaret att bekämpa rasism, främlingsfientlighet, homofobi och dis-
kriminering vilar på oss alla. Var och en av oss som bor i Sverige har ett
individuellt ansvar att i vår egen vardag och efter våra egna förutsätt-
ningar reagera när människor kränks för att de är de de är.
Det är därför regeringens förhoppning att genomförandet av de åtgär-
der som presenteras i handlingsplanen skall bidra till att mobilisera hela
samhället – statliga myndigheter, kommuner och landsting, fackliga
organisationer, arbetsgivarorganisationer, företag och företagar-
föreningar, frivilligorganisationer och allmänhet – i kampen för ett
Sverige där varje individ respekteras oavsett hudfärg, etniskt eller natio-
nellt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.
5.2 Det långsiktiga främjandet av demokratin och demo-
kratiska värderingar
Rasistiska och andra uppfattningar och värderingar som står i strid med
principen om alla människors lika värde, utgör ytterst en utmaning mot
hela den värdegrund som bär upp demokratin. Ett långsiktigt och konti-
nuerligt arbete för att stärka de demokratiska institutionerna och öka den
demokratiska medvetenheten hos medborgarna är därför nödvändigt.
Av stor symbolisk, men också praktisk politisk, betydelse är hur det
politiska systemet som sådant bemöter antidemokratiska yttringar. Folk-
valda på alla nivåer måste offentligt ta ställning varhelst och närhelst
människor kränks eller förnekas grundläggande mänskliga rättigheter på
grund av sin etniska tillhörighet, sin sexuella läggning eller funktions-
hinder. Särskilt viktigt är det i en situation när människor som gör bruk
av sin yttrandefrihet riskerar att drabbas av hot och trakasserier av olika
slag. Ju fler som då öppet står upp till försvar för principen om alla män-
niskors lika värde desto svårare får det demokratiska samhällets fiender.
Lika viktigt är att de politiska partierna har ett genomtänkt förhåll-
ningssätt till de grupperingar som i dag sprider rasistiska, främlings-
fientliga eller homofobiska budskap i den offentliga debatten och en
beredskap om nya – och opinionsmässigt starkare – sådana rörelser
skulle uppstå i framtiden.
Regeringen måste i den praktiska politiken bidra till att fördjupa de
demokratiska processerna i hela samhället. Medborgarna måste i högre
grad känna delaktighet och inflytande. Frågor om de mänskliga rättig-
heterna bör kunna få en större tyngd och relevans i den inhemska poli-
tiska debatten, och också i samhället i stort.
Skolan utgör en nyckelinstitution i det långsiktiga främjandet av
demokratiska värden. Att ytterligare utveckla skolans arbete med värde-
grundsfrågorna är därför en prioriterad uppgift i det fortsatta arbetet på
området. Inom skolan måste dessutom kompetens och resurser finnas för
att kunna identifiera och konfrontera direkta uttryck för rasism, homofobi
och andra former av intolerans liksom diskriminering, såväl från elevers
och lärares sida som från det omgivande samhället.
I gränslandet mellan utbildningssatsningar och kulturpolitik finns
möjligheter att vidta åtgärder för att på lång sikt öka engagemanget för,
och insikten om, demokratins villkor. Erfarenheterna från regeringens
informationssatsning Levande historia måste tas tillvara och vidare-
utvecklas. Också kulturarvsinstitutionerna kan bidra i detta arbete.
5.2.1 Åtgärder för att fördjupa demokratin
Ett utvecklingsarbete för folkstyret genomförs, bl.a. avser regeringen
att avsätta ytterligare projektmedel till lokal demokratiutveckling för
perioden t.o.m. 2002. Ett förslag till en nationell handlingsplan för de
mänskliga rättigheterna skall presenteras hösten 2001.
Att utveckla och fördjupa demokratin genom att främja medborgarnas
inflytande och delaktighet i samhället är en central uppgift för reger-
ingen.
Demokratiutredningen överlämnade sitt slutbetänkande En uthållig
demokrati (SOU 2000:1) till regeringen i februari 2000. Betänkandet har
varit ute på remiss och bereds nu inom Regeringskansliet med inriktning
på en proposition under hösten 2001. För att på längre sikt utveckla
demokratin och skapa förutsättningar för att öka medborgarnas aktiva
deltagande i de politiska beslutsprocesserna och i samhällslivet i övrigt
genomförs också mot bakgrund av demokratiutredningens slutsatser ett
utvecklingsarbete för folkstyret fram till utgången av 2002. Mottot för
utvecklingsarbetet är Tid för demokrati och det består av tre huvud-
aktiviteter:
– ett nationellt rådslag om demokrati och delaktighet genom-
förs,
– stöd ges till demokratiutveckling,
– 80-årsjubiléet av den allmänna rösträtten uppmärksammas.
Särskilda medel har anslagits för utvecklingsarbetet. Regeringen avser
att avsätta ytterligare medel till projekt som syftar till att stimulera delta-
gandet i den demokratiska processen, inte minst inom skolan, under peri-
oden t.o.m. 2002.
Den interdepartementala arbetsgrupp som har i uppgift att utarbeta ett
förslag till en nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna
arbetar vidare. I arbetet ingår att kartlägga och analysera hur svenska
myndigheter i dag arbetar för att förbättra skyddet av de mänskliga rättig-
heterna i Sverige. Arbetsgruppen skall föreslå konkreta åtgärder samt
uppföljningsmekanismer för den nationella handlingsplanen samt föreslå
åtgärder för hur FN:s årtionde för utbildning inom mänskliga rättigheter
kan uppmärksammas i Sverige. Förslaget till handlingsplan skall vara
färdigt senast den 30 september 2001.
5.2.2 Skolan
Skolverkets arbete med värdegrundsfrågor
Statens skolverk har fått i uppdrag att vidta åtgärder och göra riktade
insatser för att komma till rätta med eventuella missförhållanden i
skolan när det gäller främlingsfientlighet, rasism och homofobi samt
etniskt och sexuellt relaterad mobbning. Frågorna skall ges särskild
uppmärksamhet vid kompetensutveckling av rektorer. För kompetens-
utvecklingen har särskilda medel avsatts. Skolverket har vidare fått i
uppdrag att, i samråd med berörda myndigheter och organisationer,
kartlägga förekomsten av rasism, etnisk diskriminering, sexuella
trakasserier, homofobi och könsrelaterad mobbning i skolan samt
analysera och till regeringen redovisa vilka ytterligare insatser på om-
rådet som kan behövas.
Läroplanernas värdegrund skall ligga till grund för och styra allt arbete
i förskolan, förskoleklassen, fritidshemmet, skolan och vuxenutbild-
ningen. Ingen, varken barn eller vuxen, skall behöva utsättas för krän-
kande behandling. Alla tendenser till trakasserier skall bekämpas.
Främlingsfientlighet och intolerans skall bemötas med kunskap, öppen
diskussion och aktiva insatser. Arbetet med de grundläggande demokra-
tiska värderingarna är en process som kräver kunskap och kompetens och
som omfattar alla i skolan. Det förutsätter dessutom att skolan aktivt
samverkar med föräldrar, inte minst Hem & Skola-föreningar och lik-
nande föräldrasammanslutningar, liksom med samhället i stort.
Barn och ungdomar skall lära sig och praktisera samhällets värde-
grund. En fungerande skoldemokrati där eleverna ges verkligt inflytande
över sin vardag är en viktig del i detta. Barn och ungdomar har rätt till
en skolverksamhet och undervisning som ger dem förutsättningar att nå
målen i alla avseenden, såväl kunskapsmål som övergripande värde-
grundsmål.
Skolans långsiktiga arbete med värdegrundsfrågor är centralt. Att före-
bygga och motverka alla former av rasism, homofobi och sexuella trakas-
serier liksom all slags diskriminering är en ytterst angelägen uppgift i det
fortsatta arbetet. Olika uttryck för rasism, främlingsfientlighet och
homofobi liksom olika former av diskriminering måste kunna identifieras
och bemötas på ett adekvat sätt. Andra åtgärder kan exempelvis behövas
för att förebygga och motverka homofobi än för att bekämpa rasism.
Regeringen har i Skolverkets regleringsbrev för 2001 föreskrivit att
verket skall vidta åtgärder och göra riktade insatser för att komma till
rätta med eventuella missförhållanden avseende främlingsfientlighet och
rasism, etniskt och sexuellt relaterad mobbning samt homofobi. Skol-
ledarnas roll och kompetens är central i sammanhanget. Det behövs en
tydlig ledning av skolans pedagogiska verksamhet för att nå bättre mål-
uppfyllelse. Frågorna skall därför också ges särskild uppmärksamhet vid
kompetensutveckling av rektorer. Särskilda medel har avsatts för båda
dessa ändamål.
Skolverket har i regleringsbrevet för 2001 också fått i uppdrag att, i
samråd med berörda myndigheter och organisationer, kartlägga före-
komsten av rasism, etnisk diskriminering, sexuella trakasserier,
homofobi och könsrelaterad mobbning i skolan. Skolverket skall vidare
analysera och till regeringen redovisa vilka ytterligare insatser på
området som kan behövas. Uppdraget skall redovisas senast den 1
november 2002.
Skolverket kommer under 2001 även att arbeta vidare med utgångs-
punkt i den redovisning som lämnades till regeringen hösten 2000 med
anledning av ett regeringsuppdrag om undervisningen i nutidshistoria. Ett
material skall tas fram som koncentreras kring utvecklingslinjer, fördjup-
ningar och källor i nutidshistorien, där bl.a. stalinismens brott och andra
övergrepp skall ingå som en integrerad del. Skolverkets arbetsstipendier
för läromedelsförfattare kommer år 2001 att reserveras för att utveckla
idéer och läromedel med denna inriktning. Vidare skall ett ”Historie-
fönster” på Internet för lärare och elever utvecklas.
Behovet av ökad kunskap i värdegrundsfrågor
Regeringen avser att satsa sammanlagt 12 miljoner kronor under de tre
närmaste åren för att inom värdegrundsområdet bredda och höja skol-
väsendets vetenskapliga kunskapsbas och kompetens samt göra forsk-
ningen mer tillgänglig.
