Regeringskansliets rättsdatabaser

Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-06-15 Närvarande: f.d. justitierådet Hans Danelius, regeringsrådet Susanne Billum, justitierådet Göran Regner. Enligt en lagrådsremiss den 23 maj 2001 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om självdeklarationer och kontrolluppgifter, 2. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624), 3. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 4. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), 5. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisre- gleringsavgifter, 6. lag om ändring i lagen (1984:533) om arbetsställenummer m.m., 7. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 8. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324), 9. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, 10. lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta, 11. lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl., 12. lag om ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet, 13. lag om ändring i lagen (1994:1920) om allmän löneavgift, 14. lag om ändring i lagen (1997:297) om försöksverksamhet med samtjänst vid medborgarkontor, 15. lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt, 16. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483), 17. lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension, 18. lag om ändring i lagen (1999:265) om särskilt grundavdrag och deklarationsskyldighet för fysiska personer i vissa fall vid 2000- 2003 års taxeringar, 19. lag om ändring i revisionslagen (1999:1079), 20. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229), 21. lag om ändring i lagen (2000:46) om omräkningsförfarande vid beskattning för företag som har sin redovisning i euro, m.m. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Marie Jönsson. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om självdeklarationer och kontrolluppgifter Allmänt I remissen föreslås en ny lag om självdeklarationer och kontrolluppgifter vilken avses ersätta dels 1990 års lag i samma ämne, dels vissa bestämmelser om kontrolluppgiftsskyldighet i andra lagar. Den nya lagen har anpassats till inkomstskattelagen och bygger i fråga om terminologi och systematik i stor utsträckning på denna lag. Den nya lagen är indelad i 19 kapitel och försedd med åtskilliga underrubriker. Den har härigenom blivit betydligt mer överskådlig, och läsningen och förståelsen av bestämmelserna har underlättats. Det finns emellertid anledning att väcka frågan om rubrikernas funktion och innebörd och om deras förhållande till själva lagbestämmelserna. Lagrådet har uppmärksammat att rubrikerna i lagförslaget i vissa fall synes ha getts en självständig innebörd på så sätt att de följande lagbestämmelserna inte utan vidare kan förstås om man inte beaktar den föregående rubriken. Som exempel kan nämnas att det i 3 kap. 4 § anges att uppgift om kostnadsersättning som avses i 6 kap. 8 § endast behöver lämnas om avdrag görs för ökade levnadskostnader. En sådan bestämmelse måste läsas med beaktande av såväl kapitelrubriken, "Självdeklarationens innehåll", som underrubriken "Inkomstslaget tjänst". Ett annat exempel kan vara 6 kap. 9 §, vilken innehåller vissa bestämmelser om värdering av ersättningar och förmåner. Att regeln avser innehållet i kontrolluppgift rörande intäkt av tjänst framgår endast av kapitelrubriken. Här kan även hänvisas till vad som nedan anförs om inledningen till 8 kap. Rubriker och underrubriker fyller, särskilt i en omfattande lagtext, en viktig funktion för att orientera läsaren i lagens innehåll och systematik och för att underlätta sökandet efter en viss bestämmelse. Enligt Lagrådets mening finns det emellertid anledning till försiktighet när det gäller att ge rubriker i lagtext ett självständigt innehåll som avses återverka på de särskilda lagbestämmelserna vilka i sin tur kortas av. En rubrik utgör med vedertagen lagstiftningsteknik ingen "föreskrift", även om den utgör en del av lagtexten och bara kan ändras i samma ordning som denna. Att ge en rättsregel i form av en rubrik är knappast tänkbart. En rubrik bör då inte heller kunna utgöra en nödvändig del av en lagbestämmelse. Enligt Lagrådets mening finns det därför anledning att hålla fast vid att rubrikerna endast har till funktion att underlätta läsning av lagbestämmelserna, även om en systematisk användning av rubriker med materiellt innehåll självfallet skulle kunna förkorta åtskilliga bestämmelser. Detta innebär att remissförslaget bör ses över från sådana synpunkter och de särskilda bestämmelserna kompletteras i de fall de förutsätter ytterligare information hämtad från en rubrik. En närliggande fråga gäller kopplingen mellan olika bestämmelser i lagförslaget, vilken i vissa fall kan te sig väl svag. Som exempel kan nämnas 8 kap. 1 §, vari anges att kontrolluppgift skall lämnas om ränta och fordringsrätt. Regeln förefaller generell, men en senare paragraf (4 §) visar sig innehålla undantag härifrån. Lagförslaget bör ses över även med hänsyn till sådana nödvändiga kopplingar mellan bestämmelserna. Lagrådet vill vidare påpeka att det på olika håll i lagtexten används begrepp som är långtifrån självklara och som, trots definitionsbestämmelserna i 1 kap. 5 och 6 §§, kräver en hänvisning till relevanta bestämmelser. Som exempel kan nämnas uttrycket "värdepappersinstitut" i 10 kap. 3 §, vilket motiverar en hänvisning till lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Ett annat exempel är "kreditmarknadsföretag", vilket definieras i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. Lagrådet förutsätter att lagtexten görs till föremål för fortsatt bearbetning från denna synpunkt. 1 kap. 1 § Eftersom det finns andra deklarationer rörande skatteförhållanden och det kan vara svårt för den i ämnet obevandrade att skilja en deklaration från en annan, anser Lagrådet att det i tydlighetens intresse kunde vara önskvärt att i den inledande paragrafen tillfoga ett andra stycke av följande lydelse: "Bestämmelser om skyldighet att lämna andra slag av deklarationer finns i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter samt i skattebetalningslagen (1997:483)." 2 kap. 3 § I paragrafen anges att, om sambeskattning av makar eller föräldrar och barn skall ske enligt 21 § lagen om statlig förmögenhetsskatt, vardera makens deklarationsskyldighet skall bedömas med hänsyn till makarnas sammanlagda skattepliktiga förmögenheter och föräldrarnas deklarationsskyldighet skall bedömas med hänsyn till deras och hemmavarande underåriga barns sammanlagda skattepliktiga förmögenheter. Den valda formuleringen är inte helt tydlig till sitt innehåll. Det är sålunda osäkert om den innebär att en make A, som helt saknar förmögenhet, ändå är skyldig att lämna allmän självdeklaration på grund av att den andre maken B har en förmögenhet som överstiger fribeloppet eller på grund av att maken B tillsammans med ett underårigt hemmavarande barn har en sådan förmögenhet, vilken helt deklareras av maken B eller av maken B och barnet, var och en för sin del av förmögenheten. Lagrådet föreslår därför att det som ett andra stycke i paragrafen införs en bestämmelse av t.ex. följande lydelse: "Den av två makar eller föräldrar som skulle vara deklarationsskyldig enbart på grund av första stycket behöver inte lämna allmän självdeklaration, om den andre maken eller föräldern gör det." 2 kap. 5 § I förslaget anges att det som skulle ha gällt för den avlidne skall under dödsåret tillämpas för dödsboet. Bestämmelsen kunde lämpligen få en tydligare utformning och, eftersom den gäller dödsboets deklarationsskyldighet, införas som ett andra stycke i 4 §. Lagrådet vill förorda ungefär följande formulering: "Ett dödsbos deklarationsskyldighet för dödsåret skall bedömas enligt 2 § och med hänsyn till både den avlidnes och dödsboets förhållanden." 