Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. Prop. 2002/03:53 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 20 februari 2003 Göran Persson Morgan Johansson (Socialdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås ett antal lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka skyddet för barn i utsatta situationer. I socialtjänstlagen (2001:453), SoL utvidgas anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 § till att omfatta myndigheter inom kriminalvården och rättspsykiatriska avdelningar inom Rättsmedicinalverket samt anställda inom dessa myndigheter. I syfte att öka kunskaperna om anmälningsskyldigheten och skapa ökad uppmärksamhet kring denna inom berörda verksamheter införs hänvisningar till anmälningsskyldigheten i de lagar som reglerar verksamheter som regelbundet kommer i kontakt med barn. Det införs en gemensam skyldighet för polisen, hälso- och sjukvården, förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen i respektive lag, att på socialtjänstens initiativ samverka kring barn och ungdomar som far illa eller riskerar att fara illa. I syfte att skapa förutsättningar för ett optimalt beslutsunderlag för en socialnämnd som har att fatta beslut i ett ärende, där den eller de som berörs av beslutet inte längre vistas i kommunen, införs i SoL en lagstadgad skyldighet för vistelsekommunen att på begäran bistå med utredning av barn och vård av missbrukare. Vidare införs en möjlighet att flytta över ett ärende från en socialnämnd till en annan utan samtycke av den senare. Detta under förutsättning att den enskilde har starkare anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till hans eller hennes vilja, varaktigheten av hjälpbehovet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) föreslås ett antal ändringar i syfte att stärka barnperspektivet i lagen. Bland annat föreslås att vad som är bäst för den unge skall vara avgörande vid alla beslut enligt lagen och att den unges inställning skall klarläggas och att hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. Det tydliggörs att såväl fysisk som psykisk misshandel kan utgöra risk för att barnets hälsa och utveckling skadas. En ny bestämmelse införs i såväl SoL som i LVU med innebörden att när ett barn varit placerat i samma familjehem i tre år skall socialnämnden överväga om det är till finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. I såväl LVU som i lagen (1988:870) om vård av missbrukare och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård förs in bestämmelser som gör det möjligt att - om det är särskilt påkallat med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet - vårda en intagen under förhållanden som innebär att han eller hon inte fritt får umgås med andra intagna. En särskild straffskärpningsgrund införs i brottsbalken för sådana fall där brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Vidare läggs vållande till kroppsskada eller sjukdom som inte är grovt brott under allmänt åtal om brottet har riktat sig mot någon som är under arton år och åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Detsamma gäller brotten förtal och grovt förtal samt vissa uttryckligen angivna fall av förolämpning under den ytterligare förutsättningen att åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 6 2 Lagförslag 7 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 7 2.2 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 14 2.3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 18 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 20 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 22 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 23 2.7 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) 24 2.8 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) 25 2.9 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) 26 2.10 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) 27 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 28 2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning 30 2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 31 2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 32 3 Ärendet och dess beredning 33 4 Allmänna utgångspunkter 34 4.1 Barn i utsatta situationer 34 4.2 Utveckling inom den sociala barnavården under 1990-talet 37 4.3 Barn är allas ansvar 42 5 Att förebygga och åtgärda när barn far illa 46 5.1 Barn som far illa 46 5.2 Att förebygga att barn far illa 49 5.2.1 Behovet av forskning 55 5.2.2 Kontinuerlig kartläggning av barns erfarenheter av våld 56 5.2.3 Epidemiologisk bevakning av våld mot barn 57 5.3 Samverkan 57 5.4 Skyldigheten att anmäla till socialtjänsten 62 5.5 Dödsfallsutredningar 66 5.6 Barnmisshandel i straffrätten 68 5.6.1 Utökad kriminalisering av misshandelsbrott mot barn m.m. 68 5.6.2 Straffvärdet av brott som drabbar närstående barn 69 5.6.3 Åtal för brott mot barn 73 6 Förstärkt barnperspektiv i LVU 76 6.1 Principen om barnets bästa 76 6.2 Barnets/den unges rätt att komma till tals 79 6.3 Såväl fysisk som psykisk misshandel kan utgöra risk för att barnets hälsa och utveckling skadas 81 6.4 Barn och unga i samhällsvård 83 6.4.1 Placerade barn och unga har rätt till god vård 83 6.4.2 Särskild prövning när barnet varit placerat i tre år 84 6.4.3 Barnets rätt till umgänge med föräldrar under pågående vård 86 6.5 Ungdomar som har psykiska problem har rätt att få stöd och hjälp från psykiatrin 87 7 Tydligare ansvarsfördelning i socialtjänstärenden 90 7.1 Medgivandeprövningen för familjehemsplaceringar 90 7.2 Skyldighet att bistå annan socialnämnd med behövlig utredning i ärende avseende barn eller missbrukare 91 7.3 Överflyttning av ett ärende från en socialnämnd till en annan 92 8 Förstärkt tillsyn av hem för vård eller boende 95 9 Ny individuell vårdform för vård i enskildhet vid SiS institutioner 97 10 En nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården 101 11 Ekonomiska konsekvenser 103 12 Författningskommentar 104 12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 104 12.2 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 107 12.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 110 12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 112 12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 112 12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 112 12.7 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjuk vårdslagen (1982:763) 113 12.8 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387) 113 12.9 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) 113 12.10 Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100) 114 12.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 114 12.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning 115 12.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 115 12.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 116 Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72) 117 Bilaga 2 Författningsförslag i betänkandet Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72) 133 Bilaga 3 Remissinstanser till betänkandet Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72) 146 Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet Omhändertagenl - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77) 147 Bilaga 5 Författningsförslag i betänkandet Omhändertagen - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77) 154 Bilaga 6 Remissinstanser till betänkandet Omhändertagen - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77) 166 Bilaga 7 Sammanfattning av utredningen Kommunernas ansvar i vissa barn- och ungdomsärenden (Ds 2001:47) 167 Bilaga 8 Författningsförslag i utredningen Kommunernas ansvar i vissa barn- och ungdomsärenden (Ds 2001:47) 170 Bilaga 9 Remissinstanser till promemorian Kommunernas ansvar i vissa barn- och ungdomsärenden (Ds 2001:47) 173 Bilaga 10 Remissinstanser till skrivelsen Begreppet vård i avskildhet vid vård i särskilda ungdomshem och LVM-hem 174 Bilaga 11 Lagrådsremissens lagförslag 175 Bilaga 12 Lagrådets yttrande 201 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 2003 210 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 2. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453), 3. lag om ändring i brottsbalken, 4. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 5. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 6. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., 7. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 8. lag om ändring i polislagen (1984:387), 9. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125), 10. lag om ändring i skollagen (1985:1100), 11. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 12. lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, 13. lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, 14. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. 2 Lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs att 1, 2, 11, 13, 14, 15 b, 15 c, 17, 19, 21, 22, 24, 31, 36, 40, 42 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv. Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke. Vissa åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24 §§. Vid beslut enligt denna lag skall vad som är bäst för den unge vara avgörande. Den unges inställning skall så långt möjligt klarläggas. Hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. 2 § Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. 11 § Socialnämnden bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. Socialnämnden bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han eller hon skall vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. Om nämndens beslut enligt första eller andra stycket inte kan avvaktas, får ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta i frågan. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden. Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans eller hennes personliga förhållanden. Nämnden har under vårdtiden samma ansvar som vårdnadshavaren för att den unges grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken tillgodoses. 13 § Socialnämnden skall noga följa vården av den som får vård med stöd av denna lag. Har den unge beretts vård med stöd av 2 §, skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs. Har den unge beretts vård med stöd av 3 §, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning. När ett barn har varit placerad i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, skall socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. 14 § Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag, får socialnämnden 1. besluta hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas, eller Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag, får socialnämnden 1. besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal skall utövas, eller 2. besluta att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldrar eller vårdnadshavare. Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut som avses i andra stycket fortfarande behövs. 15 b §2 Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Den intagne får vårdas vid en sådan enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första stycket fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Om det krävs med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet, får en intagen på en sådan enhet hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet). Den intagne får vårdas vid en sådan enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första stycket fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. En fråga om vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning. 15 c §3 Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas i avskildhet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Är den intagne under 15 år skall läkare skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som vidtas enligt första stycket. Om läkaren begär det skall åtgärden genast avbrytas. 17 § Om det anses påkallat, får den som omfattas av bestämmelserna i 15 § kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom. Om det anses påkallat, får den som omfattas av bestämmelserna i 15 § kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, vid ankomst till hemmet, för kontroll av att denne inte bär på sig något som han eller hon inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom eller henne. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. 19 § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § får underkastas övervakning av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna och ta del av försändelser som kommer till eller sänds från den unge. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som den unge inte får inneha enligt 16 §, skall egendomen omhändertas. Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning. Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans eller hennes offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning. 21 § När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra. Nämnden skall noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom. När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra. Nämnden skall noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne. Vård som har beslutats med stöd av 2 § skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Vård som har beslutats med stöd av 3 § skall upphöra senast när den unge fyller 21 år. 22 § Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av honom själv, om han har fyllt 15 år, och av hans vårdnadshavare, får socialnämnden besluta 1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller 2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av den unge själv, om han eller hon har fyllt 15 år, och av hans eller hennes vårdnadshavare, får socialnämnden besluta 1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller 2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett sådant beslut meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas. Bestämmelserna i 13 § första och tredje styckena samt 21 § första och tredje styckena gäller i tillämpliga delar också i fråga om beslut enligt första stycket. Prövning enligt 13 § tredje stycket av frågan om sådant beslut skall upphöra att gälla skall ske första gången inom sex månader från dagen för nämndens beslut. 24 §4 Länsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från hemmet (flyttningsförbud). Länsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet (flyttningsförbud). 31 § Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud, får socialnämnden besluta hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud får socialnämnden besluta hur den unges umgänge skall utövas med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal. 36 §5 Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Om den unge har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Den som är förordnad som offentligt biträde enligt 39 § för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, är utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras. Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att han eller hon inte tar skada av att höras. 42 §6 Beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn får överklagas hos länsrätten, om beslutet innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 15 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök eller avser förstörande eller försäljning av egendom enligt 20 §. Beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn får överklagas hos länsrätten, om beslutet 1. innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 15 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök, 2. gäller vård i enskildhet enligt 15 b §, eller avskildhet enligt 15 c § eller 3. avser förstörande eller försäljning av egendom enligt 20 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 43 § Polismyndigheten skall lämna biträde för att på begäran av 1. socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en läkare, som avses i 32 §, tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarundersökningen, 2. socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag, och 3. den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn efterforska och återhämta den som vårdas där på någon grund som anges i 3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon annan förflyttning av honom. 3. den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn efterforska och återhämta den som vårdas där på någon grund som anges i 3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon annan förflyttning av honom eller henne. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Prop. 2002/03:53 2.2 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) dels att 6 kap. 6, 8 och 9 §§, 11 kap. 4 §, 14 kap. 1 §, 16 kap. 1 och 4 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 1 a § Socialnämnden skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I fråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer av 15 kap. denna lag och sekretesslagen (1980:100). Nämnden skall aktivt verka för att samverkan kommer till stånd. 6 kap. 6 § Ett barn får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda barnet vård i ett visst familjehem. Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. Ett barn får inte utan socialnämndens medgivande eller beslut om vård tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne. Socialnämnden får inte lämna medgivande eller fatta beslut om vård utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar sitt beslut. 8 § Vårdas ett barn med stöd av denna lag i ett annat hem än det egna, skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. När barnet har varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, skall socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. 9 § Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar sitt beslut. Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 6 § fullgör skyldigheterna enligt 7 §. 11 kap. 4 § Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta beslut i ärendet även om barnet byter vistelsekommun. Detsamma gäller om en utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av missbrukare. Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta över utredningen av ärendet. Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta beslut i ärendet även om barnet byter vistelsekommun. Detsamma gäller om en utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av missbrukare. Den nya vistelsekommunen är skyldig att på begäran bistå med den utredning som socialnämnden kan behöva för att fatta beslut i ärendet. Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta över utredningen av ärendet eller om ärendet annars flyttas över. 14 kap. 1§1 Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller misshandlas i hemmet. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd. Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 7 § lagen (1993:335) om Barnombudsman. 16 kap. 1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det. Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd. Överflyttning skall ske om den som berörs av ärendet har starkast anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till den enskildes önskemål, hjälpbehovets varaktighet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. Om berörda kommuner inte kan komma överens om överflyttning, får den kommun där frågan om överflyttning kommit upp ansöka om överflyttning av ärendet hos den länsstyrelse där den andra kommunen ligger. Uppgifter som behövs för att en socialnämnd skall kunna ta över ett ärende skall lämnas ut av den socialnämnd från vilken överlämnandet sker. 4 §2 Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 7 kap. 1 §, omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § eller föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 7 kap. 1 §, omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 §, föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 § samt överflyttning av ärende enligt 16 kap. 1 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs att 3 kap. 12 §, 5 kap. 5 § och 29 kap. 2 § brottsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 12 §1 Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Angivelse från målsäganden krävs dock inte om brottet riktar sig mot någon som inte har fyllt arton år. 5 kap. 5 §2 Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, får dock åklagare åtala för Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om brottet riktar sig mot någon som är under arton år eller om i annat fall målsäganden anger brottet till åtal, får åklagaren väcka åtal om detta av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt och åtalet avser 1. förtal och grovt förtal, 2. förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning, 3. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, eller 4. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes homosexuella läggning. Har förtal riktats mot avliden, får åtal väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare. Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom att förgripa sig på en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på en främmande makts representant i Sverige har kränkt den främmande makten, får brottet åtalas av åklagare utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket. Åtal får dock inte ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat därtill. 29 kap. 2 §3 Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas 1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått, 2. om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet, 3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig, 4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende, 5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning, 6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll, eller 6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll, 7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. 7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, eller 8. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 §2 Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages, 2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt, 3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, 4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en annan tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av 1. mål av enkel beskaffenhet, 2. mål enligt lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar, visa upp handling eller lämna kontrolluppgift enligt skatteförfattningarna, 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om tillfälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (1989:529), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt samt mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (1989:529), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt samt mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål rörande preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna, 5. mål enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, 6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. I den mån ett förverkligande av vårdens syfte kräver insatser av andra samhälleliga organ, skall erforderlig samverkan ske med företrädare för sådant organ. Vid planläggningen av den intagnes behandling skall samråd äga rum med denne. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör samråd ske även med hans närstående. Den intagne skall beredas tillfälle yttra sig om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, om ej synnerliga skäl talar däremot. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. skall införas en ny paragraf, 27 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 27 § Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.7 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) Härigenom föreskrivs att det i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)1 skall införas en ny paragraf, 2 f §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 f § Hälso- och sjukvården skall på socialnämndens initiativ, i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I fråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer av 2 kap. 8-11 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och sekretesslagen (1980:100). Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänst-lagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.8 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) Härigenom föreskrivs att 3 § polislagen (1984:387) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna. Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.9 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) Härigenom föreskrivs att 3 § tandvårdslagen (1985:125) skall ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Tandvården skall bedrivas så att den uppfyller kravet på en god tandvård. Detta innebär att den skall 1. vara av god kvalitet och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder, 2. tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, 3. vara lätt tillgänglig, 4. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, 5. främja goda kontakter mellan patienten och tandvårdspersonalen. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten skall upplysas om sitt tandhälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.10 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)1 dels att 1 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det i 1 kap. skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 §2 För barn och ungdomar anordnar det allmänna utbildning i form av förskoleklass, grundskola och gymnasieskola samt vissa motsvarande skolformer, nämligen särskola, specialskola och sameskola. Förskoleklassen, grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan bildar det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna för dem som till följd av sjukdom eller av annat skäl inte kan delta i skolarbetet inom det offentliga skolväsendet. Det allmänna anordnar också pedagogisk verksamhet i form av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. För dessa verksamheter gäller i denna lag endast bestämmelserna i 2 a kap. och 15 kap. 5 §. Det allmänna anordnar också pedagogisk verksamhet i form av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. För dessa verksamheter gäller i denna lag endast bestämmelserna i 1 kap. 2 a §, 2 a kap och 15 kap. 5 §. 2 a § Förskoleverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen skall på socialnämndens initiativ i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I fråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer 2 a kap. 18 § och 9kap. 16 a § denna lag och av sekretesslagen (1980:100). Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall Härigenom föreskrivs att 34 och 44 §§ lagen (1988:870) om missbrukare i vissa fall skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 §1 Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i andra stycket fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Om det krävs med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en intagen på en sådan enhet hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet). Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i andra stycket fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. En fråga om vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning. Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas i avskildhet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. 44 §2 Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 33 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök eller avser avslag på begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36 §. Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde hos länsrätten, om beslutet 1. gäller överflyttning eller avslag på begäran om utskrivning enligt 25 §, 2. innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 33 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök, 3. gäller vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 §, eller 4. gäller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får inte överklagas. Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte överklagas. Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning skall införas en ny paragraf, 14 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 a § Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. 2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område dels att 2 kap. 2 § skall ha följande lydelse, dels att det i 2 kap. skall införas en ny paragraf, 1 a § av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 1 a § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I fråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer av 2 kap. 8-11 §§ denna lag och sekretesslagen (1980:100). 2 §1 Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient skall se till att patienten ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Om informationen inte kan lämnas till patienten skall den i stället lämnas till en närstående till patienten. Informationen får dock inte lämnas till patienten eller någon närstående om det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 § första stycket i detta kapitel. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Prop. 2002/03:53 2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård Härigenom föreskrivs att 14 och 17 §§ lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 § Verkställigheten skall inledas på en låsbar enhet. Så snart förhållandena medger det, skall den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former. Frågan om den dömde kan ges möjlighet till vistelse under öppnare former skall prövas fortlöpande, dock minst en gång varannan månad. Om det krävs med hänsyn till den dömdes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en dömd som vårdas på en låsbar enhet hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet). En fråga om vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning. 17 § Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han inte kan hållas till ordningen, får han hållas avskild från de övriga vid hemmet under förutsättning att han står under fortlöpande uppsikt av personalen. Han får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den dömde hållas i avskildhet under förutsättning att han eller hon står under fortlöpande uppsikt av personalen. Den dömde får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Prop. 2002/03:53 3 Ärendet och dess beredning Regeringen beslutade den 10 december 1998 att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda barnmisshandel och därmed sammanhängande frågor (S 1998:07). Kommittén skulle enligt sina direktiv dir 1998:105 bl.a. definiera begreppet barnmisshandel, beskriva utvecklingen av barnmisshandel samt söka förklaringar till denna, föreslå lämpliga åtgärder inom hälso- och sjukvårdens område för att höja kvaliteten i stöd- och behandlingsarbetet, inventera förskolans, skolans och skolbarnomsorgens behov av kunskap kring barnmisshandel, redovisa polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder, föreslå insatser för att förbättra socialtjänstens arbete med barn som utsatts för misshandel och med deras familjer, uppmärksamma olika samverkansformer samt föreslå åtgärder för att avlägsna hinder för samverkan, kartlägga rehabiliteringen av förövare samt arbeta utåtriktat och opinionsbildande. Den 22 mars 2001 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (dir. 2001:24) enligt vilka tiden för slutredovisning av uppdraget förlängdes. Kommittén antog namnet Kommittén mot barnmisshandel. Kommittén lämnade den 27 april 2000 sitt delbetänkande Barnmisshandel - Polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU 2000:42). Vidare har kommittén gett ut rapporten Barn och misshandel. En rapport om kroppslig bestraffning och annan misshandel i Sverige vid slutet av 1900-talet (SOU 2001:18). Kommittén mot barnmisshandel överlämnade sitt slutbetänkande Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72) i augusti 2001. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2002/8007/ST). Regeringen beslutade den 3 juni 1999 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att genomföra en översyn av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, (S 1999:07). Syftet var att stärka barnperspektivet och barnets rättigheter i lagen samt föreslå de ändringar som behövs. I utredarens uppdrag ingick även att pröva om det behövdes lagändringar eller andra åtgärder för att tillgodose barnets behov av uppföljningskontakt i de fall föräldrarna inte vill samarbeta med socialtjänsten. Vidare skulle utredaren bedöma behovet av lagändringar och av utveckling av socialtjänstens arbete för att minska osäkerheten i tillvaron för de barn som vistas länge i familjehem. Ytterligare en uppgift var att analysera hur föräldrabalkens bestämmelser om vårdnadshavarens rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets person förhåller sig till barns rätt att komma till tals i frågor som rör barnet. FN:s konvention om barnets rättigheter skulle utgöra grund för arbetet. Utredningen antog namnet LVU-utredningen. Utredningen överlämnade sitt betänkande Omhändertagen - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77) i augusti 2000. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4. Utredningens lagförslag finns i bilaga 5. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2002/5585/ST). Enligt en inom Socialdepartementet upprättad promemoria (S2001/8254/ST) gavs en utredare i uppdrag att utreda ansvarsfördelningen mellan kommuner i vissa barnavårdsärenden. Uppdraget redovisades i augusti 2001 under namnet Kommunernas ansvar i vissa barn- och ungdomsärenden (Ds 2001:47). Utredningens lagförslag finns i bilaga 8. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 7. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 9. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2002/8254/ST). I propositionen behandlas slutligen en skrivelse (S/2002/5228/ST) från Statens institutionsstyrelse angående begreppet vård i avskildhet vid vård i särskilda ungdomshem och LVM-hem med anledning av ett JO-beslut. Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 10. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2002/5228/ST). Förslagen i denna proposition har tagits fram i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Lagrådet Regeringen beslutade den 19 december 2002 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 11. Lagrådets yttrande finns i bilaga 12. Regeringen har följt Lagrådets yttrande utom vad avser införandet av en ny straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § brottsbalken. Denna fråga behandlas i avsnitt 5.6.2. och i författningskommentaren. 4 Allmänna utgångspunkter 4.1 Barn i utsatta situationer En historisk tillbakablick Våld och övergrepp mot barn har förekommit i alla tider och i de flesta kulturer. Övergreppen mot och försummelsen av barn sågs länge som en isolerad företeelse inom hemmets fyra väggar. Rätten för föräldrar att aga sina barn var självklar i äldre tider. Det fanns t.o.m. bestämmelser som innebar att föräldrar var skyldiga att aga sina barn. Under 1900-talets första årtionden började barnen synas på allvar i lagstiftningen, men före 1917 års barnlagstiftning fanns endast ett fåtal stadganden på familjerättens område. De lagar som berörde föräldrar och barn kom senare att sammanföras i en särskild balk, föräldrabalken, som riksdagen antog år 1949. Sedan 1920-talet har den svenska lagstiftningen stegvis förändrats. Vår första barnavårdslagstiftning kom att utarbetas under denna tid och den första barnavårdslagen trädde i kraft år 1926. Barnavårdslagen gav samhället för första gången en möjlighet att omhänderta vissa barn som utsattes för misshandel eller annan vanvård i hemmet, men våld mot barn var dock fortfarande accepterat i uppfostrande syfte. 1924 års barnavårdslag omarbetades under många år för att slutligen ersättas av en ny barnavårdslag, som trädde i kraft den 1 januari 1961. Reglerna i den nya barnavårdslagen fick en mer sammanhållen form, men innehållet byggde i stort sett på den tidigare lagstiftningen. 1960 års barnavårdslag kom senare att ersättas av socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, vilka trädde i kraft år 1982. Skolagan förbjöds uttryckligen i folkskolestadgan först år 1958. Det skulle dock dröja tjugoett år, från det att skolagan förbjöds, innan Sveriges riksdag den 1 juli 1979 antog den s.k. anti-agalagen (6 kap. 1 § föräldrabalken), vilken stadgade att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Med den s.k. anti-agalagen klargjordes att en bestraffningsåtgärd mot ett barn är brottslig, om motsvarande handling mot en annan person är straffbar. I takt med ökade kunskaper och förändringar i lagstiftningen har allmänheten förändrat sin syn på agan. Statistiska centralbyrån och Sifo har regelbundet sedan mitten av 1960-talet genomfört undersökningar om allmänhetens stöd för fysisk bestraffning. Resultaten visar att anhängarna till aga har minskat markant, från 53 procent av de tillfrågande 1965 till 11 procent 1994. Resultatet stämmer väl överens med den undersökning som gjordes av Kommittén mot barnmisshandel år 2000 och som redovisas i rapporten i betänkandet Barn och misshandel (SOU 2001:18). Barn i utsatta situationer idag Barn i utsatta situationer utgör inte någon homogen grupp. Utsattheten kan bestå av en mängd faktorer både på samhälls-, grupp- och individnivå. Det finns barn i Sverige som av olika skäl lever i en utsatt situation och därför har behov av skydd och stöd från samhället. När man talar om barn i utsatta situationer brukar man nämna olika grupper av barn: barn som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld och sexuella övergrepp, barn till missbrukare, barn till psykiskt sjuka, barn till utvecklingsstörda, barn till misshandlade kvinnor, barn som försummas, barn i ekonomiskt utsatta familjer. Ibland benämns de också barn i riskzon, barn som far illa eller barn med särskilda behov eller barn i behov av särskilt stöd. Det är svårt att uttala sig om hur många barn som kan anses tillhöra gruppen utsatta barn. Många av barnen har en sammansatt problembild och återfinns i mer än en grupp. Det finns viss statistik, exempelvis socialtjänststatistiken som redovisar de barn som har någon insats från socialtjänsten, familjerättsstatistiken som visar hur många barn som under ett år varit föremål för samarbetssamtal eller vårdnadsutredning, brottsstatistiken som visar antalet polisanmälda brott mot barn. Sådan statistik kan aldrig bli uttömmande eftersom det alltid finns mörkertal när det gäller barns utsatthet. Det är allvaret i det enskilda barnets problem som skall vara avgörande för hur samhällets insatser prioriteras och inte vilken problemgrupp barnet anses tillhöra. Det handlar således om att uppmärksamma det enskilda barnet. Under det senaste decenniet har andelen ungdomar med utländsk bakgrund, särskilt utrikes födda, som får insatser genom socialtjänsten ökat. De är överrepresenterade bland dem som är placerade enligt såväl socialtjänstlagen (2001:453, SoL) som lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Hittills har inte yngre barn varit överrepresenterade om man bortser från barn till finska föräldrar. Det finns emellertid indikationer som tyder på att antalet yngre barn med utomeuropeisk bakgrund ökar i samhällsvården. Att ungdomar med utländsk bakgrund är överrepresenterade i vården kan ha flera orsaker. Även om de är överrepresenterade är de ändå få i absoluta tal. De allra flesta unga med utländsk bakgrund klarar sig bra och blir inte föremål för socialtjänstens insatser. Att vårt land på kort tid gått från ett relativt homogent land till ett mångkulturellt är en stor utmaning för hela samhället - inte bara för socialtjänsten. En fortsatt satsning på den generella välfärdspolitiken är den bästa garantin för att ge barn möjlighet till goda uppväxtvillkor. I dag sjunker arbetslösheten för många grupper i samhället och särskilt för utrikesfödda, vilket bör leda till att integrationen generellt sett ökar. Men de generella insatserna räcker inte. Barnpsykiatrikommittén visar i betänkandet Insatser mot psykiska problem (SOU 1998:31) att barn med invandrarbakgrund har en högre konsumtion av kroppssjukvård än genomsnittet. Enligt kommittén finns också en relativt sett hög förekomst av psykosociala problem bland barn och ungdomar med invandrarbakgrund vilket enligt kommittén kan förmodas hänga samman med den påfrestning som det innebär att växa upp med dubbla normsystem och därmed sammanhängande vacklande vuxenstöd. Därtill kommer det handikapp som bristande språkkunskaper innebär. Barn som utsätts för våld Utbredningen av familjevåld mot förskolebarn är svår att bedöma, då yngre barn i mycket liten utsträckning själva avslöjar våld eller andra svårigheter inom familjen. Av den anledningen har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) specialanalyserat polisanmälningarna om misshandel mot barn i åldern 0-6 år under 1990-talet. BRÅ: s sammanfattande analys är att den faktiska fysiska misshandeln av förskolebarn i Sverige inte ökat under 1990- talet, utan att det rört sig om en ökad anmälningsbenägenhet. För detta talade att antalet svåra skador minskat i proportion till antalet lindriga skador och anmälningar utan påvisbar skada, samt att den lilla ökning i absoluta tal som fanns av svåra skador utgjordes av en enda skadetyp, bitmärken, vilka inte alls anmäldes 1990 eller tidigare. Om den faktiska barnmisshandeln ökat avsevärt, borde detta också ha avspeglats i en ökning av den grova misshandeln. Den anmälda barnmisshandeln hade framförallt ökat inom socialt väletablerade grupper. Det bedömdes dock som mycket osannolikt att en ökning av den faktiska fysiska barnmisshandeln skulle vara mest påtaglig bland socialt väletablerade grupper, i synnerhet i en tid där ekonomiska problem särskilt drabbat de sedan tidigare svaga. Att nya grupper av befolkningen anmälts har uppfattats som ett tecken på ökad anmälningsbenägenhet. De barn som agas tycks råka ut för kroppslig bestraffning mindre ofta nu än tidigare. Fortfarande anger dock 4 procent av mellanstadieelever och 7 procent av yngre vuxna att de någon gång under uppväxttiden utsatts för svårare kroppslig bestraffning utförd med tillhyggen. Jämförande uppgifter i föräldraintervjuer åren 1980 och 2000 talar för att bruket av kroppslig bestraffning sjunkit väsentligt, speciellt vad gäller att slå barnen med knytnävar eller något föremål eller ge barnen ett "kok stryk". Resultaten är i överensstämmelse med svaren från andra studier av mellanstadieelever och 20-åringar. Det betyder att kraftfulla kroppsliga bestraffningar som potentiellt kan skada barnen svårt också har minskat påtagligt. Procentandelen svenska vuxna som var positivt inställda till kroppslig bestraffning av barn var 53 procent år 1965 och 11 procent år 1994. Det har skett en kraftig och kontinuerlig nedgång vad gäller positiva attityder till aga och denna nedgång har varit lika kraftig under hela tidsperioden. Skolbarns attityder gentemot kroppsaga har blivit betydligt mer negativa under 1990-talet. Andelen elever som kan acceptera ett slag från föräldrarna har minskat från hälften till en femtedel under perioden 1995-2000. Anledningen till denna kraftiga attitydförändring under senare delen av 1990-talet kan vi inte uttala oss om med säkerhet. Det är dock klart att barn i dag är betydligt mer medvetna om sina rättigheter än tidigare, bl.a. genom den undervisning man fått i skolor och av frivilligrörelser om FN: s konvention om barnets rättigheter. När det däremot gäller mycket allvarliga och ovanliga bestraffningsformer som att hota eller använda knivar och skjutvapen är det osäkert om det skett någon verklig minskning. En anledning till detta kan vara att svårartad misshandel ofta är en del i ett starkt avvikande beteende hos en vuxen person till följd av psykisk sjukdom eller karaktärsstörning - personlighetsdrag som sannolikt påverkas endast i liten utsträckning av generella attitydförändringar i samhället. Jämförelser med data från andra länder, även nordiska, talar för att kroppslig bestraffning i Sverige är lägre, oftast betydligt lägre. Detta tycks framför allt gälla lättare och medelsvåra former av kroppslig bestraffning medan allvarligare former som slag med tillhyggen kanske fortfarande är lika vanliga som i övriga nordiska länder. Ett underskattat och inte tillräckligt belyst problem är konsekvenserna av att barn bevittnar våld i sina hem, ofta utan att själva bli misshandlade samtidigt. Studier som genomförts av Kommittén mot barnmisshandel indikerar att ungefär 10 procent av alla barn upplevt våld i hemmet åtminstone någon gång och att ungefär 5 procent upplever det ofta. Kunskaperna är bristfälliga om barnamord och bestående skador efter fysisk misshandel av barn i Sverige. Tillgänglig statistik talar för att färre än 10 barn yngre än 15 år dödas per år. Barnamorden har sannolikt minskat de sista tjugo åren, men statistiken är osäker. Räknat per 100 000 barn är barnamord ungefär lika vanligt som i Norge, men betydligt ovanligare än i USA och England. Den vanligaste orsaken till att barn mördas är i samband med att föräldrar begår utvidgade självmord, medan mord i samband med barnmisshandel är sällsynta. 4.2 Utveckling inom den sociala barnavården under 1990-talet I huvudsak är den sociala barnavården en individinriktad verksamhet där enskilda barn och föräldrar efter anmälningar eller ansökningar utreds och erbjuds olika typer av insatser, om de anses vara i behov av barnavårdens stöd. Större delen av den barnavårdande insatsrepertoar som beslutas med stöd av socialtjänstlagen (2001:453, SoL) utgörs av olika typer av öppenvårdsinsatser. Här finner man dock också omhändertaganden där barn och unga, med eget och/eller föräldrars samtycke, för längre eller kortare tid placeras i familjehem eller i institutionsvård. Dygnsvård kan innebära mycket långtgående ingripanden i familjers liv och detta gäller både sådana som genomförs som frivilliga placeringar och som omhändertaganden med stöd av tvångslagstiftning. Frivilliga placeringar är idag mycket vanligare än tvångsomhändertaganden. Omkring hälften av dygnsvården inleds i dag med en placering i någon form av institutionsvård. Vid placeringar med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, är institutionsvård vanligast. För små barn som placeras för längre tid är familjehemsplacering huvudalternativet. Dygnsvård är den mest omdiskuterade insatsen inom den sociala barnavården. Det finns dock relativt lite forskning om effekter av dygnsvård. Hur många barn blir omhändertagna? Från att ha legat stilla eller till och med minskat under en följd av år har påbörjade placeringar och omhändertaganden gått upp under 1990-talet. År 1990 påbörjades dygnsvård för 1,8 barn per tusen, medan andelen år 1999 var 2,4 barn per tusen. Detta innebär en kraftig procentuell ökning (33 procent) men sett till hela befolkningen i åldersspannet 0-20 år handlar det om relativt få barn och unga. År 1999 påbörjades dygnsvård för totalt 6 000 unga individer. De flesta varar under relativt kort tid. Drygt hälften av de frivilliga placeringar som avslutades år 1999 hade pågått ett halvår eller mindre och medianvårdtiden var 4,4 månader. Tvångsomhändertaganden tenderar att ha längre varaktighet, endast 16 procent pågick kortare tid än ett halvår. Sett i ett längre tidsperspektiv har sannolikt dygnsvården blivit mer kortvarig, bland annat på grund av att tvångsomhändertagandenas andel har minskat. Större delen av den påbörjade dygnsvården berör i dag ungdomar och inte små barn. Omkring 2 500 av de barn för vilka dygnsvård påbörjades år 1999 var under 13 år, medan 3 500 var 13 år eller äldre. Det är också i åldersgruppen 13 år och äldre som omhändertaganden har ökat mest. Öppenvårdsinsatser Vid sidan av dygnsvård utförs inom den sociala barnavården en serie olika öppenvårdsinsatser. Kunskaperna om effekterna dessa insatser är mindre än vad gäller dygnsvård. Det gäller såväl insatsernas omfattning som deras kvalitet. Insatsen kontaktperson/-familj, som är vanligast bland öppenvårdsinsatserna, baseras på tanken att socialtjänsten skall kunna erbjuda avlastning och socialt stöd genom att i första hand engagera lekmän för att hjälpa och stödja barn och föräldrar på olika sätt. Detta är en av de stödformer inom den sociala barnavården som erbjuds av nästan alla kommuner. Omkring 21 500 barn hade kontaktperson/-familj någon gång under 1999 och vanligast var insatsen i åldersgruppen under 13 år. Detta är också en insats som har ökat kraftigt i omfattning under 1990-talet. Det rör sig om en drygt 60 procentig uppgång om siffrorna relateras till befolkningen; alltså en ökning som är mycket större än för dygnsvården. Med tanke på att det är en mycket väletablerad åtgärd finns förvånansvärt lite forskning på området och effektutvärderingar saknas helt. De studier som gjorts tyder emellertid på att detta är en mycket uppskattad insats såväl från klienternas som från kontaktfamiljernas sida, även om den förutom att ha som uppgift att stötta barn och föräldrar också kan ha inslag av övervakning och kontroll. Omkring 4 500 barn och unga har deltagit i så kallade strukturerade öppenvårdsprogram under 1999. Ungefär 16 000 barn och ungdomar har fått del av det som kallas behovsprövat personligt stöd. Personligt stöd kan innebära familjebehandling, att barnets familj har en så kallad hemma-hos-terapeut som besöker familjen regelbundet, eller att barnet har fått en förtursplats på förskola. Dygnsvård har inte ersatt öppenvårdsinsatser i den sociala barnavården. I stället kan man med stor säkerhet hävda att både omhändertaganden och öppenvård totalt sett har ökat under 1990-talet. Social barnavård är således inte ett område där det gjorts besparingar, utan man kan tvärtom konstatera att det skett en viss utbyggnad av verksamheten där fler barn och unga blir föremål för insatser. Vilka barn blir omhändertagna? Antalet tonåringar som placerades i samhällsvård ökade kraftigt under 1990-talet. Utvecklingen är en markant förändring av en åldersfördelning som varit överraskande stabil sedan 1983. Oavsett hur man jämför, är det uppenbart att 1990-talets ökning av barn som placerats i dygnsvård nästan helt utgörs av tonårsplaceringar. För denna grupp handlar det om en kraftig ökning och ett klart trendbrott. Det finns inga tydliga trender över tid avseende könsskillnader. Sannolikheten för en tonåring att hamna i dygnsvård under ett visst år jämfört med ett yngre barn var dubbelt så stor under de första tre åren av 1990-talet, oavsett nationell bakgrund. Denna överrisk ökade sedan successivt till att bli nästan trefaldig under decenniets tre sista år. Överrisken för tonåringar ökar i alla grupper, men den är tydligt större i gruppen med två utlandsfödda föräldrar. Utifrån detta kunde man förvänta sig att andelen tvångsomhändertaganden skulle öka i förhållande till de frivilliga. Detta eftersom ungdomar ofta blir omhändertagna på grund av eget beteende (missbruk, brottslighet osv.) som man kunde förvänta sig leder till tvångsingripanden. Fördelningen mellan frivilliga och tvångsplaceringar i tonårsgruppen är emellertid mycket stabil. Andelen tvångsplaceringar av samtliga omhändertaganden varierar mellan 22 och 25 procent under hela 1990-talet. Det får närmast betraktas som anmärkningsvärt att fördelningen mellan tvång och frivillighet inte förändrats mot bakgrund av den stora volymökningen. Ökningen av tonårsplaceringar på 1990-talet har med andra ord inte inneburit en utökad användning av tvångsvårdslagstiftningen. Uppgången under 1990-talet av antal tonåringar som placerats i dygnsvård uppvisar samma förändring som den radikala ökningen på kort tid av antal ungdomar 15-17 år som av domstolarna överlämnats till vård inom socialtjänsten för begångna brott. Påföljden innebär ett direkt uppdrag till socialtjänsten, som måste utföras på något sätt. Det är därför sannolikt att socialtjänsten påverkats indirekt av externa förändringar, i rättspraxis och i attityder till ungdomsbrottslighet, även om vi i dagsläget inte med säkerhet kan dra en sådan slutsats. Regeringen fattade den 1 augusti 2002 beslut om direktiv till en utredning som skall göra en översyn av det allmännas ingripande vid ungdomsbrott och lämna förslag till hur påföljdssystemet kan vidareutvecklas och förbättras (dir. 2002:95). Uppdraget skall slutredovisas vid utgången av september 2004. Förändringar i formerna för dygnsvård Mycket tyder på att det blivit vanligare med flera placeringar och byten mellan vårdmiljöer. I en analys av utvecklingen 1990-1996 fann Socialstyrelsen att ökningen av tonårsplaceringar i stor utsträckning bestod av fler korta, tillfälliga placeringar där ungdomarna återvände hem eller flyttade till andra vårdmiljöer efter kort tid. Eftersom oplanerade avbrott är mycket vanliga vid vissa former av tonårsplaceringar kan det förutsättas att många placeringar inte går som planerat vilket ofta leder till nya placeringar. Tillgänglig forskning visar på en kraftig expansion när det gäller vård vid enskilt bedrivna hem för vård eller boende (HVB-vård) från början av 1980-talet till mitten av 1990-talet. I mitten av 1980-talet svarade de för ca fyra procent av placeringarna för att tio år senare ha ökat till sjutton procent. Omfattningen av den offentliga HVB-vården var konstant under denna tidsperiod och svarade för mellan en femtedel och en fjärdedel av alla placeringar. Aktuell forskning visar att institutionerna i dag i första hand är inriktade mot att ge längre tids vård och behandling. Endast en mindre grupp hem arbetar med ren akut- och korttidsvård. Drygt hälften av hemmen riktar sig enbart till tonåringar. Institutioner för barn upp till tolv år kan oftast ta emot barn och föräldrar tillsammans. Generellt finns skillnader mellan huvudmännen vad gäller personalens utbildningsnivå och inriktning på vården. De kommun- eller landstingsdrivna hemmen har högst utbildningsnivå. En viktig skiljelinje inom HVB-vården går mellan hem där man ser sig som familjehemslika och övriga. De familjehemslika är vanligtvis små, har i stor utsträckning varit familjehem tidigare och den absoluta merparten har enskild huvudman. Det har således uppstått en ny form av vård i mellanrummet mellan familjehem och traditionell institutionsvård. Kommunala förändringar under 1990-talet Skillnaderna i andel omhändertagna barn mellan svenska kommuner är stora. År 1999 påbörjade genomsnittskommunen omhändertaganden för 2,2 barn per tusen, medan den kommun som gjorde flest omhändertaganden i förhållande till befolkningen inledde placeringar för nära tre gånger så många barn (6,1 barn per tusen). I omkring tio kommuner påbörjades inga omhändertaganden alls detta år. De kommuner som hade höga omhändertagandetal vid decenniets början hade det också vid dess slut. Det finns ett antal kommuner som ligger mycket högt under hela 1990-talet och det är några som ökat från låga omhändertagandetal till höga, medan det är mindre vanligt att andelen omhändertaganden har minskat. Forskning visar att det finns ett tydligt samband mellan dygnsvård och socioekonomiska bakgrundsförhållanden i kommunerna. Kommuner med många ensamstående mödrar, hög andel utomnordiska invandrare och höga socialbidragskostnader har fler barn i dygnsvård. Om man studerar förändringarna för enskilda kommuner under 1990-talet blir emellertid bilden förvånansvärt stabil. Det är svårt att hitta rimliga förklaringar till att vissa kommuner faktiskt ökat mer än andra, vare sig man tittar på kommuntyper eller socioekonomiska variabler. På knappt 40 år har Sverige gått från att vara ett kulturellt och etniskt relativt homogent land till att bli ett mångkulturellt och etniskt sammansatt land med de möjligheter och påfrestningar som följer av en sådan utveckling. Under de sju första åren under 1990-talet har antalet utomeuropéer i befolkningen ökat med 40 procent. Detta framgår av kommittén Välfärdsboksluts delbetänkande Välfärd vid vägskäl (SOU 2000:3). Det finns enligt kommittén indikationer på att såväl den ekonomiska som etniska boendesegregationen har fördjupats i Sverige under 1990-talet. Av det följer att låginkomsttagarna har blivit allt mer geografiskt koncentrerade. Denna boendesegregation finns inte bara i storstäderna men i dessa är risken större att den leder till skillnader i tillgänglighet till olika former av service. Där finns också utrymme för att barn från skilda etniska och sociala miljöer sorteras till olika skolor. Det är enligt kommittén svårt att dra några säkra slutsatser om hur individer och hushåll mer konkret påverkas av att bo i segregerade miljöer. Den svenska forskningen är begränsad och har inte kommit fram till några entydiga resultat. Till exempel vet man inte om inflyttning eller kvarboende i etniskt segregerade bostadsområden innebär försämrade livschanser i ett längre tidsperspektiv. Under senare tid har frågor uppmärksammats om ansvaret för flyktingbarn som far illa, men också ansvaret för de barn som kommer till Sverige utan vårdnadshavare. Socialstyrelsen och Migrationsverket har haft regeringens uppdrag att lämna förslag till åtgärder för att förbättra mottagandet av dessa barn. En rapport med en rad förslag har lämnats och den bereds nu vidare inom Regeringskansliet. Migrationsverket har även haft i uppdrag att ytterligare analysera kostnaderna för de förslag som redan lämnats. Uppdraget har redovisats och bereds nu inom Regeringskansliet. Frågor om barn som kommer till Sverige genom människohandel är också föremål för behandling i en arbetsgrupp inom Socialdepartementet som har till uppgift att kartlägga kunskaper om barn som utsätts för sexuell exploatering i Sverige (S 2002:B). Arbetsgruppen skall redovisa sitt uppdrag den 31 maj 2004. Under senare år har flickor och unga kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld eller hot om våld särskilt uppmärksammats. Regeringen har givit olika myndigheter uppdrag i detta sammanhang. Bland annat har Länsstyrelserna i de tre storstadslänen kartlagt behovet av akut skyddat boende. Regeringen följer nära utvecklingen på området och avser att återkomma med initiativ som exemplevis kan underlätta inrättandet av skyddat boende. Värdering av utvecklingen Ökningen av omhändertaganden för ungdomar och av förebyggande åtgärder för barn och unga är omfattande och har pågått i flera år. Det finns all anledning att ta denna utveckling på allvar, särskilt omhändertagandena, eftersom de innebär stora ingrepp i barns, ungas och deras familjers liv. Den centrala frågan är om dygnsvårdsplaceringarna har en bestående påverkan på ungdomars beteende. I dagsläget vet vi lite om i vilken utsträckning detta sker. Det vi däremot vet är att en stor del av placeringarna inte går att genomföra som avsett. Alltför ofta avslutas de mot socialtjänstens vilja. För att få klarhet i vad som påverkar den sociala barnavården i de enskilda kommunerna krävs närmare studier av såväl bakgrundsfaktorer (innevånarnas sammansättning, specifika ungdomsproblem etc.) som institutionella förhållanden (kommunal organisering, policy, socialarbetarkulturer, specifika metoder i socialt arbete osv.). Detta är frågor som kommer att hanteras i den samlade analys av den sociala barn- och ungdomsvården som aviseras i avsnitt 10. I detta sammanhang kan också nämnas det arbete som har påbörjats inom Regeringskansliet när det gäller kunskaper om barn som lever i familjer med knappa ekonomiska resurser. Inriktningen på det arbetet är att skaffa kunskaper om hur ekonomiska faktorer påverkar barn ur olika aspekter, bl.a. när det gäller insatser från den sociala barn- och ungdomsvården. 