Intresset och behovet av stöd och stimulans beträffande värdegrunds-
frågor är mycket stort i kommuner och skolor. Skolan skall verka i ett
samhälle som alltmer kommer att präglas av etnisk och kulturell mång-
fald. Barn och ungdomar skall förberedas på ett ansvarsfullt liv i ett fritt
och mångkulturellt samhälle med respekt för grundläggande demokra-
tiska värden. Försvaret av principen om alla människors lika värde och
arbetet mot alla former av diskriminering måste intensifieras. Frågor om
människovärde och tolerans måste integreras i undervisningen och dis-
kuteras fortlöpande i skolan.
Samtidigt som den svenska skolan blir alltmer mångkulturell visar
undersökningsresultat att många lärare anser att de har bristfälliga kun-
skaper i frågor om hur olika kulturer integreras i skolan. Hälften av
lärarna tycker också att de saknar kunskaper om det elevsociala arbetet.
Regeringen avser att satsa sammanlagt 12 miljoner kronor de närmaste
tre åren för att inom värdegrundsområdet bredda och höja skolväsendets
vetenskapliga kunskapsbas och kompetens samt göra forskningen till-
gängligare. Göteborgs universitet och Umeå universitet tillsammans med
Ersta Sköndal högskola har tilldelats projektmedel för detta ändamål.
Uppföljning och utvärdering genom kvalitetsredovisningar
Åtgärder kommer att vidtas för att ytterligare utveckla kvalitetsredovis-
ningarna som ett effektivt instrument i uppföljningen av i vad mån
skolorna når uppsatta mål, t.ex. när det gäller arbetet mot kränkande
behandling.
Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun innebär att de över-
gripande målen beslutas av staten, medan kommunen och den lokala
skolan beslutar hur de skall arbeta för att nå dessa mål. Det är klart och
tydligt utsagt att kommunerna och skolorna skall utarbeta metoder såväl
för att förebygga som att åtgärda kränkande behandling. Alla skolor
måste bygga upp en egen kunskap i dessa frågor. Fortfarande har dock
kommuner och skolor svårigheter med att leva upp till de krav som ställs.
Sedan november 1997 skall skolor och kommuner upprätta kvalitets-
redovisningar. De skall innehålla en bedömning av i vilken mån man nått
upp till uppsatta mål, t.ex. när det gäller kränkande behandling. Kvalitets-
redovisningarna skall också beskriva vilka åtgärder som behöver vidtas
om man inte klarat att nå målen.
Åtgärder kommer att vidtas för att ytterligare utveckla kvalitets-
redovisningarna till ett effektivt instrument i arbetet med att förbättra
skolornas kvalitet. Bland annat skall förordningen om kvalitets-
redovisningar ses över i detta sammanhang.
5.2.3 Levande historia m.m.
Kommittén Forum för Levande historia (Ku 1999:09) har nyligen
överlämnat sitt betänkande till regeringen. Efter remissbehandling
avser regeringen att ta ställning till formerna för och inriktningen på
ett framtida Forums verksamhet. En ny kommitté har tillsatts för att
under 2001 och 2002, fram tills dess att Forumet inleder sin verk-
samhet, leda och bedriva en sådan utåtriktad verksamhet som hittills
bedrivits inom ramen för projektet Levande historia och av
Kommittén Forum för Levande historia. Statens historiska museum
har beviljats särskilda medel för 2001 för att fortsätta sitt arbete mot
rasism och främlingsfientlighet.
Den 31 januari 2001 överlämnade Kommittén Forum för Levande
historia (Ku 1999:09) sitt betänkande till regeringen. Kommittén har haft
i uppdrag att bl.a. utreda etablerandet av ett Forum för Levande historia.
Forumet skall enligt kommittédirektiven behandla frågor som rör demo-
krati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen
(dir.1999:75). Utgångspunkten är att det nya Forumet skall inleda sin
verksamhet senast 2003. Betänkandet kommer att remissbehandlas under
våren 2001 varefter regeringen under hösten 2001 avser att ta ställning
till formerna för och inriktningen på ett framtida Forums verksamhet.
Regeringen har också nyligen tillkallat en ny kommitté med uppgift att
under 2001 och 2002, fram tills dess Forumet inleder sin verksamhet,
leda och bedriva en sådan utåtriktad verksamhet som hittills bedrivits
inom ramen för projektet Levande historia och av Kommittén Forum för
Levande historia.
Kommittén skall bl.a. arbeta med utbildnings- och informationsinsatser
gentemot i huvudsak lärare och skolväsendet samt överväga omfattning
och inriktning på den insamling av vittnesmål och föremål som startat.
Kommittén skall vidare enligt sina direktiv arbeta med tillgänglig-
görandet av fakta och information via Internet och annan ny teknik.
Verksamheten skall bedrivas i nära kontakt med pågående forskning.
Kommittén skall samarbeta med utbildningsväsende, barn- och
ungdomsorganisationer, föreningar, folkrörelser, trossamfund, kultur-
institutioner och andra nätverk för att uppnå bästa möjliga nationella till-
gänglighet. Vad gäller den utåtriktade verksamheten bör i relevanta hän-
seenden samråd ske med Integrationsverket.
Kommittén skall också ta hand om samordningen av Förintelsens
minnesdag (jfr avsnitt 4.2, Levande historia). Det bilaterala och multi-
laterala internationella arbete som bedrivits inom ramen för Levande
historia och som hittills handlagts av Statsrådsberedningen skall föras
över till kommittén. Kommittén skall i övrigt lämna de förslag och vidta
de åtgärder som föranleds av uppdraget.
Statens historiska museum har under en följd av år arbetat aktivt för att
stävja att historien och kulturarvet används på ett sätt som främjar rasism
och främlingsfientlighet. Museet avser också fortsättningsvis att arbeta
med olika aspekter av denna problematik, med målsättningen att
historien och kulturarvet i stället kan bli ett instrument för att understödja
tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Regeringen har mot denna
bakgrund beviljat Statens historiska museum särskilda medel för fortsatt
arbete mot rasism och främlingsfientlighet under 2001.
5.3 Lagstiftning
En effektiv och heltäckande lagstiftning är en nödvändig förutsättning för
att vi i Sverige skall kunna bekämpa handlingar och andra yttringar som
direkt eller indirekt kränker principen om alla människors lika värde.
Mot denna bakgrund är det angeläget att lagstiftningen fortlöpande ses
över. I den mån lagstiftningen brister i effektivitet eller det saknas skydd
på vissa områden skall strävan vara att åtgärda dessa brister.
Som framgår av denna skrivelse finns i Sverige i dag en förhållandevis
heltäckande lagstiftning. Men det finns områden som behöver ses över.
Det gäller inte minst diskrimineringslagstiftningen på andra samhälls-
områden än arbetslivet. Den svenska lagstiftningen mot diskriminering är
uppdelad på flera lagar. Förbud mot diskriminering inom arbetslivet
regleras civilrättsligt och den huvudsakliga sanktionen är skadestånd. Här
gäller fyra olika lagar beroende på om diskrimineringen sker på grund av
kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller funktionshinder. Dessa
lagar innehåller också särskilda, för den diskriminerade förmånliga,
bevisregler och något krav på en avsikt att diskriminera ställs inte upp.
Anmälningar om diskriminering inom arbetslivet hanteras av fackliga
organisationer och ombudsmännen.
Förbud mot diskriminering utanför arbetslivet som är förenade med
sanktioner återfinns i den straffrättsliga bestämmelsen om olaga diskri-
minering. Bestämmelsen om olaga diskriminering omfattar färre diskri-
mineringsgrunder och träffar bara fall där det finns ett uppsåt att diskri-
minera. Anmälningar om olaga diskriminering hanteras av polis och
åklagare. Inom det straffrättsliga området ligger bevisbördan helt på
åklagaren. Straffbestämmelsen om olaga diskriminering har inte haft
önskad effekt och det finns ytterst få fällande domar.
Enligt bestämmelsen om hets mot folkgrupp är det förbjudet att ut-
trycka hot eller missaktning mot en folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung
eller trosbekännelse. Det är emellertid inte straffbart i Sverige att
uttrycka hot eller missaktning mot homosexuella som grupp.
Preskriptionstiden för hets mot folkgrupp som inte är ringa är normalt
sett fem år. I tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
finns det emellertid bestämmelser om särskilt korta preskriptionstider för
tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott, däribland hets mot folkgrupp. Det
innebär att preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrottet hets mot folk-
grupp på t.ex. en cd-skiva endast är ett år från det att skivan lämnades ut
för spridning.
5.3.1 Ett samlat grepp om diskrimineringslagstiftningen
Regeringen avser att i tilläggsdirektiv ge utredningen som har till upp-
gift att utreda ett utvidgat skydd mot diskriminering (N 2001:01) i
uppdrag att utreda möjligheterna till en generell lagstiftning mot dis-
kriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder
och samhällsområden.
Inom ramen för EU har, som redovisats tidigare, antagits två nya
direktiv mot diskriminering. Det ena direktivet behandlar diskriminering
på grund av ras eller etniskt ursprung, både i arbetslivet och på flera
andra samhällsområden. Det andra direktivet behandlar enbart diskrimi-
nering i arbetslivet och omfattar diskrimineringsgrunderna religion eller
övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning. Regeringen har
beslutat att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag
till hur direktiven skall genomföras i svensk rätt. Det finns dock ett flertal
frågor som har samband med utredningens uppdrag som regeringen anser
att utredningen också bör få ta ställning till.
En sådan fråga är om skyddet mot diskriminering beträffande diskri-
mineringsgrunderna kön, funktionshinder, ålder och sexuell läggning
skall motsvara det som gäller i direktivet om likabehandling oavsett ras
eller etniskt ursprung. Det finns starka skäl för att behandla alla diskrimi-
neringsgrunder lika i lagstiftningen, något som bl.a. flera av ombuds-
männen har framfört.
