Regeringskansliets rättsdatabaser

3 Hälso- och sjukvård Sammanfattande slutsatser Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Den sammantagna bilden av förhållandena inom hälso- och sjukvården kännetecknas bland annat av en god medicinsk kvalitet, upplevda brister vad gäller tillgängligheten och svårigheter att rekrytera och behålla personalen. Under 2001 legitimerades ett rekordstort antal läkare. Sedan 1996 har det skett en ökning med ca 20 500 årsarbetskrafter inom landstingens hälso- och sjukvård. Trots detta fortsätter mängden vakanser att vara stor. De totala kostnaderna för hälso- och sjukvårdsändamål uppgick 2000 till 163 miljarder kronor, vilket är en ökning med 5,8 procent från föregående år. Kostnaderna för sjukvården per invånare varierar mellan de olika landstingen. Skillnader finns också avseende vårdtidernas längd och vårdnivån. Tandhälsan blir allt bättre hos befolkningen. Under de senaste decennierna har förbättringarna varit störst vad gäller barn och ungdomar. Det skrivs ut en större mängd läkemedel till kvinnor men kostnaden per förskrivet läkemedel är högre för män än för kvinnor. År 2001 uppgick kostnaderna för läkemedelsförmånen till knappt 17 miljarder kronor, en ökning med drygt 7 procent jämfört med 2000. Nationella mål Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är det övergripande målet för hälso- och sjukvården en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vidare anges att hälso- och sjukvården ska: * vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet, * vara lätt tillgänglig, * bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, * främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Dessutom vården och behandlingen så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Enligt riksdagens beslut finns sedan 1997 en allmän prioriteringsregel i hälso- och sjukvårdslagen som fastlägger att den som har det största behovet av hälso- och sjukvården skall ha företräde till vården. Enligt detta beslut har, med etiska principer som grund, riktlinjer lagts fast för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. I den proposition om nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården, som antagits av riksdagen, betonas att tillgängligheten och kvaliteten i hälso- och sjukvården skall förstärkas (prop. 1999/2000:149 bet. 2000/01:SOU5 rskr. 2000:01:35). Även i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:1) anges att vårdens kvalitet och tillgänglighet ska förbättras. Det övergripande målet för tandvården liknar till stora delar de mål som uppställs i hälso- och sjukvårdslagen. I tandvårdslagen (1985:125) anges att målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen. I läkemedelslagen (1992:859) saknas målparagrafer av det slag som återfinns i hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen. Emellertid sägs att ett läkemedel skall vara av god kvalitet och ändamålsenligt. Ett läkemedel är ändamålsenligt om det är verksamt för sitt ändamål och vid normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Förutom målbeskrivningen i läkemedelslagen finns även uttryckta krav på att ett läkemedel skall vara kostnadseffektivt. I Riksförsäkringsverkets föreskrifter om fastställande av pris på läkemedel m.m. anges att Riksförsäkringsverket skall ta hänsyn till bland annat läkemedlets eller varans förväntade medicinska och hälsoekonomiska värde. Måluppfyllelse och kvalitet Under 1990-talet har hälso- och sjukvården förmått förbättra både tillgängligheten och kvaliteten. Bakom framstegen ligger en förändrad arbetsfördelning där rader av sjukdomstillstånd som tidigare krävt