Regeringskansliets rättsdatabaser

Promemoria Oktober 2000 N2000/8028/RS Näringsdepartementet Rättssekretariatet Sanktioner och tillsyn med anledning av Östersjöstrategin 1. Sammanfattning Den s.k. Östersjöstrategin är en överenskommelse mellan länderna runt Östersjön som syftar till att skydda den marina miljön från skadlig påverkan från fartyg. Genomförandet av denna strategi kommer att medföra att såväl hamnar som fartyg åläggs vissa skyldigheter. För att betona vikten av att bestämmelserna efterlevs, bör i vart fall en del av dessa skyldigheter vara sanktionerade genom straff eller på annat sätt. Eftersom några förslag till sanktioner inte tidigare har lagts fram, lämnas i denna promemoria förslag till kompletterande bestämmelser i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg (VlfL). Således föreslås bl.a. att den som inte fullgör sin skyldighet att lämna i land avfall skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Det föreslås vidare att Sjöfartsverket skall utses att utöva tillsyn över hamnar och att verket skall ges möjlighet att meddela vitesförelägganden om t.ex. mottagningsanordningar inte tillhandahålls på föreskrivet sätt. Slutligen föreslås vissa förtydliganden och språkliga ändringar i befintliga straffstadganden, vilka bygger på de förslag som Oljeutsläpps-utredningen har lämnat i betänkandet Att komma åt oljeutsläppen (SOU 1998:158). Föreslagen lagtext återfinns i promemorians kapitel 2. Därefter presenteras bakgrunden till promemorian i kapitel 3 samt de olika förslagen och skälen till dessa i kapitel 4 - 7. 2. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg1 dels att 9 kap. 2 §, 10 kap. 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 kap. 11 § och 10 kap. 10 §, av följande lydelse. 6 kap. 11 § Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Den myndighet som regeringen utser får utöva tillsyn över att bestämmelserna i 3 kap. och föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndiganden i 3 kap. efterlevs. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får meddela föreskrifter om tillsynen. 9 kap. 2 §2 Beslut som har meddelats av Sjöfartsverket i frågor som avses i 7 kap. 4 § första stycket, 5 eller 6 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut som har meddelats av Sjöfartsverket i frågor som avses i 7 kap. 4 § första stycket, 5 eller 6 § eller i 10 kap. 10 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut i andra frågor som avses i 7 kap. får överklagas 1. hos Sjöfartsverket, om beslutet har meddelats av en annan myndighet som inte är central förvaltningsmyndighet och inte heller kommunal myndighet, eller 2. hos regeringen, om beslutet har meddelats av Sjöfartsverket eller av en annan myndighet som är central förvaltningsmyndighet. 10 kap. 4 §3 Till böter eller fängelse i högst sex månader döms 1. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 §, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller miljöbalken, 2. en befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 2 §, 3. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 3 §, 5 kap. 1 § eller 7 kap. 3 §, 4. den som uppsåtligen bryter mot 5 kap. 2 § första stycket, 5. fartygets redare eller ägare, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 6 kap. 9 §. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms 1. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 1 om skyldighet att lämna avfall som innehåller olja eller andra skadliga ämnen till en mottagningsanordning, 2. en befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder ett fartyg till sjöfart i strid med ett förbud som har meddelats med stöd av 4 kap. 2 §, 3. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift om hanteringen av skadliga ämnen som transporteras till sjöss som har meddelats med stöd av 4 kap. 3 §, om dagböcker och andra handlingar som har meddelats med stöd av 5 kap. 1 § eller om skyldighet att rapportera utsläpp m.m. eller lämna sådana uppgifter som har meddelats med stöd av 7 kap. 3 §, 4. den som uppsåtligen bryter mot skyldigheten i 5 kap. 2 § första stycket att hålla dagbok och andra handlingar tillgängliga, 5. ett fartygs redare eller ägare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att tillse att fartyget undergår sådan tillsyn som anges i 6 kap. 1 §. 