Regeringskansliets rättsdatabaser

5 Barnomsorg, skola och vuxenutbildning 5.1 Förskola och skolbarnsomsorg Sammanfattande slutsatser Behovstäckningen inom förskolan är i de flesta fall god, även om vissa kommuner uppger att de har svårigheter med den framtida beredskapen. Andelen barn som är inskrivna i förskoleverksamheten eller skolbarnsomsorgen som drivs av annan huvudman än kommunen har ökat sedan 1995 och uppgick 2001 till 12 procent. Kostnaden per barn i förskola och skolbarnsomsorg varierar stort mellan olika delar av landet. Storstäder och glesbygdskommuner har höga kostnader medan förortskommuner generellt sett har lägre kostnad per barn. Nationella mål Förskoleverksamhet bedrivs i form av förskola, familjedaghem och öppen förskola. Skolbarnsomsorgen bedrivs i form av fritidshem, familjedaghem och öppen fritidsverksamhet. Förskoleverksamhetens och skolbarnsomsorgens uppgift är enligt skollagen (1985:1100) att stimulera barns utveckling och lärande samt bidra till goda uppväxtvillkor. I verksamheterna skall det finnas personal med sådan utbildning eller erfarenhet att barnens behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Barngruppen skall ha en lämplig sammansättning och storlek och lokalerna skall vara ändamålsenliga. Verksamheterna skall utgå från varje barns behov och särskild hänsyn skall tas till barn i behov av särskilt stöd. Förskolan är det första steget i det samlade utbildningssystemet för barn, ungdomar och vuxna. De nationella målen för förskolan finns redovisade i läroplanen (Lpfö 98). Meningen är att de olika läroplanerna skall länka i varandra utifrån en gemensam syn på kunskap, utveckling och lärande. Verksamheten i fritidshem och förskoleklassen omfattas av samma läroplan som det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94) som har anpassats till att också omfatta dessa verksamheter. För övriga verksamheter inom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen har Statens skolverk utfärdat allmänna råd. Läroplanen för förskolan skiljer sig från grundskolans läroplan i det att den enbart har en målnivå. Målen anger vad verksamheten skall leda till för barnen, dock utan att ange några miniminivåer. Kraven i läroplanen bygger i sin tur på de kvalitetskriterier som är fastlagda i skollagen. Kommunerna är sedan den 1 januari 1995 skyldiga att tillhandahålla förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn i åldrarna ett till och med tolv år i den utsträckning som behövs för att föräldrarna skall kunna förvärvsarbeta eller studera, eller om barnet har ett eget behov av barnomsorg. I lagen sägs att plats skall erbjudas "utan oskäligt dröjsmål", dvs. inom tre till fyra månader efter det att föräldrarna anmält att barnet behöver plats. Från och med den 1 juli 2001 gäller skyldigheten även barn till arbetslösa och från och med den 1 januari 2002 också barn vars föräldrar är föräldralediga för vård av annat barn. Måluppfyllelse och kvalitet Behovstäckning I rapporten Plats utan oskäligt dröjsmål presenterar Skolverket resultatet av en uppföljning som gjordes i maj 2001 av i vilken utsträckning kommunerna räknar med att kunna ordna barnomsorgsplats utan oskäligt dröjsmål i september 2001 respektive januari 2002. Nästan alla kommuner kunde i september 2001 erbjuda plats i förskola eller familjedaghem till barn vars föräldrar anmält att de behövde plats. Endast nio kommuner i landet kunde inte göra det. Samtidigt uppgav närmare var tionde kommun att de inte räknar med att kunna ordna plats vid årsskiftet. Andelen kommuner som i maj 2001 uppgav att de kunde erbjuda plats i förskola eller familjedaghem i september utan oskäliga väntetider var 97 procent. Andelen som kunde ordna plats inom skolbarnsomsorgen var ännu högre - hela 99 procent. Alla kommuner har dock inte samma beredskap att ta emot nya barn under hela året. Närmare tio procent av kommunerna uppgav att de inte räknar med att kunna tillhandahålla plats i förskola eller familjedaghem i januari 2002 till barn vars föräldrar anmält behov tre till fyra månader tidigare. Det är tre gånger så många som de som inte kunde tillhandahålla plats i september. Tabell 5.1 Andel barn inskrivna i förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg i respektive åldersgrupp 1996-2001 År Åldersgrupp 1-6 år (%) Åldersgrupp 1-5 år (%) Åldersgrupp 7-9 år (%) Åldersgrupp 6-9 år (%) Åldersgrupp 10-12 år (%) 1996 70 56 6 1997 72 58 7 1998 73 64 7 1999 75 66 7 2000 76 67 7 2001 77 69 9 Källa: Skolverket 1 Under åren 1992 till 1997 ingick 6-åringarna i statistiken avseende daghemmen. Fr.o.m. 1998 finns 6-åringarna i första hand i skolbarnsomsorgen. Avgifter i verksamheten År 2000 täckte avgifterna i genomsnitt 19 procent av kommunernas bruttokostnader för barnomsorgen. I början av 1990-talet var andelen 10 procent. Avgiftskonstruktionerna har skiljt sig mycket från kommun till kommun. I många kommuner har man infört konstruktioner vars syfte har varit att effektivisera verksamheten. Man har försökt att styra barnens närvaro till vissa tider och minimera den totala omsorgstiden. För enskilda familjer har olika regler i de lokala taxesystemen i vissa fall inneburit stora skillnader i barnomsorgskostnader. Från och med 2002 infördes maxtaxa inom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen i alla kommuner utom två. Maxtaxan innebär ett avgiftstak i verksamheterna. Kostnad och prestationer Antal inskrivna barn År 2001 uppgick det totala antalet inskrivna barn i barnomsorgen till cirka 701 000 inskrivna barn. Nära 50 procent av barnen återfanns i fritidshem medan endast 7 procent återfanns i familjedaghem. Andelen barn i familjedaghem har stadigt minskat under åren. Andelen inskrivna barn varierar i olika delar av landet. Högsta andelen inskrivna barn finns i storstadsområdena och den lägsta i glesbygdskommunerna. Tabell 5.2 Antal inskrivna barn i förskola, familjedaghem och fritidshem 1996-2001 Antal barn År Förskola Fritidshem Familjedaghem 1996 365 828 239 439 110 196 1997 362 920 263 954 95 876 1998 338 002 301 065 81 987 1999 318 660 332 168 69 300 2000 314 894 332 469 57 762 2001 314 987 336 508 49 724 Källa: Skolverket Andelen barn som är inskrivna i förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg som drivs av annan huvudman än kommunen har ökat sedan 1995 och uppgick 2001 till 12 procent Personal Antalet barn per årsarbetare har ökat under hela 1990-talet men har stabiliserats under de senaste åren. Det totala antalet anställda i arbete med barn inom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen omräknat till heltidstjänster minskade med 252 personer och uppgick under läsår 2001/02 till totalt 87 400 personer. Personaltätheten, beräknad som antal barn per årsarbetare uppgick under läsåret 2001/02 till 5,4 i förskolan, vilket är oförändrat i jämförelse med föregående läsår. Inom fritidshemmen uppgick personaltätheten under läsåret 2001/02 till 17,4 barn per årsarbetare. Tabell 5.3 Personal inom förskoleverksamhet 1996-2001 Antal personal År Årsarbetare förskola fritidshem Dagbarnvårdare 1996 66 982 20 909 19 389 1997 63 598 21 262 16 691 1998 59 808 18 998 14 638 1999 59 258 18 656 12 497 2000 58 139 19 017 10 545 2001 58 747 19 379 9 323 Källa: Skolverket Av de anställda inom den kommunala förskolan hade 52 procent pedagogisk utbildning, vilket är en liten minskning jämfört med föregående läsår. Andelen kvinnliga anställda av samtliga tjänstgörande inom förskoleverksamheten uppgick verksamhetsåret 2001 till 97,7 procent. Den 1 januari 2001 trädde lagen om registerkontroll av personal till förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg i kraft. Arbetsgivaren är skyldig att kontrollera arbetssökande inom alla personalkategorier innan de anställs. Syftet med lagen är att avhålla personer som begått grova brott (såsom sexualbrott och barnpornografibrott samt brott som innefattar allvarliga kränkningar av andra människor) från att söka anställning i verksamheter som innefattar kontakt med barn. Kostnader för verksamheten Kommunernas bruttokostnad för hela barnomsorgen uppgick 2000 till 39,8 miljarder kronor, vilket är en minskning jämfört med året innan med en knapp procent (fasta priser, KPI). Förskolan står för två tredjedelar av kostnaden (26,4 miljarder kr), fritidshemmen för knappt en fjärdedel (9,0 miljarder kr) och familjedaghemmen för en tiondel (4,0 miljarder kr). Öppen förskola och öppen fritidsverksamhet för 10-12-åringar svarar tillsammans för endast en procent av den totala kostnaden (0,4 miljarder kr). Kostnaden för förskolan var i stort sett densamma för 2000 som för 1999. Antalet barn har dock minskat mellan åren vilket innebär att kostnaden per barn ökat. I de kommunala förskolorna steg kostnaden per inskrivet barn med närmare fyra procent, till 86 900 kronor (fasta priser, KPI). Ökningarna bör dock ses mot bakgrund av de kraftiga kostnadsminskningarna som ägde rum under första hälften av 1990-talet. Diagram 5.1 Kostnad per inskrivet barn och personaltäthet (antal barn per årsarbetare) i förskola 1995-2000 (Index där 1995=100, fasta priser) Källa: Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001 Liksom tidigare år kan en stor del av kostnadsökningen hänföras till ökade personalkostnader. Personalkostnaden per inskrivet barn steg med fyra procent under 2000, dvs. lika mycket som kostnaden per inskrivet barn. En del av kostnadsökningen kan också hänga samman med att barnens ålderssammansättning förändrats. Andelen barn i förskolan som är i åldern 1 - 3 år ökade från 49 till 50 procent. Yngre grupper kräver högre personaltäthet än grupper med äldre barn. Diagram 5.2 Kostnad per heltidsbarn i kommunal förskola år 2000 per kommungrupp (median, kvartiler, max- och minvärden för kommunerna) Kronor per barn Källa: Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001 I likhet med tidigare år varierar kostnaderna för förskolan och skolbarnsomsorgen stort mellan landets kommuner. Storstäder och glesbygdskommuner har höga kostnader per barn medan till exempel kommuner i gruppen förortskommuner har lägre kostnader. Detta gäller speciellt i förskolan. Orsakerna till de stora kostnadsskillnaderna är inte helt självklara. Skillnaderna kan ha sin förklaring i ekonomiska, sociala, demografiska eller andra strukturella förhållanden. Storstädernas höga kostnader brukar ofta hänföras till