långvarig sluten vård numera sköts i öppen vård. Bland annat behandlas patienter som behöver långvarig uppföljning och stöd för kroniska sjukdomar i större utsträckning inom primärvården än tidigare. Det gäller också alla de, framför allt äldre, som vårdas i hemmet eller i särskilt boende, ofta med flera samverkande sjukdomar, men också yngre långtidssjuka som vårdas hemma. Denna strukturomvandling är emellertid i vissa avseenden ofullgången och som ett av de största problemen nämns primärvårdens otillräckliga kapacitet. Köerna till planerade operationer har också växt. På grund av att man inom hälso- och sjukvården kan behandla många fler än för bara tio år sedan minskar också den upplevda tillgängligheten. Som exempel på hälso- och sjukvårdens framgångsparadox kan nämnas att antalet operationer för grå starr fördubblats under 1990-talet samtidigt som väntetiderna förlängts lika mycket. I och med att den medicintekniska utvecklingen går framåt ökar anspråken på hälso- och sjukvården och gapet mellan vad som vore möjligt och vad som verkligen görs ökar. Samtidigt som det finns exempel på enheter där resurserna inte alls räcker till för godtagbar vård och omvårdnad kan konstateras att det på sina håll finns ett gap mellan vad som borde vara ekonomiskt möjligt och vad som faktiskt görs. Enligt Socialstyrelsen (Hälso- och sjukvårdsrapport 2001, Socialstyrelsen) finns det sålunda inom vissa delar av hälso- och sjukvårdssektorn ett behov av resurstillskott och inom andra ett utrymme för effektivisering och rationaliseringar. Socialstyrelsen rapporterar (Årsredovisning 2001, Socialstyrelsen) om problem med oklara mål för exempelvis primärvården från den politiskt-administrativa sjukvårdsledningen, vilket leder till målkonflikter och motstridiga krav. Det finns en betydande klyfta mellan olika nivåer i styrningskedjan; allt från lagstiftningens prioriteringsanvisningar, hur vården reellt styrs politiskt-administrativt på lokal nivå och ner till hur den sedan bedrivs praktiskt. I praktiken tolkas de lokala vårdpolitiska direktiven så att i regel självläkande åkommor ges hög grad av tillgänglighet, vilket kan leda till att patienter med kroniska sjukdomar får lägre prioritet än vad som uttrycks i riksdagens prioriteringsbeslut. Regeringen gör bedömningen att samverkan mellan olika huvudmän förbättrats men att brister beträffande vårdkedjan kvarstår inom många verksamhetsgrenar. Det krävs förbättringar för att vårdkedjan för äldre, långvarigt psykiskt sjuka patienter och personer med somatiska kroniska sjukdomar ska fungera väl. Arbetet med att höja kvaliteten och säkerheten i vården har breddats och fördjupats. Ett exempel är införandet av formaliserade kvalitetssystem inom all laboratorieverksamhet. Informationsförsörjningen med relevanta fakta om vårdens resultat och effekter samt deras samband med resursinsatser och vårdens funktionssätt är ett område där behovet av fortsatt utveckling är stort. Under nittiotalet etablerades en rad nationella kvalitetsregister som avsevärt förbättrat förutsättningarna för att följa upp resultaten i vården. Andra möjligheter till uppföljning och utvärdering av slutenvård och sjukhusvård ges av patientadministrativa och epidemiologiska register. Däremot saknas motsvarande möjlighet för primärvården. Enkäter till patienter och anhöriga kan också vara ett komplement för analys av hur hälso- och sjukvården fungerar. Information om vårdinsatser och risker kan även fås genom de uppgifter om problem och brister i vården som finns registrerade hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), patientnämnderna, Patientskadeförsäkringen