4.3 Barn är allas ansvar Föräldrars ansvar Föräldrabalken innehåller grundläggande regler om förhållandet mellan barn och föräldrar. Barn har enligt föräldrabalken rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Den som har vårdnaden om ett barn, oftast föräldrarna, har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov av omvårdnad m.m. blir tillgodosedda. Vårdnadshavare ansvarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter och bevakar att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. För att förhindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren se till att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Föräldrabalkens regler om vårdnad m.m. ändrades den 1 oktober 1998. Ändringarna syftar bl.a. till att betona principen om barnets bästa. Genom ändringarna har regleringen av frågor om vårdnad, boende och umgänge tydligt knutits till barnkonventionens principer. I en övergripande bestämmelse slås fast att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla beslut som rör vårdnad, boende och umgänge. När beslut fattas skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Det är viktigt att uppmärksamma vad FN:s konvention om barnets rättigheter slår fast, dvs. att familjen måste ges bistånd och skydd. Ansvaret för det ligger på samhället. Utifrån barnets perspektiv skall därför familjen få det bistånd och det skydd den behöver för att kunna ge barnet kärlek och en god uppfostran. De flesta barn som behöver socialtjänstens insatser kommer från familjer som har det svårt både socialt och ekonomiskt, så svårt, att det ibland hindrar föräldrarna att ge barnen kärlek och god uppfostran. Samhällets ansvar Barnets ställning i lagstiftningen har kontinuerligt stärkts under 1900-talet. Barnhälsovården har utvecklats. Spädbarnsdödligheten har sjunkit till mycket låga siffror. Trångboddheten har minskat. Bostadsområden och lekmiljöer har byggts ut. Barnsäkerheten har förbättrats. Hela 1900-talet har fört med sig stora medicinska och socialpolitiska framsteg som har resulterat i en allt högre välfärd för barnfamiljerna. Barn har t.ex. fått rätt till utbildning och kunskapsutveckling. Utbyggnaden av föräldraförsäkringen är i ett internationellt perspektiv en unik möjlighet för föräldrar att kunna kombinera arbete med familj även när barnen är små. Den generella välfärdspolitiken är ett viktigt instrument för stöd till barn och familjer. I den svenska socialpolitiken under 1900-talet har stödet till barnfamiljer varit en hörnsten. Inte minst har stödet till den ensamförsörjande modern och hennes barn haft stor, för att inte säga avgörande, betydelse för att kvinnor själva har kunnat ta hand om sina barn. Bland stöden för att stärka familjen kan nämnas barnbidrag, olika former av bostadsstöd och föräldrapenning. Antalet barn som placerats utanför hemmet har sedan de första decennierna av 1900-talet sjunkit i takt med att välståndet har ökat och stödet till barnfamiljerna byggts ut. Under den senaste tioårsperioden har dock antalet inte fortsatt att sjunka. Tvärtom har antalet placerade barn ökat något sedan mitten av 1990-talet. Det är allmänt känt att barns fysiska hälsa generellt sett är bättre i välfärdsstater där de ekonomiska villkoren är jämnt fördelade än i stater där levnadsvillkoren är mycket olika. Den generella välfärdspolitiken är därför ett av de viktigaste instrumenten för att stödja och hjälpa barn. De generella insatser som t.ex. mödra- och barnavårdscentraler erbjuder har spelat, och spelar, en stor roll för mödrars och barns goda fysiska hälsa. Barnbidragen, som når alla barn, är ett viktigt komplement till familjernas ekonomi. Utbyggnaden av barnomsorgen och införandet av maxtaxa i förskolan har betytt mycket både för barns utveckling och för familjernas förbättrade ekonomiska situation. Att det finns en bra skola som är anpassad efter barns behov, där det inte bara finns lärare utan också kuratorer, psykologer och andra vuxna som barnen kan vända sig till är av betydelse för att ge barn förutsättningar för en positiv utveckling. Det är ett viktigt och nödvändigt komplement till familjens fostran av barnen. Familjemönster har ändrats. Kärnfamiljen har förändrats och ett antal barn lever i nya familjeförhållanden. Dock bor fortfarande tre fjärdedelar av alla barn och ungdomar tillsammans med båda sina föräldrar. Ett barns uppväxtvillkor präglar barnets syn på sig själv och andra. Att barnet upplever trygghet i sin familj och i bostadsområdet, i förskolan och i skolan är kanske ett av de mest grundläggande villkoren för en god uppväxtmiljö. För barn och föräldrar som saknar sociala kontakter, är familjecentraler, öppna förskolor eller andra öppna och lättillgängliga verksamheter särskilt betydelsefulla. Andra verksamheter - som ungdomsmottagningar eller hjälptelefoner - fyller viktiga funktioner. Många familjer klarar sig tack vare en god generell välfärd. För barn i utsatta områden kan behövas extra resurser för att förebygga allvarligare problem. För det enskilda barnet som växer upp i en s.k. riskmiljö, fordras särskild uppmärksamhet från vuxenvärlden. Slutligen behövs verkningsfulla och väl avvägda insatser för barn och deras familjer när ett barn far illa. Forskning har visat att ju sämre familjeekonomi, desto större är barnets utsatthet. Detta samband talar för att det är särskilt viktigt att följa barns levnadsförhållanden och uppväxtvillkor för att uppmärksamma barns behov av stöd, hjälp och i vissa fall även skydd. 1990-talets ekonomiska kris påverkade den svenska välfärden starkt. Den innebar att samhällets resurser för barn och familjer försämrades. Kommittén Välfärdsbokslut ("Välfärd vid vägskäl" SOU 2000:3) skriver att barnfamiljers ekonomi har urholkats samt att ensamföräldrarna har drabbats hårt av arbetslösheten. Ensamstående föräldrar uppvisar under 1990-talet ett högt socialbidragsberoende. Kommittén pekar på tre grupper i befolkningen vars levnadsvillkor har försämrats mer än andras: utrikes födda, ensamstående mödrar och yngre personer. Kommittén Välfärdsbokslut menar vidare att det är oroväckande att andelen barn som lever i familjer med mycket låga inkomster har ökat. Regeringen tar i sin skrivelse om barnpolitiken upp barnfamiljernas förhållanden och betonar särskilt de ensamstående föräldrarna (Barnpolitiken - arbetet med strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter, skr. 2001/02:166). Förhållanden som är bra för alla barn, dvs. generella åtgärder och breda lösningar som kommer många till del, är också särskilt gynnsamma för barn i utsatta situationer. Det ligger en stark positiv kraft i att människor får del av samhällets insatser och satsningar utan att pekas ut som särskilt behövande. Men det är i sammanhanget viktigt att uppmärksamma riskmiljöer för att kunna ge stöd och hjälp till barn som växer upp under sådana förhållanden. Det är vidare viktigt att identifiera problem så att barn och familjer som behöver annan och mera kvalificerad individuellt riktad hjälp också tillförsäkras sådan. Socialtjänstens ansvar Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsnät. När hjälp eller stöd från annat håll inte räcker eller barnet behöver skydd, är det socialtjänstens uppgift att ingripa. Socialtjänsten har en servicefunktion men har också befogenheter till myndighetsutövning som ingen annan instans har. Socialtjänstreformen 1982 innebar en radikal omsvängning i synen på hur samhället skall stödja och hjälpa dem som behöver särskilt stöd från samhället. Socialtjänstreformen utgår från människors egen förmåga och kunskap om vad de behöver. Beslut skall fattas i samarbete med den enskilde. Socialtjänstlagen (1980:620) reviderades 1998 och bestämmelser som syftar till att stärka barns ställning infördes. I portalparagrafen slås fast att när åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. En särskild bestämmelse om barns rätt att komma till tals när åtgärder rör dem infördes också. Samtidigt utvidgades anmälningsskyldigheten så att privat verksamhet för barn och unga kom att omfattas av skyldigheten att anmäla till socialtjänsten om det finns anledning att tro att socialtjänsten behöver ingripa till skydd för ett barn eller en ungdom. Även uppmaningen till allmänheten att anmäla utvidgades. Socialtjänsten i kommunerna skall enligt 5 kap. 1 § SoL verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. I SoL betonas de biologiska föräldrarnas betydelse för barnen. Om en familj har problem försöker man därför i första hand finna lösningar så att barnet kan bo kvar hemma. I de allra flesta fall kommer man också överens om hur barnets behov kan tillgodoses i familjen så att barnet inte behöver skiljas från sin familj. Men man kan också komma överens med vårdnadshavarna, och med barnet om det är över 15 år, att barnet skall placeras i ett familjehem eller på en institution. Vården skall utformas så att den främjar barnets samhörighet med de anhöriga och hemmiljön. Barn, som inte kan bo i sin egen familj, skall som regel placeras i en annan familj - ett familjehem. Inför en sådan placering skall i första hand övervägas om den kan ske hos en släkting eller annan till barnet närstående. Det gäller både de barn och unga som placeras enligt SoL dvs. på frivillig grund och dem som placeras med tvång enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Om socialtjänsten inte kan komma överens med vårdnadshavarna om en lösning som tillgodoser barnets behov har barnet ändå rätt att få stöd och hjälp. LVU kan då bli tillämplig. LVU är en skyddslag som kompletterar SoL och reglerar förutsättningarna för att tvångsvis vårda och skydda barnet eller den unge. LVU omfattar i vissa fall unga upp till 21 år. Socialnämnden har både skyldighet och befogenhet att ingripa till barnets skydd om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Socialnämnden skall också ingripa om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Ingripanden med stöd av LVU utgör en liten del av socialtjänstens insatser för barn och unga. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter har samhället en skyldighet att vidta åtgärder för att skydda barn mot fysiska och psykiska övergrepp. I artikel 19 sägs följande: Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård. Frågor om ingripande till barns skydd faller inom tillämpningsområdet för den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Artikel 8 behandlar rätten till skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens. Europakonventionen gäller sedan 1995 som svensk lag. När frågor om omhändertagande av barn skall avgöras av domstol eller socialnämnd, skall således konventionens krav på respekt och skydd för det existerande familjelivet beaktas. För att ett ingrepp skall vara förenligt med konventionen skall tre villkor vara uppfyllda. Ingreppet måste vara lagligt, ägnat att tillgodose något av de i artikel 8.2 uppräknade intressena, t.ex. barnets fri- och rättigheter, och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose dessa intressen. Europakonventionen tillåter att staterna ingriper och omhändertar ett barn om vissa förutsättningar är uppfyllda. Barnkonventionen kräver att konventionsstaterna gör detta om ett åtskiljande är nödvändigt med hänsyn till barnets bästa. Det är en viktig del av barnkonventionen eftersom vi vet att en del av de grövsta övergreppen mot barn sker inom familjen. 5 Att förebygga och åtgärda när barn far illa 5.1 Barn som far illa Regeringens bedömning: Så långt det är möjligt bör en gemensam syn skapas bland dem som i skilda sammanhang möter barn och unga under förhållanden där de far eller riskerar att fara illa. Ett barn riskerar att fara illa och barnets personliga utveckling riskerar att skadas när det utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller när den som vårdar barnet försummar att tillgodose barnets grundläggande behov. Kommittén mot barnmisshandels förslag: Kommittén mot barnmisshandel föreslår en definition av barnmisshandel. Enligt kommittén skall barnmisshandel avse när en vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov. Remissinstanserna: Ett stort antal av remissinstanserna har kommenterat förslaget. Majoriteten av dessa, bl.a. Brottsoffermyndigheten, Barnombudsmannen, ett flertal kommuner samt BRIS och Rädda Barnen är positiva till en definition såsom den beskrivs av kommittén och anser att den behövs. JO, Hovrätten för Nedre Norrland, Länsrätten i Stockholm, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen m.fl. motsätter sig en definition av barnmisshandel på det sätt kommittén föreslår med motiveringen att termen misshandel bör reserveras för sådana förfaranden som motsvarar misshandelsbrott i brottsbalken och att kommitténs förslag kan komma att skapa förvirring och tillämpningssvårigheter. Begreppet "barn som far illa" motsvarar bättre det som kommittén avser. Skälen för regeringens bedömning: Synen på vad som gör att barn far illa har förändrats i takt med att samhällets syn på barn har förändrats. I dag är mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar fundamentala principer när det görs bedömningar av barns och ungas villkor. Barn är bärare av rättigheter och skall respekteras. Det råder stor enighet hos de yrkesgrupper som i olika sammanhang möter barn i utsatta situationer om behovet av att på ett enhetligt sätt kunna beskriva under vilka förhållanden ett barn far illa. Att däremot fastställa en definition är betydligt mer komplicerat. Meningarna om värdet av en definition är delade, både mellan och inom yrkesgrupper. Utgångspunkten i ett försök att skapa en samsyn på situationer då barn far illa är artikel 19 (1) i FN:s konvention om barnets rättigheter som rör barnets rätt till skydd mot våld i familjen. Där slås fast att konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande (inklusive sexuella övergrepp) medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård. En annan viktig utgångspunkt är bestämmelsen i 6 kap. 1 § föräldrabalken som innebär att ett barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Denna bestämmelse har bl.a. bidragit till att barn i dag utsätts för kroppslig bestraffning i allt mindre omfattning. Se vidare avsnitt 5.2.2. om kommitténs undersökningar av förekomsten och erfarenhet av aga bland föräldrar och barn. I dag saknar berörda yrkesgrupper en gemensam uppfattning om beteenden som kan vara skadliga för barn och om de allvarliga och ibland långtgående följderna av dessa. För att de olika yrkesgrupper, t.ex. socialarbetare, medicinsk personal, skolpersonal, psykologer, poliser och jurister, som möter barn i utsatta situationer skall kunna beskriva under vilka förhållanden barn far illa och deras hälsa och utveckling riskerar att skadas behövs ett enhetligt språkbruk. Ett sådant språkbruk skulle underlätta samverkan och undvika missförstånd, och är utifrån ett barnperspektiv synnerligen angeläget. När barn riskerar att fara illa Det finns flera skäl att exemplifiera olika situationer när ett barn far eller riskerar fara illa. Det handlar om att förtydliga samhällets syn på olika situationer som gör att barn far illa, men också att skapa en gemensam plattform för olika berörda aktörer för att underlätta samverkan dem emellan. En sådan beskrivning blir även ett redskap för socialtjänsten i samband med konsultationer i en anmälningssituation och ger vägledning när man bör ingripa för barnets skydd. Det är inte möjligt att i detta sammanhang göra en fullständig beskrivning av vad som kan utgöra skadliga förhållanden för barn eftersom kunskaperna på området successivt förbättras men regeringen vill ändå redovisa det resonemang som Kommittén mot barnmisshandel har fört. Regeringen vill understryka vikten av att det råder en samsyn rörande situationer och förhållanden som påverkar barns och ungas livsvillkor negativt. För att uppnå en sådan samsyn bör kommitténs beskrivning av situationer när barn riskerar att far illa användas så att den kan tjäna som ett verktyg eller hjälpmedel för yrkesgrupper som arbetar med barn eller vuxna som i andra sammanhang möter barn. Den kan exempelvis underlätta när en anmälan till socialtjänsten övervägs. Situationer när ett barn riskerar att fara illa kan vara t.ex. när barnet utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov. Fysiskt våld innebär att ett barn av någon annan orsakas kroppsskada, sjukdom, smärta eller blir försatt i vanmakt eller annat liknande tillstånd. Det kan innebära att en annan person slår barnet med eller utan tillhygge, nyper, sparkar, knuffar, kastar, skakar, luggar, river eller biter barnet, trampar eller stampar på det eller tvingar in föremål i barnets mun. Det är också fysiskt våld och övergrepp att förgifta, bränna, skålla, riva, försöka dränka eller kväva barnet. Varje form av kroppslig bestraffning räknas som fysiskt våld. I flera former av sexuella övergrepp ingår fysiskt våld dels för att tvinga barnet till underkastelse, dels som del av övergreppet. Psykiskt våld betyder att ett barn systematiskt, oftast under lång tid utsätts för nedvärderande omdömen, nedbrytande behandling eller avsiktligt känslomässigt lidande. Även en enstaka allvarlig företeelse kan innebära att ett barn riskerar att fara illa. Orimligt hårda bestraffningar, förlöjligande, hån, nedvärdering, avvisande, utfrysning, orimliga krav, påtvingad isolering från sociala kontakter och åldersanpassade aktiviteter eller konstant vägran att lyssna till barnets synpunkter är ytterligare exempel på psykiskt våld. Som exempel på nedbrytande behandling kan nämnas fostran till asocialt beteende eller kriminalitet. Att ett barn tvingas bevittna (se eller höra) våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld och hot om våld förekommer ofta kan också göra att ett barn far psykiskt illa. Sexuella övergrepp mot barn innefattar alla former av sexuella handlingar som påtvingas ett barn av en annan person. Sexuella övergrepp innebär att personen utnyttjar barnets beroendeställning, att handlingen utgår från den personens behov, att handlingen kränker barnets integritet, att handlingen sker mot barnets vilja eller är en handling som barnet inte kan förstå, inte är moget för eller inte kan ge informerat samtycke till. Det finns stor variation mellan handlingar som ryms i begreppet sexuella övergrepp. Lättare former av icke-fysisk kontakt som verbala sexuella anspelningar, att någon blottar sig inför barnet eller att titta på pornografisk film/video tillsammans med barnet kan vara både obehagliga och skrämmande för barnet. Fysisk kontakt som t.ex. sexuellt betonade smekningar av bröst eller könsorgan inklusive onani på den andra personen är andra handlingar som begås av personer som utsätter barn för övergrepp. De allvarligaste formerna av sexuella övergrepp kan handla om fullbordade vaginala, anala eller orala samlag. Kränkning innebär att barnets psykiska hälsa skadas eller äventyras, oftast under lång tid, genom att en person i ord eller handling behandlar barnet på ett nedlåtande sätt eller angriper barnets personlighet. Kränkningar kan ske genom att exempelvis på ett förnedrande sätt kommentera barnets utseende, språk eller begåvning, förolämpa barnet fysiskt eller verbalt inför kamrater eller vuxna, läsa barnets dagbok frysa ut barnet eller liknande. Att utsätta ett barn för fysiskt eller psykiskt våld eller sexuella övergrepp är alltid kränkande. Fysisk försummelse innebär att barnets vårdnadshavare, oftast under lång tid, skadar eller äventyrar ett barns fysiska hälsa eller utveckling genom att underlåta att ge barnet god fysisk omsorg. Bristande omsorg gäller alla aspekter av ett barns fysiska hälsa och utveckling, dvs. hygien, kost och omvårdnad, årstidsanpassade kläder, möjlighet till vila och sömn, skydd och husrum, tillsyn, förebyggande hälsovård, medicinsk vård inklusive tandvård samt skydd mot olycksrisker eller skadlig exponering. Till skadlig exponering räknas t.ex. att återkommande vara utsatt för skadligt hög bullernivå, att vistas i miljöer med droganvändning eller hög alkoholkonsumtion. Psykisk försummelse är när barnets psykiska hälsa skadas eller äventyras, oftast under lång tid, genom att ett barns grundläggande behov av t.ex. uppmärksamhet, tillhörighet, fostran, vägledning, stimulans och utveckling inte tillgodoses. Regeringen inser, i likhet med bl.a. Justitieombudsmannen, Hovrätten för Nedre Norrland, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet och Socialstyrelsen de svårigheter som kan uppstå om man använder ordet barnmisshandel för att beskriva de olika situationer som kan innebära att barn far illa eftersom det riskerar att förväxlas med straffrättens misshandelsbegrepp. Att då, som till exempel Barnombudsmannen och Brottsoffermyndigheten förordar, låta begreppet barnmisshandel avspeglas i brottsbalken är inte möjligt. Regeringen vill dock med ovan förda resonemang markera vikten av att det finns en samsyn om begreppet "barn som far illa" och om situationer där barn riskerar att fara illa och där det är berättigat att samhället griper in för att skydda och hjälpa barnet. 5.2 Att förebygga att barn far illa Regeringens bedömning: Insatser för att förebygga och upptäcka att barn far illa är av central betydelse i arbetet med att stärka skyddet för barn i utsatta situationer. Det förebyggande arbetet bör därför ges hög prioritet. Kommittén mot barnmisshandels bedömning: Överensstämmer i stort med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har i allt väsentligt delat kommitténs bedömning. Övriga har inte haft några invändningar. Skälen för regeringens bedömning: De studier som utförts av Kommittén mot barnmisshandel och av andra visar på en komplex bakgrund när barn far illa. Till bakgrundsfaktorerna hör sådant som allmänna attityder till aga och barns rätt, familjens sociala och ekonomiska utsatthet, föräldrars och barns personlighetsdrag, sjukdomar, funktionshinder. Den komplexa bakgrundsbilden betyder också att arbetet med att förebygga att barn far illa kräver en bred ansats. Ett brett angreppssätt, med kraftfulla generella familjepolitiska insatser i grunden, är sannolikt en av de viktigaste bakomliggande faktorerna till att svenska barn redan i dag hör till de i världen som minst utsätts för fysiska övergrepp. Det finns således, enligt regeringens uppfattning, all anledning att, liksom landstinget i Halland påpekar, fortsätta att utveckla den generella välfärdspolitiken kompletterat med vissa riktade insatser. Det finns samband mellan barns utsatthet, familjeekonomi och socialpolitiska insatser. I dag sker ökade satsningar inom skola, vård och omsorg. Dessa satsningar bör ge ökade möjligheter att höja kvaliteten på de verksamheter som riktar sig till barn och på sikt minska trycket på de behandlande verksamheterna och sannolikt sänka de totala kostnaderna för vård och behandling av barn och unga. Ett särskilt statsbidrag riktat till skolsektorn har inrättats för att öka personaltätheten i skola och fritidshem. Bidraget är avsett att förbättra förutsättningarna för att höja skolans resultat i förhållande till mål uttryckta i läroplaner och kursplaner genom att mer personal tillförs skolan och fritidshemmen. Förstärkningen förväntas få stor betydelse för de elever som behöver stöd för att nå målen i undervisningen. För läsåret 2001/2002 avsattes 1 miljard kronor och avsikten är att stödet stegvis skall höjas med en miljard koronor per år tills nivån 5 miljarder kronor per år är nådd. Totalt beräknas ca 15 000 nya lärare och andra specialister kunna anställas. Redan under 2002 har det anställts mer personal i skolan, inte bara med pedagogiska uppgifter utan också med andra mer socialt inriktade arbetsuppgifter, t.ex. kuratorer och psykologer. Regeringen avser att i samverkan med samarbetspartierna fortsätta ansträngningarna för barnen. I programmet Hundratjugoen punkter för ett tryggare, rättvisare och grönare Sverige redovisas de åtgärder som planeras. Bland annat avser regeringen att förlänga föräldraförsäkringen med ytterligare två månader, höja barnbidraget och införa ett flerbarnstillägg redan från andra barnet, genomföra en riktad satsning för att fler skall anställas i förskolan och förbättra situationen för de barn som lever i en utsatt ekonomisk situation. Också samhälleliga normer och värderingar påverkar barns utsatthet. Sverige har genom införandet av agaförbudet i 6 kap. 1 § föräldrabalken skapat en tydlig norm mot våld riktat mot barn. Det pågår ett alltmer aktivt arbete för att minska våldet inom familjen, där såväl socialtjänsten och polisen som frivilliga organisationer, som t.ex. barnrättsorganisationer och kvinnojourer, gör värdefulla insatser. Det arbete som bedrivs av brukar- och frivilligorganisationer i syfte att utveckla och ge stöd till barn i olika riskgrupper utgör ett betydelsefullt komplement till samhällets insatser. Arbetet med att sprida information och kunskap om FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, har bidragit väsentligt till att barn och ungdomar i skolåldern i dag vet att det är en rättighet att inte bli slagen eller utnyttjad. Mot denna bakgrund blir det än mer angeläget att de verksamheter som möter barn i olika sammanhang - hälso- och sjukvårdens olika delar, förskoleverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen samt socialtjänsten - är väl rustade när det gäller kunskaper och strategier för arbetet med barn som lever i utsatta situationer. Det är också viktigt att dessa verksamheter har kännedom om flickors och pojkars skilda villkor och behov. Hälso- och sjukvården Hälso- och sjukvården omfattar olika verksamhetsområden som kommer i kontakt med barn i olika utsatta situationer. Barnhälsovården, barnkirurgin, barnmedicinen, barnhabiliteringen, skolhälsovården och barn- och ungdomspsykiatrin är exempel på verksamheter som uteslutande har barn som patienter. Barnhälsovården och skolhälsovården når i stort sett alla barn och har möjlighet att följa barns hälsa, utveckling och övriga förhållanden under lång tid. Dessa verksamheter har därför möjlighet att bygga upp en förtroendefull relation till barnet och barnets föräldrar, men också att uppmärksamma om barnet far illa på något sätt. Den föräldrastödjande verksamhet som bedrivs vid mödra- och barnavårdscentraler är av stor betydelse när det gäller att stärka föräldrar i deras föräldraskap och därmed förebygga att barn far illa. Här kan också det viktiga samspelet mellan föräldrar och det nyfödda barnet iakttas och stödjande behandling kan sättas in på ett tidigt stadium. Den metod för att uppmärksamma barnmisshandel som tagits fram av den s.k. MIO-gruppen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus vid Karolinska sjukhuset kan enligt regeringens mening tjäna som vägledning i arbetet med att uppmärksamma blivande och nyblivna föräldrar på den stora skaderisken av att skaka sitt barn (s.k. Shaken Baby Syndrome). Andra verksamheter inom hälso- och sjukvården träffar inte barn över huvud taget, men kan ändå ha anledning att vara särskilt uppmärksamma på barns förhållanden. Vuxenpsykiatrin och missbrukarvården är exempel på sådana verksamheter. Andra exempel är verksamheter som möter både vuxna och barn, såsom allmänmedicinen, allmänkirurgin, akutsjukvården och primärvården. Hit kommer till exempel barn som behöver få akuta skador omsedda. Det måste alltid finnas en medvetenhet om hur den vuxnes förhållanden, exempelvis den vuxnes psykiska ohälsa, kan påverka barnets situation och möjligheter att få sina behov tillgodosedda, även om detta kan få negativa konsekvenser för relationen till den vuxne patienten och för dennes rehabilitering. Likaså måste det alltid finnas en beredskap att göra anmälningar till socialnämnden när förhållandena är sådana att barn eller ungdomar kan antas behöva insatser från nämndens sida. En sådan beredskap kan vara avgörande för om barn i utsatta situationer får stöd eller inte. Att personalen i de olika verksamheterna inom hälso- och sjukvården uppmärksammar barn som far illa eller riskerar att fara illa kan vara livsavgörande för ett barn. Personalen måste ha en beredskap och rutiner för hur en anmälan till socialtjänsten skall gå till. För att ytterligare understryka vikten av detta återkommer regeringen i avsnitt 5.3 och 5.4 med förslag till åtgärder för bättre samverkan och för att göra skyldigheten att anmäla enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453, SoL) mer känd i olika verksamheter som möter barn som far illa. En annan viktig aspekt när det gäller hälso- och sjukvårdens del i arbetet med att förebygga att barn far illa, är att det också finns en barnkompetens inom hälso- och sjukvården. Med detta avses att personalen har en kunskap om barn och barns behov, barns sätt att uttrycka sig och en förmåga att kunna lyssna till barn. I syfte att stärka barnkompetensen inom hälso- och sjukvården har Socialstyrelsen haft regeringens uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka barnkompetensen inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen rapport, som lämnades till regeringen i oktober 2001 (dnr S2001/9763/ST) är föremål för beredning inom Regeringskansliet. I det sammanhanget kommer regeringen också att överväga ytterligare förändringar i hälso- och sjukvårdslagstiftningen för att tydliggöra att även dessa verksamheter skall ha ett barnperspektiv. Förskolverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen Förskoleverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen möter de flesta barn och är en viktig del av barnens liv. De är basverksamheter som under barnets uppväxt har möjligheter att skapa goda relationer både med barnet och med dess familj. De får därmed en avgörande betydelse för barnets fostran och utveckling som komplement till familjen. De är naturliga delar av barnets vardag och det är framför allt här som barn som far illa eller riskerar att fara illa bör bli upptäckta för att få den hjälp och det stöd de kan behöva i ett tidigt skede. Förskoleverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen måste enligt regeringens uppfattning förfoga över all nödvändig kunskap för att upptäcka, stödja och hjälpa barn som far illa eller riskerar att fara illa. Personalen bör ha kompetens för att kunna avgöra när barn behöver annat professionellt stöd än det som den egna verksamheten kan ge. Inom verksamheterna, såväl de som drivs i kommunal som i enskild regi, måste det finnas kunskap och beredskap för att kompetensutveckla de personalgrupper som möter barn i utsatta situationer. I första hand berörs förskolechefer och skolledningar samt personal inom elevhälsan och förskoleteam. Arbetet underlättas om det finns rutiner för arbetet med barn som far illa samt för att stödja personal som arbetar med sådana ärenden. De olika verksamheterna bör utarbeta sådana vägledande rutiner som stöd till personalen. I motsats till många andra mottagare av sociala insatser är det svårt för barn att själva påpeka brister i vad som utförs, dels på grund av att de har begränsad erfarenhet, dels befinner de sig i beroendeställning till dem som utför tjänsterna. Det finns därför anledning att ställa stora krav på kvaliteten och på rutiner för kvalitetskontroll. Väl fungerande skolor har stor betydelse för elevernas välbefinnande. En skola med ett gott klimat kan till viss del kompensera för utsatthet i närmiljön. Ett gott ledarskap från skolledningens sida har visat sig mycket viktigt och det finns alltfler exempel på skolor där det sker markanta förbättringar i skolans arbetsklimat. Det är också angeläget att det finns elevvårds- och skolhälsovårdspersonal i tillräcklig omfattning så att de blir tillgängliga för både elever och lärare. Skolan har ett ansvar för att skapa en god miljö för elevernas kunskapsutveckling och personliga utveckling. Generella faktorer som delaktighet, självkänsla, inflytande och möjligheter att påverka det egna arbetet och skolmiljön påverkar både hälsa och lärande. Det förebyggande arbetet bör betonas, liksom behovet av mål och strategier för det lokala arbetet. Den elevvårdande verksamheten tillsammans med specialpedagogiska insatser och skolhälsovårdens verksamhet bör inom ramen för ett gemensamt verksamhetsområde, en elevhälsa, arbeta nära den pedagogiska professionen och tillsammans skapa de bästa förutsättningarna att arbeta med hela skolans lärandemiljö. Tydliga mål för verksamheten och en gemensam grundsyn på barns utveckling och behov samt ett gemensamt ansvarstagande är viktiga förutsättningar. Riksdagen har nyligen antagit regeringens proposition Hälsa, lärande och trygghet (prop. 2001/02:14). Utgångspunkten är att lärande och hälsa påverkas av samma generella faktorer. All personal i skolan har ett ansvar att utifrån vars och ens funktion och kompetens delta i arbetet med att skapa en skola för hälsa, lärande och trygghet. Vid planering av undervisning och annan verksamhet och vid beslut om hur de samlade resurserna skall användas är det viktigt att kunskap och erfarenhet från olika personalkategorier men också från elever i skolan bidrar till att så många perspektiv som möjligt bildar underlag för beslut. Elevhälsa handlar om att främja hälsa hos alla men bör ha särskilt fokus på elever som är i behov av stöd och hjälp för sitt lärande. Det elevvårdande arbetet har tidigare haft en ensidig inriktning på problem men bör så långt som möjligt vara förebyggande och hälsofrämjande med en förskjutning från riskfaktorer till friskfaktorer. I det individuellt inriktade arbetet bör elevhälsan ha ett särskilt ansvar för att undanröja hinder för varje enskild elevs lärande och utveckling. De mer generellt inriktade uppgifterna handlar om frågor som elevernas arbetsmiljö, elevernas övergångar mellan olika enheter samt skolans arbete med ämnesövergripande teman inom demokrati och värdegrundsområdet som t.ex. arbetet mot mobbning och kränkande behandling, undervisning om droger och övrig livsstilsrelaterad ohälsa, jämställdhet samt sex- och samlevnadsundervisning. En översyn av arbetsmiljölagen (1977:1160) ur ett elevperspektiv kommer att genomföras bl.a. i syfte att förtydliga elevernas inflytande över arbetsmiljön i skolan. Skolverket har också fått ett uppdrag att genomföra de synsätt som redovisas i propositionen Hälsa, lärande och trygghet. Socialtjänsten Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsnät. Barn som far illa måste uppmärksammas så att de får adekvat stöd, hjälp och skydd på ett tidigt stadium. Skyddsnätet måste bestå av personal med god kompetens eftersom det avser de svåraste av alla situationer, nämligen att bedöma om och när ett barn skall placeras utanför det egna hemmet. Socialtjänstens arbete skall vara kunskapsbaserat. Socialstyrelsen har bl.a. tagit fram ett kunskapsmaterial till stöd för socialtjänstens handläggning av ärenden som rör sexuella övergrepp. Socialstyrelsen har också regeringens uppdrag att genomföra ett nationellt program till stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet. SoL bygger på frivillighet från den enskilde. Insatserna skall utformas efter individens behov och livssituation. Verksamheten skall bygga på människans självbestämmande och integritet. Socialtjänstens individ- och familjeomsorg arbetar även med grupper för att förbättra människors livsvillkor - t.ex. barn till missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar. Huvuddelen av det sociala arbetet riktar sig dock till enskilda individer och familjer. Det yttersta ansvaret särskiljer individ- och familjeomsorgens arbete från andras ansvar. I SoL påpekas visserligen att detta ansvar inte innebär någon inskränkning i andra huvudmäns ansvar. Men det yttersta ansvaret kan ofta betyda att kommunen blir skyldig att under en viss tid ge insatser i avvaktan på att någon annan ansvarig tar vid. Andra huvudmän kan ange t.ex. tid- eller resursskäl för att tillgodose människors behov vid ett senare tillfälle. Socialtjänsten skall alltid utan dröjsmål bedöma och hantera en anmälan om barnmisshandel - resursbrist kan inte anges som skäl till att låta bli att agera. Kommunen har att se till att socialtjänsten har tillräckliga resurser för att leva upp till lagstiftningens intentioner och krav. Kunskap och engagemang bör finnas inte bara hos tjänstemännen utan även hos de förtroendevalda som har till uppgift att fatta beslut om såväl inriktning och omfattning av det barnavårdande arbetet som beslut i enskilda barnavårdsärenden. Under det senaste decenniet har det skett effektivisering, nytänkande och utveckling av arbetsmetoder både inom socialtjänsten och hos andra huvudmän och i samverkan mellan verksamheter. Som exempel på detta kan nämnas att lokala stöd- och behandlingsformer har utvecklats för att förhindra eller förkorta kostsamma vårdinsatser för barn och unga - kostsamma både med hänsyn till livskvalitet och till ekonomi. Goda behandlingsinsatser kan på olika sätt vara förebyggande. Behandlingsinsatser kan vara direkta insatser till barnet men också stöd och hjälpinsatser till föräldrarna eller till hela familjen. Socialtjänsten skall se barnet, att försöka förstå hur barnet påverkats och att se till barnets hela livssituation. Det handlar också om att uppmärksamma den miljö som barnet lever i, och hur skydd och stöd skall utformas på bästa sätt för barnet så att det inte skapas ytterligare traumatiska upplevelser som kan ge sekundära skador. För barnen kan förskola och skola vara läkande krafter, ge stimulans och trygghet. Under senare år har kunskapen om barns utveckling och om hur svåra, traumatiska händelser påverkar barn generellt sett ökat. Detta har i sin tur bidragit till en ökad insikt om betydelsen av att uppmärksamma barn som utsätts för traumatiska händelser, utreda deras behov av hjälp och stöd och utveckla metoder för behandling. Dock förekommer lokala variationer i hur dessa kunskaper tillämpas i verksamheterna. Barn påverkas olika beroende på vilken utvecklingsnivå de befinner sig i. Det är möjligt för barn som varit med om traumatiska händelser att återhämta sin normala utveckling om barnets tillstånd identifieras tidigt och lämpliga insatser tillämpas. Det är enligt regeringens mening viktigt att barn får de insatser som är adekvata för att stödja en positiv utveckling. Sammanfattningsvis vill regeringen understryka betydelsen av hälso- och sjukvårdens, förskoleverksamhetens, skolans och skolbarnsomsorgens insatser för att på en generell nivå förebygga att barn far illa. Att insatserna är av god kvalitet och utförs av personal med god kompetens kan inte nog betonas. Också socialtjänstens insatser kan förebygga att flickor och pojkar i utsatta situationer far fortsatt illa. Förebyggande arbete inom samtliga berörda verksamheter är viktigt såväl ur ett mänskligt som ur ett ekonomiskt perspektiv. Sådant arbete bör således ges hög prioritet. I följande avsnitt berörs insatser från regeringens sida som långsiktigt avser att påverka arbetet med att förebygga att barn far illa. 5.2.1 Behovet av forskning Regeringens bedömning: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) skall få i uppdrag att analysera den svenska forskningen om barn i utsatta situationer samt lämna förslag till eventuella åtgärder för att stärka forskningen. Socialstyrelsen skall få i uppdrag att utreda förutsättningarna för inrättandet av ett nationellt riskbarncentrum. Kommittén mot barnmisshandels förslag: Regeringen föreslås utreda möjligheten att inrätta ett nationellt riskbarncentrum för forskning kring barn som far illa eller riskerar att fara illa. Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som kommenterat förslaget betonar vikten av tvärvetenskaplig forskning inom området barn som far illa. Socialstyrelsen anser att kommitténs förslag är alltför snävt formulerat och att det kräver ytterligare analys. Skälen för regeringens bedömning: Frågor som rör barn i utsatta situationer är mångfacetterade och kräver därför en tvärvetenskaplig ansats. Kommittén mot barnmisshandel konstaterar att det behövs mer forskning om barn som far illa. Såväl medicinsk som psykologisk och social forskarkompetens krävs för att kunna bedriva sådan forskning. I Sverige saknas i dag ett nationellt tvärvetenskapligt forskningscentrum med fokus på barn i utsatta situationer. Ett angeläget forskningsområde är kvalificerade utvärderingar av insatsbehov samt kort- och långsiktiga behandlingsinsatser. Andra forskningsområden är bl.a. den kombinerade risken förknippad med våld i familjen riktat både mot kvinnor och barn, våldet mellan barn, svårbedömd misshandel som Shaken Baby Syndrome och Münchhausen Syndrome by Proxy samt hur olika sociala faktorer inverkar på barns utsatthet. Forskning behövs också om fysisk och psykisk försummelse av barn. Skillnader i livssituationen mellan pojkar och flickor skall uppmärksammas. Regeringen vill i likhet med flera av remissinstanserna understryka vikten av tvärvetenskaplig forskning samt att forskningen tillämpar ett könsperspektiv. Liksom Socialstyrelsen anser regeringen att det finns behov av en närmare analys av befintlig forskning i Sverige för att bättre kunna bedöma vilka åtgärder och metoder som bäst förebygger och avhjälper barns utsatthet. En sådan analys skulle utgöra ett värdefullt underlag för fortsatta bedömningar. Regeringen skall därför ge Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap ett sådant uppdrag. När det gäller kommitténs förslag om att utreda möjligheten att inrätta ett nationellt riskbarncentrum skall regeringen ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda frågan om inrättandet av ett nationellt centrum i syfte att förstärka och förbättra kvaliteten i framtida insatser. Kunskapsspridning och kunskapsanvändning bör också vara centrala uppdrag för en nationell samordningsfunktion. 5.2.2 Kontinuerlig kartläggning av barns erfarenheter av våld Regeringens bedömning: Brottsförebyggande rådet skall få i uppdrag att kartlägga skolelevers erfarenheter av våld i hemmet, i skolan och på fritiden. Kommittén mot barnmisshandels förslag: Överensstämmer i stort med regeringens bedömning. Kommittén föreslog att uppdraget även skall omfatta föräldrars erfarenheter av och attityder till våld mot egna barn. Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har kommenterat förslaget och flertalet tillstyrker förslaget. Brottsförebyggande rådet anser att uppdraget ligger inom det egna ansvarsområdet och att en sådan kartläggning kan göras samtidigt med andra skolundersökningar som redan i dag utförs. Skälen för regeringens bedömning: Sverige anses internationellt vara ett föregångsland när det gäller förbudet mot aga i uppfostran. Frågor om våld mot barn uppmärksammas ofta i den allmänna debatten. Effekten av förbudet mot aga ifrågasätts. Det är angeläget att kunna följa utvecklingen när det gäller våld mot barn, inte minst för att kunna förbättra barns och barnfamiljers villkor. I samband med den s.k. anti-agalagens (6 kap. 1 § föräldrabalken) tillkomst genomfördes hösten 1980, inom ramen för den s.k. SUSA-studien (Studier av Utgångsläget inför den Svenska Anti-aga lagen), en intervjustudie med föräldrar för att kartlägga inställningen till aga. Samtidigt med den svenska studien utfördes en parallellstudie i Holland, vilket möjliggjorde jämförelser mellan länderna. Åren 1994/1995 genomförde SCB på uppdrag av Socialdepartementet en undersökning om allmänhetens respektive högstadieelevers inställning, kunskaper och erfarenheter när det gäller aga. Kommittén mot barnmisshandel har gjort liknande studier (SOU 2001:18) om attityder till aga med liknande metodik som de tidigare undersökningarna. Resultaten av kommitténs studier tyder på att vuxnas attityder till kroppsbestraffning av barn har förändrats väsentligt sedan förbudet genomfördes. Även intervjuundersökningen riktad till barn och unga talar för att deras erfarenheter av kroppsbestraffning minskat i motsvarande grad. Regeringen anser, i likhet med de remissinstanser som kommenterat förslaget, att det är viktigt att studier riktade till barn och ungdomar genomförs och upprepas med viss regelbundenhet. I sitt remissvar lyfter Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fram det ansvar för statistikföring inom kriminal- och rättsväsende som myndigheten har sedan statistikreformen 1994. BRÅ menar att det finns behov av att utveckla och fördjupa den officiella rättsstatistiken men också att den bör kompletteras med brottsofferundersökningar. Vartannat år genomförs t.ex. en skolundersökning med frågor om skolungdomars delaktighet i brott och utsatthet för grövre våld. Regeringen instämmer i BRÅ:s bedömning att frågor om barns erfarenhet och inställning till kroppsbestraffning väl kan rymmas i detta uppdrag och avser att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att regelbundet kartlägga skolelevers erfarenheter av våld i hemmet, i skolan och på fritiden. I en sådan kartläggning kan t.ex. ingå frågor om elevers erfarenheter av att ha bevittnat våld, sexuella trakasserier eller psykisk misshandel. Att undersöka föräldrars erfarenheter av och attityder till våld mot egna barn ligger dock inte inom ramen för detta uppdrag. Kommitténs undersökningar tyder dock på stor samstämmighet mellan resultaten av studier riktade till vuxna respektive barn och ungdomar. 5.2.3 Epidemiologisk bevakning av våld mot barn Regeringens bedömning: Socialstyrelsen skall få i uppdrag att utifrån patient- och dödorsaksregistren vart femte år redovisa statistik över avsiktligt våld mot barn. Kommittén mot barnmisshandels förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har kommenterat förslaget. Socialstyrelsen påpekar att sekretesslagstiftningen begränsar möjligheten att utlämna och använda identifierbara data från det epidemiologiska registret Socialstyrelsens hälsodataregister, men tillstyrker förslaget om statistiska sammanställningar av avsiktligt våld mot barn. Barnombudsmannen och Landstinget i Blekinge tillstyrker. Skälen för regeringens bedömning: För att kunna planera och genomföra insatser såväl för att förebygga att barn far illa som att utveckla åtgärder för dessa barn krävs ett brett underlag. Avsiktligt våld mot barn bör med jämna mellanrum specialstuderas i patient- och dödsorsaksregistren och redovisas inom ramen för gällande sekretesslagstiftning. Det betyder, vilket Socialstyrelsen också påpekar i sitt remissvar, att uppdraget innebär att göra statistiska sammanställningar. Det är rimligt att sådana studier genomförs med viss regelbundenhet. Socialstyrelsen har i dag ansvar för dessa register och bör därför vara den myndighet som får detta uppdrag. 5.3 Samverkan Regeringens bedömning: Socialstyrelsen skall få i uppdrag att i samverkan med Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling ta fram en strategi för samverkan i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Regeringens förslag: Nya lagbestämmelser om samverkan införs i socialtjänstlagen (2001:453), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1998:531) och i skollagen (1985:1100). Socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen skall samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Socialtjänsten skall ha ett huvudansvar för att samverkan kommer till stånd. Kommittén mot barnmisshandels förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning och förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig över samverkan som ett viktigt instrument i arbetet med att förbättra insatser för barn är i grunden positiva. Flertalet remissinstanser är också positiva till förslagen om nya lagbestämmelser om samverkan och till att socialtjänsten får huvudansvaret för att samverkan kommer till stånd. Socialstyrelsen uppmärksammar de begränsningar som sekretessbestämmelserna innebär för en utvecklad samverkan. Skälen för regeringens bedömning och förslag: Samverkansfrågorna är inte nya. Samverkan har under många år utretts och uppmuntrats i olika sammanhang. Samverkan har på många håll varit framgångsrik samtidigt som framgången har varierat över tid. Samverkan har fungerat väl där det funnits ett tydligt ställningstagande för samverkan från ledningsnivån. Ett exempel på goda erfarenheter av samverkan är de samrådsgrupper för ärenden som rör sexuella övergrepp mot barn och barnmisshandel som finns på de flesta håll i landet. Ett annat exempel är den gynnsamma utveckling av familjecentraler och liknande verksamheter som ägt rum under senare år och som lyfts fram av Svenska Kommunförbundet i sitt remissvar. De goda erfarenheter av samverkan som kommittén beskriver, ger enligt regeringens uppfattning, stöd för fortsatta satsningar på samverkan såväl på en övergripande som på individuell nivå. Bestämmelser om samverkan finns i 3 kap. 1, 4 och 5 §§ socialtjänstlagen (2001:453, SoL). Socialnämnden skall samverka med andra samhällsorgan exempelvis i den uppsökande verksamheten - men också på individnivå. Vidare finns en allmänt hållen bestämmelse om att det till nämndens uppgifter hör att medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med bl.a. andra samhällsorgan främja goda miljöer i kommunen. Det finns däremot ingen skyldighet för socialnämnden att samverka med andra verksamheter på mer övergripande nivåer i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Regeringen är av den uppfattningen att samarbete bör ske på alla samhällsnivåer för att få en bred bas i arbetet. Därför föreslås att SoL kompletteras med en särskild bestämmelse som ålägger socialnämnden att i sådana frågor samverka med andra samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Det ligger helt i linje med socialnämndens yttersta ansvar att nämnden åläggs ett ansvar för att sådan samverkan kommer till stånd. Enligt 3 § polislagen (1984:387) skall polisen samverka med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Polisen skall fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten. Regeringen anser att bestämmelsen, som den är utformad i dag, möjliggör behövlig samverkan på alla samhällsnivåer i fråga om barn som far illa eller riskerar att fara illa. Någon lagändring krävs därför inte i polislagen. Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) innehåller en bestämmelse enligt vilken landstinget skall samverka med bl.a. samhällsorgan i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården. I övrigt saknas bestämmelser om samverkan mellan olika verksamheter i lagen. Också i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS) saknas bestämmelser om samverkan. Samverkan bör, enligt regeringen, även inom hälso- och sjukvården ske på alla nivåer. Skyldigheten att samverka när det gäller barn som far illa eller riskerar att fara illa bör ske såväl inom offentligt bedriven sjukvård som inom den som bedrivs i enskild regi. Därför föreslås att HSL kompletteras med en särskild bestämmelse där det anges att hälso- och sjukvården i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa skall samverka med andra samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Vidare föreslås att en motsvarande skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonalen att samverka införs i LYHS. Verksamhet inom förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen regleras i skollagen (1985:1100). Skollagen innehåller inga bestämmelser om samverkan med andra verksamheter. I propositionen Hälsa, lärande och utveckling (prop. 2001/02:14) gör dock regeringen bedömningen att samverkan mellan kommuner och landsting behöver utvecklas i frågor som rör hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete för barn och unga. Regeringen föreslår att skollagen kompletteras med en bestämmelse om samverkan i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Förskoleverksamheten, skolan eller skolbarnsomsorgen skall i sådana frågor samverka med andra samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Skyldigheten skall självfallet omfatta även enskilt bedriven förskole- och skolverksamhet och skolbarnsomsorg. Det har hittills inte formulerats någon uttalad strategi för hur samverkan skall ske. Samverkansfrågorna är av speciell betydelse för barn i utsatta situationer och det behövs beslut som skapar förutsättningar för gemensamma uppdrag. Det finns därför skäl att Socialstyrelsen tillsammans med Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling får i uppdrag att ta fram en sådan övergripande strategi. En sådan övergripande strategi bör kunna ligga till grund för kommunerna att även lokalt ta fram en strategi för det egna arbetet. Samråd i detta arbete bör också ske med Brottsförebyggande rådet. Övergripande samverkan De komplexa problem och förhållanden som skall hanteras av verksamheter som möter barn som far illa kräver tillgång till olika slags kompetens och resurser. För att samverkan skall vara framgångsrik måste den vara förankrad hos ledningen i de olika förvaltningarna. Den politiska ledningen ansvarar för resurstilldelning och att det tas fram övergripande direktiv där samverkan påbjuds. Ledningen har också ansvar för att ge mandat för samverkan men också för att följa upp och utvärdera. Förvaltningschefer eller motsvarande inom socialtjänst, förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg, polis samt hälso- och sjukvård har utifrån sina speciella arbetsområden ett ansvar för att exempelvis beakta miljöer och förhållanden i kommunen där barn och ungdomar riskerar att utvecklas ogynnsamt. Den lokala samverkan kan bli ett naturligt forum att fokusera på barns och ungdomars förhållanden i kommunen och främja diskussionen om vad som är barnets bästa. Lokal samverkan kan utformas på olika sätt där utgångspunkten på ett mera allmänt plan är att skapa goda eller förbättrade förutsättningar för barn som far illa. Några problem kring sekretess bör inte kunna uppstå när samverkan sker mer övergripande och diskussioner om enskilda individer inte bör förekomma. Samverkan för det enskilda barnet Samverkan på individuell nivå bör alltid utgå från det enskilda barnets behov och skall inte vara något som en huvudman kan välja att delta i eller att avstå från utifrån interna prioriteringar. Det behövs en lokal strategi till grund för ett strukturerat arbete, så att inte förutsättningarna blir alltför sårbara och personberoende. Ett barn som far illa behöver all hjälp - hjälp som kommer från olika instanser. Vinsten av samverkan för det enskilda barnet kan innebära att problem upptäcks tidigare och att barnet får nödvändiga insatser. Hjälp eller stöd som barnet eller familjen efterfrågar blir mera lättillgängligt när alla berörda samordnar sitt arbete. Samverkan fyller i sådana fall en förebyggande funktion, förebyggande i den meningen att förhindra att insatserna blir mer omfattande i ett senare skede. Tidiga insatser är ofta mindre ingripande och därmed mindre kostsamma - både ur ett ekonomiskt och individuellt perspektiv. När ett barn har utsatts för våld eller andra övergrepp krävs en helhetsbild av vad som är barnets bästa. Ofta behövs specialistundersökningar och utlåtanden om vilka åtgärder som bör vidtas. Specialistens syn behövs för att tydliggöra det enskilda barnets särskilda behov samtidigt som generalistens syn behövs för att se helheten. Det är en svår balansgång mellan krav på hög kompetens och specialisering och det faktum att barnet och föräldrarna inte skall behöva möta fler handläggare eller specialister än nödvändigt. För att klara denna balansgång krävs samverkan mellan olika myndigheter. God samverkan i enskilda ärenden bör vara målet för allt arbete med barn i utsatta situationer. Samverkan på individuell nivå innebär gemensamt arbete i barnavårdsärenden där flera huvudmäns kompetens och resurser behövs i såväl utredning som i valet av och genomförandet av insatser för barnet och familjen. Redan i dag sker samverkan mellan flera parter i samband med en barnavårdsutredning utifrån gällande lagstiftning. Kommittén mot barnmisshandel har i sina förslag utgått från gällande lagstiftning och föreslår inte någon förändring i t.ex. sekretesslagen. Regeringen anser, liksom kommittén, att arbetsmetoder och insatser kan utvecklas utifrån befintliga sekretessbestämmelser. Enligt dessa kan samverkan ske om familjen samtycker till detta. Om föräldrarna inte medger att deras situation diskuteras i samverkan med andra berörda får utredningen bedrivas på sedvanligt sätt där nödvändig information om barnets förhållanden inhämtas för att kunna fatta beslut om lämpliga insatser. Dock kan samverkan enligt 14 kap. 2 § sjunde stycket sekretesslagen (1980:100) ske mellan myndigheter inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården utan samtycke när samarbete behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Sekretesslagens bestämmelser anses ofta utgöra ett hinder för samverkan i enskilda ärenden. Kommittén påpekar att det är viktigt att föra diskussioner om hur sekretesslagens regler kan tillämpas i en fördjupad och mer strukturerad samverkan. Offentlighets- och sekretesskommittén (Ju 1999:06) arbetar med sekretessfrågor ur ett samverkansperspektiv. Regeringen anser att den samverkan som nu föreslås kan påbörjas inom gällande sekretessregler och att det är rimligt att avvakta Offentlighets- och sekretesskommitténs arbete innan förändringar i sekretessreglerna föreslås. Regeringen gör samma bedömning som Kommittén mot barnmisshandel när det gäller att socialtjänsten, polisen, hälso- och sjukvården samt förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen bör ha en gemensam skyldighet att samverka i frågor om barn som far illa eller riskerar att fara illa. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn som far illa får den hjälp och det skydd som de behöver och det är därför naturligt att ett lagfäst ansvar för att samverkan kommer till stånd ligger hos socialtjänsten. Hur kan samverkan utformas? Avgörande förutsättningar för att arbeta tillsammans kan anses vara intresse för, respekt för och kunskap om den andra parten. Tydliga mål, gemensamma arbetsmetoder och etiska förhållningssätt är några framgångsfaktorer för samverkan som identifierats. Samverkan måste vara förankrad hos ledningen för de olika verksamheterna. Skäliga resurser behöver i såväl tid som pengar avsättas för uppdraget. Vad som kan vara resursbesparande på lång sikt kan kräva vissa satsningar i ett inledningsskede. Det måste finnas en bärande struktur för att samverkan skall fungera. Det krävs kontinuitet både vad gäller regelbundna möten och regelbundet deltagande i mötena. Vidare krävs ett mandat för att agera, förväntningar måste tydliggöras, det måste finnas ett syfte och deltagarna måste uppleva att fördelarna med samverkan uppväger nackdelarna. Erfarenheter har visat att en viktig förutsättning är att de inblandade accepterar de skillnader som finns mellan verksamheterna och lär sig ta dem till vara. Det finns många goda exempel på samverkan där olika yrkesgrupper närmat sig varandra. Socialsekreterare kan finnas placerade inom skolan, på barnavårds- och mödravårdscentraler, i öppna förskolan. Det finns närpoliser som regelbundet är närvarande i kommunens gymnasieskolor. Lokalt brottsförebyggande arbete är ett annat gott exempel på såväl samverkan som ett aktivt arbete med barn och ungdomar. Det förekommer på många håll att skolan och socialtjänsten tillsammans driver skola med behandlingsinslag för både elever och deras familjer för att kunna lösa problem i närmiljön. Också hälso- och sjukvården kan finnas med i detta samarbete. Ytterligare exempel är ungdomsmottagningar som ofta drivs i samverkan mellan kommunen och landstingens hälso- och sjukvård. Att bedriva samverkan i form av familjecentraler har blivit allt vanligare sedan de första centralerna växte fram i början av 1990-talet. Familjecentralen (familjecenter, familjens hus eller liknande benämning) är oftast en samordning mellan mödra- och barnavårdscentraler, socialtjänst och öppen förskola. Också andra intressenter - kyrka, familjerådgivning, SFI (svenska för invandrare), eller någon lokalt förankrad förening - finns med på vissa. Familjecentralen är tänkt som en mötesplats för de boende i området för att stärka det sociala nätverket runt barn och föräldrar. Grundtanken bakom familjecentralen är att förebyggande arbete och tidiga insatser är hälsofrämjande. Den har även ekonomiska förtecken, dvs. att förebyggande och tidiga insatser kan motverka och förhindra kostsamma och ingripande åtgärder vid en senare tidpunkt. Tanken är vidare att erbjuda ett lättillgängligt stöd med samhällets olika funktioner i gemensamma lokaler. Rapporter från olika familjecentraler vittnar om att det också i praktiken fungerar så att kontakten med socialsekreteraren eller BVC-psykologen underlättas på familjecentralerna. Sekretessen som ofta åberopas som ett hinder för samarbete har på familjecentralerna inte varit något större problem, eftersom kontakt förmedlas i samförstånd med besökaren. Folkhälsoinstitutet har utvärderat verksamheterna med familjecentraler (Familjecentraler, 14/2000) och funnit att modellen är framgångsrik såväl ur ett brukarperspektiv som ur ett samverkansperspektiv. Familjecentralerna är enligt institutet framtidens stöd till föräldrar och barn. Regeringen anser att familjecentralerna som nu funnits under en längre tidsperiod är en angelägen verksamhet med stor framtida utvecklingspotential. 5.4 Skyldigheten att anmäla till socialtjänsten Regeringens förslag: Anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) utvidgas till att omfatta myndigheter inom kriminalvården och rättspsykiatriska avdelningar inom Rättsmedicinalverket samt anställda inom dessa myndigheter. En hänvisning till 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) skall införas i skollagen (1985:1100), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125) lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, i polislagen (1984:387), lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. samt i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Regeringens bedömning: Även i förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder bör en hänvisning till 14 kap. 1 § SoL införas. Kommittén mot barnmisshandels förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget om att utöka anmälningsskyldigheten till att omfatta även kriminalvården och dess anställda. Rättsmedicinalverket (RMV) anför att det i samband med de rättpsykiatriska undersökningar som utförs vid verkets avdelningar ibland framkommer uppgifter rörande barns behov av stöd och skydd som bör komma till socialtjänstens kännedom och anser att det därför finns anledning att överväga om även RMV bör omfattas av anmälningsskyldigheten. När det gäller hänvisningen till 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, anför Justitieombudsmannen (JO), Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet, och Vårdförbundet synpunkter på placeringen av bestämmelsen i berörda lagar. Övriga remissinstanser som kommenterat förslaget tillstyrker. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Grunden för socialtjänstens arbete med barn i utsatta situationer är den information om barn som misstänks fara illa som finns i olika verksamheter som arbetar med eller kommer i kontakt med barn. I samband med de ändringar som genomfördes i socialtjänstlagen (1980:620) den 1 januari 1998 (prop. 1996/97:124) vidgades kretsen av anmälningsskyldiga till att omfatta alla som är verksamma inom en yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller inom annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvårdens eller på socialtjänstens område. Det finns dock andra yrkesgrupper som kommer i kontakt med barn i utsatta situationer som kan vara i behov av socialtjänstens insatser och som enligt gällande bestämmelser inte omfattas av anmälningsskyldigheten i 14 kap. 1 § SoL. I likhet med Kommittén mot barnmisshandel anser regeringen att regleringen av anmälningsskyldigheten i 14 kap. 1 § SoL inte är tillräcklig för att den skall fungera på ett tillfredsställande sätt. SoL behandlar socialtjänstens arbete. Många av de yrkesgrupper som möter barn i deras vardag känner inte till SoL:s bestämmelser, men väl den lagstiftning som reglerar den egna verksamheten. Det är i första hand förskoleverksamheten, skolan, skolbarnsomsorgen, barnhälsovården och barnsjukvården som berörs. Men även tandvården - särskilt folktandvården - möter många barn. För att det inte skall råda något tvivel om gällande bestämmelser införs därför en hänvisning till 14 kap.1 § SoL i skollagen, hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen, lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område polislagen, lagen om kriminalvård i anstalt, lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., lagen om rättspsykiatrisk undersökning. Regeringen avser att införa samma ändring också i förordningen om verkställighet av frivårdspåföljder. Det framförs ofta att bristen på återkoppling från socialtjänsten till den som anmäler utgör ett hinder för en anmälan. I den utsträckning det är nödvändigt för att socialnämnden skall kunna fullgöra sin verksamhet kan nämnden lämna ut sekretessbelagda uppgifter med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100). I de flesta fall är det emellertid inte möjligt. Som kommittén konstaterar finns det dock inga hinder mot att anmälaren underrättas om att socialnämnden har tagit emot en anmälan. Socialstyrelsen arbetar f.n. med att ta fram en handbok om anmälningsskyldigheten enligt 14 kap 1 § SoL där socialtjänstens möjligheter att inom gällande regelverk informera den som gjort en anmälan kommer att behandlas. Anmälningsskyldighet för myndigheter och anställda inom kriminalvården I rapporten Barn med frihetsberövade föräldrar (1998) redovisar Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen ett regeringsuppdrag om barn med frihetsberövade föräldrar. I rapporten betonas bl.a. värdet av kontakt mellan barn och en frihetsberövad förälder och förslag till åtgärder för att underlätta sådan kontakt lämnas. Socialtjänsten har enligt rapporten en viktig uppgift i detta sammanhang. Enligt Socialstyrelsen kan de behov som dessa barn har med fördel tillgodoses genom metodiken i projektet Barns Behov i Centrum (BBiC, se vidare avsnitt 6.5.1). Därutöver föreslår Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen att anställda inom kriminalvården får samma anmälningsskyldighet som polis och åklagare. Anmälningsskyldigheten bör också, enligt rapporten, finnas inskriven i Kriminalvårdsstyrelsens häktes- och anstaltsföreskrifter. Regeringen ansluter sig liksom Kommittén mot barnmisshandel till de bedömningar som görs i rapporten. Barn med frihetsberövade föräldrar kan ofta antas behöva någon form av stöd från socialnämndens sida och det är därför nödvändigt att kriminalvården uppmärksammar socialtjänsten på dessa barn. Det förekommer ibland att en person som döms till fängelse inte först har gripits av polisen och varit häktad. Det kan också bli ett uppehåll mellan häktningen och fängelsevistelsen. I sådana fall finns risk för att ett barns behov av stöd och skydd inte kommer till socialtjänstens kännedom. Lika viktigt är att de som är anställda inom frivården och som fungerar som t.ex. övervakare, uppmärksammar och anmäler sin kännedom om barn som far illa. Det kan också finnas skäl för kriminalvården att uppmärksamma socialtjänsten på att en intagen i anstalt står inför frigivning. Anstaltspersonalen kan till exempel bedöma att det finns risk för att en person som avtjänat straff för familjerelaterad våldsbrottslighet kommer att fortsätta utöva våld mot sin familj efter frigivningen och att barnen då riskerar fara illa. Personalen kan också bedöma att den frigivne inte kommer att klara av att ta hand om sina barn, eller kanske t.o.m. utöva våld mot dem, i samband med umgänge. Ytterligare en situation där det kan vara aktuellt att göra anmälan till socialnämnden är om anställda inom kriminalvården får kännedom om att barn vistas i missbruksmiljöer eller miljöer som av annan anledning är olämpliga eller skadliga för barn. Att en intagen avtjänat ett långt fängelsestraff och inte träffat sina barn på lång tid kan också utgöra ett skäl för en anmälan. I en sådan situation kan barnet under vissa omständigheter behöva något slags stöd från socialtjänstens sida. Mot denna bakgrund föreslås en ny bestämmelse om att anställda inom kriminalvården skall omfattas av anmälningsskyldigheten i 14 kap. 1 § SoL. Anmälningsskyldighet för rättspsykiatriska avdelningar och anställda inom Rättsmedicinalverket Rättsmedicinalverket påpekar i sitt remissvar att det inte är ovanligt att det i samband med rättspsykiatriska undersökningar av personer som misstänks för brott framkommer information om förhållanden om barn som bör komma till socialnämndens kännedom. Det är givetvis betydelsefullt att all kunskap om barn som lever i utsatta situationer kommer till socialnämndens kännedom och det är angeläget att alla yrkesgrupper som kan få sådan information omfattas av anmälningsskyldigheten i SoL. Regeringen föreslår därför att en hänvisning till anmälningsskyldigheten i 14 kap. 1 § SoL införs i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Behovet av att tydliggöra anmälningsskyldigheten Bara en liten del av de fall där barn misstänks fara illa anmäls i dag till socialtjänsten. Trots den uppmärksamhet som anmälningsskyldigheten fått under senare år genom olika larmrapporter är det bara inom skolans område som det skett en viss ökning i benägenheten att anmäla. Graden av rapportering skiljer sig mellan olika yrkesgrupper och är enligt regeringens uppfattning alltför låg. Därför behövs åtgärder på olika nivåer för att förändra. Flera undersökningar om anmälningsskyldigheten har redovisats under senare år. Inom Stockholms stads forsknings- och utvecklingsenhet har uppföljningar av hur förskolepersonal följer anmälningsskyldigheten gjorts vid tre tillfällen under 1990-talet. Endast en tredjedel av de fall där barn misstänks fara illa har anmälts till socialtjänsten. Någon ökning har, trots skärpt lagstiftning, inte skett. Liknande undersökningar har gjorts vid två tillfällen inom Stockholms skolor, varvid en kraftig ökning av antalet anmälningar till socialtjänsten har kunnat konstateras. I en undersökning genomförd bland sköterskor på barnavårdscentraler i hela landet framkommer att sköterskorna inte efterlever anmälningsskyldigheten i någon större utsträckning. En studie genomförd bland läkare inom slutenvården i Göteborg visar att nästan två tredjedelar av läkarna någon gång avstått från att anmäla, trots misstanke om att ett barn far illa. Det är inte ovanligt att de som är anmälningsskyldiga gör egna överväganden huruvida den kännedom de har om förhållanden som kan innebära att socialtjänsten behöver ingripa för att skydda ett barn är tillräckligt underbyggd. Det förekommer också att verksamheterna försöker lösa barnens problem på egen hand, vilket kan få till följd att situationen för barnet kan bli allvarlig och socialtjänsten kopplas in i ett alltför sent och kanske akut läge. Att bedöma om kriterierna för att göra en anmälan är uppfyllda eller inte är onekligen en mycket svår uppgift. Men det är inte anmälarens utan socialtjänstens sak att utreda och avgöra allvaret i barnets situation. De erfarenheter som gjorts kring anmälningsskyldigheten under senare år tydliggör behovet av ytterligare åtgärder för att öka benägenheten att anmäla till socialtjänsten att barn misstänks fara illa. Flera remissinstanser, bl.a. JO, redovisar principiella skäl mot att hänvisning till SoL görs i berörda lagar. Regeringen anser dock att det ur ett barnperspektiv är angeläget att göra ett avsteg från den principen. Samhället måste tydligt markera att barn som lever i utsatta situationer måste uppmärksammas, utredas och få hjälp och skydd. För att tydligt markera detta i lagstiftningen föreslår därför regeringen att det i aktuella lagar som reglerar verksamheter som på olika sätt berör barn, görs en hänvisning till den anmälningsskyldighet som enligt SoL åvilar dem som i offentlig eller privat yrkesmässig verksamhet som berör barn och ungdom kommer i kontakt med barn som lever i utsatta situationer. Påföljd när någon låter bli att anmäla Kommittén har även behandlat frågan om påföljd för den som låter bli att anmäla till socialtjänsten. Straffrättsliga åtgärder eller andra sanktioner framstår som mindre ändamålsenliga. Sanktionsmöjligheter kan gagna barn i en vidare bemärkelse genom att en sanktion kan innebära en press på de yrkesverksamma att anmäla och därmed bidra till en ökad anmälningsfrekvens. Samtidigt kan rädslan för en sanktion riskera att tvinga fram snabba anmälningar för säkerhets skull, vilket inte gagnar barnet. Den som låter bli att göra en anmälan kan i dag riskera att dömas till ansvar för tjänstefel enligt brottsbalken eller åläggas disciplinpåföljd enligt lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Det kan också finnas bestämmelser i kollektivavtal som gör det möjligt för arbetsgivaren att vidta disciplinåtgärder. Personal inom kommunal förskola och skola omfattas t.ex. av kollektivavtalet för kommunalt anställda (AB 95). Där sägs bl.a. att arbetstagare som i anställningen gjort sig skyldig till fel eller försummelse kan åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning eller - vid svårare eller upprepade förseelser - löneavdrag. Svårigheterna att få yrkesverksamma att anmäla när barn far illa måste, som konstateras ovan, angripas med åtgärder på bred front. Det framstår som mindre ändamålsenligt att införa en straffsanktion utöver de sanktioner som redan i dag står till buds när någon låter bli att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Det krävs däremot utökad information och utbildning till samtliga berörda om gällande bestämmelser, tydligare rutiner på arbetsplatserna, utökat utnyttjande av möjligheten att med avidentifierade uppgifter konsultera socialtjänsten i tveksamma fall etc. Utöver de förslag som lämnas i detta avsnitt bör den strategi för samverkan som aviseras i avsnitt 5.3 bli en grundläggande del av ett sådant arbete och bör enligt regeringens uppfattning kunna avhjälpa delar av de svårigheter som finns i dag. Det finns skäl att inom den tillsyn av socialtjänstens arbete som genomförs av länsstyrelserna och Socialstyrelsen noga följa upp och utvärdera hur de lagändringar som nu föreslås påverkar benägenheten att anmäla till socialtjänsten. Därefter kommer regeringen överväga att vidare utreda möjligheten att införa något slags påföljd för den som låter bli att anmäla. 5.5 Dödsfallsutredningar Regeringens bedömning: Socialstyrelsen skall få i uppdrag att utreda och analysera förutsättningarna för att utforma ett system för dödsfallsutredningar när barn avlidit på grund av mord, dråp eller misshandel, bl.a. med avseende på sekretesshinder och organisation. Kommittén mot barnmisshandels förslag: Kommittén föreslår att Socialstyrelsen får i uppdrag att under en begränsad försöksperiod pröva ett system med dödsfallsutredningar i syfte att öka kunskapen inom berörda verksamheter. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig är positiva till att ett system för dödsfallsutredningar införs i Sverige. Skälen för regeringens bedömning: I flera länder har system utvecklats för att analysera barns dödsfall. Sverige har inget sådant system. När ett par uppmärksammade dödsfall på grund av misshandel inträffade sommaren 1990 fick de stor uppmärksamhet. Socialstyrelsen fick ett regeringsuppdrag att utarbeta ett åtgärdsprogram för att höja kompetensen och utveckla ett barnperspektiv i det sociala barnavårdsarbetet (Barn i fokus-projektet 1991-1995). Justitieombudsmannen granskade fallen och uttalade kritik på ett flertal punkter. En diskussion om ansvarsfördelningen mellan tjänstemän och politiker fördes. Således vidtogs ett antal åtgärder för att utreda händelserna, definiera olika myndigheters ansvar och för att utveckla det sociala barnavårdsarbetet. De tragiska dödsfallen satte fokus på behovet av ökade kunskaper och ett förbättrat socialt barnavårdsarbete. Detta arbete behöver, enligt regeringens bedömning, ytterligare systematiseras och utvecklas. Den inte särskilt omfattande forskning av dödligt våld mot barn som genomförts visar att det av den orsaken sammanlagt dör cirka 12 barn i åldern 0-17 år årligen i Sverige. Variationen är dock stor. Det finns t.ex. en koncentration till de allra yngsta barnen (under 1 år) samt till 17-åringar. Dödligt våld är en relativt lite utforskad brottstyp i Sverige, trots att det är det grövsta brottet som förekommer i vårt samhälle. Våld mot barn utgör inget undantag. Våra kunskaper om barnamord och bestående skador efter fysisk misshandel är bristfälliga. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att det är angeläget att ansträngningar görs så långt det är möjligt att ta till vara de erfarenheter som kan göras genom att bättre analysera de fall där barn dör på grund av mord, dråp eller misshandel. När ett barn har avlidit och ett brott misstänks ligga bakom görs alltid en polisutredning och ofta en rättsmedicinsk undersökning. Syftet med den rättsmedicinska undersökningen vid onaturliga eller misstänkt onaturliga dödsfall är att upptäcka, bekräfta eller utesluta brott. I dag görs alltid s.k. rättsmedicinsk obduktion när ett brott misstänks i samband med ett barns död. I sådana fall förekommer ett samarbete med berörda rättsläkare, polis, kriminaltekniker, eventuellt inblandade kliniker och ofta även åklagare. Genom samarbete mellan experter breddas underlaget för bedömningen av dödsorsaken och förutsättningarna för att diagnosen skall bli riktig ökar. En säkrare diagnos innebär att brottsliga handlingar lättare kan både upptäckas och uteslutas. I vissa länder finns system för att göra ingående analyser av vad som egentligen hänt när ett barn dött. Genom s.k. dödsfallsutredningar försöker man få en bild av familjen och av olika myndigheters åtgärder för att lära sig något för framtiden. Ett tvärprofessionellt arbetssätt används. Handläggningstiden är ganska lång, mer generella frågeställningar fokuseras, huvudfrågan är: vad kan vi lära oss av den här tragiska händelsen för att öka våra kunskaper och därmed förbättra och utveckla arbetet med barn och familjer i utsatta situationer? Dödsfallsutredningar görs inte för att fastställa dödsorsaken utan för att utifrån ett helhetsperspektiv försöka förstå vad som inträffat och hur det kunde ske. Huvudsyftet är att urskilja mönster, såväl i familjen som i samhället, som kan antas ha varit av betydelse för dödsfallet. Dödsfallsutredningar genomförs oftast på lokal nivå av de verksamheter som varit inblandade i fallet med stöd av centralt utfärdade riktlinjer. Rapporterna sammanställs och analyseras på nationell nivå. Dödsfallutredningar ger information om hur samhällets skyddsnät fungerar för de barn som far mest illa och utifrån detta kan slutsatser dras om vilka förändringar som behöver vidtas. Det kan handla om lagändringar, metodutveckling, bättre och tydligare samverkan, forskning och utbildning. Sådana förbättringar kommer på sikt alla barn tillgodo och inte bara barn i utsatta situationer. Regeringen anser, i likhet med kommittén, att ett system med dödsfallsutredningar bör prövas. Målgruppen bör avgränsas till barn i åldrarna 0-17 år som avlidit på grund av mord, dråp eller misshandel, vilket i genomsnitt skulle innebära 10-12 utredningar per år. I målgruppen inkluderas inte bara vuxnas våld mot barn utan också barns våld mot varandra. Samhället bör ta ansvar för att dessa ytterst tragiska fall blir allsidigt belysta och utredda. Det främsta syftet är att öka kunskaperna om våld mot barn så att riskfamiljer kan identifieras och att förebyggande åtgärder, utredningar, insatser och samarbete kan förbättras. Att utveckla ett system för dödsfallsutredningar för barn som avlidit i samband med våld eller misshandel kräver, enligt Socialstyrelsen, ytterligare utredning och analys, bl.a. vad gäller sekretessfrågor. Regeringen avser därför att uppdra åt Socialstyrelsen att genomföra en sådan utredning. 5.6 Barnmisshandel i straffrätten 5.6.1 Utökad kriminalisering av misshandelsbrott mot barn m.m. Regeringens bedömning: Kriminaliseringen av misshandel som riktar sig mot barn bör inte utökas eller särregleras. Kommittén mot barnmisshandels bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i denna fråga. Riksåklagaren instämmer i kommitténs ställningstagande och anför att de bestämmelser som finns är tillräckliga för att beivra brott mot barn som far illa. Brottsoffermyndigheten, Barnombudsmannen, Rädda Barnen och BRIS delar inte kommitténs bedömning utan anser att en särreglering bör införas. Barnombudsmannen och Rädda Barnen anser dessutom att det finns skäl att ytterligare överväga och utreda frågan om en utökad kriminalisering av misshandelsbrott mot barn. Skälen för regeringens bedömning: Barn är generellt sett mer utsatta och sårbara än vuxna människor. Det finns därför anledning att se särskilt allvarligt på när barn utsätts för fysiskt eller psykiskt våld. Även om t.ex. kränkningar av barn ibland kan framstå som mindre allvarliga innebär sådan behandling ofta risker för att barnets hälsa och utveckling skadas, i vart fall om det är fråga om ett upprepat handlande. Det är därför av största betydelse att barn ges ett starkt skydd mot övergrepp. Kommittén har övervägt om det kan finnas skäl för en nykriminalisering av kränkningar och andra lindriga former av psykiskt våld mot barn samt försummelse att tillgodose barns behov. Många av de argument som i andra sammanhang förts fram som skäl mot att ytterligare straffbelägga psykiskt våld har, enligt kommittén, bäring även i fråga om psykiskt våld mot barn och försummelser att tillgodose barns behov (jfr prop. 1992/93:141 s. 57 f. och prop. 1997/98:55 s. 78). Kommittén menar också att man måste ifrågasätta om straffrättsliga åtgärder är en lämplig metod för att få vuxna människor att behandla barn med den respekt som de har rätt till samt att det som regel inte torde ligga i barnets intresse att den vårdnadshavare som gör sig skyldig till försummelse döms till ansvar för brott. Kommittén menar vidare att, eftersom dessa gärningar oftast äger rum i hemmet där risken för upptäckt är mycket liten, det måste bedömas som tveksamt om en utökad kriminalisering verkligen skulle ha någon avskräckande effekt. Mot bakgrund av de skäl som redovisats ovan anser kommittén att det inte finns skäl att föreslå någon utvidgad kriminalisering när det gäller lindriga former av psykiskt våld mot barn samt försummelse att tillgodose barns behov. Regeringen gör i nuläget ingen annan bedömning än kommittén. Kommittén har också övervägt frågan om misshandel som riktar sig mot barn bör särregleras, men funnit att sådana skäl saknas. När det gäller misshandel som riktas mot barn måste arbetet inriktas på åtgärder som är effektiva och som ger förutsättningar att förbättra skyddet för de utsatta. Regeringen föreslår i avsnitt 5.6.2 en straffskärpningsbestämmelse som innebär att det skall vara en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet om ett brott varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Denna bestämmelse tillsammans med straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 3 p. brottsbalken innebär att det faktum att ett brott direkt eller indirekt drabbar ett barn kommer att beaktas särskilt vid bestämningen av straffvärdet. Mot denna bakgrund delar regeringen kommitténs bedömning att det inte nu finns skäl att särreglera misshandel mot barn. Regeringen anser dock att det finns skäl att fortsätta arbetet med nu aktuella frågor och därvid analysera om det finns möjligheter att ytterligare förstärka barns skydd mot våld i hemmet. Det får inte råda något tvivel om att barn som direkt eller indirekt drabbas av våld ges ett så fullgott rättsligt skydd som möjligt. 5.6.2 Straffvärdet av brott som drabbar närstående barn Regeringens förslag: En särskild straffskärpningsgrund införs i brottsbalken för sådana fall där brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén har dock föreslagit en delvis annorlunda utformning av lagtexten. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig, däribland Riksåklagaren (RÅ), Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Socialstyrelsen, Barnombudsmannen (BO), Rädda Barnen och BRIS tillstyrker helt eller delvis. Några remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, Rikspolisstyrelsen och Sveriges Domareförbund, avstyrker. Ett par remissinstanser är tveksamma till förslaget. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om straffmätning, dvs. hur straffet för brott skall bestämmas inom den ram som straffskalan ger, finns i 29 kap. brottsbalken. Där sägs i 1 § att straffet, med beaktande av en enhetlig rättstillämpning, skall bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. I 2 § anges i punktform olika omständigheter som vid bedömningen av straffvärdet, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt skall beaktas i försvårande riktning. Med varje särskild brottstyp avses främst vad som framgår direkt av straffbestämmelserna men även exempelvis av förarbeten och rättspraxis. Vid bestämmandet av straffvärdet skall övervägas om den aktuella gärningen är svårare eller lindrigare än andra gärningar som hör till samma brottstyp. Uppräkningen är endast exemplifierande och även andra omständigheter än de som nämns i bestämmelsen kan därför i enskilda fall tillmätas betydelse. Avsikten är emellertid att uppräkningen skall inrymma de vanligaste och mest betydelsefulla omständigheterna. Samtliga punkter i 29 kap. 2 § brottsbalken kan naturligtvis beaktas när det gäller brott mot barn, men främst torde punkterna 2, 3 och 4 aktualiseras. Enligt punkten 2 skall som försvårande omständighet vid bedömning av straffvärdet särskilt beaktas om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet. Enligt punkten 3 skall särskilt beaktas om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig. Enligt förarbetena till punkten 3 tar denna bestämmelse bl.a. sikte på brott som förövats mot barn, handikappade eller äldre (prop. 1987/88:120 s. 83). I ett avgörande från Högsta domstolen (NJA 2000 s. 612) har domstolen beaktat att brottet riktats mot ett litet barn såväl vid gradindelningen (grov misshandel) som, såsom en försvårande omständighet, vid straffmätningen. Enligt Högsta domstolen bör det faktum att brottet riktat sig mot ett barn normalt tillmätas en betydande vikt vid straffmätningen och då särskilt när det gäller övergrepp mot barn där riskerna för svåra och långvariga personliga skadeverkningar är särskilt stora. Enligt punkten 4 skall som försvårande beaktas om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende. I ovan nämnda rättsfall NJA 2000 s. 612 har Högsta domstolen ansett det vara av viss självständig betydelse att ett brott mot ett barn framstod som ett missbruk av det särskilda förtroende som barnets mor visat genom att anförtro barnet i den tilltalades vård. Som framgår av det ovan sagda finns således redan i dag en skyldighet att vid straffvärdebedömningen, som en försvårande omständighet, beakta att brottet har begåtts mot ett barn av en närstående person. Praxis visar också att hänsyn tas till bestämmelsen i 29 kap. 2 § brottsbalken vid straffmätningen. Regeringen kan därför i och för sig ha förståelse för de remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen, som ifrågasatt behovet av att, som kommittén föreslagit, införa en särskild straffskärpningsgrund för brott mot närstående barn. Enligt regeringens mening kan det ändå finnas skäl att, såsom kommittén gjort, överväga om det finns behov av att i 29 kap. 2 § brottsbalken lyfta fram någon ytterligare omständighet som bör beaktas vid bedömningen av straffvärdet hos brott som direkt eller indirekt riktar sig mot närstående barn. I de flesta fall av barnmisshandel - i betydelsen vuxnas misshandel av barn - är det en förälder eller styvförälder som är förövare (se BRÅ-rapport 2000:15 angående misshandel av barn upp till 6 år). Som kommittén påpekat är i många fall omständigheterna vid ett sådant brott försvårande inte bara på grund av att förövaren utnyttjat barnets skyddslösa ställning utan dessutom på grund av att gärningen som regel innebär att barnet också berövas sin trygghet. För det barn som utsätts för misshandel av en förälder är hemmet inte längre den trygga och skyddade plats det borde vara och den förälder som förövat brottet och som egentligen skall vårda och skydda barnet från att utsättas för brott är inte längre en person att känna tillit till. Även barn som bevittnar våld i sina familjer befinner sig i en liknande situation. Numera vet vi genom bl.a. forskning att barn som ser eller hör hur den ene föräldern misshandlar den andre påverkas mycket starkt av upplevelsen och ofta berövas sin trygghet inte bara i förhållande till förövaren utan också i förhållande till den som blir slagen. Den senare försätts nämligen i en situation där han eller hon inte kan försvara sig själv och därmed inte heller kan erbjuda barnet någon trygghet. Dessutom upplever barnet en maktlöshet genom att det inte själv kan göra något för att skydda den förälder som blir slagen. Det kan enligt regeringens bedömning ifrågasättas om regleringen i 29 kap. 2 § brottsbalken på ett tillräckligt tydligt sätt träffar även de nu beskrivna effekterna av brott mot närstående. Mot denna bakgrund anser regeringen liksom bl.a. Barnombudsmannen att det finns anledning att ytterligare lyfta fram och tydligare än i dagens lagstiftning markera barns särskilda utsatthet då förövaren är närstående till barnet. Även om, som bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland anfört, det i och för sig finns ett värde i att begränsa antalet punkter i den angivna bestämmelsen och undvika att ge dem alltför snäva tillämpningsområden, anser regeringen att omständigheter av tidigare berört slag är av så stor principiell betydelse för straffvärdebedömningen att de bör framgå direkt av lagen. Av dessa skäl bör enligt regeringens mening en särskild straffskärpningsgrund som tar sikte på brott där barns trygghet och tillit hotas av närstående införas i brottsbalken. Genom en sådan regel och som kompletterar de övriga punkterna i 29 kap. 2 § brottsbalken skapas enligt regeringens bedömning ett mer heltäckande straffrättsligt skydd än i dagens lagstiftning för barn i utsatta situationer. Den föreslagna bestämmelsen syftar således främst till att tydliggöra och markera att exempelvis brott mot närstående barn ofta bör åsättas ett högre straffvärde, just för att barnet därigenom riskerar att berövas sin trygghet. Straffskärpningsgrunden är dock inte begränsad till att gälla enbart de fall då brottet riktat sig direkt mot ett barn utan bör omfatta även sådana fall då brottet förövats i närvaro av ett närstående barn t.ex. fall då ett barn tvingas bevittna att en förälder blir slagen av den andre föräldern. Lagrådet, som avstyrkt förslaget i den utformning det fått i lagrådsremissen, har ifrågasatt om den föreslagna punkten i sak kommer att medföra någon skillnad, i vart fall såvitt avser brott riktade mot barn. Enligt Lagrådet kan det inte råda någon tvekan om att de redan nu gällande bestämmelserna i 29 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken kan vara tillämpliga när en förälder eller annan som anförtrotts vården om ett barn utövar våld mot barnet och därigenom inte bara skadar eller kränker barnet utan också riskerar barnets tillit till den vårdansvarige och behov i vidare mening av en trygg hemmiljö. Enligt Lagrådet får bestämmelserna också anses ge utrymme för straffskärpning när ett barn i hemmet ser och hör hur den ena föräldern utövar våld mot den andra, dvs. inte bara i fall då barnet som brottsoffer berövas sin trygghet i förhållande till förövaren utan också när barnet som tredje man bevittnar att en närstående blir slagen. Lagrådet har också anfört att den nya bestämmelsen riskerar väcka tvivel om räckvidden av gällande bestämmelser i andra situationer där särskilda skyddsobjekt, t.ex. åldringar, blir utsatta för brott som rycker undan grundvalen för deras trygghet. Enligt Lagrådet innebär förslaget dessutom att kapitlet tillförs en kasuistisk regelgivning som det inte ansetts vara avsett för. Regeringen har i och för sig förståelse för Lagrådets synpunkter och kan i enlighet med vad regeringen tidigare anfört instämma i att redan dagens bestämmelser (29 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken) ger möjlighet att åsätta brott mot närstående barn ett högt straffvärde. Som Lagrådet anfört kan det inte heller uteslutas att bestämmelserna omfattar även sådana fall där ett barn, utan att rättsligt sätt inta ställning som målsägande, tvingas bevittna att en närstående blir utsatt för brott. De angivna bestämmelserna i 29 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken är allmänt hållna och avser varierande förhållanden, såvitt avser 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken, av såväl skärpande som mildrande karaktär. De är också delvis överlappande. De får dock sitt värde genom att ange vilka omständigheter som särskilt bör uppmärksammas vid straffvärdebedömningen. Även om man i och för sig kan hävda att skydd av barn kan tolkas in i nuvarande bestämmelser ansluter det enligt regeringens mening till nuvarande lagstiftningsteknik att uttryckligen och särskilt lyfta fram denna omständighet. Det skall således inte råda något tvivel om att verkningar av brott som begås mot eller inför barn i familjen är av grundläggande betydelse vid straffvärdebedömningen. Övervägande skäl talar därför för att 29 kap. 2 § brottsbalken bör tillföras en ny punkt, som till skillnad från vad som gäller i dag, uttryckligen anger att det som ett försvårande moment i straffvärdehänseende särskilt skall beaktas risken för att ett barn berövas tryggheten och tilliten till sina föräldrar eller andra vuxna närstående. Denna bedömning delas också av flertalet remissinstanser. Även en enig kommitté har gjort motsvarande bedömning. Ett sådant tillägg torde också bidra till att den särskilt stora utsatthet som barn befinner sig i då förövaren är närstående till barnet i större utsträckning uppmärksammas i brottsutredningar och i brottmålsprocessen i övrigt. Regeringen har också förståelse i och för sig för de synpunkter som Lagrådet framfört i fråga om räckvidden av redan gällande bestämmelser. För att tydliggöra regelns tillämpningsområde i förhållande till övriga punkter bör därför i lagtexten anges att bestämmelsen avser brott som varit ägnade att skada inte bara tryggheten utan även tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Enligt regeringens mening markeras härigenom tydligare än i lagrådsremissens förslag att det är en särskilt kvalificerad form av trygghet som åsyftas och lyfts fram, nämligen den i relationen mellan främst föräldrar, andra vuxna närstående och barn. Härigenom undviks dessutom att sådana fall där en straffskärpning gör sig mindre starkt gällande, exempelvis fall då brottet begåtts av ett jämnårigt syskon till barnet, omfattas av bestämmelsen. Regeringens avsikt med den nya bestämmelsen är således inte att på något sätt påverka eller begränsa räckvidden av redan gällande bestämmelser t.ex. vad gäller trygghetsaspekten i förhållande till andra skyddsobjekt som utsätts för brott. Lagrådet har även haft invändningar mot utformningen av lagtexten. Enligt Lagrådet är lagförslaget allmänt hållet och begränsar sig inte till den typ av brottslighet - våld och andra kränkningar av person som står barnet nära - som i motiven framhålls som skäl för regleringen. Lagrådet menar också att det förhållandet att brottet skall ha varit ägnat att riskera barnets trygghet ger ytterligare osäkerhet om i vilka fall som en straffskärpning kan komma i fråga. Enligt Lagrådet gäller detta inte bara brottets objektiva sida utan också de problem som är förknippade med frågan om gärningsmannens uppsåt. Även avgränsningen till den som står barnet särskilt nära försvårar enligt Lagrådet förutsebarheten i fråga om bestämmelsens räckvidd. Regeringen har också i detta avseende förståelse för Lagrådets synpunkter och instämmer i Lagrådets bedömning att lagförslaget är allmänt hållet och inte begränsar sig enbart till den typ av brottslighet, främst våldsbrottslighet, som regeringen tidigare i detta avsnitt i huvudsak uppehållit sig vid. Det ligger dock enligt regerings mening i sakens natur att omständigheter av det slag som anges i 29 kap. 2 § brottsbalken är allmänt hållna. Den förtydligande bestämmelsen ansluter sig härvidlag till den systematik som i övrigt gäller i denna paragraf. Den nu föreslagna straffskärpningsgrunden kommer att ha sitt främsta tillämpningsområde vid just vålds- och sexualbrottslighet. Även vid andra typer av brottslighet kan bestämmelsen dock vara relevant. Som exempel kan nämnas det fallet att en förälder hotar den andre föräldern eller inför barnen slår sönder det gemensamma hemmet. Vad därefter gäller Lagrådets invändning mot uttrycket varit ägnat kan regeringen konstatera att motsvarande uttryck används på flera andra ställen i den straffrättsliga lagstiftningen. Regeringen delar dock Lagrådets bedömning att innebörden av uttrycket kan behöva belysas ytterligare. Regeringen lämnar därför i författningskommentaren en mer utförlig redogörelse för hur uttrycket skall förstås än som redovisades i lagrådsremissen. Regeringen delar också Lagrådets bedömning i fråga om avgränsningen till den som står barnet särskilt nära. För att tydligare än i lagrådsremissens förslag fånga upp vilken personkrets som avses i bestämmelsen föreslår regeringen i stället det klarare begreppet "närstående person". Regeringen återkommer i författningskommentaren med en mer utförlig redogörelse om begreppets innebörd. I lagtexten har i förhållande till lagrådsremissens förslag ordet riskera ersatts med skada. Ändringen är närmast av redaktionell karaktär. 5.6.3 Åtal för brott mot barn Regeringens förslag: Kravet på målsägandens angivelse för att åklagare skall få väcka åtal tas bort beträffande brotten vållande till kroppsskada eller sjukdom som inte är grovt brott samt förtal, grovt förtal och vissa fall av förolämpning, förutsatt att brottet riktats mot en person som inte fyllt 18 år. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommitténs förslag är dock begränsat till barn som är närstående till gärningsmannen. Till skillnad från regeringen föreslår kommittén vidare att om något av ärekränkningsbrotten i 5 kap. 1-3 §§ brottsbalken riktats mot ett barn som är närstående till gärningsmannen, skall det räcka med att åtal är påkallat ur allmän synpunkt för att åklagare skall få väcka åtal. Slutligen innebär kommitténs förslag att de krav som uppställs beträffande förolämpning enligt 5 kap. 5 § första stycket punkterna 2-4 inte skall gälla när åklagaren ges åtalsrätt för brott som riktats mot underåriga. Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat kommitténs förslag tillstyrker det. Riksåklagaren (RÅ) instämmer i kommitténs förslag, men menar att kravet på angivelse skall efterges i samtliga fall där målsäganden inte fyllt 18 år, och inte bara när gärningsmannen är närstående. Skälen för regeringens förslag: De flesta brott ligger numera under allmänt åtal, vilket innebär att åklagaren har såväl en rätt som en skyldighet att väcka åtal (20 kap. 3 § rättegångsbalken). Detta förutsätter dock att åklagaren på objektiva grunder bedömer att ett åtal kan leda till en fällande dom. Målsäganden har rätt att väcka åtal först sedan åklagaren tagit ställning till åtalsfrågan och beslutat att inte väcka åtal. Vid vissa brott som ligger under allmänt åtal kan åklagarens rätt och plikt att åtala vara inskränkt på olika sätt. Ett brott där möjligheterna till allmänt åtal har begränsats genom en särskild regel, är vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § brottsbalken), ett brott som inte sällan kan beröra barn i utsatta situationer. Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt (3 kap. 12 § brottsbalken). Ärekränkningsbrotten i 5 kap. 1-3 §§ brottsbalken, dvs. förtal, grovt förtal och förolämpning, är i princip målsägandebrott, vilket innebär att målsäganden har en exklusiv talerätt. Allmänt åtal får emellertid ske när det gäller vissa av dessa brott, om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl kan anses påkallat ur allmän synpunkt. När det gäller förolämpning krävs vidare att någon av de förutsättningar som uppställs i 5 kap. 5 § första stycket punkterna 2-4 brottsbalken är uppfyllda. Dessa förutsättningar innebär att det fordras att förolämpningen har skett mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning, med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, eller mot någon med anspelning på hans eller hennes homosexuella läggning. Om förolämpningsbrottet inte uppfyller de förutsättningar som anges i punkterna 2-4 kan endast målsäganden väcka åtal för brottet. Barn som utsätts för brott där åklagaren har en oinskränkt åtalsplikt har samma ställning som vuxna som utsätts såtillvida att åklagaren är skyldig att väcka åtal oavsett vad målsäganden anser om detta. Åklagaren kan således väcka åtal även om målsäganden bestämt motsätter sig detta. Situationen är litet speciell när det gäller barn som utsätts för brott som rör barnets person och som inte faller under allmänt åtal utan kräver att målsäganden antingen anger brottet till åtal eller själv väcker åtal. I dessa fall är barnet nämligen beroende av att dess vårdnadshavare agerar i åtalsfrågan (20 kap. 14 § rättegångsbalken). Detta är, enligt regeringens uppfattning, inte alltid en fullt tillfredsställande ordning. Särskilt när det gäller små barn är det inte ovanligt att det är barnets vårdnadshavare eller någon som står vårdnadshavaren nära som har begått brottet, t.ex. förolämpat barnet eller, kanske under misshandelsliknande former, vållat barnet kroppsskada. I dessa fall kan vårdnadshavaren sakna anledning att medverka till att åtal väcks. Om vårdnadshavaren själv begått brottet, är det troligt att han eller hon i eget intresse försöker undvika en lagföring. Utan vårdnadshavarens medverkan saknas således i praktiken möjlighet att få en lagföring till stånd för dessa brott. I dessa fall kan det inte anses rimligt att det är vårdnadshavaren som skall avgöra när angivelse av brottet bör ske. Beträffande vållande till kroppsskada eller sjukdom gäller detta särskilt fall som kan betecknas som allvarliga utan att brottet för den skull är att bedöma som grovt, såsom t.ex. upprepade fall av vållande av skada eller sjukdom eller fall där risktagandet varit medvetet eller försummelsen på annat sätt varit särskilt klandervärd. Av dessa skäl bör, enligt regeringens bedömning, åklagarens rätt att åtala utvidgas beträffande brotten vållande till kroppsskada eller sjukdom, förtal, grovt förtal eller förolämpning som anges i 5 kap. 5 § 2-4 riktat sig mot ett barn. I lagrådsremissen är den utvidgade åtalsrätten begränsad till fall där barnet är närstående till gärningsmannen. Avsikten är enligt vad som anges i remissen att den särskilda åtalsbestämmelsen skall kunna användas i situationer där det finns en risk för att vårdnadshavaren själv är gärningsman, befinner sig i en lojalitetsställning mot gärningsmannen eller liknande. Lagrådet har förordat att närståendebegreppet inte skall användas i bestämmelserna i 3 kap. 12 § och 5 kap. 5 § brottsbalken. Skälet till Lagrådets ställningstagande är att närståendebegreppet kan vara oklart till sin innebörd. RÅ har lämnat synpunkter som ligger i linje med Lagrådets. Den av lagrådet föreslagna ordalydelsen innebär att åklagarens rätt att åtala utvidgas i samtliga fall då brottet riktat sig mot någon som inte fyllt arton år. Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas därmed visserligen till att omfatta fall där barn inte befinner sig i någon utpräglat utsatt situation, så som normalt är fallet när barnet är närstående till gärningsmannen. Å andra sidan kvarstår nu gällande viktiga regler som begränsar möjligheterna till allmänt åtal för samtliga de brott som förslaget omfattar, dvs. vållande till kroppsskada eller sjukdom som inte är grovt brott samt förtal, grovt förtal och förolämpning. Dessa begränsningsregler består i att åtal på visst sätt skall vara påkallat ur allmän synpunkt. Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar för att angivelsekravet på det sätt som Lagrådet föreslagit bör slopas även i de fall när barnet inte är närstående till gärningsmannen. När det gäller definitionen av uttrycket barn ansluter sig regeringen också till Lagrådets uppfattning att åldersgränsen 18 år bör framgå direkt av lagtexten. Så som redovisats ovan uppställs särskilda begränsningsregler vad gäller åklagarens rätt och skyldighet att väcka åtal för ärekränkningsbrotten i 5 kap. 1-3 §§ brottsbalken. Lagrådsremissens förslag, som i denna del överensstämmer med kommitténs, innebär för ärekränkningsbrotten dels att kravet på särskilda skäl faller bort, dels att de förutsättningar som uppställs för allmänt åtal i 5 kap. 5 § första stycket punkterna 2-4 inte skall gälla om brottet riktat sig mot ett barn. Lagrådet förordar här att kravet på särskilda skäl får gälla även i de fall åklagaren ges åtalsrätt när målsäganden är ett barn. Lagrådet pekar på bl.a. att effekten av den åtskillnad som lagrådsremissens förslag innebär kan bli särskilt påtaglig, t.ex. om gärningsmannen samtidigt begått brott mot två ungdomar och den ena nyss fyllt 18 år medan den andra inom kort skulle uppnå samma ålder. Som nyss nämnts har den justeringen gjorts i förhållande till lagrådremissen, att närståendebegreppet utmönstrats ur lagtexten. Det innebär att tillämpningsområdet utvidgats. Även med hänsyn till detta kan det finnas anledning att kräva att åtal av särskilda skäl skall anses påkallat ur allmän synpunkt. Lagtexten utformas därför i denna del på det sätt Lagrådet har föreslagit. Lagrådet förordar också att de krav som uppställs i 5 kap. 5 § första stycket punkterna 2-4 brottsbalken skall gälla även när åklagaren ges åtalsrätt såvitt gäller underåriga. Även i dessa delar beaktar regeringen de synpunkter och förslag som Lagrådet lämnat. 