2 kap. 6 § I paragrafen regleras vissa undantag från deklarationsskyldigheten enligt 2 kap. 2 § 1 för pensionärer med inkomster som inte överstigit belopp som anges i procent av prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Enligt övergångsbestämmelserna (första strecksatsen i punkt 1 första stycket i remissförslaget) skall bestämmelserna tillämpas första gången vid 2003 års taxering. Detta är emellertid inte det som egentligen gäller, eftersom det i förslaget till lag om ändring i lagen om särskilt grundavdrag och deklarationsskyldighet för fysiska personer i vissa fall vid 2000-2003 års taxeringar föreskrivs att den lagens bestämmelser med en annan och högre procent av prisbasbeloppet skall tillämpas vid 2003 års taxering i stället för 2 kap. 2 § 1 i den nya lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter. Denna lagstiftningsteknik framstår som förvirrande. Något mindre anmärkningsvärd blir lagstiftningen om det - som Lagrådet förordar i det följande - i övergångsbestämmelsen till den nya lagen görs en hänvisning till 1999 års lag. 3 kap. 1 § I paragrafen uppräknas vad en självdeklaration skall innehålla. Som en sista punkt 6 anges "de övriga uppgifter som skattemyndigheten behöver för att fatta riktiga taxerings- och beskattningsbeslut samt beslut om pensionsgrundande inkomst". Motsvarande bestämmelse i 2 kap. 3 § i den nu gällande lagen är formulerad på ett mindre förpliktande sätt. Där sägs nämligen att var och en bör, utöver vad som framgår av deklarationsformulären, meddela de ytterligare upplysningar som kan vara av betydelse för egen taxering. En sådan mjukare formulering synes ha goda skäl för sig, eftersom det kan vara svårt för den skattskyldige att avgöra vilka uppgifter som skattemyndigheten anser sig behöva och det i många fall knappast ens låter sig på ett säkert sätt avgöra om en viss uppgift är behövlig eller inte. Att en felbedömning i en sådan fråga skulle föranleda inte bara eftertaxering utan också skattetillägg, såsom antyds i specialmotiveringen, måste i många fall te sig otillfredsställande. Därtill kommer att det av specialmotiveringen inte framgår att en skärpning av den nuvarande bestämmelsen varit åsyftad. Under sådana förhållanden förordar Lagrådet att punkten 6 tas bort från uppräkningen i 1 § och i stället tillfogas i ett nytt andra stycke som en bestämmelse om ytterligare uppgifter som den skattskyldige "bör" (i stället för "skall") lämna. 3 kap. 5 § Enligt paragrafens första stycke skall den som redovisar intäkter i inkomstslaget näringsverksamhet för varje näringsverksamhet lämna de uppgifter som behövs för taxeringen, om annat inte framgår av 3 kap. 9 eller 18 § eller av 5 kap. 2 §. I andra stycket föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas för varje näringsverksamhet. I nuvarande lag finns motsvarande bestämmelser i 2 kap. 19 § första stycket. Där regleras mer detaljerat vilka uppgifter det är fråga om. Någon ändring i sak är enligt specialmotiveringen inte avsedd utan regeringen uppges ha för avsikt att i förordning föreskriva en uppgiftsskyldighet motsvarande den som finns i dag. Lagrådet vill inledningsvis konstatera att bestämmelser om sådan uppgiftsskyldighet som det är fråga om i paragrafen utgör föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda. De skall enligt 8 kap. 3 § regeringsformen (RF) meddelas genom lag. I 8 kap. 7 § RF ges möjlighet för riksdagen att till regeringen delegera normgivningsmakt i vissa ämnen, bl.a. näringsverksamhet, dock inte beträffande skatt. Till föreskrifter om skatt hänförs inte bara sådana bestämmelser om vem som är skattskyldig, på vad skatten skall utgå, skattesats o.d. som direkt reglerar skattens tyngd och fördelning utan också de regler som gäller grunderna för taxerings- och uppbördsförfarandet (prop. 1973:90 s. 302). Det kan vidare anmärkas att nuvarande lag om självdeklarationer och kontrolluppgifter innehåller bestämmelser som brutits ut ur den äldre taxeringslag som gällde vid RF:s tillkomst (prop. 1989/90:74 s. 420) och att det vid stiftandet av 1990 års lag inte torde ha närmare övervägts om alla detaljbestämmelser behövde meddelas i lag (jfr a. prop. s. 614 f.). Eftersom föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas i en näringsidkares självdeklaration knappast kan anses gälla grunderna för taxerings- och uppbördsförfarandet, får det enligt Lagrådets mening inte anses föreligga hinder mot att regeringen enligt 8 kap. 13 § RF meddelar verkställighetsföreskrifter i saken (jfr Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 upplagan s. 138). Däremot förefaller det tveksamt om ett bemyndigande kan ges enligt 8 kap. 7 § RF bara för att det här är fråga om självdeklaration i näringsverksamhet. Lagrådet utgår därför från att de föreskrifter som regeringen avses meddela skall utgöra verkställighetsföreskrifter. Verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § RF tillhör det normgivningsområde som brukar betecknas som regeringens eget. Det är inte förenligt med RF:s fördelning av normgivningsmakt att riksdagen skall kunna ålägga regeringen att meddela sådana föreskrifter (jfr prop. 2000/01:121 s. 101). Formuleringen i andra stycket av 3 kap. 5 § att "regeringen .... skall meddela närmare föreskrifter" bör därför ändras till en upplysning om att "regeringen ... meddelar närmare föreskrifter". Verkställighetsföreskrifter kan vara av två principiellt skilda slag: dels tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär, dels bestämmelser som "fyller ut" en lag i materiellt hänseende (Strömberg, a.a. s. 131). Det anses i fråga om den senare typen av verkställighetsföreskrifter att den lagbestämmelse som skall kompletteras skall vara så "detaljerad" att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. Vilken grad av precision som krävs och vilken grad av handlingsfrihet som får lämnas åt regeringen är dock oklart, men regeringens föreskrift får inte innebära något nytt åliggande eller ingrepp (Strömberg a.a. s. 131 f.). Mot bakgrund av det nu anförda kan frågan ställas om den lagtext som de avsedda verkställighetsföreskrifterna skall "fylla ut", nämligen "de uppgifter som behövs för taxeringen", verkligen har den konkretionsgrad som tillåter att verkställighetsföreskrifter meddelas i anslutning till den. Även om Lagrådet kan ha förståelse för svårigheten att i lag närmare ange vilka uppgifter som skall lämnas i en självdeklaration för näringsverksamhet, anser Lagrådet att nuvarande mera specifika lagreglering av uppgiftsskyldigheten är en säkrare grund för verkställighetsföreskrifter än den som det remitterade förslaget innehåller. Lagrådet förordar därför att nuvarande bestämmelse (med eventuellt behövliga justeringar) förs över till den nya lagen. 