och i Socialstyrelsens RiskDataBas. Det finns därmed ingen tydlig helhetsbild av hälso- och sjukvården eftersom en heltäckande verksamhetsuppföljning saknas. Ett generellt problem i vården är att det råder brist på vetenskaplig kunskap om nytta och risker med många vård- och behandlingsinsatser. Bristen på hållbart vetenskapliga underlag innebär bland annat ett allvarligt praktiskt hinder för öppna, rationella prioriteringar i vården. Det kanske allra största problemet inom hälso- och sjukvården är dess problem med att rekrytera och behålla personalen. Trots att ett rekord stort antal läkare legitimerades 2001 återstår många vakanser att besättas. Orsakerna till problemet är många. Bland annat anges brister i framförhållning och flaskhalsar beträffande utbildningen samt ökade sjuktal och pensionsavgångar bland vårdpersonalen. För korttidsutbildad personal märks ett ointresse av att utbilda sig vidare inom vården och ett vårdjobb ses många gånger som ett genomgångsyrke. Patientens ställning Den 1 januari 1999 förändrades hälso- och sjukvårdslagen för att stärka patientens möjligheter till inflytande och delaktighet. Det är för tidigt för att ge en samlad bild av vilka effekter vårdgivarnas åtgärder för att stärka patientens ställning har haft. Vissa tendenser och iakttagelser har emellertid redovisats (Hälso- och sjukvårdsapport 2001, Socialstyrelsen). Vårdgivarna har ökat informationsinsatserna men det är oklart om detta fått avsedd verkan. Rätten till en andra medicinsk bedömning är delvis okänd både hos vårdpersonal och patienter. Landstingsförbundet har sedan en tid samlat in uppgifter om förväntade väntetider från landstingen. Systemet är fortfarande under uppbyggnad och kommer successivt att kompletteras med uppgifter om bland annat faktiska väntetider. Under det tredje tertialet 2001 begärdes uppgifter in från 1 283 kliniker och 549 (43 procent) svarade. Av dessa uppgav 247 (45 procent) en faktisk väntetid kortare än 3 månader. Vårdbarometern är en enkät som är utvecklad av Landstingsförbundet och ställd till befolkningen. Den handlar om erfarenheter av hälso- och sjukvården och redovisar resultat från fjärde kvartalet 2001. Man har ställt liknande frågor till patienter som varit i kontakt med följande typer av mottagningar: vårdcentral/familjeläkare, akutmottagning, annan mottagning/klinik på sjukhus och privat specialistläkare. Tabell 3.1 Andel som svarat att de "Instämmer helt och hållet" Variation mellan typ av mottagning Läkaren/sjuksköterskan visade respekt för mig som patient/anhörig 62-79 % Jag är nöjd med den information jag fick om min sjukdom och mina problem. 47-64 % Jag fick den hjälp jag hade förväntat mig vid besöket. 57- 69 % Källa: Landstingsförbundet Tabellen 3.1 visar att majoriteten av de tillfrågade, oavsett typ av sjukvårdsmottagning, ansåg att sjukvårdspersonalen visat dem respekt samt att de fått den hjälp de förväntade sig vid besöket. Tillgängligheten har mätts genom att fråga om det var lätt eller svårt att komma fram per telefon. Mellan fyra och sjutton procent ansåg det vara "mycket svårt". På frågan om vilket sammanfattande betyg man vill ge på besöket angav mellan 39 och 64 procent att de ville ge högsta betyg. Av de som besökte primärvården tyckte 72 procent att väntetiderna var rimliga. Antalet anmälningar till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) angående olyckor och fel i sjukvården steg under 1990-talet men har varit tämligen konstant de senaste tre åren. Antalet ärenden som lett till påföljd har dock varit oförändrat under 1990-talet, vilket tyder på att det kan vara anmälningsbenägenheten snarare