10 kap. 5 § Till böter döms 1. den som uppsåtligen bryter mot förbud som gäller enligt 3 kap. 4 § första stycket eller 5 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 4 § andra stycket, 2. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 6 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av denna paragraf, Till böter döms 1. den som uppsåtligen bryter mot ett förbud att ta ut avgift för mottagning eller annan hantering av avfall enligt 3 kap. 4 § första stycket eller 5 § eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 4 § andra stycket, 2. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna sådana uppgifter som avses i 3 kap. 6 § eller bryter mot ett förbud mot lastning, reparation eller annan verksamhet enligt samma paragraf eller en föreskrift som har meddelats med stöd av denna paragraf, 3. den som uppsåtligen lämnar en oriktig uppgift till en tillsynsmyndighet för att erhålla ett certifikat som utfärdas med stöd av denna lag eller för att få giltighetstiden för ett sådant certifikat förlängd, 4. en befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 7 kap. 11 § första stycket. 4. en befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift om märkning av olja som har meddelats med stöd av 7 kap. 11 § första stycket, 5. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte i förväg anmäler avlämning av avfall enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 2. 10 kap. 10 § Sjöfartsverket får meddela de förelägganden som behövs i ett enskilt fall för att 1. en mottagnings- eller behandlingsanordning skall tillhandahållas där sådan skall finnas enligt 3 kap. 1-3 §§ eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser, 2. en mottagnings- eller behandlingsanordning skall uppfylla de krav i fråga om utformning och drift som uppställts i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 §, 3. de skyldigheter som följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 3 skall efterlevas, 4. en avfallshanteringsplan skall upprättas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 4. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. 3. Bakgrund Oljeutsläppsutredningen överlämnade i december 1998 betänkandet Att komma åt oljeutsläppen (SOU 1998:158). Betänkandet innehåller en rad förslag till åtgärder för att förbättra de rättsliga möjligheterna att beivra olagliga utsläpp av olja och andra skadliga ämnen till sjöss. Det innehåller även förslag till hur frågan om svensk domsrätt kan lösas när det gäller olagliga utsläpp från utländska fartyg i Sveriges ekonomiska zon. Betänkandet remitterades under våren 1999 och är alltjämt föremål för beredning inom Regeringskansliet. Oljeutsläppsutredningen behandlade i viss mån även den s.k. Östersjöstrategin, som är benämningen på en överenskommelse från 1996 mellan länderna runt Östersjön med syfte att skydda miljön i Östersjöområdet från skadlig påverkan från fartyg. Arbetet med att ta fram strategin skedde inom ramen för Helsingforskonventionen. Därefter fastställdes våren 1998 inom Helsingforskommissionen (HELCOM - Helsingforskonventionens verkställande organ) ett antal rekommendationer av vilka det framgår närmare vilka åtgärder strategin omfattar (HELCOM-rekommendationerna 19/7-14 finns på HELCOM:s hemsida www.helcom.fi). Sjöfartsverket och Naturvårdsverket lade därefter i en promemoria gemensamt fram förslag till hur Östersjöstrategin skulle kunna genomföras i svensk lagstiftning. Promemorian remitterades och låg till grund för den proposition om genomförande av Östersjöstrategin som regeringen överlämnade till riksdagen i maj 2000 (prop. 1999/2000:133). Propositionen innehåller förslag till ändringar i VlfL, vilka föreslås träda i kraft den 1 januari 2001. För en närmare redogörelse för