3 kap. 7 § I paragrafens första stycke finns bestämmelser om uppgifter som skall lämnas av dotterföretag om moderföretag. Bestämmelserna motsvarar 2 kap. 16 § fjärde stycket nuvarande lag och innebär den ändringen att de blivit mera generellt utformade än de gamla så att de avser alla dotterföretag och inte endast dotterföretag enligt vissa angivna lagar, bl.a. aktiebolagslagen. Ändringen har dock den följden att det inte längre är klart vilka dotterföretag och moderföretag som åsyftas. Begreppen är inte entydiga, och en närmare definition av dem behövs om anknytningen till viss annan lagstiftning slopas (jfr t.ex. 31 kap. 25 §, 40 kap. 5 § och 49 kap. 10 § inkomstskattelagen). 3 kap. 16 § I 3 kap. 15 § andra stycket finns en bestämmelse om att den som fått uppskov med beskattningen vid vissa andelsavyttringar eller andelsbyten skall lämna uppgifter av betydelse för om uppskovsbeloppet skall tas upp till beskattning. Avsikten synes vara att sådana uppgifter skall lämnas årligen. En motsvarande bestämmelse synes vara motiverad i 3 kap. 16 § med avseende på andelar som förvärvats genom andelsbyte och som därefter förvärvas av annan genom arv, testamente, bodelning eller gåva. Lagrådet föreslår därför att denna paragraf kompletteras med ett andra stycke av följande lydelse: "Den till vilken äganderätten till andelarna har övergått enligt första stycket skall årligen lämna de upplysningar som är av betydelse för om uppskovsbeloppet skall tas upp till beskattning." 3 kap. 18 § Den föreslagna bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf avser fall då en kapitalvinst är beroende av någon framtida händelse. Den behandlar således i princip samma situation som 3 kap.12 § men avviker från denna bestämmelse såtillvida som uppgifter i en speciell situation inte skall lämnas av den skattskyldige utan av ett handelsbolag. För att detta skall bli tydligt föreslår Lagrådet att bestämmelsen i 3 kap. 18 § andra stycket avfattas på följande sätt: "Om ett handelsbolag avyttrar en fastighet och kapitalvinsten inte kan beräknas på grund av att den är beroende av någon händelse i framtiden, skall handelsbolaget lämna uppgift om detta." 3 kap. 21 § I 3 kap. 20 § andra stycket finns ett undantag från uppgiftsskyldigheten med avseende på närstående som inte har mottagit någon ersättning från det aktuella företaget och inte heller har träffat avtal eller företagit någon annan rättshandling med detta företag. På samma grunder bör närstående vara befriade från uppgiftsskyldighet enligt 3 kap. 21 §. Lagrådet föreslår därför att paragrafen kompletteras med ett nytt andra stycke av följande lydelse: "Uppgifter enligt första stycket behöver inte lämnas av närstående som inte har tagit emot ersättning från företaget eller träffat avtal eller företagit annan rättshandling med detta." 3 kap. 23 § Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgifter angående vissa betalningar till utlandet, bl.a. för nyttjandet av eller rätten att nyttja upphovsrätt till litterärt, konstnärligt eller vetenskapligt verk, häri inbegripet biograffilm, eller patent, varumärke, mönster eller modell. I specialmotiveringen anges att bestämmelsen i denna del anpassats till OECD:s definition av royalty enligt artikel 12 punkt 2 i modellavtalet för skatteavtal beträffande inkomst och förmögenhet. I 7 kap. 3 § behandlas kontrolluppgifter om intäkt i inkomstslaget näringsverksamhet, bl.a. royalty eller liknande avgift som har getts ut för rättighet av goodwillnatur, exempelvis varumärke, firmanamn och dylikt, eller för rätt att utnyttja patent, mönster och dylikt. Även i nuvarande lag (se 2 kap. 21 § respektive 3 kap. 19 §) finns olikheter mellan motsvarande bestämmelser. Den fråga som inställer sig är om det är avsett att det skall råda någon saklig skillnad mellan uppgifterna i självdeklarationer och kontrolluppgifter beträffande immateriella rättigheter av det aktuella slaget (jfr prop. 1982/83:73 s. 9 f.). I allt väsentligt synes det dock vara fråga om samma slags ersättningar, låt vara att goodwill nämns särskilt i paragrafen angående kontrolluppgifter. Lagrådet förordar att det övervägs i det fortsatta lagstiftningsarbetet om inte bestämmelserna kan förenhetligas. Vidare vill Lagrådet anmärka att den punkt i OECD:s modellavtal som åberopas omfattar mera än det som återfinns i punkt 2 i 3 kap. 23 § första stycket i remissförslaget, nämligen också ersättning för nyttjande av "ritning, hemligt recept eller hemlig tillverkningsmetod" eller "industriell, kommersiell eller vetenskaplig utrustning" eller för "upplysning om erfarenhetsrön av industriell, kommersiell eller vetenskaplig natur" vilket delvis kan motsvara det som i 7 kap. 3 § betecknas som rättigheter av goodwillnatur. 4 kap. 1 § Enligt paragrafen skall självdeklarationerna lämnas enligt fastställt formulär. En liknande regel finns i 14 kap. 7 § beträffande kontrolluppgifter. I bestämmelserna sägs inget om vem som skall fastställa formulären. Föreskrifter i saken kan enligt 8 kap. 13 § RF meddelas i form av verkställighetsföreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. 4 kap. 3 och 4 §§ Enligt 3 § gäller ett krav på att självdeklarationer skall vara egenhändigt underskrivna. I den följande paragrafen behandlas möjligheterna att avge elektronisk självdeklaration, dvs. självdeklaration i form av ett elektroniskt dokument. Enligt första stycket får, efter särskilt medgivande från Riksskatteverket eller skattemyndighet som verket bestämmer, självdeklaration lämnas i form av ett elektroniskt dokument. En definition av detta begrepp finns i andra stycket där det anges att därmed avses en upptagning som har gjorts med hjälp av automatisk databehandling och vars innehåll och utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande. Första stycket i 4 § synes stå i viss motsättning till 3 § där det föreskrivs att en självdeklaration skall vara egenhändigt underskriven, ett krav som inte kan uppfyllas om självdeklarationen lämnas i elektronisk form (jfr 17 § lagen 2000:832 om kvalificerade elektroniska signaturer). För att självdeklarationer skall kunna lämnas på detta sätt torde det därför krävas ett undantag från kravet på egenhändigt undertecknande (jfr prop. 1996/97:100 del 1 s. 574 och 653). Förslagsvis kan en ny mening härom läggas till i 4 §. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att avsikten är att medgivande till att självdeklaration lämnas i elektronisk form skall kunna ges dels i enskilda fall, dels generellt genom föreskrifter. För att också det senare skall vara möjligt bör paragrafen avfattas så att den täcker även normgivning. Andra styckets utformning synes inte vara helt anpassad till nuvarande terminologi på datarättsområdet (jfr remissförslagets 14 kap. 7 §). Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att 4 § avfattas enligt följande: "Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva eller i enskilda fall medge att självdeklaration får lämnas på medium för automatiserad behandling under förutsättning att innehållet och uppgiftslämnaren kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande. I så fall får kravet enligt 3 § på underskrift uppfyllas med elektroniska medel." 