6 Förstärkt barnperspektiv i LVU 6.1 Principen om barnets bästa Regeringens förslag: Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) kompletteras med en bestämmelse om att vad som är bäst för barnet/den unge skall vara avgörande vid alla beslut enligt lagen. Den unges rätt till respekt för sitt människovärde och sin integritet understryks. Socialnämndens ansvar för den unges grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken markeras särskilt. LVU-utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har föreslagit en delvis annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser som har uttalat sig i frågan tillstyrker och anser det angeläget att principen om barnets bästa förs in i lagen. Justitieombudsmannen (JO) anser dock att den förslagna bestämmelsen bör formuleras som en renodlad portalbestämmelse, dvs. i 1 §. JO anser vidare att det inte finns skäl att i LVU införa bestämmelser om socialnämndens skyldighet att ingripa när ett barn far illa, då detta redan är reglerat i socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Flera remissinstanser, däribland Justitieombudsmannen, Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Sundsvall, Domstolsverket och Skolverket har framfört synpunkter på användningen av begreppen "barnet" respektive "den unge". Sveriges Domareförbund framför att förslagen om ett stärkt barnperspektiv i LVU inte enbart leder till en anpassning av lagen till barnkonventionen utan också till en ökad respekt för de ungas rätt till privat- och familjeliv enligt Europakonventionen. Förbundet framför vidare att eftersom LVU omfattar även personer mellan 18 och 21 år, bör de förslag som grundas på barnkonventionen utsträckas till att omfatta även personer mellan 18 och 21 år. Skälen för regeringens förslag: En av de grundläggande principerna i Konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) är principen om barnets bästa. Enligt artikel 3 i konventionen skall barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Principen om barnets bästa är också väl förankrad i svensk rätt. Enligt flera författningar skall vad som är bäst för barnet beaktas vid beslut av olika slag. Så anges t.ex. i 1 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453, SoL) att när åtgärder rör barn, det särskilt skall beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. I 6 kap. 2 a § föräldrabalken anges att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt kapitlet av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. I båda dessa lagar har bestämmelsen utformats med barnkonventionen som förebild. Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) saknar motsvarande bestämmelse. Lagen är förvisso primärt en skyddslag för barn och unga och andan i lagen är att de insatser som görs och beslut som fattas skall vara till för den unges bästa, men som redan Barnkommittén konstaterade i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) har emellertid rättsutvecklingen tenderat att inte alltid sätta den unges intresse främst. Behovet av ett förstärkt barnperspektiv i LVU har också verifierats av samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan. Så till exempel påpekar socialförvaltningen i Stockholms stad i sitt remissvar att flera studier har visat att föräldrarätten riskerar att komma i fokus i LVU-mål, varför det är angeläget att en särskild bestämmelse införs om att det är barnets bästa som skall vara avgörande vid alla beslut enligt lagen. Även övriga kommuner som har yttrat sig framhåller vikten av att i lagen tydliggöra att det är barnets bästa som skall vara avgörande vid alla beslut. Bestämmelsen bör dock få en annorlunda utformning än vad den fått i SoL. När det gäller SoL tar bestämmelsen sikte på alla beslut som rör barn, således även beslut som primärt riktar sig till vuxna. Bestämmelsen fick där sin utformning, på inrådan av Lagrådet, efter förebild från motsvarande bestämmelse i utlänningslagen (1989:529). Lagrådet hänvisade bl.a. till att det vid konventionens utarbetande hade valts en bred och något vagare formulering och att, eftersom principen om barnets bästa skulle appliceras på alla områden, denna princip samtidigt blivit endast ett av flera relevanta och nödvändiga intressen att ta hänsyn till. Regeringen uttalade vidare i propositionen att barnets bästa inte alltid är avgörande för vilket beslut som fattas, men skall alltid beaktas, utredas och redovisas (prop. 1996/97:124). När det gäller LVU är emellertid förhållandena något annorlunda. LVU reglerar enbart åtgärder och beslut som riktar sig till barn och unga när det föreligger en påtaglig risk för att dess hälsa och utveckling skadas. Det handlar här om samhällets mest utsatta barn och ungdomar och det torde inte finnas några andra intressen som skulle kunna ha samma tyngd vid bedömningen av vilka åtgärder som skall vidtas. I en konflikt mellan barnets behov och andra intressen skall hänsynen till barnets bästa alltid ges företräde. Bestämmelsen bör därför utformas så att barnets bästa skall vara avgörande vid alla beslut enligt lagen. Den närmare innebörden av vad som skall anses vara barnets bästa anges varken i SoL eller i föräldrabalken. Det ligger i sakens natur att det inte en gång för alla går att precisera innebörden av ett sådant begrepp. Regeringen gjorde följande uttalande i samband med införandet av barnets bästa i 6 kap. 2 a § föräldrabalken: "Som många gånger framhållits måste barnets bästa avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. --- Vid bedömningen måste hänsyn tas till allt som rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Så långt det är möjligt skall därvid såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för barnet beaktas. Det säger sig självt att det ofta är nära nog omöjligt att objektivt slå fast vad som är bäst för barnet. I sådana fall blir det till sist domstolens resp. socialnämndens uppfattning, antaganden och bedömningar som blir avgörande." Begreppet barn enligt barnkonventionen innefattar personer under 18 år. LVU omfattar emellertid även insatser och åtgärder för personer som inte längre per definition kan betraktas som barn, i vissa fall kan lagen tillämpas på personer upp till 21 år. Principen om barnets bästa bör dock omfatta även de unga vuxna som kan bli föremål för insatser enligt LVU. Som flera remissinstanser påpekat är det således relevant att i lagen genomgående använda begreppet den unge. Den unges rätt till respekt för sitt människovärde och sin integritet Av 1 kap. 1 § SoL framgår att socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet. I 1 § LVU sägs att insatser för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i SoL. Det är först när sådant samförstånd inte kan uppnås som LVU kan bli tillämplig. I lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), som också hänvisar till SoL:s bestämmelser, understryks dessutom att vården skall bygga på respekt för den enskildes bestämmanderätt och integritet. En liknande föreskrift om barnets/den unges rätt till respekt för sitt människovärde och sin integritet saknas i LVU. Ett av de viktigaste budskapen i barnkonventionen är barnets rätt att betraktas som en självständig individ med egna rättigheter. Det är därför motiverat att även i LVU införa en motsvarande bestämmelse som i LVM. Samhällets ansvar för att den unges grundläggande rättigheter respekteras Enligt artikel 3.2 i barnkonventionen är det statens ansvar att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet. Barnets grundläggande rättigheter framgår av 6 kap. 1 § föräldrabalken. Det ankommer i första hand på barnets vårdnadshavare att se till att barnets grundläggande rättigheter tillgodoses. Bestämmelsen är dock tänkt att tjäna till ledning även för andra. För ett barn som har beretts vård enligt LVU har ansvaret för att bestämma om hans eller hennes personliga angelägenheter flyttats över till socialnämnden eller den åt vilken vården har uppdragits. För att betona att barnet, även då det är omhändertaget för vård, har rätt att få sina grundläggande rättigheter och behov tillgodosedda, bör detta markeras i lagen. Såsom Justitieombudsmannen föreslagit är det lämpligt att inarbeta denna bestämmelse i den paragraf där det i övrigt regleras hur vården skall ordnas. 6.2 Barnets/den unges rätt att komma till tals Regeringens förslag: Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga tillförs en ny bestämmelse om att den unges inställning så långt möjligt skall klarläggas och att hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. LVU-utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av samtliga remissinstanser som har uttalat sig och en övervägande majoritet ser det närmast som en självklarhet att LVU kompletteras med en bestämmelse om barnets rätt att komma till tals. Ett flertal remissinstanser, däribland Barnombudsmannen, Länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrland, Hallstahammar kommun, Landstinget i Dalarna, Sveriges Psykologförbund och SKTF påpekar att förslaget ställer krav på kommunerna att tillse att de socialsekreterare som skall arbeta med barn besitter erforderlig kompetens inom området. Justitieombudsmannen (JO) ställer sig frågande till att i en speciallag föra in en bestämmelse som har en innebörd som motsvarar den i SoL. Den föreslagna bestämmelsen skall gälla även för förvaltningsdomstolarna och då det inte klart framgår av förslaget om det även syftar till att ändra något i hur domstolarna i dag handlägger mål enligt LVU, måste detta klarläggas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Skälen för regeringens förslag: En annan grundläggande princip i FN:s konvention om barnets rättigheter uttrycks i artikel 12. Barnet ska ha rätt att fritt få uttrycka sina åsikter och att bli hörd. Barnet skall särskilt beredas möjlighet, antingen direkt eller genom företrädare, att höras i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör det. Det finns ingen nedre åldersgräns för när barnet skall få komma till tals och uttrycka sina åsikter. Även ett mycket litet barn skall ha rätt att bli hörd och respekterad för sina åsikter inför beslut som rör det. Sverige har förbundit sig att ha en lagstiftning som stämmer överens med åtagandena i barnkonventionen. Därför får det inte råda någon tvekan om att den unge, oavsett ålder, alltid har rätt att uttrycka sin åsikt och få den beaktad. Principen om barnets eller den unges rätt att komma till tals finns också sedan några år införd i ett flertal lagar. I t.ex. socialtjänstlagen (2001:453, SoL), föräldrabalkens kapitel om vårdnad, boende, umgänge, adoption och verkställighet och utlänningslagen (1989:529) finns bestämmelser som har sitt ursprung i barnkonventionens artikel 12. Att denna rättighet även respekteras när det gäller åtgärder som vidtas till skydd för barnet enligt en tvångslag måste anses som väl så viktig. De bestämmelser som i dag ger barn och unga rätt att komma till tals har emellertid inte fått något större genomslag i bemötandet av de barn som blir föremål för vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). LVU-utredningen anför att det är ett väl känt problem att barn och unga som är föremål för utredning och ansökan om vård försvinner i utredningsmaterialet. Socialtjänsten låter alltför ofta bli att ha personlig kontakt i betydelsen enskilda samtal med barnet och det är mycket sällan som barnets eller den unges åsikter och tankar om sin livssituation klarläggs och presenteras. Justitieombudsmannen har ifrågasatt meningen med att i en speciallag införa en bestämmelse som redan finns i SoL. Det är förvisso riktigt att många av de åtgärder som vidtas och beslut som fattas när det gäller beredande av vård för barn och unga regleras i SoL, bl.a. ges i 11 kap. regler om den utredning som skall göras inför en ansökan om beredande av vård enligt LVU. I den handläggningen gäller självfallet SoL:s regler om att barnets inställning skall klarläggas. Detta gäller även ett antal andra beslut och åtgärder som vidtas med stöd av bestämmelserna i SoL. När det gäller LVU finns en bestämmelse som tar sikte på handläggningen i domstol (36 §). Där sägs att den som är över 15 år har rätt att själv föra sin talan och att barn som är yngre än 15 år bör höras om det kan vara till nytta för utredningen och inte kan skada barnet. Det finns emellertid i LVU också bestämmelser om åtgärder som skall vidtas och beslut som skall fattas av socialnämnden under vårdtiden. Det skall skrivas rapporter, det skall beslutas om var den unge skall vistas, det skall övervägas om vården fortfarande behövs, det skall prövas om vården skall upphöra, det skall beslutas om umgänge med föräldrar, röjande av vistelseort, flyttningsförbud. Det är därför befogat att införa en generell bestämmelse om den unges rätt att bli hörd och få sina åsikter beaktade. En generell bestämmelse av föreslagen innebörd i inledningen till LVU bör kunna tillförsäkra den unge rätten att komma till tals på ett helt annat sätt än vad som är fallet i dag. När en åtgärd enligt LVU kan bli aktuell - oavsett vilken typ av åtgärd det rör sig om - skall den unge ges tillfälle att uttrycka sin åsikt. Härigenom får den unge möjlighet att påverka det beslut som skall fattas samtidigt som han eller hon får känna sig delaktig i utformningen av vården, av åtgärder som många gånger kan vara avgörande för hans eller hennes liv och utveckling. Att låta den unge själv komma till tals och uttrycka sin mening om sin situation och de åtgärder som kan komma att vidtas, hör naturligt samman med bestämmelsen om att "barnets bästa" skall vara avgörande för vilket beslut som fattas. Det är självklart ingen lätt uppgift att låta den unge komma till tals, att klarlägga den unges inställning, vilket också har påpekats av flera remissinstanser. Det är många gånger alltför lätt för vuxna att undvika det ofta problemfyllda och tidsödande arbetet med att ta reda på vad den unge har för åsikter när de skall bedöma hans eller hennes situation. Detta gäller både för utredningar som har lett fram till en ansökan om vård och vid andra åtgärder som vidtas under den pågående vården. Den slutliga bedömningen av vad som är "barnets bästa" måste alltid göras av de vuxna som ansvarar för beslutet, men för att kunna bedöma vad som är bäst för den unge är det absolut nödvändigt att hans eller hennes inställning finns med i beslutsunderlaget. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har påpekat betydelsen av dokumentation och att de sammanfattande bedömningar som görs även väger in den unges åsikter. Regeringen kan inget annat än instämma i detta. Som Justitieombudsmannen mycket riktigt påpekar skall den föreslagna bestämmelsen gälla även för förvaltningsdomstolarna. Syftet med bestämmelsen är emellertid inte att vidga möjligheten eller skyldigheten att låta barn företräda inför domstolen. Medverkan vid en domstolsförhandling är oftast en mycket obehaglig upplevelse för ett barn och måste därför undvikas så långt det är möjligt. Det finns därför ingen anledning att ändra de bestämmelserna. Förvaltningsdomstolarna kan ändå komma att beröras av den nya bestämmelsen. Om domstolen t.ex. finner att utredningen brister när det gäller att återspegla den unges inställning, kan domstolen med stöd av sin allmänna utredningsskyldighet i 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) behöva vidta åtgärder för att komplettera utredningen. Vilken typ av åtgärder det kan bli fråga om är inte regeringens sak att ha synpunkter på, utan det ankommer helt och hållet på domstolen. Det kan i sammanhanget finnas anledning att nämna det arbete som pågår med att förbereda en ratificering av den europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter. Inom Justitiedepartementet har utarbetats en promemoria (Ds 2002:12) om vilka ändringar som behöver göras i svensk lagstiftning för att Sverige skall kunna ratificera den europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter (Europarådskonventionen). Enligt konventionen skall varje stat ange minst tre grupper av familjerättsliga mål och ärenden som konventionen skall tillämpas på. I promemorian föreslås att konventionen för Sveriges del skall tillämpas på bl.a. mål och ärenden enligt LVU. Dessa mål angår ett barn i högsta grad och berör viktiga frågor för ett barn. Promemorian föreslår ändringar i LVU som bl.a. berör barnets rätt till information. Vidare föreslås att en uttrycklig bestämmelse om barnets rätt att komma till tals införs i lagen och att ett barns rätt till offentligt biträde utvidgas till att gälla vid alla överklaganden av socialnämndens beslut. Promemorian har remissbehandlats och kommer att beredas vidare i Regeringskansliet. 6.3 Såväl fysisk som psykisk misshandel kan utgöra risk för att barnets hälsa och utveckling skadas Regeringens förslag: I 2 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga tydliggörs att såväl fysisk som psykisk misshandel kan utgöra risk för att barnets hälsa och utveckling skadas. LVU-utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens förslag eller lämnar det utan anmärkning. Flera remissinstanser påtalar att psykisk misshandel redan i dag ingår i det vidare begreppet misshandel. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter begreppet "psykisk misshandel" då man menar att det ligger nära till hands att tolka begreppet på samma sätt som i brottsbalken. Socialstyrelsen påpekar att det även kräver följdändring i 14 kap 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Skolverket påtalar behovet av fortbildning när det gäller begreppet psykisk misshandel. Bland annat Länsstyrelsen i Gävleborg påpekar gränsdragningen till begreppet "brister i omsorgen". Skälen för regeringens förslag: En avgörande förutsättning för att kunna beredas vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är att det finns en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling skadas. Detta kräver en mycket komplicerad och noggrann riskbedömning. Redan i dag kan, genom begreppet misshandel, både fysisk och psykisk misshandel utgöra en sådan påtaglig risk. Utredningen är dock tveksam till om innebörden av psykisk misshandel står klar för alla. Enligt regeringens uppfattning får det inte råda någon som helst oklarhet eller tveksamhet om att både fysisk och psykisk misshandel kan utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. Ändringen innebär att det framgår direkt av lagtexten att även psykisk misshandel omfattas. Någon förändring i sak är inte avsedd. Enligt regeringens bedömning (se avsnitt 5.1) är det komplicerat att entydigt definiera vad barnmisshandel är. I detta sammanhang är det angeläget att påpeka att för vård enligt LVU är risken för den unges hälsa eller utveckling det avgörande kriteriet. Det måste alltså ske en individuell bedömning av denna risk i varje enskilt fall. När det gäller vård enligt LVU på grund av fysisk misshandel finns det enligt utredningen i dag en väl fungerande praxis. Regeringen delar denna bedömning. Utredningen pekar dock på att det, när det gäller psykisk misshandel, riskerar ske en allt för snäv bedömning. Det är förenat med svårigheter att bedöma om psykisk misshandel förekommer. Den är svårare att upptäcka och syns inte utåt på samma sätt som fysisk misshandel. Det finns därför en risk att barnet redan är svårt skadat när den psykiska misshandeln går att påvisa på ett sådant sätt att barnet kan omhändertas enligt LVU. Regeringen anser inte att ett sådant förhållande är acceptabelt. Psykisk misshandel är svår att definiera. Det är inte fråga om enskilda händelser utan om en relation och ett förhållningssätt som bl.a. hindrar utvecklingen av en positiv självbild hos barnet. Till gruppen hör barn som upplevs negativt av föräldrarna och som ständigt blir känslomässigt avvisade, barn som kränks, som hotas med att bli övergivna och som terroriseras. Hit hör t.ex. barn som växer upp i hem där det förekommer våld mellan makarna/samborna. I sådana fall måste kvinnan och barnen få samhällets skydd och stöd. Socialtjänsten har här ett särskilt ansvar för att ge skydd och stöd till dem som blir utsatta för familjevåld. Om kvinnan hotas, kränks eller misshandlas i barnens åsyn bör detta kunna räknas som psykisk misshandel för barnet. Detsamma gäller barn eller unga som växer upp under hot från sin familj. Hit hör t.ex. flickor som växer upp i familjer med starkt patriarkala värderingar och vars utveckling hindras genom hot från i första hand manliga släktingar. Det är således fråga om brister i hänsynen till barnets behov och i insikten om vad ett barn är. Den vuxne uppfattar att barnet är till för att uppfylla de vuxnas behov; det får inte vara en person i sin egen rätt. Förväntningarna på barnet är orealistiska och överensstämmer inte med barnets utvecklingsnivå. Det är i många fall svårt att dra någon tydlig gräns mellan psykisk misshandel och brister i omsorgen. Det handlar om barn till missbrukare, barn till psykiskt sjuka föräldrar eller föräldrar med utvecklingsstörning. Enligt regeringen är det viktigaste att de barn och unga vars hälsa eller utveckling utsätts för påtaglig risk får det stöd och skydd de behöver. Som Socialstyrelsen påpekar bör en följdändring göras i 14 kap 1 § socialtjänstlagen (2001:453) så att det tydligt framgår i tredje stycket att såväl psykisk som fysisk misshandel omfattas av bestämmelsen för familjerådgivning. Regeringen föreslår därför att 2 § LVU förtydligas så att det tydligt framgår att både fysisk och psykisk misshandel omfattas av bestämmelsen. 6.4 Barn och unga i samhällsvård 6.4.1 Placerade barn och unga har rätt till god vård Regeringens bedömning: För att understryka socialnämndens ansvar för att noga följa vården av barn enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga bör ändringar vidtas i socialtjänstförordningen (2001:937). LVU-utredningens förslag: Stämmer delvis överens med regeringens bedömning. Utredningen föreslog ändringar i SoL och i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga för att reglera uppföljningen av en placering. Remissinstanserna: Majoriteten av dem som kommenterar förslaget är positiva till det. Justitieombudsmannen (JO), Kammarrätten i Sundsvall och Socialstyrelsen är tveksamma till att lagen i detalj reglerar hur uppföljningen skall ske, och hänvisar till 39 § socialtjänstförordningen. Skälen för regeringens bedömning: En av socialnämndens viktigaste uppgifter när ett barn placeras utanför det egna hemmet är att noga följa vården och se till att barnet har det bra och utvecklas efter sina förutsättningar. Det finns i dag bestämmelser i 6 kap 8 § socialtjänstlagen (2001:453, SoL) och i 13 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) som reglerar socialtjänstens ansvar att följa upp placeringar. I olika undersökningar och i samband med länsstyrelsernas tillsyn under det senaste decenniet har framkommit att socialtjänsten brister i sitt ansvar när det gäller att följa utvecklingen av placerade barn. Socialstyrelsen genomför sedan några år projektet Barns Behov i Centrum (BBiC) i avsikt att förbättra utredningarna och förberedelserna inför placeringar liksom genomförandet och uppföljningen av placeringar. Det långsiktiga målet är att utveckla ett enhetligt system för att utreda, bedöma och följa upp insatser inom den sociala barnavården. Syftet är att stärka barnets ställning i enlighet med barnkonventionen och SoL. Vidare avses att skapa struktur och systematik i arbetet med att identifiera, dokumentera och utvärdera barns behov av insatser, verka för samförstånd genom att bygga ett team kring barnet (föräldrar, familjehemsföräldrar och professionella) där alla är klara över sina skyldigheter och åtaganden samt att öka kvaliteten och rättssäkerheten. När projektet slutförts år 2004 är det, enligt regeringens uppfattning, angeläget att resultaten sprids till samtliga kommuner i landet. Utredningen föreslår att vissa teman alltid skall behandlas när barn placeras och att samma teman skall utgöra en ram för uppföljning av barnets fortsatta utveckling. Dessa områden är hälsa, skola, identitet, relationer, socialt beteende, barnets känslomässiga utveckling och förmåga att klara sig själv. Dokumentationen bör vara noggrann och allsidig och överväganden som gjorts bör framgå. Samtal med barnen, föräldrarna och familjehemmet skall regelmässigt ingå i detta uppföljningsarbete. Utredningen understryker också behovet av stöd till familjehemmen. Eftersom samhället övertar ansvaret för barnets fostran vid en placering utanför det egna hemmet är det särskilt angeläget att uppföljningen är systematisk och regelbunden. Regeringen instämmer i utredningens resonemang om behovet av att socialtjänstens arbete med placeringar av barn och unga blir mer systematiskt, men anser i likhet med JO och Kammarrätten i Sundsvall, att bestämmelserna bättre hör hemma i socialtjänstförordningen. Mot denna bakgrund avser regeringen att införa de ändringar som krävs för denna kvalitetsförbättring av arbetet med att följa upp placeringar i socialtjänstförordningen. 6.4.2 Särskild prövning när barnet varit placerat i tre år Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga med innebörden att när ett barn varit placerat i samma familjehem i tre år skall socialnämnden överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. LVU-utredningens förslag: Överensstämmer till viss del med regeringens. Utredningens förslag är dock mer långtgående, och innebär bl.a. att beslut ska kunna fattas om vård tills vidare, även om skälen för vård inte längre föreligger, om det är till barnets bästa. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. flertalet länsstyrelser, Svenska Kommunförbundet, flertalet kommuner, barnrätts- och andra intresseorganisationer uttalar sig positivt till att en prövning av vårdnadsfrågan skall ske när ett barn varit placerat i ett familjehem i tre år. Justitieombudsmannen (JO) och Socialstyrelsen menar att en bedömning av om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. föräldrabalken skall göras löpande under ett ärendes handläggning men att detta kommer sällan till uttryck i nämndens protokoll och handläggarens ställningstaganden dokumenteras inte mer än undantagsvis i personakten. En föreskrift om att vårdnadsfrågan skall tas upp skulle sannolikt leda till att nämndens uppmärksamhet på den frågan ökar. JO kan se vissa fördelar med förslaget men är tveksam till om det bör föranleda någon lagstiftning. Skälen för regeringens förslag: Lagstiftningens intentioner är sedan länge att barn skall återförenas med sina föräldrar när syftet med vården uppnåtts. Socialtjänsten har ett uttalat ansvar att hjälpa föräldrarna att komma till rätta med de svårigheter som lett fram till att barnet placerats utanför hemmet. Det förekommer dock att det inte är möjligt att trots omfattande och långvariga insatser åstadkomma en återförening. Barn som placeras i familjehem blir ibland kvar i vården under lång tid. Det är inte ovanligt att barn lever i ovisshet om var de hör hemma och om och hur länge de får bo kvar i ett familjehem. Detta gäller barn som är placerade enligt såväl socialtjänstlagen (2001:453, SoL) som lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det tycks, enligt såväl Socialstyrelsen som en studie som utredningen genomfört, finnas en tidsgräns vid tre år för de något äldre barnen och två år för de allra minsta för att bli kvar i vården. Barn som blir kvar i vården under lång tid domineras av dem som placerats i tidig eller mycket tidig ålder. De allra flesta av de barn som växer upp i samhällsvård har placerats första gången när de var mellan noll och tre år. Det rör sig om 2 av 1 000 barn som är födda ett visst år. Det är angeläget att dessa barns situation uppmärksammas och att deras uppväxt så långt det är möjligt tryggas. Genom ändringar i 6 kap. föräldrabalken som trädde i kraft den 1 juli 1983 skapades större möjligheter att genomföra överflyttning av vårdnaden. En förälder som brister i omsorgen om ett barn på ett sådant sätt att det medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling kan, enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken, fråntas vårdnaden om barnet. I 6 kap. 8 § föreskrivs att vårdnaden i vissa fall skall kunna flyttas till familjehemsföräldrar hos vilka ett barn stadigvarande vårdats och fostrats om det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå. Särskilda regler finns om hur en ny vårdnadshavare skall tillsättas om barnets ursprungliga vårdnadshavare avlider. Av propositionen Vårdnad och umgänge m.m. (prop. 1981/82:168) framgår att överflyttning på grund av förälders olämplighet endast undantagsvis torde aktualiseras om barnet inte dessförinnan beretts vård enligt LVU. Det är först när en återförening trots långvariga och omfattande insatser inte kan komma till stånd som det kan bli fråga om att ändra vårdnaden med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 7 §. När det gäller bestämmelsen i 6 kap. 8 § klargörs i propositionen att bestämmelsens främsta syfte är att förhindra att barn som har rotat sig i ett familjehem blir uppryckta från en miljö där de funnit sig till rätta och känner en större samhörighet och känslomässig förankring än i det egna hemmet. Barnets inställning är av stor vikt vid dessa beslut. Socialtjänsten tvekar inför möjligheten att flytta över vårdnaden Socialstyrelsen har vid två tillfällen, dels 1994 som ett led i regeringsuppdraget för att utveckla och förstärka familjehemsvården, dels 2000 på uppdrag av LVU-utredningen, undersökt hur socialtjänsten använder sig av möjligheten att flytta över vårdnaden. Samtliga kommuner har fått besvara en enkät om antalet överflyttningar av vårdnaden under åren 1997-1999. Undersökningen har också omfattat en vinjettstudie som genomförts i ett 50-tal kommuner samt intervjuer med tio barn som varit med om att vårdnaden överflyttats till familjehemmet. Socialstyrelsens undersökning visar att överflyttning av vårdnaden används alltför sällan. I de få fall som möjligheten används är det snarare ett sätt att bekräfta en rådande situation. Barnen har varit placerade under lång tid och uppfattar familjehemsföräldrarna som föräldrar. Familjehemsföräldrarna vill bli vårdnadshavare och föräldrarna ger sitt samtycke. Det förefaller som om överflyttning av vårdnaden inte initieras i de fall där huvudsyftet är barnets behov av trygghet i ett längre tidsperspektiv. Socialnämnderna vill inte riskera att en ansökan om överflyttning av vårdnaden avslås av domstol. I de fall en överflyttning av vårdnaden genomförs utan föräldrarnas samtycke är situationen i regel så allvarlig att en återförening inte är möjlig inom överskådlig tid. De allra flesta ansökningar bifalls också av domstolarna. Socialtjänsten tvekar i hög utsträckning inför överflyttning av vårdnaden och det är enligt utredningens undersökning oklart om det är med barnets eller föräldrarnas bästa för ögonen. Samtidigt anser de tillfrågade kommunerna att de använder sig av överflyttning v vårdnaden alltför sällan. För 98 procent av de barn som varit placerade i minst fem år har vårdnaden inte flyttats. Skäl som anges är rädsla för att kontakten mellan barnet och föräldrarna skall upphöra helt, att man inte vill döma ut föräldern som vårdnadshavare och därför avstår, man uppger att man saknar kunskap om hur man skall arbeta med överflyttningar av vårdnaden. De skäl som redovisats varför ansökningarna om överflyttning av vbårdnaden förekommer i så liten utsträckning är enligt regeringens uppfattning inte tillräckligt starka ur ett barnperspektiv. Genom en överflyttning av vårdnaden skapas bättre möjligheter för kontinuitet och trygghet i vården. Att ett övervägande görs när barnet varit placerat i tre år i samma hem kan anses rimligt mot bakgrund av att de flesta barn som blir kvar länge i vården placerats i åldern noll till tre år. Tre år är då en lång tid satt i relation till barnets ålder och mognad. Det kan inte uteslutas att det kan behövas längre tid i familjehemmet för att barnet skall ha rotat sig så att det kan anses vara till barnets bästa att vårdnaden överflyttas till familjehemmet, men det är angeläget att detta sker regelbundet. Socialtjänsten bör, vilket påpekas av JO, noga väga skäl för och emot och noga motivera och dokumentera det ställningstagande man kommer fram till. Av vikt är att alltid beakta hur barnets umgänge med de biologiska föräldrarna har sett ut och hur det fungerat. I enskilda fall kan det genom praktiska hinder t.ex. vistelse i fängelse uppstå en situation som innebär långa familjehemsvistelser utan att grundanknytningen till den biologiska föräldern bryts. Sådana omständigheter bör beaktas. Regeringen vill dock särskilt betona att det är det enskilda barnets bästa som skall vara avgörande vid dessa ställningstaganden. 6.4.3 Barnets rätt till umgänge med föräldrar under pågående vård Regeringens förslag: 14 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga förtydligas så att det klart framgår att socialnämndens ansvar för den unges behov av umgänge omfattar både föräldrar och vårdnadshavare. Vidare förtydligas att socialnämndens möjligheter att begränsa umgänget gäller - förutom mot vårdnadshavare - även mot förälder som inte är vårdnadshavare men har rätt till umgänge genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal. LVU-utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrar sig i frågan är positiva till de föreslagna förändringarna. Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att skapa och bevara kontakter mellan det placerade barnet och föräldrarna och andra närstående är en högprioriterad uppgift för socialtjänsten. I artikel 9.3 i FN:s konvention om barnets rättigheter sägs att konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa. I socialtjänstlagen (2001:453, SoL) och dess förarbeten framgår att vården av barn och unga skall utformas så att den främjar barnets samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön (6 kap 1 § SoL). I normalfallet skall barnet efter kortare eller längre tid flytta hem till föräldrarna. I 14 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) finns särbestämmelser för umgänge mellan barnet och barnets föräldrar eller andra som har vårdnaden om barnet. Om ett barn är omhändertaget enligt LVU har socialnämnden enligt 11 § LVU samma skyldigheter och rättigheter som vårdnadshavaren när det gäller att genomföra vården. Nämnden får alltså besluta i frågor som rör den unges person. Nämnden bestämmer således i princip om alla besök hos barnet. Enligt 14 § LVU har socialnämnden ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom eller henne så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården enligt lagen, får socialnämnden besluta hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom eller henne skall utövas. Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs. I samband med alla beslut om umgänge med föräldrar eller annan vårdnadshavare är det angeläget att genom samtal med flickan eller pojken ta reda på och redovisa barnets egen inställning. Erfarenheter visar att lagrummet kan läsas så att antingen alla föräldrar omfattas oavsett om de är vårdnadshavare eller inte eller så att endast föräldrar som är vårdnadshavare omfattas. Frågan har betydelse för socialnämndens skyldighet att så långt möjligt tillgodose den unges behov av umgänge, socialnämndens möjligheter att inskränka umgänge och för vem som kan överklaga ett sådant beslut. Utredningen gör den bedömningen att avsikten måste ha varit att 14 § LVU skall omfatta både föräldrar som inte är vårdnadshavare men som har ett i dom, beslut eller avtal reglerat umgänge och vårdnadshavare (föräldrar eller särskilt förordnade). Regeringen instämmer i den bedömningen. 14 § LVU bör därför förtydligas så att det klart framgår att även icke vårdnadshavande föräldrar omfattas. 6.5 Ungdomar som har psykiska problem har rätt att få stöd och hjälp från psykiatrin Regeringens bedömning: Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga bör inte utvidgas till att omfatta unga med psykiska problem. Inte heller bör reglerna för att omhänderta en person enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) utvidgas. Barn och ungdomar som har psykiska problem har rätt att få stöd och hjälp från psykiatrin. Arbetet med att utveckla och förbättra samverkan mellan olika huvudmän måste fortsätta. LVU-utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i denna del, hit hör bl.a. Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Stockholms läns landsting, Stockholms Stad och Malmö kommun, delar utredningens bedömning. Länsstyrelsen i Västmanlands län delar inte utredarens bedömning utan anser att lagstiftningen måste bli ännu tydligare vad gäller de två huvudmännens ansvarsområden. Landstinget i Kalmar län liksom bl.a. Bodens, Sundsvalls, Trollhättans och Växjö kommun menar att barn och unga i gränslandet mellan socialtjänst och psykiatri måste ägnas särskild uppmärksamhet och att ansvarsgränserna måste tydliggöras. Liknande synpunkter framförs av Akademikerförbundet SSR, SKTF, Sveriges Psykologförbund och Adoptionscentrum som anser att regelverket bör föreskriva en gränsdragning alternativt ett tvingande samarbete när det gäller barnpsykiatri och socialtjänst. Skälen för regeringens bedömning: I LVU-utredningens direktiv togs frågan upp om hur gränserna skall bestämmas för när vård skall beredas den unge med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) eller lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Direktiven hänvisade till Barnpsykiatrikommittén som i sitt betänkande, Det gäller livet (SOU 1998:31), pekade på att det saknas fungerande regler inom tvångsvården för en grupp ungdomar som på grund av sina psykiska problem behöver tvångsvård i någon form. Det är också få ungdomar som blir föremål för vård enligt LPT. Psykiska problem hos den unge utgör i sig inte grund för ett ingripande med stöd av LVU. Om den unge, förutom att motsätta sig ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt, inte uppfyller kravet på allvarlig psykisk störning enligt LPT, kan inte heller denna lag tillämpas. Det råder stor enighet bland företrädare för såväl socialtjänst som barn- och ungdomspsykiatri och brukarorganisationer att LVU inte skall utvidgas till att omfatta även ungdomar med psykiska problem. De skulle kräva en helt annan kompetens och organisation än vad som i dag finns inom socialtjänsten. Ungdomar som har psykiska problem har rätt att få stöd och hjälp hos den instans som har kompetens att behandla dem, nämligen psykiatrin. Enligt olika undersökningar finns det en stor grupp ungdomar i samhällsvård, som utöver de problem (t.ex. beteendestörningar, aggressivitet, kriminalitet) som aktualiserat vården, har psykiska problem. En mindre del av dem har allvarliga psykiska problem. Enligt uppgift från Statens institutionsstyrelse har ca 40 procent av de ungdomar som vårdas på de särskilda ungdomshemmen psykiska problem. Många av dessa ungdomar får inte den hjälp de behöver. Barnpsykiatrikommittén tog upp detta som ett allvarligt problem och visade utförligt att en bärande orsak är bristande samarbete mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. Det kunde också LVU-utredningen konstatera. Problemet är inte nytt, tvärtom är det känt sedan länge och dokumenterat i olika undersökningar t.ex. i betänkandet Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten (SOU 1985:14) och i Psykiatriutredningens enkätundersökning (SOU 1992:3). Statens institutionsstyrelse (SiS), Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet kommer år 2003 att påbörja ett gemensamt projekt som bl.a. syftar till att identifiera vilka hinder mellan kommuner, landsting och SiS som försvårar samverkan med ungdomarna och deras familjer. Problemet gäller inte bara unga som vårdas på särskilda ungdomshem, utan även unga som vårdas i hem för vård eller boende och i familjehem. Det rör sig om en mycket utsatt grupp ungdomar med en sammansatt problematik i stort behov av insatser från både socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri. Det förekommer att socialtjänsten placerar ungdomar på institutioner som inte har den nödvändiga kompetensen att möta dessa ungdomars psykiatriska behov och skälet är att tillgången på behandlingsinstitutioner med psykiatrisk kompetens är liten. Om ungdomarna sedan akut kommer till en barnpsykiatrisk klinik skickas de inte sällan tillbaka till institutionen om de uppträder aggressivt och störande eftersom man inte anser sig ha möjlighet att behålla dem på en allmän vårdavdelning. Institutionerna måste då på egen hand försöka hjälpa ungdomarna. Om en ungdom, som är omhändertagen enligt LVU, behöver bli omhändertagen för vård enligt LPT finns inga lagliga hinder. LVU upphör inte bara för att LPT tillämpas. Till exempel kan korttidsvård för psykos ges enligt LPT samtidigt som barnet är omhändertaget enligt LVU. Bedömer man däremot att den unges hela vårdbehov kan tillgodoses inom ramen för LPT bör LVU upphöra. Från och med den 1 juli 2000 har det införts vissa ändringar i LPT (prop. 1999/2000:44). Bland annat har möjligheterna för patienten att få en stödperson som kan ge personligt stöd ökats. En ny 2 a § har införts som föreskriver att tvångsåtgärder vid vård enligt lagen endast får användas om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden, att mindre ingripande åtgärder skall användas om dessa är tillräckliga samt att tvång skall utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsynstagande till patienten. Regeringens slutsats är att varken LVU eller LPT bör ändras. De problem som redovisats för LVU-utredningen handlar dels om kvalitativa brister i den psykiatriska vården, dels om att samarbetet mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin måste utvecklas. Detta kan inte lösas genom att utvidga tvånget mot unga människor. Regeringen beslutade år 2000 om en nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000:149). Till handlingsplanen hör ett resurstillskott till vården och omsorgen om sammanlagt 9 miljarder kronor för åren 2001-2004, som fördelas med 70 procent till landstingen och 30 procent till kommunerna. Ett av de områden som prioriteras är att öka stödet till barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Landstingen skall inom ramen för handlingsplanen svara för att barn och ungdomar som visar tecken på psykiska problem erbjuds tidigt och adekvat stöd, att vårdinnehållet utvecklas för barn och ungdomar med psykiska problem och samtidigt missbruk samt att vårdbehoven hos ungdomar 16-25 år tillgodoses genom samordnade insatser mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Landstingen har gjort upp handlingsplaner för hur intentionerna i handlingsplanen skall uppnås. Socialstyrelsens redovisning av landstingens handlingsplaner visar att tio landsting tänker uppmärksamma särskilda riskgrupper för förbättrat stöd. Det gäller t.ex. barn med familjeproblem och/eller psykiskt sjuka föräldrar, barn med neuropsykiatriska problem, unga kvinnor med depressionstillstånd och ungdomar med dubbeldiagnoser. Olika åtgärder för att uppnå detta planeras, bl.a. tänker några landsting förstärka den psykiatriska kompetensen på vårdcentralerna. Två landsting avser ge handledning och stöd till skolorna. Fem landsting avser inrätta familjecentraler och ytterligare fem att utveckla ungdomsmottagningar. Landstingens arbete med handlingsplanerna kommer att följas upp av Socialstyrelsen i fyra årliga redovisningar. Landstingen kommer att tillföras 3,75 miljarder kr under åren 2002-2004 för att förbättra tillgängligheten till vården. Landstingen har inkommit med lokala åtgärdsplaner till Socialdepartementet. Femton landsting/regioner har aviserat satsningar för att öka tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin i redovisningen. Enligt regeringens bedömning innebär resurstillskotten och den nationella handlingsplanen tillsammans med andra insatser - såsom utökade valmöjligheter för patienterna, förbättrad väntetidsinformation, insatser för att trygga personalförsörjningen, samt Socialstyrelsens arbete med beslutsunderlag för prioriteringar - att en stabil grund lagts för att förbättra kvaliteten och tillgängligheten inom hälso- och sjukvården. 7 Tydligare ansvarsfördelning i socialtjänstärenden 7.1 Medgivandeprövning för familjehemsplaceringar Regeringens förslag: Reglerna i 6 kap. 6 och 9 §§ socialtjänstlagen (2001:453) att socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun skall lämna medgivande för att ett barn skall få tas emot i annat hem än det egna för stadigvarande vård och fostran begränsas till placeringar som görs utan att socialnämnden skall fatta något beslut om vård. Deparementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanser: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker ändringarna i sak men är kritiska till den föreslagna lagtexten. Skälen för regeringens förslag: I förarbetena till socialtjänstlagen (1980:620) anfördes bl.a. att genom bestämmelsen i 30 § (6 kap. 9 § i socialtjänstlagen [2001:453], SoL) uttrycks den princip som är ny i lagen, nämligen att en och samma socialnämnd skall ha det sammanhållande ansvaret för alla beslut som rör ett barn i ett annat hem än det egna. Det skall alltså primärt vara en nämnd som har att göra medgivandeprövningen enligt 25 § (6 kap. 6 §), har ansvaret för tillsyn och kontakter enligt 26 § (6 kap. 7 §) och följer upp placeringen enligt 28 § (6 kap. 8 §). Det har ansetts viktigt att principen om det samlade ansvaret tydligt framgår av lagen (prop. 1979/80:1 s. 542). I likhet med tidigare anser regeringen att det är viktigt med ett sammanhållet vårdansvar. I normalfallet leder detta till att det är vårdnadshavarens hemkommun som har ansvaret eftersom det normalt är denna kommun som har att fatta beslut om familjehemsplacering av ett barn. Problem kan uppkomma i fall när det finns behov av placering i familjehem eller byte av befintligt familjehem och vårdnadshavaren inte är bosatt i den kommun vars socialnämnd skall fatta beslut om placering eller omplacering. Reglerna om ansvarig kommun för medgivande enligt 6 kap. 9 § SoL har tolkats så att den nämnd som skall lämna medgivande också är den som exklusivt är behörig att fatta beslut om eventuell familjehemsplacering. Den situationen kan då uppkomma att den socialnämnd som är primärt ansvarig för att ett barn får den vård och fostran utanför det egna hemmet som han eller hon kan tänkas behöva, inte är behörig att fatta beslut om en placering i familjehem. Ett särskilt problem i sammanhanget kan uppstå vid tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). En socialnämnd kan vara behörig att göra ett ingripande enligt LVU trots att den unges vårdnadshavare bor i en annan kommun. Denna socialnämnd blir den som är primärt ansvarig för vården. På grund av bestämmelserna i 6 kap. 6 och 9 §§ SoL är det som nämnts en annan socialnämnd som exklusivt har att lämna medgivande till en eventuell familjehemsplacering. Mot bakgrund av att det i 11 § första stycket LVU föreskrivs att socialnämnden bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han eller hon skall vistas under vårdtiden, föreligger en enligt regeringens mening otillfredsställande situation. Enligt 6 kap. 6 § SoL anses socialnämndens beslut att bereda den unge vård i ett familjehem som ett medgivande. Då ett beslut om vård skall fattas finns det således inget behov av någon regel om ansvarig kommun som avviker från SoL:s huvudregel. Mot bakgrund av det sammanhållna vårdansvaret bör vårdnadshavarens hemkommun ha kvar ansvaret för privatplaceringar, dvs. placeringar då ingen annan medverkan av socialnämnden behövs än att denna skall försäkra sig om att förhållandena i det hem där placeringen är tänkt att ske är tillfredsställande. För att uppnå detta bör ordet medgivande i 6 kap. 6 och 9 §§ SoL inskränkas till fall av privatplaceringar medan beslut om vård införs för de situationer då familjehemsplacering skall ske efter socialnämndens beslut. Härigenom blir, i fall då socialnämnden skall fatta beslut om vård, samma socialnämnd ansvarig för såväl beslut om vård som prövningen av ett familjehems lämplighet, dvs. principen om det sammanhållande vårdansvaret för en och samma socialnämnd upprätthålls. 7.2 Skyldighet att bistå annan socialnämnd med behövlig utredning i ärende avseende barn eller missbrukare Regeringens förslag: En vistelsekommun blir skyldig att på begäran bistå i utredning som gäller ett barn eller en missbrukare som bedrivs av en socialnämnd enligt 11 kap. 4 § socialtjänstlagen (2001:453). Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanser: Justitieombudsmannen (JO) anför att det finns alternativa tolkningar av promemorians lagförslag. För det fall förslaget skall tolkas på så sätt att det föreligger en skyldighet för en socialnämnd att utföra självständiga utredningsåtgärder för en annan nämnds räkning och även lämna upplysningar om en enskild person, anser sig JO inte kunna ta ställning då det saknas en analys av uppkommande sekretessfrågor. Svenska Kommunförbundet anser att förslaget bör begränsas till utredningar som rör barn och missbrukare. Det saknas, enligt Kommunförbundet, i övrigt skäl, utöver vad som redan regleras i 2 kap. 3 §, att begära medverkan från inflyttningskommunen i övriga ärenden. I konsekvens av en sådan begränsning föreslår Kommunförbundet att ändringen flyttas från 11 kap. 1 § och blir ett tillägg till 11 kap. 4 § som gäller barn och missbrukare. Skälen för regeringens förslag: Genom ändring i socialtjänstlagen (1980:620) som trädde i kraft den 1 januari 1998 infördes en regel som innebär att socialnämnden skall slutföra pågående utredning och fatta beslut även om det barn eller den missbrukare som utreds bytt vistelsekommun. Bestämmelsen gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta över utredningen. Enligt promemorian förekommer det, trots införandet av ovannämnda bestämmelse, en grupp av problemfall som gäller uteblivna eller bristfälliga utredningar när familjen flyttar. Mot bakgrund av socialtjänstens långtgående ansvar för de aktuella grupperna är det mycket angeläget att det inte råder några oklarheter vad avser ansvarsfördelningen mellan respektive socialnämnd i ärenden som berör mer än en kommun. I syfte att säkerställa en fullgod utredning införs en sekretessbrytande skyldighet för socialnämnden i den nya vistelsekommunen att på begäran av den nämnd som är primärt ansvarig för utredning och beslut i ärendet, bistå med den utredning som kan behövas för att det skall föreligga ett utifrån förutsättningarna optimalt beslutsunderlag. Härigenom finns det i alla inledda utredningar avseende insatser för barn eller missbrukare en socialnämnd som är primärt ansvarig för att en fullgod utredning kommer till stånd och den utrustas med de verktyg som kan behövas för att beslutsunderlaget skall bli så fullständigt som möjligt. 7.3 Överflyttning av ett ärende från en socialnämnd till en annan Regeringens förslag: I socialtjänstlagen (2001:453) införs en bestämmelse med den innebörden att ett ärende skall flyttas över från en socialnämnd till en annan om den som berörs av ärendet har starkast anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till den enskildes önskemål, varaktigheten av hjälpbehovet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. För det fall överenskommelse om överflyttning inte kan träffas har den kommun hos vilken frågan om överflyttning uppkommit möjlighet att ansöka om överflyttning hos länsstyrelsen i det län där den andra kommunen är belägen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Departementspromemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredaren har föreslagit att ett ärende om barn som placerats utanför det egna hemmet eller meddelats öppenvårdsinsatser skall flyttas över till vårdnadshavarens nya bosättningskommun efter två år såvida inte särskilda skäl föreligger. Vidare har utredaren föreslagit att ett ärende skall kunna flyttas över från en kommun till en annan efter beslut av förvaltningsdomstol. Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna avstyrker promemorians förslag om överflyttning av ärende som rör familjehemsplacerade barn efter två år. En stor majoritet tillstyrker införandet av en möjlighet till överflyttning av ett ärende efter en rättslig prövning som initieras av den kommun som anser att ärendet skall flyttas över till en annan kommun utan närmare kommentar. Bland de remissinstanser som kommenterat förslaget råder delade meningar om länsstyrelsen eller länsrätten bör vara första instans vid den rättsliga prövningen. Justitieombudsmannen (JO) anför att såväl diskussionen mellan två socialnämnder, som länsstyrelsens tillsyn skulle underlättas av att det införs riktlinjer för när en överflyttning bör ske. JO anser att länsstyrelsen bör göra prövningen som första instans. Kammarrätten i Sundsvall anser att talan om överflyttning bör väckas vid länsrätten i det län där den kommun dit ärendet föreslås överflyttat ligger. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget, men understyrker vikten av att barnperspektivet och barns åsikter särskilt beaktas och att en analys görs av vad en överflyttning av ett ärende kan få för konsekvenser för det aktuella barnet. Detta bör enligt Socialstyrelsen framgå av författningskommentaren. Länsstyrelsen i Skåne län anser att länsrätten bör vara den instans där tvister om överflyttning avgörs. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att länsstyrelsernas lagreglerade tillsynsansvar och materiella kompetens talar för länsstyrelsen som första instans för prövning vid tvister mellan två kommuner i aktuella frågor. Skälen för regeringens förslag: Alltsedan socialtjänstlagens (1980:620) tillkomst har det funnits möjlighet till överflyttning från en socialnämnd till en annan under förutsättning att den senare nämnden samtyckt till överflyttningen. Enligt vad som framkommit i promemorian är denna bestämmelse i dag närmast att anse som obsolet. Enligt regeringens mening är detta djupt otillfredsställande eftersom en överflyttning många gånger kan vara av väsentlig betydelse för en enskild i behov av bistånd. Enligt regeringens mening är det även utifrån rimlighets- och effektivitetsaspekter, av väsentlig betydelse med en reell möjlighet att flytta över ärenden i ett system som det svenska där huvudregeln är att vistelsekommunen ansvarar för stöd och hjälp åt behövande enskild. Frågan om det är lämpligt att överflytta ett ärende får avgöras efter en individuell bedömning i varje enskilt fall. Det kan t.ex. vara fråga om att vårdnadshavaren till ett barn, som är placerat i familjehem eller hem för vård eller boende i en annan kommun, flyttar från placeringskommunen. I en sådan situation bör en överflyttning till vårdnadshavarens hemkommun vara naturlig, eftersom kontakterna med vårdnadshavaren ingår som en mycket viktig del i vårdansvaret. Detta gäller givetvis inte om syftet med placeringen är ett annat än att barnet skall återvända hem. En överflyttning i motsatt riktning kan bli aktuell t.ex. när ett barn i späd ålder långsiktigt placeras i familjehem eller i fråga om ungdomar som är på väg ut i eget boende i den kommun där familjehemmet är beläget. Även placeringsärenden som gäller vuxna personer bör i vissa fall kunna flyttas över till vistelsekommunen utan att denna samtyckt. Det kan gälla t.ex. långvariga vistelser i ett familjehem i en annan kommun eller att en person med funktionshinder efter ett biståndsbeslut i hemkommunen vistas i en bostad med särskild service i en annan kommun. Efter en långvarig vistelse i den andra kommunen kan det framstå som orimligt att ansvaret för biståndsinsatser stannar kvar hos den gamla hemkommunen. Familjebildning eller utträde i förvärvslivet kan ha lett till en stark anknytning till den andra kommunen. Samtidigt kan tidigare band till den gamla hemkommunen ha tunnats ut eller upphört. Kan kommunerna inte komma överens om en överflyttning i sådana här fall, ger den föreslagna regeln en möjlighet för länsstyrelsen att som första instans ändå besluta om detta. Ytterligare kan nämnas det fallet att en kommun enligt 11 kap. 4 § SoL slutför en utredning och fattar beslut, fast barnet eller missbrukaren har bytt vistelsekommun. Om vistelsen i den nya kommunen kan antas bli varaktig, kan det vara motiverat att flytta över ärendet genom beslut av länsstyrelsen om kommunerna inte kommer överens. En stor och kanske avgörande brist med nuvarande regler har varit att det saknats rättsliga utgångspunkter att ta avstamp från vid en argumentering kommuner emellan. Regeringen gör bedömningen att införandet av sådana regler skall medföra att många av dagens tvister kan lösas i samförstånd och utmynna i samtycke till att överta ett ärende. För att uppnå detta måste det enligt regeringens mening införas en möjlighet för den kommun som vill flytta över ett ärende att få frågan avgjord efter en rättslig prövning. Enligt regeringens mening är länsstyrelserna lämpliga som första instans för den rättsliga prövningen. Av promemorian framgår att många länsstyrelser redan i dag lägger ner avsevärd tid på att besvara frågor och ge vägledning om vilken socialnämnd som är ansvarig i tvistiga ärenden. Vidare har länsstyrelserna tillsyn över den socialtjänst som kommunerna inom länet svarar för. Härigenom finns en avsevärd sakkunskap om socialtjänstfrågor inom länsstyrelserna. Promemorian har föreslagit länsrätt som första instans. Utifrån länsstyrelsernas kunskap om socialtjänsten vore det med en sådan lösning naturligt att domstol, i annat än uppenbara mål, regelmässigt begär in remissvar från länsstyrelsen. Länsstyrelsen har således oavsett var processen startar en naturlig plats i densamma. Det är då mest processekonomiskt att länsstyrelsen beslutar i första instans. Länsstyrelsens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol som i första instans är länsrätten i det län där beslutande länsstyrelsen är belägen. Om de tvistande kommunerna ligger i olika län kan det innebära att en länsrätts jurisdiktionsområde utvidgas eftersom länsrätten kan ålägga socialnämnden i ett annat län en viss uppgift. Enligt regeringens mening är det mot bakgrund härav mest ändamålsenligt att talan om överflyttning skall väckas vid länsstyrelsen i det län där den kommun dit ärendet föreslås överflyttat ligger. 8 Förstärkt tillsyn av hem för vård eller boende Regeringens bedömning: Tillsynen över verksamheter som vårdar barn och ungdomar bör utvecklas och förstärkas ytterligare. Tillsynens roll och funktion bör behandlas inom ramen för en utredning med uppgift att göra en samlad bedömning av den sociala barn- och ungdomsvården. Länsstyrelsernas tillsyn av hem för vård eller boende bör utgå från en samlad strategi och riskbedömning. Skälen för regeringens bedömning: I dag finns ca 450 hem för vård eller boende (HVB) i landet. På dessa hem placeras barn och unga som har omhändertagits för vård utanför det egna hemmet. Omhändertagandet kan ha skett på frivillig basis eller med tvång. Som konstaterats tidigare (avsnitt 4.2) har antalet omhändertagna barn och unga ökat under senare år. Det senaste året har missförhållanden på vissa HVB som tar emot barn och ungdomar samt personer med psykiska funktionshinder och missbruksproblem uppmärksammats, se bl.a. Riksrevisionsverkets (RRV) revisionsrapport Tillsyn av behandlingshem för barn och ungdomar (RRV 2002:6). Exempel på missförhållanden som påtalats är bl.a. att barn och unga inte fått den omsorg de har behov av, att personalen vid HVB haft bristande kompetens, att barn och unga placerats på hem som är avsedda för en annan målgrupp. Barn och ungdomar som vårdas på HVB utgör en utsatt grupp med begränsade möjligheter att göra sin röst hörd. Ett omhändertagande med påföljande institutionsvård är en intervention som innebär att samhället tar på sig ett stort ansvar. Av detta följer att vården måste kunna garantera en hög kvalitet och säkerhet. Ansvaret för tillsynen av HVB som drivs i enskild eller kommunal regi vilar i dag enligt socialtjänstlagen (2001:453, SoL) på kommunerna, länsstyrelserna och Socialstyrelsen. Enligt SoL krävs tillstånd från länsstyrelsen för att bedriva enskild HVB-verksamhet. De flesta HVB drivs i dag som små privata företag. Det delade tillsynsansvaret kan medföra oklarheter i vilka krav som bör ställas på HVB och därmed även otydliga grunder för tillsynen. Dessa oklarheter kan leda till brister i kvalitet och säkerhet för de enskilda personer som vistas på HVB. Det saknas i dagsläget en samlad kunskap om situationen inom HVB-vården samt i vilken omfattning eventuella missförhållanden förekommer i dessa verksamheter. Regeringen har därför givit Socialstyrelsen i uppdrag att förbättra möjligheterna att bedriva en effektiv tillsyn över HVB inom socialtjänsten på ett likartat sätt i hela landet samt att skapa möjligheter för att kontinuerligt följa utvecklingen av HVB såväl nationellt som regionalt. Socialstyrelsen har i egenskap av nationell tillsyns- och expertmyndighet på socialtjänstens område i uppdrag att verka normerande för tillsynen över socialtjänsten. Normering kan innefatta riktlinjer för hur tillsyn bör bedrivas, vad som särskilt bör granskas samt vilka krav som bör ställas på ett HVB. Socialstyrelsen skall inom ramen för uppdraget utforma ett instrument för normering till stöd för tillsynen över HVB som drivs i enskild eller kommunal regi. Beträffande HVB som drivs i enskild regi är det angeläget att normeringen samordnas med en normering av tillståndsgivningen enligt 7 kap. 1 § SoL. Socialstyrelsen skall vidare föreslå vilken kunskap och information som behövs för att löpande kunna följa utvecklingen av HVB-vården. Uppgifterna skall ge aktuell kunskap för att kunna följa utvecklingen av HVB och upptäcka behov av förbättringar. De skall kunna användas på nationell, regional och lokal nivå och vara till stöd för såväl tillsynsmyndigheter som brukare och deras organisationer samt vårdgivare. Uppdraget skall genomföras i samverkan med länsstyrelserna vilka har värdefull kompetens genom sitt regionala tillsynsansvar inom socialtjänstens område. Regeringen anser att tillsynen av den sociala barn- och ungdomsvården behöver utvecklas och förstärkas ytterligare. Enligt regeringen förutsätter dock detta att tillsynen sätts in i sitt sammanhang då tillsyn och normering utgör delar av en process mellan flera aktörer med både stödjande och kontrollerande inslag. Regeringen har för avsikt att tillsätta en utredning med uppdrag att utarbeta förslag till en nationell handlingsplan för den sociala barnavården (se avsnitt 10). Regeringen anser att frågan om tillsynens framtida roll och funktion inom barn- och ungdomsvården bör utgöra en del av denna utrednings uppdrag. Vad gäller frågan om behov av riskbedömningar som grund för tillsynsarbetet över HVB är det enligt RRV viktigt att i en analys av upptäckta brister beakta vilka faktiska förutsättningar länsstyrelserna har att upptäcka allvarliga brister i verksamheten. RRV kan konstatera att många länsstyrelser saknar en riskbedömning som utgångspunkt för prioriteringar i tillsynen. I likhet med RRV anser regeringen att effektiviteten i tillsynen över HVB-vården bör öka inom ramen för nuvarande resurser. För att åstadkomma detta bör länsstyrelsernas prioriteringar i tillsynsarbetet i större utsträckning utgå från en samlad strategi och riskbedömning. Regeringen avser att uppdra åt länsstyrelserna att utarbeta sådana strategier. 9 Ny individuell vårdform för vård i enskildhet vid SiS institutioner Regeringens förslag: I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård förs in bestämmelser som gör det möjligt att vårda en intagen under förhållanden som innebär att han eller hon inte fritt får umgås med andra intagna (vård i enskildhet). Förutsättningar för vård i enskildhet är uppfyllda om det krävs med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet. Beslut om vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning. Såväl beslut om vård i enskildhet som beslut om avskildhet görs överklagbara till allmän förvaltningsdomstol. Det införs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt av alla överklagbara föreståndarbeslut enligt lagen (1990:52) om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Skrivelsen från Statens institutionsstyrelses förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna är positiva till förslaget. Justitieombudsmannen (JO) godtar Statens institutionsstyrelses (SiS) förslag i sak men anser att den föreslagna bestämmelsen om inskränkningar i rörelsefriheten med hänsyn till den intagnes/dömdes behandling, inte tillräckligt tydligt avgränsar den eller de situationer som kan motivera vård i enskildhet. Såväl Domstolsverket som Länsrätten i Jönköpings län finner förslaget inkonsekvent vad avser överklagandemöjligheterna i de olika lagarna. Skälen för regeringens förslag Bakgrund Om någon vårdas på en grund som anges i 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och vistas i ett särskilt ungdomshem, får han enligt 15 c § LVU under vissa förutsättningar hållas avskild från de övriga vid hemmet. Motsvarande bestämmelser om sådan s.k. avskiljning finns i 34 § sista stycket lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och i 17 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU). Någon närmare vägledning om vad som avses med de övriga vid hemmet finns inte i de nämnda lagarna. Innebörden av begreppet aktualiserades i ett ärende hos Justitieombudsmannen (JO), dnr 1036-2000, varvid JO uttalade den uppfattningen att det ligger närmast till hands att tolka uttrycket på så sätt att det avser de övriga intagna vid hemmet. JO:s ställningstagande innebär att det enligt gällande bestämmelser i LVU inte är möjligt - i annat fall än då reglerna om avskiljning är tillämpliga - att placera en intagen på ett sätt som hindrar honom att ha kontakt med övriga intagna och detta oavsett om personalen vistas tillsammans med den intagne eller inte. Statens institutionsstyrelse (SiS) har inte tolkat gällande bestämmelser på detta sätt. SiS har därför, utifrån den enskildes behov, givit vård på ett sådant sätt att den enskilde inte fritt har kunnat träffa andra intagna. JO:s tolkning av rättsläget äger givetvis giltighet även beträffande bestämmelserna om avskiljning i LVM och LSU. Behovet av en ny vårdform Det är av stor vikt att tvångsvård bygger på tydlig laglig grund. JO:s beslut i kombination med de vårdbehov som SiS påtalar gör att det enligt regeringen är nödvändigt att inrätta lagliga förutsättningar för en ny individuell vårdform. Denna vårdform, vård i enskildhet, innebär kortfattat att den enskilde kan vårdas utan möjlighet att fritt träffa övriga intagna, men med ständig tillgång till personal. SiS klienter har ofta en mycket svår problembild. Detta gäller såväl inom ungdomsvården som inom missbruksvården. Sedan lång tid tillbaka har det inom institutionsvården förekommit att en klient med mycket speciella och förutsebara behov - t.ex. en klient som är extremt våldsam eller benägen att döda eller skada sig själv eller andra - under en period får vistas med enbart personal i t.ex. en särskild låst del av institutionen. Problemet har under senare år ökat, bl.a. mot bakgrund av att många SiS-klienter i dag har psykiska problem av varierande grad och art. Förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård för dessa klienter föreligger dock sällan. Det är inte heller ovanligt att klienter med olika begåvningshandikapp placeras hos SiS. De angivna förhållandena ställer särskilt stora krav på den vård som måste ges den enskilde vid SiS institutioner. En del klienter kan inte - i vart fall inte utan avbrott - vårdas i grupp. Särskilt inom ungdomsvården förekommer det fall där intagna under vissa perioder över huvud taget inte kan vistas tillsammans med andra intagna. Detta för att förhindra att den intagne själv eller andra intagna kommer till skada men också av vårdskäl. I dessa fall är det - med utgångspunkt från den intagnes behov - avsevärt mer humant att låta den intagne under en period vistas tillsammans med enbart personal. Ett annat handlingssätt kan dessutom i vissa fall innebära att den enskildes tillstånd försämras. Även rena vårdskäl kan således tala för att en intagen under en begränsad tid får vistas enbart tillsammans med personal. De intagnas problem kräver i många fall individuellt inriktade insatser och lösningar som är särskilt anpassade till den enskilde. Det kan t.ex. - särskilt inom ungdomsvården - röra sig om klienter som av behandlingsskäl måste knyta an till den vuxna personalen innan han eller hon förmår att vara tillsammans med andra intagna. Det kan också röra sig om narkotikapåverkade klienter som under ett inledningsskede - ofta i samband med avgiftning men även i andra fall - inte bör vistas tillsammans med andra intagna men där förutsättningar för en avskiljning inte föreligger. Vård i enskildhet från andra intagna skiljer sig således från avskiljning på avgörande punkter. För det första svarar den mot ett väl definierat vårdbehov hos den enskilde klienten som för det andra inte uppträder akut utan kan förutses. Ett sådant vårdbehov kan naturligtvis upptäckas vid en situation som föranlett avskiljning men bör normalt vara av sådan art att det klart och tydligt kan beskrivas i den individuella behandlingsplan som upprättas vid SiS-institutionen. Vård i enskildhet innebär också att den intagne ständigt vistas tillsammans med personal. Vård i enskildhet bör inte pågå längre tid än vad som krävs i det enskilda fallet. För att tillgodose den enskildes krav på rättssäkerhet bör därför ett beslut om en sådan placering omprövas med jämna mellanrum. Regeringen anser att ett beslut om vård i enskildhet bör omprövas senast sju dagar efter föregående prövning. Regeringen har för avsikt att noggrant följa utvecklingen av denna nya vårdform. Ingen isolering Det är allmänt erkänt att en isolering kan få skadliga verkningar för såväl unga som vuxna. Isolering bör således i princip inte förekomma inom institutionsvården. En annan sak är att det kan vara nödvändigt att i vissa extrema situationer under en mycket kort tid hålla en intagen avskild. För dessa situationer finns bestämmelserna om avskiljning. Klienten låses i dessa extrema situationer in ensam - oftast i ett för ändamålet särskilt avsett rum - medan han eller hon står under ständig uppsikt av personalen t.ex. genom ett galler eller en lucka. Så snart grunden för beslutet om avskiljning upphört får den intagne lämna avskiljningsrummet. Oftast handlar det om avskiljning i någon eller några timmar. En avskiljning får inte i något fall pågå längre tid än 24 timmar. Särskilt om ungdomsvården Vården vid de särskilda ungdomshemmen syftar till att hjälpa den unge till utveckling och mognad och att skapa förutsättningar för ett liv utan våld, droger och kriminalitet. De ungdomar som vårdas vid SiS institutioner utgör ingen homogen grupp. En viktig grundprincip för vården är att den sker utifrån den unges bästa, där den enskildes behov utgör utgångspunkten. Individuella behandlingsplaner skall upprättas och vården skall anpassas efter den enskildes behov och förutsättningar. Det individuella vårdbehovet för ungdomar med vissa neuropsykiatriska svårigheter t.ex. ADHD kan göra det svårt för dem att bo tillsammans med flera andra ungdomar. En del av dessa ungdomar far direkt illa i en grupp och kan periodvis behöva enskild vård under viss tid för att klara av att vistas i grupp. Också när det gäller klienter som är påverkade av alkohol eller narkotika kan det finnas behov av att klienten vistas en tid enbart tillsammans med personal. Detta eftersom det är svårt att klara av att vara i grupp om man är påverkad eller har svår abstinens. Vidare behöver ett fåtal ungdomar som är särskilt våldsamma eller hotfulla ibland vårdas enskilt, särskilt i början av behandlingen. Behandlingspersonalen kan därigenom förhindra eller avbryta ett våldsamt utagerande beteende genom att den unge vårdas med behandlingspersonal under en period. Även i dessa fall är sådan enskild vård motiverad av vårdskäl, men också för att den unges och/eller de övriga intagnas säkerhet skall kunna garanteras. Alternativet, att ha den unge kvar i gruppen, innebär i stället akuta avskiljningar med stöd av 15 c § LVU respektive 17 § LSU, inte bara av den unge själv utan ofta också av andra intagna i gruppen. Detta försvårar och kan till och med omöjliggöra behandlingen. LVM-vården Problemen inom LVM-vården skiljer sig till viss del från vad som gäller inom ungdomsvården. Även inom LVM-vården är det dock nödvändigt att hitta individuellt inriktade insatser och lösningar för den enskilde. Också inom LVM-vården finns det ett fåtal klienter som inte utan avbrott kan vårdas i grupp. Inslaget av klienter med psykiska störningar har - som framgått ovan - ökat under senare år. Vissa klienter är våldsamma och vid samvaro med andra intagna kan det innebära betydande risker både för dem och den enskilde klienten själv. Särskilt under den inledande vården, då klienten kan vara påverkad av narkotika, kan det således vara nödvändigt att under en period kontrollera den enskildes kontakter med övriga intagna. Även inom LVM-vården finns det således ett behov av att i vissa fall kunna vårda den enskilde klienten under former som innebär att klienten inte fritt får umgås med andra intagna. Det kan dock i detta sammanhang särskilt framhållas att en vistelse på LVM-hem ofta inleds med en period av avgiftning på hemmet. Sådan avgiftning, som kan pågå i flera dygn, måste med nödvändighet i många fall ske utan närvaro av andra klienter. Möjligheter att överklaga I skrivelsen från SiS föreslogs en ordning enligt vilken beslut om vård i enskildhet skulle tillföras de föreståndarbeslut som kan överklagas till länsrätt enligt LVU och LVM. Någon möjlighet till domstolsprövning vad avser beslut om avskildhet föreslogs inte. Lagrådet har anfört att det förhållandet att ett beslut om avskildhet redan är verkställt när det kan prövas av domstol, inte utesluter att den intagne kan ha ett berättigat intresse av att få beslutet prövat av domstol. Lagrådet föreslog därför att även beslut om avskildhet skall vara överklagbara till allmän förvaltningsdomstol. Med hänsyn till karaktären av de beslut som avses i 42 § LVU ansåg Lagrådet vidare att starka skäl föreligger för krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Som Lagrådet har påpekat har Regeringsrätten i praxis funnit att domstol skall pröva ett överklagande av ett frihetsinskränkande beslut, oaktat att beslutet redan verkställts, om berörd enskild har ett beaktansvärt intresse av att i efterhand få beslutet överprövat. En sådan prövning bidrar dessutom till att tydliggöra kriterierna för när avskildhet är befogat. Mot bakgrund härav instämmer regeringen i Lagrådets bedömning att beslut om avskildhet bör tillföras de överklagbara föreståndarbesluten. Regeringen instämmer även i Lagrådets bedömning av att det föreligger starka skäl för krav på prövningstillstånd i ledet länsrätt - kammarrätt vad gäller alla överklagbara föreståndarbeslut enligt 42 § LVU och 44 § LVM. I prop. 1997/98:101 s. 79 anförs att krav på prövningstillstånd i kammarrätt numera kan betraktas som huvudregel. I prop. 1993/94:133 anförs följande vad avser de allmänna principerna för införande av prövningstillstånd i olika måltyper (s. 34). Ett system med prövningstillstånd i kammarrätt kan inte göras helt generellt. Det måste prövas för varje måltyp om prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätt. Vissa allmänna principer bör dock gälla. Till en början bör det understrykas att en förutsättning för prövningstillstånd är att målet överklagats från länsrätt. Vidare bör prövningstillstånd användas främst i de fall målet prövats av en förvaltningsmyndighet innan det prövats av länsrätt. Men på motsvarande sätt som det i fråga om vissa mål kan vara motiverat med ett undantag från regeln om att den första domstolsprövningen skall ske i länsrätt, kan det finnas skäl för ett undantag när det gäller krav på prövningstillstånd också för vissa typer av mål. Frågan bör därför prövas målgrupp för målgrupp. Enligt regeringens mening saknas skäl för en från huvudregeln avvikande reglering av prövningstillstånd i kammarrätt vad avser beslut som fattats av föreståndaren och som kan överklagas enligt 42 § LVU eller 44 § LMV. Såväl Länsrätten i Jönköpings län som Domstolsverket anför i sina remissvar att det är sakligt omotiverat med skillnader i möjligheterna att överklaga föreståndarbeslut mellan LSU, LVU och LVM. Alla LSU-beslut är överklagbara medan endast vissa uppräknade beslut är överklagbara enligt 42 § LVU respektive 44 § LVM. LVU och LVM är vårdlagar medan LSU vilar på straffrättslig grund. Detta är förklaringen till olikheten när det gäller rätten att överklaga. Skillnaden kan ändå framstå som omotiverad. För närvarande pågår en översyn av tillämpningen av LVM (dir. 2002:10). Med hänsyn härtill finns ingen anledning att i nuläget ge några förslag på detta område. 10 En nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården Regeringens bedömning: En utredning bör tillkallas med uppgift att genomföra en samlad analys av den sociala barn- och ungdomsvården samt presentera förslag till en nationell handlingsplan. Viktiga frågor att utreda som underlag för en sådan plan är barn- och ungdomsvårdens inriktning och arbetsmetoder, organisation och ansvarsfördelning, kvalitet, kunskapsuppbyggnad, kompetens samt rättssäkerhet för att bättre kunna utnyttja befintliga resurser. Skälen för regeringens bedömning Behovet av en handlingsplan Andelen barn och ungdomar som vårdas utanför det egna hemmet under ett givet år har minskat sedan socialtjänstlagen (1980:620), SoL, trädde i kraft år 1982, det gäller särskilt de som vårdas med stöd av tvång. Under 1990-talet har det skett ett trendbrott och antalet barn som vårdas utanför det egna hemmet ökar. I förarbetena till socialtjänstlagen (1980:620) från 1982 framgår att lagstiftaren avsåg att institutionsvården skulle fortsätta att minska i förhållande till familjehemsvården. Utvecklingen under 1980- och 1990-talen har emellertid tagit en annan riktning än den avsedda. Trots att familjehemsvård fortfarande är den dominerande placeringsformen så har andelen barn och ungdomar som placeras i institutionsvård kommit att öka i förhållande till familjehemsplaceringar. Ökningen av institutionsvården innefattar en uppgång för enskilda, privat drivna institutioner, av vilka en del tidigare varit så kallade storfosterhem. I dag drivs över hälften (58 procent) av hemmen för vård eller boende (HVB) av enskilda ägare, dvs. aktiebolag, handelsbolag och enskilda firmor, medan åtta procent drivs av ideella organisationer och stiftelser och endast 34 procent av stat/kommun/landsting. Orsakerna till dessa förändringar i institutionsvårdens sammansättning och andel av den totala dygnsvården kan inte med säkerhet förklaras. Det råder även oklarheter när det gäller relationerna mellan utbud och efterfrågan av de olika vårdinsatserna. Här liksom för andra insatser inom den sociala barnavården, som köps upp under mer eller mindre marknadsmässiga villkor, finns inga systematiska kunskaper om hur det förhåller sig med kommunernas kompetens för upphandling eller efter vilka principer upphandling görs. Enligt SoL står sådan verksamhet för vilken tillstånd krävs, bl.a. HVB-verksamheter, under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksamheten bedrivs. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får inhämta de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Om socialnämnden får kännedom om missförhållanden i enskild verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn, skall nämnden underrätta länsstyrelsen om detta. Det är länsstyrelsen som svarar för tillståndsgivande till HVB och som även genom sin tillsyn har att kontrollera att hemmet har nödvändig kompetens och om vården bedrivs med god kvalitet. På senare tid har det framförts kritik mot på vilket sätt länsstyrelserna bedriver sin tillsyn av HVB-vården. Även länsstyrelserna själva har framfört tveksamheter huruvida deras rutiner och verktyg är adekvata för att kunna bedriva en effektiv tillsyn. Riksdagens revisorer (Rapport 2001/02:16) har granskat i vilken utsträckning socialtjänstlagstiftningens mål och regler för familjehemsvården efterlevs. Revisorerna konstaterar att det finns stora problem inom familjehemsvården och menar att kommunerna inte lever upp till de krav som SoL ställer på denna insats. Det är också brist på familjer som vill åta sig uppdrag som familjehem. Revisorernas granskning visar bl.a. att det sker en utveckling mot en ökad professionalisering av familjehemsvården om vilken det saknas kunskap både på regional och nationell nivå. Som en del i professionaliseringen finns en utveckling där företag växer fram som erbjuder förstärkt familjehemsvård till socialtjänsten. Revisorerna föreslår bl.a. att regeringen tar fram en strategi för familjevårdens fortsatta utveckling. Riksrevisionsverket (RRV) har i rapporten Ingen plats för ungdomar - Konsekvenser av platsbristen vid de särskilda ungdomshemmen inom Statens institutionsstyrelse (RRV 2002:13), lämnat förslag som syftar till att lösa platsbristen inom SiS. RRV ser bl.a. behov av olika åtgärder i syfte att minska inflödet till SiS och framhåller i det sammanhanget vikten av att det finns tillräckliga resurser i skola, skolhälsovård, barnomsorg och socialtjänst för att skapa möjligheter att tidigt upptäcka problem. RRV menar också att om ungdomarnas vårdbehov skall vara utgångspunkt för vård och organisering så kräver detta nya incitament så att formerna för samverkan mellan berörda aktörer förändras. Det behövs mer långsiktiga lösningar och mål inom barn- och ungdomsvården för att skapa förutsättningar för en vård av hög kvalitet. Enligt regeringens bedömning är underlaget för mer genomgripande reformer inom den sociala barn- och ungdomsvården allt för begränsat. De komplexa sambanden inom området kräver en omfattande analys. Handlingsplanens syfte Den sociala barn- och ungdomsvården har under senare decennier genomgått stora förändringar. Det rör sig om en verksamhet med mycket komplexa samband och det finns i dag en begränsad kunskap om vad dessa förändringar fått för konsekvenser för de barn och ungdomar som är i behov av vård. Det finns också vissa tecken som tyder på att den sociala barn- och ungdomsvården inte utvecklas i enlighet med de mål som riksdagen fastställt. Den sociala barn- och ungdomsvården tycks, enligt Kommittén Välfärdsbokslut (SOU 2001:79), inte ha påverkats av 1990-talets nedskärningar. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att en utredning bör få i uppgift att utifrån en samlad analys av förhållandena i den sociala barn- och ungdomsvården presentera ett förslag till en nationell handlingsplan för att bättre kunna utnyttja befintliga resurser. Viktiga frågor att utreda och analysera är barn- och ungdomsvårdens inriktning och arbetsmetoder, organisation och ansvarsfördelning, kvalitet, kunskapsuppbyggnad, kompetens samt rättssäkerhet. 11 Ekonomiska konsekvenser Propositionen behandlar förslag till åtgärder inom socialtjänsten och angränsande områden vars verksamhet riktar sig mot barn med särskilda behov. I huvudsak innebär förslagen förtydliganden av redan befintlig lagstiftning i form av definitioner av begrepp samt förslag till vissa tillägg i befintliga lagar. Regeringen aviserar även en rad uppdrag till olika myndigheter som syftar till att ge bättre beslutsunderlag för kommande ställningstaganden. I avsnitt 5 behandlas begreppen "barnmisshandel" och "barn som far illa" samt behovet av att förebyggande insatser för barn ges hög prioritet inom såväl socialtjänsten som andra områden som berör barns villkor i samhället. Regeringen understryker vikten av ett sådant synsätt. Det är ekonomiskt försvarbart på såväl kort som lång sikt, samt av största vikt för barnets trygghet och utveckling. Regeringen aviserar vidare ett antal uppdrag till olika myndigheter för att få underlag till förbättrad forskning samt kartläggning av barn/ungas och föräldrars erfarenheter och attityder till våld mot barn. En samlad strategi för samverkan mellan olika myndigheter som arbetar med barn och unga bör tas fram. Vidare föreslås kompletteringar i viss befintlig lagstiftning vad gäller skyldigheten att anmäla till socialnämnden om det finns misstanke att barn far illa. Skyldigheten finns i SoL, men motsvarande skyldighet bör införas i övriga lagar som reglerar verksamheter som kommer i kontakt med barn. Motsvarande föreslås vad gäller bestämmelser om barns bästa. Förslagen medför inga ökade kostnader. I propositionen behandlas även frågor som rör förutsättningar för vård av barn och unga (avsnitt 6). Regeringen markerar genom sina förslag att socialtjänstlagens (2001:453, SoL) bestämmelser om barnperspektivet även skall genomsyra alla beslut inom ramen för lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vidare avser regeringen att ändra socialtjänstförordningen i syfte att förtydliga rätten till en god vård för placerade barn. Även regler föreslås som syftar till prövning av överflyttning av vårdnaden av barn som är placerade i familjehem samt barnets rätt till umgänge med föräldrarna under pågående vård. Regeringen understryker även att unga som har psykiska problem har rätt att få stöd och hjälp inom ramen för samhällets psykiatriska ansvar. Förslagen ligger inom ramen för myndigheternas redan befintliga skyldighet att ge barnen en god vård och torde inte medföra ökade kostnader. I avsnitt 7 föreslår regeringen förtydliganden i lagstiftningen vad gäller ansvarsfördelningen i socialtjänstärenden mellan kommunerna. Förslagen avser vissa regler i samband med familjehemsplaceringar, bl.a. skyldighet att bistå varandra med utredning i ärenden. Förslagen avser förtydliganden av gällande regelsystem och bedöms inte medföra några ökade kostnader. Förtydligandena bedöms snarare ge effektivitetsvinster och ytterst gynna vården av de barn och unga som kan beröras. Vidare föreslås en lagändring som möjliggör att ärenden överflyttas från en socialnämnd till en annan även i fall där man inte kunnat träffa frivillig överenskommelse. Förslaget medför inga ökade kostnader eftersom det handlar om ett nollsummespel mellan berörda kommuner. Att möjligheten införs bedöms snarare öka kommunernas inställning till frivilliga överenskommelser och minska behovet av länsstyrelsernas inblandning. Besvär till förvaltningsdomstol över ett beslut som en länsstyrelse fattat torde ske i yttersta undantagsfall och medföra således endast försumbara kostnader. Regeringens förslag som syftar till att förstärka tillsynen av hem för vård eller boende (avsnitt 8) ryms även inom befintlig budget. Förslaget att länsstyrelsernas tillsyn skall utgå från en samlad strategi och en riskanalys bör snarare ge effektivitetsvinster såväl vad gäller kostnaderna som resultatet av tillsynen. Det gäller även de regeländringarna som rör den vård som Statens institutionsstyrelse bedriver. Regeringen bedömer att de förslag som redovisas i propositionen inte föranleder nya kostnader och därmed skall hanteras inom de nuvarande ekonomiska ramarna. 12 Författningskommentar 12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 1 § Förslaget behandlas i avsnitt 6.1 och 6.2. Första stycket kompletteras med en bestämmelse om att insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Detta återspeglar det grundläggande budskapet i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) och är också en av portalbestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Syftet med bestämmelsen är att markera att barnet/den unge är en självständig individ med egna rättigheter. Ändringarna i första och andra styckena syftar till att uppnå könsneutralitet i lagen och innebär ingen ändring i sak. I ett nytt femte stycke anges att vid beslut enligt lagen skall avgörande vara vad som är bäst för den unge. Även detta tillägg är en anpassning av lagen till åtagandena i barnkonventionen, närmare bestämt artikel 3 som säger att vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. Formuleringen av artikeln är vid och ger utrymme för att andra intressen kan vara avgörande för vilket beslut som fattas. Här har valts en snävare formulering, eftersom åtgärder som vidtas och beslut som fattas med stöd av lagen inte kan ha annat syfte än att förbättra för den unge. Inga andra intressen kan sålunda få ta över vad som är bäst för barnet/den unge. I sjätte stycket, som också är nytt, anges att den unges inställning så långt möjligt skall klarläggas och att hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. Denna bestämmelse är en direkt anpassning till barnkonventionens artikel 12, som handlar om barnets rätt att komma till tals. En liknande bestämmelse återfinns i socialtjänstlagens 3 kap. 5 § andra stycke. I 36 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) finns också en bestämmelse som tar sikte på rätten att föra sin talan och rätten att bli hörd inför domstolen. Den nya bestämmelsen tar sikte på alla beslutssituationer och åtgärder som vidtas med stöd av LVU, alltså inte enbart domstolens beslut. Skyldigheten att så långt möjligt ta reda på barnets egen inställning och respektera densamma vid beslutsfattandet utvidgas härigenom till att gälla alla beslutssituationer och ingripanden som sker med stöd av lagen. Endast i undantagssituationer, där beslutet kräver extrem brådska, kan beslutsfattaren underlåta att inhämta den unges inställning i förväg. Begreppet den unge har valts för att markera att bestämmelsen tar sikte på hela målgruppen som LVU riktar sig till, dvs. även personer som per definition inte längre kan kallas barn. 2 § Ändringen innebär att det i lagen tydliggörs att även psykisk misshandel omfattas. Någon förändring i sak är inte avsedd. Vad som avses med psykisk misshandel framgår av avsnitt 6.3. 11 § Förslaget behandlas i avsnitt 6.1. Ändringen i första, andra och fjärde styckena syftar till att uppnå könsneutralitet i lagen och innebär ingen ändring i sak. Ett nytt femte stycke införs, i vilket sägs att socialnämnden under vårdtiden har samma ansvar som vårdnadshavaren för att den unges grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken tillgodoses. Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Syftet med att införa denna bestämmelse är att markera och erinra om att även ett barn/en ung person som är omhändertagen för samhällsvård har rätt att få sina grundläggande behov tillgodosedda och att socialnämnden har ett ansvar för att tillgodose detta. 13 § Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.2. Fjärde stycket är nytt. För att markera att överflyttning av vårdnaden enligt föräldrabalken kan vara en framkomlig väg att ge barn större trygghet och visshet om var de skall bo i framtiden åläggs socialnämnden att, när den unge varit placerad i samma familjehem i tre år, överväga om en sådan ansökan bör göras. Om ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrarnas och det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet skall, enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. 14 § Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.3. De ändringar som har gjorts i förhållande till nuvarande lag är att lagtexten numera klart talar om att föräldrar som inte är vårdnadshavare omfattas av paragrafen under förutsättning att umgängesrätten är reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal. I annat fall har föräldern att vända sig till allmän domstol för att få umgängesrätten reglerad om överenskommelse inte kan nås med vårdnadshavaren. Syftet med ändringarna har varit att tydliggöra lagen. 15 b § Förslaget behandlas i avsnitt 9. Andra meningen i första stycket och tredje meningen i andra stycket är nya. Med den intagnes speciella behov av vård avses att det hos den intagne föreligger ett vårdbehov som tydligt kan definieras och motivera vård i enskildhet. Normalt sett bör detta behov finnas tydligt beskrivet i den individuella behandlingsplan som upprättats vid SiS-institutionen. Behovet av vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och omprövas senast sju dagar efter föregående prövning. 15 c § Enligt Justitieombudsmannens i avsnitt 9 kommenterade ställningstagande avses med hållas "avskild från de övriga vid hemmet" alla situationer där den intagne genom institutionens åtgärder hindras att träffa de övriga intagna. I 15 c § har tillskapats institutet avskildhet som motsvarar JO:s tolkning av nuvarande 15 c §. För att markera att bestämmelsen i 15 c § avser situationer där den intagne inte har annan kontakt med övriga vid hemmet än att han eller hon står under kontinuerlig uppsikt av personalen ersätts hållas "avskild från de övriga vid hemmet" med hållas "i avskildhet". 17, 19, 21, 22, 24, 36 och 43 §§ Ändringarna i paragraferna syftar till att uppnå könsneutralitet i lagen och innebär ingen ändring i sak. 31 § Paragrafen har förtydligats i enlighet med övervägandena i avsnitt 6.4.3 som ligger till grund för ändringarna om umgänge i 14 §. 42 § Förslaget behandlas i avsnitt 9. Paragrafen ändras så att beslut om vård i enskildhet enligt 15 b § och beslut om avskildhet tillförs de överklagbara föreståndarbesluten. Genom andra stycket som är nytt införs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Detta gäller samtliga överklagbara föreståndarbeslut. 12.2 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 5 kap. 1 a § Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 5.3. Genom bestämmelsen införs en skyldighet för socialnämnden att samverka med andra berörda i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Enligt de bestämmelser som gäller idag skall nämnden, såvitt nu är av intresse, samverka med andra samhällsorgan m.fl. i individärenden och i den uppsökande verksamheten (3 kap. 4 och 5 §§). Den nya bestämmelsen syftar till att slå fast att samverkan som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa därutöver även skall ske i övergripande frågor. Skälen för den utvidgade skyldigheten att samverka har utförligt redovisats i den allmänna motiveringen. Samverkan skall ske i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. En vid formulering har valts för att markera att samverkan skall ske kring alla barn och ungdomar som på ett eller annat sätt kan vara i behov av insatser från socialnämndens sida, oavsett om ärendet rör barnmisshandel, ungdomar som missbrukar eller någon annan fråga. Med insatser avses i detta sammanhang även insatser på övergripande nivåer, t.ex. för att motverka missbruk och ungdomskriminalitet. I individärenden är det inte alltid klarlagt att barnet faktiskt far illa, ofta finns bara en grundad misstanke om missförhållanden. Samverkan skall naturligtvis ske ändå. Att samverka kring ett barn kan i sådana fall ses såväl som en hjälp i arbetet med att få en god helhetsbild av barnets situation som ett sätt för de olika inblandade verksamheterna att samordna eventuella insatser. Samverkan skall ske med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Även här har en vid formulering valts. Skälet för detta är att behovet av samverkan kan variera beroende på nivån för samverkan, frågans art m.m. De vanligaste samarbetsparterna kan dock på alla nivåer förväntas bli skolan, förskolan, polisen samt hälso- och sjukvården. Kriminalvården och försäkringskassan är exempel på andra tänkbara samarbetspartners. Frivilligorganisationerna och andra organisationer kan ha viktig kunskap och erfarenhet att dela med sig av inom områden som missbruk, kriminalitet och övergrepp. I individärenden kan det någon gång finnas skäl att samverka med enskilda personer, t.ex. en släkting till det berörda barnet eller någon annan person som har god kännedom om barnets förhållanden. Den nya bestämmelsen avses inte vara sekretessbrytande enligt bestämmelsen i 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Till undvikande av missförstånd om hur samverkan förhåller sig till eventuell sekretess och tystnadsplikt görs en hänvisning till sekretesslagen (1980:100) och bestämmelserna om tystnadsplikt i 15 kap. SoL. Socialnämnden åläggs ett förstahandsansvar för att samverkan kommer till stånd. Detta ligger i linje med vad som redan gäller i fråga om samverkan enligt 3 kap. 4 och 5 §§ (jfr prop. 1979/80:1, Del A s. 353 f.). Motsvarande bestämmelser, men utan förstahandsansvar, tas in i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och i skollagen (1985:1100). Polisen har redan en lagstadgad skyldighet att samverka, se 3 § polislagen (1984:387). 6 kap. 6 och 9 §§ Förslaget behandlas i avsnitt 7.1. I nuvarande 6 kap. 6 § anges i första stycket andra meningen att socialnämndens beslut om familjehemsplacering anses som ett medgivande enligt första meningen. Det innebär således ingen förändring i sak att reservera ordet medgivande för privatplaceringar och införa begreppet "beslut om vård" för de placeringar där socialnämnden skall fatta beslut om familjehemsplaceringen. Med medgivande kommer då att avses endast sådana fall då inte annan medverkan av socialnämnden behövs i samband med placeringen än att nämnden skall försäkra sig om att förhållandena i det hem där placeringen är tänkt att ske, är tillfredsställande. Övriga fall benämns socialnämndens "beslut om vård". Genom en sådan uppdelning kommer regeln i 6 kap. 9 § om att det är vårdnadshavarens hemkommun som skall lämna medgivande att begränsas till fall av privatplaceringar. Därigenom får den socialnämnd som av SoL utpekas som primärt ansvarig för ett ärende samtliga de befogenheter som principen om ett sammanhållet vårdansvar kräver. Nuvarande 6 kap. 9 § första stycket flyttas och placeras i 6 kap. 6 § andra stycket som en andra mening. Medgivande enligt 6 kap. 9 § kommer enligt förslaget endast att omfatta privatplaceringar. Informations- och samrådsskyldigheten är däremot avsedd att vara kvar även i de fall socialnämnden skall fatta beslut om vård. Genom att flytta bestämmelsen kommer nämndens prövning att syfta på såväl medgivande som beslut om vård. 6 kap. 8 § Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.2. Andra stycket är nytt. För att markera att överflyttning av vårdnaden enligt föräldrabalken kan vara en framkomlig väg att ge barn större trygghet och visshet om var det skall bo i framtiden åläggs socialnämnden att, när den unge varit placerad i samma familjehem i tre år, överväga om en sådan ansökan bör göras. Om ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrarnas och det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet skall, enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. 11 kap. 4 § Förslaget behandlas i avsnitt 7.2. Första stycket tredje meningen är ny. Den har utformats med 2 kap. 3 § SoL som förebild. Alla utredningsåtgärder som kan anses erforderliga för skapandet av ett fullgott beslutsunderlag omfattas av bestämmelsen. Eftersom bestämmelsen i lag ålägger den informationsgivande kommunen en förpliktelse att lämna information kan utlämnandet ske utan hinder av eventuell sekretess med stöd av 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). 14 kap. 1 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.4. I andra stycket har anmälningsskyldigheten vidgats till att avse även kriminalvården och annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet än sådan som bedrivs inom hälso- och sjukvården samt anställda vid sådana myndigheter. Rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet utanför hälso- och sjukvården bedrivs av rättspsykiatriska avdelningar inom Rättsmedicinalverket (1 § förordningen [1991:1413] om rättspsykiatrisk undersökning). Av förbiseende föll en del av andra meningen i andra stycket bort i lag (2002:378) om ändring i socialtjänstlagen (2001:453). Denna del förs nu åter in lagen. I tredje stycket görs ett förtydligande av att misshandel avser såväl fysisk som psykisk misshandel. Någon förändring i sak är inte avsedd. 16 kap. 1 § Förslaget behandlas i avsnitt 7.3. Ansökan om överflyttning görs av socialnämnden i den kommun där frågan om överflyttning har kommit upp. Motpart är socialnämnden i den andra kommunen. Ansökan görs hos länsstyrelsen sedan socialnämnden gjort bedömningen att den som berörs av aktuellt ärende har starkare anknytning till en annan kommun, att en överflyttning bäst överensstämmer med hans eller hennes intresse och att det inte har varit möjligt att komma överens med socialnämnden i den andra kommunen. Vid bedömningen av till vilken kommun den enskilde har starkast anknytning är det naturligt att hämta ledning från principerna i folkbokföringslagen (1991:481) och den rättspraxis som utvecklats i anslutning härtill, vilket normalt innebär att berörd enskild anses ha starkast anknytning till den kommun där han eller hon är eller borde ha varit folkbokförd. För att överflyttning skall göras krävs härutöver att det med hänsyn till den enskildes önskemål, varaktigheten av hjälpbehovet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. Härvidlag får det göras en samlad bedömning av i vilken kommun den enskildes behov bäst kan tillgodoses utifrån de angivna momenten. Socialtjänstens verksamhet skall bygga på människornas självbestämmanderätt och integritet (1 kap. 1 §) och insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med den enskilde (3 kap. 5 §). Mot bakgrund härav är det vid den rättsliga prövningen av om överflyttning av ett ärende skall ske naturligt att tillmäta den enskildes önskemål mycket stor betydelse. Att flytta över ett ärende mot den enskildes vilja bör således normalt sett inte förekomma. Det kan emellertid inte uteslutas att det kan uppkomma enstaka fall där det finns anledning att frångå den enskildes vilja. I ett sådant fall bör det krävas en utförlig motivering av varför den enskildes vilja har frångåtts. Trots frågans stora betydelse för den enskilde är denne inte part i ärendet eller målet, jämför 22 § förvaltningslagen (1986:223). Den nämnd som ansöker enligt andra stycket har därför att utröna och redovisa den enskildes vilja. Något behov av att den enskilde hos länsstyrelsen eller i domstol själv lämnar en redogörelse för sin uppfattning bör normalt sett inte föreligga. För att överflyttningsmöjligheten inte skall motverka den i 2 kap. 3 § SoL angivna huvudprincipen om vistelsekommunens primära ansvar för stöd och hjälp, krävs viss varaktighet av aktuellt hjälpbehov för att överflyttning skall ske. Någon tidsgräns är inte möjlig att ange men det får inte vara fråga om behov av akut hjälp som kan förutses upphöra relativt snart. Typiskt sett bör det i ärenden som skall flyttas över vara fråga om mångåriga insatser. I tredje stycket har tagits in en bestämmelse enligt vilken den socialnämnd som ansökt om överflyttning är skyldig att lämna ut de uppgifter som behövs för att ett ärende skall kunna överlämnas. Uppgiftsskyldigheten bryter eventuell sekretess enligt sekretesslagen (1980:100). 16 kap. 4 § Förslaget behandlas i avsnitt 7.3. Länsstyrelsens beslut om överflyttning av ärende enligt 16 kap. 1 § har lagts till de beslut som kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. 12.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 3 kap. 12 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.6.3. Paragrafen har kompletterats med en särskild bestämmelse om åtal vid brott som riktar sig mot personer som inte fyllt 18 år. Sådana brott skall få åtalas av åklagare utan krav på att målsäganden anger brottet till åtal. Kravet på att åtal skall vara påkallat ur allmän synpunkt kvarstår oförändrat. Avsikten är att den särskilda åtalsbestämmelsen skall kunna användas i bl.a. situationer där det finns en risk för att vårdnadshavaren avstår från att ange brottet till åtal på grund av att han eller hon själv är gärningsman, befinner sig i lojalitetsställning gentemot gärningsmannen eller liknande. Åklagaren får väcka åtal om det är påkallat ur allmän synpunkt. Åtal bör främst anses påkallat i de fall risktagandet varit medvetet eller försummelsen annars varit av särskilt klandervärd karaktär. Detta innebär att bedömningen får ske med hänsyn såväl till omständigheterna vid brottet som barnets ålder. Även sociala hänsyn, exempelvis till målsäganden, bör tas. Situationer kan uppkomma då det av hänsyn till barnets bästa är olämpligt att åtal väcks. 5 kap. 5 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.6.3. Ändringen innebär att, till skillnad från i dag, skall allmänt åtal kunna väckas för ärekränkningsbrotten i 5 kap. 1-3 §§ brottsbalken, dvs. förtal, grovt förtal och ärekränkning utan angivelse från målsäganden, förutsatt att målsäganden inte fyllt 18 år. Liksom tidigare gäller att allmänt åtal endast får väckas om åtal är av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt samt såvitt gäller förolämpning, att förutsättningarna enligt första stycket punkterna 2-4 är uppfyllda. 29 kap. 2 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.6.2. Paragrafen har tillförts en ny punkt 8. Därigenom har till uppräkningen av vilka omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av ett brotts straffvärde tillfogats att brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Med barn skall avses varje människa under 18 år. Bestämmelsen bör dock få störst betydelse vid brott som direkt eller indirekt riktat sig mot mindre barn. Skyddet enligt den nya straffskärpningsgrunden är inte begränsat till bara de fall där brottet riktats direkt mot ett barn utan omfattar också sådana fall där ett barn bevittnar - ser eller hör - t.ex. att en förälder blir slagen av den andre föräldern eller av någon annan närstående till barnet. Till närståendekretsen hör främst barnets mor eller far eller fosterföräldrar men även samboförhållanden hör givetvis hit. Normalt sett har barn dock en nära och förtroendefull relation även till andra vuxna än de som mer direkt ingår i familjen, såsom t.ex. mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar. Även dessa bör omfattas av bestämmelsen. Av uttrycket ägnat att följer att det är tillräckligt för en straffskärpning att brottet typiskt sett är sådant att barnets trygghet och tillit till t.ex. en förälder kan skadas. Det behöver alltså inte i det enskilda fallet bevisas att så verkligen har skett. I subjektivt hänseende krävs inte heller något syfte från gärningsmannens sida att skada barnets trygghet och tillit, utan det är tillräckligt att gärningsmannen har uppsåt beträffande de faktiska omständigheterna som utgör underlag för domstolens värdering av frågan om de varit ägnade att skada barnets trygghet och tillit. Vilka brott som uppfyller det angivna kriteriet får bedömas utifrån samtliga omständigheter. Så torde dock regelmässigt vara fallet då brottet riktat sig direkt mot barnet eller då barnet bevittnat t.ex. våld av mer allvarligt slag mot en närstående till barnet. 12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 18 § Förslaget behandlas i avsnitt 9. I fjärde stycket punkt 3 görs ett tillägg i form av mål om vård i enskildhet och mål om avskildhet enligt såväl lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) som lagen (1988:870) om vård av missbrukare (LVM) och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU). Ett beslut om vård i enskildhet är en ytterligare begränsning av individens rörelsefrihet jämfört med vad som följer av en dom om vård enligt LVU eller LVM eller en dom om sluten ungdomsvård. Beslut om vård i enskildhet skall omprövas var sjunde dag. För att en domstolsprövning av ett beslut om vård i enskildhet normalt skall hinna ske innan ett nytt beslut skall fattas, skall mål av detta slag kunna avgöras av en lagfaren domare utan nämnd. 12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 1 kap. 5 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.4. Tredje stycket är nytt. Stycket innehåller en hänvisning till SoL:s bestämmelse om anmälningsskyldighet som utökas till att omfatta även kriminalvården och dess anställda. Syftet med det nya stycket är att sprida kunskap om anmälningsskyldigheten och att den numera även omfattar kriminalvården och dess anställda. 12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 27 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.4 Paragrafen är ny och innehåller en hänvisning till SoL:s bestämmelse om anmälningsskyldighet som utökas till att omfatta även häktespersonal. Syftet med paragrafen är att sprida kunskap om anmälningsskyldigheten och att den numera även omfattar häktespersonal. 12.7 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) 2 f § Paragrafen är ny. Första stycket behandlas i avsnitt 5.3 och andra stycket i 5.4. Första stycket ålägger hälso- och sjukvården att samverka med andra berörda i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Samverkan skall ske såväl på individnivå som på övergripande nivåer. Till undvikande av missförstånd om hur samverkan förhåller sig till eventuell sekretess görs en hänvisning till sekretesslagen (1980:100) och 2 kap. 8-11 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Motsvarande bestämmelser tas in i socialtjänstlagen (2001:453, SoL) lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och i skollagen (1985:1100). Bestämmelsen i SoL (5 kap. 1 a §) avviker emellertid från de övriga genom att socialnämnden åläggs ett förstahandsansvar för att samverkan kommer till stånd. Vad som sägs i kommentaren till 5 kap. 1 a § SoL gäller i tillämpliga delar även beträffande hälso- och sjukvårdens skyldighet att samverka. Andra stycket innehåller en hänvisning till SoL:s bestämmelse om anmälningsskyldighet. Stycket syftar till att öka kunskaperna inom hälso- och sjukvården om anmälningsskyldigheten. 