innehållet i Östersjöstrategin hänvisas, förutom till de ovan nämnda HELCOM-rekommendationerna, till propositionen. Regeringen avser att under hösten besluta de närmare förordningsbestämmelser som krävs till följd av Östersjöstrategin. Ändringar kommer även att behöva göras i Sjöfartsverkets föreskrifter. Inom EU utarbetas för närvarande ett direktiv om mottagnings-anordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester. Direktivet, som till stor del kommer att överensstämma med Östersjöstrategin, förväntas antas under innevarande höst. I det föreliggande direktivförslaget anges att medlemsstaterna skall fastställa ett påföljdssystem för brott mot de nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktivet. Vidare anges att medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dessa påföljder tillämpas och att påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Under beredningen av Oljeutsläppsutredningens förslag och framtagandet av propositionen om genomförandet av Östersjöstrategin har det framkommit behov av komplettering av sanktionssystemet, vilka inte tidigare föreslagits. I denna promemoria lämnas därför förslag till ändringar i bl.a. 10 kap. VlfL. Beredningen av Oljeutsläppsutredningens förslag pågår alltjämt i särskild ordning. OBS! Utgångspunkten - och en förutsättning för de nu föreslagna ändringarna - är att riksdagen beslutar om de ändringar som regeringen har föreslagit i prop. 1999/2000:133. De lagrum i 3 kap. VlfL som nämns i denna promemoria avser därför de i propositionen föreslagna lydelserna. Dessa återfinns i bilaga. 4. Straffansvar 4.1 Brott mot skyldigheten att avlämna avfall Förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en bestämmelse som har meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 1 VlfL om skyldighet att från fartyg lämna avfall som innehåller olja eller andra skadliga ämnen till en mottagningsanordning döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Skäl: Obligatorisk avfallslämning utgör en viktig beståndsdel i Östersjöstrategin. Innebörden av den obligatoriska avfallslämningen är att fartyg är skyldiga att lämna i princip allt sådant avfall som innehåller olja eller andra skadliga ämnen till en mottagningsanordning innan de lämnar en hamn. Undantag från skyldigheten får enligt Östersjöstrategin medges för fartyg i reguljära resor som har specialarrangemang för sitt avfall och för fartyg med mindre mängder avfall som det vore oskäligt att kräva ilandlämning av vid varje hamnanlöp. En bestämmelse om obligatorisk avfallslämning finns även i det kommande EG-direktiv om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester. Ombord på ett fartyg har befälhavaren det övergripande ansvaret bl.a. för att förhindra förorening, vilket enligt ett förslag i oljeutsläppsutredningens betänkande skall komma till uttryck i fartygssäkerhetslagen (1988:49). Ansvaret för att fullgöra avfallslämningen kan dock ha överlåtits till annat befäl. (Beträffande problematiken i fråga om ansvarsfördelningen ombord hänvisas till oljeutsläppsutredningens betänkande, SOU 1998:158 sid. 178 ff och 402 ff.) I 3 kap. 8 § 1 VlfL bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen utser att meddela föreskrifter om obligatorisk avfallslämning. Det är mycket angeläget att de föreskrifter som kommer att meddelas efterlevs eftersom dessa utgör ett led i strävan att förhindra dumpning av avfall till sjöss och dessutom bidrar till en rimlig fördelning mellan hamnarna i fråga om de mängder avfall som skall tas emot. Därför föreslås att den som bryter mot bestämmelser om den obligatoriska avfallslämningen döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Det kan tilläggas att Oljeutsläppsutredningen som ett alternativ till straff har föreslagit att en ny administrativ sanktionsavgift införs och att befälhavare som åsidosätter sina skyldigheter i fråga om att lämna avfall till en mottagningsanordning skall påföras denna avgift. Som tidigare nämnts bereds oljeutsläppsutredningens förslag i särskild ordning. 