En annan fråga är den om en eventuell samordning av diskrimine-
ringslagarna. Arbetsmarknadsutskottet uttalade (bet. 1998/99:AU4) redan
i samband med riksdagsbehandlingen av lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet, lagen om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen om förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, att en sam-
ordning av i första hand lagstiftningen mot etnisk diskriminering, diskri-
minering på grund av funktionshinder och på grund av sexuell läggning
borde övervägas. Utskottet kunde även tänka sig att man i det samman-
hanget övervägde för- och nackdelar med att låta jämställdhetslagstift-
ningen ingå i en sådan samordning.
Vidare har riksdagen uttalat (bet. 2000/01:AU3, rskr. 2000/01:4) att
det, i den mån EG-direktiven föranleder revideringar av gällande rätt,
finns anledning att göra en översyn av frågan om en eventuell samord-
ning av diskrimineringslagarna.
Uppdelningen av den svenska lagstiftningen mot diskriminering i olika
lagar, i förening med den senaste tidens internationella utveckling på om-
rådet, ger anledning att nu se över möjligheterna till en generell lagstift-
ning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskriminerings-
grunder och samhällsområden. En samlad lagstiftning har också lättare
att få genomslag i det allmänna rättsmedvetandet och skulle därmed
kunna utgöra ett effektivare skydd mot diskriminering.
Regeringen avser därför att under 2001 ge den utredning som har att
utreda ett utvidgat skydd mot diskriminering tilläggsdirektiv att överväga
om ett liknande skydd mot diskriminering på andra samhällsområden än
arbetslivsområdet som föreskrivs i direktivet om likabehandling oavsett
ras eller etniskt ursprung skall införas även beträffande diskriminerings-
grunderna kön, funktionshinder, ålder och sexuell läggning. Utredningen
skall även få i uppdrag att överväga möjligheterna till en generell lag-
stiftning mot diskriminering.
5.3.2 Hets mot homosexuella
Regeringen anser att det finns skäl som talar för en kriminalisering av
hets mot homosexuella som grupp. En parlamentariskt sammansatt
kommitté har nyligen i ett betänkande lämnat förslag med sådan in-
riktning. Betänkandet remissbehandlas för närvarande och kommer
därefter att beredas vidare inom Justitiedepartementet med inriktning
på en proposition under senhösten 2001.
Homofobi utgör en grundläggande beståndsdel i den national-socialis-
tiska och rasideologiska föreställningsvärlden. Såväl i den rasistiska och
högerextremistiska propagandan som när det gäller våld med sådana
ideologiska förtecken, är homosexuella följaktligen en mycket utsatt
grupp.
Det är i Sverige i dag inte straffbart att uttrycka hot eller missaktning
mot homosexuella som grupp. Den straffrättsliga lagstiftningen i flera
andra europeiska länder, däribland Danmark och Norge, innehåller där-
emot ett sådant förbud. Regeringen anser att det finns skäl som talar för
en kriminalisering av hets mot homosexuella som grupp också i Sverige.
Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet m.m. har ny-
ligen lagt ett förslag i denna riktning (jfr avsnitt 4.3.2). I kommitténs
betänkande finns också en del andra förslag som kan få betydelse för de
framtida möjligheterna att bekämpa brottslighet med rasistiska och lik-
nande förtecken.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande och kommer därefter att
beredas vidare inom Justitiedepartementet med inriktning på en proposi-
tion under senhösten 2001.
5.3.3 Preskriptionstider för tryckfrihets- och yttrandefrihets-
brott
Mediegrundlagsutredningen har i uppdrag att bl.a. analysera och ta
ställning till om preskriptionstiderna för tryckfrihets- och yttrande-
frihetsbrotten, däribland hets mot folkgrupp, bör förlängas. Reger-
ingen anser att frågan om vilka preskriptionstider som bör gälla är av
stor praktisk och principiell betydelse och skall noggrant följa den
vidare utvecklingen på området.
Den rasideologiska rörelsens viktigaste propagandainstrument är den
s.k. vitmakt-musiken. Justitiekanslern (JK) har när det gäller rasistiska
yttringar av sådant slag påtalat problem som är förknippade med bl.a.
preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott. Till exempel har ett antal fall
av hets mot folkgrupp på cd-skiva under 1990-talet avskrivits från vidare
handläggning av JK, då åtalspreskription hade inträtt innan ärendet hade
väckts hos myndigheten.
Regeringen kommer även i fortsättningen att följa rättstillämpning och
lagföring på detta område genom att JK särskilt skall redovisa ärenden
om hets mot folkgrupp.
Preskriptionstiden för hets mot folkgrupp som inte är ringa är enligt
vanlig lag fem år. I tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihets-
grundlagen (YGL) finns det emellertid bestämmelser om särskilt korta
preskriptionstider för tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Beträffande
olaga våldsskildringar i tekniska upptagningar gäller dock vad som är
föreskrivet i vanlig lag om tid för väckande av åtal.
Mediegrundlagsutredningen har i uppdrag att bl.a. analysera och ta
ställning till om preskriptionstiderna för tryckfrihets- och yttrandefrihets-
brotten, däribland hets mot folkgrupp, bör förlängas. Utredningen skall
redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars 2001. I uppdraget finns också
annat som kan få betydelse för framtida möjligheter att bekämpa rasism i
grundlagsskyddade medier.
Regeringen kommer efter remissbehandlingen av utredningens förslag
att noga överväga möjligheterna att genom förändringar i lagstiftningen
öka förutsättningarna för att komma åt rasistisk propaganda som innebär
hets mot folkgrupp. Eventuella grundlagsändringar kan träda i kraft tidi-
gast den 1 januari 2003.
5.4 Andra ingripande åtgärder från det allmänna
För att skyddet mot diskriminering skall vara effektivt kan det vara nöd-
vändigt att sanktioner i lagstiftningen kombineras med andra former av
ingripande åtgärder från det allmänna.
Det finns också ett allmänt intresse av att den offentliga verksamheten
i dess helhet bedrivs i linje med de grundläggande principer som finns
fastslagna i lagstiftningen. Sådant som kan uppfattas som dubbla signaler
måste undvikas.
Regeringens uppfattning är att offentliga medel inte ska gå till verk-
samhet inom ramen för vilken grundläggande mänskliga rättigheter
kränks. Det är därför naturligt att överväga möjligheterna att använda
vissa typer av sanktioner mot juridiska personer i vars verksamhet dis-
kriminering förekommer. Det kan t.ex. gälla i samband med offentlig
upphandling, offentliga stöd och subventioner eller vid beviljande av
olika former av tillstånd.
Regeringen har i arbetet med den nationella handlingsplanen identi-
fierat olika instrument som mer aktivt bör kunna användas i arbetet för
att motverka diskriminering, både från statliga och kommunala myndig-
heters sida och i övrigt. Att identifiera ytterligare sådana instrument och
söka använda dem i praktisk politik är en viktig uppgift i det fortsatta
arbetet.
5.4.1 Antidiskrimineringsklausuler vid offentlig upphandling
Den parlamentariska Upphandlingskommittén har i uppdrag att bl.a.
analysera möjligheterna för den offentliga sektorn att ta in s.k. anti-
diskrimineringsklausuler i upphandlingsavtal. I mars 2001 lämnar
kommittén sitt slutbetänkande. Regeringen kommer, efter sedvanlig
remissbehandling av betänkandet, att arbeta med inriktning mot att de
möjligheter att använda antidiskrimineringsklausuler vid offentlig
upphandling som kan finnas verkligen utnyttjas.
Värdet av statens offentliga upphandling är cirka 100 miljarder kronor
per år. Den offentliga sektorns upphandling i övrigt uppgår till ytterligare
cirka 300 miljarder kronor årligen. Ett mycket stort antal privata arbets-
givare med underleverantörer berörs.
Det har de senaste åren alltmer diskuterats om inte den offentliga sek-
torn bör använda den offentliga upphandlingen som ett medel för att bl.a.
motverka diskriminering och främja lika rättigheter. I maj 1999 fick den
parlamentariska Upphandlingskommittén genom tilläggsdirektiv (dir.
1999:34) bl.a. i uppdrag att analysera möjligheterna för den offentliga
sektorn att ta in s.k. antidiskrimineringsklausuler i upphandlingsavtal.
Senast i mars 2001 skall kommittén lämna sitt slutbetänkande.
Regeringen kommer, efter sedvanlig remissbehandling av utredningens
slutsatser och förslag, att arbeta med inriktning mot att de möjligheter att
använda antidiskrimineringsklausuler vid offentlig upphandling som kan
finnas verkligen utnyttjas.
5.4.2 Statliga stöd och bidrag
Regeringen avser att initiera ett utredningsarbete om möjligheterna att
förena olika statliga stödåtgärder med krav relaterade till icke-diskri-
minering.
En grundtanke bakom de krav som ställts på användningen av anti-
diskrimineringsklausuler vid offentlig upphandling är att offentliga
medel inte skall gå till verksamheter inom ramen för vilka grundläggande
mänskliga rättigheter kränks. Det kan ifrågasättas i vad mån samma syn-
sätt borde kunna gälla även vad gäller olika statliga stödåtgärder. Det
skulle exempelvis kunna handla om vissa bidrag, subventioner och stöd
till företag och organisationer.
Regeringen avser mot denna bakgrund att initiera ett utredningsarbete
om möjligheterna att förena olika statliga stödåtgärder med krav rela-
terade till icke-diskriminering och om vilka statliga stöd som skulle
kunna förknippas med sådana krav.
5.4.3 De lokala utvecklingsavtalen
Regeringen avser att med de storstadskommuner som regeringen har
tecknat lokala utvecklingsavtal med ta upp frågan om det arbete som
bedrivs mot diskriminering och föra en dialog om möjligheterna att
systematiskt föra fram och sprida de erfarenheter som har förvärvats.
Inom ramen för storstadspolitikens lokala utvecklingsavtal pågår sedan
1999 ett nära samarbete mellan staten och vissa kommuner. Ett över-
gripande mål för detta samarbete är att bryta den sociala, etniska och dis-
kriminerande segregationen i storstadsregionerna och verka för jämlika
levnadsvillkor för storstädernas invånare. Avtalen baseras på frivillighet
och ömsesidiga åtaganden.