än antalet fel i vården som ökat. Statistik över antalet inkomna anmälningar, avgjorda ärenden samt påföljder redovisades i den kommunala skrivelsen för 2001. Lex Maria-bestämmelserna innebär att allvarliga skador, sjukdomar och tillbud som inträffar i hälso- och sjukvården ska rapporteras till Socialstyrelsen. Antalet sådana anmälningar har minskat med 50 procent sedan mitten av 1990-talet och var 2000 nere på ungefär 900 stycken. En patient som skadas i samband med behandling eller liknande åtgärd inom hälso- och sjukvården (inkl tandvården) kan söka ersättning för skadan från patientförsäkringen Psykiatri Psykiatrireformen, som genomfördes 1995, syftade till att förbättra psykiskt funktionshindrades situation i samhället genom att bl.a. stimulera utbyggnaden av bostäder och utveckla dagliga verksamheter. Reformen har inneburit att många psykiskt funktionshindrade fått ett betyd-ligt bättre liv. Enligt Socialstyrelsen finns det dock en grupp människor som inte fått sina villkor förbättrade då de inte fått tillgång till ett eget boende eller ett boende under hemlika former. Denna grupp bor kvar på institutioner där nu kommunen ansvarar för platserna istället för, som tidigare, landstingen. Socialstyrelsen menar att en vårdform har ersatts av en annan utan att innehållet i vården utvecklats. Många av de vårdhem som finns driver vård enligt ett föråldrat vårdtänkande. Skälen till att det inte skett en förbättring inom detta område är enligt Socialstyrelsen bland annat att kommunerna saknar ekonomiska incitament att ta fram lokala boendealternativ (Hälso- och sjukvårdsrapport 2001, Socialstyrelsen). Den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV), var föremål för ett antal ändringar som trädde i kraft den 1 juli 2000. Syftet med ändringarna var bl.a. att öka patienternas rättssäkerhet. Två av ändringarna avsåg att stärka rättssäkerheten för patienterna i de fall där frivillig vård övergår till tvångsvård enligt LPT, s.k. konvertering respektive att reglera vid vilka tillfällen tvångsåtgärder får tillgripas utan att ett intagningsbeslut är fattat. I en rapport till regeringen (Effekter av ändringar i de psykiatriska tvångsvårdslagarna, Socialstyrelsen, 2001) konstateras att målet med den förändrade lagstiftningen huvudsakligen har uppnåtts. Både antalet och andelen vårdtillfällen som lett till konvertering har minskat. Patienternas rättssäkerhet har ökat. En viss minskning av användningen av tvångsåtgärder har skett. Vissa brister finns i upprättandet av vårdplaner för de intagna samt information om rätten till stödperson. Socialstyrelsen uppger att ingen vårdplan upprättats i ca 30 procent av vårdtillfällena enligt LPT, trots att det i lagen föreskrivs att en sådan skall upprättas snarast efter intagningen. Detta kan, enligt Socialstyrelsen, vara försvarligt vid mycket korta vårdtider, men inte då vården fortgår i flera veckor. Tandvård Socialstyrelsen gjorde i september 2001 en undersökning om väntetiderna i folktandvårdens allmäntandvård (Hälso- och sjukvårdsrapport 2001, Socialstyrelsen). Där framgick att av totalt 708 kliniker hade 26 procent inte någon väntetid för nytillkomna patienter. Nittio kliniker (12,7 procent) hade mer än 24 månaders väntetid och 53 kliniker (7,5 procent) hade mellan 18 och 24 månaders väntetid. Orsaken till de oacceptabelt långa väntetiderna är brist på tandläkare. På frågan hur stort personalbehovet är, svarade huvudmännen att de skulle kunna anställa totalt 242 tandläkare ytterligare. De närmaste årens nettotillskott beräknas bli mycket lägre och tandläkarbristen kommer därför att bestå under många år. Landstingen