4 kap. 5 § I paragrafen anges att självdeklarationen skall lämnas senast den 2 maj under taxeringsåret. Fysiska personer som annat än tillfälligt vistas utomlands vid den tidpunkten får dock lämna självdeklaration senast den 31 maj under taxeringsåret. Bestämmelsen väcker frågan om innebörden av uttrycket "annat än tillfälligt vistas utomlands". I författningskommentaren nämns som exempel härpå vistelse utomlands på grund av studier eller arbete. Avsikten är att den förtryckta blanketten skall hinna komma fram och att den deklarationsskyldige skall ha tid på sig att kontrollera och komplettera uppgifterna. Den förtryckta blanketten för allmän självdeklaration skall enligt förslaget (4 kap. 2 §) sändas ut före den 15 april. Med hänsyn härtill och till att deklarationen skall lämnas senast den 2 maj kommer sannolikt åtskilliga skattskyldiga att finna att de har ont om tid för att kontrollera och komplettera uppgifterna. Det är därför angeläget att en regel som medger utsträckt tid för att lämna deklarationen ända till den 31 maj avgränsas på ett tydligt sätt. Det valda uttryckssättet uppfyller knappast rimliga krav på klarhet. Enligt Lagrådets mening bör en ändrad utformning av regeln övervägas så att den anknyter till lätt konstaterbara fakta. Ett alternativ kan t.ex. vara att låta viss utsträckning av tiden gälla alla som befinner sig utomlands den 2 maj och som därför har svårt att lämna deklarationen i tid. 6 kap. 3 § I paragrafen anges att i fråga om sådan rabatt, bonus eller annan förmån som har getts ut på grund av kundtrohet eller liknande skall den som slutligt stått för utgiften lämna kontrolluppgiften. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att vad som åsyftas är det fallet att en arbetstagare utnyttjar en förmån av angivet slag och att förmånen grundar sig på kostnader som betalats av arbetsgivaren, t.ex. tjänsteresor som grundar rätt till förmån i s.k. frequent flyer-program. Kontrolluppgift härom skall i sådant fall lämnas av arbetsgivaren. Den avsedda innebörden framgår dock knappast av den föreslagna lagtexten, som är svårbegriplig. "Den som slutligt stått för utgiften" synes dessutom åsyfta den som gett ut förmånen, dvs. i exemplet flygbolaget. Lagrådet föreslår att bestämmelsen i stället utformas t.ex. enligt följande: "Om en arbetstagare utnyttjat en rabatt, bonus eller annan förmån som getts ut på grund av kundtrohet eller liknande och som grundar sig på utgifter för vilka arbetsgivaren svarat, skall arbetsgivaren lämna kontrolluppgift om förmånen." 6 kap. 6 § För att underlätta förståelsen av de nu ganska svårlästa bestämmelserna i punkterna 6 och 7 i denna paragraf vill Lagrådet förorda att dessa punkter bryts ut ur uppräkningen och placeras i ett nytt andra och ett nytt tredje stycke samt att det nuvarande andra stycket skiljs ut och görs till en ny 7 §. Lagrådet föreslår att den kvarvarande delen av 6 § formuleras på följande sätt: "Kontrolluppgiften skall innehålla uppgifter om 1. värdet av --- getts ut, 2. den tid --- av året, 3. antalet arbetsdagar --- avser sjöinkomst, 4. huruvida skattemyndigheten --- (1997:483), 5. huruvida ersättningen --- av tjänstepensionsförsäkring, samt 6. arbetsställenummer enligt --- har tilldelats. I de fall då kontrolluppgiften avser en ersättning med ett sådant engångsbelopp på grund av personskada som avses i 11 kap. 38 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall det i kontrolluppgiften anges om engångsbelopp på grund av samma skada getts ut tidigare samt i så fall med vilket belopp och under vilket utbetalningsår. I de fall då kontrolluppgiften avser ersättning på grund av en pensionsförsäkring som tagits på annat sätt än i samband med tjänst skall kontrolluppgiften innehålla uppgift om tidigare och nuvarande ägare till försäkringen samt om hur äganderätten övergått och vem som har förfoganderätten till försäkringen." I andra stycket - som av Lagrådet föreslagits bli en särskild paragraf - jämställs i punkt 3 med utgiven ersättning belopp som utgör intäkt i inkomstslaget tjänst och som enligt en bestämmelse i inkomstskattelagen eller annan lag skall anses som utbetalt. Hänvisningen till vilken annan lag som helst förefaller äventyrlig, eftersom det torde vara svårt att helt överblicka vilka andra lagbestämmelser om utbetalning som kan åsyftas. Rimligen avses här enbart skatterättsliga bestämmelser och inte t.ex. civilrättsliga regler, något som skulle kunna framgå klarare om efter "annan lag" inskjuts "om skatt" eller liknande hänsyftning på de regelsystem som kan vara aktuella här. 7 kap. 3 § Lagrådet hänvisar till det som anförts under 3 kap. 23 §. 8 kap. Kapitlet, benämnt "Kontrolluppgift om ränta, fordringsrätt och skuld", inleds med ett avsnitt som har underrubriken "Ränta och fordringsrätt". Det följande avsnittet har underrubriken "Ränta och skuld". Enligt Lagrådets mening är det olyckligt att använda samma uttryck, "ränta", för såväl ränteinkomster som ränteutgifter. Det kan anmärkas att det dessutom inte är självklart från vems synpunkt bedömningen skall göras av om det är en fordringsrätt eller en skuld. Endast en läsning av flera paragrafer efter respektive underrubrik ger besked om att detta ses från den skattskyldiges synpunkt och inte från den kontrolluppgiftsskyldiges, trots att kapitlet ju gäller kontrolluppgift. Lagrådet anser mot denna bakgrund att underrubrikerna bör omformuleras så att läsaren förstår vad de följande paragraferna gäller. Det första avsnittet kan förslagsvis benämnas "Ränteinkomster och fordringsrätter" och det senare "Ränteutgifter och skulder". Samma uttryckssätt bör användas i den första paragrafen efter respektive rubrik (1 § respektive 7 §). Det kan även vara lämpligt att i klargörande syfte komplettera dessa paragrafer så att det framgår att bestämmelserna gäller "andras" ränteinkomster och fordringsrätter respektive "andras" ränteutgifter och skulder. 8 kap. 2 och 3 §§ De föreslagna paragraferna är inte helt klara till sin innebörd. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att avsikten varit att skilja mellan fordringar som löper med ränta och räntelösa fordringar. Beträffande den första kategorin skall kretsen av uppgiftsskyldiga vara mera vidsträckt än beträffande den senare kategorin. Lagrådet föreslår att paragraferna utformas på följande sätt: "2 § I fråga om fordringsrätter för vilka ränta betalats ut eller tillgodoräknats skall kontrolluppgift lämnas för fysiska personer och dödsbon av den som har betalat ut eller tillgodoräknat räntan, om denne är 1. en annan juridisk person än ett dödsbo, eller 2. en fysisk person och räntan utgör utgift i en av denne bedriven näringsverksamhet. 3 § I fråga om fordringsrätter för vilka ränta inte betalats ut eller tillgodoräknats skall kontrolluppgift lämnas för fysiska och juridiska personer av 1. den som --- ett avstämningsregister, 2. värdepappersinstitut, när --- i 1, och 3. den som i andra fall än som avses i 1 och 2 för register eller på annat sätt har registrerat den som är innehavare av fordringsrätten." 8 kap. 6, 12 och 15 §§ I 8 kap. 6 § första stycket, 12 § första stycket och 15 § behandlas den situationen att en viss tillgång eller skuld är gemensam för två eller flera personer eller att ränta tillkommer eller betalas av två eller flera personer. Bestämmelserna får förstås så att det i dessa fall skall i kontrolluppgift göras en uppdelning efter de berörda personernas faktiska andelar i tillgången, skulden eller räntan men att, om dessa andelar inte är kända för uppgiftslämnaren, denne i stället skall göra en schablonmässig uppdelning i lika stora andelar. För att på ett tydligare sätt ge uttryck för detta föreslår Lagrådet att bestämmelserna får följande lydelse: "6 § Om ett konto innehas av två eller flera personer, skall räntan och fordringsrätten i kontrolluppgiften fördelas mellan dem efter deras andelar i räntan och fordringsrätten eller, om dessa andelar inte är kända för den uppgiftsskyldige, i lika stora andelar. - - - 12 § Om två eller flera personer är betalningsansvariga för en skuld, skall räntan och skulden i kontrolluppgiften fördelas mellan dem efter deras andelar i räntan och skulden eller, om dessa andelar inte är kända för den uppgiftsskyldige, i lika stora andelar. - - - 15 § Om en tomträtt innehas gemensamt av två eller flera personer, skall betald avgäld i kontrolluppgiften fördelas mellan dem efter deras andelar i tomträtten eller, om dessa andelar inte är kända för den uppgiftsskyldige, i lika stora andelar." 