I detta långsiktiga utvecklingsarbete kan det förväntas att värdefulla
erfarenheter kommer att förvärvas i kommuners arbete mot diskrimine-
ring och för mångfald. För att lyfta fram vissa kommuners erfarenheter
av arbetet med att utforma åtgärder mot diskriminering kommer
regeringen att systematiskt ta upp dessa frågor i dialog med berörda
kommuner.
5.4.4 Indragning av utskänkningstillstånd
Berörda tillståndsgivande myndigheter och näringsidkare inom restau-
rangbranschen skall uppmärksammas på att bestämmelserna i alko-
hollagen innebär att serveringstillståndet kan dras in om en tillstånds-
havare i sin restaurangverksamhet, eller anställda i verksamheten, fälls
för brottet olaga diskriminering.
En stor andel av de polisanmälningar som görs avseende brottet olaga
diskriminering hänför sig till restaurangbranschen. Det är också en form
av diskriminering som fått stor uppmärksamhet i massmedierna och i den
allmänna debatten.
Att vägra en person inträde till en restaurang eller nöjeslokal på grund
av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller
homosexuell läggning kan vara straffbart enligt bestämmelsen om olaga
diskriminering. Det är dock regeringens mening att alla rättsliga medel
bör utnyttjas för att motverka diskriminering.
Enligt alkohollagen får serveringstillstånd endast meddelas den som
visar att han med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhål-
landen och omständigheter i övrigt är lämplig att utöva verksamheten.
Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna
(lämplighetsprövning).
Om en tillståndshavare i sin restaurangverksamhet, eller anställda i
verksamheten, fälls för brottet olaga diskriminering innebär det att
serveringstillståndet kan ifrågasättas. Detta är ett brott som har anknyt-
ning till restaurangrörelsen och måste bedömas som allvarligt.
Kunskapen om att sådana brott kan ha betydelse för lämplighets-
prövningen är dock inte känd i någon vidare omfattning. Det finns därför
behov att öka kunskapen om detta hos såväl berörda tillståndgivande
myndigheter som näringsidkare inom restaurangbranschen.
5.5 Rättsväsendet
Det är angeläget att det finns ett enhetligt och tydligt förhållningssätt
gentemot rasistisk, främlingsfientlig och homofobisk brottslighet inom
rättsväsendets alla delar.
En förutsättning för att brott med rasistiska, främlingsfientliga, anti-
semitiska och homofobiska inslag samt brottet olaga diskriminering
effektivt skall kunna förebyggas och motverkas, är att rättsväsendet fullt
ut utnyttjar de möjligheter som lagstiftningen erbjuder.
Det behövs därför en ökad kunskap hos rättsväsendets myndigheter om
gällande lagstiftning liksom om det sammanhang som brottsligheten i
fråga begås i. Ökad kunskap behövs också om företeelser som nazism,
antisemitism och homofobi samt om situationen för de grupper som ut-
sätts för brott med sådana inslag.
Av stor betydelse för effektiviteten i rättsväsendets insatser på området
är också en fördjupad samverkan berörda myndigheter sinsemellan och
mellan myndigheter och frivilligorganisationer. Självklart skall en sådan
samverkan ske med respekt för den inbördes rollfördelningen mellan
rättsväsendets myndigheter. Samverkansbehovet är särskilt uppenbart när
det gäller polis och åklagare. Lika betydelsefullt är att en kontinuerlig
uppföljning sker av de åtgärder som vidtas.
5.5.1 Rättsväsendets myndigheter
Kampen mot brott med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska motiv samt olaga diskriminering skall ha fortsatt hög
prioritet inom rättsväsendet. Arbetet med de kunskapsstrategier som
upprättas inom rättsväsendets myndigheter skall fortsätta.
Regeringen har i regleringsbreven för Riksåklagaren och Rikspolis-
styrelsen från 1996 och framåt angett att kampen mot brott med rasistiska
eller främlingsfientliga motiv skall prioriteras. Mot bakgrund av detta har
ett intensivt reform- och förändringsarbete bedrivits inom rättsväsendet.
Betydande resurser inom rättsväsendet inriktas nu på att förebygga och
bekämpa sådan brottslighet.
Riksåklagaren lade i december 1999 fram en omfattande och konkret
handlingsplan som skall vara ledande för åklagarväsendets samlade fort-
satta insatser mot rasistisk och främlingsfientlig brottslighet.
Som ett led i handlingsplanen har Riksåklagaren gett en åklagare ett
särskilt uppdrag att kartlägga och analysera om det förekommer regel-
mässig spaning mot rasistisk brottslighet och omfattningen av sådan
kriminalitet på Internet. Uppdraget har redovisats till Riksåklagaren, där
ärendet för närvarande bereds för ställningstagande.
Som ett ytterligare led i handlingsplanen bedriver åklagarväsendet ett
arbete för att undersöka hur bestämmelserna i 11 kap. brottsbalken,
skattebrottslagen och annan näringsinriktad speciallagstiftning kan
aktualiseras när det gäller den näringsverksamhet som vissa rasistiska
organisationer bedriver. Dessa frågor diskuteras bl.a. i en arbetsgrupp
under Ekorådet.
I sina reviderade planeringsförutsättningar för 2001–2003 anför Riks-
polisstyrelsen att det inom området rasistiska, främlingsfientliga, anti-
semitiska och homofobiska brott är angeläget att polismyndigheterna
organiserar arbetet och skapar rutiner som gör att sådana brott kan upp-
täckas redan när brottsanmälan tas upp. Alla brott där det kan finnas
sådana motiv skall tas fram och behandlas med förtur.
Vidare skall varje polismyndighet utarbeta och dokumentera en
brottsförebyggande strategi avseende brott med rasistiska, främling-
sfientliga eller homofobiska inslag. Av denna skall även framgå hur och
med vilka myndigheter och organisationer samverkan skall ske.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har under hösten 2000 påbörjat
gemensamma inspektioner för att granska hur samarbetet mellan åklagare
och polis fungerar när det gäller handläggningen av bl.a. rasistiska brott.
Enligt regleringsbreven för 2001 avseende polisväsendet och åklagar-
organisationen skall brott med rasistiska, främlingsfientliga eller homo-
fobiska inslag samt olaga diskriminering ha fortsatt hög prioritet.
Regeringen följer vidare upp de uppdrag som tidigare givits till myn-
digheterna inom rättsväsendet om att upprätta en strategi för att säker-
ställa att personalen har god kunskap om grunden för brott med rasis-
tiska, främlingsfientliga eller homofobiska inslag och om situationen för
de grupper som utsätts för de brotten. Vidare har regeringen i reglerings-
breven för 2001 gett flertalet myndigheter i uppdrag att redovisa de in-
satser som gjorts i enlighet med den upprättade strategin. BRÅ skall
vidare redovisa och kommentera de åtgärder som vidtagits för att
fullfölja utbildningsstrategin för personal inom rättsväsendet om sådana
brott.
Kriminalvårdsstyrelsen har härutöver fått i uppgift att bygga upp en
strategi för att motverka rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska
tendenser hos de dömda.
Den 11–15 februari 2001 kommer ett seminarium att äga rum i
Stockholm om bekämpningen av brott med rasistisk, främlingsfientlig
eller antisemitisk anknytning inom EU:s medlemsstater. Domare, åkla-
gare och poliser från i första hand EU:s medlemsstater kommer att delta.
En förbättrad grundutbildning och fortbildning på området samt arbetet
med de olika uppdrag som givits och prioriteringar som gjorts bör kunna
medverka till en ökad samverkan mellan rättsväsendets myndigheter och
till att förbättra metodutvecklingen när det gäller att förebygga och
bekämpa rasistisk och liknande brottslighet.
5.5.2 Uppföljning m.m.
Regeringen avser att ge Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i uppdrag att
följa upp rättsväsendets insatser mot brottslighet med rasistiska, främ-
lingsfientliga eller homofobiska inslag samt olaga diskriminering.
Vidare skall domstolarna till följd av en förordningsändring skicka
domar om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering samt domar
där rätten tagit ställning till om ett motiv för brottet har varit att kränka
en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på
grund av ras, hudfärg etc. till BRÅ, Integrationsverket och HomO.
BRÅ har till uppgift att främja brottsförebyggande arbete och ge
regeringen och myndigheterna inom rättsväsendet underlag för kriminal-
politiska åtgärder. Regeringen avser därför att ge BRÅ i uppdrag att
kartlägga rättsväsendets insatser mot brottslighet med rasistiska, främ-
lingsfientliga eller homofobiska inslag samt brottet olaga diskriminering,
och analysera hur detta arbete påverkar utvecklingen av ifrågavarande
brottslighet. Uppdraget skall också innefatta att, mot bakgrund av upp-
följningen, uppmärksamma regeringen på eventuella behov av ytterligare
åtgärder. Arbetet bör ske i samråd med Integrationsverket, DO, HomO
och de myndigheter inom rättsväsendet som berörs av uppföljningen.
En förbättrad kunskap om omfattningen av och inriktningen på brotts-
lighet med rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska inslag är
viktig. SÄPO har sedan flera år dokumenterat och sammanställt uppgifter
om polisanmäld sådan brottslighet. Detta arbete skall fortsätta.
Regeringen har nyligen beslutat om en ändring i förordningen
(1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. Ändringen
innebär att domstolarna skall skicka domar om hets mot folkgrupp, olaga
diskriminering och domar där rätten har tagit ställning till om ett motiv
för brottet har varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan
sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet till BRÅ,
Integrationsverket och HomO.
Genom detta underlättas uppföljning av rättstillämpningen och reger-
ingen kan lättare uppmärksammas på eventuella brister i rättstillämp-
ningen eller utvecklingstendenser vad gäller förekomsten av brottslighet
med rasistiska och liknande förtecken.