4.2 Brott mot skyldigheten att anmäla avfallslämning Förslag: Den som på grund av uppsåt eller oaktsamhet inte i förväg anmäler avlämning av avfall på det sätt som föreskrivits med stöd av 3 kap. 8 § 2 VlfL, döms till böter. Skäl: För att mottagning och hantering av avfall i hamnar skall löpa smidigt krävs viss framförhållning som möjliggör för hamnen att planera sin verksamhet. Även fartyget är naturligtvis betjänt av att avfallet kan lämnas så snabbt som möjligt. Den som svarar för en mottagningsanordning är enligt 3 kap. 7 § VlfL också skyldig att se till att anordningen är placerad och utformad så att de fartyg som använder denna inte orsakas onödig försening. I 3 kap. 8 § 2 VlfL finns därför ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen utser att meddela föreskrifter om skyldighet att i förväg anmäla avlämning av avfall från fartyg till en mottagningsanordning, s.k. notifiering. Regeringen avser att bemyndiga Sjöfartsverket att meddela föreskrifter i detta avseende. Det kan nämnas att enligt Östersjöstrategin omfattar notifierings-skyldigheten endast oljetankers med en bruttodräktighet över 150, andra fartyg med en bruttodräktighet över 400 och samtliga kemikalietankers. Dessa fartyg skall lämna uppgifter om bl.a. beräknad ankomsttid samt art och mängd avfall som fartyget avser att lämna i land. I det föreliggande förslaget till EG-direktiv anges att befälhavaren på alla fartyg, utom fiskefartyg och fritidsbåtar som godkänts för att transportera högst tolv passagerare, skall göra en anmälan. Eftersom en förutsättning för en väl fungerande avfallshantering är att var och en bidrar med att fullgöra sina åligganden, bör det även vara straffsanktionerat att inte i förväg anmäla avlämning av avfall på det sätt som föreskrivits. Den som gör sig skyldig till underlåtenhet i detta avseende bör således, om uppsåt eller oaktsamhet ligger bakom underlåtenheten, kunna dömas till böter. För att anmälningsskyldigheten skall anses fullgjord bör det inte vara tillräckligt att uppgifter har lämnats, utan dessa bör också vara korrekta i den utsträckning som det är rimligt att begära. Vid en oaktsamhetsbedömning bör således mindre avvikelser i fråga om t.ex. mängden avfall normalt inte medföra att oaktsamhet skall anses föreligga. Det kan tilläggas att det redan i dag enligt 10 kap. 5 § 2 VlfL är möjligt att utdöma böter för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 6 § eller mot en föreskrift som meddelats med stöd av denna paragraf, dvs. bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter om lösningsmedel m.m. i barlast- och tankspolvatten. 5. Tillsyn över hamnar Förslag: Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 3 kap. VlfL och bestämmelser som meddelas med stöd av bemyndiganden i samma kapitel utövas av den myndighet som regeringen utser. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får meddela föreskrifter om tillsynen. Skäl: I 6 kap. VlfL finns bestämmelser om tillsyn över fartyg. Enligt kompletterande bestämmelser i 6 kap. VlfF är Sjöfartsverket den huvudsakliga tillsynsmyndigheten. Det finns även en möjlighet för Kustbevakningen att utöva tillsyn i den utsträckning som de båda myndigheterna gemensamt beslutar. Någon sådan överenskommelse mellan Sjöfartsverket och Kustbevakningen finns emellertid inte för närvarande. I fråga om fartyg som ägs eller brukas av staten och används för annat ändamål än att i allmän trafik befordra gods eller passagerare utövas tillsynen av den myndighet under vars förvaltning fartyget står. Med tanke på de åligganden som genom Östersjöstrategin påförs hamnar, är det lämpligt att även hamnarna står under tillsyn av en myndighet. Sjöfartsverket besitter inte bara kunskap om fartygen och deras förhållanden i olika avseenden, utan har också en väl etablerad kontakt med hamnarna. Verket kommer sannolikt även att bemyndigas att utfärda de aktuella föreskrifterna riktade mot hamnar. Redan i dag finns för övrigt en bestämmelse i 3 kap. 11§ andra stycket VlfF om att Sjöfartsverket prövar om en mottagningsanordning motsvarar de föreskrifter om utformning och drift som verket har meddelat. Det föreslås därför att Sjöfartsverket bemyndigas att utöva tillsyn över efterlevnaden av 3 kap. VlfL och av föreskrifter som meddelats med stöd av samma kapitel. I lagen bör detta komma till uttryck genom ett bemyndigande för regeringen att utse den myndighet som får utöva denna tillsyn. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser bör även bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om tillsynen. Att Sjöfartsverket enligt förslaget inte utpekas som tillsynsmyndighet direkt i lagtexten, till skillnad mot vad som föreslås i t.ex. 10 kap. 10 §, beror på att Sjöfartsverket i undantagsfall inte bör vara tillsynsmyndighet. Detta gäller således i fråga om mottagnings- och behandlingsanordningar som uteslutande används av örlogsfartyg där det i vissa avseenden inte är Sjöfartsverket utan Försvarsmakten som meddelar beslut (9 kap. 2 § andra stycket VlfF). Det torde uteslutande röra sig om anordningar i sådana hamnar som endast Försvarsmakten nyttjar, och dessa bör självfallet inte heller i framtiden stå under Sjöfartsverkets tillsyn. Utpekandet av tillsynsmyndighet bör därför lämpligen ske i förordning. Det kan möjligen synas som om det med ifrågavarande förslag skulle uppstå ett konkurrerande ansvar för tillsynen över mottagningsanordningarna, eftersom i dag länsstyrelser och kommuner enligt avfallslagstiftningen utövar tillsyn över dessa. Avsikten är dock att tillsynen skall ske utifrån de respektive regelverkens perspektiv, dvs. Sjöfartsverket prövar om anordningarna uppfyller de krav som föroreningslagstiftningen ställer på utformning och drift i förhållande till fartygens behov, medan länsstyrelser och kommuner prövar om avfallslagstiftningens regler efterlevs. Denna problematik har även behandlats i propositionen om genomförandet av Östersjöstrategin (prop. 1999/2000:133 s. 19). De föreskrifter som utfärdas med stöd av 3 kap. 7 § om mottagningsanordningars utformning och drift kommer, enligt vad som kan förutses, att vara utformade så att de anger vad som krävs för att avfallslämningen skall fungera för fartygen. Tillsynen kan därigenom huvudsakligen ske genom systemkontroller, t.ex genom godkännande av avfallshanteringsplaner. Fysisk kontroll av hamnarna kan förväntas bli nödvändiga endast i de fall där klagomål inkommer från fartyg. Därmed beräknas kostnadsökningarna för Sjöfartsverkets del med anledning av den föreslagna tillsynsverksamheten bli endast marginella. 6. Vitesförelägganden 6.1 Allmänt om sanktioner mot juridiska personer Vissa av de skyldigheter som Östersjöstrategin medför kommer, såsom tidigare nämnts, att riktas mot hamnar. Det gäller t.ex skyldigheten att tillhandahålla mottagningsanordningar och att se till att dessa är utformade i enlighet med gällande föreskrifter. När det är fråga om sådana skyldigheter, kan det ifrågasättas om straffrättsliga sanktioner är det mest lämpliga alternativet vid bristande efterlevnad, eller om en möjlighet till vitesföreläggande skulle fungera väl så bra. Hamnverksamhet bedrivs så gott som uteslutande av juridiska personer, t.ex aktiebolag. Det straffrättsliga systemet är emellertid uppbyggt från utgångspunkten att det är enskilda fysiska personer som begår brott och kan straffas för detta. När det gäller det straffrättsliga ansvaret i en verksamhet som bedrivs i kollektiva former ligger detta normalt hos den eller de som genom ändamålsenlig ledning, organisation och kontroll av verksamheten har den bästa möjligheten att motverka lagöverträdelser. Det innebär att ansvaret i t.ex. ett aktiebolag främst åvilar styrelsen och den verkställande direktören. Eftersom företagsledningen i ett någorlunda stort företag inte har möjlighet att rent fysiskt utöva kontroll av verksamheten, finns möjlighet att delegera vissa arbetsuppgifter. Det uppställs emellertid stränga krav på delegeringen för att straffansvaret skall "följa med" och således överföras från företagsledarna till den som arbetsuppgiften delegerats till. Delegeringen måste då utföras på visst korrekt sätt (se betänkandet Straffansvar för juridiska personer, SOU 1997:127 s. 117 f.). Det kan därmed vara svårt att i det enskilda fallet i förväg med säkerhet veta var det straffrättsliga ansvaret skall anses ligga. Med tanke på denna osäkerhet och då det främsta syftet med en sanktion är att frammana ett efterlevande av gällande regler, måste det i vissa fall anses lämpligare att använda sig av ett föreläggande förenat med vite än av straff. 