ansvarar från och med 1999 för att personer som bor i särskilda boendeformer för service och omvårdnad av äldre och funktionshindrade samt personer med hemsjukvård m.fl. erbjuds uppsökande tandvård. Personer med särskilda behov av tandvårdsinsatser kan som ett led i en sjukdomsbehandling erhålla detta mot erläggande av samma avgifter som gäller för öppenvårdsbesök inom hälso- och sjukvården. I Socialstyrelsens och Landstingsförbundets uppföljning av de nya reglerna (Uppföljning av landstingens tandvård enligt tandvårdslag och tandvårdsförordning, Socialstyrelsen) anges att 67 000 personer (34 procent av de berättigade) fått munhälsobedömning under 2000. Drygt 94 000 personer fick nödvändig tandvård under 2000 vilket utgör knappt 50 procent av de berättigade. Resultatet för 2000 har av Socialstyrelsen bedömts vara tillfredsställande. Det finns stora tolkningsproblem om vilka som ska ha rätt till munhälsobedömning och nödvändig tandvård. När det gäller tandvård som en del i en sjukdomsbehandling, har detta kommit igång i samtliga landsting. Det är emellertid stora skillnader mellan landstingen avseende vilka individer och vilken behandling som ska omfattas av denna del av tandvårdsstödet. Skillnaderna är så stora att rättsosäkerhet bedöms föreligga. Läkemedel Det skrivs ut en större mängd läkemedel till kvinnor men kostnaden per förskrivet läkemedel är högre för män än för kvinnor. Särskilt tydlig är skillnaden för läkemedel mot depression och annan psykisk ohälsa och för läkemedel mot smärta. Förskrivningen av läkemedel mot depression är dubbelt så stor för kvinnor som för män. Eftersom män begår fler självmord skulle det kunna innebära att män är underbehandlade i detta avseende. Förskrivningen av gruppen lugnande medel och sömnmedel har ökat hos både kvinnor och män under de senaste åren, men de förskrivs i högre utsträckning till kvinnor än män. Socialstyrelsen har under 2001 utvärderat effekterna av läkemedelsförmånens bestämmelser för ekonomiskt svaga grupper (Hälso- och sjukvårdsrapport 2001, Socialstyrelsen). Under 2000 var det 2,4 procent i befolkningen som sa att de hade avstått, helt eller delvis, från att hämta ut läkemedel med anledning av utgiftens storlek. Det är en minskning sedan 1999, då andelen var 3,7 procent. Överrepresenterade grupper är ensamstående med barn, socialbidragsmottagare och arbetslösa. Prestationer - kostnader Kostnader Landstingens kostnader för den offentliga hälso- och sjukvården ökade från 1999 till 2000 med 5,3 procent räknat i fasta priser (tabell 3.2). Den offentliga hälso- och sjukvårdskonsumtionen har i stort sett varit oförändrad under 1990-talet. Tabell 3.2 Sjukvårdshuvudmännens kostnader för hälso- och sjukvård. Miljarder kronor, löpande priser resp. fasta priser i 1995 års nivå. 1995 1997 1998 1999 2000 Total kostnad, löpande priser 102,4 95,6 100,9 107,8 114,7 Total kostnad, fasta priser 102,4 92,7 96,9 102,9 108,4 Varav Läns- och regionssjukvård 73,5 67,2 69,6 73,2 76,8 Primärvård 18,9 18,1 20,1 21,4 23,0 Tandvård 5,6 3,1 3,2 3,1 3,2 Investeringar 4,3 4,3 4,0 5,2 5,3 Total kostnad/utgift per inv. 11 583 10 473 10 948 11 615 12 202 Källa: Socialdepartementet, Välfärdsfakta Social 2001. Anm. From 1997 redovisas nettokostnader, tidigare driftskostnader. De totala utgifterna för hälso- och sjukvårdsändamål uppgick enligt nationalräkenskaperna för 2000 preliminärt till 163 miljarder kronor i löpande priser, vilket är en ökning med ca 5,8 procent jämfört med föregående år (tabell 3.3). I de totala kostnaderna för hälso- och sjukvården ingår utöver sjukvårdshuvudmännens kostnader bl.a. hushållens konsumtion av hälso- och