Också hos massmedier och den intresserade allmänheten finns ett
intresse av korrekt och heltäckande information avseende rättsväsendets
arbete och brottsutvecklingen i stort på det aktuella området. Det är där-
för viktigt att så mycket som möjligt av den information som finns hos
rättsväsendets myndigheter görs tillgänglig i den kunskapsbank som
Integrationsverket ansvarar för uppbyggnaden av.
5.6 Ombudsmännen
Ombudsmännens arbete är centralt i kampen mot diskrimineringen i
samhället. Ombudsmännen måste därför ges tillräckliga resurser och för-
utsättningar i övrigt för att kunna verka effektivt.
Ombudsmännens anslag har, sedan diskrimineringslagarna avseende
arbetslivet trädde i kraft den 1 maj 1999, höjts kraftigt. Ombudsmännen
har härigenom fått bättre möjligheter att såväl utreda anmälningar från
enskilda som sprida kunskap bland arbetsgivare och fackföreningar om
de krav som ställs i respektive diskrimineringslag.
DO, HomO, Handikappombudsmannen och även JämO har i dag lik-
artade uppgifter på arbetslivsområdet. På övriga samhällsområden varie-
rar däremot deras befogenheter och uppgifter.
Frågan om en samordning av några eller samtliga ombudsmän under
regeringen har diskuterats i olika sammanhang. I samband med detta har
det bl.a. framförts farhågor för att många olika specialiserade ombuds-
män kan undergräva den auktoritet som ligger i ombudsmannainstitu-
tionen som sådan samt medföra risker för att vissa grupper kan falla
mellan de olika ombudsmännens ansvarsområden.
5.6.1 Uppgifter och ansvarsområden
Regeringen avser att i tilläggsdirektiv ge utredningen som har till uppgift
att utreda ett utvidgat skydd mot diskriminering (N 2001:01) i uppdrag
att se över uppgifter och ansvarsområden för ombudsmän underställda
regeringen. Översynen skall bl.a. gälla om ombudsmännen bör ges ytter-
ligare uppgifter utanför arbetslivet.
DO, Handikappombudsmannen, HomO och JämO har i dag uppgifter
som skiljer sig åt, både inom arbetslivet och på andra samhällsområden.
och deras verksamhet regleras i olika former. På arbetslivsområdet styrs
ombudsmännens verksamhet framförallt av de fyra arbetsrättsliga diskri-
mineringslagarna. I övrigt regleras DO:s och Handikappombudsmannens
uppgifter både i lag och förordning, medan HomO:s och JämO:s upp-
gifter endast regleras i förordning.
Som redovisats ovan (jfr avsnitt 5.3.1) avser regeringen att ge utred-
ningen som har till uppgift att lämna förslag till hur de två EG-direktiven
om likabehandling i arbetslivet och likabehandling oavsett ras eller
etniskt ursprung skall genomföras i Sverige (N 2001:01) i uppgift att
utreda möjligheterna till en generell lagstiftning mot diskriminering som
omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och samhällsområden.
I detta uppdrag kommer även att ingå att överväga om ett liknande skydd
mot diskriminering på andra samhällsområden än arbetslivsområdet som
föreskrivs i EG-direktivet om likabehandling oavsett ras eller etniskt
ursprung skall införas även beträffande diskrimineringsgrunderna kön,
funktionshinder, ålder och sexuell läggning.
I EG-direktivet om likabehandling oavsett ras eller etniskt ursprung
uppställs krav på att det i varje medlemsstat skall finnas ett eller flera
organ som på ett oberoende sätt bl.a. skall kunna driva klagomål om
diskriminering. På arbetslivsområdet får DO anses uppfylla de krav som
uppställs i direktivet på ett sådant organ. När det gäller övriga områden
finns det skäl att analysera hur gällande rätt förhåller sig till direktivet.
Det är enligt regeringens mening naturligt att i det sammanhanget även
överväga om ombudsmännens uppgifter inte borde vara lika utformade
och därmed ge samma möjligheter att motverka diskriminering oavsett
diskrimineringsgrund och samhällsområde. Utredningen bör därför få i
uppdrag att göra en översyn av uppgifter och ansvarsområden för om-
budsmän underställda regeringen.
5.6.2 Eventuell sammanslagning
Regeringen avser att i tilläggsdirektiv uppdra åt utredningen som har
till uppgift att utreda ett utvidgat skydd mot diskriminering (N
2000:01) att också överväga frågan om en sammanslagning av några
eller samtliga ombudsmän som är underställda regeringen.
Frågan om en samordning av några av eller samtliga ombudsmän har
uppmärksammats vid flera tillfällen. Arbetsmarknadsutskottet har i sitt
betänkande 1998/99:AU4 anfört bl.a. att en eventuell samordning av
ombudsmannainstitutionerna har ett naturligt samband med frågan om en
samordning av de arbetsrättsliga diskrimineringslagarna. Vidare har riks-
dagen så sent som i november 2000 givit regeringen till känna att en
utredning bör tillsättas med uppgift att undersöka om det finns förutsätt-
ningar att slå samman några eller samtliga ombudsmän som är under-
ställda regeringen till en institution (bet. 2000/01:KU3, rskr.
2000/01:35).
Regeringen har bedömt att tiden nu är mogen för att överväga en
sammanslagning av diskrimineringslagstiftningen och har, i enlighet med
vad som redovisats ovan (jfr avsnitt 5.3.1), för avsikt att låta den utred-
ning som har fått i uppgift att utreda ett utvidgat skydd mot diskrimine-
ring (N 2001:01) överväga en generell lagstiftning mot diskriminering.
Om den lagstiftning som styr ombudsmännens verksamhet kommer att
samordnas finns det skäl att även överväga en sammanslagning av
ombudsmännen.
Genom EG-direktivet om likabehandling i arbetslivet uppställs dess-
utom krav på införande av lagstiftning mot åldersdiskriminering. I
Sverige finns inte någon ombudsman eller motsvarande organ som har
till uppgift att bevaka dessa frågor. Det skulle därmed kunna bli aktuellt
att inrätta en ombudsman med ansvar för dessa frågor. Det har emellertid
framförts farhågor om att alltför många specialiserade ombudsmän kan
undergräva den auktoritet som ligger i ombudsmannainstitutionen som
sådan.
Bland annat mot bakgrund av det arbete som nu inleds med att
genomföra de båda EG-direktiven mot diskriminering samt vad
riksdagen i olika sammanhang har uttalat om
diskrimineringslagstiftningen och ombudsmännen, är det lämpligt att låta
utredningen som har till uppgift att utreda ett utvidgat skydd mot
diskriminering (N 2001:01) överväga möjligheterna att slå samman några
eller samtliga ombudsmän som är underställda regeringen till en
institution. Det är dock angeläget att i sammanhanget beakta de särskilda
förutsättningar som gäller för de olika ombudsmännens verksamhet.
5.7 Ökad kunskap mot diskriminering
I den allmänna debatten ges ofta den mer eller mindre organiserade
rasismen och nazismen ett stort utrymme. Det är förståeligt. Sådana
krafters aktivitet måste tas på allvar och bekämpas med alla de medel
rättsstaten har till sitt förfogande.
Mindre uppmärksamhet får emellertid den mer ”vardagliga” diskrimi-
nering som människor i vårt land på olika grunder i olika sammanhang
utsätts för i samhällslivet. Det kan ske vid myndighetskontakter, på
bostadsmarknaden, i skolan, i nöjeslivet, på kreditmarknaden eller i andra
sammanhang. På sikt är denna ”vardagsdiskriminering” ett lika stort hot
mot den sociala sammanhållningen och, i förlängningen, demokratin.
Diskriminering kan ta sig många olika, inte sällan mycket subtila,
former. Diskriminering behöver alls inte ha sin grund i rasism,
främlingsfientlighet eller homofobi. Det kan istället handla om fördomar
eller allmän ovilja – ibland även om missriktad välvilja – men också om
ren likgiltighet, omedvetenhet, okunskap eller t.o.m. ekonomiska
överväganden. Just detta gör kampen mot diskriminering så komplex.
Andra åtgärder kan behövas för att motverka och förebygga
diskriminering än för att bekämpa rasism eller homofobi.
Flera av de initiativ och prioriteringar som redovisats i det föregående
kan delvis ses mot denna bakgrund. Men lagstiftning, de rättsvårdande
myndigheternas arbete och andra ingripanden från det allmänna är inte
nog.
Ett första steg för att kunna komma till rätta med diskriminering på
olika samhällsområden är ett erkännande av att diskriminering faktiskt
förekommer och en insikt om den kränkning diskriminering innebär för
den individ som drabbas. Här har regeringen och särskilt ansvariga myn-
digheter en stor och viktig pedagogisk uppgift.
Områden där det finns särskilda behov av insatser måste identifieras,
liksom nyckelaktörer. Strategier för att komma till rätta med missförhål-
landen måste utformas och genomföras. Uppföljning måste ske. Ett
sådant arbete bedrivs sedan tidigare av i första hand DO, HomO och
Integrationsverket, men det är regeringens uppfattning att arbetet måste
intensifieras och att fler måste ta ett ansvar i detta sammanhang.
5.7.1 Utbildning av nyckelpersoner
Integrationsverket och DO har fått i uppdrag att genomföra informa-
tions- och utbildningsinsatser för att öka kunskapen hos personer i
nyckelfunktioner om såväl mekanismerna bakom etnisk diskrimine-
ring som de gällande reglerna på området.
Integrationsverket fick våren 2000 i uppdrag att i samverkan med
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) genomföra informa-
tions- och utbildningsinsatser för att öka kunskapen hos personer i
nyckelfunktioner om såväl mekanismerna bakom etnisk diskriminering
som de gällande reglerna på området. Det kan t.ex. handla om företrädare
för olika myndigheter och branschorganisationer samt näringsidkare. DO
och Integrationsverket har tagit fram en strategi för att genomföra de
aktuella informations- och utbildningsinsatserna.
Hösten 2000 genomförde Sifo på uppdrag av DO och Integrations-
verket en undersökning om kunskapsnivån i samhället när det gäller frå-
gor om diskriminering. Med utgångspunkt i undersökningen skall DO
och Integrationsverket nu utreda vilka åtgärder som generellt kan
genomföras. Undersökningen skall också utgöra utgångspunkt för över-
läggningar med representanter för olika sektorer och branscher. Ett antal
nyckelpersoner har redan identifierats och en dialog har inletts med olika
aktörer.