12.8 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387) 3 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.4. Andra stycket är nytt. Stycket innehåller en hänvisning till socialtjänstlagen (2001:453, SoL) bestämmelse om anmälningsskyldighet. Syftet med det nya stycket är att öka kunskaperna om anmälningsskyldigheten inom polisen. Enligt paragrafens första stycke, som är oförändrat, har polisen en allmän skyldighet att underrätta myndigheterna inom socialtjänsten om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Skälen till att en hänvisning till 14 kap. 1 § SoL ändå ansetts motiverad har redovisats i den allmänna motiveringen. 12.9 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) 3 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.4. Fjärde stycket är nytt. Stycket innehåller en hänvisning till Socialtjänstlagens (2001:453) bestämmelse om anmälningsskyldighet. Syftet med det nya stycket är att öka kunskaperna inom tandvården om anmälningsskyldigheten. 12.10 Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100) 1 kap. 1 § I tredje stycket har 1 kap. 2 a § lagts till de bestämmelser som gäller för förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. 2 a § Paragrafen är ny. Första stycket behandlas i avsnitt 5.3 och andra stycket i avsnitt 5.4. Genom första stycket åläggs förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen att samverka med andra berörda i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Med skola avses alla de skolformer som anges i 1 kap. 1 § andra stycket skollagen och motsvarande enskilt bedrivna verksamheter. Till undvikande av missförstånd om hur samverkan förhåller sig till eventuell sekretess görs en hänvisning till bestämmelserna om tystnadsplikt i 2 a kap. 18 § och 9 kap. 16 a § skollagen och till sekretesslagen (1980:100). Motsvarande bestämmelser tas in i socialtjänstlagen (2001:453, SoL) hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Bestämmelsen i SoL avviker emellertid från de övriga genom att socialnämnden åläggs ett förstahandsansvar för att samverkan kommer till stånd. Vad som sägs i kommentaren till 5 kap. 1 a § SoL gäller i tillämpliga delar även beträffande förskoleverksamhetens, skolans och skolbarnsomsorgens skyldighet att samverka. Andra stycket innehåller en hänvisning till SoL:s bestämmelse om anmälningsskyldighet. Syftet är att öka kunskaperna om anmälningsskyldigheten inom förskoleverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen. 12.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 34 § Förslaget behandlas i avsnitt 9. Andra meningen i andra stycket och tredje meningen i tredje stycket är nya. Med den intagnes speciella behov av vård avses att det hos den intagne föreligger ett vårdbehov som tydligt kan definieras och motivera vård i enskildhet. Normalt sett bör detta behov finnas tydligt beskrivet i den individuella behandlingsplan som upprättats vid SiS-institutionen. Behovet av vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och omprövas senast sju dagar efter föregående prövning. Enligt Justitieombudsmannens i avsnitt 9 kommenterade ställningstagande avses med hållas "avskild från de övriga vid hemmet" alla situationer där den intagne genom institutionens åtgärder hindras att träffa de övriga intagna. I 34 § fjärde stycket har tillskapats institutet avskildhet som motsvarar JO:s tolkning av nuvarande 34 § fjärde stycket. För att markera att bestämmelsen i 34 § fjärde stycket avser situationer där den intagne inte har annan kontakt med övriga vid hemmet än att han eller hon står under kontinuerlig uppsikt av personalen ersätts hållas "avskild från de övriga vid hemmet" med hållas "i avskildhet". 44 § Förslaget behandlas i avsnitt 9. Paragrafen ändras så att beslut om vård i enskildhet och beslut om avskildhet enligt 34 § tillförs de överklagbara föreståndarbesluten. Genom andra stycket som är nytt införs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Detta gäller samtliga överklagbara föreståndarbeslut. 12.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning 14 a § Förslaget behandlas i avsnitt 5.4. Paragrafen är ny och innehåller en hänvisning till SoL:s bestämmelse om anmälningsskyldighet som utökats till att omfatta även rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet inom Rättsmedicinalverket samt anställda inom denna verksamhet. Syftet med paragrafen är att sprida kunskap om anmälningsskyldigheten och att den numera även omfattar Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska undersökningsverksamhet och anställda inom denna verksamhet. 12.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 2 kap. 1 a § Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 5.3. Den ålägger hälso- och sjukvårdspersonalen att samverka med andra berörda i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att falla illa. Till undvikande av missförstånd om hur samverkan förhåller sig till eventuell sekretess och tystnadsplikt görs en hänvisning till sekretesslagen (1980:100) och bestämmelserna om tystnadsplikt i 2 kap. 8-11 §§. Motsvarande bestämmelser föreslås i socialtjänstlagen (2001:453, SoL), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och i skollagen (1985:1100). Bestämmelsen i SoL avviker emellertid från de övriga genom att socialnämnden åläggs ett förstahandsansvar för att samverkan kommer till stånd. Vad som sägs i kommentaren till 5 kap. 1 a § SoL gäller i tillämpliga delar även beträffande hälso- och sjukvårdspersonalens skyldighet att samverka. 2 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.4. Tredje stycket är nytt. Stycket innehåller en hänvisning till SoL:s bestämmelse om anmälningsskyldighet. Syftet med det nya stycket är att öka kunskaperna om anmälningsskyldigheten hos hälso- och sjukvårdspersonalen. 12.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 14 § Förslaget behandlas i avsnitt 9. Tredje stycket är nytt. Med den intagnes speciella behov av vård avses att det hos den intagne föreligger ett vårdbehov som tydligt kan definieras och motivera vård i enskildhet. Normalt sett bör detta behov finnas tydligt beskrivet i den individuella behandlingsplan som upprättats vid SiS-institutionen. Behovet av vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och omprövas senast sju dagar efter föregående prövning. 17 § Enligt Justitieombudsmannens i avsnitt 9 kommenterade ställningstagande avses med hållas "avskild från de övriga vid hemmet" alla situationer där den intagne genom institutionens åtgärder hindras att träffa de övriga intagna. I paragrafen har tillskapats institutet avskildhet som motsvarar JO:s tolkning av nuvarande 17 §. För att markera att bestämmelsen i 17 § avser situationer där den intagne inte har annan kontakt med övriga vid hemmet än att han eller hon står under kontinuerlig uppsikt av personalen ersätts hållas "avskild från de övriga vid hemmet" med hållas "i avskildhet". Paragrafen har vidare gjorts könsneutral. Sammanfattning av betänkandet "Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda" (SOU 2001:72) Frågor om barnmisshandel har under de senaste åren på nytt varit föremål för diskussioner på såväl nationell som lokal nivå. Barnmisshandel har behandlats i riksdagsmotioner och i den offentliga debatten av bl.a. Barnombudsmannen och barnrättsorganisationerna. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har visat att antalet anmälningar till polisen om misshandel riktad mot barn har ökat. Mot denna bakgrund tillsatte regeringen i december 1998 en parlamentarisk kommitté för att utreda frågan om barnmisshandel och därmed sammanhängande frågor. Kommitténs ledamöter och sekretariat tillsattes under våren 1999 och utredningen påbörjade därefter sitt arbete. Utredningen antog namnet Kommittén mot barnmisshandel. Uppdraget skulle i sin helhet vara slutfört den 31 mars 2001 men med ett delbetänkande om polisens och åklagarnas arbetsmetoder som skulle redovisas, efter beslut om förlängning, senast den 1 maj 2000. I april 2000 avlämnades delbetänkandet "Barnmisshandel Polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder" (SOU 2000:42). Kommittén har även för slutbetänkandet fått en förlängd utredningstid och skall senast den 31 augusti 2001 redovisa uppdraget. Vi redovisar härmed, i enlighet med direktiven, slutbetänkandet "Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda" (SOU 2001:72). Enligt direktiven är den långsiktiga målsättningen för utredningen att skapa bättre förutsättningar för att förhindra att barn misshandlas, för en bättre samverkan mellan de verksamheter som skall utreda och åtgärda barnmisshandel, för förbättrad kunskap hos berörda yrkesgrupper och för bättre möjligheter till stöd och hjälp till berörda. Enligt samma direktiv skall utredningen ha ett barnperspektiv i arbetet och utgå från FN:s konvention om barnets rättigheter. Det är framförallt artikel 3 barnets bästa, artikel 12 åsiktsfrihet och rätt att bli hörd samt artikel 19 skydd mot övergrepp som varit viktiga i vårt arbete. Men även artiklarna 34 skydd mot sexuellt utnyttjande och artikel 39 rehabilitering har varit av vikt i arbetet. Vi har i våra förslag utgått från barnets bästa och har i flera fall förslag om insatser som gynnar alla barn och därmed också barn som far illa eller riskerar att fara illa. Kap. 2 Barnmisshandel i samhället - en inledning I detta kapitel beskriver vi utgångspunkterna för vårt arbete. Vi inleder med röster från barn om barnmisshandel, resonerar om begreppet barnperspektiv samt om betydelsen av social trygghet för barn och barnfamiljer. Vidare en kort historik om barnmisshandel och slutligen något om synen på aga i andra länder. I avsnittet om "barns röster" ges en bild av hur utsatta barn kan uppleva sin situation. Barnens Hjälptelefon hos BRIS (Barnets Rätt I Samhället) tar varje år emot många samtal från barn om barnmisshandel. Vi återger exempel på vad barn berättar. 63 procent av samtalen kommer från flickor och 37 procent från pojkar. De flesta barnen är drygt tolv år gamla. De misshandlade barnen bor oftare tillsammans med en ensamstående far eller i styvfamilj än vad som är brukligt vid ett "genomsnittssamtal". Oftast äger misshandel rum i hemmet. I drygt åtta av tio fall sker den fysiska misshandeln av en familjemedlem. Detta gäller även i drygt hälften av de betydligt färre samtalen om psykisk misshandel. I avsnittet "Med fokus på barnperspektivet" beskrivs hur barnkonventionen vunnit insteg i hela samhället. Barnet ses som en självständig individ med rätt till inflytande över beslut som rör både den personliga situationen och samhället i stort. Barnperspektivet blir framförallt tydliggjort i artikel 3 om barnets bästa i främsta rummet och artikel 12 om barnets rätt att säga sin mening, vilka tillsammans utgör fundamenten i ett barnperspektiv. Vad som är ett barnperspektiv är inte en gång för alla givet. Grundläggande i ett barnperspektiv måste vara respekten för barnets fulla människovärde och integritet. Men barn är också beroende av vuxna. Barn kan inte tillerkännas ett eget självbestämmande fullt ut och behöver därför vuxna som tar ansvar för att skydda deras integritet. En grundläggande intressekonflikt gäller barnets behov och rättigheter i förhållande till vårdnadshavarens ansvar och intressen, dvs. hur tungt föräldraansvaret väger i förhållande till barnet som eget rättssubjekt. Även när myndigheter verkligen försöker sätta barnets bästa i främsta rummet kan beslutet komma i konflikt med föräldrarnas intressen. I barnkonventionen uttrycker konventionsstaterna att familjen är den naturliga miljön för barnens utveckling och välfärd. Bl.a. detta beskrivs i avsnittet om barns sociala trygghet. Familjen bör därför ges stöd så att den kan ta sitt ansvar. I vissa fall krävs samhällets professionella stöd, från t.ex. hälso- och sjukvård eller socialtjänst. I några fall behöver barn skydd. Barns välfärd påverkas av familjens förhållanden, men även av t.ex. förskola och skola. Om barnet har goda förhållanden i förskolan eller i skolan, kan detta bli en motvikt till andra brister i den sociala situationen. Man kan konstatera att det blivit färre vuxna i barns uppväxtmiljöer, något som sannolikt mest drabbar de utsatta barnen med svaga sociala nätverk. Skall samhället satsa på breda välfärdslösningar eller på riktade åtgärder till barn som växer upp i s.k. riskmiljöer? Eller är det direkta och individuella insatser som ger bäst resultat? Svaret om behövliga insatser finns inom alla nivåer. Många familjer klarar sig tack vare en god generell välfärd. För barn i utsatta områden kan behövas extra resurser för att förebygga allvarligare problem. För det enskilda barnet som växer upp i en riskmiljö, fordras särskild uppmärksamhet från vuxenvärlden. I avsnittet "Barnmisshandel i historien" konstateras att barnmisshandel är ett tidlöst och internationellt problem. Våld och övergrepp mot barn har förekommit i alla tider och i de flesta kulturer. Rätten för föräldrar att aga sina barn var självklar i äldre tider. Sverige fick sin första barnavårdslagstiftning år 1926. Samhället fick då för första gången en möjlighet att omhänderta vissa barn som utsattes för misshandel eller vanvård i hemmet. Våld mot barn var dock fortfarande accepterat i uppfostrande syfte. År 1962 präglade den amerikanske läkaren C. Henry Kempe uttrycket "The Battered Child Syndrome". De tidigare framlagda hypoteserna om mystiska infektionssjukdomar som drabbade vissa barn kunde nu avskrivas och ses som skademönster typiska för misshandlade barn. För första gången lyftes den tidigare osynliggjorda misshandeln av barn fram som ett stort och verkligt samhällsproblem. Medvetenheten om barnmisshandeln förändrades alltså under dessa årtionden från att ha varit ett odefinierat problem tillhörande sjukvården till ett konkret samhällsproblem. I Sverige förbjöds skolagan i folkskolestadgan 1958. Det skulle dock dröja ytterligare tjugoett år innan Sveriges riksdag den 1 juli 1979 antog den s.k. anti-agalagen (6 kap. 1 § föräldrabalken). Bestämmelsen slår fast att barn inte får "utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling". I avsnittet "Synen på kroppslig bestraffning - några utblickar" konstateras att det för närvarande finns tio länder som uttryckligen har förbjudit såväl fysisk som psykisk misshandel av barn. I flera länder pågår diskussioner och lagstiftningsarbete i denna fråga. Sverige kommer på FN:s specialsession om barn, hösten 2001, bl.a. att fokusera på barnmisshandel genom att i en rapport informera om genomförandet av aga-förbudet i Sverige. Även SIDA lyfter fram den svenska attityden i förhandlingar med länder, som kan bli aktuella för ekonomiskt bistånd till skola och undervisning. För första gången har det inom EU satts på pränt att barn har rättigheter. Detta skedde vid regeringskonferensen i Nice år 2000 vid vilken medlemsländerna proklamerade en stadga som samlat uttrycker EU-medborgarnas rättigheter inom olika områden. Barn betraktas nu som en egen intressegrupp med egna behov och rättigheter. Kap. 3 Definition av barnmisshandel Vi föreslår följande definition: Barnmisshandel är när en vuxen person * utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller * försummar att tillgodose barnets grundläggande behov. Med barn avses varje människa under 18 år. Vi föreslår en övergripande definition av begreppet barnmisshandel och menar att en sådan definition gör det möjligt för myndigheter, organisationer och andra att konkretisera vad definitionen innebär för den egna verksamheten. Att definiera barnmisshandel såsom brottsbalken definierar misshandel, ger inte en rättvisande bild av vad barn far illa av, vad barn inte får utsättas för eller vilka åtgärder man inte får underlåta att vidta för att ett barn inte skall fara illa eller riskera att fara illa. Vår definition är därför vidare än den straffrättsliga definitionen av misshandel i 3 kap. 5 § brottsbalken. Fysisk misshandel kan vara att den vuxne slår barnet med eller utan tillhygge, nyper, sparkar, knuffar, kastar, skakar, luggar, river eller biter barnet, trampar eller stampar på barnet eller tvingar in föremål i barnets mun. Fysisk misshandel är också att förgifta, bränna, skålla, riva, försöka dränka eller kväva barnet. Som psykisk misshandel räknas t.ex. orimligt hårda bestraffningar, förlöjligande, kritik, hån, nedvärdering, avvisande, utfrysning, orimliga krav eller konstant vägran att lyssna på barnets synpunkter. Psykisk misshandel kan också vara att barnet tvingas bevittna (se eller höra) våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld är ett ofta förekommande inslag. Kränkningar kan exempelvis vara att på ett förnedrande sätt kommentera barnets utseende, språk eller begåvning, säga att barnet är odugligt eller att syskon är mycket sötare och mer framgångsrika, förolämpa barnet fysiskt eller verbalt inför kamrater eller vuxna, läsa barnets dagbok eller liknande. Fysisk försummelse gäller alla aspekter av barnets fysiska hälsa och utveckling, dvs. hygien, kost och omvårdnad, årstidsanpassade kläder, möjlighet till vila och sömn, skydd och husrum, tillsyn, förebyggande hälsovård, medicinsk vård inklusive tandvård samt skydd mot olyckor. Psykisk försummelse kan t.ex. vara otillgänglighet och likgiltighet för barnet (med flytande gräns mot psykisk misshandel), underlåtenhet att ge barnet erfarenheter och att lära barnet vad som är rätt och fel. Kap. 4 Förekomsten av barnmisshandel Vi presenterade i januari 2001 en rapport "Barn och misshandel" (SOU 2001:18). I rapporten konstateras att kroppslig bestraffning, aga, som uppfostringsmetod har minskat samt att det ökade antalet anmälningar till polisen om barnmisshandel sannolikt beror på en ökad vaksamhet och mindre tolerans från vuxna för våld mot barn. I vår studie "Föräldraintervju 2000" som ingår i ovannämnda rapport, svarade 8,3 procent av föräldrarna ja på frågan om de använt sig av någon form av fysisk bestraffning under det sista året. Motsvarande siffra 1980 var 51,3 procent. Fortfarande anger dock 4 procent av mellanstadieelever och 7 procent av yngre vuxna att de någon gång under uppväxttiden utsatts för svårare kroppslig bestraffning utförd med tillhyggen. Cirka 1 procent av barn och ungdomar utsätts för mycket allvarliga och ovanliga bestraffningsformer, t.ex. hot med kniv eller skjutvapen. Det är osäkert om det skett någon minskning av dessa mycket allvarliga bestraffningsformer. Siffran har varit i princip oförändrad under de senaste åren. Vi har i rapporten också belyst konsekvenserna för barn av våld i nära relation. Våra studier visar att ungefär 10 procent av alla barn någon gång upplevt våld i hemmet och att ungefär 5 procent upplever det ofta. I kapitlet redovisar vi också antalet anmälningar om barnmisshandel till polisen under år 2000; 938 anmälningar om misshandel riktad mot barn mellan 0-6 år samt 5 625 anmälningar om misshandel mot barn mellan 7-14 år. Närmare tre fjärdedelar av den polisanmälda misshandeln mot yngre barn begicks av en bekant förövare inomhus, jämfört med 45 procent vad gäller de äldre barnen. En annan skillnad är misshandel utomhus av obekant som utgör 22 procent av brotten mot 7-14-åringar, jämfört med 10 procent av brotten mot 0-6-åringar. Det är viktigt att vara medveten om att misshandel mot barn är brott med ett stort mörkertal. Detta innebär att kriminalstatistiken över polisanmälda brott säger relativt lite om den faktiska omfattningen av barnmisshandel. Dessutom är det mycket troligt att det skett en förändring av anmälningsbenägenheten under 1990-talet, vilket ytterligare försvårar möjligheten att dra slutsatser om den faktiska utvecklingen. Kap. 5 Samverkan Vi föreslår att regeringen ger Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Skolverket ett gemensamt uppdrag att utarbeta en strategi för samverkan i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Strategin är avsedd som ett stöd främst för det lokala samarbetet, där vi anser att det viktigaste arbetet äger rum för utsatta barn. Berörda verksamheter bör ha ett lagstadgat ansvar att samarbeta. Vi föreslår därför att nya paragrafer om samverkan införs i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och i skollagen. Polislagen har redan en motsvarande paragraf. Vi föreslår att socialtjänsten enligt lag ges ett särskilt ansvar att verka för att samverkan kommer till stånd. Med det yttersta och det utredande ansvaret som grund, har socialtjänsten en given roll som samordnare och spindeln i nätet. Vi föreslår också att Kungl. Maj:ts Cirkulär (1970:513) om samarbete mellan socialnämnd, skola och polis upphävs. Bestämmelserna i cirkuläret synes inte ha tillämpats på många år. Lokalt samarbete bör ske, dels på en allmän nivå för att uppmärksamma förhållanden och miljöer som innebär att barn och unga far illa eller riskerar att fara illa, dels på en individuell nivå - exempelvis i ärenden om barnmisshandel. Det är alltid de lokala förutsättningarna och förhållandena som skall styra samarbetet och vilka parter som skall arbeta tillsammans. För ett barn som utsatts för t.ex. misshandel, anser vi att arbetsformer runt en "barnkonferens" kan utvecklas. En barnkonferens är en struktur för ett samverkansmöte i komplicerade barnavårdsärenden, där de olika huvudmännen samarbetar med barnet - allt utifrån barnets ålder och mognad - med familjen och eventuellt med andra berörda. Syftet är att utveckla arbetsmetoder och erbjuda insatser utifrån barnets behov och där det är berörda verksamheters ansvar att delta. Utveckling av metoder och insatser bör ske med koppling till utvärdering och forskning inom socialt arbete. I kapitlet ställs frågan om samverkan är en framgångsrik arbetsform och därefter följer en genomgång av olika förutsättningar för samarbete. Många människors behov och problem är i dag så komplexa att ingen huvudman ensam kan åstadkomma någon bra lösning. Det fordras olika sorters kompetenser och resurser för att finna goda insatser för det misshandlade eller försummade barnet och för barnets familj. När någon större olycka eller katastrof inträffar i samhället, visar olika verksamheter att samarbete är nödvändigt för att hjälpa de drabbade människorna. Kap. 6 Anmälan till socialnämnden Resultaten av olika undersökningar visar att endast en liten andel av de barn som misstänks fara illa anmäls till socialnämnden. Graden av rapportering skiljer sig mellan olika yrkesgrupper som har anmälningsskyldighet men är låg inom samtliga. Bestämmelser om anmälningsskyldighet finns i 71 § socialtjänstlagen (1980:620, SoL). Den 1 januari 2002 träder en ny socialtjänstlag i kraft (SFS 2001:453). En bestämmelse som i sak motsvarar 71 § SoL finns i 14 kap. 1 § i den nya lagen. Vi föreslår att ordet "skydd" i 71 § SoL (14 kap. 1 §) ersätts av orden "skydd eller stöd". De anmälningsskyldiga har svårt att avgöra när anmälningsskyldigheten inträder. I lagtexten är skyldigheten knuten till ett barns behov av skydd. Förarbetena anger att anmälan skall ske även när barn kan antas behöva stöd eller hjälp. Med den föreslagna formuleringen bör det bli lättare för de anmälningsskyldiga att bedöma när en anmälan skall göras. Den nya lydelsen har också andra fördelar. Vi föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utfärda allmänna råd om information till den som gjort en anmälan enligt 71 § SoL (14 kap. 1 §). Olika undersökningar visar att frånvaron av återkoppling kan leda till att yrkesverksamma avstår från att anmäla. Det upplevs som frustrerande att inte få veta vad som händer efter det att en anmälan gjorts. Bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) hindrar visserligen socialnämnden från att fritt lämna ut uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Vissa uppgifter kan dock lämnas. Vi föreslår att hänvisningar till 71 § SoL förs in i skollagen (1985:1100), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125), lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och i polislagen (1984:387). Socialnämnden har en skyldighet att informera om anmälningsskyldigheten. Olika uppgifter visar emellertid att socialnämnden har svårt att nå ut överallt. Därför behövs även andra åtgärder för att öka medvetenheten om anmälningsskyldigheten och dess närmare innebörd. Socialtjänstlagen behandlar socialnämndens arbete. De som arbetar med barn inom förskolor, skolor, barnhälsovården, tandvården etc. kan antas ha en större kunskap om och känna sig mer berörda av sin egen lagstiftning. Vi bedömer det också som sannolikt att frågor som rör anmälningsskyldigheten kan få en större uppmärksamhet från bl.a. verksamhetsledningen om hänvisningsbestämmelser införs. Vi föreslår att frågan om en motsvarighet till tjänstefelsansvaret för enskilt verksamma personer som låter bli att göra anmälan enligt 71 § SoL (14 kap. 1 §) blir föremål för utredning i särskild ordning. Det är ett allvarligt problem att många yrkesverksamma inte fullgör sin anmälningsskyldighet. Ofta framförs uppfattningen att det behövs utökade möjligheter för samhället att reagera i dessa fall. I dag kan i vart fall vissa anmälningsskyldiga som låter bli att göra en anmälan riskera att dömas till ansvar för tjänstefel enligt brottsbalken eller åläggas disciplinpåföljd enligt arbetsrättsliga bestämmelser. Det torde dock inte kunna hänföras till tjänstefel när personal inom enskilt bedrivna verksamheter låter bli att anmäla. Vi föreslår att anmälningsskyldigheten enligt 71 § SoL (14 kap. 1 §) utvidgas till att uttryckligen gälla myndigheterna inom kriminalvården och dess anställda. Kriminalvården kan ha anledning att reagera över barns förhållanden i flera olika situationer. Vi föreslår också att en hänvisning till 71 § tas in i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och i förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder. Kap. 7 Socialtjänsten Vi föreslår kompetenshöjande åtgärder inom socialtjänsten. Ett av examensordningens övergripande mål för socionomutbildningen, föreslås kompletterat med att studenterna skall ha förvärvat kunskaper om barns livsbetingelser och om utsatta barns situation och livsvillkor. Den personal som handlägger komplicerade barnavårdsärenden bör ha en specialkompetens. Vi föreslår att ett program för kompetensutveckling - exempelvis vidareutbildning - utarbetas inom ramen för Socialstyrelsens nationella stöd till kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Vi utgår ifrån att grundbultar i socialt arbete bl.a. är personalens kompetens, ett gott bemötande och samverkan. Med kvalitetsparagrafen i åtanke - att socialtjänstens insatser skall vara av god kvalitet samt att arbetet skall utföras av personal med lämplig utbildning och erfarenhet - förordar vi kompetenshöjande insatser. Att göra ett omhändertagande och kunna hantera de komplexa problem som detta innebär och den kris som barnet och familjen befinner sig i kräver särskild kunskap. Länsstyrelserna granskar årligen kommunernas sociala arbete. Socialstyrelsen kommenterar och sammanställer en rapport over iakttagelserna. I tillsynsrapporten för år 2000 konstateras att barnperspektivet i utredningarna har fått större genomslag, helhetslösningar för barnet och familjen eftersträvas, kvalitetsutveckling och samverkan har förbättrats. Lokala öppenvårdsresurser har utvecklats, ofta i samarbete med andra. Brister finns dock fortfarande i handläggning och dokumentation. Det finns en tendens hos kommunerna att lösa komplicerade problem med lokal öppenvård i första hand; sådana åtgärder är inte alltid tillräckliga. Tillsynsmyndigheterna anser det oroande att socialtjänsten har svårigheter att rekrytera och behålla kompetent personal. Detta i sin tur kan ge negativa effekter för den enskilde personen som ofta befinner sig i en utsatt situation. Vi föreslår att det under två år anslås statliga medel om 10 miljoner för vartdera året för arbetet med att utveckla arbetsmetoder och insatser för barn som utsatts för misshandel eller försummelse och med deras familjer. Utvecklingsarbetet bör ske i samverkan mellan socialtjänst, skola, polis, hälso- och sjukvård samt eventuellt andra. Berörda verksamheter bör bidra med sammanlagt minst motsvarande belopp som sökta projektmedel. Projekten bör ha anknytning till en forsknings- och utvecklingsenhet eller till någon akademisk institution för socialt arbete. När en anmälan kommer in till socialnämnden kan det i vissa fall finnas skäl att tala med barnet utan vårdnadshavarens vetskap. LVU-utredningen har pekat på detta behov under utredningstiden. Vi ansluter oss till deras bedömningar och föreslår att denna fråga utreds. Vi har tillsammans med länsstyrelsen i Östergötland och länets tretton kommuner gjort en studie över anmälningar om barnmisshandel under år 2000. Studiens avsikt var att belysa socialtjänstens arbete med en anmälan men också bedömningar och samspelet med andra huvudmän som sker runt en anmälan. I rapporten har kartlagts insatser i anmälda ärenden, vem som har gjort anmälan, samråd m.m. De flesta anmälningarna kommer från skolan (20 procent av samtliga anmälningar). Barnavårdscentralen är den instans som endast anmäler ett fåtal ärenden (2 procent av samtliga anmälningar). Polisens och åklagarnas insatser finns med. Även om polisen utreder barnmisshandelsärenden med förtur, visar det sig att i endast två tredjedelar av de anmälda ärendena har beslut fattats under året; i övriga ärenden saknas uppgift. Studien visar även på behov av system för löpande statistik. Statistiken måste följas over tid för att bli ett instrument för uppföljning och analys. Också i den här studien pekar länsstyrelsen på kommunernas höga arbetsbelastning för handläggare inom barn- och ungdomsvård. Rapporten ger en bild av barns utsatthet. Kap. 8 Förskolan, skolan och fritidshemmet I kapitlets inledning diskuteras vikten av en helhetssyn i förskolan, skolan och fritidshemmet. Vi delar elevvårdsutredningens uppfattning att hälsa och lärande går hand i hand. I skollagen (1985:1100) benämns en grupp barn som barn i behov av särskilt stöd. Detta uttryck är emellertid inte definierat. Vi föreslår att skollagskommittén i sitt arbete beaktar gruppen barn som omfattas av detta uttryck och anser att även barn utsatta för misshandel eller andra övergrepp skall ingå. Vidare föreslår vi att rektors ansvar för dessa barn tydliggörs. Vi föreslår att Skolverket ges i uppdrag att genomföra nationella granskningar om barns inflytande och delaktighet i förskolan och skolan. Barn har rätt till delaktighet och inflytande i förskolan och skolan enligt skollagen och läroplanen. Vi anser att elever som har inflytande i skolans vardag utvecklar goda relationer och förhållningssätt till vuxna i skolan. Detta kan även leda till bättre förutsättningar för upptäckt av och åtgärder för barn som far illa. I en skola där elever möter många vuxna under en dag och där dialogen mellan vuxna och barn inte är utvecklad som arbetsform är det svårare att upptäcka barn som far illa. Vi föreslår att Skolverket ges i uppdrag att utfärda allmänna råd om anmälningsskyldigheten till socialnämnden. Våra kontakter med företrädare för förskola och skola har gett vid handen att det finns ett behov av en för varje skola uppgjord plan eller rutin för hur man skall hantera fall när barn far illa eller riskerar att fara illa. Planen skall utarbetas för att vara ett stöd och en hjälp för personal som möter utsatta barn. Vi anser att varje förskola och skola skall ha en sådan plan. Vi föreslår att kommunen i den årliga utvärderingen av de inkomna kvalitetsredovisningarna skall uppmärksamma hur skolorna arbetar med barn som far illa. Vi föreslår att i målbeskrivningarna i examensordningen tas in särskilda skrivningar avseende utbildning till lärare om barns behov och utveckling och särskilt uppmärksamma barn som far illa. Vi menar att en god kompetens är förutsättningen för att barn som far illa eller riskerar att fara illa skall uppmärksammas och få hjälp. Vi föreslår att kommunerna uppmärksammas på sitt ansvar för kompetensutveckling av personal inom förskolan, skolan och fritidshemmet kring bl.a. området barn som far illa eller riskerar att fara illa. Kap. 9 Hälso- och sjukvården Hälso- och sjukvården kommer i kontakt med barnmisshandel på många olika sätt. Vissa verksamheter har anledning att vara uppmärksamma på frågor som rör barn och barns utveckling trots att de inte ens möter barn. Exempel på sådana verksamheter är vuxenpsykiatrin och missbruksvården. Inom alla sådana verksamheter bör finnas rutiner som vägleder personalen i en situation där man misstänker att ett barn misshandlas eller försummas. Inom den hälso- och sjukvård där man möter barn ställs andra krav på personalen. Förutom det medicinska omhändertagandet är bemötandet och sättet att förhålla sig till barn av central betydelse. Vi föreslår att bestämmelser om barnets bästa tas in i de lagar som reglerar verksamheten inom hälso- och sjukvårdens område, dvs. hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125) och lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, LYHS. När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Barnets bästa skall alltid utrönas men behöver inte vara utslagsgivande. Även om de olika verksamheterna inom hälso- och sjukvården möter barnmisshandel på vitt skilda sätt har de en sak gemensam, nämligen svårigheten att uppmärksamma de barn som far illa och att anmäla till socialnämnden att barn kan antas behöva nämndens skydd. Ett lagfäst barnperspektiv är ett sätt att öka uppmärksamheten på barn och barns behov och förhållanden. Därmed ökar möjligheten att upptäcka de barn som far illa. Vi föreslår vidare att LYHS kompletteras med en bestämmelse som ger barn rätt att komma till tals. En sådan bestämmelse kan ses som ett led i arbetet med att komma fram till vad som är bäst för barnet. Vi föreslår att frågan om en vårdnadshavares möjlighet att ensam besluta om vård och behandling av barn skall behandlas i den av regeringen aviserade översynen av 1998 års vårdnadsreform. Förövare av barnmisshandel är ofta någon av barnets föräldrar. Vi har gjorts uppmärksamma på att lagstiftningen om gemensam vårdnad fört med sig konsekvenser för barns möjligheter att få psykiatrisk vård och behandling. Om en av vårdnadshavarna motsätter sig att barnet ges vård eller behandling är det inte ovanligt att barnet avvisas. Vi föreslår att det i examensordningens målbeskrivningar avseende utbildning till barnmorska, läkare, psykolog, sjuksköterska och tandläkare tas in särskilda skrivningar om barn och om utsatta barns situation. En gott bemötande av barn som misshandlas förutsätter att hälso- och sjukvårdspersonalen har kunskaper om barn och om barns normala utveckling. Endast de som har sådana kunskaper kan förväntas reagera på sådant som avviker från det normala. Vi föreslår att förhandlingar inleds snarast med sjukvårdshuvudmännen om utarbetande av rutiner inom hälso- och sjukvården. Det är väsentligt att sjukvårdshuvudmännen tar fram sådana rutiner och utbildar personalen kring dessa. Barnmisshandelsärenden förekommer inte så ofta inom hälso- och sjukvården. Personalen har därför inte möjlighet att förvärva särskild erfarenhet av att hantera dem. Samtidigt är det av största vikt att rätt åtgärder vidtas och att handläggningen är snabb. En bra hantering förutsätter därför att det på arbetsplatsen finns rutiner där den anställde ges tydliga direktiv om vilka åtgärder som bör vidtas och i vilken ordning kring barnmisshandel. Kap. 10 Psykiska reaktioner och behandling vid barnmisshandel Tillgången till tidiga och kvalificerade stöd- och behandlingsinsatser kan vara avgörande för utsatta barns framtida livskvalitet. De skador som barnet fått kan läkas till ett ärr, istället för att alltid vara ett öppet sår. Stöd- och behandlingsinsatser för barn som utsatts för misshandel är viktiga för att kunna ge möjlighet till läkande processer, samt stöd och hjälp i barnets fortsatta utveckling. Ett barn som utsatts för fysisk misshandel får inte bara synliga kroppsliga skador, utan också inre, psykiska skador. Misshandel är en traumatisk upplevelse som kan påverka hela personligheten, lek och inlärning, förmåga till relationer, och kan även ge upphov till beteendestörningar. Även att bevittna våld eller bli utsatt för psykisk misshandel är en traumatisk upplevelse som kan ge konsekvenser för barnets fortsatta utveckling. Kap. 11 Att förebygga barnmisshandel I dag kan man säga att alla, oavsett verksamhetsområde, är överens om att förebyggande arbete är viktigt sett ur ett både mänskligt och ekonomiskt perspektiv. Vi menar att sådana insatser borde få en större betydelse i det vardagliga arbetet. De studier som utförts av oss och av andra visar på vilken komplex bakgrund som föreligger vid misshandel, försummelse eller andra övergrepp mot barn. Den komplexa bakgrundsbilden betyder att arbetet med att förebygga misshandel av barn kräver en bred ansats. I kapitlets inledning resoneras därför om värdet av generella insatser. Bland annat sägs att gruppen barn, som är i riskzon är föränderlig över tid och att om man begränsar insatserna till att gälla färre barn så missar man majoriteten av utsatta barn även om arbetet är effektivt. Sedan följer ett resonemang om värdet av socialpolitiska insatser, lagstiftning som också har en pedagogisk funktion, betydelsen av att påverka samhällets normer och värderingar samt vikten av att fortsätta genomförandearbetet av FN: s konvention om barnets rättigheter. Vi föreslår att möjligheten att inrätta ett Nationellt riskbarncentrum utreds. I ett land med höga ambitioner att förbättra barns och familjers villkor är det rimligt att man har ett nationellt forskningscentrum vid en akademisk institution med kvalificerad tvärfacklig kompetens kring utsatta barn. Ett Nationellt riskbarncentrum bör knytas till en aktiv klinisk verksamhet på regional nivå i vilken det finns hög kompetens kring barn som far illa eller riskerar att fara. Detta ger möjlighet till en aktiv dialog mellan forskning och klinisk verksamhet. Ett sådant centrum bör också ha ett nära samarbete med universitet och högskolor samt beakta pågående forskning inom området utsatta barn. Ett Nationellt riskbarncentrum kan ansvara för epidemiologisk forskning, arbeta med kvalificerade utvärderingar av insatsbehov och kort- och långsiktiga behandlingsinsatser samt samla fall av särskilt komplexa och ovanliga fall av misshandel och andra övergrepp. Det yttersta syftet är att stödja och hjälpa utsatta barn. Ett nationellt centrum höjer frågornas forskningsmässiga värde och kommer att samla de bästa forskarna inom ämnesområdet. Ett sådant centrum har också lättare att föra upp viktiga frågor på både en nationell och europeisk dagordning. Vi föreslår att regeringen beslutar att utreda möjligheten att inrätta "föräldrastödsmottagningar". Vi konstaterar att bl.a. barnhälsovården och skolan på många sätt kan stödja och hjälpa föräldrar utifrån sina respektive kunskaper, men vi anser att det saknas en officiell instans med bred kompetens för föräldrar med problem kring barn och ungdomar att vända sig till. Vi diskuterar former för förebyggande arbete med tidiga insatser och stöd till barn och unga samt till familjer med barn. Vi anser att förskolan, skolan och fritidshemmet kan spela en viktig roll i detta arbete precis som socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan göra. När det gäller hälso- och sjukvården har vi speciellt lyft fram mödra- och barnhälsovården. Vi menar att dessa verksamheter har ett speciellt ansvar för att följa anknytningsprocessen mellan föräldrar och barnet, men också för att mobilisera föräldrarnas resurser när så behövs. Vi vill gärna lyfta fram de öppna förskolornas och familjecentralernas värdefulla roll i det förebyggande arbetet liksom frivilligorganisationerna insatser. Även goda stöd- och behandlingsinsatser för barn utsatta för misshandel och andra övergrepp samt rehabilitering av förövare är på olika sätt viktiga delar av det förebyggande arbetet. Vi föreslår att Statistiska centralbyrån (SCB) ges i uppdrag att vart tredje år kartlägga skolelevers erfarenheter av våld i hemmet, i skolan och på fritiden. Vi menar att barns och ungdomars egna erfarenheter och upplevelser av misshandel och andra övergrepp bör tas till vara i både det förebyggande och åtgärdande arbetet. I rapporten "Barn och misshandel" (SOU 2001:18) konstateras att det föreligger ett stort behov av såväl kontinuerlig epidemiologisk bevakning av barns utsatthet för våld som att de särskilda förhållanden som vissa barn lever under bör specialstuderas. Vi föreslår att SCB ges i uppdrag att vart tredje år kartlägga föräldrars erfarenheter och attityder till våld mot egna barn. Vår studie, Föräldraundersökning 2000, bygger till stor del på den s.k. SUSA-studien från 1980. Däremellan har inte någon liknande studie gjorts. Vi menar att sådana studier behöver göras oftare för att man på ett bra sätt skall kunna följa utvecklingen. Vi föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag att vart femte år tillsammans med sammanställningen av utredningar vid barns död redovisa avsiktligt våld mot barn. Sådant våld mot barn bör med jämna mellanrum specialstuderas i skade- och dödsorsaksregistret. Genom kunskap från registerstudier samt från utredningar vid barns död kan lärdom erhållas för exempelvis förebyggande insatser och ett bättre omhändertagande. Kap. 12 Vårt utåtriktade arbete Enligt direktiven skall kommittén under utredningstiden arbeta aktivt och utåtriktat. Vi beslutade att genomföra detta uppdrag i tre steg och med tre helt olika informationsaktiviteter. Målgrupper har varit föräldrar och andra vårdnadshavare, barn och unga samt yrkesgrupper som arbetar med barn. Till föräldrar och andra vårdnadshavare gjordes Föräldraboken, upplaga 500 000, som huvudsakligen delades ut via apotek, barnavårdscentraler och postkontor. Många beställningar har kommit från skolor och socialtjänst som kan använda Föräldraboken i föräldrasamtal eller föräldrautbildning. Föräldraboken har översatts till åtta språk (arabiska, engelska, kurdmanji, persiska, somaliska, sourani, spanska och turkiska) samt finns också på lätt svenska. För att sprida information om boken producerades en videofilm samt diverse annat material. Den andra aktiviteten hette "Fatta förstå" och vände sig till skolbarn i år 4-7, ca 453 000 elever. Syftet var att stärka barn och ungdomars självkänsla samt informera om samhällets hjälpmöjligheter för barn som far illa eller riskerar att fara illa. Rapartisterna Petter och Ayo har skrivit en text, Fatta förstå, om barns och ungas rättigheter. Raplåten spelades in på en CD-skiva och förpackades i ett konvolut i vilket det också fanns information om vart man kan vända sig om man behöver samhällets stöd och hjälp. Vid utskicket till skolorna kompletterades CD-skivan med ett brev till ansvarig lärare med tips på hur skivan kunde användas i undervisningen. Skivan tilldelades ett Guldägg av Sveriges reklamförbund för bästa radioreklam under år 2000. Raplåten har också spelats in på en musikvideo och har bl.a. visats på SF-biografer runt om i landet. Aktiviteten genomfördes i nära samarbete med BRIS, Rädda Barnen, UngSIOS och Unga Örnar. Den tredje och sista aktiviteten "Att misstänka barnmisshandel" vände sig till yrkesgrupper som arbetar med barn upp till 10 års ålder. Syftet var att informera om tecken på barnmisshandel samt medvetandegöra dem om sin anmälningsskyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen (1980:620, fr.o.m. 1 januari 2002: 14 kap. 1 §). Informationsaktiviteten består av en CD-skiva med dramatiseringar av situationer som kan inträffa i en förskola eller skola, ett material "Tecken på barnmisshandel och försummelse" samt ett häfte kallat "Vad gör vi när vi upptäcker att barn far illa?". Lärare i år 1-3, skolhälsovård, förskola, barnhabilitering och BVC har erhållit materialet. Totalt har ca 70 000 "paket" av materialet skickats ut. Även arbetsplatsernas fackliga ombud har informerats om materialet. Aktiviteten genomfördes i nära samarbete med LO, SACO och TCO. Kap. 13 Barnmisshandel i straffrätten Vår bedömning är att det inte finns skäl för att utöka kriminaliseringen av barnmisshandel eller för att göra annan ändring i brottsbalkens straffbestämmelser. Vi föreslår i stället att en särskild straffskärpningsgrund införs i 29 kap. 2 § brottsbalken för sådana fall där brottet inneburit att ett barn kränkts av en närstående eller tidigare närstående person. Enligt gällande bestämmelser skall det beaktas som försvårande vid bedömningen av brottets straffvärde, att brottet riktar sig mot barn. I vissa fall måste omständigheterna vid brott mot barn emellertid bedömas som dubbelt försvårande. Vi syftar här först och främst på de fall där brottet förövats mot ett barn som är närstående till den tilltalade. Omständigheterna kan i dessa fall anses försvårande inte bara på grund av att brottet förövats mot ett barn i skyddslös ställning utan dessutom på grund av att barnet berövas sin trygghet. Som särskilt försvårande bör även anses att brott förövats i närvaro av ett närstående barn. En vanlig situation är att barnet bevittnar hur pappa misshandlar mamma. Även i dessa fall gör sig trygghetsaspekten gällande. Vi föreslår vidare att åtalsbestämmelserna i 3 kap. 12 § och 5 kap. brottsbalken ändras i fråga om brott som riktar sig mot barn som är närstående till gärningsmannen. I dessa fall skall brott få åtalas av åklagare om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Åklagare är i dag skyldiga att väcka åtal för de flesta brott. Det finns emellertid ett fåtal brott som nu är av intresse som får åtalas endast efter angivelse från målsäganden eller som får åtalas endast av målsäganden själv. Om sådana brott riktar sig mot ett barn skall barnets vårdnadshavare ange brottet eller väcka åtal. Ofta är det just barnets vårdnadshavare eller någon som står vårdnadshavaren nära som förövat brott mot barn. Vårdnadshavaren kan därför sakna anledning att medverka till att åtal väcks. I sådana fall bör åklagare ges en möjlighet att väcka åtal. Vi föreslår också - för att ändringen av åtalsbestämmelsen i 5 kap. brottsbalken skall framstå som meningsfull - att bestämmelsen i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen (1980:100) ändras så att det blir möjligt att lämna uppgift till åklagarmyndighet eller polismyndighet om misstanke om brott enligt 5 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år. Kap. 14 Utredningar vid barns död Vi föreslår att ett system med dödsfallsutredningar prövas under en period av tre år med Socialstyrelsen som huvudman. Styrelsen bör tillsätta en expertgrupp för detta uppdrag. Vi anser att det finns flera skäl till att samhället bör ta ett särskilt ansvar i de fall där barn dött på grund av yttre våld. Det rör sig om synnerligen allvarliga brott. Förövarna är i allmänhet föräldrar och offren små barn. Ingen kan ge dem livet tillbaka, men samhället kan i efterhand söka klarlägga vad som hänt. Kunskapen kan sedan användas i förebyggande och åtgärdande arbete. Målgruppen avgränsas till barn under 18 år som dött på grund av mord, dråp eller misshandel, vilket i genomsnitt innebär ca 10-12 utredningar per år. I målgruppen inkluderas därmed inte bara den klassiska barnmisshandeln, dvs. att en förälder misshandlar ett barn, utan också våldet mellan ungdomar. Det är vår uppfattning att det är viktigt att utreda allt dödligt våld mot barn under 18 år, oavsett vem som varit förövare. Om det finns särskilda skäl skall även dödsfall som inte lett till fällande dom kunna bli föremål för en dödsfallsutredning. Kap. 15 Kriminalvårdens rehabilitering av förövare Under år 2001 kommer merparten av kriminalvårdens anstalter att kunna erbjuda de intagna att delta i studiecirkeln "Stöd i föräldraskapet". Denna verksamhet vänder sig till alla klienter som är föräldrar. Sedan 1997 arbetar Kriminalvården med tillskapandet av Nationella Program som riktar sig mot de dömdas problematik. Ett av dessa program är Våld i nära relation. Som det ser ut i dag ingår inget moment om barns behov och utveckling eller de kort- och långsiktiga konsekvenserna för barn som varit utsatta för våld eller bevittnat våld i sin nära relation. Vi föreslår att Kriminalvårdsstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta ett behandlingsprogram om barns behov och utveckling samt konsekvenser av utsatthet exempelvis inom ramen för utvecklingen av Nationella Program. Vi föreslår att Kriminalvårdsstyrelsen skall ansvara för nödvändig kompetensutveckling för personalen beträffande barnmisshandel för att behandlingsprogrammet om barn skall få genomslag och bli rätt hanterat. Vi föreslår att Kriminalvårdsstyrelsen bör se över möjligheten att utnyttja befintlig platsplanerarorganisation för placering av dömda för våld mot barn i existerande program för sex- och relationsvåld. Kap. 16 Kostnads- och andra effekter Övergripande kan sägas att många av förslagen är inriktade på förebyggande insatser på kort och lång sikt. Det är svårt att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av sådana förslag. Med en ökad kompetens inom de olika verksamheterna samt ett lagstadgat ansvar att samarbeta kring barn som far illa torde förslagen på lång sikt innebära mänskliga, samhälleliga och ekonomiska vinster. Ett genomgående förslag inom de olika verksamheterna är kompetensutveckling. Det är dock vår uppfattning att sådana åtgärder kan medföra initiala kostnader, men att de också bör kunna rymmas inom de berörda myndigheternas befintliga budgetramar och att det huvudsakligen handlar om en uttalad inriktning på nuvarande fort- och vidareutbildning. Det är vår övertygelse att förebyggande arbete, metodutveckling och kompetensutveckling på sikt ger ekonomiska vinster. Resonemangen om de olika förslagens ekonomiska konsekvenser redovisas under respektive kapitelrubrik. Samverkan Det är i dag svårt att förutse eller bedöma vad utredning och genomförande av en strategi för samverkan, bestående av ett lagstadgat ansvar och riktlinjer för samverkan på nationell och lokalnivå, skulle innebära för kostnader. Det kan vara en fråga om ambitionsnivå. Ett alternativ kan vara att berörda myndigheter ges uppdraget att inom sin reguljära verksamhet prioritera utveckling av samverkansarbete. Anmälan till socialnämnden De förslag som lämnas kan inte beräknas medföra större kostnader för verksamheterna än att dessa får täckas med ordinarie medel. Socialtjänsten Eftersom socialtjänsten ges huvudansvaret för att samverkan med polis, skola och hälso- och sjukvård skall komma till stånd, föreslår vi att även möjligheter skall ges att söka utvecklingsmedel för detta samverkansarbete. Vi beräknar den statliga insatsen till 10 miljoner kronor per år under två år. Berörda verksamheter bör bidra med minst lika mycket som den statliga insatsen uppgår till. Vi anser att sådana projekt bör ha en knytning till någon FoU-enhet eller akademisk institution för socialt arbete. Förskolan, skolan och fritidshemmet Vi föreslår kunskapsutveckling inom förskolan, skolan och fritidshemmet för att dessa verksamheter bättre skall kunna uppmärksamma och stödja barn som utsatts för eller misstänkts vara utsatta för misshandel. Kostnaderna för ett sådant utvecklingsarbete menar vi borde kunna inrymmas i Skolverkets anslag för utvecklingsarbete inom förskola och skola. Vi har också förslag om att uppdra åt Skolverket att utfärda ett allmänt råd om anmälningsskyldigheten, granskning från Skolverket, uppföljning internt i kommunen, komplettering av målbeskrivningarna i examensordningen för lärarutbildningen. Hälso- och sjukvården Att utarbeta rutiner kring barnmisshandel samt att utbilda kring dessa medför kostnader för hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Extra medel bör utgå. Frågan om beloppets storlek får behandlas vid överläggningar mellan regeringen och hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Övriga förslag kan inte anses medföra några kostnader som bör täckas med särskilda anslag. Att förebygga barnmisshandel Kostnader för att förebygga barnmisshandel ryms oftast inom respektive huvudmans befintliga budget. Det finns dock två förslag, Nationellt Riskbarncentrum och föräldrastödsmottagningar, som först måste utredas, men som på sikt kommer att behöva medel för uppbyggnad och etablering. Det är omöjligt att på detta stadium göra några uttalanden om det närmare behovet av medel. I kapitlet föreslås att SCB vart tredje år skall genomföra studier riktade till barn respektive föräldrar. Motsvarande studier kostade år 2000 ca 800 000 kronor. Utredningar vid barns död Vårt förslag om inrättandet av s.k. dödsfallsutredningar med Socialstyrelsen som huvudman kräver ett årligt tillskott av medel för utveckling och årliga rapportering. Vi föreslår att Social-styrelsen får medel årligen motsvarande en tjänst med omkostnader. Barnmisshandel i straffrätten Våra förslag bedöms inte leda till annat än för berörda verksamheter helt normala kostnader. Kriminalvårdens rehabilitering av förövare Vi föreslår att Kriminalvårdsstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ett behandlingsprogram för förövare av barnmisshandel. Införandet av ett sådant program bör följas av kompetensutveckling för berörd personal. Vi föreslår att Kriminalvårdsstyrelsen erhåller medel för att täcka kostnader för utveckling av programmet. Kostnaden kan uppskattas till 800 000 kronor. Författningsförslag i betänkandet "Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda" (SOU 2001:72) Förslag till ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453)1 dels att 6 kap.6, 8 och 9 §§, 11 kap. 4 §, 16 kap. 1 och 4 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 1 a § av följande lydelse. Lydelse fr.o.m. 020101 Föreslagen lydelse 5 kap. 1 a § Socialnämnden skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Nämnden skall aktivt verka för att samverkan kommer till stånd. 14 kap. 1 §2 Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller misshandlas i hemmet. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd eller stöd. Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 7 § lagen (1993:335) om Barnombudsman. Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)3 dels att 2 och 2 b §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 2 f § av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §4 Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnens bästa kräver. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. 2 b §5 Patienter skall ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Om informationen inte kan lämnas till patienten skall den i stället lämnas till en närstående till patienten. Informationen får dock inte lämnas till patienten eller någon närstående om det finns hinder fördetta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 2 kap. 