sjukvård, kostnader för läkemedelssubventionen. Hushållens utgifter utgörs av patientavgifter avseende privat och offentlig läkarvård, tandvård, sjukgymnastik och sjukhusvård, kostnader för läkemedel (egenavgifter), sjukvårdsartiklar och glasögon. Hushållens kostnader för vården uppgick till knappt 24,8 miljarder kronor 2000. Hälso- och sjukvårdens andel av BNP uppgick under 2000 till 7,8 procent. Tabell 3.3 Totala hälso- och sjukvårdskostnader samt kostnadernas andel av BNP Miljarder kronor, löpande priser 1995 1997 1998 1999 2000 Hälso- och sjukvårdskostnader 128 136 144 154 163 Andel av BNP 7,5% 7,5% 7,6% 7,7% 7,8% Källa: Nationalräkenskaperna, Statistiska centralbyrån Andelen kommunalt finansierad hälso- och sjukvård (främst vård till äldre) kan, enligt Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2001, beräknas till ca 14,6 miljarder kronor, vilket motsvarar 0,7 procent av BNP. Den kommunalt finansierade vården ingår inte i beräkningen i tabell 3.3. För att få en fullständig bild av hälso- och sjukvårdens andel av BNP 2000, måste andelen räknas upp från 7,8 till 8,5 procent enligt Socialstyrelsen. Denna siffra stämmer relativt väl med vad som redovisas i OECD:s jämförelser av medlemsländernas sjukvårdskostnader. Kostnaderna för sjukvården per invånare varierar mellan de olika landstingen. Sjukvården kostar exempelvis 40 procent mer i Norrbotten än i Kronoberg. Skillnader mellan landstingen finns också beträffande vårdtidernas längd och vårdnivån. Tabell 3.4 Exempel på variationer i kostnader, 1999-2000 Kronor per invånare Spridning Nettokostnader per landsting 10 300 - 14 300 kr/inv. - varav läns-/regionsjukvård 7 900 - 11 000 kr /inv. - varav primärvård (exkl. tandvård) 2 000 - 3 800 kr/inv. - primärvårdens andel av kostnaderna 15 % - 30 % Källa: Hälso- och sjukvårdsrapport 2001, Socialstyrelsen Tabell 3.4 visar variationen mellan det landsting som har den lägsta kostnaden och det landsting som har den högsta kostnaden för sjukvården. Skillnaderna i kostnader kan tyda på att ett visst utrymme finns för effektivare resursutnyttjande i vissa landsting. Socialstyrelsen pekar på några systemfel som förhindrar ett optimalt vårdutnyttjande. Bland annat nämner man splittrad finansiering, oklar rollfördelning, bristande ledarskap, kompetens och samordning mellan olika vårdgivare samt felaktiga incitament. Landstingens köp av verksamhet har ökat kraftigt de senaste åren. Den största andelen köps från privata företag men den största ökningen av köp har skett från landstingsägda företag. Detta kan förklaras av landstingens bolagisering av sjukhusverksamhet. Tabell 3.5 Landstingens köp av verksamhet 1998-2000 Miljoner kronor, löpande priser. Företag 1998 1999 2000 Landstingsägda 670 700 3 870 Privata 6 440 7 020 9 540 Summa 7 110 7 720 13 410 Källa: Statistiska bilder av privatiseringen av välfärdstjänster, Statistiska centralbyrån Den procentuella ökningen är störst för köp av primärvård (exklusive tandvård). Landstingen köpte primärvårdstjänster för 2,3 miljarder kronor 1998. 2000 uppgick köp av sådana tjänster till knappt 4,4 miljarder kronor. I kronor räknat är köpen av läns- och regionsjukvård större. Köp av läns- och regionsjukvård uppgick 2000 till 9 miljarder kronor varav 5,7 miljarder utgjorde köp från privat ägda företag. Kostnader för läkemedel År 2001 uppgick kostnaderna för läkemedelsförmånen till knappt 17 miljarder kronor. Detta var en ökning med drygt 7 procent i löpande priser jämfört med 2000. Kostnadsökningstakten har dock minskat något de senaste två åren. En orsak till den lägre ökningstakten kan vara att beloppsgränsen för