Målsättningen vid överläggningarna är att organisationerna själva skall
arbeta strategiskt för att sprida kunskap, inventera behov av stöd samt
sätta mål för resultat vid kommande mätning. Integrationsverket bedriver
också ett utbildningsprojekt med inriktning mot nyckelpersoner inom
rättsväsendet.
5.7.2 Uppdrag till AMS
Regeringen skall under våren 2001 ge AMS ett särskilt uppdrag om
bl.a. utbildningssatsningar riktade mot arbetsförmedlare och annan
personal inom AMV rörande såväl mekanismerna bakom diskrimine-
ring som de gällande reglerna på området.
Arbetsförmedlingarna är den centrala aktören i genomförandet av
arbetsmarknadspolitiken. Det innebär kontakter med många olika arbets-
givare. Det innebär också kontakter med många enskilda arbetssökande,
av vilka en förhållandevis stor del har utländsk bakgrund. Regeringen
menar därför att det finns skäl att särskilt uppmärksamma både arbets-
förmedlingarnas roll i arbetet för att motverka diskriminering i arbetslivet
i stort och risken att arbetssökande i kontakterna med arbetsförmedlingen
diskrimineras.
Ett aktivt arbete för en breddad rekrytering till tjänster inom AMV:s
organisation kan vara en väg att motverka det senare. Men det är inte
nog. Det behövs också kunskap och insikt i hela organisationen när det
gäller såväl vilka uttryck diskriminering tar sig och mekanismerna
bakom den som vilka regler som gäller på området. Det är också viktigt
för att undvika att arbetsförmedlingar tillmötesgår diskriminerande
önskemål från arbetsgivare.
Regeringen kommer mot denna bakgrund att under våren 2001 ge
AMS ett särskilt uppdrag om utbildningssatsningar riktade mot arbets-
förmedlare och annan personal inom AMV samt andra åtgärder för att
säkerställa att diskriminering inte förekommer. Genomförandet av upp-
draget skall samordnas med pågående aktiviteter inom ramen för DO:s
utbildningssamarbete med AMS.
5.7.3 Satsning på att förebygga och motverka diskriminering av
romer
Regeringen skall initiera ett långsiktigt och strategiskt arbete för att
förebygga och motverka diskriminering av romer.
Romerna som grupp drabbas särskilt hårt av fördomar och diskrimine-
ring. Det finns flera tänkbara förklaringar till att så är fallet.
Århundraden av diskriminering har fört med sig att många romer sak-
nar tilltro och tillit till myndigheter. Flertalet romer tycks anse det som
lönlöst att agera emot diskriminering. Benägenheten bland romer att
anmäla fall av diskriminering till polisen eller till DO är exempelvis
mycket liten.
Att den romska kulturen än i dag är en i hög grad muntlig kultur bidrar
sannolikt till tveksamheten inför myndighetskontakter. Bristfälliga kun-
skaper i svenska språket kan också spela en roll i vissa fall. En ytterligare
viktig faktor är att många romer saknar kunskap om sina rättigheter och
om hur man kan agera för att få dem tillgodosedda.
För att få en förbättring av situationen till stånd avser regeringen att
under 2001 ge DO ett särskilt uppdrag för att motverka och förebygga
diskriminering av romer. Myndigheten kommer att tillföras resurser för
att under en tvåårsperiod arbeta särskilt med dessa frågor. Uppdraget till
DO skall vara ett led i ett långsiktigt och strategiskt arbete.
Uppdraget kommer bl.a. att innefatta att belysa omfattningen av dis-
kriminering av romer, utarbeta metoder och strategier för att förebygga
diskriminering av romer, höja kunskapen hos romer om det skydd mot
diskriminering som tillkommer individen samt verka för att skapa förtro-
ende mellan romer och relevanta myndigheter.
Integrationsverket har mot bakgrund av sitt arbete och kontakter med
romska organisationer och nyanlända romer erfarenheter och kunskaper
som bör utnyttjas i sammanhanget.
5.7.4 Informationssatsning om samer
Regeringen har under 2000 inlett en nationell informationssatsning om
samer och samisk kultur för att bl.a. förebygga och motverka diskri-
minering. Satsningen är långsiktig och strategisk och planeras pågå till
2005.
Även Sveriges ursprungsbefolkning samerna har historiskt haft – och
har delvis fortfarande – en utsatt situation. Politiken var länge inriktad på
att försvenska den samiska befolkningen. Samerna förvägrades rätten att
tala sitt språk och utöva sin religion. Samer har också tvångsförflyttats
som ett resultat av förhandlingar mellan Sverige och Norge om renbete
på ömse sidor gränsen. Genom gamla tiders renbeteslagar orsakades
splittring mellan renskötande samer och de samer som inte hade dessa
möjligheter. Majoritetssamhällets attityd till samerna har inte sällan haft
rasistiska övertoner.
Ännu i dag står emellertid den samiska ursprungsbefolkningen inför
olika problem. Bristen på kunskap om samerna och om betydelsen av den
samiska kulturen för Sverige har skapat en grogrund för myter och för-
domar och medverkat till att reella intressekonflikter mellan samer och
icke-samer förvärrats. Diskriminering och trakasserier av enskilda samer
i olika sammanhang förekommer också fortfarande. Även om attityderna
gentemot samer i olika avseenden har blivit mer negativa visar samtidigt
andra undersökningar att det finns förståelse för samernas situation och
en bred uppslutning för behovet av ekonomiskt stöd.
Ökad kunskap om samer och samiska förhållanden är emellertid enligt
regeringens bedömning en avgörande faktor för en relevant hantering av
existerande problem och för byggandet av ett långsiktigt förtroende
mellan samer och majoritetssamhälle. Regeringen har därför under 2000
inlett en nationell informationssatsning om samer och samisk kultur för
att bl.a. förebygga och motverka diskriminering. Satsningen är långsiktig
och strategisk och planeras pågå till 2005.
5.8 Stöd för lokalt arbete
Det konkreta arbetet mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering måste även i fortsättningen i stor utsträckning bedrivas på
lokal nivå. Regeringen och centrala organ har emellertid en viktig roll att
spela när det gäller att genom stöd och rådgivning underlätta och främja
detta lokala arbete. Den nationella kunskapsbank som nu byggs upp av
Integrationsverket bör ses i detta perspektiv. Genom kunskapsbanken
kommer kunskaper och erfarenheter på både central och lokal nivå att på
ett systematiskt sätt samlas och spridas.
Därutöver finns det dock behov av ytterligare och mer aktiva åtgärder
från regeringens och berörda myndigheters sida för att på lokal nivå
skapa förutsättningar för ett uthålligt arbete mot rasism och andra former
av intolerans. Viktiga områden i sammanhanget är t.ex. behovet av stöd
till lokala verksamheter som hjälper individer som utsatts för brott med
rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska inslag eller diskrimine-
ring samt till kommuner som har problem med rasistiska eller främlings-
fientliga strömningar.
5.8.1 Stöd till brottsoffer
För att öka kunskapen hos personer som kommer i kontakt med offer
för brott med rasistiska eller främlingsfientliga inslag kommer Brotts-
offermyndigheten i samverkan med Brottsofferjourernas riksförbund
att göra vissa insatser. Vid fördelningen av medel från brottsoffer-
fonden skall även fortsättningsvis bl.a. projekt som rör brott med
rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska inslag vara priorite-
rade.
Under de senaste åren har brottsoffrens situation uppmärksammats på
ett helt annat sätt än tidigare. På ett stort antal orter runt om i landet har
brottsofferjourer och kvinnojourer bildats i syfte att hjälpa och stödja
dem som utsatts för någon form av övergrepp.
Mot bakgrund av ett uppdrag till Integrationsverket om att stimulera
till åtgärder för att öka kunskapen hos personer som kommer i kontakt
med offer för brott med rasistiska eller främlingsfientliga inslag kommer
Brottsoffermyndigheten i samverkan med Brottsofferjourernas riks-
förbund att genomföra vissa insatser i detta syfte. För att nå olika utvalda
målgrupper kommer ett antal större regionala temadagar och en rad
mindre, lokalt förankrade seminarieserier att genomföras.
Vid fördelningen av medel från brottsofferfonden skall Brottsoffer-
myndigheten enligt regleringsbrevet för 2001 även fortsättningsvis prio-
ritera bl.a. projekt som rör brott med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska inslag.
Brottsoffermyndigheten skall också enligt samma regleringsbrev prio-
ritera informationsinsatser till brottsoffer med bristande kunskaper i
svenska språket.
5.8.2 Rådgivning och stöd till kommuner
Integrationsverket har fått i uppdrag att tillsammans med Svenska
Kommunförbundet utveckla en rådgivande och stödjande verksamhet
till vilken kommuner som har problem med rasistiska och främlings-
fientliga strömningar kan vända sig. Ett brett samråd med kommuner
har inletts i detta syfte och kommer att fortgå under 2001.
Integrationsverket har fått i uppdrag av regeringen att tillsammans med
Svenska Kommunförbundet utveckla en rådgivande och stödjande verk-
samhet för kommuner och andra som har behov av stöd i arbetet för att
motverka rasism och andra former av intolerans.
Ett nätverk av experter och resurspersoner inom detta område skall bil-
das för att bistå kommuner i akuta situationer, när t.ex. våldsamheter med
rasistiska eller främlingsfientliga förtecken ägt rum, men också i det
långsiktigt förebyggande arbetet på lokal nivå.
I syfte att kartlägga vilken omfattning och närmare inriktning en verk-
samhet av detta slag bör ha, genomför Integrationsverket ett brett samråd
med kommuner och andra lokala aktörer. Detta samråd har redan inletts
och kommer att fortgå under våren 2001.
I samband med årsredovisningen i februari 2002 skall Integrations-
verket närmare redogöra för inriktningen på den fortsatta rådgivnings-
verksamheten.