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Patienter skall ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Om informationen inte kan lämnas till patienten skall den i stället lämnas till en närstående till patienten. Informationen får dock inte lämnas till patienten eller någon närstående om det finns hinder fördetta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 2 kap. 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd eller stöd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). 2 f § Hälso- och sjukvården skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Förslag till ändring i tandvårdslagen (1985:125) Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ tandvårdslagen (1985:125) skall ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen. När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. 3 § Tandvården skall bedrivas så att den uppfyller kravet på en god tandvård. Detta innebär att den skall 1. vara av god kvalitet och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder, 2. tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, 3. vara lätt tillgänglig, 4. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, 5. främja goda kontakter mellan patienten och tandvårdspersonalen. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten skall upplysas om sitt tandhälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § social-tjänstlagen (2001:453). Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område dels att 2 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i 2 kap. skall införas en ny bestämmelse, 1 a § av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Vården skall så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och respekt. När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Barnets inställning skall klarläggas så långt det är möjligt. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. 1 a § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. 2 §6 Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient skall se till att patienten ges individuellt anpassad information om sitt hälso-tillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Om informationen inte kan lämnas till patienten skall den i stället lämnas till en närstående till patienten. Informationen får dock inte lämnas till patienten eller någon närstående om det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 § första stycket i detta kapitel. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)7 dels att 1 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det i 1 kap. skall införas en ny bestämmelse, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 §8 För barn och ungdomar anordnar det allmänna utbildning i form av förskoleklass, grundskola och gymnasieskola samt vissa motsvarande skolformer, nämligen särskola, specialskola och sameskola. Förskoleklassen, grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan bildar det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna för dem som till följd av sjukdom eller av annat skäl inte kan delta i skolarbetet inom det offentliga skolväsendet. Det allmänna anordnar också pedagogisk verksamhet i form av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. För dessa verksamheter gäller i denna lag endast bestämmelserna i 2 a kap. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd eller stöd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). 1 a § Förskoleverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) Härigenom föreskrivs att 3 § polislagen skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna. Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd eller stöd finns i 14 kap. 1 § social-tjänstlagen (2001:453). Andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete. Förslag till lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs att 3 kap. 12 §, 5 kap. 5 § och 29 kap. 2 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 12 §9 Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Angivelse från målsäganden krävs dock inte om brottet riktar sig mot ett barn som är närstående till gärningsmannen. 5 kap. 5 §10 5 § Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, får dock åklagare åtala för 5 § Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Har brottet riktat sig mot ett barn som är närstående till gärningsmannen får åklagare dock alltid åtala för brottet om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, får dock åklagare åtala för 1. förtal och grovt förtal, 2. förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning, 3. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, eller 4. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes homosexuella läggning. Har förtal riktats mot avliden, får åtal väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare. Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom att förgripa sig på en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på en främmande makts representant i Sverige har kränkt den främmande makten, får brottet åtalas av åklagare utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket. Åtal får dock inte ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat därtill. Lag (1998:393). 29 kap. 2 §11 2 § Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas 1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått, 2. om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet, 3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig, 4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende, 5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning, 6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll, eller 7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. 6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll, 7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, eller 8. om brottet inneburit att ett barn kränkts av en närstående eller tidigare närstående person. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt12 skall ha följande lydelse. 1 kap. 5 § Kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. I den mån ett förverkligande av vårdens syfte kräver insatser av andra samhälleliga organ, kall erforderlig samverkan ske med företrädare för sådant organ. Vid planläggningen av den intagnes behandling skall samråd äga rum med denne. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör samråd ske även med hans närstående. Den intagne skall beredas tillfälle yttra sig om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, om ej synnerliga skäl talar däremot. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd eller stöd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen(2001:453). Förslag till ändring i sekretesslagen (1980:100) Härigenom föreskrivs att 14 kap 2 § sekretesslagen (1980:100)13 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 kap. 2 §14 Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas till myndighet, om uppgiften behövs där för 1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer, 2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer, eller 3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer. Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål. Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet som driver televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den enskilde hos myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl. Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 och 34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 första eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4 eller 34 § inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet. För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 och 34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4 eller 34 § inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4, 5 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet. Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt 9 kap. 9 § första stycket. Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar inte att uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet. Remissinstanser till betänkandet Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72) Remissinstanser som avgivit yttrande: Justitieombudsmannen (JO), Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholm, Länsrätten i Jönköpings län, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsverket, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Rättsmedicinalverket, Ungdomsstyrelsen, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Statens institutionsstyrelse, Barnombudsmannen, Skolverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Lärarhögskolan i Stockholm, Fakultetsnämnden för juridik vid Uppsala Universitet, Institutionen för socialt arbete vid Örebro Universitet, Institutionen för läkarutbildning vid Lunds Universitet, Institutionen för lärarutbildning vid Malmö högskola, Institutionen för sjuksköterskeutbildning vid Umeå Universitet, Botkyrka kommun, Stockholms stad, Håbo kommun, Linköpings kommun, Kalmar kommun, Karlskrona kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Umeå kommun, Luleå kommun, Landstinget i Stockholms län, Landstinget i Blekinge län, Landstinget i Hallands län, Landstinget i Värmland, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Rädda Barnen, BRIS, Nordisk förening mot barnmisshandel och omsorgssvikt, Barnläkareföreningen, Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, Föreningen Sveriges Socialchefer, SKTF, SKAF, Lärarnas riksförbund, Akademikerförbundet SSR, Sveriges Psykologförbund, Statstjänstemannaförbundet - OFR, Remissinstanser som inte avgivit yttrande: Länsrätten i Västerbotten, Integrationsverket, Institutionen för socialt arbete vid Stockholms Universitet, Tema Barn vid Linköpings Universitet, Institutionen för socialt arbete vid Lunds Universitet, Kristinehamns kommun, Sundsvalls kommun, UngSIOS, Kriminellas revansch i samhället (KRIS), Lärarförbundet, Facket för Service och Kommunikation (SEKO) Övriga remissyttranden: Dalarnas forskningsråd - Karin Alexanderson, Vårdförbundet, Riksföreningen för barnsjuksköterskor, Riksorganisationen för kvinnojourer (ROKS), Föreningen Barnpsykiatriska kuratorer, Föreningen Mansjouren i Stockholms län, Pia Johansson och Anna Billing, Föreningen Forum om barn och våld. Sammanfattning av betänkandet Omhändertagen - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77) Uppdraget Mitt uppdrag består av flera delar. Jag skall se över lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, i syfte att stärka barnperspektivet och barnets rättigheter i lagen. Jag har också i uppdrag att pröva om det behövs lagändringar eller andra åtgärder för att skydda barn i de fall föräldrarna inte vill samarbeta med socialtjänsten. Vidare skall jag bedöma behovet både av lagändringar och av utvecklingsarbete inom socialtjänsten för att minska osäkerheten i tillvaron för de barn som vistas i familjehem under lång tid. Därutöver skall jag klarlägga hur bestämmelserna i föräldrabalken om vårdnadshavarens rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets person förhåller sig till bestämmelserna om barns rätt att komma till tals. Hur uppdraget utförts redogör jag för i ett särskilt avsnitt. Jag har varit särskilt angelägen om att låta så många som möjligt få komma till tals som på olika sätt berörs av frågeställningarna. Det gäller företrädare för såväl praktik som forskning. Jag har haft kontakt med berörda myndigheter både i de nordiska länderna och i Storbritannien. Barns rätt att få sina behov tillgodosedda är ett ansvar för både föräldrar och samhälle Kunskapen om barns utveckling har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Genom forskning och praktik vet vi mycket om barns utveckling, vad barn kan och inte kan i olika åldrar och hur tankeförmågan utvecklas. Vi vet också att barn har en unik personlighet redan från födelsen och att de är kompetenta och aktivt söker samspel med sin omgivning, inte bara med mamma och pappa utan även med syskon och andra viktiga personer. Ny kunskap växer hela tiden fram samtidigt som värderingarna i samhället ändras. Det innebär att den kunskap som finns i dag med tiden kommer att omvärderas. Inom barnforskningen finns heller inte bara en rådande teori, en sanning, utan teorierna skiljer sig åt och ger inte svar på alla frågor. Att vår kunskap om barn har luckor innebär inte att vi inte skall ta ställning till vad barn behöver. Men det innebär att vi måste ha en öppen och ödmjuk hållning till att vi vuxna inte alltid vet bäst. Vi måste också komma ihåg att barn är olika. Vad som är bra för ett barn kanske inte är det för ett annat. Forskning och praktik har hittills i liten utsträckning använt sig av barnen själva och vad de har att berätta om sin egen situation. Mycket av den kunskap vi har bygger på vad vuxna runt barnen förmedlat. Om barnen själva kommer till tals kan kunskapen om vad barn behöver komma att ändras. Det är därför mycket viktigt att det enskilda barnet får komma till tals och att barnets åsikter respekteras. Det gäller inte minst inom socialtjänsten. Barnkonventionen sätter barnet i centrum och uttrycker barnets behov som rättigheter. En röd tråd i konventionen är barnets behov av och därmed rätt till båda sina föräldrar. Samtidigt ses barnet som en självständig individ, vilket innebär att begreppet familj får en delvis ny innebörd. Barnet är inte föräldrarnas egendom utan har redan från födelsen ett eget värde och egna rättigheter. Flera av barnkonventionens artiklar syftar till att ge barnet ett särskilt skydd i situationer där vuxenvärlden på olika sätt kränker barnet och brister i respekt för det. Om barnet utsätts för övergrepp eller vanvård från föräldrarnas sida kan det bli nödvändigt att skilja barnet från familjen. Men barnet får inte skiljas från sina föräldrar mot deras vilja, om det inte är nödvändigt för barnets bästa. I barnkonventionen görs det också klart att barnets och vårdnadshavarnas intressen inte alltid sammanfaller. I avvägningen mellan barnets intressen och föräldrarnas har barnets företräde. Det är en viktig aspekt eftersom vi vet att en del av de värsta övergreppen mot barn sker inom familjen. I mitt uppdrag har jag utgått från barnkonventionen för att stärka barnets position både i förhållande till den egna familjen och i kontakten med socialtjänsten. Jag har också beaktat Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och då särskilt artikel 8 som reglerar den enskildes - även barnets - rätt till respekt för privat - och familjeliv. Socialtjänsten har ett ansvar för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden och skall se till att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det stöd och det skydd som de behöver. Samtidigt vill jag understryka vikten av att samhället i övrigt tar sitt ansvar för barn. Den generella välfärdspolitiken är ett av de viktigaste instrumenten för att stödja och hjälpa barn. Barnets rätt är inte stark nog i LVU LVU är en skyddslag. Kritik har riktas mot att tyngdpunkten i lagen mer har kommit att ligga på att utreda och beskriva föräldrarnas tillkortakommanden än på att analysera vad som är bäst för barnet. Enligt direktiven skall det därför tydligare framgå såväl att lagen är en skyddslag som att det är barnets bästa som är det primära. Socialtjänstlagens starka betoning på samarbete har inneburit att det sociala arbetet utvecklats betydligt. I dag kan de flesta insatser genomföras på frivillig väg vilket ofta är den bästa förutsättningen för att barn skall få sina behov tillgodosedda. De barn och unga som blir föremål för ingripande enligt LVU är visserligen få men de befinner sig i en mycket utsatt situation. En överenskommelse har heller inte kunnat komma till stånd om hur deras behov skall tillgodoses. Att genomföra insatser mot föräldrarnas eller den unges vilja är alltid förenat med svårigheter även om det för barnets eller den unges skull är nödvändigt. Jag föreslår att det i en portalparagraf till LVU, 1 a §, slås fast att barnets bästa skall vara avgörande vid alla beslut enligt lagen. Jag tar också upp hur man kan komma fram till vad som är barnets bästa. Enligt min mening skall ett sådant beslut utgå från barnets perspektiv dvs. vad barnet självt ger uttryck för och grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag föreslår vidare att barnets rätt att komma till tals slås fast i en egen paragraf, 1 b §. På så vis säkerställs barnets rätt att säga sin mening och få den respekterad - ett av barnkonventionens mest framsynta och angelägna budskap. Jag vill här understryka att det krävs kunskap för att fånga barnets röst och förstå barnets reaktioner. Denna kunskap måste finnas inte bara inom socialtjänsten utan även i förskolan, skolan och i domstolen. Mina förslag utgår från barnkonventionen, som sätter barnets bästa i främsta rummet. Tanken om barnets bästa vilar på två principer: den ena är att barn har fullt och lika människovärde, alltså inte är mindre värda än vuxna, den andra att barn är sårbara och behöver särskilt skydd för att kunna tillgodogöra sig sitt fulla människovärde. Misshandel kan vara både fysisk och psykisk Jag föreslår att lagtexten i 2 § LVU kompletteras med orden fysisk och psykisk misshandel, eftersom jag anser att innebörden av ordet psykisk misshandel behöver förtydligas. Psykisk misshandel är svår att definiera. Det är inte fråga om enstaka händelser utan om en relation och ett förhållningssätt som är förödande och som hindrar barn att få en positiv självbild. Till de barn som utsätts för psykisk misshandel räknas barn som upplevs negativt av föräldrarna, som ständigt blir känslomässigt avvisade, kränks, hotas med att bli övergivna och som terroriseras. Dit kan även räknas många barn till missbrukare. Till denna kategori hör också barn som lider av s.k. failure to thrive, en allvarlig och i värsta fall livshotande form av tillväxthämning som beror på psykisk försummelse. Jag har i övrigt inte funnit några skäl att föreslå ändringar i förutsättningarna för vård enligt lagen. Däremot lyfter jag i betänkandet fram barns situation i familjer där den ena eller båda föräldrarna är psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda för att uppmärksamma dessa barns utsatthet. Ansökan om vård skall ingående redogöra för barnets situation och behov av vård Jag föreslår att en ansökan om vård enligt 4 § LVU skall innehålla en ingående redogörelse av barnets situation och dess behov av vård för att rätten så tillförlitligt som möjligt skall kunna bedöma vårdbehovet. Det är inte minst viktigt att barnets fysiska och psykiska hälsa beskrivs utförligt liksom barnets skolsituation. Barnets och vårdnadshavarens syn på behovet av vård och förhållandena i övrigt skall också framgå. Det är ett sedan länge känt problem att socialtjänsten har svårigheter att synliggöra barnen och deras behov i utredningar om dem. Inom många kommuner pågår ett arbete med att stärka barnperspektivet men fortfarande koncentreras uppmärksamheten i alltför hög grad på föräldrarnas problem. I de redogörelser som ligger till grund för ansökan om vård enligt LVU beskrivs barnen därför alltför ofta knapphändigt. Jag föreslår också att ansökan som huvudregel skall innehålla en specificerad vårdplan. I dag finns det inte alltid en konkret vårdplan, vilket gör det svårt för barnet och vårdnadshavaren att ta ställning till den planerade vården. Den föreslagna ändringen syftar till att underlätta för de berörda, inklusive domstolen, att ta ställning till den vård som socialnämnden föreslagit. Rätten att i domstol samtycka till vård skall finnas kvar Jag anser att rätten att i domstol samtycka till vård skall finnas kvar. Möjligheten att i domstol samtycka till vård för att undgå vård enligt LVU har ifrågasatts. Det har framförts att föräldrarna och i förekommande fall den unge som i ett tidigare skede inte samtyckt till vård inte skulle kunna lämna ett sådant samtycke i domstol. Min bedömning är att denna möjlighet skall finnas kvar. Att vårda barn och unga genom frivilliga insatser har så stora fördelar att de överväger de problem som bedömningen i domstol av ett givet samtycke kan innebära. Att ta bort samtycket skulle också vara att gå motsatt väg i förhållande till annan lagstiftning där den enskildes medbestämmande framhålls som vägledande princip. Barnets rätt behöver stärkas i domstol Jag föreslår att 35 § LVU kompletteras med bestämmelsen att länsrätt och kammarrätt skall höra lämpliga sakkunniga vid muntliga förhandlingar om det behövs. Barnets ställning behöver stärkas i domstolsförhandlingarna så att barnets bästa och barnets rätt till liv och utveckling får en reell innebörd. De sakkunniga skall ha möjlighet att ställa sådana frågor till parterna som är av betydelse för deras uppgift. När sakkunniga medverkar i förhandlingarna får domstolen ett bättre underlag för att bedöma barnets behov av stöd och hjälp. Jag anser att det skall ställas särskilda krav på den som med stöd av LVU förordnas till offentligt biträde för barnet. Den som förordnas skall ha särskild fallenhet och särskilda kunskaper för uppdraget, bl.a. förmåga att kommunicera med barnet även om det är litet och kunna förklara på ett för barnet begripligt sätt vad som händer och varför. Mitt förslag sammanfaller med den ordning som redan gäller enligt lagen (1999: 997) om särskild företrädare för barn. Syftet med denna lag är att stärka barnets rätt när en vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står i ett nära förhållande till misstänks för brott mot barnet. Jag föreslår att rättens beslut om vård enligt LVU skall gälla omedelbart om inte rätten beslutar något annat. Genom denna ändring vill jag betona lagens karaktär av skyddslagstiftning och förhindra att vården av ett barn avbryts på grund av misstag eller förbiseende. Barn och unga i samhällsvård har rätt till god vård Jag föreslår att det både i socialtjänstlagen och i LVU preciseras att socialnämnden skall göra regelbundna personliga besök i det hem där barnet bor och föra enskilda samtal med barnet. Barn och unga i samhällsvård har rätt till god vård. En av social-nämndens viktigaste uppgifter är därför att noga följa vården och se till att barnet har det bra och utvecklas efter sina förutsättningar. Uppföljningen av barn och unga i samhällsvård har emellertid stora brister. Under de senaste decennierna har det uppfattats som ett av de största problemen inom vården. Jag har därför preciserat vad som skall ingå i uppföljningen av barn och unga. Barn har rätt till en familj för livet I direktiven finns det ett särskilt uppdrag att bedöma behovet av lagändringar och utvecklingsarbete inom socialtjänsten för att minska osäkerheten i tillvaron för de barn som bor långa tider i familjehem. Barn som placeras utanför hemmet med stöd av socialtjänstlagen eller LVU skall som regel, efter kortare eller längre tid med betoning på kortare, återförenas med sina föräldrar. Särskild prövning efter tre år Jag föreslår att socialnämnden efter tre år skall göra en särskild prövning av hur barnets framtid skall utformas. Det gäller både de barn som är placerade enligt socialtjänstlagen och de som är placerade enligt LVU. I LVU införs en ny 13 b § och i socialtjänstlagen en ny 28 a §. Syftet med prövningen är att i så stor utsträckning som möjligt ge barn och unga kontinuitet i relationer och en familj för livet. Jag har funnit att många av de barn som placeras före tonåren blir kvar i vården mer än fem år. En del av dem växer upp i sina familjehem. Så har bilden sett ut i decennier. Vi har således en lagstiftning vars intentioner inte står i överensstämmelse med den verklighet som många barn lever i, i ovisshet om sin framtid. Det visar brist på respekt för barnet och är därmed inte i samklang med barnkonventionen. Det är också stötande ur rättssäkerhetssynpunkt. Vårdnaden bör oftare flyttas över till familjehemsföräldrarna Jag föreslår att det skall framgå av både socialtjänstlagen och LVU att socialnämnden skall bedöma om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. föräldrabalken. Jag anser nämligen att socialnämnden i betydligt högre utsträckning än vad som nu är fallet skall ta initiativ till att vårdnaden flyttas över till familjehemsföräldrarna om det bedöms vara bäst för barnet. Det skall ske även om vårdnadshavarna inte ger sitt samtycke. Jag anser också att möjligheten till adoption bör utredas för barn som placerats som spädbarn och som fått hela sin känslomässiga tillhörighet i familjehemmet. Jag föreslår också att det i både socialtjänstlagen och LVU tydliggörs att barnet kan stanna kvar i familjehemmet tills vidare. Om ett sådant beslut fattas skall det inte längre övervägas eller prövas om vården skall upphöra. Däremot skall socialnämnden regelbundet följa upp att barnet har det bra och utvecklas efter sina förutsättningar. Barnet har rätt att ses som en självständig individ vid bedömningen av om vården skall upphöra Jag föreslår att 21 § LVU om upphörande av vård ändras så att ett sådant beslut inte får strida mot barnets bästa. På så vis säkerställs det att de rättigheter som barnet har enligt barnkonventionen också återfinns i LVU. Förslaget stämmer också överens med mitt förslag till en ny 1 a §. Vid bedömningen av vad som är barnets bästa skall utgångspunkten vara att barnet skall återförenas med sina föräldrar. Men hänsyn skall också tas till den tid barnet vårdats utanför hemmet, barnets anknytning till den eller dem som vårdar det och hur umgänget mellan barnet och vårdnadshavaren varit. Barnets vilja skall enligt förslaget till ny 1 b § tillmätas allt större betydelse ju äldre barnet är. Mitt förslag om ändring i 21 § LVU innebär följande. Vård enligt lagen skall inte upphöra, om ett sådant beslut strider mot barnets bästa - trots att förutsättningarna för vård enligt 2 eller 3 § LVU inte längre är uppfyllda. Bedömningen skall inte vara beroende av om de skäl fallit bort som var vid handen när barnet placerades. Det skall finnas utrymme för att koppla loss barnets situation från föräldrarnas och bedöma om det stämmer överens med barnets bästa att barnet återvänder hem. Yngre barn skall ha samma rätt till skydd som ungdomar Jag föreslår att det i 22 § LVU införs en möjlighet att vidta tvingande åtgärder för att hjälpa barnet på hemmaplan. Tvång för yngre barn har hittills endast handlat om placeringar. Det är enligt min uppfattning en brist i LVU att det inte finns något steg mellan frivilliga insatser och den starkt ingripande tvångsåtgärden - ett omhändertagande enligt LVU. Det gagnar varken barnet eller föräldrarna. Det är heller inte rimligt att yngre barn som far illa på grund av hemförhållandena inte har samma rätt till skydd som ungdomar som far illa på grund av eget beteende. Om det fanns andra möjligheter skulle det också kunna leda till att en separation från föräldrarna undviks, vilket är positivt. Jag föreslår att barnet mot föräldrarnas vilja skall kunna placeras i förskola, förskoleklass eller fritidshem eftersom det är klarlagt att dessa insatser gagnar barn. Socialtjänsten skall ha rätt att tala med barnet även om föräldrarna motsätter sig det Jag föreslår att 50 a § socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmelse om att socialtjänsten har rätt att tala med barnet även om föräldrarna motsätter sig det. När jag har analyserat hur föräldrabalkens bestämmelser om vårdnadshavarens rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets person förhåller sig till bestämmelserna om barns rätt att komma till tals har jag funnit följande. Under vissa förutsättningar är det redan i dag möjligt att tala med ett barn mot vårdnadshavarens vilja, t.ex. när barnet har nått en sådan mognad att dess vilja är avgörande. Trots detta kan det behövas en uttrycklig bestämmelse för att komma till rätta med den osäkerhet som råder hos socialnämnderna. Den föreslagna bestämmelsen går dessutom längre och omfattar även de fall där det i dag inte är möjligt att tala med barn mot vårdnadshavarens vilja. Bestämmelsen innebär alltså en inskränkning i vårdnadshavarens bestämmanderätt over mindre barn men jag anser ändå att den bör införas för att skydda och stödja barnet. Ungdomar som har psykiska problem har rätt att få stöd och hjälp från psykiatrin I utredningens direktiv har frågan tagits upp om hur gränserna skall bestämmas för när vård skall beredas den unge med stöd av LVU eller lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Jag har funnit att LVU inte skall utvidgas till att omfatta ungdomar med psykiska problem. Psykiska problem hos den unge utgör i dag i sig inte grund för ett ingripande med stöd av LVU. Om den unge inte uppfyller kravet på en allvarlig psykisk störning enligt LPT, kan inte heller denna lag tillämpas. Frågan har därför väckts om lagstiftningen behöver ändras för att ge dessa ungdomar behövlig vård. Enligt min mening skulle det krävas en helt annan kompetens och organisation än den som i dag finns inom socialtjänsten, om LVU också skulle omfatta ungdomar med psykiska problem. Dessa ungdomar har rätt att få stöd och hjälp hos den instans som har kompetens att behandla dem, nämligen psykiatrin. Jag anser heller inte att det finns skäl att utvidga LPT. LPT, som har strängare villkor för att omhänderta en person med tvång än tidigare lagstiftning, har inneburit att arbetet med psykiskt störda patienter utvecklats betydligt. De problem som redovisats för mig handlar dels om kvalitativa brister i den psykiatriska vården, dels om att samarbetet mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin måste utvecklas. Detta kan inte lösas genom att utvidga tvånget mot unga människor. Regeringen har i avtal med huvudmännen inom vården och omsorgen för åren 2002-2004 avsatt medel som framför allt skall satsas på hälso- och sjukvården där psykiatrin särskilt skall uppmärksammas. Min förhoppning är att de extra resurser som ställts till förfogande bidrar till att ungdomar i gränslandet mellan socialtjänst och psykiatri kommer att få sina behov bättre tillgodosedda i framtiden utan att samhällets tvång mot dem ökar. Författningsförslag i betänkandet Omhändertagen - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77) Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga dels att nuvarande 21 a § skall betecknas 21 b §, dels att 2, 4, 13, 14, 21-23, 31,32, 35, 40 och 41 §§ skall ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 1 § skall lyda "Inledande bestämmelser", dels att det i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 1 a, 1 b, 4 a, 13 a, 13 b, 21 a, 22 a och 45 §§ av följande lydelse, samt närmast före 45 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Barnets bästa skall vara avgörande vid alla beslut enligt denna lag. Beslut enligt lagen skall bygga på respekt för barnets fulla människovärde och integritet. Barnets grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken skall alltid beaktas. Socialnämnden skall, under de förutsättningar som anges i 1 § andra och tredje styckena samt 2 och 3 §§, ingripa för att skydda barnet. Socialnämnden har efter ingripandet samma ansvar som vårdnadshavaren för att barnets grundläggande rättigheter tillgodoses. 1 b § Inför alla åtgärder enligt denna lag skall den unges inställning klarläggas så långt det är möjligt. Hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av den unges ålder och mognad. 2 § Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. 4 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna. 4 a § En ansökan om vård enligt lagen skall innehålla en redogörelse för 1. den unges hälsa, utveckling och skolgång samt relationer till föräldrar och andra närstående, 2. socialnämndens bedömning av den unges behov av vård och hans vårdnadshavares förmåga att tillgodose detta behov, 3. tidigare vidtagna åtgärder och de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård, och 4. den unges och hans vårdnadshavares syn på behovet av vård och förhållandena i övrigt. En ansökan skall även innehålla en vårdplan som, om inte särskilda hinder möter, beskriver 1. den vård som socialnämnden avser att anordna, 2. de särskilda insatser som behövs, 3. det sätt på vilket umgänget med föräldrar, vårdnadshavare och andra närstående skall ordnas, 4. målet med vården, och 5. den unges och hans vårdnadshavares syn på den planerade vården. Till ansökan skall också fogas ett läkarintyg, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. 13 § Socialnämnden skall noga följa vården av den som får vård med stöd av denna lag. Har den unge beretts vård med stöd av 2 §, skall social-nämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs. Har den unge beretts vård med stöd av 3 §, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning. Socialnämnden skall noga följa vården av den som får vård med stöd av denna lag. Nämnden skall göra det genom 1. regelbundna personliga besök i det hem där den unge vistas, 2. enskilda samtal med den unge, och 3. samtal med den eller dem som tagit emot den unge i sitt hem. Uppföljning enligt första stycket skall omfatta den unges hälsa, utveckling, sociala beteende och skolgång samt relationer till anhöriga och andra närstående. 13 a § Har den unge beretts vård med stöd av 2 §, skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs. Har den unge beretts vård med stöd av 3 §, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning. 13 b § När den unge har varit placerad i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, skall socialnämnden besluta hur vården av den unge skall ordnas i framtiden. Vid denna prövning skall nämnden särskilt bedöma om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. föräldrabalken. Nämnden kan besluta att vården av den unge skall fortsätta i familjehemmet tills vidare. Beslutar socialnämnden att vården av den unge skall fortsätta i familjehemmet tills vidare skall vården inte längre övervägas eller prövas enligt 13 a §. 14 § Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag, får socialnämnden 1. besluta hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas, eller Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag, får socialnämnden 1. besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller avtal skall utövas, eller 2. besluta att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldrar eller vårdnadshavare. Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut som avses i andra stycket fortfarande behövs. 21 § När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra. Nämnden skall noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom. Vård som har beslutats med stöd av 2 § skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Vård som har beslutats med stöd av 3 § skall upphöra senast när den unge fyller 21 år. Vården skall dock inte upphöra om det med hänsyn till den unges anknytning till det familjehem där han är placerad och förhållandena i övrigt skulle strida mot hans bästa. Vid bedömningen av vad som är bäst för den unge skall det fästas avseende särskilt vid den tid som den unge har vistats i hemmet och det förhållande som råder mellan den unge och den eller dem som tagit emot honom i sitt hem. Det skall också fästas avseende särskilt vid hur umgänget mellan den unge och hans vårdnadshavare har varit under den tid som vården pågått. När beslut har fattats med stöd av andra stycket skall vården inte längre övervägas eller prövas enligt 13 a §. 21 a § Vård som har beslutats med stöd av 2 § och fortsatt vård som har beslutats med stöd av 21 § andra stycket skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Vård som har beslutats med stöd av 3 § skall upphöra senast när den unge fyller 21 år. 22 § Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av honom själv, om han har fyllt 15 år, och av hans vårdnadshavare, får socialnämnden besluta 1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller 2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett sådant beslut meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas. Bestämmelserna i 13 § första och tredje styckena samt 21 § första och tredje styckena gäller i tillämpliga delar också i fråga om beslut enligt första stycket. Prövning enligt 13 § tredje stycket av frågan om sådant beslut skall upphöra att gälla skall ske första gången inom sex månader från dagen för nämndens beslut. Socialnämnden får föreskriva att ett barn skall gå i förskola, I förskoleklass eller på fritidshem om 1. det kan antas att barnet till följd av förhållanden som avses i 2 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om förhållandena fortsätter, och 2. den insats som barnet behöver inte kan ges med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om det. Bestämmelserna om uppföljning i 13 § i tillämpliga delar, om prövning i 13 a § andra stycket samt om upphörande av vård i 21 § första stycket gäller också för ett beslut enligt första stycket. Frågan om beslutet skall upphöra att gälla enligt 13 a § andra stycket skall prövas första gången inom sex månader från dagen för nämndens beslut. 22 a § Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av honom själv, om han har fyllt 15 år, och av hans vårdnadshavare, får socialnämnden besluta 1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller 2. att den unge skall delta I behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett sådant beslut meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas. Bestämmelserna om uppföljning i 13 § i tillämpliga delar, om prövning i 13 a § andra stycket samt om upphörande av vård i 21 § första stycket och 21 a § andra stycket gäller också för ett beslut enligt första stycket. Frågan om beslutet skall upphöra att gälla enligt 13 a § andra stycket skall prövas första gången inom sex månader från dagen för nämndens beslut. 23 § Ett beslut enligt 22 § upphör att gälla, om 1. beslut fattas om omedelbart omhändertagande, eller 2. ansökan om vård bifalls. Ett beslut enligt 22 § och 22 a § upphör att gälla, om 1. beslut fattas om omedelbart omhändertagande, eller 2. ansökan om vård bifalls. 31 § Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud, får socialnämnden besluta hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud, får socialnämnden besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller avtal skall utövas. 32 § I ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarundersökning av den unge samt utse läkare för undersökningen. Om undersökningen inte lämpligen kan genomföras i den unges hem, får nämnden bestämma någon annan plats för den. I ett mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet. Läkarundersökning skall, om den inte av särskilda skäl är obehövlig, ske innan nämnden gör ansökan enligt 4 §. 35 § I mål om beredande eller upphörande av vård eller om flyttningsförbud enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. Muntlig förhandling skall alltid hållas, om någon part begär det. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling. Om det behövs, skall länsrätten och kammarrätten i ett mål enligt denna lag höra lämplig sakkunnig vid muntlig förhandling. Vid förhandlingen får den sakkunnige, i syfte att få upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för dennes uppgift, ställa frågor till parterna. Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. 40 § Beslut om omedelbart omhändertagande, om förebyggande insatser eller om tillfälligt flyttningsförbud gäller omedelbart. Andra beslut av socialnämnden enligt denna lag gäller omedelbart, om nämnden inte förordnar något annat. Rätten får förordna att andra beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart. Andra beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om socialnämnden eller rätten inte förordnar något annat. 41 § Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten, när nämnden har 1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat i fråga om att flytta den unge från det hem där han vistas, 2. beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av lagen, 3. med stöd av 14 § beslutat i fråga om umgänge eller beslutat att den unges vistelseort inte skall röjas, 4. fattat beslut enligt 22 § eller prövat om ett sådant beslut skall upphöra att gälla, 5. med stöd av 31 § beslutat i fråga om umgänge, eller 6. beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud. Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten, när nämnden har 1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat i fråga om att flytta den unge från det hem där han vistas, 2. beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av lagen, 3. med stöd av 14 § beslutat i fråga om umgänge eller beslutat att den unges vistelseort inte skall röjas, 4. fattat beslut enligt 22 § eller 22 a § eller prövat om ett sådant beslut skall upphöra att gälla, 5. med stöd av 31 § beslutat i fråga om umgänge, eller 6. beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud. Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas. Rättens beslut enligt 8 § i fråga om förlängd ansökningstid och enligt 32 § om läkarundersökning får inte överklagas. Förordnande av sakkunniga 45 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Socialstyrelsen skall för viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten. Denna lag träder i kraft den .... Förslag till Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620) dels att 28 §, 34 § och 50 a § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 28 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 § Vårdas en underårig med stöd av denna lag i ett annat hem än det egna, skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. Socialnämnden skall noga följa vården av det barn som får vård i ett annat hem än det egna. Nämnden skall göra det genom 1. regelbundna personliga besök i det hem där barnet vistas, 2. enskilda samtal med barnet, och 3. samtal med den eller dem som tagit emot barnet i sitt hem. Uppföljning enligt första stycket skall omfatta barnets hälsa, utveckling, sociala beteende och skolgång samt relationer till anhöriga och andra närstående. Socialnämnden skall minst en gång var sjätte månad överväga om vården enligt första stycket fortfarande behövs. 28 a § När barnet har varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, skall socialnämnden besluta hur vården av barnet skall ordnas i framtiden. Vid denna prövning skall nämnden särskilt bedöma om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. föräldrabalken. Nämnden kan besluta att vården av barnet skall fortsätta i familjehemmet tills vidare. Beslutar socialnämnden att vården av barnet skall fortsätta I familjehemmet tills vidare skall vården inte längre övervägas enligt 28 §. 34 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom beträffande underårig, ta ut ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller boende eller I ett familjehem. Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om den högsta ersättning som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser än som angetts nu får kommunen ta ut skälig ersättning. Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär och insatser enligt 22 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga medför inte kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom beträffande underårig, ta ut ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem. Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om den högsta ersättning som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser än som angetts nu får kommunen ta ut skälig ersättning. Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta I kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden får i sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser den underårige. Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänst för vilken avgift har bestämts enligt 35 §. 50 a § Vid en utredning om socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen skall bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet. Vid en utredning om socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen skall bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet. Om det inte är olämpligt får socialnämnden samtala med den underårige även om vårdnadshavaren motsätter sig det. Nämnden har rätt att tala med den underårige utan att vårdnadshavaren är närvarande. Utredning enligt första stycket skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för viss tid. Den som berörs av en sådan utredning som anges i första stycket skall underrättas om att en utredning inleds. Denna lag träder i kraft den .... Förslag till Lag om ändring i lagen (1996:1620) om offentligt biträde Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Bestämmelserna i 26-29 §§ rättshjälpslagen (1996:1619) om förordnande och byte av rättshjälpsbiträde och om ersättning till rättshjälpsbiträde skall tillämpas i fråga om offentligt biträde. Skall offentligt biträde förordnas för underårig enligt 39 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga får endast den förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget. Denna lag träder i kraft den .... Remissinstanser till betänkandet Omhändertagen (SOU 2000:77) Remissinstanser som avgivit yttrande: Justitieombudsmannen (JO), Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Örebro län, Länsrätten i Blekinge län, Länsrätten i Norrbottens län, Tingsrätten i Göteborg, Tingsrätten i Uppsala, Domstolsverket (DV), Socialstyrelsen (SoS), Barnombudsmannen (BO), Statens Institutionsstyrelse (SiS), Skolverket, Integrationsverket, Ungdomsstyrelsen, Länsstyrelserna i Skåne, Västra Götalands, Gotlands, Kronobergs, Uppsala, Gävleborgs, Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Landstingen i Kalmar, Stockholms (SLL) och Dalarnas län, Svenska Kommunförbundet, Stockholms, Göteborgs, Malmö, Haninge, Lidingö, Södertälje, Tyresö, Upplands-Bro, Vellinge, Karlskrona, Sundsvalls, Växjö, Örebro, Bodens, Kristinehamns, Ystads, Arboga, Hallstahammars, Lessebo, Trollhättans och Gnesta kommun, BRIS, Rädda Barnen, Familjehemmens Centralorganisation (FaCO), Riksförbundet för familjers rättigheter (RFFR), Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH), Adoptionscentrum, Föreningen Socionomer inom Fosterbarnsvården (FSF), Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet, Akademikerförbundet SSR, Sveriges Psykologförbund, SKTF, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund. Remissinstanser som inte avgivit yttrande: Landstingsförbundet, Landstinget i Värmlands län, Söderhamns kommun, Borgholms kommun, Heby kommun, Sala kommun, Valdemarsviks kommun, Riksförbundet FUB för utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna, Familjehemmens Riksorganisation (FR), Nätverket för barn och ungdomar i familjehemsvården (NBUFF), Institutet för Sociala Rättsfrågor, Familjerättssocionomernas Riksförening, Landstingsförbundet, Tema Barn vid Linköpings Universitet. Övriga remissyttranden: Cognitus AB, Föreningen Sveriges Socialchefer (FSS), Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, Birgit Ahlén, Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter (NKMR). Sammanfattning av promemorian Kommunernas ansvar i vissa barn- och ungdomsärenden (Ds 2001:47) Nuvarande regler och erfarenheter Utredningsuppdraget har inneburit att granska hur kommunerna löser ansvaret när en familj flyttar under en pågående utredning om barn och ungdomsvård eller när vårdnadshavaren har flyttat under en pågående placering och en omplacering blir aktuell. Sedan socialtjänstlagens tillkomst och alltjämt (2 kap. 1 § SoL) är det vistelsekommunen som har ansvaret för att den enskilde får den hjälp och det stöd han behöver. Med vistelsekommun menas då den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet inträder. Enligt 16 kap. 1 § SoL kan ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild person flyttas över till en annan socialnämnd, om denna samtycker till det. Den grundläggande regeln om vistelsekommunens ansvar har efterhand kompletterats med särskilda bestämmelser för olika situationer. Enligt 11 kap. 4 § SoL är socialnämnden skyldig att slutföra en utredning av om ett barn behöver skydd och stöd även om barnet byter vistelsekommun. Detsamma gäller om ärendet avser vård av missbrukare. 16 kap. 2 § första stycket SoL föreskriver att den kommun som har beslutat att någon skall vistas i ett familjehem, hem för vård eller boende eller en annan angiven boendeform eller bostad i en annan kommun också har ansvar för bistånd, stöd och andra sociala tjänster som den enskilde kan behöva. Vidare gäller enligt 16 kap. 2 § andra stycket SoL att den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en placeringskommun för bistånd, stöd och sociala tjänster under kriminalvård i anstalt, under vård på sjukhus eller som aktualiseras under avslutningen av sådan nämnd vård. Ytterligare kan nämnas att en person som önskar flytta till en annan kommun men till följd av ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan att inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får ansöka hos den kommunen om sådana insatser (2 kap. 2 § SoL). För att få en bild av erfarenheterna av hur nuvarande regler fungerar när det gäller ärenden om barn- och ungdomsvård har synpunkter inhämtats från socialdirektörerna i landets länsstyrelser. Samråd har skett med bl.a. Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Synpunkter har också inhämtats från enskilda företrädare för vissa länsstyrelser och kommuner. Det är en samstämmig uppfattning att bestämmelsen i 16 kap 1 § SoL om överflyttning av ett ärende inte fungerar. På ekonomiska grunder avslås framställningar om överflyttning regelmässigt. Utvecklingen har lett till att det därför numera sällan eller aldrig görs några försök att få ett ärende överflyttat. Det har vidare framkommit att det nuvarande regelsystemet med den grundläggande bestämmelsen om vistelsekommunens ansvar i många fall inte ger entydiga besked om vilken kommun som bör ha ansvaret och i vilken utsträckning. Bland annat i enkätsvaren ges en lång rad exempel på både konkreta fall i tillämpningen och typfall där det uppkommit eller uppkommer tvist i ansvarsfrågan mellan kommunerna eller där kommunerna inte vill ta sitt ansvar och den hjälpbehövande familjen eller den unge blir utan det stöd och den hjälp de har rätt till. När SoL kom till i början av 80-talet löste sig ansvarsfrågorna ganska väl. I dag är läget annorlunda. Kommuner liksom kommundelar med självständig social och ekonomisk förvaltning tvistar inte sällan om vem som skall ta ansvar för utredning och insatser i en familj som har sociala svårigheter. Särskilt länsstyrelserna i större och folkrikare län får ofta eller regelbundet frågor om vilken kommun eller kommundel som skall svara för åtgärder enligt SoL. Tvister om ansvarig huvudman förekommer även när det gäller gränsdragningen till hälso- och sjukvården och till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Överväganden och förslag De ekonomiska skälen för att inte utan tvingande skäl ta över exempelvis ett större barnavårdsärende är i och för sig begripliga. En enstaka familj med stora sociala svårigheter och många barn kan komma att kosta kommunen 10-tals miljoner för längre tids vård utanför det egna hemmet eller omfattande annat stöd, och detta kan få allvarliga konsekvenser för hela den sociala budgeten. Det är emellertid långtifrån alla ärenden som har en sådan stor ekonomisk betydelse för kommunen. Det vore här önskvärt att fokus i större utsträckning kunde flyttas från kommunens behov och till den enskildes behov av hjälp och stöd. De grundläggande principer som socialtjänsten vilar på i socialtjänstlagen med en tonvikt på kontinuitet och helhetssyn och på ett demokratiskt förhållningssätt där den enskildes egna önskemål skall respekteras så långt möjligt borde åter få vara vägledande i större utsträckning. Konsekvenserna av försenad eller utebliven hjälp kan också på sikt bli stora för socialtjänsten eller för en annan huvudman. Huvudregeln om vistelsekommunens ansvar bör finnas kvar. I avvaktan på att kommunerna återgår till en sådan mer generös hållning som man räknade med vid socialtjänstlagens tillkomst bör det vara möjligt att med några kompletterande regler göra det nuvarande ansvarssystemet både enklare och tydligare. Man kan därmed undvika många av de tvister som nu kostar mycket tid och pengar och även få till stånd en ansvarsfördelning som ter sig riktigare från sakliga synpunkter i det enskilda fallet. Den största vinsten skulle det innebära för de enskilda och familjer som nu riskerar att inte få den hjälp de behöver och har rätt till i tillräcklig tid och omfattning. En annan väg är att införa regler som gör det möjligt att flytta över ärenden från en kommun till en annan när detta inte gått att genomföra på frivillig väg. De förslag som läggs fram får i vissa fall betydelse också för andra ärenden inom socialtjänsten än ärenden om barn- och ungdomsvård. Tvister mellan självständiga kommundelar får som hittills lösas av kommunerna internt, men förslagen kan givetvis få indirekt betydelse även för dem. Däremot får tvistefrågor om ansvaret gentemot annan huvudman än socialtjänstens lösas i annan ordning. I utredningen föreslås att ett förslag om förenkling som ursprungligen lades fram av Socialtjänstkommittén nu genomförs. Det innebär att regeln om att det är vårdnadshavarens hemvistkommun som skall medge att ett hem får ta emot annans barn för stadigvarande vård och fostran begränsas till placeringar på enskilt initiativ. Det medför att vistelsekommunen som placerar ett barn i ett hem i en annan kommun än den där vårdnadshavaren bor beslutar om lämpligt hem och svarar för alla insatser i samband därmed. Beslutet skall dock föregås av information och samråd med den kommun där hemmet är beläget. En viktig grupp av fall där kommunerna inte sällan tvistar gäller medverkan i utredningar när familjerna flyttar. Här föreslås en uttrycklig regel om att inflyttningskommunen är skyldig att på begäran av utflyttningskommunen medverka i utredningen när det gäller förhållandena i den nya kommunen. Ofta gäller tvistefrågorna hur länge vistelsekommunens ansvar skall gälla i de fall ett barn är placerat i en annan kommun och vårdnadshavaren har flyttat från vistelsekommunen. Här föreslås en schablonregel för det fall kommunerna inte kommer överens om något annat. Den innebär att ansvaret för insatser för barnet flyttas till vårdnadshavaren nya hemvistkommun efter två år. Undantag från regeln föreslås när det föreligger särskilda skäl. Det kan vara barnet som genom släkt och anhöriga har starka band med placeringskommunen. Det vara modern som har skyddad identitet och är bosatt i annan kommun än den där hon är folkbokförd. Här bör kvinnans behov av att kunna bevara sin skyddade identitet gå före kommunens. Det föreslås också en särskild regel för det fall att ett barn på grund av sin skolgång är bosatt i en annan kommun än föräldrarnas hemvistkommun. Enligt förslaget skall föräldrarnas hemvistkommun ha ansvaret för barnets behov av stöd och hjälp. Vidare föreslås att ett ärende skall kunna flyttas över efter beslut av länsrätten. Detta är ett förslag som ursprungligen lades fram av Socialberedningen och som senare Socialtjänstkommittén anslöt sig till. Förutsättningen skall vara att den som berörs av ärendet har starkast anknytning till den andra kommunen och att det med hänsyn till den enskildes önskemål och varaktigheten av hjälpbehovet framstår som lämpligt. Bestämmelsen skall inte bara gälla ärenden om barn- och ungdomsvård utan föreslås bli tillämplig på alla ärenden i socialnämnden. Slutligen föreslås att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, dvs. lämpligen Socialstyrelsen, få meddela ytterligare föreskrifter om fördelningen av kommunernas ansvar i vissa fall. Socialstyrelsen bör också meddela allmänna råd i dessa frågor. Möjligheten att flytta över ärenden efter beslut av länsrätten väntas endast leda till en marginell målökning i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Förslagen i övrigt bör medföra minskade administrationskostnader för kommuner och länsstyrelser och på sikt till minskade kostnader för kommunernas socialtjänst i dess helhet. Författningsförslag i utredningen Kommunernas ansvar i vissa barn- och ungdomsärenden (Ds 2001:47) Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 §, 6 kap. 6 och 9 §§, 11 kap. 1 § samt 16 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 2 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. Barn och unga som har sitt egentliga hemvist hos sina föräldrar men som på grund av skolgång är bosatta på annat håll är socialnämndens ansvar i den kommun där föräldrarna har sitt hem vist. Är den unge över 18 år gäller dock detta endast så länge han eller hon genomgår grund- eller gymnasieutbildning eller motsvarande utbildning. I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen. I 3 § och 16 kap. 2 § finns särskilda föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun än den som den enskilde vistas i. 6 kap. 6 § Ett barn får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda barnet vård i ett visst hem. Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar sitt beslut. 9 § Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar sitt beslut. Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran på initiativ av enskild meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. 11 kap. 1 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Gäller utredningen en enskild eller en familj som tillfälligt eller stadigvarande har flyttat från kommunen, är socialnämnden i den nya kommunen skyldig att på begäran medverka i utredningen när det gäller förhållandena i kommunen. Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. 16 kap. 1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det. Om vårdnadshavaren till ett barn, som av socialnämnden I en kommun har placerats utanför det egna hemmet eller meddelats öppenvårdsinsatser, har bosatt sig i en annan kommun, skall om ärendet inte dessförinnan har flyttats över eller kommunerna kommer överens om annat eller det annars föreligger särskilda skäl, ärendet flyttas över till vårdnadshavarens nya kommun när vårdnadshavaren har vistats två år i den nya kommunen. Vad som har sagts nu gäller också vid placeringar utanför det egna hemmet av unga i åldern 18-20 år. Beslut fattas av den socialnämnd som har ansvar för ärendet efter information och samråd med nämnden i den andra kommunen. Ett ärende kan också flyttas över efter beslut av allmän förvaltningsdomstol, om den som berörs av ärendet har starkast anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till den enskildes önskemål och varaktigheten av hjälpbehovet framstår som lämpligt. Talan om överflyttning väckes av socialnämnden i den kommun där frågan om överflyttning har kommit upp. Uppgifter som behövs för att en socialnämnd skall kunna ta över ett ärende skall lämnas ut av den socialnämnd som har beslutat om överflyttning eller väckt talan om detta. 2 § Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i familjehem, hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som avses i 5 kap. 5 § andra stycket, 7 § tredje stycket och 7 kap. 1 § första stycket 2, har den kommun som beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd enligt 4 kap. 1 § samt det individuellt behovsprövade stöd och de individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt 3 kap. 6 § och 5 kap. 1 och 9 §§ som den enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas enligt 1 §. Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala tjänster 1. under kriminalvård i anstalt, 2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon annan än en kommun, 3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om fördelningen av kommunernas ansvar i vissa fall. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002. Remissinstanser till promemorian Kommunernas ansvar i vissa barn- och ungdomsärenden (Ds 2001:47) Remissinstanser som avgivit yttrande: Justitieombudsmannen (JO), Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Kalmar län, Länsrätten i Västerbottens län, Domstolsverket, Socialstyrelsen, Statens Institutionsstyrelse, Barnombudsmannen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Skolverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Stockholms kommun, Haninge kommun, Kalmar kommun, Helsingborgs kommun, Alingsås kommun, Borås kommun, Heby kommun, Bollnäs kommun, Skellefteå kommun, Svenska Kommunförbundet, Rädda barnen och SKTF. Remissinstanser som inte avgivit yttrande: Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, Tema Barn vid Linköpings universitet, BRIS, Landstingsförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Familjehemmens Riksförbund, Familjehemmens Centralorganisation, Riksförbundet för familjers rättigheter, Föreningen Socionomer inom Fosterbarnsvården, Föreningen Sveriges Socialchefer, Akademikerförbundet SSR, Sveriges Psykologförbund, Svenska Kommunalarbetareförbundet. Övriga remissyttranden: Cecilia Larsson. Remissinstanser till skrivelsen Begreppet vård i avskildhet vid vård i särskilda ungdomshem och LVM-hem Remissinstanser som avgivit yttrande: Riksdagens ombudsmän (JO) Kammarrätten i Sundsvall Länsrätten i Jönköpings län Länsrätten i Stockholms län Domstolsverket Kriminalvårdsstyrelsen Brottsförebyggande rådet Socialstyrelsen Svenska kommunförbundet Svenska landstingsförbundet Rädda Barnen Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs att 1, 2, 11, 13, 14, 15 b, 15 c, 17, 19, 21, 22, 24, 31, 36, 40, 42 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv. Insatser inom socialtjänsten för barn och unga skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke. Vissa åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24 §§. Vid beslut enligt denna lag skall vad som är bäst för den unge vara avgörande. Den unges inställning skall så långt möjligt klarläggas. Hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. 2 § Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. 11 § Socialnämnden bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. Socialnämnden bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han eller hon skall vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. Om nämndens beslut enligt första eller andra stycket inte kan avvaktas, får ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta i frågan. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden. Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans eller hennes personliga förhållanden. Nämnden har under vårdtiden samma ansvar som vårdnadshavaren för att den unges grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken tillgodoses. 13 § Socialnämnden skall noga följa vården av den som får vård med stöd av denna lag. Har den unge beretts vård med stöd av 2 §, skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs. Har den unge beretts vård med stöd av 3 §, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning. När den unge har varit placerad i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, skall socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. 14 § Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag, får socialnämnden 1. besluta hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas, eller Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag, får socialnämnden 1. besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller avtal skall utövas, eller 2. besluta att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldrar eller vårdnadshavare. Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut som avses i andra stycket fortfarande behövs. 15 b §2 Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Den intagne får vårdas vid en sådan enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första stycket fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Om det behövs särskilt med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet, får en intagen på en sådan enhet hindras från att träffa andra intagna. Den intagne får dock inte hållas inlåst ensam. Den intagne får vårdas vid en sådan enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första stycket fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. Beslut om att den intagne skall hindras från att träffa andra intagna skall omprövas löpande och med högst sju dagars mellanrum. 15 c §3 Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas i avskildhet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Är den intagne under 15 år skall läkare skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som vidtas enligt första stycket. Om läkaren begär det skall åtgärden genast avbrytas. 17 § Om det anses påkallat, får den som omfattas av bestämmelserna i 15 § kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom. Om det anses påkallat, får en intagen som omfattas av bestämmelserna i 15 § kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när den intagne kommer till hemmet, för kontroll av att den intagne inte bär på sig något som han eller hon inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom eller henne. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. 19 § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § får underkastas övervakning av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna och ta del av försändelser som kommer till eller sänds från den unge. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som den unge inte får inneha enligt 16 §, skall egendomen omhändertas. Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning. Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans eller hennes offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning. 21 § När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra. Nämnden skall noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom. När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra. Nämnden skall noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne. Vård som har beslutats med stöd av 2 § skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Vård som har beslutats med stöd av 3 § skall upphöra senast när den unge fyller 21 år. 22 § Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av honom själv, om han har fyllt 15 år, och av hans vårdnadshavare, får socialnämnden besluta 1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller 2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av den unge själv, om han eller hon har fyllt 15 år, och av hans eller hennes vårdnadshavare, får socialnämnden besluta 1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller 2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett sådant beslut meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas. Bestämmelserna i 13 § första och tredje styckena samt 21 § första och tredje styckena gäller i tillämpliga delar också i fråga om beslut enligt första stycket. Prövning enligt 13 § tredje stycket av frågan om sådant beslut skall upphöra att gälla skall ske första gången inom sex månader från dagen för nämndens beslut. 24 §4 Länsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från hemmet (flyttningsförbud). Länsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet (flyttningsförbud). 31 § Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud, får socialnämnden besluta hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud får socialnämnden besluta hur den unges umgänge skall utövas med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller avtal. 36 §5 Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Om den unge har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Den som är förordnad som offentligt biträde enligt 39 § för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, är utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras. Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att han eller hon inte tar skada av att höras. 40 § Beslut om omedelbart omhändertagande, om förebyggande insatser eller om tillfälligt flyttningsförbud gäller omedelbart. Andra beslut av socialnämnden enligt denna lag gäller omedelbart om nämnden inte förordnar något annat. Rätten får förordna att andra beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart. Andra beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om socialnämnden eller rätten inte bestämmer något annat. 42 §6 Beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn får överklagas hos länsrätten, om beslutet innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 15 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök eller avser förstörande eller försäljning av egendom enligt 20 §. Beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn får överklagas hos länsrätten, om beslutet 1. innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 15 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök, 2. gäller fråga om att den intagne skall hindras från att träffa andra intagna enligt 15 b §, eller 3. avser förstörande eller försäljning av egendom enligt 20 §. 43 § Polismyndigheten skall lämna biträde för att på begäran av 1. socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en läkare, som avses i 32 §, tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarundersökningen, 2. socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag, och 3. den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn efterforska och återhämta den som vårdas där på någon grund som anges i 3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon annan förflyttning av honom. 3. den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn efterforska och återhämta den som vårdas där på någon grund som anges i 3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon annan förflyttning av honom eller henne. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) dels att 6 kap. 6, 8 och 9 §§, 11 kap. 4 §, 14 kap. 1 §, 16 kap. 1 och 4 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 1 a § Socialnämnden skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Bestämmelser om vilka uppgifter som kan lämnas finns i 15 kap. denna lag och i sekretesslagen (1980:100). Nämnden skall aktivt verka för att samverkan kommer till stånd. 6 kap. 6 § Ett barn får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda barnet vård i ett visst familjehem. Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. Ett barn får inte utan socialnämndens medgivande eller beslut om vård tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne. Socialnämnden får inte lämna medgivande eller fatta beslut om vård utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar sitt beslut. 8 § Vårdas ett barn med stöd av denna lag i ett annat hem än det egna, skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. När den unge har varit placerad i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, skall socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. 9 § Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar sitt beslut. Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 6 § fullgör skyldigheterna enligt 7 §. 11 kap. 4 § Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta beslut i ärendet även om barnet byter vistelsekommun. Detsamma gäller om en utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av missbrukare. Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta över utredningen av ärendet. Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta beslut i ärendet även om barnet byter vistelsekommun. Detsamma gäller om en utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av missbrukare. Den nya vistelsekommunen är skyldig att på begäran bistå med den utredning som socialnämnden kan behöva för att fatta beslut i ärendet. Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta över utredningen av ärendet eller om ärendet annars flyttas över. 14 kap. 1§1 Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller misshandlas i hemmet. Myndigheter vars verksamhet berör barn och unga samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd. Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 7 § lagen (1993:335) om Barnombudsman. 16 kap. 1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det. Överenskommelse om överflyttning skall träffas, om den som berörs av ärendet har starkast anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till den enskildes önskemål, hjälpbehovets varaktighet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. Om överenskommelse inte kan uppnås får den kommun där frågan om överflyttning uppkommit hänskjuta frågan till länsstyrelsen i det län där den andra kommunen ligger. Uppgifter som behövs för att en socialnämnd skall kunna ta över ett ärende skall lämnas ut av den socialnämnd från vilken överlämnandet sker. 4 §2 Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 7 kap. 1 §, omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § eller föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 7 kap. 1 §, omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 §, föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 § samt överflyttning av ärende enligt 16 kap. 1 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs att 3 kap. 12 §, 5 kap. 5 § och 29 kap. 2 § brottsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 12 §1 Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Angivelse från målsäganden krävs dock inte om brottet riktar sig mot ett barn som är närstående till gärningsmannen. 5 kap. 5 §2 Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, får dock åklagare åtala för Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om brottet riktar sig mot ett barn som är närstående till gärningsmannen får åklagare dock åtala för brottet om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, får åklagare även i annat fall åtala för 1. förtal och grovt förtal, 2. förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning, 3. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, eller 4. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes homosexuella läggning. Har förtal riktats mot avliden, får åtal väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare. Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom att förgripa sig på en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på en främmande makts representant i Sverige har kränkt den främmande makten, får brottet åtalas av åklagare utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket. Åtal får dock inte ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat därtill. 29 kap. 2 §3 Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas 1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått, 2. om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet, 3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig, 4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende, 5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning, 6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll, eller 6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll, 7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. 7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, eller 8. om brottet varit ägnat att riskera tryggheten hos ett barn i dess förhållande till en förälder eller annan vuxen som står barnet särskilt nära. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Beträffande 3 kap. 12 § och 5 kap. 5 § gäller äldre bestämmelser i fråga om brott som begåtts före ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 §2 Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages, 2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt, 3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, 4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en annan tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av 1. mål av enkel beskaffenhet, 2. mål enligt lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar, visa upp handling eller lämna kontrolluppgift enligt skatteförfattningarna, 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om tillfälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (1989:529), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt samt mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om tillfälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 5 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (1989:529), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt samt mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål rörande preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna, 5. mål enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, 6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. I den mån ett förverkligande av vårdens syfte kräver insatser av andra samhälleliga organ, skall erforderlig samverkan ske med företrädare för sådant organ. Vid planläggningen av den intagnes behandling skall samråd äga rum med denne. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör samråd ske även med hans närstående. Den intagne skall beredas tillfälle yttra sig om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, om ej synnerliga skäl talar däremot. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade personer skall införas en ny paragraf, 27 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 27 § Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)1 dels att 2 b § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 f § av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 b §2 Patienten skall ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Om informationen inte kan lämnas till patienten skall den i stället lämnas till en närstående till patienten. Informationen får dock inte lämnas till patienten eller någon närstående om det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 2 kap. 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). 2 f § Hälso- och sjukvården skall på socialnämndens initiativ, i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Bestämmelser om vilka uppgifter som kan lämnas finns i sekretesslagen (1980:100) och i 2 kap. 8-11 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) Härigenom föreskrivs att 3 § polislagen (1984:387) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna. Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) Härigenom föreskrivs att 3 § tandvårdslagen (1985:125) skall ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Tandvården skall bedrivas så att den uppfyller kravet på en god tandvård. Detta innebär att den skall 1. vara av god kvalitet och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder, 2. tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, 3. vara lätt tillgänglig, 4. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, 5. främja goda kontakter mellan patienten och tandvårdspersonalen. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten skall upplysas om sitt tandhälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)1 dels att 1 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det i 1 kap. skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 §2 För barn och ungdomar anordnar det allmänna utbildning i form av förskoleklass, grundskola och gymnasieskola samt vissa motsvarande skolformer, nämligen särskola, specialskola och sameskola. Förskoleklassen, grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan bildar det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna för dem som till följd av sjukdom eller av annat skäl inte kan delta i skolarbetet inom det offentliga skolväsendet. Det allmänna anordnar också pedagogisk verksamhet i form av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. För dessa verksamheter gäller i denna lag endast bestämmelserna i 2 a kap. och 15 kap. 5 §. Det allmänna anordnar också pedagogisk verksamhet i form av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. För dessa verksamheter gäller i denna lag endast bestämmelserna i 1 kap. 2 a §, 2 a kap och 15 kap. 5 §. 2 a § Förskoleverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen skall på socialnämndens initiativ i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Bestämmelser om vilka uppgifter som kan lämnas finns i sekretesslagen (1980:100). Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall Härigenom föreskrivs att 34 och 44 §§ lagen (1988:870) om missbrukare i vissa fall skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 §1 Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i andra stycket fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Om det behövs särskilt med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en intagen på en sådan enhet hindras från att träffa andra intagna. Den intagne får dock inte hållas inlåst ensam. Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i andra stycket fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. Beslut om att den intagne skall hindras från att träffa andra intagna skall omprövas löpande och med högst sju dagars mellanrum. Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas i avskildhet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. 44 §2 Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 33 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök eller avser avslag på begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36 §. Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde hos länsrätten, om beslutet 1. gäller överflyttning eller avslag på begäran om utskrivning enligt 25 §, 2. innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 33 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök, 3. gäller fråga om att den intagne skall hindras från att träffa andra intagna enligt 34 § andra eller tredje stycket, eller 4. gäller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36 §. Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får inte överklagas. Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte överklagas. Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning skall införas en ny paragraf, 14 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 a § Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område dels att 2 kap. 2 § skall ha följande lydelse, dels att det i 2 kap. skall införas en ny paragraf, 1 a § av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 1 a § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Bestämmelser om vilka uppgifter som kan lämnas finns i 2 kap. 8-11 §§ denna lag och i sekretesslagen (1980:100). 2 §1 Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient skall se till att patienten ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Om informationen inte kan lämnas till patienten skall den i stället lämnas till en närstående till patienten. Informationen får dock inte lämnas till patienten eller någon närstående om det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 § första stycket i detta kapitel. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård Härigenom föreskrivs att 14 och 17 §§ lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 § Verkställigheten skall inledas på en låsbar enhet. Så snart förhållandena medger det, skall den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former. Frågan om den dömde kan ges möjlighet till vistelse under öppnare former skall prövas fortlöpande, dock minst en gång varannan månad. Om det behövs särskilt med hänsyn till den dömdes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en dömd som vårdas på en låsbar enhet hindras från att träffa andra intagna. Den intagne får dock inte hållas inlåst ensam. Beslut om att den dömde skall hindras från att träffa andra intagna skall omprövas löpande och med högst sju dagars mellanrum. 17 § Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han inte kan hållas till ordningen, får han hållas avskild från de övriga vid hemmet under förutsättning att han står under fortlöpande uppsikt av personalen. Han får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han inte kan hållas till ordningen, får han hållas i avskildhet under förutsättning att han står under fortlöpande uppsikt av personalen. Han får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2003-01-28 Närvarande: justitierådet Nina Pripp, regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson, f.d. kammarrättspresidenten Jan Francke. Enligt en lagrådsremiss den 19 december 2002 (Socialdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 2. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453), 3. lag om ändring i brottsbalken, 4. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 5. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 6. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., 7. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 8. lag om ändring i polislagen (1984:387), 9. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125), 10. lag om ändring i skollagen (1985:1100), 11. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 12. lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, 13. lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, 14. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Magnus Mathiasson med biträde av ämnesrådet Carin Jahn. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Allmänt Lagrådsremissen innehåller en rad förslag om lagändringar som alla har till syfte att förebygga att barn hamnar i utsatta situationer eller, om så skett, anvisar åtgärder till barnets skydd och stöd. Förslagen är av olika karaktär. Vissa är mera övergripande, som exempelvis ökad samverkan mellan myndigheter och utvidgad anmälningsskyldighet i fråga om barn som behöver skydd. Andra lagförslag syftar till att genom punktvisa ändringar i befintlig skydds- och vårdlagstiftning stärka barnets ställning. Exempel på detta är flera av förslagen om ändringar i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och om ändringar i socialtjänstlagen (2001:453), SoL, som syftar till att klargöra vissa frågor om socialnämndernas ansvar för handläggningen av ärenden om barn. Lagrådsremissen tar sin utgångspunkt i att barn behöver ett stärkt skydd mot att, som det uttrycks, "fara illa eller riskera fara illa" i vissa situationer. Vad som avses illustreras med exempel i avsnitt 5.1. Även om det framgår att redovisningen inte är uttömmande vill Lagrådet redan på detta stadium varna för risken att exemplen uppfattas som heltäckande. Sexuella övergrepp mot barn kan man exempelvis väl tänka sig begås av annan än en vuxen person och annan än vårdnadshavare kan genom nedlåtande eller annan förnedrande behandling kränka barnet. Det är inte minst mot bakgrund av det ansvar som följer med anmälningsskyldigheten viktigt att man är öppen för att det kan vara fråga om skiftande situationer. Lagrådet finner att de föreslagna lagändringarna ligger i linje med de ändamål som förslagen är avsedda att tillgodose och att den lämnade bakgrundsbeskrivningen på ett adekvat sätt belyser det behov av åtgärder som föreslås i remissen. Lagrådet har emellertid vissa synpunkter på enskildheter i förslagen, vilka behandlas i det följande under resp. förslag till lagändring. Under rubrikerna samverkan resp. anmälningsskyldighet behandlas särskilt sekretessfrågorna, vilka Lagrådet anser inte blivit tillräckligt djupgående belysta. Lagrådet kommenterar redan inledningsvis dessa frågor. Samverkan I remissen framhålls särskilt vikten av samverkan mellan myndigheter m.fl. i frågor som rör barn som far illa. Samverkan torde avse samarbete såväl i ett vidare perspektiv (t.ex. förebyggande och uppsökande verksamhet) som på individnivå. Hur samverkan skall gå till är inte närmare beskrivet men av den föreslagna 5 kap. 1 a § SoL framgår att socialnämnden skall aktivt verka för att samverkan kommer till stånd. På socialnämndens ansvar ligger därför att finna lämpliga former för samarbete. Som framgår av remissen är samverkansfrågorna inte nya. De har tidigare dock avsett i huvudsak samverkan i individärenden. Att den nya bestämmelsen täcker samverkan även i övergripande frågor ligger i linje med lagstiftningsåtgärdernas syften. Detta gäller också ambitionen att genom uttryckliga lagbestämmelser slå fast skyldigheten att samverka. Lagrådet vill peka på vikten av sekretessfrågorna i detta sammanhang. I denna del förutsätter remissen att bestämmelserna om samverkan inte skall vara sekretessbrytande. Såvitt framgår gäller detta såväl i övergripande ärenden som i ärenden på individnivå. Det ankommer inte på Lagrådet att sätta gränserna för sekretessens räckvidd men man hade gärna sett en utförlig diskussion i frågan i remissen. De lagändringar som föreslås motiveras av att behovet av samarbete mellan myndigheter som har med barn att göra är av yttersta vikt. Det måste därför vara angeläget att detta samarbete inte hindras av sådana sekretesshänsyn som dikteras av intressen som kanske borde vika mot bakgrund av det angelägna syftet. Mot denna bakgrund hade det varit en fördel om remissen hade innehållit en mera allsidig belysning av sekretessfrågorna och inte minst en motivering till att samverkansbestämmelserna inte skall vara sekretessbrytande. Vid föredragningen har upplysts att anledningen till att man inte närmare gått in på sekretessfrågorna är att de är föremål för utredning och att sekretessen på det område som här behandlas uttryckligen omfattas av de direktiv (Dir. 1998:32) som gäller för denna utredning. Lagrådet har förståelse för ställningstagandet i denna del men anser att övervägandena borde ha framgått av remissen, som därutöver gärna kunde ha innehållit en utförligare belysning av de motstående intressen som föreligger. Anmälningsskyldighet Behovet av information om barn som misstänks fara illa täcks delvis av den anmälningsskyldighet till socialtjänsten som åligger vissa myndigheter som arbetar med eller kommer i kontakt med barn. I syfte att utvidga kretsen av anmälningsskyldiga föreslås ändringar i 14 kap. 1 § SoL. För att vidare uppmärksamma särskilt vissa yrkesgrupper på anmälningsskyldigheten föreslås att hänvisningar till 14 kap. 1 § införs i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och andra lagar som styr verksamheter med barnkontakt. Anmälningsskyldigheten bryter eventuell sekretess för de uppgifter som omfattas av anmälan [14 kap. 1 § andra meningen sekretesslagen (1980:100)]. Frågan hur man löser de sekretessproblem som kan uppkomma som en följd av en anmälan är dock inte självklar. Det vore olyckligt om den vidare dialogen med den anmälande parten, vilken också kan komma att innehålla uppgifter med anknytning till anmälan, skulle komma att hindras av sekretess. De synpunkter på sekretessfrågorna som Lagrådet lämnat under närmast föregående avsnitt gäller också i denna del. Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 1 § I remissen föreslås att uttrycket barn och ungdom byts ut mot barn och unga. Lagrådet förordar att den nuvarande lydelsen lämnas oförändrad. Enligt den föreslagna lagtexten i 1 § sjätte stycket skall den unges inställning så långt möjligt klarläggas och skall hänsyn tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. Bestämmelsen anges vara en direkt anpassning till artikel 12 i Förenta Nationernas barnkonvention och dess ordalydelse överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 5 § andra stycket SoL (jfr även 6 kap. 2 b § föräldrabalken). Enligt författningskommentaren innebär detta att den unge har rätt att bli hörd och att få sin vilja beaktad i alla beslutssituationer vid ingripanden från socialtjänsten. Vad som sägs i författningskommentaren är, enligt Lagrådets uppfattning, betydligt mer kategoriskt än vad som kommer till uttryck i lagtexten. De åtaganden som följer av artikel 12 i barnkonventionen synes vara tillgodosedda genom den föreslagna lagtexten. 14 § Bestämmelsen i 14 § andra stycket 1 bör omfatta även sådana fall då umgänget är reglerat genom interimistiskt beslut av domstol. Lagrådet föreslår följande lydelse: "1. besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare och med förälder som har umgänge reglerat genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal skall utövas, eller ". Motsvarande ändring föreslås i 31 §. 15 b § För att ge tydligare uttryck åt den återhållsamhet som bör prägla tillämpningen av tvångsåtgärder föreslår Lagrådet följande lydelse av 15 b § första stycket andra meningen: "Om det krävs med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet, får en intagen på en sådan enhet hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet)." Beträffande 15 b § andra stycket andra meningen ifrågasätter Lagrådet om den frist för omprövning som angetts i lagtexten överensstämmer med beskrivningen i författningskommentaren. Enligt Lagrådets mening är det att föredra att bestämmelsen om omprövning utformas efter mönster av 13 § tredje stycket. Till följd härav och med beaktande av förslaget rörande första stycket föreslås följande lydelse: "En fråga om vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning." Motsvarande ändringar föreslås i 34 § andra och tredje styckena lagen (1988 :870) om vård om missbrukare i vissa fall (LVM) och i 14 § tredje stycket lagen (1998 :603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU). 31 § I 31 § föreslås motsvarande ändring som i 14 § andra stycket 1. 40 § Beslut om omedelbart omhändertagande, om förebyggande insatser eller om tillfälligt flyttningsförbud gäller omedelbart. Andra beslut av rätten gäller i enlighet med huvudregeln när de vunnit laga kraft. Rätten kan dock förordna att ett sådant beslut skall gälla omedelbart. En motsvarande ordning gäller i fråga om rättens beslut enligt LVM (43 §). Mot denna bakgrund och särskilt med beaktande av de möjligheter rätten har att förordna att ett beslut skall gälla omedelbart är skälen för den föreslagna ändringen, enligt Lagrådets mening, inte övertygande. Förslaget avstyrks. 42 § Enligt förslaget har den intagne rätt att få ett beslut om vård i enskildhet men inte ett beslut om avskildhet prövat av domstol. Enligt remissen kan ett beslut om avskildhet överprövas endast genom granskning av Statens institutionsstyrelse inom ramen för den myndighetens tillsynsfunktion. Beslut om avskildhet är en frihetsinskränkande åtgärd. De skäl som anförs i remissen för att inte ge möjlighet till en prövning i domstol är, enligt Lagrådets mening, inte övertygande. Det är visserligen riktigt att avskildheten, som inte får pågå längre än 24 timmar i följd, regelmässigt har upphört när prövning i domstol kan ske. Detta förhållande utesluter dock inte att den intagne kan ha ett berättigat intresse av att få ett beslut om avskildhet prövat av domstol efter det att åtgärden upphört (jfr RÅ 81 2:44 och RÅ 1986 ref. 150). Lagrådet föreslår därför att 42 § kompletteras med en bestämmelse som ger den intagne rätt att få ett beslut om avskildhet prövat av domstol. En motsvarande ändring föreslås i 44 § första stycket 3 LVM. Dessa ändringar bör föranleda följdändringar i 18 § tredje stycket 3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Som en följd av vad ovan anförts och den föreslagna ändringen i 15 b § föreslår Lagrådet att 42 § 2 ges följande lydelse: "2. gäller vård i enskildhet enligt 15 b § eller avskildhet enligt 15 c §, eller". Det finns, särskilt med hänsyn till karaktären av de beslut som avses i 42 §, starka skäl för krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Lagrådet föreslår därför att till 42 § fogas ett andra stycke med följande lydelse: "Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten." Motsvarande ändringar föreslås i 44 § LVM. Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 5 kap. 1 a § Den samverkan som genom förslaget åläggs socialnämnden och andra samhällsorgan som berörs av hithörande frågor avses i sig inte innefatta en sådan skyldighet att lämna uppgifter som enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen bryter sekretess. En erinran om att sekretess kan begränsa möjligheterna att utbyta information mellan myndigheter och andra som samverkar tas enligt förslaget in i paragrafen. Lagrådet ifrågasätter behovet och värdet av en sådan hänvisning och förordar att den utgår. Skulle det likväl anses påkallat med en sådan bestämmelse bör den utformas efter mönster av 8 § lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Motsvarande synpunkter på hänvisningar till sekretessbestämmelser anförs i fråga om 2 f § hälso- och sjukvårdslagen, 1 kap. 2 a § första stycket skollagen (1985:1100) samt 2 kap. 1 a § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. 14 kap. 1 § Kriteriet för när anmälan till socialnämnden bör respektive skall göras är att en person eller en myndighet får kännedom om något som kan innebära att nämnden behöver ingripa till ett barns skydd. I remissen har inte frågan om förutsättningar för anmälningsskyldighet närmare utvecklats. Lagrådet utgår från att det nämnda kriteriet korresponderar med uttrycket "barn som far illa eller riskerar att fara illa". 16 kap. 1 § Lagrådet förordar en redaktionell överarbetning av 16 kap. 1 § och föreslår att paragrafens inledande tre stycken sammanförs till två stycken med följande lydelse: "Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd. Överflyttning skall ske, om den som berörs av ärendet har starkast anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till den enskildes önskemål, hjälpbehovets varaktighet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. Om de berörda kommunerna inte kan komma överens om överflyttning, får den kommun där frågan om överflyttning kommit upp ansöka om överflyttning av ärendet hos den länsstyrelse där den andra kommunen ligger." Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 3 kap. 12 § och 5 kap. 5 § Enligt förslaget är en förutsättning för att angivelse från målsäganden inte skall krävas att de i paragraferna angivna brotten riktar sig mot ett barn. Av kommentaren framgår att med barn avses personer under 18 år. Åldersgränsen har hämtats från 20 kap. 14 § rättegångsbalken, där gränsen framgår av att det är vårdnadshavaren som får ange ett brott till åtal eller väcka åtal om brottet rör en omyndig person som är målsägande. Det i lagtexterna använda uttrycket "barn" kan dock tolkas så att endast mycket unga personer avses. Bestämmelserna skulle vinna i klarhet om åldersgränsen framgick av lagtexten (jfr 16 kap. 10 a § brottsbalken). Lagrådet noterar i detta sammanhang att remissprotokollet inte berör frågan om och hur den unges egen inställning till åtalsfrågan skall beaktas. Spörsmålet förtjänar uppmärksamhet. Åklagares rätt att åtala föreslås i båda paragraferna begränsad till fall då brottet riktar sig mot ett "barn som är närstående till gärningsmannen". I kommentaren till 3 kap. 12 § ges olika exempel på vilka som begreppet omfattar. Avslutningsvis sägs att avsikten är att den särskilda åtalsbestämmelsen skall kunna användas i situationer där det finns en risk för att vårdnadshavaren själv är gärningsman, befinner sig i en lojalitetsställning mot gärningsmannen eller liknande. Uttalandet synes gå utöver vad lagtexten ger uttryck för, men får anses bättre svara mot den övergripande syn på barns behov av skydd i utsatta situationer som präglar remissen. Mot denna bakgrund och då närståendebegreppet kan vara oklart till sin innebörd förordar Lagrådet att detta särskilda rekvisit får utgå. Enligt 5 kap. 5 § första stycket i gällande lydelse krävs det för att åklagare efter angivelse skall få åtala brott som avses i 1-3 §§ samma kapitel att åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt och, såvitt gäller åtal för förolämpning, att någon av förutsättningarna enligt första stycket 2-4 är uppfyllda. När åtalsrätten nu föreslås utvidgad till fall då brottet riktat sig mot ett barn har kravet på särskilda skäl utgått. Motiveringen att det inte finns anledning att göra någon skillnad mellan brotten vållande till kroppsskada eller sjukdom å ena sidan, dvs. fall som avses i 3 kap. 12 §, jämfört med ärekränkningsbrotten i 5 kap. 1-3 §§ å den andra synes inte övertygande. Till detta kommer att effekten av den åtskillnad som förslaget innebär kan bli särskilt påtaglig, t.ex. om gärningsmannen samtidigt begått brott mot två ungdomar och en av dem nyss fyllt 18 år medan den andra inom kort skulle uppnå samma ålder. Lagrådet förordar därför att kravet på "särskilda skäl" får gälla även i de fall åklagare ges åtalsrätt. Någon motivering till att kraven enligt 5 § första stycket 2-4 inte skulle gälla när åklagare ges åtalsrätt såvitt gäller underåriga har inte lämnats i remissen. Lagrådet förordar att dessa krav får gälla även i dessa fall. Sammanfattningsvis föreslår Lagrådet att paragraferna får följande lydelse: 3 kap. 12 § "Vållande till kroppsskada - - - påkallat ur allmän synpunkt. Angivelse från målsäganden krävs dock inte om brottet riktar sig mot någon som inte har fyllt arton år." 5 kap. 5 § "Brott som avses - - - annan än målsägande. Om brottet riktar sig mot någon som är under arton år eller om i annat fall målsäganden anger brottet till åtal, får åklagaren väcka åtal om detta av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt och åtalet avser 1. förtal och grovt - - - hennes homosexuella läggning. Har förtal riktats - - - synpunkt, av åklagare. Innebär brott som - - - har bemyndigat därtill." 29 kap. 2 § I 29 kap. 1 § anges de allmänna grunder enligt vilka straffmätning skall ske. Av huvudregeln i första stycket framgår att straff skall mätas ut efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Enligt andra stycket skall vid bedömningen särskilt beaktas bl.a. den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit. Den inledande paragrafen följs i 2 § upp med en exemplifierande och i stor utsträckning allmänt hållen uppräkning under skilda punkter av sådana försvårande omständigheter som ökar straffvärdet. Hit hör om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet (punkt 2), utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig (punkt 3) eller grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende (punkt 4). Exemplen är utformade så att de regelmässigt bör ges ett tydligt genomslag i straffmätningen (jfr prop. 2001/02:59 s. 58). I lagrådsremissen föreslås att ytterligare en punkt tillförs 2 §. Enligt denna punkt skall såsom försvårande omständighet särskilt beaktas om brottet varit ägnat att riskera tryggheten hos ett barn i dess förhållande till en förälder eller annan vuxen som står barnet särskilt nära. Avsikten är att regeln skall gälla inte endast i situationer då brottet riktar sig mot barnet utan också då det riktas mot annan. Vad som redovisas i lagrådsremissen och betänkandet SOU 2001:72 Barnmisshandel visar på det angelägna i att barn i utsatta situationer blir uppmärksammade och får det skydd som behövs. Som framgår av remissprotokollet och det där redovisade rättsfallet NJA 2000 s. 612 kan det inte råda någon tvekan om att de nyssnämnda, redan nu gällande bestämmelserna i 1 och 2 §§ kan vara tillämpliga när en förälder eller annan som anförtrotts vården om ett barn utövar våld mot barnet och därigenom inte bara skadar eller kränker barnet utan också riskerar barnets tillit till den vårdansvarige och behov i vidare mening av en trygg hemmiljö. Bestämmelserna får också anses ge utrymme för straffskärpning när ett barn exempelvis i hemmet ser och hör hur den ena föräldern utövar våld mot den andra, dvs. inte bara i fall då barnet som brottsoffer berövas sin trygghet i förhållande till förövaren utan också när barnet som tredje man bevittnar att en närstående blir slagen (jfr Berg m.fl., Kommentar till brottsbalken, 29 kap. 2 § 2, 3 och 4 s. 29:24 och 25). Bestämmelsernas tillämpningsområde är inte begränsat till fall då våld har utövats. Även annan brottslighet kan föranleda straffskärpning. Mot bakgrund av vad som nu sagts vill Lagrådet därför ifrågasätta om den föreslagna nya punkten i sak kommer att medföra någon skillnad, i vart fall såvitt avser brott riktade mot barn. Det finns även en fara för att den nya bestämmelsen kan väcka tvivel om räckvidden av gällande bestämmelser då andra i behov av särskilt skydd, t.ex. åldringar, blir utsatta för brott som rycker undan grundvalen för deras trygghet. Till vad som nu sagts kommer att lagförslaget är allmänt hållet och inte begränsar sig till den typ av brottslighet (våld och andra kränkningar av person som står barnet nära) som i motiven framhålls som skäl för regleringen. Att brottet skall ha "varit ägnat" att riskera barnets trygghet ger ytterligare osäkerhet om i vilka fall som en straffskärpning kan komma i fråga (jfr om detta uttryck Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 177). Det gäller inte bara brottets objektiva sida utan också de problem som är förknippade med frågan om gärningsmannens uppsåt. Även avgränsningen till den "som står barnet särskilt nära" försvårar förutsebarheten i fråga om bestämmelsens räckvidd. Lagrådet vill även peka på att förslaget innebär att kapitlet tillförs en kasuistisk reglering som det inte ansetts vara avsett för. Mot bakgrund av vad som nu anförts avstyrker Lagrådet förslaget i den utformning det fått i remissen. Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:249) om allmänna förvaltningsdomstolar Som en följd av de ändringar som föreslagits i LVU, LVM och LSU om rätt att överklaga beslut om avskildhet föreslår Lagrådet att uppräkningen i 18 § fjärde stycket 3 av mål i vilka länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam kompletteras enligt följande: "... vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om tillfälligt... missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet och mål om avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om ... sluten ungdomsvård, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfälligt..." Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) Enligt Lagrådets mening bör det föreslagna tredje stycket i 2 b § i stället föras in som ett nytt andra stycke i den föreslagna 2 f § (jfr 3 § polislagen och 2 a § skollagen). I fråga om bestämmelsen rörande sekretess i 2 f § första stycket andra meningen hänvisar Lagrådet till vad som anförts vid 5 kap. 1 a § SoL. Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100) I fråga om bestämmelsen rörande sekretess i 1 kap. 2 a § första stycket andra meningen hänvisar Lagrådet till vad som anförts vid 5 kap. 1 a § SoL. Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall I 34 § andra och tredje styckena föreslås motsvarande ändringar som i 15 b § första och andra styckena LVU. Av skäl som anförts vid 42 § LVU föreslås att 44 § första stycket 3 ändras på motsvarande sätt som 42 § första stycket 2 LVU samt att till paragrafen fogas en bestämmelse om att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område I fråga om bestämmelsen rörande sekretess i 2 kap. 1 a § andra meningen hänvisar Lagrådet till vad som anförts vid 5 kap. 1 a § SoL. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 14 § I tredje stycket föreslår Lagrådet motsvarande ändringar som i 15 b § första och andra styckena LVU. 17 § Texterna i lagförslagen i övrigt är könsneutrala. Även texten i denna paragraf bör ges en sådan utformning. Lagrådet föreslår följande: "Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den dömde hållas i avskildhet under förutsättning att han eller hon står under fortlöpande uppsikt av personalen. Den dömde får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd." Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Socialdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 2003 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Winberg, Ulvskog, Sahlin, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Lövdén, Ringholm, Bodström, H. Karlsson, Lund, Andnor, Nuder, Johansson, Hallengren, Björklund Föredragande: statsrådet Johansson Regeringen beslutar proposition 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer 1 Senaste lydelse 2001:466. 2 Senaste lydelse 2001:466. 3 Senaste lydelse 2001:466. 4 Senaste lydelse 2001:466. 5 Senaste lydelse 1996:1648. 6 Senaste lydelse 2001:466. 1 Senaste lydelse 2002:378. 2 Senaste lydelse 2002:437. 1 Senaste lydelse 1991:679. 2 Senaste lydelse 1998:393. 3 Senaste lydelse 2002:332. 1 Lagen omtryckt 1981:1323. 2 Senaste lydelse 2000:355. 1 Lagen omtryckt 1990:1011. 1 Lagen omtryckt 1992:567. 1 Lagen omtryckt 1997:1212. 2 Senaste lydelse 2001:799. 1 Senaste lydelse 2001:464. 2 Senaste lydelse 2001:464. 1 Senaste lydelse 1998:1661. 1 Lagen träder i kraft 020101 då socialtjänstlagen (1980:620) upphör att gälla. 2 Senaste lydelse enligt äldre socialtjänstlag (71 §) 1997:313. 3 Lagen omtryckt 1992:567. 4 Senaste lydelse 1997:142. 5 Införd genom 1998:1660. 6 Senaste lydelse 1998:1661. 7 Lagen omtryckt 1997:1212. 8 Senaste lydelse 1997:1212. 9 Senaste lydelse och ny beteckning (tidigare 11 §) 1991:679. 10 Senaste lydelse 1998:393. 11 Senaste lydelse 1994:306. 12 Lagen omtryckt 1990:1011. 13 Lagen omtryckt 1992:1474. 14 Senaste lydelse 1999:301. 1 Senaste lydelse 2001:466. 2 Senaste lydelse 2001:466. 3 Senaste lydelse 2001:466. 4 Senaste lydelse 2001:466. 5 Senaste lydelse 1996:1648. 6 Senaste lydelse 2001:466. 1 Senaste lydelse 2002:378. 2 Senaste lydelse 2002:437. 1 Senaste lydelse 1991:679. 2 Senaste lydelse 1998:393. 3 Senaste lydelse 2002:332. 1 Lagen omtryckt 1981:1323. 2 Senaste lydelse 2000:355. 1 Lagen omtryckt 1990:1011. 1 Lagen omtryckt 1992:567. 2 Senaste lydelse 1998:1660. 1 Lagen omtryckt 1997:1212. 2 Senaste lydelse 2001:799. 1 Senaste lydelse 2001:464. 2 Senaste lydelse 2001:464. 1 Senaste lydelse 1998:1661. Prop. 2002/03:53 116 1 Prop. 2002/03:53 Bilaga 1 132 Prop. 2002/03:53 Bilaga 1 117 Prop. 2002/03:53 Bilaga 2 145 Prop. 2002/03:53 Bilaga 2 133 Prop. 2002/03:53 Bilaga 3 146 Prop. 2002/03:53 Bilaga 3 146 Prop. 2002/03:53 Bilaga 4 153 Prop. 2002/03:53 Bilaga 4 147 Prop. 2002/03:53 Bilaga 5 165 Prop. 2002/03:53 Bilaga 5 154 Prop. 2002/03:53 Bilaga 6 166 Prop. 2002/03:53 Bilaga 6 166 Prop. 2002/03:53 Bilaga 7 169 Prop. 2002/03:53 Bilaga 7 167 Prop. 2002/03:53 Bilaga 8 172 Prop. 2002/03:53 Bilaga 8 170 Prop. 2002/03:53 Bilaga 9 173 Prop. 2002/03:53 Bilaga 9 173 Prop. 2002/03:53 Bilaga 10 174 Prop. 2002/03:53 Bilaga 10 174 Prop. 2002/03:53 Bilaga 11 200 Prop. 2002/03:53 Bilaga 11 175 Prop. 2002/03:53 Bilaga 12 209 29 Prop. 2002/03:53 210 29