högkostnadsskyddet vid köp av läkemedel, i syfte att dämpa kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånen, höjdes den 1 juni 1999 från 1 300 kronor till 1 800 kronor. Sedan april 2001 är inte läkemedel för behandling av fetma samt impotens längre subventionerade. Detta har också antagligen bidragit till en minskad kostnadsökningstakt. Landstingen arbetar dessutom mer aktivt för en ökad kostnadsmedvetenhet hos förskrivarna. Det finns betydande skillnader mellan landstingen avseende kostnader för läkemedel i öppen vård. Förklaringen kan vara skillnader i åldersstruktur, förekomsten av sjukdomar som kräver dyr läkemedelsbehandling och skillnader i sjukvårdsutbud och behandlingstradition. Av betydelse är även skillnader i enskilda läkares förskrivningsmönster. Andra förklaringar kan vara skillnader i hur olika läkemedelskommittéer arbetar och vilket genomslag exempelvis deras rekommendationslistor fått samt skillnader som består i att vissa landsting decentraliserat budgetansvaret för läkemedel till vårdenhetsnivå. För 2001 var totalkostnaden för läkemedel 2 500 kronor per capita. Med totalkostnaden avses summan av patientens egenavgifter och landstingens kostnader för läkemedel. För män var siffran 2 698 kronor och kvinnor 2 284 kronor (Socialstyrelsen, Läkemedel i användning - förändringar och tendenser, Kvartalsrapport 2001:4). En redovisning av samtliga landstings kostnader för läkemedelsförmånen samt skillnaderna mellan män och kvinnor finns i regeringens skrivelse om utvecklingen i den kommunala sektorn 2001 (skr. 2000/01:102) Psykiatri Den psykiatriska vården utvecklas mot mer öppenvårdsinriktade insatser och slutenvården fortsätter att minska. 1999 var antalet vårdplatser inom den psykiatriska slutenvården 5 800. År 1995 var denna siffra 8 400. Den psykiatriska tvångsvården i Sverige har varit mer omfattande än i de flesta andra länder i Västeuropa. Ett av de ursprungliga målen med förändringarna i tvångsvårdslagstiftningen 1992 var att minska tvångsvårdens omfattning. Mätningar som gjorts pekar på att omfattningen av den psykiatriska tvångsvården (vård med stöd av LPT) kan antas ha stabiliserats på en nivå kring 6 000 vårdtillfällen per år. Under perioden 1993 - 1996 var antalet vårdtillfällen ca 8 000 per år. Även vårdtiderna har förkortats. 2001 var tre fjärdedelar av vårdtillfällena kortare än fyra veckor jämfört med två tredjedelar 1996/97. Kvinnor är i majoritet av de som tvångsvårdas samt har längre vårdtider. Tabellen nedan visar påbörjade vårdtillfällen under tiden 1 april till 30 september, 2001. Tabell 3.6 Påbörjade vårdtillfällen med stöd av LPT under tiden 1 april till 30 september 2001. Ålder Kvinnor Män Totalt Procent <18 år 19 10 29 1 18-24 år 95 116 211 8 25-34 år 223 207 430 17 35-44 år 285 291 576 23 45-54 år 284 232 516 21 55-64 år 177 148 325 13 65-74 år 116 72 188 8 75- år 138 94 232 9 Summa 1 337 1 170 2 507 100 Källa: Effekter av ändringar i de psykiatriska tvångsvårdslagarna, Rapport från Socialstyrelsen 2001. När det gäller den rättspsykiatriska vården (vård med stöd av LRV) är emellertid männen i klar majoritet. Under första halvåret 2001 avslutade 105 män och 15 kvinnor vård enligt LRV. Sju vårdtillfällen avslutades genom att patienten begått självmord. Detta får enligt Socialstyrelsen anses utgöra en anmärkningsvärt hög andel eftersom de som överlämnas till vård enligt LRV utgör en mycket begränsad population. Antalet patienter som vårdats enligt LRV har ökat något 1990-talet. En sammanställning gjord den 31 mars 2001 visar att 1 107 patienter var inskrivna för vård enligt LRV vid mättillfället. Vid en mätning som gjordes