6.2 Sjöfartsverket får utfärda förelägganden Förslag: Sjöfartsverket får meddela förelägganden i en rad angivna avseenden (se avsnitt 6.3-6.5). Föreläggandena får förenas med vite och får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätt krävs prövningstillstånd. Skäl: I kapitel 5 har föreslagits att Sjöfartsverket utses att utöva tillsyn över hamnar. Mot bakgrund av vad som angetts i föregående avsnitt måste det anses lämpligt att Sjöfartsverket även ges möjlighet att utfärda förelägganden i de fall där brister upptäcks, bl.a. i fråga om tillhandahållandet av mottagnings- och behandlingsanordningar i hamnar. För att vara effektivt ur påtryckningssynpunkt bör dessa förelägganden kunna förenas med vite. Det innebär naturligtvis inte att ett föreläggande regelmässigt skall förenas med vite, utan om så skall ske eller inte avgörs av Sjöfartsverket efter vad som bedöms lämpligt i varje enskilt fall. Verket kan t.ex. först meddela ett föreläggande utan vite och därefter, om föreläggandet inte efterföljs, ett vitesföreläggande. Ett beslut om föreläggande bör vidare kunna överklagas till länsrätt och därefter till kammarrätt. Vid överklagande till kammarrätt bör dock prövningstillstånd krävas. I fråga om vite gäller lagen (1985:206) om viten, av vilken det bl.a. framgår att frågor om utdömande av vite prövas av länsrätt. Avsikten är att vad som angetts i detta avsnitt skall tillämpas i de fall som behandlas nedan i avsnitt 6.3-6.5. 6.3 Bristande mottagningsanordningar Förslag: Sjöfartsverket får meddela de förelägganden som i ett enskilt fall behövs - för att en mottagnings- eller behandlingsanordning skall tillhandahållas där sådan skall finnas enligt 3 kap. 1-3 §§ VlfL eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av någon av dessa paragrafer, eller - för att en mottagnings- eller behandlingsanordning skall uppfylla de krav i fråga om utformning och drift som uppställts i föreskrifter som meddelats med stöd av 3 kap. 7 §. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Brister i fråga om mottagnings- och behandlingsanordningars utformning och drift skall inte längre föranleda straffansvar. Skäl: I 3 kap. 1 och 2 §§ VlfL finns - i sak och genom bemyndiganden - bestämmelser om var mottagningsanläggningar för förorenat barlast- och tankspolvatten skall finnas och vem som skall svara för dessa. Bestämmelser, med stöd i dessa bemyndiganden, finns även i 3 kap. 2 och 3 §§ förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg, VlfF. I 3 kap. 3 § VlfL bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen utser att meddela föreskrifter om var anordningar för mottagning av annat avfall som innehåller skadliga ämnen än förorenat barlast- och tankspolvatten skall finnas samt vem som skall svara för dessa anordningar. Beträffande de mottagningsanordningar som avses i 3 kap. 3 § VlfL avser regeringen att meddela bestämmelser under hösten 2000. I 3 kap. 7 § VlfL finns vidare ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen utser att meddela närmare föreskrifter om anordningarnas utformning och drift. Sedan tidigare stadgas i 10 kap. 4 § 1 VlfL att den som bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 3 kap. 7 §, dvs. föreskrifter om mottagningsanordningars utformning och drift, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Att svara för en anordning innebär, förutom att se till att anordningen motsvarar föreskrivna krav i fråga om utformning och drift, även att ansvara för att anordningen över