8 kap. 8 och 9 §§ Här hänvisas till Lagrådets förslag till omformulering av 8 kap. 2 och 3 §§. Bestämmelserna i 8 kap. 8 och 9 §§ bör anpassas härtill och formuleras på följande sätt: "8 § I fråga om skulder för vilka ränta betalats ut skall kontrolluppgift lämnas för fysiska personer och dödsbon av den som har mottagit betalning av räntan, om denne är 1. en annan juridisk person än ett dödsbo, eller 2. en fysisk person och räntan utgör inkomst i en av denne bedriven näringsverksamhet. 9 § I fråga om skulder för vilka ränta inte betalats ut skall kontrolluppgift lämnas av fysiska och juridiska personer som yrkesmässigt bedriver utlånings- eller kreditgivningsverksamhet." 10 kap. Kapitlet avhandlar kontrolluppgifter om avyttring av delägarrätter och fordringsrätter. Delägarrätter definieras i 48 kap. 2 § inkomstskattelagen som bl.a. aktier, andelar i värdepappersfonder, andelar i ekonomiska föreningar, vinstandelsbevis och konvertibla skuldebrev i svensk valuta samt vissa terminer och optioner. Motsvarande definition av fordringsrätter finns i 48 kap. 3 och 4 §§. Andelar i värdepappersfonder är således bara en typ av det ganska stora antal olika delägarrätter och fordringsrätter som kapitlet avser. Med hänsyn till detta synes det mindre lämpligt att låta det första avsnittet i kapitlet (1-6 §§) omfatta sådana andelar medan nästa avsnitt (7-11 §§) gäller flertalet företeelser. Lagrådet förordar därför att 7-11 §§ får bilda ett första avsnitt med underrubriken "Andra delägarrätter än andelar i en värdepappersfond samt fordringsrätter" samtidigt som 1-6 §§ med sin underrubrik flyttas ner. Hänvisningen i 7 § till 1 § får då justeras. 10 kap. 4 § Lagrådet konstaterar att konsekvensen av den föreslagna bestämmelsen blir att kontrolluppgift inte behöver lämnas vid annan avyttring än inlösen av andelar i en svensk värdepappersfond, om andelarna inte är förvaltarregistrerade. Lagrådet saknar emellertid underlag för att bedöma om sådana avyttringar kommer att förekomma i praktiken. 11 kap. 2 § Lagrådet anser att denna paragraf bör omformuleras i syfte att göra den mera överskådlig. En mindre korrigering av innehållet bör också ske i ljuset av vad som framkommit vid lagrådsföredragningen. Lagrådet föreslår följande avfattning av bestämmelsen: "2 § Kontrolluppgift skall lämnas om avyttring av en privatbostadsrätt. Kontrolluppgift skall lämnas för fysiska personer och dödsbon av privatbostadsföretaget. Kontrolluppgiften skall innehålla uppgifter om följande förhållanden: 1. lägenhetens beteckning, 2. tidpunkterna för avyttringen och för överlåtarens förvärv, 3. ersättningen vid avyttringen, 4. om överlåtaren förvärvade privatbostadsrätten efter år 1983, ersättningen vid detta förvärv, 5. överlåtarens andel av innestående medel i inre reparationsfond eller liknande fond vid avyttringen och, om överlåtaren förvärvade privatbostadsrätten efter år 1973, vid detta förvärv, 6. om överlåtaren förvärvade privatbostadsrätten efter år 1973, storleken av sådana kapitaltillskott som han enligt 46 kap. 7 § inkomstskattelagen (1999:1229) får räkna in i omkostnadsbeloppet, samt 7. om överlåtaren förvärvade privatbostadsrätten senast år 1973, hans andel av privatbostadsföretagets förmögenhet den 1 januari 1974, beräknad enligt 46 kap. 14 § inkomstskattelagen." 12 kap. 2 och 4 §§ I 12 kap. 2 § behandlas skyldigheten att lämna kontrolluppgifter för begränsat skattskyldiga. Vad som förstås med begränsat skattskyldiga framgår av 3 kap. 17 § inkomstskattelagen när det gäller fysisk person och av 6 kap. 7 § samma lag när det gäller juridisk person. Definitionen av detta begrepp är i inkomstskattelagen mycket vidsträckt. Till gruppen av begränsat skattskyldiga hänförs alla fysiska personer som inte är obegränsat skattskyldiga och bl.a. personer som tillhör en utländsk stats beskickning eller karriärkonsulat i Sverige eller i övrigt ingår i beskickningens eller konsulatets personal samt dessa personers anhöriga och personliga tjänare (3 kap. 17 § nämnda lag). Som begränsat skattskyldiga anses enligt samma lag alla utländska juridiska personer (6 kap. 7 §). Det anges emellertid också i inkomstskattelagen i vilka hänseenden nämnda rättssubjekt är skattskyldiga i Sverige (3 kap. 18 § och 6 kap. 11 §) . Skyldigheten att lämna kontrolluppgifter för begränsat skattskyldiga enligt den nu föreslagna 12 kap. 2 § kan förefalla att vara mycket omfattande men får anses anknyta till de nämnda bestämmelserna om den materiella skattskyldigheten för sådana personer och kan därför inte anses gälla andra uppgifter än sådana som kan vara av betydelse bl.a. för deras beskattning i Sverige. De personer som tjänstgör vid utländska beskickningar och konsulat i Sverige och som särskilt omnämns i inkomstskattelagen som begränsat skattskyldiga i Sverige är ju dessutom jämte sina familjemedlemmar, enligt artiklarna 34 och 37 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser och artikel 49 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser, med endast få undantag helt befriade från skyldighet att betala inkomst- och förmögenhetsskatt i Sverige, varför det endast i enstaka fall torde bli aktuellt för utländska beskickningar och konsulat i Sverige att lämna kontrolluppgifter för sin personal. Allmänt sett torde det dessutom inte vara möjligt att förplikta andra rättssubjekt än sådana som i något hänseende faller under svensk jurisdiktion att avge kontrolluppgifter. I vart fall gäller detta om medverkan av andra staters myndigheter med stöd av avtal eller på annat sätt inte kan påräknas. Varken 12 kap. 2 § eller de bestämmelser i 6 och 8 kap. till vilka paragrafen hänvisar ger uttryck för de begränsningar som får anses föreligga i fråga om skyldigheten att lämna kontrolluppgifter för begränsat skattskyldiga. Bestämmelserna måste emellertid förstås så att sådana begränsningar är underförstådda och att de skall respekteras vid tillämpningen av bestämmelserna. Liknande synpunkter kan anföras beträffande 12 kap. 4 §. Bestämmelsen har en allmän utformning men torde ta sikte på den som i Sverige har förmedlat en utländsk försäkring och som är underkastad svensk jurisdiktion. 