den 31 december 1996 var antalet inskrivna 952. Socialstyrelsen har även gjort en tillsyn av 60 av 79 enheter i landet som bedriver psykiatrisk tvångsvård. Vid granskningen framkom att bl.a. det individuellt utformade stödet till patienter som tvångsvårdas måste ses över samt att en intensifiering måste göras av arbetet med att upprätta lokala instruktioner för rutinerna och ansvarsfördelningen vid vårdenheterna. Av Socialstyrelsens rapportering från tillsynen framgår att 13 vårdenheter uppfyller gällande bestämmelser beträffande dokumenterade rutiner avseende tvångsåtgärder före intagningsbeslut, patientens rätt att telefonera eller med andra hjälpmedel kommunicera över telenätet samt bevakning av tidsfrister. 37 enheter ansågs delvis uppfylla bestämmelserna och 10 vårdenheter ansågs inte uppfylla bestämmelserna. De granskade områdena är av särskild betydelse för tvångsvårdade patienters rättssäkerhet. Tandvård Redovisningar om kvalitet och tillgänglighet inom tandvården är relativt begränsade. Tandhälsan har dock blivit allt bättre hos både barn, ungdomar och vuxna. Under de senaste decennierna har förbättringarna varit störst vad gäller barn och ungdomar. Kariesförekomsten hos barn och ungdomar belyser tandvårdens insatser för att minska sjukdomen karies. Insatser görs bl.a. med en avgiftsfri, organiserad barn- och ungdomsbehandling, som har visat sig mycket ändamålsenlig. Socialstyrelsens rapporter visar en stadig ökning av antalet kariesfria barn i olika åldrar mellan åren 1985 och 2000, även om det finns tecken på att förbättringen av tandhälsan har mattats av under de senaste åren. Diagram 3.1 Andelen barn med kariesfria tänder Procent Källa: Socialstyrelsen Även den vuxna befolkningens tandhälsa har förbättrats under motsvarande tidsperiod och en allt större andel vuxna har egna tänder. Ett sätt att mäta vuxnas tandhälsa är andelen av befolkningen som uppger sig ha svårigheter att tugga hård föda. Andelen som har tuggsvårigheter har generellt minskat och då speciellt bland personer i åldrarna 65 år och äldre. 1980-81 hade 33,1 procent av alla män i åldersgruppen 75-84 år nedsatt tuggförmåga. 1996-97 var siffran 18,4 procent för samma åldersgrupp. För kvinnor i samma åldersgrupp var siffrorna 30,4 procent respektive 22,9 procent. Personal Under 2001 legitimerades 1 329 läkare, vilket är ett rekordstort antal. Av dessa utgjorde 44 procent läkare med utländsk utbildning. Trots detta fortsätter mängden vakanser att vara stor. Ett problem av motsatt karaktär är deltidsarbetslösheten bland sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden och övrig omvårdnadspersonal. Bland landstingsanställda minskade emellertid deltidsarbetslösheten under 2000 med 31 procent och trenden pekar på fortsatt minskning. Tabell 3.6 Landstingsanställd sjukvårds- och tandvårdspersonal, Antal årsarbetare 1996 1997 1998 1999 2000 Läkare 19 909 21 509 22 440 23 329 23 600 Tandläkare 3 723 3 625 3 707 4 058 4 059 Övrig tandvård 8 196 8 047 8 315 8 976 9 153 Sjuksköterskor 57 579 62 128 65 894 68 951 70 331 Undersköterskor och biträden 50 700 49 691 50 199 50 768 50 944 Paramedicin 14 645 16 433 16 077 16 954 17 267 Totalt 154 751 161 433 166 632 173 036 175 354 Källa: Landstingsförbundet Anm. Ovanstående uppgifter omfattar ej privat anställd personal. I gruppen paramedicin ingår bl.a. psykologer, kuratorer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Tabell 3.6 visar antalet landstingsanställda årsarbetare inom hälso- och sjukvården. Totalt har en ökning skett med ca 20 500 årsarbetskrafter sedan 1996. Främst har antalet läkare och sjuksköterskor ökat. 1 1 41 1 1 1