5.8.3 Stöd till personer som vill lämna rasistiska och andra lik-
nande grupperingar
Regeringen har givit projektet Exit fortsatt ekonomiskt stöd under
2001. En arbetsgrupp kommer att tillsättas för att undersöka hur ett
arbete på lokal nivå för att stödja ungdomar som vill lämna rasistiska
och nazistiska grupperingar kan bedrivas, utvecklas och finansieras
samt vilken roll Exit kan ha i detta arbete.
Verksamhet som den projektet Exit bedriver kan vara ett av flera inslag i
ett lokalt arbete för att hantera problem med rasistiska och främlings-
fientliga strömningar. Exit syftar till att utveckla och sprida varaktiga
strategier för att bistå ungdomar som vill lämna rasistiska och andra lik-
nande grupperingar och har i sitt arbete bl.a. byggt upp och utvecklat
kontakter med kommuner, myndigheter samt lokala sociala verksam-
heter.
Regeringen anser att sådan verksamhet fyller en viktig funktion och
har därför beviljat Exit fortsatt ekonomiskt stöd för år 2001. En särskild
arbetsgrupp kommer också att tillsättas för att undersöka hur ett arbete på
lokal nivå för att stödja ungdomar som vill lämna rasistiska och nazis-
tiska grupperingar kan bedrivas, utvecklas och finansieras samt vilken
roll Exit kan ha i detta arbete.
I arbetet för att långsiktigt stödja personer som vill lämna rasistiska
och nazistiska organisationer är de reguljära insatserna på lokal nivå av
grundläggande betydelse. Inte minst viktig är en fördjupad samverkan
mellan myndigheter på lokal nivå, såsom socialtjänsten, polisen m.fl. Här
kan de lokala brottsförebyggande råden fylla en viktig funktion.
5.8.4 Lokala brottsförebyggande råd
BRÅ skall senast den 1 mars 2002 lämna en särskild redovisning av
lokala brottsförebyggande råd eller motsvarande verksamheter som
inriktat sitt arbete mot brott med rasistiska, främlingsfientliga eller
homofobiska inslag.
En samverkan mellan olika myndigheter och organisationer på lokal
nivå finns på många håll genom de lokala brottsförebyggande råden. En
del av råden har inriktat sin verksamhet på att genom konkreta åtgärder
motverka brottslighet med rasistiska, främlingsfientliga, antisemitiska
eller homofobiska inslag. Ett exempel är Brottsförebyggande Centrum i
Värmland, men liknande verksamheter bedrivs också i Nora, Kumla,
Varberg, Ockelbo och Klippan.
Enligt regeringens uppfattning är det angeläget att de kunskaper och
erfarenheter som finns hos lokala brottsförebyggande råd eller i mot-
svarande verksamheter, när det gäller arbete mot brottslighet med
rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska inslag, tas tillvara och
sprids. BRÅ skall enligt regleringsbrevet för 2001 lämna en särskild
redovisning av lokala brottsförebyggande råd eller motsvarande verk-
samheter som inriktat sitt arbete mot brott med rasistiska, främlings-
fientliga eller homofobiska inslag.
En ytterligare kanal som kan utnyttjas för att sprida erfarenheter av
arbete inom ramen för lokala brottsförebyggande råd är den kunskaps-
bank som byggs upp av Integrationsverket.
5.8.5 Lokal verksamhet mot diskriminering
Regeringen ser mycket positivt på lokala verksamheter som syftar till
att motverka diskriminering, t.ex. så kallade antidiskriminerings-
byråer. Det finns anledning att överväga möjligheterna att sprida och
utveckla lokala initiativ med denna inriktning.
Regeringen ser mycket positivt på lokala verksamheter som syftar till
att motverka diskriminering som initierats på olika orter i landet, t.ex. så
kallade antidiskrimineringsbyråer.
Sådana verksamheter kan spela en viktig roll i lokalsamhället när det
gäller att uppmärksamma förekommande diskriminering och sprida kun-
skap om t.ex. gällande lagstiftning och de rättsvårdande myndigheternas
funktionssätt. En större möjlighet till personliga möten och muntlig råd-
givning i dessa sammanhang menar regeringen är värdefull.
Under året avser DO och Integrationsverket att stimulera uppbygg-
naden av ett nätverk mellan de olika antidiskrimineringsbyråer, eller lik-
nande, som etablerats och bl.a. inbjuda till gemensamma diskussions-
och fortbildningsdagar.
Det finns anledning att överväga möjligheterna att ytterligare sprida
och utveckla lokala initiativ med denna inriktning. Integrationsverkets
arbete med projekt- och organisationsstöd, liksom verkets samråd med
frivilliga organisationer är en viktig grund för att initiera ett utvecklings-
arbete vad gäller framtida arbetsformer och inriktningar.
5.8.6 Ungdomssatsningar m.m.
Under perioden 2001–2003 avser regeringen att avsätta 30 miljoner
kronor ur Allmänna arvsfonden för att utveckla ungdomsföreningars
lokala arbete mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering.
Regeringen har nyligen också förtydligat att de aktuella medlen skall
kunna användas för att stödja lokalt arbete mot homofobi.
Regeringen har beslutat om särskilda satsningar ur Allmänna arvs-
fonden. Avsikten är att totalt 30 miljoner kronor under perioden 2001–
2003 skall användas för att utveckla ungdomsföreningars lokala arbete
mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering.
En arbetsgrupp, Arm i arm – 4:e initiativet, tillsattes hösten 2000 för
att bistå regeringen och Arvsfondsdelegationen i detta arbete. Arbets-
gruppen kommer att prioritera projekt som:
– har initierats och genomförs av ungdomar,
– innebär utveckling av nya metoder i arbetet mot rasism m.m.,
– bedöms ge långsiktiga effekter, och
– innebär samarbete mellan olika föreningar och skolan eller
kommunen.
En första ansökningsperiod har nyligen avslutats. Nästa ansöknings-
omgång beräknas till hösten 2001.
Regeringen har nyligen i ett beslut förtydligat att de aktuella medlen
också kan användas för att stödja lokalt arbete mot homofobi.
Ytterligare 30 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden skall under
2001–2003 avsättas för att användas dels till projekt inriktade på att
stärka identiteten och självkänslan samt motverka fördomar hos barn,
dels till projekt syftande till att motverka diskriminering av funktions-
hindrade med utländsk bakgrund. Berörda organisationer kommer att få
en skriftlig inbjudan att skicka in ansökningar i början av år 2001.
Ansökningarna kommer att handläggas av Arvsfondsdelegationens kansli
på Socialdepartementet.
Arbetsgruppen Arm i arm – 4:e initiativet har också ansvaret för
genomförandet av två andra ungdomsinitiativ. Det gäller dels en upp-
satstävling på temat rasism och diskriminering som anordnades för alla
förstaårselever i gymnasiet i anslutning till konferensen Stockholms
Internationella Forum: I kamp mot intolerans, den 29-30 januari 2001,
dels en satsning på att utbilda 100 ungdomar till
”ungdomsambassadörer” mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering. Ungdomarna skall under en tvåårsperiod verka lokalt i
sin vardag. Arbetsgruppen skall på olika sätt stödja
ungdomsambassadörerna i deras arbete.
5.9 Frivilligorganisationernas särskilda roll
Aktiva insatser från folkrörelser och frivilligorganisationer av olika slag
är oumbärliga i arbetet mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering. Frivilligorganisationer liksom individer som drabbas av
våld eller andra kränkningar med rasistiska förtecken eller diskrimine-
ring, har erfarenhet och sakkunskap som måste utnyttjas. De kan bl.a.
bidra till att synliggöra olika former av rasistiska yttringar och diskrimi-
nering.
Åtgärder bör därför vidtas för att främja och utveckla frivillig-
organisationernas arbete, enskilt och tillsammans, och skapa förutsätt-
ningar för kontinuitet i deras verksamhet. Mycket av det som redovisats i
föregående avsnitt har delvis ett sådant syfte. Nedan redovisas emellertid
insatser som tar direkt sikte på frivilligorganisationernas verksamhet.
5.9.1 Samråd och dialog
Frivilligorganisationer liksom individer som drabbas av våld eller
andra kränkningar med rasistiska förtecken eller diskriminering bör i
större utsträckning involveras i arbetet mot rasism, främlingsfient-
lighet och diskriminering.
Kampen mot rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering är
en angelägenhet för alla. För att det fortsatta arbetet mot sådana före-
teelser skall bli framgångsrikt bör erfarenheter och kunskaper som finns
hos de människor som redan är engagerade på området tas tillvara.
Integrationsverkets uppdrag att föra en dialog med organisationer,
kommuner och andra aktörer som är verksamma i arbetet mot rasism och
andra former av intolerans, bör ses mot denna bakgrund.
Ett första seminarium för personer som är aktiva inom frivillig-
organisationer och som har en värdefull kompetens inom området anti-
diskriminering och antirasism har genomförts i december 2000. Verket
har för avsikt att arrangera seminarier och workshops med olika sam-
rådspartners även under år 2001 och därefter rapportera till regeringen
om resultaten av samråden. Rapporterna bör kunna utgöra underlag för
regeringens överväganden om behov av ytterligare insatser mot rasism,
främlingsfientlighet och diskriminering.
5.9.2 EU:s handlingsprogram mot diskriminering
Regeringen skall ge Svenska ESF-rådet i uppdrag att sprida informa-
tion om, och bistå frivilligorganisationer och andra som vill ansöka
om ekonomiskt stöd från kommissionen inom ramen för, EU:s
handlingsprogram mot diskriminering.
EU:s handlingsprogram mot diskriminering, som kompletterar de båda
inom EU nyligen antagna diskrimineringsdirektiven, omfattar diskrimi-
nering på grund av ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning och gäller för perioden den
1 januari 2001–31 december 2006.
Syftet med handlingsprogrammet är att på både nationell nivå och EU-
nivå stödja och komplettera aktörer som arbetar mot diskriminering.
Totalt har EU avsatt 98,4 miljoner euro för genomförandet av program-
met.