13 kap. 1 § Enligt paragrafen skall vissa utländska företag på det finansiella området, vilka driver verksamhet här i landet, innan verksamheten inleds ge in en skriftlig förbindelse till Finansinspektionen om att lämna kontrolluppgifter i enlighet med bestämmelserna i lagen. Bestämmelsen har motsvarighet i 3 kap. 32 b § i den gamla lagen. Det synes oklart huruvida den nuvarande bestämmelsen har någon praktisk betydelse. Den framstår också som en egendomlighet i sammanhanget genom att den innebär något som skulle kunna kallas ett frivilligt tvång. Visserligen synes bestämmelsen sakna någon sanktion för underlåtenhet att lämna den föreskrivna förbindelsen (jfr prop. 1994/95:50 s. 335), men frågan kan ställas om en sådan utländsk motsvarighet till Finansinspektionen, hos vilken underlåtenhet att efterkomma kravet påtalas av en svensk skattemyndighet, med stöd av den lagstiftning som gäller för den tillsynsmyndighetens verksamhet kan ingripa mot ett företag som underlåter att uppfylla sin skyldighet enligt paragrafen. Om den utländska lagstiftningen liknar den svenska i ämnet, torde denna tillsyn gälla sådant som regleras i den lagstiftningen och knappast efterlevnaden av kontrolluppgiftsskyldighet enligt den svenska skattelagstiftningen. Bestämmelsen torde ha betydelse främst med avseende på företag i andra EES-länder. Lagrådet saknar underlag för att överblicka om den kan anses förenlig med den princip om fri rörlighet av tjänster som gäller inom EU/EES. Frågan synes inte ha berörts i förarbetena till paragrafen (a. prop. s. 335). Mot den angivna bakgrunden vill Lagrådet förorda att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägs om paragrafen bör utgå. 14 kap. 7 § Lagrådet hänvisar till vad som anförts under 4 kap. 1 §. Se också under 4 kap. 3 och 4 §§. 14 kap. 9 och 10 §§ I 9 § finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att besluta att det till kontrolluppgifter som den uppgiftsskyldige skall lämna skall fogas ett sammandrag av kontrolluppgifterna. När det gäller tillåtligheten av ett sådant bemyndigande hänvisar Lagrådet till vad som anförts under 3 kap. 5 §. En motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 60 § första stycket i den gamla lagen, men denna innehåller de materiella bestämmelserna om i vilka fall sådana sammandrag skall avlämnas och om vilka uppgifter som sammandragen skall innehålla. Enligt Lagrådets mening är det lämpligt att det - efter mönster av den uppbyggnad som skyldigheterna att lämna självdeklarationer m.m. har getts i övrigt - i paragrafen inledningsvis anges att den som är skyldig att lämna kontrolluppgifter enligt 6, 8 eller 9 kap. skall till dessa foga ett sammandrag av kontrolluppgifterna. I ett andra stycke kan då tas in det som i remissförslaget återfinns i 10 § med den justeringen att det där anges vilka uppgifter som sammandragen skall innehålla. Ett tredje stycke kan innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om undantag från första och andra styckena. Eftersom det vid lagrådsföredragningen upplysts att sammandrag av kontrolluppgifter skall få lämnas i elektronisk form kan som 10 § upptas en föreskrift om att sammandrag av kontrolluppgifter får lämnas på medium för automatiserad behandling (jfr 14 kap. 7 § andra stycket). 15 kap. 4 § I paragrafen föreskrivs att sådana privatbostadsföretag som avses i 2 kap. 17 § inkomstskattelagen skall till den som avyttrat en privatbostadsrätt lämna de uppgifter som denne behöver för att kunna beräkna sin kapitalvinst eller kapitalförlust. Av den föreslagna 15 kap. 1 § följer emellertid att den som är skyldig att lämna kontrolluppgift enligt bl.a. 11 kap. skall till den som kontrolluppgiften avser sända ett meddelande med de uppgifter som lämnas i kontrolluppgiften. Innehållet i en sådan kontrolluppgift regleras tämligen detaljerat i 11 kap. 2 §. Det är knappast tänkbart att privatbostadsföretaget skulle ha ytterligare uppgifter att lämna som inte redan framgår av meddelandet om kontrolluppgiften. Den föreslagna 15 kap. 4 § förefaller därför inte fylla någon funktion och bör enligt Lagrådets mening utgå. 15 kap. 5 - 7 §§ I den föreslagna 5 § föreskrivs att den som för egen eller någon annans räkning har ingått rättshandling med någon som är skyldig att lämna kontrolluppgift enligt 6 - 12 kap. skall på annat sätt än muntligen till den kontrolluppgiftsskyldige lämna de uppgifter som behövs för att kontrolluppgiftsskyldigheten skall kunna fullgöras med anledning av rättshandlingen. I 6 § finns bestämmelser om när sådana uppgifter senast skall lämnas till den kontrolluppgiftsskyldige. I 7 § finns en bestämmelse om att en kontrolluppgiftsskyldig skall, om han inte får in uppgifterna i fråga, anmäla detta till skattemyndigheten. Den föreslagna 5 § ersätter ett flertal bestämmelser i den nuvarande lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter. Dessa tar sikte på olika speciella situationer, såsom att någon öppnar ett inlåningskonto e.dyl. Han är då skyldig att upplysa en kontrolluppgiftsskyldig mottagare om sitt personnummer. Dessa specificerade regler har sålunda i förslaget ersatts med en generell regel, vars räckvidd och tillämpningsområde inte utan vidare kan överblickas. En så vagt utformad regel kan enligt Lagrådets mening inte godtas. Bestämmelsen måste alltså preciseras så att den ger nödvändig förutsebarhet. Vad som nu sagts understryks av det faktum att det vid lagrådsföredragningen upplysts att regeln bl.a. avses täcka de fall som regleras i 6 kap. 3 och 4 §§, såsom att en anställd utnyttjar bonuserbjudande e.dyl. som grundas på kostnader för vilka arbetsgivaren svarat men som tillhandahålls av någon annan. Lagrådet finner det för sin del inte möjligt att beteckna ett sådant förfarande som en rättshandling mellan den anställde och arbetsgivaren. Lagrådet föreslår med hänvisning till det anförda att paragraferna - om inte de avsedda situationerna preciseras i själva lagtexten - utformas enligt följande: "5 § Den som för egen eller någon annans räkning har företagit en rättshandling med någon som är skyldig att lämna kontrolluppgift enligt 6 - 12 kap. skall skriftligen eller på liknande sätt till den kontrolluppgiftsskyldige lämna de uppgifter som behövs för att kontrolluppgiftsskyldigheten skall kunna fullgöras med anledning av rättshandlingen. Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om någon utnyttjat sådan rabatt, bonus eller annan förmån som avses i 6 kap. 3 § eller mottagit sådan ersättning eller förmån som avses i 6 kap. 4 §. 6 § Uppgifterna till den kontrolluppgiftsskyldige skall lämnas snarast och senast den 15 januari året efter det år som uppgiften gäller, om inte annat anges i andra stycket. Den som har utnyttjat en sådan förmån som avses i 6 kap 3 § eller mottagit en sådan ersättning eller förmån som avses i 6 kap. 4 § skall lämna uppgifterna till den kontrolluppgiftsskyldige senast månaden efter det att förmånen utnyttjades eller ersättningen mottogs, dock inte senare än den 15 januari påföljande år. 7 § Om den som är skyldig att enligt 5 och 6 §§ lämna uppgifter till den kontrolluppgiftsskyldige inte fullgör denna skyldighet, skall den kontrolluppgiftsskyldige snarast anmäla detta till skattemyndigheten." 