höga lokalhyror och en högre andel barn i behov av särskilt stöd. 5.2 Det offentliga skolväsendet för barn och ungdom 5.2.1 Förskoleklassen Sammanfattande slutsatser De integrationsmål som gäller pedagogiskt utvecklings- och förnyelsearbete och som var ett av huvudsyftena med förskoleklassens införande, är fortfarande både giltiga och viktiga. Bättre förutsättningar behövs för att integrationsreformen skall kunna utvecklas i den riktning som det var tänkt. Enligt enkätundersökningar har föräldrar dock en positiv syn på förskoleklassen och integrerad verksamhet. Antalet barn som var inskrivna i förskoleklass ökade något mellan läsåren 2000/01 och 2001/02. Ökningen kan förklaras med de ökande födelsetalen. Andelen av sexåringarna som återfinns i förskoleklassen uppgår till 93 procent, vilket är oförändrat jämfört med föregående läsår. Nationella mål Den 1 augusti 1998 trädde den reviderade versionen av grundskolans läroplan (Lpo 94) i kraft. Ett av syftena med omarbetningen var att anpassa läroplanen till förskoleklassen och fritidshemmet. Förskoleklassen syftar till att ge alla sexåringar likvärdiga förutsättningar inför den obligatoriska skolstarten i grundskolan vid sju års ålder. Ett viktigt mål är att förskolan, skolan och fritidshemmet skall knytas närmare varandra och att verksamheterna skall utvecklas i mötet mellan olika pedagogiska traditioner. Enligt skollagen (1985:1100) skall utbildningen i förskoleklassen stimulera varje barns utveckling och lärande samt ligga till grund för fortsatt skolgång. Kommunerna är skyldiga att anordna förskoleklass men deltagandet är frivilligt för barnen. Verksamheten skall vara avgiftsfri och omfatta minst 525 timmar om året. Måluppfyllelse och kvalitet Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att följa utvecklingen i kommunerna vad gäller integrationen mellan förskoleklassen, grundskola och fritidshem under en treårsperiod, med början läsåret 1998/99. Skolverket har årligen lämnat delrapporteringar av uppdraget och i juni 2001 kom slutrapporten Att bygga en ny skolform för 6-åringarna (rapport 201). I rapporten pekar Skolverket på bristande förutsättningar för genomförandet av reformen såväl i hela styrkedjan som i verksamheterna. Flera av bristerna beror enligt rapporten på svårigheter med att följa och genomföra läroplanens mål och riktlinjer och andra statliga dokument som beskriver integrationsreformens intentioner. Skolverket lyfter emellertid fram positiva utvecklingstendenser och reformens möjligheter. Även föräldrar har en positiv syn på förskoleklassen och integrerad verksamhet. Kunskapen om integrationsreformens avsikter och engagemanget i frågan är i dag större än för tre år sedan. Det förekommer strävanden i reformens riktning och ett intensivt utvecklingsarbete på flera håll, liksom en ökande grad av temaarbete, lek och utforskande arbetssätt. Efter det tredje året av studier kvarstår dock Skolverkets bild av att förskoleklasserna framför allt riktas mot traditionell skolverksamhet genom en fokusering på uppdelade arbetspass och raster istället för en utveckling i reformens anda. Man skulle i stället ha kunnat förvänta sig en större förekomst av nya synsätt och arbetsformer med inriktning på lek, skapande och experimenterande. Skolinriktningen är synbar också i den fysiska miljön där verksamheten bedrivs, nämligen det traditionella klassrummet. Detta är inte anpassat till sexåringars rörelsebehov och inte heller till den inriktning mot lek och skapande arbete som barn i förskoleklasserna behöver. Studien visar att en förutsättning för ett lyckosamt integreringsarbete är förekomsten av formella och informella mötesplatser samt tid för gemensam planering i skolorna. Många anser att det största problemet för integrationsprocessen är bristen på tid för kontinuerliga pedagogiska samtal kollegor emellan och mellan skolledning och personal. På flera håll konstateras brister gällande framväxten av ett gemensamt synsätt i kommunala nämnder, förvaltning och de enskilda skolorna beträffande integrationsarbetet. Kostnader och prestationer Läsåret 2001/02 gick 99 013 barn i förskoleklassen, vilket är en minskning med 8 procent jämfört med föregående år. Andelen sexåringar i förskoleklassen uppgick till 93 procent av alla sexåringar, oförändrat jämfört med föregående år. Antalet årsarbetare minskade jämfört med föregående läsår. Personaltätheten mätt i antalet elever per årsarbetare var 8,2 jämfört med 7,8 året innan. Andelen högskoleutbildade anställda som arbetade med elever i förskoleklassen uppgick till 83 procent, vilket är ett oförändrat resultat jämfört med föregående läsår. Tabell 5.4 Antal barn och årsarbetare 1998/99-2001/02 Antal barn Antal årsarbetare per 100 elever Läsår Huvudman Antal barn Antal årsarbetare totalt Totalt Med högskole-utbildning 1998/99 113 910 8 444 - - 1999/00 112 251 8 969 8,0 6,8 2000/01 107 505 8 419 7,8 6,6 2001/02 99 615 8 136 8,2 6,8 därav Kommunal 93 809 7 640 8,1 6,9 Enskild 516 58 9,7 8,5 Fristående 5 069 421 8,5 5,7 Internationell 221 18 8,0 - Källa: Skolverket Skolverket beräknar kostnaden för förskoleklassen 2000 till totalt 3,7 miljarder kronor, vilket är en ökning sedan föregående år. 96 procent av verksamheten bedrevs i kommunal regi. Genomsnittskostnaden per barn uppgick där till 34 600 kronor. Kostnaden per barn varierade kraftigt mellan olika kommuner och kommungrupper. Kostnaden per barn var högst i glesbygdskommuner (43 000 kr) och lägst i industrikommuner (31 200 kr). Den genomsnittligt största kostnaden (68%) utgjordes av personalkostnader. Det finns dock anledning att tolka kostnadsuppgifterna för förskoleklassen med viss försiktighet, eftersom det fortfarande förekommer problem med att exempelvis särredovisa lokalkostnader mellan olika verksamheter. 5.2.2 Grundskolan Sammanfattande slutsatser Andelen behöriga till gymnasieskolans nationella program av det totala antalet elever som avslutade år 9 våren 2001 är i stort sett oförändrad jämfört med året innan. Däremot har andelen elever som inte uppnått målen i ett eller flera ämnen ökat något från 24,3 till 25,7 procent. Pojkar med utländsk bakgrund har ökat sitt genomsnittliga meritvärde, även om de fortfarande släpar efter i jämförelse med andra elevgrupper. Skolverkets stora attitydundersökning visar att de flesta elever trivs och känner sig trygga i skolan men att allt fler elever i såväl grundskolan som gymnasieskolan också känner sig allt mer stressade. Antalet elever i fristående skolor under läsåret 2001/02 ökade med 9 580 elever, vilket innebär att 4,9 procent av alla grundskoleelever undervisades i fristående skolor. Antalet fristående skolor ökade också med 57 skolor jämfört med föregående läsår. Nationella mål Utbildningen i grundskolan skall syfta till att ge eleverna de kunskaper och färdigheter och den utbildning i övrigt som de behöver för att delta i samhällslivet. Den utgör också basen för fortsatt utbildning i gymnasieskolan. Kommunen har enligt skollagen (1985:1100) skyldighet att anordna utbildning i grundskolan för alla elever som har skolplikt och som inte skall gå i särskolan eller specialskolan. En elev har dock rätt att fullfölja sin skolplikt vid en fristående skola som godkänts för ändamålet. De mål som styr grundskolan finns fastställda i skollagen läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94) och kursplaner för grundskolan (SKOLFS 2000:165). Av skollagen framgår att utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedborgare. I utbildningen skall hänsyn tas till elever i behov av särskilt stöd. I läroplanen finns skolans värdegrund och uppdrag samt mål och inriktning på en rad olika områden, som t.ex. kunskaper samt normer och värden. Målen är av två olika slag, dels de mål som skolan skall sträva mot, dels de mål som skolan ansvarar för att alla elever ges möjlighet att uppnå. I kursplanerna anges för varje ämne mål att sträva mot och vilka mål eleven skall ha uppnått efter det femte respektive det nionde skolåret. Ansvaret för att skolans arbete bedrivs i riktning mot målen vilar på såväl skolhuvudmannen och rektorn, som skolans övriga personal. De reviderade kursplaner, som började gälla den 1 juli 2000, har en tydligare koppling till kunskapsmål och värdegrund i läroplanen. Kontinuiteten i grundskolans kursplaner har förstärkts. Måluppfyllelse och kvalitet Grundskoleelevers kunskaper Det mål- och kunskapsrelaterade betygssystemet tillämpas från och med avgångsåret 1998 för elever som får slutbetyg i år 9. Betygsskalan omfattar tre steg; Godkänd, Väl godkänd och Mycket väl godkänd. Betyget Godkänd motsvaras för varje ämne av de mål som formuleras i kursplanerna. Elever som inte uppnår målen ges inte slutbetyg. Skolverket har utformat kriterier centralt för nivåerna Väl godkänd och Mycket väl godkänd. För att vara behörig att söka till ett nationellt gymnasieprogram krävs minst betyget Godkänd i ämnena svenska/ svenska som andraspråk, engelska och matematik. Grundskolans läroplan, kursplaner och betygssystem gör att resultaten blir synliga i förhållande till målen. Tabell 5.5 Betyg i år 9 läsåren 1997/98 - 2000/01 Totalt antal elever Läsår Totalt antal elever som avslutat år 9 Andel som är behöriga till gymnasieskolan Andel som ej nått målen i ett eller flera ämnen 1997/1998 97 258 91,4 20,4 1998/1999 96 647 90,3 22,7 1999/2000 99 957 89,4 24,3 2000/2001 104 762 89,2 25,7 Källa: Skolverkets rapport 212, Barnomsorg och skola i siffror 2002 del 1. Andelen behöriga till gymnasieskolan av det totala antalet elever som avslutat år 9 våren 2001 är i stort sett oförändrad jämfört med året innan vid 89,2 procent. Resultaten gällande andelen elever som inte uppnått målen i ett eller flera ämnen visar en försämring, 25,7 procent jämfört med 24,3 procent våren 2000. Det förefaller som om variationen mellan skolorna har ökat. Försämringen är lite mindre för elever med utländsk bakgrund än för elever med svensk bakgrund. Den genomsnittliga betygsnivån - meritvärdet - är också oförändrad vid 202,9. Meritvärdet utgörs av summan av betygsvärdena för elevens 16 bästa betyg. Betygsvärdet för Godkänd beräknas till 10, Väl Godkänd 15 och Mycket väl godkänd 20. Det högsta möjliga meritvärdet är således 320. Skillnaden i meritvärde mellan kommunala och fristående skolor har ökat något. Värdet är även i år högre för fristående skolor