huvudtaget inrättas. För att bestämmelserna om obligatorisk avfallslämning skall bli möjliga att efterleva är det förstås nödvändigt att mottagningsanordningar finns tillgängliga i hamnarna. Med anledning av vad som sagts ovan om att en möjlighet till vitesföreläggande är att föredra framför straffansvar i fråga om skyldigheter för bl.a. hamnar, föreslås att en möjlighet införs för Sjöfartsverket att utfärda ett föreläggande för den ansvarige att vid vite efterleva gällande regler om mottagnings- och behandlingsanordningar. Samtidigt bör då den aktuella straffbestämmelsen i 10 kap. 4 § VlfL upphävas. 6.4 Åtgärder som skall vidtas i samband med mottagning och hantering av avfall Förslag: Sjöfartsverket får meddela de förelägganden som i ett enskilt fall behövs för att de skyldigheter som följer av föreskrifter som meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 3 skall efterlevas. Beslut om föreläggande får förenas med vite. Skäl: I 3 kap. 8 § 3 VlfL har intagits ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen utser att meddela föreskrifter om skyldighet att vidta åtgärder i samband med mottagandet och hanteringen av avfall som innehåller skadliga ämnen från fartyg. De åtgärder som avses omfattas av Östersjöstrategin och är huvudsakligen av administrativ karaktär. Det gäller t.ex. hamnens skyldighet att tillhandahålla kvitto på mottaget avfall och ett bristdokument om ett fartyg på grund av någon brist som är att hänföra till hamnen inte har haft möjlighet att fullgöra sin skyldighet att lämna avfall samt hamnens skyldighet att upprätta statistik över mottagning och hantering av avfall. För Östersjöstrategins genomförande och för att syftet med strategin skall uppnås är det angeläget att denna följs även i de avseende som nu är aktuella. Av de skäl som angetts i avsnitt 6.1 bedöms en möjlighet till vitesföreläggande vara lämpligare än ett straffansvar när det gäller bristande rutiner vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser. Det föreslås därför att Sjöfartsverket skall få meddela de förelägganden som krävs för att bestämmelser som meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 3 skall efterlevas. 6.5 Underlåtenhet att upprätta avfallshanteringsplan Förslag: Sjöfartsverket får meddela de förelägganden som i ett enskilt fall behövs för att en avfallshanteringsplan skall upprättas enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 4. Beslut om föreläggande får förenas med vite. Skäl: Enligt Östersjöstrategin skall en s.k. avfallshanteringsplan upprättas för hamnen. Avsikten är att planen, som enligt strategin skall innehålla beskrivningar av och information om mottagningsanordningarna och hamnens fysiska hantering av fartygsgenererat avfall, skall utgöra information till fartygen. Dessutom utgör planen ett viktigt instrument för hamnen och kommunen när det gäller planeringen av den framtida avfallshanteringen. I 3 kap. 8 § 4 VlfL bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen utser att meddela föreskrifter om skyldigheten att upprätta avfallshanteringsplaner. Regeringen avser under hösten att i förordning meddela bestämmelser på området, bl.a. genom att bemyndiga Sjöfartsverket att meddela närmare föreskrifter. Med stor sannolikhet kommer det i förordningen att föreskrivas att avfallshanteringsplanen skall upprättas efter samråd med kommunen. Liksom i avsnitten 6.3 och 6.4 är det fråga om en skyldighet som huvudsakligen kommer att riktas mot juridiska personer. Även underlåtenhet att upprätta en avfallshanteringsplan bör därför kunna medföra ett vitesföreläggande, vilket bör få meddelas av Sjöfartsverket. Även om en handling benämnd avfallshanteringsplan har upprättats, men denna är så knapphändig eller på annat sätt avviker från de föreskrifter som meddelats i fråga om planens innehåll att den inte fullgör sitt syfte bör vitesföreläggande kunna utfärdas. 1 Lagen omtryckt 1983:463. Senaste lydelse av lagens rubrik 1996:527. 2 Senaste lydelse 1995:52. 3 Senaste lydelse 1998:822 14 15 Näringsdeparte