17 kap. 1 och 2 §§ I 17 kap. behandlas i flera paragrafer möjligheterna för skattemyndigheterna att utfärda förelägganden av olika slag. Bestämmelserna tar i första hand sikte på fall då uppgiftsskyldighet enligt lagen inte har fullgjorts men ger möjlighet att även i vissa andra fall förelägga någon att lämna uppgifter eller att tillhandahålla handlingar eller kopior av handlingar. Systematiken i kapitlet är emellertid inte helt tydlig. I 1 §, som bl.a. gäller förelägganden att lämna självdeklaration som inte självmant ingetts, förekommer över huvud taget inte ordet "självdeklaration", medan rubriken "Föreläggande att lämna självdeklaration" har placerats före 2 §, som gäller de mindre typiska fallen där skattemyndigheten vill begära in en självdeklaration från någon trots att denne inte är deklarationsskyldig. För att göra bestämmelserna mera överskådliga föreslår Lagrådet att 1 och 2 §§ får den gemensamma rubriken "Föreläggande att lämna självdeklaration, kontrolluppgift m.m." och att 1 § formuleras på följande sätt: "Skattemyndigheten får förelägga den som inte har lämnat föreskriven självdeklaration eller kontrolluppgift eller som har lämnat ofullständig självdeklaration eller kontrolluppgift att lämna eller komplettera självdeklarationen eller kontrolluppgiften. Detsamma gäller lämnande av särskilda uppgifter eller andra uppgifter som är föreskrivna i denna lag." 17 kap. 6 § I första stycket av 6 § anges att uppgift som skall lämnas efter föreläggande skall lämnas på det sätt och inom den tid som anges i föreläggandet. Lagrådet anser detta närmast vara en självklarhet och finner därför bestämmelsen överflödig. Den föreslagna bestämmelsen i andra stycket innebär bl.a. att en självdeklaration som skall lämnas efter föreläggande inte behöver lämnas förrän den tidpunkt har inträtt då självdeklarationen skulle lämnas om föreläggande inte hade utfärdats. Bestämmelsen är förbryllande. Den synes bygga på tanken att ett föreläggande att lämna en självdeklaration skall kunna utfärdas innan det inträtt någon skyldighet att inge en sådan deklaration och alltså vid en tidpunkt då någon försummelse med ingivandet av deklarationen inte föreligger. Lagrådet anser det vara en otillfredsställande ordning att skattemyndigheten utfärdar förelägganden vid en sådan tidpunkt och förordar att bestämmelsen utgår. 17 kap. 8 § Ett allmänt problem som kan uppkomma vid tillämpningen av 17 kap. uppstår, om de uppgifter som begärs av skattemyndigheten skulle vara belastande för uppgiftslämnaren och denne genom att lämna uppgifterna skulle utsätta sig själv för risk att bli åtalad och dömd för brott. En rättsäkerhetsprincip, som kommit till uttryck bl.a. i avgöranden av Europadomstolen (se bl.a. domarna i målen Funke mot Frankrike och Saunders mot Storbritannien) och som är tillämplig även på det nu aktuella området, är att ingen skall vara skyldig att medverka till att han själv åtalas och döms för brott. I 8 § tredje stycket har angetts att en person inte får föreläggas vid vite att lämna uppgift enligt 15 kap. 5 § om det finns anledning att anta att personen i fråga har begått brott och uppgiften kan användas i en utredning om detta brott. Denna bestämmelse har emellertid en alltför begränsad räckvidd, eftersom den enbart avser förelägganden vid vite och dessutom enbart gäller uppgifter som avses i 15 kap. 5 §. Lagrådet förordar att denna bestämmelse utgår ur 8 § och att det i stället i 17 kap. införs en ny avslutande paragraf av följande lydelse: "Förelägganden enligt detta kapitel får inte utfärdas i den utsträckning det finns anledning att anta att den till vilket föreläggandet riktas skulle, om han efterkommer föreläggandet, lämna upplysningar eller tillhandahålla handlingar som kunde användas som bevisning mot honom om att han begått brottslig gärning. Den till vilken ett föreläggande enligt detta kapitel har riktats är inte skyldig att efterkomma föreläggandet i den utsträckning han därigenom skulle tvingas lämna sådana upplysningar eller tillhandahålla sådana handlingar som avses i första stycket." 19 kap. 1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som skall fullgöra en i lagen föreskriven uppgiftsskyldighet för fysiska personer som saknar rättshandlingsförmåga och för juridiska personer. Det är naturligt att det ankommer på den som enligt lag eller särskilt förordnande är ställföreträdare för den fysiska eller juridiska personen att fullgöra uppgiftsskyldigheten. En särskild bestämmelse härom är egentligen inte nödvändig, men den kan ändå fylla en viss informativ funktion. Emellertid är punkten 4 i den föreslagna uppräkningen vilseledande, eftersom det normalt knappast är hela styrelsen för en juridisk person som lämnar uppgifter till skattemyndigheterna utan snarare en firmatecknare eller annan behörig ställföreträdare. Bestämmelsen är inte heller adekvat i den del den gäller staten, landsting och kommun. Lagrådet anser att det i denna punkt är tillräckligt att ange att uppgiftsskyldigheten för en annan juridisk person än ett dödsbo skall fullgöras av en ställföreträdare för den juridiska personen och att hänvisningen till staten, landsting och kommun kan utgå. 19 kap. 2 § I paragrafen föreskrivs att den som är uppgiftsskyldig enligt bestämmelserna i lagen är skyldig att genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt se till att han har underlag för att fullgöra uppgiftsskyldigheten och för kontroll av denna. I författningskommentaren anförs bl.a. att skyldigheten att bevara underlag i flertalet fall kommer att gälla för sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser. Enligt författningskommentaren finns motsvarande skyldighet i 4 kap. 1 § i den nu gällande lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter. Lagrådet kan emellertid konstatera att den nuvarande bestämmelsen, som i övrigt är snarlik den föreslagna, skiljer sig från denna genom att skyldigheten endast gäller att "i skälig omfattning" sörja för att underlag finns för uppgiftsskyldigheten och för kontroll av denna. Det kan därför tyckas att förslaget innebär en viss skärpning av kraven på de uppgiftsskyldiga. Detta berörs inte i författningskommentaren. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att man inte ser borttagandet av orden "i skälig omfattning" som en skärpning, eftersom det i praxis ställs höga krav på de uppgiftsskyldiga. Lagrådet, som erinrar om att den aktuella bestämmelsen omfattar inte endast bokföringsskyldiga utan även privatpersoner utan särskilda insikter i redovisning, finner det motiverat att utforma bestämmelsen så att den ger utrymme för ett visst hänsynstagande till vad saken gäller och vilka krav i fråga om anteckningar etc. som rimligen kan ställas på den berörda personen. Enligt Lagrådets mening bör bestämmelsen kunna utformas enligt följande: "Den som är uppgiftsskyldig enligt bestämmelserna i denna lag är skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt se till att han har underlag för uppgiftsskyldigheten och för kontroll av denna." Om det inte anses önskvärt att utforma den nya bestämmelsen på ett sådant sätt bör i vart fall skälen för skärpningen anges. 19 kap. 3 § I paragrafen föreskrivs att beslut av Riksskatteverket eller beslut av en skattemyndighet inte får överklagas. Motsvarande bestämmelse finns, såvitt nu är i fråga, i 4 kap. 6 § i den nu gällande lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter. Frågan kan ställas om det inte finns några beslut enligt den nya lagen som borde kunna få överklagas. En sådan typ av beslut är förelägganden av olika slag, eventuellt förenade med vite. På det förvaltningsrättsliga området är vitesförelägganden normalt överklagbara, oavsett att grunden för vitet måste prövas i samband med ett utdömande av vitet (se t.ex. 26 kap. miljöbalken, 21 kap. föräldrabalken, 34 och 35 §§ livsmedelslagen, m.fl. bestämmelser). Detta gäller om inte annat är särskilt föreskrivet (jfr 22 a § första stycket förvaltningslagen). Sådana föreskrifter är dock regel på skatteområdet, där det brukar föreskrivas förbud mot överklagande som även omfattar vitesförelägganden (se t.ex. 6 kap. 2 § taxeringslagen). Enligt Lagrådets mening kan det emellertid finnas skäl att mera noggrant analysera skälen för överklagandeförbud vid de olika typer av vitesförelägganden som kommer i fråga enligt den nya lagen. Även när det gäller vissa andra beslut som kan medföra negativa konsekvenser för en enskild, t.ex. beslut om avslag på begäran om anstånd att lämna självdeklaration, kan det synas motiverat att belysa varför ett överklagandeförbud anses behövligt. Frågan bör övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Övergångsbestämmelserna Den nya lagen föreslås i punkt 1 träda i kraft den 1 januari 2002. Den skall dock inte tillämpas i sin helhet redan vid 2002 års taxering. När det gäller deklarationsskyldigheten, vilka uppgifter som skall förtryckas på självdeklarationer och deklarationstidpunkten skall sålunda den lagen tillämpas första gången vid 2003 års taxering. På motsvarande sätt skall vissa bestämmelser om kontrolluppgifter tillämpas första gången vid 2004 eller 2005 års taxering. Vidare skall som huvudregel den utvidgade kontrolluppgiftsskyldigheten inte gälla förrän vid 2003 års taxering. De nu angivna undantagen återfinns i tre strecksatser i punktens första stycke och i andra stycket. Som en fjärde strecksats i första stycket i punkten anges att lagen i övrigt skall tillämpas första gången vid 2002 års taxering. Enligt Lagrådets mening blir regleringen mera överblickbar om punkten 1 utformas på det sätt som anges i det följande. Därvid bör som anförts under 2 kap. 6 § i fråga om deklarationsskyldigheten anges att lagen om särskilt grundavdrag och deklarationsskyldighet för fysiska personer i vissa fall vid 2000-2003 års taxeringar innebär ett visst undantag från övergångsbestämmelsen beträffande deklarationsskyldigheten. Lagrådet förordar att punkten 1 ges förslagsvis följande lydelse: "1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002, då lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter skall upphöra att gälla. Den nya lagen skall tillämpas första gången vid 2002 års taxering med följande undantag: a) 2 kap., 3 kap. 3 § samt 4 kap. 2 och 5 §§ tillämpas första gången vid 2003 års taxering, såvitt inte annat föreskrivs i lagen (1999:265) om särskilt grundavdrag och deklarationsskyldighet för fysiska personer i vissa fall vid 2000-2003 års taxeringar, b) andra bestämmelser om kontrolluppgiftsskyldighet än de i 10 kap. 6-11 §§ [enligt Lagrådets förslag till omdisposition] tillämpas första gången vid 2003 års taxering såvitt de innebär en utvidgning av denna skyldighet jämfört med motsvarande äldre bestämmelser, c) 12 kap. 1 § tillämpas första gången vid 2004 års taxering såvitt gäller skyldighet att lämna kontrolluppgift för andra juridiska personer än dödsbon, och d) 12 kap. 2 och 3 §§ tillämpas första gången vid 2005 års taxering såvitt gäller skyldighet att ange mottagarens utländska skatteregistreringsnummer eller motsvarande." Lagrådet föreslår att punkt 2 avfattas enligt följande: "Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4-9, 11-13 och 28 §§ samt 3 kap. 28 § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter skall tillämpas vid 2002 och tidigare års taxeringar. I övrigt skall den lagen tillämpas vid 2001 och tidigare års taxeringar." Förslaget till lag om ändring i lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter Den föreslagna lagändringen skall träda i kraft den 1 januari 2002. Vid denna tidpunkt kan det finnas förelägganden som är förenade med vite. Utan en särskild övergångsbestämmelse som anger att vite som förelagts enligt 1990 års lag om självdeklaration och kontrolluppgifter skall anses som vite som förelagts enligt den nya lagen i ämnet saknas det med den ändrade lydelsen av 9 kap. 3 § lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter en forumbestämmelse för utdömande av "gamla" viten. Lagrådet föreslår därför att det införs en övergångsbestämmelse med förslagsvis följande lydelse: "Vid tillämpning av 9 kap. 3 § skall vite, som förelagts enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, anses förelagt med stöd av lagen (2001:000) om självdeklarationer och kontrolluppgifter." Lagrådet kan i sammanhanget inte underlåta att påpeka att lagtexten i andra meningen i 9 kap. 3 § första stycket i såväl den nuvarande som den föreslagna lydelsen ter sig mindre adekvat när den anger att fråga om utdömande av vite skall prövas av "den länsrätt som är behörig enligt dessa lagar" (dvs. lagarna om taxering samt självdeklarationer och kontrolluppgifter). Vilken länsrätt som är behörig anges nämligen inte i dessa lagar utan i 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och därtill anslutande föreskrifter. Vad som borde sägas i 9 kap. 3 § är att behörig länsrätt är den länsrätt som är behörig "i ärenden enligt dessa lagar" eller liknande. Samma sak gäller 23 kap. 2 § andra stycket skattebetalningslagen. Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324) 5 kap. 5 § Under lagrådsföredragningen har upplysts att Regeringen anser att tredje stycket i denna paragraf ("Förseningsavgift enligt --- i föreläggandet.") är överflödigt och kan utgå. Lagrådet har ingen erinran häremot. Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen 10 kap. 25 och 26 §§ I det nya andra stycket har införts ett krav på egenhändigt undertecknande av preliminära självdeklarationer och skattedeklarationer. I den följande 26 § finns bestämmelser om avlämnande av sådana deklarationer i elektronisk form. I enlighet med vad Lagrådet anfört under 4 kap. 3 och 4 §§ i den nya lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter uppstår genom tillägget till 25 § en motsägelse mellan 25 och 26 §§ skattebetalningslagen. Lagrådet föreslår därför att 26 § ändras i enlighet med vad Lagrådet förordat i fråga om 4 kap. 4 § i den nya lagen. 23 kap. 2 § Lagrådet hänvisar beträffande första stycket till vad Lagrådet anfört under 17 kap. 8 § i den nya lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter och i fråga om andra stycket till det som sagts angående 9 kap. 3 § första stycket lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter. Förslaget till lag om ändring i lagen om omräkningsförfarande vid beskattning för företag som har sin redovisning i euro, m.m. I remissen föreslås en ny lydelse av 4 § första stycket i lagen. Förslaget innebär bl.a. att en mening rörande årsredovisning som fogas till självdeklarationen tas bort. I det föreslagna stycket anges att uppgifter enligt 3 kap. 5 § lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter skall avse belopp som har räknats om till kronor. Lagrådet vill inledningsvis påpeka att 3 § i lagen, vilken inte föreslås ändrad, innehåller en bestämmelse om att årsredovisning skall fogas till självdeklarationen. Denna bestämmelse synes, mot bakgrund av övriga förslag i remissen, böra utgå. Lagrådet erinrar vidare om att det i 1 kap. 9 § i den föreslagna nya lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter föreskrivs att uppgifter skall till sina belopp anges i svenska kronor. Det föreslagna 4 § första stycket i den nu aktuella lagen synes därför sakna självständig betydelse. Enligt Lagrådets mening kan det vara lämpligt att omformulera stycket till en erinran, t.ex. enligt följande: "Av 1 kap. 9 § lagen (2001:000) om självdeklarationer och kontrolluppgifter följer att uppgifter enligt den lagen skall till sina belopp anges i svenska kronor." Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Prop. 2001/02:25 Bilaga 4 332 1