Programmet anger en ram för vilka åtgärder som kan vidtas inom vissa
verksamheter. Det är främst kommissionen som har ansvaret för att
genomföra och informera om handlingsprogrammet samt utvärdera och
övervaka programmet. Kommissionen skall fastställa riktlinjerna för
åtgärderna och genomförandet. Aktörer är icke-statliga organisationer
och myndigheter. Dessa kan ansöka om stöd för åtgärder inom ramen för
programmet. Ansökan skall ske genom anbud eller genom förslag.
Det är väl känt att många ideella organisationer som arbetar med de i
sammanhanget aktuella frågorna lever under knappa ekonomiska
omständigheter. Detta i sig kan innebära att möjligheterna att ägna tid
och kraft åt att ansöka om ekonomiskt stöd från olika håll är begränsade.
För att underlätta för berörda parter inom Sverige att delta i program-
met och ansöka om ekonomiskt stöd hos kommissionen avser regeringen
att ge Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige (Svenska ESF-rådet) i
uppdrag att sprida information om, och bistå aktörer som vill verka i,
programmet.
5.9.3 Gemenskapinitiativet Equal
Inom ramen för gemenskapsinitiativet Equal kommer under perioden
2001–2006 drygt 86 miljoner euro från Europeiska socialfonden,
jämte nationell medfinansiering till motsvarande belopp, att satsas på
projekt med syfte att motverka diskriminering i arbetslivet. Verksam-
heten skall bedrivas i form av utvecklingsprojekt som omfattar ett
flertal aktörer, såsom myndigheter, arbetsmarknadens organisationer,
företag och frivilligorganisationer.
Det nya gemenskapsinitiativet Equal syftar till att genom samarbete
mellan länderna främja nya metoder för att motverka all slags
diskriminering och ojämlikhet i anknytning till arbetsmarknaden.
Programmet omfattar såväl arbetslösa som anställda.
Verksamheten inom programmet skall bedrivas i form av utvecklings-
projekt som omfattar ett flertal aktörer, såsom myndigheter, arbetsmark-
nadens organisationer, företag och frivilligorganisationer m.m., inom till
exempel ett geografiskt område. En central del av arbetet inom Equal är
vidare att sprida resultaten av utvecklingsprojekten – nya metoder – på
både nationell nivå och unionsnivå. Programmet skall ytterst ha en
påverkan på policy, system och strukturer.
Sverige har för programperioden 2000–2006 tilldelats drygt 86 mil-
joner euro från Europeiska socialfonden för Equal. Till det kommer
nationell medfinansiering med motsvarande belopp. Equal administreras
i Sverige av Svenska ESF-rådet. En första ansökningsomgång inom pro-
grammet påbörjas i februari 2001.
5.9.4 Bidrag till stiftelse mot nazism
Regeringen avser att bidra med fem miljoner kronor till den stiftelse som
skall inrättas under namnet ”Artister mot nazister”. Stiftelsen skall årli-
gen ge ekonomiskt stöd till grupper eller individer som aktivt arbetar för
att bekämpa rasism och nazism.
Under devisen ”HELA SVERIGE - artister mot nazister” samlades i
januari 2001 en stor del av den svenska artisteliten i Globen i Stockholm
för en manifestation mot rasism och nazism.
Som ett led i arbetet med denna manifestation har det beslutats att en
stiftelse med namnet ”Artister mot nazister” skall inrättas. Stiftare är
artister och vissa bidragsgivare. Biljett- och skivförsäljningsintäkter, stöd
från näringsliv och fackliga organisationer m.m. skall samlas i en fond
som stiftelsen skall förvalta. Fonden skall årligen ge ekonomiskt stöd till
grupper eller individer som aktivt arbetar för att bekämpa rasism och
nazism. Regeringen avser att lämna ett bidrag till fonden på fem miljoner
kronor.
Närmare information om stiftelsens stadgar, verksamhetsinriktning
m.m. kommer, enligt de ansvariga, att presenteras under våren.
5.10 Integrationsverkets strategiska roll i det fortsatta
arbetet
En av Integrationsverkets huvuduppgifter är att förebygga och mot-
verka rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. De upp-
drag verket fick våren 2000 tar sikte på att utveckla formerna och
metoderna för ett långsiktigt arbete på området och på verkets strate-
giska roll i samhällets samlade strävanden att motverka rasism och
andra former av intolerans. Uppbyggnad av en nationell kunskapsbank
är en central del i detta arbete. Integrationsverket har ett tydligt ansvar
för uppföljningen av arbetet mot rasism m.m.
En av Integrationsverkets huvuduppgifter är att förebygga och mot-
verka rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. Flera av de
uppdrag som regeringen gav Integrationsverket våren 2000 tar sikte på
formerna och metoderna i det vidare arbetet på området och tydliggör
verkets strategiska roll i samhällets samlade strävanden att motverka
rasism och andra former av intolerans.
Det är viktigt att understryka att Integrationsverkets roll inte innebär
ett övertagande av ansvar från sektorsmyndigheterna. Dessa skall ha, nu
och i framtiden, ansvaret för verksamheten inom sitt respektive område.
Syftet med uppdragen till Integrationsverket är att skapa bättre förut-
sättningar för att statliga insatser samordnas, lägga en grund för närmare
samverkan mellan olika aktörer samt säkerställa kontinuitet i arbetet, en
effektiv kunskapsspridning och former för erfarenhetsutbyte. Uppbygg-
naden av en nationell kunskapsbank mot rasism, främlingsfientlighet och
etnisk diskriminering är en central del i detta arbete.
Integrationsverket har till regeringen redovisat hur uppdragen skall
genomföras. Kunskapsbanken skall utgöras av en fristående hemsida,
vilken skall fungera som en portal där man själv söker sig fram till den
kunskap eller information man behöver. Ett kunskapsråd skall inrättas för
att bl.a. bidra till kontinuerlig uppdatering av banken. Uppbyggnad och
utformning av hemsidan har påbörjats. En informationssatsning om kun-
skapsbanken till en bred allmänhet kommer att göras under hösten 2001.
En utvärdering av verksamheten skall ske år 2002.
Varje sektorsmyndighet har ett ansvar för att kunskap och information
från sitt respektive ansvarsområde görs tillgänglig genom kunskaps-
banken. En viktig uppgift för Integrationsverket är att vara pådrivande
gentemot andra aktörer i samhället, inte minst andra statliga
myndigheter, för att få dem att bidra i, och ta ett ansvar för, arbetet mot
rasism m.m.
Det är angeläget att regeringen kontinuerligt får rapporter om utveck-
lingen när det gäller förekomsten av rasism, främlingsfientlighet och
etnisk diskriminering som kan utgöra underlag för bedömningar av
eventuella behov av ytterligare insatser på området. Integrationsverket
skall därför återkommande rapportera till regeringen om vad som fram-
kommit vid verkets uppföljning på detta område. Arbetet med att bygga
upp den nationella kunskapsbanken samt det samråd och den dialog som
sker med bl.a. frivilligorganisationer bör kunna ge verket en god över-
blick och viktig kunskap i sammanhanget.
5.11 Behov av aktörer i det framtida arbetet mot rasism,
främlingsfientlighet och homofobi
Arbetet med att motverka och förebygga rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering sker, och måste ske, genom en rad olika
insatser på alla nivåer och inom olika delar av samhället. Olika uttryck
för rasism, främlingsfientlighet och homofobi måste kunna identifieras
och bemötas på ett adekvat sätt.
För att samhällets samlade insatser på området skall vara heltäckande
och därmed effektiva måste staten spela en roll för att tillgodose en rad
olika angelägna behov. Det gäller exempelvis forskning och kunskaps-
uppbyggnad, utbildning och kunskapsspridning, dokumentation – inte
minst av den verksamhet som pågår på Internet, metodutveckling, stöd
till lokalt arbete liksom till frivilligorganisationernas arbete, opinions-
bildning samt internationellt arbete och utbyte.
Som framgått har flera myndigheter viktiga uppgifter i arbetet mot
rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. Integrationsverket
har här en viktig samordnande roll. Det gäller inte minst i fråga om att
kanalisera kunskap, erfarenheter och information. Integrationsverket är
till följd av de uppdrag regeringen givit våren 2000 för närvarande inne i
en uppbyggnadsfas när det gäller sådant arbete.
Projektet Levande historia har fyllt en viktig funktion när det gäller att
uppmärksamma Förintelsen och de mekanismer som ligger bakom
extremistiska yttringar av olika slag, även i dagens Sverige, samt sprida
kunskap om hur Förintelsen kan användas som utgångspunkt i pedago-
gisk verksamhet och för diskussion om människovärde, demokrati och
tolerans. Det arbete som bedrivs med inriktning mot etablerandet av ett
Forum för Levande historia (jfr avsnitt 5.2.3) är ytterligare en process av
stor vikt för det framtida arbetet mot rasism, främlingsfientlighet och
antisemitism.
Vad gäller frågan om ett övergripande ansvar för uppföljning av arbe-
tet mot homofobi avser regeringen att ta upp detta i samband med
behandlingen av förslaget från organisationskommittén om bl.a. inrikt-
ningen på Folkhälsoinstitutets framtida verksamhet.
Regeringen utesluter inte att det kan finnas behov av förändringar när
det gäller centrala aktörer i arbetet mot rasism, främlingsfientlighet och
homofobi framöver. Närmare överväganden härom kan emellertid inte
göras i dag. Regeringen menar att det är nödvändigt att först avvakta bl.a.
vilka former och vilken inriktning ett framtida Forum för Levande histo-
ria kommer att ha samt i vad mån andra aktörer kan tillgodose de ange-
lägna behov som finns för att arbetet mot rasism, främlingsfientlighet och
homofobi skall bli så effektivt som möjligt.
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 2001.
Närvarande: statsråden Lena Hjelm-Wallén, ordförande, Winberg,
Sahlin, Klingvall, Engqvist, Wärnersson, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Sahlin
__________________
Regeringen beslutar skrivelse 2000/2001:59 En nationell handlingsplan
mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.
Skr. 2000/01:59
94
1