än för kommunala skolor (228,0 gentemot 202,2). En positiv tendens utgörs av att pojkar med utländsk bakgrund har ökat sitt genomsnittliga meritvärde. Fortfarande har dock flickor med svensk bakgrund högst meritvärde. Därefter placerar sig i nämnd ordning flickor med utländsk bakgrund, pojkar med svensk bakgrund och pojkar med utländsk bakgrund. Ämnesprov i år 9 Ämnesproven i svenska/svenska som andraspråk, matematik och engelska för skolår 9 är obligatoriska och ingår i det nationella provsystemet. Proven skall bidra till att öka likvärdigheten i betygsättningen över landet. Resultaten från ämnesproven ger även en nationell bild av kunskapsläget hos elever i slutet av grundskolan och utgör därmed ett mått på måluppfyllelsen i den svenska skolan. I Skolverkets rapport Ämnesproven skolår 9 - 2001 redovisas provresultaten för 2001 baserat på insamlat material från ett urval av 150 skolor i landet. Resultaten för 2001 års ämnesprov liknar i stort sett föregående års provresultat. I svenska/svenska som andraspråk har 96 procent av eleverna uppnått målen och därigenom erhållit något av betygen Godkänd, Väl Godkänd eller Mycket väl godkänd. Även för ämnesprovet i engelska är andelen elever som nått målen 96 procent, medan en lägre andel, 87 procent, uppnått målen för ämnesprovet i matematik. Andelen elever som fått de högre betygen (VG och MVG) varierar mycket mellan ämnena. I engelska har 58 procent av eleverna fått de högre betygen, i svenska/svenska som andraspråk 47 procent och i matematik 36 procent. Det finns vidare både positiva och negativa tendenser i Skolverkets rapport. Av eleverna som har inrapporterat resultat från samtliga tre prov har 85 procent uppnått målen, vilket är en ökning jämfört med fjolårets resultat. Samtidigt har andelen elever som inte uppnått målen i något av de tre ämnesproven ökat något. Vid tidigare undersökningar av bortfall har det visat sig att en mindre del berodde på att rektor eller lärare inte ansåg att det var lämpligt för en elev att genomföra proven. En analys av bortfallet och anledningarna till detta har dock inte genomförts för 2001. Måluppfyllelse I maj 2001 redovisades Skolverkets slutrapport Utan fullständiga betyg - varför når inte alla elever målen (rapport 202) för Utbildningsdepartementet. Rapporten sökte utröna orsakerna till att elever lämnar såväl grundskolan som gymnasieskolan utan fullständiga betyg. I uppdraget till Skolverket ingick också att särskilt uppmärksamma elever med utländsk bakgrund och elever med funktionshinder, samt att observera huvudmännens insatser för att öka andelen elever som lämnar skolan med fullständiga betyg. Skolverket har valt att redovisa resultaten av studien med utgångspunkt från de tre övergripande kategorierna process-, individ- och systemrelaterade faktorer. De processrelaterade faktorerna handlar främst om funktioner inom skolan som de berörda själva kan vara med och påverka. Här ser man bl.a. brister i relationer mellan skolans personal, elever och föräldrar, samt i arbetssätt och kompetensutveckling av lärare. När det gäller individrelaterade faktorer, som är svårare för skolans personal att påverka, pekar studien på att elevens sociala situation är av betydelse. Föräldrarnas utbildningsbakgrund har exempelvis visat sig ha betydelse för barnets studieresultat. Beträffande elever med utländsk bakgrund har, förutom det ovan nämnda, begränsad vistelsetid i landet och bristfällig skolgång sedan tidigare betydelse för studieresultaten. De systemrelaterade faktorerna som exempelvis innefattar betygssystemet och de nationella styrdokumentens krav, har inte i någon större utsträckning angetts som orsaker till att elever avslutar sina studier utan fullständiga betyg. Behovet av insatser i form av förändringar på denna nivå har inte heller lyfts fram i någon högre grad. Internationella jämförelser En stor internationell undersökning från OECD - PISA - som presenterades i november 2001 visar att svenska femtonåringar presterar över OECD:s genomsnitt i läsförståelse, matematiskt och naturvetenskapligt kunnande. 32 länder deltog i undersökningen där man studerat effekterna av ländernas satsningar på det obligatoriska skolväsendet. Undersökningen genomförs vart tredje år och fördjupar sig i ett område per gång. Den här gången sattes läsförståelse i fokus. Både läsförmåga och attityder till läsning har undersökts. För Sverige deltog ett urval (4 416 stycken) av landets alla femtonåringar. Resultaten från PISA visar att Sverige tillhör de sex länder som har lägst total resultatvariation, vilket innebär relativt kort avstånd mellan de bäst och sämst presterande. Vidare har Sverige den näst lägsta variationen mellan skolor vad gäller elevprestationer. Analyser visar också att den sociala bakgrunden i lägre grad påverkar svenska elevers resultat jämfört med OECD-genomsnittet. I Sverige, liksom i de flesta icke-engelskspråkiga länder, har elever med utländsk bakgrund ett mycket lägre genomsnittsresultat än elever med inhemsk bakgrund. Skillnaden mellan elevgrupperna kvarstår också när man tar hänsyn till elevernas sociala bakgrund. I Sverige är den kvarvarande skillnaden större än OECD-genomsnittet. Även mellan flickor och pojkar finns resultatskillnader. Sverige tillhör den tredjedel av länder där resultatskillnaderna är som störst i läsförståelse mellan pojkar och flickor, till flickornas fördel. Den största skillnaden finns i uppgifter som kräver reflektion och bedömning. Kvalitetsredovisningar Förordningen (1997:702) om kvalitetsredovisningar inom skolväsendet trädde i kraft den 1 november 1997. Enligt förordningen är kommunerna skyldiga att årligen lämna skriftliga kvalitetsredovisningar till Skolverket. Kvalitetsredovisningarna utgör en del av mål- och resultatstyrningssystemet för det offentliga skolväsendet. Redovisningarna syftar i första hand till att ge ett förbättrat underlag för verksamhetsutveckling i vid bemärkelse men kan också ge den enskilde möjlighet att bilda sig en uppfattning om verksamhetens kvalitet samt ge underlag för politiska beslut. Inledningsvis hade förordningen svårt att få genomslag i kommuner och skolor. Först sedan Skolverket 1999 givit ut allmänna råd om kvalitetsredovisning samt satt in stödjande insatser började arbetet på allvar att komma igång. Den 1 april 2000 hade drygt hälften (152 stycken) av landets 289 kommuner upprättat kvalitetsredovisningar för 1999. Av dessa bedömdes 76 stycken motsvara förordningens krav. Stora kommuner lämnade in kvalitetsredovisningar i större utsträckning än små kommuner. Generellt sett var informationen i redovisningarna mer av uppföljande än utvärderande och analyserande karaktär. Enligt Skolverket har drygt 70 procent (207 stycken) av kommunerna upprättat kvalitetsredovisningar för 2000, vilket är en förbättring med ca 36 procent jämfört med föregående år. Fortfarande har dock 82 kommuner inte lämnat någon redovisning och därmed inte uppfyllt kraven i förordningen. Av kvalitetsredovisningarna för 2000 svarade ca 67 procent upp mot förordningens krav, vilket även det är en avsevärd förbättring. Skolans arbetsmiljö För skolans arbetsmiljö gäller samma regler som för andra arbetsplatser. I arbetsmiljölagen finns bestämmelser för hur arbetsmiljön bör vara utformad. Det huvudsakliga ansvaret vilar på arbetsgivaren. För kommunala skolor innebär detta rektor och kommunen. I skollag och läroplaner slås fast att verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Ingen i skolan skall utsättas för mobbning och tendenser till trakasserier skall aktivt bekämpas. Skolverkets stora attitydundersökning i grund- och gymnasieskolan, som presenterades i april 2001, visar att många elever känner sig stressade i skolan. 35 procent säger att de ofta eller alltid är stressade. I 1997 års undersökning kände sig 25 procent stressade. Fler flickor än pojkar säger att de ofta känner sig stressade. Undersökningen visar att 94 procent eleverna känner sig trygga i sin skola. Samtidigt säger fyra procent att de känner sig mobbade eller trakasserade av andra elever. Motsvarande andel 1997 var två procent. Sex procent uppger också att de känner sig mobbade eller trakasserade av någon lärare, motsvarande andel 1997 var fyra procent. Trots detta har andelen elever som uppger att de i förtroende kan vända sig till sina lärare om de får problem i skolan ökat betydligt jämfört med tidigare undersökningar. En större andel elever säger att de trivs med sina lärare, 84 procent jämfört med 80 procent 1997. 85 procent av eleverna säger också att de trivs i sin skola. Bland lärarna uppger 95 procent att de trivs med eleverna. Två tredjedelar trivs med skolledningen men bara en fjärdedel säger att de är nöjda med ledningens pedagogiska ledarskap. 15 procent av lärarna säger att de blivit utsatta för våld, hot och trakasserier från eleverna det senaste året medan 4 procent säger att de blivit utsatta av annan personal på skolan. Datorer i skolan Antalet datorer i skolan ökar, visar en kartläggning som Skolverket presenterade i oktober 2001 (rapport 208). Antalet datorer för lärarbruk har stigit med 84 procent i kommunal grundskola och antalet lärare per dator är nu tre jämfört med sex 1999. Den kraftiga ökningen i grundskolan har ett klart samband med den nationella satsning som Delegationen för IT i skolan (ITiS) genomför och som bl.a. innebär att ca 70 000 lärare (grundskollärare, gymnasielärare, lärare vid den kommunala vuxenutbildningen samt från och med 2002 lärare vid folkhögskolor) ges kompetensutveckling inom IT. Lärarna får även tillgång till en egen dator. I såväl kommunala som fristående grundskolor delar åtta elever på en dator, jämfört med tio elever 1999 och 13 elever 1997. Kostnader och prestationer Antal elever och lärare Det totala antalet elever i grundskolan har ökat under hela 1990-talet, och uppgick under läsåret 2001/02 till 1 059 122 elever. Ökningen förväntas fortsätta de närmast kommande åren, dock i minskande takt. Tabell 5.6 Antal elever och lärare läsåren 1996/97 - 2001/02 Läsår Elever i grundskolan Antal lärare omräknat till heltidstjänster Lärare per 100 elever 1996/1997 958 972 73 666 7,7 1997/1998 984 171 74 257 7,5 1998/1999 1 010 227 76 359 7,6 1999/2000 1 034 881 78 391 7,6 2000/2001 1 051 929 80 206 7,6 2001/2002 1 059 122 82 330 7,8 Källa: Skolverket Antalet tjänstgörande lärare omräknat till heltidstjänster ökade med 2,6 procent jämfört med föregående läsår och uppgick under läsåret 2001/02 till totalt ca 82 000 anställda. Lärartätheten, beräknad som antalet lärare per 100 elever uppgick läsåret 2001/02 till 7,8 vilket är en förbättring i jämförelse med föregående läsår. Av de tjänstgörande lärarna hade 82 procent pedagogisk utbildning, vilket är oförändrat jämfört med föregående läsår. I de fristående skolorna var andelen lägre. 68 procent av samtliga tjänstgörande lärare hade pedagogisk utbildning. Andelen kvinnliga lärare av samtliga tjänstgörande lärare uppgick läsåret 2001/02 till 73,3 procent. I de kommunala skolorna varierade lärartätheten från 10,5 till 6,5 lärare per 100 elever. Lärartätheten är generellt sett störst i glesbygdskommuner. Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2001 att ett särskilt statsbidrag för att öka personaltätheten i skola och fritidshem skulle införas. Det första bidraget betalades ut höstterminen 2001. För läsåret 2001/02 avsätts totalt en miljard kronor och därefter ökar bidraget med en miljard kronor per läsår till dess att nivån fem miljarder är nådd. Efter det skall resurserna infogas i det generella statsbidraget till kommunerna. Fristående skolor Enligt skollagen får skolplikt fullgöras i en fristående skola om skolan fått Skolverkets godkännande. Skolplikt får även fullgöras vid internationell skola eller vid riksinternatskola. Antalet grundskoleelever som läsåret 2001/02 fick sin undervisning i fristående skolor var 51 100, vilket är en ökning med 9 580 elever jämfört med föregående läsår. Detta innebär att 4,9 procent av alla grundskoleelever undervisades i fristående skolor. Lärartätheten i de fristående skolorna var 7,5. På grundskolenivå fanns det läsåret 2001/02 475 friskolor, en ökning med 57 skolor jämfört med läsåret innan. Vidare fanns det sju internationella skolor och tre riksinternat. Elevantalet i dessa typer av skolor har i stort sett varit oförändrad under de senaste åren. Det fanns 177 skolor med allmän inriktning och ungefär lika många inom gruppen med speciell pedagogik, som exempelvis Montessori och Waldorf (16 400 elever). Skolor med en allmän inriktning har därmed ökat snabbare än skolor med speciell pedagogik. Den tredje största gruppen var skolor med konfessionell inriktning, som bestod av 63 skolor med tillsammans 5 900 elever. Fristående skolor fanns under höstterminen 2001 etablerade i alla län i landet och i 146 av de 289 kommunerna. Skolorna är dock ojämnt fördelade. I kommuner med färre än 30 000 invånare finns det förhållandevis få fristående alternativ. Koncentrationen är särskilt stor i landets tre storstäder med kranskommuner. Högst andel grundskoleelever i fristående skolor hade Täby kommun med 22,2 procent. De flesta fristående skolor var små. I medeltal hade de 108 elever per skola. Hösten 2001 har ytterligare 57 fristående skolor startat sin verksamhet. Tidigare erfarenheter visar att hälften av de skolor som fått tillstånd också kommer igång samma år, vilket gör att höstens andel utgör en minskning jämfört med föregående läsår. Kostnader Den totala kostnaden för grundskolan uppgick 2000 till 59,7 miljarder kronor, inklusive hemkommunens kostnad för skolskjuts och nystartade fristående grundskolor, enligt Skolverkets rapport Beskrivande data om barnomsorg, skola och vuxenutbildning 2001 (rapport 206). Detta innebär en ökning med 2,8 miljarder kronor i fasta priser (KPI). Av den totala kostnaden utgjorde 96 procent kostnader för kommunala grundskolor medan drygt tre procent avsåg kostnader för fristående skolor. Resterande del, eller knappt 0,5 procent, utgjordes av kostnader för riksinternatskolor, internationella skolor samt sameskolan. Den totala genomsnittskostnaden per elev uppgick i den kommunala grundskolan till 57 000 kr, vilket är en ökning med tre procent i fasta priser jämfört med år 1999. Kostnaden per elev varierade dock relativt kraftigt mellan enskilda kommuner. Kommunernas genomsnittskostnad sträckte sig från 43 600 kronor till 77 600 kronor. 80 procent av kommunerna befann sig dock inom intervallet 48 200 och 62 200 kronor per elev. Diagram 5.3 Kostnad i kommunal grundskola, totalt och för några verksamheter, per kommungrupp, 2000 Kronor per elev Källa: Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001 I de fristående skolorna var den genomsnittliga kostnaden per elev 56 400 kronor. Här uppgår ökningen till sju procent jämfört med 1999. De fristående skolorna har i genomsnitt högre kostnader för undervisning, skolmåltider och läromedel/utrustning/skolbibliotek än de kommunala skolorna, medan genomsnittskostnaden är lägre för elevvård och lokaler. Diagram 5.4 Kostnadsutveckling i kommunal respektive fristående grundskola mellan 1993 och 2000 Kronor per elev (fasta priser) Källa: Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001 Vid en jämförelse över en längre tidsperiod, mellan 1991 och 2000, har kostnaden per elev i den kommunala grundskolan minskat med tre procent eller 1 600 kronor per elev (fasta priser). Denna utveckling beror framför allt på besparingar i undervisningen. Kostnaden för undervisning har minskat med åtta procent eller 2 400 kronor per elev under perioden. Detta beror i sin tur främst på att lärartätheten i grundskolan har minskat. År 2000 var antalet lärare per 100 elever 7,6 vilket kan jämföras med 9,4 lärare per 100 elever 1991. Undervisningskostnaden har dock ökat mellan 1997 och 2000. Det beror sannolikt på en högre lönenivå i sektorn eftersom lärartätheten var oförändrad mellan dessa år. Diagram 5.5 Förändring i kostnad per elev i kommunal grundskola, totalt och för några olika verksamheter 1991-2000 (Index där 1991=100, fasta priser) Källa: Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001 5.2.3 Gymnasieskolan Sammanfattande slutsatser Våren 2001 lämnade 79,2 procent av eleverna i år 3 gymnasieskolan med slutbetyg, en minskning med 3,5 procentenheter sedan läsåret 1999/2000. Av alla elever med slutbetyg hade 84,6 procent behörighet för universitets- och högskolestudier, en ökning sedan föregående läsår med 4,3 procentenheter. Störst var ökningen på programmen med yrkesämnen med i genomsnitt 6,7 procentenheter. Knappt 92 procent av alla elever gick på något av de 17 nationella programmen eller ett specialutformat program. Av eleverna i år 1 gick knappt 15 procent på det individuella programmet. Andelen elever i de fristående gymnasieskolorna har ökat och uppgick hösten 2001 till 5,7 procent. Nationella mål Utbildningen i gymnasieskolan skall enligt läroplanen för det frivilliga skolväsendet (Lpf 94) fördjupa och utveckla elevernas kunskaper som förberedelse för yrkesverksamhet och studier vid universitet och högskolor samt som förberedelse för vuxenlivet, som samhällsmedborgare och ansvariga för sina liv. Varje kommun är enligt skollagen (1985:1100) skyldig att erbjuda utbildning på nationella, specialutformade eller individuella program i gymnasieskolan för samtliga ungdomar som är bosatta i kommunen och som avslutat grundskoleutbildning eller motsvarande utbildning. Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller i en annan kommun eller ett landsting i enlighet med samverkansavtal. Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program. Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål. För varje kurs i gymnasieskolan finns en kursplan. Denna kompletterar läroplanen och anger målen för undervisningen i varje enskilt ämne. För varje nationellt program finns också nationellt fastställda programmål. Måluppfyllelse och kvalitet Andel ungdomar i gymnasieskolan Hösten 2001 gick 311 121 elever i gymnasieskolan. Antalet elever har ökat med 5 851 elever eller 1,9 procent sedan föregående läsår. 92,3 procent av eleverna går i kommunala gymnasieskolor. Andelen elever som går i gymnasieskola anordnad av landstinget utgör 1,7 procent av det totala antalet elever. Antalet elever i fristående skolor har ökat. Läsåret 2001/02 går 17 887 elever eller 5,7 procent i fristående gymnasieskolor. Fullföljda studier Våren 2001 lämnade 79,2 procent av eleverna i år 3 gymnasieskolan med slutbetyg. Detta är en minskning med 3,5 procentenheter sedan föregående läsår. Slutbetyg från ett nationellt eller specialutformat program utfärdas endast då eleven fått betyg i alla kurser som ingår i dennes studieväg och på projektarbete. Av de som gick i år 3 var andelen elever med slutbetyg högst på naturvetenskaps- och samhällsvetenskapsprogrammen med 89,8 respektive 83,2 procent, och lägst på fordons- och industriprogrammen med 64,9 respektive 67,6 procent. En bidragande orsak till att andelen elever som fått slutbetyg minskat är en ändring i gymnasieförordningen som trädde i kraft den 15 september 2000. Ändringen innebär att om läraren på grund av en elevs frånvaro saknar underlag för bedömning av elevens kunskaper skall betyg inte sättas. En följd av denna ändring är att elever med hög frånvaro på en kurs inte får betyg på kursen och därmed inget slutbetyg. Tidigare kunde elever i samma situation få betyget Icke godkänd. Av de elever som fick slutbetyg hade 84,6 procent grundläggande behörighet för universitets- och högskolestudier (vilket motsvarar 68 procent av samtliga elever i år 3). Detta innebär en ökning i förhållande till föregående år med 4,3 procentenheter. Den största ökningen noterades på programmen med yrkesämnen. På dessa ökade andelen elever med högskolebehörighet från 73,5 till 80,2 procent, dvs. med 6,7 procentenheter. Grundläggande behörighet till universitets- och högskolestudier har den som i slutbetyg från nationellt eller specialutformat program har lägst betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90 procent av de gymnasiepoäng som krävs för fullständigt program. Andelen elever med grundläggande behörighet är högst på naturvetenskaps- och hantverksprogrammen med 91,2 respektive 88,5 procent och lägst på handels- och administrations- respektive fordonsprogrammen med 71,1 respektive 73,6 procent. Stora variationer finns också mellan kommuner och mellan enskilda skolor. Mönstret går igen även för elever med utländsk bakgrund. Andelen i år 3 som fått slutbetyg minskade från 74,8 procent föregående läsår till 69,9 procent medan andelen med högskolebehörighet ökade från 69,6 till 75,0 procent. Andel elever som fortsatte sin utbildning i högskolan inom tre år efter avslutad utbildning i gymnasieskolan 1998 uppgick till 40 procent. Skolans arbetsmiljö I Skolverkets rapport Attityder till skolan 2000 (rapport 197) konstateras att en betydande ökning av andelen elever på gymnasieskolans program med yrkesämnen tycker att möjligheterna att få stöd är bra eller mycket bra. Det konstateras också att stressen ökat betydligt enligt eleverna i både grund- och gymnasieskolan sedan 1997, vilket också beskrivs i budgetpropositionen för 2002. Framförallt upplever kvinnliga elever på gymnasieskolans naturvetenskaps- och samhällsvetenskapsprogram att de är stressade. Två tredjedelar av dessa uppger att de alltid eller ofta känner sig stressade i skolan. Stressen är relaterad till för höga krav och att inte få arbeta i den takt som passar en själv som elev. När det gäller elever på naturvetenskaps- och samhällsvetenskapsprogrammen tyder resultaten på att elever som bryr sig om och engagerar sig mycket också i hög grad känner sig stressade. Datorer i skolan Skolverket har kartlagt skolans datoranvändning i kvantitativa termer. Studien Skolans datorer 2001 (rapport 208) visar att antalet undervisningsdatorer inom kommunernas och landstingens gymnasieskolor samt i de fristående skolorna har ökat sedan 1999 då den förra studien gjordes. Antalet elever per dator i kommunernas och landstingens gymnasieskolor har sjunkit något mellan 1999 och 2001 medan antalet elever per dator i fristående gymnasieskolor är oförändrat. Den kraftiga ökningen av antalet datorer i fristående gymnasieskolor motsvarar alltså helt det ökade elevantalet. Den nationella satsning som Delegationen för IT i skolan (ITiS) genomför, som nämnts i avsnitt 5.2.2 om grundskolan, har även omfattat gymnasieskolans personal. Enligt en europeisk studie, Basic Indicators on the Incorporation of ICT into European Education Systems (2000/01 Annual Report, Eurydice) är antalet elever per dator lägre i Danmark och Sverige än i övriga länder. I Luxemburg, Finland och Sverige är datorer som används i undervisande syfte i högre utsträckning anslutna till Internet än i t.ex. Danmark, Österrike och Storbritannien. Kvalitetsredovisningar - se avsnitt 5.2.2 om grundskolan. Kostnader och prestationer Elever och program Utbudet av nationella program varierat mellan kommunerna. Hösten 2001 fanns det 114 kommuner som hade minst tio program, medan 53 hade mellan ett och fem program. 32 kommuner anordnade enbart det individuella programmet. Vissa program erbjuds endast i ett fåtal kommuner som t.ex. livsmedelsprogrammet (31 kommuner) och energiprogrammet (47 kommuner). De vanligast förekommande programmen är samhällsvetenskapsprogrammet och naturvetenskapsprogrammet som finns representerade i ca 200 kommuner. Hösten 2001 gick 91,8 procent av alla elever i gymnasieskolan på något av de nationella programmen eller på ett specialutformat program, varav ca 43 procent gick på naturvetenskaps-, teknik- eller samhällsvetenskapsprogrammen. Antalet elever i år 1 på naturvetenskaps- programmet har minskat med 1 204 eller 7,7 procent sedan förra läsåret. Sammantaget går 17,4 procent av alla elever i år 1 på naturvetenskapsprogrammet eller teknikprogrammet. Sett till de nationella programmen är elever med utländsk bakgrund överrepresenterade på bl.a. handels- och administrationsprogrammet samt omvårdnadsprogrammet. Däremot är andelen elever med utländsk bakgrund lägre än genomsnittet på bl.a. naturbruks- och byggprogrammen. Hösten 2001 var 50,9 procent av eleverna i gymnasieskolan män och 49,1 procent kvinnor. På de nationella programmen varierar andelen kvinnor från 87,8 procent på omvårdnadsprogrammet till endast 1,6 procent på elprogrammet. På bygg-, el-, energi- och fordonsprogrammen var andelen kvinnor 4 procent eller lägre. Enbart 4 program, nämligen handels- och administrations-, hotell- och restaurang, medie- samt naturvetenskapsprogrammen hade en relativt jämn könsfördelning. Tabell 5.7 Elevutveckling läsåren 1996/97-2001/02 Gymnasie- Kommunala Landstings- Fristående Läsår skolan totalt skolor (%) kom. skolor (%) skolor m.m. (%) 1996/97 309 661 283 462 91 17 886 6 8 313 3 1997/98 312 936 286 576 92 16 781 5 9 579 3 1998/99 309 143 284 989 92 13 238 4 10 916 4 1999/00 305 579 286 629 94 5 017 2 13 818 5 2000/01 305 270 283 361 93 4 856 2 17 053 6 2001/02 311 121 287 093 92 5 163 2 17 887 6 Källa: Skolverket Kommunerna är skyldiga att erbjuda utbildning på individuella program till de elever som inte tagits in på ett nationellt program eller specialutformat program eller som avbrutit en påbörjad utbildning. Hösten 2001 fanns 22 750 elever på det individuella programmet, en ökning med drygt 1 300 elever från 2000. Dessa utgjorde 7,3 procent av det totala antalet elever i gymnasieskolan. 42,6 procent av eleverna var kvinnor och 35 procent av eleverna hade utländsk bakgrund, vilket kan jämföras med 16 procent för samtliga program. Ett mål för det individuella programmet är att stimulera till vidare studier på ett nationellt program. Cirka 28 procent av de 17 500 elever som gick i år 1 på ett individuellt program hösten 2000 gick på annat program hösten 2001. Fristående skolor Enligt Skolverkets lägesbedömning 2001 (rapport 211) har 48 nya fristående gymnasieskolor startat i landet hösten 2001 av de 114 som beviljats tillstånd. De flesta fristående gymnasieskolor finns i storstäder och i deras förortskommuner. Tolv respektive fjorton procent av dessa kommungruppers gymnasieelever går i fristående skolor. Motsvarande andel för glesbygdskommuner är drygt en procent. De fristående gymnasieskolornas sammantagna utbud av program är svåröverskådligt, eftersom de ofta väljer att profilera sig med specialutformade program. Hösten 2001 läste hela 36,6 procent av eleverna vid de fristående gymnasieskolorna på specialutformade program medan motsvarande andel inom den kommunala gymnasieskolan utgjorde 7,1 procent. I övrigt har de fristående skolorna som grupp ungefär samma fördelning av elever på såväl NV, SP och TE som de övriga nationella programmen. Detta speglar dock inte det utbud som varje enskild skola står för. Eftersom fristående gymnasieskolor generellt sett är mindre än kommunala måste de av organisatoriska och ekonomiska skäl ofta profilera sig ganska snävt vad gäller urval av program. Lärartillgång Antalet tjänstgörande lärare omräknat till heltidstjänster uppgick enligt Skolverket läsåret 2001/02 till 25 271, en ökning med 1 092 heltidstjänster sedan föregående läsår, varav 91,8 procent tjänstgjorde inom den kommunala gymnasieskolan. Andelen kvinnor uppgick till 48 procent. Andelen lärare med pedagogisk utbildning (omräknat till heltidstjänster) var enligt Skolverket 79 procent, vilket är samma andel som föregående läsår. Liksom tidigare år varierade andelen lärare utan lärarutbildning stort mellan kommunerna. Störst andel lärare utan pedagogisk utbildning hade glesbygdskommuner. Vid de fristående skolorna hade 54 procent av lärarna (omräknat till heltidstjänster) pedagogisk utbildning, vilket är en liten ökning sedan föregående år. Kostnader Den totala kostnaden för gymnasieskolan 2000 uppgick till 22,4 miljarder kronor (inkl. hemkommunens kostnad för skolskjuts och reseersättningar), enligt Skolverkets rapport Beskrivande data om barnomsorg, skola och vuxenutbildning 2001 (rapport 206). Detta motsvarar 74 100 kronor per elev. 93 procent utgjordes av kostnader för den kommunala gymnasieskolan. Kostnader för landstingens gymnasieutbildningar utgjorde drygt tre procent. Fristående skolor, riksinternatskolor och internationella skolor utgjorde cirka fyra procent av den totala kostnaden. Diagram 5.6 Kostnad per elev i olika huvudmäns gymnasieskola 2000 Kronor per elev Källa: Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001 Kostnaden för den kommunala gymnasieskolan var 20,7 miljarder kronor 2000 (inkl. kostnad för skolskjuts), vilket motsvarar 72 900 kronor per elev. Jämfört med 1999 ökade kostnaderna per elev i den kommunala gymnasieskolan med 1,5 procent i fasta priser (KPI). Om man ser hur resurserna till den kommunala gymnasieskolan har förändrats under perioden 1991 till 2000, kan man konstatera att totalkostnaden per elev minskade kraftigt mellan 1992 och 1993 (-7 procent i fasta priser). Därefter har kostnaden per gymnasieelev ökat årligen för att 2000 vara betydligt högre än kostnaden 1991 (+13 procent i fasta priser). Den största kostnadsposten i gymnasieskolan är undervisningskost-naden, som utgör drygt 40 procent av den totala kostnaden. Mellan 1999 och 2000 har antalet lärare per 100 elever ökat med 0,2 samtidigt som lönekostnaden stigit med 1,2 procent. Det är alltså framförallt löneutvecklingen som förklarar den ökade undervisningskostnaden. Lokalkostnaden utgör närmare 22 procent av den totala kostnaden per elev. Under perioden 1991 till 2000 har lokalkostnaden ökat med drygt nio procent. Mellan 1999 och 2000 har dock lokalkostnaden minskat med cirka tre procent. Lokalkostnaden varierar mycket mellan olika kommuner. Storstäderna har den högsta genomsnittliga lokalkostnaden per elev, medan landsbygdskommunerna har den lägsta. Diagram 5.7 Förändring av kostnad per elev i kommunal gymnasieskola, totalt och för några olika verksamheter 1991-2000 (Index där 1991=100, fasta priser, KPI) Källa: Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001 Den totala kostnaden för de fristående skolorna på gymnasienivå var drygt 893 miljoner kronor. Kostnaden per elev var 75 700 kronor. Motsvarande kostnad per elev i kommunal gymnasieskola (exkl. skolskjutsar och elevhem) uppgick till cirka 70 150 kronor 2000, dvs. en något lägre kostnad per elev än genomsnittet i fristående skolor med nationella program. De fristående gymnasieskolorna har en högre kostnad för undervisning än kommunala gymnasieskolor. Lärartätheten i de fristående skolorna är dock lägre än i de kommunala skolorna, vilket kan tyda på en förhållandevis hög lönenivå i de fristående skolorna. Även kostnaderna för läromedel respektive skolmåltider är högre i de fristående skolorna. Diagram 5.8 Kostnad per elev och gymnasieprogram 2000 Kronor Källa: Skolverket Variationen i kostnad per elev mellan olika program är stor. Samhällsvetenskapsprogrammet har den lägsta genomsnittskostnaden på 54 200 kronor per elev. Förhållandevis låga kostnader per elev har också naturvetenskapsprogrammet, handels- och administrationsprogrammet samt barn- och fritidsprogrammet. Den dyraste utbildningen i kommunal regi är naturbruksprogrammet som i genomsnitt kostar 133 600 kronor per elev. Även fordonsprogrammet, industriprogrammet, byggprogrammet, energiprogrammet samt livsmedelsprogrammet är förhållandevis dyra att anordna. De olika programmens kostnader hänger till viss del ihop med skilda lokal- och utbildningsbehov. Utrustning och läromedel kostar t.ex. mindre på samhällsvetenskapsprogrammet där lokalkostnaderna också är lägre. De program som har lägst kostnad per elev är också de som har det största antalet elever medan de program som har högst kostnad har ett färre antal elever. Kommuner med många elever som avser att läsa vidare på universitet eller högskola kan därför sägas ha en gynnsammare kostnadsbild än de kommuner som har fler yrkesinriktade elever, vilket dock det kommunala utjämningssystemet tar hänsyn till. 5.2.4 Särskolan Sammanfattande slutsatser Antalet elever i särskolan fortsätter att öka. Läsåret 2001/02 var det totala antalet inskrivna elever 19 766, vilket är en ökning med 6,1 procent jämfört med föregående läsår. Skolverkets utvärderingar visar på brister i kvaliteten i särskolan. En majoritet av berörda elever och föräldrar är dock nöjda. Nationella mål Särskolan består av den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan. Den obligatoriska särskolan består i sin tur av grundsärskolan och träningsskolan. Eleverna i gymnasiesärskolan erbjuds utbildning på nationella, specialutformade och individuella program. Utbildningen i särskolan syftar till att ge utvecklingsstörda barn och ungdomar en till varje elevs förutsättningar anpassad utbildning som så långt det är möjligt motsvarar den som ges i grundskolan och gymnasieskolan. För den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan gäller samma läroplaner som för grundskolan respektive gymnasieskolan, dvs. 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94) och 1994 års läroplan för de frivilliga skolformerna (Lpf 94). Den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan har även kursplaner som är anpassade till respektive skolform och till de olika behov som skolan skall kunna tillgodose för var och en av särskolans elever. Måluppfyllelse och kvalitet När det gäller särskolan är det förenat med vissa svårigheter att använda betyg som mått på måluppfyllelse. I träningsskolan ges inga betyg och i grundsärskolan ges betyg endast på elevens eller vårdnadshavarens begäran. Då målen i grundsärskolan är satta utifrån elevens förutsättningar speglar betyget inte heller någon generell kunskapsnivå utan snarare elevens utveckling utifrån dennes förutsättningar. Någon nationell statistik över betyg i särskolan finns heller inte. Elevers möjlighet att nå målen är i hög grad kopplad till utbildningens kvalitet. I Skolverkets rapport Kvalitet i särskolan - en fråga om värderingar uppges att kvaliteten i undervisningen kan relateras till i vilken utsträckning kommuner, skolor och lärare har strategier, planer och mål och därigenom en gemensam verksamhetsidé om hur undervisningen bör bedrivas. Skolverkets studie visar att rektorer och lärare upplever en bristande kommunal planering för särskolans organisering. Även undervisningen i särskolan saknar ibland tydlig planering. Kortsiktiga mål snarare än långsiktiga strategier styr undervisningen. Vidare uppges att särskolans verksamhet i vissa fall är mer omsorgsorienterad än kunskapsorienterad. Av Skolverkets rapport framgår också att hälften av lärarna som undervisar elever mottagna i särskolan saknar specialpedagogisk utbildning som är inriktad på de behov som finns bland elever med utvecklingsstörning. Överförandet av ansvaret för särskolan till kommunerna har också medfört att allt fler rektorer och lärare, som inte tidigare kommit i kontakt med särskolan, nu ansvarar för undervisningen av särskoleelever. Det är viktigt att framhålla att Skolverkets rapport också visar på en mer positiv bild av särskolan. En majoritet av vårdnadshavarna var nöjda med det stöd och den kunskap deras barn får i särskolan liksom bemötandet de själva och barnen får. Kostnader och prestationer Tabell 5.8 Antal elever och lärare läsåret 1997/98-2001/02 Antal elever Lärare heltid/100 Kalenderår Obligatoriska särskolan Gymnasie-särskolan Totalt elever i obligatorisk särskola 1997/98 10 710 4 322 15 032 26,4 1998/99 11 585 4 510 16 095 25,7 1999/00 12 469 4 773 17 242 25,1 2000/01 13 479 5 144 18 623 25,4 2001/02 14 261 5 534 19 795 25,3 Källa: Skolverket Av de drygt 14 200 eleverna i den obligatoriska särskolan läsåret 2001/02 är knappt 10 000 inskrivna i grundsärskolan och drygt 4 300 i träningsskolan. Omkring 22 procent av inskrivna elever i grundsärskolan var individ- eller gruppintegrerade i grundskolan. 2 238 av de drygt 5 500 eleverna i gymnasiesärskolan deltog i ett individuellt program. Övriga elever gick på ett nationellt eller specialutformat program. Som framgår av tabellen har det under senare år skett en markant ökning av andelen elever i särskolan. Skolverket uppger i sin rapport Hur särskild får man vara? en analys av elevökningen i särskolan att en orsak är att särskolan blivit mer synlig genom att den ofta finns i samma lokaler som grundskolan och gymnasieskolan och att personalen i större utsträckning än tidigare arbetar inom båda skolformerna. Enligt Skolverket har brist på resurser och kompetens i grundskolan, i kombination med det nya betygssystemet och det förändrade innehållet i kursplanen, gjort det svårare för grundskolan att klara av elever som befinner sig i en gråzon mellan grundskola och särskola. Många barn som befinner sig i denna gråzon och som tidigare bereddes plats i grundskolan tas nu in i särskolan. Skolverket uppger också att en ökad ambition att testa och diagnostisera barn som på något sätt avviker mot en allt snävare begåvningsnorm har medfört ett ökat tryck på särskolan att ta emot fler elever. Skolverket har på regeringens uppdrag utarbetat allmänna råd om utredning och beslut om mottagande i särskolan. Tabell 5.9 Hemkommunens kostnader 1996-2000 År Kostnader Mkr 1996 2 535 1997 2 724 1998 2 915 1999 3 355 2000 3 282 Källa: Skolverket 5.3 Kommunernas vuxenutbildning Det övergripande målet för vuxenutbildningen är att öka vuxnas kompetens samt utveckla infrastrukturen för vuxnas lärande. Syftet är att främja personlig utveckling, demokrati, jämställdhet mellan könen, ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt en rättvis fördelning. Riksdagen har i enlighet med förslagen i propositionen om vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (prop 2000/01:72 bet.2000/01:UbU15,rskr.2000/01:229) tagit beslut om en nationell strategi med syftet att förverkliga detta mål. Vuxenutbildningen skall stödja ett flexibelt och livslångt lärande och i ökad utsträckning tillgodose människors behov av lärande utifrån den enskilda personens önskemål, behov och förutsättningar. Modern teknik och pedagogik ger möjlighet till långtgående individualisering och geografisk spridning. Denna flexibilitet skall ge både kvinnor och män möjlighet att kombinera fortsatt lärande med yrkes- och privatliv. 5.3.1 Kommunal vuxenutbildning Sammanfattande slutsatser Kunskapslyftssatsningen har medfört en kraftig tillväxt av antalet utbildningsplatser och studerande. Mellan läsåren 1996/97 och 2000/01 har en fördubbling av antalet studerande skett. Läsåret 2000/01 deltog cirka 317 000 personer i kommunal vuxenutbildning. Jämfört med föregående år är det en minskning av antalet studerande med drygt 4 procent. Andelen studerande över 45 år har dock ökat. Särskilt stor har ökningen varit för personer över 55 år. Studerande inom gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning slutförde sina studier i högre grad än studerande inom grundläggande vuxenutbildning. Många studerande inom grundläggande vuxenutbildning har individuella mål med sina studier på en lägre nivå än vad som ger betyg vid kursens slut vilket kan förklara vissa av studieavbrotten. Av en utvärdering framgår bl.a. att kommuner, som i relation till folkmängden hade ett litet antal kursdeltagare i vuxenutbildningen höstterminen 1996, har satsat mer på kunskapslyftet än kommuner som redan innan kunskapslyftet startade hade en stor satsning på vuxenutbildning. Vidare visar utvärderingen att kommuner som hade en högre andel kortutbildade i befolkningen har ökat antalet kursdeltagare inom gymnasial komvux mer än kommuner med fler högutbildade. Andelen studerande med Mycket väl godkänd i betyg har ökat under läsåret 2000/01. Kvinnorna har i genomsnitt högre betyg än männen. Läsåret 2000/01 hade 10,3 procentenheter fler kvinnor än män betygen Väl godkänd och Mycket väl godkänd. Den kommunala vuxenutbildningen har utvecklats mot en ökad individualisering och flexibilitet och därmed också ökat möjligheterna för personlig måluppfyllelse. Nationella mål Målen för de olika skolformerna inom vuxenutbildningen anges i skollagen (1985:1100) och i läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94) samt i vissa fall i programmål och kursplaner. Den kommunala vuxenutbildningen (komvux) består av grundläggande och gymnasial vuxenutbildning samt påbyggnadsutbildning. Med de studerandes tidigare utbildning och livserfarenhet som utgångspunkt skall utbildningen fördjupa och utveckla de studerandes kunskaper som grund för yrkesverksamhet, fortsatta studier och för deltagande i samhällslivet. Grundläggande vuxenutbildning syftar till att ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande grundskolenivå som de behöver för att delta i samhälls- och arbetsliv och till att lägga en grund för fortsatta studier. Enligt skollagen är grundläggande vuxenutbildning en rättighet för vuxna över 20 år som saknar sådana färdigheter som normalt uppnås i grundskolan. Varje kommun är skyldig att aktivt verka för att nå dem som har rätt till grundläggande vuxenutbildning och motivera dem att delta. Gymnasial vuxenutbildning syftar till att erbjuda vuxna kunskaper och färdigheter på en nivå som motsvarar den som utbildning i gymnasieskolan skall ge. Varje kommun har skyldighet att informera om möjligheterna till gymnasial vuxenutbildning samt att verka för att vuxna deltar i sådan utbildning. Kommunerna skall sträva efter att utbildningen så långt det är möjligt svarar mot individens efterfrågan och behov. En person är behörig att delta i utbildningen från och med andra kalenderhalvåret personen fyller 20 år, eller efter avslutad gymnasieskola. Påbyggnadsutbildningar syftar till att ge vuxna utbildning som leder till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytt yrke. Kunskapslyftet är en satsning inom den kommunala vuxenutbildningen och folkhögskolan som inleddes den 1 juli 1997 och pågår till och med 2002. Målen är dels att bidra till ökad jämlikhet, jämställdhet och minskade utbildningsklyftor, dels att skapa ekonomisk tillväxt genom ökad tillgång på kvalificerad arbetskraft. Satsningen skall dessutom bidra till att utveckla och förnya vuxenutbildningen så att den bättre anpassas till de krav som individ, arbetsliv och samhälle ställer. Måluppfyllelse och kvalitet Av det totala antalet studerande vid kommunal vuxenutbildning var 46 procent registrerade hos Arbetsförmedlingen i samband med kursstart våren 2001. Sedan kunskapslyftet startade har den kommunala vuxenutbildningen utvecklats mot en ökad individualisering och en ökad flexibilitet och därmed också ökade möjligheter för personlig måluppfyllelse. Gymnasial vuxenutbildning inklusive kunskapslyftet Skolverket följer varje halvår upp och rapporterar om den kvantitativa utvecklingen av den gymnasiala vuxenutbildningen, inklusive kunskapslyftet. Rapporten för våren 2001 visar att under läsåren 1997/98 och 1998/99 avslutade 291 315 personer studier på gymnasial nivå. Rapporten visar att män i högre grad var arbetslösa eller deltog i en AMS-åtgärd och i lägre grad i sysselsättning jämfört med kvinnor efter avslutade studier. Studerande med högre utbildningsbakgrund återfanns i större utsträckning än andra i högskoleregistret och i Statistiska centralbyråns sysselsättningsregister. Våren 2001 var andelen studerande med tidigare högst tvåårig gymnasieutbildning 58 procent. Utbildningsbakgrunden hos de studerande skiljer sig mellan olika kommungrupper. I storstäder, större städer och förortskommuner genomfördes mellan 49 och 57 procent av studierna av studerande med högst tvåårig gymnasial utbildning, medan motsvarande andel i övriga kommungrupper låg mellan 59 och 66 procent. En rapport från Inregia AB, Hur har kunskapslyftet påverkat komvux?, som publicerades i juli 2001 visar att kommuner som hade ett lågt antal kursdeltagare i förhållande till folkmängden 1996 har satsat mer på kunskapslyftet än kommuner som redan innan kunskapslyftet startade hade ett högt antal studerande. Vidare visar rapporten att kommuner som hade en högre andel kortutbildade i befolkningen ökat antalet kursdeltagare inom gymnasial komvux mer än kommuner med fler högutbildade. Rapporten visar också att ju större andel av befolkningen i åldrarna 20-24 år en kommun har, desto större satsning görs på teoretiska ämnen. Kommuner där andelen kortutbildade var stor ökade sin satsning på yrkeskurser och högskoleförberedande ämnen. Sedan kunskapslyftet startade har andelen kursdeltagare som läser teoretiska ämnen minskat och andelen som läser yrkesinriktade ämnen ökat. Förändringen av ämnessammansättningen kan hänga samman med att kunskapslyftet har nått andra målgrupper än de som komvux traditionellt når. En studie gjord av Umeå universitet, Inflöde och varaktighet som arbetssökande efter avslutad utbildning -deltagare i kunskapslyftet och arbetsmarknadsutbildning, höstterminen 1997, som publicerades 2001 visar att studerande inom komvux jämfört med deltagare i arbetsmarknadsutbildning i lägre grad var arbetslösa efter studierna. Landstingens gymnasiala vuxenutbildning håller successivt på att föras över till kommunerna och omfattade våren 2001 mindre än en procent av verksamheten. Påbyggnadsutbildning När de nationella gymnasieprogrammen skapades i början av 1990-talet överfördes ett antal specialkurser inom gymnasieskolan till en särskild studieform som fått den samlade benämningen påbyggnadsutbildning. Läsåret 2000/01 anordnade 140 kommuner kurser inom påbyggnadsutbildning. Föregående läsår var motsvarande siffra 143 kommuner. Knappt 14 procent av kursdeltagarna läste datorkunskap som därmed var den populäraste kursen. Andelen män i påbyggnadsutbildning var knappt 50 procent. Studieresultat och studieavbrott Tabell 5.10 Kursdeltagare1 som slutfört, avbrutit eller fortsätter utbildningen. Procentuell andel Läsåret 1996/97 Läsåret 1997/98 Läsåret 1998/99 Läsåret 1999/2000 Läsåret 2000/01 Antal kursdeltagare totalt 1 214 347 1 757 767 1 958 255 1 702 118 1 604 404 Kursdeltagare som slutfört kurs Grundläggande vuxenutbildning 54 58 56 56 58 Gymnasial vuxenutbildning 77 78 79 78 76 Påbyggnadsutbildning 80 85 82 86 85 Kursdeltagare som avbrutit kurs Grundläggande vuxenutbildning 25 25 29 30 31 Gymnasial vuxenutbildning 16 15 15 16 16 Påbyggnadsutbildning 8 12 12 8 9 Kursdeltagare som fortsätter kurs inom Grundläggande vuxenutbildning 21 16 16 14 11 Gymnasial vuxenutbildning 6 7 6 7 8 Påbyggnadsutbildning 12 3 6 6 7 Källa: Skolverket 1Med kursdeltagare avses antalet personer som deltagit i varje kurs. En studerande kan således utgöra flera kursdeltagare. Observera att tabellen är korrigerad i jämförelse med skr 1999/2000:102. Det finns en fortsatt tendens att studerande inom grundläggande vuxenutbildning i högre utsträckning än studerande inom gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning avbryter sina kurser. Kursavbrott är emellertid inte bara negativa. Som kursavbrott räknas även när kursdeltagare byter till en annan kurs därför att de påbörjat en kurs på en för hög eller för låg nivå i förhållande till sina förkunskaper. Ytterligare en anledning till kursavbrott är att den studerande fått arbete. Andelen studieavbrott är större för män än för kvinnor. Studerande under 30 år hade en högre avbrottsfrekvens jämfört med studerande över 30 år. Detsamma gäller för studerande med okänd utbildningsbakgrund. Tabell 5.11 Betyg i slutförda kurser på gymnasial nivå Procentuell andel uppdelad på kön Icke godkänd Godkänd Väl godkänd Mycket väl godkänd TOTALT ANTAL1 1996/97 Män Kvinnor 10 6 43 39 35 40 13 15 227 322 447 569 1997/98 Män Kvinnor 10 6 41 37 34 41 15 17 319 240 664 306 1998/99 Män Kvinnor 10 6 38 34 35 41 17 20 351 861 779 831 1999/2000 Män Kvinnor 10 6 37 32 35 41 18 22 297 007 664 672 2000/01 Män Kvinnor 10 5 37 31 34 40 19 24 337 614 747 300 Källa: Skolverket 1Totalt antal kursdeltagare med målrelaterade betyg. Uppgift om betyg har inte rapporterats in för ca 19 procent av de studerande som slutfört kurs. Observera att tabellen är korrigerad i jämförelse med skr 1999/2000:102. Sedan läsåret 1994/95 har de studerande fått betyg enligt det målrelaterade systemet. Det kan dock fortfarande förekomma att vuxenstuderande som så önskar får betyg enligt äldre föreskrifter. Antalet studerande som uppnått betyget Mycket väl godkänd har under läsåret 2000/01 fortsatt att öka, något mer för kvinnorna än för männen. Däremot har antalet studerande som uppnått betyget Väl godkänd minskat, detta gäller både för kvinnor och för män. En liten minskning har också noterats för antalet kvinnor som fick betygen Icke godkänd och Godkänd. Kvinnorna har liksom i grund- och gymnasieskolan i genomsnitt högre betyg än männen. Läsåret 2000/01 hade 11 procentenheter fler kvinnor än män betygen Väl godkänd och Mycket väl godkänd. Lärartäthet och personalkompetens Tabell 5.12 Lärartäthet och personalkompetens i komvux läsåret 1996/97 - 2000/01 Antal lärare Läsåret 1996/97 Läsåret 1997/98 Läsåret 1998/99 Läsåret 1999/00 Läsåret 2000/01 Tjänstgörande 10 462 12 600 14 128 12 738 11 146 Omräknat till heltidstjänster 5 924 7 662 8 773 8 059 7 155 Med pedagogisk utbildning 85 % 80 % 74 % 76 % 73 % Källa: Skolverket Antalet lärare i komvux har minskat sedan läsåret 1998/99. En orsak till minskningen kan enligt Skolverket vara att kommunerna genomfört mindre verksamhet inom den gymnasiala vuxenutbildningen, inklusive kunskapslyftet, jämfört med läsåret 1998/99. Det finns en risk att de inrapporterade uppgifterna från externa utbildningsanordnare inte är kompletta. Andelen lärare med pedagogisk utbildning inom kommunal vuxenutbildning har efter en svag ökning läsåret 1999/2000 fortsatt att minska. En förklaring till minskningen kan vara den rådande bristen på utbildade lärare inom alla skolformer. Kostnader och prestationer Kostnader Den totala kostnaden för den kommunala vuxenutbildningen uppgick 2000 till 6,4 miljarder kronor, vilket är en minskning med cirka 3 procent jämfört med 1999. Av de 6,4 miljarderna utgjorde knappt 2 miljarder ersättningar till andra utbildningsanordnare, inklusive andra kommuner, än hemkommunen. Kommunernas genomsnittliga kostnad per studerande var 33 400 kronor, vilket är en ökning med drygt 5 procent jämfört med 1999. Genom det särskilt riktade stadsbidraget inom ramen för kunskapslyftet betalade regeringen ut 3,4 miljarder kronor till kommunerna under 2000. Staten har fördelat statsbidrag, motsvarande knappt 92 000 heltidsplatser för 2001. För platser därutöver utbetalas inget statsbidrag. Inom ramen för kunskapslyftet avsatte regeringen medel motsvarande högst 5 000 platser för grundläggande vuxenutbildning. Sådant stöd utbetalades under våren 2001 till 63 kommuner, vilket motsvarar 2 817 platser. För att få del av medlen skall kommunen först med egna medel finansiera en utökning om 10 procent som överstiger den av Skolverket tidigare fastställda basorganisationen. Prestationer Läsåret 2000/01 studerade knappt 6 procent av befolkningen i åldrarna 20-64 år i kommunal vuxenutbildning. Antalet studerande uppgick till 317 206 personer vilket innebär en minskning med 4,5 procent jämfört med föregående läsår. Minskningen kan vara en effekt av en bättre arbetsmarknad och av att kommunerna anpassat sin utbildningsvolymen till minskade statsbidrag. Jämfört med de två föregående läsåren har andelen ungdomar minskat något samtidigt som andelen studerande över 45 år ökat. Särskilt stor har ökningen varit för studerande över 55 år. För denna grupp har en ökning skett med drygt 42 procent. Tabell 5.13 Antal studerande1 i komvux på olika nivåer läsåret 1996/97-2000/01 Antal Läsåret 1996/97 Läsåret 1997/98 Läsåret 1998/99 Läsåret 1999/2000 Läsåret 2000/01 Grundläggande vuxenutbildning 47 422 48 643 45 633 42 273 37 318 Gymnasial vuxenutbildning 177 732 266 160 297 698 282 072 271 618 Påbyggnadsutbildning 11 974 8 519 7 539 7 719 8 270 Samtliga nivåer 237 128 323 322 350 870 332 064 317 206 Källa: Skolverket. 1Med studerande avses en fysisk person som deltar i en eller flera kurser. Observera att tabellen är korrigerad i jämförelse med skr. 1999/2000:102. Sedan 1996/97 har den gymnasiala vuxenutbildningen ökat med 53 procent. En förklaring till den stora ökningen är statens satsning på kunskapslyftet som startade hösten 1997. Grundläggande vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning har under samma period minskat med 21 respektive 31 procent. Antalet deltagare i påbyggnadsutbildning har dock ökat det senaste läsåret. Sammantaget har den kommunala vuxenutbildningen ökat med knappt 34 procent. Våren 2001 upphandlade kommunerna 28,4 procent av all utbildning hos andra utbildningsanordnare än kommuner och landsting, vilket var en ökning med 3 procentenheter jämfört med våren 2000. 5.3.2 Vuxenutbildning för utvecklingsstörda Sammanfattande slutsatser Andelen studerande i särvux läsåret 2000/01 var 4 335 personer. Under de senaste fem åren har antalet studerande ökat med drygt 11 procent. Majoriteten av deltagarna fanns på grundsärskolenivå. Antalet lärare har minskat något jämfört med tidigare år. Däremot har andelen lärare med specialpedagogisk utbildning ökat något. Kommunernas totala kostnad för särvux har ökat något jämfört med föregående läsår. Nationella mål Vuxenutbildning för utvecklingsstörda syftar till att erbjuda vuxna utvecklingsstörda kunskaper och färdigheter motsvarande dem som ungdomar kan få i den obligatoriska särskolan och på de nationella eller specialutformade programmen i gymnasiesärskolan. Kommunerna är sedan läsåret 1996/97 huvudmän för särvux och skall sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mot behov och efterfrågan samt informera om möjligheterna till särvux. Det finns inte någon rättighet för den enskilde att delta i särvux liknande den som finns för grundläggande vuxenutbildning. Måluppfyllelse och kvalitet Huvuddelen av verksamheten i särvux ligger på grundsärskole- och träningsskolnivå. Antalet studerande i särvux läsåret 2000/01 var 4 335. Detta är en ökning med 62 procent sedan läsåret 1992/93. Könsfördelningen bland de studerande är jämn. Personaltäthet och personalkompetens Antalet tjänstgörande lärare i särvux läsåret 2000/01 var 385, vilket är i stort sett oförändrat sedan föregående läsår. Av lärarna var det 87 procent som hade pedagogisk utbildning. Jämfört med föregående läsår var det en minskning med 3 procentenheter. Andelen lärare med specialpedagogisk utbildning ökade något jämfört med föregående läsår och var läsåret 2000/01 knappt 57 procent. Lärartätheten omräknat till heltidstjänster per 100 studerande var 5,3 läsåret 2000/01. Lärartätheten har varierat mellan 5 och 6 lärare per 100 studerande de senaste åren. Kostnader och prestationer Kommunernas totala kostnad för särvux uppgick kalenderåret 2000 till 109 miljoner kronor, en ökning från 1999 med knappt 2 procent. Kostnaden per studerande uppgick till 25 700 kronor, vilket var en liten ökning jämfört med föregående år. Av dessa medel utgjorde 70 procent undervisningskostnad. Tabell 5.14 Antal studerande i särvux på olika nivåer läsåren 1996/97-2000/01 och procentuell andel kvinnor läsåret 2000/01 Antal Läsåret 1996/97 Läsåret 1997/98 Läsåret 1998/99 Läsåret 1999/2000 Läsåret 2000/01 varav andel kvinnor Träningsskolenivå 1 442 1 494 1 480 1 423 1 518 45 Grundsärskolenivå 2 066 1 918 2 004 2 067 2 037 51 Gymnasiesärskolenivå 389 585 653 688 780 50 Samtliga nivåer 3 897 3 997 4 137 4 178 4 335 49 Källa: Skolverket Läsåret 2000/01 anordnade 202 kommuner särvux. Föregående läsår var motsvarande siffra 203 kommuner. Av de 4 335 deltagarna gick majoriteten på grundsärskolenivå. I genomsnitt fick varje studerande läsåret 2000/01 undervisning motsvarande 2,4 elevtimmar per vecka. Det genomsnittliga antalet deltagare per undervisningsgrupp är 2,5 personer. På träningsskolnivå är det vanligt med enskild undervisning, vilket bidrar till att genomsnittet blir så lågt. För särvux finns ingen rapportering om betyg och studieavbrott. 5.3.3 Svenskundervisning för invandrare Sammanfattande slutsatser Antalet studerande i sfi var 37 322 under läsåret 2000/01. Jämfört med föregående läsår innebär det en ökning med 9 procent. Kommunernas totala kostnader för sfi 2000 har ökat med ca 84 miljoner kronor jämfört med 1999, vilket är en ökning med 14 procent. De flesta kommuner anordnar svenska för invandrare i egen regi, oftast i anslutning till den kommunala vuxenutbildningen. Andelen kommuner som lägger ut verksamheten på annan anordnare, t.ex. folkhögskola eller studieförbund fortsätter att öka svagt. Antalet lärare omräknat till heltidstjänster har minskat något jämfört med föregående läsår. Läsåret 2000/01 hade 80 procent av lärarna pedagogisk utbildning, vilket är en liten minskning jämfört med föregående läsår. Många lärare inom svenska för invandrare saknar utbildning i svenska som andraspråk. Nationella mål Svenskundervisning för invandrare (sfi) skall enligt skollagen (1995:1100) ge vuxna invandrare grundläggande kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället. Varje kommun är skyldig att erbjuda sfi till vuxna invandrare som saknar grundläggande kunskaper i svenska språket från och med andra halvåret det år de fyller sexton. Sfi är en skolform där de studerande kan börja och sluta utbildningen när som helst under året. Kommunerna är skyldiga att erbjuda sfi senast inom tre månader från det att invandraren folkbokförts i en kommun. Riktvärdet för undervisningens omfattning i tid är 525 timmar. Måluppfyllelse och kvalitet Riktvärdet (525 timmar) för undervisningens omfattning får under- eller överskridas beroende på hur mycket undervisning den studerande bedöms behöva för att uppnå de kunskapsmål som anges i kursplanen för sfi. Eftersom deltagaren börjar studierna på sin språkliga nivå och avslutar dem när målen för utbildningen har uppnåtts, kan studietiden variera kraftigt. För att bedöma resultaten i sfi måste därför en grupp studerande som börjat under samma tidsperiod följas under relativt lång tidsperiod. Skolverket har av regeringen fått i uppdrag att utarbeta förslag till nya kursplaner för sfi samt stödja projekt rörande nya samarbetsformer mellan sfi och andra aktörer inom verksamheten för integration av invandrare. Skolverket skall vidare, i samråd med Högskoleverket och Svenska Kommunförbundet, undersöka hur sfi för högutbildade invandrare kan anordnas i högskolemiljö. Tabell 5.15 Studieresultat i sfi Procentuell andel Studieresultat läsår 2000/01 för deltagare som påbörjade studierna. Läsåret 1998/99 Läsåret 1999/00 Läsåret 2000/01 Avslutat med sfi-nivå 37 29 12 Avslutat utan sfi-nivå 6 4 1 Avbrutit utbildningen 46 45 25 Fortsätter utbildningen 10 22 62 Källa: Skolverket Resultaten i tabellen visar studieresultat läsåret 2000/01 beroende på studietidens längd. Ju längre tid sedan studierna påbörjades desto fler studerande uppnår sfi-nivån. Många avbryter sin utbildning i sfi för att återuppta studierna senare. Skälen till avbrotten kan bl.a. vara arbete, andra studier, sjukdom eller barnledighet. I nästan hälften av avbrotten är orsaken inte känd eller registrerad. Invandrare med den allra kortaste tidigare utbildningen måste i allmänhet delta i läs- och skrivinlärning inom grundläggande vuxenutbildning parallellt med sina sfi-studier eller innan de påbörjar dessa. Läsåret 2000/01 hade 22 procent av de studerande högst 6 års tidigare skolutbildning. Nationella prov i sfi utarbetas årligen som stöd för lärarnas bedömning av de studerandes studieprestationer. Personal Antalet lärare omräknat till heltidstjänster läsåret 2000/01 var 1 123, vilket är i stort sett oförändrat jämfört med föregående läsår. Av lärarna hade 80 procent en pedagogisk utbildning läsåret 2000/01, vilket är något lägre än läsåret 1999/2000. Många lärare saknar dock utbildning i svenska som andraspråk. Inom sfi, som bedrivs i kommunal regi, är andelen lärare med pedagogisk utbildning något högre än inom övrig vuxenutbildning. I verksamhet, som lagts ut på annan anordnare än kommunen, är andelen däremot lägre än inom övrig vuxenutbildning. Skolverket har av regeringen fått i uppdrag att utveckla ämneskompetensen hos lärare inom sfi. Kostnader och prestationer Kommunernas totala kostnader för sfi 2000 var 687 miljoner kronor, vilket är en ökning med cirka 84 miljoner kronor jämfört med 1999. Diagram 5.9 Kostnad per heltidsstuderande och antal heltidsstuderande, 1995- 2000 Kostnader per antal Källa: Skolverket Anm. För att få fram antalet heltidsstuderande för varje kommun har de studerandes timmar summerats och dividerats med 425. Antalet heltidsstuderande 2000 var 15 373. Jämfört med 1995 var motsvarande siffra 39 084. Kostnaden per heltidsstuderande uppgick 2000 till 44 700. Motsvarande siffra 1995 var 21 693. I takt med att antalet heltidsstuderande har minskat har kostnaderna ökat. Detta beror till viss del på att de fasta kostnaderna ska fördelas på färre heltidsstuderande. Antalet studerande i sfi läsåret 2000/01 var 37 322. Jämfört med föregående läsår innebär det en ökning med 9 procent. Samtidigt har Integrationsverket redovisat att antalet invandrare som varit relativt konstant under ett antal år har ökat kraftigt mellan åren 1999-2000. Andelen kvinnor läsåret 2000/01 var 60 procent. Drygt 33 procent av sfi-deltagarna var flyktingar. Antalet kommuner som anordnade sfi under läsåret 2000/01 var 242. Denna siffra har under flera år varit sjunkande men har nu avstannat. Även läsåret 1999/2000 anordnade 242 kommuner sfi. Flertalet kommuner anordnar sfi i egen regi, oftast i anslutning till den kommunala vuxenutbildningen. Andelen kommuner som lägger ut verksamheten på annan anordnare, t.ex. folkhögskola, studieförbund eller privata utbildningsanordnare fortsätter att öka svagt och uppgick läsåret 2000/01 till drygt 10 procent. Det är inte ovanligt att personer som deltar i sfi samtidigt deltar i grundläggande vuxenutbildning. I sådana fall händer det att kommunerna redovisar hela kursen som grundläggande vuxenutbildning. Följden av detta blir en viss underrapportering av